Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för förre furiren Karl Erik Viktor Pettersson från viss betalningsskyldighet

1927-02-04 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:82, Angående befrielse för förre furiren Karl Erik Viktor Pettersson från viss betalningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för förre furiren Karl Erik Viktor Pettersson från

viss betalningsskyldighet; given Stockholms slott den

4 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Ttosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Ma,j:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 4 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Rosén anför:

Furiren vid Positionsartilleriregementet Karl Erik Viktor Pettersson framförde

i Örebro den 1 maj 1923 för kronans räkning en Svea trängkårs enskilda

lägerkassa tillhörig, åt kronan till brukande upplåten automobil. Vid

ifrågavarande tillfälle påkördes och skadades förre bankkassören Johan Adolf

Furtenbacli, kassören Erans Nilsson och hustrun Eda Linnéa Svensson.

Nilsson erhöll så svåra skador, att han jlen 5 i samma månad avled. Omständigheterna

vid olyckstillfället torde kunna sammanfattas sålunda:

Eurtenbach hade begivit sig ut på körbanan strax framför den annalkande

automobilen samt i villrådighet, åt vilket håll han borde söka undkomma

Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 69 höft. (Nr 82.)

262 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

automobilen, irrat framför densamma och därvid erhållit en stöt med påföljd,

att han slagits omkull. Furtenbach hade upptagits i automobilen, och

hade eu medföljande poliskonstapel anmodat Pettersson att skyndsamt

verkställa den skadades transport till sjukhus i och för erhållande av läkarvård.

Då automobilen strax därefter anlände till en gatukorsning, hade

Pettersson, i syfte att undvika en cyklist, vilken åkte mycket ostadigt samt

vinglade hit och dit framför automobilen, plötsligt måst vika av åt vänster

in i gatukorsningen, varvid kassören Nilsson påkörts och våldsamt kastats

i gatan. Farten hade härefter saktats något, och hade automobilen styrts

till höger i sned riktning upp på en gångbana, varest vid tillfället eu stor

mängd trafikanter uppehållit sig. Dessa hade emellertid lyckats kasta sig

undan för automobilen utom hustrun Svensson, vilken slagits omkull av

bilens framrede.

Till förklarande av det olyckliga förloppet har Pettersson uppgivit, att

han efter den första händelsen blivit nervös och uppskakad samt på grund

härav, då fara sedan uppstått i gatukorsningen, förlorat besinningen och

herraväldet över automobilen.

På grund av mot kronan, lägerkassan och Pettersson vid råd stu vur ätten

i Örebro förd talan meddelade rådstuvurätten utslag den 19 oktober 1923.

Enligt vad av utslaget framgår, fann rådstuvurätten utrett, att Pettersson

vid framförande av ifrågakomna, lägerkassan tillhöriga och åt kronan till

brukande upplåtna automobil icke iakttagit den omsorg och varsamhet,

som till förekommande av olyckshändelse av omständigheterna betingats,

och därigenom i sin mån vållat, att Furtenbach påkörts och tillfogats vissa

skador, men att Furtenbach måste anses hava genom egna åtgöranden i icke

mindre grad än Pettersson medverkat till skadorna. Vidare fann rådstuvurätten,

att Pettersson vid framförande omedelbart efter nyssnämnda tillfälle

av samma automobil brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande

av olyckshändelse av omständigheterna betingats, samt därvid

överkört Frans Nilsson och Eda Linnéa Svensson. På grund härav dömde

rådstuvurätten Pettersson att till kronan bota dels jämlikt 16 § 3 mom. och

31 § förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, för det han vid

först angivna tillfälle under framförande av automobil brustit i skyldig varsamhet,

50 kronor, dels ock jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen och 16 § 3 mom.

nämnda förordning samt 4 kap. 1 § strafflagen, för det han genom ovarsamt

framförande av automobil vållat Frans Nilssons död och Eda Linnéa Svenssons

kroppsskada, 125 kronor.

Enligt utslaget förpliktade vidare rådstuvurätten, jämlikt 2 och T §§ i

lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

Pettersson i egenskap av förare, lägerkassan i egenskap av ägare

samt kronan i egenskap av brukare av automobilen i fråga, gemensamt eller

vilken gälda gitte, att gälda dels Furtenbach hälften av den honom åsamkade

skada med 130 kronor för lasarettsvård, 129 kronor 50 öre för skadade kläder,

7 kronor 50 öre för läkarintyg och 1,000 kronor för sveda och värk samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

framtida men ävensom utrednings- och rättegångskostnad med 100 kronor

jämte lösen för rådstuvurättens utslag, dels Frans Nilssons änka, Klara

Sofia Nilsson under hennes återstående livstid skadestånd med skäliga ansedda

125 kronor för månad, räknat från dagen för Frans Nilssons frånfälle,

så länge hon levde ogift, ävensom begravningskostnad med 968 kronor 85

öre samt ersättning för läkarvård med 14 kronor 40 öre och för rättegångskostnad

med 156 kronor, dels ock Eda Linnea Svensson skadestånd med

skäliga ansedda 200 kronor för sveda och värk, 185 kronor för förstörda

kläder, 17 kronor 40 öre för läkarvård och läkarintyg samt 30 kronor i ersättning

för tillfälligt biträde under hennes sjukdom. Härjämte förpliktades

svarandena, vilken gälda gitte, att återgälda statsverket vissa av allmänna

medel förskjutna vittnesersättningar och rättegångskostnader m. m. för Eda

Linnéa Svensson.

Sedan Svea hovrätt genom utslag den 10 januari 1924 på anförda besvär

funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i rådstuvurättens utslag,

har Kungl. Maj:t enligt utslag den 23 december 1925, på besvär av kronan

och lägerkassan, ej funnit skäl att i överklagade delar av hovrättens utslag

göra annan ändring än att livräntan till Klara Sofia Nilsson, såvitt dess

gäldande ålåge kronan och lägerkassan, bestämts till allenast 100 kronor

för månad.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 januari 1926 gjorde arméförvaltningens

intendents- och civila departement framställning angående sättet för gäldande

av de utdömda ersättningsbeloppen med undantag beträffande dels de i

rådstuvurättens utslag till 256 kronor angivna utrednings- och rättegångskostnaderna,

dels ovanberörda av allmänna medel förskjutna kostnader för

hustrun Svensson, dels ock utgifter för lösen av protokoll och utslag i

målet. Departementen anförde därvid i huvudsak, att enär Pettersson

syntes sakna medel att gälda de utdömda ersättningsbeloppen, desamma

syntes i första hand böra bestridas av statsmedel. Då emellertid några

medel för ändamålet icke stode till arméförvaltningens disposition, hemställde

departementen, att ersättningen till Furtenbach å 1,267 kronor,

till änkan Nilsson å 983 kronor 25 öre och till hustrun Svensson å 432

kronor 40 öre, eller alltså tillhopa 2,682 kronor 65 öre måtte anvisas från

lan försvarets anslag till extra utgifter. Beträffande det änkan Nilsson tillerkända

skadestånd av 100 kronor för månad hemställde departementen, att

Kungl. Maj:t måtte hos 1926 års riksdag äska erforderliga medel från allmänna

indragningsstaten för bestridande av nämnda skadestånd. Därjämte

anliöllo departementen, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga arméförvaltningen

att vidmakthålla och bevaka kronans fordran hos furiren Pettersson i enlighet

med bestämmelserna i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik.

Vad först angår det änkan Nilsson såsom livränta tillerkända skadestånd

å 100 kronor för månad, att utgå från den 5 maj 1923 under hennes återstående

livstid, så länge hon levde ogift, får jag erinra, att Kungl. Maj:t i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

proposition nr 127 till 1926 års riksdag föreslog riksdagen medgiva, att

ifrågavarande skadestånd måtte få bestridas från anslaget till allmänna indragningsstaten,

med iakttagande av att å beloppet icke finge åtnjutas någon

sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkomme pensionstagare;

och blev Kungl. Maj:ts berörda förslag av riksdagen bifallet (skrivelse

nr 148, p. 17). Vidkommande departementens framställning i övrigt,

förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 19 februari 1926, att de omförmälda

ersättningarna å tillhopa 2,682 kronor 65 öre skulle utgå av lantförsvarets

anslag till extra utgifter, varjämte Kungl. Maj:t bemyndigade arméförvaltningen

att vidmakthålla och bevaka kronans fordran hos Pettersson

jämlikt bestämmelserna i förutnämnda lag den 30 juni 1916.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 oktober 1926 har nu arméförvaltningens

civila departement anfört följande.

I anledning av det arméförvaltningen genom nyssnämnda brev den 19

februari 1926 givna bemyndigande att vidmakthålla och bevaka kronans

ifrågakomna fordran hos furiren Pettersson, hade ämbetsverket låtit Pettersson

den 19 mars 1926 underteckna en förbindelse, däri denne förbundit sig

att till Kungl. Maj:t och kronan vid anfordran utbetala dels en gång för

alla 2,938 kronor 65 öre (2,682 kronor 65 öre+ 256 kronor), dels ock för

varje månad, räknat från den 5 maj 1923, ett belopp av 100 kronor ävensom

ränta efter 6 procent, i förra fallet från nyssnämnda 19 mars och i senare

fallet från respektive förfallodagar. Sedan härefter arméförvaltningen för

indrivande av sin fordran vidtagit lagsökningsåtgärder mot Pettersson, hade

överståthållarämbetet genom utslag den 28 juli 1926 förpliktat Pettersson

att till kronan utgiva ett belopp av 6,425 kronor 29 öre jämte ränta från

den 19 mars 1926.

I skrivelse till civila departementet den 15 maj 1926 hade vidare länsstyrelsen

i Örebro län anhållit, att departementet måtte vidtaga åtgärder för

uttagande hos Pettersson av ett belopp av 213 kronor 50 öre, utgörande

från anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter bestridda kostnader

på grund av rådstuvurättens i Örebro utslag den 19 oktober 1923.

Efter av arméförvaltningen hos överståthållarämbetet begärd handräckning

mot Pettersson för utfående av detta belopp hade ämbetet den 17 juli 1926

meddelat resolution i ärendet.

Vid härefter mot Pettersson företagna exekutivåtgärder för utbekommande

av ifrågavarande fordringsbelopp, 6,425 kronor 29 öre resp. 213 kronor 50

öre, hade Pettersson befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.

Då det emellertid syntes departementet, att med avseende å den inträffade

bilolyckan förelåge mycket förmildrande omständigheter för Pettersson, och

då utsikterna att framdeles kunna hos Pettersson utkräva fordringarna ifråga

eller någon del av desamma torde vara synnerligen små, hemställde departementet,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att såväl

kronans hela fordran hos Pettersson enligt förberörda skuldförbindelse som

det belopp, Pettersson ålagts utgiva i ersättning för från anslaget till ersättning

åt domare, vittnen och parter bestridda kostnader, måtte varda efterskänkta.

Statskontoret har den 22 november 1926 avgivit utlåtande i ärendet.

Ämbetsverket har därvid till en början erinrat, hurusom riksdagen, i en

del fall medgivit, att befattningshavare vid postverket, som under tjänstgöring

Såsom automobilförare varit vållande till olyckshändelse och i an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majt:s proposition nr 82.

ledning härav blivit skadeståndsskyldiga, befriats från att ersätta de verket

tillkommande eller av verket utgivna skadestånden. Sådana beslut förelåge

från 1922 års riksdag (postiljonen Jonsson), 1923 års riksdag (expeditionsvakten

Andersson, förste postiljonen Andersson och hjälpmontören Sigurd)

samt 1925 års riksdag (förste postiljonen Samuelsson).

Statskontoret har vidare anfört, att ämbetsverket, som tagit del av rättegångshandlingarna

rörande det nu förevarande fallet, hade liksom arméförvaltningens

civila departement fått den uppfattningen, att förmildrande omständigheter

måste anses föreligga. Då dessutom Pettersson, som enligt

vad statskontoret inhämtat lämnat sin anställning vid regementet den 1 november

1926, vid företagna exekutivåtgärder visat sig sakna utmätningsbara

tillgångar, syntes billighetsskäl tala för att kronan även i detta fall eftergåve

sitt fordringsanspråk, som ju för övrigt endast torde representera en tillgång

av skäligen osäker beskaffenhet. Beträffande ersättningen för de skadeståndsberättigade

tillerkända rättegångskostnader skulle tvekan måhända

kunna råda, huruvida eftergiften borde avse jämväl denna. I en del av de

nyss omnämnda fallen både icke eftergift i fråga om ersättning för rättegångskostnader

medgivits, men gällde detta sådan ersättning, för vilken vederbörande

förare ensam ådömts betalningsskyldighet. Då i förevarande

fall betalningsskyldigheten för samtliga av olyckshändelsen föranledda skadestånd

och ersättningar ålagts Pettersson, lägerkassan och kronan gemensamt,

syntes därför knappast vara något att erinra mot att befrielsen finge avse

jämväl nu ifrågavarande ersättning. För sådan händelse syntes det vara

konsekvent att låta eftergiften även omfatta ersättning för protokollslösen,

ehuru dylik ersättning icke upptagits i den av Pettersson utfärdade reversen.

Däremot borde eftergivande av Pettersson ådömda böter icke ifrågakomma.

Självfallet syntes kravet på räntegottgörelse i enlighet med reversen böra

förfalla. Vad särskilt anginge det av länsstyrelsen i Örebro angivna men i

reversen ej medtagna beloppet å 213 kronor 50 öre, motsvarande av allmänna

medel förskjutna vittnesersättningar samt rättegångskostnader för

målsäganden Eda Svensson, hade jämväl beträffande detta belopp betalningsskyldigheten

av rådstuvurätten ålagts samtliga svarande.

I anslutning till det anförda hemställde statskontoret, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva, att Pettersson måtte befrias från honom

på grund av domstolarnas utslag och hans egen förbindelse av den 19 mars

1926 åliggande betalningsskyldighet till kronan med undantag beträffande

böter.

Da Pettersson, som den 1 november 1926 lämnat sin anställning vid

Positionsartilleriregementet, vid företagna exekutivåtgärder befunnits sakna

utmätningsbara tillgångar och då utsikterna för kronan att utfå sin fordran

vare sig helt eller till någon avsevärd del lära vara skäligen ringa, torde

ett fasthållande därvid få anses vara för staten ändamålslöst. Omständigheterna

i målet hava även synts mig vara av förmildrande natur för Pettersson.

Vid sådant förhållande har jag funnit mig böra tillstyrka, att Pettersson

befrias från sin betalningsskyldighet till kronan, dock givetvis med

undantag beträffande honom ådömda böter.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre furiren vid Positionsartilleriregementet Karl Erik Viktor Pettersson

må befrias från honom på grund av omförmälda domstolsutslag och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

förutnämnda av honom undertecknade förbindelse av den 19 mars 1926 åliggande

betalningsskyldighet till kronan med undantag beträffande böter;

samt att de belopp, från vilkas gäldande Pettersson sålunda befrias, må

ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj.t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Z. Topelius.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:122 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående befrielse för förre furiren Karl Erik Viktor Pettersson från viss betalningsskyldighet a1 i texten
  2. SU 1927:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre furiren Karl Erik Viktor Pettersson från viss betalningsskyldighet. s. 3 i texten