Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar

13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:8, Med förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

förvar; given Stockholms slott den 3 december 1926.

Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande

i allmänt förvar.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 samt.

8 käft. (Nr 8.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall

erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller sjukdom

eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad att

verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen genom

att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.

Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenä

så ock där ovisshet råder om vem av tva eller flera som är rätt borgenär sab

gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma,

vilken av dem betalningen skall erläggas.

2§.

Den som vill nedsätta penningar till betalning av gäld har att för överexekutor

uppgiva det förhållande, å vilket han grundar sitt anspråk att fullgöra betalningen

genom nedsättning.

Vid verkställande av nedsättning åligger det ock gäldenären att angiva de

omständigheter, som kunna vara erforderliga till förebyggande av misstag vid

det nedsatta beloppets utbetalande. Sker det ej, och varder i följd därav beloppet

betalt till annan än rätt borgenär, må gäldenären ej åberopa nedsättningen

till befrielse från skulden.

3 §•

Om verkställd nedsättning har gäldenären att, så vitt ske kan, ofördröjligen

underrätta borgenären eller, i händelse flera kunna antagas göra anspråk på

det nedsatta beloppet, en var av dem. Underlåtes det, svare gäldenären för förlust,

som därigenom uppstår.

4§.

Gäldenären stånde fritt att vid nedsättningen förbehålla sig rätt att återtaga

det nedsatta beloppet. . „

Varder nedsatt belopp återtaget, vare så ansett som om nedsättning icke ägt

rum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

O

5 §.

Har någon, till vars förmån nedsättning skett, hos överexekutor givit till

känna att han gör anspråk på nedsatt belopp, må gäldenären ej utan hans samtycke

göra gällande förbehåll som i 4 § sägs, med mindre anspråket ogillats

genom dom som äger laga kraft.

6§.

Har nedsättning föranletts av ovisshet om vem av två eller flera som är rätt

borgenär, må överexekutor icke utan att de äro därom ense till någon av dem

utbetala det nedsatta beloppet, förrän genom dom i rättegång, som en av dem

anhängiggjort mot den andre eller de övriga, eller genom förlikning eller på

annat sått blivit slutgiltigt avgjort vem som är rätt borgenär.

7 §•

Är, då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, det nedsatta beloppet fortfarande

innestående och finnes ej anledning till antagande, att fråga om rätt

till beloppet är beroende på prövning, må beloppet, ändå att gäldenären icke

gjort förbehåll som i 4 § sägs, av honom lyftas, där han därtill anmäler sig

inom natt och år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller beloppet kronan.

8§.

Medel, som blivit hos överexekutor nedsatta, skola, så vitt ej antagas kan, att

■dlen komma att lyftas inom fjorton dagar, göras räntebärande genom ins

tning i bankinrättning, som av överexekutor bestämmes.

Överexekutor äge, där så prövas lämpligt, insätta medlen å sådan bankräkning,

att de icke kunna utan föregående uppsägning uttagas.

Upplupen ränta komme den till godo, som finnes till medlen berättigad.

9§.

Är för visst fall i annan lag stadgat om gäldenärs rätt att till betalning av

skuld nedsätta penningar, lände det till efterrättelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemenlsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 14 maj 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigfokss,

Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler, att sedan Kungl.

Maj:t genom beslut den 23 januari 1925 uppdragit åt försäkringslagstiftningskommittén

att utarbeta förslag till lagstiftning rörande rätt för gäldenär att

i vissa fall frigöra sig från sin förpliktelse genom att i annans förvar nedsätta

vad han är skyldig att utgiva, kommittén med underdånig skrivelse den

17 juni 1925 överlämnat av motiv åtföljt förslag till lag om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda förslag

anför föredraganden vidare:

»Förslaget har för yttrande varit remitterat till samtliga överexekutorer i

riket, varjämte fullmäktige i riksbanken samt styrelserna för Svenska Bankföreningen

och Sveriges Advokatsamfund, sedan tillfälle lämnats dem att inkomma

med yttrande, avgivit utlåtanden i ärendet.

Behovet av en lagstiftning, enligt vilken möjlighet beredes en gäldenär att

i vissa fall fullgöra betalningen genom beloppets deponerande för fordringsägarens

räkning, har vitsordats i flertalet av de avgivna yttrandena. De föreslagna

bestämmelserna hava också i stort sett funnits vara ägnade att på ett

tillfredsställande sätt fylla den lucka, som härutinnan förefinnes i gällande lagstiftning.

I några yttranden har ifrågasatts nödvändigheten eller lämpligheten av att

i det syfte, varom här är fråga, med göromål och ansvar betunga överexekutorerna

och det allmänna. Såsom lämpliga organ för handhavande av ifrågavarande

värv hava vissa av de hörda myndigheterna i stället förordat riksbanken

eller annan bankinrättning, andra åter notarius publicus. Vad härutinnan

anförts har emellertid icke synts mig innefatta anledning att frångå

kommitténs förslag i denna del.

Det har vidare i vissa utlåtanden påyrkats, att i förslaget måtte bestämt

uttalas, hos vilken överexekutor nedsättning bör ske. I sådant avseende har

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

5

överexekutor i Uppsala ansett det ligga närmast till hands att föreskriva, att

nedsättning skall äga rum hos överexekutor i den ort, där betalningen skall

ske, eller, då betalningsorten ej är känd, hos överexekutor i den ort, där gäldenären

har sitt hemvist. Överexekutor i Norrköping har däremot framhållit,

att praktiska skäl tala för att — oberoende av uppfyllelseorten för obligationen

— överexekutor i den ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist, skall

vara behörig att mottaga betalningen, samt att en subsidiär bestämmelse erfordras

för sådana fall da en gäldenär ej har sitt hemvist inom landet. Överexekutor

i Söderhamn föreslår, att ncdsättningen skall ske hos överexekutor i

den ort, där borgenären eller, om det är liera borgenärer, någon av dem har

sitt hemvist, eller, i fall det nedsatta beloppet utgöres av hyresmedel eller eljest

hänför sig till viss fast egendom, hos överexekutor i den ort, där fastigheten

är belägen. Sveriges Advokatsamfunds styrelse har av den föreslagna avfattningen

dragit den slutsatsen, att nedsättning kan ske hos vilken som helst

överexekutor, ett resultat, vilket styrelsen anser vara det ur praktisk synpunkt

mest lämpliga. Ett uttryckligt stadgande i nämnda hänseende synes emellertid

styrelsen önskligt.

Enligt min mening låter det sig näppeligen göra att på ett tillfredsställande

sätt uppdraga några gränser för överexekutcrs skyldighet eller behörighet

att mottaga sådan nedsättning av penningar, varom här är fråga. Den i

förslaget angivna lösningen, som innebär, att nedsättning kan ske hos vilken

överexekutor som helst, synes mig därför vara att förorda. Då förslagets innebörd

i denna del synes mig tillräckligt tydligt framgå av den föreslagna avfattningen,

vilken ansluter sig till vad som för motsvarande fall är i 30 kap.

19 § rättegångsbalken stadgat om nedsättning hos Konungens befallningshavande

av fullföljdsavgift och kostnadsersättning, torde något förtydligande

av lagtexten icke vara erforderligt.

I fråga om gäld, som är förfallen till betalning vid anfordran, stadgas i

förordningen den 20 juli 1855, att gäldenären, ändå att borgenären icke framställt

något krav, äger när som helst erlägga likvid. Den omständigheten att

en gäldenär sålunda kan vara berättigad att utan anfordran från borgenärens

sida fullgöra sin betalningsskyldighet när det är för honom lämpligast har

kommittén emellertid ansett icke böra utan vidare medföra rätt för gäldenären

att under de i 1 § av förslaget angivna förutsättningar begagna sig av

det föreslagna nedsättningsförfarandet. Kommittén har därför i 2 § av förslaget

såsom ett ytterligare villkor för rätt till nedsättning i dylika fall uppställt,

att antingen borgenären påkallat betalning eller gäldenären givit borgenären

till känna, att han vill fullgöra sin betalningsskyldighet. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande framhållit, att genom deri

sålunda föreslagna bestämmelsen gäldenärens rätt att frigöra sig från sin skuld

ofta nog kunde bliva illusorisk. Denna gäldenärens rätt har dock synts länsstyrelsen

böra väga mera än borgenärens eventuella intresse av att bibehålla

sin fordran. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt, huruvida icke 2 § i förslaget

lämpligen kunde utgå. Uttalanden av liknande innebörd hava avgivits av länsstyrelserna

i Jönköpings och Hallands län samt av överexekutorerna i Visby

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl Maj:ts proposition nr 8.

och Askersund. Beträffande sådan underrättelse, som avses i 2 har Sveriges

Advokatsamfunds styrelse — under framhållande av att en borgenär,

som vägrar eller av någon anledning är ur stånd att mottaga betalning, i de

flesta fall ej heller är anträffbar med bevislig underrättelse — hemställt, att

i lagen måtte föreskrivas, att underrättelse skall anses given därigenom, att

den blivit inlämnad för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt

sätt avsänd. Styrelsen har tillika påyrkat ett förtydligande av 2 §

1 syfte att utmärka, att bestämmelsen ej skall äga tillämpning i de ofta förekommande

fall, då gäldenären har att senast å viss dag likvidera sm skuld.

Yid övervägande av vad å ömse sidor blivit anfört har jag kommit till den

uppfattningen, att ett undantag från den i 1 § givna huruvregeln icke kan

anses påkallat. Äger gäldenären när helst han vill infria sin förbindelse genom

betalning direkt till borgenären, synes det nämligen knappast tillräckligt

motiverat att i dylikt fall förvägra honom rätten att fullgöra betalningen genom

att nedsätta beloppet 1 allmänt förvar, därest förutsättningarna för dylikt nedsättande

i övrigt äro för handen. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att

2 § utgår ur lagförslaget. I samband därmed har numreringen av de följande

paragraferna ändrats.

Mot förslaget har vidare anmärkts, att av dess avfattning icke skulle med

full klarhet framgå, huruvida depositions mottagande förutsatte en prövning

av de i 1 § angivna omständigheters förhandenvaro. Jimligt min mening ligger

det i sakens natur, att då penningar för det i förslaget angivna ändamål

överlämnas till överexekutor, denna myndighet icke bör ingå i någon materiell

provning av frågan, huruvida de för nedsättningsförfarandets tillämpning stadgade

förutsättningar äro för handen eller icke. Har gäldenären åberopat förhållande,

som berättigar honom att anlita denna utväg för betalningens fullgörande,

skall depositionen, på sätt i kommitténs motiv framhålles, mottagas av

överexekutor. Till undvikande av missförstånd har jag emellertid ansett lämpligt

att i förslaget upptaga en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för gäldenären

att för överexekutor uppgiva det förhållande, å vilket anspråket att

fullgöra betalningen genom nedsättning grundas.

Kommittén har i 5 § föreslagit att det skall stå gäldenären fritt att vid

nedsättningen förbehålla sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet. Sedan

någon, till vars förmån nedsättning skett, givit till känna, att han gör anspråk

på nedsatt belopp, äger emellertid enligt 6 § i kommitténs förslag gäldenären

icke utan hans samtycke göra gällande sådant förbehåll som nyss nämnts.

Sveriges Advokatsamfunds styrelse hemställer i sitt yttrande, att då

det Iran tänkas, att gäldenären efter depositionen finner, att han verkställt

densamma för orätt persons räkning eller att han överhuvud

icke varit betalningsskyldig, åt gäldenären måtte tillerkännas befogenhet

att, sedan dylikt tillkännagivande skett, genom stämning till domstol

få utrönt, huruvida den, som gjort anspråk på det nedsatta beloppet, har någon

rätt till detsamma, och om därvid befinnes, att så ej är fallet, åter lj ft3, beloppet.

Syftet med denna hemställan, vilken synts mig vara värd beaktande,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

7

torde kunna vinnas genom ett tillägg till paragrafen av innehåll att vad där

stadgas ej skall äga tillämpning, då det framställda anspråket ogillats genom

lagakraftvunnen dom. Att gäldenären, i överensstämmelse med vad som för

ett likartat fall gäller enligt § 6 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning, äger genom provokatorisk rättegång mot den,

som framställt anspråket, påkalla prövning av dennes rätt till beloppet, torde

icke kunna dragas i tvivelsmål.

I 8 § har kommittén föreslagit, att nedsatt belopp, som innestått i trettio

år, skall kunna lyftas av gäldenären, såframt fråga om rätt till beloppet ej

är beroende på prövning. Beträffande den sålunda fastställda tiden har i åtskilliga

av de avgivna yttrandena anmärkts, att den vore onödigt lång. För

min del har jag ansett, att tiden utan olägenhet kan, i överensstämmelse med

de allmänna reglerna om preskription, bestämmas till tio år. Ä andra sidan

har anledning synts mig föreligga att i stället förlänga den i samma paragraf

föreslagna tiden av natt och år, inom vilken gäldenärens lyftningsrätt skall

utövas vid äventyr att det nedsatta beloppet tillfaller kronan. Även för

detta fall torde tio år kunna anses såsom en lämplig tidrymd.

Frågan om förvaltningen av de penningemedeh som nedsättas i allmänt förvar,

har kommittén ansett icke böra bliva föremål för reglering i själva lagen.

I 9 § av kommitténs förslag hänvisas i detta avseende till särskild i administrativ

ordning utfärdad författning. Ett utkast till sådan författning

har för yttrande varit överlämnat till dem, vilka halt att yttra sig över huvudförslaget.

Detta utkast innehöll, att nedsatta medel skulle göras räntebärande

genom insättning i bankinrättning såvitt ej antagas kunde att medlen komme

att lyftas inom fjorton dagar. Overexekutor skulle vidare, där så prövades

lämpligt, äga bestämma, att medlen skulle insättas å sådan bankräkning, att

de icke kunde utan föregående uppsägning uttagas. Upplupen ränta skulle

komma den till godo, som funnes till medlen berättigad^ Da"deTicke torde

vara erforderligt att rörande detta ämne lämna mera i detalj utformade föreskrifter

än vad utkastet innehöll, synes tillräcklig anledning icke föreligga att

utfärda en särskild författning i ämnet. Jag har därför ansett mig böra förorda,

att de ifrågasätta bestämmelserna intagas i själva lagen.

Att klagan över överexekutors beslut i ärende, varom här är fråga, kan

genom besvär fullföljas i hovrätt, torde vara klart. Det har därför synts mig

vara överflödigt att, på sätt i några yttranden ifrågasatts, i förslaget upptaga

en uttrycklig föreskrift av sådant innehåll.

Vad beträffar tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande torde det icke

vara erforderligt att härom giva någon särskild föreskrift.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om gulds betalning genom

penningars nedsättande i allmänt förvar, av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

för det i §

protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

regeringsformen angivna ändamål, inhämtas genom utdrag av

Denna av statsrådets övriga ledamöter hiträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

9

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall

erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller sjukdom

eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad att

verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen genom

att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.

Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär,

så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt

gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till

vilken av dem betalningen skall erläggas.

2 §•

Den som vill nedsätta penningar till betalning av gäld har att för överexekutor

uppgiva det förhållande, å vilket han grundar sitt anspråk att fullgöra betalningen

genom nedsättning.

Vid verkställande av nedsättning åligger det ock gäldenären att angiva ''de

omständigheter, som kunna vara erforderliga till förebyggande av misstag vid

det nedsatta beloppets utbetalande. Sker det ej, och varder i följd därav beloppet

betalt till annan än rätt borgenär, må gäldenären ej åberopa nedsättningen

till befrielse från skulden.

3 §.

Om verkställd nedsättning har gäldenären att, så vitt ske kan, ofördröjligen

underrätta borgenären eller, i händelse flera kunna antagas göra anspråk på

det nedsatta beloppet, en var av dem. Underlåtes det, svare gäldenären för förlust,

som därigenom uppstår.

4 §.

Gäldenären stånde fritt att vid nedsättningen förbehålla sig rätt att återtaga

det nedsatta beloppet.

Varder nedsatt belopp återtaget, vare så ansett, som om nedsättning icke ägt

rum.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

5 §.

Har någon, till vars förmån nedsättning skett, hos överexekutor givit till

känna att han gör anspråk på nedsatt belopp, må gäldenären ej utan hans samtycke

göra gällande förbehåll som i 4 § sägs, med mindre anspråket ogillats

genom dom som äger laga kraft.

6 §.

Har nedsättning föranletts av ovisshet om vem av två eller flera som är rätt

borgenär, må överexekutor icke utan att de äro därom ense till någon av dem

utbetala det nedsatta beloppet, förrän genom dom i rättegång, som en av dem

anhängiggjort mot den andre eller de övriga, eller genom förlikning eller på

annat sätt blivit slutgiltigt avgjort vem som är rätt borgenär.

7 §•

Är, då tio år förflutit från det nedsättning skett, det nedsatta beloppet fortfarande

innestående och fråga om rätt till beloppet ej beroende på prövning, må

beloppet, ändå att gäldenären icke gjort förbehåll som i 4 § sägs, av honom

lyftas, där han därtill anmäler sig inom tio år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller

beloppet kronan.

8 §.

Medel, som blivit hos överexekutor nedsatta efter ty här är stadgat, skola,

så vitt ej antagas kan, att medlen komma att lyftas inom fjorton dagar, göras

räntebärande genom insättning i bankinrättning, som av överexekutor godkännes.

överexekutor äge, där så prövas lämpligt, bestämma, att medlen skola insättas

å sådan bankräkning, att de icke kunna utan föregående uppsägning

uttagas.

Upplupen ränta komme den till godo, som finnes till medlen berättigad.

9 §.

Är för visst fall i annan lag stadgat om gäldenärs rätt att till betalning av

skuld nedsätta penningar, lände det till efterrättelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 7 juni

1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

kallet inför Hans Maj st Konungen i statsrådet den 14 maj 1926,

hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Korslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Rudolf Eklund.

Lagrådet fann förslaget ej föranleda andra erinringar än som innefattades

i följande av lagrådet avgivna yttrande.

7 §.

Det torde visserligen vara fullt befogat att föreskriva en tid, inom vilken

ett i enlighet med förslagets bestämmelser hos överexekutor nedsatt belopp

skall av borgenären lyftas vid äventyr att hans rätt till detsamma eljest är

förfallen. Såsom av kommittén framhållits, kan det nämligen icke av hänsyn

till borgenärens intresse krävas, att staten skall åtaga sig en till obegränsad

tid utsträckt förvaringsskyldighet. Att, på sätt i det remitterade förslaget

skett, bestämma denna tid till allenast tio år, räknat från det nedsättningen

verkställdes, synes emellertid mindre lämpligt. För valet av denna tid har

departementschefen åberopat de allmänna reglerna om preskription. En direkt

tillämpning av dessa regler i förevarande fall lärer dock ej vara avsedd och

skulle icke heller stå i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller

i fråga om medel nedsatta i allmänt förvar. För utbekommande av dylika medel

sakna bestämmelserna om fordringspreskription betydelse, och så synes

även böra vara förhållandet beträffande medel, som enligt den nu föreslagna

lagstiftningen nedsättas. Av vikt torde emellertid vara, att den tid, inom vilken

borgenären äger lyfta det för hans räkning innestående beloppet, fastställes

så, att den kan antagas icke i något fall bliva kortare än den skulle blivit,

därest preskriptionsreglerna tillämpats. Fastställes nu nämnda tid till tio år

från nedsättningen, skulle denna möjlighet icke vara utesluten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Då med hänsyn till det anförda den föreslagna tiden synes vara för kort,

men det å andra sidan måste medgivas, att den av kommittén ifrågasatta tiden,

trettio år, förefaller onödigt lång, hemställes om sådan ändring av förslaget,

att tiden för borgenärens lyftningsrätt bestämmes till förslagsvis tjugo år från

nedsättningen.

Att förlänga den av kommittén till natt och år föreslagna tiden för utövandet

av den rätt, som bör tillkomma gäldenären att, sedan borgenärens rätt till

nedsatt belopp förfallit, lyfta detsamma, synes knappast motiverat. En återgång

till kommittéförslaget i denna del förordas.

Då i paragrafen såsom villkor för gäldenärens rätt att, sedan det nedsatta

beloppet under föreslagen tid innestått, utbekomma detsamma stadgas, att fråga

om rätt till beloppet ej är beroende på prövning, bör detta helt säkert icke

få anses innebära, att gäldenären under alla förhållanden måste visa, att någon

tvist om rätt till beloppet icke är anhängig, synnerligast som fullgörandet av

en sådan bevisnings skyldighet skulle vara, om också icke omöjligt, dock förenat

med stora besvärligheter. Endast för den händelse en dylik tvist, överexekutor

veterligen, blivit anhängiggjord, torde nämnda myndighet böra fordra

bevis om att tvisten slutligen avgjorts. Till förebyggande av en annan tilllämpning

av stadgandet synes åt detta lämpligen böra givas den avfattning,

att anledning ej finnes till antagande, att fråga om rätt till beloppet är beroende

på prövning.

Därest förevarande lagförslag varder antaget, synes staten böra ikläda sig

ansvarighet för den skada, som kan förorsakas därav att nedsatt belopp tillgripes

och förskingras av ämbets- eller tjänsteman, vilken på grund av sin

tjänst har att därmed taga befattning. Detta påkallas av samma skäl, som

föranlett, att staten åtagit sig skyldighet att ersätta förskingrade exekutiva

och vissa andra därmed jämförliga medel. För sådant ändamål torde böra göras

ett tillägg till 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel

i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,

såsom nämnda lagrum lyder enligt lagen den 6 juni 1925.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 december 1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

7 juni 1926 avgivna utlåtande över det den 14 maj 1926 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i

allmänt förvar, därvid föredraganden anför:

»Vad lagrådet hemställt i fråga om 7 § i förslaget har jag ansett höra vinna

beaktande, varjämte den föreslagna lydelsen av 8 § synts mig böra underkastas

en mindre redaktionell jämkning. I enlighet härmed har jag låtit inom

justitiedepartementet omarbeta dessa bestämmelser.

I likhet med lagrådet anser jag goda skäl tala för att den ersättningsskyldighet

vid tillgrepp och förskingring, som i vissa fall åvilar det allmänna

jämlikt lagen den 10 juli 1899, utsträckes till belopp, som nedsättes hos överexekutor

enligt här åsyftade bestämmelser. En sådan anordning synes mig

emellertid förutsätta, att staten även i åtskilliga andra fall, då medel nedsättas

hos myndighet, ikläder sig ansvarighet för den skada, som kan förorsakas

därav att nedsatt belopp tillgripes och förskingras av ämbets- eller tjänsteman.

Endast i ett sådant sammanhang synes den nu av lagrådet berörda frågan

lämpligen böra upptagas till närmare övervägande.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget i omarbetat skick samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga råd detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

II. Staf enson.

Doktrin (1)

  1. Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004, SvJT 2005 s. 549, på s. 663 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioni med förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. a1 i texten
  2. 1LU 1927:15 Första lagutslcottets utlåtande Nr 15 s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 2005 s. 549 Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004 s. 663 i texten
  2. JT 2001/02 s. 880 s. 881 i texten · dokumentnivå