Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m

104 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 94 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:171, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

1

Nr 171.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om

utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m.; given Stockholms

slott den 16 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning

av förstnämnda lag; och

2:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 145 höft. (Nr 171.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt

tillämpning av förstnämnda lag.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom

lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av sagda lag, vilka

lagar, den förstnämnda med ändrad lydelse av 3 § 1 mom., enligt lagen

den 4 juni 1926 (nr 148) gälla till och med den 30 juni 1928, skola äga

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1933; dock att lagen den 20

juni 1924 skall från och med den 1 juli 1928 i nedan angivna delar hava

den ändrade lydelse, som av det följande framgår:

1 §•

1 mom. Var som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker

eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp

motsvarande lägst femton, högst tjugufem kronor för liter av de olovligen

införda dryckerna, dock minst femtio kronor, eller med fängelse i

högst ett år.

Ändå att--— nämnda belopp.

Sker den---år dömas.

å mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som

en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott eller för brott,

som i 5 § sägs, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år

dömas. Har införseln skett i allenast ringa omfattning och utan syfte

att försälja dryckerna, då må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande

och ej föreligger fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff

för olovlig varuinförsel, dömas till böter efter vad i 1 mom. här ovan

stadgas.

Förövas olovlig — — — böter dömas.

2 §.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

3

a) då dryckerna---riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att

dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

4 §.

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill

föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras

för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller

vin medföras å farkosten.

2 mom. Har å farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio

ton, vilken ankommer från eller avgår till utrikes ort, under resan eller vid

tidigare tillfälle, då farkosten befunnit sig å svenskt territorialvatten, med

stöd av denna lag verkställts beslag å spritdrycker eller vin, och förefinnes

skälig anledning antaga, att olovlig införsel av sådana drycker är tillämnad

från farkosten, må, därest chef för tull- eller kustbevakning finner särskild

tullbevakning böra anordnas å farkosten, bevakningschefen kunna förordna,

att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar

samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgad i fråga

om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

5

1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig

fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där

det är uppenbart, att dryckerna olovligen införts, straffas med böter till

belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter av de drycker,

med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst trettio och högst

femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i

visst fall av höternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Kan den — — — ansvar fri.

Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som förut fällts till straff

för enahanda brott eller för brott, som i 1 § sägs, straffes såsom i 1 § 4

mom. första stycket är för där avsett fall stadgat.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna

eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,

skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan

bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande

tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst trettio kronor. Till ansvar

— — — olovliga införande.

Föreligger skälig — — — av dryckerna.

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller

vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under

sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad

eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort

misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga

på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta

dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget straffas

med böter till belopp motsvarande högst åtta kronor för liter av dryckerna,

dock lägst trettio kronor.

Föreligger skälig---av dryckerna.

3 mom. Vad i---av befälsgrad.

8 §.

3 mom. Besväras farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas

skall vara förverkad, av inteckning, som sökts efter den 30 juni 1924,

och framgår ej av omständigheterna, att innehavaren av inteckningen

saknat kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid

olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt

uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall domstolen förklara,

att panträtten i farkosten skall upphöra, där ej sådant med hänsyn till

särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd---till inteckningsdomstolen.

10 §.

1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning

av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller

annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller

vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna olovligen tillverkats, straffas

med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter

av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst

trettio och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående

höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra

stycket stadgas.

Kan den---ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig befattning med spritdrycker, som i

detta mom. sägs, och har han förut fällts till straff för enahanda brott eller

för brott, som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen angående

tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1 mom. i förordningen

angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket i

förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom

i 30 § 1 mom. andra och tredje styckena i förordningen angående tillverkning

och beskattning av brännvin är för där avsett fall stadgat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 171.

n

17 $.

3 mom. Förordnande, som — ---vederbörande åklagare. Förordnande

skall meddelas skriftligen; och skall, där den beslagtagna egendomens värde

uppskattas till mindre än etthundra kronor, detta angivas i förordnandet.

18 §.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till etthundra kronor,

skall utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara

förverkad, därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar

efter det förordnandet meddelats.

22 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall

förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker

är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen

äro förverkade. Äro beslagtagna drycker underkastade snar förstörelse

eller annan nedgång i värde, må med dem på sätt nyss sagts förfaras

redan innan frågan om deras förverkande blivit avgjord; dock erfordras

härtill domstols tillstånd, om dryckernas värde uppgår till etthundra kronor

eller mera.

I fråga — — — till efterrättelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 8 juni 1923 om straff för

olovlig varuinförsel skall hava följande ändrade lydelse:

14 §.

1 mom. Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas

allenast då mot någon, som å fartyg eller eljest ankommer från utlandet

till ort, där tullförvaltning finnes, eller mot någon, som anträffas vid

gräns- eller kustort, föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att

han har på sig förstucket gods; dock må, där vederbörande chef för tull-,

kust- eller gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken

från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon

plats oundgängligen nödvändig, dylik undersökning efter bevakningschefens

bestämmande verkställas å envar med lägenheten eller under tidrymden

från utlandet till platsen ankommande person. Sådant förordnande

skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men

gånge likväl genast i verkställighet.

2 mom. Den i 1 mom. omförmälda undersökning skall, där den är av

mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus eller i lämpligt utrymme i

fartyg, samt, om undersökningsman eller den misstänkte det äskar och det

utan större omgång kan ske, i vittnens närvaro. Är den misstänkte kvinna,

skall undersökningen verkställas av kvinna samt i avskilt rum; och skall

vittne, som anlitas, vara kvinna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

7

TJtdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena och t. f. chefen för justitiedepartementet

fråga dels om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1924

(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin samt lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt

tillämpning av förstnämnda lag, dels ock om viss ändring i lagen den 8

juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden anför:

Genom statsmakternas beslut år 1923 tillkom ny lagstiftning om straff

för olovlig varuinförsel, vilken lagstiftning kom till uttryck i lagarna den

8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel — varuinförsellagen — och

om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten — territorialvattenslagen. Denna lagstiftning var väsentligen

föranledd av behovet av skärpta bestämmelser mot den tilltagande

smugglingen av rusdrycker. Emellertid avsågo stadgandena i allmänhet icke

endast smuggling av rusdrycker utan även annan olovlig införsel. Endast i

vissa avseenden, nämligen i fråga om straffsatser och förbud mot införsel

till svenskt territorialvatten, meddelades särbestämmelser rörande spritsmuggling.

Uti en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, föreslog Kungl.

Maj:t riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i varuinförsellagen; samt

3:o) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Dessa lagförslag voro framför allt föranledda av att den vid 1923 års riksdag

antagna lagstiftningen visat sig icke vara tillräckligt effektiv för motarbetande

av den olovliga införseln av rusdrycker. Då detta förhållande

ansågs innebära mycket allvarliga olägenheter, föreslogos i propositionen

Historik.

1923.

1924.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

bestämmelser, avsedda att bota de brister och fylla de luckor, som vid tilllämpning

av 1923 års lagstiftning visat sig förefinnas, då fråga varit om

bekämpande av spritsmuggling.

I samband med dylika ändringar i och tillägg till varuinförsellagens regler

förordades i propositionen påbyggnad i vissa hänseenden av gällande rusdrycksförfattningar

i ändamål att likartade bestämmelser skulle bliva gällande

beträffande ingripande mot olovlig befattning med smuggelsprit samt

i fråga om åtgärder mot olovlig befattning med olovligen tillverkad eller

olovligen renaturerad sprit. Dessutom innehöllo de för riksdagen framlagda

förslagen bestämmelser, avsedda att träda i stället för förordningen

den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall

m. m. — förverkandeförordningen — vilken enligt förordning den 9 juni

1922 (nr 251) skulle gälla till den 1 juli 1924.

I samtliga nu nämnda hänseenden föreslogos emellertid endast provisoriska

bestämmelser med giltighet till och med den 30 juni 1926.

Slutligen innehöll propositionen förslag om ytterligare ändringar i och

tillägg till varuinförsellagen utan samband med förslagen i övrigt.

De förordade stadgandena i berörda ämnen hade i propositionen i omförmälda

tre lagförslag sammanförts på följande sätt.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin innehöll stadganden rörande olovlig införsel

av spritdrycker och vin, därvid dock i vissa, huvudsakligen processuella

delar, hänvisades till varuinförsellagen. Förslaget ersatte alltså de

i varuinförsellagen förefintliga särbestämmelserna angående spritsmuggling

ävensom territorialvattenslagen, vilken lag eljest skulle hava gällt till utgången

av år 1925. Enligt särskild bestämmelse i förslaget sattes varuinförsellagen

i fråga om spritsmuggling ur kraft under den tid, den föreslagna

lagen skulle gälla, utom i den mån förslaget hänvisade till varuinförsellagen.

Vidare innehöll samma förslag bestämmelser till påbyggnad

av rusdrycksförfattningarna ävensom stadganden, som voro avsedda att ersätta

2 § och följande paragrafer i förverkandeförordningen.

De föreslagna ändringarna i varuinförsellagen voro — frånsett de nyss

berörda fristående jämkningarna i lagen — betingade av utsöndrandet av

särbestämmelserna angående spritsmuggling.

Förslaget till lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och

vin avsåg att ersätta bestämmelserna i förverkandeförordningens 1 § rörande

förverkande av rusdrycker, anträffade hos den, som fälldes till ansvar för

fylleri.

Nu omförmälda förslag blevo med vissa ändringar uti huvudförslaget bifallna

av riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924.

Genom lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin — spritinförsellagen — blev det

straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen i hög grad skärpt. Emeller
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 171.

tid framhölls vid lagens tillkomst, att full effektivitet i bekämpandet av den

olovliga spritinförseln knappast stode att vinna, med mindre överenskommelse

träffades staterna emellan att ömsesidigt stödja varandra i denna kamp.

Sådan överenskommelse ansågs närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte

att genom kontroll å utförseln av rusdrycker från ett land hindra tillförseln

därav till ett annat, dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl

utanför sin territorialvattensgräns undersöka och beslagtaga smugglarfartyg.

Ett steg i riktning mot internationellt samarbete på detta område utgjorde

den i Helsingfors under tiden den 24 november—den 4 december 1924 efter

inbjudan av Finlands regering hållna konferensen för överläggningar om

åtgärder mot spritsmuggling. I konferensen deltogo delegerade för samtliga

vid Östersjön belägna stater, nämligen Danmark, Estland, Finland, Lettland,

Lithauen, Polen, den fria staden Danzig, de Socialistiska Sovjetrepublikernas

Union, Sverige och Tyska riket, ävensom Norge. Vid konferensen enades de

delegerade om att hos sina regeringar anbefalla till antagande ett vid konferensen

utarbetat förslag till konvention i ämnet. Detta förslag avsåg åtgärder

mot smuggling av spritdrycker ävensom viner om mer än 18 volymprocent

alkohol, vilka drycker med ett gemensamt namn benämndes alkoholvaror.

De föreslagna åtgärderna togo sikte på utförselkontrollen och rätten

till ingripande mot fartyg utanför territorialvattensgränsen.

Uti en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 89, föreslog Kungl.

Maj:t riksdagen dels att godkänna berörda förslag till konvention angående

motarbetande av smuggling av alkoholvaror, dels ock att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen.

Propositionen bifölls av riksdagen.

Sedan förutnämnda stater den 19 augusti 1925 undertecknat konventionen

och denna ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt ratifikationsinstrumenten

deponerats i Helsingfors, utfärdade Kungl. Maj:t den 27 november

1925

l:o) lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924

(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin;

2:o) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdandet av förstnämnda lag; och

3:o) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket

av rusdrycker.

Omförmälda år 1925 antagna lag stadgar i huvudsak, att om spritdrycker

med fartyg av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton införts till

farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen och sträcker sig

intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna yttersta skär,

och det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att syftet med fartygets

uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja olovlig införsel av

1925.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

1926 — 1927.

Förslag om åtgärder

mot

spritsmuggling

från fartyg i

utrikestrafik

m. m.

dryckerna till riket, det skall anses såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

Vad i lagen är stadgat skall icke tillämpas med avseende å

fartyg av främmande nationalitet, med mindre Konungen därom förordnar.

Enligt den under 2:o) upptagna författningen trädde lagen i fråga i kraft

den 24 december 1925 och gällde till och med den 30 juni 1926 samt skulle,

såvitt anginge fartyg av främmande nationalitet, tills vidare äga tillämpning

allenast å fartyg av finsk och norsk nationalitet.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker

innefattar erforderliga stadganden beträffande de i konventionen

åtagna förpliktelserna i avseende å kontroll av sådan utförsel. Jämväl

denna författning trädde i kraft den 24 december 1925 och erhöll, såvitt angår

fartyg av främmande nationalitet av nettodräktighet från och med 100

till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å fartyg av finsk och

norsk nationalitet.

Sedan på anmodan av chefen för finansdepartementet generaltullstyrelsen

och kontrollstyrelsen låtit under år 1925 verkställa utredning angående

verkningarna av 1924 års lagstiftning i förevarande ämne, föreslog Kungl.

Maj:t, i överensstämmelse med vad ämbetsverken härutinnan hemställt,

genom proposition till 1926 års riksdag, nr 211, att såväl spritinförsellagen

och lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av

denna lag som lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och

vin — förverkandelagen — skulle, förstnämnda lag med vissa mindre jämkningar

i 3 §, förlänas fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1928.

Riksdagen biföll propositionen, varefter lagar i ämnet utfärdades den 4

juni 1926 (nr 148 och 149).

Under åren 1926 och 1927 hava jämväl övriga i Helsingforskonferensen

deltagande stater med undantag av Lithauen och de Socialistiska Sovjetrepublikernas

Union ratificerat konventionen, nämligen, i tidsföljd efter

ratifikationsinstrumentens deponering, Danmark, Estland, Lettland, Polen och

Danzig samt Tyskland, i samband varmed Kungl. Maj:t genom särskilda

kungörelser förordnat, att omförmälda lag den 27 november 1925 och kungörelsen

nr 465 av samma dag skola, kungörelsen i vad den avser utförsel

med fartyg av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton, räknat

från och med de dagar, då konventionen för respektive stater trätt i kraft,

äga tillämpning jämväl å fartyg, tillhörande dessa stater.

Redan under förarbetena till 1926 års proposition framhölls från flera håll,

att — även om verkningarna av ifrågavarande lagstiftning i stort sett

kunde betecknas som mycket goda och den tillbakagång av spritsmugglingen

och i samband därmed stående olaga sprithantering, som man då på åtskilliga

håll ansåg sig kunna konstatera, till väsentlig del kunde tillskrivas

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition’ Nr 171.

den nya lagstiftningen — erfarenheten dock visat, att spritsmuggling genom

personal å fartyg, som ginge i trafik mellan utlandet, särskilt Finland, och

Sverige, tagit en betydande omfattning. Till motverkande av denna form

av smuggling framställdes flera förslag om skärpning av lagstiftningen på

detta område, varvid särskilt framhölls, att en verksam åtgärd skulle vara

föreskrivande av påföljd för rederi, då smuggling ägt rum från rederiet

tillhörigt fartyg. Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet

av den 5 februari 1926 ansåg chefen för finansdepartementet det böra fastslås,

att stadganden för stävjande av denna form av spritsmuggling icke

saknades i gällande lagstiftning, vilka stadganden, tillfullo utnyttjade, syntes

erbjuda ett icke föraktligt vapen vid spritsmugglingens bekämpande. Skulle

påföljd för fartygsrederi stadgas, syntes den böra hava form av införande

av straffrättsligt ansvar. Därmed skulle följa en betydande utvidgning av

det straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Lagstiftningen i ämnet

innehölle emellertid redan bestämmelser, vilka utgjorde avvikelser från eljest

vedertagna rättsprinciper. En utsträckning av det straffrättsliga ansvaret

i föreslagen riktning — vilken åtgärd eventuellt förutsatte ändring i den

nyligen antagna Helsingforskonventionen — syntes knappast tillrådlig, innan

dåvarande stadganden efter ytterligare prövning befunnits otillräckliga.

Den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet

att tillkalla utredningsmän för att inom departementet biträda vid

utredningen av vissa frågor, vilka ägde samband med gällande rusdryckslagstiftning.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet anförde departementschefen,

bland annat, att spritsmugglingen från fartyg, som uppehölle trafik

med utlandet, för det dåvarande syntes icke kunna tillräckligt effektivt

bekämpas. Det borde därför undersökas, huruvida icke anordningar kunde

träffas, vilka på ett bättre sätt kunde bidraga till att omöjliggöra olaga

införsel av sprit på sådana vägar.

Med skrivelse den 30 november 1927 hava de med stöd av omförmälda

bemyndigande tillkallade utredningsmännen, vilka antagit benämningen

1926 års rusdryckslagstiftningsberedning, överlämnat betänkande

med förslag till åtgärder gentemot spritsmuggling från fartyg, som uppehålla

trafik med utlandet, m. m. Betänkandet torde få såsom bilaga (bilaga

2)1 fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

I inledningen till betänkandet har beredningen anfört, att även om närmast

och i första hand åsyftats, att undersökningen skulle avse den spritsmuggling,

som ägde rum från fartyg, vilka uppehölle trafik med utlandet, beredpingen

emellertid ansett sig böra taga under övervägande, huruvida även i

övrigt något ytterligare kunde från statsmakternas sida åtgöras till förhindrande

av spritsmugglingen. Till denna mera allsidiga översikt hade bered
1

Bilaga 2 återfinnes i propositionen efter utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1928.

Utredningsmän

tillkallas.

Utredningsmännens

betänkande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

ningen ansett sig hava så mycket större anledning, som nu gällande lagstiftning

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom

angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin upphörde att

gälla den 1 juli 1928, varför frågan om lagstiftningens förlängning under

alla förhållanden syntes komma att föreläggas 1928 års riksdag. Då ifrågavarande

lagstiftning ägt giltighet sedan den 1 juli 1924, syntes numera sådan

erfarenhet föreligga såväl om dess verkningar som rörande befintliga

brister i densamma, att det finge anses vara förtjänt av närmare övervägande,

icke blott huruvida lagstiftningen i fråga borde förlängas och eventuellt

göras permanent utan även huruvida och i vilka avseenden av hittills

vunnen erfarenhet påkallade ändringar nu borde vidtagas.

Beredningen har — efter att hava lämnat en statistisk redogörelse för

spritbeslag m. m., avseende tiden den 1 januari 1925—den 30 juni 1927 —

på anförda skäl (betänkandet sid. 14—16, 18 -21) kommit till den uppfattningen,

att särskild lagstiftning gentemot spritsmuggling och därmed sammanhängande

företeelser alltjämt är oundgängligen erforderlig, men att

ifrågavarande lagstiftning — spritinförsellagen, lagen den 27 november 1925

om utsträckt tillämpning av denna lag samt förverkandelagen — dock icke

nu bör göras permanent utan under ytterligare någon tid bör bibehålla

provisorisk karaktär. Tiden för detta förlängda provisorium har beredningen

föreslagit till tre år. Beredningen har tillika ansett, att den nuvarande

lagstiftningen tills vidare bör till sina huvuddrag bibehållas oförändrad och

att ändringar däri böra vidtagas endast på vissa punkter, beträffande vilka

erfarenheten ådagalagt, att påtagliga brister förefmnas, och där det fördenskull

är angeläget att åstadkomma bestämmelser, som om möjligt bättre än

de nuvarande lämna verksamma medel till bekämpande av olovlig befattning

med spritdrycker.

Till de förslag, beredningen i detta syfte framställt och vilka avse ändringar

i spritinförsellagen ävensom en mindre jämkning i en paragraf i

varuinförsellagen, återkommer jag i det följande.

Yttranden. Genom särskilda remisser den 12 december 1927 hava generaltullstyrelsen

och kontrollstyrelsen anbefallts att inkomma med utlåtande över ifrågavarande

betänkande samt därvid tillika angiva, huruvida ämbetsverken funne

ändringar i förevarande lagstiftning erforderliga i andra hänseenden än de,

i vilka betänkandet innehölle förslag. Till åtlydnad härav hava ämbetsverken

avgivit utlåtanden i ämnet, kontrollstyrelsen den 31 december 1927 och

generaltullstyrelsen den 11 januari 1928.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande uttalat sin anslutning till beredningens

förslag, att förevarande lagstiftning måtte provisoriskt förlängas,

och har intet att erinra mot den föreslagna provisorietiden. Styrelsen har

också anslutit sig till beredningens mening, att ändringar i lagstiftningen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 171. 13

nu böra vidtagas endast på vissa punkter, beträffande vilka påtagliga brister

yppat sig.

Kontrollstyrelsen har i likhet med beredningen funnit tillräcklig erfarenhet

ännu icke föreligga för att göra förevarande lagstiftning permanent och har

ej heller något att erinra mot den föreslagna giltighetstiden av tre år för

det nya provisoriet.

Inledningsvis vill jag erinra, att förverkandelagen nu avses bliva ersatt Departement*■

av bestämmelserna i 5 § i den lag angående fylleri m. m., till vilken för- che/en.

slag med proposition nr 32 framlagts för årets riksdag.

Vad angår frågan, huruvida efter utgången av övriga nu ifrågavarande

lagars giltighetstid behov av särskild lagstiftning mot spritsmuggling och

olovlig befattning med olovligt införda eller tillverkade rusdrycker fortfarande

kan anses föreligga, torde erfarenheten hava givit vid handen, att,

under förutsättning att det nuvarande restriktiva försäljningssystemet beträffande

rusdrycker i huvudsak bibehålies, den mot ifrågavarande olovliga

rusdryckshantering riktade lagstiftningen ej kan utan väsentliga olägenheter

undvaras. Några ändringar av betydelse i riktning mot ett friare försäljningssystem

torde näppeligen komma att vidtagas under avsevärd tid framåt.

Vid sådant förhållande kunde det möjligen sättas i fråga, huruvida icke

tiden nu vore inne att åt spritinförsellagen och lagen den 27 november 1925

förläna permanent karaktär. 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning har

emellertid funnit övervägande skäl tala för ett fortsatt provisorium. Till

stöd för sitt ståndpunktstagande härutinnan har beredningen anfört, att

man ännu saknade närmare erfarenhet om Helsingforskonventionens verkningar,

sedan densamma biträtts av Norge och samtliga östersjöstater med

undantag av Litliauen och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union, samt

att i övrigt delade meningar rådde om nu gällande bestämmelsers effektivitet.

Det vore därför enligt beredningens mening gagneligt, om ytterligare

erfarenhet vunnes, innan man ginge till lagstiftningens slutgiltiga

utformande.

Tiden för det förlängda provisoriet har, såsom förut anförts, av beredningen

föreslagits till tre år. Beredningen har nämligen å ena sidan ansett

två år vara för kort tid för inhämtande av den mera ingående erfarenhet,

som krävdes för ett slutligt ställningstagande, men å andra sidan ej velat

förorda förlängning av provisoriet med mer än tre år, eftersom det måhända

kunde möta betänkligheter att under provisorietiden få möjligen erforderliga

ändringar vidtagna.

Mot vad beredningen sålunda föreslagit hava de hörda ämbetsverken icke

framställt någon erinran. Även jag finner övervägande skäl tala för ett

fortsatt provisorium men på fem år eller sålunda två år längre än beredningen

föreslagit. Det av beredningen anförda skälet mot bestämmande av

längre tid än tre år för det fortsatta provisoriet kan jag alltså icke tillerkänna

avgörande betydelse. Därest spritsmugglingen under det förlängda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Ändrings
förslag.

provisoriet skulle komma att taga en sådan omfattning eller bedrivas i

sådana former, att densamma icke skulle med den förevarande lagstiftningen

kunna tillräckligt effektivt bekämpas, lärer nämligen lagstiftningens provisoriska

karaktär icke lägga hinder i vägen för genomförandet av de ändringar,

som må finnas erforderliga. Jag tillstyrker sålunda, att giltighetstiden

för ifrågavarande lagar förlänges på fem år med de ändringar i spritinförsellagen,

jag i det följande kommer att förorda.

De av beredningen beträffande spritinförsellagen framställda ändringsförslagen

avse

dels höjning av de i 1 § 1 mom., 5 § 1 mom., 6 § 1 och 2 mom. samt

10 § 1 mom. stadgade bötesstraffen;

dels utsträckt tillämpning av iterationsstraff för brott mot lagen (1 § 4

mom., 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom.);

dels viss inskränkning i den enligt 2 § 2 mom. b) medgivna rätt för med

spritdrycker och vin lastade fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton

att utan hinder av bestämmelsen i 1 mom. av samma paragraf genomfara

Öresund;

dels tillägg till 4 §, innefattande stadgande om skyldighet för ägare av

fartyg av nyss nämnd dräktighet att under vissa förhållanden gälda kostnaden

för bevakning, som anses böra åsättas fartyget vid ankomst från

eller avgång till utrikes ort;

dels tillägg till 6 § 1 mom. första stycket, innefattande stadgande om

skärpt tillsynsplikt för befälhavare å fartyg av mindre nettodräktighet än

250 ton;

dels ändrade bestämmelser rörande giltigheten av inteckningar, som

besvära fartyg, vilka enligt lagen skola vara förverkade (8 § 3 mom.);

dels ock införande av särskilda bestämmelser om strafföreläggande samt

därav föranledd ändring i nuvarande 23 § 3 mom.

Vad angår varuinförsellagen föreslår beredningen ändring allenast i 14 §

1 mom., avseende rätten till anställande av kroppsvisitation.

Innan jag ingår på en redogörelse för de särskilda förslagen, torde jag få

återgiva generaltullstyrelsens omdöme om förslagen i allmänhet.

Styrelsen uttalar, att förslagen i flera avseenden innebära icke oväsentliga

skärpningar av nu gällande bestämmelser, varefter styrelsen fortsätter:

Styrelsen tilläte sig erinra, hurusom enligt det vid propositionen nr 223

till 1924 års riksdag fogade statsrådsprotokollet av den 7 mars 1924 chefen

för finansdepartementet framhållit, att de då ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna

mot den olovliga införseln av spritdrycker och vin i olika hänseenden

ginge så långt, att man inför desamma icke kunde undgå att känna en

viss tvekan, som under normala förhållanden sannolikt skulle leda till att

man såge sig nödsakad att avstå från sådana åtgärder. Samhällsvådligheten

i den olovliga införseln av spritdrycker vore emellertid så allvarlig

och krävde så extra ordinära åtgärder, att man enligt departementschefens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

15

förmenande vore nödsakad att för en tid lämna dylika betänkligheter å

sido, i förhoppning att mycket kraftiga åtgärder, gällande under en kortare

tid, skulle göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre hårdhänt

lagstiftning. Det vore att hoppas, att de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra

goda resultat. Än längre gående åtgärder av liknande art syntes

departementschefen knappast kunna ifrågakomma. Skulle den föreslagna

lagstiftningen icke visa sig tillfredsställande, syntes strävandena närmast

höra inriktas på åvägabringandet av internationella överenskommelser, avsedda

att förhindra, att fartyg med spritlaster nalkades gränserna för det

svenska territorialvattnet. Ur synpunkten av den av departementschefen

sålunda uttalade uppfattningen skulle alltså enligt styrelsens mening vissa

betänkligheter kunna göras gällande mot de av beredningen nu ifrågasatta

lagändringarna, och styrelsen kunde för sin del icke undgå att åtminstone i

viss mån hysa sådana betänkligheter. Detta oaktat ansåge styrelsen sig

dock icke böra direkt avstyrka eller eljest motsätta sig beredningens förslag

med undantag av ett, nämligen det som avsåge skyldighet för ägare av

fartyg att under vissa förhållanden gälda kostnaden för fartyget åsatt bevakning.

Denna styrelsens ställning till förslagen betingades av det förhållande,

att spritsmugglingen, även om densamma efter genomförandet av

1924 års lagstiftning i viss mån avtagit, dock, delvis under förändrade

former, alltjämt fortginge i en omfattning, som utan tvivel måste betecknas

såsom i hög grad samhällsvådlig, och att det ville synas antagligt, att förslagen

kunde vara ägnade att giva ökad möjlighet för ett mera framgångsrikt bekämpande

av ifrågavarande olovliga trafik. Vid sådant förhållande hade

styrelsen trott det icke vara nödvändigt att yttra sig över vart och ett av

förslagen i vidare mån än styrelsen funnit någon särskild anledning därtill

föreligga.

Jag övergår härefter till att lämna en kortfattad redogörelse för de stadganden,

som beröras av beredningens förslag, ävensom för ändringsförslagen.

Därjämte har jag att anmäla två av generaltullstyrelsen med föranledande

av remissens innehåll framställda ändringsförslag.

Lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

För olovlig införsel av spritdrycker eller vin är straffet enligt 1 § 1

mom. i regel böter motsvarande lägst 8, högst 20 kronor för liter av de

olovligen införda dryckerna, dock minst 30 kronor, eller fängelse i högst ett år.

För vissa slag av olovlig befattning (förvärv, forsling, döljande eller förvaring)

med uppenbarligen olovligen införda eller olovligen tillverkade spritdrycker

eller vin är straffet enligt 5 § 1 mom. resp. 10 § 1 mom. böter

motsvarande lägst 5, högst 15 kronor för liter av de drycker, med vilka den

1 § 1 mom

5 tj 1 mom

10 § 1 mom

Höjning- av

bötesstraffen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

brottslige tagit olovlig befattning, dock lägst 20 och högst 5,000 kronor,

eller fängelse i högst ett år.

För samtliga nu nämnda brott gäller, att försök anses lika med fullbordat

brott samt att, ändå att enligt de i omförmälda lagrum angivna beräkningsgrunder

bötesbeloppet i visst fall icke uppgår till 500 kronor, böterna

må höjas till nämnda belopp. Straff för olovlig befattning utdömes ej, då

den brottslige kan såsom gärningsman eller delaktig fällas till ansvar för

olovlig införsel eller olovlig tillverkning av dryckerna.

Beredningen föreslår nu på anförda grunder (betänkandet sid. 22—24, 32,

40—41) höjning av bötesstraffen i omförmälda lagrum, i 1 § 1 mom. till lägst

15, högst 25 kronor för liter, dock minst 50 kronor, samt i 5 § 1 mom. och

10 § 1 mom. till lägst 10, högst 20 kronor för liter, dock minst 40 kronor.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig icke vara övertygad om lämpligheten

av en så väsentlig skärpning av bötesstraffen, som förslaget innebär,

särskilt i fråga om minimistraffen.

Kontrollstyrelsen har i förevarande hänseende anfört följande:

Den motivering, som beredningen anfört för ifrågavarande förslag, visade,

att smuggling för närvarande i regel straffades betydligt mildare än såväl

olovlig rusdrycksförsäljning som olovlig tillverkning av brännvin. I likhet

med beredningen ansåge styrelsen det icke finnas anledning att anse, att

spritsmuggling skulle vara ett lindrigare eller mindre samhällsfarligt brott

än övriga former av olaga rusdryckshantering. Den omständigheten, att

den, som första gången beträddes med olovlig införsel av spritdrycker eller

vin, kunde straffas med fängelse, även om den olovliga införseln icke skett

i större omfattning eller yrkesmässigt, medan frihetsstraff i de ordinära

fallen icke kunde drabba den, som första gången gjorde sig skyldig till

olovlig rusdrycksförsäljning eller olovlig brännvinstillverkning, syntes

också antyda, att statsmakterna icke blott delat denna uppfattning, utan

snarast ansett spritsmugglingen vara den ur samhällssynpunkt allvarligaste

formen av olaga rusdryckshantering. Med hänsyn härtill funne styrelsen

de av beredningen föreslagna höjningarna av straffsatserna i 1 § 1 mom.

väl motiverade. Av liknande skäl tillstyrkte styrelsen de höjningar av

straffsatserna, som beredningen föreslagit i 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom.

Som av beredningen framhållits, saknades i de nämnda lagrummen, i

motsats till vad fallet vore i motsvarande lagrum i brännvinstillverkningsförordningen

och rusdrycksförsäljningsförordningen, särskilda bestämmelser

om lägre straff vid synnerligen mildrande omständigheter. I följd härav

komme, därest det av beredningen framlagda förslaget i denna del vunne

statsmakternas godkännande, straffminimum för brott, som avsåges i något

av nämnda lagrum i spritinförsellagen, att bliva högre än det lägsta straff,

som, därest synnerligen mildrande omständigheter förelåge, kunde ådömas

enligt 74 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Skulle detta förhållande

vara ägnat att framkalla betänkligheter, syntes dock icke någon

ändring i de av beredningen föreslagna straffsatserna för de ordinära fallen

böra företagas, utan i stället även i spritinförsellagen särskilda bestämmelser

införas för brott under synnerligen mildrande omständigheter. Häremot

kunde dock, såsom beredningen anfört, erinras, att straffminimum för

olovlig brännvinstillverkning vid synnerligen mildrande omständigheter

låge avsevärt över de straffminima, som av beredningen föresloges.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

17

De bestämmelser i spritinförsellagen, enligt vilka bötesstraff utdömes i

förhållande till den myckenhet, som den brottslige olovligen infört eller

varmed han tagit annan olovlig befattning, hava tillkommit med varuinförsellagen

såsom förebild. Enligt denna lag straffas olovlig införsel i

vanliga fall med böter från och med två till och med sex gånger tullavgiften,

dock minst 10 kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning

eller yrkesmässigt, är straffet böter från och med fyra till och med

tio gånger tullavgiften, dock minst 100 kronor, eller fängelse i högst ett år.

Vid vissa synnerligen försvårande omständigheter kan straffet höjas till

straffarbete i högst ett år. Då man övergick till att i spritinförsellagen

sätta straffet i förhållande till den insmugglade varans myckenhet i stället

för den undanhållna tullavgiften och bestämde straffskalan för spritsmuggling

vid normalfall av förstagångsförbrytelse lika med straffskalan enligt

varuinförsellagen för upprepad förbrytelse, och då den tullsats, efter vilken

böter för spritsmuggling vanligen beräknades, uppgick till 2 kronor för

liter, kom alltså bötesskalan för spritsmuggling vid förstagångsförbrytelse

att utgöra 8—20 kronor för liter. Minimum sattes till 30 kronor eller lika

med det belopp, som i Kungl. Maj:ts förslag till varuinförsellag år 1923

fastställts såsom minimistraff för allt slags smuggling. Anledningen till

den år 1924 vidtagna skärpningen var den, att spritsmuggling icke enbart

och icke ens huvudsakligen utgör en förseelse mot statens fiskaliska intressen

utan även är ett brott mot samhällets skyddsåtgärder i nykterhetshänseende,

i själva verket överträdelse av ett införselförbud.

Såsom beredningen anfört, torde, trots de år 1924 skärpta straffbestämmelserna

för spritsmuggling, detta brott i regel straffas betydligt mildare

än olovlig rusdrycksförsäljning eller olovlig brännvinstillverkning och därmed

jämställda brott, ehuru anledning icke tinnes att anse spritsmuggling

såsom lindrigare brott än övriga slag av olovlig rusdryckshantering. Anser

man, vid fastställande av straffskalan för spritsmuggling, de sociala

synpunkterna böra beaktas framför de statslinansiella, torde man därför

få giva beredningen rätt däruti, att en icke oväsentlig straffskärpning

för spritsmuggling är på sin plats. Det kunde efter min mening möjligen

sättas i fråga, huruvida det icke på grund härav till och med vore befogat

att övergiva anordningen med ett bötesstraff bestämt i förhållande till den

insmugglade myckenheten och införa strafflatituder i huvudsaklig överensstämmelse

med dem, som gälla för olovlig brännvinstillverkning. På den

utredning, som nu föreligger, är jag emellertid icke beredd att tillstyrka så

vittgående förändringar utan inskränker mig till att förorda beredningens

förslag om att bötesbeloppet i 1 § 1 mom. första stycket sättes till 15—25

kronor för liter. Mot beredningens förslag om höjning av bötesskalan i

5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. till belopp av 10—20 kronor för liter har jag

icke heller någon invändning att göra. Med hänsyn till att straffminimum

för olovlig brännvinstillverkning vid synnerligen mildrande omständigheter

är satt till 100 kronors böter, torde beredningens förslag om höjning av

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 145 hd fl. (Sr 171.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

1 § 4 mom.

5 § 1 mom.

10 § 1 mom.

Iterationsstraff.

bötesminimum i 1 § 1 mom. första stycket till 50 kronor få anses väl grundat.

Däremot torde i 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. bötesminimum ej böra sättas

högre än till det lägsta bötesbelopp, som vid synnerligen mildrande omständigheter

kan ådömas för olovlig rusdrycksförsäljning, eller sålunda till

30 kronor.

Bestämmelser om utdömande av högre straff vid iteration äro för närvarande

meddelade allenast i avseende å olovlig införsel. Enligt 1 § 4 mom.

första stycket straffas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som

förut fällts till straff för enahanda brott, med fängelse eller straffarbete i högst

två år, dock att, om införseln skett i allenast ringa omfattning och omständigheterna

äro synnerligen mildrande, må dömas till böter såsom vid förstagångsförbrytelse.

För olovlig införsel av den, som två eller flera gånger undergått

straff för olovlig införsel av andra varor än spritdrycker och vin, gäller enligt

andra stycket av samma moment samma strafflatitud, dock med den åtskillnad,

att bötesstraffet härvidlag ingår såsom första led i latituden.

För båda fallen gemensamt är att bötesstraff ej må tillämpas vid olovlig

införsel, som i tjänsten förövats av tulltjänstemän med flera.

Beträffande användningen av iterationsstraff föreslår beredningen ändringar

i två riktningar (betänkandet sid. 24—26, 32—33, 40—41).

I 1 § 4 mom. första stycket har föreslagits den skärpning, att bötesstraff

icke skall kunna ifrågakomma i andra fall än då det är uppenbart, att avsikten

icke varit att försälja de olovligen införda dryckerna. Vidare har i

förslaget förordats en anordning, varigenom dels brott, som avses i 5 §,

skulle tilläggas återfallsverkan i förhållande till såväl brott av samma beskaffenhet

som till olovlig införsel samt sistnämnda brott vara iterationsgrundande

jämväl i förhållande till brott enligt 5 §, dels ock olovlig tillverkning

av brännvin samt olovlig renaturering av skattefri sprit och vissa

alkoholhaltiga preparat ävensom brott, som avses i 10 §, skulle tilläggas

återfallsverkan i förhållande till sistnämnda slags brott. Enligt beredningens

åsikt kunde visserligen mot införande av iterationsstraff i sistnämnda fall

erinras, att motsvarande bestämmelser icke funnes införda i brännvinstillverkningsförordningen

samt i förordningarna angående handel med skattefri

sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., men beredningen

ville däremot göra gällande, dels att följdriktigheten ovillkorligen syntes

kräva, att 5 och 10 §§ i spritinförsellagen erhölle analoga stadganden, dels

ock att straffsatserna i nämnda förordningar redan nu vore avsevärt högre

än i förevarande lag. — För brott, som enligt anförda grunder skulle drabbas

av iterationsstraff, skulle 1 § 4 mom. äga motsvarande tillämpning, vilket

torde innebära, att vid sådan olovlig befattning med olovligen införd eller

tillverkad sprit, som enligt anförda regler innefattar upprepad förbrytelse,

bötesstraff ej skulle kunna ådömas i andra fall än då myckenheten av de

drycker, med vilken den brottslige tagit olovlig befattning, varit ringa,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

19

försäljningsavsikt beträffande densamma ej förefunnits samt omständigheterna

jämväl i övrigt äro synnerligen mildrande.

Generaltullstyrelsen har, beträffande den sålunda föreslagna utvidgade tilllämpningen

av iterationsstraff, ansett det kunna ifrågasättas, huruvida den

omständigheten, att en för olovlig införsel av spritdrycker tilltalad person

tidigare fällts till ansvar för brott, som i 5 § sägs, allenast en gång, skäligen

borde föranleda, att för den olovliga införseln iterationsstraff skulle ådömas

honom.

Kontrollstyrelsen har uttalat, att styrelsen funne beredningens förslag, att

bötesstraff vid upprepad olovlig införsel skulle kunna ifrågakomma endast,

därest försäljningssyfte icke förelåge, vara välbetänkt. Ett sådant villkor

har nämligen synts styrelsen på tillfredsställande sätt avgränsa de lindrigare

förseelserna från de mera samliällsfarliga.

Beträffande tillämpningen av iterationsstraff har kontrollstyrelsen i övrigt

anfört följande:

»Beredningen föreslår, att det i 1 § 4 mom. stadgade strängare straffet

skulle drabba ej allenast den, som förut fällts till straff för olovlig införsel

av spritdrycker och vin, utan även den, som jämlikt 5 § tidigare fällts till

ansvar för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts.

De straff, som stadgas i 1 § 1 mom., äro strängare än de straff, som

stadgas i 5 § 1 mom. Lagstiftarna ha alltså uppenbarligen ansett de brott,

som avses i det förstnämnda lagrummet, allvarligare än de brott, som avses

i det sistnämnda. Vid sådant förhållande kunna betänkligheter möta mot

att, såsom beredningen föreslagit, vid upprepad förseelse jämställa de bägge

slagen av brott. Såsom beredningen framhållit, torde det dock ofta förhålla

sig så, att det lindrigare straffet enligt 5 § måst utdömas, ehuru i själva

verket brott mot 1 § förelegat, fastän erforderlig bevisning härom icke

kunnat förebringas. Vidare torde, såsom jämväl av beredningen framhålles,

ej sällan de personer, som ej kunna dömas för annat än olovlig befattning

med insmugglad sprit, i realiteten vara upphovsmän till smugglingen liksom

de sedermera ombesörja den olovliga försäljningen, ehuru bevis därom

svårligen kan erhållas. Alldeles särskilt starka bli givetvis skälen att antaga,

att brott av denna allvarligare karaktär förelegat, ehuru ej erforderlig

bevisning kunnat förebringas, då en person, som tidigare fällts till ansvar

för olovlig befattning jämlikt 5 §, beträdes med olovlig införsel. Vid sådant

förhållande finner kontrollstyrelsen sig för sin del böra tillstyrka, vad

beredningen i förevarande avseende föreslagit. Av samma skäl tillstyrker

kontrollstyrelsen det av beredningen föreslagna införandet av iterationsstraff

även i 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. De formella betänkligheter, som kunna

anföras mot införandet av iterationsstraff i 10 § 1 inom., synas kontrollstyrelsen

på de skäl, som av beredningen anförts, icke böra tillmätas avgörande

betydelse.

Kontrollstyrelsen vill för sin del i detta sammanhang understryka det av

beredningen framförda önskemålet, att samtliga författningar, i vilka stadgas

straff för skilda former av olovlig rusdryckshantering, i ett sammanhang

finge undergå överarbetning i syfte att överallt införa den regeln, att brott

mot vilket som helst av dessa stadganden skulle anses innebära anledning

till iterationsstraff, då brott därefter beginges mot liknande stadgande i

någon annan av ifrågavarande författningar. Skulle, i motsats till vad be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

redningen föreslagit, förevarande lagstiftning nu göras permanent, synes en

överarbetning i antytt syfte omedelbart böra företagas. Skulle däremot

spritinförsellagen och med denna sammanhörande författningar, på sätt beredningen

föreslagit, förlänas fortsatt giltighet allenast för tre år, synes med

denna överarbetning kunna anstå, till dess frågan om förevarande lagstiftnings

definitiva utformning vid utgången av denna tidsperiod på nytt blir

aktuell. En dylik samtidig överarbetning av här berörda författningar torde

för övrigt vara påkallad ej blott av ovan angivna skäl utan även av andra,

bland annat av önskvärdheten att erhålla bättre överensstämmelse mellan

de straffsatser, som i olika författningar stadgas för ur samhällets synpunkt

tämligen likvärdiga brott.»

Mot beredningens förslag att vid olovlig införsel, som innefattar upprepad

förbrytelse, användning av bötesstraff skall vara utesluten, då försäljningssyfte

förelegat, har jag i sak ingen erinran att framställa och har därför,

dock med en mindre jämkning i beredningens formulering, i 1 § 4 mom.

upptagit bestämmelse härom.

Vad angår beredningens förslag om utvidgad tillämpning av återfallsstraff

beträffande brott, som avses i 10 §, kunna väl, såsom beredningen själv

framhållit, vissa erinringar framställas häremot. De brott, som avses i såväl

5 som 10 §§, torde emellertid, på sätt beredningen och kontrollstyrelsen anfört,

vara av den svårartade beskaffenhet, att vägande skäl föreligga för

den straffskärpning, som införande i föreslagen omfattning av iterationsstraff

i avseende å dessa brott skulle innebära. Jag anser mig därför böra i huvudsak

biträda beredningens förslag jämväl i denna del; dock finner jag mig

böra förorda, att beträffande brott, som avses i 10 §, iterationsstraff skall

tillämpas allenast i avseende å olovlig befattning med spritdrycker, samt att

för sådant brott, där det skulle anses såsom upprepad förbrytelse, straffet

skall bestämmas såsom för upprepad olovlig brännvinstillverkning.

Vid den omarbetning av författningarna angående olovlig rusdryckshantering,

som blir erforderlig, därest nu förevarande lagstiftning framdeles

förlänas permanent giltighet, torde de förut antydda, väsentligen formella

och av lagstiftningens provisoriska karaktär betingade oegentligheter, som

kunna anses vidlåda det nu föreliggande förslaget, bliva beaktade och utan

svårighet kunna avlägsnas.

Enligt 2 § 2 mom. b) skall det i 1 mom. av samma paragraf meddelade

förbudet mot införsel med farkost av mindre nettodräktighet än 250 ton av

spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten icke utgöra hinder för

sådan införsel vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund från

internationellt eller utländskt område till annat sådant område, dock att

härvid vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.

Beredningen föreslår (betänkandet sid. 26—28) en sådan begränsning

av undantagsbestämmelsen, att genomfarten genom Öresund skall vara tilllåten

allenast, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att

dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition Nr 171.

21

Den av beredningen sålunda föreslagna inskränkningen i rätten till fri

genomfart genom Öresund har generaltullstyrelsen, under hänvisning till

styrelsens tidigare av beredningen åberopade yttrande av år 1925, ansett

vara ur tullverkets synpunkt önskvärd. Enligt styrelsens mening syntes

denna inskränkning, därest den med hänsyn till internationella förhållanden

ansåges kunna genomföras, komma att utgöra ett kraftigt hinder för visst

slag av spritsmuggling. Jämväl kontrollstyrelsen tillstyrker förslaget.

Sedan länge torde satsen om rätt till fri genomfart genom en stats territorialvatten

(»passage inoffensif») vara allmänt erkänd i folkrätten. Då

lämpligheten ur svensk synpunkt av den av beredningen föreslagna inskränkningen

i rätten till genomfart genom Öresund torde vara ställd utom tvivel,

bör alltså undersökas, huruvida en dylik inskränkning kan vidtagas utan

att man därigenom kommer i konflikt med nämnda folkrättsliga grundsats.

Denna har, bland annat, i princip fastslagits i en vid internationella samfärdselkonferensen

i Barcelona år 1921 antagen konvention och stadga rörande

transiteringsfrihet, som av Sverige ratificerats den 19 januari 1925. Enligt

artikel 2 i stadgan -— som huvudsakligen avser att utvidga och reglera rätten

till transitering över landterritorium och inre vattenvägar — skola de fördragsslutande

staterna medgiva transitering genom territorialvattnet »i

överensstämmelse med sedvanliga villkor och inskränkningar». Härigenom

har tydligen icke givits någon bestämmelse beträffande omfattningen och

den närmare karaktären av rätten till transitering genom territorialvattnet,

utan allenast fastslagits, att genom stadgan någon ändring härutinnan icke

skulle äga rum i vad som tidigare folkrättsligt gällt. Beträffande passagerättens

närmare innehåll föreligga ännu icke några allmänna mellanfolkliga

överenskommelser. Det förtjänar emellertid anmärkas, att enligt ett

av den tyske folkrättsexperten professor Walter Schiicking utarbetat förslag

till konvention rörande territorialvatten, vilket av Nationernas förbunds

kommitté för kodifikation av den internationella rätten underställts regeringarna

i de till förbundet anslutna staterna, rätten till »passage inoffensif» genom

territorialvatten innebär rätt till fri genomfart för personer och varor, oberoende

av att tillträde till det främmande territoriet må vara stängt. Förutsatt

att denna bestämmelse i konventionsförslaget kan anses riktigt återgiva

gällande folkrätts ståndpunkt i ämnet, lärer det å andra sidan icke böra

förbises, att, enligt vad som allmänt erkänts, en stat äger utfärda reglementariska

föreskrifter av allehanda slag beträffande genomfart genom dess territorialvatten,

såsom i ämnen rörande säkerhetsåtgärder för sjöfarten, tullkontroll

m. m. Strandstatens befogenhet härutinnan fastslås också i Schiickings

konventionsförslag. I och med att det säges, att sådana bestämmelser skola

reglera genomfarten genom territorialvattnet, förutsätter man tydligen, att

genomfart äger rum och att bestämmelserna icke få gå ut på att helt och

hållet förbjuda genomfarten. Särskilt har härvidlag framhållits, att sund.

som förbinder fria hav, icke får spärras.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

I begreppet »passage inoffensif» har emellertid, vad som också framgår

av det Schiickingska förslaget, ansetts ligga, att med genomfarten ej få vara

förknippade några avsikter till brott mot strandstatens rättsordning; strandstaten

anses sålunda äga rätt att med lagbestämmelser och bevakningsåtgärder

ingripa exempelvis mot smugglingsförsök i samband med genomfarten.

Går man vid fastställande av regler för genomfarten genom Öresund ej

längre än som erfordras för förhindrande av insmuggling till Sverige av

medförda spritdrycker eller vin, synes man alltså icke löpa fara att komma

i konflikt med gällande folkrätt. Svårigheten är givetvis att bedöma, huruvida

i ett visst fall avsikt att smuggla till Sverige verkligen föreligger.

Härvid må till en början påpekas, att den ifrågasatta inskränkningen i

rätten till fri genomfart allenast avser fartyg av mindre nettodräktighet än

250 ton. För den lojala transiteringen av spritvaror torde fartyg av denna

storleksordning ytterst sällan komma till användning. Består emellertid ett

dylikt mindre fartygs last helt eller till väsentlig del av spritvaror, giva oftast

lastens beskaffenhet samt skepps- och lasthandlingarnas innehåll en god vägledning

för bedömande, huruvida transporten sker i lovlig avsikt eller icke.

Giva föreliggande omständigheter vid handen, att fartygets resa företagits

i smugglingssyfte, återstår, då invändning göres om att de medförda varorna

varit avsedda att insmugglas i annat land, att bevisa, att avsikt att smuggla

även till Sverige förelegat. Såsom påpekats redan i det vid 1924 års proposition

fogade statsrådsprotokollet av den 7 mars 1924 torde det emellertid

i regel förhålla sig så, att, då uppsåt att smuggla till annat land förelegat,

tillika förefunnits en avsikt att, om tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla

även till Sverige. Det ligger dock i sakens natur, att det i dylikt fall kan

möta betydande svårigheter att förebringa bindande bevisning om att uppsåt

att smuggla till Sverige verkligen förelegat. Skall den av beredningen förordade

inskränkningen i rätten till fri genomfart genom Öresund medföra

avsedd verkan, torde därför vara nödvändigt att, såsom beredningen föreslagit,

för genomfartsrätt för spritlastat fartyg uppställa den förutsättning,

att det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro

avsedda att olovligen införas till riket. Det må här anmärkas, att dansk

lag stadgar, att därest fartyg på mindre än 120 nettoton påträffas innanför

danska territorialgränsen med sprit eller spritvaror ombord till en myckenhet,

motsvarande minst 200 kronor i avgiftsbelopp (d. v. s. tull och skatt),

försök till insmuggling skall anses föreligga, såvida det icke visas övervägande

sannolikhet för att fartyget icke seglar i smugglingssyfte. Anförda

bestämmelse, som jämväl i Öresund strängt tillämpats av de danska tullmyndigheterna,

har, såvitt känt är, icke föranlett erinran från annan stat.

Internationella förvecklingar lära ej heller vara att befara för Sveriges del,

därest den av beredningen förordade inskränkningen i genomfartsrätten vidtages,

särskilt som för åtal i förekommande fall enligt 3 § 2 mom. erfordras

generaltullstyrelsens lov. Jag förutsätter härvid, att generaltullstyrelsen

skall låta vaka över, att den visitationsrätt, som, vid antagande av bered
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

23

ningens förslag, jämlikt 4 § tillkommer tulltjänsteman, icke utövas på sätt,

som verkar störande för den lojala trafiken genom Öresund.

På sålunda anförda skäl ansluter jag mig till beredningens förevarande

förslag.

I 4 § har beredningen (betänkandet sid. 30—32) föreslagit upptagande av be- 4 §.

stämmelse om befogenhet för tull- eller kustbevakningschef att åsätta fartyg,

som uppehålla trafik med utlandet och från vilka spritsmuggling tidigare ägt

rum eller beträffande vilka anledning eljest finnes att antaga, att spritsmuggling

är tillämnad, särskild tullbevakning på bekostnad av fartygens ägare.

Såsom redan nämnts har generaltullstyrelsen ansett sig icke kunna biträda

detta förslag. Till en början har styrelsen funnit tvivelaktigt, huruvida,

på sätt beredningen uttalat, en dylik fartygsägaren ålagd skyldighet kunde

vara förenlig med den av beredningen omförmälda bestämmelsen i Helsingforskonventionens

artikel 10. Oavsett detta förhållande har styrelsen ansett

även andra skäl tala mot införandet av förevarande bestämmelse och har

härutinnan anfört följande. Åtminstone vad beträffade utländska fartyg,

syntes det i många fall vara förenat med svårigheter och omgång eller rent

av ogörligt att av fartygens ägare uttaga ifrågavarande kostnad. Berättigandet

av att endast på misstanke ålägga en fartygsägare sådan ersättningsskyldighet

syntes ock enligt styrelsens mening kunna ifrågasättas. Slutligen

skulle en dylik bestämmelse strida mot den eljest i allmänhet gällande

regel, att kostnad för den bevakning å fartyg, som anses erforderlig för att

hindra smuggling från detsamma, icke må åläggas fartyget. Styrelsen har

på dessa skäl hemställt, att beredningens nu förevarande förslag icke måtte

föranleda någon åtgärd.

Kontrollstyrelsen har funnit införande av en sådan befogenhet för tullverket,

som beredningen föreslagit, komma att bliva av icke ringa betydelse

för bekämpande av den spritsmuggling, som äger rum från fartyg, vilka

uppehålla trafik å utländska hamnar. Härigenom skulle nämligen enligt

styrelsens mening dels i många fall kunna undanröjas det under senare tid

ofta påtalade missförhållandet, att dylika fartyg under sin färd genom skärgårdarna

avlevererade smuggelsprit, dels ock fartygens ägare få ett direkt

ekonomiskt intresse av att tillse, att fartygen sköttes på ett sådant sätt, att

särskild tullbevakning ej ansåges erforderlig. Styrelsen tillstyrker förty den

av beredningen föreslagna bestämmelsen under hemställan emellertid om

visst förtydligande.

Det torde vara uppenbart, att införande av befogenhet för tullverket

att i fall av förevarande beskaffenhet på fartygets bekostnad åsätta detsamma

tullbevakning skulle vara ett verksamt medel mot den spritsmuggling,

som för närvarande i ej obetydlig omfattning bedrives från vissa slags

smärre fartyg, särskilt lastfartyg i östersjötrafik. En dylik gynnsam verkan

synes vara att påräkna främst på den grund, att, på sätt såväl beredningen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

som kontrollstyrelsen framhållit, fartygens ägare skulle få ett direkt ekonomiskt

intresse av att tillse, att fartygen sköttes på sådant sätt, att särskild

tullbevakning ej ansåges erforderlig. Erfarenheterna från såväl Danmark

som även i viss mån vårt eget land torde nämligen oförtydbart hava givit

vid handen, att rederierna, därest de genom befälhavare och övrigt befäl allvarligt

söka förhindra och upptäcka smugglingsförsök, därutinnan uppnå

mycket goda resultat. Av anförda omständighet synes man också vara

berättigad att draga den slutsatsen, att tullverket, därest bestämmelse om nu

avsedd befogenhet införes, sedan bestämmelsen under någon tid tillämpats,

endast i undantagsfall skall finna anledning att begagna sig av denna sin

befogenhet.

Generaltullstyrelsen har funnit tvivelaktigt, huruvida en dylik skyldighet

för fartygsägaren att gälda bevakningskostnad kunde anses förenlig med

artikel 10 i Helsingforskonventionen. Nu ifrågavarande del av denna artikel

har emellertid avseende allenast å böter eller andra sådana avgifter för vissa

fall, då någon ombord anställd olovligen infört en efter omständigheterna

mindre kvantitet utan att den olovliga införseln kan läggas fartygets redare

eller befälhavare till last samt dessa ej heller kunna anses hava brustit i

nödig tillsyn. Däremot torde bestämmelserna i artikeln icke kunna anses

innefatta hinder mot införande av skyldighet för fartygsägare att gälda

sådan bevakningskostnad, varom nu är fråga. Till styrelsens uppfattning

angående de svårigheter, som skulle vara förenade med uttagande av bevakningskostnaden,

kan jag ej heller ansluta mig. Det torde nämligen ligga

i sakens natur, att bevakning på fartygsägarens bekostnad huvudsakligen

skulle komma att anordnas å inkommande fartyg. Då kostnaden för bevakningen

skulle gäldas i den ordning, som är stadgad i fråga om ersättningsbelopp

för extra tullförrättning, torde, med hänsyn till innehållet av 197 §

i nya tullstadgan, kostnaden i regel hinna uttagas under fartygets uppehåll

i svensk hamn. Jämväl i fråga om fartyg, som åsättes bevakning vid utgåendet,

torde kostnaden i regel kunna uttagas, i varje fall om fartyget

sedermera återkommer till riket. Endast beträffande utgående fartyg, som

icke återkommer hit, skulle alltså i stort sett risk föreligga att kostnaden

icke kunde uttagas. Med den ståndpunkt, jag sålunda intager till frågan

om den föreslagna anordningens effektivitet och då jag anser mig kunna

förutsätta, att vederbörande tulltjänstemän i tillämpningen skola taga all

rimlig hänsyn till den lojala trafikens intressen, har jag funnit mig kunna

upptaga beredningens förslag i denna del. Dock har jag ansett det böra

uttryckligen stadgas, att bevakningskostnad ej skall få uttagas i annat fall,

än då spritbeslag tidigare ägt rum å fartyget och skälig anledning förefinnes

till antagande, att jämväl vid det tillfälle, då bevakningen anordnas,

spritsmuggling från fartyget är tillämnad.

Enligt 6 § 1 mom. skall, då spritdrycker eller vin finnas å fartyg eller

tåg så förstuckna, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är till
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

25

ämnad, befälhavaren, där ej på grnnd av annan bestämmelse i lagen

strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn straffas med böter,

motsvarande högst 4 kronor för liter av dryckerna, dock lägst 10 kronor.

Befälhavaren är dock i vissa närmare angivna fall fri från ansvar, bland

annat då han gjort vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas

olovliga införande. I 6 § 2 mom. stadgas ansvar för bristande tillsyn för

befälhavare å fartyg i inrikestrafik, då spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen

blivit till riket olovligen införda, påträffas å fartyget under sådana

omständigheter, att olovlig införsel därav måste anses vara tillämnad

eller hava ägt rum, och befälhavaren, oaktat han skäligen bort misstänka

detta, underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder för att förhindra

eller avbryta dryckernas forslande med fartyget. Straffet är här

satt till böter, högst 3 kronor för liter, dock lägst 10 kronor.

Beredningen föreslår (betänkandet sid. 33—34) beträffande 6 § dels höjning

i såväl 1 som 2 mom. av bötesbeloppen till högst 8 kronor för liter,

dock lägst 50 kronor, dels ock, beträffande befälhavare å fartyg av mindre

nettodräktighet än 250 ton, sådan skärpning i 1 mom., att befälhavaren

enligt vad där sägs skall dömas till ansvar för bristande tillsyn över fartyget,

där det icke av omständigheterna uppenbarligen framgår, att befälhavaren

icke kunnat förhindra dryckernas olovliga införande.

Förevarande ändringsförslag hava icke givit anledning till särskilt uttalande

från de hörda ämbetsverkens sida.

Vidkommande de föreslagna straffskärpningarna har jag ingen annan erinran

ätt göra, än att det knappast torde vara lämpligt att här sätta straffminima

högre än i 5 §, varest minimum av mig förutsatts skola höjas till

30 kronors böter.

Mot vad beredningen anfört om de svårigheter, som för befälhavare å fartyg

av olika storlek möta att övervaka, att spritsmuggling icke äger rum, torde

befogade invändningar knappast kunna resas. Däremot synes beredningens

förslag att till motverkande av spritsmuggling från smärre fartyg söka

skärpa uppsiktsplikten för befälhavarna knappast innebära några ökade

möjligheter till ingripande mot spritsmuggling från dylika fartyg. Det kan

nämligen icke anses föreligga någon väsentlig skillnad mellan den nuvarande

bestämmelsen, att befälhavaren skall vara fri från ansvar, då han »gjort

vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande»,

och den av beredningen förordade lydelsen, enligt vilken ansvar skall ådömas,

»där det icke av omständigheterna uppenbarligen framgår, att befälhavaren

icke kunnat förhindra dryckernas olovliga införande». Vad beredningen härutinnan

föreslagit kan jag alltså icke biträda.

I 8 § 3 mom. stadgas, att om farkost, vilken enligt 1 eller 2 mom. av

samma paragraf skall vara förverkad, besväras av inteckning, som sökts

efter det lagen trätt i kraft, och det av omständigheterna framgår, att innehavaren

av inteckningen ägt kännedom om eller anledning misstänka far
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Strafföre
läggande.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

kostens användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller

vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse mellan spritsmugglingsfartyg

och land, domstolen skall förklara, att panträtten i farkosten skall

upphöra, där ej sådant med hänsyn till särskilda omständigheter linnes

uppenbart oskäligt.

Beredningen har (betänkandet sid. 35—40), efter att hava lämnat en redogörelse

för stadgandets tillkomst, under hänvisning till de stora bevisningssvårigheter,

vilka äro en följd av den nuvarande lydelsen och vilka enligt

beredningens mening syntes komma att i fråga om inteckningar i utländska

fartyg så gott som utesluta möjlighet till panträttens upphörande, förordaen

ändring därhän, att domstolen i regel skall förklara inteckning i förverkat

fartyg skola upphöra, dock att sådan påföljd icke skall inträda, där det

med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

I vad beredningen sålunda anfört om behovet av ändring i gällande bestämmelser

har generaltullstyrelsen på grund av vad erfarenheten givit vid

handen förklarat sig instämma samt fördenskull uttalat sin anslutning till

beredningens förslag.

Kontrollstyrelsen har framhållit såsom en grundläggande förutsättning

för ett effektivt bekämpande av spritsmugglingen, att dess utövare drabbas

av ekonomiskt kännbara repressalier. Det vore därför enligt styrelsens

mening önskvärt, att de svagheter, som alltjämt vidlådde bestämmelserna om

förverkande, bleve undanröjda. Beredningens förslag syntes styrelsen väl

tillgodose denna synpunkt, samtidigt som förslaget genom den diskretionära

prövningsrätt, som det tillerkände domstolarna, möjliggjorde erforderligt

hänsynstagande till andra berättigade synpunkter.

I sak ansluter jag mig] till beredningens uppfattning. Beträffande

sättet för den föreslagna ändringens genomförande torde det emellertid få

anses riktigast, att panträttens upphörande fortfarande i princip anknytes

till inteckningshavarens bristande goda tro men att bevisbördan i viss

mån omkastas. Påföljden skall med denna ståndpunkt inträda, därest det

icke av omständigheterna framgår, att innehavaren av inteckningen saknat

kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande i den illojala

trafiken. Domstolen skall fortfarande äga befogenhet att bestämma, att

påföljden icke skall inträda, där det med hänsyn till särskilda omständigheter

finnes uppenbart oskäligt.

Slutligen har beredningen (betänkandet sid. 41—57) förordat upptagande

i spritinförsellagen av bestämmelser om strafföreläggande i huvudsaklig

överensstämmelse med det år 1924 till lagrådet remitterade förslaget, dock

med iakttagande av vissa av lagrådet framställda anmärkningar.

Generaltullstyrelsen har erinrat, att styrelsen tidigare icke framställt någon

invändning mot de då föreslagna bestämmelserna i förevarande hänseende.

Sedan i beredningens förslag iakttagits vissa av lagrådet framställda erinringar,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

27

har styrelsen funnit sig icke nu hava anledning att intaga en annan ståndpunkt

till förevarande fråga. — Kontrollstyrelsen har icke särskilt yttrat sig

beträffande detta spörsmål.

Det torde få erinras, hurusom processkommissionen i sitt den 15 december

1926 avgivna betänkande (del II sid. 170 ff.) förordat införande av straffföreläggande

enligt grunder, vilka i väsentliga delar överensstämma med de

i nu föreliggande förslag upptagna.

Behandlingen av processkommissionens förslag befinner sig ännu på ett

förberedande stadium och det låter sig förty icke bedöma, vilken ståndpunkt

statsmakterna komma att intaga till frågan om införande av strafföreläggande.

Att nu på ett speciellt område och därtill i en provisorisk lag införa institutet

förefaller därför mindre lämpligt, särskilt som dess värde för det ändamål,

varom nu är fråga, är underkastat tvivel. Jag har sålunda icke funnit skäl

upptaga detta beredningens förslag till mera ingående behandling.

Såsom jag förut omnämnt, har generaltullstyrelsen i sitt utlåtande framställt

förslag till vissa ändringar i 18 § 2 mom. samt 21 § 2 mom. andra

stycket. Dessa framfördes av styrelsen redan i dess utlåtande den 28 november

1925 men föranledde då icke någon åtgärd.

I 18 § 2 mom. stadgas, att, då värdet av beslagtagen egendom ej uppgår

till 30 kronor, egendomen skall utan vidtagande av vissa i 1 mom. av

samma paragraf föreskrivna delgivnings- eller kungörelseåtgärder vara förverkad,

därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter

det förordnande meddelats om beslagets bestånd.

Under den år 1925 verkställda utredningen anmärkte en tullfiskal, att

det sålunda bestämda gränsvärdet, 30 kronor, vore alltför lågt, samt

anförde härom vidare. Det vore uteslutet, att någon skulle anmäla sig med

anspråk på rätt till beslagtaget gods av så ringa värde som 30 kronor eller

något däröver med risk att bliva åtalad för olovlig införsel eller innehav

av godset. Dessutom vore kostnaderna för kungörandet så stora, att större

delen av godsets värde, då detta endast uppginge till 30 kronor eller endast

föga överstege detta belopp, åtginge till dessa kostnader. Utan fara för rättssäkerheten

syntes ifrågavarande gränsvärde kunna bestämmas till åtminstone

200 kronor.

Generaltullstyrelsen framhöll såsom sin mening, att på de av tullfiskalen

anförda skäl en avsevärd böjning av det för de olika förfaringssätten bestämda

gränsvärdet borde kunna äga rum.

Då de fördelar, som kunde vara förenade med en höjning av det till 30

kronor bestämda gränsvärdet, icke syntes uppväga nackdelen av minskad

rättssäkerhet, förklarade emellertid departementschefen sig icke vilja biträda

det framställda ändringsförslaget.

Generaltullstyrelsen anför nu, att då styrelsen fortfarande vore av samma

18 §.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

22 §.

uppfattning, styrelsen ville hemställa om höjning av ifrågavarande gränsvärde

till 100 kronor — en åtgärd, genom vilken någon minskad rättssäkerhet

icke syntes vara att befara. Styrelsen anser sig böra anmärka,

att, såvitt styrelsen hade sig bekant, det icke någon gång förekommit, att

ägare eller innehavare av beslagtagen egendom anmält missnöje mot förordnande

enligt 17 §, vare sig förordnandet kungjorts eller icke.

Då den av generaltullstyrelsen föreslagna ändringen i åtskilliga fall skulle

medföra besparing av kungörelsekostnader och, med hänsyn till vad styrelsen

nu anfört, näppeligen torde innebära någon minskning i rättssäkerheten,

finner jag mig böra biträda styrelsens hemställan. I anslutning härtill

bör i 17 § 3 mom. andra punkten vidtagas motsvarande ändring.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt spritinförsellagen äro förverkade,

skall enligt 22 § första stycket förfaras på sätt i gällande författning angående

försäljning av rusdrycker är föreskrivet beträffande förfarande med

drycker, som jämlikt författningen äro förverkade.

I Sitt utlåtande den 28 november 1925 uttalade generaltullstyrelsen, att

enär, enligt vad från vissa tullmyndigheter framhållits, det ofta inträffade*

att beslagtagna spritdrycker på grund av bristfälligt emballage toge skada

eller minskades genom läckage, det vore önskvärt, att den i 21 § 2 mom.

andra stycket varuinförsellagen domstolarna tillkommande befogenhet att

förordna om avyttring av egendom, som kunde vara utsatt för minskning i

värde, måtte tillerkännas dem även i fråga om beslagtagna spritdrycker

och vin, vilka jämlikt 22 § första stycket i spritinförsellagen icke kunde få

försäljas, med mindre de vore förverkade. Styrelsen hemställde därför, att

sistnäninda paragraf måtte ändras till överensstämmelse med 21 § i varulnförsellagen,

Styrelsen har nu anfört, att då det hinder för beslagtagna spritdryckers

avyttring, som den gällande lagstiftningen innebure, vid flera tillfällen visat

sig medföra betydande olägenheter, styrelsen tilläte sig förnya sin berörda

hemställan.

Till detta styrelsens förslag förordar jag bifall. I viss överensstämmelse

med den tankegång, som ligger till grund för den av mig nyss tillstyrkta

ändringen i 18 § 2 mom., har jag Vidare ansett mig böra föreslå, att då

dryckernas värde ej uppgår till 100 kronor, domstols medgivande ej skall

erfordras för vidtagande av i nu förevarande paragraf avsett förfarande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

29

Lagen om straff för olovlig varuinförsel.

(V aruinf örsellagen.)

I 14 § 1 mom. stadgas, att undersökning å person efter olovligen infört

gods må företagas allenast då mot någon, som från utlandet ankommer till

ort, där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns- eller kustort,

föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på sig förstucket

gods; dock att tullmyndighet under vissa förhållanden må förordna,

att dylik undersökning skall verkställas å envar med viss lägenhet eller under

viss tidrymd till viss plats från utlandet ankommande person.

Beredningen har (betänkandet sid. 57—58) anfört, att tvekan uppstått,

huruvida en person, som ännu befunne sig ombord å ett från utlandet till

svensk ort ankommande fartyg, kunde sägas hava ankommit till denna ort

och om sålunda kroppsvisitation å honom finge verkställas ombord å fartyget.

Beredningen har i anslutning härtill hemställt, att 14 § 1 mom.

måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att tvekan om tullverkets befogenhet i

detta avseende icke kunde råda.

Skäl torde visserligen kunna åberopas till stöd för en sådan tolkning

av förevarande lagrum, att tullverket redan nu har rätt att anställa kroppsvisitation

å person, som medföljt och fortfarande befinner sig å till

svensk tullplats från utlandet ankommande fartyg. Då det emellertid måste

anses vara till fördel, att tulltjänstemännen beträffande de maktmedel, som

i deras tjänstutövning stå dem till buds, kunna stödja sig på klart avfattade

bestämmelser, vill jag icke motsätta mig beredningens förslag. Härav

föranledes jämväl en mindre jämkning i 2 mom. av samma paragraf.

Då utländskt krigsfartyg är att anse såsom utländskt territorium, torde

utan särskilt undantagsstadgande vara klart, att kroppsvisitation lika litet

som annan tullvisitation må verkställas ombord å dylikt fartyg.

Med hänsyn till sambandet mellan spritinförsellagen och lagen om utsträckt

tillämpning av samma lag har det synts mig lämpligt att, i likhet

med vad som år 1926 ägde rum, i en och samma författning förordnas om

fortsatt giltighet av båda lagarna, i vilken författning ock kunna intagas

de av mig förordade ändringarna uti förstnämnda lag.

Den föreslagna ändringen i varuinförsellagen bör givetvis genomföras

genom särskild lag.

I enlighet med vad jag förut anfört har jag låtit inom finansdepartementet

upprätta förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning

av förstnämnda lag; och

Förslagens

formella

genomförande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds proposition Nr 171.

2:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilagorna

1 A och 1 B vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

31

Bilaga 7 A.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt

tillämpning av förstnämnda lag.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin med däri

genom lag den 4 juni 1926 (nr 148) gjorda ändringar ävensom lagen den

27 november 1925 om utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, vilka lagar

enligt lagen den 4 juni 1926 gälla till och med den 30 juni 1928, skola

äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1933;

dock att lagen den 20 juni 1924 skall från och med den 1 juli 1928 i nedan

angivna delar hava den ändrade lydelse, som av det följande framgår:

1 §.

1 mom. Var som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker

eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande

lägst femton, högst tjugufem kronor för liter av de olovligen införda dryckerna,

dock minst femtio kronor, eller med fängelse i högst ett år.

Ändå att — -— — nämnda belopp.

Sker den —--år dömas.

4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som

en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott eller för brott, som

i 5 § sägs, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas. Har

införseln skett i allenast ringa omfattning och har avsikten icke varit att

försälja de olovligen införda dryckerna samt äro omständigheterna jämväl i

övrigt synnerligen mildrande, må, där ej föreligger fall, som avses i 1

3 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, dömas till böter efter vad

i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig — — — böter dömas.

2 $.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

a) då dryckerna — — — riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att

dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

4 $.

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill

föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras

för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller vin

medföras å farkosten.

2 mom. Har å farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio

ton, vilken ankommer från eller avgår till utrikes ort, under resan eller vid

tidigare tillfälle, då farkosten befunnit sig å svenskt territorialvatten, med

stöd av denna lag verkställts beslag å spritdrycker eller vin, och förefinnes

skälig anledning antaga, att olovlig införsel av sådana drycker är tillämnad

från farkosten, må, därest chef för tull- eller kustbevakning finner särskild

tullbevakning böra anordnas å farkosten, bevakningschefen kunna förordna,

att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar

samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgad i fråga

om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

5 §.

1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig

fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där

det är uppenbart, att dryckerna olovligen införts, straffas med böter till

belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter av de drycker,

med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst trettio och högst

femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i

visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Kan den — — — ansvar fri.

Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som förut fällts till straff

för enahanda brott eller för brott, som i 1 § sägs, straffes såsom i 1 § 4 mom.

första stycket är för där avsett fall stadgat.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna

eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,

skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan

bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande

tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

33

högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst trettio kronor. Till ansvar

— — — olovliga införande.

Föreligger skälig — — — av dryckerna.

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller

vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under

sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad

eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort

misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga

på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta

dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget straffas

med böter till belopp motsvarande högst åtta kronor för liter av dryckerna,

dock lägst trettio kronor.

Föreligger skälig — — — av dryckerna.

8 %.

3 mom. Besväras farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas

skall vara förverkad, av inteckning, som sökts efter den 30 juni 1924,

och framgår ej av omständigheterna, att innehavaren av inteckningen

saknat kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid

olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt

uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall domstolen förklara,

att panträtten i farkosten skall upphöra, där ej sådant med hänsyn till

särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd —--till inteckningsdomstolen.

10 §.

1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning

av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller

annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller

vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna olovligen tillverkats, straffas

med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter

av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst

trettio och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående

höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra

stycket stadgas.

Kan den--— ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig befattning med spritdrycker, som i

detta mom. sägs, och har han förut fällts till straff för enahanda brott eller

för brott, som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen angående

tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1 mom. i förordningen

angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket i

förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom

i 30 § 1 mom. andra och tredje styckena i förordningen angående tillverkning

och beskattning av brännvin är för där avsett fall stadgat.

Bihanrj till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 145 håft. (Nr 171.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 %ungl. Maj.ts proposition Nr 171.

17 §.

3 mom. Förordnande, som----vederbörande åklagare. Förordnande

skall meddelas skriftligen; och skall, där den beslagtagna egendomens värde

uppskattas till mindre än etthundra kronor, detta angivas i förordnandet.

18 $.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till etthundra kronor, skall

utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad,

därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter

det förordnandet meddelats.

22 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall

förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker

är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen

äro förverkade. Äro dryckerna underkastade snar förstörelse eller nedgång

i värde, därest förfarandet fördröjes, äger vederbörande domstol på anmälan

därom besluta, att utan avbidan på ägares inställelse må med dryckerna

förfaras på sätt nyss sagts, dock skall, då dryckernas värde ej uppgår till

etthundra kronor, domstolens prövning ej vara erforderlig.

I fråga — — — till efterrättelse.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

35

Bilaga 1 B.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig

varuinförsel skall hava följande ändrade lydelse:

14 §.

1 mom. Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas

allenast då mot någon, som från utlandet ankommer till ort, där tullförvaltning

finnes, eller som befinner sig å fartyg, som från utlandet ankommer

till sådan ort, eller mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort, föreligger

på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på sig förstucket

gods; dock må, där vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning

finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från utlandet med viss

lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig,

dylik undersökning efter bevakningschefens bestämmande verkställas å envar

med lägenheten eller under tidrymden från utlandet till platsen ankommande

person. Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens

prövning men gånge likväl genast i verkställighet.

2 mom. Den i 1 mom. omförmälda undersökning skall, där den är av

mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus eller i lämpligt utrymme i

fartyg, samt, om undersökningsman eller den misstänkte det äskar och det

utan större omgång kan ske, i vittnens närvaro. Är den misstänkte kvinna,

må undersökningen ej verkställas utan genom tillkallad person av samma

kön samt i avskilt rum; och skall såsom vittne, om sådant ifrågakommer,

anlitas kvinna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition Nr 171.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars 1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Webberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari

1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag

till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillt

lämpning av förstnämnda lag samt till lag om ändrad lydelse av 14 § i

lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn

Fredrik Wilhelm Knutsson Killander.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Det förstnämnda förslaget.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexanderson lämnade förslaget utan annan anmärkning än att viss

redaktionell jämkning syntes höra vidtagas, bl. a. så att 22 § andra punkten

finge en lydelse sådan som denna:

Åro beslagtagna drycker underkastade snar förstörelse eller annan nedgång

i värde, må med dem på sätt nyss sagts förfaras redan innan frågan

om deras förverkande blivit avgjord; dock erfordras härtill domstols tillstånd,

om dryckernas värde uppgår till etthundra kronor eller mera.

Justitierådet von Seth yttrade:

Förslaget innebär en väsentlig skärpning av hittills gällande straffbestämmelser.

Jag finner väl, lika med departementschefen, de nuvarande

straffbestämmelserna för olovlig införsel av spritdrycker icke stå i rätt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

37

proportion till de straffbestämmelser, som gälla mot olovlig tillverkning

och försäljning av sådana drycker, och vill fördenskull ej i sakens nuvarande

läge motsätta mig de föreslagna straffskärpningarna.

Jag kan emellertid ej underlåta att framhålla, att det synes mig, som

om man nu i fråga om bestraffningen av förseelser, som hava avseende

å rusdrycker, nått och redan i avsevärd mån överskridit den gräns, över

vilken bestraffningsåtgärder icke kunna sträckas utan att verka mera till

skada än till gagn. Det får ej förglömmas, att ett straff lätt kan förlora

i psykologisk verkan, om det icke uppbäres av en mera allmän rättsuppfattning

om dess skälighet, eller med andra ord att ett straff, som icke

hos omgivningen medför en mot dess stränghet svarande känsla av åtminstone

tillfällig mindervärdighet hos den bestraffade, icke kan utöva

den med detsamma avsedda inverkan vare sig på den bestraffade eller på

andra, som kunde vara benägna att förse sig på enahanda sätt. En sådan

känsla lära de nuvarande stränga straffen på rusdryckslagstiftningsområdet

näppeligen väcka inom de kretsar, om vilka här närmast är fråga. Snarare

torde de betraktas som en risk, för vilken det visserligen kan vara

otrevligt att råka ut, men som icke på något sätt afficierar det personliga

värdet. Detta, att man finner sig icke kunna upprätthålla en lagstiftnings

effektivitet utan att tillgripa bestraffningsåtgärder, som ej stå i proportion

till de straff, som ansetts tillräckliga i andra jämförliga fall, och utan ständiga

straffskärpningar, utgör för mig ett kriterium på att en sådan lagstiftning,

åtminstone i viss mån, måste vara inne på oriktiga vägar. Det

synes mig därför vara av synnerlig vikt, att hela vår rusdryckslagstiftning

med det snaraste blir underkastad en genomgripande omarbetning i

riktning mot större fördomsfrihet och på samma gång större effektivitet

till spritmissbrukets hämmande.

I avseende å 4 § delar jag i allt väsentligt de av generaltullstyrelsen

uttalade betänkligheterna, såvitt angår kostnaden för den bevakning å

fartyg, som anses erforderlig för att hindra smuggling från detsamma.

Sådan kostnad bör skäligen icke kunna åläggas fartyget i annat fall, än

som uttryckligen angives i andra stycket av art. 10 i Helsingforskonventionen.

Jag kan alltså icke tillstyrka införandet av bestämmelse

härom.

Redan enligt sin nuvarande lydelse innebär stadgandet i 8 § 3 mom.

ett betänkligt avsteg från vad som eljest gäller om inteckningar och särskilt

från den tendens att söka göra fartygsinteckningar användbara som

cirkulationspapper, som tagit sig uttryck i senaste internationella överenskommelser.

Genom den ändring departementschefen nu föreslagit skulle

inteckningar i fartyg av de storleksklasser, om vilka här är fråga, göras

så gott som oanvändbara som kreditunderlag. Detta, att eu person, om

vars medskyldighet man icke har visshet, kan genom en annans förseelse

komma att underkastas en allvarlig påföljd i förmögenhetsrättsligt hänseende,

kan icke innebära ett riktigt avvägande mellan de intressen, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kunf/l. Maj:ts proposition Nr 171.

här stå mot varandra. Jag kan ej annat än bestämt avötyrka den av

departementschefen föreslagna ändringen.

I fråga om lydelsen av 22 § är jag ense med lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1928

om straff för olovlig varuinförsel.

Lagrådet anförde:

Det förtydligande, som man ansett behövligt i 1 mom., torde i erforderlig

grad vinnas redan med den mindre jämkning av nuvarande lydelseh

att frasen »från utlandet ankommer» utbytes mot »å fartyg eller eljest

ankommer från utlandet».

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

39

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbjng, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin. Almkvist. Lyberg,

von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet

lagrådets den 14 mars 1928 avgivna utlåtande över de genom

Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1928 till lagrådets granskning överlämnade

förslagen till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning

av förstnämnda lag; samt

2:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden hemställer, att förslagen, vilka till sitt sakliga innehåll

av lagrådets flesta ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte, sedan i

desamma vidtagits vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Regnér.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER

GENTEMOT

SPRITSMUGGLING FRÅN FARTYG, SOM UPPEHÅLLA

TRAFIK MED UTLANDET M. M.

AVGIVET AV

1926 ÅRS RUSDRYCKSLAGSTIFTNINGSBEREDNING

STOCKHOLM 1927

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet.

Genom nådigt beslut den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t

chefen för finansdepartementet dels att tillkalla tre utredningsmän för

att inom departementet biträda vid utredningen av vissa, av departementschefen

berörda frågor, som ägde samband med gällande rusdr/ckslagstiftning,

dels, i den mån så för behandlingen av vissa av ifrågavarande

spörsmål funnes påkallat, för sådan frågas utredning tillkalla

ytterligare en eller flera speciellt sakkunniga personer, dels ock tillhandahålla

ifrågavarande beredning erforderlig kanslipersonal. Med stöd

av detta bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet genom

skrivelse samma dag undertecknade, ledamoten av riksdagens första

kammare, förrådsförmannen A. J. Bärg i Katrineholm, ledamoten av

riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. O. Johanson i Huskvarna

samt byråchefen i kontrollstyrelsen A. S. E. Larsson, för att inom finansdepartementet

biträda vid ifrågavarande utredning, varjämte åt undertecknad

Larsson uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet

ävensom att ombestyra sekreterargöromålen. Genom skrivelse den 1 november

1926 tillkallade därefter chefen för finansdepartementet undertecknade,

dåvarande tullbevakningschefen vid tullbevakningsinspektionen

i Stockholm, numera tulldirektören i Stockholm K. F. Leander samt

vice verkställande direktören i Stockholms rederiaktiebolag Svea, f. d.

kommendörkaptenen B. E. von Sydow för att biträda vid utredningen

av frågan om åtgärder gentemot spritsmuggling från fartyg, som uppehålla

trafik med utlandet. Samtidigt tillkallades jämväl för övriga frågor

andra speciellt sakkunniga personer.

1926 års rusdryckslagstiftningsberedning — som den sålunda igångsatta

utredningen benämnes — har i enlighet med statsrådets och chefens

för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 23

september 1926 erhållit i uppdrag att utreda ett flertal frågor, vilka dock

hava det gemensamt, att de alla äga samband med gällande rusdryckslagstiftning.

Den 14 maj 1927 har beredningen till chefen för finansdepartementet

överlämnat betänkande med förslag till åtgärder gentemot

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

missbruk av alkoholhaltiga apoteksvaror m. m. samt av behörigheten att

å recept utskriva spritdrycker m. m. från apoteksinrättning. Närmast

därefter har beredningen till behandling upptagit frågan om åtgärder

gentemot spritsmuggling från fartyg, som uppehålla trafik med utlandet

m. m. Såsom ett resultat av beredningens utredning rörande sistnämnda

fråga får beredningen härigenom vördsamt överlämna betänkande i

ämnet jämte förslag till vissa, i betänkandet närmare angivna författningsändringar

ävensom hemställan om åtgärder för vissa ändringar i

och tillägg till Helsingforskonventionen. I detta sammanhang har beredningen

däremot icke närmare undersökt, huruvida spritsmugglingen på

annat sätt än genom särskild lagstiftning och internationella överenskommelser

skulle kunna ytterligare trängas tillbaka.

Enligt medgivande genom nådiga brevet till statskontoret den 17 september

1927 hava undertecknade Larsson och Leander företagit en resa

till Finland, Estland och Danmark för att taga kännedom om de åtgärder,

som inom dessa länder vidtagits till förhindrande av spritsmuggling.

Under utredningsarbetet har beredningen rådfört sig med ett stort antal

personer med särskild kännedom om de förhållanden, åt vilka beredningen

haft att ägna uppmärksamhet.

Genom skrivelse den 24 november 1926 har chefen för finansdepartementet

till beredningen överlämnat i avskrift en framställning från

Sveriges segelfartygsförening u. p. a. och därvid framhållit angelägenheten

av att beredningen vid behandling av frågan om spritsmuggling

från fartyg, som uppehålla trafik med utlandet, måtte bereda nämnda

förening tillfälle att framföra sina synpunkter i ämnet. Med anledning

härav har beredningen lämnat segelfartygsföreningens ordförande tillfälle

att vid beredningens sammanträden framföra sina synpunkter.

Beträffande en specialfråga, om spritdrycker å provianteringsfrilager,

kommer beredningen att avgiva särskild utredning och hemställan.

Stockholm den 30 november 1927.

SAM LARSSON.

A. J. BÄRG. C. O. JOHANSON.

KARL LEANDER.

B. v. SYDOW.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Motivering och förslag.

I det anförande till statsrådsprotokollet den 23 september 1926, vari

hemställdes om tillkallande av utredningsmän för att inom finansdepartementet

biträda vid utredningen av vissa, av departementschefen berörda

frågor, som ägde samband med gällande rusdryckslagstiftning, yttrade

dåvarande chefen för finansdepartementet, statsministern Ekman, beträffande

den del av utredningsarbetet, som nu är i fråga, följande:

»Under de senare åren har tyvärr en tidvis mycket omfattande spritsmuggling

ägt rum utmed rikets kuster, vilken åstadkommit, att gällande

restriktioner på rusdryckslagstiftningens område åtminstone inom

vissa trakter och under vissa perioder förlorat en betydande del av sina

nykterhetsfrämjande verkningar. Smugglingen försiggår dels från utanför

territorialgränsen liggande fartyg, dels också från person- eller lastförande

fartyg, vilka uppehålla förbindelse med utländska hamnar.

Först genom 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin hava mera effektiva vapen erhållits

i kampen mot smugglingen. Nämnda lag, som trädde i kraft den

1 juli 1924 och skulle gälla under två år, har med vissa mindre ändringar

förnyats på ytterligare två år, räknat från och med den 1 juli

1926.

Det torde icke råda något tvivel om att den skärpta lagstiftningen

jämte den förbättrade bevakningen medfört en högst avsevärd tillbakagång

i fråga om spritsmugglingen till Sverige. Minskningen i smugglingsfrekvensen

gäller emellertid väsentligen den smuggling, som sker

från spritlastade fartyg utanför landets gränser. Däremot tyda åtskilliga

tecken på att det alltjämt förekommer en betydande spritsmuggling

från fartyg, som uppehålla förbindelse med utländska hamnar. I detta

avseende vill jag erinra om att det under år 1925 enbart hos personal,

anställd å fartyg, som gå i reguljär fart mellan Stockholm och utlandet,

gjordes icke mindre än 365 spritbeslag, varvid beslagtogos sammanlagt

3,122 liter sprit. Häri ingå icke beslag å mindre lastbåtar, vilkas personal

dock visat sig hava i ännu större utsträckning gjort sig skyldig

till olaga införsel av sprit.

Denna spritsmuggling från fartyg, som uppehålla trafik med utlandet,

synes för närvarande icke kunna tillräckligt effektivt bekämpas. Det

bör därför undersökas, huruvida icke anordningar kunna träffas, vilka

på ett bättre sätt kunna bidraga till att omöjliggöra olaga införsel av

sprit på sådana vägar. Även om det i varje särskilt fall icke rör sig

om så stora spritkvantiteter, blir dock den oavbrutna strömmen av smuggelsprit,

som silar in i landet från ett avsevärt antal fartyg, i längden

Statsrådsprotokollet

den 23 september

1926.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utredningens

omfattning.

Statistik

över spritbeslag

m. m.

alls icke utan betydelse, i synnerhet som denna sprit helt visst ofta kommer

i händerna på just sådana personer, som samhället genom den nuvarande

rusdryckslagstiftningen velat hindra från att åtkomma spritdrycker.

»

Av ovan återgivna yttrande till statsrådsprotokollet framgår, att chefen

för finansdepartementet närmast och i första hand åsyftat, att undersökningen

skulle avse den spritsmuggling, som äger rum från fartyg,

vilka uppehålla trafik med utlandet. Beredningen har emellertid ansett

sig böra taga under övervägande, huruvida även i övrigt något ytterligare

kunde från statsmakternas sida åtgöras till förhindrande av spritsmugglingen.

Till denna mera allsidiga översikt har beredningen ansett sig

hava så mycket större anledning, som nu gällande lagstiftning angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin upphör att gälla den 1 juli

1928, varför frågan om lagstiftningens förlängning under alla förhållanden

torde komma att föreläggas 1928 års riksdag. Då ifrågavarande lagstiftning

ägt giltighet sedan den 1 juli 1924, torde numera sådan erfarenhet

föreligga såväl om dess verkningar som rörande befintliga brister

i densamma, att det får anses vara förtjänt av närmare övervägande,

icke blott huruvida lagstiftningen ifråga bör förlängas och eventuellt

göras permanent utan även huruvida och i vilka avseenden av hittills

vunnen erfarenhet påkallade ändringar nu böra vidtagas.

Då spritsmuggling under de senare åre ägt rum icke blott till Sverige

utan även — och delvis under betydligt svårare former än hos oss —

till vissa av våra grannländer, har beredningen ansett det vara av betydelse

att inhämta kännedom om de åtgärder, som i dessa länder vidtagits

till förhindrande av sådan smuggling. För detta ändamål företogo

två av beredningens ledamöter under innevarande höst efter därtill meddelat

tillstånd en resa till Finland, Estland och Danmark, varjämte beredningen

från Norge förskaffat sig och tagit del av där gällande lagar

och föreliggande förslag till lagändringar på hithörande område. På

olika punkter av sitt betänkande torde beredningen få tillfälle att hänvisa

till de på sådant sätt från våra grannländer inhämtade upplysningarna.

Någon säker, siffermässig kännedom om spritsmugglingens verkliga

omfattning kan man av naturliga skäl icke erhålla. Man kan däremot

sammanställa uppgifter om antalet beslagsmål, antalet däri inblandade

personer samt beslagtagna spritkvantiteter. Från general tullstyrelsens

statistiska avdelning har beredningen erhållit dylika uppgifter för tiden

1 januari 1925—30 juni 1927. Uppgifterna för tidigare år äro på grund

av den år 1924 ändrade lagstiftningen icke fullt jämförbara med de senare

årens siffror. Särskilt därför att innehavet av insmugglad sprit

från och med den 1 juli 1924 kriminaliserats, torde man kunna antaga,

att en mycket betydande andel av de senare årens beslagsmål avse sprit,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

som tagits i beslag från exempelvis personer, vilka anhållits för fylleri.

Antalet dylika mål kan sålunda avsevärt öka siffran för spritbeslagsmål,

utan att detta behöver betyda en ökning av själva spritsmugglingen, då

ju ett enda insmugglat spritparti, som före den 1 juli 1924, om det beslagtogs,

representerade ett enda mål, numera kan vara fördelat på flera

tiotal personer, vilka icke dömas för olovlig införsel utan för olovlig

befattning med insmugglad sprit. Ännu mindre kunna de beslagtagna

kvantiterna sägas vara en tillförlitlig mätare på smugglingens omfattning.

Slutsiffran för ett år eller annan period förryckes nämligen i

allra högsta grad, om ett större beslag göres, och de stora beslagen äro

så fåtaliga och beroende på sådana särskilda förhållanden, att de omöjligen

kunna anses utgöra någon måttstock på storleksgraden av förekommande

smuggling. En ökning av spritbeslagen kan vara beroende på

större intensitet i bevakningen och därför i verkligheten, åtminstone för en

kortare tid, innebära att mindre kvantiteter smuggelsprit tillföras den

olovliga marknaden, varjämte upptäckten av sådan sprit kan vara beroende

på rena tillfälligheter. Till en viss grad och, om man iakttager erforderlig

försiktighet vid deras bedömande, torde dock dessa siffror erbjuda den

bästa belysning rörande smugglingens omfattning och karaktär, som överhuvud

taget på siffermässig väg står att erhålla.

I de från generaltullstyrelsens statistiska avdelning erhållna uppgifterna

meddelas antalet spritbeslagsmål, antalet åtalade personer samt

litertalet beslagtagen sprit för varje särskilt tullkammardistrikt halvårsvis

åren 1925 och 1926 samt första halvåret 1927. För vart och ett sådant

område äro uppgifterna närmare fördelade med hänsyn dels till platsen

för beslaget, dels också till de personer, från vilka beslagen gjorts,

eller de övriga omständigheter, som kunna sägas angiva beslagets karaktär.

Först indelas därvid beslagen i två huvudavdelningar, varvid i den

första sammanföras de beslag, som gjorts vid kust eller annorstädes utom

tullplats, och i den andra de beslag, som gjorts vid tullplats. Inom den

första huvudavdelningen indelas därefter beslagen med hänsyn till om

de verkställts å fartyg, annat trafikmedel, å gata eller landsväg, i bostad

eller å annan upplagsplats, varjämte den sprit, som upphittats utan att

ägaren blivit känd, föres i en särskild kolumn. Inom den andra huvudavdelningen

redovisas först de beslag, som skett å eller vid fartyg, och angives

därvid, huruvida de ägt rum vid kroppsvisitation eller ej samt huruvida

de skett från fartygsbesättning eller från andra personer. Åven inom

denna huvudavdelning upptagas de beslag, som verkställts å gata eller

landsväg, i bostad eller dylikt, samt den upphittade spriten i särskilda

kolumner. Slutligen angives, huru mycket av summan sprit, som förskingrats.

För erhållande av bättre översikt har beredningen sammanfört de sålunda

anskaffade statistiska uppgifterna för större områden, varvid tullkammardistrikten

i Norrland bildat en grupp, Stockholms tullkammar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beslag & olovligen införda spritdrycker halvårsvis åren 1925 och 1926 samt första halvåret 1927.

r u

1 1

k a

m m a

r d i

s t

r i

k t

Plats och sätt m. m. lör beslagen

Norrland

i

Stockholm

å ostknsten

i övrigt

i Blekinge

och Skåne

å västkusten

i

övrigt

Summa

B

po

personer

liter

B

po

persoDer

liter

B

personer

liter

B

personer

liter

B

g?

personer

liter

B

po

personer

liter

B

po

personer

e-»-

Ct>

*”f

I. Vid kust eller eljest utom tullplats:

1) å fartyg V*—,0/e 1925 ...............

—

—

—

8

ii

6,464

—

—

—

—

—

—

6

ii

699

—

—

—

14

22

7,163

lb—''“/h 1925 ........................

3

5

629

8

19

5,966

—

—

—

—

—

—

1

2

4

—

—

—

12

26

6,599

Va—1"% 1926 .......................

—

—

—

1

8

58,297

—

—

—

—

1

8

58,297

1h-3l/u 1926 ........................

1

1

24

1

—

28

—

—

—

—

—

—

2

—

28,408

—

—

—

4

1

28,460

Vi—8% 1927 .......................

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2) å annat trafikmedel V1- 30/8 1 925

—

—

—

2

3

238

2

3

238

7i—!,0/e 1926........................

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

—

_

7t-81/i* 1926 .......................

—

—

—

—

—

—

—

1/i—80/e 1927 ........................

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

3) å gata eller landsväg, i bostad eller

upplagsplats */i—3"/e 1925 .........

—

—

—

12

23

248

—

—

—

—

—

—

3

11

105

—

—

—

15

34

353

V»—“/u 1925 ........................

—

—

—

8

15

517

—

—

—

—

—

—

—

8

15

517

Va—30/8 1926 ........................

2

4

168

502

0

10

7

9

65

—

—

—

i

i

40

1

6

70

—

—

—

2

8

8

7

14

14

no

177

1,107

Va—30/8 1927 ......................

2

5

5

_

_

_

i

2

540

—

—

—

—

—

—

4) upphittat Va—s% 1925 ............

1

—

120

21

—

5,231

—

—

—

—

—

—

1

—

10

6

—

25

29

—

5,386

1h—ulu 1925 ........................

—

—

—

12

—

712

—

—

—

3

—

480

2

—

340

5

—

6

22

—

1,538

Va—30/8 1926 ........................

—

—

—

8

—

127

—

—

—

2

—

929

—

—

—

—

—

—

10

—

1,056

Vt—“/u 1926 ........................

—

—

—

12

—

733

—

—

—

2

—

910

7

—

85

—

—

—

21

—

1,728

''A—30/8 1 92 7 ........................

—

—

—

8

—

864

—

—

—

1

—

400

5

—

23

—

—

—

14

—

1,287

II. Vid tullplats:

1) å eller vid fartyg ej vid kropps- visitation :

a) från besättning V1''-30/8 1925......

20

33

51,704

210

271

2,283

12

19

58

44

46

1,205

89

139

359

—

—

—

375

508

55,609

Vt—81/u 1925 ........................

37

56

1,061

273

354

3,405

16

22

135

24

30

137

103

140

1,130

1

i

7

454

603

5,875

Va—30/8 1 92 6 ........................

10

13

122

121

140

1,028

6

7

18

24

23

118

68

83

469

—

—

—

229

266

1,755

a/7 »>/i, 1926

60

16

348

148

227

138

285

141

3,354

1,370

34

40

20

326

60

40

44

1,122

246

172

191

620

0

7

81

530

627

5,851

2,359

Va—30/8 1 927 ........................

12

14

54

65

96

125

535

314

367

opaginerad Kontrollera mot PDF

b) från andra personer1/!—3% 1925

Vt—!>7» 1925 .......................

Vi-3% 1926 ........................

Vt-81/» 1926 ........................

Vi—80/''» 1927 ........................

2) å eller vid lartyg vid kroppsvisitation:
a)

från besättning 1/i—80/« 1925......

Vt—31/» 1925 ........................

Vi—a0/8 1926 ........................

Vt—81/» 1926 ........................

V’i—80/e 1927 ........................

b) irån andra personer 1/i—3u/8 1925

Vt-81/» 1925 .....................

Vi—80/e 1926........................

Vt—31/» 1926 ........................

Vi—80/e 1927 ........................

3) å gata eller landsväg, i bostad eller

upplagsplats V*—s“/6 1925 .........

Vt-31/» 1925 ........................

Vt-81/» 1925 .............

Vi-80/6 1 9 2 6 .............

Vt—al/i2 1926 .............

Vi-80/e 1927 .............

4) upphittat 1/i— 30/e 1925

Vt—81/» 1925 ...........

Vi—8% 1926 .............

Vt-81/» 1926 .............

Vi-30/e 1927 .............

Summa V1—80/b 1925 ............

Vt—81/» 1925 ............

•/i-80/» 1926 ............

Vt—81/» 1926 ............

‘/t—80/o 1927 ............

Därav förskingrat V1—80/° 1925

Vt—31/» 1925 ............

V>—80/« 1926 ............

Vt-81/» 1926 ............

V1—80/» 1927 ...........

10

10

12

82

91

261

5

9

49

27

33

35

38

41

53

—

—

—

162

184

410

54

247

84

101

138

5

5

26

37

45

240

49

63

122

—

—

—

226

268

773

14

15

81

33

36

100

—

—

—

22

35

93

19

27

48

5

6

8

93

119

330

39

41

1,076

77

82

165

7

7

6

52

53

222

17

19

24

3

4

14

195

206

1,507

24

25

26

52

58

253

6

8

6

37

39

87

34

38

32

2

3

3

155

171

407

36

50

93

2

2

4

2

2

4

7

9

9

47

63

no

—

—

—

86

92

163

7

8

8

1

1

2

3

3

2

—

—

—

97

104

175

—

—

—

35

37

67

1

1

2

1

1

2

3

4

8

—

—

—

40

43

79

—

_

—

80

82

148

80

82

148

—

—

—

68

70

175

1

1

1

1

2

8

2

2

4

—

—

—

72

75

188

_

_

75

87

no

2

2

2

2

2

3

3

3

12

_

—

—

82

94

127

_

_

142

145

186

6

6

7

1

1

1

1

1

1

—

—

—

150

153

195

_

_

_

91

95

99

3

3

3

2

3

3

1

1

1

—

—

—

97

102

106

—

—

—

no

in

126

1

2

4

—

—

—

2

2

2

—

—

—

113

115

132

1

1

1

114

115

127

4

5

3

2

3

2

1

1

i

—

—

—

122

125

134

407

820

1,754

1

3

2

1

1

5

13

24

22

422

848

1,783

—

_

—

500

1,026

1,129

—

—

—

1

1

10

5

12

11

—

—

—

506

1,039

1,150

_

_

_

218

330

414

—

—

4

4

45

3

4

2

—

—

—

225

338

461

5

6

43

333

692

2,544

1

2

20

9

13

112

10

19

70

1

1

1

359

733

2,790

7

7

14

211

454

634

1

2

1

23

66

2,667

14

37

614

—

—

—

256

566

3,930

13

_

726

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

13

_

726

—

—

—

18

—

430

1

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

19

—

431

i

200

10

_

295

_

_

_

1

_

20

2

_

7

_

_

_

14

_

522

i

—

22

6

—

127

—

-

—

1

—

50

—

—

—

—

—

—

8

—

199

43

51,836

866

1,356

17,408

22

35

115

76

84

1,252

160

238

1,269

6

—

25

1,161

1,756

71,905

91

Ilo

1,937

1,131

1,752

12,646

35

41

177

67

78

870

164

221

1,610

6

1

13

1,494

2,206

17,253

24

28

203

507

646

60,132

10

11

23

56

67

1,230

95

125

598

5

6

8

697

883

62,194

112

1,859

856

1,262

7,402

43

51

356

104

no

2,386

212

231

29,216

10

12

96

1,324

1,778

41,315

47

54

713

602

845

3,615

26

36

71

120

177

4,000

152

203

1,209

2

3

3

949

1,316

9,611

_

_

6

_

_

133

—

—

4

—

—

2

—

—

33

—

—

—

—

—

178

—

—

79

—

—

386

—

—

14

—

—

44

—

—

42

—

—

—

—

—

565

z

81

_

_

43

_

_

1

—

_

24

_

18

_

__

_

_

_

167

—

—

5

—

—

—

—

—

4

—

1,110

—

—

29

—

—

—

—

—

1,148

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

distrikt eu, tullkammar distrikten å ostkusten i övrigt en, till vilken även

Gotland hänförts, tullkammardistrikten i Blekinge och Skåne en grupp,

tullkammardistrikten å västkusten en samt övriga tullkammardistrikt

en grupp. Med denna uppdelning redovisas heslagsuppgifterna i tabellen

å sid. 8—9.

Av tabellen framgår, att de ojämförligt flesta spritbeslagsmålen komma

på Stockholms tullkammardistrikt, vilket icke enbart omfattar Stockholms

stad utan även hela skärgården från skäret Björn norr om öregrund

till och med Landsort samt dessutom en stor del av Mälaren.

Hela antalet spritbeslagsmål fördelar sig procentiskt med följande andelar

på de olika områdena under angivna perioder:

*/l—80/g

V»-31/

12 Vi—1»°/e

Ö7—S1/lJ

Vi—''“/•

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt ...........

2.7

6.1

3.5

7.6

5.0

Stockholms tullkammardistrikt............

Tullkammardistrikteu å ostkusten i

74.6

75.7

72.7

64.7

63.4

2.0

2.3

1.6

3.2

2.7

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt

6.5

4.5

8.0

7.8

12.7

Västkustens tullkammardistrikt .........

13-8

11.0

13.6

16.0

16.0

Övriga tullkammardistrikt..................

0.5

0.4

0.7

0.8

0.2

Summa

100. o

100. o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Beträffande antalet åtalade personer äro procenttalen

för olika

områden

och tidsperioder följande:

''/i—»%

V*-81/!’ Vi-30/»

Vi-81/»

7i-3%

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt ............

2.6

5.2

3.2

6.3

4.1

Stockholms tullkammardistrikt .........

Tullkammardistrikten å ostkusten i

77.2

79.3

73.2

71.0

64.2

övrigt ........................................

2.0

1.9

1.2

2.9

2.7

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt

4.8

3.6

7.6

6.2

13.4

Västkustens tullkammardistrikt .........

13.6

lO.o

14.2

13.0

15''4

Övriga tullkammardistrikt ..................

—

0.1

0.6

0.6

0.2

Summa

100.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Sammanlagt för hela den undersökta perioden hade

förekommit 5,625

spritbeslagsmål mot 7,943 personer, varvid den beslagtagna spritkvantiteten

utgjort 202,278 liter. Av dessa tal

kommo

följande procentiska andelar

på de olika områdena:

Mål

Personer

Liter

Norrlands tullkammardistrikt .............

5.2

4.4

28.0

Stockholms tullkammardistrikt ..........

. 70.5

73.8

50. o

Tullkammardistrikten å ostkusten i övrigt ......

2.4

2.2

0.4

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt .........

. 7.6

6.4

4.8

Västkustens tullkammardistrikt ..........

. 13.9

12.9

16.7

Övriga tullkammardistrikt...................

0.5

0.3

0.1

Summa 100. o

100. o

100.0

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Vad särskilt de beslagtagna spritkvantiteterna beträffar, torde uppmärksamheten

böra riktas på den omständigheten, att ett enda beslag av

ett helt spritfartyg fullständigt förrycker jämförelserna. Ett sådant beslag

på mer än 50,000 liter sprit har exempelvis ägt rum i Norrland under

första halvåret 1925, ett beslag å nära 60,000 liter sprit i Stockholms

tullkammardistrikt första halvåret 1926, varjämte stora beslag gjorts

jämväl å Västkusten. Även med all tillbörlig hänsyn tagen till dessa

förhållanden står det vid studium av tabellens siffror fullt klart, vilken

dominerande roll Stockholm och Stockholms skärgård ägt och äger ifråga

om spritsmugglingen. Härtill må dock anmärkas, att såväl tull- som

polismyndigheternas bevakningsåtgöranden genom bättre utrustning helt

visst torde få anses hava varit mera effektiva i och omkring Stockholm

än i övriga delar av riket, och att man av denna anledning måhända

kan vara berättigad draga den slutsatsen, att en proportionsvis

större andel av den sprit, som avsetts för insmuggling inom Stockholmsdistriktet,

beslagtagits än vad fallet varit åtminstone inom flertalet övriga

tullkammardistrikt.

De ojämförligt flesta spritbeslagen hava gjorts vid tullplats. Av sammanlagda

antalet beslagsmål gällde nämligen under hela den undersökta

tiden endast 3.o procent beslag, som verkställts vid kusten eller annorstädes

utom tullplats, under det att 97.o procent av beslagen skett vid

tullplats. Av de åtalade personerna voro för hela perioden blott 1.8 procent

åtalade i samband med beslag, som ägt rum utom tullplats, medan

sålunda 98.2 procent av de åtalade personerna voro inblandade i beslag,

vilka verkställts vid tullplats. Däremot voro de spritkvantiteter, som

beslagtagits vid kusten eller annorstädes utom tullplats, mycket stora.

De utgjorde nämligen 56.4 procent av sammanlagda mängden under hela

perioden beslagtagen sprit. Vid tullplats hade alltså beslagtagits endast

43.6 procent av nämnda spritmängd.

Enär, på sätt ovan angivits, några få stora spritbeslag kunna helt förrycka

proportionerna mellan olika perioder och skilda landsdelar, har en beräkning

verkställts rörande de beslagtagna spritmängdernas fördelning efter frånräknande

av de största beslagen. Även till arten äro beslagen av hela spritskutor

skiljaktiga från den stora mängden små beslag. Av hela antalet

beslagsmål under den undersökta perioden — 5,625 — böra därvid endast

sex beslag frånräknas, nämligen ett beslag i Norrland å 51,621 liter, två

beslag å västkusten, avseende resp. 13,408 och 15,000 liter, samt tre beslag

i Stockholms tullkammardistrikt å resp. 5,603, 5,101 och 58,297 liter sprit.

På dessa sex beslag kommo alltså icke mindre än sammanlagt 149,030 liter

sprit, eller 73.7 procent av hela den i samtliga mål beslagtagna spriten. Den

återstående spritkvantiteten, som beslagtagits — 53,248 liter — fördelade sig

på följande sätt å olika områden och perioder:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1

/l-30/6

1/e—al/ia

7i-’%

Vi—»''/u

7<-80,

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt............

215

1,937

203

1,859

713

Stockholms tullkammardistrikt .........

11,805

7,545

1,835

7,402

3,615

Tullkammardistrikten å ostkusten i

övrigt ........................................

115

177

23

356

71

Blekinges och Sk&nestullkammardistrikt

1,252

870

1,230

2,386

4,000

Västkustens tullkammardistrikt.........

1,269

1,610

598

808

1,209

Övriga tullkammardistrikt ............

25

13

8

96

3

Summa

14,681

12,152

3,897

12,907

9,611

På de olika områdena kommo följande procentiska andelar:

Vi-8%

Ve—81/»

V*-80/e

Vi-81/»

v»-80/«

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt ............

1.5

15.9

5.2

14.4

7.4

Stockholms tullkammardistrikt .........

80.4

62.1

47.1

57.8

37.6

Tullkammardistrikten å ostkusten i

övrigt ..........................................

0.8

1.4

0.6

2.8

0.8

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt

8.5

7.2

31.6

18.6

41.6

Västkustens tullkammardistrikt .........

8.6

13.8

15.8

6.8

12.6

Övriga tullkammardistrikt..................

0.2

0.1

0.2

0.7

O.o

Summa

100.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Beträffande den sprit, som beslagtagits vid tullplats, har på sätt ovan

angivits uppdelning skett med hänsyn till, bland annat, huruvida beslag,

som ägt rum å fartyg, skett från fartygens besättning eller ej. Det visar

sig därvid, att på fartygsbesättningen komma sammanlagt följande antal

spritbeslagsmål, antal åtalade personer och beslagtagna spritkvantiteter

under de olika halvårsperioderna.

Mål

Personer

Liter

Vi-80/e

1925 ........

.................... 421

567

4,098

V»-81/la

1925 ........

707

6,050

V1 8°/6

1926 ........

.................... 269

309

1,834

Vi-81/»

1926 ........

................... 610

709

5,999

Vi-80/e

1927 ........

.................. 386

442

2,547

Summa 2,237

2,734

20,528

Vid angivande av spritmängden har frånräknats det ovan angivna beslaget

å 51,621 liter sprit, vilket verkställts vid tullplats från ombord anställda

personer.

I procent av hela antalet beslag, som gjorts å fartyg vid tullplats,

utgjorde beslagen från fartygsbesättning:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Mål

Personer

Liter

‘/l-=®°/«

1925.....................

............ 63.3

67.1

88.4

7i-87e

1 92o.....................

........... 59.4

62.7

86.2

1926.....................

............ 58.6

58.8

80.8

V»-*1/»

Vi-30/»

1926...................

......... 66.4

68.8

78.6

1927....................

60.o

82.5

Vi 1925-

-s°/e 1927 ..........

............ 61.6

64.0

83.8

Åven om man sätter beslagen från fartygsbesättning i förhållande till

hela antalet spritbeslag, oavsett var och hur och från vem de verkställts,

visar det sig, att beslagen från besättningen utgjort en avsevärd andel.

Därvid böra emellertid de sex ovan angivna stora beslagen frånräknas

kvantitetsuppgifterna. Med denna reduktion erhållas följande procentiska

andel för beslagen från fartygsbesättning:

Mål Personer Liter

x/i-—80/e 1925............................. 36.3 32.3 27.9

i/7_»i/„ 1925............................... 36.9 32.0 49.8

i/i—»o/e 1926................................. 38.6 35.0 47.1

i/t—31/la 1926................................. 46.1 39.9 46.6

i/i—®°/6 1927................................ 40 7_3^3_21L5

i/i 1925—30/e 1927 ........................ 39.8 34.4 38.6

i

Ungefär 60 procent av alla beslag å fartyg vid tullplats hava sålunda

skett från fartygens besättning, och omkring 40 procent av samtliga spritbeslag

under den undersökta tiden — häri inräknade även beslag på grund

av olovlig befattning med insmugglad sprit — hava ägt rum från fartygsbesättning.

Procenttalen ifråga om beslagtagna spritkvantiteter utvisa, att av

de mängder, som beslagtagits å fartyg vid tullplats, icke mindre än 80 procent

och däröver beslagtagits från fartygsbesättning. Av hela den beslagtagna

spritmängden, med frånräknande av de sex största beslagen, komma

genomsnittligt nära 40 procent på fartygsbesättning.

Å särskilda tabeller har generaltullstyrelsens statistiska avdelning vidare

lämnat en ur flera synpunkter synnerligen intressant specifikation rörande

de beslagtagna spritmängderna.

Av de å gata, landsväg, i bostad m. m. beslagtagna spritmängder, vilka

haft känd ägare, hade under åren 1925 och 1926 samt första halvåret 1927

sammanlagt nedan angivna mängder, vilka här upptagas i storleksordning,

tagits i beslag å följande platser:

Liter

i bostad ....................................................................... 2,516

å hästskjuts ................................................................ 1,700

å sjöbotten.................................................................... 1,459

å gata ........................................................................... 1,192

å automobil ................................................................ 1,128

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Det nuvarande

läget.

Liter

i skog .......................................................................... 835

å ö eller holme........................................................... 763

å strand ....................................................................... 589

å landsväg................................................................... 542

i affär ........................................................................... 390

i källare...................................................................... 297

å järnvägsstation ........................................................ 243

Av den sprit, som upphittats utan att ägaren blivit känd, hade under

samma tid följande kvantiteter funnits å nedan angivna platser:

Liter

å ö eller holme............................................................ 5,717

å sjöbotten.................................................................... 4,239

å strand........................................................................ 711

å farkost........................................................................ 707

i skog ........................................................................... 577

å landsväg.................................................................... 281

i grotta ....................................................................... 213

Inom så gott som samtliga nämnda grupper komma de största mängderna

på Stockholms tullkammardistrikt.

Det samlade intrycket av den för de senaste åren meddelade statistiken

rörande beslag av insmugglad sprit torde kunna sägas vara, att

spritsmugglingen helt visst i icke obetydlig grad minskats vid jämförelse

med åren före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande men

att alltjämt spritsmuggling till Sverige måste sägas förekomma i sådan

utsträckning och under sådana former, att särskilda åtgärder däremot

äro påkallade.

Till den förbättring, som de senaste tre åren, enligt samstämmiga vittnesbörd

från alla på området sakkunniga, hava att uppvisa vid jämförelse

med åren närmast därförut, har av allt att döma främst bidragit

den år 1924 genomförda, avsevärt skärpta lagstiftningen. Först genom denna

lagstiftning hava myndigheterna erhållit sådana vapen, att de med utsikt till

framgång kunnat upptaga kampen mot spritsmugglingen och i samband därmed

stående annan olovlig rusdryckshantering. En förstärkt och med bättre

tekniska hjälpmedel utrustad kustbevakning har också haft stor betydelse

i detta avseende, vartill må läggas, att såväl tull- som polispersonalen

under årens lopp givetvis tillägnat sig en rik fond av erfarenhet

samt en personal- och lokalkännedom, som på detta område är av särskild

betydelse. Måhända är man också slutligen berättigad framhålla,

att den laglydiga befolkningen, åtminstone i Stockholms skärgård, under

de senaste åren något bestämdare än förut reagerat mot spritsmugglingen.

Till en förbättring i detta avseende har särskilt sammanslutningen

för smugglingens bekämpande syftat och för den skull anordnat

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

en omfattande propagandaverksamhet med föredrag, broschyrspridning

m. m.

Tillsammans har genom skärpt lagstiftning, förbättrad bevakning samt

upplysning vunnits åtminstone så mycket, att spritsmugglingens utbredning

hejdats och att densamma därjämte också i viss grad trängts tillhaka,

huru mycket torde vara svårt att med säkerhet avgöra.

En pålitlig uppskattning av den nuvarande spritsmugglingens om- Olika former

fattning vid jämförelse med föregående år försvåras även därigenom,

att smugglingens former under årens lopp förändrats. Tidigare var det

vanligt, att utländska spritskutor förankrades utanför den svenska territorialgränsen

och där besöktes av svenska smugglare, som med mindre

farkoster, ofta mycket snabbgående, införde sprit till riket. Denna form

av spritsmuggling har under de senaste åren, åtminstone i Stockholms

skärgård, blivit allt mera sällsynt. Såväl i Bottniska viken som utanför

Skånes kust och vid västkusten torde det dock ej så sällan även under

de sistförflutna åren hava förekommit, att dylika skutor drivit försäljning

av sprit, avsedd för insmuggling till Sverige. De kända spritsmugglarna

i Stockholms skärgård hava åter företagit färder antingen till

spritskutor, som varit förankrade i närheten av Finlands kuster, eller

också till sådana orter i den finländska skärgården, där smuggelsprit

varit lagrad.

I ännu större utsträckning än genom dylika färder torde emellertid

sprit hava genom Stockholms skärgård införts till huvudstaden medelst

fartyg, som uppehållit trafik med utlandet. Såväl fartyg i regelbunden trafik

som en mångfald lastförande fartyg hava medverkat vid detta slags

spritsmuggling. Därvid har man dels sökt att i så stor utsträckning

som möjligt införa spriten direkt till Stockholm, varvid den i fartyget

fördolts så väl, att ingalunda obetydliga mängder helt visst undgått tulltjänstemännen

även vid den mest noggranna visitering, dels har man

också under färden genom skärgården enligt träffad överenskommelse antingen

kastat i vattnet spritpartier, som omedelbart tillvaratagits, eller

också sänkt sådana på platser, där de sedermera upphämtats av medhjälpare

i skärgården.

Då det som bekant under seglationstiden är ett mycket stort antal

fartyg, som passera genom Stockholms skärgård på färder från olika

utländska hamnar, där sprit till billigt pris kan inköpas, torde det kunna

antagas, att de spritmängder, som på sådant sätt insmugglats, ingalunda

äro obetydliga, De talrika beslagen å en del fartyg från ombord anstäilda

personer tala sitt tydliga språk om att denna smuggling satts i system och

ej sällan drives rent yrkesmässigt. I all synnerhet är det de mindre iastförande

fartygen, ved- och kreatursbåtar m. fl., som visat sig efta och i stor

utsträckning medföra smuggelsprit. På grund av lastens beskaffenhet

kunna dessa fartyg svårligen underkastas en mera genomgripande invisitation.

Härtill kommer beträffande exempelvis fartyg, som äro lastade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Särskilda åtgärder

äro

alltjämt

erforderliga.

1924 års lagstiftning.

med ved, bräder eller dylikt, att de för sitt framdrivande ofta äro försedda

med allenast segel eller smärre motorer, varför jämförelsevis lång

tid, som icke sällan under motvind ökas genom uppankring, åtgår för passerandet

genom skärgården, varvid talrika tillfällen till smuggling kunna

yppa sig.

Den bild av spritsmugglingen till Stockholm, som sålunda lämnats,

torde till större delen gälla även övriga, för smuggling utsatta delar av

rikets kuststräckor. Formerna växla dock efter olika förhållanden.

Tillsammans är emellertid, som ovan framhållits, den spritsmuggling,

som äger rum från fartyg i trafik med utlandet, och den smuggling, som

verkställes genom färder ut till spritskutor eller till andra sprithandlare

utanför våra gränser, av mindre omfattning än smugglingen under åren

närmast före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande. Att den

dock alltjämt utgör en allvarlig social olägenhet och en fara för nykterhetstillståndet,

därom vittnar ej minst den oavbrutna ström av olovlig

sprit, som söker sig fram till just de samhällets bottenlager, vilka

gällande rusdryckslagstiftning velat skydda för rusdrycksmissbrukets ödeläggelse.

På olika sätt har man under den senaste tiden sökt genom

skärpt och efter rådande förhållanden bättre avpassad lagstiftning

förhindra den olovliga rusdryckshantering av skilda slag, som under

och efter kristiden framträtt i vårt land. Det vore helt visst oriktigt att

göra gällande, att dessa åtgärder varit verkningslösa. Man torde nog

tvärt om vara berättigad framhålla, att så småningom och med stöd av

vunnen erfarenhet allt flera av de vägar, på vilka den olovliga spriten

söker sig ut till kundkretsen, blivit stängda eller åtminstone allt mer

svårframkomliga. Helt kan man nog aldrig hoppas bliva i tillfälle

hindra att spritdrycker på smygvägar tillhandahållas dem, för vilka

intet pris är nog högt och ingen svårighet nog stor, då det gäller att

åtkomma sådana drycker. Så snart den för förtäring avsedda spriten

är underkastad verksamma restriktioner eller åsatt ett tillräckligt högt

pris, förefinnas helt säkert hos oss liksom i alla länder, där dylika åtgärder

vidtagits, risker för att olovlig sprithantering skall förekomma. För

samhället gäller det att så verksamt som möjligt söka tränga sådan

hentering tillbaka. Därvid måste extraordinärt stränga medel tillgripas,

eftersom det gäller en extraordinär företeelse av särskilt samhällsskadlig

natur och en grupp av brottslingar, vilka äro förtjänta av

hårt straff, i synnerhet därför att de ockra på svagheten och det sjukliga

begäret hos de minst motståndskraftiga elementen i de folklager, som

leva på armodets gräns.

Såsom ovan nämnts, framlade Kungl. Maj:t för 1924 års riksdag proposition,

nr 223, med förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel; samt

3:o) lag angående förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin.

Dessa förslag blevo med vissa ändringar i huvudförslaget bifallna av

riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924 (nr 225—227).

Sedan på en konferens i Helsingfors den 24 november—4 december 1924

utarbetats förslag till särskild konvention för bekämpande av spritsmugglingen,

föreslog Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition, nr 89, år 1925,

dels att godkänna berörda konvention, dels ock att antaga ett förslag till

lag om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin. Propositionen bifölls av riksdagen.

Efter det konventionen ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt

ratifikationsinstrumenten deponerats i Helsingfors, utfärdade Kungl.

Maj:t för Sveriges vidkommande den 27 november 1925:

l:o) lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924

(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

2:o) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdande av förstnämnda lag

samt

3:o) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från

riket av rusdrycker.

Förstnämnda lag innehåller det huvudsakliga stadgandet, att, om spritdrycker

med fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton i smugglingsavsikt

införts till område intill 12 sjömil från svenska kusten, denna åtgärd

skall betraktas såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

Vid ikraftträdandet, den 24 december 1925, ägde de under l:o) och 3:o)

angivna författningarna tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk

nationalitet. Allteftersom konventionen sedermera ratificerats av övriga

stater, har Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser förordnat, att författningarna

skola äga tillämpning jämväl för fartyg av dansk, estnisk,

lettisk, polsk och tysk nationalitet ävensom för fartyg, hemmahörande i

den fria staden Danzig.

Den särskilda lagstiftningen av år 1924 liksom lagen om utsträckt tilllämpning

därav gjordes provisorisk och förlänades giltighet till och med

den 30 juni 1926.

Till 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t därefter proposition, nr Förlängt pro211,

med förslag till lag om fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstift- tlso”“” "r

ning.

Chefen för finansdepartementet uttalade i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,

då förslaget till förlängt provisorium motiverades, bland annat,

att det av den förebragta utredningen oförtydbart framginge,

att den ifrågavarande lagstiftningen i det stora hela uppfyllt de

krav, man ställt på densamma. Särskilt hade den lämnat möjlighet

2 — 5546

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bär lagstiftningen

göras

permanent

eller provisorisk

?

till ett verksamt bekämpande av spritsmugglingen, och det vore att förvänta,

att de författningar, som nyligen tillkommit i samband med anslutningen

till Helsingforskonventionen, skulle visa sig avsevärt öka

denna möjlighet. Då det utan vidare vore klart, att lagbestämmelser av

förevarande slag vore av behovet påkallade även efter den 30 juni 1926,

återstode att avgöra, huruvida åt bestämmelserna borde givas permanent

karaktär. Det kunde tagas för visst, att lagstiftningen i ämnet svårligen

kunde undvaras under avsevärd tid. Att göra lagstiftningen permanent

syntes därför hava skäl för sig. Emellertid vore att märka, att förevarande

lagstiftning varit i tillämpning endast under kort tid. Särskilt

borde beaktas, att för det dåvarande ingen erfarenhet kunnat vinnas om

verkningarna av de efter Helsingforskonventionen utfärdade författningarna.

Under sådana förhållanden finge det anses, att försiktigheten

bjöde att välja den väg, som av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen

i infordrade yttranden anvisats, nämligen förlängd giltighet för viss tid,

exempelvis två år. Departementschefen tillstyrkte därför, att åt samtliga

stadganden i de ämnen, varom fråga vore, måtte förlänas allenast fortsatt

provisorisk giltighet under två år, under vilken tid tillräcklig erfarenhet

finge anses kunna vinnas för förnyat ställningstagande i frågan.

Endast i 3 § 1 mom. i spritinförsellagen föreslogs en ändring. I övrigt

ansåg departementschefen, att frågan om eu fullständig revision borde

anstå.

Riksdagen godkände propositionen, varefter den 4 juni 1926 särskilda

lagar (nr 148 och 149) utfärdades om fortsatt giltighet till och med den

30 juni 1928 av dels lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, dels lagen

den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av förstnämnda

lag, dels ock lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående förverkande i visst

fall av spritdrycker och vin.

Samtliga dessa lagar upphöra sålunda att gälla den 1 juli 1928, såvida

icke statsmakterna dessförinnan fattat beslut angående deras fortsatta

giltighet.

Beredningen har ansett sig böra till särskild och noggrann undersökning

upptaga frågan, huruvida och under viika former ifrågavarande lagstiftning

gentemot spritsmuggling och viss annan slags olovlig rusdryckshantering

bör förlänas giltighet, sedan det förlängda provisoriet utgått.

Därvid vill beredningen först med bestämdhet göra det uttalandet, att

särskild lagstiftning gentemot spritsmuggling och liknande företeelser

alltjämt synes vara oundgängligen erforderlig. Inga som helst tecken tyda

på att det inom en nära liggande framtid skall bliva möjligt att undvara

denna speciallagstiftning eller ens ersätta den med mindre stränga bestämmelser

än de nu gällande. Tvärtom synes erfarenheten ådagalägga»

att, i den mån ändringar äro påkallade, dessa böra gå i riktning mot än

strängare och mera effektiva straff.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Med hänsyn till de uttalanden, som år 1925 gjordes av ett flertal sakkunniga

myndigheter, och med hänvisning till ovan refererade yttrande

av chefen för finansdepartementet vid framläggande av propositionen nr

211 år 1926 skulle det ligga nära till hands att tänka sig, att lagstiftningen

nu kunde göras permanent och samtidigt underkastas en genomgående

revision med stöd av de gångna årens lärdomar och erfarenhetsrön. Beredningen

har dock för sin del funnit övervägande skäl tala för ett fortsatt

provisorium men under något längre tid än två år.

htt av huvudskälen för att man år 1926 icke ansåg sig böra göra lagstiftningen

permanent låg i hänvisningen till att man då icke kunnat

vinna någon erfarenhet om verkningarna av de efter Helsingforskonventionen

utfärdade författningarna. Samma skäl talar alltjämt i denna

riktning. Först på hösten innevarande år har nämligen Tyskland anslutit

sig till konventionen. Ännu saknar man därför närmare erfarenhet av

huru konventionens stadganden komma att verka, sedan de erhållit tilllämpning

av Norge samt alla stater vid Östersjön utom Lithauen och de

Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Vissa tecken synas tyvärr, på sätt

beredningen längre fram närmare utvecklar, tyda på att den illegitima

sprithandeln kan bereda sig möjligheter att göra vissa av konventionens

viktigaste bestämmelser mer eller mindre verkningslösa. Det finnes på

dessa grunder all anledning att ställa sig avvaktande, innan man med bestämdhet

uttalar sig om den verkan, Helsingforskonventionen kan komma

att få på spritsmugglingen. Under alla förhållanden kan det icke nu vara

tillrådligt att under åberopande av denna konvention definitivt och för

längre tid besluta angående formerna för svensk lagstiftning gentemot

sådan smuggling.

Även i övrigt synes det beredningen, som om starka skäl tala för att

man under ännu några år bör pröva sig fram. På olika punkter råda delade

meningar om. nu gällande bestämmelsers effektivitet, och i många

avseenden krävas skärpningar och tillägg. Under sådana förhållanden

kan det knappast vara annat än för saken gagneligt, om ytterligare erfarenhet

vinnes, innan man går till det slutgiltiga utformandet av den lagstiftning

på hithörande områden, som enligt beredningens uppfattning

alltjämt torde bliva erforderlig.

Då beredningen sålunda icke anser sig böra förorda, att 1924 års lagstiftning

nu göres permanent, vill beredningen däremot tillstyrka, att det

förnyade provisorium, som beredningen ansluter sig till, måtte få giltighet

under tre år. Det kan nämligen knappast vara ändamålsenligt att förnya

detsamma pa allenast tva ar, då denna tid helt visst får anses vara

för kort för inhämtandet av den mera ingående erfarenhet, som kräves för

ett avgörande ställningstagande. Å andra sidan bör provisoriet ej heller

göras för längre tid än tre år, eftersom det måhända kan möta betänkligheter

att under provisorietiden få möjligen erforderliga ändringar vidtagna.

Beredningen hemställer därför, att ifrågavarande lagstiftning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bär lagstiftningen

i sin

helhet revideras

eller

endast ändras

t detaljer?

måtte, med de ändringar, som här nedan angivas, förlänas fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1931.

Då beredningen till detaljgranskning upptagit 1924 års lagstiftning mot

spritsmuggling och i samband därmed stående annan olovlig rusdryckshantering,

har beredningen icke underlåtit att pröva, huruvida de grundläggande

principerna däri kunna sägas vara riktiga och ändamålsenliga

eller om möjligen hela förfaringssättet borde och kunde omläggas efter

andra linjer. Därvid har beredningen också ingående jämfört vår lagstiftning

med motsvarande bestämmelser i våra grannländer.

En sådan jämförelse har särskilt starkt framhävt den skiljaktighet, som

råder mellan framför allt den danska och den svenska lagstiftningen och

lagtillämpningen på hithörande områden.

Det är i synnerhet tvenne principer i den danska lagstiftningen, vilka

visat sig effektiva i tillämpningen. Den enä av dessa principer innebär,

att böter för smuggling omedelbart vid beslaget kunna fastställas,

i vissa fall av vederbörande tullkammare och eljest av högsta

tullmyndigheten; ägaren eller den, för vilken varorna beslagtagits, dock

obetaget att draga saken inför domstol samt, om bötesbeloppet bestämts

av tullkammare, anföra besvär hos högsta tullmyndigheten.

Fartyg eller annat transportmedel kan kvarhållas som säkerhet för

böternas erläggande. Högsta bötesbeloppet vid spritsmuggling är 20,000

kronor. Då det i praktiken sällan förekommer, att dylika ärenden

dragas inför domstol, inses lätt, vilka verkningar förfaringssättet måste

medföra, eftersom brottets upptäckande, bötesbeloppets bestämmande och

böternas utkrävande följa omedelbart på varandra, och möjlighet därför

oftast saknas för den skyldige att undandraga sig straff. Den andra principen

går ut på att — då det ej är fråga om frihetsstraff — lägga hela

ansvaret för spritsmuggling från fartyg på fartygets ägare, vilken skall

ansvara, för alla hos honom anställda. Om sålunda besättningsmän å ett

fartyg, som inkommer till dansk hamn, beträdas med spritsmuggling, utkräves

bötesansvaret härför av rederiet, och fartyget utgör säkerhet för

böternas erläggande. Tillämpningen av sistnämnda princip har enligt

de danska tullmyndigheternas bestämda förklaring haft till resultat, att

den spritsmuggling från fartyg i trafik med utlandet, vilken i Sverige

vållat så många olägenheter och visat sig så svår att bekämpa, ytterst

sällan förekommer i Danmark.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att nämnda båda principer i

dansk lagstiftning härleda sig från den danska tullförordningen av den 1

februari 1797 och att de alltså hava betydligt mer än hundraårig hävd.

Beträffande frågan om sättet för straffs utmätande må erinras, att detta

spörsmål varit under behandling även i Sverige, i det att de till lagrådet

år 1924 remitterade förslagen till lag angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin upptogo särskilda bestämmelser om sa kallat straffföreläggande.

På grund av lagrådets avstyrkande uteslötos emellertid

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

ifrågavarande paragrafer ur det lagförslag, som framlades för .riksdagen.

Beredningen har, trots de invändningar, som år 1924 anfördes, ansett sig

böra ånyo, ehuru i något ändrad form, framföra förslag om dylikt straffföreläggande.

Den närmare motiveringen för beredningens förslag i detta

avseende återfinnes längre fram i betänkandet.

I ett senare sammanhang vill beredningen också mera ingående undersöka,

huruvida och i vilken utsträckning fartygens ägare kunna och böra

göras ansvariga för den spritsmuggling, som bedrives av å fartygen anställda

personer. Om mera genomgripande ändringar i detta eller andra avseenden

skola kunna genomföras, krävas härför enligt beredningens förmenande

förhandlingar med de stater, som ratificerat Helsingforskonventionen. Då

dylika förhandlingar, även om de snarligen skulle upptagas, icke kunna

förväntas bliva slutförda så tidigt, att resultaten därav kunna föreläggas

1928 års riksdag, torde en mera djupgående revision av gällande provisoriska

lagstiftning icke nu böra företagas. Övervägande skäl tala därför

enligt beredningens mening för att den nuvarande lagstiftningen mot

spritsmuggling och viss annan olovlig rusdryckskantering bibehålies till

sina huvuddrag oförändrad under det förlängda provisoriet.

Däremot bar beredningen vid övervägande av frågan, huruvida i mer

eller mindre betydelsefulla detaljer ändringar nu böra vidtagas, kommit

till den slutsatsen, att på de punkter, där erfarenheten ådagalagt, att påtagliga

brister förefinnas, försök böra göras att åstadkomma stadganden,

som om möjligt bättre än de nuvarande bestämmelserna lämna verksamma

medel till bekämpande av bär ifrågavarande olagligbet. Såsom ovan

antytts, hade redan år 1925, då lagstiftningen varit i kraft endast något

mer än ett år, från ett flertal landsfiskaler och tullförvaltare ävensom

andra myndighetspersoner samt korporationer m. fl. liksom från kontrollstyrelsen

och generaltullstyrelsen framställts förslag om ändringar i lagstiftningen.

Dessa förslag föranledde då ändring allenast på en enda

punkt, nämligen i 3 § 1 mom. av spritinförsellagen. I övrigt förklarade

chefen för finansdepartementet, att antingen tillräckliga skäl för

ändring icke anförts eller att ytterligare erfarenhet borde inhämtas,

innan ändringar vidtoges. Då nu mer än tre år gått, sedan ifrågavarande

lagstiftning började tillämpas, torde sådan erfarenhet hava vunnits

rörande vissa bestämmelsers otillräcklighet, att man, där detta kan

visas vara verkligt nödvändigt, bör skrida till ändring.

Med denna utgångspunkt har beredningen ägnat 1924 års lagstiftning

en ingående detaljgranskning, som lett till i det följande närmare motiverade

ändringsförslag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

i §■

Bötesbeloppen.

Lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

Före den 1 juli 1924 var straffet för olovlig införsel till riket av spritdrycker

eller vin i de ordinära fallen böter från och med två till och

med sex gånger beloppet av tullavgiften för dryckerna, dock minst 10 kronor.

Då den tullsats, efter vilken böter för spritsmuggling allmänt beräknades,

utgjorde 2 kronor för liter, kom således bötesbeloppet att

uppgå till lägst 4, högst 12 kronor för liter. År 1924 höjdes bötesbeloppen

för de ordinära fallen till lägst 8, högst 20 kronor för liter, dock

minst 30 kronor.

Enligt vad beredningen inhämtat, tillämpas vid Stockholms rådhusrätt

genomgående den praxis, att vid utdömande av böter enligt 1 § 1 mom.''

första stycket beloppet i regel bestämmes till 10 kronor för liter av de

olovligen införda dryckerna.

På förevarande område torde synnerligen stränga straffbestämmelser

krävas, för att straffet skall erhålla en mera allmänt avskräckande verkan.

Det kan emellertid trots den skraffskärpning, som genomfördes år 1924, sättas

i fråga, om ens de nu gällande straffsatserna för ordinära fall kunna anses

tillräckligt verksamma. Väl kan man i likhet med två ledamöter av lagrådet

år 1924 uttala tvivel, huruvida ett effektivt resultat över huvud

taget står att vinna på den hårda straffrättsliga reaktionens väg. Så

länge man eljest anser sig böra gå den vägen för beivrande av brott av

detta eller liknande beskaffenhet, bör man dock i fråga om böter sätta

beloppen så högt, att deras utdömande verkligen uppfattas som ett kännbart

straff och så, att desamma icke kunna ingå i en affärskalkyl såsom ett

på förhand beräknat riskmoment av ej alltför allvarlig art. I detta sammanhang

vill beredningen erinra därom, att en lyckad insmuggling av en

så liten mängd som fem liter sprit för närvarande vid utförsäljning i partier

om en tredjedels liter brännvin kan medföra en nettovinst av 100

kronor eller ännu mera. Misslyckas åter smugglingsförsöket, bliva böterna

enligt praxis i Stockholm endast 50 kronor. Beredningen vill också

bringa i erinran, att olovlig rusdrycksförsäljning enligt 74 § i förordningen

den 14 juni 1927 angående försäljning av rusdrycker i de ordinära fallen

straffas med böter från och med 100 till och med 1,000 kronor. Om förbrytelsen

icke skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, straffet vid första förbrytelsen nedsättas

till 30 kronors böter. Enligt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning

och beskattning av brännvin är straffet för olovlig brännvinstillverkning

eller mäskberedning i de ordinära fallen böter från och

med 300 till och med 3,000 kronor. Har tillverkningen eller beredningen

icke bedrivits i större omfattning eller i syfte att försälja det

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

framställda brännvinet, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

straffet vid första förbrytelsen nedsättas till 100 kronors böter.

Försäljning av skattefri sprit eller alkoholhaltiga preparat till förtäring

straffas enligf 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit eller 11 § 2 mom. i förordningen den 1

juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat lika som olaga rusdrycksförsäljning.

Åtgärder för yenaturering av denaturerad sprit eller alkoholhaltiga

preparat straffas enligt 22 § 1 mom., Tespektive 11 § 1 mom.

i nyssnämnda båda förordningar lika som olovlig brännvinstillverkning.

Härtill kommer ytterligare, att den, som en gång begått förbrytelse, som

avses i de angivna paragraferna i någon av no nämnda fyra förordningar,

vid därefter begången ny förbrytelse mot vilken som helst av dessa

bestämmelser dömes såsom för upprepad förbrytelse till avsevärt strängare

straff.

Den sålunda lämnade redogörelsen torde tydligt visa, att spritsmuggling

i regel straffas betydligt mildare än olovlig rusdrycksförsäljning eller olovlig

brännvinstillverkning. Någon anledning att anse spritsmugglingen såsom

ett lindrigare brott än övriga slag av olovlig rusdryckshantering förefinnes

enligt be,redningens förmenande icke. I de flesta fall torde insmugglingen

av sprit äga rum i försäljningssyfte, även om bevisning

härom icke kan förebringas. Så gott som undantagslöst torde smugglingen

avse att med spritdrycker förse sådana personer, som enligt gällande lagstiftning

icke äga rätt att utminuteringsvis inköpa dylika drycker. Smugglingsbrottet

framstår därför såsom fullkomligt jämförbart med olovlig

försäljning eller olovlig tillverkning. På väsentligen sålunda angivna skäl

bär beredningen ansett sig böra förorda en höjning av de bötesstraff, som

angivas i 1 §. Motsvarande höjningar föreslår beredningen längre fram

i andra paragrafer.

Mot en höjning av bötesbeloppen kan säkerligen framföras den invändningen,

att en dylik förhöjning icke kom.me att medföra annan verkan

än att böterna, som efter nu tillämpad beräkning ej sällan inbetalas,

i avsevärt flera fall skulle bliva obetalda och istället få förvandlas

enligt allmänna strafflagen, varvid följden särskilt ifråga om utländska

undersåtar ofta skulle bliva, att den skyldige hölle sig undan och följaktligen

komme att alldeles undgå straff. Det vill dock synas beredningen,

som om denna anmärkning icke skulle kunna tillmätas avgörande

betydelse. Ungefär samma erinran kan ju riktas mot fängelsestraffet,

då det är fråga om sådana utländska undersåtar, som .man icke anser sig

kunna kvarhålla i häkte. Även dessa personer undgå i regel straffets avtjänande

genom att underlåta att återkomma till riket.

Större betydelse bör man måhända tillmäta en invändning av den innebörd,

att, eftersom spritinförsellagens 1 § 1 mom. i motsats mot de ovan

återgivna stadgandena i rusdrycksförsäljningsförordningen och brännvinstillverkningsförordningen

saknar bestämmelse om lägre straff vid

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Iterationn
straffet.

synnerligen mildrande omständigheter, insmuggling av eu ringa kvantitet

sprit utan försäljningssyfte skulle komma att straffas oskäligt hårt.

Då emellertid de straffsatser, beredningen ämnar förorda, trots förhöjningen

äro för de normala fallen avsevärt lägre än brännvinstil 1 verknings

förordningens straff för olovlig tillverkning vid synnerligen mildrande

omständigheter, torde icke heller detta skäl höra förhindra den

straffskärpning, som eljest synes vara motiverad.

Beredningen anser sig alltså böra förorda, att straffet för olovlig varuinförsel

enligt 1 § 1 mom. skall bliva böter till belopp motsvarande lägst

15, högst 25 kronor för liter av de olovligen införda dryckerna, dock

minst 50 kronor, eller fängelse i högst ett år, och hemställer på den grund,

att 1 § 1 mom. första stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker eller

vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande

lägst femton, högst tjugufem kronor för liter av de olovligen införda

dryckerna, dock minsi femtio kronor, eller med, fängelse i högst ett år.»

I 1 § 4 mom. stadgas straff för den, som förövar olovlig införsel av

spritdrycker eller vin och som förut en eller flera gånger fällts till straff

för enahanda brott. Vid dylik upprepad smuggling skall dömas till fängelse

eller till straffarbete i högst två år. Har införseln skett i allenast

ringa omfattning och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må

dömas till böter enligt vad i paragrafens 1 mom. stadgas, såvida brottet

icke förövats i tjänsten av tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket

eller av vissa tjänstemän vid postverket eller vid statens järnvägar.

Bestämmelserna om iterationsstraff synas vara så formulerade, att

fängelsestraff avsetts skola bliva det normala vid upprepad förbrytelse.

Att avsikten varit denna, framgår också med full tydlighet av förarbetena

till spritinförsellagen. Redan i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

vid framläggandet av 1924 års förslag framhöll emellertid

chefen för finansdepartmentet, att iterationsstraff i praktiken icke

komme till användning, ehuru förutsättningarna därför redan enligt

tidigare gällande lagstiftning förelåge; detta hland annat beroende på svårigheten

för åklagare och domstolar att erhålla kännedom om huruvida

en tilltalad förut straffats för enahanda brott. Denna svårighet skulle

visserligen bliva mindre, därest såsom förordades redan fällande till straff

bleve iterationsgrund, men därjämte föreslogos vissa ytterligare åtgärder,

främst en central registrering genom generaltullstyrelsen av alla personer,

vilka dömdes för smugglingshrott.

Ett dylikt register är numera anordnat i generaltullstyrelsen, och från

detsamma erhålla vederbörande åklagare uppgifter om förut ådömda

straff. I regel torde också domstolarna godtaga dylika uppgifter från berörda

register, ehuru detta icke har straffregisters natur.

Beredningen anser sig böra framhålla, att fängelsestraff emellertid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

ingalunda i så stor utsträckning, som man av lagens ordalydelse och motivens

formulering skulle kunnat förvänta, blivit regel vid itererat smugglingsbrott.

Åtminstone vid Stockholms rådhusrätt synes man synnerligen

ofta döma till enbart böter, även då relativt betydande spritkvantiteter varit

föremål för smugglingsförsök av person, som förut fällts till straff för

smuggling.

Beredningen har tagit del av ett stort antal utslag från Stockholms rådhusrätt

i mål av här förevarande art och därvid funnit, att böter ej sällan

utdömts vid upprepad smuggling, även då kvantiteterna varit så stora

som omkring 10 liter sprit eller mera. En person, som tidigare fyra gånger

fällts till ansvar för försök till olovlig spritinförsel, har exempelvis

dömts till endast 170 kronors böter för försök att olovligen införa 17 liter

sprit. En annan person dömdes till 120 kronors böter för försök till olovlig

införsel av 12 liter sprit, ehuru han tidigare icke mindre än 10 gånger

dömts för enahanda brott., Till och med vid försök att olovligen införa så

stora mängder som 35 liter sprit hava endast böter utdömts, ehuru iteration

förelegat.

Understundom har i utslagen icke åberopats, att svaranden tidigare

fällts till straff för enahanda brott. För de mål, som avgjorts under åren

1924 och 1925, torde; härtill hava bidragit, att generaltullstyrelsens register

då ännu icke kommit till användning, och att domstolen sålunda icke ansett

sig kunna konstatera identiteten hos de personer, som voro anklagade.

Under de senaste två åren torde däremot uppgifter ur ifrågavarande register

regelbundet hava infordrats och åberopats.

Av utslagen framgår, att rådhusrätten i vissa fall uttryckligen angivit,

att den funnit såväl kvantiteten ringa som omständigheterna i övrigt synnerligen

mildrande och på den grund dömt allenast till böter. För att

kunna döma till fängelsestraff torde i allmänhet fordras, att den tilltalade

åtminstone vid något rättegångstillfälle varit personligen tillstädes inför

rätten. Då så ofta icke kan ske exempelvis beträffande personer, som äro

anställda å fartyg i utländsk trafik, alldenstund häktning i regel icke äger

rum, torde även av denna anledning ett eljest motiverat fängelsestraff

understundom icke utdömas.

Till allsidig belysning av den praxis, som vid Stockholms rådhusrätt utvecklat

sig, torde vidare böra omnämnas, att rådhusrätten dock under den

sista tiden, om flerfaldig iteration förelegat, dömt till fängelse i åtskilliga

fall, då kvantiteterna varit jämförelsevis små.

Beredningen vill i anledning av den praxis, som vid vissa underdomstolar

synes hava utvecklat sig i hithörande mål, som sin mening framhålla,

att lagstiftningen mot spritsmuggling hör så avfattas, att frihetsstraff

vid iteration blir regel, så snart det icke kan anses uppenbart, att försäljningssyfte

icke föreligger. Spritsmugglande personer bland besättningen

ombord å fartyg i utländsk trafik torde så gott som undantagslöst, då de

försöka sig på spritsmuggling, hava för avsikt att verkställa införseln för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

att därefter till högt pris försälja dryckerna. Detta kan åtminstone sägas

vara fallet, så ofta kvantiteten är, något så när avsevärd. Kvantiteter inemot

eller överstigande ett tiotal liter sprit lära endast undantagsvis kunna

antagas vara föremål för försök till olovlig införsel utan försäljningssyfte.

I fall, som här avses, bör frihetsstraff komma till användning, där det icke

är uppenbart, att försäljningssyfte icke förelegat.

För bekämpande av spritsmugglingen har det med säkerhet varit av den

allra största betydelse, att genom 1924 års lagstiftning icke blott själva

den olovliga införseln strängt bestraffats utan även att all slags olovlig befattning

med insmugglade spritdrycker och vin kriminaliserats. Ofta torde

det förhålla sig så, att det lindrigare straffet för olovlig befattning med

sådana varor måst utdömas, därför att bevisning icke kunnat förebringas

rörande själva införseln, ehuru det av omständigheterna i målet kan synas

uppenbart, att den tilltalade i verkligheten gjort sig skyldig till smuggling.

Ej sällan torde vidare de personer, som ej kunna dömas för annat än

olovlig befattning med insmugglad sprit, i realiteten vara upphovsmän

till smugglingen liksom de sedermera ombesörja den olovliga försäljningen,

ehuru bevis därom svårligen kan erhållas. Det synes på dessa skäl beredningen

erforderligt, att stadgande införes därom, att den, som förut fällts

till straff för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen

införts, och vilken därefter dömes för olovlig införsel av sådana varor,

skall drabbas av samma straff som den, vilken tidigare fällts till straff för

olovlig införsel av spritdrycker och vin. På de skäl, som sålunda angivits,

hemställer beredningen, att 4 mom. första stycket måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

»Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som förut

fällts till straff för enahanda brott eller för brott, som i 5 § sägs, skall till

fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett

i allenast ringa omfattning, och är det uppenbart, att avsikten icke varit

att försälja de olovligen införda dryckerna, samt äro omständigheterna

tillika synnerligen mildrande, må, där ej föreligger fall, som. avses i 1 § 3

mom. i lagen om. straff för olovlig varuinförsel, dömas till böter efteri vad i

1 mom. här ovan stadgas.»

2 §. I denna paragraf förbjudes införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten med fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton. För visst

område av svenskt territorialvatten kan Kungl. Maj:t meddela motsvarande

förhud beträffande ännu större fartyg, då särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Undantag från dessa förbud är meddelat, dels då dryckerna utgöras av

skeppsproviant eller tillhöra medföljande resande eller ombord anställd

personal enligt de närmare bestämmelser, som angivas i 2 mom. a), dels

vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund, varvid dock vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

I fråga om undantaget från lagens bestämmelser vid genomfart

genom Öresund framfördes redan år 1925 av kustbevakningsinspektören,

tulldirektören och tilllbevakn i ngsehefen i Malmö samt sammanslutningen

för smugglingens bekämpande krav på undantagsbestämmelsens

upphävande. Som skäl för en ändring framhölls bland annat, att

motsvarande undantag icke förekomme i den danska lagstiftningen, att

den för bevakningen i Öresund disponibla personalen icke vore tillräcklig

att ständigt hålla uppsikt över att fartygens genomfart skedde utan onödigt

uppehåll samt att det alltid vore förenat med svårighet att avgöra,

när ett uppehåll kunde betecknas såsom onödigt, varjämte undantaget beredde

särskilt segelfartyg möjlighet till uppehåll på svenska sidan av Öresund

i spritförsäljningssyfte.

Generaltullstyrelsen framhöll såsom ur tullverkets synpunkt önskvärt,

att ifrågavarande undantagsmedgivande bortfölle, men styrelsen hade

dock icke ansett sig böra framställa något förslag i denna riktning, då

starka betänkligheter däremot måste göra sig gällande.

Kontrollstyrelsen fann sig böra tillstyrka ändring i om förmälda hänseende.

De betänkligheter, som med hänsyn till internationella förhållanden

skulle kunna möta, funne kontrollstyrelsen icke vara av mera vägande

art, särskilt som eventuella åtal bleve beroende av generaltullstyrelsens

tillstånd.

Chefen för finansdepartementet erinrade i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

om att lagstiftningen i denna del såväl år 1923 som år 1924 varit

föremål för noggrann prövning. Då nya omständigheter icke tillkommit,

funne han icke anledning att för det dåvarande biträda ändringsförslaget.

Beredningen önskar först med eftertryck framhålla, att det omöjligen

kan betecknas såsom välbetänkt, att de båda länder, mellan vilka Öresund

utgör gränsen, tillämpa helt olika principer ifråga om uppsikten över

spritlastade fartyg på fart genom Öresund. I Danmark undersökes, huruvida

sådana fartyg på genomfart kunna uppvisa lojalt ärende. Om så icke

är fallet, behandlas fartygen på samma sätt, som då de eljest inkommit på

danskt territorialvatten. På den svenska halvan av Öresund åter äro tullmyndigheterna

nödsakade att låta uppenbara spritsmugglingsfartyg passera

och kvarstanna, så länge uppehållet icke kan betecknas såsom »onödigt».

På sätt redan år 1925 framhållits, torde kontrollen i detta avseende

svårligen kunna bliva effektiv, i all synnerhet beträffande segelfartyg men

även ifråga om motordrivna fartyg, vilka lätt kunna under exempelvis

föregiven maskinskada förlänga uppehållet på svenska sidan av Öresund.

Givetvis äro dylika fartyg därunder av skäl, som ovan anförts, städse ytterligt

angelägna att icke överskrida sundets mitt. Resultatet av undantaget

i den svenska lagen har också av många tecken att döma blivit,

att den skånska kusten i högre grad än eljest sannolikt skulle varit fallet utsatts

för spritsmuggling.

Väl är bei-edningen fullt medveten om att den fria genomfarten genom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Öresund sedan gammalt betraktats såsom varande av vitalt intresse för

svensk sjöfart, liksom att man med hänsyn till internationella förhållanden

i övrigt hör iakttaga den största försiktighet, innan man skrider till

åtgärder, som skulle kunna betecknas såsom spärrande av en internationell

genomfartsväg av stor betydelse.

Alla sådana hänsyn gälla dock uppenbarligen allenast den lovliga sjöfarten

och höra icke kunna åberopas sam stöd för att samma rättighet

skall beviljas fartyg, vilka tydligen äro stadda på smugglingsfärd för

försäljning av spritdrycker till Sverige eller grannländerna. Mycket ofta

har det exempelvis förekommit, att ett spritlastat fartyg, av tullmyndigheterna

känt från föregående liknande färder, passerat på svenska sidan

av Öresund norrut till Idertas flak för att därstädes på internationellt

vatten driva försäljning till både Sverige, Norge och Danmark.

Genom den utförselkontroll, som Norge samt flertalet Östersjöstater numera

förbundit sig att tillämpa, torde det vara möjligt att bättre än tidigare

av fartygens skeppshandlingar utröna, huruvida spritsmuggling kan befaras

vara avsedd eller icke. Under sådana förhållanden kan beredningen icke

finna, att avgörande betänkligheter numera böra möta mot att på den

svenska hälften av Öresund tillämpa ungefär samma principer som de,

vilka sedan länge kommit till användning på den danska hälften av samma

vatten. Därmed skulle, som sagt, inga hinder resas gentemot den lojala

sjöfartens krav på obehindrad genomfart, men möjlighet skulle finnas att

effektivt ingripa mot fartyg, som uppenbarligen företaga sin resa i spritsmugglingssyfte.

Beredningen vill under åberopande av de skäl, som ovan anförts, hemställa,

att 2 mom. b) erhåller följande ändrade lydelse:

»vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår,

att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må

vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 §. I 3 § 1 mom. andra stycket stadgas såsom undantag från den allmänna

regeln ifråga om olovlig införsel till svenskt territorialvatten, enligt vilken

sådan förbrytelse straffas såsom olovlig införsel till riket, att, om det av

omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda

att olovligen införas till riket, straffet för olovlig införsel till svenskt

territorialvatten skall vara allenast böter, högst 500 kronor.

Stadgandet ifråga har till undgående av beslag plägat åberopas, då utländska

spritlastade fartyg uppbringats å svenskt vatten, varvid det försäkrats,

att avsikten icke varit att försälja spriten till Sverige utan till

något av våra grannländer. Beredningen har övervägt, huruvida på denna

punkt behov av lagändring kan anses föreligga. Sedan högsta domstolen

i mål angående tyska ångfartyget Norderelbe ansett undantagsstadgandet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

icke vara tillämpligt, torde emellertid ovan angivna skäl icke kunna med

framgång göras gällande. På grund härav har beredningen funnit sig sakna

anledning att framlägga ändringsförslag. Då utgången av nämnda mål

måste anses äga den största betydelse, må det väsentligaste av vad som

däri förekommit i korthet återgivas.

Ångfartyget Norderelbe om 62.74 tons nettodräktighet, hemmahörande i

Hamburg, hade den 16 januari 1925 inlöpt å svenskt territorialvatten samt

samma dag inkommit till Sundsvall. Lastens ägare hade medföljt fartyget

och enligt ett mellan honom och fartygets ägare upprättat kontrakt haft rätt

beordra fartyget varthän han ville. Fartyget hade åtskilliga dygn uppehållit

sig å finska sidan av Bottniska viken, varest en del av fartygets last

försålts. Då med fartyget i strid mot stadgandet i 2 § 1 mom. i spritinförsellagen

till svenskt territorialvatten införts spritdrycker, yrkade tullförvaltaren

i Sundsvall, att fartygets befälhavare och lastens ägare

måtte jämlikt 3 § 1 mom. första stycket i samma lag fällas till ansvar såsom

för olovlig införsel av spritdrycker. Tillika yrkades, att ej mindre

fartyget, vilket tagits i beslag, än även därå vid ankomsten till Sundsvall

befintlig och i beslag tagen last av sammanlagt 51,621.2 liter sprit måtte

förklaras förverkad.

Rådhusrätten i Sundsvall yttrade i sitt utslag den 20 februari 1925, att,

såvitt i målet visats, fartygets inlöpande å svenskt territorialvatten icke

föranletts av* verklig sjönöd. Av omständigheterna i målet måste emellertid

anses uppenbarligen framgå, att avsikten med fartygets inlöpande å

svenskt territorialvatten och förankring å Sundsvalls redd icke varit att till

riket införa de ombord å fartyget befintliga spritvarorna. Vid sådant förhållande

prövade rådhusrätten rättvist på det sätt bifalla den i målet förda

talan, att befälhavaren och lastens ägare jämlikt 1 kapitlet 3 § 1 mom.

andra stycket i omförmälde lag fälldes att böta vardera 300 kronor. På

grund av denna utgång av målet blev det å fartyg och last lagda beslag

av rådhusrätten hävt.

Svea hovrätt, varest dels tullfiskalen i Stockholm efter förordnande av

generaltullstyrelsen, dels ock Norderelbes befälhavare och lastens ägare

anfört besvär, prövade i utslag den 3 februari 1926, enär lastens ägare icke

visats vara ansvarig för Norderelbes inlöpande å svenskt territorialvatten,

rättvist befria denne från honom av rådhusrätten ådömt bötesstraff. I övrigt

fann hovrätten ej skäl göra annan ändring i rådhusrättens utslag än

att, enär av omständigheterna i målet icke uppenbarligen framginge, att

de å Norderelbe vid ankomsten till Sundsvall befintliga, i beslag tagna

spritdryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket, samma

drycker jämte kärl och emballage jämlikt 7 § i förenämnda lag förklarades

förverkade.

Över hovrättens utslag anfördes besvär av dels justitiekanslersämbetet,

dels ägaren av Norderelbes last. Högsta domstolens utslag av den 21 april

1927 är av följande innehåll. Enär av omständigheterna icke uppenbar
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

ligen framginge, att avsikten icke varit att olovligen till riket införa

ifrågavarande i beslag tagna spritdrycker och, på sätt rådhusrätten yttrat,

sjönöd ej förelegat samt med hänsyn till vad i målet förekommit jämväl

lastens ägare måste anses ansvarig för fartygets inlöpande å svenskt territorialvatten,

prövade högsta domstolen lagligt sålunda ändra hovrättens

utslag att, jämlikt 1 § 1 mom., 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. första stycket i

spritinförsellagen, en var av befälhavaren och lastens ägare dömdes såsom

för olovlig införsel av spritdrycker att undergå fängelse i två månader,

samt, jämlikt 8 § 1 mom. i samma lag, fartyget förklarades förverkat.

4 §■ Redan år 1925 framhöll kustbevakningsinspektören samt sammanslut
ningen

för smugglingens bekämpande, att tullverket borde erhålla rättighet

att på fartygens bekostnad sätta bevakning å alla österifrån kommande

utländska routeångare och skutor, å vilka sprit vid något tillfälle

beslagtagits eller ifråga om vilka misstanke förelåge, att de befattade

sig med smuggling.

Beredningen vill upptaga detta yrkande, som synes innebära en riktig

tankegång och som, om det förverkligas, torde kunna verksamt bidraga

till förhindrandet av visst slags spritsmuggling. Redan nu hava de lokala

tullmyndigheterna, åtminstone i Stockholm, ej sällan funnit sig

föranlåtna att sätta bevakning å en del utifrån kommande fartyg, då

det varit känt, att från dessa fartyg spritsmuggling tidigare i mera avsevärd

omfattning bedrivits eller skälig anledning funnits till antagande,

att sådan smuggling från fartygen vore under resan tillämnad. Kostnaderna

för dylik bevakning hava dock åvilat tullverket, vilket förhållande

tillika med den starkt begränsade personaltillgången haft till följd,

att sådan bevakning icke så ofta, som eljest otvivelaktigt varit önskvärt,

kunnat sättas å inlöpande fartyg. Sålunda torde tullmyndigheterna

hava ansett sig förhindrade att på detta sätt bevaka de talrika

mindre fartyg, vilka — som ovan på flera ställen framhållits — under

de senaste åren måhända framför andra varit delaktiga i insmuggling

av sprit. Dessa fartyg, vilka till följd av lastens beskaffenhet oftast

icke kunna vid inloppsstation eller eljest vid visitation ombord effektivt

undersökas, haAm därför — på sätt ovan angivits — haft möjlighet

att under en långsam färd genom skärgårdarna avyttra eller på annat sätt

från fartyget undanskaffa den medhavda spriten.

Då spritsmuggling visat sig ofta förekomma från vissa fartyg, som

uppehålla trafik med utlandet, eller då särskild anledning förefinnes att

antaga tillämnad spritsmuggling, borde tullverket därför äga befogenhet

att på sådant fartygs egen bekostnad åsätta detsamma bevakning av

tullpersonal, som toge fartyget under uppsikt snarast möjligt sedan det inlupit

på isvensikt vatten och. som därefter bevakade detsamma, till dess

det inkommit till tullplats, där fullständig invisitation skall äga rum.

En sådan bevakning borde kunna hindra spritens avlämnande under infärden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Likaledes borde vid resa till utrikes ort tullbevakning på fartygets bekostnad

kunna under färd till öppen sjö åsättas fartyg, som bär avses,

då antagas kan, att spritdrycker eller vin finnas dolda ombord för

att under utresan insmugglas i riket eller att sådan åtgärd är tillämnad

beträffande såsom skeppsproviant införseglade dylika varor.

Beslut om att bevakning skall på fartygets bekostnad åsiittas detsamma

bör enligt beredningens mening fattas av vederbörande tull- eller kustbevakningschef.

över sådant beslut kan givetvis i vanlig ordning anföras

besvär.

Om de fartyg, varom här är fråga, åläggas att själva bekosta sådan bevakning,

vilket måste anses rimligt, då bevakningens åsättande tillkommit

såsom en följd av fartygsbesättningens förvållande, torde även detta

förhållande komma att bidraga till minskning av smugglingen. Fartygens

ägare och befälhavare få nämligen då ett direkt intresse av att

vidtaga alla åtgärder, som från deras sida kunna göras, för att fartygen

icke skola behöva belastas med kostnader för sådan bevakning. Bestämmelsen

synes emellertid böra inskränkas till att gälla allenast fartyg av

mindre nettodräktighet än 250 ton.

Ett stadgande av här angiven innebörd torde enligt beredningens förmenande

icke kunna anses vara stridande mot den punkt i Helsingsforskonventionens

artikel 10, som återgives å sid. 62.

Beredningen bär uppmärksammat, att i den nya tullstadgan av den 7

oktober 1927, vilken träder i kraft den 1 maj 1928, införts ett stadgande i

194 § av innebörd, att kostnaden för utförande av extra tullförrättning

skall den vidkännas, som påkallat förrättningen eller eljest föranlett densamma.

För den händelse sådan särskild bevakning, som här avsetts, kunde

betraktas såsom extra tullförrättning, skulle redan genom detta stadgande

möjlighet öppnas för tullverket att uttaga kostnaden för bevakningen av

den, som föranlett förrättningen, det vill i detta sammanhang säga av ägaren

till det fartyg, som på grund av förut ombord gjorda spritbeslag eller

andra särskilda förhållanden ansetts böra ställas under speciell uppsikt.

Emellertid synes formuleringen av den nya tullstadgans 193 § giva vid

handen, att med extra tullförrättning skall förstås sådan förrättning, som

verkställes efter särskild framställning för beredande av en förmån eller

lättnad åt trafiken. Ingenting tyder på att därmed oekså skall avses en

bevakningsförrättning av det slag, som ovan berörts och som påfordrats

av tullverket. Under sådana förhållanden har beredningen funnit det

vara riktigast att förorda en särskild bestämmelse i angivet syfte, vilken

lämpligen synes böra införas i spritinförsellagen och där ingå såsom

ett nytt stycke av 4 §. Bestämmelsen föreslås skola erhålla följande lydelse:

»//ar å farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton, vilken

ankommer från eller avgår till utrikes ort, under resan eller vid tidigare

tillfälle, då farkosten befunnit sig å svenskt territorialvatten, verk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ställts beslag å spritdrycker ellei■ vin, som varit avsedda att olovligen

införas till riket, och förefinnes på sådan grund eller eljest skälig anledning

antaga, att å farkost, som nyss sagts, finnas sådana drycker, avsedda

att olovligen införas till riket, må, därest chef för tull- eller kustbevakning

finner särskild tullbevakning böra anordnas å farkosten, nämnde

tjänsteman kunna förordna, att kostnaden för bevakningen skall gäldas

av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra

tullförrättningar samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgad

ifråga om ersättningsbelopp för sådan förrättning.»

5 §. I överensstämmelse med de synpunkter, som ovan under 1 § anförts

rörande storleken av bötesbeloppen, vill beredningen hemställa, att även

de i denna paragraf stadgade straff för olovlig befattning med spritdrycker

och vin, som olovligen införts, måtte höjas så, att bötesbeloppet

motsvarar lägst 10, högst 20 kronor för liter av de drycker, med vilka

olovlig befattning tagits, dock minst 40 och högst 5,000 kronor.

Straff för olovlig befattning med insmugglade spritdrycker är, som

ovan nämnts, mycket ofta det enda straff, som kan utdömas, ehuru det

kan finnas skälig anledning antaga, att den tilltalade i verkligheten

gjort sig skyldig till olovlig införsel eller att han haft för avsikt att

försälja dryckerna. De personer, som dömas för olovlig befattning med

ifrågavarande drycker, äro ej sällan rent asociala typer, som livnära sig

på spritlangning och andra ljusskygga handlingar, ehuru de förstå att

ordna det så, att bevisning svårligen kan förebringas om de brott, vilka

äro underlagda strängare straff. Av denna anledning synes det vara

erforderligt att föreskriva iterationsstraff även för den, som upprepade

gånger gjort sig skyldig till olovlig befattning med insmugglad sprit.

Dylikt straff synes böra inträda, då en person förut fällts till straff för

brott, som omnämnes i 5 §, eller då en person, som tidigare dömts enligt

1 §, därefter fälles till straff för olovlig befattning med insmugglad

sprit. Det kan nämligen enligt beredningens förmenande icke vara i

god överensstämmelse med det syfte, som man genom förevarande lagstiftning

velat främja, att låta en person gång efter annan bliva fälld

till det jämförelsevis ringa straff, som nu stadgas i 5 §. Icke heller lärer

det vara att befara, att genom en bestämmelse om iteration allt för

stränga straff skola drabba personer, som gjort sig skyldiga till allenast

obetänksamhet vid inköp av sprit. Kvar står nämligen stadgandet, att

de tilltalade, om de kunna göra sannolikt, att de icke ägt kännedom om

eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, skola vara

fria från ansvar.

Beredningen vill på dessa skäl hemställa, dels att 5 § 1 mom. första

stycket måtte erhålla nedan angivna ändrade lydelse, dels också att efter

detta stycke måtte införas ett nytt stycke av den lydelse, som här an
-

gives:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

»Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig fällas till

ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning förvärvar,

forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där det är uppenbart,

att dryckerna hava olovligen införts, straffas med böter till

belopp motsvarande lägst, tio, högst tjugu kronor för liter av de drycker.

med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst fyrtio och högst

femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i

visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som förut fällts till

straff för enahanda brott eller för brott, som i 1 § sägs, skall rad i 1 § i

mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Även i 6 § föreslår beredningen höjning av bötesbeloppen. I 1 inom.

stadgas ansvar för befälhavare å fartyg eller tåg för bristande tillsyn

över fartyget eller tåget, då spritdrycker eller vin finnas så förstuckna

eller undandolda, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad.

I 2 inom. stadgas motsvarande ansvar för befälhavare å fartyg i trafik

mellan inrikes orter, då spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen blivit

till riket olovligen införda, påträffats å fartyget under sådana omständigheter,

att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad eller hava

ägt rum. Bötesbeloppen äro i 1 mom. bestämda till högst 4 kronor för liter

av dryckerna, dock lägst 10 kronor, och i 2 mom. till högst 3 kronor för liter

av dryckerna, dock lägst 10 kronor.

Beredningen hemställer, att straffet måtte i både 1 och 2 mom. fastställas

till högst 8 kronor för liter av dryckerna, dock lägst 50 kronor.

Den nuvarande formuleringen av 6 § har visat sig i praktiken med-''

föra det resultat, ått fartygsbefälhavare icke kunna fällas till ansvar för

bristande tillsyn över fartyget, även om det förekommit, att beslag gjorts

Ombord efter nära nog varje resa från utlandet. Åtskilliga sådana mål

hava dragits under Svea hovrätts prövning, sedan rådhusrätten i Stoekholm

frikänt fartygsbefälhavarna från ansvar. Härvid hava domstolarna

tillämpat den i förmildrande riktning införda bestämmelsen, att befälhavaren

skall vara fri från ansvar, då han gjort vad på honom ankommit för

att förhindra dryckernas olovliga införande. De åtgärder, vilka de åtalade

befälhavarna åberopat till sitt friande, hava utgjorts av: meddelande till

de ombord anställda av bestämt förbud mot smuggling, vakthållning i de

utländska hamnarna samt visitation å fartyget före ankomsten till svensk

hamn, vanligen genom styrman eller maskinist.

Beredningen har efter noggrant övervägande och sedan upplysningar

inhämtats från särskilt sakkunniga personer kommit till den uppfattningen,

att det måste sägas vara helt olika svårigheter för befälhavare

a fartyg av olika storlek att övervaka, att spritsmuggling icke äger

rum. På stora fartyg kan sådan övervakning måhända icke bliva till
-

3 — 5n4(»

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

räckligt effektiv, hur intresserad därav befälhavaren än kan vara. Han

saknar den erforderliga överblicken över fartygets olika delar, varjämte

personalen är så talrik och ombytes så ofta, att han icke kan personligen

känna till var och en av dem. Helt andra äro däremot på mindre fartyg

befälhavarens möjligheter till uppsikt över vad som försiggår ombord. På

ett sådant fartyg kan befälhavaren i regel på en gång hava överblick över

vad som tilldrager sig på däck och han har en besättning, som icke är större

än att han kan lära känna, vad var och en går för samt följa besättningens

förehavanden. I all synnerhet gäller detta om de mindre lastbåtarna

med endast några få mans besättning. På sådana fartyg är det knappast

tänkbart, att spritsmuggling i nämnvärd utsträckning skall kunna

försiggå på sådant sätt, att befälhavaren varken äger kännedom därom

eller kan, om han verkligen vill det, förhindra besättningen att föra ombord

och dölja spritdrycker.

Den måhända mest besvärande spritsmugglingen till Stockholm och

Stockholms skärgård bär, som ovan nämnts, under den senaste tiden bedrivits

just från lastförande mindre fartyg, vedskutor, kreatursbåtar och

andra dylika farkoster, som kommit från Finland och Estland. Vedskutorna

torde i allmänhet hava en nettodräktighet av 50—100 ton, kreaturSbåtarna

av 150 ton eller något mera. Det torde icke vara oberättigat att

införa ett stadgande, som för befälhavare å fartyg under 250 nettoton

innebär skyldighet att hålla särskilt sträng uppsikt. Beredningen hemställer

därför, att 6 § 1 mom. första stycket måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

»Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna eller

undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,

skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan

bestämmese i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande

tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande

högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst femtio kronor.

Till ansvar, som nu sagts, må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg

eller tåg spritdrycker eller vin anträffas förstuckna eller

undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga

begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit

för att förhindra dryckernas olovliga införande. Är fartyg av mindre

nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton, skall befälhavaren enligt vad

nyss sagts dömas till ansvar för bristande tillsyn över fartyget, där det

icke av omständigheterna uppenbarligen framgår, att befälhavaren icke

kunnat förhindra dryckernas olovliga införande.-»

Därjämte hemställer beredningen, att 6 § 2 mom. första stycket måtte

erhålla följande ändrade lydelse:

»Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin, vilka

uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under sådana

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad eller

hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort misstänka detta,

skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom ankommande

åtgärder för att förhindra eller avbryta dryckernas forslande

med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget, straffas med böter till

belopp motsvarande högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst

femtio kronor.»

I det inom finansdepartementet utarbetade lagförslag med särskilda 8 §.

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, som

är 1924 remitterades till lagrådet, ingick intet stadgande rörande sjöpanträtter

och inteckningar, som belasta ett fartyg, vilket med stöd av lagen

dömes förverkat. Två ledamöter av lagrådet uttalade emellertid rörande

denna fråga följande:

»Det lärer vara tvivelaktigt, huruvida sjöpanträtter och inteckningar,

som belasta ett fartyg, förfalla, då fartyget blir förverkat. Med den föreslagna

lagstiftningens syfte överensstämmer emellertid, att förverkande

går ut även över dessa rättigheter i fartyget. Särskilt är detta av vikt

beträffande inteckningar, enär fartygsägaren genom missbruk av möjligheten

att låta inteckna sitt fartyg lätt kan göra en förverkandedom

ekonomiskt kraftlöst. Fastslås i lagen, att domen har antydd verkan, synas

dock hänsyn till lojala kreditgivare kräva, att, i överensstämmelse

med vad under 1 mom. andra stycket c) i förevarande paragraf föreslås

beträffande äganderätten till fartyget, domstolen tillerkännes befogenhet

förklara, att sjöpanträtt eller inteckning icke i anledning av fartykets

förverkande förlorar sin giltighet, där detta finnes uppenbart oskäligt

med hänsyn till särskilda omständigheter. I paragrafen torde alltså

böra införas stadganden i nu angivna syfte.»

Med anledning av detta yttrande uttalade därefter chefen för finansdepartementet

till statsrådsprotokollet den 9 maj 1924 följande:

»Vid 8 § har slutligen i de inom lagrådet avgivna yttrandena berörts DepaHemenUfrågan

angående verkningarna beträffande sjöpanträtter och inteck- chefen

ningar därav att ett fartyg blir förverkat. Vid den förberedande behand- år 1924''

lingen inom finansdepartementet av förevarande förslag har man utgått

från att, om intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter

och inteckningar i fartyg skulle förfalla, då fartyget blivit förverkat,

nämnda rättigheter icke som följd av förverkandet skulle förlora sin gil

tighet. Visserligen förbisågs därvid ej — vad nu inom lagrådet framhållits

— att det förhållandet, att inteckningar bleve bestående, skulle

kunna av fartygsägare missbrukas till att göra en kommande förverkandedom

ekonomiskt verkningslös. Vådorna och olägenheterna av att

införa något stadgande, som verkade rubbning i nu avsedda slags rättigheter,

befunnos emellertid så stora, att man icke ansåg sig böra upptaga

bestämmelse i ämnet, så mycket mindre som antydda missbruk, såvitt

känt, dittills icke förekommit i praktiken. Även med sådan diskretionär

prövningsrätt för domstolarna, som även inom lagrådet förutsatts som

ett komplement till stadgande om att inteckningar och sjöpanträtter förfölle

i och med fartygets förverkande och på grund varav rättigheterna

s. 36 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

utskott

år 1934.

36

icke skulle förfalla, då sådant vore uppenbart oskäligt, skulle ,ju beträffande

varje fartyg under 250 ton införas ett osäkerhetsmoment, som

kunde inverka på fartygskrediten och hava ogynnsamma verkningar

vida utanför den krets av personer, vilka rättigheternas förverkande

närmast vore avsett att träffa.

De nyss antydda skälen för att icke införa bestämmelser om förverkande

av sjöpanträtter och inteckningar synas mig vara av den betydelse,

att jag icke finner mig kunna biträda den inom lagrådet uttalade

uppfattningen om att sådana bestämmelser i viss utsträckning borde

givas. Enär jag alltjämt är av den uppfattning, att, om icke uttrycklig

bestämmelse i annan riktning gives, nu berörda rättigheter trots fartygets

förverkande bliva bestående, och då alltså införande av en bestämmelse

härom icke synes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, bär jag

icke utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledning

vidtaga någon ändring i det remitterade förslaget.»

Något stadgande i detta avseende ingick således icke i det till riksdagen

överlämnade lagförslaget.

Riksdagens sammansatta bevillnings- och första lagutskott hemställde

emellertid, att i lagens 8 § skulle införas ett nytt mom. av följande

lydelse:

»3 mom. Då farkost, vilken besväras av inteckning, som sökts efter

det denna lag trätt i kraft, enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas skall vara

förverkad, skall domstolen förklara, att panträtten i farkosten skall upphöra;

dock skall sådan påföljd icke inträda, där det med hänsyn till särskilda

omständigheter finnas uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd, som nu sagts, skall vad i lagen den 10 maj 1901

(nr 26) om inteckning i fartyg är i 20 § stadgat angående dödande av

inteckning, så ock vad i samma lag stadgas i 29 § första stycket och

31 § äga motsvarande tillämpning. Det åligger domstol, som ådömer

sådan påföljd, att därom översända bevis till inteckningsdomstolen.»

Till stöd för denna hemställan anförde utskottet:

»Väl ansluter sig utskottet närmast till den av departementschefen uttalade

uppfattningen, att den omständigheten, att ett fartyg förverkas,

icke i sig själv medför, att sjöpanträtter och inteckningar, som häfta vid

fartyget, förlora sin giltighet. Uppmärksammas måste dock den tveksamhet

i detta hänseende, som uttalats inom lagrådet. Större avseende

än härvid bör emellertid enligt utskottets förmenande fästas vid den —

såsom både inom lagrådet och av departementschefen vitsordats — med

nämnda förhållande följande möjligheten för en fartygsägare att genom

manipulationer med inteckningar i fartyget väsentligen undanröja de

ekonomiska verkningarna av en förverkandedom. Även om hittills försök

till kringgående på sådant sätt av gällande förverkandebestämmelser

icke försports, kan det befaras, att, då genom den föreslagna lagstiftningen

vissa för närvarande befintliga möjligheter i sådant avseende

bliva uteslutna eller försvårade, nyss antydda tillvägagångssätt kominer

till användning. Det kan vid sådant förhållande knappast anses lämpligt

att medvetet låta denna lucka i lagstiftningen kvarstå. Trots det

berättigade, som tydligen ligger i de av departementschefen anförda

betänkligheterna, bör alltså enligt utskottets mening tillägg göras till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

förslaget i syfte att försvåra lagens kringgående på dylikt sätt. Därvid

bör emellertid noga fasthållas, att de fall, man vill träffa, endast äro

de, då inteckningshavaren på ett eller annat sätt är i komplott med fartygets

ägare eller smugglaren. I de fall åter, då inteckningen mottagits

och innehaves i god tro — såsom framför allt då efter inteckningens

mottagande fartyget överlåtits och den nya ägaren låter fartyget användas

vid smuggling eller olovlig forsling av smuggelsprit — bör naturligen

inteckningsrätten bestå.

Då svårligen sjöpanträtter kunna på nu anförda sätt missbrukas, torde

anledning icke finnas att införa bestämmelser angående förverkande av

sådana rättigheter, något som för övrigt även ur andra synpunkter knappast

vore försvarligt. Beträffande inteckningar torde en bestämmelse

i den förordade riktningen böra gå ut på att, då ett intecknat fartyg

dömes förverkat, panträtten på grund av inteckningen skall upphöra att

gälla, dock med det av lagrådets ledamöter förordade undantaget för de

fall, då sådan påföljd med hänsyn till särskilda omständigheter finnes

uppenbart oskälig. Med dylik undantagsbestämmelse lärer icke behöva

befaras, att nyss avsedda lojala inteckningshavare bliva utsatta för rättsförlust.

Till ytterligare trygghet i sådant avseende synes, i överensstämmelse

med vad som i förslagets 16 § första stycket föreskrives för det fall

att fråga är om förverkande av forslingsredskap, böra stadgas eu bestämmelse,

att då innehavare av inteckning är känd, påföljd av panträttens

upphörande icke må ådömas, med mindre innehavaren i den ordning,

som om stämning är stadgad, erhållit underrättelse om målet. I

rättssäkerhetens intresse torde vidare det förordade stadgandet böra begränsas

till att avse inteckningar, som sökts efter det den föreslagna

lagen trätt i kraft.

Vad formen för införande av de ifrågasatta tilläggsbestämmelserna angår,

synas visserligen, då förevarande lagstiftning i sin helhet är provisorisk,

bestämmelserna lagtekniskt riktigast hava sin plats icke i lagen

om inteckning i fartyg utan i en särskild lag. Väsentliga praktiska fördelar

synas emellertid vara förenade med att bestämmelserna i änmet

komma att ingå i spritinförsellagen, och då bestämda hinder däremot

icke synas förefinnas, har utskottet stannat vid att förorda denna utväg.

Det är tydligen nödvändigt, att i de fall, då panträtt på grund av inteckning

skall upphöra, möjlighet beredes den, som vid tullauktionen

förvärvar fartyget, att få inteckningen dödad, och detta utan att fordringshandlingen

företes. Utom i sådant hänseende torde erfordras bestämmelser

i ändamal att anteckning om panträttens upphörande kommer att

inflyta i inteckningsprotokollet och inteckningsboken och därigenom även

i gravationsbevis rörande ifrågavarande fartyg. Hänvisning synes av nu

anförda skäl böra göras till 20, 2!) och 31 §§ i lagen om inteckning i fartyg

och föreskrift lämnas om förpliktande för domstol, som A-dömer nu avsedd

påföljd, att därom översända bevis till inteckningsdomstolen. — I

administrativ ordning torde böra stadgas skyldighet för åklagare eller

domstol att införskaffa gravationsbevis rörande farkost, om vars förverkande

är fråga och som kan vara intecknad.»

Till utskottets betänkande voro på denna punkt fogade reservationer dels

av en ledamot, som yrkade bifall till Kung]. Majds proposition oförändrad,

dels ock av en annan ledamot, vilken mod instämmande av ytterligare

två ledamöter anförde följande:

Reservationer

till utskottets

betänkande

år 1924.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

»I likhet med utskottet finner ja i; det vara i sin ordning, att, då en

farkost jämlikt 8 § förklaras förverkad, inteckning, som däri kan vara.

meddelad, må kunna förklaras ogiltig. En nödvändig förutsättning för

ett beslut härom synes mig dock höra vara, att av utredningen i målet

klart framgår, att inteckningens innehavare awetat eller haft anledning

misstänka, att farkosten skolat användas till olovlig införsel eller forsling

av spritdrycker eller vin eller till sådant olovligt uppehållande av förbindelse

med smuggelfartyg, som avses i 2 mom. av förevarande paragraf.

Omkastar man i detta fall bevisningsskyldiglieten och fordrar av inteckningshavaren,

att han skall styrka de omständigheter, som han åberopar

till sitt försvar och som kunna ställa hans åtgörande i eu oskyldig dager,

kan det allt för lätt hända, att påföljden i fråga kommer att drabba alldeles

oskyldiga personer. Redan möjligheten av ett sådant resultat är i

och för sig så allvarlig, att den manar till en viss försiktighet vid utvidgande

av lagstiftningens räckvidd. Härtill kommer, att sjöfartsnäringens

kredit möjligen skulle kunna taga skada av ett allt för summariskt

förfarande mot innehavare av inteckningar i fartyg,

För att inteckning i fartyg under ifrågavarande förhållanden skall

kunna förklaras förfallen, är emellertid ej tillräckligt, att inteckningshavaren

finnes hava åtminstone haft anledning misstänka farkostens olovliga

användning. Det kan nämligen tänkas, att en inteckningshavare,

som från början varit i god tro, sedermera får kännedom om att fartyget

användes i smuggeltrafik samt att han icke hinner att efter uppsägning

draga sitt kapital ur den olovliga affären, innan densamma upptäckes och

blir föremål för åtal. Med hänsyn härtill och andra dylika möjligheter

synes därför, även med den här ovan förordade omläggningen av bevisskyldigheten,

den på andra ställen i lagförslaget förekommande regeln

böra bibehållas, att vederbörande ej må dömas, där detta med hänsyn till

särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Jag hemställer alltså, att 8 § 3 mom. måtte erhålla följande lydelse:

3 mom. Besväras farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas

skall vara förverkad, av inteckning, som sökts efter det denna lag trätt i

kraft, och framgår av omständigheterna, att innehavaren av inteckningen

ägt kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid

olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt

uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall domstolen förklara,

att panträtten i fartyget skall upphöra, där ej sådant med hänsyn till

särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt. Beträffande påföljd

---lika med utskottet---till inteckningsdomstolen.»

Riksdagens Första kammaren biföll på denna punkt Kungl. Maj:ts förslag, andra

SesZtu kammaren däremot utskottets hemställan. Vid därefter företagen samar

1924. ...

manjämkning mellan kamrarnas skiljaktiga beslut hemställde utskottet

ifråga om 8 §, att båda kamrarna skulle frånträda sina förut fattade beslut

och i stället godkänna paragrafen i den lydelse, den erhållit i ovan

återgivna reservation, dock med en mindre, formell jämkning. Denna

hemställan bifölls av båda kamrarna, vadan ifrågavarande stadgande erhöll

den lydelse, som nu återfinnes i lagens 8 § 3 mom.

Beredningen. Beredningen kan för sin del ansluta sig till den synpunkt, som uppenbarligen

varit avgörande för riksdagen, då densamma år 1924 gav stadgan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

det om intecknings förverkande den avfattning, det nu bär, nämligen

att inteckningshavare, som icke ägt kännedom om eller haft anledning

misstänka farkostens användning för spritsmuggling, icke böra utsättas

för ekonomiska förluster på grund av åtgöranden, med vilken de icke

tagit någon befattning.

Vid stadgandets avfattning synes emellertid uppmärksamlieten bava

varit riktad enbart på inteckningar i svenska fartyg, varför hänsyn Knappast

synes bava blivit tagen till de särskilda svårigheter ifråga om bevisningen,

vilka i förevarande hänseende inträda beträffande inteckningar i

utländska fartyg, i den mån sådana inteckningar skola vara gällande även

i Sverige. Utan att taga ståndpunkt till frågan, huru detta spörsmål bör

besvaras med hänsyn till gällande rätt, anser sig beredningen böra framhålla

följande.

På diplomatisk konferens i Bryssel, senast år 1926, mellan ombud

för ett stort antal sjöfartsidkande stater, däribland Sverige, har utarbetats

en konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

ifråga om sjöpanträtt och. fartygshypotek. Denna konvention har ännu

icke ratificerats av Sverige, men förslag äro utarbetade till för ratifikationen

erforderliga ändringar i gällande rätt, och hela frågan torde kunna

förväntas komma att föreläggas 1928 års riksdag.

Det grundläggande stadgandet i konventionens artikel 1 lyder:

»Inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter (mortgages) i fartyg,

som vederbörligen tillkommit i enlighet med lagarna i den fördragsslutande

stat, där fartyget hör hemma, och inskrivits i offentligt register

antingen hos myndighet, som är behörig beträffande fartygets registreringshamn,

eller hos central myndighet, skola anses giltiga och erkännas

i alla övriga fördragsslutande stater.»

I den män inteckningar i utländska fartyg äro giltiga i Sverige, torde

den nuvarande lydelsen av 8 § 3 mom. få anses alldeles otillfredsställande.

Allt för stora möjligheter lära med denna formulering stå öppna

för missbruk av inteckningsrätten genom sådana anordningar, att, även

om spritsmugglande fartyg drabbas av förverkande, detta dock i sak blir

utan ekonomisk betydelse. De stora krav, som med den nuvarande lydelsen

måste ställas på bevisningen, torde i praktiken komma att ifråga om inteckningar

i utländska fartyg så gott som utesluta möjlighet till panträttens

upphävande, huru motiverat ett dylikt än kan vara.

Beredningen har kommit till den uppfattningen, att ändring för den

skull är erforderlig och att ifrågavarande stadgande lämpligen bör erhålla

samma avfattning, som detsamma fått i förslaget från 1924 års riksdags

sammansatta bevillnings- och första lagutskott. Till stöd för denna

formulering kan också anföras, vad två ledamöter av lagrådet år 1924 anfört.

Gentemot de risker, ett sådant stadgande befarats skola medföra, torde

kunna framhållas, att bestämmelsen om att inteckningen icke skall upphävas,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

där sådan påföljd med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart

oskälig, torde få anses innebära tillräcklig garanti för att de inteckningshavare,

som verkligen varit i god tro, icke skola bliva utsatta för

rättsförlust.

Beredningen förutsätter, att, därest dess förslag i denna del vinner statsmakternas

bifall, Kungl. Maj:t kommer att i administrativ väg meddela

de bestämmelser, som erfordras för att i mål av förevarande beskaffenhet

så vitt möjligt vinna kännedom om inteckningshavare även i utländska

fartyg.

Beredningen hemställer på sålunda angivna skäl, att 8 § 3 inom, första

stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Då farkost, vilken besväras av inteckning, som sökts efter det denna

lag trätt i kraft, enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas skall vara förverkad,

skall domstolen förklara, att panträtten i farkosten skall upphöra; dock

skall sådan påföljd icke inträda, där det med hänsyn till särskilda omständigheter

finnes uppenbart oskäligt.

10 §. I 10—12 §§ stadgas straff för olovlig befattning med spritdrycker eller

vin, som uppenbarligen blivit olovligen tillverkade. I överensstämmelse

med vad som anförts vid 5 § hemställer beredningen, att bötesbeloppen

skola höjas till lägst 10, högst 20 kronor för liter av de drycker, med

vilka olovlig befattning tagits, dock minst 40 och högst 5,000 kronor. Vid

jämförelse med ovan omnämnda stränga straff för olovlig brännvinstillverkning

torde den föreslagna straffskärpningen vara synnerligen motiverad,

särskilt som innehav eller forsling m. m. av olovligen tillverkade

drycker ofta torde få anses vara indicium på att innehavaren även framställt

dryckerna, ehuru bevisning härom icke kan förebringas.

Även beträffande denna paragraf föreslår beredningen vidare, att iterationsstraff

måtte införas. Skälen härför äro desamma som för motsvarande

straff i 5 §. Iterationsstraff bör inträda, då en person tidigare

fällts till straff för olovlig befattning med drycker, som olovligen tillverkats,

samt jämväl då eu person, som tidigare dömts för olovlig tillverkning

av spritdrycker eller vin eller för renaturering av skattefri sprit eller

alkoholhaltiga preparat, därefter dömes för olovlig befattning med sådana

drycker, som i denna paragraf avses. Visserligen kan mot sådant iterationsstraff

erinras, att motsvarande bestämmelser icke finnas införda i

brännvinstillveidmingsförordningen samt i förordningarna angående handel

med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat, men

beredningen vill däremot göra gällande, dels att följriktigheten ovillkorligen

synes kräva, att 5 och 10 §§ i spritinförsellagen erhålla analoga stadganden,

dels ock att straffsatserna i nämnda förordningar redan nu äro avsevärt

högre än i förevarande lag. Det skulle visserligen vara önskvärt, att samtliga

författningar, i vilka stadgas straff för skilda former av olovlig rusdryekshantering,

bleve i ett sammanhang överarbetade i syfte att överallt införa

den regeln, att brott mot vilken som helst av dessa stadganden skulle anses

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

innebära anledning till iterationsstraff, då brott därefter beginges mot

liknande stadgande i någon annan av ifrågavarande författningar. En

dylik överarbetning torde emellertid knappast kunna ske, så länge vissa

hithörande bestämmelser hava allenast provisorisk giltighet. Denna omständighet

synes emellertid icke böra hindra införande i spritinförsellagen

av den hänvisning till ifrågavarande förordningar, som beredningen

föreslår.

Beredningen hemställer, dels att 10 § 1 inom. första stycket måtte erhålla

nedan angivna ändrade lydelse, dels också att efter det nuvarande första

stycket införes ett nytt stycke av angiven lydelse:

»Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning av

spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller annans

räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin,

skall, där det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen tillverkats, straffas

med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter

av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock

minst fyrtio och högst femtusen kronor eller med fängelse i högst ett år.

Angående höjning i visst fall av böternas belopp gäller råd i 1 § 1 mom.

andra stycket stadgas.

Förövas brott, som i detta mom. sägs, av den, som förut fällts till straff

för enahanda brott eller för brott, som avses i 30 § i mom. eller 31 § 2 mom.

i förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin eller i

22 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket i förordningen den 1 juli 1918 angående

vissa alkoholhaltiga preparat, skall vad i t § 4 mom. här ovan stadgas

äga motsvarande tillämpning.

Till statsrådsprotokollet den 7 mars 1924 anförde chefen för finansdepartementet,

da inom departementet utarbetade förslag till lag

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin m. m. hänvisades

till lagrådet för granskning, att eu av de största bristerna i dittills gällande

lagstiftning befunnits vara, att allt för lång tid förflöte mellan

brottet och straffet, till följd varav straffet förlorade i verkan och en tilltalad

ofta genom att avresa från riket undandroge sig detsamma. Vid

undersökning av olika möjligheter att på det speciella område, varom

vore fråga, åstadkomma sådana förhållanden, att lagstiftningens effektivitet

kunde i någon större grad ökas, hade uppmärksamheten riktats på

den form av åstadkommande av laga kraftägande beslut om straff utan

domstols medverkan, som innefattades under namn av straffbesked,

strafföreläggande eller dylikt. Detta rättsinstitut funnes i växlande gestalt

i ett flertal andra länder, däribland i Danmark och Norge, och hade

det därstädes visat sig medföra mycket goda verkningar i nu avsedd riktning.

I de inom finansdepartementets lagbyrå upprättade författningsutkasten

intogos även, närmast i anslutning till norsk rätt, bestämmelser

Strafföre
läggande.

(Nya §§

16-18).

Departementschefen

år 1924.

Författnings
utkasten.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

åsyftande införande av nämnda institut ifråga om brott, som avsågos i

den föreslagna nya lagstiftningen. I en inom lagbyrån utarbetad promemoria

rörande författningsutkasten hette det om utkasten i tlenna del

väsentligen följande:

»Principen för de beträffande strafföreläggande i utkastet upptagna bestämmelserna

är, att i mindre mål åklagaren bör kunna i stället för att

stämma in saken till rätta skriftligen förelägga eu misstänkt det straff

och den förverkandepåföljd, vartill åklagaren anser honom hava gjort sig

skyldig. Tecknar den misstänkte godkännande å dylikt föreläggande, får

detta rättskraft såsom laga kraftvunnen dom: godkänner han det icke,

finnes möjlighet till anställande av åtal i vanlig ordning.

Fördelarna av en dylik anordning på förevarande område skulle vara

följande: De relativt ringa bötesstraff, som det här kan bliva fråga om,

verka psykologiskt starkare, då de drabba omedelbart än då de äro beroende

på utgången i en framtid av en rättegång.

De utländska besättningsmän, som utgöra en stor procent av smugglarna,

skulle icke lika lätt som för närvarande kunna undandraga sig

straffets utkrävande, något som skulle verka i samma riktning. Den avsevärda

förkortningen av tiden mellan den brottsliga gärningen och exekutionen

skulle även i andra fall visa sig välgörande. Domstolarna skulle

erhålla en betydande lättnad genom att befrias från ett stort antal mål,

i vilka deras verksamhet är av övervägande formell beskaffenhet. Då

statsverket för närvarande erlägger 15 kronor för vart tullmål över sex,

som årligen handlägges vid varje rådstuvurätt, skulle staten göra en besparing.

Mindre betänkligheter än eljest synes det böra möta att på detta område

åt åklagare överlämna straffmätning; detta enär böterna ju äro

ställda i visst förhållande till godsets myckenhet och dä de flesta domstolar

torde tillämpa en fast ’taxa\ så att såväl åklagaren som den tilltalade

kunna vara förvissade om, att straffet skulle utmätas på samma sätt,

därest saken skulle hänskjutas till domstol. Ett annat stöd för institutets

införande ligger i den praxis, som, åtminstone i Stockholm, utvecklat

sig i det hänseendet, att i mål, som endast röra obetydliga partier,^ den

tilltalade vid stämningens delgivande eller redan vid beslagstillfället åt eu

tulltjänsteman lämnar fullmakt, innefattande erkännande av förseelsen.

Det synes då snarast innebära en fördel för den skyldige, att han, såsom

med strafföreläggande, vid underskrivandet äger kännedom om det straff

han underkastar sig.

Strafföreläggande lärer fä den största betydelsen på de platser, såsom i

Stockholm och Göteborg, där förseelser beträffande småpartier förekomma

i stort antal. Betänkligheter lära därför icke behöva möta på grund därav

att vid det stora flertalet andra tullmålsdomstolar vederbörande tullförvaltare

är åklagare.

Strafföreläggande skulle enligt utkastet kunna ifrågakomma beträffande

såväl 1 som 2 kapitlets brott. Emellertid hava i andra hänseenden starka

inskränkningar gjorts i det område, där strafföreläggande skulle kunna

meddelas, nämligen dels såtillvida att åklagaren icke skulle få ålägga

högre böter än 300 kronor — motsvarande straffet vid en myckenhet av

15_30 liter — dels så att föreläggande icke skulle få ges, då fråga är orh

förverkande av forslingsredskap eller utgivande av värdet av förverkad

egendom. Skälet till sistnämnda undantag har varit, att, såsom förut anförts,

frågan om forslingsredskaps förverkande är beroende på subjektiva

omständigheter av ganska invecklad art, och att utdömande av egen
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

domens värde förutsätter eu värdering, varom olika meningar kunna råda.

Att däremot aklagaren ansetts kunna förordna om förverkande av den

olovliga spriten, har berott på att dylik påföljd inträder automatiskt, då det

är klart, att spriten är olovlig, varjämte må anmärkas, att enligt gällande

förverkandeförordning spritdrycker av obegränsad kvantitet kunna

bliva förverkade utan domstols medverkan under former, som lämna den

tilltalade mindre garanti än ett strafföreläggande skulle medföra.

Ett undantag från föreläggandes likställighet med laga kraftägande

dom torde behöva göras beträffande fördelningen av böter och försäljningssumman

för förverkad egendom, detta då åklagaren såsom beslagare

själv kan erhålla andel däri och i andra fall tvekan kan råda om vem

som i visst fall är att anse såsom beslagare. Huru denna fråga lämpligast

hör ordnas kan vara föremål för olika meningar; enklast synes vara, att

den myndighet, som skall giva verkställighetsföreskrift, d. v. s. vederbörande

länsstyrelse eller generaltullstyrelsen, fastställer fördelningen.

Viss analogi finnes i förverkandeförordningens 7 §.

Erforderliga bestämmelser angående redovisning samt angående åklagares

befattning med föreläggande i övrigt torde kunna lämnas i administrativ

ordning. Till underlättande av åklagarens arbete torde formulär till

föreläggande böra tillhandahållas.

Beträffande den viljeförklaring från den tilltalades sida, som ett påtecknande

av godkännande innebär, torde utan särskild bestämmelse gälla

allmänna rättsgrundsatser om rättshandlings ogiltighet m. m.

Strafföreläggande skall ej förekomma, då fråga är allenast om förverkande.

»

Över nu berörda del av utkastet hade yttrande inhämtats från processkommissionen,

och hade kommissionen i anledning härav anfört i huvudsak

följande:

»Svensk lag innehåller i motsats till utländska lagstiftningar icke nagra

bestämmelser om ett enklare förfarande i mindre brottmål. Processkommissionen

anser det vara praktiskt och av behovet påkallat att möjliggöra

ett summariskt förfarande i fråga om ringare brott, där gärningsmannen

erkänner vad som lägges honom till last samt är villig att underkasta

sig visst straff härför. I sådant syfte ämnar kommissionen i sitt betänkande

förorda införande hos oss av institutet strafföreläggande. Detta

institut synes ur vissa synpunkter val lämpa sig för de brottskategorier,

som i utkastet avses. Reaktionen mot brottet blir synnerligen snabb, vilket

torde vara en stor fördel särskilt vid ifrågavarande brott, där den

skyldige under nuvarande förhållanden lätt undandrager sig straffets utkrävande.

Straffskalan är av relativt fix karaktär, varför det torde vara

jämförelsevis lätt för åklagaren att föreslå ett skäligt straff.

Ä andra sidan kan det icke förbises, att åklagarens rätt att ålägga straff

för ifrågavarande förseelser, låt vara att åläggandet skall godkännas av

den misstänkte, i särskilda fall kan leda till mindre tillfredsställande

resultat. Lagbestämmelserna äro av ganska invecklad art, vilket kan medföra

svårighet för en icke kvalificerad åklagare att riktigt bedöma, huruvida

och efter vilka lagrum ett visst förfarande är straffbart. Eu svaghet

innebär det också, att åklagaren kan använda strafföreläggande i sådana

fall, där han har andel i böter eller försäljningssumman för förverkad

egendom. Dessa anmärkningar böra emellertid icke föranleda ett avstyrkande

av institutets införande i förevarande fall. Det torde vara tillräckligt,

att vissa ändringar i förslagets bestämmelser angående proceduren

vidtagas.

Processkom

missionen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra myndigheter.

Departements
chefen.

Åklagarens föreläggande kan enligt utkastet avse böter till ett belopp

av högst 300 kronor jämte — med vissa angivna undantag — påföljd av

förverkande. Enligt proeesskommissionens mening har åklagarens befogenhet

härigenom utsträckts mer än som kan anses tillrådligt. När det

gäller ett obetydligt bötesstraff, torde någon betänklighet icke möta att

låta åklagaren slutligen pröva frågan. Annorlunda ställer sig saken i

sådana fall, där högre bötesstraff eller ekonomiska påföljder av något så

när kännbar beskaffenhet ifrågakommer. Hänsyn till rättssäkerheten synes

då kräva en kontroll i någon form å föreläggandet. En sådan kontroll

har processkommissionen i sitt förslag tänkt sig anordnad sålunda, att,

därest den misstänkte godkänt föreläggandet, som avser böter till högre belopp

än femtio kronor, frågan skall underställas rättens prövning. Rätten,

som av processkommissionen förutsättes i detta fall skola utgöras av en

ensam domare, sättes då i tillfälle att pröva, dels huruvida de av åklagaren

i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna innefatta ett brottsligt

förfarande, dels lämpligheten av det föreslagna straffet. Finner rätten

betänklighet icke möta mot föreläggandet, meddelar rätten fastställelse

därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten undanröjas. Processkommissionen

anser, att en dylik underställning bör anordnas, och synes

det för undvikande av tidsspillan och onödig omgång lämpligen böra ankomma

å rättens ordförande att handhava prövningen.

Enligt utkastet skall ett av den misstänkte godkänt föreläggande anses

lika med och lända till efterrättelse såsom laga kraftägande dom. Ett

fullständigt avskärande av talan mot strafföreläggande synes <loek icke

vara välbetänkt. Om de av åklagaren för den brottsliga gärningens

kännetecknande i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna icke

innefatta något brottsligt förfarande, eller godkännandet icke uppfyller

de betingelser, som erfordras för att en bindande viljeförklaring skall föreligga,

eller åklagaren överträtt lagens formella föreskrifter i fråga om

strafföreläggande, bör rätt till klagan stå öppen. Med tanke på sådana fall

ämnar processkommissionen i sitt betänkande förorda, att den, som

godkänt föreläggande, må genom besvär inom viss tid i hovrätten söka

dess undanröjande, om vad som lagts honom till last icke är straffbart,

eller om vid godkännandet förelupit sådant fel, att godkännandet bör anses

ogiltigt. I förslaget synes böra intagas bestämmelse om rätt till fullföljd

av talan i dessa fall. Införandet av sådan full följdsrätt bör dock

icke föranleda uppskov med straffets utkrävande.»

Övriga myndigheter, som hördes över författningsutkasten, hade icke

gjort någon erinran mot bestämmelserna om strafföreläggande. Kontrollstyrelsen

hade i sitt yttrande understrukit att den bristande effektiviteten

av bötesstraffen för olovlig rusdryokshantering till ej ringa del berodde

därpå, att straffverkställigheten på grund av vederbörandes avvikande

från orten ej alls kunde inträda eller åtminstone bleve undanskjuten på

eu längre tid. För att det nya institutet skulle erhålla verklig betydelse,

krävdes alltså enligt kontroll st yr el sen, att straffet följde omedelbart på

godkännande av föreläggande.

För egen del anförde chefen för finansdepartementet följande:

»I likhet med processkommissionen och övriga hörda myndigheter vill

jag icke ställa mig avvisande till det uppkomna förslaget att på nu behandlade

begränsade område införa strafföreläggande. Avgörande för

mitt ståndpnnkitagande hava varit i huvudsak samma synpunkter som

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

de, vilka anförts av kommissionen och i den återgivna promemorian. Det

lärer vara obestridligt, att en anordning, sådan som den föreslagna, skulle

medföra betydliga fördelar; jag hänvisar i sådant hänseende till vad som

anförts i promemorian. Ett visst stöd för förslaget finner jag även däri.

att processkommissionen tänkt sig införande av strafföreläggande såsom

ett led i den blivande nya processordningen. I viss man innebär också förslaget

blott ett fullföljande av den särlagstiftning i proeessuellt hänseende

beträffande rusdrycksbrott, som påbörjats genom förverkan deförordningen.

Den tvekan, som i vissa andra avseenden kan råda om lämpligheten av eu

lagändring, sådan som den ifrågasatta, torde väsentligen kunna hävas genom

ett lämpligt avvägande av bestämmelserna i ämnet. I sådant hänseende

anser jag det största avseende böra fästas vid de av proeesskommissionen

gjorda erinringarna. I likhet med kommissionen finner jag sålunda,

att uttryckliga bestämmelser böra meddelas om en extraordinär rätt til!

talan angående föreläggandes undanröjande, och bestämmelserna om dylik

talan synas mig böra avfattas i huvudsaklig anslutning till vad kommissionen

föreslagit; till de avvikelser, som skett, återkommer jag vid specialmotiveringen.

Vidare anser jag, i överensstämmelse med vad kommissionen

anfört, att åklagare endast höra få meddela föreläggande angående

jämförelsevis obetydliga bötesbelopp, och jag finner det sålunda knappast

tillrådligt att låta åklagare kunna meddela föreläggande beträffande så

höga bötesbelopp, som i utkasten föreslagits, eller intill 300 kronor. Starka

skäl torde utan tvivel tala för den av processkommissionen förordade anordningen,

att åklagaren skulle kunna med slutligt förbindande verkan

meddela strafföreläggande allenast intill ett belopp av 50 kronors böter,

samt att, då fråga vore om högre bötesbelopp, föreläggandet skulle underställas

domares prövning. Med nuvarande rättegångsordning synes emellertid

eu dylik granskningsuppgift, som skulle tillkomma ordförande i rådhusrätt

och häradshövding å landet, innebära något för dessa befattningshavares

övriga ämbetsuppgifter ganska främmande. Eu underställning av antydd

art skulle för övrigt ej blott leda till behov av utförligare protokollering

utan även medföra en tidsförlust, som sannolikt i många fall icke skulle

bliva obetydlig. På grund av den summariska behandling, som i allmänhet

ägnas de mål, varom här är fråga, skulle med den förordade anordningen

föga återstå av de med strafföreläggande avsedda fördelarna. Den föreslagna

underställningen skulle för övrigt göra hela förfarandet mera invecklat,

än som kan anses lämpligt beträffande ett institut, som införes för

ett så begränsat rättsområde och för eu så kort tid.

Det har därför förefallit mig, som om man borde söka på andra vägar

tillmötesgå de önskemål, som föranlett processkommissionens yttrande i

denna punkt. Detta synes kunna ske på två sätt. Främst lärer utan större

olägenhet det högsta bötesbelopp, beträffande vilket föreläggande skulle

kunna meddelas, kunna väsentligt nedsättas och då lämpligen bestämmas

till 150 kronor. Ett straff av denna storlek torde vara det

högsta, som kan tänkas normalt förekomma i den stora massa fall

av olovlig införsel av eller annan olovlig befattning med smuggelsprit

i mindre skala. De ett straff av angiven höjd knappast läTer

ifrågakomma, när kvantiteten spritdrycker eller vin avsevärt överstigit

10 liter, är det vidare uppenbart, att den ekonomiska betydelsen

av den förverkandepåföljd, som enligt strafföreläggande skulle kunna inträffa,

icke är alltför stor. — Därjämte synes man böra beakta det redan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

i promemorian framhållna och av yrocesskommissionen understrukna förhållandet,

att åklagare i de fall, där han själv är bcslagare, kan komma att

erhålla andel i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom.

Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt, att åklagare skulle kunna med

förbindande verkan genom strafföreläggande bereda sig dylika förmåner.

Denna olägenhet synes emellertid effektivare än på det av kommissionen

förordade sättet kunna undanröjas genom ett uttryckligt undantag av

innebörd, att åklagare icke skall äga meddela strafföreläggande, då han

själv beslagtagit de drycker, som varit föremål för den olovliga befattningen.

Då tullfiskalerna i de stora städerna aldrig torde själva verkställa

beslag, synes en dylik bestämmelse icke inskränka föreläggandets användande

å de orter, där detsamma skulle erhålla största betydelsen och för

vilka det närmast är avsett. Däremot lärer nu åsyftade undantagsbestämmelse

kunna medföra, att strafföreläggande mindre ofta kan meddelas å

landsbygden och i vissa städer, där tullförvaltare är tullåklagare, något

som i och för sig icke kan anses såsom ett olämpligt resultat.

I fråga om undantag i övrigt från rätten att ge strafföreläggande liksom

beträffande det närmare utformandet av reglerna därom ansluter jag

mig till författningsutkastens i promemorian återgivna innehåll. Vissa

speciella frågor i sammanhang med införande av institutet strafföreläggande,

såsom angående formerna för meddelande därav och verkställighet

därå, synas vara av beskaffenhet, att bestämmelser därom lämpligen

kunna meddelas av Konungen. I lagen synes emellertid ytterligare böra

regleras förhållandet mellan strafföreläggande och ett, såsom följd av att

föreläggandet icke godkänts, inlett domstolsförfarande. Såsom framgår

av den åberopade promemorian, skall föreläggande innehålla uppmaning

till vederbörande att inom viss tid inlämna påteckning om föreläggandets

godkännande. Sker ej detta, kan — och bör, såvida ej nya omständigheter

tillkommit — åtal anställas. Frågan är då, vilken verkan som bör

tillkomma ett godkännande, vilket lämnas efter utgången av den förelagda

tiden och eventuellt efter det åtal anställts. Delgivning av stämning till

inställelse vid rätten torde ofta utgöra en kraftig impuls till att genom

föreläggandets godkännande söka undvika rättegång. Det mest rationella

på samma gång som det mest praktiska synes, bland annat med hänsyn

härtill, i förevarande avseende vara, att strafföreläggande skall kunna med

laga verkan godkännas, intill dess saken förevarit vid domstol. Ett under

sådan tid meddelat godkännande bör alltså hava den verkan, att åklagaren

återkallar sin talan eller att, om så ej sker, hans talan avvisas av domstolen.

Föreskriften om viss tid, inom vilken föreläggande skall godkännas,

kommer med denna uppfattning icke att hava annan innebörd, än att åklagaren

under den anvisade tiden är lagligen förhindrad att instämma talan

till domstol.

Så som det svenska åklagarväsendet och sättet för indrivning av böter

äro anordnade, synes det icke vara lämpligt att, på sätt som är fallet exempelvis

i Norge, vidtaga någon anordning, varigenom böterna skulle komma

att i regel erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande. Ehuru

man genom att icke införa dylik bestämmelse förlorar viss tid och sålunda

i någon mån riskerar, att den skyldige undandrager sig straffet, lärer

alltså verkställigheten böra försiggå i överensstämmelse med den vanliga

ordningen, vilket innebär, att, sedan avskrift eller dublett av föreläggandet

insänts till länsstyrelsen i länet, respektive till generaltullstyrelsen, det

av sådan myndighet överlämnas till vederbörande indrivningsman för

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

verkställighet. Det torde emellertid kunna förutsättas, att, med insikt om

ändamålet med hela systemet med strafförelägganden, berörda myndigheter

skola med största möjliga skyndsamhet behandla dylika ärenden;

den tidvinst, som uppstår därigenom, att man icke behöver avvakta först

utgången av besvärstid och därefter erhållandet av lagakraftbevis från

hovrätten, är under alla förhållanden ganska avsevärd. Samtidigt med

handläggning av ärende rörande utfärdande av verkställighetsbeslut synes

länsstyrelsen, respektive generaltullstyrelsen böra ex officio granska

vad föreläggande innehåller av om fördelning av ådömda böter och av

värdet av förverkad egendom. Väl skall enligt förslaget åklagare aldrig

lagligen kunna tillerkänna sig själv sådan andel, men det kan icke synas

lämpligt, att åklagaren genom en föreskrift i föreläggandet, av vilken den,

som godkänner detta, icke har något intresse, skulle kunna med slutligt

förbindande verkan skipa rätt mellan olika personer, vilka var för sig

göra anspråk på att vara beslagare. Någon klagorätt för beslagare över

föreläggande har icke ansetts lämplig; däremot kommer naturligen länsstyrelsens,

respektive generaltullstyrelsens beslut om att fastställa eller

ändra här avsedd fördelning att kunna i vanlig ordning överklagas.

Vid anordnande i praktiken av ett system med strafförelägganden lärer

man böra eftersträva ett enkelt och praktiskt förfaringssätt. För sådant

ändamål synas blanketter till strafföreläggande böra tillhandahållas, så

upprättade att det erforderliga ifyllandet inskränkes så mycket som möjligt,

det vill säga till vad som är nödvändigt för utrönande av den misstänktes

identitet, för klargörande av den brottsliga gärningen och av innebörden

av åklagarens förcläggandebeslut. I gällande tjänstgöringsreglemente

för tullverket föreskriven beslagsrapport torde emellertid då fråga

är om tullmål, icke kunna i dylika fall uteslutas, men synes det böra vara

möjligt för åklagaren att, i stället för intagande i föreläggandet av beskrivning

å den brottsliga gärningen, hänvisa till en föreläggandet bilagd

avskrift av sådan rapport.»

Det upprättade förslaget till bestämmelser angående strafföreläggande

hade avsetts skola ingå såsom 16—18 §§ i spritinförsellagen med följande

lydelse:

Strafföreläggande.

16 §.

1 mom. Misstänkes någon för sådan olovlig befattning med spritdrycker

eller vin, som avses i denna lag, må vederbörande åklagare, om han anser

den mistänkte hava gjort sig förvunnen till böter, högst etthundrafemtio

kronor, i stället för att utfärda stämning, till godkännande förelägga den

misstänkte det straff och den påföljd av förverkande, som åklagaren anser

höra följa å brottet.

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av

forslingsredskap eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av annan

egendom kan ifrågakomma.

.Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning

med drycker, vilka han själv tagit i beslag.

2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen och

innehålla:

a) uppgift om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt

av tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som er
-

De år 1924

föreslagna bestämmelserna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Specialmoti
vering.

fördrag för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga

beteckning och det eller de lagrum, som åberopas;

b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;

c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som förelägges

den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna

försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser

böra tillämpas; samt

d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig till

gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet,

göra påteekning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart

godkännes, inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter föreligga,

ej må sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa detsamma

till åklagaren.

3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte omedelbart, om han

är tillstädes vid utfärdandet, och eljest i den ordning, som angående delgivning

av stämning är stadgad.

17 §.

1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte, skall föreläggandet,

utom i avseende varom sägs i 27 § 3 inom., anses lika med och

lända till efterrättelse såsom laga kraftågande dom; vederbörande dock

obetaget att angående undanröjande av föreläggandet föra sådan talan,

som i 18 § sägs.

Återställes ej föreläggande, försett med påteekning om godkännande,

inom den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.

Utan hinder av att åtal anställts må, intill dess målet förevarit vid domstol,

godkännande av föreläggande med laga verkan lämnas.

2 mom. Närmare bestämmelser angående meddelande och verkställighet

av strafföreläggande m. m. meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Förmenar någon, som godkänt strafföreläggande, att sådant ej

rätteligen kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts honom

till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han i

den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är

stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.

Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det åtgärd

för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.

Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i allmänhet

är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit till

hovrätten.

2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten av

föreläggandet fortgå.

I special motiveringen anförde departementschefen angående stadgandena

om strafföreläggande följande:

»16—18 §§ i förslaget innehålla bestämmelserna om strafföreläggande,

om verkan därav samt talan däremot. Jag åberopar i dessa delar vad som

anförts i den allmänna motiveringen, varjämte jag angående detaljerna

tillåter mig att hänvisa till författningstexten. Här må därjämte rörande

överklagande av föreläggande nämnas följande. Viss annan formulering

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

än de av processkommissionen omförmälda har kommit till användning,

pa den grund att föreläggande nu iniöres blott för ett begränsat rättsområde.

Man bör vidare hålla i sär frågan om föreläggandes giltighet och

giltigheten av den enskilda viljeförklaring, som påteckning av godkännande

innebär. Talan bör tydligen kunna iöras om ogiltighet, enligt allmänna

rättsgrundsatser, av denna viljeförklaring, oaktat genom påteckningen

ett formellt gällande föreläggande kommit till stånd. Vad angår

besvärstiden, synes den böra löpa från den tid, då föreläggande i och med

straffets utkrävande gjorts gällande mot vederbörande och då innebörden

av hans godkännande alltså senast blivit påtaglig. — Ordalagen beträffande

anställande av åtal, då föreläggande ej godkännes, äro avfattade med hänsyn

till att föreläggande naturligen icke skall ges, med mindre förutsättningarna

lör åtal föreligga. Självfallet kunna dock omständigheter senare

tillkomma, som göra, att, sedan tiden för godkännande av föreläggande

förgått, anledning till åtal icke vidare förefinnes.»

Börande dessa paragrafer yttrade lagrådet följande:

»Av anförda, som det vill synas giltiga, orsaker hava möjligheterna till

användning av det här föreslagna institutet strafföreläggande blivit starkt

begränsade. Sålunda äro undantagna de fall, där förverkande av iorslingsredskap

eller gäldande av värdet av sådant redskap kan ifrågakomma,

vadan institutet saknar tillämpning på varje slag av forsling.

Vidare må, då fråga är om annan egendom än forslingsredskap, föreläggande

ej givas, därest gäldande av egendomens värde kan ifrågakomma,

vilket innebär, att egendomen måste hava tagits i beslag för att institutet

skall kunna användas. Enär slutligen åklagare icke äger meddela föreläggande

på grund av olovlig befattning med drycker, vilka han själv tagit

i beslag, kan, såsom i motiven framhålles, strafföreläggande mindre ofta

meddelas å landsbygden och i städer, där tullförvaltare är tullåklagare.

På det område, som dessa begränsningar lämna fritt för institutets tilllämpning,

förringas dess betydelse av andra omständigheter. Sant är, såsom

framhållits, att straffet verkar psykologiskt starkare, då det drabbar

mera omedelbart än som med den vanliga rättegångsordningen kan ske.

Men då föreläggandets verkan beror av den misstänktes godkännande,

bliva väl i allmänhet de fall, då saken genom föreläggandet bringas till

slut, sådana, där i händelse av handläggning inför domstol målet skulle på

grund av den tilltalades erkännande blivit redan vid första rättegångstillfället

avgjort genom utslag, mot vilket besvär ej förekommit; och straffföreläggandet

komme sålunda att sakna betydelse, då fråga är om

tredskande förbrytare, beträffande vilka väl den psykologiska påtryckning,

straffets omedelbara följande å brottet innebär, måste anses förnämligast

av nöden. Vidare må erinras, att den förbrytare, som vill undandraga

sig straffets utkrävande genom att avvika från orten, undgår meddelat

föreläggande genom underlåtenhet att godkänna detsamma, i vilket

fall föreläggandet icke haft annan verkan än den för förbrytaren förmånliga,

att målets instämmande till domstol blivit fördröjt.

Det ifrågasatta strafföreläggandets värde såsom medel till bekämpande

av olovlig rusdryckshantering synes sålunda vara skäligen ringa.

.1 övrigt synas de med strafföreläggande! förenade fördelarna inskränka

sig till att, såsom i motiven framhållits, detsammas tillämpning komme

att medföra eu viss minskning i arbetet vid domstolarna. Med hänsyn till

ifrågavarande måls enkla beskaffenhet torde dock denna minskning ej

4 — 5 5-16

Lagrådet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

vara avsevärd; den motväges oek av de skyldigheter att föra protokoll och

diarier, soin i stället komme att åligga åklagaren.

De fördelar, som stå att vinna med ifrågavarande institut, sådant det nu

föreslagits, synas alltså näppeligen vara av beskaffenhet att överväga de

betänkligheter, vilka givetvis göra sig gällande mot att i vår rätt på ett

speciellt område upptaga ett institut, som visserligen processkommissionen,

enligt vad densamma upplyst, ämnar förorda till iniörande hos oss,

med varom man ännu icke med visshet vet, huruvida det, efter vederbörlig

prövning av statsmakterna, kommer att införlivas med den svenska rätten.

Om detta blir fallet, kommer strafföreläggandet då att utgöra ett led i en

rättegångsordning av annan gestaltning än vår nuvarande; att i denna

senare, i övrigt oförändrad, på förhand infoga en ur det blivande reformförslaget

utbruten del kan av naturliga skäl vara ganska äventyrligt. Väl

är det sant, att den normering av bötesstraffet, som i det föreliggande förslaget

förekommer, gör tillämpningen av institutet lättare än på vissa

andra områden. Ävenledes må medgivas, att det förfarande med avseende

å rusdryckers förverkande, som stadgats i 1921 års förordning i detta

ämne och som föreslås i huvudsak bibehållet, är ganska likartat med proceduren

vid strafföreläggande. Dessa omständigheter synas dock icke vara

av sådan vikt, att det anförda principiella skälet mot strafföreläggandets

upptagande i det nu behandlade förslaget hör frånkännas väsentlig betydelse.

Riktigheten av detta argument bestyrkes ock i viss mån av vad i

förslagets motivering anföres därom, att med den nuvarande organisationen

av det svenska ålagarväsendet och det nu tillämpade sättet för

bötesindrivning det icke syntes lämpligt att vidtaga någon anordning, varigenom

böter, som avses i strafföreläggande, skulle komma att i regel erläggas

omedelbart efter föreläggandets godkännande, samt att man genom

att icke införa dylik bestämmelse förlorade viss tid och sålunda i någon

mån riskerade, att den skyldige undandroge sig straffet.

Med det ifrågasatta strafföreläggandet äro även åtskilliga andra olägenheter

förenade. ,

Betänkligheter möta redan i den omständigheten, att frågan om brottets

verklighet och straffets storlek underkastas dispositionsprincipen, något

som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna; och dessa betänkligheter

växa i styrka därigenom att de personer, vilka skola handhava

institutet, knappast kunna anses i varje fall härför kompetenta.

Huruvida t. ex. ett förfarande är av beskaffenhet att enligt bestämmelserna

i 5 eller 10 § innebära straffbart döljande eller förvarande, kan vara

ganska svårt att avgöra. Och vad angår storleken av straffet må visserligen

icke vara att befara, att genom strafföreläggande den skyldige kommer

att lida men genom erhållande av alltför strängt straff. Det motsatta

förhållandet torde däremot ej vara uteslutet; det låter väl tänka sig, att

åklagaren i ett förekommande fall, för att kunna begagna sig av föreläggande,

utmäter ett ringare bötesstraff än som skulle blivit ådömt av domstol.

I så måtto kan institutet innebära en farlig frestelse till missbruk.

I Tyskland förekommer strafföreläggande så anordnat, att det meddelas

av domaren på förslag av åklagaren, varigenom domaren och åklagaren

satts i tillfälle att så att säga kontrollera varandra. Denna anordning, som

innebär en ganska god garanti mot missbruk, minskar väsentligen sist anmärkta

olägenheter av institutet.

Förbises må ej, att för lagbrytaren möjligheten att erhålla strafföreläggande

i stället för att bliva föremål för åtal vid domstol måhända ter sig

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

såsom en fördel, då han därigenom undgår den offentlighet rättegången

medför; det kan komma att ingå i det allmänna föreställningssättet, att

man genom omedelbart erläggande av en summa penningar kan friköpa

sig från obehaglig uppmärksamhet i anledning av begången rusdrycksförbrytelse.

Vid tillämpning av de föreslagna stadgandena om strafföreläggande

kunna yppa sig ganska svårlösta spörsmål.

Klart framgår sålunda ej, huruvida eller i vad mån stadgandena i 25

kap. 10 § rättegångsbalken skola vara tillämpliga jämte bestämmelserna i

18 § 1 mom. av förslaget. Ej heller eljest är omfattningen av den i samma

moment omförmälda klagorätten tydligt begränsad. Otvetydigt besvarade

äro sålunda icke t. ex. spörsmålen om klagorätt förefinnes, där det förmenas,

att föreläggande givits av den, som var beslagare, eller eljest av därtill

ej behörig person, eller att det av annat skäl än som betingas av gärningens

beskaffenhet ej kunnat ges i enlighet med stadgandena i 16 § 1 mom.,

eller att böter ålagts till högre belopp än i det föreliggande fallet rätteligen

kunnat förekomma eller att i föreläggandet åberopats å förbrytelsen otilllämpligt

lagrum eller att felaktig uppgift lämnats angående vad som tagits

i beslag.

Att föreläggande icke kan återkallas, sedan det blivit delgivet, synes

vara självfallet. Men förslaget lämnar öppen frågan, huruvida dessförinnan

återkallelse kan äga rum och, om så må ske, huru därvid skall förfaras.

Det må antagas vara avsett, att vid uteblivet godkännande av föreläggande

nytt föreläggande icke skall kunna meddelas. Härpå tyder avfattningen

av andra stycket i 17 § 1 mom. Innebörden av tredje stycket i

samma moment kan dock giva anledning till en tolkning i motsatt riktning.

Oegentlig förefaller slutligen den rätt till omedelbar verkställighet av

strafföreläggande, som förslaget innebär, vid det förhållande att sådan

verkställighet ansetts icke kunna beredas åt domstols beslut i mål av enahanda

art. Ifrågasättas må, om icke det åsyftade målet bättre än på sätt

nu föreslagits kunnat vinnas genom stadganden antingen av sådant innehåll,

att verkställighet tillätes å underdomstols beslut om bötesstraff i förevarande

mål i huvudsaklig överensstämmelse med vad för urbota straff är

stadgat i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall avstraff,

ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, eller ock därom att

domstols beslut i mål av förevarande art, varigenom tilltalad, som medgivit

vad honom lagts till last, dömts till böter högst 150 kronor, ej må

överklagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandena i 16—18 §§

uteslutas ur förslaget, i sammanhang varmed böra vidtagas därav föranledda

jämkningar i vissa andra förslagets bestämmelser.

Vinner denna hemställan ej bifall, må i fråga om de föreslagna stadgandena,

utöver vad nyss sagts, ytterligare göras följande erinringar.

Delgivning av strafföreläggande torde alltid böra ske i den angående

delgivning av stämning stadgade ordningen. Ur 16 § 3 mom. bör därför

uteslutas vad där sägs om delgivning omedelbart vid föreläggandets utfärdande.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 17 § 1 mom. kan vålla

tvekan om den tidpunkt, vid vilken strafföreläggandes likställighet med

laga kraft ägande dom skall inträda. Lämpligast synes vara, att tiden,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

En ledamot

av lagrådet.

Departementschefen

om

lagrådets yttrande.

då föreläggandet, försett med godkännande, återställes till åklagaren, blir

avgörande. Lagrådet hemställer alltså, att till utmärkande härav någon

jämkning vidtages i avfattningen av nämnda båda stycken.

De närmare bestämmelser angående strafförelägganden, som avses i

17 § 2 mom., torde böra angivas gälla tillämpningen av vad i 16 och 17 §§

stadgas.»

En ledamot av lagrådet yttrade därjämte följande:

»Med anledning därav att ett ej oväsentligt syfte med det föreslagna nya

rättsinstitutet synes hava varit, att därigenom en viss besparing skulle

vinnas för statsverket genom rådstuvurätts befriande från handläggning

av dessa mål, anser jag mig böra uttala, att detta syfte lämpligare kan och

bör vinnas på andra vägar. Bibehålies förslaget angående strafföreläggande,

torde särskilda stadganden erfordras, där fråga är om omyndig

person, särskilt person under aderton år, för vilken eljest tvångsuppfostran

kan ifrågakomma.»

Då lagförslaget ånyo behandlades i konselj den 9 maj 1924, anförde chefen

för finansdepartementet, efter att hava angivit de huvudsakliga skäl

lagrådet anfört, på denna punkt följande:

»I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat må framhållas, att straffföreläggande

kunnat komma till användning för det stora flertalet smuggelmål

och innehavarbrott, särskilt vid besättningsmäns smuggling av

smärre kvantiteter eller då personer befinnas innehava smuggelsprit eller

olovligen tillverkad sprit i mindre omfattning. Fördelen av att domstolarna

genom avlastning av en del bagatellmål skulle erhålla kompensation

för det ökade arbetet på grund av kriminaliseringen av olovligt innehav

skulle säkerligen icke heller bliva obetydlig. Att det är möjligt att utan

olägenheter av avgörande beskaffenhet införliva strafföreläggande även

med vårt gällande rättssystem synes mig framgå av processkommissionens

av mig vid ärendets föregående behandling återgivna uttalande i frågan.

De av''lagrådet framställda detaljanmärkningarna angående de föreslagna

bestämmelserna lära icke vara av allvarligare beskaffenhet, än att de påvisade

olägenheterna utan svårighet skulle kunna avhjälpas. Emellertid

kan, såsom av mig redan vid ärendets tidigare behandling framhållits, i

vissa avseenden tvekan råda om lämpligheten av införande av de föreslagna

bestämmelserna om strafföreläggande. En nytillkommande omständighet

att i detta hänseende beakta är vad i det föregående anförts om

att i överensstämmelse med lagrådets hemställan böterna i de flesta i förslaget

behandlade brottsfallen skola kunna höjas till 500 kronor, även om

enligt normeringen bötesmaximum skulle hava varit lägre. Den större

frihet vid straffutmätning, som ett sådant stadgande komme att medföra

och varigenom det skulle läggas i åklagarens hand att träffa avgörande

om straff inom en vidare skala än enligt remissförslaget, ökar naturligen

nyss åsyftade betänkligheter.

I viss mån synes det bliva en omdömessak, huruvida fördelarna eller

nackdelarna med strafföreläggande på förevarande område skola, anses

övervägande. Av lagrådets yttrande har framgått, att lagrådet vid dylikt

bedömande funnit nackdelarna vara de större. Angivna förhållanden

tala naturligen mot att i en provisorisk lagstiftning införa en så pass genomgripande

nyhet som strafföreläggande. Jag finner mig fördenskull i

frågans nuvarande läge icke böra vidhålla min tidigare uppfattning, att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

bestämmelser om strafföreläggande nu böra meddelas. Mot företagande i

samma syfte av andra åtgärder i någon av de av lagrådet avgivna riktningarna

talar å ena sidan, att sådana bestämmelser endast delvis skulle

medföra de fördelar, som skolat följa av strafföreläggande, och å andra

sidan, att vissa av de av lagrådet mot det remitterade förslaget i denna del

framställda anmärkningarna kunna riktas även mot de av lagrådet antydda

åtgärderna. Ehuru det torde kunna befaras, att vissa olägenheter

komma att uppstå genom den ökade tillströmning av mål till domstolarna,

som får antagas bliva en följd av förevarande lagstiftning, därest icke

några åtgärder i motsatt riktning vidtagas, synas mig alltså för närvarande,

med uteslutande av strafföreläggande, några andra åtgärder icke

kunna ifrågakomma.»

Förslaget om bestämmelser rörande strafföreläggande uteslöts alltså

ur det lagförslag, som förelädes riksdagen.

Beredningen har ansett sig böra utförligt redogöra för vad som tidigare

förekommit rörande frågan om införande av strafföreläggande på

förevarande område. Detta spörsmål är nämligen enligt beredningens

mening av så stor betydelse, att det måste anses vara förtjänt att upptagas

till förnyad omprövning. Därvid torde man kunna erhålla för

frågans bedömande viktiga lärdomar av den erfarenhet, som under de

senast förflutna tre åren vunnits rörande tillämpningen av 1924 års

lagstiftning.

Såsom av de ovan meddelade statistiska uppgifterna rörande antalet

spritbeslagsmål torde framgå, föranledes det övervägande antalet dylika

mål av beslag å förhållandevis små spritmängder. Sådana mindre beslag

verkställas vanligen antingen vid visitation av ankommande fartyg

eller också då personer anhållas för fylleri och därvid innehava

spritdrycker, vilka blivit olovligen införda eller olovligen tillverkade.

Stockholms rådhusrätt tillämpar i regel vid utdömande av straff för

olovlig införsel av spritdrycker eller olovlig befattning med insmugglade

eller olovligen tillverkade spritdrycker, när det gäller en förstagångsförbrytelse

och en förhållandevis mindre kvantitet, fasta bötessatser,

utgörande tio kronor för liter av dryckerna vid olovlig införsel och

sju kronor för liter vid olovlig befattning med sådana drycker. Liknande

praxis torde tillämpas även vid övriga underdomstolar, där mål

av ifrågavarande art i nämnvärd utsträckning förekomma. I så gott

som alla dylika mål, vilka, som nämnts, utgöra det stora flertalet av de

mål, vilka avdömas enligt spritinförsellagen, torde skriftligt erkännande

på förhand hava lämnats av den tilltalade, vilken ej sällan därjämte

i förväg deponerat bötesbeloppet, uträknat enligt den kända skala, .som

ovan angivits. Särskilt besättning å fartyg i utländsk trafik plägar ofta

redan vid beslaget deponera det beräknade bötesbeloppet.

Vid samtliga sådana mål, som ovan omnämnts, torde domstolens befattning

med målet vara begränsad till en rent formell behandling av

det erkända brottet och en uträkning av bötesbeloppet.

Beredningen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Det synes beredningen, som om den praxis, vilken sålunda utbildat sig,

skulle kunna föranleda införande av ett enklare och snabbare förfarande

vid utdömande av böter i mål av detta slag. Genom avlastning av

ett stort antal mål, i vilka erkännande föreligger och i vilka med hänsyn

härtill och till målens enkla beskaffenhet domstolsprövning icke kan

anses erforderlig, skulle domstolarna befrias från ett tidskrävande arbete

av väsentligen formell natur, varjämte, på sätt år 1924 framhållits, en

avsevärd förkortning av tiden mellan den brottsliga gärningen och exekutionen

skulle ernås. Den psykologiska effekten av att straffet drabbar

omedelbart efter brottets upptäckande torde icke böra underskattas.

Beredningen kan väl inse, att de invändningar, »om lagrådet hade

att anföra mot 1924 års förslag, äro förtjänta av noggrant beaktande,

men beredningen vill å andra sidan framhålla, att en väsentlig del av

dessa invändningar synes bliva av mindre betydelse genom att man i vissa

avgörande avseenden modifierar de tidigare föreslagna bestämmelserna.

Detta torde kunna ske, utan att själva institutet förlorar den betydelse,

man ansett sig kunna tillmäta detsamma.

Från strafföreläggande synas sålunda böra undantagas alla upprepade

brott, även om kvantiteten är ringa och synnerligen mildrande omständigheter

anses föreligga. Enbart genom att stadga detta undantag kommer

att till domstolarnas prövning ovillkorligen hänskjutas flertalet

sådana hithörande mål, i vilka tvekan kan råda, huruvida böter eller frihetsstraff

skall ådömas. Därjämte bör den av departementschefen år

1924 förordade hötesgränsen, över vilken strafföreläggande icke får förekomma,

fastställas till 150 kronor. Med den höjning av bötesbeloppen,

som beredningen föreslagit, skulle denna gräns innebära, att insmuggling

av eller olovlig befattning med allenast jämförelsevis små kvantiteter

spritdrycker komme att bliva föremål för strafföreläggande. Icke

desto mindre komme helt säkert antalet fall, i vilka strafföreläggande

skulle ifrågakomma, att bliva mycket betydande.

Beredningen har från tullfiskalen i Stockholm under hand erhållit en

approximativ beräkning av antalet mål av förevarande slag för tiden 1 juli

1926—30 juni 1927. Under denna tid hade av tullfiskalen instämts ungefär

1,500 mål. Nära hälften av detta antal avsåg förstagångsförbrytelser

i form av olovlig införsel, vartill kommer ett ej obetydligt antal förstagångsförbrytelser

i form av olovlig befattning med insmugglad eller

olovligen tillverkad sprit. Införande av institutet strafföreläggande på

det sätt beredningen förordar skulle sannolikt minska antalet hithörande

mål, vilka skulle gå till domstol, till mindre än hälften av nuvarande

antal.

Vidare föreslår beredningen, att böterna vid strafföreläggande, vad

gärningsman angår, skola utgå med det i 1 § 1 mom., 5 § 1 mom. eller 10 §

1 mom. stadgade minimibeloppet. Genom denna bestämmelse ernås den

fördel, att åklagare, som giver strafföreläggande, icke behöver tveka

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

om vilket bötesstraff, som bör utmätas, varjämte den skyldige ieke kan

hoppas att få sitt straff nedsatt genom att vägra godkännande av föreläggandet

och låta domstol pröva frågan.

Från denna allmänna regel kommer undantag att äga rum allenast vid

sådan delaktighet, som skall bestraffas mildare än gärningsmannaskap.

Sådan delaktighet i brott mot förevarande lag lärer emellertid förekomma

så sällan, att hänsyn till dessa fåtaliga fall icke torde böra utgöra hinder

mot antagande av det förslag, beredningen i detta avseende framlägger.

Mot den sålunda föreslagna anordningen kunna helt visst invändningar

göras, främst måhända den, att strafföreläggande med bötesminimum såsom

det enda förekommande straffet skulle innebära, att lägre straff

komme att utmätas än vad fallet i regel skulle bliva, då domstol prövade

frågor av alldeles samma beskaffenhet. Det kan säkerligen också framhållas,

att konsekvensen borde kräva, att fasta bötesbelopp i förhållande

till kvantiteterna borde vara bestämda, även för de fall, att straff utmätas

av domstol.

Den första av dessa invändningar kan beredningen visserligen icke frånkänna

teoretiskt berättigande, men, då de av beredningen föreslagna förhöjda

minimibeloppen för böter äro så avpassade, att de få anses vara

skäliga vid förstagångsförbrytelse, som avser en ringa mängd och där försvårande

omständigheter icke föreligga, torde ur praktisk synpunkt avgörande

betänkligheter icke behöva möta mot förslaget.

Vid domstolsprövning av hithörande frågor bör däremot alltjämt finnas

en viss böteslatitud, för att domstolen skall hava möjlighet att efter

omständigheterna utdöma ett lägre eller högre straff. De mål, som med den

föreslagna anordningen komme att underställas domstols prövning, bleve

nämligen så gott som undantagslöst sådana, där spritkvantiteten ej är

alltför obetydlig och där på den grund försäljningssyfte bör föranleda ett

strängare straff än bötesminimum.

Mest verksamt skulle givetvis institutet strafföreläggande bliva, om

till detsamma kunde anknytas en anordning, som möjliggjorde, att böterna

i regel komme att erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande.

På de skäl, som anfördes av chefen för finansdepartementet

år 1924, torde emellertid utsikter för närvarande knappast förefinnas att

i Sverige införa ett sådant förfarande, vilket dock flerstädes utomlands

vunnit tillämpning och uppenbarligen lämnat goda resultat.

I övrigt anser sig beredningen kunna i huvudsak ansluta sig till de

synpunkter på frågan om strafföreläggande, vilka år 1924 framfördes

av chefen för finansdepartementet och som ovan återgivits. Beträffande

institutets närmare utformning och dess anordnande i praktiken kan beredningen

likaledes i huvudsak inskränka sig till att ansluta sig till vad

i 1924 års proposition föreslagits och motiverats. Dock bär beredningen

i anledning av de anmärkningar, som lagrådet då framförde, ansett sig

böra på några punkter vidtaga vissa ändringar, för vilka närmare motivering

icke torde vara erforderlig.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Beredningen hemställer alltså, att i spritinförsellagen måtte såsom en

särskild avdelning med rubriken »Strafföreläggande» införas följande

paragrafer, vilka torde böra erhålla nr 16—18:

16 $.

1 mom, Misstänkes någon, som veterligen icke förut fällts till straff för

sådan olovlig befattning med spritdrycker eller vin, som avses i denna lag,

för sådant brott, må åklagaren, om han anser den misstänkte hava gjort sig

förvunnen till böter, högst etthundrafemtio kronor, i stället för att utfärda

stämning, till godkännande förelägga den misstänkte det straff och den

påföljd av förverkande, som åklagaren anser böra följa å brottet. Bötesstraff,

som av åklagaren förelägges den misstänkte, skall för gärningsman

fastställas till det lägsta belopp, som angives i 1 § 1 mom., 5 § 1 mom., eller

10 § 1 mom.

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av forslingsredskap

eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av annan

egendom kan ifrågakomma.

Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning

med drycker, vilka han själv tagit i beslag.

2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen

och innehålla:

a) uppgif t om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt av

tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som erfordras

för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga

beteckning och det eller de lagrum, som åberopas;

b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;

c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som föreläggas

den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna

försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser

böra tillämpas; samt

d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig

till gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet,

göra påteckning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart

godkännes, inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter

föreligga, ej må sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa

detsamma till åklagaren.

3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte i den ordning, som

angående delgivning av stämning är stadgad.

17 §.

1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte och återställts

till åklagaren, skall föreläggandet, utom i avseende varom sägs i

26 § 3 mom., anses lika med och lända till efterrättelse såsom laga kraftägande

dom; den tilltalade dock obetaget att angående undanröjande av

föreläggande föra sådan talan, som i 18 § sägs.

Återställes ej föreläggande, försett med påteckning om godkännande,

inom den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Utan hinder av att åtal anställts skall, därest föreläggandet, försett

med påteckning om godkännande, återställes till åklagaren, innan målet

förevarit vid domstol, godkännandet äga laga verkan.

2 mom. De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av

vad i 16 och 17 §§ stadgas, meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Förmenar den, som godkänt strafföreläggande, att sådant givits

av någon, som ej varit behörig därtill, eller att föreläggande ej rätteligen

kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts, honom

till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han

i den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är

stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.

Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det

åtgärd för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.

Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i

allmänhet är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit

till hovrätten.

2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten

av föreläggandet fortgå.

Såsom en följd av att dessa nya paragrafer införas måste de nuvarande

paragraferna 16—24 erhålla ändrade nummer, varjämte vissa hänvisningar

böra ändras. I den nuvarande 26 § bör 3 mom. erhålla följande

lydelse:

»På länsstyrelsen eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, på generaltullstyrelsen

ankommer att fastställa fördelningen av böter, vilka någon

på grund av godkänt strafföreläggande är pliktig utgiva, så ock fördelningen

av försäljningssumman för förverkad egendom, då frågan om

egendomens förverkande blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.

»

Lagen om straff för olovlig varuinförsel.

(V aruinf örsellagen.)

Beträffande denna lag vill beredningen endast på en punkt framställa

ändringsförslag.

I 14 § 1 mom. stadgas, att undersökning å person efter olovligen infört

gods må företagas allenast då mot någon, som från utlandet ankommer

till ort, där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns eller

kustort, föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på

sig förstucket gods.

Av ovan återgivna tabell framgår, att ett mycket stort antal spritbe
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Spritsmuggling

till andra

fordragsslutande

stater.

8lag gjorts vid kroppsvisitation, särskilt å personer anställda ombord å

fartyg. Erfarenheten har ådagalagt, att det i många fall, för vinnande av

effektivitet vid invisitation av från utrikes ort ankommande fartyg, är

oundgängligen nödvändigt att tullverket har möjlighet att ombord å fartyget

verkställa kroppsvisitation å fartyget medföljande personer.

Tvekan har emellertid uppstått, huruvida en person, som ännu befinner

sig ombord å ett fartyg, kan Sägas hava ankommit till »orten», och

om sålunda kroppsvisitation å honom kan äga rum ombord å fartyget,

vilket förhållande visat sig vara en olägenhet särskilt ifråga om utländska

fartyg. Av besättning å utländskt fartyg göres nämligen ofta gällande, att

tullverket icke äger befogenhet att verkställa kroppsvisitation ombord och

besättningen understödes därvid icke sällan av fartygets befälhavare. Då

det emellertid är uppenbart orimligt, att tullmyndigheterna skola vara

förhindrade att vidtaga en av förhållandena påkallad kroppsvisitation

ombord å utländska fartyg i svensk -hamn, och måhända på sådant sätt

riskera, att spritkvantiteter, som vid dylik visitation kunnat upptäckas, i

stället kom-ma att insmugglas, bör 14 § 1 mom. erhålla sådan ändrad lydelse,

att tvekan om tullverkets befogenhet i detta avseende icke kan råda. På

den grund hemställes, att lagrummet måtte få följande lydelse:

»Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas allenast

då mot någon, som från utlandet ankommer till ort, där tullförvaltning

finnes, eller som befinner sig å farkost, som ankommer till sådan ort,

eller mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort, föreligger på sannolika

skäl grundad misstanke, att han har på sig förstucket gods; dock må

---genast i verkställighet.»

Åtgärder, som torde kräva ändring i Helsingforskonventionen.

I åtskilliga avseenden har beredningen funnit ändringar i 1924 års

lagstiftning påkallade men ansett sig icke kunna framställa förslag därom

på den grund, att dessa ändringsförslag torde få anses icke -stå i god

överensstämmelse med vissa artiklar i Helsingforskonventionen. Då emellertid

enligt konventionens artikel 12 envar av de fördragsslutande staterna

förklarat sig beredd att välvilligt pröva de förslag, som annan fördragsslutande

stat kan komma att framlägga i syfte att fullständiga konventionen,

och då numera så lång tid förflutit efter konventionens antagande,

att erfarenheten på vissa punkter torde kunna sägas tydligt

utvisa, i vilken riktning de internationella överenskommelserna böra fullständigas,

har beredningen funnit sig oförhindrad att till närmare prövning

framföra några förslag i sådan riktning.

Redan tidigare har från flera håll framhållits, att det icke kan vara

tillfredsställande, att var och en av de nordiska länderna allenast söker

förhindra den spritsmuggling, som tydligt är avsedd att äga rum till det

egna riket. Enligt spritinförsellagens 3 § 1 mom. andra stycket skall vid

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

olovlig införsel av spritdrycker eller vin till svenskt territorialvatten

dömas allenast till böter, högst 500 kronor, om det av omständigheterna

uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen

införas till riket. Enligt 7 § i samma lag skall förverkande av drycker,

som införts till svenskt territorialvatten, icke inträda, där av omständigheterna

uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att

olovligen införas till riket. Under samma förhållanden skall enligt 8 §

1 mom. icke heller forslingsredskapet vara förverkat.

Visserligen har genom högsta domstolens ovan refererade utslag i

Norderelbemålet den tolkningen av nyssnämnda stadganden vunnit tilllämpning,

att förverkande skall äga rum och straff enligt spritinförsellagens

1 § 1 mom. utmätas, därest icke av omständigheterna uppenbarligen

framgår, att dryckerna icke varit avsedda, bestämt eller eventuellt,

att framdeles vid lämpligt tillfälle införas till riket. Sådana omständigheter

kunna emellertid förekomma, då ett spritsmugglande fartyg kommer

in på svenskt vatten men kan tydligt uppvisa, exempelvis genom

köpehandlingar, att dryckerna äro försålda till viss person i något av

grannländerna, dit insmuggling är avsedd att äga rum. Under sådana

förhållanden torde fartyget eller lasten måhända icke kunna beslagtagas i

Sverige.

För att råda bot på ett dylikt missförhållande borde mellan de stater,

som anslutit sig till Helsinglorskonventionen, kunna träffas överenskommelse

av innebörd, att staterna medgåve, att dem tillhöriga fartyg

finge behandlas såsom smuggel fartyg, så snart det vore uppenbart, att

smuggling till något av de fördragsslutande staternas område vore avsedd.

En sådan överenskommelse skulle också stå i god överensstämmelse

med konventionens artikel 8, enligt vilken envar av de fördragsslutande

staterna förbinder sig att — utan avseende å härför använda

fartygs storlek och beskaffenhet — i största möjliga mån vidtaga åtgärder

för att bekämpa spritsmugglingen till annan fördragsslutande stat.

Jämte en överenskommelse av ovan antydd innebörd synes det också

vara erforderligt att i någon mån ändra de bestämmelser angående

sjönöd, som äro meddelade i konventionens artikel 10. Det uttalas

där, att, om det visas, att ett fartyg, av vad storlek det vara må,

med last av alkoholvaror på grund av verklig sjönöd tvingats att söka

nödhamn för räddande av fartyg, last och människoliv, fartyget icke

på grund av sin last må drabbas av särskilda kostnader eller påföljder,

med undantag i förekommande fall av nödiga bevakningskostnader. I

nära överensstämmelse med denna formulering står sjönödsstadgandet i

spritinförsellagens 3 § 1 mom. tredje stycket.

Erfarenheten har givit vid handen, att sjönöd ofta åberopas till friande

av fartyg, som under spritsmugglingsfärder kommit in på svenskt territorialvatten

och där upptäckts av tullmyndigheterna. Beträffande de

fördragsslutande staternas fartyg borde i dylika fall förverkande kunna

Sjönöds
bestämmel
*

erna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Hedares ansvar.

Förslag

år 1925.

äga rum, så snart det av omständigheterna framgår, att fartygets last

väsentligen utgöres av alkoholvaror och att dessa varor uppenbarligen

varit avsedda för olovlig införsel till någon av de fördragsslutande staternas

område. Även då ett fartyg, som utanför territorialgränsen bedriver

spritförsäljning, mot sin vilja, exempelvis under storm, driver in

på svenskt vatten, synes det icke vara stridande mot sunda rättsprinciper

att taga fartyg och last i beslag, eftersom med fartyget uppenbarligen

drivits sådana affärer, som samtliga fördragsslutande stater förklarat

sig skola bekämpa.

Beredningen hemställer på sålunda angivna skäl, att från svensk sida

åtgärder måtte vidtagas för sådan utvidgning av Helsingsforskonventionen,

att dels ingripande möjliggöres gentemot fartyg, som bedriva spritsmuggling

till annan fördragsslutande stat, dels också ändring vidtages

beträffande bestämmelserna om sjönöd.

Ovan bar omnämnts, att i Danmark den principen tillämpas, att, när

spritsmuggling äger rum från ett fartyg i trafik med utlandet, ansvar

utkräves av fartygets ägare och att man på detta sätt anser sig hava ett

så verksamt vapen mot smuggling i denna form, att densamma därstädes

icke kan sägas vara av någon betydelse.

Redan år 1925 framfördes frågan om rederiernas ansvar för spritsmuggling

i flera yttranden rörande 1924 års lagstiftning.

Sålunda fann den extra landsfiskal, som innehade länsstyrelsens i

Stockholms län förordnande att biträda länets landsfiskaler med förrättande

av polisundersökningar rörande bland annat olovlig varuinförsel,

det önskvärt, om sådana bestämmelser kunde utfärdas, att en fartygsbefälhavare

eller ett rederi finge ekonomiskt intresse av att ej vidare

behålla spritsmugglande besättningsmän i sin tjänst. Av ej ringa betydelse

skulle det enligt hans mening vara, om en fartygsbefälhavare ålades

avlämna godtagbar borgen för erläggandet av de böter, som kunde

komma att ådömas besättningsmän, därest dessa vore av utländsk nationalitet.

Sammanslutningen för smugglingens bekämpande framhöll bland annat,

att, då det inträffade, att samma person bland fartygens personal

upprepade gånger gjort sig skyldig till och dömts för spritsmuggling, det

icke syntes vara oriktigt, om fartygens ägare åtminstone gjordes ekonomiskt

ansvariga för att de besättningen ådömda böterna bleve erlagda.

Verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen lämnade

en redogörelse för spritbeslagen i Stockholm under åren 1924 och 1925

från personal å fartyg, hemmahörande i Finland, och framhöll, att vad

som framkommit syntes giva övertygande skäl för att ifrågavarande

bestämmelser i lagstiftningen icke vore tillräckligt effektiva, utan att

det vore nödvändigt att, för att ernå bättre förhållanden, skärpa såväl

befälhavarens som ock i sista hand rederiets ansvar för denna smuggeltrafik.

Rederiet hade genom sina förtroendemän, befälhavaren och allt

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

underbefäl, långt större förutsättningar att förhindra och upptäcka

smugglingsförsök än vad som vore möjligt för en fåtalig tullbevakningspersonal,

vilken verkställde besök ombord allenast vid landningstillfället.

Såsom ett förslag till sådan skärpning av berörda föreskrifter hänvisades

till följande bestämmelse, som återfunnes i ett till förarbetena för lagstiftningen

hörande lagutkast:

»Anträffas spritdrycker, som äro förverkade på grund av lagen om

straff för olovlig varuinförsel, å fartyg i svensk hamn under sådana

omständigheter, att någon, som är anställd ombord å fartyget, måste antagas

hava gjort sig skyldig till olovlig införsel av dryckerna eller försök

därtill eller olovligt forslande av desamma, vare redaren, ändock att

de skyldige icke ertappas, pliktig att såsom tullavgift erlägga femdubbla

beloppet av den avgilt, som eljest bort i sådant hänseende utgöras. Har

redaren överlåtit fartyget till annan att nyttja det till sjöfart för egen

räkning skall vad nu stadgats om redaren gälla om den, till vilken nyttjanderätten

överlåtits.

När skäl därtill äro, må fartyget på begäran av tullverkets vederbörande

åklagare av vederbörande tulllörvaltning kvarhållas i hamnen,

till dess avgift, varom nu sagts, guldits eller hos tullförvaltningen nedsatts

eller ock säkerhet för dess gäldande därstädes ställts. Ej må dock

fartyget kvarhållas mer än trettio dagar.»

Även från flera tullmyndigheter påyrkades skärpta bestämmelser i

ifrågavarande avseende, varvid ifrågasattes föreskrift dels om att spritsmugglande

sjömän skulle kunna kvarhållas, till dess de antingen erlagt

böterna eller undergått förvandlingsstraffet, dels också om skyldighet

för respektive fartygsbefälhavare eller fartyg att svara för böterna.

Generaltullstyrelsen anslöt sig till den uppfattningen, att missförhållanden

av antydd art förelåge. Styrelsen ansåge sig emellertid icke

kunna understödja någotdera av de utav de underordnade tullmyndigheterna

omförmälda förslagen, av vilka det ena strede mot Helsingforskonventionens

artikel 10 och det andra knappast vore förenligt med här

i landet eljest gängse rättsuppfattning, åtminstone om, såsom ifrågasatts,

förfaringssättet skulle tillämpas allenast mot utlänningar. Styrelsen

såge sig icke i stånd att föreslå någon framkomlig väg till målet, hur

önskvärt det än vore, att detsamma kunde nås.

Kontrollstyrelsen fann det med hänsyn till avgivna omständigheter

erforderligt, att åtgärder vidtoges. Enligt styrelsens mening skulle ett

införande av bestämmelser, som gjorde rederierna i större eller mindre

grad ekonomiskt ansvariga för den spritsmuggling, med vilken besättningsmän

ertappades, komma att visa sig mycket effektiv. De invändningar,

som från vissa håll rests mot bestämmelsen med hänsyn därtill, att

den skulle åsamka rederierna utgifter för handlingar, vilka det icke

låge i rederiernas makt att förhindra, funne kontrollstyrelsen icke avgörande.

Därest rederierna genom sina befälhavare och genom underbefälet

på båtarna verkligen sökte förhindra och upptäcka smugglingsförsök,

vore nämligen möjligheterna därtill så stora i jämförelse med den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Chefen för

finansdepartementet.

Helsingforskonventionens

artikel 10.

Beredningett.

fåtaliga tullpersonalens, att det icke kunde förutsättas, att denna personal,

som hade att utföra sina undersökningar huvudsakligen vid landningstillfället,

skulle kunna upptäcka några större kvantiteter, som undgått

fartygsbefälet. Emellertid innehölle artikel 10 i Helsingforskonventionen

sådana stadganden, att ett omedelbart realiserande av nämnda

önskemål, åtminstone i hela dess utsträckning, icke syntes vara möjligt.

Med hänsyn därtill funne kontrollstyrelsen sig allenast höra hemställa

om åtgärder från svensk sida i syfte att ernå en sådan ändring av Helsingforskonventionen,

att densamma icke lade hinder i vägen för införande

av en bestämmelse av antydd art.

Chefen för finansdepartementet uttalade på denna punkt, att den omständigheten,

att insmuggling av rusdrycker ombord å fartyg i reguljär

trafik ägt rum i stor utsträckning gåve anledning till övervägande, huruvida

särskilda bestämmelser vore erforderliga för stävjande av denna

form av spritsmuggling. Till en början maste fastslas, att stadganden

i dylik riktning icke saknades i gällande lagstiftning, och det finge

anses förhålla sig så, att dsssa stadganden, tillfullo utnyttjade, erbjöde

ett icke föraktligt vapen vid spritsmugglingens bekämpande. Det hade

särskilt framhållits, att en verksam åtgärd skulle vara föreskrivande av

påföljd för rederi, då smuggling ägt rum å rederiet tillhörigt fartyg.

Skulle sådan åtgärd vidtagas, finge den anses höra hava form av införande

av straffrättsligt ansvar. Därmed skulle följa en betydande utvidgning

av det straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Departementschefen

erinrade om att lagstiftningen i ämnet redan innehölle

bestämmelser, vilka utgjorde avvikelser från eljest vedertagna rättsprinciper.

En utsträckning av det straffrättsliga ansvaret i föreslagen

riktning — vilken åtgärd eventuellt förutsatte ändring i den nyligen

antagna Helsingforskonventionen — syntes knappast tillrådlig, innan gällande

stadganden efter ytterligare prövning befunnits otillräckliga.

Den del av artikel 10 i Helsingforskonventionen, som ansetts utgöra

hinder för införande av ansvar för rederierna vid spritsmuggling, har

följande lydelse:

»De fördragsslutande staterna skola upprätthålla principen, att straff

för smuggling av alkoholvaror bör drabba endast den brottslige. I allt fall

må fartyget icke — direkt eller indirekt — förklaras häfta för böter eller

andra sådana avgifter för det fall, att någon ombord anställd person

olovligen infört allenast en efter omständigheterna mindre kvantitet

samt vad av flera sådana personer sålunda olovligen införts icke kan

anses utgöra en efter omständigheterna väsentlig kvantitet, allt under

förutsättning dock, att olovlig införsel icke kan läggas fartygets redare

eller befälhavare till last samt att dessa med hänsyn till de insmugglade

alkoholvarornas kvantitet eller eljest icke kunna anses i detta avseende

hava brustit i nödig tillsyn.»

Beredningen har funnit sig böra särskilt undersöka, huruvida erfarenheten

från de år, som gått efter gällande lagstiftnings ikraftträdande,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Rivit vid handen, att en påtaglig förbättring inträtt i fråga om spritsmugglingen

från fartyg i utländsk trafik. En sådan undersökning visar

emellertid, såsom redan här ovan på flera ställen framhållits och på sätt

som även framgår av de sammanställda siffermässiga uppgifterna rörande

spritbeslagen, att man tyvärr icke kan vara berättigad att på

denna punkt tillerkänna gällande lagstiftning nödig effektivitet. Under

det att övriga former av spritsmuggling på de senare åren visat tydlig

tendens att minska, måste det sägas, att den oavlåtliga smugglingen av

personal å här ifrågavarande fartyg icke alls eller endast i obetydlig grad

nedgått, och att det alltjämt i sådan utsträckning göras spritbeslag hos

dylik personal, att man torde vara nödsakad kräva åtgärder av ena eller

andra slaget däremot.

Erfarenheten har också med full tydlighet ådagalagt, att vederbörande

rederier och befälhavare icke sakna möjlighet att i gynnsam riktning

påverka utvecklingen på detta område. Att så verkligen är fallet,

torde bäst framgå av det förhållandet, att spritsmugglingsfrekvensen

kan vara och ofta är helt olika på fartyg, som trafikera samma trade

men tillhöra olika rederier. Det bör i detta sammanhang rättvisligen

framhållas, att vissa rederier uppenbarligen hava med allra största intresse

bemödat sig om att hos sina befälhavare och övrig personal inskärpa,

att spritsmuggling icke får förekomma. Åtgärder i sådant syfte

hava också visat sig verksamma, i det att spritsmuggling endast undantagsvis

förekommer från dylika rederiers fartyg. Särskilt är det påfallande,

att de svenska rederierna i detta hänseende synas utöva en

betydligt bättre uppsikt över sin personal än en del utländska rederier,

vilka trafikera samma linjer som de svenska rederierna. I fråga om

vissa rederier kan det enligt beredningens mening icke sägas annat, än

att de gjort och göra allt, som står i deras förmåga, för att förhindra

spritsmuggling. Från andra rederiers fartyg däremot förekommer spritsmuggling

så ofta och i sådan utsträckning, att man svårligen kan frigöra

sig från den uppfattningen, att från fartygsägarnas sida viss underlåtenhet

eller slapphet måste föreligga.

De ovan omnämnda erfarenheterna från Danmark synas giva stöd åt den

från olika håll framförda uppfattningen, att en verklig förbättring av

hithörande förhållanden knappast kan ernås på annan väg än genom

att göra rederierna i viss mån ekonomiskt ansvariga för den spritsmuggling,

som äger rum från dem tillhöriga fartyg. Som ovan framhållits,

har Danmarks exempel därjämte ådagalagt, att rederiernas ekonomiska

ansvarighet framtvingat åtgärder, vilka kommit smugglingen att minska

eller upphöra.

Lydelsen av ovan återgivna artikel 10 i Helsingforskonventionen synes

emellertid förhindra en lagstiftning, som lägger ekonomiskt ansvar å

rederierna vid spritsmuggling av ombord anställda personer. Att Danmark,

som anslutit sig till konventionen, ändock anser sig kunna utkräva

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

ett dylikt ansvar, torde bero på att man i Danmark stöder sig på en lagstiftning,

som varit gällande i 130 år. Förhållandena måste ställa sig

annorlunda, om man går att införa en ny princip i ett lands lagstiftning.

De spritkvantiteter, varom det här kan vara fråga, torde i de allra flesta

fall utgöra en efter omständigheterna — med hänsyn till fartygens storlek

m. m. — mindre kvantitet. Konventionens förpliktelser få för den

skull anses hindra Sverige att i sin lagstiftning stadga ekonomiskt ansvar

för rederierna vid sådan spritsmuggling, som här är i fråga.

Även om man bortser från de förpliktelser, som Helsingforskonventionens

antagande ålägger, föreligga helt visst allvarliga betänkligheter

gentemot en åtgärd, varigenom man skulle utkräva ansvar av personer

eller korporationer, vilka icke själva företagit någon brottslig handling.

I överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet år 1926

anfört, torde nämligen en sådan åtgärd mot rederierna böra hava form

av införande av straffrättsligt ansvar. Genom att stadga sådant skulle

man införa ett helt nytt eller åtminstone avsevärt utvidgat straffrättsligt

ansvar å ifrågavarande område. Ett dylikt steg hör givetvis icke

tagas, förrän erfarenheten tydligt ådagalagt, att detsamma är oundgängligen

nödvändigt. Beredningen har för sin del kommit till den uppfattningen,

att smugglingen från fartyg i utländsk trafik av allt att döma

icke kan bringas att upphöra med tillämpande av hittills gällande lagbestämmelser,

samt att mer än tre års erfarenhet av 1924 års lagstiftning

uppenbarligen visar, att den största bristen däri måhända ligger just på

denna punkt. Då härtill kommer, att, som ovan framhållits, spritsmugglingen

från fartyg i trafik med utlandet ingalunda kan sägas vara obetydlig,

utan tvärtom genom den höga frekvensen av visserligen i varje

särskilt fall ej så stora kvantiteter oavbrutet tillför landet smuggelsprit,

kan man näppeligen underlåta att undersöka, huruvida möjligheten förefinnes,

att genom en särskild lagstiftning erhålla förbättrade förhållanden. Såsom

departementschefen framhållit, innehåller 1924 års lagstiftning redan

förut bestämmelser, som innebära avvikelser från eljest vedertagna rättsprinciper.

Sådana bestämmelser hava statsmakterna helt visst ansett

sig kunna införa i lagstiftningen just därför, att det är fråga om en

extraordinär företeelse. Med samma motivering torde man, om så visas

vara erforderligt, jämväl vara berättigad att taga det ytterligare steg,

som utkrävande av ansvar å rederierna skulle innebära.

Beredningen vill för den skull hemställa, att från svensk sida initiativ

tages till en sådan ändring av Helsingforskonventionen, att de till konventionen

anslutna staterna bliva oförhindrade att i sin lagstiftning

stadga ekonomiskt ansvar för ägare av sådana fartyg, från vilka spritsmuggling

ägt rum genom ombord anställda personer.

Det definitiva ståndpunktstagandet till frågan, huruvida och under

vilka former ekonomiskt ansvar för rederierna bör föreskrivas i svensk

lagstiftning, kan alltså äga rum först sedan Helsingforskonventionen

opaginerad Kontrollera mot PDF

■65

på denna punkt ändrats. Under tiden intill dess så skett hava vi möjlighet

att dels närmare överväga, huruvida ett dylikt ansvar ur andra

synpunkter kan och bör utkrävas, dels också undersöka, huruvida de av

beredningen föreslagna skärpningarna av hithörande lagstiftning — om

och i den mån de av statsmakterna godtagas — kunnat minska spritsmugglingen

även från fartyg i trafik med utlandet.

De synpunkter, beredningen här ovan framfört rörande tillägg till Helsingforskonventionen,

skulle helt visst bliva av betydelse för smugglingens

bekämpande, om de kunde vinna anslutning hos övriga stater, som

ratificerat konventionen. För sin del har beredningen utgått från att

de internationella överenskommelser till spritsmugglingens bekämpande,

vilka genom denna konvention fått sitt första uttryck, äro avsedda att

utgöra inledningen till ännu mera verkningsfulla överenskommelser, allt

efter som erfarenheten visar, att sådana äro erforderliga.

Förutsättningen för att konventionen i sin nuvarande avfattning samt

med eventuella tillägg skall erhålla eftersträvad effekt är emellertid, att

dess bestämmelser icke komma att kringgås eller göras verkningslösa genom

åtgärder, som måste betecknas såsom illojala. På annat sätt kan

näppeligen det förfaringssätt karakteriseras, vilket under den senaste tiden

kommit till användning vid spritsmuggling till Finland. Seda''

Helsingforskonventionen trätt i tillämpning beträffande flertalet stater

vid Östersjön, har spritsmuggling ägt rum medelst fartyg, som

utgivit sig tillhöra stater, vilka icke biträtt eller anmodats biträda

konventionen och vilka icke under normala förhållanden bedriva sjöfart

på Östersjön. Förfaiungssättet torde hava varit det, att interimscertifikat

utfärdats av ifrågavarande staters konsuler i någon stad vid

Östersjön. Skulle ett dylikt förfaringssätt bliva vanligt, kan givetvis

Helsingforskonventionens viktigaste bestämmelser göras verkningslösa

och överenskommelsen förlora det mesta av sin betydelse. Ännu torde

det dock måhända vara för tidigt att i detta avseende göra ett bestämt

uttalande. Man kan möjligen hoppas, att vad som inträffat är en övergående

företeelse och att de till Helsingforskonventionen icke anslutna

staterna komma att följa det exempel, som Österrike givit, då denna stat,

enligt vad beredningen inhämtat, till sina konsuler utsänt ett särskilt

cirkulär med uttrycklig order att vid utfärdande av sådana certifikat, som

här äro i fråga, iakttaga den största försiktighet samt att icke alls utställa

dylika, om det kan antagas, att desamma anskaffas för att utgöra

ett skydd vid bedrivande av spritsmuggling.

Skulle det emellertid komma att visa sig, att det illojala förfaringssätt,

som sålunda redan kommit till användning, även för framtiden i nämnvärd

utsträckning komme att tillämpas, måste säkerligen de stater, som

anslutit sig till Helsingforskonventionen, taga i allvarligt övervägande,

vad som kan göras för att förhindra ett dylikt förfarande.

5 — 5546

Helsingforskonventionen

får icke göras

verkningslös.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beredningens hemställan.

Under åberopande av vad som ovan anförts hemställer beredningen:

att lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin måtte — med de ändringar och

tillägg beredningen ovan förordat — förlänas fortsatt giltighet till och med

den 30 juni 1931;

att lagen den 27 november 1925 (ur 463) om utsträckt tillämpning av

förstnämnda lag likaledes måtte förlänas fortsatt giltighet till och med den

30 juni 1931;

att lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående förverkande i visst fall av

spritdrycker och vin likaledes måtte förlänas fortsatt giltighet till och

med den 30 juni 1931;

att i 14 § 1 mom. av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig

varuinförsel måtte införas det tillägg, beredningen ovan föreslagit; samt

att från svensk sida åtgärder måtte vidtagas för att i Helsingforskonventionen

vidtaga de ändringar och till densamma foga de tillägg, som

beredningen ovan angivit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:197 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1921 a1 i texten