Med förslag till lag angående fylleri m. m
1928-01-20 · 51 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 51 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:32, Med förslag till lag angående fylleri m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
1
Nr 32.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fylleri m. m.; given Stockholms slott den 20 januari
1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående fylleri m. m.
GUSTAF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 samt. 25 håft. (Nr 82.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr SB.
Förslag
till
Lag
angående fylleri m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga
sinnesförfattning synbarligen kan märkas att han är drucken, och träffas han i
sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles, eller å annan
plats där han lätteligen synes från sådant ställe, straffes, för fylleri, med
böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Äro omständigheterna
försvårande, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor.
2 §.
Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg
eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa, någon
av starka drycker så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt herravälde
över sina handlingar, straffes med böter från och med tjugufem till och med
ettusen kronor. Äro omständigheterna försvårande, må böterna sättas till
högst tvåtusen kronor eller ock till fängelse i högst tre månader dömas.
3 §.
Är någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän förrättning
eller vid marknad, auktion eller annan allmän sammankomst synbarligen berörd
av starka drycker, må han avvisas.
4§.
Träffas någon av starka drycker överlastad å plats, som avses i 1 §, må han,
där det finnes erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess han åter blivit
nykter.
5 §•
Påträffas starka drycker hos den, som anhålles efter ty i 4 § sägs, skola de
tagas i förvar och, där ansvar ådömes efter denna lag, dömas förbrutna, så
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
3
framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Det förbrutna skall
säljas för kronans räkning eller ock förstöras enligt de närmare bestämmelser,
som äro eller av Konungen varda meddelade.
6 §.
Förseelse, som avses i denna lag, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.
7 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928, från och med vilken dag 18 kap.
15 § strafflagen och förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri
och dryckenskap skola upphöra att gälla.
4
Kungl. Maj:is proposition nr S2.
XJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockhohns
slott den 16 december 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anför efter gemensam
beredning med cheferna för social-, kommunikations- och finansdepartementen:
Gällande »Enligt 18 kap. 15 § strafflagen straffas för fylleri den, som överlastat sig
mot^/ylleri av slar^a drycker i sådan grad, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
synbarligen kan märkas att han är drucken, där han i sådant tillstånd
anträffas å allmän plats eller eljest offentligt, med böter, högst 100 kronor;
äro omständigheterna försvårande, är straffet böter från och med 25 till och
med 500 kronor. Att fylleri sålunda i strafflagen sammanförts med brott,
vilka gemensamt betecknas såsom sedlighetsbrott, utmärker att den avgörande
synpunkten för straffbarhetens bedömande varit hänsyn till det allmänna
åskådningssätt, som i den grova och öppet framträdande berusningen finner
en kränkning av den sedliga känslan och ett åsidosättande av det naturliga
kravet på anständighet och hyfsning i det yttre samlivet. I övrigt har missbrukande
av starka drycker icke behandlats i den allmänna straffrätten utom
så till vida, att bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen om strafflöshet
resp. nedsättning i straff, där någon vid brottslig gärnings förövande varit
medvetslös eller saknat förståndets fulla bruk, erhållit sådan avfattning, att
de icke äga tillämpning, då dylikt tillstånd har sin orsak i självförvållad berusning.
Inom specialstraffrätten förekomma vissa mot fylleri riktade bestämmelser.
Sålunda är enligt 3 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av
präst och om laga domstol i sådana mål stadgat särskilt ansvar — suspension
eller avsättning — för präst, som i ämbetsutövning är överlastad av starka
drycker. I strafflagen för krigsmakten äro särskilda bestämmelser angående
fylleri upptagna under 96—97, 123—125, 175 och 17G §§. Fylleri i utövning
av vissa tjänstebefattningar kan för övrigt hemfalla under allmänna straffbestämmelser
för brott av ämbetsmän, särskilt 25 kap. 17 § strafflagen, eller
i åtskilliga fall beivras genom disciplinära åtgärder, såsom exempelvis i fråga
om personal inom kommunikationsverken.
Under senare tid har tillkommit en särskild straffbestämmelse mot fylleri,
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
5
vilken företer icke oväsentliga avvikelser från den allmänna regeln i 18 kap.
15 § strafflagen. Enligt 41 § i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon
är den, som vid framförande av motorfordon eller traktortåg är synbarligen
berörd av starka drycker, förfallen till straff av böter från och med 25 till
och med 1,000 kronor, varjämte under särskilda förhållanden straffet kan sättas
till fängelse i högst tre månader. Straffskyldighet i dylikt fall kan alltså
föreligga även vid en mindre stark påverkan av starka drycker än som
avses i 18 kap. 15 § strafflagen; ej heller är straffbarheten knuten till förutsättningen
att den berusade befinner sig å allmän plats. Den skärpning, detta
specialstadgande sålunda betecknar, har tydligen tillkommit av hänsyn till
den särskilda fara, som är förenad med att motortrafik utövas av personer, vilka
på grund av rusdrycksförtäring kunna antagas sakna nödig besinning eller
iakttagelseförmåga.
Under tiden före strafflagens tillkomst motsvarades stadgandet i 18 kap.
15 § av bestämmelse i förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och
dryckenskap. Av övriga stadgan den i denna förordning, vars innehåll till övervägande
del upptagits i senare lagar och politirättsliga författningar utan att
förordningen formellt satts ur kraft, gälla fortfarande föreskrifter angående
anhållande av berusad person och angående rätten att avvisa sådan
person från vissa offentliga förrättningar m. m.
Nu berörda till strafflagstiftningen hörande föreskrifter rikta sig mot
den, som i visst fall gör sig skyldig till onykterhet. Strävandet att motarbeta
spritmissbruket har därjämte befordrats genom åtgärder av mera
allmänt förebyggande karaktär. Härutinnan märkas dels den restriktiva
lagstiftningen beträffande tillverkningen av och handeln med alkoholhaltiga
drycker samt införsel av sådana drycker från utrikes ort, dels ock
bestämmelser, som möjliggöra övervakning eller omhändertagande av sådana
alkoholister, vilkas levnadssätt ur samhällssynpunkt innebär fara eller
allvarlig olägenhet. Bestämmelserna i sistnämnda hänseende innefattas i lagen
den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister. Till de i utländsk rätt
förekommande bestämmelserna om särskilda påföljder för kroniska alkoholister,
som gjort sig skyldiga till brott, saknar vår kriminallagstiftning motsvarighet.
Erågan om dessa individers behandling har i Sverige icke i vidare mån reglerats
än som kunnat ske genom skyddslagstiftningen rörande alkoholister i allmänhet.
Här må ock anmärkas, att i beslut angående villkorlig frigivning plägat
meddelas föreskrift, att den frigivne under prövotiden skall avhålla sig
från bruket av alkoholhaltiga drycker.
Medan en på förebyggande åtgärder inriktad lagstiftning för alkoholmiss- Riksdagens
brukets bekämpande under de senare decennierna obestridligen i vårt land gjort skrivelse den
betydande framsteg, har strafflagstiftningens ställning till detta samhällspro- °
blem knappast undergått någon väsentlig förändring. Emellertid torde numera
en allmän insikt förefinnas om angelägenheten av att även i sistnämnda
hänseende mera tidsenliga bestämmelser komma till stånd. I skrivelse den 5
maj 1920 (nr 204) har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville skyndsam
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
mast möjligt låta verkställa utredning om revision av gällande lagbestämmelser
emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. I ett av sammansatta bevillningsoch
första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 1), till vilket i riksdagsskrivelsen
hänvisades, hade uttalats — förutomi vissa önskemål med avseende å gällande
lag angående behandling av alkoholister — att straffsatsen i 18 kap.
15 § strafflagen vore alltför låg, vadan en revision borde komma till stånd,
samt att i samband därmed borde undersökas, huruvida och i vad mån bestämmelserna
i 1841 års förordning kunde tarva omarbetning.
över riksdagens framställning avgåvos efter remiss yttranden av socialstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Ett av de önskemål, vilka angivits i riksdagens framställning, blev tillgodosett
genom en år 1922 vidtagen ändring i 1913 års lag om behandling av
alkoholister. Därigenom utvidgades denna lags tillämpningsområde så till
vida, att förordnande om intagande å alkoholistanstalt skulle kunna meddelas
jämväl i det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person blivit under de
två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Ett
annat i riksdagsskrivelsen framskjutet spörsmål upptogs till behandling i en
av Kungl. Maj:t till 1925 års riksdag avlåten och av riksdagen bifallen proposition
med förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen. Denna lagändring
kom dock, väsentligen med hänsyn till svårigheten att i nämnda lagrums nuvarande
sammanhang genomföra en utvidgning av straffbarhetsområdet, att
stanna vid en höjning av bötesmaximuin — förut blott 50 kronor — till 100
kronor för ordinära fall och införande av den särskilda böteslatituden för fall av
fylleri under försvårande omständigheter.
För vidare beredning av den i riksdagsskrivelsen avsedda frågan och de åtgärder,
som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga, beslöt Kungl.
Maj:t den 16 oktober 1925 bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla
sakkunniga inom departementet. I anförande till statsrådsprotokollet
anförde därvid min företrädare i ämbetet bland annat, att de lagstiftningsåtgärder,
vilka dittills framgått såsom resultat av föreliggande utredning,
endast berört särskilda detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsåges
i riksdagens framställning. Dessa spörsmål hade varit av jämförelsevis fristående
karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande
av hithörande frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed
hade emellertid icke en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. En närmare
utredning borde komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser
för motverkande av fylleri och dryckenskap ävensom angående
de åtgärder i övrigt, vilka i sammanhang därmed kunde finnas erforderliga.
Förslag av De sakkunniga avlämnade den 30 september 1926 betänkande med förslag
8n!edUanied- bland annat, lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Över
ning av 1920 betänkandet hava efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, medici™skrivdsena^slyre^sen,
fångvårdsstyrelsen och kmtrollstyrelsen samt överståthållaräm
-
Kungl. Majds proposition nr 32''
7
betel och länsstyrelserna ävensom styrelserna för statens alkoholistanstalter å
Venngarn och Svartsjö samt i Landskrona. Med dessa utlåtanden hava tillika
inkommit yttranden från åtskilliga magistrater, landsfiskaler och nykterhetsnämnder
m. fl.
Lagförslaget innefattar två huvudavdelningar. Den första (kap. 1—3)
upptager med vissa förändringar och tillägg bestämmelserna i gällande lag den
30 juni 1913 om behandling av alkoholister, medan den andra avdelningen
(kap. 4) utgör en sammanfattning — med någon omarbetning — av bestämmelserna
i 18 kap. 15 § strafflagen och de föreskrifter ii 1841 ars förordning,
som ansetts fortfarande äga giltighet och böra bibehållas. Förslaget innebär
icke någon avvikelse från gällande lagstiftnings ståndpunkt vare sig i fråga om
tillräkneligheten med avseende å brott, som begåtts under rusets inflytande,
eller beträffande den straffrättsliga behandlingen av de till dryckenskap kroniskt
förfallna brottslingarna.
I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget hava sammanförts samtliga L tbrytning
de lagbestämmelser, vilka ansetts erforderliga med hänsyn såväl till behovet iagen av
av skydd mot samhällsskadliga alkoholister och av deras omhändertagande i
vårdnadssyfte som till det straffrättsliga beivrandet av fylleri. Följaktligen serna ang.
innebär förslaget, att nuvarande stadgande i strafflagen om ansvar för fylleri fylleri.
skulle upphävas och ersättas av bestämmelser i den nya lagen. Till stöd härför
hava de sakkunniga anfört, att vissa av de myndigheter, som hörts över
riksdagens skrivelse den 5 maj 1920, framhållit angelägenheten av att till prövning
upptoges jämväl åtskilliga med förseelser mot 18 kap. 15 § strafflagen
sammanhängande spörsmål, såsom om förutsättningarna i allmänhet för bestraffande
av fylleri och eventuellt ett särskiljande av olika fall av sådan förseelse,
om vidgad befogenhet för offentlig myndighet att omhändertaga personer,
som vore hemfallna till missbruk av rusdrycker, samt om det inbördes förhållandet
mellan bestraffnings- och skyddsåtgärder till motverkande av dryckenskap.
Därjämte har erinrats att i proposition till 1925 års riksdag om införande
i 18 kap. 15 § strafflagen av en vidgad straffskala dåvarande departementschefen
hänvisat till framtida övervägande, huruvida ifrågavarande bestämmelser
lämpligen borde utbrytas ur strafflagen och sammanföras med vissa
andra hithörande föreskrifter i en särskild författning. Slutligen hava de sakkunniga
yttrat, att de efter ingående behandling av dessa spörsmål kommit till
den övertygelsen, att såväl sammanhanget med övriga åtgärder till dryckenskapens
bekämpande som önskvärdheten av att kunna närmare än som måhända
i allmänna strafflagen vore möjligt anpassa ansvarsbestämmelserna efter
det praktiska behovet borde föranleda därtill, att samtliga såväl skydds- som
ansvarsbestämmelser sammanfördes i en fristående, till alla sina delar på en och
samma grund uppbyggd lag.
Det sätt för ämnets systematiska behandling, vilket sålunda förordats av
de sakkunniga, har vid betänkandets granskning av vederbörande ämbetsmyndigheter
föranlett vissa skiljaktiga uttalanden. I flertalet utlåtanden har denna
fråga icke särskilt berörts. I tillstyrkande riktning har endast ett fåtal
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
uttalat sig. Bestämt avstyrkande mot det ifrågasatta sammanförandet av
dessa olika lagbud kava ställt sig socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen
och kontrollstyrelsen samt vissa länsstyrelser; samma ståndpunkt
återfinnes i ett av överståthållarämbetet såsom eget utlåtande åberopat
yttrande av polismästaren i Stockholm. Socialstyrelsen har anfört, att ett
sammanförande med alkoholistvardslagstiftningen av lagstiftningen mot fylleri
först då kunde bliva påkallad, när bland annat frågan om det inbördes
förhållandet mellan bestraffnings- och skyddsåtgärder till motverkande av sådan
brottslighet, som sammanhängde med alkoholmissbruk, vunnit sin lösning,
samt att emellertid det föreliggande förslaget erbjöde endast obetydliga bidrag
till en dylik lösning utan i huvudsak vore inriktat på en revision av
alkoholistvårdslagstiftningen. Och i polismästarens yttrande har anmärkts,
att den princip — omsorgen om den till spritmissbruk hemfallne individen
själv vilken enligt sakkunnigbetänkandet skulle vara gemensam för stadgandena
i den föreslagna lagen, väl varit grundläggande med avseende å de
bestämmelser, som motsvarade nu gällande lag om behandling av alkoholister,
varemot det ej vore möjligt att under samma princip inrymma beivrande av
de i förslaget upptagna fylleriförseelserna. Därför hade i själva verket krävts
en omläggning av förfarandet mot det egentliga fylleriet till större sammanhang
med ingripandet mot dryckenskap i övrigt. Betecknande vore, att kapitlet
angående fylleriet ej hänförde sig till några tidigare föreskrifter i lagen
utan innefattade fristående straffbud.
I ett par av de sist nämnda yttrandena har givits uttryck för den uppfattningen,
att överhuvud fylleriförseelsernas utbrytande ur strafflagen vore mindre
lämpligt eller i varje fall kunde vara föremål för tvekan. Sålunda har fångvårdsstyrelsen
yttrat, att, då allmänna meningen knappast såsom något egentligt
brott betraktar förseelse utanför strafflagens område, en dylik utbrytning
kan minska fylleristraffets preventiva förmåga.
I allmänhet har emellertid icke i och för sig någon erinran framställts mot
att överföra fylleribestämmelserna till specialstraffrätten. Härutinnan har i
en del yttranden anförts, att med hänsyn till den stadigt ökade trafiken
å vägar och gator och därav föranledda risker för olycksfall såväl strängare
straff vore av nöden som ock fylleriets kriminalisering påkallad även ur synpunkten
av den fara, det innebure för ordning och säkerhet; och erforderlig reglering
i dessa hänseenden syntes lämpligare kunna ske utanför strafflagens ram.
Under erinran att syftet med 1920 års riksdagsskrivelse, i vad det ej redan
förverkligats genom tidigare lagstiftningsåtgärder, hänförde sig till frågan om
ersättande av 1841 ars förordning med lämpliga och tidsenliga bestämmelser
mot fylleri och dryckenskap, har kontrollstyrelsen i sitt utlåtande anfört, att
sakkunnigbetänkandet knappast innefattade någon undersökning av nämnda
spörsmål utan i detta hänseende utgjorde blott en med lätt hand gjord överarbetning
av gällande bestämmelser i ämnet. Frågan borde därför upptagas till
ny utredning i enlighet med vissa av styrelsen i utlåtandet över nyss berörda
riksdagsskrivelse angivna riktlinjer, innefattande bland annat att för bekämpande
av fylleriet en från strafflagen skild lagstiftning borde åvägabringas.
Kungl. Maj:is proposition nr 82.
9
I fråga om fylleriförseelsens utbrytande ur strafflagen har redan anmärkts,
att före denna lags tillkomst bestämmelser i ämnet meddelats i
speciallagstiftningens form, nämligen i den förut omnämnda 1841 års förordning.
Denna anordning var ock bibehållen i de tidigare strafflagsförslagen.
Motsvarighet till straffbudet i 18 kap. 15 § strafflagen saknades sålunda i det
förslag, över vilket högsta domstolen den 30 april 1862 avgav utlåtande. På
hemställan av domstolen intogs emellertid en ansvarsbestämmelse mot fylleri
i det förslag, som ligger till grund för vår ännu gällande strafflag. Som skäl
för denna hemställan anförde högsta domstolen, att fylleriförbrytelserna visserligen
kunde anses tillhöra så kallad polislag, ej allmän strafflag, men att så
vore förhållandet även med andra i förslaget upptagna brott. Och i allmänhet
syntes näppeligen någon skarp gräns kunna uppdragas mellan polisbrott och
andra förbrytelser, så framt man ej ville, såsom i en del utländska lagstiftningar
skett, söka en dylik i graden av den brottsliga gärningens straffbarhet,
varom dock, även om sådant hos oss läte sig göra, fråga ej vore. Vid sådant
förhållande och då, för upprätthållande av vad man förstode med allmän sedlighet,
bestraffning av berörda förbrytelser vore nödig, trodde högsta domstolen
bestämmelser därom ej böra saknas i förslaget samt lämpligast kunna intagas
i kap. 18.
Att vid en omarbetning av de nuvarande straffbestämmelserna angående fylleri
åt dessa måste givas ett icke oväsentligen förändrat och framför allt
utvidgat innehåll lärer näppeligen vara föremål för meningsskiljaktighet. Genom
att fylleristraffet upptagits i 18 kap. strafflagen och därmed i strafflagssystemet
sammanställts med sedlighetsbrotten har straffbarhetsområdet
begränsats på ett sätt, som — i varje fall numera — måste anses leda till
ett onöjaktigt resultat. Därmed hava, bland annat, från fylleristraffets tilllämpning
uteslutits de fall, i vilka spritmissbruket väl icke lett till sådana
förargelseväckande yttringar som avses i nämnda lagrum men i stället varit
ägnat att medföra allvarlig fara för människor eller egendom. För ett särskilt
område •— och otvivelaktigt det som i detta avseende främst påkallar uppmärksamheten,
nämligen motortrafiken -— har behovet av ett straffskydd av sistnämnda
innebörd måst tillgodoses genom föreskrift i en administrativ författning.
Skola dylika bestämmelser av en mera allmän räckvidd komma till
stånd, lärer fylleristraffets utbrytande ur det nuvarande sammanhanget visa
sig nödvändigt. Jag ansluter mig härutinnan till det uttalande, som i samband
med 1925 års lagändring gjordes av min företrädare i ämbetet. Att, på
sätt under utredningen antytts, fylleristraffets överförande till specialstraffrätten
skulle vara ägnat att i den allmänna uppfattningen giva, åt detta straff
en mindre allvarlig karaktär än det för närvarande äger, synes mig icke antagligt,
då hos oss specialstraffrätten ingalunda är begränsad till förseelser av
bagatellartad beskaffenhet utan tvärtom i många fall avser lagöverträdelser,
vilka förbundits med stränga straffpåföljder.
Lämpligheten av en fristående reglering av det straffrättsliga ingripandet
mot spritmissbruk har även på annat sätt blivit bestyrkt. I 1920 års riksdagsskrivelse
har framhållits önskemålet att bestämmelserna i 1841 års för
-
10
Kungl. Majrts proposition nr 32.
Utländsk
lagstiftning.
Finland.
ordning, i den mån de fortfarande äga giltighet, ersättas av mera tidsenliga
föreskrifter. Riktigheten av den uppfattning, att härutinnan föreligger ett
verkligt behov och att dessa föreskrifter böra om möjligt förbindas med straffbestämmelserna
angående fylleri, synes icke kunna jävas. Jämväl må erinras,
att lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker
och vin erhållit allenast provisorisk giltighet med hänsyn till att lagens stadganden
lämpligen borde sammanföras med bestämmelserna angående fylleri
och att dessa bestämmelsers utbrytande ur strafflagen finge antagas komma
Under övervägande.
Då jag alltså är beredd tillstyrka, att i samband med omarbetning av gällande
.stadganden angående fylleri dessa upptagas i en särskild lag och därmed den
grundläggande straffbestämmelsen utflyttas från strafflagen, följer härav emellertid
icke, att jag i likhet med de sakkunniga anser denna nya lag böra innefatta
även en reglering av samhällets verksamhet för omhändertagande och vård av
alkoholister. Mot de sakkunnigas förslag i sistnämnda del av ämnet hava i de av
myndigheter och andra avgivna yttrandena framställts anmärkningar av den
beskaffenhet, att frågan icke utan ytterligare utredning lärer böra underkastas
slutlig prövning, och ärendet har av denna- anledning överlämnats till socialdepartementet
för vidare behandling. Något hinder torde dock ej föreligga
att nu till fristående behandling upptaga spörsmålet om en lagstiftning mot
fylleri. Nödvändigt sammanhang med alkoholistvården äger en dylik lagstiftning
icke; i de sakkunnigas förslag synas dessa bestämmelser knappast vara
på annat sätt förenade än att de upptagits såsom särskilda avdelningar under
en gemensam lagrubrik. I fråga om alkoholistbehandlingen innefattar förslaget
ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens principer, enligt vilka
samhällets verksamhet för detta ändamål faller utanför straffrättens område.
Jag delar alltså den av flera ämbetsmyndigheter uttalade uppfattningen, att
dessa olika ämnen fortfarande böra i lagtekniskt hänseende hållas åtskilda.
Såsom redan nämnts upptogos i det av de sakkunniga avgivna lagförslaget
bestämmelser angående fylleri under ett särskilt kapitel (kap. 4, 48—55 §§).
I denna del torde förslaget — med undantag av en bestämmelse (50 §), som
utgör motsvarighet till ansvarsbestämmelsen i 28 § i 1913 års alkoholistlag —
få såsom bilaga A åtfölja dagens protokoll. På grundval av detta förslag och
med beaktande av vad däremot erinrats i de avgivna yttrandena har jag låtit
inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag med vissa bestämmelser mot
fylleri.
Innan jag övergår till en närmare redogörelse för sistnämnda förslag, synes
lämpligen böra meddelas en kort översikt av de bestämmelser, vilka i det föreliggande
ämnet äro meddelade i våra nordiska grannländer.
Finlands strafflag upptager (kap. 43) bland ''brott emot föreskrift beträffande
sedligheten’ ett stadgande (§ 6) av innehåll, att var, som å allmän väg,
gata eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän
sammankomst uppträder synbart drucken, skall straffas för fylleri med böter
från och med 100 till och med 3,000 mark. Särskilt straffbud meddelas för
det fall att tjänsteman uppträder synbart drucken, därvid straffet är strängare
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
11
för sådan tjänsteman, vilken åligger övervaka vissa i samband med det i
Finland gällande totalförbudet utfärdade stadganden. Anmärkas må oek,
att särskilda bestämmelser gälla till inskränkning av rätten att söka ändring
i domstols utslag angående fylleriförbrytelse. Till stadgandet i strafflagen
ansluter sig en bestämmelse i promulgationsförordningen (§ 21). Träffas
den, som är rusig, å sådant ställe eller vid sådan förrättning, eller sammankomst,
som nyss nämnts, eller stör han enskild eller allmän frid genom våldsamhet
eller oljud, är enligt denna bestämmelse tillåtet att med våld avlägsna
honom och, om nödigt är, förvara honom i häkte tills ruset förgått. — Enligt
lagen den 21 maj 1926 om trafik med motorfordon (§ 12) straffas var, som
drucken framför motorfordon, med böter eller fängelse i högst ett år. — Erinras
bör, att i Finland tillämpas den s. k. dagsbotsprincipen och detta utan
hänsyn till motsatsen mellan allmän strafflag och specialstraffrätt.
I Norge regleras nu ifrågavarande förhållanden huvudsakligen genom lagen
den 31 maj 1900 om lösgjengeri, betleri og drukkenskap. Straff drabbar här
dels sådan berusad, som träffas på offentligt eller för allmän samfärdsel avsett
ställe (§ 16), dels ock den, som i fylleri stör allmän fred och ordning
eller den lovliga samfärdseln, eller som förolämpar sin omgivning eller vållar
fara för andra (''§ 17). Dessutom stadgar lagen (§ 19) straff för den, som på
grund av benägenhet för dryckenskap söker sitt uppehälle genom bettleri eller
faller fattigvården till last, eller så att hans familj råkar i nöd försummar honom
åliggande försörjningsplikt, eller uraktlåter gälda honom å döm da bidrag
till hustrus eller barns underhåll. Straffet enligt § 16 är böter, enligt § 17
böter eller fängelse och enligt § 19 fängelse. Jämlikt lagen den 22 .maj 1902
om den almindelige borgerlige straffelovs ikraftträden (§§ 5 och 7; jfr strafflagen
§ 27) omfattar böteslatituden 1 till 5,000 kr., och skall särskild hänsyn
tagas till den lagfördes förmögenhetsförhållanden och till vad han efter sina
levnadsförhållanden antages kunna erlägga. Fängelse får ej ådömas för längre
tid än tre månader. Har den lagförde under sista året varit straffad tre
gånger jämlikt §§ 16, 17 eller 19, kan även förseelse, som avses i § 16, ådraga
honom fängelsestraff. Uppför sig den berusade på sätt som sägs i § 17,
må han tagas i fängsligt förvar, tills han blir nykter. Detta kan ock ske, där
till följd av ruset fara föreligger med hänsyn till hans egen. person. Anmärkas
må att lagen därjämte under viss förutsättning lägger i domstolens hand
att föranstalta om omhändertagande av den, som gjort sig skyldig till förseelse
mot någon av de nämnda paragraferna och tillika kan anses förfallen
till dryckenskap — en bestämmelse som emellertid av hänsyn till bristen på
anstalter icke torde ha fått någon större betydelse. Vidare^bör nämnas, att
åtal för förseelse enligt §§ 16, 17 och 19 kan underlåtas på villkor att den
skyldige under ett år avhåller sig från att använda rusdrycker och _ därom
avger skriftlig förbindelse eller inträder i nykterhetsförening eller på alkoholistanstalt.
Med avseende å särskilda slag av fylleri hava ock bestämmelser
meddelats i vissa specialförfattningar. Härutinnan märkes lagen den
20 februari 1926 om motorvogner (§§ 17 och 29), som stadgar straff av böter
eller fängelse i högst tre månader för den, som kör motorfordon., när han är
påverkad av alkohol, därvid fängelse skall komma till användning, så snart
ej någon särskilt förmildrande omständighet föreligger. —- Slutligen kan här
anmärkas att enligt lagen den 26 juli 1916 om pliktmässig avhold fra.alkoholnydelse
i visse stillinger föreskrifter meddelats om skyldighet för militärpersoner,
järnvägstjänstemän samt förare av spårvagn eller motorvagn i regelbunden
persontrafik att under tjänstetiden avhålla sig från förtäring av alkoholhaltiga
drycker.
Norge.
Danmark.
Specialmotivering
till
det inom
justitiedepartementet
utarbetade
förslaget.
Rubriken.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 82,
Icke heller i Danmark är det i och för sig straffbart att dricka sig överlastad,
men i alla polisförordningar finnes stadgat förbud mot att på allmän gata, väg
eller plats uppträda sa berusad att det kan föranleda olägenhet för andra, överträdelse
^ av sådant förbud straffas med böter. Den som i detta tillstånd
träffas å sagda ställen kan ock anhållas. I de för landsbygdsdistrikt eller
för städer gällande särskilda polisförordningarna är vidare straff ofta stadgat
för den, som visar sig sålunda berusad å ställen, dit allmänheten äger
tillträde, såsom kontors- och affärslokaler, teatrar m. m., varjämte tillträde
kan förvägras honom. Eventuellt kan han ock med polismyndighetens hjälp
avlägsnas. I danska strafflagen finnes för närvarande icke någon straffbestämmelse
mot fylleri. Men ur Straffelovstillägg den 1 april 1905 kan
anföras ett säreget stadgande, enligt vilket, när någon finnes skyldig till
visst slags brott och detta begåtts under påverkan av spritdrycker, domstolen
kan förplikta den skyldige att under högst fem år från det han frigivits
efter utståndet straff icke intaga sådana drycker å allmänt näringsställe
eller färdas utanför sitt hem i märkbart beskänkt tillstånd. — I fråga om
motorfart stadgar lagen den 1 juli 1927 om motorköretöjer (§ 24), att motorfordon
aldrig får föras av någon, som är berusad eller så påverkad av
spritdrycker, att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet
(§ 41) är böter högst 5,000 kr. eller under straffskärpande omständigheter
fängelse. Beträffande bötesstraffet är särskilt utsagt, att vid bestämmande
av beloppets storlek hänsyn skall tagas till den lagfördes för
mögenhetsförhållanden.
_— I ett till folketinget år 1924 överlämnat, ännu ej
slutbehandlat förslag till ny strafflag har den uppfattning, som ligger till
grund för nämnda stadgande, föranlett upptagande (§ 141) — i kapitlet
om förbrytelser mot Men offentlige Orden og Fred’ — av en generell bestämmelse
av innebörd att den, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
försätter sig i berusat tillstånd, straffas med böter eller ’Hefte’ om han i
detta tillstånd utsätter ’andres Person’ eller betydligare förmögenhetsvär
den
för fara. Under försvårande omständigheter, särskilt när betydlig
skada skett, . samt vid återfall, kan straffet uppgå till fängelse i sex månader.
I motiven framhålles, att bestämmelsen bland annat tar sikte på sådana
fall, där tillika ofta föreligger en kränkning av ett särskilt pliktförhållande, i
det att fråga är om personer, som ha ansvar för andra människors person eller
egendom, såsom skeppare, kuskar, chaufförer o. s. v. Att märka är emellertid
att förslaget med avseende å tillräkneligheten vid brott, begångna under rusets
påverkan intar den ståndpunkten (§ 19), att ruset utesluter straffbarhet, därest
den skyldige handlat utan medvetande, och att vid dylikt förhållande nu ifrågavarande
bestämmelse utgör ett nödvändigt komplement till regeln om bristande
tillräknelighet. Förslaget innehåller jämväl bestämmelser (§ 78), som möjliggöra
för domstol att till internering döma den, som under påverkan av spirituösa
drycker begått brott av beskaffenhet att förskylla frihetsstraff eller som
överträtt nyssberörda i förslaget (§17) med vissa jämkningar upptagna bestämmelser
i 1905 års Straffelovstillägg. I detta fall kan enligt särskild föreskrift
straffet sedermera i nådeväg efterskänkas.
Jag anhåller härefter få övergå till det inom justitiedepartementet utarbetade
lagförslaget.
Vad beträffar brottmål är i vårt land för närvarande fylleriförseelse det fall,
som mest talrikt föreligger till prövning av första instansens domstolar. Med
hänsyn till denna frekvens är det påtagligen av viss praktisk betydelse, att den
hävdvunna beteckningen fylleri icke övergives och att den kommer att återfin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
13
nas även i den nya lagens rubrik. Visserligen har i det lagförslag, jag nu
framlägger, straffbart missbruk av rusdrycker bestämts på ett sätt, som i viss
mån avviker från beskrivningen av fylleri i 18 kap. 15 § strafflagen. Sålunda
kan enligt förslaget (2 §) straffskyldigbet inträda även i fall, då de i
detta lagrum angivna rekvisiten icke i allo föreligga. Emellertid torde
begreppet fylleri icke i och för sig förutsätta vare sig just den grad
av berusning, som avses i 18 kap. 15 §, eller ett uppträdande å allmän plats.
Uttrycket lärer alltså icke behöva anses utgöra en specifik benämning
å den i lagrummet avsedda förseelsen. Vid sådant förhållande och då övriga
stadganden i förslaget hänföra sig till de i 1 och 2 §§ angivna förseelserna
eller endera av dem, men å andra sidan — såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen —- också annorstädes inom specialstraffrätten förekomma ansvarsbestämmelser,
vilka avse fylleri, har rubriken erhållit avfattningen ''lag
med vissa bestämmelser mot fylleri’.
Med avseende å de föreskrifter mot fylleri, vilka varit gällande före utfärdandet
av 1864 års strafflag, tillåter jag mig hänvisa till den i de sakkunnigas
betänkande (s. 32—39) lämnade redogörelsen. Såsom i det föregående omnämnts,
innefattades vid denna lags tillkomst straffbestämmelserna mot fylleri i 1841
års förordning. Jämväl har erinrats, att överförande till strafflagen av den allmänna
bestämmelsen angående straff för fylleri skedde i enlighet med hemställan
av högsta domstolen. I det vid 1862—63 års riksdag framlagda förslaget
hade 18 kap. 15 § strafflagen det innehåll, att, om någon beträddes med fylleri,
i ty att han så överlastade sig av starka drycker, att av hans åtbörder eller
orediga sinnesförfattning synbarligen kunde märkas, det han vore drucken, och
han i sådant tillstånd träffades å väg, gata eller annat allmänt ställe, han skulle
straffas med böter, högst etthundra riksdaler; skedde det tredje gången eller
oftare, skulle straffet vara böter eller fängelse i högst sex månader. I förslaget
vidtogo ständerna den ändring, att det särskilda iterationsstraffet uteslöts, varjämte
straffskalans maximum nedsattes till tjugu riksdaler. Sedermera ändrades
lagrummet genom lag den 8 juli 1904 på det sätt att dels — i samband
med utvidgning av tillämplighetsområdet för ansvarsbestämmelsen i 11 kap.
15 § strafflagen — hänvisning infördes till sistnämnda lagrum, dels ock bötesstraffets
maximum höjdes till femtio riksdaler. Än ytterligare skärptes
straffet, såsom förut erinrats, genom lag den 6 juni 1925, vilken åt lagrummet
gav dess nuvarande lydelse.
De sakkunnigas förslag (48 §) avser till en början en utvidgning med avseende
å de förutsättningar, under vilka fylleri skall vara straffbart. Härutinnan
föreslås sådant tillägg, att den överlastade skall vara förfallen till
ansvar, ej allenast när han uppträder å de ställen, som avses i 11 kap. 15 §
strafflagen, utan ock om han träffas å enskilt område, där han olovligen eller
utan giltig anledning uppehåller sig. Härtill ansluter sig en särskild bestämmelse
(54 §), enligt vilken förseelse, begången å enskilt område som ej är
beläget intill allmän plats, må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse
av den, som äger bestämma över området. I motiveringen hava de sakkunniga
anfört bland annat följande:
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 32.
Fylleriförseelsen torde väl i första hand få betraktas såsom ett brott mot
den yttre anständighet och ordning, som borde råda människor emellan och
som det vore ett intresse för samhället att upprätthålla. Men man finge icke
förbise, att denna förseelse tillika i icke ringa mån hade karaktären av polisförseelse.
Fylleriförseelsens straffbarhet kunde sålunda principiellt återföras
till dels den sedliga känslans krav och dels angelägenheten att förekomma sådana
under ruset möjliga handlingar, vilka kunde innebära brott eller eljest
sätta liv, hälsa eller egendom i fara. Vid dylikt förhållande kunde emellertid
straffbarheten svårligen inskränkas till det fall, att förseelsen vore begången
på allmän plats. Det hade också upprepade gånger framkommit klagomål
över, att polis- och åklagaremakten icke kunnat inskrida mot personer, som i
vretar, portgångar eller andra dylika ställen omedelbart intill allmän plats
uppträtt berusade och anställt dryckeslag, trots att deras uppträdande varit
för den förbipasserande allmänheten lika anstötligt och riskabelt, som om uppträdandet
hade ägt rum på den allmänna platsen. De sakkunniga tvekade därför
icke att föreslå, att straffbarheten utsträcktes till nu nämnda fall, dock
med den begränsning, att vederbörande där ''olovligen eller utan giltig anledning’
uppehölle sig. Det torde nämligen icke kunna ifrågasättas att med
straff inskrida även mot den, som ägde behörighet att vistas på platsen, t. ex.
om han i egenskap av hyresgäst i huset passerade dess öppna portgång eller
trappa. Men icke nog härmed. De nämnda grunderna för fylleriförseelsens
kriminalitet syntes med nödvändighet leda till, att straffbarheten utsträcktes
även till alla övriga fall av fylleri, begånget på enskilt område. Ty lika väl
som fotgängaren på en trafikerad plats i staden eller den ensamme vandraren
på en landsväg i obygden hade rätt att fordra, att hans sedliga känsla icke
kränktes och att hans liv. hälsa eller egendom icke sattes i fara genom störande
eller hotfullt uppträdande av överlastade personer, lika viil och stundom med
än större rätt kunde en var för sig och sin familj påfordra enahanda skydd i
sitt hem eller på sina ägor gent emot personer, som där uppträdde berusade.
Hänsynen till privatlivets intressen och förhållanden gjorde det emellertid nödvändigt
att -— så snart det bleve fråga om en förseelse begången på enskilt
område, så beläget, att ordningen på allmän plats därifrån på intet sätt kunde
störas —• uppställa den fordran för åtalsrättens inträdande, att ägaren eller
den, som eljest hade att bestämma över området, angåve förseelsen till allmänt
åtal. — De sakkunniga erinrade vidare därom, att i det till lagrådet remitterade
förslag, som legat till grund för propositionen till 1925 års riksdag (nr
63) angående ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, upptagits jämväl en
straffbestämmelse för det fall, att någon vore överlastad av starka drycker
under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa
berodde. Härefter anfördes, att denna bestämmelse emellertid på hemställan
av lagrådet uteslutits ur propositionsförslaget, varemot genom förordning den
6 juni 1925 i 41 § motorfordonsförordningen införts stadganden om straff
för den. som vid framförande av motorfordon vore synbarligen berörd av
starka drycker. På detta sätt hade de av vissa myndigheter framförda synpunkterna
vunnit beaktande vad anginge förare av sådana fordon. Liknande
bestämmelser kunde tydligen, så snart behov därav yppades, införas i andra
specialförfattningar såsom i förordningen om luftfart eller i förordningen om
explosiva varor. Och i övriga fall torde de uttalade önskemålen kunna anses
tillgodosedda med den allmänna utvidgning av förutsättningarna för straffbart
fylleri, som föresloges av de sakkunniga. Därigenom möjliggjordes att i vissa
fall straffa den, som gjorde sig skyldig till fylleri vid utövning av yrke eller
tjänst, där ej straff stadgats i särskild specialförfattning. Om sålunda en
läkare, barnmorska, veterinär eller annan i liknande ställning, som tillkallats
av enskild person, komme tillstädes drucken och trotsade på att i sitt omtöck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3£.
15
nade tillstånd utöva sitt yrke, kunde enligt förslaget efter vederbörlig angivelse
följa åtal för fylleri. Det sagda gällde även fylleriförseelse av personer
i praktisk verksamhet såsom ångpanneskötare, förare vid hissanläggningar och
personal vid elektriska kraftverk, om de druckna infunne sig till sitt arbete.
Om behovet av att i viss omfattning utsträcka fylleriansvarets tillämplighetsområde
utöver den ram, som anges genom hänvisningen till 11 kap. 15 §
strafflagen, föreligger i stort sett enighet. Sålunda har, även om endast i ett
fåtal yttranden sakkunnigförslaget i denna del uttryckligen tillstyrkts, likväl
i allmänhet erinran ej framställts däremot. Dock har från ett par håll ifrågasatts
lämpligheten av att företaga någon som helst utvidgning. Därjämte
hava vissa myndigheter funnit betänklighet mot den av de sakkunniga föreslagna
utsträckningen till enskilda områden i allmänhet; en lagändring i denna
riktning har ansetts i trots av den därmed förbundna inskränkningen i åtalsrätten
innefatta ett alltför stort ingripande på privatlivets område. Såsom
belysande för uppfattningen i detta hänseende må återgivas vad polismästaren
i Stockholm anfört i det av överståthållarämbetet åberopade yttrandet:
Visserligen borde straffbarheten utsträckas till fall, då personer uppträdde
berusade å ställen, som vore belägna omedelbart intill allmän plats och å vilka
deras uppträdande vore lika anstötligt eller riskabelt för den förbipasserande
allmänheten, som om uppträdandet ägt rum på själva denna allmänna plats.
Men ansvaret borde då icke göras beroende av huruvida den berusade uppehållit
sig å dylikt ställe olovligen eller utan giltig anledning. Därtill funnes
så mycket mindre skäl, som den berusade då kunde antagas hava i samma
tillstånd uppehållit sig jämväl å allmänt område. Den föreslagna utvidgningen
till enskilda områden, som ej låge intill allmän plats, kunde däremot icke
förordas. En sådan utvidgning vore för övrigt av mindre praktisk betydelse,
då till straffbart fylleri icke skulle hänföras sådana fall, då det kommit till
utbrott i den berusades eget hem. Att göra fylleri till brott, för vars åtalande
fordrades angivelse av målsägare, kunde ej heller vara lämpligt.
Liknande synpunkter hava framförts jämväl i de övriga yttranden, som eljest
innefatta ett avstyrkande av lagförslaget. I vissa fall har anmärkts, att den
fordran bör uppställas, att stället är sådant att den druckne kan där iakttagas
från allmän plats.
Om fylleriet ej längre skall bedömas uteslutande från synpunkten av allmän
och yttre ordnings upprätthållande, ligger det otvivelaktigt nära att i
likhet med de sakkunniga söka med straffrättsligt ingripande träffa vissa fall,
vilka med nuvarande lag icke kunna göras till föremål för beivran. Emellertid
torde föga vara att vinna med en straffbestämmelse, vars tillämpning
måste möta praktiska svårigheter av den art att dess effektivitet i själva verket
bleve ringa. Detta bleve sannolikt resultatet, därest den förutsättning eftergives,
att den berusade skall hava visat sig offentligt. Att, såsom de sakkunniga
-—- i helt visst riktig känsla av att hänsyn till privata förhållanden kräver
en viss varsamhet — föreslagit, inskränka allmän åklagares åtalsrätt, måste
ur annan synpunkt anses mindre lämpligt beträffande en lagöverträdelse av
denna beskaffenhet. En utvidgning av fylleriansvaret i ändamål att med
straff åtkomma det fall, att någon uppträder berusad i annans bostad, lärer
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
knappast vara erforderlig, då bestämmelserna i 11 kap. strafflagen angående
störande av annans hemfrid i detta avseende vanligen torde göra tillfyllest.
Det syfte i övrigt, de sakkunniga med nu ifrågavarande bestämmelse
velat på en mer indirekt väg tillgodose, eller att införa straff för fylleri i
utövning av vissa särskilda yrken, synes mig lämpligare stå att vinna genom
en omedelbart för dylika fall avsedd straffbestämmelse; till denna fråga återkommer
jag vid redogörelsen för 2 § i departementsförslaget.
Även om jag således funnit mig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag
att i allmänhet utsträcka fylleriansvaret till sådana fall, då den berusade uppträder
å enskilt område, har jag ansett det böra övervägas, huruvida icke den
i gällande lag upptagna hänvisningen till 11 kap. 15 § strafflagen i visst avseende
medför en alltför stark begränsning. Jag syftar härmed på det fall,
att den berusade anträffas å plats, som väl icke är att hänföra till något av
de i nämnda lagrum angivna ställen men där han dock är lätteligen synlig
från sådant ställe. Uppenbarligen är i detta fall fylleriets förargelseväckande
karaktär i allmänhet icke ringare än under den förutsättning, vid vilken straffbarheten
nu är knuten. Det praktiska behovet av eu lagändring härutinnan
har under utredningen vitsordats, och någon betänklighet häremot synes icke
möta. I departementsförslaget har 1 § fördenskull erhållit sådan avfattning,
att jämväl det nu berörda fallet skulle omfattas av stadgandet.
Departementsförslaget i denna del företer även i några andra avseenden
avvikelse från motsvarande bestämmelse i sakkunnigförslaget.
Sålunda hava de sakkunniga utbytt orden ’starka drycker’ i 18 kap. 15 §
strafflagen mot uttrycket ''alkoholhaltiga drycker’, varjämte efter ordet ''åtbörder’
inskjutits orden ''eller uppträdande i övrigt’. De sakkunniga hava
emellertid därvid framhållit, att meningen ej varit att i sak göra någon ändring.
Det förra utbytet har betingats av den terminologi, de sakkuniga använt
i den del av deras förslag, som utgör motsvarighet till 1913 års alkoholistlag.
Med ''alkoholhaltiga drycker’ förstås enligt särskild bestämmelse (2 §)
i nämnda förslag spritdrycker och vin ävensom sådana maltdrycker, vilka innehålla
mer än en och åtta tiondedels viktprocent alkohol, varjämte vad om alkoholhaltiga
drycker sägs förklarats skola gälla även beträffande andra rusgivande
medel, vilka användas såsom ersättningsmedel för sådana drycker. Om, såsom
jag tillstyrker, något sammanförande med den egentliga alkoholistlagstiftningen
ej kommer att äga rum, synes skäl knappast föreligga för en förändring
av den hävdvunna och jämväl annorstädes i lagstiftningen använda beteckningen
för sådana drycker, vilka kunna åstadkomma berusning. Mot den nya
beteckningen hava ock anmärkningar framställts i flera av de avgivna utlåtandena
och detta jämväl med hänsyn till dess användning i nyssberörda del
av sakkunnigförslaget. — Såsom skäl för det ifrågasatta inskjutandet av uttrycket
''eller uppträdande i övrigt’ hava de sakkunniga anfört, att det vore önskvärt,
att beskrivningen fullständigades med ett antydande av även andra ofta
förekommande kännetecken, vilka utan att kunna hänföras till åtbörder’ dock
lika väl som dessa karakterisera en persons druckna tillstånd, såsom att han
faller omkull och icke förmår röra sig från platsen. Behovet av en dylik, när
-
Kunpl. Maj:ts proposition nr 32.
17
mast såsom ett förtydligande avsedd ändring har bestritts i en del yttranden,
och även efter min uppfattning skulle knappast något vara att vinna genom
dess upptagande.
I ett par yttranden har ifrågasatts att utbyta ordet ''drucken’ mot ''berusad''.
Det senare uttrycket har förmenats bättre motsvara den grad av berusning,
som avses i domstolarnas nuvarande praxis, och därjämte beteckna något mindre
än ''drucken''. Riktigheten av vad sålunda anförts synes kunna starkt ifrågasättas,
och enligt min mening föreligger icke tillräckligt skäl att vidtaga ändring
i angivet hänseende.
De sakkunniga hava icke funnit sig böra föreslå någon ändring med avseende
å de i 18 kap. 15 § strafflagen stadgade böteslatitudema. Oaktat dessa i
sin nuvarande form tillkommit så sent som genom 1925 års lagändring, synes
det mig nödvändigt att i nu förevarande sammanhang spörsmålet om beredande
av större effektivitet åt fylleristraffet upptages till närmare övervägande.
Nämnda lagändring lärer, såsom ock uttalanden under förarbetena utvisa,
knappast få uppfattas såsom en slutgiltig lösning av detta spörsmål; såsom ett
provisorium torde den hava ägt fullt berättigande med hänsyn till det påtagligen
otillräckliga bötesmaximum, vilket förut var gällande. Men det bötesstraff,
som då infördes — bortsett från den särskilda latituden för fylleri under
försvårande omständigheter — kan i betraktande av penningvärdets fall
anses endast i ringa mån överstiga det straffmått, som fastställdes vid strafflagens
tillkomst. Att lagstiftningen sålunda vid bedömandet av fylleriet intager
väsentligen samma ståndpunkt som för mer än sextio år sedan, måste anses
i desto högre grad oegentligt, som det icke lärer kunna betvivlas, att under denna
tidrymd en skärpt uppfattning av det straffvärda i ett grovt och öppet framträdande
spritmissbruk alltmer gjort sig gällande inom alla samhällslager.
Med den nykterhetslagstiftning, vilken under de senare årtiondena kunnat öva
sitt inflytande på det allmänna tänkesättet, torde ock väl överensstämma, att
fylleriet göres till föremål för en strängare beivran än under en tid, då icke
någon som helst inskränkning gällde i fråga om rätten att åtkomma rusdrycker.
Ett särskilt skäl att nu utvidga böteslatitudema ligger jämväl däri, att
fylleriförseelsen överföres till specialstraffrätten; vid fastställande av bötessatser
inom dess område plägar numera hänsyn tagas även till önskemålet att
domstolen vid straffets utmätande må kunna ägna beaktande åt den sakfälldes
betalningsförmåga.
Från nu angivna utgångspunkter har jag ansett mig böra föreslå, att straffet
för fylleri bestämmes till böter, högst 500 kronor, eller vid försvårande omständigheter
från och med 25 till och med 1,000 kronor. Även efter en sådan
skärpning blir straffet ingalunda strängare än vad i vissa nyare utländska lagar
eller lagförslag plägar vara fallet.
Redan i sitt över 1920 års riksdagsskrivelse avgivna utlåtande hade kontrollstyrelsen
ifrågasatt införande av särskilda straffbestämmelser för återfall
i fylleribrottet, och i sitt utlåtande över sakkunnigförslaget har styrelsen hänvisat
till nämnda sitt föregående uttalande. I det förslag till lag om ändrad
lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, vilket den 23 januari 1925 remitterades
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 25 haft. (Nr 32.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 8%.
till lagrådet för yttrande, hade upptagits en särskild straffskala för det fall
att någon andra gången eller oftare gjort sig skyldig till fylleri och tillika av
omständigheterna framginge, att han vore hemfallen åt dryckenskap. I enlighet
med lagrådets hemställan uteslöts i det förslag, som förelädes riksdagen,
denna bestämmelse och upptogs i stället i lagrummet det nuvarande särskilda
straffmaximum för det fall att fylleriförseelse blivit begången under försvårande
omständigheter. Lagrådet uttalade, att under försvårande omständigheter
i dylikt fall naturligtvis även återfall inom kortare tid vore att inbegripa,
och föredragande departementschefen fann att med en sådan tolkning förslagets
syfte skulle väsentligen kunna uppnås även genom ett stadgande av det innehåll
lagrådet angivit. Under hänvisning till vad sålunda förekommit vid fastställandet
av den nuvarande lydelsen finner jag ej anledning att härutinnan
tillstyrka någon ändring.
Vid nyssnämnda granskning erinrade lagrådet, att den jämväl ifrågasatta
utvägen att avsevärt höja straffmaximum över 100 riksdaler skulle innebära,
att enkel fylleriförseelse, i rak motsats till vad nu är fallet, komme att beläggas
med avsevärt högre straffsats än oljud och annat förargelseväckande
beteende (11 kap. 15 § strafflagen). I ett par av de över sakkunnigbetänkandet
avgivna yttrandena har nu den mening gjorts gällande, att en utvidgning
av fylleristraffets tillämpningsområde borde medföra en motsvarande
ändring i fråga om straffet för förargelseväckande beteende. Vad sålunda
erinrats om sammanhanget mellan dessa straffbestämmelser är helt visst beaktansvärt
men synes dock icke innefatta något hinder för att vid en utbrytning
av fylleristraffet reglera detta straff på det sätt, som finnes mest ändamålsenligt.
Goda skäl kunna väl anföras till stöd för ändringar i 11 kap.
15 § beträffande såväl straffsats som tillämpningsområde, men med hänsyn
till sambandet mellan detta lagrum och vissa andra lagbestämmelser, vilka
därigenom skulle erhålla förändrat innehåll, torde med en dylik lagstiftningsåtgärd
böra anstå.
Redan tidigare har varit under övervägande att vid sidan av den allmänna
bestämmelsen om straff för fylleri upptaga ett särskilt stadgande om ansvar
för spritmissbruk under vissa omständigheter, vilka icke med nödvändighet innesluta
de med fylleristraffet eljest förbundna förutsättningarna. Såsom i det
föregående antytts, innehöll det till lagrådet år 1925 remitterade förslaget
angaende ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen en bestämmelse av innebörd,
att den, som vore överlastad av starka drycker under utövning av yrke
eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, skulle på visst
sätt vara förfallen till ansvar, dock att förseelsen finge åtalas av allmän åklagare
blott efter angivelse av målsägande eller då den begåtts å ställe, varom i
11 kap. 15 § strafflagen sägs. Mot vad sålunda föreslagits framställde lagrådet
vissa anmärkningar. Till en början fann lagrådet, att det vore oegentligt infoga
stadgandet i strafflagens kapitel om sedlighetsbrott samt att — ehuru inre grunder
syntes tala för ett större krav pa nykterhet — det i förslaget använda uttrycket
överlastad av starka drycker’ vore ägnat att framkalla ovisshet huru
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
19
vida straffbudet avsåge även en mindre stark påverkan av starka drycker än
som i 18 kap. 15 § strafflagen förutsattes. Med avseende å brottsbestämningen
yttrade lagrådet, att begränsningen till sådana fall, då förseelsen ägde rum
under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa
vore beroende — med vilket uttryck syntes hava avsetts yrke eller tjänst av
beskaffenhet att i händelse av bristande omsorg, besinning och ansvarskänsla
vid dess utövning fara lätteligen uppstode för andras liv eller hälsa — syntes
föga lycklig. Icke ett bestående tjänsteförhållande, ej heller yrkesmässigheten,
utan redan arten av den utövade verksamheten borde tilläggas betydelse. Att
vidare -— såsom framginge av det föreslagna stadgandet att för vissa fall offentligt
åtal gjordes beroende av målsägares angivelse — straffbarhet inträdde
först då fara för bestämd person inträtt, syntes särskilt i fråga om motorfart,
vilket torde vara det mest praktiska fallet, ägnat att väsentligt avtrubba
stadgandets effektivitet. Även om de berörda olägenheterna avlägsnades, bleve
det otvivelaktigt en vansklig uppgift att på ett lagtekniskt och praktiskt
tillfredsställande sätt infoga ett stadgande med i huvudsak likartat syfte i den
allmänna strafflagen. Lagförslagets innebörd vore ju att vid sidan av de
straffbud, som trädde i funktion vid uppsåtligen eller genom vållande förorsakad
kroppsskada, skulle med straff beläggas redan ett visst slags vållande till
inträde av risk för att sådan skada uppstode. Att sålunda förflytta straffreaktionens
inträde till ett tidigare stadium innebure, då det skedde i form av
ett straffbud i allmänna lagen av en i viss mån generell läggning, ett principiellt
steg, som lämpligen komme under övervägande vid en mera omfattande
lagreform. Vid sådant förhållande vore det desto större anledning att pröva,
huruvida ett dylikt generellt lagbud, omfattande varjehanda skiftande situationer
och levnadsförhållanden, verkligen vore påkallat av något trängande behov.
Så syntes knappast vara fallet. I fråga om de situationer, som vid förslagets
avfattande syntes hava främst hållits i sikte, kunde sägas, att skydd
för den fara, som vore i fråga, på mera effektivt sätt bereddes eller kunde
beredas genom straffstadgo.nde i specialförfattning eller ock i annan form än
straff. Emellertid kunde ifrågasättas om ej i förordningen om motorfordon
bötesstraff borde stadgas för den, som i berusat tillstånd förde automobil.
Lagrådet hemställde alltsa, att ifrågavarande bestämmelser i förslaget
matte helt och hållet utgå och att i samband därmed övervägdes lämpligheten
att i berörda förordning införa stadgande om bötesstraff för den som
i berusat tillstånd förde automobil, ändock att han icke gjort sig skyldig till
att framföra den med otillåten hastighet.
Vid anmälan av lagrådets utlåtande anförde min företrädare i ämbetet
bland annat, att, ehuru för den allmänna rättsuppfattningen det torde
framstå såsom i särskild grad straffvärt, om någon i berusat tillstånd utövade
yrke eller tjänst, därav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, fog icke
syntes kunna frankännas den uppfattning, att frågan om en längre gående
ändring i detta avseende icke borde upptagas till behandling annat än i sammanhang
med en vidsträcktare reform. Genom upptagande av en särskild
straffskala för fylleri under försvårande omständigheter vunnes, om icke full
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
motsvarighet, så dock i stort sett vad med remitterade förslaget åsyftats. I
detta sammanhang erinrade föredraganden, på sätt förut av mig omnämnts,
att det möjligen kunde visa sig lämpligt att bestämmelserna i detta ämne utbrötes
ur strafflagen och sammanfördes med vissa andra hithörande föreskrifter
i en särskild författning, en fråga, som torde komma under prövning vid
fortsatt behandling av 1920 års riksdagsskrivelse. — Med hänsyn till vad sålunda
förekommit upptogs ifrågavarande bestämmelse icke i det förslag, som
sedermera antogs av riksdagen.
Med anledning av väckta motioner hade riksdagen redan i skrivelse den
27 maj 1924 (nr 212) anhållit, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning
antingen själv meddela eller, därest så ansåges erforderligt, för riksdagen
framlägga förslag till skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor
till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker.
I skrivelsen uttalades den uppfattningen, att behov av skärpning av gällande
bestämmelser i förevarande hänseende förelåge särskilt beträffande
förare av motorfordon; ehuru behovet för annan trafikpersonals del icke syntes
vara lika starkt, borde likväl utredningen icke från början begränsas till
allenast motorfordonsförarna. Sedan yttranden över skrivelsen inhämtats från
åtskilliga myndigheter och enskilda sammanslutningar, framlade Kungl. Maj:t
i proposition (nr 114) till 1925 års riksdag förslag till den ändring i 41 § motorfordonsförordningen,
varigenom detta stadgande erhöll den nuvarande, av
mig redan omnämnda lydelsen. Därvid anförde vederbörande departementschef
-—- efter att hava erinrat om lagrådets uttalande i fråga om denna straffbestämmelse
ävensom redogjort för nyssnämnda yttranden — att beträffande
annan trafikpersonal än motorfordonsförare i allmänhet redan funnes tillräckliga
garantier för trafiksäkerheten i form av möjlighet att vidtaga disciplinära
åtgärder och att för det dåvarande anledning saknades att föreslå några
särskilda åtgärder i detta hänseende beträffande andra än nämnda förare.
För de sakkunnigas ståndpunkt med avseende å nu förevarande spörsmål
har jag redogjort vid 1 § i departementsförslaget. I samband därmed har jag
uttalat min anslutning till den uppfattning, som kräver införande av ett allmänt
straffbud för det fall att någon är berusad vid utövning av sådan verksamhet,
där påverkan av starka drycker -— även i viss ringare grad — är ägnad
att medföra fara för människor eller egendom. Väl har den år 1925
vidtagna ändringen i motorfordonsförordningen möjliggjort, att den kan komma
att straffas, som i berusat tillstånd utövar viss motorfart, och otvivelaktigt
har därmed en tämligen vidsträckt straffbestämmelse införts i fråga om en
verksamhet, som erbjuder ett särskilt stort riskmoment. Jämväl andra områden
av mänsklig verksamhet finnas emellertid, inom vilka ett dylikt moment är
synnerligen betydande. Särskilt den allt vidsträcktare användningen av tekniska
och maskinella hjälpmedel är ägnad att framhäva faran av alkoholförbrukning
bland yrkesutövare av skilda slag. De sakkunniga hava ock erinrat om andra
arter av verksamhet, vilka i detta avseende påkalla uppmärksamheten. Det lärer
icke vara underkastat minsta tvivel, att för rättsmedvetandet det framstår såsom
synnerligen förkastligt, om någon i utövning av sådan verksamhet icke
Kungl. Maj:is proposition nr 82.
21
uppfyller kravet på fullkomlig nykterhet. Att i stor utsträckning detta förhållande
lämnats obeaktat av lagstiftningen och i varje fall icke i allmänhet kännetecknats
såsom brottsligt, framstår därför såsom en allvarlig brist. Att för
den felande stundom kunna inträda påföljder av annan art, såsom skadeståndsskyldighet
och disciplinär bestraffning, gör härvidlag knappast någon ändring,
då dessa påföljder äro av väsentligt annan karaktär än ett allmänt straffbud.
Deras utkrävande blir städse, då fråga är om annan än offentlig verksamhet,
beroende av privata personers avgörande. Behovet av en ansvarsbestämmelse
av nu antytt innehåll har ock vitsordats i vissa av de i ärendet avgivna yttrandena.
De betänkligheter, vilka tidigare yppats mot en dylik bestämmelses upptagande
i lagstiftningen, torde väsentligen hänföra sig till dess infogande i allmänna
strafflagens fylleribestämmelse. Då nu detta sammanhang upplöses,
vill jag för min del tillstyrka, att en blivande lag om straff för fylleri kommer
att innehålla jämväl ett stadgande i angiven riktning.
Vad angår det närmare innehållet av ett sådant stadgande, synes mig brottsbestämningen
böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med de av lagrådet år
1925 antydda synpunkterna. I detta hänseende har uttalats den uppfattningen,
att straffbudet borde avse även en mindre stark påverkan av starka drycker än
som förutsättes i 18 kap. 15 § strafflagen. På vad sätt detta lämpligast må
bringas till uttryck synes i någon mån tveksamt. De svårigheter, som härvid
möta, framträdde särskilt vid den omformulering av straffbestämmelsen i 41 §
motorfordonsförordningen, vilken vidtogs år 1925. Sålunda uttalades i propositionen
■— under erinran att den i förordningen stadgade påföljden för den.
som i berusat tillstånd framförde automobil, nämligen ovillkorlig indragning
av körkortet, ej obligatoriskt inträdde, om föraren varit endast i mindre grad
påverkad av starka drycker — att stadgandet borde så avfattas, att straff
komme att drabba även i de lindrigare fall av påverkan, som visserligen innebure
fara för trafiksäkerheten, men där ett obligatoriskt återkallande av körkortet
icke lämpligen borde föreskrivas. Beträffande ordvalet vid karakteriserande
av den grad av alkoholpåverkan, som borde fordras för straffbarhet,
förordades det i förordningen angående försäljning av rusdrycker (59 § under 3)
använda uttrycket ''synbarligen berörd av starka drycker’, vilket, på samma
gång det markerade en skillnad från strafflagens ordval i fråga om ansvar för
fylleri, vore av den art, att det icke kunde föranleda godtycke vid tillämpningen.
— Första lagutskottet framställde emellertid i utlåtande (nr 34) vissa anmärkningar
mot den ifrågasatta nya avfattningen. Efter att hava erinrat, att, såsom
redan i 1924 års riksdagsskrivelse framhållits, det måste anses fullt berättigat
att på motorfordonsförare ställa stränga krav på måttlighet i bruket av alkoholhaltiga
drycker, så att förtäringen av sådana icke i någon mån menligt påverkade
kropps- och själsförmögenheter och därigenom gjorde honom mindre lämpad att
föra motorfordon, yttrade utskottet, att den i propositionen föreslagna formuleringen
nära anslöte sig till den i 18 kap. 15 § strafflagen meddelade bestämmelsen.
Dennas ändamål vore dock ett helt annat än det, som borde vara avgörande
vid utformningen av stadgandet i motorfordonsförordningen. Med den
senare bestämmelsen borde åsyftas den fara för annans liv eller hälsa, som en
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
motorfordonsförares alkoholförtäring kunde medföra. Men en fara i sådant
hänseende kunde obestridligen föreligga, även om förarens påverkan av alkohol
icke vore synbar. Utskottet ville ock erinra om de allmänt kända svårigheter,
vilka mötte, när det gällde att bevisa, att en person varit berusad. Skulle bevissvårigheterna
på ett tillfredsställande sätt undanröjas, borde man låta bevisningen
närmast avse det lättare kontrollerbara sakförhållandet, huruvida den
tilltalade förtärt starka drycker. Domstolens uppgift bleve det därefter att
efter förekommande omständigheter bilda sig en uppfattning därom, huruvida
detta förtärande skäligen kunde antagas hava påverkat honom vid körningen.
Utskottet hemställde därför om en sådan lydelse, att straffbudet skulle avse
den, som förtärt starka drycker å sådan tid och till sådan myckenhet, att det
skäligen kunde antagas, att han vid körningen varit därav påverkad. — I enlighet
med en vid utskottets utlåtande fogad reservation blev det i propositionen
framlagda förslaget av riksdagen godkänt i oförändrat skick, i andra
kammaren efter votering med 88 röster mot 67, vilka avgåvos för utskottets
förslag.
Vid införande i den nu tillämnade lagen av ett stadgande med samma syfte
som straffbudet i motorfordonsförordningen men av mera generell innebörd torde
uttrycket ’synbarligen berörd av starka drycker’ knappast kunna oförändrat
upptagas. Det av första lagutskottet anmärkta förhållandet, att formuleringen
nära ansluter sig till strafflagens fylleribestämmelse, framträder än
starkare, då, såsom här bleve fallet, bestämmelserna ställas vid sidan av varandra
i samma lag. Uttrycket ''synbarligen’ kan till utmärkande av berusningsgraden
väl användas i 1 §, där fråga är om det fall av fylleri, som bedömes
främst ur synpunkten av allmän ordnings iakttagande. Men i 2 §, där grunden
för straffbestämmelsen är den i det särskilda fallet förekommande faran
av en av alkohol påverkad persons uppträdande, synes samma uttryck knappast
träffa det rätta. Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till ändring i motorfordonsförordningen
framhölls, att man vid upptagande i vår strafflagstiftning
av den nya princip, som ett stadgande om ansvar utan vållande till skada
innebure, till eu början finge åtnöjas med en i viss mån ofullständig men i
stället klart avgränsad bestämmelse för att framdeles övergå till en mera vid
avfattning. Även om nämnda uttryck, som ursprungligen — i förordningen
om rusdrycksförsäljning — använts för att utmärka en straffbarhet (jfr 78 §)
av helt annan karaktär, möjligen icke vid tillämpningen av motorfordonsförordningen
medfört några mera väsentliga tolkningssvårigheter, synes det dock
i ett stadgande av allmännare räckvidd icke medgiva den anpassning efter olikartade
fall, vilken därvid är oeftergivlig. Då exempelvis ensamt inom maskinindustrien
arbetsformerna förete betydande växling, och man vidare har att taga
hänsyn till en gradvis stigande skala från sådan påverkan av alkohol, som blott
orsakar en jämförelsevis ringa nedsättning av själsförmögenheterna, till den
grad av berusning, som helt upphäver självkontrollen, inses lätt, att från stadgandets
tillämplighetsområde icke kunna avskäras alla de fall, där sagda påverkan
icke tager sig sådana uttryck, att den kan sägas vara ''synbar’. Välbekant
är, att även en jämförelsevis obetydlig mängd alkohol kan åstadkomma
Kungl. Maj:ts proposition nr 3%.
23
tin sådan nedsättning av självkontrollen, som med avseende å vissa slag av verksamhet
utan tvekan måste betecknas som riskabel. I ett par yttranden har oek
anmärkts, att med det sätt, varpå straffbarhetsgraden i 41 § motorfordonsförordningen
blivit angiven, stadgandet visat sig icke vara tillräckligt effektivt.
Med hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka, att åt det nya stadgandet
gives sådan innebörd, att straff inträder, där någon är av starka drycker så
påverkad, att han ej kan antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar.
Vad angår bevistemat, torde, om en sådan formulering väljes, i huvudsak
äga tillämpning vad första lagutskottet år 1925 i det då föreliggande speciella
spörsmålet yttrade med avseende å bevisskyldighetens inriktande på
frågan, huruvida den tilltalade förtärt starka drycker, ävensom angående
domstolens uppgift att efter förekommande omständigheter bilda sig en uppfattning
därom, huruvida detta förtärande skäligen kan antagas hava påverkat
honom vid utövningen av den verksamhet, varom fråga är. Att ej heller
med ett på sådant sätt avfattat stadgande svårigheten att förebringa erforderlig
bevisning är för alla fall utesluten, ligger i öppen dag. För att ernå full
effektivitet vore uppställandet av fordran på absolut avhållsamhet från rusdrycker
i här avsedda fall otvivelaktigt väl grundat, men er. så vittgående bestämmelse
torde näppeligen kunna ifrågasättas till införande i detta sammanhang.
Med det föreslagna stadgandet vinnes likväl, att i fråga om alla de
olika slag av verksamhet, som här avses, utövaren har att iakttaga en högre
grad av måttlighet än som utmärkes genom bestämningen att han icke må vara
''synbarligen, berörd’ av starka drycker.
Med avseende å arten av den verksamhet, som här kan komma i fråga, har
jag ansett stadgandets tillämpning icke böra begränsas till sådana fall, då
nedsättning i självkontrollen är riskabel med hänsyn till människors liv eller
hälsa, utan omfatta jämväl verksamhet, där under angivna omständigheter ett
betydande egendomsvärde kan sättas på spel.
Straffet för den i 2 § avsedda förseelsen vill jag föreslå till böter från och
med 25 till och med 2,000 kr., varjämte vid försvårande omständigheter må
kunna dömas till fängelse i högst tre månader. I fråga om storleken av det
föreslagna bötesmaximum kan hänvisas till vad jag under 1 § yttrat angående
önskemålet att kunna ägna beaktande åt den sakfälldes betalningsförmåga.
Införes den nu föreslagna bestämmelsen, lärer en härav betingad ändring
böra vidtagas i förordningen om motorfordon. I detta hänseende torde i
sinom tid chefen för kommunikationsdepartementet komma att framlägga förslag.
Upptagandet i 2 § av ansvarsbestämmelse för nu berörda fall av fylleri erhåller
betydelse i visst avseende, där i annan lagstiftning hänvisning skett till
stadgande om straff för dylikt brott. Sålunda inträder härigenom en utsträckt
tillämpning av föreskriften i 37 § rusdrycksförordningen angående skyldighet
för domstol att insända utslag, varigenom någon sakfällts för fylleri, till hans
hemortsbolag. Denna utvidgning tillgodoser utan vidare det syfte, som avsetts,
då i ett par yttranden hemställts om åläggande för domstolarna att underrätta
bolaget jämväl då motorförare ådömts ansvar jämlikt 41 § motorfordons
-
24
Kungl. Majds proposition nr 82.
förordningen. Här bör ock erinras om stadgandena i 1 § 2 mom. alkoholistlagen
samt rusdrycksförordningen 34 § under 2).
I anslutning till 1 § andra stycket i 1841 års förordning hava de sakkunniga
föreslagit ett stadgande (Öl §) av innehåll att, där någon inför domstol eller
annan myndighet eller vid allmän sammankomst eller förrättning är synbarligen
berörd av starka drycker, han må genast avvisas. Med avseende å denna
föreskrift har särskilt framhållits, att befogenheten att avvisa rusig person
från offentliga förhandlingar ansetts böra inträda redan vid en mindre grad av
berusning än som avses i 48 § av sakkunnigförslaget (1 § i departementsförslaget).
Det är också min uppfattning, att stadgande i detta ämne ej bör saknas
i den nya lagen. Väl torde, om särskild bestämmelse härutinnan ej meddelades,
i stället allmänna rättsregler kunna åberopas till stöd för åtgörande i
ändamål att avlägsna den, som vid nu avsedda tillfällen uppträder berörd av
starka drycker och därigenom stör ordningen eller väcker förargelse. Emellertid
synes det vara av praktisk betydelse, att rätten till avvisande göres beroende
allenast av det faktum att någon är berusad, oavsett hans uppträdande i
övrigt. T fråga om graden av berusning kan jag ansluta mig till den av de
sakkunniga uttalade uppfattningen. Mot användande i detta sammanhang av
uttrycket ''synbarligen berörd’ möter tydligen icke samma betänklighet som
beträffande dess upptagande i 2 §.
Enligt 7 § i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap må var och en,
som av starka drycker överlastad träffas å väg eller gata, när hans behöriga
vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i häkte, till dess han
återvunnit sina sinnens fulla bruk. Gör haii å nämnda eller andra allmänna
ställen oljud eller förnärmar han andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen
i häkte inmanas. Utförandet av dessa åtgärder åligger polisman. I ett
flertal polisinstruktioner äro också föreskrifter meddelade därom.
I de sakkunnigas förslag hava häremot svarande bestämmelser upptagits i
52 §. I motiven har åberopats ett uttalande av polismästaren i Stockholm i yttrande
över 1920 års riksdagsskrivelse. Däri har anförts huvudsakligen följande
:
Ifrågakomna. bestämmelser i 1841 års förordning vore faktiskt i de flesta fall
av avgörande betydelse även i fråga om åtal för fylleri. I allmänhet kunde
nämligen tillräcklig bevisning i fråga om fylleriförseelsen åstadkommas endast
då den överlastade blivit anhållen. Enligt nyssnämnda bestämmelser vore det
emellertid, om en drucken person ginge sin väg fredligt fram, beträffande inskridande
mot honom från polisens sida avgörande, huruvida det kunde vara
rådligt eller ej att lämna honom utan vård. Han finge ej anhållas allenast av
den anledningen, att han kunde åtalas för fylleri. En förändring i skärpande
riktning därhän, att polisen skulle bliva berättigad anhålla var och en, som kunde
åtalas för fylleri, torde visserligen såsom innebärande ett alltför långt gående
ingrepp i den personliga friheten icke överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen.
Därigenom skulle nämligen alla fylleriförseelser i ett mycket
betydelsefullt avseende bliva likställda med grövre brott, något som ej kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
25
vara rimligt eller berättigat. Men beträffande dem, som i fylleri förnärmade
andras fred eller säkerhet eller eljest störde den allmänna ordningen, borde en
omarbetning ske. Uttrycket ''förnärma andras fred eller säkerhet’ syntes sålunda
ej vara tillräckligt omfattande utan borde kompletteras, så att därav
otvetydigt framginge, att var och en, som i fylleri störde den allmänna ordningen,
kunde anhållas.
De sakkunniga hava för egen del anfört, att de i anslutning till polismästarens
uttalande ansett 7 § i 1841 års förordning böra omredigeras så, att dels
drucken person finge anhållas i vårdnadssyfte, när fylleriet, utan att vara förenat
med annat ordningsstörande uppträdande, ägde rum å väg eller gata eller annan
därmed likställd allmän plats, vartill hänförts även intill sådan allmän
plats beläget enskilt område, där vederbörande obehörigen uppehölle sig, dels
ock att sådan person ovillkorligen skulle anhållas, då han, i fylleri, gjorde oljud
eller förnärmade annans fred eller säkerhet eller i övrigt uppträdde störande
vare sig å nyss nämnd plats eller å därintill beläget enskilt område, där han
obehörigen uppehölle sig, eller i övrigt å vilket annat som helst till allmän
plats hänförligt ställe. Därjämte har tillfogats en uttrycklig bestämmelse om
polismyndighetens — för övrigt enligt de sakkunnigas mening självklara
—■ rätt att kvarhålla den anhållne till dess förhör med honom hunnit anställas.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del hava vissa anmärkningar framställts.
Tydligen har ståndpunkten icke kunnat godkännas i de utlåtanden, däri sakkunnigförslaget
ansetts gå för långt beträffande ansvarets utsträckande till
fylleri å enskilda områden. Sålunda har i det av överståthållarämbetet åberopade
yttrandet från polismästaren i Stockholm hemställts, att stadgandena om
anhållande av berusad person måtte avfattas i överensstämmelse med de synpunkter,
polismästaren anfört i fråga om den ansvarsbestämmelse, som upptagits
i 1 § av det nu framlagda förslaget, och att såsom skäl för anhållande måtte
angivas den omständigheten, att omhändertagandet funnes erforderligt för avvärjande
av fara för ordning eller säkerhet. Härutinnan har erinrats att den
normalinstruktion för polispersonal, som den 12 december 1925 fastställts av
chefen för socialdepartementet, i 8 § innehölle den allmänna regeln, att polisman
hade att, om det för upprätthållande av allmän ordning vore av nöden, anhålla
den vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara
för den allmänna ordningen’. I fråga om berusad person funnes ej någon anledning
till sådan begränsning, att faran skulle vara omedelbart för handen. —
I ett par yttranden har anförts, att föreskriften om ovillkorligt anhållande i
vissa fall vore mindre lämplig så vitt angår landsbygden. Från ett håll har
även framhållits vikten av en sådaii avfattning, att ingripande ej sker i fall, då
det skulle te sig som ett obehörigt intrång i hemlivet, med hänsyn vartill undantag
borde göras beträffande de i 11 kap. 10 § strafflagen avsedda ställen. A
andra sidan har i ett yttrande, däri icke framställts någon invändning mot sakkunnigbetänkandet
såvitt rör utvidgningen av fylleriansvaret, emellertid uttalats,
att det syntes mindre lämpligt att i fråga om anhållande av berusad å enskilt
område uppställa det villkor att vistelsen där ägde rum utan lov eller utan
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
giltig anledning. Dock borde viss inskränkning göras beträffande rätten att
inomhus anhålla någon för fylleri. Anmärkas må ock, att kontrollstyrelsen i
det förut omnämnda tidigare yttrande, till vilket styrelsen nu hänvisat, framhållit
önskvärdheten av att anhållande skedde ej blott då fylleriet åtföljdes av
skrål, handgripligheter, antastande av personer eller andra ordningsstörande
handlingar.
Lika med de sakkunniga anser jag den bestämmelse om överlastad persons
anhållande och intagande i häkte, vilken lämpligen torde upptagas i nu förevarande
lag, böra i förhållande till motsvarande föreskrifter i 1841 års förordning
innefatta möjlighet till något vidgad verksamhet från ordningsmaktens sida.
Att i detta hänseende polisens ingripande numera äger rum i större omfattning
än vid tillkomsten av förordningen förutsattes, lärer vara ovedersägligt.
Det moderna livet, åtminstone i samhällen med tätare bebyggelse, kan
icke medgiva samma efterlåtenhet mot berusade individer som förr. Sålunda är
det tydligt, att redan den alltmer ökade trafiken ofta nödgar polisen att omhändertaga
den, som träffas berusad å allmän plats. I själva verket avse de flesta
åtalen för fylleri personer, som anhållits därför att de på grund av sitt tillstånd
icke kunnat lämnas utan vård. Men jämväl ur ren ordningssynpunkt torde
ett kraftigare inskridande mot den druckne vara påkallat. Att allmänheten
numera i hög grad reagerar mot ett av starka drycker påverkat uppträdande
även där det tidigare knappast skulle uppfattats såsom egentligen störande,
lärer stå utom tvekan. Detta sammanhänger uppenbarligen med ett ändrat
betraktelsesätt över huvud i fråga om dem, som göra sig skyldiga till missbruk
av starka drycker. Härvidlag torde de uttalanden, som från ämbetsmyndigheters
sida föregått de tid efter annan vidtagna ändringarna i fyllerilagstiftningen,
bära tillräckligt vittnesbörd. Det lärer knappast vara överdrivet påstå,
att det hos de flesta människor väcker förargelse, om en berusad person utsätter
sig för allmänhetens blickar. För min del finner jag därför ifrågavarande
bestämmelse kunna erhålla en lydelse, som i högre grad än den nuvarande
lämnar utrymme för ett i allmänhet efter omständigheterna lämpat ingripande.
Åt vederbörande polisman lärer kunna överlämnas att bedöma, huruvida sådant
anhållande, som här avses, är påkallat med hänsyn till den berusades behov av
vård eller för upprätthållande av ordning och säkerhet. Ett stadgande av denna
innebörd torde desto mindre böra väcka betänklighet som den däri inneslutna
befogenheten i huvudsak endast är att anse såsom en naturlig konsekvens av
polismyndighetens allmänna ordningsuppgifter. — Det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet om rätt för polismyndigheten att kvarhålla den anhållne för
förhör efter det han åter blivit nykter har jag ansett lämpligen böra utgå. Detta
spörsmål torde nämligen beröra jämväl andra områden av polisens verksamhet.
Att stadgandet icke är behövligt för att polismyndigheten skall vara berättigad
anställa förhör, hava även de sakkunniga funnit.
I de sakkunnigas förslag har angående den, som anhållits för fylleri, uttryckligen
angivits, att han finge förvaras i häkte ''eller annat tjänligt rum’. Detta
tillägg har uteslutits i departementsförslaget, då med uttrycket ''häkte’ torde
avses sådana förvaringsarrester, vilka i allmänhet kunna ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr SS.
27
Till bestämmelserna angående fylleri i 18 kap. 15 § strafflagen och i 1841
års förordning ansluta sig föreskrifter, meddelade i lagen den 20 juni 1924
angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin. I denna lag, som
äger giltighet till och med den 30 juni 1928, stadgas, att, om sådana varor
eller rusgivande ersättningsmedel för dem påträffas hos person, som anhålles
för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten
och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda
omständigheter till annat föranleda. Med drycker och ersättningsmedel,
som enligt detta stadgande dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 §
2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
föreskrives; och skall belopp, som erhålles vid föryttring av förverkad vara,
tillfalla kronan.
Bestämmelser, motsvarande de nu nämnda, funnos ursprungligen intagna i den
— likaledes blott provisoriska — förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers
förverkande i vissa fall m. m. I samband med att en del av denna förordnings
bestämmelser om förverkandepåföljd införlivades med den år 1924 utfärdade
lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, ansågs emellertid den nyssnämnda särskilda lagen den 20
juni 1924 om förverkande böra utfärdas. Föredragande departementschefen erinrade,
att lagrådet vid behandling av förslag till 1921 års förverkandeförordning
anfört, att nu ifrågavarande bestämmelser rätteligen hörde hemma i strafflagens
18 kap. och att det näppeligen kunde försvaras att i en permanent lagstiftning
bibehålla dem i nämnda förordning. Något inarbetande i strafflagen
ansågs dock icke lämpligen kunna ske med hänsyn till ifrågasatt utbrytande
av bestämmelserna om fylleri. Då sålunda den anordning tillitats, att stadgandena
om ifrågavarande förverkandepåföljd upptagits i en särskild författning,
har denna erhållit begränsad giltighetstid i ändamål att föreskrifternas sammanförande
med stadgandena angående fylleriansvar —- vare sig i strafflagen
eller i särskild lagstiftning —• ånyo skulle upptagas till bedömande.
Av vad nu anförts lärer följa, att ifrågavarande förverkandebestämmelser
böra införlivas med den föreslagna nya lagen mot fylleri. Detta har ock varit
de sakkunnigas uppfattning (53 §). Någon väsentlig ändring i sak torde därvid
icke böra vidtagas. Emellertid måste tydligen stadgandets tillämplighetsområde
bestämmas på sätt föreslagits beträffande lagen i övrigt. Stadgandet i denna
paragraf bör således hänföra sig till ''starka drycker’. Att detta uttryck motsvarar
det av de sakkunniga jämväl här använda uttrycket ''alkoholhaltiga
drycker’ och följaktligen innefattar också ’rusgivande ersättningsmedel’, framgår
av vad jag anfört i motiveringen till 1 §. Genom den av mig nu föreslagna
omformuleringen sker måhända någon utvidgning av bestämmelsens tillämpning.
Den torde dock stå i god överensstämmelse med den äldre bestämmelsens
syfte, vilket angivits vara, att den, som blivit anhållen och dömd för fylleri,
icke omedelbart efter det han åter nyktrat till skall direkt sättas i frestelse att
ånyo berusa sig, varjämte förverkandet synes ha antagits skola verka i viss
mån uppfostrande.
I fråga om förfarandet med förverkad vara har jag i likhet med de sakkunniga
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
efter någon jämkning av ordalagen upptagit den i 1924 års lag gjorda hänvisningen
till rusdrycksförordningen. — Angående användningen av belopp, som
erhålles vid varans föryttring, är stadgat i förslagets 7 §.
6 §. Såsom redan vidrörts, gör sakkunnigförslaget (54 §) i vissa fall offentligt
åtal beroende av målsägares angivelse. Om förslaget följdes i denna del, skulle
den av mig under 2 § upptagna förseelsen, där ej angivelse skett, allenast under
särskilda förhållanden kunna åtalas av allmän åklagare. Då jag emellertid
ansett straffbarhet enligt 2 § böra inträda oavsett huruvida fara uppkommit för
bestämd person, lärer en naturlig följd härav bliva, att förseelsen städse hemfaller
under allmänt åtal.
Åtal för förseelse enligt den föreslagna lagen lärer böra anhänggiggöras
hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. I motsats till de sakkunniga
har jag icke funnit nödigt upptaga regeln i 1841 års förordning, 10 §, om behörig
domstol för det fall att annat under fylleri begånget brott hör under
viss domstol eller skall avdömas av särskild domstol. Härutinnan må erinras,
att flertalet av de särskilda domstolar, till vilka 1841 års förordning hade att
taga hänsyn, numera upphört.
I några yttranden har hemställts om särskilda bestämmelser i syfte att hos
polismyndigheterna inskärpa vikten av att överträdelse av bestämmelserna mot
fylleri verkligen bliva beivrade (jfr 11 § i 1841 års förordning). Med hänsyn
till allmänna regler angående åklagares skyldighet att utföra åtal för brott,
som ej uttryckligen undantagits från allmänt åtal, har jag emellertid ej ansett
dylikt stadgande vara behövligt eller lämpligt.
7 §. Enligt lagen ådömda böter ävensom belopp, vilket erhålles vid föryttring
av förverkad vara, lära böra tillfalla kronan. Sedvanligt stadgande om böternas
förvandling i händelse av bristande tillgång till deras fulla gäldande har
i detta sammanhang upptagits.
Ikraft- Som tid för lagens ikraftträdande torde lämpligen kunna bestämmas den 1
tradandet. juli 1928. Från och med samma dag böra i så fall 18 kap. 15 § strafflagen
och 1841 års förordning upphöra att gälla. Då giltighetstiden för 1924 års
förverkandelag utgår med juni månad 1928, erfordras icke särskilt stadgande
om denna lags upphävande. Emellertid synes nödigt föreskriva, att, där egendom
tagits i förvar jämlikt sistnämnda lag, de i 5 § av den nya lagen meddelade
bestämmelserna skola efter den 30 juni 1928 tillämpas med avseende å dylik
egendom.
I departe- Slutligen tillåter jag mig beröra ett par bestämmelser i 1841 års förordning,
förslaqet e'' v^ka motsvarighet saknas i det förslag jag nu framlägger.
upptagna I sakkunnigförslaget (49 §) återfinnes den i 3 § nämnda förordning medbctiämmd-
delade föreskriften att, om någon begår brott i fylleri, hans tillstånd ej må
Kungl. Maj:ts proposition nr SS.
29
lända honom till ursäkt. Detta stadgande har med hänsyn till allmänna strafflagens
bestämmelser om tillräknelighet för brottslig gärning ej införts i departementsförslaget.
Lika med de sakkunniga har jag funnit 5 och 6 §§ i förordningen icke böra
överföras till den nya lagstiftningen. Förstnämnda stadgande berör ett förhållande,
som regleras i 59 § rusdrycksförordningen (jfr 22 § pilsnerdricksförordningen),
och den i 6 § upptagna bestämmelsen torde med hänsyn till nu
gällande restriktiva rusdryckslagstiftning sakna betydelse.»
Föredraganden uppläser härefter förutnämnda inom justitiedepartementet
upprättade förslag till lag med vissa bestämmelser mot fylleri, av den lydelse
bilaga B till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Cervin.
30
Kungl. Maj ds proposition nr 32.
Bilaga A.
De sakkunnigas förslag.
4 KAP.
Ansvarsbestämmelser.
48 §.
1 mom. överlastar sig någon av alkoholhaltiga drycker så, att av hans åtbörder
eller uppträdande i övrigt eller av hans orediga sinnesförfattning synbarligen
märkas kan, att han är drucken, och träffas han i sådant tillstånd å
allmän plats, eller å enskilt område där han olovligen eller utan giltig''anledning
uppehåller sig, straffes för fylleri med böter från och med fem till och
med etthundra kronor. Äro omständigheterna försvårande, vare straffet böter
från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
2 mom. Med allmän plats förstås i denna lag väg, gata, torg eller annan
plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares
eller där allmän marknad eller auktion hålles, eller järnvägståg, passagerarfartyg
eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,
eller rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår,
eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller
eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller annat ställe, som, mot eller
utan avgift, är för allmänheten upplåtet.
49 §.
Begår någon brott i fylleri, må hans tillstånd ej lända honom till ursäkt,
utan skall han vara underkastad, jämte det ansvar för fylleriförseelsen, som
efter denna lag kan följa, alla de påföljder å brottet, som lag och författningar
i varje fall föreskriva.
51 §.
År någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän sammankomst
eller förrättning synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, må han genast
avvisas.
52 §.
Anträffas någon överlastad av alkoholhaltiga drycker, såsom i 48 § 1 mom.
sägs, å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion
hålles, eller å intill sådan plats beläget enskilt område där han olovligen eller
utan giltig anledning uppehåller sig, må han, när det för hans behöriga vårdande
finnes erforderligt, anhållas och i häkte eller annat tjänligt rum förvaras,
till dess han återvunnit sina sinnens bruk.
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 32.
31
Gör han oljud eller förnärmar annans fred eller säkerhet eller uppträder eljest
störande å allmän plats, som nu är nämnd, eller å därintill beläget enskilt
område, där han olovligen eller utan giltig anledning uppehåller sig, eller å
allmänt ställe i övrigt, varom i 48 § 2 mom. förmäles, skall han ovillkorligen,
på sätt ovan är sagt, omhändertagas.
Den anhållne skall, sedan det onyktra tillståndet upphört och förhör med honom
kunnat hållas, försättas på fri fot, därest han ej av annan anledning efter
lag må i häktet kvarhållas.
53 §.
Påträffas hos den, som anhålles för fylleri, alkoholhaltiga drycker, skall vad
sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes
för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till
annat föranleda.
Med det sålunda förverkade skall förfaras på sätt om försäljning eller förstörande
av rusdrycker, vilka förklarats förbrutna, är särskilt stadgat.
54 §.
Förbrytelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare; dock att där förseelse,
varom i 48 § 1 mom. sägs, är begången å enskilt område, som icke är beläget
intill allmän plats, varom i 52 § första stycket förmäles, förseelsen ej må av
allmän åklagare åtalas, där den ej av den, som äger bestämma över området,
till sådant åtal angives.
Åtalet anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos
poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen
skett; likväl med iakttagande att, därest den, vilken angives för fylleri,
jämväl tilltalas för annat under fylleriet begånget brott, som enligt lag eller
särskilda författningar tillhör viss domstol, eller angivelse för fylleri förekommer
mot sådan person, som för brott bör av särskild domstol dömas, samma
domstol har att till prövning upptaga åtalet för fylleriförseelsen.
55 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom försäljningsbeloppet för förverkat
gods tillfälle kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser mot fylleri.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga
sinnesförfattning synbarligen kan märkas att ban är drucken, och träffas han i
sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles, eller å annan
plats där han lätteligen synes från sådant ställe, straffes med böter från
och med fem till och med femhundra kronor. Äro omständigheterna försvårande,
vare straffet böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor.
2 §.
Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg
eller besinning vid utövningen fara lätteligen uppstår för person eller
för egendom av betydande värde, någon av starka drycker så påverkad att han
ej kan antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar, straffes med böter
från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor. Äro omständigheterna
försvårande, må till fängelse i högst tre månader dömas.
3 §.
Är någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän sammankomst
eller förrättning synbarligen berörd av starka drycker, må han därifrån
avvisas.
4 §.
Träffas någon av starka drycker överlastad å plats, som avses i 1 §, må han,
där så finnes erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess han åter blivit
nykter.
5 §•
Påträffas starka drycker hos den, som anhålles efter ty i 4 § sägs, skola de
tagas i förvar och, där ansvar ådömes efter denna lag, dömas förverkade, så
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
33
vida ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Med förverkad vara
skall förfaras på sätt om rusdrycker, vilka förklarats förbrutna, är särskilt
stadgat.
6 §.
Förseelse, som avses i denna lag, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.
7 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock belopp, som erhålles vid föryttring
av förverkad vara, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928, från och med vilken dag 18 kap.
15 § strafflagen och förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri
och dryckenskap skola upphöra att gälla.
Har egendom tagits i förvar jämlikt lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin, skola de i 5 § här ovan
meddelade bestämmelserna tillämpas i avseende å egendomen.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 25 häft. (Nr 32.)
o
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 januari
1928.
N ärva rande:
justitierådet von Seth,
justi ti erådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 december
1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
med vissa bestämmelser mot fylleri.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Ragnar
Gyllenswärd.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.
Förslaget i allmänhet.
Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:
Enligt vad remissprotokollet utvisar har föredragande departementschefen
funnit sig icke böra biträda ett förslag att i en lag om dryckenskap och fylleri
sammanföra bestämmelser om övervakning av det allmänna nykterhetstillståndet
och om uppsikt och vårdnad över personer, hemfallna åt dryckenskap, med
straffbud och ordningsföreskrifter, riktade mot dem som vid visst tillfälle
visat anstötlig eller farlig påverkan av starka drycker. Såsom departementschefen
med fog erinrat, saknas nämligen ett lagtekniskt samband, som motiverar
en dylik sammanföring eller ens påkallar frågornas upptagande till behandling
i ett sammanhang.
Däremot har departementschefen menat det vara av värde att omförmälda
straffbud och ordningsföreskrifter bleve, i samband med en överarbetning och
komplettering i sakligt hänseende, sammanförda i en särskild lag. Denna
uppfattning ligger till grund för det remitterade förslaget, enligt vilket den
nya lagen skulle få följande innehåll. Till densamma utbrytes ur allmänna
strafflagen straffbudet mot fylleri och undergår därvid skärpning dels genom
brottsbeskrivningen, dels i straffsatserna. Vid sidan härav införes straff
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
35
bestämmelse mot den som vid utövning av viss verksamhet är påverkad av
starka drycker i en grad, som innebär fara för person eller för egendom av
betydande värde. Förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap
upphäves och dess bestämmelser om anhållande eller avvisande av
person, som är berörd av starka drycker, och om laga domstol i fyllerimål, ersättas
med jämkade stadganden i dessa ämnen. Slutligen upptagas i den nya
lagen bestämmelser motsvarande vad i en särskild provisorisk lag nu är stadgat
om förfarande med drycker, som anträffas hos en för fylleri anhållen person.
Av denna överblick lärer framgå att den föreslagna nya uppställningen icke
medför någon nämnvärd nytta i det avseendet att därigenom de med rättsskipningen
eller med ordningens upprätthållande betrodda myndigheterna skulle
lättare vinna överblick över gällande bestämmelser i de avhandlade ämnena.
Materialet är ingalunda av den omfattning eller den invecklade beskaffenhet
att dess nuvarande fördelning på skilda författningar vållar några svårigheter
därutinnan. Lika litet kan naturligen denna uppställning förväntas utöva någon
inverkan på det allmänna tänkesättet.
De eftersträvade fördelarna måste således antagas vara närmast av lagteknisk
art, ett antagande som synes bekräftat av uttalanden i remissprotokollet.
Såsom huvudsakligt skäl anföres nämligen önskemålet att med straff kunna
belägga ovarsamt umgående med starka drycker jämväl ur annan synpunkt än
sedlighetens och den offentliga anständighetens, nämligen till skydd för säkerhet
till person och egendom. Det är detta önskemål man velat förverkliga
genom 2 § i förslaget. I remissprotokollet erinras att på det område, där det
praktiska behovet otvivelaktigt starkast framträtt, nämligen motortrafikens,
straffskydd redan förefinnes genom det år 1925 i motorfordonsförordningen
insatta straffbudet mot den som i berusat tillstånd för automobil. Förslaget
är emellertid i förevarande del uttryck för den mening att tiden är inne att
övergå till ett stadgande av allmän räckvidd, omfattande all verksamhet av
beskaffenhet att bristande omsorg eller besinning vid dess utövning innebär
fara för liv och hälsa eller för värdefullare egendom. Förslag att bestämmelse
av denna karaktär, ehuru annorlunda utformad och begränsad till att gälla fara
för personskada, skulle upptagas i strafflagen, var år 1925 föremål för granskning,
men blev till följd av yppade betänkligheter ej förelagt riksdagen. Enligt
remissprotokollet hava dessa betänkligheter ansetts förlora i vikt, om stadgandet
i stället finge sin plats i en särskild lag, till vilken i så fall jämväl
straffbudet mot fylleri i strafflagens 18 kap. 15 § borde överflyttas.
Med detta grepp lyckas man visserligen undvika svårigheter av rent lagteknisk
natur, som i och för sig utgöra allvarliga hinder för infogande av det tilltänkta
lagbudet i strafflagen — något som väl måst betinga dess uppdelning
på bestämmelser, avsedda att ingå i 14 och 19 kap. nämnda lag. Men såsom
framgår av den redogörelse, remissprotokollet vid 2 § lämnar för de av lagrådet
i det tidigare lagärendet framställda anmärkningarna, kunna med fog andra
och allvarligare betänkligheter göras gällande. Det har sålunda påvisats hurusom
redan det äldre förslaget införde i vår allmänna straffrätt en nyhet av
principiell innebörd genom att inom ett vidsträckt område av vitt skiftande livs
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
förhållanden utsträcka straffreaktionen till att gälla ett tidigare stadium än
det, där sådan hittills inträtt. Och det har erinrats att övervägandet av ett sä
beskaffat steg lämpligast borde äga rum i samband med en lagrevision av
vidare mått, då dess innebörd och konsekvenser lättare låta sig överskådas.
Man är ju icke för den skull förhindrad att ingripa med specialstadganden för
särskilda områden, där ett verkligt behov framträtt. Vid tillämpningen av
sådana stadganden vinner man tvivelsutan bäst den konkreta erfarenhet, som
bör ligga till grund för det framtida bedömandet av frågorna, huruvida och i
vilken form eu generalisering kan och bör äga rum.
Det är uppenbart att nu anförda synpunkter göra sig gällande med icke mindre
styrka, om stadgandet inrymmes i en särskild lag i stället för i strafflagen.
Huru den lagtekniska frågan om dess placering blivit löst spelar därvidlag ingen
som helst roll. Avgörande är dess generella, abstrakta karaktär. Men
tvärtom måste betänkligheterna ökas, då straffbudet, såsom i förslaget skett,
utvidgas att gälla även sådana fall då risken icke gäller skada å person utan
endast å egendom — således till ett område där lagstiftaren icke tilltrott sig
att i fall av verkligen inträdd skada straffbelägga vållande annat än för vissa
specialfall karakteriserade av skadans tendens att skapa ett allmänfarligt läge.
Och om förslaget här av nära till hands liggande skäl uppställer en viss gräns,
i det att den för fara utsatta egendomen skall äga betydande värde, så har å
andra sidan åt denna gränsbestämning måst givas en synnerligen va g karaktär.
De anförda betänkligheterna finge väl vika, såframt det för stadgandet
kunde åberopas ett påtagligt praktiskt behov, vars förefintlighet även efter
kritisk prövning måste vitsordas. Ett dylikt behov har dock, såvitt jag kunnat
finna, icke blivit påvisat. Frånser man motortrafiken, utgöres den stora
mängden bland dem, som utöva sådan verksamhet som i förslaget avses, av
personer anställda i allmän eller enskild tjänst; och risken att genom andra
påföljder än straff efter atal vid domstol få umgälla begången förseelse av
den i förslaget avsedda art kommer säkerligen hädanefter som hittills att äga
kraftigare verkan än straffhotet. Härtill kommer slutligen den bristande
effektivitet i tillämpningen, som måste vidlåda bestämmelsen. I sitt i remissprotokollet
omförmälda yttrande över 1920 års riksdagsskrivelse förklarar
polismästaren i Stockholm att ett anhållande utgör en nästan nödvändig förutsättning
för sakfällande dom i fyllerimål, enär bevisning eljes svårligen kan
åstadkommas. Om förhallandena vid åtal enligt den föreslagna nya paragrafen
i visst hänseende kunna antagas ställa sig gynnsammare, är å andra sidan
bevistemat av vida vanskligare art. Därtill kommer den synnerligen stora
ojämnhet, med vilken — av närliggande grunder — ett inskridande måste
antagas ske.
Jag hemställer alltså att stadgandet i 2 § måtte ur förslaget utmönstras. Men
därav följer enligt min mening också att någon utbrytning av straffbudet för
fylleri ur strafflagen icke bär äga rum. I sig själv synes nämligen denna
utbrytning icke vara av något gagn. Nagot samband med de föreslagna ändringarna
i stadgandets innehall lärer den icke äga. Huruvida vid en allmän
strafflagsreform det må befinnas riktigast och lämpligast att överflytta fylleri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 8£.
37
förseelsen från strafflagen till särskild lagstiftning om överträdelser av polisförseelses
natur, torde i detta sammanhang vara utan betydelse. Någon mera
begränsad reform på straffrättens område, som hittills vunnit aktualitet, synes
den föreslagna åtgärden ej heller vara ägnad att främja. Beslutar man sig
t. ex. för att utan samband med en allmän reform övergå i fråga om bötesstraffet
till dagsbotsystem och finner man sig därvid böra lämna fylleriböter
utanför, kan detta — såsom det för 1927 års riksdag framlagda förslaget utvisar
•— mycket väl ske utan utbrytning ur strafflagen. Å andra sidan medför
stadgandets förflyttning åtskilliga besvärligheter, vilka icke torde böra skattas
alltför ringa. Så blir fallet dels vid själva omläggningen med därav förorsakade
ändringar eller omtryckningar av diverse formulär m. m., dels allt framgent
för envar som angående rättstillämpningen vill rådfråga rättsfallssamlingar
eller angående brottsfrekvensen vid olika tidpunkter rättsstatistiken
o. s. v. Det synes också mest lämpligt att de tre förseelserna fylleri, oljud
och förargelseväckande beteende, vilka enligt erfarenheten i regeln hava intimt
samband och för vilka esomoftast en person sakfälles i samma mål, beläggas
med straff i samma lag, som då ock kan i utslaget för dem alla gemensamt åberopas.
Sist angivna samband, om än icke av särdeles stor vikt, synes dock i
här förevarande avseende mera värt att beaktas än värdet av att bestämmelserna
om straff och om anhållande för fylleri sammanföras i en lag, vilket värde
torde vara mycket obetydligt, då den önskade samstämmigheten i förutsättningar
lika väl kan åstadkommas därförutan. Vad åter angår den föreslagna bestämmelsen
rörande avvisning, har ju denna erhållit en avfattning, som helt frigör
den från sambandet med straffbuden i förslaget.
Vid planläggningen av det lagarbete, som tjänat som utgångspunkt för det
remitterade förslaget, synes man hava tänkt sig att den av riksdagen till övervägande
anbefallda omarbetningen av 1841 års förordning skulle leda till uppställande
av ordningsföreskrifter till fylleriets bekämpande i en långt större
omfattning än sedermera funnits behövligt eller lämpligt. Det har då legat
nära till hands att antaga att vid dessa reglers utformning lättnader i tekniskt
hänseende skulle vinnas genom deras sammanförande med straffbuden i en
lag. Men sedan uppgiften i fråga vid en närmare prövning befunnits krympa
tillsamman till att gälla en överarbetning av stadgandena om anhållande och
avvisning — och mot denna uppfattning av situationen synes, såvitt angår en
lag av den föreslagnas generella läggning, erinran ej vara att framställa —
kunna hänsyn av nyssnämnda art ej längre med fog åberopas för anordningen
i fråga. Och än mindre behov förefinnes att flytta 1841 års förordnings bestämmelser
om laga domstol för fylleriförseelses beivran. Det synes då ligga
närmare till hands att låta dessa kvarstå och jämväl i övrigt låta förordningen
formellt bestå. Om än i de flesta delar redan ersatt, direkt eller indirekt, av
senare lagbud, har den en viss betydelse såsom en allmän översikt över nykterhetsbefrämjande
föreskrifter i olika riktningar, och den i 11 § givna särskilda
erinran till åklagare att icke se genom fingrarna med fylleriförseelser
torde icke återfinnas i någon annan författning. Den modernisering av förordningens
stadganden om anhållande och avvisande, som det remitterade förslaget
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
innebär, kunde — på sätt i jämförliga fall brukas — finna plats i en särskild
lag om ändring i vissa delar av förordningen.
De bestämmelser som nu innehållas i den provisoriska lagen angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin kunde inarbetas i 18 kap. 15 §
strafflagen, på sätt redan år 1922 av lagrådet påyrkats.
Justitierådet Wedberg:
Efter min mening kan det vara befogat att ändra förutsättningen för fylleriförseelsens
straffbarhet så som i 1 § av förslaget angives och att därefter
lämpa reglerna om anhållande (4 j§) och förverkande (5 §). Ändringen rörande
straffbarheten anser jag böra ske så, att 18 kap. 15 § strafflagen erhåller
ny lydelse, medan åter reglerna om anhållande och förverkande upptagas
i en särskild lag, innefattande tillägg till nyssnämnda lagrum. Genom
denna senare lag borde 7 § i 1841 års förordning upphävas. I övrigt — jag
återkommer härtill vid detaljgranskningen — finner jag lagstiftningsåtgärder
i förslagets syfte icke böra vidtagas; och såvitt av det nu sagda ej annat
framgår, instämmer jag i vad justitierådet Alexanderson yttrat.
Rubriken.
Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:
Med ordet fylleri förbindes i det allmänna språkbruket föreställningen om
ett överlastande av starka drycker, sådant det beskrives i 18 kap. 15 § strafflagen
och vilket enligt detta lagrum skall medföra sakfällande för fylleri.
Förslagets rubrik brukar uttrycket i en långt vidare bemärkelse. Det omfattar
här jämväl de mindre överskridanden av måttligheten, som äro tillräckliga
för tillämpning av 2 eller 3 §. Detta .synes ur flera synpunkter olämpligt.
Det är ägnat att avtrubba det uttryck för ogillande av det verkliga ruset,
som beteckningen fylleri nu innebär. För andra fall åter kommer denna beteckning
ofta att framstå såsom otillbörligt nedsättande.
Det rör sig ju härvid icke blott om den mer eller mindre lyckliga formuleringen
av en lagrubrik. Ehuru stadgande därom saknas i 1 §, måste det
vara avsett att där någon sakfälles enligt nämnda paragraf förseelsen skall i
utslaget uttryckligen betecknas såsom fylleri. Men då detta förfarande hädanefter
har sitt stöd blott i lagens rubrik, synes svårligen skillnad härutinnan
kunna göras mellan 1 och 2i §; enligt vad remissprotokollet vid sistnämnda
paragraf utvisar, är också en dylik åtskillnad ingalunda avsedd. Tvärtom
påvisas vissa återverkningar av att jämväl förseelse mot 2 § får fylleriets
hallstämpel. Anses dessa verkligen önskvärda kunna de vinnas på annan väg;
för min del kan jag icke tillmäta dem något som helst praktiskt värde. Däremot
måste det befaras att den bristande överensstämmelsen mellan brottsbeskrivningen
i 2 § och den benämning å brottet som skall komma till användning
i utslaget skall föranleda osäkerhet och ojämnhet i rättstillämpningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
39
Justitierådet von Seth:
Jag hänvisar till vad jag kommer att anföra vid 2 §.
1 §•
Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:
Mot den vidtagna ändringen i förutsättningarna för fylleriförseelsens straffbarhet
har jag intet att erinra.
De föreslagna höjningarna i straffsatserna finner jag mig däremot böra bestämt
avstyrka. Såsom i remissprotokollet omförmäles har fragan om lämplig
strafflatitud så sent som år 1925 varit föremål för statsmakternas övervägande,
därvid utan meningsskiljaktighet dem emellan straffmaximum för
enkelt fylleri, förut femtio kronor, höjdes till etthundra kronor, varjämte tilllades
att vid försvårande omständigheter böterna ej finge understiga tjugufem,
men väl kunde höjas till femhundra kronor. I praktiken kommer detta uppenbarligen
nästan ut på detsamma som om enkel straffsats bibehållits, men
maximum höjts från femtio till femhundra kronor.
Den ändring i tänkesättet som under de senare årtiondena ägt rum i fråga
om fylleriets beivran, synes således icke kunna med fog åberopas till förmån
för de nu föreslagna höjningarna. Sådana hava ej heller ifrågasatts i det vid
remissprotokollet såsom bilaga fogade sakkunnigförslaget. I domstolarnas bemödanden
att på grundval av stadgade strafflatituder skapa en jämn och konsekvent
rättstillämpning kunna täta ändringar ej undgå att verka störande och
hinderligt.
I remissprotokollet hava ej heller åberopats nagra praktiska erfarenheter,
ägnade att bestyrka att den nyss vidtagna ändringen visat sig icke motsvara
behovet eller rättsuppfattningen. Däremot har visserligen såsom ett särskilt
skäl för nya höjningar åberopats stadgandets överflyttning till specialstraffrätten
: man plägade inom dess område numera fastställa sa vida bötessatser
att hänsyn jämväl kunde tagas till den dömdes betalningsförmåga, Det har
val dock svårligen varit avsett att uttala, att redan ett straffbuds förflyttning
från strafflagen till speciallag borde medföra straffsatsens bestämmande
efter nya principer, även där — såsom här är fallet — förflyttningen motiverats
av lagtekniska hänsyn och icke av en ändrad uppfattning av förseelsens
karaktär. Det förhåller sig ju dock så, att de vida böteslatituder, som
i vissa, men ingalunda alla, nyare straffbud inom specialstraffrätten kommit
till användning betingats av särskilda förhållanden, vilka givit anledning
antaga att i vissa fall väl hotet om en allvarsam förmögenhetsförlust, men icke
redan risken för ett sakfällande utslag och en måttlig bötesnäpst skall kunna
övervinna lagtrots och likgiltighet. Att dessa synpunkter icke äga tillämplighet
på fylleriförseelsen, ligger i öppen dag. Härtill kommer att i fråga
om de rena polisförseelserna, för vilken grupp fylleriförseelsen utpekats såsom
en typisk representant, det vid utstakandet av allmänna riktlinjer för vår
straffrätts fortbildning hävdats att proportionalisering efter betalningsförmåp
icke borde ifrågakomma, Praktiska erfarenheter från den summariska polis
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
jurisdiktion, som är den regelmässiga formen för förseelsens beivran, tala i
samma riktning. En annan sak är att högre social ställning i och för sig
utgör en försvårande omständighet; nuvarande strafflatitud giver fullt tillräckligt
utrymme att taga hänsyn till detta förhållande.
Såsom särdeles anmärkningsvärt framstår ook att förseelserna oljud och förargelseväckande
beteende, allt intill ar 1925 belagda med strängare straffsatser
än allt fylleri, numera av lagstiftaren skulle bedömas ojämförligt mycket
mildare än även det enkla fylleriet utan försvårande omständigheter. Att
detta är ett missförhållande, medgives i remissprotokollet; det hänvisas till
att sambandet med vissa andra straffregler för närvarande utgör hinder att
även här företaga en höjning, vars framtida genomförande emellertid ställes
i utsikt. Det synnerligen nära samband som praktiskt består mellan nämnda
förseelser och fylleriet, synes da bort fa föranleda ett uppskov även i fråga om
detta.
Vinnes avseende för vad emot lagens rubrik blivit erinrat, lärer i paragrafen
böra likasom i det nuvarande stadgandet i 18 kap. 15 § strafflagen utsägas att
böterna gälla fylleri.
Justitierådet von Seth:
_ Förevarande förslag riktar sig mot alkoholmissbrukets så att säga akuta
sidor. Att här är ett område, där ett kraftigare ingripande av lagstiftningen
— liksom överhuvud taget då det gäller att direkt bekämpa alkoholmissbruket
bade är berättigat och bör kunna vinna stöd i den allmänna uppfattningen,
torde vara otvivelaktigt. De skäl departementschefen anför för hithörande
bestämmelsers utbrytande ur de sammanhang, i vilka de hittills förekommit,
och sammanförande i en speciallag, må också, synes det mig, kunna godtagas.
A andra sidan är emellertid förevarande ämne av den ömtåliga beskaffenhet,
att största möjliga varsamhet maste iakttagas vid lagbudens utformande.
Alltför stränga strafflatituder eller brottsbeskrivningar, som kunna öppna möjligheter
för rent chikanösa angrepp, äro säkerligen och om möjligt mer än
på en del andra områden ägnade att motverka sig själva och beröva lagen
det stöd i allmänhetens rättsuppfattning, den behöver för att uppnå och behålla
full effektivitet.
Från denna synpunkt synas mig starka tvivel kunna hysas, om de skärpningar
av hittills gällande straffsatser förevarande paragraf upptager äro i
allo berättigade. Väl synes det befogat att bestämma straffet för den okvalificerade
förseelsen nagot högre än hittills och det får väl också, anses riktigt
att göra straff skalorna så vida, att någon hänsyn kan tagas även till
den felandes ekonomiska förhallanden; men å andra sidan får ej förbises, att
den förseelse, om vilken här är fråga, till sin natur är en polisförseelse, som
icke ägnar sig för någon starkare differentiering i sistnämnda hänseende, och
att det med hänsyn till de psykologiska förhållanden, med vilka man på detta
område har att räkna, kan starkt ifrågasättas, om överhuvud taget de mycket
höga bötesstraffen kunna få i motsvarande grad ökad effektivitet, Härtill
kommer, att om ett straffstadgande ungefär motsvarande det i förslagets 2 §
Kungl. Maj:ts proposition nr S%.
41
bibehålies, ett av de moment skulle bortelimineras, som med hittillsvarande
lagstiftning varit att taga i betraktande vid bedömandet, huruvida den strängare
straffskalan i sista punkten av nuvarande 18 kap. 15 § strafflagen bort vinna
tillämpning, och att redan häri kommer att ligga en indirekt skärpning av straffskalan.
Jag hemställer förty om sådan .jämkning i paragrafen, att straffmaximum
för den okvalificerade förseelsen höjes till allenast exempelvis 300 kronor, och
att för den kvalificerade förseelsen nuvarande maximum, 500 kronor, bibehålies.
2 §•
Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:
För den händelse beaktande ej vinnes för min ovan gjorda hemställan att förslaget,
såvitt denna paragraf angår, måtte få förfalla, vill jag erinra att uttrycket
fara för person eller för egendom torde böra utbytas mot fara för skada
å person eller å egendom — eller något liknande -— samt att straffet, där omständigheterna
ej äro försvårande, icke synes böra överstiga ettusen kronors
böter.
Justitierådet von Seth:
Väl synes det mig, som om ett straffstadgande i den riktning, i vilken det
i paragrafen intagna går, skulle vara av behovet påkallat även utanför det
område, inom vilket sådant stadgande hittills funnits. Men å andra sidan är
situationen härvidlag sådan, att av .skäl, som jag redan förut antytt, den
allra största försiktighet vid brottbeskrivningens utformande är av nöden. I
detta hänseende torde den för paragrafen föreslagna lydelsen kunna giva anledning
till vissa betänkligheter.
Först och främst lärer sålunda straffhotet icke böra riktas mot själva det
tillstånd, vari den, om vilken fråga är, befinner sig. Detta skulle ju icke
ens behöva vara sådant, att det i och för sig innebure något anstötligt. —
Den fara, om vilken i paragrafen talas, kan uppkomma långt innan alkoholförtäringens
verkningar sträckt sig så långt, att några yttre tecken på förtärandet
kunna förmärkas. -— Det är å andra sidan först då ett handlande,
som, hos den handlande kräver särskild sinnesnärvaro och precision, tillkommer,
som det faromoment uppstår, mot vilket lagbudet riktar sig. För att
taga ett exempel. Det kan ju ej förebrås en läkare, att han deltager i en festmåltid
och att han därunder förtär en under vanliga förhållanden oskadlig
kvantitet starka drycker. Men om han, under det han ännu står under påverkan
av förtäringen, oförberett blir tillkallad till ett sjukdomsfall, som
föranleder ett hastigt operativt ingrepp, bör han naturligtvis, därest han känner
sig det minsta osäker om, att kunna utföra operationen med för honom
eljest vanligt herravälde över tekniken och möjlighet finnes att ordna saken på
annat sätt, avhålla sig från att göra ingreppet och bör också vara berättigad
därtill, även om det eljest skulle ingått i hans tjänsteplikt att taga hand om
fallet. Det synes på grund av det anförda, som om det riktiga vore att rikta
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
straffhotet mot själva handlandet och icke redan mot det av alkoholen påverkade
tillståndet, eller, med andra ord, att det straffbara angives vara att
någon utövar verksamhet, så beskaffad som i paragrafen avses, vid tillfälle
då han är av starka drycker så påverkad, att han bör avhålla sig från dess
utövning. Detta har också iakttagits vid utformningen av såväl nuvarande 41 §
i förordningen om motorfordon som motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska
ländernas rätt. Att den, som enligt det ovansagda i regel ej borde handla,
men för att en ännu större fara skall kunna undvikas nödgas göra det,
bör bliva strafflös, följer av vad som i allmänhet gäller om straffrihet för
handlingar, som begås till räddning ur nödstillstånd, och lärer ej behöva i lagtexten
särskilt utsägas.
Vidare är uttrycket »fara lätteligen uppstår för person eller för egendom
av betydande värde» så till vida otillfredsställande, som det skulle kunna uppfattas
såsom avseende ej blott vad som enligt motiven åsyftas och rätteligen
bör träffas eller åstadkommande av risk för fysisk skada utan även framkallande
av risk för skada av moralisk eller enbart ekonomisk art. En jämkning i
avfattningen i denna del synes alltså böra vidtagas. Därvid torde jämväl böra
tagas under förnyat övervägande, huruvida det verkligen är skäl att överhuvud
taget indraga även framkallandet av fara för egendom under straffhotet.
Vållande till egendomsskada har ju, såsom justitierådet Alexanderson i
sitt yttrande över förslaget i allmänhet redan framhållit, icke ansetts böra
straffbeläggas annat än i vissa specialfall och förslaget har ju ej heller, såsom
också i nämnda yttrande påpekats, vågat utsträcka straffhotets tillämplighet
längre än till sådana fall, då det är fråga om egendom av betydande värde. Här
må i sistnämnda hänseende erinras därom, att om den handlande icke har klart
för sig, att den egendom, om vilken fråga är, har sådant betydande värde — den
kan ju t. ex. vid en transport vara inlagd i en förpackning, som ej medger några
slutsatser om innehållet — bestraffningen skulle innebära en obillighet mot honom.
Svart torde det också komma att visa sig att i praxis få fram den enhetliga
värdegräns, som erfordras för att icke straffbestämmelsen i tillämpningen
skall komma att verka ojämnt och obilligt.
Slutligen synes det mig, som om uttrycket »så påverkad, att han ej kan antagas
äga nödigt herravälde över sina handlingar», icke droge gränsen mellan
det straffbara och det straffria tillräckligt skarpt, för att avklippa möjligheterna
för obehöriga trakasserier. Olägenheten i detta hänseende skärpes ytterligare
därav att den använda ordställningen är sådan, att den i tvivelaktiga fall
snarare skulle kunna giva anledning till en fällande än till en friande dom.
Det får ej förbises, att man här är inne på ett synnerligen vanskligt område.
Hedan förtärandet av en ganska ringa mängd alkohol kan under i övrigt
ogynnsamma förhållanden verka en farlig nedsättning i förmågan av
självbehärskning. Samma kvantum har vidare icke samma inverkan på olika
individer eller ens på samma individ vid olika, tillfällen. För att avgöra, om
av en viss individ vid ett visst tillfälle gränsen mellan det tillåtliga och det
otillåtna överskridits, erfordras strängt taget, att man har kännedom om såväl
graden av den självbehärskning, av vilken han i allmänhet är mäktig i ett av
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
43
alkohol förtäring alldeles oberört tillstånd, som av hans känslighet i allmänhet
och särskilt vid det tillfälle, varom fråga är, för påverkan av sådana drycker.
Att härvid bygga endast på allmänna antaganden räcker naturligtvis
icke. Å andra sidan lärer det väl kunna sägas, att över ett visst kvantum alkohol
kan ingen förtära utan att det kan tagas för visst, att hans psyke måste
bliva påverkat i en grad, som medför fara. Finge det i stället för ovan återgivna
uttryck heta »så påverkad, att det kan tagas för visst, att han saknar
nödigt herravälde över sina handlingar», skulle därunder komma att falla
såväl de, som vore — såsom det nu med ett mindre lyckligt uttryck heter i
41 § i förordningen om motorfordon — synbarligen berörda av starka drycker,
d. v. s. i allmänhet de, av vilkas utseende och förhållande i övrigt kunna dragas
bestämda slutsatser om deras berördhet i faroalstrande grad, som de vilka
eljest utrönas hava förtärt starka drycker i sådan myckenhet, att en vars
psyke därav skulle påverkas i otillåten grad; och därmed vore också satt en
gräns för straffbarheten, som kunde garantera en från mer eller mindre subjektiva
antaganden och uppfattningar frigjord och något så när likformig lagtilllämpning.
Iaktta ges vad jag härförut föreslagit, bör såväl rubriken jämkas som i 1 §
angivas, att vad där bestraffas är fylleri. Möjligen bör därav också föranledas
en sådan ändring i 37 § i rusdrycksförordningen, att, liksom enligt förslaget,
även domfällande enligt förevarande paragraf skall föranleda anmälan till den
sakfälldes hemortsbolag.
I fråga om bötesmaximum för den okvalificerade förseelsen är jag ense med
lagrådets övriga ledamöter.
3 §.
Justitierådet Alexanderscm, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:
Paragrafen torde vara avsedd att läsas så, att auktion och marknad, vilka
särskilt omnämnas i 1 § av 1841 års förordning, skola anses inbegripna under
uttrycket allmän sammankomst eller förrättning; och måhända har det befarats
att ett särskilt omnämnande av desamma kunde giva anledning till en alltför
inskränkt tolkning av sistnämnda uttryck. Denna farhåga kan jag icke dela:
snarare synes mig ett sådant omnämnande ägnat att gynna en vidare tolkning.
Och då det i praktiskt hänseende synes vara av stort värde, att någon oklarhet
ej råder därom att auktionsförrättare och marknadspolis äga avvisningsrätt i
det i paragrafen angivna fallet, hemställer jag att paragrafen i enlighet härmed
jämkas. Måhända borde ock allmänna föredrag och föreställningar särskilt
omförmälas.
Justitierådet Wedberg:
I huvudsakligen tre avseenden skiljer sig denna paragraf från sin motsvarighet
i 1841 års förordning. Paragrafen nämner icke vem befogenheten att
avvisa tillkommer. Svårligen kan denna ändring anses vara nagon förbättring.
Vidare har angivandet av de tillfällen då avvisande får ske blivit i viss man
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
modifierat. Något praktiskt behov av eu förändring härutinnan bär ej åberopats
och finnes mig veterligen icke. Slutligen har uttrycket »överlastad» ersatts
med »synbarligen berörd av starka drycker». Detta anser jag vara en
försämring, da det lätteligen kan förleda en alltför nitisk förrättningsman att
i oträngt mal vidtaga ett avvisande, med åtföljande rättsförlust för den det
gäller.
Om 1841 års förordning finnes böra i nu ifrågavarande del upphävas, skulle,
efter min åsikt, saknaden av skriven lag vara att föredraga framför ett stadgande
sådant som det här föreslagna. Jag betvivlar icke att allmänna rättsregler
skola, utan stöd av uttryckligt lagbud, giva förrättningsman all den
befogenhet som kräves till undvikande av förargelse och oordning.
Justitierådet vem Seth:
Den rätt till avvisande, som omtalas i förevarande paragraf, lärer, såsom också
departementschefen framhåller, i huvudsak förefinnas redan på grund av
allmänna rättsregler, åtminstone såvitt någon är av starka drycker berörd i sådan
grad, att det leder till störande av allmän ordning eller väcker förargelse.
Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, om ett uttryckligt stadgande i
ämnet fortfarande skall behövas; och saken blir så mycket allvarligare som skäl
finnas, vilka tala för att avvisningsrätten både ex lege lata inträder och de lege
ferenda bör inträda olika tidigt under olika förhållanden och gent emot olika
personer. En blott ahörare vid en domstol bör sålunda kunna avvisas redan på
grund av lindrigare grad av berördhet än den, som har mål att bevaka vid domstolen,
och det torde fordras ganska hög grad av berördhet för att en valförrättare
skall vara berättigad avvisa röstberättigad, som vill avgiva sin röst vid valet,
särskilt om det gäller ett viktigare val. Att finna ett uttryck för berördhetsgraden,
tillräckligt smidigt för att låta den skillnad, som sålunda måste
göras, komma till sin rätt, torde knappast vara möjligt. Enda utvägen vore
väl att återgå till den ståndpunkt 1841 års förordning intager och medgiva avvisande
allenast mot den, som är av starka drycker överlastad, men detta skulle
å andra sidan för vissa fall innebära en för snäv begränsning, som praxis naturligtvis
skulle få svårare att modifiera efter livets krav än den gamla bestämmelsen
i 1 § av 1841 års förordning.
I varje fall torde uttrycket synbarligen berörd vara mindre lämpligt, då det
under vissa förhållanden kan leda till beklagliga misstag, om man ville söka
enbart av vad som ter sig för ögonen sluta till, huruvida och i vilken grad en
person må vara berörd av starka drycker.
4 §.
Justitierådet von Seth:
Befogenheten för polismyndighet att anhalla och i häkte förvara överlastad
person är naturligtvis att betrakta som en ren säkerhetsåtgärd, som bör medgivas
framförallt i den allmänna ordningens intresse men även i den överlastades
eget och i andra personers intresse, vilka han i sitt överlastade tillstånd kan
utsätta för obehag. Något principiellt samband med straffreaktionen mot fyl
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 32.
45
leriet har den ej. Det är av vikt att fasthålla detta, då man har att göra klart
för sig, var man bör de lege ferenda draga gränsen för denna polismyndighetens
befogenhet. Visar det sig, att det finnes ett behov att kunna på angivna sätt
taga hand om en drucken person även i andra fall, ändå han kan åtalas och dömas
för fylleri, bör man ej draga sig för att utsträcka befogenheten att anhålla
jämväl till sådana fall.
Det kan ifrågasättas, om paragrafen i detta hänsende tillgodoser alla berättigade
anspråk. Gång på gång förekommer att överlastade personer intränga
på enskildas områden och rent av i hemmen samt störa och ofreda där sig uppehållande
utan att likväl göra sig skyldiga till förbrytelser, som i och för sig
medgiva deras häktande. Och vad värre är. De fall torde ej vara sällsynta, då
polismyndighet av familjemedlem anropas om skydd mot annan familjemedlem,
som i berusat tillstånd gör uppehållet i hemmet olidligt för övriga familjemedlemmar
och till och med beter sig på ett sätt, som för dem innebär ett hot av allvarligaste
slag, även om något egentligen brottsligt ännu ej förekommit. Sådant
lärer ej kunna vara det allmänna ovidkommande. Individerna torde kunna
göra anspråk på ett visst skydd även mot sådana störningar. Visserligen
lär, om den druckne ej har någon rätt att uppehålla sig på platsen, polismyndighets
bistånd kunna anlitas för hans avlägsnande därifrån, men han måste
ju omedelbart efter avlägsnandet släppas och kan sedan genast börja på nytt.
Åven om han av polismyndigheten utförts till plats, som avses i 1 §, kan han
ej omedelbart anhållas enligt förevarande paragraf. Han kan ej sägas träffas
å sådan plats under ett tidsmoment närmast efter det han med tvång utförts
dit utan först sedan han någon stund av egen tillskyndelse uppehållit sig där
utan att ånyo begiva sig in på rent enskilt område. Har den druckne rätt att
uppehålla sig å det ställe, där ofredandet ägt rum, kan polismyndigheten överhuvud
taget icke göra något åt honom, så länge han ej gör sig skyldig till någon
så grov brottslighet, att han kan häktas. Detta kan icke vara tillfredsställande.
Jag hemställer förty, att det måtte tagas under övervägande, om ej i paragrafen
borde införas en bestämmelse av innebörd, att anhållande och förvaring
i häkte av överlastad person må av polismyndighet företagas även i andra fall.
än då den överlastade anträffas å.sådan plats, som avses i 1 §, såvida han förnärmar
annans fred och säkerhet och polismyndigheten, då denna av den förnärmade
anlitas om skydd, finner anhållandet erforderligt för att den överlastade
ej må komma i tillfälle att upprepa sitt beteende. Att i ett sådant fall straff
för fylleriet måhända ej kan och ej heller de lege ferenda bör kunna ådömas,
synes mig, som nämnt, sakna betydelse. Ej heller skulle jag finna det stötande.
om stadgandet i 5 § funnes böra göras tillämpligt även på sådana anhållna,
som ej kunde straffas för fylleriet, dock att för sådana fall måhända borde stadgas
viss tid, exempelvis åtta dagar, före vars utgång återställande av de i förvar
tagna dryckerna ej kunde påfordras.
46
Kungl. Mai ds proposition nr 82.
5 §•
Lagrådet:
Förverkandepåföljden synes böra gälla jämväl det kärl, vari omhändertagen
dryck förvarades.
Enligt den provisoriska lagen den 20 juni 1924 skall med spritdrycker och
vin samt ersättningsmedel därför, som jämlikt lagen dömas förverkade, förfaras
på sätt föreskrives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Bestämmelserna
i detta lagrum, vilket enligt sin egen avfattning gäller när helst
spritdrycker och vin (= rusdrycker) förklarats förbrutna, synas icke väl lämpade
till rusgivande ersättningsmedel. Än mindre passa de för sådana starka
drycker (pilsnerdricka, exportöl), till vilka förverkandepåföljden enligt förslaget
utsträckes. Det hemställes att annat lagstadgande ej må givas om förfarandet
med det förbrutna än att det skall säljas för kronans räkning eller
ock förstöras enligt de närmare bestämmelser som äro eller varda av Konungen
meddelade. Ett sadant stadgande skulle göra överflödigt vad i förslagets 7 §
säges om belopp, som erhålles vid föryttring av förverkad vara.
Slutstadgandet.
Lagrådet:
Sista stycket lärer vara obehövligt och böra utgå. Detta gäller särskilt om
5 § ändras på sätt lagrådet hemställt.
Sker ej sadan ändring, och anses stadgandet böra bibehållas, lärer i varje
fall vid dess slutliga avfattning böra iakttagas, att de bestämmelser, som motsvara
andra stycket av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst
fall av spritdrycker och vin, i förslaget uppdelats på 5 och 7 §§.
Justitierådet Wedberg:
Huru jag tänkt mig den lagstiftningsåtgärd utom strafflagens ram som jag
ifrågasatt, tydliggöres av följande utkast:
Lag, innefattande tillägg till 18 kap. 15 § strafflagen.
Träffas någon av starka drycker överlastad å plats, som avses i 18 kap. 15 §
strafflagen, må han, där det finnes erforderligt, anhållas och förvaras i häkte
till dess han åter blivit nykter.
Har den, som salunda anhålles, starka drycker med sig, skola de jämte kärlet
tagas i förvar och, där han fälles till ansvar för fylleri, dömas förbrutna,
så framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Det förbrutna skall
saljas for kronans räkning eller ock förstöras, enligt de närmare bestämmelser
som äro eller av Konungen varda meddelade.
Genom denna lag upphäves 7 § i förordningen den 16 november 1841 emot
fylleri och dryckenskap.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
47
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 januari 1928.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, G-ärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist.
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén,
lagrådets den 11 januari 1928 avgivna utlåtande över det den 16 december
192:7 till lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser mot
fylleri.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»I förhållande till nu gällande lagstiftning företer det remitterade förslaget
nyheter väsentligen i följande hänseenden: straffbestämmelsen angående fylleri
utbrytes ur strafflagen; förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och
dryckenskap upphäves och några av dess få ännu kvarstående stadganden sammanföras
med straffbestämmelsen angående fylleri i en särskild lag; i denna
lag upptages jämväl en bestämmelse (2 §) av allmän innebörd om straff för
spritmissbruk under omständigheter, vilka kunna medföra särskild fara för
person eller egendom. Att till den nya lagen överflyttas även bestämmelserna
i 1924 års lag om förverkande i visst fall av spritdrycker och vin är en åtgärd
av rent formell karaktär.
Inom lagrådet har förslaget i huvudsakliga delar biträtts av en ledamot.
Övriga ledamöter hava ansett ett lagstadgande i enlighet med den föreslagna 2 §
icke böra komma till stånd och i konsekvens härmed funnit skäl saknas att
från strafflagen utesluta straffbudet mot fylleri. Mot en mindre ändring i
detta lagrum på sätt remitterade förslaget utvisar hava dessa ledamöter icke
haft något att erinra. Två av dem hava uttalat den uppfattning, att den
med förslaget åsyftade moderniseringen av stadgandena i 1841 års förordning
om avvisande och anhållande av berusade personer kunde genomföras i form
av en särskild lag om ändring i vissa delar av förordningen, varjämte bestämmelserna
i den provisoriska lagen angående förverkande av spritdrycker
och vin skulle kunna inarbetas i 18 kap. 15 § strafflagen. Den tredje av
dessa ledamöter har ansett reglerna om anhållande och förverkande böra upptagas
i en särskild lag, innefattande tillägg till sistnämnda lagrum.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
Av mitt anförande vid remissen till lagrådet lärer hava framgått, att även
jag ansett förslagets lagtekniska utformning vara i väsentlig mån beroende av
spörsmålet, huruvida nu bör införas ett stadgande av det i 2 § angivna innehållet.
Väl synes det i och för sig naturligt och riktigt, att ifrågavarande
föreskrifter i 1841 års förordning och 1924 års förverkandelag sammanställas
med den allmänna straffbestämmelsen mot fylleri. För en lagstiftningsåtgärd
enbart eller huvudsakligen i syfte att genomföra en mera systematisk anordning
föreligga dock knappast tillräckliga skäl. Härutinnan är jag ense med
den ledamot av lagrådet, vilken ingående uttalat sig om ärendets lagtekniska
behandling. Däremot kan jag icke biträda hans framställning i vad därmed
avsetts att påvisa vissa olägenheter, som skulle följa av att den nuvarande
bestämmelsen angående fylleri upphörde att hava sin plats i strafflagen. Vad
i detta hänseende anförts måste enligt min mening anses vara av blott underordnad
betydelse. Ej heller kan jag dela den uppfattningen, att 1841 års förordning
fortfarande skulle äga en viss betydelse såsom en allmän översikt av
nykterhetsbefrämjande föreskrifter i olika riktningar. Från denna synpunkt
torde förordningen få anses synnerligen ofullständig och efterbliven; för att
den numera skall tjäna ett sådant ändamal tarvas en långt gående komplettering.
Mindre lämpligt synes mig att, såsom ifrågasatts, söka i viss utsträckning
ernå en modernisering genom en särskild lag, som skulle formellt anslutas
till den nästan alltigenom föråldrade författningen.
Med avseende å 2 § i det remitterade förslaget har jag icke kunnat anse .de
skäl, vilka varit bestämmande för lagrådets flesta ledamöter, innefatta anledning
att låta förslaget i denna del förfalla. Om behovet av ett dylikt stadgande
har jag uttalat mig vid remissen till lagrådet och jag vidhåller min
därvid yttrade uppfattning. Att exakt påvisa ett sådant behov måste tydligen
erbjuda en viss svårighet, då det här gäller förhållanden, vilka ofta — icke
minst därför att straffpåföljd i stor utsträckning saknas — undandraga sig
en allmännare uppmärksamhet. Men tillräcklig erfarenhet torde bestyrka,
att spritmissbruk ej sällan förekommer under de omständigheter, som avses i
forslaget. Från det område, motortrafiken, där en straffbestämmelse redan
bhvit införd, är denna erfarenhet ovedersäglig, och det lärer vara berättigat
utgå från att inom andra verksamhetsfält, vilka erbjuda jämförelse med det
nu nämnda, ett ingripande kan vara påkallat. I många av dessa fall är för
närvarande ej att räkna med åtal vid domstol eller med rättslig påföljd över
huvud. Straffhotets verkan är i dessa fall hittills oprövad, men den synes på
goda grunder icke behöva underskattas. Med hänsyn härtill kan enligt min
mening avgörande betydelse ej tillmätas den ojämnhet i fråga om beivrandet
av överträdelser eller de bevissvårigheter, som antagits komma att framträda
vid stadgandets tillämpning.
Med min uppfattning i fråga om behovet av ett straffrättsligt ingripande i
här avsedda fall kan jag icke anse en tillfredsställande lösning stå att vinna
genom utfärdande efterhand av specialstadganden för särskilda områden. Tidpunkten
synes nu vara inne för en enhetlig reglering av dessa fall, vilka gemensamt
kännetecknas genom den vissa slag av verksamhet åtföljande faran
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
49
av spritmissbruk. Med det remitterade förslaget avses nämligen att åvägabringa
en lagstiftning, som lämnar allmängiltiga regler angående de kriminella
påföljderna av spritmissbruk. Därmed fullföljes, synes det mig, den uppfattning,
som gjorde sig gällande vid frågans behandling år 1925.’
Av nu anförda skäl och under hänvisning i övrigt till vad jag yttrat vid
remissen finner jag mig böra i huvudsak vidhålla det remitterade förslaget, så
vitt angår 2 §. Med hänsyn till den mening, som omfattats av lagrådets samtliga
ledamöter, vill jag dock tillstyrka den icke oväsentliga modifikation, att
stadgandet begränsas till att avse fall av fara för människors liv eller hälsa.
I anledning av den granskning, förslaget undergått i lagrådet, har jag låtit
inom departementet i vissa avseenden omarbeta förslaget.
Med beaktande av vad inom lagrådet anmärkts i fråga om lagförslagets
rubrik har jag ansett denna lämpligen kunna erhålla avfattningen lag angående
fylleri m. m.’.
Beträffande 1 § hava tre av lagrådets ledamöter uttalat sig mot varje höjning
av dö i 18 kap, 15 § strafflagen upptagna straffsatserna. En ledamot
har tillstyrkt allenast sadan ändring i dessa straffsatser, att bötesmaximum
för okvalificerad fylleriförseelse komme att utgöra trehundra kronor. För
min del maste jag fortfarande göra den mening gällande, att en skärpning av
straffsatserna är väl grundad. Redan det högst betydande antalet i vårt land
förekommande fylleriförseelser synes häntyda på att den nuvarande bestämmelsen
icke besitter någon högre grad av effektivitet. De straffsatser, som
fastställdes år 1925, torde med hänsyn till de år 1922 genomförda ändringarna
i fråga om bötesförvandlingsskalan knappast hava motsvarat vad som åsyftats
i 1920 års riksdagsskrivelse. Då emellertid lagrådets samtliga ledamöter funnit
särskild varsamhet härvid vara av nöden, vill jag icke motsätta mig att
skärpningen inskränkes till att gälla bötesmaximum för enkel fylleriförseelse,
lör vinnande av en närmare överensstämmelse med straffrätten i övrigt än som
skulle följa av bötesmaximums bestämmande till trehundra kronor, har jag
ansett detta maximum böra sättas till tvåhundra, kronor. — I övrigt har i 1 §
vidtagits den jämkning, att den i paragrafen avsedda förseelsen uttryckligen
betecknas såsom fylleri.
_ -Kedan omnämnd är den i 2 § vidtagna ändringen, att stadgandets tillämpning
begränsas till fall av fara för människors liv eller hälsa. En ledamot
av lagrådet har därutöver hemställt om sådan ändring, att straff hotet riktas
icke mot det tillstånd, vari den person, om vilken är fråga, befinner sig, utan
mot själva handlandet. Otvivelaktigt erbjuder detta spörsmål vissa svårigheter,
övervägande skäl synas dock tala för att förslaget i denna del bibehålies oförändrat.
I den praktiska tillämpningen torde knappast någon mer avsevärd skillnad
vara att motse vare sig den ena eller andra formuleringen väljes. Då det
icke lärer vara befogat att utgå från annat än att domstolarna komma att tilllämpa
stadgandet med stor varsamhet, synes mig det remitterade förslaget äga
Bthang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 25 häft. (Nr 32.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
företräde från synpunkten att åt lagen bör beredas största möjliga effektivitet
inom de givna gränserna. -— Beträffande de i förslaget använda ordalagen ’så
påverkad att han ej kan antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar’
synes mig därå icke kunna grundas den tolkning, samme ledamot av lagrådet
befarat kunna därav följa. Stadgandets avfattning lärer nämligen giva vid
handen, att för sakfällande kräves bevisning om sådan grad av påverkan, att
förmåga av nödig självkontroll icke med sannolikhet kan förutsättas. Jag
har därför ansett mig icke böra i anledning av vad sålunda anmärkts vidtaga
annan ändring i förslaget än en mindre jämkning av ordalagen i syfte att låta
stadgandets innebörd tydligare framträda. — Även beträffande 2 § har jag
funnit mig böra tillstyrka vissa modifikationer i fråga om straffsatserna. Jag
hemställer sålunda, att straffet för enkel förseelse bestämmes till böter från och
med tjugufem till och med ett tusen kronor och att vid försvårande omständigheter
böterna må kunna uppgå till två tusen kronor eller ock straffet sättas
till fängelse i högst tre månader.
Inom lagrådet har uttalats, att i händelse rubriken jämkas och i 1 § angives,
att vad där bestraffas är fylleri, härav möjligen bör föranledas en sådan
ändring i 37 § rusdrycksförordningen, att, liksom enligt det remitterade förslaget,
även sakfällande enligt 2 § skall föranleda anmälan till den sakfälldes
hemortsbolag. Enligt vad jag erfarit, är denna fråga föremål för övervägande
inom finansdepartementet.
Med anledning av vad två ledamöter av lagrådet erinrat vid 3 § har detta
stadgande uttryckligen angivits avse även auktion och marknad. Under ''allmän
sammankomst’ i den bemärkelse, som här åsyftas, lära utan särskilt omnämnande
falla allmänna föredrag och föreställningar.
En ledamot av lagrådet har vid 4 § hemställt om övervägande, huruvida ej
i paragrafen borde införas en bestämmelse av innebörd, att överlastad person
skulle kunna anhållas och förvaras i häkte även i andra fall än då han anträffas
å plats, som avses i 1 §, såvida han förnärmat annans fred och säkerhet
och polismyndigheten finner åtgärd erforderlig till förhindrande av att
den överlastade upprepar sitt beteende. Otvivelaktigt är det spörsmål, som sålunda
berörts, synnerligen beaktansvärt. På sätt av mitt anförande vid remissen
torde hava framgått, har jag emellertid ansett denna fråga tillhöra området
för en lagstiftning angående alkoholmissbrukets bekämpande genom
andra åtgärder än kriminella påföljder. Vid den fortsatta utredningen härom
torde frågan komma under närmare övervägande i samband med de skyddsåtgärder,
vilka i övrigt må finnas påkallade. I enlighet med denna uppfattning
har jag funnit bestämmelse i detta hänseende icke böra upptagas i
förevarande lag.
Beträffande 5 § har lagrådet ansett, att förverkandepåföljden bör angivas
gälla jämväl det kärl, vari omhändertagen dryck förvarades. Då någon anledning
icke synts mig föreligga att härutinnan vidtaga ändring i den nu gäl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
51
lande lagen, har remitterade förslaget i detta avseende bibehållits oförändrat.
Vad lagrådet i övrigt hemställt i fråga om 5 § har jag funnit böra iakttagas.
I slutstadgandet har sista stycket fått utgå.
I samband med den omarbetning, vilken sålunda föranletts av lagrådets
granskning, hava i förslaget vidtagits även några jämkningar av formell
natur.»
Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
j TJr protokollet;
V. Cervin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- 1LU 1928:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spr s. 2 i texten
- Rskr. 1928:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fylleri m. m. a1 i texten
- 1LU 1928:32 Memorial i anledning av återremiss från andra kammaren av första lagutskottets utlåtande nr 24 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till la s. 1 i texten
- 1LU 1928:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fylleri m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten