Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager

1928-03-02 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:159, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november

1912 (nr 298) om provianteringsfrilager; given Stockholms

slott den 2 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §,§> 1 och

4 i förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTÄF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 13b håft. (Nr 159.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

F örslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15

november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager.

Härigenom förordnas, att §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november

1912 om provianteringsfrilager, av vilka § 4 ändrats genom förordning den

5 december 1914 (nr 407), skola i nedan angivna delar hava följande ändrade

lydelse:

§ 1.

1. I sådan — — — benämnes provianteringsfrilager.

2. Rusdrycker, som uppläggas å provianteringsfrilager, skola där förvaras

under såväl tullverkets som ägarens lås. För brännvin---ej åtnjutas.

§ 4.

Från provianteringsfrilager må gods, fördelat i större eller mindre partier,

för proviantering eller utrustning utlämnas till fartyg under villkor,

att fartygets dräktighet icke understiger det tontal, som av Konungen i

sådant avseende bestämts vid meddelandet för staden av tillstånd till åtnjutande

av provianteringsfrilagersrätt, eller, där fråga är om utlämning

av rusdrycker, etthundra ton; samt

att fartyget — — — belägen fiskeplats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meubling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet fråga om ändring i gällande

bestämmelser om rätt att å provianteringsfrilager upplägga spritdrycker

och vin samt anför:

Grundstadgandena angående provianteringsfrilager finnas för närvarande

intagna i den av Kungl. Ma.i:t med riksdagen utfärdade förordningen den

15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager. I § 1 mom. 1 av

nämnda förordning har begreppet provianteringsfrilager definierats. Därmed

förstås, att från utrikes ort infört, till proviantering och utrustning

av fartyg avsett tullpliktigt gods kan efter verkställd tullbehandling men

utan tullavgifts gäldande få uppläggas i särskilt magasin under varuägarens

egen vård mot ställande av säkerhet för belöpande tullavgift. Sådan uppläggning

må icke förekomma annorstädes än i vid saltsjön belägen stad,

varest tullkammare under tullförvaltares överinseende finnes inrättad, och

endast under förutsättning att staden förbundit sig avstå från hamnavgifter

för fartyg, som anlöper stadens hamn allenast för att intaga proviant, kol

eller skeppsförnödenheter för fartygets behov men utan att därstädes intaga

annat gods eller lossa. Innan provianteringsfrilager må anordnas, skall

dessutom Konungen hava meddelat staden särskilt tillstånd därtill (provianteringsfrilagersrätt).

Mom. 2 av ifrågavarande paragraf innehåller det undantag

från de allmänna stadgandena om rätt att upplägga gods å provianteringsfrilager,

att sådan rätt ej må åtnjutas för brännvin och sprit av säd,

potatis eller andra jordfrukter, med undantag av visky, och ej heller för

krut och andra explosiva varor.

Provianteringsfrilagersrätt har hittills meddelats följande städer, nämligen

Luleå, Härnösand, Sundsvall, Norrköping, Kalmar, Malmö, Landskrona,

Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Marstrand, Uddevalla, Lysekil och Strömstad.

Enligt § 5 i nyssberörda förordning är gods, som från provianteringsfrilager

i föreskriven ordning utlämnas till fartygs proviantering eller utrust
-

G ällande

bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 159.

ning, befriat från tullavgift. Godset kan få utgöra endast en del av ett

på provianteringsfrilagret upplagt kolli eller parti. Villkoren för godsets

utlämning äro enligt § 4 i förordningen, sådan paragrafen lyder i förordning

den 5 december 1914 (nr 407), att fartygets dräktighet icke understiger

det tontal, som Kungl. Maj:t i sådant avseende bestämt vid meddelande för

staden av tillstånd till åtnjutande av provianteringsfrilagersrätten (hittills i

regel 30 ton, undantagsvis 10 ton), samt att fartyget utklarerat till utrikes

ort, vare sig direkt eller via eu eller flera andra svenska hamnar, eller ock

befinner sig på resa mellan utrikes orter. Det ankommer dock enligt sist

åberopade författningsrum på Kungl. Majrt att vid nyssnämnda tillstånds

meddelande pröva, huruvida rätt att från provianteringsfrilager intaga gods

även må tillkomma fartyg, vilket inkommit från utrikes ort med destination

till annan svensk hamn, ävensom med vederbörligt svenskt mätbrev

försett däckat fiskefartyg, vilket skall avgå till i Nordsjön eller därbortoni

belägen fiskeplats. Då sådan rätt medgivits, har Kungl. Maj:t i fråga om

fartyg, som inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk

hamn, plägat föreskriva, att godset skall upptagas å fartygets märkrulla

samt att beträffande godsets införsegling, utlämnande till fritt förfogande,

förtullning eller återutförsel skall gälla vad i dessa avseenden är föreskrivet

rörande skeppsförnödenheter och skeppsprovision, medförda från utrikes ort.

I fråga åter om fiskefartygen har Kungl. Maj:t föreskrivit bland annat,

att provianteringsfrilagersgods icke må inlastas i sådant fartyg till större

myckenhet, än som med avseende å fartygets storlek, besättningens antal

och den tillämnade resans längd kan anses motsvara skäligt behov, samt

att fartygets befälhavare skall, då provianteringen sker i vissa angivna

städer, vara skyldig bekosta fartygets bevakning därefter till öppen sjö,

därest tullkammaren finner bevakningen erforderlig.

För rätt att å provianteringsfrilager upplägga och därifrån till proviantering

och utrustning av fartyg utlämna varor erfordras enligt § 1 i kungörelsen

den 15 november 1912 (nr 299) med vissa föreskrifter angående

rättighet att hålla provianteringsfrilager, förutom att staden erhållit provianteringsfrilagersrätt,

att den som ämnar hålla sådant lager beviljats tillstånd

därtill av tullförvaltningen på platsen. Tillståndet må icke lämnas annan

än den, som styrker sig vara berättigad att här i riket idka handel.

Om ordningen för och kontrollen vid uttagning från provianteringsfrilager

av varor för proviantering eller utrustning av fartyg innehåller nyss

åberopade kungörelse, som i vissa delar ändrats genom kungörelser den 5

december 1914 (nr 409) och den 21 augusti 1919 (nr 551), väsentligen följande:

Då varuägare vill från provianteringsfrilager till fartyg för proviantering

eller utrustning utlämna varor, skall han därom hos tul)förvaltningen göra

anmälan och behörigen styrka, att fartyget befinnes statt på sådan resa och

är av sådan dräktighet, som i förevarande fall berättigar till varornas tullfria

utlämnande. I de fall, då utlämnandet avser fartyg, som befinner sig

på resa mellan utrikes orter, må, därest icke med vederbörliga skeppshand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159. 5

lingar styrkes, att ovannämnda förutsättningar för varornas tullfria utlämnande

äro för handen, såsom bevisning i dessa hänseenden godkännas

skriftlig, på tro och heder avgiven försäkran av fartygsbefälhavaren. Varuägaren

skall därjämte till tullförvaltningen avlämna på tryckta blanketter

enligt fastställt formulär upprättade exportsedlar över det gods, som skall utlämnas,

upptagande godsets beskaffenhet, mått, brutto- och nettovikt eller stycketal

och i fråga om varor, som förtullas efter värde, såväl värde som nettovikt.

Tullförvaltningen beordrar därefter erforderlig bevakning att infinna sig

vid provianteringsfrilagret för att tillse, att de varor, som utlämnas, till

beskaffenhet, stycketal, mått, vikt eller värde överensstämma med den upprättade

exportsedeln, samt för att åtfölja godset och övervaka dess inlastning

i fartyget. Tullbevakningen skall därefter å samtliga exemplaren av

exportsedeln meddela intyg om dess överensstämmelse med inlastningen och

överlämna ett exemplar till varuavsändaren och det eller de andra exemplaren

till tullförvaltningen.

Vad i tullstadgan föreskrives i avseende å kontrollen vid export av nederlags-

och transitgods samt vad i tulltaxeförordningen sägs rörande utlämnande

till fritt förfogande av skeppsproviant, medförd å fartyg, som kommer

från utrikes ort, skall i tillämpliga delar jämväl gälla vid utförsel av varor

från provianteringsfrilager.

I slutet av varje kalenderkvartal skall den, som på provianteringsfrilager

upplagt varor, till tullförvaltningen avlämna redovisning över provianteringsfrilagret

enligt fastställt formulär, åtföljd av sammandrag över samtliga

från provianteringsfrilagret under det löpande kvartalet utlämnade varor.

Vid detta sammandrag skola fogas de till provianteringsfrilagrets ägare

återställda exportsedlarna.

Redovisningen skall vara försedd med ägarens på tro och heder avgivna

skriftliga försäkran, att allt det gods, som upptagits i redovisningen, utgjorts

av från utrikes ort införda, på provianteringsfrilagret i stadgad ordning

upplagda varor, att godset är till beskaffenhet, stycketal, mått, vikt

och värde rätt uppfört samt att det icke efter uppläggningen å provianteringsfrilager

blivit underkastat något förädlingsarbete eller annan bearbetning.

Tu llförvaltning åligger att hålla vaksam uppsikt å att provianteringsfrilager

icke missbrukas. För sådant ändamål har tullförvaltningen att, sä

ofta anledning därtill förekommer och alltid vid varje kvartals slut, genom

inventering göra sig förvissad, att varubehållningen å provianteringsfrilagret

överensstämmer med en särskild för debet och kredit inrättad provianteringsfrilagersjournal,

vilken tullförvaltningen skall föra för redovisning

av det gods, som i staden upplagts å provianteringsfrilager. Allt erforderligt

arbetsbiträde vid dessa inventeringar skall bekostas av varuägaren.

I fråga om varor i allmänhet möter icke hinder för innehavare av provianteringsfrilager

att i vanlig ordning införtulla varan. Vad däremot beträffar

rusdrycker, som upplagts å provianteringsfrilager, gäller enligt 10 § 4 mom. f)

i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, att

varan icke må, utan tillstånd av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, disponeras

annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning. För

förfogande över varan i annan ordning stadgas i 83 § 4 mom. av samma

förordning böter från och med tio till och med ettusen kronor, varjämte

sådant förfogande i regel torde vara att anse såsom olovlig införsel av spritdrycker

eller vin (9 § i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Provianteringsfrilager

s

rörelsens

nuvarande

omfattning.

Provianteringsfrilagrens

utnyttjande

för

spritdrycker

och vin.

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, jämförd med 5 § i

lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel).

Enligt uppgifter från generaltullstyrelsens statistiska avdelning utgjorde

i oktober månad 1927 antalet firmor eller personer, som beviljats rätt att å

provianteringsfrilager upplägga och därifrån till proviantering och utrustning

av fartyg utlämna varor, sammanlagt 46, därav 1 i Luleå, 2 i Härnösand,

1 i Sundsvall, 2 i Norrköping, 8 i Malmö, 1 i Landskrona, 4 i Hälsingborg,

2 i Halmstad, 19 i Göteborg, 1 i Marstrand, 4 i Lysekil och 1 i

Strömstad. Av samtliga provianteringsfrilager voro alltså icke mindre än

58.7 procent belägna å västkusten samt 87 procent i Skåne och å västkusten

tillhopa. I Kalmar och Uddevalla, vilka städer som förut nämnts erhållit

provianteringsfrilagersrätt, fanns ej något provianteringsfrilager. Under tiden

januari—september 1927 begagnade endast 32 av de 46 provianteringsfrilagersinnehavarna

sig av rätten att upplägga gods å provianteringsfrilager.

Vad särskilt angår utnyttjandet av provianteringsfrilager för fartygs

proviantering med spritdrycker och vin utvisa av statistiska avdelningen

meddelade uppgifter följande.

Halva antalet innehavare av provianteringsfrilager, således 23, hade den

30 september 1927 behållning av spritdrycker och vin å provianteringsfrilagren.

I Göteborg utgjorde denna behållning 13,527.7 liter spritdrycker

och 21,872.9 liter vin, eller tillsammans 35,400.6 liter rusdrycker. Under

första halvåret 1927 uppgick utförseln av spritdrycker och vin från provianteringsfrilager

till respektive 20,443.1 liter spritdrycker och 7,842 liter vin.

Av kvantiteten spritdrycker utfördes från provianteringsfrilager i Härnösand

41.2 liter, i Malmö 636.4 liter, i Landskrona 137.6 liter, i Hälsingborg

464.1 liter, i Halmstad 423.4 liter, i Göteborg 18,174.6 liter och i Lysekil

565.8 liter. Nära 90 procent av de utförda spritdryckerna kommo således

från provianteringsfrilager i Göteborg. Därifrån härrörde också hela den

kvantitet vin, som utfördes från provianteringsfrilager.

De till fartyg utlämnade kvantiteterna spritdrycker fördelade sig på olika

slag av fartyg sålunda:

Från provianteringsfrilager i

Svenska

Utländska

fiskefartyg

| andra fartyg

fiskefartyg

andra fartyg

Härnösand.......................................

_

41.2

—

Malmö............................................

—

524.4

—

112.0

Landskrona ...................................

--

129.2

—

8.4

Hälsingborg ....................................

—

320.0

—

143.5

Halmstad .......................................

—

318,9

—

104.5

Göteborg..........................................

174.7

16,930.2

—

1,069.7

Lysekil ..........................................

147.0

416.0

—

2.8

Summa liter

321.7

18,680.5

1,440.9

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Av den utlämnade kvantiteten vin gingo 58. i liter till svenska fiskefartyg,

7,711.1 liter till andra svenska fartyg samt 72.8 liter till andra utländska

fartyg än fiskefartyg.

Summan av de från provianteringsfrilager utlämnade kvantiteterna spritdrycker,

20,443.1 liter, fördelade sig alltså på det sätt, att 1.5 procent belöpte

på svenska fiskefartyg, 91.4 procent på andra svenska fartyg än fiskefartyg

och 7 procent på andra utländska fartyg än fiskefartyg. De utlämnade

kvantiteterna vin, 7,842 liter, åter fördelade sig sålunda, att 0.7 procent

hänförde sig till svenska fiskefartyg, 98.3 procent till andra svenska fartyg

än fiskefartyg och 1 procent till andra utländska fartyg än fiskefartyg.

Av de från provianteringsfrilager utlämnade mängderna spritdrycker utgjordes

10,776.3 liter av visky, 5,019 liter av konjak, 3,858.i liter av punsch,

529.4 liter av likör, 153.7 liter av brännvin, 105 liter av rom och 1.6

liter av absint. De utlämnade myckenheterna vin bestodo av 2,757.2 liter

musserande och 5,084.8 liter icke musserande vin.

Den nuvarande anordningen med provianteringsfrilager har uppstått ur

den frilagersinstitution, som genom förordning den 18 september 1874 (nr 94)

inrättats för proviantering av fartyg i Öresund. Dessa frilager voro anordnade

i direkt anslutning till tullnederlagsinstitutet på det sättet, att gods,

som fanns på tullnederlag, fick i vissa städer vid Öresund på angivna villkor

uttagas och överflyttas till särskilt magasin nnder varuägarens egen

vård. Då brännvin och sprit av säd, potatis eller andra jordfrukter (efter

år 1910 dock ej visky) voro undantagna från tullnederlagsrätten, föjde därav,

att undantag för dessa varuslag kom att gälla även beträffande de ifrågavarande

frilagren.

Vid avfattningen av Kungl. Maj:ts proposition till 1912 års riksdag (nr

120) med förslag till förordning om provianteringsfrilager — vilken förordning

ansågs erforderlig för att i större utsträckning kunna åt svensk affärsverksamhet

bevara försäljningen av skeppsförnödenheter till fartyg i utrikes fart

— utgick man utan vidare från att, såsom dittills varit fallet, på provianteringsfrilager

icke skulle få uppläggas andra varor än sådana, som kunde

uppläggas å tullnederlag och som kunde användas till proviantering och

utrustning av fartyg. På så sätt undantogos nyssnämnda rusdrycker även

från den i förslaget avsedda provianteringsfrilagersrätten.

Under behandlingen i riksdagen av berörda proposition ägnades särskild

uppmärksamhet åt den ifrågavarande undantagsbestämmelsen. Sålunda

väcktes i anledning av propositionen motioner i såväl första kammaren (nr

102) som andra kammaren (nr 290), varvid yrkades sådan ändring av bestämmelsen

om rätten att å provianteringsfrilager upplägga rusdrycker, att

brännvin och sprit, alla slag, samt vin skulle undantagas från provianteringsfrilagersrätt.

Tidigare

handling av

frågan.

Proposition

1912 års rik

dag.

Motioner vi

1912 års rik

dag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottet.

Kamrarna.

Sammanjämk
ningslörslag
-

Riksdagens beslut.

Förslag av

19.6 års rus

ckslagstiftrtingsberedning.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Bevillningsutskottet anslöt sig (i betänkande nr 28) till motionärernas uppfattning

och föreslog en i enlighet därmed avfattad ändrad lydelse av förordningen.

Emellertid reserverade fem av utskottets ledamöter sig under

hemställan om bifall till Kungl. Ma,j:ts förslag i ämnet.

Angående frågans behandling i kamrarna må erinras om följande:

I första kammaren framhölls i debatten bland annat, att den av bevillningsutskottet

tillstyrkta ändringen skulle bliva till skada icke blott för de

bohuslänska fiskarena, i vilkas intresse förslaget till förordning i ämnet

egentligen tillkommit, utan även och i särskilt hög grad för den skeppsfurneringshandel

från provianteringsfrilager, som sedan länge idkats i Öresundsstäderna

med stöd av 1874 års förordning. Beträffande Öresundstrafiken

ansågs det kunna med fog befaras, att fartygsbefäihavarna skulle, därest

de icke kunde såsom dittills i de svenska Öresundshamnarna få inköpa spirituösa

samtidigt med övriga proviantartiklar, förlägga sina inköp även av

sistnämnda artiklar till de danska Öresundshamnarna. Dåvarande chefen

för finansdepartementet fann sig böra fästa kammarens uppmärksamhet på,

att den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet ifrågasatt, ovillkorligen

skulle medföra praktiska olägenheter för sjöfarten och handeln och att

dessa olägenheter skulle inträda utan att medföra någon märkbar fördel i

nykterhetshänseende.

Även i andra kammaren påvisades, att, därest rusdrycker skulle undantagas

från provianteringsfrilagersrätten, en avsevärd minskning säkerligen

komme att inträda jämväl i handeln med fartygsproviant i övrigt. Dessutom

framhöllos liksom i första kammaren de nackdelar, som skulle uppstå

av ett dylikt undantagande särskilt för köpmännen i de svenska öresundshamnarna.

Första kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, medan andra kammaren

biträdde utskottets hemställan.

I memorial (nr 40) med förslag till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga

beslut erinrade bevillningsutskottet, att riksdagens kamrar stannat i

olika beslut även beträffande motsvarande bestämmelse i det förslag till förordning

om frilager, som samtidigt underställts riksdagens prövning. Utskottets

sammanjämkningsförslag utmynnade emellertid i hemställan att,

i fråga om förordningen angående provianteringsfrilager, Kungl. Maj:ts av

första kammaren godkända förslag måtte bifallas men att, i fråga om förordningen

angående frilager, undantagsbestämmelsen måtte i enlighet med

det motionsvis framkomna yrkandet utsträckas till att avse brännvin och

sprit, alla slag, samt vin.

Riksdagen biföll sammanjämkningsförslagen (skrivelse nr 217), och de

båda författningar, som i anslutning därtill blevo utfärdade, nämligen nu

gällande förordningar den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och

den 20 december 1912 (nr 351) om frilager, äro därför i förevarande hänseende

av olika lydelse (§ 1 respektive § 17).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1927 har 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning

bragt frågan om rätt till uppläggning å provianterings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

9

frilager av spritdrycker och vin under förnyad omprövning samt framlagt

förslag i ämnet. Anledningen till att beredningen ägnat uppmärksamhet

åt frågan har uppgivits närmast vara den, att det kommit till beredningens

kännedom, att några angivna fall under senare åren inträffat, då å provianteringsfrilager

upplagda spritdrycker och vin olovligen disponerats inom

riket för annat ändamål än fartygsproviantering.

Beredningen har till en början påvisat de särskilda förmåner, som till

skillnad från tullnederlag och transitupplag äro förbundna med provianteringsfrilagren.

För sjöfarten på utlandet hade provianteringsfrilagren de

företräden framför tullagren, att å provianteringsfrilager upplagda varuförpackningar

finge, medan de vore förvarade å lagret, uppdelas efter lagerinnehavarens

önskan och att varor finge från provianteringsfrilager utlämnas

till förbrukning ombord å fartyg, även medan fartygen befunne sig i

svenskt farvatten. För lagerinnehavaren vore provianteringsfrilagren förmånligare

såtillvida, att det magasin, i vilket provianteringsfrilagret skulle

vara inrymt, stode under lagerinnehavarens egen vård; tullverkets uppsikt

inskränkte sig till kontroll vid varornas in- och utförsel samt kvartalsvis

förrättad inventering jämte bokföringskontroll.

Mot de sist anförda förhållandena har beredningen i fortsättningen uttalat

sig i vad avser spritdrycker och vin. Möjligheterna för provianteringsfrilagers

innehavare att äga obehindrat tillträde till lagret hade i fråga om

nämnda varuslag visat sig innebära alltför stora frestelser till missbruk,

och de nuvarande formerna för kontroll över spritförråden å provianteringsfrilager

kunde enligt beredningens mening ingalunda sägas lämna betryggande

säkerhet gentemot missbruk.

Även i ett annat avseende har beredningen funnit skäl till erinran mot

de härutinnan rådande förhållandena. Med utgångspunkt från att i Sverige

kontrollen över handeln med spritdrycker och vin vore synnerligen noggrann

och detaljerad samt att all importrätt och därmed förenad rätt till

uppläggning å tullnederlag samt all transitering av dylika drycker vore

förbehållen sådant partihandelsbolag, som enligt 12 § i rusdrycksförsäljningsförordningen

av Konungen för viss tid antagits, har beredningen nämligen

framhållit, att det syntes vara mindre följdriktigt, att bestämmelserna

för motsvarande handel från provianteringsfrilager så avsevärt avveke från

de principer, som eljest lagts till grund för handeln med spritdrycker

och vin.

Nämnda omständigheter hava gjort det angeläget för beredningen att

undersöka, vilka vägar lämpligen kunde beträdas för att berättigade intressen

i fråga om fartygs inköp av spritdrycker skulle kunna tillgodoses

under former, som erbjöde större garantier mot missbruk än de nuvarande

och bättre än dessa stode i överensstämmelse med gällande bestämmelser

för den allmänna handeln med rusdrycker. Härvid har beredningen också

haft att efterse, huruvida betydelsefulla intressen kunde bliva lidande, om

spritdrycker och vin helt undantoges från de varor, som finge uppläggas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

å provianteringsfrilager. I sistnämnda avseende har beredningen framhållit

följande:

»De fartyg, som gå i trafik på utlandet och proviantera i Sverige, kunna

givetvis behöva inköpa spritdrycker till helt olika mängder, om de äro

passagerarefartyg eller uteslutande lastförande fartyg. Behovet gör sig också

i olika grad gällande med hänsyn till fartygens storlek och resans längd.

En särskild grupp utgöra vidare de fiskefartyg, vilka medgivits rätt att inköpa

varor från provianteringsfrilager.

Gemensamt för alla slag av fartyg i utrikestrafik är, att rederiet eller

befälhavaren önskar att här liksom flerstädes i utlandet inköpa behovet av

spritdrycker och vin för fartyget till det lägre pris, som erhålles genom att

varken tullavgift eller särskilda skatter åvila varorna.

Frågan blir då, om ej förmåner, i stort sett likartade med dem, som inköp

från provianteringsfrilager innebära, skulle kunna på annat sätt beredas

sjöfarten på utlandet. I detta avseende har beredningen under hand

rådfört sig med verkställande direktören i aktiebolaget vin- & spritcentralen

och därvid inhämtat, dels att vissa stora rederier redan nu funnit

det förmånligt att inköpa sitt behov av spritdrycker och vin från spritcentralen,

ehuru rederierna själva innehade provianteringsfrilager, dels också

att från partihandelsbolagets sida hinder icke mötte att, om så visades vara

önskvärt, ombesörja den försäljning av spritdrycker och vin till fartygs

proviantering, som hittills skett från provianteringsfrilager, samt att bolaget

vid handhavande av denna rörelse jämväl vore villigt att — i den mån

utlämningen kunde äga rum från tullager — försälja ifrågavarande varor

till ungefär samma pris som vid inköp från provianteringsfrilager.

Under sådana förhållanden torde spritdrycker och vin utan nämnvärd

olägenhet kunna undantagas från de varuslag, som få finnas upplagda å

provianteringsfrilager, där risker för missbruk uppenbarligen förefinnas.

Den omständigheten, att Stockholm, som dock i stor utsträckning driver

sjöfart på utlandet, icke har provianteringsfrilagersrätt, talar ock för att

det väl låter sig göra att från uppläggning å dylika lager undantaga åtminstone

spritdrycker och vin.

En särställning intaga de fiskefartyg, om vilka det här är fråga. I den

mån fiskare anse sig behöva spritdrycker och vin vid sina fiskefärder, torde

de böra hänvisas till att i vanlig ordning inköpa dylika drycker hos detaljhandelsbolag.

Det synes beredningen, som om anledning skulle saknas att

medgiva personer, tillhörande denna befolkningsgrupp en sådan särställning,

att de skulle — förutom den vanliga inköpsrätten utminuteringsvis — äga

att inköpa spritdrycker och vin utan erläggande av den tullavgift och de

övriga skatter, som åvila sådana drycker. För dessa fartygs vidkommande

synas därför inga hinder möta för den ändring, beredningen föreslår.

Beträffande fartyg, som uppehålla trafik med utlandet, torde däremot åtskilligt

tala för ett bibehållande av rätten att i Sverige inköpa spritdrycker

och vin till ungefär världsmarknadspris. I annat fall kan det befaras, att

sådana fartyg föredraga att inköpa all sin proviant på den plats i utlandet,

där de kunde erhålla spritdrycker och vin billigast.

Såsom ovan nämnts, kan emellertid ifrågavarande fartygs proviantering

med spritdrycker och vin lämpligen ombesörjas genom spritcentralen, som

utom huvudkontoret i Stockholm har filialer i Göteborg, Malmö, Sundsvall

och Karlshamn. Även å de hamnplatser i övrigt, där försäljning från

provianteringsfrilager av spritdrycker och vin hittills ägt rum, torde bolaget

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159. 11

utan större svårigheter kunna tillgodose det behov av dylika varor, varom

nu är fråga.

Från de större rederiernas sida torde — enligt vad beredningen tror sig

veta — något motstånd icke vara att vänta gentemot ett förslag om att

spritdrycker och vin icke längre skola få uppläggas å provianteringsfrilager,

under förutsättning att de erhålla möjlighet att på annat sätt inköpa sitt

behov av sådana varor.

En annan ställning till ett förslag i denna riktning intaga av naturliga

skäl de fåtaliga skeppsfurneringsfirmor, som från provianteringsfrilager försälja

spritdrycker och vin. För dem skulle givetvis eu minskning i handelsomsättningen

bliva följden av att de icke längre skulle få sälja sådana

varor. I förhållande till ifrågavarande firmors hela affärsrörelse torde dock

denna handel vara relativt obetydlig, säkerligen mycket mindre än den av

ett stort antal specerihandlande bedrivna vinhandelsrörelse, vilken vid den

nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträdande blev förbjuden.

Att därför enbart av hänsyn till skeppsfurneringsflrmornas intressen bibehålla

en anordning, som visat sig mindre tillfredsställande, lärer ej kunna

ifrågasättas. Detta bör så mycket mindre ske, som på flertalet övriga områden

av rusdrycksförsäljning under den senare tiden verkställts en avkoppling

av enskilda affärsintressen. Ett förfarande i enlighet med beredningens

— — — förslag är därför allenast ett konsekvent fullföljande av de riktlinjer,

som eljest ansetts böra tillämpas på detta område. Mot ett sådant

steg synas, som ovan antytts, icke heller några berättigade invändningar

vara att göra ur sjöfartens synpunkt, och att åtgärden med hänsyn till

kontrollens effektivitet är erforderlig, torde tillräckligt tydligt framgå av

redogörelsen här ovan för de missbruk, som konstaterats.

På de skäl, som sålunda angivits, har beredningen hemställt, att i gällande

författningar måtte införas bestämmelse av innebörd, att provianteringsfrilagersrätt

icke skulle få åtnjutas för spritdrycker och vin. En sådan bestämmelse

borde, enligt beredningens förslag, träda i kraft den 1 januari 1929.

I samband härmed har beredningen ifrågasatt utfärdande av förbud för

innehavare av provianteringsfrilager att efter den 30 juni 1928 till lagret

införa spritdrycker och vin. För detta förslag om viss övergångstid har

beredningen framlagt följande motivering:

»Med denna övergångstid skulle innehavarna av provianteringsfrilager

äga möjlighet att avyttra sina lager av spritdrycker och vin, innan bestämmelsen

om att för sådana varor icke skulle få åtnjutas provianteringsfrilagersrätt

trädde i kraft. Då det emellertid kan inträffa, att hela lagret av

spritdrycker och vin å provianteringsfrilager icke kunnat utföras före den

1 januari 1929, bör vad som vid slutet av år 1928 återstår därav försäljas

till aktiebolaget vin- & spritcentralen, som under hand förklarat sig villigt

att mot gängse marknadspris i engroshandeln övertaga dylika lager. För

den händelse provianteringsfrilagers innehavare och spritcentralen icke skulle

kunna enas om inlösningspriset, torde tvisten lämpligen kunna lösas genom

anlitande av exempelvis av vederbörande orts handelskammare utsedd opartisk

skiljemän eller av skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887 om

skiljemän. Mot ett dylikt förfaringssätt torde från spritcentralens sida inga

invändningar vara att vänta. En förutsättning för att spritcentralen

skall vara villig att övertaga de lager av spritdrycker och vin, som vid

slutet av år 1928 finnas å provianteringsfrilager, är emellertid att lagren

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Yttranden.

6-eneraltull
styrelsen.

vid denna tidpunkt icke äro större än som med hänsyn till föregående års

omsättning å vederbörande provianteringsfrilager kan anses skäligt.»

Beredningen har vidare föreslagit ett övergångsstadgande av innehåll, att

med de lager av spritdrycker och vin, som den 1 januari 1929 funnes kvar

å provianteringsfrilager, skulle förfaras på sätt i 83 § 1 mom. i rusdrycksförsäljningsförordningen

stadgades, och att lagren således skulle utan ersättning

vara hemfallna till kronan. Med den avvecklingstid, som av beredningen

förordats, har beredningen ansett bärande invändningar icke kunna

göras mot en dylik bestämmelse.

Slutligen har beredningen förklarat sig förutsätta, att, innan författningar

i ämnet utfärdades, aktiebolaget vin- och spritcentralen linge tillfälle att

närmare utforma de regler, enligt vilka utlämning av spritdrycker och vin

därefter skulle äga rum till fartyg i utländsk trafik, samt att Kungl. Maj:t

komme enligt bestämmelserna i 10 § 4 mom. f) i rusdrycksförsäljningsförordningen

att meddela provianteringsfrilagrens innehavare tillstånd att till

spritcentralen försälja de partier spritdrycker och vin, som vid slutet av år

1928 funnes kvar å lagren.

Förslag till de författningsändringar, som skulle erfordras för genomförandet

av de åtgärder, beredningen förordat, nämligen ändringar i 10 och

83 §§, i rusdrycksförsäljningsförordningen, § 1 mom. 2 i förordningen om

provianteringsfrilager samt §§ 8 och 14 i kungörelsen med vissa föreskrifter

angående rättighet att hålla provianteringsfrilager, hava av beredningen

framlagts.

Över rusdryckslagstiftningsberedningens förslag har, efter remiss, generaltullstyrelsen

den 19 januari 1928 avgivit utlåtande.

Vid utlåtandet hava närlagts från tulldirektören och tullkameralkontoret i

Göteborg inkomna yttranden av i huvudsak följande innehåll:

Tulldirektören hade hittills, då ansökningar förelåge om utvidgning i rätten

att från provianteringsfrilager uttaga fartygsprovision, konsekvent hemställt,

att rusdrycker måtte undantagas från sådan utvidgad provianteringsrätt. Anledningen

därtill hade varit, att enligt vad erfarenheten givit vid handen

innehavet av oförtullade sådana varor innebure ständig lockelse till brott

mot tullförfattningarna och att på grund därav särskilda åtgärder erfordrades

för utövande av vederbörlig tullkontroll över såväl utlämningen från frilagren

som de fartyg, vilka därifrån inlastat spritdrycker och vin. Detta

sistnämnda gällde icke minst för de talrika ångtrålarna och motorfiskefartygen,

vilkas färder genom skärgården knappast kunde av kustbevakningen

med tillräcklig effektivitet övervakas. Tullmyndigheterna i Göteborg hade

också sett sig föranlåtna att i fråga om rusdrycker synnerligen rigoröst

tillämpa föreskrifterna därom, att provianteringsfrilagersgods icke finge

inlastas i fiskefartyg i större myckenhet än som med avseende å fartygets

storlek, besättningens antal och den tillämnade resans längd kunde anses

motsvara skäligt behov. Såvitt till tulldirektörens kännedom kommit, hade

detta icke haft till följd, att fiskarbefolkningen inköpt proviantförråd i danska

eller norska hamnar i sådan myckenhet, att det länt de svenska köpmännen

till förfång. — Förslaget, att provianteringsfrilagersrätten för vissa sprit
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 159.

13

drycker och vin skulle ersättas med den anordning, att varorna tillhandahölles

fartyg i utrikes fart av aktiebolaget vin- & spritcentralen från tulllager,

skulle, om det vunne godkännande, medföra vissa olägenheter för

sjöfarten. I motsats till vad förhållandet vore i fråga om provianteringsgods,

skulle nämligen dels icke mindre än helt kolli kunna få inköpas av

fartyget, dels ock varorna icke kunna få användas å fartyget, förrän detsamma

lämnat den sista svenska hamnen. Med anledning härav ifrågasatte

tullkameralkontoret, att nämnda bolag måtte tillerkännas rätt att

i städer med provianteringsfrilagersrätt å provianteringsfrilager upplägga

spritdrycker och vin och därifrån utlämna dessa varor för proviantering

av fartyg. I stad, där bolaget icke hade kontor, borde dylik rätt kunna tilldelas

vederbörande systembolag. För tulldirektören syntes emellertid nyssberörda

olägenheter i varje fall vara av mindre betydelse i förhållande till

de fördelar, som vunnes genom beredningens förslag.

För egen del har generaltullstyrelsen uttalat, att då genom upphävande

av provianteringsfrilagersrätten för spritdrycker och vin de möjligheter till

missbruk och underslev, som, enligt vad erfarenheten visat, föranleddes av

denna provianteringsfrilagersrätt, skulle helt upphöra, beredningens förslag

syntes ur synpunkten av de intressen, tullverket hade att övervaka, kunna

hälsas med tillfredsställelse. Styrelsen ville emellertid framhålla, att det i

den svenska provianteringsfrilagersrörelsens intresse syntes vara angeläget,

att i utrikes fart gående fartyg kunde från tullager förse sig med sitt behov

av spritdrycker och vin i alla de städer i Sverige, där provianteringsfrilager

funnes, och att fördenskull en bindande utfästelse härom från aktiebolaget

vin- & spritcentralens sida syntes önsklig. En anordning med provianteringsfrilagersrätt

för nämnda bolag beträffande spritdrycker och vin

skulle, enligt styrelsens förmodan, bolaget icke finna lämplig eller önskvärd.

De olägenheter, som skulle undanröjas genom en dylik anordning,

funne styrelsen icke böra tillmätas någon sådan betydelse, att desamma

skulle kunna anses utgöra hinder för genomförande av beredningens förslag.

Mot de av beredningen framlagda förslagen till författningsändringar har

styrelsen förklarat sig icke hava annat att erinra, än att det syntes styrelsen

kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen om omedelbart hemfallande

till kronan av spritdrycker och vin, som vid ingången av år 1929 fortfarande

funnes upplagda å provianteringsfrilager, borde i någon mån mildras,

förslagsvis genom en mot stadgandet i 83 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

svarande bestämmelse, att, därest varorna senast den 2 januari

1929 ställdes under tullverkets kontroll, desamma finge av vederbörande

frilagershavare återutföras före utgången av april månad 1929 och att hemfallande

till kronan skulle inträda allenast beträffande varor, som icke då

vore återutförda.

Rusdryckslagstiftningsberedningens förslag har jämväl remitterats till kontrollstyrelsen,

som i utlåtande den 24 januari 1928 tillstyrkt detsamma.

Därvid har kontrollstyrelsen erinrat, att på sin tid proviantering av fartyg med

spritdrycker och vin ägt rum även från vissa transitupplag, vilkas inne
-

Kontrollsty
relseu.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

havare av styrelsen meddelats tillstånd till partihandel med rusdrycker i

viss begränsad utsträckning, samt att, sedan dessa tillstånd upphört att

gälla med utgången av år 1925, Kungl. Maj:t icke bifallit gjorda ansökningar

om förnyat tillstånd. I en styrelsens reservation till ett den 30 december

1925 av kommerskollegium, general tull styrelsen och kontrollstyrelsen

gemensamt avgivet utlåtande över en av berörda ansökningar hade kontrollstyrelsen

gjort ett avstyrkande uttalande, till vilket styrelsen nu hänvisat

under framhållande, att detta i allt väsentligt ägde tillämplighet även å

provianteringsfrilager, för vilkas vidkommande kontrollföreskrifterna snarast

vore att anse såsom mindre betryggande än för transitupplagen. Styrelsen

har slutligen särskilt betonat, att vad beredningen anfört bestyrkte den av

styrelsen tidigare uttalade meningen, att provianteringen av fartyg med

spritdrycker och vin kunde ske genom aktiebolaget vin- & spritcentralen,

utan att några berättigade sjöfartsintressen träddes för nära.

Kommers
kollegium.

I utlåtande den 31 januari 1928 har vidare kommerskollegium, efter remiss,

yttrat sig över ifrågavarande förslag.

Till utlåtandet hava fogats uttalanden i ämnet från samtliga de handelskamrar,

inom vilkas distrikt provianteringsfrilager finnas inrättade, samt

från Sveriges redareförening. Dessa uttalanden ävensom vad aktiebolaget

Broströms linjeagentur den 20 januari 1928 anfört i en till statsrådet och

chefen för finansdepartementet ställd skrift, av vilken kommerskollegium

fått del, kunna sammanfattas sålunda:

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har meddelat, att

det icke yppat sig något behov av att för fartygs proviantering och utrustning

upplägga spritdrycker och vin å provianteringsfrilagret i Luleå,

vilket vore det enda inom handelskammarens område. Under sådana förhållanden

hade handelskammaren ej någon anledning till invändning mot

bifall till den av rusdryckslagstiftningsberedningen gjorda framställningen,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har förklarat sig

icke heller hava något att erinra mot förslaget, under förutsättning av att

bindande utfästelse erhölles från aktiebolaget vin- & spritcentralen angående

dels tillgodoseende av det lojala behovet av spritdrycker och vin för fartygsproviantering,

dels övertagande på föreslagna grunder av de å provianteringsfrilager

vid utgången av år 1928 kvarliggande lagren av spritdrycker

och vin.

De övriga näring sorganisationerna ävensom nämnda rederibolag hava

däremot ställt sig avvisande till rusdryckslagstiftningsberedningens ifrågavarande

förslag, under framhållande att därigenom skulle förorsakas såväl

betydande olägenhet för sjöfarten som avsevärd skada för den inhemska

skeppsfurneringshandeln.

Handelskammaren i Göteborg har särskilt betonat det för skeppsfurneringshandeln

karakteristiska, som låge däri, att köparen — i vanligaste fall

fartygs befälhavaren — kunde förse sig hos samma handlande med alla de

provianteringsartiklar, som behövdes för fartyget. Särskilt i fråga om utländska

fartyg ville handelskammaren framhålla, att, om befälhavarna skulle

icke blott vara nödsakade att inköpa erforderliga spritdrycker på annat ställe

än hos skeppsfurneraren, utan även vid detta inköp vara underkastade sär
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

15

skilda formaliteter, vilka för den utländske köparen skulle te sig meningslösa

och trakasserande, det kunde befaras, att de utländska fartyg, som vore

destinerade till Sverige, skulle helt proviantera utomlands i stället för i

Sverige och eventuellt förlägga sina inköp även av andra skeppsförnödenheter,

såsom kol och olja m. m., till utlandet. Det vore enligt handelskammarens

åsikt en missuppfattning hos rusdryckslagstiftningsberedningen, att

skeppsfurnerarfirmornas förlust skulle komma att inskränka sig till den uteblivna

handelsvinsten å spritdrycker. I själva verket skulle förlusten bliva

vida större och för landet mera betydelsefull. Med den starka konkurrens,

som funnes hamnarna emellan och som särskilt gjorde sig gällande i frihamnarna

med deras transittrafik, vore det av mycket stor betydelse, att

allt bleve gjort för att underlätta trafiken.

Skånes handelskammare har förklarat sig icke vara övertygad, att proviantering

genom aktiebolaget vin- & spritcentralen komme att ske på samma

smidiga och påpassliga sätt som genom skeppsfurnerarna. Särskilt inom

handelskammarens distrikt, varest konkurrensen med de danska skeppsfurnerarna

gjorde sig starkt gällande, måste de svenska skeppsfurnerarna

vara beredda att på alla sätt tillmötesgå kundernas önskemål. Proviantering

skedde snart sagt på vilken tid av dygnet som helst och, särskilt för Hälsingborgs

vidkommande, ofta ute på redden, dä fartygen passerade Öresund.

Den skada, som genom förslagets genomförande skulle tillfogas skeppsfurnerarna

här i landet, skulle bliva av betydligt större omfattning än beredningen

beräknat. Handelskammaren har erinrat, att provianteringsfrilagersrätt

för Malmö, Landskrona och Hälsingborg har bestått sedan år 1874, samt

betonat, att mycket starka skäl skulle krävas för ett ingrepp i den nuvarande

ordningen. De fall av missbruk, som beredningen anfört, vore icke

tillfyllest för att motivera ett uteslutande av spritdrycker och vin från

provianteringsfrilagersrätten.

I huvudsak motsvarande synpunkter hava anförts även av handelskammaren

i Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Sveriges redareförening bär likaledes framhållit, att förslagets genomförande

otvivelaktigt skulle medföra direkta olägenheter icke allenast för

sjöfarten utan även för andra grenar av landets näringsliv. Ett stort antal

rederier hade påpekat, att ett förbud mot innehav av spritdrycker och vin

å provianteringsfrilager med stor sannolikhet skulle leda till att svenska

fartyg i stor utsträckning komme att proviantera i utlandet. Särskilt skulle

detta göra sig gällande i fråga om fartyg, som provianterade i Öresundshamnarna.

Från föreningens södra krets, till vilken 55 rederier vore anslutna,

hade framhållits nödvändigheten av att sprit och vin därstädes funnes

tillgängliga ä frilager. Om så icke vore fallet, komme fartygen sannolikt att

helt proviantera i Danmark. Det sagda gällde i sä mycket högre grad om utländska

fartyg, vilka enligt rederiföreningens mening icke komme att underkasta

sig de formaliteter, som säkerligen icke kunde undvikas vid rekvisition

av dessa varor genom aktiebolaget vin- & spritcentralen. Från rederier, som

ägde utgående passagerarfartyg, hade framhållits, att dessa fartyg nödvändigtvis

måste förskaffa sig de sprit- och vinsorter, vilka passagerarna vore

vana att erhålla utrikes, för så vitt icke rederiet skulle komma att misskrediteras.

Särskilt gällde detta Svenska Amerika linjen, som på grund av

sin trafik mellan ett förbudsland och Sverige vore nödsakad att förse sina

fartyg med dessa varuslag under deras uppehåll i Göteborg. Frågan hade

en stor betydelse för passagerarnas trevnad och linjens konkurrensställning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Aktiebolaget

vin- & spritcentralen.

Aktiebolaget vin- & spritcentralen kunde enligt redareföreningens uppfattning

icke på ett fullt tillfredsställande sätt betjäna denna och andra sjöfartslinjer

i avsende å fartygens förseende med nu ifrågavarande varor.

De angivna synpunkterna hava också framförts av det förutnämnda

rederibolaget i dess eget yttrande i ämnet, vari bolaget särskilt vänt sig

mot beredningens uttalande, att något motstånd mot förslaget icke skulle

vara att vänta från de större rederiernas sida.

I de uttalanden, vilka utmynna i avstyrkande av det förevarande förslaget,

har i övrigt gjorts gällande, att korrektiv mot missbruk av rätten att upplägga

rusdrycker å provianteringsfrilager säkerligen kunde vinnas genom

skärpta kontrollföreskrifter. I sådant hänseende har påpekats, att lager av

rusdrycker lämpligen kunde sättas jämväl under tullverkets lås, varjämte

inventering av lagren borde anordnas på i kontrollsyfte mera betryggande

sätt.

Kommerskollegium har för egen del hänvisat till föreliggande frågas

behandling vid 1912 års riksdag, vid vilken behandling riksdagen, enligt

kollegii mening fäst avgörande betydelse vid det med frågan förbundna

näringsintresset. I anslutning därtill har kollegium gjort gällande, att ett

dylikt intresse alltjämt förefunnes. På grund av sjöfartens och särskilt den

svenska linjefartens kraftiga utveckling under den tid, som förflutit efter

tillkomsten av nu gällande förordning i ämnet, hade, såvitt kollegium

kunde finna, i själva verket de skäl, som talade mot ett fullständigt undantagande

från provianteringsfrilager srätten av spritdrycker och vin vunnit

avsevärt ökad styrka. En sådan begränsning av denna rätt, som av 1926

års rusdryckslagstiftningsberedning föreslagits, skulle enligt kollegii mening

otvivelaktigt bliva till väsentlig olägenhet och skada för den därav berörda

sjöfarten och handeln, varför kollegium för sin del icke kunde tillstyrka

förslaget. Det syntes kollegium också vara så mycket mindre anledning

därtill som det med förslaget avsedda syftet — förebyggandet av olovlig

införsel av rusdrycker — skulle kunna vinnas även genom sådana medel,

som icke vore till skada för näringslivet. Kollegium avsåge därvid den

även av näringsorganisationerna påpekade möjligheten att låta de å provianteringsfrilager

intagna lagren av rusdrycker förvaras jämväl under tullverkets

lås. Hinder syntes kollegium icke heller böra möta mot att genom

tätare och mera oregelbundet återkommande inventeringar anordna en mera

effektiv kontroll än som hittills förekommit.

På grund av vad sålunda anförts har kollegium hemställt, att frågan om

lämpliga åtgärder för åstadkommande av mera betryggande kontroll mot

missbruk av rätten att å provianteringsfrilager upplägga rusdrycker måtte

göras till föremål för förnyad utredning enligt de av kollegium angivna

riktlinjerna.

I förevarande fråga har även aktiebolaget vin- & spritcentralen beretts

tillfälle att avgiva yttrande. Sådant yttrande har avgivits den 28 januari

1928. Däri har bolaget bekräftat, att det vore berett att ombesörja den

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ta proposition Nr lött.

försäljning av spritdrycker ock vin för fartygs proviantering, som hittills

skett från pro vian teringsfrilager. I övrigt har bolaget anfört i huvudsak

följande:

En försäljningsverksamhet sådan som den ifrågasatta hade från bolagets

sida redan sedan åtskillig tid bedrivits i Stockholm, där något provianteringsfrilager

aldrig upprättats och där fartygen i utrikestrafik numera tillgodosåge

sitt behov av här ifrågakomna varor genom inköp från bolaget.

Därvid hade bolaget efter beställning från vederbörande rederi eller dess

ombud levererat de önskade varorna från sina tullager antingen mot allenast

ett mottagningsbevis eller ock mot i vanlig ordning utfärdat konossement.

Likviden hade i flertalet fall skett i förskott, och priset hade beräknats pa

sadant sätt, att detsamma motsvarat bolagets inköpspris med tillägg av

fraktkostnader samt endast omkring 5 procents handelsvinst. I de fall, där

leveransen ej kunnat ske från tullager, enär beställningen avsett antingen

originalvaror i mindre kvantitet än den förpackning, i vilken varan inkommit

till landet och inlagts på tullagret, eller ock någon härtappad vara,

hade priset fastställts i enlighet med bolagets notering vid försäljning till

systembolagen jämte tillägg av 10 respektive 5 öre för hel- respektive halvbutelj

i ersättning för fria lådor, körning etc.

Efter dessa grunder syntes försäljning jämväl från andra orter än Stockholm

kunna utan olägenhet ske. Av utredningen framginge, att den hamn

i riket, där den ojämförligt största försäljningen från provianteringsfrilager

ägt rum, vore Göteborg, och de i jämförelse därmed mycket obetydliga leveranserna

från dylika lager i ett antal andra orter tydde på att denna rörelse

näppeligen vore av mera avsevärd vikt för tillgodoseende av de intressen,

om vilka vore fråga. Da emellertid det önskemålet uttalats, att

bolaget skulle vara i tillfälle att leverera varor till fartyg i alla de hamnar,

där den berörda verksamheten från provianteringsfrilager hittills utövats,

men bolaget bland dessa orter ägde eller kunde inrätta tullager endast i

Göteborg och Malmö, förutsatte ett tillmötesgående av detta krav vissa

särskilda anordningar. Enklast syntes bolaget eu tillfredsställande lösning

kunna vinnas på sådant sätt, att bolaget vid sina försäljningar till fartygen

icke vore bundet av leveranser från tullager utan att dessa i regel kunde

ske från »frilager» (med vilken beteckning bolaget torde avse lager, som

icke stå under tullverkets uppsikt eller kontroll). Därigenom kunde icke

blott försäljningarna — genom förmedling av systembolag eller edsvuren

mäklare eller på annat sätt ske på alla de orter, där behov av leveranser

kunde föreligga, utan även rörelsefrihet vinnas i fråga om möjligheten att

sälja i mindre kvantiteter än de å tullnederlagen förekommande förpackningarna,

något som säkerligen ofta kunde vara av värde. Förutsättningen

för en dylik anordning vore emellertid att bolaget erhölle rätt till restitution

av den tull, som erlagts för de från »frilager» försålda varorna. Någon

praktisk svårighet för ordnandet därav kunde knappast föreligga och ej

heller någon olägenhet av annan natur. Däremot vunnes i prishänseende

ytterligare den fördelen, att alla varor kunde noteras på grundval av bolagets

inköpspris med tillägg allenast av fraktkostnader och omkring 5

handelsavans. Säkerligen bleve bolagets pris därigenom minst lika fördelaktiga

som de, vilka fartygen hittills kunnat tillgodonjuta genom leverans

från provianteringsfrilager.

Därest det ifrågasatta restitutionsförfarandet i angivna hänseende genomfördes,

syntes praktiska skäl tala för att — liksom redan vore fallet vid

bolagets export av brännvin och punsch — restitution kunde erhållas av

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 13b luifl. (.Yr lö9. c

s. 18 Kontrollera mot PDF

Vissa näringsidkare.

Departementschefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ifrågakoinmande tillverkningsavgift respektive tull och skatt vid leverans

av nämnda och eventuellt andra inom landet tillverkade och tappade spritdrycker

till fartygen.

Vad angår rusdryckslagstiftningsberedningens förslag om vissa anordningar

för övertagande från bolagets sida av de lager av spritdrycker och vin, som

vid slutet av år 1928, då provianteringsfrilagersrätten skulle upphöra, ännu

kvarlåge å provianteringsfrilager, har bolaget förklarat sig ej hava något

att erinra mot detta förslag. Bolaget har dock ifrågasatt, huruvida icke

för vinnande av ytterligare lättnader för de rederiföretag eller deras kommissionärer,

som nu hade provianteringsfrilager, denna fråga borde ordnas

så, att i fråga om de varupartier, rörande vilkas övertagande överenskommelse

icke kunnat träffas mellan parterna, bolaget övertoge den formella

äganderätten med skyldighet för säljaren att senast före utgången av år

1929 till det vid övertagandet debiterade priset återköpa varan. Enligt vad

bolaget framhållit bleve avvecklingstiden för dessa innehavare av provianteringsfrilager

därigenom praktiskt taget förlängd från ett halvt år till ett

och ett halvt år, eller till den tredubbla tiden.

Slutligen hava åtskilliga i saken intresserade näringsidkare, nämligen

rederiaktiebolaget Nordstjernan och ett flertal skeppshandlare, i till Kungl.

Maj:t eller chefen för finansdepartementet ställda skrifter på anförda skäl

uttalat sig mot ett genomförande av beredningens förslag. I flera fall hava

emellertid vederbörande förklarat sig ej hava något att erinra mot en skärpning

av kontrollen över provianteringsfrilagersrätten i syfte att förhindra

underslev med spritdrycker och vin. Från några håll har tillika förordats

den anordningen, att spritdrycker och vin skulle å provianteringsfrilager förvaras

under såväl tullverkets som provianteringsfrilagersinnehavarens lås.

De missbruk av rätten att å provianteringsfrilager upplägga spritdrycker

och vin, vilka givit 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning anledning

att upptaga frågan om avskaffande av denna rätt, hänföra sig till rörelsen

vid tre särskilda provianteringsfrilager, samtliga i Göteborg. I alla dessa

fall hade olovlig införsel till riket bevisligen förekommit, omfattande i det ena

fallet omkring 700 liter och i vartdera av de båda andra omkring 120 liter.

Den rättegång, som anhängiggjordes med anledning av upptäckten, att i

förstnämnda fall olovlig införsel förekommit, ledde till att två personer

för den olovliga införseln dömdes till frihetsstraff samt icke mindre än

tio andra personer för olovlig befattning med dryckerna fälldes till

böter. I det andra fallet hade vid upptäckten åtalspreskription inträtt

utom i avseende å olovlig införsel av eu mycket obetydlig kvantitet, för

vilken förbrytelse en person ådömdes bötesstraff. Det tredje fallet slutligen

hade upptäckts först under hösten 1927.

Såsom av utredningen framgått, har provianteringsfrilagersinnehavarens

fria tillgång till å lagret upplagda rusdrycker i icke oväsentlig omfatt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr löy.

19

ning lett till olovlig införsel av sådana drycker, och det synes förty

erforderligt att till undanröjande av detta missbruk vidtaga ändring i

hithörande bestämmelser. Vid en sådan ändring har man, enligt vad

utredningen givit vid handen, att välja på två utvägar, nämligen den av

beredningen förordade, att helt borttaga rätten att å provianteringsfrilager

upplägga rusdrycker, samt den av ett flertal näringsorganisationer föreslagna

och av kommerskollegium förordade, att låta de å sådant lager

upplagda rusdryckerna förvaras under jämväl tullverkets lås. Till förmån

för den förra utvägen talar, förutom att densamma medför fullständigt

undanröjande av anledningen till det påtalade missbruket, även den omständigheten,

att försäljningen av rusdrycker från dylikt frilager kan

anses stå i mindre god överensstämmelse med de hos oss numera i allmänhet

tillämpade principerna på rusdryckshandelns område. Emellertid

har mot denna utväg från de därav närmast berörda intressenterna, nämligen

rederierna och skeppsfurnerarna, med understöd av flertalet handelskamrar

ävensom av kommerskollegium, med styrka hävdats den uppfattningen,

att den sålunda ifrågasatta begränsningen i provianteringsfrilagersrätten

skulle bliva till väsentlig olägenhet och skada för sjöfarten

och handeln. Däremot har man på detta håll ansett sig böra framhålla, att

det med beredningens förslag avsedda syftet — förebyggande av olovlig

införsel av rusdrycker — skulle kunna utan förfång för näringslivet vinnas

genom den nyss omförmälda av kommerskollegium förordade utvägen.

Det skäl, som framför andra från näringarnas sida anförts till stöd för

den från detta håll förfäktade åsikten, är, att upphävande av provianteringsfrilagersrätten

beträffande rusdrycker skulle medföra att fartygsbefälhavare,

särskilt å utländska fartyg, skulle komma att helt proviantera

i utlandet, varest motsvarande inskränkningar ej vore gällande.

Huruvida de antydda farhågorna, att borttagande av provianteringsfrilagersrätten

beträffande rusdrycker skulle ogynnsamt inverka å skeppshandeln,

kunna anses grundade eller icke, undandrager sig ett säkert bedömande.

Kvar står emellertid, att borttagande av sagda rätt av de

därav berörda intressenterna kännes såsom ett av sakliga skäl icke påkallat

ingrepp i deras lovliga näring. Det må här anmärkas, att i våra

grannländer Danmark, Norge och Finland möjligheten att från provianteringsfrilager

erhålla rusdrycker för fartygs proviantering alltjämt står

öppen.

Anförda omständigheter hava föranlett övervägande, huruvida icke det

avsedda målet, nämligen förhindrande av olovlig införsel av rusdrycker,

skulle kunna nås med den av kommerskollegium förordade anordningen.

Denna förutsätter, att rusdrycker å provianteringsfrilager uppläggas i särskild

byggnad eller annat från lokalen i övrigt på betryggande sätt avskilt

utrymme och att sådant utrymme hålles stängt med dubbla lås, av vilka

tullverket har nyckeln till det ena och lagerinnehavaren nyckeln till det

andra. Utrymmet hör givetvis vara för ändamålet godkänt av tullmvn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

digheten. En dylik ordning, som väsentligen överensstämmer med den

sedan gammalt vid varors förvaring å tullnederlag tillämpade, skulle

innebära, att dryckerna, som till och från lagerlokalen böra forslas under

tullbevakning, jämväl under förvaringen därstädes komma att ligga under

tullverkets kontroll.

Då genomförande av en sålunda förändrad ordning beträffande förvaring

av rusdrycker å provianteringsfrilager skulle, såvitt jag kunnat

finna, effektivt förhindra olovlig införsel från sådant lager, har jag, med

hänsyn till de med provianteringsfrilagersrätten förbundna näringsintressena,

ansett mig böra stanna vid att förorda en dylik ordning.

Emellertid har jag i anledning av de svårigheter, vilka, enligt vad tulldirektören

i Göteborg framhållit, äro förenade med tullkontrollen över

smärre fartyg, som från provianteringsfrilager intagit rusdrycker, ansett

mig böra föreslå, att rusdrycker icke skola från provianteringsfrilager få

utlämnas för proviantering av fartyg, vars nettodräktighet understiger

100 ton. En dylik begränsning torde icke för skeppshandeln vara av

nämnvärd betydelse. Såsom tulldirektören jämväl framhållit, hava nämligen

tullmyndigheterna i Göteborg redan nu tillämpat starkt restriktiva

bestämmelser beträffande proviantering av fiskefartyg med rusdrycker,

utan att detta veterligen haft till följd, att fiskarbefolkningen inköpt

proviantförråd i danska eller norska hamnar i sådan omfattning, att det

länt de svenska köpmännen till förfång. Härtill kommer att, vad särskilt

svenska fiskare angår, anledning torde saknas att medgiva dem en

sådan särställning, att de, vilka äro likställda med andra svenska medborgare

i fråga om rätten att utminuteringsvis inköpa rusdrycker, dessutom

skulle äga att inköpa oförtullade sådana.

De av mig sålunda framställda förslagen påkalla ändring dels av §§ 1

och 4 i förordningen om provianteringsfrilager dels ock i förutnämnda

kungörelse den 15 november 1912 (nr 299). Därest förslagen, i vad de

avse förordningen, vinna riksdagens godkännande, torde ändringsförslag i

avseende å kungörelsen senare få anmälas för Kungl. Maj:t.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1928.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i

förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager samt

hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga

nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1928:41 Bevillningsutskottets memorial Nr 41 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1928:133 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november 191 a1 i texten