Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 85

1927-02-04 · 66 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 62 av 66 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:85, Kungl. Maj:ts proposition nr 85

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

1

Nr 85.

Kungl. Maj:ts proposition Ull riksdagen med förslag till lag angående

slakt av husdjur; given Stockholms slott den 4

februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående slakt av husdjur.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt

71 käft. (Nr 85.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Förslag

till

Lag

angående slakt av husdjur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.

Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom

att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning, ej

heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt

av någon äldre; och åligger denne tillse att de med avseende a slakten

gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3§.

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas, må

slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4§.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må med Konungens tillstånd

och enligt de föreskrifter Konungen meddelar vid viss slakteriinrättning slakt

verkställas utan iakttagande av vad i 1 § är stadgat.

5§.

Verkställes slakt för annans räkning, åligger den, för vars räkning slakten

utföres, eller, där han ej är tillstädes, den, som därvid företräder honom, tillse

att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är skälig

anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts dock ej

tillämpning.

6 §•

Överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av föreskrift, som utfärdats

jämlikt 4 §, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor,

där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8§\

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår

slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 85.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 11 januari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet anmäler Riksdagens

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, riksdagens skrivelse den 27 de»

februari ^925, nr 48, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta 1925 ang.

utröna, om och till vilken utsträckning stadganden kunde vara erforderliga slakt^av husi

syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående bedövning eller på annat

ändamålsenligt sätt, måtte förebyggas, att onödigt lidande tillfogades djuren,

ävensom, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Föredraganden anför:

»I två likalydande vid 1925 års riksdag väckta motioner, nr 26 i första Motioner

kammaren av herr Alfred Petrén m. fl. och nr 35 i andra kammaren av herr 1925

K. Ward m. fl., vilka motioner föranlett riksdagens av mig nu anmälda framställning,

anfördes, att slakt av husdjur utan föregående bedövning obestridligen

innebure en art av djurplågeri av svåraste slag. I våra dagar hölle dock

tidsandan dess bättre på att med sig införliva den åsikten, att humanism, sedlighet,

ja, djurens rätt krävde, att djurplågeri kunde förebyggas även vid

slakt. Visserligen hade försök gjorts att med stöd av den allmänna djurskyddslagen,

18 kap. 16 § strafflagen, till ansvar fälla dem, som slaktat djur

utan föregående bedövning, men domarna hade varit i hög grad skiljaktiga,

ibland friande, ibland fällande. Detta visade, att en speciallag för slakt, vilken

som en huvudsak upptoge bedövningstvång, vore ofrånkomlig, om man med

framgång skulle kunna bekämpa det djurplågeri, som nu i stor utsträckning

förekomme såväl vid yrkesslakt som vid hemslakt. För en sådan slaktlag hade

djurskyddsvänner och deras sammanslutningar oförtrutet och med stort tålamod

kämpat i vårt land under närmare fyrtio år, men hittills förgäves.

Efter att i korthet hava redogjort för frågans tidigare behandling hemställde

motionärerna, att riksdagen ville för sin del antaga ett inom de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund utarbetat förslag till lag angående förfarande

vid slakt. Detta förslag var av följande lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts proposition nr 85.

’Lag angående förfarande vid slakt.

§ 1. Vid slakt av husdjur skall djuret bedövas, innan dess blod avtappas,

såvida ej djuret dödas därigenom, att dess huvud hastigt avhugges. _ .

§ 2. Bedövningen skall verkställas på det sätt, att i stora hjärnan indrives

en sprint eller skjutes in en kula; dock må vid slakt av ren bedövningen kunna

verkställas genom att i stora hjärnan införes en för ändamålet lämplig kniv.

Mindre djur må kunna bedövas genom slag i pannan.

§ 3. Omedelbart efter bedövningen skall blodet avtappas. Innan detta

skett, får djuret ej flås eller skållas. Fjäderfä må ej plockas, förrän döden

inträtt. „ ,

§ 4. Vid nödslakt, förorsakad av olycksfall eller sjukdom, ma slakten verkställas

på det sätt, som med för handen varande hjälpmedel kan anses för djuret

medföra minsta lidande. „

§ 5. Slakt får utföras endast av däri kunnig person, som uppnatt 18 ars

ålder

§ 6. Det ställe, å vilket slakt äger rum, skall med undantag för det fall,

som i § 4 sägs, vara så beläget, att slakten icke kan ases från gata, allmän väg

eller allmän plats. Barn under 15 år få ej närvara.

§ 7. För överträdelse av bestämmelserna i §§ 1, 2, 3 och 5 ansvare, förutom

deri eller de personer, som utfört slakten, vid hemslakt djurets ägare samt vid

yrkesslakt slakteriets innehavare och dess föreståndare. Bör överträdelse av

bestämmelserna i § 6 svare den som äger att över lokalen råda.

§ 8. Bryter någon mot vad i §§ 1, 2 och 3 stadgas, vare straffet böter eller

fängelse i högst sex månader.

överträdelse av bestämmelserna i §§ 5 och 6 straffes med böter från och med

5 till och med 100 kronor. . ...

§ 9. Allmän åklagare åligger att vid allmän domstol anhängiggöra åtal

för överträdelse av föreskrifterna i denna lag.

§ 10. Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel kronan

och två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av

åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft den...], .i.

Första lagutskottet anförde med anledning av motionerna i utlåtande nr 6:

''Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur vid

slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling inom riks
daRedan

vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i en inom andra kammaren

väckt motion, nr 80, en ändring i 18 kap. 16 § strafflagen. Nämnda motion

blev, efter att hava avstyrkts av lagutskottet i utlåtande nr 10, av båda

kapirarna avslagen. Ej heller vid 1894 och 1895 ars riksdagar väckta motioner

i ämnet vunno riksdagens bifall.

Då emellertid frågan ånyo upptogs genom en vid 1896 års riksdag inom

första kammaren väckt motion nr 30, beslöt riksdagen, att med bifall till det i

motionen framställda yrkandet, i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 26, anhålla,

»att Kungl. Maj :t täcktes dels låta utröna, om och till vilken utsträckning

stadganden må kunna meddelas, i syfte att vid slakt av hem djur ^ minsta möjliga

lidande medelst förutgående bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt

tillfogas djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet». _

Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats från

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 85. 5

åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den

i februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903 ars

riksdag av herr Wavrinsky framställd interpellation.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nr 50 i första kammaren

och nr 194 i andra kammaren, varvid de yrkanden, som framförts i 1896 ars

riksdagsskrivelse, återupprepades. Motionerna tillstyrktes av vederbörande

utskott (första kammarens första tillfälliga utskott, utlåtande nr 10, och ^dra

kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 7) och biföllos av bada

Uti den skrivelse till Konungen, nr 152, som blev en följd av kamrarnas

nyssnämnda beslut, framhöll riksdagen följande: . ...

'' »Det torde vara obestridligt, att, sedan frågan om särskild lagstiftning för

slakt av husdjur för cirka ett tiotal ar sedan behandlades av vederbörande

myndigheter, förhållandena ej sa litet hava förändrats. Landets djurskyddsföreningar

hava under denna tid utvecklat en mycket livlig verksamhet för att

bland allmänheten sprida kännedom om särskilt den gren av djurskyddet som

avser förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser i slakt hava anordnats

och skriftliga råd och anvisningar rörande det från djurskyddsvänlig synpunkt

lämpligaste tillvägagångssättet vid slakt hava spritts bland allmänheten, varjämte

föredrag härom hållits å många orter. Nya ändamålsenliga slaktappara{er

hava uppfunnits, vilka genom föreningarnas försorg blivit ganska allmänt

spridda och alltmera tagits i bruk.

Såväl genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete som ock till iolja

av den stigande upplysningen bland allmänheten har förvisso efter hand ett

humanare förfarande vid slakt av husdjur kommit till stånd.

Ehuru ytterligare förbättring uti ifrågavarande hänseende säkerligen star

att vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock tala för att

å detta område åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte att såmedelst kunna

än kraftigare råda bot för de ännu befintliga missförhållandena. Att en dylik

lagstiftning skulle verksamt befrämja en humanare behandling av slaktdjuren,

håller riksdagen för visst. Sedan nämligen känslan av skyldighet att.vid slakt

undvika allt onödigt plågande av djuren numera hunnit tränga in i det allmänna

rättsmedvetandet, skulle en sådan lagstiftning utan tvivel vara ägnad

att alltmera befästa denna uppfattning, på samma gång den komme att utgöra

ett korrektiv mot dem, som ej äro mottagliga för^ upplysning av ovan angivna

slag. Uti de av myndigheterna förut avgivna utlåtanden i ä.mnet har ock nära

nog enstämmigt uttalats önskvärdheten av en dylik lagstiftning.

Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter rörande

förfaringssättet vid förrättande av slakt, anser riksdagen självfallet.

De tidigare utlåtandena i ämnet torde kunna lämna ej ringa ledning för bedömandet

av vad dessa föreskrifter närmare böra innehålla. Såvitt handlingarna

utvisa, har dock ej vid ärendets föregående behandling kommit under

övervägande, huruvida eller i vad mån en sådan lagstiftning lämpligen bör

omfatta jämväl renslakt.

Riksdagen anser, att den ifrågasatta lagstiftningen otvivelaktigt bör^ äga

tillämpning å slakt, förrättad såväl av dem, vilka utöva slakteriyrket såsom

näring, som ock av dem, vilka, utan att så är fallet, likväl eljest i mera avsevärd

omfattning tillhandagå allmänheten med förrättande av slakt å, dess husdjur.

Däremot synes det riksdagen tveksamt, om lagstiftningens ^ tillämpning

bär utsträckas även till annan slakt å husdjur, synnerligast vad angår de mindre

djuren. Utan tvivel skulle nämligen därigenom vissa olägenheter uppstå för

den stora allmänheten, men å andra sidan synes följdriktigheten kräva en dy
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

lik utsträckning; och skulle, såsom tillförene framhållits, ändamålet med förevarande

lagstiftning säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning

ej komme till stånd.

I fråga om själva sättet för slaktens förrättande anser riksdagen det allmänna

krav böra uppställas, att med avseende å de djur, som ej avlivas genom

huvudets skiljande från kroppen, bedövning må föregå blodavtappningen. Beträffande

åter sättet för bedövningens åstadkommande synes viss frihet böra

lämnas den, som förrättar slakten. Ytterligare utredning av sakkunniga torde

dock i denna del erfordras.

Vad åter angår slakt efter judisk metod, äro meningarna mycket delade,

huruvida detta slaktsätt, där det utövas av fullt sakkunnig och skicklig person,

kan sägas vara förenat med större grymhet eller lidande för djuren än

s. k. bedövningsslakt; och torde härutinnan en utredning böra verkställas av

sakkunniga.

Beträffande slutligen de bestämmelser i övrigt, vilkas inrymmande i en blivande

författning kan ifrågaställas, anser sig riksdagen i ärendets nuvarande

skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala sig.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen, som finner giltig anledning

föreligga till ett förnyande av den utav 1896 års riksdag i ämnet gjorda framställningen,

anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t dels låta utröna, om och

till vilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i syfte att vid slakt av

husdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning eller på annat

ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranleder,

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i

ämnet.»

1909 års riksdagsskrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål om

en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t

i proposition nr 6 till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse

av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens i propositionen

uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling, som kunde

betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling, som tillskyndade

djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och icke varit av omständigheterna

påkallad.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll i sitt utlåtande,

nr 11, att det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur,

som av den allmänna uppfattningen stämplades såsom rättsstridig, komme att

inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri. Prövostenen

på en ny lag borde enligt utskottets mening i första hand vara, om det

genom densamma bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling

av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri dittills tveksamhet

möjligen kunnat råda.

I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse av

paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu gäller.

När sedermera i en motion vid 1922 års riksdag, nr 139 i andra kammaren,

hemställdes, att den s. k. schäktningen eller slakt enligt judisk ritual skulle i

allmän lag förbjudas, anförde första lagutskottet i utlåtande nr 7, bland annat,

med hänvisning till den vid 1921 års riksdag beslutade ändringen av 18

kap. 16 § strafflagen:

För den händelse att vid den judiska slakten förekommer ett förfarande,

som kan sägas ådagalägga uppenbar grymhet vid behandlingen av slaktdjuren,

måste alltså ett sådant förfarande redan enligt nu gällande lag anses

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

7

straffbart. En strafflagsändring i den av motionären föreslagna riktningen

kan därför icke anses vara påkallad av något verkligt behov. Utskottet finner

sig därför av denna anledning icke kunna tillstyrka motionen.

Härtill kommer dessutom, att det enligt utskottets mening icke kan vara

lämpligt eller riktigt att i allmänna strafflagen införa ett specialstadgande av

den natur, som av motionären föreslagits. Såsom redan i justitiekanslerämbetets

förutnämnda yttrande framhållits, har. den speciella lagstiftningen beträffande

förfarandet vid slakt icke sin plats i den allmänna strafflagen. Skola

åter i vår lagstiftning införas särskilda bestämmelser för reglerande av förfaringssättet

vid slakt enligt judisk ritus, bör detta lämpligen ske i samband

med införandet av en särskild slaktlag. Såsom förut omnämnts, är frågan om

en sådan för närvarande under utredning. Intill dess denna utredning avslutats,

torde några åtgärder från riksdagens sida, som kunna föregripa densamma,

icke lämpligen böra vidtagas. „

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Utlåtandet blev av riksdagen bifallet.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelse av år 1923 finnes återgiven en

av justitieombudsmannen den 18 december 1922 avlaten framställning till

Kungl. Maj:t angående lag om slakt. I denna framställning anfördes bland

annat följande: . „

I vårt land torde man numera hava kommit till en någorlunda allmän insikt

om det otillbörliga i att tillfoga djur, vare sig husdjur eller vilda, lidande.

Men mycken okunnighet och råhet funnes ännu att övervinna. Den. fortskridande

kulturella utvecklingen måste dock komma insikten om människans

förpliktelser mot djuren att fördjupas och förpliktelsernas omfattning att vidgas.

Såsom moment i denna utvecklings fortgång framstode 192.1 ars ändring

i 18 kap. 16 § strafflagen och lagen den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall

för polismyndighet att omhändertaga djur.

I förevarande sammanhang vore det icke fråga om det i allmänna strafflagen

kriminaliserade djurplågeriet i egentlig mening. Gällande strafflagstiftning

torde fortfarande erbjuda svårigheter vid beivrande av grymhet vid

slakt av djur. Bestämmelserna i 18 kap. 16 § strafflagen syntes icke tillräckliga

för sådant ändamål. Det kunde vara vanskligt att avgöra, om i ett

visst fall djurplågeri ägt rum eller ej, då hänsyn toges allenast till den använda

slaktmetoden. Så mycket mera syntes enkla och för den stora allmänheten

lättfattliga regler erfordras, om vad som vid slakt kunde anses tillåtet

eller ej.

Visserligen kunde på detta område mycket vinnas genom okad. upplysning,

och mycket hade kanske redan vunnits, men å andra sidan finge man

ej förbise vikten av att lagstiftningen förmådde uppfylla de krav, som det

allmänna rättsmedvetandet uppställde. Den goda verkan — uppfostrande å

ena sidan och lugnande för känsliga sinnen å andra sidan — som en efter förhållandena

val avpassad lagstiftning medförde, finge.ej underskattas.

De bestämmelser, som måste anses nödvändiga till skyddande av djuren

mot onödigt lidande vid slakt, borde lämpligen meddelas i en särskild slaktlag,

byggd på principen av skyldighet att bedöva djuret, innan det underkastades

sådan behandling, som, därest djuret vore vid medvetande, vore ägnad

att väcka ångest eller smärta. I främsta rummet borde lagstiftningen äga

tillämpning på den yrkesmässiga slakten vid slakterierna. Mångenstädes

vore anordningarna vid slakterierna ur djur skyddssynpunkt fullt tillfredsställande,

men detta torde ej vara förhållandet överallt. Även om man möjligen

kunde hysa någon tvekan angående lämpligheten av ett utsträckande av

bedövningsplikten till all s. k. hemslakt, måste dock fordras, att den, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 85.

plägar^ tillhandagå allmänheten med förrättande av sådan slakt, skulle på

ändamålsenligt sätt bedöva djuren. Anskaffandet av erforderliga bedövningsredskap

medförde så ringa kostnad och fördelarna av bedövningsmetodens användande

vore så störa, att ekonomiska betänkligheter ej behövde uppstå.

Det hade yppat sig delade meningar rörande frågan, huruvida schäktningen

vore förbunden med ett sådant lidande för djuret, att förgående bedövning

kunde anses påkallad. För att i detta avseende komma till ett säkert resultat,

torde en därför bestämt inriktad, inom Sverige utförd sakkunnig utredning

erfordras.

Spörsmålet om humanisering av slakten vore moget för sin lösning. Denna

för höjandet av vårt folks kulturnivå viktiga fråga kunde ej vidare undanskjutas.

Alltför länge hade åtgärder förgäves påyrkats mot bestående missförhållanden

på området; några större svårigheter att tillmötesgå de uttalade

önskemålen torde ej föreligga.

Såsom i det föregående ^framhållits, avlät riksdagen senast år 1909 till

Kungl. Maj:t skrivelse angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur

vid slakt. Denna framställning har emellertid ännu ej föranlett någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ehuru givetvis den stigande folkupplysningen och djurskyddsföreningarnas

arbete under de gångna åren lett till att humanare slaktmetoder i allt större

utsträckning kommit till användning, synes det utskottet dock fortfarande vara

önskvärt, att hithörande frågor göras till föremål för en allsidig utredning i

syfte att klarhet må vinnas rörande kvarstående missförhållanden och de åtgärder,

som för deras avhjälpande må vara erforderliga.’

Utskottet gjorde därefter hemställan av den lydelse, den av mig nu anmälda

riksdagsskrivelsen utvisar.

Till utskottets utlåtande anmäldes reservation av herr N. Johansson i Brånad,

vilken hemställde, att motionerna måtte lämnas utan bifall, samt till

stöd härför anförde:

Stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas outtröttliga arbete

för införande av humanare slaktmetoder hava medfört, att folkets rättsmedvetande

i allmänhet reagerar mot onödig grymhet mot djuren vid slakt. Den

år 1921 genomförda ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen synes också, såsom

utskottet erinrade i sitt utlåtande med anledning av den vid 1922 års riksdag

väckta motionen om förbud mot slakt enligt judisk ritual, hava möjliggjort

beivrande av sådant förfarande, som kan sägas ådagalägga uppenbar grymhet

vid behandlingen av slaktdjuren.

... -Då.vi nätt så långt i frågaom humanisering av slaktmetoderna, som fallet

för närvarande är, utan särskild lag på området, är det min övertygelse, att

vi på upplysningens väg även rätt snart skola nå det mål motionärerna syfta

till utan särskild lagstiftning, vilken jag därför anser vara obehövlig. Av

allt att döma har även Kungl. Maj :t varit av denna mening, enär trots upprepade

riksdagsskrivelser något förslag i begärt syfte icke framlagts. Därav

torde också den slutsatsen kunna dragas, att en ny riksdagsskrivelse ej heller

skulle leda till något resultat, da Kungl. Maj:ts hållning till frågan säkerligen

förestavats av .svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att med lagstadganden

på lämpligt sätt ingripa på hithörande område.’

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, av första kammaren utan votering

och av andra kammaren med 115 röster mot 57, vilka avgåvos för bifall

till reservationen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

9

Angående frågans behandling intill 1909 års riksdag tillåter jag mig vidare

hänvisa dels till utlåtandet nr 7 av andra kammarens femte tillfälliga utskott

vid samma års riksdag, dels ock till förenämnda av justitieombudsmannen den

18 december 1922 gjorda framställning i ämnet.

Över nu förevarande framställning från riksdagen hava efter remiss utlåtanden

avgivits av medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser ävensom styrelsen för veterinärhög skolan, efter hörande

av högskolans lärarekollegium. Med dessa utlåtanden hava ock överlämnats

ett stort antal yttranden från magistrater, landsfiskaler, länsveterinärer,

hushållningssällskaps förvaltningsutskott m. fl.

Vidare hava, sedan direktörerna vid de offentliga slakthusen i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt styrelsen för föreningen svenska städers offentliga

slakthus och Svenska andelsslakteriernas exportförening u. p. a. ävensom föreståndarna

för de mosaiska församlingarna i nyssnämnda tre städer beretts tillfälle

att avgiva yttranden, sådana inkommit till justitiedepartementet.

Dessutom hava framställningar i ämnet ingivits av föreningen Sveriges landsfiskaler

och föreningen Sveriges stadsfiskaler ävensom Nordiska djurskyddsföreningen

och Djurvännernas nya förening.

Innan jag närmare ingår på den föreliggande frågan, tillåter jag mig lämna

en kort översikt av de bestämmelser, vilka i detta ämne äro meddelade eller

föreslagna i vissa främmande länder.

I Finland utfärdades den 14 augusti 1902 en förordning angående vad vid

slakt av husdjur iakttagas bör. Förordningen, som fortfarande gäller, stadgar,

att slakt av husdjur, med undantag av fjäderfä, icke må äga rum annorlunda

än efter djurets bedövande antingen genom slag mot djurets pannben eller genom

användande av slakt- eller skjutmask eller ock genom skott ur skjutvapen

mot djurets pannben eller undre sidan av örats bas; och skola djurets ögon därvid

hållas väl förbundna. Vid plötsligt insjuknande av husdjur eller annat

olycksfall må dock, ifall omständigheterna sådant fordra, slakt annorlunda

verkställas, likväl med iakttagande därav, att den utväg användes, som för

djuret medför minsta lidande. Slakt får ej verkställas av annan än fullvuxen

person. Att plocka fjäderfä samt flå eller upphänga annat husdjur, innan döden

inträtt, är förbjudet. Slakt av husdjur skall verkställas inom sluten lokal.

Saknas vid yrkesmässig slakt sådan lokal, må annat ställe, som icke är synligt

från gata eller allmän väg, användas för slakten. Vid slakt få ej andra personer

vara tillstädes än de, som erfordras för förrättningen. Ej heller må slakt

äga rum i närvaro av eller omedelbar närhet till annat husdjur, överträdelse

av förordningen straffas med böter.

I Norge har landbruksdepartementet utarbetat ett utkast till vissa allmänna

regler för slakt av djur. Dessa regler innehålla följande:

Vid slakt av häst, storboskap, får, get eller svin skall djuret omedelbart innan

blodavtappningen äger rum bedövas genom skott eller slagsprint, som träffar

djuret i stora hjärnan, eller genom kraftigt slag på hjärnskålen eller genom

annat av landbruksdepartementet godkänt tillvägagångssätt. Slakten skall utföras

av vuxen person, vilken är, såvitt möjligt, kunnig i slakt. Vidare få, där

sådant kan undvikas, barn under fjorton år icke vara tillstädes vid slakten.

Yttranden

i anledning

av riksdagens

skrivelse.

Utländsk

lagstift
ning.

Finland.

Norge.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Danmark.

Vissa andra

europeiska

länder.

Det är ej tillåtet att flå eller skålla djuret, innan man förvissat sig om, att döden

inträtt. Slakt, som oundgängligen måste verkställas utan uppskov på grund

av olycksfall eller sjukdom (nödslakt), får utföras på det efter omständigheterna

ändamålsenligaste sätt; dock skola, i den mån sådant är möjligt utan att

därigenom djurets lidande förlänges, förut nämnda bestämmelser iakttagas.

Landbruksdepartementet bemyndigas att utfärda regler för slakt av andra

djur än de nyss omförmälda, såsom för slakt av tamren, kanin och fjäderfä.

Överträdelse av reglerna straffas enligt den almindelige borgerlige straffelovs

§ 339 — d. v. s. med böter — där ej i visst fall strängare straffbestämmelser

äro att tillämpa.

Utkastet har sedermera av departementet förelagts regeringen. Som emellertid

utkastet innebär, att den judiska slaktmetoden, schäktningen, skulle bliva

förbjuden, men regeringens flesta medlemmar av hänsyn till frågans religiösa

sida varit emot, att förbud nu utfärdades mot nämnda metod, har beslutits att

endast giva stortinget ett meddelande om den av landbruksdepartementet gjorda

framställningen. På hemställan av landbrukskomiteen har därefter 1926 års

storting anmodat regeringen att för nästa storting framlägga förslag till lag

om slakt av större och mindre husdjur, därunder inbegripen även tamren. Den

sålunda väckta frågan är under övervägande.

Danmark saknar allmänna bestämmelser rörande förfarandet vid slakt. Emellertid

beröres slakten i ett par stadganden uti Lov om vsern for Dyr den 17

maj 1916. Sålunda föreskriver en paragraf, att den, som gjort sig skyldig till

grov misshandel av djur, kan för viss tid eller för alltid dömas förlustig rätten

att utföra slakt. Vidare heter det i en annan paragraf, att föreskrifter angående

bland annat slakt av djur kunna meddelas av vederbörande regeringsdepartement

eller i polisförordningar. Överträdelse av sådana föreskrifter straffas

då på samma sätt som förseelse mot polisförordning, där ej gärningen förskyller

strängare straff. Regler angående slakt hava ock meddelats i avseende å de

flesta offentliga slakthus. För det offentliga slakthuset i Köpenhamn gäller

bland annat, att alla större slaktdjur, innan slakt äger rum, skola av därför

särskilt utbildade personer bedövas genom skott. Härifrån kan undantag medgivas

endast med magistratens tillåtelse. Kalvar och får bedövas medelst en

mindre klubba av viss beskaffenhet. Andra apparater må användas endast

efter särskilt medgivande. Slakt efter judisk ritual får emellertid tillsvidare

äga rum utan bedövning. Blodavtappningen skall verkställas omedelbart efter

bedövningen. Enligt uppgift innehålla även de för andra offentliga slakthus

meddelade regler i huvudsak samma föreskrifter.

Rörande frågans läge i vissa andra europeiska länder har professorn vid

veterinärhögskolan M. H. Stålfors i en bilaga till lärarekollegiets yttrande

meddelat, att allmänna slaktlagar eller förordningar angående slakt gälla i

Schweiz, Nederländerna och åtskilliga tyska stater. I Tjeckoslovakien är en

slaktlag under utarbetande. I Frankrike och England finnas däremot endast

lokala förordningar, vilka reglera förhållandena inom vissa begränsade områden.

Jag anhåller härefter få redogöra för innehållet av de i ärendet avgivna yttrandena.

Medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, styrelsen för veterinärhögskolan och

dennas högskolas lärarekollegium hava samtliga funnit behov av lagstiftning i

ämnet föreligga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

11

Sålunda har lantbruksstyrelsen anfört:

Styrelsen ville till en början vitsorda, att skäl syntes tala för ett allmänt

tillämpande av de slaktmetoder, motionärerna ifrågasatt. Ur rent humanitär

synpunkt betecknade de föreslagna metoderna ett avgjort framsteg framför

de nu tillämpade och torde för övrigt redan hava vunnit en viss spridning

såväl genom upplysnings- och undervisningsverksamhet som även och

framför allt genom tillkomsten av tidsenliga slaktredskap. Emellertid torde

det kunna förmodas, att, särskilt i mera avsides belägna trakter, olämpliga

slaktmetoder allt framgent komme att användas, och säkerligen torde lång

tid förflyta, innan förhållandena härutinnan på upplysningens väg hunne

förbättras. En på lämpligt sätt avpassad slaktlag skulle måhända, då nuvarande

bestämmelser i fråga om åtal för djurplågeri icke torde vara tillfyllest,

snabbare kunna föranleda rättelse härutinnan. Om sålunda vissa

skäl talade för utfärdande av särskilda bestämmelser på området, måste styrelsen

dock å andra sidan på grund av vad nyss anförts understryka vikten

av att man ginge fram med en viss försiktighet. Ifrågasättas kunde, huruvida

icke en viss övergångstid, vars längd vederbörande länsstyrelser bäst torde kunna

bedöma, borde stadgas, innan en eventuell ny lag trädde i full tillämpning.

Då styrelsen i övrigt hyste den uppfattningen, att med de vida strafflatituder,

som det av motionärerna framlagda lagförslaget upptoge, straffen icke torde

alltför hårt drabba de smärre djurägare, som handlat av ren okunnighet, ansåge

lantbruksstyrelsen sig kunna tillstyrka, att lagbestämmelser i meranämnda

syfte utfärdades.

Veterinärhögskolans lärarekollegium har anfört:

''Med slakt förstås dödandet av till människoföda bestämda djur medelst

olika s. k. slaktmetoder. Vid all slakt bör av humanitära skäl döden framkallas

raskt och med undvikande av onödiga plågor. De brukliga slaktmetoderna

ha dessutom det ändamålet att tillförsäkra köttet den största möjliga

hållbarhet. Detta ernås därigenom, att man genom att öppna de stora halskärlen

eller de främre bröstkärlen avtappar blodet så fullständigt som möjligt.

Slaktmetoderna bruka indelas i tre grupper:

1. Enkel förblödning genom halsstick, halssnitt, vartill även den s. k.

schakten räknas, bröststick eller hjärtstick.

2. Förblödning efter förutgången skada på förlängda märgen (nackstick

eller nackslag).

3. Förblödning efter förutgången bedövning med klubb- eller hammarslag

(pannslag), slagapparat eller sprintskjutapparat.

Bröststicket utföres på så sätt, att utan föregående bedövning de vid bröstingången

belägna stora kärlstammarna helt eller delvis genomskäras. Vid

halssticket genomstickes halsen på tvären för att genomskära de stora halskärlen

på båda sidor utan att skada strupen. Halssnittet eller sehäkten är det

vanliga avlivningssättet för slaktdjur hos judarna och muhammedanerna. Härvid

kastas storboskapen med tillhjälp av kasttyg eller vinschar, varefter halsen

med en skarp kniv raskt genomskäres ända in till halskotorna. Hjärtstick

är lapparnas urgamla metod för slakt av renar, och hänvisas rörande detta

slaktsätt till vad längre fram säges. Vid nacksticket indrives en dolkliknande

kniv med kraft mellan nackbenet och första halskotan, varvid förlängda märgen,

som är säte för livsviktiga funktioner, avskäres, med påföljd att djuret

störtar handlöst omkull. Samma effekt kan ernås genom nackslaget, som

antingen utföres med handen hos smådjur (kanin) eller med klubba hos större

djur. Pannslag med klubba utföres för att åstadkomma en hjärnskakning och

åtföljes ofta slaget av en skada, på pannbenet (krossning eller brott). Härigenom

åstadkommes genom tryckverkan på hjärnan eller sönderslitning av

Lantbruks
styrelsen.

Veterinär
högskolans
lärare
kollegium.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Eungl. Maj:ts proposition nr 85.

densamma en ögonblicklig förlamning av känsel- och rörelsecentra i stora

hjärnan. Genom-stor erfarenhet från människan är det bevisat, att en ögonblickligt

förlamande hjärnskakning är åtföljd av medvetslöshet. Vid användning

av slagapparat eller sprintskjutapparat indrives i förra fallet medelst

en klubba, i senare medelst en explosiv laddning en sprint i störa hjärnan, och

då skjutapparat eller ett vanligt skjutvapen begagnas för bedövning av slaktdjur,

skjutes en kula in i dess hjärna.

I Sverige användes vid slakt följande metoder för de olika husdjuren: För

häst i regel skjutmetoden med »Formatorapparat», vidare skott med gevär

eller pistol, och stundom pannslag. Nackstick eller nackslag torde numera

hava kommit ur bruk. För nötkreatur användes skjutmetoden med Formatorapparat,

pannslag, slagapparat (undantagsvis för smärre nötkreatur) och

schakt, för kalvar pannslag, bröststick, halsstick och schakt. För får och

get användes pannslag, bröststick, halsstick, undantagsvis nackslag för gumsar

och bockar, och schakt för får och get. Till svin användes Formatorskjutapparat,

slagapparat, pannslag eller bröststick. Vid slakt av renar hava

lapparna sedan urminnes tider gått så till väga, att renen infångas med lasso,

kastas omkull, vanligen på höger sida, varefter en vanlig täljkniv stickes in

mellan två revben mitt för hjärtat på vänster sida. Stick från höger sida begagnas

av en del slaktare. Renen släppes därefter i regel upp med kniven

kvarsittande i hjärtat och får så förblöda, i det att blodet samlar sig i brösthålan.

Dödsarbetet tager i regel 8 minuter i anspråk. Denna renslaktmetocl

skulle kunna betecknas såsom den nordlapska till skillnad från det senare tillkomna

sydlapska tillvägagångssättet, som på den svenska sidan är brukligt

från Arjeplougs socken i norr och söderut. I de sydligare rendistrikten begagnas

nämligen allmänt att göra nackstick före sticket i bröstet, och först

därefter göres med samma eller med en liknande kniv sticket i hjärtat. _ Under

vissa omständigheter komma visserligen även skjutvapen till användning och

framför allt nedskjutas »vildrenar», vilka icke låta sig infångas med lasso,

men i stort sett hava de båda nyss beskrivna slaktmetoderna ända till för kort

tid sedan varit de enda här i landet brukliga. Efter lyckade försök i Norge

vintern 1922—23 har man börjat införa en så tillvida förbättrad metod, att vid

det förutgående nacksticket användes en relativt lång och i spetsen något böjd

kniv, som genom nackhålet stickes ända in i stora hjärnan, varvid den kan

nå fram till pannbenets inre yta. Fjäderfä och speciellt höns slaktas i hushållen

i regel sålunda, att huvudet avhugges med en yxa eller annat lämpligt

skärande redskap (»nackning»). Vid hönsslakt i större skala på salutorgen i

en del städer har giljotin kommit till användning. Då det likväl utvecklat

sig till ett mod att många husmödrar önska att på fågel huvudet är kvarsittande,

så har »nackningen» fått på åtskilliga håll vika för andra metoder, av

vilka följande böra närmare beröras: Vid gåsslakt går man i regel så tillväga,

att man med en pennkniv eller dylikt gör nackstick på vanligt sätt och därefter

låter blodet avrinna genom det uppkomna såret. Mindre brukligt är att

på halsens framsida avskära antingen samtliga halsådrorna eller ock endast den

på ena sidan, eller att sticka en kniv från gommen upp mot skallbasen. I

större hönserier tillgår slakten av höns numera vanligen sålunda, att de stora

halskärlen avskäras. Det förekommer även, att man vrider fågelns huvud

runt, »vrider nacken av» den, varigenom ryggmärgen skadas.

Vad halssticket, halssnittet och bröststicket samt schäkten beträffar, så

utföras dessa ingrepp på djur med fullt medvetande och samtliga göra de därför

på åskådaren ett mer eller mindre vedervärdigt intryck. Nacksticket och

nackslaget medföra däremot det minst oangenäma intrycket. Djuren störta

mycket hastigt och förbli liggande orörliga. Vid nacksticket förblir medvetandet

emellertid bibehållet, tills kvävning inträder eller genom blodavtappning

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

blodtomhet i hjärnan uppstår. Naeksticket är sålunda icke en bedövningsmetod

utan endast en metod att göra djuret orörligt. Ändamålsenligast och mest

mänskliga måste de metoder anses vara, vid vilka blodavtappningen föregås

av eller är förbunden med bedövning. Det är av mindre vikt, på vilket sätt

bedövningen utföres. Vana slaktare kunna bedöva ett djur med ett klubbslag

lika raskt och säkert som med slagapparat eller någon annan bedövningsapparat.

För mindre vana personer ernås likväl större träffsäkerhet med slagapparat

än enbart med klubba. Användningen av skjutapparat är, såsom erfarenheten

lär, icke absolut ofarlig, dock torde metoden med numera i handeln tillgängliga

apparater icke behöva medföra några olägenheter, om skjutapparaten

blott användes på ett förståndigt sätt.

Man har framför allt från icke-fackmannahåll velat göra gällande, att slaktmetoder

utan föregående bedövning skulle medföra en bättre blodavtappning

än om bedövning användes, och att kött från djur, som slaktas utan bedövning,

alltså skulle vara bättre hållbart än kött från bedövade djur. Genom

ett flertal undersökningar är det dock fastslaget, att man erhåller^ en lika god

blodavtappning vid slakt med bedövning som utan en dylik. Så har bland

annat genom noggranna vägningar fastställts, att hos de stora slaktdjuren

avblodningen efter bedövning icke är sämre än vid ett enkelt halssnitt. Vid de

slaktmetoder åter, där förlängda märgen skadas eller genomskäres, alltså vid

näcks!aget och naeksticket, erhålles däremot en sämre avblodning.

Från ledningen för en del svenska svinslakterier, som använda den danskamerikanska

slaktmetoden, har det framhållits, att fläsk från svin, som. bedövats

före blodavtappningen, skulle vara av sämre kvalitet än fläsk från icke

bedövade svin. Det ohållbara i detta påstående framgår dock tydligt, av de

resultat, som erhållits vid de kvalitetsundersökningar, som äro gjorda, i England

och vilka ha visat, att fläsk från bedövade svin är av samma kvalitet som

fläsk från obedövade. _ .

Med anledning av vad ovan anförts, vill kollegiet framhålla, att slakt med

bedövning ur följande synpunkter är att förorda.

Då endast slakt med bedövning kan garantera en smärtfri död för slaktdjuren

och sålunda förmå hindra varje onödigt plågande under, de handgrepp^,

som därefter eventuellt följa, såsom blodavtappning, upphängning, o. s. v. så

äro bedövningsmetoderna de enda slaktsätt, enligt kollegiets mening,, som motsvara

den moderna rättsuppfattningen och som fylla måttet, då det jämlikt 18

kap. 16 § strafflagen gäller att förhindra djurplågeri. Kommer sa härtill, att

kött från bedövade djur är lika hållbart och har lika vackert utseende som

kött från obedövade. Vidare anser kollegiet, att ett allmänt införande av

slaktmetoder med bedövning icke kan stöta på några praktiska hinder,^eftersom

bedövningsapparater numera finnas, som i tekniskt hänseende äro så fullkomnade,

att de kunna skötas av vilken slaktare som helst, och kostnaderna äro

så obetydliga, att ej heller dessa enligt kollegiets mening behöver lägga, ekonomiska

hinder i vägen för slakt med bedövning. Omständigheter vartill, även

hänsyn bör tagas äro, att slakt med bedövning sker lugnare, och att vidare,

åtminstone delvis, det frånstötande och på mottagliga sinnen förråande i slakten

försvinner, när bedövning användes.’

Kollegiet har vidare lämnat en närmare redogörelse för vissa former av

slakt, med avseende å vilka yrkande framställts om undantag från bedövningstvång,

därest sådant bleve föreskrivet i lag, nämligen slakt av svin enligt den

s. k. dansk-amerikanska metoden, den judiska schäktningen samt slakt av ren.

Till denna redogörelse har jag anledning återkomma i det följande.

Efter att hava framhållit, att förhållandena inom ifrågavarande område

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ändrat sig rätt väsentligt sedan den tid, då Kungl. Maj:t fann 1896 års riksdagsskrivelse

icke föranleda till någon åtgärd, har kollegiet ytterligare anfört:
''De

förut relativt primitiva hjälpmedlen för åstadkommande av hedövning

av framför allt de större slaktdjuren hava fullkomnats på ett sådant sätt,

att de nu i handeln tillgängliga bedövningsapparaterna icke blott fylla alla

rimliga anspråk med hänsyn till effektivitet, utan även, i vad det avser de s. k.

skjutapparaterna, kunna användas utan nämnvärd risk för olyckshändelse.

Landets djurskyddsföreningar hava vidare på mångfaldigt sätt bedrivit propaganda

för införande av bedövning vid slakt med användning av de modernahjälpmedlen

härför. Kännedomen härom bär spritts över hela landet genom

diverse skrifter, genom artiklar i pressen, genom föredrag, genom anordnande

av slaktkurser och genom kostnadsfri utdelning av slaktapparater. Kännedomen

om de fördelar, som slakt med bedövning erbjuder framför äldre primitiva

metoder, är praktiskt taget nu så spridd över större delen av landet, att det icke

utan skäl betecknats såsom rena undantag, innebärande stor efterblivenhet, när

ännu i dag på vissa orter vid hemslakt denna sker utan bedövning. Detta gäller

dock närmast slakt av större nötkreatur och hästar. Vid hemslakt av får,

kalvar och svin förekommer det tyvärr ännu inom vissa delar av landet i synnerhet

inom södra och sydvästra Skåne, inom Halland och vissa delar av Kronobergs

län, samt i de nordligaste skogsbygderna, att slaktdjuren icke bedövas.

Detta enligt vad professorn Dahlström under en för ändamålet företagen studieresa

genom landet erfarit. Förhållandena härutinnan hava dock avsevärt

förbättrats sedan, år 1913, då en av den centrala djurskyddsorganisationen

verkställd utredning visade, att i synnerhet de mindre djuren vida allmännare

slaktades utan bedövning än nu för tiden. Vid den yrkesmässiga slakten torde

bedövning uteslutande användas över hela landet både när det gäller storboskap

och de mindre slaktdjuren med undantag dock för slakt av svin i stor skala vid

flertalet av de s. k. andelsslakterierna. Vid en del av dessa, såsom Bollnäs,

Hallsbergs och Nyköpings svinslakterier samt vid det i samdrift med Karlskrona

offentliga slakthus drivna, användes däremot bedövning. I förbigående

bör måhända påpekas, att av andelsslakterierna större delen äro belägna just

inom de landsändar, där, såsom anförts, bedövning i vissa fall icke brukas vid

hemslakt av svin, vadan det ligger nära till hands att antaga, att härvidlag ett

visst orsakssammanhang måste förefinnas.

För att kunna rätt bedöma, huruvida ett behov av särskilda stadganden rörande

förfarandet vid slakt föreligger eller ej, torde följande frågor först böra

besvaras:

1) Innebära alla de fall, då inom vårt land djur slaktas utan föregående

bedövning, djurplågeri?

Besvaras denna fråga jakande, måste därnäst utredas

.2) huruvida på grund av slaktmetodens tekniska egenart eller fulländning

vissa av dessa slaktsätt måste anses vara juridiskt sett oangripliga. och i så

fall vilka, samt

3) . huruvida nu gällande lag angående djurplågeri, 18 kap. 16 § strafflagen,

är otillräcklig för. att till ansvar fälla även utövare av dessa slaktsätt och på

den grund en speciallag rörande förfarandet vid slakt är behövlig, och slutligen

4) . huruvida den slakt utan bedövning, som nu förekommer inom landet, och

som jämlikt nämnda lagrum, enligt vad nedan visas, måste anses innebära djurplågeri,

är av den ringa omfattning, att det allmänna rättsmedvetandet ej behöver

reagera däremot, och på den grund särskild lagstiftning är onödig?

5) Uppbäres strävandet för att få en slaktlag till stånd i så ringa grad av

den allmänna opinionen, att det är att frukta, att en dylik lag endast bleve »en

lag på papperet»?

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

15

6) Skulle antagandet av en lag angående obligatorisk bedövning av alla

slaktdjur medföra sådana svårigheter, ekonomiska eller tekniska, att lagen

bleve svår att tillämpa?

7) Är det tänkbart, att genom stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas

oavlåtliga strävande att sprida kännedom om humana slaktmetoder

den allmänna opinionen även utan en slaktlag inom kort skulle påverkas därhän,

att vid all slakt, utom nödslakt, bedövning kommer att användas?

Vid besvarandet av de två första frågorna måste man utgå från att gällande

lag angående djurplågeri såsom sådant betecknar »i behandling av djur uppenbar

grymhet genom misshandel, överansträgning, vanvård eller annorledes».

I och därmed att man lyckats utfinna praktiskt användbara slaktmetoder med

bedövning, måste varje slaktsätt, där på ett djur, som är vid fullt medvetande,

ett snitt eller stick göres med ett skärande redskap i syfte att få detsamma

att förblöda, strängt taget betecknas såsom uppenbar grymhet genom misshandel.

Innan den andra frågan kan besvaras, måste det utredas, huruvida vid vissa

slaktmetoder, där blodavtappning visserligen sker utan föregående bedövning,

metoderna dock äga den tekniska egenart eller fulländning, att den medvetna

smärtförnimmelsen vid sticket eller snittet kan anses vara så ringa, att talet om

misshandel saknar grund, eller av så kort varaktighet, att slaktsättet icke gör

intryck av att vara uppenbart grymt. De slaktmetoder, det i så fall skulle

handla om, äro såsom tidigare nämnts andelsslakteriernas svinslakt enligt den

dansk-amerikanska metoden, slakt av nötkreatur, får, get och höns enligt judisk

ritus och slakt av renar enligt det sydlappländska slaktsättet samt gåsslakt

medelst naekstick.

Redan tidigare har kollegiet beträffande den dansk-amerikanska svinslaktmetoden

framhållit, att redan förberedelserna äro för slaktdjuret plågsamma, i

det att det obedövade djuret hissas upp i det ena bakbenet, samt att visserligen

själva sticket utföres med en viss rutin, men att avblodningen lika fullt tager

så lång tid i anspråk, att man näppeligen kan frigöra sig från föreställningen,

att slaktsättet är grymt. Enligt verkställda försök i mindre skala har det visat

sig, att blodet efter bröststicket »rann i ström» under icke mindre än i medeltal

37 3/i sekunder per svin, och dock voro dessa icke särskilt stora. Lärarekollegiet

anser sig sålunda kunna med fog bestrida, att detta slaktsätts tekniska

egenart verkligen är sådan, att talet om misshandel skulle sakna grund eller

att slaktsättet icke skulle på åskådaren göra intrycket av att vara uppenbart

grymt.

Vad nu sagts om denna svinslaktmetod gäller i ännu högre grad om schäkten

åtminstone av nötkreatur, ity att avblodningstiden vid detta slaktsätt är väsentligt

längre än vid svinslakten, och vidare gör dödsarbetet ett så vedervärdigt

intryck, att till och med en del slakteriarbetare vid de offentliga slakthusen,

vilka dock på grund av sitt yrke kunna förutsättas vara mera stålsätta mot

intryck av denna art än människor i allmänhet, reagerat mot schäkten och påyrkat

förbud för dess utövande inom de offentliga slakthusen.

Beträffande renslakt enligt den sydlappländska metoden och rörande gåsslakt

medelst naekstick gäller vad som tidigare sagts angående användning av

naekstick över huvud taget. Visserligen bortfaller vid dessa slaktsätt det obehagliga

intryck, som andelsslakteriernas svinslakt och schäkten utöva, men i

bägge fallon torde efter allt att döma en så intensiv smärta kvarstå tillräckligt

länge, att även dessa slaktsätt utan betänkande böra förbjudas såsom innebärande

brott mot 18 kap. 16 § strafflagen.

Svaret på den uppställda andra frågan måste sålunda bliva, att intet av de

nu särskilt berörda slaktsätten, för vilka undantag från den föreslagna lagen

om obligatorisk bedövning för alla slaktdjur påyrkats, är juridiskt sett oan
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Mai:ts proposition nr So.

gripligt, och dessa borde sålunda samtliga vara förbjudna enligt gällande lag

ang. djurplågeri.

Till belysande av innebörden av den tredje frågan torde följande kunna anföras.

Vid Skänninge Rådhusrätt dömdes i dec. 1907 föreståndaren för andelsslakteriet

därstädes jämlikt 18 kap. 16 § strafflagen jämförd med 4 kap. 3 §

samma lag att böra 100 kronor till kronan för slakt av svin medelst s. k. halsstick

utan föregående bedövning. Domen överklagades i Göta hovrätt, som

frikände slakteriets föreståndare. Fem år senare väcktes på nytt åtal mot ett

andelsslakteri, nämligen mot styrelsen för Sydvästra Skånes andelsslakteriförening

i Trälleborg. Rådhusrättens dom var även denna gång fällande, men

svaranden frikändes av hovrätten över Skåne och Blekinge. I okt. 1916 hänvände

sig de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund till länsstyrelsen

i Jönköpings län med anmälan mot exportslakteriet i Värnamo, men fann länsstyrelsen,

under hänvisning till utgången av föregående mål om ansvar för

slaktsätt av liknande beskaffenhet, icke skäl förordna om åtal mot exportslakteriet.

Fyrfaldiga gånger hava anmälningar ingått till djurskyddsföreningarna

angående djurplågeri vid hemslakt, men hava landsfiskalerna antingen förklarat

sig sakna laga skäl att väcka åtal eller ock dragit sig för risken att få

betala kostnaderna själva. År 1922 väckte stadsfiskal Benktander i Göteborg

åtal mot kantorn Martin Schachtél m. fl. för djurplågeri i samband med slakt

enligt judisk ritual. Under rättegången begränsades likväl åtalet till att endast

gälla förberedelserna vid slakten, och blev Schachtél frikänd av rådhusrätten.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att slakt utan föregående bedövning

länge kunnat ostraffat bedrivas, och torde den skärpning av 18 kap. 16 §

strafflagen, som blev gällande den 1 juli 1921, icke hava medfört någon förändring

härutinnan. Behovet av särskilda bestämmelser, som reglera förfarandet

vid slakt, måste sålunda vara icke blott väl grundat utan rent av oavvisligt.

Det har från lantmannahåll framhållits, att antalet djur, som inom vårt land

vid icke yrkesmässig slakt avlivas utan bedövning, är så ringa, att särskild

lagstiftning av det skälet vore obehövlig. Även om detta vore riktigt, är dock

antalet svin, som slaktas vid andelsslakterierna, så betydande, att det måste

anses nödvändigt, att lagbestämmelser komma till stånd för att förhindra djurplågeriet

vid masslakten i dessa större anstalter. Kommer så härtill att vid

de varje vinter förekommande renslakterna stora mängder djur avlivas utan

bedövning, så inses utan vidare, att bristen på en slaktlag även ur denna synpunkt

är påfallande. Beträffande det totala antalet inom landet enligt judisk

ritus slaktade större djur kan kollegiet icke med säkerhet uttala sig, enär en

fullständig statistik saknas, men utgjorde antalet vid det offentliga slakthuset

i Stockholm under år 1923 schäktade djur 782 stycken storboskap, 882 stycken

kalvar och 161 stycken får.

Den femte av ovanstående frågor anser kollegiet sig kunna utan tvekan besvara

nekande. Enligt vad kollegiet har sig bekant, uppbäres kravet på bestämmelser

rörande slaktens utförande av en mycket stark opinion och den stora

allmänheten reagerar kraftigt mot sådana slaktsätt, som den rituella slakten,

andelsslakteriernas svinslakt och den nordlappländska renslakten. Antagandet

av en lag, som förbjöde all slakt utan bedövning, skulle säkerligen hälsas

av alla befolkningslager med den största tillfredsställelse med undantag möjligen

för de få, som hava ett speciellt intresse av att de ovan påtalade slaktsätten

alltjämt få bedrivas. Tack vare det kraftiga stöd, som åklagaremakten

skulle erhålla genom antagandet av en slaktlag, finnes det ingen anledning

befara, att en dylik lag skulle bliva »en lag på papperet». Det torde vidare i

detta sammanhang ånyo böra påpekas, hurusom bedövning utan undantag redan

begagnas inom större delen av Sverige, och då det sålunda även utan lag
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

17

bestämmelser blivit till en god sed att giva slaktdjuren en smärtfri död, bör

det ligga nära till hands att befästa denna goda sed med en lag.’

Sedan härefter kollegiet behandlat frågan om den tekniska och ekonomiska

betydelsen av bedövningstvångs införande jämväl i fråga om slakt av svin å

exportslakterier ävensom slakt av ren, har i utlåtandet anförts:

’Det har slutligen från motståndarna till en lag om obligatorisk bedövning

av alla slaktdjur framhållits, att genom stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas

strävanden att sprida kännedom om humana slaktmetoder

den allmänna opinionen skulle kunna bearbetas därhän, att vid all slakt,

utom nödslakt, bedövning komme att användas, varigenom särskilda bestämmelser

skulle bliva obehövliga. Mot detta kan dock invändas, att enligt vad

det framgår exempelvis av Svenska allmänna djurskyddsföreningens årliga

redogörelse för dess arbete i syfte att införa humana slaktmetoder, det ännu i

dag finnes landsändar, där befolkningen icke låter sig påverka genom föreningens

upplysningsverksamhet. Till belysande härav kan bland annat tjäna, att

under de senaste sexton åren delvis med understöd från vederbörande hushållningssällskap

vid de av Svenska allmänna djurskyddsföreningen anordnade undervisningskurserna

i bedövningsslakt icke mindre än 230 slakterielever, hemmahörande

i Örebro län, undervisats, under det att under samma tid endast 8

elever, tillhörande Hallands län, åtnjutit dylik undervisning. Kollegiet anser

sig vidare böra i detta sammanhang framhålla, att den omständigheten, att på

upplysningens väg vissa framgångar och ett visst resultat vunnits, icke berättigar

till att kräva, att samhället avsäger sig möjligheten att med en lagstiftning

fastslå det, som vunnits på upplysningens väg. Såsom av motionärerna

framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget till lag angående förfarande

vid slakt, bör en dylik lag hava till uppgift att hos dem, som överhuvudtaget

icke äro mottagliga för ett upplysningsarbete av det slag, som ovan anförts,

inskärpa deras plikter mot slaktdjuren. Under hänvisning till ovanstående

får kollegiet som sin bestämda åsikt uttala att stadgande med syfte att

vid slakt av husdjur, genom föregående bedövning eller på annat ändamålsenligt

sätt, förebygges att onödigt lidande tillfogas djuren, äro erforderliga och av

behovet starkt påkallade.’

Styrelsen för veterinärhögskolan har yttrat:

Lika med lärarekollegiet hyste styrelsen den uppfattningen, att tiden nu

vore inne att genom lagstiftning söka förebygga uppenbar grymhet vid slakt.

Enkla och lätthanterliga bedövningsredskap funnes tillgängliga i den allmänna

handeln; och de svårigheter beträffande hemslakten, som en blivande slaktlag

kunde tänkas skola medföra, torde ej vara större, än att de ganska snart borde

kunna övervinnas, i synnerhet om det genom några års lämpligt tilltagna statsanslag

möjliggjordes för de redan förefintliga djurskyddsorganisationerna att

bland allmänheten på landet sprida kännedom om tjänliga slaktmetoder. Att

några svårigheter av avsevärdare art icke genom en dylik lagstiftning skulle

komma att vållas den yrkesmässiga slakterirörelsen, syntes styrelsen otvetydigt

framgå av den föreliggande utredningen. Med hänsyn till de svårigheter, som

till en början komme att möta i fråga om hemslakten, torde böra iakttagas,

att en lämplig övergångstid medgåves åtminstone beträffande dylik slakt.

En av ledamöterna i styrelsen, professorn vid Karolinska institutet J. E.

Johansson, har antecknat skiljaktig mening och anfört bland annat:

I gällande lag stadgas straff för den, som vid behandlingen av djur visar

uppenbar grymhet. Då detta stadgande jämväl gäller grymhet vid slakt, får

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sarnl. 71 höft. (Nr SO.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

man antaga, att den föreslagna lagen riktar sig mot sådana moment i slaktförfarandet,

som ej kunna betecknas som uppenbar grymhet, men som likväl

göra ett obehagligt intryck på människor i allmänhet och som därför om möjligt

böra undvikas. Det är ju en bekant sak, att t. ex. åsynen av hudsnittet vid

en kirurgisk operation å en sövd patient kan vara tillräcklig att bringa en

person med fullt normalt nervsystem att svimma, och de torde vara få, som

förbli fullt oberörda vid dödandet av något av de vanliga husdjuren. Det har

därför varit ett önskemål att vid framställningen av slakterivarorna, som utgöra

en betydande del av vår föda, själva dödandet av djuret må giva så liten

anledning som möjligt till anmärkning och helst reduceras till en hastigt förlöpande

detalj, av vilken åskådaren märker det minsta möjliga. Teknikens

utveckling på området i fråga har nått ganska långt i denna riktning, men

ytterligare framsteg äro nog att förvänta.’

Efter att hava gjort vissa uttalanden rörande de i motionärernas lagförslag

omförmälda sätten att åstadkomma bedövning, har professor Johansson vidare

jdtrat:

’Vid uppgörandet av lagförslaget har man så gott som uteslutande tagit

syfte på slaktdjurets bedövning. Man får emellertid ej glömma, att en verkligt

»human» slaktmetod kräver väsentligt mera. Det kan ej förnekas, att eu

del gamla och jämväl i lagförslaget upptagna bedövningsmetoder, såsom pannslag

med klubba och även nackstick, göra ett obehagligt intryck på de flesta

människor, och då man i detta sammanhang talar om ett förråande inflytande,

är det nog sådana ingrepp, som åsyftas. Emellertid finnas numera slaktapparater,

som kunna sägas ganska nära förverkliga önskemålet att låta slakten te

sig mera som en framställning av matvaror än som en avlivning av djur. Det

är naturligtvis i första hand vid den industriella slakten, som dessa metoder

kunna fullt utnyttjas, och synas mig därför bestämmelserna om humana slaktmetoder

närmast böra avse verksamheten vid slakthusen och slakterierna. I

lagförslaget har man måst anföra en del detaljer angående slakteriredskap.

Sådana detaljer passa emellertid bättre i ett av en administrativ myndighet

utfärdat cirkulär, som lätt kan ändras med hänsynstagande till de tekniska

framstegen. I stället för en ny lag kunde man i lagen angående köttbesiktning

och slakthus av den 10 oktober 1913 samt i förordningen angående exportslakterier

m. m. samma dag införa den bestämmelsen, att närmare föreskrifter

om slakteriförfarandet lämnas av medicinalstyrelsen. I jämförelse med

bestämmelser, som avse den industriella .slakten, måste uppenbarligen en lagstiftning,

som närmast avser hemslakten, få endast ringa betydelse.’

Sedan vidare framhållits, hurusom förfarandet vid hemslakten förbättrats,

heter det slutligen i yttrandet:

’I lärarkollegiets skrivelse framhålles, att ännu i dag landsändar finnas,

där befolkningen icke låter sig påverkas av djurskyddsföreningarnas upplysningsverksamhet.

Det är emellertid klart, att i sådana trakter ej heller utsikterna

för en eventuell lags efterlevnad äro synnerligen stora, och anställandet

av massåtal kan ingalunda anses vara något önskvärt. Å andra sidan

anföras exempel på trakter, där befolkningen visat stort intresse för undervisningskurserna

i fråga. Man kan ju tänka sig möjligheten av, att kurserna

varit bättre planlagda å de senare trakterna. Att göra framgången av

en upplysningsverksamhet beroende av straffhot är för övrigt i våra dagar

mindre tilltalande. Kännedomen om tekniska framsteg och goda metoder i

allmänhet kan befordras genom upplysningsverksamhet, men knappast genom

straff hot.’

Professor Johansson har därefter avstyrkt det av motionärerna framlagda

lagförslaget. I stället har han hemställt, dels att åt medicinalstyrelsen måtte

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

19

uppdragas att i särskilt cirkulär, efter hörande av vissa sakkunniga och intressenter,

meddela bestämmelser angående förfarandet vid industriell slakt

med särskilt beaktande, att förfarandet genom tillämpning av tekniska metoder

i möjligaste mån befriades från sådana detaljer, som erfarenheten visat

göra ett obehagligt intryck på människor i allmänhet, dels ock att i lagen

den 10 oktober 1913 angående köttbesiktning och slakthus ävensom förordningen

samma dag angående exportslakterier samt andra enskilda under offentlig

kontroll ställda slakteriinrättningar måtte intagas ett förordnande, att närmare

föreskrifter om slaktförfarandet vid offentliga slakthus och andra slakteriinrättningar

meddelades av medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig kunna i fråga om behovet av stadgan- Meäicinalden

i syfte att förebygga onödigt lidande vid slakt av husdjur i allt väsentligt styrelsen.

ansluta sig till den uppfattning, som uttalats av veterinärhögskolans styrelse,

samt vidare anfört:

Det syntes icke omöjligt att formulera dessa stadganden så, att de åtminstone

vid slakt’ å offentliga slakthus och exportslakterier erhölle med dem avsedd

verkan. Däremot ställde sig styrelsen något tveksam med avseende på bestämmelsernas

effektivitet beträffande den slakt, som ägde rum utanför dessa anstalter.

Att fall av grymhet förekomme vid slakt kunde naturligtvis icke

förnekas, och ville styrelsen därvid särskilt fästa uppmärksamheten på det

s. k. dansk-amerikanska förfarandet, vilket tillämpades vid flertalet exportslakterier.

En lag, som kunde leda till undanröjandet av sådan grymhet, syntes

sålunda högst önsklig. Denna borde dock taga sikte icke bara på de onödiga

lidanden, som borde besparas djuren, utan även i viss mån på den råhet,

som vissa, kanske i realiteten nog så humana, slaktsätt på grund av det

intryck, de gjorde, kunde alstra hos slaktens utövare och slaktandets åskådare.

Styrelsen hade ock ansett sig böra framhålla, att en lagstadgad, slakten inledande

bedövning av djuren medelst slaktmask (skjutmask eller slagmask)

icke hade någon avsevärd ekonomisk betydelse, då köttet därigenom icke försämrades

och då priset för en slaktmask vore endast några kronor och för

varje till skjutmasken erforderligt skott endast omkring 4 öre.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Väst- Länsstyrelmanlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län hava tillstyrkt eller intet haft att sernaerinra

mot det av motionärerna framlagda förslaget. Dock har länsstyrelsen i

Kronobergs län givit tillkänna viss tvekan. Länsstyrelserna i Älvsborgs och

Örebro län hava tillstyrkt antagande av bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse

med nyssnämnda förslag, och länsstyrelsen i Västernorrlands län

har förklarat sig tillstyrka, att åtgärder vidtoges i motionernas syfte, därvid

emellertid ifrågasatts, huruvida det icke vore överensstämmande med karaktären

hos väsentliga delar av de föreslagna bestämmelserna, att desamma gåves

icke i lag utan i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Av övriga länsstyrelser

hava de i Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Hallands samt Västerbottens län funnit åtgärder i det av riksdagen angivna

syfte vara av behovet påkallade och länsstyrelserna i Södermanlands samt

Kalmar län ansett lagstiftning i ämnet alltjämt önskvärd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj ds proposition nr So.

Avstyrkt den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden lmva överståthållarmnbetet

samt länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads och Norrbottens län. Länsstyrelsen

i Jämtlands lön har funnit, att inom länet förfarandet vid slakt av husdjur

redan humaniserats i sådan utsträckning, att behov av lagstiftning icke

förelåge, men har tillika anfört, att därest förhållandena i andra delar av landet

ansåges påkalla sådan, det för lagstiftningens effektivitet torde vara nödvändigt,

att densamma omfattade förfarandet icke endast vid yrkesslakterier,

utan även vid hemslakt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus’ län har förklarat

sig icke kunna taga någon bestämd ställning till förevarande fråga.

Flertalet av de länsstj*relser, vilka uttalat sig i tillstyrkande riktning, hava

till stöd härför åberopat mera ingående motivering.

Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län, som infordrat yttrande från

länsveterinären, förklarat sig instämma i vad denne anfört. I yttrandet heter

det, att länsveterinären på grund av erfarenhet från en mer än trettioårig

verksamhet kunde bestyrka, att slaktförfarandet numera i allmänhet vore

långt humanare än för några tiotal år tillbaka. Vidare framhålles, att inom

Södermanlands län slakten numera i allt väsentligt skedde under former, som

stode i full överensstämmelse med stadgandena i det av motionärerna framlagda

lagförslaget, och att erfarenheten visade, att dettas bestämmelser ej

blott vore lätt utförbara och praktiska utan även trängt så igenom i allmänna

medvetandet, att uraktlåtenhet att efterkomma dem skulle i hög grad uppröra

allmänheten och detta helt visst i alldeles särskild grad, om uraktlåtenheten

till följd av bristfällig lagstiftning bleve ostraffad. Tyvärr måste dock

sägas, att slaktförfarandet ej överallt i landet skedde under så humana former,

som önskligt vore, liksom ock att här och där personer funnes, som

ställde sig känslolösa och oförstående i hithörande frågor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört: Det förfaringssätt, som numera

vid slakt komme till användning, torde väl i stort sett vara av beskaffenhet

att förhindra onödigt djurplågeri. Men likväl förekomme, förnämligast å

landsbygden, fall i rätt så stor utsträckning, då slaktdjur avlivades under former,

som ingalunda kunde sägas fylla berättigade krav på känsla för djurens

lidande. Lantbefolkningens benägenhet att fasthålla vid gamla hävdvunna

metoder och svårigheten i många fall för myndigheterna att med framgång

ingripa mot de praktiserade slaktmetoderna, torde väl i väsentlig mån hava

bidragit till bibehållandet av ett föråldrat och för djuren onödigt plågsamt slaktsätt.

Även om en förbättring härutinnan skulle kunna vinnas genom folkupplysning

och djurskyddsföreningarnas arbete, hyste länsstyrelsen dock den övertygelsen,

att målet fortare och säkrare skulle nås, därest förhållandena reglerades

genom en lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som infordrat yttrande av lappfogden,

har likaledes framhållit, att det särskilt vore å landsbygden, som förhållandena

påkallade lagstiftning. — Enahanda mening har uttalats av länsstyrelsen i

Blekinge län; och har denna länsstyrelse, som infordrat yttranden från länsveterinären

och distriktsveterinärer i länet, särskilt anfört, att bestämmelser erfordrades

med avseende å såväl yrkesmässigt bedriven slakt som hemslakt. ■—- Även länsstyrelsen i Kronobergs län, som infordrat yttranden av landsfogden

och länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, har andragit, att

olämpliga och ur djurskyddssynpunkt förkastliga slaktmetoder ännu i rätt stor

omfattning tillämpades. Detta gällde otvivelaktigt i första hand hemslakten.

En ändring till det bättre vore därför givetvis högeligen önskvärd. Genom

fortsatt upplysningsarbete torde nog åtskilligt härutinnan kunna vinnas, men

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

21

näppeligen torde allenast på den vägen ett fullt tillfredsställande resultat vara

att påräkna. —• Länsstyrelsen i Västmanlands län har instämt i ett av länsveterinären

avgivet yttrande, däri denne uttalat, att på ifrågavarande område

ännu funnes mycken råhet, samt tillagt, att han ingalunda vore övertygad, att

lagstiftning, i betraktande av den å området bedrivna upplysningsverksamheten,

skulle vara överflödig. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som införskaffat

yttrande från länsveterinären, har uttalat, att på sina håll och särskilt, när

fråga vore om de mindre husdjuren, kunde spåras en viss efterblivenhet. En

lagstiftning av föreslaget innehåll saknade därför ej sin betydelse. Den humanare

uppfattning rörande slakt, som hölle på att sprida sig, kunde ej anses

göra en slaktlag obehövlig, men vore ett välbehövligt stöd för en slaktlags upprätthållande.

— Länsstyrelsen i Värmlands län, som infordrat yttranden av de

båda länsveterinärerna, har funnit, att särskilt vid hemslakt äldre, för djuren

plågsamma tillvägagångssätt på grund av okunnighet eller liknöjdhet mångenstädes

komme till användning, utan att medvetet djurplågeri därvid förelåge.

Det syntes länsstyrelsen, att en väl avvägd lagstiftning på detta område skulle

medföra väsentligt gagn och leda till avsett resultat i djurskyddets tjänst, ett

resultat, som en fortgående upplysning först efter en avsevärd tidrymd skulle

kunna åstadkomma och som för övrigt på denna väg knappast helt kunde vinnas.

— Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som infordrat yttranden från hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, har ansett, att, ehuru det otvivelaktigt torde

vara att förvänta, att humanare slaktmetoder genom den alltjämt fortgående

upplysningen alltmera komme att tillämpas, likväl en lagstiftning, som möjliggjorde

bestraffning av djurplågeri vid slakt, så länge sådant dock faktiskt

förekomme, hade fog för sig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön har införskaffat yttranden av magistraterna

i Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik, stadsstyrelsen i Sollefteå samt

landsfiskaler i länet och stadsveterinären i Sundsvall. För innehållet av dessa

yttranden har länsstyrelsen i sitt utlåtande lämnat följande sammanfattande

redogörelse:

''Magistraten i Örnsköldsvik och stadsstyrelsen i Sollefteå samt en del av

landsfiskalerna hava uttalat, att särskilda föreskrifter i angivet syfte icke syntes

erforderliga. Som skäl härför har huvudsakligen åberopats, att vid yrkesmässig

slakt alltid användes skjutmask; att vid hemslakt oftast biträdde yrkesslaktare,

vilka därvid ävenledes använde skjutmask; att vid slakt av större

husdjur, såsom svin, större nötkreatur och hästar, alltid brukades slaktmask;

att visserligen från enstaka håll försports, att slakt av småkreatur såsom får

och kalvar fortfarande ägde rum utan föregående bedövning, men att det icke

genom lagstiftning kunde förebyggas, att känslolösa personer vid slakt någon

gång tillfogade djur onödigt lidande; att bästa resultat torde vinnas genom ytterligare

planmässigt bedriven upplysningsverksamhet, vilken redan visat sig

hava i avsevärd grad humaniserat slaktmetoderna; samt att i allt fall redan

genom stadgandet i 18 kap. IG § strafflagen, enligt dess lydelse i lagen den 6

maj 1921, straff vore stadgat för djurplågeri vid slakt. I övriga i ämnet

inkomna yttranden uttalas däremot den mening, att särskilda bestämmelser till

skyddande av djur mot onödigt lidande vid slakt måste anses av behov påkallade

eller åtminstone icke obehövliga.’

För egen del har länsstyrelsen anfört, att av dessa yttrandens innehåll torde

framgå att, om än särskild lagstiftning i förevarande ämne icke ansåges påkallad

av mera allmänt behov, på området fortfarande funnes missförhållanden,

vilka borde undanröjas. På grund härav tillstyrktes vidtagande av åtgärder

i syfte att vid slakt husdjuren icke tillfogades onödigt lidande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som infordrat yttranden av länsveterinären

samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott, har anfört: Behovet av en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

lagstiftning uti ifrågavarande syfte syntes länsstyrelsen uppenbart, och denna

åsikt vunne stöd i länsveterinärens yttrande, enligt vilket inhumana, med onödigt

lidande för djuren förbundna slaktmetoder fortfarande på sina ställen

komme till användning. Av vissa vid motionerna i ämnet fogade utlåtanden

från. ledningarna vid offentliga slakthus inom riket finge anses framgå, att

tekniska hinder mot genomförande av motionärernas lagförslag, som ej heller

torde komma att förorsaka slakthusen några särdeles betydande kostnader, icke

mötte. Under sådana förhållanden vore länsstyrelsen av den åsikten, att lagstiftning

i ungefärlig överensstämmelse med förslaget borde åvägabringas med

avseende å den yrkesmässigt idkade slakterinäringen. Mera tveksam ställde

sig länsstyrelsen till frågan, huruvida lagstiftningen i dess förslagsvis föreliggande

form borde tillämpas jämväl å den slakt, som ägde rum inom enskilda

hushåll huvudsakligen å landsbygden. Dels torde det, innan kunskapen om

rationella slaktmetoder blivit mera allmänt spridd, möta svårigheter att vid

dylik, i mindre skala driven slakt erhålla biträde av person, som uppfyllde de

i förslaget stadgade kvalifikationer, dels torde någon kontroll å lagens efterlevnad

med avseende å sådan slakt knappast vara möjlig och lagens effektivitet

därigenom avsevärt förringas.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit vanskligt att avgöra, huru

långt den ifrågasatta lagstiftningen borde sträcka sig, samt vidare anfört:

Vid bedömande av denna fråga borde uppenbarligen djurskyddssynpunkten

icke ensam vara avgörande. Om så bleve fallet, erhölles lätt en alltför ensidig

lösning av frågan. Denna hade nämligen även en ekonomisk sida, som måste

beaktats. Till belysande härav kunde erinras om tillvägagångssättet vid slakt

av svin å exportslakterierna. Vid denna slakt dödades djuren på det sätt, att

genom ett snitt halspulsådern avskures. Därest slakten skulle ske genom att

en sprint eller en kula indreves eller inskötes i stora hjärnan, på sätt i motionerna

ifrågasatts, skulle enligt vad länsstyrelsen inhämtat icke obetydliga kostnader

uppstå för slakterierna, varjämte enligt en åsikt, som icke hade få förfäktare,

det uppslaktade djurets kvalitet försämrades. Det kunde ock erinras,

hurusom vid slakt av gäss enligt den i samma motioner anbefallda metod blodet

ej skulle bliva tillvarataget i lika mån som vid slakt enligt nu vanligt förfarande.

Med de gjorda påpekandena beträffande den ekonomiska sidan av

frågan hade länsstyrelsen icke velat hävda den meningen, att hänsyn till denna

sida borde vara i stort sett avgörande, utan hölle före, att hänsyn till djurens

lidande borde framför allt vara bestämmande. Men länsstyrelsen hade velat

framhålla, att åtskilliga spörsmål funnes, vilka måste beaktas, innan ställning

till frågan om slaktlag toges. I övrigt vore det icke blott med avseende å ekonomiska

intressen som spörsmål uppställde sig. Olika meningar rådde nämligen

även beträffande olika slaktmetoders beskaffenhet att medföra lidande

för djuren. Det vore exempelvis icke oomtvistligt, att den vid slakt enligt judisk

ritus företagna schäktningen innebure större lidande för djuren än den

nu vanliga slakten, och följaktligen kunde det icke heller anses ostridigt, att

svinslakten, sådan den på nyss beskrivet sätt bedreves vid exportslakterierna,

vore ur djurskyddssynpunkt oantaglig. På grund av vad sålunda anförts hade

länsstyrelsen icke något att erinra mot införande av förbud mot att vid slakt

av nötkreatur och andra idisslande djur verkställa bedövningen på annat sätt

än genom indrivande av en sprint eller avskjutande av en kula i stora hjärnan,

men frågan om en slaktlag i övrigt borde bliva föremål för en genom sakkunniga

verkställd utredning.

I några av de nu berörda yttrandena från länsstyrelserna har, utöver vad

redan anmärkts, särskilt behandlats frågan, huruvida det icke skulle vara möjligt

att allenast med tillämpning av 18 kap. 16 § strafflagen enligt dess nuva
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 85. 23

rande lydelse åtkomma de missförhållanden, vilka den tillämnade lagstiftningen

avsåge att bekämpa.

Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län uttryckt förmodan, att den under

år 1921 tillkomna ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen ej torde i någon vidare

mån vara ägnad att medverka till åstadkommande av rättelse beträffande

nämnda missförhållanden. — Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att

länsstyrelsen ej ansåge bestämmelserna i nämnda lagrum vara tillfyllest

för ett effektivt förebyggande av att vid slakt av husdjur onödigt lidande

tillfogades djuren. Dessa bestämmelser hade nämligen en så allmän avfattning,

att det torde vara svårt att i ett enskilt fall avgöra, huruvida djurplågeri

förelåge eller ej, varav en vacklande praxis vid domstolarnas bedömande av

dylika fall syntes hava blivit en följd. — Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes

ansett, att lagrummet även i den lydelse, som det år 1921 erhållit, lämnade

rum för olika tolkningar av vad som skulle vid slakt anses såsom uppenbar

grymhet och fördenskull förskylla straff. Det vore enligt länsstyrelsens

åsikt oundgängligt, att lagbudet kompletterades genom en författning, som

närmare angåve vad som vid slakt vore tillåtet eller förbjudet.

Av de myndigheter, som avstyrkt motionärernas förslag, har överståtliållarämbetet,

som med sitt utlåtande överlämnat yttranden av polismästaren i

Stockholm samt av slakthus- och saluhallsstyrelsen därstädes, anfört:

’Då uppenbar grymhet vid behandling av djur är i strafflagen belagd med

straff, så blir en person straffad, om han visar en sådan grymhet jämväl vid

slakt, därest han inser, att hans handlingssätt innefattar onödig grymhet. Inser

han däremot icke detta, och inses icke heller detta av befolkningen i

trakten, så är det upplysningens, framför allt folkskolans plikt att göra detta

klart för befolkningen. Man bör i allmänhet akta sig för att inskrida reglerande

och hämmande å folks handlingar, vilka de sedan gammalt äro vana

vid att företaga, utan man bör lära dem, att ett sådant handlande bör undvikas.

Fortsätta de i alla fall härmed, d. v. s. i detta fall med ett förfarande

vid slakt, som innebär onödig grymhet, så måste denna grymhet betraktas

såsom uppenbar och är således redan nu belagd med straff. I stort sett torde

kunna sägas, att nutidens lagstiftning är alldeles för benägen att stifta lagar

för alla förekommande fall. Man vågar snart icke taga ett steg utan att fråga

sig om detta är lagligen tillåtet, överståthållarämbetet hemställer alltså, att

vidare stadganden uti förevarande avseende må befinnas icke vara erforderliga.

’

Länsstyrelsen i Uppsala län, som vid utlåtandet fogat yttranden av länsveterinären

ävensom veterinärstyrelsen i länet, har uttalat följande:

Det torde vara obestridligt, att på senare tider insikten om förkastligheten

av onödigt plågsamma slaktmetoder vunnit avsevärt i styrka och utbredning,

ävensom att ytterligare framsteg i denna riktning vore att med visshet emotse.

Länsstyrelsen ansåge det dock kunna lända till gagn, om kvardröjande rester

av äldre vanor och uppfattning även på lagstiftningens väg bekämpades. Av

olika skäl syntes det emellertid vara olämpligt att meddela detaljerade föreskrifter

om förfarandet vid slakt. Uppenbar grymhet vid slaktande av husdjur

utgjorde i själva verket allenast en form av straffbart djurplågeri. Då detta

näppeligen med tillräcklig påtaglighet framginge av ifrågavarande strafflagsparagrafs

nuvarande lydelse, förordade länsstyrelsen, att bland exemplen i

18 kap. 16 § i strafflagen infördes ungefär följande: »genom sådant förfarande

vid slakt, att onödigt lidande tillfogas djuret».

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som med utlåtandet överlämnat yttranden

från kommunalfullmäktige i Vånga och Norra Åkarps socknar samt östra

Skånes andelsslakteriförening, har yttrat:

Val maste det anses önskvärt, att bestämmelser i syfte att förhindra råhet

och onödig grymhet vid slakt kunde införas i lagstiftningen. Emellertid vore

det av vikt, att dessa bestämmelser icke gjordes sådana, att deras iakttagande

måste föranleda nedsättning i köttets värde eller eljest för yrkesutövarna medföra

skada,^ vilken icke stode i rimligt förhållande till vad man genom lagstiftningen

avsåge att vinna. I detta avseende ansåge länsstyrelsen vissa av Östra

Skånes andelsslakteriförening med avseende å slakt av svin framställda erinringar

förtjäna beaktande. Ehuru länsstyrelsen alltså funne syftet med de

vid årets riksdag väckta motionerna beaktansvärt, kunde länsstyrelsen icke

tillstyrka en lagstiftning i ämnet på grundval av det av motionärerna framförda

lagförslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har med överlämnande av ett från lappfogden

i länets norra distrikt infordrat yttrande andragit följande:

Utvecklingen under de senaste årtiondena företer en fortgående fördjupning

inom alla samhällslager i »uppfattningen av människans förpliktelser mot djuren

och hand i hand med denna utveckling hava även de gamla slaktmetodema

i allt större utsträckning fått vika för mera tidsenliga och humana förfaringssätt.

Denna utveckling får väl till en del betraktas som en frukt av den stigande

allmänna upplysningen, men säkerligen har också den speciellt av djurskyddsföreningarna

_ bedrivna propagandan för humanare slaktmetoder i väsentlig

mån bidragit till de resultat, som hittills uppnåtts. För en särskild

lagstiftning på detta område finner länsstyrelsen tiden ännu icke mogen. Bland

befolkningen i mera avlägsna bygder och särskilt bland lappallmogen torde

nämligen ännu råda föga förståelse för nyheter på detta område, och det

skulle därför säkerligen möta oöverstigliga .svårigheter att effektivt upprätthålla

en lag, som stämplar den allmänt gängse och såsom lämpligast ansedda

slaktmetoden såsom brottslig handling. Härtill kommer, att det ännu icke synes

vara nöjaktigt utrett, vilka metoder, som i olika fall bäst lämpa sig för

behörigt tillgodoseende såväl av kravet på djurskydd som av djurägarens berättigade

intresse ^av bästa möjliga ekonomiska utbyte av slakten. Statsmakternas

åtgärder på förevarande område synas därför för närvarande böra inskränkas

till att uppmuntra och understödja upplysningsverksamheten. Som

lämpliga organ för denna verksamhet torde kunna framhållas hushållningssällskapen,

vilka genom sina vandringsrättare stå i kontakt med befolkningen

även på avlägsna platser och därigenom äro i stånd att göra effektiv propaganda

för förbättrade slaktmetoder. Lappfogdarna och lappväsendets övriga

tjänstemän skulle säkerligen även lätt kunna intresseras för motsvarande uppgift

bland de renskötande lapparna.’

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus’ län, som infordrat yttrande från hushållningssällskapets

förvaltningsutskott .samt Göteborgs djurskyddsförening, har

anfört:

Med stigande upplysning hade ett humanare förfarande vid slakt av husdjur

efter hand börjat tillämpas, och känslan för skyldighet att vid slakt

undvika allt onödigt plågande av djuren torde numera hunnit tränga in i det

allmänna rättsmedvetandet. Länsstyrelsen ansåge sig också kunna vitsorda en

av förvaltningsutskottet lämnad uppgift, att vid hemslakt bedövningsmetoden

allmänt tillämpades i länet. Med hänsyn härtill ifrågasattes, huruvida lagstiftning

i ämnet vore erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 85.

2b

Länsstyrelsen har därefter behandlat frågan om betydelsen av det föreslagna

bedövningstvångets införande med hänsyn till verksamheten vid de s. k. exportslakteriema

och funnit sig, innan denna fråga utretts, såsom förut nämnts

icke kunna taga någon ställning till saken.

De yttranden, vilka efter vad förut nämnts införskaffats av överståthållar- Av länssty
v

7 vtl86YYiO/ \7lr

ämbetet och länsstyrelserna, innehålla uttalanden såväl för som emot den förskaffade

ifrågasatta lagstiftningen. yttranden.

Tillstyrkande hava — förutom länsveterinärerna i Södermanlands och Västmanlands

län, för vilkas yttranden redan blivit redogjort, •— uttalat sig polismästaren

i Stockholm, magistraterna i Härnösand och Sundsvall samt Lindesberg

och Örebro ävensom hälsovårdsnämnden i sistnämnda stad, tretton

landsfiskaler i Yästernorrlands, en i Kopparbergs och tre i Örebro län, lands - fogden i Kronobergs lön samt länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler,

lappfogden i Västerbottens län, länsveterinärerna i Stockholms,

Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län,

veterinärstyrelsen och länsveterinären i LJppsala län, länsveterinären och tre

distriktsveterinärer i Blekinge län, länsveterinären i Jämtlands länsveterinärdistrikt

samt stadsveterinären i Sundsvall, hushållning ssällskapens i Östergötlands

och Kalmar läns förvaltningsutskott ävensom kommunalfullmäktige i

Norra Åkarps socken och Göteborgs djurskyddsförening.

Däremot hava i avstyrkande riktning uttalat sig — förutom magistraten i

Örnsköldsvik och stadsstyrelsen i Sollefteå ävensom vissa landsfiskaler i Västernorrlands

län, vilkas uttalanden tidigare refererats — lappfogden i Norrbottens

läns norra distrikt, hushållningssällskapens i Gävleborgs samt i Göteborgs och

Bohus’ län förvaltningsutskott, kommunalfullmäktige i Vänga socken samt

Östra Skånes andélsslakteriförening.

Vidare har länsveterinären i Härjedalens länsveterinärdistrikt anfört, hurusom

i distriktet uppfattningen, att husdjuren vid slakt ej borde tillfogas onödigt

lidande, så genomträngt hela befolkningen, även i de avlägsnaste bygder,

att lagstiftningsåtgärder i förevarande avseende i vad det gällde denna trakt

kunde anses för obehövliga. Därest emellertid lagstiftningsåtgärder påkallades

med hänsyn till övriga delar av landet, syntes det av de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund utarbetade lagförslaget väl fylla sitt ändamål.

En landsfiskal i Västernorrlands län har gjort ett uttalande, varav synes

framgå, att han betvivlar, att i ämnet skall kunna åstadkommas någon lagstiftning,

som bleve fullt effektiv. Slutligen har slakthus- och saluhallsstyrelsen

i Stockholm, under erinran att i nämnda stad liksom i övriga kommuner

med slakthustvång förbud rådde mot slakt av boskap annorstädes än i offentligt

slakthus, framhållit, att dettas organisation och ställning torde lämna

erforderlig trygghet emot, att slakt där skedde på sätt, som kunde anses medföra

onödigt lidande för djuren, samt vidare uppgivit, att inom styrelsen skilda

meningar yppats angående behövligheten över huvud taget av särskild lagstiftning

om förfarandet vid slakt. Enighet hade emellertid rått därom, att

vissa former av slakt utan bedövning av djuret före blodavtappningen förekomme,

som uppenbarligen tillfogade djuret onödigt lidande och vilka följaktligen

borde vara förbjudna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

I övrigt hava i sådana yttranden, som gå i tillstyrkande riktning, liknande

synpunkter framkommit som de, vilka blivit uttryckta i förut återgivna tillstyrkande

uttalanden. Sålunda har anmärkts, att genom den å området bedrivna

upplysningsverksamheten småningom åstadkommits, att slakt av husdjur

mestadels verkställdes först efter bedövning. Dock ägde fortfarande slakt

i viss utsträckning rum utan föregående bedövning. Beträffande storboskap

vore dock sådant mindre vanligt och torde då förekomma i avlägsna eller glest

befolkade bygder. I fråga om mindre djur såsom får, kalvar och svin underlätes

däremot oftare att bedöva dem. En landsfiskal har anmärkt, att det

torde givas enstaka exempel även inom tätare befolkade trakter, där slakten

verkställdes efter föråldrade metoder, varjämte det syntes hava inrotat sig en

föreställning, att slakt av vissa djur ej kunde verkställas annat än på hävdvunnet

sätt. I åtskilliga yttranden har sagts, att vad nu anmärkts i fråga om

missförhållanden vid slakt närmast ägde tillämpning med avseende å hemslakt,

under det att vid yrkesmässigt bedriven slakt bedövning mindre ofta bleve

försummad. I ett par yttranden har dock uttryckligen framhållits, att lagstiftning

ansåges behövlig såväl vid yrkesmässigt bedriven slakt som vid hemslakt.

Några uttalanden hava upptagit, att onödigt plågande av djuren ofta

hade sin grund däri, att slakten utfördes av ovana och okunniga personer. I

ett par yttranden har förklarats, att i den ort, sådant yttrande avsåge, inga

missförhållanden av betydelse förekommit under senare tid, men att förhållanden

å andra orter torde påkalla lagstiftning i ämnet. Å andra sidan har i

många fall dylik lagstiftning betecknats såsom synnerligen välbehövlig. Flerstädes

har framkommit, att kravet å lagstiftning uppbures av den allmänna

folkmeningen. I några uttalanden har i samband härmed betonats, att fortsatt

upplysningsverksamhet icke vore tillfyllest. Slutligen hava ett antal

yttranden, däribland några som avgivits av landsfiskaler, uttryckligen framhållit,

att de missförhållanden, varom fråga vore, i allmänhet icke kunde åtkommas

efter 18 kap. 16 § strafflagen.

Vidkommande nu ifrågavarande yttranden, som gå i avstyrkande riktning,

har lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt yttrat:

De slaktmetoder, som sedan gammalt vanligast förekomme bland lapparna

och nybyggarna i Norrbottens nordligaste socknar, vore nackstick vid slakt

av nötkreatur och hjärtstick vid slakt av renar och mindre djur såsom får

och getter. Båda sticken hade förut vanligen skett utan någon som helst

bedövning och så vore ännu vid slakt av renar vanligen fallet. Vid slakt

av nötkreatur och mindre husdjur hade däremot under senaste årtiondet humanare

slaktmetoder i allt större utsträckning kommit till användning. Förtjänsten

av denna förbättring tillkomme till största delen vandringsrättarna,

vilka så ofta tillfälle erbjödes dem verkställde slakt efter modernare metoder.

Ännu funnes dock trakter, där slakt särskilt av mindre husdjur skedde

utan bedövning, genom hjärtstick. Innan en speciell slaktlag trädde i kraft,

vore det, särskilt i fråga om slakt av renar, alldeles nödvändigt att under

ett flertal år bedriva en intensiv propaganda för humanare slaktmetoder, så

att i det allmänna medvetandet uppstode behov att få de missförhållanden,

som funnes, undanröjda. Önskvärt vore därför, att speciellt utbildade instruktörer

utsändes till de största slaktplatserna för att rent praktiskt visa

fördelarna av de humanare slaktmetoderna. Vunnes icke före lagens ikraftträdande

befolkningen på upplysningens väg i någon mån för de humanare

slaktmetoderna, skulle lagen säkerligen endast bliva till för att överträdas.

Bevakningen^kunde omöjligen göras så .snoggrann, att överträdelserna i större

antal^ bleve åtalade, särskilt som befolkningen knappast i något fall skulle

vara åklagarna till hjälp.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

27

Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott har anfört:

Utskottet kunde i viss grad biträda den i motionerna uttalade uppfattningen,

att djurplågeri vid slakt alltjämt utövades i stor skala. Dock hade motionärerna

alltför mycket underskattat den utveckling på hithörande område, som

försiggått under de sista tjugu åren. Med hänsyn till den humanare uppfattning,

som på nu förevarande område gjorde sig alltmer märkbar, ansåge utskottet,

att en särskild lagstiftning angående förfarande vid slakt icke vore

behövlig. Då dessutom numera förekommande djurplågeri vid slakt som. regel

torde hava sin orsak i ren okunnighet på området, vilken kunde bäst avhjälpas

genom undervisning, ansåge sig förvaltningsutskottet böra avstyrka, att den

i motionerna ifrågasatta lagen antoges, och i stället förorda sådana åtgärder,

att djurskyddsundervisningen kunde bedrivas enligt dittills följda grunder

och om möjligt ytterligare utökas och förbättras.

Hushållning ssällskapets i Göteborgs och Bohus’ län förvaltningsutskott har

likaledes konstaterat, att förhållandena under de senaste årtiondena undergått

en så avsevärd förändring till det bättre, att det kunde ifrågasättas om överhuvud

taget någon lagbestämmelse längre vore behövlig. Numera funnes knappast

något fall av slakt hos enskilda, med undantag för sådana, som förorsakades

av olycksfall, där ej bedövning verkställdes. Visserligen förekomme

det vid slakt å exportslakterierna, att slakt av svin verkställdes utan föregående

bedövning, men då detta allmänt betecknades såsom en praktisk nödvändighet,

och enligt veterinärers yttrande icke medförde något djurplågeri,

torde någon lagstiftning i avsikt att förbjuda slaktmetoden icke vara erforderlig.

Därför avstyrktes motionärernas förslag.

Östra Skånes andels slakteriförening har helt grundat sitt avstyrkande på de

olägenheter, vilka vad angår slakt av svin förmenats vara förbundna med bedövning

före blodavtappningen.

I tillstyrkande riktning hava uttalat sig jämväl direktörerna vid de offentli- Represenga

slakthusen i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom styrelsen för för- ^fffntUga

eningen svenska städers offentliga slakthus. slakthus.

För de yttranden, vilka avgivits av föreståndarna för de förut nämnda mosaiska

församlingarna, skall i annat sammanhang redogöras.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har i sin tidigare omförmälda framställ- Föreningen

ning hemställt, att för riksdagen måtte snarast möjligt framläggas ett förslag

till slaktlag, däri påbjödes ovillkorlig bedövning av slaktdjuren före blodav- an i£s a

tappningen. Till stöd härför har föreningen anfört, att visserligen slakt av husdjur

numera, i främsta rummet tack vare djurskyddsföreningarnas arbete, i

mycket betydande omfattning företoges, först sedan djuren blivit bedövade;

och åstadkommes bedövningen genom injagande av en kula eller indrivande av

en sprint i stora hjärnan. Dock slaktades ännu å landsbygden ett stort antal

djur utan föregående bedövning enligt gammalt hävdvunnet sätt. Vid exportslakterierna

kunde det till och med nästan betraktas som regel, att svinen först

upphissades i en vid ena bakbenet fäst järnlänk och därefter stuckes samt

lämnades att förblöda, allt utan någon som helst bedövning av djuren. Ehuru

ett flertal länsstyrelser ålagt allmänna åklagarna att såsom uppenbart djurplågeri

beivra all slakt av husdjur, vilken företoges utan föregående bedövning,

kunde detta under nuvarande förhållanden ej med framgång konsekvent

genomföras, då bristen på en slaktlag, vilken oförtydbart påbjöde bedövning

av slaktdjuret, innan blodavtappningen började, gjorde utgången av ett dylikt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

åtal mycket oviss. Det vore dock tydligt, att allmänheten hade svårt att fatta,

varför just detta uppenbara och omänskliga djurplågeri skulle få förövas utan

minsta straffpåföljd, under det att relativt lindriga fall av djurplågeri bestraffades.

Under dessa förhållanden bleve icke minst landsfiskalernas ställning

ofta nog mycket svår och obehaglig.

Föreningen I denna hemställan har föreningen Sveriges stadsfiskaler förklarat sig i hutVdrn9k

vuc^sak instämma. De i framställningen från Sveriges landsfiskaler berörda,

S a ler. a~ a landsbygden förekommande förhållandena gällde visserligen icke i allo städerna,

men önskvärdheten av effektiv lagstiftning för hindrande av onödigt

djurplågeri framstode även här, särskilt vid åtskilliga till städerna förlagda

slakterier. Visserligen finge väl anses, att svårigheter mötte att vid yrkesmässig

slakt åstadkomma alla de ur djurvårdssynpunkt önskvärda åtgärder,

som kunde ifrågakomma, men detta förringade dock icke angelägenheten av

lagstiftning, innefattande förbud i allmänhet mot slakt utan bedövning. Från

föreningsmedlemmars praktik såsom åklagare kunde intygas, vilket grymt

djurplågeri alltjämt florerade under laga former, och huru svårt det för närvarande

vore att få dylikt beivrat.

Nordiska Nordiska djurskyddsföreningen och Djurvännernas nya förening hava i sin

föreningen ^ram:ställning framhållit, att rättsuppfattningen hos största delen av vårt folk

och Djur- numera krävde ovillkorlig bedövning av slaktdjur före blodavtappningen och

vannernas apj. cjenna rättsuppfattning hade behov snarast möjligt av stöd genom positiva

ening. lagbestämmelser.

Departe- I fråga om behovet av lagbestämmelser i detta ämne ansluter jag mig till den

men sc e en. uppfattning, som kommit till uttryck i riksdagens och justitieombudsmannens

framställningar och nu jämväl bestyrkts av det övervägande flertalet i detta

ärende avgivna yttranden från ämbetsmyndigheter och enskilda sammanslutningar.

Val står det utom varje tvekan, att den ihärdiga upplysningsverksamhet,

som sedan åratal bedrivits av frivilliga krafter i djurskyddsarbetets

tjänst, på de flesta håll i vårt land vunnit avgjord framgång. På denna väg

hava slaktsätt, som kännetecknats av grymhet och råhet, i stor utsträckning

undanträngts. I folkmedvetandet har förpliktelsen till god behandling

av djuren otvivelaktigt alltmer erhållit insteg; ett erkännande härav ligger

även i de tid efter annan skärpta straffbestämmelser mot djurplågeri, vilka

upptagits i vår lagstiftning. Men knappast synes det göra till fyllest att härutinnan

helt lita till verkan av fortsatt upplysning. Utredningen ger efter min

uppfattning tydligt vid handen, att mångenstädes ännu förekommer slakt under

former, vilka det måste vara angeläget att förhindra. Där dylika slaktsätt

icke innebära .straffbart djurplågeri — och i allmänhet torde en tillämpning av

18 kap. 16 § strafflagen vara utesluten — erbjuder gällande lagstiftning icke

något medel till deras beivrande.

Det torde ligga i sakens natur, att på en allmän sammanfattning av föreskrifter

om förfarandet vid slakt icke kunna ställas alltför höga anspråk i

fråga om fullständighet eller utformning i detaljer. En långt genomförd reglering

skulle knappast heller vara önskvärd eller lämplig. För lantbefolkningen

kunde den lätteligen bliva oskäligt betungande, och, i den mån den tilläventyrs

komme i alltför skarp motsättning till rådande bruk och vanor, skulle

den svårligen kunna alltigenom upprätthållas. En begränsning är därför nöd
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

v

vändig. De förslag och uttalanden, vilka tid efter annan förekommit i fråga

om en lagstiftning i detta ämne, sammanstämma däri, att dess väsentliga betydelse

måste ligga i genomförandet av den allmänna regeln, att vid slakt bedövning

skall föregå djurets avlivande. Att en föreskrift av detta innehåll

jämte därtill anslutna bestämmelser om straff för överträdelse böra meddelas i

form av lag synes följa av deras samband med strafflagens stadganden om

djurplågeri. Huruvida de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga,

böra upptagas i en dylik lag eller lämpligare utfärdas i administrativ

ordning, lärer bliva beroende av den närmare prövningen av dessa bestämmelsers

innehåll och tillämplighet.

Om en lagstiftning av nu antytt innehåll skall komma till stånd, möter

spörsmålet, huruvida den bör erhålla giltighet beträffande husdjursslakt i

allmänhet eller om den bör vinna tillämpning endast med viss begränsning. I

1909 års skrivelse uttalade riksdagen, att det syntes tveksamt om den ifrågasatta

lagstiftningen borde omfatta även annan slakt av husdjur än sådan, förrättad

av dem, vilka utövade slakteriyrket såsom näring eller eljest i mera avsevärd

omfattning tillhandaginge allmänheten med förrättande av slakt. För min

del har jag emellertid av utredningen i ärendet funnit framgå, att lagens syfte

måste komma att väsentligen äventyras, därest dess tillämplighet skulle på angivet

sätt inskränkas. Vid avfattandet av lagens bestämmelser bör tydligen dock

tillses, att dessa icke bliva onödigt betungande med hänsyn till s. k. hemslakt.

På grundval av den föreliggande utredningen har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta ett förslag till lag angående slakt av husdjur. För detta

förslag anhåller jag nu få lämna redogörelse.

Såsom framgår av den föreslagna lagens rubrik, skall lagen äga tillämp- Speciell maning

endast i fråga om slakt av husdjur. Någon närmare bestämning av ut- Rubriken

trycket husdjur har icke ansetts erforderlig, helst uttrycket redan tidigare

brukats i vissa författningar. Att, på sätt i ett yttrande blivit ifrågasatt,

från lagens tillämpning undantaga fjäderfä, har jag icke kunnat anse lämpligt,

särskilt med hänsyn till det i vissa orter brukliga tillvägagångssättet vid

slakt av gäss. De bestämmelser, vilka upptagits i lagförslaget, torde ej heller

äga det innehåll, att ett dylikt undantag kan anses nödvändigt.

I fråga om innebörden av uttrycket slakt — vilket icke heller ansetts behöva

närmare definieras ■—- har i ett yttrande anmärkts, att då därmed torde

åsyftas endast dödande av djur för köttets användande såsom födoämne och

meningen icke kunde vara att förbjuda exempelvis avlivande av hundar och

katter medelst lämpliga gifter eller dylikt, detta möjligen borde komma till uttryck

i lagens avfattning. För min del har jag ansett det icke kunna vara tvivelaktigt,

att de anförda fallen ej innefattas under begreppet slakt. Med slakt

i egentlig mening torde nämligen förstås allenast ett husdjurs avlivande för köttets

användning till föda, varjämte uttrycket i överförd bemärkelse lärer användas

jämväl i fråga om vissa därmed besläktade fall, såsom när ett husdjur, vars

kött under normala förhållanden användes till föda, skall avlivas, men köttet

— till följd av sjukdom hos djuret eller av annan orsak — icke tillvaratagas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

y

I detta sammanhang må anmärkas, att till slakt av husdjur icke kän vara att

hänföra det fall, att ett sådant djur, som förvildats eller av annan orsak ej

kan infångas, dödas genom skjutning å avstånd eller på annat liknande sätt.

1 §•

I denna paragraf har upptagits den redan angivna huvudregeln, att vid slakt

av husdjur bedövning skall föregå djurets avlivande. Stadgandet har erhållit

sådan avfattning, att, sedan bedövningen verkställts, blodavtappningen icke må

kunna fördröjas så länge, att djuret hinner återfå medvetandet, innan till följd

av densamma döden inträtt.

I enlighet med vad i åtskilliga yttranden förordats har i fråga om slakt av

fjäderfä och kaniner medgivits det undantag från huvudregeln, att avlivandet

må kunna ske utan föregående bedövning av djuret genom att huvudet hastigt

skiljes från kroppen. Det nu å vissa håll vid slakt av fjäderfä och stundom

även beträffande kaniner praktiserade förfarandet att utan föregående bedövning

avskära djurets huvud eller att endast öppna halsådrorna blir genom nu

berörda stadgande förbjudet. Likaledes må framhållas, att det nu brukliga

tillvägagångssättet att avliva gäss icke medelst huvudets avhuggande utan

genom blodavtappning kommer att vara tillåtet allenast om djuret förut bedövats,

exempelvis genom ett tillräckligt kraftigt slag å främre delen av huvudet.

Det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda förslaget upptog •sussa

föreskrifter angående det sätt, varpå bedövningen finge äga rum. Sålunda föreslogs,

att bedövningen skulle verkställas därigenom att i stora hjärnan indreves

en sprint eller skötes in en kula; dock att mindre djur kunde bedövas

genom slag i pannan. Bestämmelsen motiverades på följande sätt:

’Bland metoder, som kunna tänkas komma till användning vid bedövning av

slaktdjur, böra främst sådana komma i fråga, varvid en främmande kropp

indrives eller inskjutes i de delar av djurets hjärna, till vilka medvetandet

anses lokaliserat, nämligen de mitt för pannbenet belägna partierna av stora

hjärnan. Genom att använda slag- eller skjutapparat äger man nämligen väsentligt

större garantier för att icke blott bedövning åstadkommes utan att

även ett uppvaknande icke må komma i fråga. Det är nämligen ingalunda

sällsynt, att ett icke tillräckligt kraftigt eller felaktigt applicerat slag mot

djurets panna antingen icke åstadkommer någon bedövning alls eller också

åvägabringar en ofullständig sådan av endast övergående art. Särskilt vanskligt

kan det dessutom vara att på sistnämnda sätt söka bedöva ett stort och

kraftigt djur med hårt och starkt byggt pannben. Handlar det åter om mindre

djur, såsom i synnerhet får och kalvar samt bland fjäderfä gäss, bör en betryggande

grad av bedövning av slaktdjuret kunna åstadkommas endast genom det

s. k. pannslaget utan användning således av någon apparat, som direkt skadar

stora hjärnan.’

Frågan, huruvida lagen bör innehålla anvisning angående sättet för bedövningens

verkställande, har berörts i några av de inkomna yttrandena.

Sålunda har professor Johansson yttrat, att motionärernas förslag huvudsakligen

rörde sig med primitiva metoder samt uppenbarligen förutsatte, att

dessa skulle bliva bestående. Man kunde sålunda befara, att förslagets antagande

skulle bidraga till att för lång tid framåt fastlåsa metoder, som för

tillfället tillfredsställde vissa krav. Då förslaget avsåge att legalisera vissa

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

31

angivna delar av det för närvarande praktiserade slaktförfarandet, kunde man

ock vara tveksam, huruvida en detalj sådan som »klubbandet» representerade

ett framsteg, vilket förtjänade anföras i särskild lag. Onekligen måste detsamma

räknas till det primitiva dödandet. En landsfiskal har gjort gällande,

att bedövning borde få verkställas endast med användande av godkänd

skjutapparat. Direktören vid det offentliga slakthuset i Malmö har anfört,

att, om olämpliga redskap användes, kunde indrivandet av en sprint eller inskjutandet

av en kula i stora hjärnan på ett djur medföra både lidande för

djuret och risk för de vid slakten närvarande personerna. Då numera överallt

i handeln tillhandahölles lämpliga slaktapparater för såväl kula som sprint,

borde i lagtexten utsägas, att indrivandet av sprinten eller kulan skulle ske

medelst slaktapparat. Styrelsen för föreningen svenska städers offentliga

slakthus har likaledes föreslagit, att till förekommande därav, att vid bedövning

med sprint eller kula användes antingen en lös sprint eller ett vanligt

skjutgevär, vilket kunde medföra onödigt lidande för djuret och risk för den,

som verkställde bedövningen, i lagen borde föreskrivas, att bedövning skulle

ske medelst slaktapparat. Emellertid har styrelsen ansett, att tillika ett stadgande

kunde upptagas av innehåll, att bedövningen jämväl finge verkställas

efter annan metod, därest den blivit godkänd av veterinärhögskolans lärarekollegium.

Dylikt stadgande liar ock förordats av direktören vid det offentliga

slakthuset i Stockholm, som anfört, att det ej.vore uteslutet att nya, ännu

bättre bedövningsmetoder kunde framkomma. Även länsstyrelsen i Västernorrlands

län har anmärkt, att slakttekniken fortfarande torde vara stadd i

framåtskridande och att därför tvekan syntes befogad, huruvida det kunde vara

lämpligt att angiva vissa sätt för bedövningsverkställande såsom ensamma

tillåtliga. I ett annat yttrande har däremot den mening uttalats, att »ett

lagstiftande om ännu okända metoder» vore olämpligt. Slutligen har en länsveterinär

framhållit, att lagen borde bestämma att slakt måste föregås av

djurets effektiva bedövning, varjämte anmärkts, att till sådan bedövning borde

räknas skott genom huvudskålen och krossning av denna genom sprint, yxa,

klubba eller dylikt.

För egen del vill jag ansluta mig till vad i vissa utlåtanden anförts mot intagande

i lagen av föreskrifter om ett visst förfarande vid bedövningens verkställande.

Att, såsom i ett par yttranden förordats, för varje fall påbjuda

användning av särskilt konstruerade bedövningsredskap, såsom skott- eller

slagapparater, anser jag för närvarande icke lämpligen kunna ske. Icke heller

kan jag finna riktigt att föreskriva ovillkorlig användning av de bedövningsmetoder,

vilka nu med avseende å de olika djurslagen vanligen begagnas. Därigenom

torde kunna förhindras den utveckling av ännu bättre bedövningsmetoder,

vilken alltjämt fortgår. Jag har därför stannat vid att icke föreslå någon

särskild bestämmelse i fråga om sättet för bedövningens åvägabringade. Av

det tidigare återgivna yttrandet från veterinärhögskolans lärarekollegium framgår

för övrigt, att med nödig färdighet hos den, som verkställer slakten, den

ena bedövningsmetoden icke behöver giva sämre resultat än den andra. På

den, som verkställer slakt, lärer i allt fall lagen få anses ställa den fordran

att han begagnar sig av ett efter omständigheterna lämpligt tillvägagångssätt

för verkställande av bedövning.

Framhållas kan, hurusom lagen icke avser att förhindra det åtminstone vid

hästslakt stundom brukade, av veterinärhögskolans lärarekollegium omnämnda

förfarandet att medelst gevär eller pistol giva djuret ett skott i huvudet samt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

därefter avtappa blodet. Visserligen lärer dylikt skott i regeln föranleda eu

ögonblicklig död, vadan bär egentligen icke kan sägas, att djuret bedövas.

Emellertid skall enligt uppgift motsvarande förhållande ofta, särskilt i fråga

om svin, inträffa jämväl där s. k. skjutapparat kommer till användning. Anmärkningen

träffar således även denna metod. Påpekas må för övrigt, att i

den finska förordningen skott ur skjutvapen nämnts bland bedövningsmetoder

vid sidan av bedövning medelst skjutapparat. Likaså i vissa av de inkomna

yttrandena.

2 §.

Enligt motionerna vid 1925 års riksdag skulle slakt få utföras allenast av

däri kunnig person, som uppnått aderton års ålder. I fråga om denna bestämmelse

yttrade motionärerna endast, att förstnämnda uttryck icke finge tolkas

så, att en person, vilken utfört slakt å ett eller flera slag av djur, därför

nödvändigtvis måste vara hemmastadd i slakt av alla djur. Med avseende å

åldersgränsen hade ansetts, att en person före den nämnda åldern som regel

icke ägde den för slakt av storboskap nödiga styrkan, ej heller det förstånd,

som tarvades för att med mildhet och aktsamhet behandla slaktdjur.

Veterinärhögskolans lärarekollegium har rörande den av motionärerna föreslagna

bestämmelsen yttrat: Det syntes kollegiet lämpligt, om bestämmelsen

gjordes mindre sträng åtminstone tills man hunnit förvärva nödig erfarenhet,

huru påbudet om obligatorisk bedövnig av slaktdjuren komme att verka. Stadgandet

borde ändras såunda, att all slakt skulle utföras av person, som vore

hemmastadd uti att vid slakt använda bedövning, eller åtminstone med tillhjälp

eller under medverkan av sådan person. Vidare borde åldersgränsen med hänsyn

till möjligheten att utbilda slaktarlärlingar kunna något sänkas.

Styrelsen för veterinärhögskolan har förklarat sig finna de av lärarekollegiet

sålunda uttalade betänkligheterna i viss mån berättigade. Dessa betänkligheter

torde bäst undanröjas, om åt paragrafen gåves sådant innehåll, att slakt

icke finge självständigt utföras av annan person än sådan, som däri vore kunnig

och uppnått t. ex. 21 års ålder, men att person, som uppnått exempelvis 16 års

ålder, dock finge verkställa slakt av smådjur, d. v. s. kaniner, fjäderfän och

dylika djur, så ock av större djur, därest slakten skedde under tillsyn och ansvar

av person, som uppfyllde förstnämnda villkor.

Medicinalstyrelsen har anfört: Ifrågavarande bestämmelse i motionärernas

förslag borde något ändras, så att av densamma tydligt framginge, att den,

som verkställde slakt, skulle vara kunnig i det slaktsätt, varom fråga vore.

Vidare syntes fordran på viss åldersgräns för rätt att verkställa slakt av praktiska

skäl ej böra uppställas.

Det nu berörda förslaget har föranlett uttalanden jämväl från åtskilliga

andra håll.

Sålunda hava länsstyrelsen i Örebro län, lappfogden i Norrbottens läns norra

distrikt, hushållningssällskapens i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus’

län förvaltningsutskott, länsveterinärerna i Uppsala län samt i Dalarnes övre,

Jämtlands och Härjedalens länsveterinärdistrikt ävensom hälsovårdsnämnden i

Örebro och direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm funnit uttrycket

»däri kunnig person» alltför obestämt och följaktligen ägnat att leda till skilda

tolkningar på olika orter, därest bestämmelsen överhuvud taget kunde få någon

praktisk betydelse. Bestämmelsen har därför i några av dessa yttranden ansetts

böra kompletteras genom angivande, hur den avsedda kompetensen skulle

styrkas. Hushållningssällskapets i Östergötlands län förvaltningsutskott har

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

33

ifrågasatt, att någon dylik bestämmelse tillsvidare icke borde upptagas i lagen.

Hälsovårdsnämnden i Örebro har uttalat enahanda mening, men tillagt, att

möjligen kunde i stället stadgas förbud för den, som ej genomgått särskild utbildningskurs,

att yrkesmässigt utföra slakt. Länsveterinärerna i Jämtlands

län hava ansett omöjligt att uppställa några särskilda villkor i avseende å

kunnigheten hos den, som skall utföra slakt. Länsveterinären i Jämtlands

länsveterinärdistrikt har därvid i stället ifrågasatt mera utförliga bestämmelser

i fråga om tillvägagångssättet vid slakt. A andra sidan har länsveterinären

i Stockholms län samt en landsfiskal i Västernorrlands län funnit, att slakt

borde få utföras endast av yrkesutbildad person. Länsveterinären i Uppsala län

har framhållit, att vid slakt av mindre djur ingalunda erfordrades samma

yrkesskicklighet som i fråga om slakt av större djur, men att slaktaren i senare

fallet borde styrka sin kompetens genom en av myndighet utfärdad licens.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt har anfört, att det ju läge i vars

och ens eget intresse, om han önskade få slakt utförd, att denna verkligen

skedde genom kunnig person. — Vad angår den av motionärerna tillämnade

åldersgränsen har slakthus- och saluhalls styr elsen i Stockholm ansett densamma

väl hög. Föreningen svenska städers offentliga slakthus jämte direktörerna

vid slakthusen i Stockholm och Göteborg hava uttalat sig för sänkning av åldersgränsen

till femton år. Kalmar läns södra hushållning ssällskaps förvaltningsutskott

har funnit, att åldersbegränsningen borde hava avseende endast å

yrkesmässigt bedriven slakt, varemot någon sådan begränsning icke borde stipuleras

beträffande hemslakt. Länsveterinären i Uppsala län samt en landsfiskal

hava yrkat, att åldersgränsen måtte bestämmas till tjugu år, medan

Nordiska djurskyddsföreningen föreslagit en minimiålder av tjuguett år. Lappfogden

i Norrbottens läns norra distrikt har anfört, att bestämmelsen om aderton

års ålder torde kunna gälla slakthus eller andra slakteriinrättningar men

icke slakt i hemmen eller vid lappkåta.

För vinnande av det med lagen avsedda syftet, att slaktdjuren må besparas

onödigt lidande, finner jag det vara av vikt, att slakten till den del, den försiggår

medan djuret ännu lever, verkställes endast av därtill lämpliga personer.

Vilka betingelser i sådant hänseende böra uppställas, synes emellertid tveksamt.

Dock torde det vara klart, att för självständigt utförande av nämnda

del av slakten en viss ålder bör kunna fordras; och har jag därvid ansett den av

motionärerna vid 1925 års riksdag föreslagna minimiåldern, aderton år, lämpligen

kunna fastställas. Säkerligen skulle det för en stor del av landsbygdens

befolkning ställa sig olägligt, om en högre ålder bleve föreskriven. Å andra

sidan måste medgivas, att särskilt av hänsyn till yrkesutbildningen möjlighet

bör finnas även för den, som icke fyllt aderton år, att på annans ansvar deltaga

i slakt. Likaledes lära under enahanda förhållanden smådjur, såsom fjäderfä

och kaniner, utan olägenhet kunna avlivas av underårig person. Jag har därför

föreslagit ett stadgande av sådant innehåll, att under uppsikt av någon,

som fyllt aderton år, och på dennes ansvar jämväl den, vilken icke uppnått

nämnda ålder, må verkställa bedövning och blodavtappning eller eljest avliva

djuret. Av stadgandets avfattning framgår, att den person, vilken sålunda har

uppsikt över slakten, ensam bär ansvaret, därest för slakten gällande föreskrifter

icke iakttagas.

Vidkommande fordran å viss utbildning, torde det få anses uteslutet

att gå så långt som i vissa yttranden förordats, eller att kräva utbildning vid

Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 sand. 71 käft. (Nr 85.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kung!,. Maj:ts proposition nr 85.

slakteriinrättning. Med den betydande omfattning, vari å landsbygden hemslakt

ännu utövas, skulle en sådan föreskrift bliva oskäligt sträng. Icke heller

synes mig lämpligt att härutinnan skilja mellan yrkes- och hemslakt, helst en

sådan skillnad mången gång kunde bliva vansklig att genomföra. I vissa

orter torde nämligen ofta förekomma, att en och samma person, utan att sådant

är hans huvudsakliga näring, i stor omfattning anlitas av än den ene än den

andre djurägaren för verkställande av slakt. Beträffande slakteriinrättningar

kunde väl ett sådant villkor utan svårighet uppställas, men synes å andra

sidan i detta fall vara tämligen överflödigt. Påpekas må ock, att för vissa

slag av dylika inrättningar särskilda ordningsstadgar fastställts, däri även

upptagits föreskrifter i syfte att förhindra onödigt hård behandling av djuren.

Vad angår den av motionärerna föreslagna mindre omfattande bestämmelsen,

att den, som ville utföra slakt, skulle vara däri kunnig, finner jag riktigt vad

i vissa yttranden anmärkts, eller att en sådan bestämmelse är alltför obestämd.

Vid sådant förhållande har jag ansett lämpligast att icke i lagen

införes någon bestämmelse av detta innehåll. På sätt i ett yttrande erinrats,

ligger alltid något korrektiv däri, att det för den enskilde djurägaren icke saknar

betydelse, huruvida djuret vid slakten behandlas på tillfredsställande sätt,

enär motsatsen gärna inverkar ofördelaktigt å det uppslaktade köttets utseende

och beskaffenhet.

I detta sammanhang må anmärkas, att stundom ifrågasatts, om icke, såsom

fallet är i den finska förordningen, stadgande bör meddelas, att slakt, där sådant

utan olägenhet kan ske, skall företagas utom synhåll för andra slaktdjur.

Härutinnan kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad motionärerna vid

1925 års riksdag i denna fråga yttrat, eller att en sådan bestämmelse av praktiska

skäl ej låter sig genomföra, framför allt av den orsak att de offentliga

slakthusen äro så inrättade, att slakten försiggår i stora, öppna hallar. En

effektiv kontroll är ej heller möjlig åstadkomma, om slakten skall ske i tillstängda

mindre rum.

3 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelse om undantag från den allmänna regeln

om bedövning för det fall, att ett djur, som angripits av sjukdom eller

råkat ut för någon olycka, bör utan omgång eller uppskov nedslaktas. Motionärernas

förslag avsåg i denna del, att undantaget borde gälla allenast i fråga

om det föreskrivna sättet för verkställande av slakt. Undantag finge således

icke ske jämväl från föreskriften om viss minimiålder för den, som verkställde

slakten. I detta avseende anförde motionärerna:

''Vid olycksfall eller hastigt påkommen sjukdom, varvid det är nödvändigt

att döda ett husdjur så fort som möjligt, men tillgång till lämplig bedövningsapparat

saknas, och man sålunda har att välja mellan att låta djuret lida,

tills sådan apparat kan anskaffas, eller att använda de hjälpmedel, som aro till

hands, exempelvis en yxa eller enbart en kniv, bör lagen självfallet ej lägga

hinder i vägen för att en dylik från djurskyddssynpunkt försvarlig nödfallsåtgärd

tillgripes.’

I anslutning till en av länsveterinären i Kalmar län och samma läns södra

hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjord erinran har jag ansett denna

O V.VsO \ »xy

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 85.

35

paragraf böra erhålla sådan avfattning, att ifrågavarande s. k. nödslakt må

kunna, där omständigheterna det påkalla, verkställas utan iakttagande av bestämmelserna

i vare sig 1 eller 2 §.

4§.

Det vid 1925 års riksdag motionsvis framlagda lagförslaget innefattade

icke något undantag från skyldigheten att bedöva slaktdjur före blodavtappningen

i vidare mån än sådant undantag komme att följa av medgivandet till

vissa mindre djurs avlivande medelst huvudets avhuggande och av bestämmelserna

om s. k. nödslakt. Emellertid hava, såsom redan i det föregående blivit

omnämnt, yrkanden framkommit om befrielse från bedövningstvånget med

avseende å tre särskilda former av slakt, nämligen den judiska slaktmetoden,

den s. k. dansk-amerikanska svinslaktmetoden och renslakten.

Vidkommande först den judiska slaktmetoden, schäktningen, så har rörande Den judiska

dess religiösa innebörd i ett av föreståndarna för de mosaiska församlingarna scMktnini

Stockholm och Malmö aberopat, av förstnämnda församlings överrabbin Dr M.

Ehrenpreis avfattat yttrande uppgivits, att schäktningen härleddes ur en i 5

Mosebok 12:21, 23 och 24 förekommande hänvisning till ett visst slaktsätt och

till förbudet att njuta blod, enär »blodet är själen». Härjämte innehölle 3

Mosebok 11: 39 och 17:15 med flera ställen förbud att njuta kött av ett självdött

eller skadat djur. Vidare talade Talmuds äldre del, Mischna, om schäktmetoden

såsom en sedan länge bestående religiös tradition, varjämte en hel traktat

i Talmud ägnats åt detaljerade bestämmelser om den rituella schäktningen.

Dessa bestämmelser, vilka upptagits i senare judiska ritualcodices, utgjorde

grundvalen för de nuvarande schäktningsföreskrifterna. Enär djuret måste

slaktas i fullkomligt oskadat tillstånd, vore varje föregående bedövning, genom

skott i huvudet eller dylikt, rituellt förbjudet.

Av Ehrenpreis’ yttrande samt en av veterinärhögskolans rektor, professorn

A.V. Sahlstedt, verkställd, med utlåtandet från styrelsen för högskolan överlämnad

utredning, jämförda med vissa andra yttranden, inhämtas rörande tillvägagångssättet

vid schäktningen, vilken endast kommer till användning beträffande

idisslare och fjäderfä, följande:

Vid schäktningen kunna tva pa varandra följande avdelningar urskiljas.

Först fängslas och nedlägges djuret såsom förberedelse till det s. k. schäktsnittet.

Dessa förberedelser, som. endast avse att bringa djuret i det för snittets

utförande nödiga läget, höra icke till ritualen och utföras icke av den person,

vilken verkställer schäktsnittet. Något rituellt hinder att med avseende

å de nämnda förberedelserna använda den metod, som kan finnas ur djurskyddssynpunkt

lämplig, möter sålunda icke. Åtminstone å det offentliga

slakthuset i Stockholm äga dessa förberedelser rum i enlighet med vissa särskilt

meddelade föreskrifter, sålunda att djuret fängslas med hällor om alla

fyra extremiteterna och dragés omkull med hjälp av en vinsch, varvid fallet

mildras genom en läderdyna. Däremot får schäktsnittet enligt ritualen verkställas

allenast av en utav. vederbörlig rabbin särskilt auktoriserad schäktförrättare.

Denne, vilken inom den judiska församlingen intager en högre

tjänstemans ställning, skall vara i religiös mening skriftkunnig, gudfruktig

och i alla hänseenden oklanderlig. Han måste hava uppnått aderton års ålde»,

men får å andra sidan ej vara för gammal. Sedan djuret lagts omkull samt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

huvudet och halsen vänts så, att undersidan kommit uppåt samt kraftigt sträckts,

utföres schäktsnittet sålunda, att halsen genomskäres ända till kotorna medelst

en ytterst skarp, vass och glatt kniv, som skall vara minst dubbelt sa. lång

som djurets hals. Snittet, som måste utföras i ett sammanhang, lagges vinkelrätt

mot halsens längdriktning några centimeter nedanför struphuvudet, k or

dess utförande lärer enligt eu uppgift åtgå ungefär en halv sekund. Djuret

avlider sedan på grund av den utav halsådrornas avskärande föranledda iorblödningen.

I fråga om den omfattning, vari schäktningen utövas, äro uppgifter tillgängliga

endast från det offentliga slakthuset i Stockholm. . Med användning av

nämnda metod slaktades därstädes under år 1926 640 till storboskap hanforliga

djur. 1,005 kalvar och 131 får.

Vid åtskilliga tillfällen har såväl av enskilda medlemmar utav riksdagen

som i tidningspressen och av djurskyddsföreningar gjorts gällande, att den

judiska schäktningen medförde onödigt lidande för djur, som slaktades efter

denna metod, och att den till och med kunde betecknas som ett särskilt grymt

djurplågeri. Dessa påståenden hava hänfört sig till såväl förberedelserna som

schäktsnittet och den därpå följande förblödningsproceduren. Frågan hur härmed

verkligen förhåller sig, vilken även i utlandet varit synnerligen omtvistad,

har av professorn Salilstedt ägnats en ingående undersökning i hans förut omnämnda

yttrande till veterinärhögskolans lärarekollegium.

I detta yttrande har till en början framhållits, hurusom anstallda försök

visat, att man icke genom schäktmetoden erhölle en fullständigare ayblodning

än genom slakt efter bedövning och följaktligen icke heller ett kött av

större hållbarhet eller av beskaffenhet att bättre tillfredsställa dem, vilka

strängt hölle på den mosaiska lagens förbud mot att förtära blod. Härefter

har anförts, att förberedelserna till schäktningen, därest de utfördes pa satt.

nyss angivits vara fallet å det offentliga slakthuset i Stockholm icke kunde

innebära någon som helst grymhet mot djuren. I fråga om schäktsnittet har

yttrats, att ett snitt, utfört med skarp kniv genom frisk vavnad ej alls vore

förenat med någon omedelbart inträdande smärta eller åtminstone med mycket

obetydlig sådan. Schäktsnittets utförande i och for sig kunde följaktligen ej be

traktas som grymhet mot djuret. Emellertid infunne sig efter viss tid en allt

efter de genomskurna vävnadernas beskaffenhet starkare eller svagare smarta

i snittsåret. Huruvida ur djurskyddssynpunkt någon anmärkning kunde n

tas mot den judiska slaktmetoden, vore alltså beroende darav huruvida genom

den på snittet följande förblödningen medvetslöshet med bortfall av mojli0hete

till smärtförnimmelse inträdde så raskt, att under den för forblodmngen erforderliga

tiden inga sådana hunne utlösas från saret Ginge däremot iorblödningen

så långsamt, att medvetandet kunde tankas kvarsta, sedan smärtor

och eventuellt även kvävningskänslor genom den minskade blodcirkulationen i - funnit sig, vore man berättigad antaga, att metoden vore eller åtminstone kunde

vara plågsam för djuret. Flertalet fysiologer hade genom analogisenng med

förhållandena hos människan kommit till den uppfattningen, att de störa ha spulsådrornas

avskärande måste åtföljas nästan omedelbart av stark blod

trvckssänkning i hjärnans kärl och blodtomhet i hjarnan, att mycket kort Hd

skulle förflyta från snittets läggande till medvetslöshetens inträde. Nu skedde

emellertid hos idisslarna — till skillnad mot vad förhållandet vore hos människan

— en rätt avsevärd del av hjärnans blodförsörjning genom tva i kanaler

uti halskotorna belägna artärer, vertebralartärerna, vilka icke nåddes

av schäktsnittet. Då genom halspulsådrornas avskärande motståndet i dessa

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

37

minskades, och på grund härav en större del av det från hjärtat kommande

blodet avströmmade denna väg, ledde dock schäktsnittet till

omedelbar minskning även av blodströmmen i vertebralartärerna. 1 vad

mån den efter schäktsnittet kvarstående blodtillförseln till hjärnan kunde

inverka till bibehållande under några minuter av medvetandet syn
tes

omöjligt att för närvarande med säkerhet avgöra. För egen del lutade

Sahlstedt_som i yttrandet närmare redogjort för vissa av honom verkställda

undersökningar rörande blodmängd och blodtryck i hjärnan hos ett nötkrea
tur_

mest åt den uppfattningen, att i regel medvetandet hastigt slocknade,

ehuru han icke kunde förebringa några säkra bevis härför. Samtidigt måste

han emellertid påpeka, att efter schäktsnittet omständigheter kunde inträffa,

som betingade en stegring av blodtillförseln och blodtrycket i hjärnan samt

därigenom gåve möjligheter till bibehållande av medvetandet eller eventuellt

till återuppväckande av detsamma. Härvid vore att tänka pa tva omständigheter.

Blodet hos nötkreaturen koagulerade mycket lätt och raskt.^ Härigenom

kunde en hämning av blodströmmen ur de avskurna halspulsadrorna

uppkomma, varigenom naturligtvis den i vertebralartärerna gående blodströmmens

hastighet ökades och hjärnan finge rikligare blodförsörjning. Den andra

bidragande omständigheten vore förhandenvaron vid hjärnans bas hos ldisslarna

av ett nätverk av fina artärer, vilka allt blodet på sin väg till hjärnan hade

att genomströmma. Då dessa fina kärl vore rikt försedda med muskulatur,

kunde genom förändringar i deras vidd en reglering inom vida gränser av den

genomströmmande blodmängden ske och därigenom en tryckreglering i hjärnans

egna kärl. Av större intresse vore emellertid i detta sammanhang, att

ett förhindrande av avflödet från vertebralartärerna genom dessa fina kärl

till den del av de avskurna halspulsådrorna, som sammanhängde med huvudet,

och härigenom en avblodning av hjärnan denna väg, genom en kraftig kärlsammandragning

i nämnda fina kärl kunde vara möjligt. Genom samverkan av

dessa bägge omständigheter skulle iakttagna fall av bevisligen ganska länge

kvarstående medvetande efter schäktsnitt kunna förklaras. Till bevis för att

medvetande kunde förefinnas även efter schäktsnittet åberopades stundom, att

det kunde inträffa, att ögats hornhinna fortfarande reagerade vid beröring och

att djuret utförde rörelser. Kvarståendet av dessa symptomer utgjorde emellertid

icke någon säker ledning för bedömande av frågan, om medvetandet upphört

eller icke. Av större betydelse vore de meddelanden, som av vederhäftiga personer

gjorts om fall, där efter schäktsnittet djuret sprängt fängsellinorna, rest sig

och sprungit en längre vägsträcka, innan det störtat. Åtskilliga sadana fall

hade iakttagits. I två av dessa hade djuret sprungit genom slakthallen mot en

öppen dörr, i det ena passerade det denna, fortsättande c:a 200 m. utanför

hallen, därvid undvikande ett åkdon, som befann sig i dess väg; snittet

skulle hava varit lagt fullt korrekt på ritualenligt sätt. Ehuru uppstigandet

och gången i och för sig icke behövde förutsätta förhandenvaron

av klart medvetande —- även djur, pa vilka, storhjärnan borttagits,

kunde utföra sådana rörelser — så kunde icke frånkommas, att inriktande

av gången mot en öppen dörr svårligen torde kunna uppfattas annat

än som en medveten rörelsekombination. För egen del måste Sahlstedt sålunda

anse det ganska säkert visat, att blodtillflödet till hjärnan efter schäktsnittet

kunde vara tillfyllest för medvetandets och därmed också troligen även smärtförnimmelsernas

bibehållande under några minuter. Erkändes detta, måste

man ock medge, att den judiska slaktmetoden även fullt korrekt utförd kunde

innebära grymhet mot djuren, ehuru Sahlstedt, som tidigare antytts, icke ansåge

den i regel göra det. Följaktligen komme Sahlstedt till den uppfattningen,

att det måste anses förmånligast, om i en blivande slaktlag icke något

undantag från bestämmelsen om obligatorisk bedövning av slaktdjuren före

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Veterinär
högskolans
lärarekolle
gium.

Styrelsen

för veterinärhögskolan.

blodavtappningen gjordes för den judiska metoden. Skulle emellertid av religiösa

skäl det anses nödvändigt eller mycket önskvärt, att de mosaiska trosbekännarna

fortfarande tillätes utföra slakt enligt sin ritual, syntes det lämpligt,

att därvid stadgades obligatoriskt utförande omedelbart efter schäktsnittet

av någon av de för bedövning vid slakt föreskrivna operationerna, skott

eller indrivande av sprint i pannan på djuret. Detta torde näppeligen av judarna

med fog kunna betraktas som ett obehörigt ingrepp, emedan i och med

att snittet vore lagt den ritualenliga delen av slakten avslutats. Som ytterligare

stöd för denna uppfattning kunde nämnas, att sedan någon tid tillbaka

det såväl i Stockholms som ett annat av Sveriges slakthus varit brukligt, att

en biträdande slaktare omedelbart efter schäktsnittet från det uppkomna såret

i halsen med en smal kniv gjorde en genomskärning av förlängda märgen, alltså

samma operation som avsåges med nacksticket. Detta hade till ändamål att

upphäva eller åtminstone inskränka kramp- och reflexrörelserna och därigenom

delvis borttaga det obehagliga intryck, metoden eljest gjorde på åskådaren.

Någon reell förbättring innebure detta förfarande visserligen icke, bland annat

emedan avskärningen av förlängda märgen icke vore någon bedövningsoperation,

men när mi judarna tolererade utförandet av nackstick efter schäktsnittet,

funnes intet rimligt motiv för dem att motsätta sig användande av skjut- eller

slagapparat vid samma tidsmoment av slakten.

Lärarekollegiets vid veterinärhögskolan ställning till denna fråga har redan

förut något berörts. I övrigt har kollegiet anfört huvudsakligen följande:

Den allmänna uppmärksamhet, som schäktningen väckt på senare åren, syntes

hava lett därhän, att så avsevärda förbättringar åstadkommits, åtminstone vad

anginge de offentliga slakthusen, att inga berättigade anmärkningar för närvarande

kunde göras mot kullkastningen vid den under slakthusledningens kontroll

försiggående schäktningen. Likaledes hade kollegiet funnit, att schäktsnittet

skedde med ett så skarpslipat instrument, att sannolikt föga nämnvärda smärtförnimmelser

torde framkallas från hudsåret vid själva snittläggningen, men

att därefter, under förutsättning att full medvetslöshet ännu ej inträtt i och

med avblodningen, smärtor torde utlösas från de genomskurna mjukdelarna.

Huru det hos nötkreaturen förhölle sig med medvetandet efter schäktsnittet,

torde icke vara fullt utrett, men belystes till en viss grad av en del nyare

undersökningar, bland annat av professor Sahlstedts utredning, till vilken hänvisades.

Emellertid måste det erkännas, att de fenomen, som iakttogos under

de närmaste minuterna efter schäktsnittet, vore sådana, att varje åskådare,

som ej^kände sig fullt övertygad om att snittet lett till omedelbar medvetslöshet,

måste få den föreställningen, att slaktsättet innebure uppenbar grymhet,

ja, vore rent av upprörande. Till försvar för schäktningen hade anförts vissa

religiösa motiv. Man hade sålunda från judiskt håll gjort gällande, att schäktningen

skulle vara en religiös handling, baserad på tradition och bibliska föreskrifter.

I den mosaiska lagen funnes dock inga direkta föreskrifter om detta

slaktsätt. — Kollegiet har vidare yttrat, att från dem, som förfäktade att de

ortodoxa judarna skulle äga rätt att slakta enligt sin ritual, inga invändningar

gjorts därom, att obligatorisk bedövning skulle förorsaka sådana tekniska

eller ekonomiska svårigheter, att en slaktlag bleve svår att tillämpa.

Styrelsen för veterinärhögskolan har beträffande nu förevarande fråga anfört

:

De enligt styrelsens uppfattning största betänkligheterna mot den ifrågasatta

lagstiftningen mötte, då det gällde förbjudande av den judiska slaktmetoden.

Visserligen kunde det ej bestridas, att metoden kunde innebära en viss grymhet.

Härutinnan hänvisades till det av professor Sahlstedt avgivna yttrandet. Å an
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

39

dra sidan finge dock ej förbises, att saken här komplicerades av det förhållande

att den judiska slaktmetoden för judarna hade religiös helgd. Naturligtvis

borde så vitt möjligt undvikas, att, då det gällde ett trossamfund, som medgivits

fri religionsutövning här i landet, genom lagstiftningen ingripa hindrande

i vad som för ett dylikt trossamfund utgjorde en integrerande del av

dess ritus. Professor Sahlstedts utredning syntes också öppna utväg för ett

tillbörligt hänsynstagande till judarnas intressen. Styrelsen, ansåge sig därför

böra ifrågasätta, om ej en modifikation borde göras till judarnas förmån;

dock endast under förutsättning, att saken omhändertoges av de.judiska församlingarna.

Det kunde t. ex. till 1 § fogas ett andra stycke av innebörd att,

om av religiösa skäl en mosaisk församling önskade för sina medlemmars räkning

anordna slakt utan att blodets avtappning föreginges av bedövning, ansökning

om tillstånd därtill skulle göras hos Konungen, som, därest ansökningen

funnes böra beviljas, skulle äga föreskriva de närmare villkor, under

vilka slakten finge ske, såsom angående plats för densamma, tillvägagångssättet

därvid och uppsikt över slakten. Redan i själva lagen syntes böra intagas

föreskrift därom, att vid sådan slakt alltid skulle omedelbart efter verkställandet

av det för blodets avtappning avsedda snittet företagas bedövning

enligt lagens föreskrifter. De föreskrifter Konungen hade att meddela angående

tillvägagångssättet vid slakten skulle alltså förnämligast komma att avse

att förhindra för djuret onödigt pinsamma förberedelseåtgärder och att sörja

för att snittet verkställdes på det för blodavtappningens påskyndande effektivaste

sättet.

T sitt förut omförmälta särskilda yttrande har professor Johansson anfört Särskilda

bland annat följande: Ä

Den judiska slaktmetoden hade spelat en betydande roll i diskussionen om närhögskoslaktförfarandet.

Efter den omfattande utredning, professor Sahlstedt lämnat, ans styrelse

torde densamma, rituellt utförd, svårligen kunna betecknas som innebärande

grymhet mot djur, även om den framhävde »dödandet av djuret». Då detta

emellertid långt ifrån att bereda den ortodoxa judiska menigheten något större

obehag stode i överensstämmelse med dess världsåskådning, så bjöde den numera

allmänt erkända hänsynen till en folkminoritet, att det rituella förfarandet

undantoges från att beröras av eventuella lagbestämmelser på ifrågavarande

område. Man torde kunna förvänta, att vid sådant hänsynstagande ingen invändning

gjordes mot att slaktförfarandet i andra delar än det rituella underkastades

eventuella allmänna bestämmelser, särskilt om vederhäftiga representanter

för den judiska menigheten hördes före bestämmelsernas avfattande. —

A^idare bär professor Johansson framhållit, att många tidigare beskrivningar

av den judiska slaktmetoden knappast kunde anses vederhäftiga. I sådant hänseende

har särskilt anmärkts en år 1906 lämnad framställning av den finska

slaktkommittén ävensom ett år 1905 av de tyska djurskyddsföreningarna utsänt

frågeformulär.

En annan ledamot av högskolans styrelse, godsägaren Scharp, har yttrat,

att han i likhet med lärarekollegiet ansåge, att slakt av husdjur alltid skulle

ske medelst bedövning, innan djurets blod avtappades, och att något undantag

från denna regel icke borde ifrågakomma.

Medicinalstyrelsen har, under förmälan att schäktmetoden blivit för styrel- Medicinalsen

demonstrerad, uttalat väsentligen följande: styrelsen.

Styrelsen kunde icke finna, vare sig att de förberedelser, djuren underkastades

före slakten, behövde, om de utfördes på lämpligt sätt, innebära någon onödig

grymhet mot djuren, eller att själva schäktsnittet kunde i och för sig utlösa någon

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Länsstyrelserna

i

Malmöhus''

och Hallands

län

m. fl.

svårare smärtförnimmelse hos djuren, varemot det icke torde få anses helt

uteslutet, att djuren under det jämförelsevis långa dödsarbetet efter schäktsnittets

verkställande bibehölle ett visst mått av medvetande och således därunder

kunde beredas ett onödigt lidande. — I likhet med professor Sahlstedt har

styrelsen vidare yttrat, att sådant kunde undvikas, om djuret omedelbart efter

schäktsnittets verkställande bedövades genom skjutning eller indrivning av en

sprint i hjärnan. Likaledes har den för närvarande i vissa fall tillämpade

metoden att efter schäktsnittets verkställande avskära förlängda märgen och

därmed betaga djuren rörelseförmåga av styrelsen utdömts. Härefter har styrelsen

anfört, att enligt vad dr Ehrenpreis under hand meddelat, för närvarande

i vårt land funnes omkring 10,000 judiska trosbekännare, av vilka

cirka sextio procent eller 6,000 ansåges vara fullt ortodoxa. Därest schäktningen

bleve förbjuden, skulle enligt Ehrenpreis’ utsago dessa fullt ortodoxa

judar anse sig förhindrade att förtära kött från djur, som slaktats inom landet,

varför införsel från utlandet av för dem erforderligt kött skulle bliva nödvändigt.

Även kött av djur, som omedelbart efter verkställt schäktsnitt blivit bedövade

medelst skjutning eller indrivning av en sprint i hjärnan, torde icke anses

vara schäktat på ritualenligt sätt. Däremot torde den omständigheten, att

förlängda märgen omedelbart efter schäktsnittets utförande avskures, icke av

alla judar anses vara stridande mot de rituella bestämmelserna. — På

grund av det anförda och med hänsyn till det kränkande av den religiösa

känslan hos judarna, som ett dylikt förbud skulle innebära, ansåge styrelsen

synnerligen tveksamt, huruvida nog starka skäl förelåge för att genom lag

förbjuda schäktning. Det syntes styrelsen därför skäligt, att undantag från

den föreslagna lagens allmänna bestämmelser meddelades beträffande schäktningen,

varvid dock till undvikande av onödig grymhet vid densammas verkställande

borde stadgas, att schäktningen finge verkställas allenast på offentligt

slakthus samt att djuret omedelbart efter schäktsnittets utförande bedövades

och slakten i övrigt utfördes i enlighet med de särskilda föreskrifter,

som av Konungen eller av medicinalstyrelsen meddelades.

Vidkommande eljest inkomna utlåtanden har schäktningsfrågan särskilt berörts

av länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län, länsveterinärerna i Uppsala

län och Värmlands läns norra länsveterinärdistrikt ävensom direktören vid

det offentliga slakthuset i Stockholm och slakthus- och saluhallsstyrelsen därstädes.

Av dessa har länsstyrelsen i Malmöhus län funnit frågan, huruvida schäktningen

innebure större lidande för djuren än slakt efter bedövning, vara omtvistlig.

medan länsstyrelsen i Hallands län ansett sig icke böra bedöma, huruvida

schäktningen borde förbjudas, men tillika uttryckt den förvissningen, att det

ej torde vara omöjligt att så formulera den ifrågasatta lagen, att ett i övrigt

humaniserat slaktförfarande icke av sådan anledning förhindrades. — Länsveterinären

i Uppsala län har förklarat, att mot den föreslagna bestämmelsen om

bedövning före blodavtappningen icke torde kunna göras några berättigade invändningar,

även om därigenom »det förfarande vid slakt omöjliggöres, som

föreskrives av ett religiöst samfund». •— Länsveterinären i Värmlands läns norra

länsveterinärdistrikt har framhållit, att då det vid schäktningen utförda halssnittet

skedde snabbt och säkert av därtill särskilt väl utbildade personer och

djuret genom avskärningen av halspulsådrorna och därav följande blodtomhet

i hjärnan hastigt bleve känslolöst, så kunde denna slaktmetod i sig själv möjligen

ej betraktas som djurplågeri. Förberedelserna vid slakten vore dock sådana,

att de kunde rubriceras som onödigt lidande. Någon undantagsställning

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

41

borde därför ej inrymmas åt metoden. — Direktören vid det offentliga slakthuset

i Stockholm har anfört, att den judiska slaktmetoden utgjorde exempel på,

att ett slaktsätt, utan att i och för sig vara djurplågeri, likväl kunde så anses

av en okunnig allmänhet. Alla de vetenskapligt skolade fysiologers uttalanden,

vilka han tagit del av, utmynnade i förklaringen att genom, den nästan ögonblickligen

efter halssnittet inträdande bloduttömningen i hjärnan fullständig

medvetslöshet och okänslighet måste anses inträda, och att denna varade till dess

djuret dött. Med stöd av dessa verkligt sakkunniga uttalanden hade han i

tjänsteutlåtanden tillstyrkt år 1905 slakthusstyrelsen i Göteborg samt år 1911

slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm att medgiva dispens för sagda

slaktmetod från det i nämnda slakthus’ ordningsstadgar föreskrivna bedövningstvång.

Fortfarande hyste han den åsikten, att för. slakt, enligt mosaisk

ritus undantag borde medgivas från obligatorisk bedövning, till dess auktoritativa

vetenskapsmän intygat, att djurplågeri därvid förelåge. — Slakthus- och

saluhallsstyrelsen i Stockholm har hänvisat till slakthusdirektörens yttrande

och uttalat, att styrelsen förutsatte, att frågan bleve föremål för särskild inom

Sverige utförd sakkunnig utredning.

De i saken hörda föreståndarna för mosaiska församlingar hava framhållit, Föreståndaatt

en human behandling av djuren sedan urminnes tider varit påbjuden av den H^församjudiska

religionen och att ifrågavarande slaktmetod just avsåge, att slakten, lingar.

vilken jämväl förlänats karaktären av en religiös akt, skulle utföras på det för

djuret mest smärtfria sätt. Vidare har anförts i huvudsak följande:

Införande av föreskrift om slakten föregående bedövning skulle faktiskt förhindra

utövande av den judiska slaktmetoden och sålunda ingripa i manga mosaiska

trosbekännares religions- och samvetsfrihet samt eventuellt tvinga dem

att avstå från njutande av kött. I stor omfattning företagna, .vetenskapliga undersökningar

hade visat, att metoden i avseende å humanitet icke överträffades

av någon annan slaktmetod samt ej innebure något som helst djurplågeri. På

grund härav hemställdes, att vid eventuellt utarbetande av förslag till lag angående

förfarande vid slakt måtte i förslaget inrymmas medgivande att fortfarande

förrätta slakt enligt den judiska metoden utan föregående bedövning av

slaktdjuret. Föreståndarna - för den mosaiska församlingen i Göteborg hava

särskilt uttalat, att även ett imponerande antal icke judiska vetenskapsmän —

fysiologer, anatomer och veterinärer med flera — både inom Sverige och från så

gott som alla andra europeiska länder alltjämt hävdade, att av alla slaktmetoder

den judiska vore den mest humana och för djuren minst plagsamma. Därjämte

har anmärkts, att, om undantag ej komme att medgivas för judarnas schäktning,

så skulle detta utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna inom

landet anses som ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och en kränkning

av deras på sekelgammal tradition grundade religiösa föreställningssätt.

Föreståndarna för församlingen i Malmö hava- ytterligare förklarat, att vad denna

församling beträffade nästan samtliga medlemmar skulle beröras av ett

schäktningsförbud samt, därest de ej avstode från förtärande av kött, tvingas

att med stora svårigheter och offer skaffa sådant från utlandet.

Anmärkas må, att i ärendet föreligga ett stort antal broschyrer ävensom

ytterligare utlåtanden av vetenskapsmän och andra. Av dessa uttalanden gå

somliga i en för schäktningens bibehållande förmånlig riktning, medan metoden

av andra förkastas. Sålunda hava vid föreståndarnas för den mosaiska församlingen

i Stockholm yttrande fogats redogörelse för åtskilliga hundratal

uttalanden i den förra riktningen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Av nu ifrågavarande utlåtanden torde böra återgivas ett, som den 10 januari

1923 avgivits av föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, professorn

Sven Wall, och vilket lian genom därå den 11 september 1925 tecknad

påskrift förklarat sig fortfarande godkänna.

Utlåtandet innehåller, att professor Wall förstnämnda dag på begäran av

Dr Ehrenpreis och i närvaro av direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm

M. Sandeborg och förste besiktningsveterinären G. Hulphers å nämnda

slakthus personligen övervakat slakt enligt judisk ritual av en ko och två oxar

för att utröna huru länge efter halssnittet blödningen varade. Resultatet av

undersökningen var, att kon blödde intill 6V2 minuter och de båda oxarna

intill 5 minuter efter halssnittets utförande. Blödningen var ymnig den första

minuten och avtog sedan först hastigt och härefter så småningom för att slutligen

nästan omärkligt utslockna. I ett fall (vid slakt av den ena oxen) gjordes

icke nacksnitt. efter halssnittet. Detta syntes icke ha någon betydelse för blödningen,

men iakttogs i detta fall en rytmisk och kraftig inspirationskramp,

framkallad av blodbristen i förlängda märgen. Krampen var rent automatisk.

Inga rörelser, som skulle kunna misstänkas utgå från medvetna viljeimpulser,

kunde iakttagas. Vid de båda andra fallen gjordes nacksnitt omedelbart

efter halssnittet. Härigenom uteblev den förut omnämnda inspirationskrampen,

som för många tedde sig som tecken på plågor, men som vore ett

tecken på blodbrist i hjärnan med nedsatt eller upphört medvetande. Ett annat

tecken på att medvetandet vore nedsatt eller upphört iakttogs på ett av djuren,

då nässkiljeväggen c:a 1 minut efter halssnittets utförande genomskars, utan

att djuret visade något som helst tecken till smärtförnimmelse. Samtidigt övervakades

vanlig slakt av två kor efter bedövning medelst skott genom huvudet.

Bröststicket utfördes i båda fallen 1/2 minut efter bedövningsskottet och blödningen

i bröststicket varade i båda fallen intill 6^2 minuter efter bröststickets

utförande. Bedövningen syntes således ej ha något märkbart inflytande på blödningen,

som försiggick på samma sätt såväl utan som efter föregående bedövning.

Den kramp, som regelbundet följde bedövningsslakten, återfanns även

vid slakt enligt judisk ritual efter nacksnitt (förblödningskramp). Den inspirationskramp,

som förefanns vid slakt enligt judisk ritual, då nacksnitt icke

utförts, saknades fullständigt vid vanlig bedövningsslakt, eftersom vid den

vanliga bedövningen andcentrum i förlängda märgen skadats och delvis eller

fullständigt försatts ur funktion. Walls allmänna intryck nu som förut om

slakt enligt judisk ritual vore, att efter halssnittets utförande omedelbart inträdde

ett nedsatt medvetande, som snart överginge i fullkomlig medvetslöshet

och i döden. Något djurplågeri torde man därför icke kunna tala om. Den

judiska slaktmetoden såge mer brutal ut än den ur fysiologisk synpunkt vore.

För det närmare innehållet av övriga rörande schäktningen gjorda uttalanden,

av vilka flertalet är av äldre datum, är ej möjligt att nu redogöra.

Även i våra närmaste grannländer har schäktningen varit föremål för lagstiftarens

uppmärksamhet.

Sålunda blev i Finland metoden förbjuden redan genom den förut omnämnda

andra län- förordningen av 1902; Dock blev förbudet åter upphävt genom en särskild

författning följande år. Sedermera förbjöds den emellertid ånyo genom en

förordning, av. 1909, som ägde bestånd till 1913. Erinras må i detta sammanhang,

att i Finland judarna först 1917 erhöllo religionsfrihet. Efter upplösandet

av landets förening med Ryssland återupptogs schäktningsfrågan åter

1923 och avancerade till och med så långt, att presidenten den 21 april nämnda

år stadfäste en förordning, varigenom medgivandet att verkställa schäkt
-

Schäktningsfrågans

behandling
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

43

ning ånyo upphävdes. Emellertid inkom strax därefter ett utlåtande från

fysiologen professorn K. Tigerstedt av innehåll bland annat, att slaktdjurens

afdagatagande enligt judisk ritus måste betraktas såsom fullt ut lika

smärtfritt som ett avlivande medelst slag- eller skjutmask, detta under förutsättning

att djurets kullkastande och sträckandet av dess hals vid den judiska

slakten skedde under användning av ändamålsenliga maskiner. Vidare sades

i utlåtandet, att då den judiska slakten endast finge utföras av en särskild ämbetsman,

samma metod syntes säkrare garantera ett smärtfritt avdagatagande

av slaktdjuren än den allmänna, i lag föreskrivna, i det att slakt enligt sistnämnda

metod finge utövas av vem som helst. I anledning av utlåtandet fann

sig presidenten föranlåten att annullera sitt nyssnämnda beslut, vilket icke blivit

expedierat. Något förbud mot schäktning är följaktligen icke gällande i

Finland.

Beträffande schäktningsfrågans läge i Norge kan jag hänvisa till den förut

lämnade redogörelsen angående behandlingen av det utav landbruksdepartementet

utarbetade utkastet till slaktregler.

Icke heller i Danmark gäller förbud mot att verkställa schäktning utan föregående

bedövning av djuret. Åtminstone vad angår det offentliga slakthuset

i Köpenhamn hava emellertid särskilda ordningsregler fastställts i avseende å

schäktningens utförande i övrigt.

Vad andra europeiska länder beträffar är, såvitt känt, förbud mot schäktning

numera gällande endast i Schweiz, där det infördes genom referendum år

1892. I Sachsen, där tidigare liknande förbud rått, blev det år 1910 upphävt.

I andra tyska stater torde metoden vara tillåten, men hava på åtskilliga ställen

vissa ordningsföreskrifter meddelats i syfte att undvika onödigt lidande för

djuret särskilt vid förberedelserna till slakten. I viss mån torde dessa föreskrifter

hava varit förebild till de åtgärder, som numera i sådant hänseende

tillämpas åtminstone vid vissa offentliga slakthus i Sverige. Anmärkas må,

att enligt meddelande till utrikesdepartementet den judiska schäktmetoden

icke kommer att förbjudas i det förslag till lag angående slakt, som enligt vad

förut sagts är under utarbetande i Tjeckoslovakien, varemot sådana ordningsföreskrifter

skulle meddelas, som nyss nämnts.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att frågan om den judiska slakt- Departemetoden

såväl i vårt land som i andra länder intagit ett synnerligen framträ- mentschefen■

dande rum i de meningsutbyten, som förekommit rörande lagstiftningens ställning

till formerna för utövande av slakt. För de flesta torde numera såsom

ett allmänt intryck kvarstå, att denna långvariga och å ömse sidor med

stor iver förda diskussion icke alltid hållits inom gränserna för ett objektivt

och vederhäftigt bedömande. I varje fall synes det obestridligt, att även i

detta avseende den nutida tekniken medfört förändrade förhållanden. Även

om det obetingat må medgivas, att schäktningen, utövad utan kontroll och i

saknad av de anordningar det moderna slakthusväsendet erbjuder, kan innebära

ett för den allmänna känslan stötande slaktsätt, synes det knappast antagligt,

att den slakt, som enligt denna metod förekommer å våra offentliga

slakthus, skulle påkalla ett ovillkorligt förbud.

Med avseende å frågans principiella sida kan jag ansluta mig till det av

styrelsen för veterinärhögskolan gjorda uttalandet, vilket synts mig även innefatta

en lämplig anvisning för den praktiska lösningen. Något allmänt undantag

från lagens tillämpning bör alltså enligt min uppfattning icke stad
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mai:ts proposition nr 85.

Den s. k.

dansk-amerikanska

svinslaktmetoden.

Veterinär
högskolans
lärarekolle
gium.

fästas för den judiska slaktmetoden. På särskild prövning bör ankomma, huruvida

genom betryggande kontrollföreskrifter kan förebyggas, att detta slaktsätt

utövas under former, som måste antagas för djuren medföra onödigt lidande.

Denna prövning lärer böra tillkomma Kungl. Maj :t. Att i själva lagen

införa mer eller mindre detaljerade bestämmelser till ledning för detta avgörande

synes icke lämpligt eller nödigt, då en noggrann undersökning av förhandenvarande

förhållanden tydligen bör läggas till grund för varje sådan

dispens. Utan särskilt stadgande i lagen torde därvid beaktande komma att

ägnas de synpunkter, vilka innefattas i det av veterinärhögskolans styrelse avgivna

utlåtandet. Av vad nu anförts framgår vidare, att jag såsom villkor

för dispens förutsätter, att slakten enligt den judiska metoden kommer att utövas

å offentligt slakthus eller å annan slakteriinrättning, som'' står under

offentlig kontroll.

Vad härefter angår den s. k. dan sk-am e ri k anska svinslaktmetoden, så utövas

denna framför allt å sådana slakterier, vilkas verksamhet inriktats å export av

fläsk. Dock förekommer, såsom av en del yttranden framgår, ett liknande

förfarande jämväl vid hemslakt å landsbygden i några trakter av landet.

I fråga om denna slaktmetod har veterinärhögskolans lärarekollegium anfört

följande:

Vad svinslakten beträffade, använde man ännu på flera av exportslakterierna

den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken bestode däri, att svinen, utan föregående

bedövning, vinschades upp i ena bakbenet, varefter avblodning åstadkommes

genom bröststick. Svinen befunne sig säkerligen ända till kort före

dödsögonblicket vid medvetande i motsats till vad förhållandet vore, då slaktdjur

bedövades genom ingrepp på stora hjärnan före blodavtappningen. Det

torde näppeligen kunna lämnas bevis för att vid avblodningen blodtrycket i

hjärnan sjönke så raskt, att omedelbar bedövning inträdde. Den låga huvudställningen

torde snarare i någon mån fördröja upphörandet av de medvetna

smärtförnimmelserna. Det funnes med andra ord ingen garanti för smärtfrihet

vid detta slaktsätt och vid en jämförelse med de moderna bedövningsmetoderna

komme exportslakteriernas metod ohjälpligt till korta. Upplysningsvis hade

från medicinalstyrelsen meddelats rörande avblodningstiden hos svin, som slaktats

enligt den dansk-amerikanska metoden, att vid slakt av åtta stycken s. k.

slakterisvin tiden från bröststicket, till dess blodet slutat att rinna i ström,

utgjort i medeltal 37,75 sekunder och att tiden vid samma prov med en sugga

varit 55 sekunder. Vid andelsslakteriernas svinslakt förekomme vidare redan

under förberedelserna före blodavtappningen uppenbar grymhet genom misshandel.

Järnkättingen, som lades om ena bakfoten, kunde skära in i och skada

huden vid upphissandet av djuret, det kunde bli ett mer eller mindre kraftigt

ryck eller en slitning i bakbenet, som kunde leda till smärtsamma tänjningar

eller slitningar i huden och muskulaturen m. in., så mycket påtagligare ju

tyngre svinet vore. Det hade visserligen sagts, att den för djuret ovana ställningen

samt den starka blodtillströmningen till huvudet skulle verka bedövande,

men ett sådant påstående folie på sin egen orimlighet och saknade allt stöd i

fysiologien. Såsom slutligt omdöme om den dansk-amerikanska slaktmetoden

kunde sägas, att själva bröststicket visserligen utfördes med stor rutin, men

att uppvinschningen och avblodningen dock toge tillräckligt lång tid i anspråk,

för att man icke skulle kunna frigöra sig från föreställningen, att slaktsättet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

45

vore grymt. Det vore anmärkningsvärt att man använde ifrågavarande metod

även på i övrigt moderna svinslakterianläggningar, som tillkommit på senaste

åren, ock detta i trots av att redan för ett flertal år tillbaka en förbättrad och

fullt tillfredsställande metod blivit utexperimenterad, nämligen användning av

s. k. svinfälla för bedövning före blodavtappningen vid svinslakt, jämväl då

denna bedreves i större skala. En utförlig beskrivning pa svmfällan. hade

lämnats i meddelande nr 38 för år 1917 från de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund. Fördelarna med slakt av svin i fällan vore, att bedövningen

kunde verkställas säkert och utan risk för felslag eller olycksfall eller

dylikt. Vidare lämpade sig fällan för svin av alla storlekar samt vore billig

att anskaffa och underhålla, ävensom lätt att göra ren. Bedövningsslakt med

denna svinfälla ställde sig dessutom ekonomiskt fördelaktig, i det att ett arbetslag

om tre personer bekvämt kunde indriva, bedöva och sticka två svin i

minuten. En annan svinfälla, som även uppgåves fungera på ett mycket tillfredsställande

sätt, hade efter flera års försök konstruerats på Köpenhamns

slakthus. Ledningen för vissa exportslakterier hade velat hävda, att obligatorisk

bedövning av alla slaktdjur skulle förorsaka sadana tekniska eller ekonomiska

svårigheter, att en dylik lag skulle bliva svår att tillämpa. Invändningen

torde dock sakna praktisk betydelse, enär de maskinella anordningar,

som redan funnes i dylika slakterier, till största delen kunde bibehållas. Hissapparaten

och den s. k. dödboxen ersattes av svinfällan och stickrummet, en

förändring, som förorsakade en engångskostnad utan någon som helst ekonomisk

betydelse för slakterierna. Påståendet, att en ökning av personalen erfordrades,

saknade grund enligt vad kollegiet av gjorda utredningar kunnat

finna, men även om till äventyrs en man ytterligare behövdes, sa borde dock

kostnaderna för dennes avlöning ej få förhindra införandet av en human slaktmetod

vid svinslakterierna.

Anmärkas må, att professorn Sahlstedt, efter att hava lämnat sin förut omtalade

redogörelse rörande den judiska schäktningen, yttrat följande:

Vad som sagts om medvetslöshetens inträdande vid schäktningen, torde, såvitt

av beskrivningarna på den dansk-amerikanska metoden, vilken Sahlstedt

aldrig haft tillfälle att själv iakttaga, kunde bedömas, i stort sett gälla även

för denna. Av uppgifterna om den hastiga förblödningen, 30 ä 55 sekunder,

syntes man vara berättigad antaga, att medvetandet hastigt försvunne. Då

Sahlstedt ställt sig i viss mån tvekande till frågan, huruvida schäktningen borde

helt förbjudas, kunde det därför förefalla egendomligt, att han oreserverat ställde

sig på den ståndpunkten, att den dansk-amerikanska svinslaktmetoden ej

borde undantagas från förbudet mot slakt utan bedövning. Härutinnan hade

han emellertid följande skäl: Att tillåta slakt av svin utan bedövning vid stordrift

(dansk-amerikanska metoden vid andelsslakterierna), men förbjuda sådan

i andra fall (vid hemslakt) vore en orimlig inkonsekvens i en lag. Att å

andra sidan undantaga all svinslakt från bedövningstvang vore att tillstädja

en slaktform, som sannolikt skulle leda till djurplågeri i ganska stor utsträckning,

i det hemslaktarna icke i regel torde besitta den skicklighet vid stickets

utförande som en tränad stickare vid ett större slakteri. Ett sådant generellt

undantag vore därför liktydigt med ett delvis förfelande av en slaktlag. _ Härtill

komme, att den dansk-amerikanska metoden, lika litet som schäktningen,

torde erbjuda några fördelar, åtminstone inga vägande sådana, framför bedövningsslakt,

och slutligen att här inga religiösa motiv, utan endast säkerligen

rätt oväsentliga ekonomiska sådana, kunde anföras för dess bibehållande. Sahlstedt

tvekade därför icke i sitt omdöme, att för denna slaktform intet undantag

från den allmänna föreskriften om obligatorisk bedövning vid slakt borde göras.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Medicinal- Medicinalstyrelsen, som efter vad förut nämnts förklarat sig vilja särskilt

styrelsen, fästa uppmärksamheten på det s. k. dansk-amerikanska förfarandet, har härutinnan

anfört bland annat:

''Beträffande möjligheten att vid exportslakterierna åstadkomma bedövning

av därstädes slaktade svin med anlitande av den s. k. dansk-amerikanska slaktmetoden

(upphissning i ena bakbenet av slaktdjuret före blodavtappningen)

vill styrelsen upplysningsvis meddela, att sedan någon tid tillbaka alla å ett

av vara exportslakterier slaktade svin bedövas före slakten. Bedövningen verkställes

på samma sätt som __ vid våra offentliga slakthus medelst slaktmask.

Därefter upphissas djuret pa transportbanan (glidröret), och slakten verkställes

medelst bröststick med kroppen hängande på glidröret i likhet med förfarandet

å andra exportslakterier,. varest den dansk-amerikanska slaktmetoden

användes utan föregående bedövning av djuren. Enligt vad styrelsen dels själv

haft tillfälle att konstatera igenom besök vid nyssnämnda slakteri av en styrelsens

representant och dels fått sig under hand meddelat från ledningen vid slakteriet,

försiggår verkställandet av slakten (bröststicket) vid användande av bedövning

före upphissningen lika obehindrat som vid upphissning utan föregående

bedövning, och någon påtaglig försämring i avblodningen har icke kunnat

påvisas.’

Direktören Direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm har yttrat:

offentliga Några bärande motiv kunde ej anföras för bibehållande av ifrågavarande å

slakthuset export- och andelsslakterier i stor omfattning försiggående slaktmetod, i det

i Stockholm, köttet efter vid slakten bedövade djur bleve lika tomt på blod och lika hållbart

som annat. Talet om tidspillan vid bedövningen vore obefogat, ävenså om den

ökade slaktkostnaden, i det att slakt med bedövning av det i en s. k. svinfälla

fixerade djuret, som numera tillämpades på alla svenska offentliga slakthus,

försigginge lika snabbt som annan slakt och utan nämnvärda extra kostnader.

Ingen torde kunna förneka, att det på exportslakterierna använda slaktsättet

innebure djurplågeri. En frivillig frånsågning av detta slaktsätt vore emellertid

icke att förvänta.

Nu ifrågavarande slaktmetod har jämväl berörts av länsstyrelserna i de orter,

varest, såsom tidigare antytts, exportslakterierna företrädesvis äro att finna

nämligen de båda skånska länen ävensom Hallands samt Göteborgs och Bohus’

län.

Länsstyrel- Jag har redan anmärkt, att länsstyrelsen i Kristianstads län åberopat ett ytt
Sstiahstads

rande från Östra Skånes andelsslakteriforenlig. Detta yttrande är av följan.

län och de lydelse:

Ostra Skå- ... o

nes andels- Bedövning torde vara allmän a de offentliga slakthusen i Sverige och Tyskslakteriföre-

land samt företoges i det senare landet vanligen medelst slag i pannan av en

mng. klubba. Därvid tillginge sa, att en man bedövade en flock djur i samma kätte

omedelbart efter varandra, under det att andra stucke de djur, som bedövats.

Ur djurskyddssynpunkt vore detta sätt icke att rekommendera, då slaget vid den

minsta rörelse av djuret förfelade sitt mal. En rationell bedövning medelst

slag kunde endast åstadkommas genom att ett enstaka djur placerades i en

särskild box, varest utrymmet icke vore större, än att djurets rörelseförmåga

bleve så begränsad, att den icke inverkade på slagets effektivitet. Skyldighet

att vid slakten verkställa bedövning skulle därför i första hand öka slaktkostnaden.

Vidare vore köttet av bedövade djur mindre hållbart än efter obe
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

47

dövade djur. Detta bestredes visserligen från visst håll, men då det än i dag

funnes yrkesmän, exempelvis i Malmö, som icke försåge sig med fläsk efter

djur, slaktade på det offentliga slakthuset, så länge de på rimliga villkor kunde

förse sig med vara efter obedövade djur, kunde åsikten om den mindre hållbarheten

nog icke så lätt jävas. Vad dittills i saken anförts anginge slakt i allmänhet.

För exportslakteriema, varest hela rörelsen bedreves på grundval att

förse den engelska marknaden med fläsk i form av Bacon, innebure antagandet

av en lag om bedövning av svinen helt enkelt en fråga om slakteriernas framtida

tillvaro. Veterligen ägde bedövning icke rum å något exportslakteri.

Förfaringssättet vid slakten och fläskets behandling för den engelska marknaden

vore en trogen kopia av vad som förekomme vid de danska exportslakterierna.

Dessa, med vilka en förtvivlad kamp fördes om den engelska marknaden,

skulle, om bedövningstvång infördes, icke försumma att utnyttja de svenska slakteriernas

mindre gynnsamma ställning och för engelsmännen framhålla det

svenska fläskets underlägsenhet i fråga om hållbarhet. Följaktligen hade frågan

en sådan nationalekonomisk betydelse, att den icke kunde betraktas ur

känslosynpunkt.

det föregående omtalats, för- Länsstyrel
-

Länsstyrelsen i Malmöhus län har, på sätt i

ordat utredning, och länsstyrelsen i Hallands län har ansett det vara tvivel- Msernf i

aktigt, huruvida tillräckligt skäl funnes att för exportslakterier förbjuda nu Hallands

ifrågavarande metod. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus’ län har anmärkt, samt Göte~

att anledningen till att vid slakt av svin å exportslakterier i länet förekom- Bohus’ län.

me, att blodavtappningen ej föreginges av djurets bedövande, vore den, att,

därest bedövning icke skett, blodet antoges bliva fullständigare avtappat. Här
-

igenom skulle fläskets utseende bliva vitare och detsamma kunna utan att förstöras

saltas helt lätt. Dessa omständigheter torde vara av stor betydelse vid

exporten på England, vadan, om exportslakterierna icke finge använda sig av

metoden, de, enligt uppgift, icke kunde bestå i konkurrensen med slakterierna

i Danmark, Tyskland, Holland och Amerika, där en liknande slaktmetod torde

tillämpas.

Slutligen har Svenska andelsslakteriernas exportförening u. p. a. bestritt, att Svenska andjurplågeri

förekomme vid slakt å föreningens exportslakterier, och åberopat äelsslakteungefär

samma synpunkter som de av Östra Skånes andelsslakteriförening an- port föreför

da samt vidare yttrat: ning u. p. a.

Att exportslakterierna hölle på upphängningsmetoden berodde därpå, att arbetet

ginge fortare och framför allt att blodet avtappades fullständigt, vilket

vid baconberedningen vore av synnerlig vikt. Vid föregående bedövning bleve

däremot blodavtappningen icke tillfredsställande.

Vidare har åberopats två år 1912 med avseende å viss rättegång avgivna intyg

av professorn vid Lunds universitet Th. Thunberg och länsveterinären A.

Tullberg.

I professor Thunbergs intyg heter det bland annat, att ett hastigt välriktat

stick, som1 avskure de största kärlen, måste medföra en så hastig nedsättning i

blodtrycket och blodströmningen i hjärnans kärl, att det hos de varmblodiga

djuren medförde en momentan medvetslöshet, så att smärtan av sticket knappast

borde hinna göra sig gällande. Vad anginge frågan om upphissningen

av ett djur innebure grymhet, hade man att rikta sin uppmärksamhet på tre

moment. Smärta kunde tänkas uppkomma genom den kring benet lagda sna
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Departe
mentschefen
-

Renslakt.

rån, genom att blodet på grund av kroppsställningen strömmade ned mot huvudet

eller genom djurkroppens tyngd på det ben, vari upphissningen skedde.

Uppenbart vore, att en inskärande eller hårt pressande snara kunde orsaka

smärta, men lika klart vore, att så ej behövde vara fallet, om snaran valdes

och sköttes med omtanka. Blodets strömning mot huvudet kunde endast vid

mer långvarig upphängning tänkas förorsaka smärta och komme alltså ej här

i fråga. Vad beträffade djurkroppens tänjning på det uppbärande benet, kunde

ej ett allmängiltigt uttalande utan vidare givas. Så mycket kunde dock

sägas, att smärre djur utan smärta kunde lyftas med ena benet. Vällde det

tunga gödsvin, fordrades för sakens avgörande erfarenhet, som Thunberg icke

Länsveterinären Tullberg har i sitt intyg uttalat bland annat, att upphissningen

av djuret, som vid ett visst inom Malmöhus län beläget, slakteri, varest

Tullberg gjort sina iakttagelser, skedde jämt och utan ryckningar, ej .kunde

sägas innebära större grymhet än att vid förflyttning av ett svin detta bures

eller lyftes i ena bakbenet. Erfarenheten visade, att svin vid denna upphissning

ej ådroge sig blödningar eller muskelbristningar i bakbenets muskulatur.

Sticket gjordes så fort, att det kunde betraktas som smärtfritt och, nar biodavtappningen

fortgått under bråkdelen av en minut, inträdde blodbrist i hjarnan

och därav följande medvets- och känslolöshet.

Den utredning, som föreligger beträffande den s. k. dansk-amenkanska svin’

slaktmetoden, synes knappast giva vid handen, att dess utbytande mot bedovningsslakt

skulle för de slakteriinrättningar, där metoden är i bruk, kunna i och

för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk eller teknisk

art. Däremot lärer det icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas, huruvida

ett förbud mot metodens användande skulle, såsom det gjorts gällande,

kunna medföra en ogynnsam verkan med hänsyn till exporten av fläsk till

England. Att härav påkallas en viss varsamhet synes obestridligt, aven om

det icke lärer kunna ifrågakomma att i lagen fastställa ett undantag for dessa

slakteriinrättningar. Om emellertid — närmast av hänsyn till den judiska

slaktmetoden — upptages en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att meddela

dispens från lagens föreskrifter, torde denna bestämmelse lämpligen kunna

erhålla sådan avfattning, att möjlighet står öppen att med de kontrollforeskrifter,

som prövas skäliga, medgiva fortsatt användning i nodig utsträckning

av nu ifrågavarande slaktmetod.

Jag övergår slutligen till att i detta sammanhang behandla även frågan om

förutsättningarna för införande av bedövningstvång med avseende å slakt av

ren.

Antalet renar med kända ägare utgjorde inom hela riket — efter vad som

uppgives i det av 1919 års lappkommitté avgivna betänkande, — enligt en i

början av 1921 verkställd allmän renräknmg sammanlagt 157 697 stycken,

därav i Norrbottens län 114,799, i Västerbottens lan 27,302 samt i Jamtlands

Län (och Idre socken) 15,596. Av de i Norrbottens lan befintliga renarna tillhörde

16,350 stycken och av de i Västerbottens län 153 stycken andra an

Lappar varjämte i alla tre länen sammanlagt 20,8o0 renar agdes av icke renskötande

lappar. Nu nämnda djur synas emellertid sa gott som

hava satts i vård hos lappar, som dnva renskötsel.. Sadana funnos vid sam

ma tid till följande antal: i Norrbottens län 2,118, i Västerbottens lan 362 oc

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

49

i Jämtlands län 295. Häri hava då inräknats personer, tillhörande såväl den

nomadiserande som den icke nomadiserande delen av lappallmogen. Gränsen

mellan dessa båda kategorier torde för övrigt vara i viss mån flytande.

Tillvägagångssättet vid slakt av ren har varit föremål för undersökning av

professorn vid veterinärhögskolan Hj. Dahlström under en av honom år 1913

företagen studieresa till övre Soppero i Jukkasjärvi socken. Av hans däröver

avgivna berättelse, vilken år 1915 utgivits i Svenska allmänna djurskyddsföreningens

skriftserie, inhämtas bland annat:

Ovikslapparna hava en s. k. renmarknad i Bydalen, Hallens socken, vid vilken

renslakt i större skala plägar äga rum under flera dagar. Ovikslapparnas

slaktsätt uppgives vara s. k. nackstick för de renar, som kunna infångas. De

övriga renarna skjutas. I Ångermanland finnas större slaktplatser för renar,

kommande från Åsele lappmark, i närheten av Seltjärn, Anundsjö m. fl. platser.

Vissa år sker likväl slakten redan i Vilhelmina eller Åsele. För södra

Lappland uppgives den mesta renslakten äga rum i Åmsele och Strycksele

i närheten av Hällnäs station, dit slaktrenar komma från Lycksele lappmark.

Vidare äger renslakt rum i Gäddträsk och Aborrträsk för renar från Pite

lappmark. Storslakt pågår på dessa orter under tiden december—mars. För

Lule och Torne lappmarker tyckas förhållandena vara något annorlunda. Renslakt

i samma stora skala som å de förut nämnda platserna förekommer icke.

Då renarna äro åtkomliga eller lapparna vid inträffande rikligare snöfall söka

sig ned mot vintervistena, slaktas emellertid ett större eller mindre antal

renar. Renslakten börjar så snart ihållande kyla inträder. Kött, tarmar, blod

och inälvor måste nämligen förvaras i fruset tillstånd, De mera kända slaktplatserna

inom Norrbottens län äro Kurravaara och Juckasjärvi, Vittangi,

Övre Soppero och Karesuando. Renarna slaktas här av de bofasta och slaktas

då i massa, alla vid ungefär samma tidpunkt. Antalet samtidigt slaktade

renar i en ort som Övre Soppero plägar enligt till Dahlström lämnad uppgift

utgöra omkring 1,500 stycken.

Redogörelsen avser den närmast i försäljningssyfte bedrivna masslakten.

Därjämte slakta lapparna enstaka renar för eget behov, som för en medelstor

familj uppgives utgöra 25 till 30 renar om året.

Angående det i Övre Soppero tillämpade slaktsättet har professor Dahlström

i reseberättelsen meddelat:

Slaktrenarna drivas in i stora inhägnader eller fållor. Enstaka renar, som

vägra gå in i dessa, skjutas ned. En man går därefter in i fällan samt fångar

en ren med lasso. Genom ett raskt grepp kastas renen omkull, varefter en

person sticker in en vanlig finnkniv något till vänster om medellinjen mellan

bröstbenets främre och bakre ändar. Med några slag med en yxhammare

drives kniven in ända till skaftet samt får kvarsitta. Djuret slappes nu, varvid

det vanligen springer upp. Under den första minuten springer det antingen

omkring, jagat av de övriga, eller blir stående på en fläck. Blicken

blir stirrande och ängslig, och diuret börjar gapa. Under den andra minuten

börjar djuret gå osäkert och vacklar eller ställer sig bredbent. När två minuter

gått, faller djuret vanligen omkull. Det dröjer likväl ännu en minut, innan

blodförlusten blivit så stor, att djuret av matthet faller på sidan. Andnöden

har ökat, men alltjämt befinner renen sig vid fullt medvetande. Då fyra och

en halv minuter gått, höras vanligen rosslande ljud. Först efter sju minuter

h; r andningen upphört. Känsligheten på hornhinnan är då alltjämt förhanden.

När åtta minuter gått, synes livet ha flytt. Huvudsyftet med metoden

är att djuret skall förblöda invärtes, så att det i buk- och brösthålorna befirtliga

blodet vid den följande uppslaktningen må kunna uppsamlas i våm
jBihang

till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 71 käft,. (Nr 85.) 4

Professor

Dahlströms

undersök
ningar.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

men. En dylik s. k. blodmage utgör ett viktigt födoämne för såväl lapparna

som de bofasta. ■— Dahlström har oek redogjort för en annan företrädesvis av

lapparna i Karesuando använd slaktmetod. Därvid verkställes före det nyss

beskrivna hjärtsticket ett nackstick med därav förorsakad skada å förlängda

märgen, varigenom djuret berövas rörelseförmågan. Metoden är emellertid

förkastlig, emedan nacksticket icke berör den del av hjärnan, som antages vara

säte för medvetandet, men däremot inverkar hämmande på blodavrinningen.

Av samma skäl utdömes jämväl den i vissa fall praktiserade metoden att före

hjärtstickets verkställande tilldela djuret ett slag i nacken. •— Slutligen har

professor Dahlström uppgivit, att tillfredsställande resultat vunnits vid av

honom under besöket i övre Soppero utförda försök med bedövningsslakt genom

användande av en av Dahlström konstruerad skjutapparat.

Under år 1922 har professor Dahlström på anmodan av nyss omförmälda

djurskyddsförening och med bidrag av staten deltagit uti vissa i trakten av

Röros delvis med bidrag av norska staten verkställda undersökningar rörande

en av där sig uppehållande lappar utförd storslakt å ren. För resultatet av

dessa undersökningar har Dahlström redogjort uti en i föreningens skiftserie

för år 1923 ingående broschyr.

Av denna berättelse framgår, att i huvudsak samma slaktsätt plägat här tilllämpas

som det av Dahlström år 1913 i övre Soppero iakttagna. Emellertid

verkställdes vid ifrågavarande tillfälle försök med bedövningsslakt genom

användande av olika skjut- och slagapparater. Därjämte prövades en helt

ny metod att åstadkomma bedövning. Nämnda metod kallas av professor

Dahlström »hjärnsticket» och beskrives sålunda, att en krökt kniv införes i

stora hjärnan genom håligheten mellan nackbenet och hjärnskålens botten.

Den sålunda åvägabragta hjärnskadan har till omedelbar följd medvetslöshet

hos djuret. Slakten fortsattes därefter med hjärtstick på vanligt sätt.

Dahlström redogör jämväl för vissa olägenheter, som enligt vad han vid

samma undersökningar iakttagit, måste vad angår ren anses förbundna

med de vanliga bedövningsmetoderna, medan han i avseende å det s. k. hjärnsticket

framhåller bland annat, att metoden, som icke medför dylika olägenheter,

är lätt att lära samt säkert verkande och sannolikt icke försämrar blodavtappningen.

Icke heller är därmed förenad kostnad av någon betydelse.

Slutligen påpekar han. att med hänsyn till lappbefolkningens kända konservativa

läggning denna metod, som i viss mån framstår som en förbättring

av det redan av lappar brukade nacksticket, torde vara lättare att införa bland

dem, än vad fallet skulle vara med någon annan metod. Emellertid anmärker

Dahlström, att, innan tvång att använda metoden låter sig genomföras,

den allmänna opinionen i vårt lands nordligaste delar måste bearbetas ävensom

undervisning -meddelas.

Veterinär
högskolnns
lärarekolle
gium.

Professor

Johansson.

Frågan om införande av bedövningstvång vid slakt av ren har berörts i

några av de inkomna utlåtandena.

Veterinärhö g skolans lärarekollegium, uti vars yttrande jämväl professor

Dahlström deltagit, har till en början upptagit vissa anmärkningar mot det i

södra Lappland använda nacksticket, varefter framhållits, att det icke från

anhängarna av denna metod avhörts några allvarliga farhågor, att den nyss

omförmälta nya metoden, hjärnsticket, skulle erbjuda några tekniska eller

ekonomiska svårigheter av beskaffenhet att utgöra hinder för metodens tilllämpning

även vid masslakt av renar.

Styrelsen för högskolan har icke särskilt berört renslakten, varemot ledamoten

av styrelsen, professorn Johansson yttrat följande:

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SB.

51

Det kunde vara tveksamt, huruvida det ifrågakomma hjärnsticket vore att

anse som ett så betydande framsteg framför lapparnas av ålder tillämpade

hjärtstick, att det borde legaliseras, under det att det senare belädes med böter

eller fängelse. Man hade anfört., att hjärtsticket ej medförde ögonblicklig bedövning,

men väl dödsångest. Erfarenheten från krig, olycksfall och överfall

stödde icke ett sådant antagande, men gåve däremot vid handen, att en människa

efter en skada å hjärtat eller större kärl kunde fortfara att röra sig

flera minuter, t. o. m. timmar utan att visa särskilda tecken till smärta eller

ens veta om skadan, innan hon folie medvetslös. Toge man dessutom hänsyn

till, att även hjärnsticket kunde misslyckas, så förefölle det Johansson

orimligt att straffbelägga lapparnas gamla slaktmetod.

Slutligen må i detta sammanhang erinras, hurusom lappfogden i Norrbottens

läns norra distrikt i sitt yttrande funnit, att propaganda för införande

av humanare slaktmetoder måste bedrivas under ett flertal år, innan den

ifrågasatta lagen kunde träda i kraft, och att detta särskilt gällde i fråga om

slakt av ren.

Lappfogden

i Norrbottens

läns

norra

distrikt.

Därjämte innehåller yttrandet beträffande det brukliga tillvägagångssättet

vid dylik slakt följande:

''Renarna slaktas i de allra flesta fall både av lappar och nybyggare utan

föregående bedövning. I vanliga fall dör renen av hjärtstick på 4 till 6 minuter,

men det händer också att döden inträder först efter längre tids förlopp och

ända till 15 minuter efter sticket. Huruvida hjärtsticket utan föregående bedövning

innebär ett så stort djurplågeri som från djurskyddsvänligt håll framhålles,

är jag ej alldeles viss om. Vid samtal, jag haft med läkare om saken,

har av läkarna framhållits, att hjärtsticket, väl utfört, medför en rätt snabb

och relativt smärtfri död. Läkarna, jag talat med, ha själva ofta varit närvarande

vid renslakt. I ogynnsamma fall, när hjärtat icke träffas av kniven

på rätt ställe, kan dock slakten på detta sätt bliva ett djurplågeri och bliva

mycket obehaglig att se på. Detta kan dock vara fallet, vilken metod som än

användes vid slakten. Det mesta talet om djurplågeri vid slakt av renar har

nog, tror jag, uppkommit av att känsliga människor åsett slakten och funnit

den grym. Härmed vill jag dock ej ha sagt att ändring i metoden icke är

önskvärd eller att åtminstone för känslan mera tilltalande slaktmetoder även

av renar finnas. Det hittills bästa sättet torde den krokiga knivens införande

i stora hjärnan vara. I detta, fall torde bedövningen bliva fullständig.’

Härefter har omtalats, att i vissa fall hjärtsticket, på sätt professor Dahlström

yttrat, plägade föregås av ett slag eller stick i nacken.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hav anfört: De av professor Dahlström Länsstyrelomnämnda

särskilt för renslakt konstruerade slaktknivarna hade visserligensen i Västerförsöksvis

kommit till användning, men, då det vore att förmoda, att avsevärd hott™\iJän

tid komme att_ förflyta innan dessa, knivar kommit till allmännare användning, '' J''

vore det.önskligt, att beträffande renslakt övergångstiden för lagens ikraftträdande

ej gjordes alltför snäv. —• Däremot hava landsfiskalerna i Boteå och

Anundsjö distrikt av Västernorrlands län, i samband därmed att de förklarat

en lag angående slakt av husdjur vara av behovet påkallad, därvid uttryckligen

nämnt jämväl slakt av ren. — Likaledes har länsveterinären i Älvsborgs

län, som, under förmälan att han tidigare tjänstgjort inom Jämtlands län, förordat

det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget, därvid

framhållit bland annat slakt av ren.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Anmärkas må, att i Finland, där det i Sverige och Norge brukade s. b.

hjärtsticket likaledes är det beträffande ren vanliga slaktsättet, den sedan

1902 gällande förordningen angående vad vid slakt av husdjur iakttagas bör

icke medgiver något undantag för renslakt. Enligt en uppgift skall emellertid

vid förordningens tillämpning hava funnits tveksamt, huruvida renen vore

att hänföra till husdjur, och i anledning härav överträdelse av förordningen

icke hava beivrats i fråga om slakt av ren.

Departe- Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att de vid slakt vanligen brumentschefen.

både bedövningsmetoderna icke äro väl lämpade för slakt av ren. Utredningen

giver ock vid handen, att den av professor Dahlström förordade bedövningsmetoden

ännu icke vunnit sådan användning, att den redan nu skulle

kunna i lag påbjudas. Med hänsyn till de goda vitsord, som lämnats, lärer

dock få antagas, att härutinnan småningom en förändring skall kunna genomföras.

Jag har därför i fråga om slakt av ren ansett mig böra föreslå,

att åt Kungl. Maj:t överlämnas att bestämma tiden för lagens ikraftträdande.

Att härigenom tills vidare icke heller stadgandet i 2 § kommer att äga giltighet

med avseende å renslakten lärer särskilt med hänsyn till vad härutinnan i

vissa yttranden anförts icke vara ägnat att möta betänklighet.

Jag har nu avslutat redogörelsen för de bestämmelser, vilka av mig ansetts

erforderliga med avseende å själva förfaringssättet vid slakt av husdjur. Emellertid

torde jag böra med några ord beröra vissa ytterligare bestämmelser,

vilka upptogos i det av enskilda motionärer vid 1925 års riksdag framlagda

lagförslaget.

Motionärerna föreslogo ett stadgande av innehåll, att djuret ej finge flås

eller skållas, innan blodet blivit avtappat, samt att fjäderfä ej finge plockas,

förrän döden inträtt. Rörande detta stadgande anförde motionärerna allenast,

att den förra delen därav överensstämde med lydelsen av åtskilliga utländska

slaktbestämmelser samt att förbudet mot plockning av fjäderfä, innan döden

inträtt, icke tarvade någon motivering.

Att de sålunda beskrivna åtgärderna icke böra tillåtas lärer vara ovedersägligt.

Då det emellertid synes uppenbart, att dessa handlingar hemfalla under

straffbestämmelsen i 18 kap. 16 § strafflagen, torde något ytterligare stadgande

i detta avseende icke vara erforderligt.

I motionärernas förslag stadgades vidare dels att det ställe, å vilket slakt

ägde rum, skulle, med undantag för fall av nödslakt, vara så beläget, att slakten

icke kunde åses från gata, allmän väg eller allmän plats, dels ock att barn

under femton år ej finge närvara vid slakt. Stadgandet motiverades på följande

sätt:

På grund av den förråande inverkan, slakten kunde utöva på känsliga sinnen,

hade föreslagits, att i första hand minderåriga icke finge tillåtas närvara

vid eller åse slakt, men även med hänsyn till äldre personer vore det önskvärt,

att det ställe, på vilket slakt ägde rum, ej vore synligt från gata, väg eller

öppen plats, och skulle detta gälla icke blott yrkesmässigt bedriven slakt utan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8ö.

53

ävenledes hemslakE Vidare torde det böra stadgas förbud för barn under 15

år att deltaga i slaktarbete, enär dylik minderårig, såsom varande enligt svensk

lag straffri, ej kunde ställas till ansvar för under slakten eventuellt begånget

djurplågeri.

Vad sålunda föreslagits har mött gensagor i åtskilliga av de avgivna utlåtandena.

Vidkommande först föreskriften om viss belägenhet av det ställe, där slakt

skulle få utföras, har veterinärhögskolans lärarekottegium ansett, att föreskriften

väl borde bibehållas, men om möjligt så formuleras, att något straff för

förseelse däremot icke komme att upptagas i lagen. Medicinalstyrelsen har

förklarat, att styrelsen ställde sig tveksam beträffande samma föreskrift. Kalmar

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett bestämmelsen

endast böra gälla i fråga om yrkesslakt, enär det för många innehavare

av lägenheter å landsbygden med deras ofta begränsade tomtutrymmen icke

torde vara möjligt att anordna slakten så, att den ej kunde åses från gata,

allmän väg eller allmän plats. Länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har likaledes uttalat, att nu ifrågavarande föreskrift ej borde

upphöjas till lag, emedan man å landsbygden oftast vore hänvisad att förrätta

slakten utomhus, vadan det många gånger bleve omöjligt att välja sådan

plats, att slakten icke skulle kunna åses från allmän väg. Länsveterinären i

Kalmar län har anmärkt, att nästan alla ställen, som beboddes av yrkesslaktare

å landsbygden, läge intill allmän landsväg, ehuru i regeln själva slakteriet

vore så placerat, att slakten ej kunde åses från allmän plats. Direktören vid

det offentliga slakthuset i Malmö har yttrat, att ett mycket stort antal hus

och gårdar hade ett sådant läge, att icke utan avsevärda kostnader och olägenheter

för ägaren sådana anordningar kunde vidtagas, varigenom förhindrades,

att slakt å dem kunde åses från allmän väg eller gata. Ifrågavarande bestämmelse

borde därför icke upptagas i förslaget eller ock göras tillämplig endast

beträffande yrkesslakt. Styrelsen för Föreningen svenska städers offentliga

slakthus ävensom direktören vid det offentliga slakthuset i Göteborg häva ifrågasatt,

huruvida icke bestämmelsen med hänsyn till svårigheten att övervaka

densammas efterlevnad borde utgå. Direktören vid det offentliga slakthuset i

Stockholm har förklarat, att föreskriften syntes honom olämplig och ogenomförbar

såsom generell bestämmelse. Därest den komme att stå kvar, borde

tydligt angivas, att den gällde yrkesslakt. Slakthus- och saluhallsstyrelsen i

Stockholm har uttalat, att styrelsen visserligen funne bestämmelsen välbetänkt,

men att kategoriska med bötesbestämmelser förenade lagbud av detta innehåll

ej torde vara behövliga eller lämpliga.

Vad härefter angår den ifrågasatta bestämmelsen, att barn under femton år

ej skulle få närvara vid slakt, har veterinärhögskolans lärarekollegium ansett,

att ett förbud mot att låta barn närvara vid slakt av praktiska skäl vore så

svårt att tillämpa, att bestämmelsen borde utgå. Styrelsen för högskolan har

funnit, att vad lärarekollegiet sålunda erinrat otvivelaktigt ägde visst fog för

sig men att det å andra sidan ej torde vara lämpligt att tillåta barn övervara

själva dödandet av slaktdjuret. En lämplig medelväg vore kanske därför,

om åt stadgandet gåves sådant innehåll, att barn under 15 år ej finge tillåtas

närvara vid slakt, förr än djuret dödats. Medicinalstyrelsen har ställt sig

tveksam jämväl beträffande det nu ifrågasatta förbudet och med hänsyn till

den särskilda svårigheten att upprätthålla detsamma funnit bestämmelsen böra

utgå, även om föreskriften i fråga om det ställe, varå slakt finge utföras,

icke bortfölle. Länsveterinären i Dalarnes övre länsveterinärdistrikt har likaledes

ansett, att ifrågavarande bestämmelse borde utgå, och som skäl därför

andragit, att den icke kunde efterlevas å landsbygden. Direktören vid det of
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

fentliga slakthuset i Malmö har yttrat, att i fråga om hemslakt stadgandet

torde vara mindre lämpligt, enär faktiskt en mängd tjänare på landsbygden

icke uppnått ifrågavarande ålder. Även torde det erbjuda mycket stora svårigheter

att övervaka efterlevnaden av ett dylikt förbud. Saken syntes därför

kunna överlämnas åt föräldrars eller målsmäns omdöme. Sålunda borde antingen

stadgandet utgå, eller ock ordet »slakt» utbytas mot »yrkesslakt». Länsstyrelsen

i Örebro län har anfört, att stadgandet torde kunna föranleda avsevärd

olägenhet, särskilt vid slakt i avlägset belägna gårdar, där det kunde vara svårt

att för erforderliga handräekningssysslor anskaffa annan hjälp än barn i 13- ä 14-årsåldern. Åldersgränsen borde därför sänkas till 12 år. Därjämte kunde

ifrågasättas, huruvida icke till undvikande av missförstånd begreppet slakt här

uttryckligen borde begränsas att avse allenast djurets dödande, men däremot

icke det i sammanhang därmed stående tillvaratagandet av den döda kroppen.

Länsveterinären i Kalmar läns södra länsveterinärdistrikt har ifrågasatt, om

icke tio år vore en lämpligare gräns än femton år, under det att styrelsen för

föreningen svenska städers offentliga slakthus ävensom direktören vid det offentliga

slakthuset i Göteborg hava uttalat sig för en sänkning av åldersgränsen

till fjorton år. Sänkning av åldersgränsen har jämväl påyrkats av direktören

vid det offentliga slakthuset i Stockholm. Slakthus- och saluhalls st yr el sen i

samma stad har beträffande ifrågavarande del av motionärernas förslag uttalat

samma åsikt som i fråga om den föreslagna bestämmelsen rörande stället för

slaktens utförande. Slutligen har lappfogden i Västerbottens län med instämmande

av länsstyrelsen förklarat, att bestämmelsen, att barn under femton år

ej finge närvara vid slakt, icke kunde tillämpas vid sådana tillfällen då nomadlapparna

dels för eget bruk och dels till försäljning på olika orter vid flyttningar

nedslaktade renar. Vid dessa tillfällen inträffade oftast, att lapparnas hustrur

och minderåriga barn voro närvarande, hustrurna vanligen med åliggande

att tillvarataga de slaktade djurens innanmäten. Att under sådana förhållanden

förhindra barn att åse slakt vore fullkomligt omöjligt. Lappfogden i Norrbottens

läns norra distrikt har yttrat, att en dylik bestämmelse, särskilt bland

lapparna och nybyggarna i de nordligaste socknarna, icke kunde efterlevas.

Möjligen kunde så vara fallet, om åldern sattes till tolv år eller därunder.

Lapparnas barn finge, sedan de uppnått tolv till tretton års ålder, ofta vara

föräldrarna behjälpliga vid slakt. De lärde sig då också slaktsättet och att

tillvarataga produkterna.

De anmärkningar, vilka framställts mot motionärernas förslag i nu berörda

del, hava synts mig beaktansvärda och några motsvarande bestämmelser hava

därför icke upptagits i det förslag jag nu framlägger.

Visserligen finner jag önskvärt, att såvitt möjligt slakt utföres endast å så

beläget ställe, som motionärerna åsyftat. Ett allmänt stadgande av denna innebörd

skulle emellertid säkerligen lända åtskilliga djurägare till ganska betydande

olägenhet. Omöjligt voTe måhända icke att giva stadgandet sådan avfattning,

att det komnie att gälla endast för fall, där det kunde utan större svårighet

efterföljas. Värdet av en dylik bestämmelse har dock synts mig synnerligen

tvivelaktigt, helst som det i allt fall torde bliva svårt att därtill anknyta

någon straffbestämmelse. Med avseende å sådana orter, där ordningsstadgan för

rikets städer tillämpas, lärer för övrigt viss möjlighet finnas att i den ordning

20 § i stadgan omförmäler meddela bestämmelser i nu förevarande syfte. Oavsett

detta gälla i fråga om exportslakterier och andra under offentlig kontroll

ställda slakteriinrättningar enligt särskilda författningar åtskilliga föreskrifter,

vilka indirekt tjäna samma ändamål.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

55

Beträffande det ifrågasatta förbudet för barn under femton år att närvara vid

slakt finner jag likaledes vissa skäl tala till förmån därför. I anslutning till

vad som anförts i åtskilliga yttranden har jag dock icke kunnat undgå att finna

en dylik föreskrift bliva alltför starkt ingripande i de på landsbygden rådande

förhållandena. I varje fall har jag funnit, att åldersgränsen måste

sänkas. Vid övervägande av denna fråga har jag ansett, å ena sidan, att även

en gräns av fjorton år skulle kunna medföra praktiska olägenheter, samt, å

andra sidan, att en bestämmelse, som fastställde en lägre åldersgräns •— i ett

yttrande har t. o. m. uttalats, att man icke kunde sträcka sig utöver tioårsåldern

—, skulle vara av föga verklig betydelse. Jag har fördenskull stannat

vid att icke föreslå någon föreskrift i detta hänseende.

5 §•

I förenämnda motionärers förslag var upptaget ett stadgande av innehåll,

att för överträdelse av bland annat de bestämmelser, vilka motsvara 1 och 2 §§

i det förslag jag nu framlägger, — däremot icke bestämmelserna rörande nödslakt

— skulle ansvara, förutom den eller de personer, som utfört slakten, vid

hemslakt djurets ägare samt vid yrkesslakt slakteriets innehavare och dess föreståndare.

Stadgandet motiverades med att lagen därigenom skulle vinna i

effektivitet. Emellertid har förslaget givit anledning till åtskilliga erinringar.

Sålunda har styrelsen för veterinärhögskolan anfört, att ett så vidsträckt

ansvar för andras handlingar i allmänhet syntes föga tilltalande och bleve det

ännu mindre i detta fall, där överträdelsen skulle kunna komma att medföra

till och med fängelsestraff. En djurägare t. ex. som reste bort, men före sin

avresa givit order om slakt, skulle ju under sin bortovaro genom dens förvållande,

som verkställde slakten, kunna komma att se sig ställd inför, ett

allvarligt straffhot, och saken bleve ännu mer komplicerad därigenom, att vissa

överträdelser av lagen torde komma att innebära straffbart djurplågeri. Det

torde nämligen vara otvivelaktigt, att, om vissa tillvägagångssätt vid slakt just

för de moment av onödigt lidande de innebure för djuren förbjödes av lagstiftningen,

det efter lagens ikraftträdande bleve att straffa även som djurplågeri,

om dylika slaktsätt mot lagens förbud komme till tillämpning. Härmed vore

emellertid ej sagt, att alla bestämmelser uti ifrågavarande riktning borde

saknas. Det torde blott böra tillses, att ansvar endast kunde .ifrågakomma,

då någon skuld läge vederbörande till last. Så t. ex. vore det ju ej annat än

rimligt att, om slakt skulle verkställas för annans räkning än dens, som utförde

själva slakten, den, för vars räkning slakten skulle utföras, eller hans

representant gjordes ansvarig för att ej obehörig person finge utföra slakten.

Ej heller torde det vara annat än lämpligt, att det i lagen stadgades skyldighet

för den, för vars räkning slakt skulle verkställas, eller hans representant att,

i den mån omständigheterna sådant medgåve, söka förekomma, att vid slakten

bestämmelserna i 1—4 och i 6 §§ (dessa §§ innehålla bl. a. bestämmelser, motsvarande

dem, som i departementsförslaget upptagits under 1 och 3 §§) bleve

åsidosatta, och att försummelse därutinnan belädes med ansvar. Men därutöver

syntes något ansvar, som hänförde sig till andras gärningar, icke böra stadgas

i lagen.

Länstyrelsen i ''Älvsborgs län har ansett, att det borde vara tillräckligt, om

ansvarigheten avgjordes enligt vanliga straffrättsliga regler. Skulle emellertid

ansvarsskyldigheten utsträckas till djurets ägare, borde den likväl ej inträda,

utan att överträdelsen skett med ägarens vetskap. Med djurets ägare

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

åter borde i detta avseende likställas den, som ägaren genom generellt bemyndigande

satt i sitt ställe t. ex. förvaltaren å ett gods. Även polismästaren i

Stockholm har ansett, att ifrågavarande bestämmelse erhållit en för vid avfattning.

En begränsning torde böra stadgas, så att ansvar ålades vederbörande

endast.om han närvarit vid slakten eller skäligen kunde anses hava gjort sig

skyldig till försummelse beträffande tillsynen vid slakten. Liknande mening

har uttalats av styrelsen för föreningen svenska städers offentliga slakthus och

direktören vid det offentliga slakthuset i Göteborg. Direktören vid det offentliga

slakthuset i Stockholm har, med instämmande av slakthus- och saluhallsstyrelsen

därstädes, yttrat, att ifrågavarande bestämmelse borde ändras i så

måtto, att straff endast ådömdes den, som gjort sig skyldig till förseelse och

icke, såsom ordalydelsen vore, slakteriets föreståndare. Detta skulle nämligen

för verksamheten å ett offentligt slakthus medföra den konsekvensen, att slakthusdirektören

skulle kunna straffas för en lagöverträdelse, begången av en

bland de där sysselsatta, privatanställda slakteriarbetarna, vilket torde få anses

strida mot allmän rättsuppfattning.

Ifrågavarande paragraf har jag ansett böra avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad styrelsen för veterinärhögskolan tillstyrkt, och får jag

alltså i fråga om grunderna för detta stadgande hänvisa till styrelsens uttalande.

6 §■

I motionerna vid 1925 års riksdag föreslogos särskilda straffbestämmelser

för, å ena sidan, förseelse mot de angående tillvägagångssättet vid slakten meddelade

bestämmelser samt, å andra sidan, för överträdelse av ålders- och kompetensbestämmelserna

ävensom föreskrifterna rörande slaktställets belägenhet

och förbudet för barn att närvara vid slakt. I förra fallet sattes straffet till

böter eller fängelse i högst sex månader; och anmärktes i motiven, att denna

sträf flati tud skulle överensstämma med den, som stadgades i strafflagens djurskyddsparagraf.

Det senare slaget av överträdelser skulle endast kunna förskylla

böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Rörande förslaget i denna del har styrelsen för veterinärhögskolan anfört,

att, om styrelsens förut omförmälta antagande att slaktlagens genomförande

komme att medföra en utvidgning av djurplågeribegreppet till att omfatta även

användandet av sådana slaktsätt, som förbjudits i slaktlagen, vore riktigt, så

syntes __det föga rationellt att även i denna införa straffbestämmelse för dylika

fall. Ännu oegentligare bleve detta om, såsom enligt förslaget, dylika förseelser

i den särskilda lagen underkastades en strängare straffpåföljd än den som

kunde följa å gärningen enligt den allmänna strafflagen. Det syntes därför,

som om i en blivande slaktlag ej borde införas andra straffbestämmelser, än

att ett lämpligt bötesstraff stadgades för sådana överträdelser av lagen, som

ej vore belagda med strängare straff i den allmänna strafflagen. — Länsstyrelsen

i Stockholms län har yttrat, att som den först nämnda straffbestämmelsen

endast vore att anse som en specialisering i visst avseende av föreskrifterna i

18 kap. 16 § strafflagen samt innehölle samma straffskala som denna, borde

stadgandet lämpligen endast innehålla en hänvisning till nämnda lagrum. —

Länsstyrelsen i Gotlands län har rörande samma stadgande anmärkt, att det

borde erhålla en med motsvarande bestämmelse i 18 kap. 16 § strafflagen mera

korresponderande avfattning. — Slutligen har länsveterinären i Stockholms län

funnit de av motionärena föreslagna straffsatserna för höga.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

57

På de av styrelsen för veterinärhögskolan anförda skäl har jag ansett straff

enligt den föreslagna slaktlagen böra förekomma endast i sådana fall, då straff

ej inträder enligt allmänna strafflagen.

8§.

Enligt de förut omnämnda motionärernas förslag skulle av ådömda böter

eu tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren; och skulle, därest

särskild angivare funnes, denne taga hälften av åklagarens andel.

Vad sålunda föreslagits har rönt gensägelse i vissa yttranden.

Styrelsen för veterinärhögskolan har anfört, att, om styrelsens förslag angående

straffbestämmelserna iakttoges, syntes även bestämmelsen om böters

fördelning böra utgå. Eljest skulle det ju kunna ligga i åklagarens intresse,

att gärningen bleve straffad enligt slaktlagen, ehuru den rätteligen vore att

hänföra till djurplågeri. Att i de ganska delikata fall, om vilka det här vore

fråga, uppmuntra till ett angivarsystem genom medgivandet av särskild angivarandel

i böterna, syntes dessutom föga tilltalande. Böterna borde alltså

tillfalla kronan. — För borttagande av såväl åklagare- som angivarandel hava

vidare uttalat sig polismästaren i Stockholm samt en landsfiskal. -— Länsstyrelsen

i Blekinge län har, under erinran att tendensen numera ginge i den riktningen,

att åklagarna borde fråntagas alla bötesandelar, anmärkt, att sådan

andel icke borde tillerkännas åklagare i någon lag, som hädanefter utfärdades.

-— Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att åklagarens andel

borde utgå med mindre än två tredjedelar. — Mot införande av angivarandel

hava slutligen uttalat sig ett annat hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm, styrelsen för föreningen svenska

städers offentliga slakthus samt direktörerna vid de offentliga slakthusen i

Stockholm och Göteborg. Nyssnämnda styrelse har förklarat, att det torde

bliva djurskyddsföreningarnas och djurskyddsinspektörernas sak att jämte

allmän åklagare övervaka efterlevnaden av lagens bestämmelser.

Med avseende å nu förevarande fråga har jag, liksom förut beträffande

straffbestämmelserna, anslutit mig till vad styrelsen för veterinärhögskolan

förordat. I enlighet härmed har alltså föreslagits, att ådömda böter skola

tillfalla kronan.

Vidkommande tiden för lagens ikraftträdande har denna synts mig kunna

bestämmas — utom vad angår slakt av ren — till den 1 januari 1928. Beträffande

den särskilda bestämmelsen i fråga om slakt av ren får jag hänvisa till

vad jag förut därom yttrat.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med nu angivna grunder inom

justitiedepartementet upprättat förslag till lag angående slakt av husdjur av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

II. Stafenson.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående slakt av husdjur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.

Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom att

huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning eller

blodavtappning, ej heller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt

av annan, vilken uppnått nämnda ålder; och ligge i ty fall å denne ansvaret

för att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §.

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov eller omgång

nedslaktas, må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 och 2 §§ är

stadgat.

I fall, varom i första stycket sägs, skall slakten verkställas på det sätt, som

med hänsyn till omständigheterna kan antagas för djuret medföra minsta lidande.

4 §.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må i de fall Konungen bestämmer

vid viss slakteriinrättning slakt kunna verkställas utan iakttagande

av vad i 1 § första punkten är stadgat. Med avseende å dylik slakt gälle de

föreskrifter Konungen meddelar.

5 §.

Verkställes slakt för annans räkning, åligger likväl den, för vars räkning

slakten utföres, eller, där han ej själv vidtagit åtgärd för dess verkställande,

den, som handlar å hans vägnar, tillse att de med avseende å slakten gällande

föreskrifter bliva iakttagna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

59

6 §.

Överträdelse av bestämmelse i denna lag eller med stöd av 4 § utfärdad

föreskrift straffes med böter, högst femhundra kronor, där ej å förseelsen följer

straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår

slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 januari

1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 januari

1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag

till lag angående slakt av husdjur.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ragnar Gyllenswärd.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget i dess helhet.

Justitierådet Wedherg:

Strafflagens djurplågeriparagraf avser enligt sin lydelse och mening all sådan

behandling av djur som innefattar uppenbar grymhet. Det är sålunda

otvivelaktigt, och förutsättes även i förslaget, att paragrafen sträcker sig jämväl

till uppenbar grymhet vid slakt. Vad såsom sådant är att betrakta måste

tydligen vara beroende bl. a. av föreställningssättet hos gemene man i den ort

där slakten sker. Det straffbara djurplågeriets område vidgas utan lagändring,

i den mån känslan av att djuret bör vara fredat för allt onödigt lidande

blir mera utbredd och fördjupad. Att den allmänna uppfattningen alltjämt

gynnsamt påverkas i sådan riktning, genom djurskyddsföreningarnas i mycket

berömvärda strävanden och genom annan upplysningsverksamhet, bestyrkes

av utredningen. Vid dessa förhållanden måste man ställa sig betänksam mot

ett sådant ingripande i den naturliga utvecklingen som en strafflagstiftning

vid sidan av djurplågeriparagrafen innebär. Betänkligheterna ökas, när man

ser till de principer varpå det nu remitterade förslaget är byggt. Kriminaliseringen

avser egentligen blott att inskärpa nödvändigheten av att djuret bedövas

omedelbart innan blodet avtappas. Sålunda lämnas därhän exempelvis

det synnerligen svåra lidande som, efter vad det säges, åsynen av pågående

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

61

slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande. Vad vidare

angår de tre mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan föregående

bedövning, så visar utredningen att schäktningsmetoden numera utövas

blott under sådana former att någon anmärkning icke är att göra; renslakten

skall få fortgå som hittills; och även den dansk-amerikanska metoden för

svinslakt anses kunna vara förtjänt av att fortfarande få tillämpas. När härtill

kommer att, såsom detaljgranskningen torde giva vid handen, den närmare

utformningen av en lag enligt försiagets grunder icke är utan sina vanskligheter,

finner jag mig, under erkännande av förslagets ganska måttfulla läggning,

böra avstyrka att lagstiftningsåtgärd i dess syfte vidtages. Skulle dock

något anses böra göras, torde ett förtydligande av djurplågeriparagrafen i

den riktning Konungens befallningshavande i Uppsala län förordat vara det

lämpligaste.

1 §•

Justitierådet Wedberg:

Då man läser första punkten i dess samband med den andra, föranledes

man till den tolkning att ett avlivande utan föregående bedövning icke vore

tillåtet utom i de fall andra punkten avser. Vad i remissprotokollet under 1 §

yttras om skjutning av hästar med gevär eller pistol visar dock att meningen

är en annan, nämligen att vid slakt av husdjur blodet ej må avtappas medan

djuret lever utan så är att bedövning omedelbart förut skett. Med en avfattning

som tydliggör detta torde andra punkten böra utgå.

2 §.

Justitierådet Alexander sm, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Rörande slutstadgandet i denna paragraf hänvisas till vad nedan vid 5 §

erinras.

Justitierådet Wedberg:

Enligt motionen i ämnet vid 1925 års riksdag skulle slakt få utföras endast

av däri kunnig person, som uppnått 18 års ålder. Föredragande departementschefen

har funnit en sådan bestämmelse, i vad den avser att den som vill utföra

slakt skall vara däri kunnig, vara allt för obestämd. Det vill emellertid

synas som om förslaget självt endast skenbart är befriat från samma obestämdhet.

Då nämligen det heter att slakt skall ske under uppsikt av viss annan,

lärer denna fordran ej vara uppfylld redan därigenom att denne andre är tillstädes

och ger sina råd vid slakten. Det bör krävas att han verkligen är i

stånd att utöva en uppsikt av värde. Förhållandena kunna vara sådana att

den som är under 18 år har full kompetens för slakten, medan den äldre saknar

all förfarenhet däri.

För min del är jag ense med föredragande departementschefen om obehövligheten

att i lagen stipulera sakkunskap för den som verkställer slakt. Men

jag kan ej finna det vara mera behövligt att genom lagbud inskärpa den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

naturliga regeln att den allt för unge ej bör syssla med slakt på egen hand.

Jag hemställer alltså att paragrafen måtte utgå. Bibehålies den, torde frasen

»annan vilken uppnått nämnda ålder» böra, såsom vilseledande, utbytas mot

»någon äldre»; och den som fyllt 15 år borde kanske få utan annans uppsikt

avliva fjäderfä och kaniner.

Bent redaktionellt må erinras att då bedövning ej är ett avlivande, någon

jämkning av ordalagen synes önsklig, samt att uttrycket »i ty fall» lärer böra

utgå.

Justitierådet von Seth:

Det kan ifrågasättas, om icke av hänsyn till förhållanden, som kunna förekomma

i en del hushall, ett undantag från förbudet i denna paragraf för minderårig

att självständigt verkställa slakt borde göras i fråga om sådan slakt,

som omförmäles i andra punkten av 1 §. En lägsta åldersgräns av 15 år torde

för sådana fall vara lämplig.

I fråga om paragrafens redaktionella avfattning är jag ense med justitierådet

Wedberg. En förbättring vore även, om slutstadgandet något jämkades,

så att icke ansvaret för att slakten försigginge i vederbörlig ordning så uteslutande

lades på den uppsiktsutövande.

3 §•

Lagrådet:

För undvikande av omgång, som ej förorsakar tidsutdräkt, bör ett åsidosättande

av bestämmelserna i 1 och 2 §§ ej vara mera tillåtet då djuret bör utan

uppskov avlivas än i andra fall. Orden »eller omgång» torde följaktligen

böra utgå.

Det kan ej vara meningen, att stadgandena i 1 och 2 §§ få lämnas å sido

i vidare mån än sådant är nödigt för undvikande av uppskov. Kanske borde

detta uttryckas så, att slakt må ske utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs,

om sjukt eller skadat djur bör avlivas utan uppskov och sådant eljes skulle

vållas.

Andra stycket i paragrafen innehåller en sats, vars giltighet ingalunda

bör vara begränsad till »fall varom i första stycket sägs». Efter lagrådets

mening bör satsen antingen utgå ur förslaget eller ock sättas som dess allra

första, grundläggande bestämmelse. Bibehålies den på sin nuvarande plats,

torde den lämpligen böra sammanslås med första stycket på det sätt att de nyss

citerade orden utbytas mot »ty fall».

5 §■

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Paragrafens avfattning lägger den tolkning nära att djurägare eller förvaltare,

som låtit föra husdjur till slakthus eller yrkesslaktare att för ägarens

räkning slaktas, bleve jämte slaktens verkställare ansvarig för att lagens före
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

63

skrifter iakttagas. Meningen lärer emellertid blott vara att göra husbonde eller

annan arbetsgivare — eller hans ställföreträdare — ansvarig för huru

slakt verkställes av underordnad i hans tjänst eller på hans tillfälliga uppdrag.

Även om denna stadgandets innebörd bleve mera tillfredsställande uttryckt,

möta dock starka betänkligheter mot en lagreglering i denna punkt. Att en

viss tillsynsplikt åligger arbetsgivaren är utan vidare klart, och ett ^stadgande

härom är ägnat att ingiva den föreställningen att det avsetts att åt

denna plikt i förevarande fall giva ett annat innehåll än som följer av ställningen

som arbetsgivare och arbetsledare. Denna ställning kan å andra sidan

enligt sakens natur i vissa fall böra föranleda att ansvaret för åsidosättande

av lagens föreskrifter ligger å arbetsgivaren ensam, icke den som efter hans

anvisningar verkställer slakten. Under vilka omständigheter ansvar bör drabba

den ene eller den andre eller båda är ett spörsmål, som bör överlämnas åt

rättstillämpningen att bedöma. Alldeles samma spörsmål uppstår ju i talrika

jämförliga fall, bland dem ett så närstående som i fråga om ansvar för djurplågeri

enligt allmänna strafflagen; men lagstiftaren har — såsom det synes

på goda grunder — icke ansett det vara sin uppgift att giva regler för dess

lösning. Det lärer icke vara lämpligt att för detta speciella fall frångå denna

ståndpunkt.

Får, enligt vad jag alltså hemställer, paragrafen utgå ur förslaget, lärer

redan av denna anledning en jämkning böra företagas i slutstadgandet i 2 §,

så att däri icke direkt angives vem ansvaret drabbar för de av minderårig

under annans uppsikt verkställda åtgärderna. Därmed kunde även vinnas den

fördel att det icke under alla omständigheter bleve uteslutet att ansvar drabbade

den minderårige för vad han, låt vara i äldres närvaro, latit komma sig

till last.

Justitierådet von Seth:

Vad som avses med stadgandet i förevarande paragraf, nämligen att utan

åsidosättande av billighetens fordringar inskärpa en även utöver den vanliga

aktsamhetsplikten sig sträckande uppsiktsskyldighet, torde komma till klarare

uttryck, om paragrafen finge utsäga, att den, för vars räkning slakt verkställes

av annan, eller, om han ej är tillstädes på platsen, den, som där företräder

honom, skall noga tillse, att de med avseende a slakten gällande föreskrifterna

bliva iakttagna.

P r omul g ations stadgandet.

Justitierådet Wedberg:

Att uppskjuta lagens tillämplighet beträffande all slakt av ren således,

exempelvis, även vad angår renar som hållas i djurpark — torde näppeligen

vara befogat.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mai:ts proposition nr 85.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets

den 24 januari 1927 avgivna utlåtande över det den 11 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående slakt av husdjur.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»En av lagrådets ledamöter har funnit sig böra avstyrka, att lagstiftningsåtgärd

vidtages i det föreliggande förslagets syfte. Såvitt till stöd för denna

uppfattning åberopats, att för syftets vinnande särskild lagstiftning icke skulle

vara erforderlig, tillåter jag mig hänvisa till vad föredragande departementschefen

härutinnan anfört vid remissen till lagrådet. Då vidare såsom en anmärkning

mot förslagets principer framhållits, att ’i förslaget lämnas därhän

exempelvis det synnerligen svåra lidande som, efter vad det sägs, åsynen av

pågående slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande’,

torde häremot kunna göras gällande, att det sålunda åberopade förhållandet,

vilket även bland de å området särskilt sakkunniga lärer vara i hög grad

omtvistat, utgör en alltför oviss faktor för att kunna öva inflytande på frågan

om en lagstiftning i ämnet. Förslagets ståndpunkt i fråga om renslakten synes

icke vara uttryckt allenast därmed, att ’renslakten skall få fortgå som hittills’.

I princip innebär förslaget icke något undantag för denna slakt; det har blott

ansetts angeläget, att lagen härutinnan icke erhåller tillämpning tidigare än

sådant med hänsyn till de lokala förhållandena kan vara lämpligt. Vad angår

den dansk-amerikanska svinslaktmetoden torde av departementschefens yttrande

hava framgått, att den eftergift av bedövningstvånget, till vilken lagen skulle

lämna möjlighet, helt och hållet beror av de svårigheter för fläskexporten, vilka

antagits kunna följa av tvångets genomförande.

Samme ledamot har rörande 1 § i förslaget anfört, att, då första punkten

läses i dess samband med den andra, den tolkning föranledes, att ett avlivande

utan föregående bedövning icke vore tillåtet utom i de fall andra punkten av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 85.

35

ser. Emellertid skulle vad i remissprotokollet yttras om skjutning av hästar

med gevär eller pistol visa, att meningen är en annan, nämligen att vid slakt

av husdjur blodet ej må avtappas, medan djuret lever, utan så är att bedövning

förut skeft. Med en avfattning som tydliggör detta borde enligt denne ledamots

mening andra punkten utgå.

\ad sålunda anmärkts har icke synts mig innefatta anledning att vidtaga

ändring i den föreslagna formuleringen. Det synes nämligen uppenbart, att

om ett djur utan särskilda åtgärder för bedövning avlivas genom skjutning och

djuret därvid omedelbart dör, ett sådant tillvägagående icke kommer i strid

med bestämmelsen i 1 §. Anmärkas må ock, att ett förbud mot att i fråga om

andra djur än fjäderfä och kaniner begagna ett sådant avlivningssätt som huvudets

skiljande från kroppen utan föregående bedövning av djuret icke torde

komma till uttryck genom den avfattning denne ledamot velat förorda.

Beträffande 2 § har samme ledamot av lagrådet hemställt, att paragrafen

måtte utgå. De skäl, vilka kunnat åberopas för en lagbestämmelse av innebörd,

att person under aderton år icke utan tillsyn av en äldre skall äga verkställa

slakt, hava emellertid synts mig äga den betydelse, att jag icke ansett mig

böra tillstyrka någon saklig avvikelse från det remitterade förslaget i denna

del. ^ Mot den något ändrade redaktion, vilken förordats av två ledamöter av

lagrådet, torde icke något vara att invända.

Att, på sätt inom lagrådet blivit ifrågasatt, i lagen lämna medgivande för

den, som icke uppnått aderton års ålder, att utan äldres tillsyn verkställa slakt

av fjäderfä och kämner, skulle efter min uppfattning innebära ett försvagande

av en i sig riktig och naturlig regel. Då något mera avsevärt praktiskt behov

näppeligen lärer kunna påvisas såsom grund för en dylik eftergift, har jag ansett

mig icke böra biträda denna hemställan.

Med anledning av vad inom lagrådet anförts i fråga om den i 2 § upptagna

bestämmelsen om ansvar har jag ansett förslaget böra undergå ändring så till

vida, att ansvaret icke lägges uteslutande å den, som vid slakten övar tillsyn

Efter omständigheterna blir alltså att bedöma, huruvida straff bör inträda både

for den, som verkställt slakten och därvid åsidosatt gällande föreskrifter och

lör den, vilken övat uppsikt och därvid gjort sig skyldig till någon försummelse.

Att den sistnämnde är underkastad straffansvar synes utgöra en nödvändig

förutsättning för att stadgandet om uppsikt skall kunna effektivt upprätthållas.

Beträffande 3 § har lagrådet anmärkt, att andra stycket innehölle en sats

vars giltighet ingalunda borde vara begränsad till det i första stycket avsedda

lallet. Efter lagrådets mening bör satsen antingen utgå ur lagen eller ock sättas

såsom dess första, grundläggande bestämmelse.

Begeln att slakt bör verkställas på det sätt, som med hänsyn till omständigheterna

kan antagas för djuret medföra minsta lidande, motsvarar tydligen så

nära själva syftet med denna lag, att regeln knappast torde behöva allmängiltigt

angivas i lagen. Att den införts i samband med den speciella bestämmelsen

om nödslakt har haft sin orsak däri, att beträffande dylik slak! ställts

utom tillämpning de föreskrifter i lagen, vilka anvisa det vanliga tillvägagåBiliang

till riksdagens protokoll 1927. I sand. 71 Käft. (Nr 85.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

endet vid slakt. Då emellertid regeln utan uttryckligt stadgande lärer äga

sin giltighet även vid fall av nödslakt, har jag ansett hinder icke möta för dess

uteslutande.

Vad angår stadgandet i 5 §, hava lagrådets flesta ledamöter funnit betänkligheter

möta mot en lagreglering i denna punkt. Under vilka omständigheter

ansvar bör drabba arbetsgivare eller den, som efter hans anvisningar verkställer

slakten, utgör enligt dessa ledamöters uppfattning ett spörsmål, vilket bör

lämnas åt rättstillämpningen att bedöma.

För lagens effektivitet är det påtagligen av icke ringa betydelse, att den, för

vars räkning slakt verkställes av annan, icke är frikallad från allt ansvar med

avseende å sättet för slaktens utförande. Även om det icke är uteslutet, att

under vissa omständigheter sådant ansvar kan inträda oberoende av ett stadgande

i denna lag, synas dock de allmänna rättsgrundsatser, vilka härvid skulle

vinna tillämpning, knappast tillräckligt vägledande för att det särskilda syftet

med den föreslagna bestämmelsen kan antagas bliva tillgodosett. Då en speciell

tillsynsplikt i enlighet med vad här föreslagits icke saknar motstycke i

andra författningar, kan j’ag icke finna hinder för att ett sådant stadgande upptages

även i denna lag. Med avseende a dess avfattning kan jag i det väsentliga

ansluta mig till det förslag, som framställts i särskilt yttrande av en ledamot

av lagrådet. Till förebyggande av de ej åsyftade konsekvenser, vilka antytts

i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har tillagts en bestämmelse av innebörd,

att skyldigheten att öva tillsyn icke gäller för det fall, att skälig anledning

föreligger till antagande, att sådan tillsyn icke är erforderlig. Därmed

lärer vara uteslutet, att ansvar träffar den, som för slakt låtit föra husdjur till

slakthus eller sådan yrkesslaktare, till vars skicklighet att utföra, uppdraget

han kan sätta förtroende. För övriga fall synes icke genom den föreslagna

tillsynsplikten ställas något oskäligt anspråk på djurägaren.

I enlighet med vad nu anförts har förslaget undergått erforderlig omarbetning.

I samband härmed hava vissa jämkningar av formell natur vidtagits.»

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

II. Stefenson.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

270006

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående slakt av husdjur. s. 1 i texten
  2. 1LU 1927:43 Memorial i anledning av första kammarens återremiss av första lagutskottets memorial nr 38 med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första l s. 1 i texten
  3. 1LU 1927:38 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för s. 1 i texten
  4. 1LU 1927:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående slakt av husdjur dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten