Kungl. Maj:ts proposition nr 85
1927-02-04 · 66 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 62 av 66 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:85, Kungl. Maj:ts proposition nr 85
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
1
Nr 85.
Kungl. Maj:ts proposition Ull riksdagen med förslag till lag angående
slakt av husdjur; given Stockholms slott den 4
februari 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående slakt av husdjur.
GUSTAF.
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll 1927.
1 samt
71 käft. (Nr 85.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Förslag
till
Lag
angående slakt av husdjur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.
Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom
att huvudet hastigt skiljes från kroppen.
2 §•
Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning, ej
heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt
av någon äldre; och åligger denne tillse att de med avseende a slakten
gällande föreskrifter bliva iakttagna.
3§.
Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas, må
slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.
4§.
När särskilda omständigheter därtill föranleda, må med Konungens tillstånd
och enligt de föreskrifter Konungen meddelar vid viss slakteriinrättning slakt
verkställas utan iakttagande av vad i 1 § är stadgat.
5§.
Verkställes slakt för annans räkning, åligger den, för vars räkning slakten
utföres, eller, där han ej är tillstädes, den, som därvid företräder honom, tillse
att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är skälig
anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts dock ej
tillämpning.
6 §•
Överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av föreskrift, som utfärdats
jämlikt 4 §, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor,
där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.
7 §•
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.
8§\
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår
slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.
Eungl. Maj:ts proposition nr 85.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 januari 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet anmäler Riksdagens
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, riksdagens skrivelse den 27 de»
februari ^925, nr 48, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta 1925 ang.
utröna, om och till vilken utsträckning stadganden kunde vara erforderliga slakt^av husi
syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående bedövning eller på annat
ändamålsenligt sätt, måtte förebyggas, att onödigt lidande tillfogades djuren,
ävensom, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
Föredraganden anför:
»I två likalydande vid 1925 års riksdag väckta motioner, nr 26 i första Motioner
kammaren av herr Alfred Petrén m. fl. och nr 35 i andra kammaren av herr 1925
K. Ward m. fl., vilka motioner föranlett riksdagens av mig nu anmälda framställning,
anfördes, att slakt av husdjur utan föregående bedövning obestridligen
innebure en art av djurplågeri av svåraste slag. I våra dagar hölle dock
tidsandan dess bättre på att med sig införliva den åsikten, att humanism, sedlighet,
ja, djurens rätt krävde, att djurplågeri kunde förebyggas även vid
slakt. Visserligen hade försök gjorts att med stöd av den allmänna djurskyddslagen,
18 kap. 16 § strafflagen, till ansvar fälla dem, som slaktat djur
utan föregående bedövning, men domarna hade varit i hög grad skiljaktiga,
ibland friande, ibland fällande. Detta visade, att en speciallag för slakt, vilken
som en huvudsak upptoge bedövningstvång, vore ofrånkomlig, om man med
framgång skulle kunna bekämpa det djurplågeri, som nu i stor utsträckning
förekomme såväl vid yrkesslakt som vid hemslakt. För en sådan slaktlag hade
djurskyddsvänner och deras sammanslutningar oförtrutet och med stort tålamod
kämpat i vårt land under närmare fyrtio år, men hittills förgäves.
Efter att i korthet hava redogjort för frågans tidigare behandling hemställde
motionärerna, att riksdagen ville för sin del antaga ett inom de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund utarbetat förslag till lag angående förfarande
vid slakt. Detta förslag var av följande lydelse:
4
Kung!. Maj:ts proposition nr 85.
’Lag angående förfarande vid slakt.
§ 1. Vid slakt av husdjur skall djuret bedövas, innan dess blod avtappas,
såvida ej djuret dödas därigenom, att dess huvud hastigt avhugges. _ .
§ 2. Bedövningen skall verkställas på det sätt, att i stora hjärnan indrives
en sprint eller skjutes in en kula; dock må vid slakt av ren bedövningen kunna
verkställas genom att i stora hjärnan införes en för ändamålet lämplig kniv.
Mindre djur må kunna bedövas genom slag i pannan.
§ 3. Omedelbart efter bedövningen skall blodet avtappas. Innan detta
skett, får djuret ej flås eller skållas. Fjäderfä må ej plockas, förrän döden
inträtt. „ ,
§ 4. Vid nödslakt, förorsakad av olycksfall eller sjukdom, ma slakten verkställas
på det sätt, som med för handen varande hjälpmedel kan anses för djuret
medföra minsta lidande. „
§ 5. Slakt får utföras endast av däri kunnig person, som uppnatt 18 ars
ålder
§ 6. Det ställe, å vilket slakt äger rum, skall med undantag för det fall,
som i § 4 sägs, vara så beläget, att slakten icke kan ases från gata, allmän väg
eller allmän plats. Barn under 15 år få ej närvara.
§ 7. För överträdelse av bestämmelserna i §§ 1, 2, 3 och 5 ansvare, förutom
deri eller de personer, som utfört slakten, vid hemslakt djurets ägare samt vid
yrkesslakt slakteriets innehavare och dess föreståndare. Bör överträdelse av
bestämmelserna i § 6 svare den som äger att över lokalen råda.
§ 8. Bryter någon mot vad i §§ 1, 2 och 3 stadgas, vare straffet böter eller
fängelse i högst sex månader.
överträdelse av bestämmelserna i §§ 5 och 6 straffes med böter från och med
5 till och med 100 kronor. . ...
§ 9. Allmän åklagare åligger att vid allmän domstol anhängiggöra åtal
för överträdelse av föreskrifterna i denna lag.
§ 10. Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel kronan
och två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av
åklagarens andel.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän lag.
Denna lag träder i kraft den...], .i.
Första lagutskottet anförde med anledning av motionerna i utlåtande nr 6:
''Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur vid
slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling inom riks
daRedan
vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 80, en ändring i 18 kap. 16 § strafflagen. Nämnda motion
blev, efter att hava avstyrkts av lagutskottet i utlåtande nr 10, av båda
kapirarna avslagen. Ej heller vid 1894 och 1895 ars riksdagar väckta motioner
i ämnet vunno riksdagens bifall.
Då emellertid frågan ånyo upptogs genom en vid 1896 års riksdag inom
första kammaren väckt motion nr 30, beslöt riksdagen, att med bifall till det i
motionen framställda yrkandet, i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 26, anhålla,
»att Kungl. Maj :t täcktes dels låta utröna, om och till vilken utsträckning
stadganden må kunna meddelas, i syfte att vid slakt av hem djur ^ minsta möjliga
lidande medelst förutgående bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt
tillfogas djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet». _
Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats från
Kungi. Maj:ts proposition nr 85. 5
åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den
i februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare åtgärd föranleda.
Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903 ars
riksdag av herr Wavrinsky framställd interpellation.
Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nr 50 i första kammaren
och nr 194 i andra kammaren, varvid de yrkanden, som framförts i 1896 ars
riksdagsskrivelse, återupprepades. Motionerna tillstyrktes av vederbörande
utskott (första kammarens första tillfälliga utskott, utlåtande nr 10, och ^dra
kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 7) och biföllos av bada
Uti den skrivelse till Konungen, nr 152, som blev en följd av kamrarnas
nyssnämnda beslut, framhöll riksdagen följande: . ...
'' »Det torde vara obestridligt, att, sedan frågan om särskild lagstiftning för
slakt av husdjur för cirka ett tiotal ar sedan behandlades av vederbörande
myndigheter, förhållandena ej sa litet hava förändrats. Landets djurskyddsföreningar
hava under denna tid utvecklat en mycket livlig verksamhet för att
bland allmänheten sprida kännedom om särskilt den gren av djurskyddet som
avser förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser i slakt hava anordnats
och skriftliga råd och anvisningar rörande det från djurskyddsvänlig synpunkt
lämpligaste tillvägagångssättet vid slakt hava spritts bland allmänheten, varjämte
föredrag härom hållits å många orter. Nya ändamålsenliga slaktappara{er
hava uppfunnits, vilka genom föreningarnas försorg blivit ganska allmänt
spridda och alltmera tagits i bruk.
Såväl genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete som ock till iolja
av den stigande upplysningen bland allmänheten har förvisso efter hand ett
humanare förfarande vid slakt av husdjur kommit till stånd.
Ehuru ytterligare förbättring uti ifrågavarande hänseende säkerligen star
att vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock tala för att
å detta område åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte att såmedelst kunna
än kraftigare råda bot för de ännu befintliga missförhållandena. Att en dylik
lagstiftning skulle verksamt befrämja en humanare behandling av slaktdjuren,
håller riksdagen för visst. Sedan nämligen känslan av skyldighet att.vid slakt
undvika allt onödigt plågande av djuren numera hunnit tränga in i det allmänna
rättsmedvetandet, skulle en sådan lagstiftning utan tvivel vara ägnad
att alltmera befästa denna uppfattning, på samma gång den komme att utgöra
ett korrektiv mot dem, som ej äro mottagliga för^ upplysning av ovan angivna
slag. Uti de av myndigheterna förut avgivna utlåtanden i ä.mnet har ock nära
nog enstämmigt uttalats önskvärdheten av en dylik lagstiftning.
Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter rörande
förfaringssättet vid förrättande av slakt, anser riksdagen självfallet.
De tidigare utlåtandena i ämnet torde kunna lämna ej ringa ledning för bedömandet
av vad dessa föreskrifter närmare böra innehålla. Såvitt handlingarna
utvisa, har dock ej vid ärendets föregående behandling kommit under
övervägande, huruvida eller i vad mån en sådan lagstiftning lämpligen bör
omfatta jämväl renslakt.
Riksdagen anser, att den ifrågasatta lagstiftningen otvivelaktigt bör^ äga
tillämpning å slakt, förrättad såväl av dem, vilka utöva slakteriyrket såsom
näring, som ock av dem, vilka, utan att så är fallet, likväl eljest i mera avsevärd
omfattning tillhandagå allmänheten med förrättande av slakt å, dess husdjur.
Däremot synes det riksdagen tveksamt, om lagstiftningens ^ tillämpning
bär utsträckas även till annan slakt å husdjur, synnerligast vad angår de mindre
djuren. Utan tvivel skulle nämligen därigenom vissa olägenheter uppstå för
den stora allmänheten, men å andra sidan synes följdriktigheten kräva en dy
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
lik utsträckning; och skulle, såsom tillförene framhållits, ändamålet med förevarande
lagstiftning säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning
ej komme till stånd.
I fråga om själva sättet för slaktens förrättande anser riksdagen det allmänna
krav böra uppställas, att med avseende å de djur, som ej avlivas genom
huvudets skiljande från kroppen, bedövning må föregå blodavtappningen. Beträffande
åter sättet för bedövningens åstadkommande synes viss frihet böra
lämnas den, som förrättar slakten. Ytterligare utredning av sakkunniga torde
dock i denna del erfordras.
Vad åter angår slakt efter judisk metod, äro meningarna mycket delade,
huruvida detta slaktsätt, där det utövas av fullt sakkunnig och skicklig person,
kan sägas vara förenat med större grymhet eller lidande för djuren än
s. k. bedövningsslakt; och torde härutinnan en utredning böra verkställas av
sakkunniga.
Beträffande slutligen de bestämmelser i övrigt, vilkas inrymmande i en blivande
författning kan ifrågaställas, anser sig riksdagen i ärendets nuvarande
skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala sig.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen, som finner giltig anledning
föreligga till ett förnyande av den utav 1896 års riksdag i ämnet gjorda framställningen,
anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t dels låta utröna, om och
till vilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i syfte att vid slakt av
husdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning eller på annat
ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranleder,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i
ämnet.»
1909 års riksdagsskrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål om
en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t
i proposition nr 6 till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse
av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens i propositionen
uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling, som kunde
betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling, som tillskyndade
djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och icke varit av omständigheterna
påkallad.
Första lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll i sitt utlåtande,
nr 11, att det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur,
som av den allmänna uppfattningen stämplades såsom rättsstridig, komme att
inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri. Prövostenen
på en ny lag borde enligt utskottets mening i första hand vara, om det
genom densamma bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling
av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri dittills tveksamhet
möjligen kunnat råda.
I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse av
paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu gäller.
När sedermera i en motion vid 1922 års riksdag, nr 139 i andra kammaren,
hemställdes, att den s. k. schäktningen eller slakt enligt judisk ritual skulle i
allmän lag förbjudas, anförde första lagutskottet i utlåtande nr 7, bland annat,
med hänvisning till den vid 1921 års riksdag beslutade ändringen av 18
kap. 16 § strafflagen:
För den händelse att vid den judiska slakten förekommer ett förfarande,
som kan sägas ådagalägga uppenbar grymhet vid behandlingen av slaktdjuren,
måste alltså ett sådant förfarande redan enligt nu gällande lag anses
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
7
straffbart. En strafflagsändring i den av motionären föreslagna riktningen
kan därför icke anses vara påkallad av något verkligt behov. Utskottet finner
sig därför av denna anledning icke kunna tillstyrka motionen.
Härtill kommer dessutom, att det enligt utskottets mening icke kan vara
lämpligt eller riktigt att i allmänna strafflagen införa ett specialstadgande av
den natur, som av motionären föreslagits. Såsom redan i justitiekanslerämbetets
förutnämnda yttrande framhållits, har. den speciella lagstiftningen beträffande
förfarandet vid slakt icke sin plats i den allmänna strafflagen. Skola
åter i vår lagstiftning införas särskilda bestämmelser för reglerande av förfaringssättet
vid slakt enligt judisk ritus, bör detta lämpligen ske i samband
med införandet av en särskild slaktlag. Såsom förut omnämnts, är frågan om
en sådan för närvarande under utredning. Intill dess denna utredning avslutats,
torde några åtgärder från riksdagens sida, som kunna föregripa densamma,
icke lämpligen böra vidtagas. „
Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Utlåtandet blev av riksdagen bifallet.
I justitieombudsmannens ämbetsberättelse av år 1923 finnes återgiven en
av justitieombudsmannen den 18 december 1922 avlaten framställning till
Kungl. Maj:t angående lag om slakt. I denna framställning anfördes bland
annat följande: . „
I vårt land torde man numera hava kommit till en någorlunda allmän insikt
om det otillbörliga i att tillfoga djur, vare sig husdjur eller vilda, lidande.
Men mycken okunnighet och råhet funnes ännu att övervinna. Den. fortskridande
kulturella utvecklingen måste dock komma insikten om människans
förpliktelser mot djuren att fördjupas och förpliktelsernas omfattning att vidgas.
Såsom moment i denna utvecklings fortgång framstode 192.1 ars ändring
i 18 kap. 16 § strafflagen och lagen den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall
för polismyndighet att omhändertaga djur.
I förevarande sammanhang vore det icke fråga om det i allmänna strafflagen
kriminaliserade djurplågeriet i egentlig mening. Gällande strafflagstiftning
torde fortfarande erbjuda svårigheter vid beivrande av grymhet vid
slakt av djur. Bestämmelserna i 18 kap. 16 § strafflagen syntes icke tillräckliga
för sådant ändamål. Det kunde vara vanskligt att avgöra, om i ett
visst fall djurplågeri ägt rum eller ej, då hänsyn toges allenast till den använda
slaktmetoden. Så mycket mera syntes enkla och för den stora allmänheten
lättfattliga regler erfordras, om vad som vid slakt kunde anses tillåtet
eller ej.
Visserligen kunde på detta område mycket vinnas genom okad. upplysning,
och mycket hade kanske redan vunnits, men å andra sidan finge man
ej förbise vikten av att lagstiftningen förmådde uppfylla de krav, som det
allmänna rättsmedvetandet uppställde. Den goda verkan — uppfostrande å
ena sidan och lugnande för känsliga sinnen å andra sidan — som en efter förhållandena
val avpassad lagstiftning medförde, finge.ej underskattas.
De bestämmelser, som måste anses nödvändiga till skyddande av djuren
mot onödigt lidande vid slakt, borde lämpligen meddelas i en särskild slaktlag,
byggd på principen av skyldighet att bedöva djuret, innan det underkastades
sådan behandling, som, därest djuret vore vid medvetande, vore ägnad
att väcka ångest eller smärta. I främsta rummet borde lagstiftningen äga
tillämpning på den yrkesmässiga slakten vid slakterierna. Mångenstädes
vore anordningarna vid slakterierna ur djur skyddssynpunkt fullt tillfredsställande,
men detta torde ej vara förhållandet överallt. Även om man möjligen
kunde hysa någon tvekan angående lämpligheten av ett utsträckande av
bedövningsplikten till all s. k. hemslakt, måste dock fordras, att den, som
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 85.
plägar^ tillhandagå allmänheten med förrättande av sådan slakt, skulle på
ändamålsenligt sätt bedöva djuren. Anskaffandet av erforderliga bedövningsredskap
medförde så ringa kostnad och fördelarna av bedövningsmetodens användande
vore så störa, att ekonomiska betänkligheter ej behövde uppstå.
Det hade yppat sig delade meningar rörande frågan, huruvida schäktningen
vore förbunden med ett sådant lidande för djuret, att förgående bedövning
kunde anses påkallad. För att i detta avseende komma till ett säkert resultat,
torde en därför bestämt inriktad, inom Sverige utförd sakkunnig utredning
erfordras.
Spörsmålet om humanisering av slakten vore moget för sin lösning. Denna
för höjandet av vårt folks kulturnivå viktiga fråga kunde ej vidare undanskjutas.
Alltför länge hade åtgärder förgäves påyrkats mot bestående missförhållanden
på området; några större svårigheter att tillmötesgå de uttalade
önskemålen torde ej föreligga.
Såsom i det föregående ^framhållits, avlät riksdagen senast år 1909 till
Kungl. Maj:t skrivelse angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. Denna framställning har emellertid ännu ej föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
Ehuru givetvis den stigande folkupplysningen och djurskyddsföreningarnas
arbete under de gångna åren lett till att humanare slaktmetoder i allt större
utsträckning kommit till användning, synes det utskottet dock fortfarande vara
önskvärt, att hithörande frågor göras till föremål för en allsidig utredning i
syfte att klarhet må vinnas rörande kvarstående missförhållanden och de åtgärder,
som för deras avhjälpande må vara erforderliga.’
Utskottet gjorde därefter hemställan av den lydelse, den av mig nu anmälda
riksdagsskrivelsen utvisar.
Till utskottets utlåtande anmäldes reservation av herr N. Johansson i Brånad,
vilken hemställde, att motionerna måtte lämnas utan bifall, samt till
stöd härför anförde:
Stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas outtröttliga arbete
för införande av humanare slaktmetoder hava medfört, att folkets rättsmedvetande
i allmänhet reagerar mot onödig grymhet mot djuren vid slakt. Den
år 1921 genomförda ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen synes också, såsom
utskottet erinrade i sitt utlåtande med anledning av den vid 1922 års riksdag
väckta motionen om förbud mot slakt enligt judisk ritual, hava möjliggjort
beivrande av sådant förfarande, som kan sägas ådagalägga uppenbar grymhet
vid behandlingen av slaktdjuren.
... -Då.vi nätt så långt i frågaom humanisering av slaktmetoderna, som fallet
för närvarande är, utan särskild lag på området, är det min övertygelse, att
vi på upplysningens väg även rätt snart skola nå det mål motionärerna syfta
till utan särskild lagstiftning, vilken jag därför anser vara obehövlig. Av
allt att döma har även Kungl. Maj :t varit av denna mening, enär trots upprepade
riksdagsskrivelser något förslag i begärt syfte icke framlagts. Därav
torde också den slutsatsen kunna dragas, att en ny riksdagsskrivelse ej heller
skulle leda till något resultat, da Kungl. Maj:ts hållning till frågan säkerligen
förestavats av .svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att med lagstadganden
på lämpligt sätt ingripa på hithörande område.’
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, av första kammaren utan votering
och av andra kammaren med 115 röster mot 57, vilka avgåvos för bifall
till reservationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
9
Angående frågans behandling intill 1909 års riksdag tillåter jag mig vidare
hänvisa dels till utlåtandet nr 7 av andra kammarens femte tillfälliga utskott
vid samma års riksdag, dels ock till förenämnda av justitieombudsmannen den
18 december 1922 gjorda framställning i ämnet.
Över nu förevarande framställning från riksdagen hava efter remiss utlåtanden
avgivits av medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser ävensom styrelsen för veterinärhög skolan, efter hörande
av högskolans lärarekollegium. Med dessa utlåtanden hava ock överlämnats
ett stort antal yttranden från magistrater, landsfiskaler, länsveterinärer,
hushållningssällskaps förvaltningsutskott m. fl.
Vidare hava, sedan direktörerna vid de offentliga slakthusen i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt styrelsen för föreningen svenska städers offentliga
slakthus och Svenska andelsslakteriernas exportförening u. p. a. ävensom föreståndarna
för de mosaiska församlingarna i nyssnämnda tre städer beretts tillfälle
att avgiva yttranden, sådana inkommit till justitiedepartementet.
Dessutom hava framställningar i ämnet ingivits av föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges stadsfiskaler ävensom Nordiska djurskyddsföreningen
och Djurvännernas nya förening.
Innan jag närmare ingår på den föreliggande frågan, tillåter jag mig lämna
en kort översikt av de bestämmelser, vilka i detta ämne äro meddelade eller
föreslagna i vissa främmande länder.
I Finland utfärdades den 14 augusti 1902 en förordning angående vad vid
slakt av husdjur iakttagas bör. Förordningen, som fortfarande gäller, stadgar,
att slakt av husdjur, med undantag av fjäderfä, icke må äga rum annorlunda
än efter djurets bedövande antingen genom slag mot djurets pannben eller genom
användande av slakt- eller skjutmask eller ock genom skott ur skjutvapen
mot djurets pannben eller undre sidan av örats bas; och skola djurets ögon därvid
hållas väl förbundna. Vid plötsligt insjuknande av husdjur eller annat
olycksfall må dock, ifall omständigheterna sådant fordra, slakt annorlunda
verkställas, likväl med iakttagande därav, att den utväg användes, som för
djuret medför minsta lidande. Slakt får ej verkställas av annan än fullvuxen
person. Att plocka fjäderfä samt flå eller upphänga annat husdjur, innan döden
inträtt, är förbjudet. Slakt av husdjur skall verkställas inom sluten lokal.
Saknas vid yrkesmässig slakt sådan lokal, må annat ställe, som icke är synligt
från gata eller allmän väg, användas för slakten. Vid slakt få ej andra personer
vara tillstädes än de, som erfordras för förrättningen. Ej heller må slakt
äga rum i närvaro av eller omedelbar närhet till annat husdjur, överträdelse
av förordningen straffas med böter.
I Norge har landbruksdepartementet utarbetat ett utkast till vissa allmänna
regler för slakt av djur. Dessa regler innehålla följande:
Vid slakt av häst, storboskap, får, get eller svin skall djuret omedelbart innan
blodavtappningen äger rum bedövas genom skott eller slagsprint, som träffar
djuret i stora hjärnan, eller genom kraftigt slag på hjärnskålen eller genom
annat av landbruksdepartementet godkänt tillvägagångssätt. Slakten skall utföras
av vuxen person, vilken är, såvitt möjligt, kunnig i slakt. Vidare få, där
sådant kan undvikas, barn under fjorton år icke vara tillstädes vid slakten.
Yttranden
i anledning
av riksdagens
skrivelse.
Utländsk
lagstift
ning.
Finland.
Norge.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Danmark.
Vissa andra
europeiska
länder.
Det är ej tillåtet att flå eller skålla djuret, innan man förvissat sig om, att döden
inträtt. Slakt, som oundgängligen måste verkställas utan uppskov på grund
av olycksfall eller sjukdom (nödslakt), får utföras på det efter omständigheterna
ändamålsenligaste sätt; dock skola, i den mån sådant är möjligt utan att
därigenom djurets lidande förlänges, förut nämnda bestämmelser iakttagas.
Landbruksdepartementet bemyndigas att utfärda regler för slakt av andra
djur än de nyss omförmälda, såsom för slakt av tamren, kanin och fjäderfä.
Överträdelse av reglerna straffas enligt den almindelige borgerlige straffelovs
§ 339 — d. v. s. med böter — där ej i visst fall strängare straffbestämmelser
äro att tillämpa.
Utkastet har sedermera av departementet förelagts regeringen. Som emellertid
utkastet innebär, att den judiska slaktmetoden, schäktningen, skulle bliva
förbjuden, men regeringens flesta medlemmar av hänsyn till frågans religiösa
sida varit emot, att förbud nu utfärdades mot nämnda metod, har beslutits att
endast giva stortinget ett meddelande om den av landbruksdepartementet gjorda
framställningen. På hemställan av landbrukskomiteen har därefter 1926 års
storting anmodat regeringen att för nästa storting framlägga förslag till lag
om slakt av större och mindre husdjur, därunder inbegripen även tamren. Den
sålunda väckta frågan är under övervägande.
Danmark saknar allmänna bestämmelser rörande förfarandet vid slakt. Emellertid
beröres slakten i ett par stadganden uti Lov om vsern for Dyr den 17
maj 1916. Sålunda föreskriver en paragraf, att den, som gjort sig skyldig till
grov misshandel av djur, kan för viss tid eller för alltid dömas förlustig rätten
att utföra slakt. Vidare heter det i en annan paragraf, att föreskrifter angående
bland annat slakt av djur kunna meddelas av vederbörande regeringsdepartement
eller i polisförordningar. Överträdelse av sådana föreskrifter straffas
då på samma sätt som förseelse mot polisförordning, där ej gärningen förskyller
strängare straff. Regler angående slakt hava ock meddelats i avseende å de
flesta offentliga slakthus. För det offentliga slakthuset i Köpenhamn gäller
bland annat, att alla större slaktdjur, innan slakt äger rum, skola av därför
särskilt utbildade personer bedövas genom skott. Härifrån kan undantag medgivas
endast med magistratens tillåtelse. Kalvar och får bedövas medelst en
mindre klubba av viss beskaffenhet. Andra apparater må användas endast
efter särskilt medgivande. Slakt efter judisk ritual får emellertid tillsvidare
äga rum utan bedövning. Blodavtappningen skall verkställas omedelbart efter
bedövningen. Enligt uppgift innehålla även de för andra offentliga slakthus
meddelade regler i huvudsak samma föreskrifter.
Rörande frågans läge i vissa andra europeiska länder har professorn vid
veterinärhögskolan M. H. Stålfors i en bilaga till lärarekollegiets yttrande
meddelat, att allmänna slaktlagar eller förordningar angående slakt gälla i
Schweiz, Nederländerna och åtskilliga tyska stater. I Tjeckoslovakien är en
slaktlag under utarbetande. I Frankrike och England finnas däremot endast
lokala förordningar, vilka reglera förhållandena inom vissa begränsade områden.
Jag anhåller härefter få redogöra för innehållet av de i ärendet avgivna yttrandena.
Medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, styrelsen för veterinärhögskolan och
dennas högskolas lärarekollegium hava samtliga funnit behov av lagstiftning i
ämnet föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
11
Sålunda har lantbruksstyrelsen anfört:
Styrelsen ville till en början vitsorda, att skäl syntes tala för ett allmänt
tillämpande av de slaktmetoder, motionärerna ifrågasatt. Ur rent humanitär
synpunkt betecknade de föreslagna metoderna ett avgjort framsteg framför
de nu tillämpade och torde för övrigt redan hava vunnit en viss spridning
såväl genom upplysnings- och undervisningsverksamhet som även och
framför allt genom tillkomsten av tidsenliga slaktredskap. Emellertid torde
det kunna förmodas, att, särskilt i mera avsides belägna trakter, olämpliga
slaktmetoder allt framgent komme att användas, och säkerligen torde lång
tid förflyta, innan förhållandena härutinnan på upplysningens väg hunne
förbättras. En på lämpligt sätt avpassad slaktlag skulle måhända, då nuvarande
bestämmelser i fråga om åtal för djurplågeri icke torde vara tillfyllest,
snabbare kunna föranleda rättelse härutinnan. Om sålunda vissa
skäl talade för utfärdande av särskilda bestämmelser på området, måste styrelsen
dock å andra sidan på grund av vad nyss anförts understryka vikten
av att man ginge fram med en viss försiktighet. Ifrågasättas kunde, huruvida
icke en viss övergångstid, vars längd vederbörande länsstyrelser bäst torde kunna
bedöma, borde stadgas, innan en eventuell ny lag trädde i full tillämpning.
Då styrelsen i övrigt hyste den uppfattningen, att med de vida strafflatituder,
som det av motionärerna framlagda lagförslaget upptoge, straffen icke torde
alltför hårt drabba de smärre djurägare, som handlat av ren okunnighet, ansåge
lantbruksstyrelsen sig kunna tillstyrka, att lagbestämmelser i meranämnda
syfte utfärdades.
Veterinärhögskolans lärarekollegium har anfört:
''Med slakt förstås dödandet av till människoföda bestämda djur medelst
olika s. k. slaktmetoder. Vid all slakt bör av humanitära skäl döden framkallas
raskt och med undvikande av onödiga plågor. De brukliga slaktmetoderna
ha dessutom det ändamålet att tillförsäkra köttet den största möjliga
hållbarhet. Detta ernås därigenom, att man genom att öppna de stora halskärlen
eller de främre bröstkärlen avtappar blodet så fullständigt som möjligt.
Slaktmetoderna bruka indelas i tre grupper:
1. Enkel förblödning genom halsstick, halssnitt, vartill även den s. k.
schakten räknas, bröststick eller hjärtstick.
2. Förblödning efter förutgången skada på förlängda märgen (nackstick
eller nackslag).
3. Förblödning efter förutgången bedövning med klubb- eller hammarslag
(pannslag), slagapparat eller sprintskjutapparat.
Bröststicket utföres på så sätt, att utan föregående bedövning de vid bröstingången
belägna stora kärlstammarna helt eller delvis genomskäras. Vid
halssticket genomstickes halsen på tvären för att genomskära de stora halskärlen
på båda sidor utan att skada strupen. Halssnittet eller sehäkten är det
vanliga avlivningssättet för slaktdjur hos judarna och muhammedanerna. Härvid
kastas storboskapen med tillhjälp av kasttyg eller vinschar, varefter halsen
med en skarp kniv raskt genomskäres ända in till halskotorna. Hjärtstick
är lapparnas urgamla metod för slakt av renar, och hänvisas rörande detta
slaktsätt till vad längre fram säges. Vid nacksticket indrives en dolkliknande
kniv med kraft mellan nackbenet och första halskotan, varvid förlängda märgen,
som är säte för livsviktiga funktioner, avskäres, med påföljd att djuret
störtar handlöst omkull. Samma effekt kan ernås genom nackslaget, som
antingen utföres med handen hos smådjur (kanin) eller med klubba hos större
djur. Pannslag med klubba utföres för att åstadkomma en hjärnskakning och
åtföljes ofta slaget av en skada, på pannbenet (krossning eller brott). Härigenom
åstadkommes genom tryckverkan på hjärnan eller sönderslitning av
Lantbruks
styrelsen.
Veterinär
högskolans
lärare
kollegium.
12
Eungl. Maj:ts proposition nr 85.
densamma en ögonblicklig förlamning av känsel- och rörelsecentra i stora
hjärnan. Genom-stor erfarenhet från människan är det bevisat, att en ögonblickligt
förlamande hjärnskakning är åtföljd av medvetslöshet. Vid användning
av slagapparat eller sprintskjutapparat indrives i förra fallet medelst
en klubba, i senare medelst en explosiv laddning en sprint i störa hjärnan, och
då skjutapparat eller ett vanligt skjutvapen begagnas för bedövning av slaktdjur,
skjutes en kula in i dess hjärna.
I Sverige användes vid slakt följande metoder för de olika husdjuren: För
häst i regel skjutmetoden med »Formatorapparat», vidare skott med gevär
eller pistol, och stundom pannslag. Nackstick eller nackslag torde numera
hava kommit ur bruk. För nötkreatur användes skjutmetoden med Formatorapparat,
pannslag, slagapparat (undantagsvis för smärre nötkreatur) och
schakt, för kalvar pannslag, bröststick, halsstick och schakt. För får och
get användes pannslag, bröststick, halsstick, undantagsvis nackslag för gumsar
och bockar, och schakt för får och get. Till svin användes Formatorskjutapparat,
slagapparat, pannslag eller bröststick. Vid slakt av renar hava
lapparna sedan urminnes tider gått så till väga, att renen infångas med lasso,
kastas omkull, vanligen på höger sida, varefter en vanlig täljkniv stickes in
mellan två revben mitt för hjärtat på vänster sida. Stick från höger sida begagnas
av en del slaktare. Renen släppes därefter i regel upp med kniven
kvarsittande i hjärtat och får så förblöda, i det att blodet samlar sig i brösthålan.
Dödsarbetet tager i regel 8 minuter i anspråk. Denna renslaktmetocl
skulle kunna betecknas såsom den nordlapska till skillnad från det senare tillkomna
sydlapska tillvägagångssättet, som på den svenska sidan är brukligt
från Arjeplougs socken i norr och söderut. I de sydligare rendistrikten begagnas
nämligen allmänt att göra nackstick före sticket i bröstet, och först
därefter göres med samma eller med en liknande kniv sticket i hjärtat. _ Under
vissa omständigheter komma visserligen även skjutvapen till användning och
framför allt nedskjutas »vildrenar», vilka icke låta sig infångas med lasso,
men i stort sett hava de båda nyss beskrivna slaktmetoderna ända till för kort
tid sedan varit de enda här i landet brukliga. Efter lyckade försök i Norge
vintern 1922—23 har man börjat införa en så tillvida förbättrad metod, att vid
det förutgående nacksticket användes en relativt lång och i spetsen något böjd
kniv, som genom nackhålet stickes ända in i stora hjärnan, varvid den kan
nå fram till pannbenets inre yta. Fjäderfä och speciellt höns slaktas i hushållen
i regel sålunda, att huvudet avhugges med en yxa eller annat lämpligt
skärande redskap (»nackning»). Vid hönsslakt i större skala på salutorgen i
en del städer har giljotin kommit till användning. Då det likväl utvecklat
sig till ett mod att många husmödrar önska att på fågel huvudet är kvarsittande,
så har »nackningen» fått på åtskilliga håll vika för andra metoder, av
vilka följande böra närmare beröras: Vid gåsslakt går man i regel så tillväga,
att man med en pennkniv eller dylikt gör nackstick på vanligt sätt och därefter
låter blodet avrinna genom det uppkomna såret. Mindre brukligt är att
på halsens framsida avskära antingen samtliga halsådrorna eller ock endast den
på ena sidan, eller att sticka en kniv från gommen upp mot skallbasen. I
större hönserier tillgår slakten av höns numera vanligen sålunda, att de stora
halskärlen avskäras. Det förekommer även, att man vrider fågelns huvud
runt, »vrider nacken av» den, varigenom ryggmärgen skadas.
Vad halssticket, halssnittet och bröststicket samt schäkten beträffar, så
utföras dessa ingrepp på djur med fullt medvetande och samtliga göra de därför
på åskådaren ett mer eller mindre vedervärdigt intryck. Nacksticket och
nackslaget medföra däremot det minst oangenäma intrycket. Djuren störta
mycket hastigt och förbli liggande orörliga. Vid nacksticket förblir medvetandet
emellertid bibehållet, tills kvävning inträder eller genom blodavtappning
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
blodtomhet i hjärnan uppstår. Naeksticket är sålunda icke en bedövningsmetod
utan endast en metod att göra djuret orörligt. Ändamålsenligast och mest
mänskliga måste de metoder anses vara, vid vilka blodavtappningen föregås
av eller är förbunden med bedövning. Det är av mindre vikt, på vilket sätt
bedövningen utföres. Vana slaktare kunna bedöva ett djur med ett klubbslag
lika raskt och säkert som med slagapparat eller någon annan bedövningsapparat.
För mindre vana personer ernås likväl större träffsäkerhet med slagapparat
än enbart med klubba. Användningen av skjutapparat är, såsom erfarenheten
lär, icke absolut ofarlig, dock torde metoden med numera i handeln tillgängliga
apparater icke behöva medföra några olägenheter, om skjutapparaten
blott användes på ett förståndigt sätt.
Man har framför allt från icke-fackmannahåll velat göra gällande, att slaktmetoder
utan föregående bedövning skulle medföra en bättre blodavtappning
än om bedövning användes, och att kött från djur, som slaktas utan bedövning,
alltså skulle vara bättre hållbart än kött från bedövade djur. Genom
ett flertal undersökningar är det dock fastslaget, att man erhåller^ en lika god
blodavtappning vid slakt med bedövning som utan en dylik. Så har bland
annat genom noggranna vägningar fastställts, att hos de stora slaktdjuren
avblodningen efter bedövning icke är sämre än vid ett enkelt halssnitt. Vid de
slaktmetoder åter, där förlängda märgen skadas eller genomskäres, alltså vid
näcks!aget och naeksticket, erhålles däremot en sämre avblodning.
Från ledningen för en del svenska svinslakterier, som använda den danskamerikanska
slaktmetoden, har det framhållits, att fläsk från svin, som. bedövats
före blodavtappningen, skulle vara av sämre kvalitet än fläsk från icke
bedövade svin. Det ohållbara i detta påstående framgår dock tydligt, av de
resultat, som erhållits vid de kvalitetsundersökningar, som äro gjorda, i England
och vilka ha visat, att fläsk från bedövade svin är av samma kvalitet som
fläsk från obedövade. _ .
Med anledning av vad ovan anförts, vill kollegiet framhålla, att slakt med
bedövning ur följande synpunkter är att förorda.
Då endast slakt med bedövning kan garantera en smärtfri död för slaktdjuren
och sålunda förmå hindra varje onödigt plågande under, de handgrepp^,
som därefter eventuellt följa, såsom blodavtappning, upphängning, o. s. v. så
äro bedövningsmetoderna de enda slaktsätt, enligt kollegiets mening,, som motsvara
den moderna rättsuppfattningen och som fylla måttet, då det jämlikt 18
kap. 16 § strafflagen gäller att förhindra djurplågeri. Kommer sa härtill, att
kött från bedövade djur är lika hållbart och har lika vackert utseende som
kött från obedövade. Vidare anser kollegiet, att ett allmänt införande av
slaktmetoder med bedövning icke kan stöta på några praktiska hinder,^eftersom
bedövningsapparater numera finnas, som i tekniskt hänseende äro så fullkomnade,
att de kunna skötas av vilken slaktare som helst, och kostnaderna äro
så obetydliga, att ej heller dessa enligt kollegiets mening behöver lägga, ekonomiska
hinder i vägen för slakt med bedövning. Omständigheter vartill, även
hänsyn bör tagas äro, att slakt med bedövning sker lugnare, och att vidare,
åtminstone delvis, det frånstötande och på mottagliga sinnen förråande i slakten
försvinner, när bedövning användes.’
Kollegiet har vidare lämnat en närmare redogörelse för vissa former av
slakt, med avseende å vilka yrkande framställts om undantag från bedövningstvång,
därest sådant bleve föreskrivet i lag, nämligen slakt av svin enligt den
s. k. dansk-amerikanska metoden, den judiska schäktningen samt slakt av ren.
Till denna redogörelse har jag anledning återkomma i det följande.
Efter att hava framhållit, att förhållandena inom ifrågavarande område
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
ändrat sig rätt väsentligt sedan den tid, då Kungl. Maj:t fann 1896 års riksdagsskrivelse
icke föranleda till någon åtgärd, har kollegiet ytterligare anfört:
''De
förut relativt primitiva hjälpmedlen för åstadkommande av hedövning
av framför allt de större slaktdjuren hava fullkomnats på ett sådant sätt,
att de nu i handeln tillgängliga bedövningsapparaterna icke blott fylla alla
rimliga anspråk med hänsyn till effektivitet, utan även, i vad det avser de s. k.
skjutapparaterna, kunna användas utan nämnvärd risk för olyckshändelse.
Landets djurskyddsföreningar hava vidare på mångfaldigt sätt bedrivit propaganda
för införande av bedövning vid slakt med användning av de modernahjälpmedlen
härför. Kännedomen härom bär spritts över hela landet genom
diverse skrifter, genom artiklar i pressen, genom föredrag, genom anordnande
av slaktkurser och genom kostnadsfri utdelning av slaktapparater. Kännedomen
om de fördelar, som slakt med bedövning erbjuder framför äldre primitiva
metoder, är praktiskt taget nu så spridd över större delen av landet, att det icke
utan skäl betecknats såsom rena undantag, innebärande stor efterblivenhet, när
ännu i dag på vissa orter vid hemslakt denna sker utan bedövning. Detta gäller
dock närmast slakt av större nötkreatur och hästar. Vid hemslakt av får,
kalvar och svin förekommer det tyvärr ännu inom vissa delar av landet i synnerhet
inom södra och sydvästra Skåne, inom Halland och vissa delar av Kronobergs
län, samt i de nordligaste skogsbygderna, att slaktdjuren icke bedövas.
Detta enligt vad professorn Dahlström under en för ändamålet företagen studieresa
genom landet erfarit. Förhållandena härutinnan hava dock avsevärt
förbättrats sedan, år 1913, då en av den centrala djurskyddsorganisationen
verkställd utredning visade, att i synnerhet de mindre djuren vida allmännare
slaktades utan bedövning än nu för tiden. Vid den yrkesmässiga slakten torde
bedövning uteslutande användas över hela landet både när det gäller storboskap
och de mindre slaktdjuren med undantag dock för slakt av svin i stor skala vid
flertalet av de s. k. andelsslakterierna. Vid en del av dessa, såsom Bollnäs,
Hallsbergs och Nyköpings svinslakterier samt vid det i samdrift med Karlskrona
offentliga slakthus drivna, användes däremot bedövning. I förbigående
bör måhända påpekas, att av andelsslakterierna större delen äro belägna just
inom de landsändar, där, såsom anförts, bedövning i vissa fall icke brukas vid
hemslakt av svin, vadan det ligger nära till hands att antaga, att härvidlag ett
visst orsakssammanhang måste förefinnas.
För att kunna rätt bedöma, huruvida ett behov av särskilda stadganden rörande
förfarandet vid slakt föreligger eller ej, torde följande frågor först böra
besvaras:
1) Innebära alla de fall, då inom vårt land djur slaktas utan föregående
bedövning, djurplågeri?
Besvaras denna fråga jakande, måste därnäst utredas
.2) huruvida på grund av slaktmetodens tekniska egenart eller fulländning
vissa av dessa slaktsätt måste anses vara juridiskt sett oangripliga. och i så
fall vilka, samt
3) . huruvida nu gällande lag angående djurplågeri, 18 kap. 16 § strafflagen,
är otillräcklig för. att till ansvar fälla även utövare av dessa slaktsätt och på
den grund en speciallag rörande förfarandet vid slakt är behövlig, och slutligen
4) . huruvida den slakt utan bedövning, som nu förekommer inom landet, och
som jämlikt nämnda lagrum, enligt vad nedan visas, måste anses innebära djurplågeri,
är av den ringa omfattning, att det allmänna rättsmedvetandet ej behöver
reagera däremot, och på den grund särskild lagstiftning är onödig?
5) Uppbäres strävandet för att få en slaktlag till stånd i så ringa grad av
den allmänna opinionen, att det är att frukta, att en dylik lag endast bleve »en
lag på papperet»?
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
15
6) Skulle antagandet av en lag angående obligatorisk bedövning av alla
slaktdjur medföra sådana svårigheter, ekonomiska eller tekniska, att lagen
bleve svår att tillämpa?
7) Är det tänkbart, att genom stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas
oavlåtliga strävande att sprida kännedom om humana slaktmetoder
den allmänna opinionen även utan en slaktlag inom kort skulle påverkas därhän,
att vid all slakt, utom nödslakt, bedövning kommer att användas?
Vid besvarandet av de två första frågorna måste man utgå från att gällande
lag angående djurplågeri såsom sådant betecknar »i behandling av djur uppenbar
grymhet genom misshandel, överansträgning, vanvård eller annorledes».
I och därmed att man lyckats utfinna praktiskt användbara slaktmetoder med
bedövning, måste varje slaktsätt, där på ett djur, som är vid fullt medvetande,
ett snitt eller stick göres med ett skärande redskap i syfte att få detsamma
att förblöda, strängt taget betecknas såsom uppenbar grymhet genom misshandel.
Innan den andra frågan kan besvaras, måste det utredas, huruvida vid vissa
slaktmetoder, där blodavtappning visserligen sker utan föregående bedövning,
metoderna dock äga den tekniska egenart eller fulländning, att den medvetna
smärtförnimmelsen vid sticket eller snittet kan anses vara så ringa, att talet om
misshandel saknar grund, eller av så kort varaktighet, att slaktsättet icke gör
intryck av att vara uppenbart grymt. De slaktmetoder, det i så fall skulle
handla om, äro såsom tidigare nämnts andelsslakteriernas svinslakt enligt den
dansk-amerikanska metoden, slakt av nötkreatur, får, get och höns enligt judisk
ritus och slakt av renar enligt det sydlappländska slaktsättet samt gåsslakt
medelst naekstick.
Redan tidigare har kollegiet beträffande den dansk-amerikanska svinslaktmetoden
framhållit, att redan förberedelserna äro för slaktdjuret plågsamma, i
det att det obedövade djuret hissas upp i det ena bakbenet, samt att visserligen
själva sticket utföres med en viss rutin, men att avblodningen lika fullt tager
så lång tid i anspråk, att man näppeligen kan frigöra sig från föreställningen,
att slaktsättet är grymt. Enligt verkställda försök i mindre skala har det visat
sig, att blodet efter bröststicket »rann i ström» under icke mindre än i medeltal
37 3/i sekunder per svin, och dock voro dessa icke särskilt stora. Lärarekollegiet
anser sig sålunda kunna med fog bestrida, att detta slaktsätts tekniska
egenart verkligen är sådan, att talet om misshandel skulle sakna grund eller
att slaktsättet icke skulle på åskådaren göra intrycket av att vara uppenbart
grymt.
Vad nu sagts om denna svinslaktmetod gäller i ännu högre grad om schäkten
åtminstone av nötkreatur, ity att avblodningstiden vid detta slaktsätt är väsentligt
längre än vid svinslakten, och vidare gör dödsarbetet ett så vedervärdigt
intryck, att till och med en del slakteriarbetare vid de offentliga slakthusen,
vilka dock på grund av sitt yrke kunna förutsättas vara mera stålsätta mot
intryck av denna art än människor i allmänhet, reagerat mot schäkten och påyrkat
förbud för dess utövande inom de offentliga slakthusen.
Beträffande renslakt enligt den sydlappländska metoden och rörande gåsslakt
medelst naekstick gäller vad som tidigare sagts angående användning av
naekstick över huvud taget. Visserligen bortfaller vid dessa slaktsätt det obehagliga
intryck, som andelsslakteriernas svinslakt och schäkten utöva, men i
bägge fallon torde efter allt att döma en så intensiv smärta kvarstå tillräckligt
länge, att även dessa slaktsätt utan betänkande böra förbjudas såsom innebärande
brott mot 18 kap. 16 § strafflagen.
Svaret på den uppställda andra frågan måste sålunda bliva, att intet av de
nu särskilt berörda slaktsätten, för vilka undantag från den föreslagna lagen
om obligatorisk bedövning för alla slaktdjur påyrkats, är juridiskt sett oan
-
16 Kungl. Mai:ts proposition nr So.
gripligt, och dessa borde sålunda samtliga vara förbjudna enligt gällande lag
ang. djurplågeri.
Till belysande av innebörden av den tredje frågan torde följande kunna anföras.
Vid Skänninge Rådhusrätt dömdes i dec. 1907 föreståndaren för andelsslakteriet
därstädes jämlikt 18 kap. 16 § strafflagen jämförd med 4 kap. 3 §
samma lag att böra 100 kronor till kronan för slakt av svin medelst s. k. halsstick
utan föregående bedövning. Domen överklagades i Göta hovrätt, som
frikände slakteriets föreståndare. Fem år senare väcktes på nytt åtal mot ett
andelsslakteri, nämligen mot styrelsen för Sydvästra Skånes andelsslakteriförening
i Trälleborg. Rådhusrättens dom var även denna gång fällande, men
svaranden frikändes av hovrätten över Skåne och Blekinge. I okt. 1916 hänvände
sig de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund till länsstyrelsen
i Jönköpings län med anmälan mot exportslakteriet i Värnamo, men fann länsstyrelsen,
under hänvisning till utgången av föregående mål om ansvar för
slaktsätt av liknande beskaffenhet, icke skäl förordna om åtal mot exportslakteriet.
Fyrfaldiga gånger hava anmälningar ingått till djurskyddsföreningarna
angående djurplågeri vid hemslakt, men hava landsfiskalerna antingen förklarat
sig sakna laga skäl att väcka åtal eller ock dragit sig för risken att få
betala kostnaderna själva. År 1922 väckte stadsfiskal Benktander i Göteborg
åtal mot kantorn Martin Schachtél m. fl. för djurplågeri i samband med slakt
enligt judisk ritual. Under rättegången begränsades likväl åtalet till att endast
gälla förberedelserna vid slakten, och blev Schachtél frikänd av rådhusrätten.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att slakt utan föregående bedövning
länge kunnat ostraffat bedrivas, och torde den skärpning av 18 kap. 16 §
strafflagen, som blev gällande den 1 juli 1921, icke hava medfört någon förändring
härutinnan. Behovet av särskilda bestämmelser, som reglera förfarandet
vid slakt, måste sålunda vara icke blott väl grundat utan rent av oavvisligt.
Det har från lantmannahåll framhållits, att antalet djur, som inom vårt land
vid icke yrkesmässig slakt avlivas utan bedövning, är så ringa, att särskild
lagstiftning av det skälet vore obehövlig. Även om detta vore riktigt, är dock
antalet svin, som slaktas vid andelsslakterierna, så betydande, att det måste
anses nödvändigt, att lagbestämmelser komma till stånd för att förhindra djurplågeriet
vid masslakten i dessa större anstalter. Kommer så härtill att vid
de varje vinter förekommande renslakterna stora mängder djur avlivas utan
bedövning, så inses utan vidare, att bristen på en slaktlag även ur denna synpunkt
är påfallande. Beträffande det totala antalet inom landet enligt judisk
ritus slaktade större djur kan kollegiet icke med säkerhet uttala sig, enär en
fullständig statistik saknas, men utgjorde antalet vid det offentliga slakthuset
i Stockholm under år 1923 schäktade djur 782 stycken storboskap, 882 stycken
kalvar och 161 stycken får.
Den femte av ovanstående frågor anser kollegiet sig kunna utan tvekan besvara
nekande. Enligt vad kollegiet har sig bekant, uppbäres kravet på bestämmelser
rörande slaktens utförande av en mycket stark opinion och den stora
allmänheten reagerar kraftigt mot sådana slaktsätt, som den rituella slakten,
andelsslakteriernas svinslakt och den nordlappländska renslakten. Antagandet
av en lag, som förbjöde all slakt utan bedövning, skulle säkerligen hälsas
av alla befolkningslager med den största tillfredsställelse med undantag möjligen
för de få, som hava ett speciellt intresse av att de ovan påtalade slaktsätten
alltjämt få bedrivas. Tack vare det kraftiga stöd, som åklagaremakten
skulle erhålla genom antagandet av en slaktlag, finnes det ingen anledning
befara, att en dylik lag skulle bliva »en lag på papperet». Det torde vidare i
detta sammanhang ånyo böra påpekas, hurusom bedövning utan undantag redan
begagnas inom större delen av Sverige, och då det sålunda även utan lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr So.
17
bestämmelser blivit till en god sed att giva slaktdjuren en smärtfri död, bör
det ligga nära till hands att befästa denna goda sed med en lag.’
Sedan härefter kollegiet behandlat frågan om den tekniska och ekonomiska
betydelsen av bedövningstvångs införande jämväl i fråga om slakt av svin å
exportslakterier ävensom slakt av ren, har i utlåtandet anförts:
’Det har slutligen från motståndarna till en lag om obligatorisk bedövning
av alla slaktdjur framhållits, att genom stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas
strävanden att sprida kännedom om humana slaktmetoder
den allmänna opinionen skulle kunna bearbetas därhän, att vid all slakt,
utom nödslakt, bedövning komme att användas, varigenom särskilda bestämmelser
skulle bliva obehövliga. Mot detta kan dock invändas, att enligt vad
det framgår exempelvis av Svenska allmänna djurskyddsföreningens årliga
redogörelse för dess arbete i syfte att införa humana slaktmetoder, det ännu i
dag finnes landsändar, där befolkningen icke låter sig påverka genom föreningens
upplysningsverksamhet. Till belysande härav kan bland annat tjäna, att
under de senaste sexton åren delvis med understöd från vederbörande hushållningssällskap
vid de av Svenska allmänna djurskyddsföreningen anordnade undervisningskurserna
i bedövningsslakt icke mindre än 230 slakterielever, hemmahörande
i Örebro län, undervisats, under det att under samma tid endast 8
elever, tillhörande Hallands län, åtnjutit dylik undervisning. Kollegiet anser
sig vidare böra i detta sammanhang framhålla, att den omständigheten, att på
upplysningens väg vissa framgångar och ett visst resultat vunnits, icke berättigar
till att kräva, att samhället avsäger sig möjligheten att med en lagstiftning
fastslå det, som vunnits på upplysningens väg. Såsom av motionärerna
framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget till lag angående förfarande
vid slakt, bör en dylik lag hava till uppgift att hos dem, som överhuvudtaget
icke äro mottagliga för ett upplysningsarbete av det slag, som ovan anförts,
inskärpa deras plikter mot slaktdjuren. Under hänvisning till ovanstående
får kollegiet som sin bestämda åsikt uttala att stadgande med syfte att
vid slakt av husdjur, genom föregående bedövning eller på annat ändamålsenligt
sätt, förebygges att onödigt lidande tillfogas djuren, äro erforderliga och av
behovet starkt påkallade.’
Styrelsen för veterinärhögskolan har yttrat:
Lika med lärarekollegiet hyste styrelsen den uppfattningen, att tiden nu
vore inne att genom lagstiftning söka förebygga uppenbar grymhet vid slakt.
Enkla och lätthanterliga bedövningsredskap funnes tillgängliga i den allmänna
handeln; och de svårigheter beträffande hemslakten, som en blivande slaktlag
kunde tänkas skola medföra, torde ej vara större, än att de ganska snart borde
kunna övervinnas, i synnerhet om det genom några års lämpligt tilltagna statsanslag
möjliggjordes för de redan förefintliga djurskyddsorganisationerna att
bland allmänheten på landet sprida kännedom om tjänliga slaktmetoder. Att
några svårigheter av avsevärdare art icke genom en dylik lagstiftning skulle
komma att vållas den yrkesmässiga slakterirörelsen, syntes styrelsen otvetydigt
framgå av den föreliggande utredningen. Med hänsyn till de svårigheter, som
till en början komme att möta i fråga om hemslakten, torde böra iakttagas,
att en lämplig övergångstid medgåves åtminstone beträffande dylik slakt.
En av ledamöterna i styrelsen, professorn vid Karolinska institutet J. E.
Johansson, har antecknat skiljaktig mening och anfört bland annat:
I gällande lag stadgas straff för den, som vid behandlingen av djur visar
uppenbar grymhet. Då detta stadgande jämväl gäller grymhet vid slakt, får
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sarnl. 71 höft. (Nr SO.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr So.
man antaga, att den föreslagna lagen riktar sig mot sådana moment i slaktförfarandet,
som ej kunna betecknas som uppenbar grymhet, men som likväl
göra ett obehagligt intryck på människor i allmänhet och som därför om möjligt
böra undvikas. Det är ju en bekant sak, att t. ex. åsynen av hudsnittet vid
en kirurgisk operation å en sövd patient kan vara tillräcklig att bringa en
person med fullt normalt nervsystem att svimma, och de torde vara få, som
förbli fullt oberörda vid dödandet av något av de vanliga husdjuren. Det har
därför varit ett önskemål att vid framställningen av slakterivarorna, som utgöra
en betydande del av vår föda, själva dödandet av djuret må giva så liten
anledning som möjligt till anmärkning och helst reduceras till en hastigt förlöpande
detalj, av vilken åskådaren märker det minsta möjliga. Teknikens
utveckling på området i fråga har nått ganska långt i denna riktning, men
ytterligare framsteg äro nog att förvänta.’
Efter att hava gjort vissa uttalanden rörande de i motionärernas lagförslag
omförmälda sätten att åstadkomma bedövning, har professor Johansson vidare
jdtrat:
’Vid uppgörandet av lagförslaget har man så gott som uteslutande tagit
syfte på slaktdjurets bedövning. Man får emellertid ej glömma, att en verkligt
»human» slaktmetod kräver väsentligt mera. Det kan ej förnekas, att eu
del gamla och jämväl i lagförslaget upptagna bedövningsmetoder, såsom pannslag
med klubba och även nackstick, göra ett obehagligt intryck på de flesta
människor, och då man i detta sammanhang talar om ett förråande inflytande,
är det nog sådana ingrepp, som åsyftas. Emellertid finnas numera slaktapparater,
som kunna sägas ganska nära förverkliga önskemålet att låta slakten te
sig mera som en framställning av matvaror än som en avlivning av djur. Det
är naturligtvis i första hand vid den industriella slakten, som dessa metoder
kunna fullt utnyttjas, och synas mig därför bestämmelserna om humana slaktmetoder
närmast böra avse verksamheten vid slakthusen och slakterierna. I
lagförslaget har man måst anföra en del detaljer angående slakteriredskap.
Sådana detaljer passa emellertid bättre i ett av en administrativ myndighet
utfärdat cirkulär, som lätt kan ändras med hänsynstagande till de tekniska
framstegen. I stället för en ny lag kunde man i lagen angående köttbesiktning
och slakthus av den 10 oktober 1913 samt i förordningen angående exportslakterier
m. m. samma dag införa den bestämmelsen, att närmare föreskrifter
om slakteriförfarandet lämnas av medicinalstyrelsen. I jämförelse med
bestämmelser, som avse den industriella .slakten, måste uppenbarligen en lagstiftning,
som närmast avser hemslakten, få endast ringa betydelse.’
Sedan vidare framhållits, hurusom förfarandet vid hemslakten förbättrats,
heter det slutligen i yttrandet:
’I lärarkollegiets skrivelse framhålles, att ännu i dag landsändar finnas,
där befolkningen icke låter sig påverkas av djurskyddsföreningarnas upplysningsverksamhet.
Det är emellertid klart, att i sådana trakter ej heller utsikterna
för en eventuell lags efterlevnad äro synnerligen stora, och anställandet
av massåtal kan ingalunda anses vara något önskvärt. Å andra sidan
anföras exempel på trakter, där befolkningen visat stort intresse för undervisningskurserna
i fråga. Man kan ju tänka sig möjligheten av, att kurserna
varit bättre planlagda å de senare trakterna. Att göra framgången av
en upplysningsverksamhet beroende av straffhot är för övrigt i våra dagar
mindre tilltalande. Kännedomen om tekniska framsteg och goda metoder i
allmänhet kan befordras genom upplysningsverksamhet, men knappast genom
straff hot.’
Professor Johansson har därefter avstyrkt det av motionärerna framlagda
lagförslaget. I stället har han hemställt, dels att åt medicinalstyrelsen måtte
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
19
uppdragas att i särskilt cirkulär, efter hörande av vissa sakkunniga och intressenter,
meddela bestämmelser angående förfarandet vid industriell slakt
med särskilt beaktande, att förfarandet genom tillämpning av tekniska metoder
i möjligaste mån befriades från sådana detaljer, som erfarenheten visat
göra ett obehagligt intryck på människor i allmänhet, dels ock att i lagen
den 10 oktober 1913 angående köttbesiktning och slakthus ävensom förordningen
samma dag angående exportslakterier samt andra enskilda under offentlig
kontroll ställda slakteriinrättningar måtte intagas ett förordnande, att närmare
föreskrifter om slaktförfarandet vid offentliga slakthus och andra slakteriinrättningar
meddelades av medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har förklarat sig kunna i fråga om behovet av stadgan- Meäicinalden
i syfte att förebygga onödigt lidande vid slakt av husdjur i allt väsentligt styrelsen.
ansluta sig till den uppfattning, som uttalats av veterinärhögskolans styrelse,
samt vidare anfört:
Det syntes icke omöjligt att formulera dessa stadganden så, att de åtminstone
vid slakt’ å offentliga slakthus och exportslakterier erhölle med dem avsedd
verkan. Däremot ställde sig styrelsen något tveksam med avseende på bestämmelsernas
effektivitet beträffande den slakt, som ägde rum utanför dessa anstalter.
Att fall av grymhet förekomme vid slakt kunde naturligtvis icke
förnekas, och ville styrelsen därvid särskilt fästa uppmärksamheten på det
s. k. dansk-amerikanska förfarandet, vilket tillämpades vid flertalet exportslakterier.
En lag, som kunde leda till undanröjandet av sådan grymhet, syntes
sålunda högst önsklig. Denna borde dock taga sikte icke bara på de onödiga
lidanden, som borde besparas djuren, utan även i viss mån på den råhet,
som vissa, kanske i realiteten nog så humana, slaktsätt på grund av det
intryck, de gjorde, kunde alstra hos slaktens utövare och slaktandets åskådare.
Styrelsen hade ock ansett sig böra framhålla, att en lagstadgad, slakten inledande
bedövning av djuren medelst slaktmask (skjutmask eller slagmask)
icke hade någon avsevärd ekonomisk betydelse, då köttet därigenom icke försämrades
och då priset för en slaktmask vore endast några kronor och för
varje till skjutmasken erforderligt skott endast omkring 4 öre.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Väst- Länsstyrelmanlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län hava tillstyrkt eller intet haft att sernaerinra
mot det av motionärerna framlagda förslaget. Dock har länsstyrelsen i
Kronobergs län givit tillkänna viss tvekan. Länsstyrelserna i Älvsborgs och
Örebro län hava tillstyrkt antagande av bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med nyssnämnda förslag, och länsstyrelsen i Västernorrlands län
har förklarat sig tillstyrka, att åtgärder vidtoges i motionernas syfte, därvid
emellertid ifrågasatts, huruvida det icke vore överensstämmande med karaktären
hos väsentliga delar av de föreslagna bestämmelserna, att desamma gåves
icke i lag utan i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Av övriga länsstyrelser
hava de i Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands samt Västerbottens län funnit åtgärder i det av riksdagen angivna
syfte vara av behovet påkallade och länsstyrelserna i Södermanlands samt
Kalmar län ansett lagstiftning i ämnet alltjämt önskvärd.
20
Kung!. Maj ds proposition nr So.
Avstyrkt den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden lmva överståthållarmnbetet
samt länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads och Norrbottens län. Länsstyrelsen
i Jämtlands lön har funnit, att inom länet förfarandet vid slakt av husdjur
redan humaniserats i sådan utsträckning, att behov av lagstiftning icke
förelåge, men har tillika anfört, att därest förhållandena i andra delar av landet
ansåges påkalla sådan, det för lagstiftningens effektivitet torde vara nödvändigt,
att densamma omfattade förfarandet icke endast vid yrkesslakterier,
utan även vid hemslakt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus’ län har förklarat
sig icke kunna taga någon bestämd ställning till förevarande fråga.
Flertalet av de länsstj*relser, vilka uttalat sig i tillstyrkande riktning, hava
till stöd härför åberopat mera ingående motivering.
Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län, som infordrat yttrande från
länsveterinären, förklarat sig instämma i vad denne anfört. I yttrandet heter
det, att länsveterinären på grund av erfarenhet från en mer än trettioårig
verksamhet kunde bestyrka, att slaktförfarandet numera i allmänhet vore
långt humanare än för några tiotal år tillbaka. Vidare framhålles, att inom
Södermanlands län slakten numera i allt väsentligt skedde under former, som
stode i full överensstämmelse med stadgandena i det av motionärerna framlagda
lagförslaget, och att erfarenheten visade, att dettas bestämmelser ej
blott vore lätt utförbara och praktiska utan även trängt så igenom i allmänna
medvetandet, att uraktlåtenhet att efterkomma dem skulle i hög grad uppröra
allmänheten och detta helt visst i alldeles särskild grad, om uraktlåtenheten
till följd av bristfällig lagstiftning bleve ostraffad. Tyvärr måste dock
sägas, att slaktförfarandet ej överallt i landet skedde under så humana former,
som önskligt vore, liksom ock att här och där personer funnes, som
ställde sig känslolösa och oförstående i hithörande frågor.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört: Det förfaringssätt, som numera
vid slakt komme till användning, torde väl i stort sett vara av beskaffenhet
att förhindra onödigt djurplågeri. Men likväl förekomme, förnämligast å
landsbygden, fall i rätt så stor utsträckning, då slaktdjur avlivades under former,
som ingalunda kunde sägas fylla berättigade krav på känsla för djurens
lidande. Lantbefolkningens benägenhet att fasthålla vid gamla hävdvunna
metoder och svårigheten i många fall för myndigheterna att med framgång
ingripa mot de praktiserade slaktmetoderna, torde väl i väsentlig mån hava
bidragit till bibehållandet av ett föråldrat och för djuren onödigt plågsamt slaktsätt.
Även om en förbättring härutinnan skulle kunna vinnas genom folkupplysning
och djurskyddsföreningarnas arbete, hyste länsstyrelsen dock den övertygelsen,
att målet fortare och säkrare skulle nås, därest förhållandena reglerades
genom en lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, som infordrat yttrande av lappfogden,
har likaledes framhållit, att det särskilt vore å landsbygden, som förhållandena
påkallade lagstiftning. — Enahanda mening har uttalats av länsstyrelsen i
Blekinge län; och har denna länsstyrelse, som infordrat yttranden från länsveterinären
och distriktsveterinärer i länet, särskilt anfört, att bestämmelser erfordrades
med avseende å såväl yrkesmässigt bedriven slakt som hemslakt. ■—- Även länsstyrelsen i Kronobergs län, som infordrat yttranden av landsfogden
och länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, har andragit, att
olämpliga och ur djurskyddssynpunkt förkastliga slaktmetoder ännu i rätt stor
omfattning tillämpades. Detta gällde otvivelaktigt i första hand hemslakten.
En ändring till det bättre vore därför givetvis högeligen önskvärd. Genom
fortsatt upplysningsarbete torde nog åtskilligt härutinnan kunna vinnas, men
Kungl. Maj:ts proposition nr So.
21
näppeligen torde allenast på den vägen ett fullt tillfredsställande resultat vara
att påräkna. —• Länsstyrelsen i Västmanlands län har instämt i ett av länsveterinären
avgivet yttrande, däri denne uttalat, att på ifrågavarande område
ännu funnes mycken råhet, samt tillagt, att han ingalunda vore övertygad, att
lagstiftning, i betraktande av den å området bedrivna upplysningsverksamheten,
skulle vara överflödig. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som införskaffat
yttrande från länsveterinären, har uttalat, att på sina håll och särskilt, när
fråga vore om de mindre husdjuren, kunde spåras en viss efterblivenhet. En
lagstiftning av föreslaget innehåll saknade därför ej sin betydelse. Den humanare
uppfattning rörande slakt, som hölle på att sprida sig, kunde ej anses
göra en slaktlag obehövlig, men vore ett välbehövligt stöd för en slaktlags upprätthållande.
— Länsstyrelsen i Värmlands län, som infordrat yttranden av de
båda länsveterinärerna, har funnit, att särskilt vid hemslakt äldre, för djuren
plågsamma tillvägagångssätt på grund av okunnighet eller liknöjdhet mångenstädes
komme till användning, utan att medvetet djurplågeri därvid förelåge.
Det syntes länsstyrelsen, att en väl avvägd lagstiftning på detta område skulle
medföra väsentligt gagn och leda till avsett resultat i djurskyddets tjänst, ett
resultat, som en fortgående upplysning först efter en avsevärd tidrymd skulle
kunna åstadkomma och som för övrigt på denna väg knappast helt kunde vinnas.
— Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som infordrat yttranden från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, har ansett, att, ehuru det otvivelaktigt torde
vara att förvänta, att humanare slaktmetoder genom den alltjämt fortgående
upplysningen alltmera komme att tillämpas, likväl en lagstiftning, som möjliggjorde
bestraffning av djurplågeri vid slakt, så länge sådant dock faktiskt
förekomme, hade fog för sig.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lön har införskaffat yttranden av magistraterna
i Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik, stadsstyrelsen i Sollefteå samt
landsfiskaler i länet och stadsveterinären i Sundsvall. För innehållet av dessa
yttranden har länsstyrelsen i sitt utlåtande lämnat följande sammanfattande
redogörelse:
''Magistraten i Örnsköldsvik och stadsstyrelsen i Sollefteå samt en del av
landsfiskalerna hava uttalat, att särskilda föreskrifter i angivet syfte icke syntes
erforderliga. Som skäl härför har huvudsakligen åberopats, att vid yrkesmässig
slakt alltid användes skjutmask; att vid hemslakt oftast biträdde yrkesslaktare,
vilka därvid ävenledes använde skjutmask; att vid slakt av större
husdjur, såsom svin, större nötkreatur och hästar, alltid brukades slaktmask;
att visserligen från enstaka håll försports, att slakt av småkreatur såsom får
och kalvar fortfarande ägde rum utan föregående bedövning, men att det icke
genom lagstiftning kunde förebyggas, att känslolösa personer vid slakt någon
gång tillfogade djur onödigt lidande; att bästa resultat torde vinnas genom ytterligare
planmässigt bedriven upplysningsverksamhet, vilken redan visat sig
hava i avsevärd grad humaniserat slaktmetoderna; samt att i allt fall redan
genom stadgandet i 18 kap. IG § strafflagen, enligt dess lydelse i lagen den 6
maj 1921, straff vore stadgat för djurplågeri vid slakt. I övriga i ämnet
inkomna yttranden uttalas däremot den mening, att särskilda bestämmelser till
skyddande av djur mot onödigt lidande vid slakt måste anses av behov påkallade
eller åtminstone icke obehövliga.’
För egen del har länsstyrelsen anfört, att av dessa yttrandens innehåll torde
framgå att, om än särskild lagstiftning i förevarande ämne icke ansåges påkallad
av mera allmänt behov, på området fortfarande funnes missförhållanden,
vilka borde undanröjas. På grund härav tillstyrktes vidtagande av åtgärder
i syfte att vid slakt husdjuren icke tillfogades onödigt lidande.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, som infordrat yttranden av länsveterinären
samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott, har anfört: Behovet av en
22
Kungl. Maj:ts proposition nr So.
lagstiftning uti ifrågavarande syfte syntes länsstyrelsen uppenbart, och denna
åsikt vunne stöd i länsveterinärens yttrande, enligt vilket inhumana, med onödigt
lidande för djuren förbundna slaktmetoder fortfarande på sina ställen
komme till användning. Av vissa vid motionerna i ämnet fogade utlåtanden
från. ledningarna vid offentliga slakthus inom riket finge anses framgå, att
tekniska hinder mot genomförande av motionärernas lagförslag, som ej heller
torde komma att förorsaka slakthusen några särdeles betydande kostnader, icke
mötte. Under sådana förhållanden vore länsstyrelsen av den åsikten, att lagstiftning
i ungefärlig överensstämmelse med förslaget borde åvägabringas med
avseende å den yrkesmässigt idkade slakterinäringen. Mera tveksam ställde
sig länsstyrelsen till frågan, huruvida lagstiftningen i dess förslagsvis föreliggande
form borde tillämpas jämväl å den slakt, som ägde rum inom enskilda
hushåll huvudsakligen å landsbygden. Dels torde det, innan kunskapen om
rationella slaktmetoder blivit mera allmänt spridd, möta svårigheter att vid
dylik, i mindre skala driven slakt erhålla biträde av person, som uppfyllde de
i förslaget stadgade kvalifikationer, dels torde någon kontroll å lagens efterlevnad
med avseende å sådan slakt knappast vara möjlig och lagens effektivitet
därigenom avsevärt förringas.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit vanskligt att avgöra, huru
långt den ifrågasatta lagstiftningen borde sträcka sig, samt vidare anfört:
Vid bedömande av denna fråga borde uppenbarligen djurskyddssynpunkten
icke ensam vara avgörande. Om så bleve fallet, erhölles lätt en alltför ensidig
lösning av frågan. Denna hade nämligen även en ekonomisk sida, som måste
beaktats. Till belysande härav kunde erinras om tillvägagångssättet vid slakt
av svin å exportslakterierna. Vid denna slakt dödades djuren på det sätt, att
genom ett snitt halspulsådern avskures. Därest slakten skulle ske genom att
en sprint eller en kula indreves eller inskötes i stora hjärnan, på sätt i motionerna
ifrågasatts, skulle enligt vad länsstyrelsen inhämtat icke obetydliga kostnader
uppstå för slakterierna, varjämte enligt en åsikt, som icke hade få förfäktare,
det uppslaktade djurets kvalitet försämrades. Det kunde ock erinras,
hurusom vid slakt av gäss enligt den i samma motioner anbefallda metod blodet
ej skulle bliva tillvarataget i lika mån som vid slakt enligt nu vanligt förfarande.
Med de gjorda påpekandena beträffande den ekonomiska sidan av
frågan hade länsstyrelsen icke velat hävda den meningen, att hänsyn till denna
sida borde vara i stort sett avgörande, utan hölle före, att hänsyn till djurens
lidande borde framför allt vara bestämmande. Men länsstyrelsen hade velat
framhålla, att åtskilliga spörsmål funnes, vilka måste beaktas, innan ställning
till frågan om slaktlag toges. I övrigt vore det icke blott med avseende å ekonomiska
intressen som spörsmål uppställde sig. Olika meningar rådde nämligen
även beträffande olika slaktmetoders beskaffenhet att medföra lidande
för djuren. Det vore exempelvis icke oomtvistligt, att den vid slakt enligt judisk
ritus företagna schäktningen innebure större lidande för djuren än den
nu vanliga slakten, och följaktligen kunde det icke heller anses ostridigt, att
svinslakten, sådan den på nyss beskrivet sätt bedreves vid exportslakterierna,
vore ur djurskyddssynpunkt oantaglig. På grund av vad sålunda anförts hade
länsstyrelsen icke något att erinra mot införande av förbud mot att vid slakt
av nötkreatur och andra idisslande djur verkställa bedövningen på annat sätt
än genom indrivande av en sprint eller avskjutande av en kula i stora hjärnan,
men frågan om en slaktlag i övrigt borde bliva föremål för en genom sakkunniga
verkställd utredning.
I några av de nu berörda yttrandena från länsstyrelserna har, utöver vad
redan anmärkts, särskilt behandlats frågan, huruvida det icke skulle vara möjligt
att allenast med tillämpning av 18 kap. 16 § strafflagen enligt dess nuva
-
Iiungl. Maj:ts proposition nr 85. 23
rande lydelse åtkomma de missförhållanden, vilka den tillämnade lagstiftningen
avsåge att bekämpa.
Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län uttryckt förmodan, att den under
år 1921 tillkomna ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen ej torde i någon vidare
mån vara ägnad att medverka till åstadkommande av rättelse beträffande
nämnda missförhållanden. — Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att
länsstyrelsen ej ansåge bestämmelserna i nämnda lagrum vara tillfyllest
för ett effektivt förebyggande av att vid slakt av husdjur onödigt lidande
tillfogades djuren. Dessa bestämmelser hade nämligen en så allmän avfattning,
att det torde vara svårt att i ett enskilt fall avgöra, huruvida djurplågeri
förelåge eller ej, varav en vacklande praxis vid domstolarnas bedömande av
dylika fall syntes hava blivit en följd. — Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes
ansett, att lagrummet även i den lydelse, som det år 1921 erhållit, lämnade
rum för olika tolkningar av vad som skulle vid slakt anses såsom uppenbar
grymhet och fördenskull förskylla straff. Det vore enligt länsstyrelsens
åsikt oundgängligt, att lagbudet kompletterades genom en författning, som
närmare angåve vad som vid slakt vore tillåtet eller förbjudet.
Av de myndigheter, som avstyrkt motionärernas förslag, har överståtliållarämbetet,
som med sitt utlåtande överlämnat yttranden av polismästaren i
Stockholm samt av slakthus- och saluhallsstyrelsen därstädes, anfört:
’Då uppenbar grymhet vid behandling av djur är i strafflagen belagd med
straff, så blir en person straffad, om han visar en sådan grymhet jämväl vid
slakt, därest han inser, att hans handlingssätt innefattar onödig grymhet. Inser
han däremot icke detta, och inses icke heller detta av befolkningen i
trakten, så är det upplysningens, framför allt folkskolans plikt att göra detta
klart för befolkningen. Man bör i allmänhet akta sig för att inskrida reglerande
och hämmande å folks handlingar, vilka de sedan gammalt äro vana
vid att företaga, utan man bör lära dem, att ett sådant handlande bör undvikas.
Fortsätta de i alla fall härmed, d. v. s. i detta fall med ett förfarande
vid slakt, som innebär onödig grymhet, så måste denna grymhet betraktas
såsom uppenbar och är således redan nu belagd med straff. I stort sett torde
kunna sägas, att nutidens lagstiftning är alldeles för benägen att stifta lagar
för alla förekommande fall. Man vågar snart icke taga ett steg utan att fråga
sig om detta är lagligen tillåtet, överståthållarämbetet hemställer alltså, att
vidare stadganden uti förevarande avseende må befinnas icke vara erforderliga.
’
Länsstyrelsen i Uppsala län, som vid utlåtandet fogat yttranden av länsveterinären
ävensom veterinärstyrelsen i länet, har uttalat följande:
Det torde vara obestridligt, att på senare tider insikten om förkastligheten
av onödigt plågsamma slaktmetoder vunnit avsevärt i styrka och utbredning,
ävensom att ytterligare framsteg i denna riktning vore att med visshet emotse.
Länsstyrelsen ansåge det dock kunna lända till gagn, om kvardröjande rester
av äldre vanor och uppfattning även på lagstiftningens väg bekämpades. Av
olika skäl syntes det emellertid vara olämpligt att meddela detaljerade föreskrifter
om förfarandet vid slakt. Uppenbar grymhet vid slaktande av husdjur
utgjorde i själva verket allenast en form av straffbart djurplågeri. Då detta
näppeligen med tillräcklig påtaglighet framginge av ifrågavarande strafflagsparagrafs
nuvarande lydelse, förordade länsstyrelsen, att bland exemplen i
18 kap. 16 § i strafflagen infördes ungefär följande: »genom sådant förfarande
vid slakt, att onödigt lidande tillfogas djuret».
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Länsstyrelsen i Kristianstads län, som med utlåtandet överlämnat yttranden
från kommunalfullmäktige i Vånga och Norra Åkarps socknar samt östra
Skånes andelsslakteriförening, har yttrat:
Val maste det anses önskvärt, att bestämmelser i syfte att förhindra råhet
och onödig grymhet vid slakt kunde införas i lagstiftningen. Emellertid vore
det av vikt, att dessa bestämmelser icke gjordes sådana, att deras iakttagande
måste föranleda nedsättning i köttets värde eller eljest för yrkesutövarna medföra
skada,^ vilken icke stode i rimligt förhållande till vad man genom lagstiftningen
avsåge att vinna. I detta avseende ansåge länsstyrelsen vissa av Östra
Skånes andelsslakteriförening med avseende å slakt av svin framställda erinringar
förtjäna beaktande. Ehuru länsstyrelsen alltså funne syftet med de
vid årets riksdag väckta motionerna beaktansvärt, kunde länsstyrelsen icke
tillstyrka en lagstiftning i ämnet på grundval av det av motionärerna framförda
lagförslaget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har med överlämnande av ett från lappfogden
i länets norra distrikt infordrat yttrande andragit följande:
Utvecklingen under de senaste årtiondena företer en fortgående fördjupning
inom alla samhällslager i »uppfattningen av människans förpliktelser mot djuren
och hand i hand med denna utveckling hava även de gamla slaktmetodema
i allt större utsträckning fått vika för mera tidsenliga och humana förfaringssätt.
Denna utveckling får väl till en del betraktas som en frukt av den stigande
allmänna upplysningen, men säkerligen har också den speciellt av djurskyddsföreningarna
_ bedrivna propagandan för humanare slaktmetoder i väsentlig
mån bidragit till de resultat, som hittills uppnåtts. För en särskild
lagstiftning på detta område finner länsstyrelsen tiden ännu icke mogen. Bland
befolkningen i mera avlägsna bygder och särskilt bland lappallmogen torde
nämligen ännu råda föga förståelse för nyheter på detta område, och det
skulle därför säkerligen möta oöverstigliga .svårigheter att effektivt upprätthålla
en lag, som stämplar den allmänt gängse och såsom lämpligast ansedda
slaktmetoden såsom brottslig handling. Härtill kommer, att det ännu icke synes
vara nöjaktigt utrett, vilka metoder, som i olika fall bäst lämpa sig för
behörigt tillgodoseende såväl av kravet på djurskydd som av djurägarens berättigade
intresse ^av bästa möjliga ekonomiska utbyte av slakten. Statsmakternas
åtgärder på förevarande område synas därför för närvarande böra inskränkas
till att uppmuntra och understödja upplysningsverksamheten. Som
lämpliga organ för denna verksamhet torde kunna framhållas hushållningssällskapen,
vilka genom sina vandringsrättare stå i kontakt med befolkningen
även på avlägsna platser och därigenom äro i stånd att göra effektiv propaganda
för förbättrade slaktmetoder. Lappfogdarna och lappväsendets övriga
tjänstemän skulle säkerligen även lätt kunna intresseras för motsvarande uppgift
bland de renskötande lapparna.’
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus’ län, som infordrat yttrande från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott .samt Göteborgs djurskyddsförening, har
anfört:
Med stigande upplysning hade ett humanare förfarande vid slakt av husdjur
efter hand börjat tillämpas, och känslan för skyldighet att vid slakt
undvika allt onödigt plågande av djuren torde numera hunnit tränga in i det
allmänna rättsmedvetandet. Länsstyrelsen ansåge sig också kunna vitsorda en
av förvaltningsutskottet lämnad uppgift, att vid hemslakt bedövningsmetoden
allmänt tillämpades i länet. Med hänsyn härtill ifrågasattes, huruvida lagstiftning
i ämnet vore erforderlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 85.
2b
Länsstyrelsen har därefter behandlat frågan om betydelsen av det föreslagna
bedövningstvångets införande med hänsyn till verksamheten vid de s. k. exportslakteriema
och funnit sig, innan denna fråga utretts, såsom förut nämnts
icke kunna taga någon ställning till saken.
De yttranden, vilka efter vad förut nämnts införskaffats av överståthållar- Av länssty
v
7 vtl86YYiO/ \7lr
ämbetet och länsstyrelserna, innehålla uttalanden såväl för som emot den förskaffade
ifrågasatta lagstiftningen. yttranden.
Tillstyrkande hava — förutom länsveterinärerna i Södermanlands och Västmanlands
län, för vilkas yttranden redan blivit redogjort, •— uttalat sig polismästaren
i Stockholm, magistraterna i Härnösand och Sundsvall samt Lindesberg
och Örebro ävensom hälsovårdsnämnden i sistnämnda stad, tretton
landsfiskaler i Yästernorrlands, en i Kopparbergs och tre i Örebro län, lands - fogden i Kronobergs lön samt länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler,
lappfogden i Västerbottens län, länsveterinärerna i Stockholms,
Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län,
veterinärstyrelsen och länsveterinären i LJppsala län, länsveterinären och tre
distriktsveterinärer i Blekinge län, länsveterinären i Jämtlands länsveterinärdistrikt
samt stadsveterinären i Sundsvall, hushållning ssällskapens i Östergötlands
och Kalmar läns förvaltningsutskott ävensom kommunalfullmäktige i
Norra Åkarps socken och Göteborgs djurskyddsförening.
Däremot hava i avstyrkande riktning uttalat sig — förutom magistraten i
Örnsköldsvik och stadsstyrelsen i Sollefteå ävensom vissa landsfiskaler i Västernorrlands
län, vilkas uttalanden tidigare refererats — lappfogden i Norrbottens
läns norra distrikt, hushållningssällskapens i Gävleborgs samt i Göteborgs och
Bohus’ län förvaltningsutskott, kommunalfullmäktige i Vänga socken samt
Östra Skånes andélsslakteriförening.
Vidare har länsveterinären i Härjedalens länsveterinärdistrikt anfört, hurusom
i distriktet uppfattningen, att husdjuren vid slakt ej borde tillfogas onödigt
lidande, så genomträngt hela befolkningen, även i de avlägsnaste bygder,
att lagstiftningsåtgärder i förevarande avseende i vad det gällde denna trakt
kunde anses för obehövliga. Därest emellertid lagstiftningsåtgärder påkallades
med hänsyn till övriga delar av landet, syntes det av de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund utarbetade lagförslaget väl fylla sitt ändamål.
En landsfiskal i Västernorrlands län har gjort ett uttalande, varav synes
framgå, att han betvivlar, att i ämnet skall kunna åstadkommas någon lagstiftning,
som bleve fullt effektiv. Slutligen har slakthus- och saluhallsstyrelsen
i Stockholm, under erinran att i nämnda stad liksom i övriga kommuner
med slakthustvång förbud rådde mot slakt av boskap annorstädes än i offentligt
slakthus, framhållit, att dettas organisation och ställning torde lämna
erforderlig trygghet emot, att slakt där skedde på sätt, som kunde anses medföra
onödigt lidande för djuren, samt vidare uppgivit, att inom styrelsen skilda
meningar yppats angående behövligheten över huvud taget av särskild lagstiftning
om förfarandet vid slakt. Enighet hade emellertid rått därom, att
vissa former av slakt utan bedövning av djuret före blodavtappningen förekomme,
som uppenbarligen tillfogade djuret onödigt lidande och vilka följaktligen
borde vara förbjudna.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
I övrigt hava i sådana yttranden, som gå i tillstyrkande riktning, liknande
synpunkter framkommit som de, vilka blivit uttryckta i förut återgivna tillstyrkande
uttalanden. Sålunda har anmärkts, att genom den å området bedrivna
upplysningsverksamheten småningom åstadkommits, att slakt av husdjur
mestadels verkställdes först efter bedövning. Dock ägde fortfarande slakt
i viss utsträckning rum utan föregående bedövning. Beträffande storboskap
vore dock sådant mindre vanligt och torde då förekomma i avlägsna eller glest
befolkade bygder. I fråga om mindre djur såsom får, kalvar och svin underlätes
däremot oftare att bedöva dem. En landsfiskal har anmärkt, att det
torde givas enstaka exempel även inom tätare befolkade trakter, där slakten
verkställdes efter föråldrade metoder, varjämte det syntes hava inrotat sig en
föreställning, att slakt av vissa djur ej kunde verkställas annat än på hävdvunnet
sätt. I åtskilliga yttranden har sagts, att vad nu anmärkts i fråga om
missförhållanden vid slakt närmast ägde tillämpning med avseende å hemslakt,
under det att vid yrkesmässigt bedriven slakt bedövning mindre ofta bleve
försummad. I ett par yttranden har dock uttryckligen framhållits, att lagstiftning
ansåges behövlig såväl vid yrkesmässigt bedriven slakt som vid hemslakt.
Några uttalanden hava upptagit, att onödigt plågande av djuren ofta
hade sin grund däri, att slakten utfördes av ovana och okunniga personer. I
ett par yttranden har förklarats, att i den ort, sådant yttrande avsåge, inga
missförhållanden av betydelse förekommit under senare tid, men att förhållanden
å andra orter torde påkalla lagstiftning i ämnet. Å andra sidan har i
många fall dylik lagstiftning betecknats såsom synnerligen välbehövlig. Flerstädes
har framkommit, att kravet å lagstiftning uppbures av den allmänna
folkmeningen. I några uttalanden har i samband härmed betonats, att fortsatt
upplysningsverksamhet icke vore tillfyllest. Slutligen hava ett antal
yttranden, däribland några som avgivits av landsfiskaler, uttryckligen framhållit,
att de missförhållanden, varom fråga vore, i allmänhet icke kunde åtkommas
efter 18 kap. 16 § strafflagen.
Vidkommande nu ifrågavarande yttranden, som gå i avstyrkande riktning,
har lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt yttrat:
De slaktmetoder, som sedan gammalt vanligast förekomme bland lapparna
och nybyggarna i Norrbottens nordligaste socknar, vore nackstick vid slakt
av nötkreatur och hjärtstick vid slakt av renar och mindre djur såsom får
och getter. Båda sticken hade förut vanligen skett utan någon som helst
bedövning och så vore ännu vid slakt av renar vanligen fallet. Vid slakt
av nötkreatur och mindre husdjur hade däremot under senaste årtiondet humanare
slaktmetoder i allt större utsträckning kommit till användning. Förtjänsten
av denna förbättring tillkomme till största delen vandringsrättarna,
vilka så ofta tillfälle erbjödes dem verkställde slakt efter modernare metoder.
Ännu funnes dock trakter, där slakt särskilt av mindre husdjur skedde
utan bedövning, genom hjärtstick. Innan en speciell slaktlag trädde i kraft,
vore det, särskilt i fråga om slakt av renar, alldeles nödvändigt att under
ett flertal år bedriva en intensiv propaganda för humanare slaktmetoder, så
att i det allmänna medvetandet uppstode behov att få de missförhållanden,
som funnes, undanröjda. Önskvärt vore därför, att speciellt utbildade instruktörer
utsändes till de största slaktplatserna för att rent praktiskt visa
fördelarna av de humanare slaktmetoderna. Vunnes icke före lagens ikraftträdande
befolkningen på upplysningens väg i någon mån för de humanare
slaktmetoderna, skulle lagen säkerligen endast bliva till för att överträdas.
Bevakningen^kunde omöjligen göras så .snoggrann, att överträdelserna i större
antal^ bleve åtalade, särskilt som befolkningen knappast i något fall skulle
vara åklagarna till hjälp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
27
Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott har anfört:
Utskottet kunde i viss grad biträda den i motionerna uttalade uppfattningen,
att djurplågeri vid slakt alltjämt utövades i stor skala. Dock hade motionärerna
alltför mycket underskattat den utveckling på hithörande område, som
försiggått under de sista tjugu åren. Med hänsyn till den humanare uppfattning,
som på nu förevarande område gjorde sig alltmer märkbar, ansåge utskottet,
att en särskild lagstiftning angående förfarande vid slakt icke vore
behövlig. Då dessutom numera förekommande djurplågeri vid slakt som. regel
torde hava sin orsak i ren okunnighet på området, vilken kunde bäst avhjälpas
genom undervisning, ansåge sig förvaltningsutskottet böra avstyrka, att den
i motionerna ifrågasatta lagen antoges, och i stället förorda sådana åtgärder,
att djurskyddsundervisningen kunde bedrivas enligt dittills följda grunder
och om möjligt ytterligare utökas och förbättras.
Hushållning ssällskapets i Göteborgs och Bohus’ län förvaltningsutskott har
likaledes konstaterat, att förhållandena under de senaste årtiondena undergått
en så avsevärd förändring till det bättre, att det kunde ifrågasättas om överhuvud
taget någon lagbestämmelse längre vore behövlig. Numera funnes knappast
något fall av slakt hos enskilda, med undantag för sådana, som förorsakades
av olycksfall, där ej bedövning verkställdes. Visserligen förekomme
det vid slakt å exportslakterierna, att slakt av svin verkställdes utan föregående
bedövning, men då detta allmänt betecknades såsom en praktisk nödvändighet,
och enligt veterinärers yttrande icke medförde något djurplågeri,
torde någon lagstiftning i avsikt att förbjuda slaktmetoden icke vara erforderlig.
Därför avstyrktes motionärernas förslag.
Östra Skånes andels slakteriförening har helt grundat sitt avstyrkande på de
olägenheter, vilka vad angår slakt av svin förmenats vara förbundna med bedövning
före blodavtappningen.
I tillstyrkande riktning hava uttalat sig jämväl direktörerna vid de offentli- Represenga
slakthusen i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom styrelsen för för- ^fffntUga
eningen svenska städers offentliga slakthus. slakthus.
För de yttranden, vilka avgivits av föreståndarna för de förut nämnda mosaiska
församlingarna, skall i annat sammanhang redogöras.
Föreningen Sveriges landsfiskaler har i sin tidigare omförmälda framställ- Föreningen
ning hemställt, att för riksdagen måtte snarast möjligt framläggas ett förslag
till slaktlag, däri påbjödes ovillkorlig bedövning av slaktdjuren före blodav- an i£s a
tappningen. Till stöd härför har föreningen anfört, att visserligen slakt av husdjur
numera, i främsta rummet tack vare djurskyddsföreningarnas arbete, i
mycket betydande omfattning företoges, först sedan djuren blivit bedövade;
och åstadkommes bedövningen genom injagande av en kula eller indrivande av
en sprint i stora hjärnan. Dock slaktades ännu å landsbygden ett stort antal
djur utan föregående bedövning enligt gammalt hävdvunnet sätt. Vid exportslakterierna
kunde det till och med nästan betraktas som regel, att svinen först
upphissades i en vid ena bakbenet fäst järnlänk och därefter stuckes samt
lämnades att förblöda, allt utan någon som helst bedövning av djuren. Ehuru
ett flertal länsstyrelser ålagt allmänna åklagarna att såsom uppenbart djurplågeri
beivra all slakt av husdjur, vilken företoges utan föregående bedövning,
kunde detta under nuvarande förhållanden ej med framgång konsekvent
genomföras, då bristen på en slaktlag, vilken oförtydbart påbjöde bedövning
av slaktdjuret, innan blodavtappningen började, gjorde utgången av ett dylikt
28
Kungl. Maj:ts proposition nr So.
åtal mycket oviss. Det vore dock tydligt, att allmänheten hade svårt att fatta,
varför just detta uppenbara och omänskliga djurplågeri skulle få förövas utan
minsta straffpåföljd, under det att relativt lindriga fall av djurplågeri bestraffades.
Under dessa förhållanden bleve icke minst landsfiskalernas ställning
ofta nog mycket svår och obehaglig.
Föreningen I denna hemställan har föreningen Sveriges stadsfiskaler förklarat sig i hutVdrn9k
vuc^sak instämma. De i framställningen från Sveriges landsfiskaler berörda,
S a ler. a~ a landsbygden förekommande förhållandena gällde visserligen icke i allo städerna,
men önskvärdheten av effektiv lagstiftning för hindrande av onödigt
djurplågeri framstode även här, särskilt vid åtskilliga till städerna förlagda
slakterier. Visserligen finge väl anses, att svårigheter mötte att vid yrkesmässig
slakt åstadkomma alla de ur djurvårdssynpunkt önskvärda åtgärder,
som kunde ifrågakomma, men detta förringade dock icke angelägenheten av
lagstiftning, innefattande förbud i allmänhet mot slakt utan bedövning. Från
föreningsmedlemmars praktik såsom åklagare kunde intygas, vilket grymt
djurplågeri alltjämt florerade under laga former, och huru svårt det för närvarande
vore att få dylikt beivrat.
Nordiska Nordiska djurskyddsföreningen och Djurvännernas nya förening hava i sin
föreningen ^ram:ställning framhållit, att rättsuppfattningen hos största delen av vårt folk
och Djur- numera krävde ovillkorlig bedövning av slaktdjur före blodavtappningen och
vannernas apj. cjenna rättsuppfattning hade behov snarast möjligt av stöd genom positiva
ening. lagbestämmelser.
Departe- I fråga om behovet av lagbestämmelser i detta ämne ansluter jag mig till den
men sc e en. uppfattning, som kommit till uttryck i riksdagens och justitieombudsmannens
framställningar och nu jämväl bestyrkts av det övervägande flertalet i detta
ärende avgivna yttranden från ämbetsmyndigheter och enskilda sammanslutningar.
Val står det utom varje tvekan, att den ihärdiga upplysningsverksamhet,
som sedan åratal bedrivits av frivilliga krafter i djurskyddsarbetets
tjänst, på de flesta håll i vårt land vunnit avgjord framgång. På denna väg
hava slaktsätt, som kännetecknats av grymhet och råhet, i stor utsträckning
undanträngts. I folkmedvetandet har förpliktelsen till god behandling
av djuren otvivelaktigt alltmer erhållit insteg; ett erkännande härav ligger
även i de tid efter annan skärpta straffbestämmelser mot djurplågeri, vilka
upptagits i vår lagstiftning. Men knappast synes det göra till fyllest att härutinnan
helt lita till verkan av fortsatt upplysning. Utredningen ger efter min
uppfattning tydligt vid handen, att mångenstädes ännu förekommer slakt under
former, vilka det måste vara angeläget att förhindra. Där dylika slaktsätt
icke innebära .straffbart djurplågeri — och i allmänhet torde en tillämpning av
18 kap. 16 § strafflagen vara utesluten — erbjuder gällande lagstiftning icke
något medel till deras beivrande.
Det torde ligga i sakens natur, att på en allmän sammanfattning av föreskrifter
om förfarandet vid slakt icke kunna ställas alltför höga anspråk i
fråga om fullständighet eller utformning i detaljer. En långt genomförd reglering
skulle knappast heller vara önskvärd eller lämplig. För lantbefolkningen
kunde den lätteligen bliva oskäligt betungande, och, i den mån den tilläventyrs
komme i alltför skarp motsättning till rådande bruk och vanor, skulle
den svårligen kunna alltigenom upprätthållas. En begränsning är därför nöd
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
v
vändig. De förslag och uttalanden, vilka tid efter annan förekommit i fråga
om en lagstiftning i detta ämne, sammanstämma däri, att dess väsentliga betydelse
måste ligga i genomförandet av den allmänna regeln, att vid slakt bedövning
skall föregå djurets avlivande. Att en föreskrift av detta innehåll
jämte därtill anslutna bestämmelser om straff för överträdelse böra meddelas i
form av lag synes följa av deras samband med strafflagens stadganden om
djurplågeri. Huruvida de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga,
böra upptagas i en dylik lag eller lämpligare utfärdas i administrativ
ordning, lärer bliva beroende av den närmare prövningen av dessa bestämmelsers
innehåll och tillämplighet.
Om en lagstiftning av nu antytt innehåll skall komma till stånd, möter
spörsmålet, huruvida den bör erhålla giltighet beträffande husdjursslakt i
allmänhet eller om den bör vinna tillämpning endast med viss begränsning. I
1909 års skrivelse uttalade riksdagen, att det syntes tveksamt om den ifrågasatta
lagstiftningen borde omfatta även annan slakt av husdjur än sådan, förrättad
av dem, vilka utövade slakteriyrket såsom näring eller eljest i mera avsevärd
omfattning tillhandaginge allmänheten med förrättande av slakt. För min
del har jag emellertid av utredningen i ärendet funnit framgå, att lagens syfte
måste komma att väsentligen äventyras, därest dess tillämplighet skulle på angivet
sätt inskränkas. Vid avfattandet av lagens bestämmelser bör tydligen dock
tillses, att dessa icke bliva onödigt betungande med hänsyn till s. k. hemslakt.
På grundval av den föreliggande utredningen har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta ett förslag till lag angående slakt av husdjur. För detta
förslag anhåller jag nu få lämna redogörelse.
Såsom framgår av den föreslagna lagens rubrik, skall lagen äga tillämp- Speciell maning
endast i fråga om slakt av husdjur. Någon närmare bestämning av ut- Rubriken
trycket husdjur har icke ansetts erforderlig, helst uttrycket redan tidigare
brukats i vissa författningar. Att, på sätt i ett yttrande blivit ifrågasatt,
från lagens tillämpning undantaga fjäderfä, har jag icke kunnat anse lämpligt,
särskilt med hänsyn till det i vissa orter brukliga tillvägagångssättet vid
slakt av gäss. De bestämmelser, vilka upptagits i lagförslaget, torde ej heller
äga det innehåll, att ett dylikt undantag kan anses nödvändigt.
I fråga om innebörden av uttrycket slakt — vilket icke heller ansetts behöva
närmare definieras ■—- har i ett yttrande anmärkts, att då därmed torde
åsyftas endast dödande av djur för köttets användande såsom födoämne och
meningen icke kunde vara att förbjuda exempelvis avlivande av hundar och
katter medelst lämpliga gifter eller dylikt, detta möjligen borde komma till uttryck
i lagens avfattning. För min del har jag ansett det icke kunna vara tvivelaktigt,
att de anförda fallen ej innefattas under begreppet slakt. Med slakt
i egentlig mening torde nämligen förstås allenast ett husdjurs avlivande för köttets
användning till föda, varjämte uttrycket i överförd bemärkelse lärer användas
jämväl i fråga om vissa därmed besläktade fall, såsom när ett husdjur, vars
kött under normala förhållanden användes till föda, skall avlivas, men köttet
— till följd av sjukdom hos djuret eller av annan orsak — icke tillvaratagas.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
y
I detta sammanhang må anmärkas, att till slakt av husdjur icke kän vara att
hänföra det fall, att ett sådant djur, som förvildats eller av annan orsak ej
kan infångas, dödas genom skjutning å avstånd eller på annat liknande sätt.
1 §•
I denna paragraf har upptagits den redan angivna huvudregeln, att vid slakt
av husdjur bedövning skall föregå djurets avlivande. Stadgandet har erhållit
sådan avfattning, att, sedan bedövningen verkställts, blodavtappningen icke må
kunna fördröjas så länge, att djuret hinner återfå medvetandet, innan till följd
av densamma döden inträtt.
I enlighet med vad i åtskilliga yttranden förordats har i fråga om slakt av
fjäderfä och kaniner medgivits det undantag från huvudregeln, att avlivandet
må kunna ske utan föregående bedövning av djuret genom att huvudet hastigt
skiljes från kroppen. Det nu å vissa håll vid slakt av fjäderfä och stundom
även beträffande kaniner praktiserade förfarandet att utan föregående bedövning
avskära djurets huvud eller att endast öppna halsådrorna blir genom nu
berörda stadgande förbjudet. Likaledes må framhållas, att det nu brukliga
tillvägagångssättet att avliva gäss icke medelst huvudets avhuggande utan
genom blodavtappning kommer att vara tillåtet allenast om djuret förut bedövats,
exempelvis genom ett tillräckligt kraftigt slag å främre delen av huvudet.
Det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda förslaget upptog •sussa
föreskrifter angående det sätt, varpå bedövningen finge äga rum. Sålunda föreslogs,
att bedövningen skulle verkställas därigenom att i stora hjärnan indreves
en sprint eller skötes in en kula; dock att mindre djur kunde bedövas
genom slag i pannan. Bestämmelsen motiverades på följande sätt:
’Bland metoder, som kunna tänkas komma till användning vid bedövning av
slaktdjur, böra främst sådana komma i fråga, varvid en främmande kropp
indrives eller inskjutes i de delar av djurets hjärna, till vilka medvetandet
anses lokaliserat, nämligen de mitt för pannbenet belägna partierna av stora
hjärnan. Genom att använda slag- eller skjutapparat äger man nämligen väsentligt
större garantier för att icke blott bedövning åstadkommes utan att
även ett uppvaknande icke må komma i fråga. Det är nämligen ingalunda
sällsynt, att ett icke tillräckligt kraftigt eller felaktigt applicerat slag mot
djurets panna antingen icke åstadkommer någon bedövning alls eller också
åvägabringar en ofullständig sådan av endast övergående art. Särskilt vanskligt
kan det dessutom vara att på sistnämnda sätt söka bedöva ett stort och
kraftigt djur med hårt och starkt byggt pannben. Handlar det åter om mindre
djur, såsom i synnerhet får och kalvar samt bland fjäderfä gäss, bör en betryggande
grad av bedövning av slaktdjuret kunna åstadkommas endast genom det
s. k. pannslaget utan användning således av någon apparat, som direkt skadar
stora hjärnan.’
Frågan, huruvida lagen bör innehålla anvisning angående sättet för bedövningens
verkställande, har berörts i några av de inkomna yttrandena.
Sålunda har professor Johansson yttrat, att motionärernas förslag huvudsakligen
rörde sig med primitiva metoder samt uppenbarligen förutsatte, att
dessa skulle bliva bestående. Man kunde sålunda befara, att förslagets antagande
skulle bidraga till att för lång tid framåt fastlåsa metoder, som för
tillfället tillfredsställde vissa krav. Då förslaget avsåge att legalisera vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
31
angivna delar av det för närvarande praktiserade slaktförfarandet, kunde man
ock vara tveksam, huruvida en detalj sådan som »klubbandet» representerade
ett framsteg, vilket förtjänade anföras i särskild lag. Onekligen måste detsamma
räknas till det primitiva dödandet. En landsfiskal har gjort gällande,
att bedövning borde få verkställas endast med användande av godkänd
skjutapparat. Direktören vid det offentliga slakthuset i Malmö har anfört,
att, om olämpliga redskap användes, kunde indrivandet av en sprint eller inskjutandet
av en kula i stora hjärnan på ett djur medföra både lidande för
djuret och risk för de vid slakten närvarande personerna. Då numera överallt
i handeln tillhandahölles lämpliga slaktapparater för såväl kula som sprint,
borde i lagtexten utsägas, att indrivandet av sprinten eller kulan skulle ske
medelst slaktapparat. Styrelsen för föreningen svenska städers offentliga
slakthus har likaledes föreslagit, att till förekommande därav, att vid bedövning
med sprint eller kula användes antingen en lös sprint eller ett vanligt
skjutgevär, vilket kunde medföra onödigt lidande för djuret och risk för den,
som verkställde bedövningen, i lagen borde föreskrivas, att bedövning skulle
ske medelst slaktapparat. Emellertid har styrelsen ansett, att tillika ett stadgande
kunde upptagas av innehåll, att bedövningen jämväl finge verkställas
efter annan metod, därest den blivit godkänd av veterinärhögskolans lärarekollegium.
Dylikt stadgande liar ock förordats av direktören vid det offentliga
slakthuset i Stockholm, som anfört, att det ej.vore uteslutet att nya, ännu
bättre bedövningsmetoder kunde framkomma. Även länsstyrelsen i Västernorrlands
län har anmärkt, att slakttekniken fortfarande torde vara stadd i
framåtskridande och att därför tvekan syntes befogad, huruvida det kunde vara
lämpligt att angiva vissa sätt för bedövningsverkställande såsom ensamma
tillåtliga. I ett annat yttrande har däremot den mening uttalats, att »ett
lagstiftande om ännu okända metoder» vore olämpligt. Slutligen har en länsveterinär
framhållit, att lagen borde bestämma att slakt måste föregås av
djurets effektiva bedövning, varjämte anmärkts, att till sådan bedövning borde
räknas skott genom huvudskålen och krossning av denna genom sprint, yxa,
klubba eller dylikt.
För egen del vill jag ansluta mig till vad i vissa utlåtanden anförts mot intagande
i lagen av föreskrifter om ett visst förfarande vid bedövningens verkställande.
Att, såsom i ett par yttranden förordats, för varje fall påbjuda
användning av särskilt konstruerade bedövningsredskap, såsom skott- eller
slagapparater, anser jag för närvarande icke lämpligen kunna ske. Icke heller
kan jag finna riktigt att föreskriva ovillkorlig användning av de bedövningsmetoder,
vilka nu med avseende å de olika djurslagen vanligen begagnas. Därigenom
torde kunna förhindras den utveckling av ännu bättre bedövningsmetoder,
vilken alltjämt fortgår. Jag har därför stannat vid att icke föreslå någon
särskild bestämmelse i fråga om sättet för bedövningens åvägabringade. Av
det tidigare återgivna yttrandet från veterinärhögskolans lärarekollegium framgår
för övrigt, att med nödig färdighet hos den, som verkställer slakten, den
ena bedövningsmetoden icke behöver giva sämre resultat än den andra. På
den, som verkställer slakt, lärer i allt fall lagen få anses ställa den fordran
att han begagnar sig av ett efter omständigheterna lämpligt tillvägagångssätt
för verkställande av bedövning.
Framhållas kan, hurusom lagen icke avser att förhindra det åtminstone vid
hästslakt stundom brukade, av veterinärhögskolans lärarekollegium omnämnda
förfarandet att medelst gevär eller pistol giva djuret ett skott i huvudet samt
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
därefter avtappa blodet. Visserligen lärer dylikt skott i regeln föranleda eu
ögonblicklig död, vadan bär egentligen icke kan sägas, att djuret bedövas.
Emellertid skall enligt uppgift motsvarande förhållande ofta, särskilt i fråga
om svin, inträffa jämväl där s. k. skjutapparat kommer till användning. Anmärkningen
träffar således även denna metod. Påpekas må för övrigt, att i
den finska förordningen skott ur skjutvapen nämnts bland bedövningsmetoder
vid sidan av bedövning medelst skjutapparat. Likaså i vissa av de inkomna
yttrandena.
2 §.
Enligt motionerna vid 1925 års riksdag skulle slakt få utföras allenast av
däri kunnig person, som uppnått aderton års ålder. I fråga om denna bestämmelse
yttrade motionärerna endast, att förstnämnda uttryck icke finge tolkas
så, att en person, vilken utfört slakt å ett eller flera slag av djur, därför
nödvändigtvis måste vara hemmastadd i slakt av alla djur. Med avseende å
åldersgränsen hade ansetts, att en person före den nämnda åldern som regel
icke ägde den för slakt av storboskap nödiga styrkan, ej heller det förstånd,
som tarvades för att med mildhet och aktsamhet behandla slaktdjur.
Veterinärhögskolans lärarekollegium har rörande den av motionärerna föreslagna
bestämmelsen yttrat: Det syntes kollegiet lämpligt, om bestämmelsen
gjordes mindre sträng åtminstone tills man hunnit förvärva nödig erfarenhet,
huru påbudet om obligatorisk bedövnig av slaktdjuren komme att verka. Stadgandet
borde ändras såunda, att all slakt skulle utföras av person, som vore
hemmastadd uti att vid slakt använda bedövning, eller åtminstone med tillhjälp
eller under medverkan av sådan person. Vidare borde åldersgränsen med hänsyn
till möjligheten att utbilda slaktarlärlingar kunna något sänkas.
Styrelsen för veterinärhögskolan har förklarat sig finna de av lärarekollegiet
sålunda uttalade betänkligheterna i viss mån berättigade. Dessa betänkligheter
torde bäst undanröjas, om åt paragrafen gåves sådant innehåll, att slakt
icke finge självständigt utföras av annan person än sådan, som däri vore kunnig
och uppnått t. ex. 21 års ålder, men att person, som uppnått exempelvis 16 års
ålder, dock finge verkställa slakt av smådjur, d. v. s. kaniner, fjäderfän och
dylika djur, så ock av större djur, därest slakten skedde under tillsyn och ansvar
av person, som uppfyllde förstnämnda villkor.
Medicinalstyrelsen har anfört: Ifrågavarande bestämmelse i motionärernas
förslag borde något ändras, så att av densamma tydligt framginge, att den,
som verkställde slakt, skulle vara kunnig i det slaktsätt, varom fråga vore.
Vidare syntes fordran på viss åldersgräns för rätt att verkställa slakt av praktiska
skäl ej böra uppställas.
Det nu berörda förslaget har föranlett uttalanden jämväl från åtskilliga
andra håll.
Sålunda hava länsstyrelsen i Örebro län, lappfogden i Norrbottens läns norra
distrikt, hushållningssällskapens i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus’
län förvaltningsutskott, länsveterinärerna i Uppsala län samt i Dalarnes övre,
Jämtlands och Härjedalens länsveterinärdistrikt ävensom hälsovårdsnämnden i
Örebro och direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm funnit uttrycket
»däri kunnig person» alltför obestämt och följaktligen ägnat att leda till skilda
tolkningar på olika orter, därest bestämmelsen överhuvud taget kunde få någon
praktisk betydelse. Bestämmelsen har därför i några av dessa yttranden ansetts
böra kompletteras genom angivande, hur den avsedda kompetensen skulle
styrkas. Hushållningssällskapets i Östergötlands län förvaltningsutskott har
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
33
ifrågasatt, att någon dylik bestämmelse tillsvidare icke borde upptagas i lagen.
Hälsovårdsnämnden i Örebro har uttalat enahanda mening, men tillagt, att
möjligen kunde i stället stadgas förbud för den, som ej genomgått särskild utbildningskurs,
att yrkesmässigt utföra slakt. Länsveterinärerna i Jämtlands
län hava ansett omöjligt att uppställa några särskilda villkor i avseende å
kunnigheten hos den, som skall utföra slakt. Länsveterinären i Jämtlands
länsveterinärdistrikt har därvid i stället ifrågasatt mera utförliga bestämmelser
i fråga om tillvägagångssättet vid slakt. A andra sidan har länsveterinären
i Stockholms län samt en landsfiskal i Västernorrlands län funnit, att slakt
borde få utföras endast av yrkesutbildad person. Länsveterinären i Uppsala län
har framhållit, att vid slakt av mindre djur ingalunda erfordrades samma
yrkesskicklighet som i fråga om slakt av större djur, men att slaktaren i senare
fallet borde styrka sin kompetens genom en av myndighet utfärdad licens.
Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt har anfört, att det ju läge i vars
och ens eget intresse, om han önskade få slakt utförd, att denna verkligen
skedde genom kunnig person. — Vad angår den av motionärerna tillämnade
åldersgränsen har slakthus- och saluhalls styr elsen i Stockholm ansett densamma
väl hög. Föreningen svenska städers offentliga slakthus jämte direktörerna
vid slakthusen i Stockholm och Göteborg hava uttalat sig för sänkning av åldersgränsen
till femton år. Kalmar läns södra hushållning ssällskaps förvaltningsutskott
har funnit, att åldersbegränsningen borde hava avseende endast å
yrkesmässigt bedriven slakt, varemot någon sådan begränsning icke borde stipuleras
beträffande hemslakt. Länsveterinären i Uppsala län samt en landsfiskal
hava yrkat, att åldersgränsen måtte bestämmas till tjugu år, medan
Nordiska djurskyddsföreningen föreslagit en minimiålder av tjuguett år. Lappfogden
i Norrbottens läns norra distrikt har anfört, att bestämmelsen om aderton
års ålder torde kunna gälla slakthus eller andra slakteriinrättningar men
icke slakt i hemmen eller vid lappkåta.
För vinnande av det med lagen avsedda syftet, att slaktdjuren må besparas
onödigt lidande, finner jag det vara av vikt, att slakten till den del, den försiggår
medan djuret ännu lever, verkställes endast av därtill lämpliga personer.
Vilka betingelser i sådant hänseende böra uppställas, synes emellertid tveksamt.
Dock torde det vara klart, att för självständigt utförande av nämnda
del av slakten en viss ålder bör kunna fordras; och har jag därvid ansett den av
motionärerna vid 1925 års riksdag föreslagna minimiåldern, aderton år, lämpligen
kunna fastställas. Säkerligen skulle det för en stor del av landsbygdens
befolkning ställa sig olägligt, om en högre ålder bleve föreskriven. Å andra
sidan måste medgivas, att särskilt av hänsyn till yrkesutbildningen möjlighet
bör finnas även för den, som icke fyllt aderton år, att på annans ansvar deltaga
i slakt. Likaledes lära under enahanda förhållanden smådjur, såsom fjäderfä
och kaniner, utan olägenhet kunna avlivas av underårig person. Jag har därför
föreslagit ett stadgande av sådant innehåll, att under uppsikt av någon,
som fyllt aderton år, och på dennes ansvar jämväl den, vilken icke uppnått
nämnda ålder, må verkställa bedövning och blodavtappning eller eljest avliva
djuret. Av stadgandets avfattning framgår, att den person, vilken sålunda har
uppsikt över slakten, ensam bär ansvaret, därest för slakten gällande föreskrifter
icke iakttagas.
Vidkommande fordran å viss utbildning, torde det få anses uteslutet
att gå så långt som i vissa yttranden förordats, eller att kräva utbildning vid
Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 sand. 71 käft. (Nr 85.) 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kung!,. Maj:ts proposition nr 85.
slakteriinrättning. Med den betydande omfattning, vari å landsbygden hemslakt
ännu utövas, skulle en sådan föreskrift bliva oskäligt sträng. Icke heller
synes mig lämpligt att härutinnan skilja mellan yrkes- och hemslakt, helst en
sådan skillnad mången gång kunde bliva vansklig att genomföra. I vissa
orter torde nämligen ofta förekomma, att en och samma person, utan att sådant
är hans huvudsakliga näring, i stor omfattning anlitas av än den ene än den
andre djurägaren för verkställande av slakt. Beträffande slakteriinrättningar
kunde väl ett sådant villkor utan svårighet uppställas, men synes å andra
sidan i detta fall vara tämligen överflödigt. Påpekas må ock, att för vissa
slag av dylika inrättningar särskilda ordningsstadgar fastställts, däri även
upptagits föreskrifter i syfte att förhindra onödigt hård behandling av djuren.
Vad angår den av motionärerna föreslagna mindre omfattande bestämmelsen,
att den, som ville utföra slakt, skulle vara däri kunnig, finner jag riktigt vad
i vissa yttranden anmärkts, eller att en sådan bestämmelse är alltför obestämd.
Vid sådant förhållande har jag ansett lämpligast att icke i lagen
införes någon bestämmelse av detta innehåll. På sätt i ett yttrande erinrats,
ligger alltid något korrektiv däri, att det för den enskilde djurägaren icke saknar
betydelse, huruvida djuret vid slakten behandlas på tillfredsställande sätt,
enär motsatsen gärna inverkar ofördelaktigt å det uppslaktade köttets utseende
och beskaffenhet.
I detta sammanhang må anmärkas, att stundom ifrågasatts, om icke, såsom
fallet är i den finska förordningen, stadgande bör meddelas, att slakt, där sådant
utan olägenhet kan ske, skall företagas utom synhåll för andra slaktdjur.
Härutinnan kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad motionärerna vid
1925 års riksdag i denna fråga yttrat, eller att en sådan bestämmelse av praktiska
skäl ej låter sig genomföra, framför allt av den orsak att de offentliga
slakthusen äro så inrättade, att slakten försiggår i stora, öppna hallar. En
effektiv kontroll är ej heller möjlig åstadkomma, om slakten skall ske i tillstängda
mindre rum.
3 §.
I denna paragraf meddelas bestämmelse om undantag från den allmänna regeln
om bedövning för det fall, att ett djur, som angripits av sjukdom eller
råkat ut för någon olycka, bör utan omgång eller uppskov nedslaktas. Motionärernas
förslag avsåg i denna del, att undantaget borde gälla allenast i fråga
om det föreskrivna sättet för verkställande av slakt. Undantag finge således
icke ske jämväl från föreskriften om viss minimiålder för den, som verkställde
slakten. I detta avseende anförde motionärerna:
''Vid olycksfall eller hastigt påkommen sjukdom, varvid det är nödvändigt
att döda ett husdjur så fort som möjligt, men tillgång till lämplig bedövningsapparat
saknas, och man sålunda har att välja mellan att låta djuret lida,
tills sådan apparat kan anskaffas, eller att använda de hjälpmedel, som aro till
hands, exempelvis en yxa eller enbart en kniv, bör lagen självfallet ej lägga
hinder i vägen för att en dylik från djurskyddssynpunkt försvarlig nödfallsåtgärd
tillgripes.’
I anslutning till en av länsveterinären i Kalmar län och samma läns södra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjord erinran har jag ansett denna
O V.VsO \ »xy
Kung!,. Maj:ts proposition nr 85.
35
paragraf böra erhålla sådan avfattning, att ifrågavarande s. k. nödslakt må
kunna, där omständigheterna det påkalla, verkställas utan iakttagande av bestämmelserna
i vare sig 1 eller 2 §.
4§.
Det vid 1925 års riksdag motionsvis framlagda lagförslaget innefattade
icke något undantag från skyldigheten att bedöva slaktdjur före blodavtappningen
i vidare mån än sådant undantag komme att följa av medgivandet till
vissa mindre djurs avlivande medelst huvudets avhuggande och av bestämmelserna
om s. k. nödslakt. Emellertid hava, såsom redan i det föregående blivit
omnämnt, yrkanden framkommit om befrielse från bedövningstvånget med
avseende å tre särskilda former av slakt, nämligen den judiska slaktmetoden,
den s. k. dansk-amerikanska svinslaktmetoden och renslakten.
Vidkommande först den judiska slaktmetoden, schäktningen, så har rörande Den judiska
dess religiösa innebörd i ett av föreståndarna för de mosaiska församlingarna scMktnini
Stockholm och Malmö aberopat, av förstnämnda församlings överrabbin Dr M.
Ehrenpreis avfattat yttrande uppgivits, att schäktningen härleddes ur en i 5
Mosebok 12:21, 23 och 24 förekommande hänvisning till ett visst slaktsätt och
till förbudet att njuta blod, enär »blodet är själen». Härjämte innehölle 3
Mosebok 11: 39 och 17:15 med flera ställen förbud att njuta kött av ett självdött
eller skadat djur. Vidare talade Talmuds äldre del, Mischna, om schäktmetoden
såsom en sedan länge bestående religiös tradition, varjämte en hel traktat
i Talmud ägnats åt detaljerade bestämmelser om den rituella schäktningen.
Dessa bestämmelser, vilka upptagits i senare judiska ritualcodices, utgjorde
grundvalen för de nuvarande schäktningsföreskrifterna. Enär djuret måste
slaktas i fullkomligt oskadat tillstånd, vore varje föregående bedövning, genom
skott i huvudet eller dylikt, rituellt förbjudet.
Av Ehrenpreis’ yttrande samt en av veterinärhögskolans rektor, professorn
A.V. Sahlstedt, verkställd, med utlåtandet från styrelsen för högskolan överlämnad
utredning, jämförda med vissa andra yttranden, inhämtas rörande tillvägagångssättet
vid schäktningen, vilken endast kommer till användning beträffande
idisslare och fjäderfä, följande:
Vid schäktningen kunna tva pa varandra följande avdelningar urskiljas.
Först fängslas och nedlägges djuret såsom förberedelse till det s. k. schäktsnittet.
Dessa förberedelser, som. endast avse att bringa djuret i det för snittets
utförande nödiga läget, höra icke till ritualen och utföras icke av den person,
vilken verkställer schäktsnittet. Något rituellt hinder att med avseende
å de nämnda förberedelserna använda den metod, som kan finnas ur djurskyddssynpunkt
lämplig, möter sålunda icke. Åtminstone å det offentliga
slakthuset i Stockholm äga dessa förberedelser rum i enlighet med vissa särskilt
meddelade föreskrifter, sålunda att djuret fängslas med hällor om alla
fyra extremiteterna och dragés omkull med hjälp av en vinsch, varvid fallet
mildras genom en läderdyna. Däremot får schäktsnittet enligt ritualen verkställas
allenast av en utav. vederbörlig rabbin särskilt auktoriserad schäktförrättare.
Denne, vilken inom den judiska församlingen intager en högre
tjänstemans ställning, skall vara i religiös mening skriftkunnig, gudfruktig
och i alla hänseenden oklanderlig. Han måste hava uppnått aderton års ålde»,
men får å andra sidan ej vara för gammal. Sedan djuret lagts omkull samt
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
huvudet och halsen vänts så, att undersidan kommit uppåt samt kraftigt sträckts,
utföres schäktsnittet sålunda, att halsen genomskäres ända till kotorna medelst
en ytterst skarp, vass och glatt kniv, som skall vara minst dubbelt sa. lång
som djurets hals. Snittet, som måste utföras i ett sammanhang, lagges vinkelrätt
mot halsens längdriktning några centimeter nedanför struphuvudet, k or
dess utförande lärer enligt eu uppgift åtgå ungefär en halv sekund. Djuret
avlider sedan på grund av den utav halsådrornas avskärande föranledda iorblödningen.
I fråga om den omfattning, vari schäktningen utövas, äro uppgifter tillgängliga
endast från det offentliga slakthuset i Stockholm. . Med användning av
nämnda metod slaktades därstädes under år 1926 640 till storboskap hanforliga
djur. 1,005 kalvar och 131 får.
Vid åtskilliga tillfällen har såväl av enskilda medlemmar utav riksdagen
som i tidningspressen och av djurskyddsföreningar gjorts gällande, att den
judiska schäktningen medförde onödigt lidande för djur, som slaktades efter
denna metod, och att den till och med kunde betecknas som ett särskilt grymt
djurplågeri. Dessa påståenden hava hänfört sig till såväl förberedelserna som
schäktsnittet och den därpå följande förblödningsproceduren. Frågan hur härmed
verkligen förhåller sig, vilken även i utlandet varit synnerligen omtvistad,
har av professorn Salilstedt ägnats en ingående undersökning i hans förut omnämnda
yttrande till veterinärhögskolans lärarekollegium.
I detta yttrande har till en början framhållits, hurusom anstallda försök
visat, att man icke genom schäktmetoden erhölle en fullständigare ayblodning
än genom slakt efter bedövning och följaktligen icke heller ett kött av
större hållbarhet eller av beskaffenhet att bättre tillfredsställa dem, vilka
strängt hölle på den mosaiska lagens förbud mot att förtära blod. Härefter
har anförts, att förberedelserna till schäktningen, därest de utfördes pa satt.
nyss angivits vara fallet å det offentliga slakthuset i Stockholm icke kunde
innebära någon som helst grymhet mot djuren. I fråga om schäktsnittet har
yttrats, att ett snitt, utfört med skarp kniv genom frisk vavnad ej alls vore
förenat med någon omedelbart inträdande smärta eller åtminstone med mycket
obetydlig sådan. Schäktsnittets utförande i och for sig kunde följaktligen ej be
traktas som grymhet mot djuret. Emellertid infunne sig efter viss tid en allt
efter de genomskurna vävnadernas beskaffenhet starkare eller svagare smarta
i snittsåret. Huruvida ur djurskyddssynpunkt någon anmärkning kunde n
tas mot den judiska slaktmetoden, vore alltså beroende darav huruvida genom
den på snittet följande förblödningen medvetslöshet med bortfall av mojli0hete
till smärtförnimmelse inträdde så raskt, att under den för forblodmngen erforderliga
tiden inga sådana hunne utlösas från saret Ginge däremot iorblödningen
så långsamt, att medvetandet kunde tankas kvarsta, sedan smärtor
och eventuellt även kvävningskänslor genom den minskade blodcirkulationen i - funnit sig, vore man berättigad antaga, att metoden vore eller åtminstone kunde
vara plågsam för djuret. Flertalet fysiologer hade genom analogisenng med
förhållandena hos människan kommit till den uppfattningen, att de störa ha spulsådrornas
avskärande måste åtföljas nästan omedelbart av stark blod
trvckssänkning i hjärnans kärl och blodtomhet i hjarnan, att mycket kort Hd
skulle förflyta från snittets läggande till medvetslöshetens inträde. Nu skedde
emellertid hos idisslarna — till skillnad mot vad förhållandet vore hos människan
— en rätt avsevärd del av hjärnans blodförsörjning genom tva i kanaler
uti halskotorna belägna artärer, vertebralartärerna, vilka icke nåddes
av schäktsnittet. Då genom halspulsådrornas avskärande motståndet i dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
37
minskades, och på grund härav en större del av det från hjärtat kommande
blodet avströmmade denna väg, ledde dock schäktsnittet till
omedelbar minskning även av blodströmmen i vertebralartärerna. 1 vad
mån den efter schäktsnittet kvarstående blodtillförseln till hjärnan kunde
inverka till bibehållande under några minuter av medvetandet syn
tes
omöjligt att för närvarande med säkerhet avgöra. För egen del lutade
Sahlstedt_som i yttrandet närmare redogjort för vissa av honom verkställda
undersökningar rörande blodmängd och blodtryck i hjärnan hos ett nötkrea
tur_
mest åt den uppfattningen, att i regel medvetandet hastigt slocknade,
ehuru han icke kunde förebringa några säkra bevis härför. Samtidigt måste
han emellertid påpeka, att efter schäktsnittet omständigheter kunde inträffa,
som betingade en stegring av blodtillförseln och blodtrycket i hjärnan samt
därigenom gåve möjligheter till bibehållande av medvetandet eller eventuellt
till återuppväckande av detsamma. Härvid vore att tänka pa tva omständigheter.
Blodet hos nötkreaturen koagulerade mycket lätt och raskt.^ Härigenom
kunde en hämning av blodströmmen ur de avskurna halspulsadrorna
uppkomma, varigenom naturligtvis den i vertebralartärerna gående blodströmmens
hastighet ökades och hjärnan finge rikligare blodförsörjning. Den andra
bidragande omständigheten vore förhandenvaron vid hjärnans bas hos ldisslarna
av ett nätverk av fina artärer, vilka allt blodet på sin väg till hjärnan hade
att genomströmma. Då dessa fina kärl vore rikt försedda med muskulatur,
kunde genom förändringar i deras vidd en reglering inom vida gränser av den
genomströmmande blodmängden ske och därigenom en tryckreglering i hjärnans
egna kärl. Av större intresse vore emellertid i detta sammanhang, att
ett förhindrande av avflödet från vertebralartärerna genom dessa fina kärl
till den del av de avskurna halspulsådrorna, som sammanhängde med huvudet,
och härigenom en avblodning av hjärnan denna väg, genom en kraftig kärlsammandragning
i nämnda fina kärl kunde vara möjligt. Genom samverkan av
dessa bägge omständigheter skulle iakttagna fall av bevisligen ganska länge
kvarstående medvetande efter schäktsnitt kunna förklaras. Till bevis för att
medvetande kunde förefinnas även efter schäktsnittet åberopades stundom, att
det kunde inträffa, att ögats hornhinna fortfarande reagerade vid beröring och
att djuret utförde rörelser. Kvarståendet av dessa symptomer utgjorde emellertid
icke någon säker ledning för bedömande av frågan, om medvetandet upphört
eller icke. Av större betydelse vore de meddelanden, som av vederhäftiga personer
gjorts om fall, där efter schäktsnittet djuret sprängt fängsellinorna, rest sig
och sprungit en längre vägsträcka, innan det störtat. Åtskilliga sadana fall
hade iakttagits. I två av dessa hade djuret sprungit genom slakthallen mot en
öppen dörr, i det ena passerade det denna, fortsättande c:a 200 m. utanför
hallen, därvid undvikande ett åkdon, som befann sig i dess väg; snittet
skulle hava varit lagt fullt korrekt på ritualenligt sätt. Ehuru uppstigandet
och gången i och för sig icke behövde förutsätta förhandenvaron
av klart medvetande —- även djur, pa vilka, storhjärnan borttagits,
kunde utföra sådana rörelser — så kunde icke frånkommas, att inriktande
av gången mot en öppen dörr svårligen torde kunna uppfattas annat
än som en medveten rörelsekombination. För egen del måste Sahlstedt sålunda
anse det ganska säkert visat, att blodtillflödet till hjärnan efter schäktsnittet
kunde vara tillfyllest för medvetandets och därmed också troligen även smärtförnimmelsernas
bibehållande under några minuter. Erkändes detta, måste
man ock medge, att den judiska slaktmetoden även fullt korrekt utförd kunde
innebära grymhet mot djuren, ehuru Sahlstedt, som tidigare antytts, icke ansåge
den i regel göra det. Följaktligen komme Sahlstedt till den uppfattningen,
att det måste anses förmånligast, om i en blivande slaktlag icke något
undantag från bestämmelsen om obligatorisk bedövning av slaktdjuren före
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Veterinär
högskolans
lärarekolle
gium.
Styrelsen
för veterinärhögskolan.
blodavtappningen gjordes för den judiska metoden. Skulle emellertid av religiösa
skäl det anses nödvändigt eller mycket önskvärt, att de mosaiska trosbekännarna
fortfarande tillätes utföra slakt enligt sin ritual, syntes det lämpligt,
att därvid stadgades obligatoriskt utförande omedelbart efter schäktsnittet
av någon av de för bedövning vid slakt föreskrivna operationerna, skott
eller indrivande av sprint i pannan på djuret. Detta torde näppeligen av judarna
med fog kunna betraktas som ett obehörigt ingrepp, emedan i och med
att snittet vore lagt den ritualenliga delen av slakten avslutats. Som ytterligare
stöd för denna uppfattning kunde nämnas, att sedan någon tid tillbaka
det såväl i Stockholms som ett annat av Sveriges slakthus varit brukligt, att
en biträdande slaktare omedelbart efter schäktsnittet från det uppkomna såret
i halsen med en smal kniv gjorde en genomskärning av förlängda märgen, alltså
samma operation som avsåges med nacksticket. Detta hade till ändamål att
upphäva eller åtminstone inskränka kramp- och reflexrörelserna och därigenom
delvis borttaga det obehagliga intryck, metoden eljest gjorde på åskådaren.
Någon reell förbättring innebure detta förfarande visserligen icke, bland annat
emedan avskärningen av förlängda märgen icke vore någon bedövningsoperation,
men när mi judarna tolererade utförandet av nackstick efter schäktsnittet,
funnes intet rimligt motiv för dem att motsätta sig användande av skjut- eller
slagapparat vid samma tidsmoment av slakten.
Lärarekollegiets vid veterinärhögskolan ställning till denna fråga har redan
förut något berörts. I övrigt har kollegiet anfört huvudsakligen följande:
Den allmänna uppmärksamhet, som schäktningen väckt på senare åren, syntes
hava lett därhän, att så avsevärda förbättringar åstadkommits, åtminstone vad
anginge de offentliga slakthusen, att inga berättigade anmärkningar för närvarande
kunde göras mot kullkastningen vid den under slakthusledningens kontroll
försiggående schäktningen. Likaledes hade kollegiet funnit, att schäktsnittet
skedde med ett så skarpslipat instrument, att sannolikt föga nämnvärda smärtförnimmelser
torde framkallas från hudsåret vid själva snittläggningen, men
att därefter, under förutsättning att full medvetslöshet ännu ej inträtt i och
med avblodningen, smärtor torde utlösas från de genomskurna mjukdelarna.
Huru det hos nötkreaturen förhölle sig med medvetandet efter schäktsnittet,
torde icke vara fullt utrett, men belystes till en viss grad av en del nyare
undersökningar, bland annat av professor Sahlstedts utredning, till vilken hänvisades.
Emellertid måste det erkännas, att de fenomen, som iakttogos under
de närmaste minuterna efter schäktsnittet, vore sådana, att varje åskådare,
som ej^kände sig fullt övertygad om att snittet lett till omedelbar medvetslöshet,
måste få den föreställningen, att slaktsättet innebure uppenbar grymhet,
ja, vore rent av upprörande. Till försvar för schäktningen hade anförts vissa
religiösa motiv. Man hade sålunda från judiskt håll gjort gällande, att schäktningen
skulle vara en religiös handling, baserad på tradition och bibliska föreskrifter.
I den mosaiska lagen funnes dock inga direkta föreskrifter om detta
slaktsätt. — Kollegiet har vidare yttrat, att från dem, som förfäktade att de
ortodoxa judarna skulle äga rätt att slakta enligt sin ritual, inga invändningar
gjorts därom, att obligatorisk bedövning skulle förorsaka sådana tekniska
eller ekonomiska svårigheter, att en slaktlag bleve svår att tillämpa.
Styrelsen för veterinärhögskolan har beträffande nu förevarande fråga anfört
:
De enligt styrelsens uppfattning största betänkligheterna mot den ifrågasatta
lagstiftningen mötte, då det gällde förbjudande av den judiska slaktmetoden.
Visserligen kunde det ej bestridas, att metoden kunde innebära en viss grymhet.
Härutinnan hänvisades till det av professor Sahlstedt avgivna yttrandet. Å an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
39
dra sidan finge dock ej förbises, att saken här komplicerades av det förhållande
att den judiska slaktmetoden för judarna hade religiös helgd. Naturligtvis
borde så vitt möjligt undvikas, att, då det gällde ett trossamfund, som medgivits
fri religionsutövning här i landet, genom lagstiftningen ingripa hindrande
i vad som för ett dylikt trossamfund utgjorde en integrerande del av
dess ritus. Professor Sahlstedts utredning syntes också öppna utväg för ett
tillbörligt hänsynstagande till judarnas intressen. Styrelsen, ansåge sig därför
böra ifrågasätta, om ej en modifikation borde göras till judarnas förmån;
dock endast under förutsättning, att saken omhändertoges av de.judiska församlingarna.
Det kunde t. ex. till 1 § fogas ett andra stycke av innebörd att,
om av religiösa skäl en mosaisk församling önskade för sina medlemmars räkning
anordna slakt utan att blodets avtappning föreginges av bedövning, ansökning
om tillstånd därtill skulle göras hos Konungen, som, därest ansökningen
funnes böra beviljas, skulle äga föreskriva de närmare villkor, under
vilka slakten finge ske, såsom angående plats för densamma, tillvägagångssättet
därvid och uppsikt över slakten. Redan i själva lagen syntes böra intagas
föreskrift därom, att vid sådan slakt alltid skulle omedelbart efter verkställandet
av det för blodets avtappning avsedda snittet företagas bedövning
enligt lagens föreskrifter. De föreskrifter Konungen hade att meddela angående
tillvägagångssättet vid slakten skulle alltså förnämligast komma att avse
att förhindra för djuret onödigt pinsamma förberedelseåtgärder och att sörja
för att snittet verkställdes på det för blodavtappningens påskyndande effektivaste
sättet.
T sitt förut omförmälta särskilda yttrande har professor Johansson anfört Särskilda
bland annat följande: Ä
Den judiska slaktmetoden hade spelat en betydande roll i diskussionen om närhögskoslaktförfarandet.
Efter den omfattande utredning, professor Sahlstedt lämnat, ans styrelse
torde densamma, rituellt utförd, svårligen kunna betecknas som innebärande
grymhet mot djur, även om den framhävde »dödandet av djuret». Då detta
emellertid långt ifrån att bereda den ortodoxa judiska menigheten något större
obehag stode i överensstämmelse med dess världsåskådning, så bjöde den numera
allmänt erkända hänsynen till en folkminoritet, att det rituella förfarandet
undantoges från att beröras av eventuella lagbestämmelser på ifrågavarande
område. Man torde kunna förvänta, att vid sådant hänsynstagande ingen invändning
gjordes mot att slaktförfarandet i andra delar än det rituella underkastades
eventuella allmänna bestämmelser, särskilt om vederhäftiga representanter
för den judiska menigheten hördes före bestämmelsernas avfattande. —
A^idare bär professor Johansson framhållit, att många tidigare beskrivningar
av den judiska slaktmetoden knappast kunde anses vederhäftiga. I sådant hänseende
har särskilt anmärkts en år 1906 lämnad framställning av den finska
slaktkommittén ävensom ett år 1905 av de tyska djurskyddsföreningarna utsänt
frågeformulär.
En annan ledamot av högskolans styrelse, godsägaren Scharp, har yttrat,
att han i likhet med lärarekollegiet ansåge, att slakt av husdjur alltid skulle
ske medelst bedövning, innan djurets blod avtappades, och att något undantag
från denna regel icke borde ifrågakomma.
Medicinalstyrelsen har, under förmälan att schäktmetoden blivit för styrel- Medicinalsen
demonstrerad, uttalat väsentligen följande: styrelsen.
Styrelsen kunde icke finna, vare sig att de förberedelser, djuren underkastades
före slakten, behövde, om de utfördes på lämpligt sätt, innebära någon onödig
grymhet mot djuren, eller att själva schäktsnittet kunde i och för sig utlösa någon
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Länsstyrelserna
i
Malmöhus''
och Hallands
län
m. fl.
svårare smärtförnimmelse hos djuren, varemot det icke torde få anses helt
uteslutet, att djuren under det jämförelsevis långa dödsarbetet efter schäktsnittets
verkställande bibehölle ett visst mått av medvetande och således därunder
kunde beredas ett onödigt lidande. — I likhet med professor Sahlstedt har
styrelsen vidare yttrat, att sådant kunde undvikas, om djuret omedelbart efter
schäktsnittets verkställande bedövades genom skjutning eller indrivning av en
sprint i hjärnan. Likaledes har den för närvarande i vissa fall tillämpade
metoden att efter schäktsnittets verkställande avskära förlängda märgen och
därmed betaga djuren rörelseförmåga av styrelsen utdömts. Härefter har styrelsen
anfört, att enligt vad dr Ehrenpreis under hand meddelat, för närvarande
i vårt land funnes omkring 10,000 judiska trosbekännare, av vilka
cirka sextio procent eller 6,000 ansåges vara fullt ortodoxa. Därest schäktningen
bleve förbjuden, skulle enligt Ehrenpreis’ utsago dessa fullt ortodoxa
judar anse sig förhindrade att förtära kött från djur, som slaktats inom landet,
varför införsel från utlandet av för dem erforderligt kött skulle bliva nödvändigt.
Även kött av djur, som omedelbart efter verkställt schäktsnitt blivit bedövade
medelst skjutning eller indrivning av en sprint i hjärnan, torde icke anses
vara schäktat på ritualenligt sätt. Däremot torde den omständigheten, att
förlängda märgen omedelbart efter schäktsnittets utförande avskures, icke av
alla judar anses vara stridande mot de rituella bestämmelserna. — På
grund av det anförda och med hänsyn till det kränkande av den religiösa
känslan hos judarna, som ett dylikt förbud skulle innebära, ansåge styrelsen
synnerligen tveksamt, huruvida nog starka skäl förelåge för att genom lag
förbjuda schäktning. Det syntes styrelsen därför skäligt, att undantag från
den föreslagna lagens allmänna bestämmelser meddelades beträffande schäktningen,
varvid dock till undvikande av onödig grymhet vid densammas verkställande
borde stadgas, att schäktningen finge verkställas allenast på offentligt
slakthus samt att djuret omedelbart efter schäktsnittets utförande bedövades
och slakten i övrigt utfördes i enlighet med de särskilda föreskrifter,
som av Konungen eller av medicinalstyrelsen meddelades.
Vidkommande eljest inkomna utlåtanden har schäktningsfrågan särskilt berörts
av länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län, länsveterinärerna i Uppsala
län och Värmlands läns norra länsveterinärdistrikt ävensom direktören vid
det offentliga slakthuset i Stockholm och slakthus- och saluhallsstyrelsen därstädes.
Av dessa har länsstyrelsen i Malmöhus län funnit frågan, huruvida schäktningen
innebure större lidande för djuren än slakt efter bedövning, vara omtvistlig.
medan länsstyrelsen i Hallands län ansett sig icke böra bedöma, huruvida
schäktningen borde förbjudas, men tillika uttryckt den förvissningen, att det
ej torde vara omöjligt att så formulera den ifrågasatta lagen, att ett i övrigt
humaniserat slaktförfarande icke av sådan anledning förhindrades. — Länsveterinären
i Uppsala län har förklarat, att mot den föreslagna bestämmelsen om
bedövning före blodavtappningen icke torde kunna göras några berättigade invändningar,
även om därigenom »det förfarande vid slakt omöjliggöres, som
föreskrives av ett religiöst samfund». •— Länsveterinären i Värmlands läns norra
länsveterinärdistrikt har framhållit, att då det vid schäktningen utförda halssnittet
skedde snabbt och säkert av därtill särskilt väl utbildade personer och
djuret genom avskärningen av halspulsådrorna och därav följande blodtomhet
i hjärnan hastigt bleve känslolöst, så kunde denna slaktmetod i sig själv möjligen
ej betraktas som djurplågeri. Förberedelserna vid slakten vore dock sådana,
att de kunde rubriceras som onödigt lidande. Någon undantagsställning
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
41
borde därför ej inrymmas åt metoden. — Direktören vid det offentliga slakthuset
i Stockholm har anfört, att den judiska slaktmetoden utgjorde exempel på,
att ett slaktsätt, utan att i och för sig vara djurplågeri, likväl kunde så anses
av en okunnig allmänhet. Alla de vetenskapligt skolade fysiologers uttalanden,
vilka han tagit del av, utmynnade i förklaringen att genom, den nästan ögonblickligen
efter halssnittet inträdande bloduttömningen i hjärnan fullständig
medvetslöshet och okänslighet måste anses inträda, och att denna varade till dess
djuret dött. Med stöd av dessa verkligt sakkunniga uttalanden hade han i
tjänsteutlåtanden tillstyrkt år 1905 slakthusstyrelsen i Göteborg samt år 1911
slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm att medgiva dispens för sagda
slaktmetod från det i nämnda slakthus’ ordningsstadgar föreskrivna bedövningstvång.
Fortfarande hyste han den åsikten, att för. slakt, enligt mosaisk
ritus undantag borde medgivas från obligatorisk bedövning, till dess auktoritativa
vetenskapsmän intygat, att djurplågeri därvid förelåge. — Slakthus- och
saluhallsstyrelsen i Stockholm har hänvisat till slakthusdirektörens yttrande
och uttalat, att styrelsen förutsatte, att frågan bleve föremål för särskild inom
Sverige utförd sakkunnig utredning.
De i saken hörda föreståndarna för mosaiska församlingar hava framhållit, Föreståndaatt
en human behandling av djuren sedan urminnes tider varit påbjuden av den H^församjudiska
religionen och att ifrågavarande slaktmetod just avsåge, att slakten, lingar.
vilken jämväl förlänats karaktären av en religiös akt, skulle utföras på det för
djuret mest smärtfria sätt. Vidare har anförts i huvudsak följande:
Införande av föreskrift om slakten föregående bedövning skulle faktiskt förhindra
utövande av den judiska slaktmetoden och sålunda ingripa i manga mosaiska
trosbekännares religions- och samvetsfrihet samt eventuellt tvinga dem
att avstå från njutande av kött. I stor omfattning företagna, .vetenskapliga undersökningar
hade visat, att metoden i avseende å humanitet icke överträffades
av någon annan slaktmetod samt ej innebure något som helst djurplågeri. På
grund härav hemställdes, att vid eventuellt utarbetande av förslag till lag angående
förfarande vid slakt måtte i förslaget inrymmas medgivande att fortfarande
förrätta slakt enligt den judiska metoden utan föregående bedövning av
slaktdjuret. Föreståndarna - för den mosaiska församlingen i Göteborg hava
särskilt uttalat, att även ett imponerande antal icke judiska vetenskapsmän —
fysiologer, anatomer och veterinärer med flera — både inom Sverige och från så
gott som alla andra europeiska länder alltjämt hävdade, att av alla slaktmetoder
den judiska vore den mest humana och för djuren minst plagsamma. Därjämte
har anmärkts, att, om undantag ej komme att medgivas för judarnas schäktning,
så skulle detta utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna inom
landet anses som ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och en kränkning
av deras på sekelgammal tradition grundade religiösa föreställningssätt.
Föreståndarna för församlingen i Malmö hava- ytterligare förklarat, att vad denna
församling beträffade nästan samtliga medlemmar skulle beröras av ett
schäktningsförbud samt, därest de ej avstode från förtärande av kött, tvingas
att med stora svårigheter och offer skaffa sådant från utlandet.
Anmärkas må, att i ärendet föreligga ett stort antal broschyrer ävensom
ytterligare utlåtanden av vetenskapsmän och andra. Av dessa uttalanden gå
somliga i en för schäktningens bibehållande förmånlig riktning, medan metoden
av andra förkastas. Sålunda hava vid föreståndarnas för den mosaiska församlingen
i Stockholm yttrande fogats redogörelse för åtskilliga hundratal
uttalanden i den förra riktningen.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Av nu ifrågavarande utlåtanden torde böra återgivas ett, som den 10 januari
1923 avgivits av föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, professorn
Sven Wall, och vilket lian genom därå den 11 september 1925 tecknad
påskrift förklarat sig fortfarande godkänna.
Utlåtandet innehåller, att professor Wall förstnämnda dag på begäran av
Dr Ehrenpreis och i närvaro av direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm
M. Sandeborg och förste besiktningsveterinären G. Hulphers å nämnda
slakthus personligen övervakat slakt enligt judisk ritual av en ko och två oxar
för att utröna huru länge efter halssnittet blödningen varade. Resultatet av
undersökningen var, att kon blödde intill 6V2 minuter och de båda oxarna
intill 5 minuter efter halssnittets utförande. Blödningen var ymnig den första
minuten och avtog sedan först hastigt och härefter så småningom för att slutligen
nästan omärkligt utslockna. I ett fall (vid slakt av den ena oxen) gjordes
icke nacksnitt. efter halssnittet. Detta syntes icke ha någon betydelse för blödningen,
men iakttogs i detta fall en rytmisk och kraftig inspirationskramp,
framkallad av blodbristen i förlängda märgen. Krampen var rent automatisk.
Inga rörelser, som skulle kunna misstänkas utgå från medvetna viljeimpulser,
kunde iakttagas. Vid de båda andra fallen gjordes nacksnitt omedelbart
efter halssnittet. Härigenom uteblev den förut omnämnda inspirationskrampen,
som för många tedde sig som tecken på plågor, men som vore ett
tecken på blodbrist i hjärnan med nedsatt eller upphört medvetande. Ett annat
tecken på att medvetandet vore nedsatt eller upphört iakttogs på ett av djuren,
då nässkiljeväggen c:a 1 minut efter halssnittets utförande genomskars, utan
att djuret visade något som helst tecken till smärtförnimmelse. Samtidigt övervakades
vanlig slakt av två kor efter bedövning medelst skott genom huvudet.
Bröststicket utfördes i båda fallen 1/2 minut efter bedövningsskottet och blödningen
i bröststicket varade i båda fallen intill 6^2 minuter efter bröststickets
utförande. Bedövningen syntes således ej ha något märkbart inflytande på blödningen,
som försiggick på samma sätt såväl utan som efter föregående bedövning.
Den kramp, som regelbundet följde bedövningsslakten, återfanns även
vid slakt enligt judisk ritual efter nacksnitt (förblödningskramp). Den inspirationskramp,
som förefanns vid slakt enligt judisk ritual, då nacksnitt icke
utförts, saknades fullständigt vid vanlig bedövningsslakt, eftersom vid den
vanliga bedövningen andcentrum i förlängda märgen skadats och delvis eller
fullständigt försatts ur funktion. Walls allmänna intryck nu som förut om
slakt enligt judisk ritual vore, att efter halssnittets utförande omedelbart inträdde
ett nedsatt medvetande, som snart överginge i fullkomlig medvetslöshet
och i döden. Något djurplågeri torde man därför icke kunna tala om. Den
judiska slaktmetoden såge mer brutal ut än den ur fysiologisk synpunkt vore.
För det närmare innehållet av övriga rörande schäktningen gjorda uttalanden,
av vilka flertalet är av äldre datum, är ej möjligt att nu redogöra.
Även i våra närmaste grannländer har schäktningen varit föremål för lagstiftarens
uppmärksamhet.
Sålunda blev i Finland metoden förbjuden redan genom den förut omnämnda
andra län- förordningen av 1902; Dock blev förbudet åter upphävt genom en särskild
författning följande år. Sedermera förbjöds den emellertid ånyo genom en
förordning, av. 1909, som ägde bestånd till 1913. Erinras må i detta sammanhang,
att i Finland judarna först 1917 erhöllo religionsfrihet. Efter upplösandet
av landets förening med Ryssland återupptogs schäktningsfrågan åter
1923 och avancerade till och med så långt, att presidenten den 21 april nämnda
år stadfäste en förordning, varigenom medgivandet att verkställa schäkt
-
Schäktningsfrågans
behandling
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
43
ning ånyo upphävdes. Emellertid inkom strax därefter ett utlåtande från
fysiologen professorn K. Tigerstedt av innehåll bland annat, att slaktdjurens
afdagatagande enligt judisk ritus måste betraktas såsom fullt ut lika
smärtfritt som ett avlivande medelst slag- eller skjutmask, detta under förutsättning
att djurets kullkastande och sträckandet av dess hals vid den judiska
slakten skedde under användning av ändamålsenliga maskiner. Vidare sades
i utlåtandet, att då den judiska slakten endast finge utföras av en särskild ämbetsman,
samma metod syntes säkrare garantera ett smärtfritt avdagatagande
av slaktdjuren än den allmänna, i lag föreskrivna, i det att slakt enligt sistnämnda
metod finge utövas av vem som helst. I anledning av utlåtandet fann
sig presidenten föranlåten att annullera sitt nyssnämnda beslut, vilket icke blivit
expedierat. Något förbud mot schäktning är följaktligen icke gällande i
Finland.
Beträffande schäktningsfrågans läge i Norge kan jag hänvisa till den förut
lämnade redogörelsen angående behandlingen av det utav landbruksdepartementet
utarbetade utkastet till slaktregler.
Icke heller i Danmark gäller förbud mot att verkställa schäktning utan föregående
bedövning av djuret. Åtminstone vad angår det offentliga slakthuset
i Köpenhamn hava emellertid särskilda ordningsregler fastställts i avseende å
schäktningens utförande i övrigt.
Vad andra europeiska länder beträffar är, såvitt känt, förbud mot schäktning
numera gällande endast i Schweiz, där det infördes genom referendum år
1892. I Sachsen, där tidigare liknande förbud rått, blev det år 1910 upphävt.
I andra tyska stater torde metoden vara tillåten, men hava på åtskilliga ställen
vissa ordningsföreskrifter meddelats i syfte att undvika onödigt lidande för
djuret särskilt vid förberedelserna till slakten. I viss mån torde dessa föreskrifter
hava varit förebild till de åtgärder, som numera i sådant hänseende
tillämpas åtminstone vid vissa offentliga slakthus i Sverige. Anmärkas må,
att enligt meddelande till utrikesdepartementet den judiska schäktmetoden
icke kommer att förbjudas i det förslag till lag angående slakt, som enligt vad
förut sagts är under utarbetande i Tjeckoslovakien, varemot sådana ordningsföreskrifter
skulle meddelas, som nyss nämnts.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att frågan om den judiska slakt- Departemetoden
såväl i vårt land som i andra länder intagit ett synnerligen framträ- mentschefen■
dande rum i de meningsutbyten, som förekommit rörande lagstiftningens ställning
till formerna för utövande av slakt. För de flesta torde numera såsom
ett allmänt intryck kvarstå, att denna långvariga och å ömse sidor med
stor iver förda diskussion icke alltid hållits inom gränserna för ett objektivt
och vederhäftigt bedömande. I varje fall synes det obestridligt, att även i
detta avseende den nutida tekniken medfört förändrade förhållanden. Även
om det obetingat må medgivas, att schäktningen, utövad utan kontroll och i
saknad av de anordningar det moderna slakthusväsendet erbjuder, kan innebära
ett för den allmänna känslan stötande slaktsätt, synes det knappast antagligt,
att den slakt, som enligt denna metod förekommer å våra offentliga
slakthus, skulle påkalla ett ovillkorligt förbud.
Med avseende å frågans principiella sida kan jag ansluta mig till det av
styrelsen för veterinärhögskolan gjorda uttalandet, vilket synts mig även innefatta
en lämplig anvisning för den praktiska lösningen. Något allmänt undantag
från lagens tillämpning bör alltså enligt min uppfattning icke stad
-
44
Kungl. Mai:ts proposition nr 85.
Den s. k.
dansk-amerikanska
svinslaktmetoden.
Veterinär
högskolans
lärarekolle
gium.
fästas för den judiska slaktmetoden. På särskild prövning bör ankomma, huruvida
genom betryggande kontrollföreskrifter kan förebyggas, att detta slaktsätt
utövas under former, som måste antagas för djuren medföra onödigt lidande.
Denna prövning lärer böra tillkomma Kungl. Maj :t. Att i själva lagen
införa mer eller mindre detaljerade bestämmelser till ledning för detta avgörande
synes icke lämpligt eller nödigt, då en noggrann undersökning av förhandenvarande
förhållanden tydligen bör läggas till grund för varje sådan
dispens. Utan särskilt stadgande i lagen torde därvid beaktande komma att
ägnas de synpunkter, vilka innefattas i det av veterinärhögskolans styrelse avgivna
utlåtandet. Av vad nu anförts framgår vidare, att jag såsom villkor
för dispens förutsätter, att slakten enligt den judiska metoden kommer att utövas
å offentligt slakthus eller å annan slakteriinrättning, som'' står under
offentlig kontroll.
Vad härefter angår den s. k. dan sk-am e ri k anska svinslaktmetoden, så utövas
denna framför allt å sådana slakterier, vilkas verksamhet inriktats å export av
fläsk. Dock förekommer, såsom av en del yttranden framgår, ett liknande
förfarande jämväl vid hemslakt å landsbygden i några trakter av landet.
I fråga om denna slaktmetod har veterinärhögskolans lärarekollegium anfört
följande:
Vad svinslakten beträffade, använde man ännu på flera av exportslakterierna
den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken bestode däri, att svinen, utan föregående
bedövning, vinschades upp i ena bakbenet, varefter avblodning åstadkommes
genom bröststick. Svinen befunne sig säkerligen ända till kort före
dödsögonblicket vid medvetande i motsats till vad förhållandet vore, då slaktdjur
bedövades genom ingrepp på stora hjärnan före blodavtappningen. Det
torde näppeligen kunna lämnas bevis för att vid avblodningen blodtrycket i
hjärnan sjönke så raskt, att omedelbar bedövning inträdde. Den låga huvudställningen
torde snarare i någon mån fördröja upphörandet av de medvetna
smärtförnimmelserna. Det funnes med andra ord ingen garanti för smärtfrihet
vid detta slaktsätt och vid en jämförelse med de moderna bedövningsmetoderna
komme exportslakteriernas metod ohjälpligt till korta. Upplysningsvis hade
från medicinalstyrelsen meddelats rörande avblodningstiden hos svin, som slaktats
enligt den dansk-amerikanska metoden, att vid slakt av åtta stycken s. k.
slakterisvin tiden från bröststicket, till dess blodet slutat att rinna i ström,
utgjort i medeltal 37,75 sekunder och att tiden vid samma prov med en sugga
varit 55 sekunder. Vid andelsslakteriernas svinslakt förekomme vidare redan
under förberedelserna före blodavtappningen uppenbar grymhet genom misshandel.
Järnkättingen, som lades om ena bakfoten, kunde skära in i och skada
huden vid upphissandet av djuret, det kunde bli ett mer eller mindre kraftigt
ryck eller en slitning i bakbenet, som kunde leda till smärtsamma tänjningar
eller slitningar i huden och muskulaturen m. in., så mycket påtagligare ju
tyngre svinet vore. Det hade visserligen sagts, att den för djuret ovana ställningen
samt den starka blodtillströmningen till huvudet skulle verka bedövande,
men ett sådant påstående folie på sin egen orimlighet och saknade allt stöd i
fysiologien. Såsom slutligt omdöme om den dansk-amerikanska slaktmetoden
kunde sägas, att själva bröststicket visserligen utfördes med stor rutin, men
att uppvinschningen och avblodningen dock toge tillräckligt lång tid i anspråk,
för att man icke skulle kunna frigöra sig från föreställningen, att slaktsättet
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
45
vore grymt. Det vore anmärkningsvärt att man använde ifrågavarande metod
även på i övrigt moderna svinslakterianläggningar, som tillkommit på senaste
åren, ock detta i trots av att redan för ett flertal år tillbaka en förbättrad och
fullt tillfredsställande metod blivit utexperimenterad, nämligen användning av
s. k. svinfälla för bedövning före blodavtappningen vid svinslakt, jämväl då
denna bedreves i större skala. En utförlig beskrivning pa svmfällan. hade
lämnats i meddelande nr 38 för år 1917 från de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund. Fördelarna med slakt av svin i fällan vore, att bedövningen
kunde verkställas säkert och utan risk för felslag eller olycksfall eller
dylikt. Vidare lämpade sig fällan för svin av alla storlekar samt vore billig
att anskaffa och underhålla, ävensom lätt att göra ren. Bedövningsslakt med
denna svinfälla ställde sig dessutom ekonomiskt fördelaktig, i det att ett arbetslag
om tre personer bekvämt kunde indriva, bedöva och sticka två svin i
minuten. En annan svinfälla, som även uppgåves fungera på ett mycket tillfredsställande
sätt, hade efter flera års försök konstruerats på Köpenhamns
slakthus. Ledningen för vissa exportslakterier hade velat hävda, att obligatorisk
bedövning av alla slaktdjur skulle förorsaka sadana tekniska eller ekonomiska
svårigheter, att en dylik lag skulle bliva svår att tillämpa. Invändningen
torde dock sakna praktisk betydelse, enär de maskinella anordningar,
som redan funnes i dylika slakterier, till största delen kunde bibehållas. Hissapparaten
och den s. k. dödboxen ersattes av svinfällan och stickrummet, en
förändring, som förorsakade en engångskostnad utan någon som helst ekonomisk
betydelse för slakterierna. Påståendet, att en ökning av personalen erfordrades,
saknade grund enligt vad kollegiet av gjorda utredningar kunnat
finna, men även om till äventyrs en man ytterligare behövdes, sa borde dock
kostnaderna för dennes avlöning ej få förhindra införandet av en human slaktmetod
vid svinslakterierna.
Anmärkas må, att professorn Sahlstedt, efter att hava lämnat sin förut omtalade
redogörelse rörande den judiska schäktningen, yttrat följande:
Vad som sagts om medvetslöshetens inträdande vid schäktningen, torde, såvitt
av beskrivningarna på den dansk-amerikanska metoden, vilken Sahlstedt
aldrig haft tillfälle att själv iakttaga, kunde bedömas, i stort sett gälla även
för denna. Av uppgifterna om den hastiga förblödningen, 30 ä 55 sekunder,
syntes man vara berättigad antaga, att medvetandet hastigt försvunne. Då
Sahlstedt ställt sig i viss mån tvekande till frågan, huruvida schäktningen borde
helt förbjudas, kunde det därför förefalla egendomligt, att han oreserverat ställde
sig på den ståndpunkten, att den dansk-amerikanska svinslaktmetoden ej
borde undantagas från förbudet mot slakt utan bedövning. Härutinnan hade
han emellertid följande skäl: Att tillåta slakt av svin utan bedövning vid stordrift
(dansk-amerikanska metoden vid andelsslakterierna), men förbjuda sådan
i andra fall (vid hemslakt) vore en orimlig inkonsekvens i en lag. Att å
andra sidan undantaga all svinslakt från bedövningstvang vore att tillstädja
en slaktform, som sannolikt skulle leda till djurplågeri i ganska stor utsträckning,
i det hemslaktarna icke i regel torde besitta den skicklighet vid stickets
utförande som en tränad stickare vid ett större slakteri. Ett sådant generellt
undantag vore därför liktydigt med ett delvis förfelande av en slaktlag. _ Härtill
komme, att den dansk-amerikanska metoden, lika litet som schäktningen,
torde erbjuda några fördelar, åtminstone inga vägande sådana, framför bedövningsslakt,
och slutligen att här inga religiösa motiv, utan endast säkerligen
rätt oväsentliga ekonomiska sådana, kunde anföras för dess bibehållande. Sahlstedt
tvekade därför icke i sitt omdöme, att för denna slaktform intet undantag
från den allmänna föreskriften om obligatorisk bedövning vid slakt borde göras.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Medicinal- Medicinalstyrelsen, som efter vad förut nämnts förklarat sig vilja särskilt
styrelsen, fästa uppmärksamheten på det s. k. dansk-amerikanska förfarandet, har härutinnan
anfört bland annat:
''Beträffande möjligheten att vid exportslakterierna åstadkomma bedövning
av därstädes slaktade svin med anlitande av den s. k. dansk-amerikanska slaktmetoden
(upphissning i ena bakbenet av slaktdjuret före blodavtappningen)
vill styrelsen upplysningsvis meddela, att sedan någon tid tillbaka alla å ett
av vara exportslakterier slaktade svin bedövas före slakten. Bedövningen verkställes
på samma sätt som __ vid våra offentliga slakthus medelst slaktmask.
Därefter upphissas djuret pa transportbanan (glidröret), och slakten verkställes
medelst bröststick med kroppen hängande på glidröret i likhet med förfarandet
å andra exportslakterier,. varest den dansk-amerikanska slaktmetoden
användes utan föregående bedövning av djuren. Enligt vad styrelsen dels själv
haft tillfälle att konstatera igenom besök vid nyssnämnda slakteri av en styrelsens
representant och dels fått sig under hand meddelat från ledningen vid slakteriet,
försiggår verkställandet av slakten (bröststicket) vid användande av bedövning
före upphissningen lika obehindrat som vid upphissning utan föregående
bedövning, och någon påtaglig försämring i avblodningen har icke kunnat
påvisas.’
Direktören Direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm har yttrat:
offentliga Några bärande motiv kunde ej anföras för bibehållande av ifrågavarande å
slakthuset export- och andelsslakterier i stor omfattning försiggående slaktmetod, i det
i Stockholm, köttet efter vid slakten bedövade djur bleve lika tomt på blod och lika hållbart
som annat. Talet om tidspillan vid bedövningen vore obefogat, ävenså om den
ökade slaktkostnaden, i det att slakt med bedövning av det i en s. k. svinfälla
fixerade djuret, som numera tillämpades på alla svenska offentliga slakthus,
försigginge lika snabbt som annan slakt och utan nämnvärda extra kostnader.
Ingen torde kunna förneka, att det på exportslakterierna använda slaktsättet
innebure djurplågeri. En frivillig frånsågning av detta slaktsätt vore emellertid
icke att förvänta.
Nu ifrågavarande slaktmetod har jämväl berörts av länsstyrelserna i de orter,
varest, såsom tidigare antytts, exportslakterierna företrädesvis äro att finna
nämligen de båda skånska länen ävensom Hallands samt Göteborgs och Bohus’
län.
Länsstyrel- Jag har redan anmärkt, att länsstyrelsen i Kristianstads län åberopat ett ytt
Sstiahstads
rande från Östra Skånes andelsslakteriforenlig. Detta yttrande är av följan.
län och de lydelse:
Ostra Skå- ... o
nes andels- Bedövning torde vara allmän a de offentliga slakthusen i Sverige och Tyskslakteriföre-
land samt företoges i det senare landet vanligen medelst slag i pannan av en
mng. klubba. Därvid tillginge sa, att en man bedövade en flock djur i samma kätte
omedelbart efter varandra, under det att andra stucke de djur, som bedövats.
Ur djurskyddssynpunkt vore detta sätt icke att rekommendera, då slaget vid den
minsta rörelse av djuret förfelade sitt mal. En rationell bedövning medelst
slag kunde endast åstadkommas genom att ett enstaka djur placerades i en
särskild box, varest utrymmet icke vore större, än att djurets rörelseförmåga
bleve så begränsad, att den icke inverkade på slagets effektivitet. Skyldighet
att vid slakten verkställa bedövning skulle därför i första hand öka slaktkostnaden.
Vidare vore köttet av bedövade djur mindre hållbart än efter obe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
47
dövade djur. Detta bestredes visserligen från visst håll, men då det än i dag
funnes yrkesmän, exempelvis i Malmö, som icke försåge sig med fläsk efter
djur, slaktade på det offentliga slakthuset, så länge de på rimliga villkor kunde
förse sig med vara efter obedövade djur, kunde åsikten om den mindre hållbarheten
nog icke så lätt jävas. Vad dittills i saken anförts anginge slakt i allmänhet.
För exportslakteriema, varest hela rörelsen bedreves på grundval att
förse den engelska marknaden med fläsk i form av Bacon, innebure antagandet
av en lag om bedövning av svinen helt enkelt en fråga om slakteriernas framtida
tillvaro. Veterligen ägde bedövning icke rum å något exportslakteri.
Förfaringssättet vid slakten och fläskets behandling för den engelska marknaden
vore en trogen kopia av vad som förekomme vid de danska exportslakterierna.
Dessa, med vilka en förtvivlad kamp fördes om den engelska marknaden,
skulle, om bedövningstvång infördes, icke försumma att utnyttja de svenska slakteriernas
mindre gynnsamma ställning och för engelsmännen framhålla det
svenska fläskets underlägsenhet i fråga om hållbarhet. Följaktligen hade frågan
en sådan nationalekonomisk betydelse, att den icke kunde betraktas ur
känslosynpunkt.
det föregående omtalats, för- Länsstyrel
-
Länsstyrelsen i Malmöhus län har, på sätt i
ordat utredning, och länsstyrelsen i Hallands län har ansett det vara tvivel- Msernf i
aktigt, huruvida tillräckligt skäl funnes att för exportslakterier förbjuda nu Hallands
ifrågavarande metod. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus’ län har anmärkt, samt Göte~
att anledningen till att vid slakt av svin å exportslakterier i länet förekom- Bohus’ län.
me, att blodavtappningen ej föreginges av djurets bedövande, vore den, att,
därest bedövning icke skett, blodet antoges bliva fullständigare avtappat. Här
-
igenom skulle fläskets utseende bliva vitare och detsamma kunna utan att förstöras
saltas helt lätt. Dessa omständigheter torde vara av stor betydelse vid
exporten på England, vadan, om exportslakterierna icke finge använda sig av
metoden, de, enligt uppgift, icke kunde bestå i konkurrensen med slakterierna
i Danmark, Tyskland, Holland och Amerika, där en liknande slaktmetod torde
tillämpas.
Slutligen har Svenska andelsslakteriernas exportförening u. p. a. bestritt, att Svenska andjurplågeri
förekomme vid slakt å föreningens exportslakterier, och åberopat äelsslakteungefär
samma synpunkter som de av Östra Skånes andelsslakteriförening an- port föreför
da samt vidare yttrat: ning u. p. a.
Att exportslakterierna hölle på upphängningsmetoden berodde därpå, att arbetet
ginge fortare och framför allt att blodet avtappades fullständigt, vilket
vid baconberedningen vore av synnerlig vikt. Vid föregående bedövning bleve
däremot blodavtappningen icke tillfredsställande.
Vidare har åberopats två år 1912 med avseende å viss rättegång avgivna intyg
av professorn vid Lunds universitet Th. Thunberg och länsveterinären A.
Tullberg.
I professor Thunbergs intyg heter det bland annat, att ett hastigt välriktat
stick, som1 avskure de största kärlen, måste medföra en så hastig nedsättning i
blodtrycket och blodströmningen i hjärnans kärl, att det hos de varmblodiga
djuren medförde en momentan medvetslöshet, så att smärtan av sticket knappast
borde hinna göra sig gällande. Vad anginge frågan om upphissningen
av ett djur innebure grymhet, hade man att rikta sin uppmärksamhet på tre
moment. Smärta kunde tänkas uppkomma genom den kring benet lagda sna
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Departe
mentschefen
-
Renslakt.
rån, genom att blodet på grund av kroppsställningen strömmade ned mot huvudet
eller genom djurkroppens tyngd på det ben, vari upphissningen skedde.
Uppenbart vore, att en inskärande eller hårt pressande snara kunde orsaka
smärta, men lika klart vore, att så ej behövde vara fallet, om snaran valdes
och sköttes med omtanka. Blodets strömning mot huvudet kunde endast vid
mer långvarig upphängning tänkas förorsaka smärta och komme alltså ej här
i fråga. Vad beträffade djurkroppens tänjning på det uppbärande benet, kunde
ej ett allmängiltigt uttalande utan vidare givas. Så mycket kunde dock
sägas, att smärre djur utan smärta kunde lyftas med ena benet. Vällde det
tunga gödsvin, fordrades för sakens avgörande erfarenhet, som Thunberg icke
Länsveterinären Tullberg har i sitt intyg uttalat bland annat, att upphissningen
av djuret, som vid ett visst inom Malmöhus län beläget, slakteri, varest
Tullberg gjort sina iakttagelser, skedde jämt och utan ryckningar, ej .kunde
sägas innebära större grymhet än att vid förflyttning av ett svin detta bures
eller lyftes i ena bakbenet. Erfarenheten visade, att svin vid denna upphissning
ej ådroge sig blödningar eller muskelbristningar i bakbenets muskulatur.
Sticket gjordes så fort, att det kunde betraktas som smärtfritt och, nar biodavtappningen
fortgått under bråkdelen av en minut, inträdde blodbrist i hjarnan
och därav följande medvets- och känslolöshet.
Den utredning, som föreligger beträffande den s. k. dansk-amenkanska svin’
slaktmetoden, synes knappast giva vid handen, att dess utbytande mot bedovningsslakt
skulle för de slakteriinrättningar, där metoden är i bruk, kunna i och
för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk eller teknisk
art. Däremot lärer det icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas, huruvida
ett förbud mot metodens användande skulle, såsom det gjorts gällande,
kunna medföra en ogynnsam verkan med hänsyn till exporten av fläsk till
England. Att härav påkallas en viss varsamhet synes obestridligt, aven om
det icke lärer kunna ifrågakomma att i lagen fastställa ett undantag for dessa
slakteriinrättningar. Om emellertid — närmast av hänsyn till den judiska
slaktmetoden — upptages en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att meddela
dispens från lagens föreskrifter, torde denna bestämmelse lämpligen kunna
erhålla sådan avfattning, att möjlighet står öppen att med de kontrollforeskrifter,
som prövas skäliga, medgiva fortsatt användning i nodig utsträckning
av nu ifrågavarande slaktmetod.
Jag övergår slutligen till att i detta sammanhang behandla även frågan om
förutsättningarna för införande av bedövningstvång med avseende å slakt av
ren.
Antalet renar med kända ägare utgjorde inom hela riket — efter vad som
uppgives i det av 1919 års lappkommitté avgivna betänkande, — enligt en i
början av 1921 verkställd allmän renräknmg sammanlagt 157 697 stycken,
därav i Norrbottens län 114,799, i Västerbottens lan 27,302 samt i Jamtlands
Län (och Idre socken) 15,596. Av de i Norrbottens lan befintliga renarna tillhörde
16,350 stycken och av de i Västerbottens län 153 stycken andra an
Lappar varjämte i alla tre länen sammanlagt 20,8o0 renar agdes av icke renskötande
lappar. Nu nämnda djur synas emellertid sa gott som
hava satts i vård hos lappar, som dnva renskötsel.. Sadana funnos vid sam
ma tid till följande antal: i Norrbottens län 2,118, i Västerbottens lan 362 oc
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
49
i Jämtlands län 295. Häri hava då inräknats personer, tillhörande såväl den
nomadiserande som den icke nomadiserande delen av lappallmogen. Gränsen
mellan dessa båda kategorier torde för övrigt vara i viss mån flytande.
Tillvägagångssättet vid slakt av ren har varit föremål för undersökning av
professorn vid veterinärhögskolan Hj. Dahlström under en av honom år 1913
företagen studieresa till övre Soppero i Jukkasjärvi socken. Av hans däröver
avgivna berättelse, vilken år 1915 utgivits i Svenska allmänna djurskyddsföreningens
skriftserie, inhämtas bland annat:
Ovikslapparna hava en s. k. renmarknad i Bydalen, Hallens socken, vid vilken
renslakt i större skala plägar äga rum under flera dagar. Ovikslapparnas
slaktsätt uppgives vara s. k. nackstick för de renar, som kunna infångas. De
övriga renarna skjutas. I Ångermanland finnas större slaktplatser för renar,
kommande från Åsele lappmark, i närheten av Seltjärn, Anundsjö m. fl. platser.
Vissa år sker likväl slakten redan i Vilhelmina eller Åsele. För södra
Lappland uppgives den mesta renslakten äga rum i Åmsele och Strycksele
i närheten av Hällnäs station, dit slaktrenar komma från Lycksele lappmark.
Vidare äger renslakt rum i Gäddträsk och Aborrträsk för renar från Pite
lappmark. Storslakt pågår på dessa orter under tiden december—mars. För
Lule och Torne lappmarker tyckas förhållandena vara något annorlunda. Renslakt
i samma stora skala som å de förut nämnda platserna förekommer icke.
Då renarna äro åtkomliga eller lapparna vid inträffande rikligare snöfall söka
sig ned mot vintervistena, slaktas emellertid ett större eller mindre antal
renar. Renslakten börjar så snart ihållande kyla inträder. Kött, tarmar, blod
och inälvor måste nämligen förvaras i fruset tillstånd, De mera kända slaktplatserna
inom Norrbottens län äro Kurravaara och Juckasjärvi, Vittangi,
Övre Soppero och Karesuando. Renarna slaktas här av de bofasta och slaktas
då i massa, alla vid ungefär samma tidpunkt. Antalet samtidigt slaktade
renar i en ort som Övre Soppero plägar enligt till Dahlström lämnad uppgift
utgöra omkring 1,500 stycken.
Redogörelsen avser den närmast i försäljningssyfte bedrivna masslakten.
Därjämte slakta lapparna enstaka renar för eget behov, som för en medelstor
familj uppgives utgöra 25 till 30 renar om året.
Angående det i Övre Soppero tillämpade slaktsättet har professor Dahlström
i reseberättelsen meddelat:
Slaktrenarna drivas in i stora inhägnader eller fållor. Enstaka renar, som
vägra gå in i dessa, skjutas ned. En man går därefter in i fällan samt fångar
en ren med lasso. Genom ett raskt grepp kastas renen omkull, varefter en
person sticker in en vanlig finnkniv något till vänster om medellinjen mellan
bröstbenets främre och bakre ändar. Med några slag med en yxhammare
drives kniven in ända till skaftet samt får kvarsitta. Djuret slappes nu, varvid
det vanligen springer upp. Under den första minuten springer det antingen
omkring, jagat av de övriga, eller blir stående på en fläck. Blicken
blir stirrande och ängslig, och diuret börjar gapa. Under den andra minuten
börjar djuret gå osäkert och vacklar eller ställer sig bredbent. När två minuter
gått, faller djuret vanligen omkull. Det dröjer likväl ännu en minut, innan
blodförlusten blivit så stor, att djuret av matthet faller på sidan. Andnöden
har ökat, men alltjämt befinner renen sig vid fullt medvetande. Då fyra och
en halv minuter gått, höras vanligen rosslande ljud. Först efter sju minuter
h; r andningen upphört. Känsligheten på hornhinnan är då alltjämt förhanden.
När åtta minuter gått, synes livet ha flytt. Huvudsyftet med metoden
är att djuret skall förblöda invärtes, så att det i buk- och brösthålorna befirtliga
blodet vid den följande uppslaktningen må kunna uppsamlas i våm
jBihang
till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 71 käft,. (Nr 85.) 4
Professor
Dahlströms
undersök
ningar.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
men. En dylik s. k. blodmage utgör ett viktigt födoämne för såväl lapparna
som de bofasta. ■— Dahlström har oek redogjort för en annan företrädesvis av
lapparna i Karesuando använd slaktmetod. Därvid verkställes före det nyss
beskrivna hjärtsticket ett nackstick med därav förorsakad skada å förlängda
märgen, varigenom djuret berövas rörelseförmågan. Metoden är emellertid
förkastlig, emedan nacksticket icke berör den del av hjärnan, som antages vara
säte för medvetandet, men däremot inverkar hämmande på blodavrinningen.
Av samma skäl utdömes jämväl den i vissa fall praktiserade metoden att före
hjärtstickets verkställande tilldela djuret ett slag i nacken. •— Slutligen har
professor Dahlström uppgivit, att tillfredsställande resultat vunnits vid av
honom under besöket i övre Soppero utförda försök med bedövningsslakt genom
användande av en av Dahlström konstruerad skjutapparat.
Under år 1922 har professor Dahlström på anmodan av nyss omförmälda
djurskyddsförening och med bidrag av staten deltagit uti vissa i trakten av
Röros delvis med bidrag av norska staten verkställda undersökningar rörande
en av där sig uppehållande lappar utförd storslakt å ren. För resultatet av
dessa undersökningar har Dahlström redogjort uti en i föreningens skiftserie
för år 1923 ingående broschyr.
Av denna berättelse framgår, att i huvudsak samma slaktsätt plägat här tilllämpas
som det av Dahlström år 1913 i övre Soppero iakttagna. Emellertid
verkställdes vid ifrågavarande tillfälle försök med bedövningsslakt genom
användande av olika skjut- och slagapparater. Därjämte prövades en helt
ny metod att åstadkomma bedövning. Nämnda metod kallas av professor
Dahlström »hjärnsticket» och beskrives sålunda, att en krökt kniv införes i
stora hjärnan genom håligheten mellan nackbenet och hjärnskålens botten.
Den sålunda åvägabragta hjärnskadan har till omedelbar följd medvetslöshet
hos djuret. Slakten fortsattes därefter med hjärtstick på vanligt sätt.
Dahlström redogör jämväl för vissa olägenheter, som enligt vad han vid
samma undersökningar iakttagit, måste vad angår ren anses förbundna
med de vanliga bedövningsmetoderna, medan han i avseende å det s. k. hjärnsticket
framhåller bland annat, att metoden, som icke medför dylika olägenheter,
är lätt att lära samt säkert verkande och sannolikt icke försämrar blodavtappningen.
Icke heller är därmed förenad kostnad av någon betydelse.
Slutligen påpekar han. att med hänsyn till lappbefolkningens kända konservativa
läggning denna metod, som i viss mån framstår som en förbättring
av det redan av lappar brukade nacksticket, torde vara lättare att införa bland
dem, än vad fallet skulle vara med någon annan metod. Emellertid anmärker
Dahlström, att, innan tvång att använda metoden låter sig genomföras,
den allmänna opinionen i vårt lands nordligaste delar måste bearbetas ävensom
undervisning -meddelas.
Veterinär
högskolnns
lärarekolle
gium.
Professor
Johansson.
Frågan om införande av bedövningstvång vid slakt av ren har berörts i
några av de inkomna utlåtandena.
Veterinärhö g skolans lärarekollegium, uti vars yttrande jämväl professor
Dahlström deltagit, har till en början upptagit vissa anmärkningar mot det i
södra Lappland använda nacksticket, varefter framhållits, att det icke från
anhängarna av denna metod avhörts några allvarliga farhågor, att den nyss
omförmälta nya metoden, hjärnsticket, skulle erbjuda några tekniska eller
ekonomiska svårigheter av beskaffenhet att utgöra hinder för metodens tilllämpning
även vid masslakt av renar.
Styrelsen för högskolan har icke särskilt berört renslakten, varemot ledamoten
av styrelsen, professorn Johansson yttrat följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr SB.
51
Det kunde vara tveksamt, huruvida det ifrågakomma hjärnsticket vore att
anse som ett så betydande framsteg framför lapparnas av ålder tillämpade
hjärtstick, att det borde legaliseras, under det att det senare belädes med böter
eller fängelse. Man hade anfört., att hjärtsticket ej medförde ögonblicklig bedövning,
men väl dödsångest. Erfarenheten från krig, olycksfall och överfall
stödde icke ett sådant antagande, men gåve däremot vid handen, att en människa
efter en skada å hjärtat eller större kärl kunde fortfara att röra sig
flera minuter, t. o. m. timmar utan att visa särskilda tecken till smärta eller
ens veta om skadan, innan hon folie medvetslös. Toge man dessutom hänsyn
till, att även hjärnsticket kunde misslyckas, så förefölle det Johansson
orimligt att straffbelägga lapparnas gamla slaktmetod.
Slutligen må i detta sammanhang erinras, hurusom lappfogden i Norrbottens
läns norra distrikt i sitt yttrande funnit, att propaganda för införande
av humanare slaktmetoder måste bedrivas under ett flertal år, innan den
ifrågasatta lagen kunde träda i kraft, och att detta särskilt gällde i fråga om
slakt av ren.
Lappfogden
i Norrbottens
läns
norra
distrikt.
Därjämte innehåller yttrandet beträffande det brukliga tillvägagångssättet
vid dylik slakt följande:
''Renarna slaktas i de allra flesta fall både av lappar och nybyggare utan
föregående bedövning. I vanliga fall dör renen av hjärtstick på 4 till 6 minuter,
men det händer också att döden inträder först efter längre tids förlopp och
ända till 15 minuter efter sticket. Huruvida hjärtsticket utan föregående bedövning
innebär ett så stort djurplågeri som från djurskyddsvänligt håll framhålles,
är jag ej alldeles viss om. Vid samtal, jag haft med läkare om saken,
har av läkarna framhållits, att hjärtsticket, väl utfört, medför en rätt snabb
och relativt smärtfri död. Läkarna, jag talat med, ha själva ofta varit närvarande
vid renslakt. I ogynnsamma fall, när hjärtat icke träffas av kniven
på rätt ställe, kan dock slakten på detta sätt bliva ett djurplågeri och bliva
mycket obehaglig att se på. Detta kan dock vara fallet, vilken metod som än
användes vid slakten. Det mesta talet om djurplågeri vid slakt av renar har
nog, tror jag, uppkommit av att känsliga människor åsett slakten och funnit
den grym. Härmed vill jag dock ej ha sagt att ändring i metoden icke är
önskvärd eller att åtminstone för känslan mera tilltalande slaktmetoder även
av renar finnas. Det hittills bästa sättet torde den krokiga knivens införande
i stora hjärnan vara. I detta, fall torde bedövningen bliva fullständig.’
Härefter har omtalats, att i vissa fall hjärtsticket, på sätt professor Dahlström
yttrat, plägade föregås av ett slag eller stick i nacken.
Länsstyrelsen i Västerbottens län hav anfört: De av professor Dahlström Länsstyrelomnämnda
särskilt för renslakt konstruerade slaktknivarna hade visserligensen i Västerförsöksvis
kommit till användning, men, då det vore att förmoda, att avsevärd hott™\iJän
tid komme att_ förflyta innan dessa, knivar kommit till allmännare användning, '' J''
vore det.önskligt, att beträffande renslakt övergångstiden för lagens ikraftträdande
ej gjordes alltför snäv. —• Däremot hava landsfiskalerna i Boteå och
Anundsjö distrikt av Västernorrlands län, i samband därmed att de förklarat
en lag angående slakt av husdjur vara av behovet påkallad, därvid uttryckligen
nämnt jämväl slakt av ren. — Likaledes har länsveterinären i Älvsborgs
län, som, under förmälan att han tidigare tjänstgjort inom Jämtlands län, förordat
det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget, därvid
framhållit bland annat slakt av ren.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Anmärkas må, att i Finland, där det i Sverige och Norge brukade s. b.
hjärtsticket likaledes är det beträffande ren vanliga slaktsättet, den sedan
1902 gällande förordningen angående vad vid slakt av husdjur iakttagas bör
icke medgiver något undantag för renslakt. Enligt en uppgift skall emellertid
vid förordningens tillämpning hava funnits tveksamt, huruvida renen vore
att hänföra till husdjur, och i anledning härav överträdelse av förordningen
icke hava beivrats i fråga om slakt av ren.
Departe- Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att de vid slakt vanligen brumentschefen.
både bedövningsmetoderna icke äro väl lämpade för slakt av ren. Utredningen
giver ock vid handen, att den av professor Dahlström förordade bedövningsmetoden
ännu icke vunnit sådan användning, att den redan nu skulle
kunna i lag påbjudas. Med hänsyn till de goda vitsord, som lämnats, lärer
dock få antagas, att härutinnan småningom en förändring skall kunna genomföras.
Jag har därför i fråga om slakt av ren ansett mig böra föreslå,
att åt Kungl. Maj:t överlämnas att bestämma tiden för lagens ikraftträdande.
Att härigenom tills vidare icke heller stadgandet i 2 § kommer att äga giltighet
med avseende å renslakten lärer särskilt med hänsyn till vad härutinnan i
vissa yttranden anförts icke vara ägnat att möta betänklighet.
Jag har nu avslutat redogörelsen för de bestämmelser, vilka av mig ansetts
erforderliga med avseende å själva förfaringssättet vid slakt av husdjur. Emellertid
torde jag böra med några ord beröra vissa ytterligare bestämmelser,
vilka upptogos i det av enskilda motionärer vid 1925 års riksdag framlagda
lagförslaget.
Motionärerna föreslogo ett stadgande av innehåll, att djuret ej finge flås
eller skållas, innan blodet blivit avtappat, samt att fjäderfä ej finge plockas,
förrän döden inträtt. Rörande detta stadgande anförde motionärerna allenast,
att den förra delen därav överensstämde med lydelsen av åtskilliga utländska
slaktbestämmelser samt att förbudet mot plockning av fjäderfä, innan döden
inträtt, icke tarvade någon motivering.
Att de sålunda beskrivna åtgärderna icke böra tillåtas lärer vara ovedersägligt.
Då det emellertid synes uppenbart, att dessa handlingar hemfalla under
straffbestämmelsen i 18 kap. 16 § strafflagen, torde något ytterligare stadgande
i detta avseende icke vara erforderligt.
I motionärernas förslag stadgades vidare dels att det ställe, å vilket slakt
ägde rum, skulle, med undantag för fall av nödslakt, vara så beläget, att slakten
icke kunde åses från gata, allmän väg eller allmän plats, dels ock att barn
under femton år ej finge närvara vid slakt. Stadgandet motiverades på följande
sätt:
På grund av den förråande inverkan, slakten kunde utöva på känsliga sinnen,
hade föreslagits, att i första hand minderåriga icke finge tillåtas närvara
vid eller åse slakt, men även med hänsyn till äldre personer vore det önskvärt,
att det ställe, på vilket slakt ägde rum, ej vore synligt från gata, väg eller
öppen plats, och skulle detta gälla icke blott yrkesmässigt bedriven slakt utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 8ö.
53
ävenledes hemslakE Vidare torde det böra stadgas förbud för barn under 15
år att deltaga i slaktarbete, enär dylik minderårig, såsom varande enligt svensk
lag straffri, ej kunde ställas till ansvar för under slakten eventuellt begånget
djurplågeri.
Vad sålunda föreslagits har mött gensagor i åtskilliga av de avgivna utlåtandena.
Vidkommande först föreskriften om viss belägenhet av det ställe, där slakt
skulle få utföras, har veterinärhögskolans lärarekottegium ansett, att föreskriften
väl borde bibehållas, men om möjligt så formuleras, att något straff för
förseelse däremot icke komme att upptagas i lagen. Medicinalstyrelsen har
förklarat, att styrelsen ställde sig tveksam beträffande samma föreskrift. Kalmar
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett bestämmelsen
endast böra gälla i fråga om yrkesslakt, enär det för många innehavare
av lägenheter å landsbygden med deras ofta begränsade tomtutrymmen icke
torde vara möjligt att anordna slakten så, att den ej kunde åses från gata,
allmän väg eller allmän plats. Länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har likaledes uttalat, att nu ifrågavarande föreskrift ej borde
upphöjas till lag, emedan man å landsbygden oftast vore hänvisad att förrätta
slakten utomhus, vadan det många gånger bleve omöjligt att välja sådan
plats, att slakten icke skulle kunna åses från allmän väg. Länsveterinären i
Kalmar län har anmärkt, att nästan alla ställen, som beboddes av yrkesslaktare
å landsbygden, läge intill allmän landsväg, ehuru i regeln själva slakteriet
vore så placerat, att slakten ej kunde åses från allmän plats. Direktören vid
det offentliga slakthuset i Malmö har yttrat, att ett mycket stort antal hus
och gårdar hade ett sådant läge, att icke utan avsevärda kostnader och olägenheter
för ägaren sådana anordningar kunde vidtagas, varigenom förhindrades,
att slakt å dem kunde åses från allmän väg eller gata. Ifrågavarande bestämmelse
borde därför icke upptagas i förslaget eller ock göras tillämplig endast
beträffande yrkesslakt. Styrelsen för Föreningen svenska städers offentliga
slakthus ävensom direktören vid det offentliga slakthuset i Göteborg häva ifrågasatt,
huruvida icke bestämmelsen med hänsyn till svårigheten att övervaka
densammas efterlevnad borde utgå. Direktören vid det offentliga slakthuset i
Stockholm har förklarat, att föreskriften syntes honom olämplig och ogenomförbar
såsom generell bestämmelse. Därest den komme att stå kvar, borde
tydligt angivas, att den gällde yrkesslakt. Slakthus- och saluhallsstyrelsen i
Stockholm har uttalat, att styrelsen visserligen funne bestämmelsen välbetänkt,
men att kategoriska med bötesbestämmelser förenade lagbud av detta innehåll
ej torde vara behövliga eller lämpliga.
Vad härefter angår den ifrågasatta bestämmelsen, att barn under femton år
ej skulle få närvara vid slakt, har veterinärhögskolans lärarekollegium ansett,
att ett förbud mot att låta barn närvara vid slakt av praktiska skäl vore så
svårt att tillämpa, att bestämmelsen borde utgå. Styrelsen för högskolan har
funnit, att vad lärarekollegiet sålunda erinrat otvivelaktigt ägde visst fog för
sig men att det å andra sidan ej torde vara lämpligt att tillåta barn övervara
själva dödandet av slaktdjuret. En lämplig medelväg vore kanske därför,
om åt stadgandet gåves sådant innehåll, att barn under 15 år ej finge tillåtas
närvara vid slakt, förr än djuret dödats. Medicinalstyrelsen har ställt sig
tveksam jämväl beträffande det nu ifrågasatta förbudet och med hänsyn till
den särskilda svårigheten att upprätthålla detsamma funnit bestämmelsen böra
utgå, även om föreskriften i fråga om det ställe, varå slakt finge utföras,
icke bortfölle. Länsveterinären i Dalarnes övre länsveterinärdistrikt har likaledes
ansett, att ifrågavarande bestämmelse borde utgå, och som skäl därför
andragit, att den icke kunde efterlevas å landsbygden. Direktören vid det of
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
fentliga slakthuset i Malmö har yttrat, att i fråga om hemslakt stadgandet
torde vara mindre lämpligt, enär faktiskt en mängd tjänare på landsbygden
icke uppnått ifrågavarande ålder. Även torde det erbjuda mycket stora svårigheter
att övervaka efterlevnaden av ett dylikt förbud. Saken syntes därför
kunna överlämnas åt föräldrars eller målsmäns omdöme. Sålunda borde antingen
stadgandet utgå, eller ock ordet »slakt» utbytas mot »yrkesslakt». Länsstyrelsen
i Örebro län har anfört, att stadgandet torde kunna föranleda avsevärd
olägenhet, särskilt vid slakt i avlägset belägna gårdar, där det kunde vara svårt
att för erforderliga handräekningssysslor anskaffa annan hjälp än barn i 13- ä 14-årsåldern. Åldersgränsen borde därför sänkas till 12 år. Därjämte kunde
ifrågasättas, huruvida icke till undvikande av missförstånd begreppet slakt här
uttryckligen borde begränsas att avse allenast djurets dödande, men däremot
icke det i sammanhang därmed stående tillvaratagandet av den döda kroppen.
Länsveterinären i Kalmar läns södra länsveterinärdistrikt har ifrågasatt, om
icke tio år vore en lämpligare gräns än femton år, under det att styrelsen för
föreningen svenska städers offentliga slakthus ävensom direktören vid det offentliga
slakthuset i Göteborg hava uttalat sig för en sänkning av åldersgränsen
till fjorton år. Sänkning av åldersgränsen har jämväl påyrkats av direktören
vid det offentliga slakthuset i Stockholm. Slakthus- och saluhalls st yr el sen i
samma stad har beträffande ifrågavarande del av motionärernas förslag uttalat
samma åsikt som i fråga om den föreslagna bestämmelsen rörande stället för
slaktens utförande. Slutligen har lappfogden i Västerbottens län med instämmande
av länsstyrelsen förklarat, att bestämmelsen, att barn under femton år
ej finge närvara vid slakt, icke kunde tillämpas vid sådana tillfällen då nomadlapparna
dels för eget bruk och dels till försäljning på olika orter vid flyttningar
nedslaktade renar. Vid dessa tillfällen inträffade oftast, att lapparnas hustrur
och minderåriga barn voro närvarande, hustrurna vanligen med åliggande
att tillvarataga de slaktade djurens innanmäten. Att under sådana förhållanden
förhindra barn att åse slakt vore fullkomligt omöjligt. Lappfogden i Norrbottens
läns norra distrikt har yttrat, att en dylik bestämmelse, särskilt bland
lapparna och nybyggarna i de nordligaste socknarna, icke kunde efterlevas.
Möjligen kunde så vara fallet, om åldern sattes till tolv år eller därunder.
Lapparnas barn finge, sedan de uppnått tolv till tretton års ålder, ofta vara
föräldrarna behjälpliga vid slakt. De lärde sig då också slaktsättet och att
tillvarataga produkterna.
De anmärkningar, vilka framställts mot motionärernas förslag i nu berörda
del, hava synts mig beaktansvärda och några motsvarande bestämmelser hava
därför icke upptagits i det förslag jag nu framlägger.
Visserligen finner jag önskvärt, att såvitt möjligt slakt utföres endast å så
beläget ställe, som motionärerna åsyftat. Ett allmänt stadgande av denna innebörd
skulle emellertid säkerligen lända åtskilliga djurägare till ganska betydande
olägenhet. Omöjligt voTe måhända icke att giva stadgandet sådan avfattning,
att det komnie att gälla endast för fall, där det kunde utan större svårighet
efterföljas. Värdet av en dylik bestämmelse har dock synts mig synnerligen
tvivelaktigt, helst som det i allt fall torde bliva svårt att därtill anknyta
någon straffbestämmelse. Med avseende å sådana orter, där ordningsstadgan för
rikets städer tillämpas, lärer för övrigt viss möjlighet finnas att i den ordning
20 § i stadgan omförmäler meddela bestämmelser i nu förevarande syfte. Oavsett
detta gälla i fråga om exportslakterier och andra under offentlig kontroll
ställda slakteriinrättningar enligt särskilda författningar åtskilliga föreskrifter,
vilka indirekt tjäna samma ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
55
Beträffande det ifrågasatta förbudet för barn under femton år att närvara vid
slakt finner jag likaledes vissa skäl tala till förmån därför. I anslutning till
vad som anförts i åtskilliga yttranden har jag dock icke kunnat undgå att finna
en dylik föreskrift bliva alltför starkt ingripande i de på landsbygden rådande
förhållandena. I varje fall har jag funnit, att åldersgränsen måste
sänkas. Vid övervägande av denna fråga har jag ansett, å ena sidan, att även
en gräns av fjorton år skulle kunna medföra praktiska olägenheter, samt, å
andra sidan, att en bestämmelse, som fastställde en lägre åldersgräns •— i ett
yttrande har t. o. m. uttalats, att man icke kunde sträcka sig utöver tioårsåldern
—, skulle vara av föga verklig betydelse. Jag har fördenskull stannat
vid att icke föreslå någon föreskrift i detta hänseende.
5 §•
I förenämnda motionärers förslag var upptaget ett stadgande av innehåll,
att för överträdelse av bland annat de bestämmelser, vilka motsvara 1 och 2 §§
i det förslag jag nu framlägger, — däremot icke bestämmelserna rörande nödslakt
— skulle ansvara, förutom den eller de personer, som utfört slakten, vid
hemslakt djurets ägare samt vid yrkesslakt slakteriets innehavare och dess föreståndare.
Stadgandet motiverades med att lagen därigenom skulle vinna i
effektivitet. Emellertid har förslaget givit anledning till åtskilliga erinringar.
Sålunda har styrelsen för veterinärhögskolan anfört, att ett så vidsträckt
ansvar för andras handlingar i allmänhet syntes föga tilltalande och bleve det
ännu mindre i detta fall, där överträdelsen skulle kunna komma att medföra
till och med fängelsestraff. En djurägare t. ex. som reste bort, men före sin
avresa givit order om slakt, skulle ju under sin bortovaro genom dens förvållande,
som verkställde slakten, kunna komma att se sig ställd inför, ett
allvarligt straffhot, och saken bleve ännu mer komplicerad därigenom, att vissa
överträdelser av lagen torde komma att innebära straffbart djurplågeri. Det
torde nämligen vara otvivelaktigt, att, om vissa tillvägagångssätt vid slakt just
för de moment av onödigt lidande de innebure för djuren förbjödes av lagstiftningen,
det efter lagens ikraftträdande bleve att straffa även som djurplågeri,
om dylika slaktsätt mot lagens förbud komme till tillämpning. Härmed vore
emellertid ej sagt, att alla bestämmelser uti ifrågavarande riktning borde
saknas. Det torde blott böra tillses, att ansvar endast kunde .ifrågakomma,
då någon skuld läge vederbörande till last. Så t. ex. vore det ju ej annat än
rimligt att, om slakt skulle verkställas för annans räkning än dens, som utförde
själva slakten, den, för vars räkning slakten skulle utföras, eller hans
representant gjordes ansvarig för att ej obehörig person finge utföra slakten.
Ej heller torde det vara annat än lämpligt, att det i lagen stadgades skyldighet
för den, för vars räkning slakt skulle verkställas, eller hans representant att,
i den mån omständigheterna sådant medgåve, söka förekomma, att vid slakten
bestämmelserna i 1—4 och i 6 §§ (dessa §§ innehålla bl. a. bestämmelser, motsvarande
dem, som i departementsförslaget upptagits under 1 och 3 §§) bleve
åsidosatta, och att försummelse därutinnan belädes med ansvar. Men därutöver
syntes något ansvar, som hänförde sig till andras gärningar, icke böra stadgas
i lagen.
Länstyrelsen i ''Älvsborgs län har ansett, att det borde vara tillräckligt, om
ansvarigheten avgjordes enligt vanliga straffrättsliga regler. Skulle emellertid
ansvarsskyldigheten utsträckas till djurets ägare, borde den likväl ej inträda,
utan att överträdelsen skett med ägarens vetskap. Med djurets ägare
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
åter borde i detta avseende likställas den, som ägaren genom generellt bemyndigande
satt i sitt ställe t. ex. förvaltaren å ett gods. Även polismästaren i
Stockholm har ansett, att ifrågavarande bestämmelse erhållit en för vid avfattning.
En begränsning torde böra stadgas, så att ansvar ålades vederbörande
endast.om han närvarit vid slakten eller skäligen kunde anses hava gjort sig
skyldig till försummelse beträffande tillsynen vid slakten. Liknande mening
har uttalats av styrelsen för föreningen svenska städers offentliga slakthus och
direktören vid det offentliga slakthuset i Göteborg. Direktören vid det offentliga
slakthuset i Stockholm har, med instämmande av slakthus- och saluhallsstyrelsen
därstädes, yttrat, att ifrågavarande bestämmelse borde ändras i så
måtto, att straff endast ådömdes den, som gjort sig skyldig till förseelse och
icke, såsom ordalydelsen vore, slakteriets föreståndare. Detta skulle nämligen
för verksamheten å ett offentligt slakthus medföra den konsekvensen, att slakthusdirektören
skulle kunna straffas för en lagöverträdelse, begången av en
bland de där sysselsatta, privatanställda slakteriarbetarna, vilket torde få anses
strida mot allmän rättsuppfattning.
Ifrågavarande paragraf har jag ansett böra avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad styrelsen för veterinärhögskolan tillstyrkt, och får jag
alltså i fråga om grunderna för detta stadgande hänvisa till styrelsens uttalande.
6 §■
I motionerna vid 1925 års riksdag föreslogos särskilda straffbestämmelser
för, å ena sidan, förseelse mot de angående tillvägagångssättet vid slakten meddelade
bestämmelser samt, å andra sidan, för överträdelse av ålders- och kompetensbestämmelserna
ävensom föreskrifterna rörande slaktställets belägenhet
och förbudet för barn att närvara vid slakt. I förra fallet sattes straffet till
böter eller fängelse i högst sex månader; och anmärktes i motiven, att denna
sträf flati tud skulle överensstämma med den, som stadgades i strafflagens djurskyddsparagraf.
Det senare slaget av överträdelser skulle endast kunna förskylla
böter från och med fem till och med etthundra kronor.
Rörande förslaget i denna del har styrelsen för veterinärhögskolan anfört,
att, om styrelsens förut omförmälta antagande att slaktlagens genomförande
komme att medföra en utvidgning av djurplågeribegreppet till att omfatta även
användandet av sådana slaktsätt, som förbjudits i slaktlagen, vore riktigt, så
syntes __det föga rationellt att även i denna införa straffbestämmelse för dylika
fall. Ännu oegentligare bleve detta om, såsom enligt förslaget, dylika förseelser
i den särskilda lagen underkastades en strängare straffpåföljd än den som
kunde följa å gärningen enligt den allmänna strafflagen. Det syntes därför,
som om i en blivande slaktlag ej borde införas andra straffbestämmelser, än
att ett lämpligt bötesstraff stadgades för sådana överträdelser av lagen, som
ej vore belagda med strängare straff i den allmänna strafflagen. — Länsstyrelsen
i Stockholms län har yttrat, att som den först nämnda straffbestämmelsen
endast vore att anse som en specialisering i visst avseende av föreskrifterna i
18 kap. 16 § strafflagen samt innehölle samma straffskala som denna, borde
stadgandet lämpligen endast innehålla en hänvisning till nämnda lagrum. —
Länsstyrelsen i Gotlands län har rörande samma stadgande anmärkt, att det
borde erhålla en med motsvarande bestämmelse i 18 kap. 16 § strafflagen mera
korresponderande avfattning. — Slutligen har länsveterinären i Stockholms län
funnit de av motionärena föreslagna straffsatserna för höga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
57
På de av styrelsen för veterinärhögskolan anförda skäl har jag ansett straff
enligt den föreslagna slaktlagen böra förekomma endast i sådana fall, då straff
ej inträder enligt allmänna strafflagen.
8§.
Enligt de förut omnämnda motionärernas förslag skulle av ådömda böter
eu tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren; och skulle, därest
särskild angivare funnes, denne taga hälften av åklagarens andel.
Vad sålunda föreslagits har rönt gensägelse i vissa yttranden.
Styrelsen för veterinärhögskolan har anfört, att, om styrelsens förslag angående
straffbestämmelserna iakttoges, syntes även bestämmelsen om böters
fördelning böra utgå. Eljest skulle det ju kunna ligga i åklagarens intresse,
att gärningen bleve straffad enligt slaktlagen, ehuru den rätteligen vore att
hänföra till djurplågeri. Att i de ganska delikata fall, om vilka det här vore
fråga, uppmuntra till ett angivarsystem genom medgivandet av särskild angivarandel
i böterna, syntes dessutom föga tilltalande. Böterna borde alltså
tillfalla kronan. — För borttagande av såväl åklagare- som angivarandel hava
vidare uttalat sig polismästaren i Stockholm samt en landsfiskal. -— Länsstyrelsen
i Blekinge län har, under erinran att tendensen numera ginge i den riktningen,
att åklagarna borde fråntagas alla bötesandelar, anmärkt, att sådan
andel icke borde tillerkännas åklagare i någon lag, som hädanefter utfärdades.
-— Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att åklagarens andel
borde utgå med mindre än två tredjedelar. — Mot införande av angivarandel
hava slutligen uttalat sig ett annat hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm, styrelsen för föreningen svenska
städers offentliga slakthus samt direktörerna vid de offentliga slakthusen i
Stockholm och Göteborg. Nyssnämnda styrelse har förklarat, att det torde
bliva djurskyddsföreningarnas och djurskyddsinspektörernas sak att jämte
allmän åklagare övervaka efterlevnaden av lagens bestämmelser.
Med avseende å nu förevarande fråga har jag, liksom förut beträffande
straffbestämmelserna, anslutit mig till vad styrelsen för veterinärhögskolan
förordat. I enlighet härmed har alltså föreslagits, att ådömda böter skola
tillfalla kronan.
Vidkommande tiden för lagens ikraftträdande har denna synts mig kunna
bestämmas — utom vad angår slakt av ren — till den 1 januari 1928. Beträffande
den särskilda bestämmelsen i fråga om slakt av ren får jag hänvisa till
vad jag förut därom yttrat.»
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med nu angivna grunder inom
justitiedepartementet upprättat förslag till lag angående slakt av husdjur av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
II. Stafenson.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående slakt av husdjur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.
Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom att
huvudet hastigt skiljes från kroppen.
2 §•
Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning eller
blodavtappning, ej heller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt
av annan, vilken uppnått nämnda ålder; och ligge i ty fall å denne ansvaret
för att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna.
3 §.
Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov eller omgång
nedslaktas, må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 och 2 §§ är
stadgat.
I fall, varom i första stycket sägs, skall slakten verkställas på det sätt, som
med hänsyn till omständigheterna kan antagas för djuret medföra minsta lidande.
4 §.
När särskilda omständigheter därtill föranleda, må i de fall Konungen bestämmer
vid viss slakteriinrättning slakt kunna verkställas utan iakttagande
av vad i 1 § första punkten är stadgat. Med avseende å dylik slakt gälle de
föreskrifter Konungen meddelar.
5 §.
Verkställes slakt för annans räkning, åligger likväl den, för vars räkning
slakten utföres, eller, där han ej själv vidtagit åtgärd för dess verkställande,
den, som handlar å hans vägnar, tillse att de med avseende å slakten gällande
föreskrifter bliva iakttagna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
59
6 §.
Överträdelse av bestämmelse i denna lag eller med stöd av 4 § utfärdad
föreskrift straffes med böter, högst femhundra kronor, där ej å förseelsen följer
straff enligt allmänna strafflagen.
7 §•
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.
8 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår
slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 januari
1927.
N ärvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 januari
1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag angående slakt av husdjur.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ragnar Gyllenswärd.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.
Förslaget i dess helhet.
Justitierådet Wedherg:
Strafflagens djurplågeriparagraf avser enligt sin lydelse och mening all sådan
behandling av djur som innefattar uppenbar grymhet. Det är sålunda
otvivelaktigt, och förutsättes även i förslaget, att paragrafen sträcker sig jämväl
till uppenbar grymhet vid slakt. Vad såsom sådant är att betrakta måste
tydligen vara beroende bl. a. av föreställningssättet hos gemene man i den ort
där slakten sker. Det straffbara djurplågeriets område vidgas utan lagändring,
i den mån känslan av att djuret bör vara fredat för allt onödigt lidande
blir mera utbredd och fördjupad. Att den allmänna uppfattningen alltjämt
gynnsamt påverkas i sådan riktning, genom djurskyddsföreningarnas i mycket
berömvärda strävanden och genom annan upplysningsverksamhet, bestyrkes
av utredningen. Vid dessa förhållanden måste man ställa sig betänksam mot
ett sådant ingripande i den naturliga utvecklingen som en strafflagstiftning
vid sidan av djurplågeriparagrafen innebär. Betänkligheterna ökas, när man
ser till de principer varpå det nu remitterade förslaget är byggt. Kriminaliseringen
avser egentligen blott att inskärpa nödvändigheten av att djuret bedövas
omedelbart innan blodet avtappas. Sålunda lämnas därhän exempelvis
det synnerligen svåra lidande som, efter vad det säges, åsynen av pågående
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
61
slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande. Vad vidare
angår de tre mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan föregående
bedövning, så visar utredningen att schäktningsmetoden numera utövas
blott under sådana former att någon anmärkning icke är att göra; renslakten
skall få fortgå som hittills; och även den dansk-amerikanska metoden för
svinslakt anses kunna vara förtjänt av att fortfarande få tillämpas. När härtill
kommer att, såsom detaljgranskningen torde giva vid handen, den närmare
utformningen av en lag enligt försiagets grunder icke är utan sina vanskligheter,
finner jag mig, under erkännande av förslagets ganska måttfulla läggning,
böra avstyrka att lagstiftningsåtgärd i dess syfte vidtages. Skulle dock
något anses böra göras, torde ett förtydligande av djurplågeriparagrafen i
den riktning Konungens befallningshavande i Uppsala län förordat vara det
lämpligaste.
1 §•
Justitierådet Wedberg:
Då man läser första punkten i dess samband med den andra, föranledes
man till den tolkning att ett avlivande utan föregående bedövning icke vore
tillåtet utom i de fall andra punkten avser. Vad i remissprotokollet under 1 §
yttras om skjutning av hästar med gevär eller pistol visar dock att meningen
är en annan, nämligen att vid slakt av husdjur blodet ej må avtappas medan
djuret lever utan så är att bedövning omedelbart förut skett. Med en avfattning
som tydliggör detta torde andra punkten böra utgå.
2 §.
Justitierådet Alexander sm, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:
Rörande slutstadgandet i denna paragraf hänvisas till vad nedan vid 5 §
erinras.
Justitierådet Wedberg:
Enligt motionen i ämnet vid 1925 års riksdag skulle slakt få utföras endast
av däri kunnig person, som uppnått 18 års ålder. Föredragande departementschefen
har funnit en sådan bestämmelse, i vad den avser att den som vill utföra
slakt skall vara däri kunnig, vara allt för obestämd. Det vill emellertid
synas som om förslaget självt endast skenbart är befriat från samma obestämdhet.
Då nämligen det heter att slakt skall ske under uppsikt av viss annan,
lärer denna fordran ej vara uppfylld redan därigenom att denne andre är tillstädes
och ger sina råd vid slakten. Det bör krävas att han verkligen är i
stånd att utöva en uppsikt av värde. Förhållandena kunna vara sådana att
den som är under 18 år har full kompetens för slakten, medan den äldre saknar
all förfarenhet däri.
För min del är jag ense med föredragande departementschefen om obehövligheten
att i lagen stipulera sakkunskap för den som verkställer slakt. Men
jag kan ej finna det vara mera behövligt att genom lagbud inskärpa den
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
naturliga regeln att den allt för unge ej bör syssla med slakt på egen hand.
Jag hemställer alltså att paragrafen måtte utgå. Bibehålies den, torde frasen
»annan vilken uppnått nämnda ålder» böra, såsom vilseledande, utbytas mot
»någon äldre»; och den som fyllt 15 år borde kanske få utan annans uppsikt
avliva fjäderfä och kaniner.
Bent redaktionellt må erinras att då bedövning ej är ett avlivande, någon
jämkning av ordalagen synes önsklig, samt att uttrycket »i ty fall» lärer böra
utgå.
Justitierådet von Seth:
Det kan ifrågasättas, om icke av hänsyn till förhållanden, som kunna förekomma
i en del hushall, ett undantag från förbudet i denna paragraf för minderårig
att självständigt verkställa slakt borde göras i fråga om sådan slakt,
som omförmäles i andra punkten av 1 §. En lägsta åldersgräns av 15 år torde
för sådana fall vara lämplig.
I fråga om paragrafens redaktionella avfattning är jag ense med justitierådet
Wedberg. En förbättring vore även, om slutstadgandet något jämkades,
så att icke ansvaret för att slakten försigginge i vederbörlig ordning så uteslutande
lades på den uppsiktsutövande.
3 §•
Lagrådet:
För undvikande av omgång, som ej förorsakar tidsutdräkt, bör ett åsidosättande
av bestämmelserna i 1 och 2 §§ ej vara mera tillåtet då djuret bör utan
uppskov avlivas än i andra fall. Orden »eller omgång» torde följaktligen
böra utgå.
Det kan ej vara meningen, att stadgandena i 1 och 2 §§ få lämnas å sido
i vidare mån än sådant är nödigt för undvikande av uppskov. Kanske borde
detta uttryckas så, att slakt må ske utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs,
om sjukt eller skadat djur bör avlivas utan uppskov och sådant eljes skulle
vållas.
Andra stycket i paragrafen innehåller en sats, vars giltighet ingalunda
bör vara begränsad till »fall varom i första stycket sägs». Efter lagrådets
mening bör satsen antingen utgå ur förslaget eller ock sättas som dess allra
första, grundläggande bestämmelse. Bibehålies den på sin nuvarande plats,
torde den lämpligen böra sammanslås med första stycket på det sätt att de nyss
citerade orden utbytas mot »ty fall».
5 §■
Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:
Paragrafens avfattning lägger den tolkning nära att djurägare eller förvaltare,
som låtit föra husdjur till slakthus eller yrkesslaktare att för ägarens
räkning slaktas, bleve jämte slaktens verkställare ansvarig för att lagens före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
63
skrifter iakttagas. Meningen lärer emellertid blott vara att göra husbonde eller
annan arbetsgivare — eller hans ställföreträdare — ansvarig för huru
slakt verkställes av underordnad i hans tjänst eller på hans tillfälliga uppdrag.
Även om denna stadgandets innebörd bleve mera tillfredsställande uttryckt,
möta dock starka betänkligheter mot en lagreglering i denna punkt. Att en
viss tillsynsplikt åligger arbetsgivaren är utan vidare klart, och ett ^stadgande
härom är ägnat att ingiva den föreställningen att det avsetts att åt
denna plikt i förevarande fall giva ett annat innehåll än som följer av ställningen
som arbetsgivare och arbetsledare. Denna ställning kan å andra sidan
enligt sakens natur i vissa fall böra föranleda att ansvaret för åsidosättande
av lagens föreskrifter ligger å arbetsgivaren ensam, icke den som efter hans
anvisningar verkställer slakten. Under vilka omständigheter ansvar bör drabba
den ene eller den andre eller båda är ett spörsmål, som bör överlämnas åt
rättstillämpningen att bedöma. Alldeles samma spörsmål uppstår ju i talrika
jämförliga fall, bland dem ett så närstående som i fråga om ansvar för djurplågeri
enligt allmänna strafflagen; men lagstiftaren har — såsom det synes
på goda grunder — icke ansett det vara sin uppgift att giva regler för dess
lösning. Det lärer icke vara lämpligt att för detta speciella fall frångå denna
ståndpunkt.
Får, enligt vad jag alltså hemställer, paragrafen utgå ur förslaget, lärer
redan av denna anledning en jämkning böra företagas i slutstadgandet i 2 §,
så att däri icke direkt angives vem ansvaret drabbar för de av minderårig
under annans uppsikt verkställda åtgärderna. Därmed kunde även vinnas den
fördel att det icke under alla omständigheter bleve uteslutet att ansvar drabbade
den minderårige för vad han, låt vara i äldres närvaro, latit komma sig
till last.
Justitierådet von Seth:
Vad som avses med stadgandet i förevarande paragraf, nämligen att utan
åsidosättande av billighetens fordringar inskärpa en även utöver den vanliga
aktsamhetsplikten sig sträckande uppsiktsskyldighet, torde komma till klarare
uttryck, om paragrafen finge utsäga, att den, för vars räkning slakt verkställes
av annan, eller, om han ej är tillstädes på platsen, den, som där företräder
honom, skall noga tillse, att de med avseende a slakten gällande föreskrifterna
bliva iakttagna.
P r omul g ations stadgandet.
Justitierådet Wedberg:
Att uppskjuta lagens tillämplighet beträffande all slakt av ren således,
exempelvis, även vad angår renar som hållas i djurpark — torde näppeligen
vara befogat.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
64
Kungl. Mai:ts proposition nr 85.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 februari 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets
den 24 januari 1927 avgivna utlåtande över det den 11 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående slakt av husdjur.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»En av lagrådets ledamöter har funnit sig böra avstyrka, att lagstiftningsåtgärd
vidtages i det föreliggande förslagets syfte. Såvitt till stöd för denna
uppfattning åberopats, att för syftets vinnande särskild lagstiftning icke skulle
vara erforderlig, tillåter jag mig hänvisa till vad föredragande departementschefen
härutinnan anfört vid remissen till lagrådet. Då vidare såsom en anmärkning
mot förslagets principer framhållits, att ’i förslaget lämnas därhän
exempelvis det synnerligen svåra lidande som, efter vad det sägs, åsynen av
pågående slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande’,
torde häremot kunna göras gällande, att det sålunda åberopade förhållandet,
vilket även bland de å området särskilt sakkunniga lärer vara i hög grad
omtvistat, utgör en alltför oviss faktor för att kunna öva inflytande på frågan
om en lagstiftning i ämnet. Förslagets ståndpunkt i fråga om renslakten synes
icke vara uttryckt allenast därmed, att ’renslakten skall få fortgå som hittills’.
I princip innebär förslaget icke något undantag för denna slakt; det har blott
ansetts angeläget, att lagen härutinnan icke erhåller tillämpning tidigare än
sådant med hänsyn till de lokala förhållandena kan vara lämpligt. Vad angår
den dansk-amerikanska svinslaktmetoden torde av departementschefens yttrande
hava framgått, att den eftergift av bedövningstvånget, till vilken lagen skulle
lämna möjlighet, helt och hållet beror av de svårigheter för fläskexporten, vilka
antagits kunna följa av tvångets genomförande.
Samme ledamot har rörande 1 § i förslaget anfört, att, då första punkten
läses i dess samband med den andra, den tolkning föranledes, att ett avlivande
utan föregående bedövning icke vore tillåtet utom i de fall andra punkten av
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition nr 85.
35
ser. Emellertid skulle vad i remissprotokollet yttras om skjutning av hästar
med gevär eller pistol visa, att meningen är en annan, nämligen att vid slakt
av husdjur blodet ej må avtappas, medan djuret lever, utan så är att bedövning
förut skeft. Med en avfattning som tydliggör detta borde enligt denne ledamots
mening andra punkten utgå.
\ad sålunda anmärkts har icke synts mig innefatta anledning att vidtaga
ändring i den föreslagna formuleringen. Det synes nämligen uppenbart, att
om ett djur utan särskilda åtgärder för bedövning avlivas genom skjutning och
djuret därvid omedelbart dör, ett sådant tillvägagående icke kommer i strid
med bestämmelsen i 1 §. Anmärkas må ock, att ett förbud mot att i fråga om
andra djur än fjäderfä och kaniner begagna ett sådant avlivningssätt som huvudets
skiljande från kroppen utan föregående bedövning av djuret icke torde
komma till uttryck genom den avfattning denne ledamot velat förorda.
Beträffande 2 § har samme ledamot av lagrådet hemställt, att paragrafen
måtte utgå. De skäl, vilka kunnat åberopas för en lagbestämmelse av innebörd,
att person under aderton år icke utan tillsyn av en äldre skall äga verkställa
slakt, hava emellertid synts mig äga den betydelse, att jag icke ansett mig
böra tillstyrka någon saklig avvikelse från det remitterade förslaget i denna
del. ^ Mot den något ändrade redaktion, vilken förordats av två ledamöter av
lagrådet, torde icke något vara att invända.
Att, på sätt inom lagrådet blivit ifrågasatt, i lagen lämna medgivande för
den, som icke uppnått aderton års ålder, att utan äldres tillsyn verkställa slakt
av fjäderfä och kämner, skulle efter min uppfattning innebära ett försvagande
av en i sig riktig och naturlig regel. Då något mera avsevärt praktiskt behov
näppeligen lärer kunna påvisas såsom grund för en dylik eftergift, har jag ansett
mig icke böra biträda denna hemställan.
Med anledning av vad inom lagrådet anförts i fråga om den i 2 § upptagna
bestämmelsen om ansvar har jag ansett förslaget böra undergå ändring så till
vida, att ansvaret icke lägges uteslutande å den, som vid slakten övar tillsyn
Efter omständigheterna blir alltså att bedöma, huruvida straff bör inträda både
for den, som verkställt slakten och därvid åsidosatt gällande föreskrifter och
lör den, vilken övat uppsikt och därvid gjort sig skyldig till någon försummelse.
Att den sistnämnde är underkastad straffansvar synes utgöra en nödvändig
förutsättning för att stadgandet om uppsikt skall kunna effektivt upprätthållas.
Beträffande 3 § har lagrådet anmärkt, att andra stycket innehölle en sats
vars giltighet ingalunda borde vara begränsad till det i första stycket avsedda
lallet. Efter lagrådets mening bör satsen antingen utgå ur lagen eller ock sättas
såsom dess första, grundläggande bestämmelse.
Begeln att slakt bör verkställas på det sätt, som med hänsyn till omständigheterna
kan antagas för djuret medföra minsta lidande, motsvarar tydligen så
nära själva syftet med denna lag, att regeln knappast torde behöva allmängiltigt
angivas i lagen. Att den införts i samband med den speciella bestämmelsen
om nödslakt har haft sin orsak däri, att beträffande dylik slak! ställts
utom tillämpning de föreskrifter i lagen, vilka anvisa det vanliga tillvägagåBiliang
till riksdagens protokoll 1927. I sand. 71 Käft. (Nr 85.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
endet vid slakt. Då emellertid regeln utan uttryckligt stadgande lärer äga
sin giltighet även vid fall av nödslakt, har jag ansett hinder icke möta för dess
uteslutande.
Vad angår stadgandet i 5 §, hava lagrådets flesta ledamöter funnit betänkligheter
möta mot en lagreglering i denna punkt. Under vilka omständigheter
ansvar bör drabba arbetsgivare eller den, som efter hans anvisningar verkställer
slakten, utgör enligt dessa ledamöters uppfattning ett spörsmål, vilket bör
lämnas åt rättstillämpningen att bedöma.
För lagens effektivitet är det påtagligen av icke ringa betydelse, att den, för
vars räkning slakt verkställes av annan, icke är frikallad från allt ansvar med
avseende å sättet för slaktens utförande. Även om det icke är uteslutet, att
under vissa omständigheter sådant ansvar kan inträda oberoende av ett stadgande
i denna lag, synas dock de allmänna rättsgrundsatser, vilka härvid skulle
vinna tillämpning, knappast tillräckligt vägledande för att det särskilda syftet
med den föreslagna bestämmelsen kan antagas bliva tillgodosett. Då en speciell
tillsynsplikt i enlighet med vad här föreslagits icke saknar motstycke i
andra författningar, kan j’ag icke finna hinder för att ett sådant stadgande upptages
även i denna lag. Med avseende a dess avfattning kan jag i det väsentliga
ansluta mig till det förslag, som framställts i särskilt yttrande av en ledamot
av lagrådet. Till förebyggande av de ej åsyftade konsekvenser, vilka antytts
i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har tillagts en bestämmelse av innebörd,
att skyldigheten att öva tillsyn icke gäller för det fall, att skälig anledning
föreligger till antagande, att sådan tillsyn icke är erforderlig. Därmed
lärer vara uteslutet, att ansvar träffar den, som för slakt låtit föra husdjur till
slakthus eller sådan yrkesslaktare, till vars skicklighet att utföra, uppdraget
han kan sätta förtroende. För övriga fall synes icke genom den föreslagna
tillsynsplikten ställas något oskäligt anspråk på djurägaren.
I enlighet med vad nu anförts har förslaget undergått erforderlig omarbetning.
I samband härmed hava vissa jämkningar av formell natur vidtagits.»
Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
II. Stefenson.
Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
270006
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1927:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående slakt av husdjur. s. 1 i texten
- 1LU 1927:43 Memorial i anledning av första kammarens återremiss av första lagutskottets memorial nr 38 med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första l s. 1 i texten
- 1LU 1927:38 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för s. 1 i texten
- 1LU 1927:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående slakt av husdjur dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten