Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen

1928-02-24 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:115, Med förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av § 50 riksdagsordningen; given Stockholms

slott den 24 februari 1928.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande
-

Förslag

till

ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen.

§ 50.

Den i 54 § regeringsformen —----sina befattningar.

Suppleant skall inträda i nämnden, när ledamot avgår eller får förfall. Beträffande

den ordning, som vid inträde skall iakttagas mellan suppleanterna,

gälle enahanda bestämmelser som i fråga om suppleants inträde i utskott. Ej

må den, som är suppleant, övervara nämndens sammanträden.

Konungen sammankallar-----förordnar Konungen.

Skulle — --—- — sammankallad.

Ledamot------ grunder.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 sand. 96 höft. (Nr 115.'')

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Nu gällande grundlagsbestämmelser, vilka beröra riksdagens medverkan

vid utrikespolitiska angelägenheters avgörande, härröra som bekant från den

omfattande reform, som på ifrågavarande område definitivt genomfördes vid

1921 års riksdag. Genom denna reform, som år 1919 förberetts av en särskild

för detta ändamål tillsatt kommitté, erhöll riksdagen dels ökad medbestämmanderätt

ifråga om traktater med främmande makter, dels, genom utrikesnämndens

inrättande, vidgade kontrollbefogenheter på det utrikespolitiska

området. Vidare skapades, genom antagande av § 56 riksdagsordningen,

större möjligheter att omedelbart till riksdagen meddela upplysningar rörande

utrikespolitiska spörsmål. I samband med dessa grundlagsreformer hade i

1919 års kommitté jämväl dryftats frågan om stadgande av rätt för riksdagen

att medverka vid beslut om krig och fred. I överensstämmelse med den uppfattning,

som av nämnda kommitté gjordes gällande, ansågs emellertid med

lösningen av denna fråga, av hänsyn till de konsekvenser, som Sveriges då förestående

anslutning till Nationernas förbund kunde medföra, tills vidare böra

anstå.

Efter antagandet av 1921 års reform ha i riksdagen vid skilda tillfällen

framställts förslag om ytterligare ändringar och tillägg i gällande ordning

för utrikesfrågors behandling. Sålunda väcktes särskilt vid 1924 års riksdag

ett stort antal motioner i detta syfte (nr 208—220 i första kammaren av

herr Lindhagen och nr 223 i samma kammare av herr Adelswärd). Dessa

motioner resulterade på förslag av konstitutionsutskottet i tvenne riksdagsskrivelser

(nr 153 och 154).

Den förra av nu nämnda skrivelser mynnar ut i en anhållan, att ''Kungl.

Maj :t ville dels föranstalta om utredning angående möjliga förbättringar i formerna

för utrikesnämndens verksamhet ävensom angående de åtgärder, som må

kunna vidtagas i syfte att riksdagens ledamöter i vidsträcktare mån än nu är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

fallet måtte erhålla regelbunden kännedom om viktiga utrikespolitiska förhållanden,

dels för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen må

föranleda’. Såsom motivering till denna anhållan om utredning, vilken hänför

sig dels till utrikesnämndens organisation, dels till sättet för lämnande av

utrikespolitiska meddelanden till riksdagen, åberopas konstitutionsutskottets

utlåtande i ämnet (nr 22), vilket, med undantag för en punkt, av riksdagen

godkänts.

Av motiveringen framgår, att riksdagen ifråga om utrikesnämnden avvisat

icke blott alla reformåtgärder, som gå ut på en total omgestaltning av nämnden,

utan även sådana förslag, som i visst avseende åsyfta en rubbning av

själva principerna för nämndens nuvarande ställning. Över huvud taget har

riksdagen ställt sig på den ståndpunkten, att en eventuell reformering av nämnden

i allt väsentligt borde bygga på gällande grund, och att ifrågasatta förändringar,

vilka alltså ej kunna bli av någon större räckvidd, böra avse att på

denna grund befordra en praxis, som kommer nämnden att på bästa sätt fylla

sin uppgift. ''Vid bedömandet av dessa förslag’, framhålles det i konstitutionsutskottets

åberopade utlåtande rörande de väckta motionerna, ’hava därför de

praktiska synpunkterna för utskottet stått i förgrunden. Utskottet har med

avseende å desamma haft att bedöma, huruvida — med bibehållande av den

principiella grunden — sådana jämkningar i de gällande reglerna kunna företagas,

att syftet med nämndens inrättande blir bättre tillgodosett’.

Från nu nämnda synpunkter framhållas i riksdagsskrivelsen egentligen tre

förslag till ändring av utrikesnämndens organisation, vilka vid en blivande utredning

borde göras till föremål för omprövning. Dessa förslag kunna sammanfattas

i följande punkter.

1. Tillträde till nämnden för suppleanterna. För sin del hade konstitutionsutskottet

endast förordat, att suppleant skulle äga rätt att inträda i nämnden

även vid tillfälligt förfall för ledamot (ej blott som nu vid dennes avgång).

Sedan riksdagen beslutat stryka den punkt i utskottets utlåtande, som avstyrker

rätt för suppleanterna att eljes övervara nämndens sammanträden,

åsyftar riksdagsskrivelsen, att grundlagsförbudet mot suppleanternas tillträde

till nämnden även i detta sistnämnda avseende skulle göras till föremål för

utredning.

2. Bättre förberedelse av nämndens sammanträden. Härmed avses utfärdande

i god tid av kallelser till nämndens ledamöter, utsändande av föredragningslistor

samt distribuerande av vägledande promemorior, där så utan

olägenhet kan ske.

3. Stadgande av regler rörande protokollsföring vid nämndens sammanträden.

I skrivelsen erinras, att i 1919 års kommitté diskuterats lämpligheten att

införa sådana regler, gående ut därpå, ''att vad ledamot av nämnden yttrat

skulle i protokollet intagas, då beslut därom fattats av den, som leder förhandlingarna

eller ledamoten själv därom gjort yrkande’, och det framhålles,

att skäl finnas, som tala för att bestämmelser av detta innehåll bliva inskrivna

i grundlagen.

Vad därefter beträffar sättet för lämnande av utrikespolitiska meddelanden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

till riksdagen (§ 56 riksdagsordningen), framställes i en av motionerna (nr

217) det förslaget, att ministern för utrikes ärendena skulle vara pliktig att

i början av varje riksdag och sedermera, så ofta omständigheterna kunde föranleda,

lämna kamrarna en framställning av de allmänna utrikespolitiska

förhållanden, som kunde för riket erhålla betydelse. Under påpekande att

ett större mått av upplysningar om ifrågavarande förhållanden än vad hittills

varit fallet borde kunna komma riksdagens ledamöter till hända, framhålles

i riksdagsskrivelsen, att det väckta förslaget vore värt beaktande, och

att det sålunda borde tagas i övervägande, huruvida icke den rättighet, som

nu enligt § 56 tillkommer regeringen att lämna riksdagen utrikespolitiska

meddelanden genom uttryckligt stadgande i någon form borde förvandlas till

en skyldighet.

I den senare av riksdagens förut omnämnda skrivelser 1924 (nr 154) hemställes,

att Kungl. Maj:t ''måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag angående sådan ändring av § 13 regeringsformen, som dels, utan att

strida mot de med medlemskapet i Nationernas förbund förenade förpliktelser,

bringar dess lydelse i närmare överensstämmelse med den i § 74 regeringsformen

uttryckta grundsatsen, att rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot

i annat syfte än för upprätthållande av vår neutralitet eller för avvärjande

av befarat eller börjat angrepp, dels tillförsäkrar riksdagen medinflytande

vid sådana avgöranden, som i det ifrågavarande grundlagsstadgandet avses’.

Den sålunda gjorda hemställan står i nära överensstämmelse med yrkanden,

som upprepade gånger i riksdagen framförts. Tydligt är emellertid, såsom i

riksdagsskrivelsen också påpekas, att frågan om det lämpliga och motiverade

i en grundlagsändring av nu ifrågavarande slag står i visst samband med

Sveriges medlemskap i Nationernas förbund. Då denna fråga 1919 var föremål

för undersökning, ansågs en sådan grundlagsändring, med hänsyn till det

förestående avgörandet om vårt lands inträde i Nationernas förbund, icke

böra företagas.

Med anledning av de av 1924 års riksdag gjorda framställningarna uppdrog

Kungl. Maj:t den 6 november 1925 åt professorn vid Uppsala universitet Axel

Brusewitz att i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa

en förberedande utredning, och en sådan har av den sakkunnige den 1 december

1926 avgivits till departementet. I överensstämmelse med det meddelade

uppdragets preliminära karaktär lämnas i utredningen en summarisk översikt

rörande de skilda i riksdagsskrivelserna avhandlade spörsmålen och i

anslutning härtill framläggas alternativa förslag till grundlagsändringar, avsedda

att tjäna som underlag för ytterligare överväganden.

Av den nu lämnade historiken framgår, att de i riksdagens skrivelser ifrågasatta

grundlagsändringarna avse dels omreglering i vissa avseenden av utrikesnämndens

organisation, dels stadgande av formlig förpliktelse för regeringen

att kommunicera med riksdagen i utrikespolitiska spörsmål och dels slutligen

införande, i anslutning till de i § 74 regeringsformen uttryckta grundsatser,

av medbeslutanderätt för riksdagen i frågor rörande krig och fred.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Ma,j:ts proposition nr 115.

5

Vad först beträffar det sistnämnda av dessa spörsmål synas rent principiella

skäl tala för en lösning i den riktning, som i riksdagsskrivelsen förordats.

Såsom däri uttryckligen betonats, är det emellertid att betrakta som

en förutsättning för att den föreslagna förändringen av § 13 regeringsformen

skall kunna komma till stånd, att denna förändring icke strider mot de

med Sveriges medlemskap i Nationernas förbund förenade förpliktelser. I

fråga om dessa har visserligen, sedan Sverige anslutit sig till förbundet, större

klarhet vunnits, i samma mån som uppfattningen om förbundsaktens innebörd

i allmänhet stadgat sig. Full enighet i tolkningen av dess skilda bestämmelser

har dock icke uppnåtts; och särskilt gäller om en i detta sammanhang

så viktig punkt som förbundsaktens § 16, vilken innefattar stadganden

om förbundsmedlemmars deltagande i ekonomiska och militära sanktioner,

att skilda meningar om dess rätta tolkning alltjämt äro rådande. Meningsskiljaktigheterna

hänföra sig både till frågan hur ett deltagande i nämnda

sanktioner till sin karaktär och räckvidd egentligen är att bedöma och till

spörsmålet i vad mån och huruvida rättslig förpliktelse till sådant deltagande

— framför allt i militära sanktioner — kan anses föreligga. Trots strävanden

att avlägsna dessa meningsskiljaktigheter göra de sig i mer eller mindre grad

alltjämt gällande. Under sådana förhållanden synes det icke tillrådligt att

nu skrida till en ändring av § 13 regeringsformen av det innehåll som i riksdagsskrivelsen

angives. Med avgörandet av denna fråga torde lämpligen böra

anstå, tills ytterligare klarhet erhållits rörande innebörden av de förpliktelser,

som äro förenade med medlemskapet i Nationernas förbund, och detta

så mycket hellre som ett uppskov med ifrågavarande grundlagsändring nu

— lika litet som 1919 — kan anses vara förbundet med några praktiska

olägenheter.

Rörande övriga ifrågasatta reformer, av vilka som nämnt ingen går ut på

genomförande av några principiella eller eljest mera omfattande förändringar,

gäller, att de alla åsyfta att befästa och på olika sätt reglera de rättigheter

eller möjligheter till utrikespolitisk kontroll, som redan nu tillkomma riksdagen.

De avse med andra ord mera att befordra uppkomsten av en såsom

ändamålsenlig eller önskvärd ansedd praxis än att införa egentliga nyheter.

Vid ett ståndpunktstagande till dessa förslag torde därför, innan utvägen

med grundlagsändring tillgripes, i varje särskilt fall böra noga övervägas,

huruvida de olägenheter, vilka förmenas existera och som man genom reformåtgärder

vill avlägsna, verkligen ha sin grund i gällande bestämmelser, eller

om de till äventyrs bero på en hittillsvarande mindre lämplig praxis, som

uppstått oberoende av bestämmelserna eller av dessa i varje fall icke nödvändiggjorts.

Att detta senare i flertalet fall är förhållandet framgår ganska

tydligt av den förut omnämnda sakkunnigutredningen. Sålunda är det uppenbart,

att § 56 riksdagsordningen i sin nuvarande lydelse icke lägger hinder

i vägen för den närmare kommunikation i utrikesfrågor mellan regering och

riksdag, vilken man genom en formlig grundlagsändring velat åstadkomma. Och

det torde vara tämligen tvivelaktigt, såsom ock i nyssberörda sakkunnigutlåtande

påpekas, huruvida mera preciserade föreskrifter i detta avseende äga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

något effektivt värde. Vad vidare utrikesnämndens organisation beträffar,

torde en närmare reglering av protokollsföringen i nämnden redan nu i praxis

kunna genomföras, därest en sådan skulle befinnas önskvärd, vilket dock

icke kan anses uppvisat. Ej heller innefatta gällande bestämmelser hinder för

vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att på lämpligt sätt förbereda nämndens

sammankomster. Det kan tilläggas, att åtgärder i detta syfte, t. ex.

genom utsändande i god tid av kallelser och föredragningslistor, under senare

år så långt som möjligt blivit vidtagna.

I nu nämnda punkter torde det alltså vara möjligt att genomföra en förändrad

praxis, där en sådan befinnes önskvärd, utan att grundlagsändringar

behöva tillgripas. Under sådana förhållanden hava skäl icke synts mig förefinnas

att framlägga förslag i sådant hänseende.

Annorlunda ställer sig saken beträffande det likaledes i riksdagens skrivelse

nr 153 omnämnda reformyrkande, som går ut på att underlätta suppleants inträde

i utrikesnämnden. Då § 50 riksdagsordningen i sin nuvarande lydelse

innehåller uttryckligt förbud för suppleant att inträda i ledamots ställe ’i annat

fall än då ledighet i nämnden inträffat’, är det nämligen tydligt, att grundlagsändring

kräves, därest suppleant även vid tillfälligt förfall för ordinarie

ledamot skall kunna fungera i dennes ställe. En ändring i sådant syfte synes

av åtskilliga skäl välgrundad.

Nu gällande restriktiva bestämmelse angående suppleants rätt att inträda i

nämnden motiveras av 1919 års kommitté ’ur synpunkten av den härvidlag erforderliga

kontinuitetens upprätthållande’. Kommitténs tankegång torde ha

varit den, att med en sådan bestämmelse skulle förpliktelsen för ordinarie ledamot

att deltaga i sammanträde skärpas, och att det därför kunde förväntas, att

han endast undantagsvis, d. v. s. vid verkligt förfall (sjukdom eller annat uppenbart

förhinder) vore frånvarande. Bestämmelsen avser tydligen att förekomma

sådant tillfälligt, av verkligt förfall ej motiverat utbyte av ordinarie

ledamot mot suppleant, som i riksdagens utskott är vanligt, en praxis, som

onekligen måste anses menligt inverka på upprätthållandet av önskvärd kontinuitet

i förhandlingarna. Utan tvivel har också omsorgen om nämndens slutenhet

medverkat till bestämmelsens tillkomst.

Mot dess bibehållande kunna vägande invändningar göras och ha även gjorts

vid ärendets behandling i riksdagen. Tydligt är, att den olägenheten icke alltid

kan undvikas, att ordinarie ledamot på grund av verkligt förfall uteblir från

sammanträde, varigenom hans plats under längre eller kortare tid kan komma

att stå tom. Den risken är alltså icke utesluten, att ett riksdagsparti, som

kanske ej är företrätt i nämnden av mer än en eller två medlemmar, vid viktiga

utrikesärendens behandling ej alls blir representerat. Under sådana förhållanden

kan inträffa, att nämnden ej blir i stånd att på ett tillfredsställande

sätt fylla sin uppgift, nämligen att vid rådplägningen med regeringen giva

ett representativt uttryck för ineningsskiftningarna i riksdagen.

Inför nu berörda olägenheter synas övervägande skäl tala för att suppleant

även vid tillfälligt förfall för ordinarie ledamot äger möjlighet att inträda i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115. 7

dennes ställe, och i enlighet härmed har uppgjorts förslag till ändring av § 50

riksdagsordningen.

I samband med nu behandlade spörsmål har ifrågsatts, att suppleant skulle

erhålla tillfälle att närvara vid utrikesnämndens sammanträden i andra fall

än då han inkallats i stället för ordinarie ledamot. Konstitutionsutskottet

vid 1924 års riksdag ansåg sig ’ur synpunkten av den varsamhet, som på ifrågavarande

område bör iakttagas’, icke böra tillstyrka en motion med nämnda

yrkande. Även rent praktiska skäl — nämndens sammanträden mellan riksdagarna

— synas tala däremot. Jag har därför icke funnit anledning att föreslå

upphävande av det i § 50 riksdagsordningen stadgade förbudet för suppleant

att i denna sin egenskap övervara nämndens sammanträden.»

Föredraganden uppläser härefter ett inom justitiedepartementet upprättat

förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen samt hemställer, att förslaget

må föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:364 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen. a1 i texten
  2. KU 1928:40 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändr s. 1 i texten
  3. KU 1928:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen. Till konstitutionsutskottets handläggning hava båd a1 i texten