Angående vissa pensioner från allmänna indragning sstaten
1928-02-24 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:109, Angående vissa pensioner från allmänna indragning sstaten
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
1
Nr 109.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa pensioner
från allmänna indragning sstaten; given Stockholms slott den
24 februari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt under punkterna l:o—8:o.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 24 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgken, statsråden
Thykén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför:
l:o.
Hos Kungl. Maj:t har styrelsen för trädgårdsskolan vid Alnarp i skrivelse
den 20 oktober 1927 gjort framställning om beredande från och med den
1 juli 1928 av en årlig pension av 400 kronor åt trädgårdsarbeterskan
Fredrika Kristina Magnusson.
Infordrade utlåtanden i ärendet hava avgivits den 26 november 1927 av
lantbruksstyrelsen och den 9 december 1927 av statskontoret.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 91 häft. (Nr 109—110.)
Pension åt
arbeterskan
vid trädgåidsskolan
vid
Alnarp Fredrika
Kristina
Magnusson.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Departements
chefen.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Magnusson, som är
född den 5 februari 1874, under tiden den 1 april 1894—juni 1906 och
därefter alltsedan den 1 april 1913 med obetydliga avbrott haft anställning
vid Alnarps trädgårdsskola, varav i över 10 år såsom städerska. Hennes
avlöningsförmåner hava utgjort, förutom fri bostad om ett rum och kök, för
år 1922 omkring 1,000 kronor samt för ett vart av därpå följande fem åren
i medeltal 600 kronor. Inkomstminskningen har orsakats dels av lägre
dagsverkspriser och dels av att Magnussons arbetsförmåga på grund av
sjukdom varit så nedsatt, att hon tidvis icke kunnat utföra något arbete.
I ärendet företett läkarbetyg utvisar, att Magnusson på grund av mångårig
astma och åderförkalkning m. m. måste anses för framtiden fullständigt
oförmögen att genom arbete försörja sig själv.
Styrelsen för trädgårdsskolan har anfört, att Magnusson, som saknade
möjlighet att försörja sig på annat sätt än genom sitt arbete, under sin
anställning visat nit och intresse och städse fört en hedrande vandel.
Med hänsyn till Magnussons väl vitsordade tjänstgöring vid trädgårdsskolan
har det synts lantbruksstyrelsen billigt, att ett årligt understöd av allmänna
medel bereddes Magnusson. På grund av föreliggande omständigheter
syntes detta understöd lämpligen böra fastställas till 384 kronor eller
det belopp, varmed pension som regel utginge till änka efter vissa statsanställda
(jämför riksdagens skrivelse nr 149/1926).
Då Magnusson efter långvarigt arbete vid lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp inom kort måste lämna sin anställning till följd av sjukdom,
som gjorde henne för framtiden fullständigt oförmögen att genom arbete
försörja sig, har statskontoret ansett goda skäl föreligga att åt henne utverka
pension i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag. Pensionen
syntes böra beviljas att utgå från och med månaden näst efter den, varunder
Magnusson bleve entledigad från sin anställning vid nämnda institut.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag goda skäl tala
för, att ett årligt understöd beviljas ifrågavarande arbeterska vid Alnarps
trädgårdsskola. Understödet torde böra sättas till det av lantbruksstyrelsen
och statskontoret tillstyrkta beloppet av 384 kronor för år, att, på sätt statskontoret
föreslagit, utgå från och med månaden näst efter den, varunder
Magnusson entledigas från sin anställning.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att arbeterskan vid trädgårdsskolan vid Alnarp
Fredrika Kristina Magnusson må från och med månaden
näst efter den, varunder hon entledigas från sin anställning
därstädes, under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av
384 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
3
2:o.
I skrivelse den 3 september 1927 har styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet, med överlämnande av framställningar
i ämnet från föreståndaren för anstaltens avdelning för lantbrukskemi,
professorn Sven Odén, samt förutvarande extra assistenten vid nämnda avdelning
Lars Hugo Larsson, anhållit om åtgärders vidtagande för beredande
av pension åt bemälde Larsson.
Av handlingarna i ärendet inhämtas huvudsakligen följande.
Larsson, som är född den 29 maj 1882 samt efter avlagd studentexamen
vissa tider bedrivit studier vid Uppsala universitet och Stockholms högskola,
har från och med den 1 juli 1911 intill den 1 juli 1927 tjänstgjort
såsom extra assistent vid nämnda anstalts lantbrukskemiska avdelning. På
grund av försvagad hälsa har han från och med sistnämnda dag måst
lämna sin befattning.
Såsom framgår av i ärendet företedda läkarintyg är Larssons hälsa undergrävd.
Enligt det senast i ärendet avgivna intyget lider han av kronisk tarmkatarr
med betydlig kraftnedsättning, vilken sjukdom med all sannolikhet
kommer att i hög grad nedsätta hans arbetsförmåga för framtiden. Av Larsson
har gjorts gällande, att hans sjukdomstillstånd till stor del förorsakats
av de dåliga hygieniska förhållandena i kemiska avdelningens dåvarande
arbetslokaler. Av särskilda läkare har jämväl uttalats den uppfattningen,
att arbetslokalernas beskaffenhet väsentligt bidragit att undergräva hans
hälsa.
Den kemiska avdelningens förutvarande föreståndare, professorn H. G. Söderbaum,
som under år 1923 avgick från sin tjänst, har vitsordat, att
Larsson med nit och skicklighet fullgjort sina åligganden; och den nuvarande
avdelningsföreståndaren förutbemälde Odén uttalar, att Larsson efter
måttet av sina krafter sökt på bästa sätt fylla sina plikter.
Larsson saknar egna medel för sitt uppehälle samt åtnjuter icke underhåll
av annan.
Med angivande att han vid tiden för assistentförordnandets upphörande
uppburit en årsavlöning av 4,320 kronor, har Larsson, under åberopande
tillika av de med avseende å uppkomsten av hans sjukdom föreliggande
förhållandena, ifrågasatt en pension av 2,000 kronor för år.
Centralanstaltens styrelse har anfört bland annat följande.
Anstaltens nämnd hade tillstyrkt ansökningen. Då Larsson måste anses
mindre förmögen att försörja sig och dessutom vore i avsaknad av egna
tillgångar, vore det enligt styrelsens mening önskligt, att någon pension
måtte beredas honom.
Styrelsen finge erinra om att förre extra assistenten vid avdelningen Karl
Wilhelm Svensson genom beslut av 1927 års riksdag tillerkänts en årlig
pension av 1,716 kronor. Då dennes tjänstgöring varit av samma art och
omfattning som Larssons och fallen i övrigt torde vara fullt jämförliga,
syntes det styrelsen som om en pension åt Larsson borde kunna utmätas
till ungefär samma belopp som fastställts för Svenssons pension, och föresloge
styrelsen pensionens bestämmande till 1,716 kronor, att utgå från och
med den 1 juli 1927.
Pension åt
förutvarande
extra assistenten
vid een
tralanst alten
för forsÖkst''äsendet
på
jordbruksområdet
L.
H. Larsson.
Departements
chefen.
Tilläggspension
åt f. d.
läraren vid
veterinärhögskolan
A. R.
Talman.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 10 oktober 1927 anfört följande.
De skäl, som legat till grund för riksdagens medgivande rörande pension
till nyssnämnde extra assistenten Svensson, torde i lika hög grad få
anses vara för handen beträffande Larsson. På grund härav ansåge sig
statskontoret icke böra motsätta sig förslaget om utverkande åt Larsson av
någon pension av statsmedel. Larssons avlöning, 4,320 kronor, motsvarade
en avlöning på billigaste ort av 3,426 kronor. Pensionsunderlaget, beräknat
efter z/, av sistnämnda lönebelopp, utgjorde alltså 2,284 kronor. Emellertid
kunde Larsson räkna endast 16 fulla tjänstår i statens tjänst. Pension för
honom syntes därför böra, i enlighet med de principer, som tillämpats vid
bestämmande av pension åt Svensson och andre kanslisekreteraren C. H.
Sjöcrona (prop. nr 94:1926) böra fastställas till 3/i av sagda pensionsunderlag,
vilket utgjorde 1,713 kronor, eller efter avrundning till närmast högre,
med tolv jämnt delbart tal 1,716 kronor. På grund härav tillstyrkte statskontoret,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Larsson finge från
och med den 1 juli 1927 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till ett belopp av 1,716 kronor för år.
Med stöd av utredningen i ärendet och i anslutning till riksdagens tidigare
beslut i likartade fall vill jag förorda framställning till riksdagen
om beviljande enligt myndigheternas förslag av pension åt Larsson.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förutvarande extra assistenten vid centralanstaltens
för försöksväsendet på jordbruksområdet avdelning för
lantbrukskemi Lars Hugo Larsson må, räknat från och
med den 1 juli 1927, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 1,716 kronor.
3:o
I en den 18 maj 1925 dagtecknad framställning har dåvarande läraren i
hovbeslag vid veterinärhögskolan Axel Robert Pålman, med förmälan att
han, förutom sin blivande pension för nämnda lärartjänst, ägde åtnjuta
militär pension i egenskap av f. d. regementsveterinär i reserven, anhållit,
att han vid sin avgång från lärarbefattningen vid högskolan måtte berättigas
komma i åtnjutande av båda pensionerna oavkortade.
Häröver hava infordrade utlåtanden avgivits den 25 september 1925 av
arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, den 11 januari
1926 av statskontoret och den 29 mars 1927 av 1926 års pensionsutredning,
varefter — sedan Pålman inkommit med en den 2 maj 1927 dagtecknad
skrift i ärendet — statskontoret den 2 september 1927 däri avgivit förnyat
utlåtande.
De föreskrifter, som i fall, varom nu är fråga, reglera ordningen för pensions
utbetalande, återfinnas i 16 § 3:o i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
o
sid. 1) angåeende civila tjänstinnehavares rätt till pension, sådant samma lagrum
lyder enligt lagen den 17 juni 1908 (nr 62 sid. 1). Enligt nämnda föreskrifter
gäller, att för den, som vid avgång från tjänst, varå pensionslagen
är tillämplig, åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst, som
ej faller under samma lag, pension för den förra tjänsten må utgå med en
tredjedel av det belopp, som eljest skolat utgå, dock att, därest härigenom
de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen må ökas med vad som motsvarar skillnaden.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Pålman från och med den 1
februari 1923 såsom förutvarande regementsveterinär i reserven äger uppbära
en årlig pension till belopp, som med inberäkning av förhöjning enligt
kungörelsen nr 280/1925 uppgår till 348 kronor. Pålman, som den 9 juni
1925 uppnått den ålder av 65 år, då han varit skyldig att avgå från sin
lärartjänst vid veterinärhögskolan, men genom Kungl. Maj:ts beslut den
13 mars 1925 medgivits att däri kvarstå intill den 1 september 1926, åtnjuter
enligt den civila pensionslagen från och med samma dag pension å
lärartjänsten med 5,724 kronor för år, dock att han jämlikt ovan omförmälda
bestämmelser i civila pensionslagen därav må uppbära allenast så
mycket, att hans båda pensioner sammanlagt uppgå till sistnämnda belopp.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava i sitt
yttrande i ärendet erinrat, att i den proposition (nr 153) med förslag till
civil tjänstepensionslag, som förelädes 1925 års riksdag, ehuru densamma
icke blev av riksdagen bifallen, pensionerna enligt reservbefälsförordningen
likställdes med pensioner för statstjänst1 och icke ansetts böra, såsom av
arméförvaltningen ifrågasatts, utgå oberoende av pension enligt den civila
pensionslagen. Med avseende härå har arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse vidare anfört.
I Kungl. Maj:ts proposition till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande hade, vad beträffade arméns reserver av befäl, uttalats, bland
annat, att försvarsrevisionen framhållit, att det vore av största vikt att icke
blott den för mobiliserings behovets fyllande nödvändiga personalen kunde
anskaffas, utan även att den i kvalitativt hänseende komme att motsvara
de fordringar, vilka måste ställas på densamma. Av de för fyllande av
detta behov befintliga reservbefälskategorierna utgjorde, enligt vad statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet i sitt yttrande till det vid
nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet, sid. 130, anfört, de i reserven
utnämnda den talrikaste och med avseende på mobiliseringsbehovets
fyllande den viktigaste gruppen. Med denna kategori fullt jämnställd torde
vara att anse den personal, som övergått från beställning på aktiv stat till
1 .Jämlikt omförmälda lagförslag skulle vid förening av tjänstepension, som avses i samma
förslag, med pension för statstjänst, vara den nya lagen icke skulle äga tillämpning, av den
förra pensionen utgå den enligt lagförslaget såsom avgiftspension betecknade delen av pensionen
samt därutöver så stort belopp av statspensionen, som kunde erfordras, för att tjänstepensionen
enligt den nya lagen jämte vad av den andra pensionen finge vid sådan förening
åtnjutas skulle motsvara sammanlagda beloppet av den större pensionen och en tredjedel av
den mindre.
6
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
reserven utan pension och därstädes fullgjorde för ovannämnd kategori författningsenligt
föreskriven tjänstgöringsskyldighet.
För att stimulera rekryteringen av reservkadrarna hade 1925 års riksdag
fastställt bestämmelser om vissa förbättrade förmåner, bland vilka den om
höjda pensioner torde utgöra den viktigaste.
För i reserven redan anställd personal torde intjänandet av den med anställningen
förenade pensionen vara ett av de viktigaste skälen för personalens
kvarstående i reserven.
Om den pension, som jämlikt gällande bestämmelser efter fullgjord tjänstgöring
vid viss ålder tillfölle officerare och underofficerare i reserven samt
civilmilitärer tillhörande fältläkar- och fältveterinärkårens reserver, skulle
medföra motsvarande minskning i denna personal eventuellt tillkommande
pension för annan statstjänst, vore därmed motivet för personalens kvarstående
i reserven bortfallet. Följden härav skulle bliva, att många för
tjänst såsom officerare i reserven, respektive anställning i de civilmilitära
kårernas reserver särskilt kvalificerade personer, vilka innehade civila statstjänster
exempelvis vid kommunikationsverken eller såsom assistenter, laboratorer
eller i andra befattningar vid vetenskapliga institutioner, skulle
komma att hållas utanför reservanställningen.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som funne
skäligt att Pålman bereddes den av honom ifrågasatta förmånen, hemställde
fördenskull att, därest densamma icke skulle komma honom tillgodo genom
införande i blivande ny pensionslag av allmänna bestämmelser enligt arméförvaltningens
ovannämnda tidigare förslag, särskild framställning måtte
avlåtas till riksdagen i ansökningens syfte.
1926 års pensionsutredning har i ärendet anfört följande.
I sitt den 29 mars 1927 avgivna betänkande med förslag till ny civil
pensionslag m. m. hade 1926 års pensionsutredning (sid. 98 101) upptagit
till behandling frågan om rätt att med civil tjänstepension förena annan
pension. Med stöd av den motivering, pensionsutredningen därvid framlagt,
hade i 38 § av förslaget till civil tjänstepensionslag intagits ett stadgande
av innebörd, att den reduktion av pensionsbelopp, som eljest skulle inträda
vid sammanträffande av flera pensioner, icke skulle äga rum vid förening
av tjänstepension enligt civila tjänstepensionslagen med sådan pension, som
utginge enligt gällande bestämmelser i fråga om pensionering av försvarsväsendets
reserver av befäl och civilmilitär personal. Därest det sålunda
föreslagna lagstadgandet varit tillämpligt å sökanden vid hans numera
skedda avgång från lärarbefattningen vid veterinärhögskolan, skulle han
varit berättigad att oavkortade uppbära såväl tjänstepension på grund av
sagda tjänst som ock pension enligt reservbefälsförordningen. Då emellertid
enligt l:a punkten av övergångsbestämmelserna till lagförslaget lagen icke
skulle äga tillämpning å den, som avgått från tjänsten före det lagen blivit
gällande för den befattning, från vilken avgången skett, skulle, även om
sagda lagförslag vunne godkännande, stadgandena i 16 § 3:o i 1907 års
civila pensionslag förbliva å sökanden tillämpliga och han sålunda icke
vara berättigad åtnjuta högre sammanlagda pensionsförmåner än som motsvarade
pensionen för lärartjänsten. Enligt vad statskontoret i tidigare ärende
rörande anstånd med avsked för Pålman från hans lärarbefattning meddelat,
hade emellertid i liknande fall som det nu föreliggande framställning
plägat göras hos riksdagen om beviljande av tilläggspension till så stort
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 7
belopp, att vederbörandes sammanlagda pensionsförmåner komme att motsvara
den större pensionen med tillägg av en tredjedel av den mindre. Vid sådant
förhållande hade pensionsutredningen ansett sig böra tillstyrka, att även
beträffande sökanden en dylik framställning avlätes till riksdagen.
Sedan statskontoret i sitt första utlåtande i ärendet med hänsyn till en
väntad ny civil tjäntepensionslag hemställt, att förevarande ansökning ej
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, har statskontoret i sitt utlåtande
den 2 september 1927 — med erinran om sitt ovan omförmälda tidigare uttalande
rörande huru i liknande fall som det nu föreliggande framställning
plägat göras till riksdagen om beviljande av tilläggspension (jfr prop. nr 49
punkt 4 till 1925 års riksdag) — framhållit, att tilläggspensionen till Pålman
horde utgöra x/3 av 348 kronor eller, efter avjämning till närmaste med
12 i helt krontal jämnt delbara belopp, 120 kronor samt att beloppet torde
böra anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten från och med den
1 september 1926, då Pålman började uppbära sin civila pension.
I likhet med 1926 års pensionsutredning och statskontoret samt i anslutning
jämväl till vad förut tillämpats finner jag billigt, att Pålman ställes något
gynnsammare i pensionshänseende än vad som skulle bliva fallet vid tilllämpning
av nu gällande bestämmelser. Jag vill fördenskull tillstyrka, att
han beredes] tilläggspension till sådant belopp, att sammanlagda pensionsförmånerna
motsvara hans civila pension med tillägg av 1/:l av den militära
pensionen.
I överensstämmelse med statskontorets förslag skulle med sådan beräkning
tilläggspensionen utgöra i avrundat tal 120 kronor att från och med den
1 september 1926 utgå från allmänna indragningsstaten.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva.
att förutvarande läraren vid veterinärhögskolan, förutvarande
regementsveterinären i reserven Axel Robert
Pålman må, räknat från och med den 1 september 1926,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig tilläggspension av 120 kronor.
4:o.
I skrivelse den 10 oktober 1927 har lantmäteristyrelsen gjort framställning
om beredande av pension åt amanuensen i styrelsen, f. d. överstelöjtnanten
Gustaf Sahlin.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, följande.
Sahlin är född den 17 maj 1855 och uppnår alltså nästkommande födelsedag
73 år. Han erhöll den 14 maj 1910 avsked från beställning såsom
major vid Gotlands infanteriregemente från och med den 18 samma månad
samt utnämndes till överstelöjtnant i armén den 26 september 1918. Under
år 1922 har Sahlin avgått ur armén. Från arméns pensionskassa äger
Departements
chefen.
Pension åt
amanuensen
hos lantmäteristyrelsen,
f. d. öierstelöjtnanten
G.
Sahlin.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Sahlin såsom militär uppbära pension till ett sammanlagt belopp utom dyrtidstillägg
av 4,620 kronor.
Lantmäter istyr elsen bar i ärendet anfört:
I likhet med ett stort antal andra officerare hade Sahlin vid sidan om
sin militära tjänst ägnat sig åt lantmäteriet. Efter fullgjord elevtid och
avlagd lantmäteriexamen konstituerades han den 15 maj 1886 till lantmäteriauskultant,
vilken benämning å examinerade lantmätare från och med
ingången av år 1921 utbytts mot extra lantmätare. Den 5 februari 1901
hade Sahlin erhållit lantmäteristyrelsens tillstånd till så kallad vidsträcktare
verksamhet d. v. s. befogenhet att på eget ansvar i viss utsträckning handlägga
lantmäteriförrättningar. Sahlin hade år 1909 av länsstyrelsen i Gotlands
län föreslagits till befordran till vice kommissionslantmätare, men
detta år inställdes alla befordringar i avvaktan på genomförande av den
samma år beslutade omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Sahlin
hade efter konstituerandet varit verksam såsom tjänstemedhjälpare, intill
dess han den 18 oktober 1909 inträdde såsom amanuens i lantmäteristyrelsen,
i vilken egenskap han vid ingivandet av ansökning om pension tjänstgjorde.
Sahlins verksamhet före tillträdet av anställning i styrelsen hade ej varit av
större omfattning, men den hade sedermera varit desto trägnare. Arbetet inom
styrelsen hade ofta på grund av göromål ens omfattning måst utsträckas utöver
den bestämda dagliga tjänstgöringstiden, varjämte även söndagar ofta
använts till arbete. Sahlins åligganden i lantmäteristyrelsen hade bestått i
att bereda och föredraga personalärenden av löpande beskaffenhet jämte
vissa ekonomiska ärenden, att upprätta härvid förekommande expeditioner
samt att rörande dessa ämnen föra erforderliga liggare. I stort sett hade
han alltså ombesörjt arbeten, som plägade åligga sekreterare och därmed likställda
befattningshavare inom förvaltningen. Sahlins hela verksamhet
hade karakteriserats av stor plikttrohet och samvetsgrannhet.
Löneförmånerna för lantmäteristyrelsens amanuenser hade under den tid
av 18 år Sahlin tjänstgjort såsom amanuens undergått många förändringar.
Sedan ingången av 1921 hade emellertid Sahlin uppburit å stat för extra
lantmätare uppfört arvode å 1,500 kronor samt 2,800 kronor amanuensarvode
jämte tillfällig löneförbättring därå, 700 kronor, eller tillhopa 5,000
kronor, vartill kommit dyrtidstillägg enligt grunder, som gällt för icke
reglerade verk.
Sahlins krafter hade på sista tiden synts nedsatta, och i samförstånd med
honom ansåge sig lantmäteristyrelsen på grund härav och jämväl av principiella
skäl icke böra förnya hans förordnande vid utgången av år 1927.
Att billighet och rättvisa fordrade, att Sahlin vid sin avgång från lantmäteristaten
bereddes pension, därom torde någon tvekan knappast råda.
Att så skedde stode i överensstämmelse med en uppfattning, som under
senare åien vunnit allt större och större stadga inom förvaltningen.
Vad anginge beloppet å blivande pension syntes detta, vid det förhållande
att Sahlin ägde tillgodoräkna sig 37 tjänsteår, böra beräknas till två tredjedelar
av 5,000 kronor eller 3,340 kronor, vilket belopp emellertid med hänsyn
till bestämmelserna i 16 § 3:o i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension torde reduceras till en tredjedel
eller ettusen etthundra tjugo kronor. Lantmäteristyrelsen ville vidare erinra
därom, att för Sahlin, vilken såsom icke ordinarie tjänsteman i lantmäteristyrelsen
icke erlagt några pensionsavgifter, enligt sedvanlig tillämpning
skulle beräknas en ytterligare nedsättning av pensionen. Med hänsyn till
dennas ringa belopp och Sahlins höga ålder ansåge sig dock styrelsen kunna
Kungl. May.ts proposition Nr 109. 9
ifrågasätta, att på denna grund icke behövde beräknas någon ytterligare
avkortning.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 25 oktober 1927 uttalat sig
sålunda:
I likhet med lantmäteristyrelsen ansåge även statskontoret, att billigheten
bjöde, att någon pension av statsmedel bereddes Sahlin, när han vid framskriden
ålder och efter långvarigt arbete vid lantmäteriet lämnade sin amanuensbefattning.
Statskontoret hade för sin del icke haft annat att erinra
beträffande styrelsens förslag än att pensionsbeloppet, som efter matematisk
uträkning skulle utgöra 1,111 kronor 11 öre, men av styrelsen avrundats
till närmast högre tiotal, torde böra bestämmas till närmast högre i fullt
krontal med tolv jämnt delbara tal eller alltså till 1,116 kronor. Statskontoret
hemställde alltså, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,
att Sahlin måtte, utöver honom från arméns pensionskassa tillkommande
pensionsförmåner, från och med månaden näst efter den, då han lämnade
sin amanuensbefattning, åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 1,116 kronor.
På de skäl, ämbetsverken anfört, vill jag tillstyrka, att någon pension
från allmänna indragningsstaten beredes Sahlin, när han efter en väl vitsordad
och långvarig tjänstgöring vid lantmäteriet lämnar sitt arbete därstädes.
Mot det av statskontoret föreslagna beloppet har jag icke något att
erinra.
Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att amanuensen hos lantmäteristyrelsen, f. d. överstelöjtnanten
Gustaf Sahlin må, utöver honom på grund av
hans förutvarande militära anställning tillkommande
pensionsförmåner, från och med den 1 januari 1928 åtnjuta
en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 1,116 kronor.
5:o.
I skrivelse den 7 juli 1926 har styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut hemställt
om pension till läraren vid institutet John Louis Nathorst, vilken
jämväl är anställd som lärare vid lantmäteriundervisningen och skogshögskolan.
I ärendet hava infordrade utlåtanden avgivits den 27 augusti 1926 av
lantbruksstyrelsen, den 1 februari 1927 av lantmäteristyrelsen, den 31 mars
1927 av styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt samt den
5 juli 1927 av statskontoret.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Nathorst, som är
född den 26 juni 1860, innehaft befattning under tiden 1882 — 1889 såsom
förste lärare vid lantbruks- och lantmannaskolor och under tiden 1889—
1912 såsom föreståndare för lantbruksskolor, eller sammanlagt såsom förste
Departements
chefen.
Pension åt
läraren vid
lantmäteriundervisningen
m. m.
J. L. Nathorst
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
lärare 7 år och såsom föreståndare 23 år. Nathorst tjänstgör sedan 1912
såsom- lärare i jordbrukslära med jordbruksekonomi och jordvärderingslära
vid lantmäteriundervisningen, sedan 1913 såsom lärare i växtodlingslära vid
Ultuna lantbruksinstitut och sedan 1914 såsom lärare i jordbrukslära och
jordbruksekonomi vid skogshögskolan.
Såsom lärare vid lantmäteriundervisningen — å vilken befattning, jämlikt
de av Kungl. Maj:t den 20 juli 1923 fastställda stadgarna för samma undervisning,
förordnande av lantmäteristyrelsen meddelas för ett läsår i sänder
— åtnjuter Nathorst avlöning med 4,000 kronor jämte tillfällig löneförbättring
med 800 kronor, samt såsom lärare vid Ultuna lantbruksinstitut 3,000
kronor och vid skogshögskolan 2,460 kronor, allt för år räknat. Nathorsts
sammanlagda årsinkomst av nämnda tre lärarbefattningar utgör sålunda
10,260 kronor, varå dyrtidstillägg utgår med för oreglerade verk gällande
högsta belopp. Intill den 1 juli 1926, då skogshögskolan i avlöningshänseende
nyreglerades, har hans avlöning därifrån utgjort 2,350 kronor.
Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har för sin del vitsordat det nitiska
och förtjänstfulla arbete, som Nathorst nedlagt vid undervisningen vid Ultuna.
Under framhållande tillika att Nathorst under 37 år i så gott som
oavbruten följd varit verksam som lantbruksskoleföreståndare och lärare
vid högre undervisningsanstalter har styrelsen hemställt, att pensionen måtte
bestämmas till 4,800 kronor för år eller samma belopp, som utginge till
föreståndare vid lantbruksskolor.
Lantbruksstyrelsen har erinrat, att Nathorst huvudsyssla torde vara läraruppdraget
vid lantmäteriundervisningens kulturtekniska kurs samt att frågan
om pension åt Nathorst i första hand borde bedömas med hänsyn till hans
verksamhet på lantmäteriområdet.
Vidare har lantbruksstyrelsen uttalat följande.
Med hänsyn till Nathorst långvariga på ett förtjänstfullt sätt utövade
lärarverksamhet ansåge styrelsen önskvärt, att han vid avgång från sina
nuvarande befattningar tillförsäkrades pension. Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut
hade angivit visst belopp, 4,800 kronor, som Nathorst skulle
erhållit i pension, därest han kvarstått såsom föreståndare för statsunderstödd
lantbruksskola. Därvid hade dock icke tagits i betraktande, att Nathorst
icke erlagt några pensionsavgifter och således för att erhålla full pension
haft att inbetala en betydande engångsavgift. Enligt bestämmelserna rörande
pensionering av föreståndare och lärare vid de statsunderstödda lantbruksoch
lantmannaskolorna skulle Nathorst, därest pensionsavgifter för honom
icke erlagts, endast kunnat påräkna en pension av cirka två tredjedelar av
4,800 kronor eller omkring 3,200 kronor. Givetvis borde emellertid frågan
om storleken av den pension, som kunde tillerkännas Nathorst, bliva föremål
för ytterligare utredning.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande har lantmäteristyrelsen vitsordat, att
Nathorst på ett förtjänstfullt sätt utövat sin lärarbefattning vid lantmäteriundervisningen.
Denna befattning finge ockjj anses som hans huvudanställning.
Orsaken till att Nathorst icke vore ordinarie befattningshavare
vore närmast att söka i det förhållandet, att lantmäteriundervisningen —
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
11
med tanke bland annat på dess eventuella sammanförande med annan
högskola — fortfarande vore uppförd på extra stat. Denna omständighet
borde dock icke få förhindra, att pension bereddes lärarna vid lantmäteriundervisningen.
Själva pensionsbeloppet har lantmäteristyrelsen efter viss
angiven beräkningsgrund ansett böra bestämmas till 4,000 kronor för år
räknat.
Styrelsen för sko g shö g skolan och statens skogsförsöksanstalt bar, med
vitsordande att Nathorst med utmärkt nit och skicklighet fullgjort sin
undervisningsskyldighet vid skogshögskolan, föreslagit, att han måtte tillerkännas
pension.
Med avseende å beräknande av dennas belopp, har styrelsen anfört bland
annat följande.
Det förhållandet, att varken skogshögskolan, lantmäteriundervisningen eller
Ultuna lantbruksinstitut kunnat erbjuda full verksamhet för en lärarkraft
å detta område, borde icke förhindra att vid pensionens bestämmande hänsyn
toges till den sammanlagda av Nathorst presterade verksamheten, varför
också vid pensionens beräknande den sammanlagda avlöningssumman torde
böra tagas i betraktande, dock med skälig reduktion för icke inbetalda
pensionsavgifter. Från denna synpunkt torde den av styrelsen för Ultuna
lantbruksinstitut ehuru på andra grunder tillstyrkta pensionen å 4,800 kronor
ej anses oskälig.
Därest Nathorst ej samtidigt skulle avgå från samtliga tjänster, borde
pensionen uppdelas sålunda, att minskning för ännu innehavd tjänst skedde
med belopp, som vid pensionens beviljande borde särskilt bestämmas.
Statskontoret har i ärendet anfört följande.
Med hänsyn till den långvariga och väl vitsordade verksamhet Nathorst
utövat i det allmännas tjänst, därav under 15 år i statstjänst, ansåge statskontoret
det vara med billighet överensstämmande, att något årligt understöd
av statsmedel bereddes Nathorst, då han på grund av hög ålder lämnade
de anställningar han innehade. Vad pensionsbeloppet beträffade ville
statskontoret föreslå, att Nathorst måtte komma i åtnjutande av ett sammanlagt
pensionsbelopp av 4,200 kronor, därav 8,000 kronor för lärarbefattningen
vid lantmäteriundervisningen samt 600 kronor för en var av lärarbefattningarna
vid lantbruksinstitutet vid Ultuna och vid skogshögskolan. allt
för år räknat, att från allmänna indragningsstaten utgå från och med månaden
näst efter den, vari avgång från respektive befattning komme att
äga rum.
Under åberopande av den i ärendet åvägabragta utredningen rörande
Nathorsts långvariga väl vitsordade verksamhet i det allmännas tjänst tillstyrker
jag, att pension beredes Nathorst; och synes beloppet av pensionen
lämpligen böra i överensstämmelse med statskontorets förslag bestämmas
till 4,200 kronor att utgå på sätt samma ämbetsverk ifrågasatt. Jag hemställer
alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att läraren vid lantmäteriundervisningen, lantbruksinstitutet
vid Ultuna och skogshögskolan John Louis
Nathorst må under sin återstående livstid från allmänna
Departements
chefen.
12
Pension åt f.
vaktmästare
biträdet vid
avvittringskontoret
i
Umeå änkan
Anna Sofia
Olas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 4,200
kronor, varav 3,000 kronor för lärarbefattningen vid
lantmäteriundervisningen samt 600 kronor för vardera
av lärarbefattningarna vid nämnda lantbruksinstitut
och skogshögskolan, att för varje befattning utgå från
och med månaden näst efter den, varunder avgång från
befattningen äger rum.
6:o.
I skrivelse den 3 oktober 1927 har lantmäteristyrelsen, med överlämnande
av en av förutvarande styresmannen vid avvittringsverket i Västerbottens
och Norrbottens län distriktslantmätaren W. Jönsson i ämnet gjord framställning,
hemställt om pension med ett årligt belopp av 300 kronor, att
utgå från början av år 1927, åt förutvarande vaktmästarbiträdet vid avvittringskontoret
i Umeå änkan Anna Sofia Glas, född Danielsson.
Av de till ärendet hörande handlingar inhämtas bland annat följande.
Änkan Glas, som är född den 5 september 1864, har från år 1910 till tiden
för avvittringsverkets indragning den 30 juni 1924 varit anställd å nämnda
avvittringskontor. Hennes man, som varit i tjänst som vaktmästare hos
enskild person, avled för omkring sex år sedan. Någon pension efter honom
utfaller icke till änkan. Den bouppteckning, som upprättades i anledning
av mannens död, utvisade en behållning i boet av omkring 800 kronor.
Änkan Glas’ kroppskrafter äro enligt läkarintyg genom sjukdom betydligt
nedsatta.
Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse anfört huvudsakligen följande.
Vid tidpunkten för avvittringsverkets indragning hade änkan Glas uppnått
en ålder av nära 60 år. Allt sedan nämnda tidpunkt, då hon alltså
utan eget förvållande blivit utan sysselsättning, hade hon haft sin försörjning
av arbete i privat tjänst med städning och dylikt. Hennes kroppskrafter
vore dock numera betydligt nedsatta, och syntes änkan Glas i den mån
krafterna minskades bliva alltmera oförmögen att såsom hittills genom arbete
försörja sig.
Det arbete änkan Glas utfört å avvittringskontoret i Umeå hade innefattat,
förutom vanligen förekommande vaktmästargöromål, även städning
av lokalen, som inrymde sju större rum, samt upphuggning och inbärande
av all ved för kontorets uppvärmning. Såsom löneförmåner hade änkan
Glas härför åtnjutit fri bostad om två rum, lyse och ved samt för vart och
ett av de tre sista åren av sin tjänstgöring jämväl en lön av 100 kronor.
Med ledning av socialstyrelsens uppgifter i Hyresräkningen år 1924, del I,
torde värdet av naturaförmånerna kunna beräknas till omkring 550 kronor
och således samtliga löneförmånerna under senare åren till omkring 650
kronor för år.
Änkan Glas hade icke några barn eller närmare anhöriga, vilka kunde
anses hava skyldighet att försörja henne. Enligt intyg från Umeå stads
fattigvårdsstyrelse vore hon medellös. Hittills hade hon dock ej nödgats
för sitt uppehälle påkalla kommunens hjälp.
Då änkan Glas under fjorton år arbetat i avvittringsverkets tjänst och då
hennes avgång från tjänsten närmast föranletts av nedläggandet av det
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
verk, hon varit anställd i, torde det få anses med billighet överensstämmande,
att någon pension bereddes henne.
Såsom underlag vid beräkning av pensionsbeloppets storlek torde kunna
tjäna värdet av de förmåner, hon för sitt arbete under senare åren åtnjutit.
Därest änkan Glas innehaft ordinarie anställning skulle hon, i överensstämmelse
med bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, efter uppnådda sextio år och trettio tjänsteår
hava varit berättigad till en pension motsvarande två tredjedelar av lönen,
vilken pension emellertid, då hon vid avgången kunde tillgodoräkna sig
endast omkring 14 tjänsteår, borde utgått såsom avkortad pension med 210
kronor. Vid det förhållande att några pensionsavgifter i förevarande fall
icke erlagts, skulle även sistnämnda belopp reduceras, vilket i betraktande
av de omständigheter, varunder tjänstgöringen slutat, och för att pensionen
verksamt skulle kunna bidraga till uppehället för änkan Glas dock icke
syntes böra ifrågakomma. Fastmera syntes det lantmäteristyrelsen att, då
änkan Glas, vars tjänstgöring vid avvittringskontoret i Umeå alltid kännetecknats
av plikttrohet och omtanke, genom sjukdom numera torde vara
urståndsatt att vinna sin försörjning, starka skäl talade för sådan höjning
av beloppet, att pensionen bestämdes till lägst 300 kronor.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 16 november 1927 icke funnit
något att erinra beträffande den gjorda framställningen samt tillstyrker vidtagande
av åtgärd i enlighet med vad lantmäteristyrelsen hemställt.
Såsom av ärendet framgår, har änkan Glas under flera år utfört ett väl Departementsvitsordat
arbete vid avvittringskontoret i Umeå, vilket arbete genom avvittringsverkets
indragning upphört. På grund härav och med hänsyn till
hennes knappa ekonomiska omständigheter samt sjuklighet anser jag mig
kunna tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag om en årlig pension åt henne
med 300 kronor räknat från och med den 1 januari 1927.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förra vaktmästarbiträdet å avvittringskontoret i
Umeå änkan Anna Sofia Glas, född Danielsson, må, räknat
från och med den 1 januari 1927, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 300 kronor.
7:o.
Med utlåtande den 7 februari 1928 har lantmäteristyrelsen överlämnat en Understöd d
till styrelsen ställd skrift, däri ritbiträdet Maria Rosman gjort framställning Tltb^ädet^ Mom
erhållande av pension eller understöd.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att sökanden, som är född den 11
februari 1860, allt sedan 1886 intill slutet av 1922 eller under omkring 36
år varit sysselsatt med kartritning för lantmäteriändamål, därav under åren
1902—1922 för lantmäteristyrelsen. Alltsedan sistnämnda tid har hon, enligt
vad som framgår av läkarintyg, varit oförmögen till arbete. Anledningen
till att hon först nu gör framställning om understöd beror på, att
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Departements
chefen.
Tilläggspension
åt f
förste expi ditionsvakten
vid Svtriges
geologiska
undersökning
A. Hj. Olsson.
hon den 10 januari 1928 förlorat sin moder, med vilken hon bott samman. Modem
åtnjöt statspension såsom änka efter läroverkslärare. Behållningen i
boet efter modern kan enligt föreliggande intyg ej beräknas överstiga 5,000
kronor att fördelas på fem arvingar
Lantmäter istyr elsen vitsordar, att sökandens arbete städse varit präglat
av stor noggrannhet och punktlighet. Med hänsyn till föreliggande ömmande
förhållanden och då ett bifall till framställningen så vitt lantmäteristyrelsen
kunde Unna icke torde kunna anses prejudicerande, förordar styrelsen
bifall till ansökningen i den form och till det belopp, som kan låta
sig göra.
Statskontoret framhåller i remissutlåtande den 10 februari 1928 att, ehuru
sökanden icke innehaft någon mera fast anställning i statens tjänst, syntes
dock den långa tid, varunder hon anlitats för utförandet av vissa ritarbeten
för statens räkning, ävensom det förhållandet att hon numera på grund av
hög ålder vore oförmögen till arbete och syntes befinna sig i nödställd belägenhet
tala för, att något understöd av statsmedel bereddes henne. Då
hennes medelinkomst under de tjuguett år, hon för lantmäteristyrelsens räkning
utfört arbete, uppgått till omkring 600 kronor, syntes understödet, dyrtidstillägg
däri inberäknat, i varje fall icke böra överstiga nämnda belopp.
Med hänsyn härtill funne sig statskontoret böra föreslå, att sökanden från
och med den 1 januari 1928 från allmänna indragningsstaten tillerkändes
ett årligt understöd av 420 kronor, å vilket belopp för närvarande utginge
dyrtidstillägg med 120 kronor, tillhopa alltså 540 kronor.
Med hänsyn till den långa tid sökanden anlitats för arbete i statens tjänst
samt föreliggande ömmande omständigheter vill jag tillstyrka bifall till
framställningen på sätt densamma av statskontoret förordats.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att ritbiträdet Maria Rosman må från och med den
1 januari 1928 under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 420 kronor.
8:o.
Med utlåtande den 22 september 1927 har chefen för Sveriges geologiska
undersökning överlämnat en av förre förste expeditionsvakten vid undersökningen
Alfred Hjalmar Olsson gjord framställning om rätt att efter erhållet
avsked komma i åtnjutande av, utöver honom i nyssnämnda egenskap
tillkommande pension, ett ytterligare pensionstillägg med lämpligt belopp.
Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande.
Olsson, som är född den 19 oktober 1860, anställdes, efter att under sommaren
1877 hava tjänstgjort såsom hantlangare vid de geologiska rekogno
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
sceringarna, i oktober 1877 såsom extra vaktmästare vid geologiska under,
sökningen. Den 1 januari 1880 befordrades Olsson till ordinarie vaktmästare
därstädes samt den 1 januari 1891 till förste vaktmästare, vilken befattning
vid 1922 års ingång uppfördes såsom förste expeditionsvakt. Han
har erhållit avsked från tjänsten, räknat från och med den 20 oktober 1927- med rätt till årlig pension till belopp av 1,824 kronor.
Chefen för undersökningen har anfört huvudsakligen följande.
Förutom göromålen såsom vaktmästare och expeditionsvakt hade Olsson
under största delen av sin vid avgången mer än 50-åriga verksamhet
i Sveriges geologiska undersöknings tjänst haft att ombestyra en mångfald
mera kvalificerade göromål. Hans genast uppmärksammade ovanliga
begåvning för naturforskaruppgifter hade föranlett, att han redan 1879
fick genomgå en instruktionskurs för medverkan i geologisk kartläggning,
och hade han alltsedan år 1881 regelbundet mot reseersättning och särskilt
arvode deltagit under sommarmånaderna i de geologiska kartarbetena. Olssons
stora fallenhet för geologiska kartarbeten hade föranlett, att han sedan flera
årtionden tillbaka varit att räkna som en av de allra skickligaste bland de
extra geologer, som haft sådana arbeten på sin lott. Såsom belysande exempel
på den höga vetenskapliga kvaliteten av Olssons arbeten såsom extra geolog
kunde anföras, att en av honom utförd geologisk karta över de invecklade
berggrundsförhållandena på norra delen av Ornön oförändrad kunnat offentliggöras
i en mycket uppmärksammad vetenskaplig avhandling till internationella
geologkongressen i Stockholm år 1910 ävensom att Olsson själv (år
1911) utarbetat och hållit föredrag på ett så strängt vetenskapligt sällskap
som geologiska föreningen i Stockholm över sina i samband med kartarbeten
gjorda synnerligen viktiga vetenskapliga iakttagelser över de äldsta spåren
av människan på Gotland.
Såsom framhållits i Olssons ansökan, hade Olsson utöver sin lön såsom
vaktmästare, respektive förste expeditionsvakt, sedan länge uppburit ett extra
arvode, från 1889 å 300 kronor och från 1910 å 5U0 kronor, för vissa
andra utom vaktmästarsysslan stående kvalificerade göromål såsom fotografering
för reproduktion av prov och preparat, ordnande och katalogisering
av arkivalier, slamningar av fossil ur jordarter m. m. Alla dessa arbeten
hade Olsson likaledes utfört på ett i alla avseenden berömvärt sätt.
Då det syntes synnerligen befogat, att Olsson vid tillbakaträdandet ifrån
en 50-årig sällsynt vacker verksamhet, ägnad uteslutande åt statens tjänst,
erhölle ett tillägg till sin pension, vilket skulle innebära jämväl någon ersättning
för det kvalificerade och långt utanför hans vaktmästargöromål
fallande arbete, som han sedan drygt 45 år tillbaka utfört, finge undersökningens
chef på det allra livligaste tillstyrka bifall till hans framställning.
Såsom av denna vidare framginge, hade Olssons sammanlagda inkomster för
de utanför vaktmästarsysslorna fallande göromålen utgjort i genomsnitt
863 kronor för år under senaste femårsperiod. I betraktande av det utmärkt
skickliga sätt, på vilket Olsson fullgjort sina mera kvalificerade åligganden,
syntes det icke obefogat, om han till en belöning härför nu tillerkändes i
det närmaste hela detta belopp såsom tillägg till sin pension. En tilläggspension
av 816 kronor skulle bringa Olssons pension till 2,640 kronor, d. v. s.
samma pension som tillkomme manlig tjänsteman i 13:e lönegraden. Då
karaktären av Olssons utanför expeditionsvaktsysslorna fallande göromål
varit sådan, att den snarast bort tillförsäkra en därmed helt upptagen tjänste
-
16
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
man en högre löneplacering än den 13:e, kunde en sådan pension icke anses
för hög.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 3 november 1927 gjort följande
uttalande:
Det vore numera mycket vanligt, att vaktpersonalen hos statens verk och
inrättningar användes, förutom i egentliga vaktgöromål, även i allehanda
andra bestyr, som vid vederbörande verk kunde förekomma, såsom skrivning,
kollationering m. m. Detta förhållande, som stode i överensstämmelse
med vad som vid senaste löneregleringar för statens verk förutsattes, kunde
givetvis icke grunda anspråk på någon förhöjning av den pension, som författningsenligt
tillkomme förste expeditionsvakt eller expeditionsvakt. I nu
förevarande fall vore emellertid omständigheterna alldeles säregna, i det att
sökanden för vissa särskilda kvalificerade bestyr, som pålagts honom vid
sidan av vaktgöromålen, uppburit ett arvode, som från och med år 1910
utgjort 500 kronor för år, ävensom sedan lång tid tillbaka under sommarmånaderna
med åtnjutande av ledighet från den ordinarie tjänsten arbetat
såsom extra geolog vid fältarbetena och därvid ådagalagt framstående skicklighet;
och hade detta sistnämnda arbete tillfört honom en extra inkomst av
i medeltal 863 kronor för år. Med hänsyn härtill funne sig statskontoret,
som ansåge omständigheterna i detta fall vara sådana, att all risk för skapande
av ett betänkligt prejudikat vore utesluten, kunna tillstyrka utverkande
åt sökanden av en tilläggspension, vars belopp dock torde böra begränsas
till omkring 500 kronor eller närmast högre i fullt krontal med
tolv jämnt delbara belopp och alltså bestämmas till 504 kronor, att från
allmänna indragningsstaten utgå från och med den 20 oktober 1927 under
sökandens återstående livstid.
Tack vare en ovanlig begåvning för vetenskapliga uppgifter har ifrågavarande
tjänsteman under en stor del av sin långvariga tjänstgöringstid
kunnat användas för högt kvalificerade arbeten av väsentligen annan natur
än de göromål, som ålegat honom på grund av innehavd ordinarie befattning.
Härför har ock gottgörelse i särskild ordning under en lång följd av år
beretts honom.
På grund härav måste jag i detta fall finna en tilläggspension välmotiverad.
Det i detta avseende av statskontoret föreslagna beloppet torde få
anses lämpligt avvägt.
Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre förste expeditionsvakten vid Sveriges geologiska
undersökning Alfred Hjalmar Olsson må, räknat
från och med den 20 oktober 1927, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära, förutom
honom författningsenligt tillkommande pension, en årlig
tilläggspension av 504 kronor.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad departementschefen hemställt
i de under l:o—8:o här ovan antecknade ärenden.
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar
bifall till vad departementschefen hemställt samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 91 häft. (Nr 109—110.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.