Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fylleri m. m

1928-01-20 · 51 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 51 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:32, Med förslag till lag angående fylleri m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fylleri m. m.; given Stockholms slott den 20 januari

1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående fylleri m. m.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt. 25 håft. (Nr 82.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SB.

Förslag

till

Lag

angående fylleri m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen kan märkas att han är drucken, och träffas han i

sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles, eller å annan

plats där han lätteligen synes från sådant ställe, straffes, för fylleri, med

böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Äro omständigheterna

försvårande, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor.

2 §.

Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg

eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa, någon

av starka drycker så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt herravälde

över sina handlingar, straffes med böter från och med tjugufem till och med

ettusen kronor. Äro omständigheterna försvårande, må böterna sättas till

högst tvåtusen kronor eller ock till fängelse i högst tre månader dömas.

3 §.

Är någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän förrättning

eller vid marknad, auktion eller annan allmän sammankomst synbarligen berörd

av starka drycker, må han avvisas.

4§.

Träffas någon av starka drycker överlastad å plats, som avses i 1 §, må han,

där det finnes erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess han åter blivit

nykter.

5 §•

Påträffas starka drycker hos den, som anhålles efter ty i 4 § sägs, skola de

tagas i förvar och, där ansvar ådömes efter denna lag, dömas förbrutna, så

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

3

framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Det förbrutna skall

säljas för kronans räkning eller ock förstöras enligt de närmare bestämmelser,

som äro eller av Konungen varda meddelade.

6 §.

Förseelse, som avses i denna lag, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928, från och med vilken dag 18 kap.

15 § strafflagen och förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri

och dryckenskap skola upphöra att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:is proposition nr S2.

XJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockhohns

slott den 16 december 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anför efter gemensam

beredning med cheferna för social-, kommunikations- och finansdepartementen:

Gällande »Enligt 18 kap. 15 § strafflagen straffas för fylleri den, som överlastat sig

mot^/ylleri av slar^a drycker i sådan grad, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning

synbarligen kan märkas att han är drucken, där han i sådant tillstånd

anträffas å allmän plats eller eljest offentligt, med böter, högst 100 kronor;

äro omständigheterna försvårande, är straffet böter från och med 25 till och

med 500 kronor. Att fylleri sålunda i strafflagen sammanförts med brott,

vilka gemensamt betecknas såsom sedlighetsbrott, utmärker att den avgörande

synpunkten för straffbarhetens bedömande varit hänsyn till det allmänna

åskådningssätt, som i den grova och öppet framträdande berusningen finner

en kränkning av den sedliga känslan och ett åsidosättande av det naturliga

kravet på anständighet och hyfsning i det yttre samlivet. I övrigt har missbrukande

av starka drycker icke behandlats i den allmänna straffrätten utom

så till vida, att bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen om strafflöshet

resp. nedsättning i straff, där någon vid brottslig gärnings förövande varit

medvetslös eller saknat förståndets fulla bruk, erhållit sådan avfattning, att

de icke äga tillämpning, då dylikt tillstånd har sin orsak i självförvållad berusning.

Inom specialstraffrätten förekomma vissa mot fylleri riktade bestämmelser.

Sålunda är enligt 3 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av

präst och om laga domstol i sådana mål stadgat särskilt ansvar — suspension

eller avsättning — för präst, som i ämbetsutövning är överlastad av starka

drycker. I strafflagen för krigsmakten äro särskilda bestämmelser angående

fylleri upptagna under 96—97, 123—125, 175 och 17G §§. Fylleri i utövning

av vissa tjänstebefattningar kan för övrigt hemfalla under allmänna straffbestämmelser

för brott av ämbetsmän, särskilt 25 kap. 17 § strafflagen, eller

i åtskilliga fall beivras genom disciplinära åtgärder, såsom exempelvis i fråga

om personal inom kommunikationsverken.

Under senare tid har tillkommit en särskild straffbestämmelse mot fylleri,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

5

vilken företer icke oväsentliga avvikelser från den allmänna regeln i 18 kap.

15 § strafflagen. Enligt 41 § i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon

är den, som vid framförande av motorfordon eller traktortåg är synbarligen

berörd av starka drycker, förfallen till straff av böter från och med 25 till

och med 1,000 kronor, varjämte under särskilda förhållanden straffet kan sättas

till fängelse i högst tre månader. Straffskyldighet i dylikt fall kan alltså

föreligga även vid en mindre stark påverkan av starka drycker än som

avses i 18 kap. 15 § strafflagen; ej heller är straffbarheten knuten till förutsättningen

att den berusade befinner sig å allmän plats. Den skärpning, detta

specialstadgande sålunda betecknar, har tydligen tillkommit av hänsyn till

den särskilda fara, som är förenad med att motortrafik utövas av personer, vilka

på grund av rusdrycksförtäring kunna antagas sakna nödig besinning eller

iakttagelseförmåga.

Under tiden före strafflagens tillkomst motsvarades stadgandet i 18 kap.

15 § av bestämmelse i förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och

dryckenskap. Av övriga stadgan den i denna förordning, vars innehåll till övervägande

del upptagits i senare lagar och politirättsliga författningar utan att

förordningen formellt satts ur kraft, gälla fortfarande föreskrifter angående

anhållande av berusad person och angående rätten att avvisa sådan

person från vissa offentliga förrättningar m. m.

Nu berörda till strafflagstiftningen hörande föreskrifter rikta sig mot

den, som i visst fall gör sig skyldig till onykterhet. Strävandet att motarbeta

spritmissbruket har därjämte befordrats genom åtgärder av mera

allmänt förebyggande karaktär. Härutinnan märkas dels den restriktiva

lagstiftningen beträffande tillverkningen av och handeln med alkoholhaltiga

drycker samt införsel av sådana drycker från utrikes ort, dels ock

bestämmelser, som möjliggöra övervakning eller omhändertagande av sådana

alkoholister, vilkas levnadssätt ur samhällssynpunkt innebär fara eller

allvarlig olägenhet. Bestämmelserna i sistnämnda hänseende innefattas i lagen

den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister. Till de i utländsk rätt

förekommande bestämmelserna om särskilda påföljder för kroniska alkoholister,

som gjort sig skyldiga till brott, saknar vår kriminallagstiftning motsvarighet.

Erågan om dessa individers behandling har i Sverige icke i vidare mån reglerats

än som kunnat ske genom skyddslagstiftningen rörande alkoholister i allmänhet.

Här må ock anmärkas, att i beslut angående villkorlig frigivning plägat

meddelas föreskrift, att den frigivne under prövotiden skall avhålla sig

från bruket av alkoholhaltiga drycker.

Medan en på förebyggande åtgärder inriktad lagstiftning för alkoholmiss- Riksdagens

brukets bekämpande under de senare decennierna obestridligen i vårt land gjort skrivelse den

betydande framsteg, har strafflagstiftningens ställning till detta samhällspro- °

blem knappast undergått någon väsentlig förändring. Emellertid torde numera

en allmän insikt förefinnas om angelägenheten av att även i sistnämnda

hänseende mera tidsenliga bestämmelser komma till stånd. I skrivelse den 5

maj 1920 (nr 204) har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville skyndsam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

mast möjligt låta verkställa utredning om revision av gällande lagbestämmelser

emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning. I ett av sammansatta bevillningsoch

första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 1), till vilket i riksdagsskrivelsen

hänvisades, hade uttalats — förutomi vissa önskemål med avseende å gällande

lag angående behandling av alkoholister — att straffsatsen i 18 kap.

15 § strafflagen vore alltför låg, vadan en revision borde komma till stånd,

samt att i samband därmed borde undersökas, huruvida och i vad mån bestämmelserna

i 1841 års förordning kunde tarva omarbetning.

över riksdagens framställning avgåvos efter remiss yttranden av socialstyrelsen,

fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Ett av de önskemål, vilka angivits i riksdagens framställning, blev tillgodosett

genom en år 1922 vidtagen ändring i 1913 års lag om behandling av

alkoholister. Därigenom utvidgades denna lags tillämpningsområde så till

vida, att förordnande om intagande å alkoholistanstalt skulle kunna meddelas

jämväl i det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person blivit under de

två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Ett

annat i riksdagsskrivelsen framskjutet spörsmål upptogs till behandling i en

av Kungl. Maj:t till 1925 års riksdag avlåten och av riksdagen bifallen proposition

med förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen. Denna lagändring

kom dock, väsentligen med hänsyn till svårigheten att i nämnda lagrums nuvarande

sammanhang genomföra en utvidgning av straffbarhetsområdet, att

stanna vid en höjning av bötesmaximuin — förut blott 50 kronor — till 100

kronor för ordinära fall och införande av den särskilda böteslatituden för fall av

fylleri under försvårande omständigheter.

För vidare beredning av den i riksdagsskrivelsen avsedda frågan och de åtgärder,

som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga, beslöt Kungl.

Maj:t den 16 oktober 1925 bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla

sakkunniga inom departementet. I anförande till statsrådsprotokollet

anförde därvid min företrädare i ämbetet bland annat, att de lagstiftningsåtgärder,

vilka dittills framgått såsom resultat av föreliggande utredning,

endast berört särskilda detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsåges

i riksdagens framställning. Dessa spörsmål hade varit av jämförelsevis fristående

karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande

av hithörande frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed

hade emellertid icke en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. En närmare

utredning borde komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser

för motverkande av fylleri och dryckenskap ävensom angående

de åtgärder i övrigt, vilka i sammanhang därmed kunde finnas erforderliga.

Förslag av De sakkunniga avlämnade den 30 september 1926 betänkande med förslag

8n!edUanied- bland annat, lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Över

ning av 1920 betänkandet hava efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, medici™skrivdsena^slyre^sen,

fångvårdsstyrelsen och kmtrollstyrelsen samt överståthållaräm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 32''

7

betel och länsstyrelserna ävensom styrelserna för statens alkoholistanstalter å

Venngarn och Svartsjö samt i Landskrona. Med dessa utlåtanden hava tillika

inkommit yttranden från åtskilliga magistrater, landsfiskaler och nykterhetsnämnder

m. fl.

Lagförslaget innefattar två huvudavdelningar. Den första (kap. 1—3)

upptager med vissa förändringar och tillägg bestämmelserna i gällande lag den

30 juni 1913 om behandling av alkoholister, medan den andra avdelningen

(kap. 4) utgör en sammanfattning — med någon omarbetning — av bestämmelserna

i 18 kap. 15 § strafflagen och de föreskrifter ii 1841 ars förordning,

som ansetts fortfarande äga giltighet och böra bibehållas. Förslaget innebär

icke någon avvikelse från gällande lagstiftnings ståndpunkt vare sig i fråga om

tillräkneligheten med avseende å brott, som begåtts under rusets inflytande,

eller beträffande den straffrättsliga behandlingen av de till dryckenskap kroniskt

förfallna brottslingarna.

I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget hava sammanförts samtliga L tbrytning

de lagbestämmelser, vilka ansetts erforderliga med hänsyn såväl till behovet iagen av

av skydd mot samhällsskadliga alkoholister och av deras omhändertagande i

vårdnadssyfte som till det straffrättsliga beivrandet av fylleri. Följaktligen serna ang.

innebär förslaget, att nuvarande stadgande i strafflagen om ansvar för fylleri fylleri.

skulle upphävas och ersättas av bestämmelser i den nya lagen. Till stöd härför

hava de sakkunniga anfört, att vissa av de myndigheter, som hörts över

riksdagens skrivelse den 5 maj 1920, framhållit angelägenheten av att till prövning

upptoges jämväl åtskilliga med förseelser mot 18 kap. 15 § strafflagen

sammanhängande spörsmål, såsom om förutsättningarna i allmänhet för bestraffande

av fylleri och eventuellt ett särskiljande av olika fall av sådan förseelse,

om vidgad befogenhet för offentlig myndighet att omhändertaga personer,

som vore hemfallna till missbruk av rusdrycker, samt om det inbördes förhållandet

mellan bestraffnings- och skyddsåtgärder till motverkande av dryckenskap.

Därjämte har erinrats att i proposition till 1925 års riksdag om införande

i 18 kap. 15 § strafflagen av en vidgad straffskala dåvarande departementschefen

hänvisat till framtida övervägande, huruvida ifrågavarande bestämmelser

lämpligen borde utbrytas ur strafflagen och sammanföras med vissa

andra hithörande föreskrifter i en särskild författning. Slutligen hava de sakkunniga

yttrat, att de efter ingående behandling av dessa spörsmål kommit till

den övertygelsen, att såväl sammanhanget med övriga åtgärder till dryckenskapens

bekämpande som önskvärdheten av att kunna närmare än som måhända

i allmänna strafflagen vore möjligt anpassa ansvarsbestämmelserna efter

det praktiska behovet borde föranleda därtill, att samtliga såväl skydds- som

ansvarsbestämmelser sammanfördes i en fristående, till alla sina delar på en och

samma grund uppbyggd lag.

Det sätt för ämnets systematiska behandling, vilket sålunda förordats av

de sakkunniga, har vid betänkandets granskning av vederbörande ämbetsmyndigheter

föranlett vissa skiljaktiga uttalanden. I flertalet utlåtanden har denna

fråga icke särskilt berörts. I tillstyrkande riktning har endast ett fåtal

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

uttalat sig. Bestämt avstyrkande mot det ifrågasatta sammanförandet av

dessa olika lagbud kava ställt sig socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen

och kontrollstyrelsen samt vissa länsstyrelser; samma ståndpunkt

återfinnes i ett av överståthållarämbetet såsom eget utlåtande åberopat

yttrande av polismästaren i Stockholm. Socialstyrelsen har anfört, att ett

sammanförande med alkoholistvardslagstiftningen av lagstiftningen mot fylleri

först då kunde bliva påkallad, när bland annat frågan om det inbördes

förhållandet mellan bestraffnings- och skyddsåtgärder till motverkande av sådan

brottslighet, som sammanhängde med alkoholmissbruk, vunnit sin lösning,

samt att emellertid det föreliggande förslaget erbjöde endast obetydliga bidrag

till en dylik lösning utan i huvudsak vore inriktat på en revision av

alkoholistvårdslagstiftningen. Och i polismästarens yttrande har anmärkts,

att den princip — omsorgen om den till spritmissbruk hemfallne individen

själv vilken enligt sakkunnigbetänkandet skulle vara gemensam för stadgandena

i den föreslagna lagen, väl varit grundläggande med avseende å de

bestämmelser, som motsvarade nu gällande lag om behandling av alkoholister,

varemot det ej vore möjligt att under samma princip inrymma beivrande av

de i förslaget upptagna fylleriförseelserna. Därför hade i själva verket krävts

en omläggning av förfarandet mot det egentliga fylleriet till större sammanhang

med ingripandet mot dryckenskap i övrigt. Betecknande vore, att kapitlet

angående fylleriet ej hänförde sig till några tidigare föreskrifter i lagen

utan innefattade fristående straffbud.

I ett par av de sist nämnda yttrandena har givits uttryck för den uppfattningen,

att överhuvud fylleriförseelsernas utbrytande ur strafflagen vore mindre

lämpligt eller i varje fall kunde vara föremål för tvekan. Sålunda har fångvårdsstyrelsen

yttrat, att, då allmänna meningen knappast såsom något egentligt

brott betraktar förseelse utanför strafflagens område, en dylik utbrytning

kan minska fylleristraffets preventiva förmåga.

I allmänhet har emellertid icke i och för sig någon erinran framställts mot

att överföra fylleribestämmelserna till specialstraffrätten. Härutinnan har i

en del yttranden anförts, att med hänsyn till den stadigt ökade trafiken

å vägar och gator och därav föranledda risker för olycksfall såväl strängare

straff vore av nöden som ock fylleriets kriminalisering påkallad även ur synpunkten

av den fara, det innebure för ordning och säkerhet; och erforderlig reglering

i dessa hänseenden syntes lämpligare kunna ske utanför strafflagens ram.

Under erinran att syftet med 1920 års riksdagsskrivelse, i vad det ej redan

förverkligats genom tidigare lagstiftningsåtgärder, hänförde sig till frågan om

ersättande av 1841 ars förordning med lämpliga och tidsenliga bestämmelser

mot fylleri och dryckenskap, har kontrollstyrelsen i sitt utlåtande anfört, att

sakkunnigbetänkandet knappast innefattade någon undersökning av nämnda

spörsmål utan i detta hänseende utgjorde blott en med lätt hand gjord överarbetning

av gällande bestämmelser i ämnet. Frågan borde därför upptagas till

ny utredning i enlighet med vissa av styrelsen i utlåtandet över nyss berörda

riksdagsskrivelse angivna riktlinjer, innefattande bland annat att för bekämpande

av fylleriet en från strafflagen skild lagstiftning borde åvägabringas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 82.

9

I fråga om fylleriförseelsens utbrytande ur strafflagen har redan anmärkts,

att före denna lags tillkomst bestämmelser i ämnet meddelats i

speciallagstiftningens form, nämligen i den förut omnämnda 1841 års förordning.

Denna anordning var ock bibehållen i de tidigare strafflagsförslagen.

Motsvarighet till straffbudet i 18 kap. 15 § strafflagen saknades sålunda i det

förslag, över vilket högsta domstolen den 30 april 1862 avgav utlåtande. På

hemställan av domstolen intogs emellertid en ansvarsbestämmelse mot fylleri

i det förslag, som ligger till grund för vår ännu gällande strafflag. Som skäl

för denna hemställan anförde högsta domstolen, att fylleriförbrytelserna visserligen

kunde anses tillhöra så kallad polislag, ej allmän strafflag, men att så

vore förhållandet även med andra i förslaget upptagna brott. Och i allmänhet

syntes näppeligen någon skarp gräns kunna uppdragas mellan polisbrott och

andra förbrytelser, så framt man ej ville, såsom i en del utländska lagstiftningar

skett, söka en dylik i graden av den brottsliga gärningens straffbarhet,

varom dock, även om sådant hos oss läte sig göra, fråga ej vore. Vid sådant

förhållande och då, för upprätthållande av vad man förstode med allmän sedlighet,

bestraffning av berörda förbrytelser vore nödig, trodde högsta domstolen

bestämmelser därom ej böra saknas i förslaget samt lämpligast kunna intagas

i kap. 18.

Att vid en omarbetning av de nuvarande straffbestämmelserna angående fylleri

åt dessa måste givas ett icke oväsentligen förändrat och framför allt

utvidgat innehåll lärer näppeligen vara föremål för meningsskiljaktighet. Genom

att fylleristraffet upptagits i 18 kap. strafflagen och därmed i strafflagssystemet

sammanställts med sedlighetsbrotten har straffbarhetsområdet

begränsats på ett sätt, som — i varje fall numera — måste anses leda till

ett onöjaktigt resultat. Därmed hava, bland annat, från fylleristraffets tilllämpning

uteslutits de fall, i vilka spritmissbruket väl icke lett till sådana

förargelseväckande yttringar som avses i nämnda lagrum men i stället varit

ägnat att medföra allvarlig fara för människor eller egendom. För ett särskilt

område •— och otvivelaktigt det som i detta avseende främst påkallar uppmärksamheten,

nämligen motortrafiken -— har behovet av ett straffskydd av sistnämnda

innebörd måst tillgodoses genom föreskrift i en administrativ författning.

Skola dylika bestämmelser av en mera allmän räckvidd komma till

stånd, lärer fylleristraffets utbrytande ur det nuvarande sammanhanget visa

sig nödvändigt. Jag ansluter mig härutinnan till det uttalande, som i samband

med 1925 års lagändring gjordes av min företrädare i ämbetet. Att, på

sätt under utredningen antytts, fylleristraffets överförande till specialstraffrätten

skulle vara ägnat att i den allmänna uppfattningen giva, åt detta straff

en mindre allvarlig karaktär än det för närvarande äger, synes mig icke antagligt,

då hos oss specialstraffrätten ingalunda är begränsad till förseelser av

bagatellartad beskaffenhet utan tvärtom i många fall avser lagöverträdelser,

vilka förbundits med stränga straffpåföljder.

Lämpligheten av en fristående reglering av det straffrättsliga ingripandet

mot spritmissbruk har även på annat sätt blivit bestyrkt. I 1920 års riksdagsskrivelse

har framhållits önskemålet att bestämmelserna i 1841 års för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majrts proposition nr 32.

Utländsk

lagstiftning.

Finland.

ordning, i den mån de fortfarande äga giltighet, ersättas av mera tidsenliga

föreskrifter. Riktigheten av den uppfattning, att härutinnan föreligger ett

verkligt behov och att dessa föreskrifter böra om möjligt förbindas med straffbestämmelserna

angående fylleri, synes icke kunna jävas. Jämväl må erinras,

att lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker

och vin erhållit allenast provisorisk giltighet med hänsyn till att lagens stadganden

lämpligen borde sammanföras med bestämmelserna angående fylleri

och att dessa bestämmelsers utbrytande ur strafflagen finge antagas komma

Under övervägande.

Då jag alltså är beredd tillstyrka, att i samband med omarbetning av gällande

.stadganden angående fylleri dessa upptagas i en särskild lag och därmed den

grundläggande straffbestämmelsen utflyttas från strafflagen, följer härav emellertid

icke, att jag i likhet med de sakkunniga anser denna nya lag böra innefatta

även en reglering av samhällets verksamhet för omhändertagande och vård av

alkoholister. Mot de sakkunnigas förslag i sistnämnda del av ämnet hava i de av

myndigheter och andra avgivna yttrandena framställts anmärkningar av den

beskaffenhet, att frågan icke utan ytterligare utredning lärer böra underkastas

slutlig prövning, och ärendet har av denna- anledning överlämnats till socialdepartementet

för vidare behandling. Något hinder torde dock ej föreligga

att nu till fristående behandling upptaga spörsmålet om en lagstiftning mot

fylleri. Nödvändigt sammanhang med alkoholistvården äger en dylik lagstiftning

icke; i de sakkunnigas förslag synas dessa bestämmelser knappast vara

på annat sätt förenade än att de upptagits såsom särskilda avdelningar under

en gemensam lagrubrik. I fråga om alkoholistbehandlingen innefattar förslaget

ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens principer, enligt vilka

samhällets verksamhet för detta ändamål faller utanför straffrättens område.

Jag delar alltså den av flera ämbetsmyndigheter uttalade uppfattningen, att

dessa olika ämnen fortfarande böra i lagtekniskt hänseende hållas åtskilda.

Såsom redan nämnts upptogos i det av de sakkunniga avgivna lagförslaget

bestämmelser angående fylleri under ett särskilt kapitel (kap. 4, 48—55 §§).

I denna del torde förslaget — med undantag av en bestämmelse (50 §), som

utgör motsvarighet till ansvarsbestämmelsen i 28 § i 1913 års alkoholistlag —

få såsom bilaga A åtfölja dagens protokoll. På grundval av detta förslag och

med beaktande av vad däremot erinrats i de avgivna yttrandena har jag låtit

inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag med vissa bestämmelser mot

fylleri.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för sistnämnda förslag, synes

lämpligen böra meddelas en kort översikt av de bestämmelser, vilka i det föreliggande

ämnet äro meddelade i våra nordiska grannländer.

Finlands strafflag upptager (kap. 43) bland ''brott emot föreskrift beträffande

sedligheten’ ett stadgande (§ 6) av innehåll, att var, som å allmän väg,

gata eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän

sammankomst uppträder synbart drucken, skall straffas för fylleri med böter

från och med 100 till och med 3,000 mark. Särskilt straffbud meddelas för

det fall att tjänsteman uppträder synbart drucken, därvid straffet är strängare

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

11

för sådan tjänsteman, vilken åligger övervaka vissa i samband med det i

Finland gällande totalförbudet utfärdade stadganden. Anmärkas må oek,

att särskilda bestämmelser gälla till inskränkning av rätten att söka ändring

i domstols utslag angående fylleriförbrytelse. Till stadgandet i strafflagen

ansluter sig en bestämmelse i promulgationsförordningen (§ 21). Träffas

den, som är rusig, å sådant ställe eller vid sådan förrättning, eller sammankomst,

som nyss nämnts, eller stör han enskild eller allmän frid genom våldsamhet

eller oljud, är enligt denna bestämmelse tillåtet att med våld avlägsna

honom och, om nödigt är, förvara honom i häkte tills ruset förgått. — Enligt

lagen den 21 maj 1926 om trafik med motorfordon (§ 12) straffas var, som

drucken framför motorfordon, med böter eller fängelse i högst ett år. — Erinras

bör, att i Finland tillämpas den s. k. dagsbotsprincipen och detta utan

hänsyn till motsatsen mellan allmän strafflag och specialstraffrätt.

I Norge regleras nu ifrågavarande förhållanden huvudsakligen genom lagen

den 31 maj 1900 om lösgjengeri, betleri og drukkenskap. Straff drabbar här

dels sådan berusad, som träffas på offentligt eller för allmän samfärdsel avsett

ställe (§ 16), dels ock den, som i fylleri stör allmän fred och ordning

eller den lovliga samfärdseln, eller som förolämpar sin omgivning eller vållar

fara för andra (''§ 17). Dessutom stadgar lagen (§ 19) straff för den, som på

grund av benägenhet för dryckenskap söker sitt uppehälle genom bettleri eller

faller fattigvården till last, eller så att hans familj råkar i nöd försummar honom

åliggande försörjningsplikt, eller uraktlåter gälda honom å döm da bidrag

till hustrus eller barns underhåll. Straffet enligt § 16 är böter, enligt § 17

böter eller fängelse och enligt § 19 fängelse. Jämlikt lagen den 22 .maj 1902

om den almindelige borgerlige straffelovs ikraftträden (§§ 5 och 7; jfr strafflagen

§ 27) omfattar böteslatituden 1 till 5,000 kr., och skall särskild hänsyn

tagas till den lagfördes förmögenhetsförhållanden och till vad han efter sina

levnadsförhållanden antages kunna erlägga. Fängelse får ej ådömas för längre

tid än tre månader. Har den lagförde under sista året varit straffad tre

gånger jämlikt §§ 16, 17 eller 19, kan även förseelse, som avses i § 16, ådraga

honom fängelsestraff. Uppför sig den berusade på sätt som sägs i § 17,

må han tagas i fängsligt förvar, tills han blir nykter. Detta kan ock ske, där

till följd av ruset fara föreligger med hänsyn till hans egen. person. Anmärkas

må att lagen därjämte under viss förutsättning lägger i domstolens hand

att föranstalta om omhändertagande av den, som gjort sig skyldig till förseelse

mot någon av de nämnda paragraferna och tillika kan anses förfallen

till dryckenskap — en bestämmelse som emellertid av hänsyn till bristen på

anstalter icke torde ha fått någon större betydelse. Vidare^bör nämnas, att

åtal för förseelse enligt §§ 16, 17 och 19 kan underlåtas på villkor att den

skyldige under ett år avhåller sig från att använda rusdrycker och _ därom

avger skriftlig förbindelse eller inträder i nykterhetsförening eller på alkoholistanstalt.

Med avseende å särskilda slag av fylleri hava ock bestämmelser

meddelats i vissa specialförfattningar. Härutinnan märkes lagen den

20 februari 1926 om motorvogner (§§ 17 och 29), som stadgar straff av böter

eller fängelse i högst tre månader för den, som kör motorfordon., när han är

påverkad av alkohol, därvid fängelse skall komma till användning, så snart

ej någon särskilt förmildrande omständighet föreligger. —- Slutligen kan här

anmärkas att enligt lagen den 26 juli 1916 om pliktmässig avhold fra.alkoholnydelse

i visse stillinger föreskrifter meddelats om skyldighet för militärpersoner,

järnvägstjänstemän samt förare av spårvagn eller motorvagn i regelbunden

persontrafik att under tjänstetiden avhålla sig från förtäring av alkoholhaltiga

drycker.

Norge.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Danmark.

Specialmotivering

till

det inom

justitiedepartementet

utarbetade

förslaget.

Rubriken.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 82,

Icke heller i Danmark är det i och för sig straffbart att dricka sig överlastad,

men i alla polisförordningar finnes stadgat förbud mot att på allmän gata, väg

eller plats uppträda sa berusad att det kan föranleda olägenhet för andra, överträdelse

^ av sådant förbud straffas med böter. Den som i detta tillstånd

träffas å sagda ställen kan ock anhållas. I de för landsbygdsdistrikt eller

för städer gällande särskilda polisförordningarna är vidare straff ofta stadgat

för den, som visar sig sålunda berusad å ställen, dit allmänheten äger

tillträde, såsom kontors- och affärslokaler, teatrar m. m., varjämte tillträde

kan förvägras honom. Eventuellt kan han ock med polismyndighetens hjälp

avlägsnas. I danska strafflagen finnes för närvarande icke någon straffbestämmelse

mot fylleri. Men ur Straffelovstillägg den 1 april 1905 kan

anföras ett säreget stadgande, enligt vilket, när någon finnes skyldig till

visst slags brott och detta begåtts under påverkan av spritdrycker, domstolen

kan förplikta den skyldige att under högst fem år från det han frigivits

efter utståndet straff icke intaga sådana drycker å allmänt näringsställe

eller färdas utanför sitt hem i märkbart beskänkt tillstånd. — I fråga om

motorfart stadgar lagen den 1 juli 1927 om motorköretöjer (§ 24), att motorfordon

aldrig får föras av någon, som är berusad eller så påverkad av

spritdrycker, att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet

(§ 41) är böter högst 5,000 kr. eller under straffskärpande omständigheter

fängelse. Beträffande bötesstraffet är särskilt utsagt, att vid bestämmande

av beloppets storlek hänsyn skall tagas till den lagfördes för
mögenhetsförhållanden.

_— I ett till folketinget år 1924 överlämnat, ännu ej

slutbehandlat förslag till ny strafflag har den uppfattning, som ligger till

grund för nämnda stadgande, föranlett upptagande (§ 141) — i kapitlet

om förbrytelser mot Men offentlige Orden og Fred’ — av en generell bestämmelse

av innebörd att den, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

försätter sig i berusat tillstånd, straffas med böter eller ’Hefte’ om han i

detta tillstånd utsätter ’andres Person’ eller betydligare förmögenhetsvär
den

för fara. Under försvårande omständigheter, särskilt när betydlig

skada skett, . samt vid återfall, kan straffet uppgå till fängelse i sex månader.

I motiven framhålles, att bestämmelsen bland annat tar sikte på sådana

fall, där tillika ofta föreligger en kränkning av ett särskilt pliktförhållande, i

det att fråga är om personer, som ha ansvar för andra människors person eller

egendom, såsom skeppare, kuskar, chaufförer o. s. v. Att märka är emellertid

att förslaget med avseende å tillräkneligheten vid brott, begångna under rusets

påverkan intar den ståndpunkten (§ 19), att ruset utesluter straffbarhet, därest

den skyldige handlat utan medvetande, och att vid dylikt förhållande nu ifrågavarande

bestämmelse utgör ett nödvändigt komplement till regeln om bristande

tillräknelighet. Förslaget innehåller jämväl bestämmelser (§ 78), som möjliggöra

för domstol att till internering döma den, som under påverkan av spirituösa

drycker begått brott av beskaffenhet att förskylla frihetsstraff eller som

överträtt nyssberörda i förslaget (§17) med vissa jämkningar upptagna bestämmelser

i 1905 års Straffelovstillägg. I detta fall kan enligt särskild föreskrift

straffet sedermera i nådeväg efterskänkas.

Jag anhåller härefter få övergå till det inom justitiedepartementet utarbetade

lagförslaget.

Vad beträffar brottmål är i vårt land för närvarande fylleriförseelse det fall,

som mest talrikt föreligger till prövning av första instansens domstolar. Med

hänsyn till denna frekvens är det påtagligen av viss praktisk betydelse, att den

hävdvunna beteckningen fylleri icke övergives och att den kommer att återfin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

13

nas även i den nya lagens rubrik. Visserligen har i det lagförslag, jag nu

framlägger, straffbart missbruk av rusdrycker bestämts på ett sätt, som i viss

mån avviker från beskrivningen av fylleri i 18 kap. 15 § strafflagen. Sålunda

kan enligt förslaget (2 §) straffskyldigbet inträda även i fall, då de i

detta lagrum angivna rekvisiten icke i allo föreligga. Emellertid torde

begreppet fylleri icke i och för sig förutsätta vare sig just den grad

av berusning, som avses i 18 kap. 15 §, eller ett uppträdande å allmän plats.

Uttrycket lärer alltså icke behöva anses utgöra en specifik benämning

å den i lagrummet avsedda förseelsen. Vid sådant förhållande och då övriga

stadganden i förslaget hänföra sig till de i 1 och 2 §§ angivna förseelserna

eller endera av dem, men å andra sidan — såsom framgår av den förut lämnade

redogörelsen —- också annorstädes inom specialstraffrätten förekomma ansvarsbestämmelser,

vilka avse fylleri, har rubriken erhållit avfattningen ''lag

med vissa bestämmelser mot fylleri’.

Med avseende å de föreskrifter mot fylleri, vilka varit gällande före utfärdandet

av 1864 års strafflag, tillåter jag mig hänvisa till den i de sakkunnigas

betänkande (s. 32—39) lämnade redogörelsen. Såsom i det föregående omnämnts,

innefattades vid denna lags tillkomst straffbestämmelserna mot fylleri i 1841

års förordning. Jämväl har erinrats, att överförande till strafflagen av den allmänna

bestämmelsen angående straff för fylleri skedde i enlighet med hemställan

av högsta domstolen. I det vid 1862—63 års riksdag framlagda förslaget

hade 18 kap. 15 § strafflagen det innehåll, att, om någon beträddes med fylleri,

i ty att han så överlastade sig av starka drycker, att av hans åtbörder eller

orediga sinnesförfattning synbarligen kunde märkas, det han vore drucken, och

han i sådant tillstånd träffades å väg, gata eller annat allmänt ställe, han skulle

straffas med böter, högst etthundra riksdaler; skedde det tredje gången eller

oftare, skulle straffet vara böter eller fängelse i högst sex månader. I förslaget

vidtogo ständerna den ändring, att det särskilda iterationsstraffet uteslöts, varjämte

straffskalans maximum nedsattes till tjugu riksdaler. Sedermera ändrades

lagrummet genom lag den 8 juli 1904 på det sätt att dels — i samband

med utvidgning av tillämplighetsområdet för ansvarsbestämmelsen i 11 kap.

15 § strafflagen — hänvisning infördes till sistnämnda lagrum, dels ock bötesstraffets

maximum höjdes till femtio riksdaler. Än ytterligare skärptes

straffet, såsom förut erinrats, genom lag den 6 juni 1925, vilken åt lagrummet

gav dess nuvarande lydelse.

De sakkunnigas förslag (48 §) avser till en början en utvidgning med avseende

å de förutsättningar, under vilka fylleri skall vara straffbart. Härutinnan

föreslås sådant tillägg, att den överlastade skall vara förfallen till

ansvar, ej allenast när han uppträder å de ställen, som avses i 11 kap. 15 §

strafflagen, utan ock om han träffas å enskilt område, där han olovligen eller

utan giltig anledning uppehåller sig. Härtill ansluter sig en särskild bestämmelse

(54 §), enligt vilken förseelse, begången å enskilt område som ej är

beläget intill allmän plats, må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse

av den, som äger bestämma över området. I motiveringen hava de sakkunniga

anfört bland annat följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 32.

Fylleriförseelsen torde väl i första hand få betraktas såsom ett brott mot

den yttre anständighet och ordning, som borde råda människor emellan och

som det vore ett intresse för samhället att upprätthålla. Men man finge icke

förbise, att denna förseelse tillika i icke ringa mån hade karaktären av polisförseelse.

Fylleriförseelsens straffbarhet kunde sålunda principiellt återföras

till dels den sedliga känslans krav och dels angelägenheten att förekomma sådana

under ruset möjliga handlingar, vilka kunde innebära brott eller eljest

sätta liv, hälsa eller egendom i fara. Vid dylikt förhållande kunde emellertid

straffbarheten svårligen inskränkas till det fall, att förseelsen vore begången

på allmän plats. Det hade också upprepade gånger framkommit klagomål

över, att polis- och åklagaremakten icke kunnat inskrida mot personer, som i

vretar, portgångar eller andra dylika ställen omedelbart intill allmän plats

uppträtt berusade och anställt dryckeslag, trots att deras uppträdande varit

för den förbipasserande allmänheten lika anstötligt och riskabelt, som om uppträdandet

hade ägt rum på den allmänna platsen. De sakkunniga tvekade därför

icke att föreslå, att straffbarheten utsträcktes till nu nämnda fall, dock

med den begränsning, att vederbörande där ''olovligen eller utan giltig anledning’

uppehölle sig. Det torde nämligen icke kunna ifrågasättas att med

straff inskrida även mot den, som ägde behörighet att vistas på platsen, t. ex.

om han i egenskap av hyresgäst i huset passerade dess öppna portgång eller

trappa. Men icke nog härmed. De nämnda grunderna för fylleriförseelsens

kriminalitet syntes med nödvändighet leda till, att straffbarheten utsträcktes

även till alla övriga fall av fylleri, begånget på enskilt område. Ty lika väl

som fotgängaren på en trafikerad plats i staden eller den ensamme vandraren

på en landsväg i obygden hade rätt att fordra, att hans sedliga känsla icke

kränktes och att hans liv. hälsa eller egendom icke sattes i fara genom störande

eller hotfullt uppträdande av överlastade personer, lika viil och stundom med

än större rätt kunde en var för sig och sin familj påfordra enahanda skydd i

sitt hem eller på sina ägor gent emot personer, som där uppträdde berusade.

Hänsynen till privatlivets intressen och förhållanden gjorde det emellertid nödvändigt

att -— så snart det bleve fråga om en förseelse begången på enskilt

område, så beläget, att ordningen på allmän plats därifrån på intet sätt kunde

störas —• uppställa den fordran för åtalsrättens inträdande, att ägaren eller

den, som eljest hade att bestämma över området, angåve förseelsen till allmänt

åtal. — De sakkunniga erinrade vidare därom, att i det till lagrådet remitterade

förslag, som legat till grund för propositionen till 1925 års riksdag (nr

63) angående ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, upptagits jämväl en

straffbestämmelse för det fall, att någon vore överlastad av starka drycker

under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa

berodde. Härefter anfördes, att denna bestämmelse emellertid på hemställan

av lagrådet uteslutits ur propositionsförslaget, varemot genom förordning den

6 juni 1925 i 41 § motorfordonsförordningen införts stadganden om straff

för den. som vid framförande av motorfordon vore synbarligen berörd av

starka drycker. På detta sätt hade de av vissa myndigheter framförda synpunkterna

vunnit beaktande vad anginge förare av sådana fordon. Liknande

bestämmelser kunde tydligen, så snart behov därav yppades, införas i andra

specialförfattningar såsom i förordningen om luftfart eller i förordningen om

explosiva varor. Och i övriga fall torde de uttalade önskemålen kunna anses

tillgodosedda med den allmänna utvidgning av förutsättningarna för straffbart

fylleri, som föresloges av de sakkunniga. Därigenom möjliggjordes att i vissa

fall straffa den, som gjorde sig skyldig till fylleri vid utövning av yrke eller

tjänst, där ej straff stadgats i särskild specialförfattning. Om sålunda en

läkare, barnmorska, veterinär eller annan i liknande ställning, som tillkallats

av enskild person, komme tillstädes drucken och trotsade på att i sitt omtöck
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3£.

15

nade tillstånd utöva sitt yrke, kunde enligt förslaget efter vederbörlig angivelse

följa åtal för fylleri. Det sagda gällde även fylleriförseelse av personer

i praktisk verksamhet såsom ångpanneskötare, förare vid hissanläggningar och

personal vid elektriska kraftverk, om de druckna infunne sig till sitt arbete.

Om behovet av att i viss omfattning utsträcka fylleriansvarets tillämplighetsområde

utöver den ram, som anges genom hänvisningen till 11 kap. 15 §

strafflagen, föreligger i stort sett enighet. Sålunda har, även om endast i ett

fåtal yttranden sakkunnigförslaget i denna del uttryckligen tillstyrkts, likväl

i allmänhet erinran ej framställts däremot. Dock har från ett par håll ifrågasatts

lämpligheten av att företaga någon som helst utvidgning. Därjämte

hava vissa myndigheter funnit betänklighet mot den av de sakkunniga föreslagna

utsträckningen till enskilda områden i allmänhet; en lagändring i denna

riktning har ansetts i trots av den därmed förbundna inskränkningen i åtalsrätten

innefatta ett alltför stort ingripande på privatlivets område. Såsom

belysande för uppfattningen i detta hänseende må återgivas vad polismästaren

i Stockholm anfört i det av överståthållarämbetet åberopade yttrandet:

Visserligen borde straffbarheten utsträckas till fall, då personer uppträdde

berusade å ställen, som vore belägna omedelbart intill allmän plats och å vilka

deras uppträdande vore lika anstötligt eller riskabelt för den förbipasserande

allmänheten, som om uppträdandet ägt rum på själva denna allmänna plats.

Men ansvaret borde då icke göras beroende av huruvida den berusade uppehållit

sig å dylikt ställe olovligen eller utan giltig anledning. Därtill funnes

så mycket mindre skäl, som den berusade då kunde antagas hava i samma

tillstånd uppehållit sig jämväl å allmänt område. Den föreslagna utvidgningen

till enskilda områden, som ej låge intill allmän plats, kunde däremot icke

förordas. En sådan utvidgning vore för övrigt av mindre praktisk betydelse,

då till straffbart fylleri icke skulle hänföras sådana fall, då det kommit till

utbrott i den berusades eget hem. Att göra fylleri till brott, för vars åtalande

fordrades angivelse av målsägare, kunde ej heller vara lämpligt.

Liknande synpunkter hava framförts jämväl i de övriga yttranden, som eljest

innefatta ett avstyrkande av lagförslaget. I vissa fall har anmärkts, att den

fordran bör uppställas, att stället är sådant att den druckne kan där iakttagas

från allmän plats.

Om fylleriet ej längre skall bedömas uteslutande från synpunkten av allmän

och yttre ordnings upprätthållande, ligger det otvivelaktigt nära att i

likhet med de sakkunniga söka med straffrättsligt ingripande träffa vissa fall,

vilka med nuvarande lag icke kunna göras till föremål för beivran. Emellertid

torde föga vara att vinna med en straffbestämmelse, vars tillämpning

måste möta praktiska svårigheter av den art att dess effektivitet i själva verket

bleve ringa. Detta bleve sannolikt resultatet, därest den förutsättning eftergives,

att den berusade skall hava visat sig offentligt. Att, såsom de sakkunniga

-—- i helt visst riktig känsla av att hänsyn till privata förhållanden kräver

en viss varsamhet — föreslagit, inskränka allmän åklagares åtalsrätt, måste

ur annan synpunkt anses mindre lämpligt beträffande en lagöverträdelse av

denna beskaffenhet. En utvidgning av fylleriansvaret i ändamål att med

straff åtkomma det fall, att någon uppträder berusad i annans bostad, lärer

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

knappast vara erforderlig, då bestämmelserna i 11 kap. strafflagen angående

störande av annans hemfrid i detta avseende vanligen torde göra tillfyllest.

Det syfte i övrigt, de sakkunniga med nu ifrågavarande bestämmelse

velat på en mer indirekt väg tillgodose, eller att införa straff för fylleri i

utövning av vissa särskilda yrken, synes mig lämpligare stå att vinna genom

en omedelbart för dylika fall avsedd straffbestämmelse; till denna fråga återkommer

jag vid redogörelsen för 2 § i departementsförslaget.

Även om jag således funnit mig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag

att i allmänhet utsträcka fylleriansvaret till sådana fall, då den berusade uppträder

å enskilt område, har jag ansett det böra övervägas, huruvida icke den

i gällande lag upptagna hänvisningen till 11 kap. 15 § strafflagen i visst avseende

medför en alltför stark begränsning. Jag syftar härmed på det fall,

att den berusade anträffas å plats, som väl icke är att hänföra till något av

de i nämnda lagrum angivna ställen men där han dock är lätteligen synlig

från sådant ställe. Uppenbarligen är i detta fall fylleriets förargelseväckande

karaktär i allmänhet icke ringare än under den förutsättning, vid vilken straffbarheten

nu är knuten. Det praktiska behovet av eu lagändring härutinnan

har under utredningen vitsordats, och någon betänklighet häremot synes icke

möta. I departementsförslaget har 1 § fördenskull erhållit sådan avfattning,

att jämväl det nu berörda fallet skulle omfattas av stadgandet.

Departementsförslaget i denna del företer även i några andra avseenden

avvikelse från motsvarande bestämmelse i sakkunnigförslaget.

Sålunda hava de sakkunniga utbytt orden ’starka drycker’ i 18 kap. 15 §

strafflagen mot uttrycket ''alkoholhaltiga drycker’, varjämte efter ordet ''åtbörder’

inskjutits orden ''eller uppträdande i övrigt’. De sakkunniga hava

emellertid därvid framhållit, att meningen ej varit att i sak göra någon ändring.

Det förra utbytet har betingats av den terminologi, de sakkuniga använt

i den del av deras förslag, som utgör motsvarighet till 1913 års alkoholistlag.

Med ''alkoholhaltiga drycker’ förstås enligt särskild bestämmelse (2 §)

i nämnda förslag spritdrycker och vin ävensom sådana maltdrycker, vilka innehålla

mer än en och åtta tiondedels viktprocent alkohol, varjämte vad om alkoholhaltiga

drycker sägs förklarats skola gälla även beträffande andra rusgivande

medel, vilka användas såsom ersättningsmedel för sådana drycker. Om, såsom

jag tillstyrker, något sammanförande med den egentliga alkoholistlagstiftningen

ej kommer att äga rum, synes skäl knappast föreligga för en förändring

av den hävdvunna och jämväl annorstädes i lagstiftningen använda beteckningen

för sådana drycker, vilka kunna åstadkomma berusning. Mot den nya

beteckningen hava ock anmärkningar framställts i flera av de avgivna utlåtandena

och detta jämväl med hänsyn till dess användning i nyssberörda del

av sakkunnigförslaget. — Såsom skäl för det ifrågasatta inskjutandet av uttrycket

''eller uppträdande i övrigt’ hava de sakkunniga anfört, att det vore önskvärt,

att beskrivningen fullständigades med ett antydande av även andra ofta

förekommande kännetecken, vilka utan att kunna hänföras till åtbörder’ dock

lika väl som dessa karakterisera en persons druckna tillstånd, såsom att han

faller omkull och icke förmår röra sig från platsen. Behovet av en dylik, när
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunpl. Maj:ts proposition nr 32.

17

mast såsom ett förtydligande avsedd ändring har bestritts i en del yttranden,

och även efter min uppfattning skulle knappast något vara att vinna genom

dess upptagande.

I ett par yttranden har ifrågasatts att utbyta ordet ''drucken’ mot ''berusad''.

Det senare uttrycket har förmenats bättre motsvara den grad av berusning,

som avses i domstolarnas nuvarande praxis, och därjämte beteckna något mindre

än ''drucken''. Riktigheten av vad sålunda anförts synes kunna starkt ifrågasättas,

och enligt min mening föreligger icke tillräckligt skäl att vidtaga ändring

i angivet hänseende.

De sakkunniga hava icke funnit sig böra föreslå någon ändring med avseende

å de i 18 kap. 15 § strafflagen stadgade böteslatitudema. Oaktat dessa i

sin nuvarande form tillkommit så sent som genom 1925 års lagändring, synes

det mig nödvändigt att i nu förevarande sammanhang spörsmålet om beredande

av större effektivitet åt fylleristraffet upptages till närmare övervägande.

Nämnda lagändring lärer, såsom ock uttalanden under förarbetena utvisa,

knappast få uppfattas såsom en slutgiltig lösning av detta spörsmål; såsom ett

provisorium torde den hava ägt fullt berättigande med hänsyn till det påtagligen

otillräckliga bötesmaximum, vilket förut var gällande. Men det bötesstraff,

som då infördes — bortsett från den särskilda latituden för fylleri under

försvårande omständigheter — kan i betraktande av penningvärdets fall

anses endast i ringa mån överstiga det straffmått, som fastställdes vid strafflagens

tillkomst. Att lagstiftningen sålunda vid bedömandet av fylleriet intager

väsentligen samma ståndpunkt som för mer än sextio år sedan, måste anses

i desto högre grad oegentligt, som det icke lärer kunna betvivlas, att under denna

tidrymd en skärpt uppfattning av det straffvärda i ett grovt och öppet framträdande

spritmissbruk alltmer gjort sig gällande inom alla samhällslager.

Med den nykterhetslagstiftning, vilken under de senare årtiondena kunnat öva

sitt inflytande på det allmänna tänkesättet, torde ock väl överensstämma, att

fylleriet göres till föremål för en strängare beivran än under en tid, då icke

någon som helst inskränkning gällde i fråga om rätten att åtkomma rusdrycker.

Ett särskilt skäl att nu utvidga böteslatitudema ligger jämväl däri, att

fylleriförseelsen överföres till specialstraffrätten; vid fastställande av bötessatser

inom dess område plägar numera hänsyn tagas även till önskemålet att

domstolen vid straffets utmätande må kunna ägna beaktande åt den sakfälldes

betalningsförmåga.

Från nu angivna utgångspunkter har jag ansett mig böra föreslå, att straffet

för fylleri bestämmes till böter, högst 500 kronor, eller vid försvårande omständigheter

från och med 25 till och med 1,000 kronor. Även efter en sådan

skärpning blir straffet ingalunda strängare än vad i vissa nyare utländska lagar

eller lagförslag plägar vara fallet.

Redan i sitt över 1920 års riksdagsskrivelse avgivna utlåtande hade kontrollstyrelsen

ifrågasatt införande av särskilda straffbestämmelser för återfall

i fylleribrottet, och i sitt utlåtande över sakkunnigförslaget har styrelsen hänvisat

till nämnda sitt föregående uttalande. I det förslag till lag om ändrad

lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, vilket den 23 januari 1925 remitterades

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 25 haft. (Nr 32.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 8%.

till lagrådet för yttrande, hade upptagits en särskild straffskala för det fall

att någon andra gången eller oftare gjort sig skyldig till fylleri och tillika av

omständigheterna framginge, att han vore hemfallen åt dryckenskap. I enlighet

med lagrådets hemställan uteslöts i det förslag, som förelädes riksdagen,

denna bestämmelse och upptogs i stället i lagrummet det nuvarande särskilda

straffmaximum för det fall att fylleriförseelse blivit begången under försvårande

omständigheter. Lagrådet uttalade, att under försvårande omständigheter

i dylikt fall naturligtvis även återfall inom kortare tid vore att inbegripa,

och föredragande departementschefen fann att med en sådan tolkning förslagets

syfte skulle väsentligen kunna uppnås även genom ett stadgande av det innehåll

lagrådet angivit. Under hänvisning till vad sålunda förekommit vid fastställandet

av den nuvarande lydelsen finner jag ej anledning att härutinnan

tillstyrka någon ändring.

Vid nyssnämnda granskning erinrade lagrådet, att den jämväl ifrågasatta

utvägen att avsevärt höja straffmaximum över 100 riksdaler skulle innebära,

att enkel fylleriförseelse, i rak motsats till vad nu är fallet, komme att beläggas

med avsevärt högre straffsats än oljud och annat förargelseväckande

beteende (11 kap. 15 § strafflagen). I ett par av de över sakkunnigbetänkandet

avgivna yttrandena har nu den mening gjorts gällande, att en utvidgning

av fylleristraffets tillämpningsområde borde medföra en motsvarande

ändring i fråga om straffet för förargelseväckande beteende. Vad sålunda

erinrats om sammanhanget mellan dessa straffbestämmelser är helt visst beaktansvärt

men synes dock icke innefatta något hinder för att vid en utbrytning

av fylleristraffet reglera detta straff på det sätt, som finnes mest ändamålsenligt.

Goda skäl kunna väl anföras till stöd för ändringar i 11 kap.

15 § beträffande såväl straffsats som tillämpningsområde, men med hänsyn

till sambandet mellan detta lagrum och vissa andra lagbestämmelser, vilka

därigenom skulle erhålla förändrat innehåll, torde med en dylik lagstiftningsåtgärd

böra anstå.

Redan tidigare har varit under övervägande att vid sidan av den allmänna

bestämmelsen om straff för fylleri upptaga ett särskilt stadgande om ansvar

för spritmissbruk under vissa omständigheter, vilka icke med nödvändighet innesluta

de med fylleristraffet eljest förbundna förutsättningarna. Såsom i det

föregående antytts, innehöll det till lagrådet år 1925 remitterade förslaget

angaende ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen en bestämmelse av innebörd,

att den, som vore överlastad av starka drycker under utövning av yrke

eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, skulle på visst

sätt vara förfallen till ansvar, dock att förseelsen finge åtalas av allmän åklagare

blott efter angivelse av målsägande eller då den begåtts å ställe, varom i

11 kap. 15 § strafflagen sägs. Mot vad sålunda föreslagits framställde lagrådet

vissa anmärkningar. Till en början fann lagrådet, att det vore oegentligt infoga

stadgandet i strafflagens kapitel om sedlighetsbrott samt att — ehuru inre grunder

syntes tala för ett större krav pa nykterhet — det i förslaget använda uttrycket

överlastad av starka drycker’ vore ägnat att framkalla ovisshet huru
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

19

vida straffbudet avsåge även en mindre stark påverkan av starka drycker än

som i 18 kap. 15 § strafflagen förutsattes. Med avseende å brottsbestämningen

yttrade lagrådet, att begränsningen till sådana fall, då förseelsen ägde rum

under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa

vore beroende — med vilket uttryck syntes hava avsetts yrke eller tjänst av

beskaffenhet att i händelse av bristande omsorg, besinning och ansvarskänsla

vid dess utövning fara lätteligen uppstode för andras liv eller hälsa — syntes

föga lycklig. Icke ett bestående tjänsteförhållande, ej heller yrkesmässigheten,

utan redan arten av den utövade verksamheten borde tilläggas betydelse. Att

vidare -— såsom framginge av det föreslagna stadgandet att för vissa fall offentligt

åtal gjordes beroende av målsägares angivelse — straffbarhet inträdde

först då fara för bestämd person inträtt, syntes särskilt i fråga om motorfart,

vilket torde vara det mest praktiska fallet, ägnat att väsentligt avtrubba

stadgandets effektivitet. Även om de berörda olägenheterna avlägsnades, bleve

det otvivelaktigt en vansklig uppgift att på ett lagtekniskt och praktiskt

tillfredsställande sätt infoga ett stadgande med i huvudsak likartat syfte i den

allmänna strafflagen. Lagförslagets innebörd vore ju att vid sidan av de

straffbud, som trädde i funktion vid uppsåtligen eller genom vållande förorsakad

kroppsskada, skulle med straff beläggas redan ett visst slags vållande till

inträde av risk för att sådan skada uppstode. Att sålunda förflytta straffreaktionens

inträde till ett tidigare stadium innebure, då det skedde i form av

ett straffbud i allmänna lagen av en i viss mån generell läggning, ett principiellt

steg, som lämpligen komme under övervägande vid en mera omfattande

lagreform. Vid sådant förhållande vore det desto större anledning att pröva,

huruvida ett dylikt generellt lagbud, omfattande varjehanda skiftande situationer

och levnadsförhållanden, verkligen vore påkallat av något trängande behov.

Så syntes knappast vara fallet. I fråga om de situationer, som vid förslagets

avfattande syntes hava främst hållits i sikte, kunde sägas, att skydd

för den fara, som vore i fråga, på mera effektivt sätt bereddes eller kunde

beredas genom straffstadgo.nde i specialförfattning eller ock i annan form än

straff. Emellertid kunde ifrågasättas om ej i förordningen om motorfordon

bötesstraff borde stadgas för den, som i berusat tillstånd förde automobil.

Lagrådet hemställde alltsa, att ifrågavarande bestämmelser i förslaget

matte helt och hållet utgå och att i samband därmed övervägdes lämpligheten

att i berörda förordning införa stadgande om bötesstraff för den som

i berusat tillstånd förde automobil, ändock att han icke gjort sig skyldig till

att framföra den med otillåten hastighet.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande anförde min företrädare i ämbetet

bland annat, att, ehuru för den allmänna rättsuppfattningen det torde

framstå såsom i särskild grad straffvärt, om någon i berusat tillstånd utövade

yrke eller tjänst, därav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, fog icke

syntes kunna frankännas den uppfattning, att frågan om en längre gående

ändring i detta avseende icke borde upptagas till behandling annat än i sammanhang

med en vidsträcktare reform. Genom upptagande av en särskild

straffskala för fylleri under försvårande omständigheter vunnes, om icke full

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

motsvarighet, så dock i stort sett vad med remitterade förslaget åsyftats. I

detta sammanhang erinrade föredraganden, på sätt förut av mig omnämnts,

att det möjligen kunde visa sig lämpligt att bestämmelserna i detta ämne utbrötes

ur strafflagen och sammanfördes med vissa andra hithörande föreskrifter

i en särskild författning, en fråga, som torde komma under prövning vid

fortsatt behandling av 1920 års riksdagsskrivelse. — Med hänsyn till vad sålunda

förekommit upptogs ifrågavarande bestämmelse icke i det förslag, som

sedermera antogs av riksdagen.

Med anledning av väckta motioner hade riksdagen redan i skrivelse den

27 maj 1924 (nr 212) anhållit, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning

antingen själv meddela eller, därest så ansåges erforderligt, för riksdagen

framlägga förslag till skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor

till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker.

I skrivelsen uttalades den uppfattningen, att behov av skärpning av gällande

bestämmelser i förevarande hänseende förelåge särskilt beträffande

förare av motorfordon; ehuru behovet för annan trafikpersonals del icke syntes

vara lika starkt, borde likväl utredningen icke från början begränsas till

allenast motorfordonsförarna. Sedan yttranden över skrivelsen inhämtats från

åtskilliga myndigheter och enskilda sammanslutningar, framlade Kungl. Maj:t

i proposition (nr 114) till 1925 års riksdag förslag till den ändring i 41 § motorfordonsförordningen,

varigenom detta stadgande erhöll den nuvarande, av

mig redan omnämnda lydelsen. Därvid anförde vederbörande departementschef

-—- efter att hava erinrat om lagrådets uttalande i fråga om denna straffbestämmelse

ävensom redogjort för nyssnämnda yttranden — att beträffande

annan trafikpersonal än motorfordonsförare i allmänhet redan funnes tillräckliga

garantier för trafiksäkerheten i form av möjlighet att vidtaga disciplinära

åtgärder och att för det dåvarande anledning saknades att föreslå några

särskilda åtgärder i detta hänseende beträffande andra än nämnda förare.

För de sakkunnigas ståndpunkt med avseende å nu förevarande spörsmål

har jag redogjort vid 1 § i departementsförslaget. I samband därmed har jag

uttalat min anslutning till den uppfattning, som kräver införande av ett allmänt

straffbud för det fall att någon är berusad vid utövning av sådan verksamhet,

där påverkan av starka drycker -— även i viss ringare grad — är ägnad

att medföra fara för människor eller egendom. Väl har den år 1925

vidtagna ändringen i motorfordonsförordningen möjliggjort, att den kan komma

att straffas, som i berusat tillstånd utövar viss motorfart, och otvivelaktigt

har därmed en tämligen vidsträckt straffbestämmelse införts i fråga om en

verksamhet, som erbjuder ett särskilt stort riskmoment. Jämväl andra områden

av mänsklig verksamhet finnas emellertid, inom vilka ett dylikt moment är

synnerligen betydande. Särskilt den allt vidsträcktare användningen av tekniska

och maskinella hjälpmedel är ägnad att framhäva faran av alkoholförbrukning

bland yrkesutövare av skilda slag. De sakkunniga hava ock erinrat om andra

arter av verksamhet, vilka i detta avseende påkalla uppmärksamheten. Det lärer

icke vara underkastat minsta tvivel, att för rättsmedvetandet det framstår såsom

synnerligen förkastligt, om någon i utövning av sådan verksamhet icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 82.

21

uppfyller kravet på fullkomlig nykterhet. Att i stor utsträckning detta förhållande

lämnats obeaktat av lagstiftningen och i varje fall icke i allmänhet kännetecknats

såsom brottsligt, framstår därför såsom en allvarlig brist. Att för

den felande stundom kunna inträda påföljder av annan art, såsom skadeståndsskyldighet

och disciplinär bestraffning, gör härvidlag knappast någon ändring,

då dessa påföljder äro av väsentligt annan karaktär än ett allmänt straffbud.

Deras utkrävande blir städse, då fråga är om annan än offentlig verksamhet,

beroende av privata personers avgörande. Behovet av en ansvarsbestämmelse

av nu antytt innehåll har ock vitsordats i vissa av de i ärendet avgivna yttrandena.

De betänkligheter, vilka tidigare yppats mot en dylik bestämmelses upptagande

i lagstiftningen, torde väsentligen hänföra sig till dess infogande i allmänna

strafflagens fylleribestämmelse. Då nu detta sammanhang upplöses,

vill jag för min del tillstyrka, att en blivande lag om straff för fylleri kommer

att innehålla jämväl ett stadgande i angiven riktning.

Vad angår det närmare innehållet av ett sådant stadgande, synes mig brottsbestämningen

böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med de av lagrådet år

1925 antydda synpunkterna. I detta hänseende har uttalats den uppfattningen,

att straffbudet borde avse även en mindre stark påverkan av starka drycker än

som förutsättes i 18 kap. 15 § strafflagen. På vad sätt detta lämpligast må

bringas till uttryck synes i någon mån tveksamt. De svårigheter, som härvid

möta, framträdde särskilt vid den omformulering av straffbestämmelsen i 41 §

motorfordonsförordningen, vilken vidtogs år 1925. Sålunda uttalades i propositionen

■— under erinran att den i förordningen stadgade påföljden för den.

som i berusat tillstånd framförde automobil, nämligen ovillkorlig indragning

av körkortet, ej obligatoriskt inträdde, om föraren varit endast i mindre grad

påverkad av starka drycker — att stadgandet borde så avfattas, att straff

komme att drabba även i de lindrigare fall av påverkan, som visserligen innebure

fara för trafiksäkerheten, men där ett obligatoriskt återkallande av körkortet

icke lämpligen borde föreskrivas. Beträffande ordvalet vid karakteriserande

av den grad av alkoholpåverkan, som borde fordras för straffbarhet,

förordades det i förordningen angående försäljning av rusdrycker (59 § under 3)

använda uttrycket ''synbarligen berörd av starka drycker’, vilket, på samma

gång det markerade en skillnad från strafflagens ordval i fråga om ansvar för

fylleri, vore av den art, att det icke kunde föranleda godtycke vid tillämpningen.

— Första lagutskottet framställde emellertid i utlåtande (nr 34) vissa anmärkningar

mot den ifrågasatta nya avfattningen. Efter att hava erinrat, att, såsom

redan i 1924 års riksdagsskrivelse framhållits, det måste anses fullt berättigat

att på motorfordonsförare ställa stränga krav på måttlighet i bruket av alkoholhaltiga

drycker, så att förtäringen av sådana icke i någon mån menligt påverkade

kropps- och själsförmögenheter och därigenom gjorde honom mindre lämpad att

föra motorfordon, yttrade utskottet, att den i propositionen föreslagna formuleringen

nära anslöte sig till den i 18 kap. 15 § strafflagen meddelade bestämmelsen.

Dennas ändamål vore dock ett helt annat än det, som borde vara avgörande

vid utformningen av stadgandet i motorfordonsförordningen. Med den

senare bestämmelsen borde åsyftas den fara för annans liv eller hälsa, som en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

motorfordonsförares alkoholförtäring kunde medföra. Men en fara i sådant

hänseende kunde obestridligen föreligga, även om förarens påverkan av alkohol

icke vore synbar. Utskottet ville ock erinra om de allmänt kända svårigheter,

vilka mötte, när det gällde att bevisa, att en person varit berusad. Skulle bevissvårigheterna

på ett tillfredsställande sätt undanröjas, borde man låta bevisningen

närmast avse det lättare kontrollerbara sakförhållandet, huruvida den

tilltalade förtärt starka drycker. Domstolens uppgift bleve det därefter att

efter förekommande omständigheter bilda sig en uppfattning därom, huruvida

detta förtärande skäligen kunde antagas hava påverkat honom vid körningen.

Utskottet hemställde därför om en sådan lydelse, att straffbudet skulle avse

den, som förtärt starka drycker å sådan tid och till sådan myckenhet, att det

skäligen kunde antagas, att han vid körningen varit därav påverkad. — I enlighet

med en vid utskottets utlåtande fogad reservation blev det i propositionen

framlagda förslaget av riksdagen godkänt i oförändrat skick, i andra

kammaren efter votering med 88 röster mot 67, vilka avgåvos för utskottets

förslag.

Vid införande i den nu tillämnade lagen av ett stadgande med samma syfte

som straffbudet i motorfordonsförordningen men av mera generell innebörd torde

uttrycket ’synbarligen berörd av starka drycker’ knappast kunna oförändrat

upptagas. Det av första lagutskottet anmärkta förhållandet, att formuleringen

nära ansluter sig till strafflagens fylleribestämmelse, framträder än

starkare, då, såsom här bleve fallet, bestämmelserna ställas vid sidan av varandra

i samma lag. Uttrycket ''synbarligen’ kan till utmärkande av berusningsgraden

väl användas i 1 §, där fråga är om det fall av fylleri, som bedömes

främst ur synpunkten av allmän ordnings iakttagande. Men i 2 §, där grunden

för straffbestämmelsen är den i det särskilda fallet förekommande faran

av en av alkohol påverkad persons uppträdande, synes samma uttryck knappast

träffa det rätta. Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till ändring i motorfordonsförordningen

framhölls, att man vid upptagande i vår strafflagstiftning

av den nya princip, som ett stadgande om ansvar utan vållande till skada

innebure, till eu början finge åtnöjas med en i viss mån ofullständig men i

stället klart avgränsad bestämmelse för att framdeles övergå till en mera vid

avfattning. Även om nämnda uttryck, som ursprungligen — i förordningen

om rusdrycksförsäljning — använts för att utmärka en straffbarhet (jfr 78 §)

av helt annan karaktär, möjligen icke vid tillämpningen av motorfordonsförordningen

medfört några mera väsentliga tolkningssvårigheter, synes det dock

i ett stadgande av allmännare räckvidd icke medgiva den anpassning efter olikartade

fall, vilken därvid är oeftergivlig. Då exempelvis ensamt inom maskinindustrien

arbetsformerna förete betydande växling, och man vidare har att taga

hänsyn till en gradvis stigande skala från sådan påverkan av alkohol, som blott

orsakar en jämförelsevis ringa nedsättning av själsförmögenheterna, till den

grad av berusning, som helt upphäver självkontrollen, inses lätt, att från stadgandets

tillämplighetsområde icke kunna avskäras alla de fall, där sagda påverkan

icke tager sig sådana uttryck, att den kan sägas vara ''synbar’. Välbekant

är, att även en jämförelsevis obetydlig mängd alkohol kan åstadkomma

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3%.

23

tin sådan nedsättning av självkontrollen, som med avseende å vissa slag av verksamhet

utan tvekan måste betecknas som riskabel. I ett par yttranden har oek

anmärkts, att med det sätt, varpå straffbarhetsgraden i 41 § motorfordonsförordningen

blivit angiven, stadgandet visat sig icke vara tillräckligt effektivt.

Med hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka, att åt det nya stadgandet

gives sådan innebörd, att straff inträder, där någon är av starka drycker så

påverkad, att han ej kan antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar.

Vad angår bevistemat, torde, om en sådan formulering väljes, i huvudsak

äga tillämpning vad första lagutskottet år 1925 i det då föreliggande speciella

spörsmålet yttrade med avseende å bevisskyldighetens inriktande på

frågan, huruvida den tilltalade förtärt starka drycker, ävensom angående

domstolens uppgift att efter förekommande omständigheter bilda sig en uppfattning

därom, huruvida detta förtärande skäligen kan antagas hava påverkat

honom vid utövningen av den verksamhet, varom fråga är. Att ej heller

med ett på sådant sätt avfattat stadgande svårigheten att förebringa erforderlig

bevisning är för alla fall utesluten, ligger i öppen dag. För att ernå full

effektivitet vore uppställandet av fordran på absolut avhållsamhet från rusdrycker

i här avsedda fall otvivelaktigt väl grundat, men er. så vittgående bestämmelse

torde näppeligen kunna ifrågasättas till införande i detta sammanhang.

Med det föreslagna stadgandet vinnes likväl, att i fråga om alla de

olika slag av verksamhet, som här avses, utövaren har att iakttaga en högre

grad av måttlighet än som utmärkes genom bestämningen att han icke må vara

''synbarligen, berörd’ av starka drycker.

Med avseende å arten av den verksamhet, som här kan komma i fråga, har

jag ansett stadgandets tillämpning icke böra begränsas till sådana fall, då

nedsättning i självkontrollen är riskabel med hänsyn till människors liv eller

hälsa, utan omfatta jämväl verksamhet, där under angivna omständigheter ett

betydande egendomsvärde kan sättas på spel.

Straffet för den i 2 § avsedda förseelsen vill jag föreslå till böter från och

med 25 till och med 2,000 kr., varjämte vid försvårande omständigheter må

kunna dömas till fängelse i högst tre månader. I fråga om storleken av det

föreslagna bötesmaximum kan hänvisas till vad jag under 1 § yttrat angående

önskemålet att kunna ägna beaktande åt den sakfälldes betalningsförmåga.

Införes den nu föreslagna bestämmelsen, lärer en härav betingad ändring

böra vidtagas i förordningen om motorfordon. I detta hänseende torde i

sinom tid chefen för kommunikationsdepartementet komma att framlägga förslag.

Upptagandet i 2 § av ansvarsbestämmelse för nu berörda fall av fylleri erhåller

betydelse i visst avseende, där i annan lagstiftning hänvisning skett till

stadgande om straff för dylikt brott. Sålunda inträder härigenom en utsträckt

tillämpning av föreskriften i 37 § rusdrycksförordningen angående skyldighet

för domstol att insända utslag, varigenom någon sakfällts för fylleri, till hans

hemortsbolag. Denna utvidgning tillgodoser utan vidare det syfte, som avsetts,

då i ett par yttranden hemställts om åläggande för domstolarna att underrätta

bolaget jämväl då motorförare ådömts ansvar jämlikt 41 § motorfordons
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majds proposition nr 82.

förordningen. Här bör ock erinras om stadgandena i 1 § 2 mom. alkoholistlagen

samt rusdrycksförordningen 34 § under 2).

I anslutning till 1 § andra stycket i 1841 års förordning hava de sakkunniga

föreslagit ett stadgande (Öl §) av innehåll att, där någon inför domstol eller

annan myndighet eller vid allmän sammankomst eller förrättning är synbarligen

berörd av starka drycker, han må genast avvisas. Med avseende å denna

föreskrift har särskilt framhållits, att befogenheten att avvisa rusig person

från offentliga förhandlingar ansetts böra inträda redan vid en mindre grad av

berusning än som avses i 48 § av sakkunnigförslaget (1 § i departementsförslaget).

Det är också min uppfattning, att stadgande i detta ämne ej bör saknas

i den nya lagen. Väl torde, om särskild bestämmelse härutinnan ej meddelades,

i stället allmänna rättsregler kunna åberopas till stöd för åtgörande i

ändamål att avlägsna den, som vid nu avsedda tillfällen uppträder berörd av

starka drycker och därigenom stör ordningen eller väcker förargelse. Emellertid

synes det vara av praktisk betydelse, att rätten till avvisande göres beroende

allenast av det faktum att någon är berusad, oavsett hans uppträdande i

övrigt. T fråga om graden av berusning kan jag ansluta mig till den av de

sakkunniga uttalade uppfattningen. Mot användande i detta sammanhang av

uttrycket ''synbarligen berörd’ möter tydligen icke samma betänklighet som

beträffande dess upptagande i 2 §.

Enligt 7 § i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap må var och en,

som av starka drycker överlastad träffas å väg eller gata, när hans behöriga

vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i häkte, till dess han

återvunnit sina sinnens fulla bruk. Gör haii å nämnda eller andra allmänna

ställen oljud eller förnärmar han andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen

i häkte inmanas. Utförandet av dessa åtgärder åligger polisman. I ett

flertal polisinstruktioner äro också föreskrifter meddelade därom.

I de sakkunnigas förslag hava häremot svarande bestämmelser upptagits i

52 §. I motiven har åberopats ett uttalande av polismästaren i Stockholm i yttrande

över 1920 års riksdagsskrivelse. Däri har anförts huvudsakligen följande

:

Ifrågakomna. bestämmelser i 1841 års förordning vore faktiskt i de flesta fall

av avgörande betydelse även i fråga om åtal för fylleri. I allmänhet kunde

nämligen tillräcklig bevisning i fråga om fylleriförseelsen åstadkommas endast

då den överlastade blivit anhållen. Enligt nyssnämnda bestämmelser vore det

emellertid, om en drucken person ginge sin väg fredligt fram, beträffande inskridande

mot honom från polisens sida avgörande, huruvida det kunde vara

rådligt eller ej att lämna honom utan vård. Han finge ej anhållas allenast av

den anledningen, att han kunde åtalas för fylleri. En förändring i skärpande

riktning därhän, att polisen skulle bliva berättigad anhålla var och en, som kunde

åtalas för fylleri, torde visserligen såsom innebärande ett alltför långt gående

ingrepp i den personliga friheten icke överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen.

Därigenom skulle nämligen alla fylleriförseelser i ett mycket

betydelsefullt avseende bliva likställda med grövre brott, något som ej kunde

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

25

vara rimligt eller berättigat. Men beträffande dem, som i fylleri förnärmade

andras fred eller säkerhet eller eljest störde den allmänna ordningen, borde en

omarbetning ske. Uttrycket ''förnärma andras fred eller säkerhet’ syntes sålunda

ej vara tillräckligt omfattande utan borde kompletteras, så att därav

otvetydigt framginge, att var och en, som i fylleri störde den allmänna ordningen,

kunde anhållas.

De sakkunniga hava för egen del anfört, att de i anslutning till polismästarens

uttalande ansett 7 § i 1841 års förordning böra omredigeras så, att dels

drucken person finge anhållas i vårdnadssyfte, när fylleriet, utan att vara förenat

med annat ordningsstörande uppträdande, ägde rum å väg eller gata eller annan

därmed likställd allmän plats, vartill hänförts även intill sådan allmän

plats beläget enskilt område, där vederbörande obehörigen uppehölle sig, dels

ock att sådan person ovillkorligen skulle anhållas, då han, i fylleri, gjorde oljud

eller förnärmade annans fred eller säkerhet eller i övrigt uppträdde störande

vare sig å nyss nämnd plats eller å därintill beläget enskilt område, där han

obehörigen uppehölle sig, eller i övrigt å vilket annat som helst till allmän

plats hänförligt ställe. Därjämte har tillfogats en uttrycklig bestämmelse om

polismyndighetens — för övrigt enligt de sakkunnigas mening självklara

—■ rätt att kvarhålla den anhållne till dess förhör med honom hunnit anställas.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del hava vissa anmärkningar framställts.

Tydligen har ståndpunkten icke kunnat godkännas i de utlåtanden, däri sakkunnigförslaget

ansetts gå för långt beträffande ansvarets utsträckande till

fylleri å enskilda områden. Sålunda har i det av överståthållarämbetet åberopade

yttrandet från polismästaren i Stockholm hemställts, att stadgandena om

anhållande av berusad person måtte avfattas i överensstämmelse med de synpunkter,

polismästaren anfört i fråga om den ansvarsbestämmelse, som upptagits

i 1 § av det nu framlagda förslaget, och att såsom skäl för anhållande måtte

angivas den omständigheten, att omhändertagandet funnes erforderligt för avvärjande

av fara för ordning eller säkerhet. Härutinnan har erinrats att den

normalinstruktion för polispersonal, som den 12 december 1925 fastställts av

chefen för socialdepartementet, i 8 § innehölle den allmänna regeln, att polisman

hade att, om det för upprätthållande av allmän ordning vore av nöden, anhålla

den vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara

för den allmänna ordningen’. I fråga om berusad person funnes ej någon anledning

till sådan begränsning, att faran skulle vara omedelbart för handen. —

I ett par yttranden har anförts, att föreskriften om ovillkorligt anhållande i

vissa fall vore mindre lämplig så vitt angår landsbygden. Från ett håll har

även framhållits vikten av en sådaii avfattning, att ingripande ej sker i fall, då

det skulle te sig som ett obehörigt intrång i hemlivet, med hänsyn vartill undantag

borde göras beträffande de i 11 kap. 10 § strafflagen avsedda ställen. A

andra sidan har i ett yttrande, däri icke framställts någon invändning mot sakkunnigbetänkandet

såvitt rör utvidgningen av fylleriansvaret, emellertid uttalats,

att det syntes mindre lämpligt att i fråga om anhållande av berusad å enskilt

område uppställa det villkor att vistelsen där ägde rum utan lov eller utan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

giltig anledning. Dock borde viss inskränkning göras beträffande rätten att

inomhus anhålla någon för fylleri. Anmärkas må ock, att kontrollstyrelsen i

det förut omnämnda tidigare yttrande, till vilket styrelsen nu hänvisat, framhållit

önskvärdheten av att anhållande skedde ej blott då fylleriet åtföljdes av

skrål, handgripligheter, antastande av personer eller andra ordningsstörande

handlingar.

Lika med de sakkunniga anser jag den bestämmelse om överlastad persons

anhållande och intagande i häkte, vilken lämpligen torde upptagas i nu förevarande

lag, böra i förhållande till motsvarande föreskrifter i 1841 års förordning

innefatta möjlighet till något vidgad verksamhet från ordningsmaktens sida.

Att i detta hänseende polisens ingripande numera äger rum i större omfattning

än vid tillkomsten av förordningen förutsattes, lärer vara ovedersägligt.

Det moderna livet, åtminstone i samhällen med tätare bebyggelse, kan

icke medgiva samma efterlåtenhet mot berusade individer som förr. Sålunda är

det tydligt, att redan den alltmer ökade trafiken ofta nödgar polisen att omhändertaga

den, som träffas berusad å allmän plats. I själva verket avse de flesta

åtalen för fylleri personer, som anhållits därför att de på grund av sitt tillstånd

icke kunnat lämnas utan vård. Men jämväl ur ren ordningssynpunkt torde

ett kraftigare inskridande mot den druckne vara påkallat. Att allmänheten

numera i hög grad reagerar mot ett av starka drycker påverkat uppträdande

även där det tidigare knappast skulle uppfattats såsom egentligen störande,

lärer stå utom tvekan. Detta sammanhänger uppenbarligen med ett ändrat

betraktelsesätt över huvud i fråga om dem, som göra sig skyldiga till missbruk

av starka drycker. Härvidlag torde de uttalanden, som från ämbetsmyndigheters

sida föregått de tid efter annan vidtagna ändringarna i fyllerilagstiftningen,

bära tillräckligt vittnesbörd. Det lärer knappast vara överdrivet påstå,

att det hos de flesta människor väcker förargelse, om en berusad person utsätter

sig för allmänhetens blickar. För min del finner jag därför ifrågavarande

bestämmelse kunna erhålla en lydelse, som i högre grad än den nuvarande

lämnar utrymme för ett i allmänhet efter omständigheterna lämpat ingripande.

Åt vederbörande polisman lärer kunna överlämnas att bedöma, huruvida sådant

anhållande, som här avses, är påkallat med hänsyn till den berusades behov av

vård eller för upprätthållande av ordning och säkerhet. Ett stadgande av denna

innebörd torde desto mindre böra väcka betänklighet som den däri inneslutna

befogenheten i huvudsak endast är att anse såsom en naturlig konsekvens av

polismyndighetens allmänna ordningsuppgifter. — Det av de sakkunniga föreslagna

stadgandet om rätt för polismyndigheten att kvarhålla den anhållne för

förhör efter det han åter blivit nykter har jag ansett lämpligen böra utgå. Detta

spörsmål torde nämligen beröra jämväl andra områden av polisens verksamhet.

Att stadgandet icke är behövligt för att polismyndigheten skall vara berättigad

anställa förhör, hava även de sakkunniga funnit.

I de sakkunnigas förslag har angående den, som anhållits för fylleri, uttryckligen

angivits, att han finge förvaras i häkte ''eller annat tjänligt rum’. Detta

tillägg har uteslutits i departementsförslaget, då med uttrycket ''häkte’ torde

avses sådana förvaringsarrester, vilka i allmänhet kunna ifrågakomma.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

27

Till bestämmelserna angående fylleri i 18 kap. 15 § strafflagen och i 1841

års förordning ansluta sig föreskrifter, meddelade i lagen den 20 juni 1924

angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin. I denna lag, som

äger giltighet till och med den 30 juni 1928, stadgas, att, om sådana varor

eller rusgivande ersättningsmedel för dem påträffas hos person, som anhålles

för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten

och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda

omständigheter till annat föranleda. Med drycker och ersättningsmedel,

som enligt detta stadgande dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 §

2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

föreskrives; och skall belopp, som erhålles vid föryttring av förverkad vara,

tillfalla kronan.

Bestämmelser, motsvarande de nu nämnda, funnos ursprungligen intagna i den

— likaledes blott provisoriska — förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers

förverkande i vissa fall m. m. I samband med att en del av denna förordnings

bestämmelser om förverkandepåföljd införlivades med den år 1924 utfärdade

lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin, ansågs emellertid den nyssnämnda särskilda lagen den 20

juni 1924 om förverkande böra utfärdas. Föredragande departementschefen erinrade,

att lagrådet vid behandling av förslag till 1921 års förverkandeförordning

anfört, att nu ifrågavarande bestämmelser rätteligen hörde hemma i strafflagens

18 kap. och att det näppeligen kunde försvaras att i en permanent lagstiftning

bibehålla dem i nämnda förordning. Något inarbetande i strafflagen

ansågs dock icke lämpligen kunna ske med hänsyn till ifrågasatt utbrytande

av bestämmelserna om fylleri. Då sålunda den anordning tillitats, att stadgandena

om ifrågavarande förverkandepåföljd upptagits i en särskild författning,

har denna erhållit begränsad giltighetstid i ändamål att föreskrifternas sammanförande

med stadgandena angående fylleriansvar —- vare sig i strafflagen

eller i särskild lagstiftning —• ånyo skulle upptagas till bedömande.

Av vad nu anförts lärer följa, att ifrågavarande förverkandebestämmelser

böra införlivas med den föreslagna nya lagen mot fylleri. Detta har ock varit

de sakkunnigas uppfattning (53 §). Någon väsentlig ändring i sak torde därvid

icke böra vidtagas. Emellertid måste tydligen stadgandets tillämplighetsområde

bestämmas på sätt föreslagits beträffande lagen i övrigt. Stadgandet i denna

paragraf bör således hänföra sig till ''starka drycker’. Att detta uttryck motsvarar

det av de sakkunniga jämväl här använda uttrycket ''alkoholhaltiga

drycker’ och följaktligen innefattar också ’rusgivande ersättningsmedel’, framgår

av vad jag anfört i motiveringen till 1 §. Genom den av mig nu föreslagna

omformuleringen sker måhända någon utvidgning av bestämmelsens tillämpning.

Den torde dock stå i god överensstämmelse med den äldre bestämmelsens

syfte, vilket angivits vara, att den, som blivit anhållen och dömd för fylleri,

icke omedelbart efter det han åter nyktrat till skall direkt sättas i frestelse att

ånyo berusa sig, varjämte förverkandet synes ha antagits skola verka i viss

mån uppfostrande.

I fråga om förfarandet med förverkad vara har jag i likhet med de sakkunniga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

efter någon jämkning av ordalagen upptagit den i 1924 års lag gjorda hänvisningen

till rusdrycksförordningen. — Angående användningen av belopp, som

erhålles vid varans föryttring, är stadgat i förslagets 7 §.

6 §. Såsom redan vidrörts, gör sakkunnigförslaget (54 §) i vissa fall offentligt

åtal beroende av målsägares angivelse. Om förslaget följdes i denna del, skulle

den av mig under 2 § upptagna förseelsen, där ej angivelse skett, allenast under

särskilda förhållanden kunna åtalas av allmän åklagare. Då jag emellertid

ansett straffbarhet enligt 2 § böra inträda oavsett huruvida fara uppkommit för

bestämd person, lärer en naturlig följd härav bliva, att förseelsen städse hemfaller

under allmänt åtal.

Åtal för förseelse enligt den föreslagna lagen lärer böra anhänggiggöras

hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. I motsats till de sakkunniga

har jag icke funnit nödigt upptaga regeln i 1841 års förordning, 10 §, om behörig

domstol för det fall att annat under fylleri begånget brott hör under

viss domstol eller skall avdömas av särskild domstol. Härutinnan må erinras,

att flertalet av de särskilda domstolar, till vilka 1841 års förordning hade att

taga hänsyn, numera upphört.

I några yttranden har hemställts om särskilda bestämmelser i syfte att hos

polismyndigheterna inskärpa vikten av att överträdelse av bestämmelserna mot

fylleri verkligen bliva beivrade (jfr 11 § i 1841 års förordning). Med hänsyn

till allmänna regler angående åklagares skyldighet att utföra åtal för brott,

som ej uttryckligen undantagits från allmänt åtal, har jag emellertid ej ansett

dylikt stadgande vara behövligt eller lämpligt.

7 §. Enligt lagen ådömda böter ävensom belopp, vilket erhålles vid föryttring

av förverkad vara, lära böra tillfalla kronan. Sedvanligt stadgande om böternas

förvandling i händelse av bristande tillgång till deras fulla gäldande har

i detta sammanhang upptagits.

Ikraft- Som tid för lagens ikraftträdande torde lämpligen kunna bestämmas den 1

tradandet. juli 1928. Från och med samma dag böra i så fall 18 kap. 15 § strafflagen

och 1841 års förordning upphöra att gälla. Då giltighetstiden för 1924 års

förverkandelag utgår med juni månad 1928, erfordras icke särskilt stadgande

om denna lags upphävande. Emellertid synes nödigt föreskriva, att, där egendom

tagits i förvar jämlikt sistnämnda lag, de i 5 § av den nya lagen meddelade

bestämmelserna skola efter den 30 juni 1928 tillämpas med avseende å dylik

egendom.

I departe- Slutligen tillåter jag mig beröra ett par bestämmelser i 1841 års förordning,

förslaqet e'' v^ka motsvarighet saknas i det förslag jag nu framlägger.

upptagna I sakkunnigförslaget (49 §) återfinnes den i 3 § nämnda förordning medbctiämmd-

delade föreskriften att, om någon begår brott i fylleri, hans tillstånd ej må

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

29

lända honom till ursäkt. Detta stadgande har med hänsyn till allmänna strafflagens

bestämmelser om tillräknelighet för brottslig gärning ej införts i departementsförslaget.

Lika med de sakkunniga har jag funnit 5 och 6 §§ i förordningen icke böra

överföras till den nya lagstiftningen. Förstnämnda stadgande berör ett förhållande,

som regleras i 59 § rusdrycksförordningen (jfr 22 § pilsnerdricksförordningen),

och den i 6 § upptagna bestämmelsen torde med hänsyn till nu

gällande restriktiva rusdryckslagstiftning sakna betydelse.»

Föredraganden uppläser härefter förutnämnda inom justitiedepartementet

upprättade förslag till lag med vissa bestämmelser mot fylleri, av den lydelse

bilaga B till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds proposition nr 32.

Bilaga A.

De sakkunnigas förslag.

4 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

48 §.

1 mom. överlastar sig någon av alkoholhaltiga drycker så, att av hans åtbörder

eller uppträdande i övrigt eller av hans orediga sinnesförfattning synbarligen

märkas kan, att han är drucken, och träffas han i sådant tillstånd å

allmän plats, eller å enskilt område där han olovligen eller utan giltig''anledning

uppehåller sig, straffes för fylleri med böter från och med fem till och

med etthundra kronor. Äro omständigheterna försvårande, vare straffet böter

från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

2 mom. Med allmän plats förstås i denna lag väg, gata, torg eller annan

plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares

eller där allmän marknad eller auktion hålles, eller järnvägståg, passagerarfartyg

eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,

eller rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår,

eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller

eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller annat ställe, som, mot eller

utan avgift, är för allmänheten upplåtet.

49 §.

Begår någon brott i fylleri, må hans tillstånd ej lända honom till ursäkt,

utan skall han vara underkastad, jämte det ansvar för fylleriförseelsen, som

efter denna lag kan följa, alla de påföljder å brottet, som lag och författningar

i varje fall föreskriva.

51 §.

År någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän sammankomst

eller förrättning synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, må han genast

avvisas.

52 §.

Anträffas någon överlastad av alkoholhaltiga drycker, såsom i 48 § 1 mom.

sägs, å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel

eller eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion

hålles, eller å intill sådan plats beläget enskilt område där han olovligen eller

utan giltig anledning uppehåller sig, må han, när det för hans behöriga vårdande

finnes erforderligt, anhållas och i häkte eller annat tjänligt rum förvaras,

till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 32.

31

Gör han oljud eller förnärmar annans fred eller säkerhet eller uppträder eljest

störande å allmän plats, som nu är nämnd, eller å därintill beläget enskilt

område, där han olovligen eller utan giltig anledning uppehåller sig, eller å

allmänt ställe i övrigt, varom i 48 § 2 mom. förmäles, skall han ovillkorligen,

på sätt ovan är sagt, omhändertagas.

Den anhållne skall, sedan det onyktra tillståndet upphört och förhör med honom

kunnat hållas, försättas på fri fot, därest han ej av annan anledning efter

lag må i häktet kvarhållas.

53 §.

Påträffas hos den, som anhålles för fylleri, alkoholhaltiga drycker, skall vad

sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes

för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till

annat föranleda.

Med det sålunda förverkade skall förfaras på sätt om försäljning eller förstörande

av rusdrycker, vilka förklarats förbrutna, är särskilt stadgat.

54 §.

Förbrytelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare; dock att där förseelse,

varom i 48 § 1 mom. sägs, är begången å enskilt område, som icke är beläget

intill allmän plats, varom i 52 § första stycket förmäles, förseelsen ej må av

allmän åklagare åtalas, där den ej av den, som äger bestämma över området,

till sådant åtal angives.

Åtalet anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos

poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen

skett; likväl med iakttagande att, därest den, vilken angives för fylleri,

jämväl tilltalas för annat under fylleriet begånget brott, som enligt lag eller

särskilda författningar tillhör viss domstol, eller angivelse för fylleri förekommer

mot sådan person, som för brott bör av särskild domstol dömas, samma

domstol har att till prövning upptaga åtalet för fylleriförseelsen.

55 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom försäljningsbeloppet för förverkat

gods tillfälle kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot fylleri.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen kan märkas att ban är drucken, och träffas han i

sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles, eller å annan

plats där han lätteligen synes från sådant ställe, straffes med böter från

och med fem till och med femhundra kronor. Äro omständigheterna försvårande,

vare straffet böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor.

2 §.

Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg

eller besinning vid utövningen fara lätteligen uppstår för person eller

för egendom av betydande värde, någon av starka drycker så påverkad att han

ej kan antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar, straffes med böter

från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor. Äro omständigheterna

försvårande, må till fängelse i högst tre månader dömas.

3 §.

Är någon inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän sammankomst

eller förrättning synbarligen berörd av starka drycker, må han därifrån

avvisas.

4 §.

Träffas någon av starka drycker överlastad å plats, som avses i 1 §, må han,

där så finnes erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess han åter blivit

nykter.

5 §•

Påträffas starka drycker hos den, som anhålles efter ty i 4 § sägs, skola de

tagas i förvar och, där ansvar ådömes efter denna lag, dömas förverkade, så

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

33

vida ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Med förverkad vara

skall förfaras på sätt om rusdrycker, vilka förklarats förbrutna, är särskilt

stadgat.

6 §.

Förseelse, som avses i denna lag, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock belopp, som erhålles vid föryttring

av förverkad vara, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla

gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928, från och med vilken dag 18 kap.

15 § strafflagen och förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri

och dryckenskap skola upphöra att gälla.

Har egendom tagits i förvar jämlikt lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående

förverkande i visst fall av spritdrycker och vin, skola de i 5 § här ovan

meddelade bestämmelserna tillämpas i avseende å egendomen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 25 häft. (Nr 32.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 januari

1928.

N ärva rande:

justitierådet von Seth,

justi ti erådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 december

1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

med vissa bestämmelser mot fylleri.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Ragnar

Gyllenswärd.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Enligt vad remissprotokollet utvisar har föredragande departementschefen

funnit sig icke böra biträda ett förslag att i en lag om dryckenskap och fylleri

sammanföra bestämmelser om övervakning av det allmänna nykterhetstillståndet

och om uppsikt och vårdnad över personer, hemfallna åt dryckenskap, med

straffbud och ordningsföreskrifter, riktade mot dem som vid visst tillfälle

visat anstötlig eller farlig påverkan av starka drycker. Såsom departementschefen

med fog erinrat, saknas nämligen ett lagtekniskt samband, som motiverar

en dylik sammanföring eller ens påkallar frågornas upptagande till behandling

i ett sammanhang.

Däremot har departementschefen menat det vara av värde att omförmälda

straffbud och ordningsföreskrifter bleve, i samband med en överarbetning och

komplettering i sakligt hänseende, sammanförda i en särskild lag. Denna

uppfattning ligger till grund för det remitterade förslaget, enligt vilket den

nya lagen skulle få följande innehåll. Till densamma utbrytes ur allmänna

strafflagen straffbudet mot fylleri och undergår därvid skärpning dels genom

brottsbeskrivningen, dels i straffsatserna. Vid sidan härav införes straff
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

35

bestämmelse mot den som vid utövning av viss verksamhet är påverkad av

starka drycker i en grad, som innebär fara för person eller för egendom av

betydande värde. Förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap

upphäves och dess bestämmelser om anhållande eller avvisande av

person, som är berörd av starka drycker, och om laga domstol i fyllerimål, ersättas

med jämkade stadganden i dessa ämnen. Slutligen upptagas i den nya

lagen bestämmelser motsvarande vad i en särskild provisorisk lag nu är stadgat

om förfarande med drycker, som anträffas hos en för fylleri anhållen person.

Av denna överblick lärer framgå att den föreslagna nya uppställningen icke

medför någon nämnvärd nytta i det avseendet att därigenom de med rättsskipningen

eller med ordningens upprätthållande betrodda myndigheterna skulle

lättare vinna överblick över gällande bestämmelser i de avhandlade ämnena.

Materialet är ingalunda av den omfattning eller den invecklade beskaffenhet

att dess nuvarande fördelning på skilda författningar vållar några svårigheter

därutinnan. Lika litet kan naturligen denna uppställning förväntas utöva någon

inverkan på det allmänna tänkesättet.

De eftersträvade fördelarna måste således antagas vara närmast av lagteknisk

art, ett antagande som synes bekräftat av uttalanden i remissprotokollet.

Såsom huvudsakligt skäl anföres nämligen önskemålet att med straff kunna

belägga ovarsamt umgående med starka drycker jämväl ur annan synpunkt än

sedlighetens och den offentliga anständighetens, nämligen till skydd för säkerhet

till person och egendom. Det är detta önskemål man velat förverkliga

genom 2 § i förslaget. I remissprotokollet erinras att på det område, där det

praktiska behovet otvivelaktigt starkast framträtt, nämligen motortrafikens,

straffskydd redan förefinnes genom det år 1925 i motorfordonsförordningen

insatta straffbudet mot den som i berusat tillstånd för automobil. Förslaget

är emellertid i förevarande del uttryck för den mening att tiden är inne att

övergå till ett stadgande av allmän räckvidd, omfattande all verksamhet av

beskaffenhet att bristande omsorg eller besinning vid dess utövning innebär

fara för liv och hälsa eller för värdefullare egendom. Förslag att bestämmelse

av denna karaktär, ehuru annorlunda utformad och begränsad till att gälla fara

för personskada, skulle upptagas i strafflagen, var år 1925 föremål för granskning,

men blev till följd av yppade betänkligheter ej förelagt riksdagen. Enligt

remissprotokollet hava dessa betänkligheter ansetts förlora i vikt, om stadgandet

i stället finge sin plats i en särskild lag, till vilken i så fall jämväl

straffbudet mot fylleri i strafflagens 18 kap. 15 § borde överflyttas.

Med detta grepp lyckas man visserligen undvika svårigheter av rent lagteknisk

natur, som i och för sig utgöra allvarliga hinder för infogande av det tilltänkta

lagbudet i strafflagen — något som väl måst betinga dess uppdelning

på bestämmelser, avsedda att ingå i 14 och 19 kap. nämnda lag. Men såsom

framgår av den redogörelse, remissprotokollet vid 2 § lämnar för de av lagrådet

i det tidigare lagärendet framställda anmärkningarna, kunna med fog andra

och allvarligare betänkligheter göras gällande. Det har sålunda påvisats hurusom

redan det äldre förslaget införde i vår allmänna straffrätt en nyhet av

principiell innebörd genom att inom ett vidsträckt område av vitt skiftande livs
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

förhållanden utsträcka straffreaktionen till att gälla ett tidigare stadium än

det, där sådan hittills inträtt. Och det har erinrats att övervägandet av ett sä

beskaffat steg lämpligast borde äga rum i samband med en lagrevision av

vidare mått, då dess innebörd och konsekvenser lättare låta sig överskådas.

Man är ju icke för den skull förhindrad att ingripa med specialstadganden för

särskilda områden, där ett verkligt behov framträtt. Vid tillämpningen av

sådana stadganden vinner man tvivelsutan bäst den konkreta erfarenhet, som

bör ligga till grund för det framtida bedömandet av frågorna, huruvida och i

vilken form eu generalisering kan och bör äga rum.

Det är uppenbart att nu anförda synpunkter göra sig gällande med icke mindre

styrka, om stadgandet inrymmes i en särskild lag i stället för i strafflagen.

Huru den lagtekniska frågan om dess placering blivit löst spelar därvidlag ingen

som helst roll. Avgörande är dess generella, abstrakta karaktär. Men

tvärtom måste betänkligheterna ökas, då straffbudet, såsom i förslaget skett,

utvidgas att gälla även sådana fall då risken icke gäller skada å person utan

endast å egendom — således till ett område där lagstiftaren icke tilltrott sig

att i fall av verkligen inträdd skada straffbelägga vållande annat än för vissa

specialfall karakteriserade av skadans tendens att skapa ett allmänfarligt läge.

Och om förslaget här av nära till hands liggande skäl uppställer en viss gräns,

i det att den för fara utsatta egendomen skall äga betydande värde, så har å

andra sidan åt denna gränsbestämning måst givas en synnerligen va g karaktär.

De anförda betänkligheterna finge väl vika, såframt det för stadgandet

kunde åberopas ett påtagligt praktiskt behov, vars förefintlighet även efter

kritisk prövning måste vitsordas. Ett dylikt behov har dock, såvitt jag kunnat

finna, icke blivit påvisat. Frånser man motortrafiken, utgöres den stora

mängden bland dem, som utöva sådan verksamhet som i förslaget avses, av

personer anställda i allmän eller enskild tjänst; och risken att genom andra

påföljder än straff efter atal vid domstol få umgälla begången förseelse av

den i förslaget avsedda art kommer säkerligen hädanefter som hittills att äga

kraftigare verkan än straffhotet. Härtill kommer slutligen den bristande

effektivitet i tillämpningen, som måste vidlåda bestämmelsen. I sitt i remissprotokollet

omförmälda yttrande över 1920 års riksdagsskrivelse förklarar

polismästaren i Stockholm att ett anhållande utgör en nästan nödvändig förutsättning

för sakfällande dom i fyllerimål, enär bevisning eljes svårligen kan

åstadkommas. Om förhallandena vid åtal enligt den föreslagna nya paragrafen

i visst hänseende kunna antagas ställa sig gynnsammare, är å andra sidan

bevistemat av vida vanskligare art. Därtill kommer den synnerligen stora

ojämnhet, med vilken — av närliggande grunder — ett inskridande måste

antagas ske.

Jag hemställer alltså att stadgandet i 2 § måtte ur förslaget utmönstras. Men

därav följer enligt min mening också att någon utbrytning av straffbudet för

fylleri ur strafflagen icke bär äga rum. I sig själv synes nämligen denna

utbrytning icke vara av något gagn. Nagot samband med de föreslagna ändringarna

i stadgandets innehall lärer den icke äga. Huruvida vid en allmän

strafflagsreform det må befinnas riktigast och lämpligast att överflytta fylleri
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8£.

37

förseelsen från strafflagen till särskild lagstiftning om överträdelser av polisförseelses

natur, torde i detta sammanhang vara utan betydelse. Någon mera

begränsad reform på straffrättens område, som hittills vunnit aktualitet, synes

den föreslagna åtgärden ej heller vara ägnad att främja. Beslutar man sig

t. ex. för att utan samband med en allmän reform övergå i fråga om bötesstraffet

till dagsbotsystem och finner man sig därvid böra lämna fylleriböter

utanför, kan detta — såsom det för 1927 års riksdag framlagda förslaget utvisar

•— mycket väl ske utan utbrytning ur strafflagen. Å andra sidan medför

stadgandets förflyttning åtskilliga besvärligheter, vilka icke torde böra skattas

alltför ringa. Så blir fallet dels vid själva omläggningen med därav förorsakade

ändringar eller omtryckningar av diverse formulär m. m., dels allt framgent

för envar som angående rättstillämpningen vill rådfråga rättsfallssamlingar

eller angående brottsfrekvensen vid olika tidpunkter rättsstatistiken

o. s. v. Det synes också mest lämpligt att de tre förseelserna fylleri, oljud

och förargelseväckande beteende, vilka enligt erfarenheten i regeln hava intimt

samband och för vilka esomoftast en person sakfälles i samma mål, beläggas

med straff i samma lag, som då ock kan i utslaget för dem alla gemensamt åberopas.

Sist angivna samband, om än icke av särdeles stor vikt, synes dock i

här förevarande avseende mera värt att beaktas än värdet av att bestämmelserna

om straff och om anhållande för fylleri sammanföras i en lag, vilket värde

torde vara mycket obetydligt, då den önskade samstämmigheten i förutsättningar

lika väl kan åstadkommas därförutan. Vad åter angår den föreslagna bestämmelsen

rörande avvisning, har ju denna erhållit en avfattning, som helt frigör

den från sambandet med straffbuden i förslaget.

Vid planläggningen av det lagarbete, som tjänat som utgångspunkt för det

remitterade förslaget, synes man hava tänkt sig att den av riksdagen till övervägande

anbefallda omarbetningen av 1841 års förordning skulle leda till uppställande

av ordningsföreskrifter till fylleriets bekämpande i en långt större

omfattning än sedermera funnits behövligt eller lämpligt. Det har då legat

nära till hands att antaga att vid dessa reglers utformning lättnader i tekniskt

hänseende skulle vinnas genom deras sammanförande med straffbuden i en

lag. Men sedan uppgiften i fråga vid en närmare prövning befunnits krympa

tillsamman till att gälla en överarbetning av stadgandena om anhållande och

avvisning — och mot denna uppfattning av situationen synes, såvitt angår en

lag av den föreslagnas generella läggning, erinran ej vara att framställa —

kunna hänsyn av nyssnämnda art ej längre med fog åberopas för anordningen

i fråga. Och än mindre behov förefinnes att flytta 1841 års förordnings bestämmelser

om laga domstol för fylleriförseelses beivran. Det synes då ligga

närmare till hands att låta dessa kvarstå och jämväl i övrigt låta förordningen

formellt bestå. Om än i de flesta delar redan ersatt, direkt eller indirekt, av

senare lagbud, har den en viss betydelse såsom en allmän översikt över nykterhetsbefrämjande

föreskrifter i olika riktningar, och den i 11 § givna särskilda

erinran till åklagare att icke se genom fingrarna med fylleriförseelser

torde icke återfinnas i någon annan författning. Den modernisering av förordningens

stadganden om anhållande och avvisande, som det remitterade förslaget

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

innebär, kunde — på sätt i jämförliga fall brukas — finna plats i en särskild

lag om ändring i vissa delar av förordningen.

De bestämmelser som nu innehållas i den provisoriska lagen angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin kunde inarbetas i 18 kap. 15 §

strafflagen, på sätt redan år 1922 av lagrådet påyrkats.

Justitierådet Wedberg:

Efter min mening kan det vara befogat att ändra förutsättningen för fylleriförseelsens

straffbarhet så som i 1 § av förslaget angives och att därefter

lämpa reglerna om anhållande (4 j§) och förverkande (5 §). Ändringen rörande

straffbarheten anser jag böra ske så, att 18 kap. 15 § strafflagen erhåller

ny lydelse, medan åter reglerna om anhållande och förverkande upptagas

i en särskild lag, innefattande tillägg till nyssnämnda lagrum. Genom

denna senare lag borde 7 § i 1841 års förordning upphävas. I övrigt — jag

återkommer härtill vid detaljgranskningen — finner jag lagstiftningsåtgärder

i förslagets syfte icke böra vidtagas; och såvitt av det nu sagda ej annat

framgår, instämmer jag i vad justitierådet Alexanderson yttrat.

Rubriken.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Med ordet fylleri förbindes i det allmänna språkbruket föreställningen om

ett överlastande av starka drycker, sådant det beskrives i 18 kap. 15 § strafflagen

och vilket enligt detta lagrum skall medföra sakfällande för fylleri.

Förslagets rubrik brukar uttrycket i en långt vidare bemärkelse. Det omfattar

här jämväl de mindre överskridanden av måttligheten, som äro tillräckliga

för tillämpning av 2 eller 3 §. Detta .synes ur flera synpunkter olämpligt.

Det är ägnat att avtrubba det uttryck för ogillande av det verkliga ruset,

som beteckningen fylleri nu innebär. För andra fall åter kommer denna beteckning

ofta att framstå såsom otillbörligt nedsättande.

Det rör sig ju härvid icke blott om den mer eller mindre lyckliga formuleringen

av en lagrubrik. Ehuru stadgande därom saknas i 1 §, måste det

vara avsett att där någon sakfälles enligt nämnda paragraf förseelsen skall i

utslaget uttryckligen betecknas såsom fylleri. Men då detta förfarande hädanefter

har sitt stöd blott i lagens rubrik, synes svårligen skillnad härutinnan

kunna göras mellan 1 och 2i §; enligt vad remissprotokollet vid sistnämnda

paragraf utvisar, är också en dylik åtskillnad ingalunda avsedd. Tvärtom

påvisas vissa återverkningar av att jämväl förseelse mot 2 § får fylleriets

hallstämpel. Anses dessa verkligen önskvärda kunna de vinnas på annan väg;

för min del kan jag icke tillmäta dem något som helst praktiskt värde. Däremot

måste det befaras att den bristande överensstämmelsen mellan brottsbeskrivningen

i 2 § och den benämning å brottet som skall komma till användning

i utslaget skall föranleda osäkerhet och ojämnhet i rättstillämpningen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

39

Justitierådet von Seth:

Jag hänvisar till vad jag kommer att anföra vid 2 §.

1 §•

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Mot den vidtagna ändringen i förutsättningarna för fylleriförseelsens straffbarhet

har jag intet att erinra.

De föreslagna höjningarna i straffsatserna finner jag mig däremot böra bestämt

avstyrka. Såsom i remissprotokollet omförmäles har fragan om lämplig

strafflatitud så sent som år 1925 varit föremål för statsmakternas övervägande,

därvid utan meningsskiljaktighet dem emellan straffmaximum för

enkelt fylleri, förut femtio kronor, höjdes till etthundra kronor, varjämte tilllades

att vid försvårande omständigheter böterna ej finge understiga tjugufem,

men väl kunde höjas till femhundra kronor. I praktiken kommer detta uppenbarligen

nästan ut på detsamma som om enkel straffsats bibehållits, men

maximum höjts från femtio till femhundra kronor.

Den ändring i tänkesättet som under de senare årtiondena ägt rum i fråga

om fylleriets beivran, synes således icke kunna med fog åberopas till förmån

för de nu föreslagna höjningarna. Sådana hava ej heller ifrågasatts i det vid

remissprotokollet såsom bilaga fogade sakkunnigförslaget. I domstolarnas bemödanden

att på grundval av stadgade strafflatituder skapa en jämn och konsekvent

rättstillämpning kunna täta ändringar ej undgå att verka störande och

hinderligt.

I remissprotokollet hava ej heller åberopats nagra praktiska erfarenheter,

ägnade att bestyrka att den nyss vidtagna ändringen visat sig icke motsvara

behovet eller rättsuppfattningen. Däremot har visserligen såsom ett särskilt

skäl för nya höjningar åberopats stadgandets överflyttning till specialstraffrätten

: man plägade inom dess område numera fastställa sa vida bötessatser

att hänsyn jämväl kunde tagas till den dömdes betalningsförmåga, Det har

val dock svårligen varit avsett att uttala, att redan ett straffbuds förflyttning

från strafflagen till speciallag borde medföra straffsatsens bestämmande

efter nya principer, även där — såsom här är fallet — förflyttningen motiverats

av lagtekniska hänsyn och icke av en ändrad uppfattning av förseelsens

karaktär. Det förhåller sig ju dock så, att de vida böteslatituder, som

i vissa, men ingalunda alla, nyare straffbud inom specialstraffrätten kommit

till användning betingats av särskilda förhållanden, vilka givit anledning

antaga att i vissa fall väl hotet om en allvarsam förmögenhetsförlust, men icke

redan risken för ett sakfällande utslag och en måttlig bötesnäpst skall kunna

övervinna lagtrots och likgiltighet. Att dessa synpunkter icke äga tillämplighet

på fylleriförseelsen, ligger i öppen dag. Härtill kommer att i fråga

om de rena polisförseelserna, för vilken grupp fylleriförseelsen utpekats såsom

en typisk representant, det vid utstakandet av allmänna riktlinjer för vår

straffrätts fortbildning hävdats att proportionalisering efter betalningsförmåp

icke borde ifrågakomma, Praktiska erfarenheter från den summariska polis
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

jurisdiktion, som är den regelmässiga formen för förseelsens beivran, tala i

samma riktning. En annan sak är att högre social ställning i och för sig

utgör en försvårande omständighet; nuvarande strafflatitud giver fullt tillräckligt

utrymme att taga hänsyn till detta förhållande.

Såsom särdeles anmärkningsvärt framstår ook att förseelserna oljud och förargelseväckande

beteende, allt intill ar 1925 belagda med strängare straffsatser

än allt fylleri, numera av lagstiftaren skulle bedömas ojämförligt mycket

mildare än även det enkla fylleriet utan försvårande omständigheter. Att

detta är ett missförhållande, medgives i remissprotokollet; det hänvisas till

att sambandet med vissa andra straffregler för närvarande utgör hinder att

även här företaga en höjning, vars framtida genomförande emellertid ställes

i utsikt. Det synnerligen nära samband som praktiskt består mellan nämnda

förseelser och fylleriet, synes da bort fa föranleda ett uppskov även i fråga om

detta.

Vinnes avseende för vad emot lagens rubrik blivit erinrat, lärer i paragrafen

böra likasom i det nuvarande stadgandet i 18 kap. 15 § strafflagen utsägas att

böterna gälla fylleri.

Justitierådet von Seth:

_ Förevarande förslag riktar sig mot alkoholmissbrukets så att säga akuta

sidor. Att här är ett område, där ett kraftigare ingripande av lagstiftningen

— liksom överhuvud taget då det gäller att direkt bekämpa alkoholmissbruket

bade är berättigat och bör kunna vinna stöd i den allmänna uppfattningen,

torde vara otvivelaktigt. De skäl departementschefen anför för hithörande

bestämmelsers utbrytande ur de sammanhang, i vilka de hittills förekommit,

och sammanförande i en speciallag, må också, synes det mig, kunna godtagas.

A andra sidan är emellertid förevarande ämne av den ömtåliga beskaffenhet,

att största möjliga varsamhet maste iakttagas vid lagbudens utformande.

Alltför stränga strafflatituder eller brottsbeskrivningar, som kunna öppna möjligheter

för rent chikanösa angrepp, äro säkerligen och om möjligt mer än

på en del andra områden ägnade att motverka sig själva och beröva lagen

det stöd i allmänhetens rättsuppfattning, den behöver för att uppnå och behålla

full effektivitet.

Från denna synpunkt synas mig starka tvivel kunna hysas, om de skärpningar

av hittills gällande straffsatser förevarande paragraf upptager äro i

allo berättigade. Väl synes det befogat att bestämma straffet för den okvalificerade

förseelsen nagot högre än hittills och det får väl också, anses riktigt

att göra straff skalorna så vida, att någon hänsyn kan tagas även till

den felandes ekonomiska förhallanden; men å andra sidan får ej förbises, att

den förseelse, om vilken här är fråga, till sin natur är en polisförseelse, som

icke ägnar sig för någon starkare differentiering i sistnämnda hänseende, och

att det med hänsyn till de psykologiska förhållanden, med vilka man på detta

område har att räkna, kan starkt ifrågasättas, om överhuvud taget de mycket

höga bötesstraffen kunna få i motsvarande grad ökad effektivitet, Härtill

kommer, att om ett straffstadgande ungefär motsvarande det i förslagets 2 §

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S%.

41

bibehålies, ett av de moment skulle bortelimineras, som med hittillsvarande

lagstiftning varit att taga i betraktande vid bedömandet, huruvida den strängare

straffskalan i sista punkten av nuvarande 18 kap. 15 § strafflagen bort vinna

tillämpning, och att redan häri kommer att ligga en indirekt skärpning av straffskalan.

Jag hemställer förty om sådan .jämkning i paragrafen, att straffmaximum

för den okvalificerade förseelsen höjes till allenast exempelvis 300 kronor, och

att för den kvalificerade förseelsen nuvarande maximum, 500 kronor, bibehålies.

2 §•

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

För den händelse beaktande ej vinnes för min ovan gjorda hemställan att förslaget,

såvitt denna paragraf angår, måtte få förfalla, vill jag erinra att uttrycket

fara för person eller för egendom torde böra utbytas mot fara för skada

å person eller å egendom — eller något liknande -— samt att straffet, där omständigheterna

ej äro försvårande, icke synes böra överstiga ettusen kronors

böter.

Justitierådet von Seth:

Väl synes det mig, som om ett straffstadgande i den riktning, i vilken det

i paragrafen intagna går, skulle vara av behovet påkallat även utanför det

område, inom vilket sådant stadgande hittills funnits. Men å andra sidan är

situationen härvidlag sådan, att av .skäl, som jag redan förut antytt, den

allra största försiktighet vid brottbeskrivningens utformande är av nöden. I

detta hänseende torde den för paragrafen föreslagna lydelsen kunna giva anledning

till vissa betänkligheter.

Först och främst lärer sålunda straffhotet icke böra riktas mot själva det

tillstånd, vari den, om vilken fråga är, befinner sig. Detta skulle ju icke

ens behöva vara sådant, att det i och för sig innebure något anstötligt. —

Den fara, om vilken i paragrafen talas, kan uppkomma långt innan alkoholförtäringens

verkningar sträckt sig så långt, att några yttre tecken på förtärandet

kunna förmärkas. -— Det är å andra sidan först då ett handlande,

som, hos den handlande kräver särskild sinnesnärvaro och precision, tillkommer,

som det faromoment uppstår, mot vilket lagbudet riktar sig. För att

taga ett exempel. Det kan ju ej förebrås en läkare, att han deltager i en festmåltid

och att han därunder förtär en under vanliga förhållanden oskadlig

kvantitet starka drycker. Men om han, under det han ännu står under påverkan

av förtäringen, oförberett blir tillkallad till ett sjukdomsfall, som

föranleder ett hastigt operativt ingrepp, bör han naturligtvis, därest han känner

sig det minsta osäker om, att kunna utföra operationen med för honom

eljest vanligt herravälde över tekniken och möjlighet finnes att ordna saken på

annat sätt, avhålla sig från att göra ingreppet och bör också vara berättigad

därtill, även om det eljest skulle ingått i hans tjänsteplikt att taga hand om

fallet. Det synes på grund av det anförda, som om det riktiga vore att rikta

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

straffhotet mot själva handlandet och icke redan mot det av alkoholen påverkade

tillståndet, eller, med andra ord, att det straffbara angives vara att

någon utövar verksamhet, så beskaffad som i paragrafen avses, vid tillfälle

då han är av starka drycker så påverkad, att han bör avhålla sig från dess

utövning. Detta har också iakttagits vid utformningen av såväl nuvarande 41 §

i förordningen om motorfordon som motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska

ländernas rätt. Att den, som enligt det ovansagda i regel ej borde handla,

men för att en ännu större fara skall kunna undvikas nödgas göra det,

bör bliva strafflös, följer av vad som i allmänhet gäller om straffrihet för

handlingar, som begås till räddning ur nödstillstånd, och lärer ej behöva i lagtexten

särskilt utsägas.

Vidare är uttrycket »fara lätteligen uppstår för person eller för egendom

av betydande värde» så till vida otillfredsställande, som det skulle kunna uppfattas

såsom avseende ej blott vad som enligt motiven åsyftas och rätteligen

bör träffas eller åstadkommande av risk för fysisk skada utan även framkallande

av risk för skada av moralisk eller enbart ekonomisk art. En jämkning i

avfattningen i denna del synes alltså böra vidtagas. Därvid torde jämväl böra

tagas under förnyat övervägande, huruvida det verkligen är skäl att överhuvud

taget indraga även framkallandet av fara för egendom under straffhotet.

Vållande till egendomsskada har ju, såsom justitierådet Alexanderson i

sitt yttrande över förslaget i allmänhet redan framhållit, icke ansetts böra

straffbeläggas annat än i vissa specialfall och förslaget har ju ej heller, såsom

också i nämnda yttrande påpekats, vågat utsträcka straffhotets tillämplighet

längre än till sådana fall, då det är fråga om egendom av betydande värde. Här

må i sistnämnda hänseende erinras därom, att om den handlande icke har klart

för sig, att den egendom, om vilken fråga är, har sådant betydande värde — den

kan ju t. ex. vid en transport vara inlagd i en förpackning, som ej medger några

slutsatser om innehållet — bestraffningen skulle innebära en obillighet mot honom.

Svart torde det också komma att visa sig att i praxis få fram den enhetliga

värdegräns, som erfordras för att icke straffbestämmelsen i tillämpningen

skall komma att verka ojämnt och obilligt.

Slutligen synes det mig, som om uttrycket »så påverkad, att han ej kan antagas

äga nödigt herravälde över sina handlingar», icke droge gränsen mellan

det straffbara och det straffria tillräckligt skarpt, för att avklippa möjligheterna

för obehöriga trakasserier. Olägenheten i detta hänseende skärpes ytterligare

därav att den använda ordställningen är sådan, att den i tvivelaktiga fall

snarare skulle kunna giva anledning till en fällande än till en friande dom.

Det får ej förbises, att man här är inne på ett synnerligen vanskligt område.

Hedan förtärandet av en ganska ringa mängd alkohol kan under i övrigt

ogynnsamma förhållanden verka en farlig nedsättning i förmågan av

självbehärskning. Samma kvantum har vidare icke samma inverkan på olika

individer eller ens på samma individ vid olika, tillfällen. För att avgöra, om

av en viss individ vid ett visst tillfälle gränsen mellan det tillåtliga och det

otillåtna överskridits, erfordras strängt taget, att man har kännedom om såväl

graden av den självbehärskning, av vilken han i allmänhet är mäktig i ett av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

43

alkohol förtäring alldeles oberört tillstånd, som av hans känslighet i allmänhet

och särskilt vid det tillfälle, varom fråga är, för påverkan av sådana drycker.

Att härvid bygga endast på allmänna antaganden räcker naturligtvis

icke. Å andra sidan lärer det väl kunna sägas, att över ett visst kvantum alkohol

kan ingen förtära utan att det kan tagas för visst, att hans psyke måste

bliva påverkat i en grad, som medför fara. Finge det i stället för ovan återgivna

uttryck heta »så påverkad, att det kan tagas för visst, att han saknar

nödigt herravälde över sina handlingar», skulle därunder komma att falla

såväl de, som vore — såsom det nu med ett mindre lyckligt uttryck heter i

41 § i förordningen om motorfordon — synbarligen berörda av starka drycker,

d. v. s. i allmänhet de, av vilkas utseende och förhållande i övrigt kunna dragas

bestämda slutsatser om deras berördhet i faroalstrande grad, som de vilka

eljest utrönas hava förtärt starka drycker i sådan myckenhet, att en vars

psyke därav skulle påverkas i otillåten grad; och därmed vore också satt en

gräns för straffbarheten, som kunde garantera en från mer eller mindre subjektiva

antaganden och uppfattningar frigjord och något så när likformig lagtilllämpning.

Iaktta ges vad jag härförut föreslagit, bör såväl rubriken jämkas som i 1 §

angivas, att vad där bestraffas är fylleri. Möjligen bör därav också föranledas

en sådan ändring i 37 § i rusdrycksförordningen, att, liksom enligt förslaget,

även domfällande enligt förevarande paragraf skall föranleda anmälan till den

sakfälldes hemortsbolag.

I fråga om bötesmaximum för den okvalificerade förseelsen är jag ense med

lagrådets övriga ledamöter.

3 §.

Justitierådet Alexanderscm, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Paragrafen torde vara avsedd att läsas så, att auktion och marknad, vilka

särskilt omnämnas i 1 § av 1841 års förordning, skola anses inbegripna under

uttrycket allmän sammankomst eller förrättning; och måhända har det befarats

att ett särskilt omnämnande av desamma kunde giva anledning till en alltför

inskränkt tolkning av sistnämnda uttryck. Denna farhåga kan jag icke dela:

snarare synes mig ett sådant omnämnande ägnat att gynna en vidare tolkning.

Och då det i praktiskt hänseende synes vara av stort värde, att någon oklarhet

ej råder därom att auktionsförrättare och marknadspolis äga avvisningsrätt i

det i paragrafen angivna fallet, hemställer jag att paragrafen i enlighet härmed

jämkas. Måhända borde ock allmänna föredrag och föreställningar särskilt

omförmälas.

Justitierådet Wedberg:

I huvudsakligen tre avseenden skiljer sig denna paragraf från sin motsvarighet

i 1841 års förordning. Paragrafen nämner icke vem befogenheten att

avvisa tillkommer. Svårligen kan denna ändring anses vara nagon förbättring.

Vidare har angivandet av de tillfällen då avvisande får ske blivit i viss man

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

modifierat. Något praktiskt behov av eu förändring härutinnan bär ej åberopats

och finnes mig veterligen icke. Slutligen har uttrycket »överlastad» ersatts

med »synbarligen berörd av starka drycker». Detta anser jag vara en

försämring, da det lätteligen kan förleda en alltför nitisk förrättningsman att

i oträngt mal vidtaga ett avvisande, med åtföljande rättsförlust för den det

gäller.

Om 1841 års förordning finnes böra i nu ifrågavarande del upphävas, skulle,

efter min åsikt, saknaden av skriven lag vara att föredraga framför ett stadgande

sådant som det här föreslagna. Jag betvivlar icke att allmänna rättsregler

skola, utan stöd av uttryckligt lagbud, giva förrättningsman all den

befogenhet som kräves till undvikande av förargelse och oordning.

Justitierådet vem Seth:

Den rätt till avvisande, som omtalas i förevarande paragraf, lärer, såsom också

departementschefen framhåller, i huvudsak förefinnas redan på grund av

allmänna rättsregler, åtminstone såvitt någon är av starka drycker berörd i sådan

grad, att det leder till störande av allmän ordning eller väcker förargelse.

Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, om ett uttryckligt stadgande i

ämnet fortfarande skall behövas; och saken blir så mycket allvarligare som skäl

finnas, vilka tala för att avvisningsrätten både ex lege lata inträder och de lege

ferenda bör inträda olika tidigt under olika förhållanden och gent emot olika

personer. En blott ahörare vid en domstol bör sålunda kunna avvisas redan på

grund av lindrigare grad av berördhet än den, som har mål att bevaka vid domstolen,

och det torde fordras ganska hög grad av berördhet för att en valförrättare

skall vara berättigad avvisa röstberättigad, som vill avgiva sin röst vid valet,

särskilt om det gäller ett viktigare val. Att finna ett uttryck för berördhetsgraden,

tillräckligt smidigt för att låta den skillnad, som sålunda måste

göras, komma till sin rätt, torde knappast vara möjligt. Enda utvägen vore

väl att återgå till den ståndpunkt 1841 års förordning intager och medgiva avvisande

allenast mot den, som är av starka drycker överlastad, men detta skulle

å andra sidan för vissa fall innebära en för snäv begränsning, som praxis naturligtvis

skulle få svårare att modifiera efter livets krav än den gamla bestämmelsen

i 1 § av 1841 års förordning.

I varje fall torde uttrycket synbarligen berörd vara mindre lämpligt, då det

under vissa förhållanden kan leda till beklagliga misstag, om man ville söka

enbart av vad som ter sig för ögonen sluta till, huruvida och i vilken grad en

person må vara berörd av starka drycker.

4 §.

Justitierådet von Seth:

Befogenheten för polismyndighet att anhalla och i häkte förvara överlastad

person är naturligtvis att betrakta som en ren säkerhetsåtgärd, som bör medgivas

framförallt i den allmänna ordningens intresse men även i den överlastades

eget och i andra personers intresse, vilka han i sitt överlastade tillstånd kan

utsätta för obehag. Något principiellt samband med straffreaktionen mot fyl
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 32.

45

leriet har den ej. Det är av vikt att fasthålla detta, då man har att göra klart

för sig, var man bör de lege ferenda draga gränsen för denna polismyndighetens

befogenhet. Visar det sig, att det finnes ett behov att kunna på angivna sätt

taga hand om en drucken person även i andra fall, ändå han kan åtalas och dömas

för fylleri, bör man ej draga sig för att utsträcka befogenheten att anhålla

jämväl till sådana fall.

Det kan ifrågasättas, om paragrafen i detta hänsende tillgodoser alla berättigade

anspråk. Gång på gång förekommer att överlastade personer intränga

på enskildas områden och rent av i hemmen samt störa och ofreda där sig uppehållande

utan att likväl göra sig skyldiga till förbrytelser, som i och för sig

medgiva deras häktande. Och vad värre är. De fall torde ej vara sällsynta, då

polismyndighet av familjemedlem anropas om skydd mot annan familjemedlem,

som i berusat tillstånd gör uppehållet i hemmet olidligt för övriga familjemedlemmar

och till och med beter sig på ett sätt, som för dem innebär ett hot av allvarligaste

slag, även om något egentligen brottsligt ännu ej förekommit. Sådant

lärer ej kunna vara det allmänna ovidkommande. Individerna torde kunna

göra anspråk på ett visst skydd även mot sådana störningar. Visserligen

lär, om den druckne ej har någon rätt att uppehålla sig på platsen, polismyndighets

bistånd kunna anlitas för hans avlägsnande därifrån, men han måste

ju omedelbart efter avlägsnandet släppas och kan sedan genast börja på nytt.

Åven om han av polismyndigheten utförts till plats, som avses i 1 §, kan han

ej omedelbart anhållas enligt förevarande paragraf. Han kan ej sägas träffas

å sådan plats under ett tidsmoment närmast efter det han med tvång utförts

dit utan först sedan han någon stund av egen tillskyndelse uppehållit sig där

utan att ånyo begiva sig in på rent enskilt område. Har den druckne rätt att

uppehålla sig å det ställe, där ofredandet ägt rum, kan polismyndigheten överhuvud

taget icke göra något åt honom, så länge han ej gör sig skyldig till någon

så grov brottslighet, att han kan häktas. Detta kan icke vara tillfredsställande.

Jag hemställer förty, att det måtte tagas under övervägande, om ej i paragrafen

borde införas en bestämmelse av innebörd, att anhållande och förvaring

i häkte av överlastad person må av polismyndighet företagas även i andra fall.

än då den överlastade anträffas å.sådan plats, som avses i 1 §, såvida han förnärmar

annans fred och säkerhet och polismyndigheten, då denna av den förnärmade

anlitas om skydd, finner anhållandet erforderligt för att den överlastade

ej må komma i tillfälle att upprepa sitt beteende. Att i ett sådant fall straff

för fylleriet måhända ej kan och ej heller de lege ferenda bör kunna ådömas,

synes mig, som nämnt, sakna betydelse. Ej heller skulle jag finna det stötande.

om stadgandet i 5 § funnes böra göras tillämpligt även på sådana anhållna,

som ej kunde straffas för fylleriet, dock att för sådana fall måhända borde stadgas

viss tid, exempelvis åtta dagar, före vars utgång återställande av de i förvar

tagna dryckerna ej kunde påfordras.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mai ds proposition nr 82.

5 §•

Lagrådet:

Förverkandepåföljden synes böra gälla jämväl det kärl, vari omhändertagen

dryck förvarades.

Enligt den provisoriska lagen den 20 juni 1924 skall med spritdrycker och

vin samt ersättningsmedel därför, som jämlikt lagen dömas förverkade, förfaras

på sätt föreskrives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Bestämmelserna

i detta lagrum, vilket enligt sin egen avfattning gäller när helst

spritdrycker och vin (= rusdrycker) förklarats förbrutna, synas icke väl lämpade

till rusgivande ersättningsmedel. Än mindre passa de för sådana starka

drycker (pilsnerdricka, exportöl), till vilka förverkandepåföljden enligt förslaget

utsträckes. Det hemställes att annat lagstadgande ej må givas om förfarandet

med det förbrutna än att det skall säljas för kronans räkning eller

ock förstöras enligt de närmare bestämmelser som äro eller varda av Konungen

meddelade. Ett sadant stadgande skulle göra överflödigt vad i förslagets 7 §

säges om belopp, som erhålles vid föryttring av förverkad vara.

Slutstadgandet.

Lagrådet:

Sista stycket lärer vara obehövligt och böra utgå. Detta gäller särskilt om

5 § ändras på sätt lagrådet hemställt.

Sker ej sadan ändring, och anses stadgandet böra bibehållas, lärer i varje

fall vid dess slutliga avfattning böra iakttagas, att de bestämmelser, som motsvara

andra stycket av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst

fall av spritdrycker och vin, i förslaget uppdelats på 5 och 7 §§.

Justitierådet Wedberg:

Huru jag tänkt mig den lagstiftningsåtgärd utom strafflagens ram som jag

ifrågasatt, tydliggöres av följande utkast:

Lag, innefattande tillägg till 18 kap. 15 § strafflagen.

Träffas någon av starka drycker överlastad å plats, som avses i 18 kap. 15 §

strafflagen, må han, där det finnes erforderligt, anhållas och förvaras i häkte

till dess han åter blivit nykter.

Har den, som salunda anhålles, starka drycker med sig, skola de jämte kärlet

tagas i förvar och, där han fälles till ansvar för fylleri, dömas förbrutna,

så framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Det förbrutna skall

saljas for kronans räkning eller ock förstöras, enligt de närmare bestämmelser

som äro eller av Konungen varda meddelade.

Genom denna lag upphäves 7 § i förordningen den 16 november 1841 emot

fylleri och dryckenskap.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohv.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

47

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 20 januari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, G-ärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist.

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och

finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén,

lagrådets den 11 januari 1928 avgivna utlåtande över det den 16 december

192:7 till lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser mot

fylleri.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I förhållande till nu gällande lagstiftning företer det remitterade förslaget

nyheter väsentligen i följande hänseenden: straffbestämmelsen angående fylleri

utbrytes ur strafflagen; förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och

dryckenskap upphäves och några av dess få ännu kvarstående stadganden sammanföras

med straffbestämmelsen angående fylleri i en särskild lag; i denna

lag upptages jämväl en bestämmelse (2 §) av allmän innebörd om straff för

spritmissbruk under omständigheter, vilka kunna medföra särskild fara för

person eller egendom. Att till den nya lagen överflyttas även bestämmelserna

i 1924 års lag om förverkande i visst fall av spritdrycker och vin är en åtgärd

av rent formell karaktär.

Inom lagrådet har förslaget i huvudsakliga delar biträtts av en ledamot.

Övriga ledamöter hava ansett ett lagstadgande i enlighet med den föreslagna 2 §

icke böra komma till stånd och i konsekvens härmed funnit skäl saknas att

från strafflagen utesluta straffbudet mot fylleri. Mot en mindre ändring i

detta lagrum på sätt remitterade förslaget utvisar hava dessa ledamöter icke

haft något att erinra. Två av dem hava uttalat den uppfattning, att den

med förslaget åsyftade moderniseringen av stadgandena i 1841 års förordning

om avvisande och anhållande av berusade personer kunde genomföras i form

av en särskild lag om ändring i vissa delar av förordningen, varjämte bestämmelserna

i den provisoriska lagen angående förverkande av spritdrycker

och vin skulle kunna inarbetas i 18 kap. 15 § strafflagen. Den tredje av

dessa ledamöter har ansett reglerna om anhållande och förverkande böra upptagas

i en särskild lag, innefattande tillägg till sistnämnda lagrum.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Av mitt anförande vid remissen till lagrådet lärer hava framgått, att även

jag ansett förslagets lagtekniska utformning vara i väsentlig mån beroende av

spörsmålet, huruvida nu bör införas ett stadgande av det i 2 § angivna innehållet.

Väl synes det i och för sig naturligt och riktigt, att ifrågavarande

föreskrifter i 1841 års förordning och 1924 års förverkandelag sammanställas

med den allmänna straffbestämmelsen mot fylleri. För en lagstiftningsåtgärd

enbart eller huvudsakligen i syfte att genomföra en mera systematisk anordning

föreligga dock knappast tillräckliga skäl. Härutinnan är jag ense med

den ledamot av lagrådet, vilken ingående uttalat sig om ärendets lagtekniska

behandling. Däremot kan jag icke biträda hans framställning i vad därmed

avsetts att påvisa vissa olägenheter, som skulle följa av att den nuvarande

bestämmelsen angående fylleri upphörde att hava sin plats i strafflagen. Vad

i detta hänseende anförts måste enligt min mening anses vara av blott underordnad

betydelse. Ej heller kan jag dela den uppfattningen, att 1841 års förordning

fortfarande skulle äga en viss betydelse såsom en allmän översikt av

nykterhetsbefrämjande föreskrifter i olika riktningar. Från denna synpunkt

torde förordningen få anses synnerligen ofullständig och efterbliven; för att

den numera skall tjäna ett sådant ändamal tarvas en långt gående komplettering.

Mindre lämpligt synes mig att, såsom ifrågasatts, söka i viss utsträckning

ernå en modernisering genom en särskild lag, som skulle formellt anslutas

till den nästan alltigenom föråldrade författningen.

Med avseende å 2 § i det remitterade förslaget har jag icke kunnat anse .de

skäl, vilka varit bestämmande för lagrådets flesta ledamöter, innefatta anledning

att låta förslaget i denna del förfalla. Om behovet av ett dylikt stadgande

har jag uttalat mig vid remissen till lagrådet och jag vidhåller min

därvid yttrade uppfattning. Att exakt påvisa ett sådant behov måste tydligen

erbjuda en viss svårighet, då det här gäller förhållanden, vilka ofta — icke

minst därför att straffpåföljd i stor utsträckning saknas — undandraga sig

en allmännare uppmärksamhet. Men tillräcklig erfarenhet torde bestyrka,

att spritmissbruk ej sällan förekommer under de omständigheter, som avses i

forslaget. Från det område, motortrafiken, där en straffbestämmelse redan

bhvit införd, är denna erfarenhet ovedersäglig, och det lärer vara berättigat

utgå från att inom andra verksamhetsfält, vilka erbjuda jämförelse med det

nu nämnda, ett ingripande kan vara påkallat. I många av dessa fall är för

närvarande ej att räkna med åtal vid domstol eller med rättslig påföljd över

huvud. Straffhotets verkan är i dessa fall hittills oprövad, men den synes på

goda grunder icke behöva underskattas. Med hänsyn härtill kan enligt min

mening avgörande betydelse ej tillmätas den ojämnhet i fråga om beivrandet

av överträdelser eller de bevissvårigheter, som antagits komma att framträda

vid stadgandets tillämpning.

Med min uppfattning i fråga om behovet av ett straffrättsligt ingripande i

här avsedda fall kan jag icke anse en tillfredsställande lösning stå att vinna

genom utfärdande efterhand av specialstadganden för särskilda områden. Tidpunkten

synes nu vara inne för en enhetlig reglering av dessa fall, vilka gemensamt

kännetecknas genom den vissa slag av verksamhet åtföljande faran

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

49

av spritmissbruk. Med det remitterade förslaget avses nämligen att åvägabringa

en lagstiftning, som lämnar allmängiltiga regler angående de kriminella

påföljderna av spritmissbruk. Därmed fullföljes, synes det mig, den uppfattning,

som gjorde sig gällande vid frågans behandling år 1925.’

Av nu anförda skäl och under hänvisning i övrigt till vad jag yttrat vid

remissen finner jag mig böra i huvudsak vidhålla det remitterade förslaget, så

vitt angår 2 §. Med hänsyn till den mening, som omfattats av lagrådets samtliga

ledamöter, vill jag dock tillstyrka den icke oväsentliga modifikation, att

stadgandet begränsas till att avse fall av fara för människors liv eller hälsa.

I anledning av den granskning, förslaget undergått i lagrådet, har jag låtit

inom departementet i vissa avseenden omarbeta förslaget.

Med beaktande av vad inom lagrådet anmärkts i fråga om lagförslagets

rubrik har jag ansett denna lämpligen kunna erhålla avfattningen lag angående

fylleri m. m.’.

Beträffande 1 § hava tre av lagrådets ledamöter uttalat sig mot varje höjning

av dö i 18 kap, 15 § strafflagen upptagna straffsatserna. En ledamot

har tillstyrkt allenast sadan ändring i dessa straffsatser, att bötesmaximum

för okvalificerad fylleriförseelse komme att utgöra trehundra kronor. För

min del maste jag fortfarande göra den mening gällande, att en skärpning av

straffsatserna är väl grundad. Redan det högst betydande antalet i vårt land

förekommande fylleriförseelser synes häntyda på att den nuvarande bestämmelsen

icke besitter någon högre grad av effektivitet. De straffsatser, som

fastställdes år 1925, torde med hänsyn till de år 1922 genomförda ändringarna

i fråga om bötesförvandlingsskalan knappast hava motsvarat vad som åsyftats

i 1920 års riksdagsskrivelse. Då emellertid lagrådets samtliga ledamöter funnit

särskild varsamhet härvid vara av nöden, vill jag icke motsätta mig att

skärpningen inskränkes till att gälla bötesmaximum för enkel fylleriförseelse,

lör vinnande av en närmare överensstämmelse med straffrätten i övrigt än som

skulle följa av bötesmaximums bestämmande till trehundra kronor, har jag

ansett detta maximum böra sättas till tvåhundra, kronor. — I övrigt har i 1 §

vidtagits den jämkning, att den i paragrafen avsedda förseelsen uttryckligen

betecknas såsom fylleri.

_ -Kedan omnämnd är den i 2 § vidtagna ändringen, att stadgandets tillämpning

begränsas till fall av fara för människors liv eller hälsa. En ledamot

av lagrådet har därutöver hemställt om sådan ändring, att straff hotet riktas

icke mot det tillstånd, vari den person, om vilken är fråga, befinner sig, utan

mot själva handlandet. Otvivelaktigt erbjuder detta spörsmål vissa svårigheter,

övervägande skäl synas dock tala för att förslaget i denna del bibehålies oförändrat.

I den praktiska tillämpningen torde knappast någon mer avsevärd skillnad

vara att motse vare sig den ena eller andra formuleringen väljes. Då det

icke lärer vara befogat att utgå från annat än att domstolarna komma att tilllämpa

stadgandet med stor varsamhet, synes mig det remitterade förslaget äga

Bthang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 25 häft. (Nr 32.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

företräde från synpunkten att åt lagen bör beredas största möjliga effektivitet

inom de givna gränserna. -— Beträffande de i förslaget använda ordalagen ’så

påverkad att han ej kan antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar’

synes mig därå icke kunna grundas den tolkning, samme ledamot av lagrådet

befarat kunna därav följa. Stadgandets avfattning lärer nämligen giva vid

handen, att för sakfällande kräves bevisning om sådan grad av påverkan, att

förmåga av nödig självkontroll icke med sannolikhet kan förutsättas. Jag

har därför ansett mig icke böra i anledning av vad sålunda anmärkts vidtaga

annan ändring i förslaget än en mindre jämkning av ordalagen i syfte att låta

stadgandets innebörd tydligare framträda. — Även beträffande 2 § har jag

funnit mig böra tillstyrka vissa modifikationer i fråga om straffsatserna. Jag

hemställer sålunda, att straffet för enkel förseelse bestämmes till böter från och

med tjugufem till och med ett tusen kronor och att vid försvårande omständigheter

böterna må kunna uppgå till två tusen kronor eller ock straffet sättas

till fängelse i högst tre månader.

Inom lagrådet har uttalats, att i händelse rubriken jämkas och i 1 § angives,

att vad där bestraffas är fylleri, härav möjligen bör föranledas en sådan

ändring i 37 § rusdrycksförordningen, att, liksom enligt det remitterade förslaget,

även sakfällande enligt 2 § skall föranleda anmälan till den sakfälldes

hemortsbolag. Enligt vad jag erfarit, är denna fråga föremål för övervägande

inom finansdepartementet.

Med anledning av vad två ledamöter av lagrådet erinrat vid 3 § har detta

stadgande uttryckligen angivits avse även auktion och marknad. Under ''allmän

sammankomst’ i den bemärkelse, som här åsyftas, lära utan särskilt omnämnande

falla allmänna föredrag och föreställningar.

En ledamot av lagrådet har vid 4 § hemställt om övervägande, huruvida ej

i paragrafen borde införas en bestämmelse av innebörd, att överlastad person

skulle kunna anhållas och förvaras i häkte även i andra fall än då han anträffas

å plats, som avses i 1 §, såvida han förnärmat annans fred och säkerhet

och polismyndigheten finner åtgärd erforderlig till förhindrande av att

den överlastade upprepar sitt beteende. Otvivelaktigt är det spörsmål, som sålunda

berörts, synnerligen beaktansvärt. På sätt av mitt anförande vid remissen

torde hava framgått, har jag emellertid ansett denna fråga tillhöra området

för en lagstiftning angående alkoholmissbrukets bekämpande genom

andra åtgärder än kriminella påföljder. Vid den fortsatta utredningen härom

torde frågan komma under närmare övervägande i samband med de skyddsåtgärder,

vilka i övrigt må finnas påkallade. I enlighet med denna uppfattning

har jag funnit bestämmelse i detta hänseende icke böra upptagas i

förevarande lag.

Beträffande 5 § har lagrådet ansett, att förverkandepåföljden bör angivas

gälla jämväl det kärl, vari omhändertagen dryck förvarades. Då någon anledning

icke synts mig föreligga att härutinnan vidtaga ändring i den nu gäl
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

51

lande lagen, har remitterade förslaget i detta avseende bibehållits oförändrat.

Vad lagrådet i övrigt hemställt i fråga om 5 § har jag funnit böra iakttagas.

I slutstadgandet har sista stycket fått utgå.

I samband med den omarbetning, vilken sålunda föranletts av lagrådets

granskning, hava i förslaget vidtagits även några jämkningar av formell

natur.»

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

j TJr protokollet;

V. Cervin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1928:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spr s. 2 i texten
  2. Rskr. 1928:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fylleri m. m. a1 i texten
  3. 1LU 1928:32 Memorial i anledning av återremiss från andra kammaren av första lagutskottets utlåtande nr 24 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till la s. 1 i texten
  4. 1LU 1928:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fylleri m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten