Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, m. m
164 sidor, varav 144 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 144 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:113, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
1
Nr 113.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av sjölagen, m. m.; given Stockholms
slott den 24 februari 1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;
3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om
inteckning i fartyg;
4) lag om ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen;
5) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention
rörande begränsning av redareansvaret; samt
6) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella konvention
rörande sjöpanträtt och fartygshypotek.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. TF. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 9-k höft. (Nr 118.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av sjölagen.
Härigenom förordnas, att sjölagen skall sålunda ändras, att dels 6 kap.
och 222 § upphöra att gälla, dels ett tionde kapitel införes med nedan upptagna
lydelse, dels ock 11 kap. samt 7, 8, 9, 188, 216, 220 och 224 §§ —
188 § i nedan angivna del — erhålla följande ändrade lydelse:
7 §■
Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan
begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ingår eller
ådrager sig med avseende å fartyget.
8 §•
För skada, som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom
fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare redaren ansvarig. Samma
lag vare, om eljest skada åstadkommes av någon, som, utan att tillhöra besättningen,
på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i
fartygets tjänst.
Yad redare sålunda nödgas utgiva äge han söka åter av den, som vållat
skadan.
9 §•
Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast
i förhållande till sin lott i fartyget.
188 §.
Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:
1. Gods och--- — nödiga åtgärder.
2. Master, segel---åtgärd föranledes.
3. Skada, som---störtsjöar avlopp.
4. Kostnad för---biträde anlitas.
5. Skada, som---gemensam fara.
6. Skada, som---att fortsättas.
7. Kostnad, som---uppenbar fara.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.
O
O
Till denna---skulle sluta.
Minskas lasten---vanligt sätt.
Särskilda kostnader — — — gemensamt haveri.
Utgift för--— haveri hänföras.
8. Skada och — — — varit avsett.
Såsom gemensamt — — — gemensamt haveri.
9. Skada, som---last utgives.
10. Kostnad för---dödas ställe.
11. Frakt, som — — — gemensamt haveri.
12. Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter,
vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision,
ränta och försäkringspremie å förskjutna medel ävensom förlust, uppkommen
genom prisskillnad å gods, som till medels anskaffande måste i
nödhamn försäljas.
13. Arvode till---rörande angelägenheter.
14. Kostnad för---haverifördelningen (dispasch).
216 §.
Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som
skall gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag gäldas
av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.
220 §.
Stöta fartyg samman med varandra, så att därav uppstår skada å det ena
fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen
orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och
förlust, som därav kommer.
År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de skyldiga
deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse sidor
begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon
viss fördelning, ersätte vardera parten hälften av skadan.
För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga
ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera
än vad enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det
överskjutande hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som
tillkommer ersättningen; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast
var för sin del av ersättningen.
Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall rätten
taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgav överläggning eller icke.
224 §.
Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods
eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid
bärgningen medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan
bärgning skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid
deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat förbud
av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av
annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.
Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer
i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön,
med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.
Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av
fartyg eller något, som hört till fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods eller
något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare
ej personligen.
Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas
av domstol.
TIONDE KAPITLET.
Om begränsning av redareansvaret.
254 §.
Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger,
vare begränsad vad angår:
1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller
annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last,
som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods
av vad slag det vara må;
2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada,
tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller försummelse
av någon, som utför arbete i fartygets tjänst;
3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel
eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget,
icke blivit behörigen fullgjort;
4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga
eller ofullständiga uppgifter;
5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktelser,
som med denna sammanhänga;
6. bärgarlön;
7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;
8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets
hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets
bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
o
härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans
början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden givit
särskilt bemyndigande eller godkännande.
Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal
med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser ej
heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med
mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen förelupit
vid navigeringen eller det nautiska bandbavandet av fartyget.
255 §.
Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets
värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses,
må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor för ton av
fartygets dräktigbet.
I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person,
svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor för ton av fartygets
dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits.
Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet flera gånger
framgår av 256 och 259 §§.
256 §.
Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas sålunda:
1.
Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter
fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordringar,
som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankomsten till
hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri.
Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i samband
med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna
minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med
den föregående händelsen.
Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffande
fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter fartygets
tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat.
2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga uppgifter
i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräknas
värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den ort,
där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar och
fordringarna härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter
fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar.
3. För alla Övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd
vid resans slut.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
257 §.
För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med:
1. tio procent av värdet vid resans början;
2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å
fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta.
258 §.
Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet
fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.
259 §.
Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i
samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad
där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas, njute
de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter den förmånsrätt,
som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare
beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka fartygets
värde i en och samma hamn är bestämmande.
De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och
samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola
jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 § andra
stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte övriga
borgenärer efter ty ovan sägs.
260 §.
Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra
erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, om
storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.
261 §.
Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat,
eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare, må
saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hemort
eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.
Dispaschören åligger att genom kungörelse som tre gånger införes i allmänna
tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på
ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att inom
viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta
nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören
i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av
gemensamt haveri är stadgat i 214 §.
Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre
borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutande
till dispaschör.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
262 §.
Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran,
beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla
ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande mot
samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma
ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att säkerheten
avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp eller är
särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan därav i
hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma efter omständigheterna,
med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvarsbeloppet
ej må krävas.
263 §.
Har redaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär
äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till vidare
betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betalningen
erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch, när
denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning
kunnat få kunskap om den andres fordran.
Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,
svare därmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap,
när han erhöll betalningen.
264 §.
I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren
det äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egendom
än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt
åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget och
fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. År sådant förordnande
ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på begäran
medgiva anstånd, varom nu sagts.
265 §.
Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbortfraktare
av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att
nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är redare,
är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.
266 §.
Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler
än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande
regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främmande
staten.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ELFTE KAPITLET.
Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.
I.
Om sjöpanträtt.
Om sjöpanträtt i fartyg1 och frakt.
267 §.
Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:
1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och kostnader i fordringsägarnas
gemensamma intresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande
intill försäljningen och för köpeskillingens fördelning; tonavgifter, fyr- och
håkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma
slag; kostnader för lotsning och för bevakning och bevarande av fartyget,
sedan det inkommit i sista hamn;
2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som tillkommer å fartyget anställd
person på grund av tjänsteavtal med redaren eller befälhavaren;
3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;
4. ersättning för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning för
skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning för skada å
passagerare, befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning på
grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats;
5. fordran, som grundar sig därpå, att befälhavaren i denna sin egenskap
utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn
till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande kräves, även om
befälhavaren var redare och evad fordringen tillkommer honom, dem som
lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete eller försträckt penningar,
andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa
sålt för fartygets behov; och
6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter.
268 §.
Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och redarens
fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit
å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets
tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet fartyg
kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.
Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten
för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning
eller haveribidrag för förlust av sådan frakt, dock att sjöpanträtt för fordran
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
9
på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp för alla resor under
den tid, samma tjänsteavtal gäller.
Sjöpanträtten omfattar tillika redarens fordran å ersättning för bärgning
som utförts under resan, med avdrag för vad därav må tillkomma befälhavare
eller besättning. Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår
till redaren på grund av tagen försäkring.
269 §.
Borgenär, som för sin fordran bar sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute
betalning ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken,
för den i 267 § 6 nämnda fordran dock först efter de fordringar,
som avses i 17 kap. 3 § första och andra styckena nämnda balk.
Hava i 267 § avsedda fordringar uppstått under samma resa, äge de rätt
till betalning i den nummerordning, i vilken de i samma § äro nämnda.
Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta
lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under
3 och 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest
skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.
Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför
dem, som härleda sig från en tidigare, dock att beträffande de i 267 § 6
nämnda fordringar vad sålunda stadgas skall gälla allenast sådana inbördes
och att, där ett och samma tjänsteavtal avser flera resor, fordringar på
grund av detsamma skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa,
njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.
270 §.
Försäljes fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som
för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,
men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter
blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget,
men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen.
Övergår eljest fartyg i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar,
som nämnas i 267 §.
271 §.
Skall egendom, vari sjöpanträtt äger rum, utmätningsvis försäljas, äge
panträttshavarne, utan hinder av vad om begränsning av redareansvaret är
stadgat, bevaka sina fordringar till fulla beloppet; njute dock ej utdelning
utöver det belopp, som enligt nämnda stadganden skall högst utgå.
272 §.
Sjöpanträtt i frakt, i redarens övriga i 268 § nämnda fordringar och i
köpeskilling, varom i 270 § andra stycket sägs, må göras gällande så länge
beloppet är oguldet eller innehaves av befälhavaren eller redarens agent.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Har beloppet efter det redaren försatts i konkurs influtit till konkursboet,
äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet bäftade, så långt detsamma
förslår erhålla utdelning i konkursen med den förmånsrätt, som
skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.
273 §.
Har redaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och gällde däri sjöpanträtt
för fordran, för vilken han häftade allenast med fartyget och frakten,
vare redaren för samma fordrans betalning personligen ansvarig, dock icke
utöver det uppburna beloppet.
Vad i 263 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.
274 §.
Har äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling övergått till utländsk
man och upphörde i följd därav sjöpanträtt i fartyget för fordran, för
vilken förre ägaren häftade allenast med fartyget och frakten, vare denne
för fordringens betalning personligen ansvarig, dock icke utöver det värde,
fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.
Vad i 263 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.
275 §.
Vad i detta kap. stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall
äga tillämpning jämväl vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan
än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre
förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling
och fordringsägaren icke är i god tro.
Om sjöpanträtt i inlastat gods.
276 §.
Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:
1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri
eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått
förbindelse eller trätfat annan åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran
för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods,
som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och
3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppehåll
vid lastning eller lossning.
Här upptagna fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset
framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken, och sig
emellan i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar,
som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt,
var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 1 och 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
11
nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall
den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.
277 §.
Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares
förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov,
upphöre sjöpanträtten i godset.
Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i
den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men
borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
278 §.
År lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat eller
skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller
för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava
sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkommande
ersättning.
Ersättning, som utgår till lastägaren på grund av tagen försäkring, häfte
icke i pantens ställe.
279 §.
Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i
278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.
Har sådant belopp efter det lastägaren försatts i konkurs influtit till konkursboet,
galle vad i 272 § stadgas.
Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om dennes ansvarighet
för fordrans betalning lag, som i 273 § för redare stadgas.
280 §.
Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran,
till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för
den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen;
enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han
eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen,
när lossningen skedde.
Gemensamma bestämmelser.
281 §.
Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens
hela belopp.
282 §.
Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin
fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning
ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är
fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att
nyttja det till sjöfart för egen räkning.
283 §.
Sjöpanträtt upphöre, om talan icke i laga ordning anhängiggöres:
1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra olyckshändelser
och för skada å person — inom ett år från den dag, skadan timade;
3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga
rum;
4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 avses — inom
sex månader från det fordringen tillkom;
5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar —
inom ett år från det fordringen tillkom;
6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning.
I 267 § 2 avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på grund av
tjänsteavtal skola icke anses enligt stadgandet under 6 förfallna till betalning
på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.
Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare
så ansett, som om den blivit genom talan bevakad. II.
II.
Om preskription av fordran i
284 §.
Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begränsad
eller obegränsad, om talan icke i laga ordning anhängiggöres:
1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas
i 223 a § — inom två år från den dag, skadan timade, samt, vad
angår fordran å utbekommande av belopp som någon jämlikt bestämmelsen
i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning
varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv utgivits;
3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga
rum;
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
13
4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kostnad,
som skall fördelas efter enahanda grand — inom ett år från dispaschens
dag.
Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller
för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det
inlastade godset, upphöra fordringen, om talan icke i laga ordning anhängiggöres,
för fordran å ersättning inom två år från den dag, skadan timade,
och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.
Här borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till redare, lastägare eller
annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger ram, vare sådan rätt honom
öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.
Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare
så ansett, som om den blivit genom talan bevakad.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Hittills gällande
lags bestämmelser angående tid, inom vilken betalning för fordran skall
sökas, skola dock tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens
ikraftträdande och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas.
Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild författning
finnes stridande mot dess bestämmelser upphöra att gälla och
hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, anses
gälla den nya bestämmelsen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 17 kap. bandelsbalhen.
Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 3 § handelsbalken skall erhålla
nedan angivna ändrade lydelse, dels ock att 17 kap. 5 § tredje stycket samma
balk skall upphöra att gälla.
3 §•
Har någon lös pant i händer; njute han därutur betalning framför alla
andra.
Den, som för sin fordran har inteckning i fartyg, äge ock samma förmånsrätt
i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt för ränta, som
före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande är
upplupen, för längre tid än tre år. År fartyget intecknat för fleres fordringar,
äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt inteckning
samma dag, äge lika rätt.
Därnäst äge hantverkare i det gods, som hos honom kvar är, förmånsrätt
för arvode å godset.
Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt att
den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda förmånsrätt,
som i tredje stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds eller
jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet för
fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom stadgas.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Den må dock ej
lända till försämring av förmånsrätten för fordran, som dessförinnan tillkommit,
och förmånsrättstvister, som då äro anhängiga, skola bedömas enligt
äldre lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
15
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg.
Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg skall upphöra att gälla och att 13 och 27 §§ samma lag skola erhålla
följande ändrade lydelse:
13 §.
Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jämväl fartygets
tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller
å maskindrivet fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.
27 §.
Är fartyg intecknat för fordran och övergår i annat fall än i 20 § sägs
äganderätten till fartyget genom frivillig överlåtelse till utländsk man, eller
överlåtes å utländsk man så stor lott i sådant fartyg, att detta jämlikt 1 §
sjölagen ej må såsom svenskt anses, vare, om panträtten i fartyget därigenom
upphör, överlåtaren med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan
ansvarighet ej förut ålåg honom; och må, evad avtal om förfallotiden gjort
är, beloppet genast hos överlåtaren utsökas. Äro flere delägare i fartyget,
vare de, som i överlåtelsen tagit del eller därtill samtyckt, en för alla och
alla för en ansvariga för den intecknade fordringen, där de ej redan förut
voro till sådan ansvarighet förbundna; och vare fordringen genast emot envar
av dem förfallen till betalning.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
16
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
62 §.
Av gäldenärs tillgångar skola, där ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först lösören, därnäst fordran eller annan rättighet, som
kan överlåtas, och sist fast egendom. Sådana obligationer eller andra värdepapper,
vilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, skola i fråga om
ordningen för deras utmätande anses lika med lösören.
Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom för fordran, varför
utmätning skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären
hellre vill taga betalning ur annan egendom. Skall utmätning på en gång
ske för fleras fordringar, må borgenär, för vars fordran den fasta egendomen
sålunda häftar, ej för vad därur kan utgå till förfång för annan borgenär
taga betalning ur övriga tillgångar.
Hurusom med utmätning för fordran, för vars betalning redare står i begränsat
ansvar, kan komma att anstå såvitt angår annan egendom än fartyget,
frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen sjöpanträtt
åtnjutes, därom stadgas i nämnda lag.
73 §.
Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och
värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid
värderingen biträda.
Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befälhavaren
de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till
fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller
godset jämlikt 11 kapitlet sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden eller
innehaves fraktbeloppet av befälhavaren eller redarens agent eller är redaren
eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 268 eller 278 §
sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar, upp- -
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
17
bäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill förordnas.
Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, som det åligger att
gälda eller redovisa sådant belopp, förbud att utgiva något till annan än utmätningsmannen
eller sysslomannen.
150 §.
Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske
för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen,
eller ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är
till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i 110 § stadgade
grunder.
Till vilka belopp bevakning och utdelning må äga rum för fordringar, för
vilka redareansvaret är begränsat, därom stadgas i sjölagen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 samt.
94 Käft. (Nr 113.)
9
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag
till
Lag
i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention
rörande begränsning av redareansvaret.
Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade konventionen
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till
fart i öppen sjö, förordnas som följer.
År i den ordning grundlag föreskriver riksbanken befriad från skyldigheten
att med guld inlösa sina sedlar efter deras lydelse, skola, vid tillämpning
av 255 § sjölagen, där i kronor angivna belopp räknas efter kronor i
guld.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
19
Förslag
till
Lag
i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella konvention
rörande sjöpanträtt och fartygshypotek.
Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konventionen
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
sjöpanträtt och fartygshypotek, förordnas som följer.
1 §•
Har i enlighet med föreskrifterna i den stat, där utländskt fartyg hör
hemma, inteckning medgivits i fartyget eller fartyget satts i pant eller eljest
lämnats som säkerhet för fordran, och har inskrivning där skett i vederbörliga
offentliga register, skall sådan inteckning eller säkerhetsrätt jämväl här
i riket gälla, om den främmande staten biträtt den i Bryssel den 10 april
1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.
Övergår utländskt fartyg i svensk ägo eller inträffar eljest i avseende å
fartyget sådan förändring, att det jämlikt 1 § sjölagen skall såsom svenskt
anses, äge inteckningshavare eller den, som i fartyget har annan säkerhetsrätt
varom ovan sägs, genast njuta betalning ur fartyget, där han ej förbundit
sig att låta med betalningen anstå, ändå att sådan förändring timar.
Har han ej inom ett år från det fartyget blivit i fartygsregistret här i riket
infört genom stämning eller lagsökning krävt betalning, vare inteJkningen
eller säkerhetsrätten ej vidare gällande.
2 §•
Har utmätning skett av utländskt fartyg, hemmahörande i stat som biträtt
konventionen, eller har enligt 71 § konkurslagen äskats, att sådant
fartyg må utmätningsvis säljas, varde bevis om vad sålunda förekommit
tillika med de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras, ofördröjligen
genom förmedling av departementet för utrikes ärendena insänt
till den myndighet, som har att föra det i 1 § första stycket avsedda register.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
Skall försäljning ske av sådant fartyg eller av gods däri, varde underrättelse
därom tillställd sagda departement så tidigt, att auktionsförrättaren
må kunna, genom dess försorg, före auktionen erhålla gravationsbevis angående
fartyget.
Denna lag träder i kraft den dag Konirngen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 juni 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,
Almkvist, Lvberg.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Thyrén:
»De olikheter, som förefinnas mellan olika länders rätt, göra sig näppeligen
så starkt gällande på något annat område som på sjörättens. I öppen dag ligger
sålunda t. ex., att den praktiska betydelsen av ett om än så väl genomtänkt
system angående begränsning av redareansvaret är ringa i den internationella
samfärdseln, om det ej respekteras av främmande lands domstolar. Av största
vikt för innehavare av sjöpanträtt i fartyg, som går i internationell fart, är
tydligen likaledes, att densamma medför verkan internationellt.
Den iver, varmed man strävat att unifiera sjörätten, är därför naturlig, och
de resultat, vilka sålunda kunna nås, i hög grad ägnade att väcka tillfredsställelse
i samma mån som en verklig enhet kan vinnas mellan olika rättssystem,
utan att därigenom bestående rättsvärden av vikt behöva offras.
På insikt om betydelsen av att vinna enhetlighet på sjörättens område berodde,
såsom ofta framhållits, på sin tid utarbetandet av för de skandinaviska
länderna i det hela med varandra överensstämmande sjölagar. Av samma uppfattning
leddes ock på sin tid de svenska statsmakterna vid införlivandet med
vår rätt av 1910 års konventioner om fartygs sammanstötning samt om assistans
och bärgning.
Ett ojämförligt viktigare steg mot sjörättens internationalisering har emellertid
numera tagits genom konventionen rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för
ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och
fartygshypotek.
De svårigheter, man måst övervinna för att komma fram till enighet på dessa
områden, hava på grund av de stora olikheterna mellan de skilda ländernas
rättssystem varit mycket betydande. Bakom konventionerna ligga internationella
förhandlingar, som sträcka sig tillbaka ända till år 1885. Liksom
beträffande konventionerna om sammanstötning och om bärgning har även med
22
Kungl. Mai:ts proposition nr 118.
avseende å nu ifrågavarande konventioner den internationella sjörättsföreningen,
Comité maritime international, nedlagt betydande arbete för åstadkommande
av fast underlag för frågornas slutliga lösning. Sedan dessa frågor gång
efter annan varit föremål för ingående behandling inom föreningen, antogos vid
dess möte i Venedig 1907 slutliga förslag, därvid uttalades att dessa bildade
en antaglig kompromiss med hänsyn till de existerande lagstiftningarna och de
olika intressen, som krävde beaktande, samt borde antagas som internationell
lag. Tillika hemställdes, att genom den belgiska regeringens försorg en diplomatisk
konferens måtte sammankallas för prövning av omförmälda utkast, så
att dessa skulle kunna bliva internationellt antagna.
På inbjudan av den belgiska regeringen hava därefter ombud för ett stort
antal sjöfartsidkande stater, däribland Sverige, sammanträtt till diplomatisk
konferens i Bryssel, första gången 1909 samt därefter 1910, 1913, 1922, 1923
och 1926. Som ett av dessa konferensers arbetsresultat föreligga ifrågavarande
konventioner.
Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas
till fart i öppen sjö, är numera undertecknad av Argentina, Belgien, Brasilien,
Danmark, fria staden Danzig, Estland, Frankrike, Italien, Japan, Lettland,
Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Serbokroatoslovenska Staten, Spanien, Storbritannien
och Ungern. Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek åter har undertecknats
av Belgien, Frankrike, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten,
Storbritannien, Tyskland och Ungern.
Såsom jag redan antytt, hava på grund av de stora olikheter, som på dessa
områden förefinnas mellan de olika ländernas rättssystem, betydande svårigheter
mött att åstadkomma enighet. Det har å alla håll krävts vilja att så långt
som möjligt se bort från mindre väsentliga uppfattningar i den nationella rätten
för att nå en kompromiss. De kontinentala staterna hava sålunda t. ex. i
viss utsträckning måst uppgiva det hittillsvarande sambandet mellan ansvarighetens
begränsning och sjöförmögenheten, under det att å andra sidan England
måst med sin rätt införliva sambandet med sjöförmögenheten i en omfattning,
vilken tidigare varit för den engelska rätten okänd. På samma sätt har beträffande
frågan, när ansvarsbegränsning bör inträda, hänsyn måst tagas till såväl
engelsk som kontinental uppfattning. Likaså bär beaktande måst skänkas ej
blott åt det i t. ex. de skandinaviska länderna starkt understrukna behovet av
skydd genom sjöpanträtter, utan även åt det i andra länder, t. ex. Nederländerna,
maktpåliggande önskemålet att bereda fartygsinteckningarna ett förbättrat
rättsläge. Förhandlingarna hava, som det sagts, måst föregå »dans un esprit
d’extréme conciliation».
På grund härav ligger det i sakens natur, att konventionernas bestämmelser
i vissa avseenden för varje land medföra förändringar, som sedda isolerade för
detsamma måste te sig såsom mindre önskvärda. Även om nu förevarande konventioner
lärer emellertid gälla vad på sin tid av dåvarande chefen för justitiedepartementet
inför Kungl. Maj:t anfördes beträffande sammanstötnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
23
och bärgningskonventionerna, att även om de i vissa avseenden medförde måhända
mindre önskvärda förändringar i vår rätt, de näppeligen kunde föranleda
betänkligheter av den art, att dessa i någon mån uppvägde fördelarna
av att genom anslutning till konventionerna vinna gemensamhet i förevarande
delar av sjörätten med de stora sjöfartsidkande nationerna och önskvärdheten
att bidraga till det betydelsefulla steg mot sjörättens internationalisering,
som konventionernas definitiva genomförande innebure.
För att ratifikation av nu ifrågavarande konventioner för Sveriges del må
kunna ske erfordras emellertid åtskilliga ändringar i vår gällande rätt, liksom
förhållandet är även i Danmark, Finland och Norge. Sedan inom departementet
utarbetats förberedande, motiverade förslag till sådana ändringar, inbjöd
på grund härav Kungl. Maj:t under erinran om den överensstämmelse, som råder
mellan de nordiska ländernas rättsregler på sjörättens område, och det
samarbete, som under senare år ägt rum i fråga om reformer inom detta rättsområde,
de danska, finska och norska regeringarna att genom representanter
deltaga i en konferens för vidare behandling av de upprättade förslagen. Till
Sveriges delegerade vid konferensen utsågos dåvarande revisionssekreteraren,
numera häradshövdingen Algot Bagge och hovrättsrådet juris doktorn Hugo
Wikander.
Med skrivelse den 26 nästlidna mars hava nämnda delegerade såsom resultat
av sitt arbete överlämnat av motiv åtföljda förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;
3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg;
4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen;
5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen
den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek; och
6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.»
Föredraganden uppläser därefter dessa förslag, vilka jämte motiv, de delegerades
skrivelse, ifrågavarande konventioner och översättning därav samt parallelltexter
finnas såsom bilaga fogade till detta protokoll.
Sedan föredraganden därefter erinrat att, sedan de delegerade avgivit
berörda förslag, tionde kapitlet sjölagen upphävts genom lag den 8 april 1927
(nr 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal och lag samma dag
(nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister samt att i följd
härav föreslagna ändringar i nämnda kapitel förfallit, hemställer föredraganden,
att över förslagen i övrigt lagrådets yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgrcn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
FÖRSLAG
TILL
LAG OM ÄNDRING I VISSA
DELAR AV SJÖLAGEN M. M.
avgivna av inom Kungl. Justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
27
Till KONUNGEN.
Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förberedande motiverade förslag
till de ändringar i sjölagen och andra författningar, som påkallas i händelse av
Sveriges biträdande av konventionen den 25 augusti 1924 rörande fastställande
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och av konventionen
den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek, inbjöd Eders Kungl. Maj :t under erinran
om den överensstämmelse, som råder mellan de nordiska ländernas rättsregler
på sjörättens område, och det samarbete, som under senare år ägt rum i
fråga om reformer inom detta rättsområde, de danska, finska och norska regeringarna
att genom representanter deltaga i en konferens för vidare behandling
av de upprättade förslagen, därvid även kunde komma under behandling övriga
föreliggande förslag till internationella överenskommelser på sjörättens område.
Denna konferens hölls med början i Stockholm den 11-—17 oktober 1926 och
med fortsättning i Oslo den 14—24 januari innevarande år. I konferensen deltogo,
förutom efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande undertecknade, för
Danmark professorn Kr. Sindballe, för Finland f. d. förvaltningsrådet A. Lindberg
samt för Norge hojesteretsassessorn E. Alten, varjämte under sammanträdet
i Oslo vid dryftandet av rent praktiska spörsmål närvoro direktörerna G.
Henriksen och J. Jantzen.
Under konferensen har med undantag för de processuella bestämmelserna i
77 § och preskriptionsreglerna i 284 § enighet i allt väsentligt uppnåtts mellan
samtliga delegerade angående de ändringar i sjölagarna, som ett biträdande av
ovannämnda två konventioner skulle medföra, varjämte jämväl beträffande de
ändringar, som påkallas i författningar, vilka icke äro föremål för skandinavisk
lagstiftning, överläggning ägt rum för vinnande av överensstämmelse även
i detta avseende så långt möjligt är.
Såsom resultat av vårt arbete få undertecknade härmed för Eders Kungl.
Maj:t i underdånighet framlägga av motiv åtföljda förslag till:
1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;
3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg;
4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen;
5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen
den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek; och
6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.
Översättning av ifrågavarande konventioner jämte vid deras undertecknande
förda protokoll bifogas jämväl.
Tryckning av sammanställning av de särskilda texterna till de svenska, dan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
29
ska och norska förslagen till ändringar i sjölagen företages för närvarande i
Oslo genom den norska regeringens försorg. Särskild finländsk lagtext ingår
däremot icke i sammanställningen, då den finska regeringens delegerade förklarat
sig dels helt ansluta sig till innehållet i den svenska lagtexten, dels på
grund av den finska sjölagens beskaffenhet och uppställning komma att föreslå
införlivandet med finsk rätt av de nya reglerna genom särskild lag utanför
sjölagen, upptagande innehållet i det svenska förslaget.
Underdånigst
ALGOT BAGGE. HUGO WIKANDER.
Stockholm den 26 mars 1927.
opaginerad Kontrollera mot PDF
LAGFÖRSLAG.
Förslag
till
Lag
om ändring i yissa delar av sjölagen.
Härigenom förordnas dels att överskriften till 4 kapitlet sjölagen skall erhålla
lydelsen »Om begränsning av redareansvaret» och att 70—82 §§ skola
erhålla nedan angivna lydelse, dels att 6 kapitlet och 222 § skola upphöra att
gälla, dels ock att 7 §, 8 § 1 stycket, 9 §, 188 § 12 punkten, 216 §, 220 § 3 stycket,
224 §, 230 § 2 stycket, 256 § 4 punkten, överskriften till 11 kapitlet samt
267—284 §§ skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse.
ANDRA KAPITLET.
Om redande i fartyg.
7 §■
Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan
begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ådrager sig med
avseende å fartyget.
8 § 1 stycket.
Redare vare ansvarig för skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten
åstadkommes av befälhavare, besättning, lots eller annan, som utför arbete i
fartygets tjänst.
9 §■
''Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast
i förhållande till sin lott i fartyget.
FJÄRDE KAPITLET.
Om begränsning av redareansvaret.
70 §.
Den ansvarighet, fartygs ägare ådrager sig, vare begränsad vad angår:
1. ersättning till tredje man för skada å person eller egendom, som orsakats
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
31
till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av befälhavare, besättning,
lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst;
2. ersättning för skada å person, vilken utför arbete i fartygets tjänst,
å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring,
samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må;
3. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga
eller ofullständiga uppgifter;
4. ersättning för skada, som under fullgörande av ett avtal orsakats genom
fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet
av fartyget;
5. skyldighet att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och fullgöra vad
i sådant fall åligger fartygsägare;
G. bärgarlön;
7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;
8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren
i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med
hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen
kräves, med mindre detta orsakats av att fartygets proviantering eller
utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig
eller ock fartygsägaren till förpliktelsen givit särskilt bemyndigande
eller godkännande.
Vad ovan är stadgat om begränsning av ansvarigheten äge dock ej tillämpning
beträffande förpliktelse, som uppkommit till följd av fel eller försummelse
av fartygsägaren eller som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller
andra personer i fartygets tjänst.
Har den, som äger fartyget eller del däri, övertagit dess förande, äge han
ej åberopa begränsningen av ansvarigheten för fel och försummelse, med mindre
felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet
av fartyget eller ock begåtts av andra personer, som utföra arbete i
fartygets tjänst.
71 §.
År ansvarigheten begränsad, svare fartygsägaren icke med högre belopp än
fartygets värde med tillägg av de i 74 § nämnda belopp. I de fall, som i 70 §
1 5 punkterna avses, ma ansvarigheten ej heller överstiga 145 kronor i guld
för ton av fartygets dräktighet.
I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada
till kropp eller hälsa, svare dock fartygsägaren intill ett belopp av 145 kronor
i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i 1 stycket angivits.
72 §.
Med dräktighet skall i detta kap. förstås, beträffande maskindrivna fartyg
fartygets nettodräktighet ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av
nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten, samt beträffande andra fartyg
nettodräktigheten.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
73 §.
Fartygets värde skall för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet
beräknas efter fartygets tillstånd vid nedan angivna tidpunkter:
1. Vid sammanstötning eller annan händelse skall värdet beräknas efter
fartygets tillstånd vid ankomsten till första efter händelsen anlöpta hamn
beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och uppkommit
före ankomsten till hamnen, härunder inbegripna även de fordringar,
som grunda sig på ett avtal eller härflyta från ett av händelsen
orsakat gemensamt haveri.
Har före ankomsten till hamnen ny händelse, som icke står i samband
med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna lämnas
obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den föregående
händelsen.
Beträffande händelser, som må tima under fartygets uppehåll i hamnen,
skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i denna hamn efter
händelsen.
2. Föreligger ej fall, som i föregående moment avses, och angå fordringarna
lasten eller grunda de sig på oriktighet eller ofullständighet i konossementets
uppgifter, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i lastens
bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten
är bestämd till olika hamnar och skadan härrör av en och samma orsak,
värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa
hamnar.
Vad angår övriga fordringar skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd
vid resans slut.
74 §.
De belopp, som för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet
skola läggas till fartygets värde, äro:
1. 10 procent av fartygets värde vid resans början;
2. fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador
å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit
avhjälpta.
75 §.
Fordringar, som härröra av samma sammanstötning eller annan händelse,
njute ur det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet jämlikt 71 § 1 stycket
är beträffande dem begränsad, betalning under åtnjutande av den förmånsrätt,
som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare beträffande
fordringar, som ej härröra av sådan händelse, men för vilka fartygets
värde i samma hamn är bestämmande.
De, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa
i följd av samma händelse, skola jämte varandra njuta rätt till betalning ur det
särskilda belopp, som i 71 § 2 stycket för sådant fall bestämmes. Erhålla de
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
33
icke full betalning ur omförmälda belopp, njute de för återstoden av sina fordringar
jämte övriga fordringsägare, på sätt i 1 stycket sägs, betalning ur det
ansvarsbelopp, som där avses.
76 §.
Vill fartygsägaren komma i åtnjutande av begränsning av ansvarigheten,
ankomme på honom att föra bevis om fartygets värde vid de i 73 § och 74 §
1 punkten angivna tidpunkter samt om storleken av de belopp, som omförmälas
i 74 § 2 punkten, eller, då fråga är om begränsning till visst belopp för ton, om
fartygets dräktighet.
77 §.
Uppstår tvist om gränsen för den ansvarighet, som åligger fartygsägaren,
eller om fördelningen mellan fordringsägarna av det belopp, han är pliktig utgiva,
må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets
hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.
Dispaschören åligger att, när sådant hänskjutande äger rum, genom kungörelse
som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom
vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem,
mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas, att inom viss
förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt
ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören
i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri
är stadgat i 214 §.
Kostnaden för sådan dispasch vare fartygsägaren skyldig ersätta, med mindre
borgenär utan skälig orsak hänskjuta saken eller föranlett dess hänskjutande
till dispaschör.
78 §.
Har fartygsägaren i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten är begränsad,
till förebyggande av handräckningsåtgärd eller för att få förordnande
därom hävt ställt säkerhet för fulla beloppet av sin ansvarighet, vare säkerheten
att anse såsom ställd till förmån för alla dem, mot vilka samma begränsning
av ansvarigheten kan åberopas.
Är säkerheten ställd för lägre belopp än nyss är sagt eller hava flera säkerheter
ställts en efter annan, skola verkningarna därav, om parterna icke åsämjas,
så bestämmas, att gränsen för ansvarigheten ej må överskridas.
79 §.
Har fartygsägaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär
äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till
vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han, när betalningen
erlades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få
kunskap om den andres fordran.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 käft. (Nr 118.)
o
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare
med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde
kunskap, när han erhöll betalningen.
80 §.
I rättegång eller då utsökning sker i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten
är begränsad, må, då fartygsägaren det äskar, anstånd beviljas med
verkställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt
268 § sjöpanträtt åtnjutes, under så lång tid som må krävas för försäljning
av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna.
81 §.
Är underbortfraktare av ett fartyg eller den, till vilken fartygsägaren överlåtit
fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, ansvarig i fall, som
omförmälas i 70 §, skall vad i detta kapitel stadgas äga motsvarande tillämpning.
82 §.
Är i främmande stats lag i förhållande till svenskt fartyg begränsning av
ansvarigheten icke medgiven i fall, som i detta kap. avses, eller ock gränsen
för sådan ansvarighet satt högre än här ovan stadgas, äger Konungen förordna,
att motsvarande bestämmelser skola här i riket tillämpas gentemot fartyg,
som är hemmahörande i sådan stat.
SJUNDE KAPITLET.
Om haveri.
188 § 12 punkten.
Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter,
vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie
å förskjutna medel samt förlust, uppkommen genom prisskillnad
å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.
216 §.
Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall
gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 4 kap. här ovan. Skall haveribidrag gäldas
av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.
ÅTTONDE KAPITLET.
Om skada genom fartygs sammanstötning.
220 § 3 stycket.
För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga ansvariga
en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
35
enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande
hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersättningen
; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av ersättningen.
NIONDE KAPITLET.
Om bärgning.
224 §.
Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods
eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärgningen
medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärgning
skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett
bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat förbud
av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av annat
fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.
Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer i
nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med
mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.
Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas
av domstol.
Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av fartyget
eller något, som hört till fartyget, stadgas i 4 kap. här ovan. Har gods
eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare
ej personligen.
TIONDE KAPITLET.
Om sjöförsäkring.
230 § 2 stycket.
I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrustning,
last, förmodad vinst och provision å varor, medel, förskjutna eller upplåga
för haveri, så ock andra fordringar, för vilka fartyg, frakt eller last häfta,
i örsäkringsgivare äge själv försäkra det föremål, han åt annan försäkrat, för
den fara, han övertagit (återförsäkring).
256 § 4 punkten.
vid försäkring av haveripenningar — när det föremål, som för fordringen
häftar, gått helt och hållet förlorat eller eljest icke lämnar någon tillgång till
fordringens gäldande.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ELFTE KAPITLET.
Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.
I.
Om sjöpanträtt.
267 §.
Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:
1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och utgifter, som i fordringsägarnas
gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att
åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen; tonavgifter,
fyr- och båkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter
och pålagor av samma slag; omkostnader vid lotsning samt kostnader för
bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn;
2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som befälhavaren, besättningen
och andra personer i fartygets tjänst äga utfå på grund av deras tjänsteavtal
med fartygsägaren eller befälhavaren;
3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;
4. ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning
för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning
för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, som drabbat passagerare,
befälhavare eller, till besättning hörande person; ersättning för
förlust eller minskning av eller skada å last eller resgods;
5. fordran, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren
i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hänsyn
till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen
kräves, även om befälhavaren var ägare av fartyget och evad fordringen
tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete
eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller
lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets behov; och
6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter.
268 §.
Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och fartygsägarens
fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som
må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets
tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna
fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.
Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten
för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning
eller haveribidrag för förlust av sådan frakt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
37
Sjöpanträtten omfattar tillika fartygsägarens fordran å ersättning för bärgning
som utförts under resan, med avdrag för andel därav som må tillkomma
befälhavare eller besättning.
Sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp
för alla de resor, som utföras under den tid, samma tjänsteavtal består.
Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till fartygsägaren på grund
av tagen försäkring.
269 §.
Borgenär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning
ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken,
dock att för den i 267 § 6 punkten nämnda fordran betalning utgår
först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § 1 stycket nämnda balk.
Hava fordringarna uppstått under samma resa, äga de rätt till betalning i
den nummerordning, i vilken de i 267 § äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna
under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande
till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 3 och 5 nämnda
fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre
äga företräde till betalning framför den äldre.
Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför
dem, som härleda sig från en tidigare. Vad angår de i 267 § 6 punkten nämnda
fordringar skall likväl vad sålunda stadgas äga tillämpning allenast beträffande
sådana inbördes; och fordringar på grund av ett och samma tjänsteavtal,
avseende flera resor, skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa,
njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.
270 §.
För fördelningen av köpeskillingen för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes,
äge de förmånsrättsägande borgenärerna bevaka sina fordringar till deras
fulla belopp, utan att avdrag göres på grund av bestämmelserna om begränsning
av fartygsägarens ansvarighet, dock att dem tillkommande utdelning ej
må överstiga vad på grund av samma bestämmelser högst skall utgå.
271 §.
Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som
för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,
men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter
blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget,
men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen, övergår eljest
fartyget i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas
i 267 §.
272 §.
Sjöpanträtt i frakten må göras gällande, så länge frakten är ogulden eller
innehaves av befälhavaren eller fartygsägarens agent. Vad sålunda stadgas
38
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjöpanträtt i övriga i 268 §
nämnda fordringar samt köpeskilling, varom i 271 § 2 stycket sägs.
Har belopp, som i 1 stycket avses, influtit till konkursboet efter det fartygsägaren
försatts i konkurs, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet
häftade, så långt detsamma förslår erhålla utdelning i konkursen med den
förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.
273 §.
Har fartygsägaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och häftade detta
för fordran, för vilken han icke personligen svarade, vare han för samma fordrans
betalning personligen ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår.
Har fartygsägaren till gäldande av sådan fordran utbetalt vad enligt 1 stycket
ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller
bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalningsskyldighet
förbunden, såvida han icke, när betalningen erlades, ägde kunskap
om den andres fordran.
Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare
med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde
kunskap, när han erhöll betalningen.
274 §.
Övergår äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling till utländsk
man och upphör därigenom sjöpanträtten i fartyget för fordran, för vilken fartygsägaren
ej svarade personligen, vare denne för fordringens betalning personligen
ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.
Yad i 273 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tilllämpning.
275 §.
Yad i detta kap. ovan stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall
äga motsvarande tillämpning vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan
än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre
förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och
fordringsägaren icke är i god tro.
276 §.
Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:
1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller
av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått
förbindelse eller träffat åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran
för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods,
som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och
3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppehåll
vid lastning eller lossning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
39
Här omförmälda fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset
framför de borgenärer, som upptagas i 17 kap. handelsbalken, och sig emellan
i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro
nämnda under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande
till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 1 och 2
upptagna fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall
den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.
277 §.
Lossas gods, som häftar för fordran, till hefraktares eller lastemottagares
förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov,
upphöre sjöpanträtten i godset.
Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i
den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men
borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
278 §.
Är lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat, minskats
eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller
för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava
sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkommande
ersättning.
Ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens
ställe.
279 §.
Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 277
eller 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.
Har sådant belopp influtit till konkursboet efter det lastägaren försatts i
konkurs, gälle vad i 272 § stadgas.
Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om lastägarens ansvarighet
för fordrans betalning lag, som i 273 § för fartygsägare stadgas.
280 §.
Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran,
till hefraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för
den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen;
enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han
eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen,
när lossningen skedde.
281 §.
Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens
hela belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj:is ''proposition nr 118.
282 §.
Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin
fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst
vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning
ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är
fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja
det till sjöfart för egen räkning.
283 §.
Sjöpanträtt upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning
sökes:
1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts
;
2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra händelser och
för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa — inom ett år från den
dag, skadan timade;
3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller
bort äga rum;
4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 punkten avses —
inom sex månader från det fordringen tillkom;
5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 punkten avsedda fordringar
— inom ett år från det fordringen tillkom;
6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till
betalning.
I 267 § 2 punkten avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på
grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt 6 punkten förfallna till betalning
på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.
Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare
så ansett, som om den blivit genom talan bevakad. II.
II.
Om preskription av fordran i vissa fall.
284 §.
Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begränsad
eller obegränsad, om icke genom stämning eller lagsökning betalning
sökes:
1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas
i 223 a §, — inom två år från den dag, skadan timade, samt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
41
vad angår fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen
i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning
varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv
utgivits;
3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort
äga rum;
4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kostnad,
som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispaschör
dag.
Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller
för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det
inlastade godset, upphöre fordringen, om icke genom stämning eller lagsökning
betalning sökes, för fordran å ersättning inom två år från den dag,
skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning. Där borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till
redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger
rum, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.
Vad i 283 § 3 stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som
i denna § avses.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Vad angår tid,
inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock hittills gällande
lags bestämmelser tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraftträdande
och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas.
Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild författning
finnes stridande mot nya lagens bestämmelser upphöra att gälla och
i lag eller författning förekommande hänvisning till lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya lagens bestämmelse.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.
Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 3 § handelsbalken skall erhålla nedan
angivna ändrade lydelse, dels ock att 17 kap. 5 § 3 stycket samma balk skall
upphöra att gälla.
B §.
Borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg, njute förmånsrätt i
fartyget och dess tillbehör framför alla andra; dock galle ej förmånsrätt för
ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande
är upplupen, för längre tid än tre år. Är fartyget intecknat för fleres
fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt inteckning
samma dag, äge lika rätt. Förmånsrätt framför andra borgenärer
tillkomme ock den, som har lös pant i händer.
Därnäst äge hantverkare företräde till betalning för arvode å det gods, som
hos honom kvar är.
Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt att den
egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda förmånsrätt,
som i andra stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds eller jordägares
förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet för fordran hos
hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom stadgas.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer, dock att förmånsrättstvister,
som angivna dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag,
och att i fråga om fordran, som tidigare uppkommit, inskränkning ej sker i
förmånsrätt, som enligt äldre lag må tillkomma den fordran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
43
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg.
Härigenom förordnas, att 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg skola erhålla följande ändrade lydelse:
13 §.
Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jämväl fartygets
tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å
maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.
27 §.
Övergår i annat fall än i 20 § sägs äganderätten till fartyg, som är för
fordran intecknat, genom frivillig överlåtelse till utländsk man, eller överlåtes
å utländsk man så stor lott i fartyget, att detta jämlikt 1 § sjölagen ej må såsom
svenskt anses, och upphör därigenom panträtten i fartyget, vare överlåtaren
med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej
förut ålåg honom; och må, evad avtal om förfallotiden gjort är, beloppet genast
hos överlåtaren utsökas. Äro flere delägare i fartyget, vare de, som i
överlåtelsen tagit del eller därtill samtyckt, en för alla och alla för en ansvariga
för den intecknade fordringen, där de ej redan förut voro till sådan ansvarighet
förbundna; och vare fordringen genast emot envar av dem förfallen
till betalning.
39 §.
Har i enlighet med föreskrifterna i den stat, där utländskt fartyg hör hemma,
inteckning medgivits i fartyget eller fartyget satts i pant eller eljest
lämnats som säkerhet för fordran, och har inskrivning skett i vederbörligt
offentligt register, skall sådan inteckning eller säkerhetsrätt jämväl här i riket
erkännas och anses giltig, om sagda stat biträtt den i Bryssel den 10 april
1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.
övergår utländskt fartyg i svensk ägo eller inträffar eljest i avseende å
fartyget sådan förändring, att det jämlikt 1 § sjölagen skall såsom svenskt
anses, äge inteckningshavaren eller den, som i fartyget har annan säkerhetsrätt
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
varom ovan sägs, genast njuta betalning ur fartyget, där han ej förbundit
sig att låta med betalningen anstå, ändå att sådan förändring timar. Har han
ej inom ett år från det fartyget blivit i fartygsregistret här i riket infört genom
stämning eller lagsökning krävt betalning, vare inteckningen eller säkerhetsrätten
därefter utan verkan.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ ntsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
66 §.
Ej må något, som till fartyg hörer, tagas i mät annorledes än genom utmätning
av fartyget.
Angående rätt i vissa fall för fartygsägare att erhålla anstånd med verkställighet
i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt
268 § sjölagen sjöpanträtt åtnjutes, stadgas i sagda lag.
73 §.
Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och
värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid
värderingen biträda.
Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befälhavaren
de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till
fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller
godset jämlikt 11 kapitlet sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden eller
innehaves fraktbeloppet av befälhavaren eller fartygsägarens agent eller är
fartygets eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 268 eller
278 § sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar,
uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill förordnas.
Utmätningsmannen kungöre ock utan dröjsmål den, som det åligger
att gälda eller redovisa sådant belopp, förbud att utgiva något till annan än
utmätningsmannen eller sysslomannen.
150 §.
Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske
för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen,
eller Ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
till kapitalet bestämd, värde fordringen beräknad efter de i 110 § stadgade
grunder.
Till vilka belopp bevakning och utdelning må äga rum för fordringar, för
vilka fartygsägarens ansvarighet är begränsad, därom stadgas i sjölagen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
47
Förslag
till
Lag
i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen
den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.
Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konventionen
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
sjöpanträtt och fartygshypotek, förordnas som följer.
1 §•
Har utmätning skett av utländskt fartyg, hemmahörande i stat som biträtt
ovannämnda konvention, eller beträffande sådant fartyg förordnande meddelats,
som i 28 § utsökningslagen sägs, eller har hos myndighet enligt 71 §
konkurslagen äskats, att utländskt fartyg, vilket besväras av inteckning eller
annan rätt, som omförmäles i 39 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
^fartyg, må utmätningsvis säljas, varde bevis om vad sålunda förekommit med
upptagande av de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras,
ofördröjligen genom förmedling av departementet för utrikes ärendena insänt
till den myndighet, som har att föra det i 39 § sistnämnda lag avsedda register.
2 §.
Där försäljning av fartyg, som i föregående § sägs, eller av gods i sådant
fartyg skall äga rum, skall underrättelse, varom i 91 § utsökningslagen sägs,
genom förmedling av departementet för utrikes ärendena tillställas den myndighet,
som har att föra det i 39 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg avsedda register, inom sådan tid att gravationsbevis angående fartyget
må komma auktionsförrättaren tillhanda före auktionen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 81 § första stycket konkurslagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, såvitt det
inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmånsrätt,
och annat ej följer av vad i sjölagen stadgas angående vissa fordringars
företräde till betalning ur fartyg och frakt, av egendomens avkastning och
köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom
det arvode till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 §§
stadgas skall utgå för egendomen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
MOTIV.
Det uppdrag, som givits de delegerade, gäller utarbetandet av de ändringar
i sjölagen och andra författningar, som påkallas för Sveriges biträdande av de
i Bryssel avslutade konventionerna rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser dels i fråga om begränsning av ansvarigheten för ägare av
fartyg, som användas till fart i öppen sjö, dels ock i fråga om sjöpanträtt och
fartygshypotek.
Vid utarbetandet av dessa lagändringar framställa sig till en början några
frågor av mera allmän art.
En av dessa och den viktigaste av dem äger i viss mån motsvarighet i vad
på sin tid förekom vid inarbetandet i sjölagen av konventionerna om sammanstötning
och om bärgning. Såsom i förarbetena till berörda lagstiftning framhålles,
stadga dessa konventioner visserligen omedelbart endast förpliktelse
för de särskilda staterna att uppehålla de i konventionerna uttalade principerna
i förhållande till övriga konventionsstater och lämna sålunda för varje stat
öppet att vad angår den rent inre lagstiftningen ordna efter gottfinnande. Med
hänsyn till önskvärdheten att på sjörättens område erhålla i möjligaste män
fasta och enhetliga regler, och då konventionernas principer i väsentliga delar
överensstämde med den dittills gällande rätten, ansågs emellertid vid dessa
konventioners inarbetande i sjölagen tillräcklig anledning icke förefinnas att
inom lagstiftningen låta två olika system av lagbestämmelser gälla bredvid
varandra. Konventionernas bestämmelser infördes följaktligen i vår rätt såsom
allmängiltiga och trädde därför i stället för motsvarande regler i den dittills
gällande rätten.
På ett i viss mån liknande sätt är skyldigheten att uppehålla de i nu ifrågavarande
konventioner uttalade principerna begränsad av konventionernas art.
12, resp. 14. Även dessa artiklar giva anledning till spörsmålet, huruvida vid
sidan av konventionerna gällande rätt bör bibehållas i den utsträckning, konventionerna
sådant medgiva. Mot uppställandet av två olika vid sidan
av varandra gällande system talar givetvis även på detta område önskvärdheten
av i möjligaste mån fasta och enhetliga regler. I ett annat avseende
ligga förhållandena emellertid här olika, i det att det nya ansvarsbegränsningssystemet
högst väsentligt skiljer sig från det hittills gällande. Om emellertid
den nya regleringen får anses innebära en i det stora hela rättvis kompromiss,
som ur rent praktisk synpunkt måhända är överlägsen den hittillsvarande lösningen,
torde dock anledning saknas att icke även åt denna konvention giva
största möjliga utsträckning. I varje fall torde icke det i sjölagen nu till
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 9h käft. (Nr 118.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
lämpade systemet vara så överlägset det i konventionen antagna, att fördelen
av det gamla systemets bevarande i den inre lagstiftningen uppväger olägenheten
av olika regler för samma område av sjörätten.
Ett i viss mån särskilt fall av samma fråga föreligger så till vida, som i
konventionerna åsyftas allenast sådana fartyg, som i regel gå till havs, även
om de tillfälligtvis navigera i de inre farvattnen. Nämnda förhållande torde
emellertid icke böra föranleda, att den svenska lagen här gör någon skillnad
mellan fartyg, som användas i öppen sjö, och fartyg, som användas å inre farvatten.
Den möjlighet att göra dylik distinktion, som medgives av t. ex. sammanstötningskonventionen,
har som bekant icke begagnats av den svenska lagstiftaren.
En ytterligare fråga av mera allmän räckvidd är den, huruvida de stadgande^
som påkallas av Sveriges biträdande av ifrågavarande konventioner, böra
inarbetas i sjölagen —- såsom på sin tid skedde med sammanstötnings- och
bärgningskonventionerna -— eller, i likhet med vad som ägde rum vid sjömanslagens
tillkomst, utfärdas vid sidan av sjölagen. De skäl, som, låt vara under
tvekan, föranledde utbrytande ur sjölagen av sjömanslagen, voro som bekant
huvudsakligen, att särskilt den sociala delen av sjölagstiftningen är och måste
vara splittrad på ett ganska stort antal särskilda författningar, att sjölagen
efter en dylik utbrytning komme att i eminent mening utgöra en handelslag,
avhandlande befraktningen och de därmed sammanhängande rättsliga spörsmålen,
samt att -— medan, enligt vad erfarenheten visade, sociallagstiftningen
vore av ganska rörlig natur -— de handelsrättsliga reglerna vore av större beständighet.
Antydda tvekan angående lämpligheten av ett dylikt förfaringssätt
underströks för övrigt ytterligare vid granskningen av förslaget inom lagrådet.
Trots de olägenheter, som nödvändigt måste bliva förknippade med
den föreslagna anordningen och som särskilt skulle komma att framträda under
tiden tills revisionen av sjölagen hunne genomföras, ansåg lagrådet sig ej
höra motsätta sig den föreslagna utbrytningen. De skäl, huvudsakligen av
praktisk art, som talade för nämnda utbrytning, syntes nämligen böra tilläggas
avgörande betydelse. Framhållas borde emellertid, att frågan om lämpligheten
att, såsom skett, i särskild sjömanslag upptaga däri behandlade ämnen
icke borde betraktas såsom definitivt avgjord, utan att vid den fortsatta
revisionen av sjölagstiftningen borde tagas under förnyat övervägande, huruvida
icke möjligen de i sjömanslagen upptagna bestämmelserna borde vid den
slutliga redaktionen av sjölagen inarbetas i densamma. Chefen för justitiedepartementet
betonade vid lagförslagets behandling likaledes, att möjligt vore,
att, på sätt lagrådet förmenat, frågan om lämpligheten att upptaga i en särskild
sjömanslag däri behandlade ämnen kunde finnas böra vid den fortsatta
revisionen av sjölagstiftningen tagas under förnyat övervägande. Lagutskottet
framhöll ävenledes, att utskottet lika med lagrådet och departementschefen
utginge därifrån, att den lagtekniska frågan om lämpligheten att upptaga i
en särskild sjömanslag däri behandlade ämnen toges under förnyat övervägande
vid den slutliga revisionen av sjölagen. De skäl, som enligt vad ovan
antytts talade för utbrytande av sjömanslagen ur sjölagen, föreligga givetvis
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
51
icke beträffande nu ifrågavarande konventioners innehåll. Fastmera synas
övervägande sakskäl tala för ett inarbetande av deras väsentliga innehåll i
sjölagen.
Lämpligaste platsen i sjölagen för infogande av reglerna om ansvarighetens begränsning
vore givetvis andra kapitlet, i vilket reglerna skulle helt naturligt
ansluta sig till de för redareansvaret grundläggande stadgandena i 7 och 8 §§.
Ett infogande av reglerna i detta sammanhang skulle emellertid medföra nödtvånget
att förse ej mindre än 13 paragrafer med bokstavsbeteckning. Motsvarande
förhållande skulle inträda, om man i stället infogade de nya bestämmelserna
i 11 kapitlet, för vilket förfaringssätt skulle kunna åberopas sambandet
mellan reglerna om ansvarsbegränsning och bestämmelserna om sjöpanträtt.
För att undvika detta har man därför anlitat förfaringssättet att inarbeta
reglerna om ansvarsbegränsning i det kapitel, som tidigare handlade om besättningen.
Givet är emellertid, att vid en fortsatt revision av sjölagen frågan bör
tagas under förnyat övervägande.
Bestämmelserna om sjöpanträtt böra uppenbarligen alltjämt bibehållas i 11
kapitlet liksom ock reglerna om preskription av sjöpanträtt och av fordran i
vissa fall.
Då sjölagen för närvarande ej innehåller några bestämmelser om inteckning
i fartyg, har stadgandet i panträttskonventionen art. 1 ansetts böra införlivas
med vår rätt genom bestämmelse utanför sjölagen.
Förslag till lag om .ändring i vissa delar av sjölagen.
ANDRA KAPITLET.
Om redande i fartyg.
7 §•
Förevarande paragraf återgiver i huvudsak innehållet i 7 § 1 stycket sjölagen.
Med hänsyn till det sätt, på vilket ansvarsbegränsningen genomföres
i 4 kap. i förslaget, hava emellertid orden »det är med allt sitt gods» ansetts
böra utbytas mot uttrycket »och utan begränsning». Därjämte har uttrycket
»ikläder sig» ersatts med orden »ådrager sig», för att sålunda må antydas att
regeln gäller jämväl med avseende å utomobligatoriska förhållanden.
Bestämmelserna i andra stycket av 7 § sjölagen äro ersatta av reglerna i
4 kap. i dess nya lydelse.
8 § 1 stycket.
Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med innehållet i sjölagens nuvarande
8 § 1 stycket. Ur paragrafen har dock avlägsnats vad densamma uttalar
beträffande begränsning av ansvarigheten, vilken nu regleras i 4 kap.
Tillika hava i stadgandet uteslutits de i sjölagen såsom förutsättning för
redares ansvar upptagna orden »på grund av redares eller befälhavares upp
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
drag». Dessa ord saknades i sjölagskommitténs förslag och saknas alltjämt
i danska och norska sjölagarna. De inflöto i den svenska sjölagen i följd av
en vid förslagets granskning inom Högsta Domstolen framställd anmärkning,
att allt skäl saknades att ålägga redaren ansvarighet för skada, som vållades
av personer, vilkas biträde redaren eller befälhavaren icke lagligen ägde avvisa.
Man tänkte härvid givetvis i främsta rnmmet på så kallad tvångslots.
Riktigheten av den sålunda gjorda inskränkningen är emellertid föremål för
olika meningar. Såsom inom doktrinen betonats, sammanhänger bestämmelsen
med en åskådning angående grunden för redareansvaret, som numera icke allmänt
erkännes, nämligen den om ett slags vållande hos redaren. Om man däremot
anser redarens ansvar vara motiverat av hans egenskap av driftsherre,
lärer det ej finnas anledning att befria honom från ansvar för tvångslotsen.
Sammanstötningskonventionen art. 5 föreskriver för övrigt uttryckligen, att
ansvarsskyldighet föreligger jämväl i det fall, att sammanstötningen orsakats
av fel, begånget av en lots, även där anlitandet av denne varit obligatoriskt. I
en tilläggsartikel till konventionen stadgas visserligen, att bestämmelsen i art. 5
om ansvar för det fall, att sammanstötning förorsakats av fel, begånget av
lots, vilkens anlitande varit obligatoriskt, ej träder i kraft förr än de fördragsslutande
makterna träffat överenskommelse beträffande begränsningen av fartygsägares
ansvarighet. Tiden är emellertid nu inne för ikraftträdande av
art. 5 i dess helhet och paragrafen måste således av detta skäl ändras. Anmärkas
må ock, att ansvarsbegränsningskonventionen visserligen lika litet i denna
som i andra frågor har att besvara spörsmålet, huruvida ansvarighet över
huvud föreligger, utan endast har att reglera ett eventuellt förefintligt ansvars
omfång. Dock framgår i viss mån av förarbetena till densamma att man utgått
från ett redarens ansvar för tvångslots.
9 §.
På grund av det nya ansvarsbegränsningssystemet har den i nuvarande 9 §
gjorda distinktionen mellan förbindelser, för vilka redare svarar nersonligen,
och andra sådana ansetts böra uteslutas. Enligt vad av motiven till ifrågavarande
paragraf framgår, åsyftas nämligen med uttrycket förbindelser, för
vilka redaren icke svarar personligen, sådana förbindelser, beträffande vilka
hans ansvarighet är opersonlig, d. v. s. begränsad till sjöförmögenheten.
FJÄRDE KAPITLET.
Om begränsning av redareansvaret.
70 §.
Denna paragraf innehåller i första stycket regler beträffande spörsmålet,
vilka fordringar i allmänhet äro underkastade begränsning av redarens ansvarighet,
den bestämmer därefter i andra stycket vissa fall, då rätten till ansvarsbegränsning
bortfaller, och meddelar slutligen i tredje stycket en viss särskild
?eglering för det fall, att ägare av eller delägare i fartyg tillika är fartygets
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
53
befälhavare. Paragrafens innehåll är hämtat från konventionens art. 1. 2 och
7, för såvitt dessa reglera förutsättningarna för ansvarsbegränsning.
I likhet med vad i konventionen skett begagnas i denna och följande paragrafer
uttrycket fartygsägare, varefter i en särskild paragraf (81) bestämmes, i
vilken utsträckning reglerna äro tillämpliga, då fråga är om annan än redare,
som idkar sjöfart med eget fartyg.
Beträffande först spörsmålet, vilka fordringar äro underkastade begränsning
av redarens ansvarighet, må angående de olika punkterna i första stycket
följande anmärkas.
Punkt 1 åsyftar utomobligatorisk skada på person eller egendom och svaraT
i viss utsträckning mot 8 § sjölagen. Därvid bör dock erinras om vad vid 8 §
här ovan yttrats angående orden »på grund av redares eller befälhavares uppdrag».
Huruvida uppkommen skada har sin grund i fel eller försummelse vid
navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget eller i fel eller försummelse
av annan art är utan betydelse för punktens tillämplighet. Uttrycket
person, som utför arbete i fartygets tjänst, är här liksom för övrigt i detta
kapitel att fatta i dess mest vidsträckta bemärkelse, i följd varav under detsamma
inbegripes även den, som mera tillfälligt utför sådant arbete, t. ex.
stuvare.
Punkt 2 avser dels skada å person, vilken står i kontraktsförhållande till
fartygsägaren i egenskap av passagerare, befälhavare eller besättning eller
ock på annat nyss antytt sätt, dels ock skada å last, som avlämnats till befälhavaren
för befordring, eller å ombordvarande gods av vad slag som helst.
Då här användes uttrycket last, som avlämnats till befälhavaren för befordring,
har detta sin grund däri, att man ej velat medgiva ansvarsbegränsning
för vad som händer, medan varorna äro upplagda å kajen under fartygsägarens
egen eller hans vanliga biträdens vård eller befinna sig i fartygsägarens magasin.
Däremot är stadgandets tillämplighet icke utesluten, om lasten är
under vård av ett befälhavarens substitut.
Punkt 3 rör förpliktelser, som härflyta ur konossement. Enligt vad förhistorien
till stadgandet giver vid handen, har detsamma sin grund däri, att
man velat bereda fartygsägaren förmånen av begränsat ansvar, för den händelse
befälhavaren utfärdade konossement på icke inlastade varor eller försåge
konossementet med felaktigt datum, med andra ord med avseende å själva
konossementsansvarigheten såsom sådan. Ehuru konventionstexten talar helt
allmänt om »obligations résultant des connaissements», har det därför ansetts
lämpligt att vid stadgandets återgivande i svensk lagtext använda uttrycket
förpliktelser, som grunda sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter.
Genom punkt 4 stadgas i viss omfattning ansvarsbegränsning ifråga om
sådant kontraktsbrott, som icke består i skada, vilken omhandlas under punkt
2. På grund av motviljan på vissa håll mot att medgiva ansvarsbegränsning
i detta fall har i konventionen uppställts som förutsättning för punktens
tillämpning, att skadan skall hava sin orsak i fel eller försummelse vid
navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget (»error of naviga
-
54
Kung!,. Maj-ts proposition nr 113.
tion» eller »improper management»). Sin huvudsakliga betydelse äger bestämmelsen
beträffande dröjsmål vid fullgörandet av befordringsavtalet.
Genom punkt 5 regleras ett ämne, som för närvarande i någon mån är behandlat
i kungörelsen den 27 september 1878 angående vidtagande av åtgärder
för undanrödjande av uppkomna hinder för sjöfarten i segelleder och å
redder. Genom denna kungörelse medgives- lotsstyrelsen, om i segelled
eller å redd, vilken icke står under särskild myndighets inseende, fartyg
sjunkit så att hinder eller fara för sjöfarten genom vraket förorsakas och verksamma
åtgärder för bärgning eller bortskaffande av detsamma eller de delar
därav, som finnas hinderliga, icke ofördröjligen vidtagas av vederbörande befälhavare,
redare eller ägare, att, efter prövning i varje särskilt fall av förekommande
omständigheter, foga anstalt därom, att vraket, i den mån det är
för sjöfarten hinder ligt, varder undanröjt. Likaså finnes i åtskilliga svenska
hamnordningar skyldighet stadgad för fartygsägaren att borttaga vrak. Stadgandet
i punkt 5 har sin grund i de missbruk, till vilka ett obegränsat ansvar
i detta avseende anses i vissa länder hava givit anledning.
Bestämmelsen om ansvarsbegränsning för bärgarlön i punkt 6 beröres nedan
i samband med 224 § och bestämmelsen i punkt 7 angående bidrag i gemensamt
haveri i samband med 216 §.
I punkt 8 stadgas slutligen ansvarsbegränsning beträffande vissa rättshandlingar
av befälhavaren. Förutsättning för att ansvarsbegränsning skall
inträda är först och främst, att rättshandlingen träffats av befälhavaren i
denna hans egenskap och utanför fartygets hemort. Rättshandlingen måste
vidare vara träffad, som det heter i konventionen, »pour les besoins réels de
la conservation du navire ou de la continuation du voyage»; med andra ord
verkligt behov måste föreligga med hänsyn till fartygets bevarande eller resans
fortsättande, varemot rätten till ansvarsbegränsning icke upphäves därigenom,
att befälhavaren t. ex. upptagit större lån eller sålt mer än behovet
krävde (sjölagen 49 §). Fartygsägaren förlorar emellertid förmånen av ansvarsbegränsning,
om fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans
början varit otillräcklig eller bristfällig. Då ifrågavarande punkt slutligen
uttalar, att ansvarsbegränsning icke inträder, då fartygsägaren särskilt
bemyndigat till eller godkänt förpliktelsen, är detta så att förstå, att bemyndigandet
eller godkännandet måste vara lämnat uttryckligen och för en särskild
rättshandling.
Den i det föregående lämnade redogörelsen för de fordringar, beträffande
vilka ansvarsbegränsning inträder, giver tillika vid handen, att det vad innehållet
angår huvudsakligen är genom punkterna 4 och 8, som den nya rätten
skiljer sig från den hittills gällande. I formellt avseende åter föreligger en
betydande olikhet mellan hittills gällande lag med dess abstrakta huvudregel
i ifrågavarande avseende och den nya rätten, i vilken en kasuistisk uppställning
framtvingats av motsättningen mellan kontinental och engelsk rätt.
Vad därefter angår andra stycket i 70 §, saknas visserligen i sjölagen motsvarighet
till bestämmelsen om att fel eller försummelse av fartygsägaren
upphäver rätten att åtnjuta ansvarsbegränsning. Förslaget till sjölag stad
-
Ilungl. Maj:ts proposition nr 113.
55
gade däremot i 9 § skyldighet för redaren att svara med allt sitt gods, därest
beträffande av befälhavaren ingångna förbindelser eller med avseende å uteblivet,
ofullständigt eller felaktigt fullgörande av förbindelser, vilkas fullgörande
ålegat befälhavaren i denna hans egenskap, redaren vållat att förbindelsen
icke fullgjordes. Förslaget innehöll vidare stadgande i 10 §, att om
redaren jämväl själv varit vållande till skada av där omhandlad art, han
skulle svara personligen. Yad sålunda föreslagits kom dock att utgå på grund
av en vid Högsta Domstolens granskning av förslaget framställd anmärkning,
att detsamma vore alltför självklart för att behöva lagfästas. På grund av
att konventionen innehåller uttrycklig bestämmelse i frågan bar det ansetts
riktigast att jämväl i den svenska lagen intaga sådant stadgande. Med avseende
å bestämmelsen i samma stycke om fartygsägarens obegränsade ansvar
beträffande förpliktelse på grund av tjänsteavtal med besättningen eller andra
personer i fartygets tjänst erinras allenast om stadgandena i 7 § sjölagen och
70 § sjömanslagen.
Vidkommande slutligen stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf
må anmärkas, att detsamma saknar motsvarighet i gällande lag. Såsom skäl
för införandet av detsamma har under förarbetena till konventionen anförts,
att det måste anses stå i överensstämmelse med billighet och den moderna lagstiftningens
sociala principer att bevilja förmånen av ansvarsbegränsning åt
de små redare, som varit nödsakade att själva övertaga förandet av sina fartyg.
71 §.
Under det att 70 § besvarar frågan, när ansvarsbegränsning inträder, återgiver
71 § konventionens reglering av det materiella innehållet i ansvarsbegränsningen
(art. 1, 7 och 15).
Sjölagen intager som bekant med avseende å ansvarsbegränsning principiellt
den ståndpunkten, att ansvaret är ett ansvar med fartyg och frakt. Något
personligt ansvar föreligger principiellt icke, i följd varav, om skulden icke
betalas, betalning kan sökas allenast ur fartyg och frakt. Ansvarsbegränsning
genomföres med andra ord enligt det s. k. exekutionssystemet.
I motsättning mot exekutionssystemet, som gäller även t. ex. i den tyska
rätten, står dels det bland annat i Frankrike härskande s. k. abandonsystemet,
enligt vilket redaren väl svarar personligen men äger frigöra sig från fordringsanspråket
genom att till borgenärerna överlåta sjöförmögenheten, dels ock
det engelska systemet, enligt vilket redaren likaledes är personligen ansvarig
men i vissa fall äger begränsa sin ansvarighet till vissa pund för ton av fartygets
dräktighet.
På ingen punkt hava svårigheterna att slå brygga mellan de olika rättssystemen
varit större än på denna. Såsom det nästan ligger i sakens natur,
har konventionen därför kommit att utgöra en kompromiss mellan de olika
systemen. Häftandet med fartyg och frakt ersättes med ett fartygsägarens
personliga ansvar. Sambandet med fartyg och frakt, sjöförmögenheten, bibehålies
emellertid såtillvida, som fartygsägaren i regel icke är ansvarig till
högre belopp än värdet av fartyget med tillägg av dels en med bortseende från
56
Kungl. Maj ds proposition nr 118.
de växlande förhållandena bestämd klumpsumma, som representerar frakten,
dels ock vissa ersättningsbelopp i anledning av skador å fartyget. Nämnda
samband genombrytes emellertid därigenom, att fartygsägaren i vissa fall,
nämligen de i 70 § 1—5 punkterna avsedda, äger frigöra sig genom betalning
av 8 pund för ton av fartygets dräktighet, vilket belopp i enlighet med
medgivandet i konventionen art. 15 i den svenska lagtexten återgivits med
145 kronor i guld för ton. Fartygsägaren äger således i dessa fall anlita
det för honom förmånligaste beräkningssättet för bestämmandet av gränsen
för ansvarigheten. Detta sätt att begränsa ansvarigheten genom en summa
beräknad efter fartygets dräktighet är i och för sig ett lån från och en eftergift
för den engelska rätten. Angivna valrätt innebär emellertid en olikhet
mot den engelska rätten och därför ock ett lättande av redarens ansvar i förhållande
till vad som gäller i engelsk rätt.
För de fall, som avses i andra stycket av paragrafen, nämligen beträffande
ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, är dock i likhet med
förhållandet enligt engelsk rätt valrätten utesluten. Alldeles oberoende av
sjöförmögenhetens värde inträder här ett tilläggsansvar intill 145 kronor i
guld för ton. Man har av humanitära skäl önskat att på detta sätt under alla
förhållanden oberoende av sjöförmögenhetens värde i någon mån bereda skydd
åt offren för en sjöolycka. Att rättsägare av denna kategori subsidiärt konkurrera
med övriga borgenärer framgår av 75 §.
Tillräckliga skäl hava icke ansetts föreligga att från tillämpning av de allmänna
reglerna undantaga besättningen och andra personer i fartygets tjänst.
72 §.
Fartygsägarens ansvarighet är, såsom av 71 § framgår, under vissa förhållanden
satt i relation till fartygets dräktighet. Innebörden av detta begrepp
har därför måst i detta sammanhang fastställas.
Under det att sjölagen med dräktighet principiellt förstår fartygets nettoeller
avgiftspliktiga dräktighet, bestämmes här i överensstämmelse med konventionen
art. 11, att till basis, såvitt angår maskindrivna fartyg, skall tagas
nettodräktigheten sådan denna bestämmes av de nationella reglerna, med visst
tillägg för utrymme, som upptages av maskineriet. Denna regel har hämtats
från den engelska Merchant Shipping Act. Det har nämligen under förarbetena
till konventionen ansetts mest logiskt, att när man från den engelska
rätten lånat själva pundregeln, man samtidigt tillämpar den tonnageberäkning,
vid vilken pundregeln är knuten i denna rätt. Skillnaden mellan det sålunda
valda beräkningssättet och hänsynstagande till bruttotonnaget är icke
särdeles betydande.
Beträffande andra fartyg är, såsom av lagtexten framgår, nettodräktigheten
avgörande.
73 §.
I 71 § är som huvudregel stadgad en begränsning av fartygsägarens ansvarighet
till fartygets värde med vissa tillägg. Denna regel giver emellertid
anledning till en dubbel fråga, nämligen dels huruvida fartygets värde
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
57
före eller efter en eventuellt inträffad händelse, som orsakat skada, bör vara
avgörande, dels ock om ansvarsbegränsning bör genomföras för resa eller för
händelse. På denna dubbelfråga lämnas svar i förevarande paragraf.
I likhet med tysk-skandinavisk men i olikhet mot engelsk lag utgår den nya
rätten (konventionen art. 3) därifrån, att hänsyn är att taga till fartygets
värde efter händelsen.
Beträffande åter frågan, huruvida ansvarsbegränsning bör genomföras för
resa eller för händelse, innebär paragrafen i överensstämmelse med konventionen
art. 3 en kompromiss mellan den kontinentala uppfattningen, att ansvarsbegränsningen
bör avse samtliga under en och samma resa uppkomna
förpliktelser, och den engelska åskådningen, att begränsningen bör omfatta
allenast de fordringar, som härröra av samma händelse, och att därför, om
successiva händelser inträffa under samma resa, varje grupp fordringsägare
kan för sig göra anspråk på det högsta ansvarsbeloppet. Kompromissen består
däri, att skillnad göres mellan det fall, att sammanstötning eller annan
händelse, varmed närmast åsyftas sjöolycka, föreligger, och det, då så icke
är förhållandet.
Föreligger sammanstötning eller annan händelse, har man att till grund för
beräkningen av fartygsägarens ansvar lägga fartygets värde i nästa hamn.
Detta värde blir avgörande beträffande alla fordringar, som sammanhänga
med händelsen och uppstått före fartygets ankomst till nämnda hamn. Framför
allt har detta betydelse beträffande ersättningsanspråk till följd av skada
på ett annat fartyg eller dess last, fordringar på grund av skada, som genom
händelsen orsakats på den egna lasten, bärgarlön m. m. Fordringar för reparation
av fartyget i hamnen höra däremot i regel icke hit, såsom icke uppkomna
vid ankomsten till hamnen. Däremot äro att hit hänföra fordringar,
som uppkommit på grund av ett av händelsen föranlett gemensamt haveri.
För undvikande av praktiska svårigheter har man nämligen ansett lämpligast,
att de fartyget till last fallande haveribidragen skulle gottgöras ur fartygets
värde i nästa hamn, även när fråga vore om haverikostnader, som uppstått
efter fartygets ankomst till denna hamn, t. ex. lagringskostnader i
nödhamn.
En särskild regel har varit av nöden för det fall, att före fartygets ankomst
till nästa hamn en andra händelse inträffar, som icke står i samband med den
första. Två särskilda massor för fordringsägarnas förnöjande uppkomma i
sådant fall. För fordringar, som sammanhänga med den första händelsen,
svarar redaren med fartygets värde före den andra händelsen, men för anspråk
till följd av den andra händelsen svarar han med fartygets värde vid
ankomsten till hamnen. Skulle åter en händelse inträffa i hamnen, blir det
avgörande fartygets värde efter händelsen.
Har fartyget efter händelsen aldrig kommit till hamn, är värdet begränsat
till vraket.
Beträffande åter anspråk mot fartygsägaren, som icke hava sin grund i
sammanstötning eller annan händelse, skiljer konventionen mellan, å ena sidan,
fordringar, som angå lasten eller uppkommit på grund av utställande av
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
konnossement, och, å den andra, alla övriga fordringar. Till den förra gruppen
höra t. ex. anspråk på grund av bristfällig stuvning och oriktiga konnossementsuppgifter.
I dessa fall avgör i regel fartygets värde i lastens bestämmelsehamn
eller å den ort, där resan avbrytes. Konventionen tillägger
emellertid, att om lasten är destinerad till olika hamnar och skadan heror på
en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den
första av dessa hamnar. Genom detta tillägg undvikes, att i dylika fall redaren
får häfta flera gånger med fartygets värde. Beträffande åter anspråk,
som icke hava sin grund i sammanstötning eller annan händelse och icke heller
angå lasten eller uppkommit på grund av utställande av konnossement,
är fartygets värde vid resans slut avgörande. Till denna grupp höra framför
allt avtal, som befälhavaren i denna sin egenskap ingått under resan för fartygets
utrustning och underhåll.
Såsom i 71 § stadgas skola för bestämmande av fartygsägarens ansvarighet
vissa belopp läggas till fartygets värde. Det torde icke behöva framhållas,
att det där fastställda fraktsurrogatet skall tilläggas fartygets värde
vid envar av de tidpunkter, som enligt 73 § giva anledning till en särskild ansvarighetsgräns.
Likaledes är det klart, att den till 145 kr. för ton fastställda
ansvarsbegränsningen gäller för envar av berörda tidpunkter och således
icke för resan en gång för alla. Huru det i detta avseende förhåller
sig med de i 74 § andra punkten omnämnda fordringarna, framgår av vad
vid denna punkt anföres.
74 §.
Denna paragraf återgiver innehållet i konventionen art. 4 och 5.
Art. 4 bestämmer, att med frakt, som i art. 1 avses och vari inbegripes
passagerareavgift, skall, av vad slag fartyget vara må, förstås ett belopp utgörande
i ett för allt och i varje fall tio procent av fartygets värde vid resans
början att gäldas jämväl för den händelse, att fartyget icke skulle hava
förtjänat någon frakt. Denna bestämmelse har sin grund framför allt i strävandet
att genom en praktisk regel övervinna de svårigheter, som äro förenade
med beräknandet av fraktens värde, t. ex. vid utrustning, tidsbefraktning och
vanlig underlifraktning. Meningen är även, såsom av förarbetena till konventionen
framgår, att samtliga accessorier med undantag av de i 74 § 2 punkten
omhandlade skola anses därunder inbegripna. Någon rätt för redaren
att välja mellan ansvar med fraktens verkliga värde och ifrågavarande fraktsurrogat
finnes icke. Ansvaret med detta fraktsurrogat inträder sålunda, även
om fartyget över huvud icke transporterar varor, om fartyget går i ballast
eller om på grund av lastens undergång frakt i vanlig mening icke skall utgå.
Anmärkas må likaledes, att fartygets värde vid resans början är avgörande,
i följd varav det är utan betydelse för fraktsurrogatets beräkning, om fartyget
under resans lopp förlorat större eller mindre del av sitt värde.
Då sambandet med den verkliga frakten sålunda närmast är av rent historisk
art och då frakt i ansvarsbegränsningskonventionen användes även i
egentlig mening, har man för undvikande av missförstånd i den svenska lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr US.
59
texten punkt 1 återgivit konventionen på sätt som skett utan att i detta sammanhang
tala om frakt.
Art. 5 i konventionen och stycket 2 i förevarande paragraf överensstämma
i huvudsak med 270 § sjölagen, såvitt denna paragraf rör skador å fartyget.
Att den ifrågavarande skadan, för att i förevarande avseende vara av betydelse,
förutsättes hava uppkommit efter resans början och icke hava blivit
avhjälpt, torde ligga i sakens natur. Bestämmelsen kan möjligen anses vara
ofullständig såtillvida, som den icke angiver, när skadan för att influera på
ansvarighetsbeloppet senast skall hava uppkommit. Man har emellertid ansett
detta utan vidare följa av systemet i det hela. Om fartyget under en
resa varit utsatt för två sjöolyckor, skall givetvis beträffande de fordringar,
som hänföra sig till den första olyckan, hänsyn tagas allenast till de ersättningsbelopp
och haveribidrag, som sammanhänga med denna olycka, under
det att beträffande den senare sjöolyckan ersättningsbelopp och haveribidrag,
som sammanhänga med båda olyckorna, kunna komma i betraktande.
Då 74 § positivt utsäger, vilka belopp skola läggas till fartygets värde för
bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet, har det ansetts icke
vara av nöden att uttryckligen förklara, att hänsyn därvid icke är att taga
till ersättning på grund av försäkringsavtal eller premier, subventioner eller
andra statsunderstöd.
75 §.
Stycket 1 återgiver innehållet i konventionen art. 6 stycket 1. Avsikten
med stadgandet är bland annat att fastslå, att då exekutiv försäljning av fartyget
icke äger rum, borgenärerna dock ur det belopp, som beträffande dem representerar
gränsen för fartygsägarens ansvarighet, böra utfå betalning med alldeles
samma förmånsrätt, som om exekutiv försäljning skett, en grundsats
vars riktighet understrykes även i motiven till sjölagen. Jämföras må i detta
sammanhang även stadgandet i 270 § i dess nu föreslagna lydelse.
Åberopar fartygsägaren till sin förmån begränsningen till visst belopp för
ton, beröras de borgenärer, mot vilka sådan begränsning är gällande, icke
utan vidare av den omständigheten, att deras fordringar hava låg förmånsrätt.
I förarbetena till konventionen framhålles, att om t, ex. sammanstötning
ägt rum och fartyget efter händelsen har med tillägg av frakten ett
värde av 20 pund för ton samt fordringarna uppgå för skador till 16 pund
för ton och för bärgarlön till 5 pund för ton, bärgarlönen först skall gäldas.
Återstoden av värdet skall intill 8 pund för ton användas till betalning av
skadorna. Fartygsägaren kan alltså icke avdraga de 5 pund, han har att
utgiva för bärgarlön, och göra gällande, att han för skadorna skall svara
med endast 3 pund för ton.
I detta sammanhang må påpekas stadgandet i konventionen art. 6 stycket 2.
Detta har fått sin svävande formulering därför, att man i denna konvention
ansett sig icke kunna upptaga frågan om värdet i olika länder av utländsk
dom. Man har under de skandinaviska förhandlingarna ansett, att stadgandet
med sin nuvarande formulering icke utsäger mera än vad som ligger i sa
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
kens natur och att detsamma därför icke behövt upptagas i de i anledning
av konventionen utarbetade lagförslagen.
I stycket 2 av paragrafen återgives innehållet i art. 7 av konventionen, såvitt
fråga är om fördelning av det särskilda ansvarsbelopp, som fastställes
beträffande ersättning i anledning av dödsfall eller skada till kropp eller
hälsa. Den i protokollet vid undertecknandet medgivna rätten att beträffande
tilläggsansvaret göra förbehåll för fartyg, som äger en dräktighet av högst
300 ton och icke nyttjas till befordring av passagerare, har under de skandinaviska
förhandlingarna ansetts icke böra begagnas. Avgörande har därvid
varit dels att under förarbetena till konventionen fastslagits, att ett eventuellt
förbehåll gäller allenast inför domstolarna i det land, som gjort förbehållet,
men ej internationellt, dels ock att från sakkunnigt håll upplysts,
att premien för försäkring av tilläggsansvaret torde bliva försvinnande liten.
76 §.
Denna paragraf är hämtad från konventionen art. 3, som dock innehåller
stadgande allenast beträffande fartyget och de i 74 § omnämnda beloppen,
vilka skola läggas till fartygets värde för bestämmande av gränsen för fartygsägarens
ansvarighet. T tydlighetens intresse och för konsekvensens skull
har emellertid i den svenska texten rättsregelns tillämplighet förklarats omfatta
jämväl begränsningen till visst belopp för ton av fartygets dräktighet.
Grundtanken i paragrafen står i full överensstämmelse med vad redan nu gäller
för de fall, då ett personligt ansvar intill visst belopp träder i stället för
sakhäftandet, t. ex. enligt 280 § sjölagen.
77 §.
När en borgenär mot fartygsägaren anhängiggjort rättegång, står det givetvis
fartygsägaren öppet att mot denne åberopa och få fastslaget högsta beloppet
av ansvarigheten. Ett dylikt avgörande av domstol i viss rättegång
har dock med sig förenad den stora olägenheten, att avgörandet ej vinner laga
kraft gentemot andra borgenärer. Fartygsägaren riskerar därför, att högsta
beloppet av den honom åliggande ansvarigheten blir föremål för tvist i ny
eller nya rättegångar, därvid det då åligger honom att ånyo föra en måhända
betungande bevisning och den möjligheten förefinnes, att gränsen fastsättes
olika mot i en tidigare rättegång.
Ehuru, efter vad den praktiska sakkunskapen upplyst, förhållandena i
England, där motsvarighet till det av konventionen omfattade ansvarighetssystemet
ju redan nu förefinnes, i allmänhet avvecklas utan större svårigheter,
har man därför ansett det önskvärt att bereda fartygsägaren möjlighet
att få med en mot alla borgenärer bindande verkan fastslaget högsta beloppet
av den honom åliggande ansvarigheten. Den myndighet, som härvid för Sveriges
vidkommande torde äga de största förutsättningarna att i första hand
taga befattning med ifrågavarande spörsmål, har ansetts vara dispaschören
på grund av dennes förtrogenhet med haveriuppgörelser och tvister angående
ersättningsskyldighet på grund av försäkringsavtal. Såväl i Danmark som
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
61
i Finland har man likaledes ansett lämpligt att i detta avseende begagna sig
av den åtminstone i Sverige högt uppskattade dispaschörsinstitutionen. Samtliga
de representanter för det praktiska livet, med vilka de delegerade rådfört
sig, hava ävenledes förklarat sig dela uppfattningen om lämpligheten
i en sådan anordning. I enlighet därmed har i 77 § åt fartygsägaren inrymts
befogenhet att till utredning och avgörande av dispaschör hänskjuta frågan
om gränsen för den honom åliggande ansvarigheten.
Det är emellertid givetvis ej blott detta ämne, utan även uppgörelsen i övrigt
mellan de olika fordringsägarna, som kan vålla vanskligheter. Fartygsägaren
känner måhända icke, vilka fordringsägare kunna göra anspråk på
del i det belopp, som han är pliktig utgiva. Fördelningen mellan fordringsägarna
av nämnda belopp kan ävenledes vara förenad med svårigheter. Lika
litet som gränsen för fartygsägarens ansvarighet i rättegång med en borgenär
kan fastställas med den verkan, att övriga borgenärer därigenom bindas,
lika litet kan domstolen i rättegång med en borgenär tilldela denne viss andel
av det belopp, fartygsägaren är skyldig att högst utgiva, med verkan att
detta kränker andra borgenärers rätt. Även för att få kännedom om vilka
fordringsägare som finnas och för att få det belopp, som han är pliktig utgiva,
fördelat mellan dem, synes därför fartygsägaren böra kunna anlita
dispaschör. Enahanda synpunkter göra sig gällande i detta avseende som i
det först berörda. På grund därav medgiver 77 § fartygsägaren befogenhet
att hänskjuta även fördelningen till dispaschör.
I det föregående är talat allenast om fartygsägarens befogenhet att anlita
dispaschör. Den frågan framställer sig emellertid, om icke borgenärens intresse
kräver, att även honom medgives en motsvarande befogenhet. Givetvis
föreligger intet skäl att medgiva borgenären sådan befogenhet, med mindre
fartygsägaren åberopar ansvarsbegränsning. Om emellertid t. ex. i en rättegång
på fartygsägarens yrkande en borgenärs fordran fastställts att utgå med
den begränsning av redareansvaret, som bestämmes i 4 kap. sjölagen, torde
svårigheter inträda vid exekutionen. En komplettering av domen är därför
i sådant fall erforderlig. Andra liknande förhållanden kunna uppenbarligen
förekomma, t. ex. då fartygsägaren nedsatt ansvarighetsbeloppet. Visserligen
torde det så gott som undantagslöst ligga i fartygsägarens eget intresse att
få ansvarighetsgräns och fördelning vederbörligen fastslagna. Då det emellertid
icke är otänkbart, att fall kunna inträffa, då fartygsägaren tredskar
för att vinna tid, har åt paragrafen givits sådan avfattning, att jämväl borgenären
kan framtvinga en dispaschörsuppgörelse, låt vara med risk att själv
få bära kostnaden därför, om han hefinnes hava i oträngt mål dragit frågan
inför dispaschör.
Genom stadgandena i denna paragraf torde ock i görligaste mån vara tillgodosedd
avsikten med bestämmelsen i art. 8 stycket 5 av konventionen.
De delegerade hava förmenat det kunna i det hela överlämnas till dispaschörens
diskretionära prövning att bedöma, huruvida anmäld fordran är av beskaffenhet,
att borgenär bör hänvisas att om dess giltighet anhängiggöra särskild
talan.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Därest det nu gjorda förslaget bifalles, böra givetvis stadgan den 10 november
1911 angående dispaschörsväsendet och taxan den 19 januari 1883 på
arvode åt dispaschörer undergå vissa modifikationer.
78 §.
I denna paragraf har man sökt återgiva innehållet i konventionen art. 8
styckena 1 och 3.
Första stycket fastslår, att fartygsägare och borgenärer in dubio äro berättigade
att mot en fordringsägare med begränsad rätt, som fått säkerhet
ställd, göra gällande förekomsten av andra fordringar, vilkas konkurrerande
rätt medför reducering av den borgenärs rätt, till vars förmån säkerheten närmast
blivit ställd. En följdsats härav är stadgandet i konventionen art. 8
stycket 2, att vid förnyat förordnande om handräckning vederbörande myndighet
är befogad förordna om åtgärdens hävande, därest fartygsägaren under
medgivande av myndighetens behörighet visar, att han redan ställt säkerhet
intill fulla beloppet av ansvarigheten, att den sålunda ställda säkerheten
är betryggande och att borgenären äger njuta densamma till godo. Uttrycklig
lagbestämmelse i anledning av detta stadgande har ansetts så mycket
mindre av nöden, som dels konventionen avsiktligen talar endast om befogenhet
(»peut»), ej plikt för myndigheten, dels ock utsökningslagen 189 § förklarar,
att kvarstad och skingringsförbud, som blivit beviljade till säkerhet
för fordran, upphöra, då gäldenär pant eller borgen ställer.
Stycket 2 vilar på den uppfattningen, att när säkerhet ställts för lägre
belopp än hela ansvarsbegränsningssumman, omständigheterna äro alltför växlande
för att en allmän tolkningsregel skulle kunna uppställas. Man har på
grund därav sett sig nödsakad att överlämna ämnet till parternas frivilliga
överenskommelse eller, om sådan ej kan träffas, till avgörande av domaren
med det allmänna direktivet, att avgörandet skall träffas med hänsyn tagen
därtill, att högsta beloppet för ansvarigheten ej må varda överskridet. Man
har dock under förarbetena till konventionen varit fullt på det klara med,
att detta stadgande, liksom innehållet i övrigt i artikel 8, kan efter prövning
i det praktiska livet visa sig vara i behov av revision.
Bestämmelsen i konventionen art. 8 stycket 4, att om olika fordringsägare
föra talan inför myndigheter i olika stater, fartygsägaren inför envar av dem
äger åberopa samtliga anspråk och fordringar till undvikande av att gränsen
för ansvarigheten överskrides, har ansetts vara en så självfallen konsekvens
av lagens materiella regler, att den ej påkallat uttryckligt lagfästande.
79 §.
I de fall, då fartygsägaren har skälig anledning antaga, att fordringsägarnas
sammanlagda krav överstiger högsta beloppet av hans ansvarighet, torde
han efter vad man kan förvänta i regel komma att begagna sig av den i 77 §
honom anvisade utvägen att anlita förfarande inför dispaschör, med
påföljd att borgenärerna beredes tillfälle att giva sig tillkänna. Förhållandena
kunna emellertid vara sådana, att fartygsägaren trots företagande av veder
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
63
börlig undersökning måste utgå från att ansvarsbegränsningssumman ej kommer
att överskridas. Möjligt är likaledes, att tvist ej föreligger angående
högsta beloppet av den fartygsägaren åliggande ansvarigheten eller om fördelningen
av det belopp, han är skyldig utgiva, mellan de fordringsägare,
om vilka han efter företagen vederbörlig undersökning äger kännedom. Att
1 dylika fall, då fartygsägaren företager utbetalning i god tro och efter vederbörligen
gjord undersökning, låta hans betalningsskyldighet kvarstå i förhållande
till borgenär, som först på ett sent stadium giver sig tillkänna, har ansetts,
som det för ett motsvarande fall uttalas redan i motiven till 274 § sjölagen,
leda till obillighet. De svenska delegerade hava därför ansett den
grundtanke, som ligger bakom 274 § sjölagen, böra i detta sammanhang komma
till uttryck, en uppfattning, som vid Oslomötet omfattades av samtliga
delegerade. Den möjlighet att anlita uppgörelse genom dispaschör, som förslaget
inrymmer, och den så ojämförligt mycket större betydelse, som det personliga
ansvaret får efter förslaget än enligt gällande rätt, hava emellertid
ansetts motivera skyldighet för fartygsägaren att i nu ifrågavarande fall åtminstone
göra antagligt, att han, när betalningen erlades, icke med företagande
av vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.
Stadgandet i andra stycket av paragrafen överensstämmer helt med 274 §
2 stycket sjölagen.
80 §.
Med förevarande, från konventionen art. 9 hämtade stadgande åsyftas att
förebygga den särskilt för de små redarna hotande faran, att deras ofta obetydliga
lantförmögenhet tillgripes. Enligt vad förarbetena giva vid handen
kan anståndet beviljas ej blott i rättegång utan även vid utsökningsförfarande.
81 §.
I motiven till sjölagen framhålles att bestämmelserna i andra kapitlet nämnda
lag angående redare närmast avse den, som idkar sjöfart med eget fartyg,
och att man trott böra överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra, i vilken
mån de äro tillämpliga på personer, som för egen räkning driva sjöfart med
dem icke tillhöriga fartyg. I 275 § fastslogs dock uttryckligen, att i de fall,
då borgenär för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg och frakt, denna rätt
icke lider någon inskränkning därav, att fartygets ägare vid den tidpunkt,
då fordringen uppkom, icke %jälv utövade rederidriften, utan hade upplåtit fartyget
åt annan att därmed idka sjöfart.
I konventionen åter innehålles i art. 10 uttrycklig bestämmelse av det innehåll,
som återgives i 81 §. Härigenom lagfästes förmånen av ansvarsbegränsning
ej blott för s. k. utlastare, utan jämväl för underbortfraktare av ett fartyg.
82 §.
Enligt protokollet vid undertecknande av förevarande konvention äger fördragsslutande
stat rätt dels att i fråga om skador, orsakade å hamn-, dockoch
vattenvägsanläggningar, icke medgiva begränsning av ansvarigheten till
64
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
värdet av fartyget, tillbehören och frakten, i vilket fall därför allenast pundregeln
verkar begränsande, dels att i fråga om kostnader för borttagande av
skeppsvrak överhuvud icke medgiva någon ansvarsbegränsning, dels ock att
i dessa avseenden ratificera konventionen endast under förutsättning av ömsesidighet.
Förevarande paragraf gör bruk av sistnämnda befogenhet. Det har emellertid
ansetts lämpligt att överlämna åt Konungen att avgöra, huruvida densamma
skall begagnas eller icke, och att icke begränsa befogenheten till förhållandet
till konventionsstater. Då avgörandet lagts i Konungens hand, har
det funnits överflödigt att genom lagbestämmelse fastslå, vilka fall i förhållande
till konventionsstat avsetts med befogenheten.
SJÄTTE KAPITLET.
Om bodmeri.
Redan i motiven till sjölagen framhålles, att det kunde ifrågasättas att ur
lagstiftningen utmönstra bodmeriet såsom en särskild avtalsform och medgiva
företrädesrätt till betalning åt varje försträckning, som givits för fartyg eller
last i verklig nöd. Man ansåg sig emellertid icke böra rubba ett institut, som
historiskt utvecklat sig till fasta, internationellt likartade former, helst dessa
former vore ägnade att giva garanti för verkligheten av den nöd, som skall
giva förmånsrätten dess berättigande, och i övrigt vore väl avpassade efter förhållandets
natur.
Under den tid, som gått sedan förslaget till sjölag utarbetades, har bodmeriet
alltmera förlorat i betydelse, så att det numera är ett åtminstone i
de skandinaviska länderna praktiskt sett dött institut. Vid sådant förhållande
och då man i konventionerna icke velat åt bodmeriavtalen medgiva bättre rättsställning
än för övriga i konventionen art. 1 punkt 8 upptagna befälhavareavtal,
föreslå de delegerade, att bodmeriinstitutet måtte för framtiden avskaffas.
Samma förslag framlägges även av de delegerade för Danmark, Finland
och Norge.
SJUNDE KAPITLET.
Om haveri.
188 § 12 punkten.
På grund därav, att bodmeriinstitutet föreslagits skola för framtiden avskaffas,
hava ur punkten uteslutits orden: »bodmeripremie, då penningar måste
genom bodmerilån anskaffas».
216 §.
Paragrafen har undergått den modifikation, som påkallas därav, att exekutionssystemet
för framtiden i viss utsträckning ersättes av ett system med ett
personligt, låt vara stundom på visst sätt begränsat ansvar. Jämföras må 70 §
7 punkten och 81 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
65
ÅTTONDE KAPITLET.
Om skada genom fartygs sammanstötning.
220 § 3 stycket.
Med hänsyn till den nya avfattningen av det lagrum, som bestämmer, vilka
fordringar äga sjöpanträtt i fartyg och frakt, har till detta sammanhang flyttats
det allenast i tydlighetens intresse i sjölagen 268 § 4 punkten upptagna
stadgandet om sjöpanträtt för »fordran å utbekommande av belopp, som någon
jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt
enligt fördelning, varom där sägs».
222 §.
I motiven till sjölagen framhålles, att det följer av stadgandet i 8 § sjölagen,
att redaren under den i paragrafen angivna förutsättning med fartyg
och frakt svarar för den ersättning, som enligt 220 § skall utgå. I det av sjölagskommittén
framlagda betänkandet var emellertid ett sådant stadgande i
viss mån motiverat därigenom, att till detsamma av historiska skäl fogats en
bestämmelse, att lastägaren icke deltoge i skadans gäldande. Berörda bestämmelse
utgick emellertid till följd av anmärkning vid förslagets granskning.
Vid nu angivna förhållande har man ansett lämpligare att låta stadgandet
helt utgå än att ersätta det med en hänvisning till 8 § och 4 Kap. i deras nya
lydelse.
NIONDE KAPITLET.
Om bärgning.
224 §.
Orden »av det som bärgats» i gällande sjölag innebära, att för bärgarlön
såväl redare som lastägare svara enligt exekutionssystemets regler. Paragrafen
har därför måst omarbetas till vinnande av överensstämmelse, såvitt angår
redarens ansvar, med det nya ansvarsbegränsningssystemet. I sådant syfte
hava ovan citerade ord uteslutits i första stycket av paragrafen, varjämte ett
nytt sjätte stycke tillfogats.
TIONDE KAPITLET.
Om sjöförsäkring.
230 § 2 stycket.
På grand av att bodmeriinstitutet föreslagits skola för framtiden avskaffas
har ur paragrafen uteslutits ordet »bodmerifordran».
256 § 4 punkten.
Av skäl, som anförts under 230 §, hava orden »och bodmerifordran» uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 9-4 höft. (Nr 113.)
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ELFTE KAPITLET.
Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.
I.
Om sjöpanträtt.
A. Sjöpanträtt i fartyg och frakt.
267 §.
Denna paragraf återgiver i punkterna 1—5 bestämmelserna i sjöpanträttskonventionen
angående de fall, då sjöpanträtt enligt konventionen art. 2 åtnjutes,
under det att stadgandet i punkt 6 givits med stöd av konventionen
art. 3 st. 2.
Punkt 1 innebär en avvikelse från den svenska sjölagen bland annat såtillvida,
som sjölagen utgår därifrån, att då den allmänna förmånsrättsordningen
icke tillägger allmänna avgifter förmånsrätt framför annan fordran,
det även på detta område bör överlåtas åt speciallagstiftningen att bestämma
sättet för dylika avgifters uttagande och sålunda bereda säkerhet för deras
utfående.
Vid sidan av de staten tillkommande rättsvårdsavgifterna och de andra offentliga
avgifterna äro i lagrummet upptagna dels utgifter, som i borgenärernas
gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att åvägabringa
dess försäljning och fördelning av köpeskillingen därför, dels ock omkostnader
vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det
inkommit i sista hamn.
Enligt protokollet vid undertecknande av konventionen är lagstiftningen i
de särskilda länderna oförhindrad att föreskriva viss företrädesrätt bland de
i punkten upptagna fordringarna till skyddande av statsverkets intresse. Någon
anledning att begagna denna befogenhet har ansetts åtminstone för närvarande
icke föreligga. Viktigare synes vara det i samma protokoll intagna
förbehållet om befogenhet att medgiva förvaltningarna av hamnar, dockor,
fyrar och vattenvägar, vilka låtit avlägsna skeppsvrak eller andra föremål,
som besvära sjöfarten, eller vilka hava fordran på grund av hamnavgifter
eller skador, orsakade genom fel eller försummelse å fartygs sida, rättighet
att, om betalning icke gäldas, kvarhålla fartyget, vraken eller andra föremål,
att sälja dem och att ur köpeskillingen gottgöra sig med företrädesrätt
framför andra borgenärer. Särskilda lagstiftningsåtgärder i anledning
härav torde dock icke åtminstone för närvarande vara påkallade.
Andra punkten överensstämmer i huvudsak med 268 § 2 punkten sjölagen.
Under punkten inbegripas även »å fartyget anställda personer, vilka äro antagna
av fartygsägaren eller befälhavaren, men icke tillhöra den egentliga
besättningen» (sjömanslagen 70 §). Panträttskonventionen begagnar i detta
sammanhang beteckningen »autres personnes engagées ä bord». Tidigare användes
i denna punkt samma uttryck som i ansvarsbegränsningskonventionen
art. 2 punkt 3, men denna lokution utbyttes vid 1926 års konferens
Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 67
mot den nj^ss anförda. Någon olikhet i sak torde härmed dock icke hava uppstått.
Beträffande tredje punkten må anmärkas, att konventionen använder beteckningen
fartygets bidrag till gemensamt haveri. Någon avsikt att utesluta
sjöpanträtt för fraktens bidrag torde emellertid icke hava förelegat. I motsats
till gällande lag omnämner konventionen icke fordran å bidrag till gäldande
av kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund som fordran å
bidrag till gäldande av gemensamt haveri (161 och 218 §§). Man har under
förarbetena utgått därifrån, att den närmare utformningen av haverireglerna
tillhörde den nationella lagstiftningen.
Punkt 4 (konventionen art. 2:4) har fått sin från ansvarsbegränsningskonventionen
i vissa avseenden avvikande lydelse därigenom, att man ursprungligen
i avsikt att så långt som möjligt främja fartygshypoteken medgav
sjöpanträtt blott för skadeersättning till ett annat fartyg, dess last, dess besättning
eller dess passagerare i anledning av sammanstötning eller varje annan
händelse, som orsakats genom ett nautiskt fel å fartygets sida, men
sedermera undan för undan utvidgat förslaget med nya specialfall. Den från
skandinavisk och tysk sida gång efter annan förfäktade tankegången om full
parallellism mellan fordringar, för vilka gäldenären svarar begränsat, och
fordringar, som åtnjuta sjöpanträtt, har under konferenserna aldrig fått fullt
erkännande. Däremot har skillnaden mellan de båda slagen av fordringar genom
de till det ursprungliga förslaget om sjöpanträtt fogade nya tilläggen
blivit praktiskt sett föga betydande. Den huvudsakligaste skillnaden mellan de
båda konventionerna består i förevarande avseende däri, att panträtt ej förefinnes
i det i ansvarsbegränsningskonventionen art. 1 punkt 4 upptagna fallet liksom
ej heller för förpliktelser, som grunda sig därpå, att i konossement lämnats
oriktiga eller ofullständiga uppgifter, varför panträtt kan stadgas allenast
med sådan sämre rätt, som medgives enligt konventionen art. 3 st. 2.
Med uttrycket ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan
sjöolycka, åsyftas närmast skada å annat fartyg. Då i fortsättningen av
stycket talas om ersättning för dödsfall eller skada, som drabbat passagerare,
befälhavare eller till besättning hörande person, och om ersättning för skada
å last eller resgods, har man avsett personer och gods på båda fartygen. Sjöpanträtt
inträder oberoende därav, om skadeersättningen har sin grund i fel
eller försummelse eller så icke är fallet.
Ett särskilt slag av de till denna punkt hänförliga fordringarna är, såsom
vid 220 § antytts, fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt
bestämmelsen i tredje stycket av nämnda paragraf erlagt utöver vad å honom
belöpt enligt fördelning, varom där sägs.
Med punkt 5 är att sammanställa stadgandet i 70 § 8 punkten. Av en jämförelse
med denna punkt och stadgandena i samma paragraf 2 och 3 styckena
framgår, att borgenärens rätt till sjöpant går vida längre än gäldenärens rätt.
att åtnjuta ansvarsbegränsning. På grund av stadgandet i sjölagen 268 § 3
punkten har i förevarande punkt uttryckligen omnämnts lastägares fordran för
gods, som blivit under resa sålt för fartygets behov.
68
Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.
Stadgandet i sjätte punkten om sjöpanträtt för fordringar, som grunda sig
därpå, att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, överensstämmer
med bestämmelsen i 70 § 3 punkten. Sjöpanträtt för dylika fordringar
har ansetts vara av den stora praktiska vikt, att man begagnat medgivandet
i konventionen art. 3 st. 2.
I samband med den redogörelse, som här ovan lämnats för sjöpanträtterna i
fartyg och frakt, må utöver vad i det föregående anförts om förhållandet till
hittills gällande rätt framhållas, att den nya lagen icke upptager ersättning för
fartygets befriande ur fiendes våld eller bodmerifordran såsom sjöpantberättigade.
Bärgarlönen har nedflyttats till samma grupp som fordran å
bidrag till gäldande av gemensamt haveri. Fordringar på grund av befälhavareavtal
hava flyttats ned under den grupp, som upptager skadeersättningsfordringar.
Lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets behov,
åtnjuter ej längre bättre rätt än övriga borgenärer på grund av befälhavareavtal.
I detta sammanhang må slutligen framhållas, att enligt protokollet vid undertecknandet
av konventionen ändring icke göres i bestämmelser i de fördragsslutande
staternas lagar, som må inrymma sjöpanträtt åt offentliga försäkringsinrättningar
för fordringar uppkommande på grund av försäkring av ombord
å fartyg anställda personer.
268 §.
I denna paragraf hava återgivits de konventionens bestämmelser (i 2 och 4
art.), som närmare bestämma sjöpanträttens föremål.
Vad först angår stycket 1, har det ansetts lämpligt att här upptaga bestämmelserna
i 268 § sjölagen, att panträtten i fartyget omfattar jämväl fartygets
tillbehör, men att däremot under fartygs tillbehör icke innefattas proviant
eller bränsle, ej heller å maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens
drift avsedda ämnen. Att uttrycket »ångfartyg» utbytts mot »maskindrivna
fartyg» torde icke behöva motiveras.
Bestämmelsen att sjöpanträtten i fartyget omfattar fartygsägarens fordran
å ersättning och haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som må hava
uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta, överensstämmer i
huvudsak med gällande rätt, på sätt vid 74 § här ovan anförts. Det torde
emellertid böra framhållas, att terminus ad quem här är en annan än i 74 §;
förutsatt att skadan å fartyget uppkommit efter resans början och ej blivit avhjälpt
njuter borgenären tydligen för panträtten tillgodo ersättningsanspråk,
som uppkommit senare än hans panträtt men före det exekution äger rum.
Stadgandet i andra stycket, att panträtten i frakten omfattar bruttofrakten
för den resa, under vilken fordringen uppkommit, ävensom fordran å ersättning
och haveribidrag för förlust av sådan frakt, överensstämmer med sjölagen.
Någon olikhet mot hittills gällande rätt torde ej heller ligga däri, att med
frakt likställts passagerareavgifter. Konventionens i detta sammanhang mötande
stadgande, att såsom frakt äro att anse jämväl, »i förekommande fall,
de belopp, som skola utgå enligt artikel 4 i konventionen angående begräns
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
69
ning av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö»,
har man med hänsyn till vad under förarbetena förekommit ansett kunna ur
lagen uteslutas.
Genom konventionens i tredje stycket upptagna stadgande, att sjöpanträtten
omfattar fartygsägarens ersättning för bärgning, som utförts under resan, med
avdrag för andel därav, som må tillkomma befälhavare eller besättning, har
ståndpunkt tagits till ett spörsmål, beträffande vilket inom doktrinen olika meningar
gjort sig gällande.
Fjärde stycket i förevarande paragraf saknar motsvarighet i sjölagen. Hyresfordringarnas
i viss mån säregna natur kommer dock till uttryck, för såvitt
angår fartyget, genom regeln i 269 § 2 stycket, vilken regel motiverats därmed,
att det icke stode sjöman öppet att vid resas avslutande utfå hela
sin tillgodohavande hyra och att det i allt fall icke kunde komma i fråga, att
befälhavare och besättning skulle göra sin rätt gällande på samma sätt som
andra borgenärer.
Stadgandet i sista stycket överensstämmer med bestämmelsen i 270 § 2 stycket
i gällande lag. Anmärkas hör i detta sammanhang, att under förarbetena
till konventionen uttryckligen fastslagits fartygsägarens rätt att i försäkringsavtalet
med försäkringsgivaren överenskomma, att försäkringssumman skall
häfta i pantens ställe. Ännu längre går förslaget till lag om försäkringsavtal. I
dess 54 § bestämmes nämligen, att om försäkring tagits å gods utan angivande
av det intresse försäkringen avser, skall, där ej annat framgår av omständigheterna,
försäkringen anses gälla till förmån för envar, som — i egenskap av
ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan
han i anledning av avtal om godset står faran för detta — har intresse av att
dess värde icke minskas eller går förlorat. Häri göres dock den modifikationen,
att i fråga om sjöpanträtt vad sålunda stadgats skall äga tillämpning
endast om panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens ägare.
Att sjöpanträtten ej omfattar premier, subventioner och andra statsunderstöd
bär liksom beträffande ansvarsbegränsningsreglerna ansetts ej behöva uttryckligen
lagfästas, då lagen positivt angiver föremålet för sjöpanträtten. Därav,
att lagen positivt angiver föremålet för sjöpanträtten, följer för övrigt, att sjöpanträtten
ej omfattar t. ex. överliggetidsersättning.
269 §.
Stycket 1 är avfattat i överensstämmelse med konventionens i samband med
267 § berörda stadgande i art. 3, enligt vilket å ena sidan de i 267 § 1—5
punkterna upptagna sjöpanträtterna skola njuta förmånsrätt framför fartygsinteckningar,
men, å den andra sidan, åt de särskilda staternas lagar inrymmes
befogenhet att tillerkänna sjöpanträtt åt andra än nyssnämnda fordringar
under förutsättning, att därigenom icke ändras den företrädesrätt, som medgivits
fartygsinteckningar och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Härmed
sammanhänga de ändringar, som de delegerade föreslå i 17 kap. handelsbalken.
Stycket 2 återgiver konventionen art. 5 och överensstämmer till sin grund
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
tanke med 269 § 1 stycket sjölagen. De fordringar, beträffande vilka posterioriteten
giver bättre rätt, äro dock icke fullt desamma som enligt sjölagen. Enligt
konventionen äro sålunda till fordringar av denna art att hänföra bland
annat alla de befälhavareavtal, som enligt 267 § 5 punkten medföra sjöpanträtt,
under det att sjölagen såsom sådana befälhavareavtal upptager blott
bodmerifordran och lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt
för fartygets behov. Denna olikhet förlorar likväl i betydelse på grund av
den mindre utsträckning, i vilken enligt konventionen befälhavareavtalen medföra
sjöpanträtt. Med ifrågavarande olikhet mot förhållandena enligt sjölagen
sammanhänger, att ordet »nödfall» utbytts mot »händelse».
Stycket 3, som hämtats från konventionen art. 6, vilar på samma grundtanke
som 269 § 2 stycket sjölagen. Den modifikation, som i lagrummet göres
beträffande fordringar, som grunda sig därpå, att i konossement lämnats oriktiga
eller ofullständiga uppgifter, bär sin grund i det förut berörda förhållandet,
att sådana fordringar enligt konventionen alltid skola hava sämre rätt
än fartygsinteckningar och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Den med
avseende å fordringar på grund av tjänsteavtal gjorda modifikationen överensstämmer
i huvudsak med vad redan nu gäller.
Enligt protokollet vid undertecknandet av förevarande konvention är det
överenskommet, att varje stats lagstiftning är oförhindrad att bestämma förmånsrätten
för fordringar på grund av skador, som orsakats å konstanläggningar,
med avvikelse från vad i art. 5 och 6 stadgas. Skäl att begagna denna
på engelskt initiativ tillkomna befogenhet har ansetts icke föreligga.
270 §.
Denna paragraf återgiver innehållet i konventionen art. 7. Föranledd av de
nya reglerna om ansvarsbegränsning, saknar densamma givetvis direkt motsvarighet
i sjölagen. Såsom av förarbetena till konventionen framgår, har såsom
motiv till bestämmelsen anförts dels den större lätthet, med vilken köpeskillingen
fördelas enligt en sådan bestämmelse, dels att reglerna om ansvarsbegränsning
hava till uppgift allenast att skydda fartygsägaren mot alltför
höga krav men icke att avgöra, efter vilket förhållande fordringarna sinsemellan
skola njuta rätt i de föremål, vid vilka deras privilegier häfta, dels ock
att hänsyn måste tagas till möjligheten, att ifrågavarande kategori borgenärer
konkurrerar med borgenärer, i förhållande till vilka fartygsägaren är obegränsat
ansvarig.
Stadgandet är givet närmast med tanke på exekutiv försäljning, men bör tydligen
vinna tillämpning även t. ex. i de i 271 § 2 stycket avsedda fall.
271 §.
Denna paragraf överensstämmer i det väsentliga med 271 § sjölagen. Då
orden »såvitt den utestår ogulden» uteslutits ur 2 stycket första punkten, har
detta sin grund i bestämmelserna i 272 §, sådant detta lagrum föreslås skola
lyda för framtiden. Den något ändrade lydelsen av andra punkten i samma
stycke är motiverad av bestämmelsen i panträttskonventionen art. 8.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
71
272 §.
Stycket 1 återgiver stadgandet i konventionen art. 10. I paragrafen liar
dock den uppställda regelns tillämplighet utsträckts till köpeskilling i det fall,
att fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter blivit
genom frivillig avhandling försålt. En mot den nu upptagna i viss mån svarande
bestämmelse fanns i 1864 års sjölag 280 § 1 mom., som stadgade, att
»förmånsrätt i frakt upphör, när frakten blivit till redaren inbetalad». Denna
bestämmelse uteslöts emellertid vid utarbetandet av den nu gällande sjölagen.
Det uttalades därvid i motiven, att det ansetts så uppenbart, det panträtt och
därmed förenad förmånsrätt upphörde, när frakt eller annan fordran, som häftade
för gäld, inbetalades till redaren, att något stadgande, motsvarande
280 § 1 mom. i 1864 års sjölag, icke upptagits i förslaget. Därjämte tillädes,
att nämnda stadgande för övrigt, vid jämförelse med dess förebild, tyska lagen
Art. 774, kunde giva anledning till det antagande, att panträtten skulle
äga bestånd, när fraktbeloppet uppburits av befälhavaren —- en grundsats som
kommittén trott icke kunna godkännas. I de norska motiven till sjölagen
uttalas emellertid en från de svenska motiven till samma lag helt avvikande
uppfattning. Det göres nämligen i desamma gällande, att det framginge av
271 §, jämförd med 272 §, att panträtten bortfölle först i det ögonblick, då
penningarna kommit in i redarens kassa, d. v. s. att sjöpanthavaren kunde förhindra,
att befälhavaren, som inkasserat köpeskillingen, sände den oavkortad
till redaren. Den i de norska motiven sålunda uttalade uppfattningen överensstämmer
i viss mån med sjörättens gamla syn på befälhavaren såsom den
där har att innestå för all skada, som genom hans fel eller försummelse tillskyndas
ej blott redare utan även lastägare eller annan, vars rätt och bästa
det åligger honom att bevaka. I varje händelse nödgar anslutning till konventionen
till en ändring i den i förevarande stycke angivna riktning.
Uttrycket agent har i konventionen använts för att understryka kravet på
en viss självständighet hos den, som uppbär beloppet, för att regeln skall bliva
tillämplig.
Innehållet i andra stycket överensstämmer med 272 § 2 stycket sjölagen.
På grund av bestämmelsen i 22 § nya konkurslagen har emellertid en jämkning
i ordalydelsen måst företagas.
273 §.
Stadgandet i första stycket överensstämmer till innehållet med 272 § 1 stycket
1 punkten sjölagen.
Bestämmelserna i andra och tredje styckena stå i överensstämmelse med innehållet
i 274 § i samma lag, om vars bibehållande i den nya lagen vid Oslokonferensen
rådde full enighet mellan samtliga delegerade.
Det är givet att övergången från exekutionssystemet till det nya ansvarsbegränsningssystemet
medför, att den i paragrafen fastslagna rättsregeln kommer
att för framtiden få en väsentligen minskad betydelse. Tillräckliga skäl
att utesluta densamma ur sjölagen hava dock icke ansetts föreligga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
274 §.
I motiven till 273 § sjölagen anföres, bland annat, att ehuru panträtten i
fartyget äger bestånd, oaktat fartyget övergår till ny ägare på grund av frivillig
överlåtelse, det dock icke kan bestridas, att en sådan förändring faktiskt
är av väsentlig betydelse för borgenärens utsikt att göra sin rätt gällande;
föremålet för hans rätt undandrages honom därigenom kanske fullständigt.
Det bör — anföres det vidare — utan tvivel åligga fartygets ägare
att, innan han avhänder sig fartyget, betala de fordringar, för vilka det häftar;
underlåter han det, bör han också själv få svara för gälden, även om personlig
betalningsskyldighet icke förut ålåg honom. Hans ansvarighet är icke
begränsad inom det belopp, han för fartyget bekommit; den åligger honom,
även om han icke erhållit något vederlag därför. Då emellertid borgenärens
rätt var begränsad till fartyget, kan å andra sidan redarens ansvarighet icke
sträcka sig utöver dettas värde vid den tidpunkt, då överlåtelsen skedde; det
är detta värde, som bort komma borgenärerna till godo, men intet mer. Det
ligger i sakens natur, att redaren är den ende, som i detta hänseende kan
åstadkomma full utredning, och bevisbördan bör därför åligga honom. Men,
säges det slutligen, styrker han mot en borgenärs krav, att fartygets värde
vid tiden för överlåtelsen icke uppgick till så stort belopp, att dennes fordran
— med fäst avseende å dess plats i förmånsrättsordningen i förhållande
till andra befintliga sjöfordringar — skulle hava blivit betäckt, bör han ock
vara fri från ansvarighet. I enlighet härmed föreslogs ett stadgande av innehåll,
att om fartyg genom frivillig avhandling övergått till ny ägare, förre
ägaren skulle personligen svara för fordran, för vilken han förut häftade allenast
med fartyget och frakten, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid
tiden för överlåtelsen, där samma värde visades icke hava lämnat tillgång
till fordringens fulla gäldande.
Vid Högsta Domstolens granskning av förslaget till sjölag anmärktes emellertid,
att då en frivillig överlåtelse av fartyget icke medförde rubbning av
panträtten, giltig rättsgrund saknades för den i förevarande avseende givna
bestämmelsen, vilken icke heller hade något motsvarighet i sjölagen. I följd
därav hemställdes att paragrafen måtte utgå. I propositionen fick därefter
paragrafen sin nuvarande lydelse, enligt vilken som förutsättning för uppkomsten
av personligt ansvar uppställes att fartyget genom frivillig avhandling
övergått till utländsk man.
Genom Sveriges anslutning till ansvarsbegränsnings- och sjöpanträttskonventionerna
inträder i dubbel måtto förändring i de förhållanden, som förelågo
vid sjölagens tillkomst. Genom övergivandet av exekutionssystemet bliva, såsom
vid 273 § antytts, de fall, då fartygsägaren icke är personligen ansvarig
för genom sjöpanträtt skyddad fordran, ojämförligt mycket färre än hittills
varit fallet. I och med det att sjöpanträtterna bliva internationellt erkända,
blir vidare överlåtelsen till utländsk man långt mindre äventyrlig för borgenären
än för närvarande är händelsen. På grund av sistnämnda omständighet
förlorar stadgandet i huvudsak sitt berättigande vid överlåtelse till utländsk
man, som tillhör konventionsstat. I följd härav har det under de skandinaviska
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
73
förhandlingarna ansetts riktigast att begränsa stadgandets tillämplighet till
det fallet, att sjöpanträtten upphör genom överlåtelsen till utländsk man.
Stadgandet i andra punkten står i överensstämmelse med innehållet i 274 §
sjölagen.
275 §.
Paragrafen återgiver innehållet i konventionen art. 13 och vilar på samma
grund som 81 § här ovan och 275 § sjölagen, vilken sistnämnda paragraf dock
handlar allenast om utrustning.
B. Sjöpanträtt i inlastat gods.
276 §.
Denna paragraf beröres liksom 277—280 §§ icke direkt av konventionen.
För behållande av parallellismen mellan sjöpanträtt i fartyg och frakt samt
sjöpanträtt i inlastat gods hava emellertid några smärre modifikationer företagits
i paragrafen.
Av anförda skäl har i första gruppen placerats fordran å bidrag till gäldande
av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda
grund (161, 218 §§), varemot ur denna grupp uteslutits ersättning för
godsets befriande ur fiendes våld.
Lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares
räkning, har av samma skäl sidoordnats med övriga befälhavareförbindelser.
Bodmerifordran har givetvis även i detta sammanhang bort utgå ur lagen.
Vid nu angivna förhållande har den hittillsvarande gruppen 4 fått nummerbeteckningen
3.
Den förändring, som beträffande förhållandet mellan sjöfordringar och i 17
kap. handelsbalken upptagna fordringar måst företagas på grund av den av
konventionen i fråga om privilegierna uppställda prioritetsordningen, har nödvändiggjort
en särskild regel om förhållandet mellan sjöpanträtt i det inlastade
godset och förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken, vilken regel infogats i 2
stycket. I enlighet med konventionens ståndpunkt har posterioritetsregeln
bragts i tillämpning beträffande samtliga i den nya grupp 2 upptagna fordringar.
277 §
Denna paragraf överensstämmer med 277 § sjölagen utom däri, att här som
eljes talas om sjöpanträtt. Att omredigera paragrafen till vinnande av närmare
redaktionell överensstämmelse med 271 § har ansetts icke vara. erforderligt.
278 §.
Även denna paragraf överensstämmer i sak med motsvarande paragraf i sjölagen.
Hänvisningen i sjölagen till 270 § har emellertid på grund av den nu
föreslagna lydelsen av 268 § ersatts med ett direkt upptagande i lagrummet
av den med hänvisningen åsyftade rättsregeln.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
279 §.
Till vinnande av överensstämmelse med 272 § 1 stycket har i paragrafens
första stycke uttalats, att sjöpanträtten kan göras gällande, så länge fordringsbeloppet
icke uppburits av lastägaren.
Den i paragrafen gjorda hänvisningen till 277 § bar bibehållits. Att härvid
beakta är emellertid, att beträffande försäljning av gods till avhjälpande av
ett under resan uppkommet behov vid sjölagens tillkomst ansågs självklart, att
försäljningen måste medföra, att panträtten i godset upphörde. Under medgivande,
att det sällan torde inträffa, att köpeskillingen ens till någon del lämnades
utestående, föreslog man emellertid tillika, att köpeskillingen, om så
skett, skulle häfta i pantens ställe. Detta stadgande utgick dock till följd av
en vid granskningen i Högsta Domstolen gjord anmärkning, att lagen icke borde
förutsätta, att försäljningen skedde på kredit eller att mer såldes, än behovet
krävde. Vid den omredigering av stadgandet, som på grund därav företogs, synes
man icke hava beaktat, huruvida icke vid nyss angivna förhållande hänvisningen
i 279 § till 277 § kunnat utgå. Här såsom i åtskilliga andra avseenden
har det emellertid ansetts icke böra företagas andra ändringar än de, som påkallas
av konventionernas införlivande med sjölagen eller ändringar i lagstiftningen
i övrigt.
Styckena 2 och 3 överensstämma till innehållet med 279 § sjölagen.
280 §.
Det har icke ansetts falla under de delegerades uppdrag att företaga förändringar
i denna paragraf, då sådana i varje händelse icke påkallas av panträttskonventionen.
C. Gemensamma bestämmelser för sjöpanträtt i fartyg, frakt och last.
281 §.
Av skäl, som anförts under 280 §, hava några förändringar ej vidtagits i
denna paragraf.
282 §.
I denna paragraf har företagits den ändringen att med hänsyn till 275 §
i dess nya lydelse i paragrafen omnämnas såväl fartygsägare som den, till
vilken fartygsägaren må hava överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för
egen räkning.
283 §.
I förevarande paragraf har återgivits innehållet i konventionen art. 9, vilken
i åtskilliga avseenden skiljer sig från den nu gällande sjölagen.
1864 års sjölag innehöll i kapitlet »Om förmånsrätt till betalning ur fartyg,
frakt och inlastat gods» en bestämmelse i 275 §, att de där upptagna förmånsrätterna
till fartyg och frakt upphörde, därest de ej gjordes gällande genom
stämning eller lagsökning inom sex månader från fartygets ankomst till den
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
75
svenska hamn, där, efter fullbordan av den resa, under vilken fordran uppstått,
slutlig lossning verkställdes. I ett särskilt kapitel »Om preskription i sjörättsmål»
bestämdes, att fordringar, för vilka rederiet ansvarade endast med
fartyg och frakt, skulle, vid fordringsrättens förlust, utsökas inom en tid av
två år, likaledes räknade från fartygets ankomst till den svenska hamn, där,
efter fullbordan av den resa, under vilken fordran uppstått, slutlig lossning
verkställdes.
Vid sjölagens tillkomst gjorde sig däremot en i viss mån annan uppfattning
gällande. Liksom i 1864 års sjölag gjordes även nu viss skillnad mellan fall,
då sjöförmögenheten är det enda exekutionsobjektet, och fall, där borgenären har
en personlig fordran, som är förenad med panträtt. Beträffande de fall, där
gäldenären svarar allenast med sjöförmögenheten, ansågs preskriptionstidens
längd i regel kunna förkortas från två till ett år, och till följd av denna preskriptionstidens
förkortning i fråga om fordringsrätten ansågs det i allmänhet obehövligt
att uppställa en särskild preskriptionstid för panträtten. Endast för
de fall, där borgenären har en personlig fordran, som är förenad med panträtt,
och där fordringsrätten alltså icke är underkastad nyss berörda preskription,
föreskrevs en särskild preskriptionstid för panträtten. I enlighet med
det anförda är 284 § i sjölagskommitténs förslag utarbetad, i vilken § skiljes
mellan, å ena sidan, fordran, för vilken »borgenär» häftar allenast med fartyg,
frakt eller inlastat gods, och, å den andra, fordran, för vilken det föreligger
personligt ansvar. I det förra fallet talar paragrafen om preskription av
fordringen, i det senare om preskription av panträtten. Grundtanken i förslaget
blev ej föremål för erinran vid granskningen i Högsta Domstolen, under
det att däremot vissa detaljanmärkningar framställdes. Det anmärktes sålunda,
bland annat, att då det kunde inträffa att för gäld, varför redare eller lastägare
stode i ansvar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods, annan vore personligen
betalningsskyldig, det syntes böra tydligen utmärkas, huruvida jämväl
sistnämnda gäldenärs betalningsskyldighet upphörde med utgången av de i
paragrafen utsatta preskriptionstiderna.
Sjölagens ifrågavarande stadganden blevo föremål för vissa ändringar i
samband därmed, att sammanstötnings- och bärgningskonventionerna införlivades
med svensk rätt. Då de i nämnda konventioner upptagna preskriptionsbestämmelserna,
såsom i motiven till 1912 års lagändringar framhålles,
äga en absolut karaktär och således måste anses gälla där omförmälda fordringar
även i den mån, de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen,
vidtogs bland annat en ändring av sista mom. i 283 § till vinnande av överensstämmelse
därmed. Anmärkas bör tillika, att sammanstötnings- och bärgningskonventionerna
hava sin uppmärksamhet riktad på fordringsrätten såsom sådan.
Enligt panträttskonventionen åter är det sjöpanträtten, privilegierna, som
är föremål för preskription. Vid detta förhållande och då preskriptionstiderna
äro olika i denna och i de båda nyss berörda konventionerna, har det varit nödvändigt
att med återgående till 1864 års sjölags ståndpunkt genomgående skilja
mellan preskription av sjöpanträtt och preskription av fordringsrätt. Den förra
behandlas i förevarande § och den senare i 284 §.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Bland de olikheter, som konventionens genomförande för övrigt innebär i förhållande
till gällande rätt, må särskilt framhållas, att preskriptionstiden för
panträtt för bärgarlön, för sammanstötningsskada samt för ersättning för andra
sjöolyckor och skada till kropp eller hälsa har förkortats från två till ett år.
Den särskilda nu införda sexmånaderspreskriptionen saknar motsvarighet i
sjölagen.
Stadgandet i stycket 2 har en viss motsvarighet i bestämmelsen i 284 § sjölagen,
att utgångspunkten för preskription av panträtt för fordran på grund
av hyresavtal är den dag, då tjänsten ombord upphörde.
Bestämmelsen i stycket 3 har påkallats av stadgandena i 77 § och har formulerats
i enlighet med motsvarande bestämmelse i förslaget till lag om försäkringsavtal.
I överensstämmelse med vad på sin tid ägde rum vid införlivandet med svensk
rätt av sammanstötnings- och bärgningskonventionerna har särskilt lagstadgande
ej meddelats på grund av innehållet i panträttskonventionen art. 9 styckena
5 och 6.
II.
Om preskription av fordran i vissa fall.
284 §.
Förevarande paragraf handlar, såsom redan under 283 § angivits, om
preskription av fordringsrätten som sådan.
Punkterna 1'', 2 och 4 stå i överensstämmelse, den första med bärgningskonventionen
art. 10, den andra med sammanstötningskonventionen art. 7 och
den sista såtillvida med 283 § 1 punkten sjölagen, som preskriptionstiden är
ett år från dispaschens dag.
Punkt 3 har avfattats i överensstämmelse med den av ett flertal sjöfartsidkande
länder antagna konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om konossement art. 3 mom. 6.
I motiven till 1912 års lagändringar framhålles, såsom vid 283 § redan påpekats,
att de i bärgnings- och sammanstötningskonventionerna upptagna preskriptionsbestämmelserna
äga en absolut karaktär och således måste anses gälla
även i den mån de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen. På
grund därav infördes 1912 den bestämmelsen i sjölagen, att om för fordran å
ersättning för skada genom sammanstötning, för fordran å bärgarlön eller för
fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen i 220 §
tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning, varom där
sägs, borgenär äger rätt att jämväl hålla sig till redare, lastägare eller annan
personligen, den rätt skall vara förfallen inom den tid, som stadgas för det fall,
att gäldenären häftar endast med fartyg, frakt eller inlastat gods.
Motsvarande uppfattning torde även ligga bakom förut anförda bestämmelse
i konossementskonventionen. På grund av haveribidragens med bärgarlönens
så besläktade natur har samma regel synts böra komma till tillämpning jämväl
beträffande dessa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
77
Åt paragrafen har därför ansetts böra givas en sådan avfattning, att fordringar
av denna art under alla förhållanden bliva underkastade de i paragrafen
upptagna preskriptionstiderna. Dessa preskriptionstider synas böra
tillämpas, vare sig ansvarigheten är obegränsad eller begränsad, vare sig en
eventuell begränsning är en begränsning enligt reglerna i 4 kap. eller en begränsning
enligt regeln om att lastägaren svarar endast med det inlastade godset,
och vare sig en möjligen förefintlig personlig fordringsrätt är en ursprunglig
sådan eller en personlig fordringsrätt, som under vissa förutsättningar träder
i stället för ett sakhäftande. Från denna, må vara under annan synvinkel,
vid tillkomsten av 1912 års lagändringar omfattade uppfattning hava de svenska
delegerade ansett avvikelse så mycket mindre böra ske, som man i annat
fall kommer i viss motsättning mot reglerna i bärgningskonventionen.
Vad därefter angår andra fordringar än fordran å ersättning för skada genom
sammanstötning, bärgarlön och fordran å utbekommande av belopp, som
någon jämlikt bestämmelsen i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom
belöpt enligt fördelning, varom där sägs, gäller, med bortseende från haveribidrag
och skada å last, enligt sjölagen efter 1912 års lagändringar, att om
gäldenären enligt sjölagen häftar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods,
preskription inträder beträffande fordran å ersättning, om icke genom stämning
eller lagsökning betalning sökes inom två år från den dag, skadan timade,
och beträffande övriga fordringar, om icke på nämnda sätt betalning sökes
inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Samma regler om
preskription gälla, såsom i motiven till sjölagen framhålles och i rättstillämpningen
bekräftats, jämväl med avseende å den begränsade personliga fordringsrätt,
som under vissa förutsättningar träder i stället för eu till fartyg, frakt
eller last begränsad fordran. Om borgenären däremot för sådan fordran äger
tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen — d. v. s., såsom
i lagrådet vid behandlingen av 1912 års lagändringar yttrades, »jämväl personlig
betalningsskyldighet i obegränsad omfattning åligger någon» — gäller
för sådan betalningsskyldighet i avseende å preskription vad i allmän lag är
stadgat.
Icke heller beträffande fordringar av denna kategori kan efter införlivande
med svensk rätt av panträttskonventionen parallellismen mellan preskription
av sjöpanträtt och preskription av fordringsrätt upprätthållas. Det är t. ex.
uppenbarligen uteslutet att till detta område överföra sexmånaderspreskriptionen.
Förkortningen av preskriptionstiden för panträtten är snarare ett motiv
för förlängande av preskriptionstiden beträffande fordringsrätten, då saknaden
av sjöpanträtt för borgenären kan försvåra preskriptionens avbrytande.
Den förskjutning, som genom antagande av ansvarsbegränsningskonventionen
ägt rum i förhållande till nu gällande rätt beträffande det begränsade ansvaret,
medför givetvis, att vid den fortsatta revisionen av sjölagen bör tagas under
omprövning, huruvida icke preskriptionstiden även beträffande andra fordringar
än de under 1—4 upptagna i vissa fall bör förkortas även där det föreligger
ett obegränsat ansvar. Då emellertid antydda förskjutning är relativt
obetydlig, hava de delegerade ansett sig icke böra föreslå annan ändring än
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
den, som nödvändigtvis påkallas därav, att ansvarsbegränsningen beträffande
redaren genomförts på ett annat sätt än enligt sjölagen. Det har lika litet som
i sjölagen ansetts behöva uttryckligen uttalas, att den i lagen fastställda kortare
preskriptionstiden är tillämplig jämväl å den begränsade personliga fordringsrätt,
som under vissa förhållanden kan träda i stället för det ursprungliga
häftandet. I tydlighetens intresse har däremot upptagits ett mot sista
punkten i 283 § sjölagen svarande stadgande.
Vid införlivandet med vår rätt av sammanstötnings- och bärgningskonventionerna
framhölls, att då de lagstiftningsåtgärder, som föreslogos, påkallades
icke av brister i den gällande sjölagen, utan endast av önskemålet att möjliggöra
Sveriges anslutning till konventionerna och att därmed bidraga till vinnande
av enhetlighet och fasthet i förevarande delar av sjörätten, den nya lagstiftningen
givetvis borde komma till stånd allenast under förutsättning att ett större
antal av de makter, med vilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring, definitivt
tillträdde konventionerna. I följd därav ansågs det böra överlåtas åt Konungen
att bestämma, när lagen skulle träda i kraft. Enahanda motiv synes
föranleda, att det överlåtes åt Konungen att bestämma tidpunkten även
för den nu föreslagna lagens ikraftträdande.
Den beträffande preskription föreslagna övergångsbestämmelsen beror därpå,
att man utgått därifrån, att i fråga om preskription principiellt ny lag bör
gälla även i fråga om förhållande, som uppkommit före ny lags ikraftträdande,
men att denna grundsats dock icke bör medföra förkortning av preskriptionstiden
beträffande tidigare uppkommen fordran av nu ifrågavarande art.
Om förut gällande rätts betydelse i övrigt för redan bestående rättsförhållande
har särskild bestämmelse ansetts icke behöva upptagas i övergångsstadgandena,
då allmänna rättsregler bliva i detta avseende avgörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
79
Förslag till lag om ändring i vissa delar av 17 kap.
handelsbalken.
3 §.
Såsom förut framhållits, stadgas i panträttskonventionen art. 3, bland annat,
att fartygsinteckningar, handpant i fartyg och »mortgages» — varmed
åsyftas det i England vanliga institutet, att pantföremålet förbliver i gäldenärens
besittning men att äganderätten till detsamma villkorligt överlåtes till
borgenären — skola åtnjuta förmånsrätt omedelbart efter de sjöpantberättigade
fordringar, som uppräknas i konventionen art. 2. På grund därav har stadgandet
i 5 § 3 stycket av 17 kap. handelsbalken måst uppflyttas till 3 § 1 stycket,
varjämte med fartygsinteckning sidoordnats handpant i fartyg.
Tillräcklig anledning har däremot ej ansetts föreligga att för den svenska
materiella rättens del upphäva bestämmelsen i 10 kap. 7 § handelsbalken med
förbud mot pantsättning av fartyg, som är för fordran intecknat eller äger den
dräktighet, att inteckning däri kan meddelas. Pantsättning av dylikt fartyg
torde nämligen hos oss sakna egentlig betydelse. Vid sådant förhållande har
det ej heller ansetts erforderligt att meddela regler om konkurrens mellan inteckning
och handpant.
5 §.
Upphävandet av 3 stycket i denna paragraf är allenast en konsekvens av den
i 3 § gjorda ändringen.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr. 113.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen
den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.
13 §.
I denna paragraf har liksom i 268 § sjölagen uttrycket »ångfartyg» utbytts
mot »maskindrivna fartyg».
27 §.
I motiven till denna § framhålles, att så länge icke internationella överenskommelser
om ömsesidigt erkännande av fartygshypoteket kommit till
stånd, möjligheten att fartyget kommer under ett annat lands flagga onekligen
innebär en fara för inteckningshavarens rätt. Under erinran dels därom,
att eu sjöfordringsägare syntes genom fartygets försäljning till utlandet
kunna råka ut för samma svårigheter som en inteckningshavare, dels ock om
den utväg, sjölagen valt för att skydda sjöfordringsägaren, uttalas vidare i
motiven, att ett motsvarande stadgande syntes vara på sin plats även här;
jämväl med avseende å intecknad gäld kunde det nämligen inträffa, att fartygsägaren
ej vore personligen ansvarig och att han i ett sådant fall måhända
skulle finna en fördel i att sälja fartyget just till det land, som ej erkände inteckningens
giltighet. Men frestelsen därtill försvunne, om han genom en sådan
åtgärd ådroge sig personlig ansvarighet för gälden, i synnerhet om inteckningshavaren
sattes i tillfälle att strax kunna kräva betalning. I enlighet med
angivna uppfattning avfattades 27 § i fartygsinteckningslagen.
I och med det att fartygsinteckningarna bliva internationellt erkända, förlorar
emellertid detta stadgande åtminstone i huvudsak sitt berättigande vid
fartygets övergång till utländsk man, tillhörande konventionsstat. En inskränkning
av stadgandets tillämplighet har därför ansetts böra äga rum, på
alldeles samma sätt som skett beträffande 273 § sjölagen. Däremot har ändring
av 28 § i fartygsinteckningslagen ej ansetts påkallad.
39 §.
Enligt panträttskonventionen art. 1 skola fartygsinteckningar, handpant i
fartyg och »mortgages» i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med
lagarna i den fördragsslutande stat, där fartyget hör hemma, och som inskrivits
i offentligt register antingen hos myndighet, som är behörig beträffande
fartygets registreringshamn, eller hos central myndighet, anses giltiga och erkännas
i alla fördragsslutande stater. Det i anledning härav påkallade stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
81
gandet har — då fartygsinteckningslagen redan i förevarande paragraf har en
internationellt privaträttslig bestämmelse — ansetts lämpligen kunna inflyta i
densamma. Angående innebörden av anförda bestämmelse i konventionen må
därjämte framhållas, att genom densamma ej beröras sådana frågor som de om
procedur, exekution och vad som är att hänföra under en stats suveräna rättigheter.
I följd härav har i själva verket ur konventionen uteslutits en i densamma
tidigare förekommande bestämmelse, att ifrågavarande rättigheter skulle
överallt medföra »samma verkningar» som i hemlandet. Ämnet, som under
de hittillsvarande internationella förhandlingarna behandlats ytterligt styvmoderligt,
torde för övrigt framdeles bliva föremål för mera ingående internationell
reglering.
I detta sammanhang må erinras om stadgandet i panträttskonventionen art.
12. Redan vid fartygsinteckningslagens tillkomst infördes i 52 § sjölagen två
nya stycken, det ena innehållande föreskrift om åliggande för befälhavaren att,
då fartyget å utländsk ort blir föremål för en exekutiv åtgärd och skeppshandlingarna
visa, att i fartyget finnes inteckning, giva inteckningshavaren underrättelse
om åtgärden, och det andra åsyftande att, för att åt nyssberörda föreskrift
giva ökad betydelse, bereda inteckningshavaren utväg att på ett eller
annat sätt få inteckningen omnämnd i skeppshandlingarna. Förordnande i sistnämnda
avseende är meddelat genom nådiga förordningen den 18 oktober 1901
angående registrering av fartyg § 32, genom vilken paragraf torde vara uppfylld
den förpliktelse, som art. 12 ålägger fördragsslutande stat, ehuru densamma,
om de nu framlagda förslagen bifallas, torde böra undergå vissa smärre
modifikationer.
Särskilda bestämmelser lära emellertid icke kunna undvaras för det under de
internationella förhandlingarna hittills föga beaktade fallet, att fartyget övergått
från ett land till ett annat. Regleringen av denna fråga har ansetts i huvudsak
tillsvidare lämpligen kunna ske i enlighet med vad redan nu gäller enligt
39 § fartygsinteckningslagen. Dess föreskrifter hava emellertid utsträckts till
att avse alla de i panträttskonventionen art. 1 avsedda rättigheterna. På detta
sätt synes man, såsom i motiven till 39 § inteckningslagen framhålles, uppnå,
att en i utlandet meddelad inteckning (eller därmed likställd rättighet) respekteras
under så lång tid, som skäligen kan erfordras för att vederbörande rättshavare
skall kunna göra sin fordran gällande eller förmå fartygets ägare att
förskaffa honom en här i riket meddelad inteckning. Det torde knappast vara
möjligt att gå längre, innan fartygsinteckningsrätten blivit internationellt mera
ingående reglerad. Det behöver i detta sammanhang allenast påpekas, att
fartygsinteckningslagen förutsätter viss storlek hos fartyget, för att detsamma
skall kunna intecknas, och att institutet »mortgage» är enligt svensk materiell
rätt ogiltigt. Den nu ifrågasatta bestämmelsen står dessutom i full
överensstämmelse med föreskriften i panträttskonventionen, att sjöpanträtten
upphör, om den icke göres gällande inom viss tid; och något, som kan åberopas
mot det befogade i vad sålunda föreslagits, torde icke förekomma i förarbetena
till konventionen. Av det praktiska livets män har upplysts, att för
närvarande äganderättsöverlåtelsen städse plägar ordnas så, att antingen in
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 Käft. (Nr 113-) 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
teckningshavarna få betalning före överlåtelsen eller ock dem beredes erforderlig
trygghet att erhålla ny inteckning i det land, till vilket fartyget skall
övergå.
För att så mycket som möjligt hålla bestämmelsen i överensstämmelse med
reglerna om sjöpanträtten har dessutom den tid, inom vilken rätten skall göras
gällande, föreslagits till ett år.
Några ändringar i lagstiftningen om inskrivning av avhandling om förskott
för byggnads verkställande hava icke ansetts erforderliga. Detta ämne torde,
liksom inteckning i fartygslott och i frakt, falla utanför konventionen, vilken
talar allenast om inteckning, handpant och »mortgages» »sur navires».
övergångsbestämmelser hava icke ansetts erforderliga.
Kung!. Maj:ts proposition nr 118.
83
Förslag till lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§
utsökningslagen.
66 §.
En erinran har ansetts böra i denna paragraf göras om innehållet i 80 § sjölagen
enligt dess nu föreslagna lydelse. Visserligen har sagda paragraf betydelse
även i andra sammanhang. Det torde dock företrädesvis bliva vid utmätning,
som en fartygsägare kommer att hava intresse i att åberopa den genom
nämnda paragraf åt honom inrymda befogenheten.
73 §.
De i denna paragraf vidtagna ändringarna, som i huvudsak äro av rent redaktionell
art, torde icke tarva någon förklaring. Erinras må emellertid om
det här ovan under 272 § sjölagen anförda.
150 §.
En hänvisning till stadgandet i 270 § sjölagen, såsom denna § föreslås för
framtiden skola lyda, har med hänsyn till dess vikt ansetts så mycket mera
böra här lämnas, som utsökningslagen redan nu inrymmer ett flertal hänvisningar
till sjölagen. Anmärkas må för övrigt i detta sammanhang, att en fordran
torde böra behandlas såsom tvistig, även om fartygsägaren önskar mot
densamma åberopa allenast reglerna om ansvarsbegränsning. Jämföras må
särskilt 77 § i förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen och 151 §
utsökningslagen. Sistnämnda paragraf har dock ej ansetts böra ändras på den
grund, att möjlighet föreligger att i dylika fall i första hand anlita dispaschörsförfarande.
En ändring av denna paragraf torde nämligen ingalunda kunna
inskränkas till allenast förhållandena på sjörättens område, varför en analog
tillämpning av stadgandet ansetts vara att föredraga. För jämförelses skull
hänvisas dock till 188 § utsökningslagen.
Särskilda övergångsbestämmelser i anledning av de nu föreslagna ändringarna
i utsökningslagen torde icke vara erforderliga. Även utan sådana lärer
det nämligen vara uppenbart, att lagen ej berör rättsförhållanden, som uppstått
före dess ikraftträdande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag till lag i anledning ay Sveriges tillträde till den
internationella konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
sjöpanträtt och förtygshypotek.
1 §•
Med hänsyn till den strävan att internationellt trygga inteckningar och sjöpanträtter,
som utmärker sjöpanträttskonventionen, har stadgandet i 85 § utsökningslagen
synts böra göras tillämpligt även i avseende å utländska fartyg.
Stadgande i sådant avseende har emellertid ansetts icke lämpligen kunna
intagas i utsökningslagen.
2 §.
Bestämmelsen i denna paragraf är föranledd av stadgandet i sjöpanträttskonventionen
art. 9, att sjöpanträtterna upphöra genom försäljning, endast om
därvid iakttagits de föreskrifter om offentliggörande, som de särskilda staternas
lagar meddela, och att sådant offentliggörande skall innehålla, bland
annat, en på sätt och inom tid, som föreskrives av dessa lagar, gjord anmälan
till den myndighet, som har att föra de i art. 1 av sjöpanträttskonventionen avsedda
registren. Ej heller denna bestämmelse har ansetts lämpligen kunna intagas
i utsökningslagen.
Av enahanda skäl, som föranlett stadgandet i 7 § i nådiga förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall, hava från lagens tillämpningsområde ej uteslutits mål, som
må vara anhängiga vid lagens ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
85
Förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket
konkurslagen.
Den i ifrågavarande stycke förslagna ändringen beror därpå, att enligt sjöpanträttskonventionen
art. 2 såsom privilegierade upptagas, såvitt nu är i
fråga, allenast staten tillkommande rättsvårdsavgifter och utgifter, som i fordringsägarnas
gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller åvägabringa
dess försäljning och fördelning av köpeskillingen därför, ävensom omkostnader
vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget,
sedan det inkommit i sista hamn. Då det torde kunna inträffa, att det arvode
till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 §§ konkurslagen
stadgas skall utgå för egendomen, går vidare än panträttskonventionen
medgiver, har en ändring i föreslagen riktning ansetts erforderlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
KONVENTIONERNA JÄMTE ÖVERSÄTTNING.
Convention internationale pour 1’uiiification
de eertaines régles concemant
la limitation de la responsabilité des
propriétaires de navires de mer.
Art. 1.
Le propriétaire d’un navire de mer
n’est responsable que jusqu’ä concurrence
de la valeur du navire, du fret et
des accessoires du navire:
1° Des indemnités dues ä des tiers
å ranson des dommages causés å terre
ou sur l’eau, par les faits ou fautes du
capitaine, de 1’équipage, du pilote ou
de toute autre personne au service du
navire;
2° Des indemnités dues ä raison des
dommages causés soit å la cargaison remise
au capitaine pour étre transportée,
soit ä tous biens et objets se trouvant
å bord;
3° Des obligations résultant des connaissements;
4°
Des indemnités dues ä raison
d’une faute nautique commise dans
Texécution d’un contrat;
5° De 1’obligation d’enlever l’épave
d’un navire coulé et des obligations s’y
rattachant;
6° Des rémunérations d’assistance et
de sauvetage;
7° De la part contributive incombant
au propriétaire dans les avaries communes;
-
Internationell Konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om begränsningen
av ansvarigheten för ägare av fartyg,
som användas till fart i öppen sjö.
Art. 1.
Fartygsägaren är ej ansvarig till
högre belopp än värdet av fartyget,
frakten och fartygets tillbehör:
1) för ersättning till tredje man i
följd av skador, som tillfogats på land
eller till sjöss, genom fel eller försummelse
av befälhavaren, besättningen,
lotsen eller annan person i fartygets
tjänst;
2) för ersättning i följd av skador,
som tillfogats last, som avlämnats till
befälhavaren för befordring, eller ombordvarande
gods och föremål av vad
slag de vara må;
3) för förpliktelser, som följa av
konnossement;
4) för skadeersättning på grund av
nautiskt fel begånget under fullgörande
av ett avtal;
5) för skyldighet att, när fartyg
förolyckats, avlägsna vraket och för
förpliktelser, som därmed sammanhänga;
6)
för ersättning för assistans och
bärgning;
7) för fartygsägarens bidrag i gemensamt
haveri;
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
87
8° Des obligations résultant des
contrats passés ou des opérations effectuées
par le capitaine en vertu de
ses pouvoirs légaux, hors du port d’attache
du navire, pour les besoins réels
de la conservation du navire ou de
la continuation du voyage, pourvu que
ees besoins ne proviennent ni de l’insuffisance
ni de la défectuosité de
l’équipement ou de ravitaillement au
début du voyage.
Toutefois, pour les créances prévues
aux nos 1, 2, 3, 4 et 5, la responsabilité
visée par les dispositions qui
précédent ne dépassera pa.s une somme
totale de 8 liv. st. par tonneau de jauge
du navire.
Art. 2.
La limitation de responsabilité édictée
par 1’article précédent ne s’applique
pas:
1° Aux obligations résultant de faits
ou fautes du propriétaire du navire;
2° A l’une des obligations dont il
s’agit au n° 8 de 1’article ler, lorsque
le propriétaire a spécialement autorisé
ou ratifié cette obligation;
3° Aux obligations résultant pour
le propriétaire de 1’engagement de
Téquipage et des autres personnes au
service du navire.
Si le propriétaire ou le copropriétaire
du navire est en méme temps
le capitaine, il ne peut invoquer la
limitation de sa responsabilité pour
ses fautes autres que ses fautes nautiques
et les fautes des personnes au
service du navire.
Art. 3.
Le propriétaire que se prévaut de
la limitation de responsabilité å la
valeur du navire, du fret et des acces
-
8) för förpliktelser, som följa av
att befälhavaren på grund av honom
enligt lag tillkommande behörighet,
utanför fartygets hemort, ingått avtal
eller träffat åtgärder med hänsyn
till vad för fartygets bevarande
eller resans fortsättande verkligen kräves,
utan så är att behovet orsakats
därav, att fartygets utrustning eller
proviantering vid resans början varit
otillräcklig eller bristfällig.
För de fordringar, som avses i nr
1, 2, 3, 4 och 5, må ansvarigheten enligt
ovanstående bestämmelser dock ej
överstiga ett belopp av tillhopa 8
pund st. för ton av fartygets dräktighet.
Art. 2.
Den begränsning i ansvarigheten,
som i föregående artikel fastställes,
äger ej tillämpning:
1) å förpliktelser, som följa av fel
eller försummelse av fartygsägaren;
2) å förpliktelse, varom i punkt 8
i artikel 1 sägs, för så vitt fartygsägaren
särskilt bemyndigat till eller
godkänt förpliktelsen;
3) å förpliktelser för fartygsägaren
till följd av anställningen av besättningen
och andra personer i fartygets
tjänst.
Har den, som äger fartyget eller
del däri, övertagit dess förande, äger
han ej åberopa begränsningen i ansvarigheten
för andra sina fel än sina nautiska
fel och fel av personer i fartygets
tjänst.
Art. 3..
Fartygsägare, som gör anspråk på
begränsningen av ansvarigheten till
värdet av fartyget, frakten och far
-
88
Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.
soires du navire est tenu de faire la
preuve de cette valeur. L’estimation
du navire a pour base l’état du navire
aux époques ci-aprés établies:
1° En cas d’abordage ou d’autres
accidents, ä l’égard de toutes les créances
qui s’y rattachent, méme en vertu
d’un contrat, et qui sont née.s jusqu’ä
1’arrivée au premier port atteint apres
1’aocident, ainsi qu’ä l’égard des créances
résultant d’une avarie commune
occasionnée par 1’accident, 1’estimation
est faite d’aprés l’état du navire au
moment de 1’arrivée au premier port.
Si, avant ce moment, un nouvel accident,
étranger au premier, a diminué
la valeur du navire, la moins-value
ainsi occasionnée n’entre pas en compte
å l’égard des créances se rattachant ä
1’accident antérieur.
Pour les accidents survenus pendant
le séjour du navire dans le port, l’estimation
est faite d’aprés l’état du
navire dans ce port apres 1’accident;
2° S’il s’agit de créances relatives
ä la cargaison ou nées d’un connaissement,
en dehors des cas prévus aux
alinéas précédents, 1’estimation est faite
d’aprés 1’état du navire au port de
destination de la cargaison ou au
lieu dans lequel le voyage est rompu.
Si la cargaison est destinée å différents
ports et que le dommage se
rattache ä une méme cause, 1’estimation
est faite d’aprés l’état du navire
au premier de ees ports;
3° Dans tous les autres cas visés
ä 1’article ler, 1’estimation est faite
d’aprés 1’étaiJ du navire å la fin du
voyage.
tygets tillbehör, är skyldig föra bevis
om värdet. Fartygets värde beräknas
efter fartygets tillstånd vid nedan angivna
tidpunkter:
1) Vid sammanstötning eller andra
händelser skall ej mindre beträffande
alla fordringar, som, även om de grunda
sig på ett avtal, sammanhänga med
händelsen och uppkommit under tiden
före fartygets ankomst till första efter
händelsen anlöpta hamn, än även
beträffande fordringar, som uppkommit
på grund av ett av händelsen orsakat
gemensamt haveri, värdet beräknas
efter fartygets tillstånd vid tiden
för ankomsten till första hamn.
Har före nämnda tidpunkt en ny
händelse, som icke står i samband
med den första, minskat fartygets
värde, lämnas den sålunda uppkomna
värdeminskningen obeaktad, såvitt angår
anspråk, som sammanhänga med
den föregående händelsen.
Beträffande händelser, som tima
under fartygets uppehåll i hamnen,
beräknas värdet efter fartygets tillstånd
i denna hamn efter händelsen.
2) 1 andra fall än i föregående mom.
avses beräknas, för såvitt fråga är
om fordringar som angå lasten eller
följa av ett konnossement, värdet efter
fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn
eller å den ort, där
resan avbrytes.
Är lasten bestämd till olika hamnar
och härrör skadan av en och samma
orsak, beräknas värdet efter fartygets
tillstånd i den första av dessa hamnar.
3) I alla återstående fall, som i artikel
1 avses, beräknas värdet efter
fartygets tillstånd vid resans slut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
89
Art. 4.
Le fret visé å 1’article ler, y compris
le prix de passage, s’entend pour
les navires de toutes catégories d’une
somme fixée ä forfait et, ä tout événement,
å dix pour cent de la valeur
du navire au commencement du
voyage. Cette indemnité est due alors
méme que le navire n’aurait gagné
aucun fret.
Art. 5.
Les accessoires visés å 1’article ler
s’entendent:
1° Des indemnités å raison de dommages
matériels subis par le navire
depuis le début du voyage et non
réparés ;
2° Des indemnités pour avaries communes,
en tant que celles-ci constituent
des dommages matériels subis
par le navire depuis le début du
voyage et non réparés. i
Ne sont pas considérés comme des
accessoires les indemnités d’assurance,
non plus que les primes, subventions
ou autres subsides nationaux.
Art. 6.
Les diverses créances qui se rattachent
å un méme accident ou ä l’égard
desquelles, ä défaut d’accident, la
valeur du navire se détermine en un
méme port, concourent entre elles sur
la somme représentant ä leur égard
1’étendue de la responsabilité du propriétaire,
en tenant compte du rang des
priviléges.
Dans les procédures tendant ä opérer
la reparation de cette somme, les
décisions rendues par les juridictions
compétentes des Etats contractants
vaudront preuve de la créance.
Art. 4.
Med frakt, som i artikel 1 avses
och vari inbegripes passagerareavgift,
förstås, av vad slag fartyget vara må,
ett belopp utgörande i ett för allt och
i varje fall tio procent av fartygets
värde vid resans början. Detta belopp
gäldas jämväl för den händelse, att
fartyget icke skulle förtjänat någon
frakt.
Art. 5.
Med tillbehör, som i artikel 1 avses,
förstås:
1) ersättningsbelopp i anledning av
skador å fartyget, som uppkommit
efter resans början och icke blivit avhjälpta
;
2) ersättningsbelopp i gemensamt
haveri, för såvitt detta består i skador
å fartyget, som tillfogats detta
efter resans början och icke blivit avhjälpta.
Som tillbehör anses icke ersättning
på grund av försäkring, ej heller premier,
subventioner eller andra statsunderstöd.
Art. 6.
De olika fordringar, som sammanhänga
med en och samma händelse
eller för vilka, då händelse icke föreligger,
fartygets värde i en och samma
hamn är bestämmande, njuta ur
det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet
är beträffande dem begränsad,
jämte varandra betalning efter
den förmånsrätt, som må vara förenad
med för dem stadgad sjöpanträtt.
I fråga om fördelning av belopp,
varom ovan sägs, skola beslut, träffade
av behörig domstol i de fördragsslutande
staterna, gälla som bevis beträffande
fordringen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Art. 7.
En cas de mort ou de lésions corporelles
causées par les faits ou fautes
du capitaine, de l’équipage, du pilote
ou de toute autre personne au service
du navire, le propriétaire est, ä l’égard
des victimes ou de leurs ayants
droit, responsable, au dela de la limite
fixée aux articles précédents, jusqu’å
concurrence de 8 liv. st. par tonneau
de jauge du navire. Les victimes d’un
méme accident ou leurs ayants droit
concourent entre eux sur la somme
formant 1’étendue de la responsabilité.
Si les victimes ou leurs ayants droit
ne sont pas intégralement indemnisés
sur cette somme, ils concourent, pour
ce qui leur reste du, avec les autres
créanciers, sur les montants visés dans
les articles précédents, en tenant
compte du rang des priviléges.
La méme limitation de responsabilité
s’applique aux passagers) å l’égard
du navire transporteur, mais ne s’applique
pas å 1’équipage et aux autres
personnes au service du navire, pour
lesquels le droit de recours en cas
de mort ou de lésions corporelles reste
regi par la loi nationale du navire.
Art. 8.
En cas de saisie du navire, la garanti
donnée ä concurrence de la
pleine limite de la responsabilité profite
ä tous les créanciers auxquels cette
limite est opposable.
Art. 7.
Har dödsfall eller kroppslig skada
orsakats genom fel eller försummelse
av befälhavaren, besättningen, lotsen
eller annan person i fartygets tjänst,
är fartygsägaren, i förhållande till
dem, som drabbats av olycksfallet eller
äro innehavare av deras rätt, ansvarig
utöver den gräns, som i föregående
artiklar bestämmes, intill ett
belopp av åtta pund st. för ton av
fartygets dräktighet. De, som drabbats
av en och samma händelse eller
äro innehavare av deras rätt, njuta
jämte varandra rätt till betalning ur
det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet
beträffande dem är begränsad.
Erhålla de, som drabbats av olycksfallet
eller äro innehavare av deras
rätt, ej till fullo betalning ur detta
belopp, njuta de för återstoden av
sina fordringar jämte övriga fordringsägare
betalning ur de belopp, som i
föregående artiklar avses, efter den
förmånsrätt, som må vara förenad med
för fordringarna stadgad sjöpanträtt.
Samma begränsning av ansvarigheten
äger tillämpning för passagerare
i förhållande till det fartyg, som utför
befordringen, men äger icke tilllämpning
för besättningen och andra
personer i fartygets tjänst, för vilka
rätten att göra gällande ersättningsanspråk
i händelse av dödsfall eller
kroppsliga skador fortfarande bestämmes
av fartygets nationella lag.
Ad. 8.
Har i händelse av handräckningsåtgärd
mot fartyget säkerhet ställts
intill fulla beloppet av ansvarigheten,
gäller densamma för alla fordringsägare,
mot vilka denna begränsning
kan åberopas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
91
Au cas ou le navire est l’objet d’une
nouvelle saisie, le ju ge peut en ordonner
la mainlevée si le propriétaire,
en acceptant la compétence du tribunal,
établit qu’il a déjä donné garantie
pour la pleine limite de sa responsabilité,
que la garantie ainsi donnée
est satisfaisante et que le créancier
est assuré d’en avoir le bénéfice.
Si la garantie est donnée pour un
montant inférieur ou si plusieurs garanties
sont successivement réclamées,
les effets en sont réglés par 1’accord
des parties ou par le juge en vue d’éviter
que la limite de la responsabilité
ne soit dépassée.
Si différents créanciers agissent devant
les juridictions d’Etats différents,
le propriétaire peut, devant chacune
d’elles, faire état de 1’ensemble des
réclamations et créances, en vue d’éviter
que la limite de sa responsabilité
ne soit dépassée.
Les lois nationales régleront la procédure
et les délais pour 1’application
des régles qui précédent.
Art. 9.
En cas d’action ou de poursuite
exercées pour une des causes énoncées
ä 1’article ler, le tribunal pourra ordonner,
sur requåte du propriétaire,
qu’il soit sursis aux poursuites sur
les biens autres que le navire, le fret
et les accessoires, pendant le temps
suffisant pour permettre la vente du
navire et la répartition du prix entre
les créanciers.
Art. 10.
Lorsque 1’armateur non propriétaire
ou 1’affréteur principal est responsable
de l’un des chefs énoncés ä 1’article ler,
Eörordnas ånyo om handräckningsåtgärd
mot fartyget, kan domaren förordna
om åtgärdens hävande, om ägaren
under medgivande av domstolens
behörighet visar, att han redan ställt
säkerhet intill fulla beloppet av ansvarigheten,
att den sålunda ställda
säkerheten är betryggande och att borgenären
äger njuta densamma till
godo.
Är säkerheten ställd för ett lägre
belopp eller hava flera säkerheter påfordrats
en efter annan, bestämmas
verkningarna av vad sålunda förekommit
efter parternas åsämjan eller av
domaren med hänsyn därtill, att gränsen
för ansvarigheten ej må överskridas.
Om olika fordringsägare föra talan
inför myndigheter i olika stater, äger
fartygsägaren, inför envar av dem,
åberopa samtliga anspråk och fordringar
för att undvika att gränsen för
ansvarigheten överskrides.
Det tillkommer de särskilda staternas
lagar att bestämma formen och
tidsfristerna för tillämpningen av föregående
regler.
Art. 9.
I rättegång eller utsökningsmål i
anledning av förpliktelser, som i artikel
1 omförmälas, äger myndigheten,
då fartygsägaren det äskar, förordna
om uppskov med utsökning ur
annan egendom än fartyget, frakten
och tillbehören under så lång tid, som
må krävas för försäljning av fartyget
och fördelning av köpeskillingen mellan
fordringsägarna.
Art. 10.
Är redare, som icke är fartygsägare,
eller är huvudbefraktare ansvarig i
fall, som i artikel 1 sägs, äro före
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
les dispositions de la présente (konvention
lui sont applicables.
Art. 11.
La jauge dont il est question dans
les dispositions de la présente (konvention
se calcule comme suit:
Pour les vapeurs et autres båtiments
ä moteur, sur le tonnage net augmenté
du volumel qui, ä raison de
1’espace occupé par les appareils de
force motrice, a été déduit du tonnage
brut en vue de déterminer le tonnage
net.
Pour les voiliers, sur le tonnage net.
Art. 12.
Les dispositions de la présente (konvention
seront appliquées dans chaque
Etat contractant lorsque le navire pour
lequel la limite de responsabilité est
invoquée est ressortissant d’un Etat
contractant, ainsi que dans les autres
cas prévus par les lois nationales.
Toutefois, le principe formulé dans
1’alinéa précédent ne pörte pas atteinte
au droit des Etats contractants
de ne pas appliquer les dispositions
de la présente Convention en faveur
des ressortissants d’un Etat non contractant.
Art. 13.
La présente Convention est sans
application aux navires de guerre et
aux navires d’Etat exclusivement affectés
ä un service public.
Art. Ii.
liten, dans les dispositions qui précédent,
ne pörte atteinte ä la compétence
des tribunaux, ä la procédure et aux
voies d’exécution organisées par les lois
nationales.
skrifterna i förevarande konvention på
honom tillämpliga.
Art. 11.
Dräktighet, varom i denna konvention
sägs, beräknas sålunda:
Beträffande ångfartyg och andra
maskindrivna fartyg efter nettodräktigheten
ökad med den rymd, vilken
med hänsyn till det utrymme, som
upptages av maskineriet för drivkraften,
dragits från bruttodräktigheten
för att bestämma nettodräktigheten.
Beträffande segelfartyg efter nettodräktigheten.
Art. 12.
Bestämmelserna i denna konvention
skola tillämpas i varje fördragsslutande
stat, såframt fartyget, för vilket
begränsningen i ansvarigheten åberopas,
tillhör fördragsslutande stat,
ävensom i övriga i de särskilda staternas
lagar angivna fall.
Detta stadgande vållar dock ej ändring
i de fördragsslutande staternas
rätt att icke tillämpa konventionens
bestämmelser till förmån för parter,
som tillhöra en icke fördragsslutande
stat.
Art. 13.
Denna konvention äger ej tillämpning
i fråga om krigsfartyg eller sådana
statens fartyg, som äro avsedda
att användas uteslutande för offentligt
ändamål.
Art. 14.
Vad här ovan bestämmes vållar ej
ändring i de särskilda staternas lagar
om domstolarnas behörighet, om förfarandet
inför rätta och om verkställighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
93
Art. 15.
Les unités monétaires dont il s’agit
dans la présente Convention s’entendent
valeur or.
Ceux des Etats contractants ou la
livré sterling n’est pas employée comme
unité monétaire se réservent le
droit de convertir en chiffres ronds,
d’aprés leur systéme monétaire, les
sommos indiquées en livrés sterling
dans la présente Convention.
Les lois nationales peuvent réserver
au débiteur la faculté de se libérer
dans la monnaie nationale, d’aprés le
cours du changé aux époques fixées å
l’article 3.
Art. 16.
A l’expiration du délai de deux ans
au plus tard ä compter du jour de la
signature de la Convention, le Gouvernement
beige entrera en rapport
avec les Gouvernements des Hautes
Parties contractantes qui se seront déclarées
prétes å la ratifier, å 1’effet
de faire décider s’il y a lieu de la mettre
en vigueur. Les ratifications seront
déposées å Bruxelles å la date qui
sera fixée de commun accord entre
les dits Gouvernements. Le premier
dépöt de ratifications sera constaté
par un procés-verbal signé par les
représentants des Etats qui y prendront
part et par le Ministre des Affaires
Etrangéres de Belgique.
Les dépöts ultérieurs se feront au
moyen d’une notification écrité, adressée
au Gouvernement beige et accompagnée
de 1’instrument de ratification.
Copie certifiée conforme du procésverbal
relatif au premier dépöt de
ratifications, des notifications mention
-
Art. 15.
Med myntenheter, som i denna konvention
omförmälas, förstås myntenheter
i guld.
De av de fördragsslutande staterna,
vilka icke begagna pund sterling som
myntenhet, förbehålla sig rätt att i
runda tal efter sina myntsystem förvandla
de belopp, som i denna konvention
angivits i pund sterling.
De särskilda staternas lagar kunna
förbehålla gäldenären befogenhet att
fullgöra sin betalningsskyldighet i det
egna landets mynt efter växelkursen
vid de i artikel 3 angivna tidpunkterna.
Art. 16.
Senast inom två år från dagen för
undertecknandet av konventionen skall
belgiska regeringen sätta sig i förbindelse
med regeringarna för de höga
fördragsslutande parter, vilka förklarat
sig beredda att ratificera konventionen,
i ändamål att få avgjort, huruvida
anledning förefinnes att försätta
densamma i gällande kraft. Ratifikationerna
skola deponeras i Bryssel
å den tid, som överenskommes mellan
de nämnda regeringarna. Över det
första deponerandet av ratifikationer
skall föras protokoll, som undertecknas
av representanterna för de stater,
som komma att därvid deltaga, samt
Belgiens minister för utrikes ärendena.
Senare deponeringar skola ske genom
skriftligt, till belgiska regeringen
riktat meddelande, åtföljt av ratifikationsinstrumentet.
Bestyrkt avskrift av protokollet
över det första deponerandet av ratifikationer,
av de i föregående stycke
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
nées ä 1’alinéa précédent, ainsi que des
instruments de ratification qui les accompagnent
sera immédiatement, par
les soins du Gouvernement beige et
par la voie diplomatique, remise aux
Etats qui ont signé la présente Convention
ou qui y auront adhéré. Dans
les cas visés ä 1’alinéa précédent le
dit Gouvernement fera connaitre, en
méme temps, la date å laquelle il a
regu la notification.
Art. 17.
Les Stats non signataires pourront
adhérer ä la présente Convention, qu’ils
aient été ou non représentés å la Conférence
internationale de Bruxelles.
L’Etat qui désire adhérer notifie par
écrit son intention au Gouvernement
beige, en lui transmettant l’acte d’adhésion,
qui sera déposé dans les archives
du dit Gouvernement.
Le Gouvernement beige transmettra
immédiatement å tous les Etats signataires,
ou adhérents, copie certifiée
conforme de la notification ainsi que
de l’acte d’adhésion, en indiquant la
date ä laquelle il a regu la notification.
Art. 18.
Les Hautes Parties contractantes
peuvent, au moment de la signature,
du depot des ratifications ou lors de
leur adhésion, déclarer que 1’acceptation
qu’elles donnent å la présente Convention
ne s’applique pas soit ä certains,
soit å aucun des Dominions
autonomes, colonies, possession, protectorats
ou territoires d’outre-mer, se
trouvant sous leur souveraineté ou
autorité. En conséquence, elles peuvent
ultérieurement adhérer séparé
-
omförmälda meddelanden samt av
dem åtföljande ratifikationsinstrument
skall genom belgiska regeringens försorg
på diplomatisk väg omedelbart
tillställas de stater, som undertecknat
förevarande konvention eller anslutit
sig till densamma. I fall, som i föregående
stycke avses, skall nämnda regering
på samma gång tillkännagiva,
vilken dag den mottagit meddelandet.
Art. 17.
De stater, som icke undertecknat,
skola kunna ansluta sig till förevarande
konvention, vare sig de varit
representerade vid den internationella
konferensen i Bryssel eller icke.
Den stat, som önskar ansluta sig,
har att skriftligen meddela belgiska
regeringen sin avsikt och tillika till
densamma översända anslutningshandlingen,
som skall deponeras i sagda
regerings arkiv.
Belgiska regeringen skall omedelbart
till alla stater, som undertecknat
eller anslutit sig till konventionen,
översända bestyrkt avskrift av meddelandet
och anslutningshandlingen under
angivande tillika av dagen, då den
mottagit meddelandet.
Art. 18.
De höga fördragsslutande parterna
kunna vid undertecknandet, deponerandet
av ratifikationerna eller anslutningen
till konventionen förklara, att
deras antagande av densamma icke
äger tillämpning eller gäller endast
beträffande vissa av de autonoma dominier,
kolonier, besittningar, protektorat
eller på andra sidan havet belägna
territorier, vilka befinna sig under
deras suveränitet eller skydd. Likaså
kunna de senare ansluta sig för
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
95
merit au nom de l’un ou de l’autre de
ees Dominions autonomes, colonies, possession,
protectorats, ou territoires
d’outre-mer, ainsi exelus dans leur déclaration
originale. Elles peuvent
aussi, en se conformant å ees dispositions,
dénoncer la présente Convention,
séparément pour l’un ou plusieurs des
Dominions autonomes, colonies, possession,
protectorats ou territoires
d’outre-mer se trouvant sous leur
souveraineté ou autorité.
Art. 19.
A 1’égard des Etats qui auront participé
au premier depot de ratifications,
la présente Convention produira
effet un an apres la date du procésverbal
de ce dépöt. Quant aux Etats
qui la ratifieront ultérieurement ou
qui y adhéreront, ainsi que dans les
cas ou la mise en vigueur se fera
ultérieurement et selon 1’article 18, elle
produira effet six mois apres que les
notifications prévues ä 1’article 16,
alinéa 2, et å 1’article 17, alinéa 2,
auront été regues par le Gouvernement
beige.
Art. 20.
S’il arrivait qu’un des Etats contraetants
voulut dénoncer la présente
Convention, la dénonciation sera notifiée
par écrit au Gouvernement beige,
qui communiquera immédiatement copie
certifiée conforme de la notification
å tous les autres Etats, en leur
faisant savoir la date å laquelle il l’a
regue.
La dénonciation produira ses effets
å 1’égard de l’Etat seul qui l’aura notifiée
et un an apres que la notification
en sera parvenue au Gouvernement
beige.
autonomt dominium, koloni, besittning,
protektorat eller territorium på andra
sidan havet, som sålunda uteslutits i
deras ursprungliga förklaring. De
kunna ävenledes i överensstämmelse
med här givna bestämmelser uppsäga
förevarande konvention särskilt för
autonomt dominium, koloni, besittning,
protektorat eller territorium på andra
sidan havet, som befinner sig under
deras .suveränitet eller skydd, eller
för flera av dem.
Art. 19.
För de stater, som deltagit i det
första deponerandet av ratifikationer,
skall förevarande konvention träda i
kraft efter ett år, räknat från dagen
för protokollet över deponerandet. Beträffande
stater, som ratificera senare
eller ansluta sig till konventionen, så
ock i fall, då anslutning sker senare
enligt artikel 18, skall konventionen
träda i kraft sex månader, sedan meddelanden,
som omförmälas i artikel 16
stycket 2 och artikel 17 stycket 2,
kommit belgiska regeringen tillhanda.
Art. 20.
För den händelse någon av de fördragsslutande
staterna'' skulle vilja
uppsäga förevarande konvention, skall
uppsägningen skriftligen meddelas belgiska
regeringen, som omedelbart skall
delgiva samtliga övriga stater bestyrkt
avskrift av meddelandet jämte
uppgift, när den mottagit detsamma.
Uppsägningen skall medföra verkan
allenast beträffande den stat, som
meddelat densamma, och först sedan
ett år förflutit efter det meddelandet
kommit belgiska regeringen tillhanda.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Art. 21.
Chaque Etat contractant aura la faculté
de provoquer la reunion d’une
nouvelle conférence, dans le but de
rechercher les améliorations qui pourraient
y étre apportées.
Celui des Etats qui ferait usage de
cette faculté aurait ä notifier un an ä
1’avance son intention aux autres Etats,
par 1’intermédiaire du Gouvemement
beige, qui se chargera^ de convoquer la
conférence.
Art. Additionnel.
Ees dispositions de 1’article 5 de la
Convention pour 1’Unification de certaines
régles en matiére d’abordage du
23 septembre 1910, dont la mise en
vigueur avait été suspendue en vertu
de 1’article additionnel de cette Convention,
deviennent applicables ä
1’égard des Etats liés par la présente
Convention.
Eait ä Bruxelles, en un seul
exemplaire, le 25 aout 1924.
Protocole de signature
En procédant a la signature de la
Convention Internationale pour l’unification
de certaines régles concernant
la limitation et la responsabilité des
propriétaires de navires de mer, les
Plénipotentiaires soussignés ont adopté
le présent Protocole qui aura la méme
force et la méme valeur que si ees
dispositions étaient insérées dans le
texte méme de la Convention ä laquelle
il se rapporte:
Art. 21.
Envar fördragsslutande stat skall
äga påkalla sammanträdandet av en
ny konferens i ändamål att undersöka,
vilka förbättringar kunna införas i
»konventionen».1
Den stat, som gör bruk av denna
rätt, skall ett år dessförinnan meddela
de andra staterna denna sin avsikt
genom belgiska regeringen, vilken
åtager sig att sammankalla konferensen.
Tilläggs ar tik el.
De bestämmelser i artikel 5 av konventionen
den 23 september 1910 rörande
fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om fartygs
sammanstötning, vilkas ikraftträdande
anstått på grund av tilläggsartikeln
till nämnda konvention, träda
i tillämpning beträffande de stater,
som äro bundna av förevarande konvention.
Som skedde i Bryssel, i ett enda
exemplar, den 25 augusti 1924.
Protokoll vid undertecknande.
Skridande till undertecknande av
den Internationella Konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om begränsningen
och ansvarigheten för ägare
av fartyg, som användas till fart
i öppen sjö, hava undertecknade befullmäktigade
godkänt förevarande
protokoll, som skall hava samma kraft
och samma värde, som om dessa bestämmelser
intagits i själva texten till
konventionen, vartill det hänför sig:
1 (Det i den franska texten förekommande ordet
>y> åsyftar uppenbarligen ett i en tidigare
text förekommande men sedermera struket ord
»convention»).
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
97
I- — Les Hautes Parties contractantes
se réservent le droit de ne pas
admettre la limitation de la responsabilité
ä la valeur du navire, des accessoires
et du fret pour les dommages
occasionnés aux ouvrages d’art des
ports, docks et voies navigables et
pour les frais d’enlévement de l’épave,
ou de ne ratifier le traité sur ees points
qu’å charge de réciprocité.
Il est toutefois entendu que la lim itp.
de responsabel» du chef de ees dommages
ne dépassera pas 8 liv. st. par
tonneau de jauge, sauf pour les frais
d’enlévement de l’épave.
II. — Les Hautes Parties contractantes
se réservent le droit de décider
que le propriétaire d’un navire ne servant
pas au transport de personnes et
dont la jauge ne dépasse pas 300 tonneaux
est responsable å l’égard des
créances du chef de mort ou lésions
corporelles, d’aprés les dispositions de
la Convention, mais sans qu’il y ait
lieu d’appliquer ä cette responsabilité
les dispositions de 1’alinéa ler de
1’article 7.
Fait k Bruxellas, en un seul
exemplar» le 25 aout 1924.
I. De höga fördragsslutande parterna
förbehålla sig rätt att icke medgiva
begränsning av ansvarigheten till
värdet av fartyget, tillbehören och
frakten i fråga om skador, orsakade
å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar,
och i fråga om kostnaderna
för borttagande av skeppsvrak eller att
ratificera fördraget i dessa delar endast
under förutsättning av ömsesidighet.
Det är likväl överenskommet, att
gränsen för ansvarigheten med hänsyn
till dessa skador icke må överskrida
8 pund st. för ton av dräktigheten
utom i fråga om kostnaderna för
borttagande av vrak.
II. De höga fördragsslutande parterna
förbehålla sig rätt att bestämma,
att ägaren av ett fartyg, som icke
nyttjas till befordring av personer och
äger en dräktighet av högst 300 ton,
är ansvarig för fordringar å ersättning
för dödsfall eller kroppsliga skador
enligt bestämmelserna i konventionen,
utan att dock bestämmelserna
i första stycket av artikel 7 komma i
tillämpning beträffande denna ansvarighet.
Som skedde i Bryssel, i ett enda
exemplar, den 25 augusti 1924.
(Underskrifter.)
Convention internationale pour l’unifleation
de certaines régles relatives
aux priviléges et hypothéques
maritimes
Art. ler.
Les hypothéques, mortgages, gages
sur navires, réguliérement établis
d’aprés les lois de 1’Etat contractant
auquel le navire est ressortissant et
inscrits dans un registre public soit du
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
Internationell Konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt
och fartygshypotek.
Art. 1.
Inteckningar, handpant och andra
säkerhetsrätter (mortgages) i fartyg,
som vederbörligen tillkommit i enlighet
med lagarna i den fördragsslutande
stat, där fartyget hör hemma, och
samt. 94 käft. (Nr 113.) 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ressort du port d’enregistrement, soit
d’un office central, seront considérés
comme valables et respectés dans tous
les autres pays contractants.
Art. 2.
Sent privilégiés sur le navire, sur
le fret du voyage pendant lequel est
née la créance privilégiée et sur les
accessoires du navire et du fret acquis
depuis le début du voyage:
1° Les frais de justice dus å l’Etat
et dépenses encourues dans 1’intérét
commun des créanciers, pour la conservation
du navire ou pour parvenir ä la
vente et ä la distribution de son prix;
les droits de tonnage, de phare ou de
port et les autres taxes et impots
publics de mémes espéces; les frais de
pilotage, les frais de garde et de conservation
depuis 1’entrée du navire
dans le dernier port;
2° Les créances résultant du contrat
d’engagement du capitaine, de l’équipage
et des autres personnes engagées
å bord;
3° Les rémunérations dues pour
sauvetage et assistance et la contribution
du navire aux avaries communes;
4° Les indemnités pour abordage ou
autres accidents de navigation, ainsi
que pour dommages causés aux ouvrages
d’art des ports, docks et voies navigables;
las indemnités pour lésions
corporelles aux passagers et aux équipages;
les indemnités pour pertes ou
avaries de cargaison ou de bagages;
5° Les créances provenant des contrats
passés ou d’opérations effectuées
par le capitaine hors du port d’attache,
inskrivits i offentligt register antingen
hos myndighet, som är behörig
beträffande fartygets registreringshamn,
eller hos central myndighet, skola
anses giltiga och erkännas i alla
övriga fördragsslutande stater.
Art. 2.
Sjöpanträtt i fartyget, i frakten för
den resa, varunder den sjöpantberättigade
fordringen uppkommit, och i de
tillbehör till fartyget och frakten, som
förvärvats efter resans början, tillkommer:
1)
Rättsvårdsavgifter, som tillkomma
staten, och utgifter, som i fordringsägarnas
gemensamma intresse
gjorts för att bevara fartyget eller
för att åvägabringa dess försäljning
och fördelning av köpeskillingen därför;
tonavgifter, fyr- och båkavgifter,
hamnavgifter och andra offentliga avgifter
och pålagor av samma slag;
omkostnader vid lotsning samt kostnader
för bevakning och bevarande av
fartyget, sedan det inkommit i sista
hamn;
2) Fordringar, som uppkomma för
befälhavaren, besättningen eller andra
i tjänst ombord anställda personer i
följd av deras tjänsteavtal;
3) Ersättning för assistans och
bärgning samt fartygets bidrag i gemensamt
haveri;
4) Ersättning för sammanstötning
eller andra händelser vid navigeringen
ävensom för skador, som orsakats å
hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar;
ersättning för kroppsliga skador
å passagerarna och besättningarna;
ersättning för förlust eller minskning
av eller skada å last eller resgods-,
5) Fordringar i följd av att befälhavaren
på grund av honom enligt lag
tillkommande behörighet, utanför far
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
99
en vertu de ses pouvoirs légaux, pour
les besoins réels de la conservation du
navire ou de la continuation du voyage,
sans distinguer si le capitaine est ou
non en méme temps propriétaire du navire
et si la créance est la sienne ou
celle des fournisseurs, réparateurs,
préteurs ou autres contractants.
Art. 3.
Les hypothéques, mortgages, gages
sur navires prévus å 1’article ler prennent
rang immédiatement apres les
créances privilégiées mentionnées å
1''article précédent.
Les lois nationales peuvent accorder
un privilége å d’autres créances que
celles prévues au dit article, niais sans
modifier le rang réservé aux créances
garanties par hypothéques, mortgages
et gages et aux priviléges les primant.
Art. 4.
Les accessoires du navire et du fret
visés å l’article 2 s’entendent:
1° Des indemnités dues au propriétaire,
å raison de dommages matériels
subis par le navire et non réparés, ou
pour pertes de fret;
2° Des indemnités dues au propriétaire
pour avaries communes, en tant
que celles-ci constituent soit des dommages
matériels subis par le navire et
non réparés, soit des pertes de fret;
3° Des rémunérations dues au propriétaire
pour assistance prétée ou
sauvetage effectué jusqu’ä la fin du
voyage, déduction faite des sommes
allouées au capitaine et autres personnes
au service du navire.
tygets hemort, ingått avtal eller träffat
åtgärder med hänsyn till vad för
fartygets bevarande eller resans fortsättande
verkligen kräves, oavsett om
befälhavaren var fartygets ägare eller
icke och om fordringarna tillkomma
honom eller leverantörer, reparatörer,
långivare eller andra, med vilka avtal
slutits.
Art. 3.
Inteckningar, handpant och andra
säkerhetsrätter i fartyg, som omförmälas
i artikel 1, åtnjuta förmånsrätt
omedelbart efter de sjöpantberättigade
fordringar, som upptagas i nästföregående
artikel.
De särskilda staternas lagar kunna
medgiva sjöpanträtt åt andra än de i
sagda artikel omförmälda fordringar,
dock att därigenom icke må ändras
den företrädesrätt, som medgivits fordringar
med säkerhet genom inteckningar,
handpant eller andra säkerhetsrätter
och sjöpanträtter med bättre
rätt än dessa.
Art. 4.
Med tillbehör till fartyget och frakten,
som avses i artikel 2, förstås:
1) Ersättningsbelopp, som tillkomma
fartygsägaren i anledning av skador
å fartyget, som ej blivit avhjälpta,
eller på grund av fraktförlust;
2) Ersättningsbelopp, som tillkomma
fartygsägaren i gemensamt haveri,
för såvitt detta består i skador å fartyget,
som icke blivit avhjälpta, eller
fraktförlust;
3) Ersättningsbelopp, som tillkomma
fartygsägaren för assistans som
lämnats eller bärgning som utförts före
resans slut, dock med avdrag för de
belopp, som tillkomma befälhavaren
och andra personer i fardygets tjänst.
100
Eungl. Maj:ts proposition nr 118.
Le prix du passage et, éventuellement,
les sommes dues en vertu de l’article
4 de la Convention pour la limitation
de la responsabilité des propriétaires
de navires sont assimilés au
fret.
Ne sont pas considérés comme accessoires
du navire ou du fret les indemnités
dues au propriétaire en vertu de
contrats d’assurance, non plus que les
primes, subventions ou autres subsides
nationaux.
Par dérogation å l’article 2, alinéa
ler, le privilége prévu au profit des
personnes au service du navire pörte
sur l’ensemble des frets dus pour tous
les voyages effectués pendant le cours
du mérne contrat d’engagement.
Art. 5.
Les créances se rapportant å un
in éme voyage sont privilégiées dans
l’ordre ou elles sont rangées å 1’article
2, Les créances comprises dans chacun
des numéros viennent en concurrence
et au marc le franc en cas d’insuffisance
du prix.
Les créances visées aux nos 3 et 5,
dans chacune de ees catégories, sont
remboursées par préférence dans l’ordre
inverse des dates ou elles sont
nées.
Les créances se rattachant å un méme
événement sont réputées nées en
méme temps.
Art. 6.
Les créances privilégiées du dernier
voyage sont préférées å celles des
voyages précédents.
Passagerareavgift och, i förekommande
fall, de belopp, som skola utgå
enligt, artikel 4 i konventionen angående
begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg, som användas till
fart i öppen sjö, äro att anse såsom
frakt.
Som tillbehör till fartyget eller
frakten anses icke ersättning, som
utgår till fartygsägaren på grund av
försäkring, ej heller premier, subventioner
eller andra statsunderstöd.
Utan hinder av stadgandet i artikel
2 stycket 1 omfattar den sjöpanträtt,
som tillkommer personer i fartygets
tjänst, samtliga fraktbelopp
för alla de resor, ,som utföras under
den tid, ett och samma tjänsteavtal
består.
Art. 5.
Pordringar, som härleda sig från
samma resa, äga förmånsrätt i den
nummerordning, i vilken de äro nämnda
i artikel 2. De fordringar, som äro
upptagna under samma nummer, njuta,
om egendomen ej räcker till för dem,
sig emellan lika rätt till betalning,
var i förhållande till fordringens belopp.
Fordringar, som avses under nr 3
och 5, njuta, inom vardera av dessa
grupper, betalning i motsatt ordning
mot tidpunkterna för deras uppkomst.
De fordringar, som sammanhänga
med en och samma händelse, anses
hava tillkommit samtidigt.
Art. 6.
Sjöpantberättigade fordringar, som
uppstått under den senaste resan, äga
företräde framför dem, som härleda
sig ifrån tidigare resor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
101
Toutefois, les créances résultant d’un
contrat unique d’engagement portant
sur plusieurs voyages viennent toutes
au méme rang avec les créances du
dernier voyage.
Art. 7.
En vue de la distribution du prix
de la vente des objets affectés par le
privilége, les créanciers privilégiés ont
la faculté de produire pour le montant
intégral de leurs créances, sans déduction
du chef des régles sur la Imitation,
niais sans que les dividendes leur
revenant puissent dépasser 1a. somme
due en vertu des dites régles.
Art. 8.
Ees créances privilégiées suivent le
navire en quelque main qu’il passe.
Art. 9.
Les priviléges s’éteignent, en dehors
des autres cas prévus par les lois
nationales, å l’expiration du délai d’un
an, sans que, pour les créances de
fournitures, visées au n° 5 de 1’article
2, le délai puisse dépasser six niois.
Le délai court pour les priviléges
garantissant les rémunérations d’assistance
et de sauvetage, ä partir du
jour ou les opérations sont terminées;
pour le privilége garantissant les indemnités
d’abordage et autres accidents
et pour lésions corporelles, du
jour ou le dommage a été causé; pour
le privilége, pour les pertes ou avaries
de cargaison ou des bagages, du jour
de la délivrance de la cargaison ou des
bagages ou de la date ä laquelle ils
eussent du étre délivrés; pour les réparations
et fournitures et autres cas
visés au 5° de 1’article 2, å partir du
jour de la naissance de la créance.
Fordringar på grund av ett och
samma, flera resor avseende tjänsteavtal
njuta dock lika rätt med fordringar
från den sista resan.
Art. 7.
För fördelningen av köpeskillingen
för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes,
äge de sjöpantberättigade borgenärerna
bevaka sina fordringar till
deras fulla belopp, utan att avdrag
göres på grund av reglerna om begränsning
av ansvarigheten, dock att
dem tillkommande utdelning ej må
överskrida vad på grund av sagda
regler skall utgå.
Art. 8.
De sjöpantberättigade fordringarna
följa fartyget i vems hand det komma
må.
Art. 9.
Sjöpanträtterna upphöra, förutom i
de fall som bestämmas i de särskilda
staternas lagar, då en tid av ett år
förlupit, dock att beträffande fordringar
för förnödenheter, vilka omförmälas
i nr 5 av artikel 2, tiden icke
må överskrida sex månader.
Tiden löper, beträffande sjöpanträtten
för ersättning för assistans och
bärgning från den dag, assistans- eller
bärgningsföretaget slutförts; beträffande
sjöpanträtten för ersättning för
sammanstötning och andra händelser
samt för kroppsliga skador från
den dag, då skadan timade; för sjöpanträtten
för förlust eller minskning
av eller skada å last eller resgods från
den dag, då avlämnande av lasten eller
resgodset ägt eller bort äga rum; beträffande
reparationer och förnödenheter
samt övriga fall, som avses i nr 5
av artikel 2, från den dag, fordringen
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Dans tous les autres cas, le délai court
ä partir de 1’exigibilité de la créance.
La faculté de demander des avances
ou des acomptes n’a pas pour conséquence
de rendre exigibles les créanees
des personnes engagées ä bord, visées
au n° 2 de If artide 2.
Parmi les cas d’extinction prévus
par les lois nationales, la vente n’éteint
les priviléges que si elle est accompagnée
des formalités de publicité déterminées
par les lois nationales. Ces
formalités comporteront un préavis
donné dans la forme et les délais prévus
par ces lois å 1’administration
chargée de la tenue des registres prévus
ä 1’artide ler de la présente Convention.
Les causes dhnterruption des délais
susdits ,sont déterminées par la loi du
tribunal saisi.
Les Hautes Parties contractantes se
réservent le droit d’admettre dans leur
législation, comme prorogeant le délai
ci-dessus fixé, le fart que le navire
grevé n’a pu étre saisi dans les eaux
territoriales de l’Etat dans lequel le
demandeur a son domicile ou son principal
établissement, sans que ce délai
puisse dépasser trois ans depuis la
naissance de la créance.
Art. 1U.
Le privilége sur le fret peut étre
exercé tant que le fret est encore du
ou que le montant du fret se trouve
encore entre les mains du capitaine ou
de l’agent du propriétaire. Il en est
de méme du privilége sur les acces
-
tillkom. I alla övriga fall löper tiden
från fordringens förfallodag.
Rätten att begära förskott eller avbetalningar
medför icke, att de i nr
2 av artikel 2 avsedda fordringar,
tillkommande i tjänst ombord anställda
personer, äro att anse såsom förfallna.
Beträffande fall, då fordran upphör
på grund av stadgande i de särskilda
staternas lagar, gäller att sjöpanträtterna
upphöra genom försäljning
endast om därvid iakttagits de
föreskrifter om offentliggörande, som
de särskilda staternas lagar meddela.
Sådant offentliggörande skall innehålla,
bland annat, en på sätt och inom
tid, som föreskrives av dessa lagar,
gjord anmälan till den myndighet, som
har att föra de i artikel 1 av förevarande
konvention avsedda registren.
Villkoren för att dessa tider må
anses avbrutna bestämmas av lagen
för den domstol, där talan anställes.
De höga fördragsslutande parterna
förbehålla sig rätt att i sina lagstiftningar
medgiva förlängning av ovan
omförmälda tid för den händelse, att
det fartyg, i vilket sjöpanträtt åtnjutes,
icke kunnat göras till föremål
för handräckningsåtgärd inom den
stats territorialvatten, i vilken sökanden
har sitt bo och hemvist eller hans
huvudkontor är beläget, dock att denna
tid ej må överskrida tre år från
det fordringen tillkom.
Art. 10.
Sjöpanträtten i frakten kan göras
gällande sä länge frakten ännu är
ogulden eller fraktbeloppet innehaves
av befälhavaren eller fartygsägarens
agent. Samma lag gäller beträffande
sjöpanträtten i tillbehören.
soires.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
103
Art. 11.
Sauf ce qui est prévu ä la présente
Convention, les priviléges établis par
les dispositions qui précédent ne sont
soumis ä aucune formalité, ni ä aucune
condition spéciale de preuve.
Cette disposition ne pörte pas atteinte
au droit de chaque Etat de maintenir
dans sa législation les dispositions
exigeant du capitaine l’accomplissement
de formalités spéciales soit
pour certains emprunts sur le navire,
soit pour la vente de la cargaison.
Art. 12.
Les lois nationales doivent déterminer
la nature et la forme des documents
se trouvant å bord du navire
sur lesquels mention doit étre faite
des hypothéques, mortgages et gages
prévus ä 1’article ler, sans que toutefois
le créancier qui a requis cette
mention dans les formes prévues puisse
étre responsable des omissions, erreurs
ou retards de 1’inscription sur ees documents.
Art. 13.
Les dispositions qui précédent sont
applicables aux navires exploités par
un armateur non propriétaire ou par
un affréteur principal, sauf lorsque
le propriétaire s’est trouvé dessaisi
par un aete illicite et quand, en outre,
le créancier n’est pas de bonne foi.
Art. 14.
Les dispositions de la présente Convention
seront appliquées dans chaque
Etat contractant lorsque le navire grevé
est ressortissant d’un Etat contrae
-
Art. 11.
Med mindre annat följer av vad i
förevarande konvention är stadgat, äro
de genom ovan givna bestämmelser
medgivna .sjöpanträtterna icke beroende
av särskilda regler om form eller
bevis.
Detta stadgande vållar ej ändring
i rätten för varje fördragsslutande
stat att i sin lagstiftning bibehålla bestämmelser,
genom vilka befälhavaren
ålägges iakttaga särskilda formföreskrifter
för upptagande av vissa lån
å fartyget eller för försäljning av
lasten.
Art. 12.
De .särskilda staternas lagar böra
bestämma, vilket innehåll och vilken
form de ombord å fartyget medförda
handlingar skola äga, i vilka anteckning
skall ske om inteckningar, handpant
och andra säkerhetsrätter, som i
artikel 1 avses, dock att borgenär,
som i föreskriven form begärt sådan
anteckning, icke må göras ansvarig,
om underlåtenhet, misstag eller dröjsmål
förekommit med avseende å antecknandet
å dessa handlingar.
Art. 13.
Förestående bestämmelser äga tilllämpning
beträffande fartyg, som
nyttjas till sjöfart av en redare, vilken
icke är fartygsägare, eller av en
huvudbefraktare, utan så är att fartyget
kommit ur ägarens rådighet genom
en rättsstridig handling och borgenären
tillika icke är i god tro.
Art. 14.
Bestämmelserna i denna konvention
skola tillämpas i varje fördragsslutande
stat, såframt fartyget, i vilket
sjöpanträtt åtnjutes, tillhör fördrags
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
tant, ainsi que dans les autres cas
prévus par les lois nationales.
Toutefois, le principe formulé dans
1’alinéa précédent ne pörte pas atteinte
au droit des Etats contractants de ne
pas appliquer les dispositions de la
présente Convention en faveur des ressortissant
d’un Etat non contractant.
Art. 15.
La présente Convention est sans
applieation aux navires de guerre et
aux navires d’Etat exclusivement affectés
å un service public.
Art. 16.
Eden, dans les dispositions qui précédent,
ne pörte atteinte ä la compétence
des tribunaux, å la procédure et
aux voies d’exécution organisées par
les lois nationales.
Art. 17.
A 1’expiration du délai de deux ans
au plus tard, å compter du jour de la
signat ure de la Convention, le Gouvernement
beige entrera en rapport
avee les Gouvernements des Hautes
Parties Contractantes qui se seront déclarées
prétes å la ratifier, ä l’effet
de faire décider s’il y a lieu de la
mettre en vigueur. Les ratifications
seront déposées ä Bruxelles ä la date
qui sera fixée de commun accord entre
les dits Gouvernements. Le premier
dépot de ratifications sera constaté par
un procés-verbal signé par les representants
des Etats qui y prendront
part et par le Ministre des Affaires
Etrangéres de Belgique.
Les dépots ultérieurs se feront au
moyen d’une notification écrite, adressée
au Gouvernement beige et accompagnée
de Instrument de ratification.
slutande stat, ävensom i övriga i de
särskilda staternas lagar angivna fall.
Detta stadgande vållar ej ändring i
de fördragsslutande staternas rätt att
icke tillämpa konventionens bestämmelser
till förmån för parter, som tillhöra
en icke fördragsslutande stat.
Art. 15.
Denna konvention äger ej tillämpning
i fråga om krigsfartyg eller sådana
statens fartyg, som äro avsedda
att användas uteslutande för offentligt
ändamål.
Art. 16.
Vad här ovan bestämmes vållar ej
ändring i de särskilda staternas lagar
om domstolarnas behörighet, om förfarandet
inför rätta och om verkställighet.
Art. 17.
Senast inom två år från dagen
för undertecknandet av konventionen
skall belgiska regeringen sätta sig
i förbindelse med regeringarna för
de höga fördragsslutande parter, vilka
förklarat sig beredda att ratificera
konventionen, i ändamål att få
avgjort, huruvida anledning förefinnes
att försätta densamma i gällande
kraft. Ratifikationerna skola deponeras
i Bryssel å den tid, som överenskommes
mellan de nämnda regeringarna.
Över det första deponerandet av
ratifikationer skall föras protokoll,
som undertecknas av representanterna
för de stater, som komma att därvid
deltaga, samt Belgiens minister för utrikes
ärendena.
Senare deponeringar skola ske genom
skriftligt, till belgiska regeringen
riktat meddelande, åtföljt av ratifikationsinstrumentet.
Kung!,. Maj:ts proposition nr 118.
105
Copie eertifiée conforme du procésverbal
relatif au premier dépöt de ratifications,
des notifications mentionnées
å 1''alinéa précédent, ainsi que des
instruments de ratification qui les accompagnent
sera immédiatement, par
les soins du Gouvernement beige et
par la voie diplomatique, remise aux
Etats qui ont signé la présente Convention
ou qui y auront adhéré. Dans
les cas visés ä l’alinéa précédent, le
dit Gouvernement fera connaitre, en
méme temps, la date ä laquelle il a
requ la notification.
Art. 18.
Les Etats non signataires pourront
adbérer å la présente Convention,
qu’ils aient été ou non représentés å
la Conférence internationale de Bruxelles.
L’Etat qui désire adhérer notifie par
écrit son intention au Gouvernement
beige, en lui transmettant l’acte d’adhésion,
qui sera déposé dans les archives
du dit Gouvernement.
Le Gouvernement beige transmettra
immédiatement å tous les Etats signataires
ou adhérents copie eertifiée conforme
de la notification ainsi que de
l’acte d’adhésion, en indiquant la date
ä laquelle il a requ la notification.
Art. 19.
Les Hautes Parties Contractantes
peuvent au moment de la signature,
du dépot des ratifications ou lors de
leur adhésion, déclarer que 1’acceptation
qu’elles donnent å la présente Convention
ne s’applique pas soit å certains,
soit å aucun des Dominions autonomes,
colonies, possessions, protectorats
ou territoires d’outremer, se trou
-
Bestyrkt avskrift av protokollet över
det första deponerandet av ratifikationer,
av de i föregående stycke omförmälda
meddelanden samt av dem åtföljande
ratifikationsinstrument skall
genom belgiska regeringens försorg på
diplomatisk väg omedelbart tillställas
de stater, som undertecknat förevarande
konvention eller anslutit sig till
densamma. I fall, som i föregående
stycke avses, skall nämnda regering
på samma gång tillkännagiva, vilken
dag den mottagit meddelandet.
Art. 18.
De stater, som icke undertecknat,
skola kunna ansluta sig till förevarande
konvention, vare sig de varit
representerade vid den internationella
konferensen i Bryssel eller icke.
Den stat, som önskar ansluta sig,
har att skriftligen meddela belgiska
regeringen sin avsikt och tillika till
densamma översända anslutningshandlingen,
som skall deponeras i sagda regerings
arkiv.
Belgiska regeringen skall omedelbart
till alla stater, som undertecknat eller
anslutit sig till konventionen, översända
bestyrkt avskrift av meddelandet
och anslutningshandlingen under
angivande tillika av dagen, då den
mottagit meddelandet.
Art. 19.
De höga fördragsslutande parterna
kunna vid undertecknandet, deponerandet
av ratifikationerna eller anslutningen
till konventionen förklara,
att deras antagande av densamma icke
äger tillämpning eller gäller endast beträffande
vissa av de autonoma dominier,
kolonier, besittningar, protektorat
eller på andra sidan havet be
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
vant sous leur souveraineté ou autorité.
En conséquence, elles peuvent ultérieurement
adhérer séparément au nom
de Pun ou 1’autre de ees Dominions
autonomes, colonies, possessions, protectorats
ou territoires d’outremer,
ainsi exclus dans leur déclaration original.
Elles peuvent aussi, en se conformant
ä ees dispositions, dénoncer
la présente Convention, séparément
pour l’un ou plusieurs des Dominions
autonomes, colonies, possessions, protectorats
ou territoires d’outremer se
trouvant sous leur souveraineté ou
autorité.
Art. 20.
A 1’égard des Etats qui auront participé
au premier dépot de ratifications,
la présente Convention produira
effet un an apres la date du
procés-verbal de ce dépot. Quant aux
Etats qui la ratifieront ultérieurement
ou qui y adhéreront, ainsi que dans le
cas ou la mise en vigueur se fera ultérieurement
et selon 1’article 19, elle
produira effet six mois apres que les
notifications prévues å Particie 17,
alinéa 2, et å Particie 18, alinéa 2,
auront été regues par le Gouvernement
beige.
Art. 21.
S’il arrivait qu’un des Etats contraetants
voulut dénoncer la présente
Convention, la dénonciation sera notifiée
par écrit au Gouvernement beige,
qui communiquera immédiatement copie
certifiée conforme de la notification
ä tous les autres Etats, en leur
faisant savoir la date ä laquelle il Pa
regue.
La dénonciation produira ses effets
ä 1’égard de 1’Etat seul qui 1’aura notifiée
et un an apres que la notification
lägna territorier, vilka befinna sig
under deras suveränitet eller skydd.
Likaså kunna de senare ansluta sig
för autonomt dominium, koloni, besittning,
protektorat eller territorium
på andra sidan havet, som sålunda
uteslutits i deras ursprungliga förklaring.
De kunna ävenledes i överensstämmelse
med här givna bestämmelser
uppsäga förevarande konvention
särskilt för autonomt dominium,
koloni, besittning, protektorat eller
territorium på andra sidan havet, som
befinner sig under deras suveränitet
eller skydd, eller för flera av dem.
Art. 20.
För de stater, som deltagit i det
första deponerandet av ratifikationer,
skall förevarande konvention träda i
kraft efter ett år, räknat från dagen
för protokollet över deponerandet. Beträffande
stater, som ratificera senare
eller ansluta sig till konventionen, så
ock i fall, då anslutning sker senare
enligt artikel 19, skall konventionen
träda i kraft sex månader, sedan meddelanden,
som omförmälas i artikel 17
stycket 2 och artikel 18 stycket 2,
kommit belgiska regeringen tillhanda.
Art. 21.
För den händelse någon av de fördragsslutande
staterna skulle vilja
uppsäga förevarande konvention, skall
uppsägningen skriftligen meddelas belgiska
regeringen, som omedelbart skall
delgiva samtliga övriga stater bestyrkt
avskrift av meddelandet jämte uppgift,
när den mottagit detsamma.
Uppsägningen skall medföra verkan
allenast beträffande den stat, som
meddelat densamma, och först sedan
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
107
eu sera parvenue au Gouvernement
beige.
Årt. 22.
C ha que Etat contractant aura la faculté
de provoquer la réunion d’une
nouvelle conférence, dans le but de
rechercher les améliorations qui pourraient
y öfre apportées.
Celui des Etats qui ferait usage de
cette faculté aurait ä notifier un an ä
1’avance son intention aux autres Etats,
par rintermédiaire du Gouvernement
beige, qui se chargerait de convoquer
la conférence.
Protocole de signature
En procédant ä la signature de la
Convention Internationale pour l’unification
de certaines régles relatives
aux priviléges et hypothéques maritimes,
les Plénipotentiaires soussignés
ont adopté le present Protocole, qui
aura la méme force et la méme valeur
que si ses dispositions étaient insérées
dans le texte méme de la Convention
ä laquelle il se rapporte.
I. — » Il est entendu que la législation
de chaque Etat reste libre:
»1° D’établir parmi les créances
visées au 1° de 1’article 2 un ordre déterminé
inspiré par le souci des intéréts
du Trésor,
» 2° D’accorder aux administrations
des ports, docks, phares et voies navigables
qui ont fait enlever une épave
ou d’autres objets genant la navigation
ou qui sont créanciers pour droits
de port, ou pour des dommages causés
ett år förflutit efter det meddelandet
kommit belgiska regeringen tillhanda.
Art. 22.
Envar fördragsslutande stat skall
äga påkalla sammanträdandet av en
ny konferens i ändamål att undersöka,
vilka förbättringar kunna införas i
»konventionen» d
Den stat, som gör bruk av denna
rätt, skall ett år dessförinnan meddela
de andra staterna denna sin avsikt
genom belgiska regeringen, vilken
åtager sig att sammankalla konferensen.
Protokoll vid undertecknande.
Skridande till undertecknande av
den Internationella Konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om sjöpanträtt
och fartygshypotek, hava undertecknade
befullmäktigade godkänt
förevarande protokoll, som skall hava
samma kraft och samma värde, som
om dess bestämmelser intagits i själva
texten till konventionen, vartill det
hänför sig:
I. »Det är överenskommet, att varje
stats lagstiftning är oförhindrad:
1) att bland de i punkt 1 av artikel
2 upptagna fordringar föreskriva viss
företrädesrätt till skyddande av statsverkets
intressen;
2) att medgiva förvaltningarna av
hamnar, dockor, fyrar och vattenvägar,
vilka låtit avlägsna skeppsvrak
eller andra föremål, som besvära sjöfarten,
eller vilka hava fordran på
grund av hamnavgifter eller på grund
1 (Det i den franska texten förekommande ordet
>y> åsyftar uppenbarligen ett i en tidigare
text förekommande men sedermera stråket ord
»convention».)
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
par la faute d’un navire, le droit, en
cas de non-paiement, de retenir le
navire, les épaves ou autres objets, de
les vendre et de s’indemniser sur le
prix par préférence ä d’autres créanciers,
et
» 3° De régler le rang des créanciers
pour dommages causés aux
ouvrages d’art autrement qu’il n’est dit
ä 1’article 5 et ä l’article 6.
II. — »Il n’est pas pörte atteinte
aux dispositions des lois nationales des
Stats contractants qui accorderaient
un privilege aux établissements publics
d’assurance pour les créances résultant
de 1’assurance du personnel des navires.
»
Fait ä Bruxelles, en un seul
exemplaire, le 10 avril 1926.
av skador, orsakade genom fel eller
försummelse å fartygs sida, rättighet
att, om betalning icke gäldas,
kvarhålla fartyget, vraken eller andra
föremål, att sälja dem och att ur köpeskillingen
gottgöra sig med företrädesrätt
framför andra borgenärer;
och
3) att bestämma förmånsrätten för
fordringar på grund av skador, orsakade
å konstanläggningar, med avvikelse
från vad i artikel 5 och artikel
6 stadgas.
II. Ändring göres icke i bestämmelser
i de fördragsslutande staternas
lagar, som må inrymma sjöpanträtt åt
offentliga försäkringsinrättningar för
fordringar, som uppkomma på grund
av försäkring av ombord å fartyg anställda
personer.»
Som skedde i Bryssel, i ett enda
exemplar, den 10 april 1926.
(Underskrifter.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
P AR AL I,E L LT E X T E K
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
Förslag
till
Lag
om ändring: i visso delar av sjölagen.
Härigenom förordnas dels att överskriften till 4 kapitlet sjölagen skall erhålla
lydelsen »Om begränsning av redareansvaret» och att 70—82 §§ skola
erhålla nedan angivna lydelse, dels att 6 kapitlet och 222 § skola upphöra att
gälla, dels ock att 7 §, 8 § 1 stycket, 9 §, 188 § 12 punkten, 216 §, 220 § 3 stycket,
224 §, 230 § 2 stycket, 256 § 4 punkten, överskriften till 11 kapitlet samt
267—284 §§ skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr US.
111
Dansk Tekst.
Norsk tekst.
Förslag
til Lov om iEndringer i Solov af
1. April 1892.
I.
I Solov af 1. April 1892 ophseves 6te
Kapitel, om Bodmeri, og § 222.
II.
Folgende Bestemmelser i samme Lov
affattes saaledes:
I FÖRSTE KAPITEL.
Om Skibe:
§ 3.
Retsliandler om Ejendomsret og Panteret
i registreringspligtigt Skib, eller i
Part i saadant Skib, maa for åt have
Gyldighed som saadanne vsere indtegnede
paa Skibets Folium i Skibsregistret
i Overensstemmelse med de Regler, som
ved sgörlig Lov bestemmes.
Dette gselder ikke med Hensyn til Panteret
efter § 17 eller Sopanteret efter
Kapitel 11.
Kontraktmsessig Panteret og anden
paa Aftale grundet Sikkerhedsret, der er
lovlig stiftet og indfort i det foreskrefne
offentbge Register i den Stat, hvor Skibet
horer hjemme, skal anerkendes som
gyldig her i Riget, saafremt den fremmede
Stat har tiltraadt den internationale
Overenskomst af 10. April 1926
om Panterettigheter i Skib.
Utkast
til lov om forandringer i lov om
sjöfarten av 20. juli 1893.
I.
I lov om sjöfarten av 20. juli 1893 opheves
sjette kapitel, om bodmeri, og §
222.
II.
Folgende bestemmelser i samme lov
skal lyde således:
112
Kungl. May.ts proposition nr 113.
Svensk text.
ANDRA KAPITLET.
Om redande i fartyg.
7 §■
Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan
begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ådrager sig med
avseende å fartyget.
8 § 1 stycket.
Redare vare ansvarig för skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten
åstadkommes av befälhavare, besättning, lots eller annan, som utför arbete i
fartygets tjänst.
9 §•
Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast
i förhållande till sin lott i fartyget.
FJÄRDE KAPITLET.
Om begränsning av redareansvaret.
70 §.
Den ansvarighet, fartygs ägare ådrager sig, vare begränsad vad angår:
1. ersättning till tredje man för skada å person eller egendom, som orsakats
till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av befälhavare, besättning,
lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst;
Eungl. Maj:ts proposition nr 118.
113
Dansk Tekst.
I ANDET KAPITEL.
Om Rederi:
§ 7.
Rederen hsefter personlig og uden
Begrasnsning för de Förpligtelse^ lian
selv eller gennem andre paadrager sig,
for saa vidt ikke andet er bestemt i denne
Lov.
§ 8, lste Stykke.
Rederen lisefter for Skade, der er foraarsaget
ved Fejl eller Forsommelse i
Tjenesten af Skibsforer, Mandskab, Lods
eller andre, der ndforer Arbejde i Skibets
Tjeneste.
§ 9.
Ejes et Skib af Partredere, svarer hver
af disse kun i Forhold til sin Andel i
Skibet for Rederiets Forpligtelser.
§ 17, sidste Punktum,
For sin Fordring har Kreditor Panteret
i den forsommeliges Part i skibet og
det paa Parten faldende Udbytte, hvilken
Ret gaar förän seldre kontraktmsessigt
Pant i Parten, men staar tilbage for
de i lite Kapitel omhandlede Sopanterettigheder
saavel som for kontraktmaessigt
Pant i det hele Skib og fortabes,
naar den ikke gores gseldende ved Sogsmaal
inden et Aar fra den Tid, da Udlseget
fandt Sted.
FJERDE KAPITEL.
Om Begränsning af Rederansvaret.
§ 70.
Det Ansvar, der paahviler Ejeren af et
Skib, er begraenset, for saa vidt angaar:
1) Erstatning til Trediemand for Skade
paa Person eller Ejendom, der er foraarsaget
til Sos eller paa Land ved
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
Norsk tekst.
I ANNET KAPITEL.
Om rederi.
§ 7.
Rederen hefter personlig og uten begrensning
for de förpliktelser som han
selv eller gjennem andre pådrar sig, forsåvidt
ikke annet er bestemt i denne lov.
§ 8, lste ledd.
Rederen hefter for skade som er forårsaket
ved feil eller forsommelse i tjenesten
av skibsforer, mannskap, los eller
andre som utforer arbeide i skibets tjeneste.
§ 9.
Eies et skib av partredere, svarer hver
av dem for rederiets förpliktelser i forhold
til sin andel i skibet.
§ 17, siste punktum.
Denne rett går förän eldre kontraktmessig
pant i parten, men står tilbake for
de i lite kapitel omhandlede sjopanterettigheter
såvelsom for kontraktmessig
pant i det hele skib, og tapes, når den
ikke gjores gjeldende ved soksmål innen
et år fra den tid da utlegget gjordes.
FJERDE KAPITEL.
Om begrensning av rederes ansvar.
§ 70.
Det ansvar som påhviler eieren av et
skib, er begrenset forsåvidt angår:
1. erstatning for skade på person eller
eiendom, som er forårsaket ved feil
eller forsommelse av skibsforer,
samt. 94 Käft. (Nr 118.) 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
]14 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
2. ersättning för skada å person, vilken utför arbete i fartygets tjänst,
å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring,
samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må;
3. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga
eller ofullständiga uppgifter;
4. ersättning för skada, som under fullgörande av ett avtal orsakats genom
fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet
av fartyget;
5. skyldighet att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och fullgöra vad
i sådant fall åligger fartygsägare;
6. bärgarlön;
7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;
8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren
i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med
hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen
kräves, med mindre detta orsakats av att fartygets proviantering eller
utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig
eller ock fartygsägaren till förpliktelsen givit särskilt bemyndigande
eller godkännande.
Vad ovan är stadgat om begränsning av ansvarigheten äge dock ej tillämpning
beträffande förpliktelse, som uppkommit till följd av fel eller försummelse
av fartygsägaren eller som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller
andra personer i fartygets tjänst.
Har den, som äger fartyget eller del däri, övertagit dess förande, äge han
ej åberopa begränsningen av ansvarigheten för fel och försummelse, med mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
115
Dansk Tekst.
Fejl eller Försummelse af Skibsforer,
Mandskab, Lods eller andre, der udforer
Arbejde i Skibets Tjeneste;
2) Erstatning for Skade, der er tilfojet
Personer, der udforer Arbejde i Skibets
Tjeneste, Skibets Passagerer,
Gods, der er leveret Skibsforeren til
Befordring, og ombordvserende Genstande
af enbver Art;
3) Förpligtelse, der grunder sig paa, åt
der i et Konnossement er givet urigtige
eller ufuldstsendige Oplysninger;
4) Erstatning for Skade, der er förnär - saget ved Fejl eller Försummelse i
Navigeringen eller den somandsmsessige
Behandling af Skibet under Opfyldelsen
af en Aftale;
5) Forpbgtelse til åt fjerne Vraget af et
forulykket Skib og Förpligtelse som
hsenger sammen dermed;
6) Bjsergelon;
7) Bidrag til alminde ligt Ha vari;
8) Förpligtelse, der grunder sig paa, åt
Skibsforeren i denne sin Egenskab
uden for Skibets Hjemsted har truffet
en Aftale eller Föranstaltning med
Henblik paa, hvad der kraves til Bevaring
af Skibet eller Fortssettelse af
Rejsen, med mindre Grunden er, åt
Skibets Udrustning eller Proviantering
ved Rejsens Begyndelse har
vseret utilstrakkelig eller mangelfuld,
eller Ejeren särskilt har givet
Fuldmagt eller godkendt Forpligtelsen.
Begränsning af Ansvaret intrader dog
ikke, saafremt Forpligtelsen er en Folge
af Fejl eller Försummelse af Ejeren, eller
saafremt den grunder sig paa Tjenesteaftale
med Personer, der er i Skibets
Tjeneste.
Er Ejeren eller en Partreder tillige
Forer af Skibet, indtrader Begransning
Norsk tekst.
mannskap, los eller andre som utforer
arbeide i skibets tjeneste;
2. erstatning for tap av eller skade på
gods som er levert skibsforeren til
befordring eller bragt ombord på
skibet;
3. förpliktelse som grunner sig på åt der
i et konnossement er gitt uriktige
eller ufullstendige oplysninger;
4. erstatning för misligholdelse av en avtale
som folge av feil eller försummelse
i navigeringen eller den sjomannsmessige
behandling av skibet;
5. förpliktelse til å fjerne vraket av et
forulykket skib og förpliktelser som
henger sammen dermed;
6. bergelonn;
7. bidrag till felleshaveri;
8. förpliktelse som grunner sig på åt
skibsforeren, i denne sin egenskap,
utenfor skibets hjemsted har truffet
en avtale eller forfoining som kreves
til bevaring av skibet eller fortsettelse
av reisen, medmindre årsaken er åt
skibets utrustning ved reisens begynnelse
har vaert utilstrekkelig eller
mangelfull.
Begrensning av ansvaret inntrer dog
ikke, såfremt förpliktelsen er en folge av
feil eller försummelse av eieren, eller såfremt
den grunner sig på tjenesteavtale
med skibsforer, mannskap eller andre i
skibets tjeneste.
Er eieren eller en partreder tillike forer
av skibet, kan han ikke kreve begrens
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Svensk text.
felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet
av fartyget eller ock begåtts av andra personer, som utföra arbete i
fartygets tjänst.
71 §.
År ansvarigheten begränsad, svare fartygsägaren icke med högre belopp än
fartygets värde med tillägg av de i 74 § nämnda belopp. I de fall, som i 70 §
1—5 punkterna avses, må ansvarigheten ej heller överstiga 145 kronor i guld
för ton av fartygets dräktighet.
I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada
till kropp eller hälsa, svare dock fartygsägaren intill ett belopp av 145 kronor
i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i 1 stycket angivits.
72 §.
Med dräktighet skall i detta kap. förstås, beträffande maskindrivna fartyg
fartygets nettodräktighet ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av
nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten, samt beträffande andra fartyg
nettodräktigheten.
73 §.
Fartygets värde skall för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet
beräknas efter fartygets tillstånd vid nedan angivna tidpunkter:
1. Vid sammanstötning eller annan händelse skall värdet beräknas efter
fartygets tillstånd vid ankomsten till första efter händelsen anlöpta hamn
beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och uppkommit
före ankomsten till hamnen, härunder inbegripna även de fordringar,
som grunda sig på ett avtal eller härflyta från ett av händelsen
orsakat gemensamt haveri.
Har före ankomsten till hamnen ny händelse, som icke står i samband
med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna läm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
117
Dansk Tekst.
af Ansvaret for Fejl eller Forsommelse
ikke, medmindre Fejlen eller Forsommelsen
gselder Navigeringen eller den
somandsmsessige Behandling af Skibet,
eller skyldes Personer, der utforer Arbejde
i Skibets Tjeneste.
§ 71.
Naar Ansvaret er begrsenset, bsefter
Ejeren indtil Vserdien af Skibet med
Tillseg af de i § 74 nsevnte Belob. I de
Tilfselde, der er nsevnt i § 70 Nr. 1—5,
bsefter ban dog ikke udover 145 Kr. i
Guld pr. Ton af Skibets Drsegtigbed.
I Forbold til dem, der bar Krav paa
Erstatning i Anledning af Dodsfald eller
Skade paa Legem eller Helbred forbojes
Grsensen for Ansvaret med 145 Kr. i
Guld pr. Ton.
§ 72.
Ved Skibets Drsegtigbed förstaas i § 71,
naar det gselder maskdndrevne Skibe,
Nettotonnagen med Tillseg af det Rum
for Maskineriet, der ved Beregningen af
Nettotonnagen er trukket fra Bruttotonnagen,
og naar det gselder andre
Skibe, Nettotonnagen.
§ 73.
Vserdien af Skibet fastssettes efter dets
Tilstand ved folgende Tidspunkter:
1) Ved Sammenstod eller anden Ulykkesbsendelse
fastssettes Vserdien efter
Skibets Tilstand ved Ankomsten til
förste Havn, for saa vidt angaar alle
Fordringer, der staar i Sammenbseng
med Hsendelsen og er opstaaet for
Ankomsten til Havnen, berunder
ogsaa Fordringer, der grunder sig paa
Aftale eller paa et almindebgt Ha vari
der er foraarsaget af Hsendelsen.
Har forinden Ankomsten til Havnen
en ny Ulykkeshsendelse, der er
Norsk tekst.
ning av ansvaret for andre feil og forsommelser
enn de som gjelder navigeringen
eller den sjomannsmessige bebandbng
av skibet, eller som skyldes
nogen annen som utforer arbeide i skibets
tjeneste.
§ 71.
Når ansvaret er begrenset, befter
eieren inntil verdien av skibet med tillegg
av de i § 74 nevnte belop. I de tilfelle
som er nevnt i § 70 nr 1—5, befter ban
dog ikke utöver 145 kröner i gull pr.
tonn av skibets drektigbet.
I forbold till dem som bär krav på erstatning
for dödsfall eller skade på legend
eller belbred, forboies grensen for
ansvaret med 145 kröner i gull pr. tonn.
__________ § 72.
Med skibets drektigbet menes i § 71,
når det gjelder maskindrevne skib, nettotonnasjen
med tillegg av det rum for
maskineriet som er trukket fra i bruttotonnasjen
ved beregningen av nettotonnasjen.
Når det gjelder andre skib,
menes nettotonnasjen.
§ 73.
Verdien av skibet fastsettes efter dets
tilstand ved folgende tidspunkter:
1. I tilfelle av sammenstot eller annen
sjoulykke fastsettes verdien efter skibets
tilstand ved ankomsten til förste
bavn i forbold til alle fordringer som
står i sammenbeng med ulykken og
er opstått for ankomsten til bavnen,
berunder også fordringer som grunner
sig på avtale, eller på et fellesbavari
som er forårsaket av ulykken.
Har en ny ulykke, som inntreffer
for ankomsten til bavnen og er uten
118
Kungl. Maj :ts proposition nr 118.
Svensk text.
nas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den föregående
händelsen.
Beträffande händelser, som må tima under fartygets uppehåll i hamnen,
skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i denna hamn efter
händelsen.
2. Föreligger ej fall, som i föregående moment avses, och angå fordringarna
lasten eller grunda de sig på oriktighet eller ofullständighet i konossementets
uppgifter, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i lastens
bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten
är bestämd till olika hamnar och skadan härrör av en och samma orsak,
värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa
hamnar.
Vad angår övriga fordringar skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd
vid resans slut.
74 §.
De belopp, som för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet
skola läggas till fartygets värde, äro:
1. 10 procent av fartygets värde vid resans början;
2. fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador
å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit
avhjälpta.
75 §.
Fordringar, som härröra av samma sammanstötning eller annan händelse,
njute ur det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet jämlikt 71 § 1 stycket
är beträffande dem begränsad, betalning under åtnjutande av den förmånsrätt,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
119
Dansk Tekst.
liden Sammenhseng med den förste,
medfört Forringelse af Skibets Vserdi,
skal denne Yserdiforringelse ikke tages
i Betragtning, for saa vidt angaar
de Fordringer, der staar i Sammenbseng
med den tidligere Hsendelse.
For saa vidt angaar Ulykkeshsendelser,
der indtrseffer under Skibets
Opbold i Havnen, fastssettes Vserdien
efter Skibets Tilstand i Havnen efter
Hsendelsen.
2) I Forhold til Fordringer, der ikke
staar i Sammenhseng med en Ulykkeshsendelse,
og som angaar Ladningen
eller grunder sig paa urigtige eller
ufuldstsendige Oplysninger i et Konnossement,
fastssettes Vserdien efter
Skibets Tilstand i Bestemmelseshavnen
for Ladningen eller paa det
Sted, hvor Rejsen afbrydes. Er Ladningen
bestemt til forskellige Havne,
og skyldes Skaden en og samme Aarsag,
fastssettes Vserdien efter Skibets
Tilstand i den förste af disse Havne.
I Forhold til andre Fordringer fastssettes
Vserdien efter Skibets Tilstand
ved Rejsens Slutning.
§ 74.
De Belob, der skal lsegges til Skibets
Vserdi ved Fastssettelsen af Grsensen for
Ejerens Ansvar, er:
1) 10 pCt. af Skibets Vserdi ved Rejsens
Begyndelse.
2) Erstatning og Havaribidrag for Skade
paa Skibet, der er opstaaet efter
Rejsens Begyndelse og ikke udbedret.
m
§ 75.
Fordringer, der hidrorer fra samme
Ulykkeshsendelse, fyldestgores af det
Belob, hvortil Ejerens Ansvar overfor
Norsk tekst.
sammenheng med den förste, forminsket
skibets verdi, skal denne
verdiforringelse ikke tas i betraktning
i forhold til de fordringer som
står i sammenheng med den tidligere
ulykke.
Forsåvidt angår ulykke som inntreffer
under skibets ophold i havnen
fastsettes verdien efter skibets tilstand
i havnen efter ulykken.
2. I forhold til fordringer som ikke står i
sammenheng med en sjoulykke, og
som angår ladningen eller grunner
sig på uriktige eller ufullstendige oplysninger
i et konnossement, fastsettes
verdien av skibet efter dets tilstand
i bestemmelseshavnen for ladningen
eller på det sted hvor reisen
avbrytes. Er ladningen bestemt til
forskjellige havner, og skyldes skaden
samme årsak, fastsettes verdien efter
skibets tilstand i den förste av disse
havner.
I forhold til andre fordringer fastsettes
verdien efter skibets tilstand
ved reisens slutning.
§ 74.
De belop som skal legges til skibets
verdi ved fastsettelsen av grensen för
eierens ansvar, er:
1. 10 prosent av skibets verdi ved
reisens begynnelse;
2. erstatning og havaribidrag for skade
på skibet, som er opstått efter reisens
begynnelse og ikke er utbedret.
§ 75.
Fordringer som står i sammenheng
med samme sjoulykke, fyllestgjores av
ansvarsbelopet i den rekkefolge som er
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare beträffande
fordringar, som ej härröra av sådan händelse, men för vilka fartygets
värde i samma hamn är bestämmande.
De, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa
i följd av samma händelse, skola jämte varandra njuta rätt till betalning ur det
särskilda belopp, som i 71 § 2 stycket för sådant fall bestämmes. Erhålla de
icke full betalning ur omförmälda belopp, njute de för återstoden av sina fordringar
jämte övriga fordringsägare, på sätt i 1 stycket sägs, betalning ur det
ansvarsbelopp, som där avses.
76 §.
Vill fartygsägaren komma i åtnjutande av begränsning av ansvarigheten,
ankomme på honom att föra bevis om fartygets värde vid de i 73 § och 74 §
1 punkten angivna tidpunkter samt om storleken av de belopp, som omförmälas
i 74 § 2 punkten, eller, då fråga är om begränsning till visst belopp för ton, om
fartygets dräktighet.
77 §.
Uppstår tvist om gränsen för den ansvarighet, som åligger fartygsägaren,
eller om fördelningen mellan fordringsägarna av det belopp, han är pliktig utgiva,
må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets
hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.
Dispaschören åligger att, när sådant hänskjutande äger rum, genom kungörelse
som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom
vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem,
mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas, att inom viss
förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt
ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören
i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri
är stadgat i 214 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
121
Dansk Tekst.
dem er begrsenset, under Hensyntagen til
Rsekkefolgen af de Sopanterettigheder,
der maatte tilkomme dem. Det samme
gselder Fordringer, der ikke hidrorer fra
Ulykkeshsendelse, og for hvilke Skibets
Vserdi bestemmes i samme Havn.
De, der bar Krav paa Erstatning för
Dodsfald eller Skade paa Legera eller
Helbred, hidrorende fra samme Ulykkeshaendelse,
fyldestgores af det saerlige
Ansvars belob, der er fastsat i § 71, 2det
Stykke. Faar de ikke fuld Dikning af
dette Belob, fyldestgores de för Resten
af deres Krav sammen med andre Fordringsbavere
efter Reglerne i denne Paragrafs
lste Stykkes lste Punktum.
§ 76.
Yil Ejeren paaberaabe sig Begränsning
af sit Ansvar, paahviler det ham åt
före Bevis for Skibets Vserdi ved de afgörande
Tidspunkter og for Storrelsen
af de Belob, der er nsevnt i § 74 Nr. 2,
eller for Skibets Drsegtighed.
§ 77.
Opstaar der Tvist om Grsensen for
Ejerens Ansvar eller om Fordelingen af
Ansvarsbelobet, kan Ejeren krseve Sägen
afgjort af en Dispachor. Har ban gjort
dette, kan dog enhver Fordringshaver anlsegge
Sogsmaal til Fastssettelse af, hvor
stor hans Fordring vilde vsere, hvis Ejerens
Ansvar ikke var begrsenset, og Ejeren
kan forlange, åt Dispachoren skal
ssette bestemte Fordringshavere en påseende
Frist, inden hvilken de skal have
anlagt saadant Sogsmaal.
Norsk tekst.
fastsatt for de sjopanterettigheter som
måtte tilkomme dem. Det samme gjelder
fordringer som ikke henger sammen
med en sjoulykke, men for hvilke skibets
verdi bestemmes i samme havn.
Fordringer på erstatning för dödsfall
eller skade på legeme eller helbred som
folge av samme sjoulykke, fyllestgjores
av det sserskilte ansvarsbelop som er
fastsatt for dem. Strekker det ikke til,
fyllestgjores resten sammen med de
andre fordringer.
§ 76.
Krever eieren begrensning av sitt ansvar,
påhviler det ham å före bevis for
skibets verdi ved de avgjorende tidspunkter
og for storrelsen av de erstatningsbelop
og havaribidrag som skal
legges til verdien, eller for skibets drektighet,
når den er avgjorende for ansvarsgrensen.
§ 77.
Eieren kan reise soksmål til fastsettelse
av grensen for det ansvar som måtte
påhvile ham, og til fordeling av ansvarsbelopet
gjennem stevning under ett til
alle fordringshavere, overfor hvem samme
begrensning påberopes. Saken reises
i den rettskreds, hvor skibet har sitt
hjemsted. Hovedforhandling kan holdes
uten saksforberedelse. Pådommelsen
kan deles således, åt grensen for ansvaret
fastsettes först, og åt avgjorelser om fordelingen
av belopet treffes efterhvert
som de fordringer der efter rekkefolgen
kommer i betraktning, er godkjent eller
rettskraftig avgjort gjennem sserskilte
soksmål.
122
Kungl. Maj:t$ proposition nr 118.
Svensk text.
Kostnaden för sådan dispasch vare fartygsägaren skyldig ersätta, med mindre
borgenär utan skälig orsak hänskjuta saken eller föranlett dess hänskjutande
till dispaschör.
78 §.
Har fartygsägaren i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten är begränsad,
till förebyggande av handräckningsåtgärd eller för att få förordnande
därom hävt ställt säkerhet för fulla beloppet av sin ansvarighet, vare säkerheten
att anse såsom ställd till förmån för alla dem, mot vilka samma begränsning
av ansvarigheten kan åberopas.
Är säkerheten ställd för lägre belopp än nyss är sagt eller hava flera säkerheter
ställts en efter annan, skola verkningarna därav, om parterna icke åsämjas,
så bestämmas, att gränsen för ansvarigheten ej må överskridas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
123
Dansk Tekst.
Finder Dispachoren Grund dertil, kan
han med et Varsel af hojst tre Maaneder
indkalde Fordringshaverne paa den Maade,
han i det enkelte Tilfselde anser for
mest hensigtsmsessig.
Enhver af de interesserede er pligtig til
åt meddele Dispachoren alle de Oplysninger
og Bevisligheter, som han anser
for nodvendige.
Omkostningerne ved Dispacheringen
haeres af Ejeren.
Tvistigheter om Rigtigheden af Dispachorens
Afgorelser kan indbringes for
Domstolene.
§ 78.
Har Ejeren, for åt afvserge Arrest eller
for åt faa en Arrest ophsevet, stillet Sikkerhed
for det fulde Ansvarsbelob, gselder
Sikkerheden som stillet til Fordel for
alle de Fordringshavere, overfor hvem
Begraensningen kan paaberaabes.
Er Sikkerhed stillet for et lavere Belob,
eller er flere Sikkerheder stillet efter
hverandre, bestemmes Virkningerne i
Mangel af Overenskomst mellem Parterne
af Retten, saaledes åt Gr sense n for
Ansvaret ikke overskrides.
Norsk tekst.
Er der et större antall fordringshavere
eller er der grann til å anta åt der er
ukjente fordringshavere, kan retten bestemme
åt eieren skal la stevningen med
innkallelse kunngjore tre gånger i Norsk
Kunngjorelsestidende med et varsel av
mindst tre måneder, regnet fra siste
kunngjorelse, samt ved opslag på rettens
kontor og på tollboden ved det tollsted,
i hvis distrikt skibet horer hjemme.
Retten kan også påby kunngjorelse i et
eller flere andre blad. Ennvidere skal
eieren la stevningen med innkaldelse forkynde
för hver av de kjente fordringshavere
gjennem anbefalt brev. Når innkallelsen
er utferdiget, kan retten på
begjsering av eieren ved kjennelse treffe
en forelobig avgjorelse om ansvarsgrensen,
efteråt de kjente fordringshavere
såvidt mulig har fått adgang til å uttale
sig muntlig eller skriftlig.
§ 78.
Er soksmål Teist efter § 77, kan fordringshaverne
ikke uten samtykke av
eieren og andre interesserte kreve dekning
av sjopanterett, av stillet sikkerhet
eller av utlagte formuesgjenstander, for
det er re tts kraf tig avgjort hvormeget der
faller på deres fordringer.
Har eieren for å avverge arrest eller
tvangsfullbyrdelse stillet sikkerhet för
det fulle ansvarsbelop, gjelder sikkerheten
som stillet til fordel for alle de
fordringshavere, overfor hvem samme
begrensning kan påberopes.
Er sikkerhet stillet for et lavere belop,
eller er flere sikkerheter stillet efter hverandre,
og partene ikke blir enige, fastsetter
retten virkningene således, åt
grensen for ansvaret ikke overskrides.
124
Eungl. Maj:ts proposition nr 118.
Svensk text.
79 §.
Har fartygsägaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär
äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till
vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att ban, när betalningen
erlades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få
kunskap om den andres fordran.
Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare
med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde
kunskap, när han erhöll betalningen.
80 §.
I rättegång eller då utsökning sker i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten
är begränsad, må, då fartygsägaren det äskar, anstånd beviljas med
verkställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt
268 § sjöpanträtt åtnjutes, under sä lång tid som må krävas för försäljning
av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna.
81 §.
Är underbortfraktare av ett fartyg eller den, till vilken fartygsägaren överlåtit
fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, ansvarig i fall, som
omförmälas i 70 §, skall vad i detta kapitel stadgas äga motsvarande tillämpning.
82 §.
Är i främmande stats lag i förhållande till svenskt fartyg begränsning av
ansvarigheten icke medgiven i fall, som i detta kap. avses, eller ock gränsen
för sådan ansvarighet satt högre än här ovan stadgas, äger Konungen förordna,
att motsvarande bestämmelser skola här i riket tillämpas gentemot fartyg,
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
125
Dansk Tekst.
§ 79.
Har Ejeren udbetalt alt, hvad der efter
Reglerne om Begrsensning af Ansvaret
paahvilede ham, og viser det sig senere,
åt andre Fordringshavere havde
samme eller bedre Ret, er Ejeren ikke
pligtig åt betale noget yderligere, saafremt
det maa antages, åt han, da Udbetalingen
fandt Sted, ikke kendte til
disses Krav og ikke ved behörig Undersogelse
kunde ha ve skaffet sig Kundskab
om dem.
Den Fordringshaver, der har oppebaaret,
hvad der rettelig tilkom en anden,
svarer med det oppebaarne Belop
for dennes Fordring, saafremt han havde
Kundskab om den, da han modtog Betaling.
§ 80.
I Tilfselde af Sogsmaal eller anden
Retsforfolgning mod Ejeren for en Fordring,
for hvilken hans Ansvar er begrsenset,
kan det paa Bogsering af Ejeren bestemmes,
åt Arrest eller Tvangsfuldbyrdelse
i anden Formue end Skib, Fragt og
Fordringer, der efter § 268 er Genstand
for Sopanteret, skal udssettes i saa lång
Tid, som behoves til Sälg af Skibet og
Fordeling af Kobesummen.
§ 81.
Er Underbortfragteren af et Skib eller
den, der har faaet det overladt af Ejeren
til Brug i Sofart for egen Begning, ansvarig
i Tilfselde som nsevnt i § 70, faar
Reglerne om Begrsensning af Ejerens
Ansvar tilsvarende Anvendelse.
§ 82.
Hvis en fremmed Stats Ret overfor
dansk Skib ikke indrommer Ansvarsbegrsensning
i de i dette Kapitel angivne
Tilfselde eller anvender en hojere Grsense
Norsk tekst.
§ 79.
Når grensen for ansvaret er fastsatt
ved overenskomst eller ved rettskraftig
dom, og eieren deponerer i Norges Bank
det fulle ansvarsbelop med tillegg av et
efter rettens skjon tilstrekkelig belop til
dekning av renter og saksomkostninger,
bortfaller såvel sjopanterett som utleggspant
og annen sikkerhet for de
fordringer som omfattes av ansvarsbegrensningen.
§ 80.
I tilfelle av soksmål eller annen rettsforfolgning
mot eieren for en fordring för
hvilken hans ansvar er begrenset, kan det
på begjering av eieren bestemmes, åt
arrest eller tvangsfullb yr delse i annen
formue enn skib, frakt og fordringer som
efter § 268 er gjenstand for sjopanterett,
skal utsettes i så lång tid som trenges til
sälg av skibet og fordeling av kjopesummen.
§ 81.
Er underbortfrakteren av et skib eller
den som har fått det overlatt av eieren
til bruk i sjöfart för egen regning, ansvarig
for fordringer som nevnt i § 70,
får reglene om begrensning av eierens
ansvar tilsvarende anvendelse.
§ 82.
Hvis en fremmed stats rett overfor
norsk skib ikke innrommer ansvarsbegrensning
i de tilfelle som er omhandlet
i dette kapitel, eller anvender en hoiere
126
Kungl. Majsts proposition nr 113.
Svensk text.
som är hemmahörande i sådan stat.
SJUNDE KAPITLET.
Om haveri.
188 § 12 punkten.
Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter,
vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie
å förskjutna medel samt förlust, uppkommen genom prisskillnad
å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.
216 §.
Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall
gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 4 kap. här ovan. Skall haveribidrag gäldas
av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.
ÅTTONDE KAPITLET.
Om skada genom fartygs sammanstötning.
220 § 3 stycket.
För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga ansvariga
en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad
enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande
hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersättningen;
i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av ersättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
127
Dansk Tekst.
for Ansvaret end bestemt i dette Kapitel,
kan Kongen bestemme, åt tilsvarende
Regler skal anvendes overfor Skibe, der
er hjemmehorende i en saadan Stat.
I SYVENDE KAPITEL.
Om Havari:
§ 188, Nr. 12.
Omkostninger og Tab, der bar vaer et
förbundet med åt tilvejebringe de fornodne
Penge til Dsekning af et almindeligt
Havari, navnlig Provision, Renter
og Assurancepremie, og Tab, der paa
Grund af Prisforskel bdes ved Sälg av
Gods i Nodhavn til Havariets Däckning.
§ 216.
For Haveribidrag af Skib og Fragt
bsefter den bidragspbgtige med den Begr
aens ning, der er fastsat i 4de Kapitel.
For Havaribidrag af Ladning og andre
Genstande bsefter Ejeren med disse, men
ikke personlig.
I OTTENDE KAPITEL.
Om Skade ved Sammenstod:
§ 220, 3die Stykke, sidste Punktum.
Har en av de skyldige herefter maattet
udrede mere, end der forholdsvis falder
paa barn, kan ban bolde sig til den anden
for saa stort et Belop, som ban bar maattet
udrede for meget, og ban indtraeder
i den Sopanteret, der er tillagt Erstatningsfordringen.
Norsk tekst.
grense for ansvaret, kan Kongen bestemme,
åt tilsvarende regler skal anvendes
overfor skib som er bjemmeborende
i en sådan stat.
I SYVENDE KAPITEL.
Om havari.
§ 188 nr 12.
omkostninger og tap som bar vsert förbundet
med å tilveiebringe de fornodne
penger til dekning av et almindelig bavari,
navnlig provision, renter og assuransepremie
av utlagte penger, og tap
der på grann av prisforskjell bdes ved
sälg av gods i nodbavn til bavariets
dekning.
§ 216.
For havaribidrag av skib og frakt hefter
den bidragspliktige med den begrensning
som er fastsatt i 4de kapitel.
For havaribidrag av ladning befter
eieren med denne, men ikke personbg.
I OLTENDE KAPITEL.
Om skade ved sammenstot.
§ 220, 3dje ledd.
Hver enkelt av de skyldige er hare ansvarig
for den del av erstatningen som
faller på barn. Når död eller skade på
legeme eller belbred er voldt, kan dog
den erstatningsberettigede inntale den
bele erstatning bos hvilkensomhelst av
de skyldige. Har en av dem måttet
utrede mere enn den del som faller på
barn, kan ban kreve det overskytende
tilbake av den annen skyldige, og inntrer
i den sjopanterett som er tillagt erstatningsfordringen.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Svensk text.
NIONDE KAPITLET.
Om bärgning.
224 §.
Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods
eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärgningen
medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärgning
skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett
bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat förbud
av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av annat
fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.
Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer i
nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med
mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.
Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas
av domstol.
Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av fartyget
eller något, som hört till fartyget, stadgas i 4 kap. här ovan. Har gods
eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare
ej personligen.
Kungl. Maj :is proposition nr 113.
129
Dansk Tekst.
I NIENDE KAPITEL.
Om Bjselning-:
§ 224.
Enhver, der bjserger Skib, der er forulykket
eller stedt i Ned, eller ombordvserende
Gods eller noget, der bar hort
til saadant Skib eller Gods, saa og enhver,
der medvirker ved Bjsergningen,
har Ret til åt faa Bjsergelon. Den, der
har reddet Menneskeliv fra Skibet under
den Nod, der har givet Anledning til
Bjasrgningen, eller har medvirket dertil,
har Krav paa Andel i Bjsergelonnen.
Deltager nogen i Bjsergningen mod et
udtrykkeligt og befojet Förbud af den,
der har Befalingen ombord, har han intet
Krav paa Bjsergelon.
Bjsergelon kan krseves ogsaa i Tilfselde,
i hvilke et Skib har bjserget et andet, der
tilhorer samme Ejer som det bjsergede
Skib.
Har nogen paataget sig ved Lodsning
eller Bugsering eller paa lignende Maade
åt yde et Skib Tjeneste, og Skibet derefter
kommer i Nod, har han kun Krav
paa Bjsergelon, for saa vidt den af ham
ydede Hjselp maa anses åt ligge udenfor,
hvad han ifolge Overenskomsten har
vseret forpligtet til.
Kan Parterne ikke enes om Bjsergelonnens
Storrelse, bliver denne åt bestemme
af Retten.
For Bjsergelon hsefter Ejeren af et Skib
med den Begrsensning, der er fastsat i
4de Kapitel. Ejeren af Badning eller
andre Genstande hsefter med disse, men
ikke personlig.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
Norsk tekst.
NIENDE KAPITEL.
Om bergning.
§ 224.
Enhver som berger skib der er forulykket
eller stedt i nod, eller som berger
ombordvserende gods eller noget som
har hort til sådant skib eller gods, og
enhver som medvirker ved bergningen,
har rett til bergelonn. Rett till andel
i bergelonnen har også den som har reddet
menneskeliv fra skibet under den nod
som har gitt anledning til bergningen,
eller som har medvirket til redningen.
Den som har påtvunget bergning mot
uttrykkelig og befoiet förbud av den som
har kommandoen ombord, har ikke rett
til bergelonn.
Bergelonn kan kreves, selv om det bergende
skib tilhorer samme reder som det
bergede skib.
Har nogen ved overenskomst påtatt
sig å yde skibet tjeneste ved lösning eller
bugsering eller på lignende måte, og
skibet kommer i nod, har han ikke rett
til bergelonn, uten forsåvidt den hjelp
han derunder har ydet, ikke kan ansees
overtatt i overenskomsten.
Kan partene ikke enes om bergelonnens
storrelse, blir denne å bestemme av
retten, medmindre det bergedes verdi
ikke överstiger 500 kröner, i hvilket
tilfelle den bestemmes av fylkesmannen.
For bergelonn hefter eieren av et skib
med den begrensning som er fastsatt i
4de kapitel. Eieren av ladning eller andre
gjenstander hefter med disse, men
ikke personlig.
samt. 94 käft. (Nr 113.)
9
130
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
TIONDE KAPITLET.
Om sjöförsäkring.
230 § 2 stycket.
I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrustning,
last, förmodad vinst och provision å varor, medel, förskjutna eller upplåga
för haveri, så ock andra fordringar, för vilka fartyg, frakt eller last häfta.
Försäkringsgivare äge själv försäkra det föremål, han åt annan försäkrat, för
den fara, han övertagit (återförsäkring).
256 § 4 punkten.
vid försäkring av haveripenningar — när det föremål, som för fordringen
häftar, gått helt och hållet förlorat eller eljest icke lämnar någon tillgång till
fordringens gäldande.
ELFTE KAPITLET.
Om sjöpanträtt ocli om preskription av fordran i vissa fall.
I.
Om sjöpanträtt.
267 §.
Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:
1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och utgifter, som i fordringsägarnas
gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att
åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen; tonavgifter,
fyr- och båkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter
och pålagor av samma slag; omkostnader vid lotsning samt kostnader för
bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn;
2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som befälhavaren, besättningen
och andra personer i fartygets tjänst äga utfå på grund av deras tjänsteavtal
med fartygsägaren eller befälhavaren;
3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
131
Dansk Tekst.
I TIENDE KAPITEL.
Om Soforsikring:
§ 230, 2det Stykke.
Navnlig kan forsikres: Skib, Fragt,
Skibets Udrustning, Ladning, forventet
Handelsfördel og Provision paa Varer,
Havaripenge og andre Fordringer, der
bar Sopanteret i Skib, Fragt eller Ladning.
Forsikreren kan genforsikre den
af ham overtagne Risiko (Reassurance).
§ 256, Nr. 4.
ved Forsikring af Havaripenge, naar Sopantet,
der hsefter for dem, er gaaet helt
tabt eller intet yder til deres Laskning.
Norsk tekst.
I TIENDE KAPITEL.
Om sjoforsikring.
§ 230, 2net ledd.
Navnlig kan forsikres; skib, frakt, skibets
utrustning, ladning, forventet handelsfördel
og provision på varer, havaripenger
og andre fordringer som har sjopanterett
i skib, frakt eller ladning.
Forsikreren kan gjenforsikre den av
ham overtatte risiko (reassuranse).
§ 256 nr. 4.
ved forsikring av havaripenger, når sjopantet,
som hefter for dem, er gått helt
tapt eller intet yder til deres dekning.
ELLEVTE KAPITEL.
Om Sopanteret og om Forseldelse
av visse Fordringer.
I. Om Sopan leret.
§ 267.
Sopanteret i Skib og Fragt tilkommer
folgende Fordringer:
1) Retsafgifter, der tilkommer Staten,
og Udgifter, der er afholdt i Fordringshavernes
faelles Interesse for åt
bevare Skibet eller for åt faa det solgt
og Kobesummen fordelt; Tonnage-,
Fyr- og Havneavgifter og andre offentlige
Afgifter af samme Slags;
Omkostninger ved Lodsning samt
ved Vagthold og Bevaring af Skibet
efter dets Ankomst til sidste Havn;
2) Fordringer paa Hyre og anden Godtgorelse,
som ifolge Tjenesteaftale tilkommer
Skibsforer, Mandskab og
andre, der er ansat paa Skibet af
Ejeren eller Skibsforeren;
3) Bjsergelon og Bidrag til almindeligt
Ha vari;
ELLEVTE KAPITEL.
Om sjopanterett.
I. Sjopanterett i skib og frakt.
§ 267.
Sjopanterett i skib og frakt tilkommer
folgende fordringer:
1. rettsavgifter og andre omkostninger
ved tvangssalg og förutgående bevaring
av skibet i fordringshavernes
felles interesse; tonnasje-, fyr- og
havneavgifter og andre offentlige
avgifter av samme slags; omkostninger
ved lösning og ved vakthold og
bevaring av skibet efter dets ankomst
til siste havn;
l. fordringer på hyre og annen godtgjorelse
som ifolge tjenesteavtal? tilkommer
skibsforer, mannskap og
andre som er ansatt på skibet av
eieren eller skibsforeren;
. bergelonn og bidrag til felleshavari;
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
4. ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning
för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning
för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, som drabbat passagerare,
befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning för
förlust eller minskning av eller skada å last eller resgods;
5. fordran, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhavaren
i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hänsyn
till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen
kräves, även om befälhavaren var ägare av fartyget och evad fordringen
tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete
eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller
lastägare, vars gods blivit under resa salt för fartygets behov, och
6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter.
268 §.
Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och fartygsägarens
fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som
må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets
tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna
fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.
Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten
för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning
eller haveribidrag för förlust av sådan frakt.
Sjöpanträtten omfattar tillika fartygsägarens fordran å ersättning för bärgning
som utförts under resan, med avdrag för andel därav som må tillkomma
befälhavare eller besättning.
Sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp
för alla de resor, som utföras under den tid, samma tjänsteavtal består.
Kungl. Mai ds proposition nr 113.
133
Dansk T ekst.
4) Erstatning for Sammenstod eller anden
Soulykke; Erstatning for Skade
paa Havne-, Dok- og Vandvejsanlseg;
Erstatning for Dodsfald og Skade paa
Legera eller Helbred, der har ramt
Passagerer, Skibsforer eller nogen,
der horer til et Skibsmandskab; Erstatning
for Tab af eller Skade paa
Ladning eller Rejsegods;
5) Fordringer, der grunder sig paa, åt
Skibsforeren i denne sin Egenskab
udenfor Skibets Hjemsted har truffet
en Aftale eller Föranstaltning med
Henblik paa, hvad der krseves til Bevaring
af Skibet eller Forts aettelse af
Rejsen, uden åt det gor nogen Forskel,
om Skibsforeren tillige er Ejer
af Skibet, eller om Fordringen tilkommer
ham selv eller andre;
6) Fordringer, der grunder sig paa, åt
der i et Konnossement er givet urigtige
eller ufuldstsendige Oplysninger.
§ 268.
Sopanteret i Skib omfatter tillige Skibets
Tilbehor, Ejerens Krav paa Erstatning
og Havaribidrag for Skade paa Skibet,
der er opstaaet efter Rejsens Begyndelse
og ikke er udbedret, og Ejerens
Krav paa Godtgorelse for Bj Bergning, der
er ndfort under Rejsen, efter Fradrag af
Skibsforerens og Mandskabets Andel.
Til Skibets Tilbehor regnes ikke Proviant,
Bändsel, Kul eller andre Maskinfornodenheder.
Sopanteret i Fragt omfatter Bruttofragten
for den Rejse, under hvilken
Fordringen er opstaaet, samt Krav paa
Erstatning og Havaribidrag for Tab af
saadan Fragt. Til Bruttofragten regnes
ogsaa Passagerpenge.
Sopanteret för Fordringer ifolge Tjenesteaftale
omfatter Fragten for alle
Norsk tekst.
4. erstatning for sammenstot eller annen
sjoulykke; erstatning for skade på
havne-, dokk- og vannveisanlegg; erstatning
for dödsfall og skade på
legeme eller helbred som har rammet
passasjerer, skibsforer eller nogen
som horer til et skibsmannskap; erstatning
for tap av eller skade på
ladning eller reisegods;
5. fordringer som grunner sig på åt
skibsforeren, i denne sin egenskap,
utanför skibets hjemsted har truffet
en avtale eller forfoining som kreves
til bevaring av skibet eller fortsettelse
av reisen, uten åt det gjor nogen förspel
om skibsforeren tillike er eier
av skibet, eller om fordringen tilkommer
ham selv eller andre;
6. fordringer som grunner sig på åt der i
et konnossement er gitt uriktige eller
ufullstendige oplysninger.
§ 268.
Sjopanterett i skib omfatter tillike
eierens krav på erstatning og havaribidrag
for skade på skibet, som er
opstått efter reisens begynnelse og
ikke er utbedret, og eierens krav på
godtgjorelse för bergning som er utfört
under reisen, efter fradrag av skibsforerens
og mannskapets andel. Til skibets
tilbehor regnes ikke proviant, brensel,
kull eller andre in as k i nf or n o de nh e te r.
Sjopanterett i frakt omfatter bruttofrakten
for den reise, under hvilken fordringen
er opstått, samt krav på erstatning
og havaribidrag for tap av sådan
frakt. Til bruttofrakten regnes også
passasjerpenger.
Sjopanterett for fordringer ifolge tjenesteavtale
omfatter frakten for alle rei
-
134
KungL Maj''.ts proposition nr 113.
Svensk text.
Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till fartygsägaren på grund
av tagen försäkring.
269 §.
Borgenär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning
ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken,
dock att för den i 267 § 6 punkten nämnda fordran betalning utgår
först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § 1 stycket nämnda balk.
Hava fordringarna uppstått under samma resa, äga de rätt till betalning i
den nummerordning, i vilken de i 267 § äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna
under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande
till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 3 och 5 nämnda
fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre
äga företräde till betalning framför den äldre.
Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför
dem, som härleda sig från en tidigare. Vad angår de i 267 § 6 punkten nämnda
fordringar skall likväl vad sålunda stadgas äga tillämpning allenast beträffande
sådana inbördes; och fordringar på grund av ett och samma tjänsteavtal,
avseende flera resor, skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa,
njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.
270 §.
För fördelningen av köpeskillingen för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes,
äge de förmånsrättsägande borgenärerna bevaka sina fordringar till deras
fulla belopp, utan att avdrag göres på grund av bestämmelserna om begränsning
av fartygsägarens ansvarighet, dock att dem tillkommande utdelning ej
må överstiga vad på grund av samma bestämmelser högst skall utgå.
271 §.
Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som
för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 113.
135
Dansk Tekst. Norsk tekst.
Rejser, der er udfort i den Tid, Tjenesteaftalen
har vseret gseldende.
Sopanteret omfatter ikke Krav paa
Brstatning if0lge Forsikringsaftale.
§ 269.
Sopanteret i Skib og Fragt har Fortrinsret
i Pantet fremfor alle andre Hseftelser.
Dog staar Sopanteret efter § 267
Nr. 6 tilbage for kontraktmsessig Panteret
i Skibet.
Sopanterettigheter, der er opstaaet
under samme Rejse, fyldestgores i den
Rsekkefolge, i hvilken de er nsevnt i
§ 267. De, der er nsevnt under samme
Nummer, har indbyrdes lige Ret. Dog
skal de, de er nsevnt under Nr. 3 og 5,
for hver Gruppes Yedkommende fyldestgores
saaledes, åt de yngre gaar forud
for de seldre, naar de ikke hidrorer fra
samme Begivenhed.
Sopanteret fra en senere Rejse gaar
forud for Sopanteret fra en tidligere.
For de Sopanterettigheder, der er nsevnt
i § 267 Nr. 6, gselder dette dog kun i Forholdet
mellem dem indbyrdes, og naar
en Tjenesteaftale omfatter flere Rejser,
har Fordringer fra de tidligere Rejser
samme Sopanteret som Fordringer fra
den sidste Rejse.
§ 270.
Yed Tvangssalg af Genstande, der er
behseftet med Sopanteret, har Sopanthaverne
Ret til åt krseVe Betaling af
Salgssummen i Forhold til deres Fordringers
fulde Belob, dog saaledes, åt der
ikke udbetales dem mere end der efter
Reglerne om Ansvarsbegrsensning skyldes.
§ 271.
Bliver et Skib solgt ved Tvangsauktion,
falder Sopanterettigheterne i Skibet
ser som er utfört i den tid tjenesteavtalen
har vsert gjeldende.
Sjopanteretten omfatter ikke krav på
erstatning ifolge forsikringsavtale.
§ 269.
Sjopanterett i skib og frakt har fortrinsrett
i pantet fremfor alle andre heftelser.
Dog står sjopanterett efter § 267
nr. 6 tilbake for kontraktmessig panterett
i skibet.
Sjopanterettigheter som er opstått
under samme reise, fyllestgjores i den
rekkefolge som § 267 nevner dem i. De
som er nevnt under samme nummer, har
innbyrdes like rett. Innenfor nummer
3 og 5 skal dog de yngre gå förän de eldre,
når de ikke er opstått som folge av samme
begivenhet.
Sjopanterett fra en senere reise går
förän sjopanterett fra en tidligere. For
de sjopanterettigheter som er nevnt i
§ 267 nr. 6, gjelder dette dog kun i forholdet
mellem dem innbyrdes. Fordringer
ifolge en tjenesteavtale som omfatter
flere reiser, skal, selv om de er fra
en tidligere reise, ha samme sjopanterett
som fordringer fra den siste reise.
§ 270.
Ved tvangssalg av gjenstander som er
beheftet med sjopanterett, har sjopanthaverne
rett til betaling av kjopesummen
i forhold til sine fordringers fulle
belop, men således åt de ikke får utbetalt
mere enn der efter reglene om ansvarsbegrensning
skyldes.
§ 271.
Blir et skib solgt ved tvangsauksjon
eller annet tvangssalg, faller sjopante
-
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Svensk text.
men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter
blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget,
men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen, övergår eljest
fartyget i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas
i 267 §.
272 §.
Sjöpanträtt i frakten må göras gällande, så länge frakten är ogulden eller
innehaves av befälhavaren eller fartygsägarens agent. Vad sålunda stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjöpanträtt i övriga i 268 §
nämnda fordringar samt köpeskilling, varom i 271 § 2 stycket sägs.
Har belopp, som i 1 stycket avses, influtit till konkursboet efter det fartygsägaren
försatts i konkurs, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet
häftade, så långt detsamma förslår erhålla utdelning i konkursen med den
förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.
273 §.
Har fartygsägaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och häftade detta
för fordran, för vilken han icke personligen svarade, vare han för samma fordrans
betalning personligen ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår.
Har fartygsägaren till gäldande av sådan fordran utbetalt vad enligt 1 stycket
ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller
bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalningsskyldighet
förbunden, såvida han icke, när betalningen erlades, ägde kunskap
om den andres fordran.
Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare
med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde
kunskap, när han erhöll betalningen.
274 §.
övergår äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling till utländsk
man och upphör därigenom sjöpanträtten i fartyget för fordran, för vilken fartygsägaren
ej svarade personligen, vare denne för fordringens betalning personligen
ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.
Vad i 273 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tilllämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
137
Dansk Tekst.
bort.
Det samme gselder, naar et Skib sselges,
efter åt det paa behörig Maade er
erklseret for uistandssetteligt. Reglerne
i § 270 finder da tilsvarende Anvendelse.
Overgaar Ejendomsretten til et Skib
ellers til en anden, hsefter det fremdeles
for Sopanterettigheterne.
§ 272.
Sopanteret i Fragt, i Erstatning eller
Havaribidrag for Skade paa Skib eller
Tab af Fragt eller i Bjsergelon, kan gores
gseldende, saa länge Belobet er ubetalt
eller indebaves af Skibsforeren eller Ejerens
Agent.
Indbetales Belobet til Ejerens Konkursbo,
anvendes det til Dsekning af de
Krav, der var sikret ved Sopanteret i
Fordringen.
§ 273.
Har Ejeren af et Skib oppebaaret et
med Sopanteret behseftet Belob, og hasftede
dette for en Fordring, for hvilken
han ikke var personlig ansvarig, bliver
han ansvarlig for Betaling af Fordringen,
saa långt det oppebaarne Belob rsekker.
Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende
Anvendelse.
§ 274.
Medforer frivillig Overdragelse af et
Skib til en udenlandsk Erhverver, åt
Sopanteretten for en Fordring, för hvilken
Overdrageren ikke havde personligt
Ansvar, falder bort, bliver Overdrageren
ansvarlig for Betaling af Fordringen, dog
Norsk tekst.
rettighetene i skibet bort, men fordringshaveren
får isteden panterett i kjopesummen.
Det samme gjelder, når et skib selges
efteråt det på behörig måte er erkleert for
uistandsettelig.
Går eiendomsretten ellers over til en
annen innehaver, vedblir sjopanterettighetene
å hefte på skibet.
§ 272.
Sjopanterett i frakt, i erstatning eller
havaribidrag for skade på skib eller tap
av frakt eller i bergelonn kan gj ores gjeldende,
sålenge belopet ikke er betalt eller
skibsforeren eller eierens agent sitter inne
med det. Det samme gjelder sjopanterett
i kjopesummen for et solgt skib.
Blir belopet betalt til eierens konkursbo,
anvendes det til dekning av de krav,
som var sikret ved sjopanterett i fordringen.
§ 273.
Har eieren av et skib oppebåret et belöp
som nevnt i § 272, og heftet det for en
fordring som han ikke hadde per
ansvar for, blir han ansvarlig för betaling
av fordringen, så långt belopet rekker.
§ 274.
Dersom frivillig overdragelse av et skib
til en utenlandsk erhverver medforer åt
sjopanteretten faller bort for en fordring
som overdrageren ikke hadde personlig
ansvar for, blir han ansvarlig för betaling
av fordringen, dog ikke for det belop
138
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
275 §.
Vad i detta kap. ovan stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall
äga motsvarande tillämpning vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan
än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre
förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och
fordringsägaren icke är i god tro.
276 §.
Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:
1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller
av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått
förbindelse eller träffat åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran
för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods,
som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och
3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppehåll
vid lastning eller lossning.
Här omförmälda fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset
framför de borgenärer, som upptagas i 17 kap. handelsbalken, och sig emellan
i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro
nämnda under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande
till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 1 och 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
139
Dansk Tekst.
ikke for det Belob, som han godtgor, åt
Pantet ikke kunde have dsekket.
Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende
Anvendelse.
§ 275.
Bestemmelserne om Sopanteret i Skib.
og Fragt finder tilsvarende Anvendelse
ved Underbortfragtning af et Skib og
naar en anden end Ejeren benytter et
S Idb i Sofart for egen Regning, uden åt
Raadigheden er frataget Ejeren ved en
retsstridig Handling, som Fordringshaveren
har Kendskab til.
§ 276.
Sopanteret i Badning tilkommer folgende
Fordringer:
1) Bjaergelon og Bidrag til alminde ligt
Havari eller til Omkostninger, der
fordeles efter §§ 161, 2det Stykke eller
218, 2det Stykke;
2) Fordringer, der grunder sig paa, åt
Skibsforeren i denne sin Egenskab
har truffet en Aftale eller Föranstaltning
for Ladningsejerens Regning;
Skibsforerens Fordringer for hvad
han selv har lagt ud til Bestridelse af
Udgifter for Ladningen; Ladningsejeres
Fordringer paa Erstatning for
Gods, der er solgt til Fordel for andre
Ladningsejere;
3) Fordringer paa Fragt, Godtgorelse for
Överliggetid og Erstatning for andet
Ophold ved Lastning og Lösning.
Sopanteret i Badning har Fortrinsret
i Pantet fremfor alle andre Hseftelser end
offentlige Afgifter.
Sopanterettigheder fyldestgores i den
Rsekkefolge, i hvilken de förän er naevnt.
De, der er naevnt under samme Nummer,
har indbyrdes lige Ret. Dog skal de, der
er naevnt under Nr. 1 og 2, for hver
Norsk tekst.
som han godtgjor åt pantet ikke kunde
ha dekket.
§ 275.
Bestemmelsene om sjopanterett i skib
og frakt får tilsvarende anvendelse ved
underbortfraktning av et skib, og når en
armén erm eieren nytter et skib i sjöfart
for egen regning, uten åt rådigheten er
fratatt eieren ved en rettsstridig handling
som fordringshaveren har kjennskap
til.
II. Sjopanterett i lodning.
§ 276.
Sjopanterett i ladning tilkommer folgende
fordringer:
1. bergelonn og bidrag til felleshavari
eller til omkostninger som fordeles
efter § 161, 2net ledd, eller § 218,
2net ledd;
2. fordringer som grunner sig på åt
skibsforeren, i denne sin egenskap,
har truffet en avtale eller forfoining
for ladningseierens regning; skibsforerens
fordringer för hvad han selv
har lagt ut til bestridelse av utgifter
for ladningen; ladningseieres fordringer
på erstatning for gods som er
solgt til fordel för andre ladningseiere;
3.
fordringer på frakt, godtgjorelse for
överliggetid og erstatning for annet
ophold ved lastning og lossning.
Sjopanterettighetene har fortrinsrett i
pantet fremfor alle andre heftelser enn
offentlige avgifter.
De fyllestgjores i den rekkefolge som
de förän er nevnt i. De som er nevnt under
samme nummer, har innbyrdes like
rett. Innenfor nummer 1 og 2 skal dog
de yngre gå förän de eldre, når de ikke er
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Svensk text.
upptagna fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall
den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.
277 §.
Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares
förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov,
upphöre sjöpanträtten i godset.
Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i
den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men
borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
278 §.
Är lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat, minskats
eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller
för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava
sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkommande
ersättning.
Ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens
ställe.
279 §.
Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 277
eller 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.
Har sådant belopp influtit till konkursboet efter det lastägaren försatts i
konkurs, gälle vad i 272 § stadgas.
Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om lastägarens ansvarighet
för fordrans betalning lag, som i 273 § för fartygsägare stadgas.
280 §.
Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran,
till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för
den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen;
enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han
eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen,
när lossningen skedde.
Kungi. Maj:ts proposition nr 113.
141
Dansk T ekst.
Gruppes Vedkommende fyldestgores saaledes,
åt de yngre gaar förän de seldre,
naar de ikke hidrorer fra samme Begivenhed.
§ 277.
Sopanteret i Badning falder bort, naar
Godset udleveres. Det samme gasider,
naar Godset sselges ved Tvangsauktion
og naar det under Kejsen sselges af
Skibsforeren til Skibets eller Ladningens
Behov. I sidstnsevnte Tilfselde faar
Fordringshaveren i Stedet Panteret i
Kobesummen, saa lsenge den ikke er
udbetalt.
§ 278.
Sopanteret i Badning omfatter tillige
Ejerens Krav paa Erstatning og Havaribidrag
for Tab af eller Skade paa Gods
og hans Krav paa Erstatning for Gods,
der er solgt til Fordel for Skibet eller
andre Badningsejere.
Sopanteretten omfatter ikke Ejerens
Krav paa Erstatning ifolge Forsikringsavtale.
§ 279.
Paa Sopanteret i Kobesummen for
solgt Gods og i Ejerens Krav pa Erstatning
eller Haveribidrag faar Bestemmelserne
i §§ 272 og 273 tilsvarende Anvendelse.
§ 280.
Udleverer Skibsforeren Gods, der er
behseftet med Sopanteret, uden Samtykke
af Fordringshaveren, bliver han
personlig ansvarlig for Fordringen, dog
ikke for det Belob, som han godtgor,
åt Pantet ikke kunde have dsekket. Var
Modtageren ikke personlig ansvarlig for
Fordringen, gselder det samme ham,
hvis han havde Kundskab om Fordringen,
da Godset blev udleveret.
Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende
Anvendelse.
Norsk tekst.
opstått som folge av samme begivenhet.
§ 277.
Sjopanterett i ladning faller bort, når
godset blir utlevert.
Den faller også bort, når godset blir
solgt ved tvangsauksjon eller annet
tvangssalg eller av skibsforeren under
reisen til skibets eller ladningens behov;
men fordringshaveren får isteden panterett
i kjopesummen.
§ 278.
Sjopanterett i ladning omfatter tillike
eierens krav på erstatning og havaribidrag
for tap av eller skade på gods og
hans krav på erstatning for gods som er
solgt til fordel for skibet eller andre
ladningseiere.
Sjopanteretten omfatter ikke eierens
krav på erstatning ifolge forsikringsavtale.
§ 279.
På sjopanterett i kjopesummen for
solgt ladning og i eierens krav på erstatning
eller havaribidrag får bestemmelsene
i §§ 272 og 273 tilsvarende anvendelse.
§ 280.
Utleverer skibsforeren gods som er beheftet
med sjopanterett, uten samtykke
av fordringshaveren, blir han personlig
ansvarlig for fordringen, dog ikke for det
belop som han godtgjor åt pantet ikke
kunde ha dekket.
Var mottageren ikke personlig ansvarlig
for fordringen, får han samme ansvar,
såfremt han hadde kunnskap om fordringen,
da godset blev utlevert.
142
Kungl. Maj:ts •proposition nr 118.
Svensk text.
281 §.
Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens
hela belopp.
282 §.
Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin
fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst
vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning
ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är
fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja
det till sjöfart för egen räkning.
283 §.
Sjöpanträtt upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning
sökes:
1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts
;
2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra händelser och
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
143
Dansk Tekst.
§ 281.
Har en Fordringshaver Sopanteret i
flere Genstande, kan han holde sig til
enhver af derå for sin hele Fordring.
Har Fordringshaveren sogt Fyldestgorelse
i en af Genstandene for et större
Belob, end der forholdsvis faldt paa den,
indtrseder saavel den Ejer, der derved
lider Tab, som den Sopanthaver, hvis
Pant derved bbver utilstrsekkehgt til
hans Fy botgörelse, for den overskydende
Del i Fordringshaverens Sopanteret
i de ovrige Genstande.
§ 282.
Sogsmaal til Fyldestgorelse af Sopanteret
i Skib eller Fragt kan efter Pantbaverens
Valg anlsegges mod Ejeren eller
mod Skibsforeren.
Sogsmaal til Fyldestgjorelse af Sopanteret
i Badning kan anlsegges mod
Skibsforeren, dog ikke af Ejeren eller den
til hvem Ejeren bar overladt Skibet til
Brug i Sofart for egen Bogning.
§ 283.
Sopanteret forseldes, naar den ved
Panteretten sikrede Fordring ikke inden
efternaevnte Tidsfrister gores gaeldende
ved Sogsmaal eller anmeldes for den
Dispacbor, hvem det maatte tilkomme
åt trseffe Afgorelse vedrorende Fordringen:
1)
for Fordring paa Bja;rgelon inden et
Aar fra den Dag, da Bjsergningen
blev afsluttet;
2) for Fordring paa Ers tat ning for Skade
ved Sammenstod eller anden Ulyk
-
Norsk tekst.
III. Felles bestemmelser.
§ 281.
Har en fordringshaver sjopanterett i
flere gjenstander, kan han bolde sig til
bver av dem for den hele fordring.
Har fordringshaveren sokt dekning av
den ene gjenstand för en större del av
belopet, enn der forholdsvis falt på den,
trer både den eier og den sjopantbaver
som derved lider tap, for den overskytende
del inn i hans sjopanterett i de
ovrige gjenstander.
§ 282.
Soksmål til fyllestgjorelse av sjopanterett
i skib eller frakt kan efter panthaverens
valg reises enten mot eieren eller
mot skibsforeren.
Soksmål til fyllestgjorelse av sjopanterett
i ladning kan bkeledes reises mot
skibsforeren, dog ikke av eieren av skibet
eller den til hvem han bar overlatt
skibet til bruk i sjöfart for egen regling.
TOLVTE KAPITEL.
Om foreldelse.
§ 283.
Sjopanterett foreldes, når den ikke gjores
gjeldende ved soksmål innen folgende
tidsfrister:
1. for fordring på bergelonn innen et år
fra den dag da bergningsforetagendet
blev avsluttet;
2. for fordring på erstatning for skade
ved sammenstot eller armén sjoulykke
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 IS.
Svensk text.
för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa — inom ett år från den
dag, skadan timade;
3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller
bort äga rum;
4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 punkten avses —
inom sex månader från det fordringen tillkom;
5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 punkten avsedda fordringar
— inom ett år från det fordringen tillkom;
6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till
betalning.
I 267 § 2 punkten avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på
grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt 6 punkten förfallna till betalning
på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.
Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare
så ansett, som om den blivit genom talan bevakad.
n.
Om preskription av fordran i vissa fall.
284 §.
Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begränsad
eller obegränsad, om icke genom stämning eller lagsökning betalning
sökes:
1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
145
Dansk Tekst.
ke silandelse og paa Erstatning for
Dödsfall eller Skade paa Legem eller
Helbred inden et Aar fra den Dag, da
Skaden indtraf;
3) for Fordring paa Erstatning för Tab
af eller Skade paa Ladning eller Rejsegods
eller for urigtige eller ufuldstsendige
Oplysninger i et Konnossement
inden et Aar fra den Dag, da
Godset blev udleveret eller skulde
udleveres;
4) for Fordring, der grunder sig paa Levering
af Skibsfornodenheder i Henhold
til § 267 Nr. 5 inden seks Maaneder
fra den Dag, da Kravet opstod;
5) for Fordringer, der grunder sig paa
andre Af taler eller Forans fcaltninger
af Skibsforeren i Henbold til § 267
Nr. 5 eller § 276 Nr. 2, inden et Aar
fra den Dag, da Fordringen opstod;
6) för alle andre Fordringer inden et
Aar fra Forfaldsdagen.
Ved Beregning af Fristen efter Nr. 6
skal Fordringer paa Hyre og anden Godtgorelse
ifolge en Tjenesteaftale ikke anses
som forfaldne af den Grund, åt Forskud
eller Afbetaling kan kr teves.
Hvorvidt Foreeldelsen er afbrudt, afgores
efter dansk Ret i alle Tilfselde, hvor
Sogsmaal er anlagt ved en dansk Domstol.
II. Om Forceldelse af visse Fordringer.
§ 284.''
Falgende Fordringer forseldes, naar de
ikke inden efternsevnte Tidsfrister gares
gffildende ved Sagsmaal eller anmeldes
for den Dispacbor, hvem det maatte tilkomme
åt traeffe Afgarelse vedrorende
Fordringen:
1) for Fordring paa Bjsergelon to Aar
fra den Dag, da Bjaergningen blev
afsluttet;
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
Norsk tekst.
og for dödsfall eller skade på legeme
eller helbred innen et år fra den dag
da skaden blev voldt;
3. for fordring på erstatning for tap av
eller skade på ladning eller reisegods
eller for uriktige eller ufullstendige
oplysninger i et konnossement innen
et år fra den dag da godset blev utlevert
eller skulde utleveres;
4. for fordring som grunner sig på levering
av skibsfornodenheter i henhold
til § 267 nr. 5, innen seks måneder
fra den dag da kravet opstod;
5. for fordringer som grunner sig på
andre avtaler eller forfoininger av
skibsforeren efter § 267 nr. 5 eller
§ 276 nr. 2, innen et år fra den dag da
kravet opstod;
6. for alle andre fordringer innen et år
fra forfallsdagen.
Ved beregning av fristen efter nr. 6
skal fordringer på hyre og annen godtgjorelse
ifolge en tjenesteavtale ikke ansees
som forfalt av den grunn åt forskudd
eller avbetalning kan kreves.
§ 284.
Foreldelsesfristen for folgende fordringer
er:
1. for fordring på bergelonn to år fra den
dag da bergningsforetagendet blev
avsluttet;
samt. 9U höft. (Nr 113.)
10
146 Eungl. May.ts proposition nr 113.
Svensk text.
2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas
i 223 a §, — inom två år från den dag, skadan timade, samt,
vad angår fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen
i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning
varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv
utgivits;
3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort
äga rum;
4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kostnad,
som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispaschens
dag. •
Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller
för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det
inlastade godset, upphöre fordringen, om icke genom stämning eller lagsökning
betalning sökes, för fordran å ersättning inom två år från den dag,
skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning. Där borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till
redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger
rum, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.
Vad i 283 § 3 stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som
i denna § avses.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Vad angår tid,
inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock hittills gällande
lags bestämmelser tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraftträdande
och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas.
Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild författning
finnes stridande mot nya lagens bestämmelser upphöra att gälla och
i lag eller författning förekommande hänvisning till lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya lagens bestämmelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
147
Dansk Tekst.
2) för Fordring paa Erstatning for Skade
ved Sammenstod eller Soulykke
som nsevnt i § 223 a to Aar fra den
Dag, da Skaden blev voldt, eller,
naar Regres soges efter § 220, 3die
Stykke, et Aar fra Betalingsdagen;
3) for Fordring paa Erstatning for Tab
af eller Skade paa Badning eller Rejsegods
eller for urigtige eller ufuldstaendige
Oplysninger i et Konnossement
et Aar fra den Dag, da Godset
blev udleveret eller skulde udleveres;
4) for Fordring paa Bidrag til alminde - ligt Havari eller til Omkostninger,
som fordeles efter § 161, 2 Stykke
eller § 218, 2 Stykke, et Aar fra Dispachens
Datum;
5) for Fordring for hvilken Skyldneren
er begrsenset ansvarig og som ikke
indgaar under 1—4 i denne Paragraf
tre Aar fra Forfaldsdag;
6) for Fordring paa den, der er blevet
personlig ansvarlig efter § 273, § 274,
§ 279 eller § 280 den for Sopanterettens
Forseldelse fastsatte Frist.
Bestemmelsen i § 283, 3die Stk. faar
tilsvarende Anvendelse.
For andre Fordringer kommer de almindelige
Regler om Forseldelse af Fordringer
til Anvendelse.
III.
Denne Lov trseder i Kraft fra den Tid,
Kongen bestemmer.
Norsk tekst.
2. for fordring på erstatning for skade
ved sammenstot eller ved en sjoulykke
som nevnt i § 223 a to år fra
den dag da skaden blev voldt, eller
når regress sokes efter § 220, 3dje
ledd, et år fra betalingsdagen;
3. for fordring på erstatning for tap av
eller skade på ladning eller reisegods
eller for uriktige eller ufullstendige
oplysninger i et konnossement et år
fra den dag da godset blev utlevert
eller skulde utleveres;
4. for fordring på bidrag til felleshavari
eller til omkostninger som fordeles
efter § 161, 2net ledd, eller § 218, 2net
ledd, et år fra dispachens datum;
5. for fordring på den som er blitt personlig
ansvarlig efter § 273, § 274,
§ 279 eller § 280 eller efter loven om
tvangsfullbyrdelse § 185, den samme
frist som gjelder for sjopanteretten.
Forovrig kommer de almindelige regler
om foreldelse av fordringer til anvendelse.
§ 285.
Hvorvidt foreldelsen er avbrutt, avgjores
efter norsk lov i alle tilfelle hvor
soksmål reises her i riket.
III.
Denne lov trer i kraft fra den tid Kongen
bestemmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Skrivelse till Konungen...........•............27
Lagförslag.
Förslag till
Lag om ändring i vissa delar av sjölagen...............30
Lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.........42
Lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg........................43
Lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen......45
Lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den
10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek..............47
Lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.......48
Motiv.
Inledning..............................49
Förslag till
Lag om ändring i vissa delar av sjölagen......•........51
Lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.........79
Lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg........................80
Lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen......83
Lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den
10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek..............84
Lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.......85
Konventionerna jämte översättning...................86
Parallelltexter............................109
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
149
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 oktober
1927.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 juni 1927,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;
3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr
26, s. 1) om inteckning i fartyg;
4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen;
5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen
den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartyg shy pot ek; samt
6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen;
dock att det under 1) omförmälda förslaget icke skulle granskas i vad det
avsåge det numera upphävda 10 kap. sjölagen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Hugo Wikander.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.
Förslaget i allmänhet.
Lagrådet:
Lagrådet delar de sakkunnigas mening att reglerna om begränsning av
redareansvaret icke lämpligen kunna inarbetas i 2 kap. sjölagen. Frågan om
dessa reglers placering har emellertid kommit i nytt läge, sedan 10 kap.
sjölagen blivit upphävt genom lagar den 8 april 1927. Det är numera möjligt
att låta dem intaga det rum som genom 10 kap:s bortfallande blivit ledigt;
och med hänsyn till deras nära samband med bestämmelserna om sjöpanträtt
vill lagrådet även förorda att de sättas närmast före dessa och alltså erhålla
paragrafnumren 254—266. De kunna då antingen få utgöra ett eget kapitel,
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
det tionde, eller också — om man finner luckan mellan 229 §, den sista i 9 kap.,
och 254 § mindre stötande därest den motsvaras av ett upphävt kapitel — inryckas
med särskild underrubrik i 11 kap., vars överskrift finge därefter
jämkas.
Medan förslaget i de till sjölagens 2 kap. hörande bestämmelserna samt
ännu i 4 kap:s rubrik i överensstämmelse med gällande sjölags språkbruk
nyttjar beteckningen redare, möter i det följande i dess ställe termen fartygsägare;
så i 70, 71, 73—81, 267, 268, 270, 272—275, 279 och 282 §§ samt
i den föreslagna ändrade lydelsen av 73 och ''150 §§ utsökningslagen. Något
behov av ordagrann anslutning till konventionen i detta hänseende lärer emellertid
icke förefinnas, och det synes angeläget att vid infogande av nya bestämmelser
i sjölagen icke utan tvingande skäl avvika från det beteckningssätt,
som i denna lag kommer till användning på samma eller intimt närbesläktade
områden. Visserligen får icke förbises att då i anledning av konventionen
bestämmelser meddelas, enligt vilka underbortfraktning, tidsbefraktning
och utrustning jämställas med egentligt redande i fartyg i fråga
om ansvarsbegränsning och uppkomsten av sjöpanträtt i fartyg och frakt —
se förslagets 81 och 275 §§ — dessa bestämmelser böra så avfattas att det
alltjämt lämnas öppet huruvida och i vilken mån vad i andra sjörättsliga hänseenden
är om redare stadgat må anses gälla även de nämnda speciella formerna
för idkande av sjöfart. Det kan emellertid, vid sammanställning av
4 kap:s rubrik och dess innehåll, sättas i fråga om detta krav blivit fyllt
på den väg förslaget beträtt. Å andra sidan torde inga svårare hinder möta
att i de båda angivna paragraferna, av vilka den senare i allt fall lärer vara
i behov av jämkning, vidtaga de ändringar i lydelsen, som ur nyss avhandlade
synpunkt kunna betingas av att den hävdvunna beteckningen redare bibehålies;
jfr 275 § gällande sjölag. Mot att uttrycket ägare nyttjas, då
sammanhanget det särskilt fordrar, t. ex. i 274 § — jfr 273 § gällande sjölag
— är naturligen intet att invända.
7 §•
Lagrådet:
Då uttrycket »ådrager sig» synes icke rätt lämpat för de förpliktelser,
vilka redaren ikläder sig genom avtal, hemställes om någon redaktionell jämkning.
8 §.
Lagrådet:
Gällande lydelse av förevarande paragraf stadgar ansvar för redare på
grund av skada, åstadkommen av annan, allenast för det fall, att skadan härrör
av fel eller försummelse i tjänsten av befälhavaren eller någon av besättningen
eller ock av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares
eller befälhavares uppdrag förrättar skeppstjänst eller utför arbete ombord.
Att förslaget, som bl. a. saknar motsvarighet till orden »på grund av redares
eller befälhavares uppdrag», vidgar ansvarighetens område, har i motiven
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
151
framhållits särskilt i fråga om tvångslots; det har därvid erinrats, att förslaget
emellertid i denna del överensstämmer med den ståndpunkt, som intogs redan
av sjölagskommitténs förslag, där de citerade orden jämväl saknades. Då
enligt nutida uppfattning redarens ansvar vore grundat i hans ställning som
driftsherre, borde den omständigheten att skadan förorsakats av en lots, som
redare eller befälhavare ej anmodat och icke ägt rätt att avvisa, icke fritaga
redaren från skadeståndsskyldighet. I denna punkt synes ej förslaget giva
anledning till anmärkning; och att vidare den svårtolkade och svagt grundade
inskränkningen till det arbete som förrättas »ombord» får falla bort, torde
enbart vara en vinst, då det alltjämt fasthålles att arbetet skall vara anknutet
till visst fartyg.
Men mera tvivelsamt är om ej förslaget i annat hänseende leder för långt.
Om det i paragrafen nyttjade uttrycket »utför arbete i fartygets tjänst», vilket
i 70 § flera gånger återkommer, säges i motiven till sistnämnda paragraf under
1, att detta uttryck där liksom eljest i 4 kap. vore att fatta i dess mest vidsträckta
bemärkelse, i följd varav därunder inbegrepes även den som mera
tillfälligt utför sådant arbete, t. ex. stuvare. Ehuru således visserligen intet
namnes om förevarande i 2 kap. ingående 8 §, lärer i uttrycket här ej kunna
inläggas en annan innebörd än det skall äga i 70 §; de i förstnämnda paragraf
förekommande orden »i tjänsten» synas i det avseende, varom nu är fråga,
sakna betydelse. Vid sådant förhållande måste befaras att det återgivna uttalandet
skall tagas till intäkt för ett vidsträcktare redareansvar än måhända varit
avsett och rimligt synes. Ombesörjes t. ex. stuvningsarbete av lastägare eller
stuverifirma med egna arbetare, lärer av redarens ställning som driftsherre för
fartj^get ej böra härledas ansvarsskyldighet för honom i fråga om skada, som
en dylik av honom ej anställd arbetare vållar under arbetet. Möjligen har
det emellertid blott varit avsikten att betona att arbetsanställnings rent tillfälliga
karaktär icke utesluter ansvar. I konventionen användes i de mot 70 §
svarande artiklarna uttrycket »i fartygets tjänst», vilket icke synes angiva
någon vidsträcktare innebörd än nu sagts; härvid är för övrigt, så vitt 8 § i
förslaget är i fråga, ock att märka, på sätt även kommitterade framhållit,
att konventionen icke binder beträffande stipulerande av redareansvar, utan
allenast rörande dess begränsning, där det enligt den nationella lagen förefinnes,
till visst ansvarsbelopp.
Ett förtydligande av stadgandet i 8 § synes emellertid önskvärt; och det
ifrågasättes huruvida icke beträffande andra än befälhavare, besättning och
lots alltjämt den fordran för inträde av redareansvar bör vidhållas, att arbetsförrättning
»i fartygets tjänst» utförts på redares eller befälhavares uppdrag.
Måhända kunde dock utvidgning ske i fråga om sådan personal, som har anställning
ombord, utan att vara engagerad av redare eller befälhavare, t. ex.
av fartygsrestaurangs innehavare antagna medhjälpare. Ansvar för denna
personals fel och försummelser i tjänsten gentemot annan än den omedelbara
arbetsgivaren komme då att drabba redaren, ehuru felet eller försummelsen
icke förekommit vid tillfälle då personalen med stöd av sjömanslagens 71 §
använts i egentlig skeppstjänst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
70 §.
Lagrådet:
Såsom redan vid 8 § omnämnts framhålles i motiven att konventionen icke
besvarar spörsmålet huruvida ansvarighet över huvud föreligger, utan endast
reglerar ett eventuellt förefintligt ansvars omfång. På samma sätt är förevarande
paragraf icke så att förstå som skulle den angiva i vilka fall redareansvar
äger rum. Den bestämmer blott i vilka fall redares ansvar, där sådant
enligt sjölagen eller allmän lag föreligger, är begränsat. Måhända borde
denna förutsättning för paragrafens tillämplighet uttryckas tydligare än i
förslaget skett.
Det sätt varpå under 1—4 återgivits motsvarande nummer i konventionens
art. 1 kan svårligen anses tillfredsställande. Frånsett att avfattningen ej
med tydlighet utmärker att 1, i motsats till 2—4, avser utomobligatoriskt skadestånd,
synes kunna anmärkas, bl. a., att uttrycket »skada å person» användes
i olika betydelser i 1 och 2, att frasen »under fullgörande av avtal» i
4 är mindre lämplig, då ju i själva verket åsyftas att avtal icke fullgöres, och
att ordningen mellan bestämmelserna är förvillande. Efter lagrådets mening
bleve det en förbättring om 1 och 2 finge byta plats, därvid »person, vilken utför
arbete i fartygets tjänst», borde ersättas med ett närmare angivande av vilka
personer det gäller (såsom nu är fallet il) och nuvarande 1 omformuleras
så, att där talas om ersättning för skada å person eller egendom som eljest, utan
samband med avtal, till sjöss eller på land orsakats genom fel eller försummelse
av någon som utför arbete i fartygets tjänst. Vidare borde 4 sättas
framför 3 och få handla om ersättning för att avtal, till följd av fel eller försummelse
vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget, icke
blivit behörigen fullgjort.
Nr 5 synes böra avfattas i närmare överensstämmelser med de danska och
norska förslagen. Beträffande 8 må anmärkas att orden »i denna sin egenskap»
och »verkligen» böra såsom överflödiga utgå och att det särskilda bemyndigandet
eller godkännandet lärer i verkligheten gälla själva åtgärden, ej
den därav härflytande förpliktelsen.
De båda sista styckena i paragrafen motsvara konventionens art. 2, med
undantag av dess punkt 2:o. De något dunkla konventionsbestämmelserna
skulle, vill det synas, bliva ej mindre troget, men väl mindre svårfattligt återgivna
om först stadgades att begränsningen ej gäller förpliktelse, som grundar
sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer,
och därefter — i samma stycke — utsädes att den ej heller avser fel eller försummelse
av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och
felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet
av fartyget.
71 §.
Lagrådet:
Det i 70 § nyttjade uttrycket »skada å person», som överensstämmer med
terminologien i 220 och 223 a §§ sjölagen, synes böra komma till användning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
153
även i nu förevarande paragraf (och i 75, 267 och 283 §§) i st. f. det tyngre
och mot språkbruket stridande »dödsfall eller skada till kropp eller hälsa».
Att, såsom i motiven erinras, flera ansvarsbelopp kunna bliva att beräkna
för samma resa framgår visserligen vid ett närmare begrundande av senare
stadganden, särskilt 73 och 75 §§. Denna nyhet synes emellertid vara för
svensk uppfattning så främmande att den måhända borde mera direkt uttalas.
Lämpligaste platsen för ett sådant uttalande torde vara denna paragraf.
Då i denna paragraf intagits bestämmelser att vissa belopp i kronor skola
beräknas i guld, har det skett för att vinna motsvarighet till stadgandet i
konventionens art. 15 första punkten. Att detta stadgande fick inflyta i
konventionen var ju fullt berättigat med hänsyn till de förhållanden, som rådde
och delvis ännu råda i fråga om myntväsendet i vissa länder. Men då Sverige
med avseende å sitt myntväsende tillämpar en fullt genomförd guldmyntfot —
riksbanken, som ensam äger utgiva såsom mynt gångbara sedlar, är pliktig att
med guld inlösa dem efter deras lydelse — utgör den svenska myntenheten
kronan ett betalningsmedel till värdet beräknat i guld. Att å ett enstaka
ställe i sjölagen — i olikhet mot vad eljest i svensk lag brukas -—• använda
uttrycket kronor med tillägg »i guld» synes för den skull omotiverat och ägnat
att framkalla missförstånd. Därför hemställes, att orden »i guld» måtte få
utgå på båda de ställen, där de förekomma i paragrafen.
Då man emellertid måste räkna med möjligheten att, såsom under världskriget
inträffade, riksbanken kan komma att, åtminstone temporärt, befrias
från skyldigheten att med guld inlösa sina sedlar, torde bestämmelser, som för
sådan eventualitet tillgodose vad som åsyftas med stadgandet i konventionens
art. 15 första punkten, böra meddelas i en fristående lag.
Andra stycket av paragrafen synes gå längre i utsträckande av fartygsägarens
ersättningsskyldighet för skada å person än som är förenligt med
konventionen. Enligt denna tillkommer nämligen, såvitt lagrådet kunnat finna,
rätten att njuta betalning ur det särskilda ansvarighetsbeloppet av 145
kronor för ton av fartygets dräktighet endast den, som blivit lidande på grund
av fel eller försummelse av befälhavaren, besättningen, lotsen eller annan person
i fartygets tjänst, medan däremot lagtexten medger sådan rätt till betalning
även för de fall, då skadan ej kan hänföras till något vållande av nämnda
personer, blott över huvud taget rätt till ersättning förefinnes.
72 §.
Lagrådet:
Med hänsyn till att i 71 § först talas om fartygets värde och därefter om
dess dräktighet synes nu förevarande paragraf böra flyttas ned efter de båda
följande.
J ustitieråden von Setli och Wedberg samt regeringsrådet Plan ting-Gyllen - dåga:
Det lider ej något tvivel att vad i 26 § 1) sjölagen säges om ångfartyg är att
tillämpa även beträffande annat maskindrivet fartyg. Vid sådant förhållande
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
synes det knappast lämpligt att, med bibehållande av sagda lagrum oförändrat,
i nu förevarande paragraf och 268 § införa termen maskindrivet fartyg.
78 §.
Lagrådet:
Konventionens »accident» motsvaras i förslaget av »händelse». Onöjaktigheten
av en sådan färglös översättning är dock iögonfallande och framgår
bl. a. av 75 §, där i första stycket talas om »sådan händelse», ehuru förut i
samma stycke uttrycket »händelse» använts utan närmare bestämning. Det
synes nödvändigt att i likhet med de danska och norska förslagen betjäna sig
av en mindre abstrakt term. Bäst vore måhända »olyckshändelse».
Mot bestämmelsen i 1 första stycket synes vidare vara att erinra bl. a.
att där stadgade beräkningssätt bör enligt konventionen gälla alla fordringar
som härflyta från ett av olyckshändelse orsakat gemensamt haveri, även om de
uppstått efter ankomsten till första hamn, men att förslaget med sin avfattning
näppeligen inbegriper andra haverifordringar än de som tillkommit dessförinnan.
Tredje stycket i 1 torde böra jämkas till förebyggande av den säkerligen
ej avsedda tolkning att stycket skulle, i likhet med det andra, gälla endast
det fall att ett fartyg ånyo under samma resa råkat ut för olyckshändelse.
Då paragrafens regler i övrigt hänföra sig till vissa grupper av fordringar,
synes detsamma böra iakttagas även vid formuleringen av förevarande stycke.
Förslagets inledande ord till 2 avvika från de danska och norska förslagens.
Skiljaktigheten torde medföra att fordringar som angå lasten och sammanhänga
med olyckshändelse, men ej uppstått förr än efter ankomsten till första hamn,
enligt det svenska förslaget falla under det förra stycket av 2, men enligt de
båda andra under det senare. Den svenska ståndpunkten torde bäst överensstämma
med konventionen. Det hela synes emellertid vinna i klarhet om beräkningssättet
enligt 2 första stycket angives gälla fordringar, som grunda sig på
oriktiga eller ofullständiga uppgifter i konossement eller eljest angå lasten
och ej falla under 1, och tillika bestämmelsen i 2 andra stycket utbrytes under
särskilt nummer.
Det lärer icke få antagas att uttrycket »skadan», mot slutet av 2 första
stycket, avser att närmare belysa den visserligen i och för sig skäligen obestämda
och dunkla frasen att fordringarna »angå lasten». Vid sådant förhållande
synes uttrycket, såsom blott ägnat att förvilla, böra ersättas med
»fordringarna».
75 §.
Lagrådet:
Denna paragraf avser bland annat att, vid sammanställning med 73 §, lämna
svar på den viktiga frågan huruvida ett flertal fordringar eller grupper av
fordringar äro hänvisade att konkurrera i ett och samma ansvarsbelopp eller
tvärtom kunna var för sig taga ett sådant belopp i anspråk. Att paragrafens
stadganden innesluta svaret på detta spörsmål, lärer visserligen framgå vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
155
ett närmare begrundande, men synes dock böra komma till ett mera lättfattligt
uttryck. Detta desto hellre som rätta sammanhanget i viss mån lördunklas
av det egendomliga förhållande att fordringar hänvisas att konkurrera
i samma ansvarsbelopp än blott under den förutsättning att ansvarsbegränsningen
för dem bestämmes efter en gemensam grund, än åter även när för dem
gällande skilda regler i det konkreta fallet leda till en och samma tidpunkt
såsom den avgörande för beräkningen av fartygets värde.
Att regeln i första styckets andra punkt begränsats att endast gälla andra
fordringar än sådana som härröra av olyckshändelse, står visserligen formellt
i överensstämmelse med konventionens art. 6. Men vid jämförelse med
art. 3 och förslagets härmed överensstämmande 73 § finner man att här i en
viss detalj föreligger en — av konventionens kortfattade uttryckssätt lätt förklarlig
— onöjaktighet, som lärer böra rättas. Sådana av en olyckshändelse
under resa härrörande fordringar, som ej uppkommit förrän efter fartygets
ankomst till hamn, inbegripas ej under den ansvarsbegränsning, som
stadgas i 73 § 1, utan falla under ettdera av styckena i 2. Härav kan uppenbarligen
icke, såsom med förevarande punkts lydelse i förslaget blir händelsen,
få följa att dessa fordringar skulle äga var för sig taga i anspråk ett
självständigt ansvarighetsbelopp, utan böra de hänvisas att konkurrera med övriga
fordringar, för vilka fartygets värde i samma hamn är bestämmande.
Härröra fordringar — uppkomna före ankomst till hamn eller grundade å
gemensamt haveri — närmast av en viss olyckshändelse som emellertid står
i samband med en äldre, skall för dessa fordringar icke ett nytt ansvarsbelopp
kunna tagas i anspråk, utan äga de konkurrera med fordringar direkt härrörande
ur den äldre händelsen. Ehuru vid en jämförelse med 73 § 1 torde
framgå, att första styckets första punkt i förevarande paragraf är så att förstå,
synes dock ett förtydligande önskvärt.
77 §.
Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
A lexanderson:
Huruvida redarens ansvar är begränsat eller obegränsat är en fråga som,
i händelse av tvist, enligt förslagets mening städse måste slitas vid domstol.
Vad som må kunna föranleda sakens hänskjutande till dispaschör är blott tvist
om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller om beloppets
fördelning mellan borgenärerna. En redaktionell jämkning till tydliggörande
härav torde vara att förorda. I stället för det knappast fullt korrekta
uttrycket »mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas»,
i paragrafens andra stycke, synes lämpligen höra sättas »vilka saken
angår».
Justitierådet von Seth:
Enligt första stycket beror det på initiativ av sakägare, om dispasch skall
äga rum. Ifrågasättas kan, om detta är tillfredsställande. Även det allmänna
har ett visst intresse av att icke i olika avgöranden ansvarigheten be
-
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
stämmes till belopp, som icke överensstämma med varandra. Och vad angår
frågan om fördelning av ett ansvarsbelopp så föreligga vissa hänsyn, som
medföra, att det synes ej böra lämnas åt de enskilda sakägarna att avgöra,
om en offentlig fördelningsförrättning skall äga rum eller ej. Så som stadgandet
i 79 § lyder enligt förslaget kan en fordringsägare, om redaren i god
tro utbetalar ansvarsbeloppet till annan eller andra fordringsägare, komma
att helt gå miste om sin rätt, utan att han behöver hava gjort sig skyldig
till någon särskild försummelse i fråga om dess bevakande. Denna oegentlighet
kan måhända aldrig helt undvikas, om ansvarsbegränsningen skall få någon verklig
betydelse för redaren, men en viss trygghet mot sådana rättsförluster skulle
otvivelaktigt beredas, om dispaschförfarandet gjordes obligatoriskt, så snart
det icke vore uppenbart, att det ej kunde bliva fråga om någon fördelning av
ansvarsbeloppet. Genom den kungörelse, som föreskrives i andra stycket, skulle
ju alltid tillfälle beredas för okända sakägare att giva sig tillkänna.
Det*ifrågasättes därför om ej här borde utsägas, att dispasch alltid skall
äga rum, då tvist uppstår om gränsen för den ansvarighet, som åligger redaren,
eller fråga uppkommer om fördelning av visst ansvarsbelopp mellan särskilda
fordringsägare.
Möjligen bör dock i förstnämnda hänseende undantag göras för det fall, att
fråga om bestämmande av gränsen för ansvarigheten uppkommer i mål mellan
en fordringsägare och redaren och det är uppenbart, att annan fordringsägare
ej finnes, som äger njuta betalning ur samma ansvarsbelopp som den förre.
Ett sådant fall kan lätt komma att föreligga, särskilt då det är fråga om
ersättning för dödsfall eller för skada till liv och hälsa, och då kan det ju ej
möta betänkligheter att låta den domstol, som har att pröva frågan om ersättningskravets
berättigande, även få fastställa gränsen för ansvarigheten.
Iakttages vad ovan föreslagits, lärer konsekvensen fordra, att 79 § underkastas
omarbetning därhän, att redaren blir fri, endast om han verkställt utbetalningen
i enlighet med dispasch, som vunnit laga kraft, och han vid dess
meddelande varken ägde eller genom vederbörlig undersökning kunnat få
kunskap om den ifrågavarande borgenärens fordran.
En följd av vad som nu föreslagits blir även, att kostnaden för dispaschen
alltid bör stanna å redaren.
Det i andra stycket av paragrafen använda uttrycket »mot vilka samma
begränsning av ansvarigheten kan åberopas» synes icke fullt riktigt uttrycka
vad som avses eller att anmaningen skall riktas till dem, som äga njuta betalning
ur det ansvarsbelopp, om vars fastställande eller fördelning i saken är
fråga.
78 §.
Lagrådet:
Lagtexten synes böra giva ett tydligare uttryck än som i förslaget skett åt
innebörden av konventionens bestämmelser i det ämne som här behandlas. Denna
innebörd lärer få anses vara följande. Om redaren till sitt fredande från
sökt eller beviljad kvarstad eller annan handräckning ställt säkerhet till för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
157
mån för en borgenär, vilkens betalningsrätt är begränsad, och säkerheten motsvarar
hela ansvarsbeloppet, äger å ena sidan redaren till skydd mot andra,
till samma ansvarsbelopp begränsade borgenärers handräckningsyrkande hänvisa
till den ställda säkerheten och å andra sidan envar sådan borgenär hos vederbörande
myndighet utverka förklaring att säkerheten gäller jämväl hans
fordran. Har åter säkerhet ställts för ett lägre belopp eller är särskild säkerhet
ställd för envar av flera fordringar, äger myndigheten att, där intressenterna
ej kunna enas, bestämma verkan i de nämnda hänseendena efter omständigheterna
i det särskilda fallet, därvid dock skall iakttagas att redaren i intet fall
må såsom villkor för undgående av handräckningsingrepp åläggas att ställa
säkerhet för sammanlagt större belopp än som motsvarar hans ansvarighet för
fordringarna i fråga.
79 §.
Lagrådet:
En jämkning i första stycket av paragrafen torde visa sig önsklig. Har
frågan om fördelningen av ett ansvarsbelopp mellan olika borgenärer varit
hänskjuten till dispaschör, men redaren, innan han fullgör sin betalningsskyldighet
enligt dispaschen, får kännedom om någon ytterligare fordran, för vilken
innehavaren skulle ägt njuta betalning ur ansvarsbeloppet, kan redaren,
såsom paragrafen i förevarande del är avfattad, komma i en svår ställning, om
så stor del av ansvarsbeloppet fördelats genom dispaschen att den nytillkomne
fordringsägaren ej kan ur återstoden utfå vad han skulle varit berättigad till.
Detsamma gäller, om fördelningen ägt rum i domstolsväg. Redaren skulle
nämligen, om han betalar enligt dispaschen eller domen, likväl icke bliva fri
från den nytillkomnes krav; detta även för det fall, att redaren icke verkställer
betalningen förr än det beslut, varom fråga är, vunnit laga kraft.
En sådan ordning kan ej vara tillfredsställande. Det hemställes därför, att
första stycket måtte jämkas därhän, att redaren blir fri, även då han verkställt
betalningen enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch och det må antagas,
att han, då denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig
undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.
Andra stycket är avfattat med 274 § andra stycket sjölagen såsom förebild.
Emellertid äro förutsättningarna för de båda bestämmelserna ej fullt
enahanda, i det att nu förevarande paragraf uttryckligen avser icke blott,
såsom 274 §, det fall att borgenär uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan
med bättre rätt utan även det att ett belopp, som bort delas mellan likaberättigade
borgenärer, i sin helhet uppburits av den ene. Till detta senare
fall är lagtextens avfattning ej rätt väl lämpad. Antag att, på grund av
ansvarighetens begränsning, för två borgenärer med lika stora och lika berättigade
fordringar finnes tillgängligt allenast ett belopp, motsvarande ena fordringen,
och att det tillgängliga beloppet i sin helhet uppbäres av ena borgenären
i ond tro. Det är tydligt, att han icke bör svara för den andras fordran
med mer än hälften av vad han uppburit, men lagtexten kan läsas så som
borde han svara med allt. Till förebyggande av ett dylikt missförstånd synas
orden »med vad han uppburit» böra utbytas mot »därmed».
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Justitierådet von Seth erinrade om vad han förut, vid tal om 77 §, under
viss förutsättning hemställt beträffande nu förevarande paragraf.
80 §.
Lagrådet:
Med konventionens mening torde överensstämma att domstol eller exekutiv
myndighet för meddelat anstånd utsätter viss tid, som prövas tillräcklig för
realisation och fördelning av sjöförmögenheten. Detta lärer böra komma till
klarare uttryck i lagtexten. Jämkning synes ock erforderlig till utmärkande
därav att utmätningsmans befogenhet att medgiva anstånd är beroende av att
förordnande därom ej redan meddelats av domstol eller överexekutor.
11 KAP.
Lagrådet:
För översiktlighetens skull torde bestämmelserna om sjöpanträtt böra uppdelas
i tre grupper med var sin rubrik.
267 §.
Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexander son:
Bestämmelserna i 1 utgöra blott en översättning av motsvarande del i konventionen
(art. 2, l:o). Emellertid synes det fullt berättigat att tolka konventionen
så, att de utgifter för bevarande av fartyget, varom talas i första ledet,
gälla blott dess bevarande i avbidan på en försäljning i borgenärernas gemensamma
intresse och att ej heller andra »rättsvårdsavgifter» äro i fråga än de
som avse fartygets försäljning, köpeskillingens fördelning och, måhända, sådant
bevarande av fartyget som nyss nämnts. I nära anslutning till det norska
förslaget torde alltså första ledet av 1 kunna redigeras något enklare och
begripligare, exempelvis så: kostnader i borgenärernas gemensamma intresse
för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen och för köpeskillingens
fördelning.
Den gottgörelse, varom i 2 talas, torde lämpligen kunna sägas tillkomma
å fartyget anställd person på grund av tjänsteavtal med redaren eller befälhavaren
(jfr 70 och 71 §§ sjömanslagen).
I övrigt bör paragrafens avfattning jämkas med hänsyn till den lydelse
som 70 § slutligen erhåller.
Justitierådet von Seth:
Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter utom därutinnan att jag finner
det kunna ifrågasättas, om ej uttrycket i panträttskonventionens art. 2 l:o
»rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten», innefattar mera än som nämnda
ledamöter velat inlägga däri, och förty icke kan biträda hemställan om samma
uttrycks uteslutande ur lagtexten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
268 §.
159
Lagrådet:
Den redaktionella förändring synes lämplig att fjärde stycket sammanföres
med det andra och sista stycket med det tredje.
270 och 271 §§.
Lagrådet:
Med den köpeskillingsfördelning som i 270 § omförmäles lärer ej kunna
åsyftas annan än den som äger rum i exekutiv ordning, något som ock angivits
i de danska och norska förslagen. Finge detta förhållande komma
till uttryck i lagtexten, torde därmed fördelar i flera hänseenden kunna vinnas.
Sålunda kunde en formulering väljas, som utmärkte att bevakningen av sjöpanthavarens
fordran skall äga rum redan före försäljningen av panten —• jfr
139 § utsökningslagen -—■ och vidare kunde bättre anslutning till uttryckssättet
i 271 § erhållas. I visst hänseende komme visserligen de båda lagrummen att
alltjämt bliva mindre väl samstämda, i det den nya 270 § -— till uppfyllande
av konventionens krav — avhandlar sjöpanthavarens betalningsrätt ur all
egendom som kan vara panträttens föremål, medan den från gällande sjölag
i väsentligt oförändrad form upptagna 271 § allenast tager sikte på huvudfallet,
att fartyget försålts och den erhållna köpeskillingen — underförstått:
jämte eventuellt influtna fraktbelopp och andra accessorier -—■ fördelas. Om
emellertid en sammanarbetning i sakens nuvarande läge anses icke lämpligen
böra ske, kan det åtminstone ifrågasättas, om ej de båda paragraferna böra
byta plats. Först i 271 § meddelas ju erinringen om att rätt till del i den exekutiva
köpeskillingen tillkommer den förutvarande panträttsägaren. Stadgandet
i 270 § om den norm, enligt vilken hans andel skall utgå, har sin naturliga
plats efter denna erinran.
I 271 § har bl. a. den jämkning i gällande lags lydelse vidtagits att orden
»genom frivillig avhandling» i andra styckets sista punkt uteslutits. Finnes
denna jämkning böra bibehållas, lärer den emellertid betinga att paragrafen
antingen får uppdelas i tre stycken eller ock utgöra ett enda stycke. Ordet
»fartyget» i nyss nämnda punkt lärer böra rättas till »fartyg».
273 §.
Lagrådet:
Innehållet i första stycket torde bliva lättare att uppfatta, om den senare
förutsättningen för den personliga ansvarighetens inträde angives därmed att
i beloppet gällde panträtt för fordran, för vilken redaren häftade allenast med
fartyget och frakten, och om vidare sista satsen formuleras efter mönstret av
motsvarande sats i 274 §.
Giltiga skäl torde saknas till de olikheter som föreligga mellan reglerna i
79 § och i andra och tredje styckena av den nu förevarande. En bestämmelse
sådan som det danska förslaget upptar i andra stycket synes vara att förorda.
Följes denna anvisning, erfordras jämkning i 274 § andra punkten.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr j 1 V.
278 §.
Lagrådet:
Den i andra stycket givna bestämmelsen att ersättning, som ntgår på grund
av tagen försäkring, icke häftar i pantens ställe är av praktisk betydelse för
lastägarens och sjöpanthavarens inbördes ställning blott i den händelse enligt
försäkringsrättsliga regler ersättningen tillkommer lastägaren, däremot icke
om försäkringen gäller till förmån för panthavaren. Sistnämnda förhållande
är numera det regelmässiga, så vitt angår fall, där sjöpanträtten är förbunden
med personlig fordringsrätt hos lastägaren. I dessa fall skall nämligen enligt
54 § i den efter förslagets tillkomst utfärdade lagen om försäkringsavtal den
8 april 1927 försäkring, som tagits å godset utan angivande av det intresse den
avser, anses gälla till sjöpanthavarens förmån, där ej annat framgår av omständigheterna.
I betraktande härav synes lämpligt att — i motsvarighet till vad i 268 §
sista stycket iakttagits — låta komma till uttryck i lagtexten att stadgandet
i förevarande stycke har avseende å sådan ersättning som utgår till lastägaren.
279 §.
Lagrådet:
Paragrafens avfattning synes lämpligen böra undergå jämkning åtminstone
så att gällande lags vilseledande hänvisning till 277 § utgår.
280 §.
Justitierådet Wedberg:
Ändringen av detta lagrum, vilken gäller allenast en betydelselös formell
detalj, synes opåkallad.
.283 och 284 §§.
Lagrådet:
Förslaget bibehåller gällande sjölags regel att för preskriptions avbrytande
fordras anhängiggörande av talan genom stämning eller lagsökning. Häri har
blott vidtagits den modifikation att fordran som kommit under dispaschörs
behandling skall anses som vore den genom talan bevakad — detta efter mönster
av en bestämmelse som ingår i 29 § lagen om försäkringsavtal. Emellertid
synes detta lagrum böra få tjäna som förebild även i ett annat hänseende,
nämligen därutinnan att den för preskriptionsavbrott endast kräver att talan
i laga ordning anhängiggjorts utan att angiva någon viss form därför och således
låter jämväl bevakning i konkurs eller hänskjutande under skiljedom
verka preskriptionsavbrytande i de fall där talan måste eller kan i denna ordning
väckas.
Justitierådet Wedberg:
Onekligen är det förknippat med betydande svårigheter att till svensk lagtext
omsätta bestämmelserna i en internationell konvention. Även på vissa
andra ställen av förslaget än i det föregående påpekats synes dock en redaktionell
förbättring ligga ganska nära till hands. Flerstädes torde en sådan
Kungl. Maj ds proposition nr 118.
161
kunna vinnas redan genom närmare anslutning till det danska eller norska
förslaget eller till sjölagens nuvarande lydelse.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelshalken.
Lagrådet:
Mot den föreslagna nya lydelsen av 3 § kan anmärkas bl. a. att den ej utsäger
i vilken egendom panthavaren och hantverkaren äga förmånsrätt. Lämpligt
synes vara att första punkten i nuvarande lydelse bibehålies oförändrad,
att bestämmelserna om fartygsinteckning få utgöra ett andra stycke och alt
såsom tredje stycke sättes regeln om hantverkares rätt — varav åter bleve eu
följd att i sista stycket hänvisas ej till det andra, utan till det tredje.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 31) §§ i lagen den
10 maj 1001 om inteckning i fartyg.
27 §.
Justitierådet Wédberg:
Giltigt skäl torde saknas till annan ändring i denna paragraf än dels att
den onöjaktiga hänvisningen till »förra stycket» av 20 § rättas och dels att
såsom ny förutsättning för den obegränsade ansvarighetens inträde sättes —
vid sidan av att inteckningshavaren ej samtyckt till överlåtelsen —- att panträtten
i fartyget upphör.
39 §.
Lagrådet:
Med sitt föreslagna nya innehåll synes paragrafen lämpligare hava sin
plats i den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen
om sjöpanträtt och fartygshypotek.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 $§ utsökmngs
lagen.
66 §.
Lagrådet:
Då i det nya andra stycket icke är fråga om utmätning av fartyg eller dess
tillbehör, synes platsen för den i stycket givna hänvisningen icke vara lyckligt
vald. Bättre torde vara att denna, på lämpligt sätt omredigerad, fogas till bestämmelserna
i 62 § om den ordning i vilken de särskilda slagen av gäldenärs
tillgångar skola gå i mät.
Även om lagrådets hemställan att i de föreslagna nya stadgandena i sjölagen
uttrycket fartygsägare måtte utbytas mot redare icke vinner beaktande,
synes det mindre egentligt att i hänvisningen bruka förstnämnda beteckning,
enär anstånd som här omförmäles jämväl kan komma exempelvis utrustare till
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 9h käft. (Nr 113.)
11
162
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
godo. Med hänsyn till att hänvisningen fått sin plats i utsökningslagens
4 kap., lärer ordet verkställighet böra utbytas mot utmätning.
Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella
konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.
Lagrådet:
Ur 1 § bör uteslutas vad som säges om förordnande enligt 28 § utsökningslagen,
enär ju sådant förordnande ej kan meddelas beträffande annan egendom
än fast.
Huruvida utländskt fartyg besväras äv inteckning eller annan säkerhetsrätt
torde i allmänhet bliva upplyst först genom gravationsbevis från den utländska
registreringsmyndigheten. Det vill därför synas som borde hänvändelse till
denna myndighet ske så snart fartyget hör hemma i konventionsstat, men ej
heller eljest.
Utrikesdepartementets uppgift i det fall som avses i 2 § torde böra utvidgas
att gälla införskaffande av gravationsbevis rörande fartyget.
Därest, i enlighet med vad tidigare förordats, 39 § lagen om inteckning i
fartyg får med sitt föreslagna nya innehåll bilda första paragrafen i nu förevarande
lag, underlättas den redaktionella förbättring av dennas text som synes
önsklig och vilken bl. a. bör avlägsna den oegentligheten att till 39 § hänvisas
såsom om där vore tal om blott ett register.
Lagens rubrik torde böra förkortas.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 81 § första stycketjkonkurslagen.
Lagrådet:
Av 81 § konkurslagen, jämförd med 82 och 83 §§, lärer tydligt framgå —
vad ock förarbetena bestyrka — att arvode till rättens ombudsman och förvaltare
icke må såvitt på panthavares rätt inverkar utgå ur panten i vidare mån
än det utgör skälig ersättning för besvär med vård och realisation av panten.
Sådan ersättning måste å andra sidan anses ingå i de sjöpanthavarnas gemensamma
kostnader för fartygs bevarande och åvägabringande av dess försäljning,
vilka i sjöpanträttskonventionens art. 2 och i den föreslagna 267 § sjölagen
tillförsäkras bästa rätt. En annan tolkning, som skulle innebära antingen
skyldighet för konkursfunktionärerna att utföra det ifrågavarande arbetet
utan ersättning eller ock att — i strid mot den i förevarande paragraf
fastslagna grundsats — kostnaden finge bäras av oprioriterade borgenärer i
konkursen utan motsvarande nytta för dem, vore nämligen föga rimlig.
Det hemställes alltså att förevarande lagförslag måtte få förfalla.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
Knngl. Maj:ts proposition nr 113.
163
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kung!,. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1928.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist.
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och cliefcn
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Thyrén, lagrådets den 3 oktober 1927 avgivna utlåtande angående de till lagrådet
den 3 juni 1927 remitterade förslagen till
1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken;
3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg;
4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökning slag en;
5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen
den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om sjöpanträtt och f artyg shy potek; samt
6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Vad först angår förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, bär
jag i 8 § i enlighet med vad av lagrådet ifrågasatts och då ändring av gällande
rätt i detta avseende av konventionerna påkallas blott såvitt angår ansvaret
för lots, låtit företaga sådan omarbetning, att beträffande andra iin
befälhavare, besättning och lots den fordran för inträde av redareansvar alltjämt
vidhålles, att arbetsförrättning i fartygets tjänst utförts på redares eller
befälhavares uppdrag.
De i förslagets 70—82 §§ intagna bestämmelserna har jag lika med lagrådet
ansett med hänsyn till deras nära samband med reglerna om sjöpanträtt böra
sättas närmast före dessa och alltså erhålla paragrafnumren 254—266. För
överskådlighetens skull hava bestämmelserna upptagits som ett särskilt kapitel,
det tionde, i sjölagen. Motsvarande förfaringssätt är visserligen icke för närvarande
möjligt i Danmark och Norge, enär de nordiska försäkringsavtalskommittéernas
förslag till lagstiftning rörande försäkringsavtal där ännu ej
164
KungT, Maj:ts proposition nr 113.
upphöjts till lag och på grund härav tionde kapitlet sjölagen i dessa länder ännu
är gällande. Att, såsom de delegerade föreslagit, infoga ifrågavarande bestämmelser
i fjärde kapitlet sjölagen eller att, på sätt ock varit under övervägande,
upptaga dem i en fristående lag, kan näppeligen anses från lagtekniska
synpunkter fullt tillfredsställande. För min del kan jag så mycket mindre tveka
att tillstyrka bestämmelsernas införande i sjölagen å det förra tionde kapitlets
plats som jag utgår från att i Danmark och Norge en motsvarande anordning
kommer under prövning i samband med behandlingen av lagstiftningen
om försäkringsavtal.
Då, såsom lagrådet vid 71 § i förslaget anmärkt, det torde vara mindre lämpligt
att på ett enstaka ställe i sjölagen använda uttrycket kronor med tillägg
’i guld’, men å andra sidan bestämmelser, som tillgodose vad med tillägget
åsyftats, icke böra saknas, har jag i förslag till särskild lag med rubriken ''lag i
anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande
begränsning av redareansvaret’ låtit utarbeta stadgande för det fall, att, på sätt
i § 72 regeringsformen är föreskrivet, undantag skulle medgivas riksbanken
från skyldighet att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse. Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till lagrådets
uppfattning att rätten att njuta betalning ur det särskilda ansvarsbeloppet av
etthundrafyrtiofem kronor för ton borde tilläggas allenast den, som blivit
lidande på grund av fel eller försummelse av befälhavare, besättning, lots eller
annan i fartygets tjänst. Ehuru jag lika med lagrådet finner konventionen
på denna punkt något oklar, har jag nämligen ansett en dylik begränsning mindre
rimlig och därför icke böra antagas vara i konventionen avsedd.
Lika med lagrådet har jag ansett det i 72 § i förslaget förekommande stadgandet
böra nedflyttas efter de bestämmelser, som upptagits i dess 73 och
74 §§''
Åt den mot 73 § i förslaget svarande bestämmelsen i det blivande tionde
kapitlet, dess 256 §, har givits sådan avfattning, att som lagrådet hemställt
bestämmelsen i 1 första stycket kommer att avse alla fordringar, vilka härflyta
från ett av olyckshändelse orsakat gemensamt haveri, även om de uppstått efter
ankomsten till första hamn.
Vad av lagrådet i förtydligande syfte föreslagits beträffande 75 § i förevarande
förslag har jag ansett böra iakttagas.
Beträffande 77 § i det remitterade förslaget har en ledamot av lagrådet
ifrågasatt, att dispasch alltid skulle äga rum, då tvist uppstode om gränsen
för den ansvarighet, som ålåge redaren, eller fråga uppkomme om fördelning
av visst ansvarsbelopp mellan särskilda fordringsägare, dock att undantag
möjligen borde i förstnämnda hänseende göras för det fall, att fråga om bestämmande
av gränsen för ansvarigheten uppkomme i mål mellan en fordringsägare
och redaren samt tillika vore uppenbart, att annan fordringsägare ej funnes,
- som ägde njuta betalning ur samma ansvarsbelopp som den förre. Såsom skäl
härför har anförts dels att även det allmänna har ett visst intresse av att icke
i olika avgöranden ansvarigheten bestämmes till belopp, som icke överensstämma,
dels ock att därigenom skulle beredas okända sakägare tillfälle att giva
Kung!,. Maj:is proposition nr ) 13.
165
sig tillkänna. Ehuru jag anser dessa skäl synnerligen beaktansvärda, har
jag dock lika med lagrådets övriga ledamöter icke funnit dem tillräckliga för
att tränga förslagets ståndpunkt. De fördelar, som onekligen skulle vinnas
genom att i det stora hela göra dispasch obligatorisk, torde nämligen icke
kunna fullt uppväga den omgång och de kostnader, som måste bliva därmed
förenade.
I enlighet med vad av lagrådet beträffande 79 § hemställts har paragrafen
jämkats dels sa att redaren blir fri från ansvarighet, även då han verkställt
betalning enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch och det må antagas, att
lian, da denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning
kunnat få kunskap om motpartens fordran, dels ock så att hänsyn
tagits även till det fall, att ett belopp, som bort delas mellan likaberättigade
borgenärer, i sin helhet uppburits av en.
Bestämmelserna i 11 kap. om sjöpanträtt hava såsom lagrådet föreslagit
uppdelats i tre grupper med var sin underrubrik.
Då såsom en ledamot av lagrådet framhållit det kan ifrågasättas, om ej uttrycket
i panträttskonventionen art. 2 1 :o ’rättsvårdsavgifter, som tillkomma
staten , innefattar mera än sådana avgifter, som avse fartygets försäljning,
köpeskillingens fördelning och bevarande av fartyget i avbidan på en försäljning
i borgenärernas gemensamma intresse, har jag ansett sagda uttryck icke
kunna uteslutas ur 267 § 1.
På sätt lagrådet hemställt, har 270 § nedflyttats efter 271 §. och den i paragrafen
uttalade rättsregeln har anknutits till sådan köpeskillingsfördelning, som
äger rum i exekutiv ordning. Härmed har emellertid ej åsyftats att uttala, att
rättsregelns tillämplighet är begränsad till sådan fördelning.
Då, på sätt i sjölagskommitténs betänkande under den mot 273 och 274 §§
i förslaget svarande 275 § framhålles, det i där avsedda fall ligger närmast
att låta bevisbördan åligga den förorättade borgenären, under det att, såsom i
motiven till det nu föreliggande förslaget betonas, redaren bör anses skyldig
att i det i 79 § upptagna fall åtminstone göra antagligt, att lian, när betalningen
erlades, icke med företagande av vederbörlig undersökning kunnat få kunskap
om den andres fordran, kan jag icke helt biträda lagrådets uttalande, att
giltiga skäl saknas till de olikheter, som föreligga mellan reglerna i det remitterade
förslaget 79 § samt andra och tredje styckena av 273 §. För vinnande
av större enkelhet och överensstämmelse med det danska förslaget har jag
emellertid ansett mig kunna föreslå en bestämmelse av det innehåll, som sistnämnda
förslag upptager.
Vad lagrådet beträffande 278 § sjölagen tillstyrkt med hänsyn till 54 § i
den efter förslagets tillkomst utfärdade lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
har vid den nu företagna överarbetningen vunnit beaktande, liksom ock
lagrådets hemställan, att 29 § i nyssnämnda lag borde föranleda, att i 283 och
284 §§ för preskriptionsavbrott icke krävdes viss form utan blott att talan
i laga ordning anhängiggjorts.
I 279 § har den från gällande lag upptagna hänvisningen till 277 § uteslutits.
166
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
Vad lagrådet i redaktionellt hänseende erinrat har i allmänhet vunnit beaktande
beträffande detta liksom övriga förslag.
Beträffande de övriga förslagen må förutom det nyss sagda nämnas, att
såsom lagrådet förordat den föreslagna 39 § i fartygsinteckningslagen flyttats
till den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen
om sjöpanträtt och fartygshypotek, varjämte den i förslaget till ändrad lydelse
av 66 § utsökningslagen upptagna hänvisningen överförts till 62 § samma
lag. Ur förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen
om sjöpanträtt och fartygshypotek har uteslutits hänvisningen till 28 § utsökningslagen,
varjämte hänvändelse till utländsk registreringsmyndighet föreslagits
skola ske, så snart fartyget hör hemma i konventionsstat. Med hänsyn
till vad av lagrådet anförts beträffande förhållandet mellan 81—83 §§ konkurslagen
samt panträttskonventionens art. 2 1 :o har jag ansett mig kunna underlåta
att föreslå ändring av 81 § första stycket konkurslagen.
Tilläggas må slutligen, att skriftligt meningsutbyte ägt rum med de delegerade
för Danmark, Finland och Norge i syfte att vinna enhetlighet i fråga om
lagtextens slutliga avfattande.»
Föredraganden uppläser härefter de överarbetade förslagen samt hemställer,
att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kung], Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Lindström.
Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
271293
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- 1LU 1928:47 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa dela a1 i texten
- Rskr. 1928:195 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa ''delar av sjölagen m. m. a1 i texten
- 1LU 1928:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. s. 1 i texten