Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske

1928-03-09 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:152, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

1

Nr 152.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske; given Stockholms slott den 9 mars 1928

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19

§§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt.

128 häft. (Nr 152.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 (nr 42

s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas att 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske skola erhålla följande ändrade lydelse:

18

Fiskar någon utan lov i fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade

fisket, vare vad han därvid fångat eller, där det ej kan tillrättaskaffas, dess

värde förverkat till fiskevattnets innehavare eller, då fångsten skett i vatten,

som i 1 eller 6 § avses, eller i allmänt kronofiske, till kronan.

19 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten,

må den, som fiskevattnet äger eller innehaver, eller hans folk av den

fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och behålla

det, till dess han rätt för sig bjuder. Enahanda rätt tillkommer i fråga om

vatten, som i 1 eller 6 § avses, allmän åklagare och beträffande allmänt

kronofiske eller allmänningsfiske förutom honom jämväl den, vilken äger

fisket nyttja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 24 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin. Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för jordbruksdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Thyrén:

»I överensstämmelse med allmänna internationella rättsregler är fisket i

Sveriges territorialvatten förbehållet svenska undersåtar. På denna grundsats

vilar kungörelsen den 5 maj 1871, därigenom stadgats att på rikets

västra kust, från Kullens fyr till gränsen mot Norge, det fiskevatten, i

vilket fisket är Sveriges innebyggare uteslutande förbehållet, skall anses utåt

havet sträcka sig en geografisk mil från land eller ytterst från svenska

kusten beläget skär, som icke ständigt översköljes av havet. Regeln utföres

vidare i dels kungörelsen den 4 juli 1910 angående tillämpningen av 1871

års kungörelse, dels ock kungörelsen den 25 oktober 1907 angående vissa

föreskrifter rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande

farvattnen. 1907 års kungörelse — vilken återger de bestämmelser,

som träffats i fiskerikonventionen mellan Sverige och Danmark den 14 juli

1899 med de ändringar, som däri införts genom deklaration den 5 oktober

1907 — innefattar till förmån för danska undersåtar med avseende å bland

annat Öresund och vattnet utanför Laholmsbukten vissa undantag från huvudregeln

om svenska undersåtars ensamrätt till fisket i territorialvattnet.

Samma huvudregel har kommit till uttryck även i lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske. Då i 1 § skolat utsägas, att i öppna havet ävensom

vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och

holmar, vilka ej höra till något hemman eller innehavas under särskilda

villkor, fisket — dock med viss inskränkning i fråga om utsättande av fast

fiskeredskap — står öppet även för andra än strandägare, har detta nämligen

uttryckts sålunda, att varje svensk undersåte förklaras äga rätt att

fiska i nu avsedda vatten. Och då i 3 och 4 §§ stadgats undantag från

den i 2 § meddelade bestämmelsen om strandägares ensamrätt till fisket

i vattnet vid hans strand, har i vissa fall likaledes uttrycket ’ varje svensk

undersåte’ använts för att beteckna de till fisket berättigade.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

Påföljd för utlänning, som utan lov fiskar i svenskt territorialvatten, är

icke angiven i de nyss berörda författningarna av 1871 och 1910. I 1907

års kungörelse hava vissa straffbud meddelats, men de avse allenast det fall,

att någon underlåter iakttaga i kungörelsen meddelade ordningsföreskrifter.

1 1896 års fiskerättslag har icke upptagits någon straffbestämmelse mot olovligt

fiske. I detta avseende stadgar emellertid 24 kap. 14 § strafflagen

— förutom straff av böter för den, som genom grävning eller annorledes

drager till sig annans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller

fisk från annans fiskevatten — enahanda straff för den, som olovligen fiskar

i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där fiskerätt

tillkommer varje svensk undersåte. Vidare gäller enligt samma lagrum, att,

om delägare missbrukar sin rätt i samfällt fiske, straffet är böter högst 100

kronor. Till dessa bestämmelser ansluta sig i viss mån föreskrifterna i 18

och 19 §§ fiskerättslagen. Det förra lagrummet stadgar, att, om någon fiskar

utan lov i fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, vad han

därvid fångat eller, där det ej kan tillrättaskaffäs, dess värde skall vara

förverkat till fiskevattnets innehavare eller, då fångsten skett i allmänt

kronofiske, till åklagaren. I 19 § säges, att, om någon, som olovligen fiskar

i annans fiskevatten, anträffas å bar gärning, må den, som fiskevattnet äger

eller innehaver, eller hans folk av den fiskande taga båt, redskap eller annat

till vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Där fråga är om allmänt kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan

rätt allmän åklagare, så ock den, vilken äger nyttja fisket.

Bland myndigheterna hava olika meningar yppats angående tillämpligheten

av nu berörda bestämmelser i fall, där utlänning bedriver fiske i

det för alla svenska undersåtar öppna fiskevattnet. I en den 23 april

1925 dagtecknad, till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse har lantbruksstyrelsen

hemställt, att enär ej några bestämmelser funnes, efter vilka

straff för obehörigt fiske på svenskt område skulle utmätas, föreskrifter i

detta ämne måtte meddelas. Länsstyrelserna å rikets västra kust hava

däremot i infordrade utlåtanden över framställningen funnit ifrågakomna

stadganden i strafflagen och fiskerättslagen tillämpliga även vid olovligt

fiske av utländsk man i Sveriges territorialvatten. I enahanda riktning

hava fiskeriintendenterna i södra och västra distrikten uttalat sig i yttranden,

som inkommit med de av länsstyrelserna avgivna utlåtandena.

Ifrågavarande spörsmål har varit föremål för underdomstolarnas prövning

i ett av högsta domstolen genom utslag den 14 november 1927 avgjort

mål mellan tyske undersåten, sjökaptenen Georg Rebjansky i Wulsdorf—Geestemunde,

å ena, och stadsfiskalen G. Falk i Halmstad i

egenskap av allmän åklagare, å andra sidan. Av handlingarna i målet,

vilka genom utrikesdepartementets försorg befordrats till trycket, inhämtas

följande: Sedan uppbringning ägt rum genom den för bevakning mot olaga

fiske utsända kanonbåten Svensksund, påstod åklagaren vid rådhusrätten i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152. 5

Halmstad ansvar å Rebjansky för det denne den 19 januari 1925 med en

av honom förd tysk ångtrålare olovligen bedrivit fiske å område mellan

Hallands Väderö och Tylö, vilket vore svenskt fiskevatten, samt därvid använt

trål som fiskeredskap. Tillika yrkades, att den använda fiskeredskapen

samt å trålaren vid dess uppbringande befintlig fångst måtte dömas förbrutna.

Rådhusrätten fällde Rebjansky till ansvar dels jämlikt 24 kap. 14

§ strafflagen för det han olovligen fiskat i svenskt fiskevatten, dels ock jämlikt

4 och 20 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900 för det han fiskat med

trål. Därjämte förklarade rådhusrätten jämlikt 18 § fiskerättslagen och 24

§ fiskeristadgan såväl fångsten som den vid fisket använda trålen förbrutna

till åklagaren. Göta hovrätt, där Rebjansky besvärade sig, fann stadgandet

i 24 kap. 14 § strafflagen ej vara i förevarande fall tillämpligt, i följd varav

rådhusrättens utslag upphävdes, såvitt Rebjansky dömts till straff med åberopat

stöd av detta lagrum. Däremot fastställdes utslaget i vad Rebjansky

sakfällts enligt fiskeristadgan för fiske med trål. Beträffande målet i

övrigt fann hovrätten besvären ej föranleda ändring i rådhusrättens utslag.

Två av hovrättens ledamöter förklarade sig fastställa det slut, rådhusrättens

utslag innehölle. Högsta domstolen — hos vilken endast Rebjansky besvärade

sig och under vars bedömande därför icke kom frågan om tillämpligheten

av 24 kap. 14 § strafflagen — fann besvären ej föranleda ändring

i det slut, hovrättens utslag innehölle.

Huruvida i nu förevarande fall straff kan ådömas för olovligt fiske i

annans fiskevatten — övriga i det föregående omförmälta straffbestämmelser

äro i detta sammanhang av mindre intresse — utgör alltså ett spörsmål,

som vid domstolarnas prövning blivit på olika sätt besvarat. Uttrycket

''annans fiskevatten’ i 24 kap. 14 § strafflagen lärer språkligt sett närmast

kräva, att fiskerätten å området tillkommer visst rättssubjekt eller i

allt fall en begränsad krets av personer. Då fråga är om fiskevatten, där

fisket står öppet för varje svensk undersåte, skulle följaktligen stadgandet

ej kunna tillämpas. För en sådan tolkning synes stöd ytterligare kunna

hämtas från 18 och 19 §§ fiskerättslagen i det att där givna regler om

förverkande resp. retentionsrätt icke äro väl lämpade till här ifrågakomna

fall.

Emellertid har den av rådhusrätten i Halmstad och en minoritet inom Göta

hovrätt hävdade uppfattningen i nu förevarande fråga vid tidigare lagstiftning

i detta ämne på visst sätt kommit till uttryck. Förbud för utländsk

man att idka fiske i svenskt vatten innefattades i den fiskerättslagstiftning,

som gällde närmast före 1896 års lag, eller fiskeristadgan den 29 juni

1852, endast så till vida, att vissa fisken, däribland fisket i öppna

havet samt vid kronans havsstränder, skär och holmar, förklarades

tillhöra ''varje rikets innebyggare’ eller ''varje svensk man’. Något uttryckligt

stadgande i avseende å utländsk mans rättsställning fanns således ej

heller i denna stadga. Vid granskning den 27 april 1852 av ett inom civildepartementet

utarbetat förslag, som i detta hänseende överensstämde med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

den senare under året utfärdade stadgan, hade emellertid högsta domstolens

flesta ledamöter föreslagit en bestämmelse av innehåll, att det ej skulle

vara utlänning tillåtet att å rikets kuster idka sådant fiske, som efter vad

i stadgan sades ej hörde under strandäganderätten utan tillkomme alla rikets

innebyggare. Med anledning härav yttrade vederbörande departementschef,

att då den föreslagna författningen uttryckligen tillerkände dylika allmänna

fiskerättigheter endast åt ''rikets inbyggare’ eller ''svenske män’ och därjämte

föreskreve ansvar i allmänhet för fiskande utan rätt eller lov, så hade departementschefen

trott vid bestämmelserna i dessa hänseenden kunna bero. —

Det straffbud i 1852 års stadga, som av departementschefen åsyftades (29 §),

innehöll, att, om någon fiskade utan lov i det fiskevatten, där han ej ägde

rätt till det idkade fisket, han skulle ansvara därför efter ty allmänna lagen

för varje fall bestämde. I 17, 18 och 20 kap. byggningabalken återfinnas

de föreskrifter i 1734 års lag, till vilka stadgan sålunda hänvisade. Samtliga

hava numera ersatts av bestämmelserna i 24 kap. 14 § strafflagen.

I detta sammanhang bör anmärkas, att i ett år 1883 uppgjort förslag till

ny fiskeristadga, vilket emellertid icke ledde till vidare åtgärd, fanns intaget

ett särskilt stadgande, innefattande förbud för utlänning att fiska på

svenskt sjöterritorium, därest ej genom traktat eller annorledes rätt därtill

medgivits honom. Även i detta förslag hänvisades i fråga om ansvar för

överträdelse av däri meddelade föreskrifter till allmän lag. Rörande nyss

berörda bestämmelse, som i motiven förklarades endast utsäga vad väl redan

framginge av folkrättens principer, anmärkte dock Konungens befallningshavande

i Göteborgs och Bohus län, att någon påföljd ej blivit bestämd för

överträdelse därav.

Att säkra hållpunkter saknas för tolkningen av stadgandet i 24 kap.

14 § strafflagen, har under alla förhållanden det nyss berörda rättsfallet

utvisat.

I avseende härå må erinras om motsvarande straffbestämmelse i 13 § samma

kapitel i fråga om olovlig jakt å annans jaktområde. Att detta uttryck ansetts

innefatta jämväl det fall, att utlänning utan lov jagar å Sveriges territorialvatten,

framgår otvetydigt av en jämförelse med vissa bestämmelser i

lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt. Denna lag upptager i 7 § ett

mot 1 § fiskerättslagen svarande stadgande, däri säges, att i skärgård på klippor

och skär, som ej höra till visst hemman, samt på öppna havet varje svensk

man äger rätt att jaga. Vidare stadgas i 22 § första stycket, att, om någon

olovligt jagar å annans jaktområde, han skall straffas efter allmän strafflag.

Därefter heter det i andra stycket, att, där vid jakten villebråd dödats

eller fångats, det skall vara förverkat till jakträttsinnehavaren eller, om

jakten skett å område, som i 7 § omförmäles, till kronan. En liknande

hänvisning återfinnes i jakträttslagens 23 §. Efter det i första stycket stadgats,

att, om någon, som olovligt jagar å annans jaktområde, anträffas å

bar gärning, jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, ävensom

deras folk må av den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152. 7

till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder,

tillägger andra stycket viss skogspersonal jämte allmän åklagare enahanda

rätt i fråga om sådant område, som omförmäles i 7 §. Att i båda fallen

hänvisningen till denna paragraf avser olovlig jakt av utländsk man, är

tydligt. Härutinnan kan i detta sammanhang anmärkas följande.

Jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken innefattade den före 1912 års

jakträttslag gällande lagstiftningen i berörda ämne, föreskrev i 4 §, att jakten

vore fri för varje svensk man — förutom å område som omförmäles i 7 §

av nämnda lag — jämväl på oavvittrad skog samt å viss kronan tillfallen

överloppsmark, dock att å överloppsmarkerna icke utan Konungens tillstånd

finge anställas jakt efter älg. I 21 och 23 §§, som innehöllo mot 22 och 23 §§>

av 1912 års lag svarande bestämmelser, saknades emellertid hänvisning till

4 § i stadgan. Föreskrifterna i detta lagrum övergingo sedermera oförändrade

till samma paragraf i ett år 1898 uppgjort förslag till lag om rätt till

jakt. I fråga om förverkat villebråd stadgades i förslagets 25 §, att. det

skulle tillfalla jakträttens innehavare eller, om djuret fällts å mark, därå

jakträtten vore kronan förbehållen, åklagaren. Bestämmelsen om retentionsrätt

(26 §) var i förslaget så avfattad, att där den, som olovligen jagade å

annans mark, anträffades å bar gärning, dylik rätt tillkomme den, som å marken

ägde jakträtt, så ock markens innehavare jämte deras folk. samt, om kronan

vore jakträttsinnehavare, omförmälta skogspersonal ävensom allmän åklagare.

Beträffande frågan, vem förverkat villebråd skulle tillfalla, fann vid granskning

av förslaget högsta domstolen bestämmelse saknas för det fall, att

olovlig jakt idkats å område, som omförmältes i 4 §, d. v. s. då utlänning

jagat å sådant område, samt då svensk undersåte utan särskilt tillstånd

jagat älg å överloppsmark. Och rörande stadgandet om retentionsrätt

yttrade domstolen, att det i 26 § använda uttrycket ’är kronan jakträttsinnehavare’

syntes mindre lämpligt för det fall, att olovlig jakt ägt rum å

sådan kronan tillhörig mark, som omförmältes i 4 §, därå jakträtten visserligen

tillkomme kronan (jfr 1 § i förslaget) men tillika vore fri för varje

svensk undersåte. Anmärkningarna föranledde, att i ett genom proposition

(nr 58) till 1900 års riksdag framlagt förslag till lag om rätt till jakt ordalagen

något jämkades. I detta förslag — som (3 §) ej innehöll några bebestämmelser

om fri jakt å överloppsmark och därifrån undantog jämväl

viss oavvittrad jord — förklarades sålunda (18 §) förverkat villebråd skola

tillfalla jakträttsinnehavaren eller, om villebrådet fällts å kronojord, där

jakträtten icke tillkomme annan än kronan, åklagaren. Likaledes hette

det nu i bestämmelsen om retentionsrätt (19 §), att skogspersonalen och allmän

åklagare skulle äga dylik rätt å kronojord, där jakträtten icke tillkomme

annan än kronan. Sedan det sålunda framlagda förslaget till följd

av kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit samt med anledning därav underkastats

vissa jämkningar, vilka dock ej berörde nu ifrågavarande delar,

blev förslaget ånyo föremål för granskning av högsta domstolen. Därvid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

yttrade domstolen, att det i 18 och 19 <§.§ förekommande uttrycket ’kronojord,

där jakträtten icke tillkommer annan än kronan,’ icke syntes tillräckligt

tydligt angiva vad därmed avsåges, eller dels kronojord, där jakträtten

tillkomme kronan, dels sådan jord, som omförmältes i 3 §. På grund

av denna erinran intogs i 18 och 19 §§ av ett vid 1901 års riksdag (proposition

nr 6) framlagt förslag sådan hänvisning, varom här är fråga. Det

var från 1901 års förslag — vilket ej heller vann riksdagens godkännande

— som motsvarande hänvisning därefter inkom i 1912 års lag.

Enligt dennas ursprungliga lydelse fick ej utan tillstånd av Konungen

jakt efter älg eller björn anställas å område, där eljes efter vad förut sagts

jakten jämlikt 7 § var fri för varje svensk man. Till sådant område

hänfördes även här viss oavvittrad mark, vilket förhållande emellertid

upphörde genom 1927 års lagändring. I samband därmed borttogs jämväl

nyssberörda inskränkning, vilken härefter skulle blivit utan praktisk betydelse.

I det till lagrådet remitterade lagförslaget i ämnet hade tillika uteslutits

den i 22 § förekommande hänvisningen till 7 §. Med anledning

härav yttrade lagrådet, att i uppräkningen av de fall, då villebråd skulle

förklaras förverkat till kronan, borde i överensstämmelse med gällande lag

medtagas även det fall, då jakten skett å område, som i sistsagda paragraf

omförmältes. Med hänsyn till den föreslagna begränsningen av innehållet

i samma paragraf skulle visserligen betydelsen av en dylik hänvisning

bliva skäligen ringa; den skulle nämligen endast komma att avse olovlig

jakt av utländsk man. Men då i 23 § andra stycket bibehållits dylik hänvisning,

syntes konsekvensen fordra, att så skedde även i 22 §.

Till belysning av fiskerättslagens ståndpunkt i nu berörda hänseende må

framhållas, att fiskeristadgan av den 29 juni 1852 överhuvud ej, där fiske

bedrivits utan lov, upptog något stadgande angående förverkande av fångsten

resp. retentionsrätt. 1 fråga härom gällde blott specialbestämmelser i 17 kap.

3 § byggningabalken beträffande det fall att fisket ägde rum i fiskelek. Att

ej heller i den jakträttslagstiftning, som gällde vid tiden för tillkomsten

av fiskerättslagen, fanns någon motsvarighet till hänvisningen i 22 och

23 §§> av 1912 års jakträttslag har jag nyss haft anledning beröra.

Uppenbarligen är det mindre tillfredsställande, att 24 kap. 14 § strafflagen,

jämförd med de stadganden i fiskerättslagen som hänföra sig till olovligt

fiske, kan föranleda till sådan tolkning att en utlänning utan risk att varda

fälld till ansvar kan överträda det för annan än svensk undersåte gällande

förbudet att fiska inom Sveriges territorialvatten. Denna utgång förefaller

desto mer onöjaktig som i flertalet främmande stater, däribland våra

närmaste grannländer, en dylik överträdelse ingalunda går fri från straff.

Frågan är numera av ej oväsentlig praktisk betydelse. Sålunda är det väl

bekant, att under senare tid å vissa orter vid västkusten i ganska stor omfattning

förekommit intrång från utländska fiskares sida. Även om därvid

i allmänhet varit fråga om fiske med redskap, vars användning i allt fall

medför ansvar enligt fiskeristadgan, lärer det knappast vara lämpligt, om

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 152.

endast under denna förutsättning straffpåföljd inträder. Härvidlag kan

anmärkas, att på grund av särskilda kungörelser exempelvis det i fiskeristadgan

(4 §) upptagna allmänna förbudet mot fiske med trål icke är undantagslöst

gällande. Åtgärd synes alltså vara påkallad i syfte att straff

för olovligt utövande av fiske må bliva ådömt även i nu avsedda fall.

För detta ändamål torde icke vara erforderligt att ändring vidtages i

24 kap. 14 § strafflagen. Väl synes i och för sig hinder ej möta mot att

uttrycket: ’Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten’ ersättes med:

’Den, som olovligen fiskar i vatten, där han ej äger rätt att idka fiske,

eller något liknande uttryck. Härav skulle emellertid följa, att en motsvarande

ändring finge vidtagas i 13 § samma kapitel, kanske ock i 22

och 23 §§ jakträttslagen. Syftet lärer lika väl kunna vinnas genom en

mindre omfattande åtgärd.

I det föregående har jag antytt min uppfattning att den restriktiva tolkning

av stadgandet i 24 kap. 14 § strafflagen, vilken gjorts gällande vid

prövningen av omförmälta rättsfall, väsentligen föranletts av den % id

jämförelse med motsvarande bestämmelser i jakträttslagen — i viss mån

ofullständiga lydelsen av 18 och 19 §§ fiskerättslagen. Jag har därför

funnit mig böra föreslå, att i analogi med avfattningen av 22 och 23 §§»

jakträttslagen hänvisning beträffande sådant vatten, som i 1 § fiskerättslagen

avses, införes i 18 och 19 §§ samma lag. \ äl vinnes ej därigenom

full motsvarighet till bestämmelserna i nyssnämnda båda paragrafer i jakträttslagen,

i det att uttrycket ''annans jaktområde’ i 22 § av denna lag

motsvaras i 18 § fiskerättslagen av fiskevatten, där han ej agei rätt till

det idkade fisket’. Då emellertid de med 24 kap. 14 § strafflagen korresponderande

orden ''annans fiskevatten’ återfinnas i 19 § fiskerättslagen, synes

någon jämkning ej böra ske av uttrycket i 18 §, vilket torde äga en "\iss

betydelse med hänsyn till det särskilda straffbudet för den, som olovligen

sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att

fiska. — På grund av sambandet mellan 1 och 6 §§ fiskerättslagen torde

hänvisning böra ske jämväl till sistnämnda lagrum.

De av mig nu förordade ändringarna i 18 och 19 §§ fiskerättslagen torde

desto hellre kunna vidtagas, som förtydligande av bestämmelserna däri

synes påkallat även oavsett den ovisshet, som är förbunden med tolkningen

av uttrycket ''annans fiskevatten’ i 24 kap. 14 § strafflagen.

Före den år 1927 genomförda lagändringen var enligt 22 § jakträttslagen

fångst, som olovligen skedde å område varom förmäles i 7 § samma lag,

förverkad till åklagaren. Enligt den nuvarande lydelsen tillfaller däremot

fångsten kronan. Såsom skäl för ändringen hava åberopats de grunder, som

numera anses böra i allmänhet medföra upphävande av aklagares rätt till

bo tesandelar samt till beslagtaget och förverkat gods. Samma grunder toide

föranleda, att vid intagande i 18 § fiskerättslagen av en särskild förverkandebestämmelse

för det fall, att olovligt fiske bedrives i vatten, som avses i

1 eller 6 § av lagen, fångsten bör förklaras tillkomma kronan. Härtill

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 128 hcift. (Nr 152.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

synes desto mera vara skäl som de böter, vilka vanligen samtidigt skola

ädömas, odelade tillfalla kronan. Följdriktigheten synes kräva, att i samband

med en dylik lagändring fångsten förklaras skola tillfalla kronan

jämväl vid olovligt fiskande i allmänt kronofiske, för vilket fall den efter

nu gällande lag går till åklagaren.

Den befogenhet att vid olovligt fiske å område, som i 1 eller 6 § fiskerättslagen

sägs, av den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle

och pant, varom uttryckligt stadgande skulle införas i 19 § fiskerättslagen,

torde böra tillkomma allmän åklagare.

Ifrågavarande ändringar synas icke lämpligen kunna träda i kraft förr

än den 1 januari 1929. De torde nämligen föranleda ändring jämväl av

reglerna i fiskeristadgan om fördelning av förverkad egendom m. m. Och

sistsagda ändring, som lärer bliva föremål för övervägande inom jordbruksdepartementet,

bör tydligen träda i kraft samtidigt med de beträffande fiskerättslagen

nu föreslagna ändringarna.

Någon särskild bestämmelse torde knappast vara erforderlig för reglering

av spörsmålet i vad mån den nya lagen, såvitt angår rätten till

förbruten egendom eller dess värde, skall vid bedömande, som äger rum

efter det lagen trätt i kraft, vinna tillämpning jämväl i fråga om påföljd

för olovligt fiske, som skett före ikraftträdandet. Då efter begåendet av

brott, som föranlett bötesstraff eller förverkande av gods, lagändring trätt

i kraft beträffande fördelningen av böterna och av värdet av det förbrutna

godset, har högsta domstolen i rättsfall från senare tid härutinnan — vid

fastställande av hovrätts utslag i övrigt — ex officio tillämpat den lag, som

gällde vid meddelandet av det första fällande utslaget i målet. Ej heller

var till den år 1927 antagna lagen om ändrad lydelse av vissa paragrafer

i jakträttslagen fogad någon särskild övergångsbestämmelse.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och

19 §§ i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga 1

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälta ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 152.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars

1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justi tierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexandérson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 24 februari 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat

att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av

18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Ragnar

Gyllenswärd.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von

Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

5 mars 1928 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1928 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen

den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; därvid föredraganden hemställer

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:180 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 s. 11 i texten
  2. JoU 1928:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till f s. 1 i texten