Sök i Ratio Lex

Angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar in. m

1928-03-02 · 63 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:206, Angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ta proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upplåtelse

av mark för bosättning åt lappar in. m.; given

Stockholms slott den 2 mars 1928.

Kungl- Maj:t vill liärmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. StocJcenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, ett av särskilt

tillkallad sakkunnig den 7 november 1927 avgivet betänkande med

förslag angående upplåtelser av mark för bosättning åt lappar m. m.

Därefter anför föredraganden:

Innan jag ingår på behandling av den sakkunniges förslag vill jag i huvudsaklig

anslutning till sakkunnigbetänkandet lämna en kortfattad översikt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 174 häft. (Nr 206.) S92 28 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Historik.

Kolonisationen

inom

lappmarkerna.

1749 års

lappmarks
regloraonte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

över de bestämmelser, som under olika tider gällt i avseende å bebyggelsen

i lappmarkerna och särskilt i fråga om lapparnas bosättning.

Under det att rätt till nyodling i de södra och mellersta delarna av

Sverige var inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, voro förhållandena i

rikets norra delar i flera avseenden egenartade. Enligt Hälsingelagen, vilken

gällde icke blott för det nuvarande Hälsingland utan även för hela den

övriga av svenskar bebodda delen av Norrland, ägde alla män rätt att göra

uppodlingar å allmänningen. Denna rätt inneslöt även rätt för alla att på

annat sätt nyttja allmänningen såsom till mulbete, jakt och fiske; alla hade

jämväl rätt att tillgodogöra sig avkastningen av slåtterlägenheter. Den

fria odlingsrätten torde i de nordliga delarna av landet hava bibehållit sig

ganska länge. I dessa trakter uppmuntrades ock nybyggesanläggningar på

mångahanda sätt.

En annan uppfattning angående lämpligheten av nybyggen å allmänningar

och å kronans marker började emellertid under 1600-talet göra sig gällande.

Man fann bosättningarna kunna utöva skadligt inflytande på skogarnas bestånd,

varigenom bergverksintresset, som livligt omhuldades, ansågs bliva

lidande. Uti skogsordningarna den 22 mars 1647, den 29 augusti 1664, den

19 december 1683, den 12 december 1734, den 10 december 1793 och den

1 augusti 1805 ävensom i åtskilliga kungl. brev och resolutioner meddelades

bestämmelser, avseende att ordna nybyggesförhållandena. Genom kungl.

brev den 16 mars 1824 förklarades, att nybyggen därefter icke skulle få anläggas

å kronoparker och allmänningar utan endast å s. k. kronomarker,

varmed förstods sådana områden, som vid avvittring överblevo i rikets norra

provinser.

De i skogsordningarna meddelade bestämmelserna angående villkoren och

sättet för nybyggens anläggande gällde i stort sett alla delar av landet.

Emellertid hade man redan tidigt genom särskilda bestämmelser velat befordra

nya bosättningar i lappmarkerna.

Ett av de första stadgandena i ämnet återfinnes i ett av Magnus Eriksson

den 16 mars 1340 utfärdat brev. Det var emellertid först efter utfärdandet

av kungl. plakatet den 27 september 1673 angående lappmarkernas bebyggande,

som de fasta bosättningarna började taga mera fart. Då stadgades, att

själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska och finska församlingarna

och fördelas uti särskilda socknar och prosterier. För att uppmuntra

till bosättning beviljades dem som ville slå sig ned därstädes den

frihet, att de på femton års tid skulle njuta försköning för alla skatter och

utlagor och att de efter förloppet av dessa frihetsår icke skulle läggas för

högre skatt än lapparna själva, med vilka de överallt jämställdes. Yad sålunda

stadgats bekräftades genom Kungl. Maj.ts förnyade plakat den 3 september

1695 om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter,

som de, vilka sig där nedsätta, åtnjuta skola.

Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades i kungl. reglementet

den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bygga och bo i Lapp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 20t>.

land eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta

vilja (lappmarksreglementet). Bestämmelserna i detta reglemente, som icke

blivit genom någon sedermera tillkommen författning upphävda, innehålla

bland annat: Den som ville nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats,

skulle söka tillstånd av landshövdingen, som skulle låta syna och undersöka

den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida

den tilltänkta odlingen lände någon annan till förfång, ävensom däröver

meddela utslag. Den som fått tillstånd att upptaga nybygge, ålåge att

inom två år hava gjort någon början med husbyggnad och jordens uppodlande;

i annat fall förverkades tillståndet, och rätten att anlägga nybygget

skulle uppdragas åt någon annan. Landshövdingen skulle bevilja skattefrihet

under vissa år, i allmänhet ej flera än femton år. Efter frihetsårens

förlopp skulle nybyggena »geometrice avtagas och skattläggas» och meddelades

i sådant hänseende närmare bestämmelser. Detta kom emellertid i regel icke

att äga rum förrän vid avvittringen. Några bestämmelser rörande nybyggares

rätt att begagna skogen förekomma ej i lappmarksreglementet. Det ansågs

tydligen självklart, att de å kronomarken ägde taga skog till husbehov.

Sedermera tillkommo föreskrifter, vilka medgåvo åbo rätt att inom visst

avstånd från gården erhålla icke allenast liusbehovsvirke utan jämväl skog

till försäljning. I lappmarksreglementet stadgades, att nybyggaren ägde rätt

till jakt inom en halv mils omkrets samt fiskerätt till husbehov.

Genom tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente underlättades i hög

grad anläggandet av nybyggen inom lappmarkerna, och de fördelar, som beviljades

dem, vilka i dessa trakter önskade bryta ny bygd, lockade mången

att slå sig ned där. Vid uppkomsten av nybyggen tillgick i allmänhet så,

att nybyggaren åt sig utsökte en plats, helst belägen vid en fiskrik sjö med

tillgång till odlingsbar mark för upptagande av potatisland och kornåker

samt med tillräckligt många naturliga ängar i närheten för att avkasta foder

åt några kreatur. Därefter förrättades av tjänsteman syn å platsen för tillseende,

att denna var lämplig för ett nybygges anläggande. I det protokoll,

som fördes över synen, angavs, att på stället funnes tillräcklig, för

odling tjänlig mark, varjämte uppräknades ängar, som ansågos böra tilläggas

nybygget. Eörekom intet hinder, blev nybygget av Konungens befallningshavande

genom särskilt utslag upplåtet.

Enligt lappmarksreglementet och senare författningar ägde upplåtelse av

nybygge rum på det villkor, att viss angiven odlings- och byggnadsskyldighet

skulle åligga nybyggaren å lägenheten. Denna skyldighet skulle full

göras under vissa år, s. k. frihetsår, vilka ursprungligen inneburo, att nybyggaren

under denna tid var fri från eu del skatter och onera. Med grundskatternas

avskrivande hava de med frihetsåren förbundna rättigheterna i

nämnda avseende väsentligt förlorat sin betydelse, men begreppet frihetsår

har i trots härav alltjämt bibehållits för betecknande av den tid, under

vilken den nämnda odlings- och byggnadsskyldigheten skulle fullgöras. Besittningsrätten

till nybyggen är i huvudsak densamma som för kronohemman

och är närmare bestämd i kungl. brevet till kammarkollegium den 5 februari

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1808, vilket brev med vissa undantag alltjämt är gällande. Sedan nämnda

odlings- och byggnadsskyldighet fullgjorts, kan nybygget överföras från

krono- till skattehemman, tidigare mot erläggande av viss köpeskilling, sedermera

utan sådan.

Avvittringen I Jämtlands län funnos i äldre tid inga territoriellt bestämda lappmarker,

i Jamtiand. Avvittringen i Jämtland, vilken blev inställd 1786, påbörjades ånyo 1821.

Stadgan för denna senare avvittring är utfärdad den 8 december 1820 och

innnehftller bland annat följande bestämmelser: Avvittringen skulle omfatta

alla kronoallmänningar och avradsland, samt alla de byar, hemman och nybyggen,

som ej redan undergått avvittring, som fastställts. Överblivna marker

borde från samfälligheten utbrytas och till nya hemman indelas, dock ej

under 1/s och icke över 1 mantal. Var den överblivna ägorymden mindre

än att den för 1/g mantal kunde svara, finge den såsom kronotorp till odling

upplåtas att efter frihetsårens förlopp belöpande ränta utgöra; och på det

tillfälle för nybyggesanläggningar ej måtte saknas, borde noga tillses, att icke

alla odlingsbara lägenheter tilldelades de gamla hemmanen utan att även

överloppsjorden sin proportionella andel därav förbehölles. Vidare borde

tillses, att nybyggesliemman icke anlades så spridda och avsides i ödemarkerna,

som dittills ofta skett, utan såvitt utrymmet och läget medgåve vid

sjöar och strömmar samt utåt vägar och helst flera bredvid varandra, i anseende

till det inbördes biträde, som så ofta av behovet kunde pakallas.

Även om nybyggen icke begärdes kunde lägenheter av 1/t mantals storlek

utstakas och avröjas till utdelning åt framdeles sig anmälande nybyggessökande.

Konungens befallningshavande tilläts att av kringliggande lediga

kronomarker emot lämplig smörränta till nyttjande åt nybyggarna lämna

några slåtterlägenheter på högst */4 mils avstånd men med villkor, att så snart

marken, å vilken de vore belägna, upplätes åt annan nybyggare, slåtterlägenheterna

till honom genast avstå. De nya hemmanen och torplägenheterna

erhöllo befrielse på vissa år från skatt och ränta. Denna befrielse lämpades

efter det mer eller mindre arbete, som till uppodlingen fordrades. —

Skulle efter föregången avvittring kronomarker återstå, som för bristande

uppodlingslägenheter icke kunde till nyhemmans- eller torpsanläggning användas,

borde de särskilt avrösas och såsom kronoallmänningar vårdas.

Varken i denna stadga eller i de efterföljande, under årens lopp utfärdade

föreskrifter med avseende å avvittringen i Jämtland förekommer något

om lapparna eller deras rättigheter. Först genom ett kungl. brev den 20

april 1841 meddelades bestämmelser angående sättet för urskiljande och

skattläggning av renbetestrakterna i Jämtland och stadgades därvid, att

några nybyggen i fjälltrakterna icke skulle få upplåtas, förrän lapparnas

betesmarker blivit behörigen utstakade; dock kunde i sammanhang med

förrättning för urskiljande av lapparnas betesmarker jämväl nybyggen utstakas,

där lägenheter funnes och sökande sig därtill anmälde.

Avvittringen De första bestämmelserna om avvittring inom Västerbottens och Norrinom

Väster- bottens p^ns kustland återfinnas uti instruktionen för avvittringsrätten i

Norrbottens Västerbotten den 23 maj 1780. Sedermera utkom den 10 februari 1824

läns kustland.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

5

stadga angående avvittringsverket i Västernorrlands, Västerbottens ooli Norrbottens

län. Denna innehöll bestämmelser om nya hemman och torplägenheter

av enahanda innebörd som stadgan för Jämtland. Tillika stadgades i

sådant hänseende, att om någon sökte att få anlägga nybygge å kronans

allmänning, som icke vore avvittrad eller avfattad, och avvittring å den trakt

icke snart komme att företagas, finge Konungens befallningshavande bifalla

ny byggesanläggningen, men nybygget bleve allenast provisionellt utsynat till

dess avvittringen hunne till trakten.

Sedan det visat sig, att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarkstrakterna

medfört vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga fall, då

de anlagts med mindre urskiljning, även för nybyggarna själva, förordnade

Kungl. Maj: t den 13 december 1867, med föranledande av en av riksdagen gjord

framställning, att, för skyddande av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga

rättigheter och till förebyggande av tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande

i trakter helt och hållet otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionellt

bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga

delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda

Kungl. Maj:ts beslut har odlingsgränsen sedermera blivit definitivt bestämd.

Ovan odlingsgränsen skulle därefter inga nybyggen få anläggas. Emellertid

har denna bestämmelse icke kunnat göras fullt effektiv, utan under årens

lopp har ett stort antal bosättningar förekommit även i trakterna ovan sagda

gräns.

Avvittringen inom lappmarkerna påbörjades ganska sent. Den 13 december

1850 utfärdades stadga för avvittring och skattläggning i Lule lappmark.

Awittringens ändamål var att skilja denna lappmark från angränsande lappmarker,

att bestämma de delar av lappmarken, där tillsvidare anläggningar

av nybyggen icke finge äga rum utan där lappallmogen skulle äga oinskränkt

rätt till bete för sina renar samt att utbryta byars, hemmans och kronotorps

områden ävensom de nybyggens ägovälden, vilka tillkomme under

avvittringen. Tillämpningen av denna stadga blev emellertid sedermera inställd.

Härefter tillkom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Enligt denna stadga skulle genom

allmän avvittring nödiga områden tilldelas såväl de i lappmarken förut

varande, icke behörigen avvittrade hemman och nybyggen som ock de

nybyggen, vilka kunde vid avvittringen i laga ordning tillkomma. Efter

den allmänna awittringens fullbordande finge nybyggen på odisponerad

mark inom de till odling tjänliga delarna av landet upplåtas och genom

särskilda avvittringsåtgärder utbrytas. Lapparna skulle även efter avvittring

vara såsom dittills berättigade att för renhjordarna begagna bete

å all skogsmark inom lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildas

skogar inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden,

ävensom äga att, i den mån för betesrättens utövande vore nödigt,

till husbehov begagna skogen. Kenbetesland, som kunde finnas inom den

blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, finge,

Odlings
gränson.

Avvittringen

inom Norrbottens

och

Västerbottens

läns lappmarker.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Ströängar.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

såvitt för lapparnas behov av renbete erfordrades, fortfarande därtill användas.

Åtskilliga ändringar i fråga om avvittringen tillkommo sedermera. Av

dessa må här allenast nämnas kungörelsen den 5 juni 1909, innefattande

ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker. Däri stadgades bland annat, att vid avvittring

ovan odlingsgränsen skulle, där sådant kunde ske utan förnärmande av

övriga intressen, som vore på avvittringen beroende, lämpliga områden avsättas

för att, därest framdeles funnes lämpligt, upplåtas till nybyggeslägenheter

åt lappar, vilka helt eller huvudsakligen övergivit nomadlivet.

Såväl den allmänna som den särskilda avvittringen äro numera avslutade.

Under de senaste årtiondena hava nybyggesupplåtelser förekommit allenast

i samband med avvittringen i lappmarkerna nedanför odlingsgränsen i

Norrbottens och Västerbottens län. De senaste nybyggesupplåtelserna ägde

rum år 1918 i Norrbottens län. Ytterligare upplåtelser av nybyggen förekomma

numera icke. *)

Vid avvittringen blevo de utängar, som icke kunde inrymmas inom de

hemmanen tillagda skiften av inägor och skogsmark, tillsvidare bibehållna

under fastigheterna. Dessa kommo alltså att innefatta, förutom det egentliga,

av gemensam gräns omslutna området, en mängd spridda, oregelbundet

formade enklaver inom främmande område, vilka kallats ströängar. Dessa

ängars antal var mycket stort och betydande arealer upptogos av dylik

mark. Till det stora flertalet fastigheter inom lappmarkerna hörde ett

betydande antal ströängar, och deras areal översteg ofta mångdubbelt den

odlade jordens.

Denna ägoanordning gav anledning till kritik och från åtskilliga håll

höjdes röster för återförvärvande till kronan av ströängarna eller en del av

dem. Ett sådant återförvärvande ansågs ur flera synpunkter önskvärt. Såsom

skäl härför åberopades ängarnas betydelse ej blott vid avdikning av de å

kronans skogar belägna sumptrakter utan ock vid upplåtande av odlingslägenheter

å kronoparkerna. Det framhölls i sådant hänseende, att ströängarna,

vilka representerade högst avsevärda arealer jord av ofta god, stundom

utmärkt och till uppodling lämplig naturlig beskaffenhet, numera förlorat

högst betydligt i värde för sina innehavare och att de alltså i största omfattning

borde med det snaraste tillvaratagas i kolonisationssyfte. Slutligen

åberopades, hurusom ängarna, frånsett de olägenheter de medförde för

lapparna och för en rationell renskötsel, jämväl för den bofasta befolkningen

i allmänhet vore till föga gagn; ängarna låge oftast långt avlägset, en mil

eller mera från gårdarna, och gåve merendels ringa utbyte. Utvecklingen

borde gå i den riktning, att jordbrukarna övergåve ängsbruket för att i stället

ägna sig åt odling vid gårdarna.

Den framförda kritiken hade till följd, att statsmakterna fattade beslut

om genomgripande åtgärder för indragande till kronan av ströängarna. Be
*)

Se Kolonisationskommitténs år 1922 avgivna förslag till kolonisation å kronoparker

i Norrland och Dalarna m. m. sid. 5.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 206.

7

stämmelser härom hava lämnats dels i kungörelsen den 30 december 1916

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmarker,

vilken kungörelse i vissa hänseenden ändrats genom kungörelserna den 7

februari 1919, den 3 juni 1921 samt den 4 maj 1923, dels i kungörelsen den

5 juni 1917 angående ströängars utbytande mot annan mark dels ock i lagen

den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan. Enligt dessa författningar

kunna ströängar under däri angivna förutsättningar återgå till

kronan mot visst vederlag.

För att bland annat bereda befolkningen ökat tillfälle att skapa egna hem

och finna arbete och utkomst medgavs uti kungl. brevet den 29 maj 1891

till domänstyrelsen, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp

tjänliga lägenheter finge, där det för kronoparkens vård och bevakning

funnes vara gagneligt, på vissa villkor upplåtas. Bestämmelserna uti nämnda

brev ersattes sedermera av kungörelsen den 27 maj 1904 angående upplåtande

av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens

län. Enligt denna skulle skogstorp kunna av domänstyrelsen upplåtas till

odling och bebyggande på högst tjugu år, under vilken tid torparen utan

avgäld till kronan ägde bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera

mot skyldighet att uppodla och bebygga lägenheten. Torparen skulle vara

berättigad att utan avgift från kronoparken erhålla vissa skogsförnödenheter.

Sedan föreskrivna byggnader blivit å torpet uppförda ägde torparen av statsmedel

uppbära ett kontant belopp av femhundra kronor. Efter frihetsårens

slut skulle torpet åsättas viss årlig avgäld, och torparen kunde mot denna

erhålla förnyad upplåtelse av torpet.

Uti kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägen.

heter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen föreskrevs,

att upplåtelser enligt 1904 års kungörelse icke vidare finge äga rum. Den

nya författningen skilde sig i åtskilliga avseenden från vad förut varit

gällande. Tillämplighetsområdet utsträcktes att omfatta kronoparker och

kronoöverloppsmarker i de sex norra länen. Under det att förutsättningen

för upplåtande av odlingslägenhet tidigare varit den, att sådan upplåtelse

funnes vara gagnelig för skogens vård och bevakning, gjordes nu det alternativa

tillägg, att upplåtelse finge ske, därest den jord, vars upplåtande

begärdes, vore belägen i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled

och hinder från skogsvårdens synpunkt ej mötte. Genom vissa villkor beträffande

sökandens person och odlingslägenhets storlek m. m. avsågs att

sörja för, att lägenheterna skulle få karaktär av småbruk och bliva förbehållna

de till drivande av mindre jordbruk särskilt lämpade, obesutna folkelementen.

Till förhindrande av upplåtelser å olämpliga platser bestämdes

att, förrän upplåtelse skedde, genom undersökning av i lantbruk kunnig

person skulle inhämtas, att å området funnes tillräcklig för odling lämplig

mark. Lägenheterna skulle upplåtas på arrende under femtio år med innehavaren

förbehållen optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens utgång.

Efter femton frihetsår skulle lägenhetsinnehavaren hava att erlägga en redan

vid upplåtelsen bestämd årlig avgift av 3.6 procent å dels lägenhetens kapital
-

Skogstorp.

Odlingslägen
heter
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kolonat.

8 Rungl. Maj:ts proposition nr 206,

* värde, ouppodlad och obebyggd, men med hänsyn tagen till den rätt till

byggnadsvirke, som tillförsäkrats lägenhetsinnehavaren, dels den honom

tillkommande odliugshjälpen. Denna bestämdes till sjuhundrafemtio kronor,

varav en tredjedel skulle utbetalas, då lägenhetens uthusbyggnad blivit färdig

och godkänd, en tredjedel, då manbyggnaden blivit färdig och godkänd, och

sista tredjedelen, då minst en hektar åker uppodlats och satts i försvarlig

hävd. Till de förutvarande ordningsföreskrifterna lades en del nya bestämmelser,

bland annat beträffande lägenhetsinnehavarens rätt till nödigt bete

för å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur. Slutligen stadgades, att

innehavare av skogstorp skulle äga att efter frihetsårens utgång, därest han

vore bei''ättigad till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio

år samt i övrigt i tillämpliga delar på de villkor, som i kungörelsen föreskrivits

rörande odlingslägenheter.

I huvudsak äro bestämmelserna i 1909 års kungörelse fortfarande gällande.

Vissa förändringar av desamma hava emellertid senare vidtagits.

I likhet med vad tidigare ägt rum i fråga om nybyggesväsendet hava även

upplåtelserna av skogstorp och odlingslägenheter kommit i konflikt med

nomadlapparnas intressen. Änskönt under förarbetena till de om skogstorp

och odlingslägenheter utfärdade författningarna uppmärksamheten varit fäst

å behovet för nomadlapparna att så långt det vore möjligt befrias från det

intrång den fasta bosättningen beredde lapparna, hade detta icke kommit

till något uttryck i själva författningarna. Följden härav blev, att upplåtelser

av skogstorp och odlingslägenheter ägde rum ovan odlingsgränsen

i rätt stor omfattning. En reglering av förhållandena på detta område blev

småningom oundviklig. Genom kungörelsen den 3 juni 1915 angående

upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förordnades bland annat, att

kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter å

kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste länen icke skulle

äga tillämpning å områdena ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker. Endast där i något fall synnerliga skäl förelåge,

skulle det enligt förstnämnda kungörelse ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga

upplåtelse av odlingslägenheter inom samma trakter.

Vid 1920 års slut funnos skogstorp och odlingslägenheter till ett antal

av 676 i Norrbottens län och 555 i Västerbottens län. Av dessa lägenheter

voro omkring 140 belägna ovan odlingsgränsen.1) Åtskilliga av skogstorpen

voro redan före 1891 befintliga olaga bosättningar, vilka sålunda blevo

legaliserade.

Genom kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande

av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna har möjlighet beretts

för nya former av jordupplåtelser. Kolonat upplåtes under nyttjanderätt, i regel

med rätt för kolonist att med äganderätt inlösa kolonatet. Kolonisten skall

inom närmare bestämd tid fullgöra viss odlings- och byggnadsskyldighet men *)

*) Se kolonisationskommitténs förut anmärkta förslag sid. 15.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj.ls proposition nr 20ti. 9

erhåller odlings- och byggnadshjiilp i penningar. Kolonist är berättigad att

efter utsyning genom skogstjänsteman erhålla byggnadsvirke samt att under

den tid han innehar kolonatet med nyttjanderätt efter utsyning eller anvisning

genom skogstjänsteman från kolonatets skog eller från kronoparken uttaga

virke till husbehov ävensom bränsle.

Jämte de upplåtelser, för vilka nu redogjorts, förekomma å kronoparkerna

åtskilliga andra upplåtelser av skilda typer, vilka emellertid här kunna

förbigås.

Förutom den jord, som under laga former upplåtits till brukande å kronoparkerna,

har även eu del tagits i anspråk genom olaga bosättningar. På sätt

redan nämnts hava några av dessa legaliserats såsom skogstorp. Beträffande

vissa andra olagliga bosättningar meddelades bestämmelser i förenämnda

kungörelse den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter angående

avvittringen inom lappmarkerna. Enligt dessa skulle, därest å inhysingslägenhet

— varmed förstods lägenhet ovan odlingsgränsen, som blivit utan

vederbörligt tillstånd anlagd eller för vilken vid upplåtelsen meddelade föreskrifter

angående byggnads- eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen

fullgjorda — innehavare verkställt sådana arbeten eller eljest nedlagt sådana

kostnader, att han efter prövning funnes förtjänt att vid lägenheten bibehållas,

åt lägenheten under vissa förutsättningar vid avvittringen utläggas

särskilt område. Inhysingslägenhet skulle icke skattläggas och finge icke

erhålla mera husbehovsskog än som tilldelades hemman av motsvarande

storlek i samma trakt, ej heller andel i samfälld husbehovsskog. — Enligt

kungörelse den 20 oktober 1916 skall länsstyrelsen hava att till innehavaren

utfärda upplåtelsebrev å lägenheten, varefter densamma skall i jordeboken

upptagas såsom frälsetorp utan mantal.

Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i följd av ålder

eller sjukdom ej kunnat följa renarna på deras vandringar, slagit sig ned

vid något fiskevatten eller å annan plats. Här hava de dragit sig fram,

förutom genom avkastningen av de renar, som de tilläventyrs ännu haft i

behåll och överlämnat i andra lappars vård, genom fiske och jakt. Ofta har

även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan anledning, såsom

genom olyckshändelse, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos renarna,

förlorat dessa eller som, ehuru ännu arbetsföra, tröttnat på nomadlivet,

på liknande sätt skaffat sig fast bostad. De lägenheter, som sålunda uppkommit,

utgöras mången gång endast av bostad, bestående av en torvkåta

eller en stuga. Vanligen upptages dock någon odling och anskaffas några

husdjur, såsom getter eller en och annan ko. I en del fall hava lägenheterna

småningom utvecklat sig till verkliga jordbruk.

Att orkeslösa och fattiga lappar slagit sig ned såsom »fiskarlappar», har

stöd i gammal sedvana, även om intet därom finnes stadgat i lagstiftningen.

Allt efter som de orkeslösa lapparna avlidit eller förhållandena i övrigt

förändrats, lära väl ofta de upptagna lägenheterna hava fått förfalla och

försvunnit. I manga fall, särskilt om ställena utvecklats till jordbrukslägen
-

Inhysings
lägenhetor.

Lapparnas

bosättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

heter, hava de alltjämt funnits kvar och övergått från en innehavare till en

annan.

Från lapsk sida har understundom gjorts gällande, att lapparna skulle

hava en vidsträckt rätt särskilt till lappskattelanden, varmed avsåges områden,

i vilka länsstyrelserna tidigare plägade giva särskilda lappar inrymning,

innebärande befogenhet för lappen att inom det till honom upplåtna området

med andras uteslutande föra sina renar på bete. I de första författningar,

som berörde lapparnas rättigheter, såsom 1749 års lappmarksreglemente och

1760 års lappfogdeinstruktion, gavs åt lapparna rätt till »rendjursbete, fiskoch

djurfång». I länsstyrelsernas inrymningsbrev å lappskattelanden bands

allmänt lapparnas rätt vid landens nyttjande för renskötselns behov. Liknande

bestämmelser återfunnos i 1873 års avvittringsstadga. I ämnet har år 1922

av dåvarande docenten Åke Holmbäck avgivits en omfattande, efter offentligt

uppdrag verkställd utredning, benämnd »Om lappskattelandsinstitutet och

dess historiska utveckling». Däri uttalade Holmbäck den uppfattningen,

att något godkännande av en lapparnas äganderätt till lappskattelanden

aldrig ägt rum. Den rätt, lappen genom inrymningsbrevet fått till landet,

omfattade enligt Holmbäcks mening tydligen blott renbetet och vad därmed

sammanhängde.

Den bebyggelse, som genom lapparnas jordbrukslägenheter uppstått i

lappmarkerna och å renbetesfjällen, har i många avseenden medfört men och

verkat störande för renskötseln, i det att lägenheterna ofta anlagts a renarnas

kalvningstrakter och i övrigt å för renskötseln ömtåliga marker. Ytterligare

svårigheter hava uppstått när, såsom icke sällan varit fallet, dylika lägenheter

kommit ur sin lapska innehavares hand och övergått till personer,

som ej av rashänsyn manats till överseende i fråga om skador av renar.

Åtskilliga av förut omförmälda, såsom skogstorp eller inliysingslägenlieter

legaliserade bosättningar hava upptagits av lappar.

FjälläRenheter. För att ordna förhållandena ovan odlingsgränsen beträffande de utan

tillstånd upptagna lägenheterna verkställdes för åtskilliga ar sedan inom

Norrbottens och Västerbottens län undersökning rörande befintliga dylika

lägenheter. Därefter blevo de flesta av dem upplåtna till sina innehavare

med nyttjanderätt på längre tid eller under livstid och med villkor bland

andra, att de skulle hava att själva skydda sina ägor från skadegörelse av

renar. Sådana upplåtelser pågå alltjämt ehuru i mindre omfattning. Dessa

lägenheter hava kallats fjällägenlieter. Ett mindre antal sådana bosättningar

ansågos med hänsyn till sitt läge i förhållande till renskötseln icke kunna

bibehållas. Innehavarna av dessa anvisades andra platser för bosättning

jämte penningbidrag av staten för ditflyttningen.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t i brev den 11 juni 1926

efter bemyndigande av riksdagen (skrivelse den 12 maj 1926 nr 9 A punkt 08)

förordnat, att vardera av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län

må av en i brevet omförmäld anslagsdel å 10,000 kronor från och med

budgetåret 1926—1927 tillsvidare för varje budgetår använda ett belopp av

intill 5,000 kronor för utlämnande enligt närmare angivna föreskrifter av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. M(ij:ts proposition nr 206.

byggnadshjälp åt innehavare av fjällägenheter, vilka jämlikt kungörelsen den

3 juni 1915 upplåtits eller komme att upplåtas ovan odlingsgränsen inom förenämnda

läns lappmarker.

Lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

tillgodosåg försörjningsmöjligheterna allenast för den del av den lapska

allmogen, som hade renskötsel såsom yrke. Därjämte gavs i 31 § vissa

bestämmelser om upplåtelser å de områden, som blivit anvisade till lapparnas

uteslutande begagnande. Emellertid fanns redan då liksom i våra dagar

ett avsevärt antal lappar, som på grund av ålderdom, sjukdom eller andra

anledningar upphört med renskötseln utan att likväl därefter hava kommit

i sådana omständigheter, att de vunnit sin utkomst på annat håll. Läget

bland dessa lappar vann i samband med den då avslutade revisionen av

lapplagstiftningen intet beaktande. De lämnades åt sig själva att efter förmåga

ordna sin existens. Som möjligheterna härtill dock voro ytterst ringa,

kom flertalet av dem liksom även för närvarande är fallet att i större eller

mindre grad ligga fattigvården till last. Här förefanns sålunda en brist i

lagstiftningen angående lapparna och dei''as förhållanden.

Nästan omedelbart efter det renbeteslagen utfärdats fästes också statsmakternas

upmärksamhet å den ofullständighet i lagstiftningen, som i anmärkta

hänseende förelåg. Från skilda håll påkallades åtgärder i syfte att

avhjälpa det betryckta läget bland nyssnämnda kategori av den lapska allmogen.

I sammanhang därmed framställdes även från de renskötande lapparnas

sida vissa erinringar mot den utfärdade renbeteslagen.1) De spörsmål,

som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang med

den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om avvittringens genomförande

å trakterna ovan odlingsgränsen.2)

Medan såväl nämnda som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål

ännu voro beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av

ett flertal ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken

hemställdes om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes

bland annat.

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kringskurna

av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet gynnat

odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad och

utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt som nomaderna med skäl

kunde åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfattningarnas tillämpning

hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas berättigade

krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket som möjligt åt

nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande områden av

för renskötseln behövlig mark hade man tillåtit nybyggesanläggningar upp

l) Se motion i riksdagens andra kammare 1899 nr 12, Länsstyrelsens i Jämtlands län

skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer

1905 och 1907 »Handlingar angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas

existensvillkor i Västerbottens län».

’) Se bl. a. förut omförmälda kungörelse den 5 juni 1909 innefattande ytterligare föreskrifter

ang. avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen

den 5 juni 1909 ang., marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittringen ovan

odlingsgränsen.

1898 års

renbeteslag,

1908 års

riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, sålunda utöver den

gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne i de egentliga

renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat en stor mängd spridda

myrar och andra slåtterlägenheter, vilket i hög grad försvårat renskötseln

och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida. Dessa

omständigheter, järnte andra därmed samverkande orsaker hade vållat, att

den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.

Å den jord, som fordom tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes

rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja

för att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och

bötfälld.

De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för

lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de

nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning

åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva

av renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för tryggande av

de nomadiserande lapparnas existens, behandlades frågan om lämpligaste

sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och

hållet saknade renar eller icke hade tillräckligt många för att kunna leva

som nomader. I motionen yttrades härom:

Genom den i vår lagstiftning fastslagna grundsats, att en lapp ej kunde

vara på samma gång renägare och jordbrukare, hade för lapparna borttagits

en naturlig övergångsform från det fria nomadlivet till den bofastes vid den

egna torvan bundna intresse, en övergångsform som eljest möjliggjort för

den mindre väl situerade men dock ej alldeles utfattige lappen att vid sidan

av en renskötsel, som ej ensam kunde skänka honom hans bärgning, hava

ett litet jordbruk, avpassat efter hans fallenhet och förmåga samt i stånd att

utfylla vad som felades honom i renar. Sålunda skulle odlingen och jordbruksnäringen

efter hand kunnat hava upptagit dem, som tröttnat vid nomadlivet

eller av brist på tillräckligt antal renar tvungits att upphöra med detta

levnadssätt. Nu hade i stället skapats ett fattigt, egendomslöst och hemlöst

proletariat.

Att förmå dessa lappar att återvända till nomadlivet genom att exempelvis

åt dem söka anskaffa nödigt antal renar, syntes vara fullkomligt lönlöst

och dessutom praktiskt outförbart. Den närmast till hands varande sysselsättningen

vore ett jordbruk i förening med boskapsskötsel, och att ett

dylikt jordbruk även hägrade för många lappar såsom ett framtidsperspektiv,

därom hade man sett flerfaldiga uttalanden från lapparna^ själva. Små av

lappar anlagda jordbruk och nybyggen funnes på många håll inom de norrländska

länen, oftast tillkomna utan lov och under trycket av nöden och

fattigdomen. _ , .

Då dessa nybyggar lappar saknat varje understöd från statens sida och

dessutom ägt ringa eller inga vare sig medel eller kunskaper, vore det naturligt,

att deras jordbruk bleve primitiva, men redan den omständigheten,

att sådana jordbruk kunnat uppstå under så ytterst ogynnsamma förhållanden,

visade, att här funnes en kraft att tillvarataga. Givet vore, att lång tid

komme att förflyta, innan lapparna hunnit tillägna sig den bofasta jordbrukande

befolkningens förmåga och vana vid att driva jordbruk, men detta

vore helt naturligt; fjällbondens jordbruk hade haft många övergångsformer,

innan det hunnit sin nuvarande ännu rätt primitiva ståndpunkt. Det gällde

emellertid att för lappen icke göra övergången till jordbruksnäringen alltför

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr SOU.

brådstörtad, att icke rycka honom alltför långt bort från den miljö, där han

varit hemmastadd och vuxit upp. Att, såsom från ett och annat sakkunnigt

håll ifrågasatts, jord skulle upplåtas åt lappnybyggaren inom jordbruksrayongen

och på kronoparkerna innebure ett alitför tvärt avbrott i lappens

vanor och natur för att kunna medföra ett önskvärt resultat. Inom det

egentliga lappmarksområdet ovanför den nuvarande jordbruksrayongen funnes

på många ställen invid sjöar och vattendrag för gräsodling och boskapsskötsel

användbar mark, särskilt lämplig till upplåtelse åt den vid fjällbygdens

förhållanden vana lappbefolkningen. Å dylik mark syntes staten

kunna, med tillbörligt hänsynstagande till den verkliga nomadbefolkningens

intressen, åt den fattiga hemlösa lappbefolkningen upplåta jord till uppodling

och bebyggande; där kunde lappen finna ett stöd för jordbruket i

jakt och fiske ävensom —• vad en och annan lapp beträffade — i renskötsel

såsom binäring; i lappens egna hemtrakter kunde sålunda hans omdaning

till jordbrukare så småningom äga rum. Vid de jordupplåtelser, som sålunda

ägde rum från statens sida, skulle naturligtvis fästas det villkor, att

jorden ej finge utan särskilt tillstånd överlåtas åt någon svensk, d. v. s. icke

lapp, ävensom att jordinnehavet icke finge medföra något skadeståndsanspråk

enligt gällande lapplag gentemot den nomadiserande befolkningen. Vidare

vore det nödvändigt, att staten ekonomiskt understödde egnahemsrörelsen

bland lapparna, måhända till eu början till och med genom att låta uppföra

bostäder åt de mest behövande och utblottade.

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 6 maj 1908 (nr 113), att Kungl Maj:t täcktes låta utreda

och taga under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels

vidmakthålla, värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro

och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolkningen

ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning

och prövning kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen

för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas

synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utredningen

borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det

dock lämpligt, att vissa förberedande undersökningar verkställdes, som kunde

utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde därefter rum under ett flertal år och

gåvo uppslag till åtskilliga åtgärder till fromma för de renslcötande lapparna

(däribland kungörelserna den 3 juni 1915, den 30 december 1916 och den

5 juni 1917). Däremot ledde dessa undersökningar icke till en allmän revision

av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var närmast, att förhandlingar

upptagits med Norge i den internationella renbetesfrågan. Då dessa

förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre svenska lapplagstiftningen,

ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna innan

man underkastade ifrågavarande lagstiftning eu fullständigare granskning.

Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstift ningen, vilka ansågos vara

av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som avsågos

i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos emellertid till

1917 års

proposition.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

särskild behandling, bland dem frågan om rätt för lapparna att bosätta sig

å kronomark inom lappmarkerna och å renbetesfjäll. Berörda frågor blevo

därefter genom proposition (nr 169) med förslag till lag angående ändring

i vissa delar av 1898 års renbeteslag framlagda för 1917 års riksdag. I propositionen

skildes mellan renskötande lappar och sådana, som övergivit eller

ämnade övergiva renskötseln, och inom den senare gruppen ägnades särskild

uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller sjuklighet hindrades att fortsätta

nomadlivet. I fråga om de renskötande lapparna uttalades i propositionen, att

staten saknade anledning att förhjälpa dessa till bosättning. Beträffande

övriga kategorier anförde föredragande departementschefen bland annat:

»Vad därnäst angår lappar, som av annan anledning än orkeslöshet övergivit

eller ämna övergiva renskötseln, har från vissa håll uttalats, att man

borde för dem i största möjliga utsträckning öppna utväg till bosättning.

En dylik hållning synes dock i allmänhet ej vara att förorda. Staten härunder

senare tid på mångahanda sätt visat sitt intresse för lapparnas av

ålder utövade näring, renskötseln. De åtgärder, som ur denna synpunkt

vidtagits från statens sida, hava i allmänhet vilat på den uppfattningen, att

renskötseln är det näringsfång, för vilket lapparna lämpa sig bäst och tillika

det enda, som kan lända till ekonomiskt utnyttjande av de stora fjällområdena

i rikets nordligare delar. Den, som söker att omsorgsfullt och fördomsfritt

sätta sig in i hithörande förhållanden, torde ock svårligen kunna

komma till en annan uppfattning. Erfarenheten talar för, att det är i nomadlivet,

som lapparna utveckla sina bästa egenskaper. Enighet torde ock

råda därom, att de väldiga fjällvidderna endast såsom renbetes trakter kunna

lämna någon väsentlig avkastning, men att de, på detta sätt använda, äro av ej

oväsentlig nationalekonomisk betydelse. Utgår man från dessa synpunkter,

kan det icke vara följdriktigt och* lämpligt att i trakter, där renskötseln kan

anses hava någon framtid, underlätta lapparnas bosättning i andra fall, än

där särskilda skäl tala därför. Vad särskilt beträffar det fall, att en lapp

förlorat sina renar eller en större del av dem, synes detsamma icke böra

betraktas såsom anledning att åt honom upplåta boplats. Att en mindre

förmögen lapp i följd av olyckshändelse eller andra omständigheter mister

sin hjord eller ser den minskas till den grad, att dess skötsel ej längre bereder

honom existensmöjligheter, är beklagligtvis en tämligen vanlig händelse.

Skulle ett flertal lappar i denna ställning få sig anvisade nya jordbruk

slägenheter i renbetestrakterna, komme detta tvivelsutan att bereda de

renskötande lapparna ett betänkligt intrång. Lämpligare torde vara, att

staten, såsom för närvarande äger rum, genom lån på billiga villkor bereder

lappar i angiven ställning möjlighet att inköpa renar. De understöd av denna

art, som hittills lämnats, till en början med belopp, som riksdagen särskilt

för ändamålet anvisat, och sedermera ur de fonder för renskötselns upphjälpande,

som ställts till Kungl. Majds förfogande, hava visat sig ägnade att

åt ett ej obetydligt antal behövande nomadlappar bereda utväg att vidbliva

sin fäderneärvda näring.

Nekas kan emellertid icke, att förhållandena stundom kunna göra det

lämpligt att åt fattiga lappar — vare sig sådana som varit renskötare eller

andra — anvisa kronojord till bosättning. Eramför allt gäller detta skogslapparna,

vilkas kvarhållande vid renskötseln knappast _ torde vara något

angelägnare önskemål och vilka icke i samma grad som fjällapparna äro beroende

av, att deras betesområden hållas fria från nya bosättningar. Det

synes vid nu angivna förhållanden önskvärt, att åt Kungl. Maj:t inrymmes

befogenhet att, när skäl föreligga, medgiva lapp nyttjanderätt till kronomark

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

inom lappmarkerna eller de jämtländska renbetesfjällen, under förutsättning

att upplåtelsen ej länder till förfång för de renskötande lapparna. Detta

skulle öppna utväg att, i något större utsträckning än i kungörelsen den 3

juni 1915 förutsättes, bevilja upplåtelser av mark ovan odlingsgränsen i

lappmarkerna samt att i avseende å lappmarkernas nedre delar verkställa

upplåtelse under de växlande former, som under olika förhållanden kunna

finnas lämpliga, varjämte inom renbetesfjällen i Jämtlands län skulle kunna

vidtagas även andra upplåtelser än de, som avses i 31 § av renbeteslagen.

Beträffande slutligen nomadlappar, som i följd av ålder eller sjukdom

hindras att medfölja på flyttningar, torde man böra gå ett steg längre.

Såsom i det föregående erinrats, har det av gammalt varit vanligt, att dylika

lappar slagit sig ner på någon lämpligt plats och där åt sig uppfört

fast bostad av ett eller annat slag. Lika angeläget som det är att bosättningar

av denna art ej längre få till förfång för nomadväsendet i det hela

äga rum efter lapparnas fria skön, lika önskvärt och billigt är det ock, att

säker utsikt öppnas för nomadlapparna att i händelse av orkeslöshet få åt

sig upplåtna boplatser, där de kunna föra en för deras vanor och behov

avpassad tillvaro. Detta önskemål synes kunna tillgodoses på det sätt, att

i lagen meddelas föreskrift, att vissa områden inom lappmarkerna och renbetesfjällen

skola av Kungl. Maj:t avsättas för upplåtelse till orkeslösa renskötande

lappar samt att Kungl. Maj:ts befallningshavande sedan skall hava

att inom dylika områden vidtaga markupplåtelser för livstid med rätt till

bränsle och annat behövligt virke samt så vitt möjligt även jakt- och fiskerätt.

»

Det sålunda framlagda förslaget rörande upplåtelse av mark till lapparna

vann icke riksdagens bifall. Liksom övriga i nämnda proposition upptagna

förslag, vilka berörde lapparnas bosättningsfråga och vad därmed ägde sammanhang,

blev spörsmålet om lägenhetsupplåtelser åt lapparna av riksdagen

utbrutet från slutlig behandling. I skrivelse den 15 juni 1917 (nr 374) anhöll

riksdagen, att förslaget härutinnan måtte upptagas till förnyat övervägande

i samband med den förestående revisionen av hela lapplagstiftningen.

Emellertid infördes efter riksdagens förslag jämte andra år 1917 vidtagna

ändringar i renbeteslagen en övergångsbestämmelse, innebärande förbud

för lapparna att utan tillstånd av Kungl. Maj:t uppföra boningshus eller

ladugård eller upptaga odling å kronojord inom lappmarkerna och å renbetesfjällen.

Bedan förhandlingarna med Norge slutförts, upptogs ånyo frågan om en

fullständig omarbetning av lapplagstiftningen. Genom beslut den 13 juni

1919 uppdrog sålunda Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års lappkommitté

— att utföra en allmän revision av bland annat de bestämmelser,

som reglerade lapparnas förhållanden inom riket. Till fullgörande av berörda

uppdrag avlämnade kommittén den 31 maj 1923 två betänkanden i

ämnet. Det ena av dessa (Statens offentliga utredningar 1923: 51) innefattade

bland annat förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel.

Nämnda förslag upptogo i främsta rummet bestämmelser rörande de renskötande

lapparnas privilegier och skyldigheter. I vissa hänseenden meddelades

emellertid i förslagen stadganden även beträffande andra lappar än

de renskötande. Dessa senare bestämmelser avsågo bland annat att för

lappar, vilka förut idkat renskötsel men lämnat detta näringsfång, förmedla

1919 års

lappkommitté.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

övergången till levnadssätt som bofasta samt att bereda lappar i allmänhet

viss förmån vid förvärv av lägenhet inom lappmarkerna och å renbetesfjällen.

Härom anförde kommittén bland annat:

»I sitt förslag angående lapparnas rätt att slå sig ned på kronomark har

kommittén ansett sig kunna i stort sett ansluta sig till det i 1917 års proposition

framlagda förslaget. Upplåtelser, varom här är fråga, kunna enligt

kommitténs förslag medgivas å de uteslutande av kronomark bestående renbetesfjällen

i Jämtlands län och till dessas utvidgning inköpta fastigheter

samt å kronomark såväl ovan som nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna.

I samband med den nyligen avslutade avvittringen inom Västerbottens läns

fjälltrakter hava avsatts vissa områden för att, därest framdeles så skulle

finnas lämpligt, upplåtas till nybyggeslägenlieter åt lappar, vilka helt eller

huvudsakligen övergivit nomadlivet. Dessa områden och eventuellt annan

mark, med avseende å vilken lapparna kunna anses hava särskilda rättigheter,

böra enligt kommitténs mening i främsta rummet komma till användning

för ifrågavarande ändamål.

Vid bestämmande av upplåtelsernas storlek samt ordningen i övrigt för

deras meddelande har man att taga hänsyn till olika fall. En särskild ställning

intages av de lappar, vilka idkat renskötsel, men i följd av ålder eller

sjukdom icke längre kunna fortsätta att därigenom vinna sitt uppehälle. I

många fall torde väl en sådan lapp, om han får en mindre lägenhet, kunna

genom fiske och jakt samt hållande av getter eller någon ko eller genom

avkastningen av egna renar vinna sitt uppehälle. Är emellertid lappen helt

orkeslös och saknar han tillgångar eller underhåll av anhöriga eller andra,

blir det nödvändigt att genom ingripande från det allmännas sida bereda

honom möjlighet till försörjning. I dylikt fall uppstår en fattigvårdsfråga,

vilken torde böra behandlas i samband med övriga spörsmål angående lapparnas

fattigvård. Genom markupplåtelser för eventuella hem för dylika

lappars omhändertagande synes fattigvårdsfrågans lösning kunna underlättas.

Vid de sammanträden, som kommittén hållit med lappallmogen, har framlagts

och diskuterats en plan rörande upprättande av kolonier för ålderstigna

och sjuka lappar. Man har, delvis med erfarenhet från redan bestående

anordningar, tänkt sig ett centralhem, å vilket lappar, som vore helt

oförmögna att försörja sig själva och icke finge hjälp från annat håll, kunde

intagas för vård under en föreståndares ledning. Frågan i vad mån understöd

av allmänna medel kan komma att tarvas för de å hemmet intagna må

bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen. I närheten av och i

anslutning till sådant centralhem skulle mindre lägenheter upplåtas å,t lappar,

som vore något arbetsföra eller som i övrigt med stöd av egna tillgångar

eller med andras bistånd kunde draga sig fram utan att behöva anlita hemmets

tillgångar. Vid sagda lägenheter skulle få upptagas odling och hållas

hemdjur, varjämte i mån av tillgång tillfälle skulle beredas till fiske och

jakt.

Nämnda plan har vid sammanträdena av lapparna mottagits med gillande

och tacksamhet. Genom eu dylik ordning kan i största utsträckning undvikas

anstaltsformen för understöd, vilken för de vid friheten i fjällen vana

lapparna kännes särskilt tryckande.

Under förhoppning att nödiga medel för upprättande av hem och kolonier

av ifrågavarande slag genom Kungl. Maj:ts föranstaltande måtte i sinom tid

beredas, har kommittén, utan att närmare ingå på frågan om lapparnas

fattigvård, vilken kommittén med hänsyn till den begränsade tiden för dess

arbete icke medhunnit att behandla, föreslagit bestämmelser för att möjlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kuntjl. Maj.is proposition nr 206.

göra genomförandet av eu plan sådan som den ovan antydda eller för upplåtande

i övrigt av lägenheter åt ifrågavarande grupp av lappar. Med hänsyn

till de förutsättningar, under vilka dylika lägenlietsupplåtelser enligt

det ovan sagda skulle få äga rum, böra icke lägenheterna få växa ut till

verkliga odlingslägenlieter, för vilkas brukande kräves nedläggande av ett

betydligt större arbete än innehavarna själva kunna åstadkomma. Hus och

andra byggnader böra fördenskull ej heller byggas större än som för lägenheternas

nyss angivna ändamål är nödigt. Vidare må framhållas att, sedan

eu lägenhet upptagits och bebyggts, efterträdaren givetvis kommer i en

gynnsammare ställning än den, som först upptagit lägenheten. Under sådana

omständigheter synes med billighet överensstämma, att eu ny lägenhetsinneliavare

må, därest hans förmögenhetsförhållanden i övrigt det medgiva,

kunna tillförpliktas att för lägenheten utgiva viss mindre årlig avgift.

Emellertid inträffa fall, då lapp, som icke orkar driva renskötsel, icke

önskar förvärva egen lägenhet utan slår sig ned hos någon bofast. För borenande

av lättnad i sådan lapps uppehälle, när behov därav föreligger, må

enligt lagförslagen åt honom kunna upplåtas vissa förmåner av fiske och

jakt samt skogsfångst ävensom rätt att hålla getter å kronomark.

Ovan har talats om upplåtelse av lägenheter med mera åt lappar, som av

orkeslöshet övergiva av dem förut idkad renskötsel. Emellertid kunna humanitära

skäl och social omtänksamliet påkalla, att staten träder emellan och

genom lägenlietsupplåtelser bistår även arbetsföra lappar — såväl sådana som

varit renskötande som andra — vilka råkat i ekonomiskt betryck. Särskilt

kunna ömmande omständigheter föreligga beträffande renskötande lappar,

som genom förlusten av sina renar råkat i fattigdom och måste på annat

sätt söka sin utkomst.

"Vid upplåtelser åt arbetsföra lappar bör avses skapandet av verkliga jordbrukslägenheter,

varå lapparna kunna grunda sin utkomst. Dylika upplåtelser

böra ske i man av tillgång på lämplig mark och sökandenas egna kvalifikationer,

varjämte bör iakttagas, att upplåtelserna ej lända till förfång för

de renskötande lapparna. Med nyttjanderätten bör, särskilt innan jordbruket

å lägenhet hunnit utvecklas, kunna förenas upplåtelse av utängsslåtter å

kronomark.

Beträffande alla ovan omförmälda upplåtelser bör gälla, att vederbörande

myndighet, som bär att medgiva upplåtelsen, skall äga bestämma närmare

villkor för densamma. Ett dylikt villkor bör alltid vara, att lägenhetsinnehavarna

själva skola hava att svara för de skador, som av renar kunna förorsakas

å upplåtna områden.»

Stadganden i nu berörda ämne hade av kommittén upptagits i 1—4 mom.

i 53 § av förslaget till lag om fjällrenskötsel och motsvarande mom. i 54 §

av förslaget till lag om skogsrenskötsel. Upplåtelser kunde, enligt kommitténs

förslag, medgivas å överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark

inom lappmarkerna samt å renbetesfjäll en i Jämtlands län.

I 1 mom. stadgades, att Kungl. Maj:t kunde a omförmälda mark upplåta

områden för inrättande av hem åt orkeslösa eller ålderstigna lappar. I 2 mom.

föreskrevs, att å dessa trakter skulle av Kungl. Maj:t avsättas vissa områden

till upplåtelser åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara helt

arbetsodugliga, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunde fortfara med

renskötseln. Det skulle tillkomma länsstyrelsen att upplåta mark inom sådana

områden, dock ej åt den, som uppenbarligen skulle komma att sakna utväg till

nödtorftig försörjning. Dylik upplåtelse finge ej meddelas för längre tid än

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 174 Imf t. (Nr 206.) 392 28 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sökandens och hans hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet skulle

äga att från kronans mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke

ävensom slöjdvirke, så ock, efter anvisning eller utsyning, som skulle kostnadsfritt

lämnas av vederbörande skogstjänsteman, virke till boningshus och

till andra byggnader, som av länsstyrelsen i samband med upplåtelsen eller

sedermera prövades nödiga. Innehavaren skulle själv stå skada, som förorsakades

av renar å växande eller bärgad gröda, där ej skadegörelsen tillkommit

av skadebegär. Då nyttjanderätt till lägenhet upphörde, skulle

lägenheten i befintligt skick tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda

kostnader i vidare mån, än länsstyrelsen prövade skäligt med hänsyn till å

byggnad nedlagt arbete. När länsstyrelsen ånyo uppläte sådan lägenhet till

lapp, kunde efter omständigheterna länsstyrelsen för nyttjandet fastställa

en billig avgift. I övrigt ägde länsstyrelsen bestämma villkoren för upplåtelsen.

Därvid skulle tillses, att upplåtelsen så vitt möjligt innefattade rätt att jaga

och fiska inom visst område. Länsstyrelsen kunde jämväl tillåta sökande att i

närmare föreskriven ordning å kronomark beta getter till ett antal av högst

fem för hushåll ävensom att, i den mån så prövades kunna ske utan förfångför

de renskötande lapparna, avbärga slåtteräng. Enligt 3 mom. ägde länsstyrelsen

att, utan sammanhang med upplåtelse, som berördes i 2 inom.,

medgiva lapp, som där avsågs, att å kronomark inom lappmarkerna och å

renbetesfjällen dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke dels ock jaga

och fiska samt i nyss angiven ordning hålla getter, allt inom visst bestämt

område. Slutligen föreslogs i 4 mom. att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t

att i andra fall än i 2 mom. avsågs åt lapp upplåta lägenhet ävensom i

sammanhang därmed annan nyttjanderätt, såframt upplåtelsen prövades ej

lända till förfång för de renskötande lapparna. För upplåtelsen kunde en billig

avgift bestämmas. I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av lappmarkerna

finge lägenhet ej upplåtas, med mindre synnerliga skäl därtill förekomme.

Dessutom hade i kommitténs förslag jntagits samtliga de allmänna bestämmelser,

som reglera upplåtelser av jord och andra förmåner å kronomarker

ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen

i Jämtlands län. I kommittéförslagen hade i enlighet härmed inarbetats

de bestämmelser, som för närvarande återfinnas dels i kungörelsen

den 3 juni 1915 angående upplåtande av odlings!ägenheter m. m. i trakterna

ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker dels

ock i 31 § av 1898 års renbeteslag.

Över kommitténs förslag inhämtades utlåtanden från bland andra kammarkollegium

och domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län. Länsstyrelserna infordrade utlåtanden från lappfogdarna

efter lapparnas hörande.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande upplåtelser till lappar

mottogos med gillande av de lappar, som yttrade sig i ärendet. Även flertalet

av nämnda myndigheter lämnade förslagen i denna del utan erinran.

Beträffande frågan, vilken myndighet skulle äga besluta rörande dylik upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20U.

19

låtelse —• ävensom träffa avgörande i eu de] frågor rörande de renskötande

lapparna — framställdes vissa anmärkningar av domän styrelsen. Styrelsen

framhöll sålunda såsom absolut nödvändigt, att tillfälle att öva inilytande

på länsstyrelsens beslut i fråga om ren skötseln bereddes de myndigheter,

som representerade, de olika skogsvårdsintressena. Härefter anförde styrelsen

i huvudsak:

Styrelsen hade därmed kommit in på eu fråga av rätt så vittgående principiell

innebörd, som genomginge kommitténs båda förslag. Styrelsen avsåge

därmed, att kommittén velat lägga allt, som rörde lapparna och renskötseln

så gott som uteslutande i länsstyrelsens hand och till enbart dess

avgörande. Kommittén hade uppenbarligen däri icke sett något principiellt

avsteg från nu gällande regler, men styrelsen kunde icke dela denna kommitténs

uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag ägde visserligen länsstyrelsen beträffande

trakterna ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slåtter, jakt och fiske, men

lagen hade icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upplåtelse

av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t hade emellertid under de

senare åren uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nyttjanderätt till

mark i annat sammanhang.

Styrelsen kunde emellertid ej underlåta att framhålla, hurusom det ur

organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke syntes önskligt att

tvenne myndigheter toge ingående befattning med förvaltningen av samma

statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen vore nämligen ställda

under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning än den som

renbeteslagen angåve och detta helt visst av den anledningen att det finge

förutsättas att skogsskötseln, där densamma kunde mera intensivt bedrivas,

och detta bleve förhållandet i den mån kommunikationsväsendet utvecklades,

komme att tillföra statsverket den största behållning, som kunde av marken

utvinnas, där densamma icke toges i bruk för industriella eller dylika ananläggningar.

Där fråga sålunda uppstode om sådan marks användning för

sistnämnda ändamål, vore domänstyrelsen, vilken såsom affärsdrivande verk

stode uti kontakt med handel och industri, i minst lika hög grad som länsstyrelsen

skickad att tillvarataga statens intressen; och för nämnda slag av

upplåtelser syntes hänsyn till lapparnas näringsfång få giva vika för det

större och allmännare statsintresset. Styrelsen ville därmed hava framhållit

att om det ock ur vissa synpunkter kunde befinnas lämpligt, att lapparnas

intressen överlämnades åt länsstyrelsen att bevaka, det likväl borde tillkomma

domänstyrelsen, att, då av en eller annan anledning fråga uppstode om disponerande

av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamål än såsom renbetesland,

därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt, som enligt gällande

renbeteslag tillerkänts lapparna kunde nämligen icke betraktas annat än som

en ren nyttjanderätt till marken, så länge den användes eller finge användas

som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen hade kommittén tillagt

länsstyrelsen en längre gående befogenhet i fråga om upplåtelser å kronans

marker, än vad gällande renbeteslag stadgade, Inom berörda trakter vore

emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna

ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,

vore av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domänstyrelsen

blivit satt att vara, ansåge sig styrelsen under framhållande jämväl av

de skäl, som åberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen böra framhålla,

att det icke kunde vara lyckligt om lagförslagen i denna del upphöjdes

till lag. Yad särskilt anginge omförmälda föreskrifter rörande upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1924 års

förslag.

låtelser till lapparna framliölle styrelsen såsom olämpligt, att länsstyrelsen

jämlikt 2 mom. skulle äga befogenhet att i fråga om utlämnande av virke

meddela order till tjänsteman, som vore underordnad annan myndighet.

Yidare ställde sig styrelsen med avseende å samma moment bestämt avvisande

mot förslaget, att tillstånd att nedom odlingsgränsen hålla getter å

kronoparkerna skulle kunna meddelas av annan myndighet än domänstyrelsen.

vidkommande 3 inom. syntes det styrelsen icke föreligga tillräckliga

skäl att utan samband med upplåtelse av lägenhet låta lapp, som upphört

med renskötseln, allra minst lapp, som bodde inhyses hos den bofasta befolkningen,

komma i åtnjutande av vissa privilegier såsom rätt till skogsfång

för bränsle eller till jakt och fiske, så mycket hellre som det svårligen

läte sig göra att förhindra ett oriktigt utnyttjande av densamma till förmån

för dem hos vilka han inhyst sig.

Sedan omförmälda lagförslag därefter inom socialdepartementet undergått

viss överarbetning, beslöt Kungl. Maj:t den 30 maj 1924, att lagrådets yttrande

skulle inhämtas över bland annat de sålunda omarbetade förslagen

till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel. Vid anmälan

av förslagen i statsrådet yttrade föredragande departementschefen beträffande

frågan, huruvida domänstyrelsen borde framför länsstyrelsen vara behörig

att handlägga ärenden angående upplåtelser till lappar, bland annat följande:

»I förevarande paragrafer är det i första hand Kungl. Maj:t, som upplåter

områden, nämligen enligt 1 mom. för inrättande av hem åt orkeslösa

eller ålderstigna lappar, enligt 2 mom. till upplåtelser åt mindre arbetsföra

lappar och enligt 4 mom. i andra fall än under 2 mom. avses. Länsstyrelsen

har befogenhet att göra upplåtelser enligt 2 mom. endast inom

det av Kungl. Maj:t avsatta området. Om man bibehåller länsstyrelsen

såsom upplåtande myndighet i sist angivna fall, torde det icke med fog

kunna sägas att man därigenom träder domänstyrelsens ämbetsbefattning

för nära. Tvekan skulle endast kunna råda i fråga om den befogenhet, som

tillagts länsstyrelsen enligt 3 mom., eller att utan sammanhang med lägenhetsupplåtelse

medgiva lapp vissa fristående förmåner. Jag kan dock ej

heller här finna, att man på något obehörigt sätt åsidosätter domänstyrelsen.

Det gäller här för det allmänna synnerligen betydelselösa förmåner,

som skola beviljas visst slag av lappar i betryckt läge. För övrigt är jag

förvissad om, att länsstyrelsen innan den upplåter dessa förmåner, kommer

att, i den mån det är påkallat, inhämta yttrande från vederbörande skogstjänsteman

rörande frågan, inom vilket eller vilka trakter upplåtelserna lämpligast

kunna ske.»

Departementschefen ansåg sig därför icke böra föreslå någon ändring i

förslagen i denna del. Emellertid vidtogs i förslagen den jämkningen, att

upplåtelse förklarades kunna ske å annan inom lappmarkerna belägen kronans

mark än kronoliemmau och krononybyggen under åborätt samt boställen

ävensom å renbetesfjällen. Härmed avsågs dock ingen avvikelse i sak från

kommitténs förslag.

I yttrande den 4 juli 1924 förklarade lagrådet bland annat, att förslagen

i såväl sakligt som formellt hänseende vore behäftade med vissa närmare

angivna brister, vilka enligt lagrådets mening påkallade en genomgripande

omarbetning av förslagen. Till följd därav ansåg sig lagrådet böra såsom

allmänt omdöme uttala, att förslagen icke vore ägnade att läggas till grund

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

för framställning till riksdagen i ämnet. Därjämte framhöll lagrådet, att

vid en eventuell omarbetning av förslagen borde bemärkas bland annat, att

stadgandena i 1898 års renbeteslag till betydlig del icke vore hänförliga till

sådan lag, som avsåges i § 87 regeringsformen och att berörda tillskott av

bestämmelser av annan legislativ natur väsentligt ökats i de till lagrådet

remitterade förslagen. Såsom exempel härpå kunde åberopas den avdelning,

som handlade om vissa nyttjauderättsupplåtelser å kronoinark. Det syntes

enligt lagrådets mening vara skäl överväga om ej någon utbrytning borde

ske av stadganden, å vilka berörda grundlagsbud icke hade avseende.

— Förslagen blevo icke framlagda för riksdagen. De till lagrådet överlämnade

förslagen med tillhörande statsrådsprotokoll ävensom lagrådets

yttrande hava tryckts såsom bilaga till propositionen nr 43 till 1928 års

riksdag.

Frågan om lagstiftningsarbetets vidare bedrivande upptogs ånyo i statsrådet

den 13 juli 1926. Därvid framhöll föredraganden bland annat, att den

ytterligare överarbetning av kommitténs förslag, som lagrådet förordat, nu

syntes böra vidtagas. Vid denna omarbetning borde i främsta hand de

av lagrådet framförda synpunkterna rörande ämnets legislativa behandling

vinna beaktande. I samband därmed syntes emellertid även de grunder,

varpå förslagen vilade, i vissa hänseenden böra skärskådas. Framför allt

iinge härvid framhållas reglerna om lapparnas bosättning.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för socialdepartementet

samma dag f. d. landshövdingen J. Widén att såsom sakkunnig

biträda med överarbetning av kommitténs berörda förslag. Till fullgörande

av nämnda uppdrag avlämnade ’den sakkunnige den 30 september 1927 betänkande

med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige samt till vissa i samband därmed stående lagar (Statens offentliga

utredningar 1927: 25). Över den sakkunniges förslag infordrades yttranden

från kammarkollegium och domänstyrelsen samt vissa länsstyrelser. Sedan

förslagen därefter inom socialdepartementet undergått viss omarbetning samt

lagrådets yttrande inhämtats över förslagen, beslöt Kungl. Maj:t den 17

februari 1928 på föredragning av chefen för socialdepartementet, att förslagen

skulle, med vissa jämkningar, genom proposition (ur 43) framläggas för

riksdagen.

I sitt nämnda betänkande, vilket huvudsakligen behandlade frågan om

de renskötancle lapparnas rättsliga ställning, förklarade den sakkunnige, att

han ansett, att vissa av de av kommittén i förslagen till lag om fjällrenskötsel

och lag om skogsrenskötsel föreslagna bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser

å kronomark icke borde upptagas i de av den sakkunnige

avgivna lagförslagen, utan att de upplåtelser nämnda bestämmelser avsåge

att reglera borde göras till föremål för särskild reglering i annan ordning.

Frågan om dessa upplåtelser har nu av den sakkunnige upptagits till

särskild behandling, varefter den sakkunnige till slutförande av sitt uppdrag

avlämnat omförmälda, av mig inledningsvis nämnda betänkande den

7 november 1927 med förslag angående upplåtelser av mark för bosättning

åt lappar m. m.

1926 års

sakkunnige.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Över sistnämnda betänkande liava utlåtanden avgivits av kammarkollegium,

statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen

samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och''Jämtlands län.

Domänstyrelsen bär vid sitt utlåtande fogat yttranden från överjägmästaren

i övre Norrbottens distrikt, vilken åberopat ett av jägmästaren i Juckasjärvi

distrikt avgivet utlåtande, samt överjägmästarna i nedre Norrbottens,

Härnösands, mellersta Norrlands och Dalarnas distrikt. Länsstyrelsen i

Jämtlands län har överlämnat ett yttrande från lappfogden i länet.

För innehållet i den sakkunniges förslag samt i de däröver avgivna

yttrandena kommer jag att redogöra i det följande.

Fattigvården

bland

lapparna.

I detta sammanhang bör även något beröras frågan om fattigvården bland

lapparna.

Enligt det kommittén meddelade uppdraget skulle kommittén bland annat

företaga en genomgripande revision av de särskilda bestämmelser, som avsåge

lapparnas fattigvård. Frågan var inom kommittén föremål för utredning

men kunde icke slutföras på grund av begränsningen av den tid, inom

vilken kommitténs arbete skulle vara fullbordat. Emellertid tillkallade chefen

för socialdepartementet, efter därtill av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande,

den 9 oktober 1923 Widén att såsom sakkunnig inom departementet biträda

med utredning angående ordnande av fattigvården bland lapparna i riket.

Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade den sakkunnige den 25 september

1924 utredning och förslag i ämnet (Statens offentliga utredningar 1924: 58).

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, framlade Kungl. Maj:t genom

proposition (nr 108) för 1927 års riksdag förslag till nyorganisation av den

lapska fattigvården. Grunden för densamma var att fattigvården organiserades

enhetligt över hela området, att organisationen gjordes i största möjliga mån

likartad med den allmänna fattigvården, att primärkommunerna följaktligen

bleve bärare av jämväl ifrågavarande fattigvård, att sålunda de särskilda

lappförsamlingarna skulle upphöra, samt att staten bidroge såväl till kostnaderna

för fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar.

Kungl. Maj:t hemställde, bland annat, att riksdagen måtte till fattigvård och

barnavård för lappar uppföra ett ordinarie förslagsanslag å 100,000 kronor

att användas i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i propositionen angivna

grunder.

Riksdagen biföll propositionen, varefter den 27 juni 1927 utfärdades

kungörelse angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar.

Enligt nämnda kungörelse utgår statsbidrag dels till fattigvårdssamhällen

och kommuner för deras kostnader för fattigvård och barnavård för lappar,

dels ock till fattigvårdssamhällen och kommunalförbund för uppförande eller

inrättande av särskilda ålderdomshem för lappar samt för sådan om- eller

tillbyggnad av dylikt hem, som närmast är att likställa med ombyggnad.

Statsbidrag må även utgå till fattigvårdssamhälle eller kommunalförbund

för inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av redan

befintlig, för annat ändamål disponerad byggnad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 23

Uti förevarande förslag bär den sakkunnige hemställt:

att det må ankomma på Kungl. Maj:t att å kronomark i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker ävensom å renbetesfjällen i Jämtlands län och

de till utvidgning av dessa tillköpta områden avsätta mark, varå bostadslägenheter

må av länsstyrelsen upplåtas med nyttjanderätt åt lappar, som

förut ägnat sig åt renskötsel men, utan att vara helt arbetsodugliga, likväl till

följd av minskad arbetsförmåga icke kunnat fortfara därmed, dock ej åt

den, som uppenbarligen skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning;
att

länsstyrelsen må äga befogenhet att utan sammanhang med upplåtelse

av mark medgiva lapp, som här sägs, att på kronomark å omförmälda

trakter under de närmare villkor, som länsstyrelsen äger bestämma,

inom visst bestämt område till husbehov taga bränsle och slöjdvirke samt

jaga och fiska ävensom hålla getter till ett antal av högst fem för hushåll:
att

det må ankomma på Kungl. Maj:t att på kronomark å omförmälda

trakter anvisa lämpliga områden, inom vilka länsstyrelsen äger att med

nyttjanderätt upplåta jordbruks}lägenheter åt lappar, vilka äro berättigade

att driva renskötsel men icke vidare äro i tillfälle att utöva denna näring

utan önska ägna sig åt jordbruk;

att till upplåtelse av lägenhet, som i det föregående avses, ej må anvisas

område, där upplåtelsen kan lända till förfång för de renskötande lapparna,

samt att upplåtelse av jordbrukslägenhet ovan odlingsgränsen i lappmarkerna

ej må äga rum med mindre synnerliga skäl därtill förekomma;

att i fråga om beskaffenheten av lägenhet, som här sägs, samt''de villkor,

på vilka upplåtelse av lägenhet må äga rum, skall lända till efterrättelse vad

den sakkunnige i vissa hänseenden föreslagit;

samt att medel, som inflyta genom upplåtelser ovan odlingsgränsen eller

å renbetesfjällen, skola enligt de bestämmelser, som givas av Kungl. Maj:t,

användas till förmån för lapparna.

Den sakkunnige har ansett, att — i likhet med vad som varit fallet uti de

föregående förslagen i detta ämne — de bestämmelser, vilka erfordrades förberedande

av möjligheter till nya jordupplåtelser för ifrågavarande ändamål,

borde begränsas till att avse sådana lappar, vilka vore berättigade att driva

renskötsel men av vissa anledningar vore förhindrade att utöva denna näring.

Yad angår upplåtelser i allmänhet å kronomark inom förberörda trakter

svntes, enligt den sakkunniges mening, icke vara anledning att såsom kommittén

föreslagit i förevarande sammanhang vidtaga omflyttning eller ändring

i bestämmelserna därom. I följd därav har i den sakkunniges förslag kungörelsen

den 3 juni 1915 bibehållits oförändrad.

Jag vill i det följande behandla de särskilda frågor, som böra beaktas vid

prövning av den sakkunniges förslag.

Den sakkunniges

förslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Behovet av

jordupplåtelser

åt lappar

m. m.

Den

sakkunnige.

Rörande behovet av jordupplåtelser åt lappar yttrar den sakunnige:

»Enligt inhämtade upplysningar har den okontrollerade bosättningen i

lappmarksområdena åtminstone inom Norrbottens län under de senare åren

visat tendenser till ökning och anledning finnes antaga, att denna ökning

icke är av tillfällig natur. Renskötselns utvecklingsmöjligheter — redan förut

begränsade av betestillgången — hava nu blivit ytteriigare beskurna genom

den år 1919 med Norge avslutade konventionen, som avsevärt inskränker det

tillåtna renantalet för vissa byar. Bland annat på grund av denna omständighet

har i det nyligen framlagda förslaget till lag om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige rätten att driva renskötsel, vilken enligt gällande

lag är oinskränkt, ansetts böra begränsas. I följd härav måste man räkna

med, att det för framtiden kommer att förefinnas ett ökat behov av möjligheter

till bosättning för sådana lappar, som icke kunna vinna sin utkomst

genom renskötsel.

Enligt den av lappkommittén verkställda utredningen var antalet renskötande

och icke renskötande lappar vid 1920 års slut följande:

Fjällappar:

Ren-

skötande.

Icke ren- skötande.

Summa.

Norrbottens län ........................

..................... 1,690

1,241

2,931

Västerbottens län........................

.................... 306

1.393

1,699

Jämtlands län.............................

..................... 295

678

973

Övriga län....................................

..................... ■—

171

171

Skogslappar:

2,291

3,483

5,774

Norrbottens län............................

.................... 428

1.588

2,016

Västerbottens län.........................

.................... 56

277

333

Övriga, län.....................................

.................... —

6

6

484

1.871

2.355

De icke renskötandes antal uppgick alltså vid sagda tidpunkt till nära

det dubbla mot de renskötandes. Av lapparnas hela antal var endast 34.2 %

renskötande, under det de icke renskötande utgjorde 65.8 %. I de renskötandes

antal äro därvid inräknade kvinnor och barn inom de familjer,

vilka hava renskötsel till näringsfång. Det visar sig av de anförda siffrorna,

att bland skogslapparna övergången från renskötseln till andra yrken varit

vida större än bland fjällapparna, ett förhållande som otvivelaktigt beror på

de större möjligheter till en dylik övergång, som för skogslapparna erbjuda

sig på grund av deras bostads- och näringsförhållanden.

Enligt samma utredning fördelade sig lappar:

huvudgrupper, nämligen

a) rens/cötande:

Enbart renskötande ...................................................

Renskötsel och jordbruk .........................................

Renskötsel och annat yrke än jordbruk...................

b) icke renskötande :

Enbart jordbrukande .....

Annat yrke än jordbruk

Tjänare hos icke lappar..

.Lösa arbetare .................

Övriga icke renskötande

efter yrken

i följande

Antal.

Procent.

..... 2,038

25.1

..... 676

8.3

61

0.8

2,775

34.2

..... 2,886

35.5

261

3.2

82

1.0

604

7.4

..... 1,521

18.7

5,354

65.8

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 25

•

''isar sig av (lossa siifror, att de lappar, för vilka renskötsel utgör

(let egentliga försörj ningsmedlet, numera utgöra allenast en fjärdedel av hela

antalet lappar. Därtill kommer icke fullt 1/10 sådana som jämte renskötseln

idka jordbruk eller andra yrken. Särskilt bland skogslapparna, inom vilka,

som förut är nämnt, övergivandet av renskötseln fortgått kraftigast, är det

endast */t av de renskötande, som hava enbart renskötsel till vrke. Bland

de 484 renskötande skogslapparna äro nämligen endast 118 eller 24.4 % enbart

renskötande. Hos fjällapparna är proportionen av enbart renskötande

vida större; av 2,2111 renskötande äro 1,1)20 eller 83.8 % enbart renskötande.

Men det är ytterligare att märka, att även bland den fjärdedel av lapparna,

som helt ägnar sig åt renskötseln, ett betydligt antal vänt sig från det

nomadiserande levnadssättet och, i stället för att bo i kåta, åt sig uppfört

fasta, bostäder av timrade stugor eller torvgammer med murad spis.

Det_ torde vara naturligt att de, vilka icke vidare kunna fortsätta med

rennäringen, i första hand uppsöka jordbruket såsom näringsfång, och vitsordas

detta av hittills vunnen erfarenhet. Det lärer under sådana förhållanden

få anses såsom en staten åliggande skyldighet att förhjälpa dessa lappar till

lägenheter, som lämpa sig för dem.

Bortsett från de vådor för renskötseln, som äro förbundna med den

okontrollerade bosättningen, har denna medfört olägenheter även i andra

hänseenden. De s. k. fiskarlapparna hava i allmänhet slagit sig ned vid

sjöar och vattendrag med tanke mera på möjligheter till fiske än på framtidsutsikter

för jordbruket. På de flesta platserna lärer emellertid utbytet

av fiske och jakt år för år avsevärt minskas. Avsättningsmöjligheterna äro

mångenstädes mycket dåliga, då samfärdsmedel saknas. Vägar, skolor

m. m., som vore nödvändiga, om bosättningen finge fortgå, skulle bliva

mycket dyrbara. Redan nu lärer det allmänna fått vidkännas avsevärda

utgifter för dessa vid sjöar bosatta lappar, då eu stor del av dem åtnjuta

fattigunderstöd; och antalet av sådana understödstagare ökas alltjämt. Det

torde alltså jämväl föreligga ett allmänt intresse av att åtgärder vidtagas för

tillgodoseende av förvärvsmöjligheter åt icke renskötande lappar, som eljest

skulle hemfalla under fattigvården.

Nödvändigheten härav har även tidigare vunnit beaktande. I sådant hänseende

må erinras om att vid avvittringen ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna

avsatts områden för att i framtiden upplåtas till nvbyggeslägenheter

åt lappar, som helt eller huvudsakligen övergivit nomadlivet.»

Rörande frågan, vilka lappar böra komma i åtnjutande av de föreslagna

upplåtelserna, anför den sakkunnige i huvudsak:

»På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen har man att bland

de lappar, varom här är fråga, urskilja tre olika kategorier, nämligen dels

sådana lappar, som på grund av ålder eller sjukdom icke äro arbetsföra och

på den grund övergivit nomadlivet, dels sådana lappar, som förut ägnat sig

åt renskötsel, men utan att vara helt arbetsodugliga, likväl till följd av

minskad arbetsförmåga icke kunnat fortfara därmed, dels ock sådana lappar,

som äro fullt arbetsföra men på grund av renstammens begränsning eller av

andra orsaker övergivit nomadlivet.

Vad angår den första kategorien eller de lappar, som på grund av ålder

eller sjukdom icke vidare äro arbetsföra, äro dessa, sedan den lapska fattigvardsfrågan

vid innevarande års riksdag vunnit sin lösning, att behandla i

enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser och skola därför här lämnas

åsido.

Beträffande sådana mindre arbetsföra lappar, vilka icke omhändertagas av

fattigvården, synes tillfälle böra beredas dessa att med nyttjanderätt förvärva

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(j Kungl. DTaj.-ts proposition nr 206.

bostadslägenheter, där de kunna försörja sig med jakt och fiske samt föda

några getter och möjligen någon ko. Lägenhetsinnehavaren synes böra erhålla

rättighet att på kronans mark fritt taga nödigt byggnadsyirke på villkor,

som angivas i upplåtelsekontraktet, men understöd i form av odlings- eller byggnadsbidrag

torde icke böra ifrågakomma.

Åt den tredje kategorien lappar, varom här är fråga, synes böra upplåtas

jordbrukslägenheter av den storlek, att innehavaren jämte familj därå kan

hava sin bärgning. A lägenheten bör kunna hållas nagra kor samt möjligen

även häst varjämte möjlighet till jakt och fiske bör finnas.

De som i främsta rummet böra komma i åtnjutande av dylika upplåtelser

äro sådana lappar, som till följd av renbetesmarkernas otillräcklighet i förhållande

till renstammens storlek icke vidare äro i tillfälle att ägna sug åt

renskötsel. Därnäst synes även sådana lappar härtill kunna komma ifråga,

vilka genom olycksfall eller andra omständigheter förlorat sina, renar eller

större delen av dem och icke lämpligen kunna återgå till renskötseln.:

Vidkommande frågan om avsättande av mark för upplåtelser åt lappar

anför den sakkunnige:

; För beredande av möjlighet att upplåta lägenheter av ovan angiven beskaffenhet

synas vissa områden för detta ändamål böra avsättas. Härvid

bör tillses att sådana platser väljas, att lägenhetsinnehavarna icke komma

att sakna möjlighet till jakt och fiske, vilket under den första tiden, innan

jorden kan lämna avkastning, utgör för nybyggarna kanske det viktigaste

medlet till uppehälle. Vid utväljande av dessa områden bör hänsyn även

tagas därtill att lägenheterna icke ma förläggas så långt. avlägset från väg,

att ej innehavarna någorlunda lätt kunna komma fram till allmän kommunikationsled

och handelsplats. Därjämte bör noga iakttagas, att lägenheterna

icke bliva till men för de renskötande lapparna.

Lägenheterna böra icke förläggas enstaka. De till jordbruk avsedda

lägenheterna, här nedan kallade jordbrukslägenheter, böra förläggas i kolonier

om exempelvis 3 ä 4 lägenheter i närheten av varandra. Eu sadan

planläggning av upplåtelserna betingas av hänsyn till svårigheterna för enstaka

familjer att i de trakter, varom här är fråga, avvara stödet av grannar.

Den erfarenhet, man vunnit från statens tidigare jordupplåtelser, har visat

nödvändigheten av att lägenheterna sammanföras på sådant sätt. I närheten

av sådana kolonier kunna lämpligen upplåtas lägenheter, avsedda huvudsakligen

till bostäder åt den andra av förut omförmälda kategorier lappar. Här

senast omnämnda lägenheter kallas nedan bostadslägenheter......

Till ovan angivna ändamål torde i den mån de befinnas lämpliga, i första

hand böra användas sådana marker, som vid avvittringen avsatts för upplåtelser

åt lappar ävensom till utvidgning av renbeteslanden inköpta fastigheter.

Yad sistnämnda fastigheter beträffar föreligger för övrigt redan enligt

gällande lag liksom enligt 56 § i det nya förslaget till renbeteslag tillfälle

att upplåta arrenden å desamma åt såväl lappar som icke lappar, av

vilken möjlighet även lappar begagnat sig, ehuru i ringa utsträckning. I

den mån kronans marker icke förslå, torde det böra undersökas, huruvida

lämplig mark i enskild ägo må kunna förvärvas för sagda ändamål, en undersökning,

som emellertid icke omfattas av förevarande utredning, vilken endast

avser upplåtelse av kronomark.

Upplåtelse av de lägenheter, varom här är fråga, torde inom de av

Konungen för ändamålet avsatta områden böra meddelas av Konungens befallningshavande.

Ovan odlingsgränsen må upplåtelse av jordbrukslägenhet

icke förekomma med mindre synnerliga skäl därtill föreligga. Medel,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

27

aom inflyta genom upplåtelse ovan odlingsgränsen, torde höra tillfalla lappfonderna.

»

IInträffande den sakkunniges uttalande i denna del hava olika meningar

kommit till synes i de avgivna utlåtandena.

Statskon tovat har ansett klokt och med billigheten överensstämmande, att

Yttranden

liv er den sak

kunniges

förslag.

krouomark upplätes åt lappar, som icke vore i tillfälle att utöva renskötsel, Statskontoret,

helst som upplåtelsen skulle ordnas på sådant sätt, att den icke bleve till

skada för detta lappbefolkningens ursprungliga näringsfång.

Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Norrbottens län, som Länsstyrelsen

framhållit att det — såväl i betraktande av det intrång, som särskilt i nämnda -Nor^“ttcns

liin med det allmännas tillstädjande ägt rum å lapparnas gamla uppehållstrakter

som ock på grund av det tvångsingripande från det allmännas sida

för nedbringande av renstammen, som nödvändiggjorts genom bestämmelserna

i konventionen med Norge — såvitt berörda län beträffade, syntes länsstyrelsen

påkallat och nödvändigt, att från statens sida åtgärder vidtoges>

som möjliggjorde för vissa lappar att genom övergång till fast bosättning

skaffa sig utkomst på annat sätt än hittills varit brukligt för dem.

Vidare har länsstyrelsen anfört:

»Den sakkunnige synes hava förutsatt, att här berörda upplåtelser i regel

skulle meddelas från mark nedanför odlingsgränsen, under det att upplåtelser

ovan sagda gräns finge ske endast då synnerliga skäl därtill förekomme.

Vid den markundersökning, varom länsstyrelsen (enligt vad ovan nämnts)

föranstaltat, bär framgått, att tillgång på mark, lämplig att upplåtas för

det ändamål, varom här är fråga, är tillfinnandes inom Ärjepluogs, Jokkmokks,

Gällivare och Jukkasjärvi socknar, varemot lämplig mark ej kunnat

påträffas inom Karesuando socken. De markområden, som påträffats, äro

emellertid undantaglöst belägna ovanför odlingsgränsen, men då de utan

.skada för de renskötande lapparna kunna tagas i anspråk för bär avsedda

upplåtelser, synes den omständigheten, att de äro belägna ovanför odlingsgränsen,

icke böra avhålla från att så sker. Det torde, såvitt detta län beträffar,

tvärt om vara lämpligast, att upplåtelserna ske från mark ovanför

odlingsgränsen, där fisket och jakten, som ovillkorligen måste lämna lägenhetsinneliavarna

stöd i deras utkomst, äro mest givande, och där lappen återfinner

den miljö, vari lian bäst finner sig tillrätta. De markområden, som

befunnits lämpliga för upplåtelse, utgöras dels av mark i kronans ägo, dels

ock, ehuru i mindre utsträckning, av enskilda tillhörig mark, som för ändamålet

måste förvärvas. På grund av innebörden i det syfte, som skall

främjas med dessa upplåtelser, finner länsstyrelsen i likhet med den sakkunnige

det riktigast, att länsstyrelsen och densamma underställd organisation

för lappväsendet får sig anförtrott att omhänderhava dessa upplåtelser

och vad därmed sammanhänger, och att de markområden, som för ändamålet

tagas i anspråk, underställas länsstyrelsens förvaltning i här ifrågavarande

avseende.»

I denna fråga yttrar kammarkollegium: Kammar
»Ehuruväl

förslaget uttryckligen utgår från att till upplåtelse av lägenhet, kollegium,

som här avses, ej må anvisas område, där upplåtelsen kan lända till förfång

för de renskötande lapparna, samt att upplåtelse av jordbrukslägenliet ovan

odlingsgränsen i lappmarken ej må äga rum, med mindre synnerliga skäl

därtill förekomma, ställer kollegium sig synnerligen tveksam till förslaget

s. 28 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Domän
styrelsen.

28

att möjliggöra upplåtelser av jordbrukslägenketer ovan odlingsgränsen på de

i förslaget angivna villkor. Dessa villkor äro av den beskaffenhet, att den

upplåtna nyttjanderätten starkt erinrar om ständig besittningsrätt, och fråga

är om från det allmännas sida det skall visa sig möjligt att motstå i sinom

tid säkerligen framkommande krav om en dylik nyttjanderätts omvandling

till äganderätt. Kollegium vill erinra att, ehuru man vid tillkomsten av

odlingsgränsförfattningen avsåg att därefter omöjliggöra nya bosättningar

ovan odlingsgränsen, sådana likväl till nomadlapparnas skada i icke ringa

omfattning tillkommit, varefter desamma av myndigheterna måst legaliseras.

Utan tvivel tillkommer det lapparna eu primär rätt att för bedrivande av

renskötsel tillgodogöra sig dessa trakter av lappmarken. Intrånget i denna

rätt genom bosättningar förringas icke därav, att intrånget härrör av personer

av lapskt ursprung. Eventuella rätts- och intressekonflikter mellan de

nomadiserande lapparna och den bosatta befolkningen komma helt visst

icke att mildras därav att den senare är av lapsk eller blandad svensk och

lapsk ras. Då, såsom den sakkunnige betonat, den redan förut begränsade

betestillgången för de renskötande lapparna blivit ytterligare beskuren genom

den år 1919 med Norge avslutade konventionen, samt erfarenheten visat eu

påtaglig benägenhet hos lokalmyndigheterna att i strid mot odlingsgränsförfattningens

grundsats tolerera nya bosättningar inom de områden, vilka

äro den nomadiserande lapska befolkningen uteslutande förbehållna, anser

kollegium försiktigheten bjuda att, därest likväl, när synnerliga skäl därtill

förekomma, jordbrukslägenheter ovan odlingsgränsen anses böra under nyttjanderätt

upplåtas åt lappar, vilka äro berättigade att driva renskötsel, men

icke vidare äro i tillfälle att utöva denna näring, utan önska ägna sig åt

jordbruk, detta måtte ske under betydligt snävare villkor än vad den sakkunnige

föreslagit. ;>

Anmärkningar mot den sakkunniges förslag hava vidare framställts av

domänstyr elsen, som till en början sammanfattat innehållet i de till styrelsen

inkomna utlåtandena. Härom anför styrelsen i huvudsak:

»Överjägmästarna i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Härnösands,

Mellersta Norrlands och Dalarnas distrikt hava samtliga mer eller mindre

direkt tagit avstånd från tanken att bereda den fullt arbetsdugliga lappallmoge,

som icke vidare ägnar sig åt renskötseln, en särställning såsom kolonister

jämförd med landets övriga innebyggare. De hava nämligen framhållit,

att de skäl, som givit den nomadiserande lappbefolkningen vissa privilegier,

icke längre äro tillfinnandes, så snart denna folkstam upphört med

renskötseln. Yissa av över jägmästarna hava emellertid givit berättigande åt

tanken, att en nomadiserande folkstam, som av omständigheternas makt

drives att övergå till ett annat och för den mindre naturenligt levnadssätt,

borde av humanitära skäl särskilt omhändertagas, men ändock icke kunnat

av den anledning godkänna den sakkunniges förslag. Beträffande upplåtelser

av bostadslägenheter hava flera av över jägmästarna framhållit, att åtgärden

endast vore ett led uti att förbereda innehavarna på att emottaga det

fattigvårdsunderstöd, som snart nog och i varje fall i längden icke kunde

undgås. Av den anledningen och då för de helt orkeslösa lapparnas omhändertagande

numera vore i fattigvårdslagstiftningen vederbörligen sörjt,

hava överjägmästarna så gott som enstämmigt avstyrkt denna form av upplåtelse.

Beträffande sådana fullt arbetsföra lappar, vilka förlorat sina renar,

men i övrigt ägde förutsättning att fortfarande bibehållas såsom renskötande,

hava över jägmästarna jämväl framhållit, att det vore riktigare att dessa

lappar g6nom lån ur lappfonderna bereddes tillfälle att fortsätta med renskötseln

i stället för att nedsättas såsom jordbrukskolonister, vartill de i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj.ts proposition nr ''‘Uti, 29

regel, enligt överjägmästarnas förmenande, vore mindre lämpliga. De flesta

överjägmästarua liava slutligen ställt sig antingen helt avvisande eller ganska

tveksamma beträffande förslaget att lapp utan samband med markupplåtelse

ma genom vederbörande Kungl. Maj:ts befallningsliavande erhålla tillstånd

att å, kronomark taga virke, föra getter å bete, samt utöva jakt och fiske.

Ovorjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har helt avstyrkt förslaget i

vad det avser trakterna nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna.»

För egen del har styrelsen anfört:

»Styrelsen kan i stort sett ansluta sig till de principuttalanden, som kommit

tillsynes uti (hi här refererade yttrandena från vissa överjägmästare.

Sålunda finner styrelsen det fullt berättigat och ur social synpunkt synnerligen

önskvärt, att all möjlig omtanke ägnas åt den kategori av landets innevånare,

vilket det här är fråga om eller den lapska befolkning, som av omständigheternas

makt tvingas att övergiva sitt nomadiserande levnadssätt.

Styrelsen är emellertid mycket tveksam, huruvida det avsedda målet verkligen

kan nås med de nu föreslagna upplåtelserna och detta av det skäl, att

det vill synas styrelsen, som om den sakkunnige icke tillräckligt fäst avseende

vid att nomaden i samma mån, som han övergår till att bliva bofast

och ägna sig åt, såsom här ifrågasättes, en nybyggarverksamhet med därav

följande jordbruk snart nog kommer att assimileras med landets svenska

befolkning. Det är av denna anledning, som styrelsen för sin del finner det

mindre välbetänkt att anordna vad man skulle kunna kalla reserverade områden,

inom vilka skulle finnas dels jordbrukslägenheter, upplåtna med

frygg^d besittningsrätt för eu tid av 150 år, dels bostadslägenheter avsedda

för mindre arbetsföra lappar under deras återstående livstid, och vilka lägenheter

efter kort tid ånyo skulle beläggas med liknande innehavare. Den

sakkunniges förslag'' i denna del synes vara byggt på den förutsättningen,

att en rasgemenskap allt fortfarande skulle bestå emellan dessa tvenne olika

kategorier av lägenketshavare inom ett dylikt reserverat område. Enligt

styrelsens uppfattning kommer emellertid inom ganska kort tid att å jordbrukslägenheterna

finnas eu befolkning av övervägande svensk ras, vilken

helt visst icke kommer att med blida ögon se sig betungad med omvårdnaden

av dessa ålderstigna, mindre arbetsföra lappar, som nedsatts och

komma att nedsättas å de angränsande bostadslägenheterna.»

Beträffande den föreslagna rätten för lägenhetsinnehavare att utöva jakt

å kronans marker nedanför odlingsgränsen har styrelsen framhållit, att då

det rörde sig om en fattig fjällbefolkning, som varit van att utnyttja sin

jakträtt förnämligast genom att utsätta snaror och andra giller, nämnda jakträtt

syntes vara av relativt ringa betydelse å kronans marker inom lappmarkerna

nedanför odlingsgränsen, enär enligt gällande jaktstadga det icke

vore tillåtet att där använda dylika fångstredskap. Enahanda vore förhållandet

beträffande renbeteslanden i Jämtlands län nedanför skyddsskogsgränsen.

Vad angår förslaget om upplåtande av jordbrukslägenheter till den fullt

arbetsföra lapska allmoge, som övergivit nomadlivet, har styrelsen ansett,

att inga skäl kunde andragas för den uppfattning, att nämnda allmoge vid

en kolonisation av ödemarkerna skulle beredas en särställning jämförd med

rikets övriga innebyggare. Styrelsen anslöt sig i detta avseende helt till

vad överjägmästarna därom anfört. Till stöd för denna uppfattning har sty
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

relsen även åberopat den av Holmbäck författade avhandlingen om lappskattelandsinstitutet

och dess historiska utveckling, däri Holmbäck uttalat,

att den lapparna tillerkända särställningen tydligen avsåge blott renbetet

och vad därmed sammanhängde. Som en konsekvens därav måste enligt

styrelsens mening uppkomma det förhållandet, att då lappen övergivit renskötseln,

han också förlorat de därmed tidigare förenade privilegierna. Ville

man således bereda en lapp möjlighet att som nybyggare deltaga i kolonisationen

på kronans marker inom ödebygdsrayonen, borde honom tillerkännas

samma rättigheter, men också åläggas samma skyldigheter som övriga

nybyggare.

Vidare anför styrelsen:

»Härmed är man inne på det stora problem, med vars lösning statsmakterna

allt fortfarande äro sysselsatta, nämligen ödemarkskolonisationen på

kronans marker. De hittills gjorda erfarenheterna vid denna kolonisation

mana till försiktighet. Betydelsen av att enhetliga villkor tillämpas vid

denna markupplåtelse har av Eders Kungl. Maj:t särskilt beaktats. I detta

avseende får styrelsen erinra om det uppdrag styrelsen erhöll den 6 juni

1925 ifråga om "dels beredande av förbättrade villkor för innehavare av odlingslägenheter

och skogstorp, dels åstadkommande av rationella bestämmelser

och villkor vid eventuellt fortsatt upplåtelse av dylika lägenheter.

Styrelsen har för avsikt att inom den allra närmaste tiden inkomma med

underdånigt utlåtande och förslag rörande dessa spörsmål. Härvid kommer

styrelsen att föreslå en ny form för nybyggarverksamhet å kronans marker

inom ödebygdsrayonen.

Såsom villkor "för att en dylik kolonisation över huvud taget må komma

till stånd, har styrelsen uppställt fordran på, att tillräcklig för odling fullt

lämplig mark skall vara att tillgå, att arbete skall kunna beredas nybyggaren

å kronans marker i avsevärd omfattning under en rätt lång tid framåt, att

nybyggaren skall vara en duglig skogsarbetare samt att avsevärda odlingsbidrag

utan återbetalningsskyldighet tillerkännas denne. Med denna uppfattning

om de oundgängliga förutsättningarna för eu framgångsrik kolonisation

å statsskogarna inom lappmarkerna måste styrelsen anse det mindre

lyckligt, om nu för lappbefolkningens vidkommande skulle tillskapas ytterligare

en form av bosättning på dessa kronans marker, beträffande vilken

domänstyrelsen icke skulle kunna öva något inflytande.

Visserligen kan den invändningen göras att en lapp, som från nomadlivet

övergått till jordbrukskolonisation i ödemarkerna, icke har samma anspråk

på livet som en nybyggare av svensk ras och därför kan reda sig med

mindre kontanta inkomster och sålunda icke fordrar arbetsförtjänst i samma

omfattning som den senare, men då erfarenheten bland annat från tidigare

upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter till lappar, vilket förekommit

i åtskilliga fall inom Norrbottens län, visat, att lappen efter fast bosättning

dels fort nog tillägnar sig svenskens seder och bruk med därav följande

pretentioner på livet, dels ofta ingår gifte med kvinna av svensk ras, befarar

styrelsen på goda grunder att, redan innan en andra generation vuxit upp

på dessa jordbrukslägenheter, krav komma att framställas på att lägenhetshavarna

skall beredas tillfälle till arbetsförtjänst å kronans marker. Skulle

sålunda emot styrelsens avstyrkande upplåtelse av jordbrukslägenheter enligt

det föreliggande förslaget komma till stånd, finner sig styrelsen nödsakad

att nu inför Eders Kungl. Maj:t framhålla vikten av att varken sty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. .)/uj:t.i projtusition nr ‘2<)tj. I

relsen eller den lokala statsskogsförvaltningen bör anses skyldig att tillhandahålla

dessa liigenhetshavare arbete.

Vad nu anförts avser huvudsakligen kronans marker inom lappmarkerna

och nedanför odlingsgränsen, men gäller också i viss omfattning renbetes)anden

inom Jämtlands län, såsom också överjägmästaren i Mellersta Norrlands

distrikt påpekar. Här torde emellertid de naturliga förutsättningarna

för eu ökad bosättning icke förefinnas i samma omfattning som inom vissa

delar av lappmarkerna, men synes denna omständighet icke utgöra skäl för

att frångå principen om enhetliga grunder vid ödebygdskolonisationen å

kronoinarkerna.

Styrelsen har såsom sammanfattning av sin uppfattning framhållit, att

upplåtelse av bostadslägenheter och jordbrukslägenheter i den form och på

de villkor som av den sakkunnige föreslagits icke borde ske, att, därest bostadsfrågan

för arbetsföra lappar, som icke ansetts kunna bibehållas vid

renskötseln, skulle ordnas, detta borde ske antingen genom upplåtelse av

fjällägenheter å kronans marker ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen

eller genom upplåtelse å annan kronomark av lägenhet på de villkor, som

gälla för rikets innebyggare i övrigt, att, därest för mindre arbetsföra lappar,

vilka upphört med renskötseln, bostadsfrågan måste lösas i särskild ordning

på kronans marker ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen anordnades

särskilda mindre kolonier i närheten av kommunikationsled, varigenom dessa

lappar kunde erhålla fattigvårds- eller annan hjälp genom vederbörande myndigheter.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande erinrat om de villkor, som enligt

kungörelsen den 18 juni 1909 gälla beträffande upplåtelser av mark nedom

odlingsgränsen å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste

länen. Efter att hava berört, att enligt kungörelsen upplåtelse finge ske

endast till obemedlad eller mindre bemedlad sökande, vilken ägde god frejd

och gjort sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt ägde förutsättningar

för drivande av mindre jordbruk, anför styrelsen:

»Liknande kvalifikationer torde även böra krävas av sådana lappar, vilka

skola tilldelas odlingslägenheter i enlighet med föreliggande förslag. Bestämmelserna

i nyssnämnda kungörelse torde ej heller utgöra hinder för

upplåtelse av odlingslägenhet av sagda art även åt lappar. Under sådana

förhållanden synes det lantbruksstyrelsen mindre lämpligt, att på samma

kronopark och kanske i omedelbart grannskap av tidigare upplåtelser nya

sådana enbart av rasskäl verkställas på andra villkor och av annat statligt

organ än hittills. Då härtill kommer, att verkställigheten av vederbörande

länsstyrelses beslut ävensom tillsyn, utstämpling av virke in. m. måste ske

under samverkan med domänverket, synes det lämpligast, att alla upplåtelser

av odlingslägenheter med nyttjanderätt å kronoparker nedom odlingsgränsen

ske genom domänstyrelsen och att även beträffande ifrågavarande lappar bidrag

utgå jämlikt ovannämnda kungörelse den 18 juni 1909.

Beträffande upplåtande av odlingslägenhet ovanför odlingsgränsen ställa

sig förhållandena något annorlunda, enär enligt kungörelsen den 3 juni

1915 angående upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan

odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förbud utfärdats

mot nya upplåtelser i annan ordning, än som stadgas i lagen om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898. Såsom i

Lautbruks
styrelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Västerbottens

län.

32 Kungl. Maj:ts jiroposition nr 206.

föreliggande betänkande framhålles, förefinnas dock även ovan odlingsgräns

sen områden, vilka utan förfång för renskötseln borde kunna upplåtas åt

lappar för jordbruksändamål. Emellertid borde detta ske endast undantagsvis

och efter noggrann prövning. Enligt lantbruksstyrelsens mening tala

flera skäl för att dylik bosättning borde medgivas i den utsträckning, som

är möjlig utan men för renskötseln. Sålunda är jordmånen å odiingsområdena

därstädes ofta både mera lättbrukad och näringsrik än å kronoparkerna

nedom odlingsgränsen. A sistnämnda trakter finnes — såsom verkställd

inventering ådagalagt — för odlingsändamål endast mer eller mindre

stenbunden moränjord samt stora, plana myrar, vilka för uppodling kräva

avsevärda dikningsarbeten. Ovan odlingsgränsen åter utgöres odlingsj orden

ej sällan, då ren silurjord icke anträffas, av issjösediment och myrmarkerna

äro smärre och sluttande, varigenom torrläggningen kan inskränkas till upptagande

av lagg- och tegdiken. Genom upplåtelse åt bofasta lappar av dylika

för reuskötseln obehövliga områden skulle nu outnyttjade marker komma

till användning och lapparna därjämte kvarliållas i den miljö, som dock för

dem är den naturligaste. Xågra slitningar mellan renägare och bofasta

torde knappast vara att befara. Lappkommittén har själv framhållit, att de

bofasta lapparna av rashänsyn manas till överseende ifråga om skadegörelse

genom renar.»

Läivtstyrelsen 1 Västerbottens län har i sitt utlåtande framhållit, att inom

länet tillämpades tre former av upplåtelser från kronojord, nämligen upplåtelser

av skogstorp, odlingslägenheter och kolonat. Av dessa upplätes

de två förstnämnda slagen av lägenheter av domänstyrelsen och den sistnämnda

formen av länets kolonisationsnämnd. Till dessa tre former av

upplåtelser skulle enligt det föreliggande förslaget läggas ytterligare två

nämligen åt lappar upplåtna bostadslägenheter och jordbrukslägenheter,

vilka skulle upplåtas av länsstyrelsen. Härom anför länsstyrelsen vidare:

»Inför de nu påpekade förhållandena, nämligen den möjlighet till erhållande

av jordbrukslägenhet å kronomark nedom odlingsgränsen, som redan

finnes, och den dualism i liandliavandet av hithörande ärenden, som redan

föreligger och knappast torde böra givas än vidare utsträckning, synes det

Eders Kungl. Maj ds befallningshavande påkallat att söka till besvarande

upptaga frågan, huruvida särskilda åtgärder i den nu föreslagna riktningen

äro av nöden, då det gäller förhållandena nedom odlingsgränsen. Eders

Kungl. Majds befallningsliavande anser sig böra besvara denna fråga nekande

i vad den rör upplåtelse av jordbrukslägenheter. Den möjlighet, som föreligger

att på kronomark erhålla upplåtelse av odlingslägenhet, anser Eders

Kungl. Majds befallningsliavande kunna täcka uppstående behov av jordbrukslägenheter

för lapparnas räkning. Eftersom vid eventuell upplåtelse

av sådan fråga är om åstadkommande av jordbruk utav den storlek, att

innehavaren jämte familj därav kan hava sin bärgning’, så måste man utgå

från att på sökandens personliga förutsättningar för upparbetande av ett

dylikt jordbruk ställas fullt ut lika stora fordringar som på var och eu

annan, vilken i skogsbygden vill grundlägga ett eget jordbrukarehem. Motsvarar

han ej dessa förutsättningar, så kommer han att sakna utväg till

nödtorftig försörjning. Det vore därför enligt Eders Kungl. Majds befall - ningsliavandes mening ett missgrepp att söka till utövare av jordbruksnäring

överföra sådana förut renskötande lappar, vilka icke kunna anses

kvalificerade att erhålla odlingslägenheter enligt kungörelsen den 18 juni

1909. Följden skall endast bliva, att stat eller kommun får träda hjälpande

emellan. — Om man nu på de lappar, som vilja komma i besittning av en

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj tis proposition nr 206. 33

jordbrukslägenhet uppställer sådana fordringar, som Liders Kung]. Maj:ts

befallningshavande härovan angivit, så torde mången måhända mena, att

ingen lapp kan fylla desamma. Detta vore emellertid ett underskattande av

. lapparnas förmåga att bedriva jordbruk. Det tinnes inom länets fjällbygd

många exempel på att förutvarande nomader utöva jordbruksnäringen med

lika stor framgång som deras grannar av svensk folkstam. Inför detta

faktiska förhållande, som torde vara välbekant inom det område, där de

verka, skulle det vara ägnat att hos den icke lapska befolkningen uppväcka

avund och missnöje, om den lapska nybrukaren bereddes särskilda

förmåner, vilka ej komme alla till del. Från beslut, som skulle skapa eu

dylik sinnesstämning, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande på det

bestämdaste avråda.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening borde alltså

prövning av ansökan från lapp, som önskar erhålla jordbrukslägenhet å

kronomark nedom odlingsgränsen, åligga domänstyrelsen och behandlas

enligt bestämmelserna i 190!) års kungörelse. Kan sökanden därvid visa,

att han till följd av renbetesmarkernas otillräcklighet i förhållande till renstammens

storlek icke vidare är i tillfälle att ägna sig åt renskötsel, så bör

vid prövningen av hans ansökan hänsyn härtill tagas. Detsamma bör ock

yara förhållandet, om sökanden genom olycksfall eller andra omständigheter

förlorat sina renar eller större delen av dem och därför icke lämpligen kan

återgå till renskötseln. Är någon av dessa båda omständigheter för handen,

sa bör detta vara ett avgörande skäl för bifall till ansökningen, om

lämplig jord finnes. Den företrädesrätt, som därigenom lämnas förutvarande

renskötande lappar framför de om en odlingslägenhet möjligen medtävlande

av icke lapsk extraktion, torde böra kompenseras med skyldighet

för vederbörande att ikläda sig ansvar för att intrång och svårigheter ej

beredas de renskötande lapparna vare sig av honom själv eller av personer,

som vistas å lägenheten. Överträdelse av sådant i kontraktet om lägenheten

intaget påbud bör ovillkorligen medföra arrendets förverkande.»

Länsstyrelsen berör härefter de villkor, som enligt förslaget skulle gälla

för upplåtelse av bostadslägenheter åt lappar, samt framhåller, att då kontant

kyggnadshjälp icke skulle utgå till innehavare av dylika lägenheter, de uppförda

byggnaderna helt visst komme att bliva synnerligen primitiva och

säkerligen ofta föga människovärdiga. Härefter anför länsstyrelsen bland

annat:

»Genom det Kungl. Maj ds befallningshavande tillämnade uppdraget att bestämma

byggnadernas antal och beskaffenhet har förslagsställaren troligen

avsett att vinna säkerhet mot lägenheternas bebyggande på ett olämpligt

sätt. Men förslaget innehåller inga som helst bestämmelser om huru dessa

Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut skola övervakas och vilka åtgärder

skola vidtagas, därest föreskrifterna åsidosättas. Avhysning av en fattig

lapp, som efter bästa förstånd och i mån av sina ekonomiska tillgångar sökt

reda sig tak över huvudet, kan väl knappast böra tänkas ifrågakomma. Ett

föreläggande om byggnadernas förbättrande vore meningslöst, då helt visst

i de allra flesta fall intet funnes att taga, därest föreläggandet icke åtlödes.

Sedan nu sökanden och hans hustru, efter att kortare eller längre tid innehaft

lägenheten avlidit, sannolikt såsom största tillgång efterlämnande sitt

å lägenheten nedlagda arbete, inträder staten såsom arvtagare till resultatet

av detta, måhända mot en ersättning för byggnadsarbetet, men däremot ej

för utförda odlingar, vilka dock kunna — och troligen även så göra —

representera det egentliga och mest bestående värdet. Sin utkomst beräknas

Bilianq till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 174 höjt. (Nr 206.) 392 28 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. ]\[aj:ts proposition, nr 206.

dessa lappar i huvudsak erhålla av jakt och fiske samt en till fem getter

begränsad kreatursstock. Vad beträffar trakterna nedom odlingsgränsen, få

vid jakt, därest domänstyrelsen med iakttagande av föreskrifterna i kungörelsen

den 25 november 1927 finner upplåtelse av rätt till sådan böra äga

rum, icke användas de billiga fångstmetoder med snaror eller dylika giller,

vilka kunna tänkas göra jakten ekonomiskt inbringande för de här ifrågasatta

utövarna av densamma. Det kan därför starkt ifrågasättas, huruvida

jakträtten i dessa trakter kan anses innebära en förmån av sådan betydelse,

att den lämnar något avsevärt bidrag till vederbörandes försörjning. Och

då ett jordbruk med den begränsning, som förslaget ifrågasätter, icke heller

kan anses vara tillräckligt för lägenhetsinnehavarnas utkomst, så synes det

Eders Kungl. Maj ds befallningshavande föreligga den allra största sannolikhet

för att ett bifall till förslaget leder till uppkomsten av en i ekonomiskt

avseende mycket svagt utrustad grupp av medborgare. Det bör vid bedömandet

av dessa påståendens sannolika överensstämmelse med en blivande

verklighet allt fortfarande hållas i minne, att de lappar, åt vilka bostadslägenheter

upplåtas, hava en nedsatt arbetsförmåga och därför knappast

kunna påräkna att genom grovarbete erhålla något väsentligt tillskott till de

härovan nämnda inkomstkällorna.

Enligt de särskilda bestämmelserna, som borde lända till efterrättelse vid

upplåtelse av bostadslägenhet, skvdle Kungl. Maj ds befallningshavande sedan

lägenhet återfallit till Kronan, ånyo upplåta densamma till lapp, varvid eu

billig avgift kunde för nyttjanderätten fastställas. Enligt Eders Kungl. Majds

befallningshavandes mening torde före varje sådan ny upplåtelse tillträdaren

komma att framställa fordran på ingående reparation av de sannolikt tämligen

bristfälliga byggnaderna. En sådan, troligen mycket välgrundad begäran

skall Kronan knappast kunna underlåta att villfara, varför förslaget,

som synbarligen avsett att skapa en för det allmänna billig upplåtelseform,

i stället kommer att medföra kostnader, som nu icke kunna beräknas.

Eders Kungl. Maj ds befallningshavande finner sig, såsom av det sagda

framgår, icke kunna tillstyrka bifall till det nu framlagda förslaget om upplåtande

av bostadslägenheter åt lappar. Av de erinringar gentemot detsamma,

som Eders Kungl. Maj ds befallningshavande funnit sig nödgas

framställa, framgår även, att Eders Kungl. Majds befallningshavandes avstyrkande

gäller dylika upplåtelser vare sig de skola ske ovan eller nedom

odlingsgränsen. Såvitt Eders Kungl. Majds befallningshavande kan finna,

föreligger ej heller någon anledning antaga, att behov av sådana lägenheter

nedom odlingsgränsen kommer att föreligga. Möjligheten för innehavaren

av en dylik lägenhet att med tillbuds stående inkomstkällor finna en t. o. m.

torftig bärgning äro alltför små. Skulle emellertid mot all förmodan något

enstaka fall förekomma, då en lapp av in; behandlade kategori funne sig

vara i verkligt behov av en upplåtelse på kronomark, så torde varje sådant,

helt säkert mycket sällsynt fall kunna undersökas fristående för sig och

kunna antagas erhålla en välvillig behandling av domänstyrelsen, därest det

kan stödjas med Eders Kungl. Majds befallningshavandes förord.

Eders Kungl. Majds befallningshavande vill i övrigt rörande det i betänkandet

framlagda förslaget om särskiljande av de lägenheter, som skulle till

lappar upplåtas, uti tvänne skarpt avgränsade olika kategorier förklara, att

denna uppdelning för detta läns vidkommande ej kan sägas motsvaras av

något i verkligheten bestående förhållande. Gränsen mellan de såsom bostadslägenheter

och jordbrukslägenheter betecknade är så flytande att någon

sådan uppdelning, som ifrågasatts, ej kan genomföras. Man kan rubricera

alla upplåtelser inom lappmarken såsom större eller mindre jordbrukslägenheter,

och det vore säkerligen ingen lycklig åtgärd, om såsom övre gräns

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr ''‘06. 35

för utvecklingen skulle för vissa av dera siittas möjligheten att avkasta föda

åt fem getter.»

Efter att hava närmare berört frågan om upplåtelser av jordbruksliigenheter

ovan odlingsgräns^! och de särskilda villkor, som enligt länsstyrelsens

mening borde giilla för upplåtelser till lappar, hemställer länsstyrelsen

slutligen, att förslaget, i vad det avsåge uppdelande av lägenheter till förut

renskötande lappar uti bostads- och jordbrukslägenlieter, icke måtte föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd, att förut renskötande lapp, som å kronomark

nedom odlingsgränsen önskade upplåtelse av mark för bosättning skulle

vara berättigad erhålla sådan, enligt de grunder, som äro angivna i kungörelsen

den 18 juni 1909 med tillägg om skyldighet för lägenhetsinnehavaren

dels att själv stå ersättning för skada å lägenheten, som utan ägarens förvållande

åsamkades genom renar, dels att ansvara för de åtgärder till förfång

för lapparna, till vilka personer, som vistades å lägenheten kunde göra sig

skyldiga, samt att förut renskötande lapp måtte å krouomark ovan odlingsgränsen,

som vid avvittringen avtagits för lapparnas räkning eller som vid

undersökning befunnes kunna utan men för renskötseln anvisas till bosättning,

erhålla upplåtelse av lägenhet på de villkor, som i betänkandet föreslagits

för jordbrukslägenlieter, dock med iakttagande av vissa av länsstyrelsen

framlagda ändringsförslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande lämnat en redogörelse

för de upplåtelser, jämförliga med de nu ifrågasatta, som för närvarande

tillämpades inom länet, samt framhållit, att därstädes funnes ett betydande

antal lägenheter, vilka lämnade en omfattande erfarenhet, som ej borde förbises

vid bedömande av det föreliggande förslaget. Därefter anför länsstyrelse!):

»Den första frågan, som, såvitt angår Jämtlands län, framkallas av nämnda

förslag, är den, hur ställer sig förslaget till de nu redan befintliga nyttjanderätterna.

Att denna fråga är betydelsefull nog, framgår icke endast av de

förut lämnade upplysningarna, utan jämväl av det förhållandet, att kronans

arrendatorer på renbetesfjällen med familjer utgöra 700—800 personer.

Det måste därför förutsättas såsom självfallet, att förslagets mening icke

är att''lapparna vid utarrendering av nu befintliga arrendelägenheter skulle

erhålla någon företrädesrätt. Ett sådant försteg skulle strida mot villkoren

i arrendekontrakten och i övrigt framkalla nästan oöverkomliga svårigheter

med avseende på de förutvarande arrendatorernas försörjning i de små

fattiga fjällkommunerna samt därjämte olyckliga stridigheter mellan de bofasta

och lapparna.

Däremot förefaller det mera sannolikt, att förslaget vill tillerkänna lapparna

en bestämd företrädesrätt, då det gäller upplåtelse av nya arrendelägenheter.

Ej heller denna ståndpunkt kan uppehållas i hela sin omfattning.

De faktiska förhållandena äro sådana, att på sina liåll inom renbetesfjäll ens

område behovet att skaffa den uppväxande generationen bland kronans arrendatorer

försörjning är lika stor som för lappbefolkningen, och det är med

hänsyn till nyssnämnda behov som Eders Kungl. Maj:t år 1925 lämnat

(ovan omnämnda) anslag till anordnande av nya arrendelotter. Det i remitterade

förslaget gjorda principuttalandet att staten har ''skyldighet att förhjälpa

dessa lappar, vilka icke vidare kunna fortsätta med rennäringen till

lägenheter, som lämpa sig för dem’ går således allför långt. Mot lapparnas

anspråk i detta avseende måste ställas andra medborgares berättigade in
-

Länsstyrelsen

i Jämtlands

län.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

tressen och jämväl de personliga förutsättningar, som på bägge sidor föreligga

för åstadkommandet av bärkraftiga jordbruk.

Om man således får utgå från att alltjämt både lappar och icke lappar

komma att finnas såsom arrendatorer på renbetesfjällen, torde det vara

uppenbart, att stora svårigheter skulle framkallas, om arrendeupplåtelserna

skulle behandlas efter olika grunder allt efter arrendatorernas härkomst

från den ena eller andra folkstammen. Då den ena kategoriens arrenden

skulle komma att ligga i närheten av den andras och arrendelägenheterna

ofta skulle bliva likartade i båda fallen, måste man i varje fall förutsätta,

att, om särskilda grunder fastställas för lapparnas arrenden, dessa komma

att utöva väsentlig inverkan på de övriga.

Man har därför att jämföra de föreslagna bestämmelserna med nuvarande

förhållanden. Därvid synes det till en början klart, att en klyvning i bostadslägenheter,

avsedda för lappar med nedsatt arbetsförmåga, och jordbrukslägenheter,

avsedda för fullt arbetsföra lappar, som övergivit renskötseln,

icke svarar mot verkligheten, sådan den föreligger för närvarande. Nuvarande

övergångsformer mellan de båda enligt förslaget bestämt åtskilda

kategorierna äro alltför talrika och varierande och måste säkerligen så förbliva

även i framtiden, om icke lagstiftningen framtvingar en konstlad uppdelning.

Då enligt förslaget bostadslägenheternas innehavare icke skulle erhålla något

kontant bidrag, är det självfallet, att så många som möjligt söka erhålla

jordbrukslägenheter, och att de, som slutligen få nöja sig med endast upplåtelser

av bostadslägenheter, icke komma att kunna uppföra annat än en

torvkåta eller likvärdig bostad jämte förvaringsrum för getter och kor. Överhuvud

är det sannolikt, att de skulle bilda ett proletariat invid de tillämnade

jordbrukskolonierna, liknande vad som för närvarande förekommer med

avseende å de så kallade fattiglapparna. Att inrikta lagstiftningen på att

framkalla eu sådan utveckling torde dock icke vara lyckligt. Inom kort

komma de antagligen att sjunka ner till understödstagare med anspråk på

hjälp från stat och kommun och sålunda förorsakande missnöje inom den

kommun, som fått mottaga en så undermålig kolonisation, samt svårigheter

för de myndigheter, som stå såsom ansvariga för upplåtelserna.»

Efter en redogörelse för de upplåtelsevillkor, som enligt förslaget skulle

gälla för jordbrukslägenheter, samt en granskning av dessa villkor med hänsyn

till den erfarenhet, som vunnits inom länet, framhåller länsstyrelsen,

att såsom eu sammanfattning av de gjorda anmärkningarna kunde uttalas,

att hänsyn icke i tillräcklig grad tagits till den redan befintliga omfattande

och betydelsefulla upplåtelsen av arrendelägenheter på kronans för renbetesändamål

inköpta fastigheter i länet samt till de på dessa områden vunna

erfarenheterna. Genom nya för lapparna avsedda nyttjanderättsformer finge

icke förhållandet till nuvarande arrendatorer försvåras.

Länsstyrelsen, som ansett det nödvändigt att söka bidraga till en positiv

lösning av den föreliggande frågan, anför slutligen:

»Härvid måste dock framhållas, att det icke på de jämtländska renbetesfjällen

torde finnas lämpliga utrymmen för nykolonisation i så stor omfattning,

att alla eller ens en större del av de icke renskötande lapparna därigenom

kunna erhålla sin bärgning. Skola kostnaderna för statsverket hållas

inom rimliga belopp, och skall man undvika risken för att framalstra en ny

grupp av lapska understödstagare, kommer säkerligen de nya lägenheternas

antal att bliva relativt ringa i förhållande till de icke renskötande lapparnas.

Någon lösning i stor skala av lappbefolkningens framväxande försörjnings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr :>()(>.

37

fråga kan således den ifrågasatta kolonisationen icke bliva, men vid ett, låt

vara starkt begränsat bidrag därtill. Därvid måste dock förutsättas, att de

lapska kolonisterna i huvudsak jämställas med andra medborgare, vilket

jämväl enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning är riktigt,

så snart man rör sig utanför området av lapparnas hävdvunna privilegier

på renbete samt därmed sammanhängande jakt och fiske.

Med den ståndpunkt, Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande här gjort

gällande, behöva inga allmänna grundvillkor av det slag, remissen innehåller,

utfärdas. Däremot torde det vara nödvändigt att vidtaga sådan ändring i

den av den sakkunnige föreslagna renbeteslagen 56 § 4 stycket, att upplåtelse

av nyttjanderätt må kunna äga rum inom hela det område, som enligt lagförslagets

terminologi (2 § 1 mom.) anses utgöra renbetesfjäll, samt att i

samband med sådan upplåtelse jämväl jakt och fiske må utarrenderas. Sedan

lär det ankomma på Eders Kungl. Maj:t att meddela Eders Kungl. Maj:ts

Befallningsliavande föreskrift därom, att Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

i den omfattning, som befinnes lämpligt, skall föranstalta om upplåtelse

av nyttjanderätt å renbetesfjällen till lappar samt för sådant ändamål

hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om erforderliga anslag.»

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att frågan om beredande av

ökade försörjningsmöjligheter åt den del av den lapska folkrasen, som icke

vidare kan ägna sig åt renskötsel, länge varit föremål för uppmärksamhet.

Jag vill särskilt erinra, att riksdagen tidigare uttalat, att särskilda åtgärder

borde vidtagas i sådant syfte. Jämväl de myndigheter, som icke ansett sig

kunna helt tillstyrka den sakkunniges förslag i ämnet, hava i allmänhet

funnit det berättigat och ur social synpunkt synnerligen önskvärt, att all

möjlig omtanke ägnas åt denna kategori av landets inbyggare. Till denna

uppfattning kan jag helt ansluta mig. Genom odlingens framträngande har

förorsakats en betydande, alltjämt fortgående minskning av de områden,

som av lapparna kunna nyttjas för renskötsel, och den med Norge år 1919

träffade konventionen angående flyttlapparnas rätt till renbete har vad angår

några lappbyar medfört en avsevärd begränsning av tillgängliga betesmarker.

Det måste med hänsyn härtill vara ett allmänt intresse att för de lappar >

vilka icke längre kunna försörja sig genom renskötsel, underlätta övergången

till annat yrke. Åtgärder i nämnda syfte påkallas ock av det framlagda

förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige med

däri föreslagna begränsningar i lapparnas rätt att utöva renskötsel. Det

synes, såsom lappkommitténs utredning visar, nödvändigt att tillgodose försörjningsmöjligheterna

för de lappar, vilka sålunda nödgas lämna sitt gamla

näringsfång.

Såsom framgår av den i ärendet verkställda utredningen visar erfarenheten,

att det ställt sig naturligt för de lappar, som övergivit renskötseln,

att ägna sig åt jordbruk i en eller annan form. Jag finner det därför lämpligt,

att staten i första hand söker förhjälpa dessa lappar till erhållande av

för dem tjänliga lägenheter. Detta överensstämmer ock med lappbefolk_

ningens egen vid flera sammanträden uttalade mening. Ingen av de myndigheter,

som avstyrkt förslaget om upplåtande av särskilda lägenheter åt

lappar, har givit anvisning å något annat medel, som bättre kunde främja

Departements
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

det angivna syftet. Utvägen att, på sätt från skogsstatens tjänstemän föreslagits,

bereda lappar lån ur lappfonderna för fortsättande av renskötseln

anlitas redan nu i den utsträckning, som är lämplig; ett vidare fortgående

på dénna väg är uteslutet med hänsyn till trängseln å de redan nu på

många håll knappa betesmarkerna. I denna del kan jag hänvisa till uttalande

i motionen nr 163 vid 1908 års riksdag.

Mot förslaget att bereda den lapska befolkningen vissa företräden vid

erhållande av upplåtelser å kronans mark hava från olika håll riktats invändningar.

Härvid har i allmänhet gjorts gällande, att om lappen erhölle

möjlighet att såsom nybyggare deltaga i kolonisationen på kronans

mark, för honom borde tillämpas samma grunder, som gällde för övriga

medborgare, och såsom skäl härför har åberopats, att då lappen övergivit

renskötseln, han ock förlorat de därmed förenade rättigheterna att i viss utsträckning

begagna sig av land och vatten. Detta betraktelsesätt synes mig

mindre riktigt. Den särställning, som av den sakkunnige föreslås skola i vissa

hänseenden tillkomma lappar vid erhållande av lägenheter å kronans mark,

innebär icke en utvidgning av det s. k. lapprivilegiet utan utgör snarare

en särskild gottgörelse, betingad av att möjligheterna för lapparna att

utöva sin gamla näring väsentligen kringskurits genom utvecklingen och den

ställning staten kommit att intaga till dem. Rättvisan synes fordra, att staten

i någon mån bistår de medborgare, som sålunda hindrats i sin näring. Därtill

kommer, på sätt jag redan antytt, att det måste anses såsom ett allmänt

intresse, att lapparna i viss utsträckning övergå till annat yrke än renskötsel.

Endast härigenom kan nödig minskning åstadkommas av renantalet

å de på sina håll begränsade betesmarkerna samt risken för skadegörelse

av renar å den bofasta befolkningens gröda minskas.

Lika litet som varje annan nybyggare kan lappen i dessa trakter reda

sig utan hjälp. Då det gäller att bedöma vad i sådant hänseende må vara

skäligt, synes mig hänsyn böra tagas till att fråga huvudsakligen är om

lappar, vilka komma direkt från nomadlivet. Främst gäller härvid att anskaffa

för dem lämpliga lägenheter. Ur denna synpunkt finner jag den sakkunniges

förslag, att särskilda områden skola avsättas för upplåtelse av lägenheter

endast åt lappar, värt synnerligt beaktande. De uttalade farhågorna,

att eu dylik åtgärd skulle uppväcka avund och missnöje hos den övriga

delen av befolkningen, synas mig överdrivna. Snarare kunde sådant vara

att befara, om på sätt från visst håll ifrågasatts företrädesrätt tillerkändes

lapparna vid upplåtelser, som stå öppna även för den svenska befolkningen.

Förslaget om avsättande av mark till bosättning åt lapparna innebär ett

fullföljande av den tanke, som ligger till grund för de av mig förut berörda

bestämmelserna i kungörelsen den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter

angående avvittringen inom lappmarkerna.

De grunder, som enligt den sakkunniges förslag skola gälla för upplåtelser

inom de avsatta områdena, äro i huvudsak överensstämmande med och i

allt fall icke mindre stränga än de som gälla andra upplåtelser å ifråga
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20<>.

39

varande trakter. Enligt min mening torde icke någon egentlig olägenhet kunna

följa därav att olika villkor gälla för olika slag av arrendeupplåtelser. Eu sådan

olikhet torde i föreliggande fall betingas av särskilda förhållanden. Vad länsstyrelsen

i Jämtlands län anfört rörande företrädesrätt till redan befintliga lägenheter

synes mig knappast kunna tillerkännas betydelse, då lapparnas rätt enligt

förslaget allenast skulle gälla upplåtelser inom de områden, som Kungl. Maj:t

för ändamålet avsatt. Jag vill vidare framhålla, att såväl renbete sfjällen i

Jämtlands län som de till utvidgning av dessa fjäll sedermera tillköpta områdena

i första hand äro avsedda för den lapska befolkningen. De upplåtelser

till andra än lappar, som skett å dessa trakter, torde grunda sig på bestämmelserna

i 31 § i 1898 års renbeteslag. Enligt dessa kunna å renbetesfjällen,

vartill räknas även de tillköpta områdena, endast upplåtas inägor,

som icke äro för lapparna behövliga. Visserligen torde härmed avses inägor,

som icke äro behövliga för lapparnas renskötsel, men jag finner det dock

naturligt samt i full överensstämmelse med författningarnas anda och ändamålet

_ med renbetesfjällens avsättande, att om där belägen mark är behövlig

för beredande av lägenheter åt de lappar, som lämna nomadlivet, sådan

mark i erforderlig mån tages i anspråk för detta ändamål.

Eörande frågan, vilka lappar böra komma i åtnjutande av de föreslagna

upplåtelserna, hava länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anmärkt,

att en uppdelning av lägenheterna i dels bostadslägenheter, avsedda

för lappar med nedsatt arbetsförmåga, och dels jordbrukslägenheter, avsedda

för fullt arbetsföra lappar, icke motsvarades av några i länen bestående förhållanden.

Emellertid synes .av den i ärendet förebragta utredningen framgå,

att det jämväl i Jämtlands och Västerbottens län sedan gammalt varit vanligt,

att lappar, som i följd av ålder eller sjukdom ej kunnat följa renarna på deras

vandringar, slagit sig ned såsom fiskarlappar. I sistnämnda län hava ock i

avsevärd utsträckning dylika bosättningar, som tillkommit utan laga rätt,

måst av billighetsskäl legaliseras i form av frälsetorp och ^lägenheter.

En stor del av dessa lägenheter torde, då bosättningen skedde, kunnat likställas

med den typ av upplåtelser, som den sakkunnige benämnt bostadslägenheter.

Det synes inig vara ett stort framsteg, om olagliga bosättningar

av lappar för framtiden kunna förhindras; och ett avsättande av områden även

för upplåtelser av bostadslägenheter torde vara ägnat att bidraga till ernående

av större ordning än hittills fått råda med avseende å lapparnas bosättning.

Även om för närvarande behov icke föreligger inom Jämtlands och Västerbottens

län att upplåta mark huvudsakligen för bostadsändamål, är det dock

icke uteslutet, att i framtiden sådant behov kan uppstå, och möjlighet till dylik

upplåtelse bör då finnas. Det synes mig även vara av vikt, att möjlighet till

bosättning beredes just den kategori, varom här är fråga, eller sådana lappar,

som på grund av ålder eller sjuklighet icke kunna börja såsom jordbrukare,

men äro i stånd att utan anlitande av fattigvården skaffa sig nödtorftig försörjning

på annat sätt, t. ex. genom jakt och fiske samt avkomsten av ännu

innehavda, i annans vård överlämnade renar. I annat fall skulle omsorgen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

även om denna kategori överflyttas till fattigvården, något som icke synes

mig kunna tillstyrkas innan andra utvägar prövats.

I ett hänseende anser jag mig böra föreslå en ändring i den sakkunniges

förslag rörande upplåtelser "av bostadslägenheter. För vinnande av garanti

att lägenheterna bliva på försvarligt sätt bebyggda torde det vara nödvändigt,

att lägenhetsinnehavaren vid första upplåtelsen erhåller byggnadsbidrag. Sådant

bidrag torde böra utgå ur lappfonderna. Till denna fråga skall jag återkomma

vid behandlingen av grunderna för upplåtelse av dylika lägenheter.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att betänkligheter i den av

domänstyrelsen antydda riktningen icke torde behöva hysas mot att inom

samma avfatta område upplåta både bostadslägenheter och jordbrukslägenheter.

Erfarenheten har visat, att lappar, vilka övergivit nomadlivet, samt

den bofasta svenska befolkningen utan slitningar leva sida vid sida, och man

torde sakna anledning antaga, att förhållandet skulle bliva sämre mellan de

olika kategorier nyttjanderättshavare, som komma att i framtiden innehava

lägenheter inom de avsatta områdena. Det är för övrigt icke meningen, att

bostadslägenheterna nödvändigtvis skola förläggas i sammanhang med eller i

närheten av jordbrukslägenheterna, utan liärutinnan bör kunna förfaras efter

omständigheterna. Därest förhållandena därtill föranleda, bör det icke vara

uteslutet, att en lägenhet, som upplåtits såsom bostadslägenhet, må kunna

sedermera upplåtas såsom jordbrukslägenliet. En förutsättning härför bör

naturligen vara, att detta kan ske utan men för renskötseln.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag i likhet med den sakkunnige anser,

att mark bör avsättas för upplåtelse av bostadslägenheter åt sådana lappar,

som förut drivit renskötsel eller biträtt i sådan näring men till följd av

minskad arbetsförmåga upphört därmed. Tydligen bör emellertid sådan upplåtelse

icke ske till den, som skulle komma att sakna medel till sitt livsuppehälle.

Även i frågan rörande upplåtelse av jordbrukslägenheter åt de lappar,

som äga rätt till renskötsel men icke äro i tillfälle att utöva denna näring,

kan jag i stort sett ansluta mig till sakkunnigförslaget.

Man hör emellanåt den åsikten uttalas, att lapparna mindre väl lämpa

sig såsom jordbrukare. Denna åsikt vinner icke stöd av erfarenheten. Även

om den från nomadlivet kommande lappen till en början är mindre skickad

än den bofasta svensken att sköta jordbruk, lärer dock detta förhållande

snart utjämnas, och de av lapparna upptagna jordbruken anses icke stå avsevärt

efter sådana jordbruk, som under likartade förhållanden bedrivas av

den svenska befolkningen. Ett villkor härför är dock, att upplåtelse icke

sker till andra än sådana lappar, som kunna antagas äga förutsättningar att

upparbeta ett jordbruk.

Den sakkunnige har ansett, att de områden, som skola avsättas för upplåtelse

åt lappar, huvudsakligen böra sökas nedom odlingsgränseu. De

föreliggande förhållandena synas mig dock knappast påkalla en dylik in
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kumjl. Maj:ts proposition nr 206.

skränkning. Såsom de hörda myndigheterna framhållit erbjuda trakterna

ovan odlingsgränsen den miljö, som för lapparna är den naturligaste. Av den

verkställda utredningen torde oek framgå, att tillgång på lämpliga lägenheter

finnes ovan odlingsgränsen. Uppställes det krav, att sådant område ej må

anvisas, där upplåtelse kan lända till förfång för renskötseln, lärer någon

olägenhet av att mark avsättes jämväl ovan odlingsgränsen icke vara att

befara. Vad nu sagts utesluter emellertid icke, att, där så lämpligen kan

ske, mark avsättes jämväl nedom odlingsgränsen. De häremot åberopade

skälen synas mig icke äga sådan betydelse, att de böra utgöra hinder för

marks avsättande därstädes. En sådan åtgärd torde i regel ej komma att

företagas å trakter allt för avlägset belägna från lapparnas gamla betesmarker.

I varje fall synes detta vara en lämplighetsfråga, som bör prövas av Kungl.

Maj.t i varje särskilt fall.

Däremot kan jag icke biträda den av länsstyrelsen i Västerbottens län

och domänstyrelsen framförda uppfattningen, att vid upplåtelse av jordbrukslägenhet

olika villkor skola gälla för upplåtelser ovan och nedom odlingsgränsen.

Enligt den av nämnda myndigheter uttalade meningen skulle för

upplåtelse nedom odlingsgränsen i allt gälla de grunder, som äro angivna

uti kungörelsen den 18 juni 1909. Bestämmelserna i nämnda kungörelse

torde emellertid icke oförändrade kunna tillämpas å de upplåtelser, varom

här är fråga, och för övrigt synes det riktigast, att i huvudsak samma grunder

gälla för ifrågavarande slag av upplåtelser, oavsett om den mark, som

är föremål för upplåtelse, är belägen ovan eller nedom odlingsgränsen. Förhållandena

å de områden, som kunna avsättas ovan och nedom odlingsgränsen,

äro icke så olikartade, att därav motiveras olika bestämmelser för upplåtelser.

Endast i ett hänseende synes en avvikelse böra ske. Jag anser

mig nämligen kunna biträda den uppfattningen, att upplåtelser nedom odlingsgränsen

böra meddelas av domänstyrelsen. Detta torde vara ändamålsenligt

såväl för tillvaratagande av skogsvårdens intresse som med hänsyn därtill

att övriga upplåtelser nedom odlingsgränsen ankomma på domänstyrelsen.

Då emellertid fråga är om upplåtelse åt lappar, lärer det dock vara lämpligt,

att ett samarbete sker mellan nämnda myndighet och länsstyrelsen såsom

den myndighet, vilken har överinseendet över lappväsendet. Härigenom

vinnes även en önskvärd överensstämmelse med föreskrifterna i det för

riksdagen framlagda förslaget till ny renbeteslag rörande meddelande av

tillstånd för lapparna att uppföra renvaktarstugor.

Domänstyrelsen har framhållit vikten av att varken styrelsen eller den

lokala statsskogsförvaltningen bör anses skyldig tillhandahålla innehavare av

ifrågavarande lägenheter arbete. Det torde icke hava varit avsett, att någon

rättighet att erhålla sådant arbete skulle tillförsäkras lägenhetsliavaren. Dock

synes möjlighet icke böra betagas honom att i mån av tillgång erhålla

lämpligt arbete å kronans marker.

Kommittén har i sitt betänkande även berört frågan om det utrymme, utrymme för

som med hänsyn till såväl tillgången på odlingsmark som renskötselns be- u.PPläteiser

drivande kunde ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen finnas för upp- KonmUtuv''

kom sten av nya jordbruk. Härom anförde kommittén i huvudsak:

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 206.

»Kommittén bär i sina förslag utgått från odlingsgränsens bibehållande

med hänsyn till dess grundläggande betydelse särskilt för de renskötande

fjällapparna. Kommittén vill gärna medgiva, att genom odlingsgränsen icke

vunnits allt det skydd för renskötselns intressen, som vid dess tillkomst

avsågs. Man tänkte sig då att, såväl till skydd för renskötseln som till

förhindrande av uppkomsten av jordbruk, vilka icke kunde skänka sina innehavare

nödig utkomst, inom odlingsgränsen innesluta ett område, där nybyggen

icke vidare skulle få anläggas. Förhållandena hava emellertid dels

genom uppdelning av redan före odlingsgränsens tillkomst medgivna nybyggesanläggningar

dels ock genom lägenhetsupplåtelser och av andra anledningar

utvecklat sig i delvis annan riktning. Aven om sålunda fastställandet

av eu odlingsgräns icke förhindrat uppkomsten av en avsevärd jordbrukskultur,

må man dock icke förbise, att lapparna ovan nämnda gräns

tillgodonjuta avsevärda särskilda förmåner. Bestämmelserna rörande lapparnas

skyldighet att utgiva ersättning för skador, som av renarna förorsakas

å de bofastas ägor, äro där för lapparna fördelaktigare än nedanför odlingsgränsen

och i flera andra avseenden hava de en friare ställning, varjämte

med stöd av den historiska utvecklingen för deras räkning tillgodogöres

avkastningen av upplåtelser av slåtter, jakt och fiske med mera å kronomarkerna.

Dessa fördelar hava ock ingivit lapparna en känsla av större

oberoende och kommit dem att betrakta ifrågavarande trakter såsom deras

egentliga hemvist.

Yarsamhet synes därför böra iakttagas vid vidtagandet av åtgärder, som

innebära ytterligare kringskärning av de renskötande lapparnas ställning

ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen. Otvivelaktigt torde dock vara

— och kommittén har i sitt förut omförmälda förslag angående lägenhetsupplåtelser

ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen utgått därifrån — att

inom berörda trakter finnes mark, vilken såväl till sin beskaflenhet som

belägenhet i förhållande till renskötseln erbjuder möjlighet till uppkomsten

av nya rätt så bärkraftiga jordbruk.

I enlighet med vad ovan av kommittén anförts har kommittén som regel

utgått från odlingsgränsens bibehållande i dess nuvarande sträckning. Kommittén

är emellertid av den uppfattningen, att i särskilda fall en jämkning

av gränsen å viss sträcka kan vara av förhållandena påkallad, dock så, att

enskild tillhörig mark, som nu är belägen nedom odlingsgränsen, icke utan

; i gare ris samtycke bör kunna föras ovan densamma.»

I detta sammanhang må erinras, att länsstyrelsen i Norrbottens län i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 april 1921 hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte vidtaga åtgärder för eu inventering av kronan tillhöriga odlingsmarker

ovan odlingsgränsen. Såsom skäl för en dylik åtgärd anfördes önskvärdheten

av att vid uppkommande frågor om upplåtelse av jordbrukslägenheter i berörda

trakter äga tillgång till eu plan över de områden, där förutsättning

förelåge att ur ett jordbruk hämta en huvudsaklig eller åtminstone mera

väsentlig del av utkomsten, utan att lapparnas intressen därigenom träddes

för nära.

Över framställningen avgavs yttrande av länsstyrelsen i Västerbottens län,

som ansåg, att de fördelar, som stode att vinna genom en inventering av

angivet slag icke kunde uppväga de därav orsakade kostnaderna. Länsstyrelsen

fann därför en sådan inventering, vad nämnda län beträffade, icke

erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:’>

Kungl. Miij:t’ proposition nr Xt)(>.

Kolonisationskommittén, som yttrade sig i ärendet, ansåg sig böra på det

sätt tillstyrka framställningen, att sedan de områden, vilka erfordrades för

renskötselns bedrivande, blivit avtagna, eu inventering av odlingsmarker ovan

odlingsgränsen verkställdes inom de delar av området, som efter särskilt

övervägande kunde anses lämpliga därtill.

I sitt betänkande bär lappkommittén rörande denna fråga anfört, att med

hänsyn till den jämförelsevis begränsade utsträckning, vari för jordbruk

lämplig mark förekomme ovan odlingsgränsen, samt förhållandena i övrigt

syntes fördelen av en allmän inventering av odlingsmöjligheterna inom de

vidsträckta kronomarkerna därstädes näppeligen motsvara de med en sådan

förrättning förenade kostnader. Eu undersökning av särskilda mera begränsade

områden kunde däremot vara lämplig, såsom inom trakt, där veterligen

för odling tjänlig mark vore att finna och vilken i övrigt hade sådan

belägenhet att, å ena sidan, utsikter förelåge att brukaren kunde bereda sig

utkomst och, å andra sidan, lapparnas berättigade intressen icke träddes

för nära.

Den sakkunnige har ansett, att intet vore att erinra mot kommitténs sålunda

uttalade uppfattning.

Här må även påpekas, att Kungl. Maj:t den 6 november 1925 efter

framställning av länsstyrelsen i Norrbottens län bemyndigat denna att verkställa

utredning rörande lämpliga områden för jordupplåtelser åt lappar. På

grund av detta bemyndigande har länsstyrelsen gått i författning om utseende

av sockenkommitterade för verkställande av den ifrågavarande utredningen

och i sammanhang därmed angivit såväl vilka kategorier av lappar

borde komma i fråga, som lägenheternas lämpliga beskaffenhet och läge.

Denna fråga har upptagits även av länsstyrelsen i Västerbottens län, som

i skrivelse den 14 januari 1928 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte bland annat

lämna länsstyrelsen i uppdrag att låta verkställa en undersökning angående

förekomsten å kronans odisponerade marker ovan odlingsgränsen av odlingsbar

jord, som utan att olägenhet därigenom vållades renskötseln kunde upplåtas

för bebyggelse. Sistnämnda framställning har ännu icke företagits till

slutligt avgörande.

Såsom jag tidigare framhållit giver den verkställda utredningen vid handen,

att vissa områden ovan odlingsgränsen äro lämpliga för ifrågavarande

slag av upplåtelser och att förfång för renskötseln icke behöver befaras av

dessa upplåtelser. Jag finner dock lika med kommittén, att en viss varsamhet

härvid är av nöden. I första hand torde böra undersökas, huruvida lämpliga

lägenheter äro att finna å de marker, som vid avvittringen avsatts för upplåtelser

åt lappar. Att för detta ändamål anordna en allmän inventering av kronan

tillhöriga odlingsmarker ovan odlingsgränsen sjmes dock icke erforderligt.

På sätt länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit torde de med en dylik

inventering förenade kostnaderna icke motsvara de fördelar, som stå att

vinna därmed. Undersökningen synes böra begränsas till sådana trakter,

där förutsättningar för en bosättning kunna antagas vara för handen. Skulle

Den

sakkunnig

Departemen

chefen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Upplåtelse

av vissa rättigheter

utan

sammanhang

med upplåtelse

av mark.

Den

sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

det visa sig, att i kronans ägo varande mark icke förslår till täckande av

lapparnas behov av lägenheter, lärer frågan, vilka åtgärder i anledning därav

må vidtagas för främjande av lapparnas bosättning, böra göras till föremål

för särskild utredning.

Yad särskilt angår frågan om upplåtelse av vissa rättigheter utan sammanhang

med upplåtelse av mark har den sakkunnige anfört:

»I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit torde befogenhet böra

lämnas Konungens befallningshavande att utan sammanhang med upplåtelse

av mark medgiva lapp, vilken förut ägnat sig åt renskötsel men upphört

därmed, att å kronomark inom visst bestämt område till husbehov taga

bränsle och slöjdvirke samt jaga och fiska ävensom hålla getter till ett antal

av högst fem för hushåll, allt under de närmare villkor, som Konungens

befallningshavande må bestämma.»

Vid behandlingen av denna fråga har domänstyrelsen erinrat om vad styrelsen

förut framhållit rörande det principiellt oriktiga i att medgiva lappar,

som upphört med renskötseln, dem såsom nomadiserande folkstam tillerkänd

rätt att i samband med utövande av renskötseln taga bränsle och slöjdvirke

samt jaga och fiska. Överjägmästaren i Dalarnas distrikt hade visserligen

tillstyrkt dylik rättighet för inhyses lappar, men överjägmästaren i Övre

Norrbottens distrikt hade ställt sig ganska tveksam gentemot detta förslag.

Det borde erinras, att nämnda fråga vad Kopparbergs län beträffade vore av

mycket ringa betydelse på grund av det fåtal dylika inhysningar, som där

förekomme. Rätt annorlunda ställde sig frågan för övre Norrbottens del

särskilt inom vissa trakter, där inhyses lappar förekomme till rätt så stort

antal. För egen del ville styrelsen avstyrka, att dylik rätt tillerkändes lappar

å kronomark inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen. Dylik upplåtelse

borde sålunda begränsas till kronans marker ovanför odlingsgränsen och å

renbetesfjällen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att dylik upplåtelse av särskilda

rättigheter, då fråga vore om mark nedom odlingsgränsen, skulle ske

genom domänstyrelsen.

Enligt det för riksdagen framlagda förslaget till lag om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige äger varje lapp, som tillhör lappby,

åtnjuta de med rätt till renskötsel enligt lagen förenade förmånerna av

skogsfång, jakt och fiske samt, vad fjällapparna angå, av rättighet att i viss

utsträckning hålla getter. Enligt förslagets 8 § höra till lappby icke endast

de faktiskt renskötande lapparna utan även sådana lappar, vilka inom lappbyn

drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört

därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat yrke, så ock dessa

lappars familjer. Då de lappar, som enligt den sakkunniges förslag skulle

kunna erhålla upplåtelse av särskilda rättigheter utan sammanhang med upplåtelse

av mark, till övervägande antalet torde tillhöra lappby intill dess de

stadigvarande ägnat sig åt annat yrke, synes behov av dylika upplåtelser

icke föreligga. De lappar, som icke tillhöra lappby, hava möjlighet att i den

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tH)6.

45

ordning, som gäller för den övriga befolkningen, erhålla upplåtelse av ifrågavarande

art. Jag anser mig därför icke böra upptaga den sakkunniges förslag

i denna del.

Såsom jag redan berört bär den sakkunnige föreslagit, att medel, som

inflyta genom upplåtelser ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen, skola

enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för

lapparna.

llilcsräkenslcapsverket har förklarat sig intet hava att erinra mot detta förslag

samt framhållit, att i enlighet härmed medlen borde tillgodoföras lappfonderna.

I likhet med den sakkunnige finner jag billigt, att medel, som inflyta

genom upplåtelser ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen, användas till

förmån för lapparna. Detta torde lämpligen böra ske på det sätt, att medlen

tillföras lappfonderna.

I fråga om de särskilda villkor, som utöver vad i allmän lag finnes stadgat

om arrende skulle gälla vid upplåtelse av lägenheter åt lappar, anför den

sakkunnige:

»Vid upplåtelse av lägenheter, vare sig för bostad eller jordbruk, lärer

Konungens befallningskavande hava att meddela de villkor, som skola gälla

för upplåtelsen. Körande dessa torde dock böra av statsmakterna fastställas

vissa huvudgrunder, vilka skola lända till efterrättelse; vad därutöver erfordras

synes Konungens befallningshavande böra äga att bestämma med

hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I fråga om upplåtelse av bostadslägenheter har vad kommittén i sådant

hänseende föreslagit i huvudsak ansetts böra upptagas. Beträffande jordbrukslägenheter

innehålla kommittéförslagen icke något närmare angivande

av villkoren för detta slag av upplåtelser. Det har emellertid ansetts påkallat

att mera utförligt angiva de huvudgrunder, som härvid böra gälla. I

huvudsak har man i detta avseende följt dels bestämmelserna i kungörelsen

den 18 juni 1909 dels ock de villkor, som gälla för upplåtelse av fjällägenheter

med de ändringar, som ansetts påkallade därav att förevarande slag

av upplåtelser skola ske allenast till lappar. De särskilda detaljerna i de

föreslagna grunderna torde icke tarva närmare motivering.»

Den sakkunnige bär även närmare angivit de särskilda villkor, som skulle

gälla vid upplåtelser till lapparna. Olika bestämmelser hava därvid föreslagits

för jordbrukslägenheter och bostadslägenheter. Jag vill i det följande

behandla de av den sakkunnige föreslagna villkoren vart för sig samt

därvid i korthet redogöra för de viktigaste erinringar, som beträffande dessa

villkor framställts i de inkomna utlåtandena. Härvid kommer jag att först

behandla de villkor, som skola gälla vid upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Den sakkunnige har ansett, att jordbrukslägenhet bör vara av den storlek,

att innehavaren jämte familj därav kan hava sin bärgning, samt att därtill

ej må läggas odlingsmark till större vidd än att lägenheten i uppodlat

skick kan brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att storleken av lägenhet,

som upplåtes, borde göras beroende av de i varje särskilt fall föreliggande

om ständigheterna.

Användning

av medel,

som inflyta

genom

upplåtelser.

Departements
chefen.

Villkor för

upplåtelse

av lägenheter.

Den sakkunnige.

Jordbruks
lägenheter.

Lägenhetens

storlek.

Den sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

Departements
chefen.

Överinseende.

Departements
chefen.

JJpplåtelsetid,

optionsrätt

rrv. m.

Den sakkunnige.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört bland annat:

De föreslagna villkoren hade huvudsakligen hämtats från 1909 års kungörelse.

Dock vore det att märka, att tillämpningen av nämnda kungörelse,,

såvitt anginge nämnda län, så gott som uteslutande berört trakter långt nere

i skogslandet. Det oaktat vore det tvivelaktigt, om beskrivningen i förevarande

punkt att »innehavaren jämte familj därav kan hava sin bärgning»

verkligen överensstämde med flertalet av de hittills upplåtna lägenheterna.

Av de å renbetesfjällen befintliga arrendelägenheterna vore det endast några

få, som fyllde angivna fordringan Detta tydde på, att anspråken icke i

praktiken kunde ställas så högt. A andra sidan förefölle det som en onödig

farhåga, hämtad från andra kolonisationsplaner, att ifrågavarande lägenheter

skulle bliva alltför stora. Vore de lokala förhållandena på platsen, sådana,

att en lägenhet kunde erhålla en så stor areal odlingsbar jord, att den vid

fullständig uppodling kunde skiftas, kunde detta vara ganska lyckligt, om

den tillämnade nyttjanderättskavaren hade uppväxande söner, vilka i framtiden

kunde dela skiftet med honom. I allmänhet vore dock arrendelägenheterna

så små, att lägenhetsinnehavaren för att reda sig måste anlita både

jakt och fiske och andra biförtjänster, liksom förhållandet vore med de självägande

bönderna i fjälltrakterna. De senast utlagda nya arrendelotterna

varierade mellan 6 och 13.5 hektar. Över huvud taget visade erfarenheterna

från hittillsvarande upplåtelser, att även inom de egentliga jordbruksarrendena

på renbetesfjällen måste medgivas utrymme för ganska stora olikheter

efter de lokala förhållandena.

Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra ifrågasätta, huruvida upplåten lägenhet

icke jämväl borde innefatta ett område, lämpat till anläggning av permanent

betesvall, varigenom lägenheten skulle bliva mindre beroende av

skogsbete.

I likhet med länsstyrelsen i Västerbottens län finner jag olämpligt att

i de allmänna grunderna närmare bestämma storleken av de lägenheter,

som må upplåtas. Det torde vara lämpligare att föreskriva, att lägenhetens

storlek skall bliva beroende av förhållandena i varje särskilt fall. Därest

stadgandet erhåller dylikt innehåll, kan även det av lantbruksstyrelsen uttalade

önskemålet tillgodoses.

Den sakkunnige föreslår, att överinseende över upplåten lägenhet skall

tillkomma länsstyrelsen.

Då såsom jag redan framhållit upplåtelse nedom odlingsgränsen bör verkställas

av domänstyrelsen och ovan samma gräns av länsstyrelsen, bör föreskrivas,

att överinseende över upplåten lägenhet skall tillkomma den myndighet,

som verkställt upplåtelsen.

Den sakkunnige har föreslagit följande bestämmelser:

Jordbrukslägenhet upplåtes på arrende för en tid av femtio år.

Om arrendatorn under arrendetiden dör och efterlämnar änka, vare hon

berättigad att övertaga arrendet för återstående arrendetiden. Finnes ej änka

eller vill hon ej övertaga arrendet, må stärbhuset under fem år behålla detsamma.

Finnas bröstarvingar, må ock en av dem eller, i stället för kvinnlig

gift bröstarvinge, hennes man inträda såsom arrendator för återstående

arrendetiden, därest samtliga arvingarna ena sig om vilken skall utöva sådan

rättighet. Kvinna de ej före utgången av sagda fem år ena sig därom, vare

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kanyl. ,\hij:ts proposition nr ''406.

arrendet förfallet; dock ilge länsstyrelsen, där syjinerliga skäl förekomma,

antaga en av arvingarna till arrendator.

Skulle avliden arrendators änka efter att hava övertagit arrendet ingå

nytt gifte, vare hon ej berättigad att vidare behålla arrendet, men såframt

bröstarvingar i förra giftet finnas, äga i stället dessa att i fem år gemensamt

njuta arrendet tillgodo. En av bröstarvingarna må ock med de övrigas

samtycke inträda såsom arrendator för återstående arrendetid; och giille i

fråga därom vad nyss är sagt för den händelse arrendator avlidit.

När arrendetiden löper till ända, vare arrendator, såframt han förhållit

sig vid, berättigad att erhålla ny upplåtelse för eu tid av femtio år på de

villkor, som varda fastställda, med iakttagande att desamma väl må med

hänsyn till tidsförhållandena förändras men ej göras väsentligen mera betungande

för arrendatorn än de förutvarande. Bland de nya arrendevillkoren

skall ock intagas bestämmelse om rätt till ytterligare upplåtelse på femtio

år vid den nya arrendetidens utgång.

Om arrendet vid upplåtelsetidens utgång inneliaves av stärbhus, vari finnas

bröstarvingar efter arrendatorn, vare, såframt de samtliga enas om att någon

viss av dem må anmäla sig såsom ny arrendator, denne berättigad till upplåtelse

på i första stycket angivna villkor.

Kammarkollegium har förordat avsevärt strängare bestämmelser med avseehde

å upplåtelsetid och optionsrätt för nyttjanderättshavares arvingar.

Domänstyrelsen har ansett, att skäl knappast torde kunna andragas för

den så gott som orubbade besittningsrätt, som under en tidrymd av etthundrafemtio

år skulle tillförsäkras innehavaren och dennes arvingar i rätt

nedstigande led.

I denna fråga har länsstyrelsen i Västerbottens län anfört i huvudsak:

»Tiden för upplåtelse----bör enligt Eders Kungl. Maj ds Be
fallningskavandes

mening ej sättas längre än tjugu år men med optionsrätt.

Erfarenheten ger vid handen, att den långa arrendetid, som i en del fall

tillämpats därför att man genom den trott sig stimulera arrendatorns intresse

för arbete å lägenheten, verkat i rakt motsatt riktning. ''När man

har 50 år till sitt förfogande och därtill optionsrätt, så har man ju gott

om tid’ är nog en tankegång, som sjmes vara icke alldeles främmande fölen

del brukare.

Vid arrendators frånfälle bör änka. om sådan finnes, vara berättigad övertaga

arrendet. Därest hon ej önskar inträda i mannens rättigheter, bör

bröstarvinge, som av Kungl. Maj:ts Befallningshavande prövas därtill lämplig,

kunna erhålla arrendet. Finnes ej bröstarvinge eller avstår bröstarvinge

från sin rätt, bör Kungl. Majds Befallningshavande äga att utarrendera lägenheten

till annan lämplig person, som varit renskötande. I sådant fall skall

å lägenheten nedlagt arbete värderas och stärblmset av staten ersättas för

detta med avdrag för såväl uppburna byggnads- och odlingsbidrag som rotvärdet

å erhållet byggnadsvirke. Vid den nya upplåtelsen skall ett efter

statens utgift avpassat arrende åsättas. Anledningen till att Eders Kungl.

Majds Befallningshavande anser nödigt föreslå eu prövning av även en

stärbhusdelägares lämplighet som arrendator är den, att nu gällande bestämmelser

för fjällägenheter, vilka överensstämma med de i betänkandet föreslagna,

tvingat Eders Kungl. Majds Befallningshavande att för en tid av

fem år antaga notoriskt olämplig person till innehavare av sådan lägenhet.»

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Byggnadsskyldighet

in. in.

Departements
chefen.

Byggnads
ocli
odling

shjälp.

Den sakkunnige.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär beträffande den föreslagna upplåtelsetiden

anfört:

»En sådan arrendetid måste anses avgjort olämplig. Visserligen finnes

det inom renbetesfjällens område exempel på att hemman varit utarrenderat

till samma släkt i flera generationer med ömsesidig fördel, men i regel är

det dock så, att det är synnerligen väl behövligt för arrendatorer, som ha

benägenhet att slöa till, att de känna kontraktstidens begränsning. Aven

om man söker under arrendetiden utöva kontroll över deras sätt att fullgöra

sina förpliktelser, kan denna kontroll dock icke bliva så effektiv, som

prövningen vid arrendetidens utgång. Uppsägning på grund av försummelse

i skötseln av arrendelägenheter tillämpas av naturliga skäl endast i undantagsfall.

Då det nu förhåller sig så med arrendatorer av bondestam, är det

väl sannolikt, att risken med avseende å lapparna, som äro helt oerfarna

och sakna alla traditioner i jordbruk, skall vara ännu mycket större. Att

för dem skapa ett slag av åborätt såsom i förslaget synes vara avsett, torde

därför icke vara tillrådligt.»

Enligt länsstyrelsens mening borde arrendetiden icke utsträckas över

tjugu år.

De uttalade betänkligheterna mot den föreslagna arrendetiden, femtio år,

kan jag icke dela. En lång arrendetid torde i regel vara ägnad att stärka

arrendatorns intresse att väl hävda lägenheten. Jag erinrar även, att enligt

1909 års kungörelse upplåtelsetiden är femtio år samt att fjällägenheter i

regel upplåtas för samma tid. Märkas bör ock, att länsstyrelsen i Västerbottens

län, som ansett den föreslagna tiden för lång, dock föreslagit, att

upplåtelse till lappar nedom odlingsgränsen bör ske enligt 1909 års kungörelse

d. v. s. för en tid av femtio år. Den föreslagna arrendetiden synes

mig sålunda böra bibehållas. Likaså bör, såsom i nämnda kungörelse,

stadgas en optionstid av femtio år. Däremot torde det icke vara lämpligt

att föreskriva en ytterligare optionsperiod. Även i övrigt anser jag mig

böra föreslå vissa ändringar i den sakkunniges förslag. Sålunda synes det

icke lämpligt att medgiva dödsboet rätt att under viss tid behålla arrendet.

Med anledning av länsstyrelsens i Västerbottens län påpekande anser jag

det böra stadgas, att bröstarvinge må övertaga arrende endast då han

finnes lämplig därtill.

Den sakkunnige har föreslagit, att arrendatorn skulle vara skyldig att på

sätt och inom tid, som länsstyrelsen i upplåtelsekontraktet ägde föreskriva,

bebygga och uppodla lägenheten.

Detta stadgande synes böra bibehållas.

Vidare liar den sakkunnige föreslagit, att arrendatorn skulle äga rätt att åtnjuta

dels byggnadshjälp intill 1,500 kronor med skyldighet att därav återbetala

en tredjedel dels ock utan återbetalningsskyldighet kontant odlingshjälp

av 500 kronor för uppodling av två hektar mark, vilket allt skulle utbetalas

i terminer efter arbetets fortgång. Såsom skäl för förslaget, att

lapparna skulle erhålla även byggnadshjälp, har den sakkunnige framhållit,

att lapparna i regel saknade färdighet i timring och alltså måste leja hjälp för

uppförande av byggnader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4!)

Kungl. Maj:ts proposition ur 206.

Den sakkunnigo bär vidare ansett, att båda dessa bidrag kunde utgå ur

lappfonderna. Lägenhetsliavarna borde därjämte kunna erhålla lån ur det

norrländska avdikningsanslaget.

Beträffande byggnads- och odlingshjälperna liar domäns t yr el sen erinrat,

att byggnadshjälpen satts till lägre belopp än vad som nu gällde för odlingslägenliet,

medan däremot odlingslijälpen till sitt totalbelopp vore större

än för sistnämnda slag av lägenhet men medförde ökad skyldighet ifråga

om odling. Statsbidraget per hektar odlad mark vore emellertid i båda

fallen detsamma, ehuru här föresloges befrielse från återbetalningsskyldigliet.

Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt hade framhållit, att enligt

hans uppfattning en nybyggare av det slag, varom det här vore fråga, knappast

kunde förutsättas skola bliva i stånd att fullgöra den återbetalning med eu

tredjedel av byggnadsbidraget, som ifrågasattes. Styrelsen, som funne skäl

föreligga för överjägmästarens erinran, ansåge sig emellertid gentemot det

föreslagna byggnadsbidraget icke böra göra någon erinran utöver vad redan

anförts.

Lantlrrulcss tyr elsen har särskilt med hänsyn därtill, att virke och andra

förnödenheter ofta måste hämtas jämförelsevis långt från boplatsen, ifrågasatt,

huruvida anslag icke även här borde beviljas efter enahanda grunder,

som gällde för odlingslägenheter nedom odlingsgränsen. Någon återbetalning

borde alltså icke åläggas och avgälderna i övrigt beräknas efter samma

grunder, som gällde för nyssnämnda lägenheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande erinrat om den av länsstyrelsen

verkställda undersökningen angående tillgång på odlingsmark m. m.

samt anför vidare:

»Beträffande den kontanta hjälp, varmed lägenhetsinnehavarna borde understödjas,

hade länsstyrelsen ursprungligen tänkt sig densamma böra utgå

med enahanda belopp och under enahanda villkor, som av den sakkunnige

föreslagits, därvid de mindre arbetsföra lappar, som skulle erhålla bostadslägenheter

icke borde ifrågakomma till erhållande av sådan hjälp. Emellertid

har länsstyrelsen vid närmare övervägande av detta spörsmål kommit

till den uppfattningen, att det torde bliva nödvändigt att något utöka det

kontanta stöd, som är avsett att lämnas för jordbrukslägenheterna. Då, såsom

clen sakkunnige erinrat, de lappar, som bär avses, så gott som undantagslöst

sakna färdighet såväl i timring som annat byggnadsarbete, måste

lejd hjälp anlitas för uppförande av byggnaderna. Skola dessa hållas uppe

vid en något så när godtagbar standard, lärer man icke kunna undgå att

utöka den kontanta bisträckningen till 2,000 kronor utan åtérbetalningsskyldighet

för någon del därav. Odlingslijälpen torde såsom föreslagits kunna

lämpligen bibehållas vid 500 kronor. Då länsstyrelsen sålunda föreslår, att

byggnadshjälpen bör utgå med 2,000 kronor utan återbetalningsskyldigliet,

vill länsstyrelsen i underdånighet erinra, att detta förslag i sak innebär

samma understöd, som av statsmakterna lämnats innehavare av de vid efteravvittringen

inom Arjepluogs, Jokkmokks och Gällivare socknar upplåtna

krononybyggen. Enligt nådiga kungörelser den 19 juni 1919 lämnades till

innehavarna av dessa nybyggen, förutom odlingsbidrag om 500 kronor, jämväl

byggnadslån med högst 2,000 kronor. Visserligen lämnades denna lijälp

från det allmännas sida under form av lån, men i den nådiga kungörelsen

angående lånen stadgades tillika, att för gäldandet av amortering och ränta

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 171 haft. (Nr 206.) 39223 4

Yttranden över

don sakkunniges

förslag.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

å dem i första rummet skulle användas å låntagarna belöpande andel i avkastningen

från den särskilda allmänning, som tillädes här berörda nybyggen.

Genom fördelning av de medel, som influtit vid försäljning av virke från

allmänningen, har en väsentlig del av lånen redan amorterats och i eu del

fall slutligen guldits. Då nybyggena liksom dem tilldelat skogsanslag upplåts

åt vederbörande utan vederlag, kunna ovanberörda, lån faktiskt betraktas

såsom ett anslag utan återbetalningsskyldighet. Då här avsedda lägenheter

måste få en väsentligt svagare ställning än förutberörda nybyggen, synes det

länsstyrelsen därför påkallat, dels att byggnadshjälpen till lägenheterna bestämmes

till 2,000 kronor, dels ock att densamma lämnas utan återbetalningsskyldighet.

»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört bland annat:

»Även Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser, att såväl byggnadssom

odlingshjälp bör lämnas de lappar, som bekomma lägenheter ovan odlingsgränsen.

Om dessa bidrag böra fixeras pa sätt, som föreslagits, kan

däremot ifrågasättas. Det nämnda beloppet till byggnadslijälp exempelvis

är föreslaget under förutsättning, att lägenheten som regel upplåtes å kronopark

nedom odlingsgränsen, d. v. s. under förhållanden, som tillata, att utlämnat

byggnadsvirke avhämtas inom ett ej alltför långt avstånd från byggnadsplatsen.

Ovan odlingsgränsen ställa sig förhållandena i detta avseende

ofta helt annorlunda; det kan bliva nödvändigt att hämta virke från trakt,

som är flera mil avlägsen från lägenheten. Vid bestämmande av byggnadshjälpens

storlek måste hänsyn härtill tagas. Lägenhetens storlek övar inflytande

på behovet av byggnader och därmed även pa behovet av byggnadshjälp.

Även odlingshjalpen torde ej böra fixeras. För en liten lägenhet

kunna femhundra kronor visa sig vara för drygt tilltagna. Såväl byggnads-

som odlingshjälp böra därför av Eders Kungl. Maj:t bestämmas från

fall till fall och efter den utredning, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

kan framlägga. Det synes vidare Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

mer än tveksamt om eu tredjedel av byggnadshjälpen bör återbetalas.

Det kommer utan tvivel att ofta vara förenat med stor svårighet

för den betalningsskyldige att fullgöra sitt åliggande, även oin amorteringen

av gälden, en sak, varom intet nämnes i förslaget, ställes på ganska lång

tid.»

Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Jämtlands län. som

yttrat i huvudsak:

»Den här vunna erfarenheten visar ganska stora skiftningar jämväl beträffande

byggnadsbidragen. I första hand måste man taga hänsyn till förefintlig

tillgång på virke samt möjligheten att försåga virket i närheten och

vidare till arrendatorernas förmåga att själva bygga eller åtminstone biträda

vid byggnadsarbetet.------Beträffande odlingslijälpen må er
inras,

att: bortsett från de små potatislanden, odlingen i fjälltrakterna i regel

består i röjning och dikning samt att kostnaderna för dikningen växlar ganska

mycket efter markens beskaffenhet. Under innevarande år har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande efter det anslag av Eders Kungl. Maj :t till dikningsbidrag

utverkats, förfarit på det sätt beträffande ett antal arrendelägenheter, att

plan för den nödvändigaste avdikningen upprättats samt kostnaderna för dikningen

uppskattats (i regel efter låg värdering). Sedan arbetet blivit veikställt

och kontrollerat, har bidrag utanordnats. På detta sätt har det i varje

särskilt fall erforderliga arbetet fått utgöra mätaren på bidragsbeloppet, men

bidraget har likväl gjort det möjligt för arrendatorn att under några veckor

på sommaren stanna hemma och arbeta pa arrendelägenhetens förbättring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ta proposition ur ''''(>(>.

Att döma av härvarande erfarenheter, förefaller det således åtminstone ovisst,

om det är lämpligt att i författningen fastslå fixerade belopp såsom vare sig

byggnadsbidrag eller odlingshjälp.»

Statskontoret har påpekat, att någon tid icke föreslagits, inom vilken den

föreskrivna delen av erhållen byggnadshjälp skulle återbetalas, samt att det

syntes vara avsett, att bestämmelse därom skulle meddelas av länsstyrelsen.

Statskontoret ville emellertid ifrågasätta, om icke eu viss maximitid för lånens

innehavande borde av Kungl. Maj:t stadgas till undvikande av allt för

lång utsträckning av lånetiden och för stora skiljaktigheter i tillämpningen

vid de olika länsstyrelserna.

Beträffande förslaget, att byggnads- och odlingshjiilp skulle utgå ur lappfonderna,

har statskontoret anfört:

»Mot att lappfondernas medel tagas i anspråk för bestridande av den

föreslagna byggnads- och odlingshjälpen torde i och för sig icke vara något

att erinra. Fondernas ställning lärer dock påkalla en viss försiktighet vid

deras anlitande. I fråga om Jämtländska lappväsendets fond, som vid senaste

budgetårsskiftet visade en behållning av 320,533 kronor 36 öre, hava

visserligen inkomsterna plägat årligen överstiga utgifterna — för de fyra

sista budgetåren med tillhopa omkring 49,200 kronor — men motsatsen är

förhållandet med Västerbottens och Norrbottens läns lappfonder, vilkas behållning

vid detta budgetårs ingång utgjorde 330,765 kronor 33 öre respektive

633,383 kronor 79 öre. Under en följd av år hava utgifterna i regel

plägat överskrida inkomsterna, och uppgå merutgifterna för de fyra sista

budgetåren till följande i runda tal angivna belopp:

Västerbottens Norrbottens

lappfond lappfond

Budgetåret 1923—24 .................................... 6,800 kronor 29,300 kronor

1924— 25 ................................... 168,100 134,800

1925— 26 .................................. 31,600 > 16,300

1926— 27 ..................... 10,600 _16,400

Tillhopa 217,100 kronor 196,800 kronor.

Ehuru vissa av de under dessa år å fonderna anvisade utgifterna synas hava

varit av mera övergående natur, såsom kostnaderna för renstängselbyggnader,

torde dock i allt fall kunna befaras, att om jordupplåtelser komma att

äga rum i större omfattning, fonderna bliva så hårt anlitade, att de övriga

ändamål, för vilka de äro avsedda, icke kunna bliva vederbörligen tillgodosedda.

Fonderna skulle visserligen beredas någon inkomst genom upplåtelsen

av jordbrukslägenheterna, därigenom att arrendatoremas avgifter skulle

tillfalla fonderna, men dels lära avgifterna bliva låga, dels skola de erläggas

först från och med sextonde besittningsåret. En viss begränsning av tilldelningen

av byggnads- och odlingshjälp synes statskontoret därför böra

vidtagas genom att årligen visst bestämt belopp ställes till respektive länsstyrelsers

förfogande, med rätt för länsstyrelserna att även efter årets utgång

disponera sålunda anvisade, men icke i anspråk tagna medel.»

Mot förslaget att omförmälda bidrag skulle utgå ur lappfonderna har

länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat sig icke hava någon erinran att framställa.

Då de lägenhetsupplåtelser, som skulle kontant understödjas, ingalunda

vore avsedda att forceras, syntes åtminstone för nämnda läns vidkommande

lappfonden väl kunna bära berörda utgift. Förslagsvis hade läns
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Årlig avgift.

Den sakkunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

styrelsen tänkt sig, att antalet årliga upplåtelser av jordbrukslägenheter

skulle kunna hållas vid fyra, vilket med de föreslagna bidragen skulle innebära

en årlig utgift för lappfonden av 10,000 kronor.

Det torde vara nödvändigt, att arrendatorn erhåller såväl byggnads- som

odlingslijälp. Rörande storleken av dessa bidrag kan emellertid viss tvekan

råda. I likhet med flera av de hörda myndigheterna finner jag den föreslagna

byggnadshjälpen, 1,500 kronor, väl låg. Beloppet synes böra bestämmas

till högst 2,000 kronor. Vad angår odlingshjälpen anser jag denna böra

utgå med högst 500 kronor. Nu angivna siffror böra vara maximibelopp,

och den i varje särskilt fall utgående summan bör bestämmas med hänsyn

till omständigheterna. Den sakkunniges förslag om skyldighet för arrendatorn

att återbära en tredjedel av byggnadshjälpen kan jag icke biträda.

Arrendatorn torde i regel sakna förmåga att återbetala någon del av omförmälda

belopp.

I likhet med den sakkunnige anser jag, att nu omförmälda bidrag böra

utgå ur lappfonderna. Då något större antal lägenheter icke torde komma

att upplåtas, lärer den årliga belastningen av fonderna icke bliva alltför

stor.

Naturligen bör arrendatorn i likhet med annan jordbrukare kunna erhålla

bidrag från statens avdikningsanslag.

Enligt den sakkunniges förslag skulle arrendatorn under femton år från

upplåtelsen åtnjuta frihet från utlagor och onera för lägenheten. Däremot

skulle arrendatorn vara skyldig att från och med sextonde besittningsåret

för lägenheten erlägga en årlig avgift, som skulle bestämmas vid upplåtelsen

och sättas till 3.6 för hundrade av dels det kapitalvärde lägenheten ansåges

äga ouppodlad och obebyggd med den rätt till byggnadsvirke, som tillkomme

arrendatorn, dels den odlingslijälp, som komme att utgå till honom.

Domänstyrelsen har härom anfört bland annat, att den arrendeavgäld, som

ifrågasattes skola erläggas för lägenheten, hade beräknats på sätt, som

numera icke tillämpades för odlingslägenhet, i det att värdet av byggnadsvirket

medräknats.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

Även om man med det föreslagna sättet att bestämma legan komme till

ett mycket blygsamt belopp, måste dock detta sägas för lägenhetsinnehavaren

innebära en kontant utgift, till vars bestridande det bleve honom svårt att

anskaffa medel. Länsstyrelsen föresloge därför, att utlämnat odlingsbidrag

icke toges i betraktande vid legans bestämmande, utan att den beräknades å

det kapitalvärde, lägenheten hade ouppodlad och obebyggd men med rätt

till byggnadsvirke, dock att legan borde utgå med ett till 10 kronor bestämt

minimibelopp.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har erinrat, att enligt de arrendekontrakt,

som gällde för ^lägenheter, bestämdes arrendet till visst belopp, som

ej stode i någon bestämd relation till jordvärde eller av arrendatorn mottagna

naturaförmåner. Nämnda form syntes enklare och därjämte fullt tillfredsställande

för de fall, varom här vore fråga.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mtij.ts proposition nr yoti. 53

Slutligen liar länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, att den föreslagna

avgiftsberäkningen, vilken vore hämtad från 1909 års kungörelse, syntes

onödigt invecklad och möjligen påkallade ett särskilt viirderingsförfarande.

Då kronans inkomst genom ifrågavarande avgifter under alla förhållanden

syntes bliva synnerligen blygsam, förefölle det mera praktiskt att överlämna

åt länsstyrelsen att bestämma skälig avgift.

Såsom den sakkunnige föreslagit synes arrendatorn under de femton

första åren böra vara fri från utlagor och onera. Under denna tid bör han

icke heller vara pliktig att utgiva lega. Däremot bör han vara skyldig att

efter angivna tid erlägga en årlig avgift. Yad angår storleken av denna avgift

lärer det såsom flera av de hörda myndigheterna framhållit vara olämpligt,

att avgiften sättes i direkt förhållande till lägenhetens kapitalvärde. Ett

dylikt beräkningssätt torde vara onödigt invecklat, särskilt med hänsyn därtill

att det här naturligen kan bliva fråga endast om jämförelsevis obetydliga

avgifter. Det synes lämpligare, att arrendet av den upplåtande myndigheten

bestämmes med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter.

I den sakkunniges förslag hava föreslagits följande bestämmelser:

Arrendatorn skall vara berättigad att dels från närmaste kronomark, där

revirförvaltningen finner utsyning lämpligen kunna ske, efter utsyning erhålla

nödigt byggnadsvirke, dels ock å den trakt, som bestämmes i samband

med kontraktets upprättande, eller den, som sedermera av revirförvaltningen

anvisas, taga erforderligt bränsle, stängsel- och slöjdvirke samt taktäckningsiimne,

med iakttagande av att till bränsle skall användas företrädesvis björkskog

samt vindfälld eller torr skog eller avverkningsavfall. Arrendatorn skall

vara skyldig att hörsamma de föreskrifter, som av vederbörande skogstjänsteman

meddelas.

Avverkning, som erfordras för verkställande av odling å den upplåtna

lägenheten, må av arrendatorn utan utsyning företagas. Virke, som av sådan

anledning avverkas, må ej bortföras från lägenheten.

Därest under arrendetiden uppkommer behov av större eller flera åbyggnader

än vid upplåtelsen föreskrivits, skall länsstyrelsen äga medgiva, att

arrendatorn jämväl för sådant ändamål erhåller nödigt virke från kronans

mark; skolande i skriftligt tillägg till upplåtelsekontraktet föreskrivas, huru

den nya åbyggnaden skall vara beskaffad.

Rörande den rätt till skogsfång, som enligt förslaget skulle tillkomma

lägenlietsinnehavare har domänstyrelsen anfört bland annat:

»Angående dessa villkor har över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt

framhållit vådan av att låta lägenhetsliavaren utan anvisning taga virke till

stängsel och hässjor. Enligt överjägmästarens förmenande kunde det särskilt

i barrskogsgränsen lätt inträffa, att den yngre skog av smärre dimensioner,

som för sagda ändamål vore synnerligen lämplig, helt förstördes

genom oklok avverkning. Härigenom kunde barrskogens tillbakagång påskyndas.

Styrelsen får för sin del instämma uti vad överjägmästaren framfört

samt föreslå, att dylikt virke icke må tagas av barrskog utan utsyning

och av lövskog endast efter anvisning.

Departements
chefen.

Rätt till virke.

Den

sakkunnige.

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departements
chefen.

Rätt till jakt

och fiske.

Den sakkunnige.

Yttranden

över den sakkunniges

förslag.

Departe
mentschefen.

Därjämte anser sig styrelsen böra påpeka, att bestämmelse saknas, huru

förfaras skall med virke, som i och för odling utfälles å lägenheten. Enligt

förslaget synes djdikt virke avses att användas för husbehov. Då vid avverkning,

varom nu är fråga, särskilt sedan föreskrivna byggnader blivit

uppförda, kan komma att utfällas värdefullt virke, som icke lämpligen bör

användas till husbehov, torde bestämmelse böra meddelas, huru detsamma

skall tillgodogöras.»

Med anledning av den framställda anmärkningen rörande vådan av att

låta arrendatorn utan anvisning taga virke till stängsel och hässjor anser

jag mig böra förorda sådan ändring av förslaget, att dylikt virke må tagas

endast efter anvisning eller utsyning. Likaså finner jag med hänsyn till

domänstyrelsens påpekande i övrigt lämpligt, att bland villkoren föreskrives,

att då avverkning företages i odlingssvfte, arrendatorn skall göra anmälan

härom hos vederbörande revirförvaltare, som äger bestämma om det utfällda

virkets användning.

Den sakkunnige har föreslagit, att upplåtelse så vitt möjligt bör innefatta

rätt att jaga och fiska inom visst bestämt område å angränsande kronomark.

Domänstyrelsen har framhållit, att enligt förslaget tillstånd att utöva jakt

och fiske skulle meddelas av länsstyrelsen. Härefter fortsätter domänstyrelsen

:

»Därest område, som här avses, är beläget å kronomark inom lappmarkerna

och nedom odlingsgränsen, bör det tillkomma styrelsen att meddela dylikt

tillstånd, då intet skäl anförts för att i ett fall som detta å Kungl. Maj:ts

befallningshavande överflytta en ämbetsåtgärd, som eljest åligger styrelsen.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför bland annat:

»Vilken myndighet som i fråga om jaktupplåtelsen skall bliva den bestämmande

synes emellertid vara ovisst. Det föreligger nämligen en bristande

överensstämmelse mellan å ena sidan den genom lag den 25 november 1927

(N:r 4.36) ändrade lydelsen av § 31 i lagen den 1 juli 1898 (N:r 66) och å

andra sidan p. 3 av den likaledes den 25 november 1927 (N:r 437) utfärdade

kungörelsen angående grunder för tillgodogörande av Kronans jakträtt. Enligt

den förra är Kungl. Maj:ts befallningshavande beslutande myndighet,

och tillstånd kan lämnas, om upplåtelse kan ske utan skada för lapparna;

enligt den senare beslutar domänstyrelsen med iakttagande av att fara för

viltbeståndet genom upplåtelsen ej uppstår.»

I likhet med domänstyrelsen anser jag, att befogenheten att medgiva jakt

och fiske, såvitt angår mark nedom odlingsgränsen, bör tillkomma domänstyrelsen.

Detta önskemål blir emellertid tillgodosett därest, såsom jag föreslagit,

det tillägges domänstyrelsen att verkställa upplåtelse av lägenheter

nedom nämnda gräns.

Erågan om den bristande överensstämmelsen mellan stadgandena i renbeteslagen,

vilka i detta hänseende oförändrade upptagits i det nu framlagda

förslaget till lag i ämnet, och bestämmelserna i kungörelsen angående grunderna

för tillgodogörande av kronans jakträtt synes böra göras till föremål

för särskild utredning, varefter jag i annat sammanhang torde få anmäla densamma

för Kungl. Maj 4.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr XOti. 55

Den sakkunnige liar föreslagit, att arrendatorn skall aga rätt att under

arrendetiden å område av kronans mark, som för ändamålet anvisas, erliålla

nödigt bete för å lägenheten vinterfödda kreatur; dock att, när länsstyrelsen

så påyrkar, det anvisade området må kunna utbytas mot annat, samt att i

varje fall från bete må undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits

anordningar, som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

Domänstyrelsen har erinrat, att därest upplåtelsen skedde nedanför odlingsgränsen,

därigenom inrymdes åt länsstyrelsen att besluta rörande utnyttjande

av bete och slåtter å marker, vilka eljest i alla avseenden stode under

domänstyrelsens (iverinseende.

Såsom jag redan berört bör upplåtande av lägenheter nedom odlingsgränsen,

ankomma på domänstyrelsen, vilken även skall hava överinseende

över där upplåtna lägenheter. Härigenom undanröjes den av styrelsen påpekade

olägenheten, att beslutanderätt rörande mark, som helt står under

styrelsens förvaltning, skulle uppdragas åt annan myndighet.

Den sakkunnige har hemställt, att arrendatorn skall tillförbindas att företrädesvis

i brandstodsförening för länet eller orten, där sådan finnes, för

kronans räkning ombesörja och utan avdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas

brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde med

rätt för länsstyrelsen att, där anledning därtill förekommer, meddela föreskrift

såväl om det belopp, varför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där

försäkring må äga rum.

Om brandskada inträffar, skall arrendatorn vara skyldig att mot erhållande

av brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt

virke; skolande kronan äga uppbära brandskadeersättningen, vilken tillhandahålles

arrendatorn i den mån för byggnaden erfordras.

Om byggnad annorledes skadas och arrendatorn därtill är vållande, skall

han vara skyldig att bota skadan utan rätt att därtill av kronan erhålla

nödigt virke.

De av den sakkunnige sålunda föreslagna bestämmelserna synas mig

lämpliga.

Den sakkunnige liar förordat följande stadganden:

Arrendatorn skall taga sig till vara att icke genom några hans åtgöranden

intrång och svårigheter i något avseende beredas de renskötande lapparna

vid utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av andra dem tillkommande

förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna avstänga

de för bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är ansvarig för att ej

heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig skyldiga till åtgärder,

som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas av renarna, är

arrendatorn icke berättigad till ersättning med mindre lapparna handlat i

syfte att skadan göra.

Förutom vad allmän lag i tillämpliga delar uttryckligen innehåller om

arrenderätts förverkande, skall arrendatorn vara arrendet förlustig, om han

eller annan, som vistas å lägenheten, bereder lapparna intrång eller svårigheter

såsom i nästföregående stycke avses.

Rätt till bete.

Den

sakkunnige.

Yttrande

över den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Brandförsäkring

in. m.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

Förhållande

till de renskö

tan de

lapparna.

Den

sakkunnige.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departements
chefen.

Lägenhetens

skick vid

avträde.

Den sakkunnige.

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Besiktning.

Den sakkunnige.

Yttranden

över den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

I de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna torde böra vidtagas

den ändring, som betingas av verkställd jämkning i det framlagda förslaget

till renbeteslag. Arrendatorn bör sålunda vara berättigad till ersättning för

skada genom renar endast då den, som vården om renarna ålegat, förorsakat

skadan i syfte att tillskynda arrendatorn förlust.

Den sakkunnige bär ansett, att arrendatorn vid avträdet skall lämna ifrån

sig lägenheten med åbyggnader och odlingar till föreskriven omfattning utan

rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader i vidare mån än länsstyrelsen

prövar skäligt med hänsyn till nedlagt arbete å i fullgott stånd överlämnade

byggnader.

Härom anför länsstyrelsen i Västerbottens län, att det syntes länsstyrelsen

rimligt, att om värdet av byggnader och odlingar överstege summan av utlämnad

byggnads- och odlingshjälp med tillägg av värdet å byggnadsvirket,

som arrendatorn utan ersättning mottagit, han borde erhålla ersättning för

detta övervärde.

Den av länsstyrelsen framställda anmärkningen finner jag beaktansvärd. Det

synes rimligt, att arrendatorn, då han lämnar lägenheten erhåller skälig gottgörelse

för det därå nedlagda arbetet. Emellertid torde arrendatorn icke

böra tillerkännas eu ovillkorlig rätt i nämnda hänseende. Föreskrift härom

skulle antagligen medföra, att av- och tillträdessyn måste hållas å lägenheten,

och en dylik förrättning skulle ofta draga kostnader, som icke stode

i rimligt förhållande till lägenhetens värde. Det torde i stället böra överlämnas

åt vederbörande myndighet att pröva om och i vad mån ersättning

bör utgå.

Enligt den sakkunniges förslag äger till utrönande av huru arrendatorn

fullgör sina skyldigheter vederbörande jägmästare eller av länsstyrelsen förordnad

person även utan föregående tillsägelse hålla besiktning å lägenheten.

Domänstyrelsen har avrått, att vederbörande jägmästare ålades någon

skyldighet eller tillerkändes någon rättighet i förevarande hänseende. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har ansett det vara tillfyllest, att uppdraget

att verkställa besiktning gåves åt allenast en av de båda nämnda, samt

föreslagit, att då länsstyrelsen vore den myndighet, som ifrågasattes som

upplåtare å statens vägnar, det ock skulle vara denna myndighet, som förordnade

om besiktning. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att uppsikt

å lägenhet, varom här är fråga, borde tillkomma även lappfogde.

Den av domänstyrelsen uttalade meningen, att det ej bör tillkomma jägmästare

att verkställa besiktning å lägenhet, som här avses, kan jag icke

biträda. Därest på sätt jag föreslagit vissa lägenheter skola upplåtas av

domänstyrelsen, torde det vara lämpligt, att besiktningsrätt åtminstone beträffande

dessa tillägges jägmästarna. Även i fråga om andra lägenheter

torde det vara ändamålsenligt, att besiktning företages av nämnda tjänstemän

då det gäller att utröna, huru arrendatorn utövar honom tillkommande rätt

till skogsfång och bete. Enahanda befogenhet synes böra tillerkännas krono
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majds proposition in ,''206. 57

jägare. Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat bör besiktning kunna

verkställas även av lappfogde.

Den sakkunnige föreslår, att länsstyrelsen må äga att vid upplåtelsen

föreskriva de villkor, som utöver vad den sakkunnige föreslagit samt vad

i allmänhet om arrende linnes i lag föreskrivet må kunna finnas erforder*

liga.

Det torde böra stadgas, att den myndighet, som verkställer upplåtelse»

har att föreskriva de ytterligare villkor, som kunna anses erforderliga.

Jag övergår härefter till behandling av de villkor, som skulle gälla vid

upplåtelse av bostadslägenheter.

Den sakkunnige har i detta hänseende föreslagit följande bestämmelser:

1. Upplåtelse må ej ske för längre tid än sökandes och hans hustrus

livstid.

2. I sammanhang med upplåtelsen skall länsstyrelsen bestämma antalet

och beskaffenheten av de byggnader, som må å den upplåtna lägenheten

uppföras.

3. När länsstyrelsen ånyo upplåter sådan lägenhet till lapp, som här

avses, må länsstyrelsen efter omständigheterna kunna för nyttjandet fastställa

eu billig avgift.

4. Innehavaren av lägenheten äger att å den kronomark, varå det avsatta

området är beläget, taga nödigt bränsle, stängsel och hässjevirke samt

slöjdvirke, så ock efter anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt

lämnas av vederbörande skogstjänsteman, virke till byggnader, som länsstyrelsen

vid upplåtelsen eller sedermera prövat nödiga.

5. Upplåtelse bör, såvitt möjligt, innefatta rätt att jaga och fiska inom

visst bestämt område.

6. Lägenlietsinneliavaren må kunna av länsstyrelsen medgivas att i närmare

föreskriven ordning å kronans mark beta getter till ett antal av högst

fem för hushåll ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång

för de renskötande lapparna, avbärga slåtteräng.

7. Lägenhetsinnehavaren skall själv freda såväl växande som bärgad

gröda från intrång av renar.

8. Vid nyttjanderättens upphörande skall lägenheten i befintligt skick

tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader i vidare mån

än länsstyrelsen prövar skäligt med hänsyn till å byggnad nedlagt arbete.

9. På länsstyrelsen ankommer att bestämma de villkor för upplåtelsen,

som utöver vad nu sagts må kunna finnas erforderliga.

Domänstyrelsen har beträffande lägenhetsinnehavaren medgiven rätt till

skogsfång, jakt och fiske samt bete framställt samma anmärkningar som

vid motsvarande delar av förslaget om upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Lantbruksstyrélsen har erinrat, att innehavare av jordbrukslägenhet ansetts

på grund av ringa byggnadskunnighet böra erhålla ett avsevärt byggnadsbidrag.

Härefter anför styrelsen:

Ytterligare

villkor.

Den sakkunnige.

Dopar tementschefen.

Bostads
lägenheter.

Den

sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Sistnämnda skäl torde dock enligt lantbruksstyrelsens mening i minst

lika liög grad kunna tillämpas på innehavare av bostadslägenhet. Här är dock

fråga om äldre, medellösa lappar, vilka förövrigt erhålla nyttjanderätt på

livstid, varefter nyttjanderätten övergår till ny innehavare av samma kategori.

Under sådana förhållanden synes det lantbruksstyrelsen skäligt, att ett

mindre byggnadsbidrag, exempelvis 500 kronor, utan återbetalningsskyldighet

utlämnas. Huruvida i följd härav årlig avgäld anses erforderlig, undandrager

sig styrelsens bedömande.»

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett betänkligt, att innehavare

av bostadslägenhet ej skulle erhålla något kontant bidrag. Länsstyrelsen

har jämväl framställt erinran mot förslaget, att länsstyrelsen skulle i samband

med upplåtelsen bestämma antalet och beskaffenheten av de byggnader,

som finge uppföras å upplåten lägenhet, framför allt med hänsyn därtill

att förslaget ej angåve, huru fullgörandet av länsstyrelsens beslut skulle

övervakas eller vilka åtgärder skulle vidtagas, därest föreskrifterna åsidosattes.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att det icke borde förvägras

lägenlietsinneliavaren att om han så hellre önskade skaffa sig en ko å lägenheten.

Det kunde lämpligen anförtros åt länsstyrelsen att föreskriva vad

slags kreatur, som finge hållas å lägenheten, varför bestämmelsen lämpligen

syntes kunna givas den avfattning, att lägenlietsinneliavaren kunde efter

särskild ansökan av länsstyrelsen medgivas rätt att å kronans mark avbärga

slåtteräng samt erhålla betesrätt för det antal kreatur, som länsstyrelsen

bestämde. Vidare har länsstyrelsen föreslagit, att till bestämmelsen om

skyldighet för lägenlietsinneliavaren att själv freda sin gröda från intrång

av renar borde göras det tillägg, att han icke vore berättigad till ersättningför

skada, som å växande eller bärgad gröda vållades av renar, såvida ej

skadan kunde hänföras till skadebegär från renägarens sida.

Den sakkunniges förslag rörande de villkor, som skola gälla vid upplåtelse

av bostadslägenheter, kan jag i huvudsak biträda. Dock synes mig i vissa

hänseenden avvikelser böra ske från vad den sakkunnige föreslagit.

Såsom jag redan antytt torde det vara nödvändigt, att även innehavare

av bostadslägenheter erhålla byggnadshjälp. De lappar, till vilka dylika lägenheter

skola upplåtas, lära i regel sakna förmåga att själva uppföra erforderliga

bostäder och bliva därför nödsakade att för detta ändamål anlita lejd

arbetskraft. Bidraget torde böra bestämmas till högst 700 kronor och åtnjutas

utan återbetalningsskyldighet. Då lägenlietsinneliavaren sålunda kommer

att utfå byggnadsbidrag, synes det vara nödvändigt, att myndighet erhåller

beslutanderätt rörande antalet och beskaffenheten av de byggnader, som

skola uppföras å lägenheten. Att överlämna avgörandet liärutinnan till

lägenhetsinnehavaren torde kunna leda till att lägenheten bebygges på olämpligt

sätt. Tydligt är emellertid, att byggnaderna böra vara av enklaste slag.

Därest byggnadshjälpen utbetalas i terminer i män av arbetets fortgång,

torde viss garanti vinnas, att myndighetens föreskrifter även iakttagas.

Med hänsyn till domänstyrelsens anmärkning rörande vådan av att liigenhetsinnehavare

finge utan utsyning taga virke till stängsel eller hässjor,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ‘106. bil

synes böra tilläggas, att virke till nämnda ändamål ej får tagas annat än

efter anvisning eller utsyning. Domänstyrelsens i övrigt uttalade önskemål

torde bliva behörigen tillgodosedda, därest såsom jag föreslagit upplåtelser

nedom odlingsgränsen skola ankomma på styrelsen.

I likliet med länsstyrelsen i Norrbottens län anser jag det mindre lämpligt,

att lägenlietsinnehavarens rätt att hålla kreatur begränsas till getter. Understundom

torde å lägenheten kunna hållas även ko. Det torde böra överlåtas

åt den myndighet, som verkställer upplåtelse, att föreskriva såväl vilka slag

av kreatur må hållas å lägenheten som antalet djur.

Jämväl beträffande bostadslägenhet synes böra stadgas förbud för innehavaren

att vidtaga åtgärder, som kunna medföra intrång för de renskötande

lapparna. Därjämte bör på sätt länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt

ett tillägg göras till stadgandet om skyldighet för lägenhetsinnehavaren att

själv freda sin gröda från skada av renar. Tillägget bör avfattas i överensstämmelse

med motsvarande föreskrift beträffande jordbrukslägenliet.

Såsom jag redan framhållit bör lägenhetsinnehavaren åtnjuta kontant

byggnadsbidrag. Vid sådant förhållande borde, därest han eller hans rättsinnehavare

ägde vid nyttjanderättens upphörande erhålla gottgörelse för å

byggnad nedlagt arbete, avdrag verkställas för mottagen byggnadshjälp.

Emellertid torde det sällan inträffa, att värdet av det utförda arbetet i någon

väsentlig grad överstiger det erhållna bidraget. Den av den sakkunnige

föreslagna bestämmelsen om ersättning synes därför kunna uteslutas.

Med hänsyn till det anförda synes mig beträffande upplåtelse av lägenheter,

varom nu är fråga, böra gälla följande villkor:

A) jordbrukslägenheter:

1. Jordbrukslägenliet bör hava den storlek, som med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall prövas lämplig.

2. Överinseende över upplåten lägenhet tillkommer den myndighet, som

verkställt upplåtelsen.

3. Jordbrukslägenliet upplåtes på arrende för en tid av femtio år. När

arrendetiden löper till ända, skall arrendator, såframt han förhållit sig väl,

vara berättigad att erhålla ny upplåtelse för en tid av femtio år på de villkor,

som fastställas, med iakttagande att desamma väl må med hänsyn till

tidsförhållandena förändras men ej göras väsentligen mera betungande för

arrendatorn än de förutvarande.

4. Dör arrendatorn under arrendetiden och efterlämnar änka, skall hon

vara berättigad att övertaga arrendet för återstående arrendetiden. Finnes

ej änka eller vill hon ej inträda såsom arrendator, må arrendet övertagas

av bröstarvinge, som prövas lämplig därtill. Finnes ej sådan, må arrendet

överlåtas å lapp, som kan antagas till arrendator. Ingår arrendatorns änka

efter att hava övertagit arrendet nytt gifte, skall hon ej vara berättigad att

vidare behålla arrendet. Finnes bröstarvinge i förra giftet, må han övertaga

arrendet, därest han prövas lämplig därtill.

Samman

fattning

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

5. Det åligger arrendatorn att på sätt och inom tid, som föreskrivas i

upplåtelsekontraktet, bebygga och uppodla lägenheten.

Arrendatorn skall äga rätt att utan återbetalningsskyldighet av allmänna

medel erhålla dels byggnadshjälp med högst 2,000 kronor dels ock odlingshjälp

med högst 500 kronor, vilket allt skall utbetalas i terminer i mån av

arbetets fortgång.

6. Arrendatorn skall under femton år från upplåtelsen åtnjuta frihet från

utlagor och onera för lägenheten. Från och med sextonde besittningsåret

skall arrendatorn för lägenheten erlägga årligt arrende, som bestämmes vid

upplåtelsen.

7. Arrendatorn skall vara berättigad att dels från närmaste kronomark,

där revirförvaltningen finner utsyning lämpligen kunna ske, efter utsyning

erhålla nödigt virke till byggnader, som angivas i upplåtelsekontraktet, dels

ock å trakt, som bestämmes i samband med kontraktets upprättande eller

som sedermera av revirförvaltningen anvisas, taga erforderligt bränsle, stängsel-,

liässje- och slöjdvirke samt taktäckningsämne, med iakttagande av att

till bränsle skall användas företrädesvis bjöx-kskog, vindfälld och torr skog

samt avverkningsavfall. Virke till stängsel eller hässjor må icke tagas annat

än efter anvisning eller utsyning. Arrendatorn skall vara skyldig att hörsamma

de föreskrifter, som av vederbörande skogstjänsteman meddelas.

Avverkning, som erfordras för verkställande av odling å den upplåtna

lägenheten, må av arrendatorn företagas utan utsyning. Det åligger arrendatorn

att om sådan avverkning göra anmälan hos vederbörande revirförvaltare,

som äger förordna huru det avverkade virket skall tillgodogöras.

Därest under arrendetiden uppkommer behov av större eller flera åbyggnader

än vid upplåtelsen föreskrivits, skall den myndighet, som verkställt

upplåtelsen, äga medgiva, att arrendatorn jämväl för sådant ändamål erhåller

nödigt virke från kronans mark; skolande i skriftligt tillägg till upplåtelsekontraktet

föreskrivas, huru den nya åbyggnaden skall vara beskaffad.

8. Upplåtelse bör, såvitt möjligt, innefatta rätt att jaga och fiska inom

visst bestämt område å angränsande kronomark.

9. Arrendatorn skall äga rätt att under arrendetiden å område av kronans

mark, som för ändamålet anvisas, erhålla nödigt bete för å lägenheten vinterfödda

kreatur; dock att, när vederbörande myndighet så påyrkar, det anvisade

området må kunna utbytas mot annat, samt att i varje fall från bete

må undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som av

betesrätten skulle lida märkbart intrång.

10. Arrendatorn skall tillförbindas att, företrädesvis i brandstodsförening

för länet eller orten, där sådan finnes, för kronans räkning ombesörja och utan

avdrag å arrendet bekosta åbyggnademas brandförsäkring till deras fulla, i

behörig ordning uppskattade värde med rätt för vederbörande myndighet att,

där anledning därtill förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp,

varför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där försäkring må äga rum.

Om brandskada inträffar, skall arrendatorn vara skyldig att mot erhållande

av brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(il

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20(i.

hålla fritt virke; skolande kronan äga uppbära brandskadeersättningen, vilken

tillhandahålles arrendatorn i den mån för byggnaden erfordras.

Om byggnad annorledes skadas och arrendatorn är vållande därtill, skall

han vara skyldig att bota skadan utan rätt att därtill av kronan erhålla

nödigt virke.

It. Arrendatorn skall tillse, att icke genom några hans åtgöranden intrång

och svårigheter i något avseende beredas de renskötande lapparna vid

utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av andra dem tillkommande

förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna avstänga de

ör bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är ansvarig för att ej

heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig skyldiga till åtgärder,

som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas av renarna,

är arrendatorn icke berättigad till ersättning utan så är att den, vilken vården

om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda arrendatorn

förlust.

Förutom vad allmän lag i tillämpliga delar innehåller om arrenderätts

förverkande skall arrendatorn vara arrendet förlustig, om han eller annan,

som vistas å lägenheten, bereder lapparna intrång eller svårigheter såsom i

nästföregående stycke avses.

12. När lägenhet avträdes, skall avträdaren ej äga rätt till ersättning

för därå nedlagda kostnader i vidare mån än den myndighet, som meddelat

upplåtelsen, prövar skäligt.

13. Till utrönande av huru arrendatorn fullgör sina skyldigheter äger

jägmästare, kronojägare, lappfogde eller person, förordnad av den myndighet,

som verkställt upplåtelsen, att även utan föregående tillsägelse hålla

besiktning å lägenheten.

14. Den myndighet, som verkställer upplåtelse, äger föreskriva de villkor,

som utöver vad nu sagts må kunna finnas erforderliga.

B) bostadslägenheter.

1. Upplåtelse av bostadslägenhet må ej ske för längre tid än innehavarens

och hans hustrus livstid.

2. Det åligger innehavare av bostadslägenhet att på sätt och inom tid,

som föreskrivas i upplåtelsekontraktet, bebygga lägenheten.

Innehavaren skall äga rätt att utan återbetalningsskyldigliet av allmänna

medel erhålla hjälp till uppförande av sålunda föreskrivna byggnader med

högst 700 kronor, som skola utbetalas i terminer i mån av arbetets fortgång.

3. För upplåten bostadslägenhet erlägges ej lega.

När lägenhet ånyo upplåtes må dock vederbörande myndighet efter omständigheterna

kunna för nyttjandet fastställa en billig avgift.

4. Innehavare av bostadslägenhet äger att å kronomark, där lägenheten

är belägen, taga nödigt bränsle och slöjdvirke, så ock efter anvisning eller

utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande skogstjänsteman,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nödigt virke till byggnader, som vid upplåtelsen eller sedermera prövas

nödiga samt till stängsel och kässjor.

5. Upplåtelse bör, såvitt möjligt, innefatta rätt att jaga och fiska inom

visst bestämt område å angränsande kronomark.

6. Lägenhetsinnehavaren må kunna medgivas att i närmare föreskriven

ordning å kronans mark beta kreatur till det antal, som i upplåtelsekontraktet

bestämmes, ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång

för de renskötande lapparna, avbärga slåtteräng.

7. Lägenhetsinnehavaren skall tillse, att icke genom hans åtgöranden intrång

och svårigheter i något avseende beredas de renskötande lapparna vid

utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av andra dem tillkommande

förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna avstänga de

för bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är ansvarig för att ej

heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig skyldiga till åtgärder,

som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas av renarna,

är lägenhetsinnehavaren icke berättigad till ersättning utan så är att

den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda

honom förlust.

Om lägenhetsinnehavaren eller annan, som vistas å lägenheten, bereder

lapparna intrång eller svårigheter såsom i nästföregående stycke avses, skall

nyttj anderätten vara förverkad.

8. Vid nyttj anderättens upphörande skall lägenheten i befintligt skick

tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader.

9. Den myndighet, som verkställer upplåtelse, äger bestämma de villkor,

som utöver vad nu sagts må kunna finnas erforderliga.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva,

att Kungl. Maj:t må å kronomark inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker ävensom å renbetesfjällen i Jämtlands

län, varunder inbegripas jämväl de till utvidgning av

dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, avsätta mark för upplåtelse

under nyttjanderätt åt lappar av jordbrukslägenheter och

bostadslägenheter, dock med iakttagande att för detta ändamål

ej må avsättas mark, där upplåtelse kan lända till förfång för

de renskötande lapparna;

att upplåtelse må verkställas, såvitt avser mark ovan odlingsgränsen

eller å renbetesfjällen, av länsstyrelsen och beträffande

annan mark av domänstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen;

att jordbrukslägenhet må upplåtas endast åt lapp, som

enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

äger rätt till renskötsel men icke är i tillfälle att utöva denna

näring samt har förutsättningar för drivande av ett mindre

jordbruk, dock icke till den, som redan äger fast egendom av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

63

(len storlek, att därå kan födas en familj, eller innebar sådan

lägenhet, som bär avses;

att bostadslägenhet må upplåtas endast åt lapp, som förut

drivit renskötsel eller biträtt i sådan näring men till följd av

minskad arbetsförmåga upphört därmed, dock icke till lapp,

som uppenbarligen skulle komma att sakna medel till sitt

livsuppehälle;

att upplåtelse av lägenhet, som här avses, må ske i huvudsaklig

överensstämmelse med de villkor som av mig anförts;

samt att medel, som inflyta genom upplåtelser ovan odlingsgränsen

och å renbetesfjällen, må enligt bestämmelser, som

givas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för lapparna.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposi tion angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar m. m. s. 6 i texten
  2. JoU 1928:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar m. m. jämte en i ärendet väckt motion. s. 1 i texten