Sök i Ratio Lex

Angående ytterligare statsgaranti lör centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser

1928-03-09 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:168, Angående ytterligare statsgaranti lör centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition Nr 168.

1

Nr 16$.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare statsgaranti

lör centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser

given Stockholms slott den 9 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

%

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, liållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von

Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström.

Vid 1915 års riksdag beslöts vidtagande av åtgärder från det allmännas

sida för beredande av driftskredit åt jordbrukare. Denna kredit skulle

ordnas på kooperativ grund genom bildande av dels smärre lokalföreningar,

jordbrukskassor, och dels större föreningar, utgörande sammanslutningar

av jordbrukskassor, med benämning centralkassor för jordbrukskredit. Åtgärderna

inneburo i huvudsak följande. Statsverket lämnar visst förvaltningsbidrag

under de tio första verksamhetsåren till dylika kassor ävensom

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. H2 höft. (Nr 168.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

visst organisationsbidrag åt centralkassorna. För bidrags erhållande fordras,

att vederbörande kassa vunnit godkännande från det allmännas sida. För

att vinna dylikt godkännande, som lämnas av Kungl. Majds befallningshavande

i det län, där kassans styrelse har sitt säte, skall kassa vara organiserad

såsom ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet. Härjämte

skola kassans stadgar innehålla vissa bestämmelser, bland annat

angående medlemmarnas delaktighet, insatser, lånerätt och ansvarighet för

kassans förbindelser. Vidare skal) Kungl. Maj ds befallningshavande äga

utse ett ombud att å det allmännas vägnar utöva tillsyn över kassans verksamhet

genom att deltaga i revisionen m. m. För rörelsen erforderligt

kapital kan erhållas dels genom inlåning, vartill viss rätt är medgiven,

dels ock genom anlitande av kredit, därvid särskilt beretts möjlighet till

lån från postsparbanken, sparbanker, pensionsförsäkringsfonden samt den i

19 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförmälda

fond.

I avseende å inlåning gäller för jordbrukskassa, att den äger mottaga

insättningar å sparkasseräkning från egna medlemmar men icke driva annan

inlåningsrörelse, och för centralkassa, att den får av anslutna jordbrukskassor

mottaga medel å depositionsräkning, upp- och avskrivningsräkning

och löpande räkning samt av sistnämnda kassor och dess medlemmar mottaga

insättningar å sparkasseräkning. Dessutom äger Kungl. Maj:t giva

centralkassa tillstånd att från allmänheten mottaga insättningar å sparkasseräkning,

så ock, i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda,

å viss eller vissa andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet att icke

medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt belopp. Slutligen

säkerställer staten så till vida centralkassornas borgenärer, som för varje

centralkassa, som vunnit godkännande från det allmännas sida, från riksgäldskontoret

till Sveriges riksbank överlämnas svenska statens obligationer

till värde av 100,000 kronor att av riksbanken innehavas såsom gemensam

pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt för kassans fordringsägare

att använda panten till täckande av sina fordringar, i den mån kassans

egna tillgångar, de belopp inräknade, som på grund av medlemmarnas i

kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill

visa sig otillräckliga, och under villkor, att behovet av pantens tillgripande

styrkes genom intyg av det ombud, som förordnats för tillsyn av kassans

verksamhet, att medgivande till pantens användning lämnas av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i det län, där kassans styrelse har sitt säte, varjämte

tillika skola meddelas erforderliga föreskrifter angående sättet för

pantens tillgodogörande och för därigenom influtna medels fördelning mellan

fordringsägarna, att riksgäldskontoret ofördröjligen underrättas, då dylikt

medgivande lämnats, samt att obligationerna därvid tillika i första hand

hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.

I de 1915 för kassorna meddelade bestämmelserna hava vid olika tillfällen

— särskilt 1918 och 1925 — åtskilliga ändringar vidtagits, såsom att om
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 3

rådet för centralkassas verksamhet bestämts till högst sex län, mot från

början högst tre län, att sådan kassa medgivits rätt att till medlemmar

intaga jämväl vissa andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, samt

att reglerna för medlemmarnas delaktighet, lånerätt och ansvarighet underkastats

ändring. I sistnämnda hänseende hava jordbrukskassornas rätt till

kreditgivning åt medlemmarna upprepade gånger ökats, senast J 025, då ock

det belopp sänkts, till vilket medlems ansvar för jordbrukskassas förbindelser

lägst må sättas. I anledning av de 1925 beslutade ändringarna medgav

samma års riksdag, att från riksgäldskontoret finge till Sveriges riksbank

överlämnas svenska statens obligationer till ett belopp av 100,000 kronor

att, där jordbrukskassa eller centralkassa i avseende å medlemmarnas ansvar

för kassans förbindelser beslutat nedsättning, som möjliggjorts genom

ändringar, vilka vidtagits i gällande bestämmelser angående godkännande

av dylik kassa från det allmännas sida, av riksbanken under vissa villkor

användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen kunde hava

tillfogats någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos

kassan.

De huvudsakliga i ämnet nu gällande författningsbestämmelserna återfinnas

i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit, lagen den 18 juni 1915 (nr 232) angående

ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,

kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående understöd av statsmedel

åt föreningar för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk

med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 592) och den 30 april

1920 (nr 172) vidtagna ändringar, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 235)

angående överlämnande till Sveriges riksbank av svenska statens obligationer

såsom pant för centralkassas för jordbrukskredit förbindelser, kungörelsen

den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det allmännas

sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit med däri genom kungörelser

den 18 februari 1916 (nr 36), den 11 juli 1918 (nr 596), den 11 april 1924

(nr 73) och den 6 juni 1925 (nr 203) vidtagna ändringar, kungörelsen den

18 juni 1915 (nr 237) angående godkännande från det allmännas sida av

vissa jordbrukskassor med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 595),

den 30 april 1920 (nr 171), den 11 april 1924 (nr 74) och den 6 juni 1925

(nr 204) vidtagna ändringar samt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597)

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor med däri genom kungörelse

den 6 juni 1925 (nr 205) vidtagna ändringar.

Hittills hava fem centralkassor för jordbrukskredit bildats, nämligen

1) Mälarprovinsernas centralkassa, bildad 1916 och omfattande Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs län,

2) Södra Sveriges centralkassa, bildad 1916 och omfattande Kronobergs,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Hallands län,

3) Malmöhus läns centralkassa, bildad 1916 och omfattande Malmöhus län.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj ds proposition Nr 168.

4) Skaraborgs läns centralkassa, bildad 1918 och omfattande Skaraborgs

län, samt

5) Mellersta Norrlands centralkassa, bildad 1924 och omfattande Jämtlands

och Västernorrlands län.

Samtliga dessa kassor hava inom viss gräns meddelats tillstånd till inlåning

från allmänheten.

1937 ära riks- yjj 1927 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 67 och II: 103),

dag'' vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att en statsgaranti av högst

1,000,000 kronor ställdes för varje godkänd centralkassa för jordbrukskredit

med tillägg av 200,000 kronor för varje län utöver ett, varav centralkassans

verksamhetsområde bestode, genom att från riksgäldskontoret till riksbanken

överlämnades statsobligationer till härför erforderligt belopp under samma

villkor, som gällde för de obligationer, vilka förut för samma ändamal över
-

lämnats.

Motionärerna framhöllo, hurusom sedan 1915, da lagstiftning infördes om

jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, centralkassornas rätt

till kreditgivning i väsentlig man ökats eller från 75 kronor per hektar

odlad jord till 40 procent av taxerat jordbruksvärde med möjlighet till

viss ytterligare kredit. Det kunde befaras, att dessa centralkassor, som

endast med betydande svårigheter hittills kunnat anskaffa erforderligt

kapital, under de närmaste åren bleve urståndsatta att fylla jordbrukskassornas

anspråk på rörelsemedel. Dessa svårigheter stode enligt motionärernas

mening i samband med, att för en större inlåning från allmänheten

fordrades vissa reella i siffror uttryckta värden såsom säkerhet för de

förbindelser kassorna utåt iklädde sig. Med hänsyn till den omfattning,

ifrågavarande rörelse redan ägde, kunde den ovanberörda statsgarantien icke

längre anses motsvara behovet. Motionärerna ifrågasatte därför en ökning

av statens garantibelopp till 1,000,000 kronor åt en var centralkassa, vartill

borde för varje sådan kassa, vars verksamhet omfattade mer än ett lan,

komma ytterligare 200,000 kronor för varje överskjutande län. I samband

härmed erinrades i motionerna om den av staten på sin tid för Sveriges allmänna

hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa lämnade

säkerhet för dessa institutioners förbindelser å 30,000,000 kronor för vardera

institutionen, vilken säkerhet beträffande sistnämnda institution 1918 höjts

till 50,000,000 kronor och till 1927 års riksdag av Kungl. Maj:t föreslagits

höjd till 80,000,000 kronor.

I skrivelse den 15 mars 1927, nr 63, punkt 27, anhöll riksdagen, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande behovet av åtgärder- i

av nyssnämnda motioner avsett syfte samt, om utredningen skulle giva

därtill anledning, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

I motiveringen till denna hemställan anförde riksdagen följande.

»Då tillgodoseende på ett tillfredsställande sätt av behovet av erforderligt

rörelsekapital jämväl enligt riksdagens mening måste betraktas såsom en for

jordbruket mycket betydelsefull och viktig angelägenhet, finner riksdagen

motionernas syfte väl värt att beaktas. Givetvis kan riksdagen icke pa grundvalen

allenast av vad motionerna innehålla bilda sig ett bestämt omdome

om vilka åtgärder, som i händelse av förefintligt behov i forevarande av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 5

seende lämpligen böra vidtagas liksom ej heller i vilken utsträckning statens

medverkan härför eventuellt bör tagas i anspråk. På grund av förevarande

frågas vikt och betydelse anser emellertid riksdagen — utan att taga ställning

till motionärernas förslag — att spörsmålet bör göras till föremål

för närmare utredning. Därvid torde jämväl andra tänkbara möjligheter

till vinnande av det i motionerna avsedda syfte lämpligen kunna övervägas.»

Den 18 november 1927 anbefallde Kungl. Maj:t de jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 28 oktober 1927 av chefen för jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten

in. m. att verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen

samt att därmed jämte förslag i ämnet inkomma till Kungl.

Maj:t. Nu nämnda sakkunniga, benämnda 1927 års jordbruksfastighetsoch

skogskreditsakkunniga, äro riksgäldsfullmäktige H. S. Tamm (ordförande),

ledamoten av riksdagens första kammare K. J. A. Gustafsson i Stensholm

och godsägaren A. L. Sundberg samt beträffande viss fråga länsjägmästaren

E. K. G. Hedemann-Gade.

Med utlåtande den 14 januari 1928 hava de sakkunniga inkommit till

Kungl. Maj:t med utredning och förslag rörande den till dem sålunda

hänskjutna frågan om ytterligare understöd åt föreningar för jordbrukskredit.

I utlåtandet meddelas, att de sakkunniga berett centralkassorna tillfälle

att vid sammanträde med de sakkunniga genom representanter framlägga

sina synpunkter på frågan, därvid central kassornas representanter bland

annat hänfört sig till innehållet i ett av dem undertecknat skriftligt anförande,

vilket såsom bilaga fogats till de sakkunnigas utlåtande.

Om jordbrukskasserörelsens allmänna förutsättningar och hittillsvarande

utveckling hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Ändamålet med denna kreditrörelse vore att för jordbrukets behov av

rörelsekapital skapa en kreditform, som toge sikte på de för denna näringsgren

betecknande förhållanden, vilka kunde betinga avvikelser från allmänna

normer för kreditgivning. Vilken väg härför än valdes, måste det

kravet fasthållas, att sunda ekonomiska principer följdes. Givetvis kunde

det vara berättigat, att staten trädde emellan för att bereda en dylik kreditrörelse

form och stadga ävensom till att börja med lämnade ett handtag i

pekuniärt hänseende. Men man komme in på en oriktig väg, om rörelsen

så ordnades, att den för sitt bestånd och vidare utveckling krävde ett fortlöpande

understöd. Tyskland gåve exempel å jordbrukskasserörelsen, där

denna vore som bäst. Detta lands jordbrukskreditsystem, som organiskt

vuxit sakta upp steg för .steg från en ringa början till en vittfamnande rörelse,

hade självständigt arbetat sig fram och kunnat utan främmande understöd

bereda jordbrukarna oskattbara fördelar.

Jordbrukskasserörelsen i vårt land hade haft en motsatt utgångspunkt, i

det hela systemet med dess organisation i över- och underordnade enheter

på en gång byggts upp och rörelsen därefter manats fram inom den sålunda

från början givna ramen. Om rörelsen icke företett den snabba utveckling,

som i förstone möjligen förväntats, vore detta icke något som i och för sig

borde ge anledning till bekymmer. Man kunde icke rimligen begära, att

1927 år* jordbruksfastighets

och

skogskreditsak

kunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<> Kanyl. Maj ds proposition Nr 168.

rörelsen skulle på kort tid kunna, om man så finge säga, fylla ut de från

början rymligt tilltagna kläderna. Det gällde bär ett i vårt land alldeles

nytt och oprövat verksamhetsfält, och man hade att räkna med vår allmoges

för visso lovvärda försiktighet, när det gällde att ikläda sig ansvar för

andras förbindelser, helst da de, såsom här, vore till omfattning och risk

vanskliga att bedöma. En svårighet, då de gällt att placera in rörelsen i

vårt kreditsystem, hade bestått i det förhållandet, att vi ägde världens kanske

mest utvecklade sparbanksväsende. Eu annan svårighet vore, att man

icke i vårt land, där den ekonomiska föreningsrörelsen vid tiden för jordbrukskassesystemets

införande nått en avsevärd utsträckning, haft förmånen

att, såsom i Finland, i ett sammanhang samarbeta kooperationens olika uppgifter

inom jordbruket. Härtill hade sällat sig det ogynnsamma inflytande,

som den snart efter rörelsens startande inträffade kristiden haft. Och helt

naturligt hade icke genast i allo väl avvägda bestämmelser kunnat utfinnas,

utan man hade måst söka sig fram och i mån av vunnen erfarenhet tid

efter annan vidtaga ändringar.

Det vore sålunda fullt förklarligt, att rörelsen endast sakta kunde vinna

insteg. Men den borde dock kunna, rätt ordnad och bedriven, skrida framåt.

Så hade ju visserligen ock hittills i viss mån skett. Likväl måste rörelsens

utveckling sägas hava visat tecken, som gåve anledning till eftertanke.

De sakkunniga hava härefter berört de svårigheter, varmed jordbrukskasserörelsen

för närvarande kämpade, samt därvid särskilt uppehållit sig

vid frågan om medelsanskaffningen.

Av representanterna för centralkassorna hade inför de sakkunniga framhållits,

hurusom nybildningen av jordbrukskassor hotade att alldeles avstanna.

Centralkassorna befunne sig visserligen ej i något nödläge. De

kunde nog reda sig och hålla rörelsen hjälpligt flytande. Men de vågade

ej arbeta fram nya jordbrukskassor och hade redan måst avböja från olika

orter gjorda framställningar om biträde för organiserandet av sådana. Och

detta gällde även den senast bildade centralkassan, vilkens verksamhet rimligen

icke kunnat ännu omspänna någon större del av dess område. Representanterna

uttryckte som sin åsikt, att särskilt efter 1925 års ändringar i

de för kassorna gällande bestämmelserna knappast något vore övrigt att

önska i organisationens detaljer. Anledningen till centralkassornas bekymmer

stode. att söka i svårigheten att anskaffa medel, och de vågade ej föra

rörelsen vidare utan att vara vissa om att kunna tillfredsställa därav föranledda

nya lånebehov.

Medelsanskaffningen utgjorde i själva verket det svåraste problemet vid

rörelsens tillskapande. Ursprungligen räknades med eu för ifrågavande

kredit särskilt upprättad statens lånefond. Ett senare förslag byggde väsentligen

å en på visst sätt ordnad samverkan med sparbankerna. Man stannade

emellertid vid att bereda centralkassorna en självständig och med vanliga

kreditinrättningar jämförlig ställning, grundad bland annat på bankmässig

inlåning. Statsmakterna förutsatte därvid, att all möjlig samverkan med

sparbankerna skulle eftersträvas. Av de upplysningar centralkassornas representanter

lämnat ville det emellertid synas, som om utveckligen gått i annan

riktning, i det kassorna och sparbankerna ofta kommit att till varandra intaga

konkurrentens ställning. Av representanterna framhölles särskilt vikten

av, att denna närmast för kassorna menliga situation »vändes till godo» —

därhän åtminstone att medel tillhandahölles centralkassorna av sparbankernas

i allmänhet relativt rikliga tillgång å obundet kapital.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 7

I anslutning härtill hava de sakkunniga anfört att, då det i själva grunden

hos rörelsen syntes kunna finnas något som borde omläggas, en allsidig

och förutsättningslös utredning av problemet borde företagas i syfte att

bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt

liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna.

Härom hava de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

De på senaste tid yppade symptomen å rörelsens avstannande vore ägnade

att väcka betänkligheter. Det vore icke för de sakkunniga obekant, att i

detta rörelsens brydsamma läge den tanken bragts å bane att söka få staten

att i vittutseende omfattning träda emellan med stadigvarande direkta bidrag.

Om sådana planer, vilka syftade till att föra rörelsen in på en väg rakt

motsatt den, som de sakkunniga ansett vara den enda riktiga och sunda,

hade de sakkunniga ej anledning närmare orda. Men redan det att förhållandena

gåve rum för dylika tendenser, syntes peka hän emot att det i

själva grunden hos rörelsen kunde finnas något, som borde rättas till. De

sakkunniga hade givetvis på den knappa tid, som stått dem till buds, icke

kunnat närmare tränga in i den mångfald av frågor, som härutinnan läte

sig uppställas. En undersökning i nu berörda hänseende hade emellertid

för de sakkunniga framstått såsom det i främsta rummet önskvärda, och de

ville för den skull förorda, att eu allsidig och förutsättningslös utredning

av problemet företoges. Att de sakkunniga icke önskade att därmed se

bragta i dagen förslag, som sökte botemedlet i statens direkta mellankomst,

torde utan vidare framgå av det förut anförda. Målet borde bliva att

bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt

liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna.

Bland annat syntes rörelsens förhållande till sparbankerna böra ånyo uppmärksammas

vid undersökningen, som härutinnan kunde ske under helt

andra förutsättningar än de alldeles speciella, vilka låge till grund för ett

tidigare förslag i ämnet.

Med hänsyn till jordbrukskasserörelsens nuvarande läge hava de sakkun*

niga dock övervägt, om icke redan nu något måste göras för att avhjälpa

de mest påträngande svårigheterna. Då de sakkunniga avgåve förslag till

åtgärder härutinnan, ville de emellertid först framhålla, att de betecknade

dylika åtgärder endast såsom ett provisorium i avvaktan på en utredning

av den art, de sakkunniga förordat, och att det därför gällde att gå fram

med en viss försiktighet. Rörande frågan om vidtagande av dylik provisorisk

åtgärd hava de sakkunniga gjort i huvudsak följande uttalande.

Otvivelaktigt vore, att den av motionärerna föreslagna vägen vore ägnad

att underlätta centralkassornas medelsanskaffning. Utom det att jordbrukskassemedlemmarnas

ansvar för långivarna i allmänhet icke torde framsta

såsom en fullt betryggande säkerhet, tillkomme den omständigheten, att

vidden av det personliga ansvar, varå hela systemet vilade, gjordes beroende

av ganska komplicerade och av varandra avhängiga regler om delaktighet,

insatser, lånemaxima m. m. och därför ställde sig svår att bedöma även

för en i kreditfrågor mera bevandrad långivare. En lämpligt avvägd statsgaranti

skulle sålunda helt visst, även bortsett från det faktiska säkerhetsmome.

nt en sådan innebure, kunna rent psykologiskt påverka upplåningen i

gynnsam riktning. Erfarenheten hade ock enligt utsago av centralkassornas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 168.

representanter bekräftat detta. Till och med små insättare liade understundom

sport om garantien och ifrågasatt, om densamma vore tillräcklig.

Vad sålunda anförts vore likväl icke utan vidare tillfyllest som skäl för

det allmänna att nu utsträcka sitt ansvar. Dess intresse kunde ock kräva

beaktande av andra synpunkter. I utlåtande den 4 februari 1915 rörande

den då ifrågasatta statsgarantien yttrade riksgäldsfullmäktige (prop. 119/1915

s- 45 och följande) — efter att hava erinrat om den säkerhet, som staten

ställt för Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa

— att, då nu vore fråga att vidtaga liknande åtgärd för att

bereda jordbrukskreditföreningarna och deras centralkassor ökad kredit vid

upplåning från allmänheten eller bankinrättningar, fullmäktige icke kunde

underlåta att giva uttryck åt sina betänkligheter i avseende å detta sätt att

understödja jordbrukskreditföreningar. Det vore nämligen att märka, att

ingen realsäkerhet låge bakom de lån, som av föreningarna skulle utlämnas,

under det att allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan i varje

fall måste anses. äga fullgod realsäkerhet för utlämnade lån. Genom att

överlämna obligationer till jordbrukskreditföreningarnas centralkassor iklädde

sig därför staten en helt annan risk än som skett genom överlämnandet av

obligationer till allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan, varmed

i främsta rummet avsetts att stärka dessa institutioners kredit i utlandet.

Vidare ansåge fullmäktige det vara att befara, att ett överlämnande av

statsobligationer till förmån för ifrågavarande centralkassor skulle föranleda

liknande anspråk för andra kreditkassor, som kunde komma att bildas för

att tillgodose andra behov av allmänt intresse. Sådana anspråk skulle endast

med svårighet kunna avvisas, om en dylik förmån lämnats åt nu ifrågavarande

lånekassor. Då emellertid behovet av sådana kassor syntes vara

stort, då riksdagen uttalat sig för, att sådana måtte komma till stånd, då

det icke torde finnas möjlighet att nå detta mål utan att staten skänkte sin

medverkan därtill samt då detta lämpligast syntes ske genom att, på sätt

ifrågasatts, överlämna statsobligationer till säkerhet för centralkassornas

förbindelser, så ville fullmäktige, oaktat de betänkligheter, som framhållits,

icke avstyrka den ifrågasatta åtgärden.

De sakkunniga ansåge de av riksgäldsfullmäktige anförda betänkligheterna

fortfarande äga i allt väsentligt berättigande. Den förut antydda tendensen

att mer och mer engagera staten i rörelsen manade ock till eftertanke, då det

nu ifrågasattes att — låt vara i en mera indirekt form — gripa in. Då

emellertid staten en gång beträtt denna väg, vore det ju i och för sig önskvärt,

att åtgärden fyllde sitt syfte. Och det kunde icke bestridas, att förhållanden

inträffat, som komrne den redan ställda garantien att framstå

såsom numera icke fullt väl avvägd. Därvid vore bland annat att beakta den

minskning, penningvärdet undergått sedan 1915. Man räknade ock vid den

tiden med 15 centralkassor om ett till tre län. Hittills hade allenast 5

kassor bildats, men av dem hade ett par, vardera omfattande 5 län, svällt

ut i en utsträckning, som möjligen icke vid rörelsens startande tänkts.

Om ock sålunda skäl förelåge, som berättigade till en ökning av statens

garanti, borde likväl än en gång betonas, att en sådan, vilken de sakkun
niga

på grund av vad förut anförts ville beteckna som en extraordinär åt
gärd,

skedde inom försiktigt dragna gränser. Det gällde här ett åtagande

på lång sikt, som icke sedermera kunde ryggas. Och den risk, staten kunde

löpa under tidernas lopp, finge icke underskattas. Visserligen plägade, enligt

vad centralkassornas representanter uppgivit, jordbrukskassorna numera regelrätt

— med frångående av rörelsens ursprungliga grundidé — fordra real
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. !)

säkerhet för utlämnade lån. Men de finge givetvis i allmänhet nöja sig

med mindre förstklassig sådan. Och det vore till sist icke blott efter lugna

normala skeden i vårt ekonomiska liv, som statens risk skulle mätas.

Sedan de sakkunniga sålunda, ehuru med tvekan, förordat ökning av

statens garanti åt centralkassorna, hava de anfört följande rörande frågan

om garantiens storlek.

Motionärerna hade beträffande frågan om garantiens storlek föreslagit,

att densamma skulle av Kungl. Maj:t prövas särskilt för varje centralkassa

inom ett maximum, som bestämts lika för alla med ett tillägg för varje

län utöver ett, varav centralkassas verksamhetsområde bestode. Centralkassornas

representanter hade, med instämmande i övrigt i motionärernas

förslag, ansett den diskretionära prövningen böra bortfalla. Denna senare

uppfattning kunde de sakkunniga icke dela. Det vore väl icke rimligt, att

till exempel för en relativt ny kassa med ett par tre hundratusen kronor i

omsättning ställa en garanti, överstigande kassans eget ansvar med hundratals

procent, och de sakkunniga kunde icke värja sig för tanken, att ett

slikt övermätt kunde vara ägnat att fresta till mindre välbetänkta medelsdispositioner.

Med en sådan fix bestämning skulle ej heller den minsta

hänsyn kunna tagas till centralkassas och densamma underlydande jordbrukskassors

skötsel och andra på statens risk inverkande omständigheter.

I likhet med motionärerna ansåge de sakkunniga därför, att garantibeloppet

borde inom viss gräns bestämmas i varje särskilt fall. Emellertid syntes

man böra redan i fastställandet av gränsen uppåt göra rättvisa åt centralkassornas

olika behov. Att härutinnan i enlighet med motionärerna låta

kassornas lokala utbredning verka avgörande ledde dock till ett godtyckligt

resultat. Fasthellre borde maximum ställas i relation till rörelsens omfattning.

Detta torde mest rationellt ske på det med reglerna för stadsliypotekskassan

i viss mån jämförliga sättet, att statens garanti för varje centralkassa

bestämdes till högst ett belopp, motsvarande viss procent av kassans

upplåning enligt senast upprättat bokslut, eventuellt avrundat uppåt till

jämt 100,000-tal kronor. Med upplåning avsåges här summan av kassans

främmande skulder. Allt efter som, sedan garantien blivit såmedelst bestämd,

kassans upplåning växte, skulle ock en ökning av garantien bliva

möjlig, varigenom denna komme att i viss mån få karaktären av en mot

omsättningen avvägd kassareserv. De sakkunniga hade icke ansett sig

böra tillstyrka, att garantien bestämdes till högre procent av upplåningen

än tjugu. Dessutom borde fastställas en yttersta gräns, utöver vilken garantien

under inga förhållanden finge bestämmas. De sakkunniga hade härutinnan

haft under övervägande ett belopp av 500,000 kronor. Då emellertid

de största kassorna, vilkas upplåning enligt senast tillgängliga bokslut

uppginge till 4 å 5 miljoner kronor, skulle med en sådan avgränsning bliva

i förhållande till de övriga försatta i en alltför ogynnsam ställning, hade

de sakkunniga, ehuru med tvekan, stannat vid att föreslå 1,000,000 kronor.

I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga förordat,

att för centralkassa för jordbrukskredit, som vunnit eller vinner godkännande

från det allmännas sida, svenska statens obligationer till det

belopp, som Kungl. Maj:t med iakttagande av nedan angivna grunder prövar

skäligt, må från riksgäldskontoret överlämnas till Sveriges riksbank att

jämte de obligationer, vilka jämlikt riksdagens medgivande i skrivelse den

19 maj 1915 nr 132 överlämnats till riksbanken, av denna innehavas såsom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 168.

en gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt för

kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina fordringar,

i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund

av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från

dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och under villkor i övrigt som

angivas i riksdagens nämnda skrivelse,

samt att vid ovannämnda prövning skall iakttagas, att sammanlagda

beloppet av den för central kassas förbindelser ställda pant må uppgå till

högst ett belopp, motsvarande 20 procent — med avrundning uppåt till

jämnt 100,000-tal kronor — av kassans upplåning enligt senast upprättat

bokslut, och att beloppet icke må i något fall överstiga 1,000,000 kronor.

De sakkunniga hava slutligen ifrågasatt, om icke vid en ökning av statens

ansvar för kassornas förbindelser det allmänna borde inom kassorna

företrädas på ett effektivare sätt än hittills och beredas direkt inflytande å

kassornas verksamhet, exempelvis genom en av riksgäldsfullmäktige utsedd

representant i deras styrelser i likhet med vad som gällde beträffande allmänna

hypoteksbanken och stadshypotekskassan. Ehuru de sakkunniga ej

funnit sig böra i sitt förslag inrycka bestämmelser i detta syfte, hade de

ansett sig icke kunna underlåta att rikta uppmärksamheten på ifrågavarande

spörsmål.

Det förenämnda, av centralkassornas representanter till de sakkunniga

överlämnade yttrandet är av i huvudsak följande lydelse.

Den statsgaranti, som fastställdes vid rörelsens start, 100,000 kronor för

varje centralkassa, kunde numera med hänsyn till ändrade stadgar och rörelsens

utveckling icke längre anses vara tillräcklig. Vid den utredning,

som föregick 1915 års riksdagsbeslut om inrättande av jordbrukskassor och

centralkassor för jordbrukskredit, hade av olika myndigheter och korporationer,

från vilka yttranden införskaffades, framhållits nödvändigheten av,

att staten skänkte den nya organisationen sitt stöd bl. a. genom att tillhandahålla

kassorna direkt förlagskapital. Det förutsattes dessutom, att

rörelsemedel skulle kunna erhållas genom lån i större utsträckning ur statens

fonder och genom samarbete med sparbanker och andra penninginrättningar.

Vid den slutliga utformningen av bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen

underströks emellertid, att en av de viktigaste vägarna för

medelsanskaffningen till jordbrukskassorna vore inlåning från medlemmar

och allmänheten. Samtidigt framhölls, att genom den organisationsform,

som givits kassorna, tvivel om dessas soliditet icke kunde ifrågakomma. Då

emellertid rörelsemedel hittills icke i tillräcklig utsträckning kunnat anskaffas

genom direkt inlåning å bankmässiga räkningar och då ur statens

fonder icke kunnat erhållas kapital i ens tillnärmelsevis den utsträckning,

som man vid rörelsens start förutsatte, hade kassorna icke kunnat anskaffa

det rörelsekapital, som erfordrats. Anledningen till, att kassorna icke kunnat

draga till sig nödigt kapital torde vara den, att förlagsgivare (insättare och

andra) hade svårt att bedöma värdet av den säkerhet, som kassorna genom

medlemmarnas ansvar erbjöde. Givetvis bidroge härtill även det förhållandet,

att jordbrukskasserörelsen i vårt land vore ny och oprövad och att

denna form för bankverksamhet ännu icke hunnit arbeta sig in i det all
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 1(18.

11

xnänna medvetandet. Trots den stora säkerhet, som innefattades i medlemmarnas

ansvarsförbindelser, krävde förlagsgivare (såväl insättare som

andra) att som säkerhet för deras medel knnde erbjudas även annan mera

påtaglig sådan. Då på grund av jordbrukskasserörelsens egen natur någon

nämnvärd fondbildning ej varit möjlig (marginalen mellan in- och utlåning

måste vara den lägsta möjliga), kunde därför icke på denna väg behövlig

säkerhet anskaffas. Emellertid hade staten såsom initiativtagare till jordbrukskasserörelsen

icke blott intresse av att denna verksamhet utvecklades

i sund riktning, vartill hörde att oberättigat misstroende mot densamma

undanröjdes, utan jämväl skyldighet att stödja densamma, enär den icke

tjänade självändamål utan sökte tillgodose ett viktigt samhällsintresse. Detta

stöd kunde utan risk för staten lämnas i den form förenämnda motioner

anvisade, dock ansåge kassornas representanter, att den begränsning, som

låge i ordet »högst» i motionens kläm, borde utgå och garantien tillsvidare

bestämmas till 1,000,000 kronor för varje godkänd centralkassa, vilkens

verksamhetsområde endast omfattade ett län, med tillägg av 200,000 kronor

för varje ytterligare län.

Genom en sådan statsgaranti, vilken i princip redan vore godkänd, torde

även varje centralkassa kunna inom sitt område etablera ett för jordbruket

fruktbärande samarbete med sparbanker och jämväl andra penninginrättningar,

och medel även härigenom anskaffas, så att icke strävsamt, duktigt

folk av brist på rörelsekapital skulle nödgas föra en hopplös kamp, när det

gällde att bevara och utveckla sitt jordbruk.

Det kunde möjligen invändas, dels att en dylik garanti kunde anses väl

hög för en nybildad kassa och dels att så stor garanti skulle innebära en

allt för stor risk för staten. Rörande förstnämnda förhållande ville representanterna

anföra, att det bleve betydligt lättare för nystartade kassor att

skaffa sig den nödiga krediten, därest långivare och insättare från början

funne säkerheterna fullt betryggande. Vad åter anginge risken, som den

ifrågasatta garantien skulle innebära för staten, reducerades riskmomentet

betydligt dels därigenom att nu gällande författning föreskreve, att statens

garanti icke finge tagas i anspråk till täckande av förlust, förr än hela den

av föreningsmedlemmarna ingångna ansvarigheten för detta ändamål blivit

utnyttjad, dels emedan staten genom allmänna ombudet hade möjlighet

kontrollera, att rörelsen bedreves i enlighet med gällande författningar och

på ett i övrigt betryggande sätt.

Över de sakkunnigas utlåtande jämte centralkasserepresentantemas förenämnda

framställning hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet och

länsstyrelserna i de län, där centralkassorna för jordbrukskredit hava säte,

ävensom samtliga centralkassor för jordbrukskredit. Därjämte hava fullmäktige

i riksbanken och i riksgäld skontoret beretts tillfälle avgiva yttranden.

Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att varje nu företagen utvidgning

av statens ansvarighet för centralkassornas förbindelser komme att i

större eller mindre grad föregripa den av de sakkunniga förordade större

utredningen. Om med ökning av statsgarantien anstode, tills utredningen

verkställts, torde icke annan olägenhet vara att befara, än att nybildningen

av jordbrukskassor tillsvidare avstannade. Utredningen torde utan svårighet

kunna verkställas så snart, att frågan kunde föreläggas 1929 års riks
-

\Ur*r*é6i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

dag. Under dessa förhållanden ansåge sig fullmäktige, med instämmande

i de sakkunnigas förord för en allsidig och förutsättningslös utredning, böra

uttala den mening, att med prövningen av frågan om ökning av statsgarantien

borde anstå, tills nyssnämnda utredning verkställts. — Till fullmäktiges

yttrande är fogat protokollsutdrag, utvisande att fullmäktiges ordförande

herr A. af Jochnick med instämmande av herr L. Widell anfört

avvikande mening och därvid yttrat i huvudsak följande. Huruvida den

föreslagna utredningen komme att medföra någon mera avsevärd omläggning

av jorbrukskreditkassornas verksamhet undandroge sig allt bedömande.

Sannolikheterna härför syntes dock ej vara alltför mycket att räkna med.

Under alla förhållanden torde den tid, inom vilken en sådan utredningkunde

komma att slutföras och beslut i frågan träffas av statsmakterna,

icke bliva så kort, och då det torde vara av betydelse, att kassornas utvecklingsmöjligheter

på sätt, som de själva funnit ändamålsenligt, under tiden

stöddes, förelåge ej tillräckliga skäl att ställa sig avvisande emot, att vissa

åtgärder i sådant avseende redan nu komme till stånd, och detta så mycket

mindre som den ökade ekonomiska risk, som staten genom ett dylikt förfarande

skulle komma att ikläda sig, sannolikt icke torde vara mera avsevärd.

Det syntes dock ej erforderligt och ej heller lämpligt att härvidlag

vare sig sträcka sig så långt eller över huvud gå fram efter de linjer,

som de sakkunniga föreslagit. De olika kassornas behov av ökad statsgaranti

berodde av ett så stort antal faktorer, att det torde vara omöjligt att kunna

härför uppställa några rationella, mera allmängiltiga regler. Denna fråga

torde behöva prövas för varje kassa och från fall till fall. Till Kungl.

Maj:ts förfogande borde därför ställas ett visst belopp statsobligationer, varefter

Kungl. Maj:t efter framställning från de olika kassorna och efter

yttrande från vederbörande myndigheter borde för varje kassa undan för

undan pröva, i vad mån en förhöjning av statsgarantien för densamma

kunde anses påkallad. Ett maximibelopp av två miljoner kronor torde

sannolikt tillsvidare tillgodose de erforderliga behoven. Skulle utredningen

draga längre ut på tiden, hade ju Kungl. Maj:t möjlighet att. om så erfordrades,

av riksdagen begära eu ytterligare ökning av garantibeloppet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett, att jordbrukskasserörelsen

hade en viktig uppgift att fylla för förbättrande av det mindre jordbrukets

kreditförhållanden. Rörelsens utveckling och stödjande vore därför ett allmänt

intresse, varav dock ej med nödvändighet behövde följa, att staten

påtoge sig ansvar för kassornas förbindelser. Detta hade nu emellertid en

gång skett i viss utsträckning, och det syntes under nuvarande förhållanden

uteslutet att kunna förvänta någon tillfredsställande utveckling av rörelsen,

utan att staten ytterligare trädde hjälpande emellan. En utsträckning av

.statens garanti kunde visserligen ej anses alldeles riskfri. Med hänsyn till

att jordbrukskasserörelsen i särskilt hög grad på ett allmännyttigt sätt måste

anses komplettera det övriga kreditsystemet, ansåge fullmäktige sig dock

kunna tillstyrka, att staten lämnade rörelsen ytterligare stöd genom utökande

av garantibeloppet. Beträffande garantibeloppets storlek anslöte fullmäktige

sig till de sakkunnigas förslag. Det syntes vara befogat och lämpligt att,

i händelse statens garanti för centralkassorna komme att i väsentlig grad

ökas, jämte den revisor, som vederbörande länsstyrelse hade att utse, jämväl

ett ombud för staten insattes i kassornas styrelser. Lämpligast vore, om

detta ombud utsåges av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande länsstyrelse.

Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida ej, om så bleve fallet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

jämväl statens ombud i kassornas revision lämpligen borde utses av Kungl.

Maj:t. — Till fullmäktiges utlåtande har fogats ett protokollsutdrag, innefattande

en av ordföranden herr K. Hildebrand samt herrar G. Kobb och A.

Anderson i Råstock uttalad skiljaktig mening av innebörd, att den yttersta

gränsen för garantibeloppet tills vidare borde fastställas till 500,000 kronor

för varje eentralkassa, varigenom de »mest påträngande svårigheterna» bleve

avhjälpta, samt att det syntes vara tid att, sedan den ifrågasatta utredningen

om rörelsens fortsatta verksamhet förelåge färdig, pröva om och i vad mån

garantibeloppet skäligen borde höjas.

Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas uttalanden och förslag.

Höjningen av maximibeloppet för statsgarantin till icke mindre än en

miljon kronor kunde visserligen väcka betänkligheter, men dessa minskades

i avsevärd mån genom att fixerandet av garantibeloppet i varje särskilt fall

skulle bero av Kungl. Maj:ts prövning. En ovillkorlig förutsättning för

höjningen borde vara, att staten bereddes en plats i central kassornas styrelser.

Lantbruksstyrelsen har vitsordat, att stagnation inträtt i jordbrukskasserörelsen,

beroende på bristande medelstillgång för tillgodoseende av lånebehovet.

Rörelsen avsåge att tillgodose strävsamma jordbrukares behov av

kredit för driften och för bekostande av smärre, lätt amortisabla grundförbättringar,

varigenom ökade jordvärden skapades likasom större möjligheter

för självförsörjning i fråga om livsmedel. Rörelsens ostörda utveckling vore

en fråga av nationalekonomisk betydelse. De sakkunnigas förslag medförde

icke ökade utgifter för jordbrukarna och ej heller, så vitt styrelsen kunde

bedöma, ökade risker för staten. Statsgarantien hade hittills icke anlitats.

Betydelsen av statsmakternas medverkan på sätt nu föreslagits vore väsentligen

av psykologisk art. Därigenom underlättades möjligheten att för insättare

i centralkassa klargöra, att i kassan deponerade medel förvaltades

under betryggande former. Vidtagande av åtgärder i enlighet med de sakkunnigas

förslag tillstyrktes.

Bank- och fondinspektionen har framhållit, att man inom inspektionen

tvivlat på, att jordbrukskasserörelsen, sådan den i vårt land ordnats, skulle

kunna vinna den framgång, som den med sitt behjärtansvärda ändamål

vore värd. Inspektionen hade redan tidigare uttalat, att man ej borde överskatta

den betydelse för rörelsen, som kassornas rätt till inlåning från allmänheten

kunde få. Konkurrensen om sparmedel med andra å äldre grund

uppbyggda penningirirättningar, vilkas anlitande ingått i det allmänna medvetandet,

hade liärutinnan varit alltför stark. Vad särskilt anginge sparbankerna,

arbetade dessa jämväl i fråga om kreditgivning i viss mån inom

samma område som jordbrukskasserörelsens organ. Redan häri låge en av anledningarna

till, att jordbrukskasserörelsen icke, såsom man hoppats, kunnat

få tillgång till sparbankernas överskottsmedel. Det låge för övrigt i sakens

natur, särskilt under de ränteförhållanden, som rått under de senare åren,

att sparbankerna oftast ej kunnat ställa billiga penningmedel till jordbrukskasserörelsens

förfogande utan att själva utsätta sig för driftsförlust. Liksom

de sakkunniga vore inspektionen av den uppfattningen, att en ingående

undersökning erfordrades för att få utrett, vad som borde och kunde göras

för att jordbrukskasserörelsen skulle kunna bestå med stöd av det förtroende,

som rörelsen själv kunde vinna hos allmänheten och utan att anlita

understöd utifrån. De sakkunniga hade nu föreslagit eu åtgärd av

provisorisk art för att förhindra, att rörelsen under utredningens gång

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

stagnerade. Ehuruväl inspektionen icke vore övertygad, att den föreslagna

åtgärden skulle vissa sig i någon avsevärd mån bidraga att stimulera inlåningen

från allmänheten, hade inspektionen dock icke ansett sig böra avstyrka,

att man gjorde ett försök på den föreslagna vägen. Möjligen skulle

man med hänsyn till åtgärdens provisoriska karaktär kunna ifrågasätta, att

statsgarantien begränsades med avseende på tiden. För förpliktelse, ingången

före giltighetstidens utgång, skulle dock i så fall garantien gälla,

så länge förpliktelsen bestode. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida icke

med hänsyn till de med den nya garantien avsedda särskilda ändamål

denna borde inskränkas att avse endast centralkassas inlåning från allmänheten

på bankmässig räkning. Inspektionen förutsatte nämligen, att upplåning

i övrigt borde kunna fortgå oberoende av en statens utvidgade

garanti.

Mälarprovinsernas centralkassa för jordbrukskredit förening in. b. p. a.

har, under instämmande av överståthållarämbetet, anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till det sedan 1915 försämrade penningvärdet samt den

nu vidgade utlåningsrätten för kassorna borde minimibeloppet av statens

garanti för nybildad kassa höjas från det år 1915 bestämda beloppet, 100,009

kronor, till åtminstone 200,000 kronor. Den av de sakkunniga valda måttstocken

för garantibeloppets bestämmande inom minimi- och maximigränserna,

d. v. s. storleken av centralkassas upplåning, vore ej den lämpligaste.

Upplåningen kunde på grund av tillfälliga orsaker inom kort tidrymd

variera betydligt. Såsom en god mätare på rörelsens omfattning men betydligt

mindre beroende av tillfälliga orsaker vore den i centralkassas balansräkning

upptagna »medlemmarnas garantifond», angivande det sammanlagda

belopp, varför de till kassan anslutna föreningarna iklätt sig ansvarighet

för kassans förbindelser. Statens garanti borde utgöra -/s av garantifonden

enligt senaste bokslutet med avrundning uppåt till jämt 100,000-tal kronor.

Storleken av statens garanti, grundad på boksluten den 31 december 1927,

bleve enligt detta och de sakkunnigas förslag följande.

Mälarprovinsernas C. K.

Södra Sveriges O. K. ......

Malmöhus läns C. K. ......

Skaraborgs läns C. K.

Mellersta Norrlands C. K.

De sakkunnigas

förslag

kr.''

1,000,000

900.000

300.000

200.000

200,000

Centralkassans

ändringsförslag

kr.

1,000,000

1,000,000

300,000

300,000

300,000.

Mot förslaget, att en representant för det allmänna insattes i centralkassas

styrelse, vore intet att erinra, utan borde detta bliva gynnsamt för rörelsens

utveckling, för så vitt till dylik styrelseledamot ej utsåges person, som

genom sin ställning eller ekonomiska verksamhet kunde anses ogynnsamt

stämd mot jordbrukskasserörelsen.

Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit förening m. b. p. a. har

framhållit, att jordbrukskasserörelsen under dess första tid utvecklades i

mindre omfattning än beräknats, beroende därpå att jordbrukarna då hade

relativt god penningtillgång, varför lånebehovet gjorde sig mindre gällande,

samt att de för rörelsen först uppdragna gränser vore synnerligen snäva.

Sedan ändringar genomförts 1918 och 1925 i syfte att möjliggöra för kassorna

att i större utsträckning tillgodose jordbrukarnas kreditbehov, och då

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majrts proposition Nr 168.

detta under senaste åren i hög grad ökats, hade även en hastigare utbredning

av jordbrukskasserörelsen konstaterats. I samband härmed hade svårigheter

uppstått för kassorna att anskaffa det för kreditgivningen nödiga

kapitalet. Om även kassornas soliditet i verkligheten torde vara höjd överallt

tvivel, tack vare medlemmarnas personliga ansvarighet, krävde dock

insättare och andra förlagsgivare en mera påtaglig säkerhet för sina placeringar.

En ökad statsgaranti vore av behovet påkallad och skulle kraftigt

bidraga till rörelsens utveckling. Under förutsättning, att garantin ej tillmättes

alltför knapp, skulle rörelsen tillföras åtminstone större delen av den

kapitalmängd, som erfordrades för tillgodoseende av jordbrukets behov av

driftkredit. Eu ökning av garantien enligt centralkassornas representanters

skriftliga yttrande till de sakkunniga hade varit gynnsammare än de sakkunnigas

förslag, men även det senare bleve av stort värde och skulle betydligt

underlätta strävandena att bispringa jordbrukarna med nödig kredit.

Dock borde, oberoende av det nya förslaget, den nu utgående garantien av

100 000 kronor till varje centralkassa fortfarande utgå, emedan i motsatt

fall en nybildad kassa icke erhölle någon statsgaranti under det första verksamhetsåret

utan först sedan bokslut upprättats. Vidare borde vid den nya

statsgarantiens tillmätande eu minimigräns av minst 100,000 kronor fixeras

att gälla från den dag, kassans verksamhet började. Härigenom erhölle en

ny kassa en statsgaranti av 200,000 kronor och därmed en värdefull hjälp

vid igångsättandet. Mot de sakkunnigas förslag, att centralkassas upplåning

skulle ligga till grund för bestämmandet av den nya statsgarantiens storlek,

vore intet annat att invända, än att garantien borde bestämmas till åtminstone

25 procent av upplåningen, samt att maximigränsen för de centralkassor,

vilkas verksamhetsområden omfattade mera än ett län, höjdes till

mer än eu miljon kronor med exempelvis 100,000 kronor för varje ytterligare

län.

(Inom jordbruksdepartementet har uträknats, att enligt detta ändringsförslag

skuile den sammanlagda garantiens storlek, räknad på uppgifter om

kassornas upplåning den 31 december 1927, bliva för

Mälarprovinsernas C. K. kronor 1,400,000

Södra Sveriges C. K............................................................... » 1,200,000

Malmöhus läns C. K................................................................ » 400,000

Skaraborgs läns C. K.............................................................. » 300,000

Mellersta Norrlands C. K....................................................... » 400,000.)

Länsstyrelsen i Kristianstads lön har utgått ifrån, att de sakkunniga

icke avsett att föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelse, att för

varje centralkassa, som vunne godkännande från det allmännas sida, svenska

statens obligationer till värde av 100,000 kronor överlämnades från riksgäldskontoret

till riksbanken att av denna innehavas såsom pant för kassans

förbindelser. Under denna förutsättning tillstyrktes de sakkunnigas förslag,

dock med den ändring, att panten bestämdes till 25 procent av kassans upplåning

enligt senaste bokslut. Därjämte tillstyrktes, att det allmänna bereddes

större inflytande på kassornas verksamhet genom någon representant

i kassornas styrelse.

Malmöhus läns centralkassa för jordbrukskredit förening m. b. p. a. har

framhållit, att jordbrukskasseverksamhetens utveckling i stort sett berodde

av den utsträckning, i vilken centralkassorna kunde tillhandahålla jordbrukskassorna

lånemedel. Den stora allmänheten hade svårt att bedöma de säker
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj ris proposition Nr 168.

heter, som läge i medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser. Den

statsgaranti, som centralkassorna nu åtnjöte, torde med hänsyn till penningvärdets

minskning förefalla mången otillräcklig. En ökad garanti skulle

utan tvivel i hög grad underlätta upplåningen. För att minska de svårigheter,

varemot en nystartad centralkassa hade att kämpa beträffande upplåning,

borde de sakkunnigas förslag ändras därhän, att sammanlagda beloppet

av den för en centralkassas förbindelser ställda pant måtte bestämmas

till lägst 200,000 kronor, samt att panten därutöver ökades till sitt belopp

med 20 procent — med avrundning uppåt till jämt 100,000-tal kronor —

av kassans upplåning enligt senast upprättade bokslut, intill ett belopp av

en miljon kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat sig till fullo inse, att särskilda

åtgärder erfordrades för att jordbrukskasserörelsens vidare utveckling

ej skulle avstanna på grund av bristande medelsanskaffning. En definitiv

utsträckning av statsgarantien borde dock ej ifrågakomma, förrän alla hithörande

förhållanden blivit grundligt undersökta. De sakkunnigas förslag

kunde länsstyrelsen biträda, dock med framhållande, att blivande bestämmelser

härutinnan uttryckligen borde angiva, att garantien endast vore av

tillfällig karaktär och icke avsåge de förbindelser, som uppkomme efter det

staten funne sig böra återtaga den lämnade garantien. I händelse staten

iklädde sig ökat ansvar för kassornas förbindelser, borde staten beredas direkt

inflytande på kassornas verksamhet genom utsedd representant i deras

styrelser. Därest staten bereddes dylikt inflytande i kassas styrelse, vore

intet att erinra mot det av Malmöhus läns centralkassa föreslagna minimet

av 200,000 kronors statsgaranti för varje kassa.

Skaraborgs läns centralkassa för jordbrukskredit förening m. b. p. a. har

framställt samma synpunkter och ändringsförslag som Mälarprovinsernas

centralkassa.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har, med fullt erkännande av den stora

betydelsen av jordbrukskasserörelsen, funnit de sakkunnigas betänkligheter

mot att mer och mer engagera staten i rörelsen berättigade. Då emellertid

starka skäl talade för vidtagande såsom en provisorisk åtgärd av ökning av

statens garanti i avvaktan på verkställandet av den utav de sakkunniga

påkallade utredningen i fråga om sådan omläggning av kassornas rörelse,

att den kunde bedrivas utan statens bistånd, ansåge länsstyrelsen sig icke

böra avstyrka en ökning av garantien inom den ram och på de villkor,

som av de sakkunniga föreslagits. Såsom ytterligare villkor borde dock

föreskrivas, att en av Kungl. Maj:t förordnad ledamot eller suppleant för

denne skulle äga säte och stämma i varje centralkassas styrelse.

Mellersta Norrlands centralkassa för jordbrukskredit förening m b. p. a.

har framställt samma synpunkter och ändringsförslag som Mälarprovinsernas

centralkassa.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit att, om bristen på samverkan

mellan centralkassorna och sparbankerna, såsom sannolikt vore, komme

att fortsätta samt om tillika kassorna tills vidare ansåges utgöra lämpliga

kreditanstalter för jordbruket, det vore nödvändigt vidtaga åtgärder för att

sörja för kassornas behov av tillgängligt utlåningskapital, åtminstone tills

tillräcklig erfarenhet vunnits, huruvida ifrågavarande kreditanstalter ägde

förutsättningar att förvärva sådant förtroende från allmänhetens sida, att

de själva kunde uppsamla tillräckligt kapital. Såsom de sakkunniga yttrat,

borde dock dessa åtgärder icke taga formen av ett fortlöpande understöd,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 168.

varigenom säkerligen en osund utveckling av kreditorganisationen skulle

inledas. För att den framtida utvecklingen skulle gå i rätt riktning, torde,

såsom de sakkunniga hade antytt, en mera fullständig utredning av problemet

angående lösningen av jordbrukets kreditfråga böra upptagas. Vad

härefter anginge de särskilda av de sakkunniga nu föreslagna åtgärderna

hade Mellersta Norrlands centralkassa ifrågasatt, att minimibeloppet av statens

garanti skulle höjas till 200,000 kronor. DeUa förslag kunde länsstyrelsen

ej tillstyrka. Så länge centralkassas rörelse icke nått den utveckling,

att upplåningen uppginge till 500,000 kronor syntes icke befogat, att nuvarande

statsgaranti höjdes. Den av de sakkunniga föreslagna maximigränsen

för garanti för varje kassa, 1,000,000 kronor, torde ej böra överskridas.

Beträffande åter den grund, efter vilken garatibeloppet inom den

givna ramen borde beräknas, syntes det vara mera lämpligt, att — såsom

nyssnämnda centralkassa ifrågasatt — garantibeloppet bestämdes till två

tredjedelar av medlemmarnas garantifond enligt senaste bokslut. Mot förslaget

att i centralkassas styrelse skulle insättas en av riksgäldskontoret utsedd

representant hade länsstyrelsen intet att erinra.

Följande uppgifter hava införskaffats angående de olika centralkassornas

upplåning och ansvarsförbindelser per den 31 december 1927.

Mälarpro-

Södra

Malmöhus

Skaraborgs

Mellersta

vinsernas

Sveriges

läns

läns

Norrlands

C. K.

C. K.

C. K.

C. K.

C. K.

Upplåning (i kronor).

Bankmässiga räkningar ...............

1,742,129

1,923,788

686,960

406,645

574,628

Rediskonterade växlar i riksbanken

662,703

148,164

96,720

100,000

84,565

Lån i pensionsstyrelsen...............

1,480,000

1,200,000

350,000

100,000

200,000

» i postsparbanken ......... .....

900,000

—

—

—

—

» i d:o genom Sveriges förenade

85,300

17,500

29,950

centralkassor..................

—

—

» i riksförsäkringsanstalten

200,000

—

—

—

—

» hos hushållningssällskap ....

—

710,000

—

—

—

» i sparbanker........................

—

102,000

31,567

—

Andra lån .............................

99,000

7,065

-

—

—

Utelöpande postremissväxlar.........

9,221

33,267

—

— ''

—

Summa

5,178,353

4,141,784

1,165,247

606,645

889,143

Ansvarsförbindelser (i kronor).

Sveriges förenade centralkassor ..

25,000

15,000

5,000

2,500

2,500

Norrköpingsortens slakteriförening

12,920

_

—

-

-

Summa

37,920

15,000

5,000

2,500

2,500

TJppgilt å

centralkassornas

upplåning

dtn 31 december

1927.

Härav framgår, att av samtliga centralkassors sammantagna upplåning

(11,981,171 kronor) den större delen eller 5,334,148 kronor erhållits genom

inlåning å bankmässiga räkningar. Ur pensionsförsäkringsfonden hava

3,330,000 kronor upplånats.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 142 häft. (Nr 168.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Departementschefen.

Jordbrukskasserörelsen avser att främja ett för jordbruket i vårt land

synnerligen viktigt syfte, nämligen att bereda jordbrukets idkare fördelaktig

driftskredit. Man har utgått ifrån, att jordbrukarna borde kunna genom

att sluta sig samman i föreningar och gemensamt ansvara för dessas förbindelser

erhålla driftskredit på gynnsammare villkor, än om den enskilde

jordbrukaren med anlitande endast av egna kreditmöjligheter sökte upptaga

lån hos förefintliga penninginrättningar. Även om rörelsens styrka alltså

måste ligga i ekonomiskt samgående, har det dock med hänsyn till jordbrukets

allmänna betydelse ansetts befogat, att staten lämnade sin medverkan

i syfte att främja organiserandet av denna kooperativa rörelse och anskaffningen

av erforderligt kapital. Sålunda har staten lämnat bidrag till centralkassornas

organisationskostnader samt till dessa kassors och jordbrukskassornas

förvaltningskostnader för de första tio åren, undanröjt förekommande hinder

för kapitalets ledande till kassorna genom att dessa fått rätt inlåna medel

från allmänheten och upptaga lån ur statliga fonder och ur sparbanker

samt ställt säkerhet för centralkassornas förbindelser i form av hos riksbanken

deponerade statsobligationer. För lämnandet av dessa m. fl. förmåner

har staten å andra sidan fordrat, att kassorna skola organiseras och driva

rörelsen enligt av staten i detalj angivna bestämmelser, vilka särskilt under

rörelsens första tid ansågos snäva och tunga.

Såsom framgår av det förut återgivna och jämväl i övrigt är känt, har

jordbrukskasserörelsen emellertid ännu icke lyckats bliva vad man därav

väntat. Svårigheter hava visat sig föreligga att erhålla tillräcklig anslutning

från de lånebehövande jordbrukarnas sida samt att uppsamla rörelsekapital.

I förra hänseendet hava inverkat jordbrukarnas obenägenhet att

ikläda sig vittgående ansvar för andras förbindelser, föreningstankens svårighet

att vinna insteg bland lantmännen, det i vårt land inarbetade och utgrenade

systemet av sparbanker och affärsbanker samt de vanskligheter,

med vilka en helt ny rörelse eljest har att kämpa. Svårigheten för kassorna

att anskaffa kapital har bland annat berott därpå, att de penningplacerande

tydligen icke tillmätt den gemensamhetsborgen, som ligger i kassamedlemmarnas

solidariska ansvarighet, så stort värde, som man kanske från början

beräknat. I all lånerörelse gäller emellertid, att lättheten att på penningmarknaden

erhålla kredit och villkoren härför bestämmas av den tilltro, som

de kapitalplacerande sätta till låntagarna och de av dem erbjudna säkerheter.

I detta hänseende torde man i korthet kunna karakterisera läget

beträffande central- och jordbrukskassorna sålunda, att de icke lyckats att

å penningmarknaden uppsamla erforderligt kapital mot erbjudande av det

kreditunderlag, som de faktiskt äga i form av låntagarnas skuldförbindelser

och av dem ställda säkerheter, medlemmarnas gemensamma ansvarighet,

kassornas fonder och inför allmänheten dokumenterade sätt att sköta rörelsen

samt slutligen den statliga garantien. Detta förhållande är givetvis, icke

minst ur den kooperativa idéens egen synpunkt, anmärkningsvärt.

Förslag har nu framställts, att staten skulle, för upphjälpande av central
-

/

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

19

kassornas kredit och för att därmed underlätta deras upplåning, ställa ytterligare

säkerhet för kassornas förbindelser. Från vissa håll, särskilt från

centralkassorna själva, har detta förslag ansetts innebära lösningen ur lägets

svårigheter. Från andra håll åter, såsom från 1927 års fastighets- och

skogskreditsakkunniga, bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken

samt vissa länsstyrelser, har uttalats, att orsakerna till kassornas stagnerade

upplåning låge djupare samt att det framför allt gällde att få noga utrett,

vad som borde och kunde göras för att rörelsen skulle kunna bestå

med stöd av det förtroende, som den själv kunde vinna hos allmänheten

utan att anlita understöd utifrån. För att få de mest påträngande svårigheterna

avhjälpta hava emellertid nämnda sakkunniga under instämmande

från flertalet håll föreslagit, att staten borde — i avbidan på dylik grundlig

undersökning — vidtaga en provisorisk åtgärd för kassornas understödjande

genom att inom viss gräns öka sin garanti för centralkassornas förbindelser.

Även om man icke bör överskatta betydelsen för kassorna av en dylik

åtgärd samt i den kooperativa sammanslutningens egen styrka måste se

rörelsens grundval, synes dock anledning föreligga för staten, som bär ansvaret

för den form den nu fått, att icke i den uppkomna situationen vägra

kassorna det ytterligare stöd, som de anse vara förutsättningen för rörelsens

fortsatta utveckling. Statens risk synes ock vara ringa i betraktande av, att

kassornas egna tillgångar, däri inbegripet medlemmarnas personliga ansvarsförbindelser,

vilka ej kunna utkrävas annat än vid förenings konkurs, måste

tillgripas innan den av staten ställda panten tages i anspråk. I avbidan på

ifrågasatt vidare utredning beträffande ordnandet av jordbrukets driftskredit,

torde ett försök böra göras i syfte att på nyss angivet sätt underlätta

hithörande kassors behjärtansvärda strävanden att ordna jordbrukets anskaffning

av rörelsemedel.

Yad beträffar storleken av statens ytterligare garantibelopp vill jag — under

erinran att den jämlikt riksdagens beslut 1925 för kassorna ställda säkerhet

avser ett speciellt ändamål och i detta sammanhang saknar betydelse — i anslutning

till de sakkunnigas förslag, dock med nedsättande på sätt från visst

håll ifrågasatts av maximibeloppet tillsvidare till 500,000 kronor, förorda följande.

Av riksdagen torde böra inhämtas medgivande, att för varje centralkassa

må från riksgäldskontoret till riksbanken överlämnas statsobligationer till

belopp, som av Kungl. Maj:t må bestämmas under iakttagande av, att beloppet

— däri inräknat beloppet av de obligationer, vilka överlämnats enligt riksdagens

beslut 1915 — må högst motsvara tjugu procent, med avrundning av

beloppet uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans upplåning

enligt senast upprättade bokslut, samt att beloppet icke må i något fall

överstiga 500,000 kronor eller understiga 100,000 kronor. Vidare torde

riksdagen böra besluta, att de sålunda till riksbanken överlämnade obligationerna

skola av denna innehavas såsom en för samtliga centralkassans förbindelser

avsedd gemensam pant för ett belopp motsvarande högst tjugu

procent av kassans upplåning enligt senast upprättade bokslut dock lägst

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

för 100,000 kronor. Till belysning av detta förslags innebörd må anföras

följande exempel. Om en centralkassas upplåning enligt bokslut den 31

december 1927 uppgår till 1,900,000 kronor, skulle Kungl. Maj:t — enär

tjugu procent av upplåningsbeloppet äro 380,000 kronor samt statsobligationer

till 100,000 kronors värde enligt 1915 års beslut redan överlämnats till

riksbanken — äga rätt att efter företagen prövning bestämma, att ytterligare

statsobligationer till belopp av 300,000 kronor skola överlämnas till

riksbanken. Därest kassans upplåning enligt bokslut den 31 december 1928

ökats till exempelvis 2,400,000 kronor, äger Kungl. Maj:t, enär tjugu procent

härav äro 480,000 kronor, bestämma, att ytterligare statsobligationer till

belopp av 100,000 kronor må överlämnas till riksbanken. Hade kassans

upplåning enligt bokslutet den 31 december 1928 däremot nedgått till

exempelvis 1,400,000 kronor, skulle av de tidigare överlämnade obligationerna

endast ett belopp av 280,000 kronor utgöra pant för kassans

förbindelser.

De närmare reglerna för användande av ifrågavarande obligationer torde

böra avfattas i överensstämmelse med de bestämmelser, som gälla beträffande

rätt att för borgenärers i centralkassa räkning använda de obligationer, som

för sådant ändamål innehavas av riksbanken jämlikt 1915 års beslut i ämnet.

Sedan riksdagen lämnat det nu ifrågasatta medgivandet —• vilket i och för

sig ej bör hava karaktär av utfästelse från statens sida gentemot borgenärerna

i kassorna utan blott vara ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att

inom den av riksdagen medgivna ramen förordna om pants ställande —

torde Kungl. Maj:t årligen böra, på grundval av inhämtade uppgifter om

varje centralkassas upplåning vid tillfället för senaste bokslut, bestämma

storleken av det belopp, vartill ytterligare statsobligationer skola överlämnas

från riksgäldskontoret till riksbanken att av denna innehavas såsom pant

för respektive kassas förbindelser.

De sakkunniga hava vidare under instämmande från flertalet håll

förordat, att staten bereddes ökat inflytande över centralkassornas förvaltning

genom tillsättande av en representant i varje sådan kassas styrelse.

I 20 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, vilken lag är

gällande jämväl för centralkassorna, föreskrives, att styrelseledamot skall

vara medlem i föreningen eller, där bolag eller annan samfällighet är

medlem i föreningen, ledamot av samfällighetens styrelse eller delägare i

samfälligheten. Det synes ej vara lämpligt eller ur kontrollsynpunkt tillfredsställande,

vare sig att staten, efter att till styrelseledamot hava utsett

en lämplig utomstående person, föreskreve att denne måste intagas såsom

medlem i föreningen och därvid iklädas personligt ansvar för dennas förbindelser

m. m. eller att staten till styrelseledamot å det allmännas vägnar

utsåge en av kassans egna intressenter. Med hänsyn härtill förordar jag,

att det ifrågasatta representantskapet för staten i centralkassas styrelse ordnas

på så sätt, att ytterligare kontrolluppgifter tilldelas det ombud, som enligt

nu gällande bestämmelser (mom. 3 av kungörelsen nr 234/1915) skall för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

ordnas att, så länge understöd av statsmedel till kassans förvaltningskostnader

utgår, å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassas verksamhet.

Ombudet bör sålunda hädanefter icke blott deltaga i den årliga revisionen

samt vara berättigad att även eljest, när ombudet så finner gott, taga kännedom

om centralkassans protokoll och bokföring samt värdehandlingar och kassabehållning,

utan jämväl äga närvara vid styrelsens sammanträden, till vilka

han i behörig tid skall kallas, med rätt att där yttra sig och få avvikande

mening antecknad till protokollet. Detta förslag påkallar ändring av § 22

i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236), och torde vid dylik ändring jämväl

böra stadgas, att här avsett ombud skall vara förordnat även sedan

understöd av statsmedel till kassans förvaltningskostnader upphört att utgå.

Nu avsedda författningsändringar torde vidtagas av Kungl. Maj:t, sedan

riksdagen beslutat i frågan om ställande av ytterligare säkerhet för centralkassornas

förbindelser.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit, som vunnit

eller vinner godkännande från det allmännas sida, må från riksgäldskontoret

till Sveriges riksbank överlämnas svenska statens obligationer till

belopp, som av Kungl. Maj:t må bestämmas under iakttagande av, att beloppet

däri inräknat beloppet av de obligationer, vilka enligt riksdagens

medgivande i skrivelse den 19 mars 1915, nr 132, överlämnats eller komma

att överlämnas till riksbanken — må högst motsvara tjugu procent, med avrundning

av beloppet uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans

upplåning enligt senast upprättade bokslut, samt att beloppet icke må i

något fall överstiga 500,000 kronor eller understiga 100,000 kronor;

dels besluta, att de sålunda till riksbanken överlämnade obligationerna skola

av denna innehavas såsom en för samtliga centralkassans förbindelser avsedd

gemensam pant för ett belopp motsvarande högst tjugu procent av kassans

upplåning enligt senast upprättade bokslut dock lägst för 100,000 kronor,

med rätt för kassans fordringsägare att, i enlighet med vad nyss angivits samt

under nedan angivna villkor, använda panten till täckande av sina fordringar,

i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på

grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna

från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga;

dels ock föreskriva såsom villkor för ifrågavarande pants användande, att

behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom intyg av det ombud,

som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet, att medgivandet till

pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans

styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga föreskrifter

angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom influtna medels

fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret ofördröjligen

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. U2 hiift. (Nr 168.) 3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna därvid

tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:314 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ytterligare statsgaranti för centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser. s. 8 i texten
  2. JoU 1928:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående ytterligare statsgaranti för centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser. a1 i texten