Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län

1928-01-20 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:18, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

1

Nr 18. •

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar

av Kopparbergs län; given Stockholms slott den 20 januari

1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående

avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml.

13 hd fl. tNr 1S-)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

. Förslag

till

Lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Med ändring av vad lagen om delning av jord å landet innehåller

.häremot stridande förordnas, att beträffande avstyckning av ägovidd, som

överlåtits till annan, skola inom de på bekostnad eller med understöd av

staten storskiftade delarna av Kopparbergs län gälla följande särskilda

bestämmelser:

1 $.

Från mark, som före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,

må, när skäl därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.

2 §.

Finnes grundad anledning antaga, att efter avstyckning den avstyckade

ägovidden kommer att läggas i sambruk med annan samma ägare tillhörig

jord till en brukningsdel av beskaffenhet som i 19 kap. 3 § lagen om delning

av jord å landet sägs, må avstyckningen äga rum utan villkor av sammanläggning,

ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras. Den omständigheten,

att efter avstyckning stamfastigheten ej varder så beskaffad som i

sagda lagrum föreskrives, skall ej lända till binder för avstyckningen,

därest stamfastigheten ligger i sambruk med annan dess ägare tillhörig

jord och jämte denna bildar en brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda

fordringar å stamfastigbet.

3 §.

Där ej annat av sakägare påyrkas, skall, vad angår mark, som tillagts

fastighet genom sämjedelning, å karta över avstyckning upptagas allenast

avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,

ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt

områdes läge i förhållande till stamfastigbeten varder fullt bestämt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25

november 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thykén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»I skrivelse den 29 mars 1927 till lantmäteristyrelsen har överlantmätaren

i Kopparbergs län anfört följande:

’Den nya jorddelningslagen eller lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet torde i fråga om avstyckning få anses i förhållande till gällande

rätt medföra en nyhet, vilken för större delen av detta län eller den del av

länet, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten,

påkallar särskild uppmärksamhet.

Enligt 19 kap. 2 § sagda lag må mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning,

ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd före

lagens ikraftträdande. Vidare må i ty fall genom avstyckning avskiljas

högst en femtedel av nämnda mark. Lagen innehåller icke någon möjlighet

till undantag från sagda femtedelsregel.

Vad som nu och i detta sammanhang måste påkalla särskild uppmärksamhet

är icke det första ledet i ovanberörda bestämmelse eller att mark delad

genom sämjedelning tillkommen efter lagens ikraftträdande skall anses såsom

oskiftad, utan framför allt det senare, då därigenom avstyckning av mera

än en femtedel av mark, som utbrutits genom äldre sämjedelning, helt

omöjliggöres.

Inom de storskiftade delarna av detta län är det ytterst få hemman (storskiftesåbolotter),

vilka fortfarande äro i en mans hand. Om man undantager

de hemman, vilka tidigt och innan de genom arvskiften delats, kommo

i bolags ägo, torde så gott som alla hemman nu ägas av flera, ofta många

personer. Delningen av hemmanen emellan de skilda delägarna har i regel

skett genom sämjedelning. Inom vissa socknar hava endast några få laga

delningar (94 § 1866 års skiftesstadga) blivit verkställda. Inom andra socknar

hava jämförelsevis många dylika laga delningar blivit under årens lopp utförda.

Därvid tillkomna lotter hava dock ofta efter arv eller försäljningar

senare uppdelats genom sämjedelningar.

Inom de storskiftade delarna av länet äro alltså de ojämförligt flesta av

nu befintliga fastigheter av hemmansdels natur utbrutna allenast genom

sämjedelning. Förhållandena här äro alltså i denna del rakt motsatta dem,

som råda inom riket i övrigt, där laga delning är regel och sämjedelning

undantag.

överlantmätaren

i

Kopparbergs

län.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

I gällande avsöndringslag är, i fråga om rätten till avsöndring, genom

sämjedelning utbruten fastighet likställd med sådan, vilken är utbruten

genom laga delning. Från bägge får avsöndring ske till och med en femtedel

av ägovidden. Vidare innehåller emellertid samma lag möjlighet för

den fastställande myndigheten att, under vissa omständigheter, från såväl

lagligen utbruten lott som sämjelott tillåta avsöndring av mark, som ensam

eller tillsammans med vad som redan kan vara avsöndrat utgör mera än en

femtedel av stamfastighetens ägovidd.

Förhållandena inom ifrågavarande delar av detta län äro sådana, att vid

jämförelsevis många jordavsöndringar femtedelsgränsen är överskriden och

ovanberörda dispensmöjlighet måste tillgripas. Ursprungliga anledningen

härtill ligger däri, att 1896 års ägostyckningsinstitut icke kom att tillämpas

för dessa trakter av länet. I anledning härav har man, i den mån utvecklingen

icke sökt sig möjligheter vid sidan av lagen, vid bildningen av fastigheter med

bestämda områden haft att tillgripa endast avsöndring. Från de flesta hemman

och hemmansdelar har ett eller annat skogsskifte, utgörande ensamt mera

och ofta betydligt mera än en femtedel av stamfastigheten, sålts och avsöndrats.

Funnes då icke dispensmöjligheten, skulle varje utväg att nu avsöndra

och bilda eu mindre bostadslägenhet vara stängd. Efter år 1924 har

möjligheten att använda ägostyckning visserligen tillkommit. Ägostyckning

lärer dock icke kunna ske å sämjedelningslott. Vidare torde det ligga i

sakens natur, att man ej använder den i förhållande till jordavsöndring

mera kostsamma ägostyckningen för smärre lägenheter. Man kan gott påstå,

att nära hälften av nu skeende avsöndringsfastställelser inom ifrågavarande

trakter innebära tillåtelse om femtedelsgränsens överskridande. Ett motsatt

förfarande skulle hindra mycken lovlig och önskvärd fastighetsbildning.

I 19 kap. 2 § 1926 års lag om delning av jord å landet talas om »mark,

som tillagts fastighet genom sämjedelning.» Uti ifrågavarande delar av

Kopparbergs län, där fastigheterna hava all sin mark utbruten genom allenast

sämjedelning, torde väl de citerade orden få betydelsen av »fastighet, som

tillkommit genom sämjedelning».

Sistberörda lagrum i den nya lagen nämner ej något därom, huruvida,

vid bedömandet av frågan om genom föreslagen avstyckning från sämjelott

komme att avskiljas mera eller mindre än en femtedel, hänsyn skall tagas

till vad som enligt äldre lagstiftning redan kan vara från lotten avsöndrat.

När man tager del av de motiv, vilka föranlett införandet i den nya lagstiftningen

av sagda femtedelsgräns, förefaller det undertecknad likväl ofrånkomligt,

att det redan avsöndrade måste tagas med i beräkningen. Motiven

hava varit, att, enär en sämjelott vid skifte kan erhålla mindre och annan

mark än som tillkommer densamma enligt sämjedelningen, avsöndringar

från dylika lotter komme under ett visst osäker hetstillstånd och att detta

borde hindras.

Med allt vad jag sålunda tillåtit mig anföra har jag velat framhålla, att

19 kap. 2 § sagda lag synes komma att medföra synnerligen beklagliga och

säkerligen ej avsedda följder för de storskiftade delarna av länet. En stor

del, måhända nära hälften av de fastighetsbildningar, som nu ske genom

avsöndring och som innebära lovliga och önskvärda nybildningar, skulle ej

kunna genomföras, överhuvud skulle bestämmelsen i fråga komma att

märkbart mota egnahemsbildningen. Detta gäller i synnerhet om, såsom

jag ansett mig böra förutsätta, i femtedelen böra inräknas förut och direkt

från stamfastigheten avsöndrade lägenheter. (Jfr Wieselgrenska promemorian

sid. 262 i 1926 års proposition.) Men det sagda gäller även, ehuru dock ej

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18. 5

i lika hög grad, om man vid avstyckningarna skulle få börja med ny räkning.

En femtedel är för dessa orter, där säinjedelning är regeln och laga

delning undantag, en alldeles för låg gräns. Densamma skulle utan risker

kunna höjas. Erinras må, att 1918 års lagförslag ville medgiva avstyckning

från sämjelott intill hälften av ägovidden. I varje fall är för dessa orter

av omständigheterna tydligt påkallat och nödigt, att möjligheter finnas för

vederbörande myndigheter att, då skäl därtill finnas, tillåta avstyckning av

mera än en femtedel av sämjelotten.

Enligt vad det upplysts är den nya jorddelningslagen ämnad att lända

till efterrättelse från och med den 1 januari 1928. Jag håller före, att senast

under början av sagda år och utan att den i utsikt ställda särlagstiftningen

i övrigt för länet avvaktas, bestämmelser höra genom särskild lag införas,

vilka göra det möjligt för vederbörande skiftesmyndigheter att, under liknande

omständigheter som nu äro intagna i 22 gällande avsöndringslag,

medgiva avstyckning av mera än en femtedel från sämjedelad mark eller

fastighet, som utbrutits genom sämjedelning. Prövningen torde böra ske

under samma former, som enligt 16 § samma 19 kap. av jorddelningslagen

föreskrivas för tillstånd i övrigt för avstyckning. Sålunda ifrågasatta särbestämmelser

erfordras endast för den del av länet, som undergått storskifte

på bekostnad eller med understöd av staten. Övriga delar av länet få i det

hänseende, varom nu är fråga, anses likställda med riket i övrigt.

I sammanhang därmed synes mig jämväl böra föreskrivas, att, även om

i ovanberörda fall det avstyckade skulle utgöra mera än hälften av stamfastigheten,

avstyckningskartan såsom regel ej bör upptaga mera än det avstyckade

området. (19 kap. 19 §.) Uppmätning och kartläggning av sämjedelningslinjerna

för stamfastigheten torde nämligen draga kostnader, som ej

motsvara nyttan.’

Denna framställning har med skrivelse den 14 maj 1927 av lantmäteristyrelsen

överlämnats till Kungl. Maj:t. Efter erinran att de delar av

Kopparbergs län, vilka undergått storskifte på bekostnad eller med understöd

av staten, utgöras av Ovansiljans, Nedansiljans samt Nås och Malungs

domsagor utom Sävsnäs socken ävensom av Säters socken inom Hedemora

domsaga samt socknarna Svärdsjö, Enviken, Vika, Torsång, Stora Tuna,

Silvberg och Gustavs inom Falu domsaga, har lantmäteristyrelsen återgivit

vad överlantmätaren i sin skrivelse anfört med avseende å jorddelningsförhållandena

i dessa bygder. Styrelsen har vidare anfört:

''Lantmäteristyrelsen kan för sin del vitsorda vad överlantmätaren här

ovan anfört samt är ense med honom i fråga om behovet av undantagsbestämmelser

för nu avsedda orter i fråga om rätten till avstyckning från

mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning. Därest detta behov ej

kommer att tillfredsställas, har man att räkna med att befolkningen söker

sig fram vid sidan av lagen och att alltså ett återupprepande kommer att

ske av de företeelser, som blevo följden av att ägostyckning inom ifrågavarande

bygder från början ej fick ske på grundvalen av storskifte.

Av härvid fogad redogörelse i vissa delar för förarbetena till 2 § 19 kap.

nya jorddelningslagen framgår, att anledningen till den skedda begränsningen

i fråga om avstyckning från mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, i främsta rummet beror på hänsyn till bestämmelserna angående

delningsgrund, i det att stamfastighetens ägobelopp skulle kunna för
-

Lantmäteri
styrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

minskas, om skifte komme att ske efter annan delningsgrund än innehavet

och till följd därav mark skulle kunna komma att saknas för tilldelning åt

avstyckade områden, vilka städse skola njuta lott efter innehav. Emellertid

synes även sammanhanget med skiftesläggningen och utflyttningen hava beaktats

och särskilt har understrukits den rätt, som jämlikt 1 kap. 20 §

första stycket tillförsäkrats ägare av fastighet, som utbrutits genom avsöndring

eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning, att under där

angiven förutsättning fritagas från skyldighet att ingå i skifte annat än i

den mån sådant erfordras för att övriga delägare skola erhålla så lämplig

och redig ägoanordning, som belägenheten medgiver. På sätt även framgår

av ovanberörda redogörelse har lagrådet (1922) understrukit denna privilegierade

ställning, under det att den ägoanordning själva sämjelotten — det

vill i detta fall säga stamfastigheten — erhållit vid sämjedelningen icke

tillagts någon betydelse vid ett sedermera inträffat laga skifte. I anslutning

härtill har lagrådet framhållit såsom oegentligt, att ägare av sämjelott

genom att låta verkställa avstyckning från sin lott skulle kunna i viss

mån så att säga fastlåsa ägoanordningen inom skifteslaget.

Beträffande ifrågavarande bygder gäller icke någon särskild föreskrift

eller sedvänja, på grund varav innehavet skall utgöra delningsgrund. Andelsförhållanden

uttryckas vanligen i reducerad jord (snesland och handland

eller tunnland och kappland). Emellertid torde man kunna räkna med att

vid skifte av lagligen utbrutna fastigheter innehavet i rätt stor utsträckning

kommer att bliva delningsgrund och detta med stöd av 2 § tredje

stycket sista ledet och 3 § i 9 kap. samt 11 § i 14 kap. jorddelningslagen,

och vad angår förhållandet till skiftesläggningen och utflyttningen eller

fastlåsandet av den före skiftet befintliga ägoanordningen kan erinras om

att man torde kunna utgå ifrån att eu blivande särlagstiftning för ifrågavarande

orter kommer att i väsentlig del mildra utflyttningstvånget. De

synpunkter, som varit de huvudsakligen bestämmande vid fastställandet av

begränsningen till en femtedel, då det gäller avstyckning av mark, som

tillagts fastighet genom sämjedelning, torde på grund av vad nu anförts

icke kunna anses hava samma betydelse beträffande ifrågavarande bygder

som beträffande övriga delar av landet.

Angående det sätt. varpå femtedelen skall beräknas, anföres i hovrättsrådet

B. Wieselgrens promemoria, sid. 262 i prop. nr 38 till 1926 års riksdag,

ett exempel, som visar, att bestämmandet av femtedelen skall beräknas

oberoende av vad som före sämjedelningen från det odelade hemmanet avsöndrats

eller avstyckats. Detta synes även stå i överensstämmelse med

stadgandets ordalydelse att avstyckning är tillåten av högst en femtedel av

mark, som genom sämjedelning tillagts fastigheten. Emellertid nämnes i

promemorian intet om det fall, att två eller flera sämjedelningar skett efter

varandra och områden avsöndrats eller avstyckats under tiden mellan de

skedda sämjedelningarna. Motiven till bestämmelsen i fråga förer emellertid

med sig, att man torde böra gå tillbaka till den senast verkställda förrättning,

som obligatoriskt medför, att innehavet skall utgöra delningsgrund

vid ett blivande skifte. Beträffande ifrågavarande orter är så fallet med

verkställda storskiften och i samband med eller i anslutning till dem utförda

åbodelningar, förrättningar enligt 94 § första stycket senare delen

skiftesstadgan, ägostyckningar enligt 1924 års lag samt avstyckningar.

Med denna utgångspunkt för beräkning av femtedelen har beträffande

ifrågavarande bygder redan härförut i stor utsträckning avsöndrats mer än

hälften av ägovidden. Att sätta gränsen till hälften tillfredsställer alltså

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr IS. 7

icke behovet såvida man ej medgåve undantag efter särskilt tillstånd av

överlantmätaren eller ägodelningsrätten. Beträdandet av denna väg skulle

emellertid föra med sig ett underställningsförfarande med ty åtföljande tidsutdräkt

och kostnader. Detta förfarande skulle åtminstone i vissa trakter

komma att bliva regel och ej undantag. Det må omnämnas, att under

perioden 1922—1926 inom ifrågavarande orter fastställelse meddelats å 628

avsöndringar i medeltal årligen. Härtill kommer ett ansenligt antal upplåtelser,

som icke fastställts och å vilka lagfart sökts men förklarats

vilande.

Enligt i mars månad 1919 av domhavanden i Ovansiljans domsaga lämnad

uppgift uppgick antalet vilande lagfarter inom domsagan till 26,184. I

början av år 1921 verkställd undersökning utvisade för Nedansiljans domsaga

ett motsvarande antal av 18,725. I stor utsträckning förekommer

emellertid även, att lagfart ej sökts, varjämte till följd av dödsfall och försummelse

att i tid upprätta arvskifte även torde förekomma, att fång helt

och hållet saknas i fråga om en och annan fastighet. Om man söker att

sammanlägga de särskilda fastigheter, varav en storskifteslott består, visar

sig ofta, att summan av jordatalen å denna ej överensstämmer med hela

lottens jordtal enligt storskifteshandlingarna, och även om så sker, kan

man ej vara säker, att jordtalet å varje särskild del är det riktiga. I detta

sammanhang må vidare erinras om de för ifrågavarande orter säregna förhållanden,

varå bestämmelserna i 8 § tredje stycket i jordregisterförordningen

syfta. Till ytterligare upplysning om förhållandena i orten närslutes

här en promemoria av överiantmätaren i länet jämte en vid densamma fogad

promemoria av förste assistenten vid lantmäterikontoret i Falun med

exempel på ofta förekommande typer av avsöndringar.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör man beträffande ifrågavarande

trakter sträva till att det nya avstyckningsinstitutet kommer att såvitt möjligt

tillgodose befolkningens behov i samma utsträckning, som för närvarande

sker genom ägostycknings- och i all synnerhet avsöndringsinstitutet.

För att så skall bliva fallet synes knappast annan utväg stå öppen än att,

även beträffande mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, tillåta

avstyckning utan begränsning till viss del. Lantmäteristyrelsen håller

emellertid före, att man i allt fall bör söka att öva uppsikt på området och

förekomma missbruk. Till befrämjande härav synes, efter mönster från 22 §

i hemmansklyvningslagen, böra vid tillståndet fogas villkoret att omständigheterna

därtill föranleda.

Genom detta villkor vinnes, att förhållandet städse uppmärksammas och

jämlikt 16 § i 19 kap. blir föremål för utredning och särskilt behandlat i

utlåtandet om tillstånd till avstyckningen.

Den utredning, som här avses, bör givetvis avse den befintliga fastighetsindelningen

och arealförhållandena, och önskvärt är, att densamma i

enlighet med vad ovan anförts går tillbaka till den senast verkställda förrättning,

som obligatoriskt innebär, att innehavet utgör delningsgrund vid

laga skifte. Överlantmätaren har emellertid upplyst, att det av olika anledningar

icke är möjligt för en ute i orten arbetande lantmätare att där

åstadkomma den utredning, varom här är fråga. Han har därför uttalat

den mening, att saken läte ordna sig bäst och billigast på det sätt, att ovanberörda

utredning i första hand verkställes å lantmäterikontoret och av dess

personal samt översändes till lantmätarna på samma gång som jordregisterutdraget.

Lantmätaren skulle hava att vid undersökning på platsen och

efter inhämtande av erforderliga upplysningar i orten granska och såvitt

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf Kungl. Maj:ts proposition Nr J8.

möjligt komplettera den å lantmäterikontoret verkställda utredningen och

detta även vad angår lägenheter, som icke finnas upptagna i jordregisterutdraget.

Den ståndpunkt lantmäteristyrelsen ovan intagit har föranletts även därav,

att det, såsom framgår av överlantmätarens promemoria, ofta icke låter sig

göra att åtminstone med någon större grad av säkerhet beräkna eller angiva

arealen av vare sig stamfastigheten eller de upplåtelser därifrån, som

böra komma i betraktande. Härjämte må slutligen erinras därom, att skedda

upplåtelser vanligen avse viss areal i ett bestämt ägoskifte eller till och

med viss areal eller viss andel i bestämt ägoslag. Då vid ett blivande laga

skifte knappast kan bliva tal om att flytta en lägenhet exempelvis från ett

inägo- eller hemskogsskifte till ett skifte i en fäbodskog, följer härav att

den i lagen stadgade begränsning till viss del, för såvitt de motiv som föranlett

stadgandet i fråga skola följas, kunna ifrågasättas att tillämpas beträffande

vart och ett av de olika ägoskiften, varav stamfastigheten består

och till och med beträffande särskilda ägoslag inom dylikt skifte.

o Några styckningar utan föregående avtal hava hittills icke varit till

låtna, och något behov av sådana anses ej heller åtminstone för närliggande

tid förefinnas. Redan på grund härav bör den ifrågasatta undantagsbestämmelsen

endast avse avstyckning efter föregående upplåtelse.

I likhet med överlantmätaren saknar lantmäteristyrelsen anledning att

ifrågasätta någon undantagsbestämmelse beträffande sämjedelning, som skett

efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande.

På sätt framgår av överlantmätarens föreliggande skrivelse har han föreslagit

särbestämmelser även beträffande omfattningen av det område, som

karta över avstyckningen skall upptaga i fall, varom i detta ärende är

fråga. Innan lantmäteristyrelsen övergår att behandla denna fråga, upptager

styrelsen emellertid till behandling ett annat ämne, rörande vilket

styrelsen funnit att särbestämmelse erfordras.

Enligt 19 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen må viss till gränserna

bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning antingen för att utgöra en

fastighet för sig eller för att sammanläggas med annan fastighet, dock att,

där ägovidd avstyckas för att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen

tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom

är särskilt stadgat må äga rum. I 3 § i 19 kap. meddelas bestämmelser i

fråga om omfattning och sammansättning av område, som skall avstyckas,

och skola samma bestämmelser även gälla den fastighet, som uppkommer

genom sammanläggning. Av dessa bestämmelser i vad de avse avstyckning

för sammanläggning väntar man sig stor nytta för komplettering av ofullständiga

jordbruk genom tillökning av ägor, som utan olägenhet kunna avskiljas

från närliggande fastigheter. Ingenstädes i vårt land finnas förutsättningar

härför i så stor utsträckning som inom ifrågavarande orter. Emellertid

uppställes i 14 § i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet fordran

på beviljad lagfart för sökande å de fastigheter, som skola sammanläggas.

Av vad förut i ärendet förekommit torde emellertid framgå, att vidhållande

av detta villkor inom de orter, som här är i fråga, skulle så gott som

omöjliggöra tillgodoseende av det behov av jordstyckning för komplettering

av redan befintliga jordbruk som nyss berörts.

Villkoret i fråga har vid pågående skiften eftergivits genom nådiga förordningen

den 18 juni 1926 (nr 362) med vissa särskilda föreskrifter beträffande

förrättningar enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa

laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskif
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositi07i Nr 18.

9

tade delarna av Kopparbergs län. Att redan nu slå in på denna väg för

befrämjandet av det syfte, som ovan berörts, anser sig lantmäteristyrelsen

emellertid ej böra nu föreslå. Frågan härom torde efter det provskiftena

genomförts komma under prövning och då bedömas med ledning av den erfarenhet,

som på ifrågavarande område må kunna vinnas genom provskiftena.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör man därför nu icke på något

sätt föregripa utvecklingen, utan håller styrelsen före, att man bör anlita

samma utväg, som anvisas i 1 § första stycket i lagen den 25 juni 1924

(nr 82) om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs län. Där stadgas,

att 3 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

skall gälla i avseende å ägostyckning på grund av upplåtelse,

som skett efter lagens ikraftträdande, dock att, där lott, som innehåller inägojord,

ej är så beskaffad som i nyssnämnda lagrum sägs, ägostyckning

likväl må ske, om lotten jämte andra samma ägare tillhöriga ägor kan

bilda en brukningsdel med sådan sammansättning i skilda ägoslag, som i

samma lagrum avses, och anledning ej förekommer till annat än att lotten

kommer att nyttjas i samband med nämnda ägor. Enligt styrelsens mening

bör sistberörda förhållande alltså i avvaktan på erfarenhet och blivande utredning

och beslut få ersätta sammanläggningsförfarande.

Såsom ovan meddelats har överlantmätaren föreslagit jämväl undantag

från bestämmelserna i 19 § av 19 kap. gående ut därpå att, även om det

avstyckade området utgör mera än hälften av fastighetens ägovidd, kartan

rörande avstyckningen i regel ej bör upptaga mer än det avstyckade området.

Det främsta skälet för ett dylikt undantag ligger däri, att ägorna

till hemmanen i de orter, varom är fråga, i regel ligga på många och spridda

ställen, ofta miltals från varandra. Belysande i denna del är det vid överlantmätarens

promemoria fogade jordregisterutdraget för Tibble nr 1. Inmätning

av sämjedelningar i dessa många spridda ägor skulle genom resor

och tidsspillan medföra kostnader, vilka skulle överstiga nyttan av upptagandet

å karta av sämjelotternas hela markområde. Det förhåller sig jämväl

så, att jordägarna mången gång förmena att sämjedelning råder inom viss

avlägsen äga, men att det, då lantmätaren kommer till platsen för att inmäta

sämjelinjerna, visar sig, att jordägarna ej kunna påvisa några sämjelinjer.

Sämjedelningen kan vara gjord för åtskilliga år tillbaka, då andra

voro ägare av jorden, och märkena kunna vara bortkomna, om de ens någonsin

varit utsatta.

I jordregistret torde avstyckningar, åtminstone från sämjelotter, icke kunna

komma att registreras på annat sätt än som nu sker beträffande avsöndringar.

Vid sådant förhållande kan jordregistret icke få någon nytta av

arealuppgifter för restdelar av sämjelotter. På grund av det anförda anser

sig lantmäteristyrelsen böra understödja överlantmätarens förslag jämväl i

denna del.

Emellertid torde eu bestämmelse i ämnet böra begränsas att endast avse

mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning. Avstyckning torde nämligen

ej sällan komma att ske från fastighet, vilkens ägor delvis utbrutits

genom laga delning och delvis genom sämjedelning. I dylika fall bör undantaget

ej gälla mark, som utbrutits genom laga delning.

Jämlikt 6 § i promulgationslagen till nya jorddelningslagen upphäves

lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller

förklaring av vad den sålunda upphävda lagen innehåller eller tillägg därtill,

där ej i lagen annorlunda stadgas. Något sådant stadgande finnes icke

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Dalautred
ningen.

vad angår ovannämnda lag den 25 april 1924 om ägostyckning inom vissa

delar av Kopparbergs län. Även denna lag skall alltså upphöra att gälla

samtidigt som nya jorddelningslagen träder i kraft. Emellertid stadgas i

13 § i promulgationslagen, att, därest, innan den nya lagen trätt i kraft,

av hemman eller av sådan under särskilt nummer i jordeboken upptagen

lägenhet, som ej tillkommit genom avsöndring, överlåtits viss till gränserna

bestämd ägovidd, och skulle enligt äldre lag utbrytning av samma ägovidd

ske genom ägostyckning, skall i avseende å utbrytningen därav den äldre

lagen tillämpas; sakägarna dock obetaget att, då de så önska samt laga hinder

ej möter, göra den överlåtna ägovidden till föremål för avstyckning. På

grund av detta stadgande gäller alltså, att i fråga om område, som upp
låtits

innan 1924 års lag trädde i kraft, ägostyckning fortfarande får ske

utan hinder av bestämmelserna i 3 § i ovanberörda 1909 års lag. För fullständighetens

skull må här antecknas, att 1924 års lag trädde i kraft fyra

veckor efter den dag, då den utkom från trycket, vilket skedde den 26 april

samma år. På grund av ovan omförmälda stadgande i 13 § promulgationslagen

får 1924 års lag fortfarande tillämpas även beträffande upplåtelser,

som skett efter den 24 maj 1924 intill dess den nya jorddelningslagen träder

i kraft. En del av bestämmelserna i 1924 års lag, som alltså endast gälla

ifrågavarande orter, hava upptagits i nya jorddelningslagen och skola alltså

tillämpas för hela riket.

Då nya jorddelningslagen är ämnad att, såvitt möjligt, träda i kraft med

ingången av nästkommande år, anser sig lantmäteristyrelsen böra fästa Eders

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten därav, att eventuell proposition

i förevarande ämne förelägges riksdagen tidigast möjligt i syfte att

blivande bestämmelser må kunna tillämpas snarast möjligt under årets lopp.

Som frågan rörande särlagstiftning för Dalarna anförtrotts åt särskild

utredning, som givetvis ägnar hithörande förhållanden sin uppmärksamhet,

har lantmäteristyrelsen ansett sig icke böra utarbeta lagförslag i förevarande

ämne.’

Vid lantmäteristyrelsens skrivelse äro såsom bilagor fogade de i skrivelsen

omförmälda promemorior av överlantmätaren i Kopparbergs län och av förste

assistenten vid samma läns lantmäterikontor.

Sedan den särskilda utredningen angående vissa jordförhållanden inom

Kopparbergs län — dalautredningen — anbefallts att inkomma med utlåtande

i ärendet, har ledaren av utredningen, presidenten Anshelm Berglöf,

i underdånig skrivelse den 9 juli 1927 anfört följande:

''För ett rätt förstående av vikten att avstyckningsinstitutet göres i möjligaste

mån användbart för ifrågavarande delar av Dalarna må till en

början erinras, hurusom efter storskiftenas verkställande ägoförhållandena

där snart nog utvecklades därhän att brukningsdelarna, huvudsakligen på

grund av sättet för arvsdelningarnas utförande, allmänt kommo att bestå av

ett antal smärre fastigheter — delar från olika hemman på vitt spridda

ställen i en, två eller flera byar med ägorna fördelade på flera skiften inom

varje hemmansdel. Detta har satt prägel å fastighetsomsättningen, i det

ägorna till en på sådant sätt bildad jordbruksenhet vid avyttring sällan

hållits samman utan funnit olika köpare och ingått i andra redan förefintliga

brukningsdelar. En köpare har haft behov av mera öppen jord, ep

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

annan har begagnat tillfället för att täcka sin brist på saluskog och sa vidare.

Det säger sig självt, att härvid upplåtelser av bestämda områden på marken,

såsom bäst lämpade för syftet, ofta förekommit, framför allt sedan blicken

mera öppnats för nödvändigheten av ägosammandragning och man i följd

härav vid dylika kompletteringsköp sökt ernå även en sammanföring på

marken av de gemensamt brukade ägorna. Arealupplåtelsernas dominerande

ställning inom fastighetshandeln är sålunda betingad av de rådande brukningsförhållandena,

och det vore beklagligt, om denna för Dalarna alldeles

särskilt lämpade upplåtelseform bleve av lagstiftningen motarbetad genom

bestämmelser, som i flertalet fall omöjliggjorde utbrytning av de upplåtna

områdena.

Nu ifrågavarande bygder hava hittills intagit en missgynnad ställning i

jorddelningslagstiftningen, och detta bar ock lämnat spår efter sig. Medan

de stränga bestämmelserna i kungl. breven den 9 februari 1802 och den IT

augusti 1804 — syftande till att bibehålla och tillskapa besuttenheter - ännu gällde, skedde jordstyckningen lielt i den privata sämjedelningens form.

Visserligen bereddes genom kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 möjligheten

till laga delning, men denna utväg har allt hitintills ej i mera

nämnvärd utsträckning anlitats, då dylika hemmansvis gjorda förrättningar

i avseende å brukningsdelarnas arrondering varit av tämligen ringa värde,

men ställt sig förhållandevis dyra. Och då, vad angår »ägostyckningsköp»,

man förklarligt nog icke velat avstå från denna, såsom förut nämnts lämpliga

upplåtelse form, men utbrytning enligt 1896 års lag icke varit tilläten,

har man nöjt sig med att vid sidan av fångeshandlingen genom privat

överenskommelse bestämma det upplåtna området, Sålunda sakna ett övervägande

flertal fastigheter i dessa bygder lagligen fastställda gränser. Aysöndringsinstitutet,

som kunnat anlitas jämväl vid upplåtelser från sämjevis

utlagda fastigheter, har, praktiskt sett, varit den enda verkligt användbara

av gällande laga delningsformer, och det har också utöver sitt egentliga tilllämpningsområde

fått i största utsträckning ersätta bristen på andra sådana.

Man måste hålla detta noga i tankarna, då avsöndringsinstitutet nu skall

avlösas av ett annat, och se till att den nya delningsformen i möjligaste

mån fyller luckan efter den gamla.

Av vad förut anförts om den ringa förekomsten av legalt utbrutna fastigheter

och om avsöndringsinstitutets utsträckta användning torde det

emellertid vara uppenbart, att bestämmelsen i 19 kap. 2 § jorddelningslagen

om absolut förbud mot avstyckning från sämjelott utöver en femtedel av

dess areal skulle för dessa bygder innebära en synnerligen kraftig beskärning

i möjligheterna till legal utbrytning. Om lagstiftaren velat såmedelst

framtvinga legal utbrytning av sämjelotter i större utsträckning för möjliggörande

av avstyckning, skulle erfarenheten beträffande nu ifrågavarande

bygder säkerligen bringa en dylik förväntan på skam, och motviljan mot

dessa med de tidigai-e laga klyvningarna jämnställda förrättningar komme

nog att ökas, allt efter som ett skifte av hela byn med därav följande mera

radikal sammandragning av brukningsdelarna tedde sig såsom liggande inom

räckhåll. Med kännedom om vart det tidigare lett hän med allt för restriktiva

bestämmelser kan man tvärtom förutse en verkan, rakt motsatt den

avsedda, i det fastighetsupplåtelserna allt fort komme att följa samma linjer

som hittills och en spärr mot avstyckning från sämjevis utlagda fastigheter

således medföra en allt annat än önskvärd ökning i det redan förut

stora antalet fastigheter utan laga gränser och utan den stadga i övrigt

som endast en legal delning ger. Det är tydligt, att särbestämmelser om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

avstyckning bliva nödvändiga för de storskiftade delarna av Dalarna, och

sådana böra, såsom i ärendet framhållits, redan nu meddelas till förhindrande

av en stagnation i den legala fastighetsbildningen.

Det kunde härvid synas ligga nära till hands, att man, med bibehållande

av den allmänna lagens tanke att begränsa den areal som må avstyckas

från sämjelott, avvägde den för avstyckning tillåtna kvoten på sådant sätt,

att avstyckning i de flesta fall skulle kunna medges. Systemet är emellertid

behäftat med olägenheter, vilka skulle kvarstå, hur än denna kvot bestämdes,

ocli kunna motverka institutets praktiska användbarhet. Det erbjuder

nämligen icke sällan svårigheter att fastställa stamfastighetens areal,

och i allt fall skulle eu exakt utredning av denna och arealen å därifrån

redan gjorda, men icke fastställda avsöndringar kräva ofta milslånga resor

till ut- och fäbodemarker och sålunda bliva synnerligen betungande. I jämförelse

härmed böra icke de synpunkter, som föranlett den allmänna lagens

begränsande bestämmelse, tillmätas större vikt. Med denna bestämmelse

har först och främst avsetts att undvika den konflikt, som komme att uppstå,

därest åt stamfastigheten skulle vid ett blivande skifte tilldelas ett ägobelopp,

understigande därifrån avstyckad lotts uppskattningsinnehåll, något

som kunde tänkas inträffa, om stam fastighetens ägokrav bestämdes med

jordtalet som delningsgrund. Förhållandet är emellertid liknande vid avsöndring

från sämjelott och även i det visserligen ovanliga fallet, att sämjelott

undergått laga klyvning, men oaktat avsöndringar i stor utsträckning ägt

rum utan hänsyn till femtedelsgränsen, har, såsom överlantmätaren framhållit,

farhågan för att avsöndring kunde lida ägoförlust icke besannats vid

hittills utförda laga delningar. Det må ytterligare betonas, att anledningen

till avstyckningsrättens begränsande bortfaller, i den händelse sämjelott,

från vilken avstyckning skall ske, är vid skifte berättigad erhålla ägor

efter innehavet, och att denna delningsgrund kan förväntas i utsträckt grad

komma till användning för sådana fastigheter. Naturligtvis bör avstyckning

ej ske på det sätt, att lott vid ett kommande skifte måste avstå något

av sitt ägobelopp, men det kan å andra sidan ej heller vara försvarat att

till förekommande av denna huvudsakligen teoretiska möjlighet uppställa

garantier, som över hela linjen försvåra eller omöjliggöra institutets användning.

Ett annat skäl till att avstyckning från sämjevis utlagda fastigheter

hållits inom snäva gränser har varit farhågan för att mera omfattande avstyckningar

från sämjelotter kunde i viss mån fastlåsa ägoanordningen inom

skifteslaget, i det styckningslotternas ägoanordning borde jämlikt 1 kap.

20 § jorddelningslagen i regel respekteras vid ett sedermera inträffat laga

skifte. Även i detta hänseende ligger frågan något annorlunda till i Dalarna

än eljest i landet. Lantmäteristyrelsen har därvid framhållit den särställning

frågan om utflyttningstvång kan väntas få i Dalarna. Därutöver

må än en gång erinras om att arealupplåtelser, frånsett tomtförvärv, i

regel avse komplettering av redan befintliga brukningsdelar och att det förnuftigtvis

bör ligga i delägarnas intresse att vid skifte få alla de fastigheter

— hemmansdelar, avsöndringar och styckningslotter — varav deras

brukningsdelar bestå, så mycket som möjligt sammanförda. Det är ju denna

privaträttsliga ägoblandning, som kanske främst framkallat behovet av nytt

skifte. Jordförhållandena i dessa bygder äro över huvud taget sådana, att

man vid skifte måste räkna med en ganska grundlig omstöpning av tidigare

ägoanordning utan att därvid alltför stort avseende fästes å, i vilken

ordning varje fastighet fått sina ägor bestämda. En klyvningslotts ägo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

13

anordning, exempelvis, lär nog ej behandlas med större hänsyn än en sämjelotts,

och det kan då ej heller sägas föreligga bärande skäl för att med

tanke på stycknings inverkan å skifte göra den åtskillnad mellan dessa slag

av fastigheter, att klyvningslott får avstyckas utan begränsning till arealen,

men sämjelott icke.

Av det anförda torde framgå, att det är varken lämpligt eller nödvändigt

att beträffande dessa bygder fastställa en viss Maximigräns för avstyckning

från sämjelott. Att alldeles lämna denna fastighetsbildning utan

tillsyn vore dock icke tillrådligt, utan bör i varje särskilt fall tillses, huruvida

med hänsyn till ovan omnämnda risk för ägominskning ifrågasatt avstyckning

må äga rum eller ej. Härför erforderlig prövning kan, såsom

lantmäteristyrelsen framhåller, lämpligen göras i samband med den utredning,

som enligt 19 kap. 16 § jorddelningslagen alltid skall verkställas.

Prövningen lär i de flesta fall komma att ställa sig ganska enkel. Särskilt

då stamfastigheten tillkommit genom fång, som berättigar dess innehavare

att vid skifte erhålla ägor motsvarande fastighetens uppskattningsinnehåll,

men i regel även i övriga fall, i det nämligen prövningen i allmänhet

torde kunna begränsas till det ägoslag eller ägoskifte, varav det

till avstyckning avsedda området utgör en del. Sålunda lär i de flesta

fall en mera detaljerad granskning av äganderätts- och hävdeförhållandena

i skogsmarken och å fäbodeinägorna bliva överflödig vid avstyckning av

ett heminägoområde.

Lantmäteristyrelsen har jämväl riktat uppmärksamheten å en annan punkt,

i fråga om vilken särbestämmelser äro behövliga, samt föreslagit, att vid

prövning av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen angivna förutsättningar för

avstyckning hänsyn må tagas till beskaffenheten av den brukningsdel, till

vilken avstyckat område skall läggas, även om sammanläggning icke kan

äga rum. De fall, då enligt nyssnämnda lagrum sammanläggning förutsättes

för tillstånd till avstyckning, skulle i Dalarna bliva jämförelsevis

många, enär, såsom förut påpekats, fastig hetsförvärven där mera sällan avse

bildande av nya jordbruk. Då emellertid sammanläggningsinstitutet icke

kan väntas i Dalarna få någon större användning, innan särlagstiftning i

ämnet föreligger, skulle häri ligga ett allvarligt hinder mot avstyckning.

Med en bestämmelse i den av lantmäteristyrelsen angivna riktningen skulle

dessa hinder undanröjas utan att det med lagrummet avsedda syftet åsidosättes.

Motsvarande synpunkter göra sig emellertid gällande även beträffande

stamfastigheten. Denna kan hava en sådan sammansättning och i

övrigt vara så beskaffad, att den ej ensamt för sig är lämplig för det ändamål,

vartill den användes, än mindre tål vid en avstyckning, men kan däremot

ingå i en brukningsdel, som mer än väl fyller måttet. En särbestämmelse

torde därför bliva tillämplig beträffande såväl stamfastighet som avstyckat

område.

Emot framställningen om förenklande av karta över avstyckning från sämjelott

har jag ej något att erinra.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag särbestämmelser för närvarande

påkallade allenast beträffande avstyckning efter överlåtelse och, vad

angår sämjevis utlagda fastigheter, endast sådana, som tillkommit genom

sämjedelning före den nya jorddelningslagens ikraftträdande.

Ett härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående

avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län (bilaga A), är upprättat i

överensstämmelse med förut angivna riktlinjer.’

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Lantmäteri
styrelsen.

Med anledning av dalautredningens utlåtande och det därvid fogade lagförslaget

(bilaga A) har efter remiss lantmäteristyrelsen i yttrande den 1

november 1927 anfört följande:

»Sedan Eders Kungl. Maj:t numera förordnat, att nya jorddelningslagen

skall träda i kraft den 1 januari 1928, torde denna dag böra angivas i 1 §.

Där förordnas, att tillämpning av paragrafens bestämmelse får ske, ’där

omständigheterna ej till annat föranleda’. Uti sin underdåniga framställning

i ämnet den 14 sistlidne maj gav lantmäteristyrelsen emellertid uttryck

åt den mening, att man i allt fall borde söka att öva uppsikt på området

och förekomma missbruk samt att till befrämjande bärav, efter mönster

från 22 §. i hemmansklyvningslagen, syntes vid tillståndet böra fogas villkoret

att omständigheterna därtill föranledde. Då här är fråga om en

undantagsbestämmelse, torde man i enlighet med styrelsens nyssberörda uttalande

böra fordra att positiva skäl förefinnas, innan bestämmelsen får

tillämpas.

Uti sin ovanberörda framställning föreslog lantmäteristyrelsen undantagsbestämmelse

även i fråga om 19 kap. 3 § nya jorddelningslagen gående ut

därpå, att avstyckning skulle få tillåtas, ändock att sammanläggning lagligen

ej kunde ske, för så vitt det avstyckade området jämte andra samma

ägare tillhöriga ägor kunde bilda en brukningsdel, som uppfyllde bestämmelserna

i nyssberörda lagrum, och det kunde antagas, att stadigvarande

sambruk komme till stånd. Dalautredningens förslag i motsvarande del

torde emellertid kunna tolkas därhän, att avstyckning får anses tillåten

utan att sammanläggning kommer till stånd även i det fall, att sammanläggning

kan ske. Lantmäteristyrelsen håller emellertid före, att sammanläggning

bör ske i fall och i den utsträckning sådant är möjligt. Detta

medför visserligen städse en prövning av förhållandena, men en sådan torde

vara jämförelsevis lätt att åstadkomma. Den kommer att bestå i efterforskande

av förefintliga lagfarter. Dalautredningen bar emellertid framhållit,

att enahanda synpunkter, som lantmäteristyrelsen anfört uti ifrågavarande

del, gjorde sig gällande även beträffande stamfastigheten. Den

kunde enligt dess utsago hava en sådan sammansättning och i övrigt vara

så beskaffad, att den ej ensamt för sig vore lämplig för det ändamål, vartill

den användes, än mindre tålde vid en avstyckning, men däremot

kunde ingå i en brukningsdel, som mer än väl fyllde måttet. På grund

härav har dalautredningen uttalat sig för att den ifrågasatta särbestämmelsen

borde bliva tillämplig beträffande såväl stamfastigheten som avstyckat

område. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde visserligen förhållandena

i orten betinga undantag även beträffande stamfastigheten, doek endast i

så måtto, att det sambruk, som skall utgöra förutsättningen, redan existerar.

Längre anser lantmäteristyrelsen, med hänsyn till det jämlikt 19 kap. 3 §

andra stycket jorddelningslagen för landet i övrigt gällande stadgande, att

man åtminstone för närvarande ej bör gå.

Av de använda ordalagen vill det se ut, som om dalautredningens förslag

åtminstone i främsta rummet åsyftade det fall, att både stamfastigheten

och det avstyckade området skulle var för sig sammanläggas med

annan fastighet. Detta torde sannolikt icke vara avsett.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att en omredigering

av 1 och 2 §§ bör ske. Beträffande 3 § har styrelsen intet att

erinra.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 18.

15

Giltiga skäl synas vara förebragta till stöd för vederbörande ämbetsmyndigheters

hemställan om utfärdande av särskilda lagbestämmelser angående

avstyckning inom de här ifrågavarande delarna av Kopparbergs län. Endast

i ett par hänseenden har jag, i anslutning till vad lantmäteristyrelsen i sitt

senast avgivna yttrande anfört, funnit mig böra föreslå avvikelse från det

vid dalautredningens utlåtande fogade lagförslaget.

Sålunda har i 1 § vidtagits en jämkning till utmärkande av att för tilllämpning

av det här ifrågavarande särskilda avstyckningsförfarandet förutsättes

förhandenvaro av positiva skäl. Sedan tiden för den nya jorddelningslagstiftningens

ikraftträdande numera genom Kungl. Maj:ts kungörelse

den 3 oktober 1927 (nr 367) blivit bestämd till den 1 januari 1928, har

i lagtexten denna tidpunkt angivits såsom den avgörande i fråga om tillkomsten

av här avsedd sämjedelning.

Med stadgandet i 2 § avses såväl det fall att avstyckat område skall förenas

med andra ägor som ock det fall, att stamfastigheten efter avstyckningen

skall brukas gemensamt med annan fastighet. Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen

erinrat i fråga om det föreslagna stadgandets avfattning har

en omformulering företagits.

I enlighet med nu angivna grunder har förslaget inom departementet

omarbetats.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag med särskilda bestämmelser

angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län av den

lydelse, bilaga B till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Departements
chefen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Bilaga A.

F örslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan, skola —

utan hinder av vad lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å

landet innehåller däremot stridande — inom de på bekostnad eller med

understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län gälla följande

särskilda bestämmelser:

1 §.

Från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, vilken kommit till

stånd före den må, där omständigheterna ej till annat

föranleda, genom avstyckning avskiljas mer än en femtedel av nämnda

mark.

2 §.

Föreligga icke i 19 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet angivna

förutsättningar för avstyckning, må sådan likväl äga rum, om såväl stamfastigheten

som avstyckad del kan jämte andra samma ägare tillhöriga ägor

bilda en brukningsdel av sådan beskaffenhet, som för tillstånd till avstyckning

i nämnda lagrum avses, och anledning ej förekommer till annat än att

sambruk med nämnda ägor kommer till stånd.

3 §.

Där ej annat av sakägare påyrkas, skall, vad angår mark, som tillagts

fastighet genom sämjedelning, å karta över avstyckning upptagas allenast

avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,

ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes

läge i förhållande till stamfastigheten bliver fullt bestämt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

17

Bilaga. B.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits

till annan, skola — utan hinder av vad lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet innehåller däremot stridande — inom de

på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs

län gälla följande särskilda bestämmelser:

1 §•

Har mark tillagts fastighet genom sämjedelning, vilken kommit till

stånd före den 1 januari 1928, må, när skäl därtill äro, genom avstyckning

avskiljas mer än en femtedel av nämnda mark.

2 §.

Kan ägovidd, som skall avstyckas, jämte andra samma ägare tillhöriga

ägor bilda en brukningsdel av sådan beskaffenhet, som i 19 kap. 3 § lagen

om delning av jord å landet avses för tillstånd till avstyckning, och förekommer

ej anledning till annat än att sambruk med nämnda ägor kommer

till stånd, skall den omständighet, att sammanläggning mellan områdena

lagligen icke kan äga rum, ej utgöra hinder för avstyckningen. Ändock

att stamfastighet efter avstyckning ej blir av sådan beskaffenhet, som i

nämnda lagrum avses för tillstånd till avstyckning, må sådan likväl äga

rum, om stamfastigheten tillsammans med andra samma ägare tillhöriga

ägor utgör en brukningsdel av beskaffenhet, som sist sagts, men laga hinder

möter för sammanläggning mellan områdena.

3 §.

Där ej annat av sakägare påyrkas, skall, vad angår mark, som tillagts

fastighet genom sämjedelning, å karta över avstyckning upptagas allenast

avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,

ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes

läge i förhållande till stamfastigheten blir fullt bestämt.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 13 häft. (Nr 18.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 december

1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25

november 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa

delar av Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Karl-Gustaf Hjärne.

Lagrådet yttrade:

Enligt 19 kap. 3 § jorddelningslagen gälla för avstyckning vissa förutsättningar

dels i avseende å det avstyckade områdets beskaffenhet, dels

ock beträffande stamfastighetens. Saknas de förra av dessa förutsättningar,

må avstyckning fastställas endast i samband med avstyckade

områdets sammanläggning med annan jord till fastighet, som uppfyller

dem. Saknas åter de förutsättningar, som gälla stamfastigheten, kan

bristen bättras endast sålunda att den ostyckade fastigheten först sammanlägges

med annan jord till en fastighet, av vilken vid därefter

företagen avstyckning uppkommer en stam fastighet av behörig beskaffenhet.

I båda fallen är alltså en laga sammanläggning erforderlig för att

avstyckning skall kunna komma till stånd. Härutinnan medgives för

den landsdel, förslaget avser, en lättnad, i det att enligt dess 2 § samma

verkan tillägges redan det förhållande att avstyckade området är avsett

att läggas i faktiskt sambruk med annan jord, tillhörig samme ägare,

respektive att redan den ostyckade fastigheten ligger i sådant sambruk,

för så vitt nämligen de båda brukningsdelar, som efter avstyckningen

föreligga, motsvara jorddelningslagens fordringar.

Genom den avfattning, paragrafen erhållit, har man emellertid avsett

att — i anslutning till en av lantmäteristyrelsen gjord erinran — göra

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr J8.

19

detta medgivande beroende av det villkor, att laga hinder möter för en

sådan laga sammanläggning av de i sambruk hävdade ägorna som, efter

vad ovan angivits, skulle göra en avstyckning enligt jorddelningslagens

fordringar möjlig. Denna bestämmelse gör det tydligen nödvändigt att i

varje avstyckningsärende anställa undersökning huru i nämnda avseende

förhåller sig. Och denna undersökning lärer ej heller, såsom i lantmäteristyrelsens

yttrande antydes, kunna begränsas till lagfartsförhållandena.

Exempelvis de i 6 § lagen om sammanläggning av jord å landet upptagna

villkoren kunna ofta utgöra hinder för sammanläggning. Vad

i ärendet är upplyst eller eljest känt om jordfördelningen i den landsdel,

varom här är fråga, giver dock vid handen att en undersökning

om möjlighet till sammanläggning i det alldeles övervägande flertalet fall

måste lämna ett negativt resultat.

Härtill kommer att värdet av de sammanläggningsåtgärder, som genom

den föreslagna bestämmelsen kunde komma att bringas till utförande, i

åtskilliga fall bleve tämligen tvivelaktigt, exempelvis i den för de storskiftade

Dalabygderna helt visst betecknande situationen att ett par, men

icke alla i en brukningsdel ingående fastigheter kunna sålunda sammanföras.

Vid nu anförda förhållanden synes det med fog kunna sättas i

fråga huruvida det uppställda villkoret — om än ur rent principiell

synpunkt berättigat — förtjänar vidhållas.

Åven om förslagets sakliga innehåll bibehålies oförändrat, torde en

redaktionell överarbetning böra ske, sträckande sig jämväl till ingressen

oeh 1 §.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 12 december

1927 avgivna utlåtande över det den 25 november 1927 till lagrådet

remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning

inom vissa delar av Kopparbergs län. Efter att hava redogjort

för innehållet av lagrådets yttrande anför föredraganden:

»Uppenbarligen är det önskvärt, att så långt möjligt är lagstiftningen

bereder utväg för ett tillfredsställande ordnande av de invecklade jordförhållandena

inom Kopparbergs län. Med vitsordande av det från principiell

synpunkt berättigade i de fordringar, som för vinnande av avstyckning

uppställts i 2 § av det remitterade förslaget, har lagrådet ansett sig

kunna förorda en modifikation härutinnan. Med hänsyn härtill har jag

funnit mig kunna tillstyrka, att stadgandet erhåller det innehåll, varom

lagrådet hemställt. Paragrafen har tillika underkastats formell omarbetning,

varjämte även i övrigt vidtagits vissa redaktionella jämkningar i

förslaget.

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,

att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av Koppar a1 i texten
  2. 2LU 1928:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län. s. 21 i texten