Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

1928-03-16 · 52 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:192, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift; given Stockholms slott den 16 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen

den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TF. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml.

161 häft.

(Nr 192.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7)

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, av vilka lagrum 6 § ändrats

genom lagen den 8 juli 1904 (nr 29 s. 2), skola erhålla den ändrade

lydelse, som av det följande framgår:

6 §•

Varder — — — — — skadan.

Har nötkreatur eller häst under betesgång skadats eller dödats, annorledes

än i 5 § sägs, i följd av järnvägs drift, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning

eller betjäning vållat skadan, järnvägens innehavare skyldig gälda

skadestånd, där ej den, vilken vård om djuret ålegat, uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande till skadan. Vad nu stadgats

äge dock ej tillämpning, där djurets ägare genom underlåtenhet att

fullgöra honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet

mot järnvägens ägare eller innehavare själv föranlett skadan. Hade djuret

inkommit å järnvägens område, oaktat detta var försett med järnvägen tillhörig

hägnad av beskaffenhet, att dylikt hemdjur, som ej varit okynnes eller

otamt, därigenom bort utestängas från området, vare järnvägens innehavare

ej heller skyldig ersätta skadan, där ej vållande till denna ligger järnvägens

förvaltning eller betjäning till last; och vare lag samma, där djurets ägare

jämlikt åtagande eller på annan grund är pliktig att själv vidkännas den

från järnvägstrafiken härrörande faran.

Blev ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, annorledes än i 5 § sägs, i följd

av järnvägs drift skadad eller dödad, och skedde det å trakt, där lapparna

då ägde uppehålla sig med sina renar, vare lag som i andra stycket första

punkten sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 2.

3

11 §•

Vad järnvägs ägare eller innehavare utgivit i skadestånd, äger han söka

åter av den, som vållat skadan, där icke denne själv lidit skadan och enligt

3 § är berättigad att därför njuta ersättning eller i fall, som avses i 6 §

andra eller tredje stycket, den vällande haft att taga vård om djuret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över justitieäepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

1 Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anför chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén:

»I skrivelse den 21 maj 1926, nr 251, har riksdagen hemställt, att Kungl.

Maj :t måtte dels skyndsamt verkställa utredning, huruvida nu gällande regler

rörande järnvägs hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd för

vid järnvägsdriften skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares intresse

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,

dels ock vidtaga åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel måtte

tillsvidare upprätthållas på sätt hittills varit vanligt.

över berörda skrivelse hava infordrade utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och samtliga länsstyrelser, varjämte

svenska järnvägsföreningen efter därtill erhållit tillfälle yttrat sig i ärendet.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län hava vid sina utlåtanden fogat

yttranden från länens hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelsen

i Norrbottens län jämväl yttrande från länets landsting samt länsstyrelserna

i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge och Västmanlands län yttranden

från förvaltningarna av vissa inom länen varande enskilda järnvägar.

Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen hava därjämte efter anmodan

i skrivelser den 31 januari samt 2 och 11 februari 1928 inkommit med vissa

uppgifter i ärendet.

Efter det nämnda yttranden och skrivelser inkommit har ärendet varit föremål

för beredning inom justitiedepartementet. Härvid hava såsom särkilt tillkallade

sakkunniga biträtt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägarna

G. H. Andersson i Rasjön, C. J. Johansson i Uppmälby och E. O.

Magnusson i Tumhult, ledamoten av första kammaren lantbrukaren O. L. Tjällgren

samt hovrättsrådet i Svea hovrätt Thor Sjöfors, varjämte extra byråchefen

i kommunikationsdepartementet, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren

A. B. Gärde på min anmodan deltagit i de sakkunnigas arbete. Sedan

beredningen numera slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för

Kungl. Maj:t.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

5

Jag torde härvid först få lämna en översikt av nu gällande föreskrifter angående

inhägnande av järnväg.

I detta hänseende må till en början erinras, att bestämmelserna i förordningen

den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans

hemdjur samt om stängselskyldighet, på sätt bland annat framgår av

Kungl. Maj:ts dom den 21 april 1879 (N. J. A. 1879 sid. 172), ej äga tillämpning

i fråga om järnväg. Innehavare av järnväg kan sålunda ej till skydd för

järnvägstrafiken göra sagda bestämmelser gällande mot ägarna av den till järnvägen

gränsande marken, och dessa senare äga å sin sida ej åberopa dessa bestämmelser

mot järnvägsinnehavaren till skydd för sina hemdjur. Ej heller

eljest hava i lag upptagits några stadganden om inhägnande av järnväg.

I administrativ ordning hava däremot vissa föreskrifter meddelats i detta

ämne.

I fråga om statens järnvägar stadgas sålunda i den av järnvägsstyrelsen

den 18 januari 1923 utfärdade banförordningen, § 24, att järnvägsområdet

skall vara inhägnat, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken. Före

utfärdandet av sagda förordning gällde enligt det av styrelsen för statens järnvägstrafik

den 26 januari 1877 utfärdade tjänstgöringsreglementet vid statens

järnvägar, att hägnad av minst 4 fots höjd skulle vara anbragt och i fullgott

skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens säkerhet

vore behövligt. Vidare stadgas i den av järnvägsstyrelsen den 11 mars 1924

fastställda säkerhetsordning vid statens järnvägar, § 31, att vägövergång i banans

plan skall vara försedd med skyddsanordningar i den omfattning, som

enligt distriktsförvaltningens beprövande är erforderlig.

Beträffande hållande av hägnad vid enskilda järnvägar hava föreskrifter

meddelats i det av järnvägsstyrelsen den 28 februari 1921 — med stöd av kungörelserna

den 21 oktober 1864 (nr 81) angående vissa bestämmelser i fråga

om begagnande och underhåll av enskilda bolags för allmän trafik upplåtna

järnvägar samt den 11 december 1874 (nr 107 s. 6) om förändrad lydelse av

l:sta och 2:dra punkterna i förstnämnda kungörelse — fastställda tjänstgöringsreglemente

för enskilda järnvägar med huvud- eller sekundärbanedrift,

vilket reglemente äger tillämpning beträffande det övervägande flertalet enskilda

järnvägar. I § 90 av detta reglemente föreskrives, att hägnad av lämplig beskaffenhet

skall vara anbragt och i fullgott skick underhållen överallt, där sådant

till betryggande av tågens säkerhet är behövligt, samt i § 91, att vägövergång

i banans plan skall vara försedd med grindar eller bommar, vilka

kunna avhålla vägfarande, då tåg passerar vägövergången, dock att efter vederbörligt

tillstånd vägövergång må vara skyddad på annat sätt än genom

grindar eller bommar. Liknande bestämmelser förekomma även i de tjänstgöringsreglementen,

som fastställts för övriga enskilda järnvägar. Jag erinrar

härvid, att enligt Kungl. Maj :ts brev den 2 mars 1923 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

det numera ankommer å sistnämnda styrelse att fastställa

tjänstgöringsreglementen för de enskilda järnvägarna.

Förutom genom nu angivna bestämmelser hava de enskilda järnvägarna i regel

ålagts hägnadsskyldighet i samband med koncessionernas beviljande. I

Gällande bestämmelser

om

inhägnande av

järnväg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

detta avseende är att märka, att, därest stängsel, såsom vanligen brukar ske,

upptagits i det kostnadsförslag eller eljest i den plan över järnvägsanläggningen,

som skall bifogas ansökan om koncession för enskild järnväg, koncessionsinnehavaren

anses bliva ålagd skyldighet att inhägna järnvägen, såsom i planen

angivits, i och med planens fastställande. Någon uttrycklig föreskrift

om hägnadsskyldighet intages därför ej i detta fall i koncessionsresolutionen.

Framgår däremot ej av planen, att järnvägen är avsedd att inhägnas, brukar i

koncessionen uttrycklig föreskrift härom meddelas. I de koncessionsresolutioner,

som utfärdats före år 1881, hava dock ej upptagits några föreskrifter om

stängselskyldighet för de järnvägar, resolutionerna avse, -—- beträffande vissa

av dessa järnvägar hava emellertid stängsel upptagits i vederbörande planer

— och i en del av de resolutioner, som meddelats under sagda år och åren närmast

därefter, har allenast föreskrivits, att de stängsel, som enligt planen borde

anbringas i ägogränser, skulle anordnas på sätt gällande lag och författningar

om hägnad föreskreve samt att dessutom betryggande stängsel skulle

uppföras mellan järnbanan och farväg, då sådan löpte jämsides med och invid

järnvägen.

I vissa fall hava enskilda järnvägar, som i de för dem meddelade koncessionerna

ålagts hägnadsskyldighet, sedermera förvärvats av staten. Därest staten

ej vid dylikt förvärv särskilt förbundit sig att svara för sagda skyldighet, torde

densamma liksom koncessionen i övrigt hava upphört att gälla i och med förvärvet.

I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t, sedan staten förvärvat

den av enskilt bolag byggda järnvägen Orsa—Sveg, vilken järnväg i koncessionen

underkastats stängselskyldighet, samt järnvägsstyrelsen gjort framställning

om rätt för styrelsen att allenast i viss inskränkt omfattning hålla stängsel

utmed järnvägen, genom beslut den 6 mars 1925 förklarat, att hinder ej

mötte för järnvägsstyrelsen att i vanlig ordning låta utrusta sagda järnväg

med stängsel allenast i den omfatning, som styrelsen funne betingad av hänsyn

till trafiksäkerheten.

De stadganden angående inhägnande av järnväg, som innehållas i banförordningen

för statens järnvägar och tjänstgöringsreglementena för de enskilda

järnvägarna, åsyfta, såsom av stadgandenas lydelse uttryckligen framgår, allenast

tryggande av trafiksäkerheten. Dessa stadganden kunna sålunda ej åberopas

till skydd för i järnvägarnas närhet betande hemdjur. Härav följer, att,

om fullgörandet av berörda stadganden försummas och detta föranleder, att

hemdjur inkomma å banan och där tillskyndas skada i följd av järnvägsdriften,

försummelsen i och för sig ej medför förpliktelse för järnvägens innehavare

att ersätta skadan. (Jfr Naumanns tidskrift för lagstiftning m. m. 18i70

sid. 490 och N. J. A. 1900 sid. 236.) Vad däremot angår den hägnadsskyldighet,

som genom koncessionerna ålagts flertalet enskilda järnvägar, har denna

skyldighet ansetts åsyfta ej allenast trafiksäkerhetens tryggande å vederbörande

järnvägar utan även beredande av skydd åt närboende jordägares hemdjur.

I enlighet härmed har, då fullgörandet av nyssangivna hägnadsskyldighet

underlåtits samt hemdjur till följd därav skadats genom järnvägsdriften,

järnvägens innehavare ansetts vållande till skadan och förpliktats er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

t

sätta denna. (N. J. A. 1881 sid. 251 och 1886 sid. 199.) Skyldighetens berörda

innebörd har jämväl kommit till uttryck på det sätt, att, då Kungl. Maj :t,

såsom i åtskilliga fall skett, beträffande enskilda järnvägar medgivit befrielse

från eller inskränkning i här avsedd skyldighet, dylikt medgivande i regel lämnats

under villkor, att samtliga ägare eller brukare av den mark, som låge invid

vederbörande järnväg eller järnvägssträcka, för sin del lämnade samtycke

till befrielsen eller inskränkningen.

Såsom förut angivits, hava i säkerhetsordningen vid statens järnvägar och

tjänstgöringsreglementena för de enskilda järnvägarna åtskilliga föreskrifter

meddelats rörande stängningsanordningar vid vägövergångar över järnväg.

Vissa föreskrifter i detta ämne hava jämväl upptagits i kungörelsen den 2o

maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg. Då sistangivna föreskrifter,

ehuru åsyftande tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna och vederbörande

vägar, dock äro av viss betydelse för den nu föreliggande frågan,

torde jag här få i korthet redogöra för dessa.

Berörda kungörelse gäller såväl statens som enskilda järnvägar men har avseende

allenast å korsningar mellan järnväg och sådan väg, gata och annan

allmän plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen

befares. I kungörelsen skiljes mellan tvenne fall, nämligen då fri sikt för vagfarande

förefinnes vid korsningen och då sådan sikt ej är för handen. I det

senare fallet skola vid korsningen vara anbragta dels varningsmärken av visst

i kungörelsen angivet utseende dels ock vissa särskilda anordningar för trafiksäkerhetens

betryggande. Såsom dylika anordningar angivas grindar eller

bommar, som hållas bevakade och stängda över vägen, då tåg passerar, samt

vissa ljussignaler och ringklockor, varjämte föreskrives, att grindar och bommar

böra användas vid korsning mellan väg och bangård, där växlingsrörelser ofta

förekomma, och vid starkt trafikerade vägkorsningar, företrädesvis då dessa

beröra flera än ett järnvägsspår eller äro belägna i eller invid tätt bebyggda

samhällen. I det förra fallet skola i regel vid korsningen allenast uppsättas

sådana varningsmärken, som nyss sagts. Understundom skola dock även i detta

fall förutom dylika varningsmärken jämväl sådana säkerhetsanordningar finnas,

som förut angivits, nämligen därest detta pa grund av särskilda förhallanden

anses för trafiksäkerhetens tryggande nödigt, såsom vid ogynnsamma lutningsförhållanden

å väg eller järnväg, vid korsningar av ett flertal spår, där liv - lig trafik försiggår, och i liknande fall. Enligt kungörelsen åligger det järnvägens

innehavare, varmed förstås i fråga om staten tillhörig järnväg vederbörande

distriktsförvaltning och i fråga om enskild järnväg vederbörande koncessionsinnehavare

eller den, å vilken driften överlåtits, att uppsätta och underhalla

ifrågavarande varningsmärken och säkerhetsanordningar ävensom fullgöra den

bevakning, som enligt kungörelsen kan ifragakomma. Vad salunda stadgats

har dock icke avseende å frågan, vem slutligen skall vidkännas kostnaderna

för vidtagande av oförmälda åtgärder. Enligt kungörelsen åligger det vidare

järnvägsstyrelsen beträffande statens järnvägar samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

beträffande de enskilda järnvägarna att vaka över tillämpnin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

gen av de i kungörelsen givna bestämmelser samt att i fråga därom, när så

pakallas, meddela beslut. Länsstyrelse äger att hos berörda styrelser påkalla

beslut om säkerhetsanordningars vidtagande eller förbättrande för tillgodoseende

av trafiksäkerheten a väg ävensom att till Kungl. Maj :ts prövning hänskjuta

av vederbörande styrelse meddelat beslut i ärende, som avses i kungörelsen.

Det ma erinras, att före utfärdandet av sistnämnda kungörelse det ansetts

tillkomma vederbörande länsstyrelse sasom övervakare av allmän ordning och

säkerhet inom länet att meddela föreskrifter om de anordningar, som inom länet

erfordrades vid korsning mellan järnväg och sådan väg, som i kungörelsen

avses, för tryggande av trafiksäkerheten å vägen. I vissa fall har befogenhet

i detta avseende uttryckligen tillerkänts länsstyrelserna i vederbörande koncessioner.

I fråga om de enskilda järnvägarna har därjämte dylik befogenhet

även före tillkomsten av berörda kungörelse ansetts tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta sammanhang må framhållas, att det förbud mot uppsättande av grind

å allmän väg, som upptages i 31 § av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 s. 1)

ang. väghållningsbesvärets utgörande på landet, ej äger tillämpning beträffande

grind, där allmän väg korsas av järnväg.

Å^åggm3*^v 1 V1SSa fal1 har staten vitl expropriation eller eljest i samband med förvär
slängetlskyl-

vande av mark för anläggande av järnväg särskilt åtagit sig eller ålagts att

dighei vid hålla banan inhägnad i närboende jordägares intresse.

expropriation T p.. , . , .. . .

eller eljest vid -*• iorenamnda skrivelse den 31 januari 1928 har järnvägsstyrelsen, med överf6,

ZrkVför lämnande av en av vederbörande distriktsförvaltningar samt av äganderättsarjärnvägs-

kivet vid styrelsens banbyrå verkställd utredning i ämnet, anfört i förevarande

anläggning, avseende:

Stängselskyldighet på grund av åläggande eller åtagande förelåge för statens

järnvägar endast i rena undantagsfall. Den utredning, som genom styrelsens

försorg härutinnan verkställts, gåve vid handen, att i endast ett fall av

större betydelse statens järnvägar kunde anses hava åtagit sig stängsels hållande,

nämligen å bansträckningen genom Jämtland, där statens järnvägars

ombud vid expropnationen upplyst, att utefter banan skulle på statens järnvägars

bekostnad anbringas stängsel i likhet med stängslet utefter övriga bansträckningar

inom länet. I alla övriga fall hade de gjorda åtagandena varit

av lokal natur och mycket begränsad omfattning. Det vore emellertid att

märka, att statens järnvägar sedan gammalt brukat inhägna alla sina järnvägslin

jer förutom i rena ödemarkstrakter, och hade hägnaden såsom regel varit

uppsatt, redan da expropriationen framgatt. Detta förhållande kunde givett-

ra>: a^. e.ndas^ i ett fatal fall frågan om skyldighet för järnvägen att

halla hägnad blivit förd på tal och i expropriationshandlingarna omnämnd.

, utligen ville styrelsen framhalla, att beträffande alla de statsbanor, som

tillkommit sedan år 1900 (Örebro—Krylbo och senare byggda) vederbörande

landsting, kommuner och enskilda hade åtagit sig att fritt upplåta mark för

banorna samt att upplåtelsen jämväl skulle innebära förpliktelse att lämna

ersättning för olägenheter till följd av försvårad brukning, förlängda vägar

eller andra olägenheter av vad namn och beskaffenhet de vore, som kunde anses

härflyta av det genom järnvägens anläggning orsakade intrång, och torde

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 9

av denna anledning ingen stängselskyldigliet kunna föreligga beträffande dessa

banor.

Svenska järnvägsföreningen -—- som utgör en sammanslutning bland de enskilda

järnvägarna och vartill samtliga enskilda järnvägar med undantag av

ett tjugutal av de minst betydande anslutit sig — har i skrivelsen den 2 februari

1928 uppgivit, att enligt vad förvaltningarna av de till föreningen anslutna

järnvägarna upplyst, så vitt för dem vore känt, något åtagande mot markägarna

att hålla stängsel icke förelåge.

Jag torde i detta sammanhang få erinra därom, att enligt 7 § i lagen den 12 Ersättning

maj 1917 (nr 189) om expropriation ägare av fastighet, varav en del exproprie- enligt. aPT°-

... ....... ..... i . • i, . „ ’ priationslag
ras

till järnväg, ar berättigad till ersättning för skada och intrång, som återsto- stiftningen för

den av fastigheten lider genom expropriationen eller den exproprierade delens 8}c<^a

anvandande. Under dylik skada och intrång torde även i vissa fall vara att hän- därav att jäm
föra

kostnad, som fastighetsägaren får vidkännas för hållande av stängsel mot

järnvägen i syfte att hindra honom tillhöriga hemdjur att inkomma å järnvägs- eller ojullstän
området

eller för utövande av en för detta ändamål erforderlig tillsyn å djuren, digt inhägnats.

Järnvägsstyrelsen har i skrivelsen den 31 januari 1928 uppgivit, att det

icke i något fall visat sig, att ersättning tillerkänts markägare för skada och

intrång enbart på grund av att järnvägen komme att lämnas ohägnad. Överhuvud

kunde man numera ej göra klart för sig, huruvida å oinhägnad bana,

där ersättning för skada och intrång tillerkänts markägare, denna ersättning

utgått just för att banan icke komme att bliva inhägnad. Styrelsen hölle dock

för troligt, att, där sådan ersättning utgått, densamma åtminstone huvudsakligen

avsett gottgörelse för försvårad brukning, på grund av att ägorna kommit

att ligga på ömse sidor om järnvägen.

Av den vid järnvägsstyrelsens berörda skrivelse fogade utredning framgår,

att vid expropriation inom Ragunda tingslag år 1885 för statens järnvägars

räkning markägarna i vissa fall på begäran tillerkänts ersättning för

tätning av järnvägsstängslet samt att vid expropriation av mark för järnvägslinjerna

Kilafors—Stugsund och Ljusdal—Hudiksvall expropriationsnämnden

i vissa fall, då markägarna ifrågasatt förbättring av det invid banan befintliga

stängslet eller begärt ersättning för dess ofullständighet, antingen inberäknat

ersättning härför i det belopp, som vederbörande tillerkänts för försvårat brak,

eller tagit berörda förhållande i beräkning vid jordvärdets bestämmande. Enligt

utredningen skulle därjämte vid expropriation av mark för järnvägslinjen

Ulriksdal—Krylbo ersättning i särskilt fall hava tillerkänts markägare ''för

tätare hägnad, så att smådjur icke inkomme på banan’.

Spörsmålet om järnvägs hägnadsskyldighet äger nära samband med frågan Gällande beom

järnvägs plikt att gälda skadestånd för kreatur, som skadats genom jämvägsdriften.

Gällande bestämmelser i sistberörda hänseende återfinnas i lagen dighet att erden

12 mars 1886 (nr 7) om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift och

innebära, att järnvägs innehavare i regel svarar för vid järnvägens drift upp- skadade

kommen skada å betande hemdjur allenast därest vållande till skadan ligger

kreatur.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Den omfattning,

vari

järnvägarna

åro inhägnade,

sand häg

nodernas

beskaffenhet.

järnvägens förvaltning eller betjäning till last. X undantagsfall kan dock innehavaren

bliva ansvarig för dylik skada, ntan att något sådant vållande föreligger,

nämligen därest skadan uppstått därigenom, att eld kommit lös från lokomotiv

eller eldstad i annat järnvägsfordon. Har enskild järnväg i koncessionen

ålagts hägnadsskyldighet, anses, såsom förut berörts, vållande ligga järnvägsförvaltningen

till last, därest sagda skyldighet eftersattes och kreatur i följd

härav inkomma å järnvägsområdet och där genom järnvägsdriften tillskyndas

skada,

Järnvägsinnehavares ansvarighet för vid järnvägsdriften uppkommen skada

å renar är i vissa fall strängare än i fråga om dylik skada å hemdjur.

I 6 § andra stycket i lagen den 12 mars 1886 stadgas i detta avseende,

att, därest ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, blivit annorledes än i 5 § sägs

(d. v. s. på annat sätt än genom eld, som kommit lös från lokomotiv eller från

eldstad i annat järnvägsfordon) skadad eller dödad i följd av järnvägs drift

samt detta skett å trakt, där lapparna vid tiden för skadans timande ägt uppehålla

sig med sina renar, järnvägens innehavare är skyldig ersätta skadan,

ändå att järnvägens förvaltning eller betjäning ej varit vållande till denna.

Vad sålunda stadgats äger dock ej tillämpning, där den, vilken vård om renen

ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande

till skadan.

Det må i detta sammanhang erinras, att i förenämnda tjänstgöringsreglemente

den 28 februari 1921 för vissa enskilda järnvägar åtskilliga föreskrifter

upptagits, som äro av särskild betydelse med hänsyn till förekommande av

skada å kreatur vid järnvägsdriften. I §§ 80 och 81 av reglementet stadgas

sålunda, att tågs hastighet skall minskas, då djur finnas å banan framför tåget,

samt att tåg skall stanna så fort ske kan, då fara är för handen. Vidare

föreskrives i § 86, att vid vägövergång, där särskild vakt är anställd, större

antal kreatur ej må på en gång genomsläppas under de tio sista minuterna före

tågs väntade ankomst.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava såväl statens som de enskilda

järnvägarna i regel hållits inhägnade alltifrån tiden för respektive järnvägars

byggande. Undantag från denna regel äger huvudsakligen rum be''

träffande vissa statsjärnvägar i landets norra delar, som genomlöpa ödemarksområden.

Järnvägsstyrelsen har med skrivelsen den 31 januari 1928 överlämnat en

uppgift rörande den utsträckning, vari statens järnvägar vid slutet av år 1926

voro inhägnade, i vilken uppgift jämväl hägnadernas beskaffenhet angivits.

Denna uppgift är av följande innehåll:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 192.

11

Hägnadens beskaffenhet

Antal meter

hägnad

Summa

Anmärkningar

Befintlig hägnad.

Hägnad, utestängande såväl större som

mindre hemdjur.

5 järntrådar ................

Stenmurar.................

Jordvallar.................

Spjälor, spikade...............

> hopflätade.............

Häckar eller andra slag...........

61,577

559,480

66,863

76,071

351,299

144,944

1,260,234

t Osäkert huruvida

eu del av denna

l hägnad utestän- 1 ger mindre hem- l djur.

Hägnad utestängande endast större liemdjur.

3 slanor..................

4 > ..................

1 slana och 2 trådar............

1 > »3 » ............

1 » » hopflätade trådar.........

3 järntrådar ................

4 » ................

Hopflätade järntrådar............

992,731

18,323

639,145

6,413,450

195,780

523,400

906,074

69,088

9,757,991

Summa

11,018,225

Hägnad saknas å en sammanlagd längd av

1,482,342

1,482,342

Summa

12,500,567

Av uppgiften framgår sålunda, att längden av samtliga hägnader vid statens

järnvägar vid sagda tidpunkt uppgått till 11,018,225 meter, därav 9,757,991

meter avsett hägnader, som utestänga endast större hemdjur, samt 1,260,234

meter hägnader, som utestänga såväl större som mindre hemdjur. Enligt uppgiften

saknades hägnader å en sammanlagd längd av 1,482,342 meter, därav

enligt vad järnvägsstyrelsen i skrivelsen uppgivit cirka 1,000,000 meter avsåge

ödemarkstrakter å bandelarna Boden—Riksgränsen och Inlandsbanan med

bilinjer.

Enligt berörda uppgift utgöras de hägnader, som utestänga endast större

hemdjur, i regel av en slana och två eller tre järntrådar eller ock av tre eller

fyra järntrådar eller tre slanor. De hägnader, som stänga mot såväl större

som mindre hemdjur, bestå huvudsakligen av stenmurar, jordvallar, spjälstaket

eller häckar.

I ett av järnvägsstyrelsen till riksdagens andra lagutskott den 26 februari

1926 avgivet yttrande har styrelsen uppgivit, att hägnaderna vid statens järnvägar

ursprungligen i regel utgjorts av tre eller fyra slanor men att dessa hägnader

av sparsamhetshänsyn så småningom utbytts mot förut angivna billigare

stängsel.

Svenska järnvägsföreningen har beträffande de till föreningen anslutna enskilda

järnvägarna i skrivelsen den 2 februari 1928 uppgivit, att dessa järnvägar

vore för närvarande fullständigt inhägnade med undantag för sträckor,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mai:is proposition nr 19£.

där järnväg låge invid en sjö eller större vattendrag, samt att liägnaden i regel

utgjordes av en slana och två å tre järntrådar eller av tre ä fyra järntrådar,

i några fall av fem järntrådar. Hägnaden utestängde endast större hemdjur.

Enligt en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under år 1921 verkställd

undersökning voro då elva enskilda järnvägar med en längd av sammanlagt

153.3 kilometer oinhägnade. Av dessa järnvägar voro sju med en längd av

96.7 kilometer belägna i Skåne.

Kostnaderna

för underhåll

av befintliga

järnvägsstängsel.

Ehuru järnvägsbägnaderna sålunda i flertalet fall äro av förhållandevis enkel

beskaffenhet, stiga dock kostnaderna, för deras underhåll till betydande

belopp.

I fråga om statens järnvägar har järnvägsstyrelsen i förenämnda yttrande

den 26 februari 1926 till riksdagens andra lagutskott uppgivit, att de årliga

kostnaderna för underhåll av stängsel utgjort under åren 1910—1917 omkring

300,000 kronor, under åren 1918—1921 mellan 600,000 och 1,000,000 kronor

samt under åren 1922—1925 mellan 400,000 och 500,000 kronor. I dessa belopp

inginge emellertid icke kostnaderna för de arbeten med avseende å stängslet,

som utförts av ordinarie banvakter. Dessa arbeten kunde under de sista

åren beräknas hava dragit en kostnad av cirka 300,000 kronor om året. Med

den banlängd statens järnvägar numera hade beräknades kostnaderna för underhåll

av stängsel under de närmaste åren komma att belöpa sig på 700,000

kronor om året, därest stängslet bibehölles i nuvarande omfattning.

I skrivelsen den 31 januari 1928 bär järnvägsstyrelsen uppgivit, att samtliga

kostnader under åren 1926 och 1927 för underhåll av statens järnvägars

hägnad utgjort cirka 800,000 resp. 850,000 kronor.

Vad angår enskilda järnvägar har svenska jämvägsföreningen uppgivit, att

årliga kostnaden för underhåll av hägnaderna vid de till föreningen anslutna

järnvägarna uppginge till cirka 1,252,000 kronor.

Kostnaderna

för verks tältande

av sådan

ombyggnad av

befintliga

järnvägsstängsel,

att dessa

■utestänga även

mindre hemdjur,

samt för

underhåll av

sålunda

ombyggda

stängsel.

På särskild anmodan hava järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen

verkställt beräkningar rörande kostnaderna för utförande av sådan ombyggnad

av nu befintliga järnvägsstängsel, att dessa utestängde även mindre

hemdjur, samt för underhåll av sålunda ombyggda stängsel.

I fråga om statens järnvägar har järnvägsstyrelsen i detta avseende anfört:

Kostnaderna för verkställande av sådana ombyggnader av samtliga vid

statens järnvägar nu befintliga stängsel, att desamma stängde även mot

mindre hemdjur, beräknades kunna inskränkas till cirka 1,200,000 kronor,

därest man utginge från, att en tätning av järnvägsstängslet genom anbringande

av ytterligare tvenne järntrådar kunde vara tillräcklig för utestängande

av mindre husdjur. Skulle detta sätt för stänglets tätning, såsom

styrelsen hade anledning förmoda, icke anses tillfyllest för ändamålet

utan böra ske genom anbringande av tvenne slanor — såsom torde hava avsetts

i de fall vederbörande markägare vid järnvägens anläggning erhållit ersättning

för tätning av stängslet —- bleve kostnaderna cirka 2,500,000 kronor.

Därest emellertid den ifrågasatta ombyggnaden av järnvägens hägnad ansåges

behöva ske så, att man med full säkerhet utestängde alla mindre hemdjur,

borde tätningen lämpligast utföras genom uppsättande av nätstängsel

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

13

av 0.7 meters höjd. Kostnaderna för en sådan ombyggnad kunde beräknas

till cirka 4,000,000 kronor. Härvid vore dock icke medräknat en eventuellt

erforderlig påbyggnad av stenmurarna utmed järnvägen.

Den årliga merkostnaden för underhåll av sålunda ombyggda stängsel beräknades

uppgå till omkring 80,000 kronor, resp. 300,000 och 280,000 kronor.

Beträffande de till jämvägsföreningen anslutna enskilda järnvägar har föreningen

i skrivelsen den 2 februari 1928 i förevarande hänseende allenast uppgivit,

att kostnaden för verkställande av här avsedd ombyggnad vid sagda

järnvägar uppginge till cirka 9,315,000 kronor och årliga kostnaden för underhåll

av de ombyggda hägnadema till cirka 1,850,000 kronor.

Föreningen har sedermera i skrivelsen den 11 februari 1928 lämnat vissa

uppgifter om de grunder, enligt vilka nyssangivna kostnadsbelopp å 9,315,000

kronor beräknats, samt huru detta belopp förhölle sig till de av järnvägsstyrelsen

i förevarande avseende beräknade kostnaderna, och i detta avseende

anfört:

Den av föreningen uppgivna kostnadssumman å 9,315,000 kronor grundade

sig å uppgifter från de till föreningen anslutna särskilda järnvägarna. Vid

lämnandet av dessa uppgifter hade föreningens medlemmar beräknat det gamla

stängslets förstärkning på något olika sätt, bland annat beroende på detta

stängsels olika beskaffenhet. Sålunda hade en del järnvägar nöjt sig med

uppsättande av ytterligare två eller tre järntrådar, varemot andra därjämte

beräknat en ny stängselstolpe mellan varje förut befintlig stolpe — givetvis

beroende på avståndet mellan nuvarande stängselstolpar. Slutligen hade

större delen av förvaltningarna ansett nödvändigt, för att vinna full trygghet,

att uppsätta nättrådsstängsel — därvid höjden på detta stängsel också

beräknats något olika, varjämte stängselstolparnas antal även i detta fall vid

ett flertal järnvägar måst ökas.

Beträffande förhållandet mellan de av föreningen och järnvägsstyrelsen i

förevarande avseende beräknade kostnaderna vore att märka, att längden av

den hägnad vid statens järnvägar, som utestängde endast större hemdjur, enligt

järnvägsstyrelsens uppgift uppginge till 9,757,991 meter. En förstärkning

av denna stängsellängd med nätstängsel av 0.7 meters höjd uppgåves

av järnvägsstyrelsen kosta cirka 4 miljoner kronor. Detta utgjorde en kostnad

per meter av 41 öre. De enskilda järnvägar, som tillhörde föreningen,

hade en längd av cirka 10,000 kilometer. Då de vore helt inhägnade med

stängsel, som endast utestängde större hemdjur, bleve den stängsellängd, som

måste förstärkas, cirka 20,000.000 meter plus 10 % tillägg för krökar, bangårdar

m. m., sålunda cirka 22,000,000 meter. (10 % tillägg för krökar m. m.

hade visat sig vara det ungefärligen riktiga och beräknades alltid vid kostnadsförslags

uppgörande till järnvägar.) Den sammanlagda förstärkningskostnaden

9,315,000 kronor utgjorde sålunda en kostnad per meter av 42 öre. De

av järnvägsstyrelsen och de enskilda järnvägarna i medeltal gjorda beräkningarna

överensstämde sålunda rätt nära med varandra, då nämligen de flesta

enskilda järnvägarna räknat med nättrådsstängsel och med ökning av stängselstolparnas

antal såsom enda effektiva skyddet.

Föreningen har i skrivelsen den 11 februari 1928 tillagt, att kostnaderna

för verkställande av sådan enklare ombyggnad av hägnadema vid de till föreningen

anslutna järnvägarna, som av järnvägsstyrelsen alternativt föreslagits

och som avsåge anbringande å nuvarande hägnader av ytterligare två järn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj:,ts proposition nr 192.

trådar eller två slanor, skulle med tillämpning av den av järnvägsstyrelsen

beräknade kostnaden per stängselmeter uppgå till resp. 2,706,000 och 5,628,000

kronor. Föreningen hyste dock den uppfattning, att nyssangivna förstärkningsmetoder

i regel ej vore tillfyllest för utestängande av mindre hemdjur.

tal, ilag

värde av

kemdjur,

under de

senaste tio

åren skadats

i följd av järnvägs

drift.

Trots den stora omfattning, vari järnvägarna i vårt land hållas inhägnade,

äro de skador å betande hemdjur, som genom järnvägsdriften förorsakas, icke

obetydliga.

Järnvägsstyrelsen har i skrivelsen den 31 januari 1928 härom anfört:

Under de senaste 10 åren hade till följd av driften å statens järnvägar skadats

eller dödats tillhopa 171 hästar, 354 nötkreatur samt 260 får, getter eller

svin. I dessa siffror hade även medräknats de djur, som överkörts å Vägkorsningar

eller som vid dessa inkommit på banan och senare påkörts. Värdet

av de under sagda period skadade och dödade djuren hade av styrelsen uppskattats

till resp. 164,000, 138,000 och 8,000 kronor eller sammanlagt till

310,000 kronor. De av styrelsen nu lämnade uppgifterna, som visade förhållandena

med den omfattning statens järnvägars hägnader haft under ifrågavande

10-årsperiod, kunde givetvis icke lämna någon som helst ledning för

bedömande av antalet och värdet av de hemdjur, som kunde beräknas bliva

påkörda, därest statens järnvägar icke uppehölle sina stängsel i nuvarande

skick.

Svenska järnvägsföreningen har i berörda skrivelse den 2 februari 1928 uppgivit,

att under de senaste 10 åren 527 större och 218 mindre hemdjur skadats

eller dödats till följd av driften å de till föreningen anslutna järnvägarna.

Några få av dessa järnvägar hade dock ej kunnat lämna någon uppgift

i förevarande avseende. Föreningen, som ej närmare specificerat de olika

slagen av de skadade djuren, har förklarat sig ej kunna angiva något värde

å dessa, enär i alla sådana fall, då järnvägen ej varit ansvarig för dödandet

eller skadandet, ex. då djuren inkommit på banan genom en öppen grind, vars

stängning ålegat djurägaren, järnvägen ej hade kännedom om djurens värde.

Enligt jämvägsförvaltningarnas uppgifter hade djuren i en mängd fall inkommit

å banan just genom sådana ostängda grindar.

Under förutsättning, att förhållandet mellan antalet skadade hästar och nötkreatur

är i stort sett enahanda vid statens och enskilda järnvägar samt att

de av järnvägsstyrelsen beräknade värdena å skadade hemdjur äga giltighet

även beträffande djur, som under ifrågavarande period skadats vid de

till föreningen anslutna enskilda järnvägarna, skulle värdet av sistnämnda djur

uppgå till sammanlagt cirka 308,700 kronor, därav cirka 302,000 kronor skulle

avse större hemdjur och cirka 6,700 kronor mindre hemdjur. Värdet av samtliga

hemdjur, som skadats under de senaste 10 åren i följd av driften vid

statens och de till järnvägsföreningen anslutna enskilda järnvägar, skulle sålunda

uppgå beträffande de större hemdjuren till 604,000 kronor och beträf - fande de mindre till 14,700 kronor eller sålunda sammanlagt till 618,700 kronor.

I medeltal per år utgör ifrågavarande värde för större hemdjur 60,400

kronor och för mindre 1,470 kronor eller tillhopa 61,870 kronor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

15

Järnvägsföreningen har i detta sammanhang gjort gällande, att hägnaderna

vid järnvägarna oftast vore vållande till att på banan inkomna kreatur bleve

överkörda. Om stängsel ej förekomme, skulle kreaturen springa ned från

banvallen, under det de å inhägnad järnväg sprunge längs banan. Denna erfarenhet

hade man från järnvägar under byggnadstiden, då grus- och arbetståg

vore i gång, innan hägnad blivit uppförd.

Jag torde nu få övergå till att lämna en kort översikt över de bestämmelser,

som gälla i vissa främmande länder rörande järnvägs hägnadsskyldighet om järnvägs

och plikt att ersätta genom driften föranledd skada å kreatur. Jag anmär- hägnadsskylker

härvid, att denna översikt i huvudsak grundar sig å en av förste byrå- pifkt^att eringenjören

hos järnvägsstyrelsen L. Marcus enligt styrelsens uppdrag under sätta skada å

o i i kreatur % vissa

ar 1926 verkställd utredning i amnet. främmande

Vid redogörelsen torde jag först få uppehålla mig vid de bestämmelser, änder m. m.

som gälla i fråga om järnvägs hägnadsskyldighet, vilka bestämmelser äro

ganska växlande i de olika länderna.

I Finland stadgas i detta avseende i lagen den 14 juli 1898 om expropriation

av fast egendom för allmänt behov, att ägare av järnväg är pliktig att,

där ej annorlunda överenskommes, inrätta och underhålla stängsel i den mån

och på de ställen, sådant kan erfordras för avhållande av andras kreatur

från järnvägens område. Ägare av järnväg är sålunda i Finland principiellt

underkastad skyldighet att hålla järnvägen inhägnad till skydd för annans

hemdjur. Denna hägnadsskyldighet kan dock enligt nyssberörda lag, där

järnvägens ägare det fordrar, mot full ersättning överflyttas på jordägaren.

Dylik överflyttning har ock enligt uppgift ägt rum i betydande utsträckning.

I Danmark finnes ej någon lagstadgad hägnadsskyldighet för järnväg. Vid

fattande av beslut om anläggning av nya statsjärnvägar bestämmes emellertid,

huruvida dessa skola inhägnas eller ej, därvid enligt uppgift hänsyn uteslutande

tages till trafiksäkerheten å banan. På grund av i denna ordning

meddelade föreskrifter äro de danska statsjärnvägarna i regel inhägnade. Undantag

härifrån äger rum allenast i fråga om ett fåtal banor, å vilka tåghastigheten

understiger 45 km. per timme, samt beträffande sträckor, där järnvägarna

genomlöpa s. k. fredade skogar. Beträffande enskilda järnvägar bestämmes,

liksom hos oss, i koncessionerna, huruvida dessa skola inhägnas. De

enskilda järnvägarna, å vilka tåghastigheten i regel är låg, äro emellertid i

allmänhet oinhägnade.

Järnvägarna i Tyskland äro enligt Eisenbahn Bau- und Betriebsordnung av

den 4 november 1904 underkastade hägnadsskyldighet, där banans gestaltning

och den vanliga banbevakningen icke anses tillräckliga för att hindra

banans beträdande. Denna bestämmelse äger dock ej tillämpning i fråga om

»Nebenbahnen», för vilka någon hägnadsskyldighet ej finnes föreskriven. I

förordningen den 4 november 1904 stadgas därjämte, att den, som har uppsikt

över kreatur, är ansvarig för att dessa icke beträda järnvägsanläggning.

Beträffande Preussen gäller, förutom nyssangivna bestämmelser, jämväl lagen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

den 30 november 1838 angående järnvägsföretag, däri föreskrives, att järnvägsförvaltning

är skyldig att anordna och underhålla alla anläggningar, som

regeringen anser nödvändiga beträffande, bland annat, överfarter, beten och

stängsel i syfte att angränsande jordägare må skyddas mot fara och olägenheter

vid brukande av sin jord, dock att, därest behov av sådana anläggningar

uppstår först efter banans öppnande på grund av förändring, som

vidtages å angränsande jordområde, jordägaren är pliktig bekosta sådana anläggningar.

På grund av nu angivna bestämmelser äro de tyska järnvägarna inhägnade

— förutom där hägnader erfordras för trafiksäkerhetens tryggande — å sådana

sträckor, där särskild fara kan uppstå för människor och djur, såsom

vid alla vägövergångar, i skärningar med branta släntor samt där allmän

väg följer längs banan. I övrigt beror hållandet av hägnader utmed järnvägarna

i hög grad på ortsbruket i fråga om kreatursdrift. I de stora jordbruksområdena

i norra och mellersta Tyskland, där kreaturen i regel hållas

tjudrade eller vallas å betesmarkerna, förekomma sålunda i allmänhet ej hägnader

invid järnvägarna. Däremot äro dessa i stora delar av nordvästra Preussen

samt östra Bayern, varest kreaturen i regel få gå lösa å betesområdet,

allmänt försedda med stängsel.

I Österrike gäller enligt Eisenbahnbetriebsordnung den 16 november 1851,

att järnväg skall hava banan inhägnad på sådana platser, där vederbörande

myndigheter föreskriva detta till förhindrande av olycksfall samt att järnväg

är ansvarig för vidmakthållandet och underhållet av alla anläggningar i fråga

om, bland annat, vägkorsningar och hägnad, som enligt vederbörande myndigheters

uppfattning eller eljest blivit nödvändiga på grund av banans anläggning

och trafikerande. Härförutom innehåller förordningen en allmän föreskrift

om skyldighet för järnvägsförvaltningar och direktioner att vid järnvägsdriften

använda alla medel, som framkommit genom erfarenhet eller teknik,

för att förhindra och förebygga olyckshändelser. Slutligen stadgas i förordningen,

att i omedelbar närhet av järnväg boskap får beta endast under

omsorgsfull uppsikt samt att det måste tillses, att boskapen icke beträder

banan med dess tillbehör eller överskrider stängslet.

Beträffande innebörden av förenämnda stadganden har i en av Verwaltungsgerichtshof

den 23 november 1888 meddelad dom uttalats, att i fråga om järnvägs

inhägnande endast det ur allmän synpunkt objektivt avvägda behovet,

sådant detta sakkunnigt bedömts av vederbörande myndigheter, vore utslagsgivande.

Banans inhägnande skedde framför allt för skyddande av själva

banan och järnvägstrafiken, och hade angränsande markägare ingen rätt påfordra

dylik hägnad. Vidare har järnvägsministeriet i ett särskilt fall förklarat,

att närboende boskapsägare vore berättigad kräva järnvägs inhägnande

blott i det fall, att betesområdet redan före järnvägens byggande varit inhägnat

och hägnaden berörts av järnvägsanläggningen.

Vid järnvägarnas anläggande i Österrike blevo emellertid dessa i trakter,

där lösgående kreatur höllos på bete, på vederbörande markägares begäran i

regel av järnvägsförvaltningarna försedda med hägnader. Även i övrigt an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

17

ordnades hägnader utmed järnvägarna i ganska stor utsträckning. Inom de

egentliga åkerbruksområdena, där kreaturen brukade tjudras eller vallas, lämnades

dock järnvägarna i allmänhet ohägnade.

För genomförande av nödiga besparingar i järnvägarnas drift hava under

senare år från vederbörande järnvägsdirektioners sida energiska åtgärder vidtagits

för nedläggande av järnvägshägnaderna å de sträckor, där stängsel ansetts

obehövliga och där hägnadsskyldighet ej åligger järnvägen enligt lag

eller särskilt åtagande. I skrivelse den 7 juni 1924 har generaldirektionen

för de österrikiska förbundsjämvägarna anbefallt samtliga underlydande bandirektioner

att verkställa en allmän undersökning rörande borttagande av obehövliga

järnvägsstängsel och till generaldirektionen inkomma med förslag härom.

Beträffande den s. k. sydbanan hade redan före avlåtandet av sagda

skrivelse genom vederbörande bandirektions försorg en dylik undersökning

igångsatts. Sedan sålunda detaljerade förslag upprättats över de hägnader,

vilka anses kunna borttagas, föreläggas dessa förslag vederbörande administrativa

myndigheter till prövning och avgörande. Nu angivna åtgärder hava

emellertid från jordägarnas sida föranlett protester och invändningar. Detta

gäller särskilt Tyrolen, där boskapsskötseln är en av huvudnäringarna och

kreaturen allmänt få gå lösa å betesmarkerna.

De bestämmelser om järnvägs hägnadsskyldighet, som gälla i Österrike, äga

jämväl tillämpning i Tjeckoslovakien. I sistnämnda stat äro emellertid järnvägarna

i allmänhet icke inhägnade, beroende enligt uppgift därpå, att vederbörande

jordägare jämlikt förenämnda Eisenbahnbetriebsordnung den 16 november

1851 ansetts pliktiga att själva taga sådan vård om sina kreatur, att

dessa hindrades inkomma å järnvägsområdet.

Förvaltningarna av de schweiziska järnvägarna hava genom Bundesgesetz

iiber den Bau und Betrieb der Eisenbahnen av den 23 december 1872 ålagts

att, där så erfordrades för den allmänna säkerheten, på egen bekostnad inhägna

vederbörande banor på ett för denna säkerhet tillfredsställande sätt

samt att städse hålla hägnaden i gott skick. Nyssberörda lag gäller dock

ej s. k. Nebenbahnen, d. v. s. banor och bansträckningar, som huvudsakligen

tjäna ett lokalt trafikändamål eller annat speciellt ändamål och som ej förmedla

större genomgångstrafik för personer och gods. Sistnämnda banor äro

enligt en lag av den 21 december 1899 underkastade hägnadsskyldighet allenast

på sådana ställen, där tåghastigheten och säkerheten för trafiken å järnvägarna

och korsande vägar påfordra hägnad.

På grund av nu angivna föreskrifter hava huvudbanorna i regel inhägnats,

bibanorna däremot i regel lämnats ohägnade. Även å huvudbanorna förekomma

dock betydande sträckor, som sakna stängsel, särskilt i de landsdelar,

där det är brukligt att tjudra eller vakta kreaturen under betandet.

I Frankrike skola järnvägarna enligt lagen den 15 juni 1845 angående järnvägarnas

förvaltning vara inhägnade å båda sidor utefter banans hela sträckning,

och ankommer å vederbörande styrelse att bestämma, huru hägnaden

skall vara beskaffad. Från sålunda föreskriven hägnadsskyldighet äger emellertid

enligt lagen den 26 mars 1897 ministern för allmänna arbeten rätt att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 161 haft. (Nr 192.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

medgiva undantag, då han finner detta skäligt med hänsyn till trafiksäkerheten

å banan och allmänhetens skyddande. Denna dispensbefogenhet gäller

dock ej de mest trafikerade järnvägarna samt är jämväl i övrigt underkastad

vissa inskränkningar. Vid prövning av spörsmål om befrielse från hägnadsskyldighet

låter ministern höra, förutom förvaltningen av den järnväg, varom

fråga är, prefekten och le conseil général i vederbörande departement samt le

conseil général des ponts et chaussées. Av ministern lämnad dispens är av

provisorisk natur och kan när som helst återkallas.

Till följd av nu berörda föreskrifter äro de franska huvudbanoma i regel

inhägnade till hela sin längd. Hägnadema utgöras i allmänhet av häckar

eller stängsel av stolpar med 3 järntrådar, och uppgår hägnadernas höjd till

omkring 1 meter. Hägnaderna äro enligt uppgift ej avsedda att hindra människor

eller djur att inkomma å järnvägsområdet utan endast att markera detta

område såsom farligt och fridlyst. Hägnaderna äro sålunda av limitativ, ej

av defensiv karaktär. Undantagsvis förekomma dock defensiva stängsel, där

banan framdragits genom trakter, varest lösgående dyrbara kreatur till större

antal bruka hållas å bete.

I Holland gällde ursprungligen enligt lagen den 9 april 1875 angående järnvägarnas

drift m. in., att varje järnväg skulle vara inhägnad på sätt regeringen

bestämde. Denna bestämmelse har emellertid genom lagen den 6 maj

1922 ersatts av en föreskrift av innehåll, att varje järnväg skall inhägnas

på sätt, som föreskrives genom allmän förordning, med de undantag, som däri

angivas. Denna ändring avsåg att möjliggöra borttagandet av sådana stängsel

vid järnvägarna, som ej voro nödvändiga, och härigenom minska järnvägarnas

driftskostnader. Kort efter berörda lagändring utfärdades den 9

augusti 1922 en kunglig förordning med närmare bestämmelser angående järnvägarnas

inhägnande. Denna upptager detaljerade bestämmelser om vad som

är att anse såsom laggill hägnad utmed järnväg samt lämnar befogenhet för

kommunikationsministern att medgiva befrielse från skyldighet att hålla

järnväg inhägnad i de fall, då säkerheten ej kräver detta. Beträffande korsningar

mellan järnväg och allmän väg gäller dock såsom villkor för lämnande

av dylikt medgivande, att trafiken över korsningen ej är stor samt att utsikten

från den korsande vägen över järnvägen är tillräckligt fri å båda sidor.

Enligt uppgift har befrielse från hägnadsskyldighet i allmänhet medgivits av

kommunikationsministern, då hägnaden ej varit absolut nödvändig för beredande

av erforderlig säkerhet.

Vad härefter angår järnvägs skyldighet att ersätta genom driften föranledd

skada å betande kreatur gäller i förenämnda främmande länder såsom generell

regel, att dylik ersättningsskyldighet förefinnes, allenast därest vållande

till skadan ligger järnvägspersonalen till last. Underlåtenhet från järnvägens

sida att fullgöra densamma åvilande hägnadsskyldighet anses i allmänhet såsom

vållande och medför sålunda ersättningsskyldighet. Detta gäller dock

enligt uppgift i regel ej i Frankrike, där flertalet järnvägshägnader, såsom

förut nämnts, blott hava limitativ karaktär. Betydelsen av berörda allmänna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 192.

19

regel förringas i Frankrike även därav, att enligt där gällande lagstiftning

kreatursägare är pliktig att taga sådan vård om sina djur, att de ej inkomma

å järnvägens område.

I vissa länder hava emellertid järnvägarna ålagts en strängare ersättningsskyldighet

än nu sagts. I Preussen äro sålunda järnvägarna enligt förenämnda

lag den 30 november 1838 pliktiga ersätta skada, som vid banans trafikerande

uppstår å betande kreatur, där ej skadan uppkommit genom sakägarens eget

förvållande eller genom »einen unabwendbaren äusseren Zufall». Vållande

från sakägarens sida anses föreligga, där han ej tagit sådan vård om kreaturen,

som på orten är brukligt. Ifrågavarande bestämmelse har till följd,

att i nordvästra Preussen, där kreaturen i regel gå lösa å betesområdet, järnvägarna

få betala stora ersättningsbelopp för överkörda kreatur. Även i Bayern

äro järnvägarna i visst fall underkastade en skärpt ersättningsskyldighet i

detta hänseende. Genom lagen den 9 juni 1899 rörande tillämpningen inom

Bayern av Biirgerliches Gesetzbuch har nämligen föreskrivits, att, därest med

vederbörande myndigheters tillstånd allmänna vägar eller områden nyttjas för

järnvägsändamål, jämvägsförvaltningen är ansvarig för de skador, som vid

driften kunna uppstå å främmande egendom till följd av vägens eller områdets

allmänna utnyttjande, dock ej där skadan förorsakats genom vis major (höhere

Gewalt) eller genom sakägarens eget förvållande. Om kreatur skadas genom

järnvägs drift å ställe, där allmän väg korsar järnvägen, eller om kreatur

vid en dylik korsning inkommer å järnvägslinjen och där överköres och skadas,

är järnvägen sålunda enligt berörda bestämmelse skyldig ersätta skadan, där

ej någon av berörda befrielsegrunder föreligger.

Frågan om införande i vårt land av ändrade bestämmelser rörande järnvägs

inhägnande samt angående järnvägs plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften

skadade hemdjur har redan före avlåtandet av 1926 års riksdags

omförmälda skrivelse i ämnet vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet

inom riksdagen.

Redan 1892 års riksdag uttalade sålunda i skrivelse, nr 29, angående Luleå

—Gällivarebanans försättande i fullständigt skick den åsikt, att en godsbana,

som genomlöpte avlägsna, folktomma bygder och endast trafikerades med

långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel. Enligt

riksdagens mening borde därför den kostnad, som i verkställd beräkning över

nödiga kompletteringsarbeten å sagda bana upptagits för uppsättning av felande

stängsel utefter banan, kunna inbesparas.

Såsom förut antytts, är berörda bana allenast delvis försedd med stängsel,

nämligen å de sträckor, där banan framgår genom eller i närheten av bebyggda

trakter.

I nära anslutning till den åsikt, som sålunda hävdats av 1892 års riksdag,

framhöllo de detta år samlade statsrevisorerna i sin berättelse, att med hänsyn

till den genom stängsels uppförande förhöjda anläggningskostnaden samt kost
-

Tidigare inom

riksdagen

framställda

förslag

rörande järnvägs

inhägnande

samt

plikt att ersätta

skadade

kreatur m. m.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

naderna för dess underhåll stängsel kring statens järnvägar borde i Norrland

på de vidsträckta, obebodda skogsmarker, som där genomskures, kunna i regel

undvaras samt att sådan hägnad syntes särskilt obehövlig, där järnväg löpte

genom kronan tillhöriga marker, å vilka kreatursbete ej ägde mm.

I häröver avgivet utlåtande anförde järnvägsstyrelsen, att det ej syntes tillrådligt

att minska eller borttaga stängslet utefter de norrländska banorna, då

all den mark, stambanan genomginge, genomströvades av betande boskapskreatur,

varför det även visat sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast

möjligt uppföra stängsel till undvikande av olyckshändelser. Norra stambanan

(d. v. s. den del av banan, som vid ifrågavarande tid färdigställts)

genomginge endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, och då dessa i

allmänhet icke vore inhägnade, förefunnes ingen anledning att vid banans

framdragande över dem utesluta järnvägsstängslet.

Statsutskottet vid 1893 års riksdag yttrade i utlåtande nr 30 i anledning

av statsrevisorernas berörda uttalande:

Allt från början av statsjärnvägarnas anläggande hade den uppfattningen

varit rådande, att järnvägarna borde skyddas medelst stängsel. Under senare

tider hade emellertid förändrade åsikter om sådant stängsels nödvändighet

gjort sig gällande. Erfarenheten vid enskilda järnvägar torde i flera fall

hava ådagalagt, att stängsel kunde undvaras utan fara för järnvägstrafiken;

och om, å ena sidan, i saknad av stängsel järnvägarna vore utsatta för skada å

banvallen, förorsakade av kreatur, torde å andra sidan böra tagas i betraktande,

att de utgifter, som för sådan skadas botande kunde erfordras, icke torde vara

jämförliga med kostnaden för stängsels uppförande och underhåll. Härjämte

vore att märka, att i samma mån som talrika övergångar i järnvägens plan

förefunnes, stängslets skydd minskades genom osäkerheten, att de till övergångarna

ledande grindarna hölles vederbörligen stängda. Och torde det kunna

ifrågasättas, huruvida ej större fara för järnvägstrafiken föranleddes av

kreatur, som befunne sig på instängd bana än på ohägnad, enär iakttagits, att

vid annalkande tåg kreaturen i förra fallet löpte utefter banan, tills de uppnåddes

av tåget, men i senare fallet hade större benägenhet att begiva sig bort

från banvallen. Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända

skulle kunna utan olägenhet undvaras, hade utskottet icke velat för

det dåvarande ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare skulle underhållas;

men beträffande det fortsatta järnvägsbyggandet i övre Norrland hade utskottet

ansett riksdagen böra underställa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida icke,

till besparing i kostnaderna för järnvägens byggande och underhåll, densamma

kunde i regel lämnas ohägnad. Utskottet hemställde på grund härav, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga

i övervägande, i vad mån stängsel utefter den då ej fullbordade delen av statsbanan

i Norrland kunde undvaras.

Utskottets hemställan bifölls, efter längre debatter i båda kamrarna, av första

kammaren med 52 röster mot 50 och av andra kammaren med 114 röster

mot 62. Minoriteten röstade för avslag å skrivelseförslaget.

Sedan riksdagen i enlighet härmed avlåtit skrivelse i ämnet, nr 65, anbefallde

Kungl. Maj :t i brev den 2 juni 1893 järnvägsstyrelsen att för framtiden

iakttaga, att vid statens återstående järnvägsarbeten inom Norrland stängsel

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Z.

21

ej borde anbringas, där sådant med hänsyn till beskaffenheten av den terräng

järnbanan genomginge syntes kunna utan våda för trafiken undvaras.

Det må erinras, att stambanan genom övre Norrland till hela sin längd försetts

med stängsel, vilket dock är av svagare beskaffenhet å de sträckor, där banan

genomlöper kronoparker.

Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 52, däri

beträffande behovet av stängsel vid järnväg en väsentligen annan mening hävdades

än i nyssberörda riksdagsskrivelse. I motionen hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande behovet

av sådant stängsel utefter järnvägarna, att jämväl smärre hemdjur, såsom får,

ej komme in på järnvägens område. I motionen åberopades, att i proposition

till 1904 års riksdag förslag framlagts om skyldighet för järnväg att ersätta

skada, som järnvägsdriften kunde komma att förorsaka lapparnas renhjordar

å för dem upplåtna betesmarker, samt framhölls såsom oegentligt, att man vid

anläggning av järnvägar i Norrland ansett, att stängsel kunnat i viss utsträckning

undvaras, samt att man beträffande vissa sträckor av banan, där

från början fyrslanigt stängsel uppförts, sedermera förändrat detta till treslanigt,

varigenom ortsbefolkningens hemdjur, fåren, utsatts för faran att genom

det glesa stängslet inkomma på järnvägen och överköras. Motionären erinrade,

att denna befolkning hade minst lika full rätt till beten å sina skogar, som

lapparna hade till sina renbeten, samt att får i avseende å behovet av skydd

mot den från järnvägsdriften härrörande faran måste anses stå renarna mycket

nära.

Det tillfälliga utskott, som hade att behandla denna motion, anförde i avgivet

utlåtande:

Några lagbestämmelser rörande skyldigheten att hålla stängsel utmed järnvägslinjer

funnes icke; de administrativa föreskrifter, vilka i detta hänseende

kunde vara för statens järnvägar eller i gällande koncessioner för enskilda

järnvägar meddelade, hade tillkommit dels för järnvägens och trafikens skydd

dels till förebyggande av allmän fara av järnvägsdriften. Genom sin förevarande

framställning ville motionären i fråga om denna stängselskyldighet

anlägga en ny synpunkt, hemdjurens fredande. Drån djurägares och djurskyddsvänners

ståndpunkt skulle väl en dylik lagstiftning finnas önskvärd,

men oavsett att den praktiska tillämpningen av en sådan lag givetvis måste

möta stora svårigheter, om så fullständig hägnad skulle fordras, att både

större och mindre hemdjur bleve skyddade, skulle ett lagstiftande på detta

nya område och efter den princip, som motionären framkastat, otvivelaktigt

leda till vittgående konsekvenser, vilka svårligen kunde fullt överskådas. Frågan

om ansvarighet för skada å lapparnas renar avsåge en utvidgad ersättningsskyldighet

men berörde icke stängselskyldigheten. För vinnande av motionärens

egentliga syfte, vilket väl torde få anses vara djurägares tryggande

mot oförvållade förluster, hade det varit lyckligare, om motionen fått utmynna

i hemställan om förtydligande av nu gällande lagbestämmelser angående ersättningsskyldighet

i stället för krav på ny lagstiftning rörande stängselskyldigheten.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon kammarens

åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren utan debatt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vid 1905 års riksdag väckte samme motionär en ny motion i ämnet, nr 80,

däri framhölls, att frågan om skadeståndsersättning för vid järnvägsdriften

skadade djur borde bliva lika klargjord för de betesrättsägande jordbrukarne

som den blivit för den nomadiserande lappbefolkningen, samt hemställdes,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda och för riksdagen framlägga de lagförslag,

som i motionens syfte kunde anses av behovet påkallade. Motionären hänvisade

även till lagen om skydd mot yrkesfara, däri den principen syntes

fastslagen, att icke blott ersättning för skada skulle utgå utan jämväl skyddsanordningar

till förebyggande av skada skulle vidtagas, tydligen lika mycket i

syfte att förebygga själva skadan som dess följd, skadeersättningen, samt

erinrade, att genom beslutet om utsträckt ersättningsskyldighet för skada genom

järnvägsdrift å lapparnas renar principen om skadeersättning för av järnvägsdrift

skadade eller dödade betande djur blivit fastslagen.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 11, anförde lagutskottet, bland

annat:

Den av motionären ifrågasatta utsträckningen av den järnvägsinnehavare

åliggande skadeståndsskyldighet kunde utskottet ej förorda. De skäl, som

varit bestämmande för att i avseende å ansvaret för den skada, som inom de

åt lapparna upplåtna områden i följd av järnvägsdrift tillfogades lapparnas

renar, tillämpa särskilda skadeståndsregler, förefunnes icke i fråga om den

bofasta befolkningen. Sålunda torde den säregna svårighet, som visat sig

vara förenad med renarnas vård, och omöjligheten för lapparna, vilkas så gott

som enda inkomstkälla utgjordes av renarna, att under alla förhållanden hava

renhjordarna så i sin hand, att ej enstaka djur inkomme på järnvägens område,

ej äga någon motsvarighet i fråga om den bofasta befolkningens handhavande

av sin boskap, vartill komme, att järnvägen inom de åt lapparna upplåtna

områden på stora sträckor saknade allt stängsel.

o Någon i lag uttryckligen bestämd skyldighet för järnvägsinnehavare att

hålla järnvägen inhägnad funnes för det dåvarande icke, men vore i regel

administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade såväl i fråga om statens

järnvägar som i gällande koncessioner för de enskilda järnvägarna; och

då järnvägs innehavare av staten fått sig sådan hägnadsskyldighet ålagd eller

eljest särskilt åtagit sig dylik skyldighet, vilket vid förvärvande av den för

järnvägens behov nödiga marken icke sällan torde förekomma, torde ifrågavarande

hägnadsskyldighet, så framt icke annat blivit uttryckligen bestämt,

få anses innebära, att hägnaden omkring järnvägen skulle vara av laggill

beskaffenhet eller sådan, att den hindrade annans större hemdjur, som ej vore

okynnigt eller vilt, att inkomma på järnvägen.

Då från statens sida en viss hägnadsskyldighet ålades järnvägsinnehavare,

finge väl denna skyldighet antagas hava järnvägstrafikens egen säkerhet till

sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna ifrågasättas, om icke staten

vid fastställandet av berörda skyldighet borde mera, än som skedde, taga hänsyn

till nyttan och behovet av stängsel utmed järnväg även för dem, som bodde

i järnvägens närhet, särskilt med hänsyn till förekommande av skada å betande

hemdjur, som kunde inkomma på järnvägens område. Till någon ingående

prövning av denna fråga syntes emellertid ifrågavarande motion icke

böra föranleda. Några skäl åter, som talade för att under dåvarande förhållanden,

då, såsom nämnts, någon i lag bestämd hägnadsskyldighet för järnvägs

innehavare ej förefunnes, utsträcka den järnvägs innehavare i ovanbe
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

23

rörda hänseende åliggande ersättningsskyldigheten, hade ej av motionären anförts

och syntes ej heller utskottet föreligga.

Utskottet hemställde förty, att motionen ej måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Jämväl vid 1906 och 1907 års riksdagar väcktes i andra kammaren av

samme motionär motioner i liknande syfte, nr 61 och 21.

I motionen vid 1906 års riksdag föreslogs skrivelse till Kungl. Maj:t med

anhållan om utarbetande och framläggande av lagförslag rörande skadestånd

för av järnvägsdrift skadade eller dödade betande djur. I motionen framhölls,

att med de högst olika förhållanden, som på skilda orter rådde i avseende

på behovet av skyddsanordningar emot betande husdjurs inkommande på

järnvägsområde, ett järnvägsstängsels beskaffenhet icke borde genom en generell

lag bestämmas, då ett sådant »laggillt stängsel» möjligen å vissa orter

icke utestängde alla slag av betande hemdjur. Bleve däremot en bestämd och

oavvislig ersättningsplikt järnvägsägare ålagd, finge järnvägsstyrelserna själva

ordna stängslets effektivitet efter varje orts särskilda förhållanden för att

sålunda söka undvika risken av skadestånds utbetalande. — Lagutskottet avstyrkte

även denna motion på väsentligen samma skäl, som av utskottet åberopats

beträffande motionen vid 1905 års riksdag, men framhöll därjämte, att

det utan tvivel vore önskligt, att självstängande grindar och andra fullt ändamålsenliga

stängselanordningar kunde åstadkommas överallt, där behovet sådant

krävde. — I överensstämmelse med vad utskottet hemställt blev motionen

av båda kamrarna avslagen, av andra kammaren efter votering med 114

röster mot 55, som avgåvos för bifall till motionen.

I motionen vid 1907 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om verkställande av en allsidig utredning rörande

behovet av effektivare skyddslagstiftning till förekommande av skada å betande

hemdjur till följd av järnvägsdrift samt framläggande för riksdagen av

de lagförslag, vartill utredningen kunde föranleda. Även denna motion avstyrktes

av lagutskottet under åberopande av förut anförda skäl samt med

erinran, att anbringande vid alla rikets järnvägar av stängsel, vilka skulle

motsvara de av motionären uppställda fordringar, utan tvivel konime att medföra

högst betydande kostnader. Det syntes högst sannolikt, att de olägenheter

och förluster, som motionären avsåge att få undanröjda, icke stode i rimligt

förhållande till kostnaden för anbringande och underhåll av de stängsel,

som i motionen åsyftades.

Enligt utskottets hemställan blev även denna motion, efter debatt i båda

kamrarna, av riksdagen avslagen.

Frågan om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område har även behandlats

av den år 1904 tillsatta trafiksäkerhetskommittén i dess den 26 september

1907 avgivna betänkande.

Kommittén, vars uppdrag avsåg verkställande av utredning rörande trafiksäkerheten

å de enskilda järnvägarna, framlade i betänkandet förslag till vissa

1904 års

trafiksäker

hetskommitt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelser dels angående stängselanordningar vid vägövergång över enskild

järnväg, dels ock om hållande av hägnad invid sådan järnväg i övrigt.

Bestämmelserna i förstnämnda hänseende innehållas i huvudsak i ett av

kommittén avgivet förslag till lag angående korsning av enskild järnväg för

allmän trafik och väg. Enligt detta förslag skulle, om järnväg skure väg

i samma plan och mellan de sålunda avskilda delarna av vägen övergång

över järnvägen vore anordnad, järnvägens ägare eller, i fall driften av järnvägen

blivit å annan behörigen överlåten, denne vara skyldig att vid övergången

låta uppsätta och i fullgott skick underhålla grind ävensom i vissa

fall utöva bevakning, på sätt i förslaget närmare angavs. Från den sålunda

föreslagna skyldigheten skulle dock länsstyrelse äga att i särskilda fall medgiva

undantag. Härförutom stadgades i ett av kommittén framlagt förslag

till förordning angående byggnad och underhåll av enskild järnväg för allmän

trafik (banförordning), bland annat, att grind eller bom vid vägövergång

i banans plan finge anordnas så, att den endast stängde, mot vägen, men att

vid vägövergång, där bevakning vore anordnad, skulle, för den händelse övergången

förmedlade förbindelsen mellan betesmarker å ömse sidor om järnvägen,

anordningar vidtagas till förhindrande av att större beteskreatur inkomme på

banan.

I motiveringen till dessa bestämmelser erinrade kommittén, att föreskriften

om skyldighet för järnväg att uppsätta och underhålla lämpligt stängsel vid

vägövergång över banan ej vore ny. Redan i då gällande tjänstgöringsreglemente

för de enskilda järnvägarna stadgades, att vägövergång i banans

plan skulle vara försedd med grindar eller bommar, vilka kunde avhålla vägfarande,

då tåg passerade vägövergången. Visserligen vore för en del järnvägar

undantag medgivna men enligt uppgifter, som kommittén låtit införskaffa

från de enskilda järnvägarna, saknade av omkring 14,000 vägövergångar

allenast omkring 240 stängsel. Enligt kommitténs mening vore grind,

som endast stängde mot vägen, i regel att föredraga framför grind, som jämväl

kunde stänga mot järnvägen. Denna regel torde dock lida av undantag.

Ett sådant, för vilket särskilda bestämmelser borde meddelas, vore, då

betesmarker funnes å ömse sidor om vägövergång, vilken förmedlade förbindelsen

dem emellan, och övergången vore av sådant slag, att grindarna i allmänhet

hölles öppna samt stängda, endast då tåg skulle framgå eller växling

ske över densamma, d. v. s. sådan vägövergång, som vore bevakad. I sådant

fall kunde kreatur lätt inkomma på banan, och det torde vara svårt och mången

gång omöjligt för grindvakten, som måhända kort före tågs ankomst anlände

till platsen för att stänga grindarna, att få banan fri från kreaturen. Å sådan

plats krävdes därför särskilda anordningar. Att föreskriva, att i detta

feU grinden skulle stänga jämväl över banan, hade kommittén icke velat föreslå,

då även andra, för ändamålet lämpliga anordningar kunde tänkas. Dessa

hade kommittén ansett endast behöva avpassas för utestängande av större kreatur,

således icke av får, getter o. d.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om enskild järnvägs hägnadsskyldighet

i övrigt återfinnas i 40 § av kommitténs berörda förslag till banförordning,

vilken paragraf är av följande lydelse:

»Utöver de stängselanordningar vid vägövergång, som i lag och denna förordning

äro föreskrivna, skall järnväg vara försedd med stängsel av lämplig

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

25

beskaffenhet för trafiksäkerhetens tryggande; dock må undantag kunna av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgivas för viss sträcka, där stängsel prövas

utan fara för trafiksäkerheten kunna undvaras.

Såsom stängsel må dike med upplagd dikesvall betraktas.

Å väg, som löper omedelbart utmed järnväg och ligger lika högt som eller

högre än järnvägen, skall betryggande stängsel mot järnvägen anordnas.»

Till stöd för förslaget i denna del anförde kommittén, bland annat:

Kommittén hölle för sin del före, att föreskrift om järnvägs inhägnande

vore given och borde givas uteslutande i syfte att trygga trafiksäkerheten å

järnvägen. I en av justitierådet E. Herslow utarbetad kommentar till lagen

den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift hade

sagts, att bestämmelsen i koncessionsresolutioner, att järnväg skulle vara inhägnad,

torde böra anses innebära, att hägnaden skulle vara av sådan beskaffenhet,

att den hindrade annans större hemdjur, som icke vore okynnigt

och vilt, att inkomma å järnbanan. Denna uppfattning delade även kommittén;

men om ifrågavarande bestämmelse skulle anses given jämväl i de

jordägande grannarnas intresse, syntes kommittén någon anledning icke finnas

att begränsa bestämmelsens innebörd till att avse skydd allenast för större

hemdjur. Ansåges det nämligen åligga en järnvägs innehavare att vidtaga

åtgärder till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande kreatur,

som låge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen

böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid foTdra, att hägnaden

omkring järnvägen skulle vara så beskaffad, att densamma utestängde även

mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde någon allmännare benägenhet

icke förefinnas.

Det hade mot anbringande av stängsel mot järnväg framhållits, att kreatur,

som inkomme å banan, vid tågs annalkande lättare komme ut därifrån, om

banan icke vore inhägnad, än om den vore försedd med hägnad, och att följaktligen

tillfällen till olyckshändelser av ifrågavarande slag skulle vara talrikare

i senare än i förra fallet. Detta finge väl vara sant; dock syntes det

kommittén som om första omsorgen borde vara att söka hindra kreaturen att

komma in på banan; och då därtill komme, att genom det föreslagna stadgandet

i banförordningen, att vid vissa vägövergångar, som förmedlade förbindelsen

mellan betesmarker å ömse sidor om järnvägen, anordningar skulle

vidtagas till förhindrande av att större beteskreatur inkomme på banan, faran

härför torde i icke oväsentlig grad vara minskad, syntes den framhållna synpunkten

icke böra vara för frågan avgörande.

Med omfattande av principen, att hägnad vid järnväg vore till för att trygga

trafiksäkerheten å järnvägen, vore det fullt i sin ordning att, i fråga om hägnadens

beskaffenhet, taga hänsyn till kreaturens storlek, då endast större kreaturs

inkommande å banan kunde antagas medföra någon fara för trafiksäkerheten.

Att i den föreslagna banförordningen närmare angiva stängslets beskaffenhet

hade kommittén ej ansett vare sig nödigt eller lämpligt. Enligt ett av

kommittén framlagt förslag till förordning angående kontroll över enskild

järnväg för allmän trafik skulle ritning över stängsel, som vore avsett att

användas vid en järnväg, underställas kontrollerande ingenjörens granskning

och av honom godkännas, innan stängslet finge uppsättas, vadan det sålunda

vore sörjt för, att för ändamålet tjänligt stängsel komme till användning; och

vore jämvägsförvaltningen givetvis sedermera skyldig att underhålla stängslet,

så att det allt fortfarande fyllde sitt ändamål, vilket åter den, som hade

sig anförtrodd kontrollen över banans underhåll, hade att övervaka. Ställde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sig järnvägsförvaltning icke till efterrättelse föreläggande att bättra möjlig

bristfällighet å stängsel, kunde, enligt kommitténs förslag till kontrollförordning,

arbetet därmed komma att utföras genom statens försorg på järnvägens

bekostnad. Vid sådana förhållanden syntes det kommittén, att även kreatursägaren

— ehuru han enligt kommitténs mening icke vore berättigad till ersättning

för skada, som till följd av dylik underlåtenhet kunde drabba honom

— likväl hade ganska stor garanti för att ett stängsel av antydd beskaffenhet

omgåve järnvägen å sådana ställen, där möjlighet funnes, att större kreatur

inkomme på banan. Visserligen hade kommittén, i likhet med vad nu

gällde för befintliga järnvägar, vilka i allmänhet hade skyldighet att hava

sin bana inhägnad, ansett undantag från stängselskyldigheten fortfarande böra

kunna medgivas beträffande sådana sträckor, där stängsel utan fara för trafiksäkerheten

ansåges kunna undvaras; men med all säkerhet torde sådan befrielse

icke ifrågakomma å plats, där större kreatur kunde inkomma på

banan.

Sedan det av kommittén framlagda förslaget angående korsningen av enskild

järnväg för allmän trafik och väg varit föremål för överarbetning inom

vederbörande departement, har Kungl. Maj:t enligt beslut den 7 oktober 1927

funnit förslaget ej för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ej heller kommitténs berörda förslag till banförordning har hittills föranlett

åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Under senare Spörsmålet om järnvägs stängselskyldighet har under senare år vunnit ökad

gärderjör in- aktualitet till följd av vissa av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder, avseende

skränkning av att i sparsamhetssyfte inskränka hägnadsanordningarna vid statens järnvägar,

tilngarna°vid Genom allmän order den 29 april 1915 förordnade sålunda järnvägsstyrel
se™5

järn- sen, att stängsel ej skulle uppsättas å sådan skogs-, ödemark och öppen jord,

vagar. j^r betande lösa kreatur icke förekomme eller eljest för trafikens skyddande

inhägnad av statens järnvägars områden icke vore erforderlig, såvida icke statens

järnvägar i särskilda fall på grund av överenskommelser eller ålägganden

vore förpliktade därtill.

Sedermera har järnvägsstyrelsen närmare utvecklat denna order i en cirkulärskrivelse

den 31 januari 1925 till samtliga distriktsförvaltningar av följande

lydelse:

»I § 24 i banförordningen stadgas, att järnvägsområdet skall, där så erfordras

för att skydda järnvägstrafiken, vara inhägnat.

Även om hägnad i vissa fall icke anses vara erforderlig för järnvägstrafikens

skyddande, måste sådan dock anordnas, där statens järnvägar genom

överenskommelse åtagit sig sådan eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt

att hålla hägnad.

Några generella anvisningar om när i övrigt inhägnande av järnvägsområdet

bör äga rum kunna knappast lämnas, då detta givetvis är beroende

på rent lokala förhållanden, som måste prövas från fall till fall. Till någon

ledning synas emellertid följande anvisningar böra kunna tjäna.

Inhägnande av järnvägsområdet anses i regel icke böra äga rum:

där järnvägen genomgår skogs- och ödemark, såvida icke betande lösa kreatur

i större antal mera regelbundet förekomma i järnvägens grannskap, eller

där järnvägen genomgår sådan öppen jord, där markägarna själva icke hålla

stängsel mellan sina ägor och sålunda få förutsättas genom vakthållning eller

annorledes taga vård om sina kreatur.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

27

Hägnad anses i regel icke heller böra anbringas

där vattendrag gränsar mot järnvägen eller där terrängen invid banan eljest

är så beskaffad, att hägnad är obehövlig.»

Beträffande den omfattning, vari stängsel invid statens järnvägar nedlagts

på grund av förenämnda order och cirkulärskrivelse, bar järnvägsstyrelsen i

skrivelsen den 26 februari 1926 till riksdagens andra lagutskott anfört:

Med anledning av ifrågavarande order och cirkulärskrivelse hade stängsel

dittills borttagits på sträckor till en längd av tillsammans ungefär 100,000

meter. Fullständig utredning om, i huru stor utsträckning stängsel skulle

kunna nedtagas vid en noggrann tillämpning av reglerna i skrivelsen i fråga,

hade ännu icke hunnit slutföras å samtliga bandelar. Någon exakt uppgift

härom kunde därför icke lämnas, men torde man kunna utgå från, att på ytterligare

sträckor om tillsammans cirka 1,500,000 meter stängsel skulle kunna

komma att borttagas.

De sträckor, å vilka enligt styrelsens direktiv stängsel sålunda icke skulle

uppsättas, utgjorde ungefär 1/7 av hela dåvarande stängsellängden vid statens

järnvägar. Kostnaden för underhåll av statens järnvägars hägnad skulle vid

ett fullgörande av dessa direktiv komma att minskas med cirka 100,000 kronor

årligen.

Efter det riksdagen i omförmälda skrivelse den 21 maj 1926 hemställt om

vidtagande av åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel skulle tillsvidare

upprätthållas på sätt dittills varit vanligt, har Kungl. Maj:t i skrivelse den 18

juni 1926 anbefallt järnvägsstyrelsen att beträffande de järnvägslinjer, vilkas

underhåll ankomme på statens järnvägar, tillsvidare upprätthålla befintligt

stängsel.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att under tiden från utfärdandet av styrelsens

order den 29 april 1915 till den 18 juni 1926, då järnvägsstyrelsen i berörda

skrivelse anbefallts upprätthålla befintliga järnvägsstängsel, sådana borttagits

vid statens järnvägar till en sammanlagd längd av cirka 135,000 meter.

Med anledning av järnvägsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse väcktes

vid 1926 års riksdag inom båda kamrarna av ett flertal ledamöter likalydande

motioner, nr 156 i första och nr 287 i andra kammaren, däri hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid utarbetande

av ny stängselförordning i densamma måtte intagas bestämmelser,

att järnväg skulle vara skyldig inhägna sitt område. I motionerna framhölls,

att, även om de i cirkulärskrivelsen ifrågasatta åtgärderna kunde försvaras

med att någon stängselskyldighet för järnvägarna ej funnes direkt utsagd i

gällande lag samt att förbehåll om stängsel icke gjorts av markägarna vid

expropriation av mark för järnvägens behov, ett sådant utnyttjande av förefintliga

förhållanden till ekonomisk skada och besvär för enskilda knappast

vore värdigt ett statens verk. Att förbehåll, som nyss sagts, ej skett vid järnvägsexpropriationerna,

torde oftast hava berott därpå, att stängsel redan varit

uppfört, när expropriationerna försiggått, eller, där så ej varit förhållandet,

löfte givits av järnvägens ombud, att stängsel, såsom dittills varit praxis,

skulle komma att uppföras. Man kunde sålunda säga, att markägarna i god

1926 års

riksdag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

Yttranden

över 1926 års

riksdags skrivelse

nr 251,

Frågan ou

järnvägs

stängselskyldighet.

tro godtagit de befintliga förhållandena eller givna löftena såsom säkerhet

för stängslets framtida vidmakthållande. Om så ej varit fallet, hade säkerligen

yrkats och vid expropriationsförrättningen fastslagits stängselskyldighet

för järnvägen eller utdömts ersättning för det intrång en befrielse från

stängselskyldigheten skulle åsamkat markägarna. Att järnvägen ginge fram

över en fastighetsägares markområde, medförde för denne icke större nytta

av järnvägen än som tillkomme dem, vilka bodde i närheten av järnvägen utan

att deras markområden berördes av densamma. Förhållandet vore tvärtom

det motsatta. Skulle då kostnaden för inhägnande av järnvägsområdet överföras

på markägaren, bleve detta en verklig orättvisa. Motionärerna ansåge

det därför förenligt med billighet och rättvisa, att järnvägarna genom lagålades

att, såsom dittills i allmänhet skett, inhägna sina områden, där icke vid

expropriation av mark för vederbörande järnvägs behov tydligt lämnats särskild

ersättning för det intrång och den kostnad markägarna åsamkats genom

från järnvägens sida uraktlåten hägnad.

I utlåtande nr 29 över berörda motioner anförde andra lagutskottet, bland

annat:

Utskottet, som visserligen beaktade de sparsamhetssynpunkter, vilka legat

till grund för järnvägsstyrelsens förfarande uti ifrågavarande hänseende, ville

emellertid framhålla, att, därest statens järnvägar skulle fullfölja sin avsikt

i fråga om stängslets nedläggande, detta skulle föranleda väsentliga kostnader

för de vid banlinjerna boende jordbrukarna, då dessa givetvis måste i betydande

omfattning anordna särskild vakthållning för sina betande kreatur

eller ock själva uppföra och underhålla stängsel. Vad sålunda inbesparades

av statsverket skulle i stället komma att till stor del återfalla på de enskilda

jordbrukarna. Därest statens järnvägars ifrågavarande åtgärd skulle godtagas,

komme densamma säkerligen att, där rätt därtill förefunnes, vinna efterföljd

jämväl av enskilda järnvägsinnehavare.

Utskottet ansåge därför, att statsmakterna icke kunde underlåta att till

prövning upptaga den av motionärerna framförda frågan med beaktande av

de av utskottet uttalade synpunkterna. Vid en blivande allsidig utredning

torde sålunda bl. a. böra upptagas till prövning dels huruvida införande av

allmän hägnadsskyldighet för järnvägar av kostnadsskäl -—• med hänsyn därvid

tagen även till de enskilda järnvägarna — vore tillrådligt, dels huruvida

ändring av de skadeståndsregler, som nu tillämpades på ifrågavarande område,

borde företagas.

I överensstämmelse med utskottets hemställan och med godkännande av vad

utskottet i utlåtandet anfört beslöt riksdagen till Kungl. Maj:t avlåta förenämnda

skrivelse den 21 maj 1926 nr 2511

På sätt förut berörts hava yttranden över sagda skrivelse avgivits av ett

flertal myndigheter och korporationer, och torde jag nu få redogöra för innehållet

av dessa yttranden. Jag ingår därvid först på vad i yttrandena anförts

rörande frågan om stadgande av stängselskyldighet för järnväg.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna har tillstyrkt,

att järnvägarna — såväl statens som enskilda — genom lagstiftning

ålades skyldighet att i viss omfattning inhägna sitt område till skydd för när
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

K un ni. Maj:ts proposition nr 102.

29

boende jordägares hemdjur, varvid förutsatts att, ifall berörda skyldighet ef- a) Principiella

tersattes, järnvägens innehavare skulle vara pliktig ersätta därav föranledd st:indP''lnk;e!''''

skada å djuren. Nu angivna ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län, samtliga i ärendet hörda hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt Norrbottens läns landsting.

Till stöd för införandet av lagstadgad skyldighet för järnväg i nyssangivna

syfte hava dessa mjmdigheter och korporationer huvudsakligen anfört:

Till följd av de i administrativ ordning meddelade föreskrifterna om skyldighet

för järnväg att hålla sitt område inhägnat hade såväl statens som enskilda

järnvägar till största delen försetts med erforderligt stängsel. Det kunde

sålunda ej förnekas, att genom dessa föreskrifters tillämpning invid järnväg

boende jordägares och betesrättsinnehavares behov av skydd för deras hemdjur

blivit tillgodosett. Detta förhållande hade medfört, att i allmänna rättsmedvetandet

numera inginge anspråk dels därpå, att järnvägarna skulle vara

inhägnade med stängsel av den beskaffenhet, att åtminstone större hemdjur

därigenom utestängdes, dels ock på skyldighet för järnvägsinnehavare att utgiva

ersättning för av järnvägs drift skadade och dödade betande djur. Denna

rättsuppfattning hade ytterligare befästats därigenom, att vid expropriation

eller upplåtelse av mark till järnväg ersättning i allmänhet ej bestämts eller

betingats för de betydande olägenheter, som frånvaron av hägnad omkring

järnvägen komme att medföra för vederbörande jordägare. Man hade utgått

från att järnvägen skulle komma att på vanligt sätt inhägnas eller ock förblandat

de administrativa föreskrifterna om hägnadsskyldighet med en civilrättslig

förpliktelse. Om järnväg, som förvärvat sin mark under sådana omständigheter,

undandroge sig att hålla sitt område inhägnat, syntes det ej vara

oberättigat att påstå, att järnvägen gjorde en obehörig vinst på jordägarens

bekostnad. Därest jordägaren skulle nödgas att till skydd för sina hemdjur

bekosta hägnad invid järnvägen, skulle detta i många fall innebära en återexpropriation

av den av jordägaren vid järnvägens anläggning uppburna marklösen.

Det måste därför otvivelaktigt anses riktigt och rättvist, att järnväg

ålades principiell skyldighet att i närboende jordägares intresse inhägna sitt

område med stängsel av minst lika god effekt som den nu allmänt gängse typen.

Det borde även uppmärksammas, att ett nedläggande av järnvägsstängsel

i större omfattning från nationalekonomisk synpunkt ej medförde någon

fördel, om de enskilda jordägarna i samma mån som järnvägarnas stängselbörda

lättades betungades med särskild vakthållning för betande kreatur eller

ökad stängselhållning. Även vore att märka, att genom stadgande av här

avsedd hägnadsskyldighet för järnväg utvecklingen av den under senare år

alltmera uppmärksammade beteskulturen med därav följande utsträckt betesgång

skulle verksamt befrämjas.

Å andra sidan hava flera myndigheter och korporationer avstyrkt stadgande

av stängselskyldighet för järnväg i här avsett syfte. I denna riktning hava

järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län samt svenska järnvägsföreningen

uttalat sig. Länsstyrelsen i Östergötlands län har dock funnit

önskvärt, att vid meddelande av koncessioner för blivande järnvägar större

hänsyn toges till jordägarnas intressen i förevarande hänseende än vad tidigare

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kun yl. Maj:ts proposition nr 192.

varit fallet, och länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att, enär nu

befintliga järnvägsstängsel, om än i främsta rummet tillkomna i syfte att

trygga järnvägs trafiksäkerhet, dock vore av betydelse jämväl för beredande

av skydd till hem djurs fredande, sagda stängsel borde fortfarande tills vidare

bibehållas, därest deras borttagande uppenbarligen skulle bliva till olägenhet

för närboende jordägare.

Till stöd för sitt avstyrkande av ifrågavarande stängselskyldighet hava

nämnda myndigheter och förening anfört:

Järnvägarnas nuvarande hägnadsskyldighet åsyftade att tillgodose behovet

av skydd för järnvägstrafiken samt att förebygga allmän fara av järnvägsdriften.

Att därutöver ålägga järnvägarna hägnadsskyldighet för att skydda

vederbörande djurägare mot förluster skulle säkerligen, utan motsvarande nytta,

bliva för järnvägarna mycket betungande. Det kunde sålunda ej anses

ådagalagt, att rådande eller befarade missförhållanden påkallade lagstiftning

om allmän hägnadsskyldighet för järnvägar. Däremot vore otvivelaktigt järnvägarnas

ekonomiska förhållanden för närvarande sådana, att det skäligen ej

kunde ifrågasättas att belasta järnvägarna med nya kostnader. I varje fall

måste naturligen undersökas, huruvida de olägenheter och förluster, som lagstiftningen

i ämnet skulle avse att undanröja, komme att stå i rimligt förhållande

till kostnaden för anbringande och underhåll av här avsett stängsel och

om de enskilda järnvägarna kunde bära dylika kostnader. Det borde härvid

uppmärksammas, att de svenska järnvägarna vore försedda med stängsel i avsevärt

större utsträckning än som numera brukades i utlandet, där utvecklingen

ginge i den riktningen, att man läte järnvägarna vara oinhägnade. Vid

bedömande av föreliggande fråga borde jämväl tagas i betraktande de stora

fördelar, som tillkomsten av en järnväg medförde för vederbörande landsända

och dess bebyggare. Dessa fördelar vore så många och uppenbara, att de eventuella

olägenheter av mindre slag, som medföljde järnvägsdriften, borde kunna

bäras, synnerligast som jordägarna i de trakter, där järnvägarna framdragits,

icke på något sätt fått betala jordvärdestegringsskatt för det ökade värde,

som deras fastigheter genom järnvägarnas tillkomst erhållit. Mot ökad

hägnadsskyldighet för järnvägarna talade även den omständigheten, att dessa

vore till för den allmänna samfärdselns skull och således vore allmännyttiga

företag. Den hittills gällande principen att den, som ägde hemdjur, skulle

vara pliktig att genom hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan

vård om dem, att de ej olovligen inkomme på annans ägor, syntes därför böra

äga tillämpning även med avseende å förhållandet mellan järnväg och vederbörande

jordägare. — Vad särskilt anginge redan anlagda järnvägar vore att

märka, att vid expropriation av mark för dessas räkning de ersättningar bestämts,

som järnvägarna hade att utgiva för skada till följd av anläggningen.

Det syntes ej uteslutet, att därvid viss gottgörelse tillerkänts jordägarna för

ökad hägnadsskyldighet. Vore så förhållandet, framstode det såsom mindre

rättvist, att järnvägarna dessutom skulle åläggas att i jordägarnas intresse

uppsätta stängsel till skydd för deras kreatur. I fråga om de enskilda järnvägarna

borde därjämte uppmärksammas, att dessa fått sina skyldigheter uttryckligen

fastslagna genom koncessionerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har beträffande förhållandena inom länet

särskilt framhållit, att, då betande djur därstädes merendels — på själva slättbygden,

varest järnvägsnätet vore tätast, nästan undantagslöst — vore tjudrade,

det låge i förhållandenas natur, att skada å hemdjur till följd av järn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

O i

Öl

vägsdrift mera sällan förekomme inom länet. Det torde därför ej kunna sägas,

att inom länet framträtt något behov att i närboende jordägares intresse

jämka reglerna för järnvägs hägnadsskyldighet.

Beträffande innebörden av järnvägsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse

om inskränkande i viss omfattning av stängselanordningarna vid statens järnvägar

har styrelsen i samband med sitt avstyrkande av här avsedd hägnadsskyldighet

anfört, att det ej varit styrelsens mening, att stängslet skulle nedtagas

utan hänsyn till angränsande kreatursägare. Styrelsens avsikt hade

endast varit, att järnvägsstängslet skulle — såvida ej särskilt åtagande från

banans byggande förelåge — kunna borttagas, där järnvägsmyndigheterna

efter prövning och jämförelse med förhållandena i liknande fall och på olika

platser funnit, att angränsande markägare icke kunde hava berättigade fordringar

på stängslets bibehållande, eller där kostnaderna för järnvägarnas inhägnande

icke stode i rimlig proportion till de skador, som eventuellt kunde

uppkomma därigenom, att å angränsande mark betande kreatur inkomme på

banan. Exempelvis kunde det enligt styrelsens åsikt ej vara med sund sparsamhet

förenligt att bibehålla järnvägens stängsel mot de stora delar av de

skånska åkermarkerna, där kreaturen aldrig ginge lösa, eller mot sådan öppen

jord, där markägarna själva icke hölle stängsel mellan sina ägor eller mot

grannarnas ägor, eller genom långa sträckor av norrlandsskogarna, där det

mångenstädes på milslånga sträckor endast funnes ett fåtal betande kreatur.

Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen hava ifrågasatt, huruvida

man ej i stället för skärpning av järnvägarnas stängselskyldighet borde

medgiva sådan inskränkning därav, att järnväg finge lämnas oinhägnad, där

stängsel ansåges ej vara oundgängligen behövligt med hänsyn till trafiksäkerheten.

Järnvägsföreningen har härvid framhållit, att någon fara för trafiksäkerheten

ej syntes föreligga, även då större hemdjur bleve överkörda.

Föreningen kände i varje fall ej till att överkörning av djur vållat sådan fara.

omgt.

I de yttranden, däri införande av här avsedd stängselskyldighet tillstyrkts, b) Olika för

hava olika meningar framförts rörande den ifrågasatta skyldighetens omfatt- sla? rörande•

, • lön*.. • . stängselskvl
ning

samt innehall i ovngt. dighetens om
Vad

först angår spörsmålet, huruvida ifrågavarande skyldighet borde åläg- fattning samt

gas såväl nu befintliga som blivande järnvägar har länsstyrelsen i Göteborgs mne 1

och Bohus län gjort gällande, att anledning ej förefunnes att föreskriva dylik

skyldighet i fråga om järnvägar, som framdeles komme att anläggas. Dessa

borde enligt länsstyrelsens mening vara underkastade hägnadsskyldighet allenast

för trafiksäkerhetens betryggande.

Beträffande beskaffenheten av den hägnad, som järnväg i här avsett syfte

skulle vara pliktig att hålla, hava i de avgivna yttrandena i stort sett sammanstämmande

den mening hävdats, att järnvägs hägnadsskyldighet borde

begränsas till att avse stängsel av sådan beskaffenhet, att större hemdjur (nötkreatur

och hästar), vilka ej voro okynniga eller vilda, därigenom utestängdes

från järnvägens område. Järnväg skulle sålunda enligt denna uppfattning

vara befriad från att stänga mot mindre hemdjur samt mot okynniga och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vilda djur. Till stöd för en dylik begränsning av skyldigheten har anförts,

att nu brukliga järnvägsstängsel i allmänhet vore av förstangivna beskaffenhet

samt att det med hänsyn till järnvägarnas i regel mindre goda ekonomi

ej borde ifrågasättas, att en allmän ombyggnad av nuvarande stängsel skulle

av dem verkställas.

De myndigheter och korporationer, som tillstyrkt införande av ifrågavarande

stängselskyldighet, hava i allmänhet ej förutsatt, att skyldigheten skulle

gälla järnvägens hela område, utan i regel förordat, att skyldigheten underkastades

vissa inskränkningar med hänsyn till beskaffenheten eller användningen

av den intill järnvägens område gränsande marken eller andra förhållanden

av lokal natur. Beträffande arten och omfattningen av dessa inskränkningar

hava emellertid meningarna varit mycket delade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i detta avseende uttalat, att järnväg

borde, där ej annat redan vore bestämt eller överenskommet mellan järnväg och

jordägare, åläggas hägnadsskyldighet i bebyggda trakter, under det att i fråga

om obygder, som efter järnvägs anläggning bleve bebyggda, det ville förefalla,

som om 1857 års stängselförordnings bestämmelser om vitsord för jordägare,

som önskade stänga, borde tillämpas, därvid järnvägen sålunda skulle

hava att deltaga i stängselkostnaden.

Ett flertal myndigheter har gjort gällande, att stängselskyldighet borde

åläggas järnväg allenast i den mån behov av stängsel för skyddande av hemdjur

vore för handen. Beträffande det närmare genomförandet av en sådan

lagstiftningsåtgärd hava olika förslag framställts.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Stockholms och Gävleborgs län hava förordat,

att åt Kungl. Maj:t eller annan myndighet, som ej kunde anses företräda

järnvägarna, skulle inrymmas rätt att på ansökan av vederbörande järnvägsförvaltning

beträffande vissa sträckor, där stängsel invid järnvägen vore obehövligt,

meddela befrielse helt eller delvis från hägnadsskyldighetens fullgörande.

Dylikt medgivande borde dock ej lämnas, utan att vederbörande markägare

eller betesrättsinnehavare beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Länsstyrelsen

i Örebro län har såsom särskilt skäl för medgivande av en dylik

dispensbefogenhet anfört, att det i vissa fall kunde från vederbörande järnvägsförvaltnings

synpunkt vara fördelaktigare att undgå stängselskyldighet

och i stället ersätta de skador, som kunde uppkomma genom trafiken.

I nära överensstämmelse med den av dessa myndigheter och korporationer

företrädda ståndpunkt har länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagit, att

nu befintliga stängsel utmed järnväg skulle bibehållas, där ej Kungl. Maj:t

efter undersökning och prövning i varje särskilt fall funne befrielse därifrån

kunna meddelas, att i blivande koncessioner för enskilda järnvägar föreskrift

skulle lämnas, huruvida och i vilken omfattning stängsel skulle hållas av järnvägens

innehavare samt att, därest i koncessionen eller annorledes bestämmelse

ej lämnats om stängsel men förhållandena varit sådana, att stängsel bort finnas,

Kungl. Maj :t skulle äga rätt föreskriva sådan, om det visades, att särskild

fara för betande djur förelåge. Beträffande de förutsättningar, varunder be
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

33

frielse från skyldighet att bibehålla nu befintligt stängsel skulle kunna lämnas,

har länsstyrelsen anfört, att dylik befrielse syntes lämpligen kunna äga

rum, där järnvägen genomginge skogs- och ödemark, såvida ej betande lösa

djur mera regelbundet förekomme i järnvägens grannskap, samt där järnvägen

genomginge sådan öppen jord, varest markägarna själva icke bölle stängsel

mellan sina ägor och sålunda finge förutsättas genom vakthållning eller annorledes

taga vård om sina kreatur, ävensom där vattendrag gränsade mot järnvägen

eller där terrängen invid bana eljest vore så beskaffad, att hägnad vore

obehövlig.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att det skulle överlåtas åt en central

myndighet, lämpligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att i varje särskilt fall

avgöra, när en järnvägsinnehavare skulle vara skyldig att hålla stängsel, samt

att vid denna prövning, därvid vederbörande lokalmyndigheter borde höras, ej

endast trafiksäkerhetsintresset utan jämväl betningsintresset skulle iakttagas,

överståthållarämbetet har åberopat de skiftande betesförhållandena i landet

samt framhållit, att, därest man i de landsdelar, varest betning av löst gående

kreatur icke förekomme utan samtliga betande kreatur vore tjudrade, fordrade

byggande och underhåll av stängsel omkring järnvägsområde, man tydligen

ålade järnvägsinnehavaren en kostnad, som måste anses alldeles onödig. Å de

ställen däremot, varest kreaturen måste släppas lösa i stora hagar för att kunna

livnära sig, torde hägnadsskyldighet för järnväg få anses nödvändig, därest

ej privat uppgörelse kunde träffas.

Övriga myndigheter, som ansett, att järnvägs stängselskyldighet borde begränsas

med hänsyn till behovet av stängsel, hava inskränkt sig till att angiva

antingen de fall, då stängselbehov ej finge anses föreligga, eller ock i vilka

fall detsamma vore för handen.

Enligt det förra alternativet hava länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs.

Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län uttalat sig. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län har sålunda framhållit, att järnväg ej borde betungas med hägnadsskyldighet

i ödemarksområden samt att, då utvecklingen ginge i riktning

mot inskränkande av det för rationell skogsvård skadliga skogsbetet, det vidare

kunde starkt ifrågasättas, huruvida järnväg borde åläggas hägnadsskyldighet

i större skogsområden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört,

att undantag från stängselskyldighet torde utan större olägenhet kunna

stadgas beträffande ödemarksbanor i Norrland med hänsyn därtill, att föreskrifter

om järnvägs ersättningsskyldighet gentemot den nomadiserande lappbefolkningen

för skada genom järnvägs drift å deras renar redan förefunnes.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län hava gjort gällande, den

förra, att undantag från stängselskyldighet borde medgivas, allenast då järnväg

löpte genom kronomark, därå kreatursbete ej ägde rum, och den senare,

att dylikt undantag borde föreskrivas beträffande ödebygd och skogsmark,

som ej användes till bete, ävensom i fråga om sådana sträckor utmed vattendrag

m. nr., där stängsel påtagligen vore överflödigt. Länsstyrelsen i Blekinge

län har framfört väsentligen samma uppfattning som länsstyrelsen i

Norrbottens län.

Bih,ang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 161 haft. (Nr 192.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till förmån för det senare alternativet hava länsstyrelserna i Kristianstads,

Hallands och Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kronobergs län yttrat sig. Det sistnämnda har sålunda framhållit, att

stängselskyldighet borde — i den mån ej hinder däremot mötte på grund av

redan ingångna avtal — stadgas för jämvägsinnehavare, där järnväg genomlöpte

mark, varå nötkreatur och hästar plägade hållas i lösdrift. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län har anfört, att lagstadgad skyldighet för järnväg att

hålla stängsel borde införas beträffande sådana bansträckor, som genomlöpte

odlade trakter eller skogsområden, vilka i större utsträckning användes såsom

betesmarker. Länsstyrelsen i Kristianstads län har under hänvisning

till de enskilda järnvägarnas i regel mindre goda ekonomi förklarat sig ej

kunna tillstyrka införande av bestämmelser om jänvägs stängselskyldighet

annat än möjligen undantagsvis för sträckor, där särskild fara för betesdjurs

inkommande på järnvägs område kunde anses föreligga. Slutligen har länsstyrelsen

i Hallands län gjort gällande, att stängselskyldighet borde åläggas

järnväg, allenast där skogs- eller betesmark invid järnvägsområdet vore öppen

för frigående betesdjur, och i detta fall gälla blott i fråga om sträckor, där

det vore fördelaktigare för järnvägen att hålla stängsel än att betala skadestånd

för genom järnvägsdriften skadade eller dödade djur. Länsstyrelsen har

till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

1857 års stängselförordning avsåge blott att reglera betesrätten olika jordägare

emellan och skilde mellan de fall, då det skulle åligga djurägaren att

hindra sina djur att komma in på annans mark och då det tillkomme jordägaren

att själv skydda sitt område från intrång av annans betesdjur. Beträffande

järnvägsområde gällde det icke att skydda det bete eller annan

gröda, som tilläventyrs kunde finnas å detsamma. Orsaken till att stängsel

önskades vore den fara, vilken trafiken å järnvägen utgjorde för djur, som

hade tillträde till järnvägsområdet. Faran hade givetvis uppkommit genom

järnvägens anläggning och vore icke grundad i något naturförhållande. Det

kunde då synas riktigast att ålägga järnvägen att vidtaga och bekosta åtgärder

till förebyggande av olyckshändelser. Men härvid torde näppeligen

en allmän regel böra föreskrivas. Enär å odlad mark betesdjuren i regel plägade

vara tjudrade eller underkastade ständig tillsyn medelst vallning. syntes

icke tillräcklig anledning föreligga att föreskriva skyldighet för järnväg att

för betesdjurens skull hava sitt till sådan mark gränsande område inhägnat.

Ifall djuren ginge i beteshage, som vore inhägnad åt andra håll än järnvägsområdet,

syntes näppeligen heller någon dylik skyldighet böra tillförbindas

järnvägen. Om däremot skogs- eller betesmark invid järnvägsområdet vore

öppen för frigående betesdjur, torde det böra åligga järnvägen att ansvara

för att dessa djur icke skadades av järnvägsdriften. Härvid borde det icke

förbises, att kostnaden för hägnad vore så betydande, att det kunde understundom

befinnas fördelaktigare för järnvägen att, särdeles i stora skogsbygder,

där betesdjuren vore jämförelsevis fåtaliga, taga risken av att ibland få

utbetala skadestånd för genom järnvägstrafiken dödade eller skadade hemdjur,

än att uppföra och underhålla fredgillt stängsel.

Järnvägsstyrelsen, som, på sätt förut nämnts, avstyrkt stadgande av stängselskyldighet

för järnväg i förevarande syfte, har, för den händelse sådan

skyldighet det oaktat skulle föreskrivas, framlagt förslag till vissa grunder

för lagstiftning i ämnet. Dessa grunder innebära, att järnvägarna icke skulle

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

35

åläggas hålla stängsel, där markägarna själva underläte uppsätta sådant mellan

sina ägor och mot grannarnas eller där ortens bruk ej varit att på platsen

hava kreaturen lösa på bete, att kostnaderna för järnvägs inhägnad, i likhet

med vad som gällde i fråga om stängsel mellan rågrannar i allmänhet, skulle

‘delas mellan järnvägen och angränsande markägare, att stängsel ej finge påfordras,

där kostnaderna för detsamma ej stode i rimlig proportion till de

skador, som eventuellt kunde uppkomma på i trakten betande kreatur, vadan

det skulle stå järnvägen fritt att underlåta att inhägna sitt område mot skyldighet

att betala skadestånd för överkörda kreatur, samt att det skulle ankomma

å Eungl. Maj:t att i särskilda fall avgöra, om viss bansträcka skulle vara

inhägnad eller ej.

Nyssnämnda förslag om stängselskyldighetens begränsande till det fall, att

kostnaden för stängsel stode i rimlig proportion till nyttan och behovet därav

med hänsyn till förekommande skada å betande hemdjur, har framställts även

av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län. Sistnämnda

länsstyrelse har ansett, att järnvägs hägnadsskyldighet, i den mån den ej betingades

av trafiksäkerheten å banan, uteslutande borde bedömas från denna

synpunkt. Denna åsikt torde enligt länsstyrelsens mening i allmänhet leda därtill,

att järnväg skulle vara inhägnad, där den ginge fram genom odlad mark

och sådan, som vore lämplig för och allmänneligen nyttjades till bete åt större

husdjur, hästar och nötkreatur, men däremot ej, där järnvägen genomlöpte vidsträckta,

obebodda skogar och för nötkreatursbete otjänliga andra utmarker.

Förutom de inskränkningar i järnvägs hägnadsskyldighet, som i det föregående

angivits, har av länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatts sådan begränsning

av skyldigheten, att denna skulle gälla allenast viss tid av året. Länsstyrelsen

har därvid förutsatt, att det skulle ankomma å Kungl. Maj:t att för särskilda

delar av landet meddela närmare bestämmelser i detta avseende.

I de avgivna yttrandena har vidare behandlats frågan om järnvägs skyldig- Frågan om

het att ersätta genom järnvägsdriften förorsakad skada å betande hemdjur. jä^ghet att*"

Såsom förut berörts hava de myndigheter, som tillstyrkt stadgande av skyl- ersätta genom

dighet för järnväg att i angränsande jordägares intresse hava sitt område in- drifa^Tåiiad

hägnat, tillika förutsatt, att, därest järnväg underläte fullgöra sagda skyl- skada 4 hemdighet,

den skulle vara pliktig ersätta därigenom föranledd skada å hemdjur. djurDå

hägnadsskyldigheten föreslagits skola avse allenast stängsel av sådan beskaffenhet,

att större hemdjur därigenom utestängdes från järnvägsområdet,

har berörda ersättningsskyldighet ansetts skola gälla blott skada å större hemdjur.

Nu angiven ersättningsskyldighet har betraktats såsom en naturlig

följd av själva hägnadsskyldigheten och överensstämmer med den enligt lagen

den 12 mars 1886 gällande allmänna regeln, att järnvägsinnehavare svarar för

av driften föranledd skada å egendom, där järnvägens förvaltning eller betjäning

varit vållande till skadan.

Ett flertal myndigheter har emellertid hävdat, att järnväg borde åläggas ersättningsskyldighet

för vid järnvägsdriften förorsakad skada å hemdjur, oberoende

därav huruvida vållande till skadan låge järnvägens förvaltning eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

betjäning till last. En dylik ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro,

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands och Hallands

län. Beträffande den närmare utformningen av den sålunda föreslagna

skärpta ersättningsskyldigheten hava emellertid meningarna varit delade.

Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län hava ansett,

att järnvägs innehavare borde hava enahanda skyldighet att ersätta genom

järnvägens drift förorsakad skada å hemdjur, som enligt 6 § i 1886 års berörda

lag gäller i fråga om skada å renar. Ersättningsskyldighet borde sålunda,

även i det fall, att vållande till skadan ej låge järnvägens förvaltning eller

betjäning till last, åvila järnvägsinnehavaren, där ej den, vilken vård om

hemdjuret ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen

varit vållande till skadan. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har dock ansett,

att ersättningsskyldigheten borde begränsas att gälla allenast skada å större

hemdjur.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har till stöd för en dylik utsträckning av ersättningsskyldigheten

framhållit, att då gällande rätts ståndpunkt i fråga om

järnvägs frihet från ansvar för skada å betande hemdjur torde hava intagits

under inflytande av den föreställning, att järnväg i regel vore omgiven av

stängsel, en radikal förändring av denna faktiska förutsättning borde leda till

förnyad prövning av de mot varandra stående intressena. Samma föreställning

om stängsel såsom ett naturligt tillbehör till järnvägslinje hade otvivelaktigt

legat till grund för expropriationsersättningarna vid järnvägsanläggningar

inom länet. Vid de senast hållna förrättningarna därstädes, vilka ägt

rum efter det frågan om järnvägsstängsel blivit aktuell, hade också expropriationsnämnden

enligt uppgift antecknat i sitt protokoll, att nämnden vid

ersättningarnas fastställande utgått från att järnvägen liksom hittills komme

att hålla stängsel.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anslutit sig till den av nyssnämnda tre

länsstyrelser intagna ståndpunkt med den jämkning, att den ifrågasatta skärpta

ersättningsskyldigheten ej skulle gälla, därest och i den mån järnvägen vore

hägnadsskyldig. För sådant fall borde enligt länsstyrelsens mening ersättningsskyldighet

föreligga, allenast så framt skadan föranletts genom sådan

försummelse i hägnadsskyldigheten, som kunde läggas järnvägen till last.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit, att järnväg skulle förklaras ersättningsskyldig

för all genom järnvägstrafiken vållad skada å husdjur, som

inkommit å banan utan uppsåt eller vållande av djurets ägare eller hans folk.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har framställt enahanda förslag med det

tillägg, att ifrågavarande skärpta ersättningsskyldighet ej skulle föreligga,

där järnvägen vore inhägnad. Sistnämnda länsstyrelse har härvid framhållit,

att en bestämmelse av det av länsstyrelsen föreslagna innehåll skulle måhända

vara ägnad att från järnvägarnas sida framtvinga större varsamhet i avseende

å nedläggandet av stängsel invid järnvägarna och sålunda i sin mån bidraga

att skydda betande hemdjur mot skador till följd av järnvägsdriften.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

37

Övriga myndigheter, som uttalat sig för omförmälda skärpning av järnvägs

ersättningsskyldighet i förevarande avseende, hava ej närmare angivit, i vilken

omfattning en dylik skärpning skulle genomföras. I regel hava dock dessa

myndigheter förutsatt, att den utsträckta ersättningsskyldigheten skulle äga

tillämpning allenast för den händelse och i den mån järnvägen ej vore hägnadsskyldig.

Förelåge sådan skyldighet, borde enligt myndigheternas åsikt

ersättningsskyldigheten, i likhet med vad nu gäller, vara beroende av underlåtenhet

från järnvägens sida att behörigen fullgöra hägnadsskyldigheten. Länsstyrelsen

i Hallands län har dock gjort gällande, att, i fall skada å hemdjur

utan järnvägens förvållande förorsakats genom järnvägsdriften å sådana

sträckor, varest järnvägen ginge genom odlad mark, där betesdjuren i regel

brukade vara tjudrade eller underkastade ständig tillsyn medelst vallning, eller

genom beteshage, som vore inhägnad åt andra håll än järnvägsområdet, järnvägen,

oavsett huruvida den å berörda sträckor varit inhägnad eller ej, borde

vara fri från ersättningsskyldighet. Därjämte har länsstyrelsen i Örebro län

ifrågasatt, huruvida ej denna skyldighet, i likhet med vad länsstyrelsen förordat

beträffande järnvägs hägnadsskyldighet, borde inskränkas att gälla allenast

viss tid av året.

Å andra sidan har från åtskilliga håll hävdats, att nu gällande normer i

fråga om järnvägs skyldighet att ersätta genom järnvägsdriften förorsakad

skada å hemdjur borde bibehållas oförändrade. Yrkanden i denna riktning

hava framställts av järnvägsstyrelsen samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens

län. Länsstyrelsen i Gotlands län har därjämte hemställt, att, därest

järnvägs ersättningsskyldighet i förevarande avseende i strid med den av länsstyrelsen

uttalade mening ansåges böra utsträckas även till område, där hägnadsskyldighet

för järnvägen ej förefunnes, ersättningsskyldigheten dock för

sådant fall borde begränsas att avse allenast viss del, förslagsvis 50 %, av

skadan. I annat fall funnes ej någon garanti för att djurägaren om sina kreatur

toge den omvårdnad, som vore nödig till förhindrande av deras inkommande

på järnvägs område.

Svenska järnvägsföreningen har för sin del hemställt, att riksdagens ifrågavarande

skrivelse ej måtte föranleda skärpt ersättningsskyldighet för järnvägarna

utan att denna skyldighet i stället måtte i möjligaste mån mildras.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, äger förordningen den 21 december

1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

ej tillämpning med avseende å järnväg, och har ej heller eljest i

lag meddelats någon föreskrift om skyldighet för järnväg att hålla sitt område

inhägnat. Däremot hava i koncessionsresolutionerna för de enskilda järnvägarna

dessa i regel ålagts stängselskyldighet, och har denna skyldighet, ehuru

väl i främsta rummet åsyftande att trygga trafiksäkerheten å vederbörande

järnvägar, dock ansetts gälla jämväl till förmån för de närboende och

sålunda kunna av dem åberopas till skydd för deras hemdjur. Härförutom hava

vissa föreskrifter om inhägnande av järnväg upptagits dels i banförordnin
-

Deparlemenls
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

gen och säkerhetsordningen för statens järnvägar samt tjänstgöringsreglementena

för de enskilda järnvägarna, dels ock i kungörelsen den 23 maj 1924 angående

varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma

plan mellan järnväg och väg, men åsyfta dessa föreskrifter uteslutande

tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna eller de vägar, som korsa dem.

Frågan, huruvida järnväg bör åläggas utsträckt hägnadsskyldighet i närboende

jordägares intresse, är i allmänhet att bedöma från väsentligen andra

synpunkter än dem, som ligga till grund för 1857 års förordning. Denna

åsyftar att fastställa och reglera den stängselskyldighet och de förpliktelser

i övrigt, som åvila ägare av hemdjur till förekommande därav, att djuren olovligen

intränga å annans mark och där genom betning och tramp förorsaka

skada. Den nu ifrågasatta stängselskyldigheten för järnväg har däremot till

syfte att skydda hemdjuren mot den fara, för vilken de under betesgång utsättas

genom järnvägsdriften. Sistnämnda skyldighet har sålunda sin grund i

samma förhållande, som föranlett den i lag stadgade särskilda förpliktelsen för

innehavare av järnväg att ersätta skada i följd av järnvägens drift, nämligen

den med driften förenade faran. Hägnadsskyldigheten är emellertid från järnvägens

synpunkt principiellt strängare än ersättningsskyldigheten, i det den

åsyftar att förebygga skada i följd av driften.

Det bör emellertid ej förbises, att frågan om järnvägs inhägnande i vissa

fall kan vara av betydelse jämväl ur de synpunkter, som avses i 1857 års

stängselförordning. Om järnväg framdrages tvärs över flera särskilda fastigheter,

som sinsemellan äro åtskilda genom stängsel, utan att hägnad därvid anordnas

i gränsen mellan järnvägsområdet och berörda fastigheter, öppnas tydligen

möjlighet för betande kreatur att taga sig fram från den ena fastigheten

till den andra genom att passera över det oinhägnade järnvägsområdet. Enahanda

blir förhållandet, om järnväg anlägges i gränsen mellan två fastigheter

utan att förses med hägnad. I förra fallet kan kreaturens passerande över

järnvägsområdet förhindras ej allenast genom uppsättande av hägnad utmed

järnvägen utan även därigenom, att å de ställen, där järnvägen skär fastighetsgränserna,

sådana anordningar vidtagas å banområdet, att kreaturens framträngande

över detta omöjliggöres. Enligt vad jag inhämtat från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har med det åläggande att hålla stängsel ’i ägogränser’,

som upptagits i en del äldre koncessioner för enskilda järnvägar, i vissa

fall åsyftats skyldighet för järnvägarna att å de ställen, där järnvägarna skure

med hägnader försedda rågångar, i banvallarna anordna s. k. stängseltrummor,

som förhindrade hemdjur att å banan passera skärningspunkterna. Frågan

om de anordningar, som järnväg bör vara skyldig vidtaga till förhindrande

därav, att hemdjur genom järnvägens anläggande kunna olovligen inkomma

å annans fastighet, tillhör emellertid den allmänna hägnadslagstiftningen och

torde ej i detta sammanhang böra upptagas. Det torde nämligen vara att förvänta,

att detta spörsmål kommer att beaktas vid den revision av 1857 års

stängselförordning, som för närvarande pågår.

På sätt i det föregående omnämnts, hava järnvägarna i vårt land i regel varit

inhägnade allt ifrån tiden för respektive banors byggande. Undantag från

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

39

denna regel äger väsentligen rum allenast i fråga om vissa järnvägslinjer, som

genomlöpa ödemarksområden i landets norra delar, samt beträffande järnvägssträckor

utmed sjöar och vattendrag, där anordnande av stängsel ansetts obehövligt.

Därjämte hava efter utfärdandet av järnvägsstyrelsens förenämnda

order den 29 april 1915 å en del kortare sträckor av statsjärnvägarna förut befintliga

hägnader borttagits eller fått förfalla. Vid järnvägarnas inhägnande

hava i regel använts stängsel av den beskaffenhet, att blott större hemdjur

(nötkreatur och hästar) därigenom hindrats inkomma å järnvägsområdet. Detta

har sin grund däri, att hänsynen till trafiksäkerheten ej ansetts kräva, att

mindre hemdjur utestängas från sagda område. Undantagsvis förekomma dock

vid järnvägarna hägnader, som stänga även mot mindre hemdjur.

Nu angivna förhållanden hava haft till följd, att vid expropriation av mark

för järnvägsanläggning ägarna av de fastigheter, varifrån marken exproprierats,

i regel ej tillerkänts ersättning för hållande av stängsel mot järnvägen till

skydd för större hemdjur eller för utövande av sådan tillsyn över d5''lika djur,

att dessa hindras inkomma å järnvägsområdet, oaktat ägarna enligt gällande

expropriationslagstiftning i allmänhet torde varit berättigade till sådan ersättning.

Jag erinrar härvid om bestämmelserna i 7 § i lagen den 12 maj

1917 om expropriation samt i § 13 i förordningen den 14 april 1866 angående

jords och lägenhets avstående för allmänt behov. Såväl vederbörande expropriationsnämnder

som fastighetsägarna hava nämligen förutsatt, att för utestängande

av större hemdjur erforderlig hägnad skulle hållas utmed järnvägarna

genom järnvägsförvaltningarnas egen försorg, ett antagande, varför man

i allmänhet haft desto mera fog, som de för järnvägarna avsedda områdena

oftast redan vid tiden för expropriationerna antingen av järnvägsförvaltningarna

försetts med dylik hägnad eller i vederbörande planer angivits skola inhägnas

med sådan. Däremot torde man vid expropriationerna i regel ej haft

anledning antaga, att stängsel mot mindre hemdjur skulle av järnvägsförvaltningarna

anordnas. I de fall, då utestängandet av dylika djur varit av behovet

påkallat, torde därför antingen vederbörande järnväg hava särskilt utfäst

sig att hålla stängsel mot mindre hemdjur eller ock ersättning för utestängande

av dylika djur från järnvägen hava tillerkänts markägarna, vilken ersättning

ej sällan lärer inräknats i ersättningen för själva marken. Vad nu anförts

om expropriation av mark för anläggande av järnväg synes i stort sett

äga tillämpning jämväl då mark i annan ordning förvärvats för detta ändamål.

I de fall, då järnvägs markförvärv ägt rum under angivna förutsättning,

synes vederbörande markägare med visst fog kunna kräva, att järnvägen håller

sådan hägnad, som vid förvärvet förutsatts, d. v. s. hägnad, som utestänger

större hemdjur. Denna förutsättning torde dock merendels ej hava kommit

till ett så klart och otvetydigt uttryck, att något rättsligt anspråk på grund

därav kan göras gällande mot järnvägen. Såvitt av tillgängliga prejudikatsamlingar

framgår, har i varje fall ej förekommit, att järnväg av sådan grund

förklarats stängselskyldig.

I detta sammanhang må framhållas, att den skiljaktighet med avseende å

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stängselskyldighet till skydd för hemdjur, som, på sätt förut nämnts, föreligger

mellan statens och enskilda järnvägar, ej kan anses motiverad av sakliga

skäl. De förhållanden, varunder statens och enskilda järnvägar anlagts och

mark för dem förvärvats, äro i stort sett likartade och bådaderas drift medför

betydande och väsentligen enahanda faror för betande kreatur. Därjämte är

att märka, att statens och enskilda järnvägar i övrigt underkastats samma

rättsliga ansvar för den av driften vållade skadan. Det hade därför otvivelaktigt

varit principiellt befogat, om båda dessa järnvägsgrupper likställts beträffande

här avsedd hägnadsskyldighet.

Om hänsyn endast tages till den praxis, som här i landet tillämpats beträffande

järnvägarnas inhägnande, de förutsättningar, varunder järnvägarnas

markförvärv skett, samt den rättsuppfattning, som på grund härav skapats

och underhållits bland landets jordbruksidkande befolkning, synes någon betänklighet

näppeligen höra möta mot stadgande i lag av principiell skyldighet

för järnvägarna att inhägna sina områden, så att större hemdjur hindras inkomma

å dessa. Av förut angivna skäl torde däremot ej böra ifrågasättas, att

järnvägarna skulle underkastas någon förpliktelse att hägna även mot mindre

hem djur. Häremot talar för övrigt även den omständigheten, att vederbörande

jordägare numera i regel själva torde hava träffat anstalter för att hindra de

mindre hemdjuren från att intränga å järnvägarnas områden. I de fall, då

järnväg särskilt utfäst sig att hålla hägnad även mot mindre hemdjur, bör

dock sådan utfästelse givetvis fortfarande gälla.

Frågan om järnvägs hägnadsskyldighet bör emellertid skärskådas även från

andra synpunkter än de nu angivna. I främsta rummet komma härvid ekonomiska

hänsyn i betraktande.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena, äro de ekonomiska förhållanden,

varunder järnvägarna i vårt land för närvarande drivas, i stort sett

ogynnsamma, beroende dels på det mindre tillfredsställande konjunkturläget

i allmänhet, dels ock, bland annat, på den allt mera skärpta konkurrensen med

motortrafiken. Såväl statens som det övervägande flertalet enskilda järnvägar

hava under senare år till följd härav fått vidkännas avsevärda inkomstminskningar,

vilket för de enskilda järnvägarna medfört, att ett flertal av dem

drives med förlust samt att ett ännu större antal lämnar ringa eller ingen vinst

å det i rörelsen insatta kapitalet. Vissa enskilda järnvägar hava redan nödgats

ga i konkurs eller träda i likvidation, och för andra är situationen synnerligen

brydsam.

Nu angivna utveckling har haft till följd, att spörsmålet om genomförande

av möjliga besparingar i järnvägarnas drift blivit i hög grad aktuellt. För utredning

av frågan, huruvida och i vad mån ändring i gällande bestämmelser

rörande järnvägsdriften i syfte att möjliggöra minskning av de enskilda järnvägarnas

driftkostnader kunde vara erforderlig, har chefen för kommunikationsdepartementet

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1927

tillkallat särskilda sakkunniga, vilka, enligt vad jag erfarit, bland annat upptagit

fragan om åstadkommande av inskränkningar i stängselanordningama

vid de enskilda järnvägarna. Såsom förut angivits, uppgå de årliga kostna
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

41

derna för underhåll av nu befintliga .järnvägsstängsel i fråga om dessa järnvägar

till cirka 1,252,000 kronor. Därest någon mera avsevärd nedsättning av

detta belopp skulle kunna ernås, vore detta tydligen av ej ringa betydelse för

dessa järnvägars ekonomi. Något resultat av berörda sakkunnigutredning föreligger

dock ännu icke.

Nationalekonomiskt sett är det självfallet av största vikt, att järnvägarna ej

tvingas att för djurägarnas skyddande mot förluster i förevarande avseende

vidkännas större kostnader än som för detta ändamål äro oundgängligen nödiga.

En konsekvent tillämpning av denna synpunkt skulle innebära, att järnvägarna

befriades från varje skyldighet att hålla hägnader till skydd för här

avsedda djur och allenast förpliktades ersätta av driften förorsakade skador

å dessa. Järnvägarna skulle då få fria bänder att inskränka hållandet av hägnader

till sådana sträckor, där lösgående betande kreatur i större antal förekomme

i järnvägens närhet och varest det sålunda vore ekonomiskt fördelaktigt

för järnvägarna att hava stängsel. I fråga om övriga sträckor skulle däremot

hållande av hägnader, såsom ekonomiskt ogynnsamt för järnvägarna, ej ifrågakomma.

Jag bortser härvid från behovet av stängsel för trafiksäkerhetens

tryggande, vilket spörsmål nu ej föreligger. I detta avseende må dock här erinras,

att enligt fackmäns åsikt någon fara för trafiksäkerheten ej i allmänhet

kan antagas uppstå genom påkörning med bantåg av ett eller annat större

hemdjur.

Även om för närvarande näppeligen bör ifrågasättas att genomföra en så

vittgående förändring beträffande järnvägarnas hägnadsförhållanden, som en

konsekvent tillämpning av nu antydda ekonomiska synpunkt skulle kräva,

torde det å andra sidan ej kunna anses lämpligt att genom en lagstiftning

om hägnadsskyldighet för järnväg för framtiden omöjliggöra eller försvåra

ett skäligt hänsynstagande därtill. Järnvägarnas ekonomiska förhållanden äro

för närvarande sadana, att den största varsamhet är av nöden vid påläggande

av nya skyldigheter; någon mera väsentlig förbättring i dessa förhållanden

torde ej heller kunna med säkerhet förväntas inom överskådlig framtid. Jag

vill i detta sammanhang erinra, att i flera främmande länder järnvägarna

liksom hos oss kämpa med ekonomiska svårigheter samt att i dessa länder en

allmän strävan gjort sig gällande att minska eller upphäva järnvägarnas hägnadsbördor.

Därest järnvägarna ålägges principiell skyldighet att ersätta vid

driften skadade kreatur och jordägarnas berättigade intressen sålunda i huvudsak

tillgodoses, torde därför frågan, huruvida och i vad mån järnväg bör

hållas inhägnad, lämpligen liksom nu böra regleras i administrativ ordning.

Vid en dylik reglering kan avvägningen mellan ortsbefolkningens och järnvägarnas

intressen verkställas med bättre beaktande av de i varje särskilt fall

föreliggande förhållanden och större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens

krav, än om järnvägarna genom lagstiftning underkastas en mer eller

mindre stelt reglerad hägnadsskyldighet.

För en lösning i nu angiven riktning talar även den omständigheten, att man

på många orter i vårt land börjat genomföra en modernisering av betesbruket,

avseende de gamla extensiva betesmetodernas ersättande med intensiva såda
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kvngl. Maj:ts proposition nr 192.

na genom anordnande av särskilda för ändamålet lämpade inhägnade områden,

där kreaturen hållas i bete under sommaren. I den mån en dylik modern

beteskultur vinner allmän tillämpning, kommer uppenbarligen behovet av

stängsel utmed järnvägarna att minskas. Även till denna utveckling inom

betesbruket torde hänsyn lättare kunna tagas, därest järnvägarnas hägnadsfråga

regleras i administrativ väg än om detta sker genom lagstiftning.

Vidare må här erinras om den från vissa håll framförda åsikten, att anordnande

av hägnad invid järnväg i viss mån måste anses öka risken för att å

järnvägsområdet inkomna kreatur skadas genom påkörning. Svenska järnvägsföreningen

har i detta avseende gjort gällande, att järnvägsstängslet oftast

föranledde, att å banan inkomna kreatur bleve överkörda, i det kreaturen

vid bantågs annalkande till följd av stängslet i regel sprunge längs banan,

tills de påkördes av tåget. Föreningens erfarenhet i detta avseende, som enligt

uppgift vunnits vid trafikerande av vissa under byggnad varande järnvägar,

torde vara förtjänt av beaktande.

Med hänsyn till det anförda synas vägande skäl föreligga för en sådan lösning

av förevarande spörsmål, att å ena sidan djurägarnas berättigade intressen

tillgodoses genom stadgande i lag av generell förpliktelse för järnväg att

ersätta genom driften förorsakad skada å större hemdjur samt att å andra sidan

järnvägarnas ekonomiska intressen beaktas genom överlämnande åt reglering

i administrativ ordning av frågan, huruvida och i vilken omfattning järnvägarna

skola hålla hägnader mot sådana djur. Vid en dylik reglering torde

visserligen de enskilda järnvägarna ej kunna tillförbindas någon hägnadsskyldighet

i vederbörande jordägares intresse utöver den, som redan åvilar dem,

men något behov härav har, såvitt utredningen i ärendet visar, ej heller framträtt.

Denna reglering torde fastmera böra åsyfta undersökning, huruvida

samtliga nu förefintliga järnvägshägnader verkligen äro av behovet påkallade

eller om ej nedläggande av dessa i viss utsträckning kan utan olägenhet äga

rum.

Den i ärendet ifrågasatta lagstiftningen skulle sålunda begränsas till genomförande

av sådan skärpning i järnvägs ersättningsskyldighet i fråga om

genom driften föranledd skada å större hemdjur, att järnvägen principiellt kommer

att svara för sådan skada, oavsett huruvida vållande därtill ligger järnvägens

förvaltning eller betjäning till last.

En dylik skärpning av ersättningsskyldigheten torde vara motiverad jämväl

oberoende av dess samband med den föreslagna hägnadsskyldigheten. Jag

tillåter mig härvid erinra, att redan enligt nu gällande lag om ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift järnvägsinnehavare i vissa fall är pliktig

ersätta skada å egendom, oavsett huruvida järnvägens personal varit vållande

till skadan eller ej. Dylik ersättningsskyldighet åvilar sålunda innehavaren

dels, i regel, beträffande skada, som skett därigenom, att eld kommit

lös från lokomotiv eller från eldstad i annat järnvägsfordon, dels ock i det fäll,

att ren, som tillhör den, vilken har rätt till renbete enligt lagen om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige, blivit annorledes än genom eld, varom nyss

sagts, skadad eller dödad i följd av järnvägs drift, samt detta skett å trakt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

48

varest lapparna vid tiden för skadans timande ägt uppehålla sig med sina renar.

Har i sistnämnda fall den, som vård om renen ålegat, uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande till skadan, är dock

järnvägsinnehavaren fri från ersättningsskyldighet. Tydligt är, att den nu

ifrågasatta skärpta ersättningsskyldigheten i fråga om skada å hemdjur nära

ansluter sig till berörda ersättningsskyldighet i fråga om skada å ren. Visserligen

förete de förhållanden, varunder lapparnas renar hållas å bete, vissa

skiljaktigheter från motsvarande förhållanden i fråga om den bofasta befolkningens

hemdjur, och faran för skada i följd av järnvägsdrift torde på grund

härav vara större i fråga om renarna än hemdjuren, men i stort sett lära förutsättningarna

för järnvägs ersättningsskyldighet i båda fallen vara väsentligen

likartade. I detta avseende må särskilt framhållas, att den bofasta befolkningen

i likhet med lapparna ägt ursprunglig betesrätt till de områden, varöver

järnvägarna framdragits, samt i regel, åtminstone i skogsbygderna, sedan urminnes

tider utnyttjat denna rätt på det sätt, att djuren fått fritt ströva omkring

på betesområdet för att söka sig föda. I många fall torde det praktiskt

taget vara omöjligt även för den bofaste att hålla sådan vård om betesdjuren,

att de hindras inkomma å järnvägsområdet, om detta är ohägnat. Billigheten

synes därför kräva, att den bofasta befolkningen principiellt tillerkännes enahanda

rätt till ersättning för skada å dess hemdjur som lapparna medgivits

i fråga om skada å renarna.

Nu angivna billighetshänsyn skulle måhända kunna anses tala för att den ifrågasatta

ersättningsskyldigheten utsträckes till att gälla även skada å mindre

hemdjur. Såsom förut framhållits, måste emellertid antagas, att den fara,

varför dessa djur utsättas genom järnvägarnas drift, beaktats vid järnvägarnas

anläggande och att, där ej järnvägarna åtagit sig att hålla hägnader mot djuren,

vederbörande fastighetsägare tillerkänts ersättning för djurens utestängande

från järnvägsområdet. På grund härav torde billighetshänsyn näppeligen

kunna åberopas till stöd för en dylik utsträckning av ersättningsskyldigheten.

I likhet med vad som gäller i fråga om järnvägs ersättningsplikt för skada

å ren torde ersättningsskyldigheten ej böra äga tillämpning, därest den, som

haft att vårda det skadade hemdjuret, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

vid bevakningen varit vållande till skadan. För att sådan vårdslöshet skall

föreligga, lärer i regel ej vara tillfyllest, att den vårdnadspliktige blott underlåter

att utöva tillsyn över kreaturen, då dessa hållas å bete i närheten av

ohägnad järnväg. Vore detta fallet, skulle värdet för djurägarna av den

ifrågasatta ersättningsskyldigheten tydligen bliva illusoriskt. För järnvägs

befriande från sådan skyldighet till följd av grov vårdslöshet från den vårdnadspliktiges

sida torde i allmänhet böra fordras, antingen att denne uppenbarligen

försummat taga sådan vård om kreaturen, som med hänsyn till bruket på orten

i detta avseende bort ske, eller ock underlåtit, ehuru han varit i tillfälle

att förekomma skadan, vidtaga de åtgärder, som för sådant ändamål bort ankomma

å honom.

Det synes ej vara uteslutet, att enskilda järnvägar, som genom koncessio
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nerna ålagts hägnadsskyldighet, i vissa fall träffat överenskommelser med angränsande

jordägare, att dessa mot gottgörelse från järnvägarnas sida skola

övertaga hållandet av stängsel mellan dem tillhörig mark och järnvägsområdet.

Det torde vara tydligt, att, därest järnvägarna ålägges den föreslagna

skärpta ersättningsskyldigheten, dessa få ökad anledning att ingå

dylika överenskommelser med sina grannar. Underlåter jordägare, som sålunda

åtagit sig att hålla stängsel mot järnväg, att fullgöra åtagandet och har

detta till följd, att hans kreatur inkomma å järnvägsområdet och där överköras,

bör järnvägen uppenbarligen ej vara underkastad ifrågavarande skärpta

ersättningsskyldighet. Detsamma bör gälla, därest någon eljest jämlikt åtagande

eller på annan grund är gentemot järnvägs ägare eller innehavare pliktig

tillse, att honom tillhöriga kreatur ej inkomma å banan men han eftersätter

denna skyldighet och skada i följd härav genom järnvägsdriften tillskyndas

kreaturen.

I anslutning till den uppfattning, som hävdats i vissa yttranden, torde järnväg

böra vara befriad från den skärpta ersättningsskyldigheten även i det fall,

att kreaturet inkommit å järnvägsområdet, oaktat området å det ställe,

där kreaturet inträngt, varit försett med hägnad av sådan beskaffenhet, att

större hemdjur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas

från området. En dylik bestämmelse synes påkallad på grund därav, att

järnvägarna i allmänhet äro inhägnade med stängsel av denna beskaffenhet

samt det synes billigt, att järnvägarna genom hållande av dylika stängsel

beredes den nu ifrågasatta fördelen. Även från jordägarnas synpunkt torde,

en dylik bestämmelse vara till gagn, enär järnvägarna därigenom få ökat

intresse att hålla stängsel. För att hägnaden skall medföra befrielse från ersättningsskyldighet,

bör den tydligen hållas av järnvägen eller för dess räkning

samt vara i fullgott skick å det ställe, där kreaturet inträngt å järnvägsområdet.

Däremot torde det i förevarande avseende ej böra tilläggas betydelse,

huruvida järnvägen är pliktig att å berörda ställe hålla hägnad eller ej. Med

hägnad bör i detta sammanhang förstås ej blott stängsel i vanlig mening utan

även andra anordningar för utestängande av hemdjur, såsom levande häckar,

gravar och diken.

Enligt det nu anförda skulle järnväg ej vara underkastad här avsedd ersättningsskyldighet,

i fall betande kreatur inkommit å järnvägen, där denna korsas

av väg, oaktat järnvägen vid korsningen uppsatt grind över vägen av beskaffenhet

att utestänga större hemdjur. Under stängselhållet torde nämligen

ej böra inbegripas åliggande för järnvägen att tillse, att dylik grind hålles

stängd (jfr N. J. A. 1906 sid. 64 och 1916 sid. 92). Skulle däremot skyldighet

i detta avseende på grund av åtagande, myndighets beslut eller annan

särskild grund åvila järnvägen, blir denna självfallet ansvarig för skada,

som uppstår genom skyldighetens eftersättande.

I detta sammanhang må erinras, att järnvägarna ofta ej hålla grindar å de

ställen, där de korsas av allmänna vägar eller andra vägar, som allmänneligen

befaras. I anslutning till bestämmelserna i kungörelsen den 23 maj 1924 angående

varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i sam
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

45

ma plan mellan järnväg och väg hålla järnvägarna i regel vid dylika korsningar

grindar eller bommar allenast i de fall, då detta enligt kungörelsen är särskilt

föreskrivet. För underlättande av trafiken å vägarna bruka dessa grindar

eller bommar emellertid hållas stängda över vägen allenast under de tider,

då tåg passera. På grund härav och då grindarna och bommarna blott undantagsvis

äro så anordnade, att de växelvis stänga över vägen och järnvägsspåren,

föreligger i här avsedda fall, med undantag för nyssnämnda tider,

i allmänhet fritt tillträde för betande kreatur från vägen till järnvägsområdet.

Dylikt tillträde förefinnes även i regel vid sådana korsningar, där enligt kungörelsen

hållande av grindar eller bommar ej är påbjudet. Då nu angivna

anordningar äro påkallade med hänsyn till trafiken å vägarna och åsyfta att

befrämja denna samt genom kungörelsen vunnit sanktion, kunde ifrågasättas,

huruvida järnväg bör vara underkastad förenämnda skärpta ersättningsskyldighet,

därest kreatur vid dylik korsning, då grind eller bom ej hålles stängd

över vägen, inkommer å järnvägsområdet och där överköres. Det bör emellertid

uppmärksammas, att hinder ej möter för järnvägen att vid korsningen

avhålla kreatur från järnvägsområdet genom uppsättande av grind eller bom,

som stänger över järnvägsspåren. Såväl i säkerhetsordningen vid statens

järnvägar som i tjänstgöringsreglementena för de enskilda järnvägarna förutsättes,

att dylika stängningsanordningar i vissa fall kunna ifrågakomma. Visserligen

torde dessa anordningar medföra, att järnvägen måste hålla vakt,

som öppnar grind eller bom varje gång tåg passerar, men redan nu förekommer

dylik vakthållning i många fall. Vidare må framhållas, att enskild järnväg, som

i koncessionen bundits till hägnadsskyldighet, ej torde till befrielse från denna

skyldighet beträffande här avsedd vägövergång kunna åberopa, att hållandet

av grind över vägen ej kan äga rum med hänsyn till vägtrafiken. Jag tillåter

mig härvid erinra, att Kungl. Maj:t genom resolution den 24 augusti 1906,

med anledning av framställt yrkande om förpliktande för Borås—Alvesta järnvägsaktiebolag

att vid tvenne korsningar mellan järnvägen och landsväg eller

häradsväg, i stället för fällbommar, som avstängde vägen endast då tåg passerade,

anordna grindar, som ej blott tillfälligt utan ständigt avstängde banan

från vägen, anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att tillse, att bolaget

vidtoge sådana av styrelse godkända åtgärder, att beteskreatur så vitt möjligt

hindrades att vid ifrågavarande korsningar inkomma på järnvägens område.

Med hänsyn till vad nu anförts och då åtskillnad i förevarande avseende ej

bör göras mellan de järnvägar, som enligt koncessionerna äro underkastade

hägnadsskyldighet, och övriga järnvägar, synes något undantag från den ifrågasatta

ersättningsskyldigheten ej böra stadgas på den grund, att vid korsning,

varom nu är fråga, svårighet på grund av vägtrafiken föreligger att hålla

hägnad mot kreatur. Ett åläggande av sådan ersättningsskyldighet lärer för

övrigt ej bliva synnerligen betungande för järnvägarna, enär stängsel numera

oftast torde hållas utmed allmänna vägar, då betesmarker stöta intill

dessa, och hinder sålunda i allmänhet möter för beteskreatur att inkomma å

dylika vägar.

Med det nu anförda har jag ej avsett att taga någon ståndpunkt till frågan,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%.

huruvida järnvägarna eller vederbörande vägliållningsskyldiga eller vägintressenter

böra anses pliktiga att slutligen vidkännas kostnaderna för anordnande

och hållande av stängsel mot kreatur vid korsningar mellan järnväg och väg.

Denna fråga, som äger nära samband med spörsmålet om ansvarigheten för

kostnader, vilka järnväg får vidkännas för utförande av erforderliga säkerhetsanordningar

vid dylika korsningar till skydd för vägtrafiken, är att bedöma

efter allmänna rättsgrundsatser (jfr N. J. A. 1917 sid. 386 och 1922 sid.

424). Därest emellertid järnväg vid här avsedd korsning ej håller stängsel

mot kreatur och sålunda blir underkastad den nu ifrågasatta ersättningsskyldigheten,

torde järnvägen för de ersättningar, som den nödgas utgiva, ej böra

äga regressrätt mot vederbörande väghållare. En motsatt grundsats måste

befaras uppfordra till tvister mellan respektive parter. Äro omständigheterna

sådana, att järnvägen, därest den hölle stängsel mot kreatur, vore berättigad

till ersättning härför av väghållarna, torde emellertid järnvägen i de fall, då

det är ekonomiskt fördelaktigare att ersätta av driften föranledda skador å

kreatur än att bekosta stängsel, kunna träffa överenskommelse med väghållarna

att gottgöra järnvägen av denna utgivna ersättningar för dylika

skador.

Såsom i det föregående antytts, kan i vissa fall hava förekommit, att vid

expropriation av mark för järnväg ersättning tillerkänts vederbörande fastighetsägare

för skada eller intrång till följd därav, att järnvägen komme att lämnas

oinhägnad. Har dylik ersättning avsett eller inbegripit gottgörelse för hållande

av hägnad mot järnvägen eller för utövande av sådan tillsyn över de

å fastigheten betande större hemdjuren, att dessa hindras inkomma å järnvägsområdet,

torde djurens ägare i förhållande till järnvägen vara pliktig vidkännas

den från järnvägstrafiken härrörande fara för skada å dessa. I nu angivet

fall bör järnvägens innehavare tydligen vara befriad från skyldighet att

ersätta vid driften uppkommen skada å djuren, så framt det ej visas, att vållande

till skadan ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Detsamma

bör gälla, där ägare av större hemdjur eljest jämlikt åtagande eller på

annan grund är pliktig att vidkännas här avsedd fara.

De föreskrifter, som äro påkallade för genomförande av den nu ifrågasatta

skärpta ersättningsskyldigheten för järnväg, torde böra upptagas i 6 § i lagen

den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

I sammanhang härmed synes en redaktionell jämkning böra vidtagas i 11 § av

lagen. I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta

förslag till lag om ändrad lydelse av sagda paragrafer.

Enligt förslaget skall den ifrågasatta ersättningsskyldigheten föreligga allenast

därest här avsedd skada drabbat kreatur under betesgång. Denna begränsning

ligger i sakens natur, enär det företrädesvis är under dylik gång,

som kreatur utsättas för sådan fara till följd av järnvägs drift, som här avses.

Vad med betesgång bör förstås lärer näppeligen kunna bliva föremål för tvekan.

Det torde sålunda vara tydligt, å ena sidan, att därunder är att hänföra

även sådana fall, då kreaturen vallas å betesområdet, samt å andra sidan,

att däri ej bör inbegripas kreaturens tjudrande under betningen. Om tjudrat.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 47

kreatur sliter sig löst, torde det emellertid böra likställas med kreatur, som

får beta fritt.

Jag torde slutligen få nämna, att förenämnda sakkunniga, som biträtt vid

ärendets beredning, utan meningsskiljaktighet anslutit sig såväl till lagförslaget

som till den av mig uttalade ståndpunkten beträffande frågan om järnvägs

hägnadsskyldighet.»

Departementschefen uppläser härefter omförmälda förslag till lag om ändrad

lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift, vilket förslag är av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar, samt hemställer att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, anför härefter:
»Chefen

för justitiedepartementet har framhållit, att, därest järnvägarna ålades

omförmälda skärpta ersättningsskyldighet beträffande skada å hemdjur,

frågan om järnvägarnas inhägnande till skydd för sådana djur borde liksom

nu regleras i administrativ ordning. Med hänsyn till den stora betydelse denna

fråga äger såväl för järnvägarna som för landets jordbruksidkande befolkning

torde jag i detta sammanhang få i korthet angiva de huvudgrunder, varefter

enligt min mening en dylik reglering bör äga rum. Såsom redan förut antytts,

kan denna reglering ej åsyfta någon utsträckning av den hägnadsskyldighet

i förevarande avseende, som nu åvilar enskilda järnvägar. Ej heller

bör statens järnvägar i allmänhet åläggas att hålla hägnader å sträckor, där

sådana nu ej finnas. Däremot torde beträffande såväl statens som enskilda

järnvägar böra tagas under omprövning, huruvida ej befintliga stängsel i viss

utsträckning kunna nedläggas utan verklig olägenhet för de närboende. Järnvägarna

hålla nämligen otvivelaktigt hägnader å åtskilliga sträckor, där detta

ej kan anses av behovet verkligen påkallat. Detta gäller i främsta rummet

dels sådana jordbrukstrakter i landets sydligare delar, där kreaturen städse

vaktas eller hållas tjudrade under betandet, och dels vissa kronoparker och

andra skogsområden, företrädesvis i landets norra delar, där betande kreatur

ej alls eller allenast i ringa antal förekomma. Uppenbart är, att nedläggande

av befintliga järnvägshägnader bör ske med den största varsamhet, och bör

därvid med särskild omsorg tillses, att möjlighet ej genom nedläggningen öppnas

för betesdjur att olovligen taga sig in å annans mark. Ifrågavarande prövning,

som i varje, fall bör vara beroende på framställning från järnvägsstyrelsen

eller vederbörande enskilda järnvägs förvaltning, bör ankomma å administrativ

myndighet och föregås av noggrann undersökning rörande betes- och

hägnadsförhållandena å orten och de omständigheter i övrigt, som för frågans

avgörande äro av betydelse, och böra därvid såväl vederbörande ortsmjmdigheter

som vederbörande jordägare höras i ärendet. Då prövningen bör ske efter

enhetliga grunder för landet i dess helhet och med beaktande av såväl jordägarnas

och det allmännas som respektive järnvägars intressen, synes densam
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ma lämpligen böra ankomma å Kungl. Maj :t. Vad angår nya järnvägar torde

frågan, huruvida och i vad mån dessa skola inhägnas, likaledes böra prövas

av Kungl. Maj:t beträffande såväl statens som enskilda järnvägar, därvid enahanda

intressen, som nyss sagts, böra beaktas. Denna prövning torde i fråga

om enskilda järnvägar, liksom nu, böra ske vid koncessionernas beviljande och

i fråga om statens järnvägar efter framställning och förslag av järnvägsstyrelsen.

»

Till chefens för justitiedepartementet förenämnda hemställan,

som biträdes av statsrådets övriga ledamöter, finner Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten skäligt lämna bifall.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

49

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7)

angäende ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, 6 § i dess lydelse enligt

lagen den 8 juli 1904 (nr 29 s. 2) och i nedan angiven del, skola erhålla följande

ändrade lydelse:

* 6 §•

Varder — — — — — skadan.

Har nötkreatur eller häst nnder betesgång skadats eller dödats, annorledes

än i 5 § sägs, i följd av järnvägs drift, vare järnvägens innehavare skyldig

gälda skadestånd, ändå att icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat

skadan. Vad nu stadgats äge dock ej tillämpning, där den, vilken vård om

djuret ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen

varit vållande till skadan eller djurets ägare genom underlåtenhet att fullgöra

honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet

mot järnvägens ägare eller innehavare själv föranlett skadan. Hade djuret

eljest inkommit å järnvägens område, oaktat detta var försett med järnvägen

tillhörig hägnad av beskaffenhet, att dylikt hemdjur, som ej varit okynnes

eller otamt, därigenom bort utestängas från området, vare järnvägens

innehavare ej heller skyldig ersätta skadan, där ej vållande till denna ligger

järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Lag samma vare, där

djurets ägare jämlikt åtagande eller på annan grund är pliktig att själv

vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran.

Varder ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, annorledes än i 5 § sägs, i följd

av järnvägs drift skadad eller dödad, och sker det å trakt, där lapparna vid

tiden för skadans timande ägt uppehålla sig med sina renar, skall vad i

andra stycket första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning, där

ej den, vilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

vid bevakningen varit vållande till skadan.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 161 käft. (Nr 192.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

11 §•

Vad järnvägs ägare eller innehavare utgivit i skadestånd, äger han söka

åter av den, som vållat skadan, där icke denne själv lidit skadan och enligt

3 § är berättigad att därför njuta ersättning eller i fall, som avses i 6 §

andra eller tredje stycket, den vållande haft att taga vård om djur, varom

där förmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Öl

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars

1928.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-G-yllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 2 mars 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886

(nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

15 mars 1928 avgivna utlåtande över det den 2 mars 1928 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars

1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte, efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280839

Doktrin (1)

  1. Notiser, SvJT 1929 s. 78 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:196 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj. ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av G och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående ansva a1 i texten
  2. 1LU 1928:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1929 s. 78 Notiser s. 78 i texten