Sök i Ratio Lex

Angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete m. m

1928-02-10 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:107, Angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

1

tf r 107.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående provisorisk förlängning

av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående

utförselbevis för råg och vete m. m.; given Stockholms slott

den 10 februari 1928.

Kungl. Maj .t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 10 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist.

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler departementschefen, statsrådet von Stockenström ärende

angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382)

angående utförselbevis för råg och vete samt anför därvid följande.

Jämlikt gällande bestämmelser upphöra nämnda förordning med däri

genom kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda ändringar ävensom

kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 383) med tillämpningsföreskrifter till samma

förordning att gälla med utgången av juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. J saml. 89 höft. (Nr 107.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Den 27 juni 1927 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium, generaltullstyrelsen

och lantbruksstyrelsen att gemensamt inkomma med yttrande

angående de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av nämnda bestämmelser

angående utförselbevis för råg och vete, ävensom angående de

ändringar av samma bestämmelser, som, därest åt bestämmelserna skulle

förlänas förlängd giltighet efter den 31 juli 1928, kunde anses påkallade.

Därjämte bar den 1 juli 1927 av tillförordnade chefen för finansdepartementet,

för att tagas i övervägande vid avgivande av förberörda utlåtande,

till ämbetsverken överlämnats en av verkställande direktören för

aktiebolaget Malmö stora valskvarn och aktiebolaget Falkenbergs elektriska

valskvarn Kuno Möller till chefen för jordbruksdepartementet ingiven framställning

om åtgärders vidtagande för att möjliggöra utlämnandet av utförselbevis

jämväl vid utförsel av malen råg och malet vete jämte av

kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 20 januari 1927 efter remiss

avgivet utlåtande över sagda framställning.

Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i

skrivelse den 30 september 1927 inkommit med den sålunda infordrade utredningen

och därvid tillika överlämnat ej mindre införskaffade yttranden

från handelskamrarna i Stockolm, Göteborg och Malmö, Sveriges allmänna

lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund, föreningen Sveriges

spannmålsintressenter, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening

och svenska kvarnföreningen än även av generaltullstyrelsen inhämtade

uttalanden från tulldirektörerna i Göteborg och Malmö samt från tullkamrarna

i Norrköping, Kalmar, Åhus, Ystad, Simrishamn, Trälleborg,

Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Falkenberg, Uddevalla och

Lidköping. Från övriga tullmyndigheter, hos vilka tillämpning av författningarna

angående utförselbevis förekommit, hava yttranden icke infordrats,

enär sådan tillämpning där ansetts hava skett i så ringa omfattning, att

den icke kunnat lämna erfarenhet, tillräcklig för ett slutgiltigt omdöme.

Till följd av Kungl. Maj:ts särskilda remiss har statskontoret den 4 januari

1928 avgivit utlåtande i ärendet, så vitt detsamma angår uppkommen fråga

rörande beräkningen av städernas tolagsersättning med avseende å vissa för

importerad spannmål belöpande tullavgifter.

Tillkomsten av Innan jag närmare ingår på nu föreliggande fråga, vill jag inledningsvis

nuvarande nt- n4got erinra om tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna rörande ut
förselbevisbe-

. „ .

»tämmelser förselbevis för rag och vete.

Sedan under hösten 1922 ett stort antal framställningar ingivits berörande

den inhemska brödspannmålsproduktionen, bemyndigade Kungl. Maj:t den

3 november 1922 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga

personer att undersöka den svenska spannmålsmarknadens dåvarande läge

och, därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder för ernående av

ökad avsättning av svensk brödsäd. De sålunda tillkallade sakkunniga,

benämnda spannmålsmarknadssakkunniga, avgåvo den 16 januari 1923 sitt

i anledning av uppdraget utarbetade betänkande (statens offentliga utred
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ningar , 1923: 3). Detta betänkande innefattade bland annat förslag om införande

av utförselbevis å vete, råg och korn; bétänkandet var dock i denna

del icke enhälligt. Förslaget avstyrktes av kommerskollegium, som därvid

stödde sig på, bland annat, uttalanden från handelskamrarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Jönköping. Däremot förordades förslaget av lantbruksstyrelsen.

Generaltullstyrelsen inskränkte sig till att yttra sig om de tekniska

detaljerna för anordnande av ett utförselbevissystem.

Sedan frågan om utförselbevis på grundval av spannmålsmarknadssakkunnigas

betänkande bragts inför 1923 års riksdag genom enskilda motioner,

fann riksdagen i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (betänkande

1923: 27) de framställda förslagen icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

För 1924 års riksdag framlades proposition i ämnet (nr 56). Denna, som

avsåg utförselbevis för allenast vete och råg men i övrigt var i huvudsak

byggd på spannmålsmarknadssakkunnigas förslag, vann ej heller riksdagens

bifall (bevilln. utsk. 1924:23; R. skr. 1924:80). Efter det sedermera, på

grundval av väckta motioner, frågan varit föremål jämväl för 1925 års

riksdags prövning, dock utan att föranleda någon riksdagens åtgärd (jfr

bevilln. utsk. 1925: 7), antog 1926 års riksdag ett motionsvis framlagt och av

vissa reservanter inom bevillningsutskottet tillstyrkt förslag till förordning

angående utförselbevis för råg och vete, att gälla för tiden till och med

den 31 juli 1928 (bevilln. utsk. 1926:39; R. skr. 1926:197).

I nämnda förordning har vid 1927 års riksdag vidtagits ändring, avseende

rätt till utförselbevis erhållande vid utförsel till svensk frihamn sam t skyldighet

att vid återinförsel av spannmål, varå utförselbevis meddelats, återställa

beviset eller kontant inbetala det i beviset angivna beloppet (1927:

prop. 150; R, skr. 89).

Med iakttagande av nämnda ändring är förordningen angående utförselbevis

av följande lydelse:

»$ 1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och

med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till

svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram,

äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av

vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande tillika

av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda

myckenhet.

§ 2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från

det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller

omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan

skolat dära belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex

månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna

tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av

två procent.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Utförselbevis skall återställas eller belopp, vara beviset lyder, inbetalas

till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och

tullfrihet för varan därvid ifrågasattes.

§ 3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis

samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och

med den 31 juli 1928.»

Såsom i det föregående berörts, hava skiljaktiga meningar gjort sig gällande

rörande gagnet och ändamålsenligheten av en anordning med utförselbevis

för råg och vete. En sammanfattning av de synpunkter, som härvid

hava kommit till uttryck, har gjorts i bevillningsutskottets betänkande

vid 1926 års riksdag över då föreliggande förslag i ämnet jämte den vid

betänkandet fogade reservationen av herr Wohlin m. fl.

Av de synpunkter, som anförts mot utförselbevisens införande, må här i

korthet angivas följande:

I motiveringen till de olika förslagen om utförselbevis hade intagits den

ståndpunkten, att utförselbevisens uppgift skulle vara att återställa det skydd,

som en gång tillmätts jordbruket men som på grund av särskilda förhållanden

icke kunnat utnyttjas. I den mån de låga spannmålspriserna i Sverige

för närvarande, såsom påståtts, vore beroende av konkurrens från Tyskland,

erbjöde utförselbevisen icke någon möjlighet att åstadkomma ändring. Ty

om Tyskland, stött på sina Einfuhrscheine, redan på den tullskyddade

svenska marknaden kunde underbjuda de svenska producenterna, maste detta

så mycket mer bli fallet på de exportmarknader, där en avsättning av svensk

spannmål kunde tänkas ifrågakomma, eftersom kostnaderna för frakt m. in.

till ifrågavarande marknader i varje fall icke kunde ställa sig högre från

Tyskland än från Sverige. Det syntes därför osannolikt, att utförselbevisen

för vårt lands vidkommande under sådana förhållanden skulle komma till

nämnvärd användning. I mån åter det låga prisläget hos oss vore beroende

på särskilda svenska marknadsförhållanden, vilade förespråkarnas för utförselbevisen

ståndpunkt på den uppfattningen, att, sedan det visat sig att ett

tullskydd som tillmätts en viss näring på grund av ändrade förhållanden

på den inhemska marknaden icke kunde utnyttjas i samma utsträckning

som dittills, ett statsingripande skulle vara påkallat för att återställa tullsatsernas

prisförhöjande verkan. En dylik uppfattning måste betecknas

såsom oförenlig med det syfte, som ensamt kunde motivera ett tullsystem,

nämligen att bereda skydd för det inhemska arbetet mot övermäktig konkurrens

från utlandet.

Det hade påvisats att, i den mån marknad för utförselbevisen skulle

kunna påräknas och desamma sålunda komme att medföra någon avsevärd

höjning av spannmålspriserna, denna prisförhöjning skulle dels gälla i

främsta rummet de trakter av landet, där spannmålspriserna redan utan

utförselbevis vore högst, dels komma ett relativt litet antal jordbrukare till

godo samt dels verka fördyrande på rågmjöl och billigare vetemjölssorter

utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna mjöl. De fördelar, utförselbevisen

möjligen kunde bereda, skulle tillgodokomma allenast de brukningsdelar,

som omfattade mera än 20 hektar. Dessas antal utgjorde icke mera än

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

36,049 eller ungefär en åttondel av hela antalet brukningsdelar i södra och

mellerst^, Sverige. Vidare skulle utförselbevisen medföra vissa mindre gynnsamma

statsfinansiella verkningar i sådant avseende att, därest ingen skillnad

gjordes mellan råg och vete, otvivelaktigt avsevärda anspråk skulle komma

att ställas på statskassan på grund av den stora export av råg, som skulle

bliva följden.

Förespråkarna för utförselbevisen hava bland annat uttalat följande.

Fn för landets jordbrukare ogynnsam prisbildning å vete och råg, både.

frånsett missväxtåret 1924, kännetecknat efterkrigsåren. Då gällande tullskyddssystem

på sin tid infördes, hade det betraktats som eu given sak, att

tullskyddet för brödspannmål skulle, så långt den inhemska spannmålens kvalitet

berättigade därtill, komma jordbruket tillgodo. Så hade emellertid icke

blivit fallet, utan hade för jordbrukarna tullskyddet till större delen eller

helt och hållet mist sitt värde.

Anordningen med utförselbevis finge icke någon prisförhöjande verkan på

mjölet eller i allt fall icke någon nämnvärd sådan verkan. Mjölpriserna

inom landet reglerades väsentligen av konkurrensen med det importerade

utländska mjölet.

Till stöd för påståendet att utförselbevisen skulle komma endast ett mindre

antal av vårt lands jordbrukare till godo både anförts sifl''ror, som hämtats

ur eu av byråchefen E. Höi jer på sin tid verkställd utredning. Dessa kunde

icke anses fullt tillförlitliga och för detta spörsmåls bedömande tillräckligt

vägledande. Men även om man skulle lägga ifrågavarande siffror till grund

för sin uppfattning, så visade dessa likväl, att över 100,000 brukningsdelar

skulle finnas inom riket, som hade brödsäd till avsalu. Även om vidare ett

stort antal av dessa brukningsdelar både mindre spannmålsöverskott, sä

kvarstode dock det faktum, att brukarna av 30,000 å 40,000 jordbruk inom

landet, enligt nämnda och andra beräkningar, skulle få gagn av utförselbevisens

införande. Detta antal vore ingalunda så litet, som man till äventyrs

föi-menade, vartill komme, att praktiskt taget alla lantarbetare av olika

slag inom landet vore anställda vid dessa jordbruk, vilkas ekonomiska

bärighet vore avgörande även för lantarbetarnas levnadsvillkor.

Den minskning i statsverkets inkomst av spannmålstullen, som kunde

tänkas bli en följd av utförselbevisens införande, måste bliva mycket begränsad

och finge icke vid förevarande frågas bedömande tillmätas utslagsgivande

betydelse. Visserligen vore ovisst, huruvida införandet av systemet

med utförselbevis kunde förväntas få några stora verkningar till gagn för

den svenska brödsädesodlingen. Därom vore på förband svårt att fälla något

bestämt omdöme, särskilt som marknadsförhållandena inom oss närliggande

och andra europeiska länder vore ovissa och fluktuerande. Det vore emellertid

att förmoda, att den ifrågavarande anordningen skulle kunna skapa

vissa möjligheter för export av svensk spannmål under de tider på höstarna,

då prisläget för odlarna vore som mest tryckt. Andra mera effektiva utvägar

för återställande av spannmålstullens effektivitet hade icke kunnat

anvisas.

Då marknadsförhållandena för närvarande ur de synpunkter, som bär

närmast komme i fråga, torde vara mest otillfredsställande i fråga om vete

och råg, syntes försöket med utförelbevis böra avse allenast dessa båda slag

av spannmål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

Ämbetsrer- I sitt nu avgivna utlåtande erinra kommerskollegium, generaltullstyrelsen

“tu sen och lantbruksstyrelsen om de skiljaktiga meningar, som tidigare framtand!^

ro. m. förts. Att det nya institutet förlänats en giltighet av allenast två år visade

ock, framhålla ämbetsverken, att statsmakterna fattat dess införande som ett

försök, vars utfall borde avvaktas, innan en lagstiftning i ämnet av mera

permanent beskaffenhet kunde påtänkas.

Vidare hava ämbetsverken anfört i huvudsak följande:

Innan ämbetsverken inginge på ett besvarande av de i remissen framställda

spörsmålen, ansåge de sig böra konstatera, att läget på våren är

1926, då beslut angående införandet av utförselbevis fattats, så till vida

varit ett annat än i början av år 1923, då yttranden av Kungl. Maj:t infordrats

i ämnet, att vid sistnämnda tidpunkt omständigheter förelegat, vilka

synts kunna giva vid handen, att den under ett par föregående år förefintliga

undervärderingen av den svenska brödsäden i jämförelse med den utländska

vore på väg att försvinna, en omständighet, på vilken kommerskollegium

delvis grundat sitt avstyrkande av förslaget om utförselbevis.

Under år 1926 hade däremot klarare framstått, att berörda ogynnsamma prisrelation,

vilken framträtt mer eller mindre utpräglat, särskilt under höstmånaderna,

jämväl under åren 1923—1925, näppeligen kunde vara att hänföra

blott till tillfälliga omständigheter. Den viktigaste faktor, som medverkat

till den svenska spannmålstullens ineffektivitet, framför allt under år, då

skördeutfallet varit rikligare, torde väl snarare vara den, att Sverige i avseende

på såväl vete som råg närmat sig stadiet av självförsörjning, då

hänsyn beträffande vete toges till behovet av inblandning av flammande

hårt vete för erhållande av bakningsdugligt mjöl. I ett sådant läge både

en skyddstull, såsom erfarenheten från andra länder visat, svårt att erhålla

full effektivitet.

Beträffande de erfarenheter, som hittills vunnits angående verkningarna

av utförselbevisen, hade ämbetsverken först enligt månadsstatistiken över

handeln velat anföra siffror rörande utförseln av omalen råg och omalet vete

under de senaste skördeåren, räknade från augusti till och med juli, alltsedan

utförseln av brödsäd efter kriget lösgavs (den 27 december 1920).

Kåg

Vett*

ton

ton

Januari 1921—juli

1921.............................

.......................... 32,295

6,650

Augusti 1921—juli

1922 ............................

......................... 37,018

579

» 1922— »

1923 ..............................

..................... 1,354

348

» 1923— »

1924 ..............................

90

250

» 1924— »

1925 ..............................

.......................... 72

194

» 1925— »

1926 ..............................

.................. 52

360

» 1926— »

1927 ..............................

.......................... 38,720

59,594.

Det visade sig alltså, att utförseln av råg under skördeåren 1922/23—

1925/26 och av vete under skördeåren 1921/22—1925/26 varit mycket obetydlig

men under skördeåret 1926/27, d. v. s. under den tid då utförselbevisen

varit i användning, svällt ut högst betydligt, så att utförseln av de

båda sädesslagen sammanlagt uppgått till nära 100,000 ton. Ginge man

längre tillbaka i tiden, funne man, att av intetdera sädesslaget i omalen

form utförseln något år efter 1887 överstigit 1,000 ton, undantagandes för

vete år 1921 och för råg åren 1920, 1921 och 1922. Den då ganska stora

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 7

utförseln, i synnerhet av råg, vilken till större delen skett dels till Tyskland,

dels till Sovjetunionen och Polen, hade dock mest berott på säregna

förhållanden utomlands, varför densamma torde få anses hava haft en helt

och hållet tillfällig karaktär. Givetvis hade särskilt 1921 års tämligen stora

utförsel haft till förutsättning den ovanligt rika skörden samma år, men

1925 års ännu större skörd framkallade ingen motsvarande export. En i

det följande återgiven sammanställning visade, att med skördarnas växlande

storlek väl följt ett i omvänt förhållande växlande införselöverskott av

brödsäd, men däremot ej en motsvarande ökning eller minskning i utförseln.

1926 års skörd hade till kvantiteten varit avsevärt mindre än det föregående

årets, om än kanske till kvaliteten bättre. Att, trots detta, utförseln under

skördeåret 1926/27 blivit så betydande som fallet varit, kunde näppeligen

hava berott på annat än den stimulans, som givits däråt genom utförselbevisen.

Skörd, ton

Utförsel, ton Införsel (+) eller utförsel (—i

överskott'', ton

Råg

Vete

Omalen

råg

Omalet ,, 5

vete KäS

Vete

Summa

införsel- överskott j

1921/22 ...............

674,616

335,717

37,018

579 — 46,473

+ 107,876 -

61,403

1922/23 ...............

562,192

258,893

1,354

348 + 13,343

+ 243,152 j

256,495

1923/24 ..............

593,527

299,501

90

250 : + 129,502

+ 339,382

468,884

1924/25 ...............

276,432

185,081

72

194 : + 109,104

+ 288,222

397,326 |

1925/26 ...............

676,054

363,588

52

360 + 31,517

-f 167,503

199,020 i

1926/27 ...............

592,488

336,468

38,720

59,594 i — 20,706

+

Öl

O*

00

ut

144,479

Utav hela utförseln av omalen råg och omalet vete under tiden 1 augusti

1926 31 juli 1927, respektive 38,720 och 59,594 ton, hade i det närmaste

allt utförts mot erhållande av utförselbevis

Emellertid vore att märka, att förhållandena under skördeåret 1926 27

varit i olika hänseenden exceptionellt gynnsamma för uppkomsten av en

svensk exporthandel med brödsäd. Såsom av svenska kvarnföreningen i

dess yttrande framhållits skördade såväl Tyskland som Frankrike sin brödsäd

i mindre god kvalitet, under det Sveriges skörd utföll god. Polen åter

hade erhållit en till kvantiteten liten skörd av råg och exporterade därför

endast mindre kvantiteter. Detta utgjorde enligt kvarnföreningens mening

en förklaring till att den svenska brödsäden under nämnda skördeår varit

sä begärlig såväl i ovannämnda som övriga närliggande länder. Sedan

flera månader tillbaka, anfördes vidare av kvarnföreningen, hade till och

med det säregna inträffat, att de svenska kvarnarna kunnat importera

amerikansk råg, förtullad, till billigare pris än det, som den svenska rågen

betingat.

Att utförselbevisen under skördeåret 1926/1927 visat sig i stånd att framdriva

en rätt avsevärd spannmålsutförsel Ange med hänsyn till det sagda

icke anses bevisande för att så även under mindre gynnsamma förhållanden

skulle bliva fallet.

1 Inbegriper jämväl malen spannmål, reducerad till omalen, lör åren 1921/22—1925/26

enligt statistisk årsbok.

Enligt av jordbruksdepartementet införskaffad uppgift har exporten från Sverige mot

utförselbevis av omalen råg, respektive omalet vete undertiden augusti—december 1927 uppgått

till 6,117, respektive 13,225 ton.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Fördelningen på olika månader av den mot utförselbevis skeende ut
-

förseln hade varit följande:

Råg

Vete

ton

ton

1926 augusti

........................... 2,276

569

september .............

........................... 5,771

8,924

oktober .................

........................... 2,654

6,876

november .............

........................... 4,055

11,712

december .............

........................... 5,037

11,962

1927 januari

........................... 3,721

6,002

februari.................

........................... 3,927

2,997

mars .....................

........................... 2,656

6,642

april .....................

........................... 3,118

1,835

maj

........................... 4,219

1,338

juni.........................

........................... 842

535

juli.........................

........................... 423

180

Summa 38,699

59,572.

Beträffande vete hade, som syntes av tabellen, den vida övervägande

utförseln skett under höstmånaderna, således under den årstid, då behovet

av en lättnad på marknaden för producenterna gjorde sig starkast gällande.

För rågens vidkommande hade utförseln fördelat sig mera jämt under

skördeåret till och med maj.

Destinationsländerna för den med utförselbevis understödda exporten angå

ves här nedan:

Råg

Y e t e

ton

ton

Danmark ......................

........................... 37,353

8,101

Finland ..........................

.......................... 310

112

Tyskland ......................

.......................... 279

16,151

Storbritannien ..............

........................... 1

159

Frankrike

........................... 592

25,880

Italien .............................

......................... .

915

Tjeckoslovakien..............

........................ 0

—

Estland ..........................

........................... 100

150

Polen .............................

........................... 1

2,379

Lettland ..........................

........................... —

443

Danzig.............................

........................... 63

5,176

Malmö frihamn.............

........................... —

106

Summa 38,699

59,572.

Veteutförseln hade således skett huvudsakligen till Frankrike och Tyskland,

rågutförseln nästan helt och hållet till Danmark.

Beträffande utförselns fördelning på olika tullkammardistrikt framginge

av uppgjorda tabeller, att av vete de största partierna försänts från skånehamnarna,

av råg däremot största delen från Göteborg och andra västkusthamnar.

Anmärkningsvärt vore dock huru många distrikt, som deltagit i

exporten, och att sådan ägt rum ej blott från kustorterna utan även från

distrikt långt inne i landet, såsom Lidköpings, Jönköpings, Linköpings,

Motala och Västerås tullkammardistrikt.

Införseln av råg och vete, dels i omalet tillstånd, dels i form av mjöl,

hade under de fem senaste skördeåren gestaltat sig på följande sätt:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

9

Båg, ton Veto. ton

Augusti—juli Omalen Malen Omalet ilalet

1922/23 ........................ 22,320 893 229,686 20,309

1923/24 ....................... 127,415 3,353 302,720 29,304

1924/25 ........................ 106,011 1,912 269,685 3 5,125

1925/26 ....................... 32,985 515 168,613 11,215

1926/27 ........................ 21,065 61 215,074 13.925.

Det framginge vid en jämförelse mellan ifrågavarande siffror och de förut

meddelade exportsiffrorna, att införseln av råg under skördeåret 1926—1927

ej nått upp till samma kvantitet som utförseln av samma sädesslag, medan

däremot i fråga om vete införseln långt överstigit utförseln. I vad mån

utförselbevis använts för import av malen spannmål hade ämbetsverken ej

varit i tillfälle att utröna. Sådana bevis, uppgående, med stadgat avdrag

av två procent, i värde till 1,299,578 kronor 52 öre och representerande eu

utförd kvantitet av omkring 35,840 ton vete och råg tillsammans, hade

jämlikt förordningens 2 § tredje stycket under tiden 1 augusti 1926—

31 augusti 1927 ingivits till generaltullstyrelsen för inlösning. Vid import

hade under samma tid, för vinnande av befrielse från erläggande av tullavgift,

använts bevis om sammanlagt 2,320,103 kronor 15 öre, varför, med

hänsyn till värdet, endast något över en tredjedel av samtliga utfärdade

bevis blivit på angivet sätt direkt inlösta. Nyssnämnda belopp utgjorde

tillhopa 3,619,681 kronor 67 öre, vartill således statsverkets gottgörelse till

bevisinnehavarna uppgått under ifrågavarande tidsperiod.

Vid uppköp av utförselbevis från kvarnars och andra spannmålsimportörers

eller speditörers sida hade, enligt meddelande från kvarnhåll, i allmänhet

avdragits en rabatt av 1 å 1 ''/■>, understundom upp till 2 procent.

Förut anförda siffror rörande totala importöverskottet under de senare

åren gåve vid handen, att, trots den lägre skörden år 1926 i jämförelse

med 1925, importöverskottet av brödsäd skördeåret 1926—1927 varit rätt

mycket mindre än importöverskottet under skördeåret näst förut och naturligtvis

ännu mycket mindre än hela den tullpliktiga brödsädesimporten

under sistnämnda år. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen,

överensstämmande med vad under de tidigare diskussionerna rörande

utförseibevisen anförts som skäl mot deras införande, att de, såsom tenderande

att nedbringa nettoimporten av brödsäd, vore ägnade att verka i riktning

av en förminskning av statens tullintäkter. Sammanhanget härvid skulle

då närmast vara det, att i avseende på råg, vilket sädesslag ju delvis användes

för andra ändamål än som brödsäd, den genom utförselbevisen

framkallade utförseln ej skulle ersättas genom en motsvarande kvantitet

importerad tullpliktig spannmål. En sådan verkan av utförselbevisen torde

på grund av det gångna årets erfarenhet ej kunna avvisas såsom omöjlig

eller helt osannolik, särskilt i betraktande av den ganska starkt ökade

majsinförseln. I och för sig synes detta dock icke behöva betraktas såsom

något egentligt fel, då rågens ersättande i konsumtionen med billigare

fodersäd snarast finge anses innebära en nationalekonomisk fördel.

I fråga om utförselbevisens inverkan på prisbildningen inom landet å

omalen spannmål hade, framhålla ämbetsverken, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

i sitt yttrande till kommerskollegium framlagt ett ganska omfattande

siffermaterial, varav med full tydlighet syntes framgå, att under

den tid utförselbevisen varit i kraft — och med största sannolikhet åtmin
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stone delvis som en följd därav — det svenska vetets pris i relation till

världsmarknadspriset blivit för producenterna avsevärt fördelaktigare än

förut och detta särskilt under höstmånaderna, då prisställningen vore för

dessa av den största betydelsen. Sällskapet hade sålunda på grundval av

den gjorda prisjämförelsen beräknat den inträdda prisförhöjningen under

månaderna augusti 1926—januari 1927 gent emot samma månader året därförut

till 1 krona 50 öre å 2 kronor per 100 kilogram. För rågens vidkommande

hade sällskapet funnit en direkt jämförelse med prisläget under 1925/26 mindre

upplysande, enär rågpriset på den internationella marknaden då var exceptionellt

nedpressat. Emellertid vore sällskapet av den bestämda uppfattningen

att, om utförselbevisen ej funnits, lantmännen under det gångna

skördeåret ej kunnat uppnått de rågpriser, som verkligen erhållits. Liknande

uttalanden hade gjorts även i övriga till kommerskollegium ingivna yttranden.

I vad män den uttalade farhågan besannats, att utförselbevisen skulle

verka företrädesvis prisstegrande i kusttrakterna och i allmänhet å orter, där

prisläget redan förut varit minst oförmånligt, och därigenom skärpa olikheterna

i prisnivån inom landet, vore svårt att avgöra. Något siffermaterial

för denna frågas bedömande förelåge icke, då numera regelbundna prisnoteringar

för någon inlandsort icke offentliggjordes. Den påvisade omständigheten

att export, om än i mindre omfattning, förekommit jämväl

från kanal- och andra hamnar inne i landet talade emellertid för, att utförselbevisen

bort kunna i någon mån sträcka sina verkningar direkt även

till de från kusten mera avlägset liggande orterna. Att dessa eljest indirekt

kunnat draga fördel av prisstegringen i kusttrakterna vore ganska säkert.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening hade gjort gällande,

att den av utförselbevisen orsakade prishöjningen särskilt märkbart framträtt

å platser, varifrån transportkostnaderna till svenska kvarnar ställde

sig höga, medan transportkostnaderna till exporthamn ställde sig lägre.

Beträffande utförselbevisens inverkan på mjölpriserna hade svenska kvarnföreningen

yttrat, att följden av den uppkomna exporten blivit — vilket

även vid förordningens tillkomst förutsetts — att det svenska mjölet måst

hållas å en högre prisnivå än vad eljest skulle varit fallet. En viss prisstegring

å mjöl ansåge även Skånes handelskammare hava blivit följden av

utförselbevisen. Däremot hävdade Sveriges allmänna lantbrukssällskap att,

då kvarnarna redan förut åtminstone för viktigare mjölkvaliteter i huvudsak

utnyttjat mjöltullen, någon större höjning av prisen å det inhemska mjölet

i förhållande till importprisen å mjöl ej varit möjlig. Den höjning av

brödsädesprisen, som utförselbevisen medfört, hade därför icke förorsakat

någon nämnvärd höjning av mjölprisen men vill framtvingat strävanden

att rationalisera kvarndriften.

Hur det i verkligheten förhölle sig med denna sak vore givetvis svårt

att fullt exakt utröna. En viss belysning därav torde dock erhållas genom

följande.

Möjligheten av en mera betydande relativ prisstegring å mjöl hade naturligtvis

varit beroende på, i vad mån tullskyddet å mjöl tidigare utnyttjats

och huruvida alltså någon marginal förefunnits mellan det svenska inlandspriset

och det utländska konkurrenspriset. Att en ganska vid sådan marginal

funnits i avseende på rågmjöl stode utom allt tvivel. På detta område hade

någon reglering av marknaden ej förekommit utan konkurrensen varit fullt

fri. Priserna å rågmjöl hade därför hållits nere på en nivå, som i allmänhet

omöjliggjort import. En jämförelse mellan prisnoteringarna å in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

11

hemsk råg och inhemsk rågsikt visade, att priserna på mjölet vanligen ganska

väl följt priserna å råvaran, vadan man finge antaga, att de senare varit

väsentligen bestämmande för de förra. Halvårsvis från och med augusti 1923

ställde sig ifrågavarande priser genomsnittligt till varandra på följande sätt:

Råg

kr. per

Rågsikt

100 kg.

Skillnad

augusti 1923—januari 1924

.................... 15.34

27.5 3

12.19

februari 1924—juli 1924 .......................

.................... 15.54

27 37

11.83

augusti 1924—januari 1925 ....................

.................... 24.36

36.31

11.95

februari 1925—juli 1925 ........................

.................... 26.87

37.24

10.37

augusti 1925—januari 1926 ....................

.................... 17.12

28.25

11.13

februari 1926—juli 1926 ........................

.................... 18.28

28.5 9

10.31

augusti 1926—januari 1927 ....................

.................... 19.73

31.68

11.95

februari 1927—juli 1927 ........................

.................... 23.06

34.44

11.38

Då det med ganska stor visshet kunde antagas, att de inhemska rågprisen

genom utförselbevisen hållits uppe på en högre nivå än eljest skulle varit

fallet, vore tydligt, att jämväl rågmjölsprisen därigenom stegrats, enär

marginalen dem emellan sedan tiden före augusti 1926 i varje fall icke

minskats. Hur stor denna höjning av rågmjöljspriset varit, vore omöjligt

att avgöra. Den kunde dock icke anses hava varit mycket betydande, då,

såsom förut nämnts, rågtullen redan föregående skördeår var tämligen väl

utnyttjad.

Till belysning av vetemjölsprisens utveckling meddelades i en särskild bilaga

en sammanställning på grundval av uppgifter lämnade av svenska kvarnföreningen,

vilken utvisade noteringar månadsvis från och med augusti 1923

dels å bästa svenska vetemjöl (»Extra patent»), dels å därmed jämförbart

amerikanskt vetemjöl, eif svensk hamn plus tull. Tyvärr hade det icke

varit möjligt, framhålla ämbetsverken, att för importerat amerikanskt mjöl

erhålla prisnoteringar, avseende ett och samma märke för hela den ifrågavarande

perioden. Priserna för augusti 1923—februari 1926 avsåge sålunda

»Pilsbury Best Patent», för mars 1926—augusti 1927 »Canadian Spring

Patent». Enligt meddelande under hand av svenska kvamföreningens verkställande

direktör kunde man dock anse, att ungefär fram till mitten av

1925 noteringarna å det förstnämnda märket avsåge ett fabrikat, till kvaliteten

praktiskt taget likvärdigt med det som noteringarna å det sistnämnda

märket från och med mars 1926 representerade. Däremot skulle noteringarna

å Pilsbury Best Patent för tiden från mitten av 1925 och framåt

ligga på en i jämförelse härmed något högre nivå, varför de vid jämförelsen

med de svenska noteringarna borde uteslutas.

I det följande hade ämbetsverken lämnat en sammanfattande översikt

halvårsvis av de i förutnämnda bilaga anförda prisnoteringarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Priser å svenskt och amerikanskt vetemjöl, bästa kvalitet.

Amerikanskt mjöl eif

•

Svenskt

Göteborg + tull

extra patent

Pilsbury 1 Canadian

Best Patent [Spring Patent

.

Kronor per 100 kilogram

Augusti 1923—januari 1924 ...............

36.98

37.80

— 0.82

Februari 1924—juli 1924 ..................

34.19

38.80 j —

— 4.6 7

Augusti 1924—januari 1925 ...............

43.0 7

45.04 —

— 1.97

Februari 1925—juli 1925 ..................

44.3 8

47.14

— 2.76

Augusti 1925—januari 1926 .............

41.68

46.81

(— 5.18)

Mars 1926—juli 1926 ........................

42.81

— j 42.38

-j- 0.48

Augusti 1926—januari 1927 ...............

42.06

41.19

+ 1.46

Februari 1927—juli 1927 ..................

43.0 7

— | 40.8 9

-(- 2.18

Augusti 1927....................................

43.68

40.66

+ 2.92

Under antagande att de amerikanska prisnoteringarna för hela perioden

i fråga med ovannämnda undantag avsåge en med svenskt extra patentmjöl

i huvudsak likvärdig kvalitet, utvisade tabellen, att redan under förra hälften

av 1926 en viss stegring av det svenska mjölpriset i jämförelse med det

amerikanska ägt rum samt att denna sedermera, d. v. s. under tiden efter

utförselbevisens införande, blivit alltmera markerad. Troligt vore, att man

icke finge anse prismarginalerna för tiden augusti 1923—juli 1925 och för

tiden mars 1926 —augusti 1927 fullt jämförbara. Att ett med det ifrågavarande

svenska mjölet fullt jämställt utländskt mjöl skulle kunna på härvarande

marknad konstant säljas till ett i förhållande till priset å det svenska

mjölet så mycket lägre pris som tabellen här ovan angåve, syntes knappast

sannolikt, då de inhemska producenterna icke så helt behärskade marknaden,

att ett sådant under längre tid fortsatt förhållande vore möjligt. Men

den successiva ökning, som förmärktes i det belopp, varmed den svenska

noteringen sedan förra hälften av 1926 överstigit den amerikanska, syntes

dock otvivelaktigt giva vid handen, att det svenska prima vetemjölet under

tiden från utförsel bevisens införande verkligen företett tendens till en relativ

höjning. Storleken av denna relativa prishöjning torde icke med någon

säkerhet kunna konstateras. Den icke obetydliga införsel av vetemjöl, som

ägt rum såväl före som efter augusti 1926, tydde emellertid på, att vetemjölstullen

som regel varit ganska väl utnyttjad, och under sådana förhållanden

kunde något utrymme för en mera avsevärd relativ prisstegring å det

svenska vetemjölet icke gärna hava förekommit. Då marginalerna mellan

noteringarna å olika mjölmärken av svenska kvarnföreningen sedan länge

hållits oförändrade, torde vad här anförts om det finare mjölet kunna i det

stora hela tillämpas även beträffande det grövre.

Som en sammanfattning av vad sålunda anförts rörande hittillsvarande

erfarenheter av utförselbevissystemet hava ämbetsverken framhållit följande.

En ganska ansenlig utförsel av såväl råg som vete hade under skördeåret

1926/27 ägt rum, vilken med all sannolikhet till väsentlig del framkallats

genom de därvid erhållna utförselbevisen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

13

Denna utförsel hade beträffande vete till större delen försiggått under

höstmånaderna, medan den i fråga om råg fördelats mera jämnt över skördeåret.

Då utförseln av råg överstigit införseln av samma spannmålsslag, hade

utförselbevisen sannolikt bidragit till att i någon mån befordra den allmänna

tendensen till övergång från råg- till vetekonsumtion. Möjligen

hade en del av den utförda rågen, vilken eljest skulle konsumerats inom

landet, i förbrukningen ersatts med importerad tullfri spannmål, och hade

härigenom en viss minskning i statens eljest påräkneliga inkomst av spannmålstull

uppstått utöver den minskning, som finge anses ligga dels däri, att

utförselbevis meddelats även för den spannmålskvantitet, som skulle exporterats,

även om utförselbevis icke funnes — en kvantitet, som, enligt vad

förut gjorts gällande, sannolikt icke varit betydande — dels däri att utförselbevisen

möjligen hade kunnat utöva ett stimulerande inflytande på

brödsädesodlingen, något varom det ännu torde vara för tidigt att yttra sig.

Tack vare den lättnad, som den uppkomna utförseln medfört å den inhemska

spannmålsmarknaden, hade en fullt märkbar höjning av priset å

såväl svensk råg som svenskt vete i förhållande till världsmarknadspriset

å motsvarande varor ägt rum, i synnerhet under höst- och vintermånaderna.

Beträffande vete torde den uppnådda prisförbättringen enligt Sveriges allmänna

lantbrukssällskaps beräkningar kunna skattas till 1 krona 50 öre å

2 kronor per 100 kilogram.

Denna prisförbättring hade ej varit inskränkt till blott områdena närmast

exporthamnarna utan mer eller mindre berört även de inuti landet belägna

produktionsområdena.

I samband med den prisstegring, som den svenska brödsäden erfarit genom

det bättre utnyttjandet av tullskyddet, torde jämväl en viss, om än ej synnerligen

betydande höjning av mjölpriserna hava ägt rum.

I stort sett torde det kunna sägas, att utförselbevissystemet under den

tid det varit i tillämpning fullt infriat de förhoppningar, som ställts på

detsamma från dess förespråkares sida, utan att några mera avsevärda olägenheter

därav försports. Denna uppfattning delades ock av samtliga de sammanslutningar,

som i yttranden till kommerskollegium uttalat sig i ämnet.

Emellertid hänförde sig anförda iakttagelser angående utförselbevisens

verkningar till ett år, som i olika hänseenden erbjudit särskilt goda möjligheter

för uppnående av de med ifrågavarande anordning avsedda syftemålen.

På grund av de ovanliga förhållanden, som under nämnda år varit rådande,

kunde de därvid gjorda erfarenheterna uppenbarligen icke anses tillfyllest för

bedömande av huru utförselbevissystemet kunde antagas komma att verka

under mera normala tider. Ämbetsverken ansåge därför, att det vore av

stor betydelse, om möjlighet bereddes att under längre tid än den nu gällande

provisoriska förordningen avsåge fullfölja iakttagelserna angående verkningarna

av ifrågavarande för vårt land nya system. Ehuru den till ämbetsverken

ställda remisskrivelsen icke innefattade någon anmodan för dem

att uttala sig för eller emot systemets fortsatta giltighet, kunde ämbetsverken

dock, med hänsyn till vad nyss anförts, icke underlåta att uttala,

att en förlängning därav exempelvis under ytterligare fem år vore att anse

som i hög grad önskvärd, enär först därigenom en säkrare erfarenhet

kunde vinnas angående systemets verkningar i olika hänseenden och under

olikartade årsväxts- och marknadsförhållanden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Av de näringskorporationer, som till kommerskollegium avgivit yttranden

i den föreliggande frågan, hava, såsom ämbetsverken framhållit,

några önskemål angående ändring av hittillsvarande bestämmelser i ämnet

icke framställts utom av svenska lantmännens riksförbund, som ansett konsekvensen

fordra, att även utförsel av korn skall berättiga till erhållande

av utförselbevis. Som stöd härför har riksförbundet huvudsakligen anfört,

att korn till skillnad från råg och vete kan odlas i nära nog hela landet,

ävensom att kom odlas även av de mindre jordbrukarna, under det att

höstsädesodlingen till avsalu huvudsakligen bedrives av de större och medelstora

jordbruken. Att undandraga kornodlingen skyddet av utförselbevisen

syntes därför vara en orättvisa mot det mindre jordbruket. I anledning

härav hava ämbetsverken i det av dem avgivna utlåtandet anfört följande.

Kornets huvudsakliga användning — frånsett vissa delar av Norrland,

där dock någon nämnvärd produktion därav till avsalu näppeligen förekomme

— vore dels som fodersäd, dels som råvara för malttillverkning.

Skulle bevis över utfört korn få användas för vinnande av befrielse från

erläggande av tullavgift vid införsel jämväl av vete eller råg, komme detta

att medföra en tullfri införsel av varor för helt annan användning än de

utförda, vilket vore att avlägsna sig allt för långt från det ursprungliga

syftet med utförselbevisen. I den mån det utförda kornet i den inhemska

förbrukningen komme att ersättas med importerad tullfri spannmål, skulle

den statsfinansiella förlust, som av samma skäl möjligen i någon mån redan

uppkomme genom att bevis över utförd råg finge användas även vid införsel

av vete, ytterligare skärpas. Skulle utförselbevis komma att medgivas för

korn, borde deras användning därför enligt ämbetsverkens åsikt inskränkas

till att ersätta betalning av tull för infört korn eller malt. Denna åsikt

hade uttalats även av spannmålsmarknadssakkunniga. Men då införselbehovet

av korn och malt i allmänhet vore mycket ringa, skulle, med en sådan begränsning

i användningen, utförselbevis för korn bliva av mycket ringa

värde för producenterna. Ämbetsverken finge därför på anförda skäl avstyrka,

att utförselbevissystemet utsträckes att jämväl gälla korn.

I avseende å de nuvarande författningsbestämmelsernas innehåll hava

ämbetsverken erinrat, hurusom enligt § 2 i förordningen angående utförselbevis

för råg och vete innehavaren av utförselbevis är berättigad att, inom

sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande,

i den mån för omalen eller malen råg eller omalet eller malet

vete inom nämnda tid av sex månader influtna tullavgifter efter avdrag av

två procent därtill lämna tillgång, utbekomma sagda belopp med avdrag av

två procent. Den tidsperiod, som skulle läggas till grund för tullverkets

kontroll att utbetalningarna icke komme att överstiga influtna tullavgifter,

skulle sålunda räknas framåt i tiden från angivningsdagen. För att denna

bestämmelses iakttagande skulle kunna säkerställas hade _ de olika lokala

tullkassorna ålagts att tre gånger varje månad lämna uppgift över influtna

tullavgifter för varor av hithörande slag till generaltullstyrelsens revisionsbyrå,

där uppgifterna sammanfördes. Förutom att berörda av gällande föreskrifter

föranledda kontrollbestämmelser medförde ett ganska avsevärt sta
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds proposition Nr 107.

15

tistiskt arbete, kunde nämnda föreskrifter, åtminstone teoretiskt sett, tänkas

verka hinderligt för utbetalning på önskad tid, nämligen om — såsom under

viss tid på hösten lätt kunde ske — en mångfald utförselbevis ungefär

samtidigt utfärdades och för dessa genast begärdes kontant likvid, men motsvarande

import under tiden icke ägt rum. I anledning härav hade nu

ämbetsverken, även om icke hittills genom de nuvarande bestämmelserna

kunde sägas hava uppstått någon svårighet i praktiken, föreslagit, att kontrollen

över, att utbetalningarna icke överstege influtna tullavgifter, skulle

grundas på jämförelse med importsiffrorna enligt den tillgängliga officiella

statistiken under en föregående sexmånadsperiod, eller närmare bestämt under

de sex månader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen

till utförsel ägt rum.

Av en i ämbetsverkens skrivelse intagen tablå framgår, att enligt där

gjord beräkning tullavgifterna å importerade varor av råg och vete vore

störst under månaderna maj—juli.

I anledning av förut omförmälda av direktören Kuno Möller gjorda framställning

angående åtgärder för utförselbevissystemets utsträckning även

till malen råg och malet vete hava ämbetsverken anfört bland annat följande.

I intet av de i ärendet avgivna yttrandena hade tillstyrkts en dylik åtgärd.

Däremot hade såväl Stockholms och Skånes handelskamrar som Sveriges

allmänna lantbrukssällskap, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas

förening och svenska kvarnföreningen förordat, att rätten till tullrestitution

för idkare av kvarnrörelse vid utförsel av rågmjöl, vetemjöl eller vetegryn

enligt tulltaxeförordningen § 13 mom. 3 måtte utvidgas därhän, att införsel

av råg eller vete finge berättiga till restitution av tull vid utförsel av

nämnda slag av förmalningsprodukter, oberoende av om råvaran därvid utgjordes

av råg eller vete. Därjämte hade av Skånes handelskammare och

svenska kvarnföreningen hemställts, att vid en eventuell omarbetning av

bestämmelserna om tullrestitution för kvarnprodukter jämväl den ändringen

måtte vidtagas, att restitution medgåves även för spannmål, som införts från

nederlag. Så vore nämligen nu icke förhållandet, beroende på ordalydelsen

av hithörande stadgande i tulltaxeförordningen, som utsade, att restitution

medgåves allenast för tull som erlagts för direkt från utlandet införd omalen

spannmål.

En utsträckning av utförselbevissystemet till att omfatta även malen

spannmål skulle för kvarnidkarna tydligen innefatta den fördelen, att de

bleve i stånd att exportera förmalningsprodukter på grundval av tullfri eller

därmed i prishänseende jämställd inhemsk råvara utan föregående import

av omalen spannmål, under det att de enligt det gällande restitutionssystemet

först måste importera spannmål till kvantitet, som motsvarade den

i förmalningsprodukten ingående råvaran, och därför erlägga tull och samtidigt

tillkännagiva sin avsikt att av den införda spannmålen förmala mjöl

eller gryn för export för att erhålla möjlighet till restitution av den erlagda

tullen. Visserligen fordrades ej, att den utförda förmalningsprodukten skulle

hava framställts av just den importerade spannmål, för vilken restitution

av erlagd tull ifrågasattes, icke ens att den över huvud taget framställts av

utländsk spannmål. Men vid utförsel av rågmjöl kunde restitution erhållas

endast av tull för införd råg och vid utförsel av vetemjöl eller vetegryn

opaginerad Kontrollera mot PDF

It! Kung!. Maj:Is proposition Nr U>7.

endast av tull för infört vete. Importen måste vidare hava företagits av

kvarnidkaren själv och som regel hava skett vid samma tullplats som den.

vid vilken utförseln ägde rum. Dessa bestämmelser begränsade tydligen i

viktiga hänseenden kvarnindustriens möjligheter att begagna sig av restitutionsförfarandet,

dels på sådant sätt, att kvarnar, som icke själva importerade

spannmål, vilket huvudsakligen torde vara de smärre företagen, vore avskurna

därifrån, dels så att restitution vid export av rågmjöl i allmänhet

endast i jämförelsevis ringa omfattning kunde ifrågakomma, då som regel

importbehovet av råg vore ganska litet.

Att döma av siffrorna för utförsel av rågmjöl ocli vetemjöl under tiden

1 augusti 1924—31 juli 1927 kunde knappast någon sådan tendens till nedgång

i mjölexporten skönjas, som kunde ge stöd för påståendet, att utförselbevisen

skulle inverka avsevärt försvarande på denna export. Siffrorna

rörande vetemjölsexporten vore för tiden augusti 1926—juli 1927 visserligen

för de flesta månader lägre än för motsvarande månader 1925/26, men däremot

nästan genomgående betydligt högre än för 1924/25.

Emellertid funne ämbetsverken det obetingat vara förenat med rättvisa

och billighet, att vid utförseln av förädlad spannmål medgåves minst samma

tullförmåner som vid utförseln av den härför använda råvaran. En sålunda

utvidgad förmån för kvarnindustrien vid exporten av dess produkter kunde

icke heller lända jordbruket till men. Särskilt borde en ökad möjlighet till

export av rågmjöl kunna medföra en för jordbruket gynnsam verkan, då

härigenom avsättningsmöjligheterna för inhemsk råg förbättrades.

Full jämställdhet i förevarande hänseende skulle tydligen vinnas, därest

bestämmelserna om utförselbevis utsträcktes att gälla även den i förmalningsprodukter

av råg och vete ingående råvaran. Något principiellt hinder

för en sådan anordning ansåge ämbetsverken icke föreligga. Anmärkas

borde, att i gällande tyska förordning angående utförselbevis för spannmål

(Einfulirscheine) stadgades rätt att erhålla sådana bevis jämväl vid utförsel

av kvarnprodukter och malt. Såsom kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

framhållit i sitt utlåtande i förevarande ämne den 20 januari 1927,

komme det dock att medföra praktiska olägenheter, om två till ändamålet

så likartade institut som utförselbevis och tullrestitution i avseende på utförsel

av förmalningsprodukter av spannmål samtidigt förekomme i tillämpning.

En utväg vore då att upphäva bestämmelserna angående tullrestitution

i tulltaxeförordningen §, 13 mom. 3 och i förordningen om utförselbevis

införa bestämmelser angående utförselbevis för mjöl och gryn samt angående

de grunder, som därvid borde tillämpas för beräkning av utbytesförhållandena

jämte nödiga kontrollföreskrifter. En sådan lösning av frågan kunde

ämbetsverken dock icke förorda med hänsyn till att, enligt deras åsikt, förordningen

om utförselbevis fortfarande borde givas allenast provisorisk

giltighet, under det att tulltaxeförordningens bestämmelser om tullrestitution

vore och borde vara beräknade för större varaktighet.

Det återstode då att pröva, huruvida, med bibehållande av nuvarande

system för tullrestitution, bestämmelserna i tulltaxeförordningen § 13 mom. 3

lämpligen kunde ändras så att de framställda önskemålen kunde bliva tillgodosedda.

Ämbetsverken ifrågasätta i berörda hänseende vissa lättnader, avseende

att införsel av råg och vete finge berättiga till restitution av tull vid utförsel

av förmalningsprodukter därav oberoende av om råvaran utgöres

av råg eller vete och utan hinder av att införseln skett över tullnederlag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 107.

Ämbetsverken, som dock icke funnit nu berörda spörsmål äga det nödvändiga

samband med frågan om förlängd giltighet av förordningen om

ntförselbevis, att beslut i dessa båda ämnen måste fattas samtidigt, hava

hemställt, att förevarande fråga om utvidgning av restitutionsmöjligheterna

i fråga om vissa förmalningsprodukter måtte överlämnas till vidare behandling

av de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av

gällande tulltaxa.

De yttranden, som avgivits av de i ärendet hörda handelskamrarna samt

Sveriges allmänna lantbrukssällskap. svenska lantmännens riksförbund

m. b. p. a., föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska kvarnföreningen

ävensom svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening.

hava vid behandlingen av de särskilda till ärendet hörande frågorna berörts

i ämbetsverkens utlåtande. Av nämnda yttranden må här allenast vidkommande

frågorna om utförselbevissystemets hittillsvarande verkningar

och lämpligheten av dess vidare tillämpning ytterligare anmärkas, att svenska

kvarnföreningen, som icke direkt uttalat sig rörande sistnämnda fråga,

funnit utförselbevisen väl fylla sin uppgift. Samtliga övriga hörda sammanslutningar

hava ansett sig kunna konstatera för jordbrukarna gynnsamma

verkningar av utförselbevisen samt tillstyrkt förlängning av förordningens

om utförselbevis tillämpning, därvid endast handelskammaren i Göteborg

föreslagit, att bestämmelserna fortfarande borde bibehålla sin provisoriska

karaktär, under det de andra synas hava utgått från att någon begränsning

av förordningens giltighetstid ej borde givas, vilket direkt uttalats av

tre av ifrågavarande sammanslutningar. Handelskammaren i Göteborg har

framhållit, att under den korta tid bestämmelserna varit i kraft icke kunnat

förvärvas sådan erfarenhet, att denna kunde lämna tillräckligt stöd för ett säkert

omdöme angående utförselbevisens inverkan på produktionen och handeln

med vete och råg.

Ämbetsverken hava vidare till behandling upptagit frågan om beräkningen

av städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat

utgå för importerad spannmål, men från vilka avgifters erläggande befrielse

skett på grund av avlämnade utförselbevis. Rörande detta spörsmål hava

ämbetsverken i huvudsak anfört följande:

I cirkulär den 30 juli 1926 angående ordningen för utfärdandet och redovisning

av utförselbevis för råg och vete, § 6, hade generaltullstyrelsen föreskrivit,

att tullavgiftsbelopp, från vars erläggande befrielse erhållits genom

avlämnande av utförselbevis, skulle av vederbörande tullmyndighet utan

särskilt bemyndigande i månadsredovisningen för den månad, varunder

avlämnandet skett, avföras under titeln »Restitutioner: jämlikt förordningen

den 26 juli 1926.» Då enligt tjänstgöringsreglementet för tullverket den

14 december 1910, § 134, mom 3, vid beräkningen av tolagsersättningen

skulle från den debiterade uppbörden avdragas under året restituerat belopp

därav, hade följden av nyssnämnda föreskrift blivit, att någon tolagsersättning

icke beräknats för de tullbelopp, som under andra förhållanden skolat

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt S9 höft. (Nr 107.) 2

Beräkning av

städernas

tolagsersättning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

erläggas kontant, men från vilka nu befrielse erhållits, därigenom att utförselbevis

till motsvarande belopp avlämnades.

Från flera tullförvaltningar hade nu i de till generaltullstyrelsen avgivna

yttrandena anmärkts, att genom nyssnämnda förfaringssätt en orättvisa skett

mot de till tolagsersättning berättigade städerna, i det att deras eljest påräkneliga

inkomst av sådan ersättning minskats med belopp, svarande emot

den genom avlämnade utförselbevis uppkomna minskningen i tulluppbörden

för införd spannmål. Samma påpekande hade gjorts av Skånes handelskammare

i dess yttrande. Vidare hade till kommerskollegium inkommit en

skrivelse från Svenska hamnförbundet, vari hemställdes, att ämbetsverken

i sitt utlåtande i förevarande ämne måtte beakta bär omförmälda förhållande

och däri söka åstadkomma rättelse.

Enligt bestämmelserna om ersättning till stapelstäderna för tolagsavgiften

(kungl. brevet till generaltullstyrelsen den 18 december 1857), skulle tolagsersättningen

utgå antingen med ett fixt belopp plus 5 procent å don tulluppbörd,

som i vederbörande stad överstege visst angivet belopp, men med

minskning för vad stadens tulluppbörd understege samma belopp efter viss

angiven procent, eller ock (för de städer, som efter år 1857 tillerkänts rätt

till tolagsersättning) med ett belopp, som motsvarade 5 procent av vederbörande

stads årliga tulluppbörd. Då nu enligt ordalydelsen av förordningen

angående utförselbevis för råg och vete § 2 någon verklig tulluppbörd icke

förekomme för spannmål, som infördes mot avlämnande av utförselbevis,

utan denna införsel vore att betrakta som tullfri, följde härav, att de tolagsersiittningsberättigade

städerna genom det av generaltullstyrelsen föreskrivna

redovisningssättet för de inlevererade utförselbevisen icke kunde sägas gå

förlustiga någon dem tillförsäkrad rätt.

I stort sett bordo den mot erhållande av utförselbevis skeende exporten

av brödsäd med vissa förut angivna begränsningar motsvaras av senare

skeende import av sådan spannmål, därest konsumtionen inom landet skulle

upprätthållas på samma nivå som tidigare. Under sådana förhållanden

kunde för hela landets vidkommande den verkliga minskning i kontant

erlagd spannmålstull, som utförselbevisen förde med sig, knappast uppgå till

något större belopp. Däremot vore det tydligt, att med avseende å särskilda

orter förhållandet mellan den importerade spanninålskvantiteten och den

kontant erlagda spannmålstullens belopp kunde bliva mycket växlande, beroende

på i vilken omfattning utförselbevis kommit till användning vid

importen. Lämpligaste utvägen att undgå den av sådana tillfälligheter härrörande

ojämnheten i tolagsersättningen för olika städer syntes ämbetsverken

vara, att vid tolagsersättningens bestämmande en utjämning verkställdes

städerna emellan, så att för var och eu av de till tolagsersättning

berättigade städerna nämnda ersättning bestämdes — i den mån den skulle

utgå i förhållande till influten tull av omalen och malen råg samt omalet

och malet vete — efter den proportion, vari för hela rikets vidkommande

under respektive år den på införseln av nyssnämnda spannmålsslag belöpande

tullen erlagts kontant, d. v. s. utan användande av utförselbevis.

Ämbetsverken funne, på grund av vad sålunda anförts, någon ändring i

det i generaltullstyrelsens cirkulär den 30 juli 1926, § 6, föreskrivna sättet

för redovisning av inlevererade utförselbevis icke påkallad vare sig av

sakliga skäl eller med hänsyn till ordalydelsen av förordningen angående

utförselbevis för råg och vete, men hemställde, att vid uträknande av de

uppbördsbelopp, å vilka resp. städer tillkommande tolagsersättning skulle

grundas, den debiterade uppbörden av tull för omalen och malen råg samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

19

omalet och malet vete, vilken normalt skulle inräknas i sådant belopp,

måtte minskas i samma förhållande som företeende av utförselbevis minskat

den för hela riket uppdehiterade tullen för samma slags varor.

Statskontoret, som den 4 januari 1928 avgivit infordrat utlåtande i detta

ämne, har däri anfört att, då det av kommerskollegium, generaltullstyrelsen

och lantbruksstyrelsen framlagda förslaget till fördelning å samtliga till

tolagsersättning berättigade städer av de tullavgifter, som gått i kvittning

mot utförselbevis, syntes ägnat att medverka till eu rättvisare beräkning av

tolagsersättningen än det nu tillämpade förfarandet, statskontoret ansåge sig

böra biträda sagda förslag.

Svenska stadsförbundets styrelse, som jämväl beretts tillfälle att yttra

sig rörande ifrågavarande spörsmål, har i sitt den 9 februari 1928 avgivna

utlåtande ställt sig på den ståndpunkten, att vid beräkningen av tolagsersättning

över huvud taget avdrag icke, såsom för närvarande är fallet,

borde ske för den spannmålsimport, som äger rum mot företeende av utförselbevis.

För den händelse förslag komme att föreläggas årets riksdag om

fortsatt tillämpning av förordningen om utförselbevis, ville styrelsen därför

för sin del, i likhet med hamnförbundet, hemställa, att i detta sammanhang

åtgärder företoges, som omöjliggjorde fortsättande av nu påtalade praxis

och för framtiden skyddade städerna för förluster till följd av utförselbevisen.

Vad angår det föreliggande förslaget om ändrad fördelning av tolagsersättningen,

har styrelsen bestämt avstyrkt detsamma, då det syntes medföra

synnerligen betänkliga konsekvenser. Härom bär styrelsen i huvudsak

anfört följande:

Förslaget innebure, att städerna även i framtiden skulle få bära förluster

av tolagsersättningen, men att dessa skulle fördelas jämnare i relation till

minskningen överhuvud i landet av tulluppbörden på grund av utförselbevisen.

Om man fasthölle vid tanken på, att städerna alltjämt skulle bära

förlusterna, kunde det väl teoretiskt sett synas bestickande att låta dem

dela bördan. Men i praktiken syntes saken ställa sig något annorlunda.

Detta framginge redan av ett flyktigt studium av föreliggande faktiska förhållanden.

Under budgetåret 1926—1927 hade 13 till tolagsersättning berättigade

städer fått sin ersättning minskad tack vare utförselbevisen. Men

de övriga 24 ersättningsberättigade städerna däremot hade icke alls fått vidkännas

någon dylik minskning.

Förlusterna vore också skäligen lokalt avgränsade. Samtliga Norrlandsstäder

både av naturliga skäl icke haft någon olägenhet av utförselbevisen,

som i övrigt, med undantag för Stockholm samt Göteborg och ett par andra

västkuststäder, främst hade ifrågakommit i Skåne.

Redan av dessa skäl syntes det knappast kunna ifrågasättas att nu tilllämpa

ett utjämningsförfarande. Men därtill komme, att den av ämbetsverken

föreslagna metoden för detta förfarande till sina konsekvenser vore

rätt överraskande. Med stöd av det material, som från förbundets byrå

anskaffats, hade vissa beräkningar utförts rörande verkningarna av förslaget.

Efter vad dessa beräkningar gå ve vid handen, skulle systemet i

stort sett verka därhän, att den förlust, som det gångna budgetåret drabbat

Stockholm, skulle för framtiden reduceras så väsentligt som till ungefär en

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departements
chefen.

tiondel, medan till följd därav andra städer skulle få vidkännas betydande

ökningar av sina förluster. Så skulle t. ex. Göteborg och Norrköping se

sina förluster mer än fördubblade. De omnämnda städerna på Västkusten

och i Skåne skulle få sina förluster väsentligt ökade, i enstaka fall betydligt

mer än 10-dubblade. De hittills oherörda tolagsberättigade städerna skulle

dessutom få vidkännas förluster med belopp, varierande från några kronor

ända upp till över 2,000 kronor. Det syntes styrelsen uppenbart, att den

form för »utjämning», ämbetsverken föresloge, icke kunde ifrågakomma.

Att en faktisk underbetalning av den svenska brödsädesspannmälen i stor

utsträckning förekommit torde vara så allmänt känt, att jag saknar anledning

att här närmare ingå på denna fråga. I detta avseende vill jag endast

erinra om den ingående belysning, som ägnats hithörande spörsmål i den av

professorn N. R. Wohlin under 1926 utförda utredningen rörande svenska

kvarnföreningen in. fl. företag. Dä vid 1926 års riksdag utförselbevisen

för råg och vete infördes, skedde detta för prövande av, huruvida genom

en dylik åtgärd ett medel kunde vinnas för undanröjande eller minskande

av herörda missförhållande, vilket framträtt bland annat däri, att spannmålstullen,

vilken införts till skydd för jordbruket, i stället i mer eller

mindre mån kommit andra intressegrupper, enkannerligen kvarnindustrien,

till godo.

Av 1926 års riksdag angavs också uttryckligen anordningen med utförselbevis

vara att betrakta allenast som ett försök. I sådant syfte erhöllo stadgandena

i ämnet en giltighetstid av allenast två år, varunder erfarenheter

skulle kunna vinnas om systemets verkningar samt lämpligheten av de utfärdade

bestämmelsernas framtida förlängning.

Av kommerskollegium, liksom ock av vissa andra institutioner vilka tidigare

avstyrkt en anordning med utförselbevis, har nu vitsordats, att utförselbevissystemet

under sin hittillsvarande tillämpningstid kunde sägas liava

infriat de tidigare av systemets förespråkare hysta förhoppningarna om dess

möjligheter att förskaffa producenterna skäligare spannmålspris och bereda

ett skydd — erforderligt icke minst med hänsyn till antalet ekonomiskt svagt

ställda jordbrukare — mot den faktiska undervärdering av svenska brödsäden,

som förut i all synnerhet på höstarna förekommit. Det torde jämväl kunna

sägas, att de olägenheter, som befarats skola uppkomma genom utförselbevisen,

uteblivit eller framträtt i väsentligt mindre grad än som väntats.

Emellertid har, såsom av den lämnade utredningen framgår, den gångna

tiden icke varit tillräcklig för möjliggörande av ett mera säkert bedömande

av, huru det nya systemet för vårt lands del i längden kan komma att

verka. Skördeåret 1926—1927 — eller det enda år för vilket iakttagelser

med avseende å export och import, spannmålspris m. in. fullständigt kunnat

göras — är, såsom av de i ärendet hörda ämbetsverken närmare belysts,

knappast att betrakta som ett normalår. Särskilt goda förutsättningar för

en gynnsam tillämpning av ett utförselbevissystem synas nämligen under

nämnda skördeår hava förelegat. Sålunda har på grund av de kvalitativt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sett dåliga skördarna i Tyskland och Frankrike exceptionellt fördelaktiga

exportmöjligheter erbjudit sig för den svenska brödsäden.

Under nu angivna omständigheter finner jag, i likhet med kommerskollegium,

lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen, önskligt, att den

nuvarande försökstiden för utförsel bevisen utströ ekes någon tid. på det att

säkrare erfarenhet om systemets verkningar må vinnas. Eu dylik åtgärd

torde också stå i god överensstämmelse med motiveringen för 1926 års riksdags

beslut i ämnet. Ifrågavarande utsträckta giltighetstid torde böra så

avvägas, att å ena sidan bestämmelserna i ämnet icke nu förlänas mera

definitiv karaktär men att å andra sidan möjlighet föreligger till ett mera

allsidigt bedömande av utförselbevissystemets lämplighet under olika produktions-

och marknadsförhållanden. Ur nu angivna synpukter vill jag föreslå,

att författningsbestämmelserna i ämnet förlängas för eu tid av ytterligare

tre år eller alltså till den 1 augusti 1931. På detta sätt skulle utförselbevissystemet

komma att försöksvis vara i tillämpning sammanlagt fem år.

Till grund för den förnyade prövningen av frågan om systemets fortsatta

användning, som före giltighetstidens utgång bör äga rum, skulle da

kunna läggas erfarenheterna från fyra skördeår, en tidrymd som torde vara

tillräcklig för ett allsidigt bedömande av frågan. Av särskilt intresse torde

vara att under denna tid iakttaga systemets verkningar med avseende å,

förutom de inhemska råg- och veteprisen, statens tullintäkter ävensom den

inhemska prisbildningen å förmalningsprodukter av råg och vete.

Med den ståndpunkt jag sålunda intagit — nämligen att nu bör upptagas

allenast frågan om en försöksvis fortsatt tillämpning i huvudsak av nu

gällande föreskrifter — överensstämmer, att jag icke anser mig böra tillstyrka

sagda föreskrifters utsträckande att gälla även korn. Jag får i detta

hänseende i övrigt hänvisa till de skäl, som av ämbetsverken anförts mot

en sådan åtgärd.

Vad beträffar författningens om utförsel bevis närmare form i dess fortsatta

tillämpning finner jag vägande skäl vara av ämbetsverken anförda för en omläggning

av sättet för beräkningen av den tidsperiod, som skall läggas till grund

för tullverkets kontroll över att verkställda utbetalningar på grund av företedda

utförsel bevis icke överstiga influtna tullavgifter. Jag tillstyrker fördenskull

den i detta avseende förordade författningslorändringen såsom

bland annat ledande till förenklad kontroll med därav följande arbetsbesparing.

Den väckta frågan om vissa lättnader för kvarnarnas utförsel av förmalningsprodukter

torde icke nu böra föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd

än att detta spörsmål, såsom ämbetsverken hemställt, överlämnas till vidare

utredning av de inom finansdepartementet för revision av gällande tulltaxa

tillkallade sakkunniga, vilka den 27 augusti 1927 erhållit Kungl. Maj:ts

uppdrag att verkställa utredning i fråga om revision av nuvarande tullrestitutionsbestämmelser.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majrts proposition Nr 107.

Av ämbetsverken hava vidare föreslagits vissa mindre ändringar i tillämpningsföreskrifterna

(Sv. förf:saml. 1926: 383) till förordningen om utförselbevis.

Ej heller nämnda frågor torde i detta sammanhang behöva företagas till avgörande,

utan synes därmed böra anstå i avbi dan på riksdagens beslut i

huvudfrågan.

Vidkommande slutligen spörsmålet om beräkningen av städernas tolagsersättning

torde i anslutning till ämbetsverkens yttrande på denna punkt böra

framhållas, att den mot erhållande av utförselbevis verkställda exporten av

brödsäd i stort sett medför eu däremot svarande ökning i importen av sådan

spannmål, och att sålunda för landet såsom helhet betraktat systemet med

utförselbevis knappast föranleder någon minskning i den kontant erlagda

spannmålstull, å vilken tolagsersättning beräknas. Att under sådana omständigheter,

på sätt svenska stadsförbundets styrelse framhåller såsom önskvärt,

medgiva tolagsberäkning på hela importkvantiteten utan avdrag med

hänsyn till exporten mot utförselbevis lärer ej rimligtvis kunna ifrågakomma.

Däremot torde det vara obestridligt, att anordningen med utförselbevis

för med sig en viss ojämnhet i beräkningen av tolagsersättning skilda

ersättningsberättigade städer emellan. Av vad stadsförbundets styrelse anfört

framgår emellertid, att det av ämbetsverken i syfte att åstadkomma en rättvisare

fördelning framlagda förslaget icke kan anses tillfredsställande. I

anledning härav har chefen för finansdepartementet, å vilkens föredragning

ifrågavarande spörsmål närmast ankommer, meddelat mig, att han ej anser

sig kunna förorda, att berörda förslag lägges till grund för framställning

till riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t matte

föreslå riksdagen besluta,

att förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg

och vete med däri enligt kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda

ändringar skall äga fortsatt giltighet för tiden från och med den 1 augusti

1928 till och med den 31 juli 1931, dock att § 2 skall från och med den 1

augusti 1928 i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

»§ 2.

Innehavare av — — — bevisets återställande

antingen utan---angivna tullbeloppet,

eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendernninader, som

förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt

rum, införts till myckenhet, att den därför influtna tullavgiften med avdrag

av två procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma

sagda belopp med avdrag av två procent.

Utförselbevis skall — — — därvid ifrågasattes.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Rungl. Ma.j:ts proposition Nr 107.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

gott lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:93 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts iproposition angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 s. 14 i texten