Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, m. m

164 sidor, varav 144 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 144 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:113, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av sjölagen, m. m.; given Stockholms

slott den 24 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om

inteckning i fartyg;

4) lag om ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen;

5) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande begränsning av redareansvaret; samt

6) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella konvention

rörande sjöpanträtt och fartygshypotek.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TF. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 9-k höft. (Nr 118.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att sjölagen skall sålunda ändras, att dels 6 kap.

och 222 § upphöra att gälla, dels ett tionde kapitel införes med nedan upptagna

lydelse, dels ock 11 kap. samt 7, 8, 9, 188, 216, 220 och 224 §§ —

188 § i nedan angivna del — erhålla följande ändrade lydelse:

7 §■

Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan

begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ingår eller

ådrager sig med avseende å fartyget.

8 §•

För skada, som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom

fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare redaren ansvarig. Samma

lag vare, om eljest skada åstadkommes av någon, som, utan att tillhöra besättningen,

på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i

fartygets tjänst.

Yad redare sålunda nödgas utgiva äge han söka åter av den, som vållat

skadan.

9 §•

Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast

i förhållande till sin lott i fartyget.

188 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och--- — nödiga åtgärder.

2. Master, segel---åtgärd föranledes.

3. Skada, som---störtsjöar avlopp.

4. Kostnad för---biträde anlitas.

5. Skada, som---gemensam fara.

6. Skada, som---att fortsättas.

7. Kostnad, som---uppenbar fara.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

O

O

Till denna---skulle sluta.

Minskas lasten---vanligt sätt.

Särskilda kostnader — — — gemensamt haveri.

Utgift för--— haveri hänföras.

8. Skada och — — — varit avsett.

Såsom gemensamt — — — gemensamt haveri.

9. Skada, som---last utgives.

10. Kostnad för---dödas ställe.

11. Frakt, som — — — gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter,

vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision,

ränta och försäkringspremie å förskjutna medel ävensom förlust, uppkommen

genom prisskillnad å gods, som till medels anskaffande måste i

nödhamn försäljas.

13. Arvode till---rörande angelägenheter.

14. Kostnad för---haverifördelningen (dispasch).

216 §.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som

skall gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag gäldas

av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.

220 §.

Stöta fartyg samman med varandra, så att därav uppstår skada å det ena

fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen

orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och

förlust, som därav kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de skyldiga

deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse sidor

begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon

viss fördelning, ersätte vardera parten hälften av skadan.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga

ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera

än vad enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det

överskjutande hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som

tillkommer ersättningen; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast

var för sin del av ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall rätten

taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgav överläggning eller icke.

224 §.

Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods

eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid

bärgningen medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan

bärgning skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid

deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat förbud

av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av

annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer

i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön,

med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av

fartyg eller något, som hört till fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods eller

något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare

ej personligen.

Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas

av domstol.

TIONDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

254 §.

Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger,

vare begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller

annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last,

som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods

av vad slag det vara må;

2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada,

tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller försummelse

av någon, som utför arbete i fartygets tjänst;

3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel

eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget,

icke blivit behörigen fullgjort;

4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga

eller ofullständiga uppgifter;

5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktelser,

som med denna sammanhänga;

6. bärgarlön;

7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets

hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets

bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

o

härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans

början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden givit

särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal

med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser ej

heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med

mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen förelupit

vid navigeringen eller det nautiska bandbavandet av fartyget.

255 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets

värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses,

må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor för ton av

fartygets dräktigbet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person,

svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor för ton av fartygets

dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits.

Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet flera gånger

framgår av 256 och 259 §§.

256 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas sålunda:
1.

Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter

fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordringar,

som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankomsten till

hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i samband

med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna

minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med

den föregående händelsen.

Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffande

fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter fartygets

tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat.

2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga uppgifter

i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräknas

värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den ort,

där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar och

fordringarna härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter

fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar.

3. För alla Övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd

vid resans slut.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

257 §.

För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med:

1. tio procent av värdet vid resans början;

2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å

fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

258 §.

Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet

fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

259 §.

Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i

samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad

där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas, njute

de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter den förmånsrätt,

som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare

beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka fartygets

värde i en och samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och

samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola

jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 § andra

stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte övriga

borgenärer efter ty ovan sägs.

260 §.

Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra

erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, om

storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.

261 §.

Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat,

eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare, må

saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hemort

eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.

Dispaschören åligger att genom kungörelse som tre gånger införes i allmänna

tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på

ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att inom

viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta

nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören

i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av

gemensamt haveri är stadgat i 214 §.

Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre

borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutande

till dispaschör.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

262 §.

Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran,

beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla

ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande mot

samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma

ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att säkerheten

avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp eller är

särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan därav i

hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma efter omständigheterna,

med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvarsbeloppet

ej må krävas.

263 §.

Har redaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär

äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till vidare

betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betalningen

erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch, när

denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning

kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,

svare därmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap,

när han erhöll betalningen.

264 §.

I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren

det äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egendom

än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt

åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget och

fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. År sådant förordnande

ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på begäran

medgiva anstånd, varom nu sagts.

265 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbortfraktare

av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att

nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är redare,

är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.

266 §.

Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler

än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande

regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främmande

staten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

Om sjöpanträtt i fartyg1 och frakt.

267 §.

Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och kostnader i fordringsägarnas

gemensamma intresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande

intill försäljningen och för köpeskillingens fördelning; tonavgifter, fyr- och

håkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma

slag; kostnader för lotsning och för bevakning och bevarande av fartyget,

sedan det inkommit i sista hamn;

2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som tillkommer å fartyget anställd

person på grund av tjänsteavtal med redaren eller befälhavaren;

3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

4. ersättning för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning för

skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning för skada å

passagerare, befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning på

grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats;

5. fordran, som grundar sig därpå, att befälhavaren i denna sin egenskap

utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn

till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande kräves, även om

befälhavaren var redare och evad fordringen tillkommer honom, dem som

lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete eller försträckt penningar,

andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa

sålt för fartygets behov; och

6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter.

268 §.

Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och redarens

fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit

å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets

tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet fartyg

kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten

för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning

eller haveribidrag för förlust av sådan frakt, dock att sjöpanträtt för fordran

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

9

på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp för alla resor under

den tid, samma tjänsteavtal gäller.

Sjöpanträtten omfattar tillika redarens fordran å ersättning för bärgning

som utförts under resan, med avdrag för vad därav må tillkomma befälhavare

eller besättning. Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår

till redaren på grund av tagen försäkring.

269 §.

Borgenär, som för sin fordran bar sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute

betalning ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken,

för den i 267 § 6 nämnda fordran dock först efter de fordringar,

som avses i 17 kap. 3 § första och andra styckena nämnda balk.

Hava i 267 § avsedda fordringar uppstått under samma resa, äge de rätt

till betalning i den nummerordning, i vilken de i samma § äro nämnda.

Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta

lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under

3 och 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest

skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför

dem, som härleda sig från en tidigare, dock att beträffande de i 267 § 6

nämnda fordringar vad sålunda stadgas skall gälla allenast sådana inbördes

och att, där ett och samma tjänsteavtal avser flera resor, fordringar på

grund av detsamma skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa,

njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.

270 §.

Försäljes fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som

för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter

blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen.

Övergår eljest fartyg i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar,

som nämnas i 267 §.

271 §.

Skall egendom, vari sjöpanträtt äger rum, utmätningsvis försäljas, äge

panträttshavarne, utan hinder av vad om begränsning av redareansvaret är

stadgat, bevaka sina fordringar till fulla beloppet; njute dock ej utdelning

utöver det belopp, som enligt nämnda stadganden skall högst utgå.

272 §.

Sjöpanträtt i frakt, i redarens övriga i 268 § nämnda fordringar och i

köpeskilling, varom i 270 § andra stycket sägs, må göras gällande så länge

beloppet är oguldet eller innehaves av befälhavaren eller redarens agent.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Har beloppet efter det redaren försatts i konkurs influtit till konkursboet,

äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet bäftade, så långt detsamma

förslår erhålla utdelning i konkursen med den förmånsrätt, som

skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.

273 §.

Har redaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och gällde däri sjöpanträtt

för fordran, för vilken han häftade allenast med fartyget och frakten,

vare redaren för samma fordrans betalning personligen ansvarig, dock icke

utöver det uppburna beloppet.

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

274 §.

Har äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling övergått till utländsk

man och upphörde i följd därav sjöpanträtt i fartyget för fordran, för

vilken förre ägaren häftade allenast med fartyget och frakten, vare denne

för fordringens betalning personligen ansvarig, dock icke utöver det värde,

fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

275 §.

Vad i detta kap. stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall

äga tillämpning jämväl vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan

än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre

förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling

och fordringsägaren icke är i god tro.

Om sjöpanträtt i inlastat gods.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri

eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått

förbindelse eller trätfat annan åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran

för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse

för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods,

som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och

3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppehåll

vid lastning eller lossning.

Här upptagna fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset

framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken, och sig

emellan i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar,

som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt,

var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 1 och 2

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

11

nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall

den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares

förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov,

upphöre sjöpanträtten i godset.

Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i

den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men

borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

278 §.

År lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat eller

skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller

för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava

sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkommande

ersättning.

Ersättning, som utgår till lastägaren på grund av tagen försäkring, häfte

icke i pantens ställe.

279 §.

Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i

278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.

Har sådant belopp efter det lastägaren försatts i konkurs influtit till konkursboet,

galle vad i 272 § stadgas.

Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om dennes ansvarighet

för fordrans betalning lag, som i 273 § för redare stadgas.

280 §.

Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran,

till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för

den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen;

enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han

eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen,

när lossningen skedde.

Gemensamma bestämmelser.

281 §.

Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens

hela belopp.

282 §.

Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin

fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning

ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är

fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att

nyttja det till sjöfart för egen räkning.

283 §.

Sjöpanträtt upphöre, om talan icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget

slutförts;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra olyckshändelser

och för skada å person — inom ett år från den dag, skadan timade;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga

rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 avses — inom

sex månader från det fordringen tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar —

inom ett år från det fordringen tillkom;

6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning.

I 267 § 2 avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på grund av

tjänsteavtal skola icke anses enligt stadgandet under 6 förfallna till betalning

på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare

så ansett, som om den blivit genom talan bevakad. II.

II.

Om preskription av fordran i

284 §.

Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begränsad

eller obegränsad, om talan icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas

i 223 a § — inom två år från den dag, skadan timade, samt, vad

angår fordran å utbekommande av belopp som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning

varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv utgivits;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga

rum;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

13

4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kostnad,

som skall fördelas efter enahanda grand — inom ett år från dispaschens

dag.

Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller

för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det

inlastade godset, upphöra fordringen, om talan icke i laga ordning anhängiggöres,

för fordran å ersättning inom två år från den dag, skadan timade,

och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.

Här borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till redare, lastägare eller

annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger ram, vare sådan rätt honom

öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare

så ansett, som om den blivit genom talan bevakad.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Hittills gällande

lags bestämmelser angående tid, inom vilken betalning för fordran skall

sökas, skola dock tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens

ikraftträdande och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas.

Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild författning

finnes stridande mot dess bestämmelser upphöra att gälla och

hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, anses

gälla den nya bestämmelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 17 kap. bandelsbalhen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 3 § handelsbalken skall erhålla

nedan angivna ändrade lydelse, dels ock att 17 kap. 5 § tredje stycket samma

balk skall upphöra att gälla.

3 §•

Har någon lös pant i händer; njute han därutur betalning framför alla

andra.

Den, som för sin fordran har inteckning i fartyg, äge ock samma förmånsrätt

i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt för ränta, som

före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande är

upplupen, för längre tid än tre år. År fartyget intecknat för fleres fordringar,

äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt inteckning

samma dag, äge lika rätt.

Därnäst äge hantverkare i det gods, som hos honom kvar är, förmånsrätt

för arvode å godset.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt att

den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda förmånsrätt,

som i tredje stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds eller

jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet för

fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Den må dock ej

lända till försämring av förmånsrätten för fordran, som dessförinnan tillkommit,

och förmånsrättstvister, som då äro anhängiga, skola bedömas enligt

äldre lag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

15

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.

Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg skall upphöra att gälla och att 13 och 27 §§ samma lag skola erhålla

följande ändrade lydelse:

13 §.

Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jämväl fartygets

tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å maskindrivet fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

27 §.

Är fartyg intecknat för fordran och övergår i annat fall än i 20 § sägs

äganderätten till fartyget genom frivillig överlåtelse till utländsk man, eller

överlåtes å utländsk man så stor lott i sådant fartyg, att detta jämlikt 1 §

sjölagen ej må såsom svenskt anses, vare, om panträtten i fartyget därigenom

upphör, överlåtaren med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan

ansvarighet ej förut ålåg honom; och må, evad avtal om förfallotiden gjort

är, beloppet genast hos överlåtaren utsökas. Äro flere delägare i fartyget,

vare de, som i överlåtelsen tagit del eller därtill samtyckt, en för alla och

alla för en ansvariga för den intecknade fordringen, där de ej redan förut

voro till sådan ansvarighet förbundna; och vare fordringen genast emot envar

av dem förfallen till betalning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

62 §.

Av gäldenärs tillgångar skola, där ej borgenär och gäldenär annorlunda

sämjas, tagas i mät först lösören, därnäst fordran eller annan rättighet, som

kan överlåtas, och sist fast egendom. Sådana obligationer eller andra värdepapper,

vilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, skola i fråga om

ordningen för deras utmätande anses lika med lösören.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom för fordran, varför

utmätning skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären

hellre vill taga betalning ur annan egendom. Skall utmätning på en gång

ske för fleras fordringar, må borgenär, för vars fordran den fasta egendomen

sålunda häftar, ej för vad därur kan utgå till förfång för annan borgenär

taga betalning ur övriga tillgångar.

Hurusom med utmätning för fordran, för vars betalning redare står i begränsat

ansvar, kan komma att anstå såvitt angår annan egendom än fartyget,

frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen sjöpanträtt

åtnjutes, därom stadgas i nämnda lag.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och

värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid

värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befälhavaren

de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till

fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller

godset jämlikt 11 kapitlet sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden eller

innehaves fraktbeloppet av befälhavaren eller redarens agent eller är redaren

eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 268 eller 278 §

sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar, upp- -

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

17

bäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill förordnas.

Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, som det åligger att

gälda eller redovisa sådant belopp, förbud att utgiva något till annan än utmätningsmannen

eller sysslomannen.

150 §.

Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske

för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen,

eller ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är

till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i 110 § stadgade

grunder.

Till vilka belopp bevakning och utdelning må äga rum för fordringar, för

vilka redareansvaret är begränsat, därom stadgas i sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt.

94 Käft. (Nr 113.)

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande begränsning av redareansvaret.

Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga

om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till

fart i öppen sjö, förordnas som följer.

År i den ordning grundlag föreskriver riksbanken befriad från skyldigheten

att med guld inlösa sina sedlar efter deras lydelse, skola, vid tillämpning

av 255 § sjölagen, där i kronor angivna belopp räknas efter kronor i

guld.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

19

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella konvention

rörande sjöpanträtt och fartygshypotek.

Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om

sjöpanträtt och fartygshypotek, förordnas som följer.

1 §•

Har i enlighet med föreskrifterna i den stat, där utländskt fartyg hör

hemma, inteckning medgivits i fartyget eller fartyget satts i pant eller eljest

lämnats som säkerhet för fordran, och har inskrivning där skett i vederbörliga

offentliga register, skall sådan inteckning eller säkerhetsrätt jämväl här

i riket gälla, om den främmande staten biträtt den i Bryssel den 10 april

1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Övergår utländskt fartyg i svensk ägo eller inträffar eljest i avseende å

fartyget sådan förändring, att det jämlikt 1 § sjölagen skall såsom svenskt

anses, äge inteckningshavare eller den, som i fartyget har annan säkerhetsrätt

varom ovan sägs, genast njuta betalning ur fartyget, där han ej förbundit

sig att låta med betalningen anstå, ändå att sådan förändring timar.

Har han ej inom ett år från det fartyget blivit i fartygsregistret här i riket

infört genom stämning eller lagsökning krävt betalning, vare inteJkningen

eller säkerhetsrätten ej vidare gällande.

2 §•

Har utmätning skett av utländskt fartyg, hemmahörande i stat som biträtt

konventionen, eller har enligt 71 § konkurslagen äskats, att sådant

fartyg må utmätningsvis säljas, varde bevis om vad sålunda förekommit

tillika med de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras, ofördröjligen

genom förmedling av departementet för utrikes ärendena insänt

till den myndighet, som har att föra det i 1 § första stycket avsedda register.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

Skall försäljning ske av sådant fartyg eller av gods däri, varde underrättelse

därom tillställd sagda departement så tidigt, att auktionsförrättaren

må kunna, genom dess försorg, före auktionen erhålla gravationsbevis angående

fartyget.

Denna lag träder i kraft den dag Konirngen bestämmer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 juni 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lvberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Thyrén:

»De olikheter, som förefinnas mellan olika länders rätt, göra sig näppeligen

så starkt gällande på något annat område som på sjörättens. I öppen dag ligger

sålunda t. ex., att den praktiska betydelsen av ett om än så väl genomtänkt

system angående begränsning av redareansvaret är ringa i den internationella

samfärdseln, om det ej respekteras av främmande lands domstolar. Av största

vikt för innehavare av sjöpanträtt i fartyg, som går i internationell fart, är

tydligen likaledes, att densamma medför verkan internationellt.

Den iver, varmed man strävat att unifiera sjörätten, är därför naturlig, och

de resultat, vilka sålunda kunna nås, i hög grad ägnade att väcka tillfredsställelse

i samma mån som en verklig enhet kan vinnas mellan olika rättssystem,

utan att därigenom bestående rättsvärden av vikt behöva offras.

På insikt om betydelsen av att vinna enhetlighet på sjörättens område berodde,

såsom ofta framhållits, på sin tid utarbetandet av för de skandinaviska

länderna i det hela med varandra överensstämmande sjölagar. Av samma uppfattning

leddes ock på sin tid de svenska statsmakterna vid införlivandet med

vår rätt av 1910 års konventioner om fartygs sammanstötning samt om assistans

och bärgning.

Ett ojämförligt viktigare steg mot sjörättens internationalisering har emellertid

numera tagits genom konventionen rörande fastställande av vissa

gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för

ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och konventionen rörande

fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och

fartygshypotek.

De svårigheter, man måst övervinna för att komma fram till enighet på dessa

områden, hava på grund av de stora olikheterna mellan de skilda ländernas

rättssystem varit mycket betydande. Bakom konventionerna ligga internationella

förhandlingar, som sträcka sig tillbaka ända till år 1885. Liksom

beträffande konventionerna om sammanstötning och om bärgning har även med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mai:ts proposition nr 118.

avseende å nu ifrågavarande konventioner den internationella sjörättsföreningen,

Comité maritime international, nedlagt betydande arbete för åstadkommande

av fast underlag för frågornas slutliga lösning. Sedan dessa frågor gång

efter annan varit föremål för ingående behandling inom föreningen, antogos vid

dess möte i Venedig 1907 slutliga förslag, därvid uttalades att dessa bildade

en antaglig kompromiss med hänsyn till de existerande lagstiftningarna och de

olika intressen, som krävde beaktande, samt borde antagas som internationell

lag. Tillika hemställdes, att genom den belgiska regeringens försorg en diplomatisk

konferens måtte sammankallas för prövning av omförmälda utkast, så

att dessa skulle kunna bliva internationellt antagna.

På inbjudan av den belgiska regeringen hava därefter ombud för ett stort

antal sjöfartsidkande stater, däribland Sverige, sammanträtt till diplomatisk

konferens i Bryssel, första gången 1909 samt därefter 1910, 1913, 1922, 1923

och 1926. Som ett av dessa konferensers arbetsresultat föreligga ifrågavarande

konventioner.

Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas

till fart i öppen sjö, är numera undertecknad av Argentina, Belgien, Brasilien,

Danmark, fria staden Danzig, Estland, Frankrike, Italien, Japan, Lettland,

Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Serbokroatoslovenska Staten, Spanien, Storbritannien

och Ungern. Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek åter har undertecknats

av Belgien, Frankrike, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten,

Storbritannien, Tyskland och Ungern.

Såsom jag redan antytt, hava på grund av de stora olikheter, som på dessa

områden förefinnas mellan de olika ländernas rättssystem, betydande svårigheter

mött att åstadkomma enighet. Det har å alla håll krävts vilja att så långt

som möjligt se bort från mindre väsentliga uppfattningar i den nationella rätten

för att nå en kompromiss. De kontinentala staterna hava sålunda t. ex. i

viss utsträckning måst uppgiva det hittillsvarande sambandet mellan ansvarighetens

begränsning och sjöförmögenheten, under det att å andra sidan England

måst med sin rätt införliva sambandet med sjöförmögenheten i en omfattning,

vilken tidigare varit för den engelska rätten okänd. På samma sätt har beträffande

frågan, när ansvarsbegränsning bör inträda, hänsyn måst tagas till såväl

engelsk som kontinental uppfattning. Likaså bär beaktande måst skänkas ej

blott åt det i t. ex. de skandinaviska länderna starkt understrukna behovet av

skydd genom sjöpanträtter, utan även åt det i andra länder, t. ex. Nederländerna,

maktpåliggande önskemålet att bereda fartygsinteckningarna ett förbättrat

rättsläge. Förhandlingarna hava, som det sagts, måst föregå »dans un esprit

d’extréme conciliation».

På grund härav ligger det i sakens natur, att konventionernas bestämmelser

i vissa avseenden för varje land medföra förändringar, som sedda isolerade för

detsamma måste te sig såsom mindre önskvärda. Även om nu förevarande konventioner

lärer emellertid gälla vad på sin tid av dåvarande chefen för justitiedepartementet

inför Kungl. Maj:t anfördes beträffande sammanstötnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

23

och bärgningskonventionerna, att även om de i vissa avseenden medförde måhända

mindre önskvärda förändringar i vår rätt, de näppeligen kunde föranleda

betänkligheter av den art, att dessa i någon mån uppvägde fördelarna

av att genom anslutning till konventionerna vinna gemensamhet i förevarande

delar av sjörätten med de stora sjöfartsidkande nationerna och önskvärdheten

att bidraga till det betydelsefulla steg mot sjörättens internationalisering,

som konventionernas definitiva genomförande innebure.

För att ratifikation av nu ifrågavarande konventioner för Sveriges del må

kunna ske erfordras emellertid åtskilliga ändringar i vår gällande rätt, liksom

förhållandet är även i Danmark, Finland och Norge. Sedan inom departementet

utarbetats förberedande, motiverade förslag till sådana ändringar, inbjöd

på grund härav Kungl. Maj:t under erinran om den överensstämmelse, som råder

mellan de nordiska ländernas rättsregler på sjörättens område, och det

samarbete, som under senare år ägt rum i fråga om reformer inom detta rättsområde,

de danska, finska och norska regeringarna att genom representanter

deltaga i en konferens för vidare behandling av de upprättade förslagen. Till

Sveriges delegerade vid konferensen utsågos dåvarande revisionssekreteraren,

numera häradshövdingen Algot Bagge och hovrättsrådet juris doktorn Hugo

Wikander.

Med skrivelse den 26 nästlidna mars hava nämnda delegerade såsom resultat

av sitt arbete överlämnat av motiv åtföljda förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg;

4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen;

5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen

den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek; och

6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.»

Föredraganden uppläser därefter dessa förslag, vilka jämte motiv, de delegerades

skrivelse, ifrågavarande konventioner och översättning därav samt parallelltexter

finnas såsom bilaga fogade till detta protokoll.

Sedan föredraganden därefter erinrat att, sedan de delegerade avgivit

berörda förslag, tionde kapitlet sjölagen upphävts genom lag den 8 april 1927

(nr 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal och lag samma dag

(nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister samt att i följd

härav föreslagna ändringar i nämnda kapitel förfallit, hemställer föredraganden,

att över förslagen i övrigt lagrådets yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgrcn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ÄNDRING I VISSA

DELAR AV SJÖLAGEN M. M.

avgivna av inom Kungl. Justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

27

Till KONUNGEN.

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förberedande motiverade förslag

till de ändringar i sjölagen och andra författningar, som påkallas i händelse av

Sveriges biträdande av konventionen den 25 augusti 1924 rörande fastställande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och av konventionen

den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek, inbjöd Eders Kungl. Maj :t under erinran

om den överensstämmelse, som råder mellan de nordiska ländernas rättsregler

på sjörättens område, och det samarbete, som under senare år ägt rum i

fråga om reformer inom detta rättsområde, de danska, finska och norska regeringarna

att genom representanter deltaga i en konferens för vidare behandling

av de upprättade förslagen, därvid även kunde komma under behandling övriga

föreliggande förslag till internationella överenskommelser på sjörättens område.

Denna konferens hölls med början i Stockholm den 11-—17 oktober 1926 och

med fortsättning i Oslo den 14—24 januari innevarande år. I konferensen deltogo,

förutom efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande undertecknade, för

Danmark professorn Kr. Sindballe, för Finland f. d. förvaltningsrådet A. Lindberg

samt för Norge hojesteretsassessorn E. Alten, varjämte under sammanträdet

i Oslo vid dryftandet av rent praktiska spörsmål närvoro direktörerna G.

Henriksen och J. Jantzen.

Under konferensen har med undantag för de processuella bestämmelserna i

77 § och preskriptionsreglerna i 284 § enighet i allt väsentligt uppnåtts mellan

samtliga delegerade angående de ändringar i sjölagarna, som ett biträdande av

ovannämnda två konventioner skulle medföra, varjämte jämväl beträffande de

ändringar, som påkallas i författningar, vilka icke äro föremål för skandinavisk

lagstiftning, överläggning ägt rum för vinnande av överensstämmelse även

i detta avseende så långt möjligt är.

Såsom resultat av vårt arbete få undertecknade härmed för Eders Kungl.

Maj:t i underdånighet framlägga av motiv åtföljda förslag till:

1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg;

4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen;

5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen

den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek; och

6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.

Översättning av ifrågavarande konventioner jämte vid deras undertecknande

förda protokoll bifogas jämväl.

Tryckning av sammanställning av de särskilda texterna till de svenska, dan
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

29

ska och norska förslagen till ändringar i sjölagen företages för närvarande i

Oslo genom den norska regeringens försorg. Särskild finländsk lagtext ingår

däremot icke i sammanställningen, då den finska regeringens delegerade förklarat

sig dels helt ansluta sig till innehållet i den svenska lagtexten, dels på

grund av den finska sjölagens beskaffenhet och uppställning komma att föreslå

införlivandet med finsk rätt av de nya reglerna genom särskild lag utanför

sjölagen, upptagande innehållet i det svenska förslaget.

Underdånigst

ALGOT BAGGE. HUGO WIKANDER.

Stockholm den 26 mars 1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag

om ändring i yissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas dels att överskriften till 4 kapitlet sjölagen skall erhålla

lydelsen »Om begränsning av redareansvaret» och att 70—82 §§ skola

erhålla nedan angivna lydelse, dels att 6 kapitlet och 222 § skola upphöra att

gälla, dels ock att 7 §, 8 § 1 stycket, 9 §, 188 § 12 punkten, 216 §, 220 § 3 stycket,

224 §, 230 § 2 stycket, 256 § 4 punkten, överskriften till 11 kapitlet samt

267—284 §§ skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

ANDRA KAPITLET.

Om redande i fartyg.

7 §■

Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan

begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ådrager sig med

avseende å fartyget.

8 § 1 stycket.

Redare vare ansvarig för skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten

åstadkommes av befälhavare, besättning, lots eller annan, som utför arbete i

fartygets tjänst.

9 §■

''Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast

i förhållande till sin lott i fartyget.

FJÄRDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

70 §.

Den ansvarighet, fartygs ägare ådrager sig, vare begränsad vad angår:

1. ersättning till tredje man för skada å person eller egendom, som orsakats

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 113.

31

till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av befälhavare, besättning,

lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst;

2. ersättning för skada å person, vilken utför arbete i fartygets tjänst,

å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring,

samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må;

3. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga

eller ofullständiga uppgifter;

4. ersättning för skada, som under fullgörande av ett avtal orsakats genom

fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet

av fartyget;

5. skyldighet att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och fullgöra vad

i sådant fall åligger fartygsägare;

G. bärgarlön;

7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren

i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med

hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen

kräves, med mindre detta orsakats av att fartygets proviantering eller

utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig

eller ock fartygsägaren till förpliktelsen givit särskilt bemyndigande

eller godkännande.

Vad ovan är stadgat om begränsning av ansvarigheten äge dock ej tillämpning

beträffande förpliktelse, som uppkommit till följd av fel eller försummelse

av fartygsägaren eller som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller

andra personer i fartygets tjänst.

Har den, som äger fartyget eller del däri, övertagit dess förande, äge han

ej åberopa begränsningen av ansvarigheten för fel och försummelse, med mindre

felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet

av fartyget eller ock begåtts av andra personer, som utföra arbete i

fartygets tjänst.

71 §.

År ansvarigheten begränsad, svare fartygsägaren icke med högre belopp än

fartygets värde med tillägg av de i 74 § nämnda belopp. I de fall, som i 70 §

1 5 punkterna avses, ma ansvarigheten ej heller överstiga 145 kronor i guld

för ton av fartygets dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada

till kropp eller hälsa, svare dock fartygsägaren intill ett belopp av 145 kronor

i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i 1 stycket angivits.

72 §.

Med dräktighet skall i detta kap. förstås, beträffande maskindrivna fartyg

fartygets nettodräktighet ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av

nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten, samt beträffande andra fartyg

nettodräktigheten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

73 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet

beräknas efter fartygets tillstånd vid nedan angivna tidpunkter:

1. Vid sammanstötning eller annan händelse skall värdet beräknas efter

fartygets tillstånd vid ankomsten till första efter händelsen anlöpta hamn

beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och uppkommit

före ankomsten till hamnen, härunder inbegripna även de fordringar,

som grunda sig på ett avtal eller härflyta från ett av händelsen

orsakat gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny händelse, som icke står i samband

med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna lämnas

obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den föregående

händelsen.

Beträffande händelser, som må tima under fartygets uppehåll i hamnen,

skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i denna hamn efter

händelsen.

2. Föreligger ej fall, som i föregående moment avses, och angå fordringarna

lasten eller grunda de sig på oriktighet eller ofullständighet i konossementets

uppgifter, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i lastens

bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten

är bestämd till olika hamnar och skadan härrör av en och samma orsak,

värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa

hamnar.

Vad angår övriga fordringar skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd

vid resans slut.

74 §.

De belopp, som för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet

skola läggas till fartygets värde, äro:

1. 10 procent av fartygets värde vid resans början;

2. fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador

å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit

avhjälpta.

75 §.

Fordringar, som härröra av samma sammanstötning eller annan händelse,

njute ur det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet jämlikt 71 § 1 stycket

är beträffande dem begränsad, betalning under åtnjutande av den förmånsrätt,

som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare beträffande

fordringar, som ej härröra av sådan händelse, men för vilka fartygets

värde i samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa

i följd av samma händelse, skola jämte varandra njuta rätt till betalning ur det

särskilda belopp, som i 71 § 2 stycket för sådant fall bestämmes. Erhålla de

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

33

icke full betalning ur omförmälda belopp, njute de för återstoden av sina fordringar

jämte övriga fordringsägare, på sätt i 1 stycket sägs, betalning ur det

ansvarsbelopp, som där avses.

76 §.

Vill fartygsägaren komma i åtnjutande av begränsning av ansvarigheten,

ankomme på honom att föra bevis om fartygets värde vid de i 73 § och 74 §

1 punkten angivna tidpunkter samt om storleken av de belopp, som omförmälas

i 74 § 2 punkten, eller, då fråga är om begränsning till visst belopp för ton, om

fartygets dräktighet.

77 §.

Uppstår tvist om gränsen för den ansvarighet, som åligger fartygsägaren,

eller om fördelningen mellan fordringsägarna av det belopp, han är pliktig utgiva,

må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets

hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.

Dispaschören åligger att, när sådant hänskjutande äger rum, genom kungörelse

som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom

vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem,

mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas, att inom viss

förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt

ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören

i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri

är stadgat i 214 §.

Kostnaden för sådan dispasch vare fartygsägaren skyldig ersätta, med mindre

borgenär utan skälig orsak hänskjuta saken eller föranlett dess hänskjutande

till dispaschör.

78 §.

Har fartygsägaren i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten är begränsad,

till förebyggande av handräckningsåtgärd eller för att få förordnande

därom hävt ställt säkerhet för fulla beloppet av sin ansvarighet, vare säkerheten

att anse såsom ställd till förmån för alla dem, mot vilka samma begränsning

av ansvarigheten kan åberopas.

Är säkerheten ställd för lägre belopp än nyss är sagt eller hava flera säkerheter

ställts en efter annan, skola verkningarna därav, om parterna icke åsämjas,

så bestämmas, att gränsen för ansvarigheten ej må överskridas.

79 §.

Har fartygsägaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär

äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till

vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han, när betalningen

erlades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få

kunskap om den andres fordran.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 käft. (Nr 118.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare

med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde

kunskap, när han erhöll betalningen.

80 §.

I rättegång eller då utsökning sker i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten

är begränsad, må, då fartygsägaren det äskar, anstånd beviljas med

verkställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt

268 § sjöpanträtt åtnjutes, under så lång tid som må krävas för försäljning

av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna.

81 §.

Är underbortfraktare av ett fartyg eller den, till vilken fartygsägaren överlåtit

fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, ansvarig i fall, som

omförmälas i 70 §, skall vad i detta kapitel stadgas äga motsvarande tillämpning.

82 §.

Är i främmande stats lag i förhållande till svenskt fartyg begränsning av

ansvarigheten icke medgiven i fall, som i detta kap. avses, eller ock gränsen

för sådan ansvarighet satt högre än här ovan stadgas, äger Konungen förordna,

att motsvarande bestämmelser skola här i riket tillämpas gentemot fartyg,

som är hemmahörande i sådan stat.

SJUNDE KAPITLET.

Om haveri.

188 § 12 punkten.

Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter,

vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie

å förskjutna medel samt förlust, uppkommen genom prisskillnad

å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.

216 §.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall

gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 4 kap. här ovan. Skall haveribidrag gäldas

av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.

ÅTTONDE KAPITLET.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 § 3 stycket.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga ansvariga

en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad

s. 35 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

35

enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande

hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersättningen

; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av ersättningen.

NIONDE KAPITLET.

Om bärgning.

224 §.

Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods

eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärgningen

medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärgning

skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett

bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat förbud

av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av annat

fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer i

nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med

mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas

av domstol.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av fartyget

eller något, som hört till fartyget, stadgas i 4 kap. här ovan. Har gods

eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare

ej personligen.

TIONDE KAPITLET.

Om sjöförsäkring.

230 § 2 stycket.

I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrustning,

last, förmodad vinst och provision å varor, medel, förskjutna eller upplåga

för haveri, så ock andra fordringar, för vilka fartyg, frakt eller last häfta,

i örsäkringsgivare äge själv försäkra det föremål, han åt annan försäkrat, för

den fara, han övertagit (återförsäkring).

256 § 4 punkten.

vid försäkring av haveripenningar — när det föremål, som för fordringen

häftar, gått helt och hållet förlorat eller eljest icke lämnar någon tillgång till

fordringens gäldande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

267 §.

Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och utgifter, som i fordringsägarnas

gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att

åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen; tonavgifter,

fyr- och båkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter

och pålagor av samma slag; omkostnader vid lotsning samt kostnader för

bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn;

2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som befälhavaren, besättningen

och andra personer i fartygets tjänst äga utfå på grund av deras tjänsteavtal

med fartygsägaren eller befälhavaren;

3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

4. ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning

för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning

för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, som drabbat passagerare,

befälhavare eller, till besättning hörande person; ersättning för

förlust eller minskning av eller skada å last eller resgods;

5. fordran, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren

i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hänsyn

till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen

kräves, även om befälhavaren var ägare av fartyget och evad fordringen

tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete

eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller

lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets behov; och

6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter.

268 §.

Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och fartygsägarens

fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som

må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets

tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna

fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten

för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning

eller haveribidrag för förlust av sådan frakt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

37

Sjöpanträtten omfattar tillika fartygsägarens fordran å ersättning för bärgning

som utförts under resan, med avdrag för andel därav som må tillkomma

befälhavare eller besättning.

Sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp

för alla de resor, som utföras under den tid, samma tjänsteavtal består.

Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till fartygsägaren på grund

av tagen försäkring.

269 §.

Borgenär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning

ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken,

dock att för den i 267 § 6 punkten nämnda fordran betalning utgår

först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § 1 stycket nämnda balk.

Hava fordringarna uppstått under samma resa, äga de rätt till betalning i

den nummerordning, i vilken de i 267 § äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna

under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande

till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 3 och 5 nämnda

fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre

äga företräde till betalning framför den äldre.

Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför

dem, som härleda sig från en tidigare. Vad angår de i 267 § 6 punkten nämnda

fordringar skall likväl vad sålunda stadgas äga tillämpning allenast beträffande

sådana inbördes; och fordringar på grund av ett och samma tjänsteavtal,

avseende flera resor, skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa,

njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.

270 §.

För fördelningen av köpeskillingen för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes,

äge de förmånsrättsägande borgenärerna bevaka sina fordringar till deras

fulla belopp, utan att avdrag göres på grund av bestämmelserna om begränsning

av fartygsägarens ansvarighet, dock att dem tillkommande utdelning ej

må överstiga vad på grund av samma bestämmelser högst skall utgå.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som

för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter

blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen, övergår eljest

fartyget i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas

i 267 §.

272 §.

Sjöpanträtt i frakten må göras gällande, så länge frakten är ogulden eller

innehaves av befälhavaren eller fartygsägarens agent. Vad sålunda stadgas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj ds proposition nr 113.

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjöpanträtt i övriga i 268 §

nämnda fordringar samt köpeskilling, varom i 271 § 2 stycket sägs.

Har belopp, som i 1 stycket avses, influtit till konkursboet efter det fartygsägaren

försatts i konkurs, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet

häftade, så långt detsamma förslår erhålla utdelning i konkursen med den

förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.

273 §.

Har fartygsägaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och häftade detta

för fordran, för vilken han icke personligen svarade, vare han för samma fordrans

betalning personligen ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår.

Har fartygsägaren till gäldande av sådan fordran utbetalt vad enligt 1 stycket

ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller

bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalningsskyldighet

förbunden, såvida han icke, när betalningen erlades, ägde kunskap

om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare

med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde

kunskap, när han erhöll betalningen.

274 §.

Övergår äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling till utländsk

man och upphör därigenom sjöpanträtten i fartyget för fordran, för vilken fartygsägaren

ej svarade personligen, vare denne för fordringens betalning personligen

ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.

Yad i 273 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tilllämpning.

275 §.

Yad i detta kap. ovan stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall

äga motsvarande tillämpning vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan

än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre

förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och

fordringsägaren icke är i god tro.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller

av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått

förbindelse eller träffat åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran

för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse

för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods,

som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och

3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppehåll

vid lastning eller lossning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

39

Här omförmälda fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset

framför de borgenärer, som upptagas i 17 kap. handelsbalken, och sig emellan

i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro

nämnda under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande

till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 1 och 2

upptagna fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall

den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till hefraktares eller lastemottagares

förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov,

upphöre sjöpanträtten i godset.

Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i

den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men

borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

278 §.

Är lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat, minskats

eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller

för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava

sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkommande

ersättning.

Ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens

ställe.

279 §.

Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 277

eller 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.

Har sådant belopp influtit till konkursboet efter det lastägaren försatts i

konkurs, gälle vad i 272 § stadgas.

Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om lastägarens ansvarighet

för fordrans betalning lag, som i 273 § för fartygsägare stadgas.

280 §.

Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran,

till hefraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för

den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen;

enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han

eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen,

när lossningen skedde.

281 §.

Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens

hela belopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:is ''proposition nr 118.

282 §.

Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin

fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst

vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning

ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är

fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja

det till sjöfart för egen räkning.

283 §.

Sjöpanträtt upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning

sökes:

1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts

;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra händelser och

för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa — inom ett år från den

dag, skadan timade;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller

bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 punkten avses —

inom sex månader från det fordringen tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 punkten avsedda fordringar

— inom ett år från det fordringen tillkom;

6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till

betalning.

I 267 § 2 punkten avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på

grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt 6 punkten förfallna till betalning

på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare

så ansett, som om den blivit genom talan bevakad. II.

II.

Om preskription av fordran i vissa fall.

284 §.

Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begränsad

eller obegränsad, om icke genom stämning eller lagsökning betalning

sökes:

1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas

i 223 a §, — inom två år från den dag, skadan timade, samt,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

41

vad angår fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning

varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv

utgivits;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort

äga rum;

4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kostnad,

som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispaschör

dag.

Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller

för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det

inlastade godset, upphöre fordringen, om icke genom stämning eller lagsökning

betalning sökes, för fordran å ersättning inom två år från den dag,

skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning. Där borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till

redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger

rum, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

Vad i 283 § 3 stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som

i denna § avses.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Vad angår tid,

inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock hittills gällande

lags bestämmelser tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraftträdande

och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas.

Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild författning

finnes stridande mot nya lagens bestämmelser upphöra att gälla och

i lag eller författning förekommande hänvisning till lagrum, som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya lagens bestämmelse.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 3 § handelsbalken skall erhålla nedan

angivna ändrade lydelse, dels ock att 17 kap. 5 § 3 stycket samma balk skall

upphöra att gälla.

B §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg, njute förmånsrätt i

fartyget och dess tillbehör framför alla andra; dock galle ej förmånsrätt för

ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande

är upplupen, för längre tid än tre år. Är fartyget intecknat för fleres

fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt inteckning

samma dag, äge lika rätt. Förmånsrätt framför andra borgenärer

tillkomme ock den, som har lös pant i händer.

Därnäst äge hantverkare företräde till betalning för arvode å det gods, som

hos honom kvar är.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt att den

egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda förmånsrätt,

som i andra stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds eller jordägares

förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet för fordran hos

hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer, dock att förmånsrättstvister,

som angivna dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag,

och att i fråga om fordran, som tidigare uppkommit, inskränkning ej sker i

förmånsrätt, som enligt äldre lag må tillkomma den fordran.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

43

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jämväl fartygets

tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å

maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

27 §.

Övergår i annat fall än i 20 § sägs äganderätten till fartyg, som är för

fordran intecknat, genom frivillig överlåtelse till utländsk man, eller överlåtes

å utländsk man så stor lott i fartyget, att detta jämlikt 1 § sjölagen ej må såsom

svenskt anses, och upphör därigenom panträtten i fartyget, vare överlåtaren

med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej

förut ålåg honom; och må, evad avtal om förfallotiden gjort är, beloppet genast

hos överlåtaren utsökas. Äro flere delägare i fartyget, vare de, som i

överlåtelsen tagit del eller därtill samtyckt, en för alla och alla för en ansvariga

för den intecknade fordringen, där de ej redan förut voro till sådan ansvarighet

förbundna; och vare fordringen genast emot envar av dem förfallen

till betalning.

39 §.

Har i enlighet med föreskrifterna i den stat, där utländskt fartyg hör hemma,

inteckning medgivits i fartyget eller fartyget satts i pant eller eljest

lämnats som säkerhet för fordran, och har inskrivning skett i vederbörligt

offentligt register, skall sådan inteckning eller säkerhetsrätt jämväl här i riket

erkännas och anses giltig, om sagda stat biträtt den i Bryssel den 10 april

1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

övergår utländskt fartyg i svensk ägo eller inträffar eljest i avseende å

fartyget sådan förändring, att det jämlikt 1 § sjölagen skall såsom svenskt

anses, äge inteckningshavaren eller den, som i fartyget har annan säkerhetsrätt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

varom ovan sägs, genast njuta betalning ur fartyget, där han ej förbundit

sig att låta med betalningen anstå, ändå att sådan förändring timar. Har han

ej inom ett år från det fartyget blivit i fartygsregistret här i riket infört genom

stämning eller lagsökning krävt betalning, vare inteckningen eller säkerhetsrätten

därefter utan verkan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

66 §.

Ej må något, som till fartyg hörer, tagas i mät annorledes än genom utmätning

av fartyget.

Angående rätt i vissa fall för fartygsägare att erhålla anstånd med verkställighet

i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt

268 § sjölagen sjöpanträtt åtnjutes, stadgas i sagda lag.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och

värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid

värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befälhavaren

de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till

fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller

godset jämlikt 11 kapitlet sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden eller

innehaves fraktbeloppet av befälhavaren eller fartygsägarens agent eller är

fartygets eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 268 eller

278 § sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar,

uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill förordnas.

Utmätningsmannen kungöre ock utan dröjsmål den, som det åligger

att gälda eller redovisa sådant belopp, förbud att utgiva något till annan än

utmätningsmannen eller sysslomannen.

150 §.

Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske

för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen,

eller Ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

till kapitalet bestämd, värde fordringen beräknad efter de i 110 § stadgade

grunder.

Till vilka belopp bevakning och utdelning må äga rum för fordringar, för

vilka fartygsägarens ansvarighet är begränsad, därom stadgas i sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

47

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen

den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om

sjöpanträtt och fartygshypotek, förordnas som följer.

1 §•

Har utmätning skett av utländskt fartyg, hemmahörande i stat som biträtt

ovannämnda konvention, eller beträffande sådant fartyg förordnande meddelats,

som i 28 § utsökningslagen sägs, eller har hos myndighet enligt 71 §

konkurslagen äskats, att utländskt fartyg, vilket besväras av inteckning eller

annan rätt, som omförmäles i 39 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

^fartyg, må utmätningsvis säljas, varde bevis om vad sålunda förekommit med

upptagande av de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras,

ofördröjligen genom förmedling av departementet för utrikes ärendena insänt

till den myndighet, som har att föra det i 39 § sistnämnda lag avsedda register.

2 §.

Där försäljning av fartyg, som i föregående § sägs, eller av gods i sådant

fartyg skall äga rum, skall underrättelse, varom i 91 § utsökningslagen sägs,

genom förmedling av departementet för utrikes ärendena tillställas den myndighet,

som har att föra det i 39 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg avsedda register, inom sådan tid att gravationsbevis angående fartyget

må komma auktionsförrättaren tillhanda före auktionen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 81 § första stycket konkurslagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, såvitt det

inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmånsrätt,

och annat ej följer av vad i sjölagen stadgas angående vissa fordringars

företräde till betalning ur fartyg och frakt, av egendomens avkastning och

köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom

det arvode till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 §§

stadgas skall utgå för egendomen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MOTIV.

Det uppdrag, som givits de delegerade, gäller utarbetandet av de ändringar

i sjölagen och andra författningar, som påkallas för Sveriges biträdande av de

i Bryssel avslutade konventionerna rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser dels i fråga om begränsning av ansvarigheten för ägare av

fartyg, som användas till fart i öppen sjö, dels ock i fråga om sjöpanträtt och

fartygshypotek.

Vid utarbetandet av dessa lagändringar framställa sig till en början några

frågor av mera allmän art.

En av dessa och den viktigaste av dem äger i viss mån motsvarighet i vad

på sin tid förekom vid inarbetandet i sjölagen av konventionerna om sammanstötning

och om bärgning. Såsom i förarbetena till berörda lagstiftning framhålles,

stadga dessa konventioner visserligen omedelbart endast förpliktelse

för de särskilda staterna att uppehålla de i konventionerna uttalade principerna

i förhållande till övriga konventionsstater och lämna sålunda för varje stat

öppet att vad angår den rent inre lagstiftningen ordna efter gottfinnande. Med

hänsyn till önskvärdheten att på sjörättens område erhålla i möjligaste män

fasta och enhetliga regler, och då konventionernas principer i väsentliga delar

överensstämde med den dittills gällande rätten, ansågs emellertid vid dessa

konventioners inarbetande i sjölagen tillräcklig anledning icke förefinnas att

inom lagstiftningen låta två olika system av lagbestämmelser gälla bredvid

varandra. Konventionernas bestämmelser infördes följaktligen i vår rätt såsom

allmängiltiga och trädde därför i stället för motsvarande regler i den dittills

gällande rätten.

På ett i viss mån liknande sätt är skyldigheten att uppehålla de i nu ifrågavarande

konventioner uttalade principerna begränsad av konventionernas art.

12, resp. 14. Även dessa artiklar giva anledning till spörsmålet, huruvida vid

sidan av konventionerna gällande rätt bör bibehållas i den utsträckning, konventionerna

sådant medgiva. Mot uppställandet av två olika vid sidan

av varandra gällande system talar givetvis även på detta område önskvärdheten

av i möjligaste mån fasta och enhetliga regler. I ett annat avseende

ligga förhållandena emellertid här olika, i det att det nya ansvarsbegränsningssystemet

högst väsentligt skiljer sig från det hittills gällande. Om emellertid

den nya regleringen får anses innebära en i det stora hela rättvis kompromiss,

som ur rent praktisk synpunkt måhända är överlägsen den hittillsvarande lösningen,

torde dock anledning saknas att icke även åt denna konvention giva

största möjliga utsträckning. I varje fall torde icke det i sjölagen nu till
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 9h käft. (Nr 118.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

lämpade systemet vara så överlägset det i konventionen antagna, att fördelen

av det gamla systemets bevarande i den inre lagstiftningen uppväger olägenheten

av olika regler för samma område av sjörätten.

Ett i viss mån särskilt fall av samma fråga föreligger så till vida, som i

konventionerna åsyftas allenast sådana fartyg, som i regel gå till havs, även

om de tillfälligtvis navigera i de inre farvattnen. Nämnda förhållande torde

emellertid icke böra föranleda, att den svenska lagen här gör någon skillnad

mellan fartyg, som användas i öppen sjö, och fartyg, som användas å inre farvatten.

Den möjlighet att göra dylik distinktion, som medgives av t. ex. sammanstötningskonventionen,

har som bekant icke begagnats av den svenska lagstiftaren.

En ytterligare fråga av mera allmän räckvidd är den, huruvida de stadgande^

som påkallas av Sveriges biträdande av ifrågavarande konventioner, böra

inarbetas i sjölagen —- såsom på sin tid skedde med sammanstötnings- och

bärgningskonventionerna -— eller, i likhet med vad som ägde rum vid sjömanslagens

tillkomst, utfärdas vid sidan av sjölagen. De skäl, som, låt vara under

tvekan, föranledde utbrytande ur sjölagen av sjömanslagen, voro som bekant

huvudsakligen, att särskilt den sociala delen av sjölagstiftningen är och måste

vara splittrad på ett ganska stort antal särskilda författningar, att sjölagen

efter en dylik utbrytning komme att i eminent mening utgöra en handelslag,

avhandlande befraktningen och de därmed sammanhängande rättsliga spörsmålen,

samt att -— medan, enligt vad erfarenheten visade, sociallagstiftningen

vore av ganska rörlig natur -— de handelsrättsliga reglerna vore av större beständighet.

Antydda tvekan angående lämpligheten av ett dylikt förfaringssätt

underströks för övrigt ytterligare vid granskningen av förslaget inom lagrådet.

Trots de olägenheter, som nödvändigt måste bliva förknippade med

den föreslagna anordningen och som särskilt skulle komma att framträda under

tiden tills revisionen av sjölagen hunne genomföras, ansåg lagrådet sig ej

höra motsätta sig den föreslagna utbrytningen. De skäl, huvudsakligen av

praktisk art, som talade för nämnda utbrytning, syntes nämligen böra tilläggas

avgörande betydelse. Framhållas borde emellertid, att frågan om lämpligheten

att, såsom skett, i särskild sjömanslag upptaga däri behandlade ämnen

icke borde betraktas såsom definitivt avgjord, utan att vid den fortsatta

revisionen av sjölagstiftningen borde tagas under förnyat övervägande, huruvida

icke möjligen de i sjömanslagen upptagna bestämmelserna borde vid den

slutliga redaktionen av sjölagen inarbetas i densamma. Chefen för justitiedepartementet

betonade vid lagförslagets behandling likaledes, att möjligt vore,

att, på sätt lagrådet förmenat, frågan om lämpligheten att upptaga i en särskild

sjömanslag däri behandlade ämnen kunde finnas böra vid den fortsatta

revisionen av sjölagstiftningen tagas under förnyat övervägande. Lagutskottet

framhöll ävenledes, att utskottet lika med lagrådet och departementschefen

utginge därifrån, att den lagtekniska frågan om lämpligheten att upptaga i

en särskild sjömanslag däri behandlade ämnen toges under förnyat övervägande

vid den slutliga revisionen av sjölagen. De skäl, som enligt vad ovan

antytts talade för utbrytande av sjömanslagen ur sjölagen, föreligga givetvis

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

51

icke beträffande nu ifrågavarande konventioners innehåll. Fastmera synas

övervägande sakskäl tala för ett inarbetande av deras väsentliga innehåll i

sjölagen.

Lämpligaste platsen i sjölagen för infogande av reglerna om ansvarighetens begränsning

vore givetvis andra kapitlet, i vilket reglerna skulle helt naturligt

ansluta sig till de för redareansvaret grundläggande stadgandena i 7 och 8 §§.

Ett infogande av reglerna i detta sammanhang skulle emellertid medföra nödtvånget

att förse ej mindre än 13 paragrafer med bokstavsbeteckning. Motsvarande

förhållande skulle inträda, om man i stället infogade de nya bestämmelserna

i 11 kapitlet, för vilket förfaringssätt skulle kunna åberopas sambandet

mellan reglerna om ansvarsbegränsning och bestämmelserna om sjöpanträtt.

För att undvika detta har man därför anlitat förfaringssättet att inarbeta

reglerna om ansvarsbegränsning i det kapitel, som tidigare handlade om besättningen.

Givet är emellertid, att vid en fortsatt revision av sjölagen frågan bör

tagas under förnyat övervägande.

Bestämmelserna om sjöpanträtt böra uppenbarligen alltjämt bibehållas i 11

kapitlet liksom ock reglerna om preskription av sjöpanträtt och av fordran i

vissa fall.

Då sjölagen för närvarande ej innehåller några bestämmelser om inteckning

i fartyg, har stadgandet i panträttskonventionen art. 1 ansetts böra införlivas

med vår rätt genom bestämmelse utanför sjölagen.

Förslag till lag om .ändring i vissa delar av sjölagen.

ANDRA KAPITLET.

Om redande i fartyg.

7 §•

Förevarande paragraf återgiver i huvudsak innehållet i 7 § 1 stycket sjölagen.

Med hänsyn till det sätt, på vilket ansvarsbegränsningen genomföres

i 4 kap. i förslaget, hava emellertid orden »det är med allt sitt gods» ansetts

böra utbytas mot uttrycket »och utan begränsning». Därjämte har uttrycket

»ikläder sig» ersatts med orden »ådrager sig», för att sålunda må antydas att

regeln gäller jämväl med avseende å utomobligatoriska förhållanden.

Bestämmelserna i andra stycket av 7 § sjölagen äro ersatta av reglerna i

4 kap. i dess nya lydelse.

8 § 1 stycket.

Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med innehållet i sjölagens nuvarande

8 § 1 stycket. Ur paragrafen har dock avlägsnats vad densamma uttalar

beträffande begränsning av ansvarigheten, vilken nu regleras i 4 kap.

Tillika hava i stadgandet uteslutits de i sjölagen såsom förutsättning för

redares ansvar upptagna orden »på grund av redares eller befälhavares upp
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

drag». Dessa ord saknades i sjölagskommitténs förslag och saknas alltjämt

i danska och norska sjölagarna. De inflöto i den svenska sjölagen i följd av

en vid förslagets granskning inom Högsta Domstolen framställd anmärkning,

att allt skäl saknades att ålägga redaren ansvarighet för skada, som vållades

av personer, vilkas biträde redaren eller befälhavaren icke lagligen ägde avvisa.

Man tänkte härvid givetvis i främsta rnmmet på så kallad tvångslots.

Riktigheten av den sålunda gjorda inskränkningen är emellertid föremål för

olika meningar. Såsom inom doktrinen betonats, sammanhänger bestämmelsen

med en åskådning angående grunden för redareansvaret, som numera icke allmänt

erkännes, nämligen den om ett slags vållande hos redaren. Om man däremot

anser redarens ansvar vara motiverat av hans egenskap av driftsherre,

lärer det ej finnas anledning att befria honom från ansvar för tvångslotsen.

Sammanstötningskonventionen art. 5 föreskriver för övrigt uttryckligen, att

ansvarsskyldighet föreligger jämväl i det fall, att sammanstötningen orsakats

av fel, begånget av en lots, även där anlitandet av denne varit obligatoriskt. I

en tilläggsartikel till konventionen stadgas visserligen, att bestämmelsen i art. 5

om ansvar för det fall, att sammanstötning förorsakats av fel, begånget av

lots, vilkens anlitande varit obligatoriskt, ej träder i kraft förr än de fördragsslutande

makterna träffat överenskommelse beträffande begränsningen av fartygsägares

ansvarighet. Tiden är emellertid nu inne för ikraftträdande av

art. 5 i dess helhet och paragrafen måste således av detta skäl ändras. Anmärkas

må ock, att ansvarsbegränsningskonventionen visserligen lika litet i denna

som i andra frågor har att besvara spörsmålet, huruvida ansvarighet över

huvud föreligger, utan endast har att reglera ett eventuellt förefintligt ansvars

omfång. Dock framgår i viss mån av förarbetena till densamma att man utgått

från ett redarens ansvar för tvångslots.

9 §.

På grund av det nya ansvarsbegränsningssystemet har den i nuvarande 9 §

gjorda distinktionen mellan förbindelser, för vilka redare svarar nersonligen,

och andra sådana ansetts böra uteslutas. Enligt vad av motiven till ifrågavarande

paragraf framgår, åsyftas nämligen med uttrycket förbindelser, för

vilka redaren icke svarar personligen, sådana förbindelser, beträffande vilka

hans ansvarighet är opersonlig, d. v. s. begränsad till sjöförmögenheten.

FJÄRDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

70 §.

Denna paragraf innehåller i första stycket regler beträffande spörsmålet,

vilka fordringar i allmänhet äro underkastade begränsning av redarens ansvarighet,

den bestämmer därefter i andra stycket vissa fall, då rätten till ansvarsbegränsning

bortfaller, och meddelar slutligen i tredje stycket en viss särskild

?eglering för det fall, att ägare av eller delägare i fartyg tillika är fartygets

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

53

befälhavare. Paragrafens innehåll är hämtat från konventionens art. 1. 2 och

7, för såvitt dessa reglera förutsättningarna för ansvarsbegränsning.

I likhet med vad i konventionen skett begagnas i denna och följande paragrafer

uttrycket fartygsägare, varefter i en särskild paragraf (81) bestämmes, i

vilken utsträckning reglerna äro tillämpliga, då fråga är om annan än redare,

som idkar sjöfart med eget fartyg.

Beträffande först spörsmålet, vilka fordringar äro underkastade begränsning

av redarens ansvarighet, må angående de olika punkterna i första stycket

följande anmärkas.

Punkt 1 åsyftar utomobligatorisk skada på person eller egendom och svaraT

i viss utsträckning mot 8 § sjölagen. Därvid bör dock erinras om vad vid 8 §

här ovan yttrats angående orden »på grund av redares eller befälhavares uppdrag».

Huruvida uppkommen skada har sin grund i fel eller försummelse vid

navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget eller i fel eller försummelse

av annan art är utan betydelse för punktens tillämplighet. Uttrycket

person, som utför arbete i fartygets tjänst, är här liksom för övrigt i detta

kapitel att fatta i dess mest vidsträckta bemärkelse, i följd varav under detsamma

inbegripes även den, som mera tillfälligt utför sådant arbete, t. ex.

stuvare.

Punkt 2 avser dels skada å person, vilken står i kontraktsförhållande till

fartygsägaren i egenskap av passagerare, befälhavare eller besättning eller

ock på annat nyss antytt sätt, dels ock skada å last, som avlämnats till befälhavaren

för befordring, eller å ombordvarande gods av vad slag som helst.

Då här användes uttrycket last, som avlämnats till befälhavaren för befordring,

har detta sin grund däri, att man ej velat medgiva ansvarsbegränsning

för vad som händer, medan varorna äro upplagda å kajen under fartygsägarens

egen eller hans vanliga biträdens vård eller befinna sig i fartygsägarens magasin.

Däremot är stadgandets tillämplighet icke utesluten, om lasten är

under vård av ett befälhavarens substitut.

Punkt 3 rör förpliktelser, som härflyta ur konossement. Enligt vad förhistorien

till stadgandet giver vid handen, har detsamma sin grund däri, att

man velat bereda fartygsägaren förmånen av begränsat ansvar, för den händelse

befälhavaren utfärdade konossement på icke inlastade varor eller försåge

konossementet med felaktigt datum, med andra ord med avseende å själva

konossementsansvarigheten såsom sådan. Ehuru konventionstexten talar helt

allmänt om »obligations résultant des connaissements», har det därför ansetts

lämpligt att vid stadgandets återgivande i svensk lagtext använda uttrycket

förpliktelser, som grunda sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter.

Genom punkt 4 stadgas i viss omfattning ansvarsbegränsning ifråga om

sådant kontraktsbrott, som icke består i skada, vilken omhandlas under punkt

2. På grund av motviljan på vissa håll mot att medgiva ansvarsbegränsning

i detta fall har i konventionen uppställts som förutsättning för punktens

tillämpning, att skadan skall hava sin orsak i fel eller försummelse vid

navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget (»error of naviga
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!,. Maj-ts proposition nr 113.

tion» eller »improper management»). Sin huvudsakliga betydelse äger bestämmelsen

beträffande dröjsmål vid fullgörandet av befordringsavtalet.

Genom punkt 5 regleras ett ämne, som för närvarande i någon mån är behandlat

i kungörelsen den 27 september 1878 angående vidtagande av åtgärder

för undanrödjande av uppkomna hinder för sjöfarten i segelleder och å

redder. Genom denna kungörelse medgives- lotsstyrelsen, om i segelled

eller å redd, vilken icke står under särskild myndighets inseende, fartyg

sjunkit så att hinder eller fara för sjöfarten genom vraket förorsakas och verksamma

åtgärder för bärgning eller bortskaffande av detsamma eller de delar

därav, som finnas hinderliga, icke ofördröjligen vidtagas av vederbörande befälhavare,

redare eller ägare, att, efter prövning i varje särskilt fall av förekommande

omständigheter, foga anstalt därom, att vraket, i den mån det är

för sjöfarten hinder ligt, varder undanröjt. Likaså finnes i åtskilliga svenska

hamnordningar skyldighet stadgad för fartygsägaren att borttaga vrak. Stadgandet

i punkt 5 har sin grund i de missbruk, till vilka ett obegränsat ansvar

i detta avseende anses i vissa länder hava givit anledning.

Bestämmelsen om ansvarsbegränsning för bärgarlön i punkt 6 beröres nedan

i samband med 224 § och bestämmelsen i punkt 7 angående bidrag i gemensamt

haveri i samband med 216 §.

I punkt 8 stadgas slutligen ansvarsbegränsning beträffande vissa rättshandlingar

av befälhavaren. Förutsättning för att ansvarsbegränsning skall

inträda är först och främst, att rättshandlingen träffats av befälhavaren i

denna hans egenskap och utanför fartygets hemort. Rättshandlingen måste

vidare vara träffad, som det heter i konventionen, »pour les besoins réels de

la conservation du navire ou de la continuation du voyage»; med andra ord

verkligt behov måste föreligga med hänsyn till fartygets bevarande eller resans

fortsättande, varemot rätten till ansvarsbegränsning icke upphäves därigenom,

att befälhavaren t. ex. upptagit större lån eller sålt mer än behovet

krävde (sjölagen 49 §). Fartygsägaren förlorar emellertid förmånen av ansvarsbegränsning,

om fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans

början varit otillräcklig eller bristfällig. Då ifrågavarande punkt slutligen

uttalar, att ansvarsbegränsning icke inträder, då fartygsägaren särskilt

bemyndigat till eller godkänt förpliktelsen, är detta så att förstå, att bemyndigandet

eller godkännandet måste vara lämnat uttryckligen och för en särskild

rättshandling.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för de fordringar, beträffande

vilka ansvarsbegränsning inträder, giver tillika vid handen, att det vad innehållet

angår huvudsakligen är genom punkterna 4 och 8, som den nya rätten

skiljer sig från den hittills gällande. I formellt avseende åter föreligger en

betydande olikhet mellan hittills gällande lag med dess abstrakta huvudregel

i ifrågavarande avseende och den nya rätten, i vilken en kasuistisk uppställning

framtvingats av motsättningen mellan kontinental och engelsk rätt.

Vad därefter angår andra stycket i 70 §, saknas visserligen i sjölagen motsvarighet

till bestämmelsen om att fel eller försummelse av fartygsägaren

upphäver rätten att åtnjuta ansvarsbegränsning. Förslaget till sjölag stad
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Ilungl. Maj:ts proposition nr 113.

55

gade däremot i 9 § skyldighet för redaren att svara med allt sitt gods, därest

beträffande av befälhavaren ingångna förbindelser eller med avseende å uteblivet,

ofullständigt eller felaktigt fullgörande av förbindelser, vilkas fullgörande

ålegat befälhavaren i denna hans egenskap, redaren vållat att förbindelsen

icke fullgjordes. Förslaget innehöll vidare stadgande i 10 §, att om

redaren jämväl själv varit vållande till skada av där omhandlad art, han

skulle svara personligen. Yad sålunda föreslagits kom dock att utgå på grund

av en vid Högsta Domstolens granskning av förslaget framställd anmärkning,

att detsamma vore alltför självklart för att behöva lagfästas. På grund av

att konventionen innehåller uttrycklig bestämmelse i frågan bar det ansetts

riktigast att jämväl i den svenska lagen intaga sådant stadgande. Med avseende

å bestämmelsen i samma stycke om fartygsägarens obegränsade ansvar

beträffande förpliktelse på grund av tjänsteavtal med besättningen eller andra

personer i fartygets tjänst erinras allenast om stadgandena i 7 § sjölagen och

70 § sjömanslagen.

Vidkommande slutligen stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf

må anmärkas, att detsamma saknar motsvarighet i gällande lag. Såsom skäl

för införandet av detsamma har under förarbetena till konventionen anförts,

att det måste anses stå i överensstämmelse med billighet och den moderna lagstiftningens

sociala principer att bevilja förmånen av ansvarsbegränsning åt

de små redare, som varit nödsakade att själva övertaga förandet av sina fartyg.

71 §.

Under det att 70 § besvarar frågan, när ansvarsbegränsning inträder, återgiver

71 § konventionens reglering av det materiella innehållet i ansvarsbegränsningen

(art. 1, 7 och 15).

Sjölagen intager som bekant med avseende å ansvarsbegränsning principiellt

den ståndpunkten, att ansvaret är ett ansvar med fartyg och frakt. Något

personligt ansvar föreligger principiellt icke, i följd varav, om skulden icke

betalas, betalning kan sökas allenast ur fartyg och frakt. Ansvarsbegränsning

genomföres med andra ord enligt det s. k. exekutionssystemet.

I motsättning mot exekutionssystemet, som gäller även t. ex. i den tyska

rätten, står dels det bland annat i Frankrike härskande s. k. abandonsystemet,

enligt vilket redaren väl svarar personligen men äger frigöra sig från fordringsanspråket

genom att till borgenärerna överlåta sjöförmögenheten, dels ock

det engelska systemet, enligt vilket redaren likaledes är personligen ansvarig

men i vissa fall äger begränsa sin ansvarighet till vissa pund för ton av fartygets

dräktighet.

På ingen punkt hava svårigheterna att slå brygga mellan de olika rättssystemen

varit större än på denna. Såsom det nästan ligger i sakens natur,

har konventionen därför kommit att utgöra en kompromiss mellan de olika

systemen. Häftandet med fartyg och frakt ersättes med ett fartygsägarens

personliga ansvar. Sambandet med fartyg och frakt, sjöförmögenheten, bibehålies

emellertid såtillvida, som fartygsägaren i regel icke är ansvarig till

högre belopp än värdet av fartyget med tillägg av dels en med bortseende från

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj ds proposition nr 118.

de växlande förhållandena bestämd klumpsumma, som representerar frakten,

dels ock vissa ersättningsbelopp i anledning av skador å fartyget. Nämnda

samband genombrytes emellertid därigenom, att fartygsägaren i vissa fall,

nämligen de i 70 § 1—5 punkterna avsedda, äger frigöra sig genom betalning

av 8 pund för ton av fartygets dräktighet, vilket belopp i enlighet med

medgivandet i konventionen art. 15 i den svenska lagtexten återgivits med

145 kronor i guld för ton. Fartygsägaren äger således i dessa fall anlita

det för honom förmånligaste beräkningssättet för bestämmandet av gränsen

för ansvarigheten. Detta sätt att begränsa ansvarigheten genom en summa

beräknad efter fartygets dräktighet är i och för sig ett lån från och en eftergift

för den engelska rätten. Angivna valrätt innebär emellertid en olikhet

mot den engelska rätten och därför ock ett lättande av redarens ansvar i förhållande

till vad som gäller i engelsk rätt.

För de fall, som avses i andra stycket av paragrafen, nämligen beträffande

ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, är dock i likhet med

förhållandet enligt engelsk rätt valrätten utesluten. Alldeles oberoende av

sjöförmögenhetens värde inträder här ett tilläggsansvar intill 145 kronor i

guld för ton. Man har av humanitära skäl önskat att på detta sätt under alla

förhållanden oberoende av sjöförmögenhetens värde i någon mån bereda skydd

åt offren för en sjöolycka. Att rättsägare av denna kategori subsidiärt konkurrera

med övriga borgenärer framgår av 75 §.

Tillräckliga skäl hava icke ansetts föreligga att från tillämpning av de allmänna

reglerna undantaga besättningen och andra personer i fartygets tjänst.

72 §.

Fartygsägarens ansvarighet är, såsom av 71 § framgår, under vissa förhållanden

satt i relation till fartygets dräktighet. Innebörden av detta begrepp

har därför måst i detta sammanhang fastställas.

Under det att sjölagen med dräktighet principiellt förstår fartygets nettoeller

avgiftspliktiga dräktighet, bestämmes här i överensstämmelse med konventionen

art. 11, att till basis, såvitt angår maskindrivna fartyg, skall tagas

nettodräktigheten sådan denna bestämmes av de nationella reglerna, med visst

tillägg för utrymme, som upptages av maskineriet. Denna regel har hämtats

från den engelska Merchant Shipping Act. Det har nämligen under förarbetena

till konventionen ansetts mest logiskt, att när man från den engelska

rätten lånat själva pundregeln, man samtidigt tillämpar den tonnageberäkning,

vid vilken pundregeln är knuten i denna rätt. Skillnaden mellan det sålunda

valda beräkningssättet och hänsynstagande till bruttotonnaget är icke

särdeles betydande.

Beträffande andra fartyg är, såsom av lagtexten framgår, nettodräktigheten

avgörande.

73 §.

I 71 § är som huvudregel stadgad en begränsning av fartygsägarens ansvarighet

till fartygets värde med vissa tillägg. Denna regel giver emellertid

anledning till en dubbel fråga, nämligen dels huruvida fartygets värde

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

57

före eller efter en eventuellt inträffad händelse, som orsakat skada, bör vara

avgörande, dels ock om ansvarsbegränsning bör genomföras för resa eller för

händelse. På denna dubbelfråga lämnas svar i förevarande paragraf.

I likhet med tysk-skandinavisk men i olikhet mot engelsk lag utgår den nya

rätten (konventionen art. 3) därifrån, att hänsyn är att taga till fartygets

värde efter händelsen.

Beträffande åter frågan, huruvida ansvarsbegränsning bör genomföras för

resa eller för händelse, innebär paragrafen i överensstämmelse med konventionen

art. 3 en kompromiss mellan den kontinentala uppfattningen, att ansvarsbegränsningen

bör avse samtliga under en och samma resa uppkomna

förpliktelser, och den engelska åskådningen, att begränsningen bör omfatta

allenast de fordringar, som härröra av samma händelse, och att därför, om

successiva händelser inträffa under samma resa, varje grupp fordringsägare

kan för sig göra anspråk på det högsta ansvarsbeloppet. Kompromissen består

däri, att skillnad göres mellan det fall, att sammanstötning eller annan

händelse, varmed närmast åsyftas sjöolycka, föreligger, och det, då så icke

är förhållandet.

Föreligger sammanstötning eller annan händelse, har man att till grund för

beräkningen av fartygsägarens ansvar lägga fartygets värde i nästa hamn.

Detta värde blir avgörande beträffande alla fordringar, som sammanhänga

med händelsen och uppstått före fartygets ankomst till nämnda hamn. Framför

allt har detta betydelse beträffande ersättningsanspråk till följd av skada

på ett annat fartyg eller dess last, fordringar på grund av skada, som genom

händelsen orsakats på den egna lasten, bärgarlön m. m. Fordringar för reparation

av fartyget i hamnen höra däremot i regel icke hit, såsom icke uppkomna

vid ankomsten till hamnen. Däremot äro att hit hänföra fordringar,

som uppkommit på grund av ett av händelsen föranlett gemensamt haveri.

För undvikande av praktiska svårigheter har man nämligen ansett lämpligast,

att de fartyget till last fallande haveribidragen skulle gottgöras ur fartygets

värde i nästa hamn, även när fråga vore om haverikostnader, som uppstått

efter fartygets ankomst till denna hamn, t. ex. lagringskostnader i

nödhamn.

En särskild regel har varit av nöden för det fall, att före fartygets ankomst

till nästa hamn en andra händelse inträffar, som icke står i samband med den

första. Två särskilda massor för fordringsägarnas förnöjande uppkomma i

sådant fall. För fordringar, som sammanhänga med den första händelsen,

svarar redaren med fartygets värde före den andra händelsen, men för anspråk

till följd av den andra händelsen svarar han med fartygets värde vid

ankomsten till hamnen. Skulle åter en händelse inträffa i hamnen, blir det

avgörande fartygets värde efter händelsen.

Har fartyget efter händelsen aldrig kommit till hamn, är värdet begränsat

till vraket.

Beträffande åter anspråk mot fartygsägaren, som icke hava sin grund i

sammanstötning eller annan händelse, skiljer konventionen mellan, å ena sidan,

fordringar, som angå lasten eller uppkommit på grund av utställande av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

konnossement, och, å den andra, alla övriga fordringar. Till den förra gruppen

höra t. ex. anspråk på grund av bristfällig stuvning och oriktiga konnossementsuppgifter.

I dessa fall avgör i regel fartygets värde i lastens bestämmelsehamn

eller å den ort, där resan avbrytes. Konventionen tillägger

emellertid, att om lasten är destinerad till olika hamnar och skadan heror på

en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den

första av dessa hamnar. Genom detta tillägg undvikes, att i dylika fall redaren

får häfta flera gånger med fartygets värde. Beträffande åter anspråk,

som icke hava sin grund i sammanstötning eller annan händelse och icke heller

angå lasten eller uppkommit på grund av utställande av konnossement,

är fartygets värde vid resans slut avgörande. Till denna grupp höra framför

allt avtal, som befälhavaren i denna sin egenskap ingått under resan för fartygets

utrustning och underhåll.

Såsom i 71 § stadgas skola för bestämmande av fartygsägarens ansvarighet

vissa belopp läggas till fartygets värde. Det torde icke behöva framhållas,

att det där fastställda fraktsurrogatet skall tilläggas fartygets värde

vid envar av de tidpunkter, som enligt 73 § giva anledning till en särskild ansvarighetsgräns.

Likaledes är det klart, att den till 145 kr. för ton fastställda

ansvarsbegränsningen gäller för envar av berörda tidpunkter och således

icke för resan en gång för alla. Huru det i detta avseende förhåller

sig med de i 74 § andra punkten omnämnda fordringarna, framgår av vad

vid denna punkt anföres.

74 §.

Denna paragraf återgiver innehållet i konventionen art. 4 och 5.

Art. 4 bestämmer, att med frakt, som i art. 1 avses och vari inbegripes

passagerareavgift, skall, av vad slag fartyget vara må, förstås ett belopp utgörande

i ett för allt och i varje fall tio procent av fartygets värde vid resans

början att gäldas jämväl för den händelse, att fartyget icke skulle hava

förtjänat någon frakt. Denna bestämmelse har sin grund framför allt i strävandet

att genom en praktisk regel övervinna de svårigheter, som äro förenade

med beräknandet av fraktens värde, t. ex. vid utrustning, tidsbefraktning och

vanlig underlifraktning. Meningen är även, såsom av förarbetena till konventionen

framgår, att samtliga accessorier med undantag av de i 74 § 2 punkten

omhandlade skola anses därunder inbegripna. Någon rätt för redaren

att välja mellan ansvar med fraktens verkliga värde och ifrågavarande fraktsurrogat

finnes icke. Ansvaret med detta fraktsurrogat inträder sålunda, även

om fartyget över huvud icke transporterar varor, om fartyget går i ballast

eller om på grund av lastens undergång frakt i vanlig mening icke skall utgå.

Anmärkas må likaledes, att fartygets värde vid resans början är avgörande,

i följd varav det är utan betydelse för fraktsurrogatets beräkning, om fartyget

under resans lopp förlorat större eller mindre del av sitt värde.

Då sambandet med den verkliga frakten sålunda närmast är av rent historisk

art och då frakt i ansvarsbegränsningskonventionen användes även i

egentlig mening, har man för undvikande av missförstånd i den svenska lag
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr US.

59

texten punkt 1 återgivit konventionen på sätt som skett utan att i detta sammanhang

tala om frakt.

Art. 5 i konventionen och stycket 2 i förevarande paragraf överensstämma

i huvudsak med 270 § sjölagen, såvitt denna paragraf rör skador å fartyget.

Att den ifrågavarande skadan, för att i förevarande avseende vara av betydelse,

förutsättes hava uppkommit efter resans början och icke hava blivit

avhjälpt, torde ligga i sakens natur. Bestämmelsen kan möjligen anses vara

ofullständig såtillvida, som den icke angiver, när skadan för att influera på

ansvarighetsbeloppet senast skall hava uppkommit. Man har emellertid ansett

detta utan vidare följa av systemet i det hela. Om fartyget under en

resa varit utsatt för två sjöolyckor, skall givetvis beträffande de fordringar,

som hänföra sig till den första olyckan, hänsyn tagas allenast till de ersättningsbelopp

och haveribidrag, som sammanhänga med denna olycka, under

det att beträffande den senare sjöolyckan ersättningsbelopp och haveribidrag,

som sammanhänga med båda olyckorna, kunna komma i betraktande.

Då 74 § positivt utsäger, vilka belopp skola läggas till fartygets värde för

bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet, har det ansetts icke

vara av nöden att uttryckligen förklara, att hänsyn därvid icke är att taga

till ersättning på grund av försäkringsavtal eller premier, subventioner eller

andra statsunderstöd.

75 §.

Stycket 1 återgiver innehållet i konventionen art. 6 stycket 1. Avsikten

med stadgandet är bland annat att fastslå, att då exekutiv försäljning av fartyget

icke äger rum, borgenärerna dock ur det belopp, som beträffande dem representerar

gränsen för fartygsägarens ansvarighet, böra utfå betalning med alldeles

samma förmånsrätt, som om exekutiv försäljning skett, en grundsats

vars riktighet understrykes även i motiven till sjölagen. Jämföras må i detta

sammanhang även stadgandet i 270 § i dess nu föreslagna lydelse.

Åberopar fartygsägaren till sin förmån begränsningen till visst belopp för

ton, beröras de borgenärer, mot vilka sådan begränsning är gällande, icke

utan vidare av den omständigheten, att deras fordringar hava låg förmånsrätt.

I förarbetena till konventionen framhålles, att om t, ex. sammanstötning

ägt rum och fartyget efter händelsen har med tillägg av frakten ett

värde av 20 pund för ton samt fordringarna uppgå för skador till 16 pund

för ton och för bärgarlön till 5 pund för ton, bärgarlönen först skall gäldas.

Återstoden av värdet skall intill 8 pund för ton användas till betalning av

skadorna. Fartygsägaren kan alltså icke avdraga de 5 pund, han har att

utgiva för bärgarlön, och göra gällande, att han för skadorna skall svara

med endast 3 pund för ton.

I detta sammanhang må påpekas stadgandet i konventionen art. 6 stycket 2.

Detta har fått sin svävande formulering därför, att man i denna konvention

ansett sig icke kunna upptaga frågan om värdet i olika länder av utländsk

dom. Man har under de skandinaviska förhandlingarna ansett, att stadgandet

med sin nuvarande formulering icke utsäger mera än vad som ligger i sa
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

kens natur och att detsamma därför icke behövt upptagas i de i anledning

av konventionen utarbetade lagförslagen.

I stycket 2 av paragrafen återgives innehållet i art. 7 av konventionen, såvitt

fråga är om fördelning av det särskilda ansvarsbelopp, som fastställes

beträffande ersättning i anledning av dödsfall eller skada till kropp eller

hälsa. Den i protokollet vid undertecknandet medgivna rätten att beträffande

tilläggsansvaret göra förbehåll för fartyg, som äger en dräktighet av högst

300 ton och icke nyttjas till befordring av passagerare, har under de skandinaviska

förhandlingarna ansetts icke böra begagnas. Avgörande har därvid

varit dels att under förarbetena till konventionen fastslagits, att ett eventuellt

förbehåll gäller allenast inför domstolarna i det land, som gjort förbehållet,

men ej internationellt, dels ock att från sakkunnigt håll upplysts,

att premien för försäkring av tilläggsansvaret torde bliva försvinnande liten.

76 §.

Denna paragraf är hämtad från konventionen art. 3, som dock innehåller

stadgande allenast beträffande fartyget och de i 74 § omnämnda beloppen,

vilka skola läggas till fartygets värde för bestämmande av gränsen för fartygsägarens

ansvarighet. T tydlighetens intresse och för konsekvensens skull

har emellertid i den svenska texten rättsregelns tillämplighet förklarats omfatta

jämväl begränsningen till visst belopp för ton av fartygets dräktighet.

Grundtanken i paragrafen står i full överensstämmelse med vad redan nu gäller

för de fall, då ett personligt ansvar intill visst belopp träder i stället för

sakhäftandet, t. ex. enligt 280 § sjölagen.

77 §.

När en borgenär mot fartygsägaren anhängiggjort rättegång, står det givetvis

fartygsägaren öppet att mot denne åberopa och få fastslaget högsta beloppet

av ansvarigheten. Ett dylikt avgörande av domstol i viss rättegång

har dock med sig förenad den stora olägenheten, att avgörandet ej vinner laga

kraft gentemot andra borgenärer. Fartygsägaren riskerar därför, att högsta

beloppet av den honom åliggande ansvarigheten blir föremål för tvist i ny

eller nya rättegångar, därvid det då åligger honom att ånyo föra en måhända

betungande bevisning och den möjligheten förefinnes, att gränsen fastsättes

olika mot i en tidigare rättegång.

Ehuru, efter vad den praktiska sakkunskapen upplyst, förhållandena i

England, där motsvarighet till det av konventionen omfattade ansvarighetssystemet

ju redan nu förefinnes, i allmänhet avvecklas utan större svårigheter,

har man därför ansett det önskvärt att bereda fartygsägaren möjlighet

att få med en mot alla borgenärer bindande verkan fastslaget högsta beloppet

av den honom åliggande ansvarigheten. Den myndighet, som härvid för Sveriges

vidkommande torde äga de största förutsättningarna att i första hand

taga befattning med ifrågavarande spörsmål, har ansetts vara dispaschören

på grund av dennes förtrogenhet med haveriuppgörelser och tvister angående

ersättningsskyldighet på grund av försäkringsavtal. Såväl i Danmark som

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

61

i Finland har man likaledes ansett lämpligt att i detta avseende begagna sig

av den åtminstone i Sverige högt uppskattade dispaschörsinstitutionen. Samtliga

de representanter för det praktiska livet, med vilka de delegerade rådfört

sig, hava ävenledes förklarat sig dela uppfattningen om lämpligheten

i en sådan anordning. I enlighet därmed har i 77 § åt fartygsägaren inrymts

befogenhet att till utredning och avgörande av dispaschör hänskjuta frågan

om gränsen för den honom åliggande ansvarigheten.

Det är emellertid givetvis ej blott detta ämne, utan även uppgörelsen i övrigt

mellan de olika fordringsägarna, som kan vålla vanskligheter. Fartygsägaren

känner måhända icke, vilka fordringsägare kunna göra anspråk på

del i det belopp, som han är pliktig utgiva. Fördelningen mellan fordringsägarna

av nämnda belopp kan ävenledes vara förenad med svårigheter. Lika

litet som gränsen för fartygsägarens ansvarighet i rättegång med en borgenär

kan fastställas med den verkan, att övriga borgenärer därigenom bindas,

lika litet kan domstolen i rättegång med en borgenär tilldela denne viss andel

av det belopp, fartygsägaren är skyldig att högst utgiva, med verkan att

detta kränker andra borgenärers rätt. Även för att få kännedom om vilka

fordringsägare som finnas och för att få det belopp, som han är pliktig utgiva,

fördelat mellan dem, synes därför fartygsägaren böra kunna anlita

dispaschör. Enahanda synpunkter göra sig gällande i detta avseende som i

det först berörda. På grund därav medgiver 77 § fartygsägaren befogenhet

att hänskjuta även fördelningen till dispaschör.

I det föregående är talat allenast om fartygsägarens befogenhet att anlita

dispaschör. Den frågan framställer sig emellertid, om icke borgenärens intresse

kräver, att även honom medgives en motsvarande befogenhet. Givetvis

föreligger intet skäl att medgiva borgenären sådan befogenhet, med mindre

fartygsägaren åberopar ansvarsbegränsning. Om emellertid t. ex. i en rättegång

på fartygsägarens yrkande en borgenärs fordran fastställts att utgå med

den begränsning av redareansvaret, som bestämmes i 4 kap. sjölagen, torde

svårigheter inträda vid exekutionen. En komplettering av domen är därför

i sådant fall erforderlig. Andra liknande förhållanden kunna uppenbarligen

förekomma, t. ex. då fartygsägaren nedsatt ansvarighetsbeloppet. Visserligen

torde det så gott som undantagslöst ligga i fartygsägarens eget intresse att

få ansvarighetsgräns och fördelning vederbörligen fastslagna. Då det emellertid

icke är otänkbart, att fall kunna inträffa, då fartygsägaren tredskar

för att vinna tid, har åt paragrafen givits sådan avfattning, att jämväl borgenären

kan framtvinga en dispaschörsuppgörelse, låt vara med risk att själv

få bära kostnaden därför, om han hefinnes hava i oträngt mål dragit frågan

inför dispaschör.

Genom stadgandena i denna paragraf torde ock i görligaste mån vara tillgodosedd

avsikten med bestämmelsen i art. 8 stycket 5 av konventionen.

De delegerade hava förmenat det kunna i det hela överlämnas till dispaschörens

diskretionära prövning att bedöma, huruvida anmäld fordran är av beskaffenhet,

att borgenär bör hänvisas att om dess giltighet anhängiggöra särskild

talan.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Därest det nu gjorda förslaget bifalles, böra givetvis stadgan den 10 november

1911 angående dispaschörsväsendet och taxan den 19 januari 1883 på

arvode åt dispaschörer undergå vissa modifikationer.

78 §.

I denna paragraf har man sökt återgiva innehållet i konventionen art. 8

styckena 1 och 3.

Första stycket fastslår, att fartygsägare och borgenärer in dubio äro berättigade

att mot en fordringsägare med begränsad rätt, som fått säkerhet

ställd, göra gällande förekomsten av andra fordringar, vilkas konkurrerande

rätt medför reducering av den borgenärs rätt, till vars förmån säkerheten närmast

blivit ställd. En följdsats härav är stadgandet i konventionen art. 8

stycket 2, att vid förnyat förordnande om handräckning vederbörande myndighet

är befogad förordna om åtgärdens hävande, därest fartygsägaren under

medgivande av myndighetens behörighet visar, att han redan ställt säkerhet

intill fulla beloppet av ansvarigheten, att den sålunda ställda säkerheten

är betryggande och att borgenären äger njuta densamma till godo. Uttrycklig

lagbestämmelse i anledning av detta stadgande har ansetts så mycket

mindre av nöden, som dels konventionen avsiktligen talar endast om befogenhet

(»peut»), ej plikt för myndigheten, dels ock utsökningslagen 189 § förklarar,

att kvarstad och skingringsförbud, som blivit beviljade till säkerhet

för fordran, upphöra, då gäldenär pant eller borgen ställer.

Stycket 2 vilar på den uppfattningen, att när säkerhet ställts för lägre

belopp än hela ansvarsbegränsningssumman, omständigheterna äro alltför växlande

för att en allmän tolkningsregel skulle kunna uppställas. Man har på

grund därav sett sig nödsakad att överlämna ämnet till parternas frivilliga

överenskommelse eller, om sådan ej kan träffas, till avgörande av domaren

med det allmänna direktivet, att avgörandet skall träffas med hänsyn tagen

därtill, att högsta beloppet för ansvarigheten ej må varda överskridet. Man

har dock under förarbetena till konventionen varit fullt på det klara med,

att detta stadgande, liksom innehållet i övrigt i artikel 8, kan efter prövning

i det praktiska livet visa sig vara i behov av revision.

Bestämmelsen i konventionen art. 8 stycket 4, att om olika fordringsägare

föra talan inför myndigheter i olika stater, fartygsägaren inför envar av dem

äger åberopa samtliga anspråk och fordringar till undvikande av att gränsen

för ansvarigheten överskrides, har ansetts vara en så självfallen konsekvens

av lagens materiella regler, att den ej påkallat uttryckligt lagfästande.

79 §.

I de fall, då fartygsägaren har skälig anledning antaga, att fordringsägarnas

sammanlagda krav överstiger högsta beloppet av hans ansvarighet, torde

han efter vad man kan förvänta i regel komma att begagna sig av den i 77 §

honom anvisade utvägen att anlita förfarande inför dispaschör, med

påföljd att borgenärerna beredes tillfälle att giva sig tillkänna. Förhållandena

kunna emellertid vara sådana, att fartygsägaren trots företagande av veder
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

63

börlig undersökning måste utgå från att ansvarsbegränsningssumman ej kommer

att överskridas. Möjligt är likaledes, att tvist ej föreligger angående

högsta beloppet av den fartygsägaren åliggande ansvarigheten eller om fördelningen

av det belopp, han är skyldig utgiva, mellan de fordringsägare,

om vilka han efter företagen vederbörlig undersökning äger kännedom. Att

1 dylika fall, då fartygsägaren företager utbetalning i god tro och efter vederbörligen

gjord undersökning, låta hans betalningsskyldighet kvarstå i förhållande

till borgenär, som först på ett sent stadium giver sig tillkänna, har ansetts,

som det för ett motsvarande fall uttalas redan i motiven till 274 § sjölagen,

leda till obillighet. De svenska delegerade hava därför ansett den

grundtanke, som ligger bakom 274 § sjölagen, böra i detta sammanhang komma

till uttryck, en uppfattning, som vid Oslomötet omfattades av samtliga

delegerade. Den möjlighet att anlita uppgörelse genom dispaschör, som förslaget

inrymmer, och den så ojämförligt mycket större betydelse, som det personliga

ansvaret får efter förslaget än enligt gällande rätt, hava emellertid

ansetts motivera skyldighet för fartygsägaren att i nu ifrågavarande fall åtminstone

göra antagligt, att han, när betalningen erlades, icke med företagande

av vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.

Stadgandet i andra stycket av paragrafen överensstämmer helt med 274 §

2 stycket sjölagen.

80 §.

Med förevarande, från konventionen art. 9 hämtade stadgande åsyftas att

förebygga den särskilt för de små redarna hotande faran, att deras ofta obetydliga

lantförmögenhet tillgripes. Enligt vad förarbetena giva vid handen

kan anståndet beviljas ej blott i rättegång utan även vid utsökningsförfarande.

81 §.

I motiven till sjölagen framhålles att bestämmelserna i andra kapitlet nämnda

lag angående redare närmast avse den, som idkar sjöfart med eget fartyg,

och att man trott böra överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra, i vilken

mån de äro tillämpliga på personer, som för egen räkning driva sjöfart med

dem icke tillhöriga fartyg. I 275 § fastslogs dock uttryckligen, att i de fall,

då borgenär för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg och frakt, denna rätt

icke lider någon inskränkning därav, att fartygets ägare vid den tidpunkt,

då fordringen uppkom, icke %jälv utövade rederidriften, utan hade upplåtit fartyget

åt annan att därmed idka sjöfart.

I konventionen åter innehålles i art. 10 uttrycklig bestämmelse av det innehåll,

som återgives i 81 §. Härigenom lagfästes förmånen av ansvarsbegränsning

ej blott för s. k. utlastare, utan jämväl för underbortfraktare av ett fartyg.

82 §.

Enligt protokollet vid undertecknande av förevarande konvention äger fördragsslutande

stat rätt dels att i fråga om skador, orsakade å hamn-, dockoch

vattenvägsanläggningar, icke medgiva begränsning av ansvarigheten till

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.

värdet av fartyget, tillbehören och frakten, i vilket fall därför allenast pundregeln

verkar begränsande, dels att i fråga om kostnader för borttagande av

skeppsvrak överhuvud icke medgiva någon ansvarsbegränsning, dels ock att

i dessa avseenden ratificera konventionen endast under förutsättning av ömsesidighet.

Förevarande paragraf gör bruk av sistnämnda befogenhet. Det har emellertid

ansetts lämpligt att överlämna åt Konungen att avgöra, huruvida densamma

skall begagnas eller icke, och att icke begränsa befogenheten till förhållandet

till konventionsstater. Då avgörandet lagts i Konungens hand, har

det funnits överflödigt att genom lagbestämmelse fastslå, vilka fall i förhållande

till konventionsstat avsetts med befogenheten.

SJÄTTE KAPITLET.

Om bodmeri.

Redan i motiven till sjölagen framhålles, att det kunde ifrågasättas att ur

lagstiftningen utmönstra bodmeriet såsom en särskild avtalsform och medgiva

företrädesrätt till betalning åt varje försträckning, som givits för fartyg eller

last i verklig nöd. Man ansåg sig emellertid icke böra rubba ett institut, som

historiskt utvecklat sig till fasta, internationellt likartade former, helst dessa

former vore ägnade att giva garanti för verkligheten av den nöd, som skall

giva förmånsrätten dess berättigande, och i övrigt vore väl avpassade efter förhållandets

natur.

Under den tid, som gått sedan förslaget till sjölag utarbetades, har bodmeriet

alltmera förlorat i betydelse, så att det numera är ett åtminstone i

de skandinaviska länderna praktiskt sett dött institut. Vid sådant förhållande

och då man i konventionerna icke velat åt bodmeriavtalen medgiva bättre rättsställning

än för övriga i konventionen art. 1 punkt 8 upptagna befälhavareavtal,

föreslå de delegerade, att bodmeriinstitutet måtte för framtiden avskaffas.

Samma förslag framlägges även av de delegerade för Danmark, Finland

och Norge.

SJUNDE KAPITLET.

Om haveri.

188 § 12 punkten.

På grund därav, att bodmeriinstitutet föreslagits skola för framtiden avskaffas,

hava ur punkten uteslutits orden: »bodmeripremie, då penningar måste

genom bodmerilån anskaffas».

216 §.

Paragrafen har undergått den modifikation, som påkallas därav, att exekutionssystemet

för framtiden i viss utsträckning ersättes av ett system med ett

personligt, låt vara stundom på visst sätt begränsat ansvar. Jämföras må 70 §

7 punkten och 81 §.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

65

ÅTTONDE KAPITLET.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 § 3 stycket.

Med hänsyn till den nya avfattningen av det lagrum, som bestämmer, vilka

fordringar äga sjöpanträtt i fartyg och frakt, har till detta sammanhang flyttats

det allenast i tydlighetens intresse i sjölagen 268 § 4 punkten upptagna

stadgandet om sjöpanträtt för »fordran å utbekommande av belopp, som någon

jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt

enligt fördelning, varom där sägs».

222 §.

I motiven till sjölagen framhålles, att det följer av stadgandet i 8 § sjölagen,

att redaren under den i paragrafen angivna förutsättning med fartyg

och frakt svarar för den ersättning, som enligt 220 § skall utgå. I det av sjölagskommittén

framlagda betänkandet var emellertid ett sådant stadgande i

viss mån motiverat därigenom, att till detsamma av historiska skäl fogats en

bestämmelse, att lastägaren icke deltoge i skadans gäldande. Berörda bestämmelse

utgick emellertid till följd av anmärkning vid förslagets granskning.

Vid nu angivna förhållande har man ansett lämpligare att låta stadgandet

helt utgå än att ersätta det med en hänvisning till 8 § och 4 Kap. i deras nya

lydelse.

NIONDE KAPITLET.

Om bärgning.

224 §.

Orden »av det som bärgats» i gällande sjölag innebära, att för bärgarlön

såväl redare som lastägare svara enligt exekutionssystemets regler. Paragrafen

har därför måst omarbetas till vinnande av överensstämmelse, såvitt angår

redarens ansvar, med det nya ansvarsbegränsningssystemet. I sådant syfte

hava ovan citerade ord uteslutits i första stycket av paragrafen, varjämte ett

nytt sjätte stycke tillfogats.

TIONDE KAPITLET.

Om sjöförsäkring.

230 § 2 stycket.

På grand av att bodmeriinstitutet föreslagits skola för framtiden avskaffas

har ur paragrafen uteslutits ordet »bodmerifordran».

256 § 4 punkten.

Av skäl, som anförts under 230 §, hava orden »och bodmerifordran» uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 9-4 höft. (Nr 113.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

A. Sjöpanträtt i fartyg och frakt.

267 §.

Denna paragraf återgiver i punkterna 1—5 bestämmelserna i sjöpanträttskonventionen

angående de fall, då sjöpanträtt enligt konventionen art. 2 åtnjutes,

under det att stadgandet i punkt 6 givits med stöd av konventionen

art. 3 st. 2.

Punkt 1 innebär en avvikelse från den svenska sjölagen bland annat såtillvida,

som sjölagen utgår därifrån, att då den allmänna förmånsrättsordningen

icke tillägger allmänna avgifter förmånsrätt framför annan fordran,

det även på detta område bör överlåtas åt speciallagstiftningen att bestämma

sättet för dylika avgifters uttagande och sålunda bereda säkerhet för deras

utfående.

Vid sidan av de staten tillkommande rättsvårdsavgifterna och de andra offentliga

avgifterna äro i lagrummet upptagna dels utgifter, som i borgenärernas

gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att åvägabringa

dess försäljning och fördelning av köpeskillingen därför, dels ock omkostnader

vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det

inkommit i sista hamn.

Enligt protokollet vid undertecknande av konventionen är lagstiftningen i

de särskilda länderna oförhindrad att föreskriva viss företrädesrätt bland de

i punkten upptagna fordringarna till skyddande av statsverkets intresse. Någon

anledning att begagna denna befogenhet har ansetts åtminstone för närvarande

icke föreligga. Viktigare synes vara det i samma protokoll intagna

förbehållet om befogenhet att medgiva förvaltningarna av hamnar, dockor,

fyrar och vattenvägar, vilka låtit avlägsna skeppsvrak eller andra föremål,

som besvära sjöfarten, eller vilka hava fordran på grund av hamnavgifter

eller skador, orsakade genom fel eller försummelse å fartygs sida, rättighet

att, om betalning icke gäldas, kvarhålla fartyget, vraken eller andra föremål,

att sälja dem och att ur köpeskillingen gottgöra sig med företrädesrätt

framför andra borgenärer. Särskilda lagstiftningsåtgärder i anledning

härav torde dock icke åtminstone för närvarande vara påkallade.

Andra punkten överensstämmer i huvudsak med 268 § 2 punkten sjölagen.

Under punkten inbegripas även »å fartyget anställda personer, vilka äro antagna

av fartygsägaren eller befälhavaren, men icke tillhöra den egentliga

besättningen» (sjömanslagen 70 §). Panträttskonventionen begagnar i detta

sammanhang beteckningen »autres personnes engagées ä bord». Tidigare användes

i denna punkt samma uttryck som i ansvarsbegränsningskonventionen

art. 2 punkt 3, men denna lokution utbyttes vid 1926 års konferens

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 67

mot den nj^ss anförda. Någon olikhet i sak torde härmed dock icke hava uppstått.

Beträffande tredje punkten må anmärkas, att konventionen använder beteckningen

fartygets bidrag till gemensamt haveri. Någon avsikt att utesluta

sjöpanträtt för fraktens bidrag torde emellertid icke hava förelegat. I motsats

till gällande lag omnämner konventionen icke fordran å bidrag till gäldande

av kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund som fordran å

bidrag till gäldande av gemensamt haveri (161 och 218 §§). Man har under

förarbetena utgått därifrån, att den närmare utformningen av haverireglerna

tillhörde den nationella lagstiftningen.

Punkt 4 (konventionen art. 2:4) har fått sin från ansvarsbegränsningskonventionen

i vissa avseenden avvikande lydelse därigenom, att man ursprungligen

i avsikt att så långt som möjligt främja fartygshypoteken medgav

sjöpanträtt blott för skadeersättning till ett annat fartyg, dess last, dess besättning

eller dess passagerare i anledning av sammanstötning eller varje annan

händelse, som orsakats genom ett nautiskt fel å fartygets sida, men

sedermera undan för undan utvidgat förslaget med nya specialfall. Den från

skandinavisk och tysk sida gång efter annan förfäktade tankegången om full

parallellism mellan fordringar, för vilka gäldenären svarar begränsat, och

fordringar, som åtnjuta sjöpanträtt, har under konferenserna aldrig fått fullt

erkännande. Däremot har skillnaden mellan de båda slagen av fordringar genom

de till det ursprungliga förslaget om sjöpanträtt fogade nya tilläggen

blivit praktiskt sett föga betydande. Den huvudsakligaste skillnaden mellan de

båda konventionerna består i förevarande avseende däri, att panträtt ej förefinnes

i det i ansvarsbegränsningskonventionen art. 1 punkt 4 upptagna fallet liksom

ej heller för förpliktelser, som grunda sig därpå, att i konossement lämnats

oriktiga eller ofullständiga uppgifter, varför panträtt kan stadgas allenast

med sådan sämre rätt, som medgives enligt konventionen art. 3 st. 2.

Med uttrycket ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan

sjöolycka, åsyftas närmast skada å annat fartyg. Då i fortsättningen av

stycket talas om ersättning för dödsfall eller skada, som drabbat passagerare,

befälhavare eller till besättning hörande person, och om ersättning för skada

å last eller resgods, har man avsett personer och gods på båda fartygen. Sjöpanträtt

inträder oberoende därav, om skadeersättningen har sin grund i fel

eller försummelse eller så icke är fallet.

Ett särskilt slag av de till denna punkt hänförliga fordringarna är, såsom

vid 220 § antytts, fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt

bestämmelsen i tredje stycket av nämnda paragraf erlagt utöver vad å honom

belöpt enligt fördelning, varom där sägs.

Med punkt 5 är att sammanställa stadgandet i 70 § 8 punkten. Av en jämförelse

med denna punkt och stadgandena i samma paragraf 2 och 3 styckena

framgår, att borgenärens rätt till sjöpant går vida längre än gäldenärens rätt.

att åtnjuta ansvarsbegränsning. På grund av stadgandet i sjölagen 268 § 3

punkten har i förevarande punkt uttryckligen omnämnts lastägares fordran för

gods, som blivit under resa sålt för fartygets behov.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

Stadgandet i sjätte punkten om sjöpanträtt för fordringar, som grunda sig

därpå, att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, överensstämmer

med bestämmelsen i 70 § 3 punkten. Sjöpanträtt för dylika fordringar

har ansetts vara av den stora praktiska vikt, att man begagnat medgivandet

i konventionen art. 3 st. 2.

I samband med den redogörelse, som här ovan lämnats för sjöpanträtterna i

fartyg och frakt, må utöver vad i det föregående anförts om förhållandet till

hittills gällande rätt framhållas, att den nya lagen icke upptager ersättning för

fartygets befriande ur fiendes våld eller bodmerifordran såsom sjöpantberättigade.

Bärgarlönen har nedflyttats till samma grupp som fordran å

bidrag till gäldande av gemensamt haveri. Fordringar på grund av befälhavareavtal

hava flyttats ned under den grupp, som upptager skadeersättningsfordringar.

Lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets behov,

åtnjuter ej längre bättre rätt än övriga borgenärer på grund av befälhavareavtal.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att enligt protokollet vid undertecknandet

av konventionen ändring icke göres i bestämmelser i de fördragsslutande

staternas lagar, som må inrymma sjöpanträtt åt offentliga försäkringsinrättningar

för fordringar uppkommande på grund av försäkring av ombord

å fartyg anställda personer.

268 §.

I denna paragraf hava återgivits de konventionens bestämmelser (i 2 och 4

art.), som närmare bestämma sjöpanträttens föremål.

Vad först angår stycket 1, har det ansetts lämpligt att här upptaga bestämmelserna

i 268 § sjölagen, att panträtten i fartyget omfattar jämväl fartygets

tillbehör, men att däremot under fartygs tillbehör icke innefattas proviant

eller bränsle, ej heller å maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens

drift avsedda ämnen. Att uttrycket »ångfartyg» utbytts mot »maskindrivna

fartyg» torde icke behöva motiveras.

Bestämmelsen att sjöpanträtten i fartyget omfattar fartygsägarens fordran

å ersättning och haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som må hava

uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta, överensstämmer i

huvudsak med gällande rätt, på sätt vid 74 § här ovan anförts. Det torde

emellertid böra framhållas, att terminus ad quem här är en annan än i 74 §;

förutsatt att skadan å fartyget uppkommit efter resans början och ej blivit avhjälpt

njuter borgenären tydligen för panträtten tillgodo ersättningsanspråk,

som uppkommit senare än hans panträtt men före det exekution äger rum.

Stadgandet i andra stycket, att panträtten i frakten omfattar bruttofrakten

för den resa, under vilken fordringen uppkommit, ävensom fordran å ersättning

och haveribidrag för förlust av sådan frakt, överensstämmer med sjölagen.

Någon olikhet mot hittills gällande rätt torde ej heller ligga däri, att med

frakt likställts passagerareavgifter. Konventionens i detta sammanhang mötande

stadgande, att såsom frakt äro att anse jämväl, »i förekommande fall,

de belopp, som skola utgå enligt artikel 4 i konventionen angående begräns
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

69

ning av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö»,

har man med hänsyn till vad under förarbetena förekommit ansett kunna ur

lagen uteslutas.

Genom konventionens i tredje stycket upptagna stadgande, att sjöpanträtten

omfattar fartygsägarens ersättning för bärgning, som utförts under resan, med

avdrag för andel därav, som må tillkomma befälhavare eller besättning, har

ståndpunkt tagits till ett spörsmål, beträffande vilket inom doktrinen olika meningar

gjort sig gällande.

Fjärde stycket i förevarande paragraf saknar motsvarighet i sjölagen. Hyresfordringarnas

i viss mån säregna natur kommer dock till uttryck, för såvitt

angår fartyget, genom regeln i 269 § 2 stycket, vilken regel motiverats därmed,

att det icke stode sjöman öppet att vid resas avslutande utfå hela

sin tillgodohavande hyra och att det i allt fall icke kunde komma i fråga, att

befälhavare och besättning skulle göra sin rätt gällande på samma sätt som

andra borgenärer.

Stadgandet i sista stycket överensstämmer med bestämmelsen i 270 § 2 stycket

i gällande lag. Anmärkas hör i detta sammanhang, att under förarbetena

till konventionen uttryckligen fastslagits fartygsägarens rätt att i försäkringsavtalet

med försäkringsgivaren överenskomma, att försäkringssumman skall

häfta i pantens ställe. Ännu längre går förslaget till lag om försäkringsavtal. I

dess 54 § bestämmes nämligen, att om försäkring tagits å gods utan angivande

av det intresse försäkringen avser, skall, där ej annat framgår av omständigheterna,

försäkringen anses gälla till förmån för envar, som — i egenskap av

ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan

han i anledning av avtal om godset står faran för detta — har intresse av att

dess värde icke minskas eller går förlorat. Häri göres dock den modifikationen,

att i fråga om sjöpanträtt vad sålunda stadgats skall äga tillämpning

endast om panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens ägare.

Att sjöpanträtten ej omfattar premier, subventioner och andra statsunderstöd

bär liksom beträffande ansvarsbegränsningsreglerna ansetts ej behöva uttryckligen

lagfästas, då lagen positivt angiver föremålet för sjöpanträtten. Därav,

att lagen positivt angiver föremålet för sjöpanträtten, följer för övrigt, att sjöpanträtten

ej omfattar t. ex. överliggetidsersättning.

269 §.

Stycket 1 är avfattat i överensstämmelse med konventionens i samband med

267 § berörda stadgande i art. 3, enligt vilket å ena sidan de i 267 § 1—5

punkterna upptagna sjöpanträtterna skola njuta förmånsrätt framför fartygsinteckningar,

men, å den andra sidan, åt de särskilda staternas lagar inrymmes

befogenhet att tillerkänna sjöpanträtt åt andra än nyssnämnda fordringar

under förutsättning, att därigenom icke ändras den företrädesrätt, som medgivits

fartygsinteckningar och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Härmed

sammanhänga de ändringar, som de delegerade föreslå i 17 kap. handelsbalken.

Stycket 2 återgiver konventionen art. 5 och överensstämmer till sin grund
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

tanke med 269 § 1 stycket sjölagen. De fordringar, beträffande vilka posterioriteten

giver bättre rätt, äro dock icke fullt desamma som enligt sjölagen. Enligt

konventionen äro sålunda till fordringar av denna art att hänföra bland

annat alla de befälhavareavtal, som enligt 267 § 5 punkten medföra sjöpanträtt,

under det att sjölagen såsom sådana befälhavareavtal upptager blott

bodmerifordran och lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt

för fartygets behov. Denna olikhet förlorar likväl i betydelse på grund av

den mindre utsträckning, i vilken enligt konventionen befälhavareavtalen medföra

sjöpanträtt. Med ifrågavarande olikhet mot förhållandena enligt sjölagen

sammanhänger, att ordet »nödfall» utbytts mot »händelse».

Stycket 3, som hämtats från konventionen art. 6, vilar på samma grundtanke

som 269 § 2 stycket sjölagen. Den modifikation, som i lagrummet göres

beträffande fordringar, som grunda sig därpå, att i konossement lämnats oriktiga

eller ofullständiga uppgifter, bär sin grund i det förut berörda förhållandet,

att sådana fordringar enligt konventionen alltid skola hava sämre rätt

än fartygsinteckningar och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Den med

avseende å fordringar på grund av tjänsteavtal gjorda modifikationen överensstämmer

i huvudsak med vad redan nu gäller.

Enligt protokollet vid undertecknandet av förevarande konvention är det

överenskommet, att varje stats lagstiftning är oförhindrad att bestämma förmånsrätten

för fordringar på grund av skador, som orsakats å konstanläggningar,

med avvikelse från vad i art. 5 och 6 stadgas. Skäl att begagna denna

på engelskt initiativ tillkomna befogenhet har ansetts icke föreligga.

270 §.

Denna paragraf återgiver innehållet i konventionen art. 7. Föranledd av de

nya reglerna om ansvarsbegränsning, saknar densamma givetvis direkt motsvarighet

i sjölagen. Såsom av förarbetena till konventionen framgår, har såsom

motiv till bestämmelsen anförts dels den större lätthet, med vilken köpeskillingen

fördelas enligt en sådan bestämmelse, dels att reglerna om ansvarsbegränsning

hava till uppgift allenast att skydda fartygsägaren mot alltför

höga krav men icke att avgöra, efter vilket förhållande fordringarna sinsemellan

skola njuta rätt i de föremål, vid vilka deras privilegier häfta, dels ock

att hänsyn måste tagas till möjligheten, att ifrågavarande kategori borgenärer

konkurrerar med borgenärer, i förhållande till vilka fartygsägaren är obegränsat

ansvarig.

Stadgandet är givet närmast med tanke på exekutiv försäljning, men bör tydligen

vinna tillämpning även t. ex. i de i 271 § 2 stycket avsedda fall.

271 §.

Denna paragraf överensstämmer i det väsentliga med 271 § sjölagen. Då

orden »såvitt den utestår ogulden» uteslutits ur 2 stycket första punkten, har

detta sin grund i bestämmelserna i 272 §, sådant detta lagrum föreslås skola

lyda för framtiden. Den något ändrade lydelsen av andra punkten i samma

stycke är motiverad av bestämmelsen i panträttskonventionen art. 8.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

71

272 §.

Stycket 1 återgiver stadgandet i konventionen art. 10. I paragrafen liar

dock den uppställda regelns tillämplighet utsträckts till köpeskilling i det fall,

att fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter blivit

genom frivillig avhandling försålt. En mot den nu upptagna i viss mån svarande

bestämmelse fanns i 1864 års sjölag 280 § 1 mom., som stadgade, att

»förmånsrätt i frakt upphör, när frakten blivit till redaren inbetalad». Denna

bestämmelse uteslöts emellertid vid utarbetandet av den nu gällande sjölagen.

Det uttalades därvid i motiven, att det ansetts så uppenbart, det panträtt och

därmed förenad förmånsrätt upphörde, när frakt eller annan fordran, som häftade

för gäld, inbetalades till redaren, att något stadgande, motsvarande

280 § 1 mom. i 1864 års sjölag, icke upptagits i förslaget. Därjämte tillädes,

att nämnda stadgande för övrigt, vid jämförelse med dess förebild, tyska lagen

Art. 774, kunde giva anledning till det antagande, att panträtten skulle

äga bestånd, när fraktbeloppet uppburits av befälhavaren —- en grundsats som

kommittén trott icke kunna godkännas. I de norska motiven till sjölagen

uttalas emellertid en från de svenska motiven till samma lag helt avvikande

uppfattning. Det göres nämligen i desamma gällande, att det framginge av

271 §, jämförd med 272 §, att panträtten bortfölle först i det ögonblick, då

penningarna kommit in i redarens kassa, d. v. s. att sjöpanthavaren kunde förhindra,

att befälhavaren, som inkasserat köpeskillingen, sände den oavkortad

till redaren. Den i de norska motiven sålunda uttalade uppfattningen överensstämmer

i viss mån med sjörättens gamla syn på befälhavaren såsom den

där har att innestå för all skada, som genom hans fel eller försummelse tillskyndas

ej blott redare utan även lastägare eller annan, vars rätt och bästa

det åligger honom att bevaka. I varje händelse nödgar anslutning till konventionen

till en ändring i den i förevarande stycke angivna riktning.

Uttrycket agent har i konventionen använts för att understryka kravet på

en viss självständighet hos den, som uppbär beloppet, för att regeln skall bliva

tillämplig.

Innehållet i andra stycket överensstämmer med 272 § 2 stycket sjölagen.

På grund av bestämmelsen i 22 § nya konkurslagen har emellertid en jämkning

i ordalydelsen måst företagas.

273 §.

Stadgandet i första stycket överensstämmer till innehållet med 272 § 1 stycket

1 punkten sjölagen.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena stå i överensstämmelse med innehållet

i 274 § i samma lag, om vars bibehållande i den nya lagen vid Oslokonferensen

rådde full enighet mellan samtliga delegerade.

Det är givet att övergången från exekutionssystemet till det nya ansvarsbegränsningssystemet

medför, att den i paragrafen fastslagna rättsregeln kommer

att för framtiden få en väsentligen minskad betydelse. Tillräckliga skäl

att utesluta densamma ur sjölagen hava dock icke ansetts föreligga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

274 §.

I motiven till 273 § sjölagen anföres, bland annat, att ehuru panträtten i

fartyget äger bestånd, oaktat fartyget övergår till ny ägare på grund av frivillig

överlåtelse, det dock icke kan bestridas, att en sådan förändring faktiskt

är av väsentlig betydelse för borgenärens utsikt att göra sin rätt gällande;

föremålet för hans rätt undandrages honom därigenom kanske fullständigt.

Det bör — anföres det vidare — utan tvivel åligga fartygets ägare

att, innan han avhänder sig fartyget, betala de fordringar, för vilka det häftar;

underlåter han det, bör han också själv få svara för gälden, även om personlig

betalningsskyldighet icke förut ålåg honom. Hans ansvarighet är icke

begränsad inom det belopp, han för fartyget bekommit; den åligger honom,

även om han icke erhållit något vederlag därför. Då emellertid borgenärens

rätt var begränsad till fartyget, kan å andra sidan redarens ansvarighet icke

sträcka sig utöver dettas värde vid den tidpunkt, då överlåtelsen skedde; det

är detta värde, som bort komma borgenärerna till godo, men intet mer. Det

ligger i sakens natur, att redaren är den ende, som i detta hänseende kan

åstadkomma full utredning, och bevisbördan bör därför åligga honom. Men,

säges det slutligen, styrker han mot en borgenärs krav, att fartygets värde

vid tiden för överlåtelsen icke uppgick till så stort belopp, att dennes fordran

— med fäst avseende å dess plats i förmånsrättsordningen i förhållande

till andra befintliga sjöfordringar — skulle hava blivit betäckt, bör han ock

vara fri från ansvarighet. I enlighet härmed föreslogs ett stadgande av innehåll,

att om fartyg genom frivillig avhandling övergått till ny ägare, förre

ägaren skulle personligen svara för fordran, för vilken han förut häftade allenast

med fartyget och frakten, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid

tiden för överlåtelsen, där samma värde visades icke hava lämnat tillgång

till fordringens fulla gäldande.

Vid Högsta Domstolens granskning av förslaget till sjölag anmärktes emellertid,

att då en frivillig överlåtelse av fartyget icke medförde rubbning av

panträtten, giltig rättsgrund saknades för den i förevarande avseende givna

bestämmelsen, vilken icke heller hade något motsvarighet i sjölagen. I följd

därav hemställdes att paragrafen måtte utgå. I propositionen fick därefter

paragrafen sin nuvarande lydelse, enligt vilken som förutsättning för uppkomsten

av personligt ansvar uppställes att fartyget genom frivillig avhandling

övergått till utländsk man.

Genom Sveriges anslutning till ansvarsbegränsnings- och sjöpanträttskonventionerna

inträder i dubbel måtto förändring i de förhållanden, som förelågo

vid sjölagens tillkomst. Genom övergivandet av exekutionssystemet bliva, såsom

vid 273 § antytts, de fall, då fartygsägaren icke är personligen ansvarig

för genom sjöpanträtt skyddad fordran, ojämförligt mycket färre än hittills

varit fallet. I och med det att sjöpanträtterna bliva internationellt erkända,

blir vidare överlåtelsen till utländsk man långt mindre äventyrlig för borgenären

än för närvarande är händelsen. På grund av sistnämnda omständighet

förlorar stadgandet i huvudsak sitt berättigande vid överlåtelse till utländsk

man, som tillhör konventionsstat. I följd härav har det under de skandinaviska

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

73

förhandlingarna ansetts riktigast att begränsa stadgandets tillämplighet till

det fallet, att sjöpanträtten upphör genom överlåtelsen till utländsk man.

Stadgandet i andra punkten står i överensstämmelse med innehållet i 274 §

sjölagen.

275 §.

Paragrafen återgiver innehållet i konventionen art. 13 och vilar på samma

grund som 81 § här ovan och 275 § sjölagen, vilken sistnämnda paragraf dock

handlar allenast om utrustning.

B. Sjöpanträtt i inlastat gods.

276 §.

Denna paragraf beröres liksom 277—280 §§ icke direkt av konventionen.

För behållande av parallellismen mellan sjöpanträtt i fartyg och frakt samt

sjöpanträtt i inlastat gods hava emellertid några smärre modifikationer företagits

i paragrafen.

Av anförda skäl har i första gruppen placerats fordran å bidrag till gäldande

av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda

grund (161, 218 §§), varemot ur denna grupp uteslutits ersättning för

godsets befriande ur fiendes våld.

Lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares

räkning, har av samma skäl sidoordnats med övriga befälhavareförbindelser.

Bodmerifordran har givetvis även i detta sammanhang bort utgå ur lagen.

Vid nu angivna förhållande har den hittillsvarande gruppen 4 fått nummerbeteckningen

3.

Den förändring, som beträffande förhållandet mellan sjöfordringar och i 17

kap. handelsbalken upptagna fordringar måst företagas på grund av den av

konventionen i fråga om privilegierna uppställda prioritetsordningen, har nödvändiggjort

en särskild regel om förhållandet mellan sjöpanträtt i det inlastade

godset och förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken, vilken regel infogats i 2

stycket. I enlighet med konventionens ståndpunkt har posterioritetsregeln

bragts i tillämpning beträffande samtliga i den nya grupp 2 upptagna fordringar.

277 §

Denna paragraf överensstämmer med 277 § sjölagen utom däri, att här som

eljes talas om sjöpanträtt. Att omredigera paragrafen till vinnande av närmare

redaktionell överensstämmelse med 271 § har ansetts icke vara. erforderligt.

278 §.

Även denna paragraf överensstämmer i sak med motsvarande paragraf i sjölagen.

Hänvisningen i sjölagen till 270 § har emellertid på grund av den nu

föreslagna lydelsen av 268 § ersatts med ett direkt upptagande i lagrummet

av den med hänvisningen åsyftade rättsregeln.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

279 §.

Till vinnande av överensstämmelse med 272 § 1 stycket har i paragrafens

första stycke uttalats, att sjöpanträtten kan göras gällande, så länge fordringsbeloppet

icke uppburits av lastägaren.

Den i paragrafen gjorda hänvisningen till 277 § bar bibehållits. Att härvid

beakta är emellertid, att beträffande försäljning av gods till avhjälpande av

ett under resan uppkommet behov vid sjölagens tillkomst ansågs självklart, att

försäljningen måste medföra, att panträtten i godset upphörde. Under medgivande,

att det sällan torde inträffa, att köpeskillingen ens till någon del lämnades

utestående, föreslog man emellertid tillika, att köpeskillingen, om så

skett, skulle häfta i pantens ställe. Detta stadgande utgick dock till följd av

en vid granskningen i Högsta Domstolen gjord anmärkning, att lagen icke borde

förutsätta, att försäljningen skedde på kredit eller att mer såldes, än behovet

krävde. Vid den omredigering av stadgandet, som på grund därav företogs, synes

man icke hava beaktat, huruvida icke vid nyss angivna förhållande hänvisningen

i 279 § till 277 § kunnat utgå. Här såsom i åtskilliga andra avseenden

har det emellertid ansetts icke böra företagas andra ändringar än de, som påkallas

av konventionernas införlivande med sjölagen eller ändringar i lagstiftningen

i övrigt.

Styckena 2 och 3 överensstämma till innehållet med 279 § sjölagen.

280 §.

Det har icke ansetts falla under de delegerades uppdrag att företaga förändringar

i denna paragraf, då sådana i varje händelse icke påkallas av panträttskonventionen.

C. Gemensamma bestämmelser för sjöpanträtt i fartyg, frakt och last.

281 §.

Av skäl, som anförts under 280 §, hava några förändringar ej vidtagits i

denna paragraf.

282 §.

I denna paragraf har företagits den ändringen att med hänsyn till 275 §

i dess nya lydelse i paragrafen omnämnas såväl fartygsägare som den, till

vilken fartygsägaren må hava överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för

egen räkning.

283 §.

I förevarande paragraf har återgivits innehållet i konventionen art. 9, vilken

i åtskilliga avseenden skiljer sig från den nu gällande sjölagen.

1864 års sjölag innehöll i kapitlet »Om förmånsrätt till betalning ur fartyg,

frakt och inlastat gods» en bestämmelse i 275 §, att de där upptagna förmånsrätterna

till fartyg och frakt upphörde, därest de ej gjordes gällande genom

stämning eller lagsökning inom sex månader från fartygets ankomst till den

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

75

svenska hamn, där, efter fullbordan av den resa, under vilken fordran uppstått,

slutlig lossning verkställdes. I ett särskilt kapitel »Om preskription i sjörättsmål»

bestämdes, att fordringar, för vilka rederiet ansvarade endast med

fartyg och frakt, skulle, vid fordringsrättens förlust, utsökas inom en tid av

två år, likaledes räknade från fartygets ankomst till den svenska hamn, där,

efter fullbordan av den resa, under vilken fordran uppstått, slutlig lossning

verkställdes.

Vid sjölagens tillkomst gjorde sig däremot en i viss mån annan uppfattning

gällande. Liksom i 1864 års sjölag gjordes även nu viss skillnad mellan fall,

då sjöförmögenheten är det enda exekutionsobjektet, och fall, där borgenären har

en personlig fordran, som är förenad med panträtt. Beträffande de fall, där

gäldenären svarar allenast med sjöförmögenheten, ansågs preskriptionstidens

längd i regel kunna förkortas från två till ett år, och till följd av denna preskriptionstidens

förkortning i fråga om fordringsrätten ansågs det i allmänhet obehövligt

att uppställa en särskild preskriptionstid för panträtten. Endast för

de fall, där borgenären har en personlig fordran, som är förenad med panträtt,

och där fordringsrätten alltså icke är underkastad nyss berörda preskription,

föreskrevs en särskild preskriptionstid för panträtten. I enlighet med

det anförda är 284 § i sjölagskommitténs förslag utarbetad, i vilken § skiljes

mellan, å ena sidan, fordran, för vilken »borgenär» häftar allenast med fartyg,

frakt eller inlastat gods, och, å den andra, fordran, för vilken det föreligger

personligt ansvar. I det förra fallet talar paragrafen om preskription av

fordringen, i det senare om preskription av panträtten. Grundtanken i förslaget

blev ej föremål för erinran vid granskningen i Högsta Domstolen, under

det att däremot vissa detaljanmärkningar framställdes. Det anmärktes sålunda,

bland annat, att då det kunde inträffa att för gäld, varför redare eller lastägare

stode i ansvar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods, annan vore personligen

betalningsskyldig, det syntes böra tydligen utmärkas, huruvida jämväl

sistnämnda gäldenärs betalningsskyldighet upphörde med utgången av de i

paragrafen utsatta preskriptionstiderna.

Sjölagens ifrågavarande stadganden blevo föremål för vissa ändringar i

samband därmed, att sammanstötnings- och bärgningskonventionerna införlivades

med svensk rätt. Då de i nämnda konventioner upptagna preskriptionsbestämmelserna,

såsom i motiven till 1912 års lagändringar framhålles,

äga en absolut karaktär och således måste anses gälla där omförmälda fordringar

även i den mån, de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen,

vidtogs bland annat en ändring av sista mom. i 283 § till vinnande av överensstämmelse

därmed. Anmärkas bör tillika, att sammanstötnings- och bärgningskonventionerna

hava sin uppmärksamhet riktad på fordringsrätten såsom sådan.

Enligt panträttskonventionen åter är det sjöpanträtten, privilegierna, som

är föremål för preskription. Vid detta förhållande och då preskriptionstiderna

äro olika i denna och i de båda nyss berörda konventionerna, har det varit nödvändigt

att med återgående till 1864 års sjölags ståndpunkt genomgående skilja

mellan preskription av sjöpanträtt och preskription av fordringsrätt. Den förra

behandlas i förevarande § och den senare i 284 §.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Bland de olikheter, som konventionens genomförande för övrigt innebär i förhållande

till gällande rätt, må särskilt framhållas, att preskriptionstiden för

panträtt för bärgarlön, för sammanstötningsskada samt för ersättning för andra

sjöolyckor och skada till kropp eller hälsa har förkortats från två till ett år.

Den särskilda nu införda sexmånaderspreskriptionen saknar motsvarighet i

sjölagen.

Stadgandet i stycket 2 har en viss motsvarighet i bestämmelsen i 284 § sjölagen,

att utgångspunkten för preskription av panträtt för fordran på grund

av hyresavtal är den dag, då tjänsten ombord upphörde.

Bestämmelsen i stycket 3 har påkallats av stadgandena i 77 § och har formulerats

i enlighet med motsvarande bestämmelse i förslaget till lag om försäkringsavtal.

I överensstämmelse med vad på sin tid ägde rum vid införlivandet med svensk

rätt av sammanstötnings- och bärgningskonventionerna har särskilt lagstadgande

ej meddelats på grund av innehållet i panträttskonventionen art. 9 styckena

5 och 6.

II.

Om preskription av fordran i vissa fall.

284 §.

Förevarande paragraf handlar, såsom redan under 283 § angivits, om

preskription av fordringsrätten som sådan.

Punkterna 1'', 2 och 4 stå i överensstämmelse, den första med bärgningskonventionen

art. 10, den andra med sammanstötningskonventionen art. 7 och

den sista såtillvida med 283 § 1 punkten sjölagen, som preskriptionstiden är

ett år från dispaschens dag.

Punkt 3 har avfattats i överensstämmelse med den av ett flertal sjöfartsidkande

länder antagna konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om konossement art. 3 mom. 6.

I motiven till 1912 års lagändringar framhålles, såsom vid 283 § redan påpekats,

att de i bärgnings- och sammanstötningskonventionerna upptagna preskriptionsbestämmelserna

äga en absolut karaktär och således måste anses gälla

även i den mån de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen. På

grund därav infördes 1912 den bestämmelsen i sjölagen, att om för fordran å

ersättning för skada genom sammanstötning, för fordran å bärgarlön eller för

fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen i 220 §

tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning, varom där

sägs, borgenär äger rätt att jämväl hålla sig till redare, lastägare eller annan

personligen, den rätt skall vara förfallen inom den tid, som stadgas för det fall,

att gäldenären häftar endast med fartyg, frakt eller inlastat gods.

Motsvarande uppfattning torde även ligga bakom förut anförda bestämmelse

i konossementskonventionen. På grund av haveribidragens med bärgarlönens

så besläktade natur har samma regel synts böra komma till tillämpning jämväl

beträffande dessa.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

77

Åt paragrafen har därför ansetts böra givas en sådan avfattning, att fordringar

av denna art under alla förhållanden bliva underkastade de i paragrafen

upptagna preskriptionstiderna. Dessa preskriptionstider synas böra

tillämpas, vare sig ansvarigheten är obegränsad eller begränsad, vare sig en

eventuell begränsning är en begränsning enligt reglerna i 4 kap. eller en begränsning

enligt regeln om att lastägaren svarar endast med det inlastade godset,

och vare sig en möjligen förefintlig personlig fordringsrätt är en ursprunglig

sådan eller en personlig fordringsrätt, som under vissa förutsättningar träder

i stället för ett sakhäftande. Från denna, må vara under annan synvinkel,

vid tillkomsten av 1912 års lagändringar omfattade uppfattning hava de svenska

delegerade ansett avvikelse så mycket mindre böra ske, som man i annat

fall kommer i viss motsättning mot reglerna i bärgningskonventionen.

Vad därefter angår andra fordringar än fordran å ersättning för skada genom

sammanstötning, bärgarlön och fordran å utbekommande av belopp, som

någon jämlikt bestämmelsen i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom

belöpt enligt fördelning, varom där sägs, gäller, med bortseende från haveribidrag

och skada å last, enligt sjölagen efter 1912 års lagändringar, att om

gäldenären enligt sjölagen häftar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods,

preskription inträder beträffande fordran å ersättning, om icke genom stämning

eller lagsökning betalning sökes inom två år från den dag, skadan timade,

och beträffande övriga fordringar, om icke på nämnda sätt betalning sökes

inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Samma regler om

preskription gälla, såsom i motiven till sjölagen framhålles och i rättstillämpningen

bekräftats, jämväl med avseende å den begränsade personliga fordringsrätt,

som under vissa förutsättningar träder i stället för eu till fartyg, frakt

eller last begränsad fordran. Om borgenären däremot för sådan fordran äger

tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen — d. v. s., såsom

i lagrådet vid behandlingen av 1912 års lagändringar yttrades, »jämväl personlig

betalningsskyldighet i obegränsad omfattning åligger någon» — gäller

för sådan betalningsskyldighet i avseende å preskription vad i allmän lag är

stadgat.

Icke heller beträffande fordringar av denna kategori kan efter införlivande

med svensk rätt av panträttskonventionen parallellismen mellan preskription

av sjöpanträtt och preskription av fordringsrätt upprätthållas. Det är t. ex.

uppenbarligen uteslutet att till detta område överföra sexmånaderspreskriptionen.

Förkortningen av preskriptionstiden för panträtten är snarare ett motiv

för förlängande av preskriptionstiden beträffande fordringsrätten, då saknaden

av sjöpanträtt för borgenären kan försvåra preskriptionens avbrytande.

Den förskjutning, som genom antagande av ansvarsbegränsningskonventionen

ägt rum i förhållande till nu gällande rätt beträffande det begränsade ansvaret,

medför givetvis, att vid den fortsatta revisionen av sjölagen bör tagas under

omprövning, huruvida icke preskriptionstiden även beträffande andra fordringar

än de under 1—4 upptagna i vissa fall bör förkortas även där det föreligger

ett obegränsat ansvar. Då emellertid antydda förskjutning är relativt

obetydlig, hava de delegerade ansett sig icke böra föreslå annan ändring än

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

den, som nödvändigtvis påkallas därav, att ansvarsbegränsningen beträffande

redaren genomförts på ett annat sätt än enligt sjölagen. Det har lika litet som

i sjölagen ansetts behöva uttryckligen uttalas, att den i lagen fastställda kortare

preskriptionstiden är tillämplig jämväl å den begränsade personliga fordringsrätt,

som under vissa förhållanden kan träda i stället för det ursprungliga

häftandet. I tydlighetens intresse har däremot upptagits ett mot sista

punkten i 283 § sjölagen svarande stadgande.

Vid införlivandet med vår rätt av sammanstötnings- och bärgningskonventionerna

framhölls, att då de lagstiftningsåtgärder, som föreslogos, påkallades

icke av brister i den gällande sjölagen, utan endast av önskemålet att möjliggöra

Sveriges anslutning till konventionerna och att därmed bidraga till vinnande

av enhetlighet och fasthet i förevarande delar av sjörätten, den nya lagstiftningen

givetvis borde komma till stånd allenast under förutsättning att ett större

antal av de makter, med vilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring, definitivt

tillträdde konventionerna. I följd därav ansågs det böra överlåtas åt Konungen

att bestämma, när lagen skulle träda i kraft. Enahanda motiv synes

föranleda, att det överlåtes åt Konungen att bestämma tidpunkten även

för den nu föreslagna lagens ikraftträdande.

Den beträffande preskription föreslagna övergångsbestämmelsen beror därpå,

att man utgått därifrån, att i fråga om preskription principiellt ny lag bör

gälla även i fråga om förhållande, som uppkommit före ny lags ikraftträdande,

men att denna grundsats dock icke bör medföra förkortning av preskriptionstiden

beträffande tidigare uppkommen fordran av nu ifrågavarande art.

Om förut gällande rätts betydelse i övrigt för redan bestående rättsförhållande

har särskild bestämmelse ansetts icke behöva upptagas i övergångsstadgandena,

då allmänna rättsregler bliva i detta avseende avgörande.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

79

Förslag till lag om ändring i vissa delar av 17 kap.

handelsbalken.

3 §.

Såsom förut framhållits, stadgas i panträttskonventionen art. 3, bland annat,

att fartygsinteckningar, handpant i fartyg och »mortgages» — varmed

åsyftas det i England vanliga institutet, att pantföremålet förbliver i gäldenärens

besittning men att äganderätten till detsamma villkorligt överlåtes till

borgenären — skola åtnjuta förmånsrätt omedelbart efter de sjöpantberättigade

fordringar, som uppräknas i konventionen art. 2. På grund därav har stadgandet

i 5 § 3 stycket av 17 kap. handelsbalken måst uppflyttas till 3 § 1 stycket,

varjämte med fartygsinteckning sidoordnats handpant i fartyg.

Tillräcklig anledning har däremot ej ansetts föreligga att för den svenska

materiella rättens del upphäva bestämmelsen i 10 kap. 7 § handelsbalken med

förbud mot pantsättning av fartyg, som är för fordran intecknat eller äger den

dräktighet, att inteckning däri kan meddelas. Pantsättning av dylikt fartyg

torde nämligen hos oss sakna egentlig betydelse. Vid sådant förhållande har

det ej heller ansetts erforderligt att meddela regler om konkurrens mellan inteckning

och handpant.

5 §.

Upphävandet av 3 stycket i denna paragraf är allenast en konsekvens av den

i 3 § gjorda ändringen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr. 113.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen

den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

13 §.

I denna paragraf har liksom i 268 § sjölagen uttrycket »ångfartyg» utbytts

mot »maskindrivna fartyg».

27 §.

I motiven till denna § framhålles, att så länge icke internationella överenskommelser

om ömsesidigt erkännande av fartygshypoteket kommit till

stånd, möjligheten att fartyget kommer under ett annat lands flagga onekligen

innebär en fara för inteckningshavarens rätt. Under erinran dels därom,

att eu sjöfordringsägare syntes genom fartygets försäljning till utlandet

kunna råka ut för samma svårigheter som en inteckningshavare, dels ock om

den utväg, sjölagen valt för att skydda sjöfordringsägaren, uttalas vidare i

motiven, att ett motsvarande stadgande syntes vara på sin plats även här;

jämväl med avseende å intecknad gäld kunde det nämligen inträffa, att fartygsägaren

ej vore personligen ansvarig och att han i ett sådant fall måhända

skulle finna en fördel i att sälja fartyget just till det land, som ej erkände inteckningens

giltighet. Men frestelsen därtill försvunne, om han genom en sådan

åtgärd ådroge sig personlig ansvarighet för gälden, i synnerhet om inteckningshavaren

sattes i tillfälle att strax kunna kräva betalning. I enlighet med

angivna uppfattning avfattades 27 § i fartygsinteckningslagen.

I och med det att fartygsinteckningarna bliva internationellt erkända, förlorar

emellertid detta stadgande åtminstone i huvudsak sitt berättigande vid

fartygets övergång till utländsk man, tillhörande konventionsstat. En inskränkning

av stadgandets tillämplighet har därför ansetts böra äga rum, på

alldeles samma sätt som skett beträffande 273 § sjölagen. Däremot har ändring

av 28 § i fartygsinteckningslagen ej ansetts påkallad.

39 §.

Enligt panträttskonventionen art. 1 skola fartygsinteckningar, handpant i

fartyg och »mortgages» i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med

lagarna i den fördragsslutande stat, där fartyget hör hemma, och som inskrivits

i offentligt register antingen hos myndighet, som är behörig beträffande

fartygets registreringshamn, eller hos central myndighet, anses giltiga och erkännas

i alla fördragsslutande stater. Det i anledning härav påkallade stad
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

81

gandet har — då fartygsinteckningslagen redan i förevarande paragraf har en

internationellt privaträttslig bestämmelse — ansetts lämpligen kunna inflyta i

densamma. Angående innebörden av anförda bestämmelse i konventionen må

därjämte framhållas, att genom densamma ej beröras sådana frågor som de om

procedur, exekution och vad som är att hänföra under en stats suveräna rättigheter.

I följd härav har i själva verket ur konventionen uteslutits en i densamma

tidigare förekommande bestämmelse, att ifrågavarande rättigheter skulle

överallt medföra »samma verkningar» som i hemlandet. Ämnet, som under

de hittillsvarande internationella förhandlingarna behandlats ytterligt styvmoderligt,

torde för övrigt framdeles bliva föremål för mera ingående internationell

reglering.

I detta sammanhang må erinras om stadgandet i panträttskonventionen art.

12. Redan vid fartygsinteckningslagens tillkomst infördes i 52 § sjölagen två

nya stycken, det ena innehållande föreskrift om åliggande för befälhavaren att,

då fartyget å utländsk ort blir föremål för en exekutiv åtgärd och skeppshandlingarna

visa, att i fartyget finnes inteckning, giva inteckningshavaren underrättelse

om åtgärden, och det andra åsyftande att, för att åt nyssberörda föreskrift

giva ökad betydelse, bereda inteckningshavaren utväg att på ett eller

annat sätt få inteckningen omnämnd i skeppshandlingarna. Förordnande i sistnämnda

avseende är meddelat genom nådiga förordningen den 18 oktober 1901

angående registrering av fartyg § 32, genom vilken paragraf torde vara uppfylld

den förpliktelse, som art. 12 ålägger fördragsslutande stat, ehuru densamma,

om de nu framlagda förslagen bifallas, torde böra undergå vissa smärre

modifikationer.

Särskilda bestämmelser lära emellertid icke kunna undvaras för det under de

internationella förhandlingarna hittills föga beaktade fallet, att fartyget övergått

från ett land till ett annat. Regleringen av denna fråga har ansetts i huvudsak

tillsvidare lämpligen kunna ske i enlighet med vad redan nu gäller enligt

39 § fartygsinteckningslagen. Dess föreskrifter hava emellertid utsträckts till

att avse alla de i panträttskonventionen art. 1 avsedda rättigheterna. På detta

sätt synes man, såsom i motiven till 39 § inteckningslagen framhålles, uppnå,

att en i utlandet meddelad inteckning (eller därmed likställd rättighet) respekteras

under så lång tid, som skäligen kan erfordras för att vederbörande rättshavare

skall kunna göra sin fordran gällande eller förmå fartygets ägare att

förskaffa honom en här i riket meddelad inteckning. Det torde knappast vara

möjligt att gå längre, innan fartygsinteckningsrätten blivit internationellt mera

ingående reglerad. Det behöver i detta sammanhang allenast påpekas, att

fartygsinteckningslagen förutsätter viss storlek hos fartyget, för att detsamma

skall kunna intecknas, och att institutet »mortgage» är enligt svensk materiell

rätt ogiltigt. Den nu ifrågasatta bestämmelsen står dessutom i full

överensstämmelse med föreskriften i panträttskonventionen, att sjöpanträtten

upphör, om den icke göres gällande inom viss tid; och något, som kan åberopas

mot det befogade i vad sålunda föreslagits, torde icke förekomma i förarbetena

till konventionen. Av det praktiska livets män har upplysts, att för

närvarande äganderättsöverlåtelsen städse plägar ordnas så, att antingen in
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 Käft. (Nr 113-) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

teckningshavarna få betalning före överlåtelsen eller ock dem beredes erforderlig

trygghet att erhålla ny inteckning i det land, till vilket fartyget skall

övergå.

För att så mycket som möjligt hålla bestämmelsen i överensstämmelse med

reglerna om sjöpanträtten har dessutom den tid, inom vilken rätten skall göras

gällande, föreslagits till ett år.

Några ändringar i lagstiftningen om inskrivning av avhandling om förskott

för byggnads verkställande hava icke ansetts erforderliga. Detta ämne torde,

liksom inteckning i fartygslott och i frakt, falla utanför konventionen, vilken

talar allenast om inteckning, handpant och »mortgages» »sur navires».

övergångsbestämmelser hava icke ansetts erforderliga.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 118.

83

Förslag till lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§

utsökningslagen.

66 §.

En erinran har ansetts böra i denna paragraf göras om innehållet i 80 § sjölagen

enligt dess nu föreslagna lydelse. Visserligen har sagda paragraf betydelse

även i andra sammanhang. Det torde dock företrädesvis bliva vid utmätning,

som en fartygsägare kommer att hava intresse i att åberopa den genom

nämnda paragraf åt honom inrymda befogenheten.

73 §.

De i denna paragraf vidtagna ändringarna, som i huvudsak äro av rent redaktionell

art, torde icke tarva någon förklaring. Erinras må emellertid om

det här ovan under 272 § sjölagen anförda.

150 §.

En hänvisning till stadgandet i 270 § sjölagen, såsom denna § föreslås för

framtiden skola lyda, har med hänsyn till dess vikt ansetts så mycket mera

böra här lämnas, som utsökningslagen redan nu inrymmer ett flertal hänvisningar

till sjölagen. Anmärkas må för övrigt i detta sammanhang, att en fordran

torde böra behandlas såsom tvistig, även om fartygsägaren önskar mot

densamma åberopa allenast reglerna om ansvarsbegränsning. Jämföras må

särskilt 77 § i förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen och 151 §

utsökningslagen. Sistnämnda paragraf har dock ej ansetts böra ändras på den

grund, att möjlighet föreligger att i dylika fall i första hand anlita dispaschörsförfarande.

En ändring av denna paragraf torde nämligen ingalunda kunna

inskränkas till allenast förhållandena på sjörättens område, varför en analog

tillämpning av stadgandet ansetts vara att föredraga. För jämförelses skull

hänvisas dock till 188 § utsökningslagen.

Särskilda övergångsbestämmelser i anledning av de nu föreslagna ändringarna

i utsökningslagen torde icke vara erforderliga. Även utan sådana lärer

det nämligen vara uppenbart, att lagen ej berör rättsförhållanden, som uppstått

före dess ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag till lag i anledning ay Sveriges tillträde till den

internationella konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om

sjöpanträtt och förtygshypotek.

1 §•

Med hänsyn till den strävan att internationellt trygga inteckningar och sjöpanträtter,

som utmärker sjöpanträttskonventionen, har stadgandet i 85 § utsökningslagen

synts böra göras tillämpligt även i avseende å utländska fartyg.

Stadgande i sådant avseende har emellertid ansetts icke lämpligen kunna

intagas i utsökningslagen.

2 §.

Bestämmelsen i denna paragraf är föranledd av stadgandet i sjöpanträttskonventionen

art. 9, att sjöpanträtterna upphöra genom försäljning, endast om

därvid iakttagits de föreskrifter om offentliggörande, som de särskilda staternas

lagar meddela, och att sådant offentliggörande skall innehålla, bland

annat, en på sätt och inom tid, som föreskrives av dessa lagar, gjord anmälan

till den myndighet, som har att föra de i art. 1 av sjöpanträttskonventionen avsedda

registren. Ej heller denna bestämmelse har ansetts lämpligen kunna intagas

i utsökningslagen.

Av enahanda skäl, som föranlett stadgandet i 7 § i nådiga förordningen den

10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall, hava från lagens tillämpningsområde ej uteslutits mål, som

må vara anhängiga vid lagens ikraftträdande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

85

Förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket

konkurslagen.

Den i ifrågavarande stycke förslagna ändringen beror därpå, att enligt sjöpanträttskonventionen

art. 2 såsom privilegierade upptagas, såvitt nu är i

fråga, allenast staten tillkommande rättsvårdsavgifter och utgifter, som i fordringsägarnas

gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller åvägabringa

dess försäljning och fördelning av köpeskillingen därför, ävensom omkostnader

vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget,

sedan det inkommit i sista hamn. Då det torde kunna inträffa, att det arvode

till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 §§ konkurslagen

stadgas skall utgå för egendomen, går vidare än panträttskonventionen

medgiver, har en ändring i föreslagen riktning ansetts erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KONVENTIONERNA JÄMTE ÖVERSÄTTNING.

Convention internationale pour 1’uiiification

de eertaines régles concemant

la limitation de la responsabilité des

propriétaires de navires de mer.

Art. 1.

Le propriétaire d’un navire de mer

n’est responsable que jusqu’ä concurrence

de la valeur du navire, du fret et

des accessoires du navire:

1° Des indemnités dues ä des tiers

å ranson des dommages causés å terre

ou sur l’eau, par les faits ou fautes du

capitaine, de 1’équipage, du pilote ou

de toute autre personne au service du

navire;

2° Des indemnités dues ä raison des

dommages causés soit å la cargaison remise

au capitaine pour étre transportée,

soit ä tous biens et objets se trouvant

å bord;

3° Des obligations résultant des connaissements;
4°

Des indemnités dues ä raison

d’une faute nautique commise dans

Texécution d’un contrat;

5° De 1’obligation d’enlever l’épave

d’un navire coulé et des obligations s’y

rattachant;

6° Des rémunérations d’assistance et

de sauvetage;

7° De la part contributive incombant

au propriétaire dans les avaries communes;
-

Internationell Konvention rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om begränsningen

av ansvarigheten för ägare av fartyg,

som användas till fart i öppen sjö.

Art. 1.

Fartygsägaren är ej ansvarig till

högre belopp än värdet av fartyget,

frakten och fartygets tillbehör:

1) för ersättning till tredje man i

följd av skador, som tillfogats på land

eller till sjöss, genom fel eller försummelse

av befälhavaren, besättningen,

lotsen eller annan person i fartygets

tjänst;

2) för ersättning i följd av skador,

som tillfogats last, som avlämnats till

befälhavaren för befordring, eller ombordvarande

gods och föremål av vad

slag de vara må;

3) för förpliktelser, som följa av

konnossement;

4) för skadeersättning på grund av

nautiskt fel begånget under fullgörande

av ett avtal;

5) för skyldighet att, när fartyg

förolyckats, avlägsna vraket och för

förpliktelser, som därmed sammanhänga;
6)

för ersättning för assistans och

bärgning;

7) för fartygsägarens bidrag i gemensamt

haveri;

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

87

8° Des obligations résultant des

contrats passés ou des opérations effectuées

par le capitaine en vertu de

ses pouvoirs légaux, hors du port d’attache

du navire, pour les besoins réels

de la conservation du navire ou de

la continuation du voyage, pourvu que

ees besoins ne proviennent ni de l’insuffisance

ni de la défectuosité de

l’équipement ou de ravitaillement au

début du voyage.

Toutefois, pour les créances prévues

aux nos 1, 2, 3, 4 et 5, la responsabilité

visée par les dispositions qui

précédent ne dépassera pa.s une somme

totale de 8 liv. st. par tonneau de jauge

du navire.

Art. 2.

La limitation de responsabilité édictée

par 1’article précédent ne s’applique

pas:

1° Aux obligations résultant de faits

ou fautes du propriétaire du navire;

2° A l’une des obligations dont il

s’agit au n° 8 de 1’article ler, lorsque

le propriétaire a spécialement autorisé

ou ratifié cette obligation;

3° Aux obligations résultant pour

le propriétaire de 1’engagement de

Téquipage et des autres personnes au

service du navire.

Si le propriétaire ou le copropriétaire

du navire est en méme temps

le capitaine, il ne peut invoquer la

limitation de sa responsabilité pour

ses fautes autres que ses fautes nautiques

et les fautes des personnes au

service du navire.

Art. 3.

Le propriétaire que se prévaut de

la limitation de responsabilité å la

valeur du navire, du fret et des acces
-

8) för förpliktelser, som följa av

att befälhavaren på grund av honom

enligt lag tillkommande behörighet,

utanför fartygets hemort, ingått avtal

eller träffat åtgärder med hänsyn

till vad för fartygets bevarande

eller resans fortsättande verkligen kräves,

utan så är att behovet orsakats

därav, att fartygets utrustning eller

proviantering vid resans början varit

otillräcklig eller bristfällig.

För de fordringar, som avses i nr

1, 2, 3, 4 och 5, må ansvarigheten enligt

ovanstående bestämmelser dock ej

överstiga ett belopp av tillhopa 8

pund st. för ton av fartygets dräktighet.

Art. 2.

Den begränsning i ansvarigheten,

som i föregående artikel fastställes,

äger ej tillämpning:

1) å förpliktelser, som följa av fel

eller försummelse av fartygsägaren;

2) å förpliktelse, varom i punkt 8

i artikel 1 sägs, för så vitt fartygsägaren

särskilt bemyndigat till eller

godkänt förpliktelsen;

3) å förpliktelser för fartygsägaren

till följd av anställningen av besättningen

och andra personer i fartygets

tjänst.

Har den, som äger fartyget eller

del däri, övertagit dess förande, äger

han ej åberopa begränsningen i ansvarigheten

för andra sina fel än sina nautiska

fel och fel av personer i fartygets

tjänst.

Art. 3..

Fartygsägare, som gör anspråk på

begränsningen av ansvarigheten till

värdet av fartyget, frakten och far
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

soires du navire est tenu de faire la

preuve de cette valeur. L’estimation

du navire a pour base l’état du navire

aux époques ci-aprés établies:

1° En cas d’abordage ou d’autres

accidents, ä l’égard de toutes les créances

qui s’y rattachent, méme en vertu

d’un contrat, et qui sont née.s jusqu’ä

1’arrivée au premier port atteint apres

1’aocident, ainsi qu’ä l’égard des créances

résultant d’une avarie commune

occasionnée par 1’accident, 1’estimation

est faite d’aprés l’état du navire au

moment de 1’arrivée au premier port.

Si, avant ce moment, un nouvel accident,

étranger au premier, a diminué

la valeur du navire, la moins-value

ainsi occasionnée n’entre pas en compte

å l’égard des créances se rattachant ä

1’accident antérieur.

Pour les accidents survenus pendant

le séjour du navire dans le port, l’estimation

est faite d’aprés l’état du

navire dans ce port apres 1’accident;

2° S’il s’agit de créances relatives

ä la cargaison ou nées d’un connaissement,

en dehors des cas prévus aux

alinéas précédents, 1’estimation est faite

d’aprés 1’état du navire au port de

destination de la cargaison ou au

lieu dans lequel le voyage est rompu.

Si la cargaison est destinée å différents

ports et que le dommage se

rattache ä une méme cause, 1’estimation

est faite d’aprés l’état du navire

au premier de ees ports;

3° Dans tous les autres cas visés

ä 1’article ler, 1’estimation est faite

d’aprés 1’étaiJ du navire å la fin du

voyage.

tygets tillbehör, är skyldig föra bevis

om värdet. Fartygets värde beräknas

efter fartygets tillstånd vid nedan angivna

tidpunkter:

1) Vid sammanstötning eller andra

händelser skall ej mindre beträffande

alla fordringar, som, även om de grunda

sig på ett avtal, sammanhänga med

händelsen och uppkommit under tiden

före fartygets ankomst till första efter

händelsen anlöpta hamn, än även

beträffande fordringar, som uppkommit

på grund av ett av händelsen orsakat

gemensamt haveri, värdet beräknas

efter fartygets tillstånd vid tiden

för ankomsten till första hamn.

Har före nämnda tidpunkt en ny

händelse, som icke står i samband

med den första, minskat fartygets

värde, lämnas den sålunda uppkomna

värdeminskningen obeaktad, såvitt angår

anspråk, som sammanhänga med

den föregående händelsen.

Beträffande händelser, som tima

under fartygets uppehåll i hamnen,

beräknas värdet efter fartygets tillstånd

i denna hamn efter händelsen.

2) 1 andra fall än i föregående mom.

avses beräknas, för såvitt fråga är

om fordringar som angå lasten eller

följa av ett konnossement, värdet efter

fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn

eller å den ort, där

resan avbrytes.

Är lasten bestämd till olika hamnar

och härrör skadan av en och samma

orsak, beräknas värdet efter fartygets

tillstånd i den första av dessa hamnar.

3) I alla återstående fall, som i artikel

1 avses, beräknas värdet efter

fartygets tillstånd vid resans slut.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

89

Art. 4.

Le fret visé å 1’article ler, y compris

le prix de passage, s’entend pour

les navires de toutes catégories d’une

somme fixée ä forfait et, ä tout événement,

å dix pour cent de la valeur

du navire au commencement du

voyage. Cette indemnité est due alors

méme que le navire n’aurait gagné

aucun fret.

Art. 5.

Les accessoires visés å 1’article ler

s’entendent:

1° Des indemnités å raison de dommages

matériels subis par le navire

depuis le début du voyage et non

réparés ;

2° Des indemnités pour avaries communes,

en tant que celles-ci constituent

des dommages matériels subis

par le navire depuis le début du

voyage et non réparés. i

Ne sont pas considérés comme des

accessoires les indemnités d’assurance,

non plus que les primes, subventions

ou autres subsides nationaux.

Art. 6.

Les diverses créances qui se rattachent

å un méme accident ou ä l’égard

desquelles, ä défaut d’accident, la

valeur du navire se détermine en un

méme port, concourent entre elles sur

la somme représentant ä leur égard

1’étendue de la responsabilité du propriétaire,

en tenant compte du rang des

priviléges.

Dans les procédures tendant ä opérer

la reparation de cette somme, les

décisions rendues par les juridictions

compétentes des Etats contractants

vaudront preuve de la créance.

Art. 4.

Med frakt, som i artikel 1 avses

och vari inbegripes passagerareavgift,

förstås, av vad slag fartyget vara må,

ett belopp utgörande i ett för allt och

i varje fall tio procent av fartygets

värde vid resans början. Detta belopp

gäldas jämväl för den händelse, att

fartyget icke skulle förtjänat någon

frakt.

Art. 5.

Med tillbehör, som i artikel 1 avses,

förstås:

1) ersättningsbelopp i anledning av

skador å fartyget, som uppkommit

efter resans början och icke blivit avhjälpta

;

2) ersättningsbelopp i gemensamt

haveri, för såvitt detta består i skador

å fartyget, som tillfogats detta

efter resans början och icke blivit avhjälpta.

Som tillbehör anses icke ersättning

på grund av försäkring, ej heller premier,

subventioner eller andra statsunderstöd.

Art. 6.

De olika fordringar, som sammanhänga

med en och samma händelse

eller för vilka, då händelse icke föreligger,

fartygets värde i en och samma

hamn är bestämmande, njuta ur

det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet

är beträffande dem begränsad,

jämte varandra betalning efter

den förmånsrätt, som må vara förenad

med för dem stadgad sjöpanträtt.

I fråga om fördelning av belopp,

varom ovan sägs, skola beslut, träffade

av behörig domstol i de fördragsslutande

staterna, gälla som bevis beträffande

fordringen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Art. 7.

En cas de mort ou de lésions corporelles

causées par les faits ou fautes

du capitaine, de l’équipage, du pilote

ou de toute autre personne au service

du navire, le propriétaire est, ä l’égard

des victimes ou de leurs ayants

droit, responsable, au dela de la limite

fixée aux articles précédents, jusqu’å

concurrence de 8 liv. st. par tonneau

de jauge du navire. Les victimes d’un

méme accident ou leurs ayants droit

concourent entre eux sur la somme

formant 1’étendue de la responsabilité.

Si les victimes ou leurs ayants droit

ne sont pas intégralement indemnisés

sur cette somme, ils concourent, pour

ce qui leur reste du, avec les autres

créanciers, sur les montants visés dans

les articles précédents, en tenant

compte du rang des priviléges.

La méme limitation de responsabilité

s’applique aux passagers) å l’égard

du navire transporteur, mais ne s’applique

pas å 1’équipage et aux autres

personnes au service du navire, pour

lesquels le droit de recours en cas

de mort ou de lésions corporelles reste

regi par la loi nationale du navire.

Art. 8.

En cas de saisie du navire, la garanti

donnée ä concurrence de la

pleine limite de la responsabilité profite

ä tous les créanciers auxquels cette

limite est opposable.

Art. 7.

Har dödsfall eller kroppslig skada

orsakats genom fel eller försummelse

av befälhavaren, besättningen, lotsen

eller annan person i fartygets tjänst,

är fartygsägaren, i förhållande till

dem, som drabbats av olycksfallet eller

äro innehavare av deras rätt, ansvarig

utöver den gräns, som i föregående

artiklar bestämmes, intill ett

belopp av åtta pund st. för ton av

fartygets dräktighet. De, som drabbats

av en och samma händelse eller

äro innehavare av deras rätt, njuta

jämte varandra rätt till betalning ur

det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet

beträffande dem är begränsad.

Erhålla de, som drabbats av olycksfallet

eller äro innehavare av deras

rätt, ej till fullo betalning ur detta

belopp, njuta de för återstoden av

sina fordringar jämte övriga fordringsägare

betalning ur de belopp, som i

föregående artiklar avses, efter den

förmånsrätt, som må vara förenad med

för fordringarna stadgad sjöpanträtt.

Samma begränsning av ansvarigheten

äger tillämpning för passagerare

i förhållande till det fartyg, som utför

befordringen, men äger icke tilllämpning

för besättningen och andra

personer i fartygets tjänst, för vilka

rätten att göra gällande ersättningsanspråk

i händelse av dödsfall eller

kroppsliga skador fortfarande bestämmes

av fartygets nationella lag.

Ad. 8.

Har i händelse av handräckningsåtgärd

mot fartyget säkerhet ställts

intill fulla beloppet av ansvarigheten,

gäller densamma för alla fordringsägare,

mot vilka denna begränsning

kan åberopas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

91

Au cas ou le navire est l’objet d’une

nouvelle saisie, le ju ge peut en ordonner

la mainlevée si le propriétaire,

en acceptant la compétence du tribunal,

établit qu’il a déjä donné garantie

pour la pleine limite de sa responsabilité,

que la garantie ainsi donnée

est satisfaisante et que le créancier

est assuré d’en avoir le bénéfice.

Si la garantie est donnée pour un

montant inférieur ou si plusieurs garanties

sont successivement réclamées,

les effets en sont réglés par 1’accord

des parties ou par le juge en vue d’éviter

que la limite de la responsabilité

ne soit dépassée.

Si différents créanciers agissent devant

les juridictions d’Etats différents,

le propriétaire peut, devant chacune

d’elles, faire état de 1’ensemble des

réclamations et créances, en vue d’éviter

que la limite de sa responsabilité

ne soit dépassée.

Les lois nationales régleront la procédure

et les délais pour 1’application

des régles qui précédent.

Art. 9.

En cas d’action ou de poursuite

exercées pour une des causes énoncées

ä 1’article ler, le tribunal pourra ordonner,

sur requåte du propriétaire,

qu’il soit sursis aux poursuites sur

les biens autres que le navire, le fret

et les accessoires, pendant le temps

suffisant pour permettre la vente du

navire et la répartition du prix entre

les créanciers.

Art. 10.

Lorsque 1’armateur non propriétaire

ou 1’affréteur principal est responsable

de l’un des chefs énoncés ä 1’article ler,

Eörordnas ånyo om handräckningsåtgärd

mot fartyget, kan domaren förordna

om åtgärdens hävande, om ägaren

under medgivande av domstolens

behörighet visar, att han redan ställt

säkerhet intill fulla beloppet av ansvarigheten,

att den sålunda ställda

säkerheten är betryggande och att borgenären

äger njuta densamma till

godo.

Är säkerheten ställd för ett lägre

belopp eller hava flera säkerheter påfordrats

en efter annan, bestämmas

verkningarna av vad sålunda förekommit

efter parternas åsämjan eller av

domaren med hänsyn därtill, att gränsen

för ansvarigheten ej må överskridas.

Om olika fordringsägare föra talan

inför myndigheter i olika stater, äger

fartygsägaren, inför envar av dem,

åberopa samtliga anspråk och fordringar

för att undvika att gränsen för

ansvarigheten överskrides.

Det tillkommer de särskilda staternas

lagar att bestämma formen och

tidsfristerna för tillämpningen av föregående

regler.

Art. 9.

I rättegång eller utsökningsmål i

anledning av förpliktelser, som i artikel

1 omförmälas, äger myndigheten,

då fartygsägaren det äskar, förordna

om uppskov med utsökning ur

annan egendom än fartyget, frakten

och tillbehören under så lång tid, som

må krävas för försäljning av fartyget

och fördelning av köpeskillingen mellan

fordringsägarna.

Art. 10.

Är redare, som icke är fartygsägare,

eller är huvudbefraktare ansvarig i

fall, som i artikel 1 sägs, äro före
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

les dispositions de la présente (konvention

lui sont applicables.

Art. 11.

La jauge dont il est question dans

les dispositions de la présente (konvention

se calcule comme suit:

Pour les vapeurs et autres båtiments

ä moteur, sur le tonnage net augmenté

du volumel qui, ä raison de

1’espace occupé par les appareils de

force motrice, a été déduit du tonnage

brut en vue de déterminer le tonnage

net.

Pour les voiliers, sur le tonnage net.

Art. 12.

Les dispositions de la présente (konvention

seront appliquées dans chaque

Etat contractant lorsque le navire pour

lequel la limite de responsabilité est

invoquée est ressortissant d’un Etat

contractant, ainsi que dans les autres

cas prévus par les lois nationales.

Toutefois, le principe formulé dans

1’alinéa précédent ne pörte pas atteinte

au droit des Etats contractants

de ne pas appliquer les dispositions

de la présente Convention en faveur

des ressortissants d’un Etat non contractant.

Art. 13.

La présente Convention est sans

application aux navires de guerre et

aux navires d’Etat exclusivement affectés

ä un service public.

Art. Ii.

liten, dans les dispositions qui précédent,

ne pörte atteinte ä la compétence

des tribunaux, ä la procédure et aux

voies d’exécution organisées par les lois

nationales.

skrifterna i förevarande konvention på

honom tillämpliga.

Art. 11.

Dräktighet, varom i denna konvention

sägs, beräknas sålunda:

Beträffande ångfartyg och andra

maskindrivna fartyg efter nettodräktigheten

ökad med den rymd, vilken

med hänsyn till det utrymme, som

upptages av maskineriet för drivkraften,

dragits från bruttodräktigheten

för att bestämma nettodräktigheten.

Beträffande segelfartyg efter nettodräktigheten.

Art. 12.

Bestämmelserna i denna konvention

skola tillämpas i varje fördragsslutande

stat, såframt fartyget, för vilket

begränsningen i ansvarigheten åberopas,

tillhör fördragsslutande stat,

ävensom i övriga i de särskilda staternas

lagar angivna fall.

Detta stadgande vållar dock ej ändring

i de fördragsslutande staternas

rätt att icke tillämpa konventionens

bestämmelser till förmån för parter,

som tillhöra en icke fördragsslutande

stat.

Art. 13.

Denna konvention äger ej tillämpning

i fråga om krigsfartyg eller sådana

statens fartyg, som äro avsedda

att användas uteslutande för offentligt

ändamål.

Art. 14.

Vad här ovan bestämmes vållar ej

ändring i de särskilda staternas lagar

om domstolarnas behörighet, om förfarandet

inför rätta och om verkställighet.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

93

Art. 15.

Les unités monétaires dont il s’agit

dans la présente Convention s’entendent

valeur or.

Ceux des Etats contractants ou la

livré sterling n’est pas employée comme

unité monétaire se réservent le

droit de convertir en chiffres ronds,

d’aprés leur systéme monétaire, les

sommos indiquées en livrés sterling

dans la présente Convention.

Les lois nationales peuvent réserver

au débiteur la faculté de se libérer

dans la monnaie nationale, d’aprés le

cours du changé aux époques fixées å

l’article 3.

Art. 16.

A l’expiration du délai de deux ans

au plus tard ä compter du jour de la

signature de la Convention, le Gouvernement

beige entrera en rapport

avec les Gouvernements des Hautes

Parties contractantes qui se seront déclarées

prétes å la ratifier, å 1’effet

de faire décider s’il y a lieu de la mettre

en vigueur. Les ratifications seront

déposées å Bruxelles å la date qui

sera fixée de commun accord entre

les dits Gouvernements. Le premier

dépöt de ratifications sera constaté

par un procés-verbal signé par les

représentants des Etats qui y prendront

part et par le Ministre des Affaires

Etrangéres de Belgique.

Les dépöts ultérieurs se feront au

moyen d’une notification écrité, adressée

au Gouvernement beige et accompagnée

de 1’instrument de ratification.

Copie certifiée conforme du procésverbal

relatif au premier dépöt de

ratifications, des notifications mention
-

Art. 15.

Med myntenheter, som i denna konvention

omförmälas, förstås myntenheter

i guld.

De av de fördragsslutande staterna,

vilka icke begagna pund sterling som

myntenhet, förbehålla sig rätt att i

runda tal efter sina myntsystem förvandla

de belopp, som i denna konvention

angivits i pund sterling.

De särskilda staternas lagar kunna

förbehålla gäldenären befogenhet att

fullgöra sin betalningsskyldighet i det

egna landets mynt efter växelkursen

vid de i artikel 3 angivna tidpunkterna.

Art. 16.

Senast inom två år från dagen för

undertecknandet av konventionen skall

belgiska regeringen sätta sig i förbindelse

med regeringarna för de höga

fördragsslutande parter, vilka förklarat

sig beredda att ratificera konventionen,

i ändamål att få avgjort, huruvida

anledning förefinnes att försätta

densamma i gällande kraft. Ratifikationerna

skola deponeras i Bryssel

å den tid, som överenskommes mellan

de nämnda regeringarna. Över det

första deponerandet av ratifikationer

skall föras protokoll, som undertecknas

av representanterna för de stater,

som komma att därvid deltaga, samt

Belgiens minister för utrikes ärendena.

Senare deponeringar skola ske genom

skriftligt, till belgiska regeringen

riktat meddelande, åtföljt av ratifikationsinstrumentet.

Bestyrkt avskrift av protokollet

över det första deponerandet av ratifikationer,

av de i föregående stycke

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

nées ä 1’alinéa précédent, ainsi que des

instruments de ratification qui les accompagnent

sera immédiatement, par

les soins du Gouvernement beige et

par la voie diplomatique, remise aux

Etats qui ont signé la présente Convention

ou qui y auront adhéré. Dans

les cas visés ä 1’alinéa précédent le

dit Gouvernement fera connaitre, en

méme temps, la date å laquelle il a

regu la notification.

Art. 17.

Les Stats non signataires pourront

adhérer ä la présente Convention, qu’ils

aient été ou non représentés å la Conférence

internationale de Bruxelles.

L’Etat qui désire adhérer notifie par

écrit son intention au Gouvernement

beige, en lui transmettant l’acte d’adhésion,

qui sera déposé dans les archives

du dit Gouvernement.

Le Gouvernement beige transmettra

immédiatement å tous les Etats signataires,

ou adhérents, copie certifiée

conforme de la notification ainsi que

de l’acte d’adhésion, en indiquant la

date ä laquelle il a regu la notification.

Art. 18.

Les Hautes Parties contractantes

peuvent, au moment de la signature,

du depot des ratifications ou lors de

leur adhésion, déclarer que 1’acceptation

qu’elles donnent å la présente Convention

ne s’applique pas soit ä certains,

soit å aucun des Dominions

autonomes, colonies, possession, protectorats

ou territoires d’outre-mer, se

trouvant sous leur souveraineté ou

autorité. En conséquence, elles peuvent

ultérieurement adhérer séparé
-

omförmälda meddelanden samt av

dem åtföljande ratifikationsinstrument

skall genom belgiska regeringens försorg

på diplomatisk väg omedelbart

tillställas de stater, som undertecknat

förevarande konvention eller anslutit

sig till densamma. I fall, som i föregående

stycke avses, skall nämnda regering

på samma gång tillkännagiva,

vilken dag den mottagit meddelandet.

Art. 17.

De stater, som icke undertecknat,

skola kunna ansluta sig till förevarande

konvention, vare sig de varit

representerade vid den internationella

konferensen i Bryssel eller icke.

Den stat, som önskar ansluta sig,

har att skriftligen meddela belgiska

regeringen sin avsikt och tillika till

densamma översända anslutningshandlingen,

som skall deponeras i sagda

regerings arkiv.

Belgiska regeringen skall omedelbart

till alla stater, som undertecknat

eller anslutit sig till konventionen,

översända bestyrkt avskrift av meddelandet

och anslutningshandlingen under

angivande tillika av dagen, då den

mottagit meddelandet.

Art. 18.

De höga fördragsslutande parterna

kunna vid undertecknandet, deponerandet

av ratifikationerna eller anslutningen

till konventionen förklara, att

deras antagande av densamma icke

äger tillämpning eller gäller endast

beträffande vissa av de autonoma dominier,

kolonier, besittningar, protektorat

eller på andra sidan havet belägna

territorier, vilka befinna sig under

deras suveränitet eller skydd. Likaså

kunna de senare ansluta sig för

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

95

merit au nom de l’un ou de l’autre de

ees Dominions autonomes, colonies, possession,

protectorats, ou territoires

d’outre-mer, ainsi exelus dans leur déclaration

originale. Elles peuvent

aussi, en se conformant å ees dispositions,

dénoncer la présente Convention,

séparément pour l’un ou plusieurs des

Dominions autonomes, colonies, possession,

protectorats ou territoires

d’outre-mer se trouvant sous leur

souveraineté ou autorité.

Art. 19.

A 1’égard des Etats qui auront participé

au premier depot de ratifications,

la présente Convention produira

effet un an apres la date du procésverbal

de ce dépöt. Quant aux Etats

qui la ratifieront ultérieurement ou

qui y adhéreront, ainsi que dans les

cas ou la mise en vigueur se fera

ultérieurement et selon 1’article 18, elle

produira effet six mois apres que les

notifications prévues ä 1’article 16,

alinéa 2, et å 1’article 17, alinéa 2,

auront été regues par le Gouvernement

beige.

Art. 20.

S’il arrivait qu’un des Etats contraetants

voulut dénoncer la présente

Convention, la dénonciation sera notifiée

par écrit au Gouvernement beige,

qui communiquera immédiatement copie

certifiée conforme de la notification

å tous les autres Etats, en leur

faisant savoir la date å laquelle il l’a

regue.

La dénonciation produira ses effets

å 1’égard de l’Etat seul qui l’aura notifiée

et un an apres que la notification

en sera parvenue au Gouvernement

beige.

autonomt dominium, koloni, besittning,

protektorat eller territorium på andra

sidan havet, som sålunda uteslutits i

deras ursprungliga förklaring. De

kunna ävenledes i överensstämmelse

med här givna bestämmelser uppsäga

förevarande konvention särskilt för

autonomt dominium, koloni, besittning,

protektorat eller territorium på andra

sidan havet, som befinner sig under

deras .suveränitet eller skydd, eller

för flera av dem.

Art. 19.

För de stater, som deltagit i det

första deponerandet av ratifikationer,

skall förevarande konvention träda i

kraft efter ett år, räknat från dagen

för protokollet över deponerandet. Beträffande

stater, som ratificera senare

eller ansluta sig till konventionen, så

ock i fall, då anslutning sker senare

enligt artikel 18, skall konventionen

träda i kraft sex månader, sedan meddelanden,

som omförmälas i artikel 16

stycket 2 och artikel 17 stycket 2,

kommit belgiska regeringen tillhanda.

Art. 20.

För den händelse någon av de fördragsslutande

staterna'' skulle vilja

uppsäga förevarande konvention, skall

uppsägningen skriftligen meddelas belgiska

regeringen, som omedelbart skall

delgiva samtliga övriga stater bestyrkt

avskrift av meddelandet jämte

uppgift, när den mottagit detsamma.

Uppsägningen skall medföra verkan

allenast beträffande den stat, som

meddelat densamma, och först sedan

ett år förflutit efter det meddelandet

kommit belgiska regeringen tillhanda.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Art. 21.

Chaque Etat contractant aura la faculté

de provoquer la reunion d’une

nouvelle conférence, dans le but de

rechercher les améliorations qui pourraient

y étre apportées.

Celui des Etats qui ferait usage de

cette faculté aurait ä notifier un an ä

1’avance son intention aux autres Etats,

par 1’intermédiaire du Gouvemement

beige, qui se chargera^ de convoquer la

conférence.

Art. Additionnel.

Ees dispositions de 1’article 5 de la

Convention pour 1’Unification de certaines

régles en matiére d’abordage du

23 septembre 1910, dont la mise en

vigueur avait été suspendue en vertu

de 1’article additionnel de cette Convention,

deviennent applicables ä

1’égard des Etats liés par la présente

Convention.

Eait ä Bruxelles, en un seul

exemplaire, le 25 aout 1924.

Protocole de signature

En procédant a la signature de la

Convention Internationale pour l’unification

de certaines régles concernant

la limitation et la responsabilité des

propriétaires de navires de mer, les

Plénipotentiaires soussignés ont adopté

le présent Protocole qui aura la méme

force et la méme valeur que si ees

dispositions étaient insérées dans le

texte méme de la Convention ä laquelle

il se rapporte:

Art. 21.

Envar fördragsslutande stat skall

äga påkalla sammanträdandet av en

ny konferens i ändamål att undersöka,

vilka förbättringar kunna införas i

»konventionen».1

Den stat, som gör bruk av denna

rätt, skall ett år dessförinnan meddela

de andra staterna denna sin avsikt

genom belgiska regeringen, vilken

åtager sig att sammankalla konferensen.

Tilläggs ar tik el.

De bestämmelser i artikel 5 av konventionen

den 23 september 1910 rörande

fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om fartygs

sammanstötning, vilkas ikraftträdande

anstått på grund av tilläggsartikeln

till nämnda konvention, träda

i tillämpning beträffande de stater,

som äro bundna av förevarande konvention.

Som skedde i Bryssel, i ett enda

exemplar, den 25 augusti 1924.

Protokoll vid undertecknande.

Skridande till undertecknande av

den Internationella Konventionen rörande

fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om begränsningen

och ansvarigheten för ägare

av fartyg, som användas till fart

i öppen sjö, hava undertecknade befullmäktigade

godkänt förevarande

protokoll, som skall hava samma kraft

och samma värde, som om dessa bestämmelser

intagits i själva texten till

konventionen, vartill det hänför sig:

1 (Det i den franska texten förekommande ordet

>y> åsyftar uppenbarligen ett i en tidigare

text förekommande men sedermera struket ord

»convention»).

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

97

I- — Les Hautes Parties contractantes

se réservent le droit de ne pas

admettre la limitation de la responsabilité

ä la valeur du navire, des accessoires

et du fret pour les dommages

occasionnés aux ouvrages d’art des

ports, docks et voies navigables et

pour les frais d’enlévement de l’épave,

ou de ne ratifier le traité sur ees points

qu’å charge de réciprocité.

Il est toutefois entendu que la lim itp.

de responsabel» du chef de ees dommages

ne dépassera pas 8 liv. st. par

tonneau de jauge, sauf pour les frais

d’enlévement de l’épave.

II. — Les Hautes Parties contractantes

se réservent le droit de décider

que le propriétaire d’un navire ne servant

pas au transport de personnes et

dont la jauge ne dépasse pas 300 tonneaux

est responsable å l’égard des

créances du chef de mort ou lésions

corporelles, d’aprés les dispositions de

la Convention, mais sans qu’il y ait

lieu d’appliquer ä cette responsabilité

les dispositions de 1’alinéa ler de

1’article 7.

Fait k Bruxellas, en un seul

exemplar» le 25 aout 1924.

I. De höga fördragsslutande parterna

förbehålla sig rätt att icke medgiva

begränsning av ansvarigheten till

värdet av fartyget, tillbehören och

frakten i fråga om skador, orsakade

å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar,

och i fråga om kostnaderna

för borttagande av skeppsvrak eller att

ratificera fördraget i dessa delar endast

under förutsättning av ömsesidighet.

Det är likväl överenskommet, att

gränsen för ansvarigheten med hänsyn

till dessa skador icke må överskrida

8 pund st. för ton av dräktigheten

utom i fråga om kostnaderna för

borttagande av vrak.

II. De höga fördragsslutande parterna

förbehålla sig rätt att bestämma,

att ägaren av ett fartyg, som icke

nyttjas till befordring av personer och

äger en dräktighet av högst 300 ton,

är ansvarig för fordringar å ersättning

för dödsfall eller kroppsliga skador

enligt bestämmelserna i konventionen,

utan att dock bestämmelserna

i första stycket av artikel 7 komma i

tillämpning beträffande denna ansvarighet.

Som skedde i Bryssel, i ett enda

exemplar, den 25 augusti 1924.

(Underskrifter.)

Convention internationale pour l’unifleation

de certaines régles relatives

aux priviléges et hypothéques

maritimes

Art. ler.

Les hypothéques, mortgages, gages

sur navires, réguliérement établis

d’aprés les lois de 1’Etat contractant

auquel le navire est ressortissant et

inscrits dans un registre public soit du

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

Internationell Konvention rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt

och fartygshypotek.

Art. 1.

Inteckningar, handpant och andra

säkerhetsrätter (mortgages) i fartyg,

som vederbörligen tillkommit i enlighet

med lagarna i den fördragsslutande

stat, där fartyget hör hemma, och

samt. 94 käft. (Nr 113.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ressort du port d’enregistrement, soit

d’un office central, seront considérés

comme valables et respectés dans tous

les autres pays contractants.

Art. 2.

Sent privilégiés sur le navire, sur

le fret du voyage pendant lequel est

née la créance privilégiée et sur les

accessoires du navire et du fret acquis

depuis le début du voyage:

1° Les frais de justice dus å l’Etat

et dépenses encourues dans 1’intérét

commun des créanciers, pour la conservation

du navire ou pour parvenir ä la

vente et ä la distribution de son prix;

les droits de tonnage, de phare ou de

port et les autres taxes et impots

publics de mémes espéces; les frais de

pilotage, les frais de garde et de conservation

depuis 1’entrée du navire

dans le dernier port;

2° Les créances résultant du contrat

d’engagement du capitaine, de l’équipage

et des autres personnes engagées

å bord;

3° Les rémunérations dues pour

sauvetage et assistance et la contribution

du navire aux avaries communes;

4° Les indemnités pour abordage ou

autres accidents de navigation, ainsi

que pour dommages causés aux ouvrages

d’art des ports, docks et voies navigables;

las indemnités pour lésions

corporelles aux passagers et aux équipages;

les indemnités pour pertes ou

avaries de cargaison ou de bagages;

5° Les créances provenant des contrats

passés ou d’opérations effectuées

par le capitaine hors du port d’attache,

inskrivits i offentligt register antingen

hos myndighet, som är behörig

beträffande fartygets registreringshamn,

eller hos central myndighet, skola

anses giltiga och erkännas i alla

övriga fördragsslutande stater.

Art. 2.

Sjöpanträtt i fartyget, i frakten för

den resa, varunder den sjöpantberättigade

fordringen uppkommit, och i de

tillbehör till fartyget och frakten, som

förvärvats efter resans början, tillkommer:
1)

Rättsvårdsavgifter, som tillkomma

staten, och utgifter, som i fordringsägarnas

gemensamma intresse

gjorts för att bevara fartyget eller

för att åvägabringa dess försäljning

och fördelning av köpeskillingen därför;

tonavgifter, fyr- och båkavgifter,

hamnavgifter och andra offentliga avgifter

och pålagor av samma slag;

omkostnader vid lotsning samt kostnader

för bevakning och bevarande av

fartyget, sedan det inkommit i sista

hamn;

2) Fordringar, som uppkomma för

befälhavaren, besättningen eller andra

i tjänst ombord anställda personer i

följd av deras tjänsteavtal;

3) Ersättning för assistans och

bärgning samt fartygets bidrag i gemensamt

haveri;

4) Ersättning för sammanstötning

eller andra händelser vid navigeringen

ävensom för skador, som orsakats å

hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar;

ersättning för kroppsliga skador

å passagerarna och besättningarna;

ersättning för förlust eller minskning

av eller skada å last eller resgods-,

5) Fordringar i följd av att befälhavaren

på grund av honom enligt lag

tillkommande behörighet, utanför far
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

99

en vertu de ses pouvoirs légaux, pour

les besoins réels de la conservation du

navire ou de la continuation du voyage,

sans distinguer si le capitaine est ou

non en méme temps propriétaire du navire

et si la créance est la sienne ou

celle des fournisseurs, réparateurs,

préteurs ou autres contractants.

Art. 3.

Les hypothéques, mortgages, gages

sur navires prévus å 1’article ler prennent

rang immédiatement apres les

créances privilégiées mentionnées å

1''article précédent.

Les lois nationales peuvent accorder

un privilége å d’autres créances que

celles prévues au dit article, niais sans

modifier le rang réservé aux créances

garanties par hypothéques, mortgages

et gages et aux priviléges les primant.

Art. 4.

Les accessoires du navire et du fret

visés å l’article 2 s’entendent:

1° Des indemnités dues au propriétaire,

å raison de dommages matériels

subis par le navire et non réparés, ou

pour pertes de fret;

2° Des indemnités dues au propriétaire

pour avaries communes, en tant

que celles-ci constituent soit des dommages

matériels subis par le navire et

non réparés, soit des pertes de fret;

3° Des rémunérations dues au propriétaire

pour assistance prétée ou

sauvetage effectué jusqu’ä la fin du

voyage, déduction faite des sommes

allouées au capitaine et autres personnes

au service du navire.

tygets hemort, ingått avtal eller träffat

åtgärder med hänsyn till vad för

fartygets bevarande eller resans fortsättande

verkligen kräves, oavsett om

befälhavaren var fartygets ägare eller

icke och om fordringarna tillkomma

honom eller leverantörer, reparatörer,

långivare eller andra, med vilka avtal

slutits.

Art. 3.

Inteckningar, handpant och andra

säkerhetsrätter i fartyg, som omförmälas

i artikel 1, åtnjuta förmånsrätt

omedelbart efter de sjöpantberättigade

fordringar, som upptagas i nästföregående

artikel.

De särskilda staternas lagar kunna

medgiva sjöpanträtt åt andra än de i

sagda artikel omförmälda fordringar,

dock att därigenom icke må ändras

den företrädesrätt, som medgivits fordringar

med säkerhet genom inteckningar,

handpant eller andra säkerhetsrätter

och sjöpanträtter med bättre

rätt än dessa.

Art. 4.

Med tillbehör till fartyget och frakten,

som avses i artikel 2, förstås:

1) Ersättningsbelopp, som tillkomma

fartygsägaren i anledning av skador

å fartyget, som ej blivit avhjälpta,

eller på grund av fraktförlust;

2) Ersättningsbelopp, som tillkomma

fartygsägaren i gemensamt haveri,

för såvitt detta består i skador å fartyget,

som icke blivit avhjälpta, eller

fraktförlust;

3) Ersättningsbelopp, som tillkomma

fartygsägaren för assistans som

lämnats eller bärgning som utförts före

resans slut, dock med avdrag för de

belopp, som tillkomma befälhavaren

och andra personer i fardygets tjänst.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

Le prix du passage et, éventuellement,

les sommes dues en vertu de l’article

4 de la Convention pour la limitation

de la responsabilité des propriétaires

de navires sont assimilés au

fret.

Ne sont pas considérés comme accessoires

du navire ou du fret les indemnités

dues au propriétaire en vertu de

contrats d’assurance, non plus que les

primes, subventions ou autres subsides

nationaux.

Par dérogation å l’article 2, alinéa

ler, le privilége prévu au profit des

personnes au service du navire pörte

sur l’ensemble des frets dus pour tous

les voyages effectués pendant le cours

du mérne contrat d’engagement.

Art. 5.

Les créances se rapportant å un

in éme voyage sont privilégiées dans

l’ordre ou elles sont rangées å 1’article

2, Les créances comprises dans chacun

des numéros viennent en concurrence

et au marc le franc en cas d’insuffisance

du prix.

Les créances visées aux nos 3 et 5,

dans chacune de ees catégories, sont

remboursées par préférence dans l’ordre

inverse des dates ou elles sont

nées.

Les créances se rattachant å un méme

événement sont réputées nées en

méme temps.

Art. 6.

Les créances privilégiées du dernier

voyage sont préférées å celles des

voyages précédents.

Passagerareavgift och, i förekommande

fall, de belopp, som skola utgå

enligt, artikel 4 i konventionen angående

begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg, som användas till

fart i öppen sjö, äro att anse såsom

frakt.

Som tillbehör till fartyget eller

frakten anses icke ersättning, som

utgår till fartygsägaren på grund av

försäkring, ej heller premier, subventioner

eller andra statsunderstöd.

Utan hinder av stadgandet i artikel

2 stycket 1 omfattar den sjöpanträtt,

som tillkommer personer i fartygets

tjänst, samtliga fraktbelopp

för alla de resor, ,som utföras under

den tid, ett och samma tjänsteavtal

består.

Art. 5.

Pordringar, som härleda sig från

samma resa, äga förmånsrätt i den

nummerordning, i vilken de äro nämnda

i artikel 2. De fordringar, som äro

upptagna under samma nummer, njuta,

om egendomen ej räcker till för dem,

sig emellan lika rätt till betalning,

var i förhållande till fordringens belopp.

Fordringar, som avses under nr 3

och 5, njuta, inom vardera av dessa

grupper, betalning i motsatt ordning

mot tidpunkterna för deras uppkomst.

De fordringar, som sammanhänga

med en och samma händelse, anses

hava tillkommit samtidigt.

Art. 6.

Sjöpantberättigade fordringar, som

uppstått under den senaste resan, äga

företräde framför dem, som härleda

sig ifrån tidigare resor.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

101

Toutefois, les créances résultant d’un

contrat unique d’engagement portant

sur plusieurs voyages viennent toutes

au méme rang avec les créances du

dernier voyage.

Art. 7.

En vue de la distribution du prix

de la vente des objets affectés par le

privilége, les créanciers privilégiés ont

la faculté de produire pour le montant

intégral de leurs créances, sans déduction

du chef des régles sur la Imitation,

niais sans que les dividendes leur

revenant puissent dépasser 1a. somme

due en vertu des dites régles.

Art. 8.

Ees créances privilégiées suivent le

navire en quelque main qu’il passe.

Art. 9.

Les priviléges s’éteignent, en dehors

des autres cas prévus par les lois

nationales, å l’expiration du délai d’un

an, sans que, pour les créances de

fournitures, visées au n° 5 de 1’article

2, le délai puisse dépasser six niois.

Le délai court pour les priviléges

garantissant les rémunérations d’assistance

et de sauvetage, ä partir du

jour ou les opérations sont terminées;

pour le privilége garantissant les indemnités

d’abordage et autres accidents

et pour lésions corporelles, du

jour ou le dommage a été causé; pour

le privilége, pour les pertes ou avaries

de cargaison ou des bagages, du jour

de la délivrance de la cargaison ou des

bagages ou de la date ä laquelle ils

eussent du étre délivrés; pour les réparations

et fournitures et autres cas

visés au 5° de 1’article 2, å partir du

jour de la naissance de la créance.

Fordringar på grund av ett och

samma, flera resor avseende tjänsteavtal

njuta dock lika rätt med fordringar

från den sista resan.

Art. 7.

För fördelningen av köpeskillingen

för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes,

äge de sjöpantberättigade borgenärerna

bevaka sina fordringar till

deras fulla belopp, utan att avdrag

göres på grund av reglerna om begränsning

av ansvarigheten, dock att

dem tillkommande utdelning ej må

överskrida vad på grund av sagda

regler skall utgå.

Art. 8.

De sjöpantberättigade fordringarna

följa fartyget i vems hand det komma

må.

Art. 9.

Sjöpanträtterna upphöra, förutom i

de fall som bestämmas i de särskilda

staternas lagar, då en tid av ett år

förlupit, dock att beträffande fordringar

för förnödenheter, vilka omförmälas

i nr 5 av artikel 2, tiden icke

må överskrida sex månader.

Tiden löper, beträffande sjöpanträtten

för ersättning för assistans och

bärgning från den dag, assistans- eller

bärgningsföretaget slutförts; beträffande

sjöpanträtten för ersättning för

sammanstötning och andra händelser

samt för kroppsliga skador från

den dag, då skadan timade; för sjöpanträtten

för förlust eller minskning

av eller skada å last eller resgods från

den dag, då avlämnande av lasten eller

resgodset ägt eller bort äga rum; beträffande

reparationer och förnödenheter

samt övriga fall, som avses i nr 5

av artikel 2, från den dag, fordringen

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Dans tous les autres cas, le délai court

ä partir de 1’exigibilité de la créance.

La faculté de demander des avances

ou des acomptes n’a pas pour conséquence

de rendre exigibles les créanees

des personnes engagées ä bord, visées

au n° 2 de If artide 2.

Parmi les cas d’extinction prévus

par les lois nationales, la vente n’éteint

les priviléges que si elle est accompagnée

des formalités de publicité déterminées

par les lois nationales. Ces

formalités comporteront un préavis

donné dans la forme et les délais prévus

par ces lois å 1’administration

chargée de la tenue des registres prévus

ä 1’artide ler de la présente Convention.

Les causes dhnterruption des délais

susdits ,sont déterminées par la loi du

tribunal saisi.

Les Hautes Parties contractantes se

réservent le droit d’admettre dans leur

législation, comme prorogeant le délai

ci-dessus fixé, le fart que le navire

grevé n’a pu étre saisi dans les eaux

territoriales de l’Etat dans lequel le

demandeur a son domicile ou son principal

établissement, sans que ce délai

puisse dépasser trois ans depuis la

naissance de la créance.

Art. 1U.

Le privilége sur le fret peut étre

exercé tant que le fret est encore du

ou que le montant du fret se trouve

encore entre les mains du capitaine ou

de l’agent du propriétaire. Il en est

de méme du privilége sur les acces
-

tillkom. I alla övriga fall löper tiden

från fordringens förfallodag.

Rätten att begära förskott eller avbetalningar

medför icke, att de i nr

2 av artikel 2 avsedda fordringar,

tillkommande i tjänst ombord anställda

personer, äro att anse såsom förfallna.

Beträffande fall, då fordran upphör

på grund av stadgande i de särskilda

staternas lagar, gäller att sjöpanträtterna

upphöra genom försäljning

endast om därvid iakttagits de

föreskrifter om offentliggörande, som

de särskilda staternas lagar meddela.

Sådant offentliggörande skall innehålla,

bland annat, en på sätt och inom

tid, som föreskrives av dessa lagar,

gjord anmälan till den myndighet, som

har att föra de i artikel 1 av förevarande

konvention avsedda registren.

Villkoren för att dessa tider må

anses avbrutna bestämmas av lagen

för den domstol, där talan anställes.

De höga fördragsslutande parterna

förbehålla sig rätt att i sina lagstiftningar

medgiva förlängning av ovan

omförmälda tid för den händelse, att

det fartyg, i vilket sjöpanträtt åtnjutes,

icke kunnat göras till föremål

för handräckningsåtgärd inom den

stats territorialvatten, i vilken sökanden

har sitt bo och hemvist eller hans

huvudkontor är beläget, dock att denna

tid ej må överskrida tre år från

det fordringen tillkom.

Art. 10.

Sjöpanträtten i frakten kan göras

gällande sä länge frakten ännu är

ogulden eller fraktbeloppet innehaves

av befälhavaren eller fartygsägarens

agent. Samma lag gäller beträffande

sjöpanträtten i tillbehören.

soires.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

103

Art. 11.

Sauf ce qui est prévu ä la présente

Convention, les priviléges établis par

les dispositions qui précédent ne sont

soumis ä aucune formalité, ni ä aucune

condition spéciale de preuve.

Cette disposition ne pörte pas atteinte

au droit de chaque Etat de maintenir

dans sa législation les dispositions

exigeant du capitaine l’accomplissement

de formalités spéciales soit

pour certains emprunts sur le navire,

soit pour la vente de la cargaison.

Art. 12.

Les lois nationales doivent déterminer

la nature et la forme des documents

se trouvant å bord du navire

sur lesquels mention doit étre faite

des hypothéques, mortgages et gages

prévus ä 1’article ler, sans que toutefois

le créancier qui a requis cette

mention dans les formes prévues puisse

étre responsable des omissions, erreurs

ou retards de 1’inscription sur ees documents.

Art. 13.

Les dispositions qui précédent sont

applicables aux navires exploités par

un armateur non propriétaire ou par

un affréteur principal, sauf lorsque

le propriétaire s’est trouvé dessaisi

par un aete illicite et quand, en outre,

le créancier n’est pas de bonne foi.

Art. 14.

Les dispositions de la présente Convention

seront appliquées dans chaque

Etat contractant lorsque le navire grevé

est ressortissant d’un Etat contrae
-

Art. 11.

Med mindre annat följer av vad i

förevarande konvention är stadgat, äro

de genom ovan givna bestämmelser

medgivna .sjöpanträtterna icke beroende

av särskilda regler om form eller

bevis.

Detta stadgande vållar ej ändring

i rätten för varje fördragsslutande

stat att i sin lagstiftning bibehålla bestämmelser,

genom vilka befälhavaren

ålägges iakttaga särskilda formföreskrifter

för upptagande av vissa lån

å fartyget eller för försäljning av

lasten.

Art. 12.

De .särskilda staternas lagar böra

bestämma, vilket innehåll och vilken

form de ombord å fartyget medförda

handlingar skola äga, i vilka anteckning

skall ske om inteckningar, handpant

och andra säkerhetsrätter, som i

artikel 1 avses, dock att borgenär,

som i föreskriven form begärt sådan

anteckning, icke må göras ansvarig,

om underlåtenhet, misstag eller dröjsmål

förekommit med avseende å antecknandet

å dessa handlingar.

Art. 13.

Förestående bestämmelser äga tilllämpning

beträffande fartyg, som

nyttjas till sjöfart av en redare, vilken

icke är fartygsägare, eller av en

huvudbefraktare, utan så är att fartyget

kommit ur ägarens rådighet genom

en rättsstridig handling och borgenären

tillika icke är i god tro.

Art. 14.

Bestämmelserna i denna konvention

skola tillämpas i varje fördragsslutande

stat, såframt fartyget, i vilket

sjöpanträtt åtnjutes, tillhör fördrags
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

tant, ainsi que dans les autres cas

prévus par les lois nationales.

Toutefois, le principe formulé dans

1’alinéa précédent ne pörte pas atteinte

au droit des Etats contractants de ne

pas appliquer les dispositions de la

présente Convention en faveur des ressortissant

d’un Etat non contractant.

Art. 15.

La présente Convention est sans

applieation aux navires de guerre et

aux navires d’Etat exclusivement affectés

å un service public.

Art. 16.

Eden, dans les dispositions qui précédent,

ne pörte atteinte ä la compétence

des tribunaux, å la procédure et

aux voies d’exécution organisées par

les lois nationales.

Art. 17.

A 1’expiration du délai de deux ans

au plus tard, å compter du jour de la

signat ure de la Convention, le Gouvernement

beige entrera en rapport

avee les Gouvernements des Hautes

Parties Contractantes qui se seront déclarées

prétes å la ratifier, ä l’effet

de faire décider s’il y a lieu de la

mettre en vigueur. Les ratifications

seront déposées ä Bruxelles ä la date

qui sera fixée de commun accord entre

les dits Gouvernements. Le premier

dépot de ratifications sera constaté par

un procés-verbal signé par les representants

des Etats qui y prendront

part et par le Ministre des Affaires

Etrangéres de Belgique.

Les dépots ultérieurs se feront au

moyen d’une notification écrite, adressée

au Gouvernement beige et accompagnée

de Instrument de ratification.

slutande stat, ävensom i övriga i de

särskilda staternas lagar angivna fall.

Detta stadgande vållar ej ändring i

de fördragsslutande staternas rätt att

icke tillämpa konventionens bestämmelser

till förmån för parter, som tillhöra

en icke fördragsslutande stat.

Art. 15.

Denna konvention äger ej tillämpning

i fråga om krigsfartyg eller sådana

statens fartyg, som äro avsedda

att användas uteslutande för offentligt

ändamål.

Art. 16.

Vad här ovan bestämmes vållar ej

ändring i de särskilda staternas lagar

om domstolarnas behörighet, om förfarandet

inför rätta och om verkställighet.

Art. 17.

Senast inom två år från dagen

för undertecknandet av konventionen

skall belgiska regeringen sätta sig

i förbindelse med regeringarna för

de höga fördragsslutande parter, vilka

förklarat sig beredda att ratificera

konventionen, i ändamål att få

avgjort, huruvida anledning förefinnes

att försätta densamma i gällande

kraft. Ratifikationerna skola deponeras

i Bryssel å den tid, som överenskommes

mellan de nämnda regeringarna.

Över det första deponerandet av

ratifikationer skall föras protokoll,

som undertecknas av representanterna

för de stater, som komma att därvid

deltaga, samt Belgiens minister för utrikes

ärendena.

Senare deponeringar skola ske genom

skriftligt, till belgiska regeringen

riktat meddelande, åtföljt av ratifikationsinstrumentet.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 118.

105

Copie eertifiée conforme du procésverbal

relatif au premier dépöt de ratifications,

des notifications mentionnées

å 1''alinéa précédent, ainsi que des

instruments de ratification qui les accompagnent

sera immédiatement, par

les soins du Gouvernement beige et

par la voie diplomatique, remise aux

Etats qui ont signé la présente Convention

ou qui y auront adhéré. Dans

les cas visés ä l’alinéa précédent, le

dit Gouvernement fera connaitre, en

méme temps, la date ä laquelle il a

requ la notification.

Art. 18.

Les Etats non signataires pourront

adbérer å la présente Convention,

qu’ils aient été ou non représentés å

la Conférence internationale de Bruxelles.

L’Etat qui désire adhérer notifie par

écrit son intention au Gouvernement

beige, en lui transmettant l’acte d’adhésion,

qui sera déposé dans les archives

du dit Gouvernement.

Le Gouvernement beige transmettra

immédiatement å tous les Etats signataires

ou adhérents copie eertifiée conforme

de la notification ainsi que de

l’acte d’adhésion, en indiquant la date

ä laquelle il a requ la notification.

Art. 19.

Les Hautes Parties Contractantes

peuvent au moment de la signature,

du dépot des ratifications ou lors de

leur adhésion, déclarer que 1’acceptation

qu’elles donnent å la présente Convention

ne s’applique pas soit å certains,

soit å aucun des Dominions autonomes,

colonies, possessions, protectorats

ou territoires d’outremer, se trou
-

Bestyrkt avskrift av protokollet över

det första deponerandet av ratifikationer,

av de i föregående stycke omförmälda

meddelanden samt av dem åtföljande

ratifikationsinstrument skall

genom belgiska regeringens försorg på

diplomatisk väg omedelbart tillställas

de stater, som undertecknat förevarande

konvention eller anslutit sig till

densamma. I fall, som i föregående

stycke avses, skall nämnda regering

på samma gång tillkännagiva, vilken

dag den mottagit meddelandet.

Art. 18.

De stater, som icke undertecknat,

skola kunna ansluta sig till förevarande

konvention, vare sig de varit

representerade vid den internationella

konferensen i Bryssel eller icke.

Den stat, som önskar ansluta sig,

har att skriftligen meddela belgiska

regeringen sin avsikt och tillika till

densamma översända anslutningshandlingen,

som skall deponeras i sagda regerings

arkiv.

Belgiska regeringen skall omedelbart

till alla stater, som undertecknat eller

anslutit sig till konventionen, översända

bestyrkt avskrift av meddelandet

och anslutningshandlingen under

angivande tillika av dagen, då den

mottagit meddelandet.

Art. 19.

De höga fördragsslutande parterna

kunna vid undertecknandet, deponerandet

av ratifikationerna eller anslutningen

till konventionen förklara,

att deras antagande av densamma icke

äger tillämpning eller gäller endast beträffande

vissa av de autonoma dominier,

kolonier, besittningar, protektorat

eller på andra sidan havet be
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

vant sous leur souveraineté ou autorité.

En conséquence, elles peuvent ultérieurement

adhérer séparément au nom

de Pun ou 1’autre de ees Dominions

autonomes, colonies, possessions, protectorats

ou territoires d’outremer,

ainsi exclus dans leur déclaration original.

Elles peuvent aussi, en se conformant

ä ees dispositions, dénoncer

la présente Convention, séparément

pour l’un ou plusieurs des Dominions

autonomes, colonies, possessions, protectorats

ou territoires d’outremer se

trouvant sous leur souveraineté ou

autorité.

Art. 20.

A 1’égard des Etats qui auront participé

au premier dépot de ratifications,

la présente Convention produira

effet un an apres la date du

procés-verbal de ce dépot. Quant aux

Etats qui la ratifieront ultérieurement

ou qui y adhéreront, ainsi que dans le

cas ou la mise en vigueur se fera ultérieurement

et selon 1’article 19, elle

produira effet six mois apres que les

notifications prévues å Particie 17,

alinéa 2, et å Particie 18, alinéa 2,

auront été regues par le Gouvernement

beige.

Art. 21.

S’il arrivait qu’un des Etats contraetants

voulut dénoncer la présente

Convention, la dénonciation sera notifiée

par écrit au Gouvernement beige,

qui communiquera immédiatement copie

certifiée conforme de la notification

ä tous les autres Etats, en leur

faisant savoir la date ä laquelle il Pa

regue.

La dénonciation produira ses effets

ä 1’égard de 1’Etat seul qui 1’aura notifiée

et un an apres que la notification

lägna territorier, vilka befinna sig

under deras suveränitet eller skydd.

Likaså kunna de senare ansluta sig

för autonomt dominium, koloni, besittning,

protektorat eller territorium

på andra sidan havet, som sålunda

uteslutits i deras ursprungliga förklaring.

De kunna ävenledes i överensstämmelse

med här givna bestämmelser

uppsäga förevarande konvention

särskilt för autonomt dominium,

koloni, besittning, protektorat eller

territorium på andra sidan havet, som

befinner sig under deras suveränitet

eller skydd, eller för flera av dem.

Art. 20.

För de stater, som deltagit i det

första deponerandet av ratifikationer,

skall förevarande konvention träda i

kraft efter ett år, räknat från dagen

för protokollet över deponerandet. Beträffande

stater, som ratificera senare

eller ansluta sig till konventionen, så

ock i fall, då anslutning sker senare

enligt artikel 19, skall konventionen

träda i kraft sex månader, sedan meddelanden,

som omförmälas i artikel 17

stycket 2 och artikel 18 stycket 2,

kommit belgiska regeringen tillhanda.

Art. 21.

För den händelse någon av de fördragsslutande

staterna skulle vilja

uppsäga förevarande konvention, skall

uppsägningen skriftligen meddelas belgiska

regeringen, som omedelbart skall

delgiva samtliga övriga stater bestyrkt

avskrift av meddelandet jämte uppgift,

när den mottagit detsamma.

Uppsägningen skall medföra verkan

allenast beträffande den stat, som

meddelat densamma, och först sedan

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

107

eu sera parvenue au Gouvernement

beige.

Årt. 22.

C ha que Etat contractant aura la faculté

de provoquer la réunion d’une

nouvelle conférence, dans le but de

rechercher les améliorations qui pourraient

y öfre apportées.

Celui des Etats qui ferait usage de

cette faculté aurait ä notifier un an ä

1’avance son intention aux autres Etats,

par rintermédiaire du Gouvernement

beige, qui se chargerait de convoquer

la conférence.

Protocole de signature

En procédant ä la signature de la

Convention Internationale pour l’unification

de certaines régles relatives

aux priviléges et hypothéques maritimes,

les Plénipotentiaires soussignés

ont adopté le present Protocole, qui

aura la méme force et la méme valeur

que si ses dispositions étaient insérées

dans le texte méme de la Convention

ä laquelle il se rapporte.

I. — » Il est entendu que la législation

de chaque Etat reste libre:

»1° D’établir parmi les créances

visées au 1° de 1’article 2 un ordre déterminé

inspiré par le souci des intéréts

du Trésor,

» 2° D’accorder aux administrations

des ports, docks, phares et voies navigables

qui ont fait enlever une épave

ou d’autres objets genant la navigation

ou qui sont créanciers pour droits

de port, ou pour des dommages causés

ett år förflutit efter det meddelandet

kommit belgiska regeringen tillhanda.

Art. 22.

Envar fördragsslutande stat skall

äga påkalla sammanträdandet av en

ny konferens i ändamål att undersöka,

vilka förbättringar kunna införas i

»konventionen» d

Den stat, som gör bruk av denna

rätt, skall ett år dessförinnan meddela

de andra staterna denna sin avsikt

genom belgiska regeringen, vilken

åtager sig att sammankalla konferensen.

Protokoll vid undertecknande.

Skridande till undertecknande av

den Internationella Konventionen rörande

fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om sjöpanträtt

och fartygshypotek, hava undertecknade

befullmäktigade godkänt

förevarande protokoll, som skall hava

samma kraft och samma värde, som

om dess bestämmelser intagits i själva

texten till konventionen, vartill det

hänför sig:

I. »Det är överenskommet, att varje

stats lagstiftning är oförhindrad:

1) att bland de i punkt 1 av artikel

2 upptagna fordringar föreskriva viss

företrädesrätt till skyddande av statsverkets

intressen;

2) att medgiva förvaltningarna av

hamnar, dockor, fyrar och vattenvägar,

vilka låtit avlägsna skeppsvrak

eller andra föremål, som besvära sjöfarten,

eller vilka hava fordran på

grund av hamnavgifter eller på grund

1 (Det i den franska texten förekommande ordet

>y> åsyftar uppenbarligen ett i en tidigare

text förekommande men sedermera stråket ord

»convention».)

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

par la faute d’un navire, le droit, en

cas de non-paiement, de retenir le

navire, les épaves ou autres objets, de

les vendre et de s’indemniser sur le

prix par préférence ä d’autres créanciers,

et

» 3° De régler le rang des créanciers

pour dommages causés aux

ouvrages d’art autrement qu’il n’est dit

ä 1’article 5 et ä l’article 6.

II. — »Il n’est pas pörte atteinte

aux dispositions des lois nationales des

Stats contractants qui accorderaient

un privilege aux établissements publics

d’assurance pour les créances résultant

de 1’assurance du personnel des navires.

»

Fait ä Bruxelles, en un seul

exemplaire, le 10 avril 1926.

av skador, orsakade genom fel eller

försummelse å fartygs sida, rättighet

att, om betalning icke gäldas,

kvarhålla fartyget, vraken eller andra

föremål, att sälja dem och att ur köpeskillingen

gottgöra sig med företrädesrätt

framför andra borgenärer;

och

3) att bestämma förmånsrätten för

fordringar på grund av skador, orsakade

å konstanläggningar, med avvikelse

från vad i artikel 5 och artikel

6 stadgas.

II. Ändring göres icke i bestämmelser

i de fördragsslutande staternas

lagar, som må inrymma sjöpanträtt åt

offentliga försäkringsinrättningar för

fordringar, som uppkomma på grund

av försäkring av ombord å fartyg anställda

personer.»

Som skedde i Bryssel, i ett enda

exemplar, den 10 april 1926.

(Underskrifter.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

P AR AL I,E L LT E X T E K

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

Förslag

till

Lag

om ändring: i visso delar av sjölagen.

Härigenom förordnas dels att överskriften till 4 kapitlet sjölagen skall erhålla

lydelsen »Om begränsning av redareansvaret» och att 70—82 §§ skola

erhålla nedan angivna lydelse, dels att 6 kapitlet och 222 § skola upphöra att

gälla, dels ock att 7 §, 8 § 1 stycket, 9 §, 188 § 12 punkten, 216 §, 220 § 3 stycket,

224 §, 230 § 2 stycket, 256 § 4 punkten, överskriften till 11 kapitlet samt

267—284 §§ skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr US.

111

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

Förslag

til Lov om iEndringer i Solov af

1. April 1892.

I.

I Solov af 1. April 1892 ophseves 6te

Kapitel, om Bodmeri, og § 222.

II.

Folgende Bestemmelser i samme Lov

affattes saaledes:

I FÖRSTE KAPITEL.

Om Skibe:

§ 3.

Retsliandler om Ejendomsret og Panteret

i registreringspligtigt Skib, eller i

Part i saadant Skib, maa for åt have

Gyldighed som saadanne vsere indtegnede

paa Skibets Folium i Skibsregistret

i Overensstemmelse med de Regler, som

ved sgörlig Lov bestemmes.

Dette gselder ikke med Hensyn til Panteret

efter § 17 eller Sopanteret efter

Kapitel 11.

Kontraktmsessig Panteret og anden

paa Aftale grundet Sikkerhedsret, der er

lovlig stiftet og indfort i det foreskrefne

offentbge Register i den Stat, hvor Skibet

horer hjemme, skal anerkendes som

gyldig her i Riget, saafremt den fremmede

Stat har tiltraadt den internationale

Overenskomst af 10. April 1926

om Panterettigheter i Skib.

Utkast

til lov om forandringer i lov om

sjöfarten av 20. juli 1893.

I.

I lov om sjöfarten av 20. juli 1893 opheves

sjette kapitel, om bodmeri, og §

222.

II.

Folgende bestemmelser i samme lov

skal lyde således:

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. May.ts proposition nr 113.

Svensk text.

ANDRA KAPITLET.

Om redande i fartyg.

7 §■

Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan

begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ådrager sig med

avseende å fartyget.

8 § 1 stycket.

Redare vare ansvarig för skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten

åstadkommes av befälhavare, besättning, lots eller annan, som utför arbete i

fartygets tjänst.

9 §•

Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast

i förhållande till sin lott i fartyget.

FJÄRDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

70 §.

Den ansvarighet, fartygs ägare ådrager sig, vare begränsad vad angår:

1. ersättning till tredje man för skada å person eller egendom, som orsakats

till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av befälhavare, besättning,

lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst;

s. 113 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

113

Dansk Tekst.

I ANDET KAPITEL.

Om Rederi:

§ 7.

Rederen hsefter personlig og uden

Begrasnsning för de Förpligtelse^ lian

selv eller gennem andre paadrager sig,

for saa vidt ikke andet er bestemt i denne

Lov.

§ 8, lste Stykke.

Rederen lisefter for Skade, der er foraarsaget

ved Fejl eller Forsommelse i

Tjenesten af Skibsforer, Mandskab, Lods

eller andre, der ndforer Arbejde i Skibets

Tjeneste.

§ 9.

Ejes et Skib af Partredere, svarer hver

af disse kun i Forhold til sin Andel i

Skibet for Rederiets Forpligtelser.

§ 17, sidste Punktum,

For sin Fordring har Kreditor Panteret

i den forsommeliges Part i skibet og

det paa Parten faldende Udbytte, hvilken

Ret gaar förän seldre kontraktmsessigt

Pant i Parten, men staar tilbage for

de i lite Kapitel omhandlede Sopanterettigheder

saavel som for kontraktmaessigt

Pant i det hele Skib og fortabes,

naar den ikke gores gseldende ved Sogsmaal

inden et Aar fra den Tid, da Udlseget

fandt Sted.

FJERDE KAPITEL.

Om Begränsning af Rederansvaret.

§ 70.

Det Ansvar, der paahviler Ejeren af et

Skib, er begraenset, for saa vidt angaar:

1) Erstatning til Trediemand for Skade

paa Person eller Ejendom, der er foraarsaget

til Sos eller paa Land ved

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

Norsk tekst.

I ANNET KAPITEL.

Om rederi.

§ 7.

Rederen hefter personlig og uten begrensning

for de förpliktelser som han

selv eller gjennem andre pådrar sig, forsåvidt

ikke annet er bestemt i denne lov.

§ 8, lste ledd.

Rederen hefter for skade som er forårsaket

ved feil eller forsommelse i tjenesten

av skibsforer, mannskap, los eller

andre som utforer arbeide i skibets tjeneste.

§ 9.

Eies et skib av partredere, svarer hver

av dem for rederiets förpliktelser i forhold

til sin andel i skibet.

§ 17, siste punktum.

Denne rett går förän eldre kontraktmessig

pant i parten, men står tilbake for

de i lite kapitel omhandlede sjopanterettigheter

såvelsom for kontraktmessig

pant i det hele skib, og tapes, når den

ikke gjores gjeldende ved soksmål innen

et år fra den tid da utlegget gjordes.

FJERDE KAPITEL.

Om begrensning av rederes ansvar.

§ 70.

Det ansvar som påhviler eieren av et

skib, er begrenset forsåvidt angår:

1. erstatning for skade på person eller

eiendom, som er forårsaket ved feil

eller forsommelse av skibsforer,

samt. 94 Käft. (Nr 118.) 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

]14 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

2. ersättning för skada å person, vilken utför arbete i fartygets tjänst,

å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring,

samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må;

3. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga

eller ofullständiga uppgifter;

4. ersättning för skada, som under fullgörande av ett avtal orsakats genom

fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet

av fartyget;

5. skyldighet att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och fullgöra vad

i sådant fall åligger fartygsägare;

6. bärgarlön;

7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren

i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med

hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen

kräves, med mindre detta orsakats av att fartygets proviantering eller

utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig

eller ock fartygsägaren till förpliktelsen givit särskilt bemyndigande

eller godkännande.

Vad ovan är stadgat om begränsning av ansvarigheten äge dock ej tillämpning

beträffande förpliktelse, som uppkommit till följd av fel eller försummelse

av fartygsägaren eller som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller

andra personer i fartygets tjänst.

Har den, som äger fartyget eller del däri, övertagit dess förande, äge han

ej åberopa begränsningen av ansvarigheten för fel och försummelse, med mindre

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

115

Dansk Tekst.

Fejl eller Försummelse af Skibsforer,

Mandskab, Lods eller andre, der udforer

Arbejde i Skibets Tjeneste;

2) Erstatning for Skade, der er tilfojet

Personer, der udforer Arbejde i Skibets

Tjeneste, Skibets Passagerer,

Gods, der er leveret Skibsforeren til

Befordring, og ombordvserende Genstande

af enbver Art;

3) Förpligtelse, der grunder sig paa, åt

der i et Konnossement er givet urigtige

eller ufuldstsendige Oplysninger;

4) Erstatning for Skade, der er förnär - saget ved Fejl eller Försummelse i

Navigeringen eller den somandsmsessige

Behandling af Skibet under Opfyldelsen

af en Aftale;

5) Forpbgtelse til åt fjerne Vraget af et

forulykket Skib og Förpligtelse som

hsenger sammen dermed;

6) Bjsergelon;

7) Bidrag til alminde ligt Ha vari;

8) Förpligtelse, der grunder sig paa, åt

Skibsforeren i denne sin Egenskab

uden for Skibets Hjemsted har truffet

en Aftale eller Föranstaltning med

Henblik paa, hvad der kraves til Bevaring

af Skibet eller Fortssettelse af

Rejsen, med mindre Grunden er, åt

Skibets Udrustning eller Proviantering

ved Rejsens Begyndelse har

vseret utilstrakkelig eller mangelfuld,

eller Ejeren särskilt har givet

Fuldmagt eller godkendt Forpligtelsen.

Begränsning af Ansvaret intrader dog

ikke, saafremt Forpligtelsen er en Folge

af Fejl eller Försummelse af Ejeren, eller

saafremt den grunder sig paa Tjenesteaftale

med Personer, der er i Skibets

Tjeneste.

Er Ejeren eller en Partreder tillige

Forer af Skibet, indtrader Begransning

Norsk tekst.

mannskap, los eller andre som utforer

arbeide i skibets tjeneste;

2. erstatning for tap av eller skade på

gods som er levert skibsforeren til

befordring eller bragt ombord på

skibet;

3. förpliktelse som grunner sig på åt der

i et konnossement er gitt uriktige

eller ufullstendige oplysninger;

4. erstatning för misligholdelse av en avtale

som folge av feil eller försummelse

i navigeringen eller den sjomannsmessige

behandling av skibet;

5. förpliktelse til å fjerne vraket av et

forulykket skib og förpliktelser som

henger sammen dermed;

6. bergelonn;

7. bidrag till felleshaveri;

8. förpliktelse som grunner sig på åt

skibsforeren, i denne sin egenskap,

utenfor skibets hjemsted har truffet

en avtale eller forfoining som kreves

til bevaring av skibet eller fortsettelse

av reisen, medmindre årsaken er åt

skibets utrustning ved reisens begynnelse

har vaert utilstrekkelig eller

mangelfull.

Begrensning av ansvaret inntrer dog

ikke, såfremt förpliktelsen er en folge av

feil eller försummelse av eieren, eller såfremt

den grunner sig på tjenesteavtale

med skibsforer, mannskap eller andre i

skibets tjeneste.

Er eieren eller en partreder tillike forer

av skibet, kan han ikke kreve begrens
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet

av fartyget eller ock begåtts av andra personer, som utföra arbete i

fartygets tjänst.

71 §.

År ansvarigheten begränsad, svare fartygsägaren icke med högre belopp än

fartygets värde med tillägg av de i 74 § nämnda belopp. I de fall, som i 70 §

1—5 punkterna avses, må ansvarigheten ej heller överstiga 145 kronor i guld

för ton av fartygets dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada

till kropp eller hälsa, svare dock fartygsägaren intill ett belopp av 145 kronor

i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i 1 stycket angivits.

72 §.

Med dräktighet skall i detta kap. förstås, beträffande maskindrivna fartyg

fartygets nettodräktighet ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av

nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten, samt beträffande andra fartyg

nettodräktigheten.

73 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet

beräknas efter fartygets tillstånd vid nedan angivna tidpunkter:

1. Vid sammanstötning eller annan händelse skall värdet beräknas efter

fartygets tillstånd vid ankomsten till första efter händelsen anlöpta hamn

beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och uppkommit

före ankomsten till hamnen, härunder inbegripna även de fordringar,

som grunda sig på ett avtal eller härflyta från ett av händelsen

orsakat gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny händelse, som icke står i samband

med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna läm
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

117

Dansk Tekst.

af Ansvaret for Fejl eller Forsommelse

ikke, medmindre Fejlen eller Forsommelsen

gselder Navigeringen eller den

somandsmsessige Behandling af Skibet,

eller skyldes Personer, der utforer Arbejde

i Skibets Tjeneste.

§ 71.

Naar Ansvaret er begrsenset, bsefter

Ejeren indtil Vserdien af Skibet med

Tillseg af de i § 74 nsevnte Belob. I de

Tilfselde, der er nsevnt i § 70 Nr. 1—5,

bsefter ban dog ikke udover 145 Kr. i

Guld pr. Ton af Skibets Drsegtigbed.

I Forbold til dem, der bar Krav paa

Erstatning i Anledning af Dodsfald eller

Skade paa Legem eller Helbred forbojes

Grsensen for Ansvaret med 145 Kr. i

Guld pr. Ton.

§ 72.

Ved Skibets Drsegtigbed förstaas i § 71,

naar det gselder maskdndrevne Skibe,

Nettotonnagen med Tillseg af det Rum

for Maskineriet, der ved Beregningen af

Nettotonnagen er trukket fra Bruttotonnagen,

og naar det gselder andre

Skibe, Nettotonnagen.

§ 73.

Vserdien af Skibet fastssettes efter dets

Tilstand ved folgende Tidspunkter:

1) Ved Sammenstod eller anden Ulykkesbsendelse

fastssettes Vserdien efter

Skibets Tilstand ved Ankomsten til

förste Havn, for saa vidt angaar alle

Fordringer, der staar i Sammenbseng

med Hsendelsen og er opstaaet for

Ankomsten til Havnen, berunder

ogsaa Fordringer, der grunder sig paa

Aftale eller paa et almindebgt Ha vari

der er foraarsaget af Hsendelsen.

Har forinden Ankomsten til Havnen

en ny Ulykkeshsendelse, der er

Norsk tekst.

ning av ansvaret for andre feil og forsommelser

enn de som gjelder navigeringen

eller den sjomannsmessige bebandbng

av skibet, eller som skyldes

nogen annen som utforer arbeide i skibets

tjeneste.

§ 71.

Når ansvaret er begrenset, befter

eieren inntil verdien av skibet med tillegg

av de i § 74 nevnte belop. I de tilfelle

som er nevnt i § 70 nr 1—5, befter ban

dog ikke utöver 145 kröner i gull pr.

tonn av skibets drektigbet.

I forbold till dem som bär krav på erstatning

for dödsfall eller skade på legend

eller belbred, forboies grensen for

ansvaret med 145 kröner i gull pr. tonn.

__________ § 72.

Med skibets drektigbet menes i § 71,

når det gjelder maskindrevne skib, nettotonnasjen

med tillegg av det rum for

maskineriet som er trukket fra i bruttotonnasjen

ved beregningen av nettotonnasjen.

Når det gjelder andre skib,

menes nettotonnasjen.

§ 73.

Verdien av skibet fastsettes efter dets

tilstand ved folgende tidspunkter:

1. I tilfelle av sammenstot eller annen

sjoulykke fastsettes verdien efter skibets

tilstand ved ankomsten til förste

bavn i forbold til alle fordringer som

står i sammenbeng med ulykken og

er opstått for ankomsten til bavnen,

berunder også fordringer som grunner

sig på avtale, eller på et fellesbavari

som er forårsaket av ulykken.

Har en ny ulykke, som inntreffer

for ankomsten til bavnen og er uten

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj :ts proposition nr 118.

Svensk text.

nas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den föregående

händelsen.

Beträffande händelser, som må tima under fartygets uppehåll i hamnen,

skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i denna hamn efter

händelsen.

2. Föreligger ej fall, som i föregående moment avses, och angå fordringarna

lasten eller grunda de sig på oriktighet eller ofullständighet i konossementets

uppgifter, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i lastens

bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten

är bestämd till olika hamnar och skadan härrör av en och samma orsak,

värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa

hamnar.

Vad angår övriga fordringar skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd

vid resans slut.

74 §.

De belopp, som för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet

skola läggas till fartygets värde, äro:

1. 10 procent av fartygets värde vid resans början;

2. fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador

å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit

avhjälpta.

75 §.

Fordringar, som härröra av samma sammanstötning eller annan händelse,

njute ur det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet jämlikt 71 § 1 stycket

är beträffande dem begränsad, betalning under åtnjutande av den förmånsrätt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

119

Dansk Tekst.

liden Sammenhseng med den förste,

medfört Forringelse af Skibets Vserdi,

skal denne Yserdiforringelse ikke tages

i Betragtning, for saa vidt angaar

de Fordringer, der staar i Sammenbseng

med den tidligere Hsendelse.

For saa vidt angaar Ulykkeshsendelser,

der indtrseffer under Skibets

Opbold i Havnen, fastssettes Vserdien

efter Skibets Tilstand i Havnen efter

Hsendelsen.

2) I Forhold til Fordringer, der ikke

staar i Sammenhseng med en Ulykkeshsendelse,

og som angaar Ladningen

eller grunder sig paa urigtige eller

ufuldstsendige Oplysninger i et Konnossement,

fastssettes Vserdien efter

Skibets Tilstand i Bestemmelseshavnen

for Ladningen eller paa det

Sted, hvor Rejsen afbrydes. Er Ladningen

bestemt til forskellige Havne,

og skyldes Skaden en og samme Aarsag,

fastssettes Vserdien efter Skibets

Tilstand i den förste af disse Havne.

I Forhold til andre Fordringer fastssettes

Vserdien efter Skibets Tilstand

ved Rejsens Slutning.

§ 74.

De Belob, der skal lsegges til Skibets

Vserdi ved Fastssettelsen af Grsensen for

Ejerens Ansvar, er:

1) 10 pCt. af Skibets Vserdi ved Rejsens

Begyndelse.

2) Erstatning og Havaribidrag for Skade

paa Skibet, der er opstaaet efter

Rejsens Begyndelse og ikke udbedret.

m

§ 75.

Fordringer, der hidrorer fra samme

Ulykkeshsendelse, fyldestgores af det

Belob, hvortil Ejerens Ansvar overfor

Norsk tekst.

sammenheng med den förste, forminsket

skibets verdi, skal denne

verdiforringelse ikke tas i betraktning

i forhold til de fordringer som

står i sammenheng med den tidligere

ulykke.

Forsåvidt angår ulykke som inntreffer

under skibets ophold i havnen

fastsettes verdien efter skibets tilstand

i havnen efter ulykken.

2. I forhold til fordringer som ikke står i

sammenheng med en sjoulykke, og

som angår ladningen eller grunner

sig på uriktige eller ufullstendige oplysninger

i et konnossement, fastsettes

verdien av skibet efter dets tilstand

i bestemmelseshavnen for ladningen

eller på det sted hvor reisen

avbrytes. Er ladningen bestemt til

forskjellige havner, og skyldes skaden

samme årsak, fastsettes verdien efter

skibets tilstand i den förste av disse

havner.

I forhold til andre fordringer fastsettes

verdien efter skibets tilstand

ved reisens slutning.

§ 74.

De belop som skal legges til skibets

verdi ved fastsettelsen av grensen för

eierens ansvar, er:

1. 10 prosent av skibets verdi ved

reisens begynnelse;

2. erstatning og havaribidrag for skade

på skibet, som er opstått efter reisens

begynnelse og ikke er utbedret.

§ 75.

Fordringer som står i sammenheng

med samme sjoulykke, fyllestgjores av

ansvarsbelopet i den rekkefolge som er

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare beträffande

fordringar, som ej härröra av sådan händelse, men för vilka fartygets

värde i samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa

i följd av samma händelse, skola jämte varandra njuta rätt till betalning ur det

särskilda belopp, som i 71 § 2 stycket för sådant fall bestämmes. Erhålla de

icke full betalning ur omförmälda belopp, njute de för återstoden av sina fordringar

jämte övriga fordringsägare, på sätt i 1 stycket sägs, betalning ur det

ansvarsbelopp, som där avses.

76 §.

Vill fartygsägaren komma i åtnjutande av begränsning av ansvarigheten,

ankomme på honom att föra bevis om fartygets värde vid de i 73 § och 74 §

1 punkten angivna tidpunkter samt om storleken av de belopp, som omförmälas

i 74 § 2 punkten, eller, då fråga är om begränsning till visst belopp för ton, om

fartygets dräktighet.

77 §.

Uppstår tvist om gränsen för den ansvarighet, som åligger fartygsägaren,

eller om fördelningen mellan fordringsägarna av det belopp, han är pliktig utgiva,

må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets

hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.

Dispaschören åligger att, när sådant hänskjutande äger rum, genom kungörelse

som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom

vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem,

mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas, att inom viss

förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt

ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören

i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri

är stadgat i 214 §.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

121

Dansk Tekst.

dem er begrsenset, under Hensyntagen til

Rsekkefolgen af de Sopanterettigheder,

der maatte tilkomme dem. Det samme

gselder Fordringer, der ikke hidrorer fra

Ulykkeshsendelse, og for hvilke Skibets

Vserdi bestemmes i samme Havn.

De, der bar Krav paa Erstatning för

Dodsfald eller Skade paa Legera eller

Helbred, hidrorende fra samme Ulykkeshaendelse,

fyldestgores af det saerlige

Ansvars belob, der er fastsat i § 71, 2det

Stykke. Faar de ikke fuld Dikning af

dette Belob, fyldestgores de för Resten

af deres Krav sammen med andre Fordringsbavere

efter Reglerne i denne Paragrafs

lste Stykkes lste Punktum.

§ 76.

Yil Ejeren paaberaabe sig Begränsning

af sit Ansvar, paahviler det ham åt

före Bevis for Skibets Vserdi ved de afgörande

Tidspunkter og for Storrelsen

af de Belob, der er nsevnt i § 74 Nr. 2,

eller for Skibets Drsegtighed.

§ 77.

Opstaar der Tvist om Grsensen for

Ejerens Ansvar eller om Fordelingen af

Ansvarsbelobet, kan Ejeren krseve Sägen

afgjort af en Dispachor. Har ban gjort

dette, kan dog enhver Fordringshaver anlsegge

Sogsmaal til Fastssettelse af, hvor

stor hans Fordring vilde vsere, hvis Ejerens

Ansvar ikke var begrsenset, og Ejeren

kan forlange, åt Dispachoren skal

ssette bestemte Fordringshavere en påseende

Frist, inden hvilken de skal have

anlagt saadant Sogsmaal.

Norsk tekst.

fastsatt for de sjopanterettigheter som

måtte tilkomme dem. Det samme gjelder

fordringer som ikke henger sammen

med en sjoulykke, men for hvilke skibets

verdi bestemmes i samme havn.

Fordringer på erstatning för dödsfall

eller skade på legeme eller helbred som

folge av samme sjoulykke, fyllestgjores

av det sserskilte ansvarsbelop som er

fastsatt for dem. Strekker det ikke til,

fyllestgjores resten sammen med de

andre fordringer.

§ 76.

Krever eieren begrensning av sitt ansvar,

påhviler det ham å före bevis for

skibets verdi ved de avgjorende tidspunkter

og for storrelsen av de erstatningsbelop

og havaribidrag som skal

legges til verdien, eller for skibets drektighet,

når den er avgjorende for ansvarsgrensen.

§ 77.

Eieren kan reise soksmål til fastsettelse

av grensen for det ansvar som måtte

påhvile ham, og til fordeling av ansvarsbelopet

gjennem stevning under ett til

alle fordringshavere, overfor hvem samme

begrensning påberopes. Saken reises

i den rettskreds, hvor skibet har sitt

hjemsted. Hovedforhandling kan holdes

uten saksforberedelse. Pådommelsen

kan deles således, åt grensen for ansvaret

fastsettes först, og åt avgjorelser om fordelingen

av belopet treffes efterhvert

som de fordringer der efter rekkefolgen

kommer i betraktning, er godkjent eller

rettskraftig avgjort gjennem sserskilte

soksmål.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:t$ proposition nr 118.

Svensk text.

Kostnaden för sådan dispasch vare fartygsägaren skyldig ersätta, med mindre

borgenär utan skälig orsak hänskjuta saken eller föranlett dess hänskjutande

till dispaschör.

78 §.

Har fartygsägaren i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten är begränsad,

till förebyggande av handräckningsåtgärd eller för att få förordnande

därom hävt ställt säkerhet för fulla beloppet av sin ansvarighet, vare säkerheten

att anse såsom ställd till förmån för alla dem, mot vilka samma begränsning

av ansvarigheten kan åberopas.

Är säkerheten ställd för lägre belopp än nyss är sagt eller hava flera säkerheter

ställts en efter annan, skola verkningarna därav, om parterna icke åsämjas,

så bestämmas, att gränsen för ansvarigheten ej må överskridas.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

123

Dansk Tekst.

Finder Dispachoren Grund dertil, kan

han med et Varsel af hojst tre Maaneder

indkalde Fordringshaverne paa den Maade,

han i det enkelte Tilfselde anser for

mest hensigtsmsessig.

Enhver af de interesserede er pligtig til

åt meddele Dispachoren alle de Oplysninger

og Bevisligheter, som han anser

for nodvendige.

Omkostningerne ved Dispacheringen

haeres af Ejeren.

Tvistigheter om Rigtigheden af Dispachorens

Afgorelser kan indbringes for

Domstolene.

§ 78.

Har Ejeren, for åt afvserge Arrest eller

for åt faa en Arrest ophsevet, stillet Sikkerhed

for det fulde Ansvarsbelob, gselder

Sikkerheden som stillet til Fordel for

alle de Fordringshavere, overfor hvem

Begraensningen kan paaberaabes.

Er Sikkerhed stillet for et lavere Belob,

eller er flere Sikkerheder stillet efter

hverandre, bestemmes Virkningerne i

Mangel af Overenskomst mellem Parterne

af Retten, saaledes åt Gr sense n for

Ansvaret ikke overskrides.

Norsk tekst.

Er der et större antall fordringshavere

eller er der grann til å anta åt der er

ukjente fordringshavere, kan retten bestemme

åt eieren skal la stevningen med

innkallelse kunngjore tre gånger i Norsk

Kunngjorelsestidende med et varsel av

mindst tre måneder, regnet fra siste

kunngjorelse, samt ved opslag på rettens

kontor og på tollboden ved det tollsted,

i hvis distrikt skibet horer hjemme.

Retten kan også påby kunngjorelse i et

eller flere andre blad. Ennvidere skal

eieren la stevningen med innkaldelse forkynde

för hver av de kjente fordringshavere

gjennem anbefalt brev. Når innkallelsen

er utferdiget, kan retten på

begjsering av eieren ved kjennelse treffe

en forelobig avgjorelse om ansvarsgrensen,

efteråt de kjente fordringshavere

såvidt mulig har fått adgang til å uttale

sig muntlig eller skriftlig.

§ 78.

Er soksmål Teist efter § 77, kan fordringshaverne

ikke uten samtykke av

eieren og andre interesserte kreve dekning

av sjopanterett, av stillet sikkerhet

eller av utlagte formuesgjenstander, for

det er re tts kraf tig avgjort hvormeget der

faller på deres fordringer.

Har eieren for å avverge arrest eller

tvangsfullbyrdelse stillet sikkerhet för

det fulle ansvarsbelop, gjelder sikkerheten

som stillet til fordel for alle de

fordringshavere, overfor hvem samme

begrensning kan påberopes.

Er sikkerhet stillet for et lavere belop,

eller er flere sikkerheter stillet efter hverandre,

og partene ikke blir enige, fastsetter

retten virkningene således, åt

grensen for ansvaret ikke overskrides.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

79 §.

Har fartygsägaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär

äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till

vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att ban, när betalningen

erlades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få

kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare

med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde

kunskap, när han erhöll betalningen.

80 §.

I rättegång eller då utsökning sker i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten

är begränsad, må, då fartygsägaren det äskar, anstånd beviljas med

verkställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt

268 § sjöpanträtt åtnjutes, under sä lång tid som må krävas för försäljning

av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna.

81 §.

Är underbortfraktare av ett fartyg eller den, till vilken fartygsägaren överlåtit

fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, ansvarig i fall, som

omförmälas i 70 §, skall vad i detta kapitel stadgas äga motsvarande tillämpning.

82 §.

Är i främmande stats lag i förhållande till svenskt fartyg begränsning av

ansvarigheten icke medgiven i fall, som i detta kap. avses, eller ock gränsen

för sådan ansvarighet satt högre än här ovan stadgas, äger Konungen förordna,

att motsvarande bestämmelser skola här i riket tillämpas gentemot fartyg,

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

125

Dansk Tekst.

§ 79.

Har Ejeren udbetalt alt, hvad der efter

Reglerne om Begrsensning af Ansvaret

paahvilede ham, og viser det sig senere,

åt andre Fordringshavere havde

samme eller bedre Ret, er Ejeren ikke

pligtig åt betale noget yderligere, saafremt

det maa antages, åt han, da Udbetalingen

fandt Sted, ikke kendte til

disses Krav og ikke ved behörig Undersogelse

kunde ha ve skaffet sig Kundskab

om dem.

Den Fordringshaver, der har oppebaaret,

hvad der rettelig tilkom en anden,

svarer med det oppebaarne Belop

for dennes Fordring, saafremt han havde

Kundskab om den, da han modtog Betaling.

§ 80.

I Tilfselde af Sogsmaal eller anden

Retsforfolgning mod Ejeren for en Fordring,

for hvilken hans Ansvar er begrsenset,

kan det paa Bogsering af Ejeren bestemmes,

åt Arrest eller Tvangsfuldbyrdelse

i anden Formue end Skib, Fragt og

Fordringer, der efter § 268 er Genstand

for Sopanteret, skal udssettes i saa lång

Tid, som behoves til Sälg af Skibet og

Fordeling af Kobesummen.

§ 81.

Er Underbortfragteren af et Skib eller

den, der har faaet det overladt af Ejeren

til Brug i Sofart for egen Begning, ansvarig

i Tilfselde som nsevnt i § 70, faar

Reglerne om Begrsensning af Ejerens

Ansvar tilsvarende Anvendelse.

§ 82.

Hvis en fremmed Stats Ret overfor

dansk Skib ikke indrommer Ansvarsbegrsensning

i de i dette Kapitel angivne

Tilfselde eller anvender en hojere Grsense

Norsk tekst.

§ 79.

Når grensen for ansvaret er fastsatt

ved overenskomst eller ved rettskraftig

dom, og eieren deponerer i Norges Bank

det fulle ansvarsbelop med tillegg av et

efter rettens skjon tilstrekkelig belop til

dekning av renter og saksomkostninger,

bortfaller såvel sjopanterett som utleggspant

og annen sikkerhet for de

fordringer som omfattes av ansvarsbegrensningen.

§ 80.

I tilfelle av soksmål eller annen rettsforfolgning

mot eieren for en fordring för

hvilken hans ansvar er begrenset, kan det

på begjering av eieren bestemmes, åt

arrest eller tvangsfullb yr delse i annen

formue enn skib, frakt og fordringer som

efter § 268 er gjenstand for sjopanterett,

skal utsettes i så lång tid som trenges til

sälg av skibet og fordeling av kjopesummen.

§ 81.

Er underbortfrakteren av et skib eller

den som har fått det overlatt av eieren

til bruk i sjöfart för egen regning, ansvarig

for fordringer som nevnt i § 70,

får reglene om begrensning av eierens

ansvar tilsvarende anvendelse.

§ 82.

Hvis en fremmed stats rett overfor

norsk skib ikke innrommer ansvarsbegrensning

i de tilfelle som er omhandlet

i dette kapitel, eller anvender en hoiere

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majsts proposition nr 113.

Svensk text.

som är hemmahörande i sådan stat.

SJUNDE KAPITLET.

Om haveri.

188 § 12 punkten.

Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter,

vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie

å förskjutna medel samt förlust, uppkommen genom prisskillnad

å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.

216 §.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall

gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 4 kap. här ovan. Skall haveribidrag gäldas

av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.

ÅTTONDE KAPITLET.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 § 3 stycket.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga ansvariga

en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad

enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande

hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersättningen;

i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av ersättningen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

127

Dansk Tekst.

for Ansvaret end bestemt i dette Kapitel,

kan Kongen bestemme, åt tilsvarende

Regler skal anvendes overfor Skibe, der

er hjemmehorende i en saadan Stat.

I SYVENDE KAPITEL.

Om Havari:

§ 188, Nr. 12.

Omkostninger og Tab, der bar vaer et

förbundet med åt tilvejebringe de fornodne

Penge til Dsekning af et almindeligt

Havari, navnlig Provision, Renter

og Assurancepremie, og Tab, der paa

Grund af Prisforskel bdes ved Sälg av

Gods i Nodhavn til Havariets Däckning.

§ 216.

For Haveribidrag af Skib og Fragt

bsefter den bidragspbgtige med den Begr

aens ning, der er fastsat i 4de Kapitel.

For Havaribidrag af Ladning og andre

Genstande bsefter Ejeren med disse, men

ikke personlig.

I OTTENDE KAPITEL.

Om Skade ved Sammenstod:

§ 220, 3die Stykke, sidste Punktum.

Har en av de skyldige herefter maattet

udrede mere, end der forholdsvis falder

paa barn, kan ban bolde sig til den anden

for saa stort et Belop, som ban bar maattet

udrede for meget, og ban indtraeder

i den Sopanteret, der er tillagt Erstatningsfordringen.

Norsk tekst.

grense for ansvaret, kan Kongen bestemme,

åt tilsvarende regler skal anvendes

overfor skib som er bjemmeborende

i en sådan stat.

I SYVENDE KAPITEL.

Om havari.

§ 188 nr 12.

omkostninger og tap som bar vsert förbundet

med å tilveiebringe de fornodne

penger til dekning av et almindelig bavari,

navnlig provision, renter og assuransepremie

av utlagte penger, og tap

der på grann av prisforskjell bdes ved

sälg av gods i nodbavn til bavariets

dekning.

§ 216.

For havaribidrag av skib og frakt hefter

den bidragspliktige med den begrensning

som er fastsatt i 4de kapitel.

For havaribidrag av ladning befter

eieren med denne, men ikke personbg.

I OLTENDE KAPITEL.

Om skade ved sammenstot.

§ 220, 3dje ledd.

Hver enkelt av de skyldige er hare ansvarig

for den del av erstatningen som

faller på barn. Når död eller skade på

legeme eller belbred er voldt, kan dog

den erstatningsberettigede inntale den

bele erstatning bos hvilkensomhelst av

de skyldige. Har en av dem måttet

utrede mere enn den del som faller på

barn, kan ban kreve det overskytende

tilbake av den annen skyldige, og inntrer

i den sjopanterett som er tillagt erstatningsfordringen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

NIONDE KAPITLET.

Om bärgning.

224 §.

Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods

eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärgningen

medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärgning

skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett

bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat förbud

av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av annat

fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer i

nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med

mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas

av domstol.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av fartyget

eller något, som hört till fartyget, stadgas i 4 kap. här ovan. Har gods

eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare

ej personligen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :is proposition nr 113.

129

Dansk Tekst.

I NIENDE KAPITEL.

Om Bjselning-:

§ 224.

Enhver, der bjserger Skib, der er forulykket

eller stedt i Ned, eller ombordvserende

Gods eller noget, der bar hort

til saadant Skib eller Gods, saa og enhver,

der medvirker ved Bjsergningen,

har Ret til åt faa Bjsergelon. Den, der

har reddet Menneskeliv fra Skibet under

den Nod, der har givet Anledning til

Bjasrgningen, eller har medvirket dertil,

har Krav paa Andel i Bjsergelonnen.

Deltager nogen i Bjsergningen mod et

udtrykkeligt og befojet Förbud af den,

der har Befalingen ombord, har han intet

Krav paa Bjsergelon.

Bjsergelon kan krseves ogsaa i Tilfselde,

i hvilke et Skib har bjserget et andet, der

tilhorer samme Ejer som det bjsergede

Skib.

Har nogen paataget sig ved Lodsning

eller Bugsering eller paa lignende Maade

åt yde et Skib Tjeneste, og Skibet derefter

kommer i Nod, har han kun Krav

paa Bjsergelon, for saa vidt den af ham

ydede Hjselp maa anses åt ligge udenfor,

hvad han ifolge Overenskomsten har

vseret forpligtet til.

Kan Parterne ikke enes om Bjsergelonnens

Storrelse, bliver denne åt bestemme

af Retten.

For Bjsergelon hsefter Ejeren af et Skib

med den Begrsensning, der er fastsat i

4de Kapitel. Ejeren af Badning eller

andre Genstande hsefter med disse, men

ikke personlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

Norsk tekst.

NIENDE KAPITEL.

Om bergning.

§ 224.

Enhver som berger skib der er forulykket

eller stedt i nod, eller som berger

ombordvserende gods eller noget som

har hort til sådant skib eller gods, og

enhver som medvirker ved bergningen,

har rett til bergelonn. Rett till andel

i bergelonnen har også den som har reddet

menneskeliv fra skibet under den nod

som har gitt anledning til bergningen,

eller som har medvirket til redningen.

Den som har påtvunget bergning mot

uttrykkelig og befoiet förbud av den som

har kommandoen ombord, har ikke rett

til bergelonn.

Bergelonn kan kreves, selv om det bergende

skib tilhorer samme reder som det

bergede skib.

Har nogen ved overenskomst påtatt

sig å yde skibet tjeneste ved lösning eller

bugsering eller på lignende måte, og

skibet kommer i nod, har han ikke rett

til bergelonn, uten forsåvidt den hjelp

han derunder har ydet, ikke kan ansees

overtatt i overenskomsten.

Kan partene ikke enes om bergelonnens

storrelse, blir denne å bestemme av

retten, medmindre det bergedes verdi

ikke överstiger 500 kröner, i hvilket

tilfelle den bestemmes av fylkesmannen.

For bergelonn hefter eieren av et skib

med den begrensning som er fastsatt i

4de kapitel. Eieren av ladning eller andre

gjenstander hefter med disse, men

ikke personlig.

samt. 94 käft. (Nr 113.)

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

TIONDE KAPITLET.

Om sjöförsäkring.

230 § 2 stycket.

I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrustning,

last, förmodad vinst och provision å varor, medel, förskjutna eller upplåga

för haveri, så ock andra fordringar, för vilka fartyg, frakt eller last häfta.

Försäkringsgivare äge själv försäkra det föremål, han åt annan försäkrat, för

den fara, han övertagit (återförsäkring).

256 § 4 punkten.

vid försäkring av haveripenningar — när det föremål, som för fordringen

häftar, gått helt och hållet förlorat eller eljest icke lämnar någon tillgång till

fordringens gäldande.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt ocli om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

267 §.

Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och utgifter, som i fordringsägarnas

gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att

åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen; tonavgifter,

fyr- och båkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter

och pålagor av samma slag; omkostnader vid lotsning samt kostnader för

bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn;

2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som befälhavaren, besättningen

och andra personer i fartygets tjänst äga utfå på grund av deras tjänsteavtal

med fartygsägaren eller befälhavaren;

3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

131

Dansk Tekst.

I TIENDE KAPITEL.

Om Soforsikring:

§ 230, 2det Stykke.

Navnlig kan forsikres: Skib, Fragt,

Skibets Udrustning, Ladning, forventet

Handelsfördel og Provision paa Varer,

Havaripenge og andre Fordringer, der

bar Sopanteret i Skib, Fragt eller Ladning.

Forsikreren kan genforsikre den

af ham overtagne Risiko (Reassurance).

§ 256, Nr. 4.

ved Forsikring af Havaripenge, naar Sopantet,

der hsefter for dem, er gaaet helt

tabt eller intet yder til deres Laskning.

Norsk tekst.

I TIENDE KAPITEL.

Om sjoforsikring.

§ 230, 2net ledd.

Navnlig kan forsikres; skib, frakt, skibets

utrustning, ladning, forventet handelsfördel

og provision på varer, havaripenger

og andre fordringer som har sjopanterett

i skib, frakt eller ladning.

Forsikreren kan gjenforsikre den av

ham overtatte risiko (reassuranse).

§ 256 nr. 4.

ved forsikring av havaripenger, når sjopantet,

som hefter for dem, er gått helt

tapt eller intet yder til deres dekning.

ELLEVTE KAPITEL.

Om Sopanteret og om Forseldelse

av visse Fordringer.

I. Om Sopan leret.

§ 267.

Sopanteret i Skib og Fragt tilkommer

folgende Fordringer:

1) Retsafgifter, der tilkommer Staten,

og Udgifter, der er afholdt i Fordringshavernes

faelles Interesse for åt

bevare Skibet eller for åt faa det solgt

og Kobesummen fordelt; Tonnage-,

Fyr- og Havneavgifter og andre offentlige

Afgifter af samme Slags;

Omkostninger ved Lodsning samt

ved Vagthold og Bevaring af Skibet

efter dets Ankomst til sidste Havn;

2) Fordringer paa Hyre og anden Godtgorelse,

som ifolge Tjenesteaftale tilkommer

Skibsforer, Mandskab og

andre, der er ansat paa Skibet af

Ejeren eller Skibsforeren;

3) Bjsergelon og Bidrag til almindeligt

Ha vari;

ELLEVTE KAPITEL.

Om sjopanterett.

I. Sjopanterett i skib og frakt.

§ 267.

Sjopanterett i skib og frakt tilkommer

folgende fordringer:

1. rettsavgifter og andre omkostninger

ved tvangssalg og förutgående bevaring

av skibet i fordringshavernes

felles interesse; tonnasje-, fyr- og

havneavgifter og andre offentlige

avgifter av samme slags; omkostninger

ved lösning og ved vakthold og

bevaring av skibet efter dets ankomst

til siste havn;

l. fordringer på hyre og annen godtgjorelse

som ifolge tjenesteavtal? tilkommer

skibsforer, mannskap og

andre som er ansatt på skibet av

eieren eller skibsforeren;

. bergelonn og bidrag til felleshavari;

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

4. ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning

för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning

för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, som drabbat passagerare,

befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning för

förlust eller minskning av eller skada å last eller resgods;

5. fordran, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren

i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hänsyn

till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen

kräves, även om befälhavaren var ägare av fartyget och evad fordringen

tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete

eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller

lastägare, vars gods blivit under resa salt för fartygets behov, och

6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter.

268 §.

Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och fartygsägarens

fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som

må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets

tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna

fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten

för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning

eller haveribidrag för förlust av sådan frakt.

Sjöpanträtten omfattar tillika fartygsägarens fordran å ersättning för bärgning

som utförts under resan, med avdrag för andel därav som må tillkomma

befälhavare eller besättning.

Sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp

för alla de resor, som utföras under den tid, samma tjänsteavtal består.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 113.

133

Dansk T ekst.

4) Erstatning for Sammenstod eller anden

Soulykke; Erstatning for Skade

paa Havne-, Dok- og Vandvejsanlseg;

Erstatning for Dodsfald og Skade paa

Legera eller Helbred, der har ramt

Passagerer, Skibsforer eller nogen,

der horer til et Skibsmandskab; Erstatning

for Tab af eller Skade paa

Ladning eller Rejsegods;

5) Fordringer, der grunder sig paa, åt

Skibsforeren i denne sin Egenskab

udenfor Skibets Hjemsted har truffet

en Aftale eller Föranstaltning med

Henblik paa, hvad der krseves til Bevaring

af Skibet eller Forts aettelse af

Rejsen, uden åt det gor nogen Forskel,

om Skibsforeren tillige er Ejer

af Skibet, eller om Fordringen tilkommer

ham selv eller andre;

6) Fordringer, der grunder sig paa, åt

der i et Konnossement er givet urigtige

eller ufuldstsendige Oplysninger.

§ 268.

Sopanteret i Skib omfatter tillige Skibets

Tilbehor, Ejerens Krav paa Erstatning

og Havaribidrag for Skade paa Skibet,

der er opstaaet efter Rejsens Begyndelse

og ikke er udbedret, og Ejerens

Krav paa Godtgorelse for Bj Bergning, der

er ndfort under Rejsen, efter Fradrag af

Skibsforerens og Mandskabets Andel.

Til Skibets Tilbehor regnes ikke Proviant,

Bändsel, Kul eller andre Maskinfornodenheder.

Sopanteret i Fragt omfatter Bruttofragten

for den Rejse, under hvilken

Fordringen er opstaaet, samt Krav paa

Erstatning og Havaribidrag for Tab af

saadan Fragt. Til Bruttofragten regnes

ogsaa Passagerpenge.

Sopanteret för Fordringer ifolge Tjenesteaftale

omfatter Fragten for alle

Norsk tekst.

4. erstatning for sammenstot eller annen

sjoulykke; erstatning for skade på

havne-, dokk- og vannveisanlegg; erstatning

for dödsfall og skade på

legeme eller helbred som har rammet

passasjerer, skibsforer eller nogen

som horer til et skibsmannskap; erstatning

for tap av eller skade på

ladning eller reisegods;

5. fordringer som grunner sig på åt

skibsforeren, i denne sin egenskap,

utanför skibets hjemsted har truffet

en avtale eller forfoining som kreves

til bevaring av skibet eller fortsettelse

av reisen, uten åt det gjor nogen förspel

om skibsforeren tillike er eier

av skibet, eller om fordringen tilkommer

ham selv eller andre;

6. fordringer som grunner sig på åt der i

et konnossement er gitt uriktige eller

ufullstendige oplysninger.

§ 268.

Sjopanterett i skib omfatter tillike

eierens krav på erstatning og havaribidrag

for skade på skibet, som er

opstått efter reisens begynnelse og

ikke er utbedret, og eierens krav på

godtgjorelse för bergning som er utfört

under reisen, efter fradrag av skibsforerens

og mannskapets andel. Til skibets

tilbehor regnes ikke proviant, brensel,

kull eller andre in as k i nf or n o de nh e te r.

Sjopanterett i frakt omfatter bruttofrakten

for den reise, under hvilken fordringen

er opstått, samt krav på erstatning

og havaribidrag for tap av sådan

frakt. Til bruttofrakten regnes også

passasjerpenger.

Sjopanterett for fordringer ifolge tjenesteavtale

omfatter frakten for alle rei
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

KungL Maj''.ts proposition nr 113.

Svensk text.

Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till fartygsägaren på grund

av tagen försäkring.

269 §.

Borgenär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning

ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken,

dock att för den i 267 § 6 punkten nämnda fordran betalning utgår

först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § 1 stycket nämnda balk.

Hava fordringarna uppstått under samma resa, äga de rätt till betalning i

den nummerordning, i vilken de i 267 § äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna

under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande

till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 3 och 5 nämnda

fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre

äga företräde till betalning framför den äldre.

Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför

dem, som härleda sig från en tidigare. Vad angår de i 267 § 6 punkten nämnda

fordringar skall likväl vad sålunda stadgas äga tillämpning allenast beträffande

sådana inbördes; och fordringar på grund av ett och samma tjänsteavtal,

avseende flera resor, skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa,

njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.

270 §.

För fördelningen av köpeskillingen för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes,

äge de förmånsrättsägande borgenärerna bevaka sina fordringar till deras

fulla belopp, utan att avdrag göres på grund av bestämmelserna om begränsning

av fartygsägarens ansvarighet, dock att dem tillkommande utdelning ej

må överstiga vad på grund av samma bestämmelser högst skall utgå.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som

för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 113.

135

Dansk Tekst. Norsk tekst.

Rejser, der er udfort i den Tid, Tjenesteaftalen

har vseret gseldende.

Sopanteret omfatter ikke Krav paa

Brstatning if0lge Forsikringsaftale.

§ 269.

Sopanteret i Skib og Fragt har Fortrinsret

i Pantet fremfor alle andre Hseftelser.

Dog staar Sopanteret efter § 267

Nr. 6 tilbage for kontraktmsessig Panteret

i Skibet.

Sopanterettigheter, der er opstaaet

under samme Rejse, fyldestgores i den

Rsekkefolge, i hvilken de er nsevnt i

§ 267. De, der er nsevnt under samme

Nummer, har indbyrdes lige Ret. Dog

skal de, de er nsevnt under Nr. 3 og 5,

for hver Gruppes Yedkommende fyldestgores

saaledes, åt de yngre gaar forud

for de seldre, naar de ikke hidrorer fra

samme Begivenhed.

Sopanteret fra en senere Rejse gaar

forud for Sopanteret fra en tidligere.

For de Sopanterettigheder, der er nsevnt

i § 267 Nr. 6, gselder dette dog kun i Forholdet

mellem dem indbyrdes, og naar

en Tjenesteaftale omfatter flere Rejser,

har Fordringer fra de tidligere Rejser

samme Sopanteret som Fordringer fra

den sidste Rejse.

§ 270.

Yed Tvangssalg af Genstande, der er

behseftet med Sopanteret, har Sopanthaverne

Ret til åt krseVe Betaling af

Salgssummen i Forhold til deres Fordringers

fulde Belob, dog saaledes, åt der

ikke udbetales dem mere end der efter

Reglerne om Ansvarsbegrsensning skyldes.

§ 271.

Bliver et Skib solgt ved Tvangsauktion,

falder Sopanterettigheterne i Skibet

ser som er utfört i den tid tjenesteavtalen

har vsert gjeldende.

Sjopanteretten omfatter ikke krav på

erstatning ifolge forsikringsavtale.

§ 269.

Sjopanterett i skib og frakt har fortrinsrett

i pantet fremfor alle andre heftelser.

Dog står sjopanterett efter § 267

nr. 6 tilbake for kontraktmessig panterett

i skibet.

Sjopanterettigheter som er opstått

under samme reise, fyllestgjores i den

rekkefolge som § 267 nevner dem i. De

som er nevnt under samme nummer, har

innbyrdes like rett. Innenfor nummer

3 og 5 skal dog de yngre gå förän de eldre,

når de ikke er opstått som folge av samme

begivenhet.

Sjopanterett fra en senere reise går

förän sjopanterett fra en tidligere. For

de sjopanterettigheter som er nevnt i

§ 267 nr. 6, gjelder dette dog kun i forholdet

mellem dem innbyrdes. Fordringer

ifolge en tjenesteavtale som omfatter

flere reiser, skal, selv om de er fra

en tidligere reise, ha samme sjopanterett

som fordringer fra den siste reise.

§ 270.

Ved tvangssalg av gjenstander som er

beheftet med sjopanterett, har sjopanthaverne

rett til betaling av kjopesummen

i forhold til sine fordringers fulle

belop, men således åt de ikke får utbetalt

mere enn der efter reglene om ansvarsbegrensning

skyldes.

§ 271.

Blir et skib solgt ved tvangsauksjon

eller annet tvangssalg, faller sjopante
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter

blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen, övergår eljest

fartyget i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas

i 267 §.

272 §.

Sjöpanträtt i frakten må göras gällande, så länge frakten är ogulden eller

innehaves av befälhavaren eller fartygsägarens agent. Vad sålunda stadgas

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjöpanträtt i övriga i 268 §

nämnda fordringar samt köpeskilling, varom i 271 § 2 stycket sägs.

Har belopp, som i 1 stycket avses, influtit till konkursboet efter det fartygsägaren

försatts i konkurs, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet

häftade, så långt detsamma förslår erhålla utdelning i konkursen med den

förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.

273 §.

Har fartygsägaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och häftade detta

för fordran, för vilken han icke personligen svarade, vare han för samma fordrans

betalning personligen ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår.

Har fartygsägaren till gäldande av sådan fordran utbetalt vad enligt 1 stycket

ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller

bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalningsskyldighet

förbunden, såvida han icke, när betalningen erlades, ägde kunskap

om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare

med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde

kunskap, när han erhöll betalningen.

274 §.

övergår äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling till utländsk

man och upphör därigenom sjöpanträtten i fartyget för fordran, för vilken fartygsägaren

ej svarade personligen, vare denne för fordringens betalning personligen

ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.

Vad i 273 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tilllämpning.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

137

Dansk Tekst.

bort.

Det samme gselder, naar et Skib sselges,

efter åt det paa behörig Maade er

erklseret for uistandssetteligt. Reglerne

i § 270 finder da tilsvarende Anvendelse.

Overgaar Ejendomsretten til et Skib

ellers til en anden, hsefter det fremdeles

for Sopanterettigheterne.

§ 272.

Sopanteret i Fragt, i Erstatning eller

Havaribidrag for Skade paa Skib eller

Tab af Fragt eller i Bjsergelon, kan gores

gseldende, saa länge Belobet er ubetalt

eller indebaves af Skibsforeren eller Ejerens

Agent.

Indbetales Belobet til Ejerens Konkursbo,

anvendes det til Dsekning af de

Krav, der var sikret ved Sopanteret i

Fordringen.

§ 273.

Har Ejeren af et Skib oppebaaret et

med Sopanteret behseftet Belob, og hasftede

dette for en Fordring, for hvilken

han ikke var personlig ansvarig, bliver

han ansvarlig for Betaling af Fordringen,

saa långt det oppebaarne Belob rsekker.

Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende

Anvendelse.

§ 274.

Medforer frivillig Overdragelse af et

Skib til en udenlandsk Erhverver, åt

Sopanteretten for en Fordring, för hvilken

Overdrageren ikke havde personligt

Ansvar, falder bort, bliver Overdrageren

ansvarlig for Betaling af Fordringen, dog

Norsk tekst.

rettighetene i skibet bort, men fordringshaveren

får isteden panterett i kjopesummen.

Det samme gjelder, når et skib selges

efteråt det på behörig måte er erkleert for

uistandsettelig.

Går eiendomsretten ellers over til en

annen innehaver, vedblir sjopanterettighetene

å hefte på skibet.

§ 272.

Sjopanterett i frakt, i erstatning eller

havaribidrag for skade på skib eller tap

av frakt eller i bergelonn kan gj ores gjeldende,

sålenge belopet ikke er betalt eller

skibsforeren eller eierens agent sitter inne

med det. Det samme gjelder sjopanterett

i kjopesummen for et solgt skib.

Blir belopet betalt til eierens konkursbo,

anvendes det til dekning av de krav,

som var sikret ved sjopanterett i fordringen.

§ 273.

Har eieren av et skib oppebåret et belöp

som nevnt i § 272, og heftet det for en

fordring som han ikke hadde per

ansvar for, blir han ansvarlig för betaling

av fordringen, så långt belopet rekker.

§ 274.

Dersom frivillig overdragelse av et skib

til en utenlandsk erhverver medforer åt

sjopanteretten faller bort for en fordring

som overdrageren ikke hadde personlig

ansvar for, blir han ansvarlig för betaling

av fordringen, dog ikke for det belop

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

275 §.

Vad i detta kap. ovan stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall

äga motsvarande tillämpning vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan

än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre

förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och

fordringsägaren icke är i god tro.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller

av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått

förbindelse eller träffat åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran

för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse

för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods,

som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och

3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppehåll

vid lastning eller lossning.

Här omförmälda fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset

framför de borgenärer, som upptagas i 17 kap. handelsbalken, och sig emellan

i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro

nämnda under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande

till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 1 och 2

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

139

Dansk Tekst.

ikke for det Belob, som han godtgor, åt

Pantet ikke kunde have dsekket.

Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende

Anvendelse.

§ 275.

Bestemmelserne om Sopanteret i Skib.

og Fragt finder tilsvarende Anvendelse

ved Underbortfragtning af et Skib og

naar en anden end Ejeren benytter et

S Idb i Sofart for egen Regning, uden åt

Raadigheden er frataget Ejeren ved en

retsstridig Handling, som Fordringshaveren

har Kendskab til.

§ 276.

Sopanteret i Badning tilkommer folgende

Fordringer:

1) Bjaergelon og Bidrag til alminde ligt

Havari eller til Omkostninger, der

fordeles efter §§ 161, 2det Stykke eller

218, 2det Stykke;

2) Fordringer, der grunder sig paa, åt

Skibsforeren i denne sin Egenskab

har truffet en Aftale eller Föranstaltning

for Ladningsejerens Regning;

Skibsforerens Fordringer for hvad

han selv har lagt ud til Bestridelse af

Udgifter for Ladningen; Ladningsejeres

Fordringer paa Erstatning for

Gods, der er solgt til Fordel for andre

Ladningsejere;

3) Fordringer paa Fragt, Godtgorelse for

Överliggetid og Erstatning for andet

Ophold ved Lastning og Lösning.

Sopanteret i Badning har Fortrinsret

i Pantet fremfor alle andre Hseftelser end

offentlige Afgifter.

Sopanterettigheder fyldestgores i den

Rsekkefolge, i hvilken de förän er naevnt.

De, der er naevnt under samme Nummer,

har indbyrdes lige Ret. Dog skal de, der

er naevnt under Nr. 1 og 2, for hver

Norsk tekst.

som han godtgjor åt pantet ikke kunde

ha dekket.

§ 275.

Bestemmelsene om sjopanterett i skib

og frakt får tilsvarende anvendelse ved

underbortfraktning av et skib, og når en

armén erm eieren nytter et skib i sjöfart

for egen regning, uten åt rådigheten er

fratatt eieren ved en rettsstridig handling

som fordringshaveren har kjennskap

til.

II. Sjopanterett i lodning.

§ 276.

Sjopanterett i ladning tilkommer folgende

fordringer:

1. bergelonn og bidrag til felleshavari

eller til omkostninger som fordeles

efter § 161, 2net ledd, eller § 218,

2net ledd;

2. fordringer som grunner sig på åt

skibsforeren, i denne sin egenskap,

har truffet en avtale eller forfoining

for ladningseierens regning; skibsforerens

fordringer för hvad han selv

har lagt ut til bestridelse av utgifter

for ladningen; ladningseieres fordringer

på erstatning for gods som er

solgt til fordel för andre ladningseiere;
3.

fordringer på frakt, godtgjorelse for

överliggetid og erstatning for annet

ophold ved lastning og lossning.

Sjopanterettighetene har fortrinsrett i

pantet fremfor alle andre heftelser enn

offentlige avgifter.

De fyllestgjores i den rekkefolge som

de förän er nevnt i. De som er nevnt under

samme nummer, har innbyrdes like

rett. Innenfor nummer 1 og 2 skal dog

de yngre gå förän de eldre, når de ikke er

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

upptagna fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall

den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares

förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov,

upphöre sjöpanträtten i godset.

Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i

den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men

borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

278 §.

Är lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat, minskats

eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller

för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava

sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkommande

ersättning.

Ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens

ställe.

279 §.

Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 277

eller 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.

Har sådant belopp influtit till konkursboet efter det lastägaren försatts i

konkurs, gälle vad i 272 § stadgas.

Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om lastägarens ansvarighet

för fordrans betalning lag, som i 273 § för fartygsägare stadgas.

280 §.

Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran,

till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för

den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen;

enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han

eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen,

när lossningen skedde.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 113.

141

Dansk T ekst.

Gruppes Vedkommende fyldestgores saaledes,

åt de yngre gaar förän de seldre,

naar de ikke hidrorer fra samme Begivenhed.

§ 277.

Sopanteret i Badning falder bort, naar

Godset udleveres. Det samme gasider,

naar Godset sselges ved Tvangsauktion

og naar det under Kejsen sselges af

Skibsforeren til Skibets eller Ladningens

Behov. I sidstnsevnte Tilfselde faar

Fordringshaveren i Stedet Panteret i

Kobesummen, saa lsenge den ikke er

udbetalt.

§ 278.

Sopanteret i Badning omfatter tillige

Ejerens Krav paa Erstatning og Havaribidrag

for Tab af eller Skade paa Gods

og hans Krav paa Erstatning for Gods,

der er solgt til Fordel for Skibet eller

andre Badningsejere.

Sopanteretten omfatter ikke Ejerens

Krav paa Erstatning ifolge Forsikringsavtale.

§ 279.

Paa Sopanteret i Kobesummen for

solgt Gods og i Ejerens Krav pa Erstatning

eller Haveribidrag faar Bestemmelserne

i §§ 272 og 273 tilsvarende Anvendelse.

§ 280.

Udleverer Skibsforeren Gods, der er

behseftet med Sopanteret, uden Samtykke

af Fordringshaveren, bliver han

personlig ansvarlig for Fordringen, dog

ikke for det Belob, som han godtgor,

åt Pantet ikke kunde have dsekket. Var

Modtageren ikke personlig ansvarlig for

Fordringen, gselder det samme ham,

hvis han havde Kundskab om Fordringen,

da Godset blev udleveret.

Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende

Anvendelse.

Norsk tekst.

opstått som folge av samme begivenhet.

§ 277.

Sjopanterett i ladning faller bort, når

godset blir utlevert.

Den faller også bort, når godset blir

solgt ved tvangsauksjon eller annet

tvangssalg eller av skibsforeren under

reisen til skibets eller ladningens behov;

men fordringshaveren får isteden panterett

i kjopesummen.

§ 278.

Sjopanterett i ladning omfatter tillike

eierens krav på erstatning og havaribidrag

for tap av eller skade på gods og

hans krav på erstatning for gods som er

solgt til fordel for skibet eller andre

ladningseiere.

Sjopanteretten omfatter ikke eierens

krav på erstatning ifolge forsikringsavtale.

§ 279.

På sjopanterett i kjopesummen for

solgt ladning og i eierens krav på erstatning

eller havaribidrag får bestemmelsene

i §§ 272 og 273 tilsvarende anvendelse.

§ 280.

Utleverer skibsforeren gods som er beheftet

med sjopanterett, uten samtykke

av fordringshaveren, blir han personlig

ansvarlig for fordringen, dog ikke for det

belop som han godtgjor åt pantet ikke

kunde ha dekket.

Var mottageren ikke personlig ansvarlig

for fordringen, får han samme ansvar,

såfremt han hadde kunnskap om fordringen,

da godset blev utlevert.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts •proposition nr 118.

Svensk text.

281 §.

Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens

hela belopp.

282 §.

Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin

fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst

vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning

ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är

fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja

det till sjöfart för egen räkning.

283 §.

Sjöpanträtt upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning

sökes:

1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts

;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra händelser och

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

143

Dansk Tekst.

§ 281.

Har en Fordringshaver Sopanteret i

flere Genstande, kan han holde sig til

enhver af derå for sin hele Fordring.

Har Fordringshaveren sogt Fyldestgorelse

i en af Genstandene for et större

Belob, end der forholdsvis faldt paa den,

indtrseder saavel den Ejer, der derved

lider Tab, som den Sopanthaver, hvis

Pant derved bbver utilstrsekkehgt til

hans Fy botgörelse, for den overskydende

Del i Fordringshaverens Sopanteret

i de ovrige Genstande.

§ 282.

Sogsmaal til Fyldestgorelse af Sopanteret

i Skib eller Fragt kan efter Pantbaverens

Valg anlsegges mod Ejeren eller

mod Skibsforeren.

Sogsmaal til Fyldestgjorelse af Sopanteret

i Badning kan anlsegges mod

Skibsforeren, dog ikke af Ejeren eller den

til hvem Ejeren bar overladt Skibet til

Brug i Sofart for egen Bogning.

§ 283.

Sopanteret forseldes, naar den ved

Panteretten sikrede Fordring ikke inden

efternaevnte Tidsfrister gores gaeldende

ved Sogsmaal eller anmeldes for den

Dispacbor, hvem det maatte tilkomme

åt trseffe Afgorelse vedrorende Fordringen:
1)

for Fordring paa Bja;rgelon inden et

Aar fra den Dag, da Bjsergningen

blev afsluttet;

2) for Fordring paa Ers tat ning for Skade

ved Sammenstod eller anden Ulyk
-

Norsk tekst.

III. Felles bestemmelser.

§ 281.

Har en fordringshaver sjopanterett i

flere gjenstander, kan han bolde sig til

bver av dem for den hele fordring.

Har fordringshaveren sokt dekning av

den ene gjenstand för en större del av

belopet, enn der forholdsvis falt på den,

trer både den eier og den sjopantbaver

som derved lider tap, for den overskytende

del inn i hans sjopanterett i de

ovrige gjenstander.

§ 282.

Soksmål til fyllestgjorelse av sjopanterett

i skib eller frakt kan efter panthaverens

valg reises enten mot eieren eller

mot skibsforeren.

Soksmål til fyllestgjorelse av sjopanterett

i ladning kan bkeledes reises mot

skibsforeren, dog ikke av eieren av skibet

eller den til hvem han bar overlatt

skibet til bruk i sjöfart for egen regling.

TOLVTE KAPITEL.

Om foreldelse.

§ 283.

Sjopanterett foreldes, når den ikke gjores

gjeldende ved soksmål innen folgende

tidsfrister:

1. for fordring på bergelonn innen et år

fra den dag da bergningsforetagendet

blev avsluttet;

2. for fordring på erstatning for skade

ved sammenstot eller armén sjoulykke

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 IS.

Svensk text.

för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa — inom ett år från den

dag, skadan timade;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller

bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 punkten avses —

inom sex månader från det fordringen tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 punkten avsedda fordringar

— inom ett år från det fordringen tillkom;

6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till

betalning.

I 267 § 2 punkten avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på

grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt 6 punkten förfallna till betalning

på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare

så ansett, som om den blivit genom talan bevakad.

n.

Om preskription av fordran i vissa fall.

284 §.

Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begränsad

eller obegränsad, om icke genom stämning eller lagsökning betalning

sökes:

1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

145

Dansk Tekst.

ke silandelse og paa Erstatning for

Dödsfall eller Skade paa Legem eller

Helbred inden et Aar fra den Dag, da

Skaden indtraf;

3) for Fordring paa Erstatning för Tab

af eller Skade paa Ladning eller Rejsegods

eller for urigtige eller ufuldstsendige

Oplysninger i et Konnossement

inden et Aar fra den Dag, da

Godset blev udleveret eller skulde

udleveres;

4) for Fordring, der grunder sig paa Levering

af Skibsfornodenheder i Henhold

til § 267 Nr. 5 inden seks Maaneder

fra den Dag, da Kravet opstod;

5) for Fordringer, der grunder sig paa

andre Af taler eller Forans fcaltninger

af Skibsforeren i Henbold til § 267

Nr. 5 eller § 276 Nr. 2, inden et Aar

fra den Dag, da Fordringen opstod;

6) för alle andre Fordringer inden et

Aar fra Forfaldsdagen.

Ved Beregning af Fristen efter Nr. 6

skal Fordringer paa Hyre og anden Godtgorelse

ifolge en Tjenesteaftale ikke anses

som forfaldne af den Grund, åt Forskud

eller Afbetaling kan kr teves.

Hvorvidt Foreeldelsen er afbrudt, afgores

efter dansk Ret i alle Tilfselde, hvor

Sogsmaal er anlagt ved en dansk Domstol.

II. Om Forceldelse af visse Fordringer.

§ 284.''

Falgende Fordringer forseldes, naar de

ikke inden efternsevnte Tidsfrister gares

gffildende ved Sagsmaal eller anmeldes

for den Dispacbor, hvem det maatte tilkomme

åt traeffe Afgarelse vedrorende

Fordringen:

1) for Fordring paa Bjsergelon to Aar

fra den Dag, da Bjaergningen blev

afsluttet;

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

Norsk tekst.

og for dödsfall eller skade på legeme

eller helbred innen et år fra den dag

da skaden blev voldt;

3. for fordring på erstatning for tap av

eller skade på ladning eller reisegods

eller for uriktige eller ufullstendige

oplysninger i et konnossement innen

et år fra den dag da godset blev utlevert

eller skulde utleveres;

4. for fordring som grunner sig på levering

av skibsfornodenheter i henhold

til § 267 nr. 5, innen seks måneder

fra den dag da kravet opstod;

5. for fordringer som grunner sig på

andre avtaler eller forfoininger av

skibsforeren efter § 267 nr. 5 eller

§ 276 nr. 2, innen et år fra den dag da

kravet opstod;

6. for alle andre fordringer innen et år

fra forfallsdagen.

Ved beregning av fristen efter nr. 6

skal fordringer på hyre og annen godtgjorelse

ifolge en tjenesteavtale ikke ansees

som forfalt av den grunn åt forskudd

eller avbetalning kan kreves.

§ 284.

Foreldelsesfristen for folgende fordringer

er:

1. for fordring på bergelonn to år fra den

dag da bergningsforetagendet blev

avsluttet;

samt. 9U höft. (Nr 113.)

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Eungl. May.ts proposition nr 113.

Svensk text.

2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas

i 223 a §, — inom två år från den dag, skadan timade, samt,

vad angår fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning

varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv

utgivits;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort

äga rum;

4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kostnad,

som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispaschens

dag. •

Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller

för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det

inlastade godset, upphöre fordringen, om icke genom stämning eller lagsökning

betalning sökes, för fordran å ersättning inom två år från den dag,

skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning. Där borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till

redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger

rum, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

Vad i 283 § 3 stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som

i denna § avses.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Vad angår tid,

inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock hittills gällande

lags bestämmelser tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraftträdande

och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas.

Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild författning

finnes stridande mot nya lagens bestämmelser upphöra att gälla och

i lag eller författning förekommande hänvisning till lagrum, som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya lagens bestämmelse.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

147

Dansk Tekst.

2) för Fordring paa Erstatning for Skade

ved Sammenstod eller Soulykke

som nsevnt i § 223 a to Aar fra den

Dag, da Skaden blev voldt, eller,

naar Regres soges efter § 220, 3die

Stykke, et Aar fra Betalingsdagen;

3) for Fordring paa Erstatning for Tab

af eller Skade paa Badning eller Rejsegods

eller for urigtige eller ufuldstaendige

Oplysninger i et Konnossement

et Aar fra den Dag, da Godset

blev udleveret eller skulde udleveres;

4) for Fordring paa Bidrag til alminde - ligt Havari eller til Omkostninger,

som fordeles efter § 161, 2 Stykke

eller § 218, 2 Stykke, et Aar fra Dispachens

Datum;

5) for Fordring for hvilken Skyldneren

er begrsenset ansvarig og som ikke

indgaar under 1—4 i denne Paragraf

tre Aar fra Forfaldsdag;

6) for Fordring paa den, der er blevet

personlig ansvarlig efter § 273, § 274,

§ 279 eller § 280 den for Sopanterettens

Forseldelse fastsatte Frist.

Bestemmelsen i § 283, 3die Stk. faar

tilsvarende Anvendelse.

For andre Fordringer kommer de almindelige

Regler om Forseldelse af Fordringer

til Anvendelse.

III.

Denne Lov trseder i Kraft fra den Tid,

Kongen bestemmer.

Norsk tekst.

2. for fordring på erstatning for skade

ved sammenstot eller ved en sjoulykke

som nevnt i § 223 a to år fra

den dag da skaden blev voldt, eller

når regress sokes efter § 220, 3dje

ledd, et år fra betalingsdagen;

3. for fordring på erstatning for tap av

eller skade på ladning eller reisegods

eller for uriktige eller ufullstendige

oplysninger i et konnossement et år

fra den dag da godset blev utlevert

eller skulde utleveres;

4. for fordring på bidrag til felleshavari

eller til omkostninger som fordeles

efter § 161, 2net ledd, eller § 218, 2net

ledd, et år fra dispachens datum;

5. for fordring på den som er blitt personlig

ansvarlig efter § 273, § 274,

§ 279 eller § 280 eller efter loven om

tvangsfullbyrdelse § 185, den samme

frist som gjelder for sjopanteretten.

Forovrig kommer de almindelige regler

om foreldelse av fordringer til anvendelse.

§ 285.

Hvorvidt foreldelsen er avbrutt, avgjores

efter norsk lov i alle tilfelle hvor

soksmål reises her i riket.

III.

Denne lov trer i kraft fra den tid Kongen

bestemmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen...........•............27

Lagförslag.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av sjölagen...............30

Lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.........42

Lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg........................43

Lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen......45

Lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den

10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek..............47

Lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.......48

Motiv.

Inledning..............................49

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av sjölagen......•........51

Lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.........79

Lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg........................80

Lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen......83

Lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den

10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek..............84

Lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.......85

Konventionerna jämte översättning...................86

Parallelltexter............................109

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

149

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 oktober

1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 juni 1927,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr

26, s. 1) om inteckning i fartyg;

4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen;

5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen

den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartyg shy pot ek; samt

6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen;

dock att det under 1) omförmälda förslaget icke skulle granskas i vad det

avsåge det numera upphävda 10 kap. sjölagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Hugo Wikander.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Lagrådet delar de sakkunnigas mening att reglerna om begränsning av

redareansvaret icke lämpligen kunna inarbetas i 2 kap. sjölagen. Frågan om

dessa reglers placering har emellertid kommit i nytt läge, sedan 10 kap.

sjölagen blivit upphävt genom lagar den 8 april 1927. Det är numera möjligt

att låta dem intaga det rum som genom 10 kap:s bortfallande blivit ledigt;

och med hänsyn till deras nära samband med bestämmelserna om sjöpanträtt

vill lagrådet även förorda att de sättas närmast före dessa och alltså erhålla

paragrafnumren 254—266. De kunna då antingen få utgöra ett eget kapitel,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

det tionde, eller också — om man finner luckan mellan 229 §, den sista i 9 kap.,

och 254 § mindre stötande därest den motsvaras av ett upphävt kapitel — inryckas

med särskild underrubrik i 11 kap., vars överskrift finge därefter

jämkas.

Medan förslaget i de till sjölagens 2 kap. hörande bestämmelserna samt

ännu i 4 kap:s rubrik i överensstämmelse med gällande sjölags språkbruk

nyttjar beteckningen redare, möter i det följande i dess ställe termen fartygsägare;

så i 70, 71, 73—81, 267, 268, 270, 272—275, 279 och 282 §§ samt

i den föreslagna ändrade lydelsen av 73 och ''150 §§ utsökningslagen. Något

behov av ordagrann anslutning till konventionen i detta hänseende lärer emellertid

icke förefinnas, och det synes angeläget att vid infogande av nya bestämmelser

i sjölagen icke utan tvingande skäl avvika från det beteckningssätt,

som i denna lag kommer till användning på samma eller intimt närbesläktade

områden. Visserligen får icke förbises att då i anledning av konventionen

bestämmelser meddelas, enligt vilka underbortfraktning, tidsbefraktning

och utrustning jämställas med egentligt redande i fartyg i fråga

om ansvarsbegränsning och uppkomsten av sjöpanträtt i fartyg och frakt —

se förslagets 81 och 275 §§ — dessa bestämmelser böra så avfattas att det

alltjämt lämnas öppet huruvida och i vilken mån vad i andra sjörättsliga hänseenden

är om redare stadgat må anses gälla även de nämnda speciella formerna

för idkande av sjöfart. Det kan emellertid, vid sammanställning av

4 kap:s rubrik och dess innehåll, sättas i fråga om detta krav blivit fyllt

på den väg förslaget beträtt. Å andra sidan torde inga svårare hinder möta

att i de båda angivna paragraferna, av vilka den senare i allt fall lärer vara

i behov av jämkning, vidtaga de ändringar i lydelsen, som ur nyss avhandlade

synpunkt kunna betingas av att den hävdvunna beteckningen redare bibehålies;

jfr 275 § gällande sjölag. Mot att uttrycket ägare nyttjas, då

sammanhanget det särskilt fordrar, t. ex. i 274 § — jfr 273 § gällande sjölag

— är naturligen intet att invända.

7 §•

Lagrådet:

Då uttrycket »ådrager sig» synes icke rätt lämpat för de förpliktelser,

vilka redaren ikläder sig genom avtal, hemställes om någon redaktionell jämkning.

8 §.

Lagrådet:

Gällande lydelse av förevarande paragraf stadgar ansvar för redare på

grund av skada, åstadkommen av annan, allenast för det fall, att skadan härrör

av fel eller försummelse i tjänsten av befälhavaren eller någon av besättningen

eller ock av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares

eller befälhavares uppdrag förrättar skeppstjänst eller utför arbete ombord.

Att förslaget, som bl. a. saknar motsvarighet till orden »på grund av redares

eller befälhavares uppdrag», vidgar ansvarighetens område, har i motiven

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

151

framhållits särskilt i fråga om tvångslots; det har därvid erinrats, att förslaget

emellertid i denna del överensstämmer med den ståndpunkt, som intogs redan

av sjölagskommitténs förslag, där de citerade orden jämväl saknades. Då

enligt nutida uppfattning redarens ansvar vore grundat i hans ställning som

driftsherre, borde den omständigheten att skadan förorsakats av en lots, som

redare eller befälhavare ej anmodat och icke ägt rätt att avvisa, icke fritaga

redaren från skadeståndsskyldighet. I denna punkt synes ej förslaget giva

anledning till anmärkning; och att vidare den svårtolkade och svagt grundade

inskränkningen till det arbete som förrättas »ombord» får falla bort, torde

enbart vara en vinst, då det alltjämt fasthålles att arbetet skall vara anknutet

till visst fartyg.

Men mera tvivelsamt är om ej förslaget i annat hänseende leder för långt.

Om det i paragrafen nyttjade uttrycket »utför arbete i fartygets tjänst», vilket

i 70 § flera gånger återkommer, säges i motiven till sistnämnda paragraf under

1, att detta uttryck där liksom eljest i 4 kap. vore att fatta i dess mest vidsträckta

bemärkelse, i följd varav därunder inbegrepes även den som mera

tillfälligt utför sådant arbete, t. ex. stuvare. Ehuru således visserligen intet

namnes om förevarande i 2 kap. ingående 8 §, lärer i uttrycket här ej kunna

inläggas en annan innebörd än det skall äga i 70 §; de i förstnämnda paragraf

förekommande orden »i tjänsten» synas i det avseende, varom nu är fråga,

sakna betydelse. Vid sådant förhållande måste befaras att det återgivna uttalandet

skall tagas till intäkt för ett vidsträcktare redareansvar än måhända varit

avsett och rimligt synes. Ombesörjes t. ex. stuvningsarbete av lastägare eller

stuverifirma med egna arbetare, lärer av redarens ställning som driftsherre för

fartj^get ej böra härledas ansvarsskyldighet för honom i fråga om skada, som

en dylik av honom ej anställd arbetare vållar under arbetet. Möjligen har

det emellertid blott varit avsikten att betona att arbetsanställnings rent tillfälliga

karaktär icke utesluter ansvar. I konventionen användes i de mot 70 §

svarande artiklarna uttrycket »i fartygets tjänst», vilket icke synes angiva

någon vidsträcktare innebörd än nu sagts; härvid är för övrigt, så vitt 8 § i

förslaget är i fråga, ock att märka, på sätt även kommitterade framhållit,

att konventionen icke binder beträffande stipulerande av redareansvar, utan

allenast rörande dess begränsning, där det enligt den nationella lagen förefinnes,

till visst ansvarsbelopp.

Ett förtydligande av stadgandet i 8 § synes emellertid önskvärt; och det

ifrågasättes huruvida icke beträffande andra än befälhavare, besättning och

lots alltjämt den fordran för inträde av redareansvar bör vidhållas, att arbetsförrättning

»i fartygets tjänst» utförts på redares eller befälhavares uppdrag.

Måhända kunde dock utvidgning ske i fråga om sådan personal, som har anställning

ombord, utan att vara engagerad av redare eller befälhavare, t. ex.

av fartygsrestaurangs innehavare antagna medhjälpare. Ansvar för denna

personals fel och försummelser i tjänsten gentemot annan än den omedelbara

arbetsgivaren komme då att drabba redaren, ehuru felet eller försummelsen

icke förekommit vid tillfälle då personalen med stöd av sjömanslagens 71 §

använts i egentlig skeppstjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

70 §.

Lagrådet:

Såsom redan vid 8 § omnämnts framhålles i motiven att konventionen icke

besvarar spörsmålet huruvida ansvarighet över huvud föreligger, utan endast

reglerar ett eventuellt förefintligt ansvars omfång. På samma sätt är förevarande

paragraf icke så att förstå som skulle den angiva i vilka fall redareansvar

äger rum. Den bestämmer blott i vilka fall redares ansvar, där sådant

enligt sjölagen eller allmän lag föreligger, är begränsat. Måhända borde

denna förutsättning för paragrafens tillämplighet uttryckas tydligare än i

förslaget skett.

Det sätt varpå under 1—4 återgivits motsvarande nummer i konventionens

art. 1 kan svårligen anses tillfredsställande. Frånsett att avfattningen ej

med tydlighet utmärker att 1, i motsats till 2—4, avser utomobligatoriskt skadestånd,

synes kunna anmärkas, bl. a., att uttrycket »skada å person» användes

i olika betydelser i 1 och 2, att frasen »under fullgörande av avtal» i

4 är mindre lämplig, då ju i själva verket åsyftas att avtal icke fullgöres, och

att ordningen mellan bestämmelserna är förvillande. Efter lagrådets mening

bleve det en förbättring om 1 och 2 finge byta plats, därvid »person, vilken utför

arbete i fartygets tjänst», borde ersättas med ett närmare angivande av vilka

personer det gäller (såsom nu är fallet il) och nuvarande 1 omformuleras

så, att där talas om ersättning för skada å person eller egendom som eljest, utan

samband med avtal, till sjöss eller på land orsakats genom fel eller försummelse

av någon som utför arbete i fartygets tjänst. Vidare borde 4 sättas

framför 3 och få handla om ersättning för att avtal, till följd av fel eller försummelse

vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget, icke

blivit behörigen fullgjort.

Nr 5 synes böra avfattas i närmare överensstämmelser med de danska och

norska förslagen. Beträffande 8 må anmärkas att orden »i denna sin egenskap»

och »verkligen» böra såsom överflödiga utgå och att det särskilda bemyndigandet

eller godkännandet lärer i verkligheten gälla själva åtgärden, ej

den därav härflytande förpliktelsen.

De båda sista styckena i paragrafen motsvara konventionens art. 2, med

undantag av dess punkt 2:o. De något dunkla konventionsbestämmelserna

skulle, vill det synas, bliva ej mindre troget, men väl mindre svårfattligt återgivna

om först stadgades att begränsningen ej gäller förpliktelse, som grundar

sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer,

och därefter — i samma stycke — utsädes att den ej heller avser fel eller försummelse

av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och

felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet

av fartyget.

71 §.

Lagrådet:

Det i 70 § nyttjade uttrycket »skada å person», som överensstämmer med

terminologien i 220 och 223 a §§ sjölagen, synes böra komma till användning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

153

även i nu förevarande paragraf (och i 75, 267 och 283 §§) i st. f. det tyngre

och mot språkbruket stridande »dödsfall eller skada till kropp eller hälsa».

Att, såsom i motiven erinras, flera ansvarsbelopp kunna bliva att beräkna

för samma resa framgår visserligen vid ett närmare begrundande av senare

stadganden, särskilt 73 och 75 §§. Denna nyhet synes emellertid vara för

svensk uppfattning så främmande att den måhända borde mera direkt uttalas.

Lämpligaste platsen för ett sådant uttalande torde vara denna paragraf.

Då i denna paragraf intagits bestämmelser att vissa belopp i kronor skola

beräknas i guld, har det skett för att vinna motsvarighet till stadgandet i

konventionens art. 15 första punkten. Att detta stadgande fick inflyta i

konventionen var ju fullt berättigat med hänsyn till de förhållanden, som rådde

och delvis ännu råda i fråga om myntväsendet i vissa länder. Men då Sverige

med avseende å sitt myntväsende tillämpar en fullt genomförd guldmyntfot —

riksbanken, som ensam äger utgiva såsom mynt gångbara sedlar, är pliktig att

med guld inlösa dem efter deras lydelse — utgör den svenska myntenheten

kronan ett betalningsmedel till värdet beräknat i guld. Att å ett enstaka

ställe i sjölagen — i olikhet mot vad eljest i svensk lag brukas -—• använda

uttrycket kronor med tillägg »i guld» synes för den skull omotiverat och ägnat

att framkalla missförstånd. Därför hemställes, att orden »i guld» måtte få

utgå på båda de ställen, där de förekomma i paragrafen.

Då man emellertid måste räkna med möjligheten att, såsom under världskriget

inträffade, riksbanken kan komma att, åtminstone temporärt, befrias

från skyldigheten att med guld inlösa sina sedlar, torde bestämmelser, som för

sådan eventualitet tillgodose vad som åsyftas med stadgandet i konventionens

art. 15 första punkten, böra meddelas i en fristående lag.

Andra stycket av paragrafen synes gå längre i utsträckande av fartygsägarens

ersättningsskyldighet för skada å person än som är förenligt med

konventionen. Enligt denna tillkommer nämligen, såvitt lagrådet kunnat finna,

rätten att njuta betalning ur det särskilda ansvarighetsbeloppet av 145

kronor för ton av fartygets dräktighet endast den, som blivit lidande på grund

av fel eller försummelse av befälhavaren, besättningen, lotsen eller annan person

i fartygets tjänst, medan däremot lagtexten medger sådan rätt till betalning

även för de fall, då skadan ej kan hänföras till något vållande av nämnda

personer, blott över huvud taget rätt till ersättning förefinnes.

72 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till att i 71 § först talas om fartygets värde och därefter om

dess dräktighet synes nu förevarande paragraf böra flyttas ned efter de båda

följande.

J ustitieråden von Setli och Wedberg samt regeringsrådet Plan ting-Gyllen - dåga:

Det lider ej något tvivel att vad i 26 § 1) sjölagen säges om ångfartyg är att

tillämpa även beträffande annat maskindrivet fartyg. Vid sådant förhållande

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

synes det knappast lämpligt att, med bibehållande av sagda lagrum oförändrat,

i nu förevarande paragraf och 268 § införa termen maskindrivet fartyg.

78 §.

Lagrådet:

Konventionens »accident» motsvaras i förslaget av »händelse». Onöjaktigheten

av en sådan färglös översättning är dock iögonfallande och framgår

bl. a. av 75 §, där i första stycket talas om »sådan händelse», ehuru förut i

samma stycke uttrycket »händelse» använts utan närmare bestämning. Det

synes nödvändigt att i likhet med de danska och norska förslagen betjäna sig

av en mindre abstrakt term. Bäst vore måhända »olyckshändelse».

Mot bestämmelsen i 1 första stycket synes vidare vara att erinra bl. a.

att där stadgade beräkningssätt bör enligt konventionen gälla alla fordringar

som härflyta från ett av olyckshändelse orsakat gemensamt haveri, även om de

uppstått efter ankomsten till första hamn, men att förslaget med sin avfattning

näppeligen inbegriper andra haverifordringar än de som tillkommit dessförinnan.

Tredje stycket i 1 torde böra jämkas till förebyggande av den säkerligen

ej avsedda tolkning att stycket skulle, i likhet med det andra, gälla endast

det fall att ett fartyg ånyo under samma resa råkat ut för olyckshändelse.

Då paragrafens regler i övrigt hänföra sig till vissa grupper av fordringar,

synes detsamma böra iakttagas även vid formuleringen av förevarande stycke.

Förslagets inledande ord till 2 avvika från de danska och norska förslagens.

Skiljaktigheten torde medföra att fordringar som angå lasten och sammanhänga

med olyckshändelse, men ej uppstått förr än efter ankomsten till första hamn,

enligt det svenska förslaget falla under det förra stycket av 2, men enligt de

båda andra under det senare. Den svenska ståndpunkten torde bäst överensstämma

med konventionen. Det hela synes emellertid vinna i klarhet om beräkningssättet

enligt 2 första stycket angives gälla fordringar, som grunda sig på

oriktiga eller ofullständiga uppgifter i konossement eller eljest angå lasten

och ej falla under 1, och tillika bestämmelsen i 2 andra stycket utbrytes under

särskilt nummer.

Det lärer icke få antagas att uttrycket »skadan», mot slutet av 2 första

stycket, avser att närmare belysa den visserligen i och för sig skäligen obestämda

och dunkla frasen att fordringarna »angå lasten». Vid sådant förhållande

synes uttrycket, såsom blott ägnat att förvilla, böra ersättas med

»fordringarna».

75 §.

Lagrådet:

Denna paragraf avser bland annat att, vid sammanställning med 73 §, lämna

svar på den viktiga frågan huruvida ett flertal fordringar eller grupper av

fordringar äro hänvisade att konkurrera i ett och samma ansvarsbelopp eller

tvärtom kunna var för sig taga ett sådant belopp i anspråk. Att paragrafens

stadganden innesluta svaret på detta spörsmål, lärer visserligen framgå vid

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

155

ett närmare begrundande, men synes dock böra komma till ett mera lättfattligt

uttryck. Detta desto hellre som rätta sammanhanget i viss mån lördunklas

av det egendomliga förhållande att fordringar hänvisas att konkurrera

i samma ansvarsbelopp än blott under den förutsättning att ansvarsbegränsningen

för dem bestämmes efter en gemensam grund, än åter även när för dem

gällande skilda regler i det konkreta fallet leda till en och samma tidpunkt

såsom den avgörande för beräkningen av fartygets värde.

Att regeln i första styckets andra punkt begränsats att endast gälla andra

fordringar än sådana som härröra av olyckshändelse, står visserligen formellt

i överensstämmelse med konventionens art. 6. Men vid jämförelse med

art. 3 och förslagets härmed överensstämmande 73 § finner man att här i en

viss detalj föreligger en — av konventionens kortfattade uttryckssätt lätt förklarlig

— onöjaktighet, som lärer böra rättas. Sådana av en olyckshändelse

under resa härrörande fordringar, som ej uppkommit förrän efter fartygets

ankomst till hamn, inbegripas ej under den ansvarsbegränsning, som

stadgas i 73 § 1, utan falla under ettdera av styckena i 2. Härav kan uppenbarligen

icke, såsom med förevarande punkts lydelse i förslaget blir händelsen,

få följa att dessa fordringar skulle äga var för sig taga i anspråk ett

självständigt ansvarighetsbelopp, utan böra de hänvisas att konkurrera med övriga

fordringar, för vilka fartygets värde i samma hamn är bestämmande.

Härröra fordringar — uppkomna före ankomst till hamn eller grundade å

gemensamt haveri — närmast av en viss olyckshändelse som emellertid står

i samband med en äldre, skall för dessa fordringar icke ett nytt ansvarsbelopp

kunna tagas i anspråk, utan äga de konkurrera med fordringar direkt härrörande

ur den äldre händelsen. Ehuru vid en jämförelse med 73 § 1 torde

framgå, att första styckets första punkt i förevarande paragraf är så att förstå,

synes dock ett förtydligande önskvärt.

77 §.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

A lexanderson:

Huruvida redarens ansvar är begränsat eller obegränsat är en fråga som,

i händelse av tvist, enligt förslagets mening städse måste slitas vid domstol.

Vad som må kunna föranleda sakens hänskjutande till dispaschör är blott tvist

om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller om beloppets

fördelning mellan borgenärerna. En redaktionell jämkning till tydliggörande

härav torde vara att förorda. I stället för det knappast fullt korrekta

uttrycket »mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas»,

i paragrafens andra stycke, synes lämpligen höra sättas »vilka saken

angår».

Justitierådet von Seth:

Enligt första stycket beror det på initiativ av sakägare, om dispasch skall

äga rum. Ifrågasättas kan, om detta är tillfredsställande. Även det allmänna

har ett visst intresse av att icke i olika avgöranden ansvarigheten be
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

stämmes till belopp, som icke överensstämma med varandra. Och vad angår

frågan om fördelning av ett ansvarsbelopp så föreligga vissa hänsyn, som

medföra, att det synes ej böra lämnas åt de enskilda sakägarna att avgöra,

om en offentlig fördelningsförrättning skall äga rum eller ej. Så som stadgandet

i 79 § lyder enligt förslaget kan en fordringsägare, om redaren i god

tro utbetalar ansvarsbeloppet till annan eller andra fordringsägare, komma

att helt gå miste om sin rätt, utan att han behöver hava gjort sig skyldig

till någon särskild försummelse i fråga om dess bevakande. Denna oegentlighet

kan måhända aldrig helt undvikas, om ansvarsbegränsningen skall få någon verklig

betydelse för redaren, men en viss trygghet mot sådana rättsförluster skulle

otvivelaktigt beredas, om dispaschförfarandet gjordes obligatoriskt, så snart

det icke vore uppenbart, att det ej kunde bliva fråga om någon fördelning av

ansvarsbeloppet. Genom den kungörelse, som föreskrives i andra stycket, skulle

ju alltid tillfälle beredas för okända sakägare att giva sig tillkänna.

Det*ifrågasättes därför om ej här borde utsägas, att dispasch alltid skall

äga rum, då tvist uppstår om gränsen för den ansvarighet, som åligger redaren,

eller fråga uppkommer om fördelning av visst ansvarsbelopp mellan särskilda

fordringsägare.

Möjligen bör dock i förstnämnda hänseende undantag göras för det fall, att

fråga om bestämmande av gränsen för ansvarigheten uppkommer i mål mellan

en fordringsägare och redaren och det är uppenbart, att annan fordringsägare

ej finnes, som äger njuta betalning ur samma ansvarsbelopp som den förre.

Ett sådant fall kan lätt komma att föreligga, särskilt då det är fråga om

ersättning för dödsfall eller för skada till liv och hälsa, och då kan det ju ej

möta betänkligheter att låta den domstol, som har att pröva frågan om ersättningskravets

berättigande, även få fastställa gränsen för ansvarigheten.

Iakttages vad ovan föreslagits, lärer konsekvensen fordra, att 79 § underkastas

omarbetning därhän, att redaren blir fri, endast om han verkställt utbetalningen

i enlighet med dispasch, som vunnit laga kraft, och han vid dess

meddelande varken ägde eller genom vederbörlig undersökning kunnat få

kunskap om den ifrågavarande borgenärens fordran.

En följd av vad som nu föreslagits blir även, att kostnaden för dispaschen

alltid bör stanna å redaren.

Det i andra stycket av paragrafen använda uttrycket »mot vilka samma

begränsning av ansvarigheten kan åberopas» synes icke fullt riktigt uttrycka

vad som avses eller att anmaningen skall riktas till dem, som äga njuta betalning

ur det ansvarsbelopp, om vars fastställande eller fördelning i saken är

fråga.

78 §.

Lagrådet:

Lagtexten synes böra giva ett tydligare uttryck än som i förslaget skett åt

innebörden av konventionens bestämmelser i det ämne som här behandlas. Denna

innebörd lärer få anses vara följande. Om redaren till sitt fredande från

sökt eller beviljad kvarstad eller annan handräckning ställt säkerhet till för
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

157

mån för en borgenär, vilkens betalningsrätt är begränsad, och säkerheten motsvarar

hela ansvarsbeloppet, äger å ena sidan redaren till skydd mot andra,

till samma ansvarsbelopp begränsade borgenärers handräckningsyrkande hänvisa

till den ställda säkerheten och å andra sidan envar sådan borgenär hos vederbörande

myndighet utverka förklaring att säkerheten gäller jämväl hans

fordran. Har åter säkerhet ställts för ett lägre belopp eller är särskild säkerhet

ställd för envar av flera fordringar, äger myndigheten att, där intressenterna

ej kunna enas, bestämma verkan i de nämnda hänseendena efter omständigheterna

i det särskilda fallet, därvid dock skall iakttagas att redaren i intet fall

må såsom villkor för undgående av handräckningsingrepp åläggas att ställa

säkerhet för sammanlagt större belopp än som motsvarar hans ansvarighet för

fordringarna i fråga.

79 §.

Lagrådet:

En jämkning i första stycket av paragrafen torde visa sig önsklig. Har

frågan om fördelningen av ett ansvarsbelopp mellan olika borgenärer varit

hänskjuten till dispaschör, men redaren, innan han fullgör sin betalningsskyldighet

enligt dispaschen, får kännedom om någon ytterligare fordran, för vilken

innehavaren skulle ägt njuta betalning ur ansvarsbeloppet, kan redaren,

såsom paragrafen i förevarande del är avfattad, komma i en svår ställning, om

så stor del av ansvarsbeloppet fördelats genom dispaschen att den nytillkomne

fordringsägaren ej kan ur återstoden utfå vad han skulle varit berättigad till.

Detsamma gäller, om fördelningen ägt rum i domstolsväg. Redaren skulle

nämligen, om han betalar enligt dispaschen eller domen, likväl icke bliva fri

från den nytillkomnes krav; detta även för det fall, att redaren icke verkställer

betalningen förr än det beslut, varom fråga är, vunnit laga kraft.

En sådan ordning kan ej vara tillfredsställande. Det hemställes därför, att

första stycket måtte jämkas därhän, att redaren blir fri, även då han verkställt

betalningen enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch och det må antagas,

att han, då denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig

undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.

Andra stycket är avfattat med 274 § andra stycket sjölagen såsom förebild.

Emellertid äro förutsättningarna för de båda bestämmelserna ej fullt

enahanda, i det att nu förevarande paragraf uttryckligen avser icke blott,

såsom 274 §, det fall att borgenär uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan

med bättre rätt utan även det att ett belopp, som bort delas mellan likaberättigade

borgenärer, i sin helhet uppburits av den ene. Till detta senare

fall är lagtextens avfattning ej rätt väl lämpad. Antag att, på grund av

ansvarighetens begränsning, för två borgenärer med lika stora och lika berättigade

fordringar finnes tillgängligt allenast ett belopp, motsvarande ena fordringen,

och att det tillgängliga beloppet i sin helhet uppbäres av ena borgenären

i ond tro. Det är tydligt, att han icke bör svara för den andras fordran

med mer än hälften av vad han uppburit, men lagtexten kan läsas så som

borde han svara med allt. Till förebyggande av ett dylikt missförstånd synas

orden »med vad han uppburit» böra utbytas mot »därmed».

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Justitierådet von Seth erinrade om vad han förut, vid tal om 77 §, under

viss förutsättning hemställt beträffande nu förevarande paragraf.

80 §.

Lagrådet:

Med konventionens mening torde överensstämma att domstol eller exekutiv

myndighet för meddelat anstånd utsätter viss tid, som prövas tillräcklig för

realisation och fördelning av sjöförmögenheten. Detta lärer böra komma till

klarare uttryck i lagtexten. Jämkning synes ock erforderlig till utmärkande

därav att utmätningsmans befogenhet att medgiva anstånd är beroende av att

förordnande därom ej redan meddelats av domstol eller överexekutor.

11 KAP.

Lagrådet:

För översiktlighetens skull torde bestämmelserna om sjöpanträtt böra uppdelas

i tre grupper med var sin rubrik.

267 §.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexander son:

Bestämmelserna i 1 utgöra blott en översättning av motsvarande del i konventionen

(art. 2, l:o). Emellertid synes det fullt berättigat att tolka konventionen

så, att de utgifter för bevarande av fartyget, varom talas i första ledet,

gälla blott dess bevarande i avbidan på en försäljning i borgenärernas gemensamma

intresse och att ej heller andra »rättsvårdsavgifter» äro i fråga än de

som avse fartygets försäljning, köpeskillingens fördelning och, måhända, sådant

bevarande av fartyget som nyss nämnts. I nära anslutning till det norska

förslaget torde alltså första ledet av 1 kunna redigeras något enklare och

begripligare, exempelvis så: kostnader i borgenärernas gemensamma intresse

för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen och för köpeskillingens

fördelning.

Den gottgörelse, varom i 2 talas, torde lämpligen kunna sägas tillkomma

å fartyget anställd person på grund av tjänsteavtal med redaren eller befälhavaren

(jfr 70 och 71 §§ sjömanslagen).

I övrigt bör paragrafens avfattning jämkas med hänsyn till den lydelse

som 70 § slutligen erhåller.

Justitierådet von Seth:

Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter utom därutinnan att jag finner

det kunna ifrågasättas, om ej uttrycket i panträttskonventionens art. 2 l:o

»rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten», innefattar mera än som nämnda

ledamöter velat inlägga däri, och förty icke kan biträda hemställan om samma

uttrycks uteslutande ur lagtexten.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

268 §.

159

Lagrådet:

Den redaktionella förändring synes lämplig att fjärde stycket sammanföres

med det andra och sista stycket med det tredje.

270 och 271 §§.

Lagrådet:

Med den köpeskillingsfördelning som i 270 § omförmäles lärer ej kunna

åsyftas annan än den som äger rum i exekutiv ordning, något som ock angivits

i de danska och norska förslagen. Finge detta förhållande komma

till uttryck i lagtexten, torde därmed fördelar i flera hänseenden kunna vinnas.

Sålunda kunde en formulering väljas, som utmärkte att bevakningen av sjöpanthavarens

fordran skall äga rum redan före försäljningen av panten —• jfr

139 § utsökningslagen -—■ och vidare kunde bättre anslutning till uttryckssättet

i 271 § erhållas. I visst hänseende komme visserligen de båda lagrummen att

alltjämt bliva mindre väl samstämda, i det den nya 270 § -— till uppfyllande

av konventionens krav — avhandlar sjöpanthavarens betalningsrätt ur all

egendom som kan vara panträttens föremål, medan den från gällande sjölag

i väsentligt oförändrad form upptagna 271 § allenast tager sikte på huvudfallet,

att fartyget försålts och den erhållna köpeskillingen — underförstått:

jämte eventuellt influtna fraktbelopp och andra accessorier -—■ fördelas. Om

emellertid en sammanarbetning i sakens nuvarande läge anses icke lämpligen

böra ske, kan det åtminstone ifrågasättas, om ej de båda paragraferna böra

byta plats. Först i 271 § meddelas ju erinringen om att rätt till del i den exekutiva

köpeskillingen tillkommer den förutvarande panträttsägaren. Stadgandet

i 270 § om den norm, enligt vilken hans andel skall utgå, har sin naturliga

plats efter denna erinran.

I 271 § har bl. a. den jämkning i gällande lags lydelse vidtagits att orden

»genom frivillig avhandling» i andra styckets sista punkt uteslutits. Finnes

denna jämkning böra bibehållas, lärer den emellertid betinga att paragrafen

antingen får uppdelas i tre stycken eller ock utgöra ett enda stycke. Ordet

»fartyget» i nyss nämnda punkt lärer böra rättas till »fartyg».

273 §.

Lagrådet:

Innehållet i första stycket torde bliva lättare att uppfatta, om den senare

förutsättningen för den personliga ansvarighetens inträde angives därmed att

i beloppet gällde panträtt för fordran, för vilken redaren häftade allenast med

fartyget och frakten, och om vidare sista satsen formuleras efter mönstret av

motsvarande sats i 274 §.

Giltiga skäl torde saknas till de olikheter som föreligga mellan reglerna i

79 § och i andra och tredje styckena av den nu förevarande. En bestämmelse

sådan som det danska förslaget upptar i andra stycket synes vara att förorda.

Följes denna anvisning, erfordras jämkning i 274 § andra punkten.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr j 1 V.

278 §.

Lagrådet:

Den i andra stycket givna bestämmelsen att ersättning, som ntgår på grund

av tagen försäkring, icke häftar i pantens ställe är av praktisk betydelse för

lastägarens och sjöpanthavarens inbördes ställning blott i den händelse enligt

försäkringsrättsliga regler ersättningen tillkommer lastägaren, däremot icke

om försäkringen gäller till förmån för panthavaren. Sistnämnda förhållande

är numera det regelmässiga, så vitt angår fall, där sjöpanträtten är förbunden

med personlig fordringsrätt hos lastägaren. I dessa fall skall nämligen enligt

54 § i den efter förslagets tillkomst utfärdade lagen om försäkringsavtal den

8 april 1927 försäkring, som tagits å godset utan angivande av det intresse den

avser, anses gälla till sjöpanthavarens förmån, där ej annat framgår av omständigheterna.

I betraktande härav synes lämpligt att — i motsvarighet till vad i 268 §

sista stycket iakttagits — låta komma till uttryck i lagtexten att stadgandet

i förevarande stycke har avseende å sådan ersättning som utgår till lastägaren.

279 §.

Lagrådet:

Paragrafens avfattning synes lämpligen böra undergå jämkning åtminstone

så att gällande lags vilseledande hänvisning till 277 § utgår.

280 §.

Justitierådet Wedberg:

Ändringen av detta lagrum, vilken gäller allenast en betydelselös formell

detalj, synes opåkallad.

.283 och 284 §§.

Lagrådet:

Förslaget bibehåller gällande sjölags regel att för preskriptions avbrytande

fordras anhängiggörande av talan genom stämning eller lagsökning. Häri har

blott vidtagits den modifikation att fordran som kommit under dispaschörs

behandling skall anses som vore den genom talan bevakad — detta efter mönster

av en bestämmelse som ingår i 29 § lagen om försäkringsavtal. Emellertid

synes detta lagrum böra få tjäna som förebild även i ett annat hänseende,

nämligen därutinnan att den för preskriptionsavbrott endast kräver att talan

i laga ordning anhängiggjorts utan att angiva någon viss form därför och således

låter jämväl bevakning i konkurs eller hänskjutande under skiljedom

verka preskriptionsavbrytande i de fall där talan måste eller kan i denna ordning

väckas.

Justitierådet Wedberg:

Onekligen är det förknippat med betydande svårigheter att till svensk lagtext

omsätta bestämmelserna i en internationell konvention. Även på vissa

andra ställen av förslaget än i det föregående påpekats synes dock en redaktionell

förbättring ligga ganska nära till hands. Flerstädes torde en sådan

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 118.

161

kunna vinnas redan genom närmare anslutning till det danska eller norska

förslaget eller till sjölagens nuvarande lydelse.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelshalken.

Lagrådet:

Mot den föreslagna nya lydelsen av 3 § kan anmärkas bl. a. att den ej utsäger

i vilken egendom panthavaren och hantverkaren äga förmånsrätt. Lämpligt

synes vara att första punkten i nuvarande lydelse bibehålies oförändrad,

att bestämmelserna om fartygsinteckning få utgöra ett andra stycke och alt

såsom tredje stycke sättes regeln om hantverkares rätt — varav åter bleve eu

följd att i sista stycket hänvisas ej till det andra, utan till det tredje.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 31) §§ i lagen den

10 maj 1001 om inteckning i fartyg.

27 §.

Justitierådet Wédberg:

Giltigt skäl torde saknas till annan ändring i denna paragraf än dels att

den onöjaktiga hänvisningen till »förra stycket» av 20 § rättas och dels att

såsom ny förutsättning för den obegränsade ansvarighetens inträde sättes —

vid sidan av att inteckningshavaren ej samtyckt till överlåtelsen —- att panträtten

i fartyget upphör.

39 §.

Lagrådet:

Med sitt föreslagna nya innehåll synes paragrafen lämpligare hava sin

plats i den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen

om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 $§ utsökmngs
lagen.

66 §.

Lagrådet:

Då i det nya andra stycket icke är fråga om utmätning av fartyg eller dess

tillbehör, synes platsen för den i stycket givna hänvisningen icke vara lyckligt

vald. Bättre torde vara att denna, på lämpligt sätt omredigerad, fogas till bestämmelserna

i 62 § om den ordning i vilken de särskilda slagen av gäldenärs

tillgångar skola gå i mät.

Även om lagrådets hemställan att i de föreslagna nya stadgandena i sjölagen

uttrycket fartygsägare måtte utbytas mot redare icke vinner beaktande,

synes det mindre egentligt att i hänvisningen bruka förstnämnda beteckning,

enär anstånd som här omförmäles jämväl kan komma exempelvis utrustare till

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 9h käft. (Nr 113.)

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj ds proposition nr 113.

godo. Med hänsyn till att hänvisningen fått sin plats i utsökningslagens

4 kap., lärer ordet verkställighet böra utbytas mot utmätning.

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella

konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa

gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Lagrådet:

Ur 1 § bör uteslutas vad som säges om förordnande enligt 28 § utsökningslagen,

enär ju sådant förordnande ej kan meddelas beträffande annan egendom

än fast.

Huruvida utländskt fartyg besväras äv inteckning eller annan säkerhetsrätt

torde i allmänhet bliva upplyst först genom gravationsbevis från den utländska

registreringsmyndigheten. Det vill därför synas som borde hänvändelse till

denna myndighet ske så snart fartyget hör hemma i konventionsstat, men ej

heller eljest.

Utrikesdepartementets uppgift i det fall som avses i 2 § torde böra utvidgas

att gälla införskaffande av gravationsbevis rörande fartyget.

Därest, i enlighet med vad tidigare förordats, 39 § lagen om inteckning i

fartyg får med sitt föreslagna nya innehåll bilda första paragrafen i nu förevarande

lag, underlättas den redaktionella förbättring av dennas text som synes

önsklig och vilken bl. a. bör avlägsna den oegentligheten att till 39 § hänvisas

såsom om där vore tal om blott ett register.

Lagens rubrik torde böra förkortas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 81 § första stycketjkonkurslagen.

Lagrådet:

Av 81 § konkurslagen, jämförd med 82 och 83 §§, lärer tydligt framgå —

vad ock förarbetena bestyrka — att arvode till rättens ombudsman och förvaltare

icke må såvitt på panthavares rätt inverkar utgå ur panten i vidare mån

än det utgör skälig ersättning för besvär med vård och realisation av panten.

Sådan ersättning måste å andra sidan anses ingå i de sjöpanthavarnas gemensamma

kostnader för fartygs bevarande och åvägabringande av dess försäljning,

vilka i sjöpanträttskonventionens art. 2 och i den föreslagna 267 § sjölagen

tillförsäkras bästa rätt. En annan tolkning, som skulle innebära antingen

skyldighet för konkursfunktionärerna att utföra det ifrågavarande arbetet

utan ersättning eller ock att — i strid mot den i förevarande paragraf

fastslagna grundsats — kostnaden finge bäras av oprioriterade borgenärer i

konkursen utan motsvarande nytta för dem, vore nämligen föga rimlig.

Det hemställes alltså att förevarande lagförslag måtte få förfalla.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 113.

163

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kung!,. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist.

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och cliefcn

för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Thyrén, lagrådets den 3 oktober 1927 avgivna utlåtande angående de till lagrådet

den 3 juni 1927 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg;

4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökning slag en;

5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen

den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om sjöpanträtt och f artyg shy potek; samt

6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad först angår förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, bär

jag i 8 § i enlighet med vad av lagrådet ifrågasatts och då ändring av gällande

rätt i detta avseende av konventionerna påkallas blott såvitt angår ansvaret

för lots, låtit företaga sådan omarbetning, att beträffande andra iin

befälhavare, besättning och lots den fordran för inträde av redareansvar alltjämt

vidhålles, att arbetsförrättning i fartygets tjänst utförts på redares eller

befälhavares uppdrag.

De i förslagets 70—82 §§ intagna bestämmelserna har jag lika med lagrådet

ansett med hänsyn till deras nära samband med reglerna om sjöpanträtt böra

sättas närmast före dessa och alltså erhålla paragrafnumren 254—266. För

överskådlighetens skull hava bestämmelserna upptagits som ett särskilt kapitel,

det tionde, i sjölagen. Motsvarande förfaringssätt är visserligen icke för närvarande

möjligt i Danmark och Norge, enär de nordiska försäkringsavtalskommittéernas

förslag till lagstiftning rörande försäkringsavtal där ännu ej

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

KungT, Maj:ts proposition nr 113.

upphöjts till lag och på grund härav tionde kapitlet sjölagen i dessa länder ännu

är gällande. Att, såsom de delegerade föreslagit, infoga ifrågavarande bestämmelser

i fjärde kapitlet sjölagen eller att, på sätt ock varit under övervägande,

upptaga dem i en fristående lag, kan näppeligen anses från lagtekniska

synpunkter fullt tillfredsställande. För min del kan jag så mycket mindre tveka

att tillstyrka bestämmelsernas införande i sjölagen å det förra tionde kapitlets

plats som jag utgår från att i Danmark och Norge en motsvarande anordning

kommer under prövning i samband med behandlingen av lagstiftningen

om försäkringsavtal.

Då, såsom lagrådet vid 71 § i förslaget anmärkt, det torde vara mindre lämpligt

att på ett enstaka ställe i sjölagen använda uttrycket kronor med tillägg

’i guld’, men å andra sidan bestämmelser, som tillgodose vad med tillägget

åsyftats, icke böra saknas, har jag i förslag till särskild lag med rubriken ''lag i

anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande

begränsning av redareansvaret’ låtit utarbeta stadgande för det fall, att, på sätt

i § 72 regeringsformen är föreskrivet, undantag skulle medgivas riksbanken

från skyldighet att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld

efter deras lydelse. Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till lagrådets

uppfattning att rätten att njuta betalning ur det särskilda ansvarsbeloppet av

etthundrafyrtiofem kronor för ton borde tilläggas allenast den, som blivit

lidande på grund av fel eller försummelse av befälhavare, besättning, lots eller

annan i fartygets tjänst. Ehuru jag lika med lagrådet finner konventionen

på denna punkt något oklar, har jag nämligen ansett en dylik begränsning mindre

rimlig och därför icke böra antagas vara i konventionen avsedd.

Lika med lagrådet har jag ansett det i 72 § i förslaget förekommande stadgandet

böra nedflyttas efter de bestämmelser, som upptagits i dess 73 och

74 §§''

Åt den mot 73 § i förslaget svarande bestämmelsen i det blivande tionde

kapitlet, dess 256 §, har givits sådan avfattning, att som lagrådet hemställt

bestämmelsen i 1 första stycket kommer att avse alla fordringar, vilka härflyta

från ett av olyckshändelse orsakat gemensamt haveri, även om de uppstått efter

ankomsten till första hamn.

Vad av lagrådet i förtydligande syfte föreslagits beträffande 75 § i förevarande

förslag har jag ansett böra iakttagas.

Beträffande 77 § i det remitterade förslaget har en ledamot av lagrådet

ifrågasatt, att dispasch alltid skulle äga rum, då tvist uppstode om gränsen

för den ansvarighet, som ålåge redaren, eller fråga uppkomme om fördelning

av visst ansvarsbelopp mellan särskilda fordringsägare, dock att undantag

möjligen borde i förstnämnda hänseende göras för det fall, att fråga om bestämmande

av gränsen för ansvarigheten uppkomme i mål mellan en fordringsägare

och redaren samt tillika vore uppenbart, att annan fordringsägare ej funnes,

- som ägde njuta betalning ur samma ansvarsbelopp som den förre. Såsom skäl

härför har anförts dels att även det allmänna har ett visst intresse av att icke

i olika avgöranden ansvarigheten bestämmes till belopp, som icke överensstämma,

dels ock att därigenom skulle beredas okända sakägare tillfälle att giva

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:is proposition nr ) 13.

165

sig tillkänna. Ehuru jag anser dessa skäl synnerligen beaktansvärda, har

jag dock lika med lagrådets övriga ledamöter icke funnit dem tillräckliga för

att tränga förslagets ståndpunkt. De fördelar, som onekligen skulle vinnas

genom att i det stora hela göra dispasch obligatorisk, torde nämligen icke

kunna fullt uppväga den omgång och de kostnader, som måste bliva därmed

förenade.

I enlighet med vad av lagrådet beträffande 79 § hemställts har paragrafen

jämkats dels sa att redaren blir fri från ansvarighet, även då han verkställt

betalning enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch och det må antagas, att

lian, da denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning

kunnat få kunskap om motpartens fordran, dels ock så att hänsyn

tagits även till det fall, att ett belopp, som bort delas mellan likaberättigade

borgenärer, i sin helhet uppburits av en.

Bestämmelserna i 11 kap. om sjöpanträtt hava såsom lagrådet föreslagit

uppdelats i tre grupper med var sin underrubrik.

Då såsom en ledamot av lagrådet framhållit det kan ifrågasättas, om ej uttrycket

i panträttskonventionen art. 2 1 :o ’rättsvårdsavgifter, som tillkomma

staten , innefattar mera än sådana avgifter, som avse fartygets försäljning,

köpeskillingens fördelning och bevarande av fartyget i avbidan på en försäljning

i borgenärernas gemensamma intresse, har jag ansett sagda uttryck icke

kunna uteslutas ur 267 § 1.

På sätt lagrådet hemställt, har 270 § nedflyttats efter 271 §. och den i paragrafen

uttalade rättsregeln har anknutits till sådan köpeskillingsfördelning, som

äger rum i exekutiv ordning. Härmed har emellertid ej åsyftats att uttala, att

rättsregelns tillämplighet är begränsad till sådan fördelning.

Då, på sätt i sjölagskommitténs betänkande under den mot 273 och 274 §§

i förslaget svarande 275 § framhålles, det i där avsedda fall ligger närmast

att låta bevisbördan åligga den förorättade borgenären, under det att, såsom i

motiven till det nu föreliggande förslaget betonas, redaren bör anses skyldig

att i det i 79 § upptagna fall åtminstone göra antagligt, att lian, när betalningen

erlades, icke med företagande av vederbörlig undersökning kunnat få kunskap

om den andres fordran, kan jag icke helt biträda lagrådets uttalande, att

giltiga skäl saknas till de olikheter, som föreligga mellan reglerna i det remitterade

förslaget 79 § samt andra och tredje styckena av 273 §. För vinnande

av större enkelhet och överensstämmelse med det danska förslaget har jag

emellertid ansett mig kunna föreslå en bestämmelse av det innehåll, som sistnämnda

förslag upptager.

Vad lagrådet beträffande 278 § sjölagen tillstyrkt med hänsyn till 54 § i

den efter förslagets tillkomst utfärdade lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

har vid den nu företagna överarbetningen vunnit beaktande, liksom ock

lagrådets hemställan, att 29 § i nyssnämnda lag borde föranleda, att i 283 och

284 §§ för preskriptionsavbrott icke krävdes viss form utan blott att talan

i laga ordning anhängiggjorts.

I 279 § har den från gällande lag upptagna hänvisningen till 277 § uteslutits.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Vad lagrådet i redaktionellt hänseende erinrat har i allmänhet vunnit beaktande

beträffande detta liksom övriga förslag.

Beträffande de övriga förslagen må förutom det nyss sagda nämnas, att

såsom lagrådet förordat den föreslagna 39 § i fartygsinteckningslagen flyttats

till den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen

om sjöpanträtt och fartygshypotek, varjämte den i förslaget till ändrad lydelse

av 66 § utsökningslagen upptagna hänvisningen överförts till 62 § samma

lag. Ur förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen

om sjöpanträtt och fartygshypotek har uteslutits hänvisningen till 28 § utsökningslagen,

varjämte hänvändelse till utländsk registreringsmyndighet föreslagits

skola ske, så snart fartyget hör hemma i konventionsstat. Med hänsyn

till vad av lagrådet anförts beträffande förhållandet mellan 81—83 §§ konkurslagen

samt panträttskonventionens art. 2 1 :o har jag ansett mig kunna underlåta

att föreslå ändring av 81 § första stycket konkurslagen.

Tilläggas må slutligen, att skriftligt meningsutbyte ägt rum med de delegerade

för Danmark, Finland och Norge i syfte att vinna enhetlighet i fråga om

lagtextens slutliga avfattande.»

Föredraganden uppläser härefter de överarbetade förslagen samt hemställer,

att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kung], Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271293

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1928:47 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa dela a1 i texten
  2. Rskr. 1928:195 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa ''delar av sjölagen m. m. a1 i texten
  3. 1LU 1928:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. s. 1 i texten