Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst

1928-03-09 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:174, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

1

Nr 174.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till

verk av bildande konst; given Stockholms slott den 9 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TV. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt.

U7 häft. (Nr in.)

]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den BO maj 1919 (nr 382) om rätt

till verk av bildande konst.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av

bildande konst skall sålunda ändras, att dels tredje stycket i 5 § upphör att

gälla, dels en ny paragraf införes av nedan angivet innehåll och betecknad

8 a §, dels ock 19 och 21 §§ erhålla följande ändrade lydelse:

8 a §.

Å konstverk må icke konstnärens namn eller signatur anbringas av annan

så framt ej konstnären själv i varje särskilt fall därtill lämnar tillstånd.

Där konstverk med eller utan konstnärens tillstånd efterbildas, må ej

hans namn eller signatur å efterhildningen anbringas på sätt, som kan giva

anledning till förväxling.

19 $.

Anbringar någon, emot föreskrifterna i 8 a §, konstnärs namn eller signatur

å konstverk eller efterbildning av konstverk, straffes med böter från och

med fem till och med femhundra kronor.

Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider eller offentligen

utställer konstverk eller efterbildning, varå honom veterligen konstnärens

namn eller signatur anbragts i strid mot bestämmelserna i 8 a §.

21 $.

Förbrytelse, som i 19 § sägs, hörer under allmänt åtal, men eljest må

förbrytelse mot denna lag ej åtalas av annan än målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 24 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler en från akademien

för de fria konsterna den 31 januari 1928 inkommen underdånig skrivelse

med förslag till vissa ändringar i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk

av bildande konst samt anför:

»I konstverkslagens 4 § uttalas, att såsom upphovsman till ett konstverk

skall, där ej annat visas, den anses, vilkens namn eller signatur är anbragt

å verket. Och då i lagens 5 § första stycket inedgives, att en var äger,

utan konstnärens tillstånd, för studieändamål eller till sitt enskilda bruk

efterbilda konstverk, med vissa angivna inskränkningar, så tillägges i paragrafens

tredje stycke, att där konstverk, enligt vad i första stycket är medgivet,

utan konstnärens tillstånd efterbildas, hans namn eller signatur ej må

å efterbildningen anbringas på sätt, som kan giva anledning till förväxling.

För överträdande av detta förbud stadgas ansvar i lagens 19 §.

Från konstnärshåll har emellertid nu anmärkts, att nämnda i konstverkslagens

5 § tredje stycket meddelade bestämmelse angående signerande av

konstverk icke är tillräcklig till förekommande av möjliga missbruk. Med

en till akademien för de fria konsterna den 19 december 1927 ingiven skrivelse

har läraren i etsning vid den under akademiens överinseende ställda konsthögskolan,

konstnären Emil Johanson-Thor, till akademien överlämnat en

promemoria av följande lydelse:

''För närvarande salubjudas ''falska’ etsningar, så väl av konstförlag som

enskilda personer, i synnerligen stor omfattning utan att gällande lag lämnar

möjlighet för konstnärerna att ingripa häremot.

Med ''falska'' etsningar avses i detta sammanhang sådana etsningsblad, där

konstnärens namnteckning är anbragt av annan än denne själv på sådant

sätt, att allmänheten bibringas den uppfattningen, att det är konstnären själv

som signerat etsningsbladet. Ofta är detta gjort i rent bedrägligt syfte, i avsikt

att för etsningen erhålla ett högre pris än den skulle betinga, om den

ej vore försedd med signatur.

Konstnärens signatur å etsningsbladet innebär, att etsningsbladet är ett

med hans samtycke gjort och av honom godkänt avtryck av den av honom

etsade plåten. Ett sådant godkännande kan ej lämnas av någon annan än

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

konstnären själv, då givetvis ingen annan än han kan bedöma, om avtrycket

är sådant, att det konstnärliga i etsningen kommer till sin fulla rätt.

Det är ju känt, att såväl tidskrifter som andra publikationer (jultidningar

m. fl.) ofta av en konstnär förvärva rätten att utgiva en av denne gjord

etsning såsom bilaga till tidskriften. En sådan etsning är i regel osignerad,

och torde detta vara det vanligaste sättet på vilket osignerade etsningar

komma i allmänhetens händer. Ett sådant etsningsblad betingar i allmänhet

ett mycket ringa pris och i varje fall ett pris, som vida understiger det

signerade bladets, och detta av flera orsaker; konstnären har ej själv granskat

avtrycket, vilket måhända är gjort på sådant papper eller på sådant sätt, att

det konstnärliga ej kommer till sin fulla rätt, och ett sådant etsningsblad är

ofta utgivet i en mycket stor upplaga. Oftast utgör ett sådant etsningsblad

ej ett direkt avtryck från den etsade plåten.

Om någon å ett sådant etsningsblad anbringar konstnärens signatur på

sådant sätt, att allmänheten bibringas den uppfattningen, att konstnären själv

signerat etsningen, och salubjuder etsningen till högre pris, än etsningsbladet

skulle betinga osignerat, samt även lyckas sälja etsningen till detta högre

pris, är det uppenbart, att ett bedrägeribrott föreligger. Men då försök till

bedrägeri ej är straffbelagt i svensk lag, är själva salubjudandet straffritt,

och är det dock uppenbart, att själva det förhållandet, att dylika falska etsningar

salubjudas, vållar konstnärerna stor skada. Allmänheten avskräckes från att

köpa äkta etsningar, då den ej vet om en som äkta utbjuden etsning ej i

själva verket är ett avtryck med förfalskad signatur.

Då det synes som om gällande lag om rätt till verk av bildande konst ej

heller straffbelägger ett salubjudande av en på dylikt sätt ''förfalskad’ etsning

(själva etsningsbladet är ju tillkommet med konstnärens medgivande), äro

konstnärerna, så länge försök till bedrägeri ej är straffbelagt, i trängande

behov av särskilt lagskydd mot ett salubjudande av dylika falska etsningar.

Det förekommer emellertid även att ''falska'' etsningar, som tillkommit på

annat än nu beskrivet sätt, salubjudas. Det har inträffat att en konstnär,

eller kanske vanligare en avliden konstnärs rättsinnehavare, till ett konstförlag

försålt en av konstnären etsad plåt med obegränsad reproduktionsrätt

och med signeringsrätt. Detta sistnämnda är givetvis en oegentlighet, då en

signeringsrätt ej kan överlåtas. Granskningen och godkännandet av bladet

kan såsom ovan sagts ej verkställas av annan än konstnären själv. Därtill

kommer att i dylika fall den som ''förvärvat signeringsrätten’ oftast efterapar

konstnärens namnteckning och anbringar den på sådant sätt, att allmänheten

bibringas den uppfattningen, att det är konstnären själv som signerat

etsningen.

I dessa fall kan det ju tänkas, att den, som anbringar konstnärens namnteckning,

handlar i god tro — ehuru man dock borde hava rättighet att

antaga, att även den mest obildade person bör förstå, att man ej får efterhärma

annan persons namnteckning i avsikt att vilseleda — och i så fall

skulle ej ens därest etsningen försålts till pris, som motsvarar värdet av den

av konstnären signerade etsningen, vederbörande säljare kunna bestraffas för

bedrägeri. Även för dylika fall syntes det, som om konstnärerna hade ett

berättigat krav på lagskydd.

Därjämte synes det vara önskvärt att det genom lagstadgande fastsloges,

att konstnären är målsägande i varje fall, då ett salubjudande ägt rum av

en ''falsk'' av honom utförd etsning.’

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

5

I sin ifrågavarande den 28 januari 1928 dagtecknade underdåniga skrivelse

har akademien, efter en redogörelse för innehållet i nyssnämnda, av JohansonThor

den 19 december 1927 till akademien överlämnade promemoria, anfört

följande:

''Vid sammanträde berörda den 19 december 1927 har akademien för utredande

av den fråga, som sålunda blivit väckt, jämte vad därmed ägde

samband tillsatt en kommitté, bestående av justitierådet Axel Edelstam,

direktören Thorsten Laurin och professorn Alfred Bergström. Kommittén

har vid akademiens sammanträde innevarande dag framlagt sitt yttrande

i ämnet. — — —

I anslutning till nämnda yttrande vill akademien i underdånighet anföra

följande:

Akademien anser sig kunna vitsorda, att de---påtalade olägenheterna

äro av beskaffenhet att, såvitt möjligt, böra genom snar lagändring avhjälpas.

Emellertid synes det akademien, som om skäl talade för att utsträcka den

ifrågasatta lagändringen till att avse alla slags verk av bildande konst och

således icke blott etsningar och andra alster av den grafiska konsten. Åtminstone

beträffande verk av målar- och bildhuggarkonsterna lärer ett skydd

av föreslagen art vara påkallat av ett verkligt behov. Redan nu förekommer

att originala sådana verk förses med signatur, som är ''falsk’ i här avsedd

mening. Även lagtekniska grunder torde tala till förmån för en dylik utsträckning

av lagändringen.

Beträffande lagändringens omfattning i övrigt befarar akademien, med

hänsyn till den svenska rättens allmänna ståndpunkt, att det icke låter sig

göra att införa förbud för konstnären själv att tillåta annan att förse ett

konstverk eller en med konstnärens tillstånd utförd efterbildning därav med

konstnärens namn eller signatur; och detta i trots av att ett dylikt förbud

ingalunda skulle vara obehövligt. I andra fall däremot — och således även

då tillståndet givits eller signeringen (utan konstnärens tillstånd) gjorts av

konstnärens dödsbodelägare eller andra rättsinnehavare — synes hinder mot

lagändring icke böra möta.’

I fortsättningen av sin skrivelse har akademien närmare angivit, huru

berörda ändring i gällande konstverkslag enligt akademiens mening borde

avfattas — vartill jag senare skall återkomma —; och har akademien hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning det av akademien

framställda förslag till lagändring ävensom, därest Kungl. Maj:t skulle finna

akademiens framställning förtjänt av beaktande, så snart sig göra läte och

helst innevarande år till riksdagen avlåta proposition i ämnet.

Då en konstnär anbringar sitt namn eller sin signatur på ett av honom Departementsskapat

konstverk, så innebär detta, att han betecknar verket såsom av CÄe/%"''

honom framställt (jämför nyssnämnda bestämmelse i 4 § konstverkslagen)

och såsom föreliggande i definitivt, av honom godkänt skick. Det är således

ett viktigt intresse för konstnären att ingen annan än han själv får anbringa

denna beteckning på konstverket. Därest å ett verk, som konstnären — på

grund därav, att verket ännu befinner sig på skissens stadium, eller av

annan anledning — lämnat osignerat, hans namn eller signatur olovligen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

anbringas av annan, kan detta lända konstnären till avsevärt men och

mången gång svårt skada hans konstnärliga anseende.

Genom förbud för annan att signera konstnärens verk tillgodoses i första

hand konstnärens ideella intresse; det är auktorsrättens personliga sida som

i främsta rummet gör sig gällande. Men jämväl i ekonomiskt avseende kan

ett sådant förbud vara av betydelse för konstnären. Även ett allmänt intresse

är här i fråga så till vida som genom bestämmelser i denna riktning ett

visst skydd beredes så väl för den konstintresserade publiken mot misstag

och ekonomisk förlust vid inköp av konstverk som ock för konsthandelns

lojala utövare mot konkurrens från mindre nogräknade försäljares sida.

I vår gällande konstverkslag finnas inga andra bestämmelser i nu ifrågavarande

syfte än de nyss angivna i 5 § tredje stycket. Dessa bestämmelser,

som närmast tillkommit på grund av yrkande från Svenska konstnärernas

förening, avse enligt lagens motiv att, så väl i konstnärens som i allmänhetens

intresse, förekomma förväxling mellan originalverk och efterbildning.

Akademien har nu föreslagit införandet i lagen av stadganden av huvudsakligt

innehåll, att originala konstverk icke skulle få signeras av annan än

konstnären, där ej han själv givit tillstånd till signerandet, samt att nyssnämnda

bestämmelse i 5 § tredje stycket skulle med viss modifikation

tillämpas även å sådana efterbildningar, som utförts med konstnärens

tillstånd.

På de skäl, som anförts i akademiens underdåniga skrivelse samt i förutnämnda

promemoria, anser även jag, att mer fullständiga bestämmelser i

före varande avseende nu böra införas i svensk rätt. Jag har alltså låtit, i

huvudsaklig anslutning till de av akademien angivna riktlinjerna, utarbeta

förslag till nödiga ändringar i konstverkslagen, för vilket förslag jag anhåller

att nu få redogöra.

Vad angår det närmare innehållet i den av akademien förordade lagändringen,

har akademien i första hand föreslagit införande i vår lag av en bestämmelse,

motsvarande den i tyska konstverkslagen av 1907 under 13 § meddelade;

och har akademien ansett, att ett sådant stadgande skulle kunna få

ungefär följande lydelse: ’Å konstverk må icke, utan samtycke av upphovsmannen

själv, annan än denne anbringa hans namn eller signatur.’ — Lika

med akademien anser jag ett dylikt stadgande lämpligen kunna upptagas

i den svenska lagen.

I detta sammanhang må anmärkas, att ifrågavarande bestämmelse, som

avser att åt konstnären förbehålla den uteslutande rätten att på det för

varje särskild konstart brukliga sätt signera konstverk, naturligtvis icke

innebär något förbud mot att exempelvis — såsom i konstgallerier är vanligt

— å ramen till en målning eller sockeln till ett skulpturverk anbringas

uppgift om konstnärens namn; i dessa fall kan namnet icke sägas vara

anbragt ’å konstverket’.

Enligt den i tysk rätt rådande uppfattningen är konstnärens uteslutande

signeringsbefogenhet av den högst personliga art, att den icke övergår till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

konstnärens dödsbodelägare och än mindre kan överlåtas. I förutnämnda

promemoria säges, att det godkännande av etsningsbladet, som konstnärens

anbringande av signatur å detsamma innebär, ej kan lämnas av någon annan

än konstnären själv, då givetvis ingen annan än han kan bedöma om avtrycket

är sådant, att det konstnärliga i etsningen kommer till sin fulla rätt.

Akademien, som ansluter sig till denna uppfattning, anser det lämpligt att

i 9 § av konstverkslagen — vars första stycke innehåller, att vid konstnärs

död hans rätt enligt denna lag övergår till hans dödsbodelägare — införa

en erinran om att dödsbodelägarna icke såsom sådana äro berättigade att,

själva eller genom annan, anbringa konstnärens namn eller signatur å

något av honom utfört konstverk.

Även enligt min mening är konstnärens uteslutande signeringsrätt till

den grad personlig, att den ej kan bliva föremål för överlåtelse eller vid

dödsfall övergå, men därest i lagtexten säges, att till signering, som sker

genom annan, kräves ’tillstånd av konstnären själv'', synes det av akademien

ifrågasatta uttalandet i 9 § näppeligen erforderligt.

Den bestämmelse, för vilken jag nu redogjort, avser alltså originalverk.

I fråga om efterbildningar har akademien hänvisat till omförmälda föreskrift

i svenska lagens 5 § tredje stycket — som ju avser efterbildningar,

tillkomna utan konstnärens tillstånd — samt funnit det i denna del vara

av stor vikt att i vår lag infördes ett stadgande, att med konstnärens eller

hans rättsinnehavares tillstånd utförda efterbildningar icke finge, i annat fall

än då konstnären själv därtill samtyckt, förses med hans namn eller signatur

på sådant sätt, att den uppfattningen kunde uppkomma, att han gjort det

personligen.

Jag är ense med akademien därutinnan, a ti bestämmelser, avsedda att

förekomma missbruk i fråga om signerande, böra meddelas icke blott med

hänsyn till originalverk utan även beträffande efterbildning. Att konstnären

skall kunna medgiva, att efterbildningar förses med hans namn eller

signatur på sådant sätt, att den uppfattningen kan uppkomma att han gjort

det personligen, synes dock icke vara lämpligt. Med hänsyn till allmänhetens

intressen torde det vara riktigare att ett allmänt förbud mot sådant

signerande får gälla här likasom då frågan är om efterbildningar, som

avses i 5 § tredje stycket. Den i nämnda lagrum angivna grundsatsen skulle

således göras tillämplig även med avseende på efterbildningar, som utförts

med konstnärens tillstånd.

I förutnämnda till akademien ingivna promemoria uttalas, att sådana etsningsblad,

som stundom medfölja jultidningar och dylika publikationer, oftast

icke utgöra ett direkt avtryck från den etsade plåten. I anslutning därtill

må, beträffande förhållandet mellan original och efterbildning då fråga är

om etsningar, anmärkas att såsom original äro att anse, förutom själva den

etsade plåten, samtliga därav tagna avtryck, varemot efterbildningar föreligga

då antingen genom konstnärligt förfarande eller på galvanisk väg eller

genom någon liknande anordning en ny plåt framställes och avtryck tagas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

av denna eller och ett etsningsblad direkt avbildas genom teckning, fotografi

eller på annat sätt. — En närmare redogörelse för de olika reproduktionsmetoderna

har lämnats i en särskild av Jolianson-Thor till mig ingiven

skrivelse i ämnet.

Nu angivna bestämmelser hava intagits i eu ny paragraf, betecknad 8 a §.

I dennas första stycke innefattas regeln om signerande av originalverk.

Andra stycket av den nya paragrafen avser efterbildningar, vare sig de

utförts med konstnärens tillstånd eller ock, enligt vad i 5 § första stycket

är medgivet, utan sådant tillstånd. Omförmälda tredje stycke av 5 § kommer

alltså att där utgå för att upptagas i förevarande 8 a §. — Ansvarsbestämmelser

hava införts i 19 §.

Akademien har vidare yttrat: Bedan själva anbringandet av namnet eller

signaturen borde i de av akademien omförmälda fallen straffbeläggas. Men

därutöver syntes det vara högeligen påkallat att, på sätt i promemorian

närmast avsetts, även salubjudandet av konstverk eller av efterbildning

utav konstverk, vilken tillkommit med vederbörligt tillstånd, belädes med

straff om, salubjudaren veterligen, konstverket eller efterbildningen blivit,

i strid mot de föreslagna bestämmelserna om signeringsförbud, försedda med

konstnärens namn eller signatur.

Bestämmelser i denna riktning, avfattade i anslutning till ordalagen i

17 och 18 §§, hava upptagits i ett nytt stycke av 19 §. — Enligt stadgandet

i 15 § första stycket under 2 är det belagt med straff att saluhålla eller

sprida eller offentligen utställa efterbildning som, enligt vad i 5 § första

stycket är medgivet, utförts utan konstnärens tillstånd. Därest å en sådan

efterbildning konstnärens namn eller signatur anbragts i strid mot föreskriften

i 8 a § andra stycket, inträder konkurrens mellan 19 § och nyssnämnda

bestämmelse i 15 §.

I den underdåniga skrivelsen har slutligen anförts: Akademien ville

icke underlåta att anmärka, hurusom vid införande av de föreslagna bestämmelserna

angående signeringsförbud en viss oklarhet kunde tänkas

uppstå beträffande frågan, vem som vid förbrytelse mot dessa bestämmelser

vore att anse såsom målsägande. Klart borde vara, att konstnären själv

alltid vore målsägande i dylika fall. Hade konstnären överlåtit sin rätt

eller hade han avlidit, syntes det vara mera tvivelaktigt, huruvida i förra

fallet jämväl hans rättsinnehavare samt i senare fallet hans dödsbodelägare

och eventuellt även hans rättsinnehavare vore målsägande och således berättigade

att föra talan rörande förbrytelse av ifrågavarande slag, begången

av en annan. Det skulle vara mest tilltalande att anse målsägandeskap föreligga

för samtliga dessa personer. Men avgörandet härutinnan torde få

träffas efter omständigheterna i det särskilda fallet.

Innan jag närmare ingår på denna fråga, tillåter jag mig anmärka, att

enligt den tyska konstverkslagen, 34 och 41 §§, sådant signerande, som sker

i strid mot bestämmelsen i lagens förutnämnda 13 §, motsvarande den nu

föreslagna 8 a § första stycket, är föremål för allmänt åtal även då angi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

9

velse ej skett, under det att i fråga om andra i den tyska lagen omförmälda

förseelser åklagarmyndigheten för talan endast efter angivelse från målsägandens

sida. Här har alltså hänsyn tagits till att även ett allmänt intresse

sättes i fara genom en förseelse av ifrågavarande art.

Onekligen möta vissa svårigheter i det av akademien angivna hänseende.

Med hänsyn till svensk åskådning och rättspraxis torde det få anses tvivelaktigt,

om under alla förhållanden konstnärens ifrågavarande högst personliga

rätt skulle kunna, efter hans frånfälle, göras gällande av dödsbodelägare, förläggare

eller andra rättsinnehavare. Och att genom särskilt laghud tillägga dessa

en åtalsrätt, som de enligt allmänna grunder icke skulle äga, synes näppeligen

böra ifrågakomma. Emellertid skulle de av mig nu föreslagna bestämmelsernas

effektivitet väsentligen nedsättas, därest det missbruk, som de avse att förebygga,

icke kunde påtalas sedan konstnären avlidit. Den mest tillfredsställande

lösningen av denna fråga synes vara att tillvaratagandet, efter konstnärens

död, av ifrågavarande auktorsrättsliga och med dem förbundna allmänna

intressen uppdrages åt någon offentlig myndighet eller institution med särskild

sakkunskap på området. Denna sakkunskap representeras tydligen i

främsta rummet av akademien, som enligt sina stadgar har till uppgift att

främja utvecklingen av målar-, bildhuggar- och byggnadskonst ävensom av

övriga till den bildande konsten hänförliga konstarter; och jag har alltså

ansett akademien höra bemyndigas att, efter vederbörande konstnärs död,

öva tillsyn i förevarande hänseende. I enlighet därmed har till konstverkslagens

21 §, däri stadgas att förbrytelser mot lagen ej må åtalas av annan

än målsägande, nu fogats en undantagsbestämmelse av innehåll, att där förbrytelse,

som avses i 19 §, begås efter konstnärens död, akademien skall äga

att hos allmän åklagare angiva densamma till åtal. — Ett motsvarande

stadgande återfinnes i 1926 års tjecko-slovakiska lag om auktorsrätt (16 §),

som innehåller, att de institutioner, vilka enligt lag eller på grund av sina

stadgar hava till uppgift att vårda litterära eller konstnärliga intressen,

skola i vissa fall äga befogenhet att, efter auktors död, vid domstol föra

talan till förhindrande av att hans verk återgivas i en otillbörligt förändrad

form. Även här är alltså fråga om fall, då det personrättsliga momentet i

auktorsrätten kränkes på ett sätt, som återverkar på ett allmänt intresse.

Slutligen vill jag nämna, att i den tyska litteraturen framträtt olika meningar

därom, huruvida det i tyska konstverkslagens omförmälda 13 § —

motsvarande nu föreslagna 8 a § — meddelade signeringsförbudet skall anses

gälla endast under den allmänna skyddstiden eller även efter nämnda

tids utlöpande. För min del har jag utgått från att, då ifrågavarande bestämmelse

fått sin plats i en lag som anordnar skydd för konstnärens rätt,

men låter detta skydd upphöra efter utgången av en viss tidsperiod, giltigheten

av nämnda bestämmelse är inskränkt till denna period. En annan

sak är att signerandet av konstverk, i fråga om vilket skyddstiden redan

vid tiden för signeringen gått till ända, under vissa förhållanden kan medföra

ansvar för bedrägeri.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk

av bildande konst, av den lydelse hilaga till detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

E. Lindström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

11

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt

till verk av bildande konst.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk

av bildande konst skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll

och betecknad 8 a §, dels ock att 5, 19 och 21 §§ i nämnda lag skola erhålla

följande ändrade lydelse:

5 $.

Utan konstnärens tillstånd må en var för studieändamål eller till sitt enskilda

bruk efterbilda konstverk. Vill någon låta ett konstverk till sitt

enskilda bruk efterbildas genom annan, vare dock konstnärens tillstånd erforderligt,

där efterbildandet skall ske genom konstnärligt förfarande.

Vad nu är sagt äge icke tillämpning i fråga om byggande efter byggnadsverk

eller efter ritning eller modell till sådant.

8 a §.

Å konstverk må icke, utan tillstånd av konstnären själv, hans namn eller

signatur anbringas av annan.

Där konstverk efterbildas, antingen med konstnärens tillstånd eller ock,

enligt vad i 5 § första stycket är medgivet, utan sådant tillstånd, må ej

hans namn eller signatur å efterbildningen anbringas på sätt, som kan giva

anledning till förväxling.

19 §.

Anbringar någon, emot föreskrifterna i 8 a §, konstnärs namn eller signatur

å konstverk eller efterbildning av konstverk, straffes med böter från och

med fem till och med femhundra kronor.

Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider eller offentligen

utställer konstverk eller efterbildning, varå honom veterligen konstnärens

namn eller signatur anbragts i strid mot bestämmelserna i 8 a §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

21 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande; dock

skall, där förbrytelse, som i 19 § sägs, begås efter konstnärens död, akademien

för de fria konsterna äga att hos allmän åklagare angiva densamma

till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

13

XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mai ds lagråd den 7 mars 1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 24 februari 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 30 mai 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn

Ragnar Gyllenswärd.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

I remissprotokollet framhålles att de föreslagna förbuden mot obehörig

signering av konstverk eller efterbildningar av dylika hava till uppgift att

bereda rättsskydd i olika riktningar. Först och främst skyddas konstnärens

intresse, dels hans rent personliga att ej med sitt namn eller signatur behöva

stå för andra verk än dem han själv godtagit såsom uttryck för sin

konstnärliga idé och bildande förmåga, dels hans och hans rättsinnehavares

ekonomiska intresse. Enär det förra av dessa båda intressen här ansetts

vara det primära, har åt stadgandet i första stycket av 8 a § givits en

lydelse, avsedd att utmärka att befogenheten att åsätta namn eller signum

icke övergår å dödsbodelägare eller annan rättsinnehavare utan kräver uttryckligt

bemyndigande från konstnärens sida.

Men vidare skola förbuden i fråga ock bereda ett visst skydd åt den

konstintresserade publiken och den lojala konsthandeln. I detta avseende

har emellertid förslaget intagit väsentligt olika ståndpunkter i fråga om

signering av original och i fråga om sådan signering av efterbildning som

kan föranleda förväxling med ett av konstnären signerat original. Beträf
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

fande sistnämnda slag av signering har hänsyn tagits till att publikens och

konsthandelns intresse kan vara i behov av rättsskydd även mot en åtgärd

företagen i samförstånd med konstnären själv. Förbudet i andra stycket

av 8 a § är således ett absolut, oberoende av konstnärens lov till den förvillande

signeringen. Gäller det åter signering av originalverk, förhåller

det sig tvärtom. Det skydd, förslaget här vill bereda de nämnda intressena,

är ett blott faktiskt, icke ett rättsligt. Det är en blott reflexverkan av det

skydd, konstnären själv åtnjuter, och faller alltså bort i och med att han

givit sitt tillstånd åt annan att signera hans verk — ett tillstånd som tydligen

kan äga fortfarande rättsverkan jämväl efter konstnärens död, ja kan

vara givet i testamente åt hans efterlevande.

Förslaget står i sistnämnda del i överensstämmelse med t. ex. tysk rätt.

Den frågan framställer sig emellertid, om ej steget kunde, utan uppoffring

av berättigade intressen, tagas längre ut.

Till en början lärer få erinras att under vad i remissprotokollet benämnes

den lojala konsthandelns intresse är att inbegripa något som i detta sammanhang

är förtjänt av det största beaktande, nämligen intresset för konstnärsvärlden

som helhet. För denna kan det ingalunda, särskilt ur ekonomisk

synpunkt, vara utan betydelse om signering av konstverk upphör att

av köparna betraktas såsom ett tillförlitligt bevis om att konstnären själv

efter personlig slutlig granskning funnit sig vilja och kunna auktorisera

verket. Det ekonomiska mervärde, som auktorisationen genom signum förlänar

ett konstverk och vilket i första hand kommer upphovsmannen själv

till godo, kan härigenom lida allvarligt avbräck. Praktisk betydelse får

detta särskilt i fråga om sådana konstarter, där på mekanisk väg, t. ex.

genom tryck, ett flertal originalexemplar av verket framställes; så t. ex. om

det bleve mera brukligt vad redan nu lärer förekomma, att en grafisk konstnär

överlämnar plåten till en förläggare med tillstånd för denne att på avdrag,

som icke blivit föremål för konstnärens egen granskning och godkännande,

anbringa hans signum.

Det vore måhända att gå för långt och kunde i enskilda fall leda till

obilliga resultat, om man helt förbjöde anbringande av signum genom annan

än konstnären, oaktat denne lämnat sitt tillstånd. Däremot må, i anknytning

till vad nyss sagts om det speciella behovet av rättsskydd mot missbruk

vid framställning av ett flertal originalexemplar, ifrågasättas huruvida

det ej bör fordras att konstnärens tillstånd icke lämnas generellt, utan beträffande

varje särskilt exemplar, varå signum anbringas. Bland annat

skulle härmed vinnas att avtryck, tagna efter konstnärens död, under inga

förhållanden kunde lovligen signeras.

Mot att i lagen om rätt till verk av bildande konst införa ett förbud,

sålunda utsträckt som här förordats, kan visserligen invändas att man därmed

griper utöver lagens egentliga ämne, som ju är rättsskydd för verkets

upphovsman själv och hans rättsinnehavare. Men med en sådan läggning

av stadgandet som ovan angivits, förlorar denna anmärkning i viss mån

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 15

sin udd; och därjämte får erinras att den i allt fall likaväl drabbar andra

stycket i förslaget till 8 a §.

I redaktionellt hänseende vill jag beträffande andra stycket i 8 a § hemställa

att orden »antingen med konstnärens tillstånd eller ock, enligt vad i

5 § första stycket är medgivet, utan sådant tillstånd» måtte uteslutas. De

hava uppenbarligen insatts i syfte att göra det fullt tydligt att konstnärens

tillstånd i detta fall icke medför undantag från förbudet. Stadgandets innebörd

härutinnan torde emellertid ändock bliva nog klar. Men sådan lydelsen

nu är, gäller förbudet, åtminstone efter orden taget, ej om olovligen tillkomna

efterbildningar, vilket icke kan vara tillfredsställande.

Enligt 21 § skall brott mot förbudet i 8 a § andra stycket under konstnärens

livstid endast kunna beivras av »målsägande», under vilket uttryck

icke lärer kunna förstås annan än konstnären själv och möjligen hans

rättsinnehavare. Sådant överträdande av förbudet, som sker med konstnärens

tillstånd, komme alltså aldrig att kunna beivras. Med andra ord,

förslaget har i 21 § icke dragit den nödvändiga konsekvensen i fråga om

a talsrätten av den i 8 a § andra stycket intagna ståndpunkten att rättsskydd

skall oberoende av konstnärens egen hållning beredas allmänna intressen

mot förvillande signering av efterbildning. Följdriktigast synes vara att

lägga förbrytelse mot förbudet i fråga under allmänt åtal, oavsett om

konstnären lever eller ej. Beaktas vad i fråga om första stycket i 8 a §

ovan erinrats, bör allmänna åklagarens åtalsrätt gälla all i 19 § straffbelagd

brottslighet. Uttryckligt omförmälande av akademiens för de fria konsterna

befogenhet att angiva till åtal lärer i så fall ej lämpligen upptagas i lagtexten.

Slutligen vill jag förorda att tredje stycket i nuvarande 5 § uppbäves

genom ingressen och att således 5 § utgår ur själva texten.

Justitierådet Wedberg:

Jag är ense med justitierådet Alexanderson om önskvärdheten av att

annan an konstnären icke må kunna i kraft av ett generellt tillstånd från

denne anbringa hans signum å originalt konstverk. I övrigt synes mig

även beträffande originala konstverk kunna vara av ganska stort intresse

att veta om konstnärens namn eller signatur anbragts av honom själv eller

av annan, detta särskilt med hänsyn till det vidsträckta omfång begreppet

oiiginal har när det gäller etsningar. Detta intresse vinner tydligen i styrka

om ett generellt tillstånd från konstnären godtages. Då tillika det för

efterbildningar gällande stadgandet att signering ej får ske »på sätt, som

kaji giva anledning till förväxling,» förefaller att vara till avfattningen

mindre lyckat, hemställer jag att åt andra stycket i 8 a § måtte givas det

innehall, att å konstverk eller efterbildning därav konstnärens namn eller

signatur ej må anbringas av annan på sådant sätt att konstnären kan antagas

hava gjort det själv.

För att nagon skall straffas för saluhållande o. s. v. bör enligt min

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition Nr 174.

mening förutsättas även att han förtegat rätta förhållandet med signeringen.

Beträffande frasen »antingen — — — sådant tillstånd» instämmer jag

med justitierådet Alexanderson, likaså beträffande åtalsrätten och sättet

för upphävande av tredje stycket i 5 §.

Justitierådet von Seth:

Det föreliggande förslaget avser, såsom framgår av motiven, att bereda

skydd åt tre olika slag av intressen, nämligen dels konstnärens rent personliga

intresse av att icke åt ett verk, som han av ett eller annat skäl

såsom t. ex. att det icke lyckats honom att i detsamma på ett sätt, varmed

han känner sig tillfredsställd, giva uttryck åt den idé, åt vilken han önskat

giva gestalt — icke velat genom dess signerande erkänna som sitt, eller åt

en efterbildning, som han kanske till på köpet icke gillar, genom utsättande

av signum gives skenet av att vara en sak, för vilken han star i nagot

slags ansvar, dels konstnärens ekonomiska intresse av att icke verk, som

han signerat eller låtit signera, utsättas för illojal konkurrens med efterbildningar,

som utan hans medgivande försetts med hans signum, samt dels

allmänhetens något på sidan om konstnärsrätten liggande intresse av rent

spel i handel och vandel även i andra fall än då det kan bliva tal om

bedrägeribrott.

Beträffande dessa intressen är väl numera allmänt erkänt, att det rent

personliga ger upphov till ett från själva efterbildningsrätten i viss mån

fristående moment i konstnärsrätten, och att det i regel icke övergår med

en överlåtelse av efterbildningsrätten. Det torde även vara ett av rättsuppfattningen

i åtminstone de flesta länder erkänt rättsförhållande, att

denna rent personliga rätt finnes och kan civiliter göras gällande, även om

och i den mån den icke kommit till uttryck i de lagar, som reglera efteibildningsrätten.

Lika väl som vem som helst, som obehörigen fått sitt

namn anbringat å ett verk, med vars tillkomst han ej haft att skaffa, böi

äga med rättsskipningens hjälp få namnet utplånat från verket, bör också

en konstnär och efter hans död den, som har berättigat intresse av att ej

hans konstnärspersonlighet neddrages, äga få hans signum utplånat från ett

verk, vilket konstnären i livstiden ej velat erkänna som sitt, eller från en

efterbildning, som på ett mer eller mindre vanställande sätt söker återgiva

ett hans verk. Att den svenska rätten i detta hänseende skulle intaga en

annan ståndpunkt torde icke vara att antaga, låt vara att våra domstolar

ännu icke haft tillfälle att taga ståndpunkt till frågan. Det må i

detta hänseende framhållas, att 19 § i konstverkslagen varken i sin nuvarande

lydelse eller enligt förslaget innehåller något om utplånande av en

olovligen anbragt signatur, ett förhållande, som näppeligen kan förklaras

annat än av en uppfattning, att en rätt att påkalla sådan åtgärd ändå

finnes enligt allmänna rättsregler.

År detta riktigt skulle alltså ett visst skydd för konstnärens rent person
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 17

liga intresse redan finnas, och det kunde därför ifrågasättas, om från denna

synpunkt ytterligare lagstiftning vore behövlig. Då emellertid den civilrättsliga

skyddsrätten är vida besvärligare att göra gällande än ett straffanspråk

och det oskick, som påtalats av akademien för de fria konsterna,

synes hava gripit vida omkring och tagit sig högst betänkliga former, torde

förslaget böra godtagas redan från nu ifrågavarande synpunkt.

Att en lagstiftning är nödvändig, om man vill skydda även de två

Övriga intressen, vilkas skyddande avses med förslaget, och att ett sådant

skydd är påkallat, anser jag så uppenbart, att jag ej behöver uppehålla

mig vidare därvid.

Om jag således finner mig böra i princip godkänna förslaget, vill jag

emellertid icke därmed anses hava instämt i allt vad som uttalas i motiven

till detsamma.

Då sålunda departementschefen i fråga om bestämmelsen i 8 a § anför,

att, då ifrågavarande bestämmelse fått sin plats i en lag, som anordnar

skydd för konstnärens rätt, men låter detta skydd upphöra efter utgången

av en viss tidsperiod, bestämmelsens giltighetstid är inskränkt till denna

period, och därtill fogar ett uttalande, som kan tydas därhän, att han anser,

att, om signeringen skett, efter det skyddstiden gått till ända, något annat

rättsskydd däremot ej skulle finnas än det, som kan ligga i straffbestämmelserna

mot bedrägeri, kan jag icke längre följa honom. Det är visserligen

sant, att skyddet för konstnärens ekonomiska intresse skulle komma

att upphöra med skyddstidens utgång, och detta förhållande är ju betingat

redan därav att det intresse, som skulle skyddas, ej längre finnes till. Likaledes

skulle måhända även det särskilda skyddet för allmänhetens intresse

komma att upphöra, ehuru redan detta icke är alldeles säkert. Enligt 13 §

är det nämligen endast konstnärs rätt, som upphör med utgången av det

trettionde året, och det kan ifrågasättas, om det finnes något i sakens natur

liggande skäl att antaga det på sidan av den egentliga konstnärsrätten

liggande skyddet för allmänhetens intresse skola bortfalla samtidigt med

själva konstnärsrätten, så att allmänheten därefter icke skulle hava annat

skydd att lita till än det av departementschefen framhållna, som skulle

ligga i straffbestämmelserna mot bedrägeri. Allmänhetens intresse i saken är

ju icke enbart anknutet till efterbildningssätten utan innefattar även andra

moment — såsom t. ex. att icke få en samling med orätt signerade föremål

sig förevisad som en värdefull konstsamling — även om dessa moment

icke i den allmänna uppfattningen bland kulturfolken vunnit samma erkännande

såsom medförande en civil rätt som konstnärens personliga intresse.

Däremot upphör icke, om det av mig förut anförda är riktigt, allt skydd

for konstnärens rent personliga intresse med skyddstidens utgång utan endast

den särskilda straffsanktionen i vad den avser detta intresse. Det civilrättsliga

skyddet skulle ju alltid kvarstå, så länge någon finnes, som kan göra

det gällande. Skulle förslagets genomförande få till följd, att den uppfattningen

vunne insteg, att ett sådant civilrättsligt skydd vid sidan av den

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. IM häfl. (Nr I7''i.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

skrivna lagen icke vunnit erkännande i svensk rätt, kan det ifrågasättas,

om icke den nu eftersträvade lagstiftningen i längden skulle bliva mera

till skada än till gagn för konstnärsvärlden.

Även i ett annat hänseende synas mig departementschefens uttalanden giva

anledning till invändningar, nämligen i fråga om målsäganderätten efter

konstnärens död. Såvitt angår skyddet för det ekonomiska intresset tillkommer

väl denna rätt enligt allmänna rättsregler den, som genom förbrytelsen

blivit förnärmad, d. v. s. envar, som kan bliva utsatt för

ekonomisk konkurrens genom det olagligen signerade föremålet; och i fråga

om det rent personliga intresset får det väl även enligt svensk rätt anses

gälla, vad som allmänt erkännes i andra länder, eller att det efter konstnärens

död tillkommer antingen hans närmaste efterlevande eller den, till

vilken han genom testamente lämnat ett uppdrag i sådant hänseende, att

tillvarataga detsamma, även om det i förevarande rättsinstituts ännu outvecklade

skick får anses oavgjort, i vad förhållande denna de efterlevande»

rätt står till den lagliga arvsföljden på det förmögenhetsrättsliga området,

och även om man på vissa håll ej skulle vilja utsträcka denna rätt även

till sådana positiva förfoganden som att medgiva en ändring av ett signerat

konstverk eller signerandet av ett osignerat eller en efterbildning. Att

misstänka svensk åskådning och rättspraxis för en annan principiell ståndpunkt,

därtill torde vid frånvaron av varje positivt belägg näppeligen finnas

anledning. Särskilt såvitt angår sådana till den rena person rätten hörande

befogenheter, som uttryckligen omnämnas i lagen, får väl av en jämförelse

mellan 8 och 9 §§ anses framgå, att lagstiftaren ej varit främmande för en

sådan speciell successionsrätt för efterlevande åtminstone under det skyddstiden

räcker, om än till följd av det mindre klara särskiljandet mellan

rent personliga befogenheter och sådana befogenheter, som kunna överlåtas,

detta ej kommit till ett fullt tydligt uttryck. Då den föreslagna 8 a § införes

i lagen, kommer naturligtvis 9 § att bliva tillämplig även på den

rätt för konstnären, som innefattas i 8 a §. En antydan om att svensk

rättsuppfattning ej är främmande för ett än längre gående erkännande av

efterlevandes successionsrätt på personrättens område kan måhända anses

ligga i vad som ifråga om brevrätten, som ju är en personlig rätt av

analog natur med konstnärens, förekommer i 1912 års förslag till tryckfrihetsförordning.

(Se kap. 1 § 5 mom. 2 med tillhörande motiv).

Även om man anser den av mig nu uttalade uppfattningen om vad som

är gällande svensk rätt riktig, kunde naturligtvis goda skäl finnas för att

tillerkänna akademien för de fria konsterna den i förslagets 21 § omförmälda

målsäganderätten. Den skulle naturligtvis få en viss betydelse, då

det gäller att tillgodose det allmänintresse förslaget avser att skydda, och

den står även i fråga om skyddet för författarens personliga intresse i

samklang med de moderna strävandena pa auktorrättens område. Lägges,

såsom även jag vill förorda, förseelse, som avses i 19 §, utan inskränkande

villkor under allmänt åtal, lärer emellertid med åtgärd i förstnämnda hän
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

seende kunna anstå, till dess frågan därom kan upptagas i ett vidare sammanhang.

Med nu angivna reservationer finner jag de huvudsakliga grunder, på

vilka förslaget är byggt, icke föranleda till anmärkning från min sida.

I fråga om ämnets formella behandling kan jag icke underlåta att framhålla

såsom ett enligt mitt förmenande icke fullt lyckligt förhållande, att

de rent personliga och de förmögenhetsrättsliga sidorna av konstnärsrätten

icke hållits bättre i sär än som skett, men det är ju ett fel som vidlåder

konstverkslagen redan i dess nuvarande skick och därvid lärer nu något

vidare icke vara att göra. Fullt egentligt är kanske ej heller att frågan

om ett skydd även för allmänhetens intresse dragits in i lagstiftningen om

konstnärsrätten, men detta förfarande lärer väl kunna försvaras av praktiska

hänsyn.

I övrigt är jag ense med justitierådet Alexanderson.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgben, statsråden

Thykén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von

Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

7 mars 1928 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1928 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30

maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Med avseende å förbudet i första stycket av 8 a § bar lagrådet ifrågasatt,

huruvida ej beträffande signering av originalt konstverk genom annan än

konstnären bör fordras, att dennes tillstånd till anbringande av signum icke

lämnas generellt. I fråga härom hava lagrådets flesta ledamöter med hänsyn

till det speciella behovet av rättsskydd mot missbruk vid framställning

av ett flertal originalexemplar förordat, att åt lagrummet gives

sådant innehåll att konstnärens tillstånd skall lämnas beträffande varje

särskilt exemplar, varå signum anbringas. Vad härutinnan hemställts

bar jag funnit mig kunna biträda, och förbudet lärer sålunda böra gälla,

så framt ej konstnären själv i varje särskilt fall lämnar tillstånd. I

detta sammanhang må erinras, att enligt lagens terminologi med konstverk

förstås originalverk och att således, där konstverk framställes i mer

än ett originalexemplar, varje sådant är att anse såsom konstverk i lagens

mening.

Vad angår lagrådets hemställan i fråga om avfattningen av andra

stycket i 8 a § har jag av redaktionella skäl funnit någon jämkning böra

ske i den av lagrådet angivna formuleringen. Med den lydelse av stycket,

vilken jag nu föreslår, torde emellertid i sak vara vunnet vad med

denna erinran avsetts.

Lagrådets hemställan i fråga om åtalsrätten har synts mig böra iakttagas.

Den akademien för de fria konsterna tillkommande befogenheten

att angiva till åtal blir därmed icke uttryckligen omnämnd i lagtexten.

Väl har det synts mig innebära en viss fördel, om, på sätt i det remitterade

förslaget skett, det kommit att framhållas såsom en uppgift för

akademien att tillvarataga de intressen, vilka genom lagändringen skola

tillgodoses. Med den av lagrådet föreslagna ändringen torde dock bäst

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

överensstämma att låta denna fråga åtminstone tills vidare anstå för

att möjligen framdeles återupptagas i ett större sammanhang.

Den av lagrådet gjorda erinran i fråga om sättet för upphävande av

tredje stycket i 5 § har jag ansett böra beaktas.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

omarbeta förslaget.»

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

n.)

tlihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt.

/ ) 7 häfl.

(Sr I

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:321 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bil a1 i texten
  2. 1LU 1928:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst. s. 1 i texten