Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m

470 sidor, varav 434 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 434 av 470 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:43, Med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1

Kr 43.

Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen med förslag till

lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

m. m.; given Stockholms slott den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;

2) lag om renmärken; samt

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445),

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari

1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Under Hans Maj:ts t

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 hä/t. (AV 43.)

2301 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer den som

är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant

medgivande må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro.

Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med

man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap

med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig; Konungens

befallningshavande obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga,

medgiva, att hon, med de begränsningar i fråga om tid och renantal som

kunna finnas lämpliga, må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i denna lag en var, som enligt vad nu är sagt äger

rätt till renskötsel; och den lapp, som själv eller genom medlemmar av

sitt hushåll driver renskötsel, kallas renskötande lapp.

2. Rätt till renskötsel innefattar befogenhet för lapp att, enligt vad

nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna

sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp,

som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare

mån än i 14 § 2 mom. sägs.

Rörande den omfattning, i vilken lapp må inom nationalpark utöva nu

nämnda rätt, är särskilt stadgat.

När i denna lag talas om lapps renar, förstås därmed icke allenast hans

egna utan ock sådana renar, som annan i enlighet med denna lag satt i

hans vård (skötesrenar).

2 §■

1. Lappar, som driva fjällrensJcötsel (fjällappar), äro berättigade att

under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen

dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås

såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de

till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2. Fjällappar må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedom

odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3

trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen, som lapparna efter

gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober, november,

december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen

avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för

lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga

väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten

eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer

fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande

för den jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att området

ej vidare må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock annat

lämpligt område anvisas lapparna.

4. Om expropriation för fjällrenskötselns behov är särskilt stadgat.

3 §-

1. Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade att

under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark

nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten

till enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder

varit såsom sådant land använd, dock att de må uppehålla sig endast å

trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren

eller hösten.

2. Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes

för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker,

vilka skogslappar från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av

året besöka med sina renar, dock endast under oktober, november, december,

jauuari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal

träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna

att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks-

eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller

hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer

skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande

för den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingens

fortgång eller ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjäll - renskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas

för skogsrenskötsel.

4 §•

Utan hinder av vad i 2 och 3 §§ stadgats må Konungens befallningshavande,

där det med hänsyn till renbetets bevarande eller eljest för renskötselns

behov prövas nödigt, påbjuda, att å viss trakt betning av renar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

må äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock skall tills vidare

eller för viss tid upphöra.

5 §•

Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig

med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större

betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande.

År område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller

å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som

genom områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse

skall enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån

för lapparna.

6 §•

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äger Konungens

befallningshavande förordna, att visst område vid färdväg ej må begagnas

för annan betning av renar än den, som ifrågakommer under flyttning eller

eljest vid färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkplats, tingsställe,

marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats icke må begagnas

för betning av andra renar än dragrenar, som användas vid besök å

platsen.

Om lappby.

7 §•

För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola fördelas

mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden,

inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer

på Konungens befallningshavande att efter hörande av de lappar,

vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den

ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda

ordning fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de

trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under del

av året.

För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde.

8 §•

Till lappby höra:

a) lapp, som inom lappbyn driver renskötsel eller biträder i sådan

näring;

b) lapp, som inom lappbyn drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i

renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat

yrke, dock ej tjänare från främmande lappby;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majt:s proposition nr 43.

O

c) lapp, som innehar tillstånd jämlikt 9 § att inflytta till lappbyn; samt *

d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som avses i a)—c), ävensom

änka och omyndigt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke

själva driva eller biträda i renskötsel.

9 §•

1. Vill lapp med sina renar inflytta till lappby, har han att söka tillstånd

därtill hos Konungens befallningshavande i det län, dit lappbyn

hör. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet av de renar, med

vilka sökanden vill inflytta, samt avbildning av renmärke, som är renarna

åsatt. Över ansökningen skall Konungens befallningshavande höra lapparna

i byn, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län, Konungens

befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda utredningen

vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prövas

inflyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddelar Konungens befallningshavande

sökanden rätt att inflytta och föreskriver därvid tillika, inom

vilken tid inflyttningen skall vara verkställd. Vad sålunda stadgats skall

i tillämpliga delar lända till efterrättelse för det fall att lapp vill inflytta

till lappby för att driva renskötsel med där redan befintliga renar.

Lapp, vilken tagit tjänst som biträde i renskötsel inom främmande

lappby, är berättigad att utan tillstånd, varom nyss är sagt, återflytta med

sina renar till den lappby han förut tillhört.

2. Där lapp i strid med bestämmelserna i 1 mom. inflyttar till lappby,

äger Konungens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom

viss tid med sina renar avflytta från lappbyn; och må i fall av tredska

Konungens befallningshavande utdöma vitet och antingen förelägga nytt

vite eller ock föreskriva vidtagande på den tredskandes bekostnad av

nödiga åtgärder för rättelses vinnande. Därvid må Konungens befallningshavande,

om rättelse icke annorledes kan vinnas, förordna, att renarna

skola levande eller slaktade försäljas för ägarens räkning.

10 §.

Lapp må ej utan tillstånd av Konungens befallningshavande uppehålla

sig med sina renar å främmande lappbys till gränserna bestämda betesområde.

Låter lapp olovligen sina renar inkomma på sådant område, äger Konungens

befallningshavande förelägga honom vid vite att inom viss tid bortföra

renarna därifrån; och vare i fall av tredska lag som i 9 § 2 mom. sägs.

11 §''

1. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla föreskrifter

angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt

i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets bevarande

och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ordnande

i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall

av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och

sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande

renar eller för annat ändamål;

ej förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken bliva förstörda eller förfalskade

eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande

eller slaktade, så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen

om renmärken av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig

vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och

vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit

förstörda eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga

medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

ävensom i vilka fall lappbyn må uppdraga åt fullmäktige att besluta

å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses.

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas

vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet

att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under

tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter

samma förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje

gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen

är sagt.

12 §,

Med lappby skall minst en gång om året, å tid som för lappbyn är

lämplig, efter Konungens befallningshavandes förordnande hållas sammanträde

inför lappfogde eller landsfiskal.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av

den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 §.

1. I lappby skall finnas en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,

renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens

befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om valet skall Konungens befallningskavande genast underrättas genom

den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer på Konungens befallningskavande

att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt,

därest kan finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall

föreskriva nytt val.

Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter

två år eller, därest giltig ursäkt visas, dessförinnan av Konungens befallningshavande

erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig

att bestrida densamma, intill dess Konungens befallningskavande utfärdat

förordnande för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl därtill är, före

tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar

rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt

att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion Konungens befallningshavande

utfärdar för honom.

Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i

lag stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna

medel utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Om skötesrenar.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp,

dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom

annan lappby än den han själv tillhör.

2. Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sitt hemvist

inom Norrbottens eller “Västerbottens läns lappmarker eller inom

Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i

vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll,

års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill

äro, ett högre antal, dock ej över etthundra.

Hava renar utöver förstnämnda antal vid bodelning eller genom arv,

testamente eller gåva tillfallit lapp, som ej tillhör lappby, må han dock

under en tid av tre år utan särskilt tillstånd hava jämväl det överskjutande

antalet renar i vård hos renskötande lapp.

15 §.

1. Inom Norrbottens län må tills vidare även den som ej är lapp men

har sitt hemvist inom länets lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet,

hava renar i vård hos renskötande lapp, som ej är i

annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

års- och fjolårskalvar liäri ej inbegripna, Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare, må renarna behållas av dödsboet, så länge

boet äger eller brukar jordbruksfastighet inom länets lappmarker.

2. Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. har renar i vård

hos renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga

sköteslega för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av

Konungens befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall

erläggas för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos slcogslapp

före den 1 juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla

antalet skötesrenar ävensom renskötarens namn. I samband med anmälan

skall för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som

enligt närmare föreskrifter av Konungen skall användas såsom bidrag till

bekostande av allmänna renräkningar samt till åtgärder för renskötselns

främjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej sköteslega eller särskild

avgift. Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före

årets utgång slaktas för renägarens räkning eller ock förgås eller förkommer

medför icke rätt för renägaren att återbekomma någon del av

erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande

och redovisande av de särskilda avgifterna meddelas av Konungens

befallningshavande. Där särskild lapptillsyningsman finnes, äger Konungens

befallningshavande förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans

åligganden i nu angivna hänseenden.

3. Skötesrenägare, som avses i denna paragraf, skall hava samtliga sina

renar under vård av en och samma lapp.

16 §.

Dragrenar må en var hava i vård hos renskötande lapp; och skola sådana

skötesrenar ej i något hänseende vara inbegripna under bestämmelserna

i 14 och 15 §§.

17 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, står i

fråga om dessa renar samma ansvar enligt denna lag som lappen för sina

egna renar.

18 §.

Har någon renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat honom

jämlikt 15 § medgiven rätt att hava renar i lapps vård, åsidosatt något

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ii.

9

av vad i nämnda lagrum stadgats i avseende å sådan rätts utövande, må

Konungens befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas,

skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall

kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Försummar renägare att erlägga den särskilda avgiften, skall han erlägga

dubbel avgift.

Om renlängd.

19 §.

För lappby skall årligen vid sammanträde, varom i 12 § sägs, upprättas

en längd, upptagande en var, som inom lappbyn driver renskötsel

eller där har renar i vård hos annan, ävensom det antal där befintliga

renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas uppgifter

eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen

och, om lapparna det önska, två av dem vid tillfället utsedda lappar.

Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsområde,

varom i 33 § förmäles, skall särskild längd upprättas för

sådan del av lappbyn.

Längden skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet

närvarande lappar och länder sedermera, intill dess ny längd blivit på

enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag

eller enligt byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas

efter antalet renar, såvitt ej antingen styrkas kan, att det i längden upptagna

renantalet genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning under

tiden väsentligen förändrats eller ock vid tillfällig renräkning, varom förmäles

i 20 § 2 mom., befunnits, att längden är felaktig.

Av längden upprättas tre exemplar, av vilka ett överlämnas till Konungens

befallningshavande och ett till lappfogden samt ett förvaras av

ordningsmannen.

Om renräkning.

20 §.

1. Allmän renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer. Närmare

föreskrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Om räkning minst vart tredje år av renar inom vissa lappbyar i Norrbottens

län är särskilt stadgat.

2. Konungens befallningshavande må förordna om hållande av tillfällig

renräkning i nödig omfattning, där grundad anledning finnes, att

renlängd, som enligt 19 § upprättats, är felaktig i avseende å en eller

flera renägares renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i renlängden,

skall kostnaden för räkningen gäldas av lapp, vars uppgifter till

längden angående renantalet med hänsyn till felets storlek måste anses

lämnade mot bättre vetande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3. Renskötande lapp är pliktig att utan ersättning samla och biträda

vid räknandet av den hjord, till vilken hans renar höra, vid äventyr att

nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om flyttningar.

21 §.

Lapp må med sina renar flytta mellan de områden, å vilka han äger

uppehålla sig med renarna; vare dock skyldig att taga väg, där minsta

skada förorsakas. Konungens befallningshavande har att i händelse av

tvist bestämma var flyttningsväg må tagas.

22 §.

Lapp åligger att tillse, att såvitt möjligt renar icke vid flyttning lämnas

efter eller under flyttning eller innan flyttning anträdes utan bevakning

ströva i förväg. Sker det ändock, skall lappen så fort ske kan samla

renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden eljest

äger verkställa detta på lappens bekostnad eller, då fråga är om allenast

ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

23 §.

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem

användas; dock att när ändring av sådan väg är av synnerliga skäl påkallad

och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Konungens

befallningshavande må förordna härom samt anvisa ny, för lapparna

tjänlig flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord,

uppförande av hägnad, utläggande av timmerbommar eller annorledes

flyttningsväg göras obrukbar för lapparna eller framkomligheten å sådan

väg i väsentlig mån förminskas.

24 §.

Lapp, som med sina renar flyttar utom den socken, där han har sitt

hemvist, skall för varje socken, som under flyttningen av honom besökes,

inom åtta dagar efter ankomsten göra anmälan hos landsfiskalen och därvid

uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar i sin vård,

ägarna till dessa renar; och äger lappen utan ersättning erhålla bevis om

anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningshavande äger, då så finnes nödigt, förordna en

eller flera personer, bosatta å platser som ligga i flyttningsväg, att mottaga

anmälningar, varom ovan sägs, och utfärda bevis däröver. Underrättelse

om den eller de förordnades namn och bostad skall tillställas

ordningsmännen i de lappbyar, som begagna vägen, samt årligen intagas

i länskungörelserna. Anmälningar, vilka mottagas av sålunda förordnad

person, skola så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 11

Det åligger landsfiskalen att föra dagbok över samtliga till honom inkomna

anmälningar.

Om ringgärden och andra stängsel.

25 §.

1. Lapp är berättigad att å område, där han äger uppehålla sig med

sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar

(ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa utsträckning.

Nedom odlingsgränsen samt utom renbetesfjällen må dock ringgärde,

avsett för stadigvarande bruk, uppföras endast efter anvisning av vederbörande

jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under

kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog, av

lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. Atnöjes ej

lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet bestämmas

av lappfogden.

2. Annat stängsel för renar än i 1 mom. sägs må uppföras allenast

efter särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

26 §.

Renskötande lapp skall i överensstämmelse med fordringarna på god

renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skada

eller annan olägenhet förorsakas, må Konungens befallningshavande tilldela

honom varning. År försumligheten av svårare beskaffenhet, eller låter

han icke rätta sig av meddelad varning, äger Konungens befallningshavande

föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av

renarna eller förordna, att renarna skola för viss tid eller tills vidare

överlämnas till vård åt annan renskötande lapp, eller föreskriva, att renantalet

skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade,

eller ock, där Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande finner

den försumlige uppenbart olämplig att sköta renar, förklara honom förlustig

rätten att vidare vara renskötare.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder meddelas

av Konungens befallningshavande, som därvid äger förelägga vite

samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller

ock låta vidtaga åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

27 §.

1. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen

skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

äng eller sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan

att vara inhägnad år efter annat varit till höfångst brukad och därtill

alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på annat

sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter, skall skadan, där den inträffar

under juni, juli eller augusti månad, ersättas av ägaren till de renar, vilka

förorsakat skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses

ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid

hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet

kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan

så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte

att tillskynda honom förlust.

Ersättningsskyldighet, varom nu sagts, äger ej rum för skada, som

innehavaren av den fastighet, där skadan skett, enligt vid upplåtelsen

meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå.

2. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen

skada å gröda på annan mark än i 1 mom. sägs, skall grödans ägare

själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

3. Förorsaka skogslapps renar ovan odlingsgränsen å trakt, där sådana

lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda, skall

vad i 1 och 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

28 §.

1. Förorsaka fjällapps renar nedom odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen

å trakt, där sådana lappar jämlikt 2 § äga uppehålla sig med sina

renar, skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på mark,

som avses i 27 § 1 mom., skall skadan, där den inträffar under tid, då

betesrätt ej är medgiven, ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat

skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses

ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid

hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet

kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan

så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte

att tillskynda honom förlust.

2. Förorsaka skogslapps renar nedom odlingsgränsen å trakt, där sådana

lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 43. 13

på mark, som avses i 27 § 1 mom., skall skadan ersättas av renarnas

ägare:

n) om skadan sker å växande eller avskuren men ej bärgad gröda och

inträffar under maj, juni, juli, augusti eller september månad;

b) om skadan sker å bärgad gröda, som lämnats utestående i stack eller

liässja, och inträffar under juni, juli eller augusti månad.

Inträffar skadan å annan tid, gälle vad i 1 mom. andra stycket sägs;

dock att renarnas ägare alltid skall ersätta skada, som sker å tid, då betesrätt

ej är medgiven å trakten.

3. Förorsaka fjällapps eller skogslapps renar nedom odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen skada å gröda på annan mark än som avses i 27 §

1 mom., och inträffar skadan under tid, då sådana lappar jämlikt 2 eller

3 § äga uppehålla sig å trakten med sina renar, skall grödans ägare

själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas av renarnas ägare, där

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

29 §.

Skada, som av fjällapps eller skogslapps renar förorsakas å trakt, där

sådana lappar icke jämlikt 2 eller 3 § äga uppehålla sig med sina renar

under någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

30 §.

Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgörelse,

äger han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning

utse en god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 31 § sägs

hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas

sida, varefter dessa båda, eller, om de ej kunna enas, lappfogden eller

landsfiskalen utser en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde

skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, samt verkställa

noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden,

då den kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till

upplysning i saken. Med stöd av den utredning, som sålunda vunnits,

skola gode männen med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt uppskatta

skadan i penningar. Över förrättningen skall föras protokoll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats,

ävensom för synekostnad må utmätning ske hos den som medgiver, att

han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen

bjudit skadeersättning, ej understigande vad gode männen bestämt, må

utmätning för synekostnaden ej ske utan skall sökanden själv stå samma

kostnad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utan hinder av vad nu är stadgat äger den, hos vilken utmätning skett,

så ock den, som lidit skada, där han ej låtit saken gå till utmätning, att

instämma sin talan till domstol; skolande den, hos vilken utmätning skett,

anhängiggöra sin talan inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njuter god man ersättning efter samma grunder som

nämndeman.

31 §.

Lappby skall vid sammanträde, som omförmäles i 12 §, för en tid av

högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke

driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till

nästa val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 30 § förmäles.

Underlåter lappby att anställa sådant val, göres av lappfogden

eller den landsfiskal, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande, som i lappbyns ställe utser lämpligt

antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och

tillställes en var av gode männen.

32 §.

Hålla flera lappar sina renar tillsammans i en hjord eller har lapp i

sin hjord såväl egna som skötesrenar, och sker genom renar, som höra

till hjorden, skada, vilken enligt denna lag skall ersättas, skola, där det

ej kan utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, renarnas

ägare vara pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var

av dem har i hjorden, ersätta skadan jämte syne- och rättegångskostnader.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar,

tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord.

33 §.

Inträffa å en trakt år efter annat skador av större betydelse, vilka måste

anses väsentligen bero på försumlighet i renvården, må Konungen förklara,

att visst till gränserna bestämt område skall tills vidare och intill dess

annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsområde.

Sker inom sålunda fastställt skadeersättningsområde skada genom renar,

vilken enligt denna lag skall ersättas, skall, där det ej kan utrönas, genom

vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, ersättningsskyldigheten åligga

de lappar, vilka äga där uppehålla sig med sina renar; och skall ersättningsbeloppet

jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelas

i förhållande till det antal renar, en var av dem har inom området. Om

vid den tid, då skadan skedde, å området funnos renar i vård hos annan

än nämnda lappar, skall även ägaren av dessa renar i förhållande till

renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar lapp, förr än uppgörelse eller

förlikning träffats eller dom givits om dylik ersättning, att skadan ej förorsakats

av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

15

34 §.

Fordrar någon ersättning på grund av sådan gemensam ansvarighet, som

avses i 33 §, äger han med sitt yrkande vända sig mot ordningsmannen

eller ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna inom skadeersättningsområdet

tillhöra; ägande ordningsman att efter samråd med lappfogden

på vederbörande lappars vägnar trätfa uppgörelse om ersättning.

Ordningsman äger ock att på lapparnas vägnar föra talan i mål om dylik

ersättning samt efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl

skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Ådömes ersättningsskyldighet flera lappar, skall i domen för en var fastställas,

huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, må av honom fullföljas

i högre rätt.

35 §.

Den som efter vad i 32 eller 33 § sägs blivit dömd att ersätta inträffad

skada eller träffat uppgörelse eller förlikning om erläggande av sådan ersättning

vare oförhindrad att, i händelse det utrönes, att skadan förorsakats

av renar, tillhörande annan, eller att vid den tid, då skadan skedde, i

hjorden eller inom skadeersättningsområdet funnos renar, tillhörande annan

än dem som enligt domen, uppgörelsen eller förlikningen ansetts ersättningsskyldiga,

söka gottgörelse av ägaren till dessa renar för vad han

erlagt eller för den del därav, som belöper på renägaren. Där ersättningen

bestämts genom uppgörelse eller förlikning, må gottgörelse ej fordras för

mer än vad på renägaren belöper i förhållande till det belopp, vartill skadan

må hava blivit värderad vid syn, med tillägg av synekostnaden.

Om förbud mot ofredande av lapparnas renar m. m.

36 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet dödar, skadar eller

genom skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan de

befinna sig på område, varest renar då må föras på bete, eller ock söker

obehörigen fördriva dem från sådant område, skall ersätta därigenom för

lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å område, som ovan avses, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning ren dödas eller

skadas genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort

sig skyldig därtill, skall jämväl den, för vars räkning avverkningen sker,

ansvara för skadans ersättande.

Har ren blivit dödad vid skogsavverkning, åligger det den som förestår

avverkningen att genast göra anmälan hos lapparna, därest de finnas å

trakten, eller, om så ej är fallet, hos landsfiskalen, till vilken det dödade

djurets öron därvid skola i hopsittande skick insändas. När anmälan in
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kommit till landsfiskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren

eller, om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som

finnas tjänliga för det dödade djurets tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsområde av hund, skall hundens ägare

ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta moment avses, förstås icke blott skada, som

tillfogats ren, utan ock, där renar blivit skingrade, kostnader och besvär,

som uppkommit för deras hopsamlande eller i sammanhang därmed, ävensom

utgiven ersättning för skada, som renarna till följd av skingringen

kunna hava förorsakat.

År ren, som skadats, omärkt, eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet

tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs

drift, är särskilt stadgat.

37 §.

Inom lappmarkerna och å renbetesfjällen skall hund, som icke användes

i lapparnas renskötsel, vara försedd med halsband, därå ägarens namn

och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas,

medan hunden hålles instängd, ävensom under pågående jakt, när fara

föreligger att hunden kan lida men av detsamma. Yad nu sagts skall ock,

där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt

härom förordna, gälla för trakt utom lappmarkerna och renbetesfjällen,

inom vilken lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom å trakt

därintill.

38 §.

1. Under den tid lappar med sina renar uppehålla sig å trakt, där

renar då må föras på bete, skola å denna trakt och å trakter därintill

hundar, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas i band

eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet med närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungens befallningshavande. Dock må

Konungens befallningshavande för viss trakt eller för särskilda fall medgiva

befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan

men för renskötseln.

Under det flyttning med renar sker förbi gård, skola därvarande hundar

hållas i band eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola lapparna,

där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Finnes hund, som är känd för att jaga renar, å trakt där renbete

må äga rum, och hålles hunden icke i band eller instängd eller försedd

med klubba, då renar under tillåten tid befinna sig där, må hunden dödas

genom lappfogdens eller polismyndighetens försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som

befinner sig å trakt, där renar vid tillfället må föras på bete, må hunden

dödas. Lag samma vare, då hund anträffas å sådan trakt utan tillsyn

omedelbart efter det den jagat eller annorledes ofredat ren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

IT

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter

förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och

kan den som dödat hunden icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare

han likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, såframt ej hundens

ägare kan visa sannolika skäl för sitt påstående.

Om minskning av renantalet inom lappby.

39 §.

Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betet kan

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller

svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom

lappbyn, må Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande vidtaga

åtgärder för renantalets minskning på sätt nedan sägs.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens

befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas

för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas,

vid äventyr att renarna av lappfogden eller ordningsmannen omhändertagas

och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från

lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes

utrymme inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet

kan ske, äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i

sistnämnda lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall

i sådant fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verkställts.

Härvid skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som

själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område

haft rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja

hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens

befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av Konungens

befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning eller

annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej

vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens

befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid

skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl

till antalet husliållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska

sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes

ordning, i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till

användning, skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att,

då särskilda skäl därtill föreligga, annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd meddelas

av Körningens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 häft. (Nr 43.) 2301 27 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste män iakttages som ock

att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den,

vilken vården om renarna åligger, enligt Konungens befallningskavandes

bestämmande skall vidtaga åtgärd, må Konungens befallningshavande förelägga

honom vite samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga

honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes

bekostnad.

Om förvildade renar.

40 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, ankommer på Konungens befallningshavande

att förordna, att dessa renar skola dödas, samt meddela i

sådant hänseende erforderliga föreskrifter.

Behållna värdet av sålunda dödade renar skall enligt bestämmelser, som

givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar.

41 §.

Lapp må å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, i erforderlig

omfattning åt sig inrätta tältkåta eller annan kåta med lapsk

eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring av sina tillhörigheter eller

därför vidtaga andra anordningar.

Ä inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande

jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog

dock undantagen, eller till kronohemman eller kronolägenhet, som ej står

under kronans omedelbara disposition, må, nedom odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter anvisning

av jordägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed,

av lappfogden.

42 §.

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom

lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina

renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med

följande begränsningar:

1) Ä enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej

står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppföras,

med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke.

2) Ä annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast

efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

19

angår trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande

samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter

samråd med Konungens befallningsliavande. Över sådan ansökan skola de

lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Tid

prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att byggnaden

förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och

andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess

ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvändigt,

än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å byggnadens

beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke

uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden

å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har den

myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka

villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger

myndigheten bestämma, huruvida och i vad män gottgörelse må utgå för

å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits avgiftsfritt

av kronan.

43 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lappmarkerna

eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord

ansökan lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar, vilka äga uppehålla

sig med sina renar å trakten, vad angår trakt ovan odlingsgränsen

eller å renbetesfjällen av Konungens befallningskavande samt i fråga om

övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningskavande.

Tillstånd må lämnas allenast där odlingen finnes icke vara till

hinder för renskötseln å trakten och sökanden ej kan antagas genom

odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken

och beskaffenheten av odlingen bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna

därtill föranleda.

Den som upptagit odling är pliktig att själv stå skada, som å odlingen

förorsakas av renar, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Om hällande av getter.

44 §.

A kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava

getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med

sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om skogsfång.

45 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun

tillhörig allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke

använda skogen, dock med följande begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen må virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

samt växande träd till uppförande av sådant stängsel, som avses i 25 §

2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna

taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed

jämförlig bostadsbyggnad skall gälla vad under 1) sägs. Å dessa trakter

må lapp ej heller taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad

av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisning eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må tagas allenast torra träd,

vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom för tillfälligt behov

å utmark växande lövträd. Därjämte må tall- och grantjur tagas till

slöjdvirke.

46 §.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock

undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara

disposition, skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen äger lapp till eget behov

av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning, som i 45 §

stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller ombyggnad av

fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas utan anvisning

eller utsyning.

2) Nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällapp använda skogen

till eget behov av virke, dock med iakttagande av att virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare

därtill givit sitt samtycke, ävensom att virke till nyssnämnda ändamål

eller växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller

stängsel ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning.

Skogslapp äger å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget

behov under flyttning med sina renar taga bränsle samt virke till tältstänger,

kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter

ävensom slöjdvirke; dock må växande barrträd tagas allenast efter anvisning

eller utsyning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

21

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gäller om fjällapps rätt till

skogsfång vad i 45 § i sådant avseende stadgats.

Skogslapp äger utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med

sina renar för de under 2) andra stycket omförmälda ändamål taga torra

träd, vindfällen, skogsavfall samt eu- och videbuskar ävensom å utmark

växande lövträd. Därjämte må tall- och gran tjur tagas till slöjdvirke.

47 §.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition

eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges icke betalning.

Yad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas

allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning

enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren det

fordrar, för virke, som enligt vad i 46 § stadgas ej må tagas annat än efter

anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall och grantjur,

som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig

ersättning, vilken i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens

befallningshavande förordnad värderingsman.

48 §.

Finnes beträffande mark, som avses i 46 §, att skogens fortsatta nyttjande

invid boplats för vedfång åt lapparna är i synnerlig mån betungande

för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande

på framställning av denne förbjuda, att bränsle tages annat än efter anvisning.

49 §.

Lapp, som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller

brukare av fastighet, må icke använda sin rätt till skogsfång enligt denna

lag för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, stängsel, bränsle

eller annat ändamål.

50 §.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, må lapp

å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, fälla lavbevuxna

träd; dock skall, såvitt ske kan, vederbörande skogstjänsteman, jordägare

eller brukare förut underrättas och tillfälle lämnas honom att anvisa träd,

som må fällas, samt i annat fall anmälan om fällningen snarast göras till

skogstjänstemannen, jordägaren eller brukaren.

Yid fällning av lavträd skola i främsta rummet torra eller oväxtliga

träd tagas.

51 §.

Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk

tages av lapparna på område, där avverkning uppenbarligen kan medföra

fara för skogens bevarande eller återväxt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 43.

Skulle Konungens befallningsliavande finna, att nyttjandet av viss plats

såsom fast viloplats eller boplats åt lapparna uppenbarligen medför fara

för skogens bevarande eller återväxt, äger Konungens befallningshavande

för viss tid förbjuda platsens begagnande för sådant ändamål.

Förbud, varom nu sagts, må, där det ej påkallas till skydd mot björkskogsgränsens

eller barrskogsgränsens nedgående, icke meddelas, om nyttjandet

av tillåtet betesområde eller, vad angår förbud enligt andra stycket,

flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom skulle i väsentlig mån försvåras

för lapparna.

52 §.

Virke, som lapp lagligen tagit och använt eller upplagt till framtida

användning, må icke utan hans samtycke av jordägaren eller brukaren

bortföras eller göras obrukbart.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsyning, olovligen

blivit bortfört eller gjorts obrukbart, äger lappen utan anvisning eller

utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen beköves för uppförande

av nytt stängsel.

53 §.

Lapp är pliktig att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller

utsyning må hava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakttaga

nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamålet

användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stubbar,

vindfällen eller eu- eller videbuskar;

c) att bland växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro

oväxtliga, överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke

må överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare

eller hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna större del av

stammen; samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen

randbarkas.

54 §.

Anvisning eller utsyning, varom i 45, 46 och 48 §§ sägs, verkställes

kostnadsfritt av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen

skall verkställas snarast möjligt; och skall lappen i god tid därom underrättas.

Träd, som anvisas eller utsynas, skola vara för avsett ändamål

fullt lämpliga och, såvitt möjligt, för lappen lätt tillgängliga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om jakt och fiske.

55 §.

Fjällapp och slcogslapp äro berättigade att å utmark jaga och tiska icke

allenast å områden, där sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga vistas

under varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna

under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock

underkastade de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske,

som eljest gälla.

Om vissa nyttjanderättsupplåtelser.

56 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jämförlig

nyttighet av lapp upplåtas till annan. Sker ändock upplåtelse, vare

den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed

jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse

därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse

kunna av Konungens befallningsliavande mot avgift meddelas.

Kan inom sådant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara

för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna,

äger Konungens befallningsliavande tillåta annan att mot avgift därstädes

jämte lapparna utöva jakt eller fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nyttjanderätt

till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln,

må Konungens befallningsliavande mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till

vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar förorsakas

å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är

att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda

honom förlust.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola

de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i

ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser,

som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen.

57 §.

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där renskötsel året

om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens

befallningsliavande driva skogsrenskötsel.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung1. Maj:ts proposition nr 43.

Yill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallningshavande

ingiva ansökan med uppgift om den trakt, inom vilken han vill

driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk avse att innehava

för egen räkning samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser

att hava skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall yttrande inhämtas

från den kommun, där renskötseln är avsedd att drivas.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig

del av traktens befolkning, att renskötsel fortfarande drives å trakten, och

anses sökanden lämplig såsom renskötare samt möter ej heller i övrigt

hinder för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna

sökanden tillstånd att viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å

den angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i sammanhang

härmed bestämma det område, varinom renskötseln må drivas, varest

och huru flyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar sökanden må

föra på bete samt. därest sökanden avser att hava skötesrenar i sin vård,

huru stor del av renhjorden, som sökanden och hans husfolk högst må

innehava för egen räkning, ävensom de särskilda villkor i övrigt, under

vilka renskötseln må äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns

drivande inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest rättighetens

utövande medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla

det givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller

meddela nya villkor.

Varder lapp, som innehar tillstånd till renskötsel, stadigvarande förhindrad

att begagna den medgivna rättigheten, äger Konungens befallningshavande

utan kommunens hörande medgiva annan lapp att på enahanda

villkor under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel

inom området. Lag samma vare, där lappen avlider och dödsbodelägarna

anses icke lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 §.

I fråga om sådan renskötsel, som avses i 57 §, skola de i denna lag

meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock

med följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som innehar tillstånd att där driva renskötsel,

ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lapska tjänare. Såsom

tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan

lapp har i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i överläggningar

och beslut i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningshavande.

2) Ådagalägger lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, försumlighet

däri, eller finnes han eljest olämplig såsom renskötare, äger Konungens

befallningshavande utan iakttagande av vad i 26 § stadgats fråntaga honom

den medgivna rättigheten; och skall i fråga om Konungens befallnings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunjl. Maj-.ts proposition nr 43.

25

havandes befogenhet att medgiva annan lapp att i hans ställe driva renskötsel

vad i 57 § sista stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses, att

till bränsle, tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av

lappens tillhörigheter taga torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och

videbuskar, ävensom, för tillfälligt behov, å utmark växande lövträd samt

till slöjdvirke, tall- och grantjur, dock å annan mark än kronomark under

kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog

endast under flyttning och mot betalning enligt ortens pris.

4) Yad i 55 § stadgats om rätt till jakt och fiske skall icke äga tilllämpning.

5) För all skada, som förorsakas av renar, skall ersättning givas av

renarnas ägare. Lappby skall enligt Konungens befallningshavandes bestämmande

utgöra ett eller flera skadeersättningsområden, och skall beträffande

skada, som inträffar inom sådant område, gälla vad i 33—35 §§

stadgas.

6) Beträffande skyldighet enligt 38 § 1 mom. för ägare av hund att

hålla hunden i band eller instängd eller försedd med klubba må Konungens

befallningskavande medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7) Beträffande skötesrenar skall gälla:

Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skötesrenar,

må den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar

jordbruksfastighet på de närmare villkor och i den utsträckning Konungens

befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera

för hushåll räknat än tjugu, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna.

Dragrenar må även annan renägare hava i vård hos lapp på sätt här

sägs.

Skötesrenägare står i fråga om skötesrenarna samma ansvar enligt denna

lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande föreskrivit med

avseende å rätten att hava skötesrenar, må Konungens befallningshavande

förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande

och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Eenräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar

nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förflyta mera än fem år.

Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars

och ens renantal.

Straffbestämmelser m. m.

59 §.

1. Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffas:

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar, att hans renar inkomma

å område, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

eller vid den tid icke må utövas, eller å främmande lappbys till gränserna

bestämda område;

b) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 9 § 1 mom. inflyttar till

lappby;

c) den som gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller i väsentlig

män förminskar framkomligheten å sådan väg;

d) den som mot stadgandet i 52 § första stycket bortför virke eller

gör virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 36 §, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

dödar, skadar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsavverkning

dödas eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla

hund i band eller instängd eller försedd med klubba; samt

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs.

2. Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffas:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov erfordras,

eller som eljest tager virke i strid mot bestämmelserna i 45, 46,

49, 50 eller 58 §;

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av

sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna

lag, dock endast såframt ej uppgörelse eller förlikning träffats om skadans

ersättande eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter

ty i 30 § sägs utmätning för ersättningens belopp må ske hos honom;

samt

c) lapp, som mot bättre vetande lämnar oriktig vippgift vid upprättande

av renlängd.

3. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffas:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 24 §

eller 36 § 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

b) lapp, som i fall, varom i 44 § förmäles, har getter på bete till större

antal än där sägs;

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 § uppför ringgärde eller

annat stängsel;

d) lapp, som överträder jämlikt 48 eller 51 § meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats

jämlikt 53 §;

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav meddelad

föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband; samt

g) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller

till större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet

att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits

i avseende å rättighetens utövande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

27

60 §.

Hållas renar i vård av någon, som ej liar rätt till renskötsel enligt

denna lag, må dessa renar icke föras på bete å mark, varöver renägaren

ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta

skadan. År i fråga om sådan renhjord allmänt veterligt, att därtill

hörande djur pläga olovligen inkomma på annans mark, äger Konungens

befallningshavande att på ansökan av markens ägare förordna, att hjorden

skall nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden

för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §.

1. Förseelse mot denna lag eller mot byordning åtalas vid allmän

domstol.

2. Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. d) eller 2 mom. a) eller 3

mom. c) eller e), må, där den förnärmar endast enskild persons rätt, ej

åtalas av allmän åklagare, såvitt ej målsägaren angiver förseelsen till åtal.

Lag samma vare beträffande förseelse, som avses i 59 § 1 mom. e); dock

att, där renen är omärkt eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger

utan angivelse tala i saken, I sådant fall må åklagaren föra talan jämväl

i fråga om skadestånd.

3. Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. a) eller 2 mom. b), må,

där den förnärmar endast enskild persons rätt, icke åtalas av annan än

målsägare.

62 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. A iten,

ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som

meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Saknas tillgång

till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

63 §.

Lapp, som bär renhjord under sin vård, är pliktig att, då Konungens

befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfiskal för verkställande

av utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak

påfordrar renhjordens hopsamlande eller frånskiljande av ren från andra

renar i hjorden, verkställa sådan handräckning.

Tredskas lapp att lämna fordrad handräckning, må sådan anskaffas på

den tredskandes bekostnad.

64 §.

Över beslut, varigenom Konungens befallningshavande utfärdat byordning

eller eljest meddelat föreskrift eller vidtagit åtgärd för tillämpning av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majds proposition nr 43.

denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad, att hos Konungen

anföra besvär inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut; dock skall, där ej ändringssökandet

därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsbestämmelser.

65 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphävas lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadganden,

vilka innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen

den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet

inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i

stället tillämpas.

Den som vid nya lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel

skall anses hava rätt till renskötsel enligt 1 § 1 mom. första stycket,

ändå att han ej uppfyller där angivna förutsättningar; och skall vad i nya

lagen sägs om lapp äga tillämpning å honom.

Lapp, som vid nya lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som

omförmäles i 57 §, åligger, såframt han vill fortsätta därmed, att senast

den 31 december 1929 göra ansökan, som avses i samma paragraf; och

må renskötseln utan särskilt tillstånd fortsättas, till dess ansökningen

hunnit prövas.

Intill utgången av år 1933 skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande

rätt att hava renar i vård hos annan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 43.

29

Förslag
tiii
Lag

om renmärken.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda

märke, anbragt i renens öron.

2 §■

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren

eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans

renar, har sitt hemvist; och skall sökanden därvid i två exemplar inlämna

en avbildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående

figur utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som

hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter

ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställer häradsrätten märket.

Fram.

3 §•

Renmärke skall för att kunna fastställas vara så inrättat, att det tydligt

skiljer sig från andra gällande renmärken inom tingslaget eller angränsande

tingslag, samt att det ej lätt kan förändras till sådant äldre märke eller

sådant äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes.

4 §.

Renmärke må ej fastställas för annan renägare än den som enligt förenämnda

lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård

hos renskötande lapp. Ej heller må renägare samtidigt hava mer än ett

fastställt renmärke.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

5 §■

Yill den som innehar fastställt renmärke icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, skall lian anmäla detta hos häradsrätten, som har att

avlysa märket. A ren, som, då avlysningen sker, är försedd med dylikt

märke, må det fortfarande bibehållas, men andra renar må ej märkas därmed.

Ej må utan förre ägarens samtycke avlyst märke fastställas för

annan renägares räkning, innan fem år förflutit från avlysningen.

Har fastställt märke under tio år icke varit begagnat vid renmärkning,

anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och utgör

fastställelsen sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renägares

räkning.

6 §•

1. Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans

fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, skall

han anmäla detta hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §,

för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligger honom

att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fastställda

renmärke till registrering.

7 §''

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fastställda

och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning

fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när

renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli

månad varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från

och med juli månad föregående år till och med juni månad under löpande

året, insändas till Konungens befallningshavande, som på lämpligt sätt

offentliggör utdraget.

Närmare bestämmelser om förteckningens förande meddelas av Konungen.

8 §‘

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas

det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom

lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från

andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras

icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas

med ägarens fastställda märke.

9 §.

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verkställd

före den 1 november. Försittes denna tid, äger ordningsmannen

inom lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges

bekostnad låta verkställa renmärkningen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

31

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin lijord annans

renko med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka

kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst

märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren,

skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt

nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt förses med nya

ägarens märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ordningsmannen

skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen tillfaller

lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i

lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit

förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen omhändertagas och vårdas

av ordningsmannen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall

därefter vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem

till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör

uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig

skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom

ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande försälj

ningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs; dock att, där renens märke var

okänt, en noggrann avbildning av märket skall genom ordningsmannens

försorg insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med

uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen,

vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn.

11 §■

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har

under sin vård, i annat fall än i 8 § sägs begagnar märke, som ej blivit

av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, straffas

med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är

ägare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från

och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den som i det fall, varom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning

begagnar annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom

vid häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrivna

anmälan till registrering, straffas med böter från och med fem till

och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län

oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört,

och kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt bort
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

taget eller förstört eller att liuden blivit märkt på sätt i 3 mom. bär

nedan sägs, dömes till böter från och med fem till och med trehundra

kronor, där han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, varmed i denna lag

förstås såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som

ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, anträffas

forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana

förhållanden, att antagas kan, att köttet föres från slakt ute å mark.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lappfogde,

lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas.

Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att

därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den från

vilken beslaget gjorts i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller,

om det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen

i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt,

göras å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket

å plats, som ej kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i

lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag skall beslagaren

låta ofördröjligen kungöra i socknens kyrka; och äger den, som vill

göra anspråk å godset, att inom en månad därefter anmäla sig hos beslagaren

samt, där hans rätt icke finnes ostridig, instämma denne senast

till det ting, som infaller näst efter en månad från det anmälan gjordes.

Sker det ej, eller kan den som stämde ej visa sin rätt till godset, gånge

med detsamma eller dess behållna värde som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgör ej hinder för målsägaren att, där någon

fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods, som enligt

förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt till

godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän domstol.

I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, äger allmän åklagare tala i saken

jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken;

dock skall vad i nya lagen stadgas icke verka rubbning i fastställelse

av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition, nr 43.

33

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919

(nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av

konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flyttlapparnas

rätt till renbetning.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1919, innefattande bestämmelser

i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, skall sålunda

ändras, att 8 och 45 §§ erhålla ny lydelse, 45 § förses med särskild

överskrift och till 43 § fogas ett nytt andra stycke, allt på sätt

nedan sägs:

8 §''

Då enligt 45 § 2 mom. renräkning äger ram inom de områden, som

upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma

och Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden

för räkningen, ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare pliktiga

att på anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

43 §.

Då Konungens befallningskavande — — — — — från renar.

Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna

paragraf, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 §•

1. Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser

angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas

nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äger

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande härom förordna, därvid

på Konungens befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen

av minskningen samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och

skall beträffande ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning

i vissa fall av renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning.

2. Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norrbottens

län, så framt ej väderleksförhållandena lägga hinder i vägen, låta verkställa

tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av

de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast

möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 höft. (Nr 43.) 230127 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 20 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Ai,mkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen, ett

av särskilt tillkallad sakkunnig den 30 september 1927 avgivet betänkande

med förslag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige in. m.

(Statens offentliga utredningar 1927:25). Föredraganden anför därvid följande:
Inledning.

Gällande loe- De viktigaste bestämmelserna rörande lapparna och deras renar hava givits

stämmeiser. genom iagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnes rätt till renbete

i Sverige. Nämnda lag är tillämplig dels å den del av lappbefolkningen,

som driver renskötsel, dels ock å vissa andra personer. Beträffande de renskötande

lapparna bestämmer lagen de områden i riket, inom vilka de äga

föra sina renar på bete, samt de tider av året, då betning av renar inom

de särskilda områdena får äga rum, varjämte den meddelar bestämmelser

angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar. Vidare reglerar den de

renskötande lapparnas rätt att taga bränsle och annat för renskötselns behöriga

utövande erforderligt virke till bostäder, visthus och stängsel ävensom

deras rätt att för sitt livsuppehälle jaga och fiska. Den reglerar även

de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen, främst

deras skyldighet att ersätta skador, som genom renarna förorsakas å nämnda

befolknings egendom. Slutligen innehåller lagen föreskrifter beträffande ordningen

bland de renskötande lapparna inbördes samt stadgar i särskilda

fall påföljder för förseelser, som begås av renskötande lapp.

Till de bestämmelser i 1898 års renbeteslag, som äro tillämpliga även å

andra än de renskötande lapparna, höra stadgan den angående den lapska

icke renskötande befolkningens och den icke lapska befolkningens rätt att

hava skötesrenar i vård hos renskötande lapp, vidare bestämmelser angående

skyddande av renarna mot de bofastas hundar ävensom föreskrifter rörande

ordningen för upplåtelser av vissa rättigheter å kronans mark ovan

odlingsgränsen och å renbetesfjällen. Hit höra även vissa stadganden om

påföljd för förseelser mot de renskötande lapparna och deras egendom.

Uti vad 1898 års lag stadgade hava åtskilliga ändringar vidtagits, huvudsakligen

genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337), varigenom meddelats be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stämmelser om bland annat den bofasta icke lapska befolkningens rätt att

hava skötesrenar i vård hos lapp samt om lapparnas bosättning å viss kronomark,

ävensom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa

fall av renantalet inom lappby.

Till de bestämmelser, som reglera de svenska lapparnas renskötsel i

Sverige, höra slutligen lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken och kungörelsen

den 22 december 1899 (nr 106) om renmärkesförtecknings förande

och vad i sammanhang därmed iakttagas skall.

De svenska lapparnas rätt till renbete i Norge är numera reglerad genom

konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas

rätt till renbetning och de i anledning av denna konvention utfärdade

författningarna, nämligen lagen den 20 juni 1919 (nr 445) och kungörelsen

den 15 december 1922 (nr 602).

En del av de lappar, som enligt 1919 års konvention äga flytta till Norge,

äro nödsakade att för att framkomma till de medgivna renbetesmarkerna flytta

över finskt område. För reglerandet av bl. a. dessa genomflyttningar har

den 9 maj 1925 avslutats en konvention mellan Sverige och Finland rörande

renar i gränsområdena. I lag den 7 januari 1926 (nr 1) och kungörelse

samma dag (nr 3) hava meddelats närmare bestämmelser i anledning avsistnämnda

konvention.

Nästan omedelbart efter det 1898 års renbeteslag utfärdats framställdes

krav på revision av lapplagstiftningen. Detta krav gällde närmast de icke

renskötande lapparnas ställning och deras existensmöjligheter, frågor som

icke vunnit sin lösning genom 1898 års lagstiftning. Från skilda håll påkallades

åtgärder i syfte att avhjälpa det betryckta läget bland de kategorier

av den lapska allmogen, som icke hade renskötsel såsom yrke. I sammanhang

därmed framställdes emellertid även från de renskötande lapparnas

sida vissa erinringar mot den då nyss utfärdade renbeteslagen.1)

De spörsmål, som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang

med lösningen av den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om avvittringens

genomförande å trakterna ovan odlingsgränsen.2) Medan emellertid

såväl dessa som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål ännu

voro beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal

ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken hemställdes

om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes

bland annat följande:

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kringskurna

av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet gynnat

odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad

och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt, som ju nomaderna *)

*) Se motion i riksdagens andra kammare 1899 (nr 12), K. Bfhdes i Jämtlands län skrivelse

till Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer 1905

och 1907 »Handlingar angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas existensvillkor

i Västerbottens län».

2) Se bl. a. kungörelsen den. 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter ang.

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen den 5 juni

1909 (nr 53) ang. marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen.

Historik.

1908 års

riksdag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

1908 och

1911 års utrednings.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfattningarnas

tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas

berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket

som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande

områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesanläggningar

upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, sålunda

utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne

i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat eu stor

mängd spridda myrar och andra slåtterlägenlieter, vilket i hög grad försvårat

renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida.

Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande orsaker hade vållat,

att den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.

Å dfen jord, som förut tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes

rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja för

att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och bötfälld.

De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för

lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de

nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning

åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva

av renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för tryggande

av de nomadiserande lapparnas existens, behandlades frågan om lämpligaste

sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och

hållet saknade renar eller icke hade tillräckligt många för att kunna livnära

sig som nomader.

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 6 maj 1908 (nr 113), att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda

och taga under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels vidmakthålla,

värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro

och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolkningen

ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning och

prövning kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen

för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas

synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utredningen

borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det

honom dock lämpligt att vissa förberedande undersökningar verkställdes,

som kunde utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde jämväl rum under de följande åren.

De utfördes i enlighet med ett program, som upprättats av särskilt tillkallade

sakkunniga, nämligen biskopen O. Bergqvist, landshövdingarna K. J. Bergström,

H. T. Biörklund och J. Widén samt disponenten Hj. Lundbohm.

Som emellertid den genom dessa undersökningar införskaffade utredningen

icke ansågs tillräckligt uttömmande för att därå skulle kunna grundas en

allsidig revision av lapplagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t den 1 november

1912, att ytterligare utredningar i ämnet skulle verkställas. Genom de

utredningar, som i enlighet härmed ägde rum och som utfördes under led
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts. proposition nr jo.

37

ning av landshövdingen O. von Sydow, anskaffades kompletterande material

angående renskötselförhållandena inom de områden, där de renskötande fjälloch

skogslapparna utöva sin näring, den utsträckning, vari inom de nordliga

länen renskötsel bedrivits i äldre och nyare tid, i vad mån lapparna

jämte renskötsel driva jordbruk eller annan näring, områdenas fördelning

mellan de särskilda lappbyarna eller olika grupper av lappar, tiderna för lapparnas

vistelse å de olika områdena, flyttningsvägar, formerna för renskötselns

bedrivande samt renarnas skadegörelse å bofastas egendom ävensom angående

den lapska bosättningen m. m. Desslikes fullföljdes vissa biologiska

undersökningar, som tidigare påbörjats och som avsågo bl. a. uppskattning

av tillgången å och beskaffenheten av renbetet i de trakter, där renskötsel

förekommer.

Nyssnämnda utredningar pågingo under ett flertal år. De gåvo uppslag

till åtskilliga betydelsefulla åtgärder till fromma för de renskötande

lapparna1), men ledde i övrigt icke fram till den länge väntade allmänna

revisionen av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var dåmera närmast

den, att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge, i det att

förhandlingar med Norge upptagits i den internationella renbetesfrågan.

Som dessa förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre svenska

lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna,

innan man underkastade ifrågavarande lagstiftning en fullständigare

granskning. Med den allmänna revisionen av denna lagstiftning fick således

även denna gång tillsvidare anstå.

Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen, vilka ansågos vara

av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som avsågos

i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos dock under tiden

till behandling, bland dem frågan om vilka personer i renbeteslagens mening

skola räknas för lappar, frågan om renbeteslagens tillämplighet å lappar,

som ej idka renskötsel, frågan om rätt för lapparna att bosätta sig ä

kronomark inom lappmarkerna och å renbetesfjällen samt frågan om begränsning

av den bofasta befolkningens rätt att hålla renar i vård hos de

renskötande lapparna. Nu nämnda frågor jämte vissa i detta sammanhang

mindre viktiga spörsmål angående renskötseln m. m. framlades till riksdagens

prövning genom propositionen den 23 mars 1917 (nr 169) med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Propositionen

vann i flera delar icke riksdagens bifall. Bland annat anhöll riksdagen,

vidkommande eu för lapparna mycket betydelsefull fråga, nämligen

frågan om rätt för dem att bosätta sig å kronomark och vad därmed ägde

sammanhang, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1917, att förslaget

härutinnan måtte återupptagas till förnyat övervägande i samband med den

tillämnade revisionen av hela lagstiftningen rörande lapparna samt efter det

tillfälle beretts dem att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter

’) Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av odlingslägenheter

m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens orh Norrbottens läns lappmarker

och den 30 december 1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark samt kungörelsen den 5 juni 1917 ("nr 250''ang. ströängars utbytande

mot annan mark.

s. 38 Kontrollera mot PDF

1919 års

lappkommitté.

38 Kungl. May.U proposition nr 48.

och önskningar, som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för

en sådan revision.

Med anslag av statsmedel hölls sedermera under februari 1918 i Östersund

ett allmänt lappmöte, vid vilket lapparna hade tillfälle att dryfta sina gemensamma

angelägenheter.

Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes någon tid därefter.

Den 5 februari 1919 undertecknades nämligen mellan de svenska och norska

regeringarna förut omförmälda konvention angående flyttlapparnas rätt till

renbete, vilken konvention därefter ratificerades den 27 maj 1919.

Sedan sålunda anledningarna till ytterligare uppskov med den inre lapplagstiftningens

behandling bortfallit, anmäldes frågan om eu allmän revision

av denna lagstiftning ånyo den 13 juni 1919 i statsrådet av dåvarande chefen

för civildepartementet.

På hemställan av denne uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års

lappkommitté — att utföra en allmän revision av de bestämmelser, som

reglera lapparnas förhållanden inom riket och den icke lapska befolkningens

rätt att hålla renar. Till ordförande i kommittén förordnades landshövdingen

W. Murray, till ledamöter under kommittéarbetet i det hela kanslirådet L.

Berglöf, lappfogden J. O. Holm, landssekreteraren S. A. Lilja samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare lantbrukaren J. Bell n och sparbankskamreraren

E. I. Lindley, till ledamöter vid behandlingen av frågor angående

det lapska skolväsendet ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren

E. Kristensson, komministern H. L. Marklund och teologie studeranden

G. Park samt till sakkunniga att med kommittén överlägga rörande

frågor, som anginge västerbottenslapparna, lappfogden, filosofie doktorn E.

Bergström, kommunalnämndsordföranden G. Johansson, landsfiskalen G. D.

L. Lindström samt lappmännen Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson,

Sedermera blev kommittén utökad med ytterligare ledamöter. Genom

Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1919 förordnades sålunda till ledamot

under kommittéarbetet i det hela assessorn i Svea hovrätt P. J. Aastrup,

åt vilken tillika uppdrogs att tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare.

Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1921 till ledamöter under

kommittéarbetet i det hela lappmannen Jonas Ahrén för Jämtlands län,

lappmannen Torkel Tomasson för Västerbottens län och lappmannen Nils

Anders Gruvvisare för Norrbottens län, varjämte till ledamot i kommittén

vid behandling av skogslapparna vidkommande frågor utsågs lappmannen

Nils P. Stenberg. Sistnämnda dag förklarades tillika, att det Tomasson

meddelade förordnandet såsom sakkunnig i kommittén skulle upphöra.

Kommittén avgav den 31 maj 1923 två betänkanden i ämnet. Det ena

innefattade förslag till

lag om fjällrenskötsel,

lag om skogsrenskötsel,

lag om renmärken och •

kungörelse om renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang där

med skall iakttagas.1)

'') Se Statens offentliga utredningar 1923: 51.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Det andra innefattade förslag till stadga angående nomadundervisningen

i riket samt till instruktion för nomadskolinspektören. Sistnämnda förslag

bär lett till utfärdandet av stadgan den 31 december 1925 angående nomadundervisningen

i riket m. fl. författningar (nr 511—513).

Kommitténs förslag till lagar om fjällrenskötsel, om skogsrenskötsel och

om renmärken anslöto sig i huvudsak till 1898 års renbeteslag samt gällande

lag om renmärken. Kommittén hade emellertid i formellt hänseende

vidtagit åtskilliga ändringar. Sålunda hade kommittén uppdelat ämnet i två

särskilda huvudförfattningar, reglerande den ena fjällrenskötseln och den

andra skogsrenskötseln. I sak innefattade förslagen avvikelser från gällande

lagstiftning bland annat i följande hänseenden.

Kommittén, som i likhet med 1898 års renbeteslag utgått från den uppfattningen,

att rätten att driva renskötsel med anlitande av mark, varöver

renägaren icke förfogade, borde tillkomma uteslutande dem, som vore att

räkna till den lapska allmogen, hade i förslagen angivit vissa förutsättningar,

under vilka en person skulle vara att anse såsom lapp. Tillika hade

kommittén föreslagit bestämmelser angående befogenhet för vederbörlig myndighet

att i nödfall skilja en för yrket alldeles olämplig lapp från rätten att

driva renskötsel.

Särskild uppmärksamhet hade av kommittén ägnats spörsmålen om de

renskötande lapparnas bostadsförhållanden och deras ställning till jordbruket.

I detta hänseende hade kommittén ansett sig böra föreslå, att åt de

renskötande lapparna inrymdes rätt att å renbeteslanden uppföra timrade

stugor för renskötselns utövande. Emellertid hade därvid gjorts vissa förbehåll.

Rätten att uppföra dylika stugor hade sålunda begränsats till kronans

mark och tillika gjorts beroende av särskild framställning hos länsstyrelsen,

på vilken det skulle ankomma att pröva de omständigheter, som

vore att beakta med hänsyn till såväl sökandens egen som de övriga lapparnas

renskötsel å trakten. Med tillstånd av nämnda myndighet skulle lapp

även kunna å kronomark upptaga mindre odling eller för grästäkt nyttja

naturliga ängar. Kommittén hade ansett sig för skogslapparnas vidkommande

icke böra föreslå några inskränkande bestämmelser i fråga om förening

av renskötsel och egentligt jordbruk. Yad däremot angick de renskötande

fjällapparna, hade kommittén visserligen icke funnit sig böra stadga

förbud mot förening av renskötsel och jordbruk men dock föreslagit vissa

stadganden i syfte att förhindra en förening av dessa näringar i det fall. då

renskötseln kunde antagas bliva lidande därav. Det skulle sålunda ankomma

på länsstyrelsen att pröva, huruvida renskötande fjällapp ägde förutsättning

att på ett tillfredsställande sätt driva renskötsel samtidigt med jordbruk.

Yad beträffar frågan om de renskötande lapparnas skyldighet att ersätta

skador, som genom renar orsakades å den bofasta befolkningens egendom,

förordade kommittén införande av bestämmelser, enligt vilka ägare av utestående

bärgad gröda i vissa fall skulle stå skada, som tillfogades densamma

av renar. Samtidigt bereddes den jordbrukande befolkningen en i viss

mån motsvarande fördel genom en utvidgning av lapparnas ovillkorliga plikt

att gottgöra skada, som förorsakades under vissa månader av året.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

1924 års

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yidare hemställde kommittén om utsträckt rätt för länsstyrelse att vidtaga

åtgärder för nedbringande av renantalet inom lappby och om vissa

inskränkningar i den icke renskötande lapska allmogens rätt att hava renar

under vård av lappar, som förde dem på bete å kronomark eller annan

mark, varöver renägaren icke förfogade.

Slutligen hade kommittén ansett goda skäl föreligga att i viss utsträckning

legalisera den renskötsel, som utan stöd av lag bedrives i vissa socknar

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, varför kommittén framlade

förslag i sådant hänseende.

I sitt förstnämnda betänkande anmälde kommittén tillika, att två frågor,

vartill kommittén enligt det meddelade uppdraget haft att taga ställning,

nämligen om möjligheterna till bättre utkomst för de lappar, vilka såsom

bofasta idkade jordbruk eller hade andra yrken, samt om en genomgripande

revision av de särskilda bestämmelser, som avsåge lapparnas fattigvård,

inom kommittén varit föremål för utredning och i vissa delar föranlett bestämmelser

i de båda huvudförslagen, men att uppdraget i denna del icke

hunnit i sin helhet slutföras.

Frågan om revision av de för lapparnas fattigvård gällande föreskrifterna

gjordes till föremål för särskild utredning. Enligt den 9 oktober 1923 erhållet

bemyndigande tillkallade nämligen chefen för socialdepartementet

samma dag en sakkunnig person att inom departementet biträda med utredning

angående ordnandet av fattigvården bland lapparna i riket. Sedan

den sakkunnige till fullgörande av nämnda uppdrag den 25 september 1924

avlämnat utredning i ämnet,1) lades denna till grund för proposition till

1927 års riksdag, varvid frågan erhöll sin lösning utom i vad den sammanhängde

med frågan om lapparnas beskattning.

Över kommitténs omförmälda förslag angående renskötseln inhämtades

utlåtanden av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län samt av domkapitlen i Luleå

och Härnösands stift, av kammarkollegium, domänstyrelsen och statens skogsförsöksanstalt

ävensom av statistiska centralbyrån. Länsstyrelserna i de tre

nordligaste länen infordrade utlåtanden från lappfogdarna efter lapparnas hörande,

varjämte såväl i nyssnämnda som ock i övriga här angivna län tillfälle

bereddes kommunerna att yttra sig över förslagen.

Sedan förslagen därefter inom socialdepartementet undergått viss överarbetning,

beslöt Kungl. Maj:t den 30 maj 1924, att lagrådets yttrande skulle

inhämtas över de överarbetade förslagen till lag om fjällrenskötsel, lag om

skogsrenskötsel och lag om renmärken ävensom över ett inom departementet

utarbetat förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel.

Uti yttrande den 4 juli 1924 förklarade lagrådet bland annat, att förslagen

i såväl sakligt som formellt hänseende vore behäftade med vissa närmare

angivna brister, vilka enligt lagrådets mening påkallade en genomgripande *)

*) Se Statens offentliga utredningar 1924: 58 och 59.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

omarbetning av förslagen. Till följd därav ansåg sig lagrådet böra såsom

allmänt omdöme uttala, att förslagen icke vore ägnade att läggas till grund

för framställning till riksdagen i ämnet. Förslagen blevo icke framlagda

för riksdagen. De till lagrådet överlämnade förslagen med tillhörande statsrådsprotokoll

ävensom lagrådets yttrande torde få såsom bilagor fogas vid

protokollet i detta ärende (se särskilt häfte).

En av de i 1924 års förslag berörda frågorna, nämligen om minskningen av

renantalet i vissa fall, gjordes emellertid till föremål för särskild behandling.

Genom proposition (nr 227) till 1925 års riksdag framlades nämligen förslag

till lag angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby. Sedan

förslaget med vissa ändringar antagits av riksdagen, utfärdades den 6 juni

1925 förut omförmälda lag i ämnet.

Frågan om lagstiftningsarbetets vidare bedrivande upptogs ånyo i statsrådet

den 13 juli 1926. Därvid anförde föredraganden bland annat:

Den ytterligare överarbetning av kommitténs förslag, som lagrådet förordat,

syntes nu böra vidtagas. Därvid borde givetvis i främsta hand de av

lagrådet framförda synpunkterna rörande ämnets legislativa behandling vinna

beaktande. I samband därmed syntes emellertid även de grunder, varpå förslagen

vilade, i vissa hänseenden böra skärskådas. Framför allt finge därvid

framhållas reglerna om lapparnas bosättning. Det hade från vissa håll gjorts

gällande, att de principer, som i nämnda hänseende kommit till uttryck i

kommitténs förslag, numera borde modifieras, och företrädare saknades icke

för den meningen, att denna bosättning icke borde motverkas.

Bland de ämnen, som borde upptagas till förnyat övervägande, syntes

jämväl vara frågan om åtgärder för nedbringande av antalet renar inom lappbyarna.

Den stora ökning av renstammen, som under de senaste åren ägt

rum, hade givit anledning till allvarliga bekymmer. Fara förelåge, att de

befintliga beteslanden inom kort skulle visa sig otillräckliga för det växande

antalet djur. Därtill komme, att enligt den med Norge ingångna konventionen

angående flyttlapparnas rätt till renbetning antalet renar, som under eu

del av året finge inkomma i Norge, vore på visst sätt begränsat. Då för de

fyra nordligaste svenska lappbyarna sommarbetesmarker inom landet i stort

sett saknades, måste renmängden i dessa byar helt rättas efter den i konventionen

gjorda begränsningen. De lagstiftningsåtgärder, som vidtagits för

att möjliggöra minskning i vissa fall av renantalet inom lappby, hade befunnits

i viss mån otillräckliga för det avsedda syftet, och svårigheter mötte alltjämt,

då det gällde att effektivt begränsa renantalet.

Jämlikt mig av Kungl. Maj :t givet bemyndigande tillkallade jag samma dag

f. d. landshövdingen J. Widén att såsom sakkunnig biträda med överarbetning

av kommitténs berörda förslag.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har den sakkunnige den 30 september

1927 överlämnat omförmälda, av mig inledningsvis nämnda betänkande med

förslag till följande lagar jämte motiv, nämligen:

förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;

förslag till lag om renmärken; samt

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445!

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919

mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

1926 års

sakkunnige.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Den sakkunnige bär sammanfört bestämmelserna för fjällrenskötsel och för

skogsrenskötsel i en lag. De bestämmelser, som avse ett och samma ämne,

hava för de olika slagen av renskötsel upptagits under gemensam rubrik.

Till en början regleras frågan, vilka personer som må komma i åtnjutande

av lapprivilegiet, samt angivas de områden, där renar må föras på bete.

Yidare meddelas bestämmelser om lappby. Förslaget innehåller åtskilliga

ordningsföreskrifter i fråga om renskötseln och giver myndigheterna rättighet

att ingripa i fall av försumlighet hos renskötare. I förslaget har möjlighet

beretts de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor m. m. och

verkställa odlingar. Till lappby hörande lappar hava i viss utsträckning tillförsäkrats

rätt till skogsfång samt till jakt och fiske. Bestämmelser äro

meddelade om ersättningsskyldighet, då skada genom renar uppstått å den

jordbrukande befolkningens gröda. Till förhindrande av skadegörelser och

andra olägenheter hava föreskrifter givits om minskning i vissa fall av renantalet

inom lappby. Liksom i gällande lag avse vissa av förslagets bestämmelser

även andra än de renskötande lapparna. Den sakkunnige har jämväl

ansett sig böra i viss utsträckning legalisera den renskötsel, som utan stöd

av lag för närvarande bedrives i vissa socknar nedanför lappmarksgränsen i

Norrbottens län. Slutligen innehåller förslaget åtskilliga bestämmelser av

straffrättslig och processuell natur.

Vid den av den sakkunnige verkställda överarbetningen har, på sätt senare

kommer att närmare visas, de av lagrådet framförda synpunkterna i

huvudsak vunnit beaktande. I vissa hänseenden hava därutöver åtskilliga

ändringar av såväl saklig som formell innebörd vidtagits. Härutinnan må

särskilt framhållas frågorna om rätten att driva renskötsel och om åtgärder

för nedbringande av renantalet inom lappby. I förstnämnda hänseende har

den sakkunnige föreslagit vissa restriktioner, i det att rätten att driva renskötsel

gjorts beroende av att lappens fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit sådan näring eller biträtt

däri. Förordnande om minskning av renantalet inom lappby kan enligt förslaget

meddelas ej blott, såsom i gällande lag, då renantalet befinnes vara

så stort, att betesmarkerna måste anses otillräckliga eller genom renarna

betydande skadegörelser förorsakas, utan ock då på grund av renantalet

olägenheter eller svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga

drivande inom lappbyn. Yidare hava möjligheterna att tillgripa tvångsåtgärder

mot försumlig renskötare utökats, och sådan renvårdare kan enligt

förslaget i vissa fall förklaras förlustig rätten att driva renskötsel. I fråga

om icke renskötande lapps rätt att hava skötesrenar till obegränsat antal

har föreslagits den skärpning, att rätten härutinnan gjorts beroende av att

lappen tillhör lappby.

Vid fullgörande av sitt uppdrag bär den sakkunnige ansett, att vissa av

de av kommittén i förslagen till lag om fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel

föreslagna bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark

icke borde upptagas i de nu avgivna lagförslagen, utan att de upplåtelser

dessa bestämmelser, avsåge att reglera borde göras till föremål för särskilda

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Mdj:t$ proposition nr J3.

föreskrifter i annan ordning. I fråga om dessa har den sakkunnige den 7

november 1927 avgivit särskilt förslag.

Över den sakkunniges först nämnda förslag hava utlåtanden infordrats

från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands

län samt från kammarkollegium och domänstyrelsen. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har lämnat lapparna i vissa lappbyar tillfälle taga

del av förslagen samt yttra sig över desamma. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har bifogat yttrande från lappfogden därstädes. För innehållet i de

inkomna utlåtandena kommer jag att redogöra i det följande.

Innan jag ingår på de föreslagna bestämmelserna, vill jag till eu början

meddela vissa statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m. in.

samt därefter lämna en kort redogörelse för de trakter, där lapparna äga

uppehålla sig med sina renar.

Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt en av lapp- statistiska

kommittén verkställd utredning till omkring 8,129 män, kvinnor och barn,

fördelade med 4,947 på Norrbottens län, 2,032 på Västerbottens län, 973 på befolkningen

Jämtlands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 1 riket m 22

177 personer på Västernorrlands in. fl. län.

Man skiljer sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan två grupper FjäUappa

av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig

närmast till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av

vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjälllapparna

och de renskötande skogslapparna samt därmed sammanhängande

olikheter i renskötselns utövande. Indelningen torde dock kunna tillämpas

även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller den andra

gruppen är avgörande.

De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i

norr till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig

i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas

med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vintertid

uppehålla sig i det svenska skogs-, respektive kustlandet, där renarna då

livnära sig av lavbete.

De renskötande skogslapparna åter höra hemma i Norrbottens län samt

i Malå socken av Västerbottens län och uppehålla sig året om nere i skogs-,

respektive kustlandet, där renarna livnära sig av lav- eller gräsbete, allt efter

årstiden. På grund av de begränsade flyttningarna kunna de renskötande

skogslapparna leva ett mera stationärt liv än fjällapparna och förty inom

sina betesområden förskaffa sig en fast vistelseort'' sasom mittpunkt för renskötseln.

Emellertid förekommer i södra delarna av Jämtlands län och i

Idre socken av Kopparbergs län, att även fjällapj^arna driva sin renskötsel

på ett tämligen begränsat område och i följd därav också inrätta sig på

samma förhållandevis stationära sätt som skogslapparna.

Till de olika metoder, som fjällappar och skogslappar använda vid sin

renskötsel, skall jag återkomma i det följande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

yrkeifördelningen

iland lapparna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Med tillämpning av nyss anförda grunder för lapparnas indelning i två särskilda

grupper beräknades år 1920 fjällapparnas antal till 5,774 personer eller

71 % och antalet skogslappar till 2,355 personer eller 29 % av samtliga svenska

lappar.

Lapparna fördelade sig sålunda:

Norrbottens län . .

Västerbottens »

Jämtlands » och Idre socken........

Västernorrlands » ........

Fjällappar

........ 2,931

........ 973

163

Skogslappar

2,016

333

1

Summa

4,947

2,032

973

164

13

Övriga............................

........ 8

''

5,774

2,355

8,129

I)å man talar om lapparna och näringslivet bland dem, möter man ganska

allmänt den uppfattningen, att renskötseln skulle utgöra den lapska allmogens

egentliga näring. Denna uppfattning kan möjligen i gångna tider hava motsvarat

förhållandena i verkligheten. Numera kan densamma icke anses fullt riktig.

En undersökning angående yrkesfördelningen bland den lapska allmogen

giver nämligen vid handen, att år 1920 av rikets 8,129 lappar endast ett antal

av 2,775 eller omkring 34 % var att hänföra till renskötande, medan 5,354 eller

omkring 66 % voro icke renskötande.

Fördelningen i renskötande och icke renskötande ställer sig sålunda:

Fjällappar.

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Västernorrlands

Övriga

Renskötande

län ..................................... 1,690

» ...................... 306

» och Idre socken............ 295

2,291

Icke

renskötande

1,241

1,393

678

163

8

3,483

Summa

2,931

1,699

973

163

8

5,774

Skogslappar.

Renskötande

Norrbottens län .................................... 428

Västerbottens » 56

Jämtlands » och Idre socken ............ —

V ästernorrlands » ....................................

Övriga » ................................. .

484 1,871 2.355

Bland fjällapparna voro således 2,291 personer eller omkring 40 % renskötande

och 3,483 personer eller omkring 60 % icke renskötande, medan

bland skogslapparna omkring 20 % voro renskötande och omkring 80 % icke

renskötande. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt verkställda

utredningar bland de renskötande fjällapparna 16.2 % och bland de

renskötande skogslapparna 75.6 % med renskötseln förenade annat yrke, i

regel jordbruk.

Yad beträffar de icke renskötande lapparna, vilkas sammanlagda antal

uPPf?ick till 5,354 personer, framgår av kommitténs utredning, att bland dem

Icke

renskötande

Summa.

1.588

2,016

277

333

—

—

1

1

5

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ta proposition nr 43.

«tt antal av 2,886 eller över liälften var att hänföra till den jordbrukande

klassen, medan återstoden fördelade sig på andra yrkesgrupper eller också

saknade bestämd yrkesbeteckning.

Av tillgängliga handlingar i övrigt framgår, hurusom antalet personer,

som åtnjuta understöd av fattigvården, bland lapparna är avsevärt högre än

i riket i övrigt. År 1920 beräknades sålunda antalet understödstagare i de

egentliga lapptrakterna (lappmarkssocknarna i Norrbottens och V ästerbottens

län samt lappförsamlingarna i Jämtlands län) utgöra 20—21 % av lappbefolkningen

därstädes, medan motsvarande siffra för riket i dess helhet i förevarande

hänseende år 1917 beräknades för landsbygden till 3.44 % och för

städerna till 6.88 % eller i genomsnitt till 4.46 %. Vidare framgår, att den

övervägande delen av de lapska understödstagarna är att finna bland de icke

renskötande lapparna. År 1920 beräknades bland understödstagarna endast

ett antal av 276 tillhöra de renskötande lapparna, bland dem 118 ensamt

i Karesuando socken, samt 1,023 de icke renskötande lapparna. Denna

beräkning är dock på grund av felande uppgifter från vissa håll ej exakt.

Undersöker man något närmare understödets beskaffenhet av varaktigt

eller tillfälligt, finner man, att antalet till arbete helt oförmögna lappar,

vilka sålunda åtnjuta varaktig full försörjning av fattigvården, var ganska lågt,

allenast 9.8 % mot 32.5 % i riket i dess helhet, medan antalet sådana, som

delvis försörjas eller åtnjuta tillfälligt bidrag, var relativt högt, nämligen

00.2 % mot 67.ö % för hela riket.

1919 års kommitté lämnade i sitt betänkande vissa siffror rörande lappbefolkningen

samt anförde i fråga om de renskötande lapparna följande:

»Av vad ovan anförts angående yrkesfördelningen bland lapparna i riket

framgår, att för närvarande endast omkring 1 3 av dem är renskötande, medan

återstoden eller således omkring 2/3 av lapparna icke äro renskötande. Därjämte

framgår att bland den tredjedel av den lapska allmogen, som är renskötande,

en avsevärd del med renskötseln förenar annat yrke, nämligen bland fjälllapparna

omkring Va och bland skogslapparna omkring 4 Av hela den

lapska folkstammen i riket ägnar sig således för närvarande endast omkring

V, uteslutande åt renskötseln. Beträffande denna fjärdedel vill kommittén

dock ytterligare tillägga, att jämväl bland de lappar, som höra dit, tendenser

kunna skönjas i riktning mot bofasta vanor.

År 1910 beräknades antalet nomadiserande lappar i riket till 3.671 eller

närmare 1,000 personer mera än det antal, vartill desamma den 31 december

1920 av kommittén uppskattats. Sannolikheten talar för att i Västerbottens

och Jämtlands län de renskö tändes antal sjunkit, men att så icke är fallet

i Norrbottens län.

Vanskligt torde vara att med visshet påvisa orsakerna till den tillbakagång,

som på sina håll ägt rum. Säkert är dock, att den fortskridande odlingen

samt den stigande beröringen med den bofasta kulturen i hög grad ökat

lapparnas benägenhet att övergiva renskötseln och antaga de bofastas näringsfång

och vanor. Det oaktat håller kommittén före, att renhanteringen i riket

ingalunda behöver anses vara ställd på avskrivning. De naturliga förutsättningarna

för denna näring synas nämligen ännu för eu avsevärd tid framåt

vara gynnsamma, särskilt i de norra lappmarkerna, och torde det enligt

kommitténs mening, med den välvilliga hållning statsmakterna intaga mot

de renskötande lapparna, mest vara beroende av lapparnas egen motståndskraft,

huruvida större eller mindre del av dem för framtiden skall finna sin

utkomst av renskötsel eller icke.»

Kouamittéa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4b Kungl. Maj;ts proposition nr 43.

Beträffande de icke renskötande lapparna hade kommittén följande uttalande:

»Man hör icke sällan det påståendet, att den lapska allmogen väl skulle

aga särskilda förutsättningar att med framgång utöva renlianteringen, men

däremot vara mindre lämpad för andra näringar. Kommittén kan för sin

del icke obetingat dela en sådan uppfattning om lapparna. Väl torde de få

anses vara synnerligen skickade att driva renskötsel, men deras lämplighet

for andra yrken än renskötsel torde icke få underskattas. Kommittén, vars

utredningar omfattat yrkesfördelningen bland lapparna med hänsyn såväl

till renskötseln som andra näringar, har fastställt, att bland den icke

nomadiserande lapska allmogen minst 2,886 personer äro att hänföra till

den jordbrukande klassen. Därtill kommer, såsom redan förut antytts, att

biand den renskötande lapska allmogen ett avsevärt antal, minst 676 personer

soka sm utkomst av jämsides med renskötseln bedriven jordbruksrörelse!

Det framgår således, att bland lapparna i riket åtminstone 3,562 personer

ener 43.8 /o kunna anses tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, därvid

35.5 % söka sin utkomst enbart av denna näring, och 8.3 % förena jordbruket

med renskötsel.

Av dessa 3,562 jordbrukande lappar falla 849 på Norrbottens läns fjäll

lappar och 1,244 på samma läns skogslappar, 1,054 på Västerbottens fäns.

fjallappar och 162 på samma läns skogslappar samt minst 224 på Jämtiands

läns fjällappar. Till jämförelse må nämnas, att i Norrbottens län

f“EParnas antal uPPgar till 2,931 fjällappar och 2,016 skogslappar, finnas

O4/'' fjallappar, som uteslutande syssla med renskötsel, och 103 enbart ren - skotande skogslappar. Motsvarande siffror äro för Västerbottens län, där

antalet fjallappar uppgår till 1,699 och skogslappar till 333, 187 och 15 samt

f°r "amtlands län, där lapparnas antal är 973 och skogslappar saknas 256

, Visserligen har kommittén icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende

från tall till fall undersöka det jordbruk, som sålunda bedrives av lappar

men vad kommittén för egen del iakttagit och eljest hört från vederhäftigt

hall uppgivas synes giva stöd för den uppfattningen, att det av lappar bednvna

jordbruket åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke är

särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser

bedrives av den jordbrukande icke lapska befolkningen.

Vad yrkesfördelningen i övrigt bland lapparna beträffar vill kommittén

fram hal la, att den 31 december 1920 947 personer eller 11.6 % av lapparna

i riket vore att hänföra till andra yrkesgrupper än renskötare eller jordbrukare,

nämligen 604 lappar till gruppen lösa arbetare, 82 lappar till

gruppen tjänare hos andra än lappar och 261 lajipar till gruppen diverse

andra yrken.»

Renantalet

i riket.

Enligt allmän renräkning, som ägde rum i början av år 1921, uppgick

renantalet i riket vid nämnda tid till sammanlagt 161,577, däribland 157,697

med känd ägare samt 3,880 utan känd ägare, nämligen:

Känd ägare

i Norrbottens län ................................ 114,799

i Västerbottens » 27,302

i Jämtlands » och Idre socken ........ 15,596

157,697 3,880 161,577

Av renarna med känd ägare komma på de renskötande lapparna och deras

liushållsmedlemmar 120,359 (hushållsrenar), medan återstoden eller 37.338

tillhöra andra renägare, vare sig lappar eller icke lappar (skötesrenar).

Hushallsrenarnas och skötesrenarnas fördelning jiå fjällrenar och skogsrenar

är följande:

Okänd ägare Summa,

2,180 116,979

1,207 28 509

493 16.089

opaginerad Kontrollera mot PDF

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Kungl. Maj:ts proposition

nr do.

47

Hushållsrenar

Skötesrenar

Fjäll-

Skogs-

Fjäll-

Skogs-

Summa

renar

renar

renar

renar

77,206

10,953

14,159

12,481

114,799

... 17,058

1,952

7,577

715

27,302

och Idre socken 13.190

—

2,406

—

15.596

107,454

12,905

24,142

13,196

157,697

Under tiden efter den senast hållna allmänna renräkningen torde renantalet

hava avsevärt ökats. Särskilt gäller detta Norrbottens län. Enligt eu

år 1925 företagen renräkning därstädes uppgick renstammen mom nämnda

län till 191,923 renar, således en ökning från år 1921 av 74.944 renar.

De egentliga s. k. lappmarkerna äro belägna inom Norrbottens och "N ästerbottens

län.

I mån av odlingens framskridande trängdes lapparna tillbaka av de svenska

kolonisterna. Till följd härav uppstodo ett lapskt inland och ett svenskt

kustområde. Så småningom framträdde behov att bestämma gränserna mellan

kustområdet och lappmarkerna. Den första kända officiella handlingen angående

en dylik gränsreglering är ett kungl. brev av år 1584, som rörde

Songamuotka rå i nordligaste delen av Norrland. I brevet förklarades, att

lapparna hade. urminnes hävd ovanför denna rå och att Tornebönderna ej

finge göra intrång ovan densamma.

Sedermera gjordes olika försök att gå upp gränsen mellan lappmarken och

kustlandet. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för fastställande

av nämnda gräns. Ett nytt intresse för gränsreglering förelåg nu; det gällde

för kronan att förmå svenskar att bosätta sig i lappmarkerna för bearbetning

av de därstädes förekommande malmfyndigheterna. Gränsen var dock

fortfarande obestämd.

Efter utfärdande av plakatet den 27 september 1673 angående lappmarkernas

bebyggande började de fasta bosättningarna taga mera fält.

Däri stadgades, att själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska

och finska församlingarna och fördelas uti särskilda socknar och prosteriei.

Nybyggarna i lappmarkerna medgåvos vissa förmåner. \ad sålunda stadgats

bekräftades genom Kungl. Maj:ts förnyade plakat den 3 septembei 1695 om

lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, vilka sig

där nedsätta, åtnjuta skola. Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades

i reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan

bygga och bo i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande

därstädes sig nedsätta vilja (det s. k. lappmarksreglementet).

Kort efter utfärdandet av lappmarksreglementet eller på 1750-talet blev

lappmarksgränsen i sin helhet uppgången, sannolikt efter föroidnande a\

Kungl. Maj :t. Denna gräns, som fortfarande gäller, grundades på undersökningar

och vittnesmål samt förlädes till utkanterna av de områden, till vilka

lapparna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt.

Sedan det visat sig, att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarkstrakterna

medfört vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga fall även

Trakter där

lapparna äga

uppekålla

sig med sina

renar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

för nybyggarna själva, förordnade Kungl. Maj:t den 13 december 1867, med

föranledande av en av riksdagen gjord framställning, att, för skyddande av

lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande av

tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet

otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionelit bestämmas mellan den

egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda Kungl. Majrts beslut har

odlingsgränsen sedermera blivit definitivt uppdragen. Med odlingsgränsens

uppdragande åsyftades, att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett

åt lapparna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kommo emellertid

att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock

icke få anläggas där. Denna bestämmelse har ej kunnat göras fullt effektiv,

utan under årens lopp har ett ganska stort antal bosättningar förekommit

även i trakterna ovan odlingsgränsen.

Genom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker reglerades de till dessa hörande lapparnas rättigheter.

Uti 8 § av nämnda stadga förklarades, att lapparna skulle liksom dittills

vara berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom

lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildes skogar inom de till odling

tjänliga delarna av landet endast vintertiden, varjämte lapparna skulle

äga att, i den mån för betesrättens utövande vore nödigt, till husbehov begagna

skogen. Vidare skulle ifrågavarande läns lappar äga att inom de delar

av länens lappmarker, som komme att ligga nedom odlingsgränsen, under varje

tid av året använda sådana områden, vilka blivit till särskilt bruk för lapparna

från staten upplåtna och vilka förekomme under benämningarna renbetesland,

lappskatteland eller skattefjäll. Å andra marker än nu sagts hade

<le ej rätt att sommartiden vistas. Om vintern ägde de däremot att vistas

utom salunda angivna områden samt flytta såsom de av ålder gjort och därvid

anlita även enskildas ägor. Ehuru varken avvittringsstadgan eller annat då

gällande lagbud innehöll bestämmelse därom, ansågos lapparna på grund av

sedvanerätt äga utsträcka sina flyttningar vintertid ned inom det norrländska

kustlandet.

Inom vissa socknar plägade de särskilda lapparna förskaffa sig av länsstyrelsen

meddelad inrymning, innebärande befogenhet för lappen att inom

det till honom upplåtna området med andras uteslutande föra sina renar på

bete. Ä andra orter åter sökte lapparna ej inrymning utan begagnade renbetet

gemensamt.

Jämtlands lappmarker hava icke, såsom de till Norrbottens och Västerbottens

län hörande, under 1700-talet blivit genom gränslinjer skilda från

övriga delar av landskapet. Någon territoriellt bestämd lappmark fanns

alltså ej där. Visserligen hade lapparna till sig för renbete upplåtna vissa

fjällsträckningar, för vilka de erlade s. k. lappskatt, men dessa fjällsträckningar

voro icke till sitt omfång angivna och till sina gränser bestämda. De

voro lapparnas huvudtillhåll, och lapparna vistades där med sina renar huvudsakligen

höst och vår. Lapparna voro emellertid ickp under alla tider av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj: ts proposition nr 43.

Aret hänvisade till dessa s. k. 1 appslcattefjäll utan begagnade även mellanliggande

områden. Den under senare hälften av 1700-talet påbörjade avvittringen

i Jämtland inställdes år 1786. Efter ny avvittringsstadgas utfärdande

den 8 december 1820 blev avvittringen niistf oljande år åter påbörjad.

Varken i denna stadga eller uti de efterföljande, under årens lopp utfärdade

föreskrifterna med avseende å avvittringen i Jämtland ägnades uppmärksamhet

åt lapparna eller deras behov. Först genom två kungl. brev av den 20

april 1841, det ena angående grunderna för avvittringen inom Hede socken

i Härjedalen och det andra rörande bestämmande av säkra gränser för lappallmogens

i Jämtland renbetestrakter, blevo lapparnas rättsförhållanden föremål

för reglering, varjämte meddelades bestämmelser angående sättet för

urskiljande och skattläggning av renbetestrakterna. Intill utfärdandet av

1841 års brev hade nybyggen och fäbodelägenheter fått av den bofasta, icke

lapska befolkningen anläggas överallt i fjälltrakterna, varigenom lapparna

så småningom undanträngts. Med stöd av berörda brev avsattes inom de

särskilda socknarna i Jämtland åtskilliga till sina gränser bestämda s. k.

skattefjiill (renbetesfjäll).

Inom de sålunda avsatta skattefjällen erhöllo vederbörande lappar inrymning;

de därvid utfärdade inrymningsbreven hava under olika tider avfattats

olika men innehöllo i allmänhet föreskrifter om de rättigheter och skyldigheter

med avseende å renbetning, skogsfång, fiske in. in., som voro förenade

med inrymningsrätten.

Uti Härjedalen, där ej heller någon lappmark i egentlig bemärkelse funnits,

anses dock lapparna hava uppehållit sig och idkat renskötsel lika länge

som i de nordligare delarna av Sverige. Vid avvittringen avsattes vissa

skattefjäll för liärjedalslapparna.

Sedan Kungl. Maj:t genom brev till länsstyrelsen i Jämtlands län av

den 13 juli 1887 ej mindre anbefallt länsstyrelsen att genom köp och överenskommelser

om betesrätt m. in. söka åstadkomma utvidgning av de åt

lapparna anvisade land än även förordnat, att där kronoparker funnes så

belägna, att av dem kunde för lappfjällens utvidgning dragas fördel, sådana

parker finge under vissa villkor tagas i anspråk för lapparnas behov av bete

och bränsle, hava ett stort antal hemman och lägenheter inköpts till utvidgning

av de vid avvittringen avsatta renbeteslanden.

Till sist må nämnas, att Kungl. Maj:t genom brev den 31 december 1888

medgivit, att Särna norra kronopark inom Kopparbergs län finge upplåtas

till renbete för lapparna.

Uti lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige bibehöllos i stort sett förut gällande bestämmelser angående

lapparnas rätt att uppehålla sig med sina renar å vissa trakter. Jämväl i

lagen den 1 juli 1898, som ersatte 1886 års lag, upptogos i princip samma

bestämmelser. Hörande de närmare detaljerna i dessa hänvisas till vad

därom i det följande anföres vid behandlingen av de särskilda paragraferna

i nu föreliggande förslag.

Av den föregående redogörelsen framgår, att lapparna inom Norrbottens

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43.) 250157 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

och Västerbottens län lagligen icke äga att under sommaren uppehålla sig

med sina renar utom lappmarkerna. Det oaktat har i vissa socknar nedom

lappmarksgränsen i Norrbottens län av ålder förekommit renskötsel jämväl

sommartid. Till denna fråga skall jag jämväl återkomma i det följande.

Eu del av de svenska lapparna hava av ålder om sommaren flyttat med

sina renar till Norge. Deras rätt härutinnan är såsom redan berörts numera

reglerad genom konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge

angående flyttlapparnas rätt till renbetning och de i anledning av denna

konvention utfärdade författningar. Enligt konventionen gäller rörande betesrätten

i Norge i huvudsak följande.

I Troms fylke må betning av svenska renar äga rum allenast inom ett

område med angivna gränser (1 §) samt inom vissa i samband därmed till

begagnande upplåtna trakter (2 §). Rätt att inflytta med renar i de sålunda

angivna områdena tillkommer allenast lappar från Könkämä, Lainiovnoma,

Sarivuoma och Talma lappbyar, och det får ej inkomma mera än sammanlagt

39,000 renar, liäri icke inbegripna kalvar, som födas under inflyttningsåret

(3 och 4 §§). Närmare bestämmelser äro meddelade om betesområdenas indelning

i renbetesdistrikt under olika tider av året (5 §), om renräkningar

(7 och 8 §§), om flyttningsvägar (9 §), om åtgärder på flyttningsvägar (10 och

11 §§) samt om åtgärder för förebyggande av skada av renar (12—21 §§).

I Nordlands fylke må svenska lappar endast inflytta till vissa beskrivna

områden, vilka vart för sig bilda särskilda renbetesdistrikt. Till dessa distrikt

må icke inkomma flera svenska renar än som för varje distrikt finnes i konventionen

upptaget (22 §). I dessa distrikt må allenast lappar från Arjeplogs,

Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar inflytta med sina renar, och

varje socken har fått sig tilldelade särskilda renbetesdistrikt (24 §). Inom

vissa renbetesdistrikt förekommer s. k. bygsel. Vissa lappar från Arjeplogs,

Sorsele och Tärna socknar liade genom bygselkontrakt erhållit medgivande

att låta sina renar beta inom vissa områden i Helgeland i Norge. I den

mån dylika kontrakt upphöra att gälla skola i enlighet med närmare bestämmelser

i konventionen nya bygselkontrakt utfärdas, innefattande rätt

att låta renar under juli och augusti månader beta inom vissa angivna renbetesdistrikt

(26—28 §§).

Lappar från vissa svenska lappbyar hava i enlighet med närmare bestämmelser

i konventionen rätt att låta sina renar under juli och augusti månader

överskrida gränsen och uppehålla sig inom angivna områden i Norge;

dock må varje lappbys renar överskrida gränsen allenast på den sträcka,

där densamma berör denna lappbys svenska område. Denna rättighet innebär

icke befogenhet för lapp att inflytta i det norska betesområdet (36 och

37 §§). De lappbyar, vilka äro berättigade att på angivet sätt överskrida gränsen,

äro Rautasvuoma och Kalasvuoma byar i Jukkasjärvi socken, Norrkaitums,

Mellanbyns och Sörkaitums byar i Gellivare socken, Sirkas och Tuorpons

byar i Jokkmokks socken samt Semisjaur-Njargs byar i Arjeplogs socken.

Rättighet att i enlighet med konventionen låta svenska renar beta i Norge

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

51

tillkommer allenast nomadiserande lapp. Såsom sådan anses allenast person

av lapsk härstamning, som på stadigvarande sätt personligen följer och

bevakar sina renar och icke samtidigt brukar hemman eller nybygge eller

biträder vid bruket av sådan fastighet; dock medgives visst undantag från

sistnämnda villkor för lapp från Västerbottens län eller Frostvikens norra

lappby i Jämtlands län (153 §).

I konventionen hava slutligen meddelats åtskilliga ordningsföreskrifter

och andra bestämmelser, som det åligger lapparna att iakttaga vid utövningen

av sin renbetesrätt i Norge.

Allmänna grunder.

Samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de av den sakkunnige framlagda

förslagen, hava utgått från att desamma böra läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och domänstyrelsen

hava uttryckligen förklarat sig lämna förslagen utan erinran.

Av det föregående torde framgå, att renskötseln varit och alltjämt är

av stor betydelse för eu väsentlig del av den lapska befolkningen. Aven

för staten måste det ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt vara

angeläget, att nämnda näring vidmakthålles och ytterligare främjas i de

trakter, där förutsättningar i sådant hänseende finnas. Renskötseln är för

många av de trakter, där den drives, en viktig ekonomisk faktor. I synnerhet

gäller detta för Norrbottens län. Aven för den icke lapska befolkningen

är det å vissa orter av stor betydelse att kunna hava skötesrenar i vård hos

lapp. Visserligen giver den statistiska utredningen vid handen, att förhållandena

numera utvecklat sig därhän, att allenast den mindre delen av den

lapska befolkningen ägnar sig åt renskötsel, medan flertalet bland densamma

upphört därmed. Men å andra sidan visar utredningen, att renantalet under

de senare åren väsentligt ökats. Man torde alltså kunna räkna med att

även i framtiden lapparna, i den män betesmarkerna förslå, komma att i avsevärd

grad ägna sig åt renskötsel. Men även om de renskötande lapparnas

antal framdeles skulle minskas, torde dock renskötselns särställning bland

näringarna påfordra särskild lagstiftning.

Frågan om revision av lapplagstiftningen har, såsom framgår av den av

mig lämnade redogörelsen, länge stått på dagordningen, och riksdagen har

ock hemställt om en sådan revision. De brister, som vidlåda den gällande

renbeteslagen och vilka i det följande komma att närmare beröras, synas

mig vara av den beskaffenhet, att ny lagstiftning snarast bör komma till

stånd. De spörsmål, som främst kräva skyndsam lösning, äro dels frågan

om effektiva åtgärder för nedbringandet av renantalet inom lappby, där

sådant påkallas av betets otillräcklighet eller av andra anledningar, dels ock

frågan om reglerandet av den olagligen bedrivna renskötseln nedom lappmarksgränsen

i Norrbottens län. Yad förstnämnda fråga angår har, på

sätt vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 juli 1926 framhållits, den

stora ökning av renstammen, som under de senare åren ägt rum, givit anledning

till allvarliga bekymmer. Denna ökning av renstammen i förening

Behovet av

lagstiftning

på förevarande

område.

Departements
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Ämnets

formella

behandling.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sakkunniges
-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

med den på sina håll allt knappare tillgången på bete samt odlingens framträngande

bär ökat riskerna för skadegörelser å den bofasta befolkningens

egendom. Till förebyggande i möjligaste mån av dylika skadegörelser samt

av olägenheter för renskötseln erfordras stor omsorg vid denna närings bedrivande.

Det synes därför ofrånkomligt, att möjlighet beredes de myndigheter,

som hava överinseendet över lapparna och deras renskötsel, att kunna

i tid ingripa mot försumliga renskötare. De maktmedel, som enligt gällande

lag stå till bixds, äro, enligt vad erfarenheten visat, icke tillräckligt effektiva.

På grund av vad sålunda anförts och då jag i huvudsak kan ansluta mig till

den sakkunniges förslag, vilka i stort sett mottagits med gillande av de

hörda myndigheterna och även i allmänhet godtagits av lapparna, i den

mån de yttrat sig över desamma, synes det mig vara angeläget, att förslagen

nu läggas till grund för framställning i ämnet till riksdagen.

191!) års kommitté, som på sätt förut framhållits, uppdelat ämnet i två särskilda

huvudförfattningar, angav avsikten härmed hava varit att göra stadgandena

angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden i görligaste

mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast skulle behöva

syssla med honom vidkommande bestämmelser och skogslappen endast

med sådana, som anginge honom.

Lagrådet ansåg i sitt yttrande över de år 1924 remitterade förslagen i förevarande

ämne, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke den

skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som borde göras mellan fjälllappar

och skogslappar, lämpligen kunde genomföras utan uppdelning av

ämnet i två lagar. I detta sammanhang har lagrådet framhållit, att den av

kommittén föreslagna uppdelningen medfört en mycket betydlig förlängning

av lagtexten och att uppdelningen, om den än skulle göra stadgandena mera

lättlästa för vederbörande lappar, å andra sidan skulle göra det svårare att

överblicka, vari de, i allt fall till vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna

mellan de för båda slagen av lappar givna rättsreglerna bestode.

Ben sakkunnige har ansett uppdelningen av ämnet i två särskilda lagar icke

böra bibehållas samt därom anfört:

»De fördelar, som därmed skulle vinnas, synas icke kunna uppväga de

olägenheter, som en så avsevärd förlängning av lagtexten givetvis medför.

Härtill kommer, att den av lagrådet framhållna svårigheten att överblicka,

vari skiljaktigheterna mellan de särskilda lagarna bestå, säkerligen skulle

bereda även de renskötande lapparna icke ringa besvär, då även dessa mången

gång torde hava intresse av att erhålla kännedom om dessa skiljaktigheter.

I förevarande förslag hava alltså bestämmelserna för de olika slagen av

renskötsel sammanförts i en lag. Härvid har man sökt att i de fall, då olika

regler böra gälla för fjäll- och skogsrenskötsel, i lagtexten markera skillnaden

så tydligt som möjligt, varjämte det ansetts böra undvikas att i

mindre väsentliga detaljer giva olika bestämmelser för det ena eller andra

slaget av renskötsel. Några praktiska olägenheter härav synas icke behöva

befaras.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i sitt yttrande över kommitténs förslag

biträdde kommitténs uppfattning om lämpligheten av den däri gjorda

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

53

uppdelningen, liar förklarat sig sakna anledning frångå den uppfattning,

som legat till grund för ett sådant ställningstagande. Ehuruväl sammanförandet

i en lag av bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel måste

sägas liava utförts på ett lyckligt sätt, liade möjligheten att tillägna sig

bestämmelserna för dem de närmast anginge något försvårats. Behovet av

en reviderad lapplagstiftning läte sig emellertid ej längre undanskjutas, och

länsstyrelsen ville därför på denna punkt icke yrka på någon ändring.

,D övriga över den sakkunniges förslag avgivna yttranden har förslaget i

denna del lämnats utan erinran.

Lagrådet anmärkte vidare rörande ämnets formella behandling, att stadgandena

i 1898 års renbeteslag till betydlig del icke vore hänförliga till

sådan lag, som avsåges i § 87 regeringsformen, och att berörda tillskott av

bestämmelser av annan legislativ natur väsentligt ökats i kommitténs förslag.

Det syntes vara skäl överväga, om ej någon utbrytning borde ske av stadganden,

å vilka berörda grundlagsbud icke hade avseende.

Yad angår frågan, huruvida ämnet bör uppdelas i två särskilda huvud

författningar eller om bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel böra

sammanföras i en lag, synes mig den senare anordningen vara att föredraga.

I detta hänseende kan jag åberopa de av lagrådet och den sakkunnige anförda

skälen.

Såsom förut nämnts har den sakkunnige ansett, att vissa av de av kommittén

föreslagna bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark

icke borde upptagas i förslaget till ny renbeteslag. Då de sålunda uteslutna

bestämmelserna, som av kommittén upptagits uti 53 § 1—4 samt

6 mom. i förslaget till lag om fjällrenskötsel ävensom i motsvarande paragraf

i förslaget till lag om skogsrenskötsel, icke torde vara hänförliga till sådan

lag, som avses i § 87 regeringsformen, anser jag mig böra biträda vad den

sakkunnige därutinnan föreslagit. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida icke jämväl vissa andra bestämmelser äro av enahanda natur som

de av den sakkunnige uteslutna. Särskilt må i sådant hänseende framhållas

bestämmelserna i 23 § om rätt att upptaga odling. Då emellertid, såsom

den sakkunnige framhållit, tillstånd att upptaga odling enligt nämnda paragraf

är en med rätten att driva renskötsel förenad förmån, som står i nära

sammanhang med rätten att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad,

synas bestämmelserna härom lämpligen böra upptagas i lagen om

lapparnas renskötsel. Beträffande övriga stadganden, om vilka tvekan i förevarande

avseende kan råda, gäller att de hava motsvarighet i gällande lag, i

följd varav de av praktiska skäl torde böra upptagas jämväl i den nya renbeteslagen.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag rörande ämnets formella behandling

ansluter mig till den sakkunniges uppfattning. Yad jag tidigare anfört,

har givit vid handen, att jag även i fråga om lagstiftningens innehåll anser

de framlagda förslagen kunna läggas till grund för proposition till riksdagen.

Emellertid har jag i vissa punkter ansett mig böra vidtaga ändringar i för
-

Departements
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

1 #•

Begränsning

av lappprivilegiet.

1916 års

förslag.

slagen. Med anledning härav har jag låtit inom departementet företaga eu

överarbetning av nämnda förslag. Vid densamma hava förslagen även underkastats

granskning i formellt hänseende, framför allt i syfte att ernå större

enhetlighet i uttryckssättet. Såsom resultat av denna överarbetning föreligga

nu förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige,

förslag till lag om renmärken samt förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning

av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående

flyttlapparnas rätt till renbetning.

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av förslaget till lag om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Därvid kommer jag att följa

nyss omförmälda, inom departementet överarbetade förslag. Detta överensstämmer

emellertid till uppställning och paragrafindelning i allt väsentligt

med den sakkunniges förslag, vilket, såsom jag redan nämnt, återfinnes i

serien Statens offentliga utredningar såsom nr 25 år 1927. 1919 års kom
mittés

förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel

komma i det följande att betecknas, det förra med F. och det senare med S.

Med 1924 års förslag avses de till lagrådet nämnda år remitterade förslagen

och med kommittén nyssnämnda kommitté.

Förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige.

Om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel och

skogsrenskötsel.

1 § i förevarande förslag saknar, utom vad angår stadgandena i 2 mom.

första och andra styckena, motsvarighet i gällande lag. I kommitténs båda

förslag motsvaras paragrafen av 1 § första och andra styckena samt 2 §.

Den år 1898 utfärdade renbeteslagen, som i allmänhet ej är tillämplig å

andra lappar än dem, som idka renskötsel, angiver icke, huru man bör bedöma

frågan om en person skall räknas för lapp eller icke. De i lagen

medgivna särskilda rättigheterna lära alltså enligt denna tillkomma varje

person, som på grund av språk och härstamning enligt det allmänna uj)pfattningssättet

är att anse som lapp. Eenskötseln är eu för lapparna monopoliserad

näring. Den är därjämte en privilegierad näring. Jag har förut

nämnt, att vissa trakter i riket äro förbehållna lapparna för deras uteslutande

begagnande. De renskötande lapparna äga inom de områden, där så enligt

gammal sedvana ägt rum, utan avgift beta sina renar å såväl allmän

som enskild mark. De äga vidare att inom dessa områden i huvudsak avgiftsfritt

taga bränsle samt annat virke till bostäder m. fl. ändamål i såväl

offentliga som enskilda skogar ävensom utan avgift jaga och fiska för sitt

livsuppehälle å allmän och enskild mark.

Frågan vilka personer renskötselprivilegiet borde tillkomma bär således

tidigare ansetts böra sammanfalla med frågan om vilka personer borde anses

som lappar. Spörsmålet efter vilka grunder man har att bedöma en persons

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunfjl. Majits proposition nr 43. oo

egenskap av lapp eller icke lapp liar varit föremål för prövning i samband

med de i förut omförmälda proposition till 1917 års riksdag föreslagna

ändringarna i 1898 års lag.

Då liärom upprättat förslag den 8 december 1916 anmäldes av davarande

cliefen för justitiedepartementet, anförde denne följande:

»Benbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättiglieter, angiver

icke, huru man har att bedöma, om en person skall räknas för lapp, ett

spörsmål som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom kan erbjuda

svårigheter. Frågan har hittills i det hela varit mindre aktuell. Annat torde

emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt genomförande av det nu

utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar, rätten till reninnehav skall

väsentligen begränsas för de jordbrukare i Norrbottens läns lappmark, som

ej äro att anse såsom lappar, men bofasta lappars rätt att hålla skötesrenar

däremot kommer att lämnas orubbad, blir det med hänsyn till den utbredning

skötesren systemet vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari

rasblandning mångenstädes där förekommer, uppenbarligen av nöden, att

lagen genom en otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap

av lappar äga hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll,

som eljest skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den

definition, som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsvn

icke allenast till spörsmålet om rätten att hålla skötesrenar utan även till

övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde, att man ville till lappar hänföra alla, som i någon man

äro av lapsk härkomst. Eu dylik regel synes dock ej vara att förorda. Att

låta varje än så obetydligt lapskt inslag i en persons härstamning få vara

.avgörande för hans rättsställning i de hänseenden det här gäller skulle tydligen

gå längre, än den allmänna uppfattningen föranleder, och leda till föga

rimliga resultat. Lika olämpligt och mot gängse åskådning stridande vore,

om man skulle från lappbefolkningen utsöndra envar, som i någon män hade

annan härkomst än lapsk. Ville man åter, såsom ligger nära till hands,

låta härkomsten på fädernet vara avgörande, skulle detta ej innebära någon

lösning, då även spörsmålet om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva

anledning till tvekan.

Eu lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsståndpunkter

torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande får

komma i betraktande, förutom härkomsten även levnadsyrket, så att såsom

en förutsättning för att någon i lagens mening skall räknas för lapp kräves,

att han själv eller vissa av hans förfäder ägnat sig åt renskötsel. ^

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i åtnjutande

av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett från spörsmålet

om rasblandning, vara väl motiverat. Då man ansett sig böra bevilja lapparna

dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å ena sidan omtanken om den

ur nationalekonomisk och social synpunkt betydelsefulla renskötseln, å andra

sidan en lovvärd önskan att icke onödigtvis tillspillogiva lapparnas särskilda,

för dem avpassade kultur och tvinga dem att uppgå i den övriga befolkningen.

I den mån emellertid lappar i följd av omständigheternas makt

komma långt bort från fädernas näring och söka sin utkomst pa samma sätt

som den bofasta befolkningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos

bofasta in. m., i samma män bortfalla anledningarna för staten att åt dessa

lappar bevara något slags särställning i rättsligt hänseende. Från denna

synpunkt torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig för

att, såsom villkor för att eu person skall komma i åtnjutande av de i ren
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

beteslagen angivna, särskilda lapprättigheterna, stadga, att lians förfäder i

vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har renskötseln

utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att innehavare

av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de sköta genom

egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik utveckling har

egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt’ i en del av Gällivare

socken, där för övrigt även andra jordbrukare än de lapska ägnat sig

åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat sammanhang omnämnts, inträffar

det emellertid någon gång, att även fjällrenskötsel drives av personer,

som i egenskap av hemmansägare eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötsels förknippande med

jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon synnerlig

anledning att genom upplåtande av sina och de enskildas betesmarker samt

beviljande av andra särskilda förmåner främja en under dylika omständigheter

driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt, när det gäller eu

lapsk befolkning, som genom förhållandenas utveckling kommit bort från

nomadväsendet utan att ännu kunna uppnå sin nödtorftiga bärgning medelst

jordbruk och andra för den bofasta befolkningen lämpade näringsfång.

Aven i fråga om jordbruk av mera bärkraftig art torde man för närvarande

knappast kunna gå så långt som till att förklara dess utövare under alla

omständigheter förlustiga sina lapska privilegier. Men vad som redan nu

synes böra ifrågakomma är att, när medlemmar av eu lappsläkt redan i ett

par generationer ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå

följande generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än

lapsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande förslaget

givits sadan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband med bruk av

hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när fråga yppas om eu

persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för lapp. Bruket av annat

slags fastighet än hemman och nybygge har man icke ansett sig kunna betrakta

såsom hinder för tillgodonjutande av lapprättigheter. Därest så skedde,

skulle sagda förmåner komma att frångå ett stort antal av renskötsel beroende

lappar, som innehava lägenheter utan mantal.

o Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för erkännande

såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon mån är av lapsk

härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre torde, om detta krav

förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej vara av nöden.

För personer av oäkta börd bör i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser

naturligtvis moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande, något som också i förslaget iakttagits.

I händelse någon, som är av lapsk härkomst men ej uppfyller här angivna

förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar övergå till

nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen härför. Dock

torde allenast skötsel av fjällrenar härvid få komma i betraktande och såsom

villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives utan samband med jordbruk

av något slag. >

Det utarbetade förslaget upptog under 39 följande bestämmelse i ämnet:

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lapsk

härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit

renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller

nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. 1 fråga om den. som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 43. Öl

är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den. som skall

räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Yill den, som i någon mån är av lapsk härstamning men ej enligt vad

här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande

yrke utan samband med jordbruk, liave han därtill lov; och varde i tv fall

för lapp räknad.

Över förslaget inhämtades yttranden från länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ävensom från lappfogdarna och lappbefolkningen

i riket. Den kritik över den föreslagna bestämmelsen, som i

dessa yttranden framfördes, sammanfattades i 1917 års proposition sålunda:

»Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbetes

lagen skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra

lappar än skogslapparna i Arjeplogs socken haft något att erinra. De

senare hava fruktat, att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra

slut på all skogsrenskötsel eller att i varje fall knappast någon skogslapp

av den kommande generationen skulle få driva sådan näring, då nu så gott

som alla skogslappar hade något nybygge, ehuru de ej alltid själva skötte

det. Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de fyra norra byarna,

uttalat sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot framställts

av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna inom

Malå lappby. De förra hava yrkat, att förbehållet rörande faderns och farfaderns

yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde

uteslutas, därvid särskilt framhållits, att det låge en orättvisa i att den, vars

förfäder i två led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle fä

vara lapp, medan den, vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk,

som bestode av lägenhet, skulle få räknas såsom sådan. Malålapparna hava

härjämte anmärkt, att även den, som ville börja idka skogsrenskötsel, borde,

även om han blott i mycket ringa grad vore lapp, kunna få rätt därtill, dock

först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat,

att införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att

verka uppryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades

väl att upphöra med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd

utan fastmer en god hjälp lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore

så delat mellan jordbruk och renskötsel. Däremot anser lappfogden, att eu

var, som vore av lapsk härstamning, borde få återupptaga renskötsel såsom

yrke, vare sig fråga vore om fjiillren- eller skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lappfogden

i förra delen av hans uttalande, men har icke kunnat biträda hans

berörda ändringsförslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas förhållanden

kan, enligt Konungens befallningshavandes mening, ännu ej anses

vara så utrett, att anledning förefinnes att öka deras antal med utifrån tillförda

element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på

lapp kunde tillämpas endast med avsende å fjällapparna, och detta möjliggjordes

särskilt genom den i andra stycket i paragrafen införda dispensbestämmelsen

rörande rätt för envar av lapsk härstamning att driva fjällrenskötsel.

För skogslapparna skulle den däremot innebära detsamma som att

en hel del lovande yngre renskötarämnen utan misskund skulle få uppgiva

tanken på renskötseln, blott emedan deras förfäder i två led innehaft hemman

eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren rörande oberördhet

Yttranden

över 1916 års

förslag.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig. Även för skogsrenskötseln

skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den ovannämnda

för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län bär anslutit sig till vad

lappfogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att i fråga om

skogslapparna i Malå en undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av

dessa lappar idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i en glädjande

uppryckning, måtte beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.»

Propositionen Då ärendet åter anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande departements1917

chefen:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt, att renbetesprivilegiet förbehålles

dem, som till ras och levnadssätt verkligen framstå såsom lappar, och icke

utsträckes till familjer, som sedan länge, kanske i flera generationer, varit

fullständigt införlivade med den jordbrukande befolkningen och därjämte

måhända endast i ringa grad äro av lapsk härkomst. Särskilt vore föga

tilltalande, om jordbrukare i denna ställning skulle, såsom förhållandena i

vissa trakter synas vilja arta sig, kunna utnyttja statens områden för eu

under bolagsartade former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel över

huvud kan vara på sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen

av året ströva omkring utan tillsyn. Skulle eu näring av denna typ få bestå

och sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lappbefolkningen,

i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter

bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande lappar

nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i tid stävja

tendenserna till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas genom de

föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom av myndigheterna

i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser föranleda,

att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel, förlorar rätten

härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande i Västerbottens

län häremot framställt — nämligen att eu lovande uppblomstring av skogsrenskötseln

i en viss socken skulle stäckas — kan jag visserligen ingalunda

dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas levnadsförhållanden

undergått låter mig ej tro på något slags varaktig uppblomstring av skogsrenskötseln.

Men ur billighetssynpunkt och till förebyggande av alltför

hastiga rubbningar i eu del familjers ekonomiska förhållanden torde det

vara lämpligt att, i den mån utan större olägenhet kan ske, medgiva den,

som enligt de föreslagna bestämmelserna ej skulle kunna räknas för lapp,

rättighet att idka skogsrenskötsel. Jag har därför nu ansett mig böra föreslå

ett tillägg till 39 §, varigenom åt Konungens befallningshavande skulle

lämnas befogenhet att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt

den, som i någon mån är av lapsk ras men ej enligt paragrafens regler

skall räknas för lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor

skulle förutsättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle

lända till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker

tillstånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorftig

bärgning av jordbruk.»

Riksdagen Av ett flertal motionärer i riksdagens andra kammare (motionerna nr 404

1917. och 405) yrkades av skilda skäl avslag å propositionen eller ock i första

hand avslag samt i andra hand vissa ändringar i förslaget.

Lagutskottets majoritet (utlåtandet nr 59) fann, vidkommande propositionen

i nu förevarande del, bestämmelserna i fråga om dem, som skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. o9

anses såsom lappar, icke föranleda någon erinran från utskottets sida. issa

ledamöter voro av skiljaktig mening och anförde i avgiven reservation:

»Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lapps skyldighet att i

tredje generationen såsom jordbrukare välja mellan detta eller renskötselu

och vad därmed äger sammanhang, framgår enligt vår uppfattning av såväl

sakens natur som den förestående redogörelsen, hur även denna fråga är

vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart med grunderna för den

allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk satt i mantal och utan

mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje generationen hemmansbrukande

lapp att idka renskötsel, även om han gör det väl, är schematiskt och

åläggandet för lägenhetsbrukande lapp att nu i andra generationen göra sig

av med lägenheten blir också ofta mera en konstruktion än levande liv. ^

Riksdagen antog för sin del den i propositionen föreslagna definitionen å

lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var om att sätta renar i vård hos

renskötande lapp, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den

allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. I enlighet med riksdagens

beslut infördes därefter genom lagen den 19 juni 1917 i 38 § renbeteslagen

föreskrift i ämnet.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 antogs beträffande föreliggande

fråga följande resolution:

»Olägenheterna för vare sig renskötseln eller jordbruket i orten av sakförhållandet,

att eu lapp vid sidan av sin renskötsel äger eller brukar hemman

eller nybygge d. v. s. i mantal satt jord, därest man överhuvud taget kan

tala om några olägenheter utåt, äro i allt fall icke av sådan art, att de överväga

fördelarna av en dylik kombination samtidigt. Fall förekomma redan

nu, att lappar i tre generationer haft renskötsel och hemmansbruk samtidigt

samt att i tredje generationen renskötseln fortfarande utgör huvudnäringen

och nomadlivet spelar den största rollen; hemmanet utgör endast eu framtida

reträttplats och deponeringsställe, där också ålderstigna medlemmar i

familjen ha ett stadigvarande tak över huvudet.

Antagandet att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och

hemmansbruk samtidigt, den tredje generationen på grund härav kommit så

långt bort ifrån fädrens bruk, att han bör likställas med bofast av annan

härkomst än lapp, torde ej kunna förestava en rättslig åtgärd mot renskötsel

och hemmansbruk samtidigt.

På sin höjd kan i renskötsel och hemmansbruk samtidigt spåras en övergångsform,

där själva övergången måhända skall förverkligas i eu obestämd

framtid. I samtidigheten vid idkande av de båda näringarna måste viljan

anses fortfarande vara starkt bunden vid renskötseln.

Först sedan näringsidkaren övergivit renskötseln för att uteslutande ägna

sig åt hemmanet, kan valet anses ha skett. När detta sakförhållande inträffat,

kan det ifrågasättas, huruvida eu lapp, som innehar jordbruk av

mera bärkraftig art, i längden skall åtnjuta privilegier i fråga om reninneliav

utöver andra bofasta av annan härkomst än lapsk.

Med stöd av vad sålunda anförts gör mötet följande yrkande, att 39 §:n i

Kungl. Maj.ffs förslag till revision av lapplagen av 1 juli 1898 måtte i dess

nuvarande skick i dess helhet bortfalla.

I stället yrkas förslagsvis följande:

Därest eu revision av renbeteslagen nödvändiggör eu förklaring över, vem

som enligt nämnda lag skall anses för lapp och eu dylik förklaring nödvändiggör

att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma i fråga,

först då en lapp lämnar renar i annans vård .

1918 ars

lappmöte.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kommittén.

Yttranden övei

kommitténs

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ui.

Kommittén behandlade samma fråga och föreslog därvid, med frångående

av den i 1917 års proposition upptagna bestämmelsen, under 2 § i förslagen,

att såsom lapp skulle anses en var, vilken på grund av härstamning och

med hänsyn jämväl till att han eller hans förfäder drivit renskötsel blivit

såsom lapp kyrkoskriven. Kommittén gjorde i den allmänna motiveringen

till sitt förslag i frågan följande uttalande:

»Uppenbart är, att kommittén tillmäter härstamningen och bruket inom

familjen av det lapska språket den största betydelse. Emellertid kan i anseende

till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan

århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter, härstamningen enligt

kommitténs mening icke ensam få vara bestämmande i frågan, utan böra

rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betraktande.

I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huruvida

vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskötsel. I övrigt

bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och således,

dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den, som kan påvisa

lapsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till yrke, kunna

komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.

Att i lagen uppställa regler härför möter dock praktiska svårigheter. Enligt

kommitténs mening bör eu tillfredsställande prövning av hithörande

omständigheter kunna ske med ledning av den allmänna uppfattningen å de

särskilda orterna, och har kommittén ansett att denna prövning enklast bör

kunna ske i sammanhang med kyrkobokföringen (2 § i lagen om fjällrenskötsel

och 2 § i lagen om skogsrenskötsel). Den, som anser sin rätt kränkt

genom en felaktig kyrkobokföringsåtgärd, har möjlighet att söka rättelse

genom besvär i vederbörlig ordning.»

Kommitténs förslag att kyrkobokföringen såsom lapp skulle vara avgörande

i fråga om åtnjutandet av de i förslagen omförmälda särskilda rättigheterna

ävensom vad kommittén anfört beträffande de omständigheter, som vid bokföringen

borde tagas under prövning av vederbörande kyrkobokförare, föranledde

hos det övervägande flertalet av de myndigheter och korporationer

m. fl., som yttrade sig över förslagen, icke några erinringar.

Betänkligheter framfördes allenast av länsstyrelsen i Jämtlands län och

Iconmmnalf ullmäktt g c i Jukkasjärvi socken därutinnan, att de ansett det mindre

lämpligt att låta prövningen av de omständigheter, som inverkade på frågan

om en persons egenskap av lapp eller icke lapp, ske genom prästerskapet.

Länsstyrelsen anförde:

»Grundläggande för tillämpningsområdet av de i lagen reglerade särskilda

förmånerna är begreppet lapp. Egenskapen att vara lapp i lagens mening

skall emellertid enligt förslagen bero på den faktiska kyrkobokföringen såsom

lapp, vilken skall regleras genom administrativ författning. Kommittén

erinrar mi det för övrigt väl kända förhållandet, att kyrkoböckernas beteckning

såsom lapp eller icke-lapp ingalunda verkställts efter enhetliga eller

överhuvud tillförlitliga grunder. Även om denna brist icke förelåge, synes

det mindre tillfredsställande att hänvisa ett av de för lagstiftningen grundläggande

begreppen till rent administrativa förfoganden. Det skulle också

leda till egendomliga resultat att frågan om den rätta kyrkobokföringen

skulle prövas i en helt annan instansordning än som gäller för de mångfaldiga

administrativa frågor, för vilka kyrkobokföringen skulle få avgörande

betydelse. Med hänsyn härtill förefaller det, som om man måste, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr do. G1

skedde i 1917 års lag, använda metoden att själva förutsättningen för att

bliva ansedd såsom lapp anges i lagen. Den faktiska kyrkobokföringen torde

då komma att bliva ett visserligen mycket viktigt, men dock icke ensamt

avgörande bevismedel. ''

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924, att lian i

likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län icke ansåge det lämpligt att lägga

i prästerskapets band eller således att låta i administrativ väg avgöras,

huruvida en person skulle anses såsom lapp, i synnerhet som eu sådan

prövning mången gång i det särskilda fallet vore förenad med stora svårigheter.

Departementschefen ansåg, att förutsättningarna för eu persons egenskap

av lapp borde angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestämmelser

syntes emellertid av praktiska skäl icke kunna ske, varför man

enligt departementschefens mening finge inskränka sig till att såsom förutsättning

endast angiva härstamningen. Uti 2 § i 1924 års förslag upptogs

alltså ett stadgande av innehåll, att såsom lapp skulle anses en var, vilken

vore av lapsk härstamning.

Lagrådet förklarade på anförda skäl, att det syntes vara nödigt att taga

under förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämmande av lappegenskapen

skulle göras i lagen och i så fall huru detta bestämmande skulle ske.

Den sakkunnige yttrar i .denna fråga efter redogörelse för de tidigare

framkomna förslagen i ämnet:

"Renskötsel, i den mån den får drivas med anlitande av annan mark än

renägarens, är enligt gällande lagstiftning ett monopol för lapparna, och

härutinnan har någon ändring icke ifrågasatts. Emellertid visar lappkommitténs

utredning, att en avsevärd del av lapparna numera övergivit renskötseln

och iignat sig åt andra näringar. Sålunda äro enligt kommitténs

utredning bland fjällapparna omkring 40 % renskötande och omkring 60 %

icke renskötande; för skogslapparna äro motsvarande siffror 20% och 80?».

Eör att förhindra att det s. k. lapprivilegiet komme andra tillgodo än dem

som skäligen kunde göra anspråk därpå har tanken uppstått att bland annat

genom fastställande i lagen av begreppet lapp begränsa kretsen av dem,

som borde få åtnjuta de särskilda lapprättigheterna. Intet av de i sådant

hänseende framkomna förslagen synes dock vara tillfredsställande. Att, på

sätt skett i det till lagrådet remitterade förslaget, utsträcka lapprivilegiet

till alla, som, huru avlägset som helst, kunna visa härstamning från en person,

av den lapska folkrasen, torde vara att, såsom lagrådet anmärkt, fastställa

lappegenskapen på ett sätt, som strider mot allmänna uppfattningen. Det

synes ej heller vara lämpligt att såsom lappkommittén föreslagit låta administrativ

myndighet avgöra, huruvida en person skall anses såsom lapp

eller icke.

På sätt ovan nämnts föreslogs redan i 1917 års proposition att på visst

sätt begränsa antalet av de personer, som borde komma i åtnjutande av

lapprivilegiet. Härtill finnes numera ytterligare skäl. Genom 1919 års konvention

med Norge skedde ej oväsentliga inskränkningar i rätten att föra

svenska renar på bete i Norge. Såväl dessa inskränkningar som andra omständigheter

hava medfört, att betestillgången för närvarande icke är tillräcklig

för det befintliga antalet renar, och att särskilda åtgärder måst Hd

tagas för att nedbringa detta antal. Den begränsning av rättigheten att

driva renskötsel, som alltså icke lärer kunna undvikas, torde dock icke böra

ske genom ett generellt bestämmande i lagen av begreppet lapp. Med ut
-

19l''4 ars

forsla^.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över den sakkunniges

förslag.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

trycket lapp i lagens mening synes böra avses varje person av lapsk härkomst.

Däremot torde det vara lämpligt att i lagen angiva de förutsättningar,

under vilka personer av lapsk härkomst må komma i åtnjutande av rätten

att driva renskötsel och därmed förenade förmåner. Härvid synes det rimligt

och naturligt att, på sätt i 1917 års proposition föreslogs, från rättigheten

i första hand utesluta sådana lappar, vilkas förfäder i vissa led övergivit

renskötseln och ägnat sig åt annat yrke. På grund härav har i paragrafens

första stycke stadgats, att rätt att driva renskötsel enligt lagen tillkommer

person av lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i

dylik näring. Att, såsom i 1917 års proposition, göra åtskillnad mellan det

fall att renskötseln bedrivits av lappens fader eller farfader och det fall att

den utövats av någon av hans övriga, manliga eller kvinnliga, förfäder i

samma led synes icke vara befogat. Om exempelvis en lapp, vars fader

eller farfader icke drivit renskötsel, efter föräldrarnas död ärver en renhjord

direkt av sin morfader, som idkat denna hantering, synes det obilligt, om

ej lappen, därest han önskar, finge fortsätta morfaderns näring.

Under uttrycket ''lapp som driver renskötsel’ torde endast innefattas

sådana lappar, som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driva renskötsel.

I stadgan angående nomadundervisningen i riket har enahanda beteckningssätt

kommit till användning. Det har därför ansetts nödigt angiva

sitt med sådan lapp likställes lapp som biträder i renskötsel.

Uti 1917 års proposition föreslogs, att renskötsel, som idkades i samband

med bruk av hemman eller nybygge, ej linge komma i betraktande, när

fråga yppades att åtnjuta i renbeteslagen medgivna rättigheter. Något motsvarande

stadgande förekommer ej i förevarande förslag. I detta avseende

har det ansetts vara skäligt att ansluta sig till ovannämnda vid lappmötet i

Östersund år 1918 antagna resolution; sålunda har, såsom framdeles närmare

beröres, idkande av jordbruk icke ansetts böra utesluta från rätten att

driva renskötsel.

Om man sålunda icke ansett sig böra lägga några svårigheter i vägen för

fjäll- eller skogslappar att ägna sig åt jordbruk vare sig enbart eller jämsides

med renskötseln, har det ej heller ansetts lämpligt att, såsom ifrågasatts,

göra lapparnas rätt att driva renskötsel beroende av särskilt meddelat tillstånd.

Till eu sådan inskränkning i lapparnas urgamla rättighet att begagna

sig av här ifrågavarande marker, synas, såvitt nu kan bedömas, tillfyllestgörande

skäl icke föreligga. Detta utesluter icke, att effektiva medel böra

ställas till Konungens befallningskavandes förfogande att då så erfordras

föreskriva minskning av antalet renar, som må föras på bete. Yad angår

lapparnas bosättning för jordbruksdrift har kommittén i bestämmelserna om

nyttjanderättsupplåtelser å kronomark sökt öppna möjlighet för eu dylik

bosättning till beredande åt lapparna av ökade försörjningsmöjligheter, bestämmelser,

vilka komma att i huvudsak förordas.

Det må bemärkas, att på grund av föreskriften i sista stycket av 8 § utövandet

av rätten att driva renskötsel och åtnjuta därmed förenade förmåner

är bundet vid att vederbörande tillhör en lappby.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat, att med den av den sakkunnige

föreslagna begränsningen av rätten att driva renskötsel syntes icke

någon kunna sägas med orätt avskiljas från utövandet av det monopol, som

lapparnas renskötsel på allt för deras begagnande anvisat land innebure.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i denna fråga:

Förslaget innehåller i jämförelse med 1898 års renbeteslag en principiell

nyhet därutinnan, att det innefattar bestämmelser i syfte att minska ren
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 63

hållningen och i sammanhang därmed drager en bestämdare och snävare

gräns för rätten att utnyttja de med renskötseln förenade privilegierna. För

lapparna såsom folkstam innefattar denna nya tendens eu reducering av

hittills gällande förmåner, vilken åtminstone under en övergångsperiod kan

framkalla åtskilliga svårigheter. I den mån bristen på bete och konventionen

med Norge göra en reduktion av renbeståndet nödvändig, är det

uppenbart, att eu lappolitik på lång sikt måste ställa medel till dylik reduktion

till förfogande. Ingripanden i syfte att reducera renhållningen torde

dock alltid komma att utgöra undantag, huvudsakligen begränsade till vissa

trakter, och bortsett därifrån lärer det alltjämt förbliva önskvärt, att lapparna

kunna bibehållas såsom renskötande och att för detta ändamål till och med

en viss utveckling av renskötseln i förhållande till nomadlapparnas folkökning

må kunna äga rum. Därigenom befrämjas också möjligheten att utnyttja

de delar av de tre nordligaste länen, vilka endast genom renskötseln

kunna göras fruktbärande.

I dessa som i andra avseenden äro förhållandena inom de skilda områden,

där renskötseln bedrives, mycket olika. Det är därför nödvändigt,

att vid den förestående lagstiftningen skilja mellan sådana regler, som skola

gälla hela renbetesområdet och normala förhållanden, samt sådana undantagsbestämmelser,

som i huvudsak komma till användning på vissa trakter

och under särskilda omständigheter. Vid en lagstiftning, som icke är avsedd

att vara provisorisk, får proportionen mellan dessa icke förryckas. Behovet

av speciella bestämmelser för undantagsförhållandena bör icke föranleda,

att de allmänna reglerna göras så stränga, att de förhindra en utveckling,

som på renbetesområdet i allmänhet eller stora delar därav är gynnsam

för lappbefolkningen själv och nationalekonomiskt önskvärd. Det förefaller,

som om vissa, för lagen grundläggande bestämmelser alltför starkt

påverkats av farhågor, som gälla undan tagsförhållanden, på sätt närmare

skall angivas särskilt vid 1 och 8 §§.»

I fråga om de föreslagna bestämmelserna i 1 § anför länsstyrelsen därefter:

»Enligt förslaget fordras för rätten att driva renskötsel, utom egenskapen

att vara lapp, vilken icke närmare definieras, viss samhörighet med renskötseln.

Därvid uppställes beträffande man och ogift kvinna den fordringen,

att lappens förfäder i vissa led såsom stadigvarande yrke ha drivit renskötsel

eller biträtt i dylik näring. Det är således icke tillräckligt, att en man eller

kvinna själv ägnar sig åt renskötseln, om också på ett stadigvarande sätt,

utan att denne lapp kan förebringa bevisning angående sina förfäders sysselsättning.

Däremot skall enligt ordalagen rätt att driva renskötsel tillkomma

jämväl hustru eller änka till faktiskt renskötande lapp, oberoende

av hur det förhållit sig med dennes förfäder. En faktiskt renskötande lapps

hustru och barn eller hans änka skulle således kunna utöva ifrågavarande

rättighet, under det att mannen själv vid lagens ikraftträdande bleve förbjuden

att driva renskötsel. Oavsett denna egendomlighet förefaller det, som om

förslaget i denna paragraf intoge en alltför sträng ståndpunkt, då det förhindrar

en rekrytering av nomadlapparna såväl vid lagens ikraftträdande som

för framtiden. Om till exempel en son eller dotter till två generationers fiskarlappar

eller ett barn utom äktenskap till okänd fader och en lappkvinna, som

själv är dotter till fiskarlappar och bosatt hos dem, tager stadigvarande tjänst

hos renskötande lappar och förvärvar sig en liten renhjord, eller eu son till

fiskarlappar blir lappdräng och gifter sig med en nomadflicka, är en sådan person

enligt förslaget förbjuden för framtiden att driva renskötsel. Såvitt angår

Jämtlands län är denna ståndpunkt icke lämplig. Det kan mycket väl inträffa,

att eu sådan lapp, som vill återgå till nomadlivet, blir eu av de bästa renskötarna,

och för lapparna, vilka betrakta en dylik lapp såsom tillhörande sin

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

egen stam lika fullt som varje annan, måste denna ståndpunkt synas svårbegriplig,

i synnerhet då förhållandena här ingalunda äro sådana, att ett tillskott

av dugliga renskötare till varje pris bör undvikas. Tvärtom. I anledning

härav anser Kungl. Maj:ts Befallningshavande, dels att det bör tillåtas de

lappar, vilka vid lagens ikraftträdande såsom stadigvarande yrke driva renskötsel

eller biträda i dylik näring, att jämväl för framtiden fortsätta därmed,

och dels att Kungl. Maj:ts Befallningshavande bör erhålla befogenhet

att medgiva, att jämväl annan lapp än den, som sägs i första och andra

punkterna av första stycket i första paragrafen, må driva renskötsel i den

omfattning, som prövas lämplig.

Med föräldrar torde böra likställas adoptivföräldrar.

I lagförslaget förekommer upprepade gånger uttrycket lapp, som driver

renskötsel’. Enligt motiven (sid. 46) avses därmed endast sådan lapp, som

själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Då denna

begränsning icke utan vidare är självfallen samt tittrycket iir en av de grundläggande

termerna i lagen, ifrågasättes, att tolkningen införes i 1 §.

Med angivna innebörd av uttrycket ''driva renskötsel'' samt oförändrad

lydelse av föregående stycke i förslaget skulle till exempel en lapplärarinna,

som härstammar från fiskarlapparna, samt barn till henne förbjudas att hava

renar, om hon ej är eller varit gift med renskötande lapp.»

Yad länsstyrelsen sålunda yttrat är i huvudsak överensstämmande med

den av lappfogden i länet uttalade meningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

De föreslagna inskränkningarna i rätten att driva renskötsel syntes gå väl

långt. De verkställda utredningarna visade, att en avsevärd del av lapparna

numera övergivit renskötseln och ägnat sig åt annat. De som ej kunnat

bliva jordbrukare hade dock i allmänhet svårt att finna sin bärgning. För

dessa borde det ej göras omöjligt att återgå till nomadlivet. Tvärtom borde

eu sådan återgång underlättas. De föreslagna bestämmelserna i 1 § första

stycket syntes därför icke böra givas en så snäv begränsning som skett,

utan borde dessa givas sådant innehåll, att möjlighet förefunnes även för

annan än däri nämnd person av lapsk härstamning att, eventuellt efter särskilt

tillstånd, bliva berättigad driva renskötsel.

Länsstyrelsen har vidare ansett, att till 1 § borde i förtydligande syfte

göras en hänvisning till 8 §, däri för rätten att driva renskötsel stadgas det

villkor, att vederbörande tillhör en lappby.

Vid sammanträden med lappar, tillhörande Dans, Vapstens och Umbyns

fjällappbyar samt Malå skogslappby, har framhållits det önskvärda i att andra

personer än lappar skulle, då de tagit anställning som lapptjänare, erhålla

rättighet att innehava ett visst antal renar. Detta kunde nämligen för renskötseln

få en ganska stor betydelse, enär det visat sig, att dessa ofta vore

synnerligen dugande renskötare. Lapparna menade, att ifall sådana personer

skulle få hava egna renar, deras arbetsglädje skulle bliva mycket större, till

båtnad för såväl husbonden som drängen. Från Ranbyn har framhållits, att

för närvarande tvenne svenska ynglingar vore anställda som lappdrängar,

vilka visade sig vara synnerligen dugande och ej hade högre önskan än att

få skaffa sig eget renmärke och fortsätta med nomadlivet. För sådana personer

vore det synnerligen önskvärt att få innehava renar, allra helst som de

i regel vore fattiga och ej hade några möjligheter till försörjning på annat håll.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i denna fråga:

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

»De skäl som härför framhållits synas värda beaktande. Då jämlikt bestämmelserna

i förslagets 51 § inom Norrbottens län annan än lapp, som

äger eller brukar jordbruksfastighet, tillätes under vissa förutsättningar äga

renar, som lämnas under vård av renskötande lapp, synes något principiellt

hinder ej förefinnas för ett medgivande i den riktning, som föreslagits. Eätt

till dylikt innehav av renar borde dock göras beroende av tillstånd av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i varje särskilt fall, sedan det tillfullo utrönts, att

vederbörande under längre tid biträtt med renskötseln och att hans eller

hennes kvarblivande som lapptjänare är av betydelse för renskötseln.»

I den principfråga, som behandlas i förevarande paragraf, har jag, i huvudsak

på de av den sakkunnige anförda skälen, anslutit mig till hans uppfattning.

I fråga om vissa detaljer vill jag emellertid anföra följande.

Bestämmelserna om rätt för hustru eller änka till renskötande lapp att

driva renskötsel torde icke böra tolkas på sätt länsstyrelsen i Jämtlands

län gjort gällande. Förslagets mening är uppenbarligen, att i alla de fall,

då viss rättsverkan förbundits med att en person driver renskötsel, endast

sådan renskötsel kan komma i betraktande, som utövas med stöd av den

nya lagens bestämmelser. För att emellertid tvekan härutinnan icke skall

uppstå, har i lagtexten utsagts, att rätt till renskötsel, som avses i den

nya lagen, tillkommer kvinna av annan än lapsk härkomst allenast om hon

är eller varit gift med person med sådan rätt.

Vad i övrigt av länsstyrelsen i Jämtlands län samt av länsstyrelsen i

Västerbottens län erinrats mot de föreslagna inskränkningarna i rätten att

driva renskötsel finner jag vara i huvudsak befogat. Det torde alltså böra

stadgas rättighet för länsstyrelse att, där synnerliga skäl därtill föreligga,

medgiva jämväl annan lapp än den som avses i 1 § 1 mom. första stycket första

punkten att driva renskötsel i den omfattning, som av länsstyrelsen prövas

lämplig; och har jag försett paragrafen med tillägg av sådan innebörd. Vad

angår de lappar, vilka vid den nya lagens ikraftträdande såsom stadigvarande

yrke driva renskötsel eller biträda i dylik näring men som enligt bestämmelserna

i 1 § skulle sakna behörighet härtill, synas dessa icke böra förlora

rätten att för framtiden fortsätta sitt gamla yrke. Jag har i sådant syfte

infört ett tillägg i övergångsbestämmelserna.

Beträffande däremot frågan huruvida adoptivförhållande bör likställas med

släktskap mellan föräldrar och barn, synes bestämmelse härom icke böra införas

i lagen. Man torde icke böra eftergiva kravet, att endast personer av

lapsk härkomst må komma i åtnjutande av lapprivilegiet. Skulle eu renskötande

lapp adoptera person, som icke kan räkna härkomst från den lapska

folkrasen, synes denne alltså icke böra kunna erhålla rättighet att driva renskötsel.

Adoptivbarn av lapsk härkomst, som enligt de föreslagna bestämmelserna

saknar behörighet härtill, lärer, därest adoptivföräldrarna äro renskötande

lappar, kunna påräkna att erhålla länsstyrelsens tillstånd att fortsätta

adoptivföräldrarnas yrke.

Ej heller finner jag skäl att såsom länsstyrelsen i Västerbottens län föreslagit

i paragrafen införa eu hänvisning till innehållet i 8 §. Föreskriften

i 2 mom. första stycket, att för lappens rätt skola gälla de i lagen meddelade

bestämmelserna, synes göra ett sådant tillägg överflödigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1328. 1 sand. 35 haft. (Nr 43.) 280i 27 5

Departements
chefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

De s. k.

blandade

äktenskapen.

Kommittén.

Yttranden

över kommitténs

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vad slutligen angår frågan, huruvida andra personer än lappar böra under

vissa förutsättningar kunna erhålla rättighet att själva driva renskötsel, kan jag

icke biträda vad till stöd därför anförts. En sådan utvidgning av lapprivilegiet

till personer av icke lapsk ras synes icke vara förenlig med den ståndpunkt,

lagförslaget i övrigt intager. Att uti 51 § ansetts böra bibehållas bestämmelserna

i gällande lag om rätt i vissa fall för annan än lapp att hålla

skötesrenar, torde icke utgöra tillräckligt skäl för en sådan utvidgning av

lapprivilegiet, som länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt.

Förutom de ändringar, för vilka jag nu redogjort, har jag — i syfte av

förenkling av de följande stadgandenas avfattning — till paragrafen fogat

bestämmelser om vad som i lagen avses med benämningen lapp samt med

beteckningen »renskötande lapp», varjämte vissa redaktionella jämkningar i

lagtexten vidtagits.

Uti 1 mom. av förevarande förslag givas därjämte regler för de s. k. blandade

äktenskapen, vilka regler hava sin motsvarighet uti 2 § 2 och 3 mom.

i F. och S.

Kommittén anförde rörande dessa moment:

»Från den i 1 mom. meddelade huvudregeln i fråga om dem, som enligt

lagförslaget skola räknas såsom lappar, hava i 2 och 3 mom. gjorts vissa

undantag beträffande gifta kvinnor.

Sistnämnda mom. utgår från att lapsk kvinna, som ingått äktenskap med

annan än lapp, i regel skall vara likställd med denne i rättsligt hänseende

och således icke åtnjuta andra förmåner än dem, som enligt förslaget kunna

tillkomma annan än lapp. Emellertid kunna i vissa fall föreligga särskilda

omständigheter, vilka böra påkalla avvikelse från den i detta moment stadgade

regeln. Exempelvis torde man böra medgiva lapska, som före äktenskapet

drivit renskötsel, att, om särskilda skäl kunna åberopas, även under äktenskapet

ägna sig åt denna näring. Yidare torde man skäligen böra bereda

henne, därest hon till äventyrs i boet medfört renar, viss övergångstid för

att nedbringa renantalet i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat.

Aven torde lämpligheten tala för att kvinnan under någon tid efter äktenskapets

ingående må behålla renarna, för den händelse makarna finna barnen,

då de vuxit upp, böra ägna sig åt renskötsel. Prövningen av nu anförda

och andra omständigheter av liknande beskaffenhet har kommittén ansett

böra ankomma på Kungl. Maj:t.»

Ifrågavarande bestämmelser, som närmast hade intresse för lapparnas

egen del, godtogos enhälligt från deras sida, dock att en enskild lappman i

Norrkaitums lappby yrkade, »att en lappflicka, som gift sig med en fastboende,

skulle bibehållas vid en lapps alla rättigheter för sig men ej för

man och barn». Spörsmålet om lappkvinnans ställning i förevarande hänseende

upptogs även av länsstyrelsen i Norrbottens län, som därjämte i likhet

med lappfogden i länets norra distrikt m. fl. funnit, att den prövning, som

enligt kommitténs förslag lagts i Kungl. Maj:ts hand, lämpligen borde kunna

ske genom länsstyrelsen.

Nyssnämnda länsstyrelse anförde:

»Stadgandet att, om lapsk kvinna ingått äktenskap med en annan än lapp,

hon icke skall vara ansedd som lapp, medför, att, om sådan kvinna vid

tiden för äktenskapets ingående bedriver renskötsel, hon ej skulle äga att,

utan eventuellt tillstånd av Kungl. Maj:t, ens under någon övergångstid,

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

behålla sina renar. Hon kommer i sådant avseende i sämre ställning än ej

endast annan lapp, vilken slutat med eller till och med jämlikt 17 § förklarats

förlustig rätten att driva renskötsel, utan även bofast person, som

ägt rätt att innehava skötesrenar men på grund av flyttning eller annat skäl

måste upphöra därmed (jfr 47 och 48 §§).

Det synes därför skäligt, att lapsk kvinna efter ingående av äktenskap

med annan än lapp bibehålies vid den rättighet att hålla skötesrenar, som

enligt 47 § må tillkomma henne som förutvarande renskötande, respektive

annan lapp, vilken rättighet givetvis icke skulle tillkomma hennes man eller

makarnas barn. Därest skäl skulle finnas att härutöver i någon mån medge

sådan kvinna att behållas vid de rättigheter, hon ägt som lapp, synes kunna

ifrågasättas, om ej till undvikande av omgång sådant medgivande kunde

lämnas av länsstyrelsen.»

Enligt 1924 års förslag skulle prövningen av frågan i vad mån lapsk

kvinna i äktenskap med annan än lapp finge bibehållas vid de rättigheter

hon ägt såsom lapp ankomma å länsstyrelsen. Övriga mot kommitténs förslag

i denna del gjorda erinringar kunde departementschefen icke biträda.

Han yttrade härom följande.

»Genom det föreslagna stadgandet att lapska, som ingått äktenskap med

annan än lapp, icke skall anses som lapp, har man velat förebygga, att,

såsom nu på flera håll i blandade äktenskap förekommer, mannen jTkesmässigt

driver renskötsel. En viss kontroll i detta hänseende torde vara

välbehövlig, därest man fortfarande vill åt lapparna förbehålla denna näring.

För övrigt torde man kunna förvänta, att länsstyrelserna komma att taga

hänsyn till föreliggande omständigheter ej blott i det av länsstyrelsen i

Norrbottens län angivna hänseendet utan även i andra hänseenden.»

Det av den sakkunnige framlagda förslaget ansluter sig i denna del till

1924 års förslag.

Enahanda stadgande har med vissa formella jämkningar upptagits i det

nu föreliggande förslaget.

2 mom. första stycket av 1 § i förevarande förslag motsvarar 1 § 3 mom.

i 1898 års lag, och momentets andra stycke motsvarar 27 § i sistnämnda

lag enligt dess lydelse uti lagen den 19 juni 1917 (nr 337).

Den sakkunniges förslag överensstämde i sak med det år 1924 remitterade

förslaget.

I dessa delar har jag icke någon annan erinran att göra än att jag, såsom

förut antytts, ansett visst förtydligande tillägg böra göras.

Kommittén hade i F. 1 § tredje stycket intagit ett stadgande rörande norska

lappars ställning i Sverige. Samma bestämmelse återfanns i 1924 års förslag.

Härom anmärkte lagrådet, att det syntes böra tagas i övervägande, om ej

frågan angående norska lappar och deras rätt i förevarande hänseenden borde

i sin helhet behandlas utanför den då ifrågasatta lagstiftningen. I enlighet

härmed har den sakkunnige i sitt förslag icke berört frågan om de norska

lapparnas ställning. På samma ståndpunkt står förevarande förslag.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de trakter, där fjällrenskötsel

får förekomma, samt de tider, då fjällapparna äga uppehålla sig med sina

renar å de särskilda trakterna. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvaras av

bestämmelserna uti 1 § 1 och 2 mom. i 1898 års lag samt F. 4 § och 11 §

1 och 2 mom.

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Gällande lag.

Särskiljande

av fjälloch

skogsrenskötsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Gällande bestämmelser angående de trakter, där de renskötande lapparna

äga föra sina renar på bete, samt om betestiderna, äro, såsom redan tidigare

antytts, gemensamma för fjällappar och skogslappar. Enligt dessa bestämmelser

äro de renskötande lapparna berättigade att under varje tid av året

uppehålla sig med sina renar dels ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjollen

dels ock nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna å sådan mark. som antingen

tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats

utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De äro

därjämte berättigade att under månaderna oktober—april uppehålla sig dels å

annan mark inom lappmarkerna än nyss sagts dels ock å sådana trakter utanför

lappmarkerna och utanför renbetesfjällen, vilka lapparna efter gammal sedvana

besökt. A nämnda marker må lapparna uppehålla sig jämväl under

annan tid av året, därest avtal träffats med vederbörande jordägare eller

brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där, eller ock ovanliga väderleksförhållanden

nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning

om våren.

Betesområdena innefattas således å ena sidan av trakter, för vilka i

geografiskt hänseende gränserna äro tydligt angivna genom odlingsgränsen,

lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan

av trakter, vilka till sin geografiska sträckning äro beroende av omfattningen

av den s. k. lapska sedvanerätten.

Kommittén hade i berörda avseenden föreslagit bestämmelser särskilt för

de renskötande fjällapparna och särskilt för de renskötande skogslapparna.

Några definitioner på de olika slagen av lappar funnos emellertid icke i förslagen.

Lagrådet ansåg det vara angeläget, att i en lagstiftning, som bygger på en

på nomadiseringens omfattning grundad skillnad mellan fjällappar och skogslappar,

genom definitioner få fastställt, vad med de olika slagen av lappar

skall förstås.

Den sakkunnige, som ansett sig böra upprätthålla den av kommittén gjorda

skillnaden mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. yttrade i denna fråga:

»Åtskillnaden mellan fjällappar och skogslappar och den av dem bedrivna

renskötseln har icke tillkommit först genom den nu föreslagna lagstiftningen

utan har bestått av ålder. Den har icke heller sin grund i någon konstitutiv

olikhet mellan dessa kategorier av lappar utan är beroende på belägenheten

och beskaffenheten av de områden, där ren skötseln huvudsakligen bedrives,

och därav följande viss skiljaktighet i själva sättet för näringens utövande

Med skogslappar eller lappar, som driva skogsrenskötsel, avses sedan gammalt

sådana renskötande lappar, som jämväl sommartid i regel uppehålla

sig med sina renar nedanför odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker och där driva sin renskötsel inom jämförelsevis

begränsade områden utan längre flyttningar. Fjällapparna åter, varmed betecknas

sådana lappar, som driva fjällrenskötsel, uppehålla sig sommartiden

huvudsakligen ovan odlingsgränsen i nyssnämnda län ävensom å renbetesfjällen

i Jämtlands län samt företaga i allmänhet långa flyttningar, vissa av

dem till Norge. Vid nu angivna förhållanden synes det vara att föredraga

att icke i lagtexten införa definitioner på de olika slagen av renskötsel; utan

det bör vara fullt tillräckligt att där allenast angiva de trakter, där de båda

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kategorierna av lappar äga uppehålla sig med sina renar. I praktiken torde

det i framtiden lika litet som hittills möta svårigheter att avgöra, huruvida

lapp driver fjällrenskötsel eller skogsrenskötsel och med hänsyn därtill bör

anses såsom fjällapp eller skogslapp.»

Till den sakkunniges mening i denna del kan jag ansluta mig.

Kommittén hade uppdelat bestämmelserna om betesområden och om betestider,

vilka bestämmelser i 1898 års lag återfinnas under samma paragraf, i

olika paragrafer. Mot denna anordning, som bibehölls i 1924 års förslag,

riktades anmärkningar såväl av länsstyrelsen t Norrbottens lån som av lagrådet.

Den sakkunnige har ansett, att bestämmelserna genom uppdelningen

blivit mindre överskådliga än i gällande lag, och därför bibehållit den däri

förekommande uppställningen.

I likhet med den sakkunnige finner jag mig böra tillstyrka ett sammanförande

av ifrågavarande bestämmelser.

Beträffande de områden, som av fjällapparna få nyttjas för renskötsel,

anförde kommittén:

»I gällande lag (l § renbeteslagen) bestämmas, vad angår trakterna nedanför

odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna

äga föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. Kommittén

har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna,

huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka

sina vinterflyttningar. Av utredningen synes framgå, att sedvanerätten, vad

angår Norrbottens län, omfattar åtminstone landet norr och väster om en

linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis

mynning i Muonioälv till trakten avLumivaara och därifrån söderut, följande

trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juhonpieti

och Pajala byar, vidare till Tärendö by och därifrån söderut mot trakterna

av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Båneå socken och fram

till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.

Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att

sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.

I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott

som samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde, vidkommande

Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone

såvitt angår den del av länet, som tillhör Hälsingland.

Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa andra

mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av

lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning^ hava av kommittén

endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter

gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt

dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas

behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider

kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å särskilda

trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten. som

grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke

utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan

lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva

några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stadgandena

i 1898 års renbeteslag.»

Betesområden

och betestider.

Betesområden

för fjälllapparna.

Kommittén.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden över Kommitténs förslag att bibehålla de renskötande fjällapparna vid de betörsiag!118

stämmelser, som för närvarande gälla i fråga om betesarealen, ävensom vad

kommittén anfört angående sedvanerättens approximativt beräknade geografiska

omfattning föranledde icke något uttalande från Jcammar/collegium eller

länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Kopparbergs län.

I fråga om sedvanerättens giltighet i Våsternorrlands län yttrade länsstyrelsen

i nämnda län, att såvitt länsstyrelsen hade kännedom i ämnet kommitténs

uppgift, att länet i sin helhet omfattades av sedvanerätten, icke gåve

anledning till erinran från länsstyrelsens sida. Dåmera förekomme fjällrenskötsel

under medgiven tid (oktober—april) eller del därav troligen de flesta

år inom en eller annan trakt av länet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anförde i samma fråga, hurusom av de i

ärendet av vederbörande myndigheter avgivna utlåtandena framginge, att

Norrbo landsfiskalsdistrikt icke i mannaminne, Bergsjö distrikt icke under

de senaste 20 25 åren samt Delsbo distrikt icke sedan 1907 besökts av

lappar för renbete och att beträffande övriga i ärendet hörda kommuner

dessa ansett sig sakna anledning att yttra sig i frågan. För egen del hade

länsstyrelsen intet att erinra med anledning av förslaget.

Bland kommunala myndigheter framfördes från skilda håll en del erinringar

mot förslaget i denna del.

I Norrbottens län yrkade sålunda kommunalfullmäktige i Arjeplogs socken,

att sedvanerätten nedom odlingsgränsen måtte begränsas till trakter, som

lapparna regelbundet besökt.

I Västerbottens län påyrkade man i Lycksele socken införande av en särskild

bestämmelse därom att renar icke, vid vite, på några villkor finge föras

på bete å odlad mark. Från Tärna socken förelågo två uttalanden, som i

sak voro väsentligen lika. Det framhölls där, hurusom enligt förslaget

lapparna berättigats att ovan odlingsgränsen beta sina renar även å enskild

man tillhörig mark. En sådan befogenhet borde rättvisligen medföra rätt för.

den jordbrukande befolkningen att likaledes kostnadsfritt beta sina kreatur

å renbeteslanden eller annan kronomark. Förslaget syntes eljest innefatta

ett otillbörligt intrång i den enskilda äganderätten. I de angivna paragraferna

inrymdes intet skydd för den bofasta befolkningen. Denna hade ej

ens rätt att genom inhägnad skydda sina intressen. Den meningen vore

allmän att, om den bofasta befolkningens rätt på sådant sätt åsidosattes,

bland ortsbefolkningen skulle uppstå sådan propaganda, att renskötsel icke

kunde äga rum, med mindre området utrymdes av den bofasta befolkningen.

Det syntes icke behövligt att genom ensidig lagstiftning skapa misshälligheter

och slitningar av antydd art. Även från övriga kommuner i länet, som

yttrat sig över förslaget, nämligen från Vilhelmina, Fredrika, Degerfors,

Nordmalings, Jörns och Sävars socknar, förekommo vissa uttalanden i frågan.

Dessa berörde dock endast indirekt förslaget i denna del och gingo mera

ut på en hemställan om ytterligare föreskrifter till skydd mot ekonomiska

förluster, som för den enskilda markägaren kunde uppkomma i följd av renbetningen.

I Jämtlands län framfördes principiella erinringar i frågan endast från

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Åre, Hede och Tännäs socknar, medan hos det stora antalet hörda kommuner

i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge haft

särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma icke gav anledning

till särskilda uttalanden. De erinringar, som gjordes, avsågo ett närmare

fastställande av sedvanerättens geografiska omfattning ävensom ett uttryckligt

undantagande därifrån av enskild man tillhörig mark. I sistnämnda

hänseende yrkades, att lapparnas rätt till renbete måtte göras beroende av

den enskilda markägarens medgivande, med undantag endast för sådana tillfällen,

då renarna vore stadda på flyttningsresor.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924, att yrkandet

från vissa håll i Jämtlands län om ett skarpare uppdragande av gränserna

för det område, inom vilket den lapska sedvanerätten skulle vara gällande,

av praktiska skäl icke kunde vinna avseende. Vidare anförde departementschefen

:

»De ingående utredningar, som verkställts såväl av kommittén som ock

tidigare i syfte att utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan

äldre tid plägat utsträcka sina flyttningar, hava givit vid handen, att det

praktiskt taget icke låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns

annat än å sådana håll möjligen, såsom t. ex. i Norrbottens läns sydliga

del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns

möter i Bottniska viken. Man torde således även framdeles liksom hittills

vara hänvisad till att i trakter, där gränsen för sedvaneområdet är mer eller

mindre flytande, låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall

avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag

kräves för styrkande av urminnes hävd. Yrkandet från kommunalfullmäktige

i Arjeplogs socken, att sedvanerättens giltighet nedom odlingsgränsen måtte

begränsas till sådana trakter, vilka regelbundet besökas av lapparna, torde

icke förtjäna avseende. Bifölles ett sådant yrkande, skulle därmed borttagas

en av de väsentligaste förutsättningarna för lapparnas näring. Dessa

äro ju för renarnas uppehälle helt beroende av tillgången på födoämnen å

trakterna i fråga, en tillgång, som på grund av klimatologiska och andra

förhållanden kan vara synnerligen skiftande och ojämn. Det är således en

tvingande nödvändighet för lapparna att inom de för sedvaneområdet uppdragna

yttre geografiska gränserna äga frihet att efter omständigheterna välja

de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna. Lika litet anser jag yrkandet

från vissa håll utanför renbetesfjällen i Jämtlands län, att lapparnas vistelse

med sina renar å enskild mark måtte göras i regel beroende av markägarens

medgivande, förtjäna avseende. Detta yrkande har en än mera principiell

betydelse än det föregående yrkandet, i det att detsamma direkt syftar mot

ett upphävande å enskild mark av lapparnas historiskt grundade och av statsmakterna

erkända rättigheter. Det måste tillbakavisas även på den grund

att fastigheterna, redan då de övergingo i enskild ägo. voro belastade med

ifrågavarande servitut till lapparnas förmån.

Klagomålen från Tärna socken, i vad de avse rätt för den jordbrukande

befolkningen att avgiftsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden ovan odlingsgränsen,

sammanhänga med betesförhållandena därstädes, sådana de gestaltat

sig efter det avvittringen i angivna trakter genomfördes. Före avvittringen

voro gränserna för nybyggarnas ägor icke närmare bestämda, och nybyggarna

begagnade då oinskränkt de runt omkring deras gårdar belägna kronomarkerna

för bete åt sina kreatur. Yid avvittringen fick emellertid en var

sitt särskilda område utlagt, ett förhållande, som medförde inskränkning i

avseende å kreatursbetet å den kringliggande marken. Sockenmännen göra

1924 års

förslag.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Den sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

nu gällande, att de egna områdena icke äro tillräckliga för deras behov av

betesmarker och att kompensation för vad de vid avvittringen förlorat bör

beredas dem å kronomark. Till frågan, i vad mån dessa anspråk kunna

eller bora tillmötesgås från statsmakternas sida, får jag tillfälle att återkomma

vid behandlingen av 53 § i föreliggande lagförslag.'')

Från samma håll liar emellertid även erinrats, att den jordbrukande befolkningen

icke °skulle äga rätt att genom inhägnad skydda sina ägor emot

renarna, och från Lycksele socken har yrkats förbud för lapparna att föra

renarna på bete på odlad mark. Jag vill i anledning av vad sålunda andragits

ytterligare något ingå på den lapska sedvan erättens innebörd och

i_ sammanhang därmed även å dess tillämpning, sådan den ter sig i praktiken.

Inom de områden, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar,

gäller att all mark, vare sig den tillhör det allmänna eller enskild man och

vare sig densamma är odlad eller icke, är belastad med den till förmån för

de renskötande lapparna stadgade, servitutsliknande skyldigheten att tåla

renbetning och rentramp, och att således i legalt hänseende ingen skillnad

förekommer mellan olika slags mark. Letta förhållande kommer till uttryck

bland annat, däri att lapparna, da de nyttja marken inom sedvaneområdet,

icke, vare sig de med renarna beträda det ena eller andra slaget av mark,

äro hemfallna till ansvar

meddelade med avseende å olovligt begagnande av annans mark. Emellertid

ställer sig sedvanerättens tillämpning i praktiken väsentligen annorlunda

än man på grund av dess legala innebörd kunde hava anledning antaga.

I års renbeteslag liksom även i de föreliggande lagförslagen äro sär
skilda

bestämmelser upptagna, enligt vilka lapparna kunna ådraga sig allvarliga

efterräkningar, därest deras renar åstadkomma skador å odlad mark.

Lessa bestämmelser återfinnas i de föreliggande förslagen under rubriken

ersättningsskyldighet för skador genom renar. Ifrågavarande bestämmelser,

till vilka . jag framdeles återkommer, utgöra ett starkt preventiv till förmån

för den jordbrukande befolkningens intressen och innebära i sin praktiska

tillämpning att, bortsett från försumlighet från lapparnas sida eller förhållanden,

som med hänsyn till renarnas natur icke kunna föras lapparna till

last, den odlade jorden och dess avkastning i övrigt, så långt det överhuvud

taget med hänsyn till renhanteringens beskaffenhet är möjligt, skall vara

skyddad mot intrång genom renar. Härtill kommer att jordbrukarna själva,

därest de aro måna om sin egendom, hava i sin hand ett medel att skydda

densamma, som är mera effektivt ä,n de strängaste skadeståndsbestämmelser.

Let är nämligen icke fullt riktigt, såsom från Tärna sockenmän erinrats, att

den jordbrukande befolkningen icke skulle vara berättigad att genom inhagnad

skydda sina intressen. Lagstiftningen lägger intet hinder i vägen

för att genom inhägnad hålla den odlade marken fredad mot renar. Tvärtom

har det från lagstiftarnas sida alltid ansetts såsom ett trängande önskemål

— och de föreliggande förslagen vila å samma uppfattning — att den

jordbrukande befolkningen genom stängselbyggnad för egen del bör bidraga

till att effektivt skydda sina odlingar. Yore insikten om nyttan härav mera

allmän och omsattes densamma i praktiken, är jag förvissad om att sådana

slitningar, som framskymta i Tärna sockenmäns yttranden, framdeles kunde

undvikas. Vad i övrigt med hänsyn till lapparnas flyttningar och flyttningsvagar

ar att iakttaga vid uppförande av hägnader å nu ifrågavarande områden

är en fråga, som kommer att behandlas i annat sammanhang.»

Den sakkunnige har vid bestämmelsernas avfattande ansett sig böra i

möjligaste mån bibehålla den formulering de erhållit i gällande lag. Bortsett

från viss begränsning i avseende å tiden, vartill jag i det följande skall åter
-

'') Motsvarar 56 § i nu förevarande förslag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

komma, har inskränkning ej skett i rätten för fjällapparna att för renskötsel

använda såväl kronan som annan tillhörig mark nedanför odlingsgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Den sakkunnige anför

härutinnan:

»Lagrådet har mot kommittéförslaget anmärkt, att i olikhet mot gällande

lag rätten för fjällapparna att använda kronans mark nedom odlingsgränsen

och renbeteslanden enligt den av kommittén föreslagna lagtexten men ej

enligt motiven gjorts beroende av att marken verkligen efter gammal sedvana

varit besökt av lapparna med renar. Sådan skiljaktighet mellan kommitténs

lagtext och motiv föreligger ej blott i det av lagrådet anmärkta hänseendet

utan jämväl i fråga om fjällapparnas rätt till bete nedom odlingsgränsen

inom nämnda lappmarker å annan mark än kronomark och renbetesland.

Enligt gällande lag hava lapparna betesrätt å all mark nedom odlingsgränsen

inom lappmarkerna oberoende av sedvanan; endast vid bestämmande

av betestiderna har i visst fall hänsyn tagits till denna. Kommittén har

däremot i sin lagtext stadgat, att fjällapparna må föra sina renar på bete

å mark nedom odlingsgränsen, vare sig inom eller utom lappmarkerna,

allenast å sådana trakter, som lapparna efter gammal sedvana besökt med

sina renar. Den av kommittén verkställda utredningen giver icke vid handen,

att gällande regler i denna del böra ändras.»

Till den sakkunniges förslag i denna del, mot vilket i de inkomna ytt- Departement*-

randena icke framställts några erinringar, har jag anslutit mig.

chefen.

Erågan om de tider, då fjällapparna skulle äga att uppehålla sig nedom Betestider för

odlingsgränsen och utom renbetesfjäll!!, behandlades ingående under för- fjallaPParnaarbetena

såväl till 1886 års renbeteslag som till nu gällande renbeteslag.1) tmTssffoch

1883 års kommitterade samlade från spridda urkunder då gällande bestäm- 1898 årens

melser angående lapparnas rättigheter och upptogo i fråga om lapparnas lagar''

rätt att vistas å någon trakt för att där idka renskötsel i sitt förslag under

1 § samma regler, som innehöllos i dessa urkunder, regler, vilka sedermera

i allt väsentligt upptagits oförändrade i 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Såvitt nu är i fråga, gällde redan före 1886 års lag, att lapparna skulle äga

vistas nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen under tiden oktoberapril.

Emellertid var . vid behandlingen av denna fråga även tal om att

begränsa lapparnas vintervistelse å nu ifrågavarande trakter med en eller

annan månad. Särskilda utskottet vid 1886 års riksdag anförde härutinnan

bland annat följande:

»Det har inom utskottet varit ifrågasatt, att från, den i 1 § såsom vintertid

(== oktober—april) betecknade del av året skulle uteslutas månaderna oktober

och november, men att därtill skulle läggas maj månad. Yad angår de

två förstnämnda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,

emedan de bofasta i vissa trakter i Västerbottens läns lappmarker då ännu

icke skulle hava hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade utängsslåtter.

Men utom det att dels den befarade olägenheten härav blivit i lagförslaget

*) Se kommitterades betänkande den 25 augusti 1883 sid. 64—71 samt sid. 82—84, Högsta

domstolens protokoll den 21 november 1884, Kungl. Majts proposition den 11 december

1885 nr 2, särskilda utskottets utlåtande den 2 april 1886 nr 1 och riksdagens skrivelse

den 5 maj 1886 nr 49.

Se vidare kommitterades betänkande den 27 maj 1896. Kungl. Maj:ts proposition den 8

februari 1898 nr 56, lagutskottets utlåtande den 3 maj 1898 nr 84 och riksdagens skrivelse

den 13 maj 1898 nr 132.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

förebyggd därigenom, att ersättningen för skada å utestående bo på sådana

slåtter gjorts beroende därav, att hässjorna och stackarna, vari höet uppsamlats,

blivit inhägnade, dels mai månad, varunder växtligheten just börjar

komma sig för, icke lärer böra inbegripas i den tid, då renar skola få beta

å enskildas ägor, så låter sig icke lämpligen göra att bestämma vintertiden

annorlunda i denna lag än i internationella lagen (= förordningen den 6

juni 1883 angående de lappar, som med renar flytta emellan konungarikena

Sverige och Norge), varigenom norska lappar skulle komma att här i landet

äga renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.»

Flertalet av 1896 års kommitterade upptogo i sitt förslag under 1 § viss

begränsning av tiden för betesrättens Utövning å trakterna nedom odlingsgränsen

och utanför renbetesfjällen, i det de med avseende å annan mark

inom lappmarkerna än renbeteslanden ävensom beträffande trakterna utom

lappmarkerna och renbetesfjällen bestämde betestiden i Norrbottens län till

månaderna oktober—april, men i annat län till månaderna november—april.

Skälet härtill var det att, enligt vunna upplysningar, höstflyttningarna i

Jämtlands län i regel icke ägde rum förrän i november och att inom

Västerbottens län mera allmänt påyrkats, att den då bestämda tiden för

lapparnas flyttning ned å enskildas ägor måtte framskjutas, vilket därjämte

ansågs kunna ske utan men för lapparna.

Ordföranden hos nyssnämnda kommitterade, presidenten N. von Steyern,

var av skiljaktig mening och ansåg sig icke kunna biträda förslaget att med

oktober månad inskränka den tid, under vilken lapparna skulle få utöva

dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildas marker

nedom odlingsgränsen i Västerbottens län och utom renbetsfjällen i Jämtlands

län. Han yttrade:

»Vad Härjeådalen beträffar, har det oemotsagt uppgivits, att flyttningarna

där aldrig begynt förrän i mitten av november (prot. sid. 5). Ändringen är

således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock måste medgivas, att

något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen av Jämtlands län äro förhållandena annorlunda. Renbetesfjällen

äro där enligt lappfogdens uppgift beväxta huvudsakligen med

gräs men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september månad

upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark isbildning

på fjällen gör den för renarna oåtkomlig, hava lapparna, särskilt

från Hotagens skattefjäll, varit nödsakade att redan i början av oktober flytta

till de närmast belägna skogstrakterna. De hava därför förklarat det icke

vara möjligt att bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri

hava samtliga vid sammanträdet i Föllinge närvarande kommunalombud instämt;

de hava varit ense därom, att det icke kunde förmenas lapparna, åtminstone

från vissa fjäll, att flytta redan den 1 oktober (prot. sid. 35). För

denna del av länet har således konnnitterades förslag den betydelse, att det

skulle beröva lapparna en förmån, som allmänt erkänts vara för bedrivande

av deras näring nödvändig, för att bereda de bofasta eu förmån, på vars

åtnjutande de uttryckligen förklarat sig icke göra något anspråk. Det kan

ej med fog sägas, att de bofasta avgivit denna förklaring utan att närmare

göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället framhålla,

att de ledo åtskillig skada av renarna under oktober månad, men de

medgåvo tillika, att skadan endast gällde bärgat, i stackar och hässjor utestående

hö, och att den skulle förekommas, om det bleve regel, att höet för
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 75

varades i lador. Detta mål uppställde de bofasta därför såsom mer eftersträvansvärt

än uppskovet med lapparnas flyttning, och de hoppades vinna

det genom bidrag till ladors uppförande från jämtländska renbetesfjällens

skogsfond. Denna hemställan hava kommitterade nu i sitt betänkande understött.

Blir resultatet härav, att höet i allmänhet inom de delar av Jämtlands

län, som vintertiden besökas av lappar, kommer att förvaras i lador,

är detsamma fullständigt skyddat redan före den 1 oktober, och all anledning

saknas då att förmena lapparna att komma vid den tiden. Skulle åter

avsikten ej vinnas, bleve under den av kommitterade föreslagna lagstiftning

lapparnas belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparna

att under oktober månad beträda enskild mark skulle nämligen, enligt kommitterades

förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovillkorlig skyldighet att ersätta

all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bärgat hö,

och detta ehuru, enligt samma paragraf, höstackarna ej skulle behöva vara

inhägnade förr än den 1 november. Under oktober månad således, då även

vid ganska normala förhållanden, på vilka det av kommitterade åberopade

stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke äger tillämplighet, renarna

ej kunna hållas kvar å de på renmossa fattiga fjällen, utan, följande en

naturlig drift, söka sig ned till skogslandet, bliva lapparna ovillkorligen

ersättningsskyldiga för all skada, som sker å de överallt utestående öppna

höstackarna. En sådan lagstiftning är så föga ägnad att stifta frid mellan

lappar och bofasta, att den fastmer skulle framkalla nya tvister och mångfaldigt

ökade skadeersättningsanspråk.

Från Västerbottens län hava visserligen yrkanden om senare höstflyttning

framkommit, ehuru icke enhälligt (prot. sid. 64). En socken, Dorotea, har

uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring (prot. sid. 76). Ej

heller inom Åsele socken synes sådan, att döma av det vid sammanträdet i

Lycksele närvarande ombudets anförande, anses nödigt. De övriga socknarna

hava uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det några nöjt sig med den

15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde

vara hemfört vid gårdarna. Å lapparnas sida har uppgivits, att de under

vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i mediet eller slutet av

oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken

snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore för lapparna nödvändigt

att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i

tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

. I detta län gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet

komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast

den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför odlingsgränsen

intrång skall göras i lapparnas flyttmngsrätt. Skola fjälllapparna,

vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område,

där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytterligare

kringskäras i utövningen av eu rätt, av vilken de synas vara i verkligt

behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas

kraftiga skäl. Kommitterade hava inskränkt sig till att förklara, att de

funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle

jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kommitterades

förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även

i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka,

träffar endast utestående hö. Till dess skyddande hava kommitterade här

liksom i Jämtlands län föreskrivit uppförande av lador, och detta med all

utsikt till framgång. Konungens befallningshavande i länet yttrar nämligen

i sitt av kommitterade åberopade utlåtande angående förändrad lagstiftning

för lapparna: ''Överallt inom lappmarken finnes tillräcklig tillgång på virke

s. 76 Kontrollera mot PDF

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

för att uppföra lador, vilka bliva föga dyrare än hässjor. Det är, för att

använda ett milt uttryck, endast bristande företagsamhet, som gör att den

bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig av hässjor och icke uppför

lador’. Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken finnas, där ladors

uppförande bleve för kostsamt, hava kommitterade för sådan trakt föreskrivit

uppsättande kring stackar och hässjor av fullt skyddande stängsel, vilket

dock i Västerbottens läns lappmark, i motsats till vad som föreslagits för

Jämtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i

regeln under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åtlydes,

allt hö, som är av något värde, vara genom de bofastas egen åtgärd

fullständigt skyddat före den 1 oktober. Det gräs, som efter den tiden växer

eller ligger slaget på marken, torde vara av den beskaffenhet, att det ej

förtjänar något skydd. Vartill det under sådana förhållanden skulle gagna

att förbjuda lapparna att flytta före den 1 november, är jag ej i stånd att

inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan av förbudet

hämta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom

möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade

hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i

någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.

i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 december,

kan man därför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller

däremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.»

Kommittén föreslog i fråga om betestiderna endast en oväsentlig avvikelse

från gällande rätt. Härom yttrade kommittén:

»Jämlikt 1 § 1 mom. i 1898 års renbeteslag, som ju har avseende å såväl

fjällappar som skogslappar, äga lapparna att även under månaderna maj

—september uppehålla sig å vissa områden nedanför odlingsgränsen, nämligen

å sådan mark, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit

såsom sådant land använd. Denna bestämmelse saknar i stort sett praktisk

betydelse för fjällapparna. Enligt vad kommittén inhämtat föreligger nämligen

intet behov för dem att annat än under vissa ogynnsamma väderleksoch

betesförhållanden vistas nedanför odlingsgränsen å annan tid än under

månaderna oktober—april, och ifrågavarande lappar hava även för egen del

i allmänhet plägat iakttaga dessa tider. På grund härav och för att åstadkomma

tillbörlig reda i fjällapparnas och skogslapparnas betesförhållanden

har kommittén i 11 § 2 mom. begränsat tiden för vistelsen därstädes på

sätt som skett.»

Vid avgivande av yttranden över kommitténs förslag framställde lapparna

icke någon erinran mot vad i förevarande hänseende föreslagits. Vad angår

stadgandet under 11 § 2 mom. i kommittéförslagen, som innehöll bestämmelser

om betestiden nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen, förklarade

lapparna i Norrkaitums lappby, att de förutsatte, att närmare bestämmelser

angående besparingsland komme att införas i byordningarna.

Aven i ärendet hörda myndigheter godtogo ifrågavarande bestämmelser.

Från den bofasta befolkningens sida framställdes däremot åtskilliga erinringar,

avseende den tid då lapparna skulle äga att vistas nedanför odlingsgränsen

samt utanför renbetesfjällen.

Kommunalstämman i Junosuando soclcen yrkade sålunda, att betesrätten

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majds proposition nr 43.

måtte begränsas till månaderna januari—april, emedan en utökning av betesrätten

under månaderna oktober—december skulle medföra, att kraven på

skadestånd för förstörd gröda skulle komma att ökas, eftersom naturförhållandena

under dessa månader hindrade jordägaren att hemforsla grödan.

Kommunalfullmäktige i Jokkmokks socken ansågo av samma skäl som nyss

anförts, att betestiden borde begränsas till månaderna november—april.

Samma yrkande framställdes av kommunalstämman i Tiotagens socken.

Vid remissen till lagrådet år 1924 erinrade departementschefen om vad

tidigare förekommit i ärendet samt förklarade, att han ansåge de skäl, med

vilka förut framställda anspråk på begränsning av tiden för lapparnas flyttningar

tillbakavisats, fortfarande vara gällande.

Vid granskning av förslaget framhöll lagrådet beträffande den avvikelse

från tidsbestämmelserna, som betingades av att avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare, att det icke kunde anses fullt klart, vilken innebörd

man skulle giva uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare.»

Den sakkunnige har icke funnit anledning frångå de gällande bestämmelserna

om betestider för fjällapparna. Med anledning av lagrådets nyssnämnda

anmärkning framhåller den sakkunnige, att med omförmälda uttryck uppenbarligen

åsyftades ägaren av den fastighet, där lappen önskar uppehålla sig

med sina renar, eller den person, vilken eljest enligt lag eller på grund av

avtal äger att med bindande vei-kan i förevarande avseende föra talan för

fastigheten samt att, såvitt känt, denna bestämmelse hittills icke föranlett

svårigheter i tillämpningen.

Nomadlapparna i Vapstens lappby hava uttalat det önskemål att tiden, då

de skulle passera odlingsgränsen och återflytta till fjällen, måtte framflyttas

till den 10 eller 15 maj.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett sig böra avstyrka den sålunda

ifrågasatta förlängningen av tiden för vistelsen nedom odlingsgränsen.

Här må erinras, att i den nu gällande konventionen mellan Sverige

och Norge, med ett i detta sammanhang oväsentligt undantag, den tid, då

norska lappar äga rätt till renbetning i Sverige, fortfarande omfattar månaderna

oktober—april.

Jag finner ej skäl att i berörda hänseende göra ändring i de föreslagna

stadgandena, vilka äro överensstämmande med vad för närvarande gäller.

Likaså kan jag ansluta mig till den sakkunniges nyssnämnda uttalande

rörande innebörden av uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare».

Endast vissa formella jämkningar hava således föreslagits i paragrafen.

Stadgandet i 2 § 3 mom. i föreliggande förslag motsvarar 28 § 1 mom. i

1898 års lag samt F. 5 § första stycket.

Enligt sistnämnda stycke skulle det ligga i Konungens hand att, i enlighet

med vad som redan nu gäller, med hänsyn till den jordbrukande befolkningen

undantaga visst för renbete eljest upplåtet område från lapparnas

begagnande mot upplåtande av erforderlig betesmark åt dem å annat håll.

1924 års förslag.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

örer den sakkunniges

förslag.

Departementa
chefen.

Undantag

från bestämmelserna

om

utövandet av

betesrätten.

Kommittén.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden örer

kommitténs

förslag.

1924 års förslag.

Mot nämnda bestämmelse framfördes av länsstyrelsen i Norrbottens län liksom

av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken den erinran, att det numera

torde befinnas omöjligt att, i stället för område, som ej vidare skulle, få av

lapparna begagnas, anvisa annat lämpligt område för renskötseln. Till bestämmelsen

syntes därför böra fogas ett tillägg i syfte att annan gottgörelse

kunde lämnas i den mån sådant funnes skäligt.

Uti 1924 års förslag bibehölls stadgandet oförändrat. Departementschefen

yttrade därom vid remissen till lagrådet:

»Stadgandet, som upptagits från gällande renbeteslag, är tillkommet i den

jordbrukande befolkningens intresse och avser att bereda möjlighet att kunna

avlysa renskötseln å områden, där densamma är synnerligen betungande för

denna befolkning. Stadgandet är i denna del tillämpligt inom sedvaneområdet

i dess helhet, men torde för de renskötande fjällapparna, vilka under

den tid av året, då ägorna äro mest utsatta för skadegörelse genom renar,

uppehålla sig ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, äga praktisk

betydelse i huvudsak endast för de sålunda angivna trakterna. Stadgandet

utgör ett yttersta medel till skydd för jordbruksnäringen, som torde komma

att tillgripas, först sedan det visat sig, att berättigade intressen hos den

jordbrukande befolkningen icke kunna på annat sätt tillvaratagas.

Vad beträffar senare delen av stadgandet, som föreskriver, att åt lapparna

skall beredas kompensation för mistad betesmark å annat håll, torde det

icke vara fullt riktigt, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län erinrat, att det

skulle vara omöjligt att tillämpa nämnda föreskrift. Visserligen låter det

sig på många håll med hänsyn till föreliggande omständigheter praktiskt

taget icke göra att anvisa lapparna andra betesmarker. Sålunda torde

trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen knappast erbjuda

möjlighet därtill. Emellertid kan stadgandet tänkas komma att vinna tillämp

lighet utanför nyss angivna trakter. Ehuru således stadgandet i viss mån

är begränsat i sin praktiska tillämplighet, finner jag dock icke lämpligt att

vidtaga någon ändring i detsamma, så mycket mindre som stadgandet, från

lapparnas sida sett, städse betraktats såsom en särskild garanti för dem

mot att icke berövas något av sina sedvanliga betesmarker.»

Den Enahanda bestämmelse har upptagits i den sakkunniges förslag.

sakkunnige.

Departements- Något skäl att från träda den i såväl gällande lag som förslagen intagna

chefen. ståndpunkten synes ej föreligga.

Expropria- Bestämmelsen i 2 § 4 mom., som motsvarar 33 § i 1898 års lag samt

m°m aftir7iäU- ^ ^ §> avser att bereda möjlighet att, där godvillig överenskommelse med

enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation åtkomma för vissa

angivna ändamål erforderlig mark eller särskild rätt, som i avseende å fastighet

tillkommer annan.

I förhållande till gällande lag hade kommittén vidtagit vass omformulering

1924siag8 f°r" av s^a(lgandet. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen återfanns i 1924

års förslag.

m. in. för fjällrenskötseln.

Kommittén.

Lagrådet. Lagrådet yttrade om denna bestämmelse:

»I motiven sägs, att paragrafen avser att bereda möjlighet att, där godvillig

överenskommelse med enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation

åtkomma för vissa angivna ändamål erforderlig mark eller nyttjanderätt

till sådan mark. Man föränledes härav att antaga förslaget utgå

från att, sedan Kungl. Maj:t förordnat om skyldighet för vederbörande att för

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ändamålet avstå viss rättighet, expropriationslagen är tillämplig ej blott i

fråga om sättet för ersättningens bestämmande, utan även i andra hänseenden,

t. ex. beträffande sättet för ersättningens utgående, expropriationens inverkan

på inteckningsförhållandena, egendomens återfallande om den ej begagnas etc.

Ett stöd för en dylik tolkning förefinnes däri att andra och tredje stjmkena i

paragrafen uppenbarligen formulerats efter förebilder i expropriationslagen och

att därvid i tredje stycket använts frasen ''Särskild rätt---— må ock

exproprieras’. Emellertid har förslaget anslutit sig till gällande lags avfattning

därutinnan, att i paragrafens första stycke säges, att ägaren är pliktig

avstå jord, varom där är fråga, mot ersättning, som, där godvillig överenskommelse

ej kan träffas, bestämmes i den ordning expropriationslagen föreskriver.

Möjligen förhåller det sig därför så, att det endast är ersättningsbeloppets

bestämmande, som skall regleras genom expropriationslagen, och

att densamma i övrigt icke är tillämplig.»

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt hava i den sakkunniges förslag

bestämmelserna i formellt hänseende omarbetats. Den sakkunnige yttrar

härom, att med den avfattning stadgandet sålunda erhållit torde otvetydigt

framgå, att expropriationslagens bestämmelser skola i tillämpliga delar lända

till efterrättelse ej blott i fråga om sättet för ersättningens bestämmande

utan även i andra hänseenden. Den sakkunnige framhåller vidare, att genom

den sålunda föreslagna formul er ingen behovet bortfölle av en i kommitténs

förslag förekommande bestämmelse därom att samma föreskrifter

skulle gälla, därest det för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål vore

tillfyllest att allenast nyttjanderätten till jorden toges i anspråk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i anledning av de föreslagna bestämmelserna

uti 4 mom.:

Den i 4 mom. meddelade expropriationsbestämmelsen syntes i avseende

å vägar vara begränsad till vägar mellan de för lapparna »avsatta områdena»,

varmed torde åsyftas renbetesfjällen i Jämtlands län och kronans till enskilda

ej upplåtna marker ovan odlingsgränsen i lappmarkerna. Expropriationsrätten

gällde således icke med avseende å lapparnas flyttningsvägar i

andra landsdelar. Den länsstyrelsen enligt 17 § tilldelade befogenheten att

anvisa ny flyttningsväg syntes vara avsedd för fall, då de bofastas intresse

påkallade förändring av flyttningsväg och icke innebure någon expropriationsrätt.

Det hade emellertid inträffat, att ny flyttningsväg måst anvisas

exempelvis av sådan anledning, att eu nybyggd bro blivit förlagd på avstånd

från den gamla flyttningsvägen samt att därvid svårigheter uppstått i förhållande

till ägarna av den mark, varöver den nya vägen måste framdragas.

Bland expropriationsändamålen torde därför böra upptagas även andra flyttningsvägar

än vägar mellan områdena.

Lappfogden i Jämtlands län har framställt en liknande erinran.

Jag finner vad länsstyrelsen anfört vara befogat och har i enlighet därmed

vidtagit ändring i förevarande moment. I samband därmed har viss

formell jämkning företagits. I

I denna paragraf angivas de områden, där skogsrenskötsel må drivas, samt de

tider, då renarna må föras på bete inom de särskilda områdena. Paragrafens

1 och 2 mom. motsvaras av bestämmelserna i 1 § 1 och 2 mom. av 1898 års lag

samt S. 4 § och 11 § 1 mom. första och andra styckena. Börande antalet skogs
-

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

8 §.

Betesområden

för skogslapparna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

lappar och de trakter, där de förekomma, hänvisas till vad jag härom

tidigare anfört.

Förarbetena Frågan om vad i lagstiftningsväg kunde och borde göras beträffande skogs
uil

gaUande lapparnas renskötsel blev föremål för övervägande av den kommitté, som

förberedde 1898 års renbeteslag. I det av kommittén avgivna betänkandet

heter det härom, i huvudsak följande:

„ Denna fråga vore tvivelsutan den mest svårlösta inom hela lappväsendet.

A ena sidan måste man beakta svårigheten, att ej säga omöjligheten, att

inom dessa för odlingen avsedda trakter utan förfång för jordbruksnäringen

driva renskötsel året om; å den andra sidan måste hänsyn tagas till gällande

rätt och faktiskt bestående förhållanden. Då stora svårigheter alltid

måste uppstå att sommartiden hålla renar inom landet nedanför odlingsgränsen,

där odlingen, efter alla tecken att döma, syntes vara stadd i jämnt

fortskridande, vore det tvivelsutan högeligen önskvärt, om eu sådan forändring

i skogslapparnas renskötsel kunde åstadkommas, att de för framtiden,

liksom nu fjällapparna, sommartiden förde sina renar ovan odlingsgränsen,

så att landet nedom nämnda gräns då bleve fritt från renar. Men eu dylik

förändring, mot vilken erinrats, dels att den skulle för de skogslappar, som

jämte renskötsel idkade jordbruk, medföra den verkan, att de måste avstå från

renskötseln, dels att en förflyttning till fjälltrakterna strede mot skogsrenens

natur och därför vore outförbar, torde, om den över huvud kunde genomföras,

böra inträda såsom en naturlig följd av utvecklingens egen gång och ej

framtvingas genom lagbud. Något lagstadgande i dylikt syfte hade kommitterade

således ej ansett sig böra föreslå. Däremot torde lika stora betänkligheter

icke böra möta mot en åtminstone successivt fortgående begränsning

av lapparnas sommarbetesrätt i syfte att från denna börda frigöra vissa

trakter, som i mera avsevärd grad därav betungades. Detta skulle så tillgå,

att å trakter, där de enskilda hemmansområdena låge närmare intill varandra

och där de gynnsammaste betingelserna för odling och bebyggande

förefunnes samt sommarbetesrätten alltså medförde de största olägenheterna

för den jordbrukande befolkningen, nämnda rätt avlystes å kronans mellan

hemmanen inkilade marker och å hemmanen själva, i händelse de skulle

utgöra delar av gammalt renbetesland. Härigenom skulle bildas större

sammanhängande områden, å vilka renar ej vidare finge sommartid föras å

bete och där odlingen således kunde fortgå utan intrång från rennäringens

sida. Andra mera oländiga delar av skogslappsocknarna, särskilt kronoparkerna,

skulle däremot bibehållas såsom renbetesland och tjäna skogslapparna

till sommarviste, vid vilket de denna tid skulle vara pliktiga att

sammanhålla sina renar. Det syntes kommitterade, som skulle under dåvavarande

förhållanden en dylik reglering vara den lämpligaste åtgärden för

införande av bättre ordning bland skogslapparna och för möjliggörande av

ett drägligt samliv mellan dem och de bofasta. Detaljerat förslag till regleringen

hade emellertid icke kunnat av kommitterade framläggas. Därför

erfordrades förberedande undersökningar och utredningar av den omfattning,

att de icke kunnat av kommitterade vidtagas. Särskild uppmärksamhet

måste ägnas åt det förhållandet, att skogslapparna även å sådana trakter,

där renskötsel helst icke borde förekomma, i icke ringa utsträckning själva

vore jordägare. Av flera skäl bjöde därför försiktigheten, att regleringen

genomfördes allenast successivt, i den mån förhållandena å en viss trakt

befunnes därför gynnsamma.

Gällande lag. Uti 1898 års lag upptogos i enlighet med vad sålunda föreslagits samma

bestämmelser angående lapparnas rätt till sommarbete inom lappmarkerna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

som förut gällt, men genom en särskild bestämmelse i 28 § öppnades utväg

för reglering av betesrätten i det under förarbetena antydda syftet. Såsom

förut nämnts skiljer 1898 års lag i formellt hänseende icke på fjällappar och

skogslappar; skogslapparna vore alltså, därest ej bestämmelserna om markernas

indelande i lappbyar funnes, formellt oförhindrade att nyttja även de

områden, där betesrätten sommartid tillkommer fjällapparna. Enligt renbeteslagen

torde alltså skogslapparna få anses berättigade att under varje tid av

året beta sina renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och å sådan

mark nedanför samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten

till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av

ålder varit såsom sådant land använd. A annan mark inom lappmarkerna

äga skogslapparna uppehålla sig endast under månaderna oktober—april, för

såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare

eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning på

hösten eller hindra återflyttningen om våren. Yad nu sagts gäller även i

fråga om sådana trakter utom lappmarkerna, vilka lapparna efter gammal

sedvana besökt.

I likhet med vad som föreslagits i fråga om fjällapparna uppdelade ''kommittén

jämväl beträffande skogslapparna bestämmelserna om betesområden

och betestider i skilda paragrafer. Efter att hava erinrat, att de skogslappar,

som här avses, uppgående till ett antal av omkring 380 — män, kvinnor

och barn — för närvarande höra hemma i Norrbottens läns lappmarker och

i den del av Västerbottens läns lappmarker, som ingår i Malå socken, ävensom

att övervägande delen bland dem är bosatt nedom odlingsgränsen, anförde

kommittén följande:

>Då det gällt för kommittén att för skogslapparna bestämma de områden

ovan lappmarksgränsen, där de skola äga föra sina renar på bete, bär kommittén

utgått ifrån, att nu gällande bestämmelser i huvudsak böra bibehållas.

Kommittén har dock funnit utrett, att skogsrenskötsel, som under

tidigare skeden bedrivits å större områden än nu är fallet, såsom bland

annat i Asele lappmark av Västerbottens län, allt eftersom odlingen och bebyggelsen

fortskridit, av omständigheternas makt antingen helt upphört eller

ock avsevärt begränsats. Kommittén har den uppfattningen, att utvecklingen

bland skogslapparna även framdeles kommer att gå i samma riktning och att

skogsrenskötseln således kommer att alltmera undanträngas. Härpå tyda

även anförda siffror angående yrkesfördelningen bland lapparna. Dessa siffror

giva vid handen, att bland skogslapparna, vars antal uppskattats till 2,355,

inberäknat skogslappar även utom lappmarkerna, allenast 484 fortfarande

driva renskötsel samt att bland de sistnämnda minst 75 % med renskötsel

förena annat yrke, huvudsakligen jordbruk. I betraktande av dessa omständigheter

har det icke synts kommittén föreligga anledning att för skogslapparnas

del såsom betesområden bibehålla samtliga de trakter, vare sig

inom Norrbottens eller Västerbottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan

hava drivits, utan har kommittén ansett övervägande skäl tala för att betesrätten

begränsas till de delar av angivna trakter, där skogsrenskötsel fortfarande

förekommer och således behov ännu synes föreligga att bibehålla

densamma. Med denna uppfattning av frågan har kommittén, vidkommande

trakterna ovan lappmarksgränsen, föreslagit den ändring i gällande bestämmelser,

att skogsrenskötsel framdeles icke må drivas annat än å sådana

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 haft. (Nr 43.) *sn 27 0

Kommittén.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

trakter inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där skogsrenskötsel

av ålder förekommit och fortfarande förekommer (4 § 1 mom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarks gräns en har kommittén bibehållit

nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 mom.).

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Lappmarksgränsen har för dessa renskötande skogslappar i stort sett

samma betydelse som odlingsgränsen för de renskötande fjällapparna, i det

att landet ovan lappmarksgränsen utgör skogslapparnas vår-, sommar- och

höstbetesland och förty renarna i regel icke äga vistas nedom gränsen annat

än under månaderna oktober—april. Landet mellan lappmarksgränsen och

odlingsgränsen är emellertid icke, vad skogslapparna angår i alla här ifrågavarande

avseenden att likställa med landet ovan sistnämnda gräns för fjälllapparnas

vidkommande. Av den föregående redogörelsen för nu gällande

bestämmelser framgår nämligen, hurusom renbeteslagen skiljer mellan å ena

sidan sådana områden därstädes, där skogslapparna äga uppehålla sig året

om, och å andra sidan områden, där de i regel äga vistas endast under månaderna

oktober—april. De förra utgöras, såsom nämnt, av kronan tillhörig

mark och sådan, enskild tillhörig mark, vilken vid avvittringen förklarats utgöra

renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De senare

utgöras av annan mark än nu sagts.»

Beträffande tiderna för betesrättens utövning hade kommittén bibehållit

gällande bestämmelser.

Mot att, såsom kommittén föreslagit beträffande trakterna ovan lappmarksgränsen,

begränsa skogsrenskötseln till sådana områden, där densamma fortfarande

förekommer, framställdes i de avgivna yttrandena icke någon erinran

vare sig från skogslapparnas sida eller från annat håll. I övrigt gjordes med

avseende å sedvanerättens tillämpning inom de för denna skogsrenskötsel

föreslagna områdena endast ett fåtal erinringar, och, där sådana erinringar

förekommo, voro de i allt väsentligt av samma beskaffenhet som de anmärkningar,

vilka riktats mot förslaget i vad det avsåge fjällapparnas betesområden.

De torde således här icke behöva upprepas. Endast det utlåtande,

som i ärendet avgivits av domänstyrelsen, bör i detta sammanhang anföras.

Domänstyrelsen framhöll såsom sin mot kommittén motsatta mening, att

renskötseln icke under alla förhållanden vore ett lapparnas privilegium, utan

att detta privilegium tillkomme endast den renskötsel, som avsåge att utnyttja

de stora fjällområdena i rikets nordligaste delar, medan de mer eller

mindre naturliga avarter av verklig renskötsel, som förekomme och uppammats

inom vissa trakter av Norrbottens län, enligt styrelsens förmenande

intet hade att skaffa med något privilegium för lapparna i gemen. Till sådana

avarter av renskötseln räknade styrelsen skogsrenskötseln. I anslutning

till denna uppfattning om skogsrenskötseln och sedan styrelsen något uppehållit

sig vid vissa biologiska förhållanden, som enligt styrelsens mening

borde beaktas vid bedömande av frågan om renarnas inverkan å skogarnas

skötsel, anförde styrelsen i fråga om det slag av skogsrenskötsel, varunder

renarna sommartid föras på bete inom lappmarkerna, följande:

»Denna är avsedd att försiggå på sådana marker, på vilka lapparna jämlikt

nu gällande renbeteslag äga rättighet att uppehålla sig med sina

renar. Ehuruväl denna skogsrenskötsel icke har till ändamål att ekonomiskt

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 4''-'',.

utnyttja de stora fjällområdena i landets nordligaste delar och förty enligt

styrelsens förut uttalade åsikt strängt taget icke kan anses vara ett lapparnas

privilegium, vill styrelsen dock icke ställa sig avvisande mot densamma,

då den bedrivits och även framdeles skall bedrivas inom samma områden,

där den egentliga fjällrenskötseln blivit legaliserad. Då de skogsrenar. vilka

sommartiden betas inom lappmarkerna nedanför fjällområdena, antagligen,

såsom styrelsen tidigare påpekat, till ej oväsentlig grad torde vara uppblandade

med den egentliga fjällrenen, och då innehavarna av dylika skogsrenar

i viss mån tagit vård om desamma, varigenom denna skogsrenskötsel

är möjlig att hålla under åtminstone någon kontroll, ser styrelsen häri ett

ytterligare skäl för att i huvudsak biträda kommitténs förslag i berörda

hänseenden.

Då styrelsen gjort detta medgivande innebär detta givetvis också ett erkännande

av att dessa skogslappar, som hava sina sommarvisten inom lappmarken,

böra tillerkännas de privilegier i fråga om renbeteslaudens utnyttjande,

som tillerkänts och medgivits fjällapparna.»

I anledning av domänstyrelsens sålunda uttalade mening yttrade departementschefen

vid remissen till lagrådet år 1924:

»Den uppfattning angående skogsrenskötselns ställning i förhållande till

fjällrenskötseln, som kommit till uttryck i domänsstyrelsens yttrande, kan

jag icke biträda. Att i likhet med styrelsen göra gällande, att skogsrenskötsem

utgör en mer eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel, är enligt

min mening historiskt oriktigt. Jag vill emellertid icke i detta sammanhang

diskutera frågan, vilket av nu förekommande slag av renskötsel, som kan vara

äldst i tiden eller av historiska skäl eljest äga företräde framför det andra.

Jag vill endast konstatera, att skogsrenskötsel sedan gammalt förekommit

och att den bland skogslapparna vanliga kombinationen av renskötsel med

jordbruk icke innefattar något skäl att kalla skogrenskötseln för eu mer

eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel. Jag anser följaktligen,

ehuru av helt andra skäl än dem, som av domänstyrelsen åberopats, skogsrenskötseln

böra såsom hittills erkännas såsom en av naturliga förhållanden

betingad, legitim form av renskötsel. Med denna uppfattning i frågan

delar jag dock kommitténs åsikt, att skogsrenskötseln, i den mån skogslapparna

förvärva egna jordbruk eller odlingen inom de trakter, där dessa

nu bedriva sin näring, fortskrider, kommer att ytterligare gå tillbaka och,

i likhet med all annan renskötsel, slutligen finna sin naturliga tillvaro hänvisad

till allenast sådana trakter, där det ekonomiskt kan löna sig att

fortfarande bedriva densamma. Så länge emellertid skogsrenskötseln ännu

är .av beskaffenhet att fylla sin uppgift, nämligen att bidraga till självförsörjningen

hos dem, som utöva denna näring, samt att äga betydelse även

för den allmänna hushållningen i de trakter, som beröras av densamma, anser

jag, att skogsrenskötseln såväl socialt som ekonomiskt fortfarande är berättigad

att komma i åtnjutande av det stöd, lagstiftningen liärutinnan kan

giva. Jag anser dock, att skogrenskötseln, som jag i det följande får tillfälle

att ytterligare påpeka, bör hållas inom vissa gränser och framförallt i

trakter, där densamma kan komma att i fråga om betestillgången uppträda

såsom konkurrent till fjällrenskötseln, vika för den sistnämnda, ävensom att

den, i den mån jordbrukets utveckling å samma trakter fortskrider, bör nöja

sig med att komma något i efterhand.»

Rörande de principer, enligt vilka hithörande förhållanden böra regleras,

har den sakkunnige icke haft något att erinra mot vad kommittén och departementschefen

yttrat. Den sakkunnige, som ansett de av kommittén föreslagna

lagbestämmelserna böra i viss omfattning omredigeras, anför till motivering

av 3 § 1 och 2 mom. i det av honom framlagda förslaget:

1924 år

forsla?.

Den sakkunnige.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

»1 mom. Häri stadgas i nära överensstämmelse med ordalagen nti 1898

års lag, att skogsrenskötsel må drivas under varje tid av året inom Norr

bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt nedom

odlingsgränsen å kronans mark och å renbeteslanden. Med hänsyn till vad

kommittén yttrat har dock vidtagits den ändring i förhållande till gällande

lag, att rätten att driva skogsrenskötsel å de marker, som avses i momentet,

gjorts beroende av att sådan renskötsel av ålder förekommit och fortfarande

drives å den trakt-, varom fråga är, antingen året om eller under våren,

sommaren eller hösten, d. v. s. under någon av månaderna maj, juni, juli,

augusti eller september. Det är alltså ej tillräckligt, att skogsrenskötseln

visas hava förekommit av ålder; den måste hava drivits året om eller under

våren, sommaren eller hösten och får å den trakt, varom fråga är, icke hava

definitivt upphört. Härvid må dock bemärkas, att varje avbrott i renskötseln

givetvis icke medför rättens upphörande. Allenast ett stadigvarande längre

avbrott bör hava sådan verkan. Hava exempelvis renskötande skogslappar

under eu lång följd av år icke under våren, sommaren eller hösten uppehållit

sig med sina renar å viss trakt, där skogsrenskötsel nämnda tider

förut drivits, och i följd härav för renskötselns utövande nödiga stängsel

e. d. fått förfalla, eller odlingen under tiden framträngt till trakten, lärer

rätten till skogsrenskötsel få anses hava upphört. Yad angår bevisskyldigheten

torde den böra åligga den lapp, som gör anspråk på rättigheten.

Det framgår ej med full tydlighet av kommitténs motiv, om kommittén

avsett, att vid bedömande av frågan, huruvida renskötsel fortfarande förekommer

å viss trakt, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tiden för den

nya lagens ikraftträdande eller vid den tid, då tvist härom uppstår. Den

i förevarande förslag använda formuleringen har avsett att uttrycka, att förhållandena

vid sistnämnda tid skola vara avgörande liärutinnan.

2 mom. innehåller bestämmelser om de trakter, där skogslapparna må

uppehålla sig med sina renar om vintern, varmed förstås oktober, november,

december, januari, februari, mars och april månader. Sådan begränsad rätt

tillkommer dem enligt förslaget dels ä mark nedanför odlingsgränsen inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som icke tillhör kronan

eller är renbetesland, såvitt den av ålder användes för betning av skogsrenar,

dels ock å trakter nedanför lappmarksgränsen i dessa län, vilka skogslappar

från dessa läns lappmarker efter gammal sedvana besökt med sina renar

under vissa tider av året. I förhållande till vad för närvarande får anses

gälla beträffande skogslapparnas vinterbeten innebära de föreslagna bestämmelserna,

förutom den olikheten att betesrätten inom lappmarkerna begränsats

till trakter, som av ålder därtill användas, även den av lagrådet påpekade

ändringen, att betesrätten, vilken enligt gällande lag är fri å de trakter

nedom lappmarksgränsen, vilka lapparna — vare sig fråga är om skogslappar

från lappmarkerna eller andra lappar — besökt efter gammal sedvana,

gjorts beroende av att skogslappar från dessa läns lappmarker besökt trakten

med sina renar. Sistnämnda ändring, vilken jämväl föreslagits i S. 4 §, synes

vara erforderlig med hänsyn till förekomsten av renskötande skogslappar,

bosatta utom lappmarksgränsen i Norrbottens län (jfr S. 5 §). Denna ändring

har ock iakttagits i det nya förslaget.»

Yttrande Skogslapparna i Malå lappby i Västerbottens län hava uttalat såsom

kunniges för- önskemål, att i lagen måtte intagas bestämmelse därom, att de skulle för all

slag. framtid bibehållas vid rättigheten att begagna vissa närmare angivna markområden,

vilka av ålder utgjort renbetesland.

Departements- Enligt förslaget äro de trakter, varom nu är fråga, upplåtna till skogschefen.

renskötsel, såvitt sådan renskötsel av ålder förekommit å trakten och fort
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

farande drives där under tid av året, vari annan årstid än vintern ingår,

alltså under våren, sommaren eller hösten. Fördelningen av renbeteslanden

mellan de särskilda byarna ankommer enligt förslagen liksom jämlikt gällande

lag å länsstyrelsen. Att, på sätt av skogslapparna i Malå föreslagits, i

lagen införa bestämmelser om de trakter, där byarna må utöva sin betesrätt,

synes mig icke böra ske.

Mot den sakkunniges förslag har jag icke heller i övrigt någon erinran att

framställa.

Bestämmelsen i 3 mom. av förevarande paragraf motsvarar 28 § i 1898 Inskränkning

års lag och S. 6 § första stycket. Föreskriften har såvitt angår fjällapparna sin * ^töi^nng''’

motsvarighet i 2 § 3 mom. i förevarande förslag men har erhållit en något

annan avfattning.

Beträffande motsvarande bestämmelse i 1924 års förslag anförde departe- 1924 års

mentschefen vid remissen till lagrådet: förslag.

»Såsom av utredningen angående lapparnas förhållanden framgår, är skogsrenskötseln

i förhållande till fjällrenskötseln att betrakta såsom i viss mån

av sekundär betydelse. Stundom uppkommer nu vintertid en viss konkurrens

om betesmarkerna mellan skogslappar och fjällappar. I de norra lappmarkerna,

där skogsrenskötseln på sina håll drives upp emot fjällgränsen, förekomma

också ej sällan intressekonflikter av annat slag mellan olika grupper

av lappar, i det att skogslapparnas renar sommartid använda sig av och

nedtrampa lavbeten, som fjällapparna vintertid behöva för sina renar. I

detta sammanhang är även att märka, att skogsrenskötseln på en del håll

visat ansatser att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sistnämnda

tidigare varit förhärskande. På grund av de erfarenheter, som sålunda

föreligga, och med hänsyn till att fjällrenskötseln torde hava större

framtidsutsikter än skogsrenskötseln, och även, såsom förut framhållits, avgjort

har större betydelse än den sistnämnda, har man ansett att, där

intressekonflikter förekomma, skogsrenskötseln bör stå tillbaka för fjällrenskötseln.

Lagrummet har därför försetts med ett tillägg i syfte att tillvarataga

fjällapparnas intressen.»

Den salclcunnige har i denna del icke föreslagit någon avvikelse från 1924 Den

års förslag. sakkunnige.

STcogslapparna i Malå lappby hava ansett, att bestämmelsen om even- Yttrande

tuellt markavträde till förmån för fjällrenskötseln vore för skogslapparna ^r.''

synnerligen riskabel, och yrka därför, att bestämmelsen måtte utgå. slag

Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets tidigare handläggning Departementsanser

jag mig icke böra utesluta ifrågavarande bestämmelse.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, innehåller be- 4 §.

stämmelser, varigenom befogenhet tillagts länsstyrelse att i avseende å

inskränkning i vissa fall av betesområdenas utnyttjande meddela särskilda

föreskrifter. I paragrafen hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna

i F. 11 § 3 mom. samt S. 11 § 1 mom. tredje stycket.

Förevarande paragraf, som innebär en nyhet i förhållande till gällande 5 §.

rätt, motsvaras av F. 5 § andra stycket och S. 6 § andra stycket. Enligt

sistnämnda stadganden skulle Kungl. Maj:t, därest visst område vore oundgängligen

erforderligt för annat ändamål av större betydelse, kunna förordna,

att området skulle undantagas från lapparnas begagnande. Avsåge

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

förordnandet trakt, där fjällapparna ägde uppehålla sig med sina renar,

skulle lämnas gottgörelse, som kunde anses lämplig.

Ykomraittén7»ei Mot bestämmelserna i kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen i Norrförslag.

bottens län, att gottgörelse, som däri avsåges, syntes skola komma att utgå även

då det företag, varför mark ansloges, skulle innebära en direkt fördel för lapparna.

Till undvikande härav syntes någon jämkning i formuleringen påkallad.

Liknande yrkande framställdes av kommunalfullmäktige i Julckasjärvi socken.

Fullmäktige anförde vidare:

»Såväl oundgängligen som av större betydelse böra utgå, då väl Konungen

som representant för den största markägaren ej bör bindas av obestämbara

inskränkningar vid upplåtelse av dylikt slag.

Angående gottgörelse kunna vi ej förstå, varför sådan skall utgå, om staten

själv behöver mark för ändamål — t. ex. för järnväg —, varav även lapparna

draga nytta. Ej heller anse vi att, om staten upplåter mark för industri

— t. ex. för gruvdrifts behov — större gottgörelse skall lämnas lapparna

äg som motsvarar skälig ersättning för det minskade renbetet. De arreiideavgifter

för mark, som staten betingar sig och vars storlek bestämmes

jämväl med hänsyn till jordvärdestegring till följd av järnväg, närhet till

gruva o. s. v., böra sålunda i övrigt tillfalla statsverket. Därest staten skall

tillgodogöra sig sina malmfyndigheter inom lappmarkerna, torde ej vara lämpligt

att binda företagen genom inskränkningar över statens äganderätt till marken.

Angående gottgörelse till lapparna, när A enskild mark — t. ex. genom gruvdrift,

uppodling, utflyttning vid skifte o. s. v. — viss mark undandrages renbetet,

få vi begära, att, därest gottgörelse skall utgå, denna må utgå av statsmedel.

Vi anse dock, att gottgörelse ej skall utgå.»

förslå8” Enbgt den lydelse, ifrågavarande stadgande erhöll i det till lagrådet år

1924 remitterade förslaget, skulle gottgörelse utgå endast då fråga vore om

område, beläget ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, vilket vore upplåtet

till de renskötande fjällapparna. Däremot skulle ersättning ej utgå,

därest området varit upplåtet till skogsrenskötsel. Därjämte upplystes i motiven,

att gottgörelsen skulle bestå i penningersättning att ingå i lappfonderna.

Härom anförde departementschefen vid remissen till lagrådet:

»Man har genom detta stadgande velat uttala den grundsatsen att de renskötande

lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt

förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras liksom

andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmännas bästa. Man har

dock ansett, att lapparnas intressen icke böra vika annat än då det föreligger

ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ändamål av större betydelse.»

Beträffande den gottgörelse, som tänktes skola utgå, anförde departementschefen:
»Ifrågavarande

trakter äro, såsom tidigare erinrats, avsedda i första hand

för de renskötande lapparna. Hittills hava dessa, endast då det varit fråga

om upplåtelser enligt 31 § renbeteslagen, ansetts böra beredas kompensation,

och denna har gottgjorts dem på det sätt, att arrendeavgifterna ingått

till vederbörande lappfond. När det gällt stora företag däremot såsom nksgränsbanan

eller gruvindustrien i Kiruna och dylikt hava lapparna fått finna

sig i att bliva avhända betydliga arealer betesmark eller att eljest vidkännas

avsevärda hinder och svårigheter i sin näring, utan att på något sätt erhålla

kompensation härför. Visserligen kan häremot invändas, att staten i andra

hänseenden är frikostig mot lapparna och att sålunda det ena kan uppväga

det andra. Jag anser det dock vara av betydelse att hava ett uttryckligt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

stadgande om att de renskötande lapparna för intrång, vare sig genom allmänna

eller enskilda företag, å sådana marker, vilkas utnyttjande blivit dem

i lag tillförsäkrat, skola erliålla något vederlag.

Uppenbart är, att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som utvinnes

av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga

gränser. Det bör enligt min mening utgå väsentligen efter de grunder, som

antytts i det av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken avgivna yttrandet,

och, där intrånget vållas av enskild man, erläggas av honom.»

I frågan huruvida gottgörelse borde utgå för område, som varit upplåtet

för skogsrenskötsel, anförde departementschefen:

»Man har härvid liksom då man bestämde skogslapparnas betesområden

tillämpat den å erfarenheten grundade uppfattningen att skogsrenskötseln,

som bland 2,355 skogslappar bedrives av endast 484, av vilka den övervägande

största delen, minst 75 %, med renskötseln förenar annat yrke, huvudsakligen

jordbruk, betecknar en långt fortskriden utveckling i riktning mot

ett fullständigt uppgående huvudsakligen i jordbruksnäringen. Med denna

uppfattning, som i lagförslaget gjort sig gällande även i andra hänseenden,

såsom vid ordnandet av bosättningsfrågan, där man särskilt velat gynna

skogslapparnas övergång till jordbrukare, har man icke ansett lämpligt att

föreslå bestämmelser, som kunna motverka en sådan utveckling.»

Ben saklcunnige har föreslagit vissa jämkningar uti ifrågavarande bestämmelser.

Härom anföres i motiveringen:

»Därest gottgörelse skall utgå för område, beläget ovan odlingsgränsen.

lärer detta hava sin grund däri, att lapprivilegiet göres obrukbart å detsamma.

Yid sådant förhållande synes det icke följdriktigt att låta ersättningens

utgående vara beroende av huruvida området varit begagnat för

fjällrenskötsel eller för skogsrenskötsel, detta så mycket mindre som ersättningen

avses skola ingå i de för fjäll- och skogslappar gemensamma lappfonderna.

Det torde alltså icke föreligga skäl att för de relativt obetydliga områden,

som ovan odlingsgränsen äro upplåtna för skogsrenskötsel, göra undantag från

principen. På grund härav har paragrafen givits sådan avfattning, att enligt

densamma ersättning skall utgå för varje område ovan odlingsgränsen, som

för det i paragrafen angivna ändamål undantages från lapparnas begagnande.

Av departementschefens yttrande framgår vidare, att den ersättning, som

skall utgå, avser skälig ersättning väsentligen för intrång, som förorsakas

för renbetet, och ej för all den avkastning, som kan utvinnas ur det undantagna

området. Detta ävensom att ersättningen icke skall gå direkt till

lapparna, vilket möjligen formuleringen i det remitterade förslaget närmast

kunde giva vid handen, har ansetts böra komma till uttryck i lagtexten.»

Mot den sakkunniges förslag i denna del har jag i sak icke något att

erinra. Bestämmelserna hava undergått viss jämkning av formell art.

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 29 § i 1898

års lag samt F. 6 § och S. 7 §.

Stadgandet avser att i sådana trakter, där samfärdsel äger rum efter

renskjuts, tillgodose dragrenarnas behov av föda under färd samt vid besök

å kyrkplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort,

Om lappby.

Under denna rubrik hava i 7—13 §§ i den sakkunniges förslag sammanförts

bestämmelser motsvarande stadgandena i 8—10 §§ i F. och S. samt F.

54—57 §§ och S. 55—58 §§.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

6 §

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

7 §•

Den sakkunnige.

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I kommitténs förslag hade införts begreppet lappbyområde såsom beteckning

för de områden, i vilka betesområdena indelas, nnder det att med

lappby avsågs den enhet av lappar, som skulle anses tillhöra varje lappbyområde.

Samma terminologi bibehölls i 1924 års förslag.

Lagrådet yttrade därom:

Tveksamt vore, om någon verklig fördel vore förenad med att utbyta det

hittills använda begreppet lappby mot lappbyområde, isynnerhet som begreppet

lappby hade hävd såsom uttryck för ett visst betesområde. Visserligen

erhölle förslagens ståndpunkt härutinnan sin förklaring därav att man

önskat få olika beteckningar dels för de områden, i vilka betestrakterna indelades

(lappbyområden), och dels för den enhet av lappar, som skulle anses

tillhöra varje lappbyområde (lappby). Det försök, som gjorts att karakterisera

lappbyn i förhållande till lappbyområdet, kunde emellertid knappast sägas vara

klargörande, då i förslagen endast sades, att renskötande fjällappar, resp.

skogslappar, inom samma lappbyområde utgjorde en fjällappby, respektive

skogslappby.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt har den sakkunnige ansett

lämpligt att låta beteckningen lappby i första rummet hänföra sig till det

område, inom vilket till byn hörande lappar må utöva sin betesrätt.

Denna paragraf motsvarar 6 § första stycket i 1898 års lag samt 8 § i F.

och S.

Den sakkunnige anförde till motivering av bestämmelserna i denna paragraf

i huvudsak följande:

»Indelningen i lappbyar hänför sig, såsom enligt gällande rätt och som

väl även torde vara avsett i kommittéförslagen, allenast till de trakter, där

lapparna äga hela året uppehålla sig med sina renar, d. v. s. sommarbeteslanden.

För dessa skola ovillkorligt av länsstyrelsen fastställas bestämda

gränser. I fråga om de vinterbetesland, som utnyttjas av de särskilda

lappbyarna, är däremot ett fastställande av begränsade betesområden icke

obligatoriskt, utan må i avseende å dessa förhållas efter gammal sedvana

och praxis. Men då även i avseende på vinterbeteslanden behov framträtt

av fastställande av bestämda betesområden, har möjlighet därtill ansetts

böra läggas i länsstyrelsens hand. I enlighet härmed hava bestämmelserna

i 7 § avfattats. Från de tidigare förslagen har upptagits bestämmelsen

att gemensamt betesområde må kunna fastställas för två eller flera byar.

Indelning i lappbyar och fastställande av betesområden verkställas avlänsstyrelsen.

Från gällande lag har ansetts lämpligt upptaga föreskriften,

att de lappar, vilkas rätt är i fråga, skola höras. Givetvis står det länsstyrelsen

Öppet att höra även vederbörande kommun och andra, som kunna

tänkas hava intresse av frågan.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter i sitt yttrande över sakkunnigförslaget,

att nu bestående indelning icke behöver särskilt konfirmeras eller vidröras

i andra fall än där ändring anses påkallad ävensom att uttrycket »i den

mån så prövas möjligt och lämpligt» innefattar befogenhet för länsstyrelsen

att fastställa gränserna att gälla endast för viss tid, som prövas lämplig.

Uti 1898 års lag förekommer uttrycket lappby såsom beteckning både för

visst område och för den enhet lappar, som inom detta område driver renskötsel.

Lappbyarna, som äro av gammalt ursprung, anses hava uppstått

på det sätt, att lappar av samma stam eller släkt generation efter generation

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

fört sina renar på bete å samma trakter och flyttat efter samma vägar. Det

är först under senare tid, som en indelning skett av betena i områden,

vilka även de, alltefter de lappbyar betet tillkom, betecknats med namnet

lappby. Denna dubbla innebörd av begreppet bär bibehållits i förevarande

förslag, dock att för tydlighets vinnande på ett par ställen ansetts

nödigt att utmärka, att det är lappbyn såsom område på marken som avses.

Med hänsyn till nyss angivna förhållanden torde det vara lämpligt att i

paragrafen först uttala, att lapparna skola för renskötselns bedrivande vara

indelade i lappbyar, och sedan meddela föreskrift om betesområdenas fördelning

mellan lappbyarna. I enlighet härmed är paragrafen avfattad. I

jämförelse med motsvarande bestämmelser i den sakkunniges förslag föreligga

därjämte vissa andra skiljaktigheter av redaktionell art.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört rörande stadgandets innebörd

anser jag mig kunna biträda. Detta lärer emellertid ej behöva medföra ändring

i bestämmelsernas formulering.

I 8 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, hava upptagits bestämmelser

rörande frågan, vilka lappar skola anses tillhöra en lappby. Uti F. 54 §

och S. 55 § stadgades härom endast, att renskötande lappar inom samma

lappbyområde utgjorde eu lappby. I 3 § av F. och S. utsädes åter, vilka

lappar borde anses såsom renskötande.

Den sakkunnige anför till motivering av sitt förslag i denna del:

»Såsom hörande till lappby anses i främsta rummet de lappar, vilka såsom

stadigvarande yrke inom lappbyn driva renskötsel eller biträda i sådan näring.

Lappar, vilka antingen själva drivit eller såsom tjänare biträtt vid renskötseln

men på grund av ålder eller sjukdom icke vidare kunna ägna sig däråt, böra

jämväl anses fortfarande tillhöra lappbyn och komma i åtnjutande av därmed

förenade rättigheter såsom i fråga om jakt, fiske, skogsfång m. m., så länge

de icke stadigvarande ägna sig åt annan sysselsättning. Vidare böra ock till

lappbyn räknas hustru och hemmavarande barn till lapp, som förut är nämnd,

ävensom omyndigt barn till avliden sådan lapp, utan avseende på om de

själva driva eller biträda i renskötsel eller icke. Uppenbart är, att en lapsk

tjänare, som tagit tjänst i främmande by, icke tillhör denna längre än han

behåller sin tjänst därstädes.

Lagrådet har anmärkt, att frågan om och i vilken ordning lapp, som icke

tillhör lappby, må tillgodonjuta lapprivilegiet, borde i lagstiftningen lösas.

Kommittén hade föreslagit, att de med renskötseln förenade förmåner skulle

åtnjutas allenast av renskötande lappar; och till renskötande räknades enligt

3 § icke allenast lapp, man eller kvinna, som dreve renskötsel, utan även,

så länge denna näring utövades, renskötande lappmans hustru, omyndiga

barn och lapska tjänare. Det har icke ansetts lämpligt att i förevarande

förslag upptaga beteckningen renskötande lapp’ såsom teknisk term i den

mening kommittén avsett, enär det i praktiken visat sig, att innebörden av

denna beteckning på skilda orter samt av olika myndigheter och andra

vederbörande fattats väsentligen olika. På sätt ovan framhållits avses i förevarande

förslag med uttrycket ''lapp, som driver renskötsel’, eller den därmed

liktydiga beteckningen renskötande lapp’ allenast lapp, som själv eller

genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. I förevarande förslag

har rättigheten att åtnjuta de med lapprivilegiet förenade förmåner ansetts

lämpligen böra göras beroende av att vederbörande tillhör eu lappby. I

andra stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att lapp, som ej

8 «.

Den

sakkunnige.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Yttranden öyer

den sakkunniges

förslag.

90 Kungl. Maj:(s proposition nr 43.

tillhör lappby, icke äger begagna sig av de med rätt att driva renskötsel

enligt lagen förenade förmåner.

Vad kommittén velat utsäga uti 3 § av F. och S. lärer alltså hava fått

sin motsvarighet genom bestämmelserna i förevarande paragraf, och härigenom

torde även ovannämnda, av lagrådet påtalade brist få anses avhjälpt.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar med anledning av sakkunnigförslaget:

»Utöver de restriktioner, som 1 § innebär, innefattar jämväl 8 § i förslaget

mycket betydelsefulla inskränkningar i avseende å rätten att utöva renskötsel.

Dessutom har 8 § i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande lag

om renbete en administrativ innebörd, i det att därigenom lapparna uppdelas

på lappbyarna.

1 förstnämnda avseende innebär punkt 2, jämförd med sista stycket *), att

från rätten att nyttja renskötselprivilegiet uteslutas:

a) sådana lappar, som upphört med renskötseln av andra orsaker än ålderdom

och sjukdom; eu lapp, som förlorat sina renar, skulle således icke

genom lån för inköp av renar få upptagas i lappbyn och åter bliva renskötande.

En lapp, som tager tjänst i Norge, skulle ej heller kunna låta

sina renar skötas av anhöriga i Sverige annat än med begränsning enligt

50 § andra momentet.

b) sådana lappar, som visserligen j>å grund av ålderdom eller sjukdom

upphört mgd renskötseln men därefter stadigvarande ägnat sig åt annan

sysselsättning t. ex. slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare. I

det understundom förekommande fall, att eu dylik lapp söker Dehålla sina

renar i väntan på att hans minderåriga barn i sinom tid skola kunna ägna

sig åt renskötseln, skulle han vara hänvisad till nyssnämnda begränsning

enligt 50 § andra momentet.

Enligt punkt 1 2), jämförd med sista stycket, torde uteslutas

c) änka efter renskötande lapp, om hon icke själv driver renskötsel. Yill

hon efter mannens död behålla sina renar, utan att kunna sköta dem själv

eller genom eget hushåll, skulle detta icke vara tillåtet för henne, men väl

för hennes barn.

De här ovan under a)—c) anmärkta inskränkningarna i rätten att driva

renskötsel synas olämpliga. Aven om man vill förhindra obehörig användning

av lapprivilegiet, torde nyssnämnda fall icke kunna föras till denna kategori,

utan snarare vara sådana, där det är fråga om att hålla renskötseln

vid makt på ett naturligt sätt. En helt annan sak är, att hållandet av skötesrenar

kan inom en viss lappby framkalla vårdslöshet och missförhållanden.

För sådana fall böra medel till ingripande ställas till förfogande. Däremot

bör icke en huvudregel uppställas, som kan förutses medföra ovan antydda

olyckliga verkningar. Förslag att möjliggöra nyssnämnda ingripande fram3tälles

under 50 §.

Om här ifrågasatta ändringar vidtagas, bör 8 § dessutom angiva, att samtliga

lappar, som äga renar, skola tillhöra lappby. Ett dylikt stadgande torde

kunna erhållas genom ändrad redaktion av paragrafens inledning samt till

lägg att, om renägande lapp underlåter att anmäla sig i någon lappby, befogenhet

bör tillkomma länsstyrelsen att förordna, vilken by han skall tillhöra.

Efter dessa ändringar finnes icke något behov av bestämmelser angående

renskötseln av lappar utanför lappby (jämför motiven sid. 53 överst). Därmed

torde också vara sörjt för att förslagets till lappby anknutna bestämmelser

angående minskning av renantalet med mera kunna förbliva oförändrade,

varemot 50 § måste undergå viss förändring.

8 § skulle härigenom erhålla allenast eu administrativ karaktär i likhet

med nuvarande lagbestämmelser angående lappby. Sista stycket i paragrafen

bör således utgå.»

*) I förevarande förslag mom. 2.

2 » » » punkt 4.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-i. 91

Slutligen har länsstyrelsen påpekat, att orden »såsom stadigvarande yrke

inom lappbyn»! kunde föranleda tvekan, huruvida ambulerande lappdrängar

komme att tillhöra någon lappby.

Lappfogden i Jämtlands län har upplyst, att omkring hälften av länets

lappar på grund av bestämmelsen i 8 § 2) skulle förlora rätten att tillhöra

lappby. Flertalet av dessa lappar hade nämligen upphört med renskötsel ej

till följd av ålderdom eller sjukdom, utan av andra orsaker, huvudsakligen

renhjordarnas förminskning eller totala förintelse. Lappfogden har alltså

hemställt, att såsom tillhörande lappby måtte räknas alla de lappar, som

enligt 1 § vore berättigade att driva renskötsel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört angående ifrågavarande paragraf:

»I 8 §, som avhandlar vilka som tillhöra lappby, stadgas bland annat, att

till lappby höra lappar, vilka såsom stadigvarande yrke inom lappbyn driva

renskötsel eller biträda i sådan näring, och i 10 §, som reglerar flyttning

från en lappby till en annan, bestämmes att lapsk tjänare från främmande

lappby skall vara berättigad att utan särskilt tillstånd återflytta med sina

renar till sin förutvarande lappby. Med hänsyn till den trängsel på betesmarkerna

inom vissa lappbyar, som på senare tider gjort sig märkbar? synes

det angeläget att, till förhindrande av att bestämmelserna om inflyttningstillstånd

kringgås, markera en skyldighet för tjänare från annan lappby att

efter slutad tjänst återflytta till sin hemby. I motiveringen är visserligen

denna ståndpunkt framhållen, men regeln är av den vikt, att den bör komma

fram i lagtexten.»

De av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda anmärkningarna mot förevarande

paragraf rikta sig huvudsakligen mot den inskränkning i rätten att

hava skötesrenar, som dessa bestämmelser komme att medföra. Omfattningen

av denna rätt är enligt 50 § i förslaget beroende av huruvida renägaren

tillhör lappby eller icke; lapp, som tillhör lappby, äger rätt att

hålla obegränsat antal skötesrenar, under det att rätten för annan lapp

är begränsad till visst antal. Genom den av mig vidtagna ändringen i paragrafens

andra punkt, till vilken jag strax skall återkomma, torde emellertid

lapparnas rätt att hålla skötesrenar hava tillgodosetts i den omfattning, som

kan anses skälig.

Beträffande de i länsstyrelsens yttrande framställda anmärkningar, vilka

gå ut på att genom de föreslagna bestämmelserna i 8 § vissa kategorier

lappar obehörigen uteslutits från rätten att nyttja renskötselprivilegiet, vill

jag till en början framhålla, att en person naturligen icke bör anses hava upphört

med renskötseln därför att han förlorat sina renar, såvitt han utan avsevärdare

uppehåll anskaffar nya sådana. Har uppehållet varit mera stadigvarande,

så att han måste anses hava upphört att driva renskötsel inom

lappbyn, är enligt förslaget möjligheten att åter utöva rättigheten honom

likväl icke betagen, då han jämlikt 9 § i förslaget kan förvärva tillstånd härtill

av Konungens befallningshavande. Det lärer ej heller vara förslagets

mening, att lapp, som på grund av ålder eller sjukdom upphört med renskötseln

och slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare, förlorat medlemskapet

i byn. För att förslagets innebörd fullt tydligt skall framgå har

jag företagit viss jämkning i förevarande punkt.

Departements
chefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Emellertid finner jag med hänsyn till vad lappfogden i Jämtlands län

upplyst det vara rimligt, att lappar, vilka lämnat renskötseln av annan anledning

än ålderdom eller sjukdom, under vissa förutsättningar fortfarande

få tillhöra byn samt åtnjuta därmed följande rättigheter, såsom i fråga om

rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar, jakt, fiske m. m. Jag har därför

vidtagit erforderlig ändring i paragrafens andra punkt. Därjämte har jag i

den fjärde punkten, motsvarande punkt 3 i sakkunnigförslaget, infört det av

länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagna tillägget. Vad nämnda länsstyrelse i

övrigt anmärkt mot paragrafen finner jag ej böra föranleda ändring i densamma.

Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit och på sätt uttalats i

motiven, innebär bestämmelsen i första punkten av 8 §, att lapsk tjänare,

som tager tjänst i främmande lappby, ej tillhör denna längre tid än tjänsten

varar. Efter tjänstens upphörande kan han icke hänföras till dem, som inom

lappbyn biträda i renskötsel. För att emellertid denna mening må framstå

tydligare, har jag försett 8 § med tillägg i den av länsstyrelsen förordade

riktningen. Detta tillägg synes emellertid icke, såsom länsstyrelsen ansett,

medföra, att den av länsstyrelsen omförmälda bestämmelsen i 9 § i förevarande

förslag blir överflödig. Därest sistnämnda bestämmelse uteslötes,

kunde möjligen åt 9 § givas den tolkning, att det ålåge jämväl sådan lapsk

tjänare, som önskar återvända till sin hemby efter slutad tjänst i annan by,

att söka tillstånd till hemflyttningen.

Slutligen anser jag, att bland de kategorier, vilka skola anses tillhöra

lappby, bör upptagas jämväl lapp, som enligt 9 § erhållit tillstånd att inflytta

i byn eller att där driva renskötsel och ännu ej börjat dylik verksamhet.

Tillägg härutinnan har gjorts i tredje punkten.

I syfte att tydligare utmärka, att medlemskap i lappby är en nödvändig

förutsättning ej blott för utövande av rätten att idka renskötsel utan även

för åtnjutande av övriga i lapprivilegiet ingående förmåner, har jag ansett

lämpligt vidtaga en formell jämkning i 2 mom. I

I denna paragraf hava upptagits bestämmelserna i 10 § i den sakkunniges

förslag om att länsstyrelsens tillstånd erfordras för flyttning från en lappby

till annan samt överhuvud för inflyttning till lappby. Paragrafens 1 mom.

första stycket motsvarar 7 § i gällande renbeteslag, varemot bestämmelserna

i övrigt äro nya. Motsvarande bestämmelser återfinnas uti 10 § i F. och S.

Stadgandet är väsentligen en ordningsföreskrift till förekommande av trängsel

och andra olägenheter inom de särskilda lappbyområdena.

Kommittén yttrade i detta ämne:

»Det har på sina håll inträffat, att lappar utan att inhämta tillstånd av

Konungens befallningsliavande flyttat från ett lappbyområde till ett annat

och kvarstannat därstädes till förfång för lapparna å sistnämnda område. I

saknad av annan påföljd för ett dylikt självrådigt förfarande än i bästa fall

böter och då Konungens befallningsliavande icke ägt befogenhet att tvångsvis

återföra renarna, har detta tillstånd kunnat fortfara under åratal. Kommittén

har till undanröjande av ett dylikt uppenbart missförhållande genom

ifrågavarande stadgande utrustat Konungens befallningsliavande med erforderliga

tvångsmedel. Motsvarande stadgande återfinnes för övrigt för ett

liknande fall i 43 § 2 mom. andra stycket.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:U proposition nr 43.

Såsom förevarande paragraf liksom motsvarande paragraf i lagen om skogsrenskötsel

avfattas, föreligger intet formellt kinder mot att fjällapp må kunna

överflyttas till skogslappby eller skogslapp till fjällappby. Kommittén vill

emellertid i detta sammanhang erinra att, då en ökning av skogsrenskötseln

ur många och nära till hands liggande skäl icke är önskvärd, Konungens

befallningshavande synes böra iakttaga den allra största varsamhet, om fråga

i något undantagsfall skulle uppkomma rörande tillstånd för fjällapp att med

sina renar övergå till skogsrenskötsel.»

Bestämmelserna om befogenhet för länsstyrelsen att ingripa mot lapp,

som utan tillstånd flyttat från en lappby till eu annan, ansågos bland lapparna

i Karesuando socken till en början vara något stränga men medgåvos slutligen

vara både rättvisa och lämpliga. A andra håll hade lapparna icke något att

erinra mot stadgandena utan framliöllo tvärtom, att olovlig flyttning från ett

lappbyområde till ett annat borde på det kraftigaste beivras.

I övriga yttranden yrkades från enstaka håll, att föreläggandet att återflytta

borde ske vid verkande vite.

Ben sakkunnige har i vissa hänseenden föreslagit ändringar i kommitténs

förslag och anför till motivering av dessa:

»Uti första stycket av paragrafens första moment hava upptagits bestämmelserna

i 7 § i 1898 års lag samt motsvarande 10 § 1 mom. i F. och S.

Därjämte hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å det fall, att lapp,

som ej tillhör lappby, vill för utövande av rätt att driva renskötsel inflytta

till lappby. Önskar sådan lapp vinna inträde i lappby, bör detta icke få

ske med mindre Konungens befallningshavande därtill lämnat tillstånd. Det

torde givetvis kunna inträffa, att Konungens befallningshavande med hänsyn

till betesförhållandena finner nödvändigt hänvisa sökanden till annan lappby

än den ansökningen avser. Ämnar sökanden övertaga annans renhjord, torde

han i regel kunna påräkna erhålla tillstånd att inflytta i den by, där renarnas

förre ägare drivit sin hantering.

Uppenbart är, ’ att lapp, vilken antager tjänst inom främmande lappby, i

och med denna tjänsts antagande enligt 8 § är att anse såsom tillhörande

den nya lappbyn och är berättigad att där innehava och sköta egna renar

samt således icke kommer under stadgandet i detta stycke.

Då det emellertid synes skäligen icke heller böra förmenas sådan lapp

att utan särskilt tillstånd återvända till den by, som han ursprungligen tillhört,

har stadgande härom införts i andra stycket av förevarande moment.

Paragrafens andra moment giver Konungens befallningshavande rättighet

att använda tvångsmedel i det fall, att lapp utan vederbörligt tillstånd inflyttar

till lappby, oavsett om han är medlem av annan lappby eller icke,

och motsvaras av 10 § 2 mom. i F. och S. Det har ansetts obehövligt att

i lagen uppställa såsom förutsättning för tvångsmedels användande, att lappen

underlåter att efterkomma anmaning att bortflytta; sådan anmaning kan

naturligtvis ändock givas, om så anses skäligt. Här avses allenast att anvisa

de tvångsmedel, som Konungens befallningshavande äger använda för

rättelses vinnande.»

I jämförelse med de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna föreligga

i förevarande förslag vissa olikheter av formell natur. Rörande ett av

länsstyrelsen i Norrbottens län framställt yrkande om uteslutande av föreskriften

om flyttningsrätt för lapska tjänare får jag hänvisa till vad jag därom

anfört vid behandlingen av 8 §. De föreslagna bestämmelserna torde böra

Yttranden

över

kommitténs

förslag.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

io §.

ii *•

Den

sakkunnige.

94 Kungl. Majits proposition nr d!>.

gälla jämväl för det fall, att en person, som icke förut bedrivit renskötsel

men är därtill berättigad, vill upptaga denna näring. Till förtydligande härav

hava bestämmelserna i viss mån omredigerats.

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 9 § i F. och S., samt 9 §

i den sakkunniges förslag, ansluter sig till stadgandet i 6 § andra stycket i

gällande renbeteslag men har erhållit en avfattning, som medger länsstyrelse

att tillmötesgå förekommande behov av att överskrida lappbyområdes

gräns. Enligt vad kommittén vid motsvarande bestämmelser anfört, torde

dylikt medgivande antingen kunna lämnas generellt i byordning, när behovet

är av mera stadigvarande natur, eller ock meddelas för särskilt fall. Med

hänsyn till vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört vid 16 § har jag såsom

andra stycke i denna paragraf infogat föreskrift om befogenhet för länsstyrelse

att använda tvångsåtgärder mot lapp, som olovligen låter sina renar

inkomma på främmande lappbys till gränserna bestämda område.

Denna paragraf, som innehåller föreskrifter om byordning, motsvarar 9 §

i 1898 års lag ävensom F. 55 och 63 §§ samt S. 56 och 64 §§. I fråga om

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

hade kommittén under punkt h) föreslagit ett tillägg till nu gällande bestämmelser

i syfte att öppna en möjlighet att snabbare än nu kan ske handlägga

ärenden, över vilka lapparna skola höras. Enligt detta tillägg skulle byordning

innehålla bestämmelse, i vilka fall lappbyn kunde uppdraga åt utsedda

fullmäktige att besluta å lappbyns vägnar.

Ben sakkunnige har i huvudsak upptagit nu gällande bestämmelser jämte

omförmälda tillägg men har ansett sig böra föreslå vissa ändringar. Till

motivering av dessa anför den sakkunnige:

»1 mom. återgiver i huvudsak utan ändring bestämmelserna i kommittéförslagen.

I det under a) upptagna ämne, varom byordning skall innehålla

föreskrift, inbegripas även flyttningar, som äro nödiga för renbetets bevarande

och renskötselns ändamålsenliga drivande. Detta synes vara av sådan

vikt, att uttryckligt stadgande härom ansetts böra upptagas i lagen.

Och har därigenom även givits uttryck åt den av kommittén i F. 15 § meddelade

föreskriften om skyldigheten för fjällappar att företaga de för en god

renskötsels utövande nödiga flyttningar, vilken föreskrift synes hava sin

rätta plats i byordningen. Vidare må anmärkas, att byordning i fråga om

bevakning, varom förmäles under punkt c), synes böra innehålla, att därest

lapp underlåter hålla erforderligt antal dugliga renvaktare, sådana anskaffas

på den tredskandes bekostnad genom lappfogdens eller ordningsmannens

försorg. Vad angår stadgandet under h) rörande utseende av fullmäktige

bär till den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen gjorts det

tillägg, att byordningen jämväl bör innehålla föreskrift om ordningen för fullmäktiges

utseende; bestämmelse i denna viktiga fråga synes icke böra saknas.

Uti 2 mom. har tillagts en särskild erinran därom, att i byordningen ej

må stadgas vite i fall, där ansvar följer enligt lagen. Vid granskning av

en del nu gällande byordningar har befunnits, att förseelse belagts med

straff såväl i byordning som i lagen och att vites- och böteslatituderna icke

sammanfalla. Dylika kollisioner böra givetvis icke få förekomma.

Den såväl i gällande lag som i kommittéförslagen förekommande bestämmelsen

att i byordning må meddelas föreskrift att vid bestämmande av

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

vitesbelopp hänsyn skall tagas till vinst, som den felande må ha dragit av

sin förseelse, har uteslutits i föreliggande förslag. Att hänsyn till sådant

förhållande bör tagas torde följa av allmänna straffmätningsgrunder; i allt

fall lärer en sådan föreskrift ej vara mera behövlig i bvordning än i själva

lagen, där den dock icke upptagits.»

Beträffande förevarande paragraf kan jag ansluta mig till den sakkunniges

förslag.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser motsvarande F. 56 § och

S. 57 §. Från dessa paragrafer föreligger ingen annan skillnad, än att fjälllappby

och skogslappby ansetts böra likställas i fråga om länsstyrelsens

befogenhet att förordna landsfiskal till ordförande å de föreskrivna årssammanträdena.

Tillika har det ansetts böra ankomma å länsstyrelsen att i varje

fall förordna om sådant sammanträde.

Denna paragraf, som handlar om tillsättande av ordningsman samt hans skyldigheter

m. m., motsvarar 10 § i gällande renbeteslag samt F. 57 § och S. 58 §.

Den i gällande lag förekommande detaljerade uppräkningen av de skyldigheter,

som åligga ordningsmannen, har av den sakkunnige uteslutits.

Paragrafen har undergått omredigering men överensstämmer i sak med de

av kommittén föreslagna bestämmelserna. Det har utsagts, att valrätt endast

tillkommer de renägande lapparna inom byn, något som kommittén även

torde hava avsett, varjämte uttrycket »laga förfall» ändrats till »giltigt förfall ,

vilket torde riktigare återgiva stadgandets innebörd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava vid denna

paragraf anmärkt:

Det hade visat sig, att då ordningsman upphört att vara renskötande,

detta icke medfört goda verkningar. Skulle rösträttsbestämmelsen leda

därtill att icke renskötande lapp utsåges, vore det mindre lyckligt. Även

i övrigt torde det vara lämpligt, att ordningsmannabefattningen med dess

huvudsakliga uppgift att giva större stadga åt renskötseln tillsattes enbart

av de renskötande lapparna. På grund härav tillstyrktes återgång till 1898

års bestämmelser i detta avseende.

Vad sålunda anmärkts finner jag vara befogat. Jag har därför vidtagit

erforderlig ändring i paragrafen. Tillika har jag ansett mig böra göra det

tillägg till stadgandena, att ordningsman icke blott skall hava tjänstemans

skydd utan även skall vara underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande

tjänsteman. Därjämte har paragrafen undergått viss formell jämkning.

Om renlängd.

Förevarande paragraf, som motsvarar 11 § i 1898 års lag, återgiver med vissa

redaktionella jämkningar innehållet uti F. 58 § och S. 59 §.

Till motivering av sistnämnda paragrafer anförde kommittén:

»Jämlikt 58 § i förslaget skall årligen å sammanträde inför lappfogden

upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har renar inom

lappbyn, ävensom det antal renar en var äger (renlängd). Längden skall

upprättas med ledning av lapparnas uppgifter och sedermera, intill dess ny

längd upprättats, lända till efterrättelse i de fall, då enligt lagen eller by
-

Departements
chefen.

12 §•

13 §.

Den sakkunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

D §.

Kommittén.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

T ttrariden

över

kommitténs

förslag.

ordningen lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Benlängden är att uppfatta såsom en offentlig urkund, vilken i fråga om

den enskildes reninneliav skall äga vitsord, intill dess genom annan bevisning

styrkes, att det för honom i längden upptagna renantalet var från

början oriktigt eller väsentligen förändrats sedan längden upprättats.

Angående renlängdens betydelse vill kommittén erinra, att densamma kan

bliva utslagsgivande i många hänseenden. Den ligger sålunda i regel till

grund, då det under tiden mellan de allmänna renräkningarna gäller att

fastställa renantalet i riket eller inom de särskilda lappbyområdena eller å

visst betesland eller för den enskilde renägaren. Härutinnan må särskilt

erinras om stadgandena i 51 § i förslaget, enligt vilka den, som i annat fall

eller i annan ordning än i 47, 48 och 49 §§ avses, håller renar i vård hos

renskötande lapp eller håller renar till större antal under lapps vård än för

honom enligt 47 §2 mom. och 48 § 1 mom. är medgivet, är förfallen till

särskild påföljd. Benlängden kan vidare ytterst tagas i anspråk, då det

gäller att fastställa, i vad mån renskötande lapp i fall, som avses i 16 §

2 och 3 mom. i förslaget, eller eljest, enligt vad därom kan vara stadgat i

byordningen, håller det antal renvaktare, som belöper på hans renantal.

Benlängden kan vidare få särskild betydelse i sådana fall, då jämlikt 39 och

40 §§ i förslaget lapparna åvilande ersättningar för skador genom renar

skola fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens renantal. Än

vidare kan renlängden bliva avgörande bland annat å sammanträden med

lapparna, där röstning efter reninnehavet förekommer.

Uppenbart torde vara, att det med hänsyn till den betydelse i bevisnings-

och andra hänseenden, som i nu anförda och liknande fall tillkommer

renlängden, är av största vikt såväl för det allmänna som ock för lapparna

själva, att längden innehåller fullt tillförlitliga uppgifter om en var person,

som har renar inom lappbyn samt om det antal renar han äger.

En jämförelse mellan det renantal, som för de särskilda lappbyarna utrönts

vid den allmänna renräkningen år 1921, och de uppgifter, som härutinnan

lämnats av lapparna till den närmast därförut uppgjorda renlängden,

har givit vid handen, att det av lapparna uppgivna renantalet på sina håll

så avsevärt understigit det vid renräkningen sedermera fastställda antalet,

att lapparnas uppgifter måste antagas hava varit oriktiga. Även enligt vunna

erfarenheter i övrigt hava lapparna visat benägenhet att uppgiva ett lägre

renantal än de i verkligheten äga.

För att i görligaste mån förmå lapparna att i fråga om sitt reninnehav

lämna vederhäftiga uppgifter till renlängden, har kommittén under 58 §

3 mom. föreslagit ett stadgande, enligt vilket lappfogden, om han anser renlängden

uppenbarligen felaktig i avseende å en eller flera renägares renantal,

tillagts befogenhet att hos Konungens befallningshavande påkalla renräknings

hållande i nödig omfattning, med skyldighet för lapp, vars reninnehav

så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att

hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande, att

vidkännas kostnaden för sådan renräkning.»

Från lapparnas sida förspordes på enstaka håll någon motvilja mot den

extra renräkning, som skulle kunna i visst fall anordnas. Bland det övervägande

flertalet ansågs emellertid stadgandet i denna del lämpligt och

rättvist.

Lagrådet anmärkte, att den rättsliga betydelse, som skulle tillkomma ren
-

Lagrådet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 48. 97

längd, borde fullt klarläggas. Lagrådet anförde i fråga om kommitténs paragrafer

härutinnan:

»Enligt avfattningen av 1 mom. andra stycket i dessa paragrafer synes

längden, sedan den på föreskrivet sätt kommit till stånd, skola lända till

efterrättelse ntan hänsyn till om den då var riktig eller i större eller mindre

mån felaktig. I motiven förekommer emellertid det däremot stridande

uttalandet, att längdens vitsord kan rubbas genom förebringande av annan

bevisning därom att för enskild reninneliavare i längden upptaget renantal

från början var oriktigt.»

Med anledning av vad lagrådet sålunda anmärkt bär den sakkunnige rörande

stadgandets innebörd framhållit, att en i behörig ordning upprättad renlängd

måste godtagas såsom riktig och lända till efterrättelse, även om den

kunde befinnas vid upprättandet hava varit i större eller mindre grad felaktig.

Yissa jämkningar hava vidtagits i paragrafens lydelse. Uttrycklig bestämmelse

har införts om att s. k. tillfällig renräkning enligt 55 § kan

rubba renlängdens beviskraft. I övrigt har jag anslutit mig till den sakkunniges

förslag.

Om flyttningar.

Denna paragraf i den sakkunniges förslag, vilken motsvarar 5 § 1 stycket

i 1898 års lag, innehåller principerna för flyttningsrätten och återgiver innehållet

i 12 § E. och S. med en däri vid lagrådsremissen 1924 på hemställan

av domänstyrelsen företagen ändring. I förevarande förslag har paragrafen

undergått en formell omarbetning.

Stadgandet i denna paragraf om lapparnas skyldighet att vid flyttning

vaka över renarna, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, återfinnes i F.

och S. under avdelningen om renarnas bevakning i 16 § 1 mom. andra stycket.

Kommittén anförde till stöd för dessa bestämmelser:

»Det torde under vissa ogynnsammare förhållanden knappast kunna undvikas

att, då lapparna med sina renar lämna en viss trakt eller eljest befinna

sig under flyttning, renar lämnas efter. Lapparna böra då vidtaga till buds

stående åtgärder för att uppsöka och till hjorden återföra renarna, som, lämnade

åt sig själva, kunna anställa avsevärda skador. Det har emellertid visat

sig, att lapparna, även sedan renarnas vistelseort blivit för dem känd, stundom

underlåta att utsända manskap för deras återförande. I saknad av bestämmelser

härom i 1898 års renbeteslag har i vissa fall, där det varit av särskilt intresse

även för det allmänna att renarna återhämtades, staten fått träda emellan så

tillvida, att Konungens befallningshavande för egen del föranstaltat om renarnas

bortförande från trakten i fråga och av allmänna medel utlagt kostnaderna

härför utan utsikt att kunna återfå dem av vederbörande renägare. I de

flesta fall torde emellertid renarna hava fått kvarstanna å trakten och lätt

nog blivit ett byte för vargar och andra rovdjur.

Då det bör ligga i renägarens eget intresse att icke gå förlustig renarna

och då det tillika måste anses vara hans skyldighet tillse, att renarna icke

vålla skador eller andra olägenheter, har kommittén lagt i lappfogdens hand

att på renägarens bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande detta stadgande erinrade lappfogden i Norrbottens läns norra

distrikt med instämmande av länsstyrelsen i länet, att samma rättighet borde

tillförsäkras lappfogden, även när det gällde renar, som komme från fjällen

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 3ö haft. (Nr 43.) S30i 27 7

Den

sakkunnige.

Departements
chefen.

i:> §.

k; §.

Kommittén.

Yttranden

örer

kommitténs

förslag:.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

17 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ned i skogslandet utan att lapparna vore med eller ville hopsamla och återföra

dem. Detta gällde särskilt i sådana fall, då renarna på sin väg nedåt

kunde åstadkomma skada å bofastas hö eller ock komma in på vinterbeteslanden

och förstöra betet för de lappar, som senare på året komme ned

med ordnad hjord. Exempel på en dylik renvandring ned utan att renägaren

varit med förekomme då och då, och särskilt hösten 1923 liade sådant

i ett par fall förekommit. Genom lappfogdens ingripande i dylika fall torde

skadegörelser kunna förhindras eller skadan i allt fall väsentligt minskas.

Länsstyrelsen hemställde därjämte om en föreskrift, att hopsamlingen av

renarna skulle ske genast.

Departementschefen vidtog i anledning av lappfogdens yttrande viss komplettering

av stadgandet.

Den salckunnige anförde om ifrågavarande stadgande:

»Det kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av förevarande art hava

sin rätta plats i byordning och ej i lag. På grand av vad kommittén anfört

synes det dock vara önskvärt, att stadgandet inflyter i lagen, särskilt med

hänsyn därtill att lappfogden därigenom utrustas med befogenhet att i

vissa fall vidtaga tvångsåtgärder. Föreskriften att lappfogden, när fråga är

om ett fåtal renar, skall samråda med lapparna, innan han vidtager åtgärder,

har ansetts icke böra kvarstå, då det skulle förorsaka dröjsmål och det

dessutom säkerligen i de flesta fall bleve omöjligt för lappfogden att komma

i förbindelse med lapparna. I förtydligande syfte hava därjämte vissa formella

jämkningar i lagtexten vidtagits.»

Den sakkunnige har ansett, att förevarande stadgande lämpligen hade sin

plats bland bestämmelserna om flyttningar och har därför insatt detsamma

näst efter 15 §.

De lappar i Västerbottens län, som yttrat sig över den sakkunniges förslag,

hava ansett, att genom 16 § allt för stor makt lagts hos lappfogden.

De önskade, att i paragrafen måtte insättas den bestämmelsen, att lappfogden

skulle i samråd med ordningsmannen eller vederbörande lapp kunna vidtaga

erforderliga åtgärder för djurens återförande till hjorden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att de i paragrafen medgivna

tvångsåtgärderna måtte få komma till användning jämväl i det fall,

att lapp läte sina renar inkomma på annan lappbys till gränserna bestämda

betesområde och icke omedelbart bortförde renarna därifrån.

Då förutsättningen för ett ingripande av lappfogden enligt denna paragraf

är underlåtenhet från lapparnas sida att fullgöra dem åliggande skyldighet

att i det i paragrafen angivna fallet så fort ske kan samla renarna, finner

jag vad lapparna i Västerbottens län anmärkt mot paragrafen icke böra föranleda

ändring i densamma.

Förande det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda yrkandet har

jag yttrat mig vid 10 §.

Denna paragraf, som avser att säkerställa lapparnas rätt till flyttningsväg,

motsvaras av 5 § andra stycket i 1898 års lag samt 13 § i F. och 13 § 1 mom. i S.

Mot ifrågavarande bestämmelser i kommitténs förslag anfördes från den

bofasta befolkningens sida i Arjeplogs socken, att det torde få anses orimligt,

att t. ex. en hemmansägare ej skulle få uppodla sin egen mark därför att

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 43.

odlingen skulle föranleda, att lapparna linge omlägga sin flyttningsväg. Från

Degerfors socken erinrades att, när lapparna toge väg, som korsades av stängsel,

detta utan vidare av dem nedhögges, något som förefölle åtminstone till någon

del kunna undvikas med god vilja och genom avtal med markägaren.

Departementschefen, som på grund av andra anmärkningar i 1924 års förslag

vidtog vissa ändringar i paragrafen, erinrade i anledning av vad från

den bofasta befolkningens sida anförts om sitt yttrande i frågan om lapparnas

sedvaneområde (refererat vid behandlingen av 2 § i föreliggande förslag)

samt anförde till bemötande av uttalandet från den bofasta befolkningen:

»Påståendet, att stadgandet i paragrafens sista mening skulle hindra en

jordbrukare att uppodla sin egen jord, torde, om man sammanställer detsamma

med vad kommittén i sin motivering anfört, uppenbarligen vila på eu

missuppfattning av stadgandets innebörd. Intet hindrar heller, såsom jag

redan tidigare erinrat, att stängsel uppföres omkring odlingarna, blott

stängslet, där det skulle korsa någon av lapparnas sedvanliga flyttningsvägar,

genom markägarens försorg förses med led, tillräckligt brett att genomsläppa

renhjorden. Lämpligt torde även vara att ledet på något sätt tydligt utmärkes.

Att skyldighet åligger lapparna att åter stänga ledet efter sig,

torde ligga i öppen dag, liksom även att lapparna icke i andra fall än då

det för renhjordens förflyttning är oundgängligen nödvändigt äger nedriva

stängsel, som kan finnas uppfört i deras flyttningsväg. I vad mån skadeståndsskyldighet

i dylika fält kan åligga lapparna torde bero av omständigheterna.

»

Den sakkunnige har vid paragrafens formulering följt 1924 års förslå,

allenast med tillägg, att länsstyrelsen har att meddela tillstånd till

läggning av flyttningsväg.

Enahanda bestämmelser hava i något förändrad form upptagits i förevarande

förslag.

1924 års

förslag.

''O

om
-

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

is §.

Denna paragraf återgiver utan ändring i sak 12 § första och andra styckena

i 1898 års lag samt 14 § i F. och S. Uti yttranden över kommitténs förslag

yrkades från enstaka håll, att den anmälningsskyldighet, som lapparna enligt

paragrafen hade att fullgöra, då de flyttade utom den socken, där de hade sitt

hemvist, borde fullgöras, innan flyttningen påbörjades. Yad sålunda erinrats

föranledde icke någon ändring i 1924 års förslag eller sakkunnigförslaget.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava vid avgivande av Yttranden 5ver

yttrande över den sakkunniges förslag framhållit, att underrättelse genom den sakkunlänskungörelserna

knappast torde nå lapparna samt att det därför syntes

lämpligt, att förfarandet kompletterades därmed att ordningsmannen i den

eller de lappbyar, som hade sin flyttningsväg genom platsen ifråga, skulle

personligen underrättas.

Med hänsyn till vad sålunda yttrats har jag försett paragrafen med tillägg

i det angivna hänseendet. Dessutom hava i paragrafen vidtagits vissa jämkningar

av redaktionell art.

ni^es forsla^.

Departements
chefen.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

Under 19 § hava sammanförts vissa av de bestämmelser om renars bevakning

och försumlighet i renskötseln, som förekomma i 15—IT §§ i F. och S.

19 §.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Bevakning.

Kommittén.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Uti 1898 års lag saknas bestämmelser om renarnas bevakning. Vad

härutinnan skall iakttagas är infört i byordningarna. Vissa regler liava även

utbildats i praxis samt genom lappfogdars och tillsyningsmäns anvisningar

Kommittén hade ansett, att i syfte att hos lapparna inskärpa den synnerliga

vikt och betydelse för renskötseln, som måste tillmätas en god och

omsorgsfull bevakning av renarna, i lagen borde införas särskilda stadganden

härom. Därvid borde i lagen endast givas uttryck åt mera principiella

synpunkter, medan detaljföreskrifterna fortfarande skulle hava sin plats i

byordningarna. Kommittén har i detta hänseende såvitt angår fjällrenskötseln

uttalat bland annat följande:

: Renarna äro, såsom förut framhållits, av naturförhållandena tvingade att

för sitt uppehälle under olika årstider uppsöka skilda trakter, vilka på sina

håll ligga på betydande avstånd ifrån varandra. Avståndet mellan sominarocli

vinterbetestrakterna kan där det är som längst uppgå till 25 mil och

däröver. Även då renarna anlänt till sina sommar- eller vinterbetesmarker,

äro de så gott som ständigt i rörelse, beroende av väderleks- och betesförhållandena.

Renarnas vandringar må tidigare hava bestämts endast av deras

egen instinkt. Numera, då bebyggelsen och odlingen vunnit insteg å ifrågavarande

trakter, har blivit av nöden, att vandringarna för undvikande av

skadegörelse å de bofastas egendom ledas även av lapparnas vilja och att

lapparna, i den mån det står i deras förmåga, alltjämt hava renarna i sin

hand. Den ständiga övervakningen av renarna har fått än mera framträdande

betydelse, sedan renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge trätt i kraft

och konventionens stränga bestämmelser i fråga om renar, som olovligen

inkomma på norskt område, kunna tänkas komma att tillämpas.

Erfarenheten har givit vid handen, att husbonden på sina håll jämte

husfolk stannat på vår- eller höstbeteslanden och där ägnat sig åt höbärgning

för getter med flera kreatur eller åt annat jordbruksarbete. Under tiden

hava renarna, vilka ej sällan betats på långt avstånd därifrån, lämnats utan

personlig tillsyn av husbonden och understundom även utan all bevakning.

Det har ock inträffat, att husbonden jämte hustru och barn även under

vintern stannat a platsen och där ägnat sig åt skötseln av sina kreatur,

medan renarna, som befunnit sig i skogslandet, bevakats i otillräcklig omfattning.

På andra håll har förekommit, att husbonden, som tillika brukat hemman

eller annan jordbruksfastighet, väl under vissa tider personligen följt renarna,

men under skördetiden eller andra för jordbruket kritiska tillfällen lämnat

renarna för egen del och i saknad av tillräckligt arbetsfolk måst för jordbrukets

skull medtaga även sina i renskötseln sysselsatta drängar.

Slutligen må i detta sammanhang särskilt framhållas, att renarna, då de

sakna erforderlig tillsyn, icke blott kunna anställa stor förödelse å de bofastas

åkrar och ängar, med ty åtföljande skyldighet för lapparna att betala dryga

ersättningar, utan även vålla oreda och förluster för andra renskötande

lappar, vartill kommer att renägaren för egen del kan genom otillräcklig bevakning

förlora renar.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att lapparna av bekvämlighet

eller av andra orsaker på sina håll underlåta att föra renarna till trakter,

där det med hänsyn till årstiden och andra förhållanden ur betessynpunkt

skulle vara lämpligast, och i stället hålla renarna å eu och samma trakt och

därigenom bidraga till att betestillgången å trakten år från år försämras.

Uppenbart är, att det med hänsyn till en jämn återväxt å betesmarkerna

är nödvändigt, att lapparna flytta renarna från trakt till trakt, och lika uppenbart

torde vara att en husbonde, som är mån om sina renar, måste antingen

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj:ts proposition nr 43.

101

personligen följa dem eller ock föranstalta om och övervaka, att renarna

ständigt hållas under verksam tillsyn. Ansvaret för underlåtenhet i angivna

hänseende måste i första hand åvila husbonden.

Motsvarande bestämmelser i fråga om skogsrenskötseln i kommitténs

förslag innehöllo icke såsom förslaget om fjällrenskötsel något stadgande om

skyldighet för lappen att flytta med renarna. Kommittén anförde härom:

»Skogsrenskötseln drives, med undantag för vissa trakter i de nordligaste

delarna av riket, inom socknar, där odlingen och bebyggelsen vunnit förhållandevis

stort insteg. Benbetestrakterna ligga följaktligen mer eller mindre

inkilade mellan odlade marker. Det kan därför knappast undvikas, att

skogsrenarna, då de begiva sig från en betestrakt till eu annan, komma in

på sådana marker. Uppenbart är att, som skogsrenarna i motsats mot

fjällrenarna året om vistas i skogslandet, renarna under sina vandringar, i

synnerhet under våren, sommaren och hösten, lätt åstadkomma skador å

den bofasta befolkningens egendom. Det har emellertid visat sig, att skadorna

sommartid bliva mindre, om renarna då äro spridda än om de uppträda

i samlad hjord. Nu angivna förhållanden i förening med andra omständigheter

hava givit anledning till, att för skogsrenarnas skötsel utbildat

sig en mot fjällrenskötseln olika metod. Skogslapparna hålla sålunda sommartid

renarna i regel icke samlade annat än då särskilda omständigheter

påkalla sådant, utan låta renarna gå spridda. Kommittén har ansett sig

böra taga hänsyn till rådande förhållanden och har fördenskull icke ålagt

skogslapparna att i likhet med fjällapparna ''flytta med sina renar’. Kommittén

har dock härigenom icke på minsta sätt för skogslapparnas del velat

efterskänka fordran på eu efter omständigheterna lämpad god vård och bevakning

av renarna, vilket ock i § uttryckligen utsagts. Tydligt är att ansvaret

för renarnas bevakning och vård även här bör i första hand åvila

husbonden.»

"Vid remissen till lagrådet 1924 redogjorde departementschefen för vissa

olikheter mellan fjällrenskötseln och skogsrenskötseln samt framhöll därvid

bland annat:

Under vinterflyttningarna hölles skogsrenhjordarna samlade på samma

vis. som fjällrenhjordarna och fördes i likhet med dem från den ena trakten

till den andra. Sommartiden vore förhållandet i viss mån annorlunda.

Detta sammanhängde med att de renskötande skogslapparna till övervägande

delen vore jordbrukare. De kunde nämligen, om de samtidigt skulle på

behörigt sätt sköta sitt jordbruk, sommartid icke företaga flyttningar till

mera avlägset belägna trakter. Skogslapparna läte under sommaren, sedan

renarna efter återflyttningen från vinterbeteslanden förts till eu viss trakt,

dessa sprida sig och gå spridda fram till hösten med undantag för vissa

tillfällen, såsom för märkning av kalvar, slakt, skiljning och dylikt, då

renarna i görligaste mån hopsamlades i gärden eller på naturliga platser,

som lämpade sig för ändamålet. Bevakningen av renarna, medan de vore

spridda, skedde i främsta rummet på det sätt att lappania i mån av behov

utövade tillsyn över dem å sådana trakter inom betesområdet, som plägade

vara särskilt utsatta för skadegörelser. Anledningen till att renarna under

sommaren hölles spridda vore den erfarenheten att ifrågavarande metod

visat sig vara den mest ändamålsenliga, om man ville förekomma allvarligare

intrång å de bofastas ägor. Metoden tillämpades alltså fullt avsiktligt och

dikterades väsentligen av hänsyn till den bofasta befolkningens intressen.

Den salclcunnige har ansett lämpligast att i lagen allenast giva uttryck

åt den allmänna grundregeln i fråga om bevakningen, att lapparna skola på

1924 ars

lorslag.

Don sakkunnige.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Påföljd av

försumlighet

i rensklitseln.

Den sakkunnige.

Yttrande öyer

den sakkunniges

förslag.

102 Kungl. Majtts proj)osition nr 4f>.

ett stadigvarande satt och i överensstämmelse med fordringarna på eu god

renskötsel övervaka sina renar. Stadgande liärom har införts i paragrafens

första stycke. Rörande övriga, av kommittén föreslagna bestämmelser

i denna del yttrar den sakkunnige:

»Vad angår stadgandet att husbonden i främsta rummet är ansvarig för renarnas

bevakning och vård torde detta gälla utan särskilt stadgande. Övriga av

kommittén föreslagna bestämmelser i denna del synas icke hava sådan principiell

innebörd, att deras upptagande i lagen därigenom kan anses motiverat;

de innebära allenast antingen eu hänvisning till byordningen eller ock

en erinran, att bestämmelser i vissa hänseenden skola intagas i byordningen.

I den mån eu sådan erinran ansetts böra göras, har den intagits

i 11 §. I övrigt hava av kommittén i detta ämne föreslagna bestämmelser

uteslutits.»

Omförmälda bestämmelse i den sakkunniges förslag har med vissa smärre

redaktionella jämkningar upptagits i föreliggande förslag. Att såsom kommittén

föreslagit i lagen giva mera detaljerade bestämmelser rörande renarnas

bevakning synes mig icke lämpligt.

Uti andra stycket av förevarande paragraf stadgas om påföljderna av

försumlighet i renskötseln. Detta stadgande, som motsvarar 17 § i F. och

S., innefattar en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser bland

annat, att länsstyrelse i vissa fall skall kunna fråntaga lapp rätten att driva

renskötsel.

Rörande bestämmelserna i detta ämne anför den sakkunnige:

»Från vederbörande myndigheter i de två nordligaste länen har vid olika

tillfällen framhållits nödvändigheten a»'' att verksammare bestämmelser än

de av kommittén föreslagna borde givas i fråga om försumliga ren vårdare.

Det framliålles särskilt, att de föreskrivna varningarna vore verkningslösa,

samt att den såsom nästa och sista påföljd stadgade förlusten av rätten att

vidare driva renskötsel, vilken visserligen vore sträng nog, i synnerligen

många fall icke lämpade sig att använda. Det förelåge därför behov av att

såsom mellanliggande led anvisades andra åtgärder, som bättre lämpade sig

efter de i särskilda fall föreliggande faktiska förhållandena och tillika medförde

erforderlig effektivitet. Med beaktande härav har i förevarande stycke

stadgats till en början, att lapp må kunna varnas även om försumligheten

icke är grov, blott därigenom skadegörelse eller andra olägenheter uppstått.

Vidare har föreskrivits, att, om den försumlige icke låter sig därav

rättas eller försumligheten är av svårare beskaffenhet, Konungens befallningshavande

kan antingen föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande

av bättre bevakning av renarna eller förordna, att renarna skola för viss

tid eller tillsvidare överlämnas till vård åt annan renskötande lapp eller

att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade,

eller ock förklara den försumlige förlustig rätten att vidare driva renskötsel.

Det har ansetts nödigt stadga, att Konungens befallningshavande

skall äga meddela närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna

åtgärder och i samband därmed förelägga vite och i händelse av tredska utdöma

vite.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

beträffande ifrågavarande stadgande anfört:

Såsom den yttersta utvägen mot försumlig lapp upptoge 19 § i den sakkunniges

förslag, att den försumlige förklarades förlustig rätten att vidare

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

driva renskötsel. En jämförelse med 1 § syntes föranleda, att barn till en

sådan lapp eller lians liustru skulle fortfarande äga rätt att driva renskötsel,

om de icke själva förklarats rätten förlustiga. Da fadern varit försumlig

i vården av egna renar, borde lian uppenbarligen icke heller få innehava

skötesrenar. Om hustrun och barnen icke kunde omhändertaga sina

renar, måste de således lämna dem i vård lios andra. De syntes emellertid

i motsats mot den försumlige familjefadern på grund av 8 § allenast äga

rätt till det antal skötesrenar, som angåves i 50 § 2 mom.

På grund av den av mig vidtagna ändringen i 8 § kommer försumlig Bepanomei.tslapp,

som förklarats förlustig rätten att vidare vara renskötare, fortfarande

att tillhöra lappbyn, till dess han stadigvarande ägnar sig åt yrke, som icke

har med renskötsel att skaffa. Härav följer, att även hustru och hemmavarande

barn till sådan lapp tillhöra lappbyn och jämlikt 50 ^ 1 mom. äro

berättigade att hålla skötesrenar utan inskränkning till visst antal. Till

utmärkande av att en sådan förklaring som nyss sagts endast innebär hinder

att vara renskötare och icke att utöva andra med lapprivilegiet förenade

förmåner har viss jämkning gjorts i stadgandets ordalydelse.

Om förvildade renar.

I 20 §, som avser åtgärder för utrotande av7 förvildade renar, hava utan 2W §.

ändring i sak upptagits bestämmelserna i 2 § andra stycket i gällande lag.

motsvarande 18 § i E. och S. Med förvildade renar avses i stadgandet föivildade

tamrenar och deras avkomma, d. v. s. renar, som kommit ur sin

ägares hand och förty i allmänhet icke kunnat på föreskrivet sätt märkas.

Beträffande egentliga vildrenar gäller vad därom är stadgat i gällande

jaktförfattningar. Dylika renar lära numera icke förekomma i riket, men

väl i Norge och annorstädes.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anföra i anledning av dessa

bestämmelser, att då enligt förslaget länsstyrelse erhållit befogenhet att i

åtskilliga, mera ömtåliga fall besluta angående nedslaktning av7 renar, det

förefölle, som om jämväl den i 20 § avsedda beslutanderätten kunde överlämnas

åt länsstyrelsen.

Vad länsstyrelserna sålunda anmärkt finner jag befogat. Jag har därför Bepartemeutsvidtagit

erforderlig ändring i paragrafen. I densamma har vidare intagits

föreskrift om användningen av behållna värdet av dödade förvildade renar.

Därjämte har paragrafen undergått viss redaktionell jämkning.

Om lapparnas bostäder in. in. samt om odlingar.

I denna paragraf hava sammanförts stadganden om lapps rätt att upp- il §.

föra kåta och bod; föreskrifterna om stuga och därmed jämförlig bostadsbyggnad

hava upptagits i 22 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf, vartill

motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvaras av de i 19 och 20 §§ F.

och S. upptagna stadgandena i detta ämne.

Kommittén hade i huvudsak föreslagit likalydande bestämmelser i fråga Kommittén.

om fjällapps och skogslapps rätt att uppföra kåta och bod; dock hade för

skogslapparnas del föreskrivits, att fast kåta och bod icke finge uppföras

å enskild tillhörig utmark annat än efter särskild anvisning.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Den

sakkunnige.

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Yttrande

över kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna företer den

sakkunniges förslag olikhet såtillvida, att fjäll- och skogslappar ansetts böra

likställas i fråga om rättigheten att uppföra fast kåta eller bod. Härigenom

har beträffande fjällapparna rättigheten att nedom odlingsgränsen uppföra

fast kåta och bod å enskild eller därmed likställd mark inskränkts, så att

de endast efter anvisning äro berättigade härtill, under det att beträffande

motsvarande rättighet för skogslapparna ovan odlingsgränsen villkoret om

anvisning uteslutits. Då fjällapparnas vistande nedom odlingsgränsen och

skogslapparnas vistande ovan samma gräns i regel endast är tillfälligt, torde

ändringen sakna större praktisk betydelse, men genom densamma har vunnits,

att enhetliga bestämmelser kunnat givas för fjäll- och skogslappar i

förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i anledning av den i paragrafen från

kommitténs förslag upptagna definitionen å kåta anmärkt, att för avstyrande

av de olämpliga avarterna av fasta kåtor med järnspis jämte den lapska eldstaden

(aran) och lucka för rökhålets tillstängande borde föreskrivas, att

kåta skall vara försedd uteslutande med aran.

Yad länsstyrelsen sålunda hemställt synes mig icke böra föranleda ändring

av ifrågavarande stadgande, mot vilket anmärkning förut icke framkommit.

Emellertid hava bestämmelserna i denna paragraf undergått ändringar av

redaktionell natur.

Med anledning av den enligt kommitténs förslag förefintliga olikheten i

nu förevarande hänseende mellan kronomark och enskild mark erinrade

kammarkollegium, att, såvitt kollegium kunnat finna, i kommittéförslagen med

beteckningen kronomark avsåges mark under kronans omedelbara disposition,

samt att det till undvikande av missförstånd syntes böra stadgas, att

i allt, varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild mark skulle likställas

sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller disponerades

såsom ecklesiastikt boställe.

Omförmälda erinran föranledde viss jämkning i avfattningen av åtskilliga

bestämmelser i 1924 års förslag, vilken jämkning avsåg att bringa bestämmelserna

i närmare överensstämmelse med vad kommittén hade åsyftat,

då den skilt mellan enskild mark och kronans mark. I det remitterade

förslaget likställdes med enskild mark dels kommun tillhörig mark dels ock

kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen. Däremot

hade i sistnämnda förslag med kronomark under kronans omedelbara disposition

likställts vissa allmänningsskogar utom i fråga om rätt för ] app att

uppföra stuga eller att upptaga odling eller hålla getter.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anför den sakkunnige:

»I de tidigare förslagen torde alltså hava avsetts att uti vissa hänseenden

med enskild mark likställa sådan kronomark, som icke står under kronans

omedelbara disposition, eu ståndpunkt som ansetts böra intagas jämväl i

förevarande förslag. Vid sådant förhållande torde det emellertid vara lämpligt

att även i lagtexten införa uttrycken mark, som står, respektive icke

står, under kronans omedelbara disposition. En uppräkning i lagtexten av

de särskilda slag av kamerala enheter, som avses skola falla under nämnda

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts propositioti nr 43.

uttryck, synes böra undvikas bland annat av det skäl, att nya former för

upplåtelse av kronojord kunna i framtiden införas, varigenom även nya beteckningar

å den upplåtna jorden kunna uppstå. I detta sammanhang må

ock erinras därom att lagrådet ansett det vara föremål för tvekan, huruvida

de i de tidigare förslagen förekommande kamerala beteckningarna vore

tydliga och tillfredsställande.

Uttrycket ''mark under kronans omedelbara disposition’ i förevarande

förslag må ej förväxlas med uttrycket kronoegendomar under allmän disposition'',

vilket sistnämnda uttryck är en speciell kameral jordredovisningsterm

(se kung. den 28 januari 1870). Till egendom under kronans omedelbara

disposition torde å de trakter, varom här är fråga, för närvarande böra

hänföras dels upplåtna krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts,

dels skogstorp, upplåtna antingen jämlikt Kungl. kungörelsen den 27 maj

1904 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker i A Österbottens

och Norrbottens län, eller ock enligt tidigare i samma ämne meddelade föreskrifter,

dels odlingsiägenheter, varom förmäles i Kungl. kungörelsen den

18 juni 1909 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker och

överloppsmarker i de sex nordligaste länen, dels övriga utarrenderade kronans

fastigheter dels ock kronoparker och överloppsmarker. Under kronans

omedelbara disposition stå däremot icke krononybyggen efter det odlingsskyldigheten

fullgjorts; för dessa torde gälla bestämmelserna om stadgad

åborätt. Ej heller räknas såsom stående under kronans omedelbara disposition

övriga fastigheter, som innehavas med stadgad åborätt, mark, som upplåtits

med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926, eller boställen, som icke

indragits till kronan. De i förevarande förslag på ett flertal ställen förekommande

uttrycken mark, som står, respektive ej står, under kronans

omedelbara disposition’, avses alltså skola hava ovan angivna innebörd.»

Kammarkollegium, har i anledning av nyss anförda uttalanden av den sakkunnige

anmärkt:

»Med uttalandet i motiven att bland egendomar under kronans omedel;

bara disposition hörde ''krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts

torde hava avsetts krononybyggen, med avseende å vilka odlings- och nybyggnadsskyldighet

blivit eftersatt och på den grund återfallit till kronans

fria disposition. Då krononybyggen innehades under stadgad åborätt jämväl

under tiden för odlingsskyldighetens fullgörande och denna åborätt icke

kunde av kronan återtagas i annan ordning än efter laga dom, torde jämväl

vara i viss mån vilseledande att, såsom skett i motiven, bland fastigheter,

vilka icke stå under kronans omedelbara disposition, såsom en särskild kategori

upptaga ''krononybyggen efter det odlingsskyldigheten fullgjorts’. Förhållandet

vore, såsom nyss nämnts, att alla krononybyggen, intill dess åbon

i laga ordning förklarats besittningsrätten förlustig, innehades under stadgad

åborätt och följaktligen vore undandragna kronans fria disposition.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att då den i motiven bestämda

innebörden av uttrycket »kronomark, som ej står under kronans omedelbara

disposition», icke vore självfallen och under alla omständigheter icke känd

för lapparna, det syntes önskvärt, att eu tolkning av uttrycket gåves i lagen.

Såsom kammarkollegium anfört, böra till det i lagförslaget förekommande

uttrycket kronomark under kronans omedelbara disposition ej hänföras krononybyggen,

med mindre åbon i laga ordning förklarats förlustig besittningsrätten.

Något förtydligande härutinnan synes ej erforderligt.

Yad angår den av nyssnämnda länsstyrelse framställda anmärkningen, finner

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

jag i likliet med den sakkunnige det böra undvikas att i lagtexten uppräkna de

egendomar, vilka liöra till den ena eller andra av ifrågavarande kategorier.

Ett sådant uppräknande kan ju uppenbarligen endast hänföra sig till nuvarande

förhållanden, men härigenom vore det syfte, man sökt vinna genom

införande av dessa uttryck i lagtexten, förfelat. Några svårigheter för lapjaarna

synas i praktiken icke behöva befaras, då de naturligen kunna hos lappfogden

erhålla upplysning om vilka rättigheter tillkomma dem å de särskilda

fastigheterna inom de områden, där de äga uppehålla sig med sina renar.

Jag finner alltså vad länsstyrelsen i detta hänseende anfört icke böra föranleda

ändring i de föreslagna bestämmelserna.

22 §. Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, reglerar de

renskötande lapparnas rätt att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad.

Paragrafen upptager med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna

i 21 § E. och S.

Propositionen Frågan om befogenheten av lapparnas anspråk på bekvämare bostäder

samt om lämpligheten överhuvud att utöva renskötsel från annan bostad än

kåta har varit föremål för prövning i samband med de förslag till ändringar i

1898 års renbeteslag, som genom proposition förelädes 1917 års riksdag.

Vid propositionens framläggande anförde föredragande departementschefen:

»En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande, är

spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter, som

äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser

i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande, att det i 1 § 3

mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna att å trakter, där de

äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och djuren skulle medföra rätt för dem att slå sig ned såsom

bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid ohållbart. Lagens ordalag berättiga

ingalunda den antydda tolkningen, och densamma skulle i sina konsekvenser

leda till sådana uppenbara orimligheter som att lapparna kunde

egenmäktigt upptaga lägenheter å enskild mark eller å kronomark i åtskilliga

trakter utanför lappmarkerna och de jämtländska renbetesfjällen. Vid sammanställande

av renbeteslagens bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen

uppenbart, att lagen i sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något

annat än att o reglera lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande förhållanden.

A lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande bestämmelser

— med undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars

rätt att lämna renar i vård hos andra lappar — över huvud icke anses tilllämpliga,

och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är om

deras renskötsel; och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning,

tvärtom endast med svårighet kan utövas av den, som antager de bofastas

levnadsvanor, lärer någon rätt att för bosättning taga i anspråk mark inom

renbetestrakterna icke kunna härledas ur det omförmälda stadgandet om

rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bosättning

kunna grundas på den i renbeteslagens 3 § givna bestämmelsen om rätt för

lapparna att i lappmarkerna och å renbetesfjällen tillgodogöra sig virke för

uppförande eller ombyggnad av bostad. Godkännes riktigheten av vad nyss

anrorts i avseencie a r § o mom., larer uet vara uppenoart, att i o § ej

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

107

åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara kåtor, som lapparna

av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis eller för längre tid

uppehållit sig med renar. Riktigheten av eu dylik tolkning av 3 § framgår

även av motiven till motsvarande stadganden i den tidigare, år 1886 utfärdade

renbeteslagen, i vilka motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas

skogsfångsrättigheter grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i

1873 års avvittringsstadga, att lapparna äga till hushållsbehov använda

skogen ’i den mån för betesrättens utövande är nödigt’, likasom ock det i

4 § av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som

lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat varaktigt

bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man har även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,

som i äldre tid plägat av Kungl. Maj:ts befallningskavande beviljas renskötande

lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat

område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande

inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat än att inom de särskilda

lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna. Aven om

inrymningshandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare innebörd,

kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att sätta sig i

besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde nämligen

vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar, att det för varje

lappby bestämda betesområde skulle anses samfällt för alla till byn hörande

lappar. Sedermera har visserligen genom 1898 års lag (9 §) fördelning av

sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts och å vissa trakter jämväl

blivit genomförd; men det står utom allt tvivel, att sålunda tillkommen fördelning

icke grundlägger någon för viss tid eller för all framtid gällande

rättighet till visst område, ävensom att fråga ej är om annat än rätt till renbetes

tillgodogörande och det nyttjande av mark. som därmed enligt lagen

sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolkningen

medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det i ganska

stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig

ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i

följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna, tagit stadigvarande

uppehåll vid något fiskevatten eller å annan lämplig plats och där

uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider, bostadshus. Hiir hava de

livnärt sig, förutom med avkastningen av renar, vilka de tilläventyrs haft i

behåll och överlämnat i andra lappars vård, huvudsakligen med fiske och

jakt. Ofta har även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan

anledning, såsom dåliga betesår, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos

renarna, förlorat dessa eller som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomadlivet,

på liknande sätt skaffat sig fast bostad. Slutligen har det, framför

allt på senare tider, inträffat, att lappar för sig eller medlemmar av sin familj

uppfört fasta bostäder å kronomark utan att likväl därför uppgiva renskötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl i lappmarkerna

som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De upptagna lägenheterna

äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången gång bestå de ej

av annat än bostad. Vanligen förekomma dock även byggnader för eu mer

eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom allenast getter men i

många fall även en eller annan ko, vilka djur då beta å kronomarken samt

i övrigt födas med foder, som där skördas. I en del fall hava lägenheterna

utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter med odlad mark samt ett

flertal nötkreatur ävensom dragare.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majds proposition nr 43.

Åtskilliga, dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade. Detta

har skett dds. med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909 innefattande

ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband med avvittring

av mark till s. k. inhysningslägenheter och dels pa grund av kungörelsen

den 3 juni 1915, som lämnar Öppet åt Kungl. Maj:t att, när synnerliga

skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i lappmarkerna

uppdragna s. k. odlingsgränsen. Ett avsevärt antal innehavare av olagligen

tillkomna lägenheter — såväl lappar som andra — har på detta sätt fått

sin ställning ordnad, något som påkallats av en naturlig billighet mot personer,

vilka man opåtalt låtit slå sig ned och längre tid kvarsitta å kronom

arken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid bestämt

uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Fasthålles

detta och erkännes tillika riktigheten" av vad här förut anförts emot

påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning, skulle

alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer endast på grund

av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå, sig ned å odisponerad

kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes . ej heller föreligga att medgiva lappar rätt att

utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i lapparnas

eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt vara

synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning å dylik

mark. Det förhållande att lapparna, så vitt känt är, utgjort de nordligare

fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom man stundom

velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från lapparnas sida att

efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande lappbefolkningen

kan det ej heller vara till gagn, att enskilda lappar efter sitt fria

skön upptaga, nya lägenheter i trakter, som eljest av hänsyn till renskötseln

ansetts böra i det längsta undantagas från bosättning. Det behöver ej närmare

utvecklas, vilka, svårigheter ett urskillningslöst upptagande av nya

lägenheter i de egentliga renbetestrakterna kan medföra för renskötseln. Det

torde vara tillfyllest att erinra om de kostnader statsmakterna tid efter

annan fått ikläda sig för att i denna närings intresse återförvärva åt kronan

områden, som av enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker.

Väl utvisar erfarenheten, att bofasta personer av lapsk härkomst i allmänhet

äro mera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.

Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat sig giva

upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar dessutom ''ofta

nog, att dylika lägenheter komma ur sina lapska innehavares hand och

övergå till personer, som ej av rashänsyn manas till särskilt överseende i

fråga om skador av renar.

Beträffande åter frågan om möjlighet att i laga ordning erhålla upplåtelse

av kronomark torde lapparnas säregna förhållanden påkalla närmare övervägande.

Man torde i detta avseende böra skilja mellan renskötande lappar

och sådana, som övergivit eller ämna övergiva renskötseln, och inom den

senare gruppen ägna särskild uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller

sjuklighet hindras att fortsätta nomadlivet.

Vad då först beträffar lappar, som idka renskötsel och vilja därmed fortfara,

finnes ingen anledning för staten att genom upplåtande av jord underlätta

dessas bosättning. För envar, som känner förhållandena och söker

opartiskt bedöma dem, borde det stå klart, att i vårt land renskötsel i allmänhet

ej kan utan stora olägenheter förenas med bofast levnadssätt. Renskötselns

naturliga förutsättningar äro hos oss av den art, att renarna i all
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kunr/l. Alaj:ts proposition nr do.

mänhet måste företaga längre vandringar, varunder de. sä framt näringen

ej skall råka på förfall och medföra allvarliga konflikter med jordbruket,

måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekräftas i stort sett av hittills vunnen

erfarenhet. I samma mån renskötande lappar börjat sia sig ned såsom

bofasta men likväl fortsatt att omhänderliava renar, har renskötseln i regel

alltmera urartat och förhållandet till den jordbrukande befolkningen försämrats.

Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Västerbottens

län. Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar förekommit

en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de

bofastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I eu del

fall har detta tillgått så, att eu renskötande lapp inköpt eu redan anlagd

gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner såsom

jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen skötas

av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid ej den vanliga

formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så, att i trakt, där eu nomadfamilj

plägat längsta tiden uppehålla sig med renarna, på kronomark

uppförts ett boningshus avsett för en del av familjens medlemmar, vilka

sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet dylika fall har sedermera anlagts

ladugård för en eller annan ko. Från början har det vanligen varit endast

de kvinnliga eller äldre manliga familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig

ned och övergivit arbetet med renskötseln. Mången gång har emellertid

själva husbonden varit en av dem, som stannat, och i andra fall har han

längre fram slutit sig till dessa. De naturliga följderna av denna utveckling

hava ej uteblivit. Genom bosättningen har det redan förut i förhållande

till renantalat alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen

av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande,

framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande

i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de

särskilda hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jättelijordar,

som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta

har lett till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de

mindre förmögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena

som andra hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade iiro förhållandena

även å andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast levnadssätt.

Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands län

samt eu del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att förlijälpa

renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida

man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel

och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också, om renskötseln

skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in på eu dylik väg.

Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande

av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna, vilka

ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de idka vid

sidan av renskötsel och för övrigt synas sakna förmåga att återgå till förfädernas

levnadssätt i kåtor. Även i fråga om en del bofasta men renskötande

lappar i Jämtlands län torde man tyvärr hava att utgå från, att de

ej äga förmåga att återgå till verkligt nomadliv. I samband med den allmänna

revisionen av renbeteslagstiftningen, som, på sätt redan antytts, snart

måste komma till stånd, torde man komma att taga under närmare övervägande

det invecklade och ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta

lappars rätt att driva renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid

att i allmänhet förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark. >

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

I enlighet med den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i propositionen,

föreslogos åtskilliga förändringar i renbeteslagen. Bland annat

föreslogs att till vad i 1 § 3 mom. stadgades om lapparnas rätt att till

underhåll för sig och renarna begagna land och vatten foga det förtydligande

tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande ägde uppföra bostadshus.

I sammanhang därmed föreslogs även sådan jämkning i 3 §, att därav

med full tydlighet skulle framgå, att virke ej i något fall finge av lapparna

tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta. Därjämte

upptogos bland övergångsbestämmelserna särskilda stadganden med avseende

å redan befintliga bosättningar.

fjagutskottets majoritet biträdde propositionen i förevarande delar. Ett

flertal reservanter inom utskottet företrädde emellertid en avvikande mening.

Reservanterna anförde bl. a. följande:

»Uti propositionen utlägges, hurusom enligt gällande lag lapparna icke haft

någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande av

bostadshus. Rätta förhållandet är väl emellertid, att lagstiftaren ej alls

reflekterat på dessa förhållanden. Lagen är uppbyggd på nomadlivets gamla

bruk och plägseder. Därefter kom småningom en ny tid, som liöjde levnadsanspråken

betydligt för svenskarna och då tydligen ej kunde undgå att även

hos lapparna skapa nya behov. Det första och grundläggande av dessa nya

krav var längtan efter en ordentlig, människovärdig bostad, där de små

barnen kunde ha skydd, där hustrun kunde föda barnen och där familjen i

sin helhet kunde finna någon trevnad och en varaktig stad. Med andra

ord den nya tiden har hos Jämtlands, Västerbottens och de sydligast

vistande norrbottenslapparna inplantat begreppet hem. Detta nya behov

ha lapparna självfallet ansett sig berättigade att tillgodose och myndigheterna

hava ej ingripit häremot, vartill de i själva verket ii ven saknat

uttryckligt stöd i lag.

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör den

såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt göra,

återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen

sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt söka ordna

renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt och är det riktigt att

vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det icke. Endast ett

naturhistoriskt museiintresse kan försvara en sådan utväg. Lappfolket har

rättighet att lika val som de svenske sträva fram till en människovärdigare

tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden kunna förhindra det. Även om

lagens hand förmår efter nuvarande innehavares och hans hustrus livstid

avhysa familjen från boningshusen, kan man med sannolikhet antaga att

deras barn, vanda vid eu bättre bostad, skola finna det rättvist och tilltalande

att förflytta sig till primitivare bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt

motstånd från lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands

län’. Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens län

hava i allmänhet gjort invändningar’. Älla dessa lappar, heter det i redogörelsen,

hemställa om rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostadshus

å sina renbetesland ; några önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader

och gethus. Från övriga Norrbottenslappars och vissa Jämtlandslappars sida

har åter framhållits att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader, enär

lapparna måste flytta med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid. 82)

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

att förslaget tillstyrkts av alla börda myndigheter och ej heller föranlett

erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarks socknarna, dar som

bekant renskötseln står högst’, samt att ''tydligt torde i själva verket vara,

att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en god ren vård’. Yad

myndigheterna angår hava de i god tro tillstyrkt även tidigare kommittéförslag,

som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar, som ännu

leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden, kunna icke åberopas såsom

auktoriteter för att pålägga lappar med ett mera utvecklat kulturliv eu

skyldighet att övergå till de förras primitiva vanor. Tydligt synes det

därför snarare vara, att bemödandena böra i stället gå ut på att på det beståendes

och oundvikligas grund bygga upp en god renvård i alla fall. De

små jordbrukarna i Norrland hava fasta bostäder men fa ändock under vissa

årstider bo i tillfälliga bostäder i skogarna för skogsavverkning. Aven lappbefolkningen

bör under skydd av eu omtänksam lagstiftning kunna antaga

enahanda vanor.»

Reservanterna hemställde, att riksdagen med anledning av propositionens

förslag under bland annat 1 och 3 §§ jämte viss del av övergångsbestämmelserna

samt de väckta motionerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att vad

under nämnda stadganden föreslagits måtte upptagas till förnyat övervägande

i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen samt efter

det tillfälle beretts lapparna att å samfällt möte hålla överläggningar i ämnet.

Riksdagen biträdde reservationen i denna del.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 fattades följande resolution

i frågan:

»Mötet förkastar, såsom icke ägande grund, sådan åskådning, som gör

gällande, att lapparna förvekligas för renskötseln genom att bo i hus och

protesterar bestämt emot att på grundvalen härav genom rättsregler hindra

lapparna att uppföra bostadshus.

Mötet anser, att uppförande av ett boningshus inom renbeteslanden så

småningom lcan ge upphov till ett större eller mindre nybygge, som i \ iss

män kan lända till förfång för renskötseln, men mötet anser, att ett dylikt

sakförhållande likväl ej bör få grunda ett generellt förbud för lapparna att

uppföra enbart boningshus — utan sammanhang med jordbruk.

I anslutning härtill uttalar mötet sig för önskemålet, att lapp, som iclkai

renskötsel, må å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjäll^! i Jämtlands

län i stället för kåta få tillåtelse uppföra boningshus för sig och sin

familj. Innan huset uppföres, skall anmälan därom ske hos K. B., som i

samråd med lappbyn prövar, huruvida avsevärda hinder ur renskötselns eller

annan beaktansvärd synpunkt möta för husets uppförande a den ifrågasatta

platsen. Anses sådant hinder föreligga, skall K. B. samtidigt föreslå sökanden

i stället en eller flera andra platser, på vilken han utan vidare ansökan må

äga bvgga sin bostad; sökanden obetaget att inkomma med ny egen anmälan

om husets uppförande på annan plats. Anmälan, som nu sagts, äger sökanden

insända direkt med posten eller ock avlämna till lappfogde eller annan kronobetjänt

i orten, vilken åligger att skyndsamt insända den till K. B. ävensom

stå sökanden utan kostnad till tjänst med ansökningens upprättande, om sa

påfordras.»

Kommittén erinrade till en början om det förhållandet att, vilken mening

man än kunde hysa i fråga om renbeteslagens rätta tolkning i förevarande

hänseende, de renskötande lapparna i allt fall med vederbörande myndig
-

1918 års

lappmöte.

Kommittén.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Aungl. Maj:ts proposition nr 43.

heters goda minne sedan land i ga tider tillbaka faktiskt nyttjat skogen för

uppförande av aven andra bostader än kätor. Vidare anförde kommittén

följande:

»Vad bostadsfrågan i övrigt beträffar, gäller om de renskötande skogslapparna,

vilka ju till övervägande del tillika äro jordbrukare, att familjerna

nästan undantagslöst bo i timrade stugor, uppförda å egen eller annans mark.

Under den tid, då renarna betas på längre avstånd från stugorna, användas

dock såsom bostäder åt bevakningsmanskapet fasta näver- eller torvkåtor

eller ock tältkåtor. Vintertid, då renarna vistas i mera bebyggda trakter,

plägar bevakningsmanskapet ofta taga bostad hos den bofasta befolkningen.’

Undantag från vad som sålunda får anses såsom regel förekommer emellertid

längst i norr, där åtskilliga skogslappar jämte familjerna i allmänhet bo

i tältkåtor aret runt, ehuru vintertid och då renarna betas i närheten av

mera bebyggda orter inträffar, att hela familjen för en kortare tid tager

bostad hos den bofasta befolkningen.

Vad de renskötande fjällapparna angår, äro bostadsförhållandena i Jämtlands

lärt i stort sett lika med skogslapparnas; dock att i de norra delarna

av sagda län, där avstånden mellan sommar- och vinterbeteslanden nödvändiggöra

längre flyttningar, tältkåtor användas av dem, som åtfölja renarna, vare

sig familjen i dess helhet eller endast bevakningsmanskapet. I Västerbottens

län innehar en del av lapparna hemman eller lägenhet, och bo dessa lappars

familjer därstädes i vanliga hus, medan det renarna åtföljande bevakningsmanskapet

under sommaren bor i fasta näver- eller torvkåtor eller också i

tältkåtor samt vintertid vanligen inkvarterar sig i hus, tillhörande den bofasta

befolkningen. En annan del av samma lappar, som icke innehar hemman

eller lägenheter, bor sommartid jämte familjen i timrade stugor eller

fasta näver- eller torvkåtor samt vintertid hos den bofasta befolkningen. För

lapparna i sin helhet i Västerbottens lan gäller, att den del av dem, som åtföljer

renarna under deras flyttningar, i regel då använder tältkåtor. Bland

de renskötande lapparna i Norrbottens län förekommer den timrade stugan

å vår-, sommar-, eller höstbeteslanden endast i mera enstaka fall och då i de

sydligare delarna av länet. Av lapparna i Bautasvuoma och Kaalasvuoma

lappbyar användes allmänt a vår-, sommar- eller höstbeteslanden en i kåtaeder

husform uppförd gamme med slutet tak, fönster, murad spis eller järnspis

samt skorsten och i vissa fall golv av trä. I andra lappbyar såsom i''

Talma, Norrkaitum och Mellanbyn användas i regel, då lapparna uppehålla

sig å sommarbeteslanden, torvgammer med lapsk "eldstad (aran). Så är även

fallet bland 10 ä 12 familjer inom Könkämä lappby, då de under en kortare

tid av sommaren vistas å norskt område. Flertalet lappar inom sistnämnda

lappby ävensom lapparna i Lainiovuoma, Saarivuoma och Sörkaitum använder

sommartid med enstaka undantag tältkåtor. Under flyttningar användas av

samtliga fjällappar i Norrbottens län tältkåtor. Vintertid, då de med sina

renar uppehalla sig i närheten av byarna, pläga de dock, såvida bevakningen

av renarna därifrån kan utövas, bo hos den bofasta befolkningen, varemot de

i annat fall använda tältkåtor.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om bostäderna

bland de renskötande lapparna, har kommittén ansett sig böra utgå från förhållandena,

sådana de härutinnan faktiskt gestaltat sig. Tillika har kommittén,

som a sina sammanträden med de renskötande lapjmrna ingående

dryftat frågan om den lämpligaste bostadsformen, ansett sig böra taga hänsyn

till de önskemål, som härutinnan, på de flesta håll enhälligt, framförts

av lapparna själva. Med vissa undantag, huvudsakligen i de nordligaste

trakterna, hava lapparna uttalat önskan att å vår-, sommar- och höstbetes
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:is proposition nr 43.

lanclen få uppföra timrade stugor såsom framför allt för familjens del erbjudande

bättre skydd mot väderleksförhållandena samt större bekvämligheter

än de primitivare kåtorna. Mot de farhågor, som kommit till uttryck i

ovannämnda proposition till 1917 års riksdag, eller att det bekvämare levnadssätt,

vartill stugan inbjöde, komme att fresta de renskötande lapparna

att eftersätta vården av sina renar, har från lapparnas sida, jämte det de

erinrat om den allmänna utbredning stugorna eller de stugliknande gammerna

redan vunnit bland lappbefolkningen, framhållits, att renvårdens

bättre eller sämre beskaffenhet mera vore beroende av större eller mindre

intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än av naturen av hans bostad.

Kommittén finner för sin del nyss angivna farhågor icke vara av så stor

betydelse, att de böra utgöra hinder mot att tillmötesgå lapparnas önskemål.

Kommittén vill visst icke förneka, att den bekvämare bostaden möjligen kan

i viss mån medverka till att renarnas bevakning och vård åsidosattes, men

anser kommittén, att försumlighet liärutinnan bör motverkas på annat sätt

än genom ett förbud mot uppförandet av renvaktarstugor på renbeteslanden.

Härutinnan hänvisar kommittén siirskilt till vad ovan i annat sammanhang

anförts i fråga om påföljd för svårare försumlighet i renvården, varvid kommittén

till förekommande av tvekan rörande innebörden av ett beslut, varigenom

renskötande lapp förklaras förlustig rätten att vidare driva renskötsel,

vill tillägga att, då ifrågavarande stugor äro avsedda att användas endast för

lapparnas renskötsel, beslutet givetvis som regel innebär skyldighet för den

försumlige att avhända sig stugan.

Då kommittén således i anslutning till vad ovan anförts föreslagit, att åt

de renskötande lapparna inrymmes rätt att å renbeteslanden för renskötselns

utövande uppföra timrade stugor, har det dock skett med vissa förbehåll.

Till en början har kommittén, i likhet för övrigt med vad genomgående föreslagits

även i andra hänseenden, ansett den enskilde jordägaren icke böra

betungas genom de lapska privilegierna mera än som för tillgodoseende av

de renskötande lapparnas behov är nödvändigt. Pa grund härav och då behovet

av renvaktarstugor enligt kommitténs mening kan tillgodoses i tillräcklig

omfattning utan anlitande av enskild mark, liar kommittén begränsat

rätten att uppföra dylika stugor till kronans mark samt i fråga om enskild

mark hänvisat de renskötande lapparna att härutinnan i vanlig ordning träffa

avtal med vederbörande ägare. Vidare har kommittén icke funnit lämpligt

överlämna valet av plats för stugorna åt de renskötande lapparnas eget bestämmande.

Erfarenheten från de tider, då bebyggelsen å renbeteslanden

skedde utan tillbörlig kontroll från myndigheternas sida, har nämligen givit

vid handen, att för stugorna ofta utsetts platser, valda mera med hänsyn till

vederbörande lapps åstundan att äga bekväm tillgång till fiske och andra

binäringar än ur synpunkten av att därifrån kunna pa ett fullt effektivt sätt

övervaka renhjorden. Den okontrollerade bebyggelsen, som lätt nog gav upphov

till verkliga jordbrukslägenheter, har även visat sig vara till stort men

för hela renhanteringen å trakten. Dessa omständigheter hava föranlett

kommittén att göra rätten att uppföra renvaktarstugor beroende av särskild

framställning hos Konungens befälIningsliavande, på vilken det skall ankomma

att pröva de omständigheter, som äro att beakta med hänsyn såväl till sökandens

egen som de övriga renskötande lapparnas renskötsel a trakten. I anledning

av de delvis olika förhållanden, varunder renskötseln drives bland

fjällappar och skogslappar, hava ifrågavarande bestämmelser i de båda lagförslagen

i vissa hänseenden erhållit en mot dessa förhallanden svarande

olika avfattning.»

Bihang till riksdagens protokoll 14)23. 1 saml. ■''>■''> häft. (AV I-''!.)

asyl st b

s. 114 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över

kommittén g

förslag.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts liade kommittén under 19—

21 §§ i de båda lagförslagen upptagit bestämmelser, enligt vilka det skulle

kunna medgivas renskötande lappar rätt att under vissa förutsättningar

inom renbetestrakterna uppföra bland annat stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad att nyttjas för den tid renskötseln drives å trakt, där byggnaden

inrättats. Enligt kommitténs förslag skulle det ankomma på länsstyrelsen

att meddela beslut om upplåtelse av mark för renvaktarstugor.

Yid avgivande av yttrande över kommitténs förslag förklarade sig lapparna

i allmänhet gilla de föreslagna stadgandena. En mot kommittén motsatt

mening i frågan yppades endast i enstaka lappbyar i Norrbottens län.

Sålunda ansåg man i Norrkaitums lappby de nu använda torvkåtorna, om

de väl uppfördes och underhölles, för fullt människovärdiga bostäder under

de kortare tider, då de användes. Lapparna i denna by befarade, att renvaktarstugorna

skulle i framtiden skämma bort deras barn och medföra olust

för lapplivet. Säkert skulle även vid stugorna med tiden uppstå bosättningar.

Trots de stadganden, som föreslagits till förhindrande härav, ansågs det, att

det skulle bliva omöjligt att avhålla vissa lappar från att hålla sig kvar i

dessa stugor å tider, då dessa ej behövdes för renskötseln. Inom Sirkas

och Tuorpons lappbyar voro meningarna delade. En del lappar ansåg möjligheten

böra stå öppen att uppföra en renvaktarstuga, mot villkor dock att

den ej finge oavbrutet användas från våren till hösten eller vintern, medan

andra ansågo, att för de renskötande fjällapparna den fasta kåtan på våroch

höstlanden vore bra men stugan fördömlig, varemot för skogsrenskötarna,

som ju under längre tider stannade på ett ställe, stugan vore lämplig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde, att styrelsen visserligen fann betänkligheter

mot förslaget kunna göras gällande ur renskötselns synpunkt, icke

minst för Norrbottens län, där något egentligt behov av renvaktarstugor ur

denna synpunkt ej förefunnes. Med hänsyn tagen till huru utvecklingen

härutinnan inom de sydligare länen redan faktiskt gestaltat sig och till de

särskilda villkor, som enligt förslaget skulle gälla i avseende å uppförande

av dylik byggnad, ansåge sig länsstyrelsen emellertid ej böra i huvudsak

framställa någon erinran mot förslaget i denna del. Från länsstyrelsens utlåtande,

som innefattade t. f. landshövdingen A. Beskows mening, var föredragande

länsassessorn B. Sundberg skiljaktig. Den sistnämnde ansåg, att vad i

1917 års proposition anförts om den smak för ett bekvämligare levnadssätt

och därav följande fara för förslappning i renskötseln, som skulle bliva en

följd, därest icke förbudet mot uppförande av stugor komme till, ännu hade

sitt fulla berättigande. Föredraganden anslöt sig huvudsakligen till den mening

i frågan, som yttrats inom Norrkaitums lapjiby, ett uttalande, som

enligt hans åsikt vore beaktansvärt även därför att mot dessa lappars renskötsel

anmärkningar icke utan skäl anförts. Något behov för lapparnas del

och ännu mindre för renskötseln av renvaktarstugor kunde icke påstås för

Norrbottens vidkommande. Beträffande Västerbotten och Jämtland kunde

förhållandena måhända vara annorlunda. De renskötande lapparna i dessa

län utgjorde emellertid enligt kommitténs siffror endast något mera än en

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

tredjedel av antalet renskötare i Norrbotten. Med hänsyn till vad sålunda

och i övrigt anförts ansåg föredraganden ett införande i lagstiftningen av

rättighet för de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor vid sina

visten icke vara på sin plats. För de trakter i Yästerbotten och Jämtland,

där dylikt kunde erfordras, kunde bibehållandet av 1917 års stadganden i

ämnet vara tillfyllest.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framförde vissa principiella betänkligheter

mot förslagen. Styrelsen stödde sig därvid huvudsakligen på de skäl.

som anförts i 1917 års proposition. Betänkligheterna riktade sig särskilt mot

stadgandena om rätt att uppföra stuga eller annan därmed jämförlig bostadsbyggnad,

och styrelsen ansåge, att propositionens uttalanden i frågan ytterligare

bekräftats av sedermera vunnen erfarenhet.

Mot kommitténs förslag att upplåtelse av mark för renvaktarstugor skulle

meddelas av länsstyrelsen, framhöll domänstyrelsen, att det ur skogsvårdssynpunkt

vore absolut nödvändigt, att de myndigheter, som representerade

de olika skogsvårdsintressena, bereddes tillfälle att få utöva inflytande på

länsstyrelsernas beslut i fråga om renskötseln. Domänstyrelsen yttrade i

denna fråga:

»Styrelsen har härmed kommit in på en fråga av rätt så vittgående principiell

innebörd och som genomgår kommitténs båda förslag beträffande renskötseln.

Styrelsen avser härmed, att kommittén velat lägga allt, som rör

lapparna och renskötseln så gott som uteslutande i länsstyrelsens hand och

till enbart dess avgörande. Kommittén har uppenbarligen häri icke sett

något principiellt avsteg från nu gällande regler, men kan styrelsen icke dela

denna kommitténs uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag äger visserligen länsstyrelsen beträffande trakterna

ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slätter, jakt och fiske, men

har lagen icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upplåtelse

av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t har emellertid under

de senare årens lopp uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nyttjanderätt

till mark i annat sammanhang.

Styrelsen kan emellertid ej underlåta att framhålla, hurusom det ur

organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke synes önskligt att

tvenne myndigheter taga ingående befattning med förvaltningen av samma

statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen äro nämligen ställda

under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning än den som

renbeteslagen angiver och varom nyss anförts, och detta helt visst av den

anledningen att det lärer få förutsättas att skogsskötseln, där densamma

kan mera intensivt bedrivas, och detta blir förhållandet i den mån kommunikationsväsendet

utvecklas, kommer att tillföra statsverket den största behållning,

som kan av marken utvinnas, där densamma icke tages i bruk för

industriella eller dylika anläggningar. Där fråga sålunda uppstår om sådan

marks användning för sistnämnda ändamål, lär domänstyrelsen, vilken såsom

affärsdrivande verk står uti kontakt med handel och industri, vara i minst

lika hög grad som länsstyrelsen skickad att tillvarataga statens intressen;

och för nämnda slag av upplåtelser lära hänsyn till lapparnas näringsfång

få giva vika för det större och allmännare statsintresset. Styrelsen vill härmed

hava framhållit att om det ock ur vissa synpunkter kan befinnas lämpligt

att lapparnas intressen överlämnas åt länsstyrelsen att bevaka, det likväl

bör tillkomma domänstyrelsen att, då av en eller annan anledning fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

1924 års

förslag.

Ht) Rungl. Maj:ts proposition nr 48.

uppstår om disponerande av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamål

än såsom renbetsland, därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt, som

enligt gällande renbeteslag tillerkänts lapparna, torde nämligen icke kunna

betraktas annat än som en ren nyttjanderätt till marken, så länge den användes

eller får användas som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen bär nu kommittén tillagt

länsstyrelsen eu längre gående befogenhet i fråga om upplåtelser å kronans

marker, än vad gällande renbeteslag stadgar. Inom berörda trakter är

emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna

ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,

är av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domänstyrelsen

blivit satt att vara, får styrelsen under framhållande jämväl av de skäl,

som åberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen, framhålla, att det

icke kan vara lyckligt, om lagförslaget i denna del upphöjes till lag.»

I anslutning till detta yttrande hemställde domänstyrelsen att, därest i

fråga om rättighet att å kronomark ovanför odlingsgränsen uppföra byggnad

dylik rätt allt fortfarande ansåges böra tillkomma länsstyrelsen, skogsstatspersonalen

dock måtte höras, innan dylikt tillstånd meddelades å plats,

som vore belägen nedanför kalfjällen.

Departementschefen anförde i frågan vid remissen till lagrådet år 1924:

»Då jag nu går att yttra mig över det föreliggande förslaget att bereda

de renskötande lapparna möjlighet att under erkända former utbyta den

primitivare katan mot eu bekvämare bostad, vill jag från början såsom min

mening uttala, att man pa detta område liksom på andra områden, där

man saknar klara och tydliga föreskrifter i lagstiftningen, torde böra utgå

från förhållandena, sådana de i verkligheten gestaltat sig, och på grundvalen

avr dem söka finna en lämplig lösning. Jag anser det därför vara av

mindre betydelse att i detta sammanhang diskutera, huruvida de ganska

talrika lappar, som faktiskt uppfört stugor åt sig, utan att området för

dem och i många fall ej heller virket därtill förvärvats i eljest härför gällande

former, kunna för detta förfarande åberopa någon rättsgrund. För

min del vill jag således nu bortse från den rent juridiska sidan av frågan,

detta så mycket mera, som jag tror mig veta, att ej heller lapparna numera

på allvar vilja göra gällande att de äga någon lagligen grundad rätt att i förevarande

hänseende taga kronans mark i anspråk. Jag ser denna fråga såsom

en lämplighetsfråga med social innebörd, där det i sista hand blir avgörande,

huruvida man utan åsidosättande a v andra, mera befogade intressen kan tillmötesgå

rimliga anspråk på större bekvämligheter i bostadshänseende. Jag

kan då icke finna annat än att, om man i detta sammanhang bortser från

de juridiska skäl, som åberopats mot dessa anspråk, man endast har att besvara

frågan, i vad män, såsom i 1917 års proposition gjordes gällande och

delvis även anförts i vissa över de föreliggande förslagen avgivna yttranden,

den bekvämare bostaden skall komma att innebära en lockelse för lapparna

att mindre omsorgsfullt vårda renarna och slutligen draga lapparna helt över

till den bofasta befolkningen. Den bostad, varom nu är fråga, har närmast

karaktären av ett inventarium å renbeteslanden, som får nyttjas endast under

viss bestämd tid, nämligen då renhjordarna beta i närheten. Den kan vid

sådant förhållande enligt min mening icke gärna innebära en större fara för

renskötselns behöriga utövande än den fasta kåta, som de renskötande lapparna

på grund av nu gällande bestämmelser obestridligen äro berättigade att uppföra

på samma plats, där det nu ifrågasattes att anordna eu timrad stuga.

Botemedlet mot förslappning i renvården finnes på annat håll än i ett förbud

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

117

att bo i stuga. Det ligger i de även i förslagen ifrågasatta, restriktiva bestämmelserna,

men framförallt i den övervakning och ledning, som det ankommer

på den lapska tjänstemannaorganisationen, nämligen lappfogdar,

tillsyningsmäu och ordningsmän, att utöva, och som just i de trakter, där

bruket av stuga är mera allmänt, nämligen Västerbotten och Jämtland, visat

sig kunna väl fylla dessa uppgifter.»

Vidare fann departementschefen domänstyrelsens erinran ifråga om trakterna

nedom odlingsgränsen befogad. Beträffande trakterna ovan odlingsgränsen

och inom renbetesfjällen ansåg departementschefen i likhet med

kommittén, att länsstyrelsen här borde hava avgörandet i sin hand; att

länsstyrelsen härvid, om det av förhållandena påkallades, komme att inhämta

yttrande från vederbörande revirförvaltning, innan upplåtelser vidtoges, låge

i sakens natur och behövde icke särskilt stadgas. I enlighet med denna

uppfattning blev paragrafen avfattad i 1924 års förslag.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna föreligger

i den sakkunniges förslag allenast den olikhet i sak, att jämväl fjällappar

förutsättas kunna erhålla rätt att uppföra stuga nedom odlingsgränsen. Den

sakkunnige yttrar härom, att något skäl att i detta hänseende hava olika

föreskrifter för fjäll- och skogslappar icke förelåge, då i varje fall rätten att

uppföra stuga berodde på vederbörande myndighets tillstånd. Enär fjällappar

endast vintertid ägde uppehålla sig nedom odlingsgränsen, torde dylikt tillstånd

beträffande dessa lappar högst sällan komma i fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande icke haft något att

erinra mot den sakkunniges förslag i denna del. Från utlåtandet härutinnan,

som innefattade landshövdingen G. Malms uppfattning, anmälde föredraganden,

länsassessorn Sundberg, avvikande mening och hänvisade därvid till sitt

uttalande i anledning av kommitténs förslag. Sundberg ansåge alltså fortfarande

något behov av renvaktarstugor icke för lapparnas del och ännu

mindre för renskötseln föreligga för Norrbottens vidkommande och hyste

samma betänkligheter att av dylika stugor och av odlingar vid lappvistena

sakteligen under tidernas gång skulle uppstå bosättningar, vilka, när de utgjorde

ett mer eller mindre fullbordat faktum, skulle visa sig svåra att få

bort, och vilka säkerligen komme att bliva till hinder för renskötseln.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i fråga om vilken myndighet, som borde

meddela sådant tillstånd, varom förmäles i förevarande paragraf och 23 §,

yttrat:

Dessa paragrafer avsåge allenast sådan bosättning och odling, som ägde

samband med renskötselns bedrivande. För kronan såsom jordägare syntes

det tillstånd, varom här vore fråga, därför hava mycket ringa betydelse. Vid

sådant förhållande syntes det innebära alltför stor omgång, att den beslutande

myndigheten i vissa fall skulle vara domänstyrelsen i samråd med

länsstyrelsen. Liksom hittills torde dylika ärenden tryggt kunna överlämnas

åt länsstyrelsen, som säkerligen allt fortfarande finge mottaga ansökningarna

och som torde före avgörandet höra vederbörande revirförvaltare. — I sammanhang

med lagens utfärdande borde föreskrifter meddelas angående de

medel, varifrån gottgörelse för byggnader m. m. skulle utgå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framställt eu liknande erinran i fråga

om vem som skulle meddela tillstånd till uppförande av stuga å allmänningsskogar.

Den sakkunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

28 f.

Kommittén.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Jämväl i förevarancle viktiga fråga ansluter jag mig i princip till den sakkunniges

uppfattning. Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets

tidigare behandling finner jag vad länsstyrelserna i vissa detaljer anfört icke

böra föranleda ändring i de föreslagna bestämmelserna. Den gottgörelse för

byggnader m. m., som i vissa fall kan utgå, synes böra gäldas med medel

ur lappfonderna.

I anslutning till bestämmelserna i gällande lag om nationalparker har i

förevarande paragraf intagits föreskrift, att byggnad ej må uppföras å nationalpark.

Övriga i jämförelse med den sakkunniges förslag förekommande

skiljaktigheter äro av redaktionell art.

Uti en i de tidigare förslagen förekommande paragraf stadgades rättighet

för länsstyrelsen att förordna om nedrivning av sådan å kronans mark uppförd,

till bostad ej avsedd byggnad, som olovligen tagits i anspråk för bostadsändamål.

Härom yttrar den sakkunnige:

»I 22 § F. och S. har upptagits ett stadgande, vars syfte lärer vara att

Konungens befallningshavande skall kunna ingripa till förebyggande av att

olägenheter vållas för renskötseln därigenom att bod eller annan till bostad

icke avsedd byggnad tages i anspråk för bostadsändamål. Motsvarighet till

detta stadgande saknas i gällande lag. Att märka är, att stadgandet endast

har avseende å mark under kronans omedelbara disposition men däremot

icke å annan kronomark eller å enskild eller kommun tillhörig fastighet.

Stadgandet torde alltså endast ofullkomligt fylla det ändamål, som med detsamma

avses. Då det dessutom vill synas att, i den mån ett ingripande

bör äga rum, sådant bör kunna ske utan särskild föreskrift i renbeteslagen,

har paragrafen uteslutits.»

I likhet med den sakkunnige anser jag stadgande i angivna syfte icke

erforderligt.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande lag, behandlar lapparnas

rätt att upptaga odling och motsvarar 23 § i F. och S. Stadgandet

avser närmast att reglera vissa utan tillstånd upptagna mindre odlingar å

kronomark och att i övrigt kontrollera, att de renskötande lapparna icke

med åsidosättande av rimliga anspråk från det allmännas sida på god renvård

ägna sig åt jordbruksarbete.

I sin motivering till stadgandena i 23 § F. och S. anförde kommittén:

»På flera håll hava de renskötande fjällapparna upptagit odling å eller i

närheten av de visten, där de under våren, sommaren eller hösten mera stadigt

uppehålla sig med sina renar. Odlingen — varmed i detta sammanhang

icke förstås odling å hemman, som äges eller arrenderas av renskötande fjälllapp,

eller å nybygge, som av sådan lapp innehaves, eller å lägenhet, som i

särskild ordning till honom upplåtits — består oftast av ett mindre potatisland,

avsett att bereda de renskötande f jällapparna bekvämare tillgång till ett

även för dem viktigt födoämne, som de eljest skulle nödgas köpa av den bofasta

befolkningen. Här och var vid vistena förekommer även, att de renskötande

fjällapparna utan särskild upplåtelse avbärga naturliga ängar i ändamål

att anskaffa vinterfoder åt getter eller andra kreatur.

Visserligen torde på många håll de naturliga betingelserna för odling av

potatis eller för grästäkt vara så ogynnsamma, att ett sådant bruk av jorden

förbjuder sig självt, vadan särskilda bestämmelser kunde synas onödiga. Å

andra håll däremot äro förutsättningarna för jordbruk relativt goda. Er
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr i-1!.

farenlieten från trakter med rikare möjligheter har givit vid handen, att lapparna

stundom, med åsidosättande av skyldigheten att tillbörligen vårda renarna,

ägna sitt huvudintresse åt jordbruksarbetet. Till förekommande av dylikt

missförhållande har kommittén föreslagit, att en viss ordning skall iakttagas,

då fråga är om upptagande av odling eller avbärgande av naturliga ängar

(23 och 53 §§ i lagen om fjällrenskötsel). Därjämte har kommittén begränsat

rätten att upptaga odling samt att nyttja naturliga ängar för grästäkt till att

gälla endast kronans mark. I fråga om enskild mark liava de renskötande

fjällapparna hänvisats att härutinnan i vanlig ordning träffa avtal med vederbörande

ägare.

Yad de renskötande skogslapparna angår hava även dessa, såsom redan

tidigare antytts, upptagit odlingar omkring sina hemvist, i regel mera allmänt

och mera omfattande än vad fallet är bland de renskötande fjällapparna, varjämte

även de renskötande skogslapparna nyttja naturliga ängar för grästäkt.

I den mån skogslapparna för sin utkomst kunna anses vara i behov att

upptaga odlingar eller att avbärga ängar annat än å egna hemman och nybyggen

eller till dem upplåtna lägenheter, har kommittén funnit sig böra

meddela bestämmelser, som reglera ifrågavarande odlingar och grästäkt. A ad

härutinnan av kommittén föreslagits i lagen om skogsrenskötsel (23 och 54 §§)

ansluter sig till de för fjällapparna föreslagna bestämmelserna dock med eu

viss jämkning för tillgodoseende av skogslapparnas större behov i förevarande

hänseenden.

Hinder torde naturligtvis icke möta för att renskötande lapp, vilken söker

tillstånd att få uppföra eu renvaktarstuga, i samband därmed även söker rätt

att upptaga odling eller att avbärga ängar.

Till 23 § 2 mom. vill kommittén göra den erinran att tillståndet att upptaga

odling bör meddelas genom skriftlig upplåtelse, lämpligen i samma form.

som plägar användas, då fråga är om upplåtelse av slåtterlägenheter, samt

att även över dylika upplåtelser särskild liggare hos Konungens befallningshavande

bör föras. Kommittén förutsätter jämväl i fråga om dessa upplåtelser,

att inga avgifter för nyttjanderätten åläggas de renskötande.

Här må erinras, att upplåtelser, varom i 21 § 2 mom. och 23 § 2 mom.

är fråga, tydligen icke falla under bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom.»

Beträffande stadgandena under 23 § i kommitténs lagförslag framställdes

samma principiella anmärkningar, som mot bestämmelsen om rätt för

de renskötande lapparna att under vissa förutsättningar få uppföra timrade

renvaktarstugor. Även anfördes motsvarande erinringar i enskildheter. Därjämte

framställdes vissa särskilda anmärkningar. Man framhöll sålunda beträffande

23 § 1 mom., att förbudet mot att upptaga odling å enskild mark utan ägarens

samtycke redan följde av allmänna rättsgrundsatser och därför icke behövde

särskilt angivas i lagen samt hemställde om sådant förtydligande av paragrafen,

att därav klart framginge, att med odling avsåges ej blott brytning av åker

eller vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar, s. k.

myr skatter, bäckängar in. m.

I anledning av dessa anmärkningar anförde departementschefen vid remissen

till lagrådet år 1924:

»Yad under 23 § 1 mom. erinrats, att redan av allmänna rättsgrundsatser

följde att renskötande lapp icke utan vederbörandes samtycke äger upptaga

odling, är riktigt. Jag anser dock stadgandet böra bibehållas till förekommande

av den missuppfattning angående förfoganderätten till renbetesområdena,

som på sina håll förekommer hos lapparna,

Yttranden örer

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Den sak,kunnigo.

Departemeutschefon.

Departements
chefen.

24 §.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Att med ''odling’ i förevarande paragraf förstås ej blott brytning av åker

och vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar är enligt

min mening uppenbart även utan något förtydligande tillägg till paragrafens

I den sakkunniges förslag upptogos de i kommittéförslaget ingående bestämmelserna.

Dock förutsattes, liksom beträffande 21 § för där avsett fall,

att tillstånd i fråga om mark nedom odlingsgränsen kunde lämnas jämväl

fjällapp. Till stöd härför åberopades de skäl, som anförts vid 21 §.

Eörande skälen för nu berörda föreskrifters upptagande i förevarande

lagförslag får jag hänvisa till vad jag därom anfört under avdelningen om

ämnets formella behandling. I fråga om bestämmelsernas innehåll kan jag

ansluta mig till den sakkunniges förslag. Yissa jämkningar i lagtexten hava

dock ansetts böra vidtagas. Till frågan om utbytandet i sista stycket av

uttrycket »skadebegär» mot annat uttryck vill jag återkomma vid behandlingen

av 37 §.

Den sakkunnige, som i sitt förslag icke upptagit ett av kommittén uti F.

24 § 1 mom. föreslaget stadgande, anför härom:

»Kommittén, som icke ansett sig böra stadga något förbud mot att med

renskötsel förena jordbruk, har dock med hänsyn till de nära tillhands

liggande olägenheter för fjällrenskötseln, som kunde härflyta av en sådan

förening, uti F. 24 § 1 mom. stadgat skyldighet för fjällapp, som vill jämsides

med renskötseln bruka eller biträda vid bruket av vissa slag av jordbruksfastigheter,

att härom göra anmälan hos Konungens befallningsliavande

med befogenhet för Konungens befallningsliavande att, därest verkställd utredning

gåve vid handen att lappen icke kunde antagas äga förutsättning

att på tillfredsställande sätt driva ren skötseln samtidigt med jordbruket,

förordna, att lappen, så länge han skötte jordbruk, skulle hava renarna i

vård hos. renskötande fjällapp. Något motsvarande stadgande fanns icke

upptaget i kommitténs förslag till lag om skogsrenskötsel.

Då man numera torde hava kommit till den uppfattningen att förening

av renskötsel och jordbruk må kunna äga rum, synes det vara betänkligt

att införa ett sådant i lagen ej förut upptaget stadgande som det av kommittén

föreslagna. Jämväl ur annan synpunkt synas betänkligheter kunna

möta mot en sådan förprövning av förutsättningarna för en förening av renskötsel

med jordbruk. Även om i vissa fall det icke kan anses tjänligt för

fjällrenskötseln att fjällapp samtidigt med sådan skötsel ägnar sig åt jordbruk,

torde dock Konungens befallningsliavande på grund av bestämmelserna

i 19 § av förevarande förslag, vilka såsom ovan framhållits äro avsevärt

utvidgade i förhållande till motsvarande bestämmelser i kommittéförslagen,

äga möjlighet vidtaga åtgärder till rättelse i de fall, då förening av

jordbruk och renskötsel medför olägenheter för den sistnämnda näringen.

Bestämmelserna uti F. 24 § 1 mom. hava alltså ansetts böra uteslutas.»

Något skäl att från träda den sakkunniges uppfattning i detta hänseende

synes ej föreligga.

Om hållande av getter.

Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt,

legaliserar ett gammalt bruk hos lapparna att hålla getter. Det har avseende

allenast å fjällapparna. Paragrafen motsvarar stadgandet i F. 25 §.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. May.ta proposition nr 43.

Kommittén anförde beträffande detta stadgande följande:

»De renskötande lapparna hålla sig, särskilt i de nordligare trakterna, i

stor utsträckning med getter, vilka föras på bete huvudsakligen å kronans

mark, där åt dem även bärgas hö. Getterna betas i allmänhet å vår-, sommar-

och höstbeteslanden och pläga i regel under vintern inhysas hos den

bofasta befolkningen. Bruket att hålla getter har vunnit mer och mer insteg

hos lapparna allt eftersom de upphört med att mjölka sina renar.

Att beta getter å annans mark torde jämlikt 1 § i förordningen den 21

december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om

stängselskyldighet vara förbjudet. Undantag härifrån finnas visserligen beträffande

oliägnad mark, som jämlikt 5 § andra stycket av samma förordning

skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten, men vill kommittén

i detta sammanhang tillika erinra om kungörelsen den 28 januari 1876 angående

inskränkning i betesrätt å ohägnad mark, innefattande förbud mot

att i vissa trakter i riket, däribland Norrbottens län, å sådan mark beta

bland annat getter.

Kommittén har ansett hänsyn böra tagas till lapparnas behov i förevarande

hänseende och har förty föreslagit ett allmänt undantagsstadgande,

enligt vilket renskötande fjällappar tillagts rätt att å kronomark hålla getter

under den tid de äga där uppehålla sig med sina renar.

Då det visat sig, att lapparna på sina håll ägna mera tid och arbete åt

att skaffa föda åt getterna än att sköta sina renar och då, enligt verkställda

utredningar, lapparnas behov att hålla getter synes vara tillgodosett med

ett mindre antal för varje hushåll, har kommittén begränsat antalet till

högst 5 för hushåll.»

Bland lapparna hemställde man på sina håll om medgivande att hålla

ett större antal getter än det, som av kommittén föreslagits, medan man

på de övervägande flesta håll ansåg det föreslagna antalet tillräckligt.

Domänstyrelsen anförde, att kommittén här tillagt lapparna ett privilegium,

som rätteligen icke hade med renskötseln att skaffa. Getterna vore ansedda

såsom tillhörande skogens värsta fiender. Här avsåges emellertid att

beta dem å de vidsträckta fjällmarkerna, och vid sådant förhållande vore

den skada de där kunde åstadkomma icke av den art, att densamma kunde

tillmätas någon egentlig betydelse. Kommittén hade föreställt sig, att getterna

vid lapparnas flyttning från fjällen om höstarna lämnades i vård hos

antingen bofasta eller sådana lappar, vilka under vintern kvarstannade i

grannskapet av fjällen. För att vinterföda dessa kreatur fordrades tillstånd

att under sommaren anskaffa förråd av hö eller löv. Kommittén hade emellertid

ej ingått på, hur detta behov skulle kunna tillgodoses.

Departementschefen yttrade i anledning av de framställda anmärkningarna

vid remissen till lagrådet 1924:

»Stadgandet avser, såsom redan nämnt, endast de renskötande fjällap
{>arna.

Bland dem är bruket att hålla getter vanligt så gott som i alla

appbyar, och man torde icke nu kunna utan vidare genom ett förbud ingripa

i bestående förhållanden. Ifrågavarande bruk har även legaliserats i

den med Norge träffade konventionen i renbetesfrågan, i det att svenska

lappar berättigats att under iakttagande av vissa särskilda bestämmelser låta

medföljande getter beta på norskt område.

Då lapparna om hösten flytta ned i skogslandet, pläga de mot avgift

lämna sina getter i vård hos befolkningen i grannskapet av fjällen. Yinterfodret

tillkandahålles av den, som omhänderhar getterna.»

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den sakkunnige.

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

25 §.

Kommittén.

1 22 Kungl. Maj.ta proposition nr 48.

Deu av kommittén föreslagna bestämmelsen upptogs utan materiell ändring

i den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär anmärkt, att då det i paragrafen stadgade

maximiantalet getter, fem för hushåll, för närvarande torde i vissa fall

vara överskridet, det stadgade antalet syntes böra höjas.

Med hänsyn till vad i frågan tidigare förekommit anser jag mig icke

nu böra vidtaga ändring i fråga om det antal getter, som må innehavas.

Om ringgärden och andra stängsel.

Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt,

avser lapparnas rätt att uppföra stängsel och motsvarar F. 26 § och S. 24 §.

Kommittén anförde till motivering av sistnämnda paragrafer:

»För renskötselns behöriga utövande äro lapparna i behov av stängsel,

och sådant finnes även uppfört å de skilda trakter, där denna näring utövas.

Stängslet är av olika beskaffenhet allt efter ändamålet med detsamma.

Man skiljer sålunda mellan ringgärden och andra stängsel. Med ringgärde

menas ett i ringform uppfört stängsel, inneslutande en större eller mindre

yta. Ofta uppföres en komplex av ringgärden på det sätt, att från ett större

sådant utgång anordnas till ett flertal mindre, från varandra inbördes skilda

ringgärden, uppförda i omedelbar anslutning till det större. Ringgärde användes

huvudsakligen vid sådana tillfällen, då renarna måste hållas samlade

för mjölkning, märkning eller skiljning. Finnes ett större ringgärde och i

anslutning därtill mindre sådana, pläga renarna, då fråga är om märkning

eller skiljning, samlas i det större i eu gemensam hjord och därefter uppdelas

på de smärre, allt efter märken och ägare. Med ''andra stängsel’ avses

vanliga hägnader, dragna över kortare eller längre sträckor och uppförda

i allmänhet för att hindra renarna att inkomma på områden, där deras

vistelse iir otillåten eller kan föranleda större skadegörelse, så kallade

spärrningsgärden, eller ock för att på en given plats leda renarna i en viss

riktning, så kallade ledgärden. Kommittén vill i detta sammanhang erinra

om de betydande stängselbyggnader, som i anledning av renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge av staten uppförts i Västerbottens län

samt i Troms fylke i Norge, ävensom om vissa av lapparna enskilt uppförda

spärrningsgärden av betydande utsträckning i Norrbottens län.

De stängsel, som sålunda användas i renskötseln, kunna vara avsedda

för stadigvarande bruk eller ock vara uppförda endast för tillfälliga behov.

För fjällapparnas del förekomma ringgärden för stadigvarande bruk undantagslöst

endast i trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjiillen,

medan tillfälliga sådana ävensom andra stängsel, vare sig för stadigvarande

eller för tillfälligt bruk, förekomma såväl ovan som nedom odlingsgränsen

samt inom eller utom renbetesfjällen.

Ringgärden för stadigvarande bruk äro, med enstaka undantag, uppförda

å kronomark, medan de andra stängslen kunna sträcka sig över såväl kronan

som enskild tillhörig mark.

1898 års renbeteslag skiljer icke mellan olika slag av stängsel och innehåller

ej heller något stadgande om platsen, där stängsel av det ena eller

andra slaget må uppföras. Lapparna äro således enligt nämnda lag, teoretiskt

sett, berättigade att inom de trakter, där de äga rätt till renbete, uppföra

stängsel av vilket slag som helst vare sig å kronan eller enskild tillhörig

mark. Emellertid torde deras rätt härtill, praktiskt taget, särskilt vad

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr Jo.

angår stängsel för stadigvarande bruk, vara begränsad till lappmarkerna och

renbetesfjällen på grund av de bestämmelser rörande lapparnas rätt att taga

virke, som meddelas i 3 § renbeteslagen.

26 § i kommitténs förslag avser att i fråga om platsen, dar stängsel må

uppföras, införa en viss ordning. Kommittén bär härvid tagit hänsyn å ena

sidan till lapparnas faktiska behov av stängsel och å andra sidan till statens

och enskildas berättigade intresse.

Kommittén har sålunda, vad angår trakterna ovan odlingsgränsen och

inom renbetesfjällen, enär några egentliga olägenheter icke försports i fråga

om lapparnas ringgärden, bibehållit dem vid rätten att där fritt välja platsen

för dylika gärden, vare sig de äro avsedda för stadigvarande bruk eller

för tillfälligt behov. Tillika bär kommittén ansett lapparna å dessa trakter

utan särskild kontroll böra få uppföra även andra hägnader för tillfälligt

behov, i den mån de äro av ringa utsträckning. Beträffande däremot sådana

stängsel av sistnämnda slag, som äro avsedda för stadigvarande bruk

eller, ehuru icke avsedda för dylikt bruk, emellertid äro av större utsträckning,

är att märka att dessa stängsel ofta nära beröra såväl allmänna som

enskilda intressen. Dylika större spärrningsgärden draga dels mycket virke

dels kunna de verka därhän, att de inom clet avstängda området instängda

renarna nedtrampa och förstöra betet. Därtill kommer, att den bofasta befolkningens

möjlighet att beta egna djur och eljest förfoga över marken

genom gärdena försvåras. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén

föreslagit, att särskilt tillstånd av Konungens befallningsliavande

skall inhämtas för uppförandet av dylika gärden.

Beträffande trakterna nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen har

kommittén bibehållit lapparna vid rätten att därstädes i påkommande fall

fritt välja plats för tillfälliga ringgärden och andra tillfälliga stängsel av

ringa utsträckning. Även ringgärden för stadigvarande bruk må där uppföras,

dock endast å särskilt anvisad plats. I fråga om spärrningsgärden

och ledgärden för stadigvarande bruk har kommittén av förut angivna skäl

föreslagit samma regler som för trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen.

Kommittén vill tillägga att, då stundom tvekan kan råda, om och när ett

stängsel är att anse såsom varande av större eller ringa utsträckning, lapparna

i tvivelaktiga fall böra rådföra sig med lappfogden.»

I yttranden över kommitténs förslag funno lapparna bestämmelserna välgrundade.

Från enstaka lapskt håll ifrågasattes dock, huruvida icke beträffande

trakterna ovan odlingsgränsen borde för undvikande av stridigheter

med den bofasta befolkningen stadgas, att gärden där icke finge uppföras

på enskild mark utan ägarens samtycke. Å sådant håll ansåg man beträffande

trakterna nedom odlingsgränsen tillräckligt med ett medgivande

att där uppföra endast tillfälliga stängsel, enär stadigvarande gärden där

hittills knappast behövts eller använts. I sammanhang därmed framhölls

dessutom, att sådana tillfälliga gärden icke komme att onödigtvis uppföras,

enär de kostade rätt mycket arbete.

Domänstyrelsen ansåg, i likhet med vad styrelsen anfört i fråga om tillstånd

för lappar att uppföra renvaktarstugor å kronomark, att det beträffande

trakterna nedom odlingsgränsen närmast borde ankomma på vederbörande

revirförvaltare att bestämma platsen för ringgärden, och att den länsstyrelsen

tillagda befogenheten att handhava ärenden av ifrågavarande beskaffenhet

borde för dessa trakters vidkommande överflyttas på domänstyrelsen.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

1924 års

förslag.

Den sakkunnigo.

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 43.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg det böra stadgas att, då lappfogden

anvisade plats för ringgärde nedom odlingsgränsen, avsett för stadigvarande

bruk, detta borde ske efter samråd med revirförvaltningen.

Från bofast håll ifrågasatte man, huruvida lapparna över huvud taget skulle

medgivas ovillkorlig rätt att uppföra gärden på enskild mark. Bestämmandet

boide i allt fall överlämnas åt landsfiskalen och icke åt lappfogden, som

måste anses benägen att tillgodose lapparnas intressen. Vidare ansåg man

stadgandet böra utökas med föreskrifter om nu befintliga stängsel och deras

underhåll. Bet hade inträffat, att byamännen i en viss by under senare år

fått sin betesmark förminskad genom att lapparna byggt ett stängsel för

stadigvarande bruk över deras skogsmark, vilket väckt missnöje. Jämväl

hade det väckt missnöje, att stäugselvirket, såväl barr- som lövträd, tagits

från byns skog.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»På grund av nu gällande bestämmelser äro lapparna, såsom kommittén

erinrat, allenast av vissa praktiska hänsyn kringskurna i sin frihet att uppfora

stängsel av vilken beskaffenhet som helst å såväl kronan som enskild

tillhörig mark inom de områden, som äro upplåtna för renbete. Då kommittén

nu begränsat denna oinskränkta befogenhet till vad som för lapparnas

del och med hänsyn till andras intressen är behövligt och skäligt,

finner jag icke lämpligt att skrida till onödiga ytterligheter i de hänseenden,

som från^ bofast håll, med instämmande delvis, märkligt nog, även från visst

hall, yrkats. I trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen

måste lapparna för sin renskötsel i största möjliga utsträckning lämnas

full frihet. Aven här torde lapparna av sig själva söka undvika onödigt

intrång gentemot de bofasta, utan att något stadgande härom behöver

intagas i lagen, och vad trakterna nedom samma gräns eller utom renbetesfjällen

angår torde i stort sett endast lappmarkerna beröras av stängsel|)yggnader,

erforderliga för skogslapparnas behov. Jag anser de garantier,

som stadgats i förevarande lagrum, fullt tillräckliga att här förekomma onöintrång

å de bofastas intressen. Vad särskilt domänstyrelsens erinran

beträffar, måste gentemot densamma framhållas, förutom att lapparna för

närvarande icke äro underkastade några egentliga inskränkningar i förevarande

hänseende, att det här endast gäller att bestämma själva platsen för

stängselbyggnad. Detta är eu fråga av helt och hållet teknisk art, som närmast

bör prövas av dem, som eljest handhava ärendena rörande renskötseln,

nämligen länsstyrelserna och lappfogdarna. Bestämmanderätten bör således

ligga hos dem. Jag anser mig följaktligen icke kunna gå med på att domänstyrelsen

eller revirförvaltningarna skola handlägga dylika ärenden, men

finner dock lämpligt att i lagrummet stadgas, att platsen, då fråga är om

kronomark, bör bestämmas av lappfogden i samråd med revirförvaltningen.

Att länsstyrelserna vid prövningen av hithörande ärenden icke komma att

underlåta att i förekommande fall inhämta sakkunnigt yttrande hos skogsstaten,

torde vara uppenbart, och något särskilt stadgande härom torde icke

behöva ifrågakomma. För övrigt torde alltid, då fråga är om större, mera

permanenta stängselbyggnader, vederbörande i skogsstaten komma att få

tillfälle att göra sin mening gällande på grund av de särskilda föreskrifter,

som med avseende å virkesfångsten äro meddelade i det följande.»

Bestämmelserna i kommitténs förslag hava med en redaktionell jämkning

upptagits jämväl av den sakkunnige.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H. 1 25

Mot den sakkunniges förslag i denna del bär icke framställts någon erinran,

och anledning synes ej föreligga att frångå detsamma.

Om skogsfång.

Enligt gällande bestämmelser, som äro gemensamma för fjällappar och

skogslappar (3 och 4 §§ i renbeteslagen) äga lapparna, vad angår trakterna

ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, att utan betalning såväl å

enskild som å kronans mark taga virke utan annan inskränkning än att det

skall ske för deras eget behov.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga lapparna samma rätt,

som nyss nämnts, med den ytterligare begränsning att de å områden, där de

äga uppehålla sig endast viss tid av året, icke inå annat än efter anvisning

eller utsyning taga växande träd till uppförande eller ombyggnad av bostad,

visthus eller stängsel.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen få lapparna å trakter, där betesrätt

på grund av gammal sedvana är medgiven, taga endast torra träd och

vindfällen, en- och videbuskar samt för tillfälliga behov å utmark växande

lövträd, och skall, om virket tages å enskild tillhörig skog, en billig betalning

erläggas för lövträden, därest ägaren det påfordrar.

A trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen, där betesrätt icke är

medgiven, hava lapparna ingen rätt till skogsfång.

Kommittén upptog i F. 27—33 §§ och S. 25—31 §§ bestämmelser angående

lapparnas rätt till skogsfång. I huvudsak hade grunderna i 1898 års lag

bibehållits; dock hade vissa jämkningar däri vidtagits. Vissa olikheter förefunnos

i bestämmelserna för fjällappar och för skogslappar.

I fråga om de synpunkter, som för kommittén varit bestämmande vid ordnandet

av lapparnas rätt till skogsfång anförde kommittén följande:

»a) Beträffande fjällapparna.

Kommittén har, vad angår kronans skog, i huvudsak bibehållit gällande

bestämmelser oförändrade. Emellertid har kommittén föreslagit vissa ändringar.

Dessa ändringar beröra dock mindre lapparnas rätt till skogsfångst

än sättet att tillgodogöra sig samma rätt, och avse att bättre än hittills

sätta lapparnas skogsfångst i överensstämmelse med de fordringar, som måste

ställas på en rationell skogshushållning. Kommittén har sålunda även för

visst virke, som må tillgodogöras ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,

föreskrivit, att det icke må tagas utan anvisning eller utsyning. Denna nya

föreskrift gäller dock endast virke till uppförande eller ombyggnad av sådan

bostadsbyggnad, som lapparna, enligt vad i det föregående anförts, skulle få

rätt att uppföra å dessa trakter, samt vidare växande träd till uppförande

av spärrningsgärden, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru

avsedda endast för tillfälligt behov, emellertid äro av större utsträckning, och

vartill Konungens befallningshavandes särskilda tillstånd lämnats.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna har kommittén, som ansett

fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt tillgodosett, om

det får tagas ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, icke föreslagit

någon rätt för dem att taga virke till bostadsbyggnad, som i detta sammanhang

avses, men har kommittén beträffande lapparnas rätt till skogsfångst

därstädes i övrigt ändrat gällande bestämmelser till förmån för lapparna såtillvida,

att kommittén ansett anvisning eller utsyning erforderlig endast be
-

Departements
chefen.

Gällande lag.

Kommittén.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

träffande växande barrträd till byggnadsändamål och stängsel, och således

ej beträffande växande lövträd, vilka ju så gott som uteslutande tagas för

mera tillfälliga behov. Anvisning eller utsyning skulle för övrigt i sistberörda

fall åstadkomma allt för stor omgång.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen har kommittén, med bibehållande

i övrigt av gällande bestämmelser, emellertid föreslagit lagfästande av en

bland lapparna sedan gammalt förekommande vana att till skidämnen och

annat slöjdändamål tillgodogöra sig härför särskilt lämpade kådrika träd,

kallade tall- eller gran tjur.

Yad angår enskild tillhörig mark gälla, såsom av det föregående framgår,

i fråga om lapparnas rätt till skogsfångst för närvarande, med ett i detta

sammanhang betydelselöst undantag, samma bestämmelser som i fråga om

kronans mark.

Kommittén har, såsom redan förut anförts, den uppfattningen, att den

enskilde markägaren icke bör betungas av lapparnas särskilda rättigheter i

större grad än som, med hänsyn tagen till att kronans skog alltjämt i vidsträckt

omfattning skulle stå öppen för dem, för tillgodoseende av deras

behov är oundgängligen nödvändigt. Denna uppfattning har, särskilt då

det gällt lapparnas rätt till skogsfångst, som måhända är mest kännbar för

den enskilde markägaren, även bland lapparna själva mer och mer vunnit

insteg.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén under 28 § a, b och

c föreslagit vissa bestämmelser i inskränkande riktning.

b) Beträffande skogslapparna.

Yad angår trakterna ovan odlingsgränsen hava de renskötande skogslapparna

av kommittén tillagts samma befogenheter, som där tillkomma de renskötande

fjällapparna.

Nedom odlingsgränsen har kommittén däremot ansett påkallat att i åtskilliga

hänseenden begränsa skogslapparnas rätt till skogsfångst.

Den uppfattning, som legat till grund för de av kommittén föreslagna

begränsningarna i fjällapparnas rätt till skogsfångst, gör sig än mer gällande,

då fråga är om skogslapparnas rättigheter i förevarande avseende. De sistnämnda

vistas på många håll året om å trakterna i fråga, och deras virkesförbrukning

blir för den skull än mera kännbar. Därtill kommer, att de

flesta skogslappar, såsom förut nämnts, i regel innehava hemman, nybyggen

eller lägenheter, där familjen bor och varifrån renarna, med undantag för

sådana tider, då längre flyttningar äga rum, skötas. Uppfattningen, att den

enskilde markägaren i görligaste mån bör vara fredad mot större intrång

från lapparnas sida, har såsom förut anförts, även vunnit mer och mer insteg

hos lapparna själva, i synnerhet bland skogslapparna och särskilt då

det gällt deras rätt att tillgodogöra sig skogen. På många håll hava skogslapparna

sålunda, enligt vad som kommit till kommitténs kännedom, om än

icke alldeles undvikit att utnyttja sin rätt till skogsfångst å enskild tillhörig

mark, så dock, om det icke varit fråga endast om mera oväsentligt

virke, icke ifrågasatt annat än att av markägaren begära anvisning eller utsyning

samt ofta även ansett sig icke böra taga virket annat än mot betalning.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén icke föreslagit rätt

för de renskötande skogslapparna att, medan de vistas å eller i omedelbar

närhet av sina fastigheter, förse sig med bränsle och annat virke från enskild

tillhörig fastighet. Å andra sidan har kommittén, som anser nödigt

att skogslapparna, då de befinna sig under flyttning med renarna, äga tillgång

till bränsle samt virke till tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 43. 127

förvaring av sina tillhörigheter ävensom till slöjdvirke, tillagt dem befogenhet

att för dessa ändamål förse sig å enskild tillhörig mark. Kommittén

har dock i likhet med vad som skett beträffande fjällapparna, då de vistas

å dessa trakter, även ålagt skogslapparna att, om för angivna ändamål erfordras

växande barrträd, av ägaren begära anvisning eller utsyning, varjämte

kommittén funnit lämpligt föreskriva, att en billig betalning skall erläggas

för dylika träd (26 § 2 inom.).

De synpunkter, som ovan angivits, hava av kommittén även tillämpats i

fråga om trakterna utom lappmarkerna.»

De över kommitténs förslag hörda myndigheterna hade icke något i

princip att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Jämväl lapparna lämnade

desamma utan erinran.

I den sakkunniges förslag liksom i det nu föreliggande förslaget hava

bestämmelserna om skogsfång upptagits under 26—35 §§. Jag vill i det

följande behandla varje paragraf för sig.

Uti 26 § regleras rätten till skogsfång å mark under kronans omedelbara

disposition och därmed likställd allmänningsskog. Paragrafen har sin motsvarighet

i F. 27 § 1 mom. och S. 25 § 1 mom.

Den sakkunnige anför beträffande motsvarande bestämmelse i det av

honom framlagda förslaget:

»Ingressen innehåller såsom huvudregel, att lapparna äro berättigade att

till eget behov av virke använda skogen med de i paragrafens moment angivna

inskränkningarna. Dessa äro olika i fråga om dels mark ovan odlingsgränsen

inom lappmarkerna och å renbetesfjällen, dels mark nedom odlingsgränsen

inom lappmarkerna och dels mark utom lappmarkerna och renbetesfjällen.

Enligt de tidigare förslagen fordras för rätt att å kronojord under

kronans omedelbara disposition taga virke till uppförande eller ombyggnad

av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad samt visst renstängsel anvisning

eller utsyning, under det att för virke till underhåll av stuga eller

stängsel anvisning eller utsyning icke fordras. Å enskild mark och därmed

likställd kronomark fordras även för tagande av virke till underhållet samtycke

av jordägaren eller brukaren. Då det emellanåt torde kunna möta

svårigheter att avgöra, huruvida en reparation är att hänföra till underhåll

eller ombyggnad samt det icke synes föreligga tillräckligt skäl att härutinnan

göra skillnad mellan kronomark och annan mark, har i förevarande paragraf

stadgats, att lapparna icke heller å kronojord må taga virke till byggnad

eller stängsel, som nyss sagts — vare sig till underhåll eller ombyggnad —

annat än efter anvisning eller utsyning. Några praktiska olägenheter av den

skärpta bestämmelsen rörande virke till underhållet lära icke vara att befara,

då lapparna äro oförhindrade att på en gång erhålla anvisning eller utsyning

av allt det virke som behöves till föreliggande nödiga reparationer eller ombyggnader,

något som även av andra skäl synes lämpligt.

Kommittén ansåg fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt

tillgodosett, om det finge tagas ovan odlingsgränsen, samt föreslog

därför icke rätt för dem att nedom odlingsgränsen taga virke till uppförande

av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. Det synes icke vara skäl

att i detta avseende stadga olika bestämmelser för fjällappar och skogslappar

eller att förmena fjällapparna att taga virke till nämnda ändamål nedom

odlingsgränsen; genom villkoret om utsyning eller anvisning är sörjt för att

några olägenheter härav icke uppkomma.

Yttranden over

kommitténs

förslag.

Den sakkunnige.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

27 §.

Den sakkunnige.

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

28 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den

sakkunnige.

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I övrigt liar någon ändring i sak icke vidtagits i förhållande till de tidigare

förslagen.»

Till den sakkunniges uppfattning i denna del kan jag ansluta mig.

Uti 27 § hava upptagits bestämmelser om lapparnas rätt till skogsfång

å enskild mark och därmed likställd, kommun tillhörig mark ävensom kronomark,

som ej står under kronans omedelbara disposition. Paragrafen motsvaras

av F. 28 § punkterna b) och c) samt S. 26 § punkterna b) och c).

Den sakkunnige har utan ändring i sak upptagit bestämmelserna i de

tidigare förslagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat, att å renbetesfjällen icke torde

förekomma sådana nyttjanderättsupplåtelser, att det kunde bliva fråga om

samtycke från brukare till lapparnas rätt till skogsfång.

Yad länsstyrelsen sålunda anmärkt synes mig icke böra föranleda ändring

1 förevarande bestämmelser.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de fall, då betalning skall

utgå för virke, som tages av lapp, och motsvarar bestämmelserna i F. 27 §

2 mom. och 28 § c) och d) samt S. 25 § 2 mom. och 26 § 1 mom. c) samt

2 mom. andra stycket och 3 mom.

Från bofast håll erinrades mot kommitténs förslag i detta ämne, att »billig

ersättning» borde ersättas med »skälig ersättning». Lagförslaget utginge från att

lapparna ekonomiskt vore de mindre bärkraftiga av parterna. Så vore dock

ofta ej förhållandet. Dessutom gällde stundom, där större stängsel skulle

byggas eller underhållas, att ett fåtal enskilda markägare nödgades lämna

virke till en hel lappby. Skälig ersättning borde därför betalas eller åtminstone

i lagen stadgas. Även yrkades från bofast håll, att lapparna

borde ersätta de enskilda för allt virke, även för ved, ävensom att virke

icke borde få tagas utan efter anvisning av markägaren.

Departementschefen fann vid framläggandet av 1924 års förslag vad sålunda

erinrats icke föranleda åtgärd.

Den sakkunnige har i huvudsak upptagit de av kommittén föreslagna stadgandena

i ämnet; dock har till åstadkommande av likhet mellan fjällappar

och skogslappar det ej heller för de senare ansetts böra stadgas betalningsskyldighet

för torra träd till kåtor och bodar, som tagas utom lappmarkerna.

Det har ock utsagts, att parterna själva äga överenskomma om priset för

virke, som må tagas allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller

brukare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över den sakkunniges

förslag anfört följande:

»Enligt gällande lag utgår icke ersättning för virkesfång å kronomark.

Rotvärdet av det virke, som här avses, lärer också vara synnerligen lågt.

De brukare, varom i förevarande fall kan vara fråga, torde hava mycket begränsad

rätt till skogen. På grund härav synes det lämpligast att vidhålla

gällande regler att ersättning icke utgår för virke, som tillhör kronan.»

Jämlikt 53 § i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket hava åbor å kronohemman och kronony
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kitngl. Maj:ts proposition nr 43.

byggen i de sex norra länen, förutom husbehovsrätt, uteslutande rätt till

utsyning å vissa områden. Med hänsyn härtill lärer det icke vara oberättigat,

att betalning erlägges för virke, som tages å sådana områden. På

grund härav finner jag ej skäl att i de föreslagna bestämmelserna, mot vilka

lapparna icke haft något att erinra, vidtaga ändring i den riktning länsstyrelsen

i Jämtlands län förordat.

Penna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, stadgar möjlighet

för Konungens befallningshavande att i vissa fall föreskriva anvisningstvång

och motsvarar F. 28 § 1 mom. a) och S. 26 § 1 mom. a). Paragrafen

har endast undergått mindre redaktionell jämkning.

Förevarande paragraf, vartill motsvarighet saknas i 1898 års lag, återgiver

efter viss omredigering innehållet i F. 27 § 3 mom. och S. 25 § 3 mom. och

avser klargörande av att rätten till skogsfång aldrig får begagnas för tillgodoseende

av fastighets behov av virke.

Ben sakkunnige anför om sistnämnda stadganden:

»Då innebörden i de av kommittén föreslagna bestämmelserna uppenbarligen

är, att lapparna icke må använda sin rätt till skogsfång enligt denna

lag för fastighetens behov, har åt paragrafen givits en avfattning, som närmare

uttrycker denna mening. Därjämte har den i de tidigare förslagen

förekommande hänvisningen till 21 § 2 mom. i F. och S. uteslutits.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt, att bestämmelsen i förevarande

paragraf kunde förefalla onödig, då ju däri stadgade förbud borde

följa av övriga bestämmelser, men att det syntes länsstyrelsen icke oviktigt,

att sådant förbud tydligt utsädes.

I likhet med länsstyrelsen anser jag det för tydlighetens skull lämpligt,

att stadgandet bibehålies.

Bestämmelserna i 31 § medgiva rättighet för lapparna att under vissa

förhållanden, då det erfordras för renarnas uppehälle, fälla lavbevuxna träd.

Liknande bestämmelser, som kommittén upptagit uti F. 29 § och S. 27 §,

saknas i gällande lag.

Kommittén anförde i motiveringen till detta stadgande, att lapparna undan

tagsvis, nämligen under år med ogynnsamma betesförhållanden, såsom under

fienår, då renlaven på grund av isbildning å marken är oåtkomlig för renarna,

eller under år med särskilt djup snö, äro nödsakade att för renarnas uppehälle

anlita lav, som växer å träd, och för detta ändamål fälla s. k. lavträd. Så torde

hava skett sedan urminnes tid. Något stadgande i renbeteslagen, som uttryckligen

tillerkänner lapparna rätt att fälla lavträd för angivna behov, funnes dock

icke. Kommittén hade till undanröjande av all tvekan rörande åtgärdens laglighet

ansett sig böra föreslå ett särskilt stadgande härutinnan. Enligt kommitténs

förslag finge lavträd icke fällas annat än efter anvisning; dock att under flyttning

lapparna ägde utan anvisning fälla lavbevuxna träd för dragrenarnas oundgängliga

behov. Emellertid skulle anmälan om sådan avverkning snarast

göras till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde skogsägaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 häft. (Nr 43.) S3<n jt 9

2Ö |.

SO $.

Don

sakkunnige.

Yttrande örer

den sakkunniges

förslag;.

Departements
chefen.

31 $.

Kommittén.

s. 130 Kontrollera mot PDF

Yttranden övt

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr do.

r Från lapparnas sida hemställdes på några håll om viss utvidgning av rätten

att fälla lavträd. En del yrkade, att lapparna måtte tilläggas rätt att alltid

å såväl kronan som enskild tillhörig mark fälla lavträd utan anvisning, men

med skyldighet att snarast göra anmälan därom till skogstjänsteman eller

markägare. Andra hade samma yrkande allenast beträffade kronans mark,

emedan det i fråga om enskild mark kunde vara farligt för sämjan. Slutligen

yrkades jämväl, att det under flyttning borde vara tillåtet att i nödfall

föda fram hela hjorden, ej blott dragrenarna, med laven av träd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, i vilket län nyssnämnda yrkanden från

lapparnas sida förekommit, hemställde i anledning av yrkandena att, som påståendet

att oundgängligt behov kunde uppstå att under flyttning utan utsyning

fälla lavträd även för andra renar än dragrenar vore under vissa förhållanden

befogat, lagrummet måtte ändras i sådan riktning, dock mot skyldighet för

vederbörande att snarast göra anmälan, därest lavträd fälldes. Ett dylikt medgivande

ansåge länsstyrelsen kunna lämnas utan fara för skogens bestånd,

enär åtgärden icke annat än i nödfall tillgrepes och de lavbärande träden i

allmänhet ägde högst obetydligt virkesvärde. Styrelsens anförande stödde

sig delvis på ett yttrande från lappfogden i södra distriktet, däri denne

framhöll, att det kunde vara omöjligt för lapparna att alltid begära anvisning,

innan de bleve tvungna att fälla lavträd för även andra renar än dragrenar.

Behovet att fälla lavträd för smårenarnas uppehälle — fällning av

sådana träd för större renar i hjorden förekomme knappast — yppade sig

oftast inom några få timmar och merendels under flyttningar, särskilt vårtiden.

Snön vore tack vare den tidens ofta ihållande töväder lös och det

vanliga betet lätt tillgängligt. Några timmars kyla kunde dock göra detsamma

otillgängligt för de mindre och svagare renarna. Lavträd måste då

tillgripas, om lappen ej ville riskera att smårenarna bleve trötta och måste

lämnas efter. Lappen hunne då ej begära anvisning. Han vore ofta många

mil från den plats, där någon skogstjänsteman funnes, och visste ofta ej

själv, var han bleve tvungen att stanna.

Från bofast håll hemställdes om föreskrift, att under inga förhållanden

timmerdugliga träd finge fällas.

Departementschefen förklarade sig vid remissen till lagrådet anse, att lapparna

under flyttningar borde äga rätt att utan anvisning fälla lavträd ej blott,

såsom kommittén föreslagit, för dragrenarnas utan även för övriga renars

oundgängliga behov, och vidtogs ändring härutinnan i paragrafen.

Den sakkunnige anför under denna paragraf bland annat:

»Det lärer även i andra fall än under flyttning vara ogörligt för lapparna

att hinna begära anvisning. Med hänsyn härtill och för att den medgivna

rätten att fälla lavträd icke må bliva illusorisk, har stadgats, att vederbörande

jordägare eller brukare, såvitt ske kan, skall underrättas om den

förestående avverkningen och tillfälle lämnas honom att giva anvisning

för trädens fällande. Möter giltigt hinder för lämnande av sådan underrättelse,

må träden likväl avverkas, men åligger det lappen att snarast möjligt

hos jordägaren eller brukaren göra anmälan om fällningen, på det att

denne må kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörande av de fällda träden.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i''-'',. 131

I fråga om kronomark är det givetvis vederbörande befattningshavare, till

vilken sådan anmälan skall ske.»

Den sakkunnige har uti 35 § föreslagit, att anvisning eller utsyning av

skog, som må tagas jämlikt 26 och 27 §§, skall verkställas av vederbörande

skogstjänsteman. Ifråga om anvisning av lavträd har den sakkunnige däremot

icke ansett sig böra uppställa sådan fordran, utan föreslagit, att vederbörande

jordägare eller brukare må giva anvisningen, även om skogen eljest

är underkastad utsyningstvång. Såsom skäl härför har anförts dels att då

fällande av lavträd vore eu nödfallsåtgärd samt därvid i regel toges sådana

träd, som vore oväxtliga och representerade ett synnerligen lågt avverkningsvärde,

åtgärden icke hade någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt,

dels ock att behovet av lavträds fällande uppstode mycket hastigt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar om förevarande paragraf:

»Bestämmelserna om fällande av lavträd kunde efter sin ordalydelse giva

en i förhållandena icke insatt person det intryck, att alltför stor frihet lämnats

lapparna. Länsstyrelsen vore emellertid övertygad om att olägenheter

eller missbruk av bestämmelserna i fråga icke vore att befara; trädlaven tillgrepes

till foder åt renarna endast i nödfall och till följd av sakens natur

kunde detta foder icke komma i fråga till föda åt en hel hjord, utan lavträden

fälldes företrädesvis till oundgänglig föda åt dragrenar under flyttning

och stundom åt småren, men alltid endast, då ogynnsamma snöförhållanden

gjorde det oavvisligt. Att lavträd ej i onödan eller i allt för stor

utsträckning komme att fällas, härför borgade, om ej annat, lappens obekvämhet

till arbete med yxan.»

De av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna hava i huvudsak oförändrade

upptagits i förevarande förslag. Dock har för det fall att fråga är

om kronojord, som icke är upplåten till brukare, bland dem, till vilka anmälan

skall göras, upptagits även vederbörande skogstjänsteman. Det må erinras, att

rätten att fälla lavträd icke innebär rätt att tillgodogöra sig själva träden.

Denna paragraf, vilken innehåller vissa bestämmelser, avsedda att bereda

skydd för skogens bevarande, saknar motsvarighet i gällande rätt men överensstämmer

med F. 30 § och S. 28 §.

Från skogsintresserat håll påyrkades införande i kommitténs förslag av

ett tillägg, innefattande förbud för lapparna att låta renar beträda område,

som varit föremål för skogssådd eller där eljest skogskultur dreves.

Departementschefen yttrade härom vid remissen till lagrådet:

»Ett förbud för lapparna att beträda skogskulturer kan jag icke finna påkallat.

Därest ägaren befarar skadegörelse å sådana områden — sådana områden

torde å de trakter, där fjällrenskötsel förekommer, icke vara alltför

talrika — anser jag den väg till undvikande av skadegörelse vara lämpligast,

som kommittén antytt, nämligen att lapparna, vilkas flyttningsvägar och

uppehåll splatser torde vara lätt att erfara, i förväg underrättas om läget med

anmodan om att söka undvika dylika områden. Genom samarbete mellan

vederbörande torde det enligt min övertygelse icke möta större svårigheter

att ordna den frågan.»

I övrigt vidtog departementschefen en omredigering av bestämmelserna.

De sålunda omredigerade föreskrifterna hava i huvudsak oförändrade upptagits

i den sakkunniges förslag, dock har den i 1924 års förslag ingående

föreskriften om länsstyrelses befogenhet att förbjuda användning av viss

Yttrande över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

32 §.

Yttrande öyer

kommitténs

förslag.

19*24 år*

förslag.

Den sakkunnige.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

3S 8.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

plats såsom viloplats eller boplats av övervägande formella skäl ansetts böra

gälla även skogslapparna, ehuru bestämmelsen torde sakna större betydelse

för dessa.

De av den sakkunnige föreslagna reglerna hava med vissa smärre jämkningar

intagits i föreliggande förslag.

Denna paragraf avser att trygga lapparnas rätt till virke, som de tagit

med begagnande av sin rätt till skogsfång, och motsvarar bestämmelser uti

4 § 2 stycket och 3 § 1 stycket sista punkten i 1898 års lag samt F. 31 §

och S. 29 §. Andra stycket av sistnämnda paragrafer innehöll ett stadgande

av innebörd, att därest stängselvirke, för vars uttagande erfordrats anvisning

eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjorts obrukbart, lappen skulle

äga att utan anvisning eller utsyning samt utan betalning taga av skogen vad

som oundgängligen behövdes för att ersätta det borttagna eller förstörda;

markägaren obetaget att i mån av befogenhet söka sitt åter av vederbörande.

I fråga om detta stadgande i kommittéförslaget anförde domänstyrelsen:

»Här meddelade bestämmelser synas styrelsen vila på en hittills knappast

som berättigad ansedd rättsprincip, vilken lärer kunna medföra avsevärda

olägenheter, särskilt med hänsyn till svårigheten att i liknande fall åstadkomma

bevisning. Det kan nämligen tänkas, att en lapp, som fått virke,

som här avses, sig anvisat, sedermera finner detsamma mindre lämpligt och

av denna anledning gör detsamma obrukbart för att därefter utan anvisning

taga vad som passar honom bättre. Själv står visserligen lappen såsom ersättningsskyldig

gent emot markägaren, därest hans åtgärd skulle bliva upptäckt,

men hade möjligheten för honom att utan utsyning eller anvisning

förskaffa sig annat virke icke stått öppen, lärer detta hava varit en kraftig

maning att icke gå på sidan om lagen. Styrelsen vill härmed hava uttalat

stora betänkligheter mot införande i en lag av sagda rättsprincip, vilken

icke ålägger den rätte ägaren att taga vård om sitt gods eller i fall av

skadegörelse skyldighet att hålla sig till den, som förorsakat skadan.»

Från bofast håll erinrades, att ifrågavarande bestämmelser syntes förutsätta,

att jordägaren vore skyldig att bevaka, att rengärdena ej av annan förstördes,

i det han eljest som straff skulle tåla, att skog toges utan utsyning

eller anvisning. Jämväl om stängsel blivit skadat, syntes utsyning böra ske.

Departementschefen yttrade härom vid remissen till lagrådet år 1924:

»Jag kan icke biträda domänstyrelsens yttrande, att de grunder, å vilka

förevarande stadgande vilar, äro alldeles nya. De äro hämtade ur gällande

lag. Jag finner stadgandet vara, med hänsyn till dess särskilda syfte, fortfarande

väl behövligt. Det avser att skydda lapparnas intressen, då de på

grund av sina flyttningar äro långt avlägsna från ort och ställe och således

icke själva kunna bevaka dessa intressen. För dem är det av största vikt

att, då de återvända dit, icke behöva upptaga tiden med åtgärder, som av

dem icke kunnat på förhand beräknas. Att det här gäller för jordägaren att

på sätt och vis gå lapparna tillhanda med att bevaka deras intressen är i

viss mån riktigt. Jordägarens intressen sammanfalla här med lappens. Jag

kan dock icke instämma i den av domänstyrelsen hävdade misstanken, att

lapparna för egen fördel skulle missbruka det skydd, man bär velat giva dem.

Jag vill erinra om att motsvarande stadganden äro upptagna i konventionen

med Norge.»

Den sakkunnige har givit paragrafen en något annan avfattning än i kommitténs

förslag samt anför till motivering härav:

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 ■!.

»Paragrafen har givits en avfattning, som närmare överensstämmer med

gällande lag, vari kommittén utan närmare motivering vidtagit vissa ändringar.

Sålunda bär i gällande lag rättigheten för lapparna att taga stängselvirke

utan anvisning eller utsyning även i fall då sådan eljest är föreskriven,

gjorts beroende av att i stället för stängsel, som blivit olovligen bortfört

eller gjorts obrukbart, nytt sådant skall uppföras. Kommittén bär däremot

utsträckt denna rätt att gälla stängselvirke i allmänhet, som blivit bortfört

eller gjorts obrukbart. Något skäl att härutinnan frångå gällande lag synes

ej föreligga. Vidare bar kommittén givit lappen rätt ej blott, såsom enligt

gällande lag, att utan anvisning eller utsyning taga virke till ersättning för

det olovligen bortförda utan även göra detta utan betalning. I de fall. då

annan än jordägaren gjort sig skyldig till det olovliga bortförandet, synes

den ekonomiska förlusten rimligen icke böra drabba jordägaren. Är lian

åter den skyldige, lärer han på grund av allmänna skadeståndsregler vara

ansvarig för den skada lappen lidit. Bestämmelsen att virket skulle få tagas

utan betalning bär därför uteslutits.»

Jag finner mig böra biträda vad den sakkunnige sålunda anfört. I överensstämmelse

härmed är förevarande förslag avfattat, dock med vissa väsentligen

formella jämkningar.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, motsvarar

1 mom. i F. 32 § och S. 30 § och innehåller anvisningar å vad lapparna

hava att iakttaga vid avverkning enligt lagen.

Kommittén hade uti 2 mom. av sistnämnda paragrafer föreslagit stadganden,

innehållande erinran till ägare eller brukare av skog att vid dess

utnyttjande taga tillbörlig hänsyn till de rättigheter och förmåner, som enligt

renbeteslagen tillkomme lapparna. Detta stadgande har den sakkunnige

ansett obehövligt och därför uteslutit. Därjämte hava i sakkunnigförslaget

bland de växande träd, som i första rummet skola avverkas, skadade träd

ansetts böra särskilt omnämnas.

Någon avvikelse från den sakkunniges förslag har jag icke ansett böra

ifrågakomma.

Bestämmelserna i denna paragraf avse närmare regler rörande anvisning

och utsyning av virke. Paragrafen, vartill, bortsett från viss föreskrift i 3 §.

motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvarar F. 33 § och S. 31 § men har

erhållit en delvis annan avfattning. Enligt kommitténs förslag skulle anvisning

eller utsyning å enskildas eller därmed likställda, kronan tillhöriga skogar

verkställas av ägaren eller brukaren, under det att i fråga om annan skog

dylik åtgärd skulle verkställas av vederbörande skogstjänsteman. I yttrande

över kommitténs förslag förordade domänstyrelsen, att även i sådana fall,

då det rörde sig om enskilda skogar, vilka vore underkastade utsyningstvång,

eller det ojämförligt största antalet av de enskilda skogar, som berördes av

ifrågavarande bestämmelser, befogenheten att åt lapparna anvisa eller utsyna

skog borde tillkomma vederbörande skogsstatspersonal. Departementschefeti

biträdde dock icke domänstyrelsens mening i denna del. Den rätt till skogsfång,

som medgivits lapparna, hade enligt departementschefens åsikt icke

någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt. Därtill komme, att det för

Departements
chefen.

34 S.

35 $.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Den sakkunnige.

Departementschefen

.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

lapparna mötte avsevärda svårigheter att, då de företoge sina flyttningar från

en trakt till en annan, få kännedom om huruvida utsyningstvång vore gällande

eller ej. Dessa omständigheter ansåg departementschefen tala för,

att då det gällde skog, varom här vore fråga, man borde frångå kravet att

fordra anvisning eller utsyning genom tjänsteman och i stället, även där

utsyningstvång eljest vore påbjudet, låta ägaren eller brukaren verkställa eu

sådan åtgärd. Jämkning i överensstämmelse härmed vidtogs i det till lagrådet

remitterade förslaget.

Den sakkunnige har beträffande denna paragraf anfört följande:

»De enskilda skogar inom lappmarkerna, där lapparna kunna utöva sin rätt

till skogsfång, äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni

1915 angående utsyning av skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker in. fl. områden. Enligt denna äger markägaren icke rättighet

att utan utsyning avverka skog annat än för eget husbehov; all avverkning

till avsalu skall föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.

Å de skogar, som avses i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar

inom vissa områden, må avverkning för annat ändamål än husbehov äga

rum endast efter utsyning av skogsstatens tjänstemän. Enligt förordningen

den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län skall all avverkning å allmänningsskog ske efter utsyning. — I

fråga om enskilda skogar utom lappmarkerna gäller, förutom den nyssnämnda

förordningen om allmänningsskogar, med visst undantag (se Kungl. förordningen

18/# 1915 § 1) skogsvårdslagen av den 15 juni 1923. Uti sistnämnda

lag stadgas icke utsyningstvång, men de skogar, varå den äger tillämplighet,

skola stå under viss tillsyn av eu skogsvårdsstyrelse. Då de skogseffekter,

vartill lapparna enligt de föreslagna bestämmelserna äro berättigade å skogar

utom lappmarkerna, må tagas utan anvisning eller utsyning, torde man i

detta sammanhang kunna bortse från dessa skogar. — Vad slutligen angår

kronans skogar, gäller om dessa förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Enligt denna stå dessa

skogar antingen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning eller

ock under dess tillsyn. Boställshavare och innehavare av hemman under

stadgad åborätt må i allmänhet endast till husbehov använda skogen. Samma

är förhållandet med skog till sådana lägenheter, som upplåtas enligt lagen

den 4 juni 1926.

Aven om lapparnas rätt till skogsfång saknar större betydelse ur skogsvårdssynpunkt,

torde man icke böra eftergiva kravet på utsyning av skogstjänsteman

i sådana fall, där utsyningstvång eljest föreligger. Att likställa

lapparnas avverkning med en fastighetsägares eller åbos avverkning till husbehov

torde icke vara befogat. På grund av nu gällande bestämmelser i fråga

om enskild skogsägares dispositionsrätt över skogen inom lappmarkerna, jämförda

med de föreslagna stadgandena i 26 och 27 §§, skulle utsyning eller

anvisning alltid komina att verkställas av skogstjänsteman. För lapparna

lärer detta i allmänhet icke kunna antagas innebära större svårigheter än

om de skulle vända sig till ägaren med begäran om utsyning. I enlighet

med nu uttalade uppfattning hava paragrafens bestämmelser avfattats. Att

ålägga sökande personlig inställelse vid utsyningen torde vara obehövligt,

då utsyningen lärer kunna verkställas även i hans frånvaro.»

Den sakkunnige har alltså föreslagit, att anvisning och utsyning alltid

skulle ske genom skogstjänsteman.

Vad den sakkunnige sålunda föreslagit har upptagits i det omarbetade

förslaget. Tillika har med förrättning, som avses i sakkunnigförslaget, jämställts

sådan anvisning, som beröres i 29 §.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kwigl. Maj:ts proposition nr 4H.

Lagrådet har med hänvisning till att 1923 års skogsvårdslag från och med

år 1925 skall äga tillämpning jämväl inom Norrbottens och Västerbottens

län utom lappmarkerna anmärkt, att en undersökning syntes erforderlig, huruvida

de i förslagen förekommande bestämmelser, som berörde skogslagstiftningens

område, läte i allo förena sig med stadgandena i 1923 års lag och,

därest detta funnes ej vara fallet, vilka jämkningar i skogs- eller lapplagstiftningen

borde vidtagas.

Härom yttrar den sakkunnige''.

»Förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom lappmarkerna

m. il. områden stadgar i 19 §, att lapparna utan hinder av förordningen

skola bibehållas vid dem medgivna rättigheter till skog. I övriga författningar,

som hava avseende å de skogar, där rätt till skogsfång tillkommer

lapparna, saknas dylikt förbehåll, ehuruväl även enligt dessa man icke lärer

hava avsett att inskränka lapparnas rätt till skogsfång. Några praktiska

olägenheter av detta förhållande hava emellertid icke, såvitt känt är, yppat

sig. I den mån föreskrifter anses behövliga till undanröjande av förekommande

divergenser, böra de icke avse någon inskränkning i lapparnas rätt

enligt renbeteslagen utan böra de åstadkommas på liknande sätt som skett i

1915 års författning.»

I denna del ansluter jag mig till den sakkunniges uppfattning. Någon

ändring i annan författning synes mig icke erforderlig för närvarande.

Om jakt och fiske.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1898 års lag samt F. 34 § och S. 32 §.

Enligt gällande lag äro lapparna berättigade till jakt och fiske icke allenast

å sådana områden, där de äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom lappmarkerna under den tid de äga att å sådan utmark

uppehålla sig med sina renar; de äro dock i avseende å tid och sätt för

nyttjande av jakt och fiske underkastade de bestämmelser, som eljest därom

gälla. Beträffande lapparnas skyldighet härutinnan infördes vid 1927 års

riksdag i 30 § av 1898 års lag en erinran om förbudet att utan Konungens

tillstånd döda eller fånga vissa djurarter.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna inneburo eu inskränkning i

den lapparna enligt gällande lag tillkommande rätten till jakt och fiske, i det

att lapp enligt dessa bestämmelser skulle få utöva sin rätt allenast inom

eget lappbyområde. Kommittén hade vidare infört stadganden, varigenom

Konungen medgivits rätt att förordna, att visst fiskevatten å kronomark,

som kunde erfordras för fiskeriundersökningar, skulle vara undantaget från

lapparnas begagnande. Stadgandet synes vara hämtat från ett av 1915 års

jakt- och fiskesakkunniga avgivet förslag rörande tillgodogörande av kronans

fiskevatten, innefattande bland annat förslag till ändrad lydelse av 31 § i

1898 års renbeteslag.

Den sakkunnige framhöll, att begränsningen av jakt- och fiskerätten till

vederbörandes eget lappbyområde kunde komma att medföra svårigheter vid

rättighetens utövning samt framkalla tvister. Som inskränkningen ej heller

syntes vara påkallad av något egentligt behov, ansåg den sakkunnige lämpligt

att återgå till gällande lag.

Lagrådet.

Len sakkunnige.

Departements
chefen.

36 §.

Gällande lag.

Kommittén.

Den sakkunnige.

s. 136 Kontrollera mot PDF

y ttranden

ö*er den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Gällande lag.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr do.

Då vidare jakt- och fiskesakkunnigas förslag ännu icke lett till någon

lagstiftning samt några bestämmelser om vattendrags avsättande för fiskeri

undersökningar icke funnes, har den sakkunnige icke ansett det lämpligt att

i renbeteslagen nu införa ett stadgande i detta hänseende.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 30 § av 1898 års lag hava

iakttagits i den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i fråga om bestämmelserna i denna

paragraf i huvudsak följande:

Gällande lag hade beträffande frågan huruvida de däri lapparna tillerkända

förmånerna av jakt och fiske tillkom me även andra än de renskötande

lapparna blivit föremål för olika tolkningar. I kommittéförslaget vore motsvarande

rätt uttryckligen förbehållen de renskötande lapparna. Den sak

kunniges förslag anslöte sig i avseende på avfattningen närmare till gällande

lag. Meningen torde vara, att fiskarlappar och liknande icke på grund av

förevarande 36 § skulle anses äga rätt till jakt och fiske utan erhålla särskilda

upplåtelser av sådan rätt. På grund av förut omförmälda osäkerhet

i tolkningen syntes vid lagens utarbetande böra klargöras dess innebörd för

andra än de renskötande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i denna del yttrat väsentligen följande

:

Till följd av bestämmelsen i sista stycket av 8 § komme den i 36 §

lapparna tillerkända rätten till jakt och fiske att avse allenast lapp, som tillhörde

lappby. Detta borde dock på något sätt angivas även i 36 §. Så som

denna paragraf nu vore formulerad, gåve den synnerligen lätt anledning till

den missuppfattningen, att alla lappar ägde nämnda rätt. Den inskränkning

däri, som nu vore avsedd, syntes fullt befogad i vad anginge exempelvis

lapp, som upphört med renskötseln och ägnat sig åt jordbruk. Däremot

syntes det obilligt att beröva alla de lappar, som av en eller annan anledning

upphört med renskötseln utan att kunna finna sin utkomst på annat

sätt och nu levde huvudsakligen på jakt och fiske, möjligheten att på detta

sätt uppehålla livet. Kunde icke undantag för dessa göras på lämpligt

sätt, borde åtminstone sådana bestämmelser införas i 56 §, att upplåtelse

av rätt till jakt och fiske kunde ske till dem utan avgift.

Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, tillkommer den rätt

till jakt och fiske, varom i förevarande paragraf stadgas, allenast lapp, som

tillhör lappby. Att detta är förslagets ståndpunkt framgår av 8 § 2 mom.

Då emellertid olika meningar yppats rörande innebörden av de nu gällande

bestämmelserna i ämnet, och frågan om vem jakt- och fiskerätt skall tillkomma

även framdeles torde kunna giva anledning till tvister, har jag ansett

mig böra i förevarande paragraf intaga föreskrift, att dylik rätt tillkommer

endast lapp, som tillhör lappby. Härav få naturligen icke dragas några

slutsatser vid tolkningen av andra bestämmelser i förslaget. Därest den av

mig vidtagna ändringen i 8 § godkännes, torde ingen med fog kunna sägas

vara obehörigen utesluten från förmånen att få jaga och fiska utan avgift.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

De nu gällande grundläggande reglerna rörande lapparnas ersättningsskyldighet

för skada genom renar återfinnas uti 14, 15 och 16 §§ av 1898

års lag.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Majits proposition nr 43-

Lagen skiljer till en början mellan skada å växande eller avskuren men

ej bärgad gröda (14 § 1 och 2 mom.) samt skada å bärgat hö, vilket icke

blivit infört i lada utan lämnats utestående å mark i stack eller hässja (15 §

1 och 2 mom.).

Inträffar skada å dylik gröda ovan odlingsgränsen under tiden juni—

augusti eller å annan traJct, där lapparna äga vistas med sina renar, under

månaderna maj—september, skall den ersättas, om den uppkommit a åker.

äng eller vissa utängsslåtter. Sker sådan skada å annan tid (d. v. s. ovan

odlingsgränsen under september—maj och å annan trakt under oktober—

april), skall skadan ersättas, endast så framt den, vilken vården om renarna

ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit val

lande till skadan (14 § 2 mom.). Sker å sådan trakt skada (vilken som helst;

å annan utmark än omförmälda utängsslåtter å tid, då lapparna ej ägde uppehålla

sig därstädes, skall skadan ersättas, när den, som haft renarna i vård.

vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning ;14 §

3 mom.). Skada å dylik utmark under tid, då lapparna hava rätt att där

uppehålla sig, ersättes däremot aldrig.

I fråga om bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada utan lämnats utestående

å mark i stack eller hässja, gälla följande regler. Skada å sådant

hö inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under varje tid

eller inom annan trakt under tid, då lapparna ägde där vistas med renar,

skall ej ersättas i annat fall än då skadan tillkommit med uppsåt eller genom

vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 § 1 inom.). Har utom lappmarkerna

å trakt, där lapparna under någon del av året äga uppehålla sig med sina

renar, bärgat hö lämnats utestående å tid, då lapparna icke ägde uppehålla

sig å trakten, skall skada därå ersättas, ändå att den ej tillkommit med

uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 § 2 inom.).

Skada, som av lapparnas renar förorsakas å trakt, där lapparna icke äga

rätt att med sina renar uppehålla sig under någon tid av året, skall under

alla förhållanden ersättas av renarnas ägare (16 §).

Dessa skadeståndsbestämmelser avse icke områden, som blivit till lapparnas

uteslutande begagnande anvisade, såsom förhållandet är med renbetesfjällen

i Jämtlands län och kronans till enskilda ej upplåtna marker

ovan odlingsgränsen. De betes- och slåtterlägenheter inom dessa områden,

vilka ej av lapparna användas och därför kunna upplåtas till enskilda (jfr

31 § i 1898 års lag), böra av innehavaren själv beträffande såväl växande

som bärgad gröda fredas för intrång av renarna, varför ersättningsskyldighet

ej åligger lapparna för dylikt intrång. Detta gäller även sådana inägor, som

kunna bliva till brukare upplåtna inom de till renbetesfjällens utvidgning

anslagna områden.

I sålunda gällande bestämmelser föreslog kommittén vissa ändringar. I mo- Kommittén,

tiven uppgives, att de föreslagna bestämmelserna hade till syfte att mera rättvist

än med gällande lag vore fallet fördela ansvaret för skador mellan dem.

vilkas intressen hiir stode mot varandra, nämligen de renskötande lapparna,

å ena, samt den jordbrukande befolkningen, a tindra sidan. Andringarna

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

un givas innefatta för lapparnas del en skärpning i ersättningsskyldigheten

till förmån för den jordbrukande befolkningen och för denna en skärpning

i vården av grödan till förmån för lapparna.

Kommittén reglerade i F. 35 § och S. 33 § förhållandena ovan odlingsgränsen

och ä renbetes fjällen samt i F. 36 § och S. 34 § förhållandena nedanför

odlingsgränscn och utanför renbetesfjällen. Därvid gjordes icke skillnad beträffande

utestående hö och annan gröda. I stället gåvos i viss mån olika

bestämmelser med avseende på gröda, som icke blivit bärgad, och gröda,

som visserligen bärgats men icke införts i lada, d. v. s. lämnats utestående

på marken i stack eller hässja. De av kommittén föreslagna skadeståndsreglerna

voro av följande innehåll:

Ovan odlings gränsen ersättes skada, som under månaderna juni—augusti

sker å gröda, som. ej blivit införd i lada, så frarnt den uppkommit på åker,

äng eller närmare beskrivna utängsslåtter till fastigheter av viss kameral

beskaffenhet (F. 35 § 1 inom.; S. 33 § 1 mom.). Sker skada å annan tid,

skall den ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat,

uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande

till skadan. I fall av vårdslöshet hos grödans agare med grödans införande i

lada står dock denne själv skadan, där ej lapparna »av skadebegär» orsakat

den (F. 35 § 2 mom.; S. 33 § 2 mom.). Sker skada å gröda på annan mark,

står markens ägare själv skadan, såvitt icke lapparna »av skadebegär» förorsakat

densamma (3 mom. i nyssnämnda paragrafer). Dessa bestämmelser

äro lika för fjäll- och skogslappar.

För skada å gröda å renbetesfjällen skall markens brukare själv stå risken,

för så vitt icke lapparna av skadebegär orsaka den (F. 35 § -3 mom.).

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränscn och utanför renbetesfjällen har

kommittén föreslagit delvis olika regler för fjäll- och skogslappar. Under

månaderna juni—augusti uppkommen skada å gröda, som ej införts i lada,

skall ersättas, så framt skadan uppkommit på åker, äng eller viss utängsslåtter.

Detta gäller både för fjäll- och skogslappar (F. 36 § 1 inom.; S. 34 §

1 mom.). Under maj och september skola fjällappar jämväl ersätta sådan

skada, under det att skogslapparna under motsvarande tid endast äro ersättningsskyldiga

beträffande skada å växande eller avskuren men ej bärgad

gröda å ifrågavarande ägoslag (F. 36 § 1 mom. och S. 34 § 1 mom. 1 punkten).

Under tiden oktober—april äro såväl fjäll- som skogslappar ersättningsskyldiga

för skada å gröda, som ej införts i lada, endast i det fall, att den

som vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas

bevakning varit vållande till skadan; under maj och september äro

skogslapparna på enahanda sätt ersättningsskyldiga för skada å bärgad gröda,

som ej införts i lada (= hässjad eller stackad), om betesrätt då tillkommit

skogslapparna å den trakt där skadan timat (F. 36 § 2 mom.; S. 34 § 2 inom.).

I båda fallen medgives befrielse från skadestånd, om vårdslöshet ligger

grödans ägare till last och skadan ej vållats »av skadebegär». Bestämmelser

saknas i kommitténs förslag för det fall att skada uppstår å annan utmark

än i lagen omförmäld utängsslåtter ävensom för vissa fall, då skada inträffar

å tid, medan betesrätt icfic är medgiven.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

Slutligen har kommittén från gällande rätt bibehållit den regeln, att å

trakt, där lapparna icke äga att någon Hd av året uppehålla sig med sina renar,

all skada av vad beskaffenhet den vara må skall ersättas av lapparna (F.

36 § 3 mom.; S. 34 § 3 mom.).

Bland fjällapparna hade den föreslagna skärpningen i deras ovillkorliga

ersättningsskyldighet för skador å bärgat foder i allmänhet icke mött någon

gensaga. På enstaka håll i Norrbottens län hade dock uttalats, att de i

stället för den sålunda skärpta ansvarigheten borde hava någon lindring i

ersättningsskyldigheten, då det gällde tramp på ängar, varvid föreslagits, att

de borde vara fria från sådan skada under juni månad. Därjämte hade bland

Norrbottenslapparna uttalats det önskemålet, att kronan måtte föranstalta

om inlösen av ströängar vid fjällfoten och mellan fjällen, enär det vore så

gott som omöjligt att under juni månad, då gräset å dylika ängar spirade

tidigare än på fjället, medan björkarna ännu icke hade något löv, hålla

renarna borta från ängarna och dessa i brist på virke icke kunde kringgärdas.

Bland skogslapparna mottogs förslaget med gillande.

I fråga om 1 mom. i 35 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande

moment i 33 § i lagen om skogsrenskötsel anmärkte domänstyrelsen att, därest

renarna under juni—augusti ovan odlingsgränsen orsakade skada å gröda,

tillhörig skogstorp eller odlingslägenhet eller annan arrendelägenhet, som

blivit i behörig ordning upplåten, enligt förslaget ersättning icke skulle utgå

till innehavare av dylik lägenhet. Detta kunde icke anses riktigt. Förbehåll

för innehavaren att själv stå skadan hade nämligen icke gjorts, då

dessa lägenheter upplåtits, vadan det icke vore rättvist att nu betaga innehavarna

en rättighet, som tidigare tillkommit dem, endast av den anledningen

att, såsom kommittén gjort gällande, upplåtelserna icke tillkommit

under behörigt beaktande av de nomadiserande lapparnas rättigheter. Ersättningsfrågan

borde ordnas så att, sedan upplåtelsetiden tilländagått, vid

förnyad upplåtelse skulle stadgas som villkor, att innehavaren icke vore berättigad

till ersättning för nu ifrågavarande skador.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade vid förevarande paragrafer sig

icke hava något att erinra mot syftet med det i 35 § 2 mom. förekommande

stadgandet om skyldighet för bofasta att ensamma gälda skada å gröda vid

uraktlåtenhet att i tid hemföra eller skydda densamma. Länsstyrelsen hade

emellertid fäst uppmärksamheten på att denna skyldighet komme att föreligga

även i sådant fall att vårdslöshet i fråga om renarnas bevakning

och även uppsåt, som ej vore att hänföra till »skadebegär». förelåge frän lapparnas

sida och att stadgandet förty ej komme att överensstämma med de

allmänna grunder, som i 6 kap. 1 § strafflagen funnes meddelade för sådana

fall att den skadelidande själv medverkat till skadans uppkomst. Styrelsen

ifrågasatte, att vid dylik vårdslöshet eller vållande å ömse sidor endast en

jämkning i skadeståndsbeloppet borde följa och ej allenast de bofasta ansvara

för skadan.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

s. 140 Kontrollera mot PDF

1924. års

förelag.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr ,18.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatte beträffande 35 § 1 mom., huru

vida tiden juni—augusti vore tillräckligt lång. I trakterna ovan odlings

gränsen inträffade ej sällan, att liöbärgningen icke vore avslutad med augusti

månads utgång. Huru irrationellt detta än kunde anses vara, måste man

dock räkna med det såsom ett faktiskt förhållande, som ofta hade sin grund

i otjänlig väderlek, utängarnas spridda belägenhet och dylikt, och ej finge

utan vidare skrivas på bristande företagsamhet eller på lojhet hos befolkningen.

Billigheten gentemot den bofasta befolkningen syntes fordra, att renägarnas

ersättningsskyldighet skulle för nu angivna fall kvarstå även under september

månad. Att ägare av gröda, som lämnats utan skydd, själv skall stå

skada, som kunde drabba honom, funne styrelsen fullt riktigt. Det kunde

ej förnekas, att jordägare ofta gjort sig skyldiga till stor underlåtenhet i

fråga om att vidtaga åtgärder, som kunnat vara ägnade att avvärja renskador.

När det emellertid gällde utängar, belägna ovan trädgränsen, uppstode många

gånger så stora svårigheter för anskaffande av virke till lador och säkra

hägnader omkring den bärgade grödan, att bestämmelser om ägarens skyldighet

att själv stå kostnaderna för skador bleve synnerligen betungande

för honom. Bestämmelsen i 35 § 2 mom., att åtgärder för grödans skyd

dande skulle kunna verkställas »utan större kostnad och svårighet», torde,

anförde styrelsen, avse de fall, som styrelsen nu åsyftade. För att tydligare

betona detta och sålunda framhålla lapparnas plikt att bevaka renarna så,

att de icke skadade å dylika fjällängar bärgad gröda, skulle en mindre

omredigering av bestämmelsen kunna ifrågasättas. Denna skulle bestå däri.

att orden »utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas» utginge

ur det sammanhang, vari de förekomme, och att såsom eu sista mening i

förevarande punkt av 35 § tillädes följande: Sker skada å gröda, som avbärgats

å fjällängar eller dylika platser, vilka år efter annat varit till höfångst brukade

och där grödan ej kan utan större kostnad eller svårighet skyddas, skall skadan

ersättas av ägaren till de renar, som orsakat skadan.

Bland den bofasta, befolkningen hade på sina håll framförts en del erinringar

i olika riktningar. Bland annat hade det yrkats, att tiden för lapparnas

ovillkorliga ersättningsskyldighet borde framflyttas eu månad eller åtminstone

en halv; att stadgandet om skyldighet för grödans ägare att i visst fall själv

stå skadan borde utgå; att förslaget måtte fastställas i befintligt skick, dock

med tillägg att tiden för hemforsling av fodret skulle bestämmas till tre

veckor efter inträffat vinterföre för dylika körningar; att icke renägaren, utan

renvårdaren måtte göras ansvarig och att skadan i första hand borde ersättas

av lappbyn.

Departementschef en yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»Ifrågavarande bestämmelser äro tillkomna efter ett noggrannt vägande

mot varandra av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och hava

även, _ om man jämför yttrandena för och emot, i allmänhet bland såväl

myndigheter som lappar och bofast befolkning mottagits med gillande.

Att de icke tillfredsställa alla parter är icke att förundra sig över. Den

fråga, som man genom förevarande stadganden sökt lösa, tillhör de mest

svårlösta i hela renbeteslagen. Den har varit på dagordningen sedan

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr

gammalt utan att man förmått lösa den till allas belåtenhet. Emellertid

har man i lagstiftningen på området efter olika experiment småningom arbetat

sig fram till en lösning, som åtminstone den övervägande största delen

av intressenterna ansett sig kunna acceptera. Sin sista utformning erhöllo

bestämmelserna genom 1898 års renbeteslag. Erfarenheterna därefter hava

ådagalagt, att grunderna för dessa bestämmelser äro i huvudsak tillfredsställande

och att missnöjet å ömse håll alltmera avtagit. Härtill torde väsentligen

hava bidragit statsmakternas åtgärder att genom indragning till

kronan av ströängarna minska konfliktanledningarna. Det är att hoppas, att

dessa åtgärder snarast utsträckas att omfatta även trakterna ovan odlingsgränsen

i Norrbottens län. Till det bättre har säkerligen även väsentligen

bidragit den ökning i ladu- och stängselbyggandet, som försports hos den

bofasta befolkningen, och den stigande insikten hos densamma om det i

längden oräntabla i att använda långt avlägsna slåttermyrar. Slutligen torde

också till det förbättrade läget hava bidragit att renvården, tack vare lappfogdars

och tillsyningsmäns arbete, på många håll gått avsevärt framåt. På

grund av dessa erfarenheter anser jag mig icke kunna biträda yrkanden, som

avse att rubba de grundprinciper, på vilka förevarande stadganden vila. Dessa

hava därför även i huvudsak bibehållits i de föreliggande förslagen. Kommittén

har, då den föreslagit en förskjutning åt det ena eller andra hållet

av ansvarighetens hittillsvarande fördelning mellan intressenterna, icke

rubbat nyss angivna grundprinciper. Kommittén har endast i rättvisans

intresse jämkat något på dem. Därvid har kommittén rätteligen utgått

ifrån, att den till förmån för den bofasta befolkningen stadgade strängare

ersättningsskyldigheten för lapparna icke på något otillbörligt sätt träder

lapparnas intressen för nära, samt att å andra sidan den till förmån för

lapparna föreslagna lättnaden i ersättningsskyldigheten icke innebär annat

än vad hos den insiktsfulla delen av den jordbrukande befolkningen måste

■erkännas vara i regel befogat. I sistnämnda hänseende har därtill, såsom

framgår av stadgandets formulering, tagits vederbörlig hänsyn till sådana

fall, där det i anseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väder

leksförhållandena m. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras, att

höet säkert skyddas eller hemföres. För min del anser jag kommitténs

förslag i dessa delar innebära en väsentlig förbättring av nu gällande stadganden.

Jag kan följaktligen icke vara med om, varken att inskränka eller

förlänga tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet eller att låta

stadgandet, som i vissa fall ålägger den bofasta befolkningen att själv stå

skadan, utgå ur förslaget.

Vad stadgandena i övriga delar beträffar har från länsstyrelsen i Norr

bottens län uppmärksamheten fästs vid att 35 § 2 mom. andra meningen icke

i allo stode i överensstämmelse med grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen.

Låt vara att denna erinran är riktig, så måste man dock även ihågkomma

att det bär gäller en speciallagstiftning, som icke blott i nu förevarande

hänseende utan även i andra hänseenden fordrar alldeles särskilda bestämmelser.

Jag anser mig därför icke kunna taga hiinsyn till vad sålunda

erinrats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt ett förtydligande av eu

viss bestämmelse. Under hänvisning till vad jag förut anfört i fråga om

innebörden av sagda bestämmelse anser jag mig icke nu behöva yttra mig

vidare om densamma. Jag vill dock tillägga, att bestämmelsens tillämpning

icke är begränsad endast till sådana fall, som avses i länsstyrelsens yttrande,

utan att även å andra håll förhållandena kunna vara likartade.

s. 142 Kontrollera mot PDF

Lagrådet.

Den

tmkknnnige.

142 Kungl. Maj-.ts proposition nr

Domänstyrelsens erinran föranledde en föreskrift i övergångsbestämmelserna

(5 § i promulgationslagen) av innehåll, att 1898 års lag skulle vara till

lämplig å ovan odlingsgränsen belägna skogstorp, odlingslägenheter eller

andra arrendelägenheter, vilka före den nya lagstiftningens ikraftträdande

upplåtits utan förbehåll därom att innehavaren själv skulle stå skada, som

orsakades genom lapparnas renar.

Lagrådet yttrade i fråga om de föreslagna skadeståndsbestämmelserna i

huvudsak följande: (De i lagrådets yttrande förekommande beteckningarna

F. och S. avse de till lagrådet remitterade förslagen till lag om fjällrenskötsel

och lag om skogsrenskötsel).

»Vid utformandet av bestämmelserna om lapparnas ersättningsskyldighet

för skada, som deras renar förorsaka, hava avvikelser kommit att ske från

principer, som hittills varit tillämpade på detta område och vilka man i själva

verket torde hava velat bibehålla vid oförminskad giltighet.

Sålunda är det en i sakens natur grundad regel, att ersättning skall utgå.

om skada genom renar åstadkommits å mark, där lapparna icke få med

renarna vistas eller i allt fall icke ägde med dem uppehålla sig vid den tid.

då skadan timade. Det i F. 36 § 1 mom. upptagna stadgandet har emellertid

erhållit en avfattning, som för vissa fall skulle leda till frihet från skadestånd,

fastän skada skett under omständigheter som nyss angivits, och även

i den uti S. 33 § 3 mom. intagna bestämmelsen saknas erforderlig reservation

i berörda hänseende. — — —

Enligt de nu föreslagna skadeståndsbestämmelserna har i flera fall, då

ägaren av skadad gröda skulle själv stånda skadan, sådant dock gjorts’beroende

av att ej lapparna av skadebegär vållat densamma. Härigenom har

å förevarande område införts ett nytt begrepp, vars rätta betydelse det är

av vikt att bestämma, helst detsamma icke förut lärer hava kommit till användning

i vår lagstiftning. Härutinnan ger dock förslagens motivering föga

ledning, i det att där såsom skäl för begreppets upptagande i lagen allenast

anföres, att därigenom vunnes anslutning till den praxis, som under senare

tider utbildat sig vid upplåtelser av nyttjanderätt till kronomark å trakterna

ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Det

synes betänkligt att, utan närmare utredning i frågan, godtaga förslagen i

nu avsedda delar.

Stadgandena i F. 35 § och S. 33 § angående ersättningsskyldighet för

skada genom renar ovan odlingsgränsen skilja sig från vad för närvarande

gäller bland annat däri, att om skada skett å åker, å äng eller å utängsslåtter

av viss beskaffenhet, olika regler skola gälla, i fall den äga, där skadan timat,

hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller boställe

och om ägan hör till annan fastighet; i förra fallet kan, under vissa i övrigt

angivna omständigheter, ersättningsskyldigheten till och med bliva ovillkorlig,

i det senare skall markens brukare själv stånda skadan, försåvitt icke lap

parna av skadebegär orsakat densamma. Den sålunda föreslagna åtskillnaden

säges i motiven endast innebära, att närmare än i gällande lag skett angivits

de slag av mark, varå de särskilda bestämmelserna äro tillämpliga. Enligt

1898 års lag är dock markens kamerala natur ej av någon betydelse i förevarande

hänseende, och vid sådant förhållande lärer utredning krävas för

bedömande, såväl huruvida ändring härutinnan verkligen bör ske som ock

pa vilket sätt dylik ändring bör genomföras.»

I den sakkunniges förslag hava under 37 och 38 §§ sammanförts de bestämmelser,

som innehållas i F. 35 § och 36 § 1 och 2 mom. samt S. 33 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

14:;

Kungl. Ma.j:ts proposition nr i''i.

och 34 § 1 och 2 mom. Den i gällande lag förekommande olikheten beträffande

skada å utestående hö och å annan gröda har i likhet med vad

som skett i kommittéförslaget ansetts icke böra bibehållas. Den av kommittén

föreslagna skärpningen i lapparnas ersättningsskyldighet, vilken å andra

sidan till viss del motväges av ökad skyldighet för den jordbrukande befolkningen

att taga vård om sin gröda, har ock upptagits i sakkunnigförslaget.

I kommitténs förslag har emellertid den sakkunnige vidtagit vissa sakliga

ändringar, för vilka jag nu skall närmare redogöra. Jag vill i samband därmed

redogöra för den ståndpunkt jag intagit i de särskilda frågorna.

Stadgandena i 37 § i den sakkunniges förslag reglera de fall, då skada sker

å trakter ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, samt motsvara F. 35 § och

S. 33 §. I paragrafens fyra första moment regleras skadeståndsskyldiglieten i

första hand med avseende å fjällapparnas renar, och i 5 mom. utsträckas dessa

bestämmelser att gälla skador, som av skogslapparnas renar förorsakas å

trakter ovan odlingsgränsen, där dessa lappar enligt 3 § äga utöva sin betesrätt.

I 1 mom. avses skada, som inträffat å växande eller avskuren men ej i lada

införd gröda på åker eller äng eller viss utängsslåtter under någon av månaderna

juni, juli och augusti; uti 2 mom. avses dylik skada, som inträffat

under annan tid. 3 mom. innehåller den förut berörda undantagsbestämmelsen

för det fall att vederbörande fastighetsinnehavare äro pliktiga att själva stå

ansvar för skada av ifrågavarande slag. I 4 mom. regleras skadeståndsskyldigheten

vid skada å annan mark ovan odlingsgränsen, än nyss sagts,

ävensom vid skada inom renbetesfjällen.

Den sakkunnige har med anledning av lagrådets anmärkning icke ansett

det erforderligt att, på sätt kommittén föreslagit, stadga olika regler för det

fall, att den äga, där skadan timat, hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp,

krononybygge eller boställe, och för den händelse att ägan hör till

annan fastighet. Den sakkunnige yttrar härom:

»De i gällande lag meddelade skadeståndsbestämmelserna avse icke sådana

områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade. Detta

har icke kommit till uttryck i lagtexten men framgår av motiven till 1898

års lag (sid. 60). Med de av 1919 års kommitté härutinnan föreslagna bestämmelserna

synes dock icke hava åsyftats att vidtaga ändring i gällande

rätt härutinnan, utom möjligen såvitt angår vissa arrendelägenheter (jfr 5 §

i promulgationslagen samt departementschefens yttrande vid remissen till

lagrådet). Med kommitténs begränsning av lapparnas skadeersättnings skyldighet

till allenast vissa slag av fastigheter synes därför icke hava åsyftats

att göra undantag för andra fastigheter än dem, på vilka, såsom i motiveringen

till gällande lag anmärkes, ifrågavarande skadeståndsbestämmelser

enligt sakens na.tur icke äro tillämpliga. Skadeersättningsskyldighet i förevarande

hänseende synes i överensstämmelse härmed icke böra omfatta sådana

under enskild disposition varande fastigheter, vilkas innehavare enligt vid

upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser äro pliktiga att

själva stå sådan skada. För att tydligt utmärka detta har ett uttryckligt

stadgande härom upptagits i 3 mom. av 37 §. Vid sådant förhållande erfordras

icke något angivande av de olika slag av fastigheter, som skadeersättningsskyldigheten

avser, varjämte den ovan omnämnda övergångsbestämmelsen

bliver överflödig.»

47 §

Den

•a k k un ni no.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

144 Kvngl. Maj:ts proposition nr 43.

Länsstyrelsen i, Norrbottens län har riktat vissa anmärkningar mot formuleringen

av andra stycket i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget, vilken

formulering enligt länsstyrelsens förmenande icke lämnade domstolar och

andra lagtillämpare en klar och säker ledning vid stadgandets tolkning.

Länsstyrelsen anför i sådant hänseende:

För det första kunde det däri förekommande uttrycket /inom rimlig tid

hemföra grödan» giva rum för olika tolkningar. Från höägarens synpunkt

kunde häri inläggas olika betydelser med hänsyn till andra göromål vid

gården eller andra uträttningar, som husbonden kunde vilja använda sin tid

till. Vad lagtextens författare velat uttrycka vore väl att hemkörningen

skulle företagas så snart marken frusit så pass, att hemforsling kunde äga

rum, och detta även om härför skulle fordras att bärande väg åstadkommes

efter upptrampning av stig i snön; känt vore nämligen att i upptrampat spår

på blötmark eller annan mjuk mark frysning fortare inträdde än under det

orubbade snötäcket. Lämpligt syntes därför vara, att det klart utsädes hurusom

hemforsling av höet skulle liava skett så fort väderleksförhållandena

sådant medgivit; detta vore även med hänsyn till bevarandet av höets kvalitet

bäst förenligt med jordbrukarnas eget intresse.

Vidare vore den intagna beteckningen »åtgärder (till grödans skyddande),

som utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas» enligt länsstyrelsens

mening icke heller tillräckligt distinkt eller, rättare sagt, icke ett

riktigt uttryck för den stängningsskyldighet, man tydligen — och med rätta

— ansett tillhöra höägaren. Den kringgärdslingsskyldighet, som här åsyftades,

borde för det avsedda ändamålets vinnande icke ställas i beroende av den

större eller mindre kostnaden eller svårigheten för dess verkställande. Ofta

torde det nämligen vara så, att den hökvantitet bonden på långt avstånd

från hemmet och under besvärliga förhållanden i övrigt skrapade ihop på

en myrfläek, absolut taget icke stode i skäligt förhållande till det arbete

dess bärgande krävt, och att han därå ändock nedlagt sådan möda, vore

beroende av att hans fastighet innehölle så knappt med slåtter, att de små

och avlägsna myrslogarna vore för honom oundgängligen nödvändiga. Då

alltså bärgaren vore tvungen att åtnöja sig med den lilla höhässjan som lön

för sin möda, så vore den också för honom av det värde, att den borde påkostas

ordentligt stängsel.

Berörda stadgande i 37 § 2 mom. syntes länsstyrelsen fördenskull böra

utformas i ungefär följande ordalag: »Kan vårdslöshet anses ligga grödans

ägare till last, ity att han, när grödan lämnats utestående i stack eller

liässja, underlåtit att så snart väderleksförhållandena sådant medgivit hemföra

grödan eller ock försummat att ordentligt (eller på betryggande sätt)

stänga omkring densamma, stånde han etc.» En formulering i denna stil

avsåge icke att förläna stadgandet någon annan andemening, än lagtextens

författare finge anses hava åsyftat, utan avsåge endast att förebygga osäkerhet

vid tillämpningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vidare mot paragrafens 3 mom.

riktat den anmärkningen, att till momentet borde fogas tillägg av innebörd

att sådan lägenhetsägare, som där avses, borde befrias från skadeståndsskyldighet

i det fall att renarnas ägare handlat i syfte att skadan göra;

och länsstyrelsen har framhållit, att uti de inom länet brukliga formulären

till kontrakt för sådana upplåtelser, som åsyftas i momentet, arrendatorns

skyldighet att själv stå skada genom renar vore upphävd i dylikt fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har mot paragrafens 3 mom. anmärkt,

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 48. 145

att då viss tvekan rådde om innebörden av uttrycket »de till lapparnas uteslutande

begagnande upplåtna områden», i lagtexten borde utsättas, vilka

trakter därmed avsåges.

Från lapskt håll har framställts liknande erinran mot 2 mom. som av

länsstyrelsen i Norrbottens län, varjämte beträffande 1 mom. yrkats, att

den jordbrukande befolkningen måtte åläggas att hägna sin jord och all

avskuren, i lada ej införd gröda.

Vad angår de av länsstyrelsen i Norrbottens län mot 2 mom. i förevarande

paragraf riktade anmärkningarna, hava de föreslagna skadeståndsbestämmelserna,

på sätt föredragande departementschefen yttrade vid remissen

till lagrådet år 1924, tillkommit efter ett noggrant vägande mot varandra

av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och bestämmelserna

hava under ärendets tidigare behandling i allmänhet mottagits med gillande.

Av departementschefens uttalande år 1924 framgår vidare, att vid formuleringen

av ifrågavarande stadgande vederbörlig hänsyn tagits till sådana fall, där

det i avseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väderleksförhållanden

m. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras, att höet

säkert skyddas eller hemföres. Länsstyrelsen förklarar, att med den av

länsstyrelsen föreslagna formuleringen icke avses att förläna stadgandet

annan saklig innebörd. Emellertid är det tydligt, att i de tidigare förslagen

åsyftas, att även andra omständigheter än de av länsstyrelsen framhållna må

kunna beaktas vid bedömande av fråga, huruvida vårdslöshet ligger grödans

ägare till last. Att på sätt länsstyrelsen föreslagit binda domstolarna i

deras prövningsrätt härutinnan synes komma att medföra, att möjligheterna

att i det särskilda fallet nå ett med hänsyn till omständigheterna materiellt

rättvist resultat väsentligen minskas. På grund härav har jag icke ansett

mig böra vidtaga ändring i förevarande bestämmelser. Till klarläggande av

stadgandets innebörd vill jag emellertid tillägga, att det uppsåt att vålla

skada, som principiellt grundar ersättningsskyldighet, kan vara mera eller

mindre direkt eller eventuellt, medan det skadegörelsesyfte vid renvårdarens

handlande, som skall kunna motväga verkan av motpartens vållande, skall

vara direkt och medvetet inriktat på skadans åstadkommande.

Det av länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatta tillägget till paragrafens

3 mom. finner jag obehövligt, då den omfattning, i vilken grödans ägare i

dessa fall själva skola stå skada, är reglerad antingen i upplåtelsekontraktet

eller i eljest gällande bestämmelser (se t. ex. 56 § femte stycket).

Vidkommande slutligen den av länsstyrelsen i Västerbottens län framställda

anmärkningen vill jag erinra därom, att enligt uttalande av den sakkunnige

i motiven till 56 § med uttrycket »områden, som blivit till lapparnas

uteslutande begagnande anvisade» avses dels renbetesfjällen i Jämtlands

län dels ock de delar av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och

ej äro under enskild disposition. Med hänsyn till att i förevarande moment

fråga allenast är om lappmarkerna ovan odlingsgränsen, har jag emellertid

ansett uttrycket här böra utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 85 htift. (Nr 43.) 2301 st 10

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14t*

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

38 «.

Den sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

39 §.

Emellertid liava vissa jämkningar av huvudsakligen formell innebörd ansetts

böra vidtagas. Sålunda bär det samband mellan de båda första momenten,

som består däri att undantaget i 2 mom. från skadeståndsskyldigheten

endast har betydelse såsom inskränkning av den utvidgade ersättningsskyldigheten

enligt 1 inom., ansetts lämpligen böra föranleda, att momenten

sammanföras till ett moment. Då den för vissa fall uppställda förutsättningen

av skadesyfte genomgående torde böra föreligga hos den som har

renarna i sin vård, vare sig han är ägaren eller icke, hava vidare härav betingade

ändringar vidtagits i 2 och 4 mom. i sakkunnigförslaget.

Såsom jag nyss framhållit, skall det skadegörelsesyfte hos renvårdaren,

som motväger verkan av vållande hos grödans ägare, vara direkt och

medvetet inriktat på skadans åstadkommande. Till utmärkande av detta

direkta skadegörelsesyfte har den sakkunnige stadgat, att skadeståndsskyldighet

skall inträda, då vederbörande »handlat i syfte att skadan göra». I

förevarande förslag liar nämnda, på ett flertal ställen i sakkunnigförslaget

förekommande uttryck utan saklig ändring ersatts med att »skadan varit

åsyftad» av den som vården om renarna ålegat.

T övrigt har formuleringen på olika ställen i någon mån jämkats.

Den sakkunnige har i motsvarande paragraf i sitt förslag reglerat skadeståndsskyldigheten

vid skada å mark nedanför odlingsgränsen och utom renbetesfjällen,

där betesrätt är medgiven hela eller någon del av året; paragrafen

motsvarar F. 36 § 1 och 2 mom. och S. 34 § 1 och 2 mom.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i fråga om paragrafens första moment

anmärkt, att enligt detsamma fjällapparna under maj månad hade ovillkorlig

skadeståndsplikt beträffande höhässja, som stode kvar ute, men att under

april månad skadeståndsskyldigheten liärutinnan vore begränsad, vilket vore

oegentligt. Vidkommande paragrafen i dess helhet har länsstyrelsen hemställt,

att åt densamma måtte givas en enklare och liittfattligare formulering.

Från lapskt håll har yrkats, att bönderna måtte åläggas att hålla stängsel

omkring sin gröda.

Vad angår den av länsstyrelsen framhållna olikheten i fjällapparnas skadeståndsskyldigliet

nedom odlingsgränsen under april och maj månader, kar

denna sin grund däri, att fjällapparna lagligen icke äga annat än undantagsvis

uppehålla sig med sina renar å dessa trakter under maj månad. I denna

del får jag hänvisa till lagrådets yttrande över 1924 års förslag.

Vad länsstyrelsen anmärkt mot paragrafens avfattning i övrigt torde icke

sakna fog. Dock må framhållas, att de föreslagna skadeståndsbestämmelserna

liksom de i gällande lag förekommande till sitt sakliga innehåll äro tämligen

invecklade, vadan för vederbörande parter varje formulering måhända kommer

att förefalla svårläst. Jag har emellertid i förtydligande syfte företagit omformulering

eller jämkning av vissa delar av paragrafen, delvis i anslutning

till de i 37 § gjorda ändringarna.

Denna paragraf, som avhandlar ersättningsskyldigheten för skada å mark,

där renbete aldrig får förekomma och i huvudsak oförändrad upptagits från

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

den sakkunniges förslag, motsvarar 16 § i 1898 års lag samt F. 36 § 3

mom. och S. 34 § 3 mom. I förhållande till gällande rätt föreligger ingen

ändring i sak.

Denna paragraf, som rör syn för uppskattning av skada, är i allt väsentligt

upptagen från 20 § i 1898 års lag och motsvarar F. 37 § och S. 36 §.

Vid avgivande av yttrande över kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen

i Jämtlands län, att det för lapparna säkerligen skulle innebära en väsentligt

ökad trygghet mot obefogade ersättningsanspråk, om den stadgade synen bleve

en ovillkorlig förutsättning — med det legala vitsord, som därav kunde

följa — för att ersättningsanspråk på grund av skada genom renar finge

göras gällande. Från bofast håll i samma län invändes, att bevisning vore

för svår att åstadkomma och att syneförrättningen bleve för dyrbar, varjämte

man på vissa håll ansåg olämpligt, att lappfogden, såsom varande partisk,

skulle äga att utse god man.

Yad sålunda anmärkts har den sakkunnige icke ansett böra föranleda

ändring i bestämmelserna.

Någon avvikelse från de tidigare förslagen har ej heller jag ansett böra

ifrågakomma.

Denna paragraf rör val av synemän och överensstämmer med 22 § i 1898

års lag samt F. 38 § och S. 37 § ävensom med motsvarande paragraf i den

sakkunniges förslag. Anledning till ändring har icke förelegat.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara 19 § i 1898 års lag samt första

och tredje styckena av F. 39 § och S. 38 §.

Beträffande nämnda paragrafer i kommittéförslaget erinrades från ett

håll, att bestämmelserna att för skada, som sammanblandad renhjord åstadkommer,

ersättning skulle lämnas av en var lapp efter antalet renar, som

funnits i den blandade hjorden, i vanliga fall vore fullt riktiga. Dock borde

införas den bestämmelsen, att lapp, som i god tid före skadans uppkomst

bevisligen velat urskilja sina renar men blivit vägrad detta, eller för vilken

skiljning onödigtvis fördröjts av huvudhjordens ägare, skulle vara fri från

deltagande i skadeersättningens betalning. Det hände nämligen rätt ofta, att

stora renhjordar under vandring, särskilt om bevakningen vore mindre god,

upptoge hela mindre hjordar eller delar därav utan att dessa mindre hjordars

ägare genast eller inom rimlig tid kunde återfå sina djur, därför att den

större hjordens ägare ej ville hopsamla djuren för skiljning. I sådant fall

borde den mindre hjordens ägare vara fri från betalning för skada, som den

gemensamma hjorden åstadkommit.

Departementschefen yttrade år 1924 i anledning av denna anmärkning:

»Ifrågavarande stadganden hava tillkommit för att underlätta för den, som

lidit skada, att utbekomma ersättning därför. Meningen är, att denne ej skall

behöva ingå i någon närmare undersökning med ytterligt försvårad bevisning,

om vem bland renarnas ägare ersättningsskyldigheten åvilar. Jag

anser mig icke böra frångå den princip, som sålunda ligger till grund för

40 f.

Departements
chefen.

41 f.

42 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag;.

1924 års

förslag.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stadgandet. Föreligga sådana omständigheter lapparna emellan, som i yttrandet

anförts, torde vederbörande med tillämpning av paragrafens sista

stycke kunna utfå oriktigt utgiven ersättning av den, som det i sista hand

åligger att betala densamma.»

Den sakkun- Den sakkunnige har med en till närmare överensstämmelse med gällande

lag vidtagen ändring upptagit första och tredje styckena i kommitténs förslag

men ansett andra stycket, som vid ovisshet beträffande renantalet hänvisade

till renlängdens vitsord, kunna uteslutas, då vad däri stadgats följde av 14 §

i den sakkunniges förslag.

Departements- Jag finner i huvudsak ej anledning frångå vad den sakkunnige föreslagit,

chefen. Dock har visst tillägg införts i syfte att klargöra, att enahanda regler, som

av den sakkunnige föreslagits, böra gälla i förhållandet mellan renskötaren

och den renägare, som lämnat skötesrenar i hans vård. Därjämte har paragrafens

sista stycke ansetts kunna utgå. Anledningen härtill är att stadgandet,

som avser rätt för lapp, vilken utgivit skadeersättning i det i paragrafen

avsedda fallet, att kräva ersättningen åter av den som vållat skadan,

dels saknar motsvarighet i de grundläggande skadeståndsreglerna i 37—39 §§,

dels endast torde uttrycka vad som i detta fall liksom beträffande nyssnämnda

regler följer av allmänna rättsgrundsatser.

43 §• I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om s. k. skadeersättiiingsområden.

Paragrafen, som motsvaras av 18 § i 1898 års lag, överensstämmer

i huvudsak med de av kommittén föreslagna bestämmelserna uti F. 40 § och

S. 39 §.

Kommittén hade under åberopande av såväl det mot fjällrenskötseln olika

sätt, på vilket skogsrenskötseln i regel bedrives, som ock förhållandena i

övrigt å de mera bebyggda och odlade trakter, där skogsrenskötsel förekommer,

givit S. 39 § en från motsvarande paragraf i lagen om fjällrenskötsel

avvikande avfattning, i syfte att ingripande här skulle kunna ske

snabbare än vad för fjällapparnas del ansetts påkallat. Bland förutsättningar,

under vilka ifrågavarande åtgärd skulle få tillgripas, hade kommittén

sålunda för skogslapparnas del icke upptagit, att skadorna skulle vara beroende

av försumlig renvård.

Den sakkunnige har i denna del föreslagit lika bestämmelser för fjäll- och

skogslappar samt härom anfört:

Länsstyrelserna i ifrågavarande län hade på förfrågan upplyst, att efter

tillkomsten av 1898 års lag förordnande om skadeersättningsområde enligt

18 § i berörda lag icke förekommit inom något av länen, vadan någon erfarenhet

om lagens verkan i denna del icke torde finnas ''). Vid sådant förhållande

och då någon skillnad i ifrågavarande avseende icke syntes böra

göras mellan de olika slagen av lappar, hade bestämmelserna gjorts lika för

dessa.

Lagrådet anmärkte i fråga om den skadeståndsreglering, som skulle ske

inom skadeersättningsdistrikt, att ett icke avsett avsteg från en vedertagen

grundsats syntes hava skett. Lagrådet yttrade härom: *)

*) BeträfFandg Jämtlands län har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1891 med stöd av dä

gällande lag förordnat, att visst område skulle utgöra särskilt skadeersättningsområde.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

149

»På sätt framgår av 18 § andra stycket i 1898 års lag, är den inom dylikt

område förekommande gemensamma ersättningsskyldigheten begränsad till

skada av sådan beskaffenhet, att den skall ersättas, ändå att den icke skett

uppsåtligen eller vållats genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Denna

begränsning, som givetvis har sin grund i olämpligheten i att utkräva gemensamt

ansvar i fall, då ersättningsskyldigheten är beroende av nämnda subjektiva

förutsättningar, har vid avfattandet av F. 40 § och S. 39 § bortfallit,

utan att motiven lämna någon upplysning om anledningen härtill.»

Den sakkunnige har ansett sig böra bibehålla kommitténs bestämmelser

liärutinnan under åberopande av att därest bestämmelserna om skadeersättningsdistrikt

skulle erhålla praktisk betydelse, gemensamt ansvar borde

kunna krävas i alla de fall, då skada enligt de givna bestämmelserna skulle

ersättas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt, huruvida inrättande av skadeersättningsområde

vore en fråga av sådan betydelse, att Konungeu behövde

därmed besväras, samt gjort gällande, att dylika ärenden borde kunna anförtros

länsstyrelserna till behandling och avgörande.

Anordningen med s. k. skadeersättningsområden har under förarbetena

till den nu ifrågasatta lagstiftningen tillmätts en stor betydelse såsom garanti

för jordägarna för deras rätt att utfå skadeersättning. Ett villkor för att

denna garanti skall kunna erhålla den avsedda betydelsen är emellertid, att

den gemensamma ansvarigheten icke alltjämt inskränkes på sätt lagrådet

år 1924 ifrågasatte. Lika med den sakkunnige anser jag alltså de av lagrådet

anförda principiella betänkligheterna böra få vika för ernående av det

önskade praktiska syftet. Jag vill emellertid tillägga, att jag, lika med den

sakkunnige, förordar bibehållande av de i gällande lag förefintliga bestämmelserna-angående

regressrätten mellan de i ett skadeersättningsområde ingående

lapparna inbördes, vilka bestämmelser torde vara ägnade att underlätta

skadeersättningens utskiftande på dem, som den enligt lagens principer

slutligen bör drabba. Detta minskar givetvis avsevärt betydelsen av de antydda

betänkligheterna. Till frågan om dessa bestämmelser torde jag få

återkomma vid 45 §.

I fråga om skötesrenägares ställning vid reglering av ersättning för skada

inom skadeersättningsområde följer av föreskriften i 53 §, att lian svarar

för den ersättning, som belöper å hans till skadeersättningsområdet hörande

renar. En skötesägares reninnehav skall särskilt redovisas i renlängden, och

skötesrenägaren är alltså att anse såsom ingående i skadeersättningsområdet

med det antal renar, för vilket han är antecknad i renlängden.

Då redan av 14 § följer, att ansvarighetens fördelning skall ske med

ledning av renlängden, i den mån den äger vitsord, har den i sakkunnigförslaget

intagna föreskriften i detta hänseende ansetts kunna såsom överflödig

uteslutas ur 43 §.

Yad angår spörsmålet om den myndighet, som skall hava att pröva frågor

om inrättande av skadeersättningsområden,synes mig visst områdes förklarande

för skadeersättningsområde kunna medföra ekonomiska konsekvenser av så

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

väsentlig betydelse för ifrågavarande lappar, att prövningen bör, liksom enligt

gällande lag, ankomma på Konungen.

Då skadeersättningsområde bör kunna sträcka sig utöver en lappbys område,

har viss jämkning befunnits nödig i 1 mom.

Sista stycket i paragrafen, vilket handlar om rätt för lapp, som utgivit

ersättning, att kräva beloppet åter av den som varit vållande till skadan,

har ansetts kunna utgå. Anledningen härtill är densamma som angivits beträffande

ett motsvarande stadgande i 42 § i sakkunnigförslaget.

44 §. I denna paragraf i sakkunnigförslaget hava utan ändring i sak upptagits

bestämmelserna uti 23 § i 1898 års lag rörande sättet för ersättningstalan

mot lappar i ett skadeersättningsområde. Paragrafen motsvaras av 41 § i

F. och S.

Den sakkunnige har funnit det påkallat att införa stadgande därom att

ordningsmannen vid förliknings ingående skall samråda med lappfogden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i yttrande över sakkunnigförslaget förklarat

sig anse önskvärt, att skadereglering inom skadeersättningsområde

kunde göras något lättare än som enligt förslaget förutsättes. Länsstyrelsen

yttrar härom bland annat:

»Jämlikt 44 § äger vid process inför domstol mot lapparna inom ett skadeersättningsområde

ordningsmannen att på vederbörande lappars vägnar

föra talan i målet samt jämväl efter samråd med lappfogden ingå förlikning

angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader. Det är

givetvis angeläget, särskilt ur kostnadssynpunkt samt på det friden mellan

lappar och bofaste ej spillas må, att rättegångsvägen så sällan som möjligt

tillgripes. Men uppgörelse i godo för ett helt skadeersättningsområdes del

eller beträffande viss grupp av lappar därinom, vilkas hjordar befunnit sig

på skadetrakten, synes icke med nu föreslagna bestämmelser möjlig. Länsstyrelsen

tillåter sig fördenskull ifrågasätta, att ordningsmannen för lappby,

som utgör skadeersättningsområde, tillerkännes befogenhet att ■— efter föregången

skadeuppskattning som i 40 § sägs eller sedan eljest utredning i

saken erhållits — med bindande verkan för skadeersättningsområdets renägare

respektive de lappar, vilkas hjordar vid skadetillfället befunnit sig på

trakten, träffa uppgörelse om skadan. Därest lappbyn uppdelats i flera

skadeersättningsområden, kunde för vaije dylikt område utses en förman

utrustad med enahanda befogenhet. Länsstyrelsen vill erinra, att införandet

av nu ifrågasatta institut icke innebär någon nyhet på lapplagstiftningens

område. I 1919 års renbeteskonvention med Norge stadgas i 44 § beträffande

den bland lapparna utsedde förmannen i distrikt i Norge, att det

tillkommer förmannen att i frågor rörande ersättning för skada av renar föra

talan för distriktets lappar och därvid jämväl ingå förlikning i fråga om

skadeersättning och kostnader.»

Departome»ts- Yad länsstyrelsen anmärkt finner jag vara befogat. Jag har därför vidtagit

ändring av paragrafen i syfte att utmärka, att rätt att ingå uppgörelse

med den ersättningsberättigade tillkommer ordningsman jämväl innan talan

anhängiggjorts vid domstol. Uppenbarligen bör även för sådant fall föreskrivas,

att samråd med lappfogden skall äga rum. Uppgörelse torde böra

vara möjlig såväl före som efter sådan syn, som avses i 40 §.

I den sakkunniges förslag har från kommittéförslaget upptagits eu även i

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

gällande lag förekommande bestämmelse av innebörd att om ordningsman,

som i ett mål om skadeersättning för talan för lapparna inom ett skado

ersättningsområde, tilltror sig kunna visa, genom vilkens eller vilkas renar

skadan blivit förorsakad, eller att jämte de till området liörande lapparna även

andra böra ansvara för skadan, lian skall äga att låta instämma ägarna till

de skädevållande renarna eller dem, som lian anser böra deltaga i ersättningen,

för att dessa skola svara i målet. Det vill emellertid synas, som om en dylik

bestämmelse — vilken i processuellt hänseende företer betydande egendomligheter

— i praktiken skulle kunna leda till icke önskvärda resultat. De

inkallades ställning i processen skulle beträffande eventuell skyldighet att

ansvara för rättegångskostnader o. d. kunna giva anledning till tvekan. Därjämte

kan det knappast anses lämpligt, att, såsom skulle bliva följden, ordningsmannen

skulle till förmån för vissa av sina huvudmän väcka anspråk

mot andra av dessa. De ifrågasatta bestämmelserna stå för övrigt icke väl

tillsammans med den nu föreslagna regeln, att ordningsmannen skall vara

behörig att träffa uppgörelse jämväl utom rätta. Stadgandet torde för

övrigt med hänsyn till allmänna processuella regler samt de föreslagna

stadgandena i 45 § utan olägenhet kunna utgå. Tåg bär fördenskull uteslutit

detsamma i förevarande förslag.

Bestämmelserna i 45 § i den sakkunniges förslag överensstämma med 24 § 4:'' §•

i 1898 års lag och däremot svarande F. 42 § och S. 42 §.

Förevarande stadganden avse den av mig förut berörda kompletteringen Departement

av den allmänna regeln om skadeansvarigheten inom skadeersättningsområden <hefen

och reglera alltså den regresstalan mellan lapparna inbördes, som erfordras

för att den primära gemensamma ansvarigheten i förhållande till den skadelidande

skall kunna fördelas efter de i föregående paragrafer fastslagna grunderna,

I detta hänseende innehåller sakkunnigförslaget, att ågången dom

eller biträdd förlikning icke skall utgöra hinder för regressrättens utövande.

Denna regel synes mig böra erhålla eu utsträckt tillämpning. Då, såsom förut

anförts, regeln om ordningsmannens rätt att träffa uppgörelse ansetts böra

utsträckas att gälla även utom rätta, lärer härav böra följa, att regresskrav

kan få följa jämväl efter en dylik uppgörelse.

Den sakkunnige har upptagit eu i gällande lag och i de tidigare förslagen

förekommande bestämmelse att regresstalan ej må anhängiggöras

senare än ett år efter det laga kraftägande dom fallit eller förlikning träffats

angående skadeersättningens utgivande. Då det vill synas, som om för dessa

fall tillräckliga skäl för avvikelse från den allmänna preskriptionstiden icke

finnas samt i allt fall en preskriptionstid av ett år torde vara för kort, har

bestämmelsen uteslutits. Ytterligare anledning att nu vidtaga den sålunda

ifrågasatta ändringen är att den gemensamma ansvarigheten för skada inom

skadeersättningsområde, såsom nyss anförts, föreslås väsentligen utsträckt.

Genom denna utsträckning har den gemensamma ansvarigheten erhållit

samma omfattning, som i 42 § stadgats för det fall att flera lappar hava

sina renar tillsammans i eu hjord. Vid sådant förhallande synas förevarande

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

regressrättsbestämmelser böra utsträckas att gälla även för sistnämnda falL

Ändring i sådant hänseende har företagits i förevarande paragraf.

I sammanhang med berörda ändringar liar viss omredigering skett.

Om minskning av renantalet inom lappby.

4® 8» Genom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall

av renantalet inom lappby, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1925, hava

meddelats bestämmelser, som avsett att giva länsstyrelsen mera effektiva

medel än 1898 års renbeteslag erbjöd för nedbringande i fall av behov

av renantalet i lappbyarna. Enligt 1898 års lag fick för minskningens utförande

endast tillgripas antingen avlägsnande från lappbyn av andra renar

än lappars eller ock hänvisning för lapp att med sina renar flytta till

annan lappby. Uti 1 § av 1925 års lag, vari upptagits de av kommittén

under 43 § i F. och S. föreslagna bestämmelserna med därtill av departementschefen

fogade tillägg, hava införts ytterligare tvångsmedel, nämligen

tvångsnedslaktning och tvångsförsäljning. Första förutsättningen för användande

av tvångsmedel enligt 1925 års lag är att inom eu lappby antalet

renar befinnes vara så stort, att antingen betesmarkerna måste anses otillräckliga

eller ock betydande skadegörelser förorsakas genom renarna.

Under den tid 1925 års lag varit i tillämpning har det emellertid, såsom

jag förut antytt, visat sig, att strängare bestämmelser äro nödvändiga i syfte

att för framtiden förebygga en allt för stark ökning av renstammen. Särskilt

gäller detta Norrbottens län. Vid en år 1925 — bland annat på grund av stadgande

i 7 § av konventionen med Norge — företagen renräkning konstaterades

en avsevärd ökning i renstammen inom nämnda län. Denna renräkning

visade för norra lappfogdedistriktet tillhopa 120,555 och för södra lappfogdedistriktet

71,368 renar. Av denna renmängd belöpte 46,911 renar å de fyra lappbyalagen

norr om Torne älv nämligen Könkämä, Fainiovuoma, Sarivuoma och

Talma. vilka för sommarbete äro hänvisade till distrikt i Norge; det antal renar,

som enligt konventionen får från dessa byar inkomma till Norge, är 39,000.

Härigenom uppkom en synnerligen brydsam situation med hänsyn till vårflyttningen

till Norge, vilken avvecklades tack vare de norska myndigheternas

tillmötesgående att för det året tillåta renar utöver det i konventionen medgivna

antalet att inkomma i Norge. Året 1925 blev lyckosamt för renskötseln,

och inom nyssnämnda fyra byar kunde renstammen på hösten 1925

beräknas till omkring 60,000 djur. Genom siaktning av renar och genom

förflyttning av lappar med deras renar lyckades det länsstyrelsen att i erforderlig

omfattning nedbringa renantalet. Därvid kunde dock den nödvändiga

reduktionen icke uppnås allenast genom en flyttning inom länet, utan förflyttning

måste ske av omkring 3,300 renar till Västerbottens och Jämtlands

län. År 1926 beräknades renantalet i omförmälda fyra byar till omkring

50,000, inberäknat kalvar.

Den 22 april 1926 hölls inför dåvarande chefen för socialdepartementet sammanträde

för överläggning i vissa lappväsendet rörande frågor med landshöv
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

153

dingarna i Jämtlands, Yästerbottens och Norrbottens län med dera. Därvid

framhölls, hurusom omförmälda dislokation endast vore eu lättnad för stunden

i de svårigheter, som renstammens tillväxt orsakade inom Norrbottens

län. Sålunda påpekades, att redan följande år samma vansklighet att härbärgera

renarna inom länet skulle återkomma, troligen ännu starkare. Orsakerna

till dessa svårigheter kunde sökas dels i den renskötande lapska

folkstammens tillväxt, varigenom större renantal erfordrades för lapparnas

bärgning, dels i den relativa borteliminering av riskerna för dåliga renar,

som syntes åvägabragt av den mera utvecklade organisationen av lappväsendets

tjänstemän och därav följande omsorg och förutseende i renskötseln,

och vidare i nyss avsedda bestämmelse uti 1919 års renbeteskonvention med

Norge därom att antalet av renar från de s. k. nordbyarna, vilka för sommarbete

äro beroende av att komma in i Norge, icke finge överskrida ett visst

antal. Det framhölls slutligen, att gällande lapplagstiftning borde utökas

med medel för myndigheterna att råda bot på svårigheterna, så långt sådant

på denna väg läte sig göra, samt att även andra möjligheter borde undersökas

för att finna utväg ur svårigheterna.

Under fortsatta överläggningar, som därefter ägde rum, förehades bland

annat frågan angående nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder i syfte att

för framtiden förebygga en alltför stark ökning av renstammen i det hela.

Flertalet av de närvarande ansåg dylika åtgärder oundgängligen nödvändiga.

Vid en blivande utredning ansågs bland annat böra tagas i beaktande, huruvida

icke befogenheten för de myndigheter, som hade lappväsendet om

hand, att minska renantalet inom lappby borde utökas. Minskning borde

exempelvis, även då så icke erfordrades för vederbörande lappbys egen del,

få påbjudas av stora hjordar för att bereda plats för inflyttning från annan

by, där renstammen vore för stor. Yidare kunde tänkas befogenhet för

Konungens befallningshavande att bestämma det antal renar, som högst

skulle få inneliavas av ett hushåll, ett bestämmande som givetvis icke behövde

göras generellt utan kunde tillgripas vid behov. Under övervägande

kunde också komma att begränsa bofasta lappars rätt att hava skötesrenar.

Förutvarande renskötande lappars rätt att hava oinskränkt antal skötesrenar

borde kunna prövas för varje fall.

Yid ett den 15 oktober 1926 inför mig hållet sammanträde, till vilket

inkallats landshövdingarna i Norrbottens och Västerbottens län samt lappfogdarna

i förstnämnda län, vitsordades ytterligare behovet av att länsstyrelserna

utrustades med större befogenhet att ingripa än den 1925 års lag

medgåve. Sålunda borde i nämnda lag omförmälda åtgärder kunna tillgripas,

ej blott när betesmarkerna måste anses otillräckliga eller skadegörelse

förorsakades utan även när förhållandena eljest därtill föranledde; i första

hand borde länsstyrelsen kunna förordna om minskning av det antal renar,

som funnes hos försumliga renskötare.

Yad i sistnämnda hänseende föreslagits har den sakkunnige beaktat vid

avfattningen av 19 §. Jämväl i fråga om icke renskötande lappars rätt att

hava skötesrenar har den sakkunnige föreslagit skärpning i förhållande till

Den

sakkunnige.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr åo.

kommittéförslaget, i det att rättigheten härtill gjorts beroende av att renägaren

tillhör en lappby. Till denna fråga torde jag få återkomma vid behandlingen

av 50 §. I övrigt har vid utformandet av bestämmelserna i

förevarande paragraf i sakkunnigförslaget de uttalade önskemålen på det

sätt vunnit avseende, att länsstyrelsen erhållit befogenhet att föranstalta om

minskning av renantalet inom lappby, därest detta befinnes vara större än

lägenheten medgiver, så att betet kan befaras bliva otillräckligt eller skadegörelser

eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas

för renskötselns ändamålsenliga drivande.

Den sakkunnige, som icke ansett sig kunna tillstyrka de härutöver ifrågasatta

utvidgningarna av länsstyrelsens befogenhet i förevarande avseende,

yttrar härom:

»Ett ingripande i renskötseln genom att tvångsvis nedbringa renantalet i

stora hjordar inom icke beträngd by för att bereda plats för inflyttning från

annan by, där renantalet vore för stort, synes icke vara lämpligt. Man

torde med skäl kunna befara, att de som på dylikt sätt tvingats inskränka

sina renhjordar skulle komma att betrakta de nyinflyttade såsom inkräktare.

Därtill kommer att risken att tvingas nedslakta eller på annat sätt nedbringa

renantalet för att bereda plats för lapp från främmande by kan tänkas

skapa ett osäkerhetstillstånd, som verkar hämmande på företagsamheten.

Intresset hos lappbyns invånare att av eget initiativ hålla renantalet nere

minskas givetvis i medvetandet om att deras ansträngningar härutinnan

kunna få till följd en ytterligare reduktion, som är till förmån icke för dem

utan för eu främmande by, där man måhända icke ägnat ifrågavarande angelägenhet

erforderlig omsorg. Väl kan det tänkas, att, efter det byindelningen

ägde rum, förhållandet mellan betesmöjligheterna, å ena, samt antalet

renskötande lappar och antalet renar, å andra sidan, utvisar allt för stora

skiljaktigheter vid jämförelse mellan de särskilda byarna. I sådant fall synes

dock rättelse, åtminstone i första hand, böra åstadkommas genom eu sådan

ändring i byindelningen, att betesmarkerna för de olika byarna bleve i förhållande

till renantalet mera jämnt fördelade.

På sätt ovan framhållits, har jämväl ifrågasatts befogenhet för Konungens

befallningshavande att förordna om ett högsta antal renar, som skulle

få innehavas av ett hushåll. En sådan befogenhet skulle givetvis i många

fall visa sig effektiv för det syfte, man närmast är angelägen att vinna, nämligen

nedbringande av renantalet. Det kan dock betvivlas, huruvida ett sådant

ingripande skulle vara till varaktig nytta för renskötseln. Denna liksom

varje annan näring torde i längden mest gagnas av att ett visst mått

av frihet lämnas dess utövare. Bestämmelsen att lapparna icke hava betesrätt

utom den by, de tillhöra, måste av sig själv medföra en viss reglering

av renantalet inom varje by. Det synes icke tillrådligt överlämna denna

reglering åt myndigheterna. Möjligheten till en åtminstone i någon mån

fri konkurrens mellan renägarna torde sporra intresset hos de dugligare av

dem och alltså vara ägnad främja eu god renskötsel.»

I den av den sakkunnige föreslagna lagtexten hava i förhållande till 1925

års lag vidtagits vissa ändringar av redaktionell art. Därjämte har det ansetts

lämpligt att, då fråga är om avlägsnande från lappby av renar, tillhörande

andra än lappar, giva befogenhet jämväl åt lappfogden att, på

samma sätt som nu ordningsmannen, omhändertaga och försälja renarna.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Bestämmelserna uti 2 § i 1925 års lag, vilka hava avseende å konventionen

med Norge, har den sakkunnige ansett icke hava sin rätta plats i förevarande

lag utan böra intagas i lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser

i anledning av nämnda konvention. Förslag till ändring i sådant hänseende

av sistnämnda lag har ock, såsom redan nämnts, framlagts av den

sakkunnige.

Redan inledningsvis har jag anfört, att en av de punkter, där lagändring

vore mest av behovet, vore den som rörde åtgärder för nedbringande av

renantalet i lappby. Rörande de skid, som starkt tala för eu utvidgning

av möjligheterna till dylikt nedbringande, torde jag få hänvisa till den föregående

redogörelsen. Denna lärer nämligen hava utvisat, att det för renskötselns

lyckosamma utveckling är nödvändigt att tillse, att icke renantalet

alltför kraftigt — på samma gång som ojämnt — ökas. Vad angår omfattningen

av den sålunda erforderliga lagändringen finner jag den sakkunniges

förslag vara väl avvägt. Först därest det icke med de nu föreslagna medlen

skulle lyckas att i erforderlig utsträckning hålla renantalet nere, lärer det

böra ifrågakomma att, såsom på sina håll föreslagits, vidtaga längre gående

åtgärder.

Jämväl beträffande bestämmelsernas närmare utformning kan jag ansluta

mig till sakkunnigförslaget.

Om törbud mot ofredande av lapparnas renar in. in.

Denna paragraf behandlar frågan om förbud mot ofredande av ren och

påföljderna av sådant ofredande. Den motsvarar 25 § i 1898 års lag enligt

dess lydelse jämlikt lagen den 8 juli 1904 samt 44 § i F. och S.

Till bestämmelserna i gällande lag hade kommittén gjort ett tillägg i

syfte att avhjälpa vissa missförhållanden, som nu ofta inträffa, då renar

blivit skadade eller dödade genom fällning av träd. Rörande detta tillägg

yttrade kommittén följande:

»Från flera håll hava klagomål framställts att, sedan renar under angivna

förhållanden skadats eller dödats, vid avverkningen sysselsatta personer,

utan att underrätta vare sig vederbörande lappar eller landsfiskalen, antingen

låtit vid saken bero eller till och med för egen del tillgodogjort sig renarnas

kroppar, varigenom de ådragit renägarna förluster. För att bereda lapparna

tillfälle att, såsom sig bör, själva tillgodogöra sig de fällda djuren samt för

att i övrigt förekomma, att arbetspersonalen självrådigt förfogar över dem

eller att renkropparna förfaras, har kommittén funnit påkallat ålägga den,

som förestår avverkningen, att genast underrätta lapparna, om de finnas å

trakten, eller, om så ej är fallet, landsfiskalen samt till den sistnämnda för

utrönande av ägaren översända djurens öron. Då kommittén stadgat, att

öronen skola insändas i hopsittande skick, avses därmed att beträffande varje

särskilt djur de båda öronen skola vara fästade vid varandra, så att man kan

skilja mellan vad som är vänsteröra och högeröra. »

Från bofast håll anfördes vid denna paragraf i kommittéförslaget i fråga om

skyldigheten för avverkare att ersätta ren, som dödats eller skadats vid avverkning,

att i bolagens avverkningskontrakt plägade stadgas skyldighet för

huggare att ersätta skada å lapparnas egendom, men att huggarna icke

plägade yppa, då dylik skada inträffat. Bolagen komme härigenom stundom

opaginerad Kontrollera mot PDF

356

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Departementsehefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

i eu obehaglig mellanställning. Avverkningsägarens ansvarighet borde förty

borttagas och ansvarigheten i varje fall påvila den, som vållat skadan. Detta

skulle även hava till ändamål att framtvinga omedelbar anmälan om inträffad

skada, så att det fällda djuret kunde tillvaratagas, samt att föranleda ökad

försiktighet vid avverkningen. Enär vidare lapparna icke brukade respektera

bolagens önskan att föra bort renarna från avverkningstrakten, borde införas

eu bestämmelse av innehåll att lappar, som erhållit anmodan att föra bort

renarna därifrån, skulle vara skyldiga att själva stå ansvar för skada å renar

till följd av avverkningarna.

Departementschefen yttrade i anledning av vad sålunda anmärkts:

»Erfarenheten har ådagalagt, att renarna med begärlighet och oemotståndligt

uppsöka avverkningsplatser för att tillgodogöra sig trädlaven, i synnerhet^

vid sådana tillfällen, då tillgången å annan föda är försvårad. Det

står då i regel icke i lapparnas makt att hindra renarna därifrån. Med

hänsyn härtill och i anseende såväl till de oegentliglieter, som förekommit,

som ock därtill att enligt min mening jämväl avverkningsägaren bör stå

ansvar, finner jag vad vid denna paragraf erinrats icke böra föranleda någon

åtgärd.»

Den sakkunnige, har i huvudsak upptagit de av kommittén föreslagna

bestämmelserna. Därjämte har till denna paragraf flyttats en i F. 61 § och

S. 62 § förekommande bestämmelse rörande skadestånd för det fall att ren,

som är omärkt eller vars ägare ej är känd, blivit ofredad. Anledningen härtill

är, att det synts lämpligare att under förevarande paragraf sammanföra

samtliga bestämmelser om skadestånd på grund av ofredande av ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har vid denna paragraf anmärkt följande:

»Erfarenheten från praktiska fall har visat, att det är så gott som omöjligt

för lapparna att bevisa de subjektiva förutsättningar, vilka enligt förslaget

lika väl som enligt gällande lag fordras för ersättningsskyldighet för skada

å renar vid skogsavverkning. Likaväl som förslaget innefattar en viss

skärpning av lapparnas skadeståndsskyldighet, varemot länsstyrelsen icke

ansett sig böra göra anmärkning, synes det skäligt, att skyldigheten att ersätta

lapparna för skada, som genom avverkning orsakas å deras renar, skall

inträda jämväl utan att uppsåt eller vållande styrkes.»

En liknande erinran har gjorts av lappfogden i Jämtlands län, som därjämte

ansett, att, då det ålåge landsfiskalen att vidtaga åtgärder för de fällda

djurens tillgodogörande, djurens öron därvid borde först avskäras.

Det framgår ej av länsstyrelsens yttrande, huruvida länsstyrelsen avser, att

ersättning bör utgå, oavsett om uppsåt eller vållande föreligger, eller om länsstyrelsens

mening är, att bevisskyldigheten i fråga om de subjektiva förutsättningarna

skall åligga avverkaren, så att, om denne icke kan bevisa, att renen

dödats utan hans uppsåt eller vållande, ersättningsskyldighet skall inträda. Det

praktiska resultatet torde i båda fallen bliva väsentligen detsamma, då

bevisning om frånvaron av uppsåt eller vållande i regel torde vara synnerligen

svår att prestera. Det har för mig uppgivits att, då träden fällas, renarna

icke stå att hejda utan rusa blint mot de fallande trädstammarna och att

det alltså i regel ej beror på avverkarens vårdslöshet, att djuren skadas.

Med hänsyn bland annat härtill finner jag mig icke kunna biträda vad länssty
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr do.

157

relsen i denna del anfört utan anser, att vanliga bevisningsregler böra komma

till användning. Ej lieller i övrigt synes ändring böra vidtagas i de föreslagna

bestämmelserna.

Den sakkunnige har i denna paragraf, som stadgar skyldighet för ägare

av hund att hålla denna försedd med halsband, med vissa jämkningar upptagit

stadgandet i 26 § första punkten av 1898 års lag. Paragrafen har sin

motsvarighet i 45 § av E. och B.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava ansett, att

en i paragrafen förekommande bestämmelse att lnmd kan befrias från

halsband, medan den hålles instängd eller, i visst fall, under pågående jakt,

borde utgå. Såsom skäl härför har åberopats, att halsbandet i regel vore det

enda bevismedel, som en lapp kunde erhålla i fråga om identiteten av eu

renjagande hund, vilken vore lik hundratals andra gråhundar, och att det

lätt kunde hända, att eu instängd hund sluppe ut eller att hund, som redan

vore ute på jakt, kastade sig in i en renhjord och sprängde den till stort

besvär för lapparna.

Vad sålunda anmärkts synes mig icke innefatta tillräckliga skäl för att

låta ifrågavarande undantagsbestämmelse, för vilken starka praktiska skäl

tala och mot vilken anmärkning eljest icke förekommit, utgå ur paragrafen.

I 49 § regleras skyldigheten att till skydd för renarna hålla hundar instängda

eller bundna eller försedda med s. k. klubba, varmed menas viss

anordning avsedd att försvåra hastigare rörelser av hundarna.

I motsvarande paragrafer i kommittéförslaget, 46 § i E. och S., hade upptagits,

förutom 26 § andra och sista meningen i 1898 års lag, åtskilliga

nya bestämmelser.

Kommittén anförde till motivering av dessa:

»Å samtliga trakter i riket, där lapparna uppehålla sig med sina renar,

utgöra den bofasta befolkningens hundar en icke ringa fara för renarna.

Sin natur likmätigt bruka hundarna jaga och sarga renarna och kunna stundom

även döda dem. Där hundar angripa renar i mera samlad flock, kunna de

skingra och sprida renarna över milsvida områden. Uppenbart torde vara.

att lapparna härigenom åsamkas ej blott direkta förluster av värdefull egendom

utan även kostnader och besvär för renarnas hopsamlande. Då renarna

under skingringen äro undandragna lapparnas bevakning, inträffar även, att

renarna orsaka skador å den bofasta befolkningens ägor, vilka skador eljest

kunnat undvikas.

I syfte att bereda lapparna skydd mot den fara, som sålunda hotar deras

egendom från hundarnas sida, hava i 1898 års renbeteslag meddelats åtskilliga

bestämmelser. Flertalet av dessa bestämmelser har i kommitténs

lagförslag upptagits till sitt innehåll oförändrade. Övriga hava, enär de i

vissa hänseenden visat sig mindre effektiva, av kommittén omarbetats och

fullständigats. Härvid hava delvis legat till grund de i renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge i ämnet meddelade bestämmelser. Sålunda har

därifrån upptagits föreskriften att ej allenast de hundar, vilka, såsom i 1898

års renbeteslag upptages, ''kunna jaga ren’, skola vid renarnas uppehåll i

trakten omhändertagas, utan att så överhuvud skall ske med samtliga hundar.

Känt är nämligen, att i allmänhet alla slag av hundar pläga ofreda renar.

4$ g
-

Departements
chefen.

49 §.

Kommittén.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Yttranden över

kommitténs

förslag.

158 Kungl. May.ts proposition nr 43.

Aven små och eljest för renarna ofarliga hundar kunna genom sitt skall

skrämma renarna. Bland övriga mera väsentliga ändringar, som av kommittén

föreslagits, må nämnas att, medan enligt 1898 års renbeteslag endast

den hund saklöst får dödas, som anträffas jagande ren, kommittén ansett

samma påföljd böra gälla även om hund, som anträffas utan tillsyn omedelbart

efter det den jagat ren. I anslutning till dessa bestämmelser har kommittén

även ansett påkallat att föreslå en viss ändring uti de i allmänhet

gällande reglerna om bevisskyldighetens fördelning.

Benarna betas i allmänhet mera avsides från bebyggda trakter. I allt fall

torde sällan inträffa, att en renskötande lapp eller annan, som påträffar eu

lös hund, då den jagar ren eller omedelbart efter det den jagat ren, är åtföljd

av personer, vilka enligt gällande rättegångsordning kunna tillåtas

avlägga vittnesmål rörande de omständigheter, varunder hunden påträffats.

Lappen är oftast ensam eller, då han har sällskap, i bästa fall åtföljd av

någon familjemedlem eller annan besläktad anhörig. Ehuru han således

må hava varit lagligen befogad att utan påföljder oskadliggöra hunden, är

han dock av omständigheter, som ligga utanför hans bestämmande, tvingad

antingen att låta hunden löpa, med sannolikhet för att den vid givet tillfälle

åter kommer att göra åverkan å renar, eller ock att, i händelse av rättegång,

i saknad av tillräckliga bevismedel, ersätta hundens ägare för förhist av

djuret. Lappen är alltså för närvarande rätt så ogynnsamt ställd i fråga

om rätten att inskrida mot hund, som jagar eller ofredar hans renar, och

lider till följd härav också kännbara förluster. Kommittén förmenar emellertid,

att det rimligen bör åligga hundägaren att taga sådan vård om sin

hund, att densamma icke vållar skada å annans egendom. Vid övervägande

av dessa förhållanden har kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig böra

föreslå en ändring i bevisningsreglerna av innebörd att, om hundens ägare

påstår, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter förelegat,

som, efter vad kommittén härutinnan föreslagit, må föranleda dylik åtgärd,

och den, som dödat hunden, icke kan styrka, att han varit därtill berättigad,

han i allt fall skall vara fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt

icke hundens ägare visar sannolika skäl för sitt påstående (46 § 3 mom. i

båda lagförslagen).»

Vid denna paragraf erinrade lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att stadgandet i 1 mom. första

stycket om skyldighet att hålla hundarna under band eller försedda med

klubba praktiskt taget skulle komma att innebära, att samtliga den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar såväl ovan som nedanför odlingsgränsen inom

lappmarkerna året om skulle få vara bundna eller instängda eller försedda

med klubba. Ovan odlingsgränsen ägde nämligen såväl fjällappar som skogslappar

att vistas varje tid av året, och nedanför odlingsgränsen ägde skogslappar

att vistas varje tid av året å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer,

och fjällapparna under oktober—april. Visserligen hade länsstyrelsen

befogenhet att för särskilt fall medgiva befrielse från vad i förevarande hänseende

stadgats, men det borde väl knappast anses vara lämpligt eller praktiskt,

om var och eu inom lappmarken boende, som hade hund, för varje

gång han önskade hava sin hund lös måste söka tillstånd därtill. Stadgandetborde

omredigeras därhän, att undantag från stadgandet kunde meddelas,

även då hundar användes till jakt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarade sig helt och fullt ansluta sig

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ls proposition nr 48.

till de bestämmelser, som föreslagits för att skydda renarna från att ofredas

av hundar, oaktat allmänt gällande regler om bevisningsskyldighetens fördelning

därigenom rubbades.

Domänstyrelsen ansåg stadgandet i 3 mom. om rätt att döda liund, vilken

påträffades medan den jagade eller annorledes ofredade ren å trakt, där

renar vid ifrågavarande tidpunkt finge föras på bete, kunna få betänkliga

konsekvenser. Styrelsen anförde liärutinnan följande:

»46 § punkt 3 innehåller en utvidgad rättighet för lapparna att saklöst

döda hund, som jagar eller annorledes ofredar ren, då sådan hund jämväl

anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat eller

annorledes ofredat ren, allt under förutsättning att renen uppehåller sig å

trakt, där renar för tillfället få föras på bete. Domänstyrelsen vill draga i

tvivelsmål, huruvida det varit nödvändigt att meddela denna ytterligare befogenhet

i berörda hänseenden, och huruvida skälig motvikt mot eventuellt

missbruk därav kan anses hava åstadkommits genom bestämmelserna i 2

stycket av samma punkt (angående bevisbördans omkastning). I varje fall

kunna dessa bestämmelser få ganska betänkliga konsekvenser. För den händelse

nämligen att det vid sportmässigt utövande av fågeljakt inom fjällmarkerna

skulle inträffa, att en ung och dyrbar hund tillfälligtvis råkade att ’gå

ur hand’ och under en kort stund jaga ren, är lappen berättigad att döda

sådan hund, därest han skulle anträffa den omedelbart efter det den jagat

ren, men innan ägaren lyckats återbringa hunden under sin kontroll. Då det

emellertid i dylika fall ofta nog vad hunden beträffar kan röra sig om värden

upp till ett par tusen kronor, medan den verkliga skada, som tillfogats renägaren,

icke kan värdesättas till ens närmelsevis motsvarande belopp, synes

omtanken om lapparna hava helt uteslutit hänsyn till andras berättigade

anspråk på hänsynstagande till jämväl deras intressen. Styrelsen får därför

hemställa, att hittills gällande bestämmelser i berörda hänseende måtte

bibehållas.»

Från bofast håll uttalades, att stadgandena under 46 § 3 mom. vore

lämpligt avfattade och byggda på rättvisa åt båda parterna. Det vore uppen

bart, att lapparna praktiskt taget aldrig hade »bevisning» med sig, då de

dödade hund. Stadgandet i fråga hade iiven nytta med sig för de bofasta,

ty hund, som jagade ren, plägade i allmänhet även driva får. Dock gjordes

från sådant håll även gällande, att lappen borde vara ersättningsskyldig,

så framt ej visades sannolika skäl för att hunden ofredat ren. ävensom att

hundägaren först borde varnas, innan lappen hade rätt att döda hunden.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924 härom följande:

»Med kännedom om de stora risker ej blott lapparna utan även den bofasta

befolkningen i anseende till renar eller andra kreatur äro utsatta för genom

den talrika stam av hundar, som hållas å ifrågavarande trakter, och med

hänsyn till att hundägarna nästan i regel icke hålla sådan vård om sina

hundar, att de icke anställa skada, ansluter jag mig till de principer, som

ligga till grund för förevarande stadgande.

Yad domänstyrelsen anfört anser jag närmast angå sa kallade lyxhundar.

Att av hänsyn till sådana mildra stadgandena, anser jag icke påkallat. Här

är dock fråga om att bereda lapparna största möjliga hjälp att reda sig

i kampen för sin tillvaro, och många klagomål hava kommit till min kännedom

just däröver att jakthundar, vare sig av enklare eller finare beskaffenhet

fått ströva lösa och anställt skador å kreatur. Jag anser därför, att vad

domänstyrelsen anfört icke bör föranleda ändring.

1924 ars

förslag.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Uppenbart är att stadgandena under denna paragraf icke äro avsedda att

förhindra jakt. De vilja endast hindra, att hundarna anställa skador bland

renarna. Förhållandena härutinnan kunna emellertid vara olika på olika

trakter. Fördenskull har det lagts i länsstyrelsens hand att efter förhållandena

meddela lättnader. Ej heller har det varit meningen att vederbörande

hundägare för varje tillfälle, då han av något befogat skäl önskar hålla sin

hund lös, skall vända sig till länsstyrelsen med en särskild ansökning. Jag

anser, att det, såsom kommittén föreslagit, bör ankomma på länsstyrelsen

att bestämma, i vad mån lättnader skola medgivas. För att emellertid förtydliga

stadgandet härutinnan har jag vidtagit den formellt obetydliga omredigeringen

av stadgandet, att länsstyrelsen må kunna för särskilda fall

bevilja dylika lättnader. Jag förutsätter därvid, att sådant medgivande lämnas

i en allmän kungörelse.»

Den sakkunnige.

Yttrande

oyer den

sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Den sakkunnige har upptagit bestämmelserna i 1924 års förslag med smärre

jämkningar av redaktionell art.

Från lapskt håll har ifrågasatts, om ej viss trakt, där skador år efter

år förorsakades lapparna av de bofastas hundar, kunde förklaras för skadeersättningsområde,

där hundägarna skulle gemensamt stå ansvar för den

skada, som lapparna lede genom hundarna.

Jag finner ej skäl att på grund av vad sålunda anmärkts vidtaga ändring

i de föreslagna bestämmelserna. I övrigt har jag endast funnit anledning

till vissa formella jämkningar.

Om skötesrenar.

En fråga, som icke minst på senare tider varit föremål för särskild uppmärksamhet,

är spörsmålet om den icke renskötande befolkningens, såväl

lappars som andras, rätt att hava renar under vård av lappar, som med

begagnande av lapprivilegiet föra dem på bete å kronomark eller å annan

mark, varöver renägaren icke förfogar (skötesrenar).

I fråga om rätten att innehava skötesrenar gäller enligt 1898 års renbeteslag,

vad angår lapparna (35 § i renbeteslagen i dess lydelse enligt lagen

den 19 juni 1917), såsom huvudregel, att de äro berättigade att i obegränsad

omfattning lämna renar i vård hos annan lapp. Ett väsentligt undantag från

denna regel finnes dock. Såsom jag redan berört, har nämligen i lagen (38 §)

intagits föreskrift, att då fråga är om rätt att hava skötesrenar, med lapp

förstås den, vars fader i någon mån är av lapsk härstamning dock endast

såvitt fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke

utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av

sådan fastighet. Andra personer av lapsk härkomst skola i nu förevarande

hänseende vara likställda med den bofasta, icke lapska befolkningen och således,

allt efter omständigheterna, antingen vara förbjudna att hålla skötesrenar

eller ock berättigade att innehava dylika renar endast i begränsad omfattning.

Vad angår andra än lappar gäller jämlikt nyss åberopade 35 § i renbeteslagen,

att endast eu viss befolkningsklass inom Norrbottens läns lappmarker,

nämligen den, som bor inom lappmarken och där äger eller brukar jordbruksfastighet,

har rätt att hålla skötesrenar i vård hos lapparna, dock endast

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

till ett antal av tjugu, högst femtio. Ett undantag härifrån utgöra s. k. dragrenar.

Sådana må en var hava under vård som skötesrenar hos lapp.

Enligt av kommittén verkställda utredningar uppgick antalet skötesrenar

i riket till sammanlagt 37,338, fördelade med 26,640 i Norrbottens län, 8,292

i Västerbottens län och 2,406 i Jämtlands län och Idre socken. Av skötesrenarna

tillhörde 20,835 den lapska och 16,503 den icke lapska befolkningen.

De skötesrenar, som tillhöra lapparna, vårdas till ett antal av 16,962 hos

fjällapparna och till ett antal av 3,873 hos skogslapparna.

Den icke lapska befolkningen har 7.180 renar i vård hos fjällapparna och

9,323 renar i vård hos skogslapparna.

Undersöker man bland den icke renskötande lapska allmogen förhållandet

mellan å ena sidan antalet skötesrenägare och å andra sidan antalet av dem,

som icke hava skötesrenar, framgår, att i Norrbottens län, där antalet icke

renskötande lappar uppgår till 2,829, omkring 580 eller 20 %, i Västerbottens

län, där antalet icke renskötande lappar uppgår till 1,670, bortåt 200

eller 10—12 % samt i Jämtlands län jämte Idre socken, där antalet icke

renskötande lappar uppgår till 678, omkring 118 eller 17 % äro ägare av

skötesrenar.

Undersökningen giver vidare vid handen, att av de lapska skötesrenägarna

vid tiden för renräkningen minst 80 % hade, inräknat kalvar, 25 skötesrenar

eller mindre, nämligen omkring 41 % 1—5 renar, 18 % 6—10 renar, 11 %

11—15 renar, 6 % 16—20 renar .och 5 % 21—25 renar, medan omkring 13 %

hade 26—60 skötesrenar, nämligen 3 % 26—30 renar, 5 % 31—40 renar, 3.5 %

41—50 renar och 2 % 51—60 renar, samt slutligen att omkring 7 % hade 61

renar eller flera.

Undersöker man bland den icke lapska befolkningen förhållandet mellan

skötesrenägarna, å ena, samt dem, som icke hava skötesrenar, å andra sidan,

framgår, att inom Norrbottens läns lappmarker, där folkmängden, frånräknat

lapparna, den 31 december 1920 uppgick till 47.411 personer, omkring 980

eller 2 % hade skötesrenar.

Vidare framgår av undersökningen, att bland dessa skötesrenägare vid

tiden för renräkningen omkring 87 % hade, inräknat kalvar, 25 renar eller

mindre, nämligen 48 % 1—5 renar, 20 % 6—10 renar, 9 % 11—15 renar, 6 %

16—20 renar och 4 % 21—25 renar, medan omkring 10 % hade 26—60 renar,

nämligen 3 % 26—30 renar, 4 % 31—40 renar, 1 % 41—50 renar och 2 %

51—60 renar, samt omkring 3 % hade 61 renar eller flera.

I detta sammanhang bör erinras att, vad angår reninnehavet hos den icke

lapska befolkningen i Norrbottens läns lappmarker, antalet skötesrenägare

är minst i Karesuando socken, omkring 8 personer, samt störst i Gällivare

socken, omkring 314 personer. Härnäst kommer Arvidsjaurs socken med

195, Jokkmokks socken med 157, Arjeplogs socken med 153 och Jukkasjärvi

socken med 153 personer.

Denna paragraf motsvarar 35 § 1 mom. i gällande lag enligt dess lydelse 50 §.

i lagen den 19 juni 1917 samt 47 § i E. och S. Den reglerar vissa lappars

rätt att hava skötesrenar.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft. (AV 43.) ssoi 27 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

Kommittén.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Kommittén hade i fråga om de renskötande lapparna ävensom andra lappar,

vilka på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel, bibehållit nu gällande

bestämmelser oförändrade; dock att rätten att lämna renarna i vård till

annan lapp i regel begränsats till den lappby, där vederbörande hör eller

hört hemma. Sistnämnda bestämmelse var närmast en ordningsföreskrift

till förekommande av överbelastning av betesmarkerna i andra lappbyar och

därav följande intrång för renskötseln därstädes.

Beträffande sådana lappar, vilka, enligt lagförslagen icke voro att anse

såsom renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel,

hade kommittén föreslagit delvis ändrade bestämmelser (47 § 2 mom.

i lagförslagen).

Kommittén anförde i sistnämnda hänseende följande:

»Såsom bekant finnas i de trakter, där lappar och bofast befolkning leva

vid sidan av varandra, vissa anledningar till slitningar. En av dessa anledningar

är att lappar, som slutat att driva renskötsel och söka sin utkomst

såsom hemmansägare eller eljest såsom jordbrukare eller såsom skogsarbetare

eller i andra yrken, fortfarande åtnjuta särskilda förmåner framför den

icke lapska befolkningen, eller, med andra ord uttryckt, att sistnämnda befolkning,

vilken är hänvisad att söka sin utkomst under i regel samma betingelser

som ifrågavarande lappar, emellertid saknar förmånen av de särskilda

lapska privilegierna. Sålunda kan inträffa, att av två hemmansägare,

som äro grannar, den ena är lapp med rätt bland annat att hålla skötesrenar

i obegränsat antal, den andra åter såsom icke lapp antingen helt saknar

rätt att hava skötesrenar eller ock äger hålla sådana renar endast i mycket

begränsat antal. Då, icke minst av skäl, som sammanhänga med grunderna

för renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge, det icke kan ifrågakomma,

åtminstone beträffande den övervägande största delen av de trakter,

där renbetning får äga rum, att utvidga rätten för den icke lapska befolkningen

att hålla renar i vård hos lapparna, har kommittén, i syfte att i detta

liksom i andra hänseenden söka utjämna de påtagliga motsatserna mellan

de båda folkslagen och i görligaste mån undanröja anledningarna till misshälligheter

dem emellan, ansett sig böra föreslå vissa inskränkningar i den

icke renskötande lapska allmogens rätt uti förevarande hänseende.

Yad kommittén härutinnan hemställt ansluter sig till den tanke, som ligger

till grund för stadgandet i 38 § i 1898 års renbeteslag eller att i förevarande

hänseende likställa lappar, som kommit ifrån renskötseln och söka sin utkomst

på liknande sätt som den övriga bofasta befolkningen, med sistnämnda

befolkning. Dock har kommittén åt nyssberörda stadgande givit en mera

vidsträckt omfattning, i det att kommittén dels fråntagit vissa av ifrågavarande

lappar rätten att hålla skötesrenar dels ock, där kommittén endast

begränsat samma riitt, låtit begränsningen avse icke blott, såsom stadgandet

i 38 § renbeteslagen, vissa lappar, utan samtliga lappar, som icke äro att

anse såsom renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i

renskötsel.

Den av kommittén föreslagna begränsningen i reninnehavet till i regel

högst 20 renar torde i praktiken icke förnärma ifrågavarande lappars intressen.

Av ovan anförda siffror framgår nämligen, hurusom det övervägande

flertalet av de icke renskötande lapparna icke håller några skötesrenar i vård

hos sina stamfränder och att för det mindretal av dem, som äga skötesrenar,

renantalet, med enstaka undantag, i regel understiger vad av kommittén

härutinnan föreslagits.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Då kommittén, vidkommande lappar, som iiro bosatta utanför de trakter,

där enligt förslaget rätt att hålla skötesrenar skall vara medgiven, upphävt

deras rätt i sådant avseende, har kommittén utgått ifrån, att lappar, som

flyttat från de egentliga lapptrakterna och utanför dem söka sin utkomst,

icke skäligen kunna göra anspråk på de lapska privilegierna. För övrigt

är antalet dylika lappar ganska obetydligt och deras renantal ringa.

Hela Jämtlands län har medtagits bland de trakter, där rätt att hålla

skötesrenar fortfarande skall vara medgiven, bland annat av det skäl att

länsgränsen i öster i stort sett kan anses motsvara lappmarksgränsen i de

båda nordligare landskapen.»

Det övervägande flertalet bland lapparna lämnade ifrågavarande stadganden

i kommittéförslaget utan erinran. Från ett enstaka håll yrkade man

dock, att bofasta lappar borde i lagen medgivas hava intill 50 renar, varvid

man syntes hava utgått från att eu var medlem av en sådan familj

borde få denna rätt. Vidare hade från ett enstaka liåll ansetts, att bofasta

lappar, som icke varit renskötare, liksom även renskötande lappar borde få

hava sina renar även i en annan lappby än den, de själva tillhörde. Från

övriga håll föranledde stadgandet icke större erinringar.

I den sakkunniges förslag har, såsom jag anmärkt vid 8 §, lapps rätt att

utan inskränkning hava skötesrenar gjorts beroende av att han tillhör lappby.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

i fråga om denna paragraf anfört bland annat följande:

Det vore icke sällsynt, att skötesrenar bleve underkastade en mindre noggrann

vård och tillsyn än de egna renarna. Förekomsten av ett stort antal

skötesrenar inom eu lappby kunde därför tänkas framkalla försämring av

renskötseln över huvud taget inom densamma. I dylika fall borde Konungens

befallningshavande äga befogenhet att förordna om minskning av antalet

skötesrenar i erforderlig omfattning. Därigenom erhölles eu på samma gång

effektiv och mera smidig bestämmelse än genom den i förevarande paragraf

föreslagna, alltför stränga maximibegränsningen. Omförmälda fall syntes icke

omfattas av reduktionsreglerna i 46 § och ej heller lämpligen böra infogas

i dem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar i huvudsak följande:

En lapp, som överginge till bofast levnadssätt, därvid han i regel bleve

en slags jordbrukare, hade för sin utkomst i de nya förhållandena ett

synnerligt behov av den hjälp, som inkomsten av renar utgjorde. Lappen

hade på den lägenhet, han kunde få sig anvisad, icke bondens eller forna

tiders kolonisters stöd i skog och skogsanslag. Av kända anledningar måste

länsstyrelsen på vissa håll medverka till lappars övergång från nomadlivet

till bofasthet, och sådan övergång skulle säkerligen av ett tillåtet större

reninnehav underlättas och stimuleras. Länsstyrelsen ville fördenskull föreslå,

att länsstyrelsen skulle för lapp, varom här vore fråga, äga att, där så

av förhållandena påkallades och utan olägenhet prövades kunna ske, medgiva

ett skötesreninneliav upp till etthundra djur.

Beträffande tillåtna antalet skötesrenar gjordes överallt i förslaget förbehållet:

»kalvar under ett års ålder häri ej inbegipna». Bestämningen,

hämtad ur 1917 års lagstiftning, hade under sin hittillsvarande giltighetstid

givit anledning till olika tolkningar och komme säkerligen att så göra också i

framtiden. Till undanröjande av denna oklarhet föresloges, att beteckningen

Yttranden över

kommittén»

förslag.

Den

sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

s. 164 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

si §.

Kommittén.

164 Kungl. Maj ds proposition nr 48.

i fråga utbyttes mot »fjolårskalvar liäri ej inbegripna», i vilket fall ingen

tvetydighet kunde uppstfl. Stadgandet i 51 § 2 mom. om sköteslega innebure

då, att för fjolårskalvarna, oaktat de ej medräknades vid fastställande av det

tillåtna skötesrenantalet, skulle erläggas sköteslega.

Från vissa lappar i Västerbottens län har uttalats såsom önskemål, att de

bofasta lapparna borde få hava obegränsat antal renar i vård hos annan lapp,

ändock att de stadigvarande sysselsatte sig med annan näring än renskötsel.

Enligt den av mig vidtagna ändringen i andra punkten av 8 § kommer

jämväl lapp, som av annan anledning än ålderdom eller sjukdom övergivit

renskötseln utan att ägna sig åt annat yrke, att falla under 1 mom., d. v. s.

att äga rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar.

Genom de i 19 och 46 §§ föreslagna bestämmelserna torde effektiva

medel hava ställts till länsstyrelsernas förfogande för den händelse att lapp

försummar vården om skötesrenar eller därest antalet sådana i någon by

skulle bliva alltför stort. Jag finner alltså behov av ytterligare bestämmelser

1 det av länsstyrelsen i Jämtlands län angivna hänseendet icke föreligga.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkt finner jag befogat, och jag

har fördenskull vidtagit erforderliga ändringar i lagförslaget. Möjlighet har

sålunda beretts länsstyrelse att, då synnerliga skäl därtill föranleda, medgiva

innehav av upp till etthundra skötesrenar. Vid beräkning av antalet

skötesrenar torde undantag böra göras icke blott för fjolårskalvar utan även

för årskalvar.

Då enligt den i 1 § införda definitionen med lapp avses person, som är

berättigad att idka renskötsel, har formell jämkning föranletts i början av

2 mom.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot sakkunnigförslaget.

Denna paragraf reglerar rätten att hava skötesrenar, dels för lappar,

som ej falla under 50 §, d. v. s. lappar, som ej äga att själva bedriva renskötsel,

dels ock för andra personer än lappar. Paragrafen har sin motsvarighet

i 35 § 2 mom. gällande lag samt i 48 § av F. och S.

Yad angår rätten för den icke lapska befolkningen att hålla skötesrenar

hade kommittén bibehållit nu gällande stadganden med jämkning endast

beträffande sättet för sköteslegans erläggande. Med angivna undantag har

alltså sådan rätt föreslagits fortfarande som hittills skola tillkomma endast

den, som är bosatt inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller

brukar jordbruksfastighet.

Kommittén anförde härom:

»Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra frångå renbeteslagens

restriktiva stadganden i fråga om de bofastas renägarskap, som dessa helt

nyligen, nämligen genom lagen den 19 juni 1917, införts och behovet för de

bofasta att hålla skötesrenar genom nämnda stadganden måste anses i tillbörlig

grad tillgodosett.

Visserligen hava, särskilt från den bofasta befolkningen i Gällivare socken,

framförts önskemål om utvidgad rätt att hålla skötesrenar, varvid såsom skäl

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

åberopats, att den jordbrukande befolkningen i socknen, därest densamma

icke medgåves rätt att över lag hava minst 50 renar, skulle sakna nödtorftig

utkomst och förty vara hotad till sin existens.

Kommittén har, föranledd därtill av nådiga remisser den 21 februari 1920

och den 7 februari 1921, verkställt en ingående undersökning av förhållandena

i berörda socken, såvitt angår jordbrukets beroende av reninnehavet.

Därvid har kommittén funnit, att inom socknen högst 1,000 personer såsom

ägare eller brukare av jordbruksfastighet voro berättigade att hålla skötesrenar.

Med beräkning av inemot 5 personer för hushåll, kunde den del av

socknens jordbrukande befolkning, som skulle vara beroende av jordbruk och

reninnehav, uppskattas till c:a 25 % av den totala folkmängden i socknen

den 1 januari 1921. Av undersökningen framgick vidare, att av det nämnda

antalet ägare eller brukare av jordbruksfastighet endast omkring 300 eller

således knappt V3 begagnade sig av rätten att hålla skötesrenar, medan återstående

2/3 icke innehade skötesrenar. En närmare undersökning av renantalet

hos renägarna gav vid handen, att om, såsom även lagen förutsätter,

till det tillåtna renantalet av 20 lägges ytterligare det antal kalvar, vartill

årsavkastningen kan beräknas eller i genomsnitt 5 endast 46 ägde ett större

antal renar än 25, samt att bland dessa 46 renägare renantalet i 29 fall

understeg och endast i 17 fall översteg 50. Därtill kom, att bland dessa 17

största renägarna övervägande delen, även bortsett från själva reninnehavet,

tillhörde ortens mest välbärgade jordbrukare.

Kommittén vill för sin del icke göra gällande, att det anförda exemplet

från Gällivare socken i alla avseenden skulle vara tillämpligt å övriga socknar

uti ifrågavarande trakter. Kommittén anser detsamma dock med hänsyn

till de snarlika förhållanden i jordbrukshän seende, som råda i andra

lappmarkssocknar, där befolkningen reder sig antingen utan eller med ett

mindre antal renar, ådagalägga, att påståendet om jordbrukarens väsentliga

beroende av reninnehav för sin utkomst i viss mån saknar grund.»

Mot den av kommittén föreslagna begränsningen av de bofastas reninnehav

framfördes från den bofasta befolkningen, med enstaka instämmanden från

lapparnas sida, samma önskemål och argument, som förut åberopats, då denna

fråga kommit under prövning. De starkaste anspråken på större förmåner

i förevarande hänseende framställdes även denna gång från Gällivare socken.

Man ville helst icke hava njlgon begränsning alls för den bofaste att hålla

skötesrenar eller yrkade, att maximiantalet renar måtte sättas väsentligt

högre än som föreslagits.

Vidare hemställdes, att prövningen av frågan om ett högre renantal än

tjugu, vilken enligt gällande lag och kommitténs förslag ankommer å Konungen,

måtte uppdragas åt länsstyrelsen.

Departementschefen yttrade rörande dessa anmärkningar:

»Jag finner med hänsyn till den utredning, som av kommittén förebragts

angående de bofastas reninnehav, och med hänsyn tagen till att denna fråga

så nyligen som 1917 varit föremål för ingående prövning, övervägande skäl

tala för att icke nu göra någon ändring beträffande antalet renar, som av

bofasta må hållas i vård hos renskötande lappar. Erfarenheten under de

gångna åren har ej heller visat annat än att befolkningens behov härutinnan

är med det föreslagna antalet tillgodosett.

Prövningen av frågan, huruvida ett högre renantal än 20 bör medgivas,

finner jag även här böra uppdragas åt länsstyrelsen. Under den tid sådan

prövning ankommit på Kungl. Maj:t har en viss praxis börjat stadga sig

Yttranden

över kommitténs

forsla

1924 års

förslag.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Den

»akkunnige.

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

därhän att endast från fall till fall pröva, i vad mån eu enskild bofast varit

i behov av ett ökat antal renar. Man har således ansett ett dylikt medgivande

icke böra lämnas för en hel socken eller överhuvudtaget opersonligt för

någon trakt. De omständigheter, som varit avgörande, då tillstånd till ett

högre renantal givits, hava i allmänhet varit av sådan art som att vederbörande

haft talrik familj att försörja och saknat egentliga biförtjänster vid

sidan av jordbruket elier ock varit mindre arbetsför och dylikt. Jag

anser, att denna praxis även framdeles bör iakttagas och att det således

icke bör ifrågakomma att meddela dylikt tillstånd åt bofasta personer, som

till. stöd för sina anspråk härutinnan knappast kunna åberopa annat än att

reninneliavet är en synnerligen lukrativ affär, som förorsakar dem själva

skäligen ringa arbete.»

I fråga om sköteslegans erläggande ansåg sig departementschefen böra

tillmötesgå framställt önskemål, att lappfogdens befattning därmed måtte helt

upphöra, och vidtog fördenskull sådan ändring i kommitténs förslag härutinnan,

att det skulle stå vederbörande fritt att på grundvalen av den av länsstyrelsen

fastställda minimilegan själva avhandla härom sinsemellan.

Den sakkunnige anför rörande denna paragraf följande:

»Genom den av departementschefen vidtagna ändringen i fråga om sköteslegans

uppbärande saknas bestämmelse om den tid, inom vilken densamma

skall erläggas. Enligt vad kommittén upplyst (sid. 117 i dess betänkande)

har från de flesta håll erinrats, att fjällapparna vore beroende av att sköteslegan

vore dem tillhanda, då de under vintern besökte kyrko- och marknadsplatserna,

men att med gällande bestämmelser, då sköteslegan skulle tillställas

dem genom vederbörande tjänstemän, medlen oftast kom me dem till

handa först fram på sommaren. Med hänsyn härtill hava i förevarande förslag

behållits kommitténs bestämmelser härutinnan, enligt vilka sköteslegan

skall erläggas för renar hos fjällappar före den 1 april och för renar hos

skogslappar före den 1 juni. Då med det av kommittén använda uttrycket

''fjälltillsyningsman’ torde avses lapptillsyningsman, har sistnämnda beteckning

ansetts vara att föredraga.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har rörande denna paragraf i sakkunnigförslaget

yttrat följande:

»Bofastas skötesrenar här i länet skola vara i vård hos renskötande lapp,

som ej ar i annans tjänst’. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka,

att bland de nomadiserande lapparna i länet förekommer en typ lappar, s. k.

husmän, vilka äga så litet antal renar, att de enbart på dessa icke kunna

försörja sig och familjen, men vilka hålla sig kvar i flyttlapplivet genom att

vid behov hjälpa till i renskötseln hos någon större renägare mot ersättning

i pengar, kläder eller renar. Dessa husmän äro icke stadda tjänare och

kunna när som helst ägna sitt arbete åt andra arbetsgivare; de äro i egen

kost och flytta med egen kåta i fall de — som oftast är fallet — hava familj.

Dylika husmän äro enligt länsstyrelsens förmenande icke av sitt nämnda

beroende förhållande förhindrade taga bofastas skötesrenar i vård, ett förvärvstillfälle

varav de för övrigt äro i stort behov. Husmansinstitutionen är

till nytta, och denna kategori lappar representerar alls icke något proletariat.

I fråga om vad i Öl § vidare stadgas rörande skyldigheten för bofasta

renägare att hos lappfogden årligen anmäla bland annat antalet av sina

skötesrenar så bemärkes, att detta stadgande, som upptagits ur 1917 års

lagstiftning, hittills icke efterföljts, därför att renägaren icke har reda på

sitt renantal utan får denna kunskap först genom vårdarlappens uppgifter

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

till lappfogden. Någon ändring i detta förhållande lärer nog icke vara att

förvänta hädanefter heller.»

Länsstyrelsens yttrande föranleder från min sida allenast den erinran,

att omförmälda s. k. husmän tydligen icke äro att hänföra till tjänstefolk i

vanlig bemärkelse och att de därför enligt förslaget liksom enligt gällande

rätt äro oförhindrade att hava andras renar i sin vård.

Vad angår regleringen av förhållandena då skötesrenägare dör, har det

ansetts egentligare att som villkor för rätt att fortfarande hava skötesrenar

endast uppställa innehav av jordbruksfastighet inom lappmarkerna. Tillräckliga

skäl torde således icke föreligga att med frångående av gällande rätt

upptaga den av kommittén angivna förutsättningen, att någon av dödsbodelägarna

skall vara bosatt inom länets lappmarker.

I denna paragraf, som reglerar rätten att hava dragrenar under lapps

vård, har den sakkunnige utan ändring upptagit bestämmelserna i 35 § 3

mom. i gällande lag och däremot svarande F. 49 § och S. 50 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i fråga om denna paragraf i sakkunnigförslaget

:

»I 52 § stadgas, att renar, som användas till körslor — dragrenar —, vilka

vem som helst får hava under vård av renskötande lapp, icke i något hänseende

skola vara inbegripna under bestämmelserna i 50 och 51 §§, d. y. s.

att de få innehavas till obegränsat antal och att för dem icke heller gälla

reglerna om en fixerad skötarlön och särskild avgift av 50 öre per ren såsom

bidrag till kostnaderna för renräkningar. Denna befrielse synes länsstyrelsen

knappast motiverad: en garanterad sköteslega är beträffande dessa korrenar

väl så motiverad som i fråga om den vanliga renboskapen, ty de förra

— mindre skygga som de äro — bereda vårdaren snarare mera besvär att

hålla reda på, och dragrenarna, vilka också medtagas i renräkningarna, borde

väl också bidraga till utgifterna för förrättningen.»

Då bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med vad för

närvarande gäller och av kommittén föreslagits samt anmärkning däremot

tidigare icke framkommit, anser jag vad länsstyrelsen anfört icke innefatta

tillräckliga skäl att nu vidtaga ändring i dessa bestämmelser. I

I 53 § har intagits motsvarighet till stadgandena om skötesrenägares

förpliktelser i 35 § 4 mom. i gällande lag samt F. 50 § och 8. 51 §. Paragrafen

uttalar den grundsatsen att skötesrenägare skall i fråga om små

skötesrenar hava enahanda förpliktelser enligt förevarande lag som den

renskötande lappen för sina egna renar. Denna grundsats är uppenbarligen

riktig, i vad gäller ansvar för renarnas skadegörelse och andra ekonomiska

förhållanden, men torde i andra fall, exempelvis vad angår skyldigheten

enligt 16 § att vid flyttning hålla hjorden samlad, icke vara avsedd att tilllämpas.

Vid sådant förhållande torde principen riktigare uttalas så, att

den som lämnat skötesrenar i vård hos lapp skall för sina renar hava samma

ansvar enligt förevarande lag som lappen för sina renar.

Departements
chefen.

•''»2 §.

Departements
chefen.

■>> §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iö8 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

5* 8- Bestämmelserna i denna paragraf, som avse påföljd för åsidosättande av

stadgandena om skötesrenar, motsvara vissa föreskrifter i 36 § av gällande

lag samt F. 51 § och S. 52 §.

Kommittén liade utan motivering vidtagit ändring i gällande rätt genom

att utesluta eu där förekommande bestämmelse om höjande av den särskilda

avgiften till det dubbla vid underlåtenhet att inom rätt tid erlägga sköteslegan

eller berörda särskilda avgift.

Den sakkunnige har utan ändring upptagit de av kommittén föreslagna

bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid denna paragraf anmärkt följande:

De i gällande lag förekommande bestämmelserna vore tydligare för de

särskilda arterna av förseelser. Vidare hade borttagits den välbehövliga bestraffningen

genom den särskilda avgiftens utkrävande med en krona. Denna

straffavgift borde lämnas oantastad; dels vore denna lilla bot en alls icke

oskälig påföljd för de förseelser som därmed näpstes, och dels hade statsverket

icke anledning att släppa efter på omsorgen om att medel till renräkningar

inkomme, ty hittills hade ifrågavarande avgifter icke räckt till

i Norrbottens län utan hade lappfonden måst för ändamålet beskattas.

^chefen™1* Länsstyrelseu synes, då den anmärker på otydlighet i sakkunnigförslaget,

icke hava tillräckligt beaktat, att bestämmelserna i 36 § i gällande lag avse

jämväl andra förseelser än dem som regleras i förevarande paragraf. Med

hänsyn härtill och då ordalagen i den nu föreslagna paragrafen nära ansluta

sig till gällande lag, finner jag anmärkningen ej böra föranleda någon åtgärd.

Vad länsstyrelsen anmärkt i fråga om den särskilda avgiftens höjande i

vissa fall till det dubbla finner jag befogat, och jag har därför vidtagit erforderlig

ändiing i paragrafen. Därvid har beaktats, att sköteslegan och den särskilda

avgiften enligt förslaget skola — i motsats mot enligt gällande lag — erläggas

till olika personer. Detta har haft till följd, att allenast dröjsmål

med erläggande av den särskilda avgiften ansetts lämpligen kunna medföra

ifrågavarande påföljd.

Om renräkniug.

55 §. Denna paragraf i sakkunnigförslaget saknar, bortsett från stadgandet i 37 §

av renbeteslagen, motsvarighet i gällande rätt.

»mmittén. Kommittén anförde till motivering av motsvarande stadganden, F. 52 §

och S. 53 §, bland annat, följande:

. »I sammanhang med den genom lagen den 19 juni 1917 vidtagna begränsningen

av rätten för den icke lapska befolkningen att hålla renar i vård hos

lapp infördes i 37 § renbeteslagen ett stadgande, enligt vilket för övervakande

av bestämmelserna i fråga, renräkning i regel skall hållas minst vart tredje

år i Norrbottens län.

Första stycket av F. 52 § ansluter sig i så måtto till detta stadgande, att

däri förutsattes, att renräkning emellanåt skall liållas. Den begränsning av

rätten att hålla skötesrenar, som kommittén föreslagit även för en viss del

av den lapska allmogen, påfordrar tydligen, i likhet med begränsningen av

den icke lapska befolkningens reninnehav, någon kontroll från myndigheternas

sida. Härtill kommer, att det visat sig nödvändigt att med vissa mel
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

169

lanrum fastställa renantalet i hela riket och dess fördelning å de särskilda

lappbyarna. Kommittén har emellertid, icke minst ur kostnadssynpunkt, icke

ansett lämpligt att i lagen stadga någon bestämd tid, inom vilken renräkningen

varje gång skall hållas. Prövningen härav ävensom av de omständigheter

i övrigt, som kunna påkalla en dylik förrättning, har kommittén

ansett böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Kommittén, som i början av år 1921 med Kungl. Maj :ts bemyndigande föranstaltat

om och lett en allmän renräkning i riket, vill med stöd av därunder

vunnen erfarenhet i detta sammanhang erinra, att, därest ändamålet

med en sådan renräkning icke skall förfelas, densamma förutsätter en vidlyftig

organisation av såväl personal som material och måste genomföras efter

särskilda, för hela räkningsområdet enhetliga grunder. Med hänsyn till den

tid och det omfattande arbete, förberedelserna för en allmän renräkning och

genomförandet av densamma ävensom bearbetningen av det vid en sådan

förrättning insamlade materialet erfordra, och då kostnaderna härför visat

sig bliva ganska avsevärda, torde det enligt kommitténs mening icke gärna

kunna komma i fråga att anordna allmän renräkning annat än då synnerliga

skäl påkalla sådant.»

Den sakkunnige har i sak upptagit kommittéförslaget men i redaktionellt d™

hänseende vidtagit den ändring, att bestämmelserna om renräkning för fast- sakkunni?eställande

av renlängds riktighet upptagits i förevarande paragraf. Bestämmelse

om renräkning på grund av konventionen med Norge har den sakkunnige

föreslagit att införas i 1919 års lag.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava hemställt, att före- Yttranden över

skriften i 2 mom. om att tillfällig renräkning kan ske allenast på framställning

av lappfogden måtte utgå.

Från lapskt håll har framförts en önskan att få införd en bestämmelse

om rätt för lapparna till ersättning vid renräkning.

Yad av länsstyrelserna erinrats finner jag befogat. Jag har därför vidtagit Uepartementserforderlig

ändring i paragrafen. I övrigt anser jag bestämmelserna böra fhefc"''

bibehållas oförändrade. Jag vill erinra, att kostnaderna för de allmänna

renräkningarna i första hand skola bestridas med de särskilda avgifterna för

skötesrenar och ’att därutöver erforderliga medel plägat lämnas ur vederbörande

lappfond.

Om vissa nyttjanderättsupplätelser.

Såsom jag tidigare nämnt, hade kommittén uti F. 53 § och S. 54 § med- 56 §.

delat bestämmelser dels i 1—4 mom. om upplåtelse av mark inom lappmarkerna

och å renbetesfjällen åt lappar för bosättning och jordbruk m. m..

dels uti 5 mom. om upplåtelse ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen av

vissa rättigheter vare sig till lappar eller andra, dels ock uti 6 mom. om

förbud mot upplåtelser i andra fall, med rätt dock för Konungen att härutinnan

göra vissa undantag.

Gällande bestämmelser om upplåtelser å de lapparna anvisade områdena

återfinnas i 31 § av 1898 års lag.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj tis proposition nr 43.

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Kommittén föreslog vissa ändringar i gällande bestämmelser. Sålunda

upptog kommittén även grustäkt bland de rättigheter, som kunde göras till

föremål för upplåtelse. Yidare föreslog kommittén införande av rätt för

länsstyrelsen att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under

tjänsteresor i obebyggd trakt för uppehälle under färden jaga eller fiska.

Ytterligare föreslogs, att upplåtelse av inägor skulle kunna ske ej blott, såsom

enligt gällande lag, å fastighet som förvärvats med hänsyn till renskötseln,

utan oek å nybygge, vilket återfallit till kronan, eller å fjällägenliet

eller å annan därmed jämförlig lägenhet. I kommittéförslaget bibehölls dock

icke det i gällande lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter

eller inägor, att lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén,

som med hänvisning till att 1915 års jakt- och fiskesakkunniga föreslagit

en ny form för upplåtelse av fiske i kronans vatten, kallad sportfiske, företog

viss jämkning i bestämmelserna om lapparnas hörande vid fråga om

upplåtelse av dylikt fiske. Slutligen föreslog kommittén (sista stycket av

5 mom. i kommittéförslaget), att Konungen, i den mån så prövades erforderligt,

skulle få meddela allmänna föreskrifter för ifrågavarande upplåtelser.

Domänstyrelsen förklarade i sitt yttrande över kommittéförslaget bland

annat, att den ansåge, att tillgodogörande av grustäkt eller annan därmed

jämförlig nyttighet icke borde medgivas lapparna.

Liknande erinran framställdes av länsstyrelsen i Norrbottens län samt av

kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken m. fl.

Kommunalfullmäktige i Kiruna, vilkas yttrande underskrivits av bland andra

jägmästaren i reviret, yrkade sådan ändring av 5 inom., att länsstyrelsen

skulle äga att efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet

att avgiftsfritt tills vidare under viss tid vid färder, som i tjänsten företoges

inom ifrågavarande områden, idka lovlig jakt ävensom fiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekade, att kommitténs förslag innebure,

att hittills gällande bestämmelser om lapparnas rätt att förhindra upplåtelser

i vissa fall ovan odlingsgränsen komme att bortfalla. Länsstyrelsen

ansåg den ståndpunkt, som kommittén uti denna fråga intagit, vara den

rätta. Yidare biträdde länsstyrelsen förslaget att den befogenhet, som statens

befattningshavare genom länsstyrelsen kunde erhålla att under viss förrättning

eller viss tid vid färder i tjänsten jaga eller fiska, skulle begränsas att

gälla för uppehälle under färden. Länsstyrelsen ansåg även riktigt, att

personer i sådan samhällsställning, vilka önskade bedriva jakt eller fiske i

sportsyfte, borde erlägga avgift på samma sätt som andra till utövande av

dylik näring icke särskilt berättigade. En fri jakt- och fiskerätt för statstjänstemän

skulle uppväcka förklarligt missnöje hos befolkningen i de angivna

trakterna, varför länsstyrelsen, om sådan rätt skulle ifrågasättas, velat

uttala sig mot bifall till eu dylik framställning. Länsstyrelsen ifrågasatte

slutligen, huruvida icke vid upplåtelse av rätt till jakt, fiske eller slåtter

nyttjanderättens innehavare borde kunna få tillstånd att på anvisad plats

uppföra kåta eller därmed jämförlig bostad.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Majds proposition nr 43.

Departementschefen framhöll år 1924 i fråga om den av domänstyrelsen

m. fl. gjorda erinran, att det här endast vore fråga om upplåtelser av mindre

omfattande nyttjanderätter, och fann därför anmärkningen icke förtjäna avseende.

I övrigt yttrade departementschefen vid behandlingen av 5 mom. i F. 53 §

och S. 54 § i huvudsak följande:

»Vad så beträffar frågan om statstjänstemännens befogenheter under färder

i tjänsten å ifrågavarande trakter, finner jag det förklarligt, att från skogsstaten

framkommit erinringar. Jag ansluter mig dock i allo härutinnan till

vad länsstyrelsen i Västerbottens lan anfört.

Jag har intet att erinra mot att, såsom sistnämnda länsstyrelse hemställt,

länsstyrelsen tillägges befogenhet att vid upplåtande av rätt till jakt, fiske

eller slåtter medgivande efter omständigheterna även må lämnas nyttjanderättens

innehavare att uppföra någon mindre koja, dock att, då sådant medgivande

lämnas, såsom villkor bör stadgas att kojan icke må tagas i bruk

för permanent vistelse eller för längre vistelse än som för rättighetens

nyttjande är erforderligt.

Vid behandlingen av frågan om betesområdena för de renskötande fjälllapparna,

4 § i lagen om fjällrenskötsel, har jag erinrat, hurusom från Tärna

sockenmän framställts anspråk på ökad betestillgång för deras kreatur å

kronomark ovan odlingsgränsen. Jag anser, att de intressen, socknemännen

härutinnan kunna hava, tillsvidare äro i tillräcklig utsträckning tillgodosedda

genom de bestämmelser, som äro upptagna under 5 mom. i förevarande

paragraf.»

I det till lagrådet remitterade förslaget avsåg möjligheten att ovan odlingsgränsen

upplåta nyttjanderätter av ifrågavarande slag endast annan

kronans mark än kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen

ävensom mark å renbetesfjällen.

Den sakkunnige har, som inledningsvis anförts, i sitt förslag icke upptagit

de i 1—4 samt 6 mom. i motsvarande paragrafer i kommittéförslagen

förekommande bestämmelserna, detta på den grund att dessa icke ansetts

hänförliga till sådan lag, som avses i § 87 regeringsformen, utan ansett allenast

vissa av bestämmelserna i 5 mom. av kommittéförslagen böra hava

plats i renbeteslagen.

Den sakkunnige anför till motivering av de föreslagna bestämmelserna:

»I överensstämmelse med gällande lag har i paragrafens första stycke utsagts,

att lapparna ej må till andra upplåta sådana rättigheter, som avhandlas

i paragrafen.

Motsvarande bestämmelser i 1898 års lag hava avseende å mark, som är

anvisad till lapparnas uteslutande begagnande, under det att enligt det till

lagrådet remitterade förslaget bestämmelserna gälla annan kronans ovan

odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen under åborätt

samt boställen ävensom mark å renbetesfjällen. Härutinnan hänvisas

till vad ovan yttrats vid behandlingen av 21 §. Då det torde saknas anledning

att frångå den i 1898 års lag använda beteckningen ''områden, som

blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade’, har detta uttryck

använts i förevarande förslag. På sätt framgår av förarbetena till 1898 års

lag, avses med nämnda uttryck renbetesfjällen i Jämtlands län samt de delar

av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och ej äro under enskild

disposition.

1924 års

förslag;.

Don

sakkunnige.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Yttranden över

clen sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

172 Kungi. Mnj:ts proposition nr 43.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 31 § av 1898 års lag hava

här införts.

Från de av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga avgivna förslagen rörande

ändringar i jaktlagen och tillgodogörande av kronans fiskevatten m. m. har

kommittén upptagit bestämmelser om rätt för Konungens befallningshavande

att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under tjänsteresor i

obebyggd trakt för uppehälle under färden avgiftsfritt jaga vissa slag av

villebråd samt fiska. En dylik bestämmelse, varav eidigt erhållna upplysningar

något egentligt behov icke lärer föreligga, har emellertid icke ansetts

böra upptagas i förevarande förslag.

Upplåtelse av inägor ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen böra, såsom

ock av kommittén föreslagits, kunna ske ej blott å fastighet, som förvärvats

med hänsyn till renskötseln, utan ock å nybygge, vilket återfallit

till kronan, eller å fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig lägenhet.

Innan upplåtelse, varom i paragrafen är fråga, äger rum, skola lapparna

höras. I likhet med kommittéförslagen har dock icke bibehållits det i gällande

lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, att

lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén har med hänvisning

till att 1915 års fiskesakkunniga föreslagit en ny form för upplåtelse

av fiske i kronans vatten, kallad sportfiske, vidtagit viss jämkning i bestämmelserna

om lapparnas hörande vid fråga om upplåtelse av dylikt fiske.

Av skäl, som anförts under 36 §, har särskild hänsyn till dylika upplåtelser

icke ansetts böra tagas i förevarande förslag.»

Den sakkunnige har såsom obehövliga uteslutit det i 1924 års förslag

förekommande stadgandet om rätt att uppföra viss bostad samt bestämmelserna

om befogenhet för Konungen att utfärda allmänna föreskrifter för

ifrågavarande slag av upplåtelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

anfört, att avgift för upplåtelser endast borde förekomma i fall och till belopp,

som länsstyrelsen bestämde; fall kunde förekomma, då avgift icke vore

lämplig, till exempel för Svenska turistföreningens stugor, vetenskapliga observationsplatser

och dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har velat fästa uppmärksamheten på en brist

i överensstämmelse, som skulle finnas mellan stadgandet i andra stycket

om upplåtelse mot avgift av rätt till bete å kronans skogsmarker ovan

odlingsgränsen och bestämmelsen i 5 § 2 mom. i 1857 års stängselförordning

därom att då stängsel icke finnes mellan skogsmark, tillhörande olika

ägare, den ohägnade marken är att anse såsom till gemensamt mulbete

upplåten.

Jag finner vad länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit icke utgöra tillräcklig

anledning till ändring i sakkunnigförslaget. Då det här är fråga

endast om kronojord, torde det av länsstyrelsen i Västerbottens län åberopade

stadgandet i stängselförordningen icke äga tillämplighet, varför ej heller vad

sistnämnda länsstyrelse anmärkt synes böra föranleda åtgärd.

Däremot har jag ansett vissa andra mindre ändringar böra företagas i

paragrafen. Sålunda torde uppräkningen av de fastigheter, där upplåtelse

av inägor kan äga rum, kunna såsom överflödig uteslutas. Vidare bör i

enlighet med vad som föreslagits beträffande 37 och 38 §§ iakttagas, att

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

förutsättningen av skadesyfte för ersättningsskyldighet anknytes till den

person, som vården om de skadegörande renarna ålåg. Slutligen torde grustäkt

böra upptagas jämväl i uppräkningen i första stycket av de nyttigheter,

som ej må av lapparna upplåtas.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd.

liedan under förarbetena till 1886 års renbeteslag uppmärksammades (sid.

42 i betänkandet), att i flertalet socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen

Paj ala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå, Överkalix, Karl Gustav, Nedertorneå,

Nederkalix, liåneå och Överluleå, funnes lappar, vilka dels för

sin egen del hade renar dels ock skötte renar åt den övriga befolkningen i

socknarna samt förde renarna på bete därstädes å kronoparker och enskild

mark eller ock, ehuru mera sällan, inom närgränsande lappmarkssocknar.

Renantalet beräknades till över 15,000. Under de senare åren hade, enligt

vad kommitterade anförde, inflyttningen av lappar till dessa socknar tilltagit

och renantalet ökats. Särskilt från de närmare kusten belägna socknarna

Nederkalix, Nedertorneå och Karl Gustav, där de allmänna skogarna

vore få, hade klagomål framställts mot den sed, som börjat inrota sig att

hålla renar året om å trakter, vilka nästan uteslutande tillhörde enskilda,

Kommitterade förväntade att, då det vore ett fåtal hemmansägare, som begagnade

sig av den självtagna rätten att låta renarna underhållas på andras

bekostnad, och då med jordbruksnäringens utveckling i trakterna närmast

Bottniska viken renskötsel därstädes icke gärna kunde drivas, skogsrenarna

inom en icke avlägsen framtid, åtminstone för sommartiden, måste avlägsnas

därifrån. Emellertid föreslogo 1886 års kommitterade intet särskilt stadgande

i ämnet.

Frågan om skogsrenskötseln i angivna trakter upptogs ånyo till behandling

under förarbetena till 1898 års renbeteslag (sid. 70 i betänkandet). Kommitterade

konstaterade att, mot den av 1886 års kommitterade uttryckta förväntningen,

renantalet uti ifrågavarande socknar tilltagit. Antalet beräknades

år 1895 till c:a 19,000, därav 13,000 tillhörde den bofasta svenska befolkningen

men liksom de övriga vårdades av lappar. Kommitterade hade i

rättsfrågan samma uppfattning som 1886 års kommitterade eller att något

lagligt berättigande för ägarna till dessa renar att till deras underhåll använda

annan mark än renägarens egen eller den han genom särskilt avtal

kunde hava fått åt sig för ändamålet upplåten icke funnes. De erinrade

att det, vad anginge kronoparkerna, på sin tid varit ifrågasatt att bemyndiga

länsstyrelsen att medgiva lapparna betesrätt därstädes, men att genom

kungl. brev den 26 mars 1831 förklarats att, innan Kungl. Maj:t härom

ville fatta beslut, närmare utredning erfordrades av frågan och de för och

emot densamma förekommande skäl och omständigheter, samt att, såvitt

kommitterade kände, något vidare besked i ämnet sedermera icke meddelats.

I fråga om enskildas marker hade, enligt vad kommitterade anförde,

aldrig varit ifrågasatt att där medgiva lapparna sommarbetesrätt för deras

Historik.

1886 års

förslag.

1898 års

förslag.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. May, ta proposition nr 43.

renar. Den rennäring, som inom socknarna förekomme, bestode således

utan laglig hemul blott genom jordägarens, inberäknat kronans, tjsta medgivande

och hade av gällande lagstiftning lämnats helt och hållet å sido.

Kommitterade anförde vidare, att de redan vid redaktionen av 1 § i sitt

förslag sökt göra tydligt, att kronoparkerna icke ovillkorligen, utan endast

med uttryckligt medgivande, skulle stå öppna för renbete under sommarmånaderna.

Härtill förklarades i 38 § i kommitterades förslag, att enskildas

ägor ej finge för ändamålet anlitas utan jordägarens samtycke, att renägaren

i följd därav vore pliktig att om renarna taga sådan vård, att de ej olovligen

inkomme på andras ägor, och att försummelse av detta åliggande

straffades efter allmän lag.

I ett annat lagrum, nämligen 27 § 2 mom. i förslaget, föreslogs därjämte,

i sammanhang med begränsningen av den bofasta befolkningens rätt

att hava skötesrenar, att, med undantag för vissa lappmarkssocknar, lapp

vid begagnandet av sin rätt till renbete enligt förslaget icke finge under sin

vård hava renar, tillhörande annan än lapp.

Över kommitterades förslag hördes, såvitt tillgängliga handlingar utvisa,

befolkningen nedanför lappmarksgränsen i länet endast i vissa socknar,

nämligen Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix och Piteå.

I dessa socknar, med undantag av Piteå socken, gjordes gällande bland

annat att, därest kommitterades förslag i angivna delar bleve godkänt av

statsmakterna, såväl den bofasta renägaren som inhysingar och andra komme

att förlora ett husdjur, som vore oundgängligen nödvändigt dels för framforsling

av hö från utängarna och ved till husbehov vid tillfällen, då djup

snö på ofrusen mark omöjliggjorde dessa körslors verkställande med häst,

dels ock för andra körslor, ävensom att renen i övrigt vore oumbärlig för

befolkningens hushållning. Förlusten av renarna skulle medföra, att en stor

del av jordägarna och alla inhysingar nödgades minska sin kreatursstock

till följd av att foder åt densamma icke kunde i tillräcklig mängd hemforslas.

De inom socknarna vistande lapparna, som liade en avsevärd inkomst

genom att sköta andras renar, komme därefter att sakna nödiga existensmöjligheter,

då de icke finge mottaga renar i vård från den övriga befolkningen

och således även bleve utestängda från möjligheten att erhålla tillstånd

att året om vistas på de bofastas skogsmark. De föreslagna bestämmelserna

komme således att medföra en allvarlig rubbning i socknarnas

ekonomi och öka den redan förut stora fattigvårdsbördan. Tillika erinrades,

att fjällrenarna icke vore till någon nytta i dessa socknar, emedan de

nödvändiga körslorna måste utföras, innan fjällrenarna anlänt dit. Det hemställdes

förty, dels att åtminstone den jordbrukande befolkningen måtte erhålla

rätt att fortfarande äga renar att vårdas av inom socknarna vistande

skogslappar, dels ock att renskötande lapp, som erhållit tillstånd av enskild

jordägare att vistas å hans skogsområde, även borde tillåtas att med

sina renar vistas å kronoparker och häradsallmänningar i socknarna, emedan

eljest hans vistelse på de enskildas jämförelsevis små och spridda skogsområden

bleve så gott som omöjlig.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

Länsstyrelsen i länet anslöt sig till de framförda synpunkterna såtillvida,

att länsstyrelsen hemställde om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna,

att lapp i Norrbottens län måtte medgivas rätt bland annat att i vård

mottaga dragrenar från personer, bosatta inom Pajala, Tärendö och Korpilombolo

socknar.

Riksdagen antog för sin del ett tillägg till den av kommitterade föreslagna

27 § av innehåll, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete enligt

renbeteslagen skulle äga hava dragrenar i sin vård, även om dessa tillhörde

annan än lapp. Detta tillägg blev sedermera lagfäst. Däremot vunno

befolkningens önskemål i övrigt icke statsmakternas bifall.

I propositionen den 23 mars 1917 med förslag till lag angående ändring 1917 8rs

i vissa delar av 1898 års renbeteslag uppmärksammades ånyo skogsrensköt- lasandrinsseln

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Det konstaterades, hurusom

fortfarande ett icke obetydligt antal renar därstädes hölles året om,

till övervägande delen tillhörande bofasta personer, som ej vore att anse såsom

lappar. Yidare anfördes, att renarna oupphörligen olovligen inkomme

på såväl kronoparkerna som främmande enskild mark samt att i själva verket

särskilt kronoparkerna utgjorde en ej oväsentlig del av renarnas betesmarker.

Klagomål hade tid efter annan framställts såväl av enskilda som

av statens skogstjänstemän. Ville man göra allvar av förbudet mot att låta

de renar, som ej fölle under renbeteslagen, beta å främmande mark. torde,

såsom i propositionen vidare anfördes, vid sidan av de i lagen antydda påföljderna

av ansvar och skadestånd verksammare medel böra anlitas. I sådant

hänseende föreslogos vissa skärpta exekutionsbestämmelser mot ägarna

till ifrågavarande renar. Dessa bestämmelser blevo sedermera antagna av

riksdagen (42 § 2 stycket i 1898 års lag enligt dess lydelse jämlikt lagen den

19 juni 1917).

Frågan om skogsrenarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län Riksdagen

drogs ånyo, ehuru icke i hela sin omfattning, iuför riksdagen år 1918 genom

två i ämnet väckta likalydande motioner, avlämnade den ena (nr 111) av

herr Hellström med flera i första kammaren och den andra (nr 246) av herr

Lundström med flera i andra kammaren. Motionärerna åberopade eu av Pajala

socknemän biträdd framställning från befolkningen i Muonionalusta kapellförsamling,

i vilken erinrades bland annat, att eu stor del av befolkningen

vore i saknad av andra dragare än renar, vilka djur för övrigt särskilt under

snötid på grund av sin större förmåga att taga sig fram mångenstädes vore

lämpligare än hästar, att befolkningen jämväl för utförande av andra för dess

uppehälle nödvändiga körslor ävensom för sin hushållning i allmänhet vore

beroende av att innehava renar, samt att de av riksdagen år 1917 antagna

exekutionsbestämmelserna innebure ett hot av allvarligaste slag mot befolkningens

och församlingens ekonomi. Då motionärerna ansågo, att det för

den ifrågavarande landsändan och dess fattiga befolkning vore av den allra

största betydelse, att de stora svårigheter, som genom den ifrågavarande

lagstiftningen uppstått, så snart som möjligt avhjälptes, hemställde motionärerna,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder

i sådant syfte.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I anledning av den inom andra kammaren väckta motionen begärde

kammarens femte tillfälliga utskott, dit motionen överlämnats, yttrande i

ärendet från domänstyrelsen, varvid särskilt påkallades upplysning om

vilka åtgärder i motionen omförmälda förhållanden föranlett från styrelsens

sida.

I yttrande den 22 maj 1918 anförde domänstyrelsen bland annat, att styrelsen

till en början funnit sig föranlåten att genom skrivelse till överjägmästarna

i övre och nedre Norrbottens distrikt erinra om det effektiva

skydd mot olaglig inkräktning av renar, som de skärpta exekutionsbestämmelserna

medfört. På grund av under år 1917 rådande exceptionella förhållanden

hade styrelsen emellertid sedermera i förnyad skrivelse till överjägmästarna

funnit sig böra meddela att, därest icke i något fall särskilt

stor skadegörelse av renar förekommit, med påkallande av nedslaktningsåtgärder

kunde anstå till hösten 1918. I övrigt ansåge styrelsen ingen anledning

föreligga att beträffande Muonionalusta kapellförsamling, en landsända,

som med avseende å klimatologiska och biologiska förhållanden långt

mera överensstämde med lappmarken än det så kallade kustlandet, påkalla

tillämpning av bestämmelserna angående nedslaktning av renar.

Vidare begärde utskottet utlåtande från länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen, som låtit verkställa siirskild utredning i ärendet, framhöll

i utlåtande den 7 maj 1918, hurusom av utredningen framgått,

att jordbruket i Muonionalusta kapellförsamling på grund av det avlägsna

läget (9 mil till närmaste landsväg — sådan vore dock under byggnad

— samt cirka 25 mil till närmaste järnvägsstation) och de dåliga kommunikationerna

vore synnerligen efterblivet samt mest inriktat på kreatursskötsel;
att

jordbrukarna för sitt jordbruk vore i behov av dragrenar till ganska

betydande antal för hemtransport av myrhö, bränsle med mera;

att skogsrenarna utgjorde en så viktig faktor i jordbrukarnas hushållning,

att det skulle innebära en allvarlig rubbning att utan inskränkning genomföra

gällande lag av den 19 juni 1917;

att 56 % av lägenheterna inom kapellförsamlingen utgjordes av torp och

backstugor, vilkas innehavare huvudsakligen vore hänvisade till tillfälliga

arbetsförtjänster, förnämligast genom timmerutdrivning, anskaffning av fiottbindningsvirke,

fiottningsarbete med mera, vilket allt krävde tillgång på

dragrenar;

att dessa lägenhetsinnehavare dock i stor utsträckning stödde sin utkomst

på kreatursskötsel och jämväl för detta ändamål vore i trängande behov av

dragrenar; samt

att skogsrenarna för denna kapellförsamlings innevånare vore av största

betydelse för tillgodoseende av deras behov av föda, skor och dylikt.

Vidare anförde länsstyrelsen, att jordbruket icke torde kunna höjas till

sådan nivå, att renen kunde undvaras, vare sig såsom dragare eller för hushållningen

i övrigt, förrän kommunikationerna blivit avsevärt förbättrade såväl

genom Iandsvägsbyggnader som genom järnvägsnätets utsträckning längre in

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

i finnbygden, så att konstgödsel, kraftfoder ocli dylikt till rimligt pris kunde

göras tillgängligt. Befolkningen stode vidare inför en nog så betydelsefull

omedelbar omläggning i sina förtjänstmöjligbeter genom införande av lösflottning

i gränsälven. Slutligen framhöll länsstyrelsen, att dragrenar med

större fördel toges bland skogsrenar, som vore större och starkare än fjällrenar.

På grund av den utredning, som sålunda åstadkommits, föreslog länsstyrelsen

den jämkningen i gällande renbeteslag, att den, som inom kapellförsamlingen

ägde eller brukade jordbruksfastighet, måtte erhålla samma

rätt att hava renar under vård av renskötande lapp, som tillkomme dylik

person boende inom lappmarkerna.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott ansåg i likhet med första kammarens

första tillfälliga utskott, dit motsvarande motion överlämnats, en möjlighet

att tillgodose ifrågavarande behov kunna öppnas, därest den bofasta

befolkningen inom kapellaget kunde erhålla utvidgad rätt till bete för dragrenar

å kronoparker. Emellertid ansågo utskotten sig icke böra taga något

initiativ beträffande berörda spörsmål, som låge utanför motionernas ram

och syntes kunna utredas utan särskild framställning från riksdagens sida.

På grund härav och under hänvisning till den förestående allmänna revisionen

av lapplagstiftningen hemställde utskotten, att motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda. Vad utskotten sålunda hemställt bifölls

av båda kamrarna.

Den i utskottens utlåtanden åberopade framställningen från Muonionalusta Framstiii

kapellförsamling hade sedermera av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén K”1”^,arMt^

för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. För

samma ändamål överlämnades samtidigt till kommittén en av 167 renägande

hemmansägare och arbetare biträdd framställning till Kungl. Maj:t

från Tärendö socken, dagtecknad den 7 april 1918, i vilken framställning,

under erinran om renens oumbärlighet för befolkningens hushållning samt

under åberopande av samma skäl i övrigt som tidigare gjorts gällande i

frågan, hemställdes, att Kungl. Maj:t ville anbefalla utredning angående möjligheten

för den renägan de befolkningen i socknen att, oberoende av bestämmelserna

i 42 § renbeteslagen, under vissa förutsättningar få behålla

sin renstam. Framställningen var åtföljd av ett yttrande från länsstyrelsen

i länet, dagtecknat den 7 maj 1918, däri den begärda utredningen förordades

och tillika hemställdes att, då förhållandena vore likartade inom Pajala,

Junosuando och Korpilombolo socknar, den blivande utredningen även måtte

omfatta sistnämnda socknar.

Vidare hade till kommittén överlämnats en av 182 hemmansägare, torpare,

arbetare och andra yrkesmän i Juoksengi med flera byar i Övertorneå socken

undertecknad framställning till Kungl. Maf.t, dagtecknad den 2 januari 1918,

1 vilken, under åberopande av det trångmål i ekonomiskt hänseende renbeteslagen,

därest den tillämpades, komme att medföra för befolkningen,

hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte åtminstone utsträcka slakttiden till

2 år, därest Kungl. Maj:t icke kunde upphäva lagen i förevarande del

eller medverka till dess upphävande. Framställningen var, då den över
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 hdft. (Nr 43.) 2301 st 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kommittén.

lämnades till kommittén, åtföljd av ett yttrande från domänstyrelsen, dagtecknat

den 2 februari 1918, däri styrelsen på anförda skäl meddelade, att

det för skogsskötseln i Norrbottens läns kustland icke vore av avgörande

betydelse, om med nedslaktande av skogsrenarna skulle anstå ett eller

två år.

I en den 2 april 1919 dagteclmad och till kommittén likaledes överlämnad

framställning till Kungl. Maj:t hade sedermera länsstyrelsen i länet

under förnyad erinran om den stora betydelse frågan om dragrenar innebure

för väsentliga delar av länet, anhållit att erforderliga medel måtte

ställas till länsstyrelsens förfogande för utredning av möjligheterna att

trygga befolkningens behov av dylika renar ej endast i de socknar, för vilkas

vidkommande länsstyrelsen redan tidigare hemställt om sådan utredning,

utan även i Overtorneå socken.

Slutligen hade till kommittén överlämnats ytterligare en från Overtorneå

socken inkommen framställning till Kungl. Maj:t den 13 juni 1919, i vilken

socknemännen även för sin del anhållit om särskild undersökning i fråga

om skogsrenarnas bibehållande inom denna socken. Framställningen var

åtföljd av protokollsutdrag från kommunalstämman i socknen den 30 mars

1918, däri stämman förordade renarnas bibehållande.

Kommittén anförde i sitt betänkande härom följande:

»I anledning av berörda framställningar och vad i övrigt i frågan förekommit

har kommittén vidtagit undersökningar av hithörande förhållanden

i socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Kommittén har sålunda för överläggningar med befolkningen företagit

resor i Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix,

Overtorneå, Hietaniemi, Nedertorneå, Karl Gustavs, Nederkalix, Töre

och Häneå församlingar. Vidare har kommittén i såväl nu angivna som i

övriga socknar å trakten inhämtat yttrande från vederbörande kommunala

myndighet angående dess uppfattning i frågan samt skälen för och emot

skogsrenarnas bibehållande, varjämte kommittén i sammanhang med den

allmänna renräkningen sökt fastställa antalet lappar, som vistas å trakten,

samt inom vilka socknar och till vilket antal renar där föras på bete.

_ Av undersökningarna framgår, att den stam av renar, som tillhör befolkningen

nedanför lappmarksgränsen i förevarande län, vid tiden för renräkningen

eller i början av år 1921, uppgick till närmare 7,000 djur, fördelade

å följande socknar med nedannämnda approximativt beräknade antal:

Muonionalusta ........................... 1,950 Nedertorneå................................ 110

Pajala .......................................... 450 Karl Gustav................................. 50

Junosuando .............................. 500 Nederkalix................................... 300

Tärendö....................................... 660 Töre............................ 50

Korpilombolo.............................. 350 Kåneå ......................................... 250

Överkalix .................................... 770 Edefors ....................................... 190

Overtorneå ................................ 830 Övriga.......................................... 50

Hietaniemi ................................ 470 -„

Av ifrågavarande renar vårdas ett mindre antal av fjällappar eller skogslappar,

som höra hemma ovan lappmarksgränsen, och kommer i regel icke

nedanför nämnda gräns annat än då lapparna utsträcka sina vinterflyttningar

dit. En annan mindre del av renarna vårdas av lappar, som höra hemma

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

179

i de till lappmarken gränsande socknarna. Dessa renar pläga regelbundet,

i vissa fall under sommaren, i andra fall under vintern föras på bete nedanför

lappmarksgränsen. Det övervägande flertalet av ifrågavarande renar däremot,

minst 6,000 djur, betas året om nedanför lappmarksgränsen, varvid de

under olika årstider år efter år föras till bestämda efter årstiden avpassade

betesmarker.

Renbetning året om äger enligt tillgängliga upplysningar rum i Muonionalusta,

Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilornbolo, Hietaniemi, Övertorneå,

Överkalix, Nederkalix och Edefors församlingar, varvid de största renmassorna

förekomma i de längre mot norr eller österut belägna församlingarna, såsom

Pajala med Muonionalusta, Junosuando, Tärendö, Överkalix, Övertorneå och

Hietaniemi. Av uteslutande vinterbetning beröras Karl Gustavs, Nedertorneå

och Råneå församlingar. I Töre, Överluleå, Nederluleå, Alvsby, Norrfjärdens,

Hortlax och Piteå församlingar synas renar, varom nu är fråga, antingen

alls icke förekomma eller ock uppträda endast i större eller mindre grupper

från angränsande församlingar.

De renar, som året om föras på bete å ifrågavarande trakter, äro i regel

satta i vård hos någon lapp, som antingen för egen räkning driver renskötsel

eller ock är anställd såsom renvårdare hos särskilda, bland renägarna i

socknarna bildade sammanslutningar, s. k. renägarföreningar. Anmärkas bör

dock, att i ett fåtal fall, såsom i Överkalix och Nederkalix socknar, renskötseln

utövas av personer, vilka icke äro att hänföra till lappar.

Nedanför lappmarksgränsen finnas minst 563 personer, tillhörande den

lapska allmogen. De fördela sig så gott som å samtliga socknar, men förekomma

talrikast där, på sätt ovan anmärkts, skogsrenskötsel mera allmänt

bedrives. De renskötande lapparnas antal kan uppskattas till omkring 100

män, kvinnor och barn med ett renantal av c:a 1,300. Övriga lappar torde

äga omkring 1,200 renar.

Vad angår den tid, under vilken skogsrenskötsel bedrivits å ifrågavarande

trakter, meddelades å de av kommittén anordnade mötena med befolkningen

åtskilliga upplysningar.

I Muonionalusta uppgavs att skogsrenskötselns begynnelse i kapellaget

låge så långt tillbaka, att det numera vore omöjligt att bestämma tiden

härför.

I Pajala sades den första lapska renvårdaren hava kommit till trakten

för minst 200 år sedan.

I Junosuando berättades om märken efter gamla rengärden och dylikt,

som tydde på att skogsrenskötsel där bedrivits i många mansåldrar.

I Tärendö åberopades spår av lapska sommarvallar, å vilka numera uppvuxit

timmerträd av stora dimensioner.

I Korpilornbolo uppgavs, att på västra sidan av Kalix älv skogsrenskötsel

bedrivits under 100 år och än längre, medan densamma på östra sidan av

älven begynt för 50—60 år sedan.

I Överkalix berättades, att skogsrenskötsel i alla tider bedrivits av lappar,

antingen av dem, som nu voro renskötare, eller av deras föräldrar och dessas

förfäder.

I Övertorneå uppgavs allmänt, att skogsrenskötsel sannolikt förekommit

å trakten sedan urminnes tid. An i dag funnes märken efter gamla kåtaplatser,

i vars mitt numera stode träd, som voro 100 år gamla eller ännu

äldre, och även kyrkoböckerna, så långt de ginge tillbaka i tiden, gåve vid

handen, att å trakten funnits renskötande lappar.

I Nederkalix uppgavs, att skogsrenskötsel sedan urminnes tid bedri\its

i trakten av Tjärnträsk, medan den begynt i Över-Morjärv för 50— 60 år och

i Lantj ärv för 20 år sedan.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. ii.

I Kedertorneå och Karl Gustavs socknar berättades, förutom om lämningar

efter gamla lappkåtor här och var å trakten, att förr i tiden eu namngiven

lapp haft kåta sommartid å Seskarön.

Vidkommande de övriga socknarna har kommittén icke varit i tillfälle

att inhämta upplysningar, huruvida skogsrenskötsel av förevarande beskaffenhet

där bedrivits i äldre tider, men torde, åtminstone vad angår de intill

lappmarken gränsande socknarna, där sådan renskötsel fortfarande förekommer,

med stor visshet kunna antagas, att den härleder sig från äldre tid.

Då kommittén med befolkningen dryftat behovet att hålla renar, hava å

sådana trakter, där skogsrenarna ännu mera allmänt förekomma, såsom i

Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix, Övertorneå

och Hietaniemi, för skogsrenarnas bibehållande i allmänhet anförts

samma skäl som, på sätt framgår av det föregående, tidigare gjorts gällande

från en del av nämnda församlingar, nämligen att renen vore oumbärlig såsom

dragare eller eljest i hushållningen för en avsevärd del av befolkningen.

Tillika har, särskilt i fråga om befolkningens rätt att hålla dragrenar i vård

av lapp, anförts, att det vore behövligt att liava dragrenarna tillgängliga å

tider om hösten, då lappmarkslapparna ännu icke hunnit ned till ifrågavarande

trakter under sina vinterflyttningar, och att dragrenarna även behövdes

om vårarna, sedan lappmarkslapparna återvänt därifrån. Befolkningen

vore således i behov av att på närmare håll låta vårda sina dragrenar.

Om detta behov vunne beaktande, vore emellertid Even nödvändigt

att för återväxten hava en stam av avelsrenar på trakten.

Aven de kommunala styrelserna (kommunalfullmäktige, kommunalstämma)

i nyssnämnda socknar samt i Edefors och Älvsby socknar hava, då de inkommit

till kommittén med yttrande i frågan, efter övervägande av fördelarna

och nackdelarna av skogsrenskötseln, enhälligt och med förbehåll allenast av

betryggande åtgärder till förekommande av skadegörelser förordat skogsrenarnas

bibehållande.

I övriga socknar, där skogsrenskötseln tydligen icke omfattats med mera

allmänt intresse, har den meningen gjort sig gällande, att sådan renskötsel

framdeles alls icke eller åtminstone icke under annan tid av året än möjligen

under den egentliga vintern borde tillåtas.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om skogsrenskötseln

nedanför lappmarksgränsen i länet, har kommittén utgått ifrån, att sådan

renskötsel å stora delar av ifrågavarande trakter tydligen förekommit sedan

mycket lång tid tillbaka. Kommittén har härvid icke förbisett, att det allt

sedan tiden för tillkomsten av 1886 års renbeteslag varit i lag förbjudet att,

på sätt som sker, året om hålla renar på främmande mark nedom lappmarksgränsen.

Uppmärksammas må emellertid, att oaktat detta förbud och oaktat

de skärpta exekutionsbestämmelserna av är 1917 förhållandena icke undergått

någon nämnvärd förändring. Domänstyrelsen har för sin del uttalat, att läget

icke vore sådant, att det påkallade en omedelbar tillämpning av nämnda

skärpta bestämmelser. Ej heller eljest hava, såvitt kommittén erfarit, renbeteslagens

stadganden härutinnan annat än i undantagsfall ansetts böra

tillämpas. Yad angår de enskilda jordägarna torde de fall vara iätt räknade,

då dessa begärt åtgärder mot skogsrenar, som olovligen uppehållit sig å

deras mark. I stort sett torde alltså kunna sägas, att skogsrenskötseln å

ifrågavarande trakter, ehuru densamma formellt utövats i strid med gällande

lag, i allt fall faktiskt fått med myndigheters och enskildas goda minne fortgå,

utan att, annat än undantagsvis, ingripande förekommit mot densamma från

deras sida. Därtill kommer, att åtminstone inom vissa trakter den övertygelsen

är allmän, att ett verkligt behov föreligger att även i fortsättningen

behålla skogsrenskötseln.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Yad angår de olägenheter, som genom skogsrenskötseln må tillskyndas

den jordbrukande befolkningen, låter det sig icke förnekas, att skogsrenarna

förorsaka vissa skador, men synas dessa icke vara av mera väsentlig betydelse,

särskilt som det redan under nuvarande förhållanden icke visat sig

möta några egentliga svårigheter för de bofasta att få skadorna till fullo

ersatta.

Kommittén anser således goda skäl föreligga att, med tillmötesgående

av de från befolkningens sida framställda önskemålen, åtminstone i viss utsträckning

legalisera den renskötsel, som å förevarande trakter bedrives,

och har kommittén framlagt förslag i sådant hänseende.

Kommittén håller före, att allt efter som näringarna utvecklas och kommunikationerna

förbättras i de socknar, där renskötseln alltjämt bedrives,

dess betydelse för hushållningen kommer att med tiden minskas och efter

hand försvinna. På grund härav har kommittén, då den föreslagit legalisering

av här ifrågavarande skogsrenskötsel, sökt att åt bestämmelserna giva

en sådan avfattning, att desamma öppna en möjlighet att å trakter, där ett

mera allmänt intresse kan anses påkalla sådant, bibehålla skogsrenarna, men

å andra sidan icke lägga hinder i vägen för skogsrenskötselns avskaffande å

trakter, där densamma icke längre fyller något verkligt behov för de bredare

lagren av befolkningen. Kommittén har ansett sig enklast uppnå detta syftemål

genom att göra skogsrenskötselns bibehållande beroende av koncession

utav Konungens befallningshavande, som har att i varje särskilt fall pröva

förhållandena och eventuellt lämna tillstånd därtill för viss tid, ej överstigande

10 år åt gången.

Av utredningen i ärendet framgår, att befolkningen, säkerligen i känslan

av att renskötseln är ett lapparnas särskilda yrke, så gott som undantagslöst

satt sina renar i vård hos lappar, vilka antingen redan förut varit bosatta

på orten eller ock för ändamålet ditkallats från lappmarken. Med

hänsyn härtill och då renskötseln i övrigt är ett lapparnas uteslutande privilegium,

har kommittén ansett, att även skogsrenskötseln å här ifrågavarande

trakter bör överlåtas allenast åt personer, tillhöriga den lapska allmogen,

och har kommittén för den skull bundit rätten att driva sådan renskötsel

vid egenskapen av att vara lapp. Därvid förutsätter kommittén

emellertid, att i koncessionen för vederbörande lapp stadgas skyldighet att i

mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från den övriga befolkningen.

»

Kommitténs förslag att frångå nu gällande förbud mot renskötsel året om

å ifrågavarande trakter och i stället anvisa lagliga former för dess bedrivande

därstädes vann anslutning av länsstyrelsen i länet ävensom av det övervägande

flertalet av de kommunala representationerna för de socknar, som

beröras av frågan. Bland de sistnämnda tillstyrkte sålunda Pajala kommun

med Muonionalusta kapellförsamling, Junosuando, Overkalix, Hietaniemi,

Övertorneå, Tärendö, Edefors och Båneå kommuner genom sina kommunala

organ ifrågavarande förslag. Töre (under bildning varande) kommun hemställde

i första hand, att ifrågavarande slag av renskötsel måtte avlysas inom

socknen och närmast därtill gränsande socknar, men påyrkade, därest densamma

ansåges böra fortfarande bibehållas, kraftiga restriktioner. Förslaget

avstyrktes direkt endast av Nedertorneå kommun, medan Korpilombolo

kommun av anförda skäl ansåg ett legaliserande av skogsrenskötseln för

dess del icke behöva ifrågakomma, emedan renantalet i socknen redan gått

Yttranden över

kommitténs

förslag.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj-.ts proposition nr j:t.

avsevärt tillbaka. Övriga kommuner antingen sade sig sakna anledning att

ingå på frågan eller förklarade sig icke alls eller endast obetydligt beröras

av densamma och förty icke hava något att erinra mot förslaget.

Kammarkollegium hade i sitt utlåtande över förslaget icke någon anmärkning

att göra mot detsamma i denna del.

Erinringar framställdes däremot av domänst gräsen. Styrelsen behandlade i

sitt utlåtande, med tillämpning i synnerhet å skogsrenskötseln i Norrbottens

läns kustland, ingående renarnas inverkan å såväl kronans som enskildas

skogar, särskilt såvitt angår skogarnas föryngring, och påkallade med hänsyn

härtill och under åberopande av skäl i övrigt bland annat en lokal begränsning

av skogsrenskötseln å dessa trakter till vissa angivna socknar. Som

styrelsens utlåtande i dessa delar, enligt vad styrelsen uppgivit, innefattade

uttryck för eu mera allmän uppfattning bland fackmännen på området, och

i övrigt även är av principiell betydelse för hela renbeteslagstiftningen, torde

detsamma här böra återgivas. Styrelsen anförde sålunda bland annat följande:

»Renlaven, som utgör renens huvudsakliga föda vintertiden, uppträder

mest på tallhedarna inom lappmarkerna men även nedanför desamma. Under

betesgången å dessa marker vintertiden uppsparka renarna snön för att åtkomma

renlaven, men samtidigt härmed förstöras alla de små tallplantor,

som tilläventyrs där kunna finnas. Med den stora utbredning, som dessa

vinterbetesland måst givas för att lämna renhjordarna tillräckligt med bete,

har skadegörelsen vid betesgången kommit att omfatta avsevärda arealer.

Då dessa trakter år ifrån år besökas av renarna, blir det nästan omöjligt

att därå erhålla nöjaktig återväxt efter avverkningarna. Enstaka grupper

av ungskog kunna väl här och var utväxa på de lokaler, där renlaven endast

i ringa omfattning förekommer, men de stora hedarna äro efter renbetet en

lång tid framåt att betrakta såsom improduktiva för skogsskötseln.

Med det tidigare extensiva skogsbruket inom lappmarkerna och med hän

syn till därvid tillämpade omloppstider, vilka i sin tur förutsatte eu natur

lig föryngring av bestånden, fäste man icke så särskilt stor uppmärksamhet

vid denna renarnas skadegörelse. Sedan emellertid krav rests på införande

överallt, där avsättningsförhållanden sådant medgåve, av ett så intensivt

skogsbruk som möjligt, har det befunnits nödvändigt att i allt större omfattning

tillgripa kultur medelst sådd eller plantering, för att så snart som

möjligt efter avverkning utav de övermogna skogsbestånden, vilka sakna förmåga

att själva föryngra sig, förse marken med återväxt.

Det är givet att i samma mån som direkta och i många fall högst avsevärda

kostnader nedläggas på skogskulturer, man också måste fordra att

ernå resultat av desamma, på det att kostnaderna icke må kunna anses

bortkastade.

De skogliga förhållandena å de flesta kronomarkerna inom Norrbottens

län äro numera sådana att för erhållande av återväxt kultur medelst sådd

eller plantering måste tillgripas i allt större omfattning å de marker, som

lämpa sig för uppdragande av tallskog, och dessa äro till arealen övervägande.

Domänstyrelsen har beträffande frågan om renens skadegörelse på

skogsåterväxten under hand sökt inhämta framstående vetenskapsmäns och

zoologers uppfattning samt därav funnit styn-kt i form av direkta uttalanden,

att skogskultur och skogsrenskötsel icke läte sig förena, utan att renen

måste under sådana förhållanden anses såsom ett synnerligen farligt skade

djur. Under sådana förhållanden kan det icke vara domänstyrelsen likgiltigt

om en lagstiftning skulle komma till stånd, vilken icke blott bleve till direkt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

133

skada för skogarna utan också avsåge att legalisera en renskötsel, vilken

liittills ansetts ej blott vara i uppenbar strid mot gällande renbeteslag utan

även på grund av praktiska skäl ligga utanför stängselförordningens räckvidd.

Genom 1923 års riksdags beslut har vidtagits eu del förändringar i stängselförordningen

i avsikt att bereda markägaren skydd för skada å skog och

skogskulturer av beteskreatur särskilt å s. k. gemensamma betesmarker, och

har genom lagrådets uttalanden vid förarbetena till nyss berörda ändrade

lagstiftning framhävts, att redan med tidigare bestämmelser uti stängselförordningen

en markägare ägt befogenhet att till skydd för vidtagna skogskulturer

inhägna del av den eljest såsom gemensamt betesområde ansedda

marken. Härmed har man då avsett att under allmänt givna förutsättningar

skydda och bevara skogsåterväxten, till dess att den nått en sådan utveckling

att tamboskapens betesgång icke vore för densamma menlig. Sagda

bestämmelser avse alla slag av hemdjur, som kunna tänkas ifrågakomma,

men har man givetvis icke ansett i avsedda sammanhang inrymma bestämmelser

vis ä vis renarna, vilka icke äro att anse såsom hemdjur i vanlig

bemärkelse.

Skulle nämnda bestämmelser i fråga om rättighet att med hägnader skydda

skogskulturerna avse även skadegörelse av renar, kommer detta att medföra

kostnader, vilka i oroväckande grad öka kulturkostnaderna, ity att de

stängsel, som eljest kunna vara effektiva i fråga om att hålla tamboskapen

utanför ett kultiverat skogsområde, komma att visa sig fullständigt ineffektiva

i fråga om renarna. Man måste nämligen räkna med skadegörelse av

dessa djur såväl sommar- som vintertid, och då renen under sommartiden

icke utestänges av stängsel, som beträffande tamboskapen är fullt effektivt,

lärer detsamma med hänsyn till snöförhållandena vintertiden få göras kanske

mer än dubbelt så högt. Yilka kostnader, som kunna förorsakas av dylika

till dubbel höjd utförda stängsel, kan icke exakt angivas per arealenhet. då

fråga blir om större arealer, enär därvid även andra omständigheter få tagas

i betraktande. Men då stängselförordningen såsom sista och mest effektiva

skydd för skogsvården ifrågasätter förbud för betning av hemkreatur eller

vissa slag därav å vissa trakter eller under viss tid av året, finner man att

lagstiftarna sannolikt med hänsyn till dels de stora kostnader, som äro förenade

med hägnande av kulturfält, dels i betraktande av att dessa hägnader

icke under alla förhållanden äro effektiva för skogens vård, låtit kreatursskötseln

eller den jordbrukande befolkningens intressen stå tillbaka för

skogsvården. Nu kan visserligen invändas att renarna vintertiden flyttat

genom sådana trakter av vårt land, där skogskultur i rätt stor omfattning

bedrivits sedan en följd av år tillbaka såsom i Västernorrlands och söder

därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över skadegörelse

å kulturerna framkommit, men det är då att märka, att de renar,

som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjällrenar,

vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.

Sannolikt är väl också att lapparna, om de härpå blivit uppmärksamgjorda.

sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.

Inom lappmarkerna förekomma visserligen skogskulturer numera i betydande

omfattning på kronans marker, men torde beträffande dessa och med

beaktande av lapparnas urgamla och lagfästade rätt att här under viss tid

av året uppehålla sig med sina renar icke vara helt uteslutet att på lagstiftningens

väg förmå lapparna att undvika skadegörelse av renarna å dessa

kulturfält.

Vidkommande åter Norrbottens läns kustland, där det nu är i fråga att

legalisera s. k. skogsrenskötsel under hela året, gäller visserligen för när
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

varande beträffande största delen av de i enskild ägo varande skogarna den

s. k. dimensionslagen, vilken beträffande skogarnas föryngring är byggd på

uppfattningen om att densamma skulle kunna överallt försiggå på naturlig

väg. Sagda lag bär emellertid gång efter annan påvisats vara fullkomligt

ineffektiv i berörda hänseende beträffande avsevärda delar av dess tillämpningsområde.

Upprepade framställningar liava förekommit, gående ut på att

utbyta dimensionslagen mot eu bättre lagstiftning, och synes det som om

den tidpunkt icke vore långt avlägsen, då denna lag kommer att ersättas

med den allmänna skogsvårdslagen av år 1923. Skulle så bliva fallet,

kanske redan från och med 1925 års ingång, kommer befolkningen inom

nämnda landsdel att i rätt stor omfattning åläggas att svara för att skog

uppkommer efter avverkning. Då man har all au ledning antaga, att sedan

eu dylik lagstiftning, vilken i fråga om avverkningens bedrivande lämnar

skogsägaren stor frihet, blivit införd, avverkningarna till eu början komma

att bedrivas i rätt så ökad omfattning och till den grad att naturlig återväxt

efter desamma icke är att förvänta, lära ock av markägarna komma

att utkrävas dem åliggande reproduktionsskyldighet. Huru denna reproduktionsskyldighet

skall av dem kunna fullgöras med mindre återväxten effektivt

skyddas för skadegörelse av de i små hopar kringströvande skogsrenarna,

är svårt att förstå. Visserligen skulle den invändningen kunna göras att,

då kommittén avsett att dels skogsrenskötseln inom Norrbottens läns kustland

skulle göras beroende av länsstyrelsens medgivande i varje fall, dels

rättigheten att bedriva sådan renskötsel skulle kunna i fall av viss försummelse

fråntagas vederbörande, någon risk för nämnda slag av skadegörelse

icke skulle finnas, men då dels ej erfordras mer än att en mindre flock renar

uppehåller sig en tid å ett kulturfält för att obotlig skadegörelse skall hava

skett, dels icke med hänsyn till de former, varunder s. k. skogsrenskötsel

är avsedd att äga rum, ifrågasattes sådan vård av skogsrenar att dylik

skadegörelse kan förhindras, dels slutligen sedan vissa betesland och flyttningsvägar

— dessa senare i mera inskränkt omfattning — blivit av länsstyrelsen

för visst fall fastställda, det knappast torde vara möjligt att under

oktrojtiden, tio år, erhålla ändring i sistberörda avseenden, »blir ett verkligt

rationellt skogsbruk inom avsedda trakter omöjliggjort.

För kronans vidkommande har kommittén uppenbarligen ansett, att frågan

vore av sådan social betydelse att något som helst vederlag för en sålunda

medgiven betesrätt å kronans marker icke behövde ifrågakomma. Styrelsen

kan beträffande denna fråga icke underlåta att ånyo åberopa, vad dåvarande

chefen för justitiedepartementet anfört i förenämnda proposition till 1917 års

riksdag beträffande den icke legaliserade renbetningen. Statsrådet har nämligen

uttalat sig sålunda: ''Klagomål över här omförmälda renbetning hava

tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän.

Någon anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela

året om pågående betning uti ifrågavarande trakter, synes ej heller föreligga,

helst som det kan befaras att densamma skall ytterligare utvecklas.’ Beträffande

åter de enskilda har kommittén uttalat att samma betesrätt skulle

kompenseras av rättigheten att få hålla skötesrenar till ett angivet antal

av högst 20 stycken för varje fall. Kommittén synes emellertid icke hava

beaktat, dels att sannolikt flertalet av de enskilda inom dessa trakter under

inga förhållanden torde komma att begagna sig av rätten att hålla skötesrenar,

dels att, om samtliga enskilda skulle begagna sig av sålunda medgiven

rätt att hålla skötesrenar, dessas antal helt visst skulle väsentligen

överstiga, vad som eventuellt förutsetts.

Av kommitténs utredningar har styrelsen inhämtat att för närvarande

torde finnas i Norrbottens läns kustland cirka 6.000 renar, vilka icke någon

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 185

del av året föras på bete inom lappmarken. En avsevärd del utav denna

renstock torde finnas inom de nordligaste socknarna såsom Muonionalusta,

Pajala och Junosuando, men för övrigt förekomma till den omfattning, att

deras begränsning till ett minimum är ur skogsvårdssynpunkt icke blott ett

önskemål utan en krävande nödvändighet.

Skogsfastigheterna i nu berörda delar av landet äro i allmänhet, särskilt

vad kronans vidkommer, upptaxerade till avsevärda belopp, vilkas förräntning

gör det nödvändigt att erhålla skördar från desamma med möjligast

korta omdrev och utan att man å skogsmarken nedlägger för stora kostnader

på kulturåtgärder. Skogsbruket inom Norrbottens läns kustland, vilket

i betydande omfattning kan så långt klimatiska förhållandena det medgiva

drivas intensivt, kräver emellertid oavvisligen att därå icke nedläggas stora

kostnader, enär detsamma icke på långt när är så givande som exempelvis

i Västerbottens län eller där nedanför belägna delar av landet.

Kräver man nu av statens skogsförvaltning, att den skall utan större utgifter

göra skogsbruket räntabelt med hänsyn till skogsfastigheterna åsatta

taxeringsvärden, samt av den enskilde, att han under så gott som alla förhållanden

skall ombesörja att ny skog med säkerhet kommer i den avverkades

ställe, så lära de nationalekonomiska synpunkter, som för statsmakterna

och lagstiftarna i förenämnda hänseenden varit avgörande, få anses

böra väga ganska tungt jämförda med de sociala synpunkter, som kommittén

lagt på denna fråga.

Kommittén, som för utredning av i vilken omfattning den av dem benämnda

skogsrenskötseln förekommit inom Norrbottens läns kustland, hållit

sammanträden med befolkningen i orterna, har därvid jämväl kommit till

den uppfattningen att denna s. k. skogsrenskötsel vore oundgängligen behövlig

för vissa kategorier av den jordbrukande befolkningen, särskilt den

som besutte smärre hemmansdelar samt s. k. torpare och inhyses. Särskild

betydelse ägde det ock enligt kommitténs uppfattning att befolkningen kunde

hålla sig dragrenar för vissa körslor för jordbruket ävensom för timmeravverkningar.

Styrelsen vill icke bestrida, att det i viss mån finnes fog för ett dylikt

påstående, ävensom för det uttalandet, att det vore bättre för befolkningen

att få hava sina dragrenar såsom skötesrenar hos skogslapparna än hos

fjällapparna. Styrelsen får emellertid framhålla, att för den jordbrukande

befolkning, som strävar att driva ett jordbruk av den art att det med nutida

kommunikationer inom större delar av ifrågavarande område kan. bedrivas

på så sätt att detsamma helt föder en familj, innehavet av renar icke

är nödvändigt ur folkförsörjningssynpunkt. Beträffande dragrenarna hava

dessa spelat en rätt så stor roll såsom förvärvskällor för befolkningen i

nämnda orter, men förutsättningarna härför försvinna allt mer och mer i

den mån som kommunikationsväsendet utvecklar sig ock avverkningarna

komma att förläggas på allt längre och längre avstånd ifrån ilottleder och

andra trafikleder. Dragrenens företräde såsom dragare framför hästen framträder

nämligen först. vid djup snö och där allmänna färdvägar saknas,

och dess förmåga att å längre sträckor framskaffa tyngre lass är synnerligen

begränsad.

Såsom ytterligare ett skäl för förslaget att legalisera skogsrenskötseln

inom Norrbottens läns kustland har kommittén åberopat gammal sedvänja,

som opåtalt fått utveckla sig. Styrelsen får härtill genmäla att länsstyrelsen

redan år 1916 förmält sig vidtagit åtgärder för rättelse samt att styrelsen

och skogsstatstjänstemännen dels under hand dels officiellt hos länsstyrelsen

påtalat den olagliga renhantering som försiggått. I detta sammanhang vill

styrelsen erinra att dess skrivelse av år 1917 endast avsett förhållandena i

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr do

Miioniönalusta kapellförsamling ocli icke kela kustlandet. Skrivelsen kar

nämligen av kommittén citerats i ett sammanliang, som kan giva densamma

en vidare tolkning än den faktiskt innekåller. Att såsom kommittén vilja

legalisera en lagstridig hantering av den anledningen bl. a. att den fått

fortgå opåtalt, synes domänstyrelsen visserligen kunnat sägas före år 1917

haft något formellt fog för sig, men att nu helt omintetgöra 1917 års lagstiftningsarbete,

lärer väl ej vara välbetänkt. Emellertid lärer lagstiftningen

hava högre uppgifter än att legalisera en lagstridig utveckling, om vilken

med fog kan sägas, att den icke följer nationalekonomiskt riktiga linjer.

Vad som nu anförts, kan enligt styrelsens förmenande i stort sett siigas

vara tillämpligt på så gott som kela Norrbottens läns kustland med undantag

möjligen för trakterna norr om Torne älv nedanför förgreningen med

Tärendö älv, väster om Tärendö älv samt norr om Kalix älv ovanför sammanflödet

med Tärendö älv. Nedanför nu angivna demarkationslinje torde

enligt styrelsens förmenande icke kunna påvisas några förhållanden, som ur

social synpunkt kräva legaliserande av en renskötsel, som skulle vara till

synnerligen stort men för skogsskötseln. Detta gäller såväl den bofasta

befolkningen som ock det ringa antal lappar, som möjligen där kar sitt hemvist.

Skulle det emellertid inom sagda områden finnas lappar, vilka till

huvudsaklig del äro för sin utkomst beroende av den renskötsel, som av

dem hittills bedrivits, får styrelsen framhålla, att det helt visst skall för

staten visa sig förmånligare och vara förenat med vida mindre kostnader att

bereda dem utkomst antingen som renskötare inom lappmarkerna eller på

annat sätt, än att för deras skull upphöja kommitténs förslag till lag om

skogsrenskötsel till lag.

Kommittén har visserligen uttalat, att den hade den uppfattningen att

skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland icke skulle komma att utvecklas

utan så småningom avtaga. Domänstyrelsen åter ser uti det framlagda lagförslaget

ett uppslag till eu väsentligen ökad skogsrenskötsel inom nämnda

trakter.

I anledning av vad som sålunda anförts får styrelsen bestämt uttala sig

emot att skogsrenskötseln må få bedrivas inom Norrbottens läns kustland

nedanför den linje, som markeras av Tärendö älv och ovan angivna delar av

Torne och Kalix älvar.

Beträffande åter trakterna ovanför nämnda demarkationslinje vill styrelsen

icke ställa sig avvisande mot ett tillämpande inom desamma av kommitténs

förslag till lag om skogsrenskötsel. Då styrelsen gör detta medgivande,

ligger häri ingalunda ett underkännande av vad styrelsen tidigare anfört i

princip, men har. styrelsen låtit för sig vara avgörande frågan om i vilken

grad kulturutvecklingen fortskridit och beräknas komma att ytterligare fortskrida.

Sålunda gäller för dessa trakter i minst lika hög grad, att renen gör betydande

skada å skogsåterväxten, en skada till den omfattning att enligt

äldre, skogsbevakares inom Pajala socken utsago, vilka själva voro renägare,

det icke vore möjligt erhålla återväxt, så länge renarna betade på dessa

trakter. Emellertid äro de klimatiska förhållandena sådana att även om

avsättningsförhållandena för virket bleve genom stegrade virkespriser och

förbättrade utfartsleder mera gynnsamma, ett mera intensivt skogsbruk med

kortare omloppstider icke å dessa trakter kan beräknas införas i samma omfattning

som i övriga delar av Norrbottens läns kustland. Kommer så härtill

att kommunikationsväsendet ännu icke nått den utveckling, att detsamma

kan i avsevärd mån stödja jordbruket i allmänhet, så synes det för befolkningens

inom dessa orter vidkommande vara önskligt, att densamma beredes

tillfälle att under någon tid framåt få hava skötesrenar i vård hos lapparna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1<^7

Kunrjl. ]ifaj:ts proposition nr io.

Domänstyrelsen liar emellertid den uppfattningen att med eu fortgående utveckling

av kommunikationer, jordbruk ocli skogsbruk inom berörda områden

de skäl, som nu kunna andragas till stöd för sagda lagförslag, med tiden

komma att helt botfalla.

Såsom ett oeftergivligt villkor emellertid för ett dylikt medgivande från

domänstyrelsens sida vill styrelsen uppställa, att styrelsen eller vederbörande

överjägmästare i den blivande lagen beredes tillfälle att uttala sig om de

närmare villkor ävensom vilka trakter, som länsstyrelsens för varje särskilt

fall meddelade tillstånd för bedrivande av skogsrenskötsel böra innehålla och

avse, vad beträffar kronans marker. Skulle så genom statsmakternas beslut

skogsvårdsstyrelse inrättas i Norrbottens läns kustland, bör givetvis enahanda

befogenhet beträffande de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt stående skogarna

inrymmas åt sagda styrelse. Sådana bestämmelser synas nämligen

domänstyrelsen absolut nödvändiga för att i möjligaste måtto begränsa den

skadegörelse å skogen, som trots allt likväl måste förväntas bliva eu följd

av skogsrenskötseln inom berörda områden, ävensom för att i tid kunna bana

väg för en mera intensiv skogsskötsel.»

Bland de skäl, som av domänstyrelsen i dess nu återgivna yttrande anförts

mot legalisering av skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, stod

främst det att renarna så skadligt inverkade på skogarna, att återväxten, om

ej alldeles omöjliggjordes så dock i högsta grad äventyrades. Som denna

fråga måste tillmätas en mycket stor betydelse, då det gällde att, såsom nu

ifrågasättes, bibehålla skogsrenskötseln i kustlandet (= trakterna nedanför

lappmarksgränsen i Norrbottens län), men det varit känt, hurusom meningarna

rörande renarnas inverkan å skogarnas återväxt ingalunda vore

överensstämmande bland fackmännen, anmodades statens sk ogsförsöksa ns tat t

att i anledning av vad domänstyrelsen yttrat i frågan avgiva utlåtande.

Skogsförsöksanstalten anförde följande:

»Frågan om renbetets inverkan på skogsåterväxten är ett gammalt spörsmål

inom den nordiska skogslitteraturen, som blivit behandlat av ett flertal

olika författare, av vilka somliga i renskötseln sett ett väsentligt hinder för

eu rationell skogsskötsel, andra däremot visserligen erkänna, att renarna

göra en del skada men anse, att de i regel ej utöva något avgörande inflytande

på skogens föryngring. För att klargöra orsakerna till de olikheter

i uppfattning, som gjort sig gällande, torde det vara nödvändigt att erinra

om föryngringsförhållandena hos en av de mest utbredda av de nordiska

skogstyperna, nämligen den lavrika tallheden. Markbetäckningen i denna

skogstyp utgöres av ett mer eller mindre rikt utvecklat renlavstäcke. Tallhedarna

utgöra därför om vintern renarnas bästa betesmarker och det har

därför legat nära till hands att anse de egendomligheter i avseende på föryngringen,

som utmärka tallhedarna, vara förorsakade av renarnas betande.

Den av ålder eller genom avverkning starkt utglesade tallheden är eu svår

föryngrad eller åtminstone sig långsamt föryngrande skogstyp. De gamla

träden stå mycket glest, marken mellan dem ligger utsatt för sol och vind

och är betäckt med ett vitt renlavstäcke, som ger hela skogen ett ljust utseende.

I renlavstäcket mellan träden påträffar man i regel mycket rikligt

med små tallplantor. I tallhedarna närmare kusten uppträda de vanligen

i större antal per hektar än längre in i landet med dess bistrare klimat och

mindre ofta förekommande fröår. Flertalet av dessa plantor äro emellertid

små, förkrympta och svagt växtliga, de flesta do förr eller senare genom

angrepp av svampar och insekter och endast eu ringa procent erna nagon

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 4Ö.

vidare utveckling. I närheten av de äldre träden, omkring stubbar, kvarlämnade

toppar eller kullblåsta träd, finner man däremot ofta vackra grupper

av växtliga tallplantor, medan man för övrigt endast finner dessa små oväxtliga

plantor, som nyss omnämndes. Denna egendomliga föryngringsbild har

man velat förklara som en följd av renarnas betande. Vid sitt sökande av

föda under vintern sparka de med sina klövar sönder renlavstäcket, förstöra

eller skada de tallplantor, som finnas i detta, och hindra därigenom deras

utveckling. I närheten av de gamla träden, under kullfallna träd, toppar

med kvarsittande grenar äro tallplantorna skyddade mot renarna, då de ej

gärna ge sig dit, da deras horn där äro dem till hinder. Renarnas vinterbete

skulle enligt denna åsikt vara orsak till tallhedarnas långsamma och

egendomliga föryngring. Vore detta fallet skulle renarna utöva ett mycket

väsentligt inflytande på Norrlands skogsskötsel, då tallhedarna inom stora

områden ha nyss beskrivna utseende. Emellertid torde orsakssammanhanget

vara helt annorlunda gestaltat enligt vad som framgått av professor Hesselmans

undersökningar över tallhedarnas föryngringssvårigheter, till vilka

undersökningar längre fram återkommes.

En mera odisputabel, skadlig inverkan på skogen utöva renarna genom

sin hornfejning, då de genom att gnida hornen mot något träd söka befria

dem från vidsittande torkande hud. Härför utväljas smärre manshöga träd,

tallar eller granar, som genom hornfejningen förlora barken och flera eller

färre grenar; flertalet skadade träd do. Lokalt kunna renarna på detta sätt

förorsaka avsevärda skador.

Från skogsförsöksanstaltens sida ha sedan flera år tillbaka utförts eu serie

undersökningar över de norrländska tallhedarnas föryngringssvårigheter. De

hittills publicerade resultaten äro nedlagda i tvenne avhandlingar av professor

Hesselman: Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor I

och II, publicerade i anstaltens meddelande åren 1910 och 1917.

Huvudresultaten av dessa undersökningar kunna sammanfattas på följande

sätt:

Tallhedar som aldrig dier endast för mycket länge sedan varit besökta av

renar förete samma föryngringsbild, som tillskrivits renarnas inverkan på skogen.

Snötryck, insekts- och svampskador ha en mera sekundär betydelse.

Huvudorsaken till tallhedarnas egendomliga föryngringssätt är att söka i

humustäckets beskaffenhet, vilket framgår av

a) Plantor uppdragna i kultur i humus, insamlad under enstaka träd, utveckla

sig vida kraftigare än i humus, samlad under lavmattan mellan träden.

b) Vid kultur å tallhedar, där alla äldre träd avverkats och där kvarliggande

stammar bortburits, utveckla sig plantorna mycket ojämnt. De

kraftigaste plantorna förekomma emellertid i närheten av'' stubbar och multnande

trädstammar. Vid kemisk analys av humustäcket visar det sig, att

en mer eller mindre livlig salpeterbildning äger rum på de platser, där tallplantorna

äro kraftiga, men att ingen eller mycket svag salpeterbildning äger

rum, där plantorna äro små och svaga.

c) Vid under senaste åren utförda försök med att tillföra plantorna på

en typisk tallhed svaga lösningar av assimilerbart kväve har det visat sig,

att dessa utvecklat sig kraftigare än förut.

Tallhedens långsamma och egendomliga föryngring är därför ett utslag av

den svaga omsättning, som äger rum i det huvudsakligen av lavar bildade

humustäcket. En livlig omsättning i humustäcket har genom vid den naturvetenskapliga

avdelningen anställda försök visat sig vara av eu väsentlig

betydelse för en barrträdsplantas kraftiga utveckling under de första åren.

Ett annat hinder för tallhedarnas föryngring har man velat se i lavtäcket.

I Norrbotten och Lappland är detta ytterst sällan så kraftigt, att det här
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

utinnan kan spela någon roll. Däremot är detta fallet i norra Dalarna, Särna

och Idre socknar, där lavtäcket är så mäktigt, att det som en päls överhöljer

på marken liggande stammar. I ett sådant lavtäcke saknas så gott som fullständigt

tallplantor. Liknande förhållanden lär man kunna finna i Finland

och finska skogsmän ha också framfört den åsikten, att renen gagnar skogsföryngringen

genom att hålla renlavstäcket tillbaka.

Det är naturligtvis obestridligt, att renarna skada skogen,^ mest påtagligt

genom sin hornfejning, möjligen också genom betet under vintern, vars betydelse

dock är svårare att objektivt fastställa. Den skada, som renarna

göra, beror naturligtvis i hög grad av deras antal per hektar. Lappkommittén

har i sitt betänkande uppskattat de sommarbetande skogsrenarna i

Norrbotten (kommitténs betänkande, sid. 91) till 6,000 st. De socknar, i

vilka skogsrenar för närvarande förekomma ha en totalareal av 21,600 km2,

på varje skogsren faller därför i genomsnitt 3,6 km2. Under sådana förhållanden

kan skogsrenbetet ej gärna annat än rent lokalt göra någon märkbar

skada. Till jämförelse kan'' anföras en omfattande undersökning från Finland,

betitlad Uber die natiirliche Verjungung der Heidewälder im Finnischen

Lappland, publicerad av Y. T. Aaltonen år 1919 i den finska skogsförsöksanstaltens

meddelanden. Enligt den tyska resumén, avhandlingen är

i huvudsak skriven på finska, är undersökningen förlagd till Finlands egentliga

renbetesområde, omfattande 128,268 km2, vilket år 1912 räknade 121.187

renar, vilkas antal dock under de sista åren starkt minskats. I det finska

undersökningsområdet förekom sålunda i det närmaste en ren per km2. Enligt

författarens uppgift märker man överallt på renlavstäcket, att renarna betat.

Benens inverkan på skogsföryngringen behandlas i den tyska resumén ganska

ingående. Författaren kommer till den uppfattningen, att varken liornfejningen

eg heller sommar- och vinterbetet hav någon mer avgörande inverkan på skogens

föryngring annat än rent lokalt. Fastmer söker denne författare orsaken till

tallhedarnas föryngringssätt i förhållande till marken i likhet med vad de

svenska undersökningarna givit vid handen.

Med hänsyn till renbetets inverkan på skogen måste man därför, liksom

när det gäller inverkan av andra betande djur, å ena sidan taga i betraktande

den skada, de göra, å andra den ekonomiska och sociala betydelse,

som hållande av dessa betesdjur medför. Någon undersökning, som kan

tillåta ett objektivt avvägande av för- och nackdelarna av renbetet föreligger

ännu icke, men klart är, att den skada, som renarna göra, stiger med deras

antal per hektar och att när detta antal överskrider en viss gräns, skadan

kommer att överväga nyttan. Denna gräns torde dock ej vara nådd med

ett djur på 3,5 knrv

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»Bedömandet av frågan, huruvida man bör upprätthålla det nu gällande

förbudet mot skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland och med till buds

stående medel utrota den stam av renar, som där finnes, eller huruvida man

bör frångå detta förbud och i stället söka leda skogsrenskötseln in i lagliga

former, förutsätter givetvis en noggrann prövning av skälen för och emot.

Den första fråga, som då möter, är den, huruvida man med hänsyn till menige

mans bästa kan anse, att ett verkligt behov föreligger att fortfarande

hava möjlighet att i hemtrakten hålla renar. I denna fråga hava förebragts

omfattande" utredningar. Jag finner på grund av dessa utredningar ådagalagt,

att frågan har ingen eller endast ringa betydelse för de socknar, som

ligga närmast Bottniska viken, men att frågan vinner i betydelse inåt landet

och att i flertalet där belägna socknar ett sådant behov, varom jag i det

föregående talat, förefinnes. Jag hänvisar i sådant hänseende till vad kommittén

härutinnan anfört.

1U24 år

förslag.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj:ts proposition nr do.

Nästa fråga, som måste besvaras, är den, huruvida trots behovet att bibehålla

skogsrenskötseln så starka skäl kunna anföras däremot att man på

den grund likväl bör avstå ifrån att tillgodose detsamma på det av kommittén

föreslagna sättet. . Mot bifall härtill kan i första hand åberopas att

densamma varit uttryckligen förbjuden allt sedan tillkomsten av 1898 års

renbeteslag och att nämnda förbud ytterligare skärpts genom 1917 års lagstiftning

i ämnet. -Grunden till ifrågavarande förbud är, såsom av förarbetena

till nämnda lagar framgår, den att vederbörande renägare ansetts sakna all

rätt att för renskötsel å dessa trakter anlita främmande mark. Härom synes

man vid förbudets meddelande hava varit ense. Jag kan icke i allo dela

denna mening. Av utredningarna framgår, att skogsrenskötsel i denna del

av landet på de flesta håll förekommit sedan mycket gammal tid. Mig förefaller

det att man av detta förhållande kan vinna stöd för den meningen att

skogsrenskötseln a dessa trakter icke kan sägas sakna all rättsgrund för sin

tillvaro. Denna mening är även på sina håll i kustlandet fortfarande livligt

omfattad och man ser där i det nu gällande förbudet mot skogsrenskötseln

ett av förhållandena å orten icke betingat ingrepp i eu sedan gammalt

bestående sedvänja, i syfte närmast att från dessa trakter avlägsna eu för

odlingen förment skadlig hantering. _ Ett stöd för denna mening ser man i

det förhållande att förbudet, ej ens i dess skärpta form, icke någonsin mera

allmänt blivit satt i verkställighet. Jag kan för min del icke finna det annat

än välbetänkt, om man, där icke avgörande skäl mot en sådan åtgärd eljest

föreligga, upphäver förbudet och därmed bringar lagstiftningen till närmare

överensstämmelse med förhållandena, sådana de i följd av en icke helt

ogrundad rättsuppfattning gestaltat sig.

Mot bifall till förslaget att tillåta skogsrenskötsel året om å dessa trakter

kunna emellertid även åberopas vissa olägenheter, som renskötseln kan komma

att medföra för jordbruket. Här liksom å andra trakter, där renar vistas,

kan förekomma att renarna sommartid nedtrampa för slåtter avsedda ängar

och på höst och förvinter slå ned höet från hässjorna. Nu antydda skadegörelser

och deras inverkan på jordbruksnäringen särskilt även å. nu ifrågavarande

trakter voro under förarbetena till de år 1917 föreslagna skärpningarna

i 1898 års renbeteslag föremål för utredning genom sakkunnig

person, numera professorn fil. dr Paul Hellström. Denne hade år 1915 att

besvara bland annat den frågan, huruvida det kunde anses lända till väsentlig

skada för jordbruket på dess nuvarande stadium eller till hinder för en

eljest tänkbar utveckling och utbredning av denna näringsgren, att renar

(»skogsrenarv) i betydande mängd sommartid hölles i trakten. Förra delen

av frågan besvarades på det sätt att skadegörelsen å slåtterängarna icke ansåges

vara så särdeles omfattande, där icke ett större antal renar samtidigt

sloge sig ned på samma plats. Särskilt i Tornedalssocknarna vallades renarna

i allmänhet under förra delen av sommaren till fram emot slåttertiden,

varvid de så långt det vore möjligt hölles på trakter, som låge mera avlägset

från slåtterängarna. Av långt större omfattning vore den skadegörelse, som

åstadkommes å höet på utestående hässjor. Om denna skadegörelse kunde

det dock med fullt fog sägas, att den lika mycket vore beroende av hemmansägarnas

som av renägarnas försumlighet. Inom hela det egentliga skogslandet

mötte det inga oöverstigliga svårigheter att på lämpligt sätt skydda

höet. Om ängen vore för obetydlig för att uppförandet av en lada skulle

vara ekonomiskt, så borde åtminstone ett stängsel omkring höhässjan kunna

utan allt för stor uppoffring av tid och kostnad åstadkommas. Den andra

delen av frågan eller om skogsrenarna kunde anses utgöra något hinder för

en eljest tänkbar utveckling och utbredning av jordbruket besvarades i

huvudsak nekande. Hellström anförde i detta sammanhang följande, som.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

191

ehuru avsett måhända mera för lappmarkerna, dock är tillämpligt även å

en större del av kustlandet:

''Hela det av vår konsulent- och vaudringsrättarkår utvecklade arbetet för

det norrbottniska jordbrukets höjande är inriktat på att så mycket som möjligt

intressera befolkningen för att så småningom övergiva den myr- och

skogsängsslåtter, genom vilken den mest kommit i konflikt med renskötseln,

och i stället arbeta på att få ersättning för detta foder genom foderproduktion

å odlad mark, framför allt å odlade myrmarker. Och detta arbete bedrives

med god framgång ej blott i de nedre delarna av länet utan även i

lappmarkssocknarna. Aven om ängarna i de övre och inre delarna av länet

äro av en mera fundamental betydelse för jordbruket än i de nedre, närmare

kusten belägna socknarna, så har det dock visat sig, att myrhöet även i

lappmarkerna kan med stor fördel ersättas med det foder, som erhålles från

myrodlingarna. En stor svårighet erbjuder visserligen den stora fördyring,

som de långa avstånden och de höga frakterna åstadkomma på konstgödseln,

men så snart inlandsbanan hinner framdragas även genom Norrbotten, komma

dessa svårigheter att förminskas, och i samma mån kommer också jordbruket

att mera, än nu är fallet, bli oberoende av den från myrängarna hämtade

höavkastningen.

Emellertid får man enligt min uppfattning ej förbise det förhållandet, att

ängarna och deras avkastning ännu för lång tid framåt kommer att vara av

stor betydelse för de ifrågavarande trakternas primitiva jordbruk. Men till

ängarnas skydd behöver man icke därför nödvändigtvis minska renstammen

eller förbjuda renskötseln. Minst lika effektivt och för befolkningen i sin

helhet mera fördelaktigt torde vara att på lämpligt sätt söka förmå renägarna

att bättre än hittills skett sköta sina renar och hemmansägarna att

bättre än hittills skett sköta och skydda sitt hö samt övergå till att ifrån

odlad jord mera än ifrån avlägsna slåttermyrar skaffa sig det för kreaturens

framfödande nödiga fodret.’

En liknande mening har även, enligt vad jag inhämtat av kommitténs

protokoll den 14 juli 1920 vid sammanträde med befolkningen i Över-Torneå

socken, yttrats av jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen, som vid sammanträdet

anförde bl. a. följande. Renen vore för eu del av befolkningen oumbärlig.

Den gjorde om sommaren någon skada, men om vintrarna i allmänhet

ingen eller så gott som ingen skada. Skadorna överdreves i allmänhet.

Det borde dock ordnas så, att alla, som lidit skada, finge ersättning därför,

och förekommas att renvårdaren kunde slingra sig undan skadeersättning

med den invändningen, att det icke varit hans renar, som orsakat skada.

Erhölles full ersättning för verklig skada, funnes enligt "Wanliainens mening

intet hinder mot att renarna bibehölles i dessa trakter. De komrne under

angivna förutsättningar icke att hindra jordbrukets utveckling å orten. .Tu

mera jordbruket skrede framåt, dess bättre bleve förutsättningarna för renskötseln.

Genom ökad odling å hemägorna bleve nämligen jordbruket mindre

beroende av skogsslåttern å utängar, och i skogen bleve bättre utrymme

för renen. Renarnas antal kunde då ökas och därigenom vunnes större tillgång

å kött m. fl. renprodukter.

Det återstår så att bedöma frågan om renarnas inverkan på skogsvården.

Härutinnan föreligga två uttalanden från myndigheter. Jag kan icke finna

annat än att domänstyrelsen betraktat denna fråga något ensidigt från reglementarisk

synpunkt och med överdriven farhåga för menliga konsekvenser.

Dess principiella ståndpunkt i fråga om renarnas tillintetgörande av möjligheterna

för skogarnas återväxt torde vara på ett övertygande sätt vederlagd

genom de! på vetenskapliga rön grundade yttrande, som avgivits av statens

skogsförsöksanstalt. Jag ansluter mig till detta yttrande och anser följakt
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr -US.

ligen frågan, huruvida ur skogskulturell synpunkt något avgörande hinder

skulle möta mot att bibehålla skogsrenskötseln å dessa trakter, böra besvaras

nekande. Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande på ett ställe att mot

dess principiella syn på saken skulle kunna invändas att renarna vintertiden

flyttat genom sådana trakter av landet, där skogskultur i rätt stor omfattning

bedrivits sedan en följd av år tillbaka, såsom i Västernorrlands och

söder därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål överskadegörelse

å kulturerna framkommit, men att det då vore att märka, att

de renar, som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas

fjällrenar, vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.

Sannolikt vore väl också att lapparna, om de blivit uppmärksamgjorda

härpå, sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogs

kultur. Jag vill i anledning av detta yttrande till en början erinra om, att

skogskulturer av det slag, varom här är fråga, nämligen å tallhedarna, längre

norr ut icke förekomma i så stor omfattning som söderut, och att från de

nordligare trakterna hittills icke försports några allvarligare klagomål över

skadegörelse å sådana hedar genom renarna. Jag vill även erinra om, att

tallhedarna i stort sett av lapparna uppsökas endast vintertid, medan renarna

sommartid i huvudsak hållas å sådana trakter, där det finnes tillgång till

gräsbete och dylikt och där svalka mot sommarhettan bättre uppnås, nämligen

i granskogsland och å myrängar. Jag vill även mot domänstyrelsen

framhålla, att vintertid icke föreligger någon skillnad mellan fjällrenarnas

och skogsrenarnas skötsel. Under vintern tillämpas i fråga om båda slagen

av djur samma metod eller att renarna i samlad hjord föras från trakt till

trakt. Domänstyrelsens jdtrande, att skogskulturerna å angivna trakter undgått

skadegörelser under renarnas vandringar tack vare den omständigheten

att renarna utgjorts a,v de nomadiserande lapparnas fjällrenar, är följaktligen

byggt på eu oriktig uppfattning. Kunna fjällapparna, om de vintertid komma

till trakter, där skogskulturer bedrivas, genom att uppmärksamgöras å förhållandet,

undvika att där anställa skador, torde en sådan försiktighet i lika

hög grad kunna uppnås hos de renskötande skogslapparna, därest de i förväg

erhålla kännedom om mera ömtåliga trakter. På grund av vad sålunda

förekommit i frågan om renarnas inverkan å skogarnas återväxt finner jag

ej heller anledning biträda domänstyrelsens yrkande, att skogsrenskötseln

av hänsyn härtill borde i lokalt hänseende begränsas till trakterna ovanför

den av domänstyrelsen angivna demarkationslinjen. Vad domänstyrelsen i

övrigt anfört i fråga om de sociala förhållanden, som skulle betinga ett bibehållande

av skogsrenskötseln å ifrågavarande trakter, finner jag icke vara

av beskaffenhet att mot den härutinnan i kommitténs betänkande förekommande

utredningen vinna beaktande. Jag biträder följaktligen kommitténs

förslag att låta länsstyrelsen efter vederbörande kommuns hörande avgöra,

i vad mån det å särskilda trakter inom Norrbottens kustland kan vara påkallat

att där bibehålla skogsrenskötseln.»

Den sakkunnige, som i likhet med departementschefen ansett gällande

förbud mot renskötsel å ifrågavarande trakter böra i allmänhet upphöra,

yttrar härom:

»Under sommaren 1927 hava sammanträden hållits med befolkningen i

Pajala, Muodoslombolo, Tärendö och Övertorneå. Därvid upplystes, att å

dessa orter befolkningens reninnehav väsentligen ökats. Sålunda ägde Pajala

sockenbor, vilkas renantah år 1921 enligt kommitténs utredning uppgick till

omkring 450, numera 1,100 renar i vård hos Sattajärvi och Muonionalusta

renföreningar. Till Sattajärvi renförening hörde enligt 1925 års officiella

renräkning 314 renar; vid senaste räkningen inom föreningen i mars 1927

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr Jo.

uppgick antalet till omkring 600. Inom Muonionalusta renförening liade

renantalet sedan 1925 års renräkning ökats och utgjorde vid senaste räkningen

4,463, därav omkring 400 voro dragrenar, tillhörande dels bofasta och

dels renskötande lappar. Befolkningens i Muonionalusta eller Muonio kapellförsamling

renantal, som år 1917 uppgick till 1,662 och år 1921 till 1.950,

hade år 1927 stigit till 5,483. Uti Tärendö socken, där renantalet år 1921

utgjorde 660, funnos vid 1926 års slut omkring 1,000 renar, därav 70 dragrenar;

den nuvarande renstocken uppskattades till över 1.000 renar, årets

kalvar inberäknade. Inom Overtorneå socken funnos år 1921 830 renar;

numera uppskattades renantalet till omkring 2,470, därav 75 å 80 dragrenar.

För Hietaniemi socken äro motsvarande siffror 470 och 600, i vilket sistnämnda

antal ingå 20 ä 30 dragrenar.

Bland de å sammanträdena närvarande uttalades den uppfattningen, att

betesområdena vore fullt tillräckliga för det nuvarande renantalet.

De skador, som av renarna förorsakas å dessa trakter, äro i allmänhet ej

av större betydelse; det årliga skadeersättningsbeloppet överstiger i regel

icke 1 krona för ren. Ett undantag härifrån utgör Tärendö socken, där

stark stegring av skadeersättningsbeloppen under de senare åren ägt rum.

Sålunda hade under år 1926 skadeersättning utgått med 7 kronor 25 öre

för ren. Ersättningen plägar erläggas godvilligt; rättegångar därom förekomma

sällan.

Av den avsevärda ökning av renstammen, som enligt vad ovan visats

skett under de senare åren, torde kunna dragas den slutsatsen, att renskötseln

är behövlig å dessa trakter. I allmänhet har detta även vitsordats

å sammanträdena med ortsbefolkningen, ehuruväl yrkanden ock väckts om

renskötselns avlysning. Det framhölls emellertid, att den avoghet mot näringen,

som förefanns hos en del personer, hade sin största grund i den

omständigheten att reglerande lagbestämmelser saknades. De största renskadorna

förorsakades av dragrenarna, beroende på att dessa vid snösmältningen

lössläpptes omedelbart intill ägarens hemvist och på grund härav

uppehöllo sig i närheten av inägorna hela sommaren. Eu bidragande orsak

till de på sina håll förekommande stora skadeståndsbeloppen vore ock att

bestämda betesområden ej funnes för de olika renägareföreningarna. Genom

införande av en rationellt skött och efter stränga regler driven renskötsel

skulle, enligt flerstädes uttalad uppfattning, de största olägenheterna bliva

undanröjda till stor nytta för dessa orter. En indelning av betesmarkerna

i lappbyar, utgörande ett eller flera skadeersättningsdistrikt, ansågs allmänt

som en god anordning; dock borde varje renägare, vare sig han själv skötte

renar eller icke, tillhöra sådan lappby och vara röstberättigad vid sammanträden

inom densamma.

Med hänsyn till sålunda och i övrigt vunna upplysningar har även i förevarande

förslag nu gällande förbud mot renskötsel å ifrågavarande trakter

ansetts böra i allmänhet upphöra och lagliga former för näringens bedrivande

i stället anvisas. Härvid hava de av kommittén föreslagna bestämmelserna

i huvudsak bibehållits. Dock har det ansetts lämpligt att i en

särskild avdelning sammanföra reglerna för ifrågavarande renskötsel och där

i ett sammanhang upptaga de stadganden, som med avvikelse från i övrigt

gällande regler hava avseende allenast å densamma. »

Såsom jag förut anmärkt har domänstyrelsen icke liaft något att erinra

mot den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förmält sig med tillfredsställelse anteckna,

att den ifrågavarande olagliga renskötseln, som myndigheterna hittills

nödgats se genom fingrarna med, bleve reglerad genom lagbestämmel
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 haft. (Nr 13.) 2301 27 13

Yttranden över

den sakkunniges

förslag.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

[ Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departementschefen.

57 §■

Departements
chefen.

ser, och länsstyrelsen hyser den tillförsikten, att de stadganden, som härutinnan

föreslagits, skola vara ägnade att på ett tillfredsställande sätt ordna

denna angelägenhet, så att berättigade krav från ömse intresserade sidor

skola kunna tillgodoses.

Jag ansluter mig helt till den sakkunniges uppfattning, att lagliga former

böra anvisas för bedrivande av renskötsel å ifrågavarande trakter. Beträffande

skälen härför tillåter jag mig att hänvisa till den av kommittén verkställda

utredningen samt departementschefens uttalande vid framläggandet

av 1924 års förslag. Mot de av domänstyrelsen i yttrandet över kommitténs

förslag framförda anmärkningarna får jag åberopa det av statens skogsför

söksanstalt avgivna utlåtandet. Märkas bör jämväl, att domänstyrelsen icke

haft något att erinra mot den sakkunniges förslag. Yad angår utformningen

av förslaget har jag i allt väsentligt anslutit mig till den sakkunnige.

I denna paragraf har med vissa ändringar upptagits innehållet i S. 5 §.

Kommittén föreskrev såsom villkor för utövande av sådan renskötsel,

varom här är fråga, att vederbörande skulle, såsom nu i allmänhet är förhållandet,

tillhöra en renägarförening. Kommittén förutsatte emellertid

därjämte, att de områden, där renskötseln drives, skulle indelas i lappbvområden

samt att de renskötande lapparna inom vart och ett av lappbyområdena

skulle utgöra en lappby och att denna skulle kunna förklaras utgöra

ett eller flera skadeersättningsdistrikt. Kommittén hade dock icke angivit

de särskilda uppgifter, som skulle tillkomma dessa olika slag av rättssubjekt,

i vidare mån än att renägarföreningens bildande avsåge underlättande av

skadeersättningars utgörande.

1 yttrande över kommitténs förslag anmärkte länsstyrelsen i Norrbottens

län bland annat att i lagrummet borde tydligt uttryckas, att ifrågavarande art

av renskötsel borde tillåtas endast där behov förelåge för en större del av befolkningen.

Departementschefen ansåg vid framläggandet av 1919 års förslag

detta så uppenbart, att något särskilt stadgande härom syntes obehövligt.

I den sakkunniges förslag har med hänsyn till länsstyrelsens anmärkning

införts ett tillägg i sådan riktning. I fråga om renägarföreningarna och

deras uppgift att underlätta skadeersättningars utgörande yttrar den sakkunnige

:

På vad sätt renägarföreningarna skulle verka för detta ändamål är dock

oklart, likasom ock i vad förhållande de skulle stå till skadeersättningsdistrikten,

där sådana bildades. Då den av kommittén föreslagna anordningen

med olika rättssubjekt, som åtminstone delvis komme att erhålla samma uppgifter,

syntes vara mindre lämplig, hade i förevarande förslag skyldigheten att

tillhöra en renägarförening icke upptagits såsom villkor för rätten att efter

tillstånd driva renskötsel. Skadeståndsregleringarna syntes för den nu ifrågavarande

renskötseln lämpligen kunna i huvudsak ordnas på samma sätt

som för renskötsel i allmänhet. Enligt den sakkunniges förslag mötte

emellertid icke hinder för renägarna att för skadeersättningars utgörande

bilda renägarföreningar.

De av den sakkunnige utarbetade bestämmelserna hava i huvudsak oförändrade

ingått i föreliggande förslag.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

195

I denna paragraf hava liksom i den sakkunniges förslag sammanförts ös §.

vissa särbestämmelser i fråga om renskötsel efter tillstånd, som i kommitténs

förslag till lag om skogsrenskötsel upptagits under olika paragrafer.

I den mån icke annorlunda stadgas i denna paragraf skola övriga i lagen

meddelade bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid ifrågavarande

slag av renskötsel. Härav följer, att detta kommer att gälla även

om bestämmelserna i 17 § om begagnande och ändring av väg, som av

ålder nyttjats, vilka bestämmelser i kommittéförslaget icke givits tillämplighet

å sådan renskötsel, varom här är fråga. Det torde saknas anledning att

härutinnan göra något undantag.

Den sakkunnige yttrar om bestämmelserna i punkt 1), som bland annat Den

anger, vilka personer vid nu ifrågavarande renskötsel skola tillhöra lappby: saktanni?e
»Föreskrifterna

i lagen om indelning i lappbyar och bestämmande av betesområden

skola äga tillämpning även med avseende å förevarande slag av

renskötsel. Till lappby, varom här är fråga, hör i första hand lapp, som

erhållit tillstånd att där driva renskötsel, ävensom sådan lapps hustru,

hemmavarande barn och lapska tjänare. Uppenbart är, att medlemskapet

i byn upphör om tillståndet återkallas eller tiden för detsamma utgår. Såsom

ovan nämnts har det icke ansetts lämpligt föreskriva att renägarna skola

vara anslutna till en renägareförening. Med hänsyn härtill har det i stället

ansetts böra stadgas, att samtliga renägare, vilka hava renar i vård hos

lapp, som här avses, skola tillhöra dennes lappby. Härav följer, att de äga

rätt att deltaga i lappbyns överläggningar och beslut, dock synes befogenhet

härutinnan icke böra tillkomma skötesrenägaren i andra frågor än som

röra hans rätt såsom renägare i byn. De särskilda rättigheter i fråga om

skogsfång, som äro medgivna, tillkommer emellertid endast den lapp, som

tillhör byn. — Stadgandet i sista punkten motsvarar S. 58 § 1 mom.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt, att bestämmelsen att skötes- Yttrande över

renägare icke finge deltaga i överläggningar och beslut i andra frågor än

dem som rörde hans rätt såsom renägare i byn vore onödig, då knappast

några andra ärenden komme upp på sammanträdena med lappbyn än sådana,

som på ett eller annat sätt hade att göra med medlemmarnas renägarskap.

Ehuru enligt den föreslagna bestämmelsen en skötesrenägare torde bliva

berättigad att deltaga i behandlingen av de tlesta frågor, som förekomma

inom lappbyn, synes det dock lämpligast att fastslå, att han ej må deltaga

i frågor, som ej beröra hans rätt såsom renägare. Jag har alltså icke företagit

ändring i anledning av länsstyrelsens anmärkning. I

den sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

I punkt 2) behandlas det fall, att lapp visat försumlighet i renskötseln

eller att han eljest visat sig olämplig att utöva den medgivna rättigheten

Härom yttrar den sakkunnige följande. Död

»Återkallande av rättigheten synes böra kunna ske vid mindre grad av stlkkunD1?eförsummelse

än som förutsättes i 19 §. Den procedur, som stadgas i sistnämnda

paragraf, synes ock i förevarande fall allt för omständlig, varför

återkallelse bör kunna äga rum utan att däri föreskrivna former iakttagas.

Dock bör det givetvis icke möta hinder för Konungens befallningshavande

att, där så anses lämpligare, begagna sig av förfarandet enligt 19 §.»

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Dopartements
chcfcn.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Kangl. Maj:ts proposition nr 43.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke stadgandet kunde

givas avfattningen »helt eller delvis fråntaga etc.»; försumligheten kunde lätteligen

tänkas vara av den art, att den tillräckligt bestraffades med förlust

av rätt att vårda skötesrenar, och lappens ekonomiska omständigheter eller

andra förhållanden kunde vara sådana, att ett fråntagande av rätten att vårda

egna renar skulle vara obilligt. Länsstyrelsen framhåller härjämte, att

de renvårdande lapparnas egna renar i dessa trakter äro jämförelsevis få

och skötesrenantalet det övervägande.

Då stadgandets avfattning enligt förslaget uppenbarligen icke medför

hinder för Konungens befallningshavande att förfara på det av länsstyrelsen

angivna sättet, finner jag något tillägg till punkten icke vara erforderligt.

De i punkt 3) upptagna stadgandena om den rätt till skogsfång, som bör

tillkomma lapp, varom här är fråga, motsvaras av föreskrifter i S. 25 § 1

mom. sista stycket samt 26 § 3 mom. Kätt att fälla lavbevuxna träd för

erhållande av foder åt renarna har icke ansetts i något fall böra tillkomma

lapp, som här avses.

Uti punkt 4) stadgas, att bestämmelserna om rätt till jakt och fiske ej

äga tillämpning å lappar, som avses i 57 §. De av kommittén föreslagna

bestämmelserna innehålla icke någon inskränkning härutinnan, men det torde

hava varit avsett, att den i lapprivilegiet ingående rätten till jakt och fiske

ej skulle tillkomma lappar, varom här är fråga. Detta har synts böra komma

till uttryck i lagtexten.

Bestämmelserna i punkt 5) motsvara S. 35 och 40 §§.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att inskränkningen att endast

vid betning uppkommande skador skola ersättas måtte utgå.

Yad länsstyrelsen anmärkt finner jag vara befogat, och jag har därför

vidtagit erforderlig ändring i stadgandet. Därjämte har jag ansett hänvisning

böra göras till 43 —45 §§.

I punkt 6) hava upptagits föreskrifter, motsvarande undantagsbestämmelsen

uti S. 46 § 1 mom. för här ifrågavarande trakter.

Punkt 7) innehåller bestämmelser om rätt att inneliava och hålla skötesrenar

samt motsvarar stadgandet i S. 49 § 1 stycket samt undantagsbestämmelsen

i 50 § 1 stycket. I de båda sista styckena av punkten hava upptagits

bestämmelser till motsvarighet av vad som stadgas uti 53 och 54 §§

av förevarande förslag.

Av skäl, som anförts vid 50 § har jag här vidtagit en jiimkning i den

sakkunniges förslag.

Bestämmelserna i S. 49 § andra stycket hava i överensstämmelse med vad

redan anförts under 57 § om renägarförening här uteslutits. — Jämväl bestämmelserna

i S. 49 § sista stycket hava ansetts kunna uteslutas. Härom

anför den sakkunnige:

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.is proposition nr do.

»Den renskötande lappen och skötesrenägaren äga enligt förslaget att inom

de gränser, som av Konungens befallningshavande bestämts, avtala om villkoren

för vården av renarna. Vid sådant förhållande och då det här gäller

ett så ringa antal som 20 renar för lmshåll synes det onödigt att i lagen

stadga någon särskild tidsfrist, inom vilken skötesrenarna skola bortskaffas

vid ägarens död eller vid flyttning. Jämväl övriga bestämmelser i förevarande

stycke synas kunna undvaras, då Konungens befallningskavande i

allt fall har möjlighet att reglera förhållandena i det fall att renägaren

flyttar eller avlider.»

I likhet med den sakkunnige har jag ansett föreskrifter i omförmälda

hänseenden överflödiga.

Bestämmelserna i punkt 8) motsvara S. 53 § 1 mom. andra stycket.

Straffbestämmelser in. in.

Denna paragraf motsvarar F. 59 § och S. 60 §.

Den sakkunnige anför till motivering av motsvarande stadganden i det av

honom framlagda förslaget:

»I de tidigare förslagen äro samtliga straffbestämmelser sammanförda under

en paragraf, under det att i gällande lag dylika bestämmelser äro meddelade

i samband med de stadganden, vilkas överträdande beläggas med straff.

Ehuru gällande lags anordning i vissa fall synes vara att föredraga, kar

dock förslagens uppställning i förevarande avseende ansetts böra bibehållas.

I sak föreligger skiljaktighet från nämnda paragrafer därutinnan, att de av

kommittén föreslagna straffbestämmelserna i F. 59 § 1 mom. b) och li) och

motsvarande stadganden i S. 60 § fått utgå. Föreskrifter rörande lapparnas

flyttning och renarnas bevakning äro liksom för närvarande avsedda att intagas

i byordning; och synes därför överträdelse av desamma såsom varande

förseelse mot byordningen böra därstädes, såsom ock skett i de nu gällande byordningarna,

beläggas med straff. Vad beträffar av ordningsman givna föreskrifter

synes det icke lämpligt eller tillrådligt att förse dem med särskilt

straffskydd. Av honom föreskriven åtgärd synes ej böra förses med sådant

skydd i annan mån än som eljest följer av bestämmelserna i lag eller byordning.

»

I övrigt har den sakkunnige i kommitténs förslag vidtagit vissa jämkningar

i formellt hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför rörande bestämmelserna i 3 mom. a),

om straff för lapp, som förorsakar att hans renar inkomma på främmande

lappbys område:

Till varje lappby finge anses höra ett vinterbetesområde, låt vara icke

avgränsat mot tillstötande by. Då så vore och då 9 § i förslaget stadgade

förbud för lapp att i den mån betesområde med bestämda gränser blivit

fastställt för lappby föra sina renar på bete utom sagda område, syntes bestämmelsen

i 59 § 3 mom. a) om straff för lapp, som förorsakade att hans

renar inkomme på »främmande lappbys område», icke tillräckligt tydlig;

straff borde ej förekomma annat än för intrång på annan lappbys till gränserna

bestämda betesområde.

Den av länsstyrelsen framställda anmärkningen finner jag beaktansvärd.

Jag har därför låtit vidtaga erforderlig ändring i förslaget. Därjämte har

jag infört hänvisningar dels i 1 inom. d) till 29 § dels ock i 2 mom. a) till

30 och 58 §§. Vidare har jag ansett orden »eller renskiljning» i 3 mom. g)

Departements
chefen.

59 §•

Den

sakkunnige.

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

böra utgå, då bestämmelser om renskiljning ej finnas i lagen utan böra intagas

i byordning, där även straff för förseelser mot dessa bestämmelser

torde böra stadgas. I övrigt föreligga i jämförelse med den sakkunniges

förslag allenast smärre skiljaktiglieter av formell art.

kk>en Hörande vissa i de tidigare förslagen förekommande bestämmelser, vilka

sa unmge. (jen sakkunnige uteslutit, anför den sakkunnige:

»Uti F. 60 § och S. 61 § har i 1 mom. stadgats, att om lapps husfolk

eller tjänare tagit mera bränsle eller virke, än som erfordras för täckande

av lappens eget behov, eller tagit bränsle eller virke i annan ordning än

lagen föreskriver, jämväl husbonden skulle vara härför ansvarig liksom vore

förseelsen begången av honom själv, där ej omständigheterna gjorde sannolikt,

att förseelsen ägt rum utan hans vetskap och vilja. Denna bestämmelse

är tydligen hämtad från konventionen med Norge, med vilken den dock icke

är fullt överensstämmande. Då det icke synes lämpligt eller nödigt att i

denna lag utsträcka husbondes ansvar för tjänares åtgärder utöver vad som

följer av allmänna straffbarhetsgrunder, har bestämmelsen här uteslutits. —

Uti andra momentet av paragraferna F. 60 och S. 61 har kommittén infört

stadgande därom att delaktighet i en förseelse skall vara straffbar enligt

samma grunder som gälla enligt allmänna strafflagen. Då emellertid detta

torde vara förhållandet även utan uttryckligt stadgande härom samt förekomsten

av ett sådant möjligen kunde giva anledning till att övriga bestämmelser

i strafflagen, t. ex. om preskription, ansåges ej tillämpliga, har stadgandet

ansetts böra uteslutas.»

UC1>ciiefOTientS ^iar ej funnit sk^l att i det omarbetade förslaget upptaga bestämmel
ser

av sålunda angiven innebörd.

60 f. Denna paragraf motsvarar F. 66 § och S. 67 §. Nämnda paragrafer avse

enligt motiven samma fall som 42 § av gällande lag eller att någon under

andra förhallanden än som behandlas i renbeteslagen håller renar. Under

stadgandet synes jämväl komma det fall, som behandlas i 36 § sista stycket

av gällande lag, d. v. s. att någon, som ej är lapp, håller renar annorledes

än som skötesrenar. Då bestämmelserna avse att reglera påföljden för renägare,

därest han för renarna på bete å mark, varöver han ej förfogar,

har paragrafen liksom i den sakkunniges förslag upptagits under avdelningen

om straffbestämmelser.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §. Denna paragraf, som motsvarar 41 § i gällande lag, återgiver utan ändring

i sak innehållet uti F. 61 § och S. 62 §; dock har, såsom förut anmärkts,

bestämmelsen att skadestånd för ren, som skadats eller dödats, skall tillfalla

lappby, då renen är omärkt eller målsäganden är okänd, ansetts hava sin

rätta plats i 47 §. Till förseelser, som må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse, synes böra hänföras även sådan förseelse, som avses i

3 mom. d), och detta har iakttagits vid utarbetande av förevarande förslag.

I övrigt äro bestämmelserna i sakligt hänseende oförändrade upptagna från

den sakkunniges förslag.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I denna paragraf liava bestämmelserna i 40 § av gällande lag, motsvarande

F. 62 § och S. 63 §, upptagits oförändrade.

Jämlikt 36 § av 1898 års lag enligt dess ursprungliga lydelse skulle viten,

ådömda för överträdelse av byordning, tillfalla lappbyn.

Genom de vid 1917 års riksdag vidtagna ändringarna i renbeteslagen blev

maximum för vite, som må stadgas i byordning, höjt från 100 kronor till

500 kronor, varjämte med hänsyn till denna skärpning det ej vidare ansågs

lämpligt, att dessa viten tillfölle lappbyn. Uti det förslag, varöver yttranden

inhämtades, hade stadgats, att ifrågavarande viten skulle tillfalla kronan.

Lapparna i flera byar hemställde, att vitena måtte tillfalla lapparna och

ingå i bykassorna eller, såsom av jämtlandslappar föreslagits, användas till

premier åt goda renskötare eller överlämnas till fonden för lappväsendet.

Lappfogden i Norrlottens läns norra distrikt samt länsstyrelsen i nämnda

län föreslogo, att vitesbelopp enligt byordning på ett eller annat sätt

måtte komma lapparna till godo, och anförde till stöd därför, att det vore

byalagen, som bleve lidande av överträdelserna av byordningarna och att

annan gottgörelse än dessa vitesbelopp sällan kunde erhållas. Länsstyrelsen

i Västerbottens län samt lappfogden och länsstyrelsen i Jämtlands län ansågo,

att vitena borde användas till förmån för lapparna samt, enligt de två sistnämnda

myndigheternas förslag, tillfalla lappfonderna i de olika länen.

Departementschefen yttrade i anledning av de framkomna anmärkningarna:

»Anledningen till den i 36 § renbeteslagen föreslagna ändringen att viten

•enligt byordning skulle tillfalla kronan i stället för, såsom förut, lappbyn är

önskvärdheten av att dessa viten, i synnerhet sedan ett förhöjt vitesmaximum

kan komma att avsevärt öka deras belopp, icke böra tillföra den sakfällde

någon fördel. Detta skulle bliva händelsen, om vitena tillfölle kassan i den

lappby han tillhör, och framträder särskilt i de fall, då, såsom genom den

nyligen införda byindelningen i Jämtlands län är förhållandet, lappbyn är

mycket liten och omfattar endast ett fåtal renskötande husbönder. Något

hinder synes emellertid ej föreligga att förfoga över dessa viten för ändamål,

som gagna lapparnas sak mera allmänt, och jag finner icke något vara att

erinra mot en bestämmelse att enligt byordningen utdömda viten anvandas

till förmån för länets lappar. Lämpligen kunna de tillgodoföras de fonder,

som upprättats till främjande av renskötseln i de särskilda länen, men på

grund av de växlande förliallandena synes det böra överlämnas åt Kungl.

Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna härutinnan.»

Den sakkunnige har i överensstämmelse med kommittén bibehållit gällande

bestämmelse i denna del.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt mot ifrågavarande stadgande

i sakkunnigförslaget:

»Viten, ådömda för överträdelse av byordning, skola, jämlikt 62 §. enligt

bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, användas till förmån föi länets

lappar, med andra ord: tillföras lappfonden. Denna föreskrift infördes genom

1917 års lagstiftning och har oförändrad här upptagits. Anledningen till dess

införande lär hava varit att i Jämtland funnos lappbyar med ytterst få medlemmar,

i vissa byar endast en eller två, så att vitesstraffet icke skulle medföra

den rätta verkan genom att de bötfällde sa att säga botade till sig själva.

Vare härmed huru som helst; föreskriften i fråga har alltsedan sin tillkomst

hos länets lappar väckt starkt missnöje. Länsstyrelsen kan icke annat an

§.

191 < års

lagändring.

Den sakkunnige.

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Departements
chefen.

och (>4 §$•

65 §.

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

giva lapparna rätt i denna sak. Förseelser mot byordningarna innebära

överträdelse av den stadgade ordningen för renskötseln, och de som bliva

lidande på förseelserna äro de övriga lapparna i byn. För användandet av

lappbyakassornas medel äro i byordningarna stadgade bestämda och noggranna

regler, avseende just förhindrande av förseelsers återupprepande och

angivande över huvud ändamål som åsyfta åstadkommande av god ordning

i renskötseln. Då härtill kommer att'' byakassorna till stor del i följd av

ifrågavarande föreskrift betänkligt minskats, så att de icke blott icke kunna

fylla sin bestämmelse att tillgodose nämnda syften utan rent av icke lämna

tillgång till bestridande av nödvändiga utgifter för sammanträdeslokaler, till

belöningar för rovdjurs dödande, till lapparna åliggande utgifter för vandrande

nomadskolor m. m., sa föranlates länsstyrelsen hemställa om en återgång i

förevarande avseende till bestämmelsen i 1898 års lapplag, nämligen att viten

för överträdelse av byaordning tillfalla lappbyns kassa.»

Av vad nyss upplysts rörande tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse

torde framgå, att det icke endast varit förhållandena i Jämtlands län, som

pakallat införandet av densamma. Då de skäl, som departementschefen år

1917 anfört till stöd för olämpligheten av att dessa viten tillfalla lappbyarna,

synas mig fortfarande äga giltighet, anser jag vad länsstyrelsen anfört icke

böra föranleda ändring i stadgandet.

Dessa paragrafer äro i huvudsak överensstämmande med 34 och 39

i gällande lag samt motsvarande paragrafer i kommittéförslagen, F. 64 och

65 §§ samt S. 65 och 66 §§, och i den sakkunniges förslag.

Övergångsbestämmelser.

Lagen synes böra träda i kraft den 1 januari 1929.

Länsstyrelsen i Norrlottens län har med hänsyn till vissa i länet förekommande

missförhållanden hemställt, att de i 16 § föreslagna bestämmelserna

om sammanhållande av renarna vid flyttning måtte förklaras träda

i tillämpning omedelbart vid lagens antagande.

Länsstyrelsens hemställan härutinnan finner jag icke lämpligen böra föranleda

någon åtgärd. Det synes olämpligt att låta omförmälda bestämmelser

träda i kraft, innan de personer, som närmast komma att beröras av desamma,

erhållit möjlighet att taga kännedom om den nya lagen.

I överensstämmelse med vad jag yttrat vid behandlingen av 1 § har till

övergångsbestämmelserna fogats föreskrift av innehåll, att person, som vid

lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel, fortfarande må bibehållas

vid denna rättighet, ändå att han icke äger rätt till renskötsel enligt

lagen. Därjämte synes det böra stadgas skyldighet för lapp, vilken vid

tiden för lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som avses i 57 tf,

att inom viss tid därefter till Konungens befallningshavande ingiva ansökning

enligt nämnda paragraf. Intill dess sådan ansökning hunnit prövas, bör

lappen vara berättigad att utan särskilt tillstånd fortsätta med renskötseln.

Jag har i övergångsbestämmelserna infört ett stadgande härom.

Härefter övergår jag till behandling av

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

201

Förslaget till lag om renmärken.

Förevarande förslag är med smärre jämkningar och tillägg överensstämmande

med den nu gällande lagen, detta även i formellt hänseende. Jag

kommer i det följande att behandla endast sådana paragrafer, i vilka

ändringar föreslagits eller som eljest kunna giva anledning till uttalanden

från min sida.

I 1 § av gällande lag liksom i kommitténs och den sakkunniges förslag 1 §•

stadgas att ren, tillhörig den som har rätt till renbete, skall vara försedd

med fastställt märke.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkte härom: Yttrande

»Uttrycket i 1 § att ’ren tillhörig den som har rätt till renbete'' enligt sa^n^-”ci

lapplagen skall vara försedd med fastställt renmärke synes icke vara fullt a‘

egentligt. Skötesrenägarna — bofasta sådana åtminstone — kunna icke

sägas hava rätt till renbete i teknisk mening; dylik rätt får väl anses ingå

i de lapska privilegierna, och lappegenskapen sådan densamma i lapplagen

definieras är ju också erforderlig för den som skall kunna få koncession på

renskötsel nedom lappmarksgränsen.»

Av eu jämförelse mellan 1 och 2 §§ i gällande renmärkeslag framgår, att Departementsmed

uttrycket »den, som har rätt till renbete,» åsyftas icke allenast renskö- ehefen.

tande lapp utan även den, som är berättigad att hava skötesrenar. Denna

tolkning vinner stöd även av motiven till lagen. Emellertid synes lagens

avfattning på denna punkt icke fullt tydlig. Med hänsyn härtill har jag

ansett lämpligt att i lagen intaga föreskrift, att rätt att innehava renmärke

tillkommer såväl den, som har rätt till renskötsel, som ock den, som ur

berättigad att hava skötesrenar. Föreskrift i detta hänseende har synts

böra inflyta i 4 §. Uti förevarande paragraf har endast intagits eu regel,

att ren, som föres på bete enligt renbeteslagen, skall vara på föreskrivet

sätt märkt. I

I denna paragraf hava i förhållande till gällande lag ändringar föreslagits •>

av såväl kommittén som den sakkunnige.

Kommittén anförde till motivering av paragrafen: Kommittén.

»I denna paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas, att den, som vid häradsrätten

söker fastställelse å renmärke, har att inlämna ett avklipp av

märket av bestämd storlek, nämligen tolv centimeter i bredd och tre centimeter

i höjd. Stadgandet har tillkommit huvudsakligen för att vinna likformighet

beträffande storleken av de i häradsrätternas protokoll intagna

avbildningar av märkena. Kommittén ansluter sig i allo till grunderna för

ifrågavarande stadgande. Det har emellertid visat sig, att föreskriften att

det inlämnade avklippet skall hava viss bredd och höjd varit svår att i

praktiken efterleva och att densamma även i övrigt varit mindre lämplig

för det syfte, man därmed velat uppnå.

Erfarenheten har givit vid handen, att märkena, vilka för ett ovant öga

mången gång föga skilja sig från varandra, trots stadgandet i fråga, ofta

redan då de intagits i domstolarnas protokoll blivit i viss mån förändrade

samt att de sedermera, då de avbildats i domstolarnas protokollsutdrag eller

s. 202 Kontrollera mot PDF

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

i länskungörelserna, undergått ytterligare förvanskning, stundom till den

grad, att märkena icke kunnat igenkännas. Kommittén liar trott sig kunna

uppnå det i stadgandet avsedda syftet bättre, om märket avbildas efter viss

fastställd modell, och bär därför föreslagit, att avbildningen skall ske enligt

den form och av den storlek, som närmare utvisas å en till lagen fogad

bilaga. Kommittén bär vidare föreslagit, att avbildningen skall inlämnas i

två exemplar. Meningen liärmed är den, att det ena exemplaret oförändrat

skall inklistras i den förteckning över renmärken, som jämlikt 7 § i förslaget

skall föras vid häradsrätten, och det andra exemplaret anbringas å det utdrag

nr nämnda förteckning, som enligt samma lagrum skall översändas till Ko

nungens befallningshavande för offentliggörande.

Kommittén har beträffande 2 § i renmärkeslagen föreslagit även en annan

jämkning. I stadgandets senare del föreskrives nu, att sedan ett renmärke

inlämnats till häradsrätten för fastställelse, häradsrätten skall, innan märket

upptages till slutlig prövning, låta granska detsamma utom rätten av vid

tinget närvarande ordningsmän och andra lappar ävensom landsfiskalen och

lappfogden, där han är vid tinget tillstädes. Denna föreskrift har visat sig

mindre lämplig så till vida, att det ofta kan vara beroende av tillfälligheter,

huruvida märket kan komma att granskas av personer, vilka besitta tillbörliga

insikter i frågan. Numera, och särskilt efter införande av den nya

tingsordningen med tätare sammanträden, torde ofta varken lappar eller

lappfogde vara tillstädes vid häradsrätten. Kommittén anser sig icke kunna

förutsätta, att häradsrätten som sådan skall äga kompetens att ensam verkställa

eu allsidig prövning av ett renmärke, och finner därför, att särskild

sakkunskap bör ställas till domstolens förfogande. Kommittén har därför,

i överensstämmelse för övrigt med den praxis, som härutinnan på de flesta

håll utbildat sig vid sidan av ifrågavarande stadgande, ansett sig böra föreslå

att, då någon söker fastställelse å ett renmärke, utlåtande alltid skall

inhämtas av lappfogden, som hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande

av vederbörande ordningsman.»

Beträffande 2 § erinrades av lappar i Norrbottens läns norra distrikt,

att den mall för renöron, som av kommittén föreslagits skola inlämnas till

domstolen vid sökandet av fastställelse å renmärken, aldrig använts inom

distriktet. Den förut använda mallen hade icke åstadkommit svårigheter

eller misstag. Den nya mallen däremot kunde åstadkomma misstag, om den

allmänt komme till användning. Den framskjutande snibben kunde lätt

nötas bort och, skuren i näver, brytas av. Lapparna ansågo ingen ändring

behövlig i den nu gällande bestämmelsen i fråga om mallens storlek.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet 1924:

»Jag vill i anledning av vad sålunda anmärkts, under åberopande av de

av kommittén anförda skälen för ändring i bestämmelserna under denna

paragraf i allmänhet, erinra, att den del av det av kommittén föreslagna renmärket,

som är utstående och bildar skillnaden, framifrån sett, mellan höger

och vänster renöra, icke gärna bör kunna bliva föremål för nötning eller

dylikt, emedan mallen skall klippas av lappfogden och uppklistras å ansökningshandlingen.

Därtill kommer, att, om man, såsom lapparna, härutinnan

livligt understödda av lappfogden, önska, i stället för upphöjningen gör eu

nedskärning, denna senare lätt kan förväxlas med ett verkligt klipp i örat,

utgörande särmärke för viss renägare. Dylik förväxling har förekommit på

sina håll. Det i Norrbottens norra distrikt använda sättet att avbilda renöronen

måste således anses principiellt oriktigt.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 48. 203

Mallar av den modell, som kommittén föreslagit, användas dels i Norrbottens

södra distrikt, dels, ocli huvudsakligen, i Västerbottens län och även

söder därom. Härtill kommer, att under de senare åren med bidrag av

statsmedel upprättats en förteckning över i riket använda renmärken, avsedd

att för vederbörande underlätta att, då renar kommit in i främmande hjordar,

upptäcka ägaren. I denna förteckning har såsom modell använts den

av kommittén föreslagna.

Jag finner på grund härav den gjorda erinringen icke böra föranleda

någon åtgärd.»

Den sakkunnige, som föreslagit eu mall av samma utseende som den

kommittén förordat, har till paragrafen fogat ett tillägg i fråga om renar,

som med särskilt tillstånd föras på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens

län. Fastställelse av renmärke å dylika renar synes böra sökas vid

häradsrätten i den ort, där renarna föras på bete; och bör över ansökningen

höras, förutom ordningsmannen i den lappby, till vilken renägaren hör, jämväl

andra renägare i orten. Motsvarighet till dessa bestämmelser finnas uti

15 § av gällande lag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i fråga om mallens utseende framställt

samma erinran som tidigare lapparna i länets norra distrikt.

Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets tidigare behandling

finner jag vad länsstyrelsen i förevarande hänseende anmärkt icke böra föranleda

ändring i förslaget.

Att såsom den sakkunnige föreslagit meddela särskilda regler rörande

fastställande av märke avsett för renar, som efter särskilt tillstånd föras pa

bete å trakter nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, torde ej vara

erforderligt. Sedan den renskötsel, som bedrives å nämnda trakter, numera

legaliserats, synas dylika märken böra fastställas i samma ordning, som föreskrives

för andra renmärken. Däremot synes det mig lämpligt, att över alla

ansökningar inhämtas yttrande från renägarna i orten.

Med fastställt renmärke menas i gällande renbeteslag märke, vilket prövats

och fastställts av svensk domstol. Emellertid förekomma här i landet även

andra renmärken, nämligen å renar tillhöriga norska lappar. Dessa märken

äro fastställda av vederbörande norsk myndighet. I anseende härtill hade

kommittén ansett sig böra i förevarande lagrum utbyta orden »fastställda

renmärken» mot »lagligen använda renmärken», vilket jämväl iakttagits i den

sakkunniges förslag.

Det synes mig lämpligare föreskriva, att det nya renmärket för att kunna

fastställas skall skilja sig från andra, gällande renmärken inom tingslaget

eller angränsande tingslag.

Kommittén hade försett denna paragraf med tillägg i syfte att undanröja

tvekan, som på vissa håll hade yppats, huruvida man och hustru såsom

var för sig renägare vore befogade att även innehava var sitt renmärke. Då

gällande bestämmelser i denna del icke gåve fog för annan tolkning än att

rättighet härutinnan tillkomme båda makarna, har den sakkunnige ansett

tillägget obehövligt och därför uteslutit detsamma.

Den sakkunnige.

Yttrande örer

den sakkunnige»

förslag.

Departementschefen.

3 §.

Departemen

chefen.

i §•

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departements- Någon saklig avvikelse från den sakkunniges förslag i denna del har jag

icke ansett bora ifrågakomma. Däremot har, såsom jag redan berört, i denna

Paragraf tydligare angivits för vem renmärke må fastställas.

° Enligt denna paragraf gäller nu, att fastställelse av renmärke skall anses

hava förfallit, om renmärket icke begagnats under eu tid av fem år.

Då denna tid ansetts för kort, hade kommittén föreslagit en förlängning

av tiden till tio år, vilken bestämmelse bibehållits i den sakkunniges förslag.

VenasaU^T .. LänssfUrelsen > Norrbottens. län har anmärkt, att någon anledning att frångå

mges förslag, gällande lag i denna del icke syntes föreligga och att god ordning i renskötseln

icke torde befordras genom tidens utsträckande.

D6Pchrfen,ltS'' , Det " bland laPParna en gängse sed, att ett gammalt välkänt renmärke

bevaras inom familjen och genom arv övergår från far till son. Då kommittén

ansett den i gällande lag föreskrivna skyddstiden för kort samt det

icke synes kunna antagas, att en förlängning av tiden till tio år skulle försvåra

befrämjandet av god ordning i renskötseln, finner jag de föreslagna

bestämmelserna i denna del böra bibehållas.

<5- I fråga om denna paragraf har varken av kommittén eller den sakkun
nige

föreslagits annan jämkning i förhållande till gällande lag än att tiden,

då utdrag ur renmärkesförteckningen av häradsrätten skall insändas till länsstyrelsen,

. anpassats efter nu rådande ordning för tingssammanträdena, varvid

i anslutning härtill även motsvarande jämkning skett i den tidsrymd förteckningen

skall omfatta.

Denna ändring har iakttagits vid utarbetande av föreliggande förslag.

!> §■ Kommittén, som i denna paragraf föreslagit vissa ändringar, anförde till

motivering av desamma:

„ !E1huru det iigger i lapparnas eget intresse att fortast möjligt märka sina

arskalvar, hava dock på små håll svårigheter framträtt att verkställa märknmgen

fore den 15 oktober, såsom stadgas i 9 § 1 mom. i gällande ren

markesiag Enar jämlikt samma mom. samt 3 mom. i samma paragraf underlåtenhet

att fore nyssnämnda dag hava märkt årskalvarna kan medföra kostnader

och förluster for vederbörande renägare, har kommittén ansett si 11

bora tillmötesgå harutinnan framställda önskemål och föreslagit tiden förlängd

till den 1 november. ö

Vidare bär kommittén i anseende till nyss anförda omständigheter och

da vederbörande renagare åtminstone intill den dag, då årskalvarna senast

s.koIa vara markta, rimligen borde vara fredad för det tvångsförfarande som

jämlikt 9 g 3 mom. eljest skulle drabba honom, föreslagit ett häremot svarande

tillagg till nyssnämnda mom.?

Den sakkunnige har bibehållit den av kommittén föreslagna lydelsen. Denna

har jämväl upptagits i förevarande förslag.

10 |. I 10 § i gällande renmärkeslag meijdelas bestämmelser i fråga om ren.

vars märke blivit förstört eller förfalskat, varemot paragrafen icke innehåller

något stadgande om huru man skall förfara med ren, vars märke är okänt.

Kommittén hade för att utfylla denna brist föreslagit ett särskilt tillägg

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. MajUs proposition nr 43.

till 10 §. Enligt detta tillägg skulle bestämmelserna rörande omhändertagande

och försäljning av ren, vars märke blivit förstört eller förfalskat,

tillämpas även beträffande ren med okänt märke, dock med den avvikelsen

att avbildning av märket skulle genom lappfogdens försorg kungöras och

att, därest renens ägare ej inom viss tid anmälde sig, behållningen av för

säljningen skulle tillfalla lappbyn.

Enahanda bestämmelse återfinnes i den sakkunniges förslag och har med

viss jämkning av redaktionell art upptagits i det nu omarbetade förslaget.

Denna paragraf överensstämmer med gällande lag, dock har ansetts, att

''även lappfogde och lapptillsyningsman böra hava befogenhet att beslagtaga

hud och kött, varom i 1 och 2 mom. förmäles, i följd varav paragrafen försetts

med ett häremot svarande tillägg. Därjämte har bötesmaximum höjts

från 100 till 300 kronor samt bestämmelsen om angivares rätt till andel i

det beslagtagna godset eller dess värde uteslutits.

Då begreppet renbetesfjäll torde böra i förevarande lag hava samma, något

utvidgade innebörd som i renbeteslagen, har här införts enahanda förklaring

av denna innebörd som i 2 § i sistnämnda lag.

Kommittén föreslog särskilt stadgande därom att lappfogden skulle äga

föra talan om överträdelse av renmärkeslagen. Då det icke ansetts behövligt

att i renbeteslagen införa stadgande om lappfogdes åtalsrätt, ansåg den

sakkunnige dylikt stadgande kunna uteslutas jämväl i förevarande lag. Befogenhet

härutinnan syntes, såsom ock för närvarande sker, meddelas lappfogden

i hans instruktion.

Vidare fann kommittén — som ansett, att det i fall, varom i 11 § 2 mom.

förmäles, icke borde ankomma på allmän åklagare eller lappfogde att föra

talan i fråga om skadestånd annat än då målsägaren vore okänd — lämpligt

att jämka 13 § i överensstämmelse härmed. Denna jämkning har bibehållits

i den sakkunniges förslag. Då emellertid den sålunda föreslagna

ändringen ej överensstämmer med reglerna om talerätt enligt renbeteslagen,

har jag ansett mig böra i detta hänseende återgå till nu gällande bestämmelse.

Jag övergår slutligen till behandlingen av

Förslaget till lag om ändring av vissa delar av lagen den

20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser

i anledning av konventionen den 5 februari

1919 mellan Sverige och Norge angående

flyttlapparnas rätt till renbetning.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet

inom lappby innehåller bestämmelser, som dels avse inre svenska

förhållanden (1 §) och dels hänföra sig till den år 1919 ingångna konven

tionen mellan Sverige och Norge (2 §). Ett sammanförande av dessa bestämmelser

i en fristående lag i stället för deras upptagande i gällande lagar

om lapparnas renbetning ansågs vid granskningen inom lagrådet vara i och

Dcpartemen

chefen.

13 f.

<//.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den

pakknnnige.

-06 Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

för sig mindre tillfredsställande men kunde dock av lagrådet godtagas med

hänsyn till att lagen vore att betrakta såsom ett provisorium De bestämmelser

i 1925 års lag, som stå i samband med konventionen, röra renantalet

inom de fyra nordligaste lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och

Talma. Lapparna i nämnda byar dro såsom jag förut berört beträffande

sommarbete för sina renar hänvisade till Norge, dit de dock icke äga inkomma

med större antal renar än 39,000.

Uti 46 § i förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige hava såsom jag förut nämnt med vissa ändringar upptagits bestämmelserna

i 1 § av 1925 års lag. Bestämmelserna i 2 § av sistnämnda lagsynas

hava sin rätta plats i lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser

i anledning av konventionen. Till undvikande av ändring i paragrafföljden

har i överensstämmelse med den sakkunniges förslag den nuvarande

45 § i 1919 års lag fogats såsom ett sista stycke till 43 §, varigenom de

nya bestämmelserna kunnat upptagas såsom 45 §.

Den sakkunnige anför till motivering av det avgivna ändringsförslaget:

»Första stycket av den föreslagna nya 45 § motsvarar 2 § i 1925 års lag.

1 förhållande till denna hava emellertid vidtagits ändringar i såväl sakligt

som formellt hänseende. Härom må anföras följande.

Uti underdånig skrivelse av den 27 november 1926 har Konungens befallningshavande

i Jämtlands län gjort framställning om sådant tillägg till

2 § i 1925 års lag, att de i nämnda lag medgivna tvångsåtgärderna jämväl

skulle få komma till användning, när det i andra fall än i paragrafen för

närvarande vore medgivet för genomförande av konventionen funnes nödvändigt

att minska renantalet inom lappby. Framställningen hade föranletts

av vissa i densamma närmare omförmälda, från ordningssynpunkt otillfredsställande

förhållanden inom Idre lappby. Härom anföres i framställningen

bland annat: Genom konventionen med Norge hade lapparna i Jämtlands

län med ett undantag förlorat rätt att föra sina renar på bete å norskt område.

På grund av bristen på naturliga gränser å långa sträckor efter riksgränsen

hade bestämmelserna i konventionen förorsakat betydande svårigheter,

framför allt i södra delarna av Jämtlands län och i all synnerhet inom

den i Kopparbergs län belägna Idre lappbys område. Beloppen av betesavgifter

på grund av Idrerenarnas intrång i Norge under tiden 31 maj 1924—

26 oktober 1926 uppginge till 6,594 kronor 25 öre i norskt mynt. Benstammen

inom Idreområdet hade dock icke ökats sedan konventionen trätt i kraft.

De svårigheter, som föranleddes av konventionen, hade visat sig så gott som

omedelbart efter dess ikraftträdande och föranlett, att samtliga renägare inom

Idre lappby den 30 december 1922 av Konungens befallningshavande erhållit

tillstånd att överflytta till andra lappbyar inom länet, bland dem de två

största renägarna till Tossåsens lappby. Den sålunda bestämda flyttningen

liade, såvitt anginge sistnämnda två lappar, icke verkställts förr än våren

1925, men därvid hade lapparna — i strid mot förut lämnad utfästelse —

underlåtit att slakta sina äldre renar. Följden därav hade, såsom man också

på förhand antagit, blivit, att dessa renar vid sommarens början i stort antal

dragit sig söderut till de gamla betesmarkerna i Idre, varifrån de strövat

in i Norge, när väderleken inbjudit därtill. Under vintern 1925—1926 hade

renarna återförts till Tossåsens lappbys område, men samma förhållande

hade upprepats våren 1926. En del av renhjorden hade kunnat kvarhållas

på området; återstoden, huvudsakligen de äldre djuren, hade återvänt till

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Idre och Norge. Försök hade gjorts att åstadkomma eu mera energisk bevakning

av renarna, men dessa hade icke lett till önskat resultat. Uti eu

framställningen bifogad skrivelse från lappfogden yttrade denne, att det för

att få ett slut på invasionerna icke funnes annan effektiv åtgärd att tillgripa

än nedslaktning. En sådan måste emellertid, om den skulle hava avsedd

verkan, omfatta samtliga de äldre djur, som liade inrotad vana att gå till

betena i Idre och Norge. Vid upprepade tillfällen hade renägarna i byn

utlovat, att siaktning skulle företagas, men dessa löften hade regelbundet

brutits. Under sådana förhållanden vore det nödvändigt, att tvångsnedslaktning

finge tillgripas, men gällande lagbestämmelser gåve icke rätt härtill i

fall sådant som det föreliggande.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har i infordrat utlatande

förklarat sig icke hava något att erinra mot den föreslagna lagstiftningen,

och Konungens befallningshavande i Norfbottens län har jämväl

lämnat framställningen utan erinran.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då liknande situationer

kunna tänkas uppkomma jämväl i framtiden samt det givetvis bör anses

ofrånkomligt att myndigheterna utrustas med maktmedel för att konventionens

föreskrifter må hållas i lielgd, har åt stadgandet givits sådan avfattning,

att tvångsåtgärder må kunna tillgripas, därest med hänsyn till de i konventionen

meddelade bestämmelser det befinnes nödigt, att renantalet inom

någon eller några lappbyar minskas.

Enligt 7 § i konventionen skall minst vart tredje år räkning av alla renar

ske inom de områden, som upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä.

Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma. Da det i 37 § av gällande renbeteslag

förekommande stadgandet om renräkning i Norrbottens län minst vart tredje

år icke upptagits i förslaget till ny renbeteslag, måste, därest detta upphöjes

till lag, konventionens föreskrift i denna del täckas genom särskild lagbestämmelse,

och denna har ansetts böra hava sin plats i förevarande paragrafs

andra stycke. I sammanhang härmed har vidtagits en mindre jämkning

i 8 § av redaktionell art.

Den nya 45 § har försetts med särskild rubrik.»

Mot förslaget har i de avgivna utlåtandena någon erinran icke blivit fram- Yttranden över

° den sakkun
Stalld.

niges förslag.

Den sakkunniges förslag föranleder icke någon anmärkning från min sido. Departements
chefen.

Föredraganden uppläser härefter omförmälda inom socialdepartementet

överarbetade förslag till dels Jag om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige, dels lag om renmärken, dels ock lag om ändring i vissa delar av lagen

den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av konventionen

den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas

rätt till renbetning av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Bilaga.

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel och

skogsrenskötsel.

1 §■

1. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer person av

lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar

såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i dylik näring.

Annan person av lapsk härkomst må, när särskilda skäl därtill äro, av

Konungens befallningshavande erhålla rätt till sådan näring. Rätt till renskötsel,

som här avses, tillkommer ock kvinna av annan än lapsk härkomst,

därest hon är eller varit gift med person med sådan rätt.

Ingår kvinna, som äger rätt till renskötsel, äktenskap med person utan

sådan rätt, må hon ej vidare åtnjuta rättigheten,Konungens befallningshavande

obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon i

den omfattning, som prövas lämplig, må bibehållas därvid.

Med lapp avses i denna lag person, som enligt vad ovan sagts äger rätt

till renskötsel.

Med renskötande lapp avses i denna lag lapp, som själv eller genom

medlemmar av sitt hushåll utövar denna näring.

2. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, innefattar befogenhet

för lapp att å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, under

iakttagande av de i lagen meddelade bestämmelser begagna sig av land och

vatten till underhåll för sig och renarna.

När i denna lag talas om lapps renar, förstås därmed icke allenast hans

egna utan ock sådana renar, som annan i enlighet med denna lag satt i hans

vård (skötesrenar).

2 §■

1. Lapp, som driver fjällrensJcötsel (fjällapp), är berättigad att under varje

tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens

läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen dels ock inom

Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås såväl de vid avvittringen

för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av

dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2. Fjällapp må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedanför

odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

209

trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjäll^! i Jämtlands län, som

lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under

oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader,

såvitt icke antingen avtal träffas med vederbörande jordägare eller brukare

om rätt för lappen att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock

otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om

hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer

fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för den

jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att området ej vidare

må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock annat lämpligt område

anvisas lapparna.

4. Prövar Konungen nödigt, att jord, som tillhör annan än kronan,

tages i anspråk antingen för det i 3 mom. sista punkten omförmälda ändamål

eller för att eljest bereda lapparna, tillgång till skogsmark eller bete eller

till vägar eller till anläggande av broar eller till uppförande av stängsel till

förekommande av skada av renar, skall vad för ändamålet erfordras, mot

ersättning av kronan, avstås eller upplåtas; och skola för sådant fall de i lagen

om expropriation meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må

ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är sagt.

3 §■

1. Jjapp, som driver skogsrenskötsel (skogslapp), är berättigad att under

varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedanför

samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit

såsom sådant land använd, dock att han må uppehålla sig endast å trakter,

där skogsrenskötsel av ålder förekommit och fortfarande drives under våren,

sommaren eller hösten.

2. Skogslapp må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes för

skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker, vilka skogslappar

från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av året besökt med sina

renar, dock endast under oktober, november, december, januari, februari,

mars och april månader, såvitt icke antingen avtal träffas med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lappen att uppehålla sig där under

annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga

till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer

skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för

den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingens fortgång eller

ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må

Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. I saml. 3~> hiift. (Nr 43.) 2301 st 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj; (s proposition nr 43.

4 §•

Utan hinder av vad i 2 och 3 §§ stadgats må Konungens befallningshavande,

där det med hänsyn till renbetets bevarande eller eljest för renskötselns

behov prövas nödigt, påbjuda, att betning av renar skall å viss

trakt antingen få äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock tills vidare

eller för viss tid upphöra.

5 §•

Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig

med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större

betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande.

År område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller

å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som genom

områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse skall enligt

bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

6 §•

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äger Konungens befallningshavande

förordna, att visst område vid färdväg må begagnas allenast

för sådan betning av renar, som ifrågakommer under flyttning eller

eljest vid färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkplats, tingsställe,

marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats icke må begagnas för betning

av andra renar än dragrenar, som användas vid besök å platsen.

Om lappby.

7 §■

För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola fördelas

mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden,

inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer

på Konungens befallningskavande att efter hörande av de lappar, vilkas rätt

är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den ändring i verkställd

indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda ordning

fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de trakter,

där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under del av året.

För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde.

8§.

1. Till lappby höra:

a) lapp, som inom lappbyn såsom stadigvarande yrke driver renskötsel

eller biträder i sådan näring, tjänare från främmande lappby dock allenast

under den tid tjänsten varar;

b) lapp, som inom lappbyn på stadigvarande sätt drivit eller biträtt i

renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat

yrke;

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 211

c) lapp, som innehar av Konungens befallningsliavande meddelat tillstånd

att inflytta till lappbyn eller eljest att där driva renskötsel; samt

d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som bär avses, ävensom änka

och omyndigt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke själva driva

eller biträda i renskötsel.

2. Lapp, som ej tillhör lappby, äger icke utöva rätt till renskötsel

enligt denna lag eller åtnjuta med sådan rätt förenade förmåner.

9 §•

1. Yill lapp med sina renar flytta från en lappby till eu annan, har han

att söka tillstånd därtill hos Konungens befallningsliavande i det län,

dit den lappby hör, till vilken han önskar inflytta. Vid ansökningen skall

fogas uppgift om antalet av de renar, med vilka sökanden vill flytta, samt

avbildning av renmärke, som är renarna åsatt. Över ansökningen skall

Konungens befallningshavande höra lapparna i den lappby, dit inflyttning

ifrågasättes, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län.

Konungens befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda

utredningen vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prövas

inflyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddelar Körningens befallningshavande

sökanden rätt att inflytta och föreskriver därvid tillika, inom vilken

tid inflyttningen skall vara verkställd. Yad sålunda stadgats skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse för det fall att lapp eljest vill inom lappby

driva renskötsel.

Lapp, vilken tagit tjänst som biträde i renskötsel inom främmande lappby,

är berättigad att utan tillstånd, varom nyss är sagt, återflytta med sina

renar till den lappby han förut tillhört.

2. Där lapp, i strid med bestämmelserna i 1 mom., med sina renar inflyttar

till lappby eller eljest där driver renskötsel, äger Konungens befallningshavande

förelägga honom vid vite att inom viss tid avflytta från lappbyn

eller upphöra med renskötseln; och må i fall av tredska Konungens befallningshavande

utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller ock föreskriva

vidtagande på den tredskandes bekostnad av nödiga åtgärder för

rättelses vinnande. Därvid må Konungens befallningshavande, om rättelse

icke annorledes kan vinnas, förordna, att renarna skola levande eller slaktade

försäljas för ägarens räkning.

10 §.

Lapp må ej utan tillstånd av Konungens befallningshavande uppehålla

sig med sina renar å främmande lappbys till gränserna bestämda betesområde.

Låter lapp olovligen sina renar inkomma på sådant område, äger Konungens

befallningshavande förelägga honom vid vite att inom viss tid bortföra

renarna därifrån; och vare i fall av tredska lag som i 9 § 2 mom. sägs.

11 §-

1. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av Konungens

befallningshavande efter lapparnas hörande.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. MajUs proposition nr 43.

Byordningen skall, i den män det finnes erforderligt, innehålla föreskrifter

angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt

i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets bevarande

och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ordnande

i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall

av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och

sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande renar

eller för annat ändamål;

e) förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning av

omärkta renar eller av renar, vilkas märken bliva förstörda eller förfalskade

eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande eller slaktade,

så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen om renmärken

av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro

okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och vidare

förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda

eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga

medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

ävensom i vilka fall lappbyn må uppdraga åt fullmäktige att besluta

å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses.

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas

vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet att

ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under tid,

då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter samma

förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång

stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter tv i by ordningen är sagt.

12 §.

Med lappby skall minst en gång om året, å tid som för lappbyn är lämplig,

efter Konungens befallningshavandes förordnande hållas sammanträde

inför lappfogde eller landsfiskal.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av

den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 §.

1. I lappby skall finnas eu ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,

renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens

befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

213

Om valet skall Konungens befallningshavande genast underrättas genom

den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer på Konungens befallningshavande

att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt, därest

han finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall föreskriva

nytt val.

Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter två

år eller, därest giltigt förfall visas, dessförinnan av Konungens befallningshavande

erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig att

bestrida densamma, intill dess Konungens befallningshavande utfärdat förordnande

för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl diirtill föreligger,

före tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar

rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt

att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion Konungens befallningshavande

utfärdar för honom.

Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i

lag stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna

medel utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Om renlängd.

14 §.

För lappby skall årligen vid sammanträde, varom i 12 § sägs, upprättas

en längd, upptagande varje person, som har renar inom lappbyn, samt det antal

där befintliga renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas

uppgifter eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen

och, om lapparna det önska, två av dem vid tillfället utsedda lappar.

Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsområde,

varom i 43 § förmäles, skall särskild längd upprättas för sådan

del av lappbyn.

Längden skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet

närvarande lappar och länder sedermera, intill dess ny längd blivit på

enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller

enligt byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter

antalet renar, såvitt ej antingen styrkas kan, att det i längden upptagna renantalet

genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning under tiden väsentligen

förändrats eller ock vid tillfällig renräkning, varom förmäles i 55 §

2 inom., befunnits, att längden är felaktig.

Av längden upprättas tre exemplar, av vilka ett överlämnas till Konungens

befallningshavande och ett till lappfogden samt ett förvaras av ordningsmannen.

Om flyttningar.

15 §.

Lapp må med sina renar flytta mellan de områden, å vilka han äger uppehålla

sig med renarna; vare dock skyldig att taga väg, där minsta skada

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj;ts proposition nr 43.

förorsakas. Konungens befallningsliavande har att i händelse av tvist bestämma,

var flyttningsväg må tagas.

!6 §•

Lapp aligger att tillse, att såvitt möjligt renar icke vid flyttning lämnas efter

eller vare sig under flyttning eller innan flyttning anträdes utan bevakning

ströva i förväg. Sker det ändock, skall lappen så fort ske kan samla renarna

och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden eljest äger verkställa

detta på lappens bekostnad eller, då fråga är om allenast ett fåtal

renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

17 §•

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem användas;

dock att, när ändring av sådan väg är av synnerliga skäl påkallad

och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Konungens

befallningsliavande må förordna härom samt anvisa ny, för lapparna tjänlig

flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord, uppförande av hägnad,

utläggande av timmerbommar eller annorledes flyttningsväg göras obrukbar

för lapparna eller framkomligheten å sådan väg i väsentlig mån förminskas.

18 §.

Lapp, som med sina renar flyttar utom den socken, där han har sitt hemvist,

skall för varje socken, som under flyttningen av honom besökes, inom

åtta dagar efter det han ankommit dit göra anmälan hos landsfiskalen ock

därvid uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar i sin

vård, ägarna till dessa renar; och må lappen utan ersättning erhålla bevis

om anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningsliavande äger, då så finnes nödigt, förordna en eller

flera personer, bosatta å platser som ligga i flyttningsväg, att mottaga anmälningar,

varom ovan sägs, och utfärda bevis däröver. Underrättelse om den

eller de förordnades namn och bostad skall tillställas ordningsmannen i

de lappbyar, som begagna vägen, samt årligen intagas i länskungörelserna.

Anmälningar, vilka mottagas av sålunda förordnad person, skola så fort ske

kan överlämnas till landsfiskalen.

Det åligger landsfiskalen att föra dagbok över samtliga till honom inkomna

anmälningar.

Om renarnas bevakning ocli om försumlighet i renskötseln.

19 §.

Renskötande lapp skall på stadigvarande sätt och i överensstämmelse med

fordringarna på god renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skada eller

annan olägenhet förorsakas, må Konungens befallningsliavande tilldela honom

varning. År försumligheten av svårare beskaffenhet, eller låter han icke rätta

sig av meddelad varning, äger Konungens befallningsliavande föreskriva lämpliga

åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av renarna eller för
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ordna, att renarna skola för viss tid eller tills vidare överlämnas till vård åt

annan renskötande lapp, eller föreskriva, att renantalet skall minskas genom

försäljning av renar, levande eller slaktade, eller ock, där Konungens befallningshavande

efter lapparnas hörande finner den försumlige uppenbart olämplig

att sköta renar, förklara honom förlustig rätten att vidare vara renskötare.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder meddelas

av Konungens befallningshavande, som därvid äger förelägga vite samt

i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller ock låta

vidtaga åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

Om förvildade renar.

20 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, ankommer på Konungens befallningshavande

att förordna, att dessa renar skola dödas, samt meddela i sådant

hänseende erforderliga föreskrifter.

Behållna värdet av sålunda dödade renar skall enligt bestämmelser, som

givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lapparnas bostäder in. m. samt om odlingar.

21 §.

Lapp må med de inskränkningar nedan sägs å område, där han äger

uppehålla sig med sina renar, i erforderlig omfattning åt sig inrätta tältkåta

eller annan kåta med lapsk eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring

av sina tillhörigheter eller därför vidtaga andra anordningar.

Å inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande jordägare

eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Nedanför odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen må å utmark till enskild

eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen, eller till

kronohemman eller kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara

disposition, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter anvisning av jordägaren

eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

22 §.

I den mån för renskötselns drivande erfordras, må lapp å område inom

lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina

renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med följande

begränsningar:

1) Å enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark. som ej

står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppföras,

med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke.

2) Å annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast

efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad angår trakt

opaginerad Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ovan odlingsgriinsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningsliavande

samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens

befallningshavande. Över sådan ansökan skola de lappar liöras, vilka äga

uppehåll sig med sina renar å trakten. Vid prövning av ansökningen bar

myndigbeten ej mindre att tillse, att byggnaden förlägges å plats, som med

hänsyn till renskötseln a trakten och andra förhållanden är lämplig, samt

att den icke göres större än för dess ändamål av bostad åt lapp, som

driver renskötsel å trakten, är nödvändigt, än även att meddela de särskilda

bestämmelser i avseende a byggnadens beskaffenhet och nyttjande, som

prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke

uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden

å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har den

myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka villkor

byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger myndigheten

bestämma, huruvida och i vad mån gottgörelse må utgå för å byggnaden

nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits avgiftsfritt

av kronan.

3) A kronan tillhörigt område, som blivit avsatt till nationalpark, må

byggnad icke uppföras.

23 i;.

A kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lappmarkerna

eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord ansökan

lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning; dock må odling

ej upptagas å nationalpark.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar vilka äga uppelialla

sig med sina renar å trakten, vad angår trakt ovan odlingsgränsen

eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande samt i fråga

om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningshavande.

Tillstand må ej lämnas, med mindre odlingen finnes icke vara

till hinder för renskötseln a trakten och sökanden icke kan antagas genom

odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken

och beskaffenheten av odlingen bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna

därtill föranleda.

Den som upptagit odling är pliktig att själv stå skada, som å odlingen

förorsakas av renar, utan så är att skadan varit åsyftad av den, vilken

vården om renarna ålegat.

Om hållande av getter.

24 §.

A kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava

getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med

sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

217

Om ringgärden och andra stängsel.

25 §.

1. Lapp är berättigad att å område, där lian äger uppehålla sig med

sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar

(ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa utsträckning.

Nedanför odlingsgränsen samt utom renbetesfjällen må dock ringgärde,

avsett för stadigvarande bruk, uppföras endast efter anvisning av vederbörande

jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under kronans

omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog, av

lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. Atnöjes ej

lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet bestämmas

av lappfogden.

2. Annat stängsel för renar än i l mom. sägs må uppföras allenast efter

särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

Om skogsfång.

26 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun tillhörig

allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke använda

skogen, dock med följande begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen må

virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad samt växande träd till uppförande av sådant stängsel,

som avses i 25 § 2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna

taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed

jämförlig bostadsbyggnad skall gälla vad under 1) sägs. A dessa trakter

må lapp ej heller taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad

av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisniug eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må tagas allenast torra träd,

vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom å utmark växande

lövträd för tillfälligt behov samt tall- och grantjur till slöjdvirke.

27 §.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock

undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara disposition,

skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen äger

lapp till eget behov av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning,

som i 26 § stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke

till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

därtill givit sitt samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller

ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas

utan anvisning eller utsyning.

2) Nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällapp använda

skogen till eget behov av virke, dock med iakttagande av att virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill

givit sitt samtycke, ävensom att virke till nyssnämnda ändamål eller

växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel

ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning.

Skogslapp äger å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget

behov under flyttning med sina renar taga bränsle samt virke till tältstänger,

kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter ävensom

slöjdvirke; dock må växande barrträd tagas allenast efter anvisning eller

utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gäller om fjällapps rätt till skogsfång

vad i 26 § i sådant avseende stadgats.

Skogslapp äger utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med sina

renar för de under 2) andra stycket omförmälda ändamål taga torra träd,

vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom å utmark växande

lövträd. Därjämte må tall- och grantjur tagas till slöjdvirke.

28 §.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition

eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges icke betalning.

Yad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas

allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning

enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren det

fordrar, för virke, som enligt vad i 27 § stadgas ej må tagas annat än efter

anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall och grantjur,

som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig ersättning,

vilken i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens befallningshavande

förordnad värderingsman.

29 §.

Finnes beträffande invid boplats belägen mark, som avses i 27 §, skogens

fortsatta nyttjande av lapparna till vedfång vara i synnerlig mån betungande

för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande

på framställning av denne förbjuda, att bränsle tages annat än efter anvisning.

30 §.

Lapp, som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller

brukare av fastighet, må icke använda sin rätt till skogsfång enligt denna

lag för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, stängsel, bränsle

eller annat ändamål.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

219

31 §.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, må lapp

å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, fälla lavbevuxna

träd; dock skall, såvitt ske kan, vederbörande skogstjänsteman, jordägare

eller brukare förut underrättas och tillfälle lämnas honom att anvisa träd,

som må fällas, samt i annat fall anmälan om fällningen snarast göras till

skogstjänstemannen, jordägaren eller brukaren.

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller

oväxtliga träd tagas.

32 §.

Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk

tages av lapparna på område, där avverkning uppenbarligen kan medföra

fara för skogens bevarande eller återväxt.

Skulle Konungens befallningshavande finna, att lapparnas nyttjande av

viss plats såsom fast viloplats eller boplats uppenbarligen medför fara för

skogens bevarande eller återväxt, äger Konungens befallningshavande för

viss tid förbjuda platsens begagnande för sådant ändamål.

Förbud, varom nu sagts, må, där det ej påkallas till skydd mot björkskogsgränsens

eller barrskogsgränsens nedgående, icke meddelas, om nyttjandet

av tillåtet betesområde eller, vad angår förbud enligt andra stycket,

flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom skulle i väsentlig mån försvåras

för lapparna.

33 §.

Virke, som lapp lagligen tagit och använt ellei'' upplagt till framtida användning,

må icke utan hans samtycke av jordägaren eller brukaren bortföras

eller göras obrukbart.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsvning, blivit

olovligen bortfört eller gjorts obrukbart, äger lappen utan anvisning eller

utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen behöves för uppförande

av nytt stängsel.

34 §.

Lapp är pliktig att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller

utsyning må liava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakttaga

nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamalet

användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stubbar,

vindfällen eller en- eller videbuskar;

c) att bland växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxtliga,

överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlänmade stubben icke må

överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare eller

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna större del av stammen;

samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen

randbarkas.

35 §.

Anvisning eller utsyning, varom i 26, 27 och 29 §§ sägs, verkställes kostnadsfritt

av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen

skall verkställas snarast möjligt; och skall lappen i god tid därom underrättas.

Träd, som anvisas eller utsynas, skola vara för avsett ändamål fullt

lämpliga och, såvitt möjligt, för lappen lätt tillgängliga.

Om jakt och fiske.

36 §.

Lapp, som tillhör lappby, är berättigad att å utmark jaga och fiska icke

allenast å sådana områden, där lapparna jämlikt 2 och 3 §§ äga vistas under

varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna under den

tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock underkastad

de bestämmelser, som gälla i avseende å förbud att utan Konungens tillstånd

döda eller fånga vissa djurarter samt i övrigt beträffande tid och sätt för

nyttjande av jakt och fiske.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

37 §.

1. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna

under någon av månaderna juni, juli och augusti skada å växande eller

avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller äng eller sådan utängsslåtter,

vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan att vara inhägnad år

efter annat varit till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom

lador, hässjor, diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom

utängsslåtter, skall skadan ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat

skadan.

Sker sådan skada å annan tid än nyss sagts, skall den ersättas endast

i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom

vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet

anses ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig

tid hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet

kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan så är att

skadan varit åsyftad av den, vilken vården om renarna ålegat.

2. Ersättningsskyldighet, varom ovan sägs, äger ej rum för skada, som

skett å fastighet, vars innehavare enligt vid upplåtelsen meddelade eller

eljest gällande bestämmelser är pliktig att själv stå sådan skada.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3. Förorsaka fjällapps renar skada å gröda å annan mark ovan odlingsgränsen

än i 1 mom. sägs eller å renbetesfjällen, är grödans ägare pliktig

att själv stå skadan, utan så är att skadan varit åsyftad av den, vilken vården

om renarna ålegat.

4. Förorsaka skogslapps renar å trakt ovan odlingsgräns^! inom lappmarkerna,

där sådana lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar,

skada å gröda, skall vad ovan stadgats äga motsvarande tillämpning.

38 §.

1. Förorsaka fjällapps renar å trakt nedanför odlingsgränsen eller utom

renbetesfjällen, där sådana lappar äga uppehålla sig med sina renar, å åker.

äng eller sådan utängsslåtter, som avses i 37 § 1 mom., skada å växande eller

avskuren men ej i lada införd gröda, skall skadan, där den inträffar under

tid, då betesrätt ej är medgiven, ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat

skadan.

Sker sådan skada å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att den,

vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid

renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses ligga

grödans ägare till last, itj att han underlåtit att inom rimlig tid hemföra

grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja, till dess

skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet kunnat

verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan så är att skadan

varit åsyftad av den, vilken vården om renarna ålegat.

2. Förorsaka skogslapps renar å trakt nedanför odlingsgränsen, där sådana

lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, å åker, äng eller sådan

utängsslåtter, som avses i 37 § 1 mom., skada å växande eller avskuren

men ej bärgad gröda, skall, där skadan inträffar under någon av månaderna

maj, juni, juli, augusti och september, skadan ersättas av renarnas ägare.

Inträffar skadan under annan tid, skall angående ersättningsskyldigheten

gälla vad i 1 mom. andra stycket stadgas.

Lag samma vare, där skada förorsakas å bärgad gröda, vilken icke blivit

införd i lada utan lämnats utestående i stack eller hässja; dock att beträffande

skada, som inträffar under maj eller september månad, angående ersättningsskyldigheten

skall gälla vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Var vid den tid, då skadan skedde, betesrätt ej medgiven å området, skall

renarnas ägare alltid vara skyldig ersätta skadan.

3. Förorsaka fjällapps eller skogslapps renar å trakt nedanför odlingsgränsen

eller utom renbetesfjällen skada å gröda å annan mark än i 37 §

1 mom. avses under tid, då sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga uppehålla

sig å trakten med sina renar, skall renarnas ägare vara fri från ersättningsskyldighet,

där ej skadan varit åsyftad av den, vilken vården om renarna

ålegat.

Sker skada å sådan mark under annan tid, skall skadan ersättas av renarnas

ägare, där den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom

vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

39 §.

Skada, som av fjällapps eller skogslapps renar förorsakas å trakt, där

sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § icke äga uppehålla sig med sina renar under

någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

40 §.

Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgörelse,

äger han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning utse eu

god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 41 § sägs hava i

uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas sida, varefter

dessa båda, eller, om de ej kunna enas, lappfogden eller landsfiskalen

utser en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde skola gode männen

sammanträda å stället, där skadan skett, samt verkställa noggrann utredning

om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den kan antagas hava

skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning i saken. Med stöd

av den utredning, som sålunda vunnits, skola gode männen med behörigt

iakttagande av frånvarandes rätt uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen

skall föras protokoll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats,

ävensom för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som medgiver, att han

är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjuditskadeersättning,

ej understigande vad gode männen bestämt, må utmätning

för synekostnaden ej ske utan skall sökanden själv stå samma kostnad.

Utan hinder av vad nu är stadgat äger den, hos vilken utmätning skett,

så ock den, som lidit skada, där han ej låtit saken gå till utmätning, att

instämma sin talan till domstol; skolande den, hos vilken utmätning skett,

anhängiggöra sin talan inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njuter god man ersättning efter samma grunder som

nämndeman.

41 §.

Lappby skall vid sammanträde, som omförmäles i 12 §, för en tid av

högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke

driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till nästa

val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 40 § förmäles. Underlåter

lappby att anställa sådant val, göres av lappfogden eller den landsfiskal,

inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom hos Konungens

befallningshavande, som i lappbyns ställe utser lämpligt antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och

tillställes en var av gode männen.

42 §.

Hålla flera lappar sina renar tillsammans i en hjord eller har lapp i sin

hjord såväl egna som skötesrenar, och sker genom renar, som höra till

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. MajUs proposition nr 43.

hjorden, skada, vilken enligt denna lag skall ersättas, skola, där det ej kan

utrönas, genom vilkens renar skadan uppkommit, renarnas ägare vara pliktiga

att i förliällande till det antal renar, en var av dem har i hjorden,

ersätta skadan jämte syne- och rättegångskostnader. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar, tillhörande olika

hjordar, blivit sammanblandade till en hjord och åstadkommit skada.

43 §.

1. Inträffa å en trakt år efter annat skador av större betydelse, vilka måste

anses väsentligen bero på försumlighet i renvården, må Konungen förklara,

att visst till gränserna bestämt område skall tills vidare och intill dess annorlunda

förordnas utgöra ett skadeersättningsområde, inom vilket de lappar,

som där äga uppehålla sig med sina renar, skola i fall, varom nedan sägs,

vara underkastade gemensam ansvarighet för skada genom renar.

2. Sker inom sålunda fastställt skadeersättningsområde skada genom

renar, vilken enligt denna lag skall ersättas, skall, där det ej kan utrönas,

genom vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, ersättningsskyldigheten

åligga de lappar, vilka tillhöra området; och skall ersättningsbeloppet jämte

syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelas i förhållande till det

antal renar, en var av dem har inom området. Om vid den tid, då skadan

skedde, å området funnos renar i vård hos annan än de lappar, som tillhöra

skadeersättningsområdet, skall även ägaren av dessa renar i förhållande till

renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar lapp, förr än uppgörelse eller

förlikning trätfats eller dom givits om dylik ersättning, att skadan ej förorsakats

av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

§•

Fordrar någon ersättning på grund av sådan gemensam ansvarighet, som

avses i 43 §, äger han med sitt yrkande vända sig mot ordningsmannen eller

ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna inom skadeersättningsområdet

tillhöra; ägande ordningsman att efter samråd med lappfogden

på vederbörande lappars vägnar trätfa uppgörelse om ersättning. Ordningsman

äger ock att på lapparnas vägnar föra talan i mål om dylik ersättning

samt efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl

skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Ådömes ersättningsskyldighet flera lappar, skall i domen för eu var fastställas,

huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, må av honom fullföljas

i högre rätt.

45 §.

Oen som efter vad i 42 eller 43 § sägs blivit dömd att ersätta inträffad skada

eller träffat uppgörelse eller förlikning om erläggande av sådan ersättning vare

oförhindrad att, i händelse det utrönes, att skadan förorsakats av renar, tillhörande

annan, eller att vid den tid, då skadan skedde, inom skadeersättnings
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kutigl. Maj:ts proposition nr 43.

området funnos renar, tillhörande annan än dem som enligt domen, uppgörelsen

eller förlikningen ansetts ersättningsskyldiga, söka gottgörelse av

ägaren till dessa renar för vad han erlagt eller för den del därav, som jämlikt

43 § belöper på renägaren. Där ersättningen bestämts genom uppgörelse

eller förlikning, må gottgörelse ej fordras för mer än vad på renägaren

belöper i förhållande till det belopp, vartill skadan må hava blivit värderad

vid syn, med tillägg av synekostnaden.

Om minskning av renantalet inom lappby.

46 §.

Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betet kan

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller

svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom

lappbyn, må Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande vidtaga

åtgärder för renantalets minskning på sätt nedan sägs.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens

befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas

för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas,

vid äventyr att renarna av lappfogden eller ordningsmannen omhändertagas

och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från

lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes utrymme

inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet

kan ske, äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i sistnämnda

lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall i sådant

fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verkställts. Härvid

skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som själv eller vars

förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för

sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens

befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av Konungens

befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning eller

annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej

vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens

befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid

skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl

till antalet liushållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska

sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes ordning,

i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till användning,

skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att,

då särskilda skäl därtill föreligga, i sådant avseende annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd meddelas

av Konungens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 48. 225

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste mån iakttages som ock

att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den

vilken vården om renarna åligger enligt Konungens befallningsliavaudes bestämmande

skail vidtaga åtgärd, må Konungens befallningskavande förelägga

honom vite samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga

honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes bekostnad.

Om förbud mot ofredande av lapparnas renar in. m.

47 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet dödar, skadar eller genom

skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan renarna befinna

sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock söker obehörigen

fördriva dem från sådant område, skall ersätta därigenom för lapparna uppkommen

skada.

Lag samma vare, där någon å område, som ovan avses, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning ren dödas eller

skadas genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort

sig skyldig därtill, skall jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, ansvara

för skadans ersättande.

Har ren blivit dödad vid skogsavverkning, åligger det den som förestår

avverkningen att genast göra anmälan hos lapparna, därest de finnas å

trakten, eller, om så ej är fallet, hos landsfiskalen, till vilken det dödade

djurets öron därvid skola i liopsittande skick insändas. När anmälan inkommit

till landsfiskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren eller,

om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som finnas tjänliga

för det dödade djurets tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppeliållsområde av hund, skall hundens ägare

ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta moment avses, förstås icke blott skada, som tillfogats

ren, utan ock, där renar blivit skingrade, kostnader och besvär, som

uppkommit för deras hopsamlande eller i sammanhang därmed, ävensom

utgiven ersättning för skada, som renarna till följd av skingringen kunna

hava förorsakat. <

Är ren, som skadats, omärkt, eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet

tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift,

är särskilt stadgat.

48 §.

Inom lappmarkerna och å renbetesfjällen skall hund, som icke användes

i lapparnas renskötsel, vara försedd med halsband, därå ägarens namn

och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas,

medan hunden hålles instängd, ävensom under pågående jakt, när fara föreligger

att hunden kan lida men av detsamma. Yad nu sagts skall ock,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 haft. (Nr 43.) 230127 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt

härom förordna, gälla för trakt utom lappmarkerna och renbetesfjällen,

inom vilken lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom & trakt

därintill.

49 §.

1. Under den tid lappar med sina renar uppehålla sig å trakt, där

renar då må föras på bete, skola å denna trakt och å trakter därintill

hundar, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas bundna

eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet med närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungens befallningshavande. Dock må

Konungens befallningshavande för viss trakt eller för särskilda fall medgiva

befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men

för renskötseln.

Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola därvarande

hundar hållas bundna eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola

lapparna, där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Finnes hund, som är känd för att jaga renar, å trakt där renbete må

äga rum, och hålles hunden icke bunden eller instängd eller försedd med

klubba, då renar under tillåten tid befinna sig där, må hunden dödas genom

lappfogdens eller polismyndighetens försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som

befinner sig å trakt, där renar vid tillfället få föras på bete, må hunden

dödas. Lag samma vare, då hund anträffas å sådan trakt utan tillsyn omedelbart

efter det den jagat eller annorledes ofredat ren.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter

förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och

kan den som dödat hunden icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare

han likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej hundens

ägare kan visa sannolika skäl för sitt påstående.

Om skötesrenar.

50 §.

1. Lapp, som tillhör lappby, är berättigad att hava renar i vård hos

renskötande lapp, dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke

hos lapp inom annan lappby än den han själv tillhör.

2. Lapp, som ej tillhör lappby, må, därest han har sitt hemvist inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller

inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i vård hos renskötande

lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll, års- och fjolårskalvar

häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande obetaget att, där det med

hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett antal av

intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill äro, ett högre antal, dock ej

över etthundra.

Därest renar utöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testa
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

mente eller gåva tillfallit lapp, varom i nästföregående stycke förmäles, må

Vinn dock under en tid av tre år utan särskilt tillstånd hava jämväl det överskjutande

antalet renar i vård hos renskötande lapp.

51 §.

1. Inom Norrbottens län må tills vidare även annan person än i 50 §

avses, vilken har sitt hemvist inom länets lappmarker och där äger eller

brukar jordbruksfastighet, hava renar i vård hos renskötande lapp, som ej

är i annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu,

års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna, Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare, må renarna behållas av dödsboet, så länge

boet äger eller brukar jordbruksfastighet inom länets lappmarker.

2. Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. har renar i vård hos

renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga sköteslega

för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av Konungens

befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall erläggas

för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos skogslapp före den 1

juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla antalet skötesrenar

ävensom renskötarens namn. I samband med anmälan skall för

varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som enligt närmare

föreskrifter av Konungen skall användas såsom bidrag till bekostande

av allmänna renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej sköteslega eller särskild avgift.

Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång

slaktas för renägarens räkning eller ock förgås eller förkommer medför icke

riitt för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande

och redovisande av de särskilda avgifterna meddelas av Konungens

befallningshavande. Där särskild lapptillsyningsman finnes, äger Konungens

befallningshavande förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans

åligganden i nu angivna hänseenden.

3. Skötesrenägare, som avses i denna paragraf, skall hava samtliga sina

renar under vård av eu och samma lapp.

52 §.

Dragrenar må en var hava i vård hos renskötande lapp; och vare sådana

skötesrenar ej i något hänseende inbegripna under bestämmelserna i

50 och 51 §§.

53 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, står i fråga

om dessa renar samma ansvar enligt denna lag som lappen för sina renar.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

54 §.

Har någon renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större

antal iin ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat honom jämlikt

51 § medgiven rätt att hava renar i lapps vård, åsidosatt något av vad i

nämnda lagrum stadgas i avseende å sådan rätts utövande, må Konungens

befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande

eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för

renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Försummar renägare att erlägga den särskilda avgiften, skall lian erlägga

dubbel avgift.

Om renräkning.

55 §.

1. Allmän renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer. Närmare

föreskrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Om räkning minst vart tredje år av renar inom vissa lappbyar av Norrbottens

län är särskilt stadgat.

2. Konungens befallningshavande må förordna om hållande av tillfällig

renräkning i nödig omfattning, där grundad anledning finnes, att renlängd,

som enligt 14 § upprättats, är felaktig i avseende å eu eller flera renägares

renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i renlängden, skall

kostnaden för räkningen gäldas av lapp, vars uppgifter till längden angående

renantalet med hänsyn till felets storlek måste anses lämnade mot

bättre vetande.

3. Renskötande lapp är pliktig att utan ersättning samla och biträda

vid räknandet av den hjord, till vilken hans renar liöra, vid äventyr att

nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om vissa liyttjaiiderättsupplätelser.

56 §.

Ej ma a de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jämförlig

nyttighet av lapp till annan upplåtas. Sker ändock upplåtelse, vare

den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed

jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse

därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse

kunna av Konungens befallningshavande mot avgift meddelas.

Kan inom sadant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara

för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna,

äger Konungens befallningshavande tillåta annan att mot avgift därstädes

jämte lapparna utöva jakt eller fiske. Vid upplåtelsen samt vid jakt- eller

fiskerättens utövande skola iakttagas de bestämmelser, som gälla i avseende

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

229

å förbud att utan Konungens tillstånd döda eller fånga vissa djurarter

samt i övrigt beträffande tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nyttjanderätt

till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må

Konungens befallningskavande mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till

vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar förorsakas

å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är att skadan

varit åsyftad av den, vilken vården om renarna ålegat.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola de

lappar, vilka äga rätt att uppehålla sig med sina renar å området, höras i

ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser,

som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd.

57 §.

A trakter i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen, där renskötsel

året om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens

befallningshavande driva skogsrenskötsel.

Vill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallningshavande

ingiva ansökan med uppgift om den trakt, inom vilken han vill

driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk avse att innehava för

egen räkning samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser att

taga skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall yttrande inhämtas från

den kommun, där renskötseln är avsedd att drivas.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig

del av traktens befolkning, att renskötsel fortfarande drives å trakten, och

anses sökanden lämplig såsom renskötare samt möter ej heller i övrigt hinder

för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna sökanden

tillstånd att viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å den

angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i sammanhang

härmed bestämma det område, varinom renskötseln må drivas, varest och

huru flyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar, sökanden må föra på

bete samt, därest sökanden avser att hava skötesrenar, huru stor del av renhjorden,

som sökanden och hans husfolk högst må innehava för egen räkning,

ävensom de särskilda villkor i övrigt, under vilka ren skötseln må

äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns drivande

inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest betesrättens utövande

medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla det

givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller meddela

nya villkor.

Yarder lapp, som innehar tillstånd till renskötsel, stadigvarande förhindrad

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj :ts proposition nr 4it.

att begagna den medgivna rättigheten, äger Konungens befallningsliavande

utan kommunens hörande medgiva annan lapp att på enahanda villkor

under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel inom området.

Lag samma vare, där lappen avlider och dödsbodelägarna anses icke

lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 §.

I fråga om sådan renskötsel, som avses i 57 §, skola de i denna lag meddelade

bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med

följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som innehar tillstånd att där driva renskötsel,

ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lapska tjänare. Såsom

tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan lapp har

i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i överläggningar och beslut

i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningsliavande.

2) Ådagalägger lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, försumlighet däri,

eller finnes han eljest olämplig såsom renskötare, äger Konungens befallningshavande

utan iakttagande av vad i 19 § stadgats fråntaga honom den medgivna

rättigheten; och skall i fråga om Konungens befallningshavandes befogenhet

att medgiva annan lapp att i hans ställe driva renskötsel vad i

57 § sista stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses,

att å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun

tillhörig allmänningsskog för eget behov taga torra träd och vindfällen, skogsavfall,

en- och videbuskar ävensom å utmark växande lövträd för tillfälligt

behov samt tall- och grantjur till slöjdvirke,

samt att jämväl å annan mark under flyttning mot betalning enligt ortens

pris taga virke, som nyss sagts, dock endast till bränsle, tältstänger,

kåtor, bodar och ställningar för förvaring av lappens tillhörigheter ävensom

slöjdvirke.

4) Vad i 36 § stadgats om rätt till jakt och fiske skall icke äga tillämpning.

5) För all skada, som förorsakas av renar, skall ersättning givas av

renarnas ägare. Lappby skall enligt Konungens befallningshavandes bestämmande

utgöra ett eller flera skadeersättningsområden, och skall beträffande

skada, som inträffar inom sådant område, gälla vad i 43—45 §§ stadgas.

6) Beträffande skyldighet enligt 49 § 1 mom. för ägare av hund att hålla

hunden bunden eller instängd eller försedd med klubba må Konungens befallningshavande

medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7} Beträffande skötesrenar skall gälla:

Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skötesrenar,

må den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

jordbruksfastighet på de närmare villkor och i den utsträckning Konungens

befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera

för hushåll räknat än tjugu, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna.

Dragrenar må även annan renägare hava i vård hos lapp på sätt här

sägs.

Skötesrenägare står i fråga om skötesrenarna samma ansvar enligt denna

lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande på sätt ovan

sägs föreskrivit med avseende å rätten att hava skötesrenar, må Konungens

befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande

eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas

omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Renräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar

nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förflyta mera än fem år.

Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars

och ens renantal.

Straffbestämmelser m. in.

59 §.

1. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffas:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 18 §

eller 47 § 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan lämnar

veterligen oriktig uppgift;

b) lapp, som har getter på bete till större antal än i 24 § sägs;

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 § uppför ringgärde eller

annat stängsel;

d) lapp, som överträder jämlikt 29 eller 32 § meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats

jämlikt 34 §;

f) den som i strid mot stadgandet i 48 § eller med stöd därav meddelad

föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband; samt

g) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet

att hava renar under lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits

i avseende å rättighetens utövande.

2. Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffas:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov erfordras,

eller som eljest tager virke i strid med bestämmelserna i 26. 27, 30, 31

eller 58 §;

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av

sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna

lag, dock endast så framt ej uppgörelse eller förlikning träffats om skadans ersättande

eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter ty

i 40 § sägs utmätning för ersättningens belopp må ske hos honom; samt

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

c) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av renlängd.

3. Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffas:

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar, att hans renar inkomma

å område, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven

eller vid den tid icke må utövas, eller å främmande lappbys till gränserna

bestämda område;

b) lapp, som i strid med bestämmelserna i 9 § 1 mom. inflyttar till lappby

eller eljest där driver renskötsel;

c) den som gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller i väsentlig mån

förminskar framkomligheten å sådan väg;

d) den som mot stadgandet i 33 § första stycket bortför virke eller gör

virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 47 §, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

dödar, skadar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsavverkning

dödas eller skadas;

f) den som i strid mot i denna lag givna bestämmelser underlåter att

hålla hund bunden eller instängd eller försedd med klubba; samt

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs.

4. Ej må straff, som i denna paragraf är stadgat, ådömas, där gärningen

enligt allmänna strafflagen är belagd med strängare straff.

60 §.

Hållas renar i vård av person, vilken ej har rätt till renskötsel enligt

denna lag, må dessa renar icke föras på bete å mark, varöver renägaren ej

förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta

skadan. Är i fråga om sådan renhjord allmänt veterligt, att därtill hörande

djur pläga olovligen inkomma på annans mark, äger Konungens befallningshavande

att på ansökan av markens ägare förordna, att hjorden skall nedslaktas

och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas

omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §.

1. Förseelse mot denna lag eller mot byordning åtalas vid allmän

domstol,

2. Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. c) eller e) eller 2 mom. a) eller 3 mom.

d), må, där den förnärmar endast enskild persons rätt, ej åtalas av allmän åklagare,

såvitt ej målsägaren angiver förseelsen till åtal. Lag samma vare beträffande

förseelse, som avses i 59 § 3 mom. e); dock att, där renen är omärkt

eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger utan angivelse tala i saken.

I sådant fall må åklagaren föra talan jämväl i fråga om skadestånd.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

233

3. Förseelse, som avses i 59 § 2 mom. b) eller 3 mom. a), må, där den

förnärmar endast enskild persons rätt, icke åtalas av annan än målsägare.

G2 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,

ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som

meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Saknas tillgång

till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

63 §.

Lapp, som har renhjord under sin vård, är pliktig att, då Konungens

befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfiskal för verkställande av

utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak påfordrar

renhjordens hopsamlande eller frånskiljande av ren från andra renar i

hjorden, verkställa sådan handräckning

Tredskas lapp att lämna fordrad handräckning, må sådan anskaffas på

den tredskandes bekostnad.

64 §.

Över beslut, varigenom Konungens befallningshavande utfärdat bvordning

eller eljest meddelat föreskrift eller vidtagit åtgärd för tillämpning

av denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad, att hos Konungen

anföra besvär inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut; dock skall, där ej ändringssökandet

därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären lända till efterrättelse,

intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsbestämmelser.

65 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphävas lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadganden, vilka

innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen den 6 juni

1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i stället

tillämpas,

Den som vid nya lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel

må fortfarande utöva denna näring, ändå att han icke enligt nya lagen

äger rätt till renskötsel; och skall vad i nya lagen sägs om lapp äga tilllämpning

å honom.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Lapp, som vid nya lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som

omförmäles i 57 §, åligger, såframt han vill fortsätta därmed, att senast

den 31 december 1929 göra ansökan, som avses i samma paragraf; och må

renskötseln utan särskilt tillstånd fortsättas, till dess ansökningen hunnit

prövas.

Under en tid av fem år, räknat från och med den dag, då denna lag trätt

i kraft, skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande rätt att hava

renar i vård hos annan.

I

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

235

Förslag

till

Lag om renmärken.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda

märke, anbragt i renens öron.

2 §.

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren

eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar lmns

renar, har sitt hemvist; och skall sökanden därvid i två exemplar inlämna

eu avbildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående

tigur utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som

hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter

ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställer häradsrätten märket.

Fram.

3 §•

Renmärke skall för att kunna fastställas vara så inrättat, att det tydligt

skiljer sig från andra gällande renmärken inom tingslaget eller angränsande

tingslag, samt att det ej lätt kan förändras till sådant äldre märke eller sådant

äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes.

Renmärke må ej fastställas för annan renägare än den som enligt förenämnda

lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård

hos renskötande lapp. Ej heller må renägare samtidigt hava mer än ett

fastställt renmärke.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl Maj:ts proposition nr 4H.

5 §■

Yill den som innehar fastställt renmärke icke vidare vid renmärkning begagna

detsamma, skall lian anmäla detta hos häradsrätten, som har att avlysa

märket. A ren, som, då avlysningen sker, är försedd med dylikt märke,

må det fortfarande bibehållas, men andra renar må ej märkas därmed. Ej

må utan förre ägarens samtycke avlyst märke fastställas för annan renägares

räkning, innan fem år förflutit från avlysningen.

Har fastställt märke under tio år icke varit begagnat vid renmärkning,

anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och utgör

fastställelsen sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renägares

räkning.

6 §.

1. Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans

fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, skall

han anmäla detta hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §, för

hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligger honom

att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fastställda

renmärke till registrering.

7 §■

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fastställda

och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning

fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när

renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli

månad varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från

och med juli månad föregående år till och med juni månad under löpande

året, insändas till Konungens

offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningens förande meddelas av Konungen.

8 §•

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas

det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom

lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från

andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras

icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas

med ägarens fastställda märke.

9 §•

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verkställd

före den 1 november. Försittes denna tid, äger ordningsmannen inom

lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges bekostnad

låta verkställa renmärkningen.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin lijorcl annans

renko med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka

kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst

märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren,

skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt

nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt förses med nya

ägarens märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ordningsmannen

skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen tillfaller

lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i

lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modem.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit

förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen omhändertagas och vårdas

av ordningsmannen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall

därefter vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem

till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör

uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig skötarlön

och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom

ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande försäljningsmedel

så förfaras, som i 9 § sägs; dock att, där renens märke var

okänt, en noggrann avbildning av märket skall genom ordningsmannens

försorg insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med

uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen.

vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn. 11

11 §•

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har

under sin vård, i annat fall än i 8 § sägs begagnar märke, som ej blivit av

häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, straffas med

böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är

iigare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från

och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den som i det fall, varom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning begagnar

annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom vid

häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrivna

anmälan till registrering, straffas med böter från och med fem till och med

femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län

oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört,

och kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt bort
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Ktmgl. Maj:ts proposition nr 43.

taget eller förstört eller att huden blivit märkt på sätt i 3 mom. här nedan

sägs, dömes till böter från och med fem till och med trehundra kronor, där

han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens läns

lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, varmed i denna lag förstås

såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock

de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, anträffas

forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,

att antagas kan, att köttet föres från slakt ute å mark.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lappfogde,

lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas.

Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att

därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den från

vilken beslaget gjorts i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller, om

det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen

i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt, göras å

hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket å plats,

som ej kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i lada, i höstack

eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag skall beslagaren låta ofördröjligen

kungöra i socknens kyrka; och äger den, som vill göra anspråk å godset,

att inom en månad därefter anmäla sig hos beslagaren samt, där hans rätt

icke finnes ostridig, instämma denne senast till det ting, som infaller näst

efter en månad från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som

stämde ej visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna

värde som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgör ej hinder för målsägaren att, där någon

fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods, som enligt

förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt till

godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän domstol.

I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, äger allmän åklagare tala i saken jämväl i

fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan

antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken;

dock skall vad i nya lagen stadgas icke verka rubbning i fastställelse av

renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

23SI

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919

(nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av

konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flyttlapparnas

rätt till renbetning.

Härigenom förordnas, att 8, 43 och 45 §§ i lagen den 20 juni 1919,

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919

mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, skola,

43 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse, samt att 45 § skall

erhålla överskrift av den lydelse nedan sägs:

8 §•

Då enligt 45 § 2 mom. renräkning äger rum inom de områden, som upptagas

av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och

Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden för räkningen,

ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare pliktiga att på

anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

. « §.

Då Konungens befallningskavande--—--från renar.

Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna

paragraf, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 §.

1. Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser

angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas

nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äger Konungens

befallningsliavande efter lapparnas hörande härom förordna, därvid på Konungens

befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen av minskningen

samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och skall beträffande

ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning i vissa fall av

renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning.

2. Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norrbottens

län, så framt ej väderleksförhållandena lägga hinder i vägen, låta verkställa

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av de nuvarande

lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast

möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

241

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

8 februari 1.928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Peanting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 januari 1928,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, lag om renmärken

samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445),

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919

mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Sedermera hade enligt beslut den 3 februari 1928, för att tagas i övervägande

vid avgivande av det infordrade yttrandet, till lagrådet överlämnats

en av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté den 1 februari

1928 avlåten framställning angående förbud för lapparna att medhava

getter, då de vistas inom nationalparksområde.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Hilding Forssman.

Förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Detta förslag föranledde följande uttalanden ar7 lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Genom införande av underrubriker har man med rätta sökt bereda en

välbehövlig lättnad för överblick och sammanhållning av förslagets mångskiftande

bestämmelser. Detta syfte skulle emellertid ytterligare främjas,

om en omflyttning av samtliga avdelningar med undantag av de båda

första och de fem sista företoges för att bättre i grupper samla vad som

har naturligt samband och åt dessa grupper giva en lämplig ordningsföljd.

Förslagsvis borde sålunda till avdelningen om lappby närmast anslutas

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43) S30i ss 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stadgandena om skötesrenar, renlängd och renräkning, därefter följa vad

omedelbart angår själva renskötseln: flyttningar, stängsel, bevakning; vidare

ersättning för skada genom renar och förbud att ofreda renar samt avslutningsvis

minskning av renantalet och förfarandet med förvildade renar.

Först härefter skulle avhandlas de särskilda med rätt till renskötsel förenade

förmånerna i avseende å bostad m. m., getbete, skogsfång, jakt och

fiske.

Rubrikerna till 1—6 §§: »om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel

och skogsrenskötsel», och till 57 och 58 §§: »om renskötsel efter särskilt

tillstånd» synas — särskilt då de sammanställas — ej fullt lyckligt

valda. Aven i 1 § är för vissa fall fråga om renskötsel, som kräver särskilt

tillstånd, och i 57 § är fråga om skogsrenskötsel. Lämpligare borde

framhävas att det i den senare avdelningen gäller renskötsel å viss trakt

nedom lappmarksgränsen; den inledande avdelningen med dess grundläggande

stadganden om den av gammalt reglerade renskötsel, som alltjämt

är lagstiftningens huvudföremål, kunde rubriceras: Allmänna bestämmelser.

Justitierådet Wedberg:

Förslagets systematik är ej fullt tillfredsställande. Önsklig reda och

klarhet synes ej kunna vinnas på annat sätt än att sträng skillnad göres

mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel , å ena sidan, och å den andra

renskötsel å viss trakt nedom lappmarksgränsen. Lagen bör, efter min

mening, uppdelas i fyra kapitel, vilka utgöras 1 kaja. av — huvudsakligen

— nuvarande 1 § med rubriken Rätt till renskötsel, 2 kap. av 2—56 §§

med rubriken Fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, 3 kap. av 57 och 58 §§

med rubriken Renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen samt 4

kap. av 59—64 §§ med lämplig rubrik. Övergångsbestämmelserna

meddelas utan paragrafnummer. Inom 2 kap. ordnas stoffet i avdelningar

med särskilda rubriker; för 2—6 §§ kunde rubriken lämpligen bliva Om

de trakter som till fjällrenskötsel och skogsrenskötsel må nyttjas. Beträffande

ordningsföljden mellan avdelningarna inom 2 kap. är jag av

samma tanke som justitierådet Alexanderson, dock att det synes mig lämpligt

att 25 § icke bibehålies såsom fristående avdelning utan inskjutes

mellan 22 och 23 §§.

1 §•

Lagrådet:

Då det i 1 mom. första stycket andra punkten ej är fråga om annan

person än som avses i första punkten utan blott om ett annat fall, bör

någon redaktionell jämkning vidtagas. En sådan erfordras också till

undanröjande av den säkerligen ej avsedda konsekvensen av tredje punkten,

att giftermål med man, som har rätt till renskötsel, icke skänker

hustrun sådan rätt därest hon — vad ju enligt första punkten lätteligen

kan inträffa — förut saknar rätten men dock är av lapsk härkomst.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

243

Uttrycket »i den omfattning, som prövas lämplig,» lärer avse allenast

att Konungens befallningshavande må äga begränsa rätten till visst renantal

eller till vissa år. Det synes önskligt att detta blir tydligt angivet.

8 § 2 mom. lärer hava sin naturliga plats i samband med bestämmelserna

i 2 mom. av förevarande paragraf.

Såsom vid 22 och 23 §§ skall närmare beröras torde i 2 mom. lämpligen

böra givas en erinran att om lapparnas rättigheter inom nationalparker

är särskilt stadgat.

Justitierådet Wedberg:

Det kapitel, som efter min mening skulle bliva det första i lagen,

borde utgöras av tre paragrafer. I 1 § skulle förklaras att renskötsel,

varom i denna lag sägs, är fjällrenskötsel, skogsrenskötsel eller renskötsel

å viss trakt nedom lappmarksgränsen. 2 § 1 mom. skulle handla

om rätt till fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, i huvudsaklig överensstämmelse

med förslagets 1 § 1 mom. I 2 § 2 mom. borde det heta att

rätt till renskötsel å viss trakt nedom lappmarksgränsen kan medgivas

lapp genom särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande efter ty i

3 kap. sägs. Nuvarande 1 § 2 mom. första stycket — om den befogenhet

som innefattas i rätt till renskötsel — borde till sitt innehåll återfinnas

i 3 §, med det tillagda förbehåll att lapp, som ej tillhör lappby,

icke må utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 50 § 2 mom. sägs.

I 3 § borde vidare upptagas sista stycket i nuvarande 1 § samt en erinran

att om lapparnas rättigheter inom nationalparker är särskilt stadgat.

2 §•

Lagrådet:

Kedan den tunga och knappast fullt korrekta redaktion, som stadgandet

i 4 mom. erhållit, utgör eu anvisning att stadgandet ej har sin plats i

denna lag utan i lagen om expropriation. Där torde ändringen kunna

inskränkas till att i 1 § tillägges, med särskilt nummer i uppräkningen:

för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Nu förevarande paragraf kunde antingen avslutas med 3 mom. eller ock

såsom 4 mom. innehålla: Om expropriation för fjällrenskötselns behov

är särskilt stadgat.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

I vissa av förslagets bestämmelser om lapps rättigheter och skyldigheter

talas om platser där »han» äger uppehålla sig med renarna. Det är då

meningen att lappen skall äga rätt att vistas å platsen även enligt reglerna

om särskilda betesområden för lappbyar. När åter det är tillfyllest

att uppehållsrätt finnes enligt 2 eller 3 §, använder förslaget städse plu
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

ralformen »sådana lappar» eller »lapparna». Med hänsyn härtill torde

det vara lämpligt att redan i 2 och 3 §§ pluralformen nyttjas, liksom i

gällande lag, helst de avtal med vederbörande jordägare eller brukare, om

vilka i nämnda paragrafer är fråga, städse röra lappar i gemen.

8 §•

Lagrådet:

Till större trygghet mot kringgående av förbudet i 9 § att utan tillstånd

inflytta från lappby till annan har ansetts lämpligt att i lagtexten

uttryckligen angiva att lapp från främmande lappby, som anställts såsom

biträde vid renskötsel, ej längre än tjänsteanställningen varar tillhör husbondens

lappby. Rätta platsen för denna erinran lärer dock ej vara under

a), utan under b).

I a) och b) har man i fråga om den, vars egenskap att tillhöra viss

lappby grundas på att han driver eller tidigare drivit renskötsel inom

byn, tillagt en särskild fordran, uttryckt i orden »såsom stadigvarande

yrke», »på stadigvarande sätt». Frånsett att växlingen i ordalag är ägnad

att väcka ovisshet om och i vad mån därmed åsyftas eu skillnad i sak,

synes det tvivelaktigt huruvida de angivna kvalifikationerna äro av behovet

påkallade och lämpliga. Redan uttrycket »driva renskötsel» torde äga

innebörden av något icke helt övergående och tillfälligt. Enligt c) är å

andra sidan blotta innehavet av tillstånd att inflytta i lappby eller eljest

där driva renskötsel tillräckligt för att bliva räknad till byn. Vid sådant

förhållande kan det icke vara avsett att en till myndig ålder kommen son

till avliden by alapp, vilken efter faderns nyss inträffade frånfälle begynt

driva renskötsel, icke skall räknas till byn förrän det visat sig om denna

renskötsel bedrives såsom stadigvarande yrke; och knappast synes det

böra hindras honom att även om han redan efter tämligen kort tid tillsvidare

upphört med renskötsel — utan att ägna sig åt fast annan sysselsättning

— ånyo begynna driva sådan.

Däremot torde i fråga om biträde vid renskötsel inom lappby böra fordras,

för att sysselsättningen må kunna även efter sitt upphörande grunda

egenskap att tillhöra lappbyn, att den haft stadigvarande karaktär.

Sådant tillstånd av Konungens befallningsliavande, som avses under c),

behandlas närmare i 9 §. Där skiljes mellan två fall. Gemensamt för

båda dessa är att tillstånd ej kan förvärvas av annan än lapp som vill

inflytta till lappby för att där driva renskötsel; men de regler, som gälla

om tillstånds utverkande när lappen vill taga sina renar med sig, äro ej

i allo tillämpliga då han vill driva renskötsel med renar som förut finnas

inom byn. För att sambandet mellan 9 § och bestämmelsen under c)

må tydligare framstå, hemställes att det meddelade tillståndet måtte i c)

karaktäriseras antingen genom hänvisning till 9 § eller ock i ordalag som

närmare svara mot vad, på sätt nyss är antytt, innehålles i 9 §.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 245

Justitierådet von Seth, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenlåga

instämde:

I betraktande av den vidsträckta befogenhet som enligt 1 § 2 mom.

innefattas i »rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs», synes knappast

något bliva övrigt för de »förmåner» vilka i 8 § 2 mom. angivas vara

förenade med »rätt till renskötsel enligt denna lag». I varje fall lämnas

läsaren i okunnighet om vilka förmåner det gäller, likasom det även —

bortsett tillsvidare från avfattningen av 36 § och 50 § 1 mom. — förefaller

godtyckligt att icke bland förmånerna inräknas rätten att jämlikt

50 § 2 mom. liålla begränsat antal skötesrenar i vård hos annan lapp

(jfr föredragande departementschefens yttrande om den redaktion som givits

8 § b) med anledning av vad lappfogden i Jämtlands län upplyst).

Det hemställes att hänsyn till vad sålunda anförts måtte tagas vid bestämmelsens

slutliga avfattning.

Justitierådet Wedberg:

Beträffande avfattningen erinras om vad jag yttrat vid 1 §.

9 §•

Lagrådet:

Ordet »flytta», som i fråga om lapparna och deras renar har sin särskilda

betydelse (15—18 §§), torde böra undvikas i första stycket av

denna paragraf; och första punktens avfattning lärer böra jämkas så att

lagbudet blir tillämpligt även då lapp, som ej tillhör någon lappby, vill

med sina renar inflytta till en sådan. Iakttages detta kommer sista

punkten i första stycket av 1 mom. att gälla blott för det fall att lapp

vill inflytta till lappby för att driva renskötsel med där redan befintliga

renar. Detta synes även vara riktigt, ty blott i detta fall bliva de tidigare

i 1 mom. givna bestämmelserna till någon del otillämpliga.

En ändring i 1 mom. enligt vad nu hemställts föranleder även en

jämkning i 2 mom.

22 och 23 §§.

Lagrådet:

Att inom nationalparks område ej ens lapparna må uppföra byggnad

eller verkställa odling framgår redan av 1 och 2 §§ i lagen om nationalparker.

Det lärer ej vara erforderligt eller lämpligt att här upprepa denna

äldre lags innehåll, helst detta icke utan vidlyftighet kunde ske konsekvent

(jfr vid 36 §) och nationalparkernas säregna ställning gör det svårt

att inordna dem under någon av de jordkategorier med vilka förevarande

lag rör sig. Däremot torde i 1 § böra, såsom redan blivit ifrågasatt,

införas en hänvisning till nationalparkslagen.

Att viss skada säges hava varit åsyftad innebär flerstädes i lagspråket,

t. ex. 14 kap. 10 § strafflagen, ej annat än att skadan skett uppsåtligen.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I förslaget åter torde man, då det heter att skada å gröda varit åsyftad,

därmed ha velat uttrycka att skadan orsakats i syfte att tillskynda grödans

ägare förlust. Vad sålunda lärer vara meningen synes böra otvetydigt

angivas.

24 §.

Justitierådet von Seth:

Huruvida den av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté ingivna

framställningen om förbud för lapparna att medhava getter, då de vistas

inom nationalparksområde, bör föranleda till någon lagstiftningsåtgärd, kan

icke avgöras utan en närmare undersökning av förhållandena. Emellertid torde

härav icke böra vållas något uppskov med förevarande lagstiftningsärende,

då de bestämmelser, till vilka framställningen må föranleda, rätteligen hava

sin plats i lagen angående nationalparker, där alla hittills meddelade lagstadganden,

som angå nyttjandet av nationalparksområdena, finnas sammanförda.

Naturligtvis bör den omständigheten, att lapparna sålunda

under någon tid kunna komma att åtnjuta en vidsträcktare betesrätt å

nämnda områden, än som det sedan kan finnas lämpligt medgiva dem,

icke få giva anledning till anspråk från deras sida.

26 §.

Lagrådet:

Att efter »ovan odlingsgränsen» tillägga »inom lappmarkerna» synes

vara överflödigt, här liksom flerstädes i senare paragrafer.

Stadgandet under 3) torde böra till avfattningen något jämkas, så att

begränsningen »för tillfälligt behov» tydligt kommer att, såsom avsett är,

hänföra sig blott till växande lövträd.

36 §.

Lagrådet:

Jakt- och fiskerätten framstår enligt sakens natur såsom en del av den

allmänna befogenhet, som enligt 1 § 2 mom. innefattas i rätten till renskötsel,

eller dock såsom utgörande eu av de med samma rätt förenade

förmåner om vilka talas i 8 § 2 mom. Med ett sådant betraktelsesätt följer

av nämnda lagrum att eu var, som är lapp i lagens mening, äger jaktoch

fiskerätt, men att ingen annan lapp må utöva rätten än den som

tillhör lappby. Vid sådant förhållande böra orden »som tillhör lappby»

såsom överflödiga och vilseledande utgå.

Efter orden kan lagtexten ej gärna tydas annorlunda än att en fjällapp

har jakt- och fiskerätt å visst område även under tid då väl skogs- men

ej fjällappar äga uppehålla sig där. Det vore en förbättring om det i

paragrafens början finge heta att fjällapp och skogslapp äro berättigade

att å utmark jaga och fiska icke allenast å områden där sådana lappar

jämlikt 2 eller 3 § äga vistas under varje tid av året.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

247

Den närmare precisering, som år 1927 gjordes rörande förbehållet i avseende

å jakt- och fiskerätten, var näppeligen behövlig. Den verkar i allt

fall vilseledande då den icke erinrar om det ovillkorliga förbud för lapparna

att jaga björn och lo som innefattas i lagen om nationalparker. Under

hänvisning till vad i annat sammanhang yttrats om lapparnas rättigheter

inom sådana parker, hemställes om icke förbehållet kunde avfattas sålunda:

vare dock underkastad de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt

•och fiske som eljest gälla.

37 och 38 §§.

Lagrådet:

Formuleringen av 37 § 2 mom. och av andra stycket i 38 § 2 mom.

är ej fullt korrekt. Att renbetesfjällen ej omnämnas i 37 § 1 mom.

torde bero på att sådan mark, som där avses, å renbetesfjällen finnes

endast å fastighet vars innehavare är jämlikt bestämmelser, som åsyftas i

37 § 2 mom., pliktig att själv stå skadan. Det synes dock vara riktigare

att, beträffande skada av fjällapps renar, i allo behandla renbetesfjällen

lika med trakterna ovan odlingsgränsen. Om även i övrigt eu

strängare likformighet genomföres i de ganska invecklade stadgandenas

uppställning och tillika vissa andra jämkningar vidtagas, torde lagens

innehåll bliva lättare tillgängligt.

I fråga om uttrycket att skadan varit åsyftad erinras om vad vid 22

och 23 §§ blivit anfört.

I överensstämmelse med vad som iakttagits i 37 § 4 mom. och 38 §

2 mom. bör i 1 mom. av sistnämnda paragraf hänvisning ske till den

paragraf, 2 §, enligt vilken fjällappen äger uppehålla sig å området.

42 §.

Lagrådet:

Vad som ej kan utrönas är enligt förevarande paragraf vilkens renar»''

orsakat skadan, enligt 43 § »vilkens eller vilkas renar» gjort det. Denna

olikhet förefinnes redan i gällande lag; men då den saknar berättigande

och verkar vilseledande, torde i 42 § böra användas samma uttryck som

i 43 §.

Justitierådet Wedberg:

En annan skillnad mellan 42 och 43 §§, som även den har sin motsvarighet

i gällande lag, är att 42 § saknar ett stadgande sådant som

innehålles i 43 § 2 mom. sista punkten. Detta stadgande förefaller tämligen

överflödigt; men får det kvarstå i 43 §, lärer det böra införas även

i 42 §.

Det vore enligt min mening en redaktionell förbättring om första

punkten i 42 § finge, liksom i nu gällande lag, avse blott det fall, att

flera lappar hålla sina renar tillsammans i en hjord, och därefter åt

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stadgandet i första punkten gåves motsvarande tillämpning för de fall att

lapp i sin hjord bär såväl egna som skötesrenar eller att renar, tillhörande

olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord.

45 §.

Lagrådet:

Likasom det efter träffat avgörande enligt 44 § kan utrönas att inom

skadeersättningsområdet funnos vid skadetillfället renar tillhörande tredje

man, så kan, sedan en fråga om ersättning enligt 42 § bragts till slut,

bliva utrönt att i den hjord, som orsakat skadan, funnos dylika renar.

Giltig grund att behandla dessa fall olika lärer knappast föreligga. Det

hemställes alltså att framför »inom skadeersättningsområdet» måtte inskjutas

»i hjorden eller» och att »jämlikt 43 §» får utgå.

47 §.

Lagrådet:

Skada, som avses i 1 mom. första stycket, bör ersättas även om just

de renar, vilka blivit ofredade, icke då fått föras på bete å området. I

överensstämmelse med avfattningen av 49 § lärer det alltså i första stycket

av nu förevarande paragraf böra heta: medan de befinna sig på område,

varest renar då må föras på bete.

50 §.

Lagrådet:

Av skäl som i annat sammanhang redan nämnts synas orden i 1 mom.

»som tillhör lappby» böra få utgå. Början av 2 mom. torde lämpligen

avfattas sålunda: Tillhör lapp ej lappby, må han ändock därest o. s. v.

I andra stycket av 2 mom. bör undvikas det med nya giftermålsbalken

ej väl förenliga uttrycket att renar »tillfallit» lapp »i giftorätt».

53 §.

Lagrådet:

Att det är renarnas ägare, ej deras vårdare som skall ersätta skadagenom

renar, framgår av 37—39 §§ och bekräftas ytterligare av 42 § och

43 § andra stycket. Vid sådant förhållande synes nu förevarande paragraf

vara överflödig och snarast ägnad att förvilla. Detta omdöme gäller även

för den händelse att, såsom lagrådet förordat, avdelningen om skötesrenar

sättes framför den om ersättningsskyldigheten. Det hemställes att paragrafen

måtte få utgå. Bibehålies den, bör ordet »egna» inskjutas framför sista

ordet (jfr 58 § 7 näst sista stycket).

56 §.

Lagrådet:

I tredje stycket torde andra punkten böra utgå, då dess innehåll är

självklart och för övrigt lärer kunna utläsas redan av orden »jämte lap
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

249

parna» i första punkten. Anses det ej tillfredsställande att utan vidare

låta andra punkten bortfalla, kunna ju de nyss citerade orden utbytas mot

något uttryck som än klarare anger att tillståndshavaren blir i fråga om

jakt- eller fiskerätten likställd med lapparna.

Beträffande femte stycket må erinras om vad vid 22 och 23 §§ anförts

om uttrycket »skadan varit åsyftad».

57 §.

Justitierådet Wedberg:

Med min åsikt om hur lagen får sin bästa uppställning bör ordet skogsrenskötsel

undvikas i denna paragraf.

58 §.

Lagrådet:

Om, såsom väl får antagas, den rätt till skogsfång å kronomark under

kronans omedelbara disposition samt å kommun tillhörig allmänningsskog,

som under 3) tillerkännes lapp, icke avses skola omfatta även rätt att taga

virke till byggnader och stängsel, kan det ifrågasättas, om ej uttrycket

»för eget behov» kan verka vilseledande. Överhuvudtaget synas knappt

andra viktigare ändamål, som böra få tillgodoses genom dylik skogstäkt,

finnas än de, som uppräknas i andra att-satsen. År detta riktigt synas

de båda att-satserna lämpligen kunna sammanföras till eu och lapps rätt till

skogsfång angivas innebära att få taga, till bränsle, tältstänger, kåtor, bodar

och ställningar för förvaring av lappens tillhörigheter, torra träd och vindfällen,

skogsavfall, en- och videbuskar ävensom, för tillfälligt behov, å utmark

växande lövträd samt, till slöjdvirke, tall- och grantjur, dock å annan

mark än kronomark under kronans omedelbara disposition eller kommun

tillhörig allmänningsskog endast under flyttning och mot betalning enligt

ortens pris.

I varje fall gäller om avfattningen av denna punkt vad som förut erinrats

i fråga om ordställningen i 26 § under 3).

Justitierådet Wedberg:

Att de lappar, som erhållit tillstånd till renskötsel jämlikt 57 §, skola

särskilt för sig indelas i lappbyar, synes vara så viktigt att det bör direkt

uttalas. Med min åsikt om lagbestämmelsernas gruppering bör ingressen

till förevarande paragraf dessutom innehålla att vad i 2 kap. är stadgat

skall jämväl i övrigt lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

59 §.

Lagrådet:

I 1 mom. a) och 2 mom. c) böra orden »lämnar veterligen» ersättas

av »mot bättre vetande lämnar». Ordalagen i 3 mom. b) böra jämkas

efter den lydelse som gives 9 §.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kanyl. Maj:ts proposition nr 43.

Det synes lämpligt att låta 1 mom. och 3 mom. byta plats så att, i

överensstämmelse med vanligt bruk, de allvarligaste förseelserna nämnas

först.

Stadgandet under 4 mom. torde böra utgå. Tolkat strängt efter ordalagen

innebär det i realiteten ej annat än som enligt allmänna rättsregler gäller

i fråga om s. k. lagkonkurrens. Och även om ordet gärning finge anses

liktydigt med handling i t. ex. 4 kap. 1 § strafflagen och stadgandet således

finge anses omfatta även fall av verklig brottskonkurrens, synes en

riktigare reaktion mot den förelupna brottsligheten komma att vinnas, om

vanliga konkurrensregler få vinna tillämpning.

Förslaget till lag om renmärken.

Detta förslag föranledde ej annan erinran, än att justitierådet Wedberg

ansåg att det förbehåll, som knutits vid bestämmelsen^ om den äldre lagens

upphävande, borde utgå, enär vad man därmed velat utsäga vore självklart.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1910,

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5

februari 1919 mellan Sverige och Norge angående

flyttlapparnas rätt till renbetning.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

251

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ly
berg,

von Stockenström,

Cliefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter gemensam

beredning med clieferna för justitie- och jordbruksdepartementen, lagrådets

den 8 februari 1928 avgivna utlåtande över de den 20 januari 1928

till lagrådet remitterade förslagen till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige, lag om renmärken, samt lag om ändring i vissa delar av lagen

den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av konventionen

den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas

rätt till renbetning.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

I anledning av de i utlåtandet framställda anmärkningarna bär jag låtit

vidtaga vissa ändringar i förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige. Därvid bär med hänsyn till vad inom lagrådet anförts

rörande förslagets uppställning ordningen mellan vissa avdelningar ändrats.

Till följd härav hava åtskilliga paragrafer erhållit annan nummerbeteckning.

De sålunda gjorda ändringarna i uppställningen framgå av en inom socialdepartementet

upprättad tablå, vilken torde få såsom bilaga fogas vid protokollet

i detta ärende.

Även i övrigt hava de av lagrådet eller dess flesta ledamöter framställda

erinringarna i huvudsak vunnit beaktande. Yad angår lagrådets anmärkning vid

9 § vill jag emellertid framhålla, att även om första punkten jämkas på sätt

lagrådet hemställt, sista punkten i första stycket ej kommer att gälla allenast

det fall att lapp vill inflytta till lappby för att driva renskötsel med där

redan befintliga renar. Sistnämnda punkt i det remitterade förslaget avsåg

även det fall att lapp vill driva renskötsel inom lappby, där han, utan att

tillhöra byn, redan uppehåller sig, och någon egentlig inflyttning alltså ej

kan komma i fråga. Då omförmälda fall torde hava endast ringa praktisk

betydelse, har jag dock funnit mig jämväl i detta hänseende böra följa lagrådets

anvisning.

Endast på en punkt har jag ansett mig icke böra bifalla lagrådets hemställan,

nämligen i fråga om uteslutande av bestämmelsen uti 53 § i det

remitterade förslaget. Denna bestämmelse synes mig böra för tydlighetens

skull kvarstå. Ett uteslutande av densamma skulle, särskilt med hänsyn

till att den äger motsvarighet uti såväl gällande lag som de tidigare för
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

slagen, kunna giva anledning till viss osäkerhet vid tillämpningen. Däremot

finner jag lämpligt, att paragrafen förses med det tillägg, varom lagrådet i

andra hand hemställt.

Med anledning av lagrådets erinran mot 2 § 4 mom. torde förslag till

ändring av gällande lag om expropriation komma att anmälas av t. f. chefen

för justitiedepartementet.

I anslutning till vad en ledamot inom lagrådet yttrat finner jag den från

vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkomna framställningen icke

böra i detta sammanhang föranleda någon åtgärd.

Förutom de ändringar, vilka jag nu berört, hava i såväl förslaget till renbeteslag

som övriga förslag vidtagits smärre jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda ändrade förslagen och hemställer,

att desamma matte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oonr. Falkenberg.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kttngl. Maj:ts proposition nr 43.

253

Bilaga.

Tablå,

utvisande skiljaktiglieter i paragrafindelningen mellan det nu framlagda förslaget

till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

och det till lagrådet remitterade förslaget i samma ämne.

Vet nu framlagda

Vet remitterade

förslaget.

förslaget.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 S; 8 § 2 mom.

^-6 §§•

2-6 §§.

Om lappby.

7 §•

7 §•

8 §•

8 § 1 mom.

9-13 §§.

9—13 §§.

Om skötesrenar.

14 §.

50 §.

15 §.

51 §.

16 I.

52 §.

17 §.

53 1.

18 §.

54 §.

Om renläugd.

19 §.

14 §.

Om renräkning.

20 §.

55 §.

Om flyttningar.

21 §.

15 8.

22 §.

16 8.

23 S.

17 8.

24 §.

18 §.

Om ringgärden och

andra stängsel.

25 §.

25 §.

Om renarnas bevakning

och om försumlighet

i renskötseln.

26 §.

19 §.

Vet nu framlagda

förslaget.

Om ersättningsskyldighet

för skada genom

renar.

27 §.

28 §.

29 §.

30 §.

31 §.

32 §.

33 8.

34 §

35

§•

Om förhud mot ofredande

av lapparnas

renar m. in.

36 §.

37 §.

38 §.

Om minskning av renantalet

inom lappby.

39 §.

Om förvildade renar.

40 §.

Om lapparnas bostäder

in. m. samt om

odlingar.

41 §.

42 §.

43 §.

Om hållande av getter.

44 §.

Vet remitterade

förslaget.

37 §.

38 §.

39 §.

40 t?.

41 §.

42 §.

43

44 §.

45 §.

-17 8.

48 8.

49 |

46 §■

20 §.

21 §•

22 §.

23 §.

24 §.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Det nu framlagda

förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om skogsiang.

Om jakt och fiske.

55 §.

Om vissa nyttjanderättsnpplåtelser.

56 S.

Det remitterade

Det nu framlagda

förslaget.

förslaget.

Om renskStsel å vissa

26 §.

trakter nedom lapp-

27 §.

marksgränsen.

28 §.

bl §.

29 §.

58 §.

30 §.

31 i-

Strailbestiinunelser

32 §.

m. m.

33 §.

34 §.

59 §.

35 §.

60 §.

Om åtal, besvär oelt

36 §.

verkställighet.

61—64 §§.

Övergångsbestämmelser.

56 §.

65 §.

Det remitterade

förslaget.

bl

58

59

60

61—64

65 §.

Stockholm, K. L Beckmans Boktr., 1928.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen,

lappkommitténs betänkande med förslag angående lapparnas renskötsel

m. m. (Statens offentliga utredningar 1923: 51). Departementschefen anför

därvid följande:

»Erågan om ändrad lagstiftning angående lapparna och deras förhållanden

inom landet har under de senaste 15-—20 åren föranlett omfattande utredningar.

I samband med dessa utredningar hava även behandlats vissa

lapplagstiftningen närstående spörsmål angående den icke lappska befolkningen

i rikets nordliga delar. Utredningarna hava numera i huvudsak slutförts

och förslag föreligga till särskilda författningar i ämnet. Jag vill inledningsvis

lämna en kort redogörelse för de väsentligaste omständigheter,

under vilka de anmälda förslagen tillkommit.

Inledning.

Den revision av lapplagstiftningen, som ägde rum under åren 1895—1896,

föranledde utfärdandet av bl. a. lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige.

Genom denna lag reglerades de svenska nomadlapparnas särskilda rättigheter

i landet. Den bestämde bland annat de områden i riket, inom vilka

de renskötande lapparna få föra sina renar på bete, och de tider av året,

då betning av renar inom de särskilda områdena får äga rum, samt meddelade

i övrigt bestämmelser angående deras flyttningar och flyttningsvägar,

deras rätt att taga bränsle samt för renskötselns behöriga utövande

erforderligt virke till bostäder, vistlius och stängsel ävensom deras rätt

att för sitt uppehälle jaga och fiska m. m. Kenbeteslagen tillgodosåg med

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 haft. (Nr 43.) 9C 28 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

andra ord försörjningsmöjligheterna för den del av den lappska allmogen,

som hade renskötsel såsom yrke.

Emellertid fanns redan då liksom i våra dagar ett avsevärt antal lappar,

som på grund av ålderdom, sjukdom eller andra anledningar upphört med

renskötseln, utan att likväl därefter hava kommit i sådana omständigheter,

att de vunnit sin utkomst på annat håll. Läget bland dessa lappar vann

i samband med den då avslutade revisionen av lapplagstiftningen intet beaktande.

De lämnades åt sig själva att efter förmåga ordna sin existens. Som

möjligheterna härtill dock voro ytterst ringa, kom flertalet av dem liksom

även för närvarande är fallet att i större eller mindre grad ligga fattigvården

till last. Här förefanns således redan från början en lucka i lagstiftningen

angående lapparna och deras förhållanden.

Nästan omedelbart efter det renbeteslagen utfärdats fästes också statsmakternas

uppmärksamhet å den ofullständighet i lagstiftningen, som i anmärkta

hänseende förelåg. Från skilda håll påkallades åtgärder i syfte att

avhjälpa det betryckta läget bland nyssnämnda kategori av den lappska

allmogen. I sammanhang därmed framställdes även från de renskötande

lapparnas sida vissa erinringar mot den då nyss utfärdade renbeteslagen.1

De spörsmål, som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang

med den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om avvittringens

genomförande å trakterna ovan odlingsgränsen.1 2 Medan emellertid såväl

dessa som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål ännu voro beroende

av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal ledamöter

i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken hemställdes om eu

fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes bland annat.

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kringskurna

av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet

gynnat odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad

och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvänjerätt, som ju nomaderna

kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfattningarnas

tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas

berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket

som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande

områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesanläggningar

upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan,

sålunda utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt

inne i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat en

stor mängd spridda myrar och andra slåtterlägenlieter, vilket i hög grad

försvårat renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de

bofastas sida. Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande or
-

1 Se motion i riksdagens andra kammare 1899 nr 12, K. Bfhdes i Jämtlands län skrivelse till

Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer 1905 och 1907 »Handlingar

angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas existensvillkor i Västerbottens län».

2 Se bl. a. kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen den 5 juni 1909 (nr 53):

ang. marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

saker hade vållat att den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i

hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.

A den jord, som fordom tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes

rätt, finge den icke renägande lappen ej ens nppföra en liten koja

för att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och

bötfälld.

, De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för

lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de

nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning

åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva av

renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för betryggande

av de nomadiserande lapparnas existens, behandlas frågan om lämpligaste

sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och

hållet sakna renar eller icke hava tillräckligt många för att kunna leva som

nomader. I motionen heter det härom:

Genom den i vår lagstiftning fastslagna grundsats, att en lapp ej kan

vara på samma gång renägare och jordbrukare, borttogs för lapparna en

naturlig övergångsform från det fria nomadlivet till den bofastes vid den

egna torvan bundna intresse, eu övergångsform som eljest möjliggjort för

den mindre väl situerade men dock ej alldeles utfattige lappen att vid sidan

av en renskötsel, som ej ensam kunde skänka honom hans bärgning, hava

ett litet jordbruk, avpassat efter hans fallenhet och förmåga och i stånd att

utfylla vad som felades honom i renar. Sålunda skulle odlingen och jordbruksnäringen

efter hand kunnat hava upptagit dem, som tröttnat vid nomadlivet

eller av brist på tillräckligt antal renar tvungits att upphöra med

detta levnadssätt. Nu har i stället skapats ett fattigt, egendomslöst och

hemlöst proletariat.

Att förmå dessa lappar att återvända till nomadlivet genom att exempelvis

åt dem söka anskaffa nödigt antal renar, torde vara fullkomligt lönlöst

och dessutom praktiskt outförbart. Den närmast till hands varande sysselsättningen

vore ett jordbruk i förening med boskapsskötsel, och att ett dylikt

jordbruk även hägrar för många lappar såsom ett framtidsperspektiv, därom

har man sett flerfaldiga uttalanden från lapparna själva. Små av lappar

anlagda jordbruk och nybyggen finnas på många håll inom de norrländska

länen, oftast tillkomna utan lov och iinder trycket av nöden och fattigdomen.

Då dessa nybyggarlappar saknat varje understöd från statens sida och

dessutom ägt ringa eller inga vare sig medel eller kunskaper, är det ju naturligt

att deras jordbruk bliva primitiva, men redan den omständigheten,

att sådana jordbruk kunnat uppstå under så ytterst ogynnsamma förhållanden,

visar dock att här finnes eu kraft att tillvarataga. Givet är ju, att

lång tid kommer att förflyta, innan lapparna hunnit tillägna sig den bofasta

jordbrukande befolkningens förmåga och vana vid att driva ett jordbruk,

men detta är ju helt naturligt; fjällbondens jordbruk har nog haft många

övergångsformer, innan det hunnit sin nuvarande, ännu rätt primitiva ståndpunkt.

Det gäller emellertid att för lappen icke göra övergången till jordbruksnäringen

alltför brådstörtad, att icke rycka honom alltför långt bort

från den miljö, där han varit hemmastadd och sett sig uppväxa. Att, såsom

från ett och annat sakkunnigt håll ifrågasatts, jord skulle upplåtas åt lapp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

nybyggaren inom jordbruksrayongen och på kronoparkerna innebure ett alltför

tvärt avbrott i lappens vanor och natur för att knnna medföra ett önskvärt

resultat. Inom det egentliga lappmarks område t ovanför den nuvarande

jordbruksrayongen finnes på många ställen invid sjöar och vattendrag för gräsodling

och boskapsskötsel användbar mark, särskilt lämplig till upplåtelse åt

den vid fjällbygdens förhållanden vana lappbefolkningen. Å dylik mark synes

staten kunna, med tillbörligt hänsynstagande till den verkliga nomadbefolkningens

intressen, åt den fattiga hemlösa lappbefolkningen upplåta jord till

uppodling och bebyggande; där kunde lappen finna ett stöd för jordbraket

i jakt och fiske ävensom —■ vad en och annan lapp beträffar — i renskötsel

såsom binäring; i lappens egna hemtrakter kunde sålunda hans omdaning

till jordbrukare så småningom äga rum. Vid de jordupplåtelser, som sålunda

ägde rum från statens sida, skulle naturligtvis fästas det villkor, att

jorden ej finge utan särskilt tillstånd överlåtas åt någon svensk, d. v. s. icke

iapp, ävensom att jordinnehavet icke finge medföra något skadeståndsanspråk

enligt gällande lapplag gentemot den nomadiserande befolkningen. Vidare

vore det nödvändigt att staten ekonomiskt understödde egnahemsrörelsen

bland lapparna, måhända till eu början till och med genom att låta uppföra

bostäder åt de mest behövande och utblottade.

Men de icke nomadiserande lapparna behöva ej allenast jord och hem, de

behöva även kunskaper, framför allt i livets praktiska frågor, och i detta avseende

äro icke de förefintliga fasta lappskolorna tillfyllest. Genom statsunderstöd

torde böra beredas lapparnas vuxna ungdom tillfälle att besöka länens

lantmanna- och folkhögskolor eller måhända ännu hellre särskilt för lappungdomen

inrättade praktiska fortsättningsskolor.

På detta sätt skulle av den nuvarande egendomslösa och hemlösa lappbefolkningen

kunna skapas ett vaket, intresserat, kunskapsrikt, hemägande

släkte, förtroget, såsom ingen annan, med sitt hemlands egendomliga förhållanden

och fästat vid detsamma genom sitt hem, sitt språk och sina

traditioner.

Allt som bör göras i dessa frågor är emellertid av ytterst trängande och

brådskande natur, alltför länge har man dröjt med att på allvar taga itu

med dessa frågor och därför hava också förhållandena i hög grad tillspetsats.

En enquéte i frågan, såvitt den berör Västerbottens lappbefolkning, har

utgivits av jordbruksdepartementet, och denna enquéte visar frågans långsamma

vandring under 5 års tid 1900—1905 emellan ämbetsmyndigheterna,

av vilka var och en haft sin särskilda syn på frågan. På detta sätt kan

emellertid saken ej fortgå, om man vill bringa lappbefolkningen verklig och

effektiv hjälp i dess betryck, som för varje år växer.

Därför är att hoppas, det Kungl. Maj:t med den raskhet och beslutsamhet,

som saken ur både humanitär, social och ekonomisk synpunkt kräver, griper

sig an med lösningen av lappfrågan.

Riksdagen biträdde för sin del motionen och hemställde i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 6 maj 1908, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och taga

under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels vidmakthålla,

värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro och främja

renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolkningen ur

dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning och prövning

kunde giva anledning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Ärendet anmäldes i stadsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen

för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas

synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utredningen

borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det

honom dock lämpligt att vissa förberedande undersökningar verkställdes, som

kunde utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde jämväl sedermera under de följande

åren rum. De utfördes i enlighet med ett program, som upprättats av särskilt

tillkallade sakkunniga, nämligen biskopen O. Bergqvist, landshövdingarna

K. J. Bergström, H. T. Biörklund och J. Widén samt disponenten Hj. Lundbohm.

Som emellertid den genom dessa undersökningar införskaffade utredningen

icke ansågs tillräckligt uttömmande för att därå grunda en allsidig

revision av lapplagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t den 1 november 1912,

att ytterligare utredningar i ämnet skulle verkställas. Genom de utredningar,

som i enlighet härmed ägde rum och som utfördes under ledning av

landshövdingen O. von Sydow, anskaffades kompletterande material angående

renskötselförhållandena inom de områden, där de renskötande fjäll- och skogslapparna

utöva sin näring, den utsträckning, vari inom de nordliga länen

renskötsel bedrivits i äldre och nyare tid, i vad mån lapparna jämte renskötsel

driva jordbruk eller annan näring, områdenas fördelning mellan de

särskilda lappbyarna eller grupper av lappar, tiderna för lapparnas vistelse

å de olika områdena, flyttningsvägar, formerna för ren skötselns bedrivande

samt renarnas skadegörelse å bofastas egendom ävensom angående den lappska

bosättningen m. m. m. m. Desslikes fullföljdes vissa biologiska undersökningar,

som tidigare påbörjats och som avsågo bl. a. uppskattning av tillgången

å och beskaffenheten av renbetet i de trakter, där renskötsel förekommer.

Nyssnämnda utredningar pågingo under ett flertal år. De gåvo uppslaget

till åtskilliga betydelsefulla åtgärder till fromma för de renskötande lapparna1,

men ledde i övrigt icke fram till den länge väntade allmänna revisionen

av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var numera närmast den,

att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge, i det att

förhandlingar med Norge upptagits i den internationella renbetesfrågan.

Som dessa förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre svenska

lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna,

innan man underkastade ifrågavarande lagstiftning eu fullständigare

granskning. Med den allmänna revisionen av denna lagstiftning fick således

även denna gången tillsvidare anstå.

Yissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen, vilka ansågos vara

av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som

avsågos i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos dock under tiden

1 Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av odlingslägenhetcr m. m.

i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och den 30 december

1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark samt

kungörelsen den 5 juni 1917 (nr 250) ang. ströängars utbytande mot annan mark.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

till behandling, bland dem frågan om, vilka personer i renbeteslagens mening

skola räknas för lappar, frågan om renbeteslagens tillämplighet å lappar, som ej

idka renskötsel, frågan om rätt för lapparna att bosätta sig å kronomark inom

lappmarkerna och å renbetesfjällen samt frågan om begränsning av den bofasta

befolkningens rätt att hålla renar i vård hos de renskötande lapparna.

Nu nämnda frågor jämte vissa i detta sammanhang mindre viktiga spörsmål

angående renskötseln m. m. framlades till riksdagens prövning genom propositionen

den 23 mars 1917 (nr 169) med förslag till lag angånde ändring

i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Propositionen vann dock i flera delar

icke riksdagens bifall. Bland annat anhöll riksdagen, vidkommande en för

lapparna mycket betydelsefull fråga, nämligen frågan om rätt för dem att

bosätta sig å kronomark och vad därmed ägde sammanhang, i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 15 juni 1917, att förslaget härutinnan måtte återupptagas

till förnyat övervägande i samband med den tillämnade revisionen

av hela lagstiftningen rörande lapparna samt efter det tillfälle

beretts dem att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter och

önskningar, som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för en

sådan revision.

Med anslag av statsmedel har sedermera under februari 1918 i Östersund

hållits ett allmänt lappmöte, vid vilket lapparna haft tillfälle att dryfta

sina gemensamma angelägenheter.

Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes även någon tid

därefter. Den 5 februari 1919 undertecknades nämligen mellan de svenska

och norska regeringarna en konvention angående flyttlapparnas rätt till renbete,

vilken konvention den 27 maj 1919 ratificerats.

Sedan sålunda anledningarna till ytterligare uppskov med den inre lapplagstiftningens

behandling bortfallit, anmäldes frågan om en allmän revision

av denna lagstiftning ånyo den 13 juni 1919 i statsrådet av dåvarande chefen

för civildepartementet. Denne föreslog i anslutning till chefens för civildepartementet

uttalade den 9 oktober 1908, att åt särskilda kommitterade

måtte uppdragas att verkställa den utredning i ämnet, som ännu vore av

nöden, och avgiva de förslag, vartill anledning kunde visa sig föreligga.

Departementschefen anförde därvid bland annat:

»Vilken betydelse renskötseln ägt och alltjämt äger för den lapp ska befolkningen,

torde icke behöva närmare utvecklas. Även för staten måste

det ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt vara ett viktigt intresse,

a,tt nämnda näring vidmakthålles och ytterligare främjas på de trakter, där

förutsättningar i sådant liänsende äro för handen. Fn stor del av lapparna

söker emellertid sin utkomst såsom bofasta genom idkande av jordbruk eller

andra yrken. Dessa lappars ställning är ofta, särskilt inom vissa trakter av lappmarkerna,

mindre god, något som bekräftas av de ogynnsamma siffror, statistiken

över den lappska fattigvården i denna del har att uppvisa. Ytterligare

en annan grupp av lapparna utgöres av sådana, som söka förrena renskötsel

med jordbruk, Börande lämpligheten härav såväl för lapparnas

egen del som för den jordbruks!dkande befolkningens i de trakter, där renskötsel

bedrives i sådan ordning, äro meningarna delade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dessa olika former, varunder lapparna söka sin utkomst, giva upphov till

nå"ra av de ömtåligaste och mest svårlösta av de frågor, som föreligga till

de kommitterades behandling. Hit hör, bland annat, spörsmålet om lapparnas

rätt till bosättning å kronomark och vad därmed äger samband.--

Bland de önskemål, som trängande gjort sig gällande, märkes vidare ett

definitivt ordnande av den nomadiserande lappbefolkningens skolfråga. Denna,

som beröres i 1908 års riksdagsskrivelse, har varit föremål för reglering genom

särskilda kungl. kungörelser den 12 september 1913 och den 23 september

1916 angående ändrad lydelse av vissa delar av reglementet för lappmarks

ecklesiastikverk av den 31 januari 1896. Den nya ordning, som härigenom

infördes, har emellertid, särskilt från lapparnas sida, blivit utsatt för åtskillig

kritik. Ehuru lapparnas skolväsen sålunda ^ nyligen blev reglerat,

torde det dock icke böra undantagas från den nu ifrågasatta allmänna revisionen

av bestämmelserna rörande lapparnas förhållanden. Det är tydligen

önskvärt, att i sammanhang med andra grundläggande spörsmål rörande

lappväsendet även kommer under behandling frågan i vad mån särskilda

krav böra ställas på undervisningen av de renskötande lapparnas barn,

en fråga, som är av största betydelse för lapparnas levnadsförhållanden i

det hela.

Ett annat viktigt och aktuellt spörsmål rörande lapparna ar det om deras

fattigvård. De särskilda bestämmelser, som härom gälla, hava, åtminstone i

vissa landsdelar, visat sig ägnade att framkalla missbruk och torde behova

underkastas en genomgripande revision, något som lämpligen bör ankomma

på de kommitterade, vilkas tillsättande nu ifragasättes.

Erinras må i detta sammanhang även om en mera speciell fråga, som

synes böra upptagas av de kommitterade. I samband med den förestående

avslutningen av avvittringen inom Västerbottens läns fjällsocknar har uppkommit

frågan om nybyggarnas rätt att beta sina kreatur å kronomark

utanför de skiften, som tilläggas dem vid avvittringen. I skrivelse den 7

juni 1916 med föranledande av en Kungl. Maj:ts proposition rörande åtskilliga

med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande

förhållanden uttalade riksdagen, att nämnda fråga borde bliva

föremål för undersökning, därvid borde tagas i beaktande de förmåner, befolkningen

i förevarande hänseende hittills åtnjutit. _

Bedan förut hade Tärna socknemän i ansökning den 31 maj 1915 anhållit

om utvidgning av de för de särskilda hemmanen vid avvittringen föieslagna

områden, i syfte att bereda befolkningen bättre tillgång till bete för dess

kreatur, i sammanhang varmed jämväl framställdes yrkanden om ökade

möjligheter till skogsfångst.---------— — “ T".

Utredningen angående såväl omförmälda av riksdagen gjorda framställning

som Tärna socknemäns skrivelse, i den del den avser ökad betestillgång för

den jordbrukande befolkningen, torde böra uppdragas åt den blivande kommittén,

som vid behandlingen av förevarande fråga tydligen noga bor liava

att överväga icke blott i vad mån de bofasta äro i verkligt behov av bete

å kronomarkerna utan ock huru ett dylikt behov må kunna tillgodoses utan

sådant intrång på lapparnas renbetesmarker, som menligt inverkar på renskötseln.

. .

Av de landsdelar inom Sverige, där lapparna driva sm renskötsel, synes

Västerbottens läns lappmark vara den, där förhållandet mellan lapparna och

de bofasta över huvud är ömtåligast och svårast att reglera. Den stora utbredning

jordbruket vunnit i denna lappmarks fjällbygd långt in bland de

egentliga renbetesmarkerna medför med nödvändighet konflikter. Av en

frågan om lapparnas bosättning och deras möjlighet att med renskötsel förena

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

annan näring har i nämnda landsdel visat sig mest aktuell. Med hänsyn

till den särskilda uppmärksamhet, som bör ägnas den västerbottniska lappfrågan,

synes för överläggning i ämnet böra av kommittén tillkallas representanter

för de särskilda intressen, som härutinnan beröras, i vilket avseende

kommittén torde vid sitt tillsättande böra erhålla anvisning å vissa

lämpliga personer, med rätt för kommittén att tillkalla även andra. Jämväl

beträffande Norrbottens och Jämtlands län torde, i de mån så befinnes önskvärt,

kommittén böra erhålla rätt att till överläggning kalla sakkunniga.

Ovan har talats endast om lapparnas renskötsel. Men icke allenast denna

utan även den bofasta, icke lappska befolkningens rätt att innehava renar bör

upptagas till bedömande. Den inom lappmarkerna bofasta befolkningens

rätt härutinnan har visserligen nyligen reglerats genom lagen den 19 juni

1917 angående ändringar i vissa delar av 1898 års renbeteslag och tarvar

sålunda mindre uppmärksamhet, men däremot har fråga uppstått om ändring

av gällande bestämmelser rörande rätt att året om hålla renar nedanför lappmarksgränsen.

Framställningar avseende utvidgning av den rätt. som reubeteslagen

härutinnan medgiver, hava inkommit beträffande flera av de nordligaste

socknarna i Norrbottens län; och med föranledande av särskilda i samma

syfte vid 1918 års riksdag väckta motioner hava de utskott, som av kamrarna^

tillsatts för fragans behandling, visserligen hemställt, att motionerna

ejo måtte föranleda någon åtgärd, men grundat denna hemställan bland annat

på antagande att utredning i ämnet torde vara att förvänta i samband med

den allmänna revisionen av renbeteslagstiftningen; och har utskottens hemställan

blivit av kamrarna bifallen.» I

I anslutning till vad departementschefen sålunda och i övrigt anfört förordnade

Kungl. Maj:t, att en kommitté skulle tillsättas med uppdrag att

utföra en allmän revision av de bestämmelser, som reglera lapparnas

förhållanden inom riket och den icke lappska befolkningens rätt att hålla

renar.

Till ordförande i kommittén utsågs landshövdingen Walter Murray, till

ledamöter under kommittéarbetet i det hela kanslirådet Lennart Berglöf,

lappfogden Johan Olof Holm, landssekreteraren Sten Albin Lilja samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Johan Helin och sparbankskamreraren

Ernst Isidor Lindley, till ledamöter vid behandling av

frågor angående det lappska skolväsendet ledamoten av riksdagens andra

kammare, folkskolläraren Emil Kristensson, komministern Gustaf Park och

komministern Hans Leonard Marklund, samt till sakkunniga att med kommittén

överlägga rörande frågor, som anginge västerbottenslapparna, dåvarande

lappfogden, numera nomadskolinspektören, filosofie doktorn Erik Bergström,

kommunalnämndsordföranden Gustaf Johansson, dåvarande landsfiskalen,

numera lappfogden Gustaf David Laurentius Lindström samt lappmännen

Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson.

Sedermera utökades kommittén med ytterligare ledamöter. Den 7 november

1919 förordnade Kungl. Maj:t sålunda till ledamot under kommittéarbetet

i det hela assessorn, numera hovrättsrådet i Svea hovrätt Philip Josepli

Aastrup, åt vilken tillika uppdrogs att tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare.

Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1921, med anledning av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

♦

framställning från riksdagen i skrivelse den 4 maj 1920, till ledamöter

under kommittéarbetet i det hela lappmannen Jonas Ahrén för Jämtlands län,

lappmannen Torkel Tomasson för Västerbottens län, lappmannen Nils Anders

Gruvvisare för Norrbottens län samt till ledamot i kommittén vid behandling

av skogslapparna vidkommande frågor lappmannen Nils P. Stenberg.

Tillika förklarade Kungl. Maj:t, att det Tomasson den 13 juni 1919 meddelade

förordnandet såsom sakkunnig i kommittén skulle upphöra.

Kommittén har den 31 maj 1923 avgivit två betänkanden i ämnet. Det

ena innefatter förslag till

lag om fjällrenskötsel,

lag om skogsrenskötsel,

lag om renmärken och

kungörelse om renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang därmed

skall iakttagas.

Det andra innefattar förslag till stadga angående nomadundervisningen i

riket samt till instruktion för nomadskolinspektören.

Då sistnämnda förslag innefattar ämnen, vilkas handläggning ankomma

på chefen för ecklesiastikdepartementet, har jag till nämnda departementschef

överlämnat berörda förslag för de åtgärder, vartill han kan finna anledning.

I den skrivelse till Kungl. Maj:t, varmed kommittén överlämnat sina förslag

angående lapparnas renskötsel m. m., har kommittén anfört, hurusom

frågorna angående förbättrade utkomstmöjligheter för icke renskötande lappar

ävensom angående lapparnas fattigvård varit föremål för utredning inom

kommittén ävensom i vissa viktigare delar föranlett särskilda bestämmelser

i kommitténs förslag till lag om fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel,

men att uppdraget i denna del dock på grund av den begränsade tid, som

stått till kommitténs förfogande, icke hunnit i sin helhet slutföras. Den

slutliga behandlingen av dessa frågor har jag uppdragit åt särskilt tillkallad

person.

Över kommitténs förslag angående ren skötseln hava utlåtanden inhämtats

av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län samt av domkapitlen i Luleå och Härnösands

stift, av domänstyrelsen och statens skogsförsöksanstalt ävensom av

statistiska centralbyrån. Länsstyrelserna i de tre nordligaste länen hava för

sin del över förslagen infordrat utlåtande från lappfogdarna efter lapparnas

hörande, varjämte såväl i nyssnämnda som ock i övriga här ovan angivna

län tillfälle beretts kommunerna att yttra sig över förslagen.

Lappbefolbningen i riket.

Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt av lappkommittén

verkställd utredning till omkring 8,129 män, kvinnor och barn, fördelade

med 4,947 på Norrbottens län, 2,032 på Västerbottens län, 973 på Jämt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Fjällappar

och

skogslappar.

Yrkesfördelningen

bland

lapparna.

lands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 177 personer

på Västernorrlands m. fl. län.

Man skiljer sedan gammalt inom den lappska allmogen mellan två grupper

av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig

närmast till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av

vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjälllapparna

och de renskötande skogslapparna. Indelningen torde dock kunna

tillämpas även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller

den andra gruppen är avgörande.

De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i

norr ned till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig

i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas

med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vintertid

uppehålla sig i det svenska skogs- resp. kustlandet, där renarna då livnära

sig av lavbete.

De renskötande skogslapparna åter höra hemma i Norrbottens län samt i

Malå socken av Västerbottens län och uppehålla sig året om nere i skogsresp.

kustlandet, där renarne livnära sig av lav- eller gräsbete, allt efter

årstiden. På grund av de begränsade flyttningarna kunna de renskötande

skogslapparna leva ett mera stationärt liv än fjällapparna och förty inom

sina betesområden förskaffa sig en fast vistelseort såsom mittpunkt för renskötseln.

Emellertid förekommer i södra delarna av Jämtlands län och i

Idre socken av Kopparbergs län, att även fjällapparna driva sin renskötsel

på ett tämligen inskränkt område och i följd därav också inrätta sig på

samma förhållandevis stationära sätt som skogslapparna.

Med tillämpning av nyss anförda grunder för lapparnas indelning i två

särskilda grupper beräknas fjällapparnas antal till 5,774 personer eller 71 %

och antalet skogslappar till 2,355 personer eller 29 % av samtliga svenska

lappar.

Lapparna fördela sig sålunda:

Fjällappar

Skogslappar

Summa

Norrbottens

län .....................................

......... 2,931

2,016

4,947

Västerbottens

)>

......... 1,699

333

2,032

Jämtlands

» och Idre socken ............

......... 973

—

973

V ästernorrlands

n ...................................

........ 163

1

164

Övriga

» ....................................

........ 8

5

13

5,774

2,355

8,129

Då man talar om lapparna och näringslivet bland dem, möter man ganska

allmänt den uppfattningen att renskötseln skulle utgöra den lappska allmogens

egentliga näring. Denna uppfattning kan möjligen i gångna tider

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

hava motsvarat förhållandena i verkligheten. Numera kan densamma icke

anses fullt riktig.

En undersökning angående yrkesfördelningen bland den lappska allmogen

giver nämligen vid handen, att av rikets 8,129 lappar endast ett antal av

2,775 eller omkring 34 % äro att hänföra till renskötande, medan 5,354 eller

omkring 66 % äro icke renskötande.

Fördelningen i renskötande och icke renskötande ställer sig sålunda:

Fjällappar.

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

V ästernorrlands

Övriga

län.............

» .............

» och Idre

»

»

socken ....................

Kenskötande

1,690

306

295

Icke

renskötande

1,241

1,393

678

163

8

Summa

2.931

1,699

973

163

8

2,291

3.483

5,774

Skogslappar.

Icke

llcnskötande

renskötande

Summa

Norrbottens

län ............

428

1,588

2.016

Västerbottens

» .............

56

277

333

Jämtlands

» och Idre

socken ....................

—

—

—

V ästernorrlands

» .............

—

1

1

Övriga

)) ..........

—

5

5

484

1,871

2.355

Bland fjällapparna äro således 2,291 personer eller omkring 40 % renskötande

och 3,483 personer eller omkring 60 % icke renskötande, medan bland

skogslapparna omkring 20 % äro renskötande och omkring 80 % icke renskötande.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt verkställda

utredningar bland de renskötande fjällapparna 16''2 % och bland de renskötande

skogslapparna 75''6 % med renskötseln förena annat yrke, i regel

jordbruk.

Yad beträffar de icke renskötande lapparna, vilkas antal uppgår till 5,354

personer, framgår av kommitténs utredning, att bland dem ett antal av 2,886

eller över hälften är att hänföra till den jordbrukande klassen, medan återstoden

fördelar sig på andra yrkesgrupper eller också saknar bestämd yrkesbeteckning.

Av tillgängliga handlingar i övrigt framgår, hurusom antalet understödstagare

bland lapparna är avsevärt högre än i riket i övrigt. År 1920 beräknades

sålunda antalet understödstagare i de egentliga lapptrakterna (lappmarkssocknarna

i Norrbottens och Västerbottens län samt lappförsamlingarna

i Jämtlands län) utgöra 20—21 % av lappbefolkningen därstädes, medan den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kommittén.

relativa siffran för riket i sin helhet i förevarande hänseende år 1917 beräknades

för landsbygden till 3a % och för städerna till 6''8 8 % eller i genomsnitt

således till 4''4 6 %. Vidare framgår, att den övervägande delen av de

lappska understödstagarna är att finna bland de icke renskötande lapparna.

År 1920 beräknades bland understödstagarna endast ett antal av 276 tillhöra

de renskötande lapparna, bland dem 118 ensamt i Karesuando socken, samt

1,023 de icke renskötande lapparna. Denna beräkning är dock på grund av

felande uppgifter från vissa håll ej exakt.

Undersöker man något närmare understödets beskaffenhet av varaktigt

eller tillfälligt, finner man att antalet till arbete helt oförmögna lappar,

vilka sålunda åtnjuta varaktig full försörjning, är ganska lågt, allenast 9''8 %

mot 32''5 % i riket i dess helhet, medan antalet sådana, som delvis försörjas

eller åtnjuta tillfälligt bidrag, är relativt högt, nämligen 90''2 % mot 67''5 %

för hela riket.

Kommittén anför i fråga om de renskötande lapparna följande:

Av ^ vad ovan anförts angående yrkesfördelningen bland lapparna i riket

framgår, att för närvarande endast omkring */3 av dem är renskötande, medan

återstoden eller således omkring 2/3 av lapparna, icke är renskötande. Därjämte

framgår att bland den tredjedel av den lappska allmogen, som är renskötande,

en avsevärd del med renskötseln förenar annat yrke, nämligen bland fjälllapparna

omkring V. och bland skogslapparna omkring 4/ä. Av hela den

lappska folkstammen i riket ägnar sig således för närvarande endast omkring

V4 uteslutande åt renskötseln. Beträffande denna fjärdedel vill kommittén

dock ytterligare tillägga, att jämväl bland de lappar, som höra dit, tendenser

kunna skönjas i riktning mot bofasta vanor.

År 1910 beräknades antalet nomadiserade lappar i riket till 3,671 eller närmare

1,000 personer mera än det antal, vartill desamma den 31 dec. 1920

av kommittén uppskattats. Sannolikheten talar för att i Västerbottens och.

Jämtlands län de renskötandes antal sjunkit, men att så icke är fallet i

Norrbottens län.

Vanskligt torde vara att med visshet påvisa orsakerna till den tillbakagång,

som på sina håll ägt rum. Säkert är dock, att den fortskridande odlingen

samt den stigande beröringen med den bofasta kulturen i hög grad ökat lapparnas

benägenhet att övergiva renskötseln och antaga de bofastas näringsfång

och vanor. Det oaktat håller kommittén före, att renhanteringen i riket

ingalunda behöver anses vara ställd på avskrivning. De naturliga förutsättningarna

för denna näring synas nämligen ännu för en avsevärd tid framåt

vara gynnsamma, särskilt i de norra lappmarkerna, och torde det enligt kommitténs

mening, med den välvilliga hållning statsmakterna intaga mot de renskötande

lapparna, mest vara beroende av lapparnas egen motståndskraft,

huruvida större eller mindre del av dem för framtiden skall finna sin utkomst

av renskötsel eller icke.

Beträffande de icke renskötande lapparna har kommittén följande uttalande:

Man hör icke sällan det påståendet, att den lappska allmogen väl skulle

äga särskilda förutsättningar att med framgång utöva renhanteringen, men

däremot vara mindre lämpad för andra näringar. Kommittén kan för sin

del icke obetingat dela en sådan uppfattning om lapparna. Väl torde de få

anses vara synnerligen skickade att driva renskötsel, men deras lämplighet

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

för andra yrken än renskötsel torde icke få underskattas. Kommittén, vars

utredningar omfattat yrkesfördelningen bland lapparna med hänsyn såväl

till renskötseln som andra näringar, har fastställt, att bland den icke nomadiserande

lappska allmogen minst 2,886 personer äro att hänföra till den

jordbrukande klassen. Därtill kommer, såsom redan förut antytts, att bland

den renskötande lappska allmogen ett avsevärt antal, minst 676 personer,

söka sin utkomst av jämsides med renskötseln bedriven jordbruksrörelse.

Det framgår således, att bland lapparna i riket åtminstone 3,562 personer

eller 43''8 % kunna anses tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, därvid

35''5 % söka sin utkomst enbart av denna näring, och 8''3 % förena jordbruket

med renskötsel.

Av dessa 3,562 jordbrukande lappar falla 849 på Norrbottens läns fjälllappar

och 1,244 på samma läns skogslappar, 1,054 på Västerbottens läns

fjällappar och 162 på samma läns skogslappar samt minst 224 på Jämtlands

läns fjällappar. Till jämförelse må nämnas, att i Norrbottens län,

där lapparnas antal uppgår till 2,931 fjällappar och 2,016 skogslappar,

finnas 1,477 fjällappar, som uteslutande syssla med renskötsel, och 103

enbart renskötande skogslappar. Motsvarande siffror äro för Västerbottens

län, där antalet fjällappar uppgår till 1,699 och skogslappar till 333, 187

och 15 samt för Jämtlands län, där lapparnas antal är 973 och skogslappar

saknas, 256.

Visserligen har kommittén icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende

från fall till fall undersöka det jordbruk, som sålunda bedrives av lappar,

men vad kommittén för egen del iakttagit och eljest hört från vederhäftigt

håll uppgivas synes giva stöd för den uppfattningen, att det av lappar bedrivna

jordbruket åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke är

särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser

bedrives av den jordbrukande icke lappska befolkningen.

Vad yrkesfördelningen i övrigt bland lapparna beträffar vill kommittén

framhålla, att den 31 december 1920 947 personer eller 11''6 % av lapparna

i riket voro att hänföra till andra yrkesgrupper än renskötare eller jordbrukare,

nämligen 604 lappar till gruppen lösa arbetare, 82 lappar till

gruppen tjänare hos andra än lappar och 261 lappar till gruppen diverse

andra yrken.

Enligt allmän renräkning, som ägde rum i början av år 1921, uppgick

renantalet i riket vid nämnda tid till sammanlagt 161,577, däribland 157,697

med känd ägare samt 3,880 utan känd ägare, nämligen:

Känd ägare

Okänd ägare

S:a

i Norrbottens läin................................

....... 114,799

2.180

116,979

i Västerbottens » ................................

27,302

1,207

28,509

i Jämtlands » och Idre socken........

....... 15.596

493

16.089

157,697

3,880

161,577

Av renarna med känd ägare komma på de renskötande lapparna och deras

hushållsmedlemmar 120,359 (hushållsrenar), medan återstoden eller 37,338

tillhöra andra renägare, vare sig lappar eller icke lappar (skötesrenar).

Hushållsrenarnas och skötesrenarnas fördelning på fjällrenar och skogsrenar

är följande:

Renantalet

i riket■

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements

chefen.

Hushålls ren ar Skötesrenar

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Fjäll-

renar

län....................... 77,206

» ........................ 17,058

» och Idre socken 13,190

Skogs-

renar

10,953

1,952

Fjäll-

renar

14,159

7,577

2,406

Skogs-

renar

12,481

715

S:a

114,799

27,302

15,596

107,454

12,905

24,142

13,196

157,697

Den redogörelse angående förhållandena bland lapparna i riket, som i det

föregående lämnats, giver vid handen att, såsom förhållandena numera gestalta

sig, allenast en ringare del av lapparna utöva det yrke, för vilket de hittills

ansetts mer eller mindre predestinerade, medan det övervägande flertalet

bland dem upphört att driva denna näring. Huruvida den sålunda konstaterade

relationen mellan renskötande och icke renskötande kan anses innebära

ett uttryck för ett mera stabilt läge i det lappska näringslivet eller huruvida

man för framtiden bör räkna med en ytterligare förskjutning inom detsamma

i riktning mot annat levnadssätt än det, som betingas av renskötseln,

torde vara vanskligt att med säkerhet bedöma. För min del tror jag mig

hava funnit, att insikten om renskötselns betydelse såsom ett visserligen

besvärligt, men dock lukrativt yrke tilltagit ibland lapparna och att således

allt fortfarande de renskötande lapparnas numerär kommer att vara avsevärd.

Även om deras antal framdeles skulle minskas, torde i allt fall renskötselns

särställning bland näringarna påfordra särskild lagstiftning. I

sådant sammanhang bör enligt min mening även beaktas de renskötande

lapparnas åstundan att genom lämpligare bostäder eller på annat sätt mildra

yrkets besvärligheter, eller att, särskilt med hänsyn till ålderdomen, medan

de ännu äro renskötande, bereda sig möjligheter till tryggad utkomst på

annat håll.

Yad de icke renskötande lapparna beträffar framgår av den föregående

redogörelsen, hurusom ett betydligt antal är beroende av understöd. En

mindre del bland dessa understödstagare är till arbete helt oförmögen och

måste, i saknad av försörjning vare sig av egna medel eller från anförvanter,

omhändertagas av det allmänna. För denna del av lapparna torde börja sörjas

genom särskilda efter lappska förhållanden anpassade ålderdoms- eller sjukhem.

Bland övriga understödstagare däremot torde, såsom även framhållits

i motionen vid 1908 års riksdag, finnas sådana, som icke äro så oförmögna

till arbete att de icke skulle kunna bidraga mera än vad nu sker till sitt

eget uppehälle. ■ Dessa lappar, som således kunna betraktas såsom mer eller

mindre arbetsdugliga, torde hittills i viss mån själva hava vållat sitt betryckta

läge genom underlåtenhet att efter förmåga utnyttja sin arbetskraft,

men i mångt och mycket torde till deras läge även hava bidragit att efter

deras förhållanden lämpade förutsättningar för självförsörjning saknats. Sådana

förutsättningar torde böra skapas och kunna bäst skapas, om åt dem

öppnas möjlighet att på rimliga villkor bliva bofasta i de trakter, där de

höra hemma. Jag ser frågan om bästa sättet att göra dem till eu självför
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

sörjande befolkningsklass närmast såsom en kolonisationsfråga, som i första

hand berör trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen. samt i andra

hand angränsande trakter inom lappmarkerna.

Kommittén har, i överensstämmelse med vad nu gäller, upptagit bestämmelserna

angående renmärken i en särskild författning eller lag om renmärken,

men till skillnad från nu gällande lag uppdelat bestämmelserna

angående renskötseln och vad därmed sammanhänger pa två särskilda författningar,

nämligen en lag om fjällrenskötsel och en lag om skogsrenskötsel.

I en var av dessa lagar har kommittén under ett särskilt kapitel även upptagit

stadganden angående nyttjanderättsupplåtelser å kronomark, avsedda

främst att trygga de icke renskötande lapparnas behov av bättre utkomstmöjligheter.

Kommittén anför i fråga om uppdelningen av hithörande bestämmelse

på två särskilda lagar följande:

Mot renbeteslagen framställa sig i formellt hänseende vissa anmärkningar.

Till en början framgår icke otvetydigt av dess ordalag, att densamma med

visst undantag är tillämplig endast å renskötande lappar. V idare gör densamma,

trots väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland fjällappar och

skogslappar och behovet i vissa hänseenden av olika rättsregler för dessa

båda grupper av lappar, ingen skillnad dem emellan, felutligen kan lagen icke

heller vad uppställningen angår anses tillräckligt överskådlig.

Nu anförda omständigheter hava föranlett kommittén att i formellt hänseende

vidtaga åtskilliga ändringar. Kommittén har sålunda ansett sig böra

uppdela ämnet å två särskilda huvudförfattningar, nämligen en lag om fjällrenskötsel

och en lag om skogsrenskötsel. Avsikten härmed har varit att göra

stadgandena angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden

i görligaste mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast

skall behöva syssla med honom vidkommande bestämmelser och skogslappen

endast med sådana, som angå honom. Härav har blivit eu följd, att ett flertal

lagrum, som äga betydelse såväl för fjällrenskötseln som för skogsrenskötseln,

återkomma helt eller i det närmaste likalydande i båda lagarna,

kommittén sökt uppställa en var av dessa lagar efter sakliga indelningsgrunder,

varvid kommittén i görligaste mån under särskilda rubriker sammanfört

de bestämmelser, som avse ett och samma ämne. Slutligen har kommittén

till förekommande av tvekan rörande de särskilda bestämmelsernas tillämplighet

sökt åt dem giva en sådan lydelse, att därav tydligt framgår, huruvida

de gälla renskötande eller icke renskötande lappar eller andra än lappar.

Uppdelningen av de bestämmelser, som angå renskötseln och därmed sammanhängande

förhållanden på två särskilda författningar har mottagits med

tillfredsställelse såväl bland fjällapparna som ock i synnerhet bland de renskötande

skogslapparna, vilka sistnämnda i utfärdandet av en särskild lag

om skogsrenskötsel sett en försäkran om, att deras existens sasom renskötaie,

vilken enligt deras mening hittills mindre tillgodosetts, kommer att för framtiden

tryggas. Även länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län,

vilka haft särskild anledning att uppmärksamma kommitténs förslag här
-

Ämnets

formella

behandling.

Kommittén.

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

utinnan, liava funnit ämnets uppdelning ändamålsenlig och lämplig. För

egen del har jag, även om icke överallt en fullt utpräglad skillnad mellan

ifrågavarande grupper av lappar föreligger, dock, framförallt av praktiska

skäl, ansett mig böra biträda kommitténs förslag härutinnan.

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av förslagen till lag om

fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel. Jag kommer därvid att följa

kommitténs förslag, vilka, såsom jag redan nämnt, återfinnas i statens offentliga

utredningar nr 51 år 1923. I den mån det är möjligt behandlar jag

förslagen parallellt med varandra, detta siirskilt på grund därav, att förslagen

i vissa delar vila å väsentligen samma grunder samt, där skillnader

dem emellan förekomma, dessa vid en dylik behandling bliva mera framträdande.

Då ej annat angives, äro motsvarande paragrafer i de båda lagarna

av överensstämmande innehåll.

Lapparnas privilegier samt frågan om, vilka i renbeteslagarna skola

räknas för lappar.

1 3 §§■ Renskötseln i riket, i den mån den enligt gällande lag får bedrivas med

anlitande av främmande mark, är en monopoliserad näring. Den får icke

utövas av andra än lappar. Den lappska renskötseln är därjämte en privilegierad

näring. De renskötande lapparna äga nämligen inom de områden,

där så enligt gammal sedvana ägt rum, utan avgift beta sina renar å såväl

allmän som enskild man tillhörig mark. De äga vidare att inom dessa

områden i huvudsak avgiftsfritt taga bränsle samt annat virke till bostäder

m. fl. ändamål i såväl offentliga som enskilda skogar ävensom att inom vissa

områden utan avgift jaga och fiska för sitt livsuppehälle å allmän och enskild

mark. De äro vidare befriade från bevillning för inkomst av renskötseln

samt åtnjuta frihet från militärtjänst i fredstid, varjämte de äga förmånen

av ett i huvudsak för deras del kostnadsfritt skolväsen. Slutligen är att

nämna att vissa trakter i riket äro förbehållna lapparna för deras uteslutande

begagnande för renskötseln, nämligen kronomarkerna ovan odlingsgränsen

i Norrbottens och Västerbottens län samt renbetesfjällen i Jämtlands län

med därtill hörande, till utvidgning av dessa fjäll inköpta områden.

De icke renskötande lapparna äro däremot, såsom i det föregående redan

antytts, mindre väl tillgodosedda. De åtnjuta huvudsakligen endast förmånen

att hålla ett obegränsat antal skötesrenar i vård hos sina renskötande stamfränder,

men äro i övriga hänseenden överlämnade åt sig själva att efter

egen förmåga sörja för sin existens.

I de föreliggande förslagen hava de renskötande lapparna i allt väsentligt

bibehållits vid de privilegier, som de med avseende å renskötseln för närvarande

äga. Huvudbestämmelsen härutinnan återfinnes i 1 § i förslagen och

är i sin allmänna lydelse i sak överensstämmande med 1 och 27 §§ i 1898

års renbeteslag, dock att i 1 § i lagen om fjällrenskötseln såsom sista stycke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

intagits en erinran om att beträffande norska lappar och deras rätt till renbete

i Sverige konventionen med Norge även skall gälla, varjämte i andra

stycket av samma paragraf upptagits en hänvisning till vad nämnda konvention

innehåller i fråga om norsk undersåtes rätt att hava skötesrenar i

vård hos renskötande svensk lapp.1

Yad de icke renskötande lapparna vidkommer har deras ställning förbättrats,

i det att i förslagen särskild hänsyn tagits till dem, som på

grund av förut angivna omständigheter icke kunna försörja sig själva eller

ock endast till en del kunna bidraga till sin utkomst och förty äro i behov

av stöd i ett eller annat avseende. Inrättandet av särskilda hem för ålderstigna

eller eljest arbetsoförmögna lappar har sålunda förutsetts. Möjlighet

har vidare öppnats att åt mindre arbetsföra lappar med förmåga att

bidraga till sin försörjning, vilka tidigare idkat renskötsel, men upphört

därmed, upplåta lägenheter å kronans mark under något lättare former än

eljest skulle kunna ske samt i samband därmed rätt till skogsfångst, slätter,

jakt och fiske. Slutligen har möjlighet öppnats för behövande lappar

att utan samband med lägenhetsupplåtelser erhålla vissa för deras utkomst

nödiga rättigheter å kronans mark, såsom rätt till skogsfångst, jakt och

fiske m. m.

De sålunda föreslagna rättigheter och förmåner tillkomma, såsom av det

föregående framgår, allenast personer av lappsk härkomst. Man kan således

icke underlåta att taga ställning till frågan efter vilka grunder man har

att bedöma en persons egenskap av lapp eller icke lapp.

Denna fråga har, såsom tidigare nämnts, redan en gång förut varit föremål

för prövning, nämligen i samband med de i propositionen den 23 mars

1917 (nr 169) föreslagna ändringarna i 1898 års renbeteslag.

Då härom upprättat förslag den 8 december 1916 anmäldes av dåvarande 1917 års prochefen

för justitiedepartementet, med anledning varav beslöts yttrandens in- position,

fordrande, anförde departementschefen följande:

»Renbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättigheter, angiver

icke, huru man har att bedöma, om en person skall räknas för lapp, ett spörsmål

som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom kan erbjuda svårigheter.

Frågan har hittills i det hela varit mindre aktuell. Annat torde

emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt genomförande av det nu

utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar, rätten till reninneliav skall

väsentligen begränsas för de jordbrukare i Norrbottens läns lappmark, som

ej äro att anse såsom lappar, men bofasta lappars rätt att hålla skötesrenar

däremot kommer att lämnas orubbad, blir det med hänsyn till den utbredning

skötesrensystemet vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari

rasblandning mångenstädes där förekommer, uppenbarligen av nöden, att

lagen genom en otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap

av lappar äga hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll,

som eljest skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den

definition, som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsyn

1 Se lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den

5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 Imf t. (Nr 43.) 96 28 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

icke allenast till spörsmålet om rätten att liålla skötesrenar utan även till

övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde att man ville till lappar hänföra alla, som i någon mån

äro av lappsk härkomst. Bn .dylik regel synes dock ej vara att förorda.

Att låta varje än så obetydligt lappskt inslag i en persons härstamning få

vara avgörande för lians rättsställning i de hänseenden det här gäller skulle

tydligen gå längre, än den allmänna uppfattningen föranleder, och leda till

foga rimliga resultat. Lika olämpligt och mot gängse åskådning stridande

vore, om man skulle från lappbefolkningen utsöndra envar, som i någon mån

hade annan härkomst än lappsk. Ville man åter, såsom ligger nära till hands,

låta härkomsten på fädernet vara avgörande, skulle detta ej innebära någon

lösning, då även spörsmålet om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva

anledning till tvekan.

En lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsståndpunkter

torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande får komma

i betraktande, förutom härkomsten även levnadsyrket, så att såsom eu förutsättning

för att någon i lagens mening skall räknas för lapp kräves, att han

själv eller vissa av hans förfäder ägnat sig; åt renskötsel.

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i åtnjutande

av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett från spörsmålet

om rasblandning, vara vid motiverat. Då man ansett sig böra bevilja lapparna

dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å ena sidan omtanken om

den ur nationalekonomisk och social synpunkt betydelsefulla renskötseln, å

andra sidan en lovvärd önskan att icke onödigtvis tillspillogiva lapparnas

särskilda, för dem avpassade kultur och tvinga dem att uppgå i den övriga

befolkningen. I den mån emellertid lappar i följd av omständigheternas

makt komma långt bort från fädernas näring och söka sin utkomst på samma

sätt som den bofasta befolkningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare

hos bofasta m. m., i samma mån bortfalla anledningarna för staten att åt

dessa lappar bevara något slags särställning i rättsligt hänseende. Från

denna synpunkt torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig

för att, såsom villkor för att en person skall komma i åtnjutande av de i

renbeteslagen angivna särskilda lapprättigheterna, stadga, att hans förfäder

i vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har renskötseln

utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att innehavare

av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de sköta genom

egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik utveckling

har egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt i eu del av Gällivare

socken, där för övrigt även andra jordbrukare än de lappska ägnat

sig åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat sammanhang omnämnts,

inträffar det emellertid någon gång, att även fjällrenskötsel drives av personer,

som i egenskap av hemmansägare eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötselns förknippande med

jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon synnerlig anledning

att genom upplåtande av sina och de enskildas betesmarker samt

beviljande av andra särskilda förmåner främja en under dylika omständigheter

driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt, när det gäller eu lappsk

befolkning, som genom förhållandenas utveckling kommit bort från nomadväsendet

utan att ännu kunna uppnå sill nödtorftiga bärgning medelst jordbruk

och andra för den bofasta befolkningen lämpade näringsfång. Även i

fråga om jordbruk av mera bärkraftig art torde man för närvarande knappast

kunna gå så långt som till att förklara dess utövare under alla omständig
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

heter förlustiga sina lappska privilegier. Men vad som redan nu synes böra

ifrågakomma är att, när medlemmar av en lappsläkt redan i ett par generationer

ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå följande

generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än lappsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande förslaget

givits sådan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband med bruk av

hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när fråga yppas om eu

persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för lapp. Bruket av annat

slags fastighet än hemman och nybygge bär man icke ansett sig kunna betrakta

såsom hinder för tillgodonjutande av lapprättigheter. Därest så

skedde, skulle1 sagda förmåner komma att frångå ett stort antal av renskötsel

beroende lappar, som innehava lägenheter utan mantal.

Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för erkännande

såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon mån är av

lappsk härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre torde, om detta

krav förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej vara av nöden.

För personer av oäkta börd bör i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser

naturligtvis moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande, något som också i förslaget iakttagits.

I händelse någon, som är av lappsk härkomst men ej uppfyller här angivna

förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar övergå

till nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen härför.

Dock torde allenast skötsel av fjällrenar härvid fa komma i betraktande och

såsom villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives utan samband med

jordbruk av något slag.»

Det utremitterade förslaget upptog under 39 § följande bestämmelse i ämnet:

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lappsk

härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit

renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller

nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. I fråga om den,

som är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns härstamning och

yrke komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den, som

skall räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men ej enligt vad

här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande

yrke utan samband med jordbruk, liave han därtill lov; och varde i

ty fall för lapp räknad.

Över förslaget inhämtades yttranden från länsstyrelserna i Jämtlands, Myndigheter

Västerbottens och Norrbottens län ävensom från lappfogdarna och lapp- ™- flbefolkningen

i riket. Den kritik över den föreslagna bestämmelsen, som i

dessa yttranden framfördes, sammanfattas i 1917 års proposition sålunda:

Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbeteslagen

skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra

lappar än skogslapparna i Arjepluogs socken haft något att erinra. De senare

hava fruktat, att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra slut på

all skogsrenskötsel eller att i varje fall knappast någon skogslapp av den

kommande generationen skulle få driva sådan näring, då nu så gott som

alla skogslappar hade något nybygge, ehuru de ej alltid själva skötte det.

Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de fyra norra byarna, uttalat

sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot framställts

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna inom

Malå lappby. De förra liava yrkat, att förbehållet rörande faderns och farfaderns

yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde

uteslutas, därvid särskilt framhållits, att det låge eu orättvisa i att den,

vars förfäder i två led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle

få vara lapp, medan den, vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk,

som bestode av lägenhet, skulle få räknas såsom sådan. Malålapparna hava

härjämte anmärkt, att även den, som ville börja idka skogsrenskötsel, borde,

även om han blott i mycket ringa grad vore lapp, kunna få rätt därtill,

dock först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat,

att införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att

verka uppryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades

väl att upphöra med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd

utan fastmer en god hjälp lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore

så delat mellan jordbruk och renskötsel. Däremot anser lappfogden, att envar,

som vore av lappsk härstamning, borde få återupptaga renskötsel såsom

yrke, vare sig fråga vore om fjällren- eller skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lappfogden

i förra delen av hans uttalande, men har icke kunnat biträda hans

berörda ändringsförslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas förhållanden

kan, enligt Konungens befallningskavandes mening, ännu ej anses

vara så utrett, att anledning förefinnes att öka deras antal med utifrån tillförda

element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på

lapp kunde tillämpas endast med avseende å fjällapparna, och detta möjliggjordes

särskilt genom den andra i stycket i paragrafen införda dispensbestämmelsen

rörande rätt för envar av lappsk härstamning att driva fjällrenskötsel.

För skogslapparna skulle den däremot innebära detsamma som att

en hel del lovande yngre renskötarämnen utan misskund skulle få uppgiva

tanken på renskötseln, blott emedan deras förfäder i två led innehaft hemman

eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren rörande oberördhet

av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig. Även för skogsrenskötseln

skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den ovannämnda

för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län har anslutit sig till vad

lappfogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att i fråga om

skogslapparna i Malå eu undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av

dessa lappar idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i eu glädjande

uppryckning, måtte beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.

Då ärendet åter anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande departementschefen

:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt, att renbetesprivilegiet förbehålles

dem, som till ras och levnadssätt verkligen framstå såsom lappar, och icke

utsträckes till familjer, som sedan länge, kanske i flera generationer, varit

fullständigt införlivade med den jordbrukande befolkningen och därjämte

måhända endast i ringa grad äro av lappsk härkomst. Särskilt vore föga

tilltalande, om jordbrukare i denna ställning skulle, såsom förhållandena i

vissa trakter synas vilja arta sig, kunna utnyttja statens områden för en

under bolagsartade former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel överhuvud

kan vara på sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen

av året ströva omkring utan tillsyn. Skulle eu näring av denna typ få be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

stå och sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lappbefolkningen,

i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter

bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande lappar

nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i tid stävja

tendenserng till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas genom de

föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom av myndigheterna

i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser föranleda,

att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel, förlorar rätten

härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande i Västerbottens

län häremot framställt — nämligen att en lovande uppblomstring av skogsrenskötseln

i en viss socken skulle stäckas — kan jag visserligen ingalunda

dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas levnadsförhållanden

undergått låter mig ej tro på något slags varaktig uppblomstring av skogsrenskötseln.

Men ur billiglietssynpunkt och till förebyggande av alltför

hastiga rubbningar i en del familjers ekonomiska förhållande torde det

vara lämpligt att, i den mån utan större olägenhet kan ske, medgiva den,

som enligt de föreslagna bestämmelserna ej skulle kunna räknas för lapp,

rättighet att idka skogsrenskötsel. Jag har därför nu ansett mig böra föreslå

ett tillägg till 39 §, varigenom åt Konungens befallningshavande skulle

lämnas befogenhet att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt

den, som i någon mån är av lappsk ras men ej enligt paragrafens regler

skall räknas för lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor

skulle förutsättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle

lända till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker

tillstånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorftig

bärgning av jordbruk».

Det föreslagna tillägget till 39 § hade följande lydelse:

Åstundar någon, som är av lappsk härstamning men enligt vad nu är

sagt ej må för lapp anses, driva skogsrenskötsel, med eller utan samband

med jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavande^ tillstånd.

Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt men för

jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela det sökta tillståndet

för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock tillstånd lämnas

annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej

äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den, som erhållit tillstånd, varom

här förmäles, skall, medan det gäller, vad i denna lag stadgas om lapp

äga tillämpning.

Av ett flertal motionärer i riksdagens andra kammare (motionerna 1917 nr

404 och 405) yrkades av skilda skäl avslag a förevarande proposition eller

ock i första hand avslag samt i andra hand vissa ändringar i förslaget.

Lagutskottets majoritet (utlåtandet nr 59) fann, vidkommande propositionen

i nu förevarande del, bestämmelserna i fråga om dem, som skulle

anses såsom lappar, icke föranleda någon erinran från utskottets sida. Minoriteten

däremot ansåg i avgiven reservation frågan uppenbarligen sammanhänga

med grunderna för den allmänna revisionen av lapplagstiftningen

och yrkade fördenskull, att densamma måtte anstå tillsvidare i avvaktan a

genomförandet av en dylik revision. I reservationen heter det härutinnan

bland annat:

Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lapps skyldighet att i

tredje genererationen såsom jordbrukare välja mellan detta eller renskötseln

Riksdagsbe
handling.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

och vad darmed äger sammanhang, framgår enligt vår uppfattning av såväl

sakens natur som den förestående redogörelsen, hur även denna fråga är

vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart med grunderna för den

allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk satt i mantal och utan

mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje generationen hemmansbrukarnde

lapp att idka renskötsel, även om han gör det väl, är schematiskt och

åläggandet för lägenhetsbrukande lapp att nu i andra generationen göra sig

av med lägenheten blir också ofta mera eu konstruktion än levande liv.

Riksdagen antog för sin del den i propositionen föreslagna definitionen å

lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var att sätta renar i vård hos

renskötande lapp, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den

allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. Under § 38 i 1898 års

lag infördes sedermera en efter riksdagens beslut lämpad bestämmelse i förevarande

hänseende.

Lappmötet A lapparnas landsmöte i Östersund År 1918 antogs beträffande förelig1918sun(f8ter"

8an<3e fr;ioa följande resolution.

*Olägenheterna för vare sig renskötseln eller jordbruket i orten av sakförhållandet,

att eu lapp vid sidan av sin renskötsel äger eller brukar hemman

eller nybygge d. v. s. i mantal satt jord, därest man överhuvud taget kan

tala om några olägenheter utåt, äro i allt fall icke av sådan art, att de överväga

fördelarna av en dylik kombination samtidigt. Fall förekomma redan

nu, att lappar i tre generationer haft renskötsel och hemmansbruk samtidigt

samt att i tredje generationen renskötseln fortfarande utgör huvudnäringen

och nomadlivet spelar den största rollen; hemmanet utgör endast en framtida

reträttplats och deponeringsställe, där också ålderstigna medlemmar i

familjen ha ett stadigvarande tak över huvudet.

Antagandet att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och

hemmansbruk samtidigt, den tredje generationen på grund härav kommit så

långt bort ifrån fädrens bruk, att han bör likställas med bofast av annan härkomst

än lapp, torde ej kunna förestava en rättslig åtgärd mot renskötsel

och hemmansbruk samtidigt.

På sin höjd kan i renskötsel och hemmansbruk samtidigt spåras en övergångsform,

där själva övergången måhända skall förverkligas i en obestämd

framtid. I samtidigheten vid idkande av de båda näringarna måste viljan

anses fortfarande vara starkt bunden vid renskötseln.

Först sedan näringsidkaren övergivit renskötseln för ätt uteslutande ägna

sig åt hemmanet, kan valet anses ha skett. När detta sakförhållande inträffat,

kan det ifrågasättas, huruvida eu lapp, som innebar jordbruk av

mera bärkraftig art, i längden skall åtnjuta privilegier i fråga om reninnehav

utöver andra bofasta av annan härkomst än lappsk.

Med stöd av vad sålunda anförts gör mötet följande yrkande, att 39 §:n i

Kungl. Maj:ts förslag till revision av lapplagen av 1 juli 1898 måtte i dess

nuvarande skick i dess helhet bortfalla,

I stället yrkas förslagsvis följande:

Därest en revision av renbeteslagen nödvändiggör eu förklaring över, vem

som enligt nämnda lag skall anses för lapp och eu dylik förklaring nödvändiggör

att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma i fråga,

först då en lapp lämnar renar i annans vård, d. v. s. i överensstämmelse

med 38 § i riksdagens skiåvelse nr 374 den 15 juni 1917. »

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kommittén liar i de föreliggande förslagen behandlat samma fråga och

därvid, med frångående av den i 1917 års proposition upptagna bestämmelsen,

under 2 § i förslagen stadgat, att såsom lapp skall anses en var, vilken pa

grund av härstamning och med hänsyn jämväl till att han eller hans forfäder

drivit renskötsel blivit såsom lapp kyrkoskriven. Kommittén gor i

den allmänna motiveringen till sitt förslag i frågan följande uttalande.

Uppenbart är, att kommittén tillmäter härstamningen och bruket inom

familjen av det lappska språket den största betydelsen. Emellertid kan i

anseende till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan

århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter härstamningen enligt

kommitténs mening icke ensamt få vara bestämmande i fragan, utan bora

rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betraktande

I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huruvida

vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskotsei. i ovngt

bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och således

dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den som kan pavisa

lappsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till v rke, kunna

komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.

Att i lagen uppställa regler härför möter dock praktiska svårigheter. Enligt

kommitténs mening bör eu tillfredsställande provning av hithörande

omständigheter kunna ske med ledning av den allmänna uppfattningen a c e

särskilda orterna, och har kommittén ansett a,tt denna provning enklast bor

kunna ske i sammanhang med kyrkobokföringen (2 § i lagen om tjallienskötsel

och 2 § i lagen om skogsrenskotsei). Den, som anser sm rätt kränkt

genom en felaktig kyrkobokföringsåtgärd, har möjlighet att soka rättelse

genom besvär i vederbörlig ordning.

Kommitténs förslag att kyrkobokföringen såsom lapp skall vara avgörande

i fråga om åtnjutande av de i förslagen omförmälcla särskilda rättigheterna

ävensom vad kommittén anfört beträffande de omständigheter, som

härvid böra tagas under prövning av vederbörande kyrkobokförare, hava hos

det övervägande flertalet av myndigheter och korporationer m. fl., som yttrat

sig över förslagen, icke föranlett erinringar.

Betänkligheter hava allenast yttrats av länsstyrelsen i Jämtlands lan och

kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken därutinnan, att de ansett det mindre

lämpligt att låta prövningen av de omständigheter, som inverka på frågan

om en persons egenskap av lapp eller icke lapp, ske genom prästerskapet.

Länsstyrelsen anför:

Grundläggande för tillämpningsområdet av de i lagen reglerade särskilda

förmånerna är begreppet lapp. Egenskapen att vara lapp * lagens mening

skall emellertid enligt förslagen bero på den faktiska kyrkobokföringen såsom

lapp, vilken skall regleras genom administrativ författning. Kommittén erinrar

om det för övrigt väl kända förhållandet att kyrkoböckernas beteckning

såsom lapp eller icke-lapp ingalunda verkställts efter enhetliga eller

överhuvud tillförlitliga grunder. Även om denna brist icke förelage, sv nes

det mindre tillfredsställande att hänvisa ett av de för lagstiftningen giundläggande

begreppen till rent administrativa förfoganden. Det skulle också

leda till egendomliga resultat att frågan om den rätta kyrkobokföringen

skulle prövas i en helt annan instansordning än som gäller för de mang
-

Kommittén.

Yttranden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departements

chefen.

2 § 2 och 3

mom.

Kommittén.

Yttranden.

faldiga administrativa frågor, för vilka kyrkobokföringen skulle få avgörande

~.etydelse. Med hånsyn härtill förefaller det, som om man måste, såsom

skedde i 1917 års lag, använda metoden att själva förutsättningen för att

bnva ansedd sasom lapp anges i lagen. Den faktiska kyrkobokföringen torde

da komma att bliva ett visserligen mycket viktigt, men dock icke ensamtavgörande

bevismedel.

För egen del anser jag i likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län in. fl.

det icke lämpligt att lägga i prästerskapets hand eller således att låta i administrativ

väg avgöras, huruvida en person skall anses såsom lapp, i synnerhet

som en sådan prövning mången gång i det särskilda fallet är förenad

med stora svårigheter. Jag anser, att förutsättningen för eu persons egenskap

av lapp bör angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestämmeb

sei, torde emellertid av praktiska skäl icke kunna ske varför man torde få

inskränka sig till att endast sasom förutsättning angiva härstamningen.

Bestämmelserna i 2 § 2 och 3 mom. avse s. k. blandade äktenskap.

Kommittén anför i sitt betänkande följande:

Från den i 1 mom. meddelade huvudregeln i fråga om dem, som enligt

lagförslaget skola räknas sasom lappar, hava i 2 och 3 mom. gjorts vissa

undantag beträffande gifta kvinnor.

Sistnämnda mom. utgår från att lappsk kvinna, som ingått äktenskap med

annan än lapp, i regel skall vara likställd med denne i rättsligt hänseende

och således icke åtnjuta andra förmåner än dem, som enligt förslaget kunna

tillkomma annan än lapp. Emellertid kunna i vissa fall föreligga särskilda

omständighetei, vilka böra påkalla avvikelse från den i detta mom. stadgade

regeln. Exempelvis torde man böra medgiva lappska, som före äktenskapet

drivit renskötsel, att, om särskilda skäl kunna åberopas, även under äktenskapet

ägna sig åt denna näring. Yidare torde man skäligen böra bereda

henne, därest hon till äventyrs i boet medfört renar, viss övergångstid för

att nedbringa renantalet i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat.

Aven torde lämpligheten tala för att kvinnan under någon tid efter äktenskapets

ingående må, behålla renarna, för den händelse makarna finna barnen,

■u ^ 7Uxit UPP.’ böra ägna sig åt renskötsel. Prövningen av nu anförda

och andra omständigheter av liknande beskaffenhet har kommittén ansett

böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Ifrågavarande bestämmelser, som ju närmast hava intresse för lapparnas

egen del, hava från deras sida enhälligt godtagits; dock att en enskild lappman

i Norrkaitums lappby yrkat, »att en lappflicka, som gift sig med en

fastboende skulle bibehållas vid en lapps alla rättigheter för sig men ej för

man och barn». Spörsmålet om lappkvinnans ställning i förevarande hänseende

har även upptagits av länsstyrelsen i Norrbottens län, som därjämte

i likhet med luppfoyden i länets norm cHstrllct m. fl. funnit, att den prövning,

som enligt 3 mom. i kommitténs förslag lagts i Kungl. Maj:ts hand, lämpligen

borde kunna ske genom länsstyrelsen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Nyssnämnda länsstyrelse anför:

Stadgandet att, om lappsk kvinna ingått äktenskap med en annan än lapp,

hon icke skall vara ansedd som lapp, medför, att, om sådan kvinna vid tiden

för äktenskapets ingående bedriver renskötsel, hon ej skulle äga att,

utan eventuellt tillstånd av Kungl. Maj:t, ens under någon övergångstid,

behålla sina renar. Hon kommer i sådant avseende i sämre ställning än ej

endast annan lapp, vilken slutat med eller till och med jämlikt 17 § förklarats

förlustig rätten att driva renskötsel, utan även bofast person, som

ägt rätt att innehava skötesrenar men på grund av flyttning eller annat

skäl måste upphöra därmed (jmfr 47 och 48 §§).

Det synes därför skäligt, att lappsk kvinna efter ingående av äktenskap

med annan än lapp bibehålies vid den rättighet att hålla skötesrenar, som

enligt 47 § må tillkomma henne som förutvarande renskötande respektive

annan lapp, vilken rättighet givetvis icke skulle tillkomma hennes man eller

makarnas barn. Därest skäl skulle finnas att härutöver i någon män medge

sådan kvinna att behållas vid de rättigheter, hon ägt som lapp, synes kunna

ifrågasättas, om ej till undvikande av omgång sådant medgivande kunde

lämnas av länsstyrelsen.

Yad angår spörsmålet, huruvida prövningen av frågan, i vad män lappsk

kvinna i äktenskap med annan lapp må bibehållas vid de rättigheter, hon ägt

som lapp, bör ske genom Kungl. Maj:t eller genom länsstyrelsen, synes mig

den av länsstyrelsen i Norrbottens län härutinnan framförda erinran befogad,

och jag har i enlighet härmed ändrat kommitténs förslag.

Övriga erinringar mot ifrågavarande bestämmelser kan jag däremot icke

biträda. Genom det föreslagna stadgandet att lappska, som ingått äktenskap

med annan än lapp, icke skall anses som lapp, har man velat förebygga

att, såsom nu på flera håll i blandade äktenskap förekommer, mannen

yrkesmässigt driver renskötsel. En viss kontroll i detta hänseende torde

vara välbehövlig, därest man fortfarande vill åt lapparna förbehålla denna

näring. För övrigt torde man kunna förvänta, att länsstyrelserna komma att

taga hänsyn till föreliggande omständigheter ej blott i det av länsstyrelsen i

Norrbottens län angiva hänseendet utan även i andra hänseenden.

Under 3 § i båda lagförslagen meddelas bestämmelser rörande dem bland

lapparna, som skola anses såsom renskötande. Dessa stadganden äro påkallade

därav, att vissa i lagförslagen angivna förmåner äro avsedda att

tillkomma endast de sistnämnda.

Paragrafen har i de över förslaget avgivna yttrandena lämnats utan anmärkning

och även från min sida föranleder densamma ingen erinran.

Betesområden.

Bestämmelserna angående lapparnas betesområden återfinnas i 4—10 §§ i

de båda lagförslagen.

I formellt hänseende har av länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkts, att

det syntes vara ägnat att bidraga till större överskådlighet och även ur andra

Departements
chefen.

■5 §■

Kommittén.

Departements
chefen.

4—10 §§.

Yttranden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Departements
chefen.

Gällande lag.

4 §.

Kommittén.

synpunkter, som dock icke närmare angivits, att föredraga, om en sammanslagning

ägde rum av 4 § i förslaget till lag om fjällrenskötsel med 11 § 1

och 2 mom. i samma lagförslag samt motsvarande ändringar även vidtoges

beträffande förslaget till lag om skogsrenskötsel, varjämte länsstyrelsen i

anslutning härtill erinrat om vissa av en dylik sammanslagning påkallade

ändringar i övrigt i kommitténs förslag.

Jag har för min del icke funnit anledning frångå vad i förevarande hänseenden

föreslagits av kommittén.

Gällande bestämmelser angående de trakter, där de renskötande lapparna

äga föra sina renar på bete, äro för närvarande meddelade i 1 § i 1898 års

renbeteslag. Bestämmelserna äro, såsom redan tidigare antytts, gemensamma

för såväl de renskötande fjällapparna som de renskötande skogslapparna.

Enligt dessa bestämmelser äro för renbetning upplåtna dels trakterna ovan

odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt trakterna mellan

denna gräns och lappmarksgränsen, dels trakterna inom renbetesfjällen i

Jämtlands län, varunder inbegripas såväl de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll

som ock de särskilda områden, som till utvidgning av dessa fjäll sedermera

upplåtits, dels ock sådana trakter nedanför lappmarksgränsen och utanför

renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar.

Betesområdena innefattas således å ena sidan inom trakter, för vilka i geografiskt

hänseende gränserna äro tydligt angivna genom odlingsgränsen, lappmarksgränsen

och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan inom

trakter, vilka till sin geografiska sträckning äro beroende av omfattningen

av den s. k. lappska sedvanerätten.

Kommittén har nu i avseende å betesområdena meddelat bestämmelser

särskilt för de renskötande fjällapparna och särskilt för de renskötande skogslapparna

samt även eljest föreslagit vissa avvikelser från gällande lag i fråga

om nyttjandet av de områden, inom vilken den ena eller andra grujrpen av

lapparna skall äga föra sina renar på bete.

A. Betesområden för fjällrenskötseln.

I 4 § i förslaget till lag om fjällrenskötsel angivas betesområdena för de

renskötande fjällapparna. Bestämmelserna härom äro, i avseende å betesarealen

i sak oförändrat upptagna från 1 § i 1898 års renbeteslag. Förslaget

utgår, således ifrån att trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och

Västerbottens län samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län alltjämt skola

vara att betrakta som fjällapparnas egentliga hemvist, och att dessa trakter

fortfarande liksom hittills skola vara avsedda i första liand för dessas räkning.

Aven vad angår trakterna nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen

har kommittén i avseende å betesarealen icke föreslagit någon

ändring i nu gällande bestämmelser. Fjällapparna skola således fortfarande

liksom hittills äga att för renbete nyttja samma trakter, som avses i nu

gällande renbeteslag. Kommittén anför i fråga om dessa trakter följande:

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

I gällande lag (1 § renbeteslagen) bestämmes, vad angår trakterna nedanför

odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna äga

föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. Kommittén

bär härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna, huru långt

nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar.

Av utredningen synes framgå, att sedvan erätten, vad angår Norrbottens

län, omfattar åtminstone landet norr och väster om en linje, dragen

från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkaj okis mynning i Muonioälv

till trakten av Lumivaara och därifrån söderut, följande trakterna öster

om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juhonpieti och Pajala byar,

vidare till Tärendö by och därifrån söderut mot trakterna av Angesa och

Landsjärvs byar, samt vidare in i Råneå socken och fram till kusten i Nederluleå

socken samt socknarna söder därom.

Yad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att

sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.

I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott som

samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde, vidkommande

Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone såvitt

angår den del av länet, som tillhör Hälsingland.

Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa andra

mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av

lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning hava av kommittén

endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter

gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt

dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas

behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider

kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å särskilda

trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten, som

grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke

utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan

lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva

några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit

stadgandena i 1898 års renbeteslag.

Kommitténs förslag att bibehålla de renskötande fjällapparna vid de bestämmelser,

som för närvarande gälla i fråga om betesarealen, ävensom vad

kommittén anfört angående sedvanerättens approximativt beräknade geografiska

omfattning har icke föranlett något uttalande från kammarkollegium eller

länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län.

I fråga om sedvanerättens giltighet i Västernorrlands län har länsstyrelsen i

nämnda län yttrat, att, såvitt länsstyrelsen hade kännedom i ämnet, kommitténs

uppgift, att länet i sin helhet omfattades av sedvanerätten, icke gåve anledning

till erinran från länsstyrelsens sida. Numera förekomme fjällrenskötsel under

medgiven tid (oktober—april) eller del därav troligen de flesta år inom en

eller annan trakt av länet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför i samma fråga, hurusom av de i

ärendet av vederbörande myndigheter avgivna utlåtandena framginge att

Norrbo landsfiskalsdistrikt icke i mannaminne, Bergsjö distrikt icke under

de senaste 20—25 åren samt Delsbo distrikt icke sedan 1907 besökts av

Yttrande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Departements
chefen.

lappar för renbete och att beträffande övriga i ärendet hörda kommuner

dessa ansett sig sakna anledning att yttra sig i frågan. För egen del hade

länsstyrelsen intet att erinra med anledning av förslaget.

Bland kommunala myndigheter hava från skilda håll framförts en del

erinringar mot förslaget i denna del.

I Norrbottens län hava sålunda kommunalfullmäktige i Arjepluogs socken

yrkat, att i 4 § sista stycket framför ordet »besökt» måtte inskjutas ordet

»regelbundet».

I Västerbottens län har man i Lycksele socken yrkat införande av en särskild

bestämmelse i lagen därom att renar icke, vid vite, på några villkor

få föras på bete å odlad mark. Från Tärna socken föreligga två uttalanden,

som dock i sak äro väsentligen lika. Det framhålles där, hurusom 4 §

jämförd med 12 och 13 §§ gåve vid handen, att lapparna berättigats att

ovan odlingsgränsen beta sina renar även å enskild man tillhörig mark.

En sådan befogenhet borde rättvisligen medföra rätt för den jordbrukande

befolkningen att likaledes kostnadsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden

eller annan kronomark. Förslaget syntes eljest innefatta ett otillbörligt

intrång i den enskilda äganderätten. I de angivna paragraferna inrymdes

intet skydd för den bofasta befolkningen. Denna hade ej ens rätt att

genom inhägnad skydda sina intressen. Den meningen vore allmän att, om

den bofasta befolkningens rätt på sådant sätt åsidosattes, bland ortsbefolkningen

skulle uppstå sådan propaganda, att renskötsel icke kunde äga rum,

med mindre området utrymdes av den bofasta befolkningen. Det syntes icke

behövligt att genom ensidig lagstiftning skapa missliälligheter och slitningar

av antydd art. Även från övriga kommuner i länet, som yttrat sig över

förslaget, nämligen från Vilhelmina, Fredrika, Degerfors, Nordmalings, Jörns

och Sävars socknar, hava förekommit vissa uttalanden i frågan. Dessa

beröra dock endast indirekt förslaget i denna del och gå egentligen mera

ut på en hemställan om ytterligare föreskrifter till skydd mot ekonomiska

förluster, som för den enskilda markägaren kunna uppkomma i följd av renbetningen.

I Jämtlands län hava principiella erinringar i frågan framförts endast

från Are, Hede och Tännäs kommuner, medan bland det stora antalet hörda

kommuner i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge

haft särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma icke givit anledning

till särskilda uttalanden. De erinringar, som gjorts, avse ett närmare

fastställande av sedvanerättens geografiska omfattning ävensom ett uttryckligt

undantagande därifrån av enskild man tillhörig mark. I sistnämnda

hänseende yrkas, att lapparnas rätt till renbete göres beroende av den enskilda

markägarens medgivande, med undantag endast för sådana tillfällen, då renarna

äro stadda på flyttningsresor.

Yrkandet från vissa håll i Jämtlands län, att närmare än som skett i förevarande

paragraf uppdraga gränserna för det område, inom vilket den lappska

sedvanerätten skall vara gällande, anser jag, såsom även kommittén erinrat,

av praktiska skäl icke kunna vinna avseende. De ingående utredningar, som

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

verkställts såväl av kommittén som ock tidigare i syfte att utröna, liuru

långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina

flyttningar, liava givit vid handen, att det praktiskt taget icke latei sig

göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådana hall

möjligen såsom t. ex. i Norrbottens läns sydliga del samt i Västerbottens

och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken. Man

torde således även framdeles liksom hittills vara hänvisad till att i trakter,

där gränsen för sedvaneområdet är mer eller mindre flytande, låta frågan

om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall avgöras av domstol på grund

av sådan bevisning, som enligt allmän lag kräves för styrkande av urminnes

hävd. Yrkandet från kommunalfullmäktige i Arjepluogs socken, att sedvanerättens

giltighet nedom odlingsgränsen måtte begränsas till sadana trakter,

vilka regelbundet besökas av lapparna, torde icke förtjäna avseende. Bifölles

ett sådant yrkande, skulle därmed borttagas eu av de väsentligaste förutsättningarna

för lapparnas näring. Dessa äro ju för renarnas uppehälle helt

beroende av tillgången på födoämnen å trakterna i fråga, en tillgång, som

på grund av klimatologiska och andra förhallanden kan vara synneiligen

skiftande och ojämn. Det är således en tvingande nödvändighet för lapparna

att inom de för sedvaneområdet uppdragna yttre geografiska gränserna äga

frihet att efter omständigheterna välja de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna.

Lika litet anser jag yrkandet från vissa hall utanför renbetesfjäll

i Jämtlands län, att lapparnas vistelse med sina renar å enskild mark

måtte göras i regel beroende av markägarens medgivande, förtjäna avseende.

Detta yrkande har en än mera principiell betydelse än det föregående yrkandet,

i det att detsamma direkt syftar mot ett upphävande å enskild mark

av lapparnas historiskt grundade och av statsmakterna erkända rättigheter.

Det måste tillbakavisas även på den grund att fastigheterna, redan då de

övergingo i enskild ägo, voro belastade med ifrågavarande ser\ itu t till lapparnas

förmån.

Klagomålen från Tärna socken, i vad de avse rätt för den jordbrukande

befolkningen att avgiftsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden ovan odlrngsgränsen,

sammanhänga med betesförhallandena därstädes, sadana de gestaltat

sig efter det avvittringen i angivna trakter genomfördes. Före awittringen

voro gränserna för nybyggarnas ägor icke närmare bestämda, och nybyggarna

begagnade då oinskränkt de runt omkring deras gårdar belägna kronomarkerna

för bete åt sina kreatur. Vid avvittringen fick emellertid eu var

sitt särskilda område utlagt, ett förhållande, som medförde inskränkning i

avseende å kreatursbetet å den kringliggande marken. Sockenmännen gora

nu gällande, att de egna områdena icke äro tillräckliga för deras behov

av betesmarker och att kompensation för vad de vid avvittringen förlorat

bör beredas dem å kronomark. Till frågan, i vad mån dessa anspråk kunna

eller böra tillmötesgås från statsmakternas sida, far jag tillfälle att ateikomma

vid behandlingen av 53 § i föreliggande lagförslag.

Från samma håll har emellertid även erinrats, att den jordbrukande befolkningen

icke skulle äga rätt att genom inhägnad skydda sina ägoi emot

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

renarna, och från Lycksele socken har yrkats förbud för lapparna att föra

renarna på bete på odlad mark. Jag vill i anledning av vad sålunda andragits

ytterligare något ingå på den lappska sedvanerättens innebörd och

i sammanhang dårmed även å dess tillämpning, sådan den ter sig i praktiken.

Inom de områden, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar,

gäller att all mark, vare sig den tillhör det allmänna eller enskild man och

vare sig densamma är odlad eller icke, är belastad med den till förmån för

de renskötande lapparna stadgade, servitutsliknande skyldigheten att tåla

renbetning och rentramp, och att således i legalt hänseende ingen skillnad

förekommer mellan olika slags mark. Detta förhållande kommer till uttryck

bland annat däri att lapparna, då de nyttja marken inom sedvaneområdet,

icke, vare sig de med renarna beträda det ena eller andra slaget av mark,

äro hemfallna till ansvar enligt de bestämmelser, som i allmän lag finnas

meddelade med avseende å olovligt begagnande av annans mark. Emellertid

ställer sig sedvanerättens tillämpning i praktiken väsentligen annorlunda

än man på grund av dess legala innebörd kunde hava anledning antaga.

I 1898 års renbeteslag liksom även i de föreliggande lagförslagen äro särskilda

bestämmelser upptagna, enligt vilka lapparna kunna ådraga sig allvarliga

efterräkningar, därest deras renar åstadkomma skador å odlad mark.

Dessa bestämmelser återfinnas i de föreliggande förslagen under rubriken

ersättningsskyldighet för skador genom renar. Ifrågavarande bestämmelser,

till vilka jag framdeles återkommer, utgöra ett starkt preventiv till förmån

för den jordbrukande befolkningens intressen och innebära i sin praktiska

tillämpning att, bortsett från försumlighet från lapparnas sida eller förhållanden,

som med hänsyn till renarnas natur icke kunna föras lapparna till

last, den odlade jorden och dess avkastning i övrigt, så långt det överhuvud

taget med hänsyn till renhanteringens beskaffenhet är möjligt, skall vara

skyddad mot intrång genom renar. Härtill kommer att jordbrukarna själva,

därest de äro måna om sin egendom, hava i sin hand ett medel att skydda densamma,

som är mera effektivt än de strängaste skadeståndsbestämmelser. Det

är nämligen icke fullt riktigt, såsom från Tärna sockenmän erinrats, att

den jordbrukande befolkningen icke skulle vara berättigad att genom inhägnad

skydda sina intressen. Lagstiftningen lägger intet hinder i vägen

för att genom inhägnad hålla den odlade marken fredad mot renar. Tvärtom

har det från lagstiftarnas sida alltid ansetts såsom ett trängande önskemål

och de föreliggande förslagen vila å samma uppfattning — att den

jordbrukande befolkningen genom stängselbyggnad för egen del bör bidraga

till att effektivt skydda sina odlingar. Vore insikten om nyttan härav mera

allmän och omsattes densamma i praktiken, är jag förvissad om att sådana

slitningar, som framskymta i Tärna sockenmäns yttranden, framdeles kunde

undvikas. Vad i övrigt med hänsyn till lapparnas flyttningar och flyttningsvägar

är att iakttaga vid uppförande av hängnader å nu ifrågavarande

områden är en fråga, som kommer att behandlas i annat sammanhang.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

B. Betesområden för skogsrenskötseln.

De områden, inom vilka skogsrenskötsel skall få äga rum, angivas i 4

och 5 §§ av förslaget till lag om skogsrenskötsel. 4 § avser den skogsrenskötsel,

som bedrives av skogslappar, vilka liava sina huvudvisten inom lappmarkerna

och allenast vintertid uppsöka trakterna nedanför lappmarksgränsen.

5 § däremot avser en skogsrenskötsel av väsentligen annan art än den nyssnämnda,

nämligen den skogsrenskötsel, som för närvarande äger rum i strid

med 1898 års renbeteslag året om nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens

län.

a) Skogsrenskötsel enligt 4 §.

Såsom anförts vid behandlingen av de renskötande fjällapparnas betesområden,

är 1898 års renbeteslag gemensam för fjällappar och skogslappar.

Detta gäller även i förevarande hänseende. Funnes således icke vissa reglerande

bestämmelser i övrigt, skulle, teoretiskt sett, skogslapparna kunna för

renbete nyttja samma områden, som äro upplåtna åt de renskötande fjällapparna.

I praktiken hava emellertid, även oavsett de särskilda regler, som

i förevarande avseende ingripa reglerande, förhållandena gestaltat sig väsentligen

olika för skogslappar och fjällappar.

Efter att hava erinrat, att de skogslappar, som här avses, uppgående till

ett antal av omkring 380 — män, kvinnor och barn — för närvarande höra

hemma i Norrbottens läns lappmarker och i den del av Västerbottens läns

lappmarker, som ingår i Malå socken, ävensom att övervägande delen bland

dem är bosatt nedom odlingsgränsen, anför kommittén följande:

Då det gällt för kommittén att för skogslapparna bestämma de områden

ovan lappmarksgränsen, där de skola äga föra sina renar på bete, bär kommittén

utgått ifrån, att nu gällande bestämmelser i huvudsak böra bibehållas.

Kommittén har dock funnit utrett, att skogsrenskötsel, som under tidigare

skeden bedrivits å större områden än nu är fallet, såsom bland annat i Asele

lappmark av Västerbottens län, allt eftersom odlingen och bebyggelsen fortskridit,

av omständigheternas makt antingen helt upphört eller ock avsevärt

begränsats. Kommittén har den uppfattningen, att utvecklingen bland skogslapparna

även framdeles kommer att gå i samma riktning och att skogsrenskötseln

således kommer att alltmera undanträngas. Härpå tyda även anförda

siffror angående yrkesfördelningen bland lapparna. Dessa siffror giva

vid handen, att bland skogslapparna, vars antal uppskattats till 2,355, inberäknat

skogslappar även utom lappmarkerna, allenast 484 fortfarande driva

renskötsel samt att bland de sistnämnda minst 75 % med renskötsel förena

annat yrke, huvudsakligen jordbruk. I betraktande av dessa omständigheter

har det icke synts kommittén föreligga anledning att för skogslapparnas del

såsom betesområden bibehålla samtliga de trakter, vare sig inom Norrbottens

eller Västerbottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan hava drivits, utan

har kommittén ansett övervägande skäl tala för att betesrätten begränsas

till de delar av angivna trakter, där skogsrenskötsel fortfarande förekommer

och således behov ännu synes föreligga att bibehålla densamma. Med denna

uppfattning av frågan har kommittén, vidkommande trakterna ovan lappmarks
-

4 §■

Kommittén.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Yttranden.

gränsen, föreslagit den ändring i gällande bestämmelser, att skogsrenskötsel

fiamdeles icke må drivas annat än å sådana trakter inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker, där skogsrenskötsel av ålder förekommit och

fortfarande förekommer (4 § 1 mom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarlcsgränsen har kommittén bibehållit

nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 mom.).

Mot att, såsom kommittén föreslagit beträffande trakterna ovan lappmarksgränsen,

begränsa ifrågavarande skogsrenskötsel till sådana områden,

där densamma fortfarande förekommer, har i de avgivna yttrandena icke framställts

någon erinran vare sig från skogslapparnas egen sida eller från annat

håll. I övrigt hava med avseende å sedvanerättens tillämpning inom de för

denna skogsrenskötsel föreslagna områdena endast ett fåtal erinringar gjorts,

och där sådana erinringar förekommit, desamma i allt väsentligt varit av

samma beskaffenhet som dem, vilka riktats mot förslaget i vad det avser

fjällapparnas betesområden. De torde således här icke behöva upprepas.

Endast det utlåtande, som i ärendet avgivits av domänstyrelsen, bör i detta

sammanhang anföras.

Domänstyrelsen åberopar chefens för justitiedepartementet uttalande i propositionen

nr 169 till 1917 års riksdag att de åtgärder, som från statens

sida vidtagits, i allmänhet vilat på den uppfattningen, att ren skötseln är det

näringsfång, för vilket lapparna lämpa sig bäst, och tillika det enda, som

kan lända till ekonomiskt utnyttjande av de stora fjällområdena i rikets nordligare

delar. Med tillämpning av vad sålunda uttalats, sammanställt med vissa

av styrelsen anförda historiska och biologiska förhållanden angående lapparna,

vilka förhållanden dock på grund av deras hypotetiska och vetenskapligt

omtvistade beskaffenhet här förbigås, framhåller styrelsen såsom sin mot

kommittén motsatta mening, att renskötseln icke under alla förhållanden är

ett lapparnas privilegium, utan att detta privilegium tillkommer endast den

renskötsel, som avser att utnyttja de stora fjällområdena i rikets nordligaste

delar, medan de mer eller mindre naturliga avarter av verklig renskötsel,

som förekommit inom vissa trakter av Norrbottens län, enligt styrelsens

mening intet hava att skaffa med något privilegium för lapparna i gemen.

Till sådana avarter av renskötseln räknar styrelsen skogsrenskötseln, vare

sig nu den bedrives inom trakter, där fjällrenskötsel sedan långliga tider

tillbaka bestått och såsom sådan ansetts och även varit legaliserad. I anslutning

till denna uppfattning om skogsrenskötseln och sedan styrelsen

yttrat sig beträffande renarnas enligt styrelsens mening synnerligen skadliga

inverkan å skogarnas skötsel, anför styrelsen i fråga om det slag

av skogsrenskötsel, varunder renarna sommartid föras på bete inom lappmarkerna

följande.

Denna är avsedd att försiggå på sådana marker, på vilka lapparna jämlikt

nu gällanda renbeteslag äga rättighet att uppehålla sig med sina

renar. Ehuruväl denna skogsrenskötsel icke har till ändamål att ekonomiskt

utnyttja de störa fjällområdena i landets nordligaste delar och förty enligt

styrelsens förut uttalade åsikt strängt taget icke kan anses vara ett lapparnas

privilegium, vill styrelsen dock icke ställa sig avvisande mot densamma,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

då den bedrivits och även framdeles skall bedrivas inom samma områden,

där den egentliga fjällrenskötseln blivit legaliserad. Då de skogsrenar, vilka

sommartiden betas inom lappmarkerna nedanför fjällområdena antagligen,

såsom styrelsen tidigare påpekat, till ej oväsentlig grad torde vara uppblandade

med den egenliga fjällrenen, och då innehavarna av dylika skogsrenar

i viss mån tagit vård om desamma, varigenom denna skogsrenskötsel

är möjlig att hålla under åtminstone någon kontroll, ser styrelsen häri ett

ytterligare skäl för att i huvudsak biträda kommitténs förslag i berörda

hänseenden.

Då styrelsen gjort detta medgivande innebär detta givetvis också ett

erkännande av att dessa skogslappar, som hava sina sommarvisten inom

lappmarken, böra tillerkännas de privilegier i fråga om renbeteslandens utnyttjande,

som tillerkänts och medgivits fjällapparna.

Den uppfattning angående skogsrenskötselns ställning i förhållande till

fjällrenskötseln, som kommit till uttryck i domänstyrelsens yttrande, kan jag

icke biträda. Att i likhet med styrelsen göra gällande att skogsrenskötseln

utgör eu mer eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel, är enligt

min mening historiskt oriktigt. Jag vill emellertid icke i detta sammanhang

diskutera frågan, vilket av nu förekommande slag av renskötsel, som kan vara

äldst i tiden eller av historiska skäl eljest äga företräde framför det andra.

Jag vill endast konstatera, att skogsrenskötsel sedan gammalt förekommit

och att den bland skogslapparna vanliga kombinationen av renskötsel med

jordbruk icke innefattar något skäl att kalla skogsrenskötseln för en mer

eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel. Jag anser följaktligen,

ehuru av helt andra skäl än dem, som av domänstyrelsen åberopats, skogsrenskötseln

böra såsom hittills erkännas såsom en av naturliga förhållanden

betingad legitim form av renskötsel. Med denna uppfattning i frågan

delar jag dock kommitténs åsikt, att skogsrenskötseln, i den mån

skogslapparna förvärva egna jordbruk eller odlingen inom de trakter, där

dessa nu bedriva sin näring, fortskrider, kommer att ytterligare ga tillbaka

och, i likhet med all annan renskötsel, slutligen finna sin naturliga tillvaro

hänvisad till allenast sådana trakter, där det ekonomiskt kan löna sig att

fortfarande bedriva densamma. Så länge emellertid skogsrenskötseln ännu

är av beskaffenhet att fylla sin uppgift, nämligen att bidraga till självförsörjningen

hos dem, som utöva denna näring, samt att äga betydelse

även för den allmänna hushållningen i de trakter, som beröras av densamma,

anser jag att skogsrenskötseln såväl socialt som ekonomiskt fortfarande är

berättigad att komma i åtnjutande av det stöd, lagstiftningen härutinnan

kan giva. Jag anser dock, att skogsrenskötseln, såsom jag i det följande får

tillfälle att ytterligare påpeka, bör hållas inom vissa gränser och framförallt

i trakter, där densamma kan komma att i fråga om betestillgången uppträda

såsom konkurrent till fjällrenskötseln, vika för den sistnämnda, ävensom att

den, i den mån jordbrukets utveckling å samma trakter fortskrider, bör nöja

sig med att komma något i efterhand. Jag har för övrigt intet att erinra

vid denna paragraf.

Biliang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 höft. (Nr 43.)

Departemen

chefen.

96 2S 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

5 §.

Historik.

b) Skogsrensfcötseln enligt 5 §.

Under förarbetena till 1886 års renbeteslag uppmärksammades (sid. 42 i

betänkandet), att i flertalet socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen

Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå, Överkalix, Karl Gustafs, Nedertorneå,

Nederkalix, Råneå ocli Överluleå, funnes lappar, vilka dels för sin egen

del hade renar dels ock skötte renar åt den övriga befolkningen i socknarna

samt förde renarna på bete därstädes å kronoparker och enskild mark eller

ock, ehuru mera sällan, inom närgränsande lappmarkssocknar. Renantalet

beräknades till över 15,000. Under de senare åren hade, enligt vad kommitterade

anförde, inflyttningen av lappar till dessa socknar tilltagit och

renantalet ökats. Särskilt från de närmare kusten belägna socknarna Nederkalix,

Nedertorneå och Karl Gustaf, där de allmänna skogarna voro få, hade

klagomål framställts mot den sed, som börjat inrota sig att hålla renar året

om å trakter, som nästan uteslutande tillhörde enskilda. Kommitterade förväntade

att, då det vore ett fåtal hemmansägare, som begagnade sig av den

självtagna rätten att låta renarna underhållas på andras bekostnad, och då

med jordbruksnäringens utveckling i trakterna närmast Bottniska viken renskötsel

därstädes icke gärna kunde drivas, skogsrenarna inom en icke avlägsen

framtid, åtminstone för sommartiden, måste avlägsnas därifrån.

Emellertid föreslogo 1886 års kommitterade intet särskilt stadgande i

ämnet.

Frågan om skogsrenskötseln i angivna trakter upptogs ånyo till behandling

under förarbetena till 1898 års renbeteslag (sid. 70 i betänkandet). Kommitterade

konstaterade att, mot den av 1886 års kommitterade uttryckta förväntningen,

renantalet uti ifrågavarande socknar tilltagit. Det beräknades år 1895

till c:a 19,000, därav 13,000 tillhörde den bofasta svenska befolkningen men

liksom de övriga vårdades av lappar. Kommitterade hade i rättsfrågan samma

uppfattning som 1886 års kommitterade eller att något lagligt berättigande

för ägarna till dessa renar att till deras underhåll använda annan mark än

renägarens egen eller den han genom särskilt avtal kunde hava fått åt sig för

ändamålet upplåten icke funnes. De erinrade att, vad anginge kronoparkerna,

på sin tid varit ifrågasatt att bemyndiga Konungens befallningshavande att

medgiva lapparna betesrätt därstädes, men att genom kungl. brev den 26

mars 1831 förklarats att, innan Kungl. Maj:t härom ville fatta beslut, närmare

utredning erfordrades av frågan och de för och mot densamma förekommande

skäl och omständigheter, samt att, såvitt kommitterade kände, något vidare

besked i ämnet sedermera icke meddelats. I fråga om enskildas marker hade,

enligt vad kommitterade anförde, aldrig varit ifrågasatt att där medgiva lapparna

sommarbetesrätt för deras renar. Den rennäring, som inom socknarna

förekomme, bestode således utan laglig hemul blott genom jordägarens, inberäknat

kronans, tysta medgivande och hade av gällande lagstiftning lämnats

helt och hållet å sido. Kommitterade anförde vidare, att de redan vid redaktionen

av 1 § i sitt förslag sökt göra tydligt, att kronoparkerna icke ovillkor
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

ligen, utan endast med uttryckligt medgivande skulle stå öppna för renbete

under sommarmånaderna. Härtill förklarades i 38 § i kommitterades förslag,

att enskildas ägor ej finge för ändamålet anlitas utan jordägarens samtycke,

att renägaren i följd därav vore pliktig att om renarna taga sådan vård, att

de ej olovligen inkomme på andras ägor och att försummelse av detta åliggande

straffades efter allmän lag.

I ett annat lagrum, nämligen 27 § 2 mom. i förslaget, föreslogs därjämte,

i sammanhang med begränsningen av den bofasta befolkningens rätt att hava

skötesrenar, att, med undantag för vissa lappmarkssocknar, lapp vid begagnandet

av sin rätt till renbete enligt förslaget icke finge under sin vård hava

renar, tillhörande annan än lapp.

Över kommitterades förslag hördes, såvitt tillgängliga handlingar utvisa,

befolkningen nedanför lappmarksgränsen i länet endast i vissa socknar,

nämligen Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Överka]ix och Piteå.

I dessa socknar, med undantag av Piteå socken, gjordes gällande bland

annat att, därest kommitterades förslag i angivna delar bleve godkänt av statsmakterna,

såväl den bofasta renägaren som inhysingar och andra komme att

förlora ett husdjur, som vore oundgängligen nödvändigt dels för framforsling

av hö från utängarna och ved till husbehov vid tillfällen, då djup snö på

ofrusen mark omöjliggjorde dessa körslors verkställande med häst, dels ock

för andra körslor ävensom att renen i övrigt vore oumbärlig för befolkningens

hushållning. Pörlusten av renarna skulle medföra, att eu stor del av jordägarna

och alla inhysingar nödgades minska sin kreatursstock till följd av att

foder åt densamma icke kunde i tillräcklig mängd hemforslas. De inom

socknarna vistande lapparna, som hade eu avsevärd inkomst genom att sköta

andras renar, komme därefter att sakna nödiga existensmöjligheter, då de icke

finge mottaga renar i vård från den övriga befolkningen och således även

bleve utestängda från möjligheten att erhålla tillstånd att året om vistas på

den bofastas skogsmark. De föreslagna bestämmelserna komme således att

medföra en allvarlig rubbning i socknarnas ekonomi och öka den redan förut

stora fattigvårdsbördan. Tillika erinrades, att fjällrenarna icke voro till någon

nytta i dessa socknar, emedan de nödvändiga körslorna måste utföras innan

fjällrenarna anlänt dit. Det hemställdes förty, dels att åtminstone den jordbrukande

befolkningen måtte erhålla rätt att fortfarande äga renar att vårdas

av inom socknarna vistande skogslappar, dels ock att renskötande lapp, som

erhållit tillstånd av enskild jordägare att vistas å hans skogsområde, även borde

tillåtas att med sina renar vistas å kronoparker och häradsallmänningar i

socknarna, emedan eljest hans vistelse på de enskildas jämförelsevis små och

spridda skogsområden bleve så gott som omöjlig.

Länsstyrelsen i länet anslöt sig till de framförda synpunkterna såtillvida,

att länsstyrelsen hemställde om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna,

att lapp i Norrbottens län måtte medgivas rätt bland annat att i vård

mottaga dragrenar från personer, bosatta inom Pajala, Tärendö och Korpilombolo

socknar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagen antog för sin del ett tillägg till den av kommitterade föreslagna

27 § av innehåll, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete enligt renbeteslagen

skulle äga hava dragrenar i sin vård även om dessa tillhörde annan

än lapp, och blev detta tillägg sedermera lagfäst. Däremot vunno befolkningens

önskemål i övrigt icke statsmakternas bifall.

I propositionen den 23 mars 1917 med förslag till lag angående ändring

i vissa delar av 1898 ars renbeteslag uppmärksammades ånyo skogsrenskötseln

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Det konstaterades, hurusom

fortfarande ett icke obetydligt antal renar därstädes hölles året om, tillhörande

till övervägande delen bofasta personer, som ej vore att anse såsom

lappar. Yidare anfördes, att renarna oupphörligen olovligen inkomme på

såväl kronoparkerna som främmande enskild mark samt att i själva verket

särskilt kronoparkerna utgjorde eu ej oväsentlig del av renarnas betesmarker.

Klagomål hade tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens

skogstjänstemän. Ville man göra allvar av förbudet mot att låta de under

renbeteslagen ej fallande renarna beta å främmande mark, torde, såsom i

propositionen vidare anfördes, vid sidan av de i lagen antydda påföljderna

av ansvar och skadestånd verksammare medel böra anlitas. I sådant hänseende

föreslogos vissa skärpta exekutionsbestämmelser mot ägarna till

ifrågavarande renar. Dessa bestämmelser blevo sedermera antagna av riksdagen

(42 § 2 stycket i 1898 års lag enligt dess lydelse jämlikt lagen den

19 juni 1917).

Frågan om skogsrenarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län

drogs ånyo, ehuru icke i hela sin omfattning, inför riksdagen år 1918 genom

två i ämnet väckta likalydande motioner, avlämnade, den ena (nr 111) av herr

Hellström med flera i första kammaren och den andra (nr 246) av herr Lundström

med flera i andra kammaren. Motionärerna åberopade en av Pajala

socknemän biträdd framställning från befolkningen i Muonionalusta kapellförsamling,

i vilken erinrades bland annat, att eu stor del av befolkningen

vore i saknad av andra dragare än renar, vilka djur för övrigt särskilt under

snötid på grund av sin större förmåga att taga sig fram mångenstädes vore

lämpligare än hästar, att befolkningen jämväl för utförande av andra för dess

uppehälle nödvändiga körslor ävensom för sin hushållning i allmänhet vore

beroende av att innehava renar, samt att de av riksdagen år 1917 antagna

exekutionsbestämmelserna innebure ett hot av allvarligaste slag mot befolkningens

och församlingens ekonomi. Då motionärerna ansågo, att det för

den ifragavarande landsändan och dess fattiga befolkning vore av den allra

största betydelse, att de stora svårigheter, som genom den ifrågavarande

lagstiftningen uppstått, så snart som möjligt avhjälptes, hemställde motionärerna,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder

i sådant syfte.

I anledning av den inom andra kammaren väckta motionen begärde kammarens

femte tillfälliga utskott, dit motionen överlämnades, yttrande i ärendet

från domänstyrelsen, varvid särskilt påkallades upplysning om, vilka åtgärder

i motionen omförmälda förhållande föranlett från styrelsens sida.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

I yttrande den 22 maj 1918 anförde domänstyrelsen bland annat, att styrelsen

till en början funnit sig föranlåten att genom skrivelse till överjägmästarna

i övre och nedre Norrbottens distrikt erinra om det effektiva skydd

mot olaglig inkräktning av renar, som de skärpta exekutionsbestämm el serna

medfört. På grund av under år 1917 rådande exeptionella förhållanden hade

styrelsen emellertid sedermera i förnyad skrivelse till överjägmästarna funnit

sig böra meddela att, därest icke i något fall särskilt stor skadegörelse av

renar förekommit, med påkallande av nedslaktningsåtgärder kunde anstå till

hösten 1918. I övrigt ansåge styrelsen ingen anledning föreligga att beträffande

Muonionalusta kapellförsamling, en landsända, som med avsende å klimatologiska

och biologiska förhållanden långt mera överensstämde med lappmarken

än det så kallade kustlandet, påkalla tillämpning av bestämmelserna angående

nedslaktning av renar.

Vidare begärde utskottet utlåtande från länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen, som låtit verkställa särskild utredning i ärendet, framhöll

i utlåtande den 7 maj 1918, hurusom av utredningen framgått,

att jordbruket i Muonionalusta kapellförsamling på grund av det avlägsna

läget (9 mil till närmaste landsväg — sådan vore dock under byggnad —

samt c:a 25 mil till närmaste järnvägsstation) och de dåliga kommunikationerna

vore synnerligen efterblivit samt mest inriktat på kreatursskötsel;

att jordbrukarna för sitt jordbruk vore i behov av dragrenar till ganska

betydande antal för hemtransport av myrhö, bränsle med mera;

att skogsrenarna utgjorde en så viktig faktor i jordbrukarnas hushållning,

att det skulle innebära en allvarlig rubbning att utan inskränkning genomföra

gällande lag av den 19 juni 1917;

att 56 % av lägenheterna inom kapellförsamlingen utgjordes av torp och

backstugor, vilkas innehavare huvudsakligen vore hänvisade till tillfälliga

arbetsförtjänster, förnämligast genom timmerutdrivning, anskaffning av flottbindningsvirke,

flottningsarbete med mera, vilket allt krävde tillgång på

dragrenar;

att dessa lägenlietsinneliavare dock i stor utsträckning stödde sin utkomst

på kreatursskötsel och jämväl för detta ändamål vore i trängande behov av

dragrenar; samt

att skogsrenarna för dess kapellförsamlingars innevånare vore av största betydelse

för tillgodoseende av deras behov av föda, skor ock dylikt.

Vidare anförde länsstyrelsen, att jordbruket icke torde kunna höjas till

sådan nivå, att renen kunde undvaras, vare sig såsom dragare eller för hushållningen

i övrigt, förrän kommunikationerna blivit avsevärt förbättrade

såväl genom landsvägsbyggnader som järnvägsnätets utsträckning längre in

i finnbygden, så att konstgödsel, kraftfoder och dylikt till rimligt pris kunde

göras tillgängligt, samt att befolkningen stode inför en nog så betydelsefull

omedelbar omläggning i sina förtjänstmöjligheter genom införande av lösflottning

i gränsälven. Slutligen framhöll länsstyrelsen, att dragrenar med

större fördel toges bland skogsrenar, som vore större och starkare än fjällrenar.

På grund av den utredning, som sålnnda åstadkommits, föreslog läns
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

styrelsen den jämkningen i gällande renbeteslag, att den, som inom kapellförsamlingen

ägde eller brukade jordbruksfastighet, måtte erhålla samma

rätt att hava renar under vård av renskötande lapp, som tillkomme dylik

person boende inom lappmarkerna.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott ansåg i likhet med första kammarens

första tillfälliga utskott, dit motsvarande motion överlämnats, eu möjlighet

att tillgodose ifrågavarande behov kunna öppnas, därest den bofasta

befolkningen inom kapellaget kunde erhålla utvidgad rätt till bete för dragrenar

å kronoparker. Emellertid ansågo utskotten sig icke böra taga något

initiativ beträffande berörda spörsmål, som låge utanför motionernas ram och

syntes böra kunna utredas utan särskild framställning från riksdagens sida.

På grund härav och under hänvisning till den förestående allmänna revisionen

av lapplagstiftningen hemställde utskotten, att motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda. Vad utskotten sålunda hemställt bifölls

av båda kamrarna.

Den i utskottens utlåtande åberopade framställningen från Muonionalusta

kapellförsamling har sedermera av Kungl. Maj:t övrlämnats till kommittén

för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Pör

samma ändamål överlämnades samtidigt till kommittén eu av 167 renägande

hemmansägare och arbetare biträdd framställning till Kungl. Maj:t från Tärendö

socken, dagtecknad den 7 april 1918, i vilken framställning, under erinran om

renens oumbärlighet för befolkningens hushållning samt under åberopande

av samma skäl i övrigt, som tidigare gjorts gällande i frågan, hemställdes att

Kungl. Maj.t ville anbefalla utredning angaende möjligheten för den renägande

befolkningen i socknen att, oberoende av bestämmelserna i 42 § renbeteslagen,

under vissa förutstättningar få behålla sin renstam. Framställningen var åtföljd

av ett yttrande från länsstyrelsen i länet, dagtecknat den 7 maj 1918,

däri den begärda utredningen förordades och tillika hemställdes att, då förhållandena

vore likartade inom Paj ala, Junosuando och Korpilombolo socknar,

den blivande utredningen även måtte omfatta sistnämnda socknar.

Vidare har till kommittén överlämnats en av 182 hemmansägare, torpare,

arbetare och andra yrkesmän i Juoksengi med flera byar i Övevtårneå socken

undertecknad framställning till Kungl. Maj:t, dagtecknad den 2 januari 1918,

i vilken, under åberopande av det trångmål i ekonomiskt hänseende renbeteslagen,

därest den tillämpades, komme att medföra för befolkningen, hemställdes,

att Kungl. Maj:t måtte åtminstone utsträcka slakttiden till 2 år, därest

Kungl. Maj:t icke kunde upphäva lagen i förevarande del eller medverka till

dess upphävande. Framställningen var, då den överlämnades till kommittén,

åtföljd av ett yttrande från domänstyrelsen, dagtecknat den 2 februari 1918,

däri styrelsen av anförda skäl meddelade, att det för skogsskötseln i Norrbottens

läns kustland icke vore av avgörande betydelse, om med nedslaktande

av skogsrenarna skulle anstå ett eller två år.

I en den 2 april 1919 dagtecknad och till kommittén likaledes överlämnad

framställning till Kungl. Maj:t har sedermera länsstyrelsen i länet, under

förnyad erinran om den stora betydelse frågan om dragrenar innebure för

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

väsentliga delar av länet, anhållit att erforderliga medel måtte ställas till

länsstyrelsens förfogande för utredning av möjligheterna att trygga befolkningens

behov av dylika renar ej endast i de socknar, för vilkas vidkommande

länsstyrelsen redan tidigare hemställt om sådan utredning, utan även

i Övertorneå socken.

Slutligen har till kommittén överlämnats ytterligare en från Övertorneå

socken inkommen framställning till Kungl. Maj:t den 13 juni 1919, i vilken

socknemännen även för sin del anhallit om särskild undersökning i fråga om

skogsrenarnas bibehållande inom denna socken. Framställningen val åtföljd

av protokollsutdrag från kommunalstämman i socknen den 30 mars 1918, däri

stämman förordade renarnas bibehållande.

Kommittén anför i sitt betänkande följande:

I anledning av berörda framställningar och vad i övrigt i frågan förekommit

har kommittén vidtagit undersökningar av hithörande förhållanden

i socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Kommittén har sålunda för överläggningar med befolkningen företagit

resor i Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix,

Övertorneå, Hietaniemi, Nedertornea, Karl Gustafs, Nederkalix, Töre

och Kåneå församlingar. Yidare har kommittén i såväl nu angivna som i

övriga socknar å trakten inhämtat yttrande från vederbörande kommunala

myndighet angående dess uppfattning i frågan samt skälen för och emot

skogsrenarnas bibehållande, varjämte kommittén i sammanhang med den

allmänna renräkningen sökt fastställa antalet lappar, som vistas å trakten,

samt inom vilka socknar och till vilket antal renar där föras pa bete.

Av undersökningarna framgår, att den stam av renar, som tillhör befolkningen

nedanför lappmarksgränsen i förevarande län, vid tiden for renrakningen

eller i början av år 1921, uppgick till närmare 7,000 djur, fördelade

å följande socknar med nedannämnda approximativt beräknade antal:

Muonionalusta .............

.............. 1,950

Pajala .............................

.............. 450

Junosuando ....................

.............. 500

Tärendö.........................

............. 660

Korpilombolo.................

.............. 350

Överkalix ......................

.............. 770

Övertorneå ...................

.............. 830

Hietaniemi ....................

.............. 470

Nedertorneå..................

............... no

Karl Gustaf.................

................ 50

Nederkalix .................

............... 300

Töre.............................

................ 50

Råneå ..........................

............... 250

Edefors ......................

................ 190

Övriga.........................

................ 50

6,980

Kommittén.

Av ifrågavarande renar vårdas ett mindre antal av fjällappar eller skogslappar,

som höra hemma ovan lappmarksgränsen, och kommer i regel icke

nedanför nämnda gräns annat än då lapparna utsträcka sina vinterflyttningar

dit. En annan mindre del av renarna vårdas av lappar, som höra hemma

i de till lappmarken gränsande socknarna. Dessa renar pläga regelbundet,

i vissa fall under sommaren, i andra fall under vintern föras på bete nedanför

lappmarksgränsen. Det övervägande flertalet av ifragavarande ienar däiemot,

minst 6,000 djur, betas året om nedanför lappmarksgränsen, varvid de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

under olika årstider år efter år föras till bestämda efter årstiden avpassade

betesmarker.

Renbetning året om äger enligt tillgängliga upplysningar rum i Muonionalpsta,

Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Hietaniemi, Övertorneå,

Överkalix, Nederkalix och Edefors församlingar, varvid de största renmassorna

förekomma i de längre mot norr eller österut belägna församlingarna,

såsom Pajala med Muonionalusta, Junosuando, Tärendö, Överkalix, Övertorneå

och Hietaniemi. Av uteslutande vinterbetning beröras Karl Gustafs,

Nedertorneå och Råneå församlingar. I Töre, Överluleå, Nederluleå, Älvsby,

Norrfjärdens, Hortlax och Piteå församlingar synas renar, varom nu är fråga,

antingen alls icke förekomma eller ock uppträda endast i större eller mindre

grupper från angränsande församlingar.

De renar, som året om föras på bete å ifrågavarande trakter, äro i regel

satta i vård hos någon lapp, som antingen för egen räkning driver renskötsel

eller ock är anställd såsom renvårdare hos särskilda, bland renägarna

i socknarna bildade sammanslutningar, s. k. renägarföreningar. Anmärkas

bör dock, att i ett fåtal fall, såsom i Överkalix och Nederkalix socknar,

renskötseln utövas av personer, vilka icke äro att hänföra till lappar.

Nedanför lappmarksgränsen finnas minst 563 personer, tillhörande den

lappska allmogen. De fördela sig så gott som å samtliga socknar, men förekomma

talrikast där, på sätt ovan anmärkts, skogsren skötsel mera allmänt

bedrives. De renskötande lapparnas antal kan uppskattas till omkring 100

män, kvinnor och barn med ett renantal av c:a 1,300. Övriga lappar torde

äga omkring 1,200 renar.

Yad angår den tid, under vilken skogsrenskötsel bedrivits å ifrågavarande

trakter, meddelades å de av kommittén anordnade mötena med befolkningen

åtskilliga upplysningar.

I Muonionalusta uppgavs att skogsrenskötselns begynnelse i kapellaget

låge så långt tillbaka, att det numera vore omöjligt att bestämma tiden

härför.

I Pajala sades den första lappska renvårdaren hava kommit till trakten

för minst 200 år sedan.

I Junosuando berättades om märken efter gamla rengärden och dylikt,

som tydde på att skogsrenskötsel där bedrivits i många mansåldrar.

I Tärendö åberopades spår av lappska sommarvallar, å vilka numera

uppvuxit timmerträd av stora dimensioner.

I Korpilombolo uppgavs, att på västra sidan av Kalix älv skogsrenskötsel

bedrivits under 100 år och än längre, medan densamma på östra sidan av

älven begynt för 50—60 år sedan.

I Överkalix berättades, att skogsrenskötsel i alla tider bedrivits av lappar,

antingen av dem, som nu vore renskötare, eller av deras föräldrar och dessas

förfäder.

I Övertorneå uppgavs allmänt, att skogsrenskötsel sannolikt förekommit

å trakten sedan urminnes tid. Än i dag funnes märken efter gamla kåtaplatser,

i vars mitt numera stode träd, som vore 100 år gamla eller ännu äldre,

s. 41 Kontrollera mot PDF

-41

och även kyrkoböckerna, så långt de ginge tillbaka i tiden, gåve vid handen,

att å trakten funnits renskötande lappar.

I Nederkalix uppgavs, att skogsrenskötsel sedan urminnes tid bedrivits

i trakten av Tjärnträsk, medan den begynt i Över-Morjärv för 50—60 år och

i Lantjärv för 20 år sedan.

I Nedertorneå och Karl Gustavs socknar berättades, förutom om lämningar

efter gamla lappkåtor här och var å trakten, att förr i tiden en namngiven

lapp haft kåta sommartid å Seskarön.

Vidkommande de övriga socknarna har kommittén icke varit i tillfälle att

inhämta upplysningar, huruvida skogsrenskötsel av förevarande beskaffenhet

där bedrivits i äldre tider, men torde, åtminstone vad angår de intill lappmarken

gränsande socknarna, där sådan renskötsel fortfarande förekommer,

med stor visshet kunna antagas, att den härleder sig från äldre tid.

Då kommittén med befolkningen dryftat behovet att hålla renar, hava å

sådana trakter, där skogsrenarna ännu mera allmänt förekomma, såsom i

Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Overkalix, Overtorneå

och Hietaniemi, för skogsrenarnas bibehållande i allmänhet anförts

samma skäl som, på sätt framgår av det föregående, tidigare gjorts gällande

från en del av nämnda församlingar, nämligen att renen vore oumbärlig såsom

dragare eller eljest i hushållningen för en avsevärd del av befolkningen.

Tillika har, särskilt i fråga om befolkningens rätt att hålla dragrenar i vård

av lapp, anförts, att det vore behövligt att hava dragrenarna tillgängliga ä

tider om hösten, då lappmarkslapparna ännu icke hunnit ned till ifrågavarande

trakter under sina vinterflyttningar, och att dragrenarna även behövdes om

vårarna, sedan lappmarkslapparna återvänt därifrån. Befolkningen vore således

i behov av att på närmare håll låta vårda sina dragrenar. Om detta

behov vunne beaktande, vore emellertid även nödvändigt att för återväxten

hava eu stam av avelsrenar på trakten.

Även de kommunala styrelserna (kommunalfullmäktige, kommunalstämma)

i nyssnämnda socknar samt i Edefors och Älvsby socknar hava, då de inkommit

till kommittén med yttrande i frågan, efter övervägande av fördelarna

och nackdelarna av skogsrenskötseln, enhälligt och med förbehåll allenast

av betryggande åtgärder till förekommande av skadegörelser förordat skogsrenarnas

bibehållande.

I övriga socknar, där skogsrenskötseln tydligen icke omfattats med mera

allmänt intresse, har den meningen gjort sig gällande, att sådan renskötsel

framdeles alls icke eller åtminstone icke under annan tid av året än möjligen

under den egentliga vintern borde tillåtas.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om skogsrenskötseln

nedanför lappmarksgränsen i länet, har kommittén utgått ifrån, att sådan

renskötsel å stora delar av ifrågavarande trakter tydligen förekommit sedan

mycket lång tillbaka. Kommittén har härvid icke förbisett, att det allt sedan

tiden för tillkomsten av 1886 års renbeteslag varit i lag förbjudet att, på

sätt som sker, året om hålla renar på främmande mark nedom lappmarksgränsen.

Uppmärksammas må emellertid, att oaktat detta förbud och oaktat

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

de skärpta exekution sbestäm melserna av år 1917 förhållandena icke undergått

någon nämnvärd förändring. Domänstyrelsen liar för sin del uttalat, att

läget icke vore sådant, att det påkallade en omedelbar tillämpning av nämnda

skärpta bestämmelser. Ej lieller eljest hava, såvitt kommittén erfarit, renbeteslagens

stadganden härutinnan annat än i undantagsfall ansetts böra

tillämpas. Yad angår de enskilda jordägarna torde de fall vara räknade, då

dessa begärt åtgärder mot skogsrenar, som olovligen uppehållit sig å deras

mark. I stort sett torde alltså kunna sägas, att skogsrenskötseln å ifrågavarande

trakter, ehuru densamma formellt utövats i strid med gällande lag,

i allt fall faktiskt fått med myndigheters och enskildas goda minne fortgå,

utan att, annat iin undantagsvis, ingripande förekommit mot densamma från

deras sida. Därtill kommer, att åtminstone inom vissa trakter den övertygelsen

är allmän, att ett verkligt behov föreligger att även i fortsättningen

behålla skogsrenskötseln.

Yad angår de olägenheter, som genom skogsrenskötseln må tillskyndas

den jordbrukande befolkningen, låter det sig icke förnekas, att skogsrenarna

förorsaka vissa skador, men synas dessa icke vara av mera väsentlig betydelse,

särskilt som det redan under nuvarande förhållanden icke visat sig möta

några egentliga svårigheter för de bofasta att få skadorna till fullo ersatta.

Kommittén anser således goda skäl föreligga att, med tillmötesgående av

de från befolkningens sida framställda önskemålen, åtminstone i viss utsträckning

legalisera den renskötsel, som å förevarande trakter bedrives, och har

kommittén framlagt förslag i sådant hänseende.

Kommittén håller före, att allt efter som näringarna utvecklas och kommunikationerna

förbättras i de socknar, där renskötseln alltjämt bedrives,

dess betydelse för hushållningen kommer att med tiden minskas och efter

hand försvinna. På grund härav har kommittén, då den föreslagit legalisering

av här ifrågavarande skogsrenskötsel, sökt att åt bestämmelserna giva

en sådan avfattning, att desamma öppna en möjlighet att å trakter, där ett

mera allmänt intresse kan anses påkalla sådant, bibehålla skogsrenarna, men

å andra sidan icke lägga hinder i vägen för skogsrenskötselns avskaffande å

trakter, där densamma icke längre fyller något verkligt behov för de bredare

lagren av befolkningen. Kommittén har ansett sig enklast uppnå detta

syftemål genom att göra skogsrenskötselns bibehållande beroende av koncession

utav Konungens befallningsliavande, som har att i varje särskilt fall

pröva förhållandena och eventuellt lämna tillstånd därtill för viss tid, ej

överstigande JO år åt gången.

Av utredningen i ärendet framgår, att befolkningen, säkerligen i känslan

av att renskötseln är ett lapparnas särskilda yrke, så gott som undantagslöst

satt sina renar i vård hos lappar, vilka antingen redan förut varit bosatta

på orten eller ock för ändamålet ditkallats från lappmarken. Med

hänsyn härtill och då renskötseln i övrigt är ett lapparnas uteslutande

privilegium, har kommittén ansett, att även skogsrenskötseln å här ifrågavarande

trakter bör överlåtas allenast åt personer, tillhöriga den lappska

allmogen, och har kommittén för den skull bundit rätten att driva sådan ren
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

skötsel vid egenskapen av att vara lapp. Därvid förutsätter kommittén

emellertid, att i koncessionen för vederbörande lapp stadgas skyldighet att i

mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från den övriga befolkningen.

Kommitténs förslag att frångå nu gällande förbud mot renskötsel året om

å ifrågavarande trakter och i stället anvisa lagliga former för dess bedrivande

därstädes har vunnit anslutning av länsstyrelsen i länet ävensom av det

övervägande flertalet av de kommunala representationerna för de socknar, som

beröras av frågan. Bland de sistnämnda hava sålunda Pajala kommun med

Muonionalusta kapellförsamling, Junosuando, Overkalix, Hietaniemi, Overtorneå,

Tärendö, Edefors och Båneå kommuner genom sina kommunala organ

tillstyrkt förslaget. Töre (under bildning varande) kommun har i första hand

hemställt att ifrågavarande slag av renskötsel måtte avlysas inom socknen

och närmast därtill gränsande socknar, men, därest densamma ansåges böra

fortfarande bibehållas, påyrkat kraftiga restriktioner. Förslaget har direkt

avstyrkts endast av Nedertorneå kommun, medan Korpilombolo kommun avanförda

skäl ansett ett legaliserande av skogsrenskötseln för dess del icke

behöva ifrågakomma, emedan renantalet i socknen redan gått avsevärt tillbaka.

Övriga kommuner hava antingen sagt sig sakna anledning att ingå

på frågan eller ock förklarat sig icke alls eller endast obetydligt beröras av

densamma och förty icke hava något att erinra mot förslaget.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande över förslaget icke framställt någon

anmärkning mot detsamma i denna del. Erinringar hava däremot framställts

av domänstyrelsen. Styrelsen behandlar i sitt utlåtande, med tillämning i

synnerhet å skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, ingående renarnas

inverkan å såväl kronans som enskildas skogar, särskilt såvitt angår skogarnas

föryngring, och påkallar med hänsyn härtill och under åberopande av skäl

i övrigt bl. a. en lokal begränsning av skogsrenskötseln å dessa trakter till

vissa angivna socknar. Som*styrelsens utlåtande i dessa delar, enligt vad

styrelsen uppgivit, innefattar uttryck för en mera allmän uppfattning bland

fackmännen på området, och i övrigt även är av principiell betydelse för

hela renbeteslagstiftningen, torde detsamma här böra återgivas. Styrelsen

anför sålunda bland annat följande:

»Renlaven, som utgör renens huvudsakliga föda vintertiden, uppträder

mest på tallhedarna inom lappmarkerna men även nedanför desamma.

Under betesgången å dessa marker vintertiden uppsjwka renarna snön för

att åtkomma renlaven, men samtidigt härmed förstöras alla de små tallplantor,

som tilläventyrs där kunna finnas. Med den stora utbredning, som dessa

vinterbetesland måst givas för att lämna renhjordarna tillräckligt med bete,

har skadegörelsen vid betesgången kommit att omfatta avsevärda arealer.

Då dessa trakter år ifrån år besökas av renarna, blir det nästan omöjligt

att därå erhålla nöjaktig återväxt efter avverkningarna. Enstaka grupper av

ungskog kunna väl här och var utväxa på de lokaler, där renlaven endast

i ringa omfattning förekommer, men de stora hedarna äro efter renbetet en

lång tid framåt att betrakta såsom improduktiva för skogsskötseln.

Med det tidigare extensiva skogsbruket inom lappmarkerna och med hänsyn

till därvid tillämpade omloppstider, vilka i sin tur förutsatte en natur
-

Yttranden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

lig föryngring av bestånden, fäste man icke så särskilt stor uppmärksamhet

vid denna renarnas skadegörelse. Sedan emellertid krav rests på införande

överallt, där avsättningsförhållanden sådant medgåve, av ett så intensivt

skogsbruk som möjligt, bär det befunnits nödvändigt att i allt större omfattning

tillgripa kultur medelst sådd eller plantering, för att så snart som

möjligt efter avverkning utav de övermogna skogsbestånden, vilka sakna förmåga

att själva föryngra sig, förse marken med återväxt.

Det är givet att i samma män som direkta och i många fall högst avsevärda

kostnader nedläggas på skogskulturer, man också måste fordra att ernå

resultat av desamma, på det att kostnaderna icke må kunna anses bortkastade.

De skogliga förhållandena ä de flesta kronomarkerna inom Norrbottens

län äro numera sådana att för erhållande av återväxt kultur medelst sådd

eller plantering måste tillgripas i allt större omfattning å de marker, som

lämpa sig för uppdragande av tallskog, och dessa äro till arealen övervägande.

Domänstyrelsen har beträffande frågan om renens skadegörelse på skogsåterväxten

under hand sökt inhämta framstående vetenskapsmäns och zoologers

uppfattning samt därav funnit styrkt i form av direkta uttalanden, att

skogskultur och skogsrenskötsel icke läte sig förena, utan att renen måste

under sådana förhållanden anses såsom ett synnerligen farligt skadedjur.

Under sådana förhållanden kan det icke vara domänstyrelsen likgiltigt om

en lagstiftning skulle komma till stånd, vilken icke blott bleve till direkt

skada för skogarna utan också avsåge att legalisera en renskötsel, vilken

hittills ansetts ej blott vara i uppenbar strid mot gällande renbeteslag utan

även på grund av praktiska skäl ligga utanför stängselförordningens räckvidd.

Genom 1923 års riksdags beslut har vidtagits en del förändringar i stängselförordningen

i avsikt att bereda markägaren skydd för skada å skog och

skogskulturer av beteskreatur särskilt å s. k. gemensamma betesmarker, och

har genom lagrådets uttalanden vid förarbetena till nyss berörda ändrade

lagstiftning framhävts, att redan med tidigare bestämmelser uti stängelförordningen

en markägare ägt befogenhet att till skydd för vidtagna skogskulturer

inliängna del av den eljest såsom gemensamt betesområde ansedda

marken. Härmed bär man då avsett att unc^r allmänt givna förutsättningar

skydda och bevara skogsåterväxten, till dess att den nått en sådan utveckling

att tamboskapens betesgång icke vore för densamma menlig. Sagda bestämmelser

avse alla slag av hemdjur, som kunna tänkas ifrågakomma, men

har man givetvis icke ansett i avsedda sammanhang inrymma bestämmelser

vis ä vis renarna, vilka icke äro att anse såsom hemdjur i vanlig bemärkelse.

Skulle nämnda bestämmelser i fråga om rättighet att med hägnader skydda

skogskulturerna avse även skadegörelse av renar, kommer detta att medföra

kostnader, vilka i oroväckande grad öka kulturkostnaderna, itp att de

stängsel, som eljest kunna vara effektiva i fråga om att hålla tamboskapen

utanför ett kultiverat skogsområde, komma att visa sig fullständigt ineffektiva

i fråga om renarna. Man måste nämligen räkna med skadegörelse av

dessa djur såväl sommar- som vintertid, och då renen under sommartiden

icke utestängas av stängsel, som beträffande tamboskapen är fullt effektivt,

lärer detsamma med hänsyn till snöförhållandena vintertiden få göras kanske

mer än dubbelt så högt. Yilka kostnader, som kunna förorsakas av dylika

till dubbel höjd utförda stängsel, kan icke exakt angivas per arealenhet, då

fråga blir om större arealer, enär därvid även andra omständigheter få tagas

i betraktande. Men då stängselförordningen såsom sista och mest effektiva

skydd för skogsvården ifrågasätter förbud för betning av hemkreatur eller

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

vissa slag därav å vissa trakter eller under viss tid av året, finner man att

lagstiftarna sannolikt med hänsyn till dels de stora kostnader, som äro förenade

med hägnande av kulturfält, dels i betraktande av att dessa hägnader

icke under alla förhållanden äro effektiva för skogens vård, låtit kreatursskötseln

eller den jordbrukande befolkningens intressen stå tillbaka för

skogsvården. Nu kan visserligen invändas att renarna vintertiden flyttat

genom sådana trakter av vårt land, där skogskultur i rätt stor omfattning

bedrivits sedan en följd av år tillbaka såsom i Västernorrlands och söder

därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över skadegörelse

å kulturerna framkommit, men det är då att märka, att de renar,

som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjällrenar,

vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.

Sannolikt är väl också att lapparna, om de härpå blivit uppmärksamgjorda,

sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.

Inom lappmarkerna förekomma visserligen skogskulturer numera i betydande

omfattning på kronans marker, men torde beträffande dessa och med

beaktande av lapparnas urgamla och lagfästade rätt att här under viss tid av

året uppehålla sig med sina renar icke vara helt uteslutet att på lagstiftningens

väg förmå lapparna att undvika skadegörelse av renarna å dessa kulturfält.

Vidkommande åter Norrbottens läns kustland, där det nu är i fråga att

legalisera s. k. skogsrenskötsel under hela året, gäller visserligen för närvarande

beträffande största delen av de i enskild ägo varande skogarna den

s. k. dimensionslagen, vilken beträffande skogarnas föryngring är byggd på

uppfattningen om att densamma skulle kunna överallt försiggå på naturlig

väg. Sagda lag har emellertid gång efter annan påvisats vara fullkomligt

ineffektiv i berörda hänseende beträffande avsevärda delar av dess tillämpningsområde.

Upprepade framställningar hava förekommit, gående ut på att

utbyta dimensionslagen mot en bättre lagstiftning, och synes det som om

den tidpunkt icke vore långt avlägsen, då denna lag kommer att ersättas

med den allmänna skogsvårdslagen av år 1923. Skulle så bliva fallet,

kanske redan från och med 1925 års ingång, kommer befolkningen inom

nämnda landsdel att i rätt stor omfattning åläggas att svara för att skog

uppkommer efter avverkning. Då man har all anledning antaga, att sedan

en dylik lagstiftning, vilken i fråga om avverkningens bedrivande lämnar

skogsägaren stor frihet, blivit införd, avverkningarna till eu början komma

att bedrivas i rätt så ökad omfattning och till den grad att naturlig återväxt

efter desamma icke är att förvänta, lära ock av markägarna komma

att utkrävas dem åliggande reproduktionsskyldighet. Huru denna reproduktionsskyldigliet

skall av dem kunna fullgöras med mindre återväxten effektivt

skyddas för skadegörelse av de i små hopar kringströvande skogsrenarna,

är svårt att förstå. Visserligen skulle den invändningen kunna göras att,

då kommittén avsett att dels skogsrenskötseln inom Norrbottens läns kustland

skulle göras beroende av länsstyrelsens medgivande i varje fall. dels

rättigheten att bedriva sådan renskötsel skulle kunna i fall av viss försummelse

fråntagas vederbörande, någon risk för nämnda slag av skadegörelse

icke skulle finnas, men då dels ej erfordras mer än att eu mindre fiock renar

uppehålla sig en tid-å ett kulturfält för att obotlig skadegörelse skall hava

skett, dels icke med hänsyn till de former, varunder s. k. skogsrenskötsel

är avsedd att äga rum, ifrågasättes sådan vård av skogsrenar att dylik

skadegörelse kan förhindras, dels slutligen sedan vissa betesland och flyttningsvägar

— dessa senare i mera inskränkt omfattning — blivit av länsstyrelsen

för visst fall fastställda, det knappast torde vara möjligt att under

oktrojtiden, tio år, erhålla ändring i sistberörda avseenden, blir ett verkligt

rationellt skogsbruk inom avsedda trakter omöjliggjort.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

För kronans vidkommande bär kommittén uppenbarligen ansett att frågan

vore av sådan social betydelse att något som helst vederlag för en sålunda

medgiven betesrätt å kronans marker icke behövde ifrågakomma. Styrelsen

kan beträffande denna fråga icke underlåta att ånyo åberopa, vad dåvarande

chefen för justitiedepartementet anfört i förenämnda proposition till 1917 års

riksdag beträffande den icke legaliserade renbetningen. Statsrådet har nämligen

uttalat sig sålunda: Klagomål över här omförmälda renbetning hava

tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän.

Någon anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela

året om pågående betning uti ifrågavarande trakter, synes ej heller föreligga,

som det kan befaras att densamma skall ytterligare utvecklas.’ Beträffande

åter de enskilda har kommittén uttalat att samma betesrätt skulle

kompenseras av rättigheten att få hålla skötesrenar till ett angivet antal

av högst 20 stycken för varje fall. Kommittén synes emellertid icke hava

beaktat, dels att sannolikt flertalet av de enskilda inom dessa trakter under

inga förhållanden torde komma att begagna sig av rätten att hålla skötesrenar,

dels att, om samtliga enskilda skulle begagna sig av sålunda medgiven

rätt att hålla skötesrenar, dessas antal helt visst skulle väsentligen överstiga,

vad som eventuellt förutsetts.

Av kommitténs utredningar har styrelsen inhämtat att för närvarande

torde finnas i Norrbottens läns kustland cirka 6,000 renar, vilka icke någon

del av året föras på bete inom lappmarken. Eu avsevärd del utav denna

renstock torde finnas inom de nordligaste socknarna såsom Muonionalusta,

Pajala och Junosuando, men för övrigt förekomma till den omfattning, att

deras begränsning till ett minimum är ur skogsvårdssynpunkt icke blott ett

önskemål utan en krävande nödvändighet.

Skogsfastigheterna i nu berörda delar av landet iiro i allmänhet, särskilt

vad kronans vidkommer, upptaxerade till avsevärda belopp, vilkas förräntning

gör det nödvändigt att erhålla skördar från desamma med möjligast

korta omdrev och utan att man å skogsmarken nedlägger för stora kostnader

på kulturåtgärder. Skogsbruket inom Norrbottens läns kustland, vilket

i betydande omfattning kan så långt klimatiska förhållandena det medgiva

drivas intensivt, kräver emellertid oavvisligen att därå icke nedläggas stora

kostnader, enär detsamma icke på långt när är så givande som exempelvis i

Västerbottens län eller där nedanför belägna delar av landet.

Kräver man nu av statens skogsförvaltning att den skall utan större utgifter

göra skogsbruket räntabelt med hänsyn till skogsfastigheterna åsatta

taxeringsvärden samt av den enskilde, att lian under så gott som alla förhållanden

skall ombesörja att ny skog med säkerhet kommer i den avverkades

ställe, så lära de nationalekonomiska synpunkter, som för statsmakterna

och lagstiftarna i förenämnda hänseenden varit avgörande, få anses böra

väga ganska tungt jämförda med de sociala synpunkter, som kommittén lagt

på denna fråga.

Kommittén, som för utredning av, i vilken omfattning den av dem benämnda

skogsrenskötseln förekommit inom Norrbottens läns kustland, hållit

sammanträden med befolkningen i orterna, har därvid jämväl kommit till

den uppfattningen att denna s. k. skogsrenskötsel vore oundgängligen behövlig

för vissa kategorier av den jordbrukande befolkningen, särskilt den

som besutte smärre hemmansdelar samt s. k. torpare och inhyses. Särskild

betydelse ägde det ock enligt kommitténs uppfattning att befolkningen kunde

hålla sig dragrenar för vissa körslor för jordbruket ävensom för timmeravverkningar.

Styrelsen vill icke bestrida, att det i viss män finnes fog för ett dylikt

påstående ävensom för det uttalandet, att det vore bättre för befolkningen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

att få hava sina dragrenar såsom skötesrenar hos skogslapparna än hos

fjällapparna. Styrelsen får emellertid framhålla att för den jordbrukande

befolkning, som strävar att driva ett jordbruk av den art att det med nutida

kommunikationer inom större delar av ifrågavarande område kan bedrivas

på så sätt att detsamma helt föder eu familj, innehavet av renar icke

är nödvändigt ur folkförsörjningssynpunkt. Beträffande dragrenarna hava

dessa spelat en rätt så stor roll såsom förvärvskällor för befolkningen i

nämnda orter, men förutsättningarna härför försvinna allt mer och mer i

den mån som kommunikationsväsendet utvecklar sig och avverkningarna

komma att förläggas på allt längre och längre avstånd ifrån flottleder och

och andra trafikleder. Dragrenens företräde såsom dragare framför hästen

framträder nämligen först vid djup snö och där allmänna färdvägar saknas,

och dess förmåga att å längre sträckor framskaffa tyngre lass är synnerligen

begränsad.

Såsom ytterligare ett skäl för förslaget att legalisera skogsrenskötseln

inom Norrbottens läns kustland har kommittén åberopat gammal sedvänja

som opåtalt fått utveckla sig. Styi-elsen får härtill genmäla att länsstyrelsen

redan år 1916 förmält sig vidtagit åtgärder för rättelse samt att styrelsen

och skogsstatstjänstemännen dels under hand dels officiellt hos länsstyrelsen

påtalat den olagliga renhantering som försiggått. I detta sammanhang vill

styrelsen erinra att dess skrivelse av år 1917 endast avsett förhållandena i

Muonionalusta kapellförsamling och icke hela kustlandet. Skrivelsen har

nämligen av kommittén citerats i ett sammanhang, som kan giva densamma

en vidare tolkning än den faktiskt innehåller. Att såsom kommittén vilja

legalisera en lagstridig hantering av den anledningen bl. a. att den fått

fortgå opåtalt, synes domänstyrelsen visserligen kunnat sägas före år 1917

haft något formellt fog för sig, men att nu helt omintetgöra 1917 års lagstiftningsarbete,

lärer väl ej vara välbetänkt. Emellertid lärer lagstiftningen

hava högre uppgifter än att legalisera en lagstridig utveckling, om vilken

med fog kan sägas, att den icke följer nationalekonomiskt riktiga linjer.

Yad som nu anförts, kan enligt styrelsens förmenande i stort sett sägas

vara tillämpligt på så gott som hela Norrbottens läns kustland med undantag

möjligen för trakterna norr om Torne älv nedanför förgreningen med

Tärendö älv, väster om Tärendö älv samt norr om Kalix älv ovanför sammanflödet

med Tärendö älv. Nedanför nu angivna demarkationslinje torde

enligt styrelsens förmenande icke kunna påvisas några förhållanden, som ur

social synpunkt kräva legaliserande av en renskötsel, som skulle vara till

synnerligen stort men för skogsskötseln. Detta gäller såväl den bofasta

befolkningen som ock det ringa antal lappar, som möjligen där har sitt hemvist.

Skulle det emellertid inom sagda områden finnas lappar, vilka till

huvudsaklig del äro för sin utkomst beroende av den renskötsel, som av

dem hittills bedrivits, får styrelsen framhålla, att det helt visst skall för

staten visa sig förmånligare och vara förenat med vida mindre kostnader att

bereda dem utkomst antingen som renskötare inom lappmarkerna eller på

annat sätt, än att för deras skull upphöja kommitténs förslag till lag om

skogsrenskötsel till lag.

Kommittén har visserligen uttalat att den hade den uppfattningen att

skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland icke skulle komma att utvecklas

utan så småningom avtaga. Domänstyrelsen åter ser uti det framlagda lagförslaget

ett uppslag till en väsentligen ökad skogsrenskötsel inom nämnda

trakter.

I anledning av vad som sålunda anförts får styrelsen bestämt uttala sig

emot att skogsrenskötseln må iå bedrivas inom Norrbottens läns kustland

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

nedanför den linje, som markeras av Tärendö älv och ovan angivna delar av

Torne och Kalix älvar.

Beträffande åter trakterna ovanför nämnda demarkationslinje vill styrelsen

icke ställa sig avvisande mot ett tillämpande inom desamma av kommitténs

förslag till lag om skogsrenskötsel. Då styrelsen gör detta medgivande,

ligger häri ingalunda ett underkännande av vad styrelsen tidigare anfört i

princip, men har styrelsen låtit för sig vara avgörande frågan om i vilken

grad kulturutvecklingen fortskridit och beräknas komma att ytterligare fortskrida.

Sålunda gäller för dessa trakter i minst lika hög grad, att renen gör betydande

skada å skogsåterväxten, en skada till den omfattning att enligt

äldre skogsbevakares inom Pajala socken utsago, vilka själva voro renägare,

det icke vore möjligt erhålla återväxt, så länge renarna betade på dessa

trakter. Emellertid äro de klimatiska förhållandena sådana att även om

avsättningsförhållandena för virket bleve genom stegrade virkespriser och

förbättrade utfartsleder mera gynnsamma, ett mera intensivt skogsbruk med

kortare omloppstider icke å dessa trakter kan beräknas införas i samma omfattning

som i övriga delar av Norrbottens läns kustland. Kommer så härtill

att kommunikationsväsendet ännu icke nått den utveckling, att detsamma

kan i avsevärd män stödja jordbruket i allmänhet, så synes det för befolkningens

inom dessa orter vidkommande vara önskligt, att densamma beredes

tillfälle att under någon tid framåt få hava skötesrenar i vård hos lapparna.

Domänstyrelsen har emellertid den uppfattningen att med en fortgående utveckling

av kommunikationer, jordbruk och skogsbruk inom berörda områden

de skäl, som nu kunna andragas till stöd för sagda lagförslag, med tiden

komma att helt bortfalla.

Såsom ett oeftergivligt villkor emellertid för ett dylikt medgivande från

domänstyrelsens sida vill styrelsen uppställa, att styrelsen eller vederbörande

överjägmästare i den blivande lagen beredes tillfälle att uttala sig om de

närmare villkor ävensom vilka trakter, som länsstyrelsens för varje särskilt

fall meddelade tillstånd för bedrivande av skogsrenskötsel böra innehålla och

avse, vad beträffar kronans marker. Skulle så genom statsmakternas beslut

skogsvårdsstyrelse inrättas i Norrbottens läns kustland, bör givetvis enahanda

befogenhet beträffande de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt stående skogarna

inrymmas åt sagda styrelse. Sådana bestämmelser synas nämligen

domänstyrelsen absolut nödvändiga för att i möjligaste måtto begränsa den

skadegörelse å skogen, som trots allt likväl måste förväntas bliva en följd

av skogsrenskötseln inom berörda områden, ävensom för att i tid kunna bana

väg för en mera intensiv skogsskötsel. »

Bland de skäl, som av domänstyrelsen i dess nu återgivna yttrande anförts

mot legalisering av skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, står

främst det att renarna så skadligt inverkade på skogarna att återväxten, om

ej alldeles omöjliggjordes, så dock i högsta grad äventyrades. Som denna

fråga måste tillmätas en nrycket stor betydelse, då det gäller att, såsom

nu ifrågasättes, bibehålla skogsrenskötseln i kustlandet (= trakterna nedanför

lappmarksgränsen i Norrbottens län), men det varit känt, hurusom

meningarna rörande renarnas inverkan å skogarnas återväxt ingalunda äro

överensstämmande bland fackmännen, har statens sJcogsförsöksanstalt anmodats

att i anledning av vad domänstyrelsen yttrat i frågan avgiva utlåtande.

Skogsförsöksanstalten anför följande:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

»Frågan om renbetets inverkan på skogsåterväxten är ett gammalt spörsmål

inom den nordiska skogslitteraturen, som blivit behandlat av ett flertal

olika författare, av vilka somliga i renskötseln sett ett väsentligt hinder fölen

rationell skogsskötsel, andra däremot visserligen erkänna, att renarna

göra en del skada men anse, att de i regel ej utöva något avgörande inflytande

på skogens föryngring. För att klargöra orsakerna till de olikheter

i uppfattning, som gjort sig gällande, torde det vara nödvändigt att erinra

om föryngringsförhållandena hos eu av de mest utbredda av de nordiska

skogstyperna, nämligen den lavrika tallheden. Markbeteckningen i denna

skogstyp utgöres av ett mer eller mindre rikt utvecklat renlavstäcke. Tallhedarna

utgöra därför om vintern renarnas bästa betesmarker och det har

därför legat nära till hands att anse de egendomligheter i avseende på föryngringen,

som utmärka tallhedarna, vara förorsakade av renarnas betande.

Den av ålder eller genom avverkning starkt utglesade tallheden är eu svårföryngrad

eller åtminstone sig långsamt föryngrande skogstyp. De gamla

träden stå mycket glest, marken mellan dem ligger utsatt för sol och vind

och är betäckt med ett vitt renlavstäcke, som ger hela skogen ett ljust utseende.

I renlavstäcket mellan träden påträffar man i regel mycket rikligt

med små tallplantor. I tallhedarna närmare kusten uppträda de vanligen

i större antal per hektar än längre in i landet med dess bistrare klimat och

mindre ofta förekommande fröår. Flertalet av dessa plantor äro emellertid

små, förkrymta och svagt växtliga, de flesta do förr eller senare genom angrepp

av svampar och insekter och endast en ringa procent ernå någon vidare

utveckling. I närheten av de äldre träden, omkring stubbar, kvarlämnade

toppar eller kullblåsta träd, finner man däremot ofta vackra grupper

av växtliga tallplantor, medan man för övrigt endast finner dessa små oväxtliga

plantor, som nyss omnämndes. Denna egendomliga föryngringsbild hav

man velat förklara som eu följd av renarnas betande. 4 id sitt sökande av

föda under vintern sparka de med sina klövar sönder renlavstäcket. förstöra

eller skada de tallplantor, som finnas i detta, och hindra därigenom deras

utveckling. I närheten av de gamla träden, under kullfallna träd, toppar

med kvarsittande grenar äro tallplantorna skyddade mot renarna, då de ej

gärna ge sig dit, då deras horn där äro dem till hinder. Benarnas vinterbete

skulle enligt denna åsikt vara orsak till tallhedarnas långsamma och

egendomliga föryngring. Vore detta fallet skulle renarna utöva ett mycket

väsentligt inflytande på Norrlands skogsskötsel, då tallhedarna inom stora

områden ha nyss beskrivna utseende. Emellertid torde orsakssammanhanget

vara helt annorlunda gestaltat enligt vad som framgått av professor Hesselmans

undersökningar över tallhedarnas föryngringssvårigheter, till vilka

undersökningar längre fram återkommes.

En mera odisputabel, skadlig inverkan på skogen utöva renarna genom

sin hornfejning, då de genom att gnida hornen mot något träd söka befria

dem från vidsittande torkande hud. Härför utväljas smärre manshöga träd,

tallar eller granar, som genom liornfejningen förlora barken och flera eller

färre grenar; flertalet skadade träd do. Lokalt kunna renarna på detta sätt

förorsaka avsevärda skador.

Från skogsförsöksanstaltens sida ha sedan flera år tillbaka utförts eu serie

undersökningar över de norrländska tallhedarnas föryngringssvårigheter. De

hittills publiberade resultaten äro nedlagda i tvenne avhandlingar av professor

Hesselman: Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor I

och II, publicerade i anstaltens meddelanden åren 1910 och 1917.

Huvudresultaten av dessa undersökningar kunna sammanfattas på följande

S!ltt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 häft. (TV r 43.)

90 28 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tallhedar som aldrig eller endast för mycket länge sedan varit besökta

av renar förete samma föryngringsbild, som tillskrivits renarnas inverkan på

skogen.

Snötryck, insekts- och svampskador ha en mera sekundär betydelse.

Huvudorsaken till tallhedarnas egendomliga föryngringssätt är att söka i

humustäckets beskaffenhet, vilket framgår av

a) Plantor uppdragna i kultur i humus, insamlad under enstaka träd,

utveckla sig vida kraftigare än i humus, samlad under lavmattan mellan

träden.

b) Vid kultur å tallhedar, där alla äldre träd avverkats och där kvarliggande

stammar bortburits, utveckla sig plantorna mycket ojämnt. De

kraftigaste plantorna förekomma emellertid i närheten av stubbar och multnande

trädstammar. Yid kemisk analys av humustäcket visar det sig, att

en mer eller mindre livlig salpeterbildning äger rum på de platser, där tallplantorna

äro kraftiga, men att ingen eller mycket svag salpeterbildning

äger rum, där plantorna äro små och svaga.

c) Yid under senaste åren utförda försök med att tillföra plantorna på en

typisk tallhed svaga lösningar av assimilerbart kväve har det visat sig, att

dessa utvecklat sig kraftigare än förut.

Tallhedens långsamma och egendomliga föryngring är därför ett utslag av

den svaga omsättning, som äger rum i det huvudsakligen av lavar bildade

humustäcket. En livlig omsättning i humustäcket har genom vid den naturvetenskapliga

avdelningen anställda försök visat sig vara av en väsentlig

betydelse för en barrträdsplantas kraftiga utveckling under de första åren.

Ett annat hinder för tallhedarnas föryngring bar man velat se i lavtäcket.

I Norrbotten och Lappland är detta ytterst sällan så kraftigt, att det liärutinnan

kan spela någon roll. Däremot är detta fallet i norra Dalarna,

Särna och Idre socknar, där lavtäcket är så mäktigt, att det som en päls

överhöljer på marken ligganda stammar. I ett sådant lavtäcke saknas så

gott som fullständigt tallplantor. Liknande förhållanden lär man kunna

finna i Finland och finska skogsmän ha också framfört den åsikten, att renen

gagnar skogsföryngringen genom att hålla renlavstäcket tillbaka.

Det är naturligtvis obestridligt, att renarna skada skogen, mest påtagligt

genom sin hornfejning, möjligen också genom betet under vintern, vars betydelse

dock är svårare att objektivt fastställa. Den skada, som renarna

göra, beror naturligtvis i hög grad av deras antal per hektar. Lappkommittén

har i sitt betänkande uppskattat de sommarbetande skogsrenarna i

Norrbotten (kommitténs betänkande, sid. 91) till 6,000 st. De socknar, i

vilka skogsrenar för närvarande förekomma ha eu totalareal av 21,(!00 km2,

på varje skogsren faller därför i genomsnitt 3,5 km2. Under sådana förhållanden

kan skogsrenbetet eg gärna annat, än rent lokalt göra någon märkbar

skada. Till jämförelse kan anföras eu omfattande undersökning från

Finland, betitlad t)ber die natiirliche Verjungung der Heidewälder im Einnischen

Lappland, publicerad av V. T. Aaltonen år 1919 i den finska skogsförsöksanstaltens

meddelanden. Enligt den tyska resumén, avhandlingen är

i huvudsak skriven på finska, är undersökningen förlagd till Finlands egentliga

renbetesområde, omfattande 128,268 km2, vilket år 1912 räknade 121,187

renar, vilkas antal dock under de sista åren starkt minskats. I det finska

undersökningsområdet förekom sålunda i det närmaste en ren per km2. Enligt

författarens uppgift märker man överallt på renlavstäcket, att renarna

betat. Renens inverkan på skogsföryngringen behandlas i den tyska resumén

ganska ingående. Författaren kommer till den uppfattningen, att varken hornfejningen

ej heller sommar- och vinterbetet har någon mer avgörande inverkan

på skogens föryngring annat än rent lokalt. Fastmer söker denne författare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

orsaken till tallhedarnas föryngringssätt i förhållanden i marken i likhet

med vad de svenska undersökningarna givit vid handen.

Med hänsyn till renbetets inverkan på skogen måste man därför, liksom

när det gäller inverkan av andra betande djur, å ena sidan taga i betraktande,

den skada, de göra, å andra den ekonomiska och sociala betydelse,

som hållande av dessa betesdjur medför. Någon undersökning, som kan

tillåta ett objektivt avvägande av för- och nackdelarna av renbetet föreligger

ännu icke, men klart är, att den skada, som renarna göra, stiger med deras

antal per hektar och att när detta antal överskrider en viss gräns, skadan

kommer att överväga nyttan. Denna gräns torde dock ej vara nådd med

ett djur på 3.5 km2.»

Bedömandet av frågan, huruvida man bör upprätthålla det nu gällande Departementsförbudet

mot skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland och med till buds <hefen''

stående medel utrota den stam av renar, som där finnes, eller huruvida man

bör frångå detta förbud och i stället söka leda skogsrenskötseln in i lagliga

former, förutsätter givetvis en noggrann prövning av skälen för och emot.

Den första fråga, som då möter, är den, huruvida man med hänsyn till menige

mans bästa kan anse, att ett verkligt behov föreligger att fortfarande

hava möjlighet att i hemtrakten hålla renar. I denna fråga hava förebragts

omfattande utredningar. Jag finner på grund av dessa utredningar ådagalagt

att frågan har ingen eller endast ringa betydelse för de socknar, som

ligga närmast Bottniska viken, men att frågan vinner i betydelse inåt

landet och att i flertalet där belägna socknar ett sådant behov, varom jag i

det föregående talat, förefinnes. Jag hänvisar i sådant hänseende till vad

kommittén härutinnan anfört.

Nästa fråga, som måste besvaras, är den, huruvida trots behovet att

bibehålla skogsrenskötseln så starka skäl kunna anföras däremot att man

på den grund likväl bör avstå ifrån att tillgodose detsamma på det av kommittén

föreslagna sättet. Mot bifall härtill kan i första hand åberopas att

densamma varit uttryckligen förbjuden allt sedan tillkomsten av 1898 års

renbeteslag och att nämnda förbud ytterligare skärpts genom 1917 års lagstiftning

i ämnet. Grunden till ifrågavarande förbud är, såsom av förarbetena

till nämnda lagar framgår, den att vederbörande renägare ansetts sakna all

rätt att för renskötsel å dessa trakter anlita främmande mark. Härom synes

man vid förbudets meddelande hava varit ense. Jag kan icke i allo dela

denna mening. Av utredningarna framgår, att skogsrenskötseln i denna del

av landet på de flesta håll förekommit sedan Hrycket gammal tid. Mig förefaller

det att man av detta förhållande kan vinna stöd för den meningen att

skogsrenskötseln å dessa trakter icke kan sägas sakna all rättsgrund för sin

tillvaro. Denna mening är även på sina håll i kustlandet fortfarande livligt

omfattad och man ser där i det nu gällande förbudet mot skogsrenskötseln

ett av förhållandena å orten icke betingat ingrepp i en sedan gammalt

bestående sedvänja, i syfte närmast att från dessa trakter avlägsna en för

odlingen förment skadlig hantering. Ett stöd för denna mening ser man i det

förhållande att förbudet, ej ens i dess skärpta form, icke någonsin mera allmänt

blivit satt i verkställighet. Jag kan för min del icke finna det annat än

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

välbetänkt, om man, där icke avgörande skäl mot en sådan åtgärd eljest

föreligga, upphäver förbudet och därmed bringar lagstiftningen till närmare

Överensstämmelse med förhållandena, sådana de i följd av en icke helt ogrundad

rättsuppfattning gestaltat sig.

Mot bifall till förslaget att tillåta skogsrenskötsel året om å dessa trakter

kunna emellertid även åberopas vissa olägenheter, som renskötseln kan komma

att medföra för jordbruket. Här liksom å andra trakter, där renar vistas,

kan förekomma att renarna sommartid nedtrampa för slåtter avsedda ängar

och på höst och förvinter slå ned höet från hässjorna. Nu antydda skadegörelser

och deras inverkan på jordbruksnäringen särskilt även å nu ifrågavarande

trakter voro under förarbetena till de år 1917 föreslagna skärpningarna

i 1898 års renbeteslag föremål för utredning genom sakkunnig

person, numera professorn fil. dr Paixl Hellström. Denne hade år 1915 att

besvara bland annat den frågan, huruvida det kunde anses lända till väsentlig

skada för jordbruket på dess nuvarande stadium eller till hinder för en eljest

tänkbar utveckling och utbredning av denna näringsgren, att renar (»skogsrenar»)

i betydande mängd sommartid liölles i trakten. Förra delen av frågan

besvarades på det sätt att skadegörelsen å slåtterängarna icke ansåges vara

så särdeles omfattande, där icke ett större antal renar samtidigt sloge sig

ned på samma plats. Särskilt i Tornedalssocknarna vallades renarna i allmänhet

under förra delen av sommaren till fram emot slåttertiden, varvid

de så långt det vore möjligt hölles på trakter, som låge mera avlägset från

slåtterängarna. Av långt större omfattning vore den skadegörelse, som

åstadkommes å höet på utestående hässjor. Om denna skadegörelse kunde

det dock med fullt fog sägas, att den lika mycket vore beroende av hemmansägarnas

som av renägarnas försumlighet. Inom hela det egentliga

skogslandet mötte det inga oöverstigliga svårigheter att på lämpligt sätt

skydda höet. Om ängen vore för obetydlig för att uppförandet av en lada

skulle vara ekonomiskt, så borde åtminstone ett stängsel omkring höhässjan

kunna utan allt för stor uppoffring av tid och kostnad åstadkommas. Den

andra delen av frågan eller om skogsrenarna kunde anses utgöra något hinder

för en eljest tänkbar utveckling och utbredning av jordbruket besvarades i

huvudsak nekande. Hellström anförde i detta sammanhang följande, som,

ehuru avsett måhända mera för lappmarkerna, dock är tillämpligt även å

en större del av kustlandet:

»Hela det av vår konsulent- och vandringsrättarkår utvecklade arbetet för

det norrbottniska jordbrukets höjande är inriktat på att så mycket som möjligt

intressera befolkningen för att så småningom övergiva den myr- och

skogsängsslåtter, genom vilken den mest kommit i konflikt med renskötseln,

och i stället arbeta på att få ersättning för detta foder genom foderproduktion

å odlad mark, framför allt å odlade myrmarker. Och detta arbete bedrives

med god framgång ej blott i de nedre delarna av länet utan även i

lappmarkssocknarna. Även om ängarna i de övre och inre delarna av länet

äro av en mera fundamental betydelse för jordbruket än i de nedre, närmare

kusten belägna socknarna, så har det dock visat sig. att myrhöet även i

lappmarkerna kan med stor fördel ersättas med det foder, som erhålles från

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

myrodlingarna. En stor svårighet erbjuder visserligen den stora fördyring,

som de långa avstånden och de höga frakterna åstadkomma på konstgödseln,

men så snart inlandsbanan hinner framdragas även genom Norrbotten, komma

dessa svårigheter att förminskas, och i samma män kommer också jordbruket

att mera, än nu är fallet, bli oberoende av den från myrängarna hämtade

höavkastningen.

Emellertid får man enligt min uppfattning ej förbise det förhållandet, att

ängarna och deras avkastning ännu för lång tid framåt kommer att vara av

stor betydelse för de ifrågavarande trakternas primitiva jordbruk. Men till

ängarnas skjuld behöver man icke därför nödvändigtvis minska renstammen

eller förbjuda renskötseln. Minst lika effektivt och för befolkningen i sin

helhet mera fördelaktigt torde vara att på lämpligt sätt söka förmå renägarna

att bättre än liittilts skett sköta sina renar och hemmansägarna att

bättre än hittills skett sköta och skydda sitt hö samt övergå till att ifrån

odlad jord mera än ifrån avlägsna slåttermyrar skaffa sig det för kreaturens

framfödande nödiga fodret.»

En liknande mening har även, enligt vad jag inhämtat av kommitténs

protokoll den 14 juli 1920 vid sammanträde med befolkningen i Över-Torneå

socken, yttrats av jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen, som vid sammanträdet

anförde bl. a. följande.

Renen vore för en del av befolkningen oumbärlig. Den gjorde om

sommaren någon skada, men om vintrarna i allmänhet ingen eller så

gott som ingen skada. Skadorna överdrevos i allmänhet. Det borde dock

ordnas så, att alla, som lidit skada, finge ersättning därför, och förekommas

att renvårdaren kunde slingra sig undan skadeersättning med den

invändningen att det icke varit hans renar, som orsakat skada. Erliölles

full ersättning för verklig skada, funnes enligt Wanliainens mening intet

hinder mot att renarna bibehölles i dessa trakter. De komme under angivna

förutsättningar icke att hindra jordbrukets utveckling å orten. Ju mera

jordbruket skrede framåt, dess bättre bleve förutsättningarna för renskötseln.

Genom ökad odling å hemägorna bleve nämligen jordbruket mindre beroende

av skogsslåttern å utängar, och i skogen bleve bättre utrymme för renen.

Renarnas antal kunde då ökas och därigenom vinnes större tillgång å kött

m. fl. renprodukter.

Det återstår så att bedöma frågan om renarnas inverkan på skogsvården.

Härutinnan föreligga två uttalanden från myndigheter. Jag kan icke finna

annat än att domänstyrelsen betraktat denna fråga något ensidigt från reglementarisk

synpunkt och med överdriven farhåga för menliga konsekvenser.

Dess principiella ståndpunkt i fråga om renarnas tillintetgörande av möjligheterna

för skogarnas återväxt torde vara på ett övertygande sätt vederlagd

genom det på vetenskapliga rön grundade yttrande, som avgivits av statens

skogsförsöksanstalt. Jag ansluter mig till detta yttrande och anser följaktligen

frågan, huruvida ur skogskulturell synpunkt något avgörande kinder

skulle möta mot att bibehålla skogsrenskötseln å dessa trakter, böra besvaras

nekande. Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande på ett ställe att mot

dess principiella syn på saken skulle kunna invändas att renarna vintertiden

flyttat genom sådana trakter av landet, där skogskultur i rätt stor omfattning

bedrivits sedan en följd av år tillbaka, såsom i Västernorrlands och

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

söder därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över

skadegörelse å kulturerna framkommit, men att det då vore att märka, att

de renar, som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas

fjällrenar, vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.

Sannolikt vore väl också att lapparna, om de blivit uppmärksamgjorda

liärpå, sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.

Jag vill i anledning av detta yttrande till en början erinra om, att

skogskultur av det slag, varom är bär fråga, nämligen å tallhedarna, längre

norr ut icke förekomma i så stor omfattning som söderut, och att från de

nordligare trakterna hittills icke försports några allvarligare klagomål över

skadegörelse å sådana hedar genom renarna. Jag vill även erinra om, att tallhedarna

i stort sett av lapparna uppsökas endast vintertid, medan renarna sommartid

i huvudsak hållas å sådana trakter, där det finnes tillgång till gräsbete

och dylikt och där svalka mot sommarhettan bättre uppnås, nämligen i granskogsland

och å myrängar. Jag vill även mot domänstyrelsen framhålla,

att vintertid icke föreligger någon skillnad mellan fjällrenarnas och skogsrenarnas

skötsel. Under vintern tillämpas i fråga om båda slagen av djur

samma metod eller att renarna i samlad hjord föras från trakt till trakt.

Domänstyrelsens yttrande, att skogskulturerna å angivna trakter undgått skadegörelser

under renarnas vandringar tack vare den omständigheten att renarna

utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjällrenar, är följaktligen byggt på en

oriktig uppfattning. Kunna fjällapparna, om de vintertid komma till trakter,

där skogskul turer bedrivas, genom att uppmärksamgöras å förhållandet, undvika

att där anställa skador, torde en sådan försiktighet i lika hög grad kunna uppnås

hos de renskötande skogslapparna, därest de i förväg erhålla kännedom om

mera ömtåliga trakter. På grund av vad sålunda förekommit i frågan om renarnas

inverkan å skogarnas återväxt finner jag ej heller anledning biträda

domänstyrelsens yrkande, att skogsrenskötseln av hänsyn härtill borde i

lokalt hänseende begränsas till trakterna ovanför den av domänstyrelsen

angivna demarkationslinjen. Yad domänstyrelsen i övrigt anfört i fråga om

de sociala förhållanden, som skulle betinga ett bibehållande av skogsrenskötseln

å ifrågavarande trakter, finner jag icke vara av beskaffenhet att

mot den liärutinnan i kommitténs betänkande förekommande utredningen

vinna beaktande. Jag biträder följaktligen kommitténs förslag att låta

länsstyrelsen efter vederbörande kommuns hörande avgöra, i vad mån det å

särskilda trakter inom Norrbottens kustland kan vara påkallat att där bibehålla

skogsrenskötseln.

Emellertid har länsstyrelsen i Norrbottens län framställt en del erinringar

mot enskildheter i kommitténs förslag under 5 §. Styrelsen finner, att stadgandets

tillämpning borde i vissa avseenden i lagen begränsas. Styrelsen anser

sålunda, att det i enlighet med kommitténs motivering borde i lagrummet

tydligt uttryckas att ifrågavarande art av renskötsel borde tillåtas endast

där behov förelåge för en större del av befolkningen. Yidare anser styrelsen,

att styrelsen borde tilläggas befogenhet att, om sådant vore av förhållandena

påkallat, kunna inom den föreslagna tillståndstiden återkalla tillståndet eller

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

att eljest stadga ytterligare begränsning i fråga om det upplåtna områdets

nyttjande för renbete. Det syntes därför av nödig försiktighet påkallat, att

koncession endast meddelades att gälla tillsvidare och att länsstyrelsen medgåves

rättighet att under tillståndstiden ingripa reglerande i avseende å

betesmarkernas nyttjande. För egen del anser jag, att det skulle medföra

för stor osäkerhet för vederbörande renägare, därest tillstånd till renhanteringen

skulle komma att meddelas tillsvidare, och jag kan fördenskull icke

biträda ett sådant förslag. Däremot anser jag länsstyrelsen böra äga befogenhet

att med hänsyn till ändrade förhållanden kunna återkalla tillståndet

eller länder koncessionstiden ingripa reglerande. Jag har låtit detta komma

till uttryck genom ett tillägg till förevarande paragraf. Att tillstånd, varom

här är fråga, icke bör beviljas annat än då behov föreligger för en större del

av befolkningen att hålla renar, finner jag så uppenbart att något särskilt

stadgande härom synes mig obehövligt.

Särskilda bestämmelser angående betesområden.

A. För fjällrenskötseln.

Under 5—10 §§ i förslaget till lag om fjällrenskötsel hava upptagits vissa

särskilda bestämmelser att iakttagas i avseende å de till renbete upplåtna

områdena.

5 § motsvarar 28 § i 1898 års renbeteslag. Den lägger i Konungens

hand att i enlighet med vad som redan nu gäller kunna av hänsyn till den

jordbrukande befolkningen undantaga visst för renbete eljest upplåtet område

från lapparnas begagnande mot upplåtande av erforderlig betesmark åt dem

å annat håll. Därjämte har i 5 § upptagits en ny bestämmelse, enligt vilken

Konungen skall kunna för tillgodoseende även av annat särskilt ändamål

undantaga visst område från lapparnas begagnande mot lämplig gottgörelse.

I sistnämnda hänseende har man närmast tänkt på företag såsom gruvdrift,

järnvägsanläggningar, uppdämningar i vattendrag och dylikt, för vilkas tillkomst,

om de kunna tillmätas större betydelse, lapparnas intressen icke

gärna få utgöra hinder.

Mot 5 § första stycket har av länsstyrelsen i Norrbottens län i likhet med

kpmmunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken framförts den erinran, att det

numera torde befinnas omöjligt att, i stället för område, som ej vidare

skulle få av lapparna begagnas, anvisa annat lämpligt område för renskötseln.

Till stycket syntes därför böra fogas ett tillägg i syfte att annan gottgörelse

må kunna lämnas i den mån sådant finnes skäligt.

Beträffande andra stycket av paragrafen har av länsstyrelsen erinrats, att

gottgörelse syntes skola komma att utgå även då det företag, varför mark

Kommittén.

ö §■

Yttranden.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Departements
chefen.

ansloges, skulle innebära en direkt fördel för lapparna. Till undvikande

liärav syntes någon jämkning i formuleringen påkallad.

Liknande yrkande bär framställts även av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi

socken, som dock även haft andra erinringar mot paragrafens andra

stycke.

Fullmäktige anföra följande:

Såväl »oundgängligen» som »av större betydelse» böra utgå, då väl Konungen

som representant för den största markägaren ej bör bindas av obestämbara

inskränkningar vid upplåtelse av dylika slag.

Angående gottgörelse kunna vi ej förstå, varför sådan skall utgå, om

staten själv behöver mark för ändamål — ex. för järnväg —, varav även

lapparna dra nytta. Ej heller anse vi att, om staten upplåter mark för

industri — ex. för gruvdrifts behov — större gottgörelse skall lämnas

lapparna än som motsvarar skälig ersättning för det minskade renbetet. De

arrendeavgifter för mark, som staten betingar sig, och vars storlek bestämmes

jämväl med hänsyn till jord värdestegring till följd av järnväg, närhet till

gruva o. s. v., böra sålunda i övrigt tillfalla statsverket. Därest staten skall

tillgodogöra sig sina malmfyndigheter inom lappmarkerna, torde ej vara

lämpligt att binda företagen genom inskränkningar över statens äganderätt

till marken.

Angående gottgörelse till lapparna, när å enskild mark — ex. genom gruvdrift,

uppodling, utflyttning vid skifte o. s. v. — viss mark undandrages renbetet,

få vi begära, att, därest gottgörelse skall utgå, denna må utgå av statsmedel.

Yi anse dock att gottgörelse ej skall utgå.

Stadgandet i 5 § första stycket, som upptagits från gällande renbeteslag,

är tillkommet i den jordbrukande befolkningens intresse och avser att

bereda möjlighet att kunna avlysa renskötseln å områden, där densamma

är synnerligen betungande för denna befolkning. Stadgandet är i denna del

tillämpligt inom sedvaneområdet i dess helhet, men torde för de renskötande

fjällapparna, vilka under den tid av året, då ägorna äro mest utsatta för

skadegörelse genom renar, uppehålla sig ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,

äga praktisk betydelse i huvudsak endast för de sålunda angivna

trakterna. Stadgandet utgör ett yttersta medel till skydd för jordbruksnäringen,

som torde komma att tillgripas, först sedan det visat sig att berättigade

intressen hos den jordbrukande befolkningen icke kunna på annat

sätt tillvaratagas.

Yad beträffar senare delen av stadgandet i 5 § första stycket, som föreskriver,

att åt lapparna skall beredas kompensation för mistad betesmark å

annat håll, torde det icke vara fullt riktigt, såsom länsstyrelsen i Norrbottens

län erinrat, att det skulle vara omöjligt att tillämpa nämnda föreskrift.

Visserligen låter det sig på många håll med hänsyn till föreliggande omständigheter

praktiskt taget icke göra att anvisa lapparna andra betesmarker.

Sålunda torde trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen

knappast erbjuda möjlighet därtill. Emellertid kan stadgandet tänkas komma

att vinna tillämplighet utanför nyss angivna trakter. Ehuru således stadgandet

i viss mån är begränsat i sin praktiska tillämplighet, finner jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

dock icke lämpligt att vidtaga någon ändring i detsamma, sa mycket

mindre som stadgandet, från lapparnas sida sett, stadse betraktats sasom

en särskild garanti för dem mot att icke berövas något av små sedvanliga

betesmarker. ,r

Stadgandet i 5 § andra stycbet utgör, såsom redan antytts, en nyhet. Man

har genom detta stadgande velat uttala den grundsatsen att de renskotande

lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt

förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras

liksom andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmannas basta.

Man har dock ansett, att lapparnas intressen icke böra vika annat an da

det föreligger ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ändamal av

större betydelse. Stadgandet har av kommittén givits sådan avfattning att

gottgörelse till synes skulle utgå för område, som undantages, var helst detsamma

vore beläget inom sedvaneområdet. Avsikten torde emellertid hava

varit att begränsa dess tillämplighet härutinnan till trakterna ovan odlings»ränsen

och inom renbetesfjällen. Jag har i enlighet härmed låtit vidtaga

erforderlig ändring i detsamma. Då här talas om gottgörelse åt lapparna,

har man tänkt sig gottgörelse i kontanter att ingå i lappfonderna. Beträffande

denna gottgörelse vill jag tillägga följande:

Nyssnämnda trakter äro, såsom tidigare erinrats, avsedda i forsta hand

för de renskotande lapparna. Hittills hava dessa, endast då det varit fråga

om upplåtelser enligt 31 § renbeteslagen, ansetts böra beredas kompensation

och denna har gottgjorts dem på det sätt att arrendeavgifterna ingått till

vederbörande lappfond. När det gällt stora företag däremot, såsom nksgränsbanan

eller gruvindustrien i Kiruna och dylikt hava lapparna fått finna

sig i att bliva avhända betydliga arealer betesmarker eller att eljest vidkannas

avsevärda hinder och svårigheter i sin näring, utan att pa något sätt erhålla

kompensation härför. Visserligen kan häremot invändas, att staten i andra

hänseenden är frikostig mot lapparna och att sålunda det ena kan upp vaga

det andra. Jag anser det dock vara av betydelse att hava ett uttryckligt

stadgande om att de renskotande lapparna för intrång, vare sig genom allmänna

eller enskilda företag, å sådana marker, vilkas nyttjande blivit dem

i lag tillförsäkrat, skola erhålla något vederlag.

Uppenbart är att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som

utvinnes av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga

gränser. Det bör enligt min mening utgå väsentligen efter de grunder, som

antytts i det av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken avgivna yttrandet

och, där intrånget vållas av enskild man, erläggas av honom.

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 29 § i

1898 års renbeteslag.

Stadgandet avser att i sådana trakter, där samfärdsel äger rum efter

renskjuts, tillgodose dragrenarnas behov av föda under själva färden samt

så länge besöket å kyrkoplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed

jämförlig ort varar. Jag har häremot icke någon erinran

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

7 §■

Yttranden.

Departements

chefen.

«§■

Kommittén.

Yttranden.

Denna paragraf motsvarar i moderniserat skick 33 § i 1898 års renbeteslag.

Den avser att bereda möjlighet att, där godvillig överenskommelse med

enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation åtkomma för vissa

angivna ändamål erforderlig mark eller nyttjanderätt till sådan mark.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att det understundom, då vägar eller

broar för lapparnas behov måste anläggas över enskilt område visat sig svårt

att komma till rimlig uppgörelse med markägaren. Dylika fall omfattades

icke av den allmänna expropriationslagens bestämmelser. Det vore därför

önskvärt om paragrafens tillämpningsområde erliölle en för nyssnämnda

ändamål erforderlig utvidgning.

Från annat håll har yrkats tillägg till paragrafens första stycke av orden

»dock utan kostnad för markägaren».

Yad länsstyrelsen erinrat synes mig vara befogat, och jag har vidtagit

härav betingade ändringar i paragrafen. Beträffande vad i övrigt erinrats

finner jag det följa av allmänna regler, att ersättning åt enskild markägare

i ty fall skall utgå. Erinringen bör således här icke föranleda någon

åtgärd.

Denna paragraf motsvarar i omarbetat skick 6 § första stycket i gällande

renbeteslag och avser renbetestrakternas fördelning i särskilda betesområden

mellan de olika lappbyarna. Möjlighet till sådan fördelning har hittills

funnits endast beträffande sommarbeteslanden, men har nu utsträckts att

kunna omfatta även vinterbeteslanden.

Kommittén anför:

. Ehuru fjällapparna som bekant under vissa tider av året, huvudsakligast

vintertid, uppehålla sig med sina renar nedanför odlingsgränsen och utanför

renbetesfjällen, äger dock Konungens befallningsliavande enligt gällande renbeteslag,

6 §, att för de särskilda lappska samfälligheterna fastställa bestämda

betesområden, lappbyar, i stort sett endast beträffande trakterna ovan odlingsgränsen

och inom renbetesfjällen. Det har emellertid visat sig föreligga

behov av att kunna utsträcka lappbyomradena till att omfatta även vinterbeteslanden.

Det har nämligen förekommit att å sådana marker en lappby

undanträngt en annan. Möjlighet har därför ansetts böra finnas att även

under vintern kunna upprätthålla skillnaden mellan lappbyarnas betesområden.

På grund härav har kommittén tillagt Konungens befallningsliavande befogenhet

i sådant hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har följande uttalande:

På sätt framgår av protokollen vid sammanträdena för lapparnas hörande

hava. dessa överallt ställt sig en smula skeptiska gentemot avgränsningen

av vinterbeteslanden men icke velat motsätta sig att länsstyrelsen tillägges

befogenhet att vidtaga dylik avgränsning »i den män så prövas möjligt och

lämpligt».

Länsstyrelsen har icke något att erinra mot den föreslagna lydelsen av

8 §., därvid länsstyrelsen förutsätter att uttrycket »i den mån så prövas

möjligt och lämpligt» innefattar, befogenhet för länsstyrelsen att fastställa

gränserna att gälla endast för viss tid, som prövas lämplig.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Domänstyr elsen håller för nödvändigt, att gränser beträffande vinterbeteslanden

alltid skola fastställas, enär de lapparna tillagda särskilda förmånerna

av dem skola få åtnjutas och utnyttjas endast inom de särskilda lappbyområdena.

Enligt styrelsens mening torde nämligen, om viss rätt endast må

utnyttjas inom visst område, vara för vederbörande omöjligt att kunna begagna

sig av densamma, om området icke blivit a marken tydligen begiänsat.

Olägenheterna av ett medgivande att vinterbeteslanden icke skulle behöva

fastställas inom bestämda gränser, komme att ytterligare framhållas i ett

annat sammanhang, nämligen beträffande lapparnas rättigheter till jakt och

fiske.

Kommunalstämman i Junosuando socken har yrkat införande av en bestämmelse,

att vid fastställande av gränser för särskilda lappbyområden yttrande

skall inhämtas från resp. kommuner.

Den uppfattning angående länsstyrelsens befogenhet med avseende å stadgandets

praktiska liandhavande, som kommit till synes i länsstyrelsens i

Norrbottens län yttrande, står enligt min mening i god överensstämmelse

med stadgandets innebörd i övrigt.

En ändring av ifrågavarande stadgande i den riktning, som föreslagits av

domänstyrelsen, eller att det måtte föreskrivas att a vinterbeteslanden glänser

mellan lappbyområdena alltid skola fastställas, kan jag icke finna varken

nödvändig eller lämplig. Enligt min mening bör det, sasom även stadgandet

är tänkt, överlämnas åt vederbörande länsstyrelse att liärutinnan

handla efter föreliggande omständigheter å de särskilda trakterna. Den farhågan

att vederbörande lapp, för den händelse gränser för hans lappbyområde

icke blivit fastställda, skulle sväva i ovisshet om, var han ägde utnyttja

sina rättigheter, torde kunna förekommas på det sätt att det medgives

länsstyrelsen befogenhet att för olika lappbyar fastställa gemensamt

betesområde. Jag har i enlighet härmed vidtagit erforderlig ändring i paragrafen.

Huruvida före fastställandet av gränser för de särskilda lappbyområdena

yttrande bör inhämtas från vederbörande kommuner, är eu fråga, som jag

anser böra ankomma på länsstyrelserna att i varje särskilt fall avgöra. Jag

saknar nämligen anledning antaga annat än att länsstyrelserna komma att,

även utan särskild föreskrift, anskaffa all den utredning, som för ärendets

avgörande kan erfordras.

Denna paragraf ansluter sig till stadgandet i 6 § andra stycket i gällande

renbeteslag, men har erhållit eu avfattning, som medger länsstyrelse att tillmötesgå

förekommande behov av att överskrida lappbyområdes gräns. Enligt

vad kommittén under ifrågavarande paragraf anfört torde dylikt medgivande

kunna lämnas antingen generellt i byordning, när behovet är av mera

stadigvarande natur, eller ock meddelas för särskilt fall.

Eörevarande stadgande har godtagits av alla, som hörts i ärendet, och

föranleder ingen erinran från min sida. Jag biträder även vad kommittén

anfört angående stadgandets tillämpning.

Departements
chefen.

9 §■

Departements
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

lo §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements
chefen.

6 §■

Departements
chefen.

1 mom. av denna paragraf motsvarar 7 § i gällande renbeteslag, varemot 2

mom. är njdt. Stadgandet är en ordningsföreskrift till förekommande av

trängsel och andra olägenheter inom de särskilda lappbjområdena.

Kommittén gör under denna paragraf följande uttalande:

Det har på sina håll inträffat, att lappar utan att inhämta tillstånd av

Konungens befallningshavande flyttat från ett lappbyområde till ett annat

och kvarstannat därstädes till förfång för lapparna å sistnämnda område. I

saknad av annan påföljd för ett dylikt självrådigt förfarande är i bästa fall

böter och då Konungens befallningshavande icke ägt befogenhet att tvångsvis

återföra renarna, har detta tillstand kunnat fortfara under åratal. Kommittén

har till undanrödjande av ett dylikt uppenbart missförhållande genom

ifrågavarande stadgande utrustat Konungens befallningshavande med erforderliga

tvångsmedel. Motsvarande stadgande återfinnes för övrigt för ett

liknande fall i 43 § 2 mom. andra stycket.

Såsom förevarande ^ liksom motsvarande § i lagen om skogsrenskötsel

avfattats, föreligger intet formellt hinder mot att fjällapp må kunna överflyttas

till skogslappby eller skogslapp till fjällappby. Kommittén vill

emellertid i detta sammanhang erinra att, då en ökning av skogsrenskötseln

ur många och nära till liands liggande skäl icke är önskvärd, Konungens

befallningshavande synas böra iakttaga den allra största varsamhet, om fråga

i nagot undantagsfall skulle uppkomma rörande tillstånd för fjällapp att

med små renar övergå till skogsrenskötsel.

Mot 1 mom. av ifragavarande stadgande har icke förekommit någon anmärkning

i de avgivna yttrandena.

Vad i 2 mom. föreskrivits har bland lapparna i Karesuando socken till

en början ansetts något strängt, men slutligen medgivits vara både rättvist

och lämpligt. Å andra håll hava lapparna icke haft något att erinra mot

detsamma, utan tvärtom framhållit att olovlig flyttning från ett lappbyområde

till ett annat borde på det kraftigaste beivras.

I övriga yttranden har från enstaka håll yrkats, att föreläggandet att

återflytta borde ske vid verkande vite.

Jag godtager förevarande paragraf sådan densamma föreslagits av kommittén

och biträder även vad kommittén anfört i fråga om dess tillämpning.

B. För skogsrenskötseln.

1. Skogslappar med huvudvisten inom lappmarken.

Denna paragraf motsvarar 5 § i lagen om fjällrenskötsel. Lagrummet har

dock erhållit en nagot annan avfattning än sistnämnda paragraf. Såsom av

utredningen angående lapparnas förhållanden framgår, är skogsrenskötseln i

förhållande till fjällrenskötseln att betrakta såsom i viss mån av sekundär

betydelse. Stundom uppkommer nu vintertid en viss konkurrens om betesmarkerna

mellan skogslappar och fjällappar. I de norra lappmarkerna, där

skogsienskötseln på sina hall drives upp emot fjällgränsen, förekomma också ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

sällan intressekonflikter av annat slag mellan olika grupper a\ lappar, i

det att skogslapparnas renar sommartid använda sig av och nedtrampa

lavbeten, som fjällapparna vintertid behöva för sina renar. I detta sammanhang

är även att märka att skogsrenskötseln på en del håll visat ansatser

att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sistnämnda tidigare

varit förhärskande. På grund av de erfarenheter, som sålunda föieligga,

och med hänsyn till att fjällrenskötseln torde hava större framtidsutsiktei

än skogsrenskötseln och även, sasom förut framhållits, a\ gjort har större

betydelse än den sistnämnda, har man ansett att, där intressekonflikter förekomma,

skogsrenskötseln bör stå tillbaka för fjällrenskötseln. Lagiummet

har därför försetts med ett tillägg i syfte att tillvarataga fjällapparnas intressen.

Lagrummet har emellertid även i ett annat avseende erhållit en från motsvarande

stadgande i lagen om fjällrenskötsel avvikande avfattning, i det

att, för den händelse med tillämpning av ifrågavarande stadgande skogsrenskötsel

blivit avlyst å något visst område, man icke ansett påkallat att bereda

vederbörande lappar kompensation i betesmarker å annat håll eller att eljest,

såsom i liknande fall föreslagits beträffande fjällapparna, stadga vederlag

för intrång i betesmarkerna att ingå till vederbörande lappfond. Man har

härvid liksom då man bestämde skogslapparnas betesområden tillämpat den

å erfarenheten grundade uppfattningen att skogsrenskötseln, som bland

2,355 skogslappar bedrives av endast 484, av vilka den övervägande största

delen, minst 75 % med renskötseln förenar annat yrke, huvudsakligen jordbruk,

'' betecknar en långt fortskriden utveckling i riktning mot ett fullständigt

uppgående huvudsakligen i jordbruksnäringen. Med denna uppfattning,

som i lagförslaget gjort sig gällande även i andra hänseenden, sasom vid

ordnandet av bosättningsfrågan, där man särskilt velat gynna skogslapparnas

övergång till jordbrukare, har man icke ansett lämpligt att föreslå bestämmelser,

som kunna motverka en sådan utveckling. Därtill kommer att skogsxenskötseln

såväl sommar- som vintertid bedrives huvudsakligen nedom

odlingsgränsen eller således i trakter, där odlingen med fog kan göia anspråk

på att äga företräde framför skogsrenskötseln.

Dessa paragrafer motsvara 6, 8, 9 och 10 §§ i lagen om fjällrenskötsel

och äro med dem likalydande. De föranleda utöver vad i motsvarande sammanhang

anförts ingen erinran.

Under 7 § i lagen om fjällrenskötsel har från gällande renbeteslag upptagits

ett stadgande, enligt vilket Konungen för tillgodoseende av de renskötande

fjällapparnas behov av betesmark och dylikt må förordna om expropriation

av enskild man tillhörig jord m. in. Av skäl, som tidigare anförts,

har man icke ansett lämpligt att i lagen om skogsrenskötsel införa ett motsvarande

stadgande. Häremot har varken från lapparnas sida eller från

annat håll framställts någon anmärkning, och jag har även för egen del intet

att erinra i detta avseende.

7-10 §§.

Ej upptagen

§.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Yttranden.

Departements
chefen.

n §■

Gällande lag.

2. Skogsrenskötseln nedanför lapptnarksgränsen i Norrbottens län.

De särskilda bestämmelser angående betesområden för skogsrenar, som i

lagen om skogsrenskötsel upptagits under 7—10 §§, äga motsvarande tilllämpning

å skogsrenskötseln nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

6 § däremot är, såsom för övrigt framgår av dess avfattning, icke tillämplig

å nu ifrågavarande trakter. Där ankommer det på länsstyrelsen jämlikt

5 § i lagen om skogsrenskötsel att vid koncessionens meddelande eller därefter

under koncessionstiden taga vederbörlig hänsyn till förhållandena.

Vid 7 § har av kommunalstämman i Junosuando yrkats, att renar icke under

någon tid av året måtte tillåtas beta på närmare avstånd från byområde

an 3 km., enär eljest betesmöjligheterna för de kreatur, som ägas av byinvånarna,

komme att inskränkas.

Jag anser, att ifrågavarande yrkande berör en fråga, som det enligt min

mening redan på grund av 5 § i lagen om skogsrenskötsel ankommer på

lansstyrelsen att pröva i sammanhang med de övriga frågor, som äro att

avgöra vid fastställande av villkoren för utövande av skogsrenskötsel å dessa

trakter, och finner detsamma därför icke i detta sammanhang böra föranleda

någon åtgärd. I den mån yrkandet kan avse fjällrenskötseln eller skogsrenskotseln,

som avses i 4 §, finner jag detsamma även därutinnan icke föranleda

någon åtgärd, då det jämväl i dessa fall ankommer på länsstyrelsen

att träffa avgörande efter föreliggande omständigheter.

Betestider.

Med avseende å nyttjandet av de betesområden, som i det föregående

behandlats, gälla alltefter områdenas belägenhet och även av andra orsaker

olika tidsbestämmelser. En del områden må nyttjas under hela året, en

annan del endast under vintern. Bestämmelserna härutinnan äro meddelade

i 11 § i de båda lagförslagen.

A. För fjällrenskötseln.

Jämlikt 1 § i gällande renbeteslag äro de renskötande lapparna berättigade

att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels ovan

odlingsgränsen och inom renbetes fjällen dels ock nedom odling sgränsen inom

lappmarkerna a sådan mark, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten

till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder

varit såsom sådant land använd. De äro därjämte berättigade att under

månaderna oktober april uppehalla sig dels å annan mark inom lappmarkerna

än nyss sagts så ock å sådana trakter utanför lappmarkerna och utanför renbetesfjällen,

vilka lapparna efter gammal sedvana besökt, för så vitt icke avtal

träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna

att uppehålla sig där under annan tid av året, eller ock ovanliga väderleks
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

förhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning

om våren.

Kommittén har ifråga om betestiderna icke föreslagit någon egentlig

ändring i gällande bestämmelse, utan endast hemställt om vissa jämkningar,

närmast föranledda därav att dessa bestämmelser numera uppdelats på två

särskilda lagar. Kommittén anför:

Yad angår trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens

län samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län utgår stadgandet ifrån att

dessa trakter alltjämt äro att betrakta som fjällapparnas egentliga hemvist

och att dessa där skola äga uppehålla sig under varje tid av året med små

renar. I 11 § 3 mom. har kommittén dock uttryckligen lagt i Konungens

befallningshavandes hand att i fråga om tiden för fjällapparnas vistelse därstädes

ävensom beträffande omfattningen av betesrättens utövning göra vissa

inskränkningar. Tillägget innefattar emellertid ingen egentlig nyhet, utan

är i huvudsak endast ett förtydligande av gällande bestämmelser. Redan

nu ankommer det på Konungens befallningshavande jämlikt 9 § renbeteslagen

att meddela föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrivande å

ifrågavarande trakter, och har Konungens befallningshavande med stöd av

sistnämnda lagrum på sina håll utfärdat bestämmelser i förevarande hänseende.

Sålunda har Konungens befallningshavande i ett flertal byordningar

i syfte att för tider med ogynnsamma betesförhållanden reservera betesmarker

för renarna, s. k. besparingsområden, bestämt, att betning icke får förekomma

därstädes annat än under hastig genomflyttning. Vidare har Konungens

befallningshavade likaledes i ett flertal byordningar till skydd för renarnas

vår- och höstbetesmarker föreskrivit, att fjällapparna å bestämd tid under

hösten skola med sina renar befinna sig nedanför eu viss angiven geografisk

linje samt att denna linje på uppflyttningen till fjällen om våren icke får

överskridas före en bestämd dag. 1 liknande syfte har Konungens befallningshavande

i förslaget uttryckligen tillagts befogenhet att, då sådant av

förhållandena påkallas, även kunna påbjuda, att betning av renar inom viss

trakt må äga rum endast i begränsad omfattning. I

I huvudsaklig anslutning till vad nu gäller har kommittén i sitt förslag

begränsat rätten för fjällapparna att beta sina renar nedanför odlingsgränsen

och utanför renbetesfjällen till månaderna oktober—april, där icke särskilda

förhållanden föreligga, som närmare angivas i 11 § 2 mom.

Förslaget innebär, såsom i den allmänna motiveringen antytts, endast en

oväsentlig avvikelse från gällande rätt. Jämlikt 1 § 1 mom. i 1898 års renbeteslag,

som ju har avsende såväl å fjällappar som skogslappar, äga lapparna

att även under månaderna maj—september uppehålla sig.å vissa områden

nedanför odlingsgränsen, nämligen å sådan mark, som antingen tillhör

kronan eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra

renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. Denna bestämmelse

saknar i stort sett praktisk betydelse för fjällapparna. Enligt vad

kommittén inhämtat föreligger nämligen intet behov för dem att annat än

under vissa ogynnsamma väderleks- och betesförhållanden vistas nedanför

odlingsgränsen å annan tid än under månaderna oktober - april, och ifrågavarande

lappar hava även för egen del i allmänhet.plägat iakttaga dessa tider.

På grund härav och för att åstadkomma tillbörlig, reda i fjällapparnas och

skogslapparnas betesförhållanden har kommittén i 11 § 2 mom. begränsat

tiden för vistelsen därstädes på sätt som skett.

Även beträffande trakterna nedanför odlingsgränsen och utanför renbetes
-

Kommittén.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Yttranden.

Departe
mentschefen.

fjällen liar Konungens befallningskavande av kommittén tillagts befogenhet

att meddela särskilda föreskrifter beträffande betesområdenas nyttjande, närmare

angivna i 11 § 3 mom. av förslaget.

Lapjparna hava icke framställt någon erinran mot vad i förevarande hänseende

föreslagits. Yad angår stadgandet under 11 § 2 mom. hava lapparna

i Norrkaitums lappby förklarat att de förutsatte att närmare bestämmelser

angående besparingsland komme att införas i byordningarna.

Även i ärendet hörda myndigheter hava godtagit ifrågavarande paragraf.

Från den bofasta befolkningens sida hava framställts åtskilliga erinringar

avseende den tid, då lapparna skola äga att vistas nedanför odlingsgräsen

samt utanför renbetesfjällen.

Kommunalstämman i Junosuando socken har sålunda beträffande 11 § 2 mom.

yrkat, att betesrätten måtte begränsas till månaderna januari —april, emedan

en utökning av betesrätten under månaderna oktober—december skulle medföra

att kraven på skadestånd för förstörd gröda skulle komma att ökas,

eftersom naturförhållandena unde dessa månader hindrade jordägaren att

hemforsla grödan.

Kommunalfullmäktige i Jokkmokks socken anse av samma skäl som nyss

anfört att beträffande 11 § 2 mom. betestiden bör begränsas till månaderna

november—april. Samma yrkande har framställts av kommunalstämman

i Hotagens socken.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har kommittén bibehållit

de renskötande fjällapparna vid dem nu tillkommande rättighet att under

varje tid av året uppehålla sig med sina renar å trakterna ovan odlingsgränsen

och inom renbetesfjällen samt ej heller beträffande trakterna utanför

renbetesfjällen föreslagit ändring i nu gällande lag. Däremot har kommittén

vidkommande trakterna nedom odlingsgränsen föreslagit den ändringen,

att vissa områden inom lappmarkerna, som nu äro upplåtna till begagnande

såväl sommar- som vintertid, hädanefter i regel skola vara undantagna från

begagnande under sommaren. Då den sålunda föreslagna begränsningen

allenast innebär ett i ordningens intresse påkallat stadfästande av hittills

tillämpad praxis och något behov från lapparnas sida i realiteten icke föreligger

att nyttja ifrågavarande trakter sommartid, ansluter jag mig till kommitténs

förslag härutinnan.

Från vissa håll bland den bofasta befolkningen har yrkats att tiden för

lapparnas vistelse nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, som nu

föreslagits lika för samtliga här ifrågavarande trakter till månaderna oktober-april,

måtte begränsas och hava härutinnan framställts olika förslag.

Jag vill då här till en början erinra om, att frågan om lapparnas flyttningstider

ingående behandlats under förarbetena såväl till 1886 års renbeteslag

som till nu gällande renbeteslag.1

1 Se komraittérades betänkande den 25 augusti 1883 sid. 64—71 samt sid. 82—84, Högsta domstolens

protokoll den 21 november 1884, Kungl. Maj:ts proposition den 11 december 1885 nr 2,

särskilda utskottets utlåtande den 2 april 1886 nr 1 och riksdagens skrivelse den 5 maj 1886 nr 49-

Se vidare kommitterades betänkande den 27 maj 1896, Kungl. Maj:ts proposition den 8 februari

1898 nr 56, lagutskottets utlåtande den 3 maj 1898 nr 84 och riksdagens skrivelse den 13 maj

1898 nr 132.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

1883 års kommitterade samlade från spridda urkunder då gällande bestämmelser

angående lapparnas rättigheter och upptogo i fråga om lapparnas

rätt att vistas å någon trakt för att där idka renskötsel i sitt förslag under

1 § samma regler, som innehöllos i dessa urkunder, regler, vilka sedermera

i allt väsentligt upptagits oförändrade i 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Såvitt nu är i fråga, gällde redan före 1886 års lag, att lapparna skulle äga

vistas nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen under tiden oktober—

april. Emellertid var vid behandlingen av denna fråga även tal om att begränsa

lapparnas vintervistelse å nu ifrågavarande trakter med en eller annan

månad. Särskilda utskottet vid 1886 års riksdag anförde härutinnan bland

annat följande:

Det har inom utskottet varit ifrågasatt, att från den i 1 § såsom vintertid

(= oktober—april) betecknade del av året skulle uteslutas månaderna oktober

och november, men att därtill skulle läggas maj månad. Yad angår

de två förstnämnda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,

emedan de bofasta i vissa trakter i Yästerbottens läns lappmarker då ännu

icke skulle hava hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade utängsslåtter.

Men utom det att dels den befarade olägenheten härav blivit i lagförslaget

förebyggd därigenom, att ersättningen för skada å utestående hö på sådana

slätter gjorts beroende därav, att hässjorna och stackarna, vari höet uppsamlats,

blivit inhägnade, dels maj månad, varunder växtligheten just börjar

komma sig för, icke lärer böra inbegripas i den tid, då renar skola få beta

å enskildas ägor, så låter sig icke lämpligen göra att bestämma vintertiden

annorlunda i denna lag än i internationella lagen (= förordningen den 6

juni 1883 angående de lappar, som med renar flytta emellan konungarikena

Sverige och Norge), varigenom norska lappar skulle komma att här i landet

äga renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.

Jag vill här erinra, att i den nu gällande konventionen mellan Sverige

och Norge, med ett i detta sammanhang oväsentligt undantag, den tid, då

norska lappar äga rätt till renbetning i Sverige, fortfarande omfattar månaderna

oktober—april.

Flertalet av 1896 års kommitterade upptogo i sitt förslag under 1 § viss

begränsning av tiden för betesrättens utövning å trakterna nedom odlingsgränsen

och utanför renbetesfjällen, i det de med avseende å annan mark

inom lappmarkerna än renbeteslanden ävensom beträffande trakterna utom

lanpmarkerna och renbetesfjällen bestämde betestiden i Norrbottens län till

månaderna oktober—april, men i annat län till månaderna november—april.

Skälet härtill var det att, enligt vunna upplysningar, höstflyttningarna i

Jämtlands län i regel icke skulle äga rum förrän i november och inom Västerbottens

län mera allmänt påyrkats, att den då bestämda tiden för lapparnas

flyttning ned å enskildas ägor måtte framskjutas, och detta därjämte ansågs

kunna ske utan men för lapparna.

Ordföranden bland nyssnämnda kommitterade, presidenten von Steyern

var av skiljaktig mening och ansåg sig icke kunna biträda förslaget att med

oktober månad inskränka den tid, under vilken lapparna skulle få utöva

dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildas marker

nedom odlingsgränsen i Yästerbottens län och utom renbetesfjällen i Jämtlands

län. Han yttrade:

Bilxang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 licift. (Nr 43.) 90 28 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Yad Härjeådalen beträffar, har det oemotsagt uppgivits, att flyttningarna

där aldrig begynt förrän i mitten av november (prot. sid. 5). Ändringen är

således för dessa trakter utan all betydelse, om det oek måste medgivas, att

något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen av Jämtlands län äro förhållandena annorlunda. Benbetesfjällen

äro där enligt lappfogdens uppgift beväxta huvudsakligen med

gräs men sparsamt med renmossa. När griisbetet med september månad

upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark isbildning

på fjällen gör den för renarna oåtkomlig, hava lapparna, särskilt från

Hotagens skattefjäll, varit nödsakade att redan i början av oktober flytta

till de närmast belägna skogstrakterna. De hava därför förklarat det icke

vara möjligt att bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri

hava samtliga vid sammanträdet i höll in ge närvarande kommunalombud instämt;

de hava varit ense därom, att det icke kunde förmenas lapparna, åtminstone

från vissa fjäll, att flytta redan den 1 oktober (prot. sid. 35). För

denna del av länet har således kommitterades förslag den betydelse, att det

skulle beröva lapparna eu förmån, som allmänt erkänts vara för bedrivande

av deras näring nödvändig, för att bereda de bofasta en förmån, på vars

åtnjutande de uttryckligen förklarat sig icke göra något anspråk. Det kan

ej med fog sägas, att de bofasta avgivit denna förklaring utan att närmare

göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället framhålla,

att de ledo åtskillig skada av renarna under oktober månad, men de

medgåvo tillika, att skadan endast gällde bärgat, i stackar och liässjor utestående

hö, och att den skulle förekommas, om det bleve regel, att höet förvarades

i lador. Detta mål uppställde de bofasta därför såsom mer eftersträvansvärt

än uppskovet med lapparnas flyttning, och de hoppades vinna

det genom bidrag till ladors uppförande från jämtländska renbetesfjällens

skogsfond. Denna hemställan hava kommitterade nu i sitt betänkande understött.

Blir residtatet härav, att höet i allmänhet inom de delar av Jämtlands

län, som vintertiden besökas av lappar, kommer att förvaras i lador,

är detsamma fullständigt skyddat redan före den 1 oktober, och all anledning

saknas då att förmena lapparna att komma vid den tiden. Skulle åter

avsikten ej vinnas, bleve under den av kommitterade föreslagna lagstiftning

lapparnas belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparna

att under oktober månad beträda enskild mark skulle nämligen, enligt kommitterades

förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovillkorlig skyldighet att ersätta

all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bärgat hö,

och detta ehuru, enligt samma §, höstackarna ej skulle behöva vara inhägnade

förr än den 1 november. Under oktober månad således, då även

vid ganska normala förhållanden, på vilka det av kommitterade åberopade

stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke äger tillämplighet, renarna

ej kunna hållas kvar å de på renmossa fattiga fjällen, utan, följande en

naturlig drift, söka sig ned till skogslandet, bliva lapparna ovillkorligen

ersättningsskyldiga för all skada, som sker å de överallt utestående öppna

höstackarna. En sådan lagstiftning är så föga ägnad att stifta frid mellan

lappar och bofasta, att den fastmer skulle framkalla nya tvister och mångfaldigt

ökade skadeersättningsanspråk.

Från Västerbottens län hava visserligen yrkanden om senare höstflyttning

framkommit, ehuru icke enhälligt (prot. sid. 64). En socken, Dorotea, har

uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring (prot. sid. 76). Ej

heller inom Äsele socken synes sådan, att döma av det vid sammanträdet i

Lycksele närvarande ombudets anförande, anses nödig. De övriga socknarna

hava uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det några nöjt sig med den

15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

vara hemfört till gårdarna. Ä lapparnas sida bär uppgivits, att de under

vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i medlet eller slutet av

oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken

snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore för lapparna nödvändigt

att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i

tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

I detta län gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet

komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast

den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför odlingsgränsen

intrång skall göras i lapparnas flyttningsrätt. Skola fjälllapparna,

vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område,

där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytterligare

kringskäras i utövningen av en rätt, av vilken de synas vara i verkligt

behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas

kraftiga skäl. Kommitterade hava inskränkt sig till att förklara, att de

funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle

jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kommitterades

förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även

i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka,

träffar endast utestående hö. Till dess skyddande hava kommitterade här liksom

i Jämtlands län föreskrivit uppförande av lador, och detta med all utsikt

till framgång. Konungens befallningshavande i länet yttrar nämligen

i sitt av kommitterade åberopade utlåtande angående förändrad lagstiftning

för lapparna: »Överallt inom lappmarken finnes tillräcklig tillgång på virke

för att uppföra lador, vilka bliva föga dyrare än hässjor. Det är, för att

använda ett milt uttryck, endast bristande företagsamhet, som gör att den

bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig av hässjor och icke uppför

lador.» Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken finnas, där ladors

uppförande bleve för kostsamt, hava kommitterade för sådan trakt föreskrivit

uppsättande kring stackar och hässjor av fullt skyddande stängsel, vilket

dock i Västerbottens läns lappmark, i motsats till vad som föreslagits för

Jämtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i

regeln under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åtlydes,

allt hö, som är av något värde, vara genom de bofastas egen åtgärd

fullständigt skyddat före den 1 oktober. Det gräs, som efter den tiden växer

eller ligger slaget på marken, torde vara av den beskaffenhet, att det ej

förtjänar något skydd. Vartill det under sådana förhållanden skulle gagna

att förbjuda lapparna att flytta före den 1 november, är jag ej i stånd att

inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan av förbudet

hämta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom

möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade

hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i

någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.

i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 december,

kan man därför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller

däremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.

Härjämte är att märka, att så länge den svensk-norska lapplagen äger

bestånd samt med stöd av densamma norska lappar, vilka med sina renar

flytta in i Västerbottens län, kunna efter den 1 oktober uppehålla sig var

som helst inom länet, förbudet för svenska fjällappar att överskrida odlingsgränsen

före den 1 november icke synes kunna tillämpas inom nämnda län.

En så beskaffad rätt bör väl ej kunna inrymmas i högre mått åt den främmande

lappen än åt den svenske undersåten.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Departements
chefen.

Gällande lag.

Kommittén.

De skäl, med vilka tidigare framställda anspråk på begränsning av tiden

för lapparnas flyttningar tillbakavisats, äro fortfarande gällande, och jag

ser för den skull ingen anledning att frångå vad kommittén härutinnan föreslagit.

Även i övriga delar ansluter jag mig till kommitténs förslag.

B. För skogsrenskötseln.

1. Skogslappar med huvudvisten inom lappmarkerna.

Beträffande de tider av året, då de renskötande skogslapparna äga inom

de särskilda områdena föra sina renar på bete, gälla för närvarande samma

bestämmelser som för de renskötande fjällapparna. Jag hänvisar till vad

härom tidigare anförts.

Av kommittén föreslagna bestämmelser återfinnas i 11 § 1 mom. i lagen

om skogrenskötsel. Kommittén anför:

Enligt 1 § i renbeteslagen äro skogslapparna berättigade att under varje

tid av året beta sina renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och å

sådan mark nedanför samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru

upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller

av ålder varit såsom sådant land använd. Å annan mark inom lappmarkerna

äga skogslapparna uppehålla sig endast under månaderna oktober—april, för

såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare

eller ock otjänliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning på

hösten eller hindra återflyttningen om våren. Yad nu sagts gäller även i

fråga om sådana trakter utom lappmarkerna, vilka skogslapparna efter gammal

sedvana besökt.

Lappmarksgränsen har för dessa renskötande skogslappar i stort sett samma

betydelse som odlingsgränsen för de renskötande fjällapparna, i det att landet

ovan lappmarksgränsen utgör skogslapparnas vår-, sommar- och liöstbetesland

och förty renarna i regel icke äga vistas nedom gränsen annat än under

månaderna oktober—april. Landet mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen

är emellertid icke, vad skogslapparna angår, i alla här ifrågavarande

avseenden att likställa med landet ovan sistnämnda gräns för fjällapparnas

vidkommande. Av den föregående redogörelsen för nu gällande bestämmelser

framgår nämligen, hurusom renbeteslagen skiljer mellan å ena sidan sådana

områden därstädes, där skogslapparna äga uppehålla sig året om, och å andra

sidan områden, där de i regel äga vistas endast under månaderna oktober—

april. De förra utgöras, såsom nämnt, av kronan tillhörig mark och sådan,

enskild tillhörig mark, vilken vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland

eller av ålder varit såsom sådant land använd. De senare utgöras av annan

mark än nu sagts.

Beträffande tiderna för betesrättens utövning å de särskilda områdena har

kommittén icke föreslagit annan ändring i gällande bestämmelser, än att

kommittén av skäl, som anförts under 4 och 11 §§ i lagen om fjällrenskötsel,

tillagt Konungens befallningshavande befogenhet ätt även här, då sådant med

hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest prövas nödigt, kunna påbjuda

vissa inskränkningar i betesrättens utövning (11 § 1 inom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarksgränsen har kommittén bibehållit

nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 inom.); dock att kommittén

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

även beträffande dessa trakter i likliet med vad som skett i lagen om fjällrenskötsel

tillagt Konungens befallningshavande befogenhet att i avseende å

betesområdenas utnyttjande meddela särskilda föreskrifter, närmare angivna

i 11 § 1 mom. tredje stycket.

Mot kommitténs under förevarande paragraf upptagna förslag hava, i den

mån erinringar förekommit, dessa varit av väsentligen samma innebörd som

dem, vilka framställts mot 11 § i lagen om fjällrenskötsel. Dessa erinringar

äro redan i det föregående bemcjjita och föranleda från min sida intet vidare

yttrande.

2. Skog^srenskötseln nedanför lappmarksgriinsen i Norrbottens län.

Bestämmelserna angående betestider för nu ifrågavarande slag av renskötsel

återfinnas i 11 § 2 mom. av lagen om skogsrenskötsel.

Kommittén anför:

Beträffande de tider, då de särskilda områdena å ifrågavarande trakter må

nyttjas för renbete, har kommittén lagt i Konungens befallningshavandes

hand att härutinnan meddela erforderliga föreskrifter (11 § 2 inom.). Såsom

i den allmänna motiveringen erinrats har även å dessa trakter med tiden

utvecklat sig en viss sedvana i förevarande hänseende, i det att vissa områden

användas för renbetning såväl sommar som vinter, medan andra åter

användas uteslutande för vinterbetning. Kommittén håller före att, då

Konungens befallningshavande meddelar föreskrifter angående trakternas

nyttjande under olika årstider, betestiderna i görligaste mån böra anpassas

efter den praxis härutinnan, som utbildat sig å de särskilda orterna.

Mot förevarande stadgande har i de avgivna yttrandena icke gjorts någon

anmärkning. För egen del ansluter jag mig till vad kommittén under detta

mom. yttrat och föreslagit.

Flyttningar och flyttningsvägar.

Bestämmelserna angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar återfinnas

i 12—14 §§ i de båda lagförslagen.

A. För fjällrensskötseln.

Kommittén anför:

12 och 13 §§ motsvara 5 § i gällande renbeteslag.

I 12 § har sålunda med smärre redaktionella jämkningar första stycket

av 5 § upptagits.

13 § innehåller delvis nya bestämmelser. Enligt 5 § andra stycket av

gällande lag må sådana gamla flyttningsvägar, som fortfarande äro behövliga

för lapparna, icke berövas dem genom röjning eller uppodling av jord eller

uppförande av hägnader. Kommittén håller före, att det i längden icke är

förenligt med kulturintressena å ifrågavarande trakter att markägaren genom

dylika flyttningsvägar hindras att i fall, då det kan vara av väsentlig betydelse

för honom, vidtaga odlingar eller eljest förfoga över sin mark. Kommittén

har för den skull ansett möjlighet böra finnas att omlägga sådan flyttningsväg.

Med hänsyn till lapparnas intresse av att i görligaste mån behålla

sina sedvanliga gamla flyttningsvägar har kommittén emellertid föreslagit,

Departements
chefen.

Kommittén.

Departements
chefen.

12-14 §§.

Kommittén.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

12 §.

Departements
chefen.

13 §.

att omläggningen icke får vidtagas annat än under förutsättning, att den kan

ske utan väsentlig olägenhet för lapparna.

Gamla flyttningsvägar, som äro för lapparna behövliga, åtnjuta, på sätt

ovan anförts, särskilt skydd. Samma skydd bör tillkomma dylika vägar

även å den nya sträckning, som vid omläggningen kan hava bestämts för

dem.

Bland åtgärder, varigenom flyttningsvägar icke må berövas lapparna,

angivas i 5 § andra stycket röjning eller uppodling av jord eller uppförande

av hagnader. Kommittén har ansett sig böra bland dylika åtgärder upptaga

aven utläggande av timmerbommar. Enligt, vad erfarenheten givit vid handen

hava nämligen på _ sina håll timmerbommarna utlagts på sådant sätt, att

lapparna, då flyttningsvägen korsat ett vattendrag, icke kunnat annat än

med fara för liv och egendom taga sig ut i vattnet eller upp på stranden.

Liksom emellertid genom förevarande stadgande uppförande av hägnader i

och för sig icke är förbjudet, blott flyttningsvägen därigenom icke stänges,

utan lapparna beredas nödig och bekväm genomfart för sina renar, innebär

stadgandet naturligtvis ej heller något hinder mot utläggande av timmerbommar,

blott vederbörande vidtaga anordningar, som möjliggöra för lapparna

och deras renar att på sedvanligt sätt övergå vattendraget.

I lappfogdeinstr-uktionerna torde böra intagas bestämmelser, innefattande

skyldighet för lappfogdarna att söka ordna lapparnas flyttningsvägar med

beaktande av såväl lapparnas som den övriga befolkningens intressen.

14 § motsvarar 12 § i gällande renbeteslag och har endast i redaktionellt

hanseende underkastats smärre jämkningar.

Beträffande nu ifrågavarande stadganden hava i de inkomna yttrandena

framställts vissa erinringar.

I fråga om 12 § anför domänstyrelsen:

Vid flyttningar över mark, som är under enskild förfoganderätt, har lagförslaget

föreskrivit, att väg skall tagas, där minsta skada förorsakas. Då

styrelsen icke kan finna någon anledning, varför icke samma hänsyn bör

tagas beträffande kronans marker, får styrelsen hemställa om sådan ändring,

att kronans marker i sagda hänseende må bliva likställda med under enskild

förfoganderätt ställd mark.

Vad domanstyrelsen erinrat finner jag befogat och har vidtagit härav

föranledd ändring i 12 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att uttrycket i paragrafens sista

mening, att vägen ej må göras »mindre framkomlig», syntes mindre väl valt

och borde utbytas mot ett stadgande att flyttningen på vägen ej finge i

väsentlig mån för lapparna försvåras (jmfr 30 § 3 mom.).

Domänstyrelsen anför med avseende å förevarande stadgande följande:

Stadgandet innehåller kategorisk föreskrift om att flyttningsväg icke må

genom röjning eller uppodling av jord eller genom uppförande av hägnader

eller genom utläggande av timmerbommar eller på annat sätt berövas fjälllapparna

eller göras för dem mindre framkomlig. Styrelsen kan ej underlåta

att uttala en viss betänksamhet mot sista meningen uti berörda bestämmelser

»eller göras för dem mindre framkomlig». Det låter nämligen tänka sig och torde

ej så sällan inträffa, att vid avverkningar timmerbommar måste anordnas

på ställen, där så förut icke varit brukligt, och att en dylik anordning kan

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

sägas göra flyttningsvägen mindre framkomlig för fjällappen. Då ett åsidosättande

av sagda lagbestämmelse kan medföra bötesstraff upp till oOO kronor,

synes det i'' betraktande av de värden, som kunna stå på spel för virkesägaren,

därest han icke får utlägga timmerbommen och det relativt obetvdliga

försenande av flyttningen för lapparna, som eventuellt kan bliva en följd

av att en dylik timmerbom något inkräktar på flyttningsvägen, knappast rattvist

att åsamka honom dylikt ansvar för ett tillfälligt intrång uti lapparnas

flyttningsväg. Det borde hava varit tillräckligt att uppstalla den regeln, att

lapparna icke få berövas sina flyttningsvägar.

Från den bofasta befolkningens sida har i Arjepluogs socken anförts, att

det torde få anses orimligt, att t. ex. eu hemmansägare ej skulle få uppodla

sin egen mark därför att odlingen skulle föranleda att lapparna finge omlägga

sin flyttningsväg. Sista meningen i paragrafen borde därför strykas.

Från Degerfors socken har erinrats att, att när lapparna togo väg, som korsades

av stängsel, detta utan vidare av dem nedhögges, något, som förefölle åtminstone

till någon del kunna undvikas med god vilja och avtal med mark
ägaren.

.

Yad länsstyrelsen anfört anser jag befogat och har i enlighet därmed vid- Bepartements
tagit

motsvarande ändring i paragrafen. Genom denna ändring torde i allt

väsentligt även vad domänstyrelsen erinrat vara tillgodosett. Påståendet,

att stadgandet i paragrafens sista mening skulle hindra eu jordbrukare att

uppodla sin egen jord, torde, om man sammanställer detsamma med vad

kommittén i sin motivering anfört, uppenbarligen vila på eu missuppfattning

av stadgandets innebörd. Intet hindrar heller, såsom jag redan tidigaie

erinrat, att stängsel uppföres omkring odlingarna, blott stängslet, där det

skulle korsa någon av lapparnas sedvanliga flyttningsvägar, genom markägarens

försorg förses med led, tillräckligt brett att genomsläppa renhjorden.

Lämpligt torde även vara att ledet på något sätt tydligt utmärkes. Att

skyldighet åligger lapparna att åter stänga ledet efter sig, torde ligga i öppen

dag, liksom även att lapparna icke i andra fall än då det för renhjordens

förflyttning är oundgängligen nödvändigt äga nedriva stängsel, som kan finnas

uppfört i deras flyttningsväg. I vad mån skadeståndsskyldighet i dylika fall

kan åligga lapparna torde bero av omständigheterna.

Från enstaka enskilda håll har yrkats, att den anmälningsskyldighet, som u §.

det enligt denna paragraf åligger lapparna att fullgöra, då de flytta utom

den socken, där de hava sitt hemvist, borde fullgöras, innan flyttningen påbörjades.

Yad sålunda erinrats torde icke föranleda någon åtgärd.

B. För skogsrenskötseln.

Dessa paragrafer motsvara 12—14 §§ i lagen om fjällrenskötsel; dock att 12-u §§.

det enligt 13 § 2 mom. lagts i länsstyrelsens hand att meddela erforderliga

bestämmelser i fråga om flyttningsvägar för sådana skogslappar, vilka erhållit

tillstånd att året om driva renskötsel nedom lappmarksgransen i Norrbottens

län. Kommittén anför under sistnämnda stadgande, att flyttningsvägarna

för ifrågavarande lappar torde, i den mån icke annat a\ särskilda

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

15-17 §§.

15 §.

Kommittén.

omständigheter föranledes, lämpligen böra följa den sträckning, som av

gammalt varit vanlig.

Beträffande dessa paragrafer hänvisar jag till vad under motsvarande paragrafer

i lagen om fjällrenskötsel anförts.

Renarnas bevakning.

Särskilda stadganden angående renarnas bevakning saknas i 1898 års renbeteslag.

Vad bärutinnan skolat iakttagas bar med stöd av 9 § i nämnda

lag varit infört i byordningarna eller ock underförstått legat till grund för

vissa stadganden i lagen, främst dem, som angå lapparnas ersättningsskyldighet

för skador, orsakade genom renar. Vissa regler hava bärutinnan även

utbildats av praxis och genom lappfogdarnas och tillsyningsmäns muntliga

uppmaningar.

Att bestämmelser rörande renarnas bevakning nu lämnas i lagförslagen

betecknas av länsstyrelsen i Västerbottens län som ett stort framsteg i lagstiftningen

rörande lapparnas förhållanden. Från lapparnas sida bär framhållits,

. att de föreslagna bestämmelserna såsom innefattande ett lagfästande

av tidigare iakttagen praxis vore rättvisa och billiga samt ägnade att befordra

en god renvård.

För fjällappar och skogslappar liava i allt väsentligt föreslagits lika bestämmelser.

15 § i lagen om fjällrenskötsel bar dock erhållit en något

annorlunda avfattning än motsvarande paragraf i den andra lagen, och vad

angar 1 < § i lagen om skogsrenskötsel bar viss skillnad gjorts mellan skogslappar

med huvudvisten inom lappmarkerna och övriga skogslappar.

A. Fjällrenar.

Under denna paragraf gör kommittén följande uttalande:

i Kommittén bar i syfte att hos lapparna in skärpa den synnerliga vikt och

betydelse för renskötseln, som måste tillmätas en god och omsorgsfull bevakning

av renarna, ansett sig böra i lagen införa särskilda stadganden härom.

Härvid bar kommittén dock endast givit uttryck åt mera principiella

synpunkter, medan detalj före skrifterna ansetts fortfarande hava sin plats i

byordningarna.

Renarna äro, såsom förut framhållits, av naturförhållandena tvingade att

v mi ^ uppehälle under olika årstider uppsöka skilda trakter, vilka på sina

hall ligga på betydande avstånd ifrån varandra. Avståndet mellan sommaroch

vmterbetestrakterna kan där det är som längst uppgå till 25 mil och

däröver. Aven da renarna anlänt till sina sommar- eller vinterbetesmarker,

f-°l .if S/1 SOIU ständigt i rörelse, beroende av väderleks- och betes
torhallandena,

. Renarnas vandringar må tidigare hava bestämts endast av

deras^ egen instinkt. Numera, då bebyggelsen och odlingen vunnit insteg

a ifrågavarande trakter, har blivit av nöden, att vandringarna för undvikande

av skadegörelse å den bofastas egendom ledas även av lapparnas

vilja och att lapparna, i den man det står i deras förmåga, alltjämt hava

renarna i sin hand. Den ständiga övervakningen av renarna har fått än

mera .framträdande betydelse, sedan renbeteskonventionen mellan Sverige

och Norge trätt i kraft och konventionens stränga bestämmelser i fråga

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

om renar, som olovligen inkomma å norskt område, kunna tänkas komma

att tillämpas.

Erfarenheten har givit vid handen, att husbonden på sina håll jämte husfolk

stannat på vår- eller höstbeteslanden och där ägnat sig åt höbärgning

för getter med flera kreatur eller åt annat jordbruksarbete. Under tiden

hava renarna, vilka ej sällan betats på långt avstånd därifrån, lämnats utan

personlig tillsyn av husbonden och understundom även utan all bevakning.

Det har ock inträffat, att husbonden jämte hustru och barn även under vintern

stannat å platsen och där ägnat sig åt skötseln av sina kreatur, medan

renarna, som befunnit sig i skogslandet, bevakats i otillräcklig omfattning.

På andra håll har förekommit, att husbonden, som tillika brukat hemman

eller annan jordbruksfastighet, väl under vissa tider personligen följt renarna,

men under skördetiden eller andra för jordbruket kritiska tillfällen

lämnat renarna för egen del och i saknad av tillräckligt arbetsfolk måst för

jordbrukets skull medtaga även sina i renskötseln sysselsatta drängar.

Slutligen må i detta sammanhang särskilt framhållas, att renarna, då de

sakna erforderlig tillsyn, icke blott kunna anställa stor förödelse å de bofastas

åkrar och ängar, med ty åtföljande skyldighet för lapparna att betala

dryga ersättningar, utan även vålla oreda och förluster för andra renskötande

lappar, vartill kommer att renägaren för egen del kan genom otillräcklig

bevakning förlora renar.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att lapparna av bekvämlighet

eller av andra orsaker på sina håll underlåta att föra renarna till trakter,

där det med hänsyn till årstiden och andra förhållanden ur betessynpunkt

skulle vara lämpligast, och i stället hålla renarna å en och samma trakt och

därigenom bidraga till att betestillgången å trakten år från år försämras.

Uppenbart är, att det med hänsyn till en jämn återväxt å betesmarkerna

är nödvändigt, att lapparna flytta renarna från trakt till trakt, och lika

uppenbart torde vara ätt en husbonde, som är mån om sina renar, måste

antingen personligen följa dem eller ock föranstalta om och övervaka, att

renarna ständigt hållas under verksam tillsyn. Ansvaret för underlåtenhet

i angivna hänseende måste i första hand åvila husbonden.

Åt sin uppfattning i förevarande hänseenden har kommittén givit uttryck

i 15 § samt i 16 § 1 mom. första stycket.

Jag anser i likhet med länsstyrelsen i Västerbottens län in. fl., som yttrat

sig i samma riktning, kommitténs förslag att i lagen meddela uttryckliga

föreskrifter angående renarnas bevakning innefatta ett avgjort framsteg, och

vill, vad särskilt nu föreliggande stadganden angår, framhålla såsom eu

vinst, att där tydligt utsagts, vem ansvaret för renarnas skötsel i första

hand åvilar. Jag är övertygad om, att stadgandet härutinnan kommer att

bidraga till att hos mindre ansvarskännande renskötande lappar avlägsna

den föreställningen att omsorgen om renarna är en sak, som icke vidkommer

dem. Jag vill vidare framhålla den synnerliga vikten av att lapparna ej

blott med hänsyn till återväxten å betesmarkerna undvika att hålla renarna

å en och samma trakt utan jämväl, då så av andra skäl, såsom för renarnas

ordentliga livnärande, kan vara påkallat företaga flyttningar, även om därmed

utomordentliga ansträngningar kunna vara förenade. I detta sammanhang

vill jag slutligen även erinra om den betydelse för lapparna det kan

hava med avseende å sedvan erättens bibehållande att de icke låta så lång

Departement

chefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

16 §.

Kommittén.

16 § 1 mom.

första

stycket.

Yttranden.

Departements
chefen.

tid mellan sina besök å skilda platser förflyta att denna rätt därigenom

äventyras.

Beträffande 16 § 1 mom. första stycket hänvisas till vad kommittén under

15 § anfört. I fråga om 1 mom. andra stycket samt 2 och 3 mom. uttalar

kommittén följande:

16 § 1 mom. andra stycket sammanhänger även med frågan om renarnas

bevakning och vård.

Det torde under vissa ogynnsammare förhållanden knappast kunna undvikas

att, då lapparna med sina renar lämna en viss trakt eller eljest befinna

sig under flyttning, renar lämnas efter. Lapparna böra då vidtaga till

buds stående åtgärder för att uppsöka och till hjorden återföra renarna,

som, lämnade åt sig själva, kunna anställa avsevärda skador. Det har

emellertid visat sig, att lapparna även sedan renarnas vistelseort blivit för

dem känd, stundom imderlåta att utsända manskap för deras återförande. I

saknad av bestämmelser härom i 1898 års renbeteslag har i vissa fall, där

det varit av särskilt intresse även för det allmänna att renarna återhämtades,

staten fått träda emellan så tillvida, att Konungens befallningshavande

för egen del föranstaltat om renarnas bortförande från trakten i

fråga och av allmänna medel utlagt kostnaderna härför utan utsikt att kunna

återfå dem av vederbörande renägare. I de flesta fall torde emellertid renarna

hava fått kvarstanna å trakten och lätt nog blivit ett byte för vargar

och andra rovdjur.

Då det bör ligga i renägarens eget intresse att icke gå förlustig renarna

och då det tillika måste anses vara hans skyldighet tillse, att renarna icke

vålla skador eller andra olägenheter, har kommittén lagt i lappfogdens hand

att på renägarens bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder.

16 § 2 och 3 mom. äro att uppfatta såsom av behovet påkallade ordningsbestämmelser.

Det har visat sig, att å trakter, där lapparna hålla sina renar i gemenskap,

vare sig i en gemensam hjord eller ock, utan att renarna kunna sägas

vara sammanhållna i hjord, å samma mera begränsade område, ägarna av

ett mindre antal renar oskäligt utnyttjas av ägarna till ett större renantal

Eå det sätt bland annat, att de större renägarna underlåtit att hålla för deras

jordar föreskrivet antal renvaktare och i stället låtit de mindre renägarna

ofta nog utan motsvarande ersättning, fullgöra bevakningen av renarna.

Klagomål över detta missförhållande hava å flera av kommitténs sammanträden

med lapparna framförts från de mindre renägarnas sida.

I fråga om stadgandet i 1 mom. första stycket anför domänstyrelsen följande:

Styrelsen vill härvid erinra om vad styrelsen tidigare anfört i fråga om

de skogskulturer, som i allt större och större omfattning komma till utförande

å de kronans marker, som beröras av renbetningen, och å vilka betydande

kostnader nedlagts. Det borde därför vara rimligt, om i lagen intoges

sådana föreskrifter, att lapparna anmanades att jämväl i fråga om kronans

marker iakttaga samma hänsyn som beträffande övriga renskötande lappar

och bofasta, och får styrelsen hemställa om sådant tillägg till sagda paragraf.

Från ett enstaka enskilt håll bland den bofasta befolkningen har yrkats,

att orden »i den mån sådant kan undvikas», borde strykas.

Domänstyrelsens erinran finner jag befogad och har vidtagit en mindre ändring

i stadgandet i syfte att tillförbinda lapparna att även i andra hänseenden

än dem, som i kommitténs förslag angivits, söka undvika skadegörelser.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Yad i övrigt anmärkts mot stadgandet anser jag icke böra föranleda någon

åtgärd. Eenskötseln är som bekant en så beskaffad näring att, även om den

utövas med den största omsorg, skadegörelser i någon form icke kunna undvikas.

Det gäller i renbeteslagstiftningen endast att begränsa skadegörelserna

till det minsta möjliga. Lagstiftningen kan här icke fordra mera av lapparna

än att de efter bästa förmåga genom omsorgsfull bevakning av renarna

och andra lämpliga åtgärder söka förekomma att renarna anställa skador.

Till detta mål syfta såväl nu ifrågavarande bestämmelser angående renarnas

bevakning som andra föreskrifter i lagen, främst dem, som ålägga lapparna

ersättningsskyldighet för inträffade skador.

Beträffande detta stadgande, som i vissa fall, då renar lämnats efter under 16£ 1

flyttningen, bemyndigar lappfogden att på vederbörande lappars bekostnad ^ ^ ''

hopsamla och återföra renarna till hjorden, har lappfogden i Norrbottens läns n e"

norra distrikt med instämmande av länsstyrelsen i länet, erinrat, att samma

rättighet borde tillförsäkras lappfogden, även när det gäller renar, som

komma från fjällen ned i skogslandet utan att lapparna äro med eller vilja

hopsamla och återföra dem. Detta gällde särskilt i sådana fall då renarna

på sin väg nedåt kunna åstadkomma skada å bofastas hö eller ock komma

in på vinterbeteslanden och förstöra betet för de lappar, som senare på året

komma ned med ordnad hjord. Exempel på dylik ren vandring ned utan

att renägaren varit med förekomme då och då och särskilt hösten 1923 hade

sådant i ett par fall förekommit. Genom lappfogdens ingripande i dylika

fall torde skadegörelser kunna förhindras eller skadan i allt fall väsentligt

minskas. Länsstyrelsen har därjämte hemställt om en föreskrift att hopsamlingen

av renarna skall ske genast.

Även jag finner lämpligt att lappfogden tillägges befogenhet att i nyss Departementsangivna

fall på lapparnas bekostnad föranstalta om renarnas hopsamlande

och återförande till hjorden och har vidtagit härav påkallad komplettering av

stadgandet. I sammanhang därmed har även tillgodosetts behovet av ett

reglerande ingripande från lappfogdens sida i andra liknande fall. Angående

den skyndsamhet, varmed lapparna för egen del skola vidtaga erforderliga

åtgärder för att återsamla efterlämnade eller eljest spridda renar, har jag

icke ansett lämpligt föreskriva att det skall ske genast, utan funnit ändamålsenligast

att föreskriva att det bör äga rum, så fort ske kan.

Detta stadgande har godtagits såväl av lapparna som av alla andra, vilka 16 § 2 mom.

yttrat sig över förslaget. För egen del har jag intet att erinra vid detsamma.

Stadgandet, som ålägger lappfogden att i visst angivet hänseende söka i6 § 3 mom.

förlika lapparna, har föranlett den erinran från länsstyrelsen i Norrbottens län, Yttranden,

att det syntes kunna ifrågasättas, om ej lappfogden borde tillerkännas befogenhet

att träffa avgörande i fråga om ersättningsbeloppet, därest hans försök

att åstadkomma förlikning skulle stranda. Givetvis borde i så fall klagan

över lappfogdens beslut kunna föras hos länsstyrelsen, varom föreskrift i ty

fall borde meddelas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Departements
chefen.

Från lappskt håll har vid detta mom. ifrågasatts, huruvida det icke borde

överlåtas åt ordningsmannen inom lappbyn att bestämma beträffande övriga

lappars ingripande i renvården på tredskande lapps bekostnad. Bestämmelser

härom förutsattes dock böra intagas i byordningarna.

Jag anser att i sådana fall, då lapparna icke kunna enas i fråga om ersättning

för bevakning, som utförts för annans räkning, lappfogdens befogenhet

icke bör sträcka sig längre än att söka åstadkomma förlikning. Frågans

vidare behandling, då förlikningen strandat, bör enligt min mening förbehållas

allmän domstol i vanlig ordning.

Jag har intet emot att genom stadganden i byordningarna ordningsmannen

inom lappbyn tillägges befogenhet att i förekommande fall ordna bevakningens

fullgörande mellan lapparna. Ordningsmannainstitutionen torde vara

tillkommen bl. a. just för att äga tillgång till en lämplig person att ordna

sådana frågor.

17 §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements
chefen.

Stadgandet i denna paragraf innefattar eu nyhet. Det avser att i fall av

grov försumlighet i renvården kunna fråntaga vederbörande lapp rätten att

för egen del driva renskötsel.

Under denna paragraf har kommittén följande uttalande:

Rätten att driva renskötsel i riket har, såsom ovan anförts, tillerkänts den

lappska allmogen framför andra svenska medborgare, och har den, som vill

begagna sig av denna rätt, tillika i anslutning till sedan länge bestående

forhållanden i kommitténs förslag tillförsäkrats vissa andra synnerligen vittgående

förmåner att nyttjas i samband med renhanteringens utövande. Ivomm

it t (''sri förutsätter visserligen, att lapparna komma att uppfylla de villkor,

som för privilegiernas begagnande hava uppställts till skydd för allmän och

enskild egendom, bland dem främst villkoret att väl vårda och bevaka renarna.

Då emellertid någon gång kunna förekomma fall av sådan vårdslöshet vid

bevakningen av renarna, att stort men såväl för renskötseln i trakten som

för de bofasta därigenom uppkommer, har det ansetts nödvändigt att tillerkänna

vederbörlig myndighet befogenhet att i nödfall kunna skilja en för

yrket alldeles olämplig lapp från rätten att driva renskötlsel. Det stadgande

harom som införts^ i de båda lagförslagen (17 §), har tillkommit i anslutning

till uttalanden i sådan riktning, som framkommit vid av kommittén anordnade

överläggningar med lapparna.

^ Lapparna hava för sin del, med reservation på sina håll allenast mot att

sådan försumlighet, som i stadgandet avses, över huvud förekommer, mottagit

stadgandet med tillfredsställelse och gillande.

Från enstaka bofast håll har yrkats att såsom förutsättning för stadgandets

tillämpning borde angivas allenast »försumlighet», men icke »grov försumlighet»,

samt att lapparna icke skulle behöva höras, då fråga uppkomme

att fråndöma någon rätten att driva renskötsel.

I övrigt har stadgandet icke föranlett någon erinran.

Stadgandet har i princip godtagits av alla, som yttrat sig över förslaget.

Jag finner vad från bofast håll erinrats icke förtjäna avseende och godtager

paragrafen såsom den av kommittén föreslagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15—17 §§.

I i

B. Skogsrenar.

Stadgandena angående renarnas bevakning äro, såsom jag redan nämnt, i

huvudsak lika med motsvarande stadganden i lagen om fjällrenskötsel. De

äro tillämpliga såväl å de skogslappar, som hava sina huvudvisten inom

lappmarkerna, som ock å den renskötsel, som enligt förslaget skall få drivas

nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Vissa avvikelser från stadgandena i lagen om fjällrenskötsel förekomma

dock. Sålunda har 15 § erhållit en något annan avfattning än motsvarande

paragraf i nyssnämnda lag.

Kommittén anför- i sådant hänseende följande:

Skogsrenskötseln drives, med undantag för vissa trakter i de nordligaste

delarna av riket, inom socknar, där odlingen och bebyggelsen vunnit förhållandevis

stort insteg. Renbetestrakterna ligga följaktligen mer eller mindre

inkilade mellan odlade marker. Det kan därför knappast undvikas, att skogsrenarna,

då de begiva sig från en betestrakt till en annan, komma in på sådana

marker. Uppenbart är att, som skogsrenarna i motsatts mot fjällrenarna

året om vistas i skogslandet, renarna under sina vandringar, i synnerhet

under våren, sommaren och hösten, lätt åstadkomma skador å den bofasta befolkningens

egendom. Det har emellertid visat sig, att skadorna sommartid

bliva mindre, oip. renarna då äro spridda än om de uppträda i samlad hjord.

Nu angivna förhållanden i förening med andra omständigheter hava givit

anledning till, att för skogsrenarnas skötsel utbildat sig en mot fjällr en skötseln

olika metod. Skogslapparna hålla sålunda sommartid renarna i regel icke

samlade annat än då särskilda omständigheter påkalla sådant, utan låta renarna

gå spridda. Kommittén har ansett sig böra taga hänsyn till rådande

förhållanden och har fördenskull icke ålagt skogslapparna att i likhet med

fjällapparna »flytta med sina renar». Kommittén har dock härigenom icke på

minsta sätt för skogslapparnas del velat efterskänka fordran på en efter omständigheterna

lämpad god vård och bevakning av renarna, vilket ock i §

uttryckligen utsagts. Tydligt är att ansvaret för renarnas bevakning och

vård även här bör i första hand åvila husbonden.

Domänstyrelsen antyder i sitt utlåtande att man beträffande skogsrenen,

vilken enligt styrelsens förmenande av inneboende drift icke uppträdde i

hjordar eller större flockar med undantag för eu viss tid på hösten, svårligen

kunde tala om skötsel i den bemärkelse, som man vanligen inlade i detta

ord. Kommittén hade ej heller själv kunnat närmare angiva, vari denna

skötsel skulle bestå, utan med hänsyn till de skador, som skogsrenarna sommartid

åstadkomme, uttalat, att det vore bättre, om renarna då vore spridda

än om de uppträdde i samlad hjord.

Från bofast håll i Arjepluogs socken har erinrats att kommittén gjort

gällande att skadan, som renarna förorsakade, bleve mindre, om renarna

sommartiden finge gå spridda, än om de höllos samlade. I själva verket

torde det väl förhålla sig så, att skadan ej bleve mindre, men att den mindre

observerades och ej bleve så i ögonen fallande, som den skulle bli, om en större

renhjord finge hemsöka exempelvis en slåtteräng. Den hos skogslapparna

utbildade och av kommittén i motiveringen godkända vanan att vissa tider

ej hålla renarna samlade hade medfört att renvården under tidernas lopp

15 §.

Kommittén.

Yttranden.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Departements
chefen.

blivit allt sämre, så att man numera med fullt fog kunde påstå, att renarna

aldrig vore fullt samlade. Sammanställd med motiveringen vore paragrafen

så formulerad, att dess verkan bleve fullständigt illusorisk.

■ ^ Yad vid denna paragraf erinrats av domänstyrelsen m. fl. vilar i sista band

på den uppfattningen att fjällrenskötsel och skogsr eu skötsel böra oavsett olika

lokala förhållanden bedrivas efter samma metoder. Denna uppfattning är på

små håll ganska fast rotad och har givit anledning till det påståendet att

de renskötande skogslapparna skulle vara synnerligen vårdslösa och dåliga

yrkesmän. Det kan naturligtvis icke förnekas, att det i detta liksom i andra

yrken förekommer fall av försumlighet och vårdslöshet. Allvarligt bestridas

måste emellertid att den metod, som tillämpas i fråga om skogsrenskötseln,

skulle vara ett uttryck för försumlighet och vårdslöshet hos skogslapparna.

Fullständigt oriktigt är därjämte, ehuru det snarast borde uppfattas såsom

en ursäktande förklaring, domänstyrelsens påstående, att skogsrenen av inneboende

drift sällan eller aldrig uppträder i samlad hjord eller flock. I detta

hänseende föreligger ingen artskillnad mellan fjällrenen och skogsrenen.

Jag har redan i det föregående framhållit, hurusom under vinterflyttningarna

skogsrenhjordarna hållas samlade på fullständigt samma vis som fjällrenhjordarna

och i likhet med dem föras från den ena trakten till den andra.

Tillämpas således vintertid samma metod att sköta renarna bland fjälllappar

och skogslappar, är emellertid, såsom även i de avgivna yttrandena

erinrats, förhållandet sommartid i viss mån annorlunda. Skogslapparna låta

då, sedan renarna efter återflyttningen från vinterbeteslanden förts till en

viss trakt, dessa sprida sig och gå spridda fram till hösten med undantag

för vissa tillfällen, såsom för märkning av kalvar, slakt, skiljning och dylikt,

då renarna i görligaste mån hopsamlas i gärden eller på naturliga

platser, som lämpa sig för ändamålet. Bevakningen av renarna, medan de

äro spridda, sker i främsta rummet på det sätt att lapparna i mån av behov

utöva tillsyn över dem å sådana trakter inom betesområdet, som pläga vara

särskilt utsatta för skadegörelser. Anledningen till att renarna under sommaren

hållas spridda är, såsom kommittén riktigt framhåller, den erfarenheten

att ifrågavarande metod visat sig vara den mest ändamålsenliga, om

man vill förekomma allvarligare intrång å de bofastas ägor. Metoden’ tilllämpas

alltså fullt avsiktligt och dikteras väsentligen av hänsyn till den

bofasta befolkningens intressen. Jag vill nämna att samma sommarmetod

på små håll icke är helt främmande ens för fjällrenskötseln. Där är den

dock i regeln motiverad av andra skäl än dem, vilka äro bestämmande för

skogsrenskötseln.

Till den avvikande avfattning, som förevarande stadgande erhållit gentemot

15 § i lagen om fjällrenskötsel, har jämväl bidragit att de renskötande

skogslapparna till övervägande delen äro jordbrukare. De kunna nämligen,

om de samtidigt skola på behörigt sätt sköta sitt jordbruk, sommartid icke

företaga flyttningar till mera avlägset belägna trakter.

Jag hallei, i likhet med kommittén, före, att man bör taga vederbörlig

hänsyn till den särskilda praxis, som i förevarande hänseende utbildat sig

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

lios skogslapparna, och således icke söka att för sommarrenskötseln a ifrågavarande

trakter påtvinga näringen regler, vilka i praktiken icke kunna tilllämpas.

De risker, som den bofasta befolkningen under sommaren är utsatt

för genom skogsrenskötseln, bör man naturligtvis i görligaste mån söka föiekomma.

Detta torde emellertid icke kunna ske därigenom att man ålägger

skogslapparna att under angivna årstid sammanhålla renarna i hjordar och i

denna ordning flytta från trakt till trakt. Allt hänger i förevarande hänseende

på den omsorg, varmed bevakningen verkställes, och de åtgärder, som

till underlättande därav vidtagas. I sistnämnda avseende vill jag, något som

i lika hög grad gäller beträffande fjällrenskötseln, för skogsrenskötselns vidkommande

framhålla vikten av att telefonnätet a renbetestrukteina utvidgas,

för att lapparna, där faran för skadegörelser genom renar är överhängande,

må kunna snabbare än nu kan ske underrättas om förhållandet och "vidtaga

åtgärder till förekommande av sådana skadegörelser.

Beträffande dessa paragrafer hänvisar jag till vad under motsvarande para- 16 och 17 §§

grafer i lagen om fjällrenskötsel anförts. Jag vill endast tillägga att IT §

i lagen om skogsrenskötsel försetts med ett tillägg (sista stycket) beträffande

sådana lappar, som höra hemma nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens

län. Då dessa lappar bedriva sin näring uteslutande på grund av eu av

länsstyrelsen lämnad koncession, har det beträffande dem icke ansetts nödigt

föreskriva, att lappbyns lappar ovillkorligen skola höras innan i paragrafen

åsyftad påföljd ålägges försumlig lapp.

Förvildade renar.

Denna paragraf, som är likalydande i båda lagförslagen och som avser

åtgärder för utrotande av förvildade renar, motsvarar 2 § andra stycket i

gällande renbeteslag. Med förvildade renar avses i stadgandet förvildade

tamrenar och deras avkomma, det vill säga renar, som kommit ur sin ägaies

hand och förty i allmänhet icke kunnat märkas i öronen.

Beträffande egentliga vildrenar gäller vad därom är stadgat i gällande

jaktförfattningar. Dylika renar förekomma numera icke i riket, men väl i

Norge och annorstädes.

Bostad, bodav, jordbruk.

Under 19—21 §§ i de båda lagförslagen har kommittén upptagit bestäm- 19 §.

melser, enligt vilka det skulle kunna medgivas renskötande lappar rätt att

under vissa förutsättningar inom renbetestrakterna uppföra bland annat stuga

eller därmed jämförlig bostadsbyggnad att nyttjas för den tid renskötseln

drives å trakt, där byggnaden inrättats. Kommittén har härmed velat tillgodose

av lapparna framställda anspråk på bekvämare bostadsförhållanden

än dem, som kåtan kan erbjuda.

Frågan om befogenheten av lapparnas anspråk härutinnan samt om lämp- ^Tidigare

ligheten överhuvud taget att utöva renskötsel från annan bostad än kåtan,

har varit föremål för prövning i samband med de förslag till ändringar i

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

1898 års renbeteslag, som förelädes 1917 års riksdag genom propositionen

nr 169. Det heter i propositionen i denna del:

En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande, är

spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter, som

äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser

i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande, att det i 1 §

3 mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna att å trakter, där de

äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och djuren skulle medföra rätt för dem att slå sig ned såsom

bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid ohållbart. Lagens ordalag berättiga

ingalunda den antydda tolkningen, och densamma skulle i sina konsekvenser

leda till sådana uppenbara orimligheter som att lapparna kunde

egenmäktigt upptaga lägenheter å enskild mark eller å kronomark i åtskilliga

trakter utanför lappmarkerna och de jämtländska renbetesfjällen. Vid sammanställande

av renbeteslagens bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen

uppenbart, att lagen i sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något

annat än att reglera lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande förhållanden.

Å lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande bestämmelser

— med _ undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars rätt att

lämna renar i vård hos andra lappar — överhuvud icke anses tillämpliga,

och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är om deras renskötsel;

och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning, tvärtom endast

med svårighet kan utövas av den, som antager de bofastas levnadsvanor,

lärer någon rätt att för bosättning taga i anspråk mark inom renbetestrakterna

icke kunna härledas ur det omförmälda stadgandet om rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bosättning

kunna grundas på den i renbeteslagens 3 § givna bestämmelsen om rätt för

lapparna att i lappmarkerna och å renbetesfjällen tillgodogöra sig virke för

uppförande eller ombyggnad av bostad. Godkännes riktigheten av vad nyss

anförts i avseende å 1 § 3 inom., lärer det vara uppenbart, att i 3 § ej

åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara kåtor, som lapparna

av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis eller för längre tid

uppehållit sig med renar. Riktigheten av en dylik tolkning av 3 § framgår

även av motiven till motsvarande stadganden i den tidigare, år 1886 utfärdade

renbeteslagen, i vilka motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas

skogsfångsrättigheter grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i

1873 års_ avvittringsstadga, att lapparna äga till liushållsbehov använda

skogen »i den mån för betesrättens utövande är nödigt», likasom ock det i

4 § av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som

lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat varaktigt

bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man bär även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,

som i äldre tid plägat av Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljas renskötande

lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat

område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande

inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat i in att inom de särskilda

lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna. Även om

inrymningsliandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare innebörd,

kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att sätta sig i

besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde nämligen

vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar, att det för varje

lappby bestämda betesområdet skulle anses samfällt för alla till byn hörande

lappar. Sedermera har visserligen genom 1898 års lag (9 §) fördelning av

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts och å vissa trakter jämväl blivit

genomförd; men det står utom allt tvivel, att sålunda tillkommen fördelning

icke grundlägger någon för viss tid eller för all framtid gällande rättighet

till visst område, ävensom att fråga ej är om annat än rätt till renbetes tillgodogörande

och det nyttjande av mark, som därmed enligt lagen sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolkningen

medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det i ganska

stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig

ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i

följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna, tagit stadigvarande

uppehåll vid något fiskevatten eller å annan lämplig plats och

där uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider, bostadshus. Här hava

de livnärt sig, förutom med avkastningen av renar, vilka de tilläventyrs haft

i behåll och överlämnat i andra lappars vård, huvudsakligen med fiske och

jakt. Ofta har även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan

anledning, såsom dåliga betesår, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos renarna,

förlorat dessa eller som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomadlivet,

på liknande sätt skaffat sig fast bostad. Slutligen har det, framför allt på

senare tider, inträffat, att lappar för sig eller medlemmar av sin familj uppfört

fasta bostäder å kronomark utan att likväl därför uppgiva renskötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl i lappmarkerna

som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De upptagna lägenheterna

äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången gång bestå de

ej av annat än bostad. Yanligen förekomma dock även byggnader för en

mer eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom allenast getter men i

många fall även en eller annan ko, vilka djur då beta å kronomarken samt

i övrigt födas med foder, som där skördas. I en del fall hava lägenheterna

utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter med odlad mark samt ett

flertal nötkreatur ävensom dragare.

Åtskilliga dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade. Detta

har skett dels med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909 innefattande

ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Yästerbottens och

Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband med avvittring

av mark till s. k. inhysningslägenheter och dels på grund av kungörelsen

den 3 juni 1915, som lämnar öppet åt Ivungl. Maj:t att, när synnerliga

skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i lappmarkerna

uppdragna s. k. odlingsgränsen. Étt avsevärt antal innehavare av olagligen tillkomna

lägenheter — såväl lappar som andra — har på detta sätt fått sin

ställning ordnad, något som påkallats av eu naturlig billighet mot personer,

vilka man opåtalt låtit slå sig ned och längre tid kvarsitta å kronomarken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid bestämt

uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Fasthålles

detta och erkännes tillika riktigheten av vad här förut anförts emot

påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning, skulle

alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer endast på grund

av Kungl Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå sig ned å odisponerad

kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes ej heller föreligga att medgiva lappar rätt att

utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i lapparnas

eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt vara

synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning å dylik

mark. Det förhållande att lapparna, så vitt känt är, utgjort de nordligare

fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom man stundom

velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från lapparnas sida att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft. (Nr 43.) S6 ss G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande lappbefolkningen

kan det ej heller vara till gagn, att enskilda lappar efter sitt fria

skön upptaga nya lägenheter i trakter, som eljest av hänsyn till renskötseln

ansetts böra i det längsta undantagas från bosättning. Det behöver ej närmare

utvecklas, vilka svårigheter ett urskillningslöst upptagande av nya

lägenheter i de egentliga renbetestrakterna kan medföra för renskötseln. Det

torde vara tillfyllest att erinra om de kostnader statsmakterna tid efter

annan fått ikläda sig för att i denna närings intresse återförvärva åt kronan

områden, som av enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker.

Väl utvisar erfarenheten, att bofasta personer av lappsk härkomst i allmänhet

äro fnera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.

Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat sig giva

upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar dessutom ofta

nog, att dylika lägenheter komma ur sina lappska innehavares hand och

övergå till personer, som ej av rasliänsyn manas till särskilt överseende i

fråga om skador av renar.

Beträffande åter frågan om möjlighet att i laga ordning erhålla upplåtelse

av kronomark torde lapparnas säregna förhållanden påkalla närmare övervägande.

Man torde i detta avseende böra skilja mellan renskötande lappar

och sådana, som övergivit eller ämna övergiva renskötseln, och inom den

senare gruppen ägna särskild uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller

sjuklighet hindras att fortsätta nomadlivet.

Vad då först beträffar lappar, som idka renskötsel och vilja därmed fortfara,

finnes ingen anledning för staten att genom upplåtande av jord underlätta

dessas bosättning. För envar, som känner förhållandena och söker

opartiskt bedöma dem, borde det stå klart, att i vårt land renskötsel i allmänhet

ej kan utan stora olägenheter förenas med bofast levnadssätt. Benskötselns

naturliga förutsättningar äro hos oss av den art, att renarna i allmänhet

måste företaga längre vandringar, varunder de, så framt näringen

ej skall råka på förfall och medföra allvarliga konflikter med jordbruket,

måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekriiftas i stort sett av hittills vunnen

erfarenhet. I samma mån renskötande lappar börjat slå sig ned såsom

bofasta men likväl fortsatt att omhänderhava renar, har renskötseln i regel

alltmera urartat och förhållandet till den jordbrukande befolkningen försämrats.

Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Västerbottens

län. Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar förekommit

en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de

bofastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I en del

fall har detta tillgått så, att en renskötande lapp inköpt eu redan anlagd

gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner såsom

jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen skötas

av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid ej den vanliga

formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så, att i trakt, där eu nomadfamilj

plägat längsta tiden uppehålla sig med renarna, på kronomark

uppförts ett boningshus avsett för en del av familjens medlemmar, vilka

sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet dylika fall har sedermera anlagts

ladugård för eu eller annan ko. Från början har det vanligen varit endast

de kvinnliga eller äldre manliga familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig

ned och övergivit arbetet med renskötseln. Mången gång har emellertid

själva husbonden varit eu av dem, som stannat, och i andra fall har han

längre fram slutit sig till dessa. De naturliga följderna av denna utveckling

hava ej uteblivit. Genom bosättningen har det redan förut i förhållande

till renantalet alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen

av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande

i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har pa vissa håll föranlett de särskilda

hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jattehjordar,

som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta har

lett’ till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de mindre

förmögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena som andra

hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade äro förhållandena aven å

andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast levnadssätt,

Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands län samt eu

del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att forhjaipa

ren skötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida

man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel

och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också om renskötseln

skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in pa en dylik väg.

Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande

av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna vilka

ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de idka vid

sidan av renskötsel och för övrigt synas sakna förmåga att ateigå till förfädernas

levnadssätt i kåtor. Även i fråga om eu del bofasta men renskotande

lappar i Jämtlands län torde man tyvärr hava att utgå från, att de

ej äga förmåga att återgå till verkligt nomadliv. I samband med den allmänna

revisionen av renbetslagstiftningen, som, på sätt redan antytts, snart

måste komma till stånd, torde man komma att taga under närmare övervägande

det invecklade och ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta

lappars rätt att driva renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid

att i allmänhet förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark.

I enlighet med den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i propositionen

föreslogos åtskilliga förändringar i renbeteslagen. Bland annat

föreslogs att till vad i 1 § 3 mom. stadgades om lapparnas ratt att till

underhåll för sig och renarna begagna land och vatten foga det förtydligande

tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande ägde uppföra bostadshus.

I sammanhang därmed föreslogs även sådan jämkning i 3 §. att darav

med full tydlighet framginge, att virke ej i något fall iinge av lapparna

tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta. Därjämte

upptogos bland övergångsbestämmelserna särskilda stadganden med avseende

ä redan befintliga bosättningar.

Inom riksdagen väcktes motioner med yrkanden om avslag ellei ändring

i propositionen.

Lagutskottets majoritet biträdde propositionen i förevarande delar. Ett

flertal reservanter inom utskottet företrädde emellertid eu avvikande mening.

I reservationen anfördes bl. a.

Uti propositionen utlägges, hurusom enligt gällande lag lapparna icke haft

någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande av

bostadshus. Bätta förhållandet är väl emellertid att lagstiftaren ej alls

reflekterat på dessa förhållanden. Lagen ar uppbyggd pa nomadlivets gamfa

bruk och plägseder. Därefter kom småningom en ny tid. som höjde leynadsanspråken

betydligt för svenskarna och då tydligen ej kunde undga att av eu

hos lapparna skapa nya behov. Det första och grundläggande av dessa nya

krav var längtan efter en ordentlig, människovärdig bostad, dar de små

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

barnen kunde lia skydd, där hustrun kunde föda barnen och där familjen i

sin helhet kunde finna någon trevnad och eu varaktig stad. Med andra ord

den nya tiden har lios Jämtlands, Västerbottens och de sydligast vistande

norrbottenslappa.rna inplantat begreppet hem. Detta nya behov ha lapparna

självfallet ansett sig berättigade att tillgodose och myndigheterna hava ej

ingripit häremot, vartill de i själva verket även saknat uttryckligt stöd i lag

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör den

såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt göra,

återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen

sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt söka ordna

renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt och är det riktigt att

vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det icke. Endast ett

naturhistoriskt museiintresse kan försvara en sådan utväg. Lappfolket har

rättighet att lika väl som de svenske sträva fram till en människovärdigare

tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden kunna förhindra det. Även

om lagens hand förmår efter nuvarande innehavares och hans hustrus livstid

avhysa familjen från boningshusen, kan man med sannolikhet antaga att

deras barn, vanda vid eu bättre bostad, skola finna det rättvist och tilltalande

att förflytta sig till primitivare bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt

motstånd från »lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands

län». Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens län

»hava i allmänhet gjort invändningar». Alla dessa lappar, heter det i redogörelsen,

hemställa om rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostadshus

å sina renbetesland; några önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader

och gethus. Från Övriga Norrbottenslappars och vissa Jämtlandslappars

sida har ater framhållits att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader,

enär lapparna måste flytta med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid. 82)

att förslaget ^ »tillstyrkts av alla hörda myndigheter och ej heller föranlett

erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarkssocknarna, där som

bekant renskötseln star liögst» samt att »tydligt torde i själva verket vara,

att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en god renvård». Vad

myndigheterna angar hava de i god tro tillstyrkt även tidigare kommittéförslag,

som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar, som ännu

leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden, kunna icke åberopas såsom

auktoriteter för att pålägga lappar med ett mera utvecklat kulturliv eu

skyldighet att övergå till de förras primitiva vanor. Tydligt synes det därför

snarare vara, att bemödandena böra i stället gå ut på att på det beståendes

och oundvikligas grund bygga upp en god renvård i alla fall. De

små jordbrukarna i N orrland hava fasta bostäder men få ändock under vissa

årstider bo. i tillfälliga bostäder i skogarna för skogsavverkning. Även

lappbefolkningen bör under skydd av eu omtänksam lagstiftning kunna antaga

enahanda vanor.

Reservanterna hemställde, att riksdagen med anledning av propositionens

förslag under bl. a. 1 och 3 §§ jämte andra stycket i övergångsbestämmelserna

samt de väckta motionerna måtte hos Kungl. Maj.t anhålla, att vad

under nämnda stadganden föreslagits måtte upptagas till förnyat övervägande

i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen samt

efter det lapjjarna beretts tillfälle att a samfällt möte hålla överläggningar i

ämnet. Riksdagen biträdde reservationen i denna del.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 fattades följande resolution

i frågan:

»Mötet förkastar, såsom icke ägande grund, sådan åskådning, som gör

gällande, att lapparna förvekligas för renskötseln genom att bo i hus och

protesterar bestämt emot att på grundvalen härav genom rättsregler hindra

lapparna att uppföra bostadshus.

Mötet anser, att uppförande av ett boningshus inom renbeteslanden så

småningom kan ge upphov till ett större eller mindre nybygge, som i viss

mån kan lända till förfång för renskötseln, men mötet anser, att ett dylikt

sakförhållande likväl ej bör få grunda ett generellt förbud för lapparna att

uppföra enbart boningshus — utan sammanhang med jordbruk.

I anslutning härtill uttalar mötet sig för önskemålet, att lapp, som idkar

renskötsel, må å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjällen i Jämtlands

län i stället för kåta få tillåtelse uppföra boningshus för sig och sin

familj. Innan huset uppföres, skall anmälan därom ske hos K. B., som i

samråd med lappbyn prövar, huruvida avsevärda hinder ur renskötselns eller

annan beaktansvärd synpunkt möta för husets uppförande å den ifrågasatta

platsen. Anses sådant hinder föreligga, skall K. B. samtidigt föreslå sökanden

i stället en eller flera andra platser, på vilken han utan vidare ansökan

må äga bygga sin bostad; sökanden obetaget att inkomma med ny egen anmälan

om husets uppförande på annan plats. Anmälan, som nu sagts, äger

sökanden insända direkt med posten eller ock avlämna till lappfogde eller

annan kronobetjänt i orten, vilken åligger att skyndsamt insända den till

K. B., ävensom stå sökanden utan kostnad till tjänst med ansökningens

upprättande, om så påfordras».

Kommittén erinrar till en början om det förhållandet att, vilken mening

man än kan hysa i fråga om renbeteslagens rätta tolkning i förevarande hänseende,

de renskötande lapparna i allt fall med vederbörande myndigheters goda

minne sedan långliga tider tillbaka faktiskt nyttjat skogen för uppförande av

även andra bostäder än kåtor. Kommittén anför i detta sammanhang följande:

Yad bostadsfrågan i övrigt beträffar, gäller om de renskötande skogslapparna,

vilka ju till övervägande del tillika äro jordbrukare, att familjerna

nästan undantagslöst bo i timrade stugor, uppförda å egen eller annans mark.

Under den tid, då renarna betas på längre avstånd från stugorna, användas

dock såsom bostäder åt bevakningsmanskapet fasta näver- eller torvkåtor

eller ock tältkåtor. Vintertid, då renarna vistas i mera bebyggda trakter,

plägar bevakningsmanskapet ofta taga bostad hos den bofasta befolkningen.

Undantag från vad som sålunda får anses såsom regel förekommer emellertid

längst i norr, där åtskilliga skogslappar jämte familjerna i allmänhet bo

i tältkåtor året runt, ehuru vintertid och då renarna betas i närheten av

mera bebyggda orter inträffar, att hela familjen för en kortare tid tager

bostad hos den bofasta befolkningen.

Vad de renskötande fjällapparna angår, äro bostadsförhållandena i Jämtlands

län i stort sett lika med skogslapparnas; dock att i de norra delarna

av sagda län, där avstånden mellan sommar- och vinterbeteslanden nödvändiggöra

längre flyttningar, tältkåtor användas av dem, som åtfölja renarna, vare

sig familjen i dess helhet eller endast bevakningsmanskapet. I Västerbottens

län innehar eu del av lapparna hemman eller lägenhet, och bo dessa lappars

familjer därstädes i vanliga hus, medan det renarna åtföljande bevakningsmanskapet

under sommaren bor i fasta näver- eller torvkåtor eller också i

tältkåtor samt vintertid vanligen inkvarterar sig i hus, tillhörande den bofasta

befolkningen. En annan del av samma lappar, som icke innehar hemman

eller lägenheter, bor sommartid jämte familjen i timrade stugor eller

Lappmötet

1918 i

Östersund.

Kommittén.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

fasta näver- eller torvkåtor samt vintertid lios den bofasta befolkningen. För

lapparna i sin helhet i Västerbottens liin gäller, att den del av dem, som

åtföljer renarna under deras flyttningar, i regel då använder tältkåtor. Bland

de renskötande lapparna i Norrbottens län förekommer den timrade stugan

å vår-, sommar- eller liöstbeteslanden endast i mera enstaka fall och då i de

sydligare delarna av länet. Av lapparna i Kautasvuoma och Kaalasvuoma

lappbyar användes allmänt å vår-, sommar- eller liöstbeteslanden en i kåtaeller

husform uppförd gamme med slutet tak, fönster, murad spis eller järnspis

samt skorsten och i vissa fall golv av trä. I andra lappbyar såsom i

Talma, Norrkaitum och Mellanbyn användas i regel, då lapparna uppehålla

sig å sommarbeteslanden, torvgammer med lappsk eldstad (aran). Så är även

fallet bland 10 ä 12 familjer inom Könkämä lappby, då de under en kortare

tid av sommaren vistas å norskt område. Flertalet lappar inom sistnämnda

lappby ävensom lapparna i Lainivuoma, Saarivuoma och Sörkaitum använder

sommartid med enstaka undantag tältkåtor. Under flyttningar användas av

samtliga fjällappar i Norrbottens län tältkåtor. Vintertid, då de med sina

renar uppehålla sig i närheten av byarna, pläga de dock, såvida bevakningen

av renarna därifrån kan utövas, bo lios den bofasta befolkningen, varemot de

i annat fall använda tältkåtor.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om bostäderna

bland de renskötande lapparna, har kommittén ansett sig böra utgå från

förhållandena, sådana de liärutinnan faktiskt gestaltat sig. Tillika har kommittén,

som å sina sammanträden med de renskötande lapparna ingående

dryftat frågan om den lämpligaste bostadsformen, ansett sig böra taga him

syn till de önskemål, som liärutinnan, på de flesta håll enhälligt, framförts

av lapparna själva. Med vissa undantag, huvudsakligen i de nordligaste

trakterna, hava lapparna uttalat önskan att a vår-, sommar- och höstbeteslanden

få uppföra timrade stugor såsom framför allt för familjens del erbjudande

bättre skydd mot väderleksförhållandena samt större bekvämligheter

än de primitivare kåtorna. Mot de farhågor, som kommit till uttryck i ovannämnda

proposition till 1917 års riksdag, eller att det bekvämare levnadssätt,

vartill stugan inbjöde, komme att fresta de renskötande lapparna att eftersätta

vården av sina renar, har från lapparnas sida, jämte det de erinrat om

den allmänna utbredning stugorna eller de stugliknande gammerna redan

vunnit bland lappbefolkningen, framhållits, att renvårdens bättre eller sämre

beskaffenhet mera vore beroende av större eller mindre intresse för renskötseln

hos vederbörande lapp än av naturen av hans bostad.

Kommittén finner för sin del nyss angivna farhågor icke vara av så stor

betydelse, att de böra utgöra hinder mot att tillmötesgå lapparnas önskemål.

Kommittén vill visst icke förneka, att den bekvämare bostaden möjligen kan

i viss mån medverka till att renarnas bevakning och vård åsidosiittes, men

anser kommittén, att försumlighet liärutinnan bör motverkas på annat sätt

än genom ett förbud mot uppförandet av renvaktarstugor på renbeteslanden.

Härutinnan hänvisar kommittén särskilt till vad ovan i annat sammanhang

anförts i fråga om påföljd för svårare försumlighet i renvården, varvid kommittén

till förekommande av tvekan rörande innebörden av ett beslut, varigenom

renskötande lapp förklaras förlustig rätten att vidare driva renskötsel,

vill tillägga att, då ifrågavarande stugor äro avsedda att användas endast för

lapparnas renskötsel, beslutet givetvis som regel innebär skyldighet för den

försumlige att avhända sig stugan.

Då kommittén således i anslutning till vad ovan anförts föreslagit, att åt

de renskötande lapparna inrymmes rätt att å renbeteslanden för renskötselns

utövande uppföra timrade stugor, har det dock skett med vissa förbehåll.

Till eu början har kommittén, i likhet för övrigt med vad genomgående före
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

slagits även i andra hänseenden, ansett den enskilde jordägaren icke böra

betungas genom de lappska privilegierna mera än som för tillgodoseende av

de renskötande lapparnas behov är nödvändigt. På grund härav och då

behovet av renvaktarstugor enligt kommitténs mening kan tillgodoses i till

räcklig omfattning utan anlitande av enskild mark, har kommittén begränsat

rätten att uppföra dylika stugor till kronans mark samt i fråga om enskild

mark hänvisat de renskötande lapparna att härutinnan i vanlig ordning traffa

avtal med vederbörande ägare. Vidare har kommittén icke funnit lämpligt

överlämna valet av plats för stugorna åt de renskötande lapparnas eget bestämmande.

Erfarenheten från de tider, då bebyggelsen å renbeteslanden

skedde utan tillbörlig kontroll från myndigheternas sida, har nämligen givit

vid handen, att för stugorna ofta utsetts platser, valda mera med hänsyn till

vederbörande lapps åstundan att äga bekväm tillgång till fiske och andra

binäringar än ur synpunkten av att därifrån kunna på ett fullt effektivt sätt

övervaka renhjorden. Den okontrollerade bebyggelsen, som lätt nog gav upphov

till verkliga jordbrukslägenlieter, har även visat sig vara till stort men

för hela renhanteringen a trakten. Dessa omständigheter hava föranlett

kommittén att göra rätten att uppföra renvaktarstugor beroende av särskild

framställning hos Konungens befallningshavande, på vilken det skall ankomma

att pröva de omständigheter, som tiro att beakta med hänsyn såväl till sökandens

egen som de övriga renskötande lapparnas renskötsel a trakten. I anledning

av de delvis olika förhållanden, varunder renskötseln drives bland

fjällappar och skogslappar, hava ifrågavarande bestämmelser i de båda lagförslagen

i vissa hänseenden erhållit en mot dessa förhållanden svarande

olika avfattning (19 och 21 §§ i resp. lagförslag).

Lapparna hava i allmänhet gillat de föreslagna stadgandena. Eu mot

kommittén motsatt mening i frågan har yppat sig endast i enstaka lappbyar

i Norrbottens län. Sålunda ansåg man i Norrkaitums lappby de nu använda

torvkåtorna, om de väl uppfördes och underliölles, för fullt människovärdiga

bostäder under de korta tider, då de användes. Lapparna i denna by befarade

att renvaktarstugorna skulle i framtiden skämma bort deras barn och medföra

olust för lapplivet. Säkert skulle även vid stugorna med tiden uppstå bosättningar.

Trots de stadganden, som föreslagits till förhindrande härav, ansags

debatt det skulle bliva omöjligt att avhålla vissa lappar från att hålla sig

kvar i dessa stugor å tider, då dessa ej behövdes för renskötseln. Inom

Sirkas och Tuorpons lappbyar voro meningarna delade. En del ansåg möjligheten

böra stå öppen att uppföra en renvaktarstuga, mot villkor dock att

den ej finge oavbrutet användas från våren till hösten eller vintern, medan

andra ansågo att för de renskötande fjällapparna den fasta kåtan pa vårocli

liöstlanden vore bra, men stugan fördömlig, varemot för skogsrenskötarna.

som ju under längre tider stannade på ett ställe, stugan vore lämplig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att styrelsen visserligen finner betänkligheter

mot förslaget kunna göras gällande ur renskötselns synpunkt, icke

minst för Norrbottens län, där något egentligt behov a\ renvaktarstugor ui

denna synpunkt ej förefunnes. Med hänsyn tagen till huru utvecklingen

härutinnan inom de sydligare länen redan faktiskt gestaltat sig och till de

särskilda villkor, som enligt förslaget skulle gälla i avseende å uppförande

av dylik byggnad, ansåge sig länsstyrelsen emellertid ej böra i huvudsak

framställa någon erinran mot förslaget i denna del. Från länsstyrelsens ut
-

Yttrande

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Departements
chefen.

låtande, som innefattade t. f. landshövdingen Beskows mening, var föredragande

länsassessorn Sundberg skiljaktig. Den sistnämnde ansåg, att vad

i 1917 års proposition anförts om den smak för ett bekvämligare levnadssätt

och darav följande fara för förslappning i renskötseln, som skulle bliva en

följd, därest icke förbudet mot uppförande av stugor komme till, ännu hade

sitt fulla berättigande. Föredraganden anslöt sig huvudsakligen till den

mening i frågan, som yttrats inom Norrkaitums lappby, ett uttalande, som

enligt hans åsikt vore beaktansvärt även därför att mot dessa lappars renskötsel

anmärkningar icke utan skäl anförts. Något behov för lapparnas del

och ännu mindre för renskötseln av renvaktarstugor kunde icke påstås för

Norrbottens vidkommande. Beträffande Västerbotten och Jämtland kunde

förhållandena måhända vara annorlunda. De renskötande lapparna i dessa

län utgjorde emellertid enligt kommitténs siffror endast något mera än en

tredjedel av antalet renskötare i Norrbotten. Med hänsyn till vad sålunda

och i ö\rigt anförts ansåg föredraganden ett införande i lagstiftningen av

rättighet för de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor vid sina

visten icke vara på sin plats. För de trakter i Västerbotten och Jämtland,

där dylikt kunde erfordras, kunde bibehållandet av 1917 års stadganden i

ämnet vara tillfyllest.

Aven länsstyrelsen i Jämtlands län har framfört vissa principiella betänkligheter

mot förslaget. Styrelsen stöder sig därvid huvudsakligen på de skäl

i motsatt riktning, som anförts i 1917 års proposition. Betänkligheterna

rikta sig särskilt mot 19 och följande paragrafer med stadganden om rätt

att uppföra stuga eller annan därmed jämförlig bostadsbyggnad, och anser

styrelsen, att propositionens uttalanden i frågan ytterligare bekräftats av

sedermera vunnen erfarenhet.

Då jag nu går att yttra mig över det föreliggande förslaget att bereda

de renskötande lapparna möjlighet att under erkända former utbyta

den primitivare kåtan mot eu bekvämare bostad, vill jag från början såsom

min mening uttala, att man på detta område liksom på andra områden,

där man saknar klara och tydliga föreskrifter i lagstiftningen, torde böra

utgå från förhållandena, sådana de i verkligheten gestaltat sig, och på grundvalen

av dem söka finna en lämplig lösning. Jag anser det därför vara av

mindre betydelse att i detta sammanhang diskutera, huruvida de ganska

talrika lappar, som faktiskt uppfört stugor åt sig, utan att området för

dem och i många fall ej heller virket därtill förvärvats i eljest härför

gällande former, kunna för detta förfarande åberopa någon rättsgrund. För

min del vill jag således nu bortse från den rent juridiska sidan av frågan,

detta så mycket mera, som jag tror mig veta, att ej heller lapparna numera

på allvar vilja göra gällande att de äga någon lagligen grundad rätt att i förevarande

hänseende taga kronans mark i anspråk. Jag ser denna fråga såsom

eu lämpliglietsfråga med social innebörd, där det i sista hand blir avgörande,

huruvida man utan åsidosättande av andra, mera befogade intressen kan tillmötesgå

rimliga anspråk på större bekvämligheter i bostadshänseende. Jag

kan då icke finna annat än att, om man i detta sammanhang bortser från

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

de juridiska skäl, som åberopats mot dessa anspråk, man endast har att

besvara frågan, i vad mån, såsom i 1917 års proposition gjordes gällande

och delvis även anförts i vissa över de föreliggande förslagen avgivna yttranden,

den bekvämare bostaden skall komma att innebära en lockelse för

lapparna att mindre omsorgsfullt vårda renarna och slutligen draga lapparna

helt över till den bofasta befolkningen. Den bostad, varom nu är fråga, har

närmast karaktären av ett inventarium å renbeteslanden, som far nyttjas

endast under viss bestämd tid, nämligen då renhjordarna beta i närheten.

Den kan vid sådant förhållande enligt min mening icke gärna innebära eu

större fara för renskötselns behöriga utövande än den fasta kåta, som de renskötande

lapparna på grund av nu gällande bestämmelser obestridligen äro

berättigade att uppföra på samma plats, där det nu ifrågasättes att anordna

eu timrad stuga. Botemedlet mot förslappning i renvården linnes på annat

håll än i ett förbud att bo i stuga. Det ligger i de även i förslagen ifrågasatta,

restriktiva bestämmelserna, men framförallt i den övervakning och ledning,

som det ankommer på den lappska tjänstemannaorganisationen, nämligen

lappfogdar, tillsyningsmän och ordningsmän, att utöva, och som just i de

trakter, där bruket av stuga är mera allmänt, nämligen Västerbotten och

dämtland, visat sig kunna väl fylla dessa uppgifter.

20 § i lagen om skogsrenskötsel är i huvudsak likalydande med motsvarande >o §.

paragraf i lagen om fjällrenskötsel; dock att 20 § i förstnämnda lag försetts

med ett tillägg, som icke återfinnes under samma paragraf i lagen om fjällrenskötsel.

Stadgandena innehålla en viss begränsning av platsen, där kåta

eller bod må uppföras.

Kommittén erinrar beträffande nyssnämnda tillägg till 20 § i lagen om Kommittén,

skogsrenskötsel, att det på grund av den tätare bebyggelsen å ifrågavarande

trakter ansetts kunna bliva besvärande för den enskilde jordägaren om lapparna

skulle äga uppföra sina kåtor eller bodar var som helst a hans mark. Det

har för övrigt upplysts, att skogslapparna vid utnyttjande av sina rättigheter

i här ifrågavarande hänseende redan nu pläga iakttaga en viss återhållsamhet.

I anslutning härtill och för att i görligaste mån främja grannsämjan

mellan skogslapparna och den övriga befolkningen, har kommittén,

som i lagrummets första stycke meddelat förbud mot att utan ägarens

samtycke uppföra kåta eller bod å inägor, även försett lagrummet med ett

tillägg, enligt vilket fast kåta eller bod icke må uppföras å enskild tillhörig

utmark annat än efter särskild anvisning.

Kammarkollegium har erinrat, att, såvitt kollegium kunnat finna, i förslagen Yttrande,

med beteckningen »kronomark» avsåges mark under kronans omedelbara disposition.

Till förekommande av missförstånd syntes böra stadgas att i allt,

varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild tillhörig mark skulle

likställas sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller disponerades

såsom ecklesiastikt boställe.

Vad kammarkollegium erinrat har föranlett eu viss jämkning i avfattningen Departementssåväl

av andra stycket i 20 § i lagen om skogsrenskötsel som ock av t issa

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

al §.

Kommittén.

andra paragrafer i sistnämnda lag ävensom av ett flertal paragrafer i lagen

om fjällrenskötsel. Jämkningen avser, att bringa hithörande bestämmelser i

närmare överensstämmelse med vad kommittén torde hava åsyftat, då kommittén

skilt mellan enskild mark och kronans mark. Med enskild mark bör

nämligen likställas kommun tillhörig mark samt kronohemman och krononybyggon

under aborätt ävensom boställen. Å andra sidan bör, utom då

fråga är om rätt för lapp att uppföra stuga eller att upptaga odling, med

kronomark likställas viss enskild mark, nämligen så kallade allmänningsskogar,

varmed bär asyftas ej blott allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län utom jämväl inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid

storskifte avsatta liäradsallmänningar och besparingsskogar.

21 § i lagen om skogsrenskötsel är i kommitténs förslag i det närmaste

likalydande med motsvarande paragraf i lagen om fjällrenskötsel. Endast

en mindre avvikelse förekommer i texten i 2 inom., i det att där stadgats,

att vid bestämmandet av platsen för ren vaktarstuga åt ren skötande skogslapp

hänsyn skall tagas ej blott till renskötseln i trakten utan även till

andra förhållanden.

Kommittén erinrar i fråga om 21 § 2 mom. i båda lagarna följande.

Genom upplåtelsen av plats för renvaktarstuga, varom i detta mom. förmäles,

uppkommer en ny art av lägenheter. Enligt kommitténs mening

torde vara. lämpligast, att upplåtelsen sker genom skriftligt kontrakt, i vilket

förutom lägenhetens namn och måhända nummer övriga upplåtelsevillkor

upptagas samt att hos Konungens befallningshavande föres särskild liggare

över upplatna lägenheter av förevarande beskaffenhet. Kommittén förutsätter

att, så länge lägenheten innehaves av renskötande lapp, avgift för

nyttjanderätten icke utgår.

I fråga om 21 § 2 mom. i lagen om skogsrenskötsel tillägger kommittén:

Skogslapparna hava, såsom tidigare framhållits, visat benägenhet att alltmera

ägna sitt huvudsakliga intresse åt andra yrken än renskötsel, särskilt

åt jordbruk. Med hänsyn härtill har kommittén, då den här liksom i fråga

om fjällapparna lagt i Konungens befallningsliavandes hand att tillstädja

uppförandet av renvaktarstugor, tillika föreskrivit, att Konungens befallningshavande

beträffande platsen för sådan stuga skall taga i betraktande

icke blott renskötselns behov, utan även »andra förhållanden», varvid kommittén

särskilt asyftat att } ilatsen borde erbjuda möjlighet för irpptagande

av en jordbrukslägenliet i den ordning, som härför i lagen föreslagits. Då

såsom förut jämväl framhållits skogsrenskötsel i regel drives från en fast

mittpunkt, bör renvaktarstugan kunna få inrättas så, att lappen med sin

familj kan bebo densamma året runt.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att sådana renskötande

skogslappar, vilka erhållit Konungens befallningsliavandes tillstånd att driva

renskötsel nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, icke tillagts befogenhet

att å kronans mark få uppföra bostadsbyggnad för renskötseln, utan

äro de hänvisade att söka upplåtelse i den ordning, som stadgas i allmänna

författningar.

Kommittén har lagt i länsstyrelsens hand att verkställa upplåtelser av nu

ifragavarande slag, enär det enligt kommitténs mening voro oundgängligt

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

att samtliga med renskötseln sammanhängande förhållanden handlades av eu

enda myndighet. Närmaste myndighet härför vore länsstyrelsen.

Domänstyrelsen har ett uttalande, som angår frågan, huruvida länsstyrel- Yttrande

sen eller domänstyrelsen skall handhava upplåtelser, varom här är fråga.

Styrelsen anför härutinnan följande:

Domänstyrelsen har förut framhållit, att det ur skogsvardssj npunkt är

absolut nödvändigt att de myndigheter, som representera de olika skogsvårdsintressena

beredas tillfälle att få utöva inflytande pa länsstyrelsens

beslut i fråga om renskötseln. Styrelsen har härmed kommit in pa en fråga

av rätt så vittgående principiell innebörd och som genomgår kommiténs

båda förslag beträffande renskötseln. Styrelsen avser härmed, att kommittén

velat lägga allt, som rör lapparna och renskötseln så gott som uteslutande

i länsstyrelsens hand och till enbart dess avgörande. Kommittén har uppenbarligen

häri icke sett något principiellt avsteg från nu gällande regler, men

kan styrelsen icke dela denna kommitténs uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag äger visserligen länsstyrelsen beträffande trakterna

ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slåtter, jakt och fiske, men

har lagen icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upplåtelse

av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t har emellertid undei de

senare årens lopp uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nyttjanderätt

till mark i annat sammanhang.

Styrelsen kan emellertid ej underlata att framkalla, hurusom det in

organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke synes önskligt att

tvenne myndigheter taga ingående befattning med förvaltningen av samma

statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen äro nämligen ställda

under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning an den som

renbeteslagen angiver och varom nyss anförts, och detta helt visst av den

anledningen att det lärer få förutsättas att skogsskötseln, där densamma

kan mera intensivt bedrivas, och detta blir förhållandet i den mån kommunikationsväsendet

utvecklas, kommer att tillföra statsverket den största behållning,

som kan av marken utvinnas, där densamma icke tages i bruk för

industriella eller dylika anläggningar. Där fråga sålunda uppstår om sådan

marks användning för sistnämnda ändamål, lär domänstyrelsen, vilken sasom

affärsdrivande verk står uti kontakt med handel och industri, vara i minst

lika hög grad som länsstyrelsen skickad att tillvarataga statens intressen:

och för nämiula slag* av upplåtelser lära hänsyn till lappjirnas näiingsfang

få giva vika för det större och allmännare statsintresset. Styrelsen vill härmed

hava framhållit att om det ock ur vissa synpunkter kan befinnas lämpligt

att lapparnas intressen överlämnas åt länsstyrelsen att bevaka, det likval

bör tillkomma domänstyrelsen, att, då av en eller annan anledning fråga

uppstår om disponerande av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamal

än såsom renbetesland, därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt som

enligt gällande renbeteslag tillerkänts lapparna, torde nämligen icke kunna

betraktas annat än som en ren nyttjanderätt till marken, sa länge den användes

eller får användas som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen har nu kommittén tillagt

länsstyrelsen en långt mera gående befogenhet i fråga om upplåtelser å krolians

marker, än vad gällande renbeteslag stadgar. Inom berörda tiaktei ar

emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna

ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,

är av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domanstyrelsen

blivit satt att vara, får styrelsen under framhållande jämväl av de skal.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Departements
chefen.

som aberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen framhålla, att det

icke kan vara lyckligt, om lagförslaget i denna del upphöjes till lag.

I anslutning till detta yttrande hemställer domänstyrelsen att, därest i

fråga om rättighet att å kronomark ovanför odlingsgränsen uppföra bygg*nad

dylik rätt allt fortfarande ansåges böra tillkomma länsstyrelsen, skogsstatsper

son alen dock måtte höras, innan dylikt tillstånd meddelades å plats

som ar belägen nedanför kalfjällen.

Länsstyrelsen i Norrlottens län anser sig böra ifrågasätta, huruvida ej den

narmare prövningen i avseende å storleken och anordnandet av renvaktarstugorna

kunde uppdragas åt lappfogden, därvid givetvis borde följas de

allmänna direktiv, som länsstyrelsen kunde utfärda.

I fråga om platsen för byggnadens förläggande anser samma länsstyrelse

hansyn även beträffande fjällappar böra kunna tagas ej endast till renskötseln

utan även till andra på frågan inverkande förhållanden, i vilket syfte

en jämkning syntes böra äga rum i avfattningen av 2 mom. I sammanhang

liarmed erinrar länsstyrelsen att, därest rätten att uppföra byggnad eller

bostad skulle få gälla även nationalparker, en ändring i 2 § i lagen härom

vore påkallad.

Ej heller anser samma länsstyrelse skäl finnas för stadgandet under sista

punkten i 2 mom. om skyldighet för kronan att i där angivet fall ersätta

kostnad och arbete för uppförande av renvaktarstugorna, vilket stadgande

föi övrigt skulle kunna tänkas i viss mån premiera uppförandet av sådana

stugor. Under hänvisning till en liknande mening, som anförts av lappfogden

i södra distriktet vid denna punkt, säger sig länsstyrelsen icke kunna

fororda den föreslagna lydelsen av samma punkt. Lappfogden ansåg för sin

del att punkten borde helt utgå.

Länsstyrelsen i Jämtlands län gör eu liknande erinran. Styrelsen anser

ersättningsskyldighet för kronan icke vara påkallad av billighetsskäl. Ersättningsskyldigheten

skulle dessutom i åtskilliga fall ådraga staten utgifter

för resor för värdering, vilka icke stode i rätt förhållande till värdet av det

på byggnaden nedlagda arbetet. Om överhuvud ersättning i förevarande

fall ansåges böra utgå, syntes bestämmelsen härom lämpligen kunna avfattas

i övensstämmelse med vad som föreslagits i 53 § 2 mom. andra stycket.

Domänstyrelsens erinran att vidkommande trakterna nedom odlingsgränsen

domänstyrelsen syntes vara närmast till att verkställa upplåtelser av här

ifrågavarande slag, finner jag befogad, och har jag vidtagit motsvarande

andnng i 21 § i lagen om skogsrenskötsel, varvid jag dock för att markera

att samarbete bör äga rum med vederbörande länsstyrelse givit stadgandet

en häremot svarande avfattning. Beträffande trakterna ovan odlingsgränsen

och inom renbetesfjällen anser jag emellertid i likhet med kommittén, att

länsstyrelsen här bör hava avgörandet i sin hand. Att länsstyrelsen härvid,

om det av förhållandena påkallas, kommer att inhämta yttrande från vederbörande

revirförvaltning, innan upplåtelser vidtagas, torde ligga i sakens

natur och icke behöva särskilt stadgas.

Yad angår övriga erinringar vid denna paragraf, så anser även jag att

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

kronan icke bör åläggas ovillkorlig skyldighet att utgiva gottgörelse för å

byggnad nedlagt arbete m. m. Yiss omredigering av stadgandet har härav

påkallats. Att nu ändra 2 § i lagen om nationalparker torde icke behöva

ifrågakomma, då någon upplåtelse inom nationalparkerna för närvarande

icke är påkallad. Att bestyren med renvaktarstugans förläggning m. m. i

första hand skola ankomma på underordnad tjänsteman, finner jag uppenbart.

Jag anser dock icke lämpligt att lägga avgörandet i sådan tjänstemans

hand. Jag finner slutligen lämpligt bibehålla förslagen oförändrade, i vad

de göra en viss skillnad beträffande upplåtelser av stugor till fjällappar eller

skogslappar och de omständigheter, som därvid i varje fall böra beaktas.

Jag ansluter mig härutinnan till de skäl, som i detta hänseende anförts av

kommittén.

Under detta paragrafnummer upptages i vartdera av de båda förslagen

ett likalydande stadgande. Stadgandet avser att förekomma vissa missförhållanden,

som stundom framträtt. Jag vill härutinnan åberopa vad kommittén

under denna § anfört:

Jämlikt 1 och 3 §§ i gällande renbeteslag äga lapparna bland annat att

uppföra bodar samt vistlms och andra rum för förvaring av sina tillhörigheter,

varemot de icke ansetts på grund av berörda stadganden äga rätt att

uppföra boningshus. Emellertid har sedermera genom 1917 års lagändring

möjlighet beretts dem att även uppföra bostadshus, dock först efter särskilt

för varje fall meddelat tillstånd.

Erfarenheten har visat, att lapparna på sina håll utnyttja sin rätt att uppföra

bodar och dylikt på det sätt att de, efter att hava uppfört eu bod,

sedermera försett densamma med eldstad och annan inredning samt där

tagit stadigvarande bostad. På detta sätt hava med kringgående av lagens

bestämmelser uppkommit lägenheter, vilka i många fall legat till förfång för

rensköteln i trakten.

Även enligt; kommitténs förslag är rätten att å kronomark uppföra boningshus

beroende av särskilt tillstånd, varemot bodar och dylika till bostad

icke avsedda byggnader må uppföras utan tillstånd. Till förekommande av

det påtalade missbruket att, med kringgående av lagliga former, förskaffa sig

en bostad för stadigvarande vistelse har kommittén ansett behövligt meddela

ett särskilt stadgande.

Lapparna hava icke haft något att erinra beträffande det föreslagna stadgandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar att ett beslut, varigenom förordnande

meddelas om nedrivande av byggnad å kronomark, som olovligen tages

i anspråk för bostadsändamål annat än för tillfälligt behov, medför kostnader

för arbetet. I vanliga fall torde den, som gjort sig skyldig till ett lagstridigt

förfarande, sakna medel att gälda dessa kostnader. Då de under sådana

förhållanden stannade å staten, vore det måhända nödigt att utsätta att kostnaderna

fingo förskjutas av länsstyrelsen.

Då vad länsstyrelsen erinrat torde följa av allmänna regler, finner jag detsamma

icke behöva föranleda något tillägg till ifrågavarande stadgande.

23 § i lagen om fjällrenskötsel motsvarar med vissa av förhållandena påkallade

skiljaktigheter 23 § i lagen om skogsrenskötsel. Stadgandet avser när
-

22 §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements
chefen.

23 §.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kommittén.

mast att reglera vissa utan tillstånd upptagna mindre odlingar å kronans

mark och att i övrigt kontrollera att de renskötande lapparna icke med åsidosättande

av rimliga anspråk från det allmännas sida på en god renvård ägna

sig åt jordbruksarbete.

I sin motivering till ifrågavarande stadgande anför kommittén:

På flera håll hava de renskötande fjällapparna upptagit odling å eller i

närheten av de visten, där de under våren, sommaren eller hösten mera

stadigt uppehålla sig med sina renar. Odlingen — varmed i detta sammanhang

icke förstås odling å hemman, som äges eller arrenderas av renskötande

fjällapp, eller å nybygge, som av sådan lapp innehaves, eller å lägenhet, som

i särskild ordning till honom upplåtits — består oftast av ett mindre potatisland,

avsett att bereda de renskötande fjällapparna bekvämare tillgång till

ett även för dem viktigt födoämne, som de eljest skulle nödgas köpa av den

bofasta befolkningen. Här och var vid vistena förekommer även, att de renskötande

fjällapparna utan särskild upplåtelse avbärga naturliga ängar i ändamål

att anskaffa vinterfoder åt getter eller andra kreatur.

Visserligen torde på många håll de naturliga betingelserna för odling av

potatis eller för grästäkt vara så ogynnsamma, att ett sådant bruk av jorden

förbjuder sig självt, vadan särskilda bestämmelser kunde synas onödiga. Å

andra håll däremot äro förutsättningarna för jordbruk relativt goda. Erfarenheten

från trakter med rikare möjligheter har givet vid handen, att lapparna

stundom, med åsidosättande av skyldigheten att tillbörligen vårda renarna,

ägna sitt huvudintresse åt jordbruksarbetet. Till förekommande av dylikt

missförhållande har kommittén föreslagit, att eu viss ordning skall iakttagas,

då fråga är om upptagande av odling eller avbärgande av naturliga ängar

(23 och 53 §§ i lagen om fjällrenskötsel). Därjämte har kommittén begränsat

rätten att upptaga odling samt att nyttja naturliga ängar för grästäkt till att

gälla endast kronans mark. I fråga om enskild mark hava de renskötande

fjällapparna hänvisats att härutinnan i vanlig ordning träffa avtal med vederbörande

ägare.

Vad de renskötande skogslapparna angår hava även dessa, såsom redan

tidigare antytts, upptagit odlingar omkring sina hemvist, i regel mera allmänt

och mera omfattande än vad fallet är bland de renskötande fjälllapparna,

varjämte även de renskötande skogslapparna nyttja naturliga ängar

för grästäkt. I den mån skogslapparna för sin utkomst kunna anses vara i

behov att upptaga odlingar eller att avbärga ängar annat än å egna hemman

och nybyggen eller till dem upplåtna lägenheter, har kommittén funnit sig

böra meddela bestämmelser, som reglera ifrågavarande odlingar och grästäkt.

Vad härutinnan av kommittén föreslagits i lagen om skogsrenskötsel (23 och

54 §§) ansluter sig till de för fjällapparna föreslagna bestämmelserna, dock

med en viss jämkning för tillgodoseende av skogslapparnas större behov i förevarande

hänseenden.

Hinder torde naturligtvis icke möta för att renskötande lapp, vilken söker

tillstånd att få uppföra eu renvaktarstuga, i samband därmed även söker rätt

att upptaga odling eller att avbärga ängar.

Till 23 § 2 mom. vill kommittén göra den erinran att tillståndet att upptaga

odling bör meddelas genom skriftlig upplåtelse, lämpligen i samma

form som plägar användas, då fråga är om upplåtelse av slåtterlägenlieter,

samt att även över dylika upplåtelser särskild liggare hos Konungens befallningshavande

bör föras. Kommittén förutsätter jämväl i fråga om dessa

upplåtelser, att inga avgifter för nyttjanderätten åläggas de renskötande.

Här må erinras, att upplåtelser, varom i 21 § 2 mom. och 23 § 2 mom. är

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

fråga, tydligen icke falla under bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Beträffande stadgandet under 23 § i de båda lagförslagen liava framställts

samma principiella anmärkningar, som mot stadgandet om rätt för de rensliötande

lapparna att under vissa förutsättningar få uppföra timrade renvaktarstugor,

och hava även motsvarande erinringar i enskildheter anförts

mot detsamma. Vad sålunda förekommit torde här icke behöva upprepas.

Vissa särskilda anmärkningar hava dock även framkommit. Man har sålunda

dels beträffande 23 § 1 mom. framhållit att förbudet mot att upptaga

odling å enskild mark utan ägarens samtycke redan följde av allmänna rättsgrundsatser

och därför icke behövde här särskilt angivas samt dels hemställt

om förtydligande av paragrafen att därav klart framginge att med odling

avsåges ej blott brytning av åker eller vall utan även upptagande och bärgande

av självväxande ängar, s. k. myrslatter, bäckängar in. m.

Vad under 23 § 1 mom. erinrats, att redan av allmänna rättsgrundsatser

följde att renskötande lapp icke utan vederbörandes samtycke äger upptaga

odling, är riktigt. Jag anser dock stadgandet böra bibehållas till förekommande

av den missuppfattning angående förfoganderätten till renbetesområdena,

som på sina håll förekommer hos lapparna.

Att med »odling» i förevarande paragraf förstås ej blott brytning av åker

och vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar är enligt

min mening uppenbart även utan något förtydligande tillägg till paragrafen.

24 § i lagen om fjällrenskötsel avser att förhindra eu förening av fjällrenskötsel''

med jordbruk i egentlig mening i det fall, då renskötseln kan

antagas bliva lidande härav. Något motsvarande stadgande är icke upptaget

i lagen om skogsrenskötsel.

I sin motivering till förevarande stadgande anför kommittén:

Bland de renskötande lapparna finnes ett avsevärt antal, som jämsides

med renskötseln även brukar egna eller arrenderade hemman eller nybyggen

eller ock lägenheter, vilka i särskild ordning upplåtits.

En sådan förening av renskötsel och jordbruk förekommer allmännast

bland skogslapparna och huvudsakligast bland dem, som vistas i de sydligare

och östligare delarna av de trakter, där skogsrenskötsel drives, såsom i Gällivare,

Arvidsjaurs och Malå socknar inom lappmarkerna samt Pajala och

Tärendö med flera socknar nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

I de nordligare och västligare delarna av samma trakter däremot, såsom i

Muonionalusta och Vittangi kapellförsamlingar, drives renskötseln av skogslapparna

i regel utan samband med jordbruk.

Bland de renskötande fjällapparna i Norrbottens län finnes visserligen ett

icke obetydligt antal, som äger hemman eller annan jordbruksfastighet, men

med undantag för enstaka fall i Semisjaur-Njargs lappby, äro fastigheterna

utarrenderade till andra, vadan man kan säga, att de renskötande fjällapparna

i detta län — bortsett från obetydliga odlingar och grästäckt vid vistena,

vilket inom vissa lappbyar förekommer — i regel icke jämsides med sin renskötsel

driva jordbruk i den bemärkelse, varom här är fråga.

Yad angår Västerbottens län finner man här ett betydande antal renskö
-

Yttranden.

Departement

chefen.

24 §.

Kommittén

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

tande fjällappar, som äga hemman eller annan jordbruksfastighet och jämsides

med renskötseln bruka fastigheterna.

I Jämtlands län och i Idre socken av Kopparbergs län förekommer sådant

endast i ett eller annat fall. I allmänhet äro dessa båda näringar där icke

förenade. Anmärkas bör emellertid i detta sammanhang, att dessa renskötande

fjällappar, vilka i en del fall upptagit odlingar av den mera primitiva typ,

varom i det föregående talats, stundom uppdrivit dessa odlingar till en omfattning,

närmande sig bruket av hemman eller lägenhet.

Den meningen har gjorts gällande, att renskötsel och jordbruk var för sig

vore yrken av så krävande beskaffenhet, att de icke annat än under särskilda

förutsättningar kunde drivas samtidigt. Förelåge icke sådana förutsättningar,

bleve, enligt vad erfarenheten givit vid handen, om icke båda näringarna,

så i allt fail renskötseln försummad.

Frågan har varit föremål för ingående överläggningar med den lappska

allmogen å sammanträden, som kommittén hållit å ort och ställe, särskilt

bland skogslapparna och bland fjällapparna i Yästerbottens län.

Yad angår skogslapparna har å trakter, där båda näringarna mera allmänt

samtidigt utövas, anförts, att de renskötande skogslapparna i regel hade ett

vida ringare antal renar än de renskötande fjällapparna, och att det för deras

vidkommande vore ett livsvillkor, betingat av renskötselns otillräcklighet för

uppehället, att som hittills med renskötseln förena jordbruk. Å vissa trakter

däremot, där de renskötande skogslapparna till övervägande delen fortfarande

driva renskötsel utan samband med jordbruk, har ett samtidigt utövande av

båda näringarna ansetts lända till förfång för renskötseln.

Liknande mening, som sist anförts, har uttalats av övervägande flertalet

bland de renskötande fgällapparna i Norrbottens och Jämtlands län samt i

Idre socken av Kopparbergs län. I den mån en annan mening liärutinnan i

nämnda län kommit till uttryck bland lapparna, har dock tillika på alla håll

framhållits, att jordbruk icke gärna kunde förenas med renskötsel under

annan förutsättning, än att vederbörande lapp hade så god tillgång på arbetsfolk,

att han kunde avdela särskilt folk för ren skötseln och särskilt folk för

jordbruket.

De renskötande fjällapparna i Västerbottens län åter hava under överläggningarna

med kommittén framhållit fördelen av att i god tid förskaffa sig

ett jordbruk, på vars avkastning lappen kunde falla tillbaka på ålderdomen

eller så snart han av andra orsaker nödgades upphöra med renskötseln. Ävenledes

har den uppfattningen kommit till uttryck, att en renskötande fjällapp,

som hade en jordbruksfastighet, redde sig bättre i ekonomiskt hänsende än

andra. Sedan emellertid lapparna beretts tillfälle att sinsemellan överlägga

inför en lappfödd ledamot av kommittén, hava de enat sig om det uttalande,

att en renskötande lapp borde tillåtas att jämsides med renskötseln driva

jordbruk endast under förutsättning, att han hade tillgång till arbetsfolk,

tillräckligt att på ett tillfredsställande sätt sköta båda näringarna, samt att

försumlighet i avseende å renvården borde, därest icke efter förut meddelad

varning rättelse skedde, medföra skyldighet att överlämna renarna, vare sig

alla eller, efter nedslaktning eller försäljning av en del, ett begränsat antal

i vård till annan renskötande lapp.

Såsom i det föregående erinrats söker den övervägande delen av de renskötande

skogslapparna sin utkomst av renskötsel i förening med jordbruk.

Detta förhållande har bestått sedan mycket lång tid tillbaka. Kommittén

har med hänsyn såväl härtill som till skogslapparnas trånga villkor i allmänhet,

vilka knappast skulle tåla vid ett reglerande ingripande, ansett sig

för skogslapparnas vidkommande icke böra föreslå några inskränkande bestämmelser

i fråga om förening av renskötsel med jordbruk. Till denna kom
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

mitténs ståndpunkt har ock medverkat, att de olägenheter, som skogsrenskötseln

onekligen medför för den jordbrukande befolkningen icke synas

vara av den betydelse, att skogsrenskötseln bör genom lagstiftning förbjudas.

Yad däremot angår de renskötande fjällapparna, finner kommittén övervägande

skäl tala för den meningen, att eu förening av båda näringarna endast

i undantagsfall är lycklig. Uttalanden från lapparnas egen sida och

erfarenheter i övrigt giva ett starkt stöd för en dylik uppfattning. Då emellertid,

särskilt i Västerbottens län, en förening av ifrågavarande båda näringar

faktiskt förekommer i stor omfattning, har kommittén icke ansett sig

böra stadga något förbud mot att med fjällrenskötseln förena jordbruk. Med

hänsyn dock till de nära till hands liggande olägenheterna för renskötseln,

som kunna härflyta av eu sådan förening, har kommittén i anslutning till

ovan omförmälda uttalanden från lapparnas sida föreslagit (24 § i lagen om

fjällrenskötsel) vissa stadganden i syfte att förhindra en förening av de båda

näringarna i det fall, att renskötseln kan antagas bliva lidande härav. Tillika

har kommittén, för att icke alltför hårt ingripa i bestående förhållanden,

ansett det angivna stadgandet böra komma i tillämpning endast å sådana

fall av förening av renskötsel med jordbruk, som inträffa genom upptagande

av jordbruk efter det den föreslagna lagen om fjällrenskötsel trätt i kraft

(övergångsstadganden 2 mom.).

Slutligen må framhållas, att i fall, då Konungens befallningshavande jämlikt

24 § 1 mom. förordnat att viss lapp, så länge han sköter jordbruk, skall

hava sina renar i vård hos renskötande lapp, vederbörande tillsvidare också

är förlustig de särskilda förmåner, som tillkomma lapp i och för renskötselns

drivande.

På det att Konungens befallningshavande må erhålla kännedom om de

lappar, vilka med renskötseln förena jordbruk, synes i lappfogdeinstruktionerna

böra intagas åläggande för lappfogdarna att härom hålla Konungens

befallningshavande underkunnig.

De renskötande fjällapparna hava icke haft något att erinra mot ifrågavarande

stadgande, om än på sina håll i vissa av de norra lappbyarna förklarats

att desamma icke berördes av stadgandet samt i enstaka lappbyar

såsom i Sirkas och Tuorpon framhållits farhågor för att i lag lämna en

möjlighet till att förena renskötsel och jordbruk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län. som i allmänhet omfattar samma mening i

hithörande frågor, som kommit till uttryck i 1917 års proposition, yttrar,

dock utan särskilt yrkande, principiella betänkligheter mot att låta lapp

samtidigt med renskötseln ägna sig åt jordbruk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län är för sin del tveksam, huruvida ej stadgandet

helt bör utgå. Styrelsen anser visserligen att en förening av fjäll"

renskötsel med jordbruk ej kan anses lycklig. Korrektiv mot försumlighet

i renskötseln vore emellertid redan lämnade i 15—17 §§. Styrelsen befarar

i övrigt, att den utredning, som skulle ankomma på länsstyrelsen, huruvida

lappen kan äga förutsättning att på tillfredsställande sätt driva renskötseln

samtidigt med jordbruket, skulle visa sig mycket svår att åstadkomma och

i allt fall dess tillförlitlighet, gjord på förhand som den skulle bliva, ofta

måste sättas i fråga. Någon påföljd syntes icke vara stadgad för lappens

underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse länsstyrelsens förordnande att.

så länge han sköter jordbruk, sätta renarna i annans vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 käft. (Nr 43.) 96 28 7

Yttranden.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Departementschefen.

2* §.

Kommittén.

Jag anser clet fullt naturligt, att man hyser betänkligheter i fråga om

lapparnas förmåga att kunna på en gång sköta två så krävande yrken som

renskötsel och jordbruk i egentlig mening. Jag finner dock, att man av sådana

betänkligheter icke bör låta förleda sig till att i lag förbjuda en dylik

förening. Det torde härutinnan liksom i andra avseenden icke böra åläggas

lapparna större begränsningar i sin näringsfrihet än som oundgängligen är

påkallat av hänsyn till andra intressen. Renskötseln är emellertid, såsom jag

redan förut framhållit, av en så säregen beskaffenhet, att, där den icke utövas

på behörigt sätt, densamma kan för andra medföra de mest allvarliga påföljder.

Denna omständighet anser jag berättiga till vissa utomordentliga åtgärder.

Mellan 17 § och 24 § finnes den skillnaden att den förstnämnda förutsätter

grov försumlighet i renvården, gränsande ofta måhända ända till uppsåt,

medan påföljderna enligt den sistnämnda i regel äro avsedda att inträda i

fall av ren oförmåga att utöva två yrken, en oförmåga, som alls icke behöver

vara förknippad med grov försumlighet eller ens vållande i egentlig bemärkelse,

utan kan härleda sig av förhållanden, vilka icke i den mening, varom

i 17 § är fråga, kunna läggas vederbörande till last. Jag anser följaktligen,

mot länsstyrelsen i Norrbottens län, stadgandet i 24 § vara väl på sin plats.

Däremot anser jag i likhet med nämnda länsstyrelse tvångsmedel böra

stadgas för det fall att lapp tredskas att ställa sig länsstyrelsens förordnande

om renarnas överlämnande i annans vård till efterrättelse, och jag har i enlighet

härmed försett stadgandet med ett tillägg i sådant hänseende.

Yad i övrigt erinrats mot ifrågavarande stadgande finner jag icke böra

föranleda någon åtgärd.

Getter.

Denna paragraf legaliserar ett gammalt bruk hos lapparna att hålla sig

med getter. Den har avseende allenast å de renskötande fjällapparna.

Kommittén anför under detta stadgande följande:

De renskötande lapparna hålla sig, särskilt i de nordligare trakterna, i stor

utsträckning med getter, vilka föras på bete huvudsakligen å kronans mark,

där åt dem även bärgas hö. Getterna betas i allmänhet å vår-, sommar- och

höstbeteslanden och pläga i regel under vintern inhysas hos den bofasta

befolkningen. Bruket att hålla getter har vunnit mer och mer insteg hos

lapparna allt eftersom de upphört med att mjölka sina renar.

Att beta getter å annans mark torde jämlikt 1 § i förordningen den 21

december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om

stängselskyldighet vara förbjudet. Undantag härifrån finnas visserligen beträffande

oliägnad mark, som jämlikt 5 § andra stycket av samma förordning

skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten, men vill kommittén

i detta sammanhang tillika erinra om kungörelsen den 28 januari 1876 angående

inskränkning i betesrätt å ohägnad mark, innefattande förbud mot

att i vissa trakter i riket, däribland Norrbottens län, å sådan mark beta

bland annat getter.

Kommittén har ansett hänsyn böra tagas till lapparnas behov i förevarande

hänseende och har förty föreslagit ett allmänt undantagsstadgande, enligt

vilket renskötande fjällappar tillagts rätt att å kronomark hålla getter under

den tid de äga där uppehålla sig med sina renar.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Då det visat sig, att lapparna på sina håll ägna mera tid och arbete åt

att skaffa föda åt getterna än att sköta sina renar och då, enligt verkställda

utredningar, lapparnas behov att hålla getter synes vara tillgodosett med ett

mindre antal för varje hushåll, har kommittén begränsat antalet till högst 5

för hushåll.

Bland lapparna har man på sina håll hemställt om medgivande att hälla

ett större antal getter än det, som av kommittén föreslagits, medan man

på de övervägande flesta håll har ansett det föreslagna antalet tillräckligt,

Domänstyrelsen anför, att kommittén här tillagt lapparna ett privilegium,

som rätteligen intet hade med renskötseln att skaffa. Getterna vore ansedda

såsom tillhörande skogens värsta fiender. Här avsåges emellertid att beta

dem å de vidsträckta fjällmarkerna, och vid sådant förhållande vore den

skada de där kunde åstadkomma icke av den art att densamma kunde tillmätas

någon egentlig betydelse. Kommittén hade föreställt sig, att getterna

vid lapparnas flyttning från fjällen om höstarna lämnades i vård hos antingen

bofasta eller sådana lappar, vilka under vintern kvarstannade i grannskapet

av fjällen. För att vinterföda dessa kreatur fordrades tillstånd att under

sommaren anskaffa förråd av hö eller löv. Kommittén hade emellertid ej

ingått på, hur detta behov skulle kunna tillgodoses.

Stadgandet avser, såsom redan nämnt, endast de renskötande fjällapparna.

Bland dem är bruket att hålla getter vanligt så gott som i alla lappbyar,

och man torde icke nu kunna utan vidare genom ett förbud ingripa i bestående

förhållanden. Ifrågavarande bruk har även legaliserats i den med

Norge träffade konventionen i renbetesfrågan, i det att svenska lappar berättigats

att under iakttagande av vissa särskilda bestämmelser låta medföljande

getter beta på norskt område.

Då lapparna om hösten flytta ned i skogslandet, pläga de mot avgift

lämna sina getter i vård hos befolkningen i grannskapet av fjällen. Vinterfodret

tillhandahålles av den, som omhänderhar getterna.

Ringgärden och andra stängsel.

I 26 § i lagen om fjällrenskötsel resp. 24 § i lagen om skogsrenskötsel

bestämmes den ordning, som skall iakttagas vid uppförande av ringgärden

och andra stängsel. Stadgandena härom äro nya.

Kommittén anför i sin motivering till 26 § resp. 24 § följande:

För renskötselns behöriga utövande äro lapparna i behov av stängsel, och

sådant finnes även uppfört å de skilda trakter, där denna näring utövas.

Stängslet är av olika beskaffenhet allt efter ändamålet med detsamma. Man

skiljer sålunda mellan ringgärden och andra stängsel. Med ringgärde menas

ett i ringform uppfört stängsel, inneslutande en större eller mindre yta. Ofta

uppföres en komplex av ringgärden på det sätt, att från ett större sådant

utgång anordnas till ett flertal mindre, från varandra inbördes skilda ringgärden,

uppförda i omedelbar anslutning till det större. Ringgärde användes

Yttranden.

Departements
chefen.

26 §

resp. 24 §.

Kommittén.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

huvudsakligen vid sådana tillfällen, då renarna måste hållas samlade för mjölkning,

märkning eller skiljning. Finnes ett större ringgärde och i anslutning

därtill mindre sådana, pläga renarna, då fråga är om märkning eller skiljning,

samlas i det större i en gemensam hjord och därefter uppdelas på de smärre,

allt efter märken och ägare. Med »andra stängsel» avses vanliga hägnader,

dragna över kortare eller längre sträckor och uppförda i allmänhet för att

hindra renarna att inkomma pa, områden, där deras vistelse är otillåten eller

kan föranleda större skadegörelse, så kallade spärrningsgärden, eller ock för

att på en given plats leda renarna i eu viss riktning, så kallade ledgärden.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de betydande stängselbyggnader,

som i anledning av renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge

av staten uppförts i Västerbottens län samt i Troms fylke i Norge, ävensom

om vissa av lapparna enskilt uppförda spärrningsgärden av betydande utsträckning

i Norrbottens län.

De stängsel, som sålunda användas i renskötseln, kunna vara avsedda för

stadigvarande bruk eller ock vara uppförda endast för tillfälliga behov.

För fjällapparnas del förekomma ringgärden för stadigvarande bruk undantagslöst

endast i trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, medan

tillfälliga sådana ävensom andra stängsel, vare sig för stadigvarande eller för

tillfälligt bruk, förekomma såväl ovan som nedom odlingsgränsen samt inom

eller utom renbetesfjällen.

Ringgärden för stadigvarande bruk äro, med enstaka undantag, uppförda

å kronomark, medan de andra stängslen kunna sträcka sig såväl över kronan

som enskild tillhörig mark.

1898 års renbeteslag skiljer icke mellan olika slag av stängsel och innehåller

ej heller något stadgande om platsen, där stängsel av det ena eller

andra siaget må uppföras. Lapparna äro således enligt nämnda lag, teoretiskt

sett, berättigade att inom de trakter, där de äga rätt till renbete, uppföra

stängsel av vilket slag som helst vare sig å kronan eller enskild tillhörig

mark. Emellertid torde deras rätt härtill, praktiskt taget, särskilt vad angår

stängsel för stadigvarande bruk, vara begränsad till lappmarkerna och renbetesfjällen

på grund av de bestämmelser rörande lapparnas rätt att taga

virke, som meddelas i 3 § renbeteslagen.

26 § i kommitténs förslag avser att i fråga om platsen, där stängsel må

uppföras, införa en viss ordning. Kommittén har härvid tagit hänsyn å ena

sidan till lapparnas faktiska behov av stängsel och å andra sidan till statens

och enskildas berättigade intresse.

Kommittén har sålunda, vad angår trakterna ovan odlingsgränsen och inom

renbetesfjällen, enär några egentliga olägenheter icke försports i fråga om

lapparnas ringgärden, bibehållit dem vid rätten att där fritt välja platsen

för dylika gärden, vare sig de äro avsedda för stadigvarande bruk eller för

tillfälligt behov. Tillika har kommittén ansett lapparna å dessa trakter utan

särskild kontroll böra få uppföra även andra hägnader för tillfälligt behov,

i den mån de äro av ringa utsträckning. Beträffande däremot sådana stängsel

av sistnämnda slag, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru icke

avsedda för dylikt bruk, emellertid äro av större utsträckning, är att märka

att dessa stängsel ofta nära beröra såväl allmänna som enskilda intressen.

Dylika större spärrningsgärden draga dels mycket virke dels kunna de verka

därhän, att de inom det avstängda området instängda renarna nedtrampa

och förstöra betet. Därtill kommer, att den bofasta befolkningens möjlighet

att beta egna djur och eljest förfoga över marken genom gärdena försvåras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att särskilt

tillstånd av Konungens befallningskavande skall inhämtas för uppförandet

av dylika gärden.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Beträffande trakterna nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen har

kommittén bibehållit lapparna vid rätten att därstädes i påkommande fall

fritt välja plats för tillfälliga ringgärden och andra tillfälliga stängsel av

ringa utsträckning. Även ringgärden för stadigvarande bruk må där uppföras,

dock endast å särskilt anvisad plats. I fråga om spärrningsgärden

och ledgärden för stadigvarande bruk har kommittén av förut angivna skäl

föreslagit samma regler som för trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen.

Kommittén vill tillägga att, då stundom tvekan kan råda, om och när ett

stängsel är att anse såsom varande av större eller ringa utsträckning, lapparna

i tvivelaktiga fall böra rådföra sig med lappfogden.

I fråga om lapparnas rätt att taga virke till ringgärden och andra stängsel

hänvisar kommittén till vad nedan under 27—33 §§ kommer att anföras i

sammanhang med deras rätt till skogsfångst i allmänhet.

Lapparna hava funnit bestämmelserna välgrundade. Från enstaka lappskt

håll har dock ifrågasatts, huruvida icke beträffande trakterna ovan odlingsgränsen

borde för undvikande av stridigheter med den bofasta befolkningen

stadgas att gärden där icke finge uppföras på enskild mark utan ägarens

samtycke, och har man från sådant håll beträffande trakterna nedom odlingsgränsen

ansett tillräckligt med ett medgivande att där uppföra endast tillfälliga

stängsel, enär stadigvarande gärden där hittills knappast behövts eller

använts. I sammanhang därmed har dessutom framhållits, att sådana tillfälliga

gärden icke komme att onödigtvis uppföras, enär de kostade rätt

mycket arbete.

Do m ems ty r elsen anser, i likhet med vad styrelsen anfört i fråga om tillstånd

för lappar att uppföra renvaktarstugor å kronomark, att det beträffande

trakterna nedom odlingsgränsen även här närmast bör ankomma på vederbörande

revirförvaltare att bestämma platsen för ringgärden, och att den länsstyrelsen

tillagda befogenhet att handhava ärenden av ifrågavarande beskaffenhet

bör för dessa trakters vidkommande överflyttas på domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det böra stadgas att, då lappfogden

anvisar plats för ringgärde nedom odlingsgränsen, avsett för stadigvarande

bruk, detta bör ske efter samråd med revirförvaltningen.

Från bofast håll har man ifrågasatt, huruvida lapparna överhuvud taget

skulle medgivas ovillkorlig rätt att uppföra gärden på enskild mark. Bestämmandet

borde i allt fall överlämnas åt landsfiskalen och icke åt lappfogden,

som måste anses benägen att tillgodose lapparnas förmån.

Vidare har man ansett stadgandet böra utökas med föreskrifter om nu

befintliga stängsel och deras underhåll. Det hade inträffat att byamännen i

en viss by under senare år fått sin betesmark förminskad genom att lapparna

byggt ett stängsel för stadigvarande bruk över deras skogsmark, vilket

väckt missnöje. Jämväl hade det väckt missnöje att stängselvirket, såväl

barr- som lövskog, tagits från byns skog.

På grund av nu gällande bestämmelser äro lapparna, såsom kommittén

erinrat, allenast av vissa praktiska hänsyn kringskurna i sin frihet att uppföra

stängsel av vilken beskaffenhet som helst å såväl kronan som enskild

Yttranden.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

27-33 §§

resp. 25—

31 §§■

tillhörig mark inom de områden, som äro upplåtna för renbete. Då kommittén

nu begränsat denna oinskränkta befogenhet till vad som för lapparnas

del och med hänsyn till andras intressen är behövligt och skäligt,

finner jag icke lämpligt att skrida till onödiga ytterligheter i de hänseenden,

som från bofast håll, med instämmande delvis, märkligt nog, även från visst

lappskt håll, yrkats. I trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen

måste lapparna för sin renskötsel i största möjliga utsträckning lämnas

full frihet. Aven här torde lapparna av sig själva söka undvika onödigt

intrång gentemot de bofasta, utan att något stadgande härom behöver

intagas i lagen, och vad trakterna nedom samma gräns eller utom renbetesfjällen

angår torde i stort sett endast lappmarkerna beröras av stängselbyggnader,

erforderliga för skogslapparnas behov. Jag anser de garantier,

som stadgats i förevarande lagrum fullt tillräckliga att här förekomma onödigt

intrång å de bofastas intressen. Yad särskilt domänstyrelsens erinran

beträffar, måste gentemot densamma framhållas, förutom att lapparna för

närvarande icke äro underkastade några egentliga inskränkningar i förevarande

hänseende, att det här endast gäller att bestämma själva platsen för

stängselbyggnad. Detta är en fråga av helt och hållet teknisk art, som närmast

bör prövas av dem, som eljest handhava ärendena rörande renskötseln,

nämligen länsstyrelserna och lappfogdarna. Bestämmanderätten bör således

ligga hos dem. Jag anser mig följaktligen icke kunna gå med på att domänstyrelsen

eller revirförvaltningarna skola handlägga dylika ärenden, men

finner dock lämpligt att i lagrummet stadgas, att platsen, då fråga är om

kronomark, bör bestämmas av lappfogden i samråd med revirförvaltningen.

Att länsstyrelserna vid prövningen av hithörande ärenden icke komma att

underlåta att i förekommande fall inhämta sakkunnigt yttrande hos skogsstaten,

torde vara uppenbart, och något särskilt stadgande härom torde icke

behöva ifrågakomma. För övrigt torde alltid, då fråga är om större, mera

permanenta stängselbyggnader, vederbörande i skogsstaten komma att få

tillfälle att göra sin mening gällande på grund av de särskilda föreskrifter,

som med avseende å virkesfångsten äro meddelade i det följande.

Skogsfångst.

Enligt gällande bestämmelser, som äro gemensamma för fjällappar och

skogslappar (1, 3 och 4 §§ i renbeteslagen) äga lapparna, vad angår trakterna

ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, att utan betalning såväl

å enskild som å kronans mark taga virke utan annan inskränkning än att

det skall ske för deras eget behov.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga lapparna, praktisk

taget, samma rätt som nyss nämnts, med den ytterligare begränsning likväl

att de till uppförande eller ombyggnad av bostad, vistlius eller stängsel icke

äga taga växande träd annat än efter anvisning eller utsyning.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen få lapparna å trakter, där betes
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

rätt på grund av gammal sedvana är medgiven, taga endast torra tiäd och

vindfällen, en- och videbuskar samt för tillfälliga behov å utmark växande

lövträd, och skall, om virket tages å enskild tillhörig skog, eu billig betalning

erläggas för lövträden, därest ägaren det påfordrar.

Å trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen, där betesrätt icke är

medgiven, hava lapparna ingen rätt till skogsfångst.

Kommittén har under 27—33 §§ i lagen om fjällrenskötsel samt 25—31 §§

i lagen om skogsrenskötsel meddelat bestämmelser angaende lapparnas rätt

till skogsfångst, Därvid hava i görligaste mån grunderna i 1898 års renbeteslag

bibehållits, dock med vissa jämkningar och förtydliganden, som påkallats

av erfarenheten under den tid, nämnda lag varit i tillämpning. "\ ägledande

härvid hava varit de yttranden i frågan, som kommittén inhämtat

från domänstyrelsen, över jägmästare och revirförvaltare. De olika förliålhållanden,

som råda bland fjällappar och skogslappar, hava föranlett vissa

olikheter vid utformandet av de särskilda bestämmelser, som skola gälla för

den ena eller den andra gruppen av lapparna.

I fråga om de synpunkter, som för kommittén varit bestämmande vid

ordnandet av de renskötande lapparnas rätt till skogsfångst, anför kommittén

följande:

a) Beträffande fjällapparna.

Kommittén har, vad angår honans slcog, i huvudsak bibehållit gällande

bestämmelser oförändrade. Emellertid bär kommittén föreslagit vissa ändringar.

Dessa ändringar beröra dock mindre lapparnas rätt till skogsfångst

än sättet att tillgodogöra sig samma rätt, och avse att bättre än hittills

sätta lapparnas skogsfångst i överensstämmelse med de fordringar, som måste

ställas på en rationell skogshushållning. Kommittén har sålunda även for

visst virke, som må tillgodogöras ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,

föreskrivit,’ att det icke må tagas utan anvisning eller utsyning. Denna nya

föreskrift gäller dock endast virke till uppförande eller ombyggnad av sådan

bostadsbyggnad, som lapparna, enligt vad i det föregående anförts, skulle få

rätt att uppföra å dessa trakter, samt vidare växande träd till uppförande

av spärrningsgärden, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru

avsedda endast för tillfälligt behov, emellertid äro av större utsträckning,

och vartill Konungens befallningshavandes särskilda tillstand lämnats.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna har kommittén som ansett

fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt tillgodosett om

det får tagas ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, icke föreslagit

någon rätt för dem att taga virke till bostadsbyggnad, som i detta sammanhang

avses, men har kommittén beträffande lapparnas rätt till skogsfångst

därstädes i övrigt ändrat gällande bestämmelser till förmån för lapparna såtillvida,

att kommittén ansett anvisning eller utsyning erforderlig endast beträffande

växande barrträd till byggnadsändamål och stängsel, och således

ej beträffande växande lövträd, vilka ju så gott som uteslutande tagas för

mera. tillfälliga behov. Anvisning eller utsyning skulle för övrigt i sistberörda

fall åstadkomma allt för stor omgång.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen har kommittén, med bibehållande

i övrigt av gällande bestämmelser, emellertid föreslagit lagfästande av en

bland lapparna sedan gammalt förekommande vana att till skidämnen och

Kommittén.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

annat slöjdändamål tillgodogöra sig härför särskilt lämpade kådrika träd,

kallade tall- eller gran tjur.

Vad angår enskild tillhörig mark gälla, såsom av det föregående framgår,

i fråga om lapparnas rätt till skogsfångst för närvarande, med ett i detta

sammanhang betydelselöst undantag, samma bestämmelser som i fråga om

kronans mark.

Kommittén har, såsom redan förut anförts, den uppfattningen, att den enskilde

markägaren icke bör betungas av lapparnas särskilda rättigheter i

större grad än som, med hänsyn tagen till att kronans skog alltjämt i vidsträckt

omfattning skulle stå öppen för dem, för tillgodoseende av deras behov

är oundgängligen nödvändigt. Denna uppfattning har, särskilt då det

gällt lapparnas rätt till skogsfångst, som måhända är mest kännbar förden

enskilde markägaren, även bland lapparna själva mer och mer vunnit insteg.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén under 28 § a, b och

c föreslagit vissa bestämmelser i inskränkande riktning.

b) Beträffande skogslapparna.

Vad angår trakterna ovan odlingsgränsen hava de renskötande skogslapparna

av kommittén tillagts samma befogenheter, som där tillkomma de renskötande

fjällapparna.

Nedom odlingsgränsen har kommittén däremot ansett påkallat att i åtskilliga

hänseenden begränsa skogslapparnas rätt till skogsfångst.

Den uppfattning, som legat till grund för de av kommittén föreslagna begränsningarna

i fjällapparnas rätt till skogsfångst, gör sig än mer gällande,

då fråga är om skogslapparnas rättigheter i förevarande avseende. De sistnämnda

vistas pa många håll året om å trakterna i fråga, och deras virkesförbrukning

blir för den skull än mera kännbar. Därtill kommer, att de

flesta skogslappar, såsom förut nämnts, i regel inueliava hemman, nybyggen

eller lägenheter, där familjen bor och varifrån renarna, med undantag för

sådana tider, då längre flyttningar äga rum, skötas. Uppfattningen, att den

enskilde markägaren i görligaste mån bör vara fredad mot större intrång

från lapparnas sida, har såsom förut anförts, även vunnit mer och mer insteg

hos lapparna själva, i synnerhet bland skogslapparna och särskilt då

det gällt deras rätt att tillgodogöra sig skogen. På många håll hava skogslapparna

sålunda, enligt vad som kommit till kommitténs kännedom, om än

icke alldeles undvikit att utnyttja sin rätt till skogsfångst å enskild tillhörig

mark, så dock, om det icke varit fråga endast om mera oväsentligt virke,

icke ifragasatt annat än att av markägaren begära anvisning eller utsyning

samt ofta även ansett sig icke böra taga virket annat än mot betalning.

Med tillämpning av dessa synpunkter bär kommittén icke föreslagit riitt

för de renskötande skogslapparna att, medan de vistas å eller i omedelbar

närhet av sina fastigheter, förse sig med bränsle och annat virke från enskild

tillhörig fastighet. A andra sidan har kommittén, som anser nödigt

att skogslapparna, da de befinna sig under flyttning med renarna, äga tillgång

till bränsle samt virke till tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för

förvaring av sina tillhörigheter ävensom till slöjdvirke, tillagt dem befogenhet

att för dessa ändamål förse sig å enskild tillhörig mark. Kommittén har

dock i likhet med vad som skett beträffande fjällapparna, då de vistas å

dessa trakter, även alagt skogslapparna att, om för angivna ändamål erfordras

väsande barrträd, av ägaren begära anvisning eller utsyning, varjämte kommittén

funnit lämpligt föreskriva, att en billig betalning skall erläggas för

dylika träd (26 § 2 inom.).

De synpunkter, som ovan angivits, har av kommittén även tillämpats i

fråga om trakterna utom lappmarkerna.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

I. För fjällapparna.

Lapparna hava för egen del icke haft något att erinra mot förevarande

stadgande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter att den i tredje stycket av 1

mom. lapparna tillerkända rätten att taga växande lövträd för tillfälliga

behov även avser rätt att vid flyttningar taga sådana lövträd till bränsle.

Styrelsen stöder sig här på ett yttrande av lappfogden i norra distriktet, i

vilket framhålles att såsom förhållandena vore, särskilt inom Karesuando och

Jukkasjärvi, en del lappar varje år måste flytta nedom lappmarksgränsen.

Under vistelsen där måste de nödvändigtvis få taga växande björk till bränsle,

då annat bränsle, torra träd och dylikt, i mycket liten utsträckning förekomme.

De flesta vindfällen vore vintertid täckta av snö, så att det vore

svårt att få fram dem, om de ens kunde påträffas. Björk torde i dessa

trakter utan någon som lielst skada kunna avverkas till bränsle. Även å

enskild mark borde björk få användas till bränsle, helst som hemmansägarne

hellre såge att björk användes än ex. torrfuror, som de själva hade

användning för.

Jag anser den av länsstyrelsen m. fl. framställda erinringen icke böra föranleda

något förtydligande av paragrafen, enär rätten att taga växande lövträd

för tillfälliga behov uppenbart även avser rätt att vid flyttningar taga

sådana lövträd till bränsle. Ej heller i övrigt har jag något att erinra med

avseende å samma paragraf.

Stadgandena under denna paragraf hava av lapparna ansetts lämpliga.

Vissa lappar hava dock anmärkt, att de icke behövde fast kåta eller bod på

vinterbeteslanden samt att de därför icke påkallade de föreslagna medgivandena

att för nämnda byggnader taga virke från enskild skog. Beträffande

mom. d har påpekats, att föreskrift saknades, huru det skulle förfaras vid

bristande åsämjande i fråga om där förutsatt ersättning för virke.

^Erinran i sistnämnda hänseende har även gjorts bl. a. av länsstyrelsen i

Västerbottens län, som visserligen ansett det virkesslag, som i mom. d omnämnes,

oftast vara av mycket ringa värde, men med kännedom om huru

motsatsförhållandena kunna tillspetsas i småsaker ansett ett förtydligande

tillägg i antydd riktning hava en viss psykologisk betydelse.

Domänstyrelsen har påpekat, att det under mom. e använda uttrycket ^utsy

ning» vore oegentligt, då det gällde enskild mark. »Utsyning» avsåge i

den» bemärkelse, detta ord i allmänhet inom berörda trakter användes, en utav

tjänsteman verkställd förrättning.

Från bofast håll har erinrats, att ordet billig i mom. c och d borde utgå.

Lagförslaget utginge från att lapparna ekonomiskt vore de mindre bärkraftiga

av parterna. Så vore dock ofta ej förhållandet. Dessutom gällde stundom,

där större stängsel skulle byggas eller underhållas, att endast ett fåtal enskilda

markägare nödgades lämna virke till en hel lappby. Skälig ersättning

borde därför betalas eller åtminstone i lagen stadgas. Även har från bofast

27 §.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

28 §■

Yttranden.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Departe
mentschefen.

29 §.

Kommittén.

Yttranden.

laåll yrkats att lapparna borde ersätta de enskilde för allt virke, även för ved,

ävensom att virke icke borde få tagas utan efter anvisning av markägaren.

Jag finner vad under denna paragraf erinrats icke föranleda annan åtgärd

än att till mom. d fogas det tillägg, att i brist av åsämjande gottgörelsen

för där avsett virke skall bestämmas på sätt under mom. c är stadgat.

Denna paragraf avser att reglera lapparnas rätt att fälla lavträd. Kommittén

anför i motiveringen till detta stadgande, att lapparna undantagsvis,

nämligen under år med ogynnsamma betesförliållanden, såsom under flenår, då

renlaven på grund av isbildning å marken är oåtkomlig för renarna, eller

under år med särskilt djupa snömassor, äro nödsakade att för renarnas uppehälle

anlita lav, som växer å träd, s. k. lavträd. Så torde hava skett sedan

urminnes tid. Något stadgande i renbeteslagen, som uttryckligen tillerkänner

lapparna rätt att fälla lavträd för angivna behov, finnes dock icke. Kommittén

har till undanröjande av all tvekan rörande åtgärdens laglighet ansett

sig böra föreslå ett särskilt stadgande liärutinnan.

Från lapparnas sida har på några håll hemställts om viss utvidgning av

rätten att fälla lavträd. En del har yrkat, att lapparna måtte tilläggas rätt

att alltid å såväl kronan som enskild tillhörig mark fälla lavträd utan anvisning,

men med skyldighet att snarast göra anmälan därom till skogstjänsteman

eller markägare. Andra hava haft samma yrkande, dock allenast beträffande

kronans mark, emedan det i fråga om enskild mark kunde vara

farligt för sämjan. Slutligen har jämväl yrkats, att det under flyttning borde

vara tillåtet att i nödfall föda fram hela hjorden, ej blott dragrenarna, med

laven av träd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, i vilket län nyssnämnda yrkande från

lapparnas sida förekommit, har i anledning av yrkandena hemställt att, som

påståendet att oundgängligt behov kunde uppstå att under flyttning utan

utsyning fälla lavträd även för andra renar än dragrenar, vore under vissa

förhållanden befogat, lagrummet måtte ändras i sådan riktning, dock mot

skyldighet för vederbörande att snarast härom göra anmälan. Ett dylikt

medgivande ansåge styrelsen kunna lämnas utan fara för skogens bestånd,

enär åtgärden icke annat än i nödfall tillgrepes och de lavbärande träden i

allmänhet ägde högst obetydligt virkesvärde. Emellertid ifrågasätter styrelsen,

om ej vid all fällning å enskild mark av andra lavträd än torra eller

oväxtliga sådana en billig ersättning borde lämnas markägaren, där denne

kunde antagas hava lidit skada av avverkningen. Styrelsens anförande under

denna paragraf stöder sig delvis på ett yttrande från lappfogden i södr» distriktet,

däri denne framhåller, att det kan vara omöjligt för lapparna att alltid

begära anvisning, innan de bliva tvungna att fälla lavträd för även andra

renar än dragrenar. Behovet att fälla lavträd för smårenarnas uppehälle —

fällning av sådana träd för större renar i hjorden förekomme knappast —

yppade sig oftast inom några få timmar och merendels under flyttningar,

särskilt vårtiden. Snön vore tack vare den tidens ofta ihållande töväder lös

och det vanliga betet lätt tillgängligt. Några timmars kyla kunde dock

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

göra detsamma otillgängligt för de mindre och svagare renarna. Lavträd

måste då tillgripas, om lappen ej ville riskera att smårenarna bleve trötta och

måste lämnas efter. Lappen hunne då ej begära anvisning. Han vore ofta

många mil från den plats, där någon skogstjänsteman funnes, och visste ofta

ej själv, var han bleve tvungen att stanna.

Från bofast håll har hemställts, att under inga förhållanden timmerdugliga

träd finge fällas.

Jag finner de under denna paragraf framställda erinringarna icke föranleda

annan åtgärd från min sida än att jag, med hänsyn till vad länsstyrelsen i

Norrbottens län m. fl. anfört, anser att lapparna under flyttningar böra äga

rätt att utan anvisning fälla lavträd ej blott för dragrenarnas utan även för

övriga renars oundgängliga behov, med skyldighet att efteråt snarast anmäla

avverkningen, och jag har vidtagit motsvarande ändring i paragrafen.

Denna paragraf är liksom 32 § 1 mom. samt 33 § avsedd att bereda skydd

för skogens bevarande.

Från lapparnas sida har ingen erinran gjorts mot denna paragraf.

Domänstyr elsen anser, att den länsstyrelsen tillagda befogenhet enligt 2

mom. syntes böra överflyttas på domänstyrelsen, som torde vara mera skickad

att kunna bedöma ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar beträffande 1 mom., att genom den

av kommittén föreslagna bestämmelsen utnyttjandet av lapparnas betesområden

satts som en angelägenhet av större vikt och värde än bevarande av barrskogsgränsen;

ty givet vore, att om avverkning av barrträd innebure en fara

för skogens bevarande och föryngring, så vore åtgärdens vidtagande liktydigt

med att barrskogsgränsens nedgång riskerades. Det syntes därför nödvändigt,

att 30 § i lagen om fjällrenskötsel och 28 § i lagen om skogsrenskötsel omredigerades

så att denna enligt länsstyrelsens mening oriktiga värdesättning

av å ena sidan barrskogsgränsens bevarande och å andra sidan renbetesmarkernas

utnyttjande upphävdes.

Från skogsintresserat håll har vidare yrkats ett tillägg till förevarande

paragraf, innefattande förbud för lapparna att låta renar beträda område,

som varit föremål för skogssådd eller där eljest skogskultur dreves.

Ett förbud för lapparna att beträda skogskulturer kan jag icke finna påkallat.

Därest ägaren befarar skadegörelse å sådana områden — sådana

områden torde å de trakter, där fjällrenskötsel förekommer, icke vara alltför

talrika — anser jag den väg till undvikande av skadegörelse vara lämpligast,

som kommittén antytt, nämligen att lapparna, vilkas flyttningsvägar och

uppeliållsplatser torde vara lätt att erfara, i förväg underrättas om läget

med anmodan om att söka undvika dylika områden. Grenom samarbete mellan

vederbörande torde det enligt min övertygelse icke möta större svårigheter

att ordna den frågan.

Yad länsstyrelsen i Västerbottens län anfört finner jag innebära en mycket

befogad erinran, och jag har vidtagit omredigering av paragrafen i det av

styrelsen angivna hänseendet, varvid jag ansett påkallat att även meddela

föreskrift till skydd mot björkskogsgränsens nedgående.

Departements
chefen.

30 §.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

31 §.

Yttranden.

Departements
chefen.

32 §.

1 mom.

32 §.

2 inom.

Övriga erinringar med avseende å förevarande paragraf anser jag icke böra

föranleda någon åtgärd.

Denna paragraf motsvarar i något omarbetad form 4 § andra stycket första

meningen och 3 § första stycket sista meningen i gällande renbeteslag.

I fråga om stadgandet i 2 mom. har domänstyrelsen anfört följande:

Här meddelade bestämmelser synas styrelsen vila på en hittills knappast

som berättigad ansedd rättsprincip, vilken lärer kunna medföra avsevärda

olagenheter, särskilt med hänsyn till svårigheten att i liknande fall åstadkomma

bevisning. Det kan nämligen tänkas, att en lapp, som fått virke,

som här avses, sig anvisat, sedermera finner detsamma mindre lämpligt och

av denna anledning gör detsamma obrukbart för att därefter utan anvisning

taga vad som passar honom bättre. Själv står visserligen lappen såsom

ersattningsskyldig gent emot markägaren, därest hans åtgärd skulle bliva

upptäckt, men hade möjligheten för honom att utan utsyning eller anvisning

förskaffa sig annat virke icke stått öppen, lärer detta hava varit en kraftig

mamng att icke gå på sidan om lagen. Styrelsen vill härmed hava uttalat

stora betänkligheter mot införande i en lag av sagda rättsprincip, vilken

icke ålägger den rätte ägaren att taga vård om sitt gods eller i fall av

skadegörelse skyldighet att hålla sig till den, som förorsakat skadan.

Diån bofast håll har erinrats, att bestämmelserna i förevarande paragraf

syntes förutsätta att jordägaren vore skyldig att bevaka, att rengärdena ej av

annan förstördes, i det han eljest som straff skulle tåla, att skog toges utan

utsyning eller anvisning. Jämväl om stängsel blivit skadat, syntes utsyning

böra ske.

Jag kan icke biträda domänstyrelsens yttrande, att de grunder, å vilka

förevarande stadgande vilar, äro alldeles nya. De äro hämtade ur gällande

lag. Jag finner stadgandet vara, med hänsyn till dess särskilda syfte, fortfarande

väl behövligt. Det avser att skydda lapparnas intressen, då de på

grund av sina flyttningar äro långt avlägsna från ort och ställe och således

icke själva kunna bevaka dessa intressen. För dem är det av största vikt att,

då de återvända dit, icke behöya upptaga tiden med åtgärder, som av dem

icke kunnat på förhand beräknas. Att det här gäller för jordägaren att

pa. sätt och vis ga lapparna tillhanda med att bevaka deras intressen är i

viss mån riktigt. Jordägarens intressen sammanfalla här med lappens. Jag

kan dock icke instämma i den av domänstyrelsen hävdade misstanken, att

lapparna för egen fördel skulle missbruka det skydd, man här velat giva dem.

Jag vill erinra om att motsvarande stadganden äro upptagna i konventionen

med Norge.

Den under 1 mom. e) av denna paragraf upptagna skyldigheten att i vissa

fall randbarka lövträd har mött gensaga från lappskt håll i fråga om gärden

av tillfällig art, varemot stadgandet under mom. 1 i övrigt gillats.

Vidare har erinrats att med skare borde likställas packad snö.

I fråga om 2 mom. har kommittén i sin motivering anfört, att det på

sina håll inträffat, att skogsägaren, då han nyttjat skogstillgången, gjort

det på sådant sätt att lapparnas intressen därigenom onödigtvis förnärmats.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Såsom exempel på sådant förfarande liar nämnts, att det liänt att träd, som

av lapparna avsiktligen kvarlämnats inom ringgärden och som varit avsedda

att bereda renarna erforderlig skugga då de samlats i gärdet, utstämplats

och fällts. Vidare har inträffat, att skogsstatens tjänstemän utan tvingande

skäl till enskilda sålt torrträd, som funnits vid lapparnas visten, och därigenom

ådragit lapparna onödigt besvär att från längre håll skaffa hem

bränslevirke till kåtorna. Kommittén har ansett sig böra genom särskilt

stadgande erinra skogsägaren om vikten av att vid skogens utnyttjande taga

tillbörlig hänsyn till lapparnas rättigheter och förmåner.

Domänstyrelsen säger sig icke äga kännedom om sådant förfarande, varom

nyss talats, och framhåller att, då kommittén icke påvisat att nämnda tilldragelser

avsett de nomadiserande fjällapparna, några som helst verkliga

skäl icke förelåge för stadgandet i fråga. Då därjämte överträdelser av detsamma

icke vore belagt med straff, syntes stadgandet kunna utgå.

Från annat håll har erinrats, att, enär lapparna hade rättighet att vistas

å alla marker i socknen, markägaren torde hava svårt att rätta sig härefter

och kvarlämna torrskog, där lapparna de olika åren behövde det. Stadgandet

syntes kunna föranleda trakasserier.

Jag anser ifrågavarande stadgande välbehövligt till förekommande av sådant

förfarande, som närmare angivits i kommitténs motivering, och finner

vad mot detsamma erinrats icke förtjäna avseende.

Stadgandet under denna paragraf har av lapparna mottagits med gillande.

Från domänstyrelsens sida har stadgandet föranlett följande uttalande:

Här lämnas närmare anvisning om huru lapparna skola meddelas dem i

29 § tillerkänd rätt att för renarnas uppehälle fälla lavbevuxna träd. I fråga

om vad som föreslagits beträffande kronans skog har styrelsen intet att erinra,

men ställer sig styrelsen rätt så tveksam i fråga om lämpligheten av

rörande enskild skog meddelade bestämmelser. Agaren av dylik skog skall

nämligen efter ansökan av lapp verkställa utsyning utav dylik skog på egen

mark. I fråga om det ojämförligt största antalet enskilda skogar av den

art, att de kunna beröras av sagda bestämmelser, gälla förordningen den 18

juni 1916 angående utsyning av skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker m. fl. områden samt förordningen av samma dag angående

åtgärder till förekommande av överdriven avverkning av ungskog inom de

delar av Norrbottens och Västerbottens län, som icke tillhöra lappmarken.

Beträffande denna förordning vill styrelsen i förbigående erinra om vad styrelsen

förut anfört därom, att densamma inom eu nära framtid kan komma

att ersättas med skogsvårdslagen av år 1923.

Enligt den förra förordningen äger markägaren icke rättighet att utan

utsyning avverka skog annat än för eget husbehov, medan all avverkning

till avsalu skall föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.

Bedan av denna anledning är lagförslaget ägnat att väcka betänkligheter,

då utsyningen kommer att ske för annat ändamål än fastighetens husbehov.

Nu kan det visserligen invändas, att det i regel torde röra sig om relativt

små virkeskvantiteter och virke av smärre dimensioner, som sålunda äger

mindre värde. Med den inskränkta förfoganderätt till skogen, som tillkommer

ägare av nyss berörda skogar, förekommer det emellertid synnerligen ofta,

att sådana skogsägare bliva i behov av större avsaluavverkningar, än som

Yttranden.

Departement

chefen.

33 §.

Yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Departements
chefen.

kunna meddelas på grund av upprättade avverkningsplaner och nämnda

förordning. Sådana förskottsavverkningar kunna medgivas dels av styrelsen

för tre år, dels av Kungl. Maj:t för längre tid. Om man nu tager i betraktande

de skyldigheter, som ålagts lappen vid avverkning och som för

ifrågavarande fall närmast kunna avses med bestämmelserna uti 32 § 1 d,

synes det ligga nära till hands, att genom samförstånd mellan lapp och

skogsägare ej obetydliga avverkningar utav lavträd kunna opåtalt bedrivas och

bereda skogsägaren den avverkning, vilken denne icke kunnat förskaffa sig

utan vederbörande myndigheters medgivande.

Visserligen får skogsägaren icke avyttra och försälja dylikt virke utan att

detsamma blivit av vederbörande skogstjänsteman uppmätt och avstämplat,

men inför nu föreslagna lagbestämmelser lärer skogsstatstjänstemannen icke

kunna neka markägare att tillgodogöra sig virke, som utfällts på grund av

desamma. Dylikt virke kommer givetvis att avräknas vid nästkommande

tre-årsutsyning, men intet hindrar markägaren att, om han fortfarande är i

samförstånd med lappen, ånyo upprepa förfarandet att under förevändning

av avverkning av lavskog till renbete beskatta sin skog utöver fastställd

avverkningsplan.

Den senare förordningen tillstädjer ej heller avsaluavverkning, då s. k.

undermålig skog är i fråga utan efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman.

I allmänhet torde det virke, som här är i fråga, falla under

rubriken undermålig skog, men icke komma att utgöras av sådana kvantiteter

att detta inverkar på reglerna för skogens skötsel enligt denna förordning.

Ur kontrollsynpunkt bör markägaren emellertid här ej medgivas rätt

vidtaga en åtgärd, som enligt annan författning åligger viss tjänsteman.

Bestämmelsen om att, därest markägaren tredskas och icke vill lämna

dylik anvisning, skogstjänstemannen skall tillkallas och då meddela utsyning,

synes styrelsen icke vara fullt lyckligt funnen. Skogstjänstemannens ställning

gentemot markägaren är förut'' bestämd uti ovannämnda förordningar den 18

juni 1915 och bör bibehållas. Det synes styrelsen därför vara att föredraga,

om i sådana fall, då det rör sig om enskilda skogar, vilka äro underkastade

nämnda förordningar, skyldigheten att åt lapparna anvisa eller utsyna skog,

som jämlikt föreslagna lag om fjällrenskötsel tillkommer dem, ålades vederbörande

skogsstatspersonal. Med stöd av gällande instruktion för skogsstaten

kunna dylika utsyningar, allt efter deras omfattning och beskaffenhet,

utföras antingen av vederbörande jägmästare eller bevakare. Såsom ett

ytterligare skäl härför vill styrelsen framhålla att vid dessa utsyningar kan

utfalla virke, som markägaren vill försälja, och för vilket utsyningsavgift

skall utgå till statsverket.

Från bofast håll har erinrats, att i stället för bestämmelser om lapparnas

rätt att snarast erhålla anvisning eller utsyning av virke borde stadgas skyldighet

att söka anvisning eller utsyning i god tid. Hantlangningskostnaden

borde gäldas av lappen och denne även betala virket ävensom den enskilde

markägarens kostnader i anledning av förrättningen.

Yad domänstyrelsens yttrande beträffar vill jag genast avvisa såsom skäligen

oberättigad den tanken att eu renskötande lapp skulle vilja låna sig

till att i maskopi med skogsägaren bereda den sistnämnde tillfälle till ökade

skogseffekter genom att under sken av att vara i behov av lavträd tillhandagå

skogsägaren med avverkning av dylika träd. Även om frestelse

härtill skulle finnas, bör man ju dock även räkna med det avhållande moment,

som ligger däri att det antydda förfarandet, därest det verkligen ägde

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

rum, skulle ådraga såväl lappen som skogsägaren ansvar ock andra påföljder

för överträdelse av hithörande lagbestämmelser.

Yad angår domänst yreisens yttrande i övrigt måste det ju vid första påseende

förefalla rimligt att vidkommande i 28 § i lagen om fjällrenskötsel

och i 26 § i lagen om skogsrenskötsel avsedda skogar, där utsvningstvång

under alla förhållanden gäller eller under vissa förutsättningar kan bliva

gällande, låta utsyningen verkställas genom vederbörande skogstjänsteman

eller befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse. Jag kan dock icke biträda

domänstyrelsens mening i denna del. Den avverkning, som domänstyrelsen

särskilt fäst sig vid, är fällandet av lavträd. Styrelsen synes utgå ifrån

att en sådan åtgärd är att betrakta såsom en normal företeelse. I det föregående

har emellertid visats, att fällandet av lavträd är en åtgärd, som

tillgripes endast i yttersta nödfall och således icke ofta upprepas. Därtill

kommer, såsom även styrelsen framhållit, att, där fällning av lavträd förekommer,

i regel sådana träd utses, som äro oväxtliga och som representera

ett synnerligen lågt avverkningsvärde. Åtgärden torde således ur skogsvårdssynpunkt

icke hava någon större betydelse. Detsamma torde kunna

sägas vara förhållandet även i fråga om annan skogsfångst, som i lagarna

medgivits lapparna. I detta sammanhang måste även beaktas, att de enskilda

skogar, varom här är fråga, äro belägna inom vitt skilda trakter,

nämligen Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län

samt delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, och att det för lapparna

kan möta avsevärda svårigheter att, då de företaga sina flyttningar från

en trakt till en annan, få kännedom om, huruvida beträffande skogen utsyningstvång

är gällande eller ej. Nu anförda omständigheter, sammanställda

med varandra, anser jag för min del tala för att man, då det gäller

skog, varom här är fråga, bör frångå kravet att fordra anvisning eller utsyning

genom tjänsteman och i stället, även där utsyningstvång eljest är

påbjudet, låta ägaren eller brukaren verkställa en sådan åtgärd. Man bör

även ihågkomma att lapparnas skogsfångst icke avser avverkning till avsalu

utan närmast kan liknas med en avverkning till husbehov.

II. För skogslapparna.

25 §, som behandlar skogslapparnas rätt till skogsfångst å kronans skog, 25 och 26 §§.

överensstämmer med 27 § i lagen om fjällrenskötsel och torde icke påkalla

någon erinran.

26 §, som behandlar skogslapparnas rätt till skogsfångst å enskild mark,

svarar mot 28 § i lagen om fjällrenskötsel. För de synpunkter, som föranlett

kommittén att giva ifrågavarande båda paragrafer en från varandra delvis

avvikande avfattning, har jag tidigare redogjort. De erinringar, som gjorts

mot 28 § i lagen om fjällrenskötsel, hava i allt väsentligt gällt även nu

förevarande paragraf och åberopar jag vad jag i angivna sammanhang yttrat.

Jag torde här endast behöva något uppehålla mig vid stadgandets

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

3 mom., i vad det avser skogsrenskötseln året om nedanför lappmarksgränsen

i Norrbottens län. I sådant hänseende har jag funnit påkallat göra det

tillägg till förevarande stadgande att skogslapp, som erhållit tillstånd att

driva renskötsel å ifrågavarande trakter, skall för allt virke, som tages från

där angiven mark, erlägga betalning efter ortens priser.

27 §. Denna paragraf, som behandlar skogslapparnas rätt att till underhåll åt

renarna fälla lavbevuxna träd, motsvarar 29 § i lagen om fjällrenskötsel.

Beträffande stadgandets tillämpning å renskötande skogslappar med

huvudvisten inom lappmarken är något vidare yttrande från min sida icke

påkallat.

I fråga om skogslappar, vilka året om driva renskötsel nedanför lappmarksgränsen

i Norrbottens län, har kommittén erinrat, att de visserligen

ansetts böra äga rätt att, då sådant är oundgängligen nödvändigt för renarnas

uppehälle, fälla lavträd på såväl kronan som enskild tillhörig mark, men

att kommittén tillika med hänsyn till förhållandena å trakterna i fråga ansett

rimligt, att dessa lappar städse, även då fråga är om dragrenarnas uppehälle,

böra begära anvisning å dylika träd av vederbörande ägare.

28 §. Denna paragraf motsvarar 30 § i lagen om fjällrenskötsel, men har, i an
seende

till att skogslapparna övervägande äro bofasta å egna eller arrenderade

fastigheter och att de icke flytta på samma sätt som fjällapparna, erhållit

en häremot svarande avfattning. Jag har, sedan vederbörlig hänsyn tagits

till de erinringar, som framställts vid 30 § i lagen om fjällrenskötsel, intet

vidare att tillägga.

29—31 §§. Beträffande 29—31 §§, vilka äro överensstämmande med 31—33 §§ i lagen

om fjällrenskötsel, hänvisar jag till vad under sistnämnda paragrafer erinrats

och anförts; dock att jag i fråga om 31 § i lagen om skog srenskötsel vill

tillägga, att jag icke ansett påkallat, att enskild skogsägare skall, vidkommande

lappar, som året om driva renskötsel nedanför lappmarksgränsen i

Norrbottens län, vidkännas kostnaden för anvisning eller utsyning av skog,

utan funnit denna kostnad böra stanna å lappen.

Jakt, fiske.

34 § resp. Under 34 § i lagen om fjällrenskötsel samt 32 § i lagen om skogsrenskötsel

äro upptagna bestämmelser angående lapparnas rätt till jakt och fiske.

Paragraferna motsvara i något omarbetad form 30 § i gällande renbeteslag

och äro i båda förslagen likalydande. Yad första stycket angår, har kommittén

bl. a. gjort ett tillägg till förhindrande av att lappar jaga och fiska i främmande

lappbys jaktmarker och fiskevatten till förfång för lapparna därstädes.

Paragraferna äro icke tillämpliga å lappar, vilka året om driva renskötsel

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Lapparna hava på visst håll ansett det onödigt att inrätta gränser lapparna

emellan beträffande fiskevattnen, varemot från annat håll ansetts riktigt och

motsvarande redan nu tilllämpad praxis, att lapparna skulla hava fiske- och

jakträtt endast inom eget lappbyområde.

Domänstyrelsen har framhållit, att stadgandet innebure en inskränkning

i den lapparna för närvarande tillkommande rätt till jakt och fiske. Då

emellertid kommittén velat göra denna begränsning, syntes det här vara ytterligare

påkallat att lappbyområdena bestämt angåves till sin omfattning

även i fråga om vinterbeteslanden till undvikande av konflikt med den statsanställda

personal och de rättsinnehavare, vilka det tillkomme att beivra

förseelser emot jaktlagstiftningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat begränsningen av lapparnas

jakt- och fiskerätt till vederbörligt lappbyområde med den jämkningen likväl,

att länsstyrelsen, i analogi med vad under 9 § stadgats, torde böra tillerkännas

rätt att medgiva undantag. I övrigt bär länsstyrelsen ansett stadgandet

tarva ett förtydligande i fråga om vinterbeteslanden, där gränserna för dessa

icke blivit fastställda, i den riktningen, att lapp skulle vara berättigad till

jakt och fiske inom det lappbyområde, dit han hör, eller inom de vinterbetesland

inom lappmarken, där han efter sedvana ägde beta sina renar.

Från bofast håll har erinrats att uttrycket »renskötande» lämnade rum för

tvivelsmål, varför ifrågasattes ett förtydligande, så att tillfälligt i renskötseln

anställda arbetare undantoges från omförmälda rättigheter. Domstolarna

hava, säges det, frikänt dylika personer vid åtal för olovlig jakt eller

•olovligt fiske.

Över vad domänstyrelsen anfört har jag redan i det föregående yttrat

mig i sammanhang med behandlingen av den i B § omförmälda indelningen

av renbetestrakterna i siirskilda lappbyområden.

I anledning av länsstyrelsens yttrande har jag vidtagit en jämkning i paragrafens

första stycke, varigenom lapparna berättigats att utöva ifrågavarande

rättigheter »en var inom det område, där han må föra sina renar

på bete».

Tillika har jag funnit mig även böra göra ett tillägg till paragrafens

första stycke för att tillgodose lapparnas behov av jakt och fiske under vissa

färder till främmande lappbyar, såsom för att utskilja och hemföra renar,

vilka sammanblandats med den främmande lappbyns renar, och dylikt. I

övrigt godtager jag paragrafen sådan den av kommittén föreslagits.

Ersättningsskyldighet för skada genom renar.

Under 35—42 §§ i lagen om fjällrenskötsel samt 33—42 §§ i lagen om

skogrenskötsel hava upptagits stadganden, som motsvara 14—16 och 18—24

§§ i gällande renbeteslag. Stadgandena hava delvis omarbetats och även

utökats.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 häft. (Nr 43.)

Yttranden.

Departements
chefen.

35-42 §§

resp. 33—

42 §§.

96 28 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Gällande lag.

Kommittén.

Huvudbestämmelserna i förevarande hänseende återfinnas i 14, 15 och 16§§

i renbeteslagen och äro gemensamma för fjällappar och skogslappar.

Enligt dessa bestämmelser gäller beträffande trakterna ovan odlingsgränsen,

att lapparna äro ovillkorligen ersättningsskyldiga för skada, som under juni,

juli och augusti uppkomma genom renar å växande eller avskuren, men ej

bärgad gröda på åker, äng och vissa i nämnda lagrum närmare beskrivna

utängsslåtter, medan, om skadan uppkommit under annan tid av året, densamma

skall ersättas endast under förutsättning att lapparna uppsåtligen

eller genom vårdslöshet vid bevakningen av renarna vållat densamma. Skada

å bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada, utan lämnats utestående i stack

eller hässja, skall ersättas endast i sådana fall, då densamma tillkommit

med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning.

Beträffande renbetesjjällen, där all mark tillhör kronan och således inga

enskilda jordägare finnas, innehåller renbeteslagen inga särskilda bestämmelser.

I de med avseende å trakterna ovan odlingsgränsen gällande bestämmelserna

har kommittén förelagit vissa ändringar, i syfte att mera rättvist än nu är

fallet fördela ansvaret för skador mellan dem, vilkas intressen här stå emot varandra,

de renskötande lapparna, å ena, samt den jordbrukande befolkningen

å andra sidan. Ändringarna innefatta för lapparnas del en skärpning i ersättningsskyldigheten

till förmån för den jordbrukande befolkningen och för

sistnämnda befolkning en skärpning i vården av höet till förmån för lapparna.

I fråga om lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet, som gäller växande

eller avskuren, men ej bärgad gröda på åker och äng m. m. under månaderna

juni—augusti, har anmärkts att stadgandena härutinnan visserligen

beredde skydd för grödan, så länge den växer eller, ehuru avskuren, kvarligger

å marken, men däremot icke för gröda, som för torkning uppsatts å

hässja. Kommittén föreslår (35 § 1 mom. i lagen om fjällrenskötsel och 33

§ 1 mom. i lagen om skogsrenskötsel), att den ovillkorliga ersättningsskyldigheten

under angivna månader skall omfatta all skada genom renar å

grödan, således även skada å bärgad gröda, som icke införts i lada, utan

lämnats utestående i stack eller hässja.

Yad den jordbrukande befolkningen angår har erfarenheten givit vid handen,

att å stora delar av de områden, som äro upplåtna till renbete, befolkningen

ofta underlåter att till skydd för sin bärgade gröda vidtaga erforderliga

åtgärder, såsom att uppföra lador eller kringgärda eller i rimlig tid

hemföra densamma, oaktat sådant utan större kostnad eller svårighet kunnat

ske. Kommittén föreslår (35 § 2 mom. andra meningen i lagen om fjällrenskötsel

samt 33 § 2 mom. andra meningen i lagen om skogrenskötsel) att

grödans ägare, därest vårdslöshet av i lagrummen närmare angiven beskaffenhet

får anses ligga honom till last i avseende å grödaris bevarande och

under vissa förutsättningar i övrigt, själv skall stå skada, som å grödan orsakas

av renar.

Då förhållandena ovan odlingsgränsen ställa sig ensartade för fjällappar

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

och skogslappar, äro även bestämmelserna angående deras ersättningsskyldighet

för skador fullt lika i båda lagarna.

Yid avfattningen av 35 § 1 mom. resp. 33 § 1 mom. har kommittén i anslutning

till rådande praxis och andra förhållanden närmare än i gällande

lag skett angivit det slag av mark, å vilket resp. stadganden äro tillämpliga,

samt beträffande annan mark under ett 3 mom. infört ett särskilt stadgande.

Under 3 mom. i lagen om fjällrenskötsel hava även inbegripits renbetesfjällen.

I fråga om trakterna nedom odlingsgränsen och utanför renbet esf gällen gäller

såsom regel, gemensam för fjällappar och skogslappar, att lapparna äro ovillkorligen

ersättningsskyldiga för skada, som å växande eller avskuren, men

ej bärgad gröda orsakas av renar på åker och äng m. m. under maj—september,

medan, om skadan orsakats å annan tid, densamma skall ersättas

endast i sådana fall, då lapparna uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid

renarnas bevakning vållat densamma.

Beträffande skada å bärgad gröda, som icke blivit införd i lada, utan lämnats

utestående i stack eller hässja, gälla särskilda regler inom lappmarkerna

och särskilda regler utom lappmarkerna och utanför renbetesfjällen.

Inom lappmarkerna skall sådan skada icke ersättas, vare sig den uppkommit

under maj—september eller å annan tid, i annat fall än då den tillkommit

av uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning.

Utom lappmarkerna och utanför renbetesfjällen gäller däremot att skadan

ovillkorligen skall ersättas, om den uppkommit under maj—september, samt

om den uppkommit under oktober—april, endast i det fall att den tillkommit

av uppsåt eller genom vårdslöshet vid bevakningen av renarna.

Med avseende å dessa bestämmelser har kommittén, enär fjällapparna i

regel icke skola äga vistas nedom odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen

under annan tid av året än oktober—april, vidtagit den ändringen, att kommittén

i förevarande hänseende upphävt den nu bestående skillnaden mellan

å ena sidan trakterna nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna och

å andra sidan övriga trakter nedom samma gräns. För trakterna nedom

odlingsgränsen, vare sig de ligga inom eller utom lappmarkerna ävensom

för trakterna utanför renbetesfjällen skola således för fjällapparnas del gälla

enhetliga bestämmelser.

För skogslapparna gäller ju enligt kommitténs förslag, som härutinnan

överensstämmer med gällande renbeteslag, att de skola äga vistas nedom

odlingsgränsen å vissa delar året om samt å andra delar endast under oktober—april.

Beträffande skogslapparna har därför i lokalt hänseende

icke kunnat genomföras samma enhetlighet som i fråga om fjällapparna

kunnat ske.

I materiellt hänseende har kommittén för fjällapparnas och den jordbrukande

befolkningens del genomfört liknande skärpning eller lättnad å

ömse håll, som föreslagits beträffande trakterna ovan odlingsgränsen. Fjälllapparna

hava sålunda blivit ovillkorligen ersättningsskyldiga för skada å

all gröda, som uppkommer på åker och äng m. in. under den tid de icke

Gällande lag.

Kommittén.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

äga vistas nedom odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen, i regel maj—

september (36 § 1 mom. i lagen om fjällrenskötsel). Den jordbrukande befolkningen

därstädes bar förpliktats att under förut angivna förutsättningar

stå skadan själv under den tid, i regel oktober—april, som fjällapparna äga

vistas därstädes (36 2 inom. andra meningen).

I fråga om sådana skogslappar, vilka hava sina huvudvisten inom lappmarkerna,

bär kommittén ansett gällande bestämmelser angående skador å

växande eller avskuren, men ej bärgad gröda böra bibehållas oförändrade,

och lapparna således i regel vara ovillkorligen ersättningsskyldiga för dylika

skador under maj—sejitember. Beträffande gröda, som uppsatts i stack eller

hässja för torkning, bar, i likhet med vad som gäller i fråga om fjällapparna,

sadan gröda ansetts böra atnjuta särskilt skydd, och lapparna således vara

ovillkorligen ersättningsskyldiga för skador å densamma, och bar tiden för

sådan ersättningsskyldighet bestämts likaledes till juni—augusti. Att utsträcka

tiden i sistnämnda hänseende att omfatta även september har med

hänsyn till förhållandena ansetts rimligen icke kunna ske (34 § 1 mom. i

lagen om skogsrenskötsel). Den jordbrukande befolkningen har även förpliktats

att under angivna förutsättningar stå skadan själv under den tid, lapparna

äga vistas å trakten (34 § 2 mom. andra meningen i lagen om skogsrenskötsel).

Under en särskild paragraf — 35 § i lagen om skogsrenskötsel — har kommittén

upptagit bestämmelser beträffande sådana lappar, vilka året om driva

renskötsel nedom lappmarksgränsen. Dessa lappars ansvarighet för renskador

regleras för närvarande genom vad i allmän lag finnes stadgat om hemdjur,

som olovligen inkomma på annans mark. För dessa lappar har ansvarigheten

i förevarande hänseende av kommittén reglerats på liknande sätt som

för andra lappar, dock att ansvarigheten med hänsyn till förhållandena å

trakterna i fråga blivit i väsentliga hänseenden skärpt.

37, 38, 39, 40, 41 och 42 §§ i lagen om fjällrenskötsel äro med smärre

jämkningar överensstämmande med 20 och 21 samt 22, 19, 18, 23 och24§§

i renbeteslagen i nu nämnd ordning.

36, 37, 38, 39, 41 och 42 §§ i lagen om skogsrenskötsel svara mot 37—42

§§ i lagen om fjällrenskötsel.

40 § i sistnämnda lag avser lappbyområden nedanför lappmarksgränsen i

Norrbottens län, som av länsstyrelsen upplåtits för renskötsel. Medan övriga

lappbyområden eller delar därav föreslagits kunna indelas i skadeersättningsdistiikt

endast under viss förutsättning, har kommittén med hänsyn till förhållandena

å trakten ansett böra föreskrivas, att lappbyområdena därstädes

ovillkorligen skola utgöra ett eller flera skadeersättningsdistrikt med gemensam

ansvarighet för renskador.

35J resp. Bland fjällapparna har den föreslagna skärpningen i deras ovillkorliga

Yttranden. ersättningsskyldighet för skador å bärgat foder i allmänhet icke mött någon

gensaga. På enstaka håll i Norrbottens län har dock uttalats, att de i

stället föi den salunda skärpta ansvarigheten borde hava någon lindring i

ersättningsskyldigheten, då det gällde tramp på ängar, varvid föreslagits, att

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

de borde vara fria från sådan skada under juni månad. Därjämte bär bland

Norrbottenslapparna uttalats det önskemålet, att kronan måtte föranstalta

om inlösen av ströängar vid fjällfoten och mellan fjällen, enär det vore så

gott som omöjligt att under juni månad, då gräset å dylika ängar spirade

tidigare än på fjället, medan björkarna ännu icke bade något löv, bålla renarna

borta från ängarna och dessa i brist på virke icke kunde kringgärdslas.

Bland skogslapparna har förslaget mottagits med gillande.

I fråga om 1 mom. i 35 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande 33

§ i lagen om skogsrenskötsel bar domänstyrelsen erinrat att, därest renarna

ovan odlingsgränsen skulle under juni—augusti orsaka skada å gröda, tillhörig

skogstorp eller odlingslägenliet eller annan arrendelägenbet, som blivit

i behörig ordning upplåten, ersättning icke skulle utgå till innehavare av

dylik lägenhet. Förbehåll för innehavaren att själv stå skadan hade nämligen

icke gjorts, då dessa lägenheter upplätos, vadan det icke vore rättvist att

nu betaga innehavarna en rättighet, som tidigare tillkommit dem, endast av

den anledningen att, såsom kommittén gjort gällande, upplåtelserna icke

tillkommit under behörigt beaktande av de nomadiserande lapparnas rättigheter.

Ersättningsfrågan borde ordnas så att, sedan upplåtelsetiden tilländagått,

vid förnyad upplåtelse som villkor skulle stadgas, att innehavaren icke

vore berättigad till ersättning för nu ifrågavarande skador.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid förevarande paragrafer förklarat sig

icke hava något att erinra mot syftet med det i 2 mom. förekommande stadgandet

om skyldighet för bofasta att ensamma gälda skada å gröda vid uraktlåtenhet

att hemföra eller skydda densamma. Styrelsen har emellertid velat

fästa uppmärksamheten på att denna skyldighet komme att föreligga även i

sådant fall att vårdslöshet i fråga om renarnas bevakning och även uppsåt,

som ej vore att hänföra till skadebegär, förelåge från lapparnas sida och att

stadgandet förty ej komme att överensstämma med de allmänna grunder, som i 6

kap. 1 § strafflagen funnes meddelade för sådana fall att den skadelidande själv

medverkat till skadans uppkomst. Styrelsen ifrågasätter, att vid dylik vårdslöshet

eller vållande å ömse sidor endast en jämkning i skadeståndsbeloppet

borde följa och ej allenast de bofasta ansvara för skadan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter beträffande 35 § 1 mom. huruvida

tiden juni—augusti vore tillräckligt tillmätt. I trakterna ovan odlingsgränsen

inträffade ej sällan, att höbärgningen icke vore avslutad med augusti månads

utgång. Huru irrationellt detta än kunde anses vara, måste man dock räkna

med det såsom ett faktiskt förhållande, som ofta hade sin grund i otjänlig

väderlek, utängarnas spridda belägenhet och dylikt och ej finge utan vidare

skrivas på bristande företagsamhet eller lojhet hos befolkningen. Billigheten

gent emot den bofasta befolkningen syntes fordra, att renägarnas ersättningsskyldighet

skulle kvarstå även under september manad för nu angivna

fall. Att ägare av gröda, som lämnats utan skydd, själv skall stå skada,

som kunde drabba honom, funne styrelsen fullt riktigt. Det kunde ej förnekas,

att jordägare ofta gjort sig skyldiga till stor underlåtenhet i fråga om att

vidtaga åtgärder, som kunnat vara ägnade att avvärja renskador. När det

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Departements

chefen.

emellertid gällde utängar, belägna ovan trädgränsen, uppstode många gånger

sa stora svårigheter för anskaffande av virke till lador och säkra hägnader

omkring den avbärgade grödan, att bestämmelser om ägarens skyldighet att

själv stånda kostnaderna för skador bleve synnerligen betungande för honom.

Bestämmelsen i 35 § 2 inom., att åtgärder för grödans skyddande skulle kunna

verkställas »utan större kostnad och svårighet», torde, anför styrelsen, avse de

fall, som styrelsen nu åsyftade. För att tydligare betona detta och sålunda

framhålla lapparnas plikt att bevaka renarna så, att de icke skadade å dylika

fjällängar avbärgad gröda, skulle en mindre omredigering av bestämmelsen

kunna ifragasättas. Denna skulle bestå däri, att orden »utan större kostnad

eller svårighet kunnat verkställas»'' utginge ur det sammanhang, vari de nu

förekomme, och att såsom en sista mening i denna punkt av 35 § tillädes

följande: Sker skada å gröda, som avbärgats å fjällängar eller dylika platser

vilka år efter annat varit till höfångst brukade, och där grödan ej kan utan

större kostnad eller svårighet skyddas, skall skadan ersättas av ägaren till de

renar, som orsakat skadan.

Bland den bofasta befolkningen har på sina håll framförts en del erinringar.

Bland annat har det yrkats, att tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet

borde framflyttas eu månad eller åtminstone en halv; att den

senare meningen i mom. 2 borde utgå; att förslaget måtte fastställas i befintligt

skick, dock med tillägg att tiden för hemforsling av fodret skulle

bestämmas till tre veckor efter inträffat vinterföre för dylika körningar; att

icke renägaren, utan renvårdaren måtte göras ansvarig och att skadan i

första hand borde ersättas av lappbyn.

Ifrågavarande bestämmelser äro tillkomna efter ett noggrannt vägande

mot varandra av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och hava även

om man jämför yttrandena för och emot, i allmänhet bland såväl myndigheter,

lappar och bofast befolkning mottagits med gillande. Att de icke

tillfredsställa alla parter är icke att förundra sig över. Den fråga, som man

genom förevarande liksom i efterföljande stadganden sökt lösa, tillhör de

mest svårlösta i hela renbeteslagen. Den har varit på dagordningen sedan

gammalt utan att man förmått lösa den till allas belåtenhet. Emellertid

har man i lagstiftningen på området efter olika experiment småningom arbetat

sig fram till en lösning, som åtminstona den övervägande största delen

av intressenterna ansett sig kunna acceptera. Sin sista utformning erhöllo

bestämmelserna genom 1898 års renbeteslag. Erfarenheterna därefter

hava ådagalagt, att grunderna för dessa bestämmelser äro i huvudsak tillfredsställande

och att missnöjet å ömse håll alltmera avtagit. Härtill torde

väsentligen hava bidragit statsmakternas åtgärder att genom indragning till

kronan av ströängarna minska konfliktanledningarna. Det är att hoppas, att

dessa åtgärder snarast utsträckas att omfatta även trakterna ovan odlingsgränsen

i Norrbottens län. Till det bättre har säkerligen även väsentligen bidragit

den ökning i ladu- och stängselbyggandet, som försports hos den bofasta

befolkningen, och den stigande insikten hos densamma om det i längden

oräntabla i att använda långt avlägsna slåttermyrar. Slutligen torde också

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

till det förbättrade läget hava bidragit att renvården, tack vare lappfogdars

och tillsyningsmäns arbete, på många håll gått avsevärt framåt. På grund

av dessa erfarenheter anser jag mig icke kunna biträda yrkanden, som a\se

att rubba de grundprinciper, på vilka förevarande stadganden vila. Dessa

hava därför även i huvudsak bibehållits i de föreliggande förslagen. Kommittén

har, då den föreslagit en förskjutning åt det ena eller andra hållet

av ansvarighetens hittillsvarande fördelning mellan intressenterna, icke rubbat

nyss angivna grundprinciper. Kommittén har endast i rättvisans intresse

jämkat något på dem. Därvid har kommittén rätteligen utgått ifrån,

att den till förmån för den bofasta befolkningen stadgade strängare ersättningsskyldigheten

för lapparna icke på något otillbörligt sätt träder lapparnas

intressen för nära, samt att å andra sidan den till förman för lapparna

föreslagna lättnaden i ersättningsskyldigheten icke innebär annat än vad

hos den insiktsfulla delen av den jordbrukande befolkningen måste erkännas

vara i regel befogat. I sistnämnda hänseende har därtill såsom

framgår av stadgandets formulering, tagits vederbörlig hänsyn till sådana

fall, där det i anseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väderleksförhållandena

in. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras

att höet säkert skyddas eller liemföres. För min del anser jag kommitténs

förslag i dessa delar innebära en väsentlig förbättring av nu gällande stadganden.

Jag kan följaktligen icke vara med om, varken att inskränka eller

förlänga tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet eller att låta

stadgandet, som i vissa fall ålägger den bofasta befolkningen att själv stå

skadan, utgå ur förslaget.

Yad stadgandena i övriga delar beträffar har från länsstyrelsen i Norrbottens

län uppmärksamheten fästs vid att 2 mom. andra meningen icke i

allo stode i överensstämmelse med grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen.

Låt vara att denna erinran är riktig, så måste man dock även ihågkomma

att det här gäller .en speciallagstiftning, som icke blott i nu förevarande

hänseende utan även i andra hänseenden fordrar alldeles särskilda bestämmelser.

Jag anser mig därför icke kunna taga hänsyn till vad sålunda

erinrats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt ett förtydligande a\ eu

viss bestämmelse. Under hänvisning till vad jag förut anfört i fråga om

innebörden av sagda bestämmelse anser jag mig icke nu behöva yttra mig

vidare om densamma. Jag vill dock tillägga, att bestämmelsens tillämpning

icke är begränsad endast till sådana fall, som avses i länsstyrelsens yttrande,

utan att även å andra håll förhållandena kunna vara likartade.

Domänstyrelsens erinran finner jag i vad det avser lägenheter, som upplåtits

utan förbehåll att innehavaren själv skall stå skada genom renar, böra

föranleda en föreskrift bland övergångsbestämmelserna att nu gällande lag

skall vara tillämplig å dylika lägenheter intill utgången av den tid, för

vilken de nu äro upplåtna.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

3634 7''W'' 1 fråga °m stadSandena under 36 § i lagen om fjällrenskötsel samt mot
svarande

stadganden i 34 § i lagen om skogsrenskötsel hava gjorts erinringar

av alldeles samma eller liknande beskaffenhet, som mot närmast föregående

paragrafer. Jag kan därför och då jag även beträffande nu förevarande

stadganden har samma uppfattning, åt vilken jag nyss givit uttryck, här

icke behöva närmare ingå på de framställda erinringarna.

35 § i lagen Denna paragraf avser, såsom förut sagts, sådana trakter nedanför lapp
°mskötsel.

6n mai-ksgränsen i Norrbottens län, där skogsrenskötsel bedrives året om.

I fråga om denna paragraf har från bofast håll yrkats, att ersättningsskyldighet

borde stadgas för all skada, som av renar orsakas å befolkningens

egendom, samt att tiden för sådan ersättningsskyldighet icke i något fall

borde begränsas till viss tid, utan omfatta året i sin helhet.

DCPchefe®entS" Enligt nu gällande bestämmelser äro renägarna ersättningsskyldiga för all

skada genom renar året om. Med den uppfattning i fråga om renskötselns

utövande i dessa trakter, som jag har och för vilken jag tidigare givit uttryck,

ser jag ingen anledning att i förevarande hänseende frångå nu gällande

bestämmelser. Jag har i enlighet härmed omredigerat stadgandet.

37 J Tp'' Dessa paragrafer äro i allt väsentligt upptagna från gällande renbeteslag.

De hava från länsstyrelsen i Jämtlands län föranlett den erinran att det för

lapparna säkerligen skulle innebära en väsentligt ökad trygghet mot obefogade

ersättningsanspråk, om den stadgade synen bleve eu ovillkorlig förutsättning

— med det legala vitsord, som därav kunde följa — för att ersättningsanspråk

på grund av skada genom renar finge göras gällande.

Från bofast håll i samma län har invänts, att bevisning vore för svår att

åstadkomma och att syneförrättningen bleve för dyrbar, varjämte man från

vissa håll ansett olämpligt att lappfogden, såsom varande partisk, skulle äga

att utse god man.

Departements- Jag finner de erinringar, som i det föregående omnämnts, icke böra förchefen.

anleda någon ändring i de föreslagna stadgandena.

38 § resp. Dessa paragrafer föranleda intet yttrande från min sida.

393S TP'' Beträffande dessa paragrafer har från ett håll erinrats, att bestämmelserna att

för skada, som sammanblandad renhjord åstadkommer, ersättning skulle lämnas

av var lapp efter antalet renar, som funnits i den blandade hjorden, vore i

vanliga fall fullt riktig. Dock borde införas den bestämmelsen, att lapp, som

i god tid före skadans uppkomst bevisligen velat urskilja sina renar, men blivit

nekad, eller för vilken sliiljning onödigtvis fördröjts av huvudhjordens ägare,

skulle vara fri från deltagande i skadeersättningens betalning. Det hände

nämligen rätt ofta att stora renhjordar under vandring, särskilt om bevakningen

vore mindre god, upptoge hela mindre hjordar eller delar därav utan

att dessa mindre hjordars ägare genast eller inom rimlig tid kunde återfå

sina djur, därför att den större hjordens ägare ej ville hopsamla djuren för

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

skiljning. I sådant fall borde den mindre hjordens ägare vara fri från betalning

för skada, som den gemensamma hjorden åstadkommit.

Ifrågavarande stadganden hava tillkommit för att underlätta för den, som Departementslidit

skada, att utbekomma ersättning därför. Meningen är, att denne ej skall

behöva ingå i någon närmare undersökning med ytterligt försvårad bevisning

om, vem bland renarnas ägare ersättningsskyldigheten åvilar. Jag

anser mig icke böra frångå den princip, som sålunda ligger till grund för

stadgandet. Föreligga sådana omständigheter lapparna emellan, som i yttrandet

anförts, torde vederbörande med tillämpning av paragrafens sista stycke

kunna utfå oriktigt utgiven ersättning av den, som det i sista hand åligger

att betala densamma.

Dessa paragrafer föranleda intet yttrande från min sida. 4° 39^''

Beträffande denna paragraf har jag redan i det föregående yttrat mig. På 40 § * lagen

grund av min uppfattning att alla skador, som orsakats i följd av renskötseln renskötsel.

året om nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, böra ersättas, har jag

omredigerat stadgandet till överensstämmelse med denna uppfattning.

Stadgandena under dessa paragrafer föranleda intet annat yttrande från 41 och42§§.

min sida än att jag ansett vissa redaktionella ändringar böra vidtagas i syfte

att, vidkommande trakterna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län,

bringa dem i överensstämmelse med övriga stadganden rörande dessa trakter.

Åtgärder för minskning av renantalet inom lappbyområde.

I sin motivering till ifrågavarande stadgande har kommittén följande ut- 43 §.

talande rörande 3 mom.:

1 och 2 mom. i denna paragraf motsvara 8 § i gällande renbeteslag, medan Kommittén.

3 mom. är nytt.

Till 1 mom. har kommittén gjort ett tillägg i fråga om de omständigheter,

som av Konungens befallningsliavande skola särskilt prövas ''tid meddelande

av beslut enligt nämnda mom. Å vissa trakter finnas nämligen lappar, vars

renhjordar till väsentlig del bestå av skötesrenar, tillhöriga den icke lappska

befolkningen. Ett beslut, enligt vilket sådana renar skola avlägsnas från

lappbyn, kan därför, om icke särskild hänsyn tages till förhållandet i fråga,

beröva vederbörande hans levebröd. Kommittén har i anseende till det

intresse, det allmänna har av att försörjningsmöjligheterna för sådan lapp i

görligaste män bibehållas, ansett sig böra tillförbinda Konungens befallningshavande

att vid tillämpning av stadgandet tillse, att renskötande lapp icke

i oskälig grad kringskäres i sin näring.

I fråga om den i 2 mom. andra stycket sista meningen stadgade påföljden

för tredska att efterkomma ett beslut om förflyttning till annat lappbyområde

hänvisar kommittén till vad kommittén för liknande fall anfört i

sammanhang med behandlingen av 10 § i förevarande lagförslag.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Yttranden.

Departements
chefen.

44-46 §§.

Yad angår 3 mom. upptager gällande renbeteslag icke någon bestämmelse

för det fall, att förflyttning till annat lappbyområde på grund av bristande

utrymme eller av andra orsaker stundom icke kan ifrågakomma. Stadgandet

avser att utfylla denna brist.

Från enstaka lappsM liåll bär ifrågasatts, att 1 och 2 mom. borde byta plats

och att reduceringen av renantalet i första hand borde gå ut över nyinflyttade

lappars renar och i andra hand över de bofastas renar, varjämte från samma

håll yrkats, att länsstyrelsen borde äga rätt att bestämma vilket av sätten

för renarnas minskning för varje särskilt fall skulle tillämpas. Om så vore,

att minskningen alltid i första hand skulle gå ut över bofastas renar, kunde

möjligen förhållandet mellan bofasta och lappar för vederbörande bys vidkommande

bli sämre än för en by, där bofasta fortfarande finge hava renar.

Borttagandet av bofastas renar skulle icke heller i många fall åstadkomma

någon kännbar minskning, sedan bofastas reninnehav inskränkts i så hög

grad som nu vore fallet. Ett tillägg till denna paragraf borde lämna länsstyrelsen

rätt att välja, vilket av sätten i 1—3 mom. som skulle användas.

Från bofast håll har hemställts bl. a., att i 1 mom. till skydd för vederbörande

renägare borde efter orden »inom viss förelagd tid» inskjutas orden

»ej understigande ett år».

Den från bofast håll gjorda hemställan torde icke behöva föranleda någon

åtgärd från min sida, då jag förutsätter att vederbörande länsstyrelse efter

föreliggande omständigheter utan särskilt stadgande beaktar densamma.

Yad från lappskt håll erinrats finner jag i viss mån befogat. Jag anser,

att i regel den av kommittén föreslagna ordningsföljden i avseende å renantalets

minskning bör iakttagas, men har intet emot att länsstyrelsen, där

särskilda skäl till avvikelse från denna ordningsföljd föreligga av sådan beskaffenhet,

som anförts, må frångå den stadgade ordningsföljden, och jag har

därför under 4 mom. infört ett stadgande, som ger länsstyrelsen befogenhet

härtill.

Ofredande av ren.

Beträffande dessa paragrafer yttrar kommittén i sin motivering följande:

44 § motsvarar 25 § i 1898 års renbeteslag enligt dess lydelse genom lagen

den 8 juli 1904.

Till förevarande § har kommittén gjort ett tillägg i syfte att avhjälpa vissa

missförhållanden, som nu ofta inträffa, då renar blivit skadade eller dödade

genom fällning av träd. Från flera håll hava klagomål framställts att, sedan

renar under angivna förhållanden skadats eller dödats, vid avverkningen

sysselsatta personer, utan att underrätta vare sig vederbörande lappar eller

landsfiskalen, antingen låtit vid saken bero eller till och med för egen del

tillgodogjort sig renarnas kroppar, varigenom de ådragit renägarna förluster.

För att bereda lapparna tillfälle att, såsom sig bör, själva tillgodogöra sig

de fällda djuren samt för att i övrigt förekomma, att arbetspersonalen självrådigt

förfogar över dem eller att renkropparna förfaras, har kommittén

funnit påkallat ålägga den, som förestår avverkningen, att genast underrätta

opaginerad Kontrollera mot PDF

lapparna, om de finnas å trakten, eller, om så ej är fallet, landsfiskalen samt

till den sistnämnda för utrönande av ägaren översända djurens öron. Då

kommittén stadgat att öronen skola insändas i liopsittande skick, avses

därmed att beträffande varje särskilt djur de båda öronen skola vara fästade

vid varandra så att man kan skilja mellan vad som är vänsteröra och

liögeröra.

Till sist må framhållas att, därest de av kommittén under denna §

föreslagna bestämmelser vinna godkännande, stadgandet i 17 § i lagen den

20 juni 1919, innefattande bestämmelser i anledning av renbeteskonventionen

meilan Sverige och Norge, icke längre synes vara behövligt.

45 § motsvarar med vissa jämkningar 26 § första meningen i gällande

renbeteslag.

Yad angår 46 § hava här upptagits förutom 26 § andra och sista meningen

i renbeteslagen åtskilliga nya bestämmelser.

Å samtliga trakter i riket, där lapparna uppehålla sig med sina renar,

utgöra den bofasta befolkningens hundar en icke ringa fara för renarna. Sin

natur likmätigt bruka hundarna jaga och sarga renarna och kunna stundom

även döda dem. Där hundar angripa renar i mera samlad flock, kunna de

skingra och sprida renarna över milsvida områden. Uppenbart torde vara,

att lapparna härigenom åsamkas ej blott direkta förluster av värdefull egendom

utan även kostnader och besvär för renarnas hopsamlande. Då renarna

under skingringen äro undandragna lapparnas bevakning, inträffar även, att

renarna orsaka skador å den bofasta befolkningens ägor, vilka skador eljest

kunnat undvikas.

I syfte att bereda lapparna skydd mot den fara, som sålunda hotar deras

egendom från hundarnas sida, hava i 1898 års renbeteslag meddelats åtskilliga

bestämmelser. Flertalet av dessa bestämmelser har i kommitténs

lagförslag upptagits till sitt innehåll oförändrade. Övriga hava, enär de i vissa

hänseenden visat sig mindre effektiva, av kommittén omarbetats och fullständigats.

Härvid hava delvis legat till grund de i renbeteskonventionen mellan

Sverige och Norge i ämnet meddelade bestämmelser. Sålunda har därifrån

upptagits föreskriften att ej allenast de hundar, vilka såsom i 1*98. års renbeteslag

upptages, »kunna jaga ren», skola vid renarnas uppehåll i trakten

omhändertagas, utan så överhuvud skall ske med samtliga hundar... Känt är

nämligen att i allmänhet alla slag av hundar pläga ofreda renar. Aven små

och eljest för renarna ofarliga hundar kunna genom sitt skall skrämma renarna.

Bland övriga mera väsentliga ändringar, som av kommittén föreslagits,

må nämnas att, medan enligt 1898 års renbeteslag endast den hund

saklöst får dödas, som anträffas jagande ren, kommittén ansett samma påföljd

böra gälla även om hund, som anträffas utan tillsyn omedelbart efter

det den jagat ren. I anslutning till dessa bestämmelser har kommittén, på

sätt av det följande framgår, även ansett påkallat att föreslå en viss ändring

uti de i allmänhet gällande reglerna om bevisningsskvldighetens fördelning.

Benarna betas i allmänhet mera avsides från bebyggda trakter._ I allt fall

torde sällan inträffa, att en renskötande lapp eller annan, som påträffar eu

lös hund, då den jagar ren eller omedelbart efter det den jagat ren. är åtföljd

av personer, vilka enligt gällande rättegångsordning kunna tillåtas avlägga

vittnesmål rörande de omständigheter, varunder hunden påträffats. Lappen

är oftast ensam eller, då han har sällskap, i bästa fall åtföljd av någon

familjemedlem eller annan besläktad anhörig. Ehuru han således må hava

varit'' lagligen befogad att utan påföljder oskadliggöra hunden, är han dock

av omständigheter, som ligga utanför hans bestämmande, tvingad antingen

att låta hunden löpa, med sannolikhet för att den vid givet tillfälle åter

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Yttranden.

44 §.

kommer att göra åverkan å renar, eller ock att, i händelse av rättegång,

i saknad av tillräckliga bevismedel, ersätta hundens ägare för förlust av

djuret. Lappen är alltså för närvarande rätt så ogynnsamt ställd i fråga om

rätten att inskrida mot hund, som jagar eller ofredar hans renar, och lider

till följd härav också kännbara förluster. Kommittén förmenar emellertid,

att det rimligen bör åligga hundägaren att taga sådan vård om sin hund,

att densamma icke vållar skada å annans egendom. Vid övervägande av

dessa förhållanden har kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig böra föreslå

en ändring i bevisningsreglerna av innebörd att, .om hundens ägare påstår,

att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter förelegat som, efter

vad kommittén härutinnan föreslagit, må föranleda dylik åtgärd, och den,

som dödat hunden, icke kan styrka att han varit därtill berättigad, han i

allt fall skall vara fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt icke

hundens ägare visar sannolika skäl för sitt påstående (46 § 3 mom. i båda

lagförslagen).

I vissa avseenden äro de i 1898 års renbeteslag intagna föreskrifterna rörande

skydd mot skadegörelse å renar genom de bofastas hundar fördelaktigare

för de norska lapparna än dem, som enligt konventionen skulle

gälla för dessa lappar under deras vistelse i Sverige. Det oaktat har emellertid

1919 års svenska lag med anledning av konventionen låtit de norska

lapparna åtnjuta den gällande renbeteslagens förmånligare bestämmelser i

antytt avseende. I andra delar åter äro konventionens bestämmelser förmånligare

för de norska lapparna. Sistberörda bestämmelser hava under 18

och 19 §§ intagits i 1919 års lag. Skulle kommitténs förslag rörande skydd

mot hundar vinna godkännande, torde nyssberörda §§ kunna utgå ur 1919

års lag. En sådan ändring av nämnda lag synes vara så mycket lämpligare,

som det givetvis måste innebära en stor fördel, att samma bestämmelser, som

tillämpas med avseende å svenska renar, även komma till användning,

då det gäller norska renar i Sverige, helst de senare ofta föras på bete å

samma trakter som de svenska.

I 46 § i lagen om skogsrenskötsel hava införts bestämmelser, som möjliggöra

för Konungens befallningshavande att beträffande trakter, vilka beröras

a,y renskötsel året om nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, medgiva

lättnader i den bofasta befolkningens skyldighet att i vissa fall hålla sina

hundar bundna, instängda eller försedda med klubba.

Lapparna hava enhälligt uttryckt sitt gillande av de under 44—46 §§

föreslagna stadgandena, och även från bofast håll har man övervägande biträtt

dem.

Från bofast håll har vid denna paragraf i fråga om skyldigheten för avverkare

att ersätta ren, som dödats eller skadats vid avverkning, anförts, att

i bolagens avverkningskontrakt plägade stadgas, att huggaren skulle ersätta

skada å lapparnas egendom, men att huggarna icke plägade yppa, då dylik

skada inträffat. Bolagen komme härigenom stundom i en obehaglig mellanställning.

Avverkningsägarens ansvarighet borde förty borttagas och ansvarigheten

påvila den, som i varje fall vållat skadan. Detta även för att framtvinga

omedelbar anmälan om inträffad skada så att det fällda djuret kunde

tillvaratagas samt för att framtvinga ökad försiktighet vid avverkningen.

Enär vidare lapparna icke brukade respektera bolagens önskan att föra

bort renarna från avverkningstrakten, borde införas en bestämmelse att lap
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

par, som erhållit anmodan att föra bort renarna därifrån, skulle vara skyldiga

att själva stå skada å renar till följd av avverkningarna.

Erfarenheten har ådagalagt att renarna med begärlighet och oemotstånd- I,l’pa^“enU‘

ligt uppsöka avverkningsplatser för att tillgodogöra sig trädlaven, i synnerhet

vid sådana tillfällen, då tillgången å annan föda är försvårad. Det står

då i regel icke i lapparnas makt att hindra renarna därifrån. Med hänsyn

härtill och i anseende såväl till de oegentliglieter, som förekommit, som ock

därtill att enligt min mening jämväl avverkningsägaren bör stå ansvar,

finner jag vad vid denna paragraf erinrats icke böra föranleda någon åtgärd.

Vid denna paragraf har från vissa håll anmärkts, att stadgandet i fråga efter 15 §.

tillkomsten av den nya hundskattelagen rätteligen borde hava sin plats i

nämnda lag och förty här utgå.

Jag kan icke biträda denna mening.

Yid denna paragraf har lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt med in- is §■

stämmande av länsstyrelsen i länet erinrat, att stadgandet i 1 mom. första

stycket praktiskt taget skulle komma att innebära, att samtliga den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar såväl ovan som nedom odlingsgränsen inom

lappmarkerna året om skulle vara bundna eller instängda eller försedda med

klubba, ty ovan odlingsgränsen ägde såväl fjällappar som skogslappar att

vistas varje tid av året och nedanför odlingsgränsen ägde skogslappar att

vistas varje tid av året å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer,

och fjällapparna under oktober—april. Visserligen hade länsstyrelsen befogenhet

att för särskilt fall medgiva befrielse från vad i förevarande hänseende

stadgats, men borde det väl knappast anses vara lämpligt eller praktiskt,

om var och en inom lappmarken boende, som hade hund, för varje

gång, han önskade hava sin hund lös, måste söka tillstånd därtill. Stadgandet

borde omredigeras därhän, att undantag från stadgandet kunde meddelas,

även då hundar användes till jakt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig helt och fullt ansluta

sig till de bestämmelser, som föreslagits för att skydda renarna från att

ofredas av hundar oaktat allmänt gällande regler om bevisningsskyldighetens

fördelning därigenom rubbades.

Domänstyrelsen har ansett stadgandet i 3 mom. kunna få betänkliga konsekvenser.

Styrelsen anför härutinnan följande:

§ 46, punkt 3 innehåller en utvidgad rättighet för lapparna att saklöst

döda hund, som jagar eller annorledes ofredar ren, då sådan hund jämväl

anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat eller

annorledes ofredat ren, allt under förutsättning att renen uppehåller sig å

trakt, där renar för tillfället få föras på bete. Domänstyrelsen vill draga i

tvivelsmål, huruvida det varit nödvändigt att meddela denna ytterligare

befogenhet i berörda hänseenden, och huruvida skälig motvikt mot eventuellt

missbruk därav kan anses hava åstadkommits genom bestämmelserna i 2

stycket samma punkt. I varje fall kunna dessa bestämmelser få ganska

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Departements
chefen.

betänkliga konsekvenser. För den händelse nämligen att vid sportmässigt

utövande av fågeljakt inom fjällmarkerna det skulle inträffa att en ung och

dyrbar hund tillfälligtvis råkade att »gå ur hand» och under en kort stund

JafU ren, är lappen berättigad att döda sådan hund, därest han skulle antrafia

den omedelbart efter det den jagat ren, men innan ägaren lyckats

ater bringa hunden under sm kontroll. Då det emellertid i dylika fall ofta

nog vad hunden beträffar kan röra sig om värden upp till ett par tusen

kronor, medan den verkliga skada, som tillfogats renägaren, icke kan värdesattas

till ens narmelsevis motsvarande belopp, synes omtanken om lapparna

hava helt uteslutit hänsyn till andras berättigade anspråk på hänsyntagande

till j a m val deras intressen. Styrelsen får därför hemställa, att hittills gällande

bestämmelser i berörda hänseende måtte bibehållas.

Fian bofast hall har erkänts, att stadgandet under 46 § 3 mom. vore lämpligt

avfattat och byggt på rättvisa åt båda parterna. Det vore uppenbart,

att lapparna praktiskt taget aldrig hade »någon bevisning» med sig, då de

dödade hund. Stadgandet i fråga hade även nytta med sig för de bofasta,

ty hund, som jagade ren, plägade i allmänhet även driva får. Dock liar

från sådant håll även gjorts gällande, att lappen borde vara ersättningsskyldig,

så framt ej visades sannolika skäl för att hunden ofredat ren, ävensom

att hundägaren först borde varnas, innan lappen hade rätt att döda

hunden.

Med kännedom om de stora risker ej blott lapparna utan även den bofasta

befolkningen i anseende till renar eller andra kreatur äro utsatta för genom

den talrika stam av hundar, som hållas å ifrågavarande trakter, och med

hänsyn till att hundägarna nästan i regel icke hålla sådan vård om sina

hundar att de icke anställa skada, ansluter jag mig till de principer, som

ligga till grund för förevarande stadgande.

''Vad domänstyrelsen anfört anser jag närmast angå så kallade lyxliundar.

Att av hänsyn till sådana mildra stadgandena, anser jag icke påkallat. Här

är dock fråga om att bereda lapparna största möjliga hjälp att reda sig

i kampen för sin tillvaro, och många klagomål hava kommit till min kännedom

just däröver att jakthundar, vare sig av enklare eller finare beskaffenhet

fått ströva lösa och anställt skador å kreatur. Jag anser därför, att vad

domän styrelsen anfört icke bör föranleda ändring.

Uppenbart är att stadgandena under denna paragraf icke äro avsedda att förhindra

jakt. De vilja endast hindra, att hundarna anställa skador bland renarna.

Förhållandena härutinnan kunna emellertid vara olika på olika trakter. Fördenskull

har det lagts i länsstyrelsens hand att efter förhållandena meddela

lättnader. Ej heller har det varit meningen att vederbörande hundägare för

varje tillfälle, då han av något befogat skäl önskar hålla sin hund lös, skall

vända sig till länsstyrelsen med en särskild ansökning. Jag anser, att det,

såsom kommittén föreslagit, bör ankomma på länsstyrelsen att bestämma, i

vad män lättnader skola medgivas. För att emellertid förtydliga stadgandet

härutinnan har jag vidtagit den formellt obetydliga omredigeringen av stadgandet,

att länsstyrelsen må kunna för särskilda fall bevilja dylika lättnader.

Jag förutsätter därvid, att sådant medgivande lämnas i en allmän kungörelse.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Skötesrenar.

En fråga, som icke minst på senare tider varit föremål för särskild upp- 47- märksamhet, är spörsmålet om den icke renskötande befolkningens, vare sig

lappars eller andras, rätt att hava renar under vård av lappar, som föra

dem på bete å kronomark eller å annan mark, varöver renägaren icke förfogar

(skötesrenar).

I fråga om rätten att innehava skötesrenar gäller enligt 1898 års renbeteslag,

vad angår lapparna (35 § i renbeteslagen i dess lydelse enligt lagen den 19

juni 1917) såsom huvudregel, att de äro berättigade att i obegränsad omfattning

lämna renar i vård hos annan lapp. Ett väsentligt undantag från denna

regel finnes dock (38 § renbeteslagen). Av skäl, som närmare angivas i propositionen

den 23 mars 1917 (nr 169) sid. 55, hava nämligen i sistnämnda

lagrum meddelats bestämmelser av innehåll, att personer av lappsk härstamning,

som kommit ifrån renskötseln och i likhet med den bofasta befolkningen

söka sin utkomst såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos bofasta

och så vidare, under vissa förhållanden skola vara likställda med den

bofasta, icke lappska befolkningen i fråga om rätten att hava skötesrenar

och således, allt efter omständigheterna, antingen vara förbjudna att hålla

skötesrenar eller ock berättigade att innehava dylika renar endast i begränsad

omfattning.

Yad angår andra än lappar gäller jämlikt nyss åberopade 35 § i renbeteslagen

att endast en viss befolkningsklass ionm Norrbottens läns lappmarker,

nämligen den, som bor inom lappmarken och där äger eller brukar jordbruksfastighet,

har rätt att hålla skötesrenar i vård hos lapparna, dock endast till

ett antal av 20, högst 50. Ett undantag härifrån utgöra dragrenar. Sådana

må en var hava under vård av lapp.

Enligt av kommittén verkställda utredningar uppgår antalet skötesrenar

i riket till sammanlagt 37,338, fördelade med 26,640 i Norrbottens län, 8,292

i Västerbottens län och 2,406 i Jämtlands län och Idre socken. Av skötesrenarna

tillhöra 20,835 den lappska och 16,503 den icke lappska befolkningen

De skötesrenar, som tillhöra lapparna, vårdas till ett antal av 16,962 hos

fjällapparna och till ett antal av 3,873 hos skogslapparna.

Den icke lappska befolkningen har 7,180 renar i vård hos fjällapparna och

9,323 renar i vård hos skogslapparna.

Undersöker man bland den icke renskötande lappsJca allmogen förhållandet

mellan å ena sidan antalet skötesrenägare och å andra sidan antalet av dem,

som icke hava skötesrenar, framgår, att i Norrbottens län, där antalet icke renskötande

lappar uppgår till 2,829, omkring 580 eller 20 %, i Västerbottens län,

där antalet icke renskötande lappar uppgår till 1,670, bortåt 200 eller 10 —

12 % samt i Jämtlands län jämte Idre socken, där antalet icke renskötande

lappar uppgår till 678, omkring 118 eller 17 % äro ägare av skötesrenar.

Undersökningen giver vidare vid handen, att av de lappsJca skötesrenägarna

vid tiden för renräkningen minst 80 % hade, inräknat kalvar, 25 skötesrenar

—Öl §§

resp.

—52 §§.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kommittén.

eller mindre, nämligen omkring 41 % 1—5 renar, 18 % 6—10 renar, 11 %

11 —15 renar, 6 % 16—20 renar och 5 % 21—25 renar, medan omkring 13 %

hade 26—60 skötesrenar, nämligen 3 % 26—30 renar, 5 % 31—40 renar, 3.6 %

41—50 renar och 2 % 51—60 renar, samt slutligen att omkring 7 % hade 61

renar eller flera.

Undersöker man bland den icke lappska befolkningen förhållandet mellan

skötesrenägarna, å ena, samt dem, som icke liava skötesrenar, å andra sidan,

framgår att inom Norrbottens läns lappmarker, där folkmängden, frånräknat

lapparna, den 31 december 1920 uppgick till 47,411 personer, omkring 980

eller 2 % hade skötesrenar.

Vidare framgår av undersökningen att bland dessa skötesrenägare vid

tiden för renräkningen omkring 87 % hade, inräknat kalvar, 25 renar eller

mindre, nämligen 48 % 1—5 renar, 20 % 6—10 renar, 9 % 11—15 renar, 6 %

16—20 renar och 4 % 21—25 renar, medan omkring 10 % hade 26—60 renar,

nämligen 3 % 26—30 renar, 4 % 31—40 renar, 1 % 41 — 50 renar och 2 %

51—60 renar, samt omkring 3 % hade 61 renar eller flera.

I detta sammanhang bör erinras att, vad angår reninnehavet hos den icke

lappska befolkningen i Norrbottens läns lappmarker, antalet skötesrenägare

är minst i Karesuando socken, omkring 8 personer, samt störst i Gällivare

socken, omkring 314 personer. Härnest kommer Arvidsjaurs socken med

195, Jokkmokks socken med 157, Arjepluogs socken med 153 och Jukkasjärvi

socken med 153 personer.

Kommittén har, bortsett i detta sammanhang från förhållandena nedanför

lappmarksgränsen i Norrbottens län, i fråga om de renskötande lapparna

ävensom andra lappar, vilka på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel,

bibehållit nu gällande bestämmelser oförändrade; dock att rätten att lämna

renarna i vård till annan lapp i regel begränsats till den lappby, där vederbörande

hör eller hört hemma. Sistnämnda bestämmelse är närmast en ordningsföreskrift

till förekommande av överbelastning av betesmarkerna i andra

lappbyar och därav följande intrång för renskötseln därstädes.

Beträffande sådana lappar, vilka enligt lagförslagen icke äro att anse såsom

renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel,

har kommittén föreslagit delvis ändrade bestämmelser (47 § 2 mom.

i lagförslagen).

Kommittén anför i sistnämnda hänseende följande:

Såsom bekant finnas i de trakter, där lappar och bofast befolkning leva

vid sidan av varandra, vissa anledningar till slitningar. En av dessa anledningar

är att lappar, som slutat att driva renskötsel och söka sin utkomst

såsom hemmansägare eller eljest såsom jordbrukare eller såsom skogsarbetare

eller i andra yrken, fortfarande åtnjuta särskilda förmåner framför den icke

lappska befolkningen, eller, med andra ord uttryckt, att sistnämnda befolkning,

vilken är hänvisad att söka sin utkomst under i regel samma betingelser

som ifrågavarande lappar, emellertid saknar förmånen av de särskilda lappska

privilegierna. Sålunda kan inträffa, att av två hemmansägare, som äro grannar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

den ena är lapp med rätt bland annat att hålla skötesrenar i obegränsat antal,

den andra åter såsom icke lapp antingen helt saknar rätt att hava skötesrenar

eller ock äger hålla sådana renar endast i mycket begränsat antal. Då, icke

minst av skäl, som sammanhänga med grunderna för renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge, det icke kan ifrågakomma, åtminstone beträffande

den övervägande största delen av de trakter, där renbetning får äga rum, att

utvidga rätten för den icke lappska befolkningen att hålla renar i vård hos

lapparna, har kommittén, i syfte att i detta liksom i andra hänseenden söka

utjämna de påtagliga motsatserna mellan de båda folkslagen och i görligaste

män undanröja anledningarna till misshälliglieter dem emellan, ansett sig

böra föreslå vissa inskränkningar i den icke renskötande lappska allmogens

rätt uti förevarande hänseende.

Yad kommittén härutinnan hemställt ansluter sig till den tanke, som ligger

till grund för stadgandet i 38 § i 1898 års renbeteslag eller att i förevarande

hänseende likställa lappar, som kommit ifrån renskötseln och söka sin utkomst

på liknande sätt som den övriga bofasta befolkningen, med sistnämnda

befolkning. Dock har kommittén åt nyssberörda stadgande givit en mera

vidsträckt omfattning, i det att kommittén dels fråntagit vissa av ifrågavarande

lappar rätten att hålla skötesrenar dels ock, där kommittén endast begränsat

samma rätt, låtit begränsningen avse icke blott, såsom stadgandet i 38 § renbeteslagen,

vissa lappar, utan samtliga lappar, som icke äro att anse såsom

renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel.

Den av kommittén föreslagna begränsningen i reninnehavet till i regel högst

20 renar torde i praktiken icke förnärma ifrågavarande lappars intressen. Av

ovan anförda siffror framgår nämligen, hurusom det övervägande flertalet av

de icke renskötande lapparna icke håller några skötesrenar i vård hos sina

stamfränder och att för det mindretal av dem, som äga skötesrenar, renantalet,

med enstaka undantag, i regel understiger vad av kommittén härutinnan

föreslagits.

Då kommittén, vidkommande lappar, som äro bosatta utanför de trakter,

där enligt förslaget rätt att hålla skötesrenar skall vara medgiven, upphävt

deras rätt i sådant avseende, har kommittén utgått ifrån, att lappar, som

flyttat från de egentliga lapptrakterna och utanför dem söka sin utkomst, icke

skäligen kunna göra anspråk på de lappska privilegierna. För övrigt är antalet

dylika lappar ganska obetydligt och deras renantal ringa.

Hela Jämtlands län har medtagits bland de trakter, där rätt att hålla

skötesrenar fortfarande skall vara medgiven, bland annat av det skäl att länsgränsen

i öster i stort sett kan anses motsvara lappmarksgränsen i de båda

nordligare landskapen.

Slutligen må erinras, att de av kommittén föreslagna stadgandena icke äro

avsedda att tillämpas förr än efter tio år, räknat från den dag lagarna trätt

i kraft (övergångsstadganden 1 mom. i lagen om fjällrenskötsel och övergångsstadgandet

i lagen om skogsrenskötsel).

Yad därefter angår rätten för den icke lappska befolkningen att hålla skötesrenar

har kommittén — med vissa undantag för trakterna nedanför lappmarksgränsen

i Norrbottens län, vartill jag längre fram återkommer — bibehållit

nu gällande stadganden med vissa jämkningar endast beträffande

sättet för sköteslegans erläggande, vadan, med angivna undantag, sådan rätt

fortfarande som hittills föreslagits skola tillkomma endast den, som är bosatt

inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet

(48 § i lagförslagen).

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft. (AV 43.)

9li 2* 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kommittén anför i detta sammanhang följande:

Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra frångå renbeteslagens

restriktiva stadganden i fråga om de bofastas renägarskap, som dessa helt

nyligen, nämligen genom lagen den 19 juni 1917, införts och behovet för de

bofasta att hålla skötesrenar genom nämnda stadganden måste anses i tillbörlig

grad tillgodosett.

Visserligen hava, särskilt från den bofasta befolkningen i Gällivare socken,

framförts önskemål om utvidgad rätt att hålla skötesrenar, varvid såsom skäl

åberopats, att den jordbrukande befolkningen i socknen, därest densamma

icke medgåves rätt att över lag hava minst 50 renar, skulle sakna nödtorftig

utkomst och förty vara hotad till sin existens.

Kommittén har, föranledd därtill av nådiga remisser den 21 februari 1920

och den 7 februari 1921, verkställt eu ingående undersökning av förhållandena

i berörda socken, såvitt angår jordbrukets beroende av reninnehavet.

Därvid har kommittén funnit, att inom socknen högst 1,000 personer såsom

ägare eller brukare av jordbruksfastighet voro berättigade att hålla skötesrenar.

Med beräkning av inemot 5 personer för hushåll, kunde den del av

socknens jordbrukande befolkning, som skulle vara beroende av jordbruk och

reninnehav, uppskattas till c:a 25 % av den totala folkmängden i socknen

den 1 januari 1921. Av undersökningen framgick vidare, att av det nämnda

antalet ägare eller brukare av jordbruksfastighet endast omkring 300 eller

således knappt T/3 begagnade sig av rätten att hålla skötesrenar, medan återstående

2/3 icke innehade skötesrenar. En närmare undersökning av renantalet

hos renägarna gav vid handen, att om, såsom även lagen förutsätter,

till det tillåtna renantalet av 20 lägges ytterligare det antal kalvar, vartill

årsavkastningen kan beräknas eller i genomsnitt 5, endast 46 ägde ett större

antal renar än 25 samt att bland dessa 46 renägare renantalet i 29 fall

understeg och endast i 17 fall översteg 50. Därtill kom att bland dessa 17

största renägarna övervägande delen, även bortsett från själva reninnehavet,

tillhörde ortens mest välbärgade jordbrukare.

Kommittén vill för sin del icke göra gällande, att det anförda exemplet

från Gällivare socken i alla avseenden skulle vara tillämpligt å övriga socknar

uti ifrågavarande trakter. Kommittén anser detsamma dock med hänsyn

till de snarlika förhållanden i jordbrukshänseende, som råda i andra lappmarkssocknur,

där befolkningen reder sig antingen utan eller med ett mindre

antal renar, ådagalägga, att påståendet om jordbrukarens väsentliga beroende

av reninnehav för sin utkomst i viss mån saknar grund.

Skötesrenar

nedanför

lappmarks - gränsen i

Norrbottens

län.

Såsom tidigare anförts har jämlikt 1898 års renbeteslag den bofasta befolkningen

i trakterna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län icke rätt

att, vare sig genom lapp eller annan, låta föra renar på bete å främmande

mark, med undantag för dragrenar, som dock skola, om sådana hållas, vara

i vård hos renskötande fjällapp eller renskötande skogslapp med huvudviste

inom lappmarkerna.

Kommittén har nu, såsom också tidigare sagts, föreslagit stadganden (5 §

i lagen om skogsrenskötsel), enligt vilka det under vissa förutsättningar

skulle tillåtas lappar att i trakterna i fråga driva renskötsel året om, med

rätt för den bofasta befolkningen därstädes att till visst begränsat antal

sätta skötesrenar i vård hos dessa lappar. Härvid förutsättes även att sådana

renskötande lappar för eget vidkommande icke ovillkorligen äro under
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

kastade den för befolkningen i Övrigt föreslagna stränga begränsningen av

renantalet. Att bestämma antalet renar för ifrågavarande lappar har överlämnats

åt länsstyrelsen.

Kommittén anför i detta sammanhang följande:

Bland de renar, som tillhöra befolkningen å trakterna i fråga, finnes ett

betydligt antal dragrenar; övervägande flertalet av renarna synes emellertid

utgöras av andra renar än dragrenar. Kommittén bär, med hänsyn till bestående

förhållanden och av förut vidrörda praktiska skäl, icke ansett lämpligt

att begränsa rätten för befolkningen att hålla renar i vård hos renskötande

lapp endast till dragrenar, men har kommittén, vars utredningar givit

vid handen, att de bofastas renantal i allmänhet icke plägar stiga till någon

högre siffra ansett befolkningens behov av renar vara tillbörligt tillgodosett,

om renantalet för den enskilde sättes till högst 20, dragrenar inräknade. Ett

undantag har härutinnan gjorts för lappar, som tidigare å trakten drivit

skogsrenskötsel, i det att kommittén lagt i Konungens befall ninghavandes

hand att för deras vidkommande medgiva ett högre antal än 20, detta därför,

att ifrågavarande lappar, till skillnad från den övriga befolkningen i

allmänhet, besitter flera renar och mer än denna torde vara ekonomiskt beroende

av sitt reninnehav. Emellertid utgår kommittén ifrån, att Konungens

befallningshavande, när utrymmet tvingar till en begränsning av renantalet i

dess helhet, i detta fall såväl som eljest för den enskilda vidtager de reduktioner

i renantalet, som för en var finnas påkallade av det större eller mindre

behovet av att hava renar.

I överensstämmelse med den princip beträffande bofastas reninnehav, som

redan nu gäller ovan lappmarksgränsen i länet, har kommittén, vilken anser

berörda princip böra tillämpas även i fortsättningen, gjort rätten för den

icke lappska befolkningen att hålla skötesrenar i vård hos renskötande lapp

beroende av, huruvida vederbörande äger eller brukar jordbruksfastighet.

Med den vidsträckta tolkning, som i praktiken givits åt detta stadgande,

anser kommittén, att befolkningens behov av att hava renar får anses skäligen

tillgodosett, i synnerhet som rätten att hålla dragrenar icke iir bunden

vid annat villkor än att antalet i intet fall får överstiga 20.

Det övervägande flertalet bland lapparna hava lämnat stadgandet utan

erinran. Från ett enstaka håll har man dock yrkat, att bofasta lappar borde i

lagen medgivas att hava intill 50 renar, varvid man synes hava utgått ifrån

att eu var medlem av en sådan familj borde få denna rätt. Vidare har från

ett enstaka håll ansetts, att bofasta lappar, som icke varit renskötare, liksom

även renskötande lappar borde få hava sina renar även i en annan lappby

än den, de själva tillhörde.

Även från övriga håll har stadgandet icke föranlett större erinringar. Det

har endast av länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkts att, då syftet med

47 § 2 mom. vore att likställa de icke renskötande lapparna med de bofasta

i fråga om rätten att innehava skötesrenar, tillräckliga skäl icke syntes föreligga

för att beträffande de förra antalet skötesrenar ej skulle begränsas till

20 »för hushåll» och att olika myndigheter — i ena fallet länsstyrelsen, i

det andra Kungl. Maj:t — skulle hava att medge innehav av intill 50 renar.

I båda fallen borde frågan om lämnande av dylikt medgivande kunna för

undvikande av omgång och skriftväxling prövas av länsstyrelsen.

47 §.

Yttranden.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Departements
chefen.

48 §.

Yttranden.

Departements
chefen.

Jag finner vad länsstyrelsen erinrat böra föranleda det förtydligande av

2 mom. första stycket att därav i överensstämmelse med stadgandets syftemål

klart framgår, att det antal renar, som må hållas i vård hos renskötande

lapp, icke avser varje enskild familjemedlem, utan hushållet i sin helhet. Därjämte

finner jag, att prövningen av ifrågavarande ärenden lämpligast bör

uppdragas åt länsstyrelsen. Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla,

att, såsom framgår av övergångsbestämmelserna, stadgandena i förevarande

paragraf icke äro avsedda att tillämpas förr än sedan fem år förflutit

efter lagarnas ikraftträdande.

Mot begränsningen av de bofastas reninnehav hava, såsom varit att vänta,

från den bofasta befolkningen, med enstaka instämmanden från lapparnas

sida, framförts samma önskemål och argument, som städse hittills åberopats,

då denna fråga kommit under prövning. De starkaste anspråken på större

förmåner i förevarande hänseende hava även denna gången framställts från

Gällivare socken. Man har helst icke velat hava någon begränsning alls för

den bofaste att hålla skötesrenar eller ock yrkat, att ntalet renar måtte

sättas väsentligt högre än vad som föreslagits.

Med avseende å 1 mom. har vidare erinrats, att prövningen av frågan om

ett högre renantal än 20 borde uppdragas åt länsstyrelsen.

Beträffande 2 mom. har erinrats, att bestämmelserna om skyldighet för

lappfogden att medelst kvitton kontrollera att sköteslegan blivit erlagd saklöst

kunde borttagas och att lappfogden i detta avseende icke borde åligga

annat än att mottaga lega av den, som ville erlägga den till honom. Aven

har erinrats, att länsstyrelsen, som ägde bestämma minimilegan, jämväl borde

bestämma maximilegan.

Jag finner med hänsyn till den utredning, som av kommittén förebragts

angående de bofastas reninnehav, och med hänsyn tagen till att denna fråga

så nyligen som 1917 varit föremål för ingående prövning, övervägande skäl

tala för att icke nu göra någon ändring beträffande antalet renar, som av

bofasta må hållas i vård hos renskötande lappar. Erfarenheten under de

gångna åren har ej heller visat annat än att befolkningens behov liärutinnan

är med det föreslagna antalet tillgodosett.

Prövningen av frågan, huruvida ett högre renantal än 20 bör medgivas,

finner jag även här böra uppdragas åt länsstyrelsen. Under den tid sådan

prövning ankommit på Kungl. Maj:t har en viss praxis börjat stadga sig

därhän att endast från fall till fall pröva, i vad mån en enskild bofast varit

i behov av ett ökat antal renar. Man har således ansett ett dylikt medgivande

icke böra lämnas för en hel socken eller överhuvudtaget opersonligt för någon

trakt. De omständigheter, som varit avgörande, då tillstånd till ett högre

renantal givits, hava i allmänhet varit av sådan art som att vederbörande

haft talrik familj att försörja och saknat egentliga biförtjänster vid sidan

av jordbruket eller ock varit mindre arbetsför och dylikt. Jag anser, att

denna praxis även framledes bör iakttagas och att det således icke bör

ifrågakomma att meddela dylikt tillstånd åt bofasta personer, som till stöd

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

för sina anspråk liärutinnan knappast kunna åberopa annat än att reninneliavet

är en synnerligen lukrativ affär, som förorsakar dem själva skäligen

ringa arbete.

I fråga om sköteslegans uppbärande har jag ansett mig böra tillmötesgå

det så gott som enhälligt framställda önskemålet, att lappfogdens befattning

härmed måtte helt upphöra, och jag har fördenskull vidtagit sådan ändring

i kommitténs förslag härutinnan att det skall stå vederbörande fritt att på

grundvalen av den av länsstyrelsen fastställda minimilegan själva avhandla

härom sinsemellan. Jag förutsätter dock att, där någon lapp hellre skulle

önska, att legan uppbäres av lappfogden, denne tillmötesgår en sådan begäran.

Ett stadgande härom, därest det överhuvud skulle anses påkallat, anser jag

dock icke hava sin plats i lagen, utan snarare i instruktionen för vederbörande

tjänsteman.

Övriga erinringar mot stadgandena under förevarande paragraf föranleda

ingen åtgärd från min sida.

Denna paragraf, som avser att reglera rätten för den bofasta befolkningen 49 § i lagen

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län att hålla renar, har i allmänhet skötsel.

lämnats utan erinran. Man har dock på sina håll även här yttrat missnöje

med det föreslagna renantalet.

För egen del kan jag icke i allo biträda kommitténs förslag under denna Departement.- paragraf.

Kommittén har — enligt min mening fullt riktigt — här tillämpat samma

princip i avseende å reninnehavet, som antagits för lappmarkerna, nämligen

att endast den som är bosatt och äger eller brukar jordbruksfastighet å trakterna

får hålla renar. Emellertid har kommittén utsträckt samma rätt även

till lappar, som hava sitt hemvist inom lappbyområdet. Jag kan icke finna

tillräckliga skäl för att å dessa trakter, som ligga utom lappmarkerna och

där det är fråga om ett helt annat slag av renskötsel — den legaliseras ju

i huvudsak till förmån för den bofasta befolkningen — giva lapparna något

företräde i förevarande hänseende framför den övriga befolkningen. Jag har

därför låtit stadgandet härom utgå.

Vidare har kommittén funnit, att lapp, som drivit renskötsel inom ett lajjpbyområde,

skall kunna, då synnerliga skäl därtill äro, erhålla tillstånd för

någon tid att innehava ett högre antal renar än det, som eljest är medgivet.

Vill man i görligaste mån underlåta att särskilt uppmuntra renskötseln å

dessa trakter och i allt fall förbehålla densamma för den bofasta befolkningens

behov, kan jag icke finna annat än att man icke bör slå in på den

vägen att låta en renskötare, sedan han upphört att utöva yrket, behålla

renar i vidare mån än han eljest kan vara berättigad till. Jag har för den

skull ansett stadgandet härom böra utgå.

Kommittén har lagt i länsstyrelsens hand att föreskriva att samtliga renägare

inom ett lappbyområde skola till underlättande av skadeersättningens

utgörande tillhöra en för ändamålet bildad renägarförening med av styrelsen

godkända stadgar.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Från åtskilliga håll har yrkats att dylika föreningar borde vara obligatoriska.

Jag vill i detta sammanhang åberopa vad kommittén anfört angående

redan befintliga föreningar. Det heter i kommitténs betänkande i denna del:

Med hänsyn till att renägarna inom de särskilda betesområdena, vilka i

regel äro av stor utsträckning, i allmänhet äro eller före 1917 års lagstift^i-^8

varit sammanslutna i renägarföreningar, och då dessa föreningar, särskilt

vid reglering av renskador, visat sig så ändamålsenliga, att befolkningen

mångenstädes ansett tillvaron av sådana föreningar utgöra en nödvändig

förutsättning för skogsrenskötsel inom här ifrågavarande trakter, har kommittén

föreslagit befogenhet för Konungens befallningshavande att ålägga

renägare skyldighet att sammansluta sig i dylika föreningar.

Enligt vad för kommittén uppgivits finnas renägarföreningar för närvarande

åtminstone i Muonionalusta kapellförsamling, Pajala moderförsamling samt

Tärendö och Overtorneå församlingar, medan den renägarförening, som tidigare

funnits även i Korpilombolo församling, för några år tillbaka blivit

upplöst. Tillika vill kommittén erinra, att av de kommunala myndigheterna

(kommunalstämma, kommunalfullmäktige) i Pajala, Junosuando, Korpilombolo,

Tärendö, Hietaniemi, Overtorneå, Överkalix och Edefors kommuner, då

de hörts i föreliggande fråga, såsom lämplig organisation för renskötseln å

ifragavarande trakter förordats sammanslutning av renägarna i renägarföreningar

med av Konungens befallningshavande godkända stadgar. Kommittén,

som tagit del av befintliga stadgar för dylika föreningar, anser att desamma

väl anpassat sig efter förhållandena, men att de dock böra, innan de fastställas

av Konungens befallningshavande, underkastas omarbetning för att i

tillämpliga delar bringas i närmare överensstämmelse med lagen den 22 juni

1911 om ekonomiska föreningar.

Även för min del anser jag det vara lämpligast att föreningarna bliva

obligatoriska på det sätt att den, som icke vill ansluta sig till en dylik

förening, icke skall äga rätt att hålla renar på främmande mark. Jag har

för den skull vidtagit motsvarande ändring i stadgandet.

Vidkommande sista stycket av kommitténs förslag under ifrågavarande

paragraf har jag vidtagit bl. a. en sådan ändring, som betingas därav att

lapp icke skall äga något företräde framför den övriga befolkningen.

49—51 §§ Dessa paragrafer föranleda intet yttrande från min sida.

resp.

50 — 52 §§.

52 § resp.

53 §.

Kommittén.

Kenräkning.

I sin motivering till 52 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande 53 §

i lagen om skogsrenskötsel anför kommittén:

I sammanhang med den genom lagen den 19 juni 1917 vidtagna begränsningen

av rätten för den icke lappska befolkningen att hålla renar i vård

hos lapp infördes i 37 § renbeteslagen ett stadgande, enligt vilket för övervakande

av bestämmelserna i fråga om renräkning i regel skall hållas minst

vart tredje år i Norrbottens län.

Första stycket av 52 § ansluter sig i så måtto till detta stadgande, att

däri förutsättes, att renräkning emellanåt skall hållas. Den begränsning av

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

rätten att liålla skötesrenar, som kommittén föreslagit även för en \ iss del

av den lappska allmogen, påfordrar tydligen, i likliet med begränsningen av

den icke lappska befolkningens reninnehav, någon kontroll från myndigheternas

sida. Härtill kommer att det visat sig nödvändigt att med vissa mellanrum

fastställa renantalet i hela riket och dess fördelning å de särskilda

lappbyarna. Kommittén har emellertid, icke minst ur kostnadssynpunkt, icke

ansett lämpligt att i lagen stadga någon bestämd tid, inom vilken renrakningen

varje gång skall hållas. Prövningen härav ävensom av de omständigheter

i övrigt, som kunna påkalla eu dylik förrättning, har kommittén

ansett böra tillkomma Kungl. Maj:t. ■,

Kommittén, som i början av år 1921 med Kungl. Mapts bemyndigande föranstaltat

om och lett en allmän renräkning i riket, vill med stöd av därunder

vunnen erfarenhet i detta sammanhang erinra, att, därest andamålet med

en sådan renräkning icke skall förfelas, densamma förutsätter en vidhftig

organisation av såväl personal som material och måste genomforas efter särskilda

för hela räkningsområdet enhetliga grunder. Med hansyn till den tid

och det omfattande arbete, förberedelserna för eu allmän renrakmng och genomförandet

av densamma ävensom bearbetningen av det vid eu sadan förrättning

insamlade materialet erfordra, och då kostnaderna minor visat sig

bliva ganska avsevärda torde det, enligt kommitténs mening icke garna

kunna komma i fråga att anordna allmän renräkning annat an da synnerliga

skäl påkalla sådant. . . .

52 S 1 mom. andra stycket syftar på bestämmelser i renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge, 7 och 139 §§, enligt vilka minst vart tredje ar

räkning av alla renar skall ske inom de områden, som upptagas av de nuvarande

lappbyarna Könkämä, Lainivuoma, Saanvuoma och Talrna i Norrbottens

län. Därest kommitténs förslag, som borttagit det i nu gallande renbeteslag,

37 8, förekommande stadgandet om hållandet av renrakning i Norrbottens

län minst vart tredje år, genomföres, måste genom ny lag konventionens

ovanberörda bestämmelser för Sveriges de! täckas

Beträffande 52 § 1 mom. tredje stycket hänvisar kommittén till vad under

58 8 3 mom. här nedan kommer att anföras. . .

Då renräkning är en offentlig förrättning, icke minst i lapparnas eget intresse,

har kommittén i 52 § 2 mom. ansett sig böra foresla skyldighet för

lapp att utan ersättning samla och biträda vid rakning av den björn, till

vilken hans renar höra. ____

I 53 S i lagen om skogsrenskötael har, sasom for skogslapparnas vidkommande

opåkallat, icke upptagits något stadgande motsvarande andra stycket

i nyssnämnda 52 § angående rakning i vissa fall av renar i de nordligaste

delarna av Norrbottens län. Däremot har i 53 § andra stycket meddelats

bestämmelser angående renräknings hållande å trakterna nedanför lappmarksgränsen

i Norrbottens län. De renägarföreningar, som for uarvarande hnnas

å ifrågavarande trakter, pläga, enligt vad för kommittén uppgivits, i allmänhet

anordna räkning av de till föreningen hörande renarna en gang om aret

varvid kostnaderna för räkningen uttagas hos renagare, som aro anslutna till

föreningen. Kommittén har vid stadgandets avfattmng utgått från förhållandena,

sådana de på vissa orter gestaltat sig; dock att kommittén lagt i

Konungens befallningsliavandes hand att inom angiven tidsbegränsning anordna

renräkning, då sådan av omständigheterna kan anses pakallad.

Förevarande stadganden, som med några oväsentliga detaljerinringai, i

övrigt godtagits av samtliga intressenter, föranleda intet yttrande från mm sida.

Departements
chefen.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

53 § resp.

54 §.

Kommittén.

Vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark.

Dessa stadganden avse dels att bereda orkeslösa eller ålderstigna lappar

tillfälle att komma i åtnjutande av erforderlig vård samt att för andra lappar,

som därav äro i behov, underlätta utkomstmöjligheterna, dels ock att

reglera upplåtelser i vissa fall av kronomark ovan odlingsgränsen till befolkningen

därstädes.

Kommittén anför i sin motivering till förevarande stadganden bland annat

följande:

I sitt förslag angaende lapparnas rätt att slå sig ned på kronomark har

kommittén ansett sig kunna i stort sett ansluta sig till det i 1917 års proposition

framlagda förslaget. Upplåtelser, varom här är fråga, kunna enligt

kommitténs förslag medgivas å de uteslutande av kronomark bestående renbetesfjallen

i Jämtlands län och till dessas utvidgning inköpta fastigheter

samt å kronomark såväl ovan som nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna.

™ed den nyligen avslutade avvittringen inom Västerbottens läns

fjälltrakter hava avsatts vissa områden för att, därest framdeles så skulle

finnas lämpligt, upplåtas till nybyggeslägenlieter åt lappar, vilka helt eller

huvudsakligen övergivit nomadlivet. Dessa områden och eventuellt annan

mark, med avseende å vilken lapparna kunna anses hava särskilda rättig.

"er> P''eniigi kommitténs mening i främsta rummet komma till användning

för ifrågavarande ändamål.

Vid bestämmande av upplåtelsernas storlek samt ordningen i övrigt för

deras meddelande liar man att taga hänsyn till olika fall. En särskild ställning

intages av de lappar vilka idkat renskötsel, men i följd av ålder eller

sjukdom icke längre kunna fortsätta att därigenom vinna sitt uppehälle. I

många fall torde väl en sådan lapp, om han får en mindre lägenhet, kunna

genom fiske och jakt samt hallande av getter eller någon ko eller genom avkastningen

av egna renar vinna sitt uppehälle. Är emellertid lappen helt

orkeslos och saknar han tillgångar eller underhåll av anhöriga eller andra,

blir det nödvändigt att genom ingripande från det allmännas sida bereda

honom möjlighet till försörjning. I dylikt fall uppstår en fattig vårdsfråga,

vilken torde böra behandlas i samband med övriga spörsmål angående lapparnas

fattigvård. Genom markupplåtelser för eventuella hem för dylika

lappars omhändertagande synes fattigvård sfrågans lösning kunna under
de

sammanträden, som kommittén hållit med lappallmogen, har framlagts

och diskuterats en plan rörande upprättande av kolonier för ålderstigna

och sjuka lappar. Man har, delvis med erfarenhet från redan bestående anordningar,

tänkt sig ett centralhem, å vilket lappar, som vore helt oförmögna

att försörja sig själva och icke finge hjälp från annat håll, kunde intagas för

vård under en föreståndares ledning. Frågan i vad mån understöd av allmänna

medel kan komma att tarvas för de å hemmet intagna må bliva beroende

av förhållandena i de särskilda fallen. I närheten av och i anslutning

till sådant centralhem skulle mindre lägenheter upplåtas åt lappar,

som vore något arbetsföra eller som i övrigt med stöd av egna tillgångar

eller med andras bistånd kunde draga sig fram utan att behöva anlita

hemmets tillgångar. Vid sagda lägenheter skulle få upptagas odling och

hallas hemdjur, varjämte i mån av tillgång tillfälle skulle beredas till fiske

och jakt.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Nämnda plan har vid sammanträdena av lapparna mottagits med gillande

och tacksamhet. Genom en dylik ordning kan i största utsträckning undvikas

anstaltsformen för understöd, vilken för de vid friheten i fjällen vana

lapparna kännes särskilt tryckande.

Under förhoppning att nödiga medel för upprättande av hem och kolonier

av ifrågavarande slag genom Kungl. Maj:ts föranstaltande måtte i sinom tid

beredas, har kommittén, utan att närmare ingå på frågan om lapparnas fattigvård,

vilken kommittén med hänsyn till den begränsade tiden för dess

arbete icke medhunnit att behandla, föreslagit bestämmelser för att möjliggöra

genomförandet av en plan sådan som den ovan antydda eller för upplåtande

i övrigt av lägenheter åt ifrågavarande grupp av lappar. Med hänsyn

till de förutsättningar, under vilka dylika Ingen hets upplåtelser enligt

det ovan sagda skulle få äga rum, böra icke lägenheterna få växa ut till

verkliga odlingslägenlieter, för vilkas brukande kräves nedläggande av ett

betydligt större arbete än innehavarna själva kunna åstadkomma. Hus och

andra byggnader böra fördenskull ej heller byggas större än som för lägenheternas

nyss angivna ändamål är nödigt. Vidare må framhållas att, sedan

en lägenhet upptagits och bebyggts, efterträdaren givetvis kommer i eu gynnsammare

ställning än den, som först upptagit lägenheten. Under sådana

omständigheter synes med billighet överensstämma, att en ny lägenhetsinnehavare

må, därest hans förmögenhetsförhållanden i övrigt det medgiva, kunna

tillförpliktas att för lägenheten utgiva viss mindre årlig avgift.

Emellertid inträffa fall, då lapp, som icke orkar driva renskötsel, icke

önskar förvärva egen lägenhet utan slår sig ned hos någon bofast. För beredande

av lättnad i sådan lapps uppehälle, när behov därav föreligger, må

enligt lagförslagen åt honom kunna upplåtas vissa förmåner av fiske och jakt

samt skogsfångst ävensom rätt att hålla getter å kronomark.

Ovan har talats om upplåtelse av lägenheter med mera åt lappar, som av

orkeslöshet övergiva av dem förut idkad renskötsel. Emellertid kunna humanitära

skäl och social omtänksamhet påkalla att staten träder emellan

och genom lägenlietsupplåtelser bistår även arbetsföra lappar — såväl sådana

som varit renskötande som andra —, vilka råkat i ekonomiskt betryck.

Särskilt kunna ömmande omständigheter föreligga beträffande renskötande

lappar, som genom förlusten av sina renar råkat i fattigdom och måste på

annat sätt söka sin utkomst.

Vid upplåtelser åt arbetsföra lappar bör avses skapandet av verkliga jordbrukslägenheter,

varå lapparna kunna grunda sin utkomst. Dylika upplåtelser

böra ske i mån av tillgång på lämplig mark och sökandenas egna

kvalifikationer, varjämte bör iakttagas, att upplåtelserna ej lända till förfång

för de renskötande lapparna. Med nyttjanderätten bör, särskilt innan

jordbruket å lägenhet hunnit utvecklas, kunna förenas upplåtelse av utängsslåtter

å kronomark.

Beträffande alla ovan omförmälda upplåtelser bör gälla att vederbörande

myndighet, som har att medgiva upplåtelsen, skall äga bestämma närmare

villkor för densamma. EU dylikt villkor bör alltid vara, att lägenlietsinnehavarna

själva skola hava att svara för de skador, som av renar kunna förorsakas

å upplåtna områden.

Från lapparnas sida hava förevarande stadganden mottagits med gillande.

Domänstyrelsen har beträffande de i mom. 1. 2, 3 och 4 berörda upplåtelserna

å kronoparker eller andra kronomarker åberopat vad styrelsen

förut anfört till stöd för att domänstyrelsen borde i motsvarande fall tillerkännas

befogenhet före länsstyrelsen. Särskilt har styrelsen ansett olämp
-

Yttranden.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

ligt, att länsstyrelsen jämlikt 2 mom. första stycket skulle äga befogenhet

att i fråga om utlämnande av virke meddela order till tjänsteman, som

är underordnad annan myndighet. Vidare har styrelsen med avseende

å 2 mom. tredje stycket, under åberopande av vad styrelsen anfört i fråga

om rätten för lapparna att i fjälltrakterna hålla getter, ställt sig bestämt

avvisande mot förslaget att tillstånd att nedom odlingsgränsen hålla getter

å kronoparkerna skall kunna meddelas av annan myndighet än domänstyrelsen.

Det har vidare, vidkommande 3 mom., icke synts styrelsen föreligga

tillräckliga skäl att utan samband med upplåtelse av lägenhet låta

lapp, som upphört med renskötseln, allra minst en lapp, som bor inhyses hos

den bofasta befolkningen, komma i åtnjutande av vissa privilegier såsom

rätt till skogsfångst för bränsle m. m. eller till jakt och fiske, så mycket

hellre, som det svårligen läte sig göra att förhindra ett oriktigt utnyttjande

av desamma till förmån för dem, hos vilka han inhyst sig. Slutligen har

styrelsen i fråga om 5 mom. anfört följande:

Uti punkt 5 hava lapparnas rättighet till viss avkastning från kronomark

ovan odlingsgränsen utökats både i fråga om de områden, varifrån dessa

rättigheter skulle kunna tillgodogöras och beträffande arten av desamma.

Sålunda kunna från kronomark ovan odlingsgränsen upplåtelser av grustäkt

eller annan därmed jämförlig rättighet eller nyttjanderätt till vissa inägor

upplåtas och avkastningen härav användas till förmån för lapparna.

Då i lagförslaget i övrigt hävdats, att lapparnas privilegier icke må av dem

utnyttjas annat än inom de särskilda lappbyarnas områden, är sålunda rätten

att utnyttja berörda rättigheter, varhelst de än förekomma å kronomark

ovan odlingsgränsen, en knappast befogad utvidgning av den speciella rätt

till vissa privilegier som lagförslaget i övrigt velat tillerkänna lapparna.

Men detta oaktat synes i varje fall tillgodogörande av grustäkt eller annan

därmed jämförbar nyttighet icke böra medgivas lapparna, vilka endast synas

kunna få ersättning för den minskning i renbete, som eventuellt kan uppstå

vid dylika upplåtelser. Inkomsten av annan upplåtelse, än som uti 1898

års renbeteslag avses, bör, såsom styrelsen tidigare framhållit, icke tillkomma

lapparna utan statsverket.

Liknande erinran som den, vilken här återgivits ur domänstyrelsens yttrande,

har även anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län samt av kommunalfullmäktige

i JuhJcasjärvi socken m. fl.

Kommunalfullmäktige i Kiruna, vilkas yttrande underskrivits bl. a. av jägmästaren

i reviret, hava yrkat sådan ändring av 5 mom. tredje stycket, att

länsstyrelsen skulle äga att efter ansökning medgiva statens befattningshavare

befogenhet att avgiftsfritt tillsvidare under viss tid vid färder, som i

tjänsten företagas inom ifrågavarande områden, idka lovlig jakt ävensom

fiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har påpekat, att kommitténs förslag innebära

att hittills gällande bestämmelser om lapparnas rätt att förhindra upplåtelser

i vissa fall ovan odlingsgränsen komma att bortfalla. Styrelsen

anser den ståndpunkt, som kommittén uti denna fråga intagit, vara den

rätta. Vidare biträder styrelsen förslaget att den befogenhet, som statens

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

befattningshavare genom ^länsstyrelsen kunna erhålla att under viss förrättning

eller viss tid vid färder i tjänsten jaga eller fiska, begränsas att gälla

för uppehälle under färden. Styrelsen anser även riktigt, att personer i sådan

samhällsställning, vilka önska bedriva jakt eller fiske i sportsyfte, böra erlägga

avgift på samma sätt som andra till utövande av dylik näring icke särskilt

berättigade. En fri jakt- och fiskerätt för statstjänstemän skulle uppväcka

förklarligt missnöje hos befolkningen i de angivna trakterna, varför styrelsen,

om sådant skulle ifrågasättas, redan nu velat uttala sig mot bifall till

en dylik framställning. Styrelsen ifrågasätter slutligen, huruvida icke vid

upplåtelse av rätt till jakt, fiske eller slåtter, nyttjanderättens innehavare

borde kunna få tillstånd att på anvisad plats uppföra en kåta eller därmed

jämförlig bostad.

Vad först angår den av domänstyrelsen i detta sammanhang åter upptagna

frågan, huruvida icke domänstyrelsen vore närmare än länsstyrelsen att

åtminstone nedom odlingsgränsen handlägga ärenden angående lägenhets- och

andra upplåtelser åt lappar, är att märka att frågan i förevarande paragrafer

har ett delvis annat läge än då det gällde upplåtelser av mark för renvaktarstugor

m. m. I förevarande paragrafer är det i första hand Kungl. Maj:t, som

upplåter områden, nämligen enligtjl mom. för inrättande av hem åt orkeslösa

eller ålderstigna lappar, enligt 2 mom. till upplåtelser åt mindre arbetsföra

lappar och enligt 4 mom. i andra fall än underinom. avses. Länsstyrelsen

har befogenhet att göra upplåtelser enligt 2 mom. endast inom det av

Kungl. Maj:t avsatta området. Om man bibehåller länsstyrelsen såsom upplåtande

myndighet i sist angivna”fall, torde det icke med fog kunna sägas

att man därigenom träder domänstyrelsens ämbetsbefattning för nära. Tvekan

skulle endast kunna råda i fråga^om _ den befogenhet,''som tillagts länsstyrelsen

enligt 3 mom., eller att utan sammanhang med lägenhetsupplåtelse medgiva

lapp vissa fristående förmåner. Jag kan dock ej heller här finna att

man på något obehörigt sätt åsidosätter domänstyrelsen. Det gäller här

för det allmänna synnerligen betydelselösa förmåner, som skola beviljas visst

slag av lappar i betryckt läge.11 [För övrigt är jag förvissad, om, att länsstyrelsen

innan den upplåter dessa förmåner, kommer att, i den mån det är

påkallat, inhämta yttrande från vederbörande skogstjänsteman rörande frågan,

inom vilket eller vilka trakter upplåtelserna lämpligast kunna ske. ^

Vad därefter angår ett framställt yrkande, att från de i 5 mom. angivna

rättigheter, som det skulle ankomma på länsstyrelsen att upplåta ovan odlingsgränsen

och för vilka avgifterna skulle användas till förman för lapparna,

undantaga grustäkt eller annan därmed jämförlig rättighet, har jag

redan i annat sammanhang, nämligen då det gällde frågan att undantaga

vissa större områden från lapparnas begagnande, yttrat mig angående de

principer, som i angivna hänseenden böra följas. Här är det endast fråga

om upplåtelser av mindre omfattande nyttjanderättiglieter, för vilka icke

erfordras någon Kungl. Maj:ts förklaring, som upphäver lapparnas rätt att

begagna området i fråga. Jag finner därför det framställda yrkandet icke

förtjäna avseende.

Departements
chefen.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

54- 57 §§

resp.

55- 58 §§.

Departements
chefen.

Vad så beträffar frågan om statstjänstemannens befogenheter under färder

i tjänsten å ifrågavarande trakter, finner jag det förklarligt att från skogsstaten

framkommit erinringar. Jag ansluter mig dock i allo härutinnan till

vad länsstyrelsen i Västerbottens län anfört.

Jag har intet att erinra mot att, såsom sistnämnda länsstyrelse hemställt,

länsstyrelsen tillägges befogenhet att vid upplåtande av rätt till jakt, fiske

eller slåtter, medgivande efter omständigheterna även må lämnas nyttjanderättens

innehavare att uppföra någon mindre koja, dock att, då sådant medgivande

lämnas, såsom villkor bör stadgas att kojan icke må tagas i bruk

för permanent vistelse eller för längre vistelse, än som för rättighetens nyttjande

är erforderligt.

Vid behandlingen av frågan om betesområdena för de renskötande fjälllapparna,

4 § i lagen om fjällrenskötsel, har jag erinrat, hurusom från

Tärna sockenmän framställts anspråk på ökad betestillgång för deras kreatur

å kronomark ovan odlingsgränsen. Jag anser, att de intressen, socknemännen

härutinnan kunna hava, tillsvidare äro i tillräcklig utsträckning tillgodosedda

genom de bestämmelser, som äro upptagna under 5 mom. i förevarande

paragraf.

Fjällappby. Skogslappby.

Dessa paragrafer motsvara med smärre jämkningar 9 och 10 §§ i gällande

renbeteslag, varvid även den detaljerade beskrivningen av de skyldigheter,

som skola åligga en ordningsman och som nu finnas upptagna i 10 § i renbeteslagen,

här uteslutits. Stadgandena i nämnda del hava ansetts lämpligen

böra intagas i eu för ordningsmannen meddelad särskild instruktion. I fråga

om sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

har föreslagits ett tillägg till nuvarande bestämmelser, upptaget under 55 §

1 mom. h resp. 56 § 1 mom. h, i syfte att öppna eu möjlighet att snabbare

än nu kan ske handlägga ärenden, över vilka lapparna skola höras. För

närvarande pläga lapparna för gemensamma överläggningar inför lappfogden

samlas en eller högst två gånger om året å sedan gammalt vedertagna tider.

Att däremellan sammankalla lapparna är bland annat på grund av deras

under mellantiderna vitt skilda uppehållsorter nästan omöjligt eller ock förenat

med så dryga kostnader och så stor tidsförlust, att det oftast icke motsvarar

ärendenas beskaffenhet. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit

ett stadgande, enligt vilket lappby beträffande vissa i byordningen angivna

frågor må kunna ujjpdraga åt utsedda fullmäktige att besluta å byns vägnar.

Kommittén har tänkt sig att lapparna å ett mera allmänt besökt sammanträde

skulle utse tre eller flera lappar att vara fullmäktige för byn, med

befogenhet att besluta i vissa mindre viktiga eller i brådskande ärenden.

I fråga om förevarande stadganden, som icke rönt någon gensaga, har jag

för egen del intet att erinra.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Benlängd.

1 och 2 mom. i dessa paragrafer motsvara 11 § i renbeteslagen, medan

3 mom. är nytt.

I sin motivering till 58 § i lagen om fjällrenskötsel, vilken motivering

även gäller motsvarande stadgande i lagen om skogsrenskötsel, anför kom

mittén följande:

Jämlikt 58 § i förslaget skall årligen å sammanträde inför lappfogden

upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som bär renar inom

lappbyn ävensom det antal renar en var äger (renlängd). Längden skall

upprättas med ledning av lapparnas uppgifter och sedermera, intill dess ny

längd upprättas, lända till efterrättelse i de fall, då enligt lagen eller byordningen

lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Benlängden är att uppfatta såsom en offentlig urkund, vilken i fråga om

den enskildes reninnehav skall äga vitsord, intill dess genom annan bevisning

styrkes, att det för honom i längden upptagna renantalet var från

början oriktigt eller väsentligen förändrats sedan längden upprättats.

Angående renlängdens betydelse vill kommittén erinra, att densamma kan

bliva utslagsgivande i många hänseenden. Den ligger sålunda i regel till

grund, då det under tiden mellan de allmänna renräkningarna gäller att

fastställa renantalet i riket eller inom de särskilda lappbyområdena eller å

visst betesland eller för den enskilde renägaren. Härutinnan må särskilt

erinras om stadgandena i 51 § i förslaget, enligt vilka den, som i annat fall

eller i annan ordning än i 47, 48 och 49 §§ avses, håller renar i vård hos

renskötande lapp eller håller renar till större antal under lapps vård än för

honom enligt 47 § 2 mom. och 48 § 1 mom. är medgivet, är förfallen till

särskild påföljd. Benlängden kan vidare ytterst tagas i anspråk, då det

gäller att fastställa, i vad mån renskötande lapp i fall, som avses i 16 §

2 och 3 mom. i förslaget, eller eljest enligt vad därom kan vara stadgat i

byordningen, håller det antal renvaktare, som belöper på lians renantal.

Benlängden kan vidare få särskild betydelse i sådana fall, då jämlikt 39 och

40 §§ i förslaget lapparna åvilande ersättningar för skador genom renar

skola fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens renantal. An

vidare kan renlängden bliva avgörande bl. a. å sammanträden med lapparna,

där röstning efter reninnehavet förekommer.

Uppenbart torde vara, att det med hänsyn till den betydelse i bevisnings

och andra hänseenden, som i nu anförda och liknade fall tillkommer renlängden,

är av största vikt såväl för det allmänna som ock för lapparna

själva, att längden innehåller fullt tillförlitliga uppgifter om eu var person,

som har renar inom lappbyn samt om det antal renar han äger.

En jämförelse mellan det renantal, som för de särskilda lappbyarna utrönts

vid den allmänna renräkningen år 1921, och de uppgifter, som härutinnan

lämnats av lapparna till den närmast därförut uppgjorda renlängden,

har givit vid handen, att det av lapparna uppgivna renantalet på sina håll

så avsevärt understigit det vid renräkningen sedermera fastställda antalet,

att lapparnas uppgifter måste antagas liava varit oriktiga. Även enligt vunna

erfarenheter i övrigt hava lapparna visat benägenhet att uppgiva ett lägre

renantal än de i verkligheten äga.

58 § resp.

59 §■

Kommittén.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

För att i görligaste mån förmå lapparna att i fråga om sitt reninnehav

lämna vederhäftiga uppgifter till renlängden, har kommittén under 58 §

3 mom. föreslagit ett stadgande, enligt vilket lappfogden, om han anser

renlängden uppenbarligen felaktig i avseende å en eller flera renägares renantal,

tillagts befogenhet att hos Konungens befallningshavande påkalla renräknings

hållande i nödig omfattning, med skyldighet för lapp, vars reninneliav

så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att hans

uPPgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande, att vidkännas

kostnaden för sådan renräkning.

Yttranden. Från lapparnas sida ha på enstaka håll försports någon motvilja mot den

extra renräkningen, som jämlikt 3 mom. skulle kunna i visst fall anordnas,

men har stadgandet i denna del eljest bland det övervägande flertalet ansetts

lämpligt och rättvist.

Departements- Jag godtager vad under förevarande paragraf föreslagits.

chefen. °

Straffbestämmelser.

59 och 60 §§ I gällande renbeteslag meddelade straffbestämmelser hava sammanförts

60 ochV6i §§. un<^er en särskild paragraf, varjämte straffbestämmelserna utökats i anledning

av vissa nya stadganden. Strafflatituden, som, i den mån icke annorlunda

stadgas i allmän lag, föreslagits till böter, lägst 5 och högst 500 kronor, har

med hänsyn till förseelsernas beskaffenhet uppdelats i tre skalor, en från

5—100, en från 5—300 och en från 5—500 kronor, i syfte huvudsakligen att

vid straffets utmätande lämna vägledning åt vederbörande domare.

I sin motivering till 59 och 60 §§ i lagen om fjällrenskötsel, som gäller

även för motsvarande paragrafer i lagen om skogsrenskötsel, erinrar kommittén

att i vissa fäll straffpåföljder äro stadgade i lagen den 20 juni 1919,

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen med Norge, varefter

kommittén anför:

Kommittén. Vad angår 60 § 1 mom. har kommittén i likhet med vad som finnes stadgat

i andra författningar, där särskilt ansvar ansetts böra åvila husbonden,

för sin del föreslagit, att husbonde skall vara ansvarig i visst fall för förseelse,

som begås av hans husfolk eller tjänare, därest ej omständigheterna

göra sannolikt, att förseelsen ägt rum mot hans vetskap och vilja. Denna

ansvarighet har emellertid begränsats att avse endast det i 59 § 2 mom.ä

omförmälda fall eller att av husfolket eller tjänarna tages mera bränsle

eller virke än som erfordras för täckande av familjens eget behov eller att

bränsle eller virke tages i annan ordning än i 27, 28 och 29 §§ av förslaget

stadgats.

Beträffande 60 § 2 mom. vill kommittén erinra, att i 1898 års renbeteslag

särskilt stadgandeJsaknas angående delaktighet i förseelser, som begås

mot densamma. Kommittén har till undanröjande av all tvekan därom, att

delaktighet i de av kommittén under 59 § angivna förseelserna skal lovara

straffbar enligt samma grunder, som i sådant hänseende gälla, enligt, den

allmänna strafflagen, funnit påkallat införa ett särskilt stadgande härom i

förslaget.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Stadgandena under förevarande paragrafer föranleda ingen erinran från

min sida.

Åtal, besvär, verkställighet.

Bland dessa stadganden motsvarar 61 resp. 62 § 47 § i renbeteslagen

med de jämkningar, som föranletts av den ändrade uppställning lagförslaget

i sin lielliet erhållit och de tillägg i övrigt, som funnits påkallade av vissa

nya stadganden.

62 resp. 63, 63 resp. 64, 64 resp. 65 och 65 resp. 66 §§ motsvara 40 §

samt 9 § sista meningen samt 34 och 39 §§ i gällande renbeteslag i nu

nämnd ordning.

Kommittén anför i sin motivering bland annat följande.

I fråga om 62 resp. 63 § vill kommittén erinra, att viten för förseelser

mot byordning före den år 1917 vidtagna lagändringen tillfallit lappbyns

kassa och stundom utgjort kassans förnämsta inkomstkälla. Kommittén bär

ansett sig böra vidhålla den så nyligen införda förändringen att vitena skola

tillfalla länets lappfond och håller före, att, där i något fall en lappbys

kassa skulle bliva särskilt beträngd, utväg torde kunna utfinnas att bistracka

densamma. , , . , TZ

Jämlikt 34 § renbeteslagen är renskötande lapp pa anmodan av Konungens

befallningshavande, lappfogde, landsfogde och landsfiskal pliktig allenast att

hopsamla sina renar, då fråga är om vissa i lagrummet närmare angivna

förrättningar. Kommittén har i 64 resp. 65 § upptagit ett liknande stadgande,

men tillika, enär handräckning från lapparnas sida i samma grad

erfordras, då fråga är att utskilja ren från andra renar i hjorden, ålagt

lapparna skyldighet härutinnan. Därjämte har kommittén av liknande skal,

som anförts under 52 § 2 mom. här ovan, såsom påföljd för tredska att

under angivna omständigheter hopsamla renarna eller biträda vid in skilj ning

av ren stadgat skyldighet för sådan lapp att ersätta kostnaden för hopsamlandet

och urskiljningen.

61- 65 §§

retp.

62- 66 §§.

Kommittén.

Bland lapparna i Norrbottens län har i fråga om 62 resp. 63 § erinrats, Tttranden.

att det i många lappbyar ej funnes andra inkomster än de viten, som ådömas

för överträdelser mot byordningarna. Överträdelserna voro vanligen av

den natur att de åstadkomme oordningar inom byn. På grund härav ansågs

det att viten, ådömda efter byordningarna, borde tillfalla bykassorna och

icke som föreslagits länets lappar.

Jag finner den framställda anmärkningen icke vara av beskaffenhet att Bepartementsföranleda

ändring i förslaget.

Renskötsel å egen mark.

Dessa paragrafer, som avse sådana fall, då renägare i andra fall än i

lagförslagen avses, låter sina renar inkomma på annans mark, föranleda

ingen anmärkning från min sida.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kommittén.

Övergångsbestämmelser.

I fråga om övergångsbestämmelserna liar jag redan tidigare, i den mån

det varit erforderligt, yttrat mig. Jag har ansett lämpligt, att sammanföra

hithörande bestämmelser i en särskild promulgationslag.

Jag övergår nu till behandlingen av lagen om renmärken.

Lag om renmärken.

Förslaget till lag om renmärken är med smärre jämkningar och tillägg

överensstämmande med den nu gällande lagen, detta även i formellt hänseende.

Jämkningarna beröra 2, 3, 4, 5, 7, 9, 10, 12 och 13 §§ i nyss nämnda

lag. Stadgandet i 15 § av samma lag, som avser renskötseln nedanför lappmarksgränsen

i Norrbottens län, torde, om förslaget till legalisering av renskötseln

å trakterna i fråga vinner godkännande, sakna praktisk betydelse

och därför kunna utgå. Jag kommer i det följande att endast behandla sådana

paragrafer, i vilka ändringar föreslagits eller som eljest i de avgivna

yttrandena föranlett erinringar.

Kommittén anför under nedan angivna paragrafer följande:

2 §-

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas, att den, som vid häradsrätten

söker fastställelse å renmärke, har att inlämna ett avklipp av

märket av bestämd storlek, nämligen tolv centimeter i bredd och tre centimeter

i höjd. Stadgandet har tillkommit huvudsakligen för att vinna liktornnghet

beträffande storleken av de i häradsrätternas protokoll intagna

avbildningar av märkena. Kommittén ansluter sig i allo till grunderna för

ifrågavarande stadgande. Det har emellertid visat sig, att föreskriften att

det inlämnade avklippet skall hava viss bredd och höjd varit svår att i

praktiken efterleva och att densamma även i övrigt varit mindre lämplig

för det syfte, man därmed velat uppnå.

Erfarenheten har givit vid handen, att märkena, vilka för ett ovant öga

mangen gång föga skilja sig från varandra, trots stadgandet i fråga, ofta

redan då de intagits i domstolarnas protokoll blivit i viss mån förändrade

samt att de sedermera, då de avbildats i domstolarnas protokollsutdrag eller

i lanskungörelserna, undergått ytterligare förvanskning, stundom till den

grad, ^att märkena icke kunnat igenkännas. Kommittén har trott sig kunna

uppnå det i stadgandet avsedda syftet bättre, om märket avbildas efter viss

fastställd modell, och har därför föreslagit, att avbildningen skall ske enligt

den form och av den storlek, som närmare utvisas å en till lagen fogad

bilaga. Kommittén har vidare föreslagit, att avbildningen skall inlämnas i

tva exemplar. Meningen härmed är den, att det ena exemplaret oförändrat

skall inklistras i den förteckning över renmärken, som jämlikt 7 § i förslaget

skall föras vid häradsrätten, och det andra exemplaret anbringas å det utdrag

ur nämnda förteckning, som enligt samma lagrum skall översändas till

Konungens befallningskavande för offentliggörande.

Kommittén har beträffande 2 § i renmärkeslagen föreslagit även eu annan

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

jämkning. I stadgandets senare del föreskrives nu, att sedan ett renmärke

inlämnats till häradsrätten för fastställelse, häradsrätten skall, innan märket

upptages till slutlig prövning, låta granska detsamma utom rätten av vid

tinget närvarande ordningsmän och andra lappar ävensom landsfiskalen och

lappfogden, där han är vid tinget tillstädes. Denna föreskrift har visat sig

mindre lämplig så till vida, att det ofta kan vara beroende av tillfälligheter,

huruvida märket kan komma att granskas av personer, vilka besitta tillbörliga

insikter i frågan. Numera, och särskilt efter införande av den nya

tingsordningen med tätare sammanträden, torde ofta varken lappar eller

lappfogde vara tillstädes vid häradsrätten. Kommittén anser sig icke kunna

förutsätta, att häradsrätten som sådan skall äga kompetens att ensam verkställa

en allsidig prövning av ett renmärke, och finner därför, att särskild

sakkunskap bör ställas till domstolens förfogande. Kommittén bär därför,

i överensstämmelse för övrigt med den praxis, som härutinnan på de flejsta

håll utbildat sig vid sidan av ifrågavarande stadgande, ansett sig böra föreslå

att, då någon söker fastställelse å ett renmärke, utlåtande alltid skall inhämtas

av lappfogden, som hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande av

vederbörande ordningsman.

3§.

Med fastställt renmärke menas i gällande renbeteslag märke, piket prövats

och fastställts av svensk domstol. Emellertid förekomma här i landet aven

andra renmärken, nämligen å renar tillhöriga norska lappar. Dessa märken

äro fastställda av vederbörande norsk myndighet. I anseende härtill har

kommittén ansett sig böra i förevarande lagrum utbyta orden »faststallda

renmärken» mot »lagligen använda renmärken».

4 §:

Denna paragraf har försetts med ett tillägg i syfte att undanröja den tvekan,

som på vissa håll yppat sig, att man och hustru såsom var för sig renägare

icke skulle vara befogade att även innehava var sitt renmärke.

5 §•

Beträffande denna paragraf gäller nu, att fastställelse av renmärke skall

anses hava förfallit, om renmärket icke begagnats under en tid av fem år.

Då denna tid ansetts för kort, har kommittén föreslagit en förlängning av

tiden härutinnan till tio år.

7 §‘

I fråga om denna paragraf har kommittén icke föreslagit annan jämkning

än att tiden, då utdrag ur renmärkesförteckningen av häradsrätten skall insändas

till Konungens befallningshavande, anpassats efter nu rådande ordning

för tingssammanträdena, varvid i anslutning härtill även motsvarande

jämkning skett i den tidsrymd, förteckningen skall omfatta. s

9 §''

Ehuru det ligger i lapparnas eget intresse att fortast möjligt märka sina

årskalvar, hava dock på sina håll svårigheter framträtt att verkställa märkningen

före den 15 oktober, såsom stadgas i 9 § 1 mom. i gällande renmärkeslag.

Enär jämlikt samma mom. samt 3 mom. i samma paragraf underlåtenhet

att före nyssnämnda dag hava märkt årskalvarna kan medföra

kostnader och förluster för vederbörande renägare, har kommittén ansett sig

Bihang till riksdagens protokoll 1528. 1 saml. 35 häft. (l\r 43.) 96 28 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

» §■

Yttranden.

Departements
chefen.

böra tillmötesgå härutinnan framställda önskemål och föreslagit tiden förlängd

till den 1 november.

Yidare har kommittén i anseende till ovan anförda omständigheter och

då vederbörande renägare åtminstone intill den dag, då årskalvarna senast

skola vara märkta, rimligen bör vara fredad för det tvångsförfarande, som

jämlikt 9 § 3 mom. eljest skulle drabba honom, föreslagit ett häremot svarande

tillägg till nyssnämnda mom.

10 §.

1 10 § i gällande renmärkeslag meddelas bestämmelser i fråga om sådana

renar, vars märken blivit förstörda eller förfalskade, varemot paragrafen icke

innehåller något stadgande om, huru man skall förfara med renar, vars märken

äro okända.

Kommittén har för att utfylla denna brist föreslagit ett särskilt tillägg

till 10 §.

12 §.

2 mom. i denna paragraf har av kommittén förtydligats därhän, att straffpåföljd

enligt samma mom. skall inträda, om den som anträffas forslande

kött av slaktad ren utan tillhörande renhud, ej kan visa eller göra sannolikt,

att köttet lovligen åtkommits.

I 3 mom. har kommittén, som anser att även lappfogde och fjälltillsyningsman

bör hava befogenhet att beslagtaga hud och kött, varom i 1 och 2 mom.

förmälts, gjort ett häremot svarande tillägg.

13 §.

Då lappfogdarna, var inom sitt distrikt, skola hava inseende över renskötseln

och därmed sammanhängande förhållanden, har redan nu i för dem utfärdade

instruktioner givits befogenhet åt dem att i vissa hänseenden uppträda

såsom allmän åklagare. Kommittén har vad angår överträdelser av nu

ifrågavarande beskaffenhet ansett ett särskilt stadgande härom böra intagas

i lagen.

Yidare har kommittén, som anser, att det i fall, varom i 11 § 2 mom. förmäles,

icke bör ankomma på allmän åklagare eller lappfogde att föra talan i

fråga om skadestånd annat än då målsägaren är okänd, jämkat 13 § i överensstämmelse

härmed.

Beträffande 2 § har av lappar i Norrbottens läns norra distrikt erinrats,

att den mall för renöron, som av kommittén föreslagits skola inlämnas till

domstolen vid sökandet av fastställelse å renmärken, aldrig använts inom

distriktet. Den förut använda mallen hade icke åstadkommit svårigheter

eller misstag. Den nya mallen däremot kunde åstadkomma misstag, om den

allmänt komme till användning. Den framskjutande snibben kunde lätt

nötas bort och, skuren i näver, brytas av. Lapparna ansågo ingen ändring

behövlig i den nu gällande bestämmelsen i fråga om mallens storlek.

Jag vill i anledning av vad sålunda anmärkts, under åberopande av de av

kommittén anförda skälen för ändring i bestämmelserna under denna paragraf

i allmänhet, erinra att den del av det av kommittén föreslagna renmärket, som

är utstående och bildar skillnaden, framifrån sett, mellan höger och vänster

renöra, icke gärna bör kunna bliva föremål för nötning eller dylikt, emedan

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

mallen skall klippas av lappfogden och uppklistras å ansökningshandlingen.

Därtill kommer, att, om man, såsom lapparna, liärutinnan livligt understödda

av lappfogden, önska, i stället för upphöjningen gör en nedskärning, denna

senare lätt kan förväxlas med ett verkligt klipp i örat, utgörande särmärke

för viss renägare. Dylik förväxling har förekommit på sina håll. Det i

Norrbottens norra distrikt använda sättet att avbilda renöronen måste således

anses principiellt oriktigt.

Mallar av den modell, som kommittén föreslagit, användas dels i Norrbottens

södra distrikt dels, och huvudsakligen, i Västerbottens län och även

söder därom. Härtill kommer, att under de senare åren med bidrag av

statsmedel upprättats en förteckning över i riket använda renmärken, avsedd

att för vederbörande underlätta att, då renar kommit in i främmande hjordar,

upptäcka ägaren. I denna förteckning har såsom modell använts den av

kommittén föreslagna.

Jag finner på grund härav den gjorda erinringen icke böra föranleda

någon åtgärd.

Vid dessa paragrafer hava gjorts åtskilliga smärre erinringar, som dock

icke äro av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i förslaget.

I överensstämmelse med vad av mig i det föregående blivit uttalat hava

i lagförslagen vidtagits vissa ändringar. Jag hemställer, att över de sålunda

reviderade förslagen, vilka såsom bilagor finnas fogade vid detta protokoll,

lagrådets yttrande måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler

genom utdrag av protokollet inhämtas.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Övriga §§.

Yttranden.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Bil.

6

Förslag

till

Lag:

om fjällrenskötsel.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Svenska lappar äro berättigade att, på sätt och i den ordning i denna lag

sägs, i riket driva fjällrenskötsel. Denna rätt innefattar befogenhet för dem

att, i enlighet med här nedan meddelade bestämmelser, begagna sig av land

och vatten till uppehälle för sig och sina renar.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke allenast deras

egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna lag eller vad eljest

därom finnes stadgat satt i deras vård (skötesrenar).

Beträffande norska lappar och deras rätt till renbetning i Sverige gäller,

förutom å dessa lappar tillämpliga delar av denna lag, därjämte vad i vissa

hänseenden finnes om dem särskilt stadgat.

2§-

1. Såsom lapp anses i denna lag en var, vilken är av lappsk härstamning.

2. Har kvinna, som ej är lapp, ingått äktenskap med lapp, vare hon ansedd

såsom lapp.

3. Har lappsk kvinna ingått äktenskap med annan än lapp, vare hon icke

ansedd såsom lapp; Konungens befallningshavande obetaget att, där i något

fall synnerliga skäl föreligga, medgiva att hon i den omfattning, som prövas

lämplig, må bibehållas vid de rättigheter, hon såsom lapp ägt enligt denna lag.

3 §■

När i denna lag talas om renskötande fjällapp, avses därmed icke allenast

lapp, man eller kvinna, vilken driver fjällrenskötsel, utan även, så länge denna

näring utövas, renskötande lappmans hustru ävensom renskötande fjällapps

omyndiga barn och lappska tjänare.

Såsom renskötande fjällapp anses jämväl omyndigt barn efter avliden

renskötande fjällapp, även om barnet icke självt driver fjällrenskötsel.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

4 §•

De renskötande fjällapparna skola vara berättigade att föra sina renar på bete

1) å trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

;

2) inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varunder inbegripas såväl de vid

avvittringen avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av dessa fjäll

sedermera upplåtna områden;

3) i övrigt å sådana trakter inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, som lapparna efter gammal

sedvana besökt med sina renar.

Särskilda bestämmelser angående betesområden.

5 §•

Prövas beträffande visst område, som avses i 4 §, utövandet av betesrätten

vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen, ankomme

på Konungen att förordna, att området ej vidare må av lapparna begagnas för

fjällrenskötsel; dock skall i ty fall erforderlig betesmark anvisas dem å annat

härför lämpligt område.

Finner Konungen visst område oundgängligen erforderligt för annat särskilt

ändamål av större betydelse, må jämväl sådant område undantagas från lapparnas

begagnande. Är område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen

eller inom renbetesfjällen, skola lapparna beredas lämplig gottgörelse.

6 §■

Därest för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, att viss trakt invid färdväg

ej begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flyttning

eller annan färd med renar å vägen, eller att visst område omkring kyrkoplats,

tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort ej användes

till annat bete för renar än för resandes dragrenar, äge Konungens befallningsliavande

härutinnan förordna.

7 §•

Konungen må förordna att jord, som tillhör annan än kronan, skall tagas i

anspråk antingen såsom ersättning för betesmark, som jämlikt 5 § första stycket

frånhänts de renskötande fjällapparna, eller ock för att bereda lapparna vid de

för dem avsatta områden tillgång till skogsmark eller bete eller till vägar emellan

områdena eller till anläggande av broar över vattendrag eller för att uppföra

stängsel till förekommande av skada utav renar; och vare i ty fall ägaren

pliktig att avstå jorden mot ersättning, som, där godvillig överenskommelse ej

kan träffas, bestämmes i den ordning gällande lag om expropriation föreskriver.

Är för tillgodoseende av ovan angivna ändamål tillfyllest, att allenast nyttjanderätt

till jorden tages i anspråk, vare lag samma.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må

ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är sagt.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

8 §•

De trakter, inom vilka fjällrenskötsel må drivas, skola av Konungens befallningshavande

indelas i särskilda lappbyområden, för vilka, så vitt angår vår-,

sommar- och höstbetesland, bestämda gränser skola fastställas. Sådana gränser

må ock, i den mån så prövas möjligt och lämpligt, av Konungens befallningshavande

fastställas beträffande vinterbetesland. För fjällappar tillhörande olika

lappbyar ävensom för fjällappar och skogslappar må kunna fastställas gemensamt

betesområde.

9 §•

I den må för visst lappbyområde bestämda gränser blivit fastställda, må

renskötande fjällapp ej utan Konungens befallningshavandes medgivande föra

sina renar på bete utom sagda gränser.

10 §.

1. Ej må renskötande fjällapp utan särskilt tillstånd med sina renar flytta

från ett lappbyomrade till ett annat. Sådant tillstånd sökes hos Konungens befallningshavande

i det län, dit det lappbyområde hör, till vilket inflyttningen

önskas. Yid ansökningen skall fogas uppgift om antalet renar, med vilka lappen,

vill flytta, samt avklipp av det eller de renmärken, som äro renarna åsatta. Över

ansökningen skall Konungens befallningsliavande höra de renskötande lapparna

i det lappbyområde, dit inflyttning ifrågasättes, ävensom, där renskötseln berör

annat län, vederbörande Konungens befallningsliavande. Ger verkställd utredning

vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyområdet, och prövas inflyttningen

eljest lämpligen kunna ske, meddele Konungens befallningshavande

sökanden rätt att inflytta och föreskrive därvid tillika, inom vilken tid inflyttningen

skall vara verkställd.

2. Flyttar renskötande fjällapp utan tillstånd med sina renar från ett lappbyområde

till ett annat, och återvänder han ej efter anmaning med renarna

till sitt lappbyområde så snart ske kan, må Konungens befallningsliavande

förelägga honom vid vite att inom viss tid hava verkställt återflyttningen samt

i övrigt meddela honom de föreskrifter, som med avseende å densamma skola

iakttagas. Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa återflyttningen,

äge Konungens befallningsliavande utdöma vitet samt efter omständigheterna

förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola återföras och omhändertagas

på den tredskandes bekostnad.

Betestid.

11 §.

1. Ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen

i Jämtlands, län må betesrätten utövas under varje tid av året.

2. Nedanför odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen må betesrätten icke

utövas under annan tid av året än under månaderna oktober, november, decem
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

ber, januari, februari, mars och april, för så vitt icke antingen avtal traffats

med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att där uppehålla

sig med sina renar under annan tid av året eller ock otjänliga väderlekseller

betesförhållanden nödga till tidigare flyttning på hösten eller hindra

återflyttningen om våren.

3. Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungens befallningshavande,

där sådant med hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest för renskötselns

behov prövas nödigt, kunna påbjuda, att betning av renar inom Uss

trakt antingen skall äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock tillsvidare

eller för viss tid upphöra.

Flyttningar.

12 §.

De renskötande fjällapparna må icke förmenas att med små renar flytta

mellan områden, å vilka rätt till renbete tillkommer dem; vare dock skyldiga

att vid flyttning taga väg, där minsta skada förorsakas; och äge Konungens

befallningshavande i händelse av tvist bestämma, var flyttningsväg må tagas.

13 §.

Flyttningsväg, som de renskötande fjällapparna av ålder nyttjat, må fortfarande

av dem användas; dock att, när omläggning av sådan väg är av

synnerliga skäl påkallad och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för

lapparna, Konungens befallningshavande må anvisa ny, för lapparna tjänlig

flyttningsväg. Väg, varom nu är fråga, må icke genom röjning eller uppodling

av jord eller genom uppförande av hägnader eller utläggande av timmerbommar

eller på annat sätt berövas fjällapparna eller framkomligheten

å sådan väg i väsentlig mån försvåras för dem.

14 §''

1. Renskötande fjällapp, som med renar flyttar utom den socken, där han

har sitt hemvist, skall för varje socken, som under flyttning av honom besökes,

inom åtta dagar efter det han ankommit dit hos landsfiskalen göra

anmälan om inflyttningen och därvid uppgiva namn och hemvist samt, om

han har andras renar under sin vård, ägarna till dessa renar; och må lappen

utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande.

2. Konungens befallningshavande äge, om så finnes nödigt, förordna eu

eller flera personer, bosatta å platser, som ligga i lapparnas flyttningsv äg,

att för landsfiskalen mottaga anmälan, som ovan sägs, och utfarda bevis däröver;

och skall i ty fall underrättelse om de förordnades namn och bostad

årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter, vilka av sådan person mottagas,

skola av honom så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen, vilken

det åligger att över samtliga inkomna uppgifter föra dagbok.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Renarnas bevakning.

15 §.

På sätt en god renskötsel kräver skola de renskötande fjällapparna flytta

med sina renar; och vare i främsta rummet husbonden ansvarig för flyttningen

samt för renarnas bevakning och vård.

16 §.

1. Bevakningen av renarna skall fullgöras med det antal vaktare och med

den omsorg i övrigt att, i den mån sådant kan undvikas, skada icke uppkommer

för övriga renskötande lappar eller bofasta eller eljest; och skall

tillika tillses, att renarna icke olovligen inkomma å trakt, som tillhör annat

lappbyområde.

Vid flyttning få renar, såvitt möjligt, icke lämnas efter. Ej heller få renar

tillåtas att utan bevakning ströva i förväg, vare sig vid flyttning eller innan

lapparna själva anträtt flyttningen. Sker det ändock, skola lapparna så fort

ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att sådant

eljest genom lappfogdens försorg verkställes på lapparnas bekostnad. Är

fråga allenast om ett fåtal renar, må lappfogden efter samråd med lapparna

vidtaga de åtgärder, som prövas lämpligast.

2. Hålla flera renskötande fjällappar sina renar i gemenskap, åligger det

en var husbonde att deltaga i renarnas bevakning med så stort antal vaktare,

som enligt byordning, varom i 55 § förmäles, belöper å hans renantal;

dock att, där icke särskilda förhållanden annat föranleda, antalet vaktare

icke behöver överstiga vad å det sammanlagda renantalet belöper.

3. Tredskas någon att efterkomma vad i 2 mom. sägs, skola de övriga

lapparna mot ersättning av den tredskande fullgöra honom åliggande bevakning.

Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, skall frågan

härom hänskjutas till lappfogden, vilken det åligger att söka åstadkomma

förlikning.

4. Närmare bestämmelser angående antalet renvaktare samt bevakningen

i övrigt meddelas i byordningen.

17 §-

Ådagalägger renskötande fjällapp grov försumlighet i renskötseln, må Konungens

befallningshavande härför tilldela honom varning.

År han alltjämt försumlig i sin renvård, må Konungens befallningshavande

tilldela honom förnyad varning eller ock, därest Konungens befallningshavande

efter lapparnas hörande finner honom uppenbart olämplig som renvårdare,

förklara honom förlustig rätten att vidare driva renskötsel; och

gälle i ty fall om den försumliges rätt att innehava renar vad i 47 § 1 mom.

är stadgat om skötesrenar.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Förvildade renar.

18 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, skola dessa utrotas; ock ankomme

på Konungen att härutinnan meddela erforderliga bestämmelser.

Bostad, bodar, jordbruk.

19 §.

I den mån så för renskötseln erfordras skola de renskötande fjällapparna

vara berättigade att å områden, där de äga uppehålla sig med sina renar,

åt sig inrätta bostad för den tid, renskötseln drives å trakten, ävensom uppföra

bod samt vidtaga i övrigt nödiga anordningar för förvaring av sina tillhörigheter,

allt på sätt och i den ordning nedan stadgas.

Med bostad avses i denna lag kåta eller ock stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad.

Med kåta förstås tältkåta eller annan kåta med lappsk eldstad (aran).

20 §.

Kåta eller bod må icke uppföras å inägor, med mindre ägaren eller brukaren

därtill givit sitt samtycke.

21 §.

1. Å enskild eller kommun tillhörig fastighet, å kronohemman eller krononybygge

under åborätt eller å boställe må stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

icke uppföras, med mindre ägaren eller brukaren därtill lämnat

sitt samtycke.

2. Å annan kronans mark än nyss sagts, belägen ovan odlingsgränsen

eller inom renbetesfjällen, må byggnad, varom i 1 mom. förmäles, uppföras

efter särskilt av Konungens befallningshavande på därom gjord ansökning

lämnat tillstånd; och skall Konungens befallningshavande, som har att höra

lapparna över ansökningen, vid prövning av densamma tillse, att byggnad,

till vars uppförande tillstånd lämnas, varder förlagd å plats, som med hänsjn

till renskötseln i trakten är lämplig, ävensom att byggnaden icke göres större

än för dess ändamål såsom tillfällig bostad åt lapp, vilken driver renskötsel

å trakten är nödvändigt. I sammanhang härmed meddelar Konungens befallninghavande

tillika de särskilda bestämmelser i avseende pa byggnadens

beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar sådan byggnad, att driva renskötsel i trakten

eller överlåtes byggnaden på annan än renskötande lapp tillhörande samma

lappby, ankommer på Konungens befallningshavande att bestämma huruvida

och i så fall på vilka villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden kunna

bibehållas, äger Konungens befallningshavande bestämma, huruvida och i vad

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

män gottgörelse må utgå för å byggnaden nedlagt arbete så ock för virke

därtill, som icke avgiftsfritt erhållits av kronan.

22 §.

Därest bod eller annan till bostad icke avsedd byggnad, som jämlikt 19 §

uppförts å annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses, utan vederbörligt

tillstånd tages i anspråk för bostadsändamål annat än för tillfälligt behov,

må Konungens befallningshavande, om rättelse ej annorlunda kan vinnas,

förordna, att sådan byggnad genom kronobetjäningens försorg nedrives.

23 §.

1. Å mark, som i 21 § 1 mom. avses, må renskötande fjällapp icke upptaga

odling utan ägarens eller brukarens samtycke.

2. A annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses, belägen ovan odlingsgränsen

eller inom renbetesfjällen, må Konungens befallningshavande efter

lapparnas hörande lämna renskötande fjällapp tillstånd att upptaga odling.

Sådan odling må endast vara av ringa omfattning. Konungens befallningshavande

bestämmer odlingens storlek och beskaffenhet.

Tillstånd att upptaga odling, som nyss nämnts, må icke meddelas med

mindre av verkställd utredning framgår, att odlingen icke är till hinder för

renskötseln i trakten samt att den, som åstundar att upptaga odlingen, icke

genom dess nyttjande kan antagas komma att eftersätta vården av sina renar.

Tillstånd till odling, varom här är fråga, må av Konungens befallningshavande

återkallas, när omständigheterna därtill föranleda.

Brukaren stånde själv skada, som å odlingen förorsakas av renar, där ej

skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

24 §.

1. Vill renskötande fjällapp jämsides med renskötseln bruka eller biträda

vid bruket av hemman eller hemmansdel, krononybygge, fjällägenliet eller

annan därmed jämförlig fastighet, göre anmälan hos Konungens befallningshavande.

Ger verkställd utredning vid handen, att lappen icke kan antagas äga förutsättning

att på tillfredsställande sätt driva renskötseln samtidigt med jordbruket,

må Konungens befallningshavande förordna, att lappen, så länge han

sköter jordbruk, skall hava renarna i vård hos renskötande fjällapp. Konungens

befallningshavande äger förelägga lappen vid vite att inom viss tid hava

överlämnat renarna i sådan vård. Tredskas laj:>pen att inom förelagd tid

överlämna renarna, äger Konungens befallningshavande utdöma vitet samt

efter omständigheterna förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna

skola omhändertagas på den tredskandes bekostnad.

2. Angående jordbruksdrift av renskötande fjällapp, vilken någon tid av

året betar sina renar å norskt område, är särskilt stadgat.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Getter.

25 §.

Å annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses må renskötande fjällapp

icke förmenas att beta getter under tid, då lian äger att där uppehålla sig

med sina renar; dock må antalet getter i intet fall överstiga fem för hushåll.

Ringgärden och andra stängsel.

26 §.

1. De renskötande fjällapparna skola vara berättigade att å de områden,

där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning

eller skiljning av renar (ringgärde). Nedom odlingsgränsen eller utom

renbetesfjällen må dock ringgärde, avsett för stadigvarande bruk, icke uppföras

å annan plats än den, som anvisas, när fråga är om enskild eller kommun

tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen, kronohemman eller

krononybygge under åborätt eller boställe, av ägaren eller brukaren eller, där

samförstånd icke uppnås, av lappfogden, samt, vad angår annan kronan tillhörig

fastighet än nyss sagts eller allmänningsskog, av lappfogden. Vid

bestämmandet av plats för gärdet har lappfogden att samråda med vederbörande

skogstjänsteman.

2. Annat stängsel för renar än ringgärde må uppföras allenast efter särskilt

tillstånd av Konungens befallningsliavande; dock att dylikt tillstånd

icke erfordras, då fråga är om tillfälligt sådant stängsel av ringa utsträckning.

Skogsfångst.

27 §.

Å kronans mark, med undantag av kronohemman och krononybyggen

under åborätt ävensom boställen, så ock å allmänningsskog skall i fråga om

de renskötande fjällapparnas rätt till skogsfångst gälla följande:

1. Ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen äga de renskötande fjällapparna

att till eget behov av bränsle och virke använda skogen; dock att dels virke

till uppförande eller ombyggnad av bostadsbyggnad, varom i 21 § 2 mom.

förmäles, dels ock växande träd till renstängsel, som jämlikt 26 § 2 mom. ej

må uppföras annat än efter tillstånd av Konungens befallningsliavande, må

tagas allenast efter anvisning eller utsyning. Yad sålunda stadgats gäller ej

om virke till underhåll av byggnad eller renstängsel.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga de renskötande fjälllapparna

taga bränsle och virke i enahanda omfattning och ordning, som

nyss sagts, dock med den inskränkning, att där icke må tagas virke till

bostadsbyggnad, varom i 21 § 2 mom. förmäles, samt att växande barrträd

till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel må tagas

allenast efter anvisning eller utsyning.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen äga de renskötande fjällapparna

endast taga torra träd och vindfällen, skogsavfall, eu- och videbuskar även
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

som å utmark tall- och grantjur till slöjdvirke samt, för tillfälliga behov,

växande lövträd.

2. För bränsle och virke, som sålunda tages, utgår ej betalning.

3. Med undantag för fall, som i 21 § 2 mom. avses, må renskötande fjällapp,

vilken äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller brukare av

fastighet, icke för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, hägnad,

bränsle eller annat ändamål anlita skogen i vidsträcktare mån, än rätt därtill

må hava blivit fastigheten särskilt tillagd.

28 §.

A enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen,

kronohemman eller krononybygge under åborätt eller boställe äga de

renskötande fjällapparna taga bränsle och virke i enahanda omfattning och

ordning, som i 27 § stadgats; dock med följande inskränkningar:

a) Därest invid boplats skogens fortsatta utnyttjande för vedfångst skulle

visa sig bliva i allt för hög grad betungande för jordens ägare eller brukare,

må Konungens befallningshavande på framställning av denne förordna, att

bränsle ej må tagas annorledes än efter anvisning.

b) Virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed

jämförlig bostadsbyggnad må tagas endast med jordägarens eller brukarens

samtycke.

c) Växande träd till uppförande och ombyggnad av ringgärde eller annat

stängsel ävensom till uppförande av fast kåta och bod må tagas allenast efter

anvisning eller utsyning samt mot en billig ersättning, som i brist av åsämjande

bestämmes av en utav Konungens befallningshavande förordnad värderingsman.

d) För växande lövträd, som för tillfälligt behov tages å utmark utom

lappmarkerna och renbetesfjällen, ävensom för där tagen tall- och grantjur

skall givas en billig ersättning, därest ägaren eller åbon fordrar gottgörelse.

I brist av åsämjande bestämmes gottgörelsen på sätt under c) här ovan sägs.

29 §.

De renskötande fjällapparna må, då sådant är oundgängligen nödvändigt

för renarnas uppehälle, å de områden, där de äga uppehålla sig med sina

renar, efter anvisning fälla lavbevuxna träd.

Under flyttning må lapparna utan anvisning fälla lavträd för renarnas

oundgängliga behov; dock skall anmälan om sådan avverkning snarast göras

till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde skogsägaren.

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller

oväxtliga träd anlitas.

30 §.

1. Konungen kan för viss begränsad tid förbjuda, att växande tall, gran

eller björk tages av renskötande fjällapp på områden, där avverkning uppenbarligen

kan medföra fara för skogens bevarande eller föryngring.

2. Skulle i något särskilt fall Konungens befallningshavande finna, att ut
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

nyttjandet av fast viloplats eller boplats uppenbarligen medför fara för skogens

bevarande eller föryngring, kan Konungens befallningshavande för viss tid förbjuda

platsens begagnande av renskötande fjällapp som viloplats eller boplats.

3. Förbud, varom i 1 och 2 mom. förmäles, må, med undantag för de fall,

där sådant påkallas till skydd mot björkskogsgränsens eller barrskogsgränsens

nedgående, icke meddelas, om utnyttjandet av tillåtet betesområde samt, vad

angår 2 mom., flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom i väsentlig mån

för lapparna försvåras.

31 §.

Virke, som av renskötande fjällapp på grund av bestämmelserna i denna

lag tagits och använts till kåta, bod, stängsel eller annat varaktigt bruk, eller

virke eller bränsle, som av honom lagenligt tagits och hoplagts till framtida

användning, må icke av ägaren till den mark, varå virket eller bränslet tagits,

utan lappens samtycke bortföras eller göras obrukbart för honom.

Har stängselvirke, för vars uttagande jämlikt 27 och 28 §§ erfordras anvisning

eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart för renskötande

fjällapp, må han utan anvisning eller utsyning samt utan betalning

taga av skogen vad som oundgängligen behöves för att ersätta det borttagna

eller förstörda; markägaren obetaget att i mån av befogenhet söka sitt åter

av den som vederbör.

32 §.

1. De renskötande fjällapparna vare pliktiga att efterkomma de föreskrifter,

som vid anvisning eller utsyning må hava lämnats, ävensom i övrigt att

vid all avverkning iakttaga största varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas till bränsle eller virke, därest å platsen

finnas för ändamålet användbara självtorkade träd, nedfallna kvistar och grenar,

avverkningsbara stubbar, vindfällen eller buskar av en eller vide;

c) att av växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxtliga

eller överåriga;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke överstiger

femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare eller hårt

packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna någon större del av stammen;

samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen

randbarkas.

2. Å de områden, där de renskötande fjällapparna äga uppehålla sig med

sina renar, bör ägare eller brukare av skog vid dess utnyttjande taga tillbörlig

hänsyn till de rättigheter och förmåner, som enligt denna lag tillkomma

lapparna.

33 §.

1. Anvisning eller utsyning av skog skall avse plats, som är för lapparna

bekväm, samt meddelas kostnadsfritt, beträffande skog, som avses i 28 §, av

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

ägaren eller brukaren samt i fråga om annan skog av vederbörande skogstjänsteman.

Virke, som anvisas eller utsynas, skall vara för avsett ändamål

fullt lämpligt. Förrättningen skall äga rum snarast möjligt. Sökanden skall

i god tid underrättas om tid och plats för förrättningen.

Tredskas enskild ägare eller brukare av skog, som avses i 28 §, att meddela

anvisning eller utsyning eller kan vid förrättning enighet ej vinnas, må

sökanden hänvända sig till vederbörande skogstjänsteman, vilken utan kostnad

för parterna avgör frågan.

Den, som sökt anvisning eller utsyning, har att personligen eller genom

ombud inställa sig på utsatt tid och plats.

Utebliver sökanden, åligge det honom att ersätta skogstjänsteman eller

enskild part dennes resekostnad.

Jakt, fiske.

34 §.

De renskötande fjällapparna äro berättigade, en var inom det lappbyområde,

där han äger uppehålla sig med sina renar, att till jakt och fiske betjäna

sig av land och vatten inom lappmarkerna och å renbetesfjällen under

den tid, lapparna enligt denna lag äga att där uppehålla sig med sina renar;

dock att jakt ej må utövas å inägor; och vare lapparna med avseende å tid

och sätt för utnyttjande av sin jakt- och fiskerätt underkastade de särskilda

bestämmelser, som eljest därom gälla. Benskötande fjällapp, som för renskiljning

eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas inom annat lappbyområde

än det, där han äger uppehålla sig med sina renar, vare berättigad att under

färden fram och åter samt under vistelsen därstädes för sitt uppehälle jaga

och fiska i den ordning, som nu sagts.

Vad i denna paragraf stadgas utgör icke hinder för Konungen att, när så

prövas kunna ske utan väsentlig skada för lapparna, förordna, att visst fiskevatten

å kronomark, som kan erfordras för fiskeriundersökningar, skall vara

undantaget från lapparnas begagnande.

Ersättningsskyldighet för skada genom renar.

35 §.

1. Förorsaka fjällrenar ovan odlingsgränsen under juni, juli och augusti

månader skada å gröda, som ej blivit införd i lada, skall skadan ersättas av

ägaren till de renar, genom vilka skadan skett, så framt densamma uppkommit

antingen på åker eller äng, vilken tillhör hemman eller hemmansdel, frälsetorp,

krononybygge eller boställe, eller ock på sådan till dylik fastighet hörande

utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller år efter annat varit

till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor,

diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än där avses, skall skadan

ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen

eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande.

Kan vårdslöshet anses ligga grödans ägare till last, ity att han, när grödan

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

lämnats utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra

grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan

större kostnad eller svårighet kunna verkställas, stånde han dock skadan

själv, där ej lapparna av skadebegär vållat densamma.

3. Sker ovan odlingsgränsen å annan mark än i 1 mom. sägs eller inom

renbetesfjällen skada å gröda, stånde markens brukare själv skadan, för så

vitt icke lapparna av skadebegär orsakat densamma.

36 §.

1. Förorsaka fjällrenar nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen

under tid, då betesrätt för fjällrenar å trakten icke är medgiven, skada

å gröda, som ej blivit införd i lada, skall skadan ersättas av renarnas ägare,

så framt densamma uppkommit på åker eller äng eller sådan utängsslåtter,

vilken blivit odlad eller inhägnad eller ock år efter annat varit till höfångst

brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning

eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å där avsedd trakt under tid, då

betesrätt för fjällrenar är medgiven, skall skadan ersättas av renarnas ägare

endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande. Kan

vårdslöshet anses ligga grödans ägare till last, ity att han, när grödan lämnats

utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra

grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan större

kostnad eller svårighet kunnat verkställas, stånde han dock skadan själv,

där ej lapparna av skadebegär vållat densamma.

3. Skada, av vad beskaffenhet den vara må, som av fjällrenar förorsakas

å trakt, där betesrätt för sådana renar icke under någon tid av året är medgiven,

skall ersättas av renarnas ägare.

37 §.

Åstadkomma fjällrenar skada, varom uppgörelse ej träffas, äger den, som

fordrar ersättning för skadan, för syn och värdering å densamma dels för

egen räkning utse en god man dels nämna en av de personer, som, på sätt

i 38 § sägs, hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å

lapparnas sida, varefter dessa båda eller, om de ej kunna enas, lappfogden

eller landsfiskalen utse en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde

skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, och verkställa

noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den

kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning i

saken. Med stöd av vad gode männen sålunda inhämtat skola de efter bästa

förstånd och övertygelse, med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt,

uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen skall protokoll föras.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats, ävensom

för synekostnad må utmiitning ske hos lapp, som medgiver, att han är skyldig

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjudit skadeersättning,

ej understigande vad gode männen bestämt, stånde sökanden själv

synekostnaden.

Yad nu är stadgat utgör ej hinder för den, hos vilken utmätning skett,

att söka domaren eller för den, som lidit skada, att där han ej låtit saken

gå till utmätning, instämma sin talan till domstol; skolande i förstnämnda

fall talan anhängiggöras inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njute god man ersättning efter samma grunder som

nämndeman.

38 §.

I varje lappby skola lapparna vid sammanträde, som omförmäles i 56 §,

för en tid av högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar,

som icke själva driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att för

lappbyn under tiden till nästa val deltaga i syn och värdering, varom i 37

§ förmäles. Underlåta lapparna att anställa sådant val, göres av lappfogden

anmälan härom hos Konungens befallningshavande, som i lapparnas ställe

utser lämpligt antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna; och

skall förteckningen tillställas en var av dem.

39 §.

Hålla flera renskötande fjällappar sina renar tillsammans i en lijord och sker

skada genom dessa renar, vare, där ej utrönas kan, genom vilkens renar skadan

uppkommit, dessa lappar pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var

innehaft å den trakt, där skadan inträffat, ersätta densamma jämte syne- och

rättegångskostnader. Lag samma vare för det fall, att renskötande lappars

renar, tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade och åstadkommit skada.

Kan renantalet icke utrönas, lände härutinnan till efterrättelse renlängd,

varom förmäles i 58 § och, när fråga är jämväl om renskötande skogslapps

renar, i 59 § uti lagen om skogsrenskötsel, allt i den ordning, som i sagda

lagrum stadgas.

Yad sålunda föreskrivits utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande

till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse av den,

som vållat skadan.

40 §.

Inträffa å viss trakt år efter år skador av större betydelse, vilka skador

måste anses väsentligen bero på försumlig renvård, och kan ej rättelse i

annan ordning vinnas, må Konungen förklara, att visst lappbyområde eller

del därav skall tillsvidare och intill dess annorlunda förordnas utgöra ett

skadeersättningsdistrikt, inom vilket de renskötande lappar, som jämlikt 58 §

2 mom. tillhöra distriktet, skola i fall, varom nedan vidare förmäles, vara

underkastade gemensam ansvarighet för skada, som av renar tillskyndas den

bofasta befolkningens egendom.

Sker inom skadeersättningsdistrikt skada av beskaffenhet, varom i 35 och 36

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

§§ sägs, och kan ej utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan blivit

förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten de lappar, vilka tillhöra distriktet;

och varde ersättningsbeloppet jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan

fördelat i förhållande till det antal renar, varmed en var av dem tillhör distriktet.

Om vid den tid, då skadan skedde, renar tillhörande andra än distriktets

lappar uppehöllo sig inom distriktet, skola även dessa andra lappar

i förhållande till antalet av sådana renar deltaga i ersättningen. Yisar lapp,

förr än förlikning träffats eller dom i målet givits, att skadan ej blivit förövad

av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Yad här ovan stadgats utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande

till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse av den.

som vållat skadan.

41 §.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsdistrikt om sådan gemensam

ansvarighet, som stadgas i 40 §, anhängiggöres mot ordningsmannen i

den eller ordningsmännen i de lappbyar, vartill lapparna höra; ägande ordningsman

att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar ävensom att å dessa

lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och

rättegångskostnader. Tilltror ordningsman sig kunna visa, genom vilkens eller

vilkas renar skada blivit förorsakad, eller att jämte de till skadeersättningsdistriktet

hörande lappar även andra böra ansvara för skadan, äge han att

låta instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet de, mot vilka han

vill föra talan om deltagande i ersättningen, på det de må själva svara i saken.

Ådömas flera lappar ersättningsskyldighet efter 40 §, skall i domen fölen

var fastställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, däri, efter ty nu är sagt, ordningsman vid underrätt för talan, må

ock av honom i högre rätt fullföljas.

42 §.

Lappar, vilka efter vad i 40 § sägs blivit dömda till ansvarighet för inträffad

skada eller ingått förlikning om erläggande av ersättning, vare oförhindrade

att, i händelse kännedom sedermera erhålles, att skadan förorsakats

av renar tillhörande någon annan, eller att andra lappar vid den tid, då

skadan skedde, haft renar inom skadeersättningsdistriktet och sålunda bort

deltaga i ersättningen, väcka talan om gottgörelse för vad de erlagt eller för

den del därav, som belöper på andra lappar. Där ersättningen bestämts

genom förlikning, må dock gottgörelse ej fordras för mer än det belopp, vartill

skadan må hava blivit vid syn värderad, med tillägg av synekostnaden.

Sådan talan må ej anhängiggöras senare än ett år efter det laga kraft ägande

utslag fallit eller förlikning träffats angående skadeersättningens utgivande.

Åtgärder för minskning av renantalet inom lappbyområde.

43 §.

1. Därest inom något lappbyområde antalet renar befinnes vara så stort,

att betesmarkerna måste anses otillräckliga eller att genom renarna bety
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43.) 96 28 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

dande skadegörelser förorsakas, och finnas inom området renar, tillhörande

andra än lappar, må Konungens befallningsliavande, efter det lapparna blivit

hörda, förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas för ändamålet

nödigt, inom viss förelagd tid, som delgives renägaren, skall från lappbyområdet

avlägsnas, vid äventyr att renarna av lappbyns ordningsman omhändertagas

och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas. Närmare

föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas av Konungens befallningshavande,

som därvid har att i görligaste mån tillse såväl att de särskilda

renägarnas rätt och bästa bevaras som ock att renskötande lapp icke

i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra

än lappar, avlägsnats från lappbyområdet, de återstående renarnas antal ändock

vara för stort, äge Konungens befallningsliavande, efter det lapparna

såväl i lappbyn som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit hörda,

hänvisa en eller flera lappar till annat lappbyområde, där utrymme finnes

och dit inflyttning utan avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall Konungens

befallningsliavande tillse, att lapp, som själv eller vars förfäder länge tillhört

lappby området eller därinom haft rätt till bete för sina renar, icke utan

synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till nytt lappbyområde.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till

annat lappbyområde, förelägge Konungens befallningsliavande honom vid vite

att inom viss tid hava verkställt flyttningen samt meddele honom i övrigt

de föreskrifter, som med avseende å densamma skola iakttagas. Tredskas

lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge Konungens befallningshavande

utdöma vitet samt efter omständigheterna förelägga nytt vite

eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes

bekostnad.

3. Kan hänvisning i behövlig omfattning till annat lappbyområde icke

lämpligen ske, äge Konungens befallningsliavande förordna, att lappbyns renantal

inom av Konungens befallningsliavande bestämd tid, ej understigande

ett år, skall nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna enighet

ej vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens

befallningsliavande, efter lapparnas hörande, förordna, huru minskningen skall

verkställas. Därvid skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med

hänsyn tagen jämväl till antalet husliållsmedlemmar hava det största renantalet,

åläggas att minska sina renhjordar. I händelse av tredska äge Konungens

befallningsliavande förelägga och utdöma vite eller ock låta vidtaga

föreskriven åtgärd på tredskandes bekostnad.

4. Yad i 1—3 inom. här ovan är stadgat beträffande den ordningsföljd,

som, då minskning av renantalet är påkallad, skall iakttagas mellan lappar

och andra renägare eller mellan lapparna inbördes, utgör icke hinder för

Konungens befallningsliavande att, då särskilda skäl föreligga, efter lapparnas

hörande bestämma annorlunda.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Ofredande av ren.

44 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet skrämmer, misshandlar

eller på annat sätt ofredar de renskötande fjällapparnas renar, medan renarna

uppehålla sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock obehörigen

söker fördriva dem från sådant område, vare skyldig ersätta därigenom för

lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å nyss nämnt område uppsåtligen eller genom

vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning renar skadas eller dödas genom

fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort sig skyldig

därtill, vare jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, ansvarig för

skadans ersättande.

Har ren blivit fälld vid skogsavverkning, åligger det den, som förestår

avverkningen, att genast underrätta lapparna, därest de finnas å trakten, eller,

om så ej är fallet, landsfiskalen, till vilken det fällda djurets öron i ty fall

skola i hopsittande skick insändas. När anmälan inkommer till landsfiskalen,

har denne att skyndsamt vidtaga de åtgärder, som kunna finnas tjänliga till

bevarande av lapparnas rätt och bästa.

Ofredas ren på uppehållsställe, varom ovan förmäles, av hund, vare hundens

ägare pliktig ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Med skada, som i detta mom. avses, förstås icke blott skada, som tillfogats

ren, utan ock, där i något av de angivna fallen renar blivit skingrade, kostnad

och besvär, som uppkommit för renarnas hopsamlande eller annorledes i

sammanhang därmed, ävensom skada, som renarna genom skingringen kunna

hava förorsakat.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift,

är särskilt stadgat.

45 §.

Inom lappmarkerna och renbetesfjällen, så ock därutom i de trakter, där

Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln och därmed

sammanhängande förhållanden finner sådant behövligt, skola alla hundar, som

icke användas i lapparnas renskötsel, vara försedda med halsband, därå

ägarens namn och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet

må avlägsnas medan hund hålles instängd ävensom under pågående jakt,

när fara föreligger att hunden kan lida men av detsamma.

46 §.

1. Så länge de renskötande fjällapparna med sina renar uppehålla sig

å trakt, där renbete då må äga rum, skola samtliga hundar å denna trakt och

å trakten därintill, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas

bundna eller vara försedda med klubba i enlighet med de närmare föreskrifter,

Konungens befallningshavande äger meddela. Konungens befallnings

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

havande må för vissa trakter eller för särskilda fall medgiva befrielse från

vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men för renskötseln.

Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola alla därvarande

hundar hållas bundna eller instängda.

När sådan flyttning förestår, skola lapparna, där så ske kan, i förväg

underrätta om sin ankomst.

2. Hund, som är känd för att jaga renar och icke hålles bunden eller

instängd eller förses med klubba under det renarna på tillåten tid vistas å

trakt, som avses i 1 mom., må dödas genom lappfogdens eller vederbörande

polismyndighets försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som

befinner sig under flyttning eller eljest uppehåller sig å trakt, där renar vid

tillfället få föras på bete, må hunden saklöst dödas. Lag samma vare om

hund, som anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat

eller annorledes ofredat ren.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter

förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och kan

den, som dödat hunden, icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare

han i allt fall fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej ägaren

visar sannolika skäl till stöd för sitt påstående.

Skötesrenar.

47 §.

1. Renskötande fjällapp ävensom annan lapp, vilken på stadigvarande sätt

deltagit i fjällrenskötsel, vare berättigad att hava egna renar i vård hos renskötande

lapp, dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos

annan lapp än den, vars lappby skötesrenägaren tillhör eller tillhört.

Omyndiga barn till lapp, varom i första stycket förmäles, ävensom hustru

till lappman, som där avses, äge enahanda rätt.

2. Lapp, vilken icke är att anse såsom renskötande fjällapp och som icke

heller på stadigvarande sätt deltagit i fjällrenskötsel, men som har sitt hemvist

inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands

län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, vare berättigad att

under vård av renskötande fjällapp hava högst tjugu renar för hushåll, kalvar

under ett års ålder häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande obetaget

att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt,

tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Därest renar utöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testamente

eller gåva tillfallit lapp, varom i detta mom. förmäles, må han dock under

en tid av tre år, räknat från det han bekommit dessa renar, lämna jämväl

dem i vård av renskötande fjällapp.

48 §.

1. Inom Norrbottens län må tillsvidare den, som ej är lapp, men bor inom

länets lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet, i den ordning i

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

2 mom. närmare förmäles, hava renar under vård av renskötande fjällapp,

som ej är i annans tjänst, till ett antal, vilket för hushåll icke må överstiga

tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande

obetaget att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt

och lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare och är någon av dödsbodelägarna bosatt inom

länets lappmarker, må renarna behållas av dödsboet, så länge boet äger eller

brukar jordbruksfastighet inom lappmarkerna. Är icke någon av dödsbodelägarna

bosatt inom länets lappmarker, skall dödsboet avhända sig renarna

inom ett år från dödsfallet.

2. Den, som med stöd av stadgandena i 1 mom. vill hålla renar i vård hos

renskötande fjällapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga sköteslega

för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av Konungen s

befallningshavande fastställt minsta belopp; och åligger honom tillika att senast

före utgången av mars månad hos lappfogden anmäla antalet av dylika renar

ävensom vårdarens namn. För att behörig anmälan skall anses gjord, skall

i samband därmed för varje anmäld ren erläggas eu särskild avgift av femtio

öre, som, enligt närmare föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag

till bekostande av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns befrämjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej avgift eller sköteslega. Den

omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång för

renägarens räkning slaktas eller ock förgås eller förkommer, medför icke

rätt för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande

och redovisande av den särskilda avgiften meddelas av Konungens

befallningshavande, som i fall, då särskild fjälltillsyningsman finnes anställd,

äger förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans åligganden i nu

angivna hänseenden.

3. En var skötesrenägare, som i denna paragraf avses, skall hava samtliga

sina renar under vård av en och samma lapp.

49 §.

Renar, som användas till ltörslor (dragrenar), må en var hava under vård

av renskötande fjällapp; och vare sådana skötesrenar ej i något hänseende

inbegripna under bestämmelserna i 47 och 48 §§.

50 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande fjällapp, har i fråga

om dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för sina

egna renar.

51 §.

Håller någon, i annat fall eller i annan ordning än i 47, 48 eller 49 §§ avses,

renar i vård hos renskötande lapp, eller har någon, som begagnat sig av den

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

lionom jämlikt 47 § 2 mom. eller 48 § 1 mom. medgivna rätt att liava renar

under lapps vård, sådana renar till större antal än som på grund av sagda

lagrum är tillåtet, skall på Konungens befallningshavande ankomma att meddela

de föreskrifter, vilka finnas erforderliga för att renar, som olagligen

hållas, må för renägarens räkning levande eller slaktade försäljas; och skall

kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Benräkning.

52 §.

1. Renräkning skall hållas, då Konungen så bestämmer. Närmare föreskrifter

angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Beträffande räkning i vissa fall av renar i nordligaste delen av Norrbottens

län är särskilt stadgat.

Angående tillfällig renräkning för fastställande av renlängds riktighet

stadgas i 58 § 3 mom.

2. Renskötande fjällapp vare pliktig att utan ersättning samla och biträda

vid räknandet av den hjord, till vilken renar i hans vård höra, vid äventyr

att eljest på hans bekostnad må anskaffas nödig hjälp.

Vissa nyttjanderättsupplåtelser å ki-onomark.

53 §.

1. Å annan inom lappmarkerna belägen kronans mark än kronohemman

och krononybyggen under åborätt samt boställen ävensom å renbetesfjällen

må Konungen upplåta områden för inrättande av hem åt orkeslösa eller

ålderstigna lappar.

2. Ä mark, som i 1 mom. avses, skola av Konungen avsättas vissa områden

till upplåtelser åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara helt

arbetsodugliga, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunnat fortfara

med renskötseln. Konungens befallningshavande tillkommer att upplåta mark

inom sådana områden, dock ej åt den, som uppenbarligen skulle komma att

sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse, som här avses, må ej meddelas

för längre tid än sökandes och lians hustrus livstid. Innehavare av

upplåten lägenhet äger att från mark, som i 1 mom. avses, taga nödigt bränsle

samt stängsel- och liässjevirke ävensom slöjdvirke, så ock, efter anvisning

eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande skogstjänsteman,

virke till boningshus och till andra byggnader, som av Konungens befallningshavande

i samband med upplåtelsen eller sedermera prövas nödiga.

Innehavaren stånde själv skada, som förorsakas av renar å växande eller

bärgad gröda, där ej skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfaller lägenheten

i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader

i vidare mån, än Konungens befallningshavande prövar skäligt med hänsyn

till å byggnad nedlagt arbete. När Konungens befallningshavande ånyo upp
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

låter sådan lägenhet till lapp, som här avses, må Konungens befallningshavande

efter omständigheterna kunna för nyttjandet fastställa en billig avgift.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren för upplåtelse,

som här avses. Därvid skall tillses, att upplåtelsen så vitt möjligt innefattar

rätt att jaga och tiska inom visst område; och må Konungens befallnings-’

havande jämväl kunna tillåta sökande att i närmare föreskriven ordning å

mark, som i 1 mom. avses, beta getter till ett antal av högst fem för hushåll

ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång för de renskötande

lapparna, avbärga slåtteräng.

3. Konungens befallningshavande äge ock att, utan sammanhang med

upplåtelse, varom i 2 mom. sägs, medgiva där omförmäld lapp att å mark, som

1 1 mom. avses, dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke dels ock jaga och

fiska samt i ovan angiven ordning hålla getter, allt inom visst bestämt område.

4. På Konungen ankomme att i andra fall än i 2 mom. omförmäles åt

lapp upplåta lägenhet å mark, som i 1 mom. avses, ävensom i sammanhang

därmed annan nyttjanderätt till sådan mark, så framt upplåtelsen prövas ej

lända till förfång för de renskötande lapparna. För upplåtelsen må en billig

avgift kunna bestämmas. I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av lappmarkerna

samt inom renbetesfjällen må lägenhet ej sålunda upplåtas, med

mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

5. Beträffande upplåtelse i andra fall än i 1—4 mom. sägs å annan kronans

ovan odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen under

åborätt samt boställen ävensom å renbetesfjällen skola följande bestämmelser

gälla:

Finnes å sådan mark upplåtelse av bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed

jämförlig rättighet eller upplåtelse av nyttjanderätt till inägor vare sig å

fastighet, som förvärvats med hänsyn till renskötseln, eller å nybygge, vilket

återfallit till kronan, eller å fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig

läeenhet kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må sådan rätt

mot avgift upplåtas av Konungens befallningshavande.

Kan å sådan mark upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan fara för

tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för de renskötande

lapparna, äge ock Konungens befallningshavande att, jämväl i andra fall än i

2 och 3 mom. avses, tillåta annan att mot avgift därstädes jämte de renskötande

lapparna utöva jakt eller fiske; och må Konungens befallningshavande tillika

efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet att avgiftsfritt

tillsvidare under viss förrättning eller viss tid, för varje gång ej överstigande

fem år, vid färder, som i tjänsten företagas i obebyggd trakt inom ifrågavarande

områden, för uppehälle under färden jaga av Konungens befallningshavande

angivna slag av villebråd ävensom fiska.

Innan upplåtelse mot avgift, varom i detta mom. är fråga, äger rum, skola

de lappar, vilka må uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet,

dock, beträffande upplåtelse av rätt till så kallat sportfiske, allenast över

förslag till plan för fiskevattnens användande i sådant avseende, vilken plan

fastställes av Konungens befallningshavande för viss bestämd tid.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Vid upplåtelser, varom i detta mom. förmäles, må Konungens befallningsliavande

kunna lämna nyttjanderättshavaren tillstånd att för nyttjanderättens

tillgodogörande få på anvisad plats uppföra en kåta eller annan därmed jämförlig,

för tillfällig vistelse avsedd bostad.

I den mån så prövas erforderligt må Konungen meddela allmänna föreskrifter

rörande upplåtelser, som i detta mom. avses, vari jämväl må ingå

medgivande för skogsstatens tjänstemän att jaga vissa rovdjur på sätt därom

för kronans marker i allmänhet är stadgat.

6. Utöver vad i 1—5 mom. stadgas må upplåtelse icke ske å kronans mark

ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen; Konungen, vars rätt att jaga inom

här ifragavarande områden icke beröres av vad i denna paragraf bestämts,

obetaget att, där i annat fall synnerliga skäl föreligga, efter lapparnas hörande

till annan än lapp mot avgift upplåta lägenhet eller ock annan nyttjanderätt

till mark än i 5 mom. avses ävensom, i sammanhang med upplåtelse av

lägenhet rätt till fiske och slåtter.

7. Medel, som inflyta genom upplåtelse, varom i 2, 4, 5, och 6 mom.

förmäles, ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, skola enligt bestämmelser,

som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Fjällappby.

54 §.

Renskötande fjällappar inom samma lappbyområde utgöra en fjällappby.

55 §.

1. För varje fjällappby skall finnas en byordning, vilken utfärdas av Konungens

befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån sådant finnes erforderligt, innehålla föreskrifter

angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyområdet samt i

övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

a) fördelningen av betet inom lappbyområdet eller ordnande i övrigt av

betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må betas å visst betesland;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare samt hjordarnas ordnande

och sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande renar

eller för annat ändamål;

e) förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning av

omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande

renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i lagen om renmärken

sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar, eller till ordningsman för omhändertagande och vidare

förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda,

förfalskade eller äro okända;

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga

medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

ävensom i vilka fall lappbyn må kunna uppdraga åt utsedda fullmäktige

att besluta å lappbyns vägnar.

2. I byordning må stadgas vite från fem till femhundra kronor för underlåtenhet

att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse, så ock

meddelas föreskrift att, i händelse den felande dragit vinst av sin förseelse,

hänsyn därtill och till vinstens omfattning skall tagas vid vitesbeloppets

bestämmande.

56 §.

Med varje fjällappby skall minst en gång om året hållas sammanträde

inför lappfogden å tid, som för lappbyn är lämplig.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall av lappfogden föias

protokoll.

57 §.

1. I varje fjällappby skall finnas eu ordningsman, vilken vid sammanträde

inför lappfogden väljes bland de till lappbyn hörande lapparna.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar

rörande renskötseln och av den för lappbyn fastställda byordningen samt att

i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion, Konungens befallningsliavande

för honom utfärdar.

3. Ordningsman utses för eu tid av sex ar. Om val utav ordningsman

skall Konungens befallningshavande genast underrättas genom lappfogdens

försorg; och ankomme på Konungens befallningshavande att, efter prövning

av den’ valdes lämplighet för uppdraget, meddela honom förordnande därå

eller föreskriva nytt val.

4. Ordningsman vare berättigad att efter två år eller ock dessförinnan

vid laga förfall avgå från befattningen, med skyldighet dock att bestrida

densamma intill dess annan ordningsman blivit utsedd och av Konungens

befallningshavande förordnad.

Konungens befallningshavande äge ock, när skäl därtill föreliggei, före

tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

5. Ordningsman åtnjuter i och för sin befattning enahanda skydd som

tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter

ty därom särskilt stadgas.

Renlängd.

58 §.

1. För varje fjällappby skall vid sammanträde, som hålles inför lappfogden

årligen upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som

har renar inom lappbyn, ävensom det antal renar en var äger. Längden

upprättas med ledning av lapparnas uppgifter eller, där enighet ej kan

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen och, om lapparna det önska,

två vid tillfället utsedda lappar.

Längden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet

närvarande lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blivit på

enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller

byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Av längden upprättas tre exemplar, varav ett överlämnas till Konungens

befallningsliavande och ett till ordningsmannen samt ett förvaras av lappfogden.

2. Därest lappbyområde till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsdistrikt,

varom i 40 § förmäles, skall särskild längd för sådan

del av lappbyn upprättas; och gälle om denna särskilda längd vad i 1 mom.

stadgas för där avsedd längd.

3. Anser lappfogden renlängd vara i avseende å eu eller flera renägares

renantal uppenbarligen felaktig, må han hos Konungens befallningsliavande

göra framställning om renräknings hållande i nödig omfattning. Beslutar

Konungens befallningsliavande renräkning och utvisar denna betydande felaktighet

i renlängden, skall kostnaden för räkningen stanna på lapp, vars

reninnehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att

hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande.

Straffbestämmelser.

59 §-

Där icke enligt allmän lag strängare straff skall ådömas, straffes:

1. med böter från och med fem till och med etthundra kronor:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i

14 § 1 mom. 29 § och 44 § 1 mom. förmäles, eller i sådan anmälan

lämnar veterligen oriktig uppgift,

b) husbonde av lappallmogen, som i strid mot stadgandet i 15 §

underlåter att öva tillsyn över lapparnas flyttning samt renarnas

bevakning och vård,

c) lapp, vilken å mark, som avses i 25 §, betar getter till större antal

än där högst är medgivet,

d) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 26 § uppför ringgärde eller

annat stängsel,

e) lapp, vilken överträder jämlikt 30 § meddelad bestämmelse till

skogens bevarande eller föryngring eller som vid avverkning uppenbart

åsidosätter vare sig stadgaudena i 32 § till skydd för skogen

eller ock föreskrifter, som meddelats vid anvisning eller utsyning

av skog,

f) den som överträder det i 45 § stadgade eller i enlighet med samma

paragraf av Konungens befallningsliavande meddelade påbud om

hunds förseende med halsband,

s. 171 Kontrollera mot PDF

''■ CfQ

171

g) den som i strid mot bestämmelserna i 51 § håller ren i vård hos

renskötande lapp eller som i strid mot stadgandet i 48 § 3 mom.

håller sina renar i vård hos mer än en lapp,

h) lapp, som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, vilken

med stöd av 57 § 2 mom. meddelats av ordningsman och prövas

hava varit av förhållandena påkallad;

2. med böter från och med fem till och med trehundra kronor:

a) lapp, som av skogen tager mera bränsle eller virke än som erfordras

för täckande av hans eget behov, eller som tager bränsle eller virke

i annan ordning än i 27, 28 och 29 §§ sägs,

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av

sina renar vållar, att renarna göra skada, som enligt 35 och 36 §§

skall ersättas, där ej förlikning träffats om skadans ersättande eller

den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande att, efter ty i 37 §

sägs, utmätning för ersättningens belopp må hos honom ske,

c) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av renlängd,

varom i 58 § förmäles;

3. med böter från och fem till och med femhundra kronor:

a) lapp, som uppsåtligen låter sina renar beta å trakt, där enligt denna

lag rätt till renbetning icke är medgiven eller icke tillåten vid den

tid, då betningen ägde rum, eller genom vårdslöshet är vållande till

att hans renar inkomma på sådan trakt eller som mot stadgandet i

9 § uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar

inkomma på främmande lappbys område,

b) lapp, som mot stadgandet i 10 § utan vederbörligt tillstånd med sina

renar flyttar från ett lappbyområde till ett annat,

c) den som med avseende å flyttningsvägar vidtager åtgärder i strid

mot 13 §,

d) den som i strid mot 31 § bortför virke eller bränsle eller gör sådant

obrukbart för de renskötailde fjällapparna,

e) den som på sätt i 44 § närmare förmäles med uppsåt ofredar ren

eller genom vårdslöshet förorsakar, att ren ofredas eller vid skogsavverkning

skadas eller dödas,

f) den som i strid mot föreskrifterna i 46 § 1 mom. icke håller hund

bunden, instängd eller försedd med klubba,

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör i vederbörlig ordning påbjuden

renräkning eller renskiljning.

60 §.

1. Har lapps husfolk eller tjänare begått förseelse, varom i 59 § 2 mom. a)

förmäles, vare jämväl husbonden härför ansvarig liksom vore förseelsen be
ången

av honom själv, där ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen

agt rum mot hans vetskap och vilja.

2. Angående delaktighet i förseelse, varom i 59 § förmäles, gälle vad om

delaktighet i brott stadgas i

allmän strafflag.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Åtal, besvär, verkställighet.

61 §''

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid allmän

domstol och liöra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt åtal.

2. De i 59 § 1 mom. d) och e), sistberörda lagrum, i vad det angår åsidosättande

av föreskrift, som meddelats vid anvisning eller utsyning av skog,

samt 2 mom. a) och 3 mom. e) omförmälda förseelser, vilka endast förnärma

enskild persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden

angiver dem till sadant åtal. Allmän åklagare äge dock utan angivelse föra

talan om ansvar och skadestånd beträffande förseelse, varom i 59 § 3 mom. e)

förmäles, när ren blivit ofredad eller vid skogsavverkning skadad eller dödad

och densamma är omärkt eller målsäganden ej känd; och skall i ty fall skadeståndet

tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 59 § 2 mom. b) och 3 mom. a),

må, där den rörer enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

62 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,

ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som meddelas

av Konungen, användas till förmån för länets lappar. Saknas tillgång

till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän strafflag.

63 §.

Den som under tid, da han är tilltalad för förseelse mot byordning, fortsätter

samma förseelse, skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för

varje gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen

är sagt.

64 §.

Renskötande fjällapp vare pliktig att, då Konungens befallningshavande,

lappfogde, landsfogde eller landsfiskal för verkställande av utmätning, rannsakning

efter stulna renar eller av annan laga orsak påfordrar hopsamlande

av de renar, han har under sin vård, sådant utan dröjsmål verkställa; vare

ock pliktig att, då för ändamål, som nu sagts, erfordras att ren utskiljes

från andra renar i hjorden, biträda därvid.

Tredskas renskötande fjällapp att hopsamla renarna eller biträda vid utskiljning

av ren, må hopsamlandet och utskiljningen företagas på den tredskandes

bekostnad.

65 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningarna ävensom

över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt denna lag

eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela eller vidtaga, äge

den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att hos

Konungen anföra besvär inom den tid, som är bestämd för överklagande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; skolande dock, där ej

ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvär

lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Renskötsel :t egen mark.

66 §.

Renar må ej i andra fall än i denna lag samt i lagen om skogsrenskötsel

sägs föras på bete å mark, varöver renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter

enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om sådan

renägares hjord allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen

inkomma på annans mark, ankommer på Konungens befallningskavande att,

på ansökan av markens ägare, meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga

för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och

skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av

köpeskillingen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Bil.

Förslag

till

Lag

om skogsrenskötsel.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Svenska, lappar äro berättigade att, på sätt och i den ordning i denna lag

sägs, i riket driva skogsrenskötsel. Denna rätt innefattar befogenhet för dem

att, i enlighet med här nedan meddelade bestämmelser, begagna sig av land

och vatten till uppehälle för sig och sina renar.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke allenast

deras egna renar utan ock sådana,’ som andra på grund av denna lag satt i

deras vård (skötesrenar).

2 §•

1. Såsom lapp anses i denna lag en var, vilken är av lappsk härstamning.

2. Har kvinna, som ej är lapp, ingått äktenskap med lapp, vare hon ansedd

såsom lapp.

3. Har lappsk kvinna ingått äktenskap med annan än lapp, vare hon icke

ansedd såsom lapp; Konungens befallningsliavande obetaget att, där i något

fall synnerliga skäl föreligga, medgiva att hon i den omfattning, som prövas

lämplig, må bibehållas vid de rättigheter, hon såsom lapp ägt enlig denna

lag.

3§-

När i denna lag talas om renskötande skogslapp, avses därmed icke allenast

lapp, man eller kvinna, vilken driver skogrenskötsel, utan även, så länge

denna näring utövas, renskötande lappmans hustru ävensom renskötande

skogslapps omyndiga barn och lappska tjänare.

Såsom renskötande skogslapp anses jämväl omyndigt barn efter avliden

renskötande skogslapp, även om barnet icke sjävt driver skogsrenskötsel.

4§-

De renskötande skogslapparna skola vara berättigade att föra sina renar

på bete

opaginerad Kontrollera mot PDF

1) å trakter inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där

skogsrenskötsel av ålder förekommer;

2) nedom lappmarksgränsen i nämnda båda län å trakter, som skogslappar

från Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker efter gammal sedvana

vissa tider av året besökt med sina renar.

5 §•

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där skogsrenskötsel

året om av ålder förekommer, må lapp jämväl driva skogsrenskötsel, dock

allenast efter särskilt tillstånd av Konungens befallningsliavande.

Vill lapp erhålla sådant tillstånd, har lian att till Konungens befallningshavande

ingiva ansökning med uppgift om den trakt, inom vilken han vill

driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk äga samt huruvida

och i så fall till vilket antal han avser att taga skötesrenar i sin vård. Över

ansökningen skall vederbörande kommun höras.

Anser Konungens befallningsliavande lappen lämplig som renskötare och

finner Konungens befallningsliavande efter prövning av övriga, på frågan

inverkande omständigheter skäligt bevilja lappen tillstånd att driva skogsrenskötsel,

skall Konungens befallningsliavande i sammanhang härmed bestämma

gränserna för det lappbyområde, inom vilket renskötseln må drivas,

det antal renar, lappen högst må föra på bete inom området, samt, därest

tillståndet avser jämväl rätt att hava skötesrenar, varmed förstås även dragrenar,

varom i 50 § förmäles, huru stor del av renhjorden, som lappen och

hans husfolk högst må innehava för egen räkning, den tid, ej överstigande

tio år, under vilken renskötseln medgives, ävensom de särskilda villkor i

övrigt, under vilka den må äga rum.

Därest före utgången av tid, under vilken inom visst område skogsrenskötsel

sålunda medgivits, lapp, som erhållit dylikt tillstånd, på mera stadigvarande

sätt blir förhindrad att utnyttja tillståndet eller ock avlider, äger

Konungens befallningsliavande, på därom gjord ansökning, utan kommunens

hörande medgiva annan lapp, vilken prövas lämplig såsom renskötare, att

under återstoden av den tid tillståndet omfattar eller del därav driva skogsrenskötel

inom området.

Tillstånd, varom i denna paragraf är fråga, må förutom i fall, som avses

i 17 §, av Konungens befallningshavande återkallas, då sådant av särskilda

förhållanden eljest påfordras, och äger Konungens befallningshavande även

att under den tid, för vilken tillståndet meddelats, vidtaga ändring i föreskrivna

villkor eller meddela nya villkor.

Särskilda bestämmelser angående betesområden.

6 §•

Prövas beträffande visst område, som avses i 4 §, utövandet av betesrätten,

vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen eller vara

liinderligt för odlingens fortgång eller ock för fjällrenskötseln medföra vä
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

sentligt hinder eller avsevärd skada, ankomme på Konungen att förordna,

att dylikt område ej vidare må av lapparna begagnas för skogsrenskötsel.

Finner Konungen visst område oundgängligen erforderligt för annat särskilt

ändamål av större betydelse, må jämväl sådant område undantagas från

lapparnas begagnande.

- §■

Därest för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, att viss trakt invid

färdväg ej begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under

flyttning eller annan färd med renar å vägen, eller att visst område omkring

kyrkoplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort ej

användes till annat bete för renar än för resandes dragrenar, äge Konungens

befallningshavande liärutinnan förordna.

8 §■

De trakter, inom vilka skogsrenskötsel må drivas, skola av Konungens

befallningshavande indelas i särskilda lappbyområden, för vilka, så vitt angår

vår-, sommar- och höstbetesland, bestämda gränser skola fastställas. Sådana

gränser må ock, i den mån så prövas möjligt och lämpligt, av Konungens

befallningshavande fastställas beträffande vinterbetesland. För skogslappar

tillhörande olika lappbyar ävensom för skogslappar och fjällappar må kunna

fastställas gemensamt betesområde.

9 §•

I den mån för visst lappbyområde bestämda gränser blivit fastställda,

må renskötande skogslapp ej utan Konungens befallningsliavandes medgivande

föra sina renar på bete utom sagda gränser.

10 §.

1. Ej må renskötande skogslapp utan särskilt tillstånd med sina renar

flytta från ett lappbyområde till ett annat. Sådant tillstånd sökes hos Konungens

befallningshavande i det län, dit det lappbyområde hör, till vilket

inflyttningen önskas. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet renar,

med vilka lappen vill flytta, samt avklipp av det eller de renmärken, som äro

renarna åsatta. Över ansökningen skall Konungens befallningshavande höra

de renskötande lapparna i det lappbyområde, dit inflyttning ifrågasättes,

ävensom, där renskötseln berör annat län, vederbörande Konungens befallningshavande.

Ger verkställd utredning vid handen, att nödigt utrymme

finnes inom lappbyområdet, och prövas inflyttningen eljest lämpligen kunna

ske, meddele Konungens befallningshavande sökanden rätt att inflytta och

föreskrive därvid tillika, inom vilken tid inflyttningen skall vara verkställd.

2. Flyttar renskötande skogslapp utan tillstånd med sina renar från ett

lappbyområde till ett annat, och återvänder han ej efter anmaning med renarna

till sitt lappbyområde så snart ske kan, må Konungens befallningshavande

förelägga honom vid vite att inom viss tid hava verkställt återflyttningen

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

samt i övrigt meddela honom de föreskrifter, som med avseende å densamma

skola iakttagas. Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa återflyttningen,

äge Konungens befallningsliavande utdöma vitet samt efter omständigheterna

förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola återföras

och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.

Betestid.

11 §■

1. Inom de delar av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där

jämlikt 4 § 1 mom. skogsrenskötsel får drivas, må betesrätten utövas under

varje tid av året å trakter, som av ålder användas till betning av renar antingen

året om eller under våren, sommaren eller hösten (renbetesland).

A områden inom nämnda lappmarker, vilka icke äro att anse såsom renbetesland,

men i allt fall av ålder användas till betning av renar, så ock å

områden nedanför lappmarksgränsen, som avses i 4 § 2 mom., må betesrätten

icke utövas under annan tid av året än under månaderna oktober,

november, december, januari, februari, mars och april, för såvitt icke antingen

avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för

lapparna att där uppehålla sig med sina renar under annan tid av året eller

ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning

på hösten eller hindra återflyttningen om våren.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungens befallningsliavande,

där sådant med hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest för renskötselns

behov prövas nödigt, kunna påbjuda, att betning av renar inom

viss trakt antingen skall äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock

tillsvidare eller för viss tid upphöra.

2. A områden nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, varom förmäles

i 5 §, skola renskötande skogslappar, som erhållit tillstånd att där

driva renskötsel, vid utövande av betesrätten iakttaga vad Konungens befallningshavande

beträffande tiderna för renarnas vistande å olika platser

inom upplåtet betesområde må hava föreskrivit.

Flyttningar.

12 §.

De renskötande skogslapparna må icke förmenas att med sina renar flytta

mellan områden, å vilka rätt till renbete tillkommer dem; vare dock skyldiga

att vid flyttning taga väg, där minsta skada förorsakas; och äge Konungens

befallningsliavande i händelse av tvist bestämma, var flyttningsväg må tagas.

13 §.

1. Flyttningsväg, som de i 4 § avsedda renskötande skogslapparna av

ålder nyttjat, må fortfarande av dem användas; dock att, när omläggning av

sådan väg är av synnerliga skäl påkallad och finnes kunna ske utan väsentlig

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 haft.. (Nr 43.) 96 28 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

olägenhet för lapparna, Konungens befallningshavande må anvisa ny, för

lapparna tjänlig flyttningsväg. Väg, varom nu är fråga, må icke genom röjning

eller uppodling av jord eller genom uppförande av hägnader eller utläggande

av timmerbommar eller på annat sätt berövas skogslapparna eller

framkomligheten å sådan väg i väsentlig mån försvåras för dem.

2. Angående flyttningsvägar för i 5 § avsedda renskötande skogslappar

äger Konungens befallningshavande meddela de närmare bestämmelser, som

kunna finnas erforderliga.

14 §.

1. Kenskötande skogslapp, som med renar flyttar utom den socken, där

han har sitt hemvist, skall för varje socken, som under flyttning av honom

besökes, inom åtta dagar efter det han ankommit dit hos landsfiskalen göra

anmälan om inflyttningen och därvid uppgiva namn och hemvist samt, om

han har andras renar under sin vård, ägarna till dessa renar; och må lappen

utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande.

2. Konungens befallningshavande äge, om så finnes nödigt, förordna en

eller flera personer, bosatta å platser, som ligga i lapparnas flyttningsväg,

att för landsfiskalen mottaga anmälan, som ovan sägs, och utfärda bevis däröver;

och skall i ty fall underrättelse om de förordnades namn och bostad

årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter, vilka av sådan person mottagas,

skola av honom så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen, vilken

det åligger att över samtliga inkomna uppgifter föra dagbok.

Renarnas bevakning.

15 §.

De renskötande skogslapparna skola på ett stadigvarande sätt i överensstämmelse

med fordringarna på eu god renskötsel övervaka sina renar; och

vare i främsta rummet husbonden ansvarig för renarnas bevakning och vård.

16 §.

1. Bevakningen av renarna skall fullgöras med det antal vaktare och med

den omsorg i övrigt att, i den mån sådant kan undvikas, skada icke uppkommer

för övriga renskötande lappar eller bofasta eller eljest; och skall

tillika tillses, att renarna icke olovligen inkomma å trakt, som tillhör annat

lappbyområde.

Yid flyttning få renar, såvitt möjligt, icke lämnas efter. Ej heller få renar

tillåtas att utan bevakning ströva i förväg, vare sig vid flyttning eller innan

lapparna själva anträtt flyttningen. Sker det ändock, skola lapparna så fort

ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att sådant

eljest genom lappfogdens försorg verkställes på lapparnas bekostnad. Är

fråga allenast om ett fåtal renar, må lappfogden efter samråd med lapparna

vidtaga de åtgärder, som prövas lämpligast.

2. Hålla flera renskötande skogslappar sina renar i gemenskap, åligger det

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

en var husbonde att deltaga i renarnas bevakning med så stort antal vaktare,

som enligt byordning, varom i 56 § förandes, belöper å lians renantal; dock att,

där icke särskilda förhållanden annat föranleda, antalet vaktare icke behöver

överstiga vad å det sammanlagda renantalet belöper.

3. Tredskas någon att efterkomma vad i 2 mom. sägs, skola de övriga

lapparna mot ersättning av den tredskande fullgöra honom åliggande bevakning.

Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, skall frågan

härom hänskjutas till lappfogden, vilken det åligger att söka åstadkomma

förlikning.

4. Närmare bestämmelser angående antalet renvaktare samt bevakningen

i övrigt meddelas i byordningen.

17 §.

Ådagalägger renskötande skogslapp, vilken driver renskötsel å trakt, som

i g 4 avses, grov försumlighet i renskötseln, må Konungens befallningshavande

härför tilldela honom varning.

År han alltjämt försumlig i sin renvård, må Konungens befallningshavande

tilldela honom förnyad varning eller ock, därest Konungens befallningshavande

efter lapparnas hörande finner honom uppenbart olämplig som ren\ ardare,

förklara honom förlustig rätten att vidare driva renskötsel; och gälle i ty fall

om den försumliges rätt att innehava renar vad i 47 § 1 mom. är stadgat

om skötesrenar.

Lag samma vare beträffande renskötande skogslapp, vilken driver renskötsel

å trakt, varom i 5 § förmäles; dock att i ty fall icke erfordras att

lapparna höras i ärendet samt att i fråga om den försumliges rätt att innehava

renar skall gälla vad i 49 § är stadgat om skötesrenar.

Förvildade renar.

18 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, skola dessa utrotas; och ankomme

på Konungen att härutinnan meddela erforderliga bestämmelser.

Bostad, bodar, jordbruk.

19 §.

I den mån så för renskötseln erfordras skola de renskötande skogslapparna

vara berättigade att å områden, där de äga uppehålla sig med sina renar,

åt sig inrätta bostad för den tid, renskötseln drives å trakten, ävensom

uppföra bod samt vidtaga i övrigt nödiga anordningar för förvaring av små

tillhörigheter, allt på sätt och i den ordning nedan stadgas.

Med bostad avses i denna lag kåta eller ock stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad.

Med kåta förstås tältkåta eller annan kåta med lappsk eldstad (aran).

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

20 §.

Kåta eller bod må icke uppföras å inägor, med mindre ägaren eller brukaren

därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningskog

dock undantagen, ävensom å utmark till kronohemman eller krononybygge

under åborätt eller till boställe må fast kåta eller bod icke uppföras annat

än efter anvisning av ägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes

därmed, av lappfogden.

21 §.

1. A enskild eller kommun tillhörig fastighet, å kronohemman eller krononybygge

under åborätt eller å boställe må stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

icke uppföras, med mindre ägaren eller brukaren därtill lämnat sitt

samtycke.

2. A annan kronans mark än nyss sagts, belägen inom lappmarkerna,

må byggnad, varom i 1 mom. förmäles, uppföras efter särskilt på därom

gjord ansökning lämnat tillstånd. Sådant tillstånd meddelas i fråga om

trakterna ovan odlingsgränsen av Konungens befallningshavande samt vad

angår övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningshavande.

Lapparna skola höras över ansökningen, och har vederbörande

myndighet att vid prövning av densamma tillse, att byggnad, till

vars uppförande tillstånd lämnas, varder förlagd å plats, som med hänsyn

till renskötseln i trakten och andra förhållanden är lämplig, ävensom att

byggnaden icke göres större än för dess ändamål såsom bostad åt lapp,

vilken driver renskötsel å trakten, är nödvändigt. I sammanhang härmed

meddelar vederbörande myndighet tillika de särskilda bestämmelser i avseende

å byggnadens beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar sådan byggnad, att driva renskötsel i trakten

eller överlåtes byggnaden på annan än renskötande lapp tillhörande samma

lappby, ankomme i fråga om byggnad ovan odlingsgränsen på Konungens

befallningshavande och i annat fall på domänstyrelsen att bestämma, huruvida

och i så fall på vilka villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden kunna

bibehållas, äger vederbörande myndighet bestämma, huruvida och i vad mån

gottgörelse må utgå för å byggnaden nedlagt arbete så ock för virke därtill,

som icke avgiftsfritt erhållits av kronan.

22 §.

Därest bod eller annan till bostad icke avsedd byggnad, som jämlikt 19 §

uppförts å annan kronans mark, än i 21 § 1 mom. avses, utan vederbörligt

tillstånd tages i anspråk för bostadsändamål annat än för tillfälligt behov,

må Konungens befallningshavande, om rättelse ej annorlunda kan vinnas,

förordna, att sådan byggnad genom kronobetjaningens försorg nedrives.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

23 §.

1. Å mark, som i 21 § 1 mom. avses, må renskötande skogslapp icke

upptaga odling utan ägarens eller brukarens samtycke.

2. Å annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses, belägen inom lappmarkerna,

må i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen Konungens befallningshavande

samt vad angår övriga trakter domän styrelsen, efter samråd

med Konungens befallningsliavande, efter lapparnas hörande lämna renskötande

skogslapp, som i 4 § avses, tillstånd att upptaga odling. Sådan odling

må endast vara av ringa omfattning. Vederbörande myndighet bestämmer

odlingens storlek och beskaffenhet.

Tillstånd att upptaga odling, som nyss nämnts, må icke meddelas med

mindre av verkställd utredning framgår, att odlingen icke är till hinder för

renskötseln i trakten samt att den, som åstundar att upptaga odlingen, icke

genom dess nyttjande kan antagas komma att eftersätta vården av sina renar.

Tillstånd till odling, varom här är fråga, må beträffande trakterna ovan

odlingsgränsen av Konungens befallningskavande återkallas, när omständigheterna

därtill föranleda.

Brukaren stånde själv skada, som å odlingen förorsakas av renar, där ej

skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

Ringgärden och andra stängsel.

24 §.

1. De renskötande skogslapparna skola vara berättigade att å de områden,

där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning

eller skiljning av renar (ringgärde). Nedom odlingsgränsen må dock ringgärde,

avsett för stadigvarande bruk, icke uppföras å annan plats än den,

som anvisas, när fråga är om enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog

dock undantagen, kronohemman eller krononybygge under

åborätt eller boställe av ägaren eller brukaren eller, där samförstånd icke

uppnås, av lappfogden samt, vad angår annan kronan tillhörig fastighet än

nyss sagts eller allmänningsskog, av lappfogden. Vid bestämmandet av plats

för gärdet har lappfogden att samråda med vederbörande skogstjänsteman.

2. Annat stängsel för renar än ringgärde må uppföras allenast efter särskilt

tillstånd av Konungens befallningsliavande; dock att dylikt tillstånd icke

erfordras, då fråga är om tillfälligt sådant stängsel av ringa utsträckning.

Skogsfångst.

25 §.

Å kronans mark, med undantag av kronohemman och krononybyggen under

åborätt ävensom boställen, så ock å allmänningsskog skall i fråga om de

renskötande skogslapparnas rätt till skogsfangst gälla följande:

1. Ovan odlingsgränsen äga de renskötande skogslapparna att till eget

behov av bränsle och virke använda skogen; dock att dels virke till uppförande

eller ombyggnad av bostadsbyggnad, varom i 21 § 2 mom. förmäles, dels ock

växande träd till renstängsel, som jämlikt 24 § 2 mom. ej må uppföras annat

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

än efter tillstånd av Konungens befallningsliavande, må tagas allenast efter

anvisning eller utsyning. Yad sålunda stadgas gäller ej om virke till underhåll

av byggnad eller renstängsel.

Nedom odlingsgränsen, men}inom lappmarkerna må de renskötande skogslapparna

taga bränsle och virke i enahanda omfattning och ordning som nyss

sagts, dock med den inskränkning, att växande barrträd till uppförande eller

ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel där må tagas allenast efter anvisning

eller utsyning.

Utom lappmarkerna må de renskötande skogslapparna endast taga torra

träd och vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar ävensom å utmark talloch

grantjur till slöjdvirke samt, för tillfälliga behov, växande lövträd.

2. För bränsle och virke, som sålunda tages, utgår ej betalning.

3. Med undantag för fall, som i 21 § 2 mom. avses, må renskötande skogslapp,

vilken äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller brukare

av fastighet, icke för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader,

hägnad, bränsle eller annat ändamål anlita skogen i vidsträcktare män, än

rätt därtill må hava blivit fastigheten särskilt tillagd.

28 §.

1. A enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen,

kronohemman eller krononybygge under åborätt eller boställe äga de

renskötande skogslapparna ovan odlingsgränsen taga bränsle och virke i enahanda

omfattning och ordning, som i 25 § med avseende å motsvarande

trakter stadgats; dock med följande inskränkningar:

a) Därest invid boplats skogens fortsatta utnyttjande för vedfångst skulle

visa sig bliva i alltför hög grad betungande för jordens ägare eller brukare,

må Konungens befallningshavande på framställning av denne förordna, att

bränsle ej må tagas annorledes än efter anvisning.

b) Virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed

jämförlig bostadsbyggnad må tagas endast med jordägarens eller brukarens

samtycke.

c) Växande träd till uppförande och ombyggnad av ringgärde eller annat

stängsel ävensom till uppförande av fast kåta och bod må tagas allenast efter

anvisning eller utsyning samt mot en billig ersättning, som i brist av åsämjande

bestämmes av en utav Konungens befallningshavande förordnad värderingsman.

2. Ä mark, som avses i 1 mom., nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna

äga de renskötande skogslapparna till eget behov, under flyttning

med renarna taga bränsle samt virke till tältstänger och kåtor, bodar och

ställningar för förvaring av sina tillhörigheter ävensom slöjdvirke.

Erfordras för ovannämnda ändamål växande barrträd, må sådana träd

tagas allenast efter anvisning eller utsyning samt mot en billig ersättning,

som i brist av åsämjande bestämmes av en utav Konungens befallningshavande

förordnad värderingsman.

3. Å mark, varom i denna paragraf är fråga, utom lappmarkerna äga de

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

renskötande skogslapparna, som avses i 4 §, till eget behov under flyttning med

renarna taga, dock endast för i 2 mom. avsedda ändamål, torra träd och vindfällen,

skogsavfall, en- och videbuskar ävensom å utmark tall- och grantjur

till slöjdvirke samt, för tillfälliga behov, växande lövträd; och skall för torra

träd till kåtor och bodar ävensom för växande lövträd samt för tall- och grantjur

givas en billig ersättning, därest ägaren påfordrar gottgörelse. I brist

av åsämjande bestämmes gottgörelsen på sätt under 2 mom. sägs.

4. Renskötande skogslapp, som avses i 5 §, vare pliktig att for allt virke,

som tages å mark, varom i denna paragraf är fråga, erlägga betalning efter

ortens priser.

27 §.

De renskötande skogslapparna må, då sådant är oundgängligen nödvändigt

för renarnas uppehälle, å de områden, där de äga uppehålla sig med

sina renar, efter anvisning fälla lavbevuxna tiäd.

Under flyttning må skogslappar, som avses i 4 §, utan anvisning falla lavträd

för renarnas oundgängliga behov; dock skall anmalan om sadan avverkning

snarast göras till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde

skogsägaren. _ _ _

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller

oväxtliga träd anlitas.

s 28 §.

Konungen kan för viss begränsad tid förbjuda, att växande tall, gran ellei

björk tages av renskötande skogslapp på områden, där avverkning uppenbarligen

kan medföra fara för skogens bevarande eller för yngling.

Sådant förbud må icke, med undantag för de fall, där sådant påkallas till

skydd mot björkskogsgränsens eller barrskogsgränsens nedgående, meddelas,

om utnyttjandet av tillåtet betesområde därigenom i väsentlig mån for lapparna

försvåras.

29 §.

Virke, som av renskötande skogslapp på grund av bestämmelserna i denna

lag tagits och använts till kåta, bod, stängsel eller annat varaktigt bruk,

eller virke eller bränsle, som av honom lagenligt tagits och hoplagts till

framtida användning, må icke av ägaren till den mark, varå virket eller bränslet

tagits, utan lappens samtycke bortföras eller göras obrukbart för honom.

Har stängsel virke, för vars uttagande jämlikt 25 och 26 §§ erfordras anvisning

eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart för renskötande

skogslapp, må han utan anvisning eller utsyning samt utan betalning

taga av skogen vad som oundgängligen behoves for att ersatta det

borttagna eller förstörda; markägaren obetaget att i mån av befogenhet soka

sitt åter av den som vederbör.

30 §.

1. De renskötande skogslapparna vare pliktiga att efterkomma de föreskrifter,

som vid anvisning eller utsyning må hava lämnats, ävensom i övrigt

att vid all avverkning iakttaga största varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas till bränsle eller virke, därest å platsen

finnas for andamålet användbara självtorkade träd, nedfallna kvistar och

grenar, avverkningsbara stubbar, vindfällen eller buskar av eu eller vide;

c) att av vaxande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxtliga

eller överåriga;

. ^ fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke över
stiger

femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare eller hårt

packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna någon större del av stammen;

samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen

randbarkas.

2. A de områden, där de renskötande skogslapparna äga uppehålla sig

med sina renar, bör ägare eller brukare av skog vid dess utnyttjande taga

tillbörlig hänsyn till de rättigheter och förmåner, som enligt denna lag tillkomma

lapparna.

3i §.

Anvisning eller utsyning av skog skall avse plats, som är för lapparna

bekväm, samt för renskötande skogslapp, som avses i 4 §, meddelas kostnadsfritt,

beträffande skog, varom i 26 § är fråga, av ägaren eller brukaren

samt i fråga om annan skog av vederbörande skogstjänsteman. Virke, som

anvisas eller utsynas, skall vara för avsett ändamål fullt lämpligt. Förrättningen

skall äga rum snarast möjligt. Sökanden skall i god tid underrättas

om tid och plats för förrättningen.

Tredskas enskild ägare eller brukare av skog, som avses i 26 §, att meddela

anvisning eller utsyning eller kan vid förrättning enighet ej vinnas,

må sökanden liänvända sig till vederbörande skogstjänsteman, vilken, då

fråga är om skogslapp, som avses i 4 §, utan kostnad för parterna avgör

frågan.

Den, som sökt anvisning eller utsyning har att personligen eller genom

ombud inställa sig på utsatt tid och plats.

Utebliver sökanden åligge det honom att ersätta skogstjänsteman eller

enskild part dennes resekostnad.

Vad i denna paragraf stadgats skall äga motsvarande tillämpning å skogslapp,

som avses i 5 §; dock att det åligger honom att i varje fall ersätta

kostnaderna för anvisningen eller utsyningen.

Jakt, fiske.

32 §.

De renskötande skogslapparna äro berättigade, en var inom det lappbyområde,

där han äger uppehålla sig med sina renar, att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten inom lappmarkerna under den tid, lapparna

enligt denna lag äga att där uppehålla sig med sina renar; dock att jakt

ej må utövas å inägor; och vare lapparna med avseende å tid och sätt för

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

utnyttjande av sin jakt- och fiskerätt underkastade de särskilda bestämmelser,

som eljest därom gälla. Benskötande skogslapp, som för renskiljning eller

annat dylikt ärende tillfälligt vistas inom annat lappbyområde än det, där

han äger uppehålla sig med sina renar, vare berättigad att under färden

fram och åter samt under vistelsen därstädes för sitt uppehälle jaga och

fiska i den ordning, som nu sagts.

Yad i denna paragraf stadgas utgör icke hinder för Konungen att, när så

prövas kunna ske utan väsentlig skada för lapparna, förordna, att visst fiskevatten

å kronomark, som kan erfordras för fiskeriundersökningar, skall vara

undantaget frånjdapparnas begagnande.

Ersättningsskyldighet för skada genom renar.

33 §.

1. Förorsaka skogsrenar, vilka föras på bete å trakt, som i 4 § avses, ovan

odlingsgränsen under juni, juli och augusti månader skada å gröda, som

ej blivit införd i lada, skall skadan ersättas av ägaren till de renar, genom

vilka skadan skett, så framt densamma uppkommit antingen på åker eller

äng, vilken tillhör hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller

boställe, eller ock på sådan till dylik fastighet hörande utängsslåtter, vilken

blivit odlad eller inhägnad eller år efter annat varit till liöfångst brukad

och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på

annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än där avses, skall skadan

ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen

eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande.

Kan vårdslöshet anses ligga grödans ägare till last, ity att han, nar grödan

lämnats utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra

grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan

större kostnad eller svårighet kunnat verkställas, stånde han dock skadan

själv, där ej lapparna av skadebegär vållat densamma.

3. Sker ovan odlingsgränsen å annan mark än i 1 mom. sägs skada å

gröda, stånde markens brukare själv skadan, för så vitt icke lapparna av

skadebegär orsakat densamma.

34 §.

1. Förorsaka skogsrenar, vilka föras på bete å trakt, som i 4 § avses, nedanför

odlingsgränsen under maj, juni, juli, augusti eller september månader,

skada å växande eller avskuren, men ej bärgad gröda, skall skadan ersättas

av renarnas ägare, så framt densamma uppkommit på åker eller äng eller

sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller ock år efter annat

varit till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor,

diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

Förorsaka renarna under juni, juli och augusti månader skada å bärgad

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

gröda, som icke blivit införd i lada, utan lämnats utestående i stack eller

hässja på åker eller äng eller utängsslåtter, som nyss nämnts, vare lag

samma.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, under andra månader än som där äro

för särskilda fall omnämnda, medan betesrätt för skogsrenar är medgiven å

trakten, skall skadan ersättas av renarnas ägare endast i det fall att den,

vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid

renarnas bevakning varit till skadan vållande. Kan vårdslöshet anses ligga

grödans ägare till last, ity att han, när grödan lämnats utestående i stack

eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra grödan eller att till

grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet

kunnat verkställas, stånde han dock skadan själv, där ej lapparna av skadebegär

vållat densamma.

3. Skada, av vad beskaffenhet den vara må, som av skogsrenar förorsakas

å trakt, där betesrätt för sådana renar icke under någon tid av året

är medgiven, skall ersättas av renarnas ägare.

35 §.

Förorsaka renar, vilka föras på bete å trakt, varom i 5 § förmäles, skada,

skall densamma ersättas av renarnas ägare.

36 §.

Åstadkomma skogsrenar skada, varom uppgörelse ej träffas, äge den, som

fordrar ersättning för skadan, för syn och värdering å densamma dels för

egen räkning utse en god man dels nämna en av de personer, som på sätt

i 37 § sägs, hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å

lapparnas sida, varefter dessa båda eller, om de ej kunna enas, lappfogden

eller landsfiskalen utse en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde

skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, och verkställa

noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden,

då den kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning

i saken. Med stöd av vad gode männen sålunda inhämtat skola

de efter bästa förstånd och övertygelse, med behörigt iakttagande av frånvarandes

rätt, uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen skall protokoll

föras.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats, ävensom

för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som medgiver, att han är

skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjudit skadeersättning,

ej understigande vad gode männen bestämt, stånde sökanden själv

synekostnaden.

Vad nu är stadgat utgör ej hinder för den, hos vilken utmätning skett,

att söka domaren eller för den, som lidit skada, att, där han ej låtit saken

gå till utmätning, instämma sin talan till domstol; skolande i förstnämnda

fall talan auhängiggöras inom ett år från utmätningsdagen.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

För syneförrättning njute god man ersättning efter samma grunder som

nämndeman.

37 §.

I varje lappby skola lapparna vid sammanträde, som omförmäles i 57 §,

för eu tid av högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar,

som icke själva driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att

för lappbyn under tiden till nästa val deltaga i syn och värdering, varom i

36 § förmäles. Underlåta lapparna att anställa sådant val, göres av lappfogden

eller den, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom hos

Konungens befallningshavande, som i lapparnas ställe utser lämpligt antal

gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna; och

skall förteckningen tillställas en var av dem.

38 §.

Hålla dera ren skötande skogslappar sina renar tillsammans i en hjord

och sker skada genom dessa renar, vare, där ej utrönas kan, genom vilkens

renar skadan uppkommit, dessa lappar pliktiga att i förhållande till det

antal renar, en var innehaft å den trakt, där skadan inträffat, ersätta densamma

jämte syne- och rättegångskostnader. Lag samma vare för det fall

att renskötande lappars renar, tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade

och åstadkommit skada.

Kan renantalet icke utrönas, lände härutinnan till efterrättelse renlängd,

varom förmäles i 59 § och, då fråga är jämväl om renskötande fjällapps

renar, i 58 § uti lagen om fjällrenskötsel, allt i den ordning, som i sagda

lagrum stadgas.

Vad sålunda föreskrivits utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande

till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse

av den, som vållat skadan.

39 §.

Inträffa inom område, som avses i 4 §, å viss trakt år efter år skador av

större betydelse, må Konungen förklara, att visst lappbyområde eller del

därav skall tillsvidare och intill dess annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsdistrikt,

inom vilket de renskötande lappar, som jämlikt 59 § 2

mom. tillhöra distriktet, skola i fall, varom nedan vidare förmäles, vara

underkastade gemensam ansvarighet för skada, som av renar tillskyndas den

bofasta befolkningens egendom.

Sker inom skadeersättningsdistrikt skada av beskaffenhet, varom i 33 och

34 §§ sägs, och kan ej utrönas genom vilkens eller vilkas renar skadan

blivit förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten de lappar, vilka tillhöra

distriktet; och varde ersättningsbeloppet jämte syne-och rättegångskostnader

dem emellan fördelat i förhållande till det antal renar, varmed envar av dem

tillhör distriktet. Om vid den tid, då skadan skedde, renar tillhörande

andra än distriktets lappar uppehöllo sig inom distriktet, skola även dessa

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

andra lappar i förhållande till antalet av sådana renar deltaga i ersättningen.

Visar lapp, förr än förlikning träffats eller dom i målet givits, att skadan

ej blivit förövad av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Vad här ovan stadgats ntgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande

till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse

av den, som vållat skadan.

40 §.

Lappbyområde nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län, som tillkommit

jämlikt 5 §, skall av Konungens befallningshavande förklaras utgöra ett

eller flera skadeersättningsdistrikt, varinom de renägare, som jämlikt 59 §

2 mom. tillhöra distriktet, skola vara underkastade gemensam ansvarighet

för skada, för vilken jämlikt 35 § ersättning skall utgå.

41 §''

1. Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsdistrikt om sådan

gemensam ansvarighet, som stadgas i 39 §, anliängiggöres mot ordningsmannen

i den eller ordningsmännen i de lappbyar, vartill lapparna höra;

ägande ordningsman att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar

ävensom att å dessa lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning

som syne- och rättegångskostnader. Tilltror ordningsman sig

kunna visa, genom vilkens eller vilkas renar skada blivit förorsakad, eller

att jämte de till skadeersättningsdistriktet hörande lappar även andra böra

ansvara för skadan, äge han att låta instämma den eller de skyldiga eller i

senare fallet de, mot vilka han vill föra talan om deltagande i ersättningen,

på det de må själva svara i saken.

Ådömas flera lappar ersättningsskyldighet efter 39 §, skall i domen fölen

var fastställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, däri, efter ty nu är sagt, ordningsman vid underrätt fort talan, må

ock av honom i högre rätt fullföljas.

2. Talan mot renägarna inom skadeersättningsdistrikt, som avses i 40 §,

anhängiggöres mot den renägarförening, som jämlikt 49 § där skall finnas,

och skall vad i denna paragraf är stadgat angående ordningsmans befogenheter

äga motsvarande tillämpning å renägarföreningen.

42 §.

Lapp eller renägarförening, som efter vad i 39 eller 40 §§ sägs blivit

dömd till ansvarighet för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande

av ersättning, vare oförhindrad att, i händelse kännedom sedermera

erhålles, att skadan förorsakats av renar tillhörande någon annan, eller att

andra lappar eller renägare vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom

skadeersättningsdistriktet och sålunda bort deltaga i ersättningen, väcka

talan om gottgörelse för vad de erlagt eller för den del därav, som belöper

på andra lappar eller renägare. Där ersättningen bestämts genom förlikning,

må dock gottgörelse ej fordras för mer än det belopp, vartill skadan

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

må hava blivit vid syn värderad, med tillägg av svnekostnaden. Sådan talan

må ej anhängiggöras senare än ett år efter det laga kraft ägande ntslag fallit

eller förlikning träffats angående skadeersättningens utgivande.

Åtgärder för minskning av renantalet inom lapp byområde.

43 §.

1. Därest inom något lappbyområde å trakt, som i 4 § avses, antalet

renar befinnes vara så stort, att betesmarkerna måste anses otillräckliga

eller att genom renarna betydande skadegörelser förorsakas, och finnas inom

området renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens befallningsliavande,

efter det lapparna blivit hörda, förordna, att så stort antal av dessa

renar, som prövas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid, som delgives

renägaren, skall från lappbyområdet avlägsnas, vid äventyr att renarna av

lappbyns ordningsman omhändertagas och levande eller slaktade för ägarnas

räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas

av Konungens befallningshavaude, som därvid har att i görligaste mån

tillse såväl att de särskilda renägarnas rätt och bästa bevaras som ock att

renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra än

lappar, avlägsnats från lappbyområdet, de återstående renarnas antal ändock

vara för stort, äge Konungens befallningshavande, efter det lapparna såväl

i lappbyn som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit hörda, hänvisa

en eller flera lappar till annat lappbyområde, där utrymme finnes och

dit inflyttning utan avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall Konungens

befallningshavande tillse, att lapp, som själv eller vars förfäder länge tillhört

lappbyområdet eller därinom haft rätt till bete för sina renar, icke utan

synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till nytt lappbyområde.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till annat

lappbyområde, förelägge Konungens befallningshavande honom vid vite att

inom viss tid hava verkställt flyttningen samt meddele honom i övrigt de

föreskrifter, som med avseende å densamma skola iakttagas. Tredskas lappen

att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge Konungens befallningshavande

utdöma vitet samt efter omständigheterna förelägga nytt vite eller

ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes

bekostnad.

3. K .in hänvisning i behövlig omfattning till annat lappbyområde icke

lämpligen ske, äge Konungens befallningshavande förordna, att lappbyns

renantal inom av Konungens befallningshavande bestämd tid, ej understigande

ett år, skall nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna

enighet ej vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd,

må Konungens befallningshavande, efter lapparnas hörande, förordna, huru

minskningen skall verkställas. Därvid skall iakttagas, att i första hand de

renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl till antalet liushållsmedlemmar

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

hava det största renantalet, åläggas att minska sina renhjordar. I händelse

av tredska äge Konungens befallningsliavande förelägga och utdöma vite

eller ock låta vidtaga föreskriven åtgärd på tredskandes bekostnad.

4. Vad i 1—3 mom. här ovan är stadgat beträffande den ordningsföljd,

som, då minskning av renantalet är påkallad, skall iakttagas mellan lappar

och andra renägare eller mellan lapparna inbördes, utgör icke hinder för

Konungens befallningsliavande att, då särskilda skäl föreligga, efter lapparnas

hörande, bestämma annorlunda.

Ofredande av ren.

44 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet skrämmer, misshandlar

eller på annat sätt ofredar de renskötande skogslapparnas renar, medan renarna

uppehålla sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock

obehörigen söker fördriva dem från sådant område, vare skyldig ersätta

därigenom för lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å nyss nämnt område uppsåtligen eller genom

vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning renar skadas eller dödas

genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort sig

skyldig därtill, vare jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, ansvarig

för skadans ersättande.

Har ren blivit fälld vid skogsavverkning, åligger det den som förestår

avverkningen att genast underrätta lapparna, därest de finnas å trakten,

eller, om så ej är fallet, landsfiskalen, till vilken det fällda djurets öron i

ty fall skola i hopsittande skick insändas. När anmälan inkommer till

landsfiskalen, har denne att skyndsamt vidtaga de åtgärder, som kunna finnas

tjänliga till bevarande av lapparnas rätt och bästa.

Ofredas ren på uppehållsställe, varom ovan omförmäles, av hund, vare

hundens ägare pliktig ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons

uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta mom. avses, förstås icke blott skada, som tillfogats

ren, utan ock, där i något av de angivna fallen renar blivit skingrade,

kostnader och besvär, som uppkommit för renarnas hopsamlande eller annorledes

i sammanhang därmed, ävensom skada, som renarna genom skingringen

kunna hava förorsakat.

2, Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift,

är särskilt stadgat.

45 §.

Inom lappmarkerna, så ock därutom i de trakter, där Konungens befallningshavande

med hänsyn till renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden

finner sådant behövligt, skola alla hundar, som icke användas i

lapparnas renskötsel, vara försedda med halsband, därå ägarens namn och

bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas medan

hund hålles instängd ävensom under pågående jakt, när fara föreligger, att

hunden kan lida men av detsamma.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

46 §.

1. Så länge de renskötande skogslapparna med sina renar uppliålla sig

å trakt, där renbete då må äga rum, skola samtliga hundar å denna trakt

och å trakten därintill, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen

hållas bundna eller vara försedda med klubba i enlighet med de närmare

föreskrifter, Konungens befallningshavande äger meddela. Konungens befallningshavande

må dock för vissa trakter eller för särskilda fall medgiva

befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men för

renskötseln eller, vad angår trakt, som i 5 § avses, eljest vara av förhållandena

påkallat.

Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola alla därvarande

hundar hållas bundna eller instängda; dock att för trakt, som allenast beröres

av renskötsel, varom i 5 § förmäles, Konungens befallningshavande må

medgiva befrielse från vad sålunda föreskrivits.

När sådan flyttning förestår, skola lapparna, där så ske kan, i förväg

underrätta om sin ankomst.

2. Hund, som är känd för att jaga renar och icke hålles bunden eller

instängd eller förses med klubba under det renarna på tillåten tid vistas

å trakt, som avses i 1 mom., må dödas genom lappfogdens eller vederbörande

polismyndighets försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som befinner

sig under flyttning eller eljest uppehåller sig å trakt, där renar vid

tillfället få föras på bete, må hunden saklöst dödas. Lag samma vare om

hund, som anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den

jagat eller annorledes ofredat ren.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter

förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och

kan den, som dödat hunden, icke styrka, att han varit därtill berättigad,

vare han i allt fall fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej

ägaren visar sannolika skäl till stöd för sitt påstående.

Skötesrenar.

47 §.

1. Kenskötande skogslapp, som driver renskötel å i 4 § avsedd trakt,

ävensom annan lapp, vilken på stadigvarande sätt deltagit i dylik renskötsel,

vare berättigad att hava egna renar i vård hos renskötande lapp, dock icke

utan Konungens befallninghavandes samtycke hos annan lapp än den, vars

lappby skötesrenägaren tillhör eller tillhört.

Omyndiga barn till lapp, varom i första stycket förmäles, ävensom hustru

till lappman, som där avses, äge enahanda rätt.

2. Lapp, vilken icke är att anse såsom sådan renskötande skogslapp,

varom i 1 mom. förmäles, och som icke heller på stadigvarande sätt deltagit

i där omnämnd skogsrenskötsel, men som har sitt hemvist inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmarker, vare berättigad att under vård av ren
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

skötande skogslapp, som i 1 mom. avses, hava högst tjugu renar för hushåll,

kalvar under ett års ålder här ej inbegripna; Konungens befallningsliavande

obetaget att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Därest renar ntöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testamente

eller gåva tillfallit lapp, varom i detta mom. förmäles, må han dock

under en tid av tre ar, räknat från det han bekommit dessa renar, lämna

jämväl dem i vård av nyss omförmäld renskötande skogslapp.

48 §.

1. Inom Norrbottens län må tillsvidare den, som ej är lapp, men bor inom

länets lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet, i den ordning

i 2 mom. närmare förmäles, hava renar under vård av i 47 § 1 mom.

omnämnd renskötande skogslapp, som ej är i annans tjänst, till ett antal,

vilket för hushåll icke må överstiga tjugo, kalvar under ett års ålder häri

ej inbegripna; Konungens befallningsliavande obetaget att, där sådant med

hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal,

dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare och är någon av dödsbodelägarna bosatt inom

länets lappmarker, må renarna behållas av dödsboet så länge boet äger eller

brukar jorbruksfastigliet inom lappmarkerna. Är icke någon av dödsbodelägarna

bosatt inom länets lappmarker, skall dödsboet avhända sig renarna

inom ett år från dödsfallet.

2. Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. vill hålla renar i vård

hos renskötande skogslapp, varom i 47 § 1 mom. förmäles, skall för varje

ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga sköteslega för löpande kalenderår,

vilken lega ej må understiga ett av Konungens befallningsliavande fastställt

minsta belopp; och åligger honom tillika att senast före utgången av

maj manad hos lappfogden anmäla antalet av dylika renar ävensom vårdarens

namn. För att behörig anmälan skall anses gjord, skall i samband

därmed för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som,

enligt närmare föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till

bekostande av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns befrämjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej avgift eller sköteslega. Den

omständigheten, att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång för

renägarens räkning slaktas eller ock förgås eller förkommer, medför icke rätt

för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande

och redovisande av den särskilda avgiften, meddelas av Konungens

befallningshavande, som i fall, då särskild fjälltillsyningsman finnes anställd,

äger förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans åligganden i nu

angivna hänseenden.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

3. En var skötesrenägare, som i denna paragraf avses, skall hava samtliga

sina renar under vård av en och samma lapp.

49 §.

Har Konungens befallningshavande i Norrbottens län med stöd av 5 §

medgivit lapp tillstånd att nedom lappmarksgränsen inom visst lappbyområde

driva skogsrenskötsel och att därvid tillika hava skötesrenar i sin vård,

må den, vilken är bosatt inom lappbyområdet och där äger eller brukar jordbruksfastighet,

på de närmare villkor och i den utsträckning, Konungens befallningshavande

bestämmer, hava renar i vård hos sådan renskötande lapp,

dock ej flera för hushåll räknat än tjugo, kalvar under ett års ålder häri

ej inbegripna.

Samtliga renägare inom lappbyområdet skola till underlättande av skadeersättningars

utgörande tillhöra en för ändamålet bildad renägarförening med

av Konungens befallningshavande godkända stadgar.

Flyttar renägare utom lappbyområdet eller upphör renägare att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare och är någon av hans dödsbodelägare bosatt

inom lappbyområdet, må renarna behållas av dödsboet så länge boet äger

eller brukar jordbruksfastighet inom lappbyområdet. Är icke någon av dödsbodelägarna

bosatt inom lappbyområdet, skall dödsboet avhända sig renarna

inom ett år från dödsfallet. I samtliga dessa fall vare den stadgade tidsfristen

begränsad av den tidrymd, för vilken Konungens befallningshavande

medgivit skogsrenskötselns drivande inom lappbyområdet.

50 §.

Renar, som användas till körslor (dragrenar), må en var hava under vård

av renskötande skogslapp, vad angår lapp, som i 5 § avses, dock endast i

den utsträckning och i den ordning, Konungens befallningshavande med stöd

av sagda lagrum och 49 § må hava föreskrivit.

Sättas dragrenar i vård hos skogslapp, som driver renskötsel å i 4 § avsedd

trakt, skola bestämmelserna i 47 och 48 §§ ej äga tillämpning å sådana

skötesrenar.

51 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande skogslapp, har i

fråga om dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för

sina egna renar.

52 §.

Håller någon, i annat fall eller i annan ordning än i 47, 48, 49 eller

50 §§ avses, renar i vård hos renskötande lapp, eller har någon, som begagnat

sig av den honom jämlikt 47 § 2 mom., 48 § 1 mom. eller 49 § medgivna

rätt att hava renar under lapps vård, sådana renar till större antal

än som på grund av sagda lagrum är tillåtet, skall på Konungens befallningshavande

ankomma att meddela de föreskrifter, vilka finnas erforderliga

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 käft. (Nr 43.) 86 28 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

för att renar, som olagligen hållas, må för renägarens räkning levande eller

slaktade försäljas; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och

försäljning gäldas av köpeskillingen.

Renräkning.

53 §.

1. Renräkning skall hållas, då Konungen så bestämmer. Närmare föreskrifter

angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

I lappbjområde, varom i 5 § förmäles, skall renräkning hållas, när Konungens

befallningshavande sa prövar nödigt, dock att mellan varje renräkning

ej må förflyta mer än fem år. Kostnaderna för sådan renräkning bestridas

av renägarna i förhållande till vars och ens renantal.

Angående tillfällig renräkning för fastställande av renlängds riktighet

stadgas i 59 § 3 mom.

2. Renskötande skogslapp vare pliktig att utan ersättning samla och biträda

vid räknandet av den hjord, till vilken renar i hans vård höra, vid

äventyr att eljest på hans bekostnad må anskaffas nödig hjälp.

Vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark.

54 §.

1. Å annan inom lappmarkerna belägen kronans mark än kronohemman

och krononybygen under åborätt samt boställen må Konungen upplåta områden

för inrättande av hem åt orkeslösa eller ålderstigna lappar.

2. Ä mark, som i 1 mom. avses, skola av Konungen avsättas vissa områden

till upplåtelser åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara

helt arbetsodugliga, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunna fortfara

med renskötseln. Konungens befallningshavande tillkommer att upplåta

mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen skulle

komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse, som här avses,

ma ej meddelas för längre tid än sökandes och hans hustrus livstid.

Innehavare av upplåten lägenhet äger att från mark, som i 1 mom. avses,

taga nödigt bränsle samt stängsel- och liässjevirke, ävensom slöjdvirke så

ock, efter anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande

skogstjänsteman, virke till boningshus och till andra byggnader, som

av Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller sedermera

prövas nödiga. Innehavaren stånde själv skada, som förorsakas av renar å

växande eller bärgad gröda, där ej skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfaller lägenheten

i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader

i vidare mån, än Konungens befallningshavande prövar skäligt med hänsyn

till & byggnad nedlagt arbete. När Konungens befallningshavande ånyo

upplåter sådan lägenhet till lapp, som här avses, må Konungens befallningshavande

efter omständigheterna kunna för nyttjandet fastställa eu billig

avgift.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren för upplåtelse,

som här avses. Därvid skall tillses, att upplåtelsen såvitt möjligt

innefattar rätt att jaga och fiska inom visst område; och må Konungens

befallningshavande jämväl kunna tillåta sökande att i närmare föreskriven

ordning å kronans mark beta getter till ett antal av högst fem för hushåll

ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång för de renskötande

lapparna, avbärga slåtteräng.

3. Konungens befallningshavande äge ock att, utan sammanhang med

upplåtelse, varom i 2 mom. sägs, medgiva där omförmäld lapp att å mark,

som i 1 mom. avses, dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke dels ock

jaga och fiska samt i ovan angiven ordning hålla getter, allt inom visst bestämt

område.

4. På Konungen ankomme att i andra fall än i 2 mom. omförmäles åt lapp

upplåta lägenhet å mark, som i 1 mom. avses, ävensom i sammanhang därmed

annan nyttjanderätt till sådan mark, så framt upplåtelsen prövas ej lända till

förfång för de renskötande lapparna. För upplåtelsen må en billig avgift kunna

bestämmas. I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av lappmarkerna må

lägenhet ej sålunda upplåtas, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

5. Beträffande upplåtelse i andra fall än i 1—4 mom. sägs å annan kronans

ovan odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen

under åborätt samt boställen skola följande bestämmelser gälla:

Finnes å sådan mark upplåtelse av bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed

jämförlig rättighet eller upplåtelse av nyttjanderätt till inägor vare sig å

fastighet, som förvärvats med hänsyn till renskötseln, eller å nybygge, vilket

återfallit till kronan, eller ä fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig

lägenhet kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må sådan rätt

mot avgift upplåtas av Konungens befallningshavande.

Kan å sådan mark upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan fara

för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för de renskötande

lapparna, äge ock Konungens befallningshavande att jämväl i andra

fall än i 2 och 3 mom. avses, tillåta annan att mot avgift därstädes jämte

de renskötande lapparna utöva jakt eller fiske; och må Konungens befallningshavande

tillika efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet

att avgiftsfritt tillsvidare under viss förrättning eller viss tid, för

varje gång ej överstigande fem år, vid färder, som i tjänsten företagas i

obebyggd trakt inom ifrågavarande områden, för uppehälle under färden

jaga av Konungens befallningshavande angivna slag av villebråd ävensom

fiska.

Innan upplåtelse mot avgift, varom i detta mom. är fråga, äger rum, skola

de lappar, vilka må uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet,

dock, beträffande upplåtelse av rätt till så kallat sportfiske, allenast över

förslag till plan för fiskevattnens användande i sådant avseende, vilken plan

fastställes av Konungens befallningshavande för viss bestämd tid.

Vid upplåtelser, varom i detta mom. förmäles, må Konungens befallningshavande

kunna lämna nyttjanderättshavaren tillstånd att för nyttjanderättens

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

tillgodogörande få på anvisad plats uppföra en kåta eller annan därmed

jämförlig, för tillfällig vistelse avsedd bostad.

I den mån så prövas erforderligt må Konungen meddela allmänna föreskrifter

rörande upplåtelse, som i detta mom. avses, vari jämväl må ingå

medgivande för skogsstatens tjänstemän att jaga vissa rovdjur på sätt därom

för kronans marker i allmänhet är stadgat.

6. Utöver vad i 1—5 mom. stadgas må upplåtelse icke ske å kronans

mark ovan odlingsgränsen; Konungen, vars rätt att jaga inom här ifrågavarande

områden icke beröres av vad i denna paragraf bestämts, obetaget

att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, efter lapparnas hörande till

annan än lapp mot avgift upplåta lägenhet eller ock annan nyttjanderätt

till mark än i 5 mom. avses ävensom, i sammanhang med upplåtelse av

lägenhet, rätt till fiske och slåtter.

7. Medel, som inflyta genom upplåtelse, varom i 2, 4, 5 och 6 mom.

förmäles, ovan odlingsgränsen, skola enligt bestämmelser, som givas av Konungen,

användas till förmån för lapparna.

Skogslappby.

55 §.

Iienskötande skogslappar inom samma lappbyområde utgöra en skogslappby.

56 §.

1. För varje skogslappby skall finnas en byordning, vilken utfärdas av

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån sådant finnes erforderligt, innehålla föreskrifter

angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyområdet

samt i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

a) fördelningen av betet inom lappbyområdet eller ordnande i övrigt av

betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må betas å visst betesland;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare samt hjordarnas ordnande

och sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande renar

eller för annat ändamål;

e) förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning av

omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande

renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i lagen om renmärken

sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro

okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och vidare

förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda,

förfalskade eller äro okända;

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga

medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

ävensom i vilka fall lappbyn må kunna uppdraga åt utsedda fullmäktige

att besluta å lappbyns vägnar.

2. I byordning må stadgas vite från fem till femhundra kronor för underlåtenhet

att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse, så ock

meddelas föreskrift att, i händelse den felande dragit vinst av sin förseelse,

hänsyn därtill och till vinstens omfattning skall tagas vid vitesbeloppets

bestämmande.

57 §''

Med varje skogslappby skall minst en gång om året hållas sammanträde

inför lappfogden eller, där Konungens befallningshavande för särskilt fall så

förordnar, inför landsfiskal å tid, som för lappbyn är lämplig.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av den,

inför vilken sammanträdet hålles.

58 §.

1. I varje skogslappby skall finnas en ordningsman, vilken vid sammanträde

inför lappfogde eller landsfiskal väljes bland de till lappbyn hörande

lapparna; dock att i fall, varom i 5 § förmäles, ordningsman utses av Konungens

befallningshavande.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar

rörande renskötseln och av den för lappbyn fastsställda byordningen samt

att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion, Konungens befallningshavande

för honom utfärdar.

3. Ordningsman, som väljes av lapparna, utses för en tid av sex år.

Om val utav ordningsman skall Konungens befallningshavande genast underrättas

genom den, inför vilken sammanträdet hållits; och ankomme på Konungens

befallningshavande att, efter prövning av den valdes lämplighet för

uppdraget, meddela honom förordnande därå eller föreskriva nytt val.

4. Ordningsman vare berättigad att efter två år eller ock dessförinnan

vid laga förfall avgå från befattningen, med skyldighet dock att bestrida

densamma intill dess annan ordningsman blivit utsedd och av Konungens

befallningshavande förordnad.

Konungens befallningshavande äge ock, när skäl därtill föreligger, före

tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

5. Ordningsman åtnjuter i och för sin befattning enahanda skydd som

tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter

ty därom särskilt stadgas.

Benlängd.

59 §.

1. För varje skogslappby skall vid sammanträde, som hålles inför lappfogden

eller, efter Konungens befallningshavandes förordnande av lands
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

fiskal, årligen upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har

renar inom lappbyn, ävensom det antal renar en var äger. Längden upprättas

med ledning av lapparnas uppgifter, eller, där enighet ej kan vinnas,

efter bestämmande av ordningsmannen och, om lapparna det önska, två vid

tillfället utsedda lappar.

Längden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet

närvarande lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blivit på

enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller

byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, savida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Av längden upprättas tre exemplar, varav ett överlämnas till Konungens

befallningshavande och ett till ordningsmannen samt ett förvaras av lappfogden.

2. Därest lappbyområde till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsdistrikt,

varom i 39 och 40 §§ förmäles, skall särskild längd för

sådan del av lappbyn upprättas; och gälle om denna särskilda längd vad i

1 mom. stadgas för där avsedd längd.

3. Anser lappfogden renlängd vara i avseende å en eller flera renägares

renantal uppenbarligen felaktig, må han hos Konungens befallningshavande

göra framställning om renräknings hållande i nödig omfattning. Beslutar

Konungens befallningshavande renräkning, och utvisar denna betydande felaktighet

i renlängden, skall kostnaden för räkningen stanna på lapp, vars

reninnehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att

hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande.

Straffbestämmelser.

60 §-

Där icke enligt allmän lag strängare straff skall ådömas, straffes:

1. med böter från och med fem till och med etthundra kronor:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 14 §

1 mom., 27 § och 44 § 1 mom. förmäles, eller i sådan anmälan lämnar veterligen

oriktig uppgift,

b) husbonde av lappallmogen, som i strid mot stadgandet i 15 § underlåter

att öva tillsyn över renarnas bevakning och vård,

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 24 § uppför ringgärde eller

annat stängsel,

d) lapp, vilken överträder jämlikt 28 § meddelad bestämmelse till skogens

bevarande eller föryngring eller som vid avverkning uppenbart åsidosätter

vare sig stadgandena i 30 § till skydd för skogen eller ock föreskrifter, som

meddelats vid anvisning eller utsyning av skog,

e) den som överträder det i 45 § stadgade eller i enlighet med samma

"paragraf av Konungens befallningshavande meddelade påbiid om hunds förseende

med halsband, ''

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

f) den som i strid mot bestämmelserna i 52 § håller ren i vård hos renskötande

lapp eller som i strid mot stadgandet i 48 § 3 mom. håller små

renar i vård hos mer än en lapp,

g) lapp, som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, vilken

med stöd av 58 § 2 mom. meddelats av ordningsman och prövas hava varit

av förhållandena påkallad;

- 2. med böter från och med fem till och med trehundra kronor:

a) lapp, som av skogen tager mera bränsle eller virke än som erfordras

för täckande av hans eget behov, eller som tager bränsle eller virke i annan

ordning än i 25, 26 och 27 §§ sägs,

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av sina

renar vållar, att renarna göra skada, som enligt 33, 34 och 35 §§ skall ersättas,

där ej förlikning träffats om skadans ersättande eller den ersättningsskyldige

gjort sådant medgivande att, efter ty i 36 § sägs, utmätning för

ersättningens belopp må hos honom ske,

c) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av renlängd,

varom i 59 § förmäles;

3. med böter från och med fem till och med femhundra kronor:

a) lapp, som uppsåtligen låter sina renar beta å trakt, där enligt denna

lag rätt till renbetning icke är medgiven eller icke tillåten vid den tid, då

betningen ägde rum, eller genom vårdslöshet är vållande till att hans renar

inkomma på sådan trakt eller som mot stadgandet i 9 § uppsåtligen eller

genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar inkomma på främmande lappbys

område, _ .

b) lapp, som mot stadgandet i 10 § utan vederbörligt tillstånd med små

renar flyttar från ett lappbyområde till ett annat,

. c) den som med avseende å flyttningsväg vidtager åtgärd i strid mot 13 §,

d) den som i strid mot 29 § bortför virke eller bränsle eller gör sådant

obrukbart för de renskötande skogslapparna,

e) den som på sätt i 44 § närmare förmäles med uppsåt ofredar ren eller

genom vårdslöshet förorsakar, att ren ofredas eller vid skogsavverkning

skadas eller dödas,

f) den som i strid mot föreskrifterna i 46 § 1 mom. icke haller hund

bunden, instängd eller försedd med klubba,

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör i vederbörlig ordning påbjuden

renräkning eller renskiljning.

61 §.

1. Har lapps husfolk eller tjänare begått förseelse, varom i 60 § 2 mom.

a) förmäles, vare jämväl husbonden härför ansvarig, liksom vore förseelsen

begången av honom själv, där ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen

ägt rum utan hans vetskap och vilja.

2. Angående delaktighet i förseelse, varom i 6Ö § förmäles, gälle vad om

delaktighet i brott stadgas i allmän strafflag.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Åtal, besvär, verkställighet.

62 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid allmän

domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt åtal.

2. De i 60 § 1 mom. c) och d), sistberörda lagrum, i vad det angår åsidosättande

av föreskrift, som meddelats vid anvisning eller utsyning av skog,

samt 2 mom. a) och 3 mom. e) omförmälda förseelser, vilka endast förnärma

enskild persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden

angiver dem till sådant åtal. Allmän åklagare äge dock utan angivelse föra

talan om ansvar och skadestånd beträffande förseelse, varom i 60 § 3 mom.

e) förmäles, när ren blivit ofredad eller vid skogsavverkning skadad eller

dödad och densamma är omärkt eller målsäganden ej känd; och skall i ty

fall skadeståndet tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 60 § 2 mom. b) och 3 mom.

a), må, där den rörer enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

63 §•

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,

ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som meddelas

av Konungen, användas till förmån för länets lappar. Saknas tillgång

till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän strafflag.

64 §.

Den som under tid, då han är tilltalad för förseelse mot byordning, fortsätter

samma förseelse, skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för

varje gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen

är sagt.

65 §.

Eenskötande skogslapp vare pliktig att, då Konungens befallningshavande,

lappfogde, landsfogde eller landsfiskal för verkställande av utmätning, rannsakning

efter stulna renar eller av annan laga orsak påfordrar hopsamlande

av de renar, han har under sin vård, sådant utan dröjsmål verkställa; vare

ock pliktig att, då för ändamål, som nu sagts, erfordras att ren utskiljes

från andra renar i hjorden, biträda därvid.

Tredskas renskötande skogslapp att hopsamla renarna eller biträda vid

utskiljning av ren, må hopsamlandet och utskiljningen företagas på den

tredskandes bekostnad.

66 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningarna ävensom

över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt denna lag

eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela eller vidtaga,

äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; skolande dock, där ej

ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan binder av besvär

lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Renskötsel å egen mark.

67 §.

Renar må ej i andra fall än i denna lag samt i lagen om fjällrenskötsel

sägs föras på bete å mark, varöver renägaren ej förfogar, vid påföljd av

böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om

sådan renägares hjord allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen

inkomma på annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande

att, på ansökan av markens ägare, meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga

för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;

och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning

gäldas av köpeskillingen.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Bil.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om fjällrenskötsel

och lagen om skogsrenskötsel.

1 §•

Nu antagna lag om fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel skola jämte

vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1926.

2§-

Under en tid av fem år, räknat från och med den dag, lagarna träda i

kraft, skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande rätt att hava renar

i vård av annan.

3 §‘

Fjällapp, som vid den tid, då lagen om fjällrenskötsel träder i kraft, jämsides

med renskötseln brukar hemman eller hemmansdel, krononybygge,

fjällägenhet eller annan därmed jämförlig fastighet, vare ej skyldig göra

sadan anmälan härom, som i 24 § nämnda lag sägs; och må Konungens

befallningshavande ej i annat fall än som i 17 § samma lag sägs, ålägga

sådan lapp att lämna sina renar i vård av annan renskötande fjällapp.

4 §’

Genom lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel upphäves

lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige, sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma,

som innehållas i senare utfärdade författningar.

Genom lagen om fjällrénskötsel och lagen om skogsrenskötsel upphävas

jämväl kungörelsen den 3 juni 1915 (nr 169) angående upplåtande av odlingslägenheter

m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker jämte de i särskilda författningar eller eljest meddelade

föreskrifter för upplåtelser av kronans mark ovan odlingsgränsen i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker; dock att fortfarande skall

äga giltighet vad angående upplåtelser i vissa fall av kronomark ovan odlingsgränsen

i nyssnämnda län stadgas i kungörelsen den 30 december 1916

(nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark

samt i lagen den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till

kronan.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

5 §■

Finnas ovan odlingsgränsen skogstorp eller odlingslägenlieter eller andra

arrendelägenheter, vilka före ikraftträdandet av lagen om fjällrenskötsel och

lagen om skogsrenskötsel upplåtits utan förbehåll därom, att innehavaren

själv skall stå skada, som orsakas genom lapparnas renar på åker eller äng

eller sådan utängsslåtter, som avses i 14 § i lagen den 1 juli 1898 om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, skall vad sistnämnda lag stadgar

ifråga om lapparnas skyldighet att ersätta skadan äga fortsatt tillämpning

intill utgången av den tid, för vilken dylik lägenhet är upplåten.

6 §•

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagen den 1 juli

1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige eller till lagrum i

nämnda lag, som ersatts genom bestämmelse i lagen om fjällrenskötsel eller i

lagen om skogsrenskötsel, skola dessa i stället äga motsvarande tillämpning.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Bil.

Förslag

till

Lag

om renmärken.

1 §•

Een, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt denna dag utfärdade

lagar om fjällrenskötsel och om skogsrenskötsel, skall vara försedd med

ägarens av häradsrätten fastställda märke, anbragt i renens öron.

2§-

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren,

eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans

renar, har sitt hemvist; och inlämne därvid sökanden i två exemplar en avbildning

av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående avbildning

utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som

hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

. Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter

ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställe häradsrätten märket.

Fram.

... 3 §-

Eenmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättat, att det tydligt

skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag förut lagligen

använda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras till

sådant äldre märke eller äldre märke förändras till likhet med det, varå

fastställelse sökes.

4§‘

Eenmärke må ej fastställas för annan renägare, än som i 1 § omförmäles; ej

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

heller må renägare samtidigt hava mer än ett fastställt renmärke. Vad sålunda

stadgats utgör icke hinder för man och hustru att hava var sitt märke.

5§-

Vill den, som har fastställt renmärke, icke vidare vid renmärkning begagna

detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som avlyser märket.

A ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma fortfarande bibehållas,

men andra renar må ej därmed märkas. Ej må utan förre ägarens

samtycke sådant märke för annan renägares räkning fastställas innan fem

år förflutit från det avlysningen skedde.

Har fastställt märke under tio år icke varit vid renmärkning begagnat,

anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och vare sedan

ej hinder för märkets fastställande för annan renägares räkning.

6 §•

1. Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans

fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, anmäle

han sådant hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §, för

hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappbyområde inom annat tingslag, åligge

honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt

fastställda renmärke till registrering.

7 §•

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fastställda

och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning

fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när

renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli månad

varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från och med

juli månad föregående år till och med juni månads utgång under löpande

året, insändas till Konungens befallningshavande i länet, som på lämpligt

sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas av Konungen.

8§-

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas

det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom

lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från

andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras

icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas

med ägarens fastställda märke.

9 §■

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verkställd

före den 1 november. Försittes denna tid, äge ordningsmannen inom

lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges bekostnad

låta verkställa renmärkningen.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord annans

renko med omärkt kalv, vare han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka

kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst

märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta senare.

3. Anträffas inom lappbyområde eller eljest i lapps hjord äldre omärkt

ren, skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt

nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt med nye ägarens

märke förses. Av medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen

skälig gottgörelse, varefter återstoden tillfaller lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappbyområde eller eljest

i lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10 §•

Antraffas inom lappbyområde eller eljest i lapps hjord ren, vars märke

blivit förstört eller förfalskat, skall renen omhändertagas och vårdas av

ordningsmannen eller den lapp, han därom anmodar. Dylik ren skall därefter

vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem till

granskning uppvisas. Utrönes därvid eller finnes sannolika skäl för att

renen tillhör uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande

av skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall

renen genom ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas eller ock

levande försäljas för nedslaktning, samt med inflytande försäljningsmedel så

förfaras, som i 9 § sägs.

Yad sålunda stadgats gäller även i fråga om ren med okänt märke, som

anträffas inom lappbyområde eller eljest i lapps hjord; dock att, därest

renen ej varder av rätta ägaren återtagen på sätt i första stycket sägs, en.

noggrann avbildning av renens märke genom ordningsmannens försorg skall

insändas till lappfogen, som på lämpligt sätt kungör märket med uppfordran

till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen vid äventyr att

behållningen av försäljningen tillfaller lappbyns kassa.

n §•

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har

under sin vård, i annat fall än i 8 § här ovan sägs begagnar märke, som

ej blivit av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst,

straffes med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är ägare,

dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från och med

femtio till och med femhundra kronor.

3. Den som i det fall, varom i 6 § 1 inom. sägs, vid renmärkning begagnar

annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom vid

häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrivna

anmälan till registrering, böte från och med fem till och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län

renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört, och

kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

förstört eller att huden blivit märkt på sätt i 3 mom. här nedan sägs, böte

från och med fem till och med trehundra kronor, där han ej efter allmän

lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens läns

lappmarker eller renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande kött av

slaktad ren utan tillhörande renhud, därest han ej kan visa eller göra sannolikt,

att köttet lovligen åtkommits.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lappfogde,

fjälltillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas.

Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att

därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från

vilken beslaget gjorts, i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller, om

det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild angivare,

tage han hälften därav.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller renbetesfjällen

i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt, göras å

hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket å plats,

den där ej kan såsom vanligt förvaringsställe anses, såsom i lada, höstack

eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag låte beslagaren ofördröjligen

kungöra i socknens kyrka; och äge den, som vill göra anspråk å godset, att

inom eu månad därfter anmäla sig hos beslagaren samt, där hans rätt icke

finnes ostridig, instämma denne senast till det ting, som infaller näst efter

en månad från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde

ej visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde

som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgöre ej hinder för vederbörande målsägande att,

där någon fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods,

som enligt förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt

till godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare eller lappfogde inför

allmän domstol. Är i fall, som i 11 § 2 mom. sägs, målsäganden ej känd,

äge allmän åklagare eller lappfogde utan angivelse tala i saken, jämväl i

fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen

kan antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1926.

Genom denna lag upphäves lagen om renmärken den 1 juli 1898 (nr 67).

Vad i den nya lagen om renmärken stadgas verkar icke rubbning i fastställelse

av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

IJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

den 4 juli 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 maj 1924, hade Kungl.

Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler inhämtas över upprättade förslag till lag om fjällrenskötsel,

lag om skogsrenskötsel, lag om vad iakttagas skall i avseende å införande

av lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel samt lag

om renmärken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet

hovrättsrådet Philipp Aastrup.

Lagrådet yttrade:

De föreliggande förslagen, vilka innefatta en revision av 1898 års lapplagstiftning

föranleda den allmänna erinran, att de i såväl sakligt som formellt

hänseende blivit på ett mindre tillfredsställande sätt utarbetade. Sålunda

hava åtskilliga spörsmål, som i förslagen bort besvaras, lämnats väsentligen

olösta, och uppkomna frågor om ändring eller fullständigande av den gällande

lagen hava i flera fall blivit lösta på sådant sätt, att tvekan måste råda om

rätta innebörden av de nya stadgandena, vilka även stundom innefatta större

avvikelser från den nuvarande rätten än som lärer hava avsetts. Därjämte

synas omarbetningar av den gällande texten, vilka skett huvudsakligen i formellt

syfte, ofta icke hava genomförts med tillbörlig omsorg samt i många

fall hava lett till betänklig oklarhet och inkonsekvenser. Att komma till en

riktig uppfattning av de föreslagna bestämmelsernas innehåll försvåras ej

sällan genom bristande överensstämmelse mellan motiveringen och lagtexten.

I det hela bära förslagen ej blott i enskildheter utan även beträffande huvudfrågors

behandling alltför tydliga spår av den brådska, som, enligt vad omförmälts

vid avgivande av det kommittébetänkande, som ligger till grund för

förslagen, gjort sig gällande vid arbetets slutförande.

Till stöd för den sålunda uttalade uppfattningen om förslagen vill lagrådet

exempelvis anföra följande, därvid förslagen till lag om fjällrenskötsel och

lag om skogsrenskötsel betecknas, det förra med F. och det senare med S.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

I 1898 års svenska renbeteslag upptogs eu bestämmelse angående norska

lappar. Där föreskrevs nämligen i 38 § 2 inom., att lagen, så vitt den stadgade

förpliktelser för lapparna utöver vad lagstiftningen rörande de lappar,

som med renar flytta emellan Sverige och Norge, innehölle, icke ägde tilllämpning

å norska lappar, som vintertiden uppeliölle sig i Sverige. \ ld de

ändringar, lagen undergick år 1917, flyttades denna bestämmelse till 43 §.

Sedermera avslöts den 5 februari 1919 eu konvention mellan Sverige och

Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, och genom lag den 20

juni 1919 blevo beträffande norska lappars rätt till renbetning här i riket

meddelade åtskilliga på konventionen grundade detaljerade bestämmelser,

varjämte i 21 § föreskrevs, att, i den man ej annat stadgades i sistsagda lag.

de bestämmelser, som här gällde eller kunde komma att gälla i avseende a

svenska lappars renbetning, i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse

iiven i fråga om norska lappar. Härigenom blev alltså frågan om norska

lappars rätt till renbetning i Sverige fullständigt ordnad, och i samband

härmed inflöt i lagen den 20 juni 1919 ett förklarande, att då samma lag

trädde i kraft, 43 § i 1898 års lag förfölle.

Nu har i F. 1 § tredje stycket intagits ett stadgande rörande norska lappars

ställning i Sverige. Anledningen härtill framgår ej av förslagets motivering.

Då emellertid förslaget icke, såsom 1898 års lag, i rubriken angi\es

angå allenast svenska lappar, utan i stället förslagets 1 i; meddelar bestämmelser

i första stycket om svenska lappar och i tredje stycket om norska

lappar, ligger nära till hands, att med sistnämnda stycke avses icke eu erinran

angående innehållet i annan lagstiftning, utan en positiv föreskrift i

ämnet. I själva verket ger ock styckets avfattning stöd härför, i tv att detsamma

icke, såsom stadgandet i 21 § av 1919 års lag, begränsats till att avse

renbetningen utan anger sig även angå norska lappar i allmänhet. Av motiveringen

kan emellertid ej dragas någon bestämd slutsats, att nu angivna

tolkning är den med förslaget avsedda. Det synes böra tagas i förnyat övervägande,

om ej frågan angående norska lappar och deras rätt i förevarande

hänseenden bör i sin helhet behandlas utanför nu föreliggande lagstiftning.

Frågan, efter vilka grunder man har att bedöma eu persons egenskap av

lapp eller icke-lapp, har vid föregående tillfällen varit ingående dryftad. Da

densamma senast, år 1917, behandlades, blev den icke allmängiltigt löst, utan

man ansåg, att med sådan lösning borde anstå till dess den allmänna revisionen

av lapplagstiftningen företoges.

De nu utarbetade förslagen till renskötsellagar inskränka sig beträffande

fastställande av lappbegreppet till ett enkelt stadgande, att sasom lapp i lagarna

anses eu var, vilken är av lapsk härstamning. Innebörden av detta stadgande

är ingalunda klar. Man tvekar sålunda, om med lapsk härstamning avses detsamma,

som då i 38 § av 1898 års lag talas om den, som i någon mån är a\

lapsk härstamning, likasom man även frågar sig, om det varit meningen att

med ordet härstamning giva uttryck åt något annat än vad det i 1919 års

konvention och samma års därå grundade lag använda ordet härkomst innebär.

Bihnmj till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. liäjt. (Nr 49.) % ss 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Men bär, sasom man måhända får antaga, avsikten varit att såsom lapp beteckna,

eu var, som i någon mån, hur avlägset som helst på manliga eller kvinnliga

sidan kan visa sig hava härstamning eller härkomst från eu person av den

lapska folkrasen, sa måste ifrågasättas, om icke lappegenskapen blivit fastställd

på ett satt, som strider mot allmän uppfattning, och om icke det s. k. lapppiivilegiet

skulle komma personer till godo, vilka icke rimligen kunna göra anspråk

darå. Det bör också bemärkas, att ehuru på grund av 3 mom. i förslagens

2 § lapsk kvinna, som ingått äktenskap med annan än lapp, i regel upphör att

anses som lapp, kommittén utgått från att i varje fall barnen av detta blandade

äktenskap ä,ro av lapsk härstamning och därför kunna, såsom kommittén förutsatt,

genom att ägna sig åt renskötsel bliva ansedda som lappar. Det är dock

tvivelaktigt, om detta är förslagens mening eller om icke stadgandet bör så förstås,

att då den lapska kvinnan efter äktenskapet ej längre anses som lapp, barnen

ej skola betraktas som lappar. Barn utom äktenskap, som har en lappkvinna

till moder men en icke-lapp till fader, torde enligt förslagen anses såsom

lapp. Det nu anförda ger vid handen, att det synes vara nödigt att taga under

förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämmande av lappegenskapen

skall göras i lagen och i sa fall huru detta bestämmande skall ske.

P. 8 § och 8. 8 § lära icke kunna tolkas på annat sätt, än att det åligger

Konungens befallningshavande att indela alla de trakter, inom vilka fjällrenskötsel

eller skogsrenskötsel må drivas, i särskilda lappbyområden, men att

bestämda gränser för dessa områden obligatoriskt skola fastställas allenast så

vitt angår vår-, sommar- och höstbetesland, under det att beträffande vinterbetesland

sådant fastställande icke skall ske annat än i den mån Konungens

befallningshavande så prövar möjligt och lämpligt. Åt 9 § i förslagen måste

aven givas sådan tolkning, att det däri stadgade förbudet för renskötande

lapp att utan Konungens befallningshavandes medgivande föra sina renar

på bete utom lappbyområdet, liksom det i F. 59 § 3. a) och S. 60 § 3. a) för

överträdelse av samma förbud stadgade straffet endast gäller sådana lappbyområden,

vilkas gränser blivit vederbörligen fastställda, men däremot icke

de områden, för vilka Konungens befallningshavande ej fastställt bestämda

gränser, utan endast mera obestämt angivit vissa trakter.

Då man från lagtexten vänder sig till motiveringen för densamma, mötes

man emellertid av ett uttalande av kommittén, som visar, att det ingalunda

varit meningen att föreslå stadganden av nu angivna innebörd, utan att kommittén

tänkt sig indelning av vinterbetesland skola ske allenast i fall bestämda

glänser för sådana områden borde fastställas. Föredragande departementschefens

yttrande i frågan rör sig väl efter ordalagen uteslutande om lämpligheten

av att obligatoriskt fastställa gränser för lappbyområdena å vinterbeteslanden,

och man skulle därav kunna föranledas antaga, att yttrandet utgår

från den tolkning av lagtexten, som lagrådet ansett vara den enda möjliga.

Men departementschefen har icke på något siitt tagit avstånd från kommitténs

motivering. Den motsägelse mellan lagtext och motiv, som sålunda i denna

synnerligen betydelsefulla fråga förefinnes, bör givetvis undanröjas.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Det verkar också onekligen främmande att i förevarande 8 § plötsligt

finna de nya begreppen vår-, sommar- och höstbetesland samt vinterbetesland

utan att å dessa begrepp lämnas någon förklaring och innan man ens i

i lagen erhållit kännedom om att betesrätten kan gälla olika tider på olika trakter.

Tveksamt är, om någon verklig fördel är förenad med att utbyta det hittills

använda begreppet lappy mot lappbyområde, isynnerhet som begreppet

lappby har hävd såsom uttryck för ett visst betesområde. Visserligen erhåller

förslagens ståndpunkt härutinnan sin förklaring därav att man önskat

få olika beteckningar dels för de områden, i vilka betestrakterna indelas

(lappbyområden), och dels för den enhet av lappar, som skall anses tillhöra

varje lappbyområde (lappby). Det försök, som gjorts i F. 54 § och S. 55 §

att karakterisera lappbyn i förhållande till lappbyområdet, kan emellertid

knappast sägas vara klargörande, då i dessa paragrafer endast säges, att

renskötande fjällappar, resp. skogslappar, inom samma lappbyområde utgöra

eu fjällappby, resp. skogslappby.

En närstående fråga, som även kräver sin lösning, är den, om och i vilken

ordning lapp, som icke tillhör lappby, skall äga tillgodonjuta lapprivilegiet.

I gällande lag äro bestämmelserna om betesområden och betestider sammanförda.

I förslagen hava däremot stadgandena härom, förmodligen efter

mönster av konventionen, där anordningen dock lärer hava påkallats av särskilda

omständigheter, givits på skilda ställen i lagen. Huvudstadgandena om

betesområden äro sålunda inrymda i 4 § under den för denna och andra paragrafer

gemensamma rubriken »Allmänna bestämmelser». Där stadgas utan inskränkning,

att vederbörande lappar skola vara berättigade att föra sina renar

på bete på vissa trakter. Först sedan därefter under rubriken »Särskilda

bestämmelser angående betesområden» behandlats åtskilliga inskränkningai

i rätten till områdena och frågan om deras indelning i lappbyar eller lappbyområden,

upptagas i 11 § under rubriken »Betestid» bestämmelser, som

för vissa områden inskränka lapprivilegiet till vissa tider. Det kan ifrågasättas,

om icke gällande lags anordning härutinnan är att föredraga,

I F. 11 § skiljes i fråga om betesområdens belägenhet mellan å ena sidan

»ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen

i Jämtlands län» och å andra sidan »nedanför odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen». Denna uppdelning korresponderar icke fullt med

traktbestämningarna i 4 §; ifrågasättas må, om icke i följd av densamma

föreskrifter komma att saknas angående tid för utövande av betesrätt inom

Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, i vilka län icke finnes

vare sig odlingsgräns eller renbetesfjäll.

I motiven till F 4 § uttalas, att vad angår trakterna nedanför odlingsgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens län i avseende å betesarealen icke

föreslagits någon ändring i nu gällande bestämmelser. Jämför man emellertid

den formulering, som lagtexten erhållit, med 1 § av 1898 års lag, kommer man

till ett annat resultat. I 1 mom. av sistnämnda paragraf angives såsom område

för lapparnas — således även fjällapparnas — ständiga betesrätt sådan mark

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

nedom odlingsgränsen, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit

sasom sådant land använd; men i den föreslagna 4 § förklaras de renskötande

fjällapparna vara berättigade att föra renar på bete allenast å sådana trakter

nedom odlingsgränsen, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina

renar. Enligt förslagets text men icke enligt motiven har således rätten för

fjällapparna att för renskötsel använda kronans mark nedom odlingsgränsen

och de s. k. renbeteslanden blivit inskränkt, i det densamma hädanefter skulle

bliva beroende av att marken verkligen efter gammal sedvana varit besökt

av lapparna med renar. Denna skiljaktighet får icke sammanblandas med

den av kommittén föreslagna och jämväl i lagtexten till uttryck komna

ändringen, att fjällapparnas betningsrätt å all mark nedanför odlingsgränsen,

således även å kronomark och å renbeteslanden, i fråga om tiden i regel

inskränkes till att gälla blott vintermånaderna.

Likaså lärer, när i S. 4 ^ beträffande skogsrenskötsel nedom lappmarksgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens län stadgas, att renskötande

skogslappar få föra sina renar på bete å trakter, som skogslappar från dessa

läns lappmarker efter gammal sedvana vissa tider av året besökt med sina

renar, även detta innefatta eu inskränkning i den rätt, som eidigt gällande

lag medgives, i det uppehållsrätten för alla lappar, således även skogslappar,

nu är fri å de trakter nedom lappmarksgränsen, vilka, lapparna — vare sig

fråga är om skogslappar från Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

eller om andra lappar — besökt efter gammal sedvana. I förslagens

motivering uppgives emellertid, att kommittén bibehållit nu gällande föreskrifter

i förevarande hänseende, och departementschefens yttrande ger ej

heller vid handen, att någon ändring är avsedd.

Enligt gällande rätt äga lapparna i fråga om mark ovan odlingsgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker eller sådan i dessa lappmarker

nedom samma gräns belägen mark, som antingen tillhör kronan eller

är upplåten till enskilda men förklarats vara eller av ålder använts som renbetesland,

utöva sin betesrätt under varje tid av året, medan å annan mark

nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å trakter utom lappmarkerna

tiden i regel är begränsad till månaderna oktober—april. I dessa regler har

det enligt motiven, om man frånser stadgandet i F. 11 § 3 mom. och S. 11 §

1 mom. tredje stycket, icke varit meningen att göra någon ändring. Icke förty

liar i fe. 11 § 1 mom. första och andra styckena gjorts en omformulering av

gällande lags tidsbestämmelser, som åtminstone måste betraktas som synnerligen

otydlig, om den ock möjligen i sak icke avviker från vad som avsetts.

I v aije fall bör man undvika att, såsom skett, åt termen renbetesland giva.

en teknisk betydelse, som ej överensstämmer med den hittills brukliga.

I 11 § av såväl F. som S. har frän 1 § i gällande lag upptagits det undantag

från tidsbestämmelserna, som betingas av att avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare. Det torde icke kunna anses fullt klart,

\ilken

brukare». Vid förslagens avfattande hade ståndpunkt till detta spörsmål så

«

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

mycket liellre bort tagas, som i förslagen även i åtskilliga andra fall (se t. ex.

F. 20, 21, 26, 28 och 33 §§) gjorts förbehåll av enahanda art. I dessa fall

har man för övrigt gjort spörsmålet ännu tveksammare genom att i stället

för uttrycket »vederbörande ägare eller brukare» använda orden »ägare eller

brukare» och »ägare eller åbo», varjämte i S. 26 §3 mom. ägaren ensam nämnts

i ett fall som i förevarande hänseende synes likartat med de förut antydda.

I motiven till F. 7 § sägs, att paragrafen avser att bereda möjlighet att.

där godvillig överenskommelse med enskild markägare icke kan träffas genom

expropriation åtkomma för vissa angivna ändamål erforderlig mark eller

nyttjanderätt till sådan mark. Man föranledes härav att antaga förslaget utgå

från att, sedan Kungl. Maj:t förordnat om skyldighet för vederbörande att

för ändamålet avstå viss rättighet, expropriationslagen är tillämplig ej blott

i fråga om sättet för ersättningens bestämmande, utan även i andra hänseenden,

t. ex. beträffande sättet för ersättningens utgående, expropriationens

inverkan på inteckningsförhållandena, egendomens återfallande om den ej

begagnas etc. Ett stöd för eu dylik tolkning förefinnes däri att andra och

tredje styckena i paragrafen uppenbarligen formulerats efter förebilder i

expropriationslagen och att därvid i tredje stycket använts frasen »Särskild

rätt — — — må ock exproprieras». Emellertid har förslaget anslutit sig

till gällande lags avfattning därutinnan, att i paragrafens första stycke säges,

att ägaren är pliktig avstå jord, varom där är fråga, mot ersättning, som,

där godvillig överenskommelse ej kan träffas, bestämmes i den ordning

expropriationslagen föreskriver. Möjligen förhåller det sig därför så, att det

endast är ersättningsbeloppets bestämmande, som skall regleras genom

expropriationslagen, och att densamma i övrigt icke är tillämplig.

1923 års skogsvårdslag, vilken jämlikt lag den 6 juni 1924 skall från och

med år 1925 äga tillämpning jämväl inom Norrbottens och "S ästerbottens

län utom lappmarkerna, innefattar sådana avvikelser från vad i fråga om

enskild skogsvård gällt enligt den genom sistnämnda lag upphävda förordningen

den 18 juni 1915, att eu undersökning synes erforderlig, huruvida de

i renskötsellagarna föreslagna bestämmelser, som beröra skogslagstiftningens

område, låta sig i allo förena med de där införda nya stadgandena och,

därest detta finnes ej vara fallet, vilka jämkningar i skogs- eller lapplagstiftningen

böra vidtagas för undanröjande av kollisionerna. Denna angelägenhet

synes ej hava blivit uppmärksammad.

Vid utformandet av bestämmelserna om lapparnas ersättningsskyldighet

för skada, som deras renar förorsaka, hava avvikelser kommit att ske från

principer, som hittills varit tillämpade på detta område och vilka man i

själva verket torde hava velat bibehålla vid oförminskad giltighet.

Sålunda är det eu i sakens natur grundad regel, att ersättning skall utga.

om skada genom renar åstadkommits å mark, där lapparna icke fa med renarna

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

vistas eller i allt fall icke ägde med dem uppehålla sig vid den tid, då skadan

timade. Det i F. 36 § 1 mom. upptagna stadgandet har emellertid erhållit

en avfattning, som för vissa fall skulle leda till frihet från skadestånd,

fastän skada skett under omständigheter som nyss angivits, och även i den

uti S. 33 § 3 mom. intagna bestämmelsen saknas erforderlig reservation i

berörda hänseende.

Jäim äl i fråga om den skadestandsregleriug, som skall ske inom skadeersättningsdistriktet,

synes ett icke avsett avsteg från en vedertagen grundsats

hava blivit följden av den företagna lagrevisionen. På sätt framgår av

18 4} an di a stycket i 1898 ars lag, är den inom dylikt område förekommande

gemensamma ersättningsskyldigheten begränsad till skada av sådan beskafhet,

att den skall ersättas, ändå att den icke skett uppsåtligen eller vållats

genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Denna begränsning, som givetvis

har sin grund i olämpligheten i att utkräva gemensamt ansvar i fall, då

ersättningsskyldigheten är beroende av nämnda subjektiva förutsättningar,

har vid avfattandet av F. 40 § och S. 39 § bortfallit utan att motiven lämna

någon upplysning om anledningen härtill.

Enligt de nu föreslagna skadeståndsbestämmelserna har i flera fall, då ägaren

av skadad gröda skulle själv stånda skadan, sådant dock gjorts beroende

av att ej lapparna av skadebegär vållat densamma. Härigenom har å förevarande

område införts ett nyft begrepp, vars rätta betydelse det är av vikt att

bestämma helst detsamma icke förut lärer hava kommit till användning i vår

lagstiftning. Härutinnan ger dock förslagens motivering föga ledning, i det

att där såsom skäl för begreppets upptagande i lagen allenast anföres, att

därigenom vunnes anslutning till den praxis, som under senare tider utbildat

sig vid upplåtelser av nyttjanderätt till kronomark å trakterna ovan odlingsgiansen

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Det synes betänkligt

att, utan närmare utredning i frågan, godtaga förslagen i nu avsedda delar.

Wtadgandena i F. 35 § och S. 33 § angående ersättningsskyldighet för

skada genom renar ovan odlingsgränsen skilja sig från vad för närvarande

gäller bland annat däri, att om skada skett a åker, å äng eller å utängsslåtter

av viss beskaffenhet, olika regler skola gälla, i fall den äga, där skadan

timat, hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller

böställe och om ägan hör till annan fastighet; i förra fallet kan, under vissa

i övrigt angivna omständigheter, ersättningsskyldigheten till och med bliva

ovillkorlig, i det senare skall markens brukare själv stånda skadan, försåvitt

icke lapparna av skadebegär orsakat densamma. Den sålunda föreslagna

åtskillnaden säges i motiven endast innebära, att närmare än i gällande lag

skett angivits de slag av mark, varå de särskilda bestämmelserna äro tilllämpliga.

Enligt 1898 års lag är dock markens kamerala natur ej av någon

betydelse i förevarande hänseende, och vid sådant förhållande lärer utredning

krävas för bedömande, såväl huruvida ändring härutinnan verkligen

bör ske som ock på vilket sätt dylik ändring bör genomföras.

I sammanhang härmed torde böra överses, huruvida de i förslagen före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 IT)

kommande kammerala beteckningarna över huvud taget äro tydliga och tillfredsställande,

något som kan vara föremål för tvekan.

För utövande av sådan renskötsel, varom förmäles i S. 5 §, skall enligt

förslaget fordras, att vederbörande anslutit sig till en s. k. renägarförening.

Om denna icke oviktiga förutsättning för rättighetens utövande förekommer

dock intet i de grundläggande bestämmelserna i nämnda paragraf, utan det

stadgande, varigenom berörda fordran uppställes, har fått sin plats i eu paragraf,

49 §, som behandlar en så speciell fråga som den om vården av skötesrenar

vid utövande av renskötsel av förevarande art. Angående det ändamål,

för vilket renägarföreningar skola bildas, säges i sistnämnda paragraf endast,

att syftet skall vara underlättande av skadeersättningars utgörande. På vilket

sätt föreningarna skola verka i detta syfte är oklart. Av 41 § synes framgå,

att föreningens enda funktion är att representera sina medlemmar i rättegångar

angående ersättningsskyldighet för skada, som renarna förorsakat. Att

meningen varit att på detta sätt begränsa föreningens uppgift kan dock betvivlas

i betraktande av vad i 42 § säges om renägarförening, som blivit

dömd till ansvarighet för inträffad skada. För antagande, att föreningen avsetts

skola vara det rättssubjekt, vilket ersättningsplikt skall ådömas, talar

ock kommitténs erinran därom att Konungens befallningshavande, som har att

fastställa stadgar för dylik förening, bör tillse, att de i tillämpliga delar stå

i nära överensstämmelse med lagen om ekonomiska föreningar. Skola renägarföreningarna

upptagas såsom ett institut i lagen, bör givetvis en sådan

oklarhet beträffande deras karaktär som den nu anmärkta ej få kvarstå.

Likaså torde böra fullt klarläggas den rättsliga betydelse, som skall tillkomma

renlängd, varom förmäles i F. 58 § och S. 59 §. Enligt avfattningen

av 1 mom. andra stycket i dessa paragrafer synes längden, sedan den på

föreskrivet sätt kommit till stånd, skola lända till efterrättelse utan hänsyn

till om den då var riktig eller i större eller mindre mån felaktig. I motiven

förekommer emellertid det däremot stridande uttalandet, att längdens vitsord

kan rubbas genom förebringande av annan bevisning därom att för enskild

reninnehavare i längden upptaget renantal från början var oriktigt.

Medan den gällande lagstiftningen icke gör någon på nomadiseringens

omfattning grundad skillnad mellan olika slag av lappar, uppställa förslagen

eu bestämd åtskillnad mellan fjällappar och skogslappar; den renskötsel,

som bedrives av dessa särskilda grupper av lappar, har till och med gjorts

till föremål för behandling i särskilda lagförslag. Det synes därför — även

om i praktiken i allmänhet icke skulle yppa sig någon svårighet att avgöra,

huruvida viss lapp bör betecknas såsom fjällapp eller såsom skogslapp —

vara angeläget att i en lagstiftning, som bygger på angivna åtskillnad, genom

definitioner få fastställt vad med fjällappar, resp. skogslappar, skall

förstås. T förslagen saknas dock varje antydan i detta hänseende.

De brister, med vilka, på sätt nämnts, de remitterade förslagen äro behäftade,

påkalla enligt lagrådets mening eu genomgripande omarbetning av desamma.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Till följd härav anser sig lagrådet böra utan vidare yttrande beträffande förslagens

särskilda bestämmelser allenast såsom allmänt omdöme uttala, att

förslagen icke äro ägnade att läggas till grund för framställning till riksdagen

i ämnet.

Vid eventuell omarbetning torde böra tagas under övervägande, huruvida

icke den skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som må göras mellan

fjällappar och skogslappar, lämpligen kan genomföras utan den föreslagna

uppdelningen av ämnet å två lagar, vilken uppdelning medfört eu mycket

betydlig förlängning av lagtexten och, om den än, såsom i motiveringen

framhållits, skulle göra stadgandena mera lättlästa för vederbörande lappar,

å andra sidan skulle göra det svårare att överblicka, vari de, i allt fall till

vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna mellan de för båda slagen av

lappar givna rättsreglerna bestå. Vid uppdelningen har för övrigt ej alltid

iakttagits sådan begränsning av de i de särskilda lagarna ingående bestämmelserna,

att icke dessa blivit fullkomligt kongruenta. Exempel härpå erbjuder

den avdelning, som handlar om vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark.

Ävenledes må bemärkas, att stadgandena i 1898 års renbeteslag till betydlig

del icke äro hänförliga till sådan lag, som avses i § 87 regeringsformen,

och att detta tillskott av bestämmelser av annan legislativ natur

väsentligt ökats i de föreliggande förslagen. Jämväl härutinnan kan nyss

nämnda avdelning om vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark åberopas.

Det synes vara skäl överväga, om ej någon utbrytning bör ske av stadganden,

å vilka berörda grnndlagsbud icke har avseende.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.

Doktrin (4)

  1. Malin Brännström, Christina Allard, Samebyars avtalsrätt — en replik, SvJT 2019 s. 165 · Fritt tillgänglig
  2. Bertil Bengtsson, Om jakt och fiske i fjällmarken, SvJT 2010 s. 78, på s. 80 · Fritt tillgänglig
  3. Eivind Torp, Högsta tillåtna renantal - Ekologiska och rättsliga aspekter på renskötsel, FT 2005 nr 3 s. 341, på s. 345 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Bertil Bengtsson, Några samerättsliga frågor, SvJT 2000 s. 36, på s. 44 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1928:50 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om de svenska lapparnas s. 1 i texten
  2. Rskr. 1928:230 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m. dels ock i a1 i texten
  3. 1LU 1928:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m. dels ock i ämnet väckta m s. 1 i texten
  4. 1LU 1928:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. s. 57 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2003 ref. 69 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (6)

6 kopplingar.

  1. SvJT 2019 s. 165 Malin Brännström, Christina Allard, Samebyars avtalsrätt — en replik s. 165 i texten
  2. JT 2011/12 s. 117 s. 119 i texten · dokumentnivå
  3. JT 2010/11 s. 573 s. 580 i texten · dokumentnivå
  4. SvJT 2010 s. 78 Bertil Bengtsson, Om jakt och fiske i fjällmarken s. 80 i texten
  5. FT 2005 s. 341 Eivind Torp, Högsta tillåtna renantal - Ekologiska och rättsliga aspekter på renskötsel s. 345 i texten

Visa alla 6