Sök i Ratio Lex

Angående vissa pensioner från allmänna indragning sstaten

1928-02-24 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:109, Angående vissa pensioner från allmänna indragning sstaten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa pensioner

från allmänna indragning sstaten; given Stockholms slott den

24 februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt under punkterna l:o—8:o.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 24 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgken, statsråden

Thykén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför:

l:o.

Hos Kungl. Maj:t har styrelsen för trädgårdsskolan vid Alnarp i skrivelse

den 20 oktober 1927 gjort framställning om beredande från och med den

1 juli 1928 av en årlig pension av 400 kronor åt trädgårdsarbeterskan

Fredrika Kristina Magnusson.

Infordrade utlåtanden i ärendet hava avgivits den 26 november 1927 av

lantbruksstyrelsen och den 9 december 1927 av statskontoret.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 91 häft. (Nr 109—110.)

Pension åt

arbeterskan

vid trädgåidsskolan

vid

Alnarp Fredrika

Kristina

Magnusson.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Departements
chefen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Magnusson, som är

född den 5 februari 1874, under tiden den 1 april 1894—juni 1906 och

därefter alltsedan den 1 april 1913 med obetydliga avbrott haft anställning

vid Alnarps trädgårdsskola, varav i över 10 år såsom städerska. Hennes

avlöningsförmåner hava utgjort, förutom fri bostad om ett rum och kök, för

år 1922 omkring 1,000 kronor samt för ett vart av därpå följande fem åren

i medeltal 600 kronor. Inkomstminskningen har orsakats dels av lägre

dagsverkspriser och dels av att Magnussons arbetsförmåga på grund av

sjukdom varit så nedsatt, att hon tidvis icke kunnat utföra något arbete.

I ärendet företett läkarbetyg utvisar, att Magnusson på grund av mångårig

astma och åderförkalkning m. m. måste anses för framtiden fullständigt

oförmögen att genom arbete försörja sig själv.

Styrelsen för trädgårdsskolan har anfört, att Magnusson, som saknade

möjlighet att försörja sig på annat sätt än genom sitt arbete, under sin

anställning visat nit och intresse och städse fört en hedrande vandel.

Med hänsyn till Magnussons väl vitsordade tjänstgöring vid trädgårdsskolan

har det synts lantbruksstyrelsen billigt, att ett årligt understöd av allmänna

medel bereddes Magnusson. På grund av föreliggande omständigheter

syntes detta understöd lämpligen böra fastställas till 384 kronor eller

det belopp, varmed pension som regel utginge till änka efter vissa statsanställda

(jämför riksdagens skrivelse nr 149/1926).

Då Magnusson efter långvarigt arbete vid lantbruks- och mejeriinstitutet

vid Alnarp inom kort måste lämna sin anställning till följd av sjukdom,

som gjorde henne för framtiden fullständigt oförmögen att genom arbete

försörja sig, har statskontoret ansett goda skäl föreligga att åt henne utverka

pension i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag. Pensionen

syntes böra beviljas att utgå från och med månaden näst efter den, varunder

Magnusson bleve entledigad från sin anställning vid nämnda institut.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag goda skäl tala

för, att ett årligt understöd beviljas ifrågavarande arbeterska vid Alnarps

trädgårdsskola. Understödet torde böra sättas till det av lantbruksstyrelsen

och statskontoret tillstyrkta beloppet av 384 kronor för år, att, på sätt statskontoret

föreslagit, utgå från och med månaden näst efter den, varunder

Magnusson entledigas från sin anställning.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att arbeterskan vid trädgårdsskolan vid Alnarp

Fredrika Kristina Magnusson må från och med månaden

näst efter den, varunder hon entledigas från sin anställning

därstädes, under sin återstående livstid från allmänna

indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av

384 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

3

2:o.

I skrivelse den 3 september 1927 har styrelsen för centralanstalten för

försöksväsendet på jordbruksområdet, med överlämnande av framställningar

i ämnet från föreståndaren för anstaltens avdelning för lantbrukskemi,

professorn Sven Odén, samt förutvarande extra assistenten vid nämnda avdelning

Lars Hugo Larsson, anhållit om åtgärders vidtagande för beredande

av pension åt bemälde Larsson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas huvudsakligen följande.

Larsson, som är född den 29 maj 1882 samt efter avlagd studentexamen

vissa tider bedrivit studier vid Uppsala universitet och Stockholms högskola,

har från och med den 1 juli 1911 intill den 1 juli 1927 tjänstgjort

såsom extra assistent vid nämnda anstalts lantbrukskemiska avdelning. På

grund av försvagad hälsa har han från och med sistnämnda dag måst

lämna sin befattning.

Såsom framgår av i ärendet företedda läkarintyg är Larssons hälsa undergrävd.

Enligt det senast i ärendet avgivna intyget lider han av kronisk tarmkatarr

med betydlig kraftnedsättning, vilken sjukdom med all sannolikhet

kommer att i hög grad nedsätta hans arbetsförmåga för framtiden. Av Larsson

har gjorts gällande, att hans sjukdomstillstånd till stor del förorsakats

av de dåliga hygieniska förhållandena i kemiska avdelningens dåvarande

arbetslokaler. Av särskilda läkare har jämväl uttalats den uppfattningen,

att arbetslokalernas beskaffenhet väsentligt bidragit att undergräva hans

hälsa.

Den kemiska avdelningens förutvarande föreståndare, professorn H. G. Söderbaum,

som under år 1923 avgick från sin tjänst, har vitsordat, att

Larsson med nit och skicklighet fullgjort sina åligganden; och den nuvarande

avdelningsföreståndaren förutbemälde Odén uttalar, att Larsson efter

måttet av sina krafter sökt på bästa sätt fylla sina plikter.

Larsson saknar egna medel för sitt uppehälle samt åtnjuter icke underhåll

av annan.

Med angivande att han vid tiden för assistentförordnandets upphörande

uppburit en årsavlöning av 4,320 kronor, har Larsson, under åberopande

tillika av de med avseende å uppkomsten av hans sjukdom föreliggande

förhållandena, ifrågasatt en pension av 2,000 kronor för år.

Centralanstaltens styrelse har anfört bland annat följande.

Anstaltens nämnd hade tillstyrkt ansökningen. Då Larsson måste anses

mindre förmögen att försörja sig och dessutom vore i avsaknad av egna

tillgångar, vore det enligt styrelsens mening önskligt, att någon pension

måtte beredas honom.

Styrelsen finge erinra om att förre extra assistenten vid avdelningen Karl

Wilhelm Svensson genom beslut av 1927 års riksdag tillerkänts en årlig

pension av 1,716 kronor. Då dennes tjänstgöring varit av samma art och

omfattning som Larssons och fallen i övrigt torde vara fullt jämförliga,

syntes det styrelsen som om en pension åt Larsson borde kunna utmätas

till ungefär samma belopp som fastställts för Svenssons pension, och föresloge

styrelsen pensionens bestämmande till 1,716 kronor, att utgå från och

med den 1 juli 1927.

Pension åt

förutvarande

extra assistenten

vid een

tralanst alten

för forsÖkst''äsendet

på

jordbruksområdet
L.

H. Larsson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Tilläggspension

åt f. d.

läraren vid

veterinärhögskolan

A. R.

Talman.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 10 oktober 1927 anfört följande.

De skäl, som legat till grund för riksdagens medgivande rörande pension

till nyssnämnde extra assistenten Svensson, torde i lika hög grad få

anses vara för handen beträffande Larsson. På grund härav ansåge sig

statskontoret icke böra motsätta sig förslaget om utverkande åt Larsson av

någon pension av statsmedel. Larssons avlöning, 4,320 kronor, motsvarade

en avlöning på billigaste ort av 3,426 kronor. Pensionsunderlaget, beräknat

efter z/, av sistnämnda lönebelopp, utgjorde alltså 2,284 kronor. Emellertid

kunde Larsson räkna endast 16 fulla tjänstår i statens tjänst. Pension för

honom syntes därför böra, i enlighet med de principer, som tillämpats vid

bestämmande av pension åt Svensson och andre kanslisekreteraren C. H.

Sjöcrona (prop. nr 94:1926) böra fastställas till 3/i av sagda pensionsunderlag,

vilket utgjorde 1,713 kronor, eller efter avrundning till närmast högre,

med tolv jämnt delbart tal 1,716 kronor. På grund härav tillstyrkte statskontoret,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Larsson finge från

och med den 1 juli 1927 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

uppbära pension till ett belopp av 1,716 kronor för år.

Med stöd av utredningen i ärendet och i anslutning till riksdagens tidigare

beslut i likartade fall vill jag förorda framställning till riksdagen

om beviljande enligt myndigheternas förslag av pension åt Larsson.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förutvarande extra assistenten vid centralanstaltens

för försöksväsendet på jordbruksområdet avdelning för

lantbrukskemi Lars Hugo Larsson må, räknat från och

med den 1 juli 1927, under sin återstående livstid å

allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension

av 1,716 kronor.

3:o

I en den 18 maj 1925 dagtecknad framställning har dåvarande läraren i

hovbeslag vid veterinärhögskolan Axel Robert Pålman, med förmälan att

han, förutom sin blivande pension för nämnda lärartjänst, ägde åtnjuta

militär pension i egenskap av f. d. regementsveterinär i reserven, anhållit,

att han vid sin avgång från lärarbefattningen vid högskolan måtte berättigas

komma i åtnjutande av båda pensionerna oavkortade.

Häröver hava infordrade utlåtanden avgivits den 25 september 1925 av

arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, den 11 januari

1926 av statskontoret och den 29 mars 1927 av 1926 års pensionsutredning,

varefter — sedan Pålman inkommit med en den 2 maj 1927 dagtecknad

skrift i ärendet — statskontoret den 2 september 1927 däri avgivit förnyat

utlåtande.

De föreskrifter, som i fall, varom nu är fråga, reglera ordningen för pensions

utbetalande, återfinnas i 16 § 3:o i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

o

sid. 1) angåeende civila tjänstinnehavares rätt till pension, sådant samma lagrum

lyder enligt lagen den 17 juni 1908 (nr 62 sid. 1). Enligt nämnda föreskrifter

gäller, att för den, som vid avgång från tjänst, varå pensionslagen

är tillämplig, åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst, som

ej faller under samma lag, pension för den förra tjänsten må utgå med en

tredjedel av det belopp, som eljest skolat utgå, dock att, därest härigenom

de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,

pensionen må ökas med vad som motsvarar skillnaden.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Pålman från och med den 1

februari 1923 såsom förutvarande regementsveterinär i reserven äger uppbära

en årlig pension till belopp, som med inberäkning av förhöjning enligt

kungörelsen nr 280/1925 uppgår till 348 kronor. Pålman, som den 9 juni

1925 uppnått den ålder av 65 år, då han varit skyldig att avgå från sin

lärartjänst vid veterinärhögskolan, men genom Kungl. Maj:ts beslut den

13 mars 1925 medgivits att däri kvarstå intill den 1 september 1926, åtnjuter

enligt den civila pensionslagen från och med samma dag pension å

lärartjänsten med 5,724 kronor för år, dock att han jämlikt ovan omförmälda

bestämmelser i civila pensionslagen därav må uppbära allenast så

mycket, att hans båda pensioner sammanlagt uppgå till sistnämnda belopp.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava i sitt

yttrande i ärendet erinrat, att i den proposition (nr 153) med förslag till

civil tjänstepensionslag, som förelädes 1925 års riksdag, ehuru densamma

icke blev av riksdagen bifallen, pensionerna enligt reservbefälsförordningen

likställdes med pensioner för statstjänst1 och icke ansetts böra, såsom av

arméförvaltningen ifrågasatts, utgå oberoende av pension enligt den civila

pensionslagen. Med avseende härå har arméförvaltningens civila departement

och sjukvårdsstyrelse vidare anfört.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets

ordnande hade, vad beträffade arméns reserver av befäl, uttalats, bland

annat, att försvarsrevisionen framhållit, att det vore av största vikt att icke

blott den för mobiliserings behovets fyllande nödvändiga personalen kunde

anskaffas, utan även att den i kvalitativt hänseende komme att motsvara

de fordringar, vilka måste ställas på densamma. Av de för fyllande av

detta behov befintliga reservbefälskategorierna utgjorde, enligt vad statsrådet

och chefen för försvarsdepartementet i sitt yttrande till det vid

nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet, sid. 130, anfört, de i reserven

utnämnda den talrikaste och med avseende på mobiliseringsbehovets

fyllande den viktigaste gruppen. Med denna kategori fullt jämnställd torde

vara att anse den personal, som övergått från beställning på aktiv stat till

1 .Jämlikt omförmälda lagförslag skulle vid förening av tjänstepension, som avses i samma

förslag, med pension för statstjänst, vara den nya lagen icke skulle äga tillämpning, av den

förra pensionen utgå den enligt lagförslaget såsom avgiftspension betecknade delen av pensionen

samt därutöver så stort belopp av statspensionen, som kunde erfordras, för att tjänstepensionen

enligt den nya lagen jämte vad av den andra pensionen finge vid sådan förening

åtnjutas skulle motsvara sammanlagda beloppet av den större pensionen och en tredjedel av

den mindre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

reserven utan pension och därstädes fullgjorde för ovannämnd kategori författningsenligt

föreskriven tjänstgöringsskyldighet.

För att stimulera rekryteringen av reservkadrarna hade 1925 års riksdag

fastställt bestämmelser om vissa förbättrade förmåner, bland vilka den om

höjda pensioner torde utgöra den viktigaste.

För i reserven redan anställd personal torde intjänandet av den med anställningen

förenade pensionen vara ett av de viktigaste skälen för personalens

kvarstående i reserven.

Om den pension, som jämlikt gällande bestämmelser efter fullgjord tjänstgöring

vid viss ålder tillfölle officerare och underofficerare i reserven samt

civilmilitärer tillhörande fältläkar- och fältveterinärkårens reserver, skulle

medföra motsvarande minskning i denna personal eventuellt tillkommande

pension för annan statstjänst, vore därmed motivet för personalens kvarstående

i reserven bortfallet. Följden härav skulle bliva, att många för

tjänst såsom officerare i reserven, respektive anställning i de civilmilitära

kårernas reserver särskilt kvalificerade personer, vilka innehade civila statstjänster

exempelvis vid kommunikationsverken eller såsom assistenter, laboratorer

eller i andra befattningar vid vetenskapliga institutioner, skulle

komma att hållas utanför reservanställningen.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som funne

skäligt att Pålman bereddes den av honom ifrågasatta förmånen, hemställde

fördenskull att, därest densamma icke skulle komma honom tillgodo genom

införande i blivande ny pensionslag av allmänna bestämmelser enligt arméförvaltningens

ovannämnda tidigare förslag, särskild framställning måtte

avlåtas till riksdagen i ansökningens syfte.

1926 års pensionsutredning har i ärendet anfört följande.

I sitt den 29 mars 1927 avgivna betänkande med förslag till ny civil

pensionslag m. m. hade 1926 års pensionsutredning (sid. 98 101) upptagit

till behandling frågan om rätt att med civil tjänstepension förena annan

pension. Med stöd av den motivering, pensionsutredningen därvid framlagt,

hade i 38 § av förslaget till civil tjänstepensionslag intagits ett stadgande

av innebörd, att den reduktion av pensionsbelopp, som eljest skulle inträda

vid sammanträffande av flera pensioner, icke skulle äga rum vid förening

av tjänstepension enligt civila tjänstepensionslagen med sådan pension, som

utginge enligt gällande bestämmelser i fråga om pensionering av försvarsväsendets

reserver av befäl och civilmilitär personal. Därest det sålunda

föreslagna lagstadgandet varit tillämpligt å sökanden vid hans numera

skedda avgång från lärarbefattningen vid veterinärhögskolan, skulle han

varit berättigad att oavkortade uppbära såväl tjänstepension på grund av

sagda tjänst som ock pension enligt reservbefälsförordningen. Då emellertid

enligt l:a punkten av övergångsbestämmelserna till lagförslaget lagen icke

skulle äga tillämpning å den, som avgått från tjänsten före det lagen blivit

gällande för den befattning, från vilken avgången skett, skulle, även om

sagda lagförslag vunne godkännande, stadgandena i 16 § 3:o i 1907 års

civila pensionslag förbliva å sökanden tillämpliga och han sålunda icke

vara berättigad åtnjuta högre sammanlagda pensionsförmåner än som motsvarade

pensionen för lärartjänsten. Enligt vad statskontoret i tidigare ärende

rörande anstånd med avsked för Pålman från hans lärarbefattning meddelat,

hade emellertid i liknande fall som det nu föreliggande framställning

plägat göras hos riksdagen om beviljande av tilläggspension till så stort

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 7

belopp, att vederbörandes sammanlagda pensionsförmåner komme att motsvara

den större pensionen med tillägg av en tredjedel av den mindre. Vid sådant

förhållande hade pensionsutredningen ansett sig böra tillstyrka, att även

beträffande sökanden en dylik framställning avlätes till riksdagen.

Sedan statskontoret i sitt första utlåtande i ärendet med hänsyn till en

väntad ny civil tjäntepensionslag hemställt, att förevarande ansökning ej

måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, har statskontoret i sitt utlåtande

den 2 september 1927 — med erinran om sitt ovan omförmälda tidigare uttalande

rörande huru i liknande fall som det nu föreliggande framställning

plägat göras till riksdagen om beviljande av tilläggspension (jfr prop. nr 49

punkt 4 till 1925 års riksdag) — framhållit, att tilläggspensionen till Pålman

horde utgöra x/3 av 348 kronor eller, efter avjämning till närmaste med

12 i helt krontal jämnt delbara belopp, 120 kronor samt att beloppet torde

böra anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten från och med den

1 september 1926, då Pålman började uppbära sin civila pension.

I likhet med 1926 års pensionsutredning och statskontoret samt i anslutning

jämväl till vad förut tillämpats finner jag billigt, att Pålman ställes något

gynnsammare i pensionshänseende än vad som skulle bliva fallet vid tilllämpning

av nu gällande bestämmelser. Jag vill fördenskull tillstyrka, att

han beredes] tilläggspension till sådant belopp, att sammanlagda pensionsförmånerna

motsvara hans civila pension med tillägg av 1/:l av den militära

pensionen.

I överensstämmelse med statskontorets förslag skulle med sådan beräkning

tilläggspensionen utgöra i avrundat tal 120 kronor att från och med den

1 september 1926 utgå från allmänna indragningsstaten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva.

att förutvarande läraren vid veterinärhögskolan, förutvarande

regementsveterinären i reserven Axel Robert

Pålman må, räknat från och med den 1 september 1926,

under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig tilläggspension av 120 kronor.

4:o.

I skrivelse den 10 oktober 1927 har lantmäteristyrelsen gjort framställning

om beredande av pension åt amanuensen i styrelsen, f. d. överstelöjtnanten

Gustaf Sahlin.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, följande.

Sahlin är född den 17 maj 1855 och uppnår alltså nästkommande födelsedag

73 år. Han erhöll den 14 maj 1910 avsked från beställning såsom

major vid Gotlands infanteriregemente från och med den 18 samma månad

samt utnämndes till överstelöjtnant i armén den 26 september 1918. Under

år 1922 har Sahlin avgått ur armén. Från arméns pensionskassa äger

Departements
chefen.

Pension åt

amanuensen

hos lantmäteristyrelsen,

f. d. öierstelöjtnanten

G.

Sahlin.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Sahlin såsom militär uppbära pension till ett sammanlagt belopp utom dyrtidstillägg

av 4,620 kronor.

Lantmäter istyr elsen bar i ärendet anfört:

I likhet med ett stort antal andra officerare hade Sahlin vid sidan om

sin militära tjänst ägnat sig åt lantmäteriet. Efter fullgjord elevtid och

avlagd lantmäteriexamen konstituerades han den 15 maj 1886 till lantmäteriauskultant,

vilken benämning å examinerade lantmätare från och med

ingången av år 1921 utbytts mot extra lantmätare. Den 5 februari 1901

hade Sahlin erhållit lantmäteristyrelsens tillstånd till så kallad vidsträcktare

verksamhet d. v. s. befogenhet att på eget ansvar i viss utsträckning handlägga

lantmäteriförrättningar. Sahlin hade år 1909 av länsstyrelsen i Gotlands

län föreslagits till befordran till vice kommissionslantmätare, men

detta år inställdes alla befordringar i avvaktan på genomförande av den

samma år beslutade omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Sahlin

hade efter konstituerandet varit verksam såsom tjänstemedhjälpare, intill

dess han den 18 oktober 1909 inträdde såsom amanuens i lantmäteristyrelsen,

i vilken egenskap han vid ingivandet av ansökning om pension tjänstgjorde.

Sahlins verksamhet före tillträdet av anställning i styrelsen hade ej varit av

större omfattning, men den hade sedermera varit desto trägnare. Arbetet inom

styrelsen hade ofta på grund av göromål ens omfattning måst utsträckas utöver

den bestämda dagliga tjänstgöringstiden, varjämte även söndagar ofta

använts till arbete. Sahlins åligganden i lantmäteristyrelsen hade bestått i

att bereda och föredraga personalärenden av löpande beskaffenhet jämte

vissa ekonomiska ärenden, att upprätta härvid förekommande expeditioner

samt att rörande dessa ämnen föra erforderliga liggare. I stort sett hade

han alltså ombesörjt arbeten, som plägade åligga sekreterare och därmed likställda

befattningshavare inom förvaltningen. Sahlins hela verksamhet

hade karakteriserats av stor plikttrohet och samvetsgrannhet.

Löneförmånerna för lantmäteristyrelsens amanuenser hade under den tid

av 18 år Sahlin tjänstgjort såsom amanuens undergått många förändringar.

Sedan ingången av 1921 hade emellertid Sahlin uppburit å stat för extra

lantmätare uppfört arvode å 1,500 kronor samt 2,800 kronor amanuensarvode

jämte tillfällig löneförbättring därå, 700 kronor, eller tillhopa 5,000

kronor, vartill kommit dyrtidstillägg enligt grunder, som gällt för icke

reglerade verk.

Sahlins krafter hade på sista tiden synts nedsatta, och i samförstånd med

honom ansåge sig lantmäteristyrelsen på grund härav och jämväl av principiella

skäl icke böra förnya hans förordnande vid utgången av år 1927.

Att billighet och rättvisa fordrade, att Sahlin vid sin avgång från lantmäteristaten

bereddes pension, därom torde någon tvekan knappast råda.

Att så skedde stode i överensstämmelse med en uppfattning, som under

senare åien vunnit allt större och större stadga inom förvaltningen.

Vad anginge beloppet å blivande pension syntes detta, vid det förhållande

att Sahlin ägde tillgodoräkna sig 37 tjänsteår, böra beräknas till två tredjedelar

av 5,000 kronor eller 3,340 kronor, vilket belopp emellertid med hänsyn

till bestämmelserna i 16 § 3:o i lagen den 11 oktober 1907 angående

civila tjänsteinnehavares rätt till pension torde reduceras till en tredjedel

eller ettusen etthundra tjugo kronor. Lantmäteristyrelsen ville vidare erinra

därom, att för Sahlin, vilken såsom icke ordinarie tjänsteman i lantmäteristyrelsen

icke erlagt några pensionsavgifter, enligt sedvanlig tillämpning

skulle beräknas en ytterligare nedsättning av pensionen. Med hänsyn till

dennas ringa belopp och Sahlins höga ålder ansåge sig dock styrelsen kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 109. 9

ifrågasätta, att på denna grund icke behövde beräknas någon ytterligare

avkortning.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 25 oktober 1927 uttalat sig

sålunda:

I likhet med lantmäteristyrelsen ansåge även statskontoret, att billigheten

bjöde, att någon pension av statsmedel bereddes Sahlin, när han vid framskriden

ålder och efter långvarigt arbete vid lantmäteriet lämnade sin amanuensbefattning.

Statskontoret hade för sin del icke haft annat att erinra

beträffande styrelsens förslag än att pensionsbeloppet, som efter matematisk

uträkning skulle utgöra 1,111 kronor 11 öre, men av styrelsen avrundats

till närmast högre tiotal, torde böra bestämmas till närmast högre i fullt

krontal med tolv jämnt delbara tal eller alltså till 1,116 kronor. Statskontoret

hemställde alltså, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att Sahlin måtte, utöver honom från arméns pensionskassa tillkommande

pensionsförmåner, från och med månaden näst efter den, då han lämnade

sin amanuensbefattning, åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten

till belopp av 1,116 kronor.

På de skäl, ämbetsverken anfört, vill jag tillstyrka, att någon pension

från allmänna indragningsstaten beredes Sahlin, när han efter en väl vitsordad

och långvarig tjänstgöring vid lantmäteriet lämnar sitt arbete därstädes.

Mot det av statskontoret föreslagna beloppet har jag icke något att

erinra.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att amanuensen hos lantmäteristyrelsen, f. d. överstelöjtnanten

Gustaf Sahlin må, utöver honom på grund av

hans förutvarande militära anställning tillkommande

pensionsförmåner, från och med den 1 januari 1928 åtnjuta

en årlig pension från allmänna indragningsstaten

till belopp av 1,116 kronor.

5:o.

I skrivelse den 7 juli 1926 har styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut hemställt

om pension till läraren vid institutet John Louis Nathorst, vilken

jämväl är anställd som lärare vid lantmäteriundervisningen och skogshögskolan.

I ärendet hava infordrade utlåtanden avgivits den 27 augusti 1926 av

lantbruksstyrelsen, den 1 februari 1927 av lantmäteristyrelsen, den 31 mars

1927 av styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt samt den

5 juli 1927 av statskontoret.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Nathorst, som är

född den 26 juni 1860, innehaft befattning under tiden 1882 — 1889 såsom

förste lärare vid lantbruks- och lantmannaskolor och under tiden 1889—

1912 såsom föreståndare för lantbruksskolor, eller sammanlagt såsom förste

Departements
chefen.

Pension åt

läraren vid

lantmäteriundervisningen

m. m.

J. L. Nathorst

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

lärare 7 år och såsom föreståndare 23 år. Nathorst tjänstgör sedan 1912

såsom- lärare i jordbrukslära med jordbruksekonomi och jordvärderingslära

vid lantmäteriundervisningen, sedan 1913 såsom lärare i växtodlingslära vid

Ultuna lantbruksinstitut och sedan 1914 såsom lärare i jordbrukslära och

jordbruksekonomi vid skogshögskolan.

Såsom lärare vid lantmäteriundervisningen — å vilken befattning, jämlikt

de av Kungl. Maj:t den 20 juli 1923 fastställda stadgarna för samma undervisning,

förordnande av lantmäteristyrelsen meddelas för ett läsår i sänder

— åtnjuter Nathorst avlöning med 4,000 kronor jämte tillfällig löneförbättring

med 800 kronor, samt såsom lärare vid Ultuna lantbruksinstitut 3,000

kronor och vid skogshögskolan 2,460 kronor, allt för år räknat. Nathorsts

sammanlagda årsinkomst av nämnda tre lärarbefattningar utgör sålunda

10,260 kronor, varå dyrtidstillägg utgår med för oreglerade verk gällande

högsta belopp. Intill den 1 juli 1926, då skogshögskolan i avlöningshänseende

nyreglerades, har hans avlöning därifrån utgjort 2,350 kronor.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har för sin del vitsordat det nitiska

och förtjänstfulla arbete, som Nathorst nedlagt vid undervisningen vid Ultuna.

Under framhållande tillika att Nathorst under 37 år i så gott som

oavbruten följd varit verksam som lantbruksskoleföreståndare och lärare

vid högre undervisningsanstalter har styrelsen hemställt, att pensionen måtte

bestämmas till 4,800 kronor för år eller samma belopp, som utginge till

föreståndare vid lantbruksskolor.

Lantbruksstyrelsen har erinrat, att Nathorst huvudsyssla torde vara läraruppdraget

vid lantmäteriundervisningens kulturtekniska kurs samt att frågan

om pension åt Nathorst i första hand borde bedömas med hänsyn till hans

verksamhet på lantmäteriområdet.

Vidare har lantbruksstyrelsen uttalat följande.

Med hänsyn till Nathorst långvariga på ett förtjänstfullt sätt utövade

lärarverksamhet ansåge styrelsen önskvärt, att han vid avgång från sina

nuvarande befattningar tillförsäkrades pension. Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut

hade angivit visst belopp, 4,800 kronor, som Nathorst skulle

erhållit i pension, därest han kvarstått såsom föreståndare för statsunderstödd

lantbruksskola. Därvid hade dock icke tagits i betraktande, att Nathorst

icke erlagt några pensionsavgifter och således för att erhålla full pension

haft att inbetala en betydande engångsavgift. Enligt bestämmelserna rörande

pensionering av föreståndare och lärare vid de statsunderstödda lantbruksoch

lantmannaskolorna skulle Nathorst, därest pensionsavgifter för honom

icke erlagts, endast kunnat påräkna en pension av cirka två tredjedelar av

4,800 kronor eller omkring 3,200 kronor. Givetvis borde emellertid frågan

om storleken av den pension, som kunde tillerkännas Nathorst, bliva föremål

för ytterligare utredning.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har lantmäteristyrelsen vitsordat, att

Nathorst på ett förtjänstfullt sätt utövat sin lärarbefattning vid lantmäteriundervisningen.

Denna befattning finge ockjj anses som hans huvudanställning.

Orsaken till att Nathorst icke vore ordinarie befattningshavare

vore närmast att söka i det förhållandet, att lantmäteriundervisningen —

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

11

med tanke bland annat på dess eventuella sammanförande med annan

högskola — fortfarande vore uppförd på extra stat. Denna omständighet

borde dock icke få förhindra, att pension bereddes lärarna vid lantmäteriundervisningen.

Själva pensionsbeloppet har lantmäteristyrelsen efter viss

angiven beräkningsgrund ansett böra bestämmas till 4,000 kronor för år

räknat.

Styrelsen för sko g shö g skolan och statens skogsförsöksanstalt bar, med

vitsordande att Nathorst med utmärkt nit och skicklighet fullgjort sin

undervisningsskyldighet vid skogshögskolan, föreslagit, att han måtte tillerkännas

pension.

Med avseende å beräknande av dennas belopp, har styrelsen anfört bland

annat följande.

Det förhållandet, att varken skogshögskolan, lantmäteriundervisningen eller

Ultuna lantbruksinstitut kunnat erbjuda full verksamhet för en lärarkraft

å detta område, borde icke förhindra att vid pensionens bestämmande hänsyn

toges till den sammanlagda av Nathorst presterade verksamheten, varför

också vid pensionens beräknande den sammanlagda avlöningssumman torde

böra tagas i betraktande, dock med skälig reduktion för icke inbetalda

pensionsavgifter. Från denna synpunkt torde den av styrelsen för Ultuna

lantbruksinstitut ehuru på andra grunder tillstyrkta pensionen å 4,800 kronor

ej anses oskälig.

Därest Nathorst ej samtidigt skulle avgå från samtliga tjänster, borde

pensionen uppdelas sålunda, att minskning för ännu innehavd tjänst skedde

med belopp, som vid pensionens beviljande borde särskilt bestämmas.

Statskontoret har i ärendet anfört följande.

Med hänsyn till den långvariga och väl vitsordade verksamhet Nathorst

utövat i det allmännas tjänst, därav under 15 år i statstjänst, ansåge statskontoret

det vara med billighet överensstämmande, att något årligt understöd

av statsmedel bereddes Nathorst, då han på grund av hög ålder lämnade

de anställningar han innehade. Vad pensionsbeloppet beträffade ville

statskontoret föreslå, att Nathorst måtte komma i åtnjutande av ett sammanlagt

pensionsbelopp av 4,200 kronor, därav 8,000 kronor för lärarbefattningen

vid lantmäteriundervisningen samt 600 kronor för en var av lärarbefattningarna

vid lantbruksinstitutet vid Ultuna och vid skogshögskolan. allt

för år räknat, att från allmänna indragningsstaten utgå från och med månaden

näst efter den, vari avgång från respektive befattning komme att

äga rum.

Under åberopande av den i ärendet åvägabragta utredningen rörande

Nathorsts långvariga väl vitsordade verksamhet i det allmännas tjänst tillstyrker

jag, att pension beredes Nathorst; och synes beloppet av pensionen

lämpligen böra i överensstämmelse med statskontorets förslag bestämmas

till 4,200 kronor att utgå på sätt samma ämbetsverk ifrågasatt. Jag hemställer

alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att läraren vid lantmäteriundervisningen, lantbruksinstitutet

vid Ultuna och skogshögskolan John Louis

Nathorst må under sin återstående livstid från allmänna

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Pension åt f.

vaktmästare

biträdet vid

avvittringskontoret

i

Umeå änkan

Anna Sofia

Olas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

indragningsstaten uppbära en årlig pension av 4,200

kronor, varav 3,000 kronor för lärarbefattningen vid

lantmäteriundervisningen samt 600 kronor för vardera

av lärarbefattningarna vid nämnda lantbruksinstitut

och skogshögskolan, att för varje befattning utgå från

och med månaden näst efter den, varunder avgång från

befattningen äger rum.

6:o.

I skrivelse den 3 oktober 1927 har lantmäteristyrelsen, med överlämnande

av en av förutvarande styresmannen vid avvittringsverket i Västerbottens

och Norrbottens län distriktslantmätaren W. Jönsson i ämnet gjord framställning,

hemställt om pension med ett årligt belopp av 300 kronor, att

utgå från början av år 1927, åt förutvarande vaktmästarbiträdet vid avvittringskontoret

i Umeå änkan Anna Sofia Glas, född Danielsson.

Av de till ärendet hörande handlingar inhämtas bland annat följande.

Änkan Glas, som är född den 5 september 1864, har från år 1910 till tiden

för avvittringsverkets indragning den 30 juni 1924 varit anställd å nämnda

avvittringskontor. Hennes man, som varit i tjänst som vaktmästare hos

enskild person, avled för omkring sex år sedan. Någon pension efter honom

utfaller icke till änkan. Den bouppteckning, som upprättades i anledning

av mannens död, utvisade en behållning i boet av omkring 800 kronor.

Änkan Glas’ kroppskrafter äro enligt läkarintyg genom sjukdom betydligt

nedsatta.

Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse anfört huvudsakligen följande.

Vid tidpunkten för avvittringsverkets indragning hade änkan Glas uppnått

en ålder av nära 60 år. Allt sedan nämnda tidpunkt, då hon alltså

utan eget förvållande blivit utan sysselsättning, hade hon haft sin försörjning

av arbete i privat tjänst med städning och dylikt. Hennes kroppskrafter

vore dock numera betydligt nedsatta, och syntes änkan Glas i den mån

krafterna minskades bliva alltmera oförmögen att såsom hittills genom arbete

försörja sig.

Det arbete änkan Glas utfört å avvittringskontoret i Umeå hade innefattat,

förutom vanligen förekommande vaktmästargöromål, även städning

av lokalen, som inrymde sju större rum, samt upphuggning och inbärande

av all ved för kontorets uppvärmning. Såsom löneförmåner hade änkan

Glas härför åtnjutit fri bostad om två rum, lyse och ved samt för vart och

ett av de tre sista åren av sin tjänstgöring jämväl en lön av 100 kronor.

Med ledning av socialstyrelsens uppgifter i Hyresräkningen år 1924, del I,

torde värdet av naturaförmånerna kunna beräknas till omkring 550 kronor

och således samtliga löneförmånerna under senare åren till omkring 650

kronor för år.

Änkan Glas hade icke några barn eller närmare anhöriga, vilka kunde

anses hava skyldighet att försörja henne. Enligt intyg från Umeå stads

fattigvårdsstyrelse vore hon medellös. Hittills hade hon dock ej nödgats

för sitt uppehälle påkalla kommunens hjälp.

Då änkan Glas under fjorton år arbetat i avvittringsverkets tjänst och då

hennes avgång från tjänsten närmast föranletts av nedläggandet av det

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

verk, hon varit anställd i, torde det få anses med billighet överensstämmande,

att någon pension bereddes henne.

Såsom underlag vid beräkning av pensionsbeloppets storlek torde kunna

tjäna värdet av de förmåner, hon för sitt arbete under senare åren åtnjutit.

Därest änkan Glas innehaft ordinarie anställning skulle hon, i överensstämmelse

med bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension, efter uppnådda sextio år och trettio tjänsteår

hava varit berättigad till en pension motsvarande två tredjedelar av lönen,

vilken pension emellertid, då hon vid avgången kunde tillgodoräkna sig

endast omkring 14 tjänsteår, borde utgått såsom avkortad pension med 210

kronor. Vid det förhållande att några pensionsavgifter i förevarande fall

icke erlagts, skulle även sistnämnda belopp reduceras, vilket i betraktande

av de omständigheter, varunder tjänstgöringen slutat, och för att pensionen

verksamt skulle kunna bidraga till uppehället för änkan Glas dock icke

syntes böra ifrågakomma. Fastmera syntes det lantmäteristyrelsen att, då

änkan Glas, vars tjänstgöring vid avvittringskontoret i Umeå alltid kännetecknats

av plikttrohet och omtanke, genom sjukdom numera torde vara

urståndsatt att vinna sin försörjning, starka skäl talade för sådan höjning

av beloppet, att pensionen bestämdes till lägst 300 kronor.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 16 november 1927 icke funnit

något att erinra beträffande den gjorda framställningen samt tillstyrker vidtagande

av åtgärd i enlighet med vad lantmäteristyrelsen hemställt.

Såsom av ärendet framgår, har änkan Glas under flera år utfört ett väl Departementsvitsordat

arbete vid avvittringskontoret i Umeå, vilket arbete genom avvittringsverkets

indragning upphört. På grund härav och med hänsyn till

hennes knappa ekonomiska omständigheter samt sjuklighet anser jag mig

kunna tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag om en årlig pension åt henne

med 300 kronor räknat från och med den 1 januari 1927.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra vaktmästarbiträdet å avvittringskontoret i

Umeå änkan Anna Sofia Glas, född Danielsson, må, räknat

från och med den 1 januari 1927, under sin återstående

livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension av 300 kronor.

7:o.

Med utlåtande den 7 februari 1928 har lantmäteristyrelsen överlämnat en Understöd d

till styrelsen ställd skrift, däri ritbiträdet Maria Rosman gjort framställning Tltb^ädet^ Mom

erhållande av pension eller understöd.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att sökanden, som är född den 11

februari 1860, allt sedan 1886 intill slutet av 1922 eller under omkring 36

år varit sysselsatt med kartritning för lantmäteriändamål, därav under åren

1902—1922 för lantmäteristyrelsen. Alltsedan sistnämnda tid har hon, enligt

vad som framgår av läkarintyg, varit oförmögen till arbete. Anledningen

till att hon först nu gör framställning om understöd beror på, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Departements
chefen.

Tilläggspension

åt f

förste expi ditionsvakten

vid Svtriges

geologiska

undersökning

A. Hj. Olsson.

hon den 10 januari 1928 förlorat sin moder, med vilken hon bott samman. Modem

åtnjöt statspension såsom änka efter läroverkslärare. Behållningen i

boet efter modern kan enligt föreliggande intyg ej beräknas överstiga 5,000

kronor att fördelas på fem arvingar

Lantmäter istyr elsen vitsordar, att sökandens arbete städse varit präglat

av stor noggrannhet och punktlighet. Med hänsyn till föreliggande ömmande

förhållanden och då ett bifall till framställningen så vitt lantmäteristyrelsen

kunde Unna icke torde kunna anses prejudicerande, förordar styrelsen

bifall till ansökningen i den form och till det belopp, som kan låta

sig göra.

Statskontoret framhåller i remissutlåtande den 10 februari 1928 att, ehuru

sökanden icke innehaft någon mera fast anställning i statens tjänst, syntes

dock den långa tid, varunder hon anlitats för utförandet av vissa ritarbeten

för statens räkning, ävensom det förhållandet att hon numera på grund av

hög ålder vore oförmögen till arbete och syntes befinna sig i nödställd belägenhet

tala för, att något understöd av statsmedel bereddes henne. Då

hennes medelinkomst under de tjuguett år, hon för lantmäteristyrelsens räkning

utfört arbete, uppgått till omkring 600 kronor, syntes understödet, dyrtidstillägg

däri inberäknat, i varje fall icke böra överstiga nämnda belopp.

Med hänsyn härtill funne sig statskontoret böra föreslå, att sökanden från

och med den 1 januari 1928 från allmänna indragningsstaten tillerkändes

ett årligt understöd av 420 kronor, å vilket belopp för närvarande utginge

dyrtidstillägg med 120 kronor, tillhopa alltså 540 kronor.

Med hänsyn till den långa tid sökanden anlitats för arbete i statens tjänst

samt föreliggande ömmande omständigheter vill jag tillstyrka bifall till

framställningen på sätt densamma av statskontoret förordats.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ritbiträdet Maria Rosman må från och med den

1 januari 1928 under sin återstående livstid från allmänna

indragningsstaten uppbära ett årligt understöd

av 420 kronor.

8:o.

Med utlåtande den 22 september 1927 har chefen för Sveriges geologiska

undersökning överlämnat en av förre förste expeditionsvakten vid undersökningen

Alfred Hjalmar Olsson gjord framställning om rätt att efter erhållet

avsked komma i åtnjutande av, utöver honom i nyssnämnda egenskap

tillkommande pension, ett ytterligare pensionstillägg med lämpligt belopp.

Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande.

Olsson, som är född den 19 oktober 1860, anställdes, efter att under sommaren

1877 hava tjänstgjort såsom hantlangare vid de geologiska rekogno
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

sceringarna, i oktober 1877 såsom extra vaktmästare vid geologiska under,

sökningen. Den 1 januari 1880 befordrades Olsson till ordinarie vaktmästare

därstädes samt den 1 januari 1891 till förste vaktmästare, vilken befattning

vid 1922 års ingång uppfördes såsom förste expeditionsvakt. Han

har erhållit avsked från tjänsten, räknat från och med den 20 oktober 1927- med rätt till årlig pension till belopp av 1,824 kronor.

Chefen för undersökningen har anfört huvudsakligen följande.

Förutom göromålen såsom vaktmästare och expeditionsvakt hade Olsson

under största delen av sin vid avgången mer än 50-åriga verksamhet

i Sveriges geologiska undersöknings tjänst haft att ombestyra en mångfald

mera kvalificerade göromål. Hans genast uppmärksammade ovanliga

begåvning för naturforskaruppgifter hade föranlett, att han redan 1879

fick genomgå en instruktionskurs för medverkan i geologisk kartläggning,

och hade han alltsedan år 1881 regelbundet mot reseersättning och särskilt

arvode deltagit under sommarmånaderna i de geologiska kartarbetena. Olssons

stora fallenhet för geologiska kartarbeten hade föranlett, att han sedan flera

årtionden tillbaka varit att räkna som en av de allra skickligaste bland de

extra geologer, som haft sådana arbeten på sin lott. Såsom belysande exempel

på den höga vetenskapliga kvaliteten av Olssons arbeten såsom extra geolog

kunde anföras, att en av honom utförd geologisk karta över de invecklade

berggrundsförhållandena på norra delen av Ornön oförändrad kunnat offentliggöras

i en mycket uppmärksammad vetenskaplig avhandling till internationella

geologkongressen i Stockholm år 1910 ävensom att Olsson själv (år

1911) utarbetat och hållit föredrag på ett så strängt vetenskapligt sällskap

som geologiska föreningen i Stockholm över sina i samband med kartarbeten

gjorda synnerligen viktiga vetenskapliga iakttagelser över de äldsta spåren

av människan på Gotland.

Såsom framhållits i Olssons ansökan, hade Olsson utöver sin lön såsom

vaktmästare, respektive förste expeditionsvakt, sedan länge uppburit ett extra

arvode, från 1889 å 300 kronor och från 1910 å 5U0 kronor, för vissa

andra utom vaktmästarsysslan stående kvalificerade göromål såsom fotografering

för reproduktion av prov och preparat, ordnande och katalogisering

av arkivalier, slamningar av fossil ur jordarter m. m. Alla dessa arbeten

hade Olsson likaledes utfört på ett i alla avseenden berömvärt sätt.

Då det syntes synnerligen befogat, att Olsson vid tillbakaträdandet ifrån

en 50-årig sällsynt vacker verksamhet, ägnad uteslutande åt statens tjänst,

erhölle ett tillägg till sin pension, vilket skulle innebära jämväl någon ersättning

för det kvalificerade och långt utanför hans vaktmästargöromål

fallande arbete, som han sedan drygt 45 år tillbaka utfört, finge undersökningens

chef på det allra livligaste tillstyrka bifall till hans framställning.

Såsom av denna vidare framginge, hade Olssons sammanlagda inkomster för

de utanför vaktmästarsysslorna fallande göromålen utgjort i genomsnitt

863 kronor för år under senaste femårsperiod. I betraktande av det utmärkt

skickliga sätt, på vilket Olsson fullgjort sina mera kvalificerade åligganden,

syntes det icke obefogat, om han till en belöning härför nu tillerkändes i

det närmaste hela detta belopp såsom tillägg till sin pension. En tilläggspension

av 816 kronor skulle bringa Olssons pension till 2,640 kronor, d. v. s.

samma pension som tillkomme manlig tjänsteman i 13:e lönegraden. Då

karaktären av Olssons utanför expeditionsvaktsysslorna fallande göromål

varit sådan, att den snarast bort tillförsäkra en därmed helt upptagen tjänste
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

man en högre löneplacering än den 13:e, kunde en sådan pension icke anses

för hög.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 3 november 1927 gjort följande

uttalande:

Det vore numera mycket vanligt, att vaktpersonalen hos statens verk och

inrättningar användes, förutom i egentliga vaktgöromål, även i allehanda

andra bestyr, som vid vederbörande verk kunde förekomma, såsom skrivning,

kollationering m. m. Detta förhållande, som stode i överensstämmelse

med vad som vid senaste löneregleringar för statens verk förutsattes, kunde

givetvis icke grunda anspråk på någon förhöjning av den pension, som författningsenligt

tillkomme förste expeditionsvakt eller expeditionsvakt. I nu

förevarande fall vore emellertid omständigheterna alldeles säregna, i det att

sökanden för vissa särskilda kvalificerade bestyr, som pålagts honom vid

sidan av vaktgöromålen, uppburit ett arvode, som från och med år 1910

utgjort 500 kronor för år, ävensom sedan lång tid tillbaka under sommarmånaderna

med åtnjutande av ledighet från den ordinarie tjänsten arbetat

såsom extra geolog vid fältarbetena och därvid ådagalagt framstående skicklighet;

och hade detta sistnämnda arbete tillfört honom en extra inkomst av

i medeltal 863 kronor för år. Med hänsyn härtill funne sig statskontoret,

som ansåge omständigheterna i detta fall vara sådana, att all risk för skapande

av ett betänkligt prejudikat vore utesluten, kunna tillstyrka utverkande

åt sökanden av en tilläggspension, vars belopp dock torde böra begränsas

till omkring 500 kronor eller närmast högre i fullt krontal med

tolv jämnt delbara belopp och alltså bestämmas till 504 kronor, att från

allmänna indragningsstaten utgå från och med den 20 oktober 1927 under

sökandens återstående livstid.

Tack vare en ovanlig begåvning för vetenskapliga uppgifter har ifrågavarande

tjänsteman under en stor del av sin långvariga tjänstgöringstid

kunnat användas för högt kvalificerade arbeten av väsentligen annan natur

än de göromål, som ålegat honom på grund av innehavd ordinarie befattning.

Härför har ock gottgörelse i särskild ordning under en lång följd av år

beretts honom.

På grund härav måste jag i detta fall finna en tilläggspension välmotiverad.

Det i detta avseende av statskontoret föreslagna beloppet torde få

anses lämpligt avvägt.

Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre förste expeditionsvakten vid Sveriges geologiska

undersökning Alfred Hjalmar Olsson må, räknat

från och med den 20 oktober 1927, under sin återstående

livstid å allmänna indragningsstaten uppbära, förutom

honom författningsenligt tillkommande pension, en årlig

tilläggspension av 504 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad departementschefen hemställt

i de under l:o—8:o här ovan antecknade ärenden.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar

bifall till vad departementschefen hemställt samt förordnar,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 91 häft. (Nr 109—110.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.