Sök i Ratio Lex

Angående den ekonomiska försvarsberedskapens organisation

1928-01-11 · 41 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:6, Angående den ekonomiska försvarsberedskapens organisation

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 6‘.

1

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den

ekonomiska försvarsberedskapens organisation; given

Stockholms slott den 11 januari 192S.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Rosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 11 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgben, statsråden

Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Eosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,

finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anför chefen för försvarsdepartementet,

statsrådet Eosén följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj.t under fjärde huvudtiteln,

punkten 169, föreslagit riksdagen att, i avbidan på den särskilda proposition

i ämnet, som kunde komma att till riksdagen avlåtas, tillsvidare för bestridande

av kostnader för den ekonomiska försvarsberedskapens organisation

för budgetåret 1928—1929 beräkna ett extra anslag av 83,000 kronor.

Jag anhåller nu att få underställa berörda ärende Kungl. Maj:ts prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 6 häft. (Nr 6.) 1S75 S7 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Frågan om åtgärder för ekonomisk försvarsberedskap behandlades redan

år 1915 av riksdagen med anledning av ett utav Kungl. Maj:t i propositionen

nr 181 framlagt förslag om inrättandet av en permanent rikskommission för

den ekonomiska krigsberedskapen. Riksdagen fann syftet med propositionen

i hög grad beaktansvärt men ansåg den i ärendet förebragta utredningen

icke vara av beskaffenhet, att riksdagen på grund av densamma kunde taga

ståndpunkt till frågan om en permanent organisation. En omfattande förberedande

undersökning av frågan syntes riksdagen nödvändig, varvid särskilt

borde beaktas, huru de ursprungligen upprättade beredskapsplanerna

lämpligen skulle kunna förnyas och fullständigas, så att de vid varje tidpunkt

verkligen vore avpassade efter då rådande förhållanden.

En sådan utredning verkställdes också under åren 1915—1918 av den

s. k. krigsberedskapskommissionen. Sistnämnda år avlämnade denna ett omfattande

betänkande i fem delar, behandlande olika specialområden av den

ekonomiska beredskapen. I del I av betänkandet avhandlades de organisatoriska

frågorna och framhölls betydelsen av, att en permanent rikskommission

för den ekonomiska krigsberedskapen inrättades. Enligt betänkandet borde

rikskommissionen bestå av en ordförande och fjorton ledamöter, varav fem

fast avlönade och nio andra, representerande jordbruk, industri, kreditväsende

m. fl. intresseområden. De fast avlönade ledamöterna skulle utgöras av en

chef för kommissionens kansli, en avdelningschef för livsmedelsfrågor, eu

avdelningschef för industriella frågor, eu avdelningschef för finans- och kreditfrågor

samt för nationalekonomiska och statistiska arbeten samt en militär

avdelningschef. Kommissionens personal skulle i övrigt utgöras av en sekreterare,

en kvinnlig registrator och fyra kvinnliga kanslibiträden. För särskilt

tillkallade sakkunniga avsågs ett belopp om 20,000 kronor. Sammanlagt

beräknades rikskommissionens kostnader till 91,000 kronor för år.

Krigsberedskapskommissionens betänkande ledde icke omedelbart till någon

framställning till riksdagen. I lie,traktande av att en av de viktigaste sidorna

av den ekonomiska försvarsberedskapen gäller industriens anpassning efter

krigets krav, hade emellertid den år 1922 upplösta s. k. krigsmaterielkommissionen

på sin tid föreslagit, att en särskild industriberedskapskommission

skulle av Kungl. Maj:t tillsättas. Så skedde även år 1924. Industriberedskapskommissionen

består av cheferna för arméförvaltningens artilleri-,

fortifikations- och intendentsdepartement samt sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen,

generalstaben, marinstaben och kommerskollegium ävensom verkställande

direktörerna i ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges industriförbund.

Enligt sin instruktion har kommissionen till uppgift att verka för

säkerställandet av den inhemska industriens förmåga att tillgodose de krav,

som i krigstid komma att ställas på densamma ur såväl militär som allmän

synpunkt. Till befrämjande av detta syfte skall kommissionen åvägabringa

och understödja planmässigt samarbete mellan de militära förvaltningsmyndigheterna

och centralorganen för det industriella näringslivet, dess

tekniskt vetenskapliga institutioner och den privata industriens sammanslutningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Åfaj.ts proposition nr 6.

I Kungl. Maj:ts proposition, nr 50, till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets

ordnande behandlades ånyo frågan om statliga åtgärder för

ekonomisk försvarsberedskap, dock utan att Kungl. Maj:t i samband därmed

iiskade anslag för omedelbara organisationsåtgärder. Föredragande departementschefen

framhöll i propositionen, att beredskapsarbetet icke borde inskränkas

allenast till den industriella beredskapen, utan borde förberedelserna

avse hela det ekonomiska livet. Departementschefen kunde i sådant

hänseende i stort sett ansluta sig till krigsberedskapskommissionens förslag

om en rikskommission samt uttalade den uppfattningen, att för den händelse

en sådan ny organisation komme till stånd, industriberedskapskommissionen

borde på visst sätt inordnas under densamma. Med hänsyn till

företagna löneregleringar efter den tidpunkt, då krigsberedskapskommissionens

förslag avgivits, beräknades i propositionen, att årskostnaderna för rikskommissionen

vid genomförd organisation skulle uppgå till 120,000 kronor.

Första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag anslöt sig till det i propositionen

angivna syftet med inrättandet av eu rikskommission för den ekonomiska

krigsberedskapen, men ansåg, att Kungl. Maj:t vid avlåtande av framställning

om anslag för ifrågavarande ändamål borde taga under omprövning,

huruvida kostnaderna icke kunde avsevärt nedbringas antingen genom en

beskärning av den tänkta organisationen eller genom dennas ersättande med

andra åtgärder.

Den 25 november 1925 ingick industriberedskapskommissionen till Kungl.

Maj:t med en skrivelse, vari kommissionen dels framhöll, att en förnyad,

allsidig utredning borde verkställas angående behovet av fristående organ

för den allmänna, ekonomiska krigsberedskapen, dels hemställde, att anslag

måtte begäras av riksdagen för, bland annat, inrättande av en rikskommission

för den ekonomiska krigsberedskapen.

Med anledning av vad sålunda förekommit bemyndigades chefen för

försvarsdepartementet genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1926 att

tillkalla tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utarbetande

av plan för den allmänna ekonomiska krigsberedskapens organisation. Vid

ärendets behandling inför Kungl. Maj:t uttalades av föredragande departementschefen,

att vad det här gällde att undersöka vore dels frågan om vilka

uppgifter på hithörande områden, som borde tilldelas redan befintliga myndigheter

och institutioner, ävensom vilka organisationsändringar inom dessa,

som därav betingades, dels frågan om lämpligaste sammansättningen av det

eller de särskilda organ, som kunde befinnas erforderliga för vissa grenar

av ifrågavarande verksamhet samt för arbetets ledning och sammanhållning.

Organisationen borde icke erhålla större omfattning än som vore oundgängligen

nödvändigt.

De jämlikt nyssnämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga hava den

28 oktober 1926 avgivit betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar

1926:22). Betänkandet utmynnar i ett förslag om inrättande av en rikskommission

för ekonomisk försvarsberedskap. Vid betänkandet hava fogats

förslag dels till stat för nämnda kommission, dels till instruktion för kommis
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Betydelsen

av ekonomisk

försvarsberedskap.

De sakkunniga.

Kungl. Majds proposition nr 6.

sionen, dels ock till kungörelse angående ämbetsverkens medverkan till den

ekonomiska försvarsberedskapen.

Över betänkandet liava yttranden avgivits av följande myndigheter och

institutioner, nämligen arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstystyrelsen,

cheferna för generalstaben och marinstaben, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägocli

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,

generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i

riksbanken och i riksgäldskontoret, industriberedskapskommissionen, ingenjörsvetenskapsakademien,

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Med anledning därav, att i de avgivna yttrandena framställts vissa principiella

erinringar mot de sakkunnigas förslag, har Kungl. Maj:t den 1 april

1927 uppdragit åt de sakkunnigas ordförande, generalmajoren A. F. Hultkrantz

att i samråd med kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen

verkställa överarbetning av förslaget; och har Hultkrantz med skrivelse den

13 september 1927 avgivit betänkande i ämnet. I de yrkanden och förslag,

som innefattas i detta betänkande, hava kommerskollegium, lantbruksstyrelsen

och socialstyrelsen förklarat sig instämma.

I fråga om betydelsen av ekonomisk försvarsberedskap hava de sakkunniga

inledningsvis i sitt betänkande anfört följande.

Behovet av effektiva försvarsförberedelser på det ekonomiska området,

lika väl som på det militära, hade tydligt framträtt genom erfarenheterna från

världskriget. På ett slående sätt hade ådagalagts, hurusom det moderna

kriget utgjorde icke blott en kamp mellan väpnade styrkor utan i lika grad eu

kraftmätning mellan de stridande parterna i fråga om ekonomiska och industriella

resurser. Påfrestningarna för samhällsekonomien och näringslivet

bleve härigenom under ett nutida krig våldsammare än förr, och riskerna

för ödesdigra rubbningar hade vuxit, i samma mån som samhället genom

industrialisering och specialisering blivit känsligare för störande inflytelser.

Med hänsyn till dessa förhållanden hade i viss mån nya försvarsproblem

uppstått, vilka för sin lösning krävde omsorgsfulla förberedelser och väl

genomtänkta planer redan i fredstid. Strävandena måste härvid framför allt

gå ut på att vinna nöjaktig beredskap i fråga om det militära försvarets

materiella tillgodoseende samt att i krig trygga folkförsörjningen och det

nationella arbetets fortgång.

Även om det egna landet icke indroges i pågående krig, kunde det, såsom

erfarenheten visat, utsättas för stora risker med avseende å folkförsörjningen.

Särskilda förberedelser och anstalter krävdes sålunda även under dessa förhållanden

för att så vitt möjligt motverka uppstående rubbningar inom

näringslivet. Någon meningsskiljaktighet torde numera knappast råda därom,

att Sverige skulle under världskriget undgått nationalekonomiska förluster

av betydande mått och vår befolkning besparats många besvärligheter och

lidanden, därest på förhand utarbetade planer och förslag för statens ingripande

i det ekonomiska livet hade förelegat före utbrottet av den stora

krisen 1914.

Ekonomisk krigsberedskap eller — för att använda ett mera omfattande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 5

och här kanske riktigare uttryck — ekonomisk försvarsberedskap hade också

efter världskriget varit föremål för mycken uppmärksamhet i skilda länder.

I England, Frankrike, Italien, Spanien och Amerikas Förenta Stater hade

omfattande beredskapsarbeten utförts särskilt på det industriella området;

och såväl i dessa som i andra länder vore kommissioner eller kommittéer

med mer eller mindre vidlyftiga program sysselsatta med hithörande uppgifter,

för vilket ändamål också på flera håll högst betydande penningmedel

ställts till förfogande. Då emellertid förhållandena inom de olika länderna

med avseende å nationalekonomiska betingelser, industriella resurser, vederbörande

statsorgans befogenhet och arbetsområden m. m. gestaltade sig i högsta

grad olika, så bleve följden, att organisationen av den ekonomiska försvarsberedskapen

i varje särskilt land måste få sin säregna karaktär. I betraktande

härav och då ifrågavarande beredskapsarbeten för övrigt till stor del

låge inom den militära sekretessens områden, kunde man vid uppbyggandet

av en för vårt land lämpad ekonomisk försvarsberedskap icke direkt begagna

sig av utländska förebilder i fråga om organisationen.

I de sakkunnigas av vederbörande myndigheter kraftigt understrukna uttalanden

rörande vikten av, att åtgärder vidtagas för stärkande av landets

försvarsberedskap på det ekonomiska området, instämmer jag till fullo.

I avseende å de arbeten, som lcrävas för landets ekonomiska försvarsberedskap,

anföra de sakkunniga:

För bedömande av huru den eller de institutioner lämpligen borde vara

organiserade, vilka skulle omliänderhava vårt lands ekonomiska försvarsberedskap,

hade de sakkunniga ansett sig i första hand böra undersöka

arten och beskaffenheten av alla de arbeten, som erfordrades för tryggandet

av beredskapen på ifrågavarande område.

Förberedelserna härutinnan torde i stort sett böra avse att, med utgångspunkt

från sannolika behov i krigstid av varor och förnödenheter för försvarsväsendets

förbrukning och för samhällslivets och folkförsörjningens

tryggande, planlägga den mest effektiva användning av landets resurser i

avseende å råvaror, industriella anläggningar, arbetskraft m. in. i och för

tillgodoseende av nämnda behov. Till beredskapsarbetet hörde även upprättandet

av vissa planer för administrationens och lagstiftningens anpassning

efter de extraordinära förhållanden, som vid krigstillfälle eller andra

internationella förvecklingar kunde inträda.

Givet vore, att vid dessa planläggningsarbeten hänsyn måste tagas till att

landets normala handelsförbindelser med utlandet kunde vid olika tänkbara

krigslägen gestalta sig väsentligt olika, varför beredskapsarbetet icke uteslutande

finge avse alternativet självförsörjning vid fullständig avspärrning.

Ävenledes vore att märka, att de uppgjorda planerna måste bliva till sin beskaffenhet

väsentligt skiljaktiga, alltefter de ämnesområden, de behandlade.

Vissa planer borde, enligt de sakkunnigas mening, givas form av mer eller

mindre utförliga organisationsanvisningar och arbetsscheman för vederbörande

myndigheter och institutioner, andra åter huvudsakligen omfatta allmänna

utredningar och promemorior, avsedda att ligga till grund för myndigheternas

framtida överväganden och åtgärder. Av stor vikt vore, att de

en gång verkställda utredningarna och uppgjorda planerna ständigt liölles

å jour med tidsförhållandena, genom att de antingen gjordes till föremål för

en ständigt fortlöpande bearbetning eller ock underkastades successivt skeende

revideringar.

Departements
chefen.

Översikt av

de arbeten,

som krävas

för landets

ekonomiska

försvarsberedskap.

Arbetenas

uppdelning

på

olika myndigheter

och

institutioner.

De sakkunniga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj;ts proposition nr 6.

De viktigaste av ifrågavarande planläggningsarbeten kunde inrubriceras

under följande fem huvudgrupper:

1) planer berörande den industriella försvarsberedskapen;

2) planer rörande jordbruksnäringens och livsmedelsproduktionens upprätthållande

och eventuella omläggning;

3) planer rörande eventuella regleringsåtgärder för konsumtionen av livsmedel,

bränsle, kläder o. d.;

4) planer rörande arbetsmarknadens organisation, understödsväsendets

ordnande in. fl. sociala anstalter i krigstid; samt

5) planer rörande finans- och kreditväsendets ordnande.

Vid sidan av dessa huvudgrupper av planer för den ekonomiska försvarsberedskapen

tillkomme vidare planer rörande vissa lagstiftningsåtgärder på

handelns och försäkringsväsendets m. fl. områden. Delvis inginge dessa

såsom integrerande delar i de förut berörda grupperna.

De sakkunniga ville i detta sammanhang påpeka, att ehuruväl för överskådlighetens

skull en uppdelning i olika grupper här gjorts av planläggningsarbetena

för den ekonomiska försvarsberedskapen, dessa arbeten dock

i stor utsträckning vore av den art, att de ingrepe i varandra, så att planerna

på det ena området icke kunde helt särskiljas från planerna på det

andra. I vissa fall torde ifrågavarande beredskapsplaner komma att utgöra

hela komplex av utredningar och arbetsscheman in. m., vilka, ehuru berörande

olika grupper, måste behandlas och bearbetas i ett sammanhang och

under gemensam ledning. Detta framginge även av följande närmare redogörelse

för de arbetsuppgifter, som vore förbundna med de viktigare planerna.

Planerna rörande den industriella försvarsberedsJcapen avsåge förberedelsearbetet

för såväl industriens omläggning i vissa delar för tillgodoseende av

krigsmaktens behov av förnödenheter av olika slag som även industriens

råvaruförsörjning samt övriga åtgärder för upprätthållande av den industriella

driften i krig. Ifrågavarande planer, som till stor de! utgjordes av

tekniskt-ekonomiska utredningar, torde utan gensägelse ATara de omfångsrikaste

och de, som krävde det mesta arbetet för att ständigt hållas fullt

aktuella. Krigsmaterielkommissionen hade på sin tid utfört ett förberedande

arbete på detta område, vilket sedermera i viss mån fullföljts såväl

av de militära förvaltningarna som av industriberedskapskommissionen.

Erfarenheterna från statens industrikommissions verksamhet åren 1914—

1920 torde här ävenledes vara att bemärka. Mycket återstode emellertid

alltjämt att utföra för planläggning och säkerställande av den industriella

beredskapen. Till denna grupp av planer hörde bl. a. följande arbeten:

a) Översikter och beräkningar över de sannolika behoven av industriråvaror

såväl för tillgodoseende av försvarsväsendets krav å industriella färdigprodukter

som för upprätthållande av annan oundgänglig samhällsverksamhet.

b) Utredningar och planläggning rörande landets industriella råvaruförsörjning,

innefattande såväl inventeringar av landets viktigare råvaruresurser,

deras fördelning och användning i produktionen, som även planläggning av

vid krigsutbrott behövliga åtgärder för tillvaratagande av då befintliga förråd

(utfärdande av exportförbud, besparingsföreskrifter, beslagsåtgärder o. d.);

vidare undersökningar och planer beträffande möjligheten att i fråga om

viktigare ämnen, yarå tillgång ej funnes inom landet, tillgodose behoven genom

import, lagring, upptagande av nya tillverkningar, utfinnande av ersättmngsämnen

o. d.

c) Utredningar och planläggning rörande industriens förseende med kraft,

bränsle, oljor o. d. (eventuellt ransonering härav) med särskilt hänsynstagande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 7

till de industriföretag, som vore avsedda för krigsmaterieltillverkning eller

annan för samhällslivet oundgänglig produktion.

d) Tekniskt-statistiska undersökningar rörande industriföretagens tillverkningsförmåga,

deras maskinutrustning och lämplighet i övrigt för omhändertagande

av krigsmaterieltillverkning eller andra viktigare statsleveranser i

krig; ävensom fastställandet av en rationell uppdelning av industriföretagen

för utförande av de leveranser, som av olika militära och andra statsmyndigheter

planerades.

e) Utarbetande av planer rörande vid krigsutbrott avsedd tillverkning av

krigsmateriel m. m., innefattande kontrakt om mobiliseringsleveranser, utredningar

rörande omläggning, utvidgning och förflyttning av vissa viktigare

fabrikationer (särskilt s. k. nyckelindustrier) m. in.

f) Utredningar och planläggning röranden tillhandahållande av yrkesutbildad

värnpliktig och civil arbetskraft till de industriföretag, som avsåges för krigsmaterieltillverkning

eller annan för samhällslivet oundgänglig produktion.

g) Utarbetande av organisations- och mobiliseringsplaner jämte instruktioner

m. m. för det organ, som skulle omliänderhava ledningen och övervakandet

av den industriella verksamheten i krig (motsvarande de förutvarande

industri- och handelskommissionerna).

I nära anslutning till eller såsom ett led uti de arbetsuppgifter, som berörde

den industriella försvarsberedskapen, stode även uppgörandet av register

å högre kvalificerad teknisk arbetskraft jämte planer för ingenjörernas utnyttjande

för olika uppgifter inom försvarsväsendet och krigsindustrien.

Beträffande den grupp av förberedelseplaner, som rörde jordbruksnäringens

och livsmedelsproduktionens upprätthållande och eventuella omläggning, hade krigsberedskapskommissionen

på sin tid gjort ett grundläggande utredningsarbete

(del IV av kommissionens betänkande), vilket arbete dock numera krävde

eu mer eller mindre fullständig revidering. Enligt nämnda kommissions

betänkande måste vissa kompletterande utredningar verkställas på området

i fråga, varjämte särskilda planer för krigsbereclskapens tryggande borde

utarbetas och vidmakthållas. Bland hithörande arbetsuppgifter märktes följande:
a)

Utredningar rörande åtgärder för jordbrukets befrämjande i krig, dess

tillgodoseende med gödselmedel vid avbrytande av importen, dess förseende

med redskap och andra förnödenheter m. m.

b) Utredning och planläggning rörande reglering av livsmedelsproduktionen,

åstadkommande av ökad brödsädes- och potatisodling o. s. v., ävensom

angående statligt förfogande över samt lagring av vissa varor m. in.

c) Planläggning rörande en med hänsyn till fodermedelsbrist eventuellt

erforderlig, hastig reduktion av kreatursbeståndet (alternativt före och efter

betestiden) och därmed sammanhängande åtgärder från statens sida.

Planläggningsarbetena rörande regleringsåtgärder för konsumtionen av livsmedel,

bränsle, kläder o. d. behandlades äveniedes i krigsberedskapskommissionens

betänkande del IV. Till grund för förberedelsearbetet på detta område

måste emellertid, enligt de sakkunnigas mening, framför allt läggas de

rika erfarenheter, som på sin tid vunnits inom folkhushållningskommissionen

samt, ehuru i mindre grad, inom industrikommissionen och bränslekommissionen.

Ifrågavarande planer, som till väsentlig grad rörde sig om administrativa

organisationsfrågor i samband med ransonering, omfattade bl. a.

följande arbetsuppgifter:

a) Utredningar och planläggning rörande alla de statliga åtgärder, utfärdande

av exportförbud, inventeringar, påbud om statligt förfogande, prisreglering,

lagringsanordningar m. m., vilka kunde erfordras i samband med

reglering av konsumtionen av livsmedel, beklädnadsartiklar, bensin, fotogen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

m. tf. förbrukningsartiklar, ävensom utarbetande av planer för ett snabbt

genomförande av ransoneringen, såsom planer för tryckning och distribution

av ransoneringskort, kungörelser m. m.

b) Uppgörande av organisations- och mobiliseringsplaner jämte instruktion

m. m. för det organ, som skulle omliänderhava den centrala ledningen

av anordningarna för folkförsörjningen i krig (motsvarande förutvarande folkhushållningskommissionen).

c) Planläggning rörande tillsättandet och organisationen av alla de lokala

institutioner och organ, nämnder, byråer m. m., vilka skulle omliänderhava

ransoneringen, ävensom utarbetande av instruktioner, redovisnings- och kontrollföreskrifter

o. d. för desamma.

Yad anginge planerna rörande arbetsmarknadens organisation, understödsväsendet

m. fl. sociala anstalter, innehölle krigsberedskapskommissionens betänkande

del Y ett mycket omfattande och grundligt utredningsarbete i fråga

om den s. k. »sociala krigsberedskapen». Bl. a. förelåge utarbetade förslag

till lagar och förordningar rörande arbetsförmedlingsverksamheten i krig

samt rörande allmän tjänsteplikt, rörande krigsunderstöd (innefattande arbetslöshets-

och mobiliseringsunderstöd) ävensom rörande hyresunderstöd

in. m. Grunderna för den ekonomiska försvarsberedskapen på det sociala

området torde härmed vara jämförelsevis fullständigt klarlagda.

Till följd av ändrade förhållanden vore emellertid numera en del jämkningar

och omarbetningar av krigsberedskapskommissionens förslag nödvändiga.

Ävenledes erfordrades vissa kompletterande p] anläggningsarbeten i fråga

om den sociala skyddslagstiftningen m. m. Arbetsuppgifterna på ifrågavarande

område torde sålunda huvudsakligen omfatta:

a) Revidering och fullständigande av krigsberedskapskommissionens planläggning

av åtgärder för den sociala försvarsberedskapens ordnande.

b) Uppgörande av mobiliseringsplaner jämte instruktion m. m. för det

organ, som skulle omliänderhava den centrala ledningen av den sociala försvarsberedskapen

(den i krigsberedskapskommissionens förslag s. k. »riksarbetsnämnden»).

Planläggningsarbetet rörande finans- och kreditväsendets ordnande samt vissa

andra krig sekonomiska lagstiftningsåtgärder m. in. behandlades i krigsberedskapskommissionens

betänkande del II; försäkringsväsendet i del III. Utarbetade

förslag till lagar och förordningar förelåge här beträffande bl. a.

riksbankens sedelutgivning, myntväsendet, bankrörelsen, upprättandet av krigskreditbank

och krigskreditkassor, beträffande moratorielagstiftning, lagstiftning

om krigstestamenten, om förbud mot vissa förmögenhetsrättsliga avtal

m. m. ävensom rörande försäkringsverksamheten i krig. Alla dessa författningsförslag

krävde emellertid numera en omfattande revidering och komplettering.

Yid sidan härav erfordrades även planläggning av vissa organisations-

och verkställiglietsåtgärder för tryggande av finans-, kredit- och försäkringsväsendets

funktionerande i krig. På ifrågavarande områden märktes

sålunda bl. a. följande arbetsuppgifter:

a) Revidering och fullständigande av krigsberedskapskommissionens förslag

till lagar och förordningar m. m. på det krigsekonomiska området.

b) Utarbetande av planer rörande rikets penningväsende i krig, planläggning

av krigslån in. fi. statsfinansiella åtgärder.

c) Planläggning rörande den enskilda bankrörelsens anpassning till krigsförhållanden,

rörande igångsättandet av krigskreditanstalternas verksamhet

in. m.

Den nu lämnade redogörelsen rörande vissa arbetsuppgifter, sammanhängande

med planläggningen av landets ekonomiska försvarsberedskap, kunde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

givetvis icke göra anspråk på att vara uttömmande. Av densamma torde

dock framgå, att icke oväsentliga partier av ifrågavarande försvarsförberedelser

utgjordes av dels vad man skulle kunna kalla författningsarbete (utarbetande

och revidering av förslag till lagar och förordningar av olika slag), dels rent

organisatoriska arbeten (uppgörandet av sammansättnings- och mobiliseringsplaner

samt instruktioner för alla de institutioner, kommissioner, nämnder

och byråer, som måste upprättas i krig). Uppenbart vore, att nämnda båda

slag av arbeten vore av beskaffenhet att vid planläggningens första början,

då allt skulle nyskapas och nyorganiseras, kräva mycken omtanke och tid;

men när planerna väl en gång vore färdiga, borde det årligen återkommande

gransknings- och revisionsarbetet här bliva jämförelsevis enkelt. Stora delar

av de utarbetade planerna kunde kanske under ilera år icke påfordra någon

som helst förändring.

Enligt den lämnade redogörelsen inginge även bland planläggningsarbetena

åtskilliga statistiskt-ekonomiska utredningar ävensom ingenjörtekniska utredningar

och därmed sammanhängande planer rörande omläggning eller

förflyttning av industrier o. d. I fråga om dessa slags arbeten vore att observera,

att de år från år timade förändringarna, särskilt på de industriella och

tekniska områdena, ofta nog kunde vara av det slag, att de uppgjorda planerna

behövde i större eller mindre grad omarbetas. Vidmakthållandet av

ifrågavarande delar av beredskapsplanerna i fullt aktuellt skick torde därför

kräva jämförelsevis mera tid och arbete.

Slutligen omfattade den ekonomiska försvarsberedskapen ytterligare ett

särskilt slag av arbeten, nämligen vissa myndigheters träffande av direkta

avtal och uppgörelser om tillverkningar och leveranser i krigstid. Beträffande

hithörande åtgärder borde endast påpekas, att det låge i sakens natur,

att avtalen tid efter annan måste förnyas.

Efter att sålunda hava lämnat eu översikt av de enligt de sakkimnigas

mening viktigaste uppgifter, som sammanhänga med vårt lands ekonomiska

försvarsberedskap, övergå de sakkunniga till att undersöka, liur arbetet för

lösandet av dessa uppgifter i stort sett bör organiseras. Härom anföra de sakkunniga

följande.

I överensstämmelse med mottagna direktiv hade de sakkunniga ansett sig

böra i första hand undersöka, i vilken omfattning arbetsuppgifter rörande

den ekonomiska försvarsberedskapen lämpligen kunde och borde överlåtas

åt redan befintliga myndigheter och institutioner, för att därefter upptaga

till behandling frågan om den lämpligaste sammansättningen av den eller

de institutioner, som återstående arbetsuppgifter skulle påvila. Att ett centralorgan,

en rikskommission, under alla förhållanden erfordrades för arbetenas

ledning och sammanhållning, hade av krigsberedskapskommissionen

kraftigt betonats, något vartill de sakkunniga ville redan nu uttala sin fulla

anslutning.

När det gällde att på lämpligt sätt fördela den mångfald uppgifter, som

innefattades i den ekonomiska försvarsberedskapen, torde den förut verkställda

analysen av uppgifternas art och beskaffenhet kunna tjäna till ledning.

Såsom därav framginge, tillhörde beredskapsarbetena med hänsyn till

sin natur i stort sett något av följande fem kategorier, nämligen

1) författningsarbete (utarbetande och revidering av förslag till lagar, förordningar

o. d.);

2) organisatoriska arbeten (uppgörande och revidering av sammansättningsoch

mobiliseringsplaner jämte instruktioner för kristidsinstitutioner m. m.);

3) statistiskt-ekonomiska utredningar;

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts •proposition nr 6.

4) ingen jörtekniska och vetenskapliga utredningar; samt

5) uppgörande av avtal om krigsleveranser.

\ ad först beträffade det under 1) angivna författningsarbetet, hölle de sakkunniga

före, att utarbetandet av nya förslag till lagar och förordningar rörande

den ekonomiska försvarsberedskapen borde såsom regel ske genom centralorganets,

den nyssnämnda rikskommissionens, försorg, som för ändamålet

anlitade särskilt tillkallade författningsexperter på respektive ämnesområden.

Övervakandet av att dylika författningsförslag ständigt vore fullt aktuella

torde åter, allt efter omständigheterna, kunna ombesörjas antingen av det

ämbetsverk, som närmast berördes av författningen i fråga, eller ock av

rikskommissionen. Skyldigheten att draga försorg om erforderliga revideringar

torde i varje fall böra påvila nämnda kommission.

Beträffande de under 2) nämnda organisatoriska arbetena hade de sakkunniga

kommit till den uppfattningen, att det första utarbetandet av planerna

i allmänhet borde verkställas genom särskilt utsedda delegerade, exempelvis

en tjänsteman från rikskommissionen och en från det ämbetsverk,

som närmast berördes av arbetet i fråga. Den sedermera skeende årliga

revideringen av organisations- och mobiliseringsplanerna syntes däremot i

regeln kunna ombesörjas av vederbörande ämbetsverk.

De under 3) upptagna statistiskt-ekonomiska utredningarna, vilka i stort

sett avsåge införskaffande och bearbetning av för rikskommissionens arbeten

erforderliga uppgifter, syntes lämpligen böra utföras av vederbörande ämbetsverk.

Ifrågavarande utredningar borde givetvis verkställas i anslutning till

verkens allmänna statistik och efter samråd med rikskommissionen.

De under 4) angivna ingenjörtekniska och vetenskapliga utredningarna

vore däremot av sådan speciell art, att arbetet härmed i allmänhet lämpligast

ombesörjdes genom rikskommissionen med tillhjälp av inom eller utom statsförvaltningen

befintlig sakkunskap.

Slutligen syntes huvuddelen av arbetet med de under 5) berörda krigsleveransavtalen

böra — sedan rikskommissionen bl. a. med ledning av nyssnämnda

ekonomiskt-statistiska utredningar verkställt en fördelning av industriföretagen

på de olika myndigheterna — åligga vederbörande militära eller

civila ämbetsverk.

Ledningen av beredskapsarbetena samt övervakandet, att dessa bleve enhetligt

och följdriktigt utförda, borde, såsom redan antytts, åligga rikskommissionen.

På denna borde också ankomma att verkställa, eventuellt genom

tillkallade experter, alla övriga arbeten, som av olika skäl icke lämpligen

kunde utföras genom någon av de bestående myndigheterna eller institutionerna.

Sedan de sakkunniga sålunda angivit de allmänna riktlinjer, efter vilka

en uppdelning av arbetsuppgifterna i princip syntes böra ske, skulle nu

undersökas, huru denna arbetsfördelning gestaltade sig i fråga om de därav

särskilt berörda ämbetsverken.

Vad då först beträffade planerna fur den industriella försvarsberedskapen,

vore det uppenbart, att kommerskollegium både borde och kunde i fråga om

hithörande arbeten lämna en mycket värdefull medverkan. Enligt gällande

instruktion för ämbetsverket hade detta till åliggande att bl. a. följa utvecklingen

av rikets industri och bergshantering och efter omständigheterna vidtaga

åtgärder för befrämjandet av dessa näringar. Det syntes då ligga i

sakens natur, att ämbetsverket även borde ägna uppmärksamhet och taga

verksam del i de arbeten, som avsåge upprätthållandet av den industriella

verksamheten i krig. Såge man närmare på hithörande frågor, stode det klart,

att såväl vid uppgörandet av generalöversikterna rörande råvarubehoven som

i fråga om planläggningen av den industriella råvaruförsörjningen i krig ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

väsentligt material borde kunna ställas till förfogande av kollegiet. I vad mån

bearbetningen av detta material skulle ske inom ämbetsverket och huruvida

utredningarna i övrigt för nämnda planläggning borde helt eller delvis ombesörjas

av detsamma, vore spörsmål, som, enligt de sakkunnigas mening,

borde avgöras efter överenskommelse mellan kollegiet och rikskommissionen.

Samma syntes böra bliva förhållandet i fråga om utredningarna rörande industriens

förseende med kraft, bränsle och olika driftsförnödenheter i krigstid.

Någon tveksamhet torde däremot knappast råda om, att införskaffandet

av vissa uppgifter rörande industriföretagens tillverkningsförmåga lämpligast

borde ske i samband med kommerskollegii näringsstatistiska arbeten, även

om rikskommissionen därjämte komme att anlita de utvägar, som stode till

buds jämlikt lagen den 9 april 1926 angående skyldighet för vissa näringsidkare

att biträda vid arbetet med industriens krigsorganisation m. m. Slutligen

ansåge de sakkunniga ändamålsenligt, att omsorgen att träffa förberedelser

för organiserandet av den institution, som i krigstid skulle omhänderhava

det statliga överinseendet över handel och industri, tilldelades kommerskollegium,

som med andra ord skulle utgöra det mobiliserande organet

för en statens industri- och handelskommission. Planerna härför utarbetades

och reviderades under samarbete med rikskommissionen i enlighet med de

ovanberörda allmänna principerna.

I fråga om planerna rörande jordbruket och livsmedelsproduktionen i krig

trädde lantbruksstyrelsen i förgrunden såsom det organ, på vilket det främst

ankomme att medverka vid beredskapsarbetena. Jämlikt gällande instruktion

ålåge det nämnda styrelse bl. a. att vidtaga eller föreslå åtgärder för befrämjande

av lantbruket och dess binäringar samt fiskerinäringen. Enligt

samma tankegång, som ovan berörts i fråga om kommerskollegium, borde

då styrelsens uppmärksamhet lämpligen också avse dessa näringars upprätthållande

och eventuella omläggning i krig. Vid utredningarna på detta område

bleve den sakkunskap, som vore företrädd inom lantbruksstyrelsen, till

ovärderlig nytta. Yad anginge själva utarbetandet av planerna för jordbrukets

vidkommande, brödsädsproduktionens främjande o. s. v., borde detta

arbete, i överensstämmelse med vad förut sagts, verkställas genom särskilda

delegerade. Revideringen och granskningen av utredningarnas aktualitet

borde däremot sedermera såsom regel ske genom lantbruksstyrelsens försorg.

Samråd med rikskommissionen förutsattes dock äga rum i behövlig

utsträckning.

Beträffande såväl planerna för allmän konsumtionsreglering som planerna

rörande arbetsförmedling och understödsväsende m. m. vore självfallet socialstyrelsen

den institution, som besutte den största sakkunskapen och som vore

bäst skickad att uppbära en del av beredskapsarbetena. Instruktionen för

detta ämbetsverk innefattade också åligganden, som sammanfölle med eller

stode nära den verksamhet på försvarsberedskapens område, som det här

vore frågan om. Såsom framginge av det förut anförda, torde planerna för

ransonering av livsförnödenheter m. m. såväl som den s. k. sociala krigsberedskapen

till väsentlig del omfatta rent organisatoriska arbeten. Uppläggandet

av alla hithörande organisationsplaner jämte instruktioner m. m.

bleve säkerligen ett tidskrävande arbete för vederbörande delegerade; sedermera

torde emellertid de årligen återkommande revideringarna icke bliva

synnerligen betungande. Enligt de sakkunnigas mening borde socialstyrelsen

förutom nämnda revideringsarbeten hava till åliggande att förbereda

upprättandet av de båda centrala statsinstitutioner, som vid krig måste in

rättas för att hava överinseendet över respektive folkförsörjningens och arbetsmarknadens

organisation, d. v. s. omhänderliava mobiliseringsplanerna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

för en statens folkliushållningskommission och en »riksarbetsnämnd». Planläggningen

syntes böra ske under samarbete med rikskommissionen.

Vad slutligen anginge den sista stora gruppen av planläggningsarbeten, den

som rörde finans- och kredit väsendets ordnande, hade de sakkunniga funnit nödvändigt,

att dessa frågor till väsentlig del behandlades inom riksbanken och

riJcsgäldskontoret. Särskilt gällde detta i fråga om förberedandet av dessa institutioners

egen verksamhet i krigstid, frågor om upptagande av krigslån

o. d. Revidering av de uppgjorda förslagen till lagar och förordningar in. fl.

hithörande ärenden syntes böra ske i samråd med rikskommissionen samt

representanter för det privata kreditväsendet. Rikskommissionen kunde givetvis

icke i fråga om riksdagens här nämnda båda verk på samma sätt som

beträffande Kungl. Maj:t underställda myndigheter utöva initiativ och samverkan,

men det torde ändock fa förutsättas, att kommissionen kunde beredas

tillfälle till nära förbindelse med nämnda institutioner för samråd

rörande försvarsberedskapens synpunkter.

Förutom de nu berörda institutionerna måste givetvis även andra statens

verk och o inrättningar taga befattning med den ekonomiska försvarberedskapen.

A ena sidan vore härvid att märka de materialförbrukande militära

och civila myndigheter, vilkas behov måste tryggas medelst förberedda krigsleveranser

och vilka därigenom kunde sägas intaga i viss mån en särställning

i systemet. A andra sidan komme här i fråga sådana ämbetsverk som t. ex.

domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverken m. fl., vilka alla

hade jaositiva uppgifter att fylla i det ekonomiska livet. De särskilda förberedelser,

som dessa myndigheter måste vidtaga för tryggandet av samhällsekonomi

och näringsliv i krigstid, vore dock av förhållandevis begränsad

omfattning. Möjligen kunde för domänstyrelsen — som enligt de sakkunnigas

mening borde hava till åliggande att i samråd med rikskommissionen

handlägga vissa planer rörande bränsleanskaffning i krig — arbetet bliva

något mera omfattande. I varje fall torde vad ovan sagts om arbetenas

organisation, samverkan med rikskommissionen o. s. v., gälla beträffande

alla ifrågavarande myndigheter. Det syntes böra tilläggas, att dessa myndigheters

förberedelsearbeten i åtskilliga fall torde mera få karaktären av

administrativ än ekonomisk försvarsberedskap.

Såsom framginge av den nu lämnade framställningen, hävdade de sakkunniga

den uppfattningen, att vissa slag av arbetsuppgifter för den ekonomiska

försvarsberedskapen borde och kunde påläggas redan bestående myndigheter

och institutioner. I själva verket torde denna myndigheternas medverkan

i arbetet vara en förutsättnig för, att de skulle kunna bereda sig till

utförande av eu mängd åligganden, som de enligt de sakkunnigas mening

icke torde kunna undgå vid krigstillfälle. För övrigt talade både kostnadsskäl

och organisationsliänsyn för, att inom olika statliga organ förefintliga

insikter och kunskaper på ifrågakommande områden tillvaratoges och utnyttjades,

liksom det material av statistisk och annan art, som redan förefunnes

eller av andra skäl införskaffades och vidmakthölles inom statsförvaltningen,

bleve ställt till förfogande för den ekonomiska försvarsberedskapens

syften.

Ett enligt de sakkunnigas mening betydelsefullt led i den tänkta organisationen

vore den principen, att mobiliseringsförberedelserna för de institutioner,

som vid krigstillfälle måste upprättas för omliänderhavande av

vissa svårlösta samhällsproblem, ålades de bestående ämbetsverk, vilka enligt

gällande instruktioner hade närmast motsvarande verksamhetsområden.

Genom en dylik anordning borde improvisationens olägenheter i möjligaste

mån undvikas. Kristidsorganisationerna komme att organiskt växa fram ur

sin rätta miljö, i det att någon del av ämbetsverkens personal givetvis komme

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuncjl, Muj:ts proposition nr 6. lo

att vid krigstillfälle överflyttas till desamma; och på sä sätt tillfördes dessa

organisationer redan från början eu välbehövlig tjänstemannarutin samt sakkunskapen

lios just de personer, som tagit verksam del i planläggningsarbetena.

Tydligt vore, att ett sådant organisationsförfarande också tjänade

till att i fredstid stärka känslan av ansvar inför försvarsberedskapens krav.

En förutsättning för, att ifrågavarande delar av beredskapsplanerna skulle

kunna påläggas de berörda ämbetsverken, vore emellertid å ena sidan, att

dessa erliölle sakkunnigt biträde och hjälp vid det mera krävande forsta utarbetandet

av planerna samt beträffande sådana mobiliseringstekniska detaljer,

vari deras tjänstemän saknade erfarenhet. A andra sidan framstode

som ett oundgängligt villkor för den ifrågasatta anordningen, att ett sammanhållande

och ledande organ förefunnes, vilket hade befogenhet att taga

del av alla ämbetsverkens åtgärder rörande den ekonomiska försvarsberedskapen

och effektivt kunde övervaka, att behövliga revideringar av planerna

verkligen komme till utförande. Såsom framginge av det föregående, hade

de sakkunniga tänkt sig, att dessa båda villkor skulle bliva uppfyllda genom

inrättandet av en rikskommission för den ekonomiska försvarsberedskapen,

som innehade överledningen av alla hithörande angelägenheter och vilken

skulle, särskilt under de första åren, lämna de olika ämbetsverken erforderligt

biträde i deras arbete genom att tillfälligt ställa till deras förfogande

sakkunnig arbetskraft, antingen kommissionens egna tjänstemän eller särskilt

tillkallade militära eller civila experter.

Emellertid kvarstode alltid frågan, huruvida icke något eller några av

ämbetsverken, utöver sådant tillfälligt sakkunnigt biträde, skulle behöva

någon personalförstärkning för lösandet av de uppgifter rörande den ekonomiska

försvarsberedskapen, som skulle påläggas dem. Efter övervägande

av alla på denna fråga inverkande faktorer, arbetenas beskaffenhet och art

in. in., hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att — när man

bedömde frågan på lång sikt, d. v. s. sedan de första årens planläggningsoch

nydaningsarbeten vore över — det endast vore kommerskollegium, som

möjligen kunde ifrågasättas att behöva någon personalförstärkning för ändamålet.

Innan direkt erfarenhet förelåge i fråga om huru samarbetet mellan

kollegiet och rikskommissionen utvecklade sig, vore det emellertid icke möjligt

att med bestämdhet uttala sig om, huruvida och i vilken utsträckning

extra arbetskraft inom kollegiet kunde bliva oundgängligen erforderlig. Man

torde dock kunna utgå ifrån, att ifrågavarande extra arbetskraft skulle kunna

begränsas till visst tillfälligt biträde å de byråer inom kollegiet, som närmast

komme att beröras av beredskapsarbetet.

Yad därefter beträffade de militära förvaltningsmyndigheternas befattning

med frågor rörande den ekonomiska försvarsberedskapen, erinrade de sakkunniga,

att dessa myndigheter under de senaste 8 ä 10 åren utfört ett högst

betydelsefullt organisations- och planläggningsarbete särskilt rörande den industriella

beredskapen, där myndigheterna bl. a. hade att ordna de i tekniskt

hänseende ofta mycket omfattande krigsleveransavtalen ävensom att

förbereda de i anspråk tagna firmornas tillgodoseende med personal m. m.

vid mobilisering. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, återstode emellertid

vidsträckta arbetsområden här ännu att bearbeta, vartill komme, att de uppgjorda

planernas vidmakthållande med hänsyn till teknikens framsteg och de

ofta inträffande förändringarna inom industrien toge mycken tid och arbete

i anspråk.

Genom 1925 års försvarsordning hade ifrågavarande militära myndigheter

i viss utsträckning erhållit särskild personal för ledningen av berörda arbeten

ehuruväl icke i den omfattning, varom myndigheterna på sin tid gemensamt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Myndig
heterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

hemställt. Däijämte hade särskilda anslagsmedel ställts till deras förfogande

för bestridande av med arbetena förenade kostnader.

Någon inskränkning av det beredskapsarbete för industriens krigsorganisation,

som påvilade de militära förvaltningsmyndigheterna, skulle ej komma

att ske genom inrättande av ett särskilt organ för den allmänna ekonomiska

försvarsberedskapen. Tvärtom hade de sakkunniga ansett sig böra förutsätta,

att nkskommissionen skulle för vissa delar av sin verksamhet få påräkna

ett icke oväsentligt stöd genom nämnda myndigheters personal- och anslagsresurser

på ifrågavarande område. De sakkunniga ansåge det därför vara''av

erforderliga arbetskrafter och anslagsmedel i fortsättningen

ställdes till de militära förvaltningsmyndigheternas förfogande för här avsett

ändamål.

Innan de sakkunniga lämnade frågan, huru arbetena för den ekonomiska

försvarsberedskapen^ borde uppdelas på olika myndigheter och institutioner,

syntes det böra påpekas, att industriberedskapskommissionen i sin förutberörda

skrivelse av den 25 november 1925 givit uttryck åt den tanken, att

~ j den man nämnda arbeten icke kunde påläggas bestående myndigheter —

de borde fördelas på tre fristående kommissioner, nämligen en för industriens

krigsorganisation, en livsmedelsförsörjningskommission samt en över dessa

stående rikskommission, vilken sistnämnda bl. a. skulle handlägga alla sådana

ärenden, som icke behandlades av någon av de andra båda kommissionerna.

De sakkunniga hade tagit denna föreslagna lösning av organisationsproblemet

under omprövning, men funnit, att även om förslaget vid första påseendet

kunde synas tilltalande, detta dock, efter ett närmare skärskådande av

alla på frågan inverkande faktorer, näppeligen kunde förordas. Såväl organisatoriska

skäl som kostnadsskäl talade emot detsamma. Ty såsom här

förut påvisats, grepe de olika slagen av beredskapsplaner och utredningar

så intimt in i varandra, att de icke kunde helt särskiljas; den industriella

försvarsberedskapen påverkade exempelvis på många sätt jordbruksnäringen,

och konsumtionsregleringen måste ordnas enhetligt för födoämnen och industriprodukter

o. s. v. Detta gjorde, att ett uppdelande på skilda komnnssioner

av planläggningsarbetet på föreslaget sätt oundgängligen måste

medföra dubbelarbete på flera punkter samt framskapa krav på en särskilt

förmedlande verksamhet, för att kommissionerna icke skulle på stridiga sätt

lösa samhörande problem. Följden härav bleve ökad kommissionspersonal

med ty åtföljande _ stegrade kostnader. Härtill komme, att enligt industriberedskapskommissionens

förslag den ena kommissionen finge uppgifter,

som permanent krävde mycket arbete, medan den andras uppgifter bleve av

ar*> arbetet visserligen under de första åren bleve betydande, men

därefter sannolikt så begränsat, att det kunde ifrågasättas, om personalen

skulle få full sysselsättning.

Dessa olägenheter undanröjdes, om beredskapsarbetena enhetligt omhänderhades

av en och samma kommission. Verksamheten kunde nämligen då så

organiseras, att sedan den första planläggningsperioden väl vore över, de

erforderliga revideringarna företoges successivt inom olika grupper av planer

året runt. 1

Pa grund av det nu anförda ansage de sakkunniga den riktigaste lösningen

vara, att endast en kommission omhänderhade den ekonomiska försvarsberedskapen.

Följaktligen borde, sedan eu rikskommission upprättats för ändamålet,

den nuvarande industriberedskapskommissionen upplösas och dess

uppgifter i lämplig utsträckning överlämnas till nkskommissionen.

Rörande den av de sakkunniga lämnade översikten av de arbeten, som

krävas för landets ekonomiska försvarsberedskap, har flertalet av de

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

i ärendet liörda myndigheterna och institutionerna icke framställt några erinringar.

Chefen för generalstaben har anfört, att svårigheten att överblicka de för

oss nya och i viss mån obekanta arbetsområden, varom här vore fråga, torde

betinga, att den fixering av arbetsområdena, som gjorts av de sakkunniga,

närmast vore att betrakta såsom ett utkast och en stomme. Arbetsområdets

omfattning och begränsning kunde därför, enligt generalstabschefens mening,

komma att underkastas ändringar och förskjutningar, i den mån arbetet

kommit i gång och erfarenheterna givit ytterligare hållpunkter i frågan.

Marinförvaltningen framhåller, att planer beträffande sjöfarten under krig

icke av de sakkunniga berörts. I krig komme landet att för sin livsmedelsoch

råvaruförsörjning bliva under alla förhållanden hänvisat till import.

Minst nittio procent av landets import ginge över havet. Sjöhandeln måste

under ett krig merendels ledas in på nya banor i följd av den avspärrning

av sjötrafiken, som olika kombinationer av krigsfall medförde. Detta problem

fordrade noggrann planläggning för de olika fall, som i sådant hänseende

kunde tänkas uppstå.

Socialstyrelsen har framställt den principiella erinran, att de sakkunniga i

sin översikt över beredskapsarbetena icke i behörig grad framhävt betydelsen

och omfattningen av de åtgärder, som borde under fredstid vidtagas för

tryggande av folkets konsumtionsbehov och tillgodoseende av den sociala

försvarsberedskapen. Så mycket betydelsefullare torde förberedelser på

dessa områden få anses, som man syntes kunna vänta, att i framtida krig

avspärrning och andra direkt mot det ekonomiska livet riktade åtgärder

företoges på ett vida tidigare stadium än under världskriget. För att såväl

bevara motståndskraften under krig som vidmakthålla inre lugn och social

jämvikt under ekonomiska undantagsförhållanden av brydsam karaktär komme

otvivelaktigt att krävas snabbt och planmässigt handlande, varigenom hos

de olika folkklasserna kunde väckas och upprätthållas förvissningen, att

statsmyndigheterna icke låtit sig överrumpla av händelseutvecklingen.

Vad därefter angår spörsmålet, hur arbetet för lösandet av här

ifrågavarande uppgifter i stort sett bör organiseras, synes bland de

i ärendet hörda myndigheterna och institutionerna knappast någon meningsskiljaktighet

råda om behovet av ett särskilt centralorgan, en rikskommission

för den ekonomiska försvarsberedskapen.

Beträffande omfattningen av rikskommissionens befogenheter hava fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret betonat angelägenheten av att

rikskommissionens befattning med utarbetande av planer rörande finans- och

kreditväsendets ordnande samt beträffande statens lånepolitik ävensom med

dessa planers tillämpning begränsades så, att ingrepp från kommissionens

sida på det riksbanken, respektive riksgäldskontoret förbehållna arbetsområdet

icke måtte förekomma.

I fråga om statsmyndigheternas deltagande i arbetena för den ekonomiska

försvarsberedskapen framgår av de inkomna yttrandena, att sådan medverkan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

icke kan påräknas i samma grad från alla ämbetsverkens sida, detta beroende

såväl på arbetenas skiljaktiga natur inom olika grenar av statsförvaltningen

som på de inom verken tillgängliga arbetskrafterna. Under det att vissa verk

ganska förbehållslöst utlovat afl önskad medverkan, liava andra myndigheter

i mer eller mindre bestämda ordalag reserverat sig på denna punkt under

åberopande av personalens fåtalighet inom vederbörande verk och bristen

på tillgängliga anslagsmedel.

En närmare redogörelse torde här böra lämnas för de yttranden, som av

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen avgivits rörande

frågan om arbetsuppgifternas fördelning mellan rikskommissionen och nyssnämnda

ämbetsverk samt därmed sammanhängande spörsmål.

Kommerskollegium anför liärutinnan i huvudsak följande.

Med utgångspunkt från den framställning rörande innebörden och omfattningen

av här ifrågavarande planläggningsarbete, som lämnats i de sakkunnigas

betänkande, hade kollegium tagit under övervägande, i vad mån

kollegii olika byråer kunde under samarbete med den föreslagna rikskommissionen

för den ekonomiska försvarsberedskapen tillföra utredningen positiva

insatser, liksom även huru detta samarbete enligt kollegii åsikt borde

på lämpligaste sätt organiseras. Kollegium hade därvid kommit till följande

allmänna resultat.

Den statistiska byrån inom kommerskollegium insamlade och bearbetade

för sina ordinarie arbetsuppgifter näringsstatistiskt material, som redan i och

för sig torde vara i betydande utsträckning nödvändigt såsom underlag för

rikskommissionens arbeten inom hithörande områden. I den mån nu nämnda

eller därtill sig anknytande särskilda uppgifter, vare sig om enstaka industriella

företag eller grupper av företag, erfordrades för ifrågavarande arbeten,

torde det med hänsyn både till statsverkets intresse av att undvika dubbelarbete

och till önskvärdheten att förekomma ett för industrien besvärande

mångskriveri vara ändamålsenligt, att sådana för rikskommissionen behövliga

uppgifter införskaffades i samband med kollegii regelbundna hänvändelser

till företagen i näringsstatistiskt syfte.

Det sagda syntes äga tillämplighet icke blott i fråga om de särskilda

tekniskt-statistiska undersökningar, som åsyftades under mom. d) i de sakkunnigas

yttrande rörande planläggningen av den industriella försvarsberedskapen,

utan även beträffande under mom. a), b), c) och f) behandlade planläggningsarbeten.

Dessutom torde böra erinras, att kollegium för eventuellt

behövliga statistiska specialutredningar rörande särskilda näringsgrenar eller

betydelsefulla tekniska områden besutte en omfattande erfarenhet. Den

omständigheten, att dylika specialutredningar under senare år icke förekommit

i den utsträckning, som tidigare ansetts önskligt och även tillämpats,

torde uteslutande få tillskrivas statsfinansiella hänsyn. Kollegium vore fullt

berett att, om nödiga medel ställdes till förfogande, ånyo organisera och upplägga

sådan speciell statistik.

Yad i övrigt anginge frågan om medelsbehov för tillgodoseende av det

avsedda regelbundna statistiska samarbetet med rikskommissionen, vore det

visserligen svårt att på förhand närmare beräkna detsamma. Såvitt kollegium

nu kunde döma, torde dock närmast ifrågakomma endast mera tillfälligt

biträde, varför kostnaderna icke kunde bliva särskilt stora och så mycket

mindre ägnade att ingiva betänkligheter, som rikskommissionen ju skulle

disponera vissa egna anslagsmedel för behövliga undersökningars verkställande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kuugl. Maj;ts proposition nr 6.

Industribyrån handlade ärenden angående de industriella näringarna,

med undantag av den industri, varmed bergsbyrån hade att taga befattning,

d. v. s. gruv- och brukshanteringarna, stenindustrien, torvhanteringen samt

tillverkningen och försäljningen av explosiva varor och eldfarliga oljor.

Under iakttagande av berörda uppdelning handlade dessa byråer i följd

härav bland annat frågor om råvaruanskaffning och produktionsförhållanden

inom de respektive industrigrenarna, vidare frågor om statslån och statsanslag

för främjande av samma näringar samt författningar om och tillsyn

över industriella tillverkningar, vilka ur säkerhets- och kvalitetssynpunkt

vore föremål för särskild lagstiftning. Dessa industriers allmänna ekonomiska

intressen vore sålunda framför allt föremål för ifrågavarande byråers verksamhet.

Om såsom en särskild statsangelägenhet upptoges försvarsberedskapens

främjande på det industriella området, syntes det därför vara

ofrånkomligt, att industri- och bergsbyråerna ägnade uppmärksamhet även

åt dessa beredskapssträvanden. Den sakkunskap och erfarenhet på det

tekniskt-ekonomiska området, som funnes representerad inom byråerna, torde

kunna bereda rikskommissionen ett värdefullt stöd i dess arbete och motivera

nära förbindelser mellan byråerna och kommissionen under den nya verksamhetens

fortsatta utveckling.

Beträffande handels-, sjöfarts- och fartygsinspektionsbyråerna

syntes däremot beredskapsåtgärderna, åtminstone i första planet, icke komma

att beröra verksamheten på ett närmare sätt. Emellertid vore det icke uteslutet,

att viss medverkan från deras sida kunde lämnas, till exempel i fråga

om utformandet av de planer, som berörde konsumtionsreglering av viktiga

livsförnödenheter, samt vid utarbetande av eventuellt behövliga planer för

reglering av användningen av svenskt tonnage (fraktfartsreglering).

Kollegium ville även erinra, att ämbetsverket, förutom bland byråpersonalen,

disponerade över tekniskt utbildad arbetskraft i icke ringa omfattning

på kollegium underställda lokalstater, nämligen elektriska inspektionen,

bergsstaten, torvtjänstemännen, sprängämnesinspektionen och fartygsinspektionen.

Från befattningshavarna inom dessa grenar av kollegii verksamhet

torde jämväl kunna lämnas rikskommissionen råd och anvisningar av värde

i åtskilliga avseenden.

Sålunda torde sprängämnesinspektionen, som fortlöpande införskaffade

fullständiga uppgifter rörande landets sprängämnes- och ammunitionsfabriker.

såväl med hänsyn till dessas tekniska utrustning och resurser som beträffande

personalförhållanden, i avseende å denna för försvarsberedskapen så viktiga

industrigren kunna tillhandagå med de mest tillförlitliga och kompletta data.

Även i fråga om fabriker och nederlag för eldfarliga oljor kunde sprängämnesinspektionen

lämna tillgång till de mest fullständiga upplysningarna.

Elektriska inspektionen innehade fullständiga och detaljerade uppgifter

rörande landets elektriska kraftledningsnät samt privata elektriska

vattenkraftanläggningar och borde sålunda kunna tillhandagå med värdefulla

upplysningar för planerandet av industriens kraftfråga under mobiliseringsförhållanden.

Statens torvingenjörer kunde biträda i fråga om planerandet

av en ökad användning av torvbränsle under enahanda förhållanden,

liksom den lokala bergsstaten sutte inne med den mest fullständiga

detaljkännedomen rörande tillgångarna och brytningen av malm och andra

i råvaruhänseende viktiga mineralier samt möjligheterna att utvidga brytningen.

Eartygsregistreringssektionen inom kollegii sjöfartsbyrå förde

ett fortlöpande register över landets fartygsbestånd och kunde alltså tillhandagå

med i sådant avseende erforderliga data berörande sjötransportproblemen

under krigsförhållanden, liksom fartygsinspektionen i fråga om

fartygsmaterielens beskaffenhet m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 6 haft. (Nr 6.)

1375 27 •_>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. l[aj:ts proposition nr 6.

Beträffande formerna för samarbetet mellan kollegium och rikskommissionen

liade redan framhållits, att de speciella uppgifter rörande vissa industriföretag,

som torde befinnas erforderliga för kommissionens utredningar

utöver de statistiska data, som för den allmänna industristatistiken årligen

av kollegium införskaffades, borde såvitt möjligt i ett samband och jämväl av

kommerskollegium infordras och därefter, enligt överenskommelse från fall

till fall, antingen på begäran av rikskommissionen med anlitande av kollegii

arbetskrafter statistiskt bearbetas i visst angivet syfte, eller ock till rikskommissionen

direkt överlämnas för bearbetning. Behandlingen av de ordinarie

statistiska uppgifterna, även för rikskommissionens behov, torde i varje fall

böra ankomma på kollegium.

Lantbruksstyrelsen har i ämnet anfört, bland annat, följande.

Såvitt det ville synas, skulle enligt de sakkunnigas förslag den övervägande

delen av arbetet rörande den ekonomiska försvarsberedskapens

organisation utföras av de ordinarie ämbetsverken, under det att den föreslagna

rikskommissionen mera skulle hava en sammanhållande uppgift beträffande

detta arbete.

Ifrågavarande arbeten, såvitt de rörde jordbruksnäringens och livsmedelsproduktionens

upprätthållande och eventuella omläggning i händelse av

krigstillstånd, skulle falla på lantbruksstyrelsen.

I likhet med de sakkunniga liölle jämväl lantbruksstyrelsen före, att samarbete

i viss utsträckning måste komma till stånd mellan den ifrågasatta

nya rikskommissionen och redan bestående fackämbetsverk för åstadkommande

av ett gott resultat i fråga om den ekonomiska försvarsberedskapens

organisation. Det syntes emellertid lantbruksstyrelsen, att de sakkunniga

härvidlag betydligt överskattat dessa statsmyndigheters möjlighet att medverka

vid planläggningen av denna försvarsorganisation, och att de sakkunnigas

förslag härutinnan lämnade allt för liten garanti för slutförande av

denna planläggning inom rimlig tid och på mest ändamålsenliga sätt. Med

avseende härå ville styrelsen anföra, att de centrala verken i allmänhet

torde hava fullt upp att göra med det löpande ordinarie arbetet, som ju i

allt fall hade nuets aktualitet och i första hand måste utföras, och att de

därför icke kunde förväntas hava möjlighet att ägna erforderlig tid och

arbetskrafter åt de bär i utsikt ställda, synnerligen krävande arbetsuppgifterna.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste ifrågavarande arbetsuppgifter

anses vara av så omfattande natur och förutsätta så mycken omtanke,

att de helt krävde sin man. Med hänsyn härtill syntes det knappast

vara tillrådligt att lägga dessa arbetsuppgifter, vilka syftade på en oviss

framtida eventualitet och som därför måste bliva mindre aktuella, på befattningshavare,

vilka redan sutte med händerna fulla av löpande arbete och

vilka icke kunde ägna tillräcklig tid och omsorg åt denna nya uppgift, åtminstone

icke utan att det ordinarie arbetet eftersattes och bleve lidande

därpå. Med avseende härå borde jämväl framhållas, att den utav de sakkunniga

föreslagna decentralisationen av vissa organisationsuppgifter ingalunda

kunde anses befordra önskvärd planmässighet och enhetlighet uti

arbetet i dess helhet betraktat, och att ett godtagande av förslaget otvivelaktigt

måste förväntas medföra avsevärda svårigheter i form av arbete och

tidsspillan för organisationsarbetets sammanhållande och bedrivande efter

ensartade riktlinjer inom de olika ämbetsverken, varförutom slitningar lätt

kunde uppkomma mellan dessa och rikskommissionen i fråga om arbetets

uppdelning dem emellan. Den fördelning av ansvaret för beredskapsarbetets

behöriga utförande, som förslaget måste anses innebära, uppväckte jämväl

starka betänkligheter. Av antydda skäl funne lantbruksstyrelsen det vara

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

mest rationellt och jämväl ur arbetsresultatets synpunkt nödvändigt, att

det egentliga arbetet med organisationsplanernas utarbetande utfördes av den

föreslagna rikskommissionen, vars hela verksamhet skulle inriktas på denna

uppgift.

De sakkunniga syntes förutsätta, att de ämbetsverk, vilka enligt förslaget

skulle med rikskommissionen dela arbetet med ifrågavarande organisationsplaner,

måste för ändamålet påräkna någon förstärkning i sina ordinarie

arbetskrafter under det första grundläggande organisationsarbetet, men att

det därefter endast vore kommerskollegium, som kunde ifrågasättas att behöva

någon personalförstärkning för ändamålet. För styrelsens del ville lantbruksstyrelsen

i förevarande avseende framhålla, att till följd av arbetsbördans

ständigt fortgående ökning särskilt de arbetskrafter, på vilka här ifrågasatta

nya arbetsuppgifter skulle ankomma, redan nu vore pressade till bristningsgränsen.

Lantbruksstyrelsen funne sig därför icke kunna påtaga sig

ansvaret för dessa arbetsuppgifters behöriga fullgörande, med mindre styrelsen

utrustades med för ändamålet erforderliga nya och fullt kvalificerade

arbetskrafter.

Uppenbart vore sålunda — och detta förutsatte i viss man även de sakkunniga

— att en förstärkning av arbetskrafterna måste förväntas bliva erforderlig

inom här ifrågavarande ämbetsverk, för att dessa skulle kunna bliva

i stånd att fullgöra de uppgifter, som enligt förslaget skulle ankomma på

dem. Med hänsyn härtill och till vad lantbruksstyrelsen i övrigt anfört

hölle emellertid styrelsen före, att det vore långt bättre att överföra all för

den ekonomiska försvarsberedskapens organisation erforderlig arbetskraft

på rikskommissionen och låta denna svara för det hela.

Emellertid räknade lantbruksstyrelsen givetvis med, att vederbörande

ämbetsverk överläggningsvis skulle vid behov tillhandahålla rikskommissionen

all den sakkunskap, varöver ämbetsverken förfogade. Avenså torde

dessa ämbetsverk efter organisationsplanernas första utarbetande med tillhörande

författningsförslag kunna så långt möjligt vara rikskommissionen

behjälpliga vid övervakandet av, att dessa planer och författningsförslag

ständigt liölles aktuella, och lämna kommissionen besked angående sina iakttagelser

härutinnan, varvid det borde ankomma på kommissionen att vidtaga

erforderliga åtgärder för avhjälpande av tilläventyrs förefintliga brister.

Socialstyrelsen har i förevarande ämne gjort följande uttalande:

För konsumtion sregleringen förfogade styrelsen genom sina levnadskostnadsunclersökningar,

fortlöpande detaljprisstatistik och dyrortsgrupperingar

över ett mångsidigt och uttömmande material till belysande av såväl förbrukningen

av alla slags förnödenheter inom olika folkklasser och i olika

delar av riket som prissättningen, varjämte nyssnämnda statistiska arbeten

och utredningar tillförde styrelsen en ganska vidsträckt kännedom om tillförselförhållanden

och detaljhandelsorganisation.

Med avseende på arbetsmarknadsberedskapen besutte styrelsen såsom

inspektions- och centralmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten

samt genom sina statistiska utredningar och sin administrativa

verksamhet beträffande olika sidor av arbetsmarknadsproblemet kännedom

om hithörande förhållanden. Vad särskilt beträffade det hos styrelsen tillgängliga

statistiska materialet, omfattade detsamma uppgifter bland annat

angående arbetsmarknadens läge och förändringar, den offentliga arbetsförmedlingen,

kollektivavtalen, lönenivån inom den övervägande delen av näringslivet

samt löneutvecklingens tendenser m. m. I den mån ytterligare utredningar

på likartade områden av kommissionen skulle befinnas påkallade,

syntes på grund av mångsidigheten av styrelsens statistik anknytning till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

densamma och utnyttjande av hos styrelsen samlad erfarenhet av statistiska

arbeten böra erbjuda fördelar såväl för staten ur sparsamhetssynpunkt som

för uppgiftslämnarna till undvikande av dubbelarbete.

I frågor berörande den sociala skyddslagstiftningen torde styrelsens byrå

för lag- och administrativa ärenden få anses vara särskilt sakkunnig, och

det praktiska handhavandet av nämnda lagstiftning övervakades med avseende

på yrkesinspektionsärenden m. m. från styrelsens arbetarskyddsbyrå.

Med hänsyn till erforderligt planeringsarbete rörande mobiliseringsunderstöd

in. m. samt liyresunderstöd under krigstid torde styrelsens handläggning

av sjukförsäkrings- och understödsföreningsärenden samt av bostadsfrågor

möjliggöra värdefullt biträde åt kommissionen för nämnda arbeten.

Enligt styrelsens förmenande vore emellertid de arbetsuppgifter, för vilka

styrelsens medverkan enligt den av de sakkunniga framlagda planen skulle

bliva nödvändig, för snävt angivna.

Konsumtionsregleringen skulle enligt de sakkunnigas förslag till sin viktigaste

del, nämligen med avseende på livsmedel, fördelas på två ämbetsverk,

lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen. Åt lantbruksstyrelsen skulle anförtros

ej blott eu del åtgärder av rent tekniskt produktionsfrämjande karaktär,

utan utredningar och planläggning angående reglering av livsmedelsproduktionen,

reduktion av kreatursbeståndet m. m., vilka vore av ingripande natur

i fråga om livsmedelstillgången. Det syntes nödvändigt, att den myndighet,

som skulle planera konsumtionsregleringen, finge göra sina synpunkter gällande

jämväl vid behandlingen av frågor sådana som dessa. A andra sidan

kunde otvivelaktigt den myndighet, som hade att tillvarataga lantbrukets

produktionsintressen, icke finna sig tillfredsställd med att ställas utanför

beräknandet av de konsumtionsbehov, som under alla omständigheter och

till äventyrs icke utan men för jordbruket måste tillgodoses. Utan ett vägande

mot varandra av producent- och konsumentsynpunkter på dessa frågor redan

från den första planläggningen syntes allvarlig fara föreligga, att resultatet

av utredningsarbetena bleve för hela samhället mindre gynnsamt, varmed i

första hand avsåges, att större ingrepp i livsmedelsförsörjningen till äventyrs

komme att planeras, än som skulle varit oundgängligen nödvändiga.

Inför en befarad knapphet på livsmedel uppstode lätteligen å konsumenthåll

yrkanden på långtgående ingrepp mot jordbruket, som kunde äventyra dess

"framtida produktionsförmåga, medan inför eif dylikt alternativ eu allmän

livsmedelsransonering kunde komma att framstå såsom ur jordbrukarsynpnnkt

mindre förhatlig och därför bliva från jorbruksintresserat håll påyrkad

trots de ödesdigra konsekvenser, eu dylik åtgärd alltid måste beräknas få

för konsumenterna. Huru omöjligt det vore att verkställa eu fullständig

åtskillnad mellan de utredningar, som skulle handhavas av vartdera ämbetsverket,

framginge för övrigt redan därav, att så betydelsefulla uppgifter som

planläggning angående statligt förfogande över samt lagring av livsmedel

upptoges i de sakkunnigas uppräkning av föremålen för såväl lantbruksstyrelsens

som socialstyrelsens omsorger.

En planläggning på livsmedelsförsörjningens område, som, i det fall den

behövde ställas på praktiskt prov, skulle visa sig användbar, måste sålunda

till nära nog alla delar kräva intimt samarbete mellan företrädarna för producent-

och konsumentintressen. Det syntes emellertid uppenbart, att eu

sådan vidgning av arbetsfältet också medförde ökning av den arbetsbörda,

som skulle påvila socialstyrelsen.

De sakkunniga syntes icke tillbörligen hava belijärtat betydelsen av ingående

och fullständig kännedom om landets livsmedelsresurser. Erfarenheten

från ransoneringsåren gåve emellertid oförtydbart vid handen, både

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

att en dylik kännedom vore synnerligen viktig för målmedvetna statsåtgärder

och att det, när bristen redan stode för dörren, vore alldeles för sent att

vidtaga åtgärder för undersökningar härutinnan. Då det härvid bleve nödvändigt

att bygd för bygd inom hela riket kunna bedöma resurser och behov,

vore det uteslutet, att den officiella jordbruksstatistiken i sin nuvarande

omfattning skulle kunna giva tillräckliga upplysningar härutinnan. På grund

av vårt lands stora antal brukningsdelar måste vidare införskaffandet av de

grundläggande upplysningarna och det insamlade materialets vidmakthållande

i aktuellt skick med hänsyn till skeende produktionsomläggningar bliva ganska

betungande. Motsvarande arbete måste givetvis även utföras beträffande

dels sådana livsmedel och andra i den enskilda hushållningen ingående förnödenheter,

som importerades i konsumtionsfärdigt skick, och dels sådana

— inhemska och importerade — som inom landet underginge industriell

förädling. Aven om endast en mindre del av det här ovan skisserade utredningsarbetet

direkt skulle falla på socialstyrelsens lott, vore det likväl

uppenbart, att utökningen av arbetsuppgifterna i sin helhet måste återverka

även på storleken av styrelsens anpart däri.

Jämväl med avseende på den s. k. sociala krigsberedskapen torde fältet

för styrelsens arbetsuppgifter komma att vidgas utöver vad de sakkunniga

anfört. Framför allt syntes härvid böra beaktas, att vissa delar av den industriella

beredskapen stode i så nära sammanhang med den sociala, att

en samverkan med styrelsen på dessa områden torde visa sig erforderlig.

Styrelsen ville härutinnan erinra dels om det av de sakkunniga omnämnda

anskaffandet av arbetskraft för krigsmaterieltillverkning och annan för samhällslivet

oundgänglig verksamhet, dels om det sannolika behovet av modifikationer

i och tillägg till den sociala skyddslagstiftningen för de i dylika

företag sysselsatta.

Med hänsyn till de sålunda framhållna synpunkterna funne styrelsen det

uppenbart, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle för styrelsen

medföra ett synnerligen vidlyftigt och betungande arbete inom flera

grenar av styrelsens förvaltningsområde.

Givetvis bleve detta i främsta rummet kännbart under den tid, då de

förutsatta engångsutredningarna komme att pågå. Att de av styrelsens tjänstemän,

vilkas samarbete med kommissionen i egenskap av delegerade komme

att påkallas, under denna tid i ej oväsentlig utsträckning måste lösgöras

från sina ordinarie tjänsteuppgifter, om oskälig tidsutdräkt skulle kunna undvikas,

syntes styrelsen ofrånkomligt.

I vad mån sedermera de fortlöpande arbetsuppgifter, som försvarsberedskapen

skulle medföra, kunde fullgöras med styrelsens tillgängliga personal,

berodde givetvis i första hand på de fordringar, som från kommissionens

sida komme att uppställas, men jämväl och i väsentlig grad på de anordningar,

som kunde genom kommissionens försorg träffas för ett effektivt och

praktiskt ordnat samarbete mellan de centrala myndigheter, som skulle handhava

samhöriga delar av arbetsuppgifterna, samt mellan dylika myndigheter

och den lokala förvaltningen.

Uti sitt förenämnda betänkande rörande överarbetning av de sakkunnigas

förslag har generalmajoren Hultkrantz i anledning av myndigheternas erinringar

mot förslaget i nu förevarande avseenden anfört följande.

Av socialstyrelsens yttrande syntes framgå, att åtgärder för såväl konsumtionens

som arbetsmarknadens reglering krävde en central plats i förberedelsearbetena

vid sidan av den direkt militärt inriktade, den industriella och den

jordbruksekonomiska försvarsberedskapen. Detta förhållande borde, till kom
-

Överarbetning

av de

sakkunnigas

förslag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

plettering av de sakkunniga* betänkande, bär särskilt understrykas. Någon

ändring i de sakkunnigas förslag till instruktion för rikskommissionen torde

emellertid icke erfordras på denna punkt, i det att kommissionens uppgift

och åligganden erhållit en så allmänt hållen avfattning i instruktionsförslaget,

att det måste anses tillkomma kommissionen själv att avväga de olika arbetsområdenas

inbördes betydelse och bereda varje arbetsuppgift det utrymme

å programmet, som rätteligen borde tillkomma densamma.

Yad beträffade statsmyndigheternas deltagande i arbetena för rikets ekonomiska

försvarsberedskap, torde väl knappast någon meningsskiljaktighet

råda därom, att den personal, som måste särskilt engageras för arbetena

rörande den ekonomiska försvarsberedskapen, borde hava sin anställning vid

rikskommissionen och icke å de olika ämbetsverkens stater (med undantagdock

för den personal vid de militära förvaltningarna, som sysselsattes med

planläggning av krigsmaterielanskaffningen i krig). Vid rikskommissionen

kunde nämligen personalen bäst utnyttjas för de arbeten, som vid varje särskild

tidpunkt vore de för försvarsberedskapen viktigaste. Av liknande skäl

syntes de penningmedel, som ansloges för utredningar m. m. i den ekonomiska

försvarsberedskapens syften, böra såsom regel ställas till rikskommissionens

förfogande och icke utportioneras på olika statsförvaltningar.

Fasthölle man vid dessa grundsatser, så vore emellertid tydligt, att rikskommissionen

måste svara för fullgörandet av alla sådana beredskapsarbeten,

som de olika ämbetsverken icke kunde verkställa med till deras disposition

stående medel. Antingen kunde härvid arbetena övertagas av kommissionen

själv; eller också kunde, då så befunnes lämpligare, viss del av kommissionens

personal ställas till vederbörande ämbetsverks förfogande för arbetenas

utförande genom dettas försorg. Slutligen kunde även tänkas, att kommissionen

lämnade ämbetsverket erforderliga penningmedel för att genom extra

arbetskrafter låta verkställa de nödvändiga utredningarna.

De sakkunniga torde väl i själva verket just hava åsyftat eu sådan växelverkan

i beredskapsarbetet mellan kommissionen och myndigheterna, då de

— i stället för att uppdraga vissa bestämda gränser mellan kommissionens

och ämbetsverkens andel i planläggningsarbetena — föreslagit eu generell

bestämmelse, att dessa mellanhavanden skulle regleras på övermslcommelsens

väg. Att man på så sätt borde kunna enklast och bäst komma till rätta

med alla de skiljaktigheter, som inom olika förvaltningar uppställde sig till

hinder för en likformig uppdelning av göromålen, läge i öppen dag.

Tillvägagångssättet syntes här i regeln böra bliva följande. När rikskommissionen

— vilken i första hand hade ledningen och ansvaret för den

ekonomiska försvarsberedskapen — beslutat upptaga någon viss beredskapsfråga

till bearbetning, uppgjorde kommissionen förslag till de härmed sammanhängande

arbetenas fördelning på av frågan berörda verk och institutioner

ävensom angående sättet för arbetenas utförande. Detta förslag remitterades

till verken i fråga. Först sedan kommissionen och vederbörande ämbetsverk,

efter eventuella förhandlingar, enat sig om deras ömsesidiga ansvar,

skyldigheter och befogenheter, sattes arbetet i gång. Såsom sista utvägkunde

tänkas, att — om enighet icke skulle kunna uppnås — ärendet underställdes

Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Under förutsättning att ämbetsverkens deltagande i utrednings- och planläggningsarbetena

ordnades efter här berörda grunder, komme den föreliggande

frågans lösning ändock till sist att bliva beroende av, huruvida riks

kommissionen förfogade över tillräckliga resurser för att garantera de erforderliga

arbetenas utförande inom rimlig tid» på det ena eller andra sättet.

Och härmed vore man inne på frågans kärnpunkt, den föreslagna organisa
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 6. 23

tionens tillräckligliet för tryggandet av en effektiv ekonomisk försvarsberedsk<ip
På

denna punkt vore det knappast att undra på, att meningarna icke

kunde vara alldeles överensstämmande. Tillfredsställande försvarsberedskap

komme nämligen alltid att vara ett relativt begrepp, lika val på den ekonomiska

planläggningens område som på det militära området. Ett vore

emellertid visst, nämligen att försvarsberedskapens effektivitet stode i direkt

proportion till de för ändamålet anvisade medlen. Ju rikligare anslag, desto

bättre och fullständigare planläggning; med avknappade anslag minskad försvarsberedskap.

.

De inkomna utlåtandena syntes emellertid alla utan undantag gå i den

riktningen, att den av de sakkunniga föreslagna organisationen icke vore

större, än vad oundgängligen krävdes. Då flera myndigheter och institutioner

uttalat sig för utvidgningar i det ena eller andra avseendet, torde ett

totalomdöme, grundat på de inkomna utlåtandena, snarast böra bliva, att

förslaget vore väl knappt tilltaget.

De reflexioner, tillägg och förtydliganden, som här gjorts med anledning

av utlåtandena över de sakkunnigas uttalanden rörande arbetets uppdelning

mellan rikskommissionen och ämbetsverken, syntes icke behöva föranleda

någon ändring i förslaget till instruktion för kommissionen. Beträffande

förslaget till kungörelse angående ämbetsverkens medverkan till den ekonomiska

försvarsberedskapen syntes emellertid en mindre modifiering av uttryckssättet

önskvärd för att tydligare klargöra, att överenskommelserna om

sådan medverkan givetvis måste grundas på vederbörande ämbetsverks relativa

förmåga eller oförmåga att utan åsidosättande av övriga uppgifter biträda

vid ifrågavarande planläggningsarbete.

Såsom de sakkunniga själva framhållit, är den av dem lämnade redogörelsen

för olika slag av erforderliga planläggningsarbeten för den ekonomiska

försvarsberedskapen icke att betrakta såsom uttömmande. En fullständig

och allsidig överblick av hela det verksamhetsfält, varom här är fråga, torde

för övrigt ej kunna ernås, förrän arbetet igångsatts och praktiska erfarenheter

därigenom vunnits. Först då lärer det bliva möjligt att på ändamålsenligaste

sätt avväga till förfogande stående medelstillgångar mellan de olika

arbetsområdena i förhållande till dessas betydelse och omfattning.

Den av de sakkunniga i ämnet verkställda undersökningen, kompletterad

av de synpunkter, som framkommit i de över sakkunnigbetänkandet avgivna

yttrandena, synes mig emellertid bilda en tillräcklig grund för bedömande

av frågan, hur arbetet för lösandet av de med vår ekonomiska försvarsberedskap

sammanhängande uppgifterna bör i stort sett organiseras.

De sakkunniga hava anslutit sig till den redan tidigare framförda tanken

på inrättandet av en rikskommission, som skall hava till uppgift att leda

och överyaka försvarsförberedelserna på det ekonomiska området. Enligt

det utarbetade förslaget till instruktion för rikskommissionen skall det åligga

denna att verka för att erforderliga planläggningsarbeten och andra förberedelser

bliva utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga

förhållanden det militära försvarets behov av varor och förnödenheter

må kunna tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång

så vitt möjligt säkerställas.

Departement

chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Att ett särskilt centralorgan erfordras för ledningen och sammanhållandet

av den mångsidiga verksamhet, det här gäller, torde få anses vara till fullo

ådagalagt. Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att en rikskommission

för ekonomisk försvarsberedskap inrättas. De sakkunniga synas mig

vidare hava förebragt avgörande skäl för att endast ett för beredskapsuppgifter

av hithörande slag speciellt avsett organ bör förefinnas. I samband

med rikskommissionens inrättande bör därför den nuvarande industriberedskapskommissionen

upplösas.

Yad angår utförandet av själva arbetet med beredskapsplanernas uppgörande

och revidering, hava de sakkunniga tänkt sig en uppdelning av arbetsuppgifterna

mellan rikskommissionen samt vissa redan bestående statliga

myndigheter och institutioner, såväl militära som civila. Bland de sistnämnda

ifrågakomma i främsta rummet kommerskollegium, lantbruksstyrelsen

och socialstyrelsen samt riksbanken och riksgäldskontoret.

Det synes mig icke böra råda någon tvekan därom, att en ändamålsenlig

organisation av den ekonomiska försvarsberedskapen under alla förhållanden

kräver medverkan i viss utsträckning från de olika myndigheternas sida.

Hur samarbetet mellan rikskommissionen och myndigheterna samt mellan

de sistnämnda inbördes i detalj bör ordnas, är däremot en fråga, som tillsvidare

lämpligen torde böra lämnas öppen och få bero av omständigheterna

i de särskilda fallen. Uppenbart är, att ämbetsverken icke kunna belastas

med utredningar och planläggningsarbeten av här ifrågavarande slag i sådan

omfattning, att dem eljest åliggande arbetsuppgifter därigenom åsidosättas.

Såsom i betänkandet rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag närmare

utvecklats, är det rikskommissionen, som bör hava att svara för fullgörandet

— på det ena eller andra sättet — av sådana beredskapsarbeten,

som icke av ämbetsverken kunna utföras med anlitande av till deras förfogande

stående medel; den personal, som särskilt erfordras för verkställande

av berörda arbeten, bör vara anställd hos kommissionen, och de medel, som

anvisas för utredningar, vilka direkt avses att tjäna den ekonomiska försvarsberedskapens

syften, böra såsom regel ställas till kommissionens disposition.

Yad särskilt beträffar samarbetet mellan rikskommissionen å ena sidan samt

riksbanks- och riksgäldsfullmäktige å andra sidan, bör detta givetvis anordnas

så, att någon inblandning från kommissionens sida i nämnda fullmäktiges

grundlagsenliga befogenheter icke må ifrågakomma.

Riks- Beträffande organisationen av den föreslagna rikskommissionen för eko
k°mml,

slonen nomisk försvarsberedskap hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande,

misk för- I likhet med krigsberedskapskommissionen hölle de sakkunniga, såsom

svarsöered- redan nämnts, före, att den institution, som skulle omhänderhava ledningen

ska,p. av vårt lands ekonomiska försvarsförberedelser, borde givas formen av en

De . fristående kommission, i vilken olika intressen inom samhällslivet vore represakkunmga.

senterade. Kommissionen borde lämpligen benämnas rikskommissionen för

ekonomisk försvarsberedskap.

I fråga om kommissionens sammansättning vore emellertid de sakkunnigas

uppfattning i någon mån skiljaktig från krigsberedskapskommissionens för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

»lag. De sakkunniga ansåge det vara av största vikt, att, jämte näringsintressena,

även statsförvaltningen bleve företrädd inom rikskommissionen.

Verksamheten inom kommissionen komme nämligen, såsom i det föregående

visats, att i avsevärd utsträckning bestå uti ett sammanhållande och

övervakande av inom olika statens verk utförda arbeten; och givet vore, att

samförstånd och samarbete härvid skulle i hög grad främjas, om dessa ämbetsverks

chefer ägde deltaga i kommissionens förhandlingar. Eventuella

meningsskiljaktigheter angående vilka delar av planläggningsarbetena. som

borde handläggas av ämbetsverken, och vilka kommissionen själv borde ombesörja,

kunde givetvis lättare utjämnas vid personliga överläggningar inom

kommissionen än genom skriftväxling. För övrigt torde erfarenheterna från

industriberedskapskommissionen tala ett tydligt språk angående nyttan av att

cheferna för olika statens verk träffade samman för att jämte representanter

för näringslivet dryfta hithörande gemensamma frågor.

För undvikande av att rikskommissionen genom berörda anordning skulle

bliva otympligt stor, hade de sakkunniga tänkt sig den lösningen, att endast

cheferna för sådana statsinstitutioner, som i större utsträckning berördes av

kommissionens arbeten, borde inga såsom ordinarie ledamöter i densamma,

under det att cheferna för övriga ifrågakommande statens verk skulle såsom

extra ledamöter taga säte och stämma i kommissionen allenast, när

ärende behandlades, som särskilt berörde vederbörande ämbetsverks förvaltningsområde.

Även andra åtgärder måste emellertid vidtagas för att göra kommissionen

smidigare och underlätta dess arbeten. Sålunda torde kommissionens

ledamöter lämpligen böra uppdelas på olika arbetsutskott, vilka

självständigt handlade och avgjorde vissa slag av ärenden; och vidare borde

föreskrivas, att chef för statsinstitution, vilken vore ledamot av kommissionen,

ägde rätt att låta sig där representeras genom underställd befattningshavare.

Med utgångspunkt från nu berörda organisationsprinciper hade de sakkunniga

funnit, att rikskommissionen lämpligen borde sammansättas på följande

sätt.

Kommissionen skulle bestå av eu ordförande och tolv ordinarie ledamöter

ävensom extra ledamöter.

Ordföranden utsåges av Kungl. Maj:t. På denna post måste enligt de sakkunnigas

mening stå en person med stor auktoritet och erfarenhet i allmänna

värv, vilken därjämte kunde ägna icke oväsentlig tid åt kommissionens

verksamhet. Han borde leda förhandlingarna icke blott vid plenarsammanträden

utan i allmänhet även inom utskotten och skulle i övrigt övervaka

och följa arbetenas gång. Genom personligt inflytande borde han söka

underlätta och förmedla samarbetet mellan olika verk och inrättningar rörande

den ekonomiska försvarsberedskapen.

De ordinarie ledamöterna skulle utgöras av: generalfälttygmästaren, chefen

för generalstaben och chefen för marinförvaltningen ävensom cheferna för

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen; vidare en representant

för envar av följande institutioner: riksbanken, ingen jörsvetenskapsakademien,

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

samt slutligen två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t på förslag av de

förutnämnda ledamöterna. Genom att valet av de båda sistnämnda skedde

efter det att de övriga ledamöterna vore utsedda, vunnes möjlighet att komplettera

kommissionen med sådana krafter ur näringslivet, som med hänsyn

till de redan utsedda kunde anses mest behövliga för kommissionens mängomfattande

verksamhet.

Såsom extra ledamöter skulle följande chefer för statsinstitutioner äga att

deltaga i kommissionens förhandlingar, en var då ärende där behandlades.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

som hänförde sig till hans speciella verksamhetsområde, nämligen: chefen för

fortifikationen, generalintendenten, generalfältläkaren, generalkrigskommissarien,

chefen för marinstaben, chefen för flygvapnet; cheferna för medicinalstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen

och domänstyrelsen ävensom bankinspektören samt chefen för statistiska

centralbyrån. Samma ställning som extra ledamot borde även tillkomma eu

representant för riksgäldskontoret.

Beträffande arbetssättet inom kommissionen vore de sakkunniga, såsom

redan förut antytts, av den uppfattningen, att ärendenas handläggning och

avgörande borde ske dels vid plenarsammanträden, dels inom arbetsutskott.

Yid plenarsammanträde syntes endast böra handläggas viktigare, principiella

ärenden samt frågor rörande kommissionens organisation och ekonomi. Övriga

ärenden, d. v. s. det stora flertalet frågor, borde avgöras vid sammanträden

med de olika arbetsutskott, vari kommissionen uppdelade sig.

Yad rikskommissionens verksamhet anginge, torde här böra framhållas,

att kommissionens överläggningar och beslut huvudsakligen syntes komma

att röra sig om dels bestämmandet av de arbeten, som kommissionen underställd

kanslipersonal skulle utföra, ävensom de arbeten, vilka skulle överlåtas

åt särskilda sakkunniga, dels framställningar till olika statsmyndigheter

angående deras arbeten på den ekonomiska försvarsberedskapens område

samt överenskommelser rörande samarbetet härutinnan, dels även rapporter

eller framställningar till Kungl. Maj:t angående den ekonomiska försvarsberedskapen

och dess krav.

I de inkomna yttrandena har ingen erinran gjorts mot de sakkunnigas

förslag, att ledamöterna i rikskommissionen skola — för att densamma icke

må bliva otympligt stor vid sammanträdena — vara av två slag, ordinarie

och extra ledamöter, av vilka de senare endast deltaga i förhandlingarna, då

deras speciella intressen eller verksamhetsområden där äro under behandling.

Meningsskiljaktigheter hava däremot gjort sig gällande i fråga om vilka

personer, som böra vara ordinarie, och vilka, som böra vara extra ledamöter.

I eu del yttranden påyrkas särskilt, att ledamöter, vilka de sakkunniga upptagit

såsom extra, i stället skulle vara ordinarie, varvid motiveringen i allmänhet

är den, att vederbörande därigenom skulle kunna bättre främja de

intresseområden inom försvarsberedskapen, som de närmast företräda. Sålunda

hava både marinförvaltningen och chefen för marinstaben i sina yttranden

föreslagit, att, med hänsyn till planläggningen av sjöfarten under

krig, chefen för marinstaben skulle ingå i kommissionen såsom ordinarie i

stället för såsom extra ledamot. Chefen för flygvapnet har av flygstyrelsen

föreslagits till ordinarie ledamot. Likaså hava generalintendenten och representanten

för riksgäldsfullmäktige av respektive Sveriges industriförbund och

nyssnämnda fullmäktige ifrågasatts till ordinarie i stället för extra ledamotskap.

Yidare har i ett par yttranden förordats, att representanter för vissa verksamhetsområden,

som icke särskilt berörts av de sakkunniga, skulle bliva

ordinarie ledamöter. Socialstyrelsen har sålunda till dylikt ledamotskap

ifrågasatt särskilda representanter för stads- och landskommunerna, ävensom

representanter för finansväsendet och för varudistributionen, och industri
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 6.

27

förbundet har såsom ordinarie ledamot föreslagit en representant för den

kemiska industrien.

Slutligen har socialstyrelsen anfört, att då nära nog samtliga centrala ämbetsverk

och myndigheter torde bliva berörda av en genomförd ekonomisk

försvarsberedskap, det syntes väl motiverat, att kommissionen medgåves

rätt eller rent av ålades som en plikt att i förekommande fall såsom extra ledamöter

inkalla cheferna för samtliga dessa institutioner. I varje fall ville

styrelsen framhålla, att betydelsefulla grenar av den sociala beredskapen berörde

arbetsområdena för riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

(understöd åt mobiliserades familjer, i militärtjänst skadade, invalider samt

efterlevande till i krig stupade m. in.) ävensom arbetslöshetskommissionen

(frågor om nödlijälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd in. in.).

De sakkunnigas bär förut omförmälda uttalanden och förslag rörande

rikskoinmissionen hava icke i övrigt föranlett några erinringar från de i

ärendet hörda myndigheternas och institutionernas sida.

I betänkandet rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag har be- överarbetnia

träffande rikskommissionens sammansättning gjorts följande uttalande: , ‘''kunn,^5

Tydligt vore, att om man ville undvika att få en alltför stor apparat, alla rer*la"

i de avgivna yttrandena berörda önskemål om ordinarie ledamotskap icke

kunde tillgodoses. Frågan måste därför lösas efter andra grunder. För bedömandet,

huru detta skulle ske, torde först böra klargöras, vad den verkliga

innebörden och skillnaden skulle vara mellan ordinarie och extra ledamöter.

Härvid borde till en början erinras om, att enligt de sakkunnigas förslag

det stora flertalet ärenden inom rikskommissionen skulle handläggas och

avgöras av de arbetsutskott, som kommissionen ägde att inom sig utse för

behandling av särskilda slag av frågor. Nu låge det i sakens natur, att när

ett dylikt utskott tillsattes för behandling av någon viss gren av den ekonomiska

försvarsberedskapen, de kommissionsledamöter — ordinarie eller

extra — vilkas verksamhetsområde i större grad berördes av utskottets

arbeten, bleve utsedda till ledamöter av utskottet. De kommissionsledamöter

däremot, som allenast berördes av någon viss detalj inom arbetsutskottets

verksamhetsfält, torde endast bliva tillfälligt kallade till utskottssammanträde,

när denna detalj där behandlades. Någon skillnad mellan ordinarie

och extra ledamot med avseende å deltagandet i dylikt utskottsarbete syntes

alltså icke föreligga. De hade här alldeles samma befogenhet och ställning;

och extra ledamöter bleve säkerligen härvid tagna i anspråk i minst lika

stor utsträckning som ordinarie ledamöter.

Yad därefter "beträffade sådana beredskapsärenden, vilka vore av den vikt,

att de ansåges böra behandlas vid plenarsammanträde, så gällde givetvis också

här den allmänna regeln, att extra ledamot skulle tillkallas vid behandling

av ärende, som särskilt berörde hans verksamhetsområde. Och han deltoge

även då i besluten med alldeles samma befogenhet som ordinarie ledamot.

Båda slagen av ledamöter intoge alltså i stort sett enahanda ställning till

de allra flesta beredskapsärenden. Skillnaden mellan ordinarie och extra

ledamöter låge huvudsakligen på ett annat plan, nämligen då det vore frågan

om kommissionens inre angelägenheter samt avgöranden av allmänt organisatorisk

natur. Beträffande sådana ärenden påvilade hela arbetsbördan de

ordinarie ledamöterna. Hit hörde dels frågor rörande kommissionens ekonomi,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kumgl. ]\Faj:ts proposition nr 6.

kanslipersonal, arbetsordning och dylikt, dels även fastställande av allmänna

principer för den ekonomiska försvarsberedskapen, tidsföljden för olika

beredskapsarbeten, därmed sammanhängande formella spörsmål samt andra

ärenden av allmän natur, vilka icke direkt berörde någon viss gren av försvarsberedskapen.

Med hänsyn till här berörda förhållanden syntes den omständigheten, att

en person representerade ett för den ekonomiska, försvarsberedskapen viktigt

verksamhetsfält, väl kunna motivera, att han borde bliva ledamot av kommissionen,

men ingalunda i och för sig utgöra någon anledning till, att

ledamotskapet skulle vara ordinarie.

Yad man framför allt måste fordra av de ordinarie ledamöterna vore, att

de, förutom erfarenhet i formella och organisatoriska frågor, skulle äga förutsättningar

att kunna bedöma den ekonomiska försvarsberedskapen och samhällskraven

i stort. Den allmänna överblicken över försvarsberedskapens

många problem finge här icke skymmas av det egna verksamhetsområdets

speciella krav. För övrigt torde det huvudsakligen vara rent personliga

kvalifikationer, vidsynthet, omdöme och erfarenhet i samhällsekonomiska

värv, vilka konstituerade lämplighet för ordinarie ledamotskap.

I betraktande av det nu anförda och med hänsyn till de erinringar, som

riktats mot sakkunnigbetänkandet på den här ifrågavarande punkten, syntes

starka skäl föreligga att taga under övervägande, huruvida icke vissa jämkningar

med avseende å den föreslagna organisationen här erfordrades.

Den frågan uppställde sig då i främsta rummet, huruvida det verkligen

kunde vara lämpligt att i så stor utsträckning, som de sakkunniga föreslagit,

binda ordinarie ledamotskap vid vissa bestämda statsbefattningar och vid

vissa korporationers representanter, beträffande vilka senare man givetvis

måste förutsätta, att de, åtminstone delvis, komme att utses i syfte att särskilt

bevaka korporationernas specialintressen. Enligt de sakkunnigas förslag

skulle bland de tolv ordinarie ledamöterna i själva verket endast två komma

att tillsättas uteslutande med tanke på deras personliga lämplighet för ordinarie

ledamotskap och under hänsynstagande till försvarsberedskapens allmänna

krav. Att under sådana omständigheter åstadkomma de tillskott av

organisatorisk, kommunal och finansiell erfarenhet samt arbetsförmåga, som

otvivelaktigt behövdes inom de ordinarie ledamöternas led, kunde bliva

vanskligt nog. Ehuruväl det icke kunde förnekas, att vissa statsbefattningar

vore av den natur, att deras innehavare borde hava säte och stämma bland

kommissionens ordinarie ledamöter, talade därför i allt fall mycket för en

minskning av självskrivenheten bland ifrågavarande slag av ledamöter.

Med fog kunde ifrågasättas, huruvida icke i samband härmed eu reducering

av de ordinarie ledamöternas antal borde ske i syfte att göra arbetet

mindre tungrott vid plenarsammanträdena. Önskvärdheten härav framträdde

så mycket mer, då man betänkte, att det esomoftast torde bliva nödvändigt,

att förutom de ordinarie ledamöterna en eller annan extra ledamot deltoge

i förhandlingarna vid dylika sammanträden. Emellertid finge man å andra

sidan vid en dylik reducering icke gå alltför långt, ity att svårigheter därmed

kunde uppstå att på lämpligt sätt sammansätta alla de arbetsutskott, vilka

skulle omhänderhava huvuddelen av kommission sarbetena. För sammanhållningen

och likformigheten i arbetena vore det nämligen av betydelse, att

i varje utskott åtminstone någon ordinarie ledamot kunde taga verksam del.

Om alla på frågan inverkande faktorer toges i betraktande, syntes det

lämpligaste vara, att de ordinarie ledamöternas antal (utöver ordföranden)

nedsattes från tolv till tio. Av dessa torde högst hälften böra utgöras av

självskrivna befattningshavare. För de (Övriga ordinarie ledamotskapen borde

sådana personer utses, vilka kunde förväntas tillföra kommissionen just den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

arbetskraft och sakkunskap, som där bäst behövdes. Förslag härtill borde

lämpligen avgivas till Kungl. Maj:t av ordföranden jämte nyssnämnda självskrivna

ledamöter; och på förslaget borde givetvis även kunna ifrågakomma

personer, vilka på grund av innehavande befattning eller vederbörande korporations

val skulle eljest tillhöra de extra ledamöternas led. På så sätt

vunnes den bästa garanti, att personvalet verkligen komme att motsvara

arbetenas krav; och möjlighet förefunnes att till rikskommissionen samla

hela den fond av erfarenhet inom stats- och kommunalförvaltning samt

näringsväsende, som diir onekligen krävdes.

Om man nu undersökte, vilka de statsbefattningar vore. som under alla

omständigheter måste vara representerade vid rikskommissionens plenarsammanträden

och alltså borde bindas vid självskrivet ordinarie ledamotskap.

komme man till det resultat, att chefen för generalstaben samt cheferna för

socialstyrelsen, för lantbruksstyrelsen och för kommerskollegium icke kunde

undvaras vid ifrågavarande sammanträden. Om de icke personligen kunde

deltaga i förhandlingarna, måste de dit skicka ställföreträdare. På chefen

för generalstaben ankomme nämligen att bevaka sambandet mellan den militära

och den ekonomiska försvarsberedskapen ävensom att bland annat tillse,

att den allt behärskande frågan om värnplikt och arbetskraft bleve rätt avvägd

och bedömd vid alla de olika beredskapsarbetena. Cheferna för nyssnämnda

tre civila ämbetsverk hade att taga befattning med snart sagt alla

frågor rörande samhällsekonomien, produktion såväl som konsumtion, näringarnas

upprätthållande och den sociala sammanlevnaden. Så gott som varje

större beredskapsfråga torde i viss mån komma att beröra deras respektive

ämbetsbefattningar.

Det skulle kunna tänkas, att de självskrivna ordinarie ledamotskapen inskränktes

till nu nämnda fyra befattningshavare. Emellertid syntes det vara

till fördel, att även sjöförsvaret finge en representant vid kommissionens

plenarsammanträden. Under nuvarande förhållanden syntes det naturligast,

att sjöförsvaret härvid representerades av chefen för marinstaben, hellre än

av chefen för marinförvaltningen, såsom de sakkunniga föreslagit. I båda

de yttranden över sakkunnigbetänkandet, som avgivits av sjöförsvarets myndigheter,

påyrkades, att den förre skulle vara ordinarie ledamot, bland annat

med hänsyn till flottans eventuella medverkan vid importen i krigstid av

för landet oumbärliga förnödenheter, ett intresse som berörde så gott som

alla grenar av försvarsberedskapen. Chefen för marinförvaltningen, vilken

närmast hade att svara för tillgodoseendet av marinens materiella behov,

representerade härutinnan icke ett i samma mening allmänt intresse, utan

snarare ett specialintresse, som, enligt vad ovan visats, i och för sig hade

föga att göra med ordinarie ledamotskap i kommissionen.

Att även flygvapnet borde representeras av en ordinarie ledamot i rikskommissionen

kunde naturligtvis motiveras genom önskvärdheten av likformighet

mellan försvarsgrenarna; men knappast av några andra, reala skäl.

Chefen för flygvapnet kunde nämligen bevaka sina speciella intressen inom

kommissionen fullt ut lika väl i sin egenskap av extra ledamot, som om han

vore ordinarie ledamot.

Enligt det anförda borde alltså de tio ordinarie ledamotskapen innehavas

av cheferna för generalstaben, marinstaben, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och kommerskollegium samt fem särskilda, av Kungl. Maj:t förordnade

personer.

Under förutsättning att frågan om rikskommissionens ordinarie ledamöter

ordnades i enlighet med vad här föreslagits, syntes vissa jämkningar böra

ske även beträffande de extra ledamöterna.

Ehuru icke samma skäl förelåge att begränsa antalet dylika kommissions
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

30 Kungl. Majits proposition nr 6.

ledamöter som beträffande de ordinarie ledamöterna, så vore det givetvis

av vikt, att även de extra ledamöterna icke bleve alltför många. Kommissionsarbetet

skulle eljest bliva onödigtvis komplicerat. Med anledning härav

syntes ingalunda alla de statliga chefsbefattningar m. fl., vilka i någon mån

berördes av den ekonomiska försvarsberedskapen, böra avses för extra ledamotskap.

Syftet med organisationen torde fastmer gå ut på, att ledamotskap

i rikskommissionen allenast bundes vid sådana befattningar, vilkas

innehavare i mera avsevärd mån måste medverka vid beredskapsarbetena

och därför borde åläggas skyldighet att deltaga i rikskommissionens förhandlingar

och beslut med därmed förbundet ansvar. Självfallet vore, att

kommissionen under alla omständigheter måste kunna tillfälligt vända sig

till och söka samarbete med andra ämbetsverk och institutioner än dem,

som vore representerade av särskilda ledamöter inom kommissionen.

I enlighet med dessa principer syntes extra ledamotskap böra inskränkas

till följande statliga chefsbefattningar, nämligen cheferna för de militära förvaltningar,

som skulle handhava anskaffningen av krigsmateriel och livsmedel

i krig, cheferna för koinmunikationsverken och (Övriga affärsdrivande

ämbetsverk samt cheferna för medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, generaltullstyrelsen

och statistiska centralbyrån ävensom bankinspektören. Något

behov av att generalkrigskommissarien samt chefen för statskontoret skulle

vara extra ledamöter av rikskommissionen, såsom de sakkunniga föreslagit,

torde däremot icke föreligga; och knappast heller torde detta erfordras beträffande

chefen för riksförsäkringsanstalten, såsom socialstyrelsen ifrågasatt.

Däremot syntes skäl tala för, att, om den här föreslagna organisationen

komme till stånd, representanterna för de särskilda institutioner, som enligt

de sakkunnigas förslag borde vara ständigt eller tillfälligt företrädda inom

kommissionen, nämligen riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, ingenjörsvetenskapsakademien,

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

borde tilldelas extra ledamotskap i kommissionen. Att utsträcka

sådant ledamotskap även till representanter för andra korporationer,

inom kommunalförvaltning, finansväsende, varudistribution in. m. — vilka

områden ifrågasatts att bliva företrädda inom kommissionen — syntes knappast

behövligt. Ty om de här förut berörda ändrade bestämmelserna för

utseendet av ordinarie ledamöter bleve gällande, torde behovet av sakkunskap

inom kommissionen på ifrågavarande områden kunna tillgodoses utan

(ökning av ledamöternas antal och utan åsidosättande av andra intressen.

Erfarenheter på sådana betydelsefulla områden som t. ex. kommunalförvaltningen

i städerna eller på landet kunde givetvis hos en och samma person

förenas med erfarenheter inom viktiga grenar av näringslivet, och genom

den större friheten att till ledamöter av kommissionen utse för detta kall

särskilt lämpade personer kunde det eftersträvade syftet säkerligen uppnås

utan några särskilda organisatoriska anordningar.

Då det gäller att bestämma rikskommissionens sammansättning, är det å

ena sidan givetvis av vikt att tillse, att de verksamhets- och intresseområden,

som äga närmare samband med det beredskapsarbete, varom här

är fråga, såvitt möjligt bliva på det ena eller andra sättet företrädda inom

kommissionen; å andra sidan bör man av lätt insedda skäl söka förekomma,

att antalet i kommissionens plenarsammanträden deltagande ledamöter bliver

alltför stort. För vinnande av dessa bägge syften synes det lämpligt att,

såsom av de sakkunniga föreslagits, uppdela ledamöterna i två kategorier,

ordinarie och extra ledamöter, samt att begränsa extra ledamots deltagande

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj-.ts proposition nr 6.

i kommissionens förhandlingar till att avse allenast sådana ärenden, som

särskilt beröra det av honom representerade verksamhetsområdet.

Men även med en sådan anordning skulle kommissionen otvivelaktigt

bliva synnerligen tungrodd, därest man till grund för dess organisation

lade de sakkunnigas förslag samt därutöver sökte tillgodose de önskemål,

som från olika håll framställts beträffande ordinarie ledamotskap inom kommissionen.

Frågan om kommissionens sammansättning har därför vid överarbetningen

av de sakkunnigas betänkande tagits under förnyad omprövning,

och det förslag, som härvid framkommit, synes mig innebära eu ur

olika synpunkter lycklig lösning av förevarande spörsmål, såväl beträffande

i vilken utsträckning ledamotskap i kommissionen bör bindas vid vissa

statsbefattningar, som ock med avseende å gränsen mellan kategorierna ordinarie

och extra ledamöter. Jag ansluter mig alltså till sistnämnda förslag

och förordar sålunda, att rikskommissionen skall bestå av:

ordförande, förordnad av Kungl. Maj:t,

tio ordinarie ledamöter, nämligen cheferna för generalstaben, marinstaben,

socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kommerskollegium ävensom fem andra

av Kungl. Maj:t därtill förordnade personer, samt

extra ledamöter, vilka utgöras av dels följande chefer för statsinstitutioner

— för såvitt de icke förordnats såsom ordinarie ledamöter — nämligen

generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen, generalintendenten, generalfältläkaren,

cheferna för marinförvaltningen, flygvapnet, pensionsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

statistiska centralbyrån och domänstyrelsen samt bankinspektören, dels ock

en representant för var och en av följande institutioner, nämligen riksbanksfullmäktige,

riksgäldsfullmäktige, ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund

och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande kommissionens arbetssätt föranleder

från min sida icke någon erinran.

Jag övergår härefter till att redogöra för de sakkunnigas förslag rörande

organisationen av rikskommissionens kansli. Härutinnan anföra de sakkunniga:
I

det föregående hade påvisats, hurusom arbetena för vart lands ekonomiska

försvarsberedskap måste bliva vida mera omfattande under de första

årens nydaningsverksamliet, än vad sedermera kunde bliva fallet. Tydligt

vore, att detta förhållande måste tagas i betraktande vid bestämmandet av

storleken av rikskommissionens kansli. De sakkunniga hade funnit riktigast,

att man redan från början toge sikte på personalbehovet i framtiden och

alltså först sökte konstatera vad som oundgängligen erfordrades under det

mera permanenta fortvariglietstillstånd, som torde uppnås, sedan de viktigaste

stora huvudplanerna blivit första gången upplagda. När minimibehovet

av kanslipersonal sålunda blivit fastslaget, borde undersökas, huru den extra

arbetskraft skulle kunna tillgodoses, som begynnelseårens förberedelser utan

tvivel påfordrade. Detta vore nämligen enligt de sakkunnigas mening en

Rikskommls
sionens
kansli.

De sakkunniga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr B.

rent tillfällig företeelse, som icke borde inverka bestämmande för kansliets

fasta organisation.

Enligt krigsberedskapskommissionens betänkande skulle i rikskommissionen

fast anställas en kanslichef ävensom fyra honom underställda avdelningschefer,

nämligen en för militärärenden, eu för industriella frågor, eu

för livsmedelsfrågor och en för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska

och statistiska arbeten. Ehuru benämningen avdelningschefer

användes i betänkandet, syntes någon indelning av kansliet i avdelningar

icke hava åsyftats; i varje fall nämnde betänkandet ingenting härom. Avsikten

torde fastmer hava varit att framhålla behovet av på skilda områden

kvalificerade krafter för de olika arbetena inom kommissionen. Sålunda påvisades

i betänkandet, att den militära avdelningschefen mindre erfordrades

för bearbetning av någon viss del av arbetsfältet än för att tillföra kommissionen

erfarenhet angående på krigsberedskapen inriktat arbete över

huvud taget.

Även de sakkunniga vore av den uppfattningen, att eu kanslichef erfordrades

för arbetenas ledning, och att arbetskrafter med speciell sakkunskap

på vissa viktigare verksamhetsområden måste anställas i kansliet. Att arbetena

under alla omständigheter krävde dels eu militär fackman, dels eu

ingenjör teknisk fackman, båda med icke obetydlig erfarenhet och insikter på

respektive områden, syntes ofrånkomligt. Militärorganisatorisk sakkunskap fordrades

nämligen vid handläggningen av det stora flertalet beredskapsplaner

och teknisk erfarenhet icke blott vid behandlingen av frågor rörande den

industriella försvarsberedskapen utan även vid handläggningen av många

andra beredskapsärenden. Mera tvivelaktigt vore däremot, liuvuvida, såsom

krigsberedskapskommissionen föreslagit, en särskild befattning som »livsmedelsclief»

skulle erfordras. Med hänsyn till den förut lämnade redogörelsen

för de olika planläggningarbetenas natur måste man nämligen fråga

sig, huruvida en för befattningen sakkunnig person skulle sökas bland intendenturens,

jordbrukets, socialkunskapens eller nationalekonomiens män. Av

samma skäl kunde tveksamhet råda angående lämpligheten att anställa en

»avdelningschef för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska och

statistiska arbeten». Enligt de sakkunnigas mening syntes det, med hänsyn

till den vitt skilda sakkunskap, som i dessa båda fall erfordrades för handläggning

av olika delar av beredskapsplanerna, vara mera rationellt, om

kommissionen för varje särskilt arbetsområde anlitade den arbetskraft,

som därför bäst behövdes; och i den mån det icke gällde sådana organisatoriska

och statistiska arbeten, som kommissionens egen personal förmådde

utföra, borde utomstående experter anlitas. I detta sammanhang

syntes böra påpekas, att de planer, som si stberörda båda avdelningschefer»

enligt krigsberedskapskommissionens förslag skulle handlägga, vore till sin

huvudsakliga del just av det slag, att de fortbestående arbetena efter planernas

första uppläggning torde bliva av relativt ringa omfattning. Med

anledning av det nu anförda ansåge de sakkunniga icke erforderligt att i

kansliet upptaga fasta befattningar för de göromål, som sistnämnda båda

tjänstemän avsetts att bestrida.

Däremot syntes ofrånkomligt, att kansliet finge en fast sekreterare, något

som också krigsberedskapskommissionen på sin tid föreslagit. Denne tjänsteman

borde hava till uppgift att, förutom ombesörjandet av kommissionens

skriftväxling och protokollsföring, biträda vid de olika beredskapsplanernas

formella uppsättande, vid statistiska arbeten in. m.

I anslutning till det nu anförda hölle de sakkunniga sålunda före, att

organisationen av rikskommissionens kansli icke borde inriktas på eu uppdelning

i avdelningar, utan fastmer syfta på en samverkan av arbetskraf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 3o

terna under kanslichefens ledning till lösande av de vid varje särskild tidpunkt

mest aktuella problemen, genom vilken anordning en begränsning av

behovet av kanslipersonal möjliggjordes. De sakkunniga ansåge också, att

— både på grund härav och i betraktande av att vissa delar av beredskapsplanerna,

enligt vad förut angivits, skulle handläggas av olika ämbetsverk

— de ordinarie kansli tjänstemännen vid rikskommissionen borde kunna inskränkas

till:

en kanslichef,

en tjänsteman för handläggning av militära och organisatoriska frågor,

en tjänsteman för handläggning av ingenjörtekniska frågor samt

en sekreterare, tillika statistiker.

Härtill komme erforderlig lägre kanslipersonal; enligt de sakkunnigas

mening torde minimibehovet härav kunna sättas till två skrivbiträden.

En given förutsättning för den nu föreslagna organisationen vore emellertid

— och detta borde kraftigt understrykas — att tillräckliga medelsanslag

bleve ställda till rikskommissionens förfogande för att sätta den i stånd

att tillkalla särskilda experter eller annan tillfällig arbetskraft i behövlig utsträckning.

För detta ändamål hade de sakkunniga beräknat ett årligt belopp

av 15,000 kronor. Vidare borde här än en gång erinras om, att den

föreslagna kansliorganisationen vore beräknad med hänsyn till det framtida

behovet, sedan de första årens mera forcerade planläggningsarbeten vore

över. Till frågan om bekostandet av tillfälliga extra arbetskrafter under

den första perioden återkonune de sakkunniga i samband med beräkning av

kostnaderna för rikskommissionen.

Beträffande rikskommissionens ovan angivna tjänstemannabefattningar

borde följande här tillfogas. Kanslichefen borde vara en person, som i

eminent grad vore mäktig att förverkliga kommissionens idé, sammanhålla

det mångskiftande arbetsmaterialet och ansvara för föredragningen inom

kommissionen. Att tillförsäkra kommissionen eu verkligt dugande kraft på

denna post torde få betecknas som en av de viktigaste förutsättningarna

för att rikskommissionens inrättande skulle hava åsyftad verkan. Den militäre

tjänstemannen borde vara en erfaren officer med framstående organisatorisk

skicklighet samt helst även teknisk erfarenhet. Den ingenjörtekniske

tjänstemannen borde vara en person med högre teknisk utbildning, goda

allmänna ingenjörskunskaper samt mångsidig kännedom om svensk industri.

Hans insikter borde företrädesvis ligga inom sådana tekniska områden, som

vore av betydelse ur krigsberedskapssynpunkt.

Eu av de sakkunniga har uti vid betänkandet fogad reservation förklarat

sig icke kunna dela sakkunnigmajoritetens uppfattning, att de arbeten, som

skulle tillkomma en eventuell »livsmedelschef» och eu eventuell »avdelningschef

för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska och statistiska

arbeten» huvudsakligen vore av så relativt ringa omfattning, att

detta kunde anföras såsom ett skäl för obehövligheten av fast avlönad personal

för berörda ändamål. Om frågorna tillhörande den synnerligen vittomfattande

industrigruppen skulle kunna bearbetas i erforderlig utsträckning,

borde enligt reservantens åsikt såväl den i majoritetens förslag upptagna

officeren som den därstädes upptagna ingenjören få full sysselsättning

enbart med dessa frågor. Följden härav bleve, att alla övriga frågor (folkförsörjnings-,

socialpolitiska, finans- och kreditfrågor m. 11.) komme att påvila

kanslichefen, till avsevärt men för hans huvuduppgift såsom ledare för

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 6 haft. (Nr 6.) 187527 .''!

Reservation.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

beredskapsarbetet i dess helhet. Enligt reservantens mening borde därför,

utöver de av sakkunnigmajoriteten föreslagna befattningshavarna inom rikskommissionens

kansli, tillkomma en tjänsteman för handläggning av folkförsörjnings-

och socialpolitiska frågor.

I de från myndigheter och institutioner inkomna yttrandena föreligger i

fråga om organisationen av rikskommissionens kansli enighet beträffande vissa

huvudpunkter. Den av de sakkunniga uttalade meningen, att kanslipersonalen

icke borde från början givas större omfattning, än som svarar mot

behovet, när kommissionens verksamhet efter den första krävande uppbyggnadsperioden

blivit mera stabil, har sålunda vunnit allmän anslutning. Den

föreslagna anordningen, att kommissionen skulle dels disponera över viss

fast anställd kanslipersonal, bestående av en chef och några få kvalificerade

tjänstemän jämte biträden, dels även förfoga över medel för anlitande av

särskilt tillkallade sakkunniga och extra arbetskrafter, torde ävenledes få

anses godtagen av de i ärendet hörda myndigheterna och institutionerna.

Skiljaktiga uppfattningar hava däremot gjorts gällande i fråga om, huru

inom en sådan ram den mest effektiva sammansättningen av kanslipersonalen

skall kunna vinnas. Visserligen har icke någon egentlig invändning

framkommit mot det av de sakkunniga påvisade behovet inom kansliet av

en målsman för militär sakkunskap och en dylik för ingenjörteknisk sakkunskap

ävensom av en administrativ sekreterare; i flertalet yttranden har

denna sammansättning utan vidare godtagits eller lämnats utan erinran. Men

från vissa håll har den åsikten uttalats, att åtskilliga viktiga intresseområden

icke skulle komma till sin rätt utan förstärkning av nämnda kanslipersonal

eller ändrade bestämmelser för de kvalifikationer, som denna personal

borde besitta.

Sålunda har socialstyrelsen uttalat, att om ledningen av det sociala beredskapsarbetet

samt planläggningen av konsumtionsregleringen icke kunde

handhavas av en med hithörande spörsmål fullt förtrogen kanslichef, borde

en särskild tjänsteman med behövlig specialkompetens på dessa områden

tillsättas. Lantbruksstyrelsen anser, att inom kansliet måste finnas en kunning

jordbruksekonom med administrativ erfarenhet för tillgodoseende av

behovet av sakkunskap vid behandling av frågor rörande reglering av livsmedelsproduktionen

och jordbrukets befrämjande i allmänhet under krigstillstånd.

Statistiska centralbyrån framhåller statistikens viktiga plats i beredskapsarbetet

och finner tvivelaktigt, huruvida folkförsörjningsärendena

skulle kunna erhålla en fullt tillfredsställande behandling, såvida de icke

inom kommissionens kansli omhänderhades av en på området särskilt sakkunnig

tjänsteman. Slutligen har Sveriges allmänna lantbrukssällskap föreslagit,

att kanslichefens och den militäre tjänstemannens uppgifter borde

förenas hos en och samma person, samt att kansliet i övrigt skulle bestå av

en tjänsteman för tekniska frågor och en för livsmedelsfrågor; den sistnämnde

borde vara jordbrukssakkunnig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Beträffande riksko mmissionens kansli liar i betänkandet rörande överarbetning

av de sakkunnigas förslag anförts följande.

Om i denna fråga hänsyn toges jämväl till tidigare, i krigsberedskapskommissionens

betänkande, framställda krav beträffande den sakkunskap,

som borde vara företrädd inom rikskommissionens kansli, komme man till,

att anspråken bär omfattade: en militär, en ingenjör, en socialsakkunnig,

en jordbruksekonom, en statistiker och en nationalekonom.

Uppenbart vore, att det icke läge inom möjlighetens gränser att medelst

särskilda tjänstemän tillgodose alla dessa krav, såvida kostnaderna för det

statliga försvarsberedskapsarbetet icke skulle springa alltför mycket i höjden.

Det borde också observeras, att en del av de hörda institutionerna

bestämt uttalat sig mot en ökning av kanslitjänstemännens antal. Industriberedskapskommissionen

framhölle sålunda, att försiktigheten bjöde att ej

lägga beräkningen av erforderlig kanslipersonal på för bred grund; lämpligare

vore då att vid behov anlita tillfällig arbetskraft. Ingenjörsvetenskapsakademien

ansåge, att den fast anställda personalen icke borde rättas efter

de första årens omfattande arbeten utan efter det permanenta behovet; i

stället för att öka nämnda personal borde man därför förstärka anslagsposten

för tillkallande av sakkunniga. Även Sveriges industriförbund betonade,

att kanslipersonalen borde i enlighet med de sakkunnigas förslag

begränsas till vad som även i framtiden vore oundgängligt.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden måste den omhandlade frågans

lösning tydligen sökas i sådana anordningar och dispositioner, varigenom,

utan ökning av det av de sakkunniga föreslagna antalet tjänstemän, plats likväl

i största möjliga utsträckning bereddes inom kommissionens kansli för de

olika slag av sakkunskap, som där otvivelaktigt behövdes. Härvid torde

huvudsakligen två vägar stå öppna.

1) Den särskilda sakkunskap, som borde fordras av de olika kanslitjänstemännen,

fastsloges icke uti rikskommissionens instruktion eller stat;

först sedan erfarenhet vunnits, i vad mån olika arbetsområden krävde permanent

arbetskraft inom kansliet, träffades avgörande härutinnan.

2) Kansliets behov av sakkunskap på skilda områden tillgodosåges genom

beredande av ökade möjligheter att anlita utomstående sakkunniga för beredskapsarbetena.

Yad den förstnämnda utvägen beträffade, större frihet rid raid ar kanslitjänstemän,

så borde till en början framhållas, att för den händelse kanslichefen

skulle besitta speciell sakkunskap inom något av de ovan berörda

intresseområdena, det knappast kunde påfordras, att ytterligare en tjänsteman

inom kansliet vore sakkunnig inom samma område. Organisationen

borde därför icke fastlåsas vid en på förhand bestämd arbetsfördelning,

vilken sedermera med hänsyn till personvalet vid kanslichefens tillsättande

kanske icke visade sig vara den bästa.

Yidare kunde också ifrågasättas, huruvida icke endera eller båda de

närmast under kanslichefen stående tjänstemännen borde erhålla förordnande

till befattningen endast på viss kortare tid, 1—3 år, för att därefter

eventuellt kunna xrtbytas mot person med sakkunskap av annan art än den

avgåendes. Därigenom skulle fördelar i visst avseende kunna vinnas. Tyngdpunkten

av kommissionens planläggningsarbeten torde med all säkerhet

under olika tidsperioder komma att förskjutas från det ena ekonomiska området

till det andra, och genom den ifrågasatta anordningen skulle då under

varje sådan period kansliet kunna beredas tillgång till speciell sakkunskap

just på det område, där detta vore med hänsyn till de pågående beredskapsarbetena

viktigast. Givetvis kunde skäl även anföras emot en dylik

Överarbetniii£

av de sakkunnigas

förslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

36 K ungt. Maj:ts proposition nr 6.

anordning, vilken ju i och för sig ingalunda tjänade till att befrämja kontinuitet

och rutin i beredskapsarbetena. I vad utsträckning anordningen med

personbyten borde tillämpas, torde därför icke böra fastställas en gång för

alla, utan syntes det lämpligaste vara, att vid varje särskilt tillfälle, då

tjänsteman skulle tillsättas, kommissionen inginge till Kungl. Maj:t med

förslag om varaktigheten av hans förordnande.

Det borde här tilläggas, att den större frihet med avseende å arbetsfördelning

och tjänstemannatillsättande inom rikskommissionen, som i det föregående

satts i fråga, kunde anses äga ett visst stöd uti ett par av myndigheternas

utlåtanden. Chefen för generalstaben framhölle nämligen i sitt utlåtande,

att rikskommissionens arbetsområden och sammansättning torde

komma att framdeles behöva underkastas förändringar allt efter vunnen erfarenhet.

Och kommerskollegium ansåge, att rikskommissionen borde på

grund av vunna erfarenheter själv ordna sin inre organisation.

Den andra utvägen att tillgodose kansliets behov av sakkunskap på olika

områden innebure, att utomstående fackmän skulle anlitas för beredskapsarbetena.

För detta ändamål måste en ökning ske av den i rikskommissionens

stat upptagna anslagsposten till särskilda utredningar genom tillkallade sakkunniga

in. in. Bristerna i den fasta organisationen skulle på så siitt täckas

genom tillfällig personalförstärkning med i varje särskilt fall erforderlig

kompetens.

För en höjning av ifrågavarande anslagspost talade redan de i sakkunnigbetänkandet

förebragta skälen. Betydelsen av icke alltför knappa medelstillgångar

för utredningar av utomstående experter underströkes ävenledes,

direkt eller indirekt, i flera av de inkomna utlåtandena. Arméförvaltningen

förmenade, att en ökning av berörda anslagspost komme att visa sig behövlig;

och ingenjörsvetenskapsakademien funne omedelbar höjning nödvändig,

enär det av de sakkunniga föreslagna beloppet vore otillräckligt.

På de två här ovan berörda vägarna att tillgodose kraven på sakkunskap

inom rikskommissionens kansli skulle det säkerligen bliva möjligt att undanröja

de befarade svårigheterna för beredskapsarbetenas bedrivande på sådant

sätt, att inga viktigare samhällsintressen bleve tillbakasatta. Inom en på

samarbete över hela linjen grundad organisation, sådan som rikskommissionen,

måste också skapandet av en god förståelse för olika förvaltningsgrenars

synpunkter betraktas som en förutsättning för organisationens riktiga

funktionerande. Samtidigt borde dock beaktas, att de huvudsakliga syftena

med beredskapsarbetet icke finge bortskymmas och uppoffras för ernående

av eu mera formellt än sakligt berättigad intresseutjämning vid fördelningen

och inriktningen av kommissionens arbetsresurser.

På grund av myndigheternas erinringar mot den föreslagna kansliorganisationen

ävensom med hänsyn till vad här ovan framhållits, syntes alltså

följande ändringar böra göras i de sakkunnigas förslag. De båda befattningarna:

»tjänsteman för handläggning av militära och organisationsfrågor»

samt »tjänsteman för handläggning av ingenjörtekniska frågor» utbyttes mot

tvänne befattningar, vardera allenast benämnd: »föredragande tjänsteman».

Vidare borde en höjning ske av den i förslaget till stat för rikskommissionen

upptagna posten till ersättning åt särskilt tillkallade sakkunniga in. m.

Det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 15,000 kronor, torde allra minst

böra ökas till den av krigsberedskapskommissionen på sin tid förordade

och sedermera i propositionen angående försvarsväsendets ordnande till

1925 års riksdag beräknade summan, 20,000 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga kommit

till den uppfattningen, att minimibehovet av fast anställd personal inom

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

37

rikskommissionens kansli skulle utgöras av en kanslichef, eu tjänsteman för

handläggning av militära och organisatoriska frågor, en tjänsteman för handläggning

av ingenjörtekniska frågor, en sekreterare, tillika statistiker, samt

två biträden, ävensom att för anlitande av särskilda sakkunniga och annan

tillfällig arbetskraft skulle erfordras ett årligt anslag av 15,000 kronor.

Med anledning av de erinringar, som av vissa myndigheter, bland andra

lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen, framställts gentemot de sakkunnigas

förslag beträffande organisationen av rikskommissionens kansli, har i betänkandet

rörande överarbetning av berörda förslag ifrågasatts, dels att det

icke på förhand borde fastslås, vilket slag av sakkunskap, som skulle krävas

av de i kansliet anställda tjänstemännen, utan att vid valet av kanslitjänstemän

borde råda största möjliga frihet att tillgodose de behov av speciella

insikter hos personalen, som under olika skeden av kommissionens verksamhet

kunde komma att i främsta rummet göra sig gällande, dels ock att

kommissionen skulle beredas tillfälle att i större utsträckning, än som av

de sakkunniga förutsatts, för vissa beredskapsarbeten anlita utomstående

fackmän därigenom, att det nyssnämnda anslaget till utredningar genom

tillkallade sakkunniga m. m. ökades till 20,000 kronor. Yad sålunda föreslagits

hava såväl lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen som ock kommerskollegium

funnit innebära en godtagbar lösning av förevarande fråga.

För egen del finner jag den ifrågasatta jämkningen i de sakkunnigas förslag

vad angår större frihet i valet av kanslitjänstemän vara att förorda,

icke minst med hänsyn till den härigenom ökade möjligheten att smidigt

anpassa kansliets organisation och arbetssätt efter de mera ingående erfarenheter,

som, enligt vad jag redan förut framhållit, först så småningom

under arbetets gång torde kunna vinnas rörande de olika verksamhetsområdenas

omfattning och inbördes betydelse.

Till frågan om medelsbehovet för verkställande av utredningar genom

tillkallade sakkunniga m. m. återkommer jag i det följande.

De sakkunniga hava uppgjort förslag till stat för rikskommissionen, upptagande

arvoden åt ordföranden och ledamöterna, avlöning åt de i kommissionens

kansli anställda tjänstemännen, anslag till särskilda utredningar samt

till expenser m. m. Staten slutar å en summa av 80,000 kronor.

Arvodet åt ordföranden har, med hänsyn till uppdragets maktpåliggande

och tidskrävande natur, av de sakkunniga föreslagits till 5,000 kronor. Häremot

synes icke något vara att erinra.

För kanslichefen föreslå de sakkunniga ett arvode till samma belopp, som

utgår till expeditionschef i statsdepartement, eller 15,000 kronor. Gentemot

detta belopp har från de i ärendet hörda myndigheternas och institutionernas

sida icke gjorts någon erinran i annan mån, än att Sveriges industriförbund

ansett det böra tagas i övervägande, huruvida icke — i syfte att för kanslichefsposten

skulle kunna förvärvas en verkligt välkvalificerad person —

tjänsten i fråga borde göras ur ekonomisk synpunkt mera eftersträvansvärd

än enligt de sakkunnigas förslag. Förbundet har därför ifrågasatt en av
-

KoBtnadsb

e rakningar

m. m.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

löning till kanslichefen av 18,000 kronor per år. För egen del iinner jag

det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 15,000 kronor, vara lämpligt avvägt.

För de bägge föredragande tjänstemännen hava i de sakkunnigas statförslag

upptagits arvoden å 11,460 kronor, motsvarande lön i högsta löneklassen

av lönegraden B 20 i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk. tillhörande den civila statsförvaltningen.

Uti sitt i ärendet avgivna yttrande har emellertid statskontoret förklarat sig

anse detta belopp vara väl högt beräknat, särskilt med hänsyn till att ifrågavarande

tjänstemän endast skulle vara föredragande inför kommissionen och

ej äga att deltaga i kommissionens beslut. Arvodesbeloppen hava därför

synts statskontoret icke böra sättas högre än högsta lön i lönegraden B 28

eller 10,980 kronor. Härutinnan biträder jag statskontorets mening.

De sakkunniga hava för sekreteraren beräknat ett arvode till belopp, motsvarande

lön i högsta löneklassen av lönegraden B 24, eller således 9,060

kronor. Även detta avlöningsbelopp har synts statskontoret vara för högt

tilltaget. Ämbetsverket har för övrigt ansett denne tjänsteman utan olägenhet

kunna placeras i lönegrad enligt 33 § av kungörelsen den 26 juni 1925,

nr 356, och i sådant hänseende föreslagit, att han såsom tjänsteman å extra

stat hänföres till lönegraden B 24, samt att begynnelselönen till honom

sålunda utgår med 7,212 kronor. Jämväl på denna punkt ansluter jag mig

till statskontorets förslag.

De två å kansliet erforderliga biträdena, torde, likaledes i överensstämmelse

med statskontorets hemställan, böra hänföras till lönegraderna B 7

och B 2, med begynnelseavlöning enligt 6 § i nyssnämnda kungörelse av

respektive 2,520 och 1,836 kronor.

För bestridande av medel till löneförhöjningar åt sekreteraren och de två

biträdena torde böra få tagas i anspråk det under sjunde huvudtiteln uppförda

anslaget till avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie befattningshavare

inom den civila statsförvaltningen. Kostnaderna för dyrtidstillägg åt

personal, upptagen å rikskommissionens stat, synas lämpligen böra bestridas

av anslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare vid lantförsvaret.

Kommissionens ledamöter torde i enlighet med de sakkunnigas av statskontoret

tillstyrkta förslag böra åtnjuta ersättning i form av sammanträdesarvoden

ä 20 kronor per dag. För gäldande av härav föranledda kostnader

torde å staten för rikskommissionen böra upptagas ett belopp av 3,000

kronor. Uttrycklig föreskrift synes böra meddelas därom, att dyrtidstillägg

ej må utgå å ledamöternas sammanträdesarvoden.

Blivande omkostnader för rese- och traktamentsersättning åt kommissionens

ordförande, ledamöter och tjänstemän torde få bestridas från lantförsvarets

anslag till rese- och traktamentspenningar.

För gäldande av utredning skostnader hava, såsom förut nämnts, de sakkunniga

föreslagit en årlig summa av 15,000 kronor, under det att i betänkandet

rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag ett till 20,000 kronor

förhöjt belopp beräknats bliva härför erforderligt. Jag håller visserligen

för sannolikt, att, sedan arbetet inom kommissionen kommit fullt i gång, ett

årligt anslag av 20,000 kronor bliver behövligt för berörda ändamål. Vad

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 39

det närmaste budgetåret beträffar, är emellertid att märka, att en del av

detsamma redan torde hava förflutit, innan kommissionens verksamhet hunnit

organiseras och ett anlitande i större utsträckning av tillkallade sakkunniga

kan ifrågakomma. Vid sådant förhållande synes under nämnda budgetår ett

belopp av 15,000 kronor vara för ändamålet tillräckligt.

För vikariatsersättning hava icke några medel beräknats i de sakkunnigas

statförslag. Emellertid har av såväl arméförvaltningen som statskontoret

framhållits, att det kunde komma att visa sig nödvändigt att vid sjukledighet

o. d. förordna vikarie för befattningshavare hos kommissionen. Pa sätt statskontoret

föreslagit, torde därför en anslagspost för vikariatsersättning å

2,000 kronor böra uppföras i staten för kommissionen.

Slutligen synes för expenser, bränsle, It/se m. m. böra i staten upptagas en

anslagspost till belopp av omkring 4,500 kronor eller, för avrundande av

statens slutsumma, 4,472 kronor.

Därest brist uppstår å någon av de i staten upptagna anslagsposterna till

sammanträdesarvoden, särskilda utredningar, vikariatsersättning och expenser

m. m., torde till täckande därav böra få disponeras uppkommande överskott

å andra av dessa poster, under villkor att summan av nämnda anslagsposter

icke överskrides.

Med hänsyn därtill, att nnder de första åren av kommissionens verksamhet

behov av extra arbetskrafter säkerligen komme att göra sig gällande,

hava de sakkunniga hemställt, att bestämmelse måtte meddelas av innehåll,

att officer å övergångsstat, som anstiilldes såsom tjänsteman hos kommissionen,

finge från kommissionen endast åtnjuta skillnaden mellan avlöningsbeloppet

enligt kommissionens stat och honom tillkommande lön å övergångsstat,

samt att kommissionen vore berättigad att använda härigenom inbesparade

medel för anställande av erforderliga extra arbetskrafter. Vad sålunda

föreslagits finner jag mig böra tillstyrka.

De sakkunniga hava förutsatt, att lokal för kommissionen sknlle beredas

i kronan tillhörig fastighet. Huruvida och vid vilken tidpunkt så kan komma

att bliva fallet, därom är jag icke nu i tillfälle att uttala mig. Skulle förhyrande

av lokaler för någon kortare tid bliva nödvändigt, torde härför erforderligt

belopp kunna av Kungl. Maj:t anvisas av tillgängliga medel.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit nppgöra förslag till stat för

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (se Bil.), slutande å eu

summa av 78,000 kronor. Nämnda belopp torde böra av riksdagen äskas

såsom extra anslag för budgetåret 1928—1929.

I betänkandet rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag har erinrats,

att från flera av de i ärendet hörda myndigheternas och institutionernas

sida betonats vikten av att rikskommissionen snarast möjligt komme

till stånd. Med anledning härav syntes fog föreligga att understryka önskvärdheten

av att — i samband med framläggandet av proposition om uppförande

å riksstaten för budgetåret 1928—1929 av anslag för rikskommissionen

— framställning gjordes till riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte bemyn
-

Tldpunkten

för organisationens

Ikraftträdande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefens
hemställan.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

digas med anlitande av omhänderhavande medel tillsätta rikskommissionen

redan från och med april eller maj 1928. Härigenom skulle det nämligen

bliva möjligt att efter de första principbesluten inom kommissionen sätta

dess kansli i arbete redan före sommaren. Skulle rikskommissionen tillsättas

först med ingången av det nya budgetåret, komme principdiskussionen

i kommissionen icke att kunna ske förrän vid höstens början, och kansliets

arbeten bleve därmed i praktiken inemot ett halvt år fördröjda.

Då även jag är av den uppfattningen, att det är angeläget att med det

snaraste påbörja de arbeten, varom här är fråga, finner jag mig böra tillstyrka,

att till riksdagen avlåtes framställning i nu berörda syfte.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att en rikskommission för ekonomisk försvarsberedskap må

organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder,

dels godkänna härvid fogade förslag till stat för nämnda kommission att

gälla under budgetåret 1928—1929,

dels för rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap för budgetåret

1928—1929 under riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett extra anslag av

78,000 kronor,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att tillsätta rikskommissionen redan

före ingången av nyssnämnda budgetår.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

41

Bil.

Förslag till

Stat

för rikskoimuissionen för ekonomisk försvarsberedskap

för budgetåret 1928—1929.

I.

Ordförande, arvode ........................

kronor

5,000: -

II.

Kanslipersonal:

Chef, arvode .................................

En föredragande tjänsteman, arvode

En d:o d:o , arvode

Sekreterare, lön i lönegraden B 24.

Kanslibiträde, » » » B 7 .

Skrivbiträde, » » » B 2 .

.................... kronor 15,000: —

.................. » 10.980: —

.................. » 10,980: —

................... » 7,212: —

................... » 2,520: —

.................... » 1,836: —

1)

48,528: —

III.

Sammanträdesarvoden ä 20 kronor per dag till kommissionens leda- möter, förslagsvis ....................................................... ............

H

3.000: —

IV.

Särskilda utredningar:

Ersättning åt tillkallade sakkunniga

in. m.....................................

„

15,000: —

V.

Vikariatsersättningar.......................

»

2,000: —

VI.

Expenser, bränsle, lyse m. m.

»

4,472: —

Summa kronor 78,000: —

Anm. 1. Statstjänsteman, som förordnas till tjänsteman hos rikskommissionen,

innehavande lön på stat samt åtnjuter under tiden för förordnandet i

frånträder

denna stat

upptagen avlöning.

Anm. 2. Därest officer på övergångsstat anställes såsom tjänsteman hos rikskommissionen,

utgår avlöningen med i denna stat upptaget belopp, minskat med honom tillkommande

lön å övergångsstat. Vad sålunda inbesparas må av rikskommissionen

användas för anställande av extra tjänstemän eller för särskilda utredningar genom

sakkunniga.

Anm. 3. Om brist uppstår å någon av titlarna III—VI, må till täckande därav användas

å andra av dessa titlar möjligen uppkommande besparingar, under villkor att

summan av dessa titlar icke överskrides.

Bihang till riksdagens protokoll 1028. 1 samt. 6 haft. (Nr 6.)

1875 27 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:142 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående den ekonomiska försvarsberedskapens organisation. s. 5 i texten