Med förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg m. m
1927-02-11 · 55 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 55 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:96, Med förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
1
Nr 90.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
bokföring vid enskild järnväg m. m.; given Stockholms
slott den 11 februari 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogade förslag till
l:o) lag om bokföring vid enskild järnväg; samt
2:o) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) om järnvägsaktiebolag.
GUSTAF.
C. Meurling.
Bihang till riksdagens protokoll 192 7
1 sand
82 Käft. (Nr 90.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Förslag
till
Lag
om bokföring vid enskild järnväg.
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1§.
Bokföring vid enskild järnväg åligger envar, som innehar koncession å järnvägsanläggningen,
så ock envar, staten likväl undantagen, till vilken järnvägsdriftens
upprätthållande genom Kungl. Maj :ts förordnande överlämnats
eller av koncessionshavaren helt eller delvis överlåtits.
Sådan bokföringspliktig kallas här nedan järnvägsförvaltning.
2 §.
Om sättet för bokföringen skola, i den mån avvikande bestämmelser ej här
nedan meddelas, gälla föreskrifterna i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855 samt, där järnvägsförvaltning utgöres av
aktiebolag, i lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910.
Konungen äger att efter ansökan befria järnvägsförvaltning, vars järnvägsdrift
är utan större allmän betydelse, från iakttagandet av de om bokföringen
här nedan meddelade bestämmelser.
Om järnvägsaktiebolags bokföring.
B §•
Jämvägsaktiebolags räkenskaper skola avslutas för kalenderår och omfatta
alla pa aret belöpande inkomster och utgifter, även om likvid ej ägt rum. De
skola så uppläggas och föras, att av dem kunna utan omgång hämtas alla de
uppgifter, som balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen jämlikt 8 §
skola innehålla.
Vid bokföringen skall noga tillses, att anläggnings- och underhållskostnader
ej sammanblandas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
3
4§.
I balansräkningen skola tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget,
upptagas till belopp, motsvarande kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning (anläggningsvärdet).
Har järnväg öppnats för allmän trafik, och sker sedan nybyggnad eller annan
nyanläggning för stadigvarande bruk, skola i anläggningsvärdet inräknas
jämväl kostnaderna för materiel, som därvid tillhandahållits från den färdiga
banan, och för transporter eller andra arbeten, som med anlitande av denna
utförts för nyanläggningen.
Utrangeras något av de till stadigvarande bruk avsedda tillgångarna, skall
anläggningsvärdet minskas med det utrangerades bokföringsvärde. Förändras
något av nämnda tillgångar, skall anläggningsvärdet ökas med den därav
föranledda kostnaden, beräknad på sätt ovan sägs. Innebär förändringen även
utrangering, skall anläggningsvärdet tillika minskas med skälig del av det
förändrades tidigare bokföringsvärde.
5§.
1 mom. Till förnyelsefond skall årlig avsättning äga rum med belopp, motsvarande
den värdeminskning, som av ålder, nyttjande eller annan jämförlig
orsak uppkommer å de till stadigvarande bruk för bolaget avsedda tillgångarna,
och må förty avskrivning å värdet av sagda tillgångar ej ske. Avsättningen
skall beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen; ägande
bolaget hos Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, göra framställning
om tillstånd att avsätta enligt andra grunder eller om befrielse för
visst år från avsättning.
Kan avsättning ej till fullo verkställas, utan att årets verksamhet kommer
att utvisa förlust, som ej kan täckas av balanserad vinst från föregående år
eller av medel, avsatta till framtida förfogande, skall beloppet i erforderlig
utsträckning föras inom linjen.
Vid avsevärd och varaktig förbättring av bolagets ekonomiska ställning
skola inom linjen förda avsättningar uppföras såsom effektiv skuld å förnyelsefonden,
i samband varmed motsvarande belopp må upptagas å ett särskilt
tillgångskonto, benämnt »kostnader att framdeles täcka».
2 mom. Utrangeras eller förändras tillgång, för vilken avsättning till förnyelsefonden
skall äga rum, skall fonden minskas med belopp, varmed anläggningsvärdet,
på sätt i 4 § stadgas, skall minskas. Ej må förnyelsefonden annorledes
nedskrivas, överstiger minskningen av anläggningsvärdet det belopp,
vartill fonden uppgår, må skillnaden påföras tillgångskontot »kostnader att
framdeles täcka».
Vid utrangering eller förändring av tillgång, för vilken avsättning till förnyelsefonden
ej äger rum, må ock belopp, varmed anläggningsvärdet skall minskas,
påföras nämnda tillgångskonto.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
6 §.
Där så finnes erforderligt, må såsom tillgång å kontot »kostnader att framdeles
täcka» upptagas kostnader för bolagets bildande ävensom finansomkostnader,
såsom kapitalrabatter, kursförluster och dylikt.
Anståndsränta å statslån må föras inom linjen men skall vid betalningsskyldighetens
inträde utföras såsom effektiv skuld. I samband med sådant utförande
må tillgångskontot »kostnader att framdeles täcka» påföras ett mot räntan
svarande belopp.
7 §•
Belopp, vilka enligt 5 § eller 6 § första stycket påförts tillgångskontot »kostnader
att framdeles täcka», skola amorteras enligt planer, uppgjorda i överensstämmelse
med grunder, som av Konungen fastställas.
8 §.
I enlighet med föreskrifter, som Konungen meddelar, skola i balansräkningen
tillgångar och skulder, efter deras art och användningssätt, samt i vinst- och
förlusträkningen inkomster och utgifter för året fördelas å poster så ock närmare
upplysningar angående posterna givas.
Räkningarna skola undertecknas av bolagets styrelse.
9 §-
Det åligger bolaget att till myndighet och inom tid, som Konungen bestämmer,
avlämna balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen ävensom förvaltnings-
och revisionsberättelserna jämte utdrag av bolagsstämmans protokoll
om balansräkningens fastställande och om användningen av vinst.
Om skyldighet att avlämna ekonomiska och statistiska uppgifter förordnar
Konungen.
10 §.
Där Konungen i särskilt fall det förordnar, skola, enligt de närmare föreskrifter,
Konungen i ty fall meddelar, balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
så uppställas, att av dem framgå anläggningsvärdet samt inkomster
och utgifter å järnvägsdriften särskilt för viss, en eller flera koncessionsenheter
omfattande järnvägsdel.
11 §.
Vad ovan i 8 och 10 §§ är föreskrivet utgör ej hinder för bolaget att för
bolagsstämman framlägga balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen i
ett mera sammandraget skick.
12 §.
Bolagets samtliga räkenskaper och tillhörande handlingar skola efter anfordran
hållas tillgängliga för myndighet, som i 9 § avses.
Kungl. May.ts proposition nr 96.
5
Om annan järnvägsförvaltnings bokföring.
13 §.
För annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag skola, såvitt angar
järnvägsrörelsen och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksu in h c t eu),
de för järnvägsaktiebolag i denna lag givna bestämmelser äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande dock av vad i 14 § stadgas. Sådan järnvägsförvaltning
skall förty hålla bokföringen för järnvägsverksamheten såvitt möjligt
skild från bokföringen för annan verksamhet; och aktiebolag, som driver rörelse
vid sidan av järnvägsverksamheten, har att upprätta balansräkning samt
vinst- och förlusträkning dels för bolagets verksamhet i dess helhet och dels:
för allenast järnvägsverksamheten.
14 §.
1 mom. Belopp, som i 5 § 1 mom. andra stycket avses, skall föras inom
linjen, så snart täckning ej kan ske av balanserad vinst från föregående ars
järnvägsverksamhet.
2 mom. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning.
3 mom. Balansräkning samt vinst- och förlusträkning skola undertecknas
för kommun av trafikföreståndaren, för aktiebolag av styrelsen och för annan
järnvägsförvaltning på sätt om balansräkning är i lag föreskrivet.
4 mom. Vad i 9 § första stycket är stadgat skall, såvitt angår annan järnvägsförvaltning
än aktiebolag, ej tillämpas i fråga om andra handlingar än balansräkning
samt vinst- och förlusträkning.
5 mom. Bestämmelsen i 12 § skall äga tillämpning i fråga om järnvägsförvaltnings
samtliga räkenskaper och tillhörande handlingar.
Ansvarsbestämmelser.
15 §.
1 mom. Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
med fängelse straffes
1) styrelseledamot i järnvägsaktiebolag, vilken mot bättre vetande lämnar
oriktiga uppgifter i balansräkning eller vinst- och förlusträkning eller vid upprättande
av sådan handling förfar i strid med föreskrifterna i denna lag;
2) envar annan, som mot bättre vetande i balansräkning eller vinst- och förlusträkning,
som han är skyldig underskriva och som avlämnas till myndighet,
vilken avses i 9 §, meddelar oriktiga uppgifter eller förfar i strid med bestämmelserna
i 13 och 14 §§.
Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.
2 mom. Envar styrelseledamot eller annan uppgiftsskyldig, som underlåter
att, i vad på honom skäligen må bero, ombesörja, att de i 9 § första stycket
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
omförmälda handlingar varda i rätt tid och i behörigt skick till vederbörlig
myndighet avlämnade, straffes med böter från och med femtio till och med
ettusen kronor.
3 mom. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.
Vid tillämpningen skall med avseende a äldre förhållanden iakttagas:
1. Har järnvägsförvaltning, då denna lag träder i kraft, i senaste balansräkning
upptagit tillgång, avsedd till stadigvarande bruk, till högre belopp, än
som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning eller tillverkning, skall vad
i 4 § stadgas ej utgöra hinder för, att sagda högre belopp i sin helhet upptages
såsom anläggningsvärde.
2. Har före denna lags ikraftträdande avskrivning verkställts så, att anläggningsvärdet
för tillgångar, som avses i 4 §, därigenom minskats, eller kostnad,
som enligt denna lag skolat hänföras till sagda värde, upptagits såsom
underhållskostnader, må anläggningsvärdet ökas med belopp, motsvarande vad
sålunda bokförts. Sker så, skall beloppet samtidigt påföras fömyelsefonden.
3. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om
kostnader, som belöpa på tiden före lagens ikraftträdande.
Kungl. Maj ds proposition nr 96.
7
E orslag
till
Lag
om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) om järnvägsaktiebolag.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag
skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse, samt att i sagda lag skola införas
två nya paragrafer, betecknade 6 och 7 §§, av den lydelse nedan angives:
2 §•
I fråga om järnvägsaktiebolag skola de angående aktiebolag enligt lag i allmänhet
gällande stadganden lända till efterrättelse, såvitt ej annat följer av
vad här nedan eller i lagen om bokföring vid enskild järnväg förordnas.
6§.
Vinstutdelning må ej ske, så länge belopp, som jämlikt lagen om bokföring
vid enskild järnväg skolat avsättas till förnyelsefond, i balansräkning föres inom
linjen. Lag samma vare, där belopp, som jämlikt 5 § eller 6 § första stycket
i nämnda lag uppförts å tillgångskonto »kostnader att framdeles täcka»,
icke amorteras i enlighet med de i sagda lag omförmälda amorteringsplaner,
eller anståndsränta, som jämlikt 6 § andra stycket i berörda lag påförts dylikt
konto, ej erlägges i enlighet med de vid statslånets beviljande bestämda villkor.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad nu stadgats,
vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära densamma,
och ansvare därjämte de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en för
den brist, som vid återbäringen kan uppkomma.
7 §•
Järnvägsaktiebolag må vid beräkning av förlust, varom förmäles i 98 § i
lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910, såsom tillgång upptaga belopp, som
jämlikt lagen om bokföring vid enskild järnväg påförts kontot »kostnader att
framdeles täcka». Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må
vid dylik beräkning upptagas till anläggningsvärdet med avdrag för sådana
avsättningar till förnyelsefond, vilka icke föras inom linjen. Anståndsränta å
statslån, som föres inom linjen, må åsido lämnas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:,t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den lå januari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling:
»Vid upprepade tillfällen under de senare åren hava från skilda håll framförts
starka krav pa .särskilda föreskrifter rörande de enskilda järnvägarnas
bokföring.
Sålunda väcktes vid 1916 års riksdag inom andra kammaren en motion (nr
129), vari hemställdes om utredning, huruvida, för ett riktigt bedömande av
järnvägarnas ekonomi, det funnes nödigt ålägga dem att föra sina räkenskaper
så, att därav framginge resultaten såväl av bolagens järnvägsrörelse för olika
koncessionerade, ägande eller trafikerade järnvägslinjer, som ock av annan
rörelse än järnvägsdrift.
Järnvägsstyrelsen anförde i avgivet yttrande över motionen bland annat följande
:
Under direkt ekonomisk kontroll av staten stode endast sådana järnvägsbolag,
som erhållit och icke slutamorterat statslån. Staten behövde det oaktat av flera
skäl noggrant känna samtliga enskilda järnvägsbolags ekonomiska ställning.
Behovet av en sådan kännedom framträdde särskilt tydligt, då fråga uppstode
om statsinlösen av viss järnväg eller om taxeförhöjningar, men det gjorde sig
ock gällande såväl vid den årliga inkomsttaxeringen som vid förhandlingar mellan
statens och enskilda järnvägar rörande ekonomiskt samarbete i det ena
eller andra hänseendet, t. ex. rörande gemensamt begagnande av föreningsstationer.
Med hänsyn till sin bokföring vore de enskilda järnvägsbolagen icke
underkastade andra bestämmelser än dem, som jämlikt aktiebolagslagen gällde
för aktiebolag i allmänhet. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke dessa''
bestämmelser vore för litet detaljerade för de speciella behov, staten hade av en
utförlig och noggrann bokföring rörande de enskilda järnvägarna. Vidare kunde
ifragasättas, om ej aktiebolagslagens föreskrifter angående avskrivning eller
avsättning till förnyelsefond borde beträffande järnvägsbolag fullständigas.
Kung!. Maj:ts proposition nr 96.
9
Föreskrifter saknades rörande de normer, som därvid skulle följas, varför resultatet
blivit mycket varierande avskrivningsbelopp såväl vid olika järnvägar
som vid en och samma järnväg under olika år. Givetvis måste det för bedömande
av värdet av respektive järnvägars tillgångar vara av betydelse att
veta, att avskrivningar respektive förnyelsefondsavsättningar skedde efter för
alla järnvägar lika normer. Endast på detta sätt kunde man få en tillförlitlig
grund för bedömande av det verkliga värdet av respektive järnvägars tillgångar,
vilket ju vore av betydelse såväl för penninginstitut, som anmodades att lämna
lån till viss järnväg, som ock för bedömande i statistiskt och nationalekonomiskt
syfte av järnvägarnas ekonomiska ställning. Härtill komme en annan, måhända
än viktigare synpunkt. Enligt aktiebolagslagen skulle den årliga avskrivningen
eller avsättningen till förnyelsefond motsvara den värdeminskning, som ett
bolags egendom underginge genom ålder, nyttjande eller annan därmed jämförlig
anledning. De enskilda järnvägsaktiebolagen intoge i många hänseenden en
särställning på grund av järnvägarnas egenartade natur. Det måste beträffande
dessa bolag anses vara av alldeles särskild vikt, att aktiebolagens berörda föreskrifter
fullt efterlevdes, så att verklig säkerhet vunnes för, att bana och rullande
materiel genom årligt underhåll hölles uppe i fullt trafikdugligt skick.
Enligt vad styrelsen hade sig bekant, förekomme i fråga om flera enskilda
järnvägar brister i detta hänseende. Styrelsen funne alltså för sin del önskvärt,
att en utredning komme till stånd rörande lämpligheten av reglerande bestämmelser
för de enskilda järnvägarnas bokföring och att bestämdare normer
än för det närvarande utarbetades rörande disponibla vinstens användning, särskilt
rörande avskrivning respektive avsättning till förnyelsefond.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, dit berörda motion remitterats,
förklarade sig i utlåtande (nr 6) vilja understryka järnvägsstyrelsens påpekande
av önskvärdheten av, att åtgärder vidtoges för åstadkommande av enhetlighet
och likformighet i de enskilda järnvägarnas bokföring och redovisning.
Vid 1917 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 274), som
utmynnade i hemställan bland annat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om vidtagande av utredande åtgärder i syfte att utröna, i vilken
utsträckning enskilda järnvägsaktiebolag kunde åläggas införande av ett enhetligt
bokföringssystem tillika med normerande bestämmelser för avskrivningar
och avsättningar till förnyelsefonder.
Riksgälds fullmäktige, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen,
från vilka yttranden över motionen inhämtades, underströko behovet av
åtgärder i den i motionen avsedda riktningen.
Riksgäldsfullmäktige påpekade särskilt, att från riksgäldskontorets synpunkt
vore möjligheten att kunna bilda sig en tillförlitlig uppfattning av ett järnvägsbolags
ställning av grundläggande betydelse, då det gällde att bedöma utsikterna
för de med statslån understödda järnvägsbolagen att kunna fullgöra
sina förbindelser till staten, ett bedömande, som under nuvarande förhållanden
ofta vore förenat med svårigheter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmenade, att en noggrann, likformigt
uppställd bokföring vore nödvändig ej blott på förut framhållna grunder utan
jämväl för ett säkert bedömande av själva järnvägsföretagets resultat utan
sammanblandning med andra ekonomiska företag, som av järnvägsbolag på
10
Kung!,. Maj:ts proposition nr 96.
sina håll bedreves, samt för att lämna största möjliga garanti för, att järnvägsföretagen
bleve även ur ekonomisk och förvaltningssynpunkt så väl skötta
som möjligt.
Järnvägsstyrelsen hänvisade till vad styrelsen förut andragit.
Ehuru såväl andra kammarens tredje som första kammarens första tillfälliga
utskott vid 1917 års riksdag uttalade sig för motionen i denna del, förföll dock
fragan till följd därav, att densamma av motionären sammankopplats med
andra frågor, varom enighet i riksdagen icke kunde uppnås.
Sedermera anförde ) iksdagens revisorer i sin berättelse om granskningen av
nksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för ar 1918, att de vid granskning
av de med statslån understödda järnvägsaktiebolagens räkenskaper funnit, att
enhetliga grunder ej tillämpades vid uppgörandet av de balansräkningar samt
vinst- och förlusträkningar, vilka plägade intagas i eller bifogas vederbörande
bolagsstyrelses förvaltningsberättelse. Till belysande av detta förhållande anförde
revisorerna åtskilliga exempel. Revisorerna framhöllo vidare, att det
syntes uppenbart, att de av dem pavisade och Övriga olikheter i järnvägsbolagens
bokföring försvarade möjligheten såväl att rätt bedöma ett visst bolags
ställning som att anställa jämförelser de olika bolagen emellan. Ett sådant
förhållande ansage revisorerna vara till men för dem och för övriga myndigheter
vid deras granskning. Till följd härav syntes det revisorerna önskvärt, att
åtgärder vidtoges för ernående av förbättrade förhållanden i förevarande hänseende,
varjämte de ifrågasatte, huruvida ej, sedan utredning i detta syfte
blivit verkställd, formulär till normalbokföring för ifrågavarande enskilda järnvägsbolag
borde upprättas samt bolagen åläggas att vid sin bokföring följa
dessa formulär.
Riks gälds fullmäktige anhöllo i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 december
1919, med vidhållande av sin år 1917 uttalade mening och med förklaring, att
de intet hade att erinra i anledning av statsrevisorernas uttalande, att Kungl.
Maj :t behagade vidtaga åtgärder för verkställande av den av statsrevisorerna
ifrågasatta utredningen.
I skrivelse den 2 mars 1920 hemställde riksdagen, att Kungl. Majrt täcktes
låta verkställa sagda utredning samt därefter vidtaga de åtgärder, som av densamma
påkallades.
Likaledes gjorde 1918 års järnväg skommitté i skrivelse till Kungl. Maj :t den
12 april 1920 en hemställan i enahanda syfte. Kommittén framhöll därvid,
att den synpunkt, som läge kommittén närmast om hjärtat, vore, att de enskilda
järnvägarnas bokföring ordnades så, att därav lätteligen kunde framgå, till vilket
belopp den inlösningssumma skulle beräknas, som statsverket enligt respektive
koncessioner skulle erlägga, i händelse statsverket önskade inlösa viss
järnväg.
Pa grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 maj 1920 uppdrog chefen
för civildepartementet åt en kommitté, bestående av numera generalkrigskom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
11
missarien J. L. Widell, ordförande, numera överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
Olof Bärnheim, byrådirektören Sven Norrman, kamreraren
Karl Riclmau och professorn 0. Sillén att verkställa utredning rörande bokföringen
vid de enskilda järnvägarna, i syfte att större enhetlighet och likformighet
i dessas räkenskaper måtte åstadkommas, samt att inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. Den 5 maj 1922 förordnade
Kungl. Maj:t till ledamot i kommittén riksgäldssekreteraren J. A. Hägglund
och till sekreterare förste aktuarien E. Y. Malmkvist. Den 30 november 1922
förordnade Kungl. Maj:t, att kommittén skulle upplösas, samt uppdrog åt
Norrman och Richnau att med biträde av Malmkvist uppgöra och senast den
31 maj 1923 inkomma med förslag i fråga om huvudgrunderna för anordnande
av en enhetlig och likformig bokföring vid de enskilda järnvägarna.
Norrman och Richnau, i det följande benämnda de sakkunniga, framlade
sistnämnda dag betänkande med förslag till dels lag om bokföring vid enskild
järnväg dels ock kungörelse angående bokföring vid enskild järnväg.
över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av riksgäldsfullmäktige,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, riksräkenskapsverket
och Svenska järnvägsföreningen, varjämte nämnda förening
överlämnat ett skriftligt yttrande i anledning av förslagen från Gävle—Dala
järnvägsaktiebolag.
Svenska järnvägsföreningen och Gävle-Dala järnvägsaktiebolag hava i sina
yttranden gjort gällande, att behov av en särlagstiftning för de enskilda järnvägarna,
gående utöver de redan i 1855 års förordning om handelsböcker och
handelsräkningar samt i 1910 års aktiebolagslag givna reglerna, icke förelåge,
samt därför avstyrkt förslaget. Att för de enskilda järnvägarnas del särskilda
bestämmelser, vilka så att säga utgöra en påbyggnad å de för näringsidkare
respektive aktiebolag i gemen gällande bokföringsföreskrifterna, äro av behovet
påkallade, torde emellertid genom de uttalanden, vilka föregått den utredning,
som resulterat i det år 1923 framlagda förslaget, vara tillräckligt omvittnat
och kan enligt min mening anses vara ställt utom allt tvivel. De över
förslaget hörda myndigheterna hava ock ånyo hävdat denna uppfattning. Härvid
är icke fråga blott om statslåneunderstödda järnvägar; samtliga järnvägar
intaga en helt annan ställning till det allmänna än vanliga affärsföretag och
detta medför, att järnvägarna böra underkasta sig längre gående förpliktelser
i det allmännas intresse.
Den enhetlighet beträffande de enskilda järnvägarnas bokföring, som är den
ifrågasatta lagstiftningens huvudsyfte, hava de sakkunniga, som utgått från
att nyssnämnda 1855 års förordning och bokföringsföreskrifterna i 1910 års
aktiebolagslag enligt deras nu gällande lydelse komma att utgöra denna nya
lagstiftnings grundval, sökt åstadkomma på följande sätt. Dels har föreskrivits,
att balansräkningar och vinst- och förlusträkningar skola upprättas i enlighet
med särskilda formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t eller av Kungl.
Maj:t förordnad myndighet. Förslag till dylika formulär hava uppgjorts.
Dels hava detaljerade föreskrifter angående obligatoriska avsättningar till för
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
nyelsekonto lämnats. I samband därmed hava föreslagits vissa lättnader i nu
gällande bestämmelser om vad som får såsom tillgångar upptagas. De övriga
önskemål, som, enligt vad jag förut anmärkt, av olika myndigheter och personer
framförts, och som beröra frågor, vilka hava samband med de förut nämnda,
mera bokföringstekniska huvudfrågorna, hava av de sakkunniga beaktats
sålunda. Särskiljande av olika rörelsegrenar har stadgats. Den ene av de
sakkunniga, Norrman, har förordat uppdelning av räkenskaperna på olika koncessionerade
bandelar, under det Richnau ansett sådan uppdelning böra föreskrivas
endast för visst fall. Norrman har vidare i viss utsträckning velat
tillmötesgå kravet på skapandet av möjlighet att direkt genom bokföringen få
i ram den inlösningssumma, som enligt koncessionerna vid statsinlösen skall erläggas
av staten, under det Richnau funnit detta onödigt och omöjligt.
Vad de sakkunniga i huvudfrågorna föreslagit har i sina grunddrag vunnit
de hörda myndigheternas gillande. Beträffande de närmare detaljerna samt
förslaget i övrigt hava emellertid anmärkningar framställts, särskilt i de frågor,
i vilka de sakkunniga varit av skilda åsikter. Med hänsyn till dessa anmärkningar
hava de sakkunnigas förslag ansetts böra göras till föremål för en
överarbetning inom departementet. Härvid hava biträtt riksgäldsfullmäktigen,
professor G. Kobb och byrådirektören Norrman, vilka enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 27 september 1926 för sådant ändamål tillkallats.
Den 26 mars 1926 beslöt Kungl. Maj:t på hemställan av chefen för justitiedepartementet
att inhämta lagrådets yttrande över två inom sistnämnda departement
utarbetade förslag nämligen dels till lag med vissa ändrade bestämmelser
angående handelsböcker, vilket förslag avsåg att ersätta bokföringsföreskrifterna
i 1855 års förordning, och dels till lag om ändrad lydelse av 56 och
98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, vilka båda §§ hava avseende å
aktiebolags bokföring. Emellertid har jag inhämtat, att sagda inom justitiedepartementet
upprättade förslag icke komma att föreläggas innevarande
års riksdag. Det nu av mig framlagda förslaget — i det följande
benämnt departementsförslaget — är i anledning härav uppgjort på grundvalen
av 1855 års förordning om handelsböcker och handelsräkningar
samt nu gällande bokföringsföreskrifter i 1910 års aktiebolagslag. I övrigt
ansluter sig departementsförslaget beträffande de mera bokföringstekniska
huvudfrågorna i princip till de sakkunnigas förslag, och de avvikelser,
som gjorts, torde jag få i lämpligt sammanhang beröra, då jag nu övergår till
en redogörelse för departementsförslagets särskilda paragrafer. Av denna redogörelse
skall ock framgå, huruledes sådana detaljfrågor som särskiljandet av
olika rörelsegrenar, räkenskapernas uppdelning för olika koncessionerade eller
arrenderade bandelar, bokföringens reglerande med hänsyn till frågan om statsinlösen
ävensom andra frågor av mera underordnad och med den egentliga bokföringen
sammanhängande beskaffenhet synts böra lösas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
13
Förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg.
1 §•
I denna paragraf avhandlas omfånget av departementsförslagets tillämplighetsområde.
Paragrafen motsvarar 1 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till lag.
Paragrafen avviker i två avseenden från de sakkunnigas förslag, nämligen
dels i fråga om bestämmelsernas tillämpning för statens vidkommande och dels
beträffande deras tillämpning å den, som, efter en koncessionshavares tvångsvisa
berövande av nyttjanderätten till banan, förordnas att ombesörja trafiken därå.
De sakkunniga hava, såsom av 1 § 2 mom. i deras förslag till kungörelse
särskilt framgår, avsett, att staten i vissa fall skulle vara underkastad ifrågavarande
bokföringsföreskrifter för järnväg, som äges av densamma, nämligen
då staten trafikerar dylik järnväg, som om den vore en enskild järnväg med
särskild taxa. Så sker vanligen, då staten nödgas övertaga en förut enskild
järnväg. De sakkunnigas förslag torde avse att bevara kontinuiteten i järnvägens
bokföring, för den händelse järnvägen i fråga skulle övergå i enskild
ägo.
Av berörda skäl torde visserligen för en av staten ägd bana av det slag, som
nyss nämnts, i bokföringshänseende i regel böra gälla detsamma som för en i
enskild ägo varande järnvägslinje. Emellertid kunna fall tänkas uppstå, då
från dessa stadganden avvikande bestämmelser behöva utan tidsutdräkt meddelas.
Det har därför synts lämpligast, att Kungl. Maj:t icke avhändes rätten
att i administrativ ordning meddela föreskrifter angående bokföringen vid
av staten ägda banor av något slag. Då koncession icke erfordras för statens
vidkommande och då koncessionen lärer upphöra att gälla, efter det den bansträcka,
densamma avser, övergått i statens ägo, torde av definitionen å begreppet
järnvägs förvaltning framgå, att staten ej skall vara underkastad förslaget
för några järnvägar, som ägas av densamma.
Till järnvägsförvaltning skall enligt de sakkunnigas förslag hänföras jämväl
envar, till vilken järnvägsdriftens upprätthållande helt eller delvis av koncessionshavaren
överlåtits. Denna formulering giver vid handen, att de sakkunniga
närmast haft det fall för ögonen, att koncessionshavaren överlåter nyttjanderätten
till banan, med andra ord utarrenderar densamma. Enligt nu brukliga
koncessioner kan Kungl. Maj:t förordna, alt, då koncessionshavaren icke
uppehållit trafiken i det omfång, som av Kungl. Maj:t prövats skäligt, staten
eller annan skall tills vidare ombesörja trafiken å banan. Även den som erhållit
ett dylikt förordnande har synts böra vara underkastad förslaget. Vad
som anförts mot lämpligheten att i lagen stadga dess tillämpning å staten såsom
ägare av järnvägar, torde emellertid äga giltighet jämväl då fråga är om
staten såsom förordnad att upprätthålla driften å en i enskild ägo varande järnväg
eller såsom arrendator av sådan järnväg.
Övriga olikheter mellan första paragrafen i departement sför slag et och motsvarande
stadgande i de sakkunnigas förslag äro av rent formellt slag. Jag
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
tillåter mig emellertid att fästa uppmärksamheten på några av de praktiska
konsekvenser beträffande departementsförslagets tillämplighetsområde, vartill
paragrafen torde leda.
Skulle en koncession helt och hållet frångå koncessionshavaren, antingen
därigenom att koncessionen, exempelvis i samband med försäljning av järnvägen,
överlates, eller att den förverkas eller av annan anledning, komma bestämmelserna
att upphöra att gälla för denne koncessionshavare såvitt rörer tiden
efter utgången av det räkenskapsår, varunder vederbörande upphört att vara
koncessionshavare. överlåtelse av koncession kan emellertid ej ske utan Kungl.
Maj:ts medgivande. Följaktligen upphör vid överlåtelser koncessionen för
överlåtaren först, då Kungl. Maj :ts tillstånd till överlåtelsen meddelas. En
koncessionshavare, som utarrenderar en koncessionerad järnväg, är fortfarande
koncessionshavare och skall följaktligen, liksom ock den, till vilken järnvägen
utarrenderats, iakttaga förslagets bestämmelser. Sammalunda blir fallet, då
den, som överlåter koncession, medgiver den, till vilken överlåtelsen sker, rätt
att,''innan Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till överlåtelsen, trafikera den järnväg,
varå koncessionen meddelats, liksom ock då Kungl. Maj:t förordnar, att trafiken
å en bana skall tills vidare besörjas av annan järnvägsförvaltning.
. I 1 § 2 mom- av de sakkunnigas förslag till kungörelse framhålles uttryckligen,
att kommun kan vara att hänföra till järnvägsförvaltning. Jämväl enligt
departementsförslaget är kommun att hänföra till järnvägsförvaltning, där
förutsättningarna härför i övrigt äro tillfinnandes.
De flesta enskilda järnvägar i riket ägas och trafikeras av järnvägsaktiebolag.
Med järnvägsaktiebolag förstås enligt nu gällande lag av den 22 juni
1911 i första hand aktiebolag, som har till ändamål att för allmän trafik bygga
eller använda järnväg. Järnvägsaktiebolag av nu nämnt slag torde under de
förutsättningar, som paragrafen angiver, gå in under begreppet järnvägsförvaltning.
Till järnvägsaktiebolag räknas emellertid enligt nyssnämnda lag
ävenledes aktiebolag för förvärvande och förvaltande av aktier eller andra andelar
i bolag med ändamål att för allmän trafik bygga eller använda järnväg.
Jarnvagsaktiebolag, som driva verksamhet enbart av denna senare art, äro icke
att anse såsom järnvägsförvaltningar, så som begreppet i denna paragraf definierats.
Tydligt torde också vara, att bokföringen vid ett järnvägsaktiebolag
av detta senare slag icke kan omfatta den verksamhet, som drives av ett helt
annat rättssubjekt, även om detta rättssubjekt kontrolleras av järnvägsaktiebolaget
i fråga.
^Understundom förekommer, att två eller flera järnvägsförvaltningar för uppnående
av bättre ekonomiskt resultat sammansluta sig under så kallade »tra1
^styrelser» eller »trafikförvaltningar». Ofta innebära sammanslutningsvillkoren
fördelning av den sammanlagda vinsten efter en viss överenskommen
grund. Dar dessa trafikstyrelser och trafikförvaltningar icke äro rättssubjekt,
kunna de ej heller vara järnvägsförvaltningar i departementsförslagets mening.
dylika fall är^det alltså de olika järnvägsförvaltningar, som tillhöra sammanslutningen,
varå departementsförslaget har tillämpning.
Eungl. Maj:ts proposition nr 96.
15
2 §.
Första stycket i denna paragraf motsvaras av 1 § 2 mom. i de sakkunnigas
förslag till lag, dock med den ändring, som betingats därav, att ej blott järnvägsaktiebolag
utan jämväl andra juridiska ävensom fysiska personer kunna
bliva underkastade förslagets bestämmelser.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över de sakkunnigas
förslag, med instämmande av Svenska järnvägsföreningen, anfört:
Det vore nog nödigt, att dispens från bokföringsbestämmelserna kunde genom
Konungen medgivas för vissa järnvägar. Det funnes nämligen en stor
mängd ytterst obetydliga järnvägar, såsom städer tillhöriga hamnbanor och
andra smärre spår samt bruk tillhöriga utfartsspår, där staten saknade anledning
att befatta sig med järnvägsbokföringen.
Efter att hava angivit, vilka järnvägar, som enligt styrelsens förmenande
vore att hänföra till järnvägar av nu avsedd art, ävensom uppräknat en del
likartade små banor och utfartsspår, som formellt ordnats såsom järnvägsaktiebolag,
har styrelsen i sitt utlåtande vidare yttrat:
Det torde vara tydligt, att sålunda omförmälda järnvägar eller de flesta
av dem vore av sådan beskaffenhet, att staten ej hade intresse av deras bokföring.
Skulle statlig kontroll över dessa banors bokföring ifrågakomma, torde
därmed statens verksamhet hava utsträckts på ett alldeles meningslöst sätt.
Vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda anfört har synts böra vinna
beaktande. I den allmänna järnvägsstatistik, som årligen utgives av järnvägsstyrelsen,
uppdelas järnvägarna i sådana, som äro av allmän betydelse och sådana,
som äro utan allmän betydelse. En stor del av de järnvägar, som enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppräkningar böra undantagas från skyldighet
att ordna sin bokföring enligt departementsförsläget, återfinnes i järnvägsstatistiken
under beteckningen järnvägar utan allmän betydelse, men exempel
finnas å såväl järnvägar utan sådan betydelse, vilka icke återfinnas i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens uppräkningar, som ock å ett motsatt förhållande.
Härav torde framgå, att det icke gives någon skarp gräns mellan järnvägar,
vars bokföring har allmänt intresse, och andra järnvägar. Befrielse från skyldighet
för järnvägsförvaltning att ordna sin bokföring enligt förslaget har
därför synts icke böra meddelas annorledes än efter prövning i varje särskilt
fall. Denna prövning torde böra överlämnas åt Kungl. Maj:t. T andra stycket
av förevarande paragraf har därför upptagits en undantagsbestämmelse av sådan
innebörd. Av sagda styckes formulering torde framgå, att befrielse från
förslagets tillämpande icke medför befrielse från skyldigheten att följa de
bokföringsföreskrifter, som järnvägsförvaltning i sin egenskap av näringsidkare,
eventuellt även i egenskap av aktiebolag, kan hava att iakttaga.
3 §.
Den bokföring, beträffande vilken departementsförsläget skall innehålla regler,
torde böra omfatta allenast järnvägsrörelse och därmed sammanhörande
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
rörelser. Är järnvägsförvaltningen aktiebolag, som har till ändamål järnvägsrörelse,
med andra ord järnvägsaktiebolag, torde man emellertid böra utgå från,
att varje rörelse, som av sådant bolag drives, sammanhör med järnvägsrörelse.
Har utvecklingen vid något järnvägsaktiebolag gått i sådan riktning, att den
rörelse, som ej är järnvägsrörelse, blivit viktigare än denna senare, och skulle
bolaget finna det hindrande att beträffande de sidoordnade rörelserna iakttaga
förslagets föreskrifter, står den möjligheten öppen att uppdela verksamheten
genom de sidoordnade rörelsernas överlåtande i önskad omfattning å en särskild
för ändamålet bildad juridisk person.
Första stycket motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag till lag. Bestämmelsen,
att räkenskaperna skola avslutas för kalenderår, innefattar en avvikelse
från föreskrifterna i nu gällande förordning om handelsböcker. Genom stadgandet,
att räkenskaperna skola omfatta alla på året belöpande inkomster och
utgifter, även om likvid ej ägt rum, har likaledes gjorts en avvikelse från
nämnda förordning. Svenska järnvägsföreningen har gjort gällande, att på
året belöpande inkomster och utgifter icke alltid vore kända, då räkenskaperna
avslutades, såsom skatter, inkomster och utgifter beträffande föreningsstationerna
m. m. och att det riktigaste vore att icke bokföra några poster, innan de
vore till beloppet kända. Härtill kan emellertid genmälas, att inga svårigheter
torde föreligga att tämligen noggrant beräkna dylika belopp, och att, i den mån
avvikelser skulle visa sig föreligga, rättelser lätteligen kunna ske genom upplörandet
av korrigeringsposter. Vad särskilt skatter beträffar, avses desamma
icke att vara utgifter, som belöpa å det år, å vars inkomst de skola utgå,
utan å det år, varunder de skola betalas. Den i andra punkten förekommande
föreskriften kan sägas utgöra eu påbyggnad å nu gällande bokföringsbestämmelser.
Föreskriften har erhållit en från de sakkunnigas förslag avvikande
formulering, i anledning därav att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt,
att intet i de sakkunnigas förslag utmärkte, vad som åsyftades med det där
använda ordet »räkenskapssammandragen».
Beträffande andra stycket, som motsvarar första punkten av 8 § i de sakkunnigas
förslag till lag, ber jag att få hänvisa till de sakkunnigas betänkande
sid. 20. Skillnaden i formuleringen är av rent formellt slag. Att kostnader,
som öka anläggningsvärdet, eller såsom de sakkunniga uttrycka det, utgifter
för kapitalökning, icke få uppföras såsom underhållskostnader torde visserligen
framgå av 4 § första stycket, men nödvändigheten av, att anläggnings- och
underhållskostnader så noga som möjligt särskiljas, torde motivera en särskild
och uttrycklig erinran härom i lagen.
4 §.
1855 års förordning om handelsböcker och handelsräkningar föreskriver
i 7 §, att i inventariibok skola införas dels, då rörelsen börjas, en noggrann
uppgift på den bokföringspliktiges tillgångar och skulder och dels, för varje
ar, rörelsen pågått, balansräkning. I sagda paragraf ävensom, vad angår aktie
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
17
bolag, i 56 § av 1910 års aktiebolagslag, meddelas därjämte närmare regler angående
balansräkningens innehåll och beskaffenhet. Departementsförslaget innehåller
endast två avvikelser från sagda båda lagrum i detta hänseende, nämligen
i fråga om förbud att upptaga vissa värden såsom tillgång och beträffande
värderingen av tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för aktiebolag.
Dessa båda avvikelsers omfattning angives i departementsförslagets
4—6 §§.
Beträffande värderingen av tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för
bolaget, göres genom första stycket av departementsförslagets 4 § den avvikelse
från 56 § under 4) första punkten i aktiebolagslagen, att anskaffnings- eller
tillverkningskostnaderna i järnvägsaktiebolagets hand, vilka här med ett gemensamt
namn benämnas anläggningsvärdet, obligatoriskt läggas till grund
för det värde, vartill tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget,
skola upptagas å balansräkningens tillgångssida. Stadgandet har visserligen
ej motsvarighet i de sakkunnigas förslag men torde uttrycka vad de sakkunniga
åsyftat. Avsikten med detsamma är uppenbarligen att åstadkomma en enhetlig
och fast grund för värderingen.
Andra stycket motsvarar de tre sista punkterna i 8 § i de sakkunnigas förslag
till lag samt avser att meddela regler för beräknandet av anläggningsvärdet
i vissa fall.
Beträffande nämnda 8 § i de sakkunnigas förslag till lag har Svenska järnvägsföreningen
yttrat:
Ur rent praktisk synpunkt syntes det föreningen synnerligen olämpligt, att
transporter å egen bana åsattes en mot självkostnaderna svarande frakt*. Självkostnaderna
kunde givetvis aldrig exakt angivas. De belopp, varmed de skulle
upptagas, komme därför att bliva beroende av en mer eller mindre godtycklig
uppskattning. Omständigheterna och kostnaderna växlade från fall till fall.
Samma anmärkning gällde avgifter för rullande materiel ävensom beräknandet
av ränta. I sina konsekvenser borde de sakkunnigas förslag leda till, att även
kostnaden för befäl och övrig personal, som användes omväxlande för driften
och vid nyanläggningar eller ersättningsarbeten, borde fördelas, något, som dock
icke ifrågasatts. Visst vore, att bestämmelsen i fråga komme att för järnvägarna
medföra utomordentliga svårigheter och ett oerhört arbete. Att anläggningskontot
skulle ökas med ränta, som icke åtnjutits, kunde icke vara riktigt.
Föreningen hemställde, att, förevarande paragraf måtte utgå.
Såsom Svenska jämvägsföreningen framhållit, torde understundom ifrågavarande
belopp nödvändigtvis komma att bestämmas efter uppskattning. De
av de sakkunniga föreslagna reglerna torde det oaktat komma att medföra
en bättre överensstämmelse med de verkliga förhållandena. De svårigheter, som
dylik uppskattning kan medföra, torde icke böra överdrivas. Den omformulering,
som skett, avser till en början att på ett mera allmängiltigt sätt giva
uttryck åt, vad de sakkunniga föreslagit. Regeln gäller givetvis allenast,
då det uppstått en verklig merutgift. Därest befäl eller personal vid den
färdiga järnvägen deltaga i arbetet vid nybyggnader eller nyanläggningar,
Bihang till riksdagens protokoll 19£7. 1 samt. SS käft. (Nr 96.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
skola följaktligen icke till dem ntbetalta löner till någon del öka anläggningsvärdet,
såvida ej extra betalning för dessa arbeten lämnats. Beträffande de
sakkunnigas förslag, att ränta å ett för en nyanläggning använt kapital skall
inräknas i anskaffningskostnaderna, må emellertid anmärkas, att vid statens
järnvägar icke förekomma tillägg av ränta å disponerat ägt kapital. Ej keller
torde det få någon större betydelse, huruvida ränta å kapital tillföres anläggningsvärdet
eller icke. Den av de sakkunniga föreslagna föreskriften härom
har därför ansetts icke böra inflyta i lagen.
Tredje stycket motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag till lag. Att vid
ersättning av ett föremål med ett annat anläggningsvärdet skall ökas med
nykostnaden för det nyanskaffade föremålet, framgår redan av första och
andra styckena, varför särskilt påpekande härav icke ansetts erforderligt.
Då vidare i tredje stycket utsäges, att vid utrangering anläggningsvärdet
skall minskas med det utrangerades bokföringsvärde, lärer därav följa, att
vid ersättning anläggningsvärdet skall ändras med skillnaden mellan anskaffningskostnaden
för det nya och bokföringsvärdet för det utrangerade föremålet,
varför även i detta avseende ett särskilt uttalande synts onödigt. Ett
föremåls bokföringsvärde avses givetvis enligt departementsförslaget att vara
detsamma som kostnaderna för dess anskaffande. Nu ifrågavarande tillgångar
hava emellertid icke alltid upptagits till anskaffningskostnaden. Såsom nedan
i sammanhang med övergångsbestämmelserna skall närmare beröras, torde icke
böra eller ens kunna genomföras en fullständig revidering av järnvägsförvaltningarnas
räkenskaper i överensstämmelse med de i förslaget givna reglerna.
Med föremålets bokföringsvärde förstås i dylika fall det värde, vartill detta
föremål beräknats vid angivandet av tillgångarnas anläggningsvärde. Vid
förändring, som företages med ett föremål, utan att någon del av föremålet
utrangeras, kan, vare sig förändringen innebär en förbättring eller ej, endast
bliva fråga om ökning av anläggningsvärdet. Innebär förändring (inkl. förbättring)
utrangering av någon del av det förändrade föremålet, kunna uppstå
svårigheter att beräkna det belopp, som motsvarar utrangeringen. I dessa fall
torde approximativa beräkningar icke kunna helt undvikas. Emellertid torde
ofta tämligen noggranna beräkningar kunna göras, och då böra de även komma
till användning. %
Tydligt torde vara, att en jämförelse mellan paragrafens första och tredje
stycken giver vid handen, att nedskrivning av anläggningsvärdet icke kan ske
annorledes än i anledning av utrangering eller förändring (inkl. förbättring),
som innebär en utrangering.
Av de i förevarande paragraf givna reglerna lärer bliva en följd, att de däri
omförmälda tillgångarna ej kunna i vidare mån än som betingas av å desamma
nedlagda förbättringar upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna
i närmast föregående balansräkning, och att följaktligen bestämmelsen i
56 § under 5) i 1910 års aktiebolag kommer att upprätthållas.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
5 §•
Första stacket av första momentet utgör en avvikelse från bestämmelserna
i 56 § under 4) andra och tredje punkterna av aktiebolagslagen såtillvida, att i
stället för direkt avskrivning alltid skall ske avsättning till förnyelse fond.
Stadgandet har alltså samma innebörd som 9 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag
till lag, men har genom departementsförslagets formulering bragts i närmare
sammanhang med de bestämmelser, varifrån detsamma utgör undantag.
Gävle-—Dala järnvägsaktiebolag har anfört, att bolaget funne det ganska
märkligt, att de sakkunniga föreslagit, att det direkta avskrivningsförfarandet
icke vidare skulle få användas av järnvägsaktiebolag, då i det betänkande
med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855, som avgivits av tillkallade
kommitterade den 29 januari 1916, funnes en rakt motsatt uppfattning
uttalad.
Det uttalande i sagda betänkande, som sålunda åsyftats, återfinnes å sid. 69
och lyder:
I stället för avskrivning får vanligt aktiebolag göra avsättning till förnyelsefond.
Denna anordning är olämplig, dels därför att den låter tillgångar
kvarstå i ställningen till överdrivet värde, dels emedan den hos många alstrar
falsk föreställning om samlat kapital, men detta oaktat hava kommitterade
icke velat föreslå någon ändring härutinnan utan har för aktiebolag i lagen
införts ett undantag från den allmänna regeln, att för stadigvarande bruk
anskaffade tillgångar skola minskas i värde genom avskrivning.
I anledning härav tillåter jag mig anmärka, att avsättningsmetoden torde i
bokföringshänseende medföra samma resultat som det direkta avskrivningsförfarandet,
och att en enkel subtraktion giver den, som är i någon mån insatt i
bokföring, besked om tillgångarnas verkliga värde, ävensom att avsättningsmetoden
framför det direkta förfarandet medför de beaktansvärda fördelar, som
de sakkunniga i sitt betänkande (sid. 23) påpekat.
De sakkunniga hava använt ordet förnyelsekonto. Svenska järnvägsföreningen
har härom anfört:
Det torde vara utan betydelse, om ordet förnyelsefond eller ordet förnyelsekonto
användes. Ordet förnyelsefond har emellertid vunnit burskap i språket.
Att införa en benämning enbart för järnvägarna kan icke anses vara av förhållandena
påkallat. Skulle benämningen förnyelsefond i fråga om järnvägarnas
bokföring och vad därmed står i samband ändras till förnyelsekonto men
bibehållas i allmänna aktiebolagslagen, skulle missförstånd lätt kunna uppkomma
rörande naturen av vanliga aktiebolags fömyelsefond. I koncessionerna
talas om förnyelsefond men icke om förnyelsekonto. Det hemställes därför,
att den nuvarande benämningen förnyelsefond måtte bibehållas.
Då aktiebolagslagen enligt nu gällande lydelse använder termen förnyelsefond,
har samma ord ansetts böra användas i departementsförslaget.
Avsättning skall ske allenast för värdeminskning på grund av ålder, nyttjande
eller annan därmed jämförlig orsak. Såsom de sakkunniga anmärkt i sitt
betänkande (sid. 23) äro banans mark och järnvägens underbyggnad icke un
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
derkastade värdeminskning av sådan grund. För dessa tillgångar skall avsättning
till förnyelsefonden alltså ej göras.
De sakkunniga hava föreslagit, att avsättning skall beräknas enligt grunder,
som fastställas av Kungl. Maj:t eller av myndighet, som Kungl. Maj:t
förordnat.
Svenska järnvägsföreningen har hemställt, att av stabilitetshänsyn endast
Kungl. Maj :t skall äga att bestämma sagda grunder.
Järnvägsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke i alla de fall, där de sakkunniga
utgå från, att Kungl. Maj:t skall träffa avgörande, sådant av lämpiighetsskäl
borde överlämnas åt en inspektionsmyndighet.
För närvarande synes mig upprättandet av en sådan central inspektionsmyndighet,
som av järnvägsstyrelsen ifrågasatts, icke böra ske. Såsom de sakkunniga
påpekat, kunna enhetliga grunder, som lämpa sig för alla järnvägsförvaltningar,
icke angivas, varför, där allmänna grunder stadgas, avvikelse
från desamma måste kunna medgivas för järnvägsförvaltningar, som äro i behov
därav. Då tilloppet av ansökningar av sådant slag kan befaras bliva ganska
stort, har i departementsförslaget föreskrivits, att Kungl. Maj :t väl skall
äga meddela de allmänna grunderna för avsättningsbeloppets beräkning, men
att avvikelser från dessa grunder må medgivas av myndighet, som Konungen
förordnat. Därest ett järnvägsaktiebolag före lagens ikraftträdande avsatt
eller avskrivit större belopp, än som är i enlighet med den blivande lagen föreskrivet,
bör detta kunna få räknas bolaget till godo på så sätt, att avsättning
till förnyelsefond ej behöver göras, förrän så lång tid gått, att redan gjorda
avsättningar eller avskrivningar motsvara vad som i enlighet med lagen för
denna tid bestämts. I anledning härav har i departementsförslaget medgivits
järnvägsaktiebolag rätt att söka befrielse från avsättning. Denna befrielse
har likaså ansetts kunna medgivas av myndighet, förordnad av Kungl. Maj:t,
men böra meddelas endast för ett år i sänder, då densamma ju skall vara
beroende av årets status.
Andra stycket motsvarar 9 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag till lag. De
sakkunniga hava besvarat frågan, när avsättning till förnyelsefond skall föras
inom linjen, så, att härför fordras, att förefintligt överskott ej medger genomförandet
av föreskrivna avsättningar. Detta uttryck torde vara alltför dunkelt
och böra utbytas mot klarare bestämmelser.
Avsättning till förnyelsefond är att betrakta såsom en driftsutgift, och
följaktligen bör sådan avsättning rätteligen ske, redan innan själva driftresultatet
för året å verksamhetens olika grenar uträknas. I varje fall bör fordras,
att avsättning skall ske, innan årets vinst uträknas. Om avsättning sålunda
ej kan ske, böra även andra till framtida förfogande avsatta medel, i
den mån de förefinnas, hava använts, innan förande inom linjen äger rum.
Departementsförslaget ansluter sig till den senast angivna principen. Avsättning
till förnyelsefond skall sålunda äga rum, innan årsvinsten beräknas.
Egentligen kan man ej tala om vinst, förrän avsättning skett till förnyelse
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
21
fond till täckande av den förlust, som minskningen i värde av tillgångarna
innebär. Har tilläventyrs under föregående år uppstått förlust, bör denna
täckas av det belopp, som efter avdrag för avsättning till förnyelsefond bokföres
såsom vinst å verksamheten. Den vinst, som sålunda uppstår, utgör den
vinst, som får jämlikt 53 § aktiebolagslagen utdelas. Har även föregående
års verksamhet utvisat vinst, och denna vinst helt eller delvis balanserats över
till det år, som är i fråga, bör å andra sidan även denna balanserade vinst medräknas,
när det gäller att täcka avsättning till förnyelsefonden.
Avsättning skall givetvis göras av ägaren till de föremål, för vilka avsättningen
äger rum.
Tredje stycket motsvaras av större delen av 6 § 1 mom. i de sakkunnigas
förslag till kungörelse. Ändringarna äro av formell art.
Riksgäldsfullmäktige hava funnit vad de sakkunniga i nämnda stadgande
föreslagit innebära en god lösning av de där föreliggande frågorna.
Svenska jämvägsföreningen har anfört, att till besvarande kunde uppställas
frågor, huru och av vem det skulle konstateras, att avsevärd och bestående
förbättring i järnvägs ekonomiska ställning inträtt, ävensom huru det borde
förfaras, därest förhållandena åter försämrades.
Av det föreslagna stadgandet torde framgå, att åt jämvägsaktiebolagen
själva överlämnats att bedöma, när avsevärd och bestående förbättring av ett
bolags ekonomi inträtt. Såsom jag framdeles skall närmare utveckla, har
uppgjorts förslag till lag om ändring av lagen om jämvägsaktiebolag, innebärande
uttryckligt förbud mot vinstutdelning, så länge förnyelsekostnader
föras inom linjen. Med ett dylikt stadgande torde, vad järnvägsaktiebolag
beträffar, ingen fara för missbruk kunna uppstå. Därest förhållandena sedermera
skulle så försämras, att årliga avsättningar till fömyelsefonden ej kunna
fullgöras, måste avsättningar, som sålunda ej kunna ske, ävenledes föras inom
linjen. Vid ånyo inträffande förbättring av den betydenhet, som avses i förslaget,
skall även detta nya konglomerat av inom linjen förda kostnader utföras
såsom skuld och samtidigt kunna uppföras såsom tillgång.
De två första punkterna av andra momentets första stycke motsvara 9 § 3
mom. i de sakkunnigas förslag till lag. Den omredigering, som verkställts, innebär
ingen ändring i sak.
Då enligt vad förut nämnts, avsättning till förnyelsefond ej skall ske för
banans mark och järnvägens underbyggnad, får följaktligen ej heller minskning
av denna fond ske på grund av utrangering av sådana tillgångar. Därest
järnvägsaktiebolag tilläventyrs för särskilda fömyelsefonder för olika undergrupper
av tillgångar, varför avsättning äger rum, torde däremot den omständigheten,
att avsättningarna till ett av dessa underkonton ej förslå, icke berättiga
bolaget att genom underlåtenhet att nedskriva beloppet eller vad därå
brister, i den mån avsättningar finnas bokförda å annat underkonto, låta ställningen
utvisa större belopp kvarstående å förnyelsefonden, än som eljest bort
vara fallet med den av de sakkunniga tillämpade principen, att förnyelsefonden
bör minskas utan hänsyn till den faktiska storleken av gjorda avsättningar
22
Kung!,. Maj:ts proposition nr 96.
för just de föremål, som utrangeras. Skulle bolaget beböva endast nedskriva
vad som bokförts såsom avsatt till underkontot, skulle möjlighet beredas bolaget
att med stöd av styckets sista punkt belasta tillgångskontot »kostnader att
framdeles täcka» i en utsträckning, som ingalunda avsetts. Genom omredigeringen
av stadgandet torde misstag beträffande detsammas innebörd i nu berörda
hänseenden icke skäligen kunna befaras.
Enligt de sakkunnigas förslag får förnyelsefonden ej minskas med högre
belopp än som svarar mot det bokförda värdet av den utrangerade egendomen.
Härmed avse de sakkunniga att uttrycka, att minskningen skall motsvara
minskningen av anläggningsvärdet, vilken minskning ju kan vara ett föremåls
hela bokföringsvärde, vid ^rangering, eller skälig del därav, vid förändring
(inklusive förbättring), som innebär en utrangering av någon del av det förändrade
föremålet. Genom omredigeringen torde även i detta avseende hava
vunnits ett klarare uttryck för den egentliga innebörden av stadgandet.
Förnyelsefonden skall alltid, då fråga är om tillgångar, som undergå värdeminskning,
minskas vid minskning av anläggningsvärdet, och får ej minskas
annorledes än i samband med utrangering eller förändring (inklusive förbättring),
som innebär utrangering. Det medgives således ej järnvägsaktiebolag
att, såsom enligt 56 § under 4) fjärde punkten aktiebolagslagen är möjligt,
använda den direkta avskrivningsformen genom att nedskriva förnyelsefonden
och göra motsvarande nedskrivning av värdet å de tillgångar, varför avsättningen
till förnyelsefond skett.
I sista punkten av momentets första stycke ävensom i momentets andra stycke,
vilka stadganden motsvara 11 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till lag, avhandlas
de fall, då vid nedskrivning av tillgångarna motsvarande nedskrivning av förnyelsefonden
ej kan ske. Sådana fall inträffa vid utrangering och vid utrangering
innebärande förändring (förbättring) av tillgångar, för vilka full täckning
ej förefinnes å fömyelsefonden. Utrangering har t. ex. måst vidtagas så
tidigt, att avsättningar ej hunnit ske till belopp motsvarande minskningen i
anläggningsvärdet. Eller ock hava avsättningar ej kunnat göras utan måst
föras inom linjen. Vidare äro att hit hänföra utrangering etc. av tillgångar,
som icke äro underkastade värdeminskning på grund av ålder, nyttjande eller
annan jämförlig orsak, alltså banans mark och järnvägens underbyggnad. Såsom
exempel härpå kan nämnas omläggning av spår till annan sträckning, varigenom
den förut använda banvallen varder onyttig. I ändamål att förhindra,
att balansräkningen utvisar en alltför ogynnsam balans, göres medgivande att
uppföra den minskning av ifrågavarande föremåls värde, som sålunda icke kan
balanseras medelst minskning av förnyelsefonden, såsom en fiktiv tillgång å
kontot »kostnader att framdeles täcka». Tydligt torde vara, att även i andra
stycket är fråga allenast om tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande
bruk för bolaget.
De sakkunniga hava föreslagit, att Kungl. Maj :t skulle fastställa de villkor,
varunder ett dylikt påförande av tillgångskontot »kostnader att framdeles täcka»
finge ske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96
23
Det tiar synts mig vara obehövligt och dessutom förenat med stora svårigheter
att i detalj fastställa dessa villkor. Det synes mig böra stå klart, att ett
dylikt påförande får äga rum allenast, då ungefär enahanda förutsättningar
föreligga som för rätt att upptaga förnyelsekostnader inom linjen.
De sakkunniga hava i 4 § i sitt förslag till kungörelse intagit bestämmelser
om avsättning till ett konjunkturförnyelsekonto.
Till en början må anmärkas, att, därest bestämmelser härom böra införas,
desamma böra innehållas i lagen. Då det emellertid, enligt min mening, icke
gärna kan ifrågakomma att tillåta avsättningar till ett dylikt konto från
annat än den beskattningsbara vinsten och dylika avsättningar följaktligen
komma att bero av järnvägsförvaltningarnas frivilliga beslut, hava bestämmelser
av det av de sakkunniga föreslagna innehåll icke upptagits i departementsförslaget.
6 §•
Första stycket av denna paragraf hänför sig till 11 § 2 mom. i de sakkunnigas
förslag till lag samt till större delen av 5 § 1 mom. i deras förslag till
kungörelse samt utgör avvikelse från 56 § under 7) aktiebolagslagen.
De sakkunniga hava i nämnda av dem föreslagna stadganden upptagit rätt
för jämvägsförvcdtning att under viss förutsättning såsom tillgångar å kontot
»kostnader att framdeles täcka» upptaga vissa fiktiva värden nämligen
stiftelsekostnader, utgifter för förberedande undersökningar och dylikt, finansomkostnader
samt större oförutsedda utgifter. Angående skälen härför tillåter
jag mig att hänvisa till de sakkunnigas betänkande sid. 9—10. De anförda skälen
hänföra sig emellertid närmast till frågan om skyldighet för aktiebolag att
träda i likvidation. Samma regler hava dock i allmänhet då fråga är om järnvägsförvaltningar
synts böra gälla såväl beträffande balansräkning som vid avgörande
av frågan om likvidationstvång.
De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna hava emellertid ansetts böra
givas en inskränktare omfattning.
Vad beträffar utgifter för förberedande undersökningar böra, såsom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtandet över de sakkunnigas förslag anmärkt,
sådana, som avse undersökningar å marken, föras såsom anläggningskostnader.
Så torde ock i de flesta fall ske. I detta hänseende kan frågan således endast
gälla, huruvida utgifter för andra förberedande undersökningar böra få föras å
det ifrågavarande fiktiva tillgångskontot. Emellertid torde icke dessa utgifter
stiga till sådana belopp, att de skäl, som de sakkunniga andragit, kunna åberopas
för dessa utgifters vidkommande. Utgifter för förberedande undersökningar
hava därför icke upptagits bland de utgifter, som få påföras sagda tillgångskonto.
Rätten att uppföra större oförutsedda utgifter å detta konto har,
med hänsyn till det missbruk, som av en sådan rätt kunde göras, därest, såsom
departementsförslaget upptager, uppförandet överlämnas åt vederbörande
bolags beprövande, likaledes ansetts icke böra medgivas. Stiftelsekostnader
24
Kungl. Maj:is proposition nr 96.
och finansomkostnader, av vilka särskilt de senare kunna stiga till avsevärda
belopp, hava däremot ansetts böra få föras såsom tillgångar.
Att kostnader, som sålunda uppföras såsom tillgångar, samtidigt skola föras
såsom utgifter torde ligga i sakens natur. Såsom jag nyss antytt, har det
ansetts böra överlämnas åt vederbörande järnvägsaktiebolag att avgöra, när
uppförandet av dessa kostnader såsom tillgångar må ske. I detta hänseende
hänvisar jag till vad jag förut anfört.
I de bestämmelser, som riksdagen före år 1923 meddelat i samband med beviljande
och ställande till Kungl. Maj:ts förfogande av anslag till allmänna
järnvägslånefonden och bibanelånefonden, har stadgats, att ränta för de första
tre eller fyra åren icke behövde erläggas, förrän kapitalbeloppet och all annan
ränta inbetalts, samt att denna då återstående s. k. anståndsränta därefter
skulle erläggas genom fortsatt annuitetslikvid. Kungl. Maj:t har också i de
villkor, varunder statslån beviljats, inryckt berörda bestämmelser. Enligt de
sakkunnigas anvisningar till formulär för balansräkning skall sådan anståndsränta
föras inom linjen, till dess att efter låneannuiteternas fullgörande skyldighet
att amortera anståndsräntan inträder, varefter anståndsräntan skall uppföras
såsom effektiv skuld och tillgångskontot »kostnader att framdeles täcka»
samtidigt påföras ett mot anståndsräntan svarande belopp.
I denna fråga hava riksgäldsfullmäktige anfört:
Förslaget, att anståndsräntan skulle föras inom linjen, syntes lämpligt och
befogat. Grunden härtill vore givetvis, att värdet av anståndsränta, såsom förfallande
till betalning först sedan kapitalskulden blivit slutamorterad, vid
början av lånets amorteringstid utgjorde endast en obetydlig bråkdel av det
nominella beloppet. Då emellertid ifrågavarande värde ökades i den mån anståndsräntans
betalningstid närmade sig, vore riktigast att i varje bokslut uppföra
denna ränta bland skulderna med dess verkliga värde vid tiden för bokslutet.
Anstandsräntans bokförda belopp skulle således successivt ökas för att,
då den skulle börja amorteras, motsvara det nominella beloppet. Med hänsyn
till det besvär,_ ett dylikt bokföringssätt skulle medföra, syntes emellertid det
av de sakkunniga föreslagna vara att föredraga. Vissa järnvägsbolag hade för
övrigt redan i sina senaste balansräkningar upptagit anståndsräntan inom
linjen.
T andra stycket av departementsförslaget hava upptagits bestämmelser i
enlighet med de sakkunnigas av riksgäldsfullmäktige biträdda förslag, dock
att någon ovillkorlig skyldighet att upptaga anståndsräntan inom linjen ansetts
icke böra ifrågakomma.
7 §•
Uppförandet å tillgångskontot »kostnader att framdeles täcka» är en interimistisk
åtgärd. Kontot är avsett att försvinna från räkenskaperna genom
amortering. De närmare grunderna för amorteringen avses av de sakkunniga
skola fastställas av Kungl. Maj:t. Härutinnan innehåller departementsförslaget
ingå ändrade bestämmelser. Det har dock synts nödvändigt, att uttryckligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
25
stadgande härom förefinnes i lagen, varför till departementsförslaget överförts
de föreskrifter om upprättande av amorteringsplaner, som innehållas i 5 §
2 mom. första punkten och slutet av 6 § 1 mom. av de sakkunnigas förslag till
kungörelse. Anståndsränta skall amorteras i enlighet med de villkor, som
föreskrivits vid statslånets beviljande, varför bestämmelser angående amorteringsplaner
för anståndsränta lära vara obehövliga.
8 §•
Paragrafens första stycke, vilket stadgande motsvarar 4 och 6 §§ i de sakkunnigas
förslag till lag, avser till en början att meddela föreskrifter angående
fördelning i poster dels i balansräkningen av tillgångar och skulder och
dels i vinst- och förlusträkningen av inkomster och utgifter.
Balansräkningen skall enligt 7 § i 1855 års förordning om handelsböcker
och handelsräkningar utvisa de tillgångar den bokföringsskyldige ägde vid
årets utgång och de gäldebelopp, varför han då häftade. I praxis pläga tillgångarna
och skulderna upptagas synnerligen summariskt. I 56 § under 6)
och 8) aktiebolagslagen gives föreskrift, vilken är att anse såsom en påbyggnad
för aktiebolags del av förordningen om handelsböcker, att de belopp, vartill
aktiekapitalet, reserv- och förnyelsefonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen
uppföras bland skulderna, samt att, där bolaget äger aktier i
annat bolag, dessa skola särskilt för varje sådant bolag upptagas till antal och
värden.
Upprättandet av vinst- och förlusträkning är en skyldighet, som hittills
ålegat allenast aktiebolag — enligt 69 § aktiebolagslagen. Angående denna
räkning förefinnas inga särskilda regler. Densamma behöver alltså ej innehålla
mera än summan av inkomsterna och summan av utgifterna samt möjligen
även saldot mellan dessa summor.
I första stycket av departementsförslagets 8 § stadgas, att de poster, under
vilka tillgångar och skulder skola fördelas i balansräkning och inkomster och
utgifter i vinst- och förlusträkning, skola bestämmas av Kungl. Maj:t. Av
de formulär till balansräkning samt vinst- och förlusträkning, som de sakkunniga
uppgjort, framgår, att uppdelningen är avsedd att bliva vida mera
djupgående, än som är föreskrivet för aktiebolags balans- och vinst- och förlusträkning.
I 4 § 2 mom. samt 6 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag till lag hava intagits
bestämmelser syftande till att hålla i sär räkenskaperna för järnvägsdrift
och för andra i samband med järnväg srörelse drivna rörelsegrenar. Stadgandet
har tillkommit i anledning av framställningar, som gjorts i denna riktning.
I begärt utlåtande över den förut omnämnda, vid 1916 ars riksdag inom
andra kammaren väckta motionen (nr 129), vari, såsom i inledningen antytts,
påyrkades utredning bland annat rörande lämpligheten av dylikt särskiljande
av räkenskaperna, förklarade järnvägsstyrelsen, att styrelsen ur flera synpunkter
och särskilt för bedömandet av frågor om taxeförhöjning oförbehållsamt
tillstyrkte motionärens förslag.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott ansåg i likhet med styrelsen motionens
yrkande i detta avseende böra vinna riksdagens beaktande.
Första kammarens första tillfälliga utskott anförde:
Utskottet medgave, att det, särskilt vid taxeförböjningar, vore av vikt att
kunna fastställa, huruvida järnvägsdriften i och för sig verkligen ledde till så
dåligt resultat,__ att taxeförhöjning vore av nöden. Detta torde emellertid icke
möta nagra ^svårigheter, enär skilda konton för de olika verksamhetsgrenarna
redan nu maste föras, da detta uppenbarligen maste ligga i bolagets eget intresse.
_ Att det för ett rätt bedömande av uppkommen fråga om taxeförhöjning är av
vikt, att räkenskaperna för järnvägsdrift och för olika rörelsegrenar hållas åtskilda,
är enstämmigt vitsordat. Ett dylikt åtskiljande torde även böra ske ur
den synpunkten, att bokföringen bör vara så ordnad, att densamma underlättar
fastställandet av inlösningssumman vid statsinlösen, vare sig denna, såsom
under nästföljande paragraf skall närmare omförmälas, skall bestämmas genom
kapitalisering av nettobehållningen av järnvägstrafiken eller genom värdering
av gode män. Departementsförslaget har därför i likhet med de sakkunniga
omfattat den asikten, att sadant åtskiljande bör ske. Samtliga rörelsegrenar
skola visserligen redovisas i balansräkningen och vinst- och förlusträkningen,
men då enligt departementsförslaget specificeringen av balansräkningens
och vinst- och förlusträkningens poster skall överlämnas till Kungl.
Maj :ts avgörande, torde några bestämmelser i förslaget av det innehåll, som
i 4 § 2 mom. och 6 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag till lag angives,
ej erfordras för att framtvinga detta särskiljande, utan torde vara tillräckligt,
att däri anmärkta principer iakttagas vid uppgörande av formulär till balansräkning
och vinst- och förlusträkning, såsom redan skett i de av de sakkunniga
uppgjorda förslagen till formulär.
För en rätt förståelse av de olika i balansräkningen och vinst- och förlusträkningen
upptagna posterna kunna erfordras mera detaljerade upplysningar,
än som av uppdelningen i poster kunna framgå. Även omfattningen och beskaffenheten
av dessa upplysningar synes böra bestämmas av Kungl. Maj:t.
I anledning härav har stadgandet i paragrafens första stycke uttryckligen
givits sådan innebörd. I den mån upplysningarna icke lämpligen kunna rymmas
inom balansräkningens eller vinst- och förlusträkningens ram, komma de att
innehållas i bifogade bilagor.
De viktigaste av dessa upplysningar torde vara de, som avse byggnadsräkenskaperna
och driftsräkenskaperna.
Byggnadsräkenskaperna hänföra sig till balansräkningen och hava avseende
å de tillgångar, som anskaffats för stadigvarande bruk för bolaget, och utvisa
byggnadskostnaderna för dessa tillgångar. Med byggnadskostnader förstås
de utgifter, som själva uppförandet eller tillverkandet av dessa tillgångar
dragit. Byggnadskostnad är alltså icke detsamma som anläggningsvärde, varmed
avses de utgifter, som det ägande bolagets förvärvande av tillgångarna
medfört. Då tillgångarna, alltsedan de tagits i bruk, icke gått ur den tir
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
27
sprunglige förvärvarens hand, sammanfalla emellertid i regel byggnadskostnadernas
och anläggningsvärdets belopp. Det är tydligen å byggnadskostnaderna,
som avsättning till fömyelsefond för värdeminskning bör beräknas,
och ur synpunkten härav är byggnadskostnadernas rätta bokförande av synnerlig
vikt.
I 5 § i sitt förslag till lag havä de sakkunniga upptagit särskilda bestämmelser
angående byggnadsräkenskaperna och särskilt da beträffande dessas fördelning
å olika poster, s. k. byggnadstitlar. Båda de sakkunniga äro ense därom,
att eventuella föreskrifter rörande denna fördelning skola iakttagas för
järnvägslinjer, som koncessioneras efter dessa föreskrifters ikraftträdande, under
det att, beträffande då redan förefintliga linjer, endast Norrman vill åstadkomma
övergång till föreskrifterna så till vida, som enligt hans förslag till lag
5 § 2 mom. järnvägsförvaltning skall vara skyldig att på anfordran verkställa
utredning angående fördelningen.
Svenska järnvägsföreningen har gjort gällande, att det för många äldre järnvägar
kunde bliva fullständigt omöjligt att verkställa en dylik uppdelning och
att det dessutom i sådana fall, då en järnvägsbyggnad utlämnats på entreprenad,
icke vore möjligt att lämna sådana specificerade uppgifter, som avsåges.
Då frågan om byggnadsräkenskapernas fördelning å byggnadstitlar efter en
enhetlig norm synes vara i behov av ytterligare utredning, innan den kan anses
mogen för lösning, torde de föreskrifter, som av Kungl. Maj :t på grund av
första stycket i förevarande paragraf komma att utfärdas, tills vidare endast
innehålla, att byggnadskostnaderna skola angivas och fördelas i den mindre
omfattning, som kan erfordras för kännedom om de belopp, varå avsättning
till förnyelsefond skall beräknas.
De sakkunniga hava i 7 § i sitt förslag till lag meddelat särskilda bestämmelser
angående driftsräkenskaperna eller den del av bokföringen, som avser
inkomster och utgifter för trafiken å järnväg och för annan rörelse, som en
järnvägsförvaltning kan driva. De ojämförligt viktigaste av dessa driftsräkenskaper
äro de, som röra järnvägsrörelse. Då vinst- och förlusträkningens
specifikation i poster icke, med hänsyn därtill att en vinst- och förlusträkning
bör vara lätt att överblicka, kan göras så vidlyftig, som för erhållande
av en fullständig kännedom om de olika rörelsegrenarnas bärighet och
förhållanden i övrigt kan vara önskligt, hava nämligen de sakkunniga i 1 mom.
av sistsagda paragraf föreskrivit särskilda bilagor till vinst- och förlusträkningen,
s. k. drifträkningar, vilka utgöra sammandrag av driftsräkenskaperna.
Redan enligt avfattningen av 8 § första stycket i departementsförslaget kan
föreskrift om bifogande av drifträkningar meddelas, varför en särskild bestämmelse
motsvarande de sakkunnigas nyssnämnda stadgande synts obehövlig.
Beträffande drifträkningarnas fördelning å poster, s. k. littera, tillåter jag
mig hänvisa till de sakkunnigas betänkande sid. 11—12. I anledning av vad
de sakkunniga där anfört torde i avvaktan på en närmare utredning i denna
fråga Kungl. Maj:t icke för det närvarande utfärda några föreskrifter
härutinnan.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
I 1855 ars förordning om handelsböcker och handelsräkningar föreskrives,
utöver vad jag förut angivit, att i balansräkningen skola inom linjen antecknas
borgens- och övriga ansvarsförbindelser för andra, i vilka den bokföringsskyldige
häftar, i den man. de icke äro att hänföra till gäld. Från detta
stadgande, som gäller även för aktiebolag, har icke departementsförslaget
gjort någon avvikelse.
Beträffande balansräknings samt vinst- och förlusträknings undertecknande
hava de sakkunniga i 2 § 3 mom. i förslaget till kungörelse meddelat särskilda
regler. Enligt 69 § aktiebolagslagen skola till bolagets revisorer avlämnas
en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse jämte
vinst- och förlusträkning och balansräkning. Någon uttrycklig bestämmelse
om undertecknande för aktiebolag av sagda räkningar finnes ej. Särskilt
med hänsyn till att enligt departementsförslaget avgivande av förvaltningsberättelse
och balansräkning samt vinst- och förlusträkning, såsom jag under
nästföljande paragraf skall angiva, kan komma att ske på olika tider, och
då sådan balansräkning samt vinst- och förlusträkning synes böra i likhet med
förvaltningsberättelsen undertecknas av styrelsen, har uttrycklig föreskrift
härom lämnats i andra stycket av förevarande paragraf.
9 §•
Paragrafens första stycke motsvarar 2 § 1 mom. a) och b) i de sakkunnigas
förslag till lag.
Genom den nu ifrågasätta lagstiftningen avses att stadga, att järnvägsförvaltning
skall vara pliktig ej blott att på särskilt sätt upprätta balans- och
vinst- och förlusträkning utan jämväl att inom viss tid avgiva dessa räkningar
till vissa myndigheter.
Frågan, till vilken eller vilka myndigheter räkningarna skola avgivas, skall
enligt departementsförslaget, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit, avgöias
i administrativ ordning, då ändring i sadant hänseende bör kunna utan omgång
meddelas.
Beträffande den tid, inom vilken räkningarna skola upprättas och till myndighet
avgivas, hava de sakkunniga, som föreskrivit, att räkenskaperna skola
avslutas för kalenderår, föreslagit senast den 1 maj. Emellertid torde vara
lämpligt att, därest erfarenheten skulle visa, att annan tid vore till större fördel,
ändring lätt kan göras. Enligt departementsförslaget bar fördenskull jämväl
bestämmandet av tiden överlämnats till Kungl. Maj:ts beprövande.
I fråga om avlämnandet av de i 2 § 1 mom. b) i de sakkunnigas förslag
till lag omförmälda handlingar har gjorts den ändring i sak, såvitt järnvägsaktiebolag
angår, att tiden för dessa handlingars avgivande överlämnats till
Kungl. Maj:ts avgörande.
Andra stycket motsvarar 2 § 3 och 4 momenten i de sakkunnigas förslag
iill lag. I och för sig torde det tillkomma Kungl. Maj :t att på administrativ
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
29
väg förordna rörande driftekonomiska ock andra statistiska uppgifter. Ur
denna synpunkt behöva stadganden härom strängt taget icke inflyta i förslaget.
Emellertid har det ansetts icke vara ur vägen, att i den blivande lagen erinras
om denna Kungl. Ha.i:ts rätt.
Den ene av de sakkunniga, Norrman, har under 2 § 1 mom. c) i sakkunnigförslaget
upptagit ett stadgande angående skyldighet för järnvägsförvaltning
att utöver de förut i denna paragraf omnämnda handlingar ytterligare avlämna
»beräkning, på sätt Konungen förordnar, av den i koncessionsresolutionerna
nämnda nettobehållningens av trafiken storlek senast den 1 juli».
Denna bestämmelse avser att underlätta fastställandet av inlösningssumman
vid statsinlösen, vilken summa stundom enligt koncessionsresolutionerna skall
beräknas på grundvalen av nettoinkomsten eller nettohehållningen av trafiken.
I koncessioner, utfärdade åren 1869—1874, stadgas sålunda, att i löseskilling
skall erläggas ett efter kapitalisering på visst sätt av nettoinkomsten beräknat
belopp, men att, om ägarna ej vilja eller kunna tillförlitligen styrka beloppet
av den nettoinkomst, varefter löseskillingen bör beräknas, densamma skall bestämmas
efter värdering av gode män. I koncessioner, utfärdade åren 1875—
1885, stadgas i allmänhet, att lösenbeloppet skall efter Kungl. Maj:ts gottfinnande
beräknas antingen genom nettobehållningens kapitalisering eller genom
värdering av gode män. Enligt några koncessioner under åren 1882—1885 samt
i allmänhet enligt koncessioner, utfärdade 1886—1893, skall lösenbeloppet beräknas
på det av sistnämnda två sätt, som finnes vara för koncessionshavaren
förmånligast, under det att i koncessioner från och med 1894 stadgats, att värdering
skall äga rum, där sådant vare sig från statens eller koncessionshavarens
sida fordras.
I denna fråga tillåter jag mig till en början att hänvisa till vad 1918 års
järnvägskommitté, enligt vad jag inledningsvis framhållit, anfört ävensom till
vad de sakkunniga i betänkandet sid. 10 andragit. Norrmans motivering för
sitt förslag samt den andre sakkunniges, Richnaus, synpunkter framgå av betänkandet
sid. 14—16.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förklarat sig icke kunna finna förslaget
påkallat. Efter att hava åberopat några av de av Richnau mot bestämmelsen
anförda skälen, har styrelsen vidare yttrat:
Beräkningarna kunde ej hava vitsord utan vidare för en inlösen, utan måste
desamma med hänsyn till en sådan ovillkorligen underkastas granskning av någon
myndighet och slutlig fastställelse av Kungl. Maj :t. Härigenom uppkomme
även för statens del ett avsevärt arbete med åtföljande kostnad. Förslaget
om beräkning av nettobehållningen vore därför olämpligt även för statens de!.
Styrelsen kunde ej finna annat än att erforderlig beräkning borde göras, då
statsmakterna bestämde sig för inlösen av en järnväg; bokföringen borde då
vara sådan, att den underlättade en dylik beräkning.
Svenska järnvägsföreningen, som gjort gällande, att den uppfattningen numera
torde vara allmän, att inlösen av enskilda järnvägar för lång tid framåt
icke komme att ske annat än i enstaka undantagsfall, har under åberopande av
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
vad Richnau och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört mot bestämmelsen
avstyrkt densamma.
Det sätt, varpå de olika koncessionsresolutionerna bestämt, vilket alternativ
för inlösningssummans beräkning, som skall komma till användning, torde medföra,
att lösenbeloppet för det allra största flertalet järnvägar kommer att fastställas
genom värdering av gode män och endast i undantagsfall genom kapitalisering
av nettobehållningen av trafiken. Av 1918 års järnvägskommittés
förut anmärkta skrivelse framgår vidare, såsom ock Norrman vitsordat, att innebörden
av begreppet nettobehållningen av trafiken icke är fullt klar. Att
under sådana förhållanden föreskriva skyldighet för järnvägsförvaltning att
avgiva beräkning av sagda behållning torde icke vara lämpligt. I anledning
härav och på grund av de övriga vägande skäl, som anförts mot det föreslagna
stadgandet, har detsamma icke upptagits i departementsförslaget.
10 §.
I denna paragraf avhandlas, såvitt angår järnvägsaktiebolag, frågan om
bokföringens uppdelning å olika delsträckor av en järnväg sförvaltnings järnvägsnät.
Yrkande om utredning rörande behovet av en dylik uppdelning framställdes,
såsom i inledningen omförmälts, i motion (nr 129) vid 1916 års riksdag inom
andra kammaren.
Motionären stödde sin framställning därpå, att han iakttagit, hurusom Kungl.
Maj:t vid olika tillfällen beviljat ägare av enskilda järnvägar rätt att tilllämpa
höjda taxor å av dem trafikerade banor i sådana fall, där sammanslagning
på ett eller annat sätt ägt rum av järnvägar, vilka förut befunnit sig
under särskilda förvaltningar, och att på detta sätt trafikanterna på den bättre
delen av den sammanslagna järnvägssträckan fått betala de ekonomiska bristerna
hos den sämre bandelen.
I det utlåtande, järnvägsstyrelsen avgav över motionen, anfördes i detta
hänseende bland annat följande:
Åläggandet av särskild bokföringsskyldighet för varje koncessionerad handel
skulle drabba en hel del järnvägar och leda till en väsentlig höjning av de
enskilda järnvägarnas bokföringskostnader. Det kunde möjligen befaras, att
en sådan skyldighet skulle motverka den sammanslutning till större jämvägsenheter,
som ur flera ekonomiska synpunkter snarare syntes böra stödjas.
Att vid sammanslagningar en ekonomiskt kraftigare bana måst stödja en
svagare, och att detta förhållande kunnat medföra en försämring av den kraftigare
banans ekonomi, kunde icke förnekas, men å andra sidan finge framhållas,
att vederbörande järnvägar genom sammanslagningen vunne större trafikkapacitet
och enhetlighet i järnvägsdrift och taxeväsende, samt att deras
drift- och förvaltningskostnader i regel kunde väsentligt nedbringas till fromma
för såväl den starkare som den svagare järnvägens ekonomi.
Statens strävan vore ju att låta alla landsändar komma i åtnjutande av goda
kommunikationer. Skapandet av kommunikationer i trakter, som ej kunde
ensamma bära utgifterna för järnväg, måste därför till stor del baseras på utjämningar
i taxehänseende inom större områden. Så vore förhållandet med sta
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
31
tens järnvägar och det borde icke anses oriktigt att tillämpa samma princip
på de enskilda järnvägarna.
Styrelsen ville emellertid icke förneka önskvärdheten av en särskild bokfö
ring för vid olika tillfällen koncessionerade eller annorledes förvärvade eller
arrenderade linjer, men ställde sig dock tveksam till möjligheten att bokföringsmässigt
genomföra den av motionären ifrågasatta räkenskapsklyvningen. Några
skäl till denna tvekan ville styrelsen anföra.
Att inom ett järnvägsbolag fördela inkomsterna på olika bandelar proportionellt
med i respektive transporter tillryggalägga transportlängder å olika linjer
ginge väl för sig, men vid en sådan fördelning toges icke erforderlig hänsyn
till det förhållande, att frakten teoretiskt bestode av dels ersättning för stationskostnader,
vilken ersättning borde utgå oberoende av transportlängd, dels av
ersättning för framdragningskostnader och dels bidrag till allmänna kostnader
och ränta. Att inom ett och samma bolag finna teoretiskt tillfredsställande
grunder för inkomsternas fördelning på olika linjer torde möta vissa svårigheter.
Likaså funnes svårigheter för utgifternas riktiga fördelning. Skulle
åt respektive järnvägsbolag överlåtas att, vart och ett för sitt järnvägsområde,
fastställa fördelningsprinciper, finge bokföringen karaktären icke av bokföring
utan av kalkyler, om vilka det kunde befaras, att de bleve föga belysande,
missvisande eller till och med subjektivt färgade. Fastställelse genom statlig
myndighet av generella grunder för fördelning av inkomster och utgifter torde
åter möta avsevärda svårigheter på grund av förhållandenas ständigt skiftande
natur.
Svenska järnvägsföreningen hävdade på i huvudsak de skäl, järnvägsstyrelsen
andragit, att någon anmärkning rättvisligen icke kunde göras mot en utjämning
av fraktsatserna för sammanslagna järnvägars trafikområde.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott förklarade sig i utlåtande över
motionen icke vilja bidraga till införandet av sådana bestämmelser rörande de
enskilda järnvägarnas bokföring, som kunde komma att motverka sammanslutningar
till större järnvägsenheter, men fann å andra sidan sig icke kunna
förneka, att på de enskilda järnvägarnas bokföring borde ställas det kravet,
att densamma vore så inrättad, att därav kunde bildas ett riktigt omdöme vid
prövningen av eventuella taxeförhöjningar. Utskottet sade sig därför icke
vilja ställa sig helt avvisande mot yrkandet beträffande bokföringens ordnande
med hänsyn till de under en järnvägsförvaltning lydande särskilda bandelar.
Första kammarens första tillfälliga utskott fann däremot, att föreskrifter
i den nu åsyftade riktningen icke erfordrades, dels enär det läge i den järnvägsförvaltnings
intresse, som begärde taxeförhöjning, att efterkomma vederbörande
mjmdigheters eventuella anmodanden om uppgifter rörande inkomsters
och utgifters fördelning å olika bandelar m. m. och dels enär dylika föreskrifter
skulle, såsom järnvägsstyrelsen intygat, medföra åtskilliga svårigheter
och olägenheter såväl för järnvägarna som för allmänheten.
De sakkunniga hava i 5 och 7 §§ av sitt förslag till lag upptagit frågan
till behandling, och därvid i viss utsträckning föreslagit uppdelning av byggnadsräkenskaperna
och driftsräkenskaperna å olika delsträckor av en järnvägsförvaltnings
järnvägslinjer med koncessionen såsom delningsgrund. Byggnadsräkenskaperna
för järnvägssträckor, som koncessioneras efter utfärdandet av
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
föreskrifter i detta avseende, hava sålunda de sakkunniga föreslagit skola
föras för varje koncessionerad järnvägsdel. Norrman har ansett, att tillika
bör föreskrivas, att samtliga järnvägsförvaltningar, som äga flera koncessionerade
järnvägsenheter, skola vara skyldiga att slutföra en utredning angående
byggnadskostnadernas uppdelning å de skilda järnvägsenheter, för vilka
Kungl. Maj :t funne sådan uppdelning erforderlig. I fråga om driftsräkenskaperna
har Norrman ansett, att järnvägsförvaltning skulle under vissa förutsättningar
kunna åläggas att på anfordran uppställa räkenskaperna så, att
driftresultaten framginge för de olika koncessionerade jämvägsenheterna, under
det Richnau förmenat, att dylik skyldighet icke borde stadgas. Ändamålet
med uppdelningen angives endast vara att, för det fall att statsinlösen
skulle ifrågakomma av allenast viss eller vissa koncessionsenheter av en bana
eller banor, åstadkomma en grundval för beräkningen av löseskillingen på ett
av de två sätt, som koncessionerna bestämma.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i anledning av de sakkunnigas förslag,
med instämmande av Svenska järnvägsföreningen, andragit i korthet sagt
följande:
Anordningen med byggnads- och driftsräkenskaper för varje koncessionerad
järnvägsdel vore ofta obehövlig. Det vore möjligt, att särskild bokföring skulle
kunna anordnas för de skilda trafikleder, som ägdes av samma järnvägsbolag,
men ej ens med en sådan begränsning ville styrelsen framställa något förslag,
utan att järnvägarna själva fått tillfälle att yttra sig. Vad särskilt driftsräkenskaperna
beträffade funne styrelsen det fullkomligt omöjligt att för en
trafikled, sammansatt av flera koncessionerade järnvägar, göra en uppdelning
av bokföringen av sådan beskaffenhet, att varje dels nettobehållning kunde
betraktas såsom ett verkligt företagsresultat. Varje dylikt försök bleve aldrig
annat än en mycket grov konstruktion. Styrelsen avstyrkte därför såväl afl
uppdelning av byggnadskostnaderna å olika koncessionerade bandelar som ock
7 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag till lag i den lydelse, detsamma erhållit.
Riksräkenskapsverket har anfört:
Påståendet, att en uppdelning av räkenskaperna för olika koncessionerade
bandelar skulle vara praktiskt olöslig, finge väl icke tagas för gott. Inom
all självkostnadsberäkning finge man ju räkna med fördelning av kostnader,
vilka icke kunde göras direkta. Så vore väl även förhållandet i detta fall,
varför saken icke behövde vara praktiskt olöslig. Värdet av en dylik uppdelning
kunde visserligen bliva problematiskt. Rent privatekonomiskt torde
val en sådan uppdelning vara ohållbar även på grund av ökat arbete. Förhållandet
vore ett annat, därest koncessionsenheterna sammanfölle med järnvägsknutpunkter.
I sådant fall skulle uppdelning vara önskvärd dels ur
självkostnadssynpunkt och dels ur taxesättningssynpunkt. Otvivelaktigt hade
väl de flesta enskilda järnvägar redan nu sin bokföring eller statistik så upplagd.
Här torde emellertid allmänna enhetliga bestämmelser vara på sin plats.
Järnvägsstyrelsen har uttalat önskvärdheten av, att särskild bokföring genomfördes
för de olika, till samma ägare hörande banor, för vilka Kungl.
Maj:t fastställde särskilda taxor.
Ett generellt åläggande för envar järnvägsförvaltning, vars järnvägsnät består
av flera koncessionsenheter, att föra särskild bokföring för var och en av
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
33
dessa, torde med de starka skäl, som mot en dylik anordning framkommit, icke
böra ifrågakomma. Däremot torde lagen böra bereda möjlighet att, då det i
något enstaka fall kan vara behövligt, erhålla kännedom om den ekonomiska
beskaffenheten i ett eller annat hänseende av någon viss, en eller flera koncessionsenheter
omfattande del av en järnväg eller ett flertal till en enhet
sammanslutna järnvägar. Även om man, med hänsyn till vad första kammarens
första tillfälliga utskott vid 1916 års riksdag framhållit, skulle vilja bortse
från taxesynpunkten i detta hänseende, kan dock behovet av ett uttryckligt
lagstadgande, som medgiver rätt att föreskriva förandet av särskilda räkenskaper
för viss järnvägsdel, framträda, då fråga uppstår om inlösen av endast
denna järnvägsdel. Såsom nämnt äro inlösningsbestämmelserna knutna till
koncessionsenheterna och kunna vara olika för dessa enheter. Statens intressen
kräva, att en grund finnes, å vilken dessa bestämmelser, vilka för närvarande
i dylika fall torde vara synnerligen svåra att realisera, kunna fotas.
Då inlösen skall ske efter godemäns värdering, föreligger behov att till vägledning
för värderingen känna anläggningsvärdet och byggnadskostnaden för
den sträcka, som skall inlösas. Nettobehållningen av trafiken, som är den
andra grunden för inlösningssummans beräkning, är, såsom förut nämnts, ett
begrepp, vars innehåll och omfattning ej är fullt klart. Man torde fördenskull
endast kunna föreskriva uppdelning av inkomster och utgifter å järnvägstrafiken.
Uppstår tvist, vilka av dessa inkomster och utgifter, som skola innefattas
i begreppet nettobehållningen av trafiken, får denna tvist slitas antingen
på det sätt, som må vara bestämt, eller i vanlig ordning. Med hänsyn
till de av olika myndigheter framhållna svårigheter, som de ifrågavarande
räkenskapernas fördelning å olika järnvägssträckor måste medföra, och särskilt
med tanke på nödvändigheten att i görligaste mån undanröja de nackdelar,
som omöjligheten att undvika kalkylatoriska beräkningar drager med sig, torde
särskilda föreskrifter angående de närmare detaljerna vid fördelningen bliva
erforderliga, och torde dylika föreskrifter böra i samband med förordnandet
om bokföringens uppdelning utfärdas av Kung]. Maj:t. De av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna hava av de skäl, jag sålunda anfört, ersatts med
ett stadgande av det innehåll, förevarande paragraf angiver. Paragrafen
torde, då för närvarande frågan om inlösen av enskilda järnvägar icke är
aktuell, endast i enstaka fall komma till användning och torde följaktligen ej
komma att motverka de enskilda järnvägarnas sammanslutningar till de större
enheter, som ansetts ur olika synpunkter önskvärda.
I detta sammanhang må det tillåtas mig att beröra frågan om särskild bokföring
för arrenderade banor. I likhet med de myndigheter, som uttalat sig
för en dylik anordning, synes det mig, att, därest en järnvägsförvaltning driver
trafik såväl å egen linje som å en från annan järnvägsförvaltning arrenderad
bana, särskilda räkenskaper böra föras för den egna linjen och särskilda för
den arrenderade banan. Därigenom vinnes, att när arrendeförhållandet upphör,
fortsättandet av räkenskaperna icke kommer att vålla svårigheter. Ett
dylikt särskiljande har ock genom departcmentsförslagct möjliggjorts. Såsom
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H2 käft. (Nr 96.) • >
34
Kungi. Maj:ts proposition nr 96.
förut anmärkts, är det ägaren, som har att avgiva balansräkning. Den arrenderade
banans byggnadskostnader och anläggningsvärde komma följaktligen
ej att ingå i den arrenderande järnvägsförvaltningens balansräkning, och någon
gemensam bokföring i dessa hänseenden kan alltså ej ifrågakomma. Den
formulering, som givits åt 8 § i departementsförslaget, lägger ej hinder i
vägen för Kungl. Maj:t att föreskriva uppdelning i vinst- och förlusträkning
av särskilda poster för den ägda och för den arrenderade banan. Av de sakkunnigas
formulär till vinst- och förlusträkning framgår ock, att sådan uppdelning
avsetts.
11 §.
De i 8 och 10 §§ givna föreskrifterna om detaljering i balansräkningen
och vinst- och förlusträkningen torde icke fylla något behov, då fråga är om
bolagets inre förhållanden. I anledning härav har genom nu förevarande paragraf
medgivits rätt att för bolagsstämman framlägga sagda räkningar i
det mera summariska skick, som förut varit brukligt.
12 §.
I denna paragraf, som motsvarar 13 § i de sakkunnigas förslag till lag, bestämmes,
såvitt rörer järnvägsaktiebolag, rörande den hontroll, järnvägsförvaltning
bör vara underkastad i fråga om lagens efterlevnad.
För näringsidkare i allmänhet förefinnes ingen skyldighet att förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndighet eller annan annorledes än i sammanhang
med konkurs. Någon kontroll över, att bokföringsbestämmelserna
verkligen efterlevas, existerar alltså ej.
Å järnvägsaktiebolag, som erhållit statslån, utövar emellertid staten särskild
ekonomisk tillsyn genom de ombud, som Kungl. Maj:t förbehållit sig rätt att
insätta i dessa bolags styrelser och revisioner. I detta avseende tillåter jag mig
hänvisa till Kungl. Maj:ts instruktion för de ombud, som å statens vägnar deltaga
i den årliga granskningen av enskilda, med statsbidrag understödda jämvägsaktiebolags
förvaltning och räkenskaper den 23 mars 1877, vilken instruktion
undergått ändring genom kungörelse den 16 mars 1917, ävensom till
Kungl. Maj :ts instruktion för de av Kungl. Majrt förordnade ledamöter i styrelserna
för med statslån understödda järnvägsaktiebolag den 22 oktober 1892.
För den ene av de sakkunniga, Norrman, har det av skäl, som i betänkandet
angivits, framstått såsom nödvändigt att, utöver den möjlighet till kontroll,
som sålunda beretts beträffande statslåneunderstödda järnvägsaktiebolag, föreskriva
skyldighet, vilken bör omfatta samtliga järnvägsförvaltningar, att hålla
böcker och handlingar tillgängliga för de myndigheter, som enligt förslaget
skola taga befattning med järnvägsförvaltningarnas bokföring, samt att genomföra
de rättelser beträffande bokföringen, som av dessa myndigheter kunna påfordras.
Richnau har däremot ansett, att några kontrollföreskrifter utöver de
förut omförmälda icke böra givas, varför 13 § i de sakkunnigas förslag till lag
Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.
35
enligt den av honom givna formuleringen endast innehåller en erinran om nämnda
förefintliga kontrollbestämmelser.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att staten icke har behov av
vad Norrman föreslagit. Styrelsen har gjort gällande, att kontrollsyftet icke
finge göras till självändamål, och att det vore av vikt att tillse, att överreglementering
icke ägde rum.
Svenska järnvägsföreningen har förmenat, att, då bestämmelser funnes om
kontroll beträffande statslåneunderstödda järnvägsaktiebolag, vore ett stadgande
av det innehåll, de sakkunniga föreslagit, för dessa bolags vidkommande
obehövligt. Att införa bestämmelser beträffande övriga jämvägsförvaltningar
har föreningen ansett icke vara befogat. Föreningen har därför hemställt,
att den föreslagna paragrafen måtte utgå.
Riksgäldsfullmäktige hava anfört:
Förevarande fråga syntes ej vara av för riksgäldskontoret större betydelse.
Enligt fullmäktiges mening vore det nämligen självfallet, att riksgäldskontoret
skulle kunna i händelse av behov av ingående kontroll över ett visst järnvägsaktiebolags
förvaltning få genom utsett ombud tillgång till alla bolagets affärshandlingar.
Någon svårighet i förevarande avseende hade ej heller yppat
sig.
Riksräkenskapsverket har hävdat, att det bestyrkts, att kontrollen hittills
icke varit tillfyllest, därigenom att aktiebolagslagens föreskrifter i många fall
endast ofullständigt blivit följda, eller att medelsdispositioner företagits i uppenbar
strid mot desamma. Riksräkenskapsverket har därför förordat Norrmans
förslag.
Av vad riksgäldsfullmäktige anfört framgår, att närmare granskning av
bokföringen ansetts i vissa fall erforderlig. I skrivelse, som riksdagen år 1921
(nr 340) avlät rörande statens utlåningsrörelse för understödjande av enskilda
järnvägsföretag framhölls ock, att det för ernående av en fullt säker kännedom
om vederbörande bolags ställning och dess förutsättningar att kunna fullgöra
vederbörliga inbetalningar till staten syntes riksdagen nödvändigt, att
fullmäktige åtminstone i vissa fall läte, med anlitande av i järnvägstekniska
frågor sakkunnigt biträde, verkställa en grundlig undersökning av järnvägsbolagens
förvaltning. Men ej heller beträffande andra jämvägsaktiebolag
än sådana, som äro statslåneunderstödda, bör myndighet, till vilken de i departementsförlaget
stadgade räkenskapssammandragen skola avgivas, vara skyldig
att kritiklöst godtaga alla uppgifter, som de innehålla. Vidare må anmärkas,
att, såsom 15 § utvisar, i departementsförslaget ansetts böra upptagas särskilda
straffbestämmelser för överträdelse av förslagets föreskrifter, och möjlighet
bör kunna förefinnas för myndighet att undersöka, huruvida överträdelser ägt
rum. Ett lagstadgande, innefattande rätt för myndighet att erhålla tillgång
till bolagets handelsböcker och affärshandlingar, synes därför behövligt och
har upptagits i förevarande paragraf. Att därjämte utvidga myndighets rätt
att omfatta genomförandet av rättelser i bokföringen har emellertid icke synts
böra förordas.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
13 och 14 §§.
1 13 och 14 §§ meddelas föreskrifter rörande bokföringen vid annan jämvägsförvaltning
än järnvägsaktiebolag.
Under 3 § har framhållits, att den bokföring, beträffande vilken departementsförslaget
skall innehålla regler torde böra omfatta allenast järnvägsrörelse
och därmed sammanhörande rörelser. Att, då fråga är om annan järnvägsförvaltning
än jämvägsaktiebolag, giva en uttömmande definition å begreppet
rörelser, som sammanhöra med järnvägsrörelse, och att därmed avgränsa
den verksamhet, som omfattar järnvägsrörelse och därmed sammanhörande rörelser
och som nedan i departementsförslaget benämnes järnvägsverksamhet,
från annan verksamhet, torde ej låta sig göra. Med sådana rörelser avses exempelvis
rederirörelse, omnibustrafik, hotellrörelse, elektricitetsverk och i allmänhet
varje rörelse, som mera intimt berör järnvägsrörelse men likväl framstår
såsom ett från järnvägsrörelsen i viss mån skilt affärsföretag. I praktiken
torde det icke vålla några svårigheter att avgöra, vilka rörelser som, enligt
vad nu sagts, sammanhöra med järnvägsrörelse, och vilka som falla därutom.
För vinnande av de ändamål, som genom den ifrågasatta lagstiftningen avses,
torde för nu förevarande fall vara nödvändigt, att bokföringen för järnvägsverksamheten
ej sammanblandas med räkenskaperna för annan verksamhet.
Flera av de förut omförmälda myndigheterna hava ock framhållit vikten härav.
Emellertid är det icke alltid möjligt, särskilt då fråga är om aktiekapital, fonder
och skulder, att skilja mellan räkenskaperna för nämnda två slag av verksamhet.
Men så vitt möjligt är bör en dylik uppdelning av räkenskaperna genomföras.
Balansräkning skall upprättas av envar bokföringspliktig. Fläri gör för
järnvägsförvaltningarnas del departementsförslaget ingen ändring. Upprättandet
av vinst- och förlusträkning har däremot, såsom förut anmärkts, ålegat allenast
aktiebolag. Genom departementsförslaget föreskrives skyldighet för järnvägsförvaltning,
som icke är aktiebolag, att utöver balansräkning jämväl upprätta
vinst- och förlusträkning.
De räkningar, som skola ingivas till den i 9 § avsedda myndigheten böra, för
underlättandet av myndighetens studium av desamma med hänsyn till järnvägsverksamheten,
omfatta allenast denna verksamhet.
Där järnvägsförvaltning enligt nuvarande bokföringsföreskrifter icke är
skyldig upprätta vinst- och förlusträkning, medför departementsförslaget blott
skyldighet att upprätta sådan räkning rörande järnvägsverksamheten.
De sakkunniga hava betecknat enbart de handlingar, vilka skola upprättas av
aktiebolag, som till sin huvudsakliga uppgift har att driva järnvägsrörelse, såsom
balansräkning och vinst- och förlusträkning, samt de handlingar, som skola
ingivas av »annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag, som nyss är
nämnt», såsom »sammanställningar, som så nära som möjligt motsvara» balanssamt
vinst- och förlusträkning. Den skillnad, som av de sakkunniga sålunda
uppdragits, är dock olämplig, enär tvivelsmål kan komma att råda, när järnvägsrörelsen
är den huvudsakliga uppgiften eller icke. En skarp gränslinje
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
37
erhålles genom att, såsom i departementsförslaget skett, uppdela järnvägsförvaltningarna
i järnvägsaktiebolag, som förutsättas enbart driva järnvägsverksamhet,
samt andra järnvägsförvaltningar. Järnvägsaktiebolag kunna givetvis
utan olägenhet avgiva räkningar av ifrågavarande art. Däremot uppstå svårigheter,
då det gäller att ordna den med denna lagstiftning avsedda redovisningsskyldigheten
beträffande allenast järnvägsverksamheten för sådana - visserligen relativt fåtaliga — järnvägsförvaltningar, som vid sidan av sin
järnvägsverksamhet driva annan rörelse, eller för vilka järnvägsverksamheten
rent av är binäring, under det den egentliga verksamheten är en helt annan. Det
torde vara denna omständighet, vari de sakkunnigas distinktion ytterst torde
bottna. Då fråga är om järnvägsförvaltning, som även driver annan rörelse än
sådan, som innefattas i begreppet järnvägsverksamhet, är det nämligen, såsom
nyss anförts, icke alltid möjligt att på ett sätt, som fullt motsvarar verkligheten,
skilja mellan tillgångar och skulder, inkomster och utgifter, som ankomma på
järnvägsverksamheten, å ena, samt övriga verksamhetsgrenar, a andra sidan.
Intet torde dock hindra, att de »sammanställningar», som då skola göras, benämnas
balansräkning samt vinst- och förlusträkning, ty de äro i själva verket
sådana, ehuru separata för en viss verksamhetsgren och såtillvida ofullständiga.
De sakkunnigas nyssnämnda uppdelning grundar sig måhända jämväl å en
önskan att hålla isär de fall, då balans- samt vinst- och förlusträkningama
för en järnvägsförvaltning till omfattningen bliva identiska med de räkningar
av sådant slag, som föreskrivas i aktiebolagslagen, samt de fall, då räkningarna
komma att omfatta blott viss eller vissa av en järnvägsförvaltnings
verksamhetsgrenar och sålunda bliva oanvändbara för det ändamål, som i aktiebolagslagen
avses. Genom formuleringen av departementsförslagets 13 § torde
till fullo framgå, att en järnvägsförvaltning, som är aktiebolag och driver även
annan rörelse än järnvägsverksamhet, icke kan undgå att jämte de separata räkningarna
upprätta de i aktiebolagslagen omförmälda balans- samt vinst- och
förlusträkningar för aktiebolagets verksamhet i dess helhet. Genom departementsförslagets
uttryckssätt vinnes tillika, förutom en enhetlig terminologi,
ytterligare en fördel. Den skillnad i avseende å handlingarnas, innehåll, som
kan bliva en nödvändig följd av olikheten i omfånget av järnvägsförvaltningarnas
verksamhetsområden, behöver ej beröras annorledes än i samband med frågan
om innehållet. Enligt 4 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag till lag och likaså
enligt departementsförslaget skall detta innehåll inom vissa gränser bestämmas
i administrativ ordning. Kungl. Maj :t lärer icke underlåta att vid utfärdande
av föreskrifter härutinnan iakttaga vad som i anledning av sagda olikhet
kan vara erforderligt.
Jag övergår nu till en närmare redogörelse för de övriga avvikelser från de
i 3—12 §§ för järnvägsaktiebolag givna stadganden, vartill nyssnämnda olikhet
mellan å ena sidan sådana bolag och å den andra övriga järnvägsförvaltningar
giva anledning.
Föreskriften i 3 § angående sättet fiir räkenskapernas uppläggande och förande
hänför sig alltså blott till järnvägsverksamheten. Likaledes gälla reg
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
lema i 4 § blott för tillgångar, anskaffade till stadigvarande bruk i järnvägsverksamheten,
under det för annan verksamhet gälla bestämmelserna i 1855
års förordning och — för aktiebolag — i 1910 års aktiebolagslag.
5 § första momentet första stycket skall för befrämjande av enhetligheten
gälla alla jämvägsförvaltningar.
T det förut omnämnda uttalandet i det betänkande med förslag till lag om
ändrad lydelse i vissa delar av förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar,
som avgivits av tillkallade kommitterade den 29 januari 1916
har (å sid. 69) anförts:
Att detta (rätt att avsätta till förnyelsefond) ej kan medgivas annan bokföringsskyldig
grundar sig därpå, att en sådan ej är underkastad kontroll med
hänsyn till upprättandet av ställning, vadan beträffande sådan bokföringsskyldig
saknas möjlighet att kontrollera efterlevnaden av den för aktiebolag meddelade
regeln, att förnyelsefond icke får minskas annorledes än genom en motsvarande
avföring av värdet å de tillgångar, som föranlett »fondens» uppläggande.
Såsom förut omförmälts skall även järnvägsförvaltning, som icke är aktieoolag,
avlämna balansräkning till offentlig myndighet. Det hinder för avsättningsformens
användbarhet för andra än aktiebolag, vilket 1916 års kommitterade
ansago ligga i frånvaron av kontroll över reglernas efterlevnad, kommer
således ej att föreligga för dylika järnvägsförvaltningars del.
Den i 5 § första momentet andra stycket för järnvägsaktiebolag givna regeln
om förande inom linjen av avsättning till förnyelsefond har måst i viss mån
för andra jämvägsförvaltningar modifieras. Till en början må erinras, att den
vinst, varom här är fråga, är för järnvägsförvaltning, som ej är järnvägsaktiebolag,
allenast den, som uppkommit å järnvägsverksamheten. Kommun, som
driver jämvägsverksamhet, bör sålunda ej vara skyldig att av andra verksamheters
vinstmedel tillsätta något till täckande av avsättning till förnyelsefonden
för järnvägsverksamheten. I annat fall bleve den allenast denna senare verksamhet
omfattande balansräkningen missvisande. Enahanda bör vara förhållandet
med annan järnvägsförvaltning, som driver även annan rörelse än järnvägsverksamhet.
Vidare torde av annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag
icke skäligen kunna fordras, att till framtida förfogande avsatta medel
skola tagas i anspråk för avsättning till förnyelsefonden för järnvägsverksamheten.
Detta skulle innebära ett sammanblandande av räkenskaperna för järnvägsverksamheten
med övriga räkenskaper. Anmärkas må därjämte, att beträffande
aktiebolag, som ej är järnvägsaktiebolag, 53 § sista momentet aktiebolagslagen
lärer, med hänsyn till den mindre omfattning, vari departementsförslaget,
enligt vad förut sagts, för avsättning tagit vinst i anspråk, lägga
hinder i vägen för reservfondens tillgripande för sådant ändamål.
Beträffande tredje stycket av 5 § första momentet tillåter jag mig att erinra,
att den förbättring, som där omnämnes, då fråga är om annan järnvägsförvaltning
än järnvägsaktiebolag, avser sådan förbättring, som inträder med avseende
å järnvägsverksamheten.
Den järnvägsaktiebolag i 6 § första stycket medgivna rätt att upptaga stif
-
Kungl. Maj ds proposition nr 96.
39
telsekostnader och finansomkostnader såsom tillgång har ansetts icke böra ifrågakomma
för annan järnvägsförvaltning. Aktiebolags stiftelsekostnader hänföra
sig till bolagets hela verksamhet och likaledes torde icke för andra järnvägsförvaltningars
del förekomma finansomkostnader, som hänföra sig allenast
till järnvägsverksamhet.
Bestämmelsen i 8 § andra stycket om balansräknings samt vinst- och förlusträknings
undertecknande har behövt fullständigas med hänsyn till de olika former,
vari annan järnvägsförvaltning kan uppträda. Beträffande kommun har
järnvägens föreståndare synts vara den mest lämplige. Aktiebolag, som ej är
järnvägsaktiebolag, har ansetts böra underteckna balansräkning och vinst- och
förlusträkning beträffande järnvägsverksamheten på samma sätt som föreskrivits
i fråga om järnvägsaktiebolag. För övriga fall har hänvisning givits till
föreskrifterna i 1855 års förordning om handelsböcker och handelsräkningar.
Skyldigheten i 9 § första stycket för järnvägsaktiebolag att avlämna till
myndighet, som där avses, förvaltnings- och revisionsberättelserna samt utdrag
av bolagsstämmans protokoll om balansräkningens fastställande och användningen
av vinst har ansetts icke behöva åläggas annat aktiebolag, som är järnvägsförvaltning,
då dessa handlingar icke direkt avse de förhållanden, varpa
myndigheten enligt departementsförslaget skall hava att akta, nämligen järnvägsverksamheten,
och något behov att taga del av dessa handlingar förty icke
synes föreligga för erhållande av en rätt uppfattning om järnvägsverksamheten.
Att 11 § ej har avseende å andra järnvägsförvaltningar än aktiebolag torde
ligga i sakens natur.
Då det däremot för vinnande av fullständig kännedom om järnvägsverksamheten
understundom kan vara av behovet påkallat att jämväl erhålla kunskap
om räkenskaper och handlingar rörande annan verksamhet, som järnvägsförvaltning
må driva, har den i 12 § upptagna bestämmelsen utsträckts att gälla
i fråga om järnvägsförvaltnings samtliga räkenskaper och därtill hörande
handlingar.
15 §.
De sakkunniga hava icke till bedömande upptagit frågan om straffpåföljder
för överträdelse av de i den föreslagna lagstiftningen givna bokföringsföreskrifterna.
Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig anse straffbestämmelser
erforderliga.
I 132 § under 4) och 6) aktiebolagslagen stadgas straff för styrelseledamot
i aktiebolag, som mot bättre vetande i skriftlig handling, som framlägges å
bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig för aktieägarna, rörande bolagets
angelägenheter meddelar oriktig uppgift, eller som vid upprättande av balansräkning
mot bättre vetande förfar i strid med bestämmelserna i 56 §.
Vad sålunda är för aktiebolag stadgat, synes böra äga motsvarande tillämpning
å lämnandet av felaktiga uppgifter i järnvägsförvaltnings balansräkning
eller vinst- och förlusträkning, samt å förfarande i strid med de i förslaget upptagna
bokföringsföreskriftcrna vid upprättandet av sådan räkning. I anledning
härav har i första momentet av departementsförslagets 15 § upptagits ett
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
stadgande, redigerat efter huvudsaklig förebild av nyssnämnda bestämmelser
i 132 § aktiebolagslagen. Uppenbart torde vara, att straff kan utkrävas, vare
sig de felaktiga uppgifterna förekomma i själva räkningarna eller i särskilda
bilagor.
Såsom medel mot en eventuell tredska att avgiva räkenskapssammandrag
till vederbörande myndighet har i paragrafens andra moment stadgats rätt
för sådan myndighet att föranstalta om, att de uteblivna handlingarna komma
myndigheten till hända på järnvägsförvaltningens bekostnad. Därest handling
ej tillhandahålles samtliga myndigheter, som hava granskningsrätt, lärer
väl icke ifrågakomma annat, än att den myndighet, som icke erhållit handlingen,
anskaffar avskrift från den myndighet, som erhållit densamma.
I tredje momentet har intagits en bestämmelse av enahanda innehåll som 134 §
aktiebolagslagen. De i depaxtementsförslaget straffbelagda förseelserna böra
ligga under allmänt åtal, då ju fråga är om statliga intressen. Emellertid ligger
i sakens natur, att det blir den granskande myndighetens sak att föranstalta
om åtals anställande. I fråga om domstols behörighet lära gälla de allmänna
reglerna om forum i brottmål.
Övergångsbestämmelserna.
Vid övergången till tillämpningen av de nya, i departementsförslaget givna
reglerna för bokföringen erfordras av skilda anledningar närmare bestämmelser.
I denna fråga hava de sakkunniga stannat i de skilda meningar, som framgå
av de olika formuleringar, de givit 12 § i sitt förslag till lag. Norrman har
ansett, att en fullständig revidering av järnvägsförvaltningarnas räkenskaper
bör ske i enlighet med de nya bokföringsbestämmelserna, under det Richnau
förmenat, att en revidering allenast bör omfatta förut gjorda avskrivningars
omförande såsom avsättningar till förnyelsekontot. Jag tillåter mig att beträffande
de sakkunnigas skäl för sina olika ståndpunkter hänvisa till betänkandet
sid. 28—31.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förmenat, att den av Norrman föreslagna
utförliga revideringen borde överlämnas åt järnvägarna själva och sålunda
icke göras obligatorisk.
Riksräkenskapsverket har förordat vad Norrman föreslagit beträffande retroaktiv
tillämpning av bestämmelserna om avsättningar till förnyelsefond,
men förklarat sig tveksam rörande värdet av en retroaktiv tillämpning av de
nya bokföringsföreskrifterna i övrigt, med hänsyn till att revideringen skulle
bliva synnerligen kostsam och dessutom knappast kunna verkställas med någon
större grad av tillförlitlighet.
Svenska järnvägsföreningen, som ansett, att samtliga i de sakkunnigas förslag
till lag under 9—11 §§ upptagna bestämmelser borde utgå., har påyrkat,
att jämväl 12 § i sagda förslag måtte utgå.
Departementsförslaget ansluter sig, såväl ur kostnadssynpunkt som ock med
tanke på svårigheterna att verkställa en revidering så, att den blir tillförlitlig,
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
41
i princip till det förslag, som framlagts av Richnau. I departementsförslagets
övergångsbestämmelser hava sålunda upptagits föreskrifter, i
huvudsak motsvarande Richnaus förslag till lag under 12 §. Departement
sförslaget innebär emellertid följande avvikelser. Därest järnvägsförvältning,
som är aktiebolag, upptagit tillgångar, anskaffade efter ikraftträdandet
av 1910 års aktiebolagslag, till högre belopp än anskaffningskostnaden,
fastän redan denna är högre än verkliga värdet, har så skett i strid
mot bestämmelserna i 141 § under 7) i sagda lag, och ett dylikt lagstridigt
förfarande har ansetts ej böra legaliseras. Hava anläggningskostnader förts
såsom kostnader för underhåll, har ansetts, att dessa kostnader böra återföras
till anläggningsvärdet på samma sätt, som då det direkta avskrivningsförfarandet
kommit till användning. Bestämmelserna hava, med hänsyn till utredningens
besvärlighet, icke gjorts obligatoriska. Da, enligt vad förut nämnts,
i lagen icke upptagits bestämmelser om avsättning till konjunkturförnyelsekonto,
hava de två sista orden i 12 § 2 mom. av Richnaus förslag till lag uteslutits.
Övriga skiljaktigheter mellan departementsförslaget och Richnaus förslag
torde vara av redaktionell art.
Några övergångsbestämmelser beträffande kontot »kostnader att framdeles
täcka» hava, då den mera genomgripande revidering av räkenskaperna till
överensstämmelse med departementsförslaget, som av Norrman föreslagits, funnits
icke böra äga rum, icke ansetts erforderliga.
Förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 om järnväg s
ahtiebolag.
Det förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg, för vilket jag nu redogjort,
torde i vissa avseenden böra fullständigas genom ändringar i och tillägg
till lagen om järnvägsaktiebolag. Jag övergår nu till de ändringar och tillägg,
som sålunda ansetts vara av nöden.
2 §•
Genom förslaget till lag om bokföring vid enskild järnväg hava, såsom förut
framhållits, gjorts vissa avvikelser från bestämmelserna i lagen om aktiebolag.
Att aktiebolagslagen icke skall tillämpas i de stycken, vari sålunda avvikelser
stadgats, beträffande sådana aktiebolag, som, utan att vara järnvägsaktiebolag,
äro att hänföra till järnvägsförvaltning, lärer kunna härledas ur stadgandet i
139 § andra stycket i aktiebolagslagen. Däremot har, då enligt 2 § i lagen om
järnvägsaktiebolag i dess nuvarande lydelse lagen om aktiebolag skall gälla i
alla de avseenden, varom ej lagen om järnvägsaktiebolag meddelar särskilda bestämmelser,
ansetts nödigt göra sådant tillägg till nämnda 2 § i lagen om järnvägsaktiebolag,
att därav framgår, att lagen om aktiebolag ej heller beträffande
sådana järnvägsaktiebolag, som äro att hänföra till järnvägsförvaltningar, skall
42 Kung!,. Maj:ts proposition nr 96.
äga tillämpning i de delar, där avvikelser från sistnämnda lag gjorts genom
förslaget till lag om bokföring vid enskild järnväg.
6§.
Det i 5 § och 6 § första stycket i förslaget till lag om bokföring vid enskild
järnväg gjorda medgivandet att å ett tillgångskonto »kostnader att framdeles
täcka» upptaga vissa belopp kommer att medföra den konsekvensen, att aktiebolag
kan utdela den vinst, som uppstår, sedan avdrag skett för avsättningar
till förnyelse- och reservfond samt för det belopp, som åtgår för amortering
av i sagda tillgångskonto uppförda kostnader. Förhållandet kan likställas med
det fall, att bolaget har att amortera ett lån, och klart är, att hinder ej bör
möta för utdelning av den vinst, som återstår, sedan amortering och ränta
a lånet avsatts. Förutsättningen för att utdelning må äga rum bör dock
vara, att den eller de amorteringsplaner, som jämlikt 7 § i förslaget till lag om
bokföring vid enskild järnväg skola uppgöras, fullföljas. Uppstår t. ex., sedan
sådan amorteringsplan uppgjorts, förlust det ena året och vinst påföljande år,
bör ingen utdelning fa ske, förrän den det föregående året bristande amorteringen
täckts. Sammalunda bör vara fallet med anståndsränta, som uppförts å
detta tillgångskonto. Utdelning bör ej få ske, så länge densamma ej erlägges i
enlighet med de vid statslånets beviljande bestämda villkor.
Än vidare synes vinstutdelning icke böra få ske under den tid, förnyelsekostnader
föras inom linjen. Nu är visserligen att märka, att det inom linjen
förda beloppet torde vara att anse såsom en brist och att 54 § 1 mom. aktiebolagslagen
torde lägga hinder i vägen för utdelning av sådan vinst, som genom
avsättningars förande inom linjen kan bliva bokförd. Det uttryckliga
medgivandet att föra förnyelsekostnader, som på föreskrivet sätt ej kunnat
förut täckas, inom linjen, synes dock böra medföra ett uttryckligt lagstadgande
i angiven riktning.
Man torde emellertid kunna nöja sig med att låta stadgandet omfatta allenast
järnvägsaktiebolag. Att meddela dylikt uttryckligt stadgande jämväl
beträffande andra aktiebolag, torde för övrigt med hänsyn till de faktiska
förhållandena vara tämligen obehövligt.
Tilläggas ma, att i de villkor, varunder Kungl. Maj:t beviljar järnvägsaktiebolag
statslån, stadgas, att utdelning till aktieägarna ej må verkställas,
om bolagets ställning är sådan, att inbetalningen av närmast förfallande annuitet
å statslånet omöjliggöres eller försenas, och att utdelning ej heller må
verkställas, förrän skälig avsättning till förnyelsefond ägt rum. För de flesta
järnvägsförvaltningar, varå det nu i lag föreslagna förbudet skulle komma i
tillämpning, är förbudet alltså redan verklighet. Riksgäldsfullmäktige förutsätta
i sitt yttrande, att samma bestämmelser, som ju hava större räckvidd
än det nu föreslagna lagstadgandet, även framdeles skola gälla vid beviljandet
av statslån.
Påföljden av överträdelse av förbudet har ansetts böra vara densamma, som
omförmäles i 54 § aktiebolagslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
43
7 §•
Gävle—Dala järnvägsaktiebolag bar anfört:
De sakkunniga hava velat förebygga tvång till likvidation för svagare järnvägsbolag
genom medgivandet, att avsättning till förnyelsekonto må föras inom
linjen, i den mån vinstmedel ej finnas för ändamålet, samt genom medgivandet,
att vissa kostnader må upptagas att framdeles täcka. Men de hava förbisett,
att de därmed ej sätta ur kraft de häremot stridande föreskrifterna i 98 §
aktiebolagslagen.
Riktigheten av vad sålunda anmärkts lärer icke kunna bestridas. I förslaget
till lag om bokföring vid enskild järnväg hava lämnats föreskrifter, som
i viss mån avvika från stadgandena i 56 § aktiebolagslagen, vilka närmast
röra frågan, huru med hänsyn till beräknandet av utdelningsbar vinst balansräkning
skall vara upprättad. Vid bedömandet av frågan, huruvida aktiebolag
gjort förluster av den omfattning, att detsamma är skyldigt att
träda i likvidation, gälla däremot, enligt 98 § aktiebolagslagen, andra
regler. I anledning härav har det synts erforderligt att såsom avvikelse från
98 § 3 mom. aktiebolagslagen uttryckligen uttala, att vid bedömande av förefintligheten
av likvidationstvång belopp, som påförts kontot »kostnader att
framdeles täcka», få upptagas såsom tillgångar, att tillgångar, avsedda till
stadigvarande bruk, må upptagas till anläggningsvärdet med avdrag för de
avsättningar till förnyelsefond, varom i förslaget till lag om bokföring vid
enskild järnväg stadgas, men att emellertid sådana avsättningar, som föras
inom linjen, därvid ej behöva avdragas. Tydligt torde vara, att järnvägsaktiebolag
fortfarande är berättigat att med stöd av 98 § aktiebolagslagen
lägga verkliga värdet av dessa tillgångar till grund för beräkningen.
Det har synts följdriktigast att jämväl medgiva rätt att vid ifrågavarande
beräkning bortse från anståndsränta, som föres inom linjen.
Något skäl att medgiva undantag från bestämmelserna i 98 § aktiebolagslagen
för andra järnvägsförvaltningar än järnvägsaktiebolag, kan enligt min
åsikt icke åberopas.»
Departementschefen uppläser härefter förslag till lag om bokföring vid enskild
järnväg samt lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag
av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Fredric Ilaivcrman.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om bokföring ud enskild jernväg.
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Bokföring vid enskild järnväg åligger envar, som innehar koncession å
järnvägsanläggningen, så ock envar, staten likväl undantagen, till vilken järnvägsdriftens
upprätthållande genom Kungl. Maj :ts förordnande överlämnats
eller av koncessionshavaren helt eller delvis överlåtits.
Sådan bokföringspliktig kallas här nedan järnvägsförvaltning.
2 §.
Om sättet för bokföringen skola, i den mån avvikande bestämmelser ej här
nedan meddelas, gälla föreskrifterna i förordningen den 4 maj 1855 angående
han delsböcker och handelsräkningar samt, där järnvägsförvaltning utgöres av
aktiebolag, i lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910.
Konungen äger att efter ansökan befria järnvägsförvaltning, vars järnvägsdrift
är utan större allmän betydelse, från iakttagandet av de om bokföringen
här nedan meddelade bestämmelser.
Om järnvägsaktiebolags bokföring.
3 §•
Järnvägsaktiebolags räkenskaper skola avslutas för kalenderår och omfatta
alla på året belöpande inkomster och utgifter, även om likvid ej ägt rum. De
skola så uppläggas och föras, att av dem kunna utan omgång hämtas alla de
uppgifter, som balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen jämlikt 8 §
skola innehålla.
Vid bokföringen skall noga tillses, att anläggnings- och underhållskostnader
ej sammanblandas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
45
4 §.
I balansräkningen skola tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget,
upptagas till belopp, motsvarande kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning (anläggningsvärdet).
Har järnväg öppnats för allmän trafik, och sker sedan nybyggnad eller annan
nyanläggning för stadigvarande bruk, skola i anläggningsvärdet inräknas
jämväl kostnaderna för materiel, som därvid tillhandahållits från den färdiga
banan, och för transporter eller andra arbeten, som med anlitande av denna
utförts för nyanläggningen.
Utrangeras något av de till stadigvarande bruk avsedda tillgångarna, skall
anläggningsvärdet minskas med det utrangerades bokföringsvärde. Förändras
något av nämnda tillgångar, skall anläggningsvärdet ökas med den därav
föranledda kostnaden, beräknad på sätt ovan sägs. Innebär förändringen även
utrangering, skall anläggningsvärdet tillika minskas med skälig del av det
förändrades tidigare bokföringsvärde.
5 §•
1 mom. Till förnyelsefond skall årlig avsättning äga rum med belopp, motsvarande
den värdeminskning, som av ålder, nyttjande eller annan jämförlig
orsak uppkommer å de till stadigvarande bruk för bolaget avsedda tillgångarna,
och må förty avskrivning å värdet av sagda tillgångar ej ske. Avsättningen
skall beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen; ägande
bolaget bos Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, göra framställning
om tillstånd att avsätta enligt andra grunder eller om befrielse för
visst år från avsättning.
Kan avsättning ej till fullo verkställas, utan att årets verksamhet kommer
att utvisa förlust, som ej kan täckas av balanserad vinst från föregående år
eller av medel, avsatta till framtida förfogande, skall beloppet i erforderlig
utsträckning föras inom linjen.
Vid avsevärd och varaktig förbättring av bolagets ekonomiska ställning
skola inom linjen förda avsättningar uppföras såsom effektiv skuld å förnyelsefonden,
i samband varmed motsvarande belopp må upptagas å ett särskilt
tillgångskonto, benämnt »kostnader att framdeles täcka».
2 mom. Utrangeras eller förändras tillgång, för vilken avsättning till förnyelsefonden
skall äga rum, skall förnyelsefonden minskas med belopp, varmed
anläggningsvärdet, på sätt i 4 § stadgas, skall minskas. Ej må förnyelsefonden
annorledes nedskrivas. Överstiger minskningen av anläggningsvärdet det belopp,
vartill förnyelsefonden uppgår, må skillnaden påföras tillgångskontot
»kostnader att framdeles täcka».
Vid utrangering eller förändring av tillgång, för vilken avsättning till förnyelsefonden
ej äger rum, må ock belopp, varmed anläggningsvärdet skall minskas,
påföras nämnda tillgångskonto.
46
Kung1. Maj:ts proposition nr 96.
6 §.
Där så finnes erforderligt, må såsom tillgång å kontot »kostnader att framdeles
täcka» upptagas kostnader för bolagets bildande ävensom finansomkostnader,
såsom kapitalrabatter, kursförluster och dylikt.
A ris tall d sr; in ta a statslån ma föras inom linjen men skall vid betalningsskyldighetens
inträde utföras såsom effektiv skuld. I samband med sådant utförande
må tillgångskontot »kostnader att framdeles täcka» påföras ett mot räntan
svarande belopp.
7 §•
Belopp, vilka enligt 5 § eller 6 § första stycket påförts tillgångskontot »kostnader
att framdeles täcka», skola amorteras enligt planer, uppgjorda i överensstämmelse
med grunder, som av Konungen fastställas.
8 §.
I enlighet med föreskrifter, som Konungen meddelar, skola i balansräkningen
samtliga tillgångar och skulder, efter deras art och användningssätt, och i vinstoch
förlusträkningen samtliga inkomster och utgifter för året fördelas å poster
så ock närmare upplysningar angående posterna givas.
Räkningarna skola undertecknas av bolagets styrelse.
9 §.
Det åligger bolaget att till myndighet och inom tid, som Konungen bestämmer,
avlämna balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen ävensom förvaltnings-
och revisionsberättelserna jämte utdrag av bolagstämmans protokoll
om balansräkningens fastställande och om användningen av vinst.
Om skyldighet att avlämna ekonomiska och statistiska uppgifter förordnar
Konungen.
10 §.
Där Konungen i särskilt fall det förordnar, skola, enligt de närmare föreskrifter,
Konungen i ty fall meddelar, balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
så uppställas, att av dem framgå anläggningsvärdet samt inkomster
och utgifter å järnvägsdriften särskilt för viss, en eller flera koncessionsenheter
omfattande järnvägsdel.
11 §•
Vad ovan i 8 och 10 §§ är föreskrivet utgör ej hinder för bolaget att för
bolagsstämman framlägga balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
i ett mera sammandraget skick.
12 §.
Bolagets samtliga räkenskaper och tillhörande handlingar skola på anfordran
hållas tillgängliga för myndighet, som i 9 § avses.
Kungl. Maj:ts proposition nr 06.
47
Om annan järnvägsförvaltnings bokföring.
13 §.
För annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag skola, såvitt angår
järnvägsrörelsen och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksamheten),
de för järnvägsaktiebolag i denna lag givna bestämmelser äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande dock av vad i 14 § stadgas. Sådan järnvägsförvaltning
skall förty hålla bokföringen för järnvägsverksamheten såvitt möjligt
skild från bokföringen för annan verksamhet; och aktiebolag, som driver
rörelse vid sidan av järnvägsverksamheten, har att upprätta balansräkning samt
vinst- och förlusträkning dels för bolagets verksamhet i dess helhet och dels för
allenast järnvägsverksamheten.
14 §.
1 mom. Belopp, som i 5 § 1 mom. andra stycket avses, skall föras inom
linjen, så snart täckning ej kan ske av balanserad vinst från föregående års
järnvägsverksamhet.
2 mom. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning.
3 mom. Balansräkning samt vinst- och förlusträkning skola undertecknas
för kommun av trafikföreståndaren, för aktiebolag av styrelsen och för annan
järnvägsförvaltning på sätt om balansräkning är i lag föreskrivet.
4 mom. Vad i 9 § första stycket är stadgat skall ej tillämpas ifråga om andra
handlingar än balansräkning samt vinst- och förlusträkning.
5 mom. Bestämmelsen i 12 § skall äga tillämpning i fråga om järnvägsförvaltnings
samtliga räkenskaper och tillhörande handlingar.
Ansvarsbestämmelser m. m.
15 §.
1 mom. Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
med fängelse straffes
1) styrelseledamot i aktiebolag, vilken mot bättre vetande lämnar oriktiga
uppgifter i balansräkning eller vinst- och förlusträkning angående tillgångar
eller skulder, inkomster eller utgifter eller som vid upprättande av sådan handling
förfar i strid med de i sådant avseende meddelade föreskrifterna i denna lag;
2) envar annan, som i balansräkning eller vinst- och förlusträkning, som han
är skyldig underskriva och som avlämnas till myndighet, vilken avses i 9 §,
meddelar oriktiga uppgifter eller förfar i strid med bestämmelserna i 13 och
14 §§ i denna lag.
Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.
2 mom. Varder balansräkning eller vinst- och förlusträkning ej avlämnad
till myndighet och inom tid, som i 9 § avses, må sådan myndighet på järnvägs
-
48 Kungl. Majsts proposition nr 96.
förvaltningens bekostnad föranstalta därom, att räkningen kommer myndigheten
tillhanda.
3 mom. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.
Vid tillämpningen skall med avseende å äldre förhållanden iakttagas:
1. Har järnvägsförvaltning, då denna lag träder i kraft, i senaste balansräkning
upptagit tillgång, avsedd till stadigvarande bruk, till högre belopp, än
som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning eller tillverkning, och var sådant
enligt äldre lag tillåtet, skall vad i 4 § stadgas ej utgöra hinder för, att
sagda högre belopp i sin helhet upptages såsom anläggningsvärde.
2. Har före denna lags ikraftträdande avskrivning verkställts så, att anläggningsvärdet
för tillgångar, som avses i 4 §, därigenom minskats, eller kostnad,
som enligt denna lag skolat hänföras till sagda värde, upptagits såsom
underhållskostnader, må anläggningsvärdet ökas med belopp, motsvarande vad
sålunda bokförts. Sker så, skall beloppet samtidigt påföras förnyelsefonden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
49
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) om järnvägsaktiebolag.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag
skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse, samt att i sagda lag skola införas
två nya paragrafer, betecknade 6 och 7 §§, av den lydelse nedan angives:
2 §•
I fråga om järnvägsaktiebolag skola de angående aktiebolag enligt lag i allmänhet
gällande stadganden lända till efterrättelse, såvitt de ej strida mot vad
här nedan eller i lagen om bokföring vid enskild järnväg förordnas.
6§.
Vinstutdelning må ej ske, så länge belopp, som jämlikt lagen om bokföring
vid enskild järnväg skolat avsättas till förnyelsefond, i balansräkning föres inom
linjen. Lag samma vare, där belopp, som jämlikt 5 § eller 6 § första stycket i
nämnda lag uppförts å tillgångskonto »kostnader att framdeles täcka», icke
amorteras i enlighet med de i sagda lag omförmälda amorteringsplaner, eller
anståndsränta, som jämlikt 6 § andra stycket i berörda lag påförts dylikt konto,
ej erlägges i enlighet med de vid statslånets beviljande bestämda villkor.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad nu stadgats, vare
de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära densamma, och ansvare
därjämte de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en för den brist,
som vid återbäringen kan uppkomma.
7 §•
Järnvägsaktiebolag må vid beräkning av förlust, varom förmäles i 98 § i
lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910, såsom tillgång upptaga belopp, som
jämlikt lagen om bokföring vid enskild järnväg påförts kontot »kostnader att
framdeles täcka». Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må
vid dylik beräkning upptagas till anläggningsvärdet med avdrag för sådana
avsättningar till förnyelsefond, vilka icke föras inom linjen. Anståndsränta å
statslån, som föres inom linjen, må åsido lämnas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.
Bihang till riksdagens protokoll 19%7. 1 samt. 82 Käft. (Nr 96.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari
1927.
N ärvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting- Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 januari 1927,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
lag om bokföring vid enskild järnväg och till lag om ändrad lydelse av lagen
den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Helge Arvid Sjögren.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.
Förslaget till lag om bokföring vid enskild järnväg.
9 §•
Justitierådet Wedberg:
Enligt vad remissprotokollet utvisar vara förslagets mening, skall Konungen
äga föreskriva att här nämnda handlingar skola avlämnas icke blott till en
utan till flera myndigheter. Om det nu skall vara nödigt att järnvägsförvaltning
må betungas med ett sådant flerfaldigt avlämnande, torde lagtexten böra
jämkas sa att den verkligen inrymmer åt Konungen befogenhet att föreskriva
avlämnande till mer än en myndighet.
12 §.
Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:
Behovet och lämpligheten av en sådan bestämmelse som den i denna paragraf
föreslagna har under ärendets utredning varit föremål för mycken meningsskiljaktighet.
De båda sakkunniga hava stannat i inbördes motsatta uppfattningar;
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har betecknat den ifrågasatta
Kungl. Majds proposition nr 96.
51
arten av kontroll såsom obehövlig och snarast skadlig, och riksgäldsfullmäktige
hava vitsordat att den ur riksgäldskontorets synpunkt ej ägde vidare
betydelse, enär erforderliga upplysningar enligt vad erfarenheten visat och
naturligt vore stode att vinna på frivillighetens väg. Emot vad sålunda framhållits,
hava enligt min uppfattning icke åberopats tillräckliga skäl för statuerandet
av den enligt sakens natur för vederbörande företag besvärliga och
tidsödande kontroll som här föreslagits. De erinringar, som gjorts att under
gången tid balansräkningen stundom befunnits icke stå i överensstämmelse
med gällande lag, torde förlora en väsentlig del av sin betydelse för framtiden,
då balansräkning skall uppgöras enligt de nya bestämmelserna och särskilt
i betraktande av den befogenhet, som tillkommer Konungen att bestämma om
fördelningen å poster och fordra närmare upplysning om dessas innebörd. Den
omständigheten åter, att uppfyllandet av dessa föreskrifter är sanktionerat
genom ansvarsbestämmelser, synes närmast ägnad att göra särskild kontroll obehövlig;
i allt fall torde den ej kunna åberopas till förmån för dylik kontroll
utan att man härav föres till konsekvenser av vittutseende och ganska betänklig
art.
Jag hemställer alltså att paragrafen måtte utgå och i följd därav jämväl
14 § 5 mom.
14 §.
Lagrådet:
I fråga om järnvägsförvaltning, som är aktiebolag, torde saknas anledning
för det i 4 mom. medgivna undantaget från vad som stadgas i 9 § första
stycket.
15 §.
Lagrådet:
Det är säkerligen avsett att även i de fall som angivas i senare delen av
1) och i 2) av 1 mom., det för straffbarhet erfordras att det oriktiga förfarandet
ägt rum mot bättre vetande. Ett förtydligande i sådan riktning
torde böra ske.
I brottsbeskrivningen i 1 mom. under 1) torde orden »angående tillgångar
eller skulder, inkomster eller utgifter» böra utgå. Punkten lärer böra till sin
giltighet begränsas att endast avse järnvägsaktiebolag.
I fall av försummelse att till vederbörande myndighet avlämna balans- eller
vinst- och förlusträkning äger uppenbarligen denna myndighet hos domstol
utverka vitesföreläggande för den försumlige att fullgöra sin skyldighet, utan
att lagstadgande härom erfordras. Den i 2 mom. föreslagna utvägen att lata
myndigheten själv föranstalta att räkningen kommer den tillhanda, alltså
eventuellt själv upprätta dylik rakning, synes däremot mindre lämplig. Det
hemställes därför att stadgandet måtte utgå och i följd härav rubriken över
paragrafen jämkas. Å andra sidan synes försummelse, varom här är fråga,
ävensom åsidosättande i övrigt av vad i 9 § första stycket föreskrives icke
höra undgå ansvar (jfr vad för analogt fall stadgas i 1.33 § aktiebolagslagen).
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Ansvarsbestämmelsen torde mahända böra riktas emot envar styrelseledamot
eller annan uppgiftsskyldig, som underlåter att i vad på honom skäligen må
anses bero, ombesörja att de i 9 § första stycket omförmälda handlingar varda
i rätt tid och i behörigt skick till vederbörlig myndighet avlämnade. Straffet,
som tydligen icke bör överstiga böter, synes kunna bestämmas högre än i 133 §
aktiebolagslagen.
Skulle bestämmelsen i 2 mom. anses böra bibehållas i sak oförändrad, lärer
den lämpligen böra byta plats med stadgandet i 3 mom. eller ock sättas i särskild
paragraf.
Övergångsstadgandet.
Lagrådet:
Det torde böra tillses, att stadgandet i 6 § första stycket ej blir tillämpligt
i fråga om kostnader, som belöpa på tiden före lagens ikraftträdande.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 om
järnvägsaktiebolag.
Lagrådet fann förslaget ej föranleda till anmärkning, därvid emellertid
justitierådet Alexander son tilläde:
I de sakkunnigas utredning (s. 21 ff.) har erinrats därom att någon egentlig
amortering av det i järnvägsanläggning nedlagda kapitalet ej är föreskriven,
likasom ej heller avskrivning på grand av begagnad egendoms otidsenliga
beskaffenhet. De sakkunniga hava -—- efter vad det vill synas med
obestridlig rätt — framhållit, att med numera rådande förhållanden på det
kommunikationstekniska området häri ligger en viss svaghet, men hava dock
ej ansett sig böra föreslå någon lagändring, bl. a. med hänsyn därtill att en
sådan skulle innebära en skärpning i förhållande till de regler för balansräknings
upprättande, som gälla aktiebolag i allmänhet.
Erinringen är emellertid ägnad att i viss mån öka de betänkligheter som
framkallas av medgivandena i förslaget till bokföringslag att — i bestämd
motsats till aktiebolagslagens principer — på tillgångssidan i ett järnvägsaktiebolags
balansräkning må under rubriken »kostnader att framdeles täcka»
upptagas fiktiva tillgångar av skilda slag, med rätt enligt 6 § förevarande
förslag att, försåvitt amortering av dem sker enligt godkänd plan, taga dessa
fiktiva tillgångar i beräkning vid bestämmande av den utdelningsbara vinstens
belopp. I remissprotokollet förklaras sistnämnda rätt kunna likställas
med vad som gäller om ett amorteringslån upptagits. Jämförelsen synes dock
missvisa i den avgörande punkten. Lånet måste ju finnas upptaget såsom
skuld utan rätt att motbalansera den med annat än verkliga tillgångar; dess
amortering utan motsvarande ny skuldsättning innebär alltså en förbättring
av den tidigare verkliga ställningen. I förevarande fall åter är amorteringen
ingenting annat än ett steg på vägen till att låta den bokförda ställningen
ej visa vackrare resultat än som motsvarar verkligheten. Tillämpat på aktie
-
Kungl. Maj:is proposition nr 96.
53
bolag i allmänhet, skulle det i paragrafen medgivna förfaringssättet således
uppenbarligen vara förkastligt. I saknad av tillräckliga förutsättningar för
bedömande huruvida saken, alla omständigheter övervägda, bör ses på annat
sätt i fråga om järnvägsaktiebolag, lämnar jag emellertid stadgandet utan vidare
erinran.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
• Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, lagrådets den 31
januari 1927 avgivna utlåtande över de den 14 januari 1927 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om bokföring vid enskild järnväg och till lag om;
ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag och anför
därvid:
I anledning av den av lagrådets flertal gjorda hemställan, att 12 § och 14 §
5 mom. av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om bokföring vid enskild
järnväg måtte utgå, får jag erinra, att en järnvägsförvaltning, som åsidosatt
de i förslaget föreskrivna skyldigheter och följaktligen gjort sig förfallen
till straff, näppeligen kan antagas beredd att frivilligt lämna upplysning härom.
För att den ifrågasatta lagstiftningen skall bliva till avsedd nytta, fordras
emellertid givetvis, att avvikelser från bokföringsföreskrifterna icke få ostört
fortgå. Den möjlighet att erhålla upplysning i förevarande avseende, som ifrågavarande
bestämmelser äro avsedda att bereda, synes därför icke böra eftergivas.
Jag finner alltså icke skäl att härutinnan ändra den ståndpunkt, jag
tidigare intagit.
Vad lagrådet rörande 14 § i övrigt samt i fråga om 15 § och övergångsstad
gandet
i förslaget till lag om bokföring vid enskild järnväg hemställt har vunnit
beaktande.
Tillika hava några smärre ändringar av redaktionell art i förslagen vidtagits.
Sedan departementschefen därefter i erforderliga delar uppläst de i enlighet
med det avgivna yttrandet avfattade förslagen till lag om bokföring vid enskild
järnväg och till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911
om järnvägsaktiebolag, hemställer1 departementschefen, att förslagen måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Kungl. Maj ds proposition nr 96.
55
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
F. Wessberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1927:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg m. m. a1 i texten
- 1LU 1927:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten