Sök i Ratio Lex

Angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark

1927-01-14 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:89, Angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.

1

Nr 89.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående viss ändring av

bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns

lappmark; given Stockholms slott den 14 januari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse av

23 § i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring

i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.

GUSTAF.

Paul Hellström.

. 7;i håll. (Sr 80./

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

t so ml.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 23 § i kungörelsen den 30 december

1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark.

Härigenom förordnas, att 23 § i kungörelsen den 30 december 1916 angående

tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark skall

i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Sedan fastighet undergått tilläggsavvittring, skola de fastigheten förut

tillagda, under stadgandet i 1 § inbegripna områden, i den män ej något av

dem blivit utsett till odlingsområde för fastigheten eller jämlikt 12 § blivit

därvid bibehållet, avträdas till kronan sålunda, att så mycket, som enligt den

vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning lämnar ungefär hälften av

avkastningen från allt, som skall frångå fastigheten, avträdes tio år efter

det laga kraft åkom utslaget angående tilläggsavvittringen och återstoden

efter ytterligare fem år. Finner länsstyrelsen särskilda omständigheter föranleda,

att tiden för avträdandet utsträckes utöver vad nyss nämnts, åligger

det länsstyrelsen att med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t,

som vill pröva, huruvida berörda tidsperioder må bestämmas, den första till

högst femton år och den senare till högst tio år.

I utslag — — —• hänseende.

Har område — — — tilläggsavvittringen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juni 1927. Innehavare av fastighet,

som redan undergått tilläggsavvittring, vilken blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, må, där han, i anslutning till stadgandet i 23 § första stycket

om utsträckt tid för områdes avträdande, förmenar, att den föreskrivna tiden

för avträdande av de områden, som skola frångå fastigheten, bör förlängas,

därom till länsstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning. Denna

skall hava till länsstyrelsen inkommit senast före utgången av år 1928; och

har länsstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl.

Maj:ts prövning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärenden Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist,

Lyberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anmäler ärende

rörande ändring i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603) angående tillläggsavvittring

i vissa delar av Västerbottens läns lappmark och anför därvid:

Genom nämnda kungörelse med däri genom kungörelserna nr 33/1919, nr

339/1921 och nr 99/1923 gjorda ändringar har meddelats bestämmelser rörande

indragning i viss ordning till kronan av slåtterängar, vilka vid den

allmänna avvittring inom Västerbottens läns lappmark, som fastställts under

år 1916 eller därefter, tills vidare tillagts hemmansägare eller nybyggare

och vilka äro belägna utom hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde.

Ifrågavarande bestämmelsers tillämpningsområde utgöres i stort sett av trakterna

ovan odlingsgränsen i nämnda län.

. Syftet med dessa bestämmelser bar i huvudsak varit dels att inom förevarande

trakter åvägabringa en mera rationell och med nuvarande utveckling

mera överensstämmande jordbruksdrift än det därstädes i stor utsträckning

tillämpade ströängsbruket, dels ock att i möjligaste mån undanröja det

väsentliga hinder, som de i markerna talrikt kringspridda slåtterängarna

medföra för renskötseln, samt sålunda minska anledningarna till stridigheter

mellan lapparna och den bofasta befolkningen.

Indragning av ängarna sker genom tilläggsavvittring, därvid ängarnas

innehavare äro förpliktade att avträda ängarna mot ersättning, som utgår

medelst bekostande från statens sida av odling å stamfastighetens vid allmänna

avvittringen bestämda ägor eller å annan mark, som förenas med

fastigheten. Undantagna från indragningen äro vissa ängar, i allmänhet

sådana, som prövas vara av särskild betydelse för fastigheten. Förrättningen

verkställes genom en avvittringsnämnd bestående av tre personer, som hava

att upprätta förslag till odlingsområde, avsett att till avkastningen motsvara

de ängar, som skola avstås, ävensom förslag till plan för odlingen. Länsstyrelsen

har sedermera att genom utslag fastställa vilken odling, som skall

av statsmedel bekostas för varje särskilt undersökt fastighet, jämte odlingsplan.

Av odlingsersättningen äger hemmansägaren eller nybyggaren utbekomma

en femtedel, så snart länsstyrelsens utslag vunnit laga kraft och

hemmansägaren eller nybyggaren hos länsstyrelsen anmäler sig ämna på
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!,. Muj:ts proposition Nr 89.

börja odlingsarbetet, två femtedelar, då han med vederbörligt intyg styrker

sig hava i enlighet med odlingsplanen fullgjort vad som enligt denna

motsvarar halva kostnaden, samt återstående två femtedelar, då på enahanda

sätt styrkes, att det föreskrivna blivit i sin helhet fullgjort. I fråga

om tiden för ängarnas avträdande till kronan gäller, att så stor del av

desamma, som enligt den vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning

lämnar ungefär hälften av avkastningen från samtliga ängar, som skola

frångå fastigheten, skall avträdas tio år efter det länsstyrelsens utslag vunnit

laga kraft och återstoden efter ytterligare fem år.

Under hänvisning till vad kungörelsen sålunda innehåller om tiden för

ängarnas avträdande till kronan och under erinran tillika, att kungörelsen

icke lämnar möjlighet att medgiva anstånd med ängarnas avträdande har

länsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 13 juli 192(i anfört i huvudsak

följande.

Enligt vad länsstyrelsen erfarit kunde i vissa fall förhållandena vara sädana,

att vederbörande hemmansägare eller åbor icke under tiden före ängarnas

avträdande vore i stånd att fullgöra det odlingsarbete, som de med bidrag

av statsmedel hade att verkställa. Härigenom uppstode, när ingen

eller endast ringa åker eller äng funnes å hemmanet, den situationen, att

hemmanet efter ängarnas avträdande icke lämnade någon gröda eller endast

obetydligt därav. Den belägenhet, vari hemmansinnehavaren därvid sattes,

måste anses synnerligen olycklig, och särskilt stora vore i sådant fall vådorna

för innehavaren av hemman av krononatur, då han på grund av de eftersatta

odlingsskyldigheterna kunde förklaras förlustig åborätten till hemmanet.

Länsstyrelsen hölle därför före, att ett stadgande i syfte att efter framställning

hos Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bereda möjlighet till utsträckt

tid på till exempel högst tio år för dessa ängars avträdande till kronan

vore av behovet påkallat.

För att belysa behövligheten av den av länsstyrelsen ifrågasatta ändringen

i bestämmelserna har länsstyrelsen åberopat en förrättning å skattehemmanet

r7f>l mantal litt. Aa Slussfors nr 1 i Stensele socken jämte eu till

länsstyrelsen från vederbörande avvittringsnämnd ingiven anmälan avseende

förhållandena vid sagda förrättning.

Med förmälan att för de ängar, som skulle indragas, utlagts tvenne odlingsområden

om tillhopa 3.3662 hektar med en beräknad odlingskostnad av

2,865 kronor, anför avvittrinysnämnden bland annat följande.

Odlingsområdena vore avsedda att odlas vart för sig, så att full likvid

för varje område erhölles, då detsamma vore i sin helhet odlat. Den femtedel

av odlingskostnaden, som fastighetsägaren vore berättigad erhålla i förskott,

uppginge för det ena odlingsområdet till 218 kronor och för det andra

till 355 kronor. För dessa förskott skulle hälften av arbetet utföras. Förutsättningen

för att en person, som befunne sig i trånga ekonomiska omständigheter,

skulle kunna gå i land med arbetet, syntes vara, att han själv

eller med hjälp av familjens medlemmar utförde detsamma. Skulle däremot

lejd arbetskraft anlitas, kunde med tämligen stor visshet förutsättas,

att arbetena aldrig komme till utförande. Ströängarna skulle emellertid avstås

oberoende av, huruvida odlingsarbetena komme till utförande eller ej.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.

o

Ägaren av förenämnda hemman slott vore änka och hade flera minderåriga

barn, av vilka intet vid tiden för förrättningens verkställande år 1925 eller

under de närmaste tio åren därefter kunde väntas lämna modern mera verksamt

stöd. Avvittringsnämnden hade erfarit, att hennes ekonomiska förhållanden

vore sådana, att hennes utsikter att genomföra odlingsarbetena

vore synnerligen små. För sitt och barnens uppehälle vore hon i stor utsträckning

hänvisad till ängarnas avkastning, och ett avstående av dessa

utan motsvarande ersättning skulle sannolikt äventyra familjens bestånd.

I övrigt åberopades, att avvittringslantmätaren redan tidigare hos länsstyrelsen

framhållit fördelen för hemmansägare och åbo, därest i tvivelaktiga fall

något uppskov kunde erhållas med ströängars avträdande.

Över länsstyrelsens framställning har den 30 augusti 1926 infordrat utlåtande

avgivits av lantmäteristyr elsen, som i ärendet hört över lantmätaren

i Västerbottens län.

överlantmätaren yttrar i huvudsak följande.

Med den primitiva ståndpunkt, på vilken jordbruket i övre lappmarken

befunne sig, och med den så gott som totala brist på extra inkomstmöjligheter,

som där rådde, torde det icke kunna undvikas, att vid en indragning,

som utan undantag överginge samtliga fastigheter, fall kunde inträffa, då

det i ersättning för indragna ströängar beslutade odlingsarbetet kunde misstänkas

komma att försummas, överlantmätaren hade själv vid besök i

Tärna och övre Sorsele kunnat konstatera, hur fullständigt befolkningen

allmänt vore i avsaknad av kontanta tillgångar och sålunda för utförande

av förekommande arbeten helt hänvisad till egen arbetskraft. Odlingsarbetets

möjliggörande vore sålunda beroende på att egen arbetskraft funnes.

Ofta, ja merendels, vore det dåligt beställt med arbetskraften, beroende pa

befolkningens fullständiga okunnighet och ovana vid ordentligt jordbruksarbete.

Det vore att hoppas, att under den relativt långa tiden före

ängarnas avträdande nödig kunskap och intresse skulle kunna förvärvas, så

att åtminstone det huvudsakliga odlingsarbetet till denna tidpunkt kunde

medhinnas. Men om, såsom i ovan omförmälda fall ävensom beträffande

ett kronohemman Hällnäs nr 1 litt. Ac vore förhållandet, egen arbetskraft

så gott som fullständigt saknades, måste åbon eller ägaren genom indragningen

komma att lida stor förlust, då genom densamma fastighetens

huvudsakliga fodertillgång avhändes den utan möjlighet att genom nyodling

vinna beräknad ersättning.

Om fastigheten vore av krononatur, stannade det icke vid denna förlust,

utan därtill komme risken att gå förlustig åborätten till hemmanet.

Det syntes överlantmätaren fördenskull önskvärt, att i lagbestämmelserna

angående tilläggsavvittring kunde inrymmas ett medgivande för länsstyrelsen

att, efter hänvändelse till Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, i fastställelseutslaget

meddela bestämmelse om, att med indragningen linge anstå

viss tid, dock högst tio år, i vilket fall givetvis ej heller första utbetalningen

finge göras förrän vid den tidpunkt, från vilken indragningens ikraftträdande

komme att beräknas.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande anför lantmäteristyr elsen bland annat

följande.

Det kunde synas som om den nu föreskrivna tiden för avträdandet borde

vara fullt tillräcklig och att ett ytterligare uppskov med avträdandet skulle

undanskjuta odlingsarbetets utförande till eu oviss framtid och därigenom

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.

6

äventyra syftet med tilläggsavvittringen. Gentemot farhagor av dylikt slag

(inge framhållas, dels att det här gällde en befolkning, som levde under

säregna och ofta svåra förhållanden och som av många skäl hade jämförelsevis

svårt att förändra det hävdvunna sättet för anskaffande av erforderliga

existensmedel, dels att den föreslagna utsträckningen av tiden för avträdandet

endast skulle ifrågakomma i sådana fall, där särskilda omständigheter

påkallade ett undantag. Lantmäteristyrelsen ansåge därför förslaget

vara väl motiverat och tillstyrkte, att bestämmelser av föreslagen innebörd

infördes i 23 § i kungörelsen om tilläggsawittring.

Med hänsyn till vad överlantmätaren anfört om tiden för första utbetalningen

ansåge styrelsen, att någon ändring av gällande bestämmelser

därom icke erfordrades. Även om föreslaget uppskov med avträdandet

beviljats, borde fastighetsägaren icke undanhållas första utbetalningen,

om oförutsedda möjligheter att påbörja odlings- eller byggnadsarbetet

yppade sig.

Enligt av styrelsen utarbetat utkast till författningsändring skulle Kungl.

Maj:t hava att pröva, huruvida ytterligare anstånd med avträdandet borde

beviljas, utan att därvid i författningen skulle fastställas viss maximitid,

inom vilken avträdandet senast skulle äga rum.

Erinras må, att i det förslag rörande tilläggsawittring, som förelädes

1916 års riksdag (se prop. nr 166), upptages, att ängarna skulle avträdas

till kronan inom tio år efter det länsstyrelsens utslag, innefattande fastställelse

av odlingsplan för fastigheten, vunnit laga kraft. I motiveringen

anföres härom, att de områden, som behövde uppodlas för att avkastningen

av densamma skulle motsvara skörden från de avträdda ängarna, i allmänhet

torde vara jämförelsevis små och att för odlingsarbetets utförande

skulle, enligt vad som beräknats, behöva åtgå endast några få år. För att

emellertid äga säkra garantier härutinnan föreslogs, att åborna skulle få

behålla ängarna under tio år. Den sålunda utmätta övergångstiden syntes

riksdagen väl knapp med hänsyn till förslagets innebörd av en fullständig,

för befolkningen främmande omläggning av deras jordbruk. För att lätta

övergången syntes det riksdagen, att ifrågavarande tidsperiod borde utsträckas

till femton år samt indelas i två perioder på sätt som sedermera

intogs i författningen rörande tilläggsavvittringen. Riksdagen påpekade

vidare de olägenheter, som vore förbundna med att i förslaget bestämd tid

ej föreskrivits för odlingsarbetenas utförande. Såsom dylika olägenheter

framhålles, att ju längre det dröjde därmed ju mindre utsikter funnes med

hänsyn till penningvärdets fall och stegrade omkostnader, att den för

täckande av samma arbeten innestående ersättningen skulle förslå för sitt

ändamål. Det syntes även vara oegentligt, att staten på föreslaget sätt

skulle vara förpliktad att under oinskränkt tid tillhandahålla medel för

arbeten, genom vilkas utförande man önskade åvägabringa en snar utveckling

av jordbruket i orten och därav följande välstånd. Det torde icke

vara obilligt att fordra att, när staten bjöde den enskilde de förmåner,

varom det här vore fråga, denne å sin sida i någon mån bidroge till vin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89. 7

ilande av de mål, som åsyftades. Riksdagen ansåge därför, att under

övervägande borde tagas, huruvida icke i författningen borde införas en

bestämmelse, som vid visst äventyr ålade hemmansägare och åbor att inom

bestämd tid, i anslutning till de för ängarnas avstående ifrågasatta tidsperioderna

tio respektive fem år, fullgöra de i planen för odlingsområdes

uppbrukande angivna arbeten, så att hälften därav skulle vara fullgjort

inom vardera av sagda perioder. Riksdagens sistnämnda förslag upptogs

visserligen icke i författningen, men förevarande uttalande må anföras såsom

belysande för riksdagens uppfattning i ämnet.

Av vikt är, att icke sådana förändringar göras i bestämmelserna rörande

tilläggsavvittring, att det ändamål, för vilket förfarandet tillkommit och för

vars vinnande staten iklätt sig avsevärda ekonomiska uppoffringar, äventyras.

Ett mera allmänt medgivande av uppskov med slåtterängarnas

avträdande skulle, såsom jämväl framgår av riksdagens nyssnämnda uttalande,

djupgående rubba den plan, som lagts till grund vid bestämmelsernas

tillkomst. Att i enstaka fall vissa svårigheter skulle kunna uppkomma

för den enskilda vid bestämmelsernas tillämpning torde jämväl då

kunnat förutses. Erinras må emellertid, att redan vid sagda tidpunkt vissa

möjligheter förelågo att kunna motverka svårigheterna. Jag avser härvid

de arrendeupplåtelser av kronan tillhöriga slåtterängar, vilka inom de

trakter, där tilläggsavvittring förekommer, kunna ske dels enligt 31 § i

lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige och dels jämlikt kungörelsen den 3 juni 1915 (nr 169) angående

upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Dylika arrendeupplåtelser,

för vilka plägar betingas en jämförelsevis obetydlig avgift, förekomma för

närvarande såväl till hemmansinnehavare som i stor utsträckning till

innehavare av lägenheter. Vid oundgängligt behov synas de kunna tjäna

att förmedla jämväl övergången till det nya jordbrukssystem, som tilläggsavvittringen

avser att inleda. En viss olägenhet är dock förenad med dessa

upplåtelser därutinnan, att även en ringa arrendeavgäld understundom kan

kännas betungande för den enskilde i dessa trakter, där tillgången på

kontanta medel är ringa.

Med hänsyn till sistnämnda omständighet och då särskilda förhållanden

undantagsvis kunna påkalla, att i anslutning till förrättningen fastighet tillförsäkras

rätt att använda till avträdande fastställda slåtterängar något

längre tid än enligt kungörelsen om tilläggsavvittring är medgivet, vill jag

icke motsätta mig det i ärendet framkomna förslaget. Dylikt uppskov med

ängarnas avträdande synes emellertid böra tillåtas för högst fem år utöver

envar av de två särskilda tidsperioder, som enligt kungörelsen är föreskriven

för ängarnas avträdande.

Bestämmelse härom synes kunna infogas i första stycket av 23 § i

kungörelsen. Tillika bör genom en övergångsbestämmelse öppnas möjlighet

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.

för innehavare av sådana fastigheter, vilka redan undergått tilläggsavvittring,

att komma i åtnjutande av motsvarande förmån.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag, att någon ändring i kungörelsens

föreskrift rörande tiden för första utbetalningen av de odlingsbidrag,

hemmansägarna eller nybyggarna skola erhålla av statsmedel, icke är

erforderlig.

Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med av honom angivna

grunder avfattat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 23 § i kungörelsen

den 30 december 1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa

delar av Västerbottens läns lappmark samt hemställer, att för inhämtande

av riksdagens yttrande över förslaget proposition i ämnet måtte avlåtas till

riksdagen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

och förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:82 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring av bestämmelserna angående tillag g savvittring i Västerbottens läns lapp a1 i texten
  2. 2LU 1927:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark. s. 1 i texten