Angående grunder för försäljning av kronoegendomar m, m
1929-02-25 · 126 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 108 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:138, Angående grunder för försäljning av kronoegendomar m, m
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition Nr 138.
1
Nr 138.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående grunder för försäljning
av kronoegendomar m, m.; given Stockholms slott den
25 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
TJtdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:
»I skrivelse den 10 mars 1926, nr 70, har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte efter verkställd undersökning låta utarbeta en plan för styckning
av härför lämpade kronoegendomar samt för riksdagen framlägga
förslag i ämnet.
Förenämnda riksdagsskrivelse var föranledd av följande inom riksdagen
väckta motioner, nämligen dels de två likalydande motionerna 1:90 och
II: 130, i vilka hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 111 höft. (Nr 138.) 1
Riksdagens
skrivelse nr
70/1926 om
styckning av
kronoegendomar.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
anhålla, att förslag skyndsammast framlades för riksdagen i fråga om styckning
och upplåtande av därtill lämpliga kronoegendomar till mindre jordbruk,
dels ock de två likalydande motionerna 1:148 och II: 189, vari hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl.
Maj:t efter verkställd undersökning måtte låta utarbeta en plan för styckning
av härför lämpade kronoegendomar samt för nästkommande riksdag
framlägga förslag i ämnet.
I utlåtande nr 14/1926 hemställde jordbruksutskottet, att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid utlåtandet var emellertid
fogad en reservation av fyra utskottsledamöter, vari uttalades, bland annat,
följande. Någon styckning av hel egendom eller försäljning av jordområden
av den storlek, att de kunde sägas utgöra fullständiga jordbruk, hade ytterst
sällan förekommit, delvis beroende på ringa efterfrågan. Anledningen till
att så få egnahemsspekulanter i dessa fall anmält sig till erhållande av
jord torde vara att söka i ovissheten om, huruvida en jorduppdelning verkligen
komme att ske, eller berodde på att några särskilda för mindre jordbruk
lämpliga områden icke varit ifrågasatta till utbrytning. Det vore
nödvändigt att i största möjliga mån skaffa utkomst åt vårt befolkningsöverskott,
och jordbruket torde därvidlag erbjuda de största möjligheterna.
I första hand borde de kronoegendomar, som lämnade obetydlig nettoavkastning
och vilkas åbyggnader under den närmaste tiden otvivelaktigt
komme att ådraga staten stora kostnader, utläggas till självständiga mindre
jordbruk av lämplig storlek, och dessa jordbruk borde upplåtas till mindre
bemedlade, kunniga och dugliga jordbrukare efter värdering med hänsyn
tagen till den nybildade fastighetens avkastningsvärde. Då det i vissa fall
kunde tänkas, att spekulationsintressen skulle kunna göra sig så gällande,
att det med upplåtelsen avsedda syftemålet kunde komma att äventyras,
borde sådana villkor vid upplåtelsen uppställas, att det upplåtna jordområdet
komme att för framtiden bibehålla sin karaktär av självständigt jordbruk.
Med denna motivering hemställdes i reservationen, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd
undersökning måtte låta utarbeta en plan för styckning av härför lämpade
kronoegendomar.
Riksdagen biföll reservationen.
Med anledning av riksdagsskrivelsen infordrades yttranden dels från
domänstyrelsen och dels från 1925 års kolonisationssakkunniga. I dessa
yttranden förordades utredning i angiven ordning rörande förefintligheten av
kronoegendomar lämpliga för uppstyckning till mindre jordbruk. Nämnda
sakkunniga ifrågasatte härjämte, att Kungl. Maj:t framdeles vid lämplig tidpunkt
ville föranstalta om utredning även beträffande revision av gällande
bestämmelser rörande sättet för verkställande av upplåtelser från kronoegendomar;
och ansåges en dylik utredning böra utföras i nära anslutningtill
en motsvarande undersökning angående formerna och villkoren för upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
:i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
låtelser från enskild jord, som genom det allmännas bistånd uppbringades
för ifrågavarande ändamål.
Den 30 april 1926 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t av dåvarande
ehefen för jordbruksdepartementet, statsrådet 8. Linders. Därvid uppdrogs
åt domänstyrelsen att i enlighet med vissa angivna riktlinjer låta verkställa
utredning rörande under styrelsens vård ställda kronoegendomars lämplighet
för styckning till mindre jordbruk samt vad anginge egendomar, som bleve
arrendelediga före den 14 mars 1932, därom till Kungl. Maj:t inkomma med
utlåtande före den 1 december 1926. Därjämte bemyndigades domänstyrelsen
att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom styrelsen biträda vid
utredningen.
Jämlikt detta bemyndigande tillkallade domänstyrelsen ledamoten av riks- års
dagens första kammare lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg, leda- ,cron°jordmoten
av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. Arv. Anderson i’Store- slktZnigl
gården samt dåvarande ledamoten av samma kammare lantbrukaren Nils
Adier att såsom sakkunniga biträda vid utredningen.
I ett den 31 december 1926 dagtecknat utlåtande hava dessa sakkunniga,
vilka plägat benämnas 1926 års kronojordstyckningssakkunniga, avgivit
dels ett allmänt yttrande rörande de principer, som enligt de sakkunnigas
åsikt borde vara avgörande vid frågan om egnahemsupplåtelser från kronojord,
dels ock utlåtande med vissa detaljuppgifter m. m. angående 310 av
dem besökta arrendegårdar. Från dessa egendomar föreslogos upplåtelser
av 455 jordbrukslotter samt 45 mindre åkerområden till utökning och förstärkning
av intilliggande bebyggda mindre jordbrukslägenheter. Av de
till upplåtelse förordade jordbrukslotterna skulle 66 stycken erhålla en åkerareal
av högst 3 hektar, 293 en åkerareal av 3—15 hektar samt 96 en åkerareal
av över 15 hektar. Av de undersökta egendomarna skulle enligt förslaget
120 stycken eller 39 procent avyttras i sin helhet.
Under år 1927 hava ytterligare 255 arrendegårdar besökts av styckningssakkunniga.
Antalet till upplåtelse förordade jordbrukslotter utgjorde 359.
Av dessa hade 81 en åkerareal av högst 3 hektar, 187 en åkerareal av 3—
15 hektar och 91 en åkerareal av mer än 15 hektar. 287 stycken voro helt
eller delvis bebyggda och 72 voro obebyggda. Härutöver hade åtskilliga
obebyggda åkerområden förordats till utökning eller förstärkning av intillliggande
bebyggda mindre jordbrukslägenheter. Av de under 1927 undersökta
arrendegårdarna skulle enligt förslaget 93 stycken eller 36 procent
avyttras i sin helhet — frånsett vissa skogsmarker.
De sakkunnigas verksamhet har fortsatt under år 1929.
Vid avlåtande till riksdagen år 1927 av propsition, nr 166, angående för- 1927 års krosäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana n»jordsakegendomar
m. m. uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, kunniga"
statsrådet Paul Hellström, bland annat, att det syntes av vikt, att utred
-
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
ning snarast igångsattes, i vad mån gällande bestämmelser rörande planläggning,
beslutande och verkställande av upplåtelser av jord från kronans
jordbruksdomäner borde ändras i syfte att ernå smidigare former, större
enkelhet, mera affärsmässighet och ökat tillgodoseende av de sociala synpunkterna
vid hithörande verksamhets bedrivande. Detta utredningsspörsmål
anmäldes ånyo för Kungl. Maj:t den 27 maj 1927. Därvid bemyndigades
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla fem sakkunniga för
verkställande av utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och
bestämmelserna rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans
jordbruksdomäner.
I enlighet med sagda bemyndigande tillkallades den 23 augusti 1927 byråchefen
i domänstyrelsen G. Söderlind, herrar Andersson i Fältenborg och
Adler, ledamoten av riksdagens andra kammare A. W. Gustafson i Kasenberg
samt revisionssekreteraren S. Ekberg såsom sakkunniga.
Jämlikt beslut den 2 september 1927 uppdrogs åt berörda sakkunniga
jämväl att verkställa undersökning rörande åtgärder, ägnade att, där kronan
vid försäljning av jord från sina jordbruksdomäner med upplåtelsen
förbinder ett socialt syfte, på lämpligt sätt trygga ändamålet med upplåtelsen.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen kronojordsakkunniga, hava
den 17 oktober 1928 avgivit betänkande med förslag i ämnet (statens offentliga
utredningar 1928:25). För betänkandets innehåll blir jag i tillfälle att
framdeles något närmare redogöra i samband med de olika spörsmål, som
framställa sig i anledning av förslaget.
Yttranden Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av
över krono- kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen efter hörande av
Stwl länsstyrelserna, domänintendenterna och överjägmästarna samt egnahemsstyrelsen
efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott och
egnahemsnämnder.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan huvudsaklig erinran av länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands och Västerbottens lan, domänintendenterna
i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län, overjägmästarna
i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Umeå, Härnösands och
Dalarnas distrikt, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms,
Gotlands, Blekinge och Malmöhus län, Älvsborgs läns norra del, Skaraborgs
och Västmanlands län, egnahemsnämnderna i Stockholms, Uppsala,
Gotlands och Blekinge län, Älvsborgs läns norra del, Skaraborgs och Örebro
län ävensom egnahemsstyrelsen.
Länsstyrelsen samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnd
i Norrbottens län hava förklarat sig sakna anledning att ingå
i någon granskning av förslaget, då detta saknade praktisk betydelse för
länet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.r>
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att något behov att genom
ny lagstiftning, i avsikt att åstadkomma ökad livaktighet i egnahemsupplåtelser
från kronojord inom länet, icke vore av nöden, då sedan år 1911
försålts i det närmaste 1,000 egnahemslägcnheter från dylik jord.
I de övriga yttrandena hava förordats vissa mer eller mindre vittgående
ändringar i förslaget. I ett flertal av dessa har samtidigt framhållits, att
förslaget syntes vara i stort sett väl avvägt och innebära en lycklig lösning
av förevarande spörsmål.
Förslaget har sedermera varit föremål för överarbetning inom jordbruksdepartementet.
Då jag nu för Kungl. Maj:t framlägger detta ärende, kommer jag att, i
huvudsaklig anslutning till kronojordsakkunnigas uppställning av ämnet,
punktvis uppehålla mig vid följande frågor, till vilka ställning bör tagas,
nämligen:
1. Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta kronojord;
2. planläggningen av upplåtelser från kronojord;
3. ledande synpunkter vid utstyckning av kronoegendomar till lägenheter;
4. uppskattningsnämnden;
5. uppskattningsförrättningen;
6. övriga förberedande åtgärder;
7. hembud i vissa fall;
8. kvalifikationer för köp av egnahemslägenhet;
9. försäljningssättet;
10. försäljning till kommun, hushållningssällskap, egnahemsbolag eller
egnahemsf örening;
11. köpeskillingens erläggande;
12. åtgärder för tryggande av upplåtelsens ändamål;
13. av- och tillträdares inbördes rättsförhållanden;
14. åborätt och tomträtt; samt
15. den tekniska utformningen av författningsbestämmelserna.
1. Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta kronojord.
I § 77 av regeringsformen stadgas dels att Kungl. Maj:t icke äger att Gäuande be.
utan riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva eller stämmelser.
på annat sätt avhända kronan dess jordbruksdomäner och skogsegendomar,
dels ock att dessa skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver.
Jordbruksdomänerna skola vara för statsverkets räkning utarrenderade.
Förvaltningen av nämnda egendomar regleras genom kungörelsen den 4
juni 1908, nr 52. Såsom jordbruksdomäner skola behandlas även vissa för
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
jordbruk lämpade områden av de till bildande av nya eller tillökning av
äldre kronoparker inköpta egendomar. Utarrenderande myndigbeten är domänstyrelsen.
Beträffande skogsegendomarnas förvaltning, som jämväl tillkommer
nämnda myndighet, hava föreskrifter meddelats genom förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket, nr 17.
Riksdagen har emellertid genom en följd av särskilda beslut bemyndigat
Kungl. Maj:t att utan riksdagens vidare hörande försälja vissa kronoegendomar.
Dessa beslut innefattas i riksdagens skrivelser nr 63/1874, nr 66/1879,
nr 35/1885, nr 7/1887 B, nr 17/1888, nr 77/1891 och nr 74/1902. I enlighet
härmed äger Kungl.''Maj:t under förutsättning, att egendomens bibehållande
åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild
anledning påkallas, förordna om försäljning, helt eller delvis, av
a) sådan under domänstyrelsens förvaltning ställd och för statsverkets
räkning utarrenderad kronoegendom, vilken i årligt arrende lämnar högst
600 kronor,
b) sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad
men som uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes vara av
sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan påräknas högre arrende än
600 kronor, samt
c) till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för
skogsskötseln anses kunna avyttras och uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning
finnes vara sådant, att för detsamma icke kan påräknas
högre arrende än 600 kronor.
Vidare har riksdagen genom skrivelse den 27 juli 1914, nr 92, medgivit,
att till statens domäners fond hörande kronoegendom, som utgöres av
andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet och som uppenbarligen
är eller vid uppskattning finnes vara av sådan beskaffenhet, att
för densamma icke kan vid försäljning påräknas högre köpeskilling än
1,000 kronor, må försäljas på sätt och under villkor, som av Kungl. Maj:t
i varje särskilt fall bestämmas.
Då fråga är om försäljning av annan kronoegendom än nu omförmälts,
underställes densamma riksdagens prövning.
Köpeskilling, som inflyter vid försäljning av kronoegendom, vilken
står under domänstyrelsens förvaltning, skall ingå i statens domäners
fond och må jämlikt riksdagens skrivelse den 29 maj 1912, nr 264, disponeras
för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom
till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna.
Vad sålunda är stadgat beträffande försäljning av kronoegendom tilllämpas
jämväl i fråga om upplåtelser under åborätt jämlikt lagen om
upplåtelse under åborätt av viss jord ävensom beträffande tomträttsupplåtelser.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
7
Den Kungl. Maj:t medgivna befogenheten att försälja kronoegendom
avsåg till en början allenast egendom med ett arrendevärde av 200 kronor1
men har så småningom utvidgats. Den ursprungliga anledningen för riksdagen
att giva Kungl. Maj:t ett sådant försäljningsmedgivande var insikten
om att det för staten vore oekonomiskt att behålla egendomar, som
i följd av sin obetydlighet eller från andra kronoegendomar avlägsna läge
lämnade alltför ringa arrende i förhållande till förvaltningskostnaderna.
Sedermera bidrog önskan att genom försäljning av jordbruksdomäner vinna
medel till inköp av skogsmark. Med tiden framträdde jämväl kravet på
kronojordens användande för egnahemsrörelsens behov.
De första förslag, som mera direkt avsågo försäljning av statens utarrenderade
jordbruksdomäner för att befrämja uppkomsten av mindre
jordbruk, framkommo under slutet av 1880-talet. Vid riksdagen väckta
motioner härom vunno till en början icke någon framgång. På framställning
av Kungl. Maj:t beslöt riksdagen år 1891 emellertid vissa åtgärder
uti förevarande hänseende. Vid riksdagen år 1894 antogos ytterligare bestämmelser
i syfte att genom styckning av kronodomäner eller avsöndringar
därifrån bereda möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.
Dessa bestämmelser meddelades genom brevet den 25 september
1896. Förändrade grunder för åtgärder i berörda syfte meddelades genom
kungörelserna den 31 december 1909 och den 17 oktober 1913. De i sistnämnda
kungörelse meddelade grunderna äro i huvudsak ännu gällande,
ehuru desamma hava i sammanhang med införandet av åborättsinstitutet
delvis undergått omarbetning genom förordningen den 17 december 1926
(nr 509) angående grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av
jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt
av viss jord samt av egnahemslägenheter med tillämpningsföreskrifter
i kungörelse av samma dag. I berörda förordning, här nedan kallad 1926
års upplåtelsegrunder, vidtogs år 1927 on mindre ändring (förordningen
den 18 juni 1927, nr 240).
En utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja och upplåta
kronoegendomar har vid flera tillfällen ifrågasatts. Motioner väcktes i
sådant hänseende vid riksdagarna 1907, 1911, 1912, 1914, 1915 och 1916
men vunno ej riksdagens bifall. I detta sammanhang må ock erinras, att
i ett flertal motioner vid riksdagen 1926 påyrkades utredning och förslag,
avseende att kronans domäner måtte i ökad utsträckning kunna tagas i
anspråk för egnahemsbildning, vilka motioner resulterade i riksdagens
förut omförmälda hemställan den 10 mars 1926, nr 70. Beträffande det
närmare innehållet i omförmälda riksdagsmotioner samt deras behandling
i riksdagen får jag hänvisa till den redogörelse, som kronojordsakkunniga
lämnat i sitt betänkande sid. 11—17.
Motiv för
försäljning av
lcronojord.
Tidigare förslag
om utvidgning
av
Kungl. Maj:ts
försäljningsbefogenhet.
1 Kungl. brevet den 29 maj 1874.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Kr ono jordsakkunniga.
Beträffande den omfattning, vari försäljningar av kronoegendomar ägt
rum under tiden 1918—1927, hava kr ono j or dsakkunnig a lämnat vissa
statistiska uppgifter (se betänkandet sid. 18 — 21). Av dessa framgår, att
kronoegendomar försålts till ett sammanlagt belopp av 10,782,738 kronor.
Försäljningar för egnahemsändamål hava, räknat i medeltal per år, ökat från
cirka 33 procent under 1918—1921 till cirka 56 procent under 1922—1927.
Det övervägande antalet försäljningar hava ägt rum efter inhämtande i
varje fall av riksdagens samtycke.
De sakkunniga fastslå, att antalet av de egendomar, vilka innefattas i det
åt Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet, genom de skedda föryttringarna
undergått en avsevärd minskning, vilken ej i nämnvärd mån uppväges av
en indragning till statsverket av löneboställen eller nytillkomna egendomar.
Enligt de sakkunnigas beräkningar utgör detta antal numera allenast omkring
6.2 procent av samtliga egendomar. De flesta egendomar, som inbegripas
under Kungl. Maj:ts nuvarande försäljningsbefogenhet, bliva arrendelediga
under de sex närmaste åren. Därefter skulle endast 23 egendomar
kunna försäljas utan riksdagens hörande.
De sakkunniga hava vidare anfört i huvudsak följande:
Det vore uppenbart, att den omgång och tidsödan, som uppstode, när
riksdagens samtycke i stora flertalet fall måste inhämtas, innebure en avsevärd
olägenhet. Ej sällan hade det inträffat, att försäljningen av en egendom
ej medhunnits före den löpande arrendetidens utgång. Egendomen hade
då måst tillfälligtvis utarrenderas i avbidan på att frågan om försäljningen
hunnit vinna sin slutliga lösning. En sådan ordning vore oläglig icke blott
för de jordsökande utan även för staten själv. Staten vore uppenbarligen
illa betjänt av dylika tillfälliga utarrenderingar, som ej sällan medförde
förminskade inkomster och äventyrade arrendegårdarnas goda skötsel.
En ökad egnahemsverksamhet å kronojord krävde först och främst, att
formerna för försäljningen gjordes smidigare och mindre tidsödande. För
vinnande av detta mål låge en utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att
försälja och upplåta kronojord för egnahemsändamål närmast för tanken.
En sådan utvidgning vore också av omständigheterna oundgängligen betingad.
Härigenom torde en betydligt ökad snabbhet vid ärendenas avgörande stå
att vinna. Det borde emellertid tillses, att genom väl avpassade normer
såväl för försäljningsmedgivandet i sig självt som för det sätt och de villkor
varunder försäljningarna utan riksdagens vidare hörande finge bedrivas,
skapades betryggande garantier för att icke andra egendomar än de, som
därför voro lämpade, komme att tagas i anspråk för egnahemsändamål,
ävensom att det sociala syftet med dessa upplåtelser verkligen vunnes. Skedde
det, syntes icke böra möta några egentliga betänkligheter mot en ganska
avsevärd utvidgning av Kungl. Maj:ts försäljningsrätt.
Ett spörsmål, som i detta sammanhang jämväl borde vinna beaktande,
avsåge att bereda rätt och möjlighet för arrendator av kronoegendom, vilken
själv eller vilkens släkt under eu längre tid innehaft egendomen och nedlagt
arbete och kostnader på dess förbättrande, att friköpa densamma. Eu
sådan frilösning vore icke blott en fråga av nationalekonomisk betydelse
utan jämväl ett socialt rättfärdighetskrav. Men även härför erfordrades,
att riksdagen vidgade Kungl. Maj:ts fullmakt att besluta om arrendegårdars
Kungl. Maj-.ts proposition Nr V18.
9
försäljning. Kungl. Maj:is försäljningsrätt omfattade nämligen numera
huvudsakligen torp och mindre hemman av lägenhetstyp. Försäljning av
arrendegårdar av något större typ torde näppeligen kunna inrymmas därunder.
Ville man på ett mera effektivt sätt befordra egnahemsbildningen på kronojord,
måste de stora egendomarna, vilka kunde uppdelas i ett flertal egnahemslotter,
framför allt tagas i anspråk. Vid sådant förhållande syntes det,
mindre lämpligt att, såsom hitintills skett, när riksdagen lämnat Kungl. Maj:t
generell fullmakt att försälja kronoegendomar, undantaga de större egendomarna
och begränsa fullmakten allenast till de mindre. Åt Kungl. Maj:t
borde kunna uppdragas att försälja sådana egendomar, som vore lämpliga
att fördelas i egnahemslotter, oavsett deras storlek och det arrende därför
utginge. En förutsättning härför borde givetvis vara, att egendomen verkligen
komme till den avsedda användningen. Bestämmelsen borde därför
erhålla den utformningen, att Kungl. Maj:t skulle äga besluta upplåtelse
av sådan kronoegendom, vilken avsåges att huvudsakligen användas till
bildande av egnahemslägenheter eller åbolägenheter. Det vore uppenbart
att upplåtelse ej borde äga rum, om egendomens bibehållande åt kronan på
grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning vore
påkallat. Egendom med tillräckliga, i gott stånd varande byggnader borde
ej heller som regel få uppdelas i lotter.
Då en större egendom skulle uppdelas i lotter, kunde ej alltid med fördel
alla lotter givas typen av egnahemslägenheter. Därest åbyggnaderna vore i
brukbart skick, vore det uppenbarligen ej ekonomiskt att tillspillogiva det
värde, dessa betingade. För jordbrukets utveckling i landet vore det även
av vikt, att jordbruk av större typ än den, som egnahemslägenheter representerade
funnes att tillgå. I det ifrågavarande fallet borde ett lämpligt
område avsättas till ett något större jordbruk. Att i berörda fall åt kronan
bibehålla för utarrendering den lott, som ej lämpligen kunde uppdelas i
egnahemslägenheter, vore som regel ej att förorda. Därest vederbörande
arrendator uppfyllde därför stadgade förutsättningar, borde denna lott hembjudas
honom till friköpning. Enligt de sakkunnigas mening borde således
Kungl. Maj:ts försäljningsrätt även omfatta dylika lotter av större typ än
egnahemslägenhet, under förutsättning att den huvudsakliga delen av egendomen
kunde användas till bildande av mindre jordbruk. Skulle däremot
med hänsyn till befintligt byggnadsbestånd huvudkomplexet av egendomen
icke kunna lämpligen fördelas i lotter, borde en påtänkt försäljning av egendomen
i dess helhet underställas riksdagens prövning.
• Jämte den befogenhet, som sålunda borde givas Kungl. Maj:t att utstycka
och upplåta därtill lämpade kronoegendomar till egna hem eller därmed
jämförligt ändamål, borde bibehållas rätten för Kungl. Maj:t att utan riksdagens
hörande försälja mindre egendomar, vilka kunde odelade användas
för berörda ändamål, så ock mindre gårdar eller lägenheter, vilka gåve så
ringa arrendeinkomster, att dessa ej täckte förvaltningskostnaderna, eller
vilka kronan av andra orsaker icke lämpligen borde behålla i sin ägo. Den
i förevarande avseende nu gällande gränsen för Kungl. Majtts försäljningsrätt,
nämligen ett arrende av 600 kronor, vore för snäv. Förutom vad i
denna fråga förut anmärkts kunde framhållas, att egnahemslån numera kunde
beviljas för jordbruksfastighet med ett värde av ända upp till 20,000 kronor.
Beräknades arrendeavkomsten av en dylik fastighet efter normal förräntning,
komme densamma att väsentligt överstiga 600 kronor. Jämväl häri låge
eu anledning till en avsevärd höjning av nämnda gräns. Härför talade
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
också den förändring i penningvärdet, som ägt rum, sedan denna gräns
fastställdes.
Med hänsyn till numera rådande värden och särskilt det fastställda värdet
för beviljande av egnahemslån hade de sakkunniga funnit ett arrende av
1,000 kronor utgöra en lämplig begränsning för Kungl. Maj:ts befogenhet
uti ifrågavarande avseende. Denna befogenhet skulle då komma att omfatta
icke blott självständiga torp, lägenheter och mindre gårdar av egnahemstyp
utan även något större gårdar, lämpade att friköpas av vederbörande arrendatorer.
Vore egendomen ej för kronans räkning utarrenderad, borde i anslutning
till vad nu gällde Kungl. Majd äga att försälja densamma, för
såvitt egendomen vid verkställd uppskattning funnes vara av sådan beskaffenhet,
att högre årligt arrende än 1,000 kronor ej kunde påräknas.
Enligt gällande bestämmelser måste riksdagens samtycke inhämtas, därest
från en egendom, vars arrende överstege den fastslagna gränsen för Kungl.
Maj:ts försäljningsrätt, skulle frånsäljas ett torp, en lägenhet eller en tomt,
även om arrendet eller det uppskattade arrendevärdet för det till försäljning
avsedda området väsentligt understege nämnda gräns Detta syntes vara
mindre följdriktigt. Förslaget hade därför erhållit den utformningen, att
Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att försälja till egendom hörande område,
för såvitt det i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller,
där området ej vore av kronan utarrenderat, vid verkställd uppskattning
funnes vara av sådan beskaffenhet, att för detsamma ej kunde påräknas
högre årligt arrende än 1,000 kronor, samt området kunde frånskiljas utan
olägenhet.
Jämväl lämpliga områden å statens skogsegendomar borde kunna tagas i
anspråk för egnahemsbildning. Ä skogsegendomarna funnes enligt från
domänstyrelsen infordrade uppgifter den 1 januari 1928 utarrenderade jordbruks-
och bostadslägenheter, lämnande arrenden av högst 600 kronor, till
ett antal av 4,088 och med arrenden därutöver till ett antal av 114. Överslagsvis
torde kunna antagas, att av samtliga lägenheter minst 3,300 vore
försedda med åbyggnad.
Frågan huruvida försäljning av ifrågavarande lägenheter finge ske utan
riksdagens hörande vore nu beroende av lägenhetens belägenhet inom äldre
kronopark eller inom till kronopark avsatt utarrenderad kronoegendom (f. d.
löneboställe) eller del därav (bildad kronopark) eller inom inköpt skogsegendom.
Enligt gällande bestämmelser omfattade Kungl. Maj:ts försäljningsrätt
endast till sistnämnda kategori hörande områden, vilka ansåges ej behöva
tagas i anspråk för kronoparks skötsel och varför arrendet kunde beräknas
till högst 600 kronor. I andra fall måste riksdagen höras. Någon anledning
att i avseende å försäljning eller upplåtelse uppställa olika regler, allteftersom
de ifrågavarande lägenheterna tillhörde den ena eller den andra
kategorien, syntes ej förefinnas. De regler, som förut omförmälts, kunde
vinna tillämpning jämväl i fråga om egendom, som lydde under skogsstaten,
eller del av sådan egendom. Uppenbart vore, att försäljning av egendom,
som nu sagts, ej borde äga rum, om denna erfordrades t. ex. till skogsarbetarlägenhet
eller eljest genom försäljningen skulle förorsakas olägenhet vid
skogsskötseln.
Beträffande försäljning av andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet
borde gälla samma bestämmelser som hitintills.
I överensstämmelse med vad nu gällde, borde Kungl. Maj ds försäljningsrätt
icke avse sådana under domänstyrelsens förvaltning ställda egendomar,
vilka vore anslagna för något visst ändamål, såsom egendomar, vilka vore
Kungl. Maj:ts proposition Ar 138.
11
utarrenderade för vitterhets-, liistorie- och antikvitetsakademiens räkning,
eller egendomar, vilkas arrendemedel skulle användas till underhåll och värd
av Tullgarns slott in. m.
I fråga om upplåtelser under äborätt och tomträtt borde Kungl. Maj:t
äga samma befogenhet, som föreslagits i avseende å försäljning.
För bedömande av förslagets ekonomiska innebörd hava de sakkunniga
framhållit, att de egendomar, som lämna en arrendeavkomst från 600 till
och med 1,000 kronor, utgöra tillhopa 433, d. v. s. omkring 30 procent av
alla jordbruksegendomar, att dessas sammanlagda taxeringsvärde uppgår till
14,755,800 kronor, motsvarande cirka 16 procent av samtliga egendomars
taxeringsvärden, samt att desamma i arrende lämna sammanlagt 357,889
kronor eller cirka 14 procent av sammanlagda arrendebeloppen för alla jordbruksegendomar.
Av egendomar med arrenden överstigande 600 kronor utgöra
nämnda fyra grupper cirka 33 procent, deras taxeringsvärden motsvara
cirka 16 procent av summan av taxeringsvärdena och de arrenden, de lämna,
cirka 14 procent av arrendena för berörda kategorier av jordbruksegendomar.
Återstående egendomar till ett antal av 887, med taxeringsvärde av 73,567,500
kronor och ett sammanlagt arrendebelopp av 2,150,032 kronor, skulle enligt
de sakkunnigas förslag väl kunna bliva föremål för upplåtelser i socialt
syfte men däremot icke innefattas i Kungl. Maj:ts försäljningsrätt i övrigt.
Till slut hava de sakkunniga erinrat, att någon egentlig risk näppeligen
syntes vara förbunden med att riksdagen avstode från sin bestämmanderätt
i avseende å de avhändelser av kronojord, varom i förslaget vore fråga, då
upplåtelserna skedde efter planläggning enligt av riksdagen själv givna
direktiv, ävensom att de genom försäljningarna inflytande medlen borde
liksom hittills användas till ökande av statsskogarna, varigenom värdet
av kronans fasta egendom kunde bibehållas oförminskat.
I anslutning till vad sålunda anförts har förslaget erhållit följande utformning
:
''Efter Kungl. Maj ds beprövande må kronan tillhörig, under domänstyrelsens
förvaltning ställd fast egendom, som icke är anslagen för visst ändamål
och vars bibehållande åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång
eller av annan särskild anledning påkallas, i följande fall helt eller
delvis försäljas, nämligen
a) egendom, vilken avses att huvudsakligen användas till bildande av
egnahemslägenheter eller åbolägenheter;
b) egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där
den ej är av kronan utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes vara
av sådan beskaffenhet, att för densamma ej kan påräknas högre årligt arrende
än 1,000 kronor;
c) till egendom hörande område, som utan olägenhet kan frånskiljas och
vilket är av beskaffenhet, som under b) sägs; samt
d) ändel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, för såvitt andelen
vid verkställd uppskattning finnes vara av sådan beskaffenhet, att för
densamma ej kan påräknas högre köpeskilling än 1,000 kronor.’
Ifrågavarande bestämmelser hava i de flesta yttrandena lämnats utan erinran.
Det har framhållits, att den föreslagna utvidgningen av Kungl.
Maj:ts försäljningsbefogenhet vore synnerligen önskvärd och komme att i
hög grad underlätta jordupplåtelser för egnahemsändamål.
Betänkligheter hava uttalats allenast av länsstyrelserna i Stockholms och
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag.
Departe
mentschefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Hallands län. Dessa hava framhållit, att den under punkt c) föreslagna
rätten att försälja särskilda områden av egendom, vars arrendevärde överstege
1,000 kronor, kunde få en större verkan än vad de sakkunniga avsett
i punkt h). Egendomen kunde nämligen genom en sådan frånsäljning komma
att nedgå i arrendevärde under 1,000 kronor och sålunda bliva liänförlig
till den grupp av egendomar, som enligt punkt b) fölle under Kungl. Maj:ts
försäljningsbefogenhet. På denna grund har den sistnämnda länsstyrelsen
ansett, att riksdagens samtycke borde inhämtas till dylik försäljning. Den
förstnämnda länsstyrelsen har däremot framhållit, att någon egentlig risk
näppeligen kunde anses vara förenad med förslagets antagande, enär, såsom
kronojordsakkunniga med skäl framhållit, försäljningarna skulle ske enligt
av riksdagen givna direktiv och inflytande försäljningsmedel användas till
ökande av statsskogarna.
Några myndigheter hava föreslagit ytterligare utvidgningar av Kungl.
Maj:ts försäljningsbefogenhet. Sålunda har över jägmästaren i västra distriktet
förordat en höjning av det i punkt b) föreslagna maximiarrendevärdet för
egendom, vilken finge i ostyckat skick försäljas, till 1,500 kronor. Domänstyrelsen
har ifrågasatt en höjning av denna gräns till 1,200 kronor eller till
dubbla beloppet av den för mer än 26 år sedan fastställda, nu gällande maximisiffran.
Styrelsen har framhållit, att härigenom skulle antalet egendomar,
om vilkas disposition Kungl. Maj:t ägde ensam besluta, ökas med 597 och
komma att uppgå till 674.
Beträffande punkt c) har statens egnahemsstyrelse anfört:
Då det sannolikt i åtskilliga fall kunde bliva fråga om, att från en större
jordbruksdomän avdela ett område — t. ex. i utkanten -— för användande
till bildande av egnahemslägenheter, medan huvudgården, som dock kanske
fortfarande bleve mycket stor, bibehölles i kronans ägo, syntes det vara befogat,
att Kungl. Maj:t i dylikt fall — för så vitt området utan olägenhet
kunde frånskiljas — erhölle ensamrätt att besluta om försäljningen. För
tillgodoseende av detta behov föresloge styrelsen, att c) måtte få följande
lydelse: ’c) till egendom hörande område, som utan olägenhet kan frånskiljas
och vilket är av beskaffenhet, som under a) eller b) sägs’.
Slutligen har en väsentlig höjning ifrågasatts av det maximivärde, som
i punkt d) föreslagits beträffande försäljning av andel i samfällighet, Yrkanden
härom hava framförts av länsstyrelsen och domänintendenten i Kristianstads
län samt domänstyrelsen. I detta avseende har domänstyrelsen anfört:
Det förefölle, som om sagda gräns, 1,000 kronors saluvärde, ej stode
i riktig proportion till den föreslagna maximigränsen vid försäljning av
annan egendom, 1,000 kronors arrendevärde. En betydande höjning vore
här på sin plats och det kunde ifrågasättas, huruvida ej varje begränsning
vore onödig.
Den föreslagna utvidgningen av Kungl. Maj:ts befogenhet att vitan riksdagens
vidare hörande försälja kronoegendom utgör ett viktigt led i strävandena
att genom förenklingar i förfarandet underlätta egnahemsförsälj
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
ningar och därmed jämställda upplåtelser från kronojord. De skäl, som
anförts för en dylik utvidgning, synas vara övertygande. Såsom de sakkunniga
framhållit, lära knappast några mera bärande betänkligheter kunna
anföras mot en vidgad fullmakt'' för Kungl. Maj:t uti ifrågavarande hänseende.
Förslaget, som i denna del vunnit de hörda myndigheternas nästan
enhälliga anslutning, synes mig väl avvägt och i stort sett innebära en god
lösning av förevarande spörsmål. Några mindre jämkningar äro dock påkallade.
Beträffande förslagets särskilda bestämmelser och de däremot framställda
erinringarna vill jag framhålla följande. Den utvidgning av punkt b), som
förordats i vissa yttranden, torde möjligen kunna anses motiverad av den
stegring i penningvärdet, vilken ägt rum efter tillkomsten av nu gällande
bestämmelser. Emellertid synes densamma vara utan egentlig betydelse för
det spörsmål, som här företrädesvis kräver beaktande, nämligen en befordran
av egnahemsbildningen å kronojord. Jag har därför icke funnit anledning
att rörande denna punkt frångå vad de sakkunniga hemställt.
Egnahemsstyrelsens yrkande beträffande punkt c) anser jag däremot böra
beaktas.
I några yttranden har påyrkats en väsentlig utvidgning av den under
d) upptagna bestämmelsen rörande försäljning av kronans andel i samfälld
mark. Skäl kunna jämväl utan tvivel anföras för en sådan. Den egendom,
varom här är fråga, torde i de allra flesta fallen vara utan betydelse
för kronan. Samfälligheten torde oftast utgöras av ett soldattorp, ett grustag
eller dylikt för flera fastigheter avsatt område eller ock en för flera
fastigheter gemensam rättighet. Önska övriga delägare i samfälligheten
sälja densamma, torde det i allmänhet ej vara fördelaktigt för kronan att
motsätta sig denna åtgärd. Fall äro dock tänkbara, då på grund av att
samfällighetens värde är i och för sig ovanligt högt eller att kronan äger
en stor andel i densamma, värdet av denna andel kan vara ganska betydande.
Med hänsyn härtill kan jag ej förorda, att den begränsning i Kungl.
Maj:ts befogenhet att försälja dylik egendom, vilken nu gäller, helt borttages.
Då emellertid denna begränsning ej står i rimligt förhållande till
det maximivärde, som föreslagits i fråga om försäljning av annan egendom,
synes det mig lämpligt, att densamma höjes till 5,000 kronor. Någon större
räckvidd torde denna utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet icke få, då värdet
av kronans andel i samfälld mark endast mera sällan överstiger 1,000 kronor.
2. Planläggningen av upplåtelser från kronojord.
De egendomar, varom här är fråga, äro i regel utarrenderade. Fråga om
försäljning eller upplåtelse under åborätt eller tomträtt uppstår därför merendels
först när arrendetiden lider mot sitt slut. Enligt nu gällande grunder
åligger det vederbörande uppskattning smän att vid den uppskattningsförrättning,
som äger rum under tredje året före löpande arrendetids utgång,
Gällande bestämmelser.
Kr o noj o rdsa kkunniga.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
beakta, huruvida egendomen eller viss del därav i stället för att ånyo utarrenderas
bör försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt, samt, om
de finna anledning därtill, uppgöra förslag i sådant avseende. Länsstyrelsen
skall årligen genom särskild kungörelse tillkännagiva, vilka egendomar
inom länet under året komma att undergå uppskattning till försäljning
eller förnyad utarrendering, ävensom att spekulant å lägenhet eller område
till sådan egendom äger hos domänintendenten eller, där sådan ej finnes
anställd, vederbörande landsfiskal göra framställning i fråga om övertagande
under åborätt eller med äganderätt av lägenhet eller område. Kungörelsen
skall införas i ortstidning och lämplig lantmannatidskrift samt uppläsas i
kyrkorna i länet. Kommun och egnahemsnämnd äga att vid uppskattningsförrättning
inkomma med framställning rörande upplåtande av lägenheter
från egendomen.
I fråga om gällande bestämmelser hava kronojordsakknnniga framhållit,
att den verkställda undersökningen bekräftat vad för de sakkunniga
av egen erfarenhet redan varit känt, nämligen att försäljning eller annan
upplåtelse från kronans utarrenderade egendomar ofta icke medhunnits före
den löpande arrendetidens utgång på grund av att de förberedande åtgärderna
dragit för långt ut på tiden. Detta förhållande hade visserligen till
väsentlig del berott på den omgång och tidsödan, som varit förenad med
att riksdagens samtycke merendels måste inhämtas till upplåtelsen. Med
största visshet torde därför kunna antagas, att om den utsträckning av
Kungl. Maj:ts befogenhet att verkställa dylika upplåtelser, varom de sakkunniga
hemställt, vunne statsmakternas gillande, en avsevärd tidsbesparing
och väsentlig lättnad lcomme att ernås. Ett annat förhållande, som i detta
sammanhang påkallade uppmärksamhet, vore själva planläggningen av upplåtelserna.
Härom hava de sakkunniga anfört:
’Det torde vara givet, att där fråga allenast är om upplåtelse av ett mindre
område t. ex. ett torp eller en tomt från en större egendom, vilken avses
att i övrigt utarrenderas, planläggningen av upplåtelsen ej kan vara förenad
med några svårigheter eller vålla tidsutdräkt. Annorlunda kan givetvis
förhållandet vara, när det gäller att uppgöra plan för utstyckning av
en större egendom i ett flertal ägolotter. Härvid kan vara nödvändigt, att
lantmätare eller annan sakkunnig biträder redan från början för undvikande
av att felaktigheter begås, vilka sedan måste rättas. I dylika fall har redan
nu understundom tillgått så, att ett förslag till egendomens fördelning i
lotter vid ett förberedande sammanträde uppgjorts av domänintendenten och
lantmätaren och därefter vid uppskattningsförrättningen förelagts övriga
förrättningsmän, vilka vidtagit de jämkningar, som ansetts behövliga. Emellertid
saknar ett sådant förfaringssätt stöd i gällande bestämmelser och har
ej heller allmänt praktiserats. I enlighet med dessa bestämmelser har frågan
om egendomens fördelning i lotter merendels upptagits först vid själva uppskattningsförrättningen.
Därvid har det understundom visat sig nödvändigt
att tillkalla lantmätare för att biträda vid planens uppgörande, och har
då förrättningen måst uppskjutas. Då förrättningsmännen på egen hand
uppgjort förslag till styckning, har detta ibland måst rättas eller göras om.
Kungl. Maj:ts proposition Nr !HH.
15
I såväl det ena som det andra fallet hava förberedelserna för upplåtelsen
dragit ut på tiden. Ett annat missförhållande har varit, att frågan om
egendomens lämplighet för bildande av egnahemslägenheter icke alltid uppmärksammats
vid uppskattningsförrättningen.’
För undanröjande av dessa olägenheter hava de sakkunniga övervägt olika
åtgärder. Sålunda hava de sakkunniga diskuterat lämpligheten av, att de
kronoegendomar, som vore lämpade att användas till bildande av jordbruks-
och bostadsegnahemslägenheter, skulle mot saluvärdet överlåtas å
egnahemsnämnderna, vilka skulle hava att ombesörja utstyckning av egendomarna
i egnahemslotter och därefter försälja dessa i egen regi. De sakkunniga
hava ansett ett dylikt förfarande vara förenat med vissa ej obetydliga
fördelar. Sålunda skulle det icke blott uppfylla befogade fordringar
å praktiskhet och enkelhet utan jämväl bidraga till vinnande av viss enhetlighet
i jordanskaffningsverksamheten. Emellertid hava de sakkunniga
även funnit vissa betänkligheter vara förenade med ett sådant förfarande.
Dessa betänkligheter hava för de sakkunniga varit av avgörande betydelse.
Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande:
''Frånsett att förfarandet näppeligen vore förenligt med den organisation,
egnahemsnämnderna erhållit enligt de vid riksdagen 1928 beslutade grunderna
för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, har i dessa jordanskaffningen
i egnahemsnämndens egen regi så starkt begränsats, att en sådan utvidgning
av denna verksamhet, som ett exploaterande av kronans för egnahem sändamål
lämpade jordbruksdomäner skulle innebära, icke torde låta sig genomföras.
Härtill kommer, att det synes varken riktigt eller lämpligt, att de medel,
som staten i form av jordförmedlingsfond anslår för anskaffande av jordbruk
åt mindre bemedlade, användas för inköp av statens egen jord, vilket skulle
bliva resultatet, om exploaterandet av statens jordbruksdomäner överlätes å
egnahemsnämnderna i egen regi. Mer följdriktigt och ändamålsenligt lärer
vara, att statens befordrande av egnahemsrörelsen allt framgent såsom hitintills
bedrives på två linjer, nämligen den ena, avseende att staten mera
indirekt genom anslag och lån åt lämpliga förmedlare understödjer anskaffning
av enskilda personer tillhöriga egendomar för utstyckning till egna
hem, samt den andra, innebärande att staten direkt ställer sin för ifrågavarande
ändamål lämpade jord till jordsökandes förfogande mot villkor, som
huvudsakligen överensstämma med de för egnahemslån gällande.’
Av skäl, som sålunda anförts hava de sakkunniga ansett, att staten borde
liksom hitintills genom sina egna organ omhänderhava både utstyckning och
försäljning av sina egendomar för egnahemsändamål. Emellertid borde
vid denna verksamhet utnyttjas den erfarenhet och den personkännedom,
som egnahemsnämnderna i allmänhet besutte i hithörande spörsmål.
Egnahemsnämnderna borde sålunda hava till åliggande att noga följa
frågor om förestående uppskatlningsförrättningar vid kronoegendomar,
taga initiativ till och avgiva förslag om lämpligai egendomars tagande i
anspråk helt eller delvis för egnahemsbildning, mottaga anbud å egnahemslägenheter,
som av kronan salubjödes, och i övrigt biträda kronan med
anskaffande av lämpliga köpare till dylika lägenheter ävensom skyndsamt
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
avgiva yttrande över till nämnden hänskjutna frågor rörande upplåtelser
från kronoegendomar.
Beträffande planläggningen av upplåtelserna hava de sakkunniga anfört
bland annat följande:
Det vore ägnat att i avsevärd mån underlätta och påskynda ifrågavarande
ärendens handläggning, om förslag till egendomars fördelning i lotter, särskilt
då fråga vore om styckningsplaner av mera invecklad beskaffenhet, bleve
väckt och uppgjort på ett tidigare stadium än vad nu gällande grunder för
egnaliemsupplåtelser förutsatte. Med utgångspunkt härifrån hade kronojordssakkunniga
tänkt sig, att domänstyrelsen borde åläggas att i fråga om egendom,
som vore utarrenderad till jordbruk, i god tid före arrendetidens utgång
undersöka, huruvida densamma lämpligen borde ånyo utarrenderas eller helt
eller delvis försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt samt, om
egendomen med avseende å föreliggande omständigheter funnes lämplig att
helt eller delvis användas till bildande av egnahemslägenheter eller åbolägenheter,
föranstalta om upprättande av plan för egendomens fördelning
i lotter. Sådan plan skulle kunna uppgöras utan avvaktan av uppskattnings
förrättning en och särskilt anmälas för Kungl. Maj.t.
Att fixera någon bestämd tidpunkt för dessa åtgärders vidtagande hade
de sakkunniga ej ansett lämpligt eller erforderligt. När denna fråga lämpligen
borde upptagas, berodde givetvis på omständigheterna i det särskilda
fallet. Sålunda vore i fråga om en större egendom, som kunde tänkas med
fördel uppdelas i ett flertal lotter, lämpligt, att domänstyrelsen redan 4 eller
5 år före löpande arrendetids utgång började vidtaga åtgärder i berörda
hänseende. I ärende av mera enkel beskaffenhet, såsom då det allenast
kunde bliva fråga om avskiljande av ett mindre område från eu fastighet,
syntes det icke vara nödigt att ärendet forcerades, utan torde de förberedande
åtgärderna mycket väl kunna anstå i avbidan å uppskattningsförrättningen.
För att kunna bedöma, huruvida åtgärder för upplåtelser av lägenheter
från en egendom borde vidtagas, skulle domänstyrelsen äga att infordra
yttranden från såväl domänintendenten som egnahemsnämnden i orten.
Dessa finge anses äga ingående kännedom, huruvida efterfrågan å jord förelåge
eller kunde förväntas inträffa under den närmaste tiden. Vidare borde
av dem kunna vinnas upplysning, om egendomen vore lämplig att användas
för bildande av egnahems- eller åbolägenheter. Endast därest dessa förutsättningar
förelåge, borde domänstyrelsen skrida till ytterligare åtgärder för
egendomens disposition för sådant ändamål.
Även om sålunda initiativet till en egendoms användning för bildande
av egnahems- eller åbolägenheter i första hand borde ankomma å domänstyrelsen,
borde uppskattningsmännen icke uteslutas från möjligheten att
väcka förslag härom. Hade sålunda domänstyrelsen i något fall icke ansett
anledning föreligga att vidtaga åtgärder för upplåtelser från egendomen,
borde uppskattningsmännen vara oförhindrade att, därest de vid uppskattningsförrättningen
funne det påkallat, föreslå, att egendomen för dylikt
ändamål helt eller delvis fördelades i lotter, ävensom uppgöra plan för
fördelningen.
Då det emellertid vore att förutse, att uppskattningsmännens initiativ i
berörda frågor komme att begränsas till fall av mera enkel natur, torde
den föreslagna ordningen komma att medföra om icke en snabbare handläggning
av ärendena så likväl den ej oviktiga fördelen, att försäljning
eller annan upplåtelse medhunnes i tid före löpande arrendeperiods utgång.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr Idb.
De för kronan ogynnsamma utarrenderingarna av egendomar på kort tid —
vilka med nu gällande bestämmelser ingalunda vore ovanliga, när fråga om
egendoms disposition för egnahemsåndamal väckts men ej hunnit genomföras
före löpande arrendetids utgång — torde genom den föreslagna ord
ningen väsentligen förekommas. En annan avsevärd fördel vore att tiden
för uppskattningsförrättningens hållande utan olägenhet kunde framflyttas
till andra året före löpande arrendetids utgång. Denna ändring, som i ej
i inga man skulle komma att bidraga till ernåendet av ett riktigare uppskattnings
värde å de till försäljning föreslagna fastigheterna, ansåge de
sakkunniga emellertid lämpligen böra anstå till en blivande revision av
grunderna för utarrendering av kronans jordbruksdomäner.
Plan för egendoms fördelning i lotter borde i överenstämmelse med vad
nu gällde i regel uppgöras av de uppskattningsmän, vilka hade att verkställa
arrende- och saluvärdering å kronoegendom. Vore företaget av mycket
ringa omfattning, såsom i fråga om upplåtelse av en mindre jordbrukslägenhet
å en skogsegendom eller tomt för bostadsändamål, syntes tillkallandet
av uppskattningsmännen icke vara behövligt. * I dylika fall
borde domänstyrelsen äga frihet att förordna lämplig person att uppgöra
planen.
Då således enligt de sakkunnigas förslag styckningsplanen i regel skulle
uppgöras av_ samma personer, som sedermera hade att verkställa uppskattningsförrättningen,
torde det kunna invändas, att förslaget komme att medföra
en fördyring av kronans utgifter för ifrågavarande upplåtelser. Häremot
ville de sakkunniga framhålla, att det icke borde komma ifråga, att
styckningsplan uppgjordes före uppskattningsförrättningen i andra fall än
sådana, som vore av mera invecklad beskaffenhet. Men i dylika fall erfordrades
ofta redan nu flera sammanträden av uppskattningsnämnden, varför
sakkunnigförslaget näppeligen i realiteten komme att medföra några ökade
kostnader för kronan. Och även om någon ringa kostnadsökning skulle uppstå,
torde denna mer än väl uppvägas av de fördelar för det allmänna, som
förslaget kunde förväntas medföra.
nära anslutning till vad nu gällde vid uppskattningsförrättning syntes
föreskrift böra meddelas, att lantmätare, skogstjänsteman, ombud för egnahemsnämnden
eller annan sakkunnig person kunde, när domänstyrelsen funne
det, lämpligt, tillkallas att biträda vid uppgörande av plan för egendoms fördelning
i lotter. Vore fråga om uppgörande av stadsplan, borde kunna anlitas
en härför speciellt utbildad person i överensstämmelse med vad redan gällde
enligt kungl. brevet den 10 november 1916.
Av den ordning för uppgörande av styckningsplan, som de sakkunniga
förordat, följde att gällande bestämmelse om årlig kungörelse angående vilka
egendomar under året komme att undergå uppskattning för försäljning eller
förnyad utarrendering icke borde bibehållas.
1 vissa yttranden över förslaget har upptagits tanken, att utstyckning och Yttranden
försäljning av kronoegendomar, som äro lämpliga till bildande av egna- jZsakZl
hemslägenheter, borde ske genom egnahemsnämnderna i egen regi. Sålunda nigas förslag.
har anförts av
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och domänintendenten
i Östergötlands lön: Det vore en rätt obetydlig skillnad
beträffande arbetets art och omfattning, som komme att förefinnas mellan
de uppgifter, som enligt sakkunnigförslaget skulle åligga egnahemsnämnBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 häft. (Nr 138). 2
18
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 131H.
derna och dem, som skulle komma att påvila dessa, därest de handhade exploaterandet
i dess helhet. En egnahemsnämnds åligganden komme enligt
förslaget till karaktären att bliva desamma, som en egendomskommissionär i
allmänhet utförde. Det vore egentligen endast proceduren med köps avslutande,
som nämnden ej skulle komma att taga befattning med, och ej heller
kungörande av försäljningen. En närmare granskning av sakkunnigförslaget
i berörda hänseende kvarlämnade onekligen det intrycket, att hela den
föreslagna anordningen vore onödigt omständlig, tidsödande och besvärlig i
sitt genomförande samt föga ägnad att tillgodose kraven på ett enhetligt och
i möjligaste mån rationellt förfarande vid exploaterandet av kronans för egnahemsändamål
lämpade jordbruksdomäner. De betänkligheter, som de sakkunniga
anfört mot att överlåta sådant exploaterande på egnahemsnämnderna,
vore ej av avgörande betydelse. Den snäva begränsning, som enligt
de sakkunnigas förmenande nu gällande bestämmelser för jordanskaffning i
egnahemsnämnds egen regi innebure, förelåge ej. Egnahemsnämndernas allmänna
lämplighet att handhava exploaterandet av kronans jordbruksdomäner
torde icke -allvarligt kunna ifrågasättas. De av staten anlitade organen
för egnahemsverksamhetens bedrivande och i första hand hushållningssällskapens
egnahemsnämnder torde numera på grund av under en lång
följd av år samlade erfarenheter och jämväl till följd av den nydaning, som
sagda organ undergått i samband med den nu beslutade omorganisationen,
erhållit en så fast konstruktion och torde för övrigt i sig innesluta eu så
pass god fond av kunskap i hithörande avseenden, att åtminstone större delen
av de sakkunnigas betänkligheter icke syntes böra tillmätas allt för stor vikt.
Härtill komme, att genom tillkomsten av statens egnahemsstyrelse, staten
numera torde förfoga över ett eget organ, som säkerligen vore val skickat
att bistå egnahemsnämnderna vid de försäljningar m. in., varom här skulle
bliva fråga, liksom också att därvid i full utsträckning tillvarataga statens
intressen. De sakkunniga medgåve även själva, att överlåtandet mot saluvärdet
till egnahemsnämnderna av för egnahemsändamål lämpade kronoegendomar
skulle bidraga till enkelhet och enhetlighet vid jordanskaffningsverksamheten.
Det förefölle som dessa och övriga fördelar, som med säkerhet i
ty fall kunde påräknas, skulle vara så eftersträvansvärda, att de av de sakkunniga
anförda skälen icke borde få stå hindrande i vägen för realiserandet
av en sådan anordning, som den, att egnahemsnämnderna finge sig
ålagt att ombesörja utstyekning av ifrågavarande kronoegendomar i cgnahemslotter
och därefter handhava försäljningen i dess helhet. Den invändningen,
som de sakkunniga anfört, att statens medel komme att användas
för inköp av statens egen jord, kunde icke frånkännas en viss betydelse, men
å andra sidan framstode den som långt ifrån avgörande. Utan allt för stora
svårigheter kunde saken ordnas så, att de kronoegendomar, varom bär vore
fråga, i kommission överlätes på egnahemsnämnderna, vilka efter genomförd
styckning och avslutad försäljning hade att till domänstyrelsen redovisa
ett belopp, motsvarande egendomens uppskattade saluvärde. Härigenom
komme man ifrån den olägenhet, som de sakkunniga förmenat vara
förbunden med att statens medel direkt användes för inköp av statens egen
jord, samtidigt som man vunne en synnerligen värdefull förenkling av hela
försäljningsproceduren. Vid ett dylikt överlämnande i kommission till egnahemsnämnderna
av ifrågavarande jordbruksdomäner, kunde det naturligtvis
tänkas, att till vissa av de avstyckade lotterna ingen köpare anmälde sig.
Sedan nämnden vidtagit alla åtgärder för att mot det åsatta saluvärdet erhålla
köpare till dessa, finge nämnden till domänstyrelsen anmäla, att inga
opaginerad Kontrollera mot PDF
l!i
Kun yl. Maj: In proposition År 13S.
anbud kunnat erhållas. Därefter hade detta ämbetsverk att besluta, vilka
åtgärder i anledning härav skulle vidtagas. I och för sig kunde ;ju det nyss
anförda framstå som en viss olägenhet, men torde redan nu ej så sällan inträffa,
att vid utstyckning och försäljning av kronodomäner dylika icke säljbara
lotter bleve över, varför det skisserade förfarandet ej heller i detta avseende
syntes innebära någon svårighet.
Domänintendenten i Malmöhus län: Försäljning av krouojord med hjälp
av egnahemsnämnden kunde knappast ifrågasättas vid enstaka försäljningar
men vore av praktisk betydelse vid utbjudande av hela kronoegendomar
eller större delar därav, lämpade för styckning till nya brukningsdelar.
Över jägmästaren i Härnösands distrikt: De kronoegendomar, som vore
lämpade att i styckat skick användas till bildande av ett flertal jordbruksoch
bostadsegnahemslägenheter, borde mot saluvärdet överlåtas å egnahemsnämnderna,
som därefter skulle hava att ombesörja utstyckning av egendomarna
i egnahemslotter och försälja dem i egen regi. Denna organisationsform
vore utan gensägelse den bästa, särskilt sedan egnahemsnämnderna
numera medgivits att — visserligen under hushållningssällskapens direktiv
och kontroll — själva inköpa enskilda fastigheter för utstyckning. Nämnda
organ torde dock vara det, som i varje län sutte inne med bästa kännedomen
för ordnandet av ifrågavarande försäljningsverksamhet även med
avseende å kronans jord. Alldenstund domänverket vore och borde vara
allenast ett affärsdrivande verk, syntes intet varken oriktigt eller olämpligt
vara förbundet med en sådan anordning, att egnahemsnämnderna använde
de medel, statsmakterna ställde till nämndernas förfogande för anskaffande
av jordbruk åt mindre bemedlade, till inköp från domänverket av lämplig
kronojord.
Ä andra sidan har av ett flertal myndigheter uttalats, att det ej vore
lämpligt att anförtro kronans egnahemsförsäljningar åt egnahemsnämnderna.
Statens egnahemsstyrelse har sålunda förklarat sig ense med de sakkunniga
därom, att kronan själv som regel borde omhänderhava lägenheternas försäljning.
Det föreslagna sättet för planläggningen av försäljningar och andra upplåtelser
har av det övervägande flertalet bland dem, som yttrat sig över
sakkunnig förslaget, lämnats utan erinran. I många yttranden har framhållits,
att förslaget innefattade avsevärda fördelar i jämförelse med det
förfarande, som nu tillämpas.
Vissa erinringar hava emellertid jämväl framförts. Sålunda har anförts
av
Länsstyrelsen i Stockholms län: Det vore önskvärt, att föreskrift meddelades
därom, att domänstyrelsen fem år före arrendetids utgång skulle
undersöka egendoms lämplighet för styckning, samt att förutom domänintendent
och egnahemsnämnd jämväl länsstyrelsen lämnades tillfälle att avgiva
yttrande därom. På grund av sin befattning med kronodomänernas
utarrendering, skötsel och tillsyn torde länsstyrelsen få anses besitta nödig
kännedom för bedömande av sådan fråga. Vidare syntes det böra föreskrivas,
att sedan tillförlitlig karta över egendomen befunnits vara tillgänglig,
domänstyrelsen skulle låta genom uppskattningsnämnden, biträdd av
lantmätare och jägmästare, under fjärde året före arrendetidens utgång
uppgöra styckningsplan för egendomen och omedelbart därefter anmäla
20
Iiungl. Mcij:ls proposition Nr 138.
ärendet till Kungl. Maj:t, ävensom att den slutliga uppskattningen skulle
verkställas först andra året före arrendetidens utgång. I likhet med de
sakkunniga ansåge länsstyrelsen, att, då fråga endast vore om avskiljande
av enstaka område av egendom, styckningsplan härför borde uppgöras av
domänintendenten ensam eller annan lämplig person med biträde av erforderlig
sakkunnig, ävensom att uppskattningsmännen, därest de funno det
påkallat, borde vara oförhindrade att vid själva uppskattningsförrättningen
väcka förslag om egendoms styckning. När domänintendenten (ev. annan
person) erhållit uppdrag att uppgöra styckningsplan (med eller utan biträde
av nämnd), borde denne hava frihet att hos länsstyrelsen eller domänstyrelsen
anhålla om tillkallande av särskild sakkunnig, enär förrättningsmannen
själv bäst borde kunna bedöma, huruvida behov av sådan sakkunnig
förelåge.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen förbisåge icke fördelen
av värderingsförrättningens framskjutande ur synpunkten av ernåendet av
riktigaste möjliga uppskattningsvärden men måste ställa sig skeptisk till
den ifrågasatta anordningen med dubbla förrättningar. Dels komme härigenom
väsentligen ökade förrättningskostnader att uppstå, dels skulle —
enär förslaget förutsatte, att jämväl styckningsplanerna skulle upprättas av
värderingsmännen •— dessas arbete komma att ökas i så stor omfattning,
att i vissa fall olägenheter därav kunde förutses, och dels och framför allt
syntes det uppenbart att alla frågor, som rörde arrende- och saluvärderingar,
lämpligast borde handläggas av förrättningsmännen i ett sammanhang,
vadan förrättningen alltjämt torde böra äga rum under tredje året före
arrendetidens utgång med bibehållande i princip av hittills gällande förfaringssätt.
Domänintendenten i Kalmar län: Uppskattningsmännens styckningsförslag
hade i ett stort antal fall måst helt eller delvis rättas eller omgöras,
sedan överjägmästaren i sista instans haft ärendet för yttrande, vilket helt
naturligt föranlett stor tidsutdräkt och betydligt ökade omkostnader. Det
snabbaste, billigaste och till målet bäst ledande tillvägagångssättet vore att
revirförvaltaren och domänintendenten tillsammans året före det lantmäteriförrättningen
å egendomen skulle verkställas i samråd uppgjorde förslag
till avstyckningar i huvudsaklig överensstämmelse med av kronojordstyckningssakkunnigas
preliminärt gjorda utkast. Sedan därefter överjägmästarens
yttrande och domänstyrelsens fastställande, eventuellt ändrande, erhållits,
kunde omedelbart lantmäteriförrättningen igångssättas, varefter eu
möjligast fullständig uppskattning kunde verkställas. Härigenom skulle en
mängd tidsödande återremisser undvikas och den egentliga uppskattningen
— med biträde av jägmästare, uppskattningsmän och eventuellt ombud för
egnahemsnämnden — så gott som undantagslöst kunna medhinnas på en
sommardag, och genom nu föreslagna förenklingar i arbetets gång skulle
vidare de ogynnsamma utarrenderingarna på kort tid, ett å två år, undvikas.
Att tillämpa olika förfaringssätt för egendomar med större eller
mindre styckningsomfattning vore icke att förorda, enär varje särskild avstyckning
— möjligen med undantag av bostadslägenhet och tomtområde
— måste ägnas samma omtanke och samma noggranna undersökning.
Ej heller vore behövligt, att en preliminär styckningsplan anmäldes för
Kungl. Maj:t, som ju dock icke kunde bedöma frågan såsom domänstyrelsen.
Domänintendenten i Malmöhus län: En lättnad i de förberedande uppskattningsåtgärderna,
så att det icke oupphörligen och icke i vart endaste
Kanyl. Maj:ls proposition .\i l.iS.,
21
fall vore behövligt att parallellt lägga upp försäljnings-, äborätts- och arrendeförslag,
tillstyrktes. Att låta domänstyrelsen förberedande besluta, vilketdera
som skulle göras, läte nog säga sig. Men kunde detta låta sig göra
utan att domänintendenten i förväg ställde en ganska ingående utredning
till förfogande? Om detta antagande vore riktigt, förutsatte proceduren ökat
arbete och skriverier, möjligen också extra resor, m. a. o. ökade administrationskostnader.
Domänintendenten l Älvsborgs län: För vinnande av tid borde planen
uppgöras av lantmätare och domänintendenten vid kartans justering. Det
vore mindre tidsödande att någon gång ändra ett sålunda uppgjort förslag
än att lantmätare vägrade genomföra ett helt utarbetat förslag.
Över jägmästarna i östra och västra distrikten: Vid upprättande av
styckningsplan borde, när till egendomen hörde skog, jägmästaren alltid
närvara.
Domänstyrelsen: Starka skäl talade för att uppskattningen i regel föreginges
av uppgörande utav plan för egendomens disposition. Det vore ett
gammalt synnerligen befogat önskemål, att saluvärderingen hölles så nära
tillträdesdagen som möjligt. Endast härigenom kunde vinnas tillförlitlig
bedömning vid uppskattningstillfället av fastighetens skick vid tillträdet
och framför allt skulle härigenom avlägsnas en starkt bidragande orsak till
att försäljningen av lägenheter från kronans jord ej toge större fart. Styrelsen
intoge i huvudsak samma ståndpunkt som de sakkunnige i nu förevarande
fråga men ansåge eu förenkling kunna och böra äga rum i det
föreslagna tillvägagångssättet. Förslag till plan för disposition av egendom
skulle i de fall domänstyrelsen ansåge så lämpligt på anmodan av
domänstyrelsen uppgöras vid den förrättning, som jämlikt kungl. skrivelsen
till domänstyrelsen den 2 december 1892 angående reglementariska bestämmelser
för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner skulle hållas under
fjärde arrendeåret innan arrendeperioden gått till ända för befintlig kartas
jämförande med marken eller upprättande av karta. Därvid skulle närvara,
förutom lantmätaren, domänintendenten i länet eller, i de län, där domänintendent
ej funnes anställd, annan av domänstyrelsen därtill förordnad
person ävensom, där till egendomen hörde skogsmark av avsevärd omfattning
eller fastigheten utgjordes av å eller intill kronopark befintliga inägor,
vederbörande revirförvaltare. Över förslaget skulle inhämtas yttrande av
länsstyrelsen och, där revirförvaltaren deltagit i sammanträdet, vederbörande
över jägmästare, varefter plan för egendomens disposition skulle fastställas
av domänstyrelsen i god tid före uppskattningsförrättningen, som
skulle hållas under andra arrendeåret före arrendeperiodens utgång. Uppskattningsinstrumentet
skulle av domänintendenten såsom ordförande i uppskattningsnämnden
insändas till domänstyrelsen före oktober månads utgång
det år uppskattningen hållits. Härefter skulle proceduren huvudsakligen
följa de linjer de sakkunnige föreslagit.
Lantmäteristyrelsen: Betydelsen därav, att styckningsplan uppgjordes på
sådant sätt, att densamma kunde följas vid avstyckningsförrättningen å
egendomen, syntes ej hava tillräckligt beaktats. Det vore till fyllest att
påpeka den omgång och det dröjsmål, som måste uppstå, därest avstyckning
ej kunde äga rum enligt den uppgjorda planen. Lantmätare borde därför
alltid vara tillstädes vid uppskattningsmännens förrättning och därvid å
marken inmäta och å kartan utmärka de gränser, som av dem förlagsvis
bestämdes, samt upprätta beskrivning över varje lott, varefter och sedan
beslut om egendomens disposition och försäljning ägt rum, lantmätaren hade
22
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 138.
att i vanlig ordning verkställa erforderlig lantmäteriförrättning för försålda,
lotters avskiljande från egendomen. Efter ikraftträdandet av den är
1926 beslutade nya jorddelningslagen hade det blivit av än större betydelse,
att vederbörande lantmätare komme att närvara vid uppgörande av styckningsplanen.
Man torde knappast kunna förutsätta, att uppskattningsmännen
skulle behärska den nya lagstiftningen på ett så ingående sätt, att de utan
hjälp av sakkunnigt biträde bleve i stånd att, utom i undantagsfall, med
säkerhet bedöma, huruvida ett av dem uppgjort styckningsförslag i allo
kunde följas vid en blivande a vsty ckningst or rättning. Fall hade ock redan
inträffat, där vid företagande av avstyckningsförrättning lantmätaren funnit
sig icke kunna verkställa avstyckningen efter uppgjord plan, vilket givetvis
vållat olägenhet och dröjsmål beträffande frågan om markupplåtelse från
kronoegendomen. Av vad sålunda anförts framginge, att vid ifrågasatt försäljning
av mark från kronoegendom i de flesta fall — där icke styckningsförslaget
vore av synnerligen enkel beskaffenhet eller av mycket ringa
omfattning — det bleve nödvändigt att tillkalla lantmätare för att biträda
vid uppgörandet av förslaget. Såsom regel borde därför gälla, att lantmätare
biträdde vid styckningsplanens uppgörande, och hölle lantmäteristyrelsen
före, att detta borde komma till tydligt uttryck i föreliggande
författningsförslag. Lämpligen torde så kunna ske därigenom, att i 2 § i
förslaget till kungörelsen med tillämpningsföreskrifter infördes bestämmelse
om att uppskattningsnämnden vid planens uppgörande skulle biträdas av
vederbörande lantmätare. Styrelsen ville vidare ifrågasätta, huruvida det
icke vore lämpligt att, innan styckningsplanen av domänintendenten eller
den i hans ställe förordnade överlämnades till domänstyrelsen, yttrande i
ärendet avgåves av vederbörande överlantmätare. Genom den av lantmäteristyrelsen
föreslagna bestämmelsen om lantmätares biträde vid planens
uppgörande torde få anses i allmänhet väl sörjt för att planen upprättades
på ett tillfredsställande sätt och så, att densamma skulle kunna följas vid
blivande avstyckning. Fall av tveksamhet kunde emellertid tänkas uppkomma
liksom ock att uppskattningsmännen ansåge sig icke kunna följa
av lantmätaren framförd mening i fråga om planens utformande. Under
sådana förhållanden ävensom, där plan upprättades utan anlitande av uppskattningsnämnden,
syntes överlantmätarens hörande kunna bliva till nytta.
Jämväl i övriga fall torde överlantmätaren mången gång kunna lämna upplyslysningar
och meddela anvisningar, som kunde föranleda till jämkningar i
planen samt hindra anmärkningar vid den slutliga fastställelseprövningen
av styckningen. Den tidsutdräkt, som genom inhämtande av överlantmätarens
yttrande i viss mån skulle uppkomma, torde knappast bliva av den
betydelse, att den borde utgöra hinder för den ifrågasatta anordningens
genomförande, helst det givetvis skulle åligga överlantmätaren att skyndsamt
avgiva ifrågavarande yttrande.
Ett flertal förvaltningsutskott och egnahemsnämnder liksom statens
egnahemsstyrelse hava ifrågasatt, att ombud för egnahemsnämnden alltid
borde närvara vid upprättande av styckningsplan. Egnahemsnämnderna
linge anses besitta särskild sakkunskap på området. Med hänsyn till de
uppgifter, som vore tiilämnade nämnden vid lotternas försäljning, vore det
önskvärt, att densamma redan från början bleve i tillfälle följa styckningsfiirslaget.
Om nämnden ej kunde godkänna detta, komme nämnden dessutom
i eu brydsam situation, då egnahemslån söktes för uppförande av erforderliga
byggnader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
KuihjI. Maj:ts proposition AV 136. -•’>
Av skäl, soiu de sakkunniga anfört, häller jämväl jag före, att det vore
mindre lämpligt, att de kronan tillhöriga egendomar, som skola upplåtas
till egna hem, avyttras till egnahemsnämnderna för utförsäljning i deras
egen regi. Såsom av det föregående framgår, delas denna mening även av
statens egnahemsstyrelse och flertalet övriga hörda myndigheter. Enligt
min uppfattning bör således staten liksom hitintills genom sina egna organ
omhänderhava både utstyckning och försäljning av sina egendomar för egnahemsändamäl.
I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid, att staten
vid denna sin verksamhet hör tillgodogöra sig den sakkunskap, erfarenhet
och ortskännedom, som i hithörande frågor såsom regel torde förefinnas hos
egnahemsnämnderna. Jag kan sålunda helt ansluta mig till vad de sakkunniga
föreslagit rörande egnahemsnämndernas medverkan vid ifrågavarande
upplåtelser. Förslaget synes mig i denna del fylla befogade anspråk
å praktiskhet och enkelhet samt bidraga till vinnandet av enhetlighet
i den allmänna egnahemsverksamheten.
Även i fråga om planläggningen av upplåtelserna kan jag i stort sett
giva sakkunnigförslaget min anslutning. Såsom hland andra domänstyrelsen
erinrat, tala starka skäl för att plan för egendomens disposition i de
mera invecklade fallen uppgöres före uppskattningsförrättningen. Mot det
föreslagna tillvägagångssättet har huvudsakligen anmärkts, att tillkallandet
av uppskattningsmännen skulle utgöra en alltför omständlig procedur och
dessutom åsamka statsverket onödiga kostnader. Domänstyrelsen har av
dessa skäl förordat, att planen borde uppgöras av domänintendenten i länet
i samråd med lantmätaren och i vissa fall revirförvaltaren. Ehuru en
dylik anordning onekligen skulle medföra en viss förenkling av förfarandet,
kan jag emellertid ej förorda densamma. Enligt min uppfattning hava
uppskattningsmännen eu särskilt angelägen uppgift att fylla just i fråga
om planläggningen av upplåtelserna. På grund av de praktiska insikter
och den kunskap om ortens förhållanden dessa merendels äga synes deras
medverkan vara av en betydelse, som ej kan underskattas, såväl för det riktiga
bedömandet av en egendoms lämplighet till styckning som ock för skapandet
av lämpliga, bärkraftiga jordbruk. Därigenom att uppskattningsmännen
lämnas tillfälle att redan vid planläggningen av upplåtelserna vinna en
ingående kännedom om den ifrågavarande egendomen, kommer uppskattningsförrättningen
jämväl i väsentlig mån att underlättas och förenklas.
Såsom de sakkunniga framhållit, bör det uppenbarligen ej heller ifrågakomma,
att styckningsförslag uppgöres i förtid utom vid företag av större
omfattning eller mera invecklad beskaffenhet. I fall av enkel natur kan
dylik åtgärd utan olägenhet anstå till uppskattningsförrättningen. Vid angivna
förhållanden synes den kostnadsökning, som de sakkunnigas förslag kan
förväntas medföra, icke bliva så avsevärd, att den bör avhålla från införande
av en anordning, som otvivelaktigt äger bestämda fördelar framför
såväl den nu tillämpade som dem, vilka förordats i vissa yttranden.
Av skäl, som lantmäteristyrelsen anfört, finner jag lämpligt, att lant
-
Departe
raentschefen
-
1926 års
kronojordstyckningssakkunniga.
24 Kungl. Majrts proposition Nr 138.
mätare alltid biträder vid uppgörande av plan för egendoms fördelning i
lotter, liksom ock att yttrande över planen infordras från överlantmätaren.
Däremot är jag ej övertygad om nödvändigheten av att ombud för egnahemsnämnden
alltid skall närvara vid planens utarbetande. Väl finner jag
i likhet med kronojordsakkunniga lämpligt, att sådant ombud får deltaga
vid planläggningen av företag, som avser en större egendoms fördelning i
ett flertal egnahemslägenketer. Men då fråga allenast är om skapande av
en eller annan lägenhet, synes tillkallandet av dylikt ombud vara onödigt
och ådraga statsverket kostnader, vilka ej svara mot de fördelar för det
allmänna, som därigenom vinnas. Tillräcklig garanti lärer ändock förefinnas
för en lämplig och ändamålsenlig uppdelning av fastigheten.
I detta sammanhang må det tillåtas mig att upptaga ett spörsmål, som
nära berör det nu förevarande. Jag åsyftar frågan om upplåtelse av odlingslägenheter
å vissa kronoparker i de nordligare länen. I yttrande över ett
av domänstyrelsen den 19 september 1928 avgivet förslag i denna fråga har
statens egnahemsstyrelse framhållit vikten av att sådana till jordbruksnybildning
tjänliga områden å ifrågavarande kronoparker, som ej erfordrades för
tillgodoseende av behovet av arbetskraft på skogen och således ej lämpade
sig för upplåtelser till kronotorp, måtte kunna jämte erforderliga skogsområden
avskiljas från domänverkets förvaltning och försäljas för egnahemsändamål.
Såsom jag närmare utvecklat vid behandlingen av berörda
förslag, har jag funnit egnahemsstyrelsens framställning synnerligen beaktansvärd.
Lämpligt synes mig vara, att i upplåtelsegrunderna intages
en erinran om denna sida av kolonisationen å kronojord.
3. Ledande synpunkter vid utstyckning'' av kronoegendomar till
lägenheter.
Här möter först spörsmålet om vilka egendomar böra styckas. I sitt utlåtande
den 31 december 1926 anförde 1926 års kronojordstyckningssakkunniga
rörande denna fråga följande:
''De egendomar, som av de sakkunniga föreslagits till uppdelning, äro i
första hand sådana, som med hänsyn till läge, beskaffenheten hos byggnader
och jord och dylika förhållanden ej kunna lämna statsverket skälig avkastning.
Däremot hava de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå styckning
på sådant sätt eller under sådana förhållanden, att befintliga byggnader icke
kunna ekonomiskt utnyttjas. Hava de viktigare byggnaderna varit fullgoda
eller efter en eller annan komplettering tillräckliga, har styckning i regel icke
ansetts böra ifrågakomma. Där uppdelning föreslagits, har sådan ej heller
ansetts böra drivas längre än som med hänsyn till befintliga byggnaders utnyttjande
och de lokala förhållandena i övrigt varit ändamålsenligt. En följd
härav har blivit, att efter uppdelningen en del större eller mindre restgårdar
eller huvudgårdar blivit kvar, som antingen föreslagits till försäljning eller
att tillsvidare bibehållas i kronans ägo för att framdeles, när byggnaderna ej
längre äro dugliga, kunna göras till föremål för ytterligare uppdelning. Styck
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 138. 23
niiifS för jordbruk har ej ansetts böra ifrågasättas, då egendom pa grund av
närbelägenhet till stad eller industrisamhälle kan förväntas få tomtvärde och
möjligheter för spekulation i sådant värde kunna befaras uppstå. I några fall
bär med hänsyn till skogsmarkens storlek och åkerjordens belägenhet i förhållande
till skogen försäljning av inägorna icke lämpligen ansetts böra förordas.
Vid bedömandet av frågan om en egendoms disposition har jämväl,
i den mån så ansetts kunna ske utan åsidosättande av statens berättigade
intressen, hänsyn tagits till arrendatorns förmåga att vid arrendeledighetens
inträffande förvärva egendomen eller, där denna inbjudit till styckning, dess
huvuddel, och hava därför på grund av bristande förmåga i sådant hänseende
hos arrendator enstaka egendomar, som eljest varit av beskaffenhet att de
kunnat ifrågsättas till försäljning, föreslagits att bibehållas under ytterligare
någon tid. Främjandet av utkomstmöjligheter för landets befolkning torde
nämligen ske icke blott genom anskaffande av nya jordbruk utan även
medelst anordningar, som avse att vid jorden bibehålla dem, som redan
•lårå hava sin bärgning. Det torde därför icke vara lämpligt, då starkare
skäl ej föreligga, meddela beslut om försäljning av kronojord, där detta skulle
medföra, att en dugande brukare av ekonomiska skäl nödgades frånträda
innehavet.’
Även 1925 års kolonisationssakkunniga hava i sitt den 14 juli 1927 avgivna
betänkande framhållit, att egendom med tillräckliga i gott stånd varande
byggnader och för större jordbruk särskilt lämplig jord och ägofigur
icke borde, utan synnerliga skäl, genom den av dem förordade jordanskaffningsverksamheten
styckas i annan mån än beträffande sådan del, som utan
olägenhet för egendomens rationella drift kunde avskiljas och i övrigt lämpade
sig för egnahemsändamål.
Till de principer, som sålunda samstämmigt uttalats av såväl kronojordstyckningssakkunniga
som kolonisationssakkunniga, hava jämväl kronojordsakkunniga
givit sin anslutning. De sakkunniga hava betonat vikten av
att egendomar, som på grund av föreliggande förhållanden väl lämpade sig
för bedrivande av större jordbruk, icke utan trängande skäl styckades. Det
borde ej förbises, att det större jordbruket ägde sin betydelse för jordbruksnäringens
rationella utveckling och för tillgodoseende av folkhushållets behov
av brödsäd. I sitt förslag hava de sakkunniga därför upptagit en bestämmelse
av innehåll, att egendom, som vore försedd med för jordbrukets
bedrivande erforderliga, i gott stånd varande byggnader, ej finge fördelas
i lotter, där ej särskilda skäl därtill förelåge, men att hinder icke borde
förefinnas att därifrån avskilja område, som kunde undantagas utan men
för jordbruket å egendomen. I
I fråga om storleken av egnahems- och åbolägenheter gälla enligt 1926
års upplåtelsegrunder följande bestämmelser:
Storleken av jordbrukslägenhet bestämmes med hänsyn tagen till möjligheten
för blivande åbo eller köpare att, i den mån behov därav må föreligga,
kunna erhålla lån ur egnahemslånefonden. Där ej särskilda skäl
därtill föranleda, må sådan lägenhet ej göras större än att den i uppodlat
1925 års
kolonisationssakkunniga.
Kronojord
sakkvnniga.
(vällande, bestämmelser.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
1920 års
kronojordstyclcningssakkitnnigo.
skick kan brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. Bostadslägenhet
bör i allmänhet ej tilltagas större än att en blivande köpare för
lägenhetens förvärvande och bebyggande bör kunna erhålla lån ur egnahemslånefonden.
Maximivärdet för lägenheter, varå kunna beviljas egnahemslån, är för
obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
12.000 kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. För visst län eller
särskild ort äger Kungl. Maj:t emellertid medgiva låneförmedlare, efter
därom gjord ansökning, rätt att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheter,
där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor men icke
20.000 kronor, ävensom för bebyggda jordbrukslägenheter, där värdet överstiger
12,000 kronor men icke 16,000 kronor. Dessutom skall vid beviljande
av egnahemslån iakttagas bland annat följande. Jordbrukslägenhet bör befinnas
lämplig till jordbruk med härför tjänlig jord och ändamålsenlig storlek
samt erforderlig tillgång av olika markslag. Jordbrukslån bör företrädesvis
beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek, att bärkraftigt
jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning;
dock må jordbrukslån ock beviljas för förvärv av jordbrukslägenhet
av mindre storlek, avsedd till hantverkar- eller arbetarsmåbruk eller
dylikt. Lägenhet må anses såsom jordbrukslägenhet, därest å densamma
kunna födas minst två kor. Annan lägenhet betraktas i lånehänseende såsom
bostadslägenhet. Lägenhet må dock betraktas såsom jordbrukslägenhet,
även om två kor icke kunna födas därå, för så vitt innehavaren beräknas
kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning, erhålla sin
väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.
I detta sammanhang må jämväl erinras om bestämmelserna i 19 kap. 3 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Enligt detta lagrum
skali ägovidd, som avstyckas, till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på
varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller
ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet
gemensamt med denna. Avstyckning må ej ske sålunda, att stam fastigheten
ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. Hör till fastighet, varifrån
avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckning ej ske på sådant sätt,
att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar så framt däri ingå
åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten
varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande
för sådant ändamål erforderlig skog. I fråga om sammanläggning skall dock
vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgång
å den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas.
I ort med ringa skogstillgång må, där det för skogens bestånd prövas angeläget
eller eljest skäl därtill äro, avstyckningen verkställas på sådant sätt,
att skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
Vad sålunda stadgas om skogstilldelning, utgör emellertid ej
hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre
lägenheter eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed
jämförliga ändamål.
Beträffande uppgörandet av styckningsplaner hava 1926 års kronojords
tyck n ing esa kkun n ig a anfört följande i sitt utlåtande den 31 december
1926:
Kn it yl. Maj: tu proposition Nr 138. 27
''JM liar i möjligaste män tillsetts, att, där skilda jordarter förekommit,
jord av olika slag tilldelats varje jordbruk; och hava de sakkunniga icke
ansett lämpligt att föreslä nybildning av mindre jordbruk, där enbart mossjord,
myllfattig sandjord eller alltför styv lerjord stått till förfogande för
ändamålet. För de särskilda lotterna bär i regel endast angivits den ungefärliga
arealen åker. Vid den definitiva planläggningen av lotterna bör
emellertid tillses, att varje jordbrukslott, där så lämpligen kan ske, får sig
tilldelad äng, odlingsmark, betesmark, skog samt del i fiske eller annan
förmån. Vad särskilt skogsmark och skog beträffar anse de sakkunniga
det vara en angelägenhet av stor vikt för det mindre jordbrukets fortbestånd
och framtida utveckling, att denna icke tilltages alltför snäv. Där
tillgång till skog finnes och så lämpligen kan ske, bör jordbrukslott tilldelas
skog till erforderliga hägnader, reparationer och vedbrand samt—vid
lotter, som behöva helt eller delvis nybyggas — till erforderliga nybyggnader.
— I den mån användbara byggnader funnits, hava lägenheter utlagts
med dessa åbyggnader såsom stomme för fastighetsbildningen; och för lotter,
som sakna byggnader, har iakttagits, att de i görligaste mån fått sig tilldelade
passande byggnadsplatser, lämpliga områden för trädgård och dylikt. Likaså
bär hänsyn tagits till befintliga vägar och tillsetts, att såväl gemensamma
som enskilda utfartsvägar kunnat lämpligen anläggas. — I övrigt hava vid
lotternas utläggning jordbruken i möjligaste mån tilltagits så stora, att en
familj å ett sådant jordbruk kan hava sin fulla sysselsättning och bärgning.
I trakter, där jordens beskaffenhet är god samt avsättningsförhållandena
gynnsamma, hava jordbrukslägenheter kunnat bildas med något mindre inägoareal
än i trakter, där jordbruket har sämre ekonomiska betingelser.
Emellertid hava åtskilliga lägenheter, som föreslagits till upplåtelse, ej erhållit
den storlek eller blivit så ändamålsenligt utlagda, som varit önskvärt,
beroende därav, att jord i närheten ej funnits tillgänglig för lägenheternas
utökning, den redan verkställda bebyggelsen och angelägenheten att i möjligaste
mån utnyttja befintliga byggnader m. fl. dylika omständigheter. Där
sådant på grund av förhållandena ansetts lämpligt, hava utlagts hantverkareller
arbetarlägenheter med en härför lämpligt anpassad areal.’ I
I huvudsak enahanda principer hava 1925 års kolonisationssakkunniya
ansett böra gälla vid egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet i
egen regi. De sakkunniga hava bland annat anfört följande:
Vid styckning av äldre egendomar måste den redan befintliga bebyggelsen
komma att öva inverkan på styckningsplanens allmänna läggning samt
kunde i sådant hänseende påkalla bibehållande av en huvudgård av lämplig
storlek eller utläggande av medelstora fastigheter med utgångspunkt från förefintliga
utgårdar eller underlydande arrendeställen. Det vore alltså ingalunda
säkert, att en egendom lämpligen borde användas för egnahemsbildning
annat än till viss del. Vid utläggandet av lotter för bildande av
egnahemsjordbruk borde tillses, att dessa erhölle en ändamålsenlig storlek.
Därvid borde eftersträvas, att brukningsdelarna bleve sådana, att bärkraftiga
jordbruk därigenom uppstode, varå bärgning och sysselsättning kunde
beredas brukaren med familj. Såsom ett normalmått torde möjligen It)
hektar medelgod åker kunna angivas. Där så kunde ske och ortens förhållanden
det påkallade, borde tilläggas så mycket skogs- och betesmark, att
husbehovet av gagnvirke och bränsle kunde vid uthålligt skogsbruk tillgodoses
från lottens skogsskifte ävensom erforderligt bete erhållas å härför
lämplig mark.
1925 års kolonisationssakkiinniga.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Xronoj ordsakkunniga.
yttranden
över kr onojordsakkunnigas
förslag.
Kronojordsakkunniga hava uttalat sin anslutning till de principer, som
sålunda anförts i fråga om upprättande av styckningsplaner, samt hava
vidare anfört huvudsakligen följande:
Det vore en angelägenhet av stor betydelse, att de nya jordbruk, som
skapades, erhölle en ändamålsenlig storlek. Där ej särskilda omständigheter
till annat föranledde, borde dessa jordbruk icke göras mindre än att
brukarna kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning på dem. Särskilt angeläget
vore, att, där möjlighet därtill funnes, brukningsdelarna erhölle tillräckligt
skogsanslag, även om sådant ej vore oundgängligen betingat av
föreskrifterna i gällande jorddelningslag. Likaledes borde, så vitt ske kunde,
tillgång till nödigt bete beredas å därför lämpad mark. Vid upprättandet
av styckningsplaner torde jämväl böra uppmärksammas, huruvida angränsande,
enskilda personer tillhöriga jordbruk, vilka icke lämnade sin brukare nödtorftig
bärgning, lämpligen kunde förstärkas genom tillägg av något område
från egendomen. Förstärkning av ofullständiga jordbruk vore en fråga av stor
nationalekonomisk och social betydelse. Denna fråga borde därför vid utstyckning
av kronodomänerna icke förbigås. De sakkunniga ville vidare
erinra, att där upplåtelser under åborätt ifrågakomme, de härför avsedda
lägenheterna, så vitt möjligt, utlades gruppvis för nedbringande av statens
kostnader för tillsyn, avgäldssättning m. m. Då styckningsförslag tydligen
ej kunde uppgöras utan att hänsyn toges till det ändamål, vartill respektive
lotter skulle upplåtas, borde i förslaget uttryckligen angivas i fråga om
varje lott, huruvida den vore avsedd att upplåtas såsom jordbruksegnahemslägenhet
eller åbolägenhet etc.
I anslutning härtill hava i förslaget intagits bestämmelser, att jordbruksegnahemslägenhet
i regel ej må göras mindre än att brukaren därav kan
erhålla sin huvudsakliga bärgning, samt att till sådan lägenhet skall, där
så lämpligen kan ske, läggas den skogs- och betesmark, som erfordras för
husbehov.
Beträffande den föreslagna minimistorleken för jordbruksegnahemslägenheter
och åbolägenheter har anmärkts av
Domänintendenten i Malmöhus län: ’Det torde icke alltid vara klokt att
alltför schablonmässigt fasthålla vid begreppet ’full sysselsättning för familjen’.
Här och där är det säkert plats för verkliga småjordbruk, passande
för personer, som använda dylika såsom övergångsform till fullt självständig
jordbrukargärning eller såsom hantverkarlägenheter, eller för personer,
vilka av en eller annan anledning vilja ha dels hemarbete och dels
arbete hos andra.’
Domänintendenten i Älvsborgs län: För länets vidkommande funnes
intet behov av att skapa nya småbondehemman, utan behovet vore att på
något vis binda industriens lösa, mycket rörliga befolkning vid jorden. Vid
uppdelning av statens jord borde därför ej pekats på ''besuttna jordbruk’,
utan lagförslaget hade bort vara sådant, att varje landsända kunde tillgodose
sitt speciella behov av mindre jordbruk.
Liknande erinran har framställts av överjägmästaren i Stockholm—
Gävle distrikt. I
I anledning av de föreslagna bestämmelserna om tilldelning av skogsoch
betesmark har anförts av överjägmästaren i södra distriktet: Behovet
av stora skogsanslag vore åtminstone i södra Sverige ej så stort som ofta
opaginerad Kontrollera mot PDF
2!»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
framhållits. Skogsområdena höjde prisen på lägenheterna rätt avsevärt
utan att köparen finge motsvarande gagn av desamma. Endast i ringa
mån kunde lägenhetsinnehavaren taga sitt liusbehovsvirke direkt från skogen.
Stängselvirke och ved kunde han oftast få från skogen, men byggnads-
och reparationsvirkc finge lian i allmänhet och lämpligare köpa i
öppna marknaden, då behov av dylikt virke förolåge. Skogen å dessa små
lägenheter vore i allmänhet synnerligen illa skött, ej minst därför att skogen
samtidigt användes till betesmark. Skogstillståndet å lägenheter ocli
mindre hemman syntes vara genomgående sämre än å större skogsegendomar.
Om skogen ej vore av så stor betydelse för egnahemsägarna, vore
däremot lämpliga betesmarker av stort värde. Vid utstyckning borde detta
behov såvitt möjligt tillgodoses, dock ej i större omfattning än som kunde
behövas om betesmarken underkastades rationell kultur.
Liknande synpunkter hava framförts av över jägmästarna i mellersta
Norrlands, Stockholm— Gävle, västra och Smålands distrikten. Dessa hava
betonat önskvärdheten av att skogsanslaget begränsades till vad som oundgängligen
erfordrades för gårdens husbehov. Skogen ökade en lägenhets
saluvärde sa väsentligt, att försäljning i hög grad försvårades. Förefunnes
möjlighet att till skäligt pris köpa nödigt virke, vore lämpligt att till sådan
lägenhet lägga endast betesmark men ej skogsmark. I vissa fall kunde ock
vara lämpligt, att kronan före försäljningen avverkade och försålde lämplig
del av den å lägenheten befintliga avverkningsbara skogen för nedbringande
av köpeskillingen.
Överjägmästaren i Bergslagsdistriktet har påpekat, att det förefunnes
mycket små förutsättningar, att skogen å en försåld lägenhet komme att
skötas med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning.
Domänintendenten i Malmöhus län har erinrat, att när styckning företoges,
borde i jordbrukstrakter, där åkerbruket kunde reda sig på egen hand
under intensiva former, i regeln icke skog eller annan kronoegendoms tillgång
eller förmån bliva föremål för uppdelning, så länge en huvud- eller
restgård funnes kvar.
Under åberopande av de uttalanden, som gjorts av överjägmästaren i
södra distriktet samt domänintendenten i Malmöhus län, har domänstyrelsen
anfört följande: I skrivelse till domänstyrelsen den 13 november 1928
hade lantmäteristyrelsen meddelat, att kronojordstyckningssakkunniga vid
besök hos styrelsens chef givit uttryck åt den uppfattning, att bestämmelserna
i lagen om delning av jord å landet rörande tilldelning av skogsmark
till en för jorbruksändamål avstyckad ägolott understundom gåves eu tolkning,
som enligt de sakkunnigas mening omöjliggjorde eller avsevärt försvårade
utstyckningen av kronojord för egnahemsändamål, till stöd varför
åberopats en promemoria upptagande närmare redogörelse för några fall,
där förrättningsmannen för avstyckningens beviljande fordrat, att till avstyckningslott
skulle läggas mera skogsmark än de sakkunniga ansett erforderligt.
Uppenbart vore att man numera gått alldeles för långt i strävan
att tilldela jordbrukslägenheterna fullt erforderliga arealer skogs- och betesmark.
Tilldelningen hade i en del fall blivit för stor och ekonomiskt betungande,
och fara vore att en dylik tillämpning av jorddelningslagen kunde
omöjliggöra eller åtminstone avsevärt försvåra utstyckningen av kronojord
för egnahemsändamål. För skogsbeståndet å ifrågavarande marker utgjorde
den också en väsentlig fara vid det förhållande, som överjägmästaren i
Bergslagsdistriktet framhållit och som styrelsen för sin del finge med skärpa
Departe
mentschefen.
Gällande bestämmelser.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
understryka, att i allmänhet funnes mycket små förutsättningar för att skogen
å en försåld lägenhet komme att skötas med hänsyn till en ändamålsenlig
hushållning.
De principer, som de sakkunniga anfört för utstyckning av kronoegendomar,
kan jag i huvudsak gilla. Vad beträffar storleken av egnahemslägenlieter,
vill jag i anledning av de anmärkningar, som framställts mot
förslaget, framhålla, att hinder uppenbarligen ej bör möta, att, där omständigheterna
därtill föranleda, jordbrukslägenheter erhålla mindre omfattning
än vad som i regel anses önskvärd. Lägenheternas storlek bör tydligen i
främsta rummet anpassas efter de förhållanden, som råda på varje särskild
ort. Detta torde ock stå i överensstämmelse med de sakkunnigas uppfattning.
Jag är ense med de sakkunniga om vikten av att de nya jordbruk, som
bildas, erhålla tillräckligt skogsanslag, om tillgång därtill finnes och sådant
påkallas av ortens förhållanden. Sålunda synes det mig vara ett önskemål,
att inom de trakter av landet, där för jordbrukets bedrivande erfordras
stödskog, sådan i lämplig omfattning tillägges de nybildade brukningsdelarna.
Vad å andra sidan de delar av landet beträffar, där kusbehovsskog
ej erfordras för ett rationellt jordbruk, finner jag det varken
nödigt eller lämpligt, att egnahemslägenheterna tilläggas skogsområden i
andra fall än då sådant påkallas för en ändamålsenlig uppdelning av den
ifrågavarande egendomen. Enligt min uppfattning bör således frågan om
de nybildade brukningsdelarnas skogstilldelning bedömas med hänsyn till
de föreliggande förhållandena i varje särskilt fall. På grund härav och dä
den nya jorddelningslagens bestämmelser lära uti förevarande hänseende
innebära eu tillräcklig garanti för en lämplig fastighetsbildning, anser jag
det obehövligt, att i detta sammanhang meddelas särskilda föreskrifter i
ämnet. I det förslag till upplåtelsegrunder, som jag nu anmäler för Kungl.
Maj:t, har därför den av de sakkunniga föreslagna föreskriften om tilldelning
av skogs- och betesmark utgått.
4. Uppskattningsnämnden.
Uppskattning för försäljning eller annan upplåtelse av kronans jordbruksegendom
sker enligt gällande författningar (Kungl. Maj:ts brev den 18 maj
1888 och förordningen den 17 december 1926) i regeln i samband med
uppgörande av arrendeförslag för egendomen och i den ordning, som för
arrendeuppskattning stadgats. Nämnda förrättning verkställes (kungörelsen
den å juni 1908) av domänintendent eller i län, där sådan ej finnes anställd,
av vederbörande kronobetjänt med biträde av två i lantbruks- och affärsförhållanden
kunniga män, vilka jämte lika antal suppleanter för länet i
dess helhet eller viss av länsstyrelsen bestämd del årligen utses, den ene av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Muj:ts proposition Nr 138. ;}1
landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller,
där hinder därför möter, bägge av landstinget. Eftersom nödigt prövas
kunna skogstjänsteman, lantmätare, lantbruksingenjör och byggnadskunnig
person tillkallas för att vid förrättningen biträda. .Därest (ill egendomen
hör skogsmark, skall skogstjänsteman vara tillstädes för meddelande av upplysningar
rörande skogens värde.
Beträffande till skogsegendomar hörande inägoområden skall saluvärdering
äga rum i den ordning domänstyrelsen bestämmer.
Krom)jord sakkunniga hava framhållit, att det vore av synnerlig vikt, att
uppskattningsnämnden erhöllc en sådan sammansättning, att betryggande
garanti funnes för en allsidig, opartisk och sakligt riktig värdering. Den
nu gällande ordningen för utseende av uppskattningsmän vore i stort sett
tillfredsställande. Flertalet av de hörda myndigheterna hade ej heller funnit
någon anledning föreligga att föreslå ändring beträffande sättet för tillsättande
av uppskattningsmän. I fråga om försäljning av ett mindre område
såsom en bostadslägenhet eller tomt vore tillkallandet av uppskattningsnämnden
för saluvärderingen understundom icke behövligt och ådroge statsverket
kostnader, som ej stode i skäligt förhållande till företagets vikt och
beskaffenhet. I sådana fall borde domänstyrelsen äga att förordna om saluvärdering
pa annat lämpligt sätt t. ex. genom domänintendenten ensam
eller vederbörande jägmästare. Beträffande till skogsegendomar hörande
områden borde liksom nu saluvärdering äga rum i den ordning domänstyrelsen
bestämde. Emellertid vore det oeftergivligt, att två uppskattningsmän
alltid skulle biträda vid saluvärdering av område, som vore avsett
att upplåtas för jordbruk.
De sakkunniga hava vidare föreslagit, att de av landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott utsedda uppskattningsmännen skulle
väljas för en tid av fyra år i sänder. Att såsom nu gällde nyval årligen
ägde rum, vore mindre lämpligt. Ledamöterna i de ecklesiastika boställsnämnderna
utsåges för tre år. Ledamöterna i de nämnder, som enligt åborättslagen
hade att fastställa avgäld för åbolägenheter under ny avgäldstid,
tillsattes för fyra år. De sakkunniga funne sistnämnda tidrymd vara lämplig.
De sakkunniga hava funnit det vara av stor vikt, att den ställning de biträdande
uppskattningsmännen intaga vid förrättningen väsentligen stärkes.
Deras befogenhet vore nu huvudsakligen begränsad till rådgivande. De
biträdande uppskattningsmännen ägde visserligen rätt att till protokollet
anteckna sin reservation, om domänintendenten vore av annan mening än
de, men denna rätt torde ingalunda alltid begagnas. I såväl den ecklesiastika
boställsnämnden som avgäldsnämnden vid åborättsupplåtelser ägde
ledamöterna lika röster; allenast om de alla hade var sin mening, ägde
ordföranden utslagsröst. Enligt de sakkunnigas åsikt borde en liknande
ordning tillämpas vid uppskattningsförrättningarna.
Kronojordsakhnnniga.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Yttranden
vver kronojcrdsakkunnigas
förslag.
I fråga om sakkunniga biträden vid uppskattningsförrättningar liava do
sakkunniga ansett, att såsom dylikt biträde borde kunna tillkallas ej blott,
liksom nu gällde, skogstjänsteman, lantmätare, lantbruksingenjör eller byggnadskunnig
person utan jämväl ombud för egnahemsnämnden eller annan
sakkunnig. Då enligt förslaget domänstyrelsen skulle förordna om hållande
av uppskattningsförrättningar, borde jämväl den ändringen vidtagas av gällande
bestämmelser, att det borde ankomma å domänstyrelsen i stället för
länsstyrelsen att bestämma om tillkallandet av sakkunnig person. Domänstyrelsen
kunde bättre än länsstyrelsen på förhand bedöma, i vad mån behov
av dylikt biträde förelåge. Där så funnes nödigt och lämpligt, kunde
domänstyrelsen samtidigt som förordnande om uppskattnings förrättningen
meddelades bemyndiga domänintendenten eller uppskattningsnämnden att
såsom sakkunnigt biträde tillkalla den person, som domänintendenten eller
nämnden funne lämplig för uppdraget.
1 fråga om upp skattningsnämndens sammansättning har länsstyrelsen i
Stockholms län föreslagit, att nämnden borde bestå av domänintendenten
jämte två biträdande, rådgivande ledamöter, av vilka den ene borde utses av
hushållningssällskapets egnahemsnämnd och den andre av länsstyrelsen,
som härtill företrädesvis borde förordna ordföranden i vederbörande ecklesiastika
bostäl lsnämnd eller, därest denne tillika vore domänintendent, ersättaren
för ordföranden. Härigenom förekommes, att ej verkligt sakkunniga
och opartiska ledamöter bleve utsedda, och tillgodosåges såväl statens
jordägareintresse som även den rena jordbrukssakkunsltapen och förtrogenheten
med egnahemsverksamheten. Vidare ernåddes därigenom enhetlighet
i uppskattningarna av statens och kyrkans jord. Genom att hushållningssällskapets
egnahemsnämnd i stället för dess förvaltningsutskott bemyndigades
utse en uppskattningsman, vunnes ytterligare den fördelen, att särskild
sakkunnig i styckningsfrågor i regel bleve obehövlig. I fråga om bostadslägenhet
eller tomt torde, såsom de sakkunniga föreslagit, domänintendenten
(eller jägmästaren) böra erhålla i uppdrag att ensam verkställa uppskattning,
men vid upplåtelse för jordbruk borde däremot alltid två uppskattningsmän
biträda vid saluvärderingen. — Länsstyrelsen i Hallands län har
framhållit, att formerna borde kunna än ytterligare lättas, så att domänintendenten
bleve behörig att ensam verkställa uppskattning av alla slags
egnahemslägenheter. — Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat, att
den av de sakkunniga framförda tanken att låta boställsnämndens ordförande
vara ledamot i uppskattningsnämnden vore väl värd att närmare
undersökas. Genom en sådan anordning skulle överensstämmelse ernås med
uppskattningen av de ecklesiastika boställena. I de fall, då domänintendenten
tillika vore ordförande i boställsnämnden, kunde närvaro av annan ledamot
från sistberörda nämnd anses överflödig, vadan i sådant fall båda de andra
uppskattningsmännen borde tillkallas. —• Även länsstyrelsen i Värmlands län
har uttalat tvivel, huruvida nämnden erhållit en lämplig sammansättning. —
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Jönköpings
län hava anfört, att det vore ett billigt krav, att den i hög grad ansvariga
förmedlaren vid försäljningen bereddes rätt att deltaga uti de förberedande
åtgärderna. Representant för egnahemsnämnden borde beredas plats
i uppskattningsnämnden. Visserligen öppnade förslaget en möjlighet härtill
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 13S. 33
genom att hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som ägde välja eu
representant i uppskattningsnämnden, kunde härtill utse någon av egnahemsnämndens
ledamöter, men någon garanti för egnahemsnämnden innebure
denna möjlighet icke. Det syntes som om de betänkligheter, som från
åtskilliga håll yppats mot att landstingen skulle bibehållas som valkorporation
for uppskattningsnämnden, hade så starkt fog för sig, att de bort föranleda
förslag om ändring. Härtill komme, att landstingen i övrigt icke
berördes av förevarande angelägenhet. På goda grunder torde denna landstingens
rätt därför kunna överflyttas på egnahemsnämnderna.
Överjägmästarna i Skellefteå och Bergslags distrikten hava, under framhållande
att kronans intresse borde bättre tillgodses vid uppskattningsförrättnmgarna,
hemställt, att en ledamot av nämnden borde utses av länsstyrelsen
i stället för av landstinget. — Av samma skäl har över jägmästaren
i västra disti iktet förordat, att i stället för landstinget domänstyrelsen borde
utse en ledamot, helst för längre tid.
I anslutning till uttalanden av länsstyrelsen i Stockholms län och överjägmastaren
1 Skellefteå distrikt har domänstyrelsen förklarat sig ej kunna
biträda förslaget, att ledamöterna i uppskattningsnämnden skulle äga lika
rösträtt. Vid bestämmandet av priset å kronans jord borde en kronans
ansvarige tjänsteman hava det avgörande ordet. — Länsstyrelsen i Södermanlands
län bär i detta sammanhang erinrat, att skyldighet borde stadgas för
reservant att låta till protokollet göra anteckning om sin skiljaktiga mening.
I fråga om tillkallande av sakkunniga biträden hava flera myndigheter,
nämligen länsstyrelsen i Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och egnahemsnämnderna i Västmanlands län och Jämtlands
län samt egnahemsnämnden i Uppsala län, framhållit, att ombud för egnahemsnämnden
alltid borde närvara vid värdering av egnahemslägenheter.
I likhet med kronojordsakkunniga finner jag ej anledning att frångå
den nu gällande ordningen för utseende av biträdande uppskattningsmän,
enligt vilken den ene utses av landstinget och den andre tillsättes av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Jag ansluter mig till förslaget om
utsträckning av tiden för uppdraget till fyra år. Såsom de sakkunniga
erinrat, lärei det vara av vikt, att de biträdande uppskattningsmännens
ställning stärkes. Övertygande skäl synas mig sålunda föreligga för att
ledamöterna av nämnden äga lika röster samt att, allenast om de alla hava
var sin mening, ordföranden äger utslagsröst. Jämväl vad de sakkunniga
i övrigt hemställt i detta sammanhang, kan jag biträda.
5. Uppskattningsförrättningen.
Försäljning av kronoegendom skall föregås av en uppskattning av egendomens
saluvärde, varvid även skall uppgöras förslag till arrendeavgift och
Övriga arrendevillkor. Denna uppskattning skall ske i den ordning, som
för arrendeuppskattningar stadgas.
Enligt praxis tillgår förrättningen på följande sätt:
Sedan uppskattningsnämnden verkställt undersökning om alla egendomens
förhållanden, såsom byggnader, in- och utägor m. in., samt om dess belägenhet,
kommunikations- och avsättningsförhållanden, åsättes densamma ett
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 111 häft. (Nr 138.) ;j
Departe
mentschefen.
Gällande
stämmvlppr.
34 Kungl. May.ts proposition Nr 138.
försäljningsvärde beräknat efter å-pris per hektar av de särskilda ägoslag,
varav egendomen består, tagna för sig; härtill läggas de värden, vartill
egendomens förmåner såsom av fiske, bete och dylikt uppskattas, vidare
kapitaliserade värdet av egendomens andel i allmänning eller samfällighet
eller rätt till annan förmån utom egendomens område och slutligen av jägmästaren
uppskattade värdet av egendomens skogstillgång.
Vid värdering av skogstillgång skall enligt domänstyrelsens cirkulär
den 21 december 1905 i allmänhet uppräkning ske av timmerträd och
timmerämnen i skilda grovleksklasser efter diameter vid brösthöjd och
upptagas annat avsättningsbart virke av andra slag, såsom pappersmasseved,
pitprops, ved in. m. i kubikmeter, allt med angivande av värdet å rot,
så att av uppskattningsintrumentet vinnes fullständig utredning, på vad
sätt ståndskogens totalvärde erhållits. Vidare skall markvärdet bestämmas
efter bördighetsgrad och beräknas jämväl å de mossar och kärr, vilka genom
avdikning kunna göras produktiva. Slutligen skall skogens realisationsvärde
efter gällande pris vid uppskattningen i allmänhet vara bestämmande,
dock att, därest uppskattningsnämnden vid förrättningen så önskar, värdet
av det årliga husbehovsvirket vid egendomen jämväl bör angivas.
Värdering sker med beräkning att skatt åvilar egendomen. Ibland förekommer,
att egendomens åbyggnad särskilt värderas.
Slutligen sammanfattas egendomens värde i dess helhet, varvid understundom
förekommer, att jämkning av slutsumman vidtages med hänsyn
till vissa speciella förhållanden vid egendomen, såsom delaktighet i odlingslån
och dylikt.
Arrendevärdet för egendomen beräknas på sätt därom är stadgat eller
vedertaget.
Uppskattningsnämnd har att emottaga och behandla vid förrättningen inkomna
framställningar från kommun eller hushållningssällskaps egnahemsnämnd
rörande upplåtande av lägenheter. Jämväl utan sådan framställning
har nämnden att beakta, huruvida egendomen är lämplig att i sin helhet
eller delvis upplåtas för bildande av egnahems-eller åbolägenheter. Finner
nämnden detta vara förhållandet, skall nämnden förfara på följande sätt:
Är fråga om jordbrukslägenhet, skall i uppskattningsförslaget för varje lägenhet
upptagas dels utredning med yttrande, huruvida lägenheten bör uppupplåtas
såsom åbolägenhet med rätt för åbon att inlösa lägenheten i enlighet
med 33 § åborättslagen eller såsom åbolägenhet under förbehåll att
sådan inlösningsrätt ej må förekomma eller såsom jordbruksegnahemslägenhet,
dels ock, vare sig den ena eller den andra upplåtelseformen förordas,
såväl särskilda försäljnings- och arrendevärden som även den avgäld, som
vid upplåtelse under åborätt bör utgå för första avgäldstiden, och den köpeskilling,
som i dylikt fall bör av åbo erläggas för kronan tillhöriga byggnader
å lägenheten. Då fråga är om bostadslägenhet, upptagas särskilda
försäljnings- och arrendevärden. I fråga om varje lägenhet skall dessutom
i den mån sä kan ske i protokollet över förrättningen anteckning verkställas
angående lägenhetens areal och dess fördelning i olika ägoslag, jordens beskaffenhet
och hävd, diknings- och dräneringsförhållanden, växtföljd och
medelskörd under de sista fem åren av samtliga förekommande slag av jordbruksprodukter,
beskaffenheten av trädgårdsanläggning, antal kreatur och
dragare, som finnas å lägenheten, med angivande tillika huruvida förefintligt
antal kreatur är att anse såsom litet, normalt eller stort, ävensom förhållanden
i övrigt, som anses vara av betydelse för bedömande av jordens
skick och produktionsförmåga. Därest till den egendom, från vilken upp
-
Kung]. Maj ds proposition Nr 138. 35
låtelse föreslås, hör del i allmänning eller samfällighet eller rätt till annan
förmån utom egendomens område, avgives yttrande, huruvida och i vilken
omfattning lägenheten må tillerkännas rätt till sådan del eller förmån.
Därest skog eller torvmosse finnes å till upplåtelse föreslagen lägenhet, skall
bland villkoren för upplåtelse under åborätt angivas, huruvida åbon bör
medgivas rätt till skogsfång eller torvtäkt för lägenhetens behov. Anses
rätt till skogsfång böra medgivas åbon, skall tillika föreslås den myckenhet
virke, åhon i mån av tillgång och behov årligen högst skall äga avverka.
Vidare skall undersökning verkställas, huruvida vid upplåtelse av lägenhet
förbehåll bör göras om rätt för kronan att till förmån för närbelägen, kronan
tillhörig fastighet begagna väg över lägenheten eller att framdraga
elektrisk ledning över densamma. Härjämte skall yttrande avgivas angående
den tid, för vilken avgäld för lägenhet, som upplåtes under åborätt,
bör bestämmas. För avgäldens bestämmande — den skall bestämmas i
naturaprodukter men utgå efter senast bestämda medelmarkegångspris —
verkställes uppskattning av den behållna avkastning, som under medelgoda
år erhålles av fastigheten, därest den brukas på sätt, som bäst överensstämmer
med dess läge, storlek och beskaffenhet, varvid behörig hänsyn skall tagas
till de förpliktelser, vilka, utöver skyldigheten att utgiva avgäld, åligga åbon
enligt åborättslagen. I förrättningsprotokollet verkställes anteckning om det
uppskattade värdet ävensom angående de grunder, efter vilka avgäldens
storlek föreslås.
I sammanhang med dessa åtgärder har uppskattningsnämnden, då till upplåtelse
föreslaget område må liembjudas brukaren, att vidtaga vissa åtgärder,
för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande.
Är fråga om upplåtelse under tomträtt, verkställes av uppskattningsnämnden
uppskattning av tomtavgäld och föreslås övriga villkor för upplåtelsen
såsom tiden därför m. m.
Beträffande tillvägagångssättet vid uppskattningsförrättningen hava kronojordsakkunniga
anfört huvudsakligen följande:
Det nu stadgade förfaringssättet vid uppskattningsförrättningen vore alltför
invecklat och omständligt. Särskilt den omläggning av detta förfaringssätt,
som skett i samband med införandet av åborättsinstitutet, hade vållat
åtskilliga svårigheter i den praktiska tillämpningen. Enligt de bestämmelser,
som då antoges, skulle vid uppskattningsförrättningen verkställas icke blott
arrende- och saluvärdering utan jämväl värdering för upplåtelse under åborätt
och företagas de olika uppskattningar, som därmed sammanhängde, oavsett
om uppskattningsmännen förordade denna upplåtelseform eller ej, och
även om någon efterfrågan å åbolägenheter icke förelåge eller kunde förväntas
uppstå. Detta hade nästan i regel blivit förbisett av uppskattningsmännen.
Ärendena hade därför ofta måst återförvisas till dem för verkställande
av åborättsvärdering. Vid sådan värdering hade dessutom begåtts
än det ena och än det andra felet, vilket även föranlett återförvisning av
ärendet till uppskattningsmännen. Att härav uppstått avsevärd tidsutdräkt,
låge i öppen dag. Tydligt vore visserligen, att under den första tiden efter de
nya åborättsbestämmelsernas ikraftträdande arbetet med åborättsvärderingen
måste vara mera besvärligt och tidsödande än vad det kunde förväntas bliva
framdeles, sedan uppskattningsmännen vunnit större erfarenhet på området.
Men det vore likväl obestridligt, att vissa förenklingar av det nu tillämpade
förfaringssättet vid uppskattningsförrättningarna skulle i väsentlig mån
bidraga till ett snabbare avgörande av ärenden angående upplåtelse från
Kronojord
saJckunniga.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
kronoegendomarna. Riksdagen hade också 1928 i anledning av väckt motion
om upphävande av åborättslagen uttalat sig för en ändring i nu gällande
regler, ägnad att förenkla förfarandet och nedbringa kostnaderna.
Vid övervägande, huruvida och i vad mån en dylik ändring läte sig
genomföras, hade de sakkunniga funnit det vara mindre lämpligt att redan
nu, innan tillräcklig praktisk erfarenhet vunnits angående denna nya upplåtelseform,
vidtaga några jämkningar i principerna för densamma. De
sakkunniga hade förty icke ansett sig böra framlägga något förslag i berörda
hänseende.
Eu viss förenkling syntes emellertid kunna vinnas på annan väg. Den
nu gällande ordningen hade tillkommit för att dispositionsförslaget ej skulle
föregripa det slutliga valet av upplåtelseform. Kungl. Maj:t, eventuellt
riksdagen, skulle med andra ord vid beslutet om upplåtelsen hava fria händer
att bestämma formen för densamma.
Det slutliga valet av upplåtelseform borde tydligen ankomma å den myndighet,
som hade att besluta om upplåtelsen. I överensstämmelse med vad
departementschefen i proposition, nr 24, vid riksdagen 1926 anfört, borde vid
detta val de föreliggande omständigheterna som regel vara avgörande i
varje särskilt fall, ävensom därvid särskild hänsyn tagas till de önskemål,
som förefunnes hos jordspekulanterna, i den mån ett beaktande av dessa
önskemål icke strede mot det allmännas intresse. Med dessa utgångspunkter
syntes emellertid i det stora flertalet fall kunna redan på ett tidigt skede med
tämligen stor säkerhet bedömas, vilket upplåtelsesätt borde komma till användning.
Det syntes därför mycket väl kunna överlämnas åt domänstyrelsen
och vederbörande uppskattning smän att preliminärt avgöra denna
fråga och därefter lämpa förfarandet. I anslutning härtill hade de sakkunniga
tänkt sig följande ordning böra tillämpas.
Domänstyrelsen borde i god tid före löpande arrendetids utgång undersöka,
huruvida den utarrenderade egendomen skulle ånyo utarrenderas eller
ock försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt. Fördenskull borde
domänstyrelsen sätta sig i förbindelse med såväl vederbörande domänintendent
som egnahemsnämnden. Dessa finge antagas äga ingående kännedom
ej blott om den ifrågavarande egendomens lämplighet för den ena eller
andra upplåtelseformen utan även om jordspekulanters önskemål uti förevarande
hänseende. I fråga om större styckningsföretag borde, innan uppskattningsförrättningen
hölles, uppgöras plan för egendomens fördelning i
lotter. Därvid skulle även i fråga om varje lott avgivas förslag angående
formen för dess upplåtande. Med stöd av de utlåtanden, som sålunda inkommit,
borde domänstyrelsen merendels kunna bedöma, vilken upplåtelseform
i det särskilda fallet borde tillämpas. Till ledning för uppskattningsförrättningen
borde domänstyrelsen därefter, då förordnande om denna förrättning
meddelades, för- varje lott, varom fråga vore, angiva den rätt.
varunder lotten avsåges att upplåtas. Skulle tvekan om upplåtelseformen
i något fall råda, syntes intet hinder föreligga, att domänstyrelsen underställde
denna fråga Kungl. Maj:ts prövning redan innan uppskattningsförrättningen
hölles. Härigenom skulle vinnas den ej oväsentliga fördelen,
att vid uppskattningsförrättningen värdering behövde verkställas allenast
med hänsyn till en upplåtelseform. Emellertid syntes uppskattningsmännen
böra vara oförhindrade att, om de funne en annan form lämpligare än den
i förordnandet angivna, väcka förslag därom. I dylikt fall torde det böra
åligga dem att verkställa uppskattning både för upplåtelse i enlighet med
vad domänstyrelsen förordnat ock för upplåtelse under den rätt, de förordade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr I3M. ''M
Det slutliga avgörandet av denna fråga borde emellertid tillkomma Kungl.
Maj:t, eventuellt efter riksdagens hörande.
Där frågan om upplåtelseformen icke blivit särskilt underställd, vore
oj uteslutet, att Kungl. Maj:t i något fall kunde finna ett annat upplåtelsesätt
böra tillämpas än det, som låge till grund för den hållna uppskattningen.
I sådant fall bleve det givetvis nödvändigt, att ny uppskattningsförrättning
ägde rum. Detta vore onekligen en viss olägenhet. Emellertid
torde med största sannolikhet kunna förutses, att dylika fall icke bleve
talrika. Med hänsyn härtill torde berörda olägenhet mer än väl uppvägas
av de fördelar i form av en snabbare behandling av ärendena och större
enkelhet i förfaringssättet, som de sakkunnigas förslag i regel torde komma
att medföra.
Beträffande saluvärder ingen hava de sakkunniga anfört:
Det låge mycken vikt uppå, att såväl saluvärdering som arrende- och
annan avgäldssättning skedde på ett i alla avseenden riktigt sätt. Uppenbart
vore sålunda, att det måste tillses, att statens rätt icke träddes för nära
genom att värdet sattes lägre än skäligt. Men å andra sidan vore det
också av stor social betydelse, att egendomen ej heller åsattes sådana värde"h,
att det av köparen investerade kapitalet omöjligen kunde förräntas
genom det å egendomen drivna jordbruket. Av enahanda anledning hade
i de reglementariska föreskrifterna rörande den statsunderstödda jordförmedlings-
och jordanskaffningsverksamlieten intagits bestämmelse, att jord,
som tillhandahölles genom denna verksamhet, borde upplåtas till sådant
pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet
och vad därmed sammanhängde icke bleve högre än att företaget
kunde av honom i fortsättningen genomföras. I riksdagens skrivelse den
10 mars 1926 (nr 70), däri anhållits om utarbetandet av en plan för styckning
av därför lämpade kronoegendomar m. m., hade framhållits, att de
ifrågavarande jordbruken borde upplåtas till mindre bemedlade, kunniga och
dugliga jordbrukare efter värdering med hänsyn tagen till de nybildade
fastigheternas avkastningsvärde. I vissa yttranden i anledning av de sakkunnigas
enquéte hade emellertid erinrats, att det förhållande, som nu berörts,
ingalunda alltid beaktats vid uppskattningsförrättningarna. Även
av egen erfarenhet hade de sakkunniga funnit, att den sociala sidan ej
alltid tillbörligen uppmärksammats vid saluvärderingen. De sakkunniga
ansåge följaktligen det böra i grunderna för upplåtelserna direkt uttalas,
att saluvärdet för egendom, som hembjödes arrendator eller vore avsedd
att användas till jordbruksegnahemslägenhet, ej finge sättas till högre
belopp än egendomen kunde bära. Därvid borde tydligen i fråga om obebyggd
fastighet tagas hänsyn jämväl till kostnaderna för uppförandet av
nödiga byggnader. Värdet å jorden borde således ej sättas högre än att
jordbruket kunde förränta icke blott detta värde utan jämväl byggnadskostnaderna.
De bestämmelser, som nu gällde i fråga om växande skog, vore ej heller
fullt lämpliga. Funnes å fastigheten mogen skog, skulle vid värdesättningen
dess realisationsvärde huvudsakligen vara avgörande. Vid upplåtelser
för egnahemsändamål torde det emellertid icke vara riktigt att utgå
från att skogen omedelbart avverkades. Innan köpeskillingen i sin helhet
vore betald, finge enligt såväl gällande grunder för egnahemsupplåtelser
som de sakkunnigas förslag annan avverkning ej bedrivas än för husbehov.
Och även om köparen skulle erlägga köpeskillingen kontant och således äga
rätt att obehindrat förfoga över skogen, torde målet böra vara mera att
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
möjliggöra för köparen att driva ett ändamålsenligt och uthålligt bruk av
skogen än att genom högt saluvärde tvinga köparen att fortast möjligt
realisera densamma. Det anförda ägde giltighet även vid friköpning av
arrendegårdar. De sakkunniga föresloge därför i fråga om nu nämnda
upplåtelser en bestämmelse av innebörd, att växande skog skulle åsättas
värde med hänsyn till en ändamålsenlig hushållning av densamma.
Yttranden
över
kronojord
sakkunnigas
förslag.
Beträffande den föreslagna förprövningen av upplåtelseformen hava inga
erinringar framställts. Domänstyrelsen har framhållit, att enligt det av
styrelsen förordade förberedande förfaringssättet skulle av förrättningsmännen
vid det sammanträde, som hölles i samband med kartläggningen, avgivas
yttrande jämväl om sättet för upplåtelse av ägolotter, som till äventyrs föresloges
till avstyckning, och därefter skulle domänstyrelsen träffa avgörande
om sättet för upplåtelsen till efterrättelse vid uppskattningen. Härigenom
skulle i regel undvikas värderingar av olika slag.
I fråga om reglerna för bestämmandet av saluvärdet å till försäljning ifrågasatt
egendom har det övervägande flertalet bland myndigheterna ej haft något
att erinra. I flera yttranden har uttryckligen betonats, att förslaget i
denna del syntes vara värt allt beaktande. Sålunda har bland andra statens
egnahemsstyrelse framhållit, att förslaget anslöte sig till sådana allmänna principer,
vilka jämväl styrelsen ansåge riktiga i fråga om egnahemsbildning.
Emellertid hava även vissa erinringar framförts.
Härutinnan har anförts följande.
Länsstyrelsen i Uppsala län. Några allmänna grunder, efter vilka saluvärdering
skulle ske, hade icke föreslagits. Föreskrifter härom torde emellertid
vara desto mera av behovet påkallade, som för vissa fall uttryckligen
stadgats, att värdet icke finge sättas högre än egendomen kunde bära. Länsstyrelsen
ansåge sig visserligen icke kunna antaga, att det varit de sakkunnigas
mening, att i övriga fall helt skulle bortses från möjligheten för en
blivande köpare att bereda sig utkomst av egendomen, men då avsikten
syntes vara att i viss mån olika beräkningsgrunder skulle tillämpas, vore
ofrånkomligt, att närmare anvisningar i detta avseende meddelades. Länsstyrelsen
ville erinra om bestämmelsen, att fastighetstaxeringsvärde skulle
åsättas till belopp, som motsvarade ortens pris (allmänna värdet), samt att därmed
skulle förstås det belopp, som en förståndig köpare kunde antagas vilja
betala för fastigheten, om den tänktes såld inom den kundkrets, som för en
dylik egendom kunde antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn
till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande. Det ville synas, som
om dessa synpunkter borde kunna tjäna till ledning även då det gällde saluvärdering
av kronojord, utan risk för att kronans berättigade ekonomiska
intresse därigenom bleve åsidosatt. Särskilt vid uppskattning av växande
skog borde försiktighet iakttagas. Hos revirförvaltarna rådde en viss benägenhet
för övervärdering i detta avseende. Av vikt vore också, att vid tidpunkten
för en egendoms utbjudande större förändringar icke inträffat i de
förhållanden, som varit rådande vid uppskattningsförrättningen och då lagts
till grund för värderingen. Därest dessa förhållanden undergått förändring
vare sig genom nedgående konjunkturer eller genom försämring av till egendomen
hörande beståndsdelar — exempelvis genom avverkning av skog -
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. ii!)
borde den ursprungliga uppskattningen underkastas revision samt den jämkning
i saluvärdet vidtagas, vartill omständigheterna kunde föranleda.
Länsstyrelsen i Hallands län: Därest med bestämmelsen, att saluvärdet
i vissa fall ej finge siittas högre än egendomen kunde hära, åsyftades, att
detta värde skulle sättas kanske långt under marknadsvärdet, kunde riktigheten
av principen starkt betvivlas, enär den i tillämpningen lätt kunde leda
till spekulation, i det att den direkta köparen inom kort försålde fastigheten
för dess verkliga saluvärde och alltså inhöstade en vinst, som rätteligen
bort tillkomma kronan såsom den ursprungliga säljaren. Genom förbehåll
om återköpsrätt kunde detta missförhållande visserligen i någon mån neutraliseras.
Det borde dock såvitt möjligt även eljest förebyggas, vilket lämpligast
skedde genom att saluvärdet icke sattes alltför mycket under marknadsvärdet.
Detta gällde icke minst när avverkningsbar skog funnes å fastigheten.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Föreskriften, att egendomen ej finge
asättas högre saluvärde än den kunde bära, borde vara allmängiltig.
Domänintendenten i Älvsborgs län: Det vore svårt att förstå ifrågava
rande
föreskrift. Därigenom skulle vid dålig konjunktur egendomen och
ägolotterna ej kunna åsättas något värde alls. Det enda riktiga vore allmänna
saluvärdet. Staten borde ej slumpa bort sin jord till något socialt
underpris. Föreskriften vore även onödig, ty det kunde väl knappast påvisas,
att statens jord realiserats till ockerpris.
Över jägmästaren i västra distriktet: Det kunde starkt ifrågasättas, om utfärdande
av sådana direktiv för värdering vore välbetänkt. Dessa direktiv måste
nämligen anses alltför vaga och skulle lämna rum för en ganska godtycklig,
på värderingsmännens subjektiva omdöme allt för mycket beroende värdering.
Det vore mycket svårt att fixera, hur stor köpeskilling exempelvis en
lägenhet, på vilken föddes tre kor, kunde »bära». Den ene kunde anses 500
kronor, en annan kanske 2,000 kronor. Om inga hus funnes och jordbruket
måste bära jämväl byggnadskostnaderna, torde en bärighetskalkyl ofta giva
till resultat, att jorden hade ett negativt värde, vilket dock skulle vara absurt.
Och i de flesta fall skulle fastställande av sådana normer för uppskattningen
ge anledning till allt för låg värdesättning, särskilt i depressionstider,
då jordbrukets produkter stode lågt i pris. Såsom grund för värderingen
syntes böra läggas skäligt gängse pris. De förmåner, som ansåges nödiga,
för att en köpare skulle kunna reda sig, torde lämpligast böra lämnas i form
av förmånliga betalningsvillkor. Detsamma gällde den föreslagna grunden
för värdering av växande skog. Denna norm skulle lämna rum för allt
för stor subjektivitet och godtycke vid värderingen samt leda till för låg
värdesättning. De av domänstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 30 juni
1928 meddelade föreskrifterna syntes vara i huvudsak lämpliga. Möjligen
kunde skäl anses föreligga för någon jämkning nedåt av värdet, särskilt
å egnahemslägenheter.
Överjägmästarna i mellersta Norrlands, Härnösands och östra distrikten
hava jämväl ansett den föreslagna normen för värdering av växande skog
vara för vag och otydlig.
Domänstyrelsen har i likhet med länsstyrelsen i Uppsala län ansett, att
allmänna saluvärdet borde tjäna till ledning vid saluvärdering av all
kronojord oavsett dess blivande användning. Genom gynnsamma betalningsvillkor
hade det sörjts för att köpevillkoren ändå bleve mindre betungande
än fallet i allmänhet vore med enskild jord. Även vid värdering av växande
skog borde allmänna saluvärdet tjäna till ledning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departe
mentschefen.
-10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Liknande uttalanden hava gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden i Södermanlands lön.
De sakkunnigas förslag om förberedande prövning av upplåtelseformen
och därigenom möjliggjorda förenklingar i förfarandet vid uppskattningsförrättningen
anser jag vara välgrundat. I denna del kan jag således helt
giva förslaget min anslutning.
Det har anmärkts, att några allmänna grunder, efter vilka saluvärdering
skall ske, icke meddelats i förslaget. Tydligen har emellertid de sakkunnigas
mening varit, att till grund för saluvärdets bestämmande i första rummet
skulle läggas i orten gällande skäligt pris. I anledning av de erinringar,
som framställts i detta hänseende, synes det lämpligt, att denna princip
kommer till uttryck i författningen.
De sakkunniga hava ansett, att i vissa fall jämkning skulle ske i det sålunda
bestämda saluvärdet. De hava föreslagit, att jordbruksegnahemslägenhet
eller egendom, som hembjudes vederbörande arrendator, icke finge
åsättas högre saluvärde än egendomen kunde bära. Jag är ense med de
sakkunniga därom, att det vid dylika upplåtelser bör tillses, att jordpriset
ej sättes så högt, att köparen i fortsättningen icke kan genomföra sitt egnahemsföretag.
Detta är säkerligen av vikt för en sund utveckling av statens
jordpolitik. Enligt de grunder, som fastställts för den av staten understödda
jordanskaffningsverksamheten, skall, såsom de sakkunniga erinrat,
ägnas särskild uppmärksamhet åt förevarande spörsmål. Att detsamma vinner
beaktande jämväl vid statens egna jordupplåtelser, synes vara i sin ordning.
Genom att kronan beredes möjlighet att knyta förbehåll om återköpsrätt vid
försäljningen, kan korrektiv vinnas mot missbruk från köparens sida av det
förtroende det allmänna visar honom i detta hänseende.
Vad angår växande skog synes det icke riktigt, att skogens realisationspris
under alla förhållanden lägges till grund för bestämmandet av saluvärdet.
Såsom jag framdeles blir i tillfälle att närmare belysa, föreslås
vissa inskränkningar beträffande köparens dispositionsrätt till skogen. Regeln
är att, innan köpeskillingen är till fullo gulden, köparen icke äger utan
särskilt tillstånd bedriva annan avverkning å fastigheten än som erfordras
för husbehov. I betraktande härav får vid försäljning av jordbruksegnahemslägenheter
och friköp av arrendegårdar den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen, att skogen skall värderas med hänsyn till en ändamålsenlig
hushållning, anses vara betingad av billighet. Även i denna del kan jag
alltså giva förslaget min anslutning. Detta kan jag desto mera, som enligt
vad jag erfarit domänstyrelsen redan i praktiken i viss mån givit principen
sin anslutning. I vissa yttranden hava uttalats farhågor, att berörda bestämmelse
skulle till sin innebörd vara allt för svävande och lämna rum
för godtycklig tillämpning. Här avses emellertid allenast att giva uttryck
åt en allmän grundsats, som bör följas vid uppskattningsförrättningarna.
De närmare anvisningar, som kunna erfordras för en enhetlig tillämpning
41
Kungl. Ma j .ds proposition Nr 13H.
av denna princip, torde det böra ankomma å domänstyrelsen att sedermera
lämna, liksom det tydligen ock bör åligga styrelsen att med uppmärksamhet
följa hithörande frågor och åstadkomma rättelse av förlupna misstag.
(>. Övriga förberedande åtgärder.
Beträffande de åtgärder, som i övrigt erfordras före försäljningen, hava
kronojordsakkunniga anfört:
Sedan uppskattningsförslaget upprättats, skulle enligt gällande föreskrifter
länsstyrelsen avgiva yttrande över detsamma. Därefter skulle förslaget översändas
till domänstyrelsen. Det torde mera sällan hända, att länsstyrelsen
föresloge någon ändring i uppskattningsnämndens förslag. I allmänhet besutte
länsstyrelsen icke den ingående kännedom om egendomen i fråga, som
erfordrades härför. Ifrågavarande bestämmelse vore därför ägnad att fördröja
ärendena utan att i allmänhet bidraga till en grundligare beredning
av dem. Härtill komme, att länsstyrelserna vore så överhopade med arbete,
att en lättnad i deras arbetsbörda, där den utan olägenhet kunde genomföras,
vore påkallad. Enligt de sakkunnigas mening kunde därför berörda
bestämmelse utgå.
Liksom nu gällde, borde domänstyrelsen pröva uppskattningsförslaget
samt därefter med eget utlåtande underställa frågan om egendomens disposition
Kungl. Maj:ts prövning. Sedan egendoms uppdelning i lotter blivit
av Kungl. Maj:t i vederbörlig ordning beslutad, skulle så skyndsamt som
möjligt verkställas avstyckning av dessa lotter. I vissa yttranden över enquéten
hade anmärkts, att lantmäteriförrättningen understundom dragit
långt ut på tiden och att försäljningen därigenom fördröjts. Det kunde
emellertid förväntas, att den nya jorddelningslagstiftningen komme att medföra
eu skyndsammare behandling av styckningsfrågorna. Bereddes vederbörande
lantmätare, såsom de sakkunniga föreslagit, tillfälle att medverka
redan vid upprättandet av styckningsplanerna, syntes jämväl en väsentlig
tidsbesparing kunna vinnas i fråga om själva lantmäteriförrättningen. Man
torde därför kunna förutsätta, att avstyckningen av ägolotterna skulle kunna
medhinnas i tid före det åtgärder behövde vidtagas för salubjudande av dem.
Skulle motsatsen i något fall inträffa, syntes intet hinder böra möta, att
ägolotterna ändock utbjödes till salu och jämväl köp avslutades med villkor
att köparna vore skyldiga underkasta sig de jämkningar i områdena,
som vid avstyckningsförrättningen funnes påkallade. Några större avvikelser
från den uppgjorda planen kunde nämligen därvid näppeligen tänkas
komma att äga rum, varför i regel den ungefärliga arealen av ägolotterna
redan dessförinnan läte sig bedömas.
Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Jämtlands län ävensom
domänintendenten i Malmöhus län hava uttalat viss tvekan i anledning
av den föreslagna avkopplingen av länsstyrelsernas befattning med försäljningsärendenas
förberedande behandling. Det har härutinnan framhållits,
att det ibland kunde behövas granskning ur juridiska synpunkter, att en
del frågor kunde behöva bedömas ur mera enhetliga administrationssynpunkter
såsom exempelvis frågor om fördelning av egendomens naturtillgångar
i fråga om skog och annat ävensom att styckningsförslag ur samhällsbildandets
synpunkter vid stationssamhällen m. fl. orter kunde behöva
en eftergranskning.
Kronojord
sakkunniga.
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag.
Departe
mentschefen.
Gällande
bestämmelser.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Hallands län,
som anfört:
Med den allmänna kännedom om länets förhållanden, som länsstyrelserna
horde förutsättas äga, vore deras uppfattning av stor betydelse. Det vore
icke alltför sällsynt, att länsstyrelserna därvid företrädde synpunkter av
social natur, som kunde stå i strid mot domänpersonalens åsikter, vilka
kunde befaras vara alltför starkt påverkade av kronans jordägareintresse
och domänverkets egenskap av affärsdrivande verk. Särskilt gällde detta i
de fall, då från domänpersonalens sida tendenser visade sig att söka alltför
mycket begränsa lägenhetsförsäljningarna.
Domänstyrelsen har även ställt sig betänksam på denna punkt. Med den
procedur styrelsen tänkt sig, enligt vilken länsstyrelsernas yttranden alltid
skulle inhämtas över de uppgjorda förslagen till plan för egendomarnas
disposition, hade emellertid styrelsen ansett, att betänkligheterna borde vika.
Beträffande de sakkunnigas förslag, att köp i visst fall kunde avslutas
med villkor att köparen skulle vara underkastad de jämkningar i området,
som vid avstyckningsförrättningen funnes påkallade, har över jägmästaren i
västra distriktet anmärkt, att en sådan osäkerhet i avseende på försäljningslottens
blivande omfattning otvivelaktigt skulle göra den å köpet
reflekterande tveksam samt nedbringa värdet och dessutom mången gång
giva anledning till missnöje från köparens sida, ja kanske till tvist mellan
denne och kronan.
Med den omläggning av förfarandet, som nu förordas, synes föreskrift,
att yttrande i dessa frågor alltid skall inhämtas från länsstyrelsen, vara
obehövlig. Då det dessutom är av vikt, att ärendena vinna sitt avgörande
så skyndsamt som möjligt, anser jag mig kunna biträda de sakkunnigas förslag
om borttagandet av stadgandet rörande länsstyrelsens obligatoriska hörande
över dessa ärenden. Som emellertid fall otvivelaktigt kunna förekomma,
däri det kan vara av betydelse för ärendets allsidiga belysande,
att länsstyrelsen får tillfälle att uttala sin mening, förutsätter jag, att domänstyrelsen
icke på grund av denna ändring i författningen känner sig förhindrad
att, när helst styrelsen finner det lämpligt, infordra yttrande från
länsstyrelsen.
Ej heller i övrigt har jag funnit anledning att frångå vad de sakkunniga
hemställt uti ifrågavarande sammanhang.
7. Hembud i vissa fall.
Enligt gällande bestämmelser kan brukare av kronoegendom i vissa fall
erhålla förköpsrätt till egendomen. Sålunda stadgas i 1926 års upplåtelsegrunder,
att om upplåtelse av egnahemslägenliet eller åbolägenhet blivit beslutad,
lägenheten må hembjudas:
1) i fall lägenheten är bebyggd med enskild person tillhörigt boninghus,
husägaren; samt
2) i fall lägenheten är bebyggd med kronan tillhöriga hus, vederbörande
brukare under förutsättning att denne är mindre bemedlad eller obemedlad
Kungl. Maj:Is proposition Nr 138.
43
samt antingen brukaren själv eller ock lian och medlemmar av hans familj
före honom tillsammans innehaft lägenheten under en tid av minst fem år
och därunder väl hävdat densamma.
Lägenheten skall hembjudas antingen med åborätt på därom stadgade
villkor och mot fastställd avgäld, för såvitt vederbörande är behörig att
antagas till åbo, varvid å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga byggnader
likaledes skola hembjudas honom till inlösen mot den byggnaderna åsatta
köpeskillingen, eller till inlösen med äganderätt mot det lägenheten åsatta
försäljningsvärdet eller ock med tomträtt.
Den, som är berättigad till liembud, skall, om han kan anträffas, kallas
till uppskattningsförrättningen samt erhålla del av de förändringar i ägoområdet,
som anses nödiga. Då området avses till bostadslägenhet, skall
han underrättas om det saluvärde, som vid förrättningen åsatts lägenheten.
Är fråga om upplåtelse av område såsom jordbrukslägenhet, skall meddelande
lämnas honom angående såväl det lägenheten åsatta saluvärdet som
ock de föreslagna villkoren för upplåtelse med åborätt. Han skall vidare
tillfrågas, huruvida han önskar få lägenheten åt sig upplåten med äganderätt
eller med åborätt eller med tomträtt. Anteckning härom skall göras i
förrättningsprotokollet.
Sedan därefter sättet för upplåtelsen blivit beslutad i vederbörlig ordning,
skall länsstyrelsen delgiva den hembudsberättigade de beslutade villkoren för
upplåtelsen samt förelägga honom att inom trettio dagar från erhållen del
av föreläggandet inkomma med förklaring, huruvida han önskar få lägenheten
upplåten åt sig på dessa villkor.
Antages ej hembudet, ankommer det på domänstyrelsen att pröva, huruvida
lägenheten skall utbjudas i vanlig ordning eller disponeras på annat sätt.
En utvidgning av ifrågavarande bestämmelser, vilka i stort sett varit
gällande sedan år 1909, har vid flera tillfällen ifrågasatts. Jag hänvisar
härutinnan till den redogörelse, som ltronojordsakkunnigas betänkande innehåller
å sid. 78 o. f.
Kronojordsakkunniga hava beträffande denna fråga först lämnat en statistisk
redogörelse för de försäljningar till icke hembudsberättigade arrendatorer,
som förekommit under åren 1918—1927 (sid. 89 o. f.). Av denna
framgår, att jordbruksegendomar eller delar av sådana jämlikt riksdagens
beslut hembjudits arrendatorn till inköp, utan att han författningsenligt
varit berättigad därtill, i 26 fall, motsvarande omkring 17 procent av under
sagda tid försålda gårdar.
Härefter hava de sakkunniga anfört bland annat följande:
Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses vara
en önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas antal ökas genom
att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt förvärva
de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser, som reglera
arrendeförhållandet, än utformas, torde detta ändock på grund av sin egen
natur icke för arrendatorn kunna medföra samma trygga och oberoende
ställning, som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock en följd,
Kr ono jordsakkunniga,
.
44
Kungl. Maj:ls proposition Nr 138.
att hos en arrendator mera sällan är till finnandes det intresse för jordens
förbättrande i olika avseenden, som merendels utmärker den självägande
jordbrukaren.
Detta förhållande har från statsmakternas sida vid flera tillfällen erkänts,
då fråga varit om frilösning av enskilda jordbrukare tillhöriga arrendebruk, och
jämväl föranlett dem att vidtaga åtgärder för befordrande av sådan frilösning.
Uppenbart torde vara, att staten, då det gäller dess egen jord, icke bör
ställa sig avvisande mot en utveckling, som den anser sig böra befrämja
i fråga om jord i enskild ägo. I all synnerhet torde det framstå icke blott
såsom ett önskemål utan såsom ett socialt rättfärdighetskrav, att åtgärder
i ovan angivna hänseende vidtagas, därest statsmakterna besluta en mera
omfattande försäljning av kronans jordbruksdomäner. Det kan nämligen
varken ur nationalekonomisk eller ur social synpunkt vara försvarligt, att
staten, samtidigt som den vidtager omfattande åtgärder för bildandet av
nya egna hem, förorsakar ett förödande av de redan befintliga.
Den av de sakkunniga verkställda utredningen angående förhållandet
mellan saluvärdena och de erhållna köpeskillingarna vid de senaste årens
försäljningar av kronoegendomar har icke givit stöd för någon farhåga, att
en utvidgning av hembudsrätten skulle komma att ställa sig oekonomisk
för kronan. Och även om kronan i enstaka fall genom utbud i allmänna
marknaden skulle kunna erhålla högre köpeskilling än som vid hembud
kunde påräknas, lärer detta säkerligen komma att uppvägas av den intensivare
skötsel av ifrågavarande fastigheter i gemen med därav följande
stegring i fastighetsvärdena, som med visshet är att förvänta, därest arrendatorerna
erhålla trygghet att vid eventuell försäljning av egendomen äga
förköpsrätt till densamma. Visserligen är ingalunda otänkbart, att sådan
förköpsrätt medgives allenast mot den köpeskilling, som vid en förutgående
offentlig auktion bjudits för egendomen. Men det torde vara ett allmänt
intresse av väsentlig betydelse, att arrendatorerna icke tvingas att för
dessa egendomar betala mera än jordbruket förmår förränta. Då fråga om
frilösning av enskilda arrendebruk varit under diskussion, har man också
ansett det utgöra eu ofrånkomlig betingelse, att lösen ej finge överstiga
jordbrukets värde.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att frågan om hembud ej borde
såsom nu prövas från fall till fall. Hembudsrätten avsåge att skänka vederbörande
arrendator trygghet att vid försäljning få framför andra förvärva
egendomen mot dess värde. Genom den känsla av oberoende, som sålunda
skapades hos arrendatorn, ville man bland annat vinna, att arrendatorn
med större nit ägnade sig åt jordbrukets förkovran. Men detta mål kunde
icke ernås, om hembudsrätten icke bleve fastslagen genom bestämda normer
utan utrymme funnes för godtycke och växlande praxis, vilket näppeligen
läte sig alldeles undvikas vid en prövning från fall till fall. Enligt de
sakkunnigas uppfattning vore det oeftergivligt, att vederbörande arrendator
redan under ett tidigt skede av sin arrendetid kunde själv med tämlig visshet
bedöma, huruvida han kunde påräkna hembud eller ej vid arrendetidens
slut. Hembudsrätten måste därför bindas vid fasta, lagstadgade regler.
I förslaget hava de sakkunniga skilt mellan friköpning av egentliga
arrendegårdar å ena och friköpning av bostadslägenheter å andra sidan.
Då gränsen mellan de båda grupperna understundom är flytande, har efter
mönster från bestämmelserna om egnahemslån föreslagits, att lägenhet, därå
Kanyl. Maj:In proposition Kr 188. 45
ej kunna födas minst två kor, skull i förevarande avseende betraktas
såsom bostadslägenhet.
Beräffande friköpning av arrendejordbruk hava de sakkunniga anfört
huvudsakligen följande:
Hembudsrätt borde icke medgivas i andra fall än då arrendatorn eller
åtminstone lians släkt under eu något längre tid innehaft fastigheten, sä
att arrendatorn vore bunden vid densamma med de starka band, endast
ett långvarigare innehav skapade. Den tid av fem år, som vore stadgad
för optionsrätt vid förnyad utarrendering, syntes i förevarande avseende
icke vara tillräcklig. Enligt gällande bestämmelser skulle arrende av jordbruksegendom
i allmänhet omfatta tjugo år. Emellertid tillämpades numera
oftast en kortare arrendetid. En tid av tio år vore i förevarande avseende
lämplig. Såsom förutsättning för hembud föz''ordades därför, att vederbörande
arrendator själv eller ock han och medlemmar av hans eller hans hustrus
släkt före honom under en tid av minst tio år innehaft fastigheten.
I överensstämmelse med vad som gällde i fråga om optionsrätt vid förnyad
utarrendering och jämväl i fråga om hembudsrätt till torp, borde vidare
stadgas såsom villkor för hembud, att egendomen blivit väl hävdad under
den tid, den varit i arrendatorns eller hans släkts besittning.
Hem budsrätten borde icke få utgöra hinder för egendomens användning
för visst ändamål av allmän vikt. På grund av sin belägenhet och andra
förhållanden kunde egendomen behöva tagas i anspråk av en kommun för
byggnadstomter eller dylikt. Vidare borde hembud icke komma i fråga,
därest arrendatorn gjort sig skyldig till olovlig avverkning å egendomens
skog eller låtit annat förverkandeskäl komma sig till last. På grund härav
förordades, att hembud icke skulle äga rum, för såvitt särskilda omständigheter
talade däremot.
Givet vore, att hembudsrätten ej heller finge hindra en ändamålsenlig
uppstyckning av egendomen till mindre jordbruk. Ansåges egendomen böra
uppdelas i lotter, borde emellertid den lott, som utgjorde huvudgården, hembjudas
arrendatorn.
Av vad i det föregående anförts följde, att det nu stadgade villkoret, att
arrendatorn skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad, ej kunde bibehållas.
De särskilda hänsyn, som talade för att tillförsäkra en arrendator av en
mindre eller medelstor egendom viss förköpsrätt till densamma, förelåge
icke eller i varje fall i avsevärt ringare grad, då fråga vore om större utarrenderade
egendomar. Liksom man i fråga om den sociala arrendelagstiftningen
ansett sig böra från dess tillämpning undantaga rena s. k. affärsarrenden,
syntes man även på det område av den sociala lagstiftningen,
varom här vore fråga, böra göra en motsvarande begränsning. Var denna
gräns lämpligen skulle dragas, därom kunde råda olika meningar. De sakkunniga
trodde emellertid, att en tillfredsställande lösning vunnes, om hembudsrätten
i detta fall begränsades till arrendebruk, som icke lämnade
mer än 2,000 kronor i årligt arrende. Fastigheter med ett högre värde än
50,000 kronor kornme då icke i regel att omfattas av denna rätt. Även i
fråga om större egendomar kunde i vissa fall föreligga sådana omständigheter
att det, trots att de stadgade förutsättningarna för hembudsrätt icke
vore för handen, måste anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att egendomen hembjödes till vederbörande arrendator. I dessa fall.
vilka torde vara att betrakta såsom undantag och varför inga bestämda
regler kunde uppställas, borde det ankomma på Kungl. Maj:t och riksdagen
att gemensamt besluta, huruvida hembud skulle ske.
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Nu omförmälda bestämmelser borde med vissa modifikationer gälla jämväl
torp eller annan under huvudgård lydande jordbrukslägenhet, som med
kronans begivande brukades för sig. Givet vore, att en förutsättning för
hembud beträffande dylik lägenhet borde vara, att den kunde frånskiljas
utan men för den egendom, vartill lägenheten hörde. Men även fordringarna
på den tid, jorden skulle hava varit i brukarens eller hans släkts
innehav, syntes i dessa fall understundom böra modifieras. Enligt nu gällande
bestämmelser kunde hembud ske, därest lägenheten vore bebyggd med
brukaren tillhörigt boningshus, så ock därest brukaren vore mindre bemedlad
eller obemedlad samt lägenheten under en tid av allenast fem år
innehafts av brukaren och hans släkt och därunder väl hävdats. De sakkunniga
funne visserligen en tid av fem år såsom regel vara för kort men
ansåge å andra sidan, att omständigheterna understundom kunde vara sådana,
att hembud i fråga om torp och dylika lägenheter borde kunna ske,
ändå att området icke innehafts av brukaren och medlemmar av hans
släkt under tio år. Det förhållandet, att brukaren ägde boningshuset å en
jordbrukslägenhet, syntes ej heller ensamt för sig böra föranleda till hembud
men torde i förening med andra omständigheter såsom en god hävd
och en längre tids innehav böra berättiga därtill, även om innehavet ej
uppginge till tio år. De sakkunniga ansåge följaktligen, att det borde ankomma
å Kungl. Maj:t att i dylika fall förordna om hembud till brukaren.
Då egendomen skulle hembjudas vederbörande arrendator, borde det stå
honom öppet att förvärva den antingen med äganderätt eller, för såvitt
han vore behörig att antagas till åbo, med åborätt.
Avsåge hembudet inlösen med äganderätt, skulle egendomen hembjudas
arrendatorn mot det åsatta saluvärdet. Emellertid syntes i vissa fall jämkning
av detta värde böra företagas till arrendatorns förmån. Enligt gällande
grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner vore arrendatorn
i vissa fall berättigad till gottgörelse för vidtagna förbättringar å fastigheten.
Hade arrendatorn vidtagit sådana förbättringar såsom större odlingseller
täckdikningsarbete, särskilda åtgärder för anordnande av varaktigt
betesbruk, elektrisk anläggning, större överbyggnadsarbete eller dylikt företag
och skedde inlösen, innan han kunde anses hava blivit gottgjord för
dessa, borde vid bestämmandet av köpeskillingen skäligt avdrag ske å saluvärdet.
Arrendatorn borde tydligen ej genom att han begagnade sig av sin
förköpsrätt komma i en sämre ställning än om han eljest avträtt fastigheten.
Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant, torde redan tidigare, ehuru uttryckliga
bestämmelser därom icke funnits, berörda förhållanden hava i viss
mån beaktats. Vid bestämmandet av avdraget torde i överensstämmelse
med vad som gällde vid utarrendering jämväl böra tagas hänsyn till den
nytta arrendatorn dragit av företaget under arrendetiden. Även förbättringar,
som utförts av en förutvarande arrendator, vars rätt övergått å
den ifrågavarande, torde böra tillgodoräknas denne, där de ej kunde anses
gottgjorda.
Hembud om upplåtelse under åborätt borde ske på villkor, som vore
stadgade för dylik upplåtelse, och mot fastställd avgäld. Sådant hembud
skulle jämväl innefatta inlösen av kronan tillhöriga byggnader å området
efter deras saluvärde. Hade arrendatorn verkställt större överbyggnadsarbete,
borde avdrag ske i enlighet med vad ovan sagts i fråga om inlösen
under äganderätt.
I fråga om friköpning av bostadslägenheter hava de sakkunniga erinrat
om de bestämmelser, som nu gälla enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 138.
47
område (den s. k. ensittarlagen) samt lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt. Härefter hava de sakkunniga bland annat anfört
följande:
För vinnande av i görligaste mån likartade normer angående ensittares
rätt till inlösen av den mark, de nyttjade och bebyggt, vore det önskvärt,
att bestämmelserna beträffande kronojord uti ifrågavarande hänseende utformades
i så nära överensstämmelse med lagarna den 18 juni 1925 och den
4 januari 1927 som möjligt. Såsom förutsättning för rätt till hembud i förevarande
fall borde sålunda först och främst stadgas, att marken vore bebyggd
med enskild nyttjanderättshavare tillhörigt, för stadigvarande bruk
avsett boningshus, vilket lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj.
Tydligt vore, att hembud icke borde ske, då fråga vore om en del av
en fastighet och denna ej kunde frånskiljas utan men för huvudfastigheten.
Sådant men kunde vara av olika art. Såsom exempel nämndes, att området
låge inne uti huvudgårdens åkermark eller alldeles invid huvudgårdens
gårdsplan. Vore området beläget utmed allmän väg, som löpte genom huvudgårdens
inägor, torde områdets frånskiljande näppeligen i regel kunna
anses medföra något sådant men, som här avsåges, även om området på
tre sidor stötte till huvudgårdens åkerskiften.
Hembud borde ej heller äga rum, därest särskilda omständigheter förelåge
vilka prövades böra utgöra hinder för hembud. Något närmare bestämmande
av vad som skäligen borde hänföras till dylika särkilda omständigheter,
kunde ej givas. Såsom exempel därpå anfördes, att inlösen skulle
medföra mera avsevärd olägenhet för det allmänna samt att brukaren förverkat
sin nyttjanderätt eller gjort sig skyldig till olovlig skogsavverkning.
Vidare kunde nämnas, att innehavaren av lägenheten utan kronans tillstånd
bebyggt densamma i tydlig avsikt att därigenom bereda sig liembudsrätt.
Även vid nu ifrågavarande grupp borde det stå den hembudsberättigade
öppet att själv välja sättet för upplåtelsen, därest olika sätt kunde ifrågakomma.
Sålunda borde tomträtt kunna komma till användning, i fall fråga
vore om tomt å område, som blivit i vederbörlig ordning planlagt för bebyggande.
Skulle området förvärvas med äganderätt, borde vid köpeskillingens bestämmande
göras avdrag från saluvärdet för förbättring, som nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å
denne, vidtagit utan att kunna anses gottgjord därför. Uti förevarande
fall syntes det nämligen skäligt, att hänsyn toges jämväl till andra jordförbättringar
än dem, som borde beaktas vid inlösen av arrendejordbruk.
Att i detta avseende uppställa strängare regler i fråga om kronans jord än
som gällde enskild och ecklesiastik jord, vore ej heller lämpligt.
Funnes å marken kronan tillhörig byggnad, borde hembudet innefatta
jämväl inlösen av denna efter dess uppskattningsvärde.
Skulle området upplåtas under tomträtt, borde upplåtelsen ske på därom
stadgade villkor och mot fastställd avgäld.
I detta sammanhang hava de sakkunniga jämväl upptagit frågan om
hembud till ägare av ofullständigt jordbruk för komplettering av detsamma.
De sakkunniga hava framhållit, att utveckling av ofullständiga
jordbruk till större bärkraft vore en angelägenhet av synnerlig vikt. Vid
de upplåtelser från kronans domäner, som statsmakterna kunde komma att
48
Kungl. Muj:ts ''proposition Nr 138.
besluta för egnahemsändamål, borde denna fråga ej förbises. Upplåtelser
av kronojord hade redan tidigare vid flera tillfällen skett för komplettering
av mindre bärkraftiga jordbruk. I grunderna borde därför upptagas bestämmelse,
att därest enskild ägare av jordbruk, vilket vore av den beskaffenhet,
att brukaren icke kunde därav erhålla sin huvudsakliga bärgning,
önskade för fullständig ande av detsamma förvärva viss kronan tillhörig
jord, som lämpligen kunde sammanläggas därmed, denna jord finge
hembjudas honom mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet.
Såsom villkor för dylikt hembud torde dock böra stadgas, att genom
sammanläggningen icke bildades ett större jordbruk än att detta kunde
betraktas såsom en jordbruksegnahemslägenhet. Hembud, som nu sagts,
borde jämväl kunna ske, därest enskild ägare av bostadslägenhet ville omlägga
denna till jordbrukslägenhet.
Beträffande tillvägagångssättet vid hembud ansluter sig förslaget i det
väsentliga till nu gällande anordning.
Rörande den föreslagna rätten till hembud för arrendator hava allenast
Sålunda har över jägmästaren i västra distriktet ifrågasatt, huruvida en
sådan rätt kunde hava skäl för sig. — Domänintendenten i Södermanlands
län har framhållit, att det vore påtagligt, att hexnbudsrätt vid försäljning
av arrendejordbruk ej alltid kunde förordas. För optionsrätt till förnyat
arrende fordrades minst fem års innehav av arrendet och vitsord om god
skötsel. Optionsrätten hade varit till stor nytta för såväl kronan som arrendatorn
såsom en sporre till ökad arbetslust och omtanke. I fråga om
företrädesrätt vid köp förelåge icke samma klara bevis. Därmed skapades
ej någon som helst större säkerhet, att första köparen stannade vid jordegendomen.
Fara förelåge, att han till förhöjd köpeskilling avyttrade egendomen
till annan köpare. Det syntes därför vara lämpligast att pröva hembudsfrågan
fall från fall. Därmed komme kronan också bäst i tillfälle att
vidtaga en fullt rationell uppdelning av egendomen och avkopplades den
mången gång obehörigt drivna hänsynen till arrendatorns önskningar, vilken
kunde förhindra styckning.
Övriga myndigheter hava ej funnit anledning till principiell erinran mot
stadgande om rätt till hembud för arrendator. I vissa yttranden har påyrkats
en utvidgning av den föreslagna hembudsrätten.
Sålunda har anförts av länsstyrelsen i Stockholms län: Begränsningen
av hembudsrätten till arrendebruk, som lämnade högst 2,000 kronor i årligt
arrende, vore godtycklig. Enär egendomar med högre arrendevärde än
1,000 kronor enligt förslaget icke skulle kunna försäljas ostyckade utan
riksdagens hörande, förelåge ej heller skäl för sådan begränsning av hembudsrätten.
Därest en större egendom, som i ostyckat skick lämnade mer
än 2,000 kronor i årligt arrende, vore lämpad att till större delen användas
till bildande av mindre jordbruk, torde såväl nationalekonomiska och sociala
synpunkter som statens ekonomiska intresse bjuda, att sådan egendoms arrendator
i fråga om hembudsrätt till egendomens huvuddel icke ställdes i sämre
läge än arrendator av en i övrigt likvärdig egendom med blott 2,000 kro
-
Yttranden
över kronoj
or dsakkunnigas
förslag.
helt få erinringar framställts.
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
nors arrendevärde. Då enligt förslaget icke fordrades, att hembudsberättigad
skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad, borde ej heller den omständigheten,
att den större egendomens arrendator till äventyrs vore bättre
ekonomiskt situerad än den mindre egendomens medföra begränsning av
hembudsrätten. Även av hänsyn till de större jordbrukens betydelse för
folkhushållningen och för jordbrukets i dess helhet utveckling i landet vore
det av vikt, att en dugande brukare av en fiir styckning avsedd egendom,
vars arrendevärde överstege 2,000 kronor, jämväl bereddes tillfälle att förvärva
den del av egendomen, som med hänsyn till en ändamålsenlig styckningsplan
och egendomens byggnadsbestånd ansåges böra bibehållas ostyckad.
Jämväl domänintendenten i Örebro län har ansett, att denna begränsning
borde borttagas, enär en arrendator av en större egendom kunde för
sitt och sin familjs uppehälle vara lika beroende av hembudsrätt som en
brukare av en mindre gård. — Enahanda förslag har framställts av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och egnahemsnämnd i Jönköpings
län samt av förvaltningsutskotten i Malmöhus och Örebro län.
Å andra sidan hava över jägmästaren i västra distriktet samt förvaltningsutskottet
och egnahemsnämnden i Kalmar läns norra del ansett, att
gränsen borde sänkas till 1,000 kronor.
Även i fråga om det föreslagna villkoret för hembud, att arrendatorn
eller före honom hans släkt väl brukat fastigheten under minst tio år, hava
förslag framförts såväl om lindring som skärpning.
Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län ansett, att med hänsyn till
syftet med hembudsrätten tiden lämpligen borde förkortas till fem år i
överensstämmelse med vad som vore stadgat såsom villkor för optionsrätt.
— Å andra. sidan hava länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län
påyrkat höjning av tiden till 20 år. — Jämväl domänintendenten i Malmöhus
län har funnit hembudsrätt efter allenast tioårigt innehav knappast
vara tillräckligt motiverad, då en åborättsinnehavare trots sina förstahandsinsatser
finge vänta längre tid. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Östergötlands län har ansett, att likställighet borde råda mellan
arrendatorer och andra torpare i fråga om den tids innehav, som erfordrades
för hembud. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att då
brukningstiden borde räknas i en följd, orden ''under en tid av minst tio
år’ borde ändras till ''under oavbrutet minst tio år’ eller liknande uttryck.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat, att undantaget från regien om
hembud borde erhålla en klarare formulering än att ''särskilda omständigheter
föreligga, vilka prövas böra utgöra hinder för hembud’. Eljest torde
antagligen ojämnheter i tillämpningen och tvistiga anspråk framkomma.
Rättelse syntes på enkelt sätt kunna vinnas, om de av de sakkunniga sid.
99 anförda fallen upptoges i förordningen såsom exempel.
Beträffande bestämmelserna om avdrag å saluvärdet i vissa fall har anmärkts
av
Domänintendenten i Malmöhus län: Frågan om avdrag borde handhavas
försiktigt. Sådant borde i varje fall ej medgivas, då förbättringen endast
avsåge jordbrukets normala förbättring och framsteg i jämbredd med andra
orters jordbruk. Man borde akta sig för att härvidlag lova så mycket, att
en stor del av köpeskillingen runne bort.
Domänintendenten i Skaraborgs län: Det vore ganska svårt att få sådana
förbättringar, som gärna i innehavarens ögon växte, fixerade till storlek och
värde, vadan det lämpligen torde i lagförslaget inrymmas den bestämmelsen,
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 höft. (Nr 138.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Departe
mentschefen.
att det ålåge innehavaren att med intyg av kände och vederhäftige personer
styrka förbättringarnas art och värde.
Över jägmästaren i västra distriktet: Bestämmelsen komme säkerligen
ofta att föranleda oberättigade yrkanden om avdrag för alla möjliga förbättringar
av jord, byggnader, diken, hägnader och vägar m. m. De skulle
dessutom säkerligen ofta giva anledning till klagomål från arrendatorer, som
ansåge, att i värderingen tillräcklig hänsyn ej tagits till deras yrkande om
avdrag. Det kunde därför ifrågasättas, om bestämmelser om dylikt avdrag
vore lämpliga. I varje händelse torde begränsning av rätten till avdrag:
vara nödvändig på det sätt, att förbättringen skulle vara uppenbar och hava
ägt rum under de senaste 5, möjligen 10 åren.
Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län och domänintendenten i Älvsborgs
län hava yrkat, att bestämmelserna om avdrag å saluvärdet måtte utgå.
Att arrendatorer och andra brukare av kronoegendom i vissa fall beredes
förköpsrätt till den nyttjade fastigheten eller, där den skall styckas, viss del
därav, är utan tvivel, såsom kronojordsakkunniga framhållit, en angelägenhet
av synnerlig vikt. De bestämmelser, som de sakkunniga i detta hänseende
föreslagit, synas mig i det stora hela vara väl avvägda. Vad beträffar
förutsättningarna för hembudsrätt till jordbruksegendom, är jag sålunda
ense med de sakkunniga därom, att dylik rätt icke bör lagfästas vid
arrenden, som äro att hänföra till s. k. affärsarrenden. Vid dessa arrenden
torde arrendatorn i regel befinna sig i en sådan ekonomisk ställning, att
någon anledning icke föreligger att tillförsäkra honom rätt att förvärva
egendomen till lägre pris än den betingar vid en öppen tävlan mellan hugade
spekulanter. Ej heller böra i dessa fall tillämpas de förmånliga betalningsvillkor
med en lång amorteringstid, som äro påkallade vid försäljning
av mindre och medelstora gårdar. Var gränsen för hembudsrätten
lämpligen bör dragas, är tydligen med de skiftande förhållanden, som råda
i olika delar av landet, en fråga, vilken kan lämna rum för olika meningar.
Jämlikt min uppfattning är emellertid den av de sakkunniga föreslagna
begränsningen, enligt vilken hembudsrätt skulle förefinnas vid arrendebruk,
som lämna högst 2,000 kronor i årlig lega, i stort sett väl avpassad. Hinder
bör givetvis ej möta, att även en arrendator av en större egendom kan
medgivas hembudsrätt, där omständigheterna därtill föranleda. Men frågan
härom lärer, såsom de sakkunniga föreslagit, böra efter riksdagens hörande
avgöras från fall till fall.
Lika med de sakkunniga håller jag vidare före, att hembudsrätt som regel
bör tillerkännas allenast sådana brukare, som själva eller vars anförvanter
under en längre tid innehaft egendomen och därunder väl hävdat densamma.
Den tidsrymd av tio år, som de sakkunniga i förevarande avseende förordat,
synes mig lämplig. Emellertid torde denna tid, såsom de sakkunniga jämväl
föreslagit, böra kunna eftergivas i fråga om torp eller dylik jordbrukslägenhet,
därest särskilda omständigheter det påkalla.
Det torde vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att skäligt
avdrag å saluvärdet medgives den arrendator, som genom särskilda förbätt
-
Kungl. Muj:ts proposition Nr 138.
51
ringsarbeten väsentligen höjt fastighetens värde utan att han kan anses hava
erhållit gottgörelse för sin nödiga kostnad genom den nytta, som företaget
berett honom, eller på annat sätt. Dylikt avdrag bör emellertid, såsom de
sakkunnigas mening också torde få anses hava varit, begränsas till sådana
fall, däri ett påvisbart förbättringsarbete såsom ett större odlings- eller
täckdikningsarbete, särskilda anordningar för varaktigt betesbruk, större
överbyggnadsarbete eller dylikt, ägt rum. En allmän höjning av jordbruket
å egendomen lärer lika litet i detta fall som i andra arrendeförhållanden
böra föranleda någon särskild gottgörelse.
Mot de bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit i fråga om hembudsrätt
till bostadslägenhet, synes icke vara något att erinra.
Likaledes biträder jag vad de sakkunniga förslagit rörande hembud till
ägare av ofullständigt jordbruk för komplettering av detsamma. Härvid vill
jag emellertid framhålla, att i detta fall icke såsom beträffande arrendejordbruk
och bostadslägenheter föreligger någon lagfäst rätt till hembud,
varför det städse blir en ren lämplighetsfråga, huruvida hembud skall ske.
Kungl. Maj:t äger således härutinnan full frihet att förfara efter omständigheterna,
vilket i lagtexten (11 §) kommit till uttryck genom orden
’må hembjudas’.
8. Kvalifikationer för köp av egnahemslägenhet.
Enligt gällande bestämmelser om egnahemsupplåtelser från kronoegendom
fordras för köp av egnahemslägenhet, att köparen uppfyller vissa kvalifikationer.
Dessa överensstämma i huvudsak med dem, som gälla för erhållande
av egnahemslån. Sålunda stadgas, att till köpare av egnahemslägenhet
må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad, som gjort sig
känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt, vad
jordbrukslägenhet angår, äger förutsättningar för drivande av ett mindre
jordbruk. Vidare föreskrives, att lägenhet, där ej särskilda skäl därtill föranleda,
ej må upplåtas till den, som redan äger eller under åborätt innehar
fast egendom av den storlek, att därå kan födas en familj, samt att ej mer
än en lägenhet må upplåtas till samma person.
Kronojor dsakkunnig a hava icke föreslagit ändring i gällande bestämmelser
annat än i två avseenden. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore sålunda
uttrycket ''mindre bemedlad eller obemedlad’ icke fullt lämpligt. De
sakkunniga funne ej anledning att frångå den nu gällande principen, att
den person, som borde komma i åtnjutande av bistånd från det allmännas
sida vid bildandet av eget hem, måste kunna själv i någon mån bidraga till
det egna hemmets förvärvande. Härmed överensstämde ej att benämna
honom ’obemedlad’. I de sakkunnigas förslag har därför detta ord utgått.
Vidare hava de sakkunniga ansett, att då fråga är om bostadslägenheter,
icke obetingat skulle behöva fordras, att köparen vore ''mindre bemedlad’. I
Gällande bestämmelser.
Kronojord
sakkunniga.
52
Kungl. Muj:ts ''proposition Nr 138.
vissa trakter torde icke annan tomtmark stå att förvärva för bebyggande än
kronans. Att i dessa trakter helt utestänga andra än dem, som tillhörde
sagda kategori, från att kunna förvärva tomtmark för skapandet av ett eget
hem, vore tydligen icke tillfredsställande. Med hänsyn härtill syntes det
höra lämnas Kungl. Maj:t öppet att, där anledning därtill förelåge, förordna,
att bostadslägenhet finge försäljas jämväl till annan än den, som
vore mindre bemedlad.
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län har anfört:
Det syntes, som om även bemedlade personer borde i vissa fall kunna beredas
tillfälle till jordförvärv av ifrågavarande art. Visserligen torde jord
i allmän ägo i första rummet böra reserveras för mindre bemedlade, men
den omständigheten, att en person genom arbetsamhet och sparsamhet skaffat
sig en god ekonomi, borde icke utgöra ett hinder för dylikt jordförvärv,
såvida han i övrigt kunde anses vara en önskvärd köpare. Lämpligen finge
det på vederbörande länsstyrelses prövning ankomma, huruvida jämväl
mera bemedlad person borde antagas till köpare eller icke. Detta borde
enligt utskottets mening även gälla i fråga om försäljning av jord till bostadslägenhet.
Jämväl förvaltningsutskottet och egnahemsnämnden i Stockholms län
samt egnahemsnämnderna i Uppsala och Värmlands län hava ifrågasatt,
om icke bemedlade personer borde äga möjlighet till jordförvärv av ifrågavarande
slag.
Statens egnahemsstyrelse har anfört: Då de åsyftade jordbruksegna
hemmen
i regel torde bliva så stora, att full försörjning därav erhölles,
komme kostnaderna för jordens inköp och eventuella bebyggande samt anskaffande
av inventarier att bliva ganska betydande, vilket förutsatte, att
köparen själv kunde bidraga med ett rätt väsentligt eget kapital. Styrelsen
förutsatte därför, att uttrycket ''mindre bemedlade’ komme att så tolkas, att
den, som hade egna tillgångar av åsyftad storlek, icke utstängdes från rätten
att från kronan förvärva egnahemslägenheter.
Domänstyrelsen har ansett det ur praktisk och allmännyttig synpunkt
vara att föredraga att i fråga om bostadslägenheter ej uppsätta fordran på
egenskapen ''mindre bemedlade’, men vid tävlan mellan flera anbud lämna
företräde åt mindre bemedlad.
Slutligen må erinras, att länsstyrelsen i Kristianstads län ansett, att för
uppnående av en smidigare försäljningsordning undantagsprövningen utan
olägenhet kunde anförtros åt vederbörande länsstyrelse.
Departe
mentschefen.
De framställda erinringarna synas mig ej vara av beskaffenhet att
föranleda ändring i de principer, som de sakkunniga föreslagit röx-ande
egnahemsköpares kvalifikationer. Liksom hitintills torde ifrågavarande upplåtelser
böra i främsta rummet hava till uppgift att bereda personer, som
tillhöra den ekonomiskt svagast ställda gruppen av samhällsmedlemmar,
möjlighet att förvärva ett eget jordbruk eller ett eget hem. Som regel
torde därför böra fordras, att köparen är ''mindre bemedlad’. Jag förbiser
ej, att detta uttryck är svävande till sin innebörd. Det har emellertid använts
uti ifrågavarande sammanhang, alltsedan egnahemsupplåtelserna från
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 53
kronans domäner togo sin början. Då uttrycket sålunda vunnit viss burskap
samt, så vitt jas har mig bekant, den praktiska tillämpningen icke
givit anledning till några anmärkningar, synes det mig mindre lämpligt
att nu utbyta detsamma mot en annan benämning. Såsom statens egnahemsstyrelse
förutsatt, bör uttrycket uppenbarligen ej givas en så snäv tolkning,
att den, som med egna tillgångar kan även i väsentlig mån bidraga
till inköp av egnahemslägenhet, skulle vara utestängd från rätten att förvärva
dylik.
De sakkunniga hava föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle äga med hänsyn
till särskilda omständigheter besluta undantag från regeln, att köpare av
bostadsegnahemslägenhet skall vara mindre bemedlad. Domänstyrelsen har
ur praktisk och allmännyttig synpunkt ansett det vara att föredraga, att i
detta sammanhang ej uppställdes fordran på ''mindre bemedlad’ men vid
tävlan mellan flera anbud företräde skulle lämnas åt sådan anbudsgivare.
Ett bifall till domänstyrelsens förslag synes mig emellertid innebära, att åt
ifrågavarande undantag gives en vidsträcktare tillämpning än som kan anses
av förhållandena påkallad. Jag har följaktligen ej funnit mig böra
frångå de sakkunnigas hemställan i berörda del.
9. Försäljningssättet.
Beträffande försäljningssättet gälla nu olika regler, allteftersom försäljningen
skall ske enligt 1874 års brev eller 1926 års upplåtelsegrunder. Enligt
nämnda brev skall försäljning av annan egendom än egnahemslägenhet
ske på offentlig auktion till den högstbjudande under villkor bland
andra, att högsta budets antaglighet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Auktionen hålles inför länsstyrelsen eller den kronobetjänt, som av
länsstyrelsen därtill förordnas.
Enligt 1926 års upplåtelsegrunder skall egnahemslägenhet genom länsstyrelsens
försorg utbjudas under hand mot köpeskilling, ej understigande
det åsatta saluvärdet. Inkomma från två eller flera lämpliga personer anbud
som uppgå till saluvärdet, skall företrädet mellan dem avgöras efter
auktion. Avgives ej antagligt anbud, skall lägenheten, där så av domänstyrelsen
befinnes ändamålsenligt, genom dess försorg utarrenderas för viss
kortare tid, varunder utbud fortfarande skall ske. Varder ej lägenheten
sålunda utarrenderad eller avgives ej, där så skett, antagligt anbud å övertagande
av densamma, ankommer det å Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida
lägenheten där så kan ske skall återföras under stamhemmanet, eller om
fortsatta försök skola göras med utbud under hand, eller om lägenheten
skall försäljas å auktion till den högstbjudande, eller, där fråga är om jordbruksegnahemslägenhet,
huruvida densamma skall utbjudas såsom åbolägenhet.
Kronojordsakkunniga hava framhållit, att ehuru det utan tvivel vore
önskligt, att enhetliga bestämmelser kunde vinna tillämpning i fråga om
Gällande
bestämmelser.
Kronojord
sakkunniga.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
all försäljning av kronojord, det likväl vore ofrånkomligt, att framdeles
liksom hitintills i viss mån olikartade regler uppställdes beträffande upplåtelser
för egnahemsändamål och övriga försäljningar. De sociala hänsyn,
som vid de förstnämnda upplåtelserna krävde ett vidsynt beaktande, föranledde
nämligen till att icke blott i fråga om köpeskillingens betalning utan
även rörande själva sättet för upplåtelsen andra regler måste gälla i dessa
fall än vid de försäljningar, där övervägande ekonomiska synpunkter borde
vara avgörande. Tydligt vore, att försäljning företrädesvis borde ske för
egnahemsändamål.
Rörande sättet för försäljning av egnahemslägenheter anse de sakkunniga
det icke kunna komma i fråga att frångå det nu tillämpade förfarandet
med utbud under hand och återvända till auktionsförfarandet.
Härutinnan hava de sakkunniga särskilt framhållit, att statens intresse vid
ifrågavarande försäljningar icke borde vara inriktat på att med alla till
buds varande medel framtvinga det högsta möjliga priset för jorden. Avsikten
borde fastmera vara att möjliggöra för därtill lämpliga personer att
förvärva egnahemslägenheter till skäligt pris. Särskilt då fråga vore om
bildandet av nya jordbruk, torde det ligga synnerlig vikt uppå att köpeskillingen
ej sattes högre än jordbruket kunde bära. Det vore mot ifrågavarande
försäljningars syfte direkt stridande att uppdriva försäljningspriset
utöver det värde, jorden vid en opartisk och objektiv värdering befunnes äga.
Enligt de sakkunnigas mening borde således egnahemslägenhet utbjudas till
försäljning under hand mot en köpeskilling, ej understigande det därå
satta saluvärdet.
Av samma skäl hava de sakkunniga funnit, att auktion ej heller borde
användas, då två eller flera personer, som uppfyllde de för köpare av egnahemslägenhet
föreskrivna kvalifikationerna, avgivit anbud, som uppginge
till minst det åsatta saluvärdet. I likhet med vad för närvarande vore
stadgat för det fall, att antagliga anbud å övertagande av utbjuden åbolägenhet
avgåves av flera behöriga personer, borde företrädet emellan anbudsgivarna
avgöras i första hand efter omprövning av deras allmänna lämplighet
och, om även härutinnan förelåge lika förhållanden, med hänsyn
tagen till anbudsgivarnas behov att erhålla egnahemslägenheten. Vid
prövningen av anbudsgivarens allmänna lämplighet borde, då fråga vore
om jordbruksfastighet, uppmärksamhet även ägnas åt hustruns förutsättningar
att biträda mannen i jordbruket. De sakkunniga hava vidare framhållit,
att de ingalunda förbisåge, att understundom svårighet kunde möta
att enligt angivna regler avgöra företrädet mellan två anbudsgivare. Då
emellertid egnahemsnämnden i orten, vilken finge förutsättas äga en omfattande
personkännedom, hade att yttra sig angående anbudsgivarnas kompetens
och jämväl i övrigt biträda vid ifrågavarande försäljningar, syntes
man icke böra tillmäta denna omständighet alltför stor betydelse. De sakkunniga
föreställde sig, att i tvivelaktiga fall frågan komme att vinna en
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 138. 5.r>
praktiskt tillfredsställande lösning därigenom, att annan fastighet genom
egnahemsnämndens försorg anvisades endera av de jordsökande.
De sakkunniga hava vidare anfört följande:
’Utbud och försäljning av egnahemslägenhet ske enligt gällande bestämmelser
genom länsstyrelsens försorg. Detta sammanhänger med att den lokala
förvaltningen av kronans jordbruksdomäner sedan gammalt ankommit å
länsstyrelserna. De sakkunniga vilja väl ej bestrida, att många länsstyrelse]''
visat stort intresse och nedlagt ett förtjänstfullt arbete i fråga om egnahemsförsäljningar
från kronans jordbruksdomäner, men det torde likväl icke
kunna frånses, att länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande ärenden av
huvudsakligen jordbruksteknisk och praktisk art mången gång burit prägeln
av en övervägande formell behandling, som ej varit till gagn för
saken. Tydligt är också, att hos länsstyrelsen näppeligen kan finnas den
personkännedom, som uti dessa ärenden är önskvärd hos jordförmedlaren,
och att ej heller med det nuvarande systemet den personliga kontakt mellan
köparen och säljaren kan vinnas, vilken erfordras för att den jordsökande
allmänheten med förtroende skall omfatta detsamma. De mångahanda göromål,
varmed länsstyrelserna äro överhopade, i förening med brist på tillräckliga
arbetskrafter hos dem, hava dessutom understundom föranlett, att
försäljningsfrågorna icke kunnat vinna en så skyndsam handläggning, som
varit önskvärd. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga undersökt möjligheten
att frigöra länsstyrelserna från befattningen med dessa frågor.
Bland annat hava de sakkunniga övervägt, huruvida icke det kunde uppdragas
antingen åt egnahemsnämnden eller domänintendenten att för kronans
räkning omhänderhava ifrågavarande försäljningar. Emellertid synes
ingendera av dessa besitta de rent juridiska betingelser, som erfordras för
avslutande å kronans vägnar av köpeavtal samt ombesörjande av andra
med försäljningen sammanhängande formaliteter. Ej heller hava de sakkunniga
funnit lämpligt, att övervakandet av köpevillkorens fullgörande
lägges varken å egnahemsnämnden eller å domänintendenten. Härtill kommer,
att enligt åborättslagen det tillkommer länsstyrelsen att träffa avtal
om kronojords upplåtande under åborätt samt hava tillsyn över upplåten
jord. Det vore tydligen mindre tilltalande, att så likartade upplåtelser
från kronans jordbruksdomäner som åborättsupplåtelser och egnahemsförsäljningar
komme att handhavas av olika organ. Med hänsyn härtill
och då en ändring uti ifrågavarande hänseende av den blott två år gamla
åborättslagen icke ansetts böra ifrågakomma, hava de sakkunniga stannat
vid att förorda, att försäljningen av egnahemslägenhet er fortfarande må
ankomma på länsstyrelsen, därvid de sakkunniga dock funnit vissa modifikationer
böra vidtagas i den nu gällande ordningen.
Enligt de sakkunnigas mening torde en väsentlig fördel vinnas, om länsstyrelsen
vid försäljning av egnahemslägenheter äger påräkna biträde av
egnahemsnämnden. Sålunda anse de sakkunniga anskaffandet av köpare
och de förberedande underhandlingarna med honom böra uppdragas åt
egnahemsnämnden. Denna nämnd får efter den beslutade omorganisationen
antagas äga god kännedom om jordsökande. Genom ombud och kommittéer
i orterna kommer nämnden att stå i intim kontakt med dem, som önska
förvärva egnahemslägenheter. Hos nämnden skall föras en särskild förteckning
över inkomna jordansökningar. Egnahemsnämnden torde sålunda
få anses äga de bästa förutsättningar för att kunna anvisa lämpliga köpare
till av kronan saluhållna egnahemslägenheter. Genom egnahemsorganisa
-
56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
tionens medverkan kan dessutom en mera personlig kontakt mellan spekulanter
och representanten för kronan-säljaren erhållas än som med den nu
tillämpade ordningen för försäljningen är möjlig. En viktig faktor är också,
att egnahemsnämnderna och deras ortsrepresentanter åtnjuta allmänhetens
förtroende. Mångenstädes har allmänheten redan vant sig vid att i
frågor om förvärv av egnahemslägenheter hänvända sig till dessa. Efter
den beslutade omorganisationen av egnahemsrörelsen torde sådan hänvändelse
säkerligen bliva regel. Men egnahemsnämndens medverkan vid ifrågavarande
försäljningar bör ej begränsas till underhandling med spekulanter
och mottagandet av anbud å utbjudna egnahemslägenheter. Nämnden
bör också avgiva yttrande rörande anbudsgivares lämplighet och, om flera
antagliga anbud å samma lägenhet avgivits, rörande företrädet dem emellan.
Den slutgiltiga prövningen av anbuden bör emellertid ankomma å
länsstyrelsen liksom ock utfärdandet av köpehandlingar.
För ovan nämnda medverkan torde egnahemsnämnderna böra tillerkännas
viss gottgörelse av kronan. Lämpligen kan denna gottgörelse bestämmas
till en procent å köpeskillingen för varje lägenhet, som genom nämndens
medverkan försäljes. Räkning härå bör kvartalsvis ingivas till domänstyrelsen.
I överensstämmelse med vad nu gäller, torde anbud å egnahemslägenheter
böra avfattas skriftligen. Då företrädet mellan anbudsgivarna icke avgöres
efter budens storlek, torde icke behöva fordras, att anbuden äro förseglade.
Vid anbuds avfattande äger den jordsökande påfordra biträde av egnahemsnämnden
eller dess ortsrepresentanter.
Någon viss tid, inom vilken anbud skola vara ingivna vid äventyr att
de eljest icke vinna beaktande, synes icke böra fastställas. För att bereda
spekulanter erforderlig betänketid och tillfälle att närmare hese lägenheten
synes emellertid böra meddelas föreskrift, att inkomna anbud icke få företagas
till prövning förr än viss tid, förslagsvis fjorton dagar förflutit efter
det annons om försäljningen första gången varit införd i tidning. Inkommer
anbud efter förloppet av denna tid men innan länsstyrelsen hunnit
pröva de förut ingivna anbuden, bör detta anbud icke avvisas utan upptagas
till prövning i samband med övriga anbud.’ I
I anslutning till vad sålunda anförts har följande förfarande föreslagits
vid försäljning av egnahemslägenheter:
1) Sedan i vederbörlig ordning beslut fattats om egendoms försäljning för
egnahemsändamål, har domänstyrelsen att underrätta såväl länsstyrelsen
som egnahemsnämnden om beslutet samt meddela de kompletterande föreskrifter,
som kunna erfordras.
2) Länsstyrelsen går omedelbart i författning om kungörande av försäljningen.
Kungörelsen, som bör avfattas i kortfattade ordalag, skall införas
i en eller flera av länets tidningar samt, där så finnes lämpligt, jämväl i
en eller flera andra i länet allmänt spridda tidningar ävensom i lantmannatidskrift.
Den bör dessutom anslås å lämpliga platser inom orten såsom
i kommunalhus och tingshus samt å andra vanliga anslagsställen. Enligt
gällande bestämmelser skall kungörelsen uppläsas i kyrkan tre gånger. Ett
dylikt kungörande har emellertid synts de sakkunniga mindre effektivt. De
sakkunniga hava därför icke upptagit någon bestämmelse härom i förslaget.
3) Egnahemsnämnden underhandlar med spekulanter, mottager anbud och
biträder vid uppsättande av sådana. Sedan minst 14 dagar förflutit efter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:tu proposition Nr 138.
r>7
annonseringen, översänder nämnden inkomna anbud jämte yttrande över
an budsgivarnas lämplighet oeli företrädet dem emellan till länsstyrelsen.
4) Länsstyrelsen prövar anbuden. Anbud, som uppgår till minst saluvärdet,
mä antagas. Hava flera antagliga anbud avgivits, skall företrädet
avgöras i första hand efter omprövning av anbudsgivarnas allmänna lämplighet
och, därest i övrigt lika förhållanden äro för handen, med hänsyn
tagen till deras behov att erhålla upplåtelse av lägenheten.
f>) Länsstyrelsen utfärdar köpekontrakt och köpebrev, mottager köpeskillingen
och övervakar övriga villkors fullgörande.
6) Erhålles icke något antagligt anbud inom de forsta fjorton dagarna, fortsättes
annonseringen. Inkommer nu anbud, bör detta genast översändas till
länsstyrelsen, som företager det till prövning, även om fjorton dagar ännu
icke förflutit efter sista annonsen. Någon sådan väntetid, som oinförmäles
under 3) här ovan, har i detta fall icke ansetts vara påkallad. Avgives ej
heller nu antagligt anbud, upprepas annonseringen med viss tids mellanrum,
förslagsvis fjorton dagar, ända till dess försäljning sker eller order kommer
från domänstyrelsen, att utbuden skola upphöra. De sakkunniga hava nämligen
ansett lämpligast, att domänstyrelsen, som bäst kunde bedöma vid vilken
tidpunkt eventuell åtgärd för annan disposition av fastigheten borde vidtagas,
själv toge initiativ till inställande av salubjudandet.
Å domänstyrelsen skall liksom hitintills ankomma att utarrendera lägenheten
på viss kortare tid, varunder utbud under hand fortfarande må ske.
Varder ej lägenheten utarrenderad, eller avgives ej, där utarrendering skett,
antagligt anbud, bör förhållandet liksom nu anmälas för Kungl. Maj:t, som
har att avgöra, huruvida frågan om försäljningen skall förfalla eller om
fortsatta försök skola göras att avyttra lägenheten. Härvid bör Kungl. Maj:t
hava frihet att förordna, att egnahemslägenliet må försäljas å offentlig auktion,
därvid reglerna om dylik försäljning bliva att tillämpa. Även bör
Kungl. Maj:t liksom nu kunna föreskriva, att fastighet, som varit avsedd
att försäljas såsom jordbruksegnahemslägenhet, i stället skall utbjudas såsom
åbolägenhet, om anledning är att antaga, att spekulant å övertagande av
dylik lägenhet finnes.
I fråga om förfaringssättet vid annan försäljning än för egnahemsändamål
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande:
Även om övervägande ekonomiska synpunkter måste läggas på frågan om
försäljningssättet, vore det mindre lämpligt, att auktionsförfarandet gjordes
obligatoriskt. Detta förfarande vore ingalunda alltid för kronan förmånligast.
Fall hade förekommit, då ett fördelaktigare pris kunnat vinnas genom
utbud under hand än vid försäljning å auktion. Svårighet kunde alltid
möta att till en viss tid framkalla spekulanter. Inom riksdagen hade även
gjorts gällande, att det nu tillämpade förfarandet vore föga tidsenligt. Vad
anginge statsverkets krav på skälig köpeskilling, kunde detta ej äventyras
genom en försäljning under hand, då utbudet föregåtts av en tillförlitlig
uppskattning av värdet genom en väl kvalificerad nämnd. Enligt de sakkunnigas
mening borde det följaktligen lämnas Kungl. Maj.t Öppet att efter
omständigheterna avgöra, huruvida försäljningen uti ifrågavarande fall
skulle ske genom utbud under hand eller å auktion.
Skulle egendom utbjudas under hand, borde liksom vid upplåtelser av
egnahemslägenheter det ankomma å länsstyrelsen att verkställa försäljningen.
Emellertid syntes länsstyrelsen därvid böra biträdas av domänintendenten.
De förberedande underhandlingarna med spekulanter borde sålunda omhänderhavas
av denne. Likaledes borde han äga mottaga anbud. Här
-
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag.
igenom åsyftades att vinna samma mera personliga kontakt mellan köparen
och säljaren, som förslaget om egnahemsnämndens biträde vid egnhemsupplåtelser
avsåge att befrämja. I övrigt torde beträffande denna grupp av
försäljningar böra tillämpas samma regler som vid egnahemsupplåtelser med
de avvikelser, vilka vore betingade av att å förevarande försäljningar borde
läggas företrädesvis ekonomiska hänsyn. Sålunda borde fordras, att anbud
vore förseglat. Avgåves flera anbud, som uppginge till minst saluvärdet,
borde företräde givas åt det anbud, som vore högst. Vore två eller flera
anbud lika höga, borde länsstyrelsen genom rekommenderad tjänsteskrivelse
underrätta dem, som avgivit dessa anbud, och anmana dem att inkomma
med högre bud. Kunde ej heller på sådant sätt erhållas ett högsta bud,
borde företrädet emellan dem, som bjudit högst, avgöras efter de grunder,
som föreslagits ifråga om egnahemslägenbeter.
Även försäljning å offentlig auktion borde ske genom länsstyrelsen.
Auktionen borde alltså, i överensstämmelse med vad nu gällde, förrättas
inför länsstyrelsen eller, där länsstyrelsen funne det lämpligare, att auktionen
förrättades i den ort, där egendomen vore belägen, av vederbörande
landsfogde eller annan, som länsstyrelsen förordnade därtill. Skriftliga anbud
borde icke få avgivas.
Nu gällde, att högsta budets antaglighet alltid skulle underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Härigenom vållades tydligen tidsutdräkt. Enligt de sakkunnigas
mening förelåge intet skäl, att länsstyrelsen icke skulle äga att
omedelbart antaga det högsta budet, för så vitt detta uppginge till det åsatta
saluvärdet. Däremot torde budet, om det understege saluvärdet, alltjämt
böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. I sistnämnda fallet syntes i likhet
med vad nu gällde böra föreskrivas, att det ålåge länsstyrelsen att med
yttrande, huruvida budet borde antagas, skyndsamt översända protokollet
över auktionen till domänstyrelsen, ävensom att styrelsen hade att fortast
möjligt med eget utlåtande underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. För
att förebygga att inroparen i det fall, att hans bud sålunda icke omedelbart
antoges, sedermera droge sig undan köpet, torde i anslutning till gällande
bestämmelser böra stadgas, att inroparen skulle tillförbindas, att i händelse
budet skulle av honom ryggas, ej mindre ersätta kronan den förlust, som
kunde uppkomma därigenom, att egendomen vid nytt utrop ginge till lägre
belopp än han bjudit, än även gälda kostnaden för den nya försäljningen
i den mån denna kostnad ej kunde täckas genom överskott å köpeskillingen.
För förbindelsens fullgörande borde säkerhet ställas. I
I fråga om det föreslagna sättet för försäljning av egnahemslägenheter
har domänintendenten i Kristianstads län anmärkt, att det nu tillämpade
förfarandet vore bättre. I några yttranden har ifrågasatts, huruvida ej ett
inkopplande av egnahemsnämnderna i handläggningen av ärenden, som röra
egnahemsbildning å kronojord, borde i förenklingssyfte leda till avkoppling
av länsstyrelserna.
Sålunda har anförts av länsstyrelsen i Jönköpings län: Genom att inkoppla
hushållningssällskapens egnahemsnämnder i försäljningsproceduren
torde förvisso åtskilliga beaktansvärda fördelar vinnas. Men konsekvensen
härav syntes böra vara, att länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande försäljningar
borde utan någon som helst olägenhet kunna upphöra. Vad de sakkunniga
anfört såsom stöd för länsstyrelsernas fortsatta handhavande av
dessa ärenden vore icke övertygande. Ifrågavarande ärenden vore icke mera
Kutigl. Muj:ts proposition Nr 138.
59
invecklade eller krävde större juridisk sakkunskap än att de borde kunna
omhändertagas av vederbörande egnahemsnämnder. Med hänsyn såviil till
försäljningsprocedurens förenklande som önskvärdheten av lättnad i länsstyrelsernas
arbetsbörda syntes de sakkunnigas förslag i nu angivna hänseende
böra göras till föremål för en överarbetning.
Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i Örebro län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Jönköpings
län.
Överjägmästarna i Stockholm—Gävle och Bergslags distrikten hava framhållit
såsom det naturligaste, att hela försäljningen ombesörjdes av domänverket
självt och dess organ, domänintendenter, överjägmästare och jägmästare,
vilka säkerligen besutte lika stor lokal- och personkännedom som
egnahemsnämnderna.
Beträffande kungörandet av saluhållna egendomar har i några yttranden
anmärkts, att annonskostnaderna komme att bliva alltför dyra. Bestämmelsen
att annonsering skulle upphöra efter order av domänstyrelsen vore icke
betryggande. Domänstyrelsen kunde knappast hava sin uppmärksamhet
riktad på annonseringen av varje lägenhet.
Till förebyggande av alltför dyra kostnader har länsstyrelsen i Östergötlands
lön, med instämmande av domänstyrelsen, föreslagit, att om anbud
ej inkommit, sedan annonsering skett tre gånger med 14 dagars mellanrum,
annonseringen skulle upphöra och anmälan omedelbart göras till domänstyrelsen,
som ägde besluta om annonseringen skulle fortsätta. I så fall borde
ånyo tre annonser införas med 14 dagars mellanrum. Erhölles då ej heller
anbud, borde ny anmälan ske till domänstyrelsen etc. — Liknande förslag
hava framställts av länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus
län. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
i Skaraborgs lön hava erinrat, att det mången gång vore möjligt att
inbespara kostnaden för en offentlig kungörelse om upplåtelsen. Egnahemsnämnderna
och deras ortsombud kunde nämligen ofta tänkas ha kvalificerade
köpare omedelbart till hands. Endast i den mån lämpliga köpare på
den vägen ej kunde uppbringas, borde offentlig kungörelse utfärdas.
Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län hava förordat viss bestämd
anbudstid.
I fråga om företrädet mellan flera anbudsgivare har anförts av länsstyrelsen
i Kristianstads län: Den i förevarande avseende förordade bestäm
melsen
vore synnerligen olämplig och komme alltid att alstra missnöje med
den avgörande myndigheten, som helt naturligt måste fatta sitt beslut efter
inhämtande av upplysningar och rekommendationer om anbudsgivarna. Den
eller de vid sådan omprövning uteslutna komme säkerligen att på alla sätt
giva sitt misshag tillkänna och förebrå prövningsmyndigheten, att den fällt
sitt avgörande på grund av obehöriga hänsyn. Skulle det gamla förfaringssättet
att genom auktion skilja mellan lika berättigade anbudsgivare, av
vilket länsstyrelsen överhuvudtaget hittills haft god erfarenhet, icke anses
böra bibehållas, hemställdes, att avgörandet mellan lika kvalificerade anbudsgivare
måtte ske medelst lottdragning, då allt tal om obehörigt gynnande
av den ene eller den andre förstummades.
Liknande erinringar hava framställts av länsstyrelsen i Malmöhus län
samt över jägmästarna i Skellefteå och Bergslags distrikten, vilka förordat,
att i förevarande fall auktion måtte anställas mellan anbudsgivarna. Även
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Departe
mentschefen.
länsstyrelsen i Östergötlands län har betonat de svårigheter, inför vilka
länsstyrelsen i dylika fall ställdes.
Domänstyrelsen har anfört: Det uttalande, som gjorts av länsstyrelsen
i Kristianstads län, vore svårt att lämna obeaktat och man funne det förvånande,
att de sakkunniga på samma gång de vitsordade, att hos länsstyrelserna
näppeligen kunde finnas den personkännedom, som uti dessa ärenden
vore önskvärd för jordförmedlaren, velat anförtro dem nu ifrågavarande
ömtåliga uppgift. De sakkunniga hade hänvisat länsstyrelserna till inhämtande
av upplysningar från egnahemsnämnderna, vilka finge förutsättas
äga en omfattande personkännedom. Föga tilltalande förefölle det emellertid
att låta en annan myndighet än den som faktiskt bleve den avgörande
bära ansvaret för avgörandet. Enligt styrelsens mening borde företrädet
mellan två eller flera anbudsgivare i sista hand avgöras genom lottning.
I formellt hänseende har framhållits av statens egnahemsstyrelse, att då
det vore av vikt, att egnahemsnämnderna erhölle underrättelse om fattade
beslut rörande egnahemsförsäljningar — de skulle ju mottaga köpeanbud —
borde föreskrift härom inflyta i kungörelsen (jmfr. sid. 111 i betänkandet).
Beträffande gottgörelsen till egnahemsnämnden för dess medverkan vid
försäljning av lägenheter från kronoegendomar hava ett flertal förvaltningsutskott
(nämligen i Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands,
Kopparbergs och Västerbottens län) samt egnahemsnämnder (nämligen i
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands,
Kopparbergs och Västerbottens län) ansett densamma vara för låg.
I anslutning härtill har statens egnahemsstyrelse ifrågasatt, att gottgörelsen
måtte utgå efter två procent å köpeskillingen för varje lägenhet, som genom
nämndens medverkan såldes, dock med minst 30 kronor och högst 250 kronor
per lägenhet.
Beträffande försäljning för annat ändamål än till egna hem har länsstyrelsen
i Västmanlands län ifrågasatt, huruvida förslaget, att förberedande
underhandlingar och mottagande av anbud skulle ske genom domänintendenten,
vore ur allmänhetens synpunkt att förorda, åtminstone i de län, där
såsom i Västmanlands län domänintendenten vore bosatt utom länet. Fråga
vore om ej även i här berörda fall egnahemsnämnden vore den lämpligaste
förmedlaren, eventuellt länsstyrelsen. — Beträffande företrädet mellan lika
höga underhandsanbud har domänstyrelsen av samma skäl, som tidigare berörts
hemställt, att detsamma måtte avgöras genom lottning. — Domänintendenterna
i Stockholms och Alvsborgs lön hava anmärkt, att de förordade
bestämmelserna om skadestånd i fall att å auktion avgivet bud sedermera
ryggades vore ägnade att verka avskräckande å spekulanter och borde därför
ej bibehållas. — Domänintendenten i Skaraborgs län har av samma
anledning förordat, att viss tid t. ex. sex månader fastställdes för skadeståndsförbindelsens
giltighet.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att avslutandet av köpeavtal beträffande
kronoegendomar fortfarande bör ske genom länsstyrelsernas försorg.
De sakkunnigas förslag, att anskaffandet av köpare och de förberedande underhandlingarna
med denne böra anförtros åt egnahemsnämnden i fråga
om försäljningar för egnahemsändamål samt i andra fall åt vederbörande
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
domänintendent, synes mig värt allt beaktande. Jag biträder således härutinnan
förslaget. Emellertid må erinras, att om domänintendent ej finnes anställd
inom länet eller om han är bosatt utom länet, såsom förhållandet är
i Västmanlands län, anbud i de sist åsyftade fallen böra ingivas direkt till
länsstyrelsen.
Beträffande kungörandet av saluhållna egendomar synes mig den jämkningen
böra vidtagas i förslaget, att sedan annons första gången blivit införd
i tidning, ny annonsering ej må äga rum förrän efter förloppet av tre
veckor, samt att om upplåtelse efter tre annonseringar med tre veckors
mellanrum varje gång icke kommit till stånd, förhållandet bör av länsstyrelsen
anmälas för domänstyrelsen, vilken har att avgöra, huruvida fortsatta
utbud skola ske.
Jag finner de bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit ifråga om avgörandet
av företrädet mellan flera antagliga anbud, i stort sett riktiga och
lämpliga. Då det emellertid, såsom i vissa yttranden anmärkts, understundom
torde kunna vara synnerligen vanskligt att enligt de föreslagna reglerna
rättvist avgöra företrädet mellan två anbudsgivare, har jag ansett
dessa regler böra kompletteras med föreskrift, att i sista hand lottning må
anställas.
De erinringar, som framställts mot den föreslagna gottgörelsen till egnahemsnämnden
för dess medverkan vid kronans egnahemsupplåtelser, torde
böra beaktas. I överensstämmelse med vad statens egnahemsstyrelse hemställt,
synes densamma lämpligen kunna bestämmas att utgå för varje lägenhet,
som genom nämndens förmedlan försäljes, med två procent å köpeskillingen,
dock med minst 30 kronor och högst 250 kronor.
Vad egnahemsstyrelsen anmärkt i formellt hänseende finner jag jämväl
böra iakttagas.
10. Försäljning till kommun, hushållningssällskap, egnahemsbolag
eller egnahemsförening.
Enligt 1926 års upplåtelsegrunder får område, som befinnes lämpligt att användas
till bildande av egnaliemslägenheter, av Kungl. Maj:t försäljas till kommun
eller till bolag eller förening, som uppfyller villkoren för erhållande av lån
från jordförmedlingsfonden, under förutsättning, dels att fråga är om egendom,
som faller inom Kungl.Majt:s försaljningsrätt,dels ock att köpeskillingen ej understiger
det området åsatta saluvärdet. Genom denna bestämmelse har man
avsett att vinna den fördelen, att anbud kunde tidigare antagas än som vore
möjligt, om riksdagens samtycke skulle inhämtas, samt att den kommun eller
sammanslutning, som övertager området, således skulle kunna lättare medhinna
att före tillträdesdagen få alla förberedande åtgärder för försäljning till egnahemslägenheter
undangjorda. Stadgandet, att upplåtelsen endast finge ske, dä
-
Gällande bestämmelser.
Kronojord
sakkunniga.
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag,
Departe
mentschefen
-
62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
rest anbudet uppginge till minst uppskattningsvärdet, har ansetts vara tillfyllest
för att trygga staten mot förlust.
Kronojordsakkunniga hava i denna fråga anfört:
Därest ett bolag eller en förening, som uppfyllde villkoren för utövande
av statsunderstödd egnahemsverksamhet, önskade förvärva en lämplig kronoegendom
för utstyckning till egna hem, borde från det allmännas sida
icke möta några betänkligheter mot att Kungl. Maj:t beslutade om egendoms
försäljning till bolaget eller föreningen. En förutsättning härför borde
givetvis vara, att köpeskillingen ej understege det åsatta saluvärdet. Detta
fall borde alltså jämställas med det fall, där staten själv verkställde utstyckning
och försäljning av en större egendom till egnahemsändamål.
För att möjliggöra för ett egnaliemsföretag att i god tid före löpande arrendetids
utgång vidtaga nödiga förberedelser för en egendoms exploaterande
för egnahemsändamål, syntes lämpligen böra i tillämpningsföreskrifterna
stadgas, att det skulle åligga domänstyrelsen att i god tid underrätta företaget
om arrendeledigheten, för såvitt detta framställt anhållan om att få dylik
underrättelse. Bolaget eller föreningen finge därefter ingiva köpeanbud å egendomen.
Över anbudet borde statens egnahemsstyrelse höras. Efter det saluvärdering
i vanlig ordning ägt rum och domänstyrelsen yttrat sig, borde
Kungl Maj:t kunna besluta om egendomens upplåtande till bolaget eller
föreningen utan att utbud därav skett i allmänna marknaden.
Samma regler borde gälla om försäljning till kommun.
Statens egnahemsstyrelse har — i likhet med länsstyrelserna i Södermanlands
och Jämtlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Jämtlands och Västerbottens län samt egnahemsnämnden i Jämtlands län
— hemställt, att om något hushållningssällskap genom sin egnahemsnämnd
i visst särskilt fall önskade att — med anlitande av jordanskaffningslån —
förvärva kronoegendom eller del därav för egnahemsbildning eller t. ex.
odlingsområde å kronopark i Norrland, hinder härför ej måtte möta.
I detta sammanhang må ock erinras, att lantmäter istyr elsen hemställt, att
kommun, inom vilken kronoegendomen vore belägen, erhölle meddelande om
kronoegendomens arrendeledighet, även om så icke av kommunen begärts,
liksom att tillkännagivande i allmänhet gjordes om arrendeledigheten i en
eller flera av ortens tidningar.
Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om försäljning till kommun och till
egnahemsbolag eller egnahemsförening, som uppfyller villkoren för utövande
av statsunderstödd egnakemsverksamhet, kan jag biträda.
De sakkunniga hava av skäl, som i det föregående återgivits (sid. 15),
ansett, att kronoegendomar icke borde försäljas till egnahemsnämnderna för
utstyckning i egen regi. Förslaget har i denna del mött gensaga av ett
flertal myndigheter. Även om jag delar de sakkunnigas uppfattning, att
det vore mindre lämpligt att samtliga, för uppdelning i egnahemslotter av
-
Kungl. Maj:ts proposition Sr 138.
63
sedda kronoegendomar överlåtas å vederbörande egnahemsnämnder till utförsäljning
i deras egen regi, finner jag dock ej anledning föreligga, att staten
ställer sig avvisande mot att ett hushållningssällskap genom sin egnahemsnämnd
i ett enstaka fall förvärvar en egendom, som sällskapet önskar
exploatera. Enligt min uppfattning böra hushållningssällskapen i förevarande
avseende vara jämställda med kommuner. I förslaget till upplåtelsegrunder
har därför verkställts en häremot svarande jämkning.
Såsom lantmäteristyrelsen erinrat, torde den kommun, däri egendomen är
belägen, böra erhålla underrättelse om arrendeledigheten, även om särskild
begäran därom icke framställts.
It. Köpeskillingens erläggande.
I fråga om betalning av köpeskillingen gälla olika regler, allteftersom
upplåtelsen sker enligt 1874 års brev eller enligt 1926 års upplåtelsegrunder.
Vid försäljning, som äger rum jämlikt 1874 års brev, är köparen berättigad
att inbetala köpeskillingen under loppet av sex år med */,. årligen, för
såvitt han begärt det vid auktionen och tillika ställer säkerhet för behöriga
inbetalningen av köpeskillingen.
Enligt 1926 års upplåtelsegrunder gäller följande:
Köpeskillingen skall betalas antingen kontant eller genom avbetalningar.
Skall köpeskillingen betalas kontant, skall 7m erläggas vid köpehandlingens
upprättande och 7m vid tillträdet. Emellertid kan även med betalningen av
den förstnämnda tiondelen få anstå till tillträdet, om två personer, vilka av
länsstyrelsen anses vederhäftiga, ingå solidarisk proprieborgen för betalningen
av densamma.
Köpeskillingen kan få erläggas genom avbetalningar, om köparen framställer
begäran därom vid anbudets avgivande. I fråga om jordbruksegnahemslägenhet
har köparen två olika möjligheter att välja på:
1) 7m av köpeskillingen erlägges kontant vid köpehandlingens upprättande;
härmed kan dock få anstå till tillträdet, om borgen ställes. Återstoden amorteras
liksom ett egnahemslån. Den uppdelas alltså i två delar, en amorteringsdel
och en stående del. Amorteringsdelen skall motsvara -/, av den
återstående delen av köpeskillingen och den stående delen % därav. Ä amorteringsdelen
skall erläggas en annuitet av 6 ''/2 procent, intill dess densamma blivit
till fullo betald. Därvid räknas såsom ränta 4 ''/2 procent å det oguldna
kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med
sjätte året efter utgången av det kalenderår, varunder tillträde ägt rum.
Amorteringsskyldigheten kan emellertid efter länsstyrelsens beprövande framflyttas
intill femtonde året efter året för tillträdet, under förutsättning att
lägenheten vid upplåtelsen är till avsevärd del ouppodlad eller saknar nödiga
byggnader eller andra liknande skäl för anstånd föreligga. Intill dess
kapitalavbetalningen börjar, är köparen emellertid skyldig att erlägga ränta
å den oguldna delen av köpeskillingen efter 4 ''/, procent. Dock kan räntefoten
nedsättas till allenast 4 procent under de fem första åren. Å den stående
deien skall gäldas ränta efter 4 1/t procent. Denna del får icke utom
i vissa undantagsfall uppsägas förr än amorteringsdelen till fullo guldits.
Inom fem år från det sista avbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras
skall hela den stående delen vara gulden.
Gällande
bestämmelser.
64
Kungl. Maj:ls -proposition Nr 138.
Kr ono jord sakkunnig
a.
2) Köpeskillingen erlägges med 1/10 årligen, därvid den första delen och
ränta erläggas som under 1) sagts.
Detta betalningssätt skall alltid tillämpas i fråga om bostadslägenheter.
Oguldet belopp av köpeskillingen för dylik lägenhet skall förräntas efter 5
procent.
Vilket betalningssätt köparen än väljer, är han skyldig att samtidigt med
den första inbetalningen överlämna skuldförbindelse å återstående beloppet jämte
inteckningsmedgivande. Denna förbindelse intecknas i fastigheten med bästa
förmånsrätt. Efter länsstyrelsens beprövande må denna inteckning dock,
där i fråga om jordbruksegnahemslägenhet egnahemslån beviljats till nödiga
byggnaders uppförande, kunna nedflyttas att gälla med lika rätt som den
till säkerhet för egnahemslånet meddelade inteckningen.
Köparen är berättigad att när som helst inbetala hela köpeskillingen.
Staten är berättigad att i förtid uppsäga ogulden del av köpeskillingen
för egnahemslägenhet i följande fall:
1) om köparen icke ordentligt fullgör föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar,
2) därest lägenheten icke bebygges inom avtalad tid,
3) därest lägenheten till jord och byggnader vanvårdas,
4) därest å lägenheten befintlig skog avverkas hårdare än som erfordras
för gårdens behov eller för uppodling av därtill tjänlig mark, samt
5) därest lägenheten övergår till annan än efterlevande make eller bröstarvinge,
eller efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten
oskiftad, och den nye innehavaren icke prövas uppfylla villkoren för att
kunna antagas till köpare i första hand.
I nu angivna fall äger lägenhetsinnehavaren icke åtnjuta någon uppsägningstid.
Vill staten i andra fall uppsäga ogulden köpeskilling, skall lägenhetsinnehavaren
åtnjuta sex månaders uppsägningstid.
Beträffande erläggandet av köpesumman för jordbruksegnahemslägenheter
hava kronojordsakkunniga ej funnit anledning att föreslå ändrade bestämmelser.
För underlättande av friköpning av arrendejordbruk hava de sakkunniga
föreslagit, att då jordbruksegendom hembjudes vederbörande arrendator,
samma förmånliga betalningsvillkor skulle gälla som vid försäljning
av jordbruksegnahemslägenheter, även om egendomen icke kan hänföras till
dylik lägenhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde härvid ej göras
någon åtskillnad, om arrendatorn vore att anse såsom mindre bemedlad
eller ej. Gränsen mellan bemedlade och mindre bemedlade vore i förevarande
fall ofta svävande. Och jämväl en arrendator, som genom idoghet
och sparsamhet lyckats avsätta några besparingar, kunde mången gång vara
i behov av ifrågavarande lättnader i betalningshänseende, om han skulle
kunna lyckligt genomföra en friköpning av sitt arrendeställe.
Alla övriga försäljningar hava inordnats under en gemensam grupp för
undvikande av alltför många och skiftande bestämmelser på detta område.
Härutinnan hava de sakkunniga förordat följande bestämmelser: Vid köpets
avslutande erlägges liksom vid den förstnämnda gruppen en tiondel av
köpeskillingen kontant i form av handpenning. Med betalningen härav må
dock kunna meddelas anstånd till tillträdesdagen, därest betryggande säkerhet
i form av borgen av två vederhäftiga personer eller annorledes ställes
Kanal. Maj:ta proposition Nr 138.
65
lor betalningen. A tillträdesdagen erlägges ytterligare en tiondel. Återstående
åtta tiondelar av köpeskillingen få innestå i fastigheten emot
inteckning däri med hasta förmånsrätt och avbetalas med lika stora annuiteter
under loppet av högst tio år, räknade från utgången av det kalendeiår,
varunder tillträde ägt rum. Ärligen skall sålunda erläggas minst
åtta procent av köpeskillingen. Intet hinder möter att, om köparen föredrager
att amortera do ifrågavarande åtta tiondelarna av köpeskillingen
under kortare tid, de årliga avbetalningarna fastställas till högre belopp än
nn sagts. Utestående köpeskillingsbelopp bör förräntas efter en räntefot av
fem procent.
Beträffande de sistnämnda bestämmelserna hava de sakkunniga anfört
följande:
Jämlikt förslaget skulle en femtedel av köpeskillingen vara gulden, då
tillträde av fastigheten ägde rum. Detta kunde synas vara mindre förmånligt
för köparen än det betalningssätt, som nu gällde såväl enligt 1874 års
brev vid försäljning å auktion som enligt 1926 års upplåtelsegrunder vid
försäljning av bostadslägenheter. Den förstnämnda gruppen omfattade enligt
gällande bestämmelser försäljningar, som icke vore att hänföra till egnahemsupplåtelser.
Från denna grupp hade emellertid enligt förslaget utbrutit
alla försäljningar till hembudsberättigade arrendatorer, vilka försäljningar
inordnats under samma bestämmelser som jordbruksegnahemslägenheter.
Vad anginge övriga fall, som omfattades av 1874 års brev, vore att
märka, att köparen nu måste ställa borgen för att tillgodonjuta däri medgivna
avbetalningssätt. De sakkunniga hade emellertid ansett, att fordran
å dylik säkerhet som regel kunde eftergivas. Fn förutsättning härför vore
likväl, att den kontanta inbetalningen höjdes från en sjättedel till en femtedel.
Till den lättnad, som ett eftergivande av fordran på borgenssäkerhet
finge anses innebära för köparen, komme den förmån, vilken den av de
sakkunniga föreslagna längre amorteringstiden medförde. Även om hänsyn
toges till att enligt 1874 års brev skyldighet att betala ränta å oguldet
köpeskillingsbelopp icke ålåge köparen under amorteringstiden, men att
förslaget stadgade sådan plikt, torde likväl det föreslagna betalningssättet i
realiteten vara för flertalet köpare att föredraga.
Vad beträffade försäljning av egnahemslägenheter för bostadsändamål,
kunde det ej förnekas, att förslaget så till vida vore mindre förmånligt för
köparen än nu gällande bestämmelser, som den kontanta insatsen skulle
komma att ökas. Emellertid vore köpeskillingen vid ifrågavarande försäljningar
merendels så ringa, att denna ökning måste anses vara av mindre
betydelse. Det vore endast mera sällan köpeskillingen för det markområde,
varom här vore fråga, överstege 1,000 kronor. I allmänhet torde den högst
belöpa sig till 500 å 600 kronor. Därest förslaget vunne gillande, skulle
den kontanta insatsen stiga i förra fallet från 100 till 200 kronor och i
senare fallet från 50 å 60 kronor till 100 å 120 kronor. I gengäld erhölle
köparen en något längre amorteringstid. Möjligheten att erhålla egnahemslån
öppnade dessutom en utväg för köparen att bereda sig erforderliga lättnader
vid köpeskillingens erläggande.
Beträffande kronans säkerhet för utestående köpeskilling hava de sakkunniga
erinrat, att medan vid försäljning enligt 1874 års brev fordrades
såväl inteckningssäkerhet som även borgenssäkerhet, kronan enligt 1926 års
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 111 häft. (Nr 138.) 5
66 Kungi. Maj:ts proposition Nr 138.
upplåtelsegrunder åtnöjdes med den säkerhet, som vunnes genom köpeskillingens
intecknande med bästa rätt i fastigheten. En dylik eftergift hade man
ansett sig kunna göra, enär i sistnämnda fall fastigheten ej åtföljdes av
någon större skogstillgång, genom vars disponerande fastighetens värde
kunde försämras. Denna fråga hade emellertid numera i viss mån kommit
i ett förändrat läge. Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande:
1926 års kronojordstyckningssakkunniga hade i sina styckningsförslag
understundom tillagt egnahemslägenheter relativt avsevärda skogsområden.
Den nya jorddelningslagen krävde ökat skogsanslag. Kronojordsakkunniga
hade även för egen del uttalat sig för att dessa lägenheter erhölle tillräcklig
skog för husbehov. Den växande skogen komrae följaktligen att utgöra eu
större del av fastighetens värde än förut. Uteslutet vore ingalunda, att
skogsvärdet komme att överstiga den inbetalta delen av köpeskillingen och
att sålunda den mot inteckning i fastigheten innestående delen därav icke
kunde erhålla full täckning ur panten, därest skogen nedhögges. Ifrågasättas
kunde därför, om kronans säkerhet till betalning bleve fullt tillgodosedd
genom allenast inteckning i lägenheten.
Det kunde emellertid ej frånses, att en fordran på ytterligare säkerhet
skulle utesluta ett stort antal mindre bemedlade personer från möjligheten
att förvärva jordbrukslägenheter. Mången, som ägde de hästa förutsättningar
för drivandet av ett eget jordbruk, kunde ej anskaffa borgen eller
ställa annan säkerhet. Ett relativt knappt eget kapital hos en egnahemssökande
uppvägdes ej sällan av stor duglighet, gynnsamma arbetsförhållanden
eller andra omständigheter, som ökade hans möjligheter att genomföra
ett egnahemsföretag. De personer, som företrädesvis borde hjälpas genom
statens egnahemsverksamhet, skulle icke kunna reflektera på att inköpa
kronojord för att därå bygga sitt hem, om kronan för köpeskillingen fordrade
annan säkerhet än den fastigheten i sig erbjöde. Med hänsyn härtill hade
de sakkunniga ansett, att ändring ej borde vidtagas i de bestämmelser, som
nu gällde angående kronans säkerhet vid försäljning av egnahemslägenheter.
Vid sådant förhållande bleve det emellertid nödvändigt, att med urskillning
pröva anbudsgivares personliga egenskaper, så att därigenom vunnes en
borgen för att fastighetens värde icke genom den blivande köparens åtgärder
förminskades. Egnahemsnämndernas medverkan vid köpens avslutande syntes
uti ifrågavarande avseende bliva av särskild betydelse. På grund av
den närmare kännedom om de jordsökande, som såmedelst kunde vinnas,
torde de betänkligheter, som kunde möta mot den ifrågasatta ordningen,
väsentligen förlora sin styrka.
Vad nu sagts i fråga om egnahemslägenheter gällde även försäljning av
arrendejordbruk till hembudsberättigade arrendatorer. Jämväl för dessa torde
ofta möta svårighet att anskaffa annan säkerhet för köpeskillingen än inteckning
i fastigheterna. Den omständigheten, att för hembud fordrades att
vederbörande arrendator eller före honom hans släkt under en längre tid
på ett förtjänstfullt sätt brukat fastigheten, utgjorde dessutom i detta fall
en särskild garanti, att fastighetens värde icke komme att förminskas genom
köparens åtgöranden. De sakkunniga hade följaktligen icke tvekat föreslå,
att även vid denna grupp icke uppställdes fordran på annan säkerhet för
köpeskillingens behöriga erläggande än inteckning i fastigheten.
Vad slutligen övriga försäljningar anginge, kunde det ej förnekas, att
jämväl här anspråk å borgen mången gång kunde försvåra avyttringen. Ej
heller vore sådan säkerhet under alla förhållanden påkallad för behörigt till
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
(>7
Kun yl. Ma): In proposition Nr 138.
varatagande av kronans intresse. I de fall, där å fastigheten icke funnes
någon skog eller skogstillgången allenast vore av ringa värde, kunde tydligen
ett eftergivande av borgenssäkerhet ske utan risk. Höjdes i enlighet med
vad de sakkunniga föreslagit den del av köpeskillingen, som köparen före
tillträdet skulle erlägga, från en sjättedel till en femtedel, vore som regel
icke nödigt att kräva annan säkerhet för de avbetalningar, som återstode,
än inteckning med bästa rätt i fastigheten. I de fall åter, där den växande
skogen representerade en större del av fastighetens värde — t. ex. där skogsvärdet
närmade sig hälften av fastighetens totala värde — syntes anspråket
å borgen eller annan säkerhet alltjämt böra bibehållas.
Av det anförda framginge, att frågan, huruvida sådan säkerhet skulle ställas,
borde prövas från fall till fall. Såsom regel borde ej uppställas fordran
därpå. I de fall, där borgen skulle ställas, behövde denna icke avse större
belopp än att värdet av skogen täcktes. Prövningen huruvida dylik säkerhet
erfordrades borde lämpligen ske i samband med beslutet om försäljningen.
Att förlägga denna prövning till tiden för köpets avslutande syntes mindre
ändamålsenligt, då länsstyrelsen, vilken i dylikt fall skulle hava att avgöra
frågan, icke kunde utan ett ofta tidsödande arbete förvärva den ingående
kännedom om fastighetens värde, som den beslutande myndigheten ägde. I
enlighet med vad sålunda anförts borde föreskrivas, att om å egendom
funnes värdefull skog, Kungl. Maj:t skulle i samband med beslutet om
egendomens försäljning kunna föreskriva såsom villkor för betalningsanstånd,
att jämte den säkerhet av inteckning i egendomen, som alltid skulle
lämnas, skulle ställas ytterligare säkerhet intill visst belopp. Denna säkerhet
borde utgöra antingen solidarisk proprieborgen av vederhäftiga personer
eller sådan säkerhetshandling, som enligt gällande bestämmelser godtoges
för arrende. A länsstyrelsen borde ankomma att pröva, huruvida den säkerhet,
köparen ei''bjöde, kunde tagas för god.
Skulle köpeskillingen på sätt nu förordats innestå mot säkerhet av allenast
inteckning i fastigheten, bleve emellertid för skyddande av statens betalningsrätt
nödigt att genom förbehåll i köpekontraktet begränsa köparens förfoganderätt
över växande skog.
Beträffande frågan om köparens förfoganderätt över växande skog hava
de sakkunniga framhållit, att nu gällande bestämmelse ej vore fullt tillfredsställande.
Å ena sidan vore den för sträng, enär det icke kunde vara
påkallat, att köparens förfoganderätt över skogen begränsades i de fall, då
så stor del av köpeskillingen vore inbetald, att den mer än väl motsvarade
värdet av skogen. Å andra sidan vore bestämmelsen ej heller fullt betryggande,
i det att den öppnade möjlighet för köparen att i föregivet odlingssyfte
disponera hela skogsvärdet. De sakkunniga hava därför föreslagit, att
ifrågavarande bestämmelse bör erhålla den ungefärliga lydelsen, att innan
köpeskillingen för egendomen blivit till fullo gulden, må ej bedrivas annan
avverkning av därå befintlig skog än som med tillämpning av en ändamålsenlig
hushållning kan anses erforderlig för egendomens behov, utan
så är att säkerhet blivit ställd för så stor del av köpeskillingen, som motsvarar
skogens värde, eller ock länsstyrelsen givit tillstånd till avverkningen.
Tillstånd, som nu sagts, bör givas allenast, så framt därigenom
kronans säkerhet till betalning icke märkligen minskas.
68 Kungl. Muj:ts proposition Nr 138.
Till förtydligande av detta förslag hava de sakkunniga anfört följande:
Det borde ej möta något hinder för köparen att förfoga över skogen även
till avsalu, därest han i enlighet med Kungl. Maj:ts förordnande redan vid
köpet ställt godkänd säkerhet för skogsvärdet. Vore så ej förhållandet, borde
inskränkningarna i köparens dispositionsrätt till skogen eftergivas i den män
han genom avbetalningar minskade kronans i fastigheten innestående fordran.
När de inbetalda beloppen fullt motsvara skogsvärdet, borde inskränkningarna
helt bortfalla och köparen äga att fritt förfoga över skogen med allenast de
begränsningar, som gällande skogslagstiftning uppställde. Så borde ock vara
förhållandet, där köparen ställde säkerhet för det belopp, varmed skogens
värde överstege den inbetalta delen av köpeskillingen. Ville köparen allenast
verkställa avverkning till avsalu av mindre omfattning, borde det tydligen
ej förmenas honom, för såvitt det kunde ske utan att kronans säkerhet för
det oguldna köpeskillingsbeloppet minskades i märklig mån. Då det emellertid
vore uppenbart, att det icke kunde lämnas åt köparen att själv bedöma,
huruvida och i vad mån kronans säkerhet till betalning kunde röna inflytande
av en tillärnad avverkning, borde såsom villkor för sådan avverkning gälla,
att länsstyrelsen givit tillstånd därtill. För prövning av dylika ärenden
borde länsstyrelsen äga påkalla biträde av vederbörande jägmästare. Understundom
torde det därvid kunna vara lämpligt, att beträffande skogen fastställdes
en avverkningsplan, som på köparens bekostnad uppgjorts av jägmästaren
eller granskats av honom.
Köparen borde ej heller äga en obegränsad rätt till avverkning för husbehov.
Både kronans intresse att den säkerhet, fastigheten utgjorde för
ogulden köpeskilling, icke äventyrades och nationalekonomiska hänsyn krävde,
att sådan avverkning ej bedreves annorledes än i överensstämmelse med eu
god skogshushållning. Innan köparen ägde fri dispositionsrätt till skogen,
torde därför böra fordras, att köparen icke utnyttjade fastighetens hela
skogsbestånd för husbehovet, utan att han, där skogen med tillämpning av en
ändamålsenlig och uthållig hushållning icke kunde fylla gårdens hela behov
av virke och bränsle, anskaffade det felande på annat sätt.
I fråga om köparens rätt att avverka a fastigheten befintlig skog för uppodling
av därtill tjänlig mark hade de sakkunniga ansett vissa skärpningar
av nu gällande bestämmelse böra vidtagas. Tydligen borde hinder ej möta,
att köparen verkställde uppodling av eu hagmark, även om därå funnes
enstaka träd. De inskränkningar i odlingsrätten, som vore påkallade, hänförde
sig allenast till mark, som kunde i egentlig mening sägas vara bevuxen
med skog. Om köparen önskade uppodla sådan mark, borde han
däremot begära tillstånd av länsstyrelsen. För beviljandet av dylikt tillstånd
borde fordras, att köparen kunde ställa betryggande garanti, att det
tillämnade odlingsföretaget verkligen komme till stånd. Vore fråga om ett
större odlingsföretag å skogsmark, kunde det sålunda vara lämpligt, att
köparen lämnade en skriftlig förbindelse att inom viss tid hava utfört företaget
vid äventyr att eljest vara skyldig att omedelbart erlägga det belopp,
varmed den avverkade skogens värde överstege den inbetalta delen av köpeskillingen,
ävensom ställde säkerhet härför. Det borde nämligen förhindras,
att köparen i föregivet odlingssyfte disponerade fastighetens skogstillgång.
Uppenbarligen borde man emellertid härvid ej förfara så strängt, att köparen
tvingades att söka tillstånd för uppodling av varje om än så obetydligt
område, vilket vore skogbeväxt. En sådan ordning vore tydligen högst
otillfredsställande. Redan den köparen medgivna rätten att förfoga över
skogen till husbehov öppnade en möjlighet för den köpare, som ville verk
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 69
ställa uppodling av skogsmark, att förverkliga detta syfte genom att i första
hand fylla sitt husbehov av virke från den till uppodling påtänkta marken,
över huvud taget förutsatte de sakkunniga, att ifrågavarande bestämmelser
komme att tillämpas med hovsamhet och urskillning, så att köparen icke
behövde befara ett statens ingripande i sina åtgöranden i andra fall än då
han läte komma sig till last något, som vore av mera avsevärd betydelse.
De nu omförmälda bestämmelserna angående köparens dispositionsrätt till
skogen å fastigheten borde gälla såväl egnahemslägenheter som större egendomar.
Åsidosattes dessa bestämmelser, borde påföljden liksom nu bliva, att de
oguldna delarna av köpeskillingen genast vore till betalning förfallna.
De sakkunniga liava vidare ansett omsorgen om kronans säkerhet till
betalning kräva, att där köparen medgives anstånd med köpeskillingens
erläggande, han skall vara pliktig att på egen bekostnad hålla såväl å
fastigheten vid köpet befintliga åbyggnader som därå växande skog brandförsäkrade
till fulla värdet. De sakkunniga hava framhållit, att en sådan
försäkring låge ej minst i köparens eget intresse. Några mera betungande
utgifter torde ej heller genom fordran å dylik försäkring läggas på köparen.
Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant, kunde brandförsäkring å växande
skog erhållas för en premie, beräknad per 1,000 träd efter 3 kronor för
plantskog, 2 kronor för ungskog upp till 6 tum vid brösthöjd samt 1 krona
50 öre för äldre skog. Vid större försäkringar lämnades dessutom viss
rabatt, så att premien i genomsnitt belöpte sig till cirka 1 krona per 1,000
träd.
Enligt förslaget skulle försäkringen tagas i inrättning, som länsstyrelsen
kunde godkänna. För kontroll över att brandförsäkringen vidmakthölles
borde köparen årligen till länsstyrelsen ingiva bevis, att premierna betalts.
Försummelse härutinnan skulle medföra, att oguldet köpeskillingsbelopp vore
genast förfallet till betalning. Inträffade brandskada, skulle i fråga om
rätten till ersättningen gälla de regler, som upptagas i lagen den 8 april
1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal.
I fråga om förtidsbetalning, nedsättning i visst fall av kronans inteckning
för ogulden köpeskilling och övervakning av köpevillkorens fullgörande
ansluter sig förslaget i det väsentliga till vad nu gäller.
Slutligen hava de sakkunniga i detta sammanhang upptagit frågan om
kostnaderna för köpet. Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande.
''Enligt den ordning, som hittintills tillämpats, brukar köparen förpliktas
att ensam vidkännas kostnader för lagfart, inteckning av förbindelser, som
han i anledning av köpet avgivit, och övriga med köpet förenade utgifter.
Understundom göres dock i denna regel den modifikationen, att kronan själv
bekostar avstyckning av området, eller att kostnaden härför delas mellan
kronan och köparen. Vad sålunda tillämpats synes alltjämt böra gälla.
I grunderna bör därför intagas föreskrift, att där ej Kungl. Maj.t annorlunda
förordnar, köparen skall ensam vidkännas kostnad för lagfart, inteckning,
avstyckning och övriga med köpet förenade utgifter.''
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag.
Beträffande betalningssättet vid upplåtelser av jordbruksegnahemslägenheter
(22 § A) har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att det syntes
obehövligt att hava en så lång amorteringstid som 45 å 50 år. På grund
av annuiteternas ringa storlek kunde en minskning av amorteringstiden för
dessa lägenheter till tio år enligt reglerna för andra försäljningar (22 § B)
ej komma att få någon menlig inverkan på efterfrågan av lägenheterna.
Med hänsyn till syftet med dessa upplåtelser kunde dock den föreslagna
räntesatsen, 4 l/„ procent, bibehållas. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden i Kronobergs lön hava framhållit, att egnahemslägenheterna
borde försäljas endast mot kontant betalning, medan vederbörande
egnahemsnämnd beviljade egnahemslån till lägenheternas förvärvande
enligt de grunder, som eljest gällde för dylika lån. Genom en sådan
anordning borde arbete sparas för länsstyrelserna och övriga myndigheter,
som handhade uppbörden av köpeskillingarna.
I fråga om amorteringstiden vid andra försäljningar (22 § B) har anmärkts
av länsstyrelsen i Östergötlands lön: Lämpligheten av den föreslagna
anordningen kunde ifrågasättas. Fall kunde nämligen inträffa, där
endast eu mycket kort tid förflöte mellan köpekontraktets underskrivande
och tillträdesdagen. Förhållandet kunde alltså bliva det, att under en mycket
kort tid 7av köpeskillingen måste erläggas, vilket mången gång torde
kunna bereda köpare av bostadslägenheter stora svårigheter. Med hänsyn
härtill syntes förslaget böra i nu förevarande avseende underkastas någon
lämplig modifiering. — Enahanda erinran har gjorts av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands lön.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört: Bestämmelserna komme att
föranleda, att till säkerhet för ogulden köpeskilling avlämnad inteckningsförbindelse
måste förnyas under sista avbetalningsåret. Kvarstående skuld
vore då synnerligen liten, ofta endast 40 å 50 kronor eller kanske ännu
mindre. Att för ett så litet belopp belasta köparen med i proportion till
skulden avsevärda kostnader för inteckningsförnyelse vore icke lämpligt.
Fördenskull förordades, att köpeskilling för bostadslägenhet måtte betalas
såsom hittills, då någon olägenhet härav icke försports och ej heller någon
köpare hos länsstyrelsen anmält, att han funnit betalningssättet betungande.
— Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i
berörda län hava av samma skäl föreslagit, att likviden borde ske under
högst 10 år med en tiondel vid köpekontraktets underskrivande, en tiondel
vid tillträdet och åtta tiondelar med en tiondel av ursprungliga köpeskillingen
årligen. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län har förordat bibehållande av nu gällande betalningsföreskrifter,
enär dessa i tillbörlig mån täckte statens intressen och även på behörigt
sätt för köparen underlättade fastighetsförvärvet.
Beträffande räntesatserna har domänintendenten i Älvsborgs län anmärkt,
att det vore oegentligt, att den, som fullgjorde köpeskillingsbetalningen på
ett för staten gynnsammare sätt, ålades högre räntesats, än den, som fullgjorde
betalningen under en lång följd av år. Lika grundränta borde föreskrivas.
— I detta uttalande har domänstyrelsen instämt.
Beträffande frågan om ställande av säkerhet för ogulden köpeskilling
har erinrats av länsstyrelsen i Stockholms län, att med hänsyn till risken,
att fastighetens värde genom avverkning av värdefull skog nedginge under
utestående köpeskillingsbelopp, särskild säkerhet alltid borde fordras utöver
inteckning i fastigheten, åtminstone vid försäljningar av egendomar med saluvärde
över 15,000 kronor. — Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har an
-
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 138.
71
sett det tvivelaktigt, huruvida kronan borde, i den utsträckning de sakkunniga
föreslagit, avstå från kravet på särskild säkerhet för köpeskillingens
behöriga erläggande; detta desto mera som ju icke någon del av köpeskillingen
behövde betalas omedelbart vid anbuds avgivande utan först ''vid
köpekontraktets utgivande’. Enligt länsstyrelsens åsikt borde särskild säkerhet
fordras åtminstone i de fall, då försäljning skedde å offentlig auktion.
Någon anledning att göra frågan beroende av, huruvida avgivet anbud vore
av beskaffenhet att genast kunna antagas eller icke, torde knappast förefinnas.
över jägmästaren i västra distriktet har uttalat den största tvekan om
lämpligheten av de utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande
köparens förfoganderätt till skogen. För länsstyrelsen bleve det ofta mycket
svårt att hålla reda på, om och i vad mån försäljning av skog verkställts
i sådan utsträckning att kronans fordran för den sålda fastigheten äventyrades.
Den föreslagna skyldigheten för jägmästaren att härutinnan åvägabringa
utredning måste anses främmande för hans övriga tjänsteförvaltning,
och förrättningarna för utrönande av förhållandena härutinnan skulle inkräkta
på hans förut strängt upptagna tid. Övervakandet, att å sålda kronoegendomar
avverkning ej skedde i större utsträckning än som vore tilllåtet,
förutsatte dessutom besiktningar tid efter annan. De sakkunniga hade
ej angivit, vem som skulle verkställa sådana förrättningar, och hur ersättningen
därför skulle utgå. — I viss mån liknande synpunkter hava
framhållits av länsstyrelsen i Östergötlands län och över jägmästaren i södra
distriktet. — Egnahemsnämnden i Södermanlands län har ansett, att den
del av köpeskillingen, som belöper sig på avverkningsbar skog, borde betalas
kontant vid tillträdet eller också större säkerhet än endast inteckningssäkerhet
fordras även vid försäljningar enligt A) i § 22. Försiktigheten
bjöde, att avbetalning på så lång tid, som föreslagits, ej borde få avse mera
än s/i; av fastighetens värde, sedan värdet av avverkningsbar skog frånräknats
(= för egnahemslån).
Domänstyrelsen har funnit de föreslagna kontrollföreskrifterna ej kunna
vinna tillämpning utan alltför stora uppoffringar från statsverkets sida. Den
enda rätta utvägen vore att köparna ålades ställa sådan säkerhet att bevakning
ej behövde äga rum. Skyldighet att hålla växande skog brandförsäkrad
syntes ej böra åläggas köpare.
I andra yttranden åter har understrukits, att kravet på borgen skulle
kunna utestänga många, som just ägde de personliga förutsättningarna för
att arbeta sig upp såsom egnahemsbyggare. Dessutom hade det visat sig,
att borgensförbindelser i liknande fall kunde hava ganska ringa värde, vilken
försiktighet som än iakttoges vid deras prövning. Sådana uttalanden hava
gjorts av länsstyrelsen samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
egnahemsnämnden i Jämtlands län.
Flera myndigheter hava ansett förslaget för strängt. Sålunda har
länsstyrelsen i Hallands län framhållit, att det vore alltför strängt att
under alla förhållanden kräva, att köparen skulle på egen bekostnad hava
den växande skogen brandförsäkrad till fulla värdet. Detta vore, åtminstone
i vissa landsdelar, befogat i avseende å plantskog och helt ung skog
men ingalunda i avseende å utvuxen skog. — Även domänintendenterna i
Stockholms län och Älvsborgs län hava erinrat, att brandförsäkring å skog
komme att medföra alltför dryga kostnader. — Överjägmästaren i Skel
-
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
lefteå distrikt liar föreslagit, att då skogen i många fall kunde antingen
vara av alltför ringa omfattning för att åtgärden skulle vara motiverad
eller vara av beskaffenhet att ringa eller ingen brandrisk förefunnes, brandförsäkring
av skogen borde åläggas köparen endast i de fall, där uppskattningsnämnden
förordat sådan. — Över jägmästaren i västra distriktet bär
förordat, att försäkring ej borde påfordras beträffande relativt ringa skogstillgång
med ett värde understigande visst belopp, förslagsvis 500 eller 1,000
kronor, och ej heller för skog, vars värde understege viss del, förslagsvis
en fjärdedel eller en tredjedel, av hela fastighetens värde.
Länsstyrelsen i Värmlands län har anmärkt, att det föreslagna stadgandet
om dispens från avverkningsförbudet kunde vålla svårighet. Det borde
fastslås, att dispens finge meddelas i de fall, då värdet å fastigheten, efter
det avsedd avverkning övergått densamma, med en femtedel överstege kronans
återstående lånefordran. Vid beräkning av återstående värdet torde
en särskild värdering endast i undantagsfall vara behövlig och beräkningen
alltså i regel kunna göras med ledning av uppskattningsinstrument och
andra tillgängliga handlingar.
Vidare har erinrats, att därest länsstyrelsen jämlikt 87 § i 1927 års lag
om försäkringsavtal i egenskap av inteckningshavare lämnade försäkringsgivaren
sådan uppgift, som avses i sagda paragraf, det knappast vore behövligt
att fordra, att ägaren eller åbon skulle årligen till länsstyrelsen insända
bevis, att brandförsäkringen vidmakthölles.
I anledning av de föreslagna bestämmelserna om förtidsbetalning i vissa
fall har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att ogulden köpeskilling
borde vara förfallen till omedelbar betalning förutom i de fall, som de sakkunniga
föreslagit, jämväl då avlämnad säkerhet så försämrades, att densamma
ej längre kunde av länsstyrelsen godkännas och köparen underläte
att inom förelagd tid ställa annan säkerhet, ävensom då köparen underläte
att i behörig tid förnya avlämnad borgen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat, att ifråga om köpeskilling, som
uppdelats i amorteringsdel och stående del, rättigheten att göra avbetalningar
utöver amorteringsplanen borde, såsom hittills, begränsas till den stående
delen.
Länsstyrelsen i Blekinge län har hemställt, att köpare eller åbo måtte
kunna medgivas rätt att avlämna mer än en skuldförbindelse å oguldet
kapital för att således erhålla möjlighet att återfå förbindelserna i den mån
kapitalavbetalning ägt rum.
Mot den föreslagna bestämmelsen om nedsättning i visst fall av kronans
inteckning för ogulden köpeskilling hava i åtskilliga yttranden framställts
vissa erinringar, vilka emellertid synas härröra av missuppfattning angående
bestämmelsens innehåll. Såsom statens egnahemsstyrelse erinrat,
får egnahemslån icke utbetalas, med mindre länsstyrelsen så förfar med
kronans inteckning i egnahemslägenheten, som föreslagits av de sakkunniga,
samt möter ej hinder för hushållningssällskap, som så önskar, att bevilja
så stort egnahemslån, att detta även förslår att lösa kronans inteckning i
fastigheten.
I anledning av de föreslagna bestämmelserna om gäldande av kostnaderna
för lagfart, inteckning och avstyckning samt övriga med köpet förenade
utgifter har anmärkts av domänintendenten i Stockholms län, att dessa
borde delas mellan köparen och säljaren, samt av domänintendenten i Kri
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
73
stianstads län, att kostnaderna för avstyckning borde gäldas av säljaren. —
Statens egnahemsstyrelse har anfört: Visserligen vore det riktigt, att köparen
skulle betala kostnaden för lagfart och inteckning, men däremot syntes
det vara tveksamt, om kostnaden för lantmäteriförrättningen — särskilt då
fråga vore om ett större områdes uppdelning på en gång i flera lotter —
skulle direkt betalas av de olika lägenhetsköparna. Styrelsen förutsatte
emellertid, att Kungl. Maj:t i dylika fall i regel medgåve, att lantmäterikostnaden
finge stanna på jordsäljaren.
Slutligen har domänstyrelsen hemställt, att till fonden för inköp av skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar
å kronoparker i Norrland och Dalarna ej skulle ingå hela köpeskillingsbeloppet
utan sagda belopp efter avdrag av kostnaderna för avstyckning
och försäljning.
Jag biträder i huvudsak vad de sakkunniga föreslagit i fråga om köpeskillingens
erläggande genom avbetalningar. I ett hänseende finner jag
emellertid en jämkning böra vidtagas däri. Såsom de sakkunniga själva
erinrat, äro de bestämmelser, som förslaget innehåller i fråga om erläggandet
av köpeskilling för bostadsegnahemslägenhet, i viss mån oförmånligare
för köparen än nu gällande. Medan denne nu icke behöver erlägga mer
än en tiondel av köpeskillingen före tillträdet, ökas hans kontanta insats
enligt förslaget till en femtedel. Uppenbarligen kunna understundom för
en mindre bemedlad köpare möta vissa svårigheter att anskaffa detta belopp.
Enligt min mening bör därför bestämmelsen i fråga kompletteras
med en föreskrift, att länsstyrelsen, när skäl därtill äro, må kunna medgiva
köpare av bostadsegnahemslägenhet anstånd med betalningen av den
tiondel, som skall erläggas vid tillträdet, och förordna, att denna del må erläggas
i samband med gäldandet av återstående åtta tiondelar genom årliga
avbetalningar under högst tio år.
I gällande författningar saknas föreskrift om dagen för erläggandet av
de årliga amorteringarna jämte upplupna räntor. Enligt vad jag erfarit,
har emellertid den praxis utvecklat sig, att betalningen skall fullgöras den
14 mars. Föreskrift härom plägar intagas i köpekontrakten. Lämpligt
synes vara, att denna praxis stadfästes genom en uttrycklig bestämmelse i
tillämpningsföreskrifterna. Härigenom torde också den av länsstyrelsen i
Kristianstads län påtalade oegentligheten, att förnyelse av kronans inteckning
för ogulden köpeskilling måste äga rum under det sista avbetalningsåret,
kunna förekommas.
De räntesatser, som de sakkunniga förordat, överensstämma med dem,
som nu tillämpas enligt 1926 års upplåtelsegrunder. De anmärkningar, som
i detta hänseende framställts i vissa yttranden, hava ej givit mig anledning
att frångå vad sålunda redan gäller vid flertalet försäljningar.
I fråga om den säkerhet, som bör fordras för utestående köpeskilling,
delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det synes sålunda uppenbart, att
anspråk på borgen eller annan säkerhet utöver den, som beredes genom in
-
Departe
mentschefes.
74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
teckning i fastigheten, mången gång kan utgöra ett hinder för en mindre
bemedlad, vilken besitter de bästa personliga förutsättningar för genomförande
av ett egnabemsföretag, att av kronan förvärva den härför erforderliga
jorden. Ej heller torde, åtminstone då fråga är om förvärv av
egnahemslägenheter eller friköpning av arrendegårdar, kronans utsikt till
betalning kunna äventyras, om kronan såsom säkerhet erhåller bästa inteckning
i fastigheten och dessutom köparens förfoganderätt över skogen till
avsalu begränsas på sätt de sakkunniga föreslagit. Annorlunda kan tydligen
förhållandet vara, då köpare av en egendom med avsevärda skogstillgångar
medgives betalningsanstånd. I dylikt fall bereder emellertid förslaget
möjlighet att fordra betryggande säkerhet utöver inteckning i fastigheten.
Jag anser mig således kunna i denna del ansluta mig till vad de
sakkunniga föreslagit.
Det är redan antytt, att omförmälda eftergift i fråga om säkerheten för
utestående köpeskillingsbelopp betingar vissa inskränkningar i köparens rätt
att förfoga över fastighetens skog. De bestämmelser, som de sakkunnigas
förslag i detta avseende innehåller, synas mig i tillbörlig mån tillgodose
såväl kronans som köparens berättigade intressen. Det har anmärkts, att
det kunde möta stora svårigheter att övervaka, att de stadgade inskränkningarna
i köparens dispositionsrätt till skogen ej överskredes. Det synes
mig emellertid, som om berörda svårigheter något överskattats. Jag föreställer
mig, att en avverkning av större omfattning näppeligen kan försiggå
utan att vederbörande kronobetjänt erhåller kännedom därom. De skogar,
varom här är fråga, stå dessutom under skogsvårdsstyrelsens och dess
tjänstemäns ständiga uppsikt. Jag finner det självfallet, att om dessa konstatera
överträdelse av ifrågavarande föreskrifter angående skogens vård,
anmälan ofördröjligen sker till länsstyrelsen, vilken därefter har att vidtaga
erforderliga åtgärder.
Att köparen, så länge köpeskillingen ännu ej är i sin helhet gulden, håller
såväl de åbyggnader, som vid tiden för köpet finnas å egendomen, som
därå växande skog, där denna är av större omfattning eller mera värdefull
beskaffenhet, försäkrade mot brandskada till fulla värdet, finner jag helt i
sin ordning. Såsom i vissa yttranden erinrats, kan det emellertid ej anses
påkallat, att köparen betungas med kostnad för brandförsäkring, då skogstillgången
är relativt ringa eller dess värde är obetydligt i förhållande till
egendomens totala värde. Frågan om brandförsäkring av växande skog
bör således enligt min uppfattning lämpligen prövas från fall till fall. I
anslutning härtill har jag låtit företaga erforderlig jämkning av sakkunnigförslaget.
Vad länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt mot bestämmelserna om förtidsbetalning
i vissa fall, har jag ansett böra beaktas. Jag har följaktligen
låtit vidtaga den ändring av de sakkunnigas förslag, att vad av köpeskillingen
återstår oguldet jämte ränta skall vid påfordran vara till betalning
Kungl. Maj ris proposition Nr 13ti.
75
förfallet förutom i de av de sakkunniga angivna fallen jämväl då säkerhet,
som ställts för köpeskillingens betalning, väsentligen försämras och
köparen ej inom eu månad efter det han därom anmodats ställer ny säkerhet,
som kan godtagas.
De sakkunnigas förslag avser ej att göra ändring i de principer, som nu
tillämpas i fråga om gäldande av de med köpet förenade kostnaderna. Det
torde sålunda liksom hitintills böra från fall till fall prövas, huruvida köparen
skall vidkännas kostnaden för avstyckning av det försålda området
eller om denna skall helt eller delvis stanna å kronan.
I likhet med domänstyrelsen finner jag lämpligt, att kronans utgifter för
försäljningen avräknas från köpeskillingen, innan denna redovisas till domänfonden.
12. Åtgärder för tryggande av upplåtelsens ändamål.
1926 års upplåtelsegrunder innehålla vissa bestämmelser med syfte att Gällande
betrygga, att de upplåtna egnahemslägenheterna komma att användas för
avsett ändamål. Föreskrifterna om vissa kvalifikationer hos köparen äga
dylik innebörd. Vidare stadgas, att ogulden del av köpeskillingen genast
är förfallen till betalning, om lägenheten övergår till person, som ej står i
närmare släktskapsförhållande till den ursprunglige köparen och icke uppfyller
villkoren för köp i första hand. Slutligen föreskrives, att köpare av
obebyggd egnahemslägenhet skall vid tillträdet avlämna förbindelse att senast
vid utgången av sjätte kalenderåret näst efter det, då tillträde ägt rum, hava
lägenheten bebyggd med bostad och, där fråga är om jordbruksegnahemslägenhet,
jämväl med för lägenhetens skötsel i övrigt nödiga byggnader, vid
äventyr, därest så icke sker, att utöver den avtalade köpeskillingen gälda
ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel av köpeskillingen. Denna
förbindelse intecknas i lägenheten. Möjlighet till dispens förefinnes emellertid
i visst fall. Efter framställning av köpare, som äger för lägenhetens skötsel
lämplig, å annan fastighet belägen byggnad, äger nämligen länsstyrelsen
medgiva befrielse från byggnadsskyldighetens fullgörande.
Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och de förslag till andra åtgärder
uti detta hänseende, som tidigare framkommit, tillåter jag mig hänvisa
till kronojordsakkunnigas betänkande sid. 130 o. f. Här må allenast
göras följande erinringar.
I syfte att betrygga ändamålet med samhällets jordupplåtelser framlades Riksdagen
av Kungl. Maj:t vid riksdagen år 1924 proposition (nr 190) med förslag till 1R24- lag om återköpsrätt till fast egendom m. m. Första lagutskottet hemställde i
utlåtande, nr 40, att riksdagen måtte lämna propositionen utan bifall. I en
vid utlåtandet fogad reservation av fem utskottsledamöter föreslogs, att riksdagen
måtte bifalla propositionen med den ändring, att användningen av
det nya institutet begränsades till städer och vissa därmed likartade samhällen.
Såsom skäl för denna begränsning framhölls i reservationen, att de
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
framlagda lagförslagen icke för yttrande varit remitterade till annan myndighet
än lagrådet. Vad särskilt anginge frågan om det föreslagna rättsinstitutets
införande för landsbygden, hade det enligt reservanternas mening
varit önskvärt, att länsstyrelserna samt de centrala myndigheter, vilka förvaltningen
av kronans jord ålåge, beretts tillfälle att yttra sig över förslagen.
För städernas del framträdde avsaknaden av yttranden över förslagen
vida mindre skarpt mot bakgrunden av de framställningar, som
tidigare framkommit i syfte att närmast för användning i städerna erhålla
just en lagstadgad återköpsrätt. Efter en redogörelse för dessa framställningar
funno reservanterna, att det egentligen blott för städernas och de
stadsliknande samhällenas del kunde anses tillfullo ådagalagt, att ett behov
av lagstiftning i den ifrågasatta riktningen verkligen förelåge.
Kamrarna biträdde nämnda reservation, första kammaren utan votering
och andra kammaren med 115 röster mot 68. Kiksdagens beslut anmäldes
i skrivelse den 6 juni 1924 (nr 331), varefter lag i ämnet utfärdades den
20 i samma månad.
Lagen om
återköpsrätt
till fast
egendom.
Beträffande de viktigaste bestämmelserna i den sålunda antagna lagen
om återköpsrätt till fast egendom må här i korthet erinras.
Förbehåll om rätt för säljaren av en fastighet att i viss i lagen angiven
ordning köpa fastigheten åter (återköpsrätt) får göras vid försäljning av
kronan, kommun eller munipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän ägo
befintlig fastighet, vilken är belägen inom stad eller inom stadsliknande
samhälle. Sådant förbehåll får endast göras i samband med uppställandet
av visst villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda densamma
för särskilt ändamål eller ock underlåta viss användning av fastigheten.
Detta villkor kan exempelvis avse, att fastigheten skall få användas
för ''jordbruk’, ''ett självständigt jordbruk’, ''ett av ägaren drivet självständigt
jordbruk’, ''eget hem om högst fyra rum och avsett för en familj,’ eller att
fastigheten icke får användas för ''industriellt ändamål’, ''affärs- eller nöjeslokaler’.
Såväl förbehållet om återköpsrätt som villkoret angående fastighetens
användning måste göras i själva köpehandlingen. Förbehållet om
återköpsrätt kan göras antingen för obegränsad tid eller också för allenast
viss tid framåt. Det blir giltigt, endast om inteckning till säkerhet för
återköpsrätten sökes i stad inom tre månader och å landet sist vid det ting,
som infaller näst efter sex månader sedan lagfart beviljades å den persons
fång, som köpte fastigheten av samhället. Förbehållet om återköpsrätt gäller
blott så länge inteckningen består.
Om det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens
användning blir oskäligt betungande för ägaren till följd av ändrade
förhållanden, som icke äro att hänföra till ägaren eller bero av honom, kan
domstol förordna, att återköpsrätten skall avlösas. Sådan avlösning sker på
samma sätt som avlösning av ett servitut.
I lagen äro de fall noga angivna, då återköpsrätt må utövas. Dessa
fall äro
1) om det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens
användning åsidosättes och vad i sådant hänseende förekommit icke
finnes vara av ringa betydenhet;
Kungl. Maj:ts proposition Nr 188. 77
2) om fastigheten vanvårdas, så att det ändamål, för vilket densamma
enligt det avtalade villkoret skall användas, uppenbarligen äventyras;
3) om fastigheten på grund av ändrade förhållanden befinnes uppenbarligen
olämplig att användas enligt det avtalade villkoret;
4) om fastighetens ägare enligt vad ovan sagts instämt talan om återköpsrättens
avlösning och den återköpsberättigade gör rätten till återköp
gällande, innan det visat sig, huruvida stämningen leder till avlösning,
eller, där talan bifallits, nittio dagar förflutit från det utslaget vann laga
kraft;
5) om fastighetens ägare skriftligen liembjudit fastigheten eller del därav
till återköp och den återköpsberättigade gör sin rätt gällande inom nittio
dagar från det hembudet skedde; samt
6) om, utan att sådant liembud ägt rum eller sedan mer än två år förflutit
från det hembudet skedde, fastigheten helt eller delvis överlåtes å någon,
som ej äger lott i fastigheten och som ej är ägarens make, skyldeman i rätt
upp- eller nedstigande led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomlig, samt
rättighetens innehavare gör densamma gällande inom nittio dagar från det
lagfart söktes å nye ägarens fång.
Har villkor angående fastighetens användning åsidosatts eller vanvård
ägt rum, men sker rättelse, innan talan om återköp anhängiggjorts, får ej
förhållandet sedermera åberopas såsom grund för återköp.
Återköpsrätt får ej, även om så avtalats, göras gällande i andra fall än
ovan nämnts.
Den, som vill göra gällande återköpsrätt, skall, för såvitt saken ej kan
ordnas under hand, instämma fastighetsägaren till domstolen i den ort, där
fastigheten är belägen. Prövar domstolen, att återköp får äga rum, skall
inför rätten tillsättas en återköpsnämnd för bestämmandet av löseskillingen.
Dock äro kontrahenterna oförhindrade att dessförinnan med laga verkan
träffa överenskommelse om denna summa, för såvitt icke inteckningshavare
eller andra rättsägare därigenom bliva lidande.
Beträffande återköpsnämndens sammansättning skall i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat om expropriationsnämnd.
Löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, sådant detta befinnes
under antagande dels att varje ägare är bunden av återköpsrätten
så länge denna varar och av det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret
angående fastighetens användning och dels att fastigheten i övrigt
icke besväras av andra sakrätter än dem, som vid exekutiv försäljning äga
företräde framför återköpsrätten eller ock äro oberoende av sådan försäljning.
I övrigt skall vid löseskillingens bestämmande i huvudsak förfaras
på samma sätt som är stadgat om expropriationsersättning.
Sedan återköpsnämnden meddelat sitt beslut, skall detta underställas domstols
prövning. Har löseskillingen av återköpsnämnden bestämts till lägre
belopp än återköparen erbjudit, vidtager rätten i sitt utslag jämkning till
det belopp som erbjudits. Eljest får rätten ej göra ändring i uppskattningen.
Katten skall vidare meddela bestämmelser om ränta, tillträde av
fastigheten och erläggandet av löseskillingen.
Fastigheten övergår till återköparen fri från andra fordringar än dem,
som påvila densamma med bättre rätt än återköpsrätten. Skall i anledning
av återköpet fordran eller annan gravation upphöra att gälla i fastigheten,
skall löseskillingen nedsättas hos länsstyrelsen och fördelas på samma sätt
som köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet.
Riksdagen
1926.
78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Vid riksdagen år 1926 framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 22) förslag
till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. in. Första lagutskottet,
som behandlade propositionen jämte ett flertal i samband därmed väckta
motioner, tillstyrkte i utlåtande, nr 25, lagförslaget med vissa jämkningar.
Utskottet anförde därvid bland annat följande:
’Då utskottet föreslår, att åbo under vissa villkor bör kunna med äganderätt
inlösa den av honom innehavda jorden, vill utskottet därmed icke hava
uttalat, att dylik inlösen alltid skall medföra oinskränkt äganderätt. De
olägenheter, som äro förenade med upplåtelse under full äganderätt, hava
ovan berörts. Med hänsyn därtill synes det utskottet erforderligt, att möjlighet
beredes kronan att i vissa hänseenden begränsa inlösarens rätt att förfoga
över den förvärvade fastigheten. Utskottet har emellertid icke ansett sig
böra föreslå, att bestämmelser i detta syfte infogas i nu föreliggande förslag.
Behov av dylika bestämmelser torde förefinnas ej blott vid föryttring av
fastigheter, som varit upplåtna under åborätt, utan även vid försäljning
av annan kronojord. En tillfredsställande anordning synes därför kunna
vinnas endast genom skapande av en från åborätten fristående form av
modifierad äganderätt. Förslag i detta syfte hava framställts såväl i de av
herrar Lyberg och Pålsson samt Löfgren och Jönsson väckta motioner som
i de motioner, vilka avgivits av herr Ekman in. fl. och herr Hamrin m. fl.
Märkas bör även, att riksdagen i skrivelse den 10 mars innevarande år
framhållit, att vid upplåtelse av kronojord sådana villkor borde uppställas,
att det upplåtna jordområdet komme att för framtiden bibehålla sin karaktär
av självständigt jordbruk. Införandet av en form för jordinnehav sådan
som den föreslagna kan emellertid icke ske utan en fullständig utredning
rörande institutets lämpligaste gestaltning. Utskottet föreslår, att eu dylik
utredning verkställes genom Kungl. Maj:ts försorg. Vid institutets utformning
bör i främsta rummet tillses, att det syfte, för vars främjande upplåtelse
av jorden skett, i erforderlig mån tryggas. Sålunda bör kronan äga
möjlighet att ingripa, därest den upplåtna fastigheten göres till föremål för
spekulation, varjämte garantier böra skapas mot att jorden vanhävdas eller
upplåtelsens ändamål annorledes förfelas. Därjämte bör vid utredningen
upptagas till prövning, huruvida statens intresse att i vissa fall kunna under
enklare former än expropriation återtaga jorden och att helt eller delvis
tillgodogöra sig därå uppkommen värdestegring kan tillgodoses utan åsidosättande
av ägarens berättigade krav på säkerhet och oberoende. De angivna
önskemålen kunna måhända lämpligen tillgodoses genom en utsträckning
av tillämpningsområdet för nu gällande lag om återköpsrätt. Emellertid
synes böra undersökas, huruvida icke syftet kan vinnas även på andra
vägar. Ett avgörande av denna fråga förutsätter ett noggrannt avvägande
av de intressen, som här stå mot varandra. Tillika torde komma att övervägas,
huruvida användningen av den ifrågasatta upplåtelseformen bör begränsas
till kronans jord eller omfatta även annan jord i allmän ägo.’
Jämte det utskottet såsom redan nämnts tillstyrkte förslaget med vissa
jämkningar, hemställde utskottet sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville med beaktade av de utav
utskottet anförda synpunkterna låta utreda, huruvida och i vilken omfattning
genom lagstiftningsåtgärder kunde beredas möjlighet till försäljning
av jord i allmän ägo under sådana villkor, att bland annat syftet med upplåtelsen
behörigen tryggades, samt för riksdagen framlägga det förslag, var
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
79
till utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll denna hemställan, varefter
riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 20 april 1926 (nr 162).
Över denna skrivelse infordrades yttranden från länsstyrelserna, över- yttranden
ståthållarämbetet, domänstyrelsen och kammarkollegium. En samman- dagens sicriställning
över dessa yttranden finnes fogad såsom bilaga till kronojordsak- velse nr
kunnigas betänkande sid. 229 o. f. 12 länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län, ävensom domänstyrelsen tillstyrkte lagstiftning i syfte att
vid statens egnahemsupplåtelser och andra försäljningar i visst socialt
ändamål betrygga detta ändamål eller ansågo andra åtgärder böra vidtagas
i berörda syfte. Överståthållarämbetet samt 10 länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
avstyrkte lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande avseende. Kammarkollegium
och länsstyrelsen i Kronobergs län förklarade sig icke vara övertygade
om behovet av sådan lagstiftning men ansågo å andra sidan, att det
icke kunde vara förenat med någon egentlig betänklighet, om återköpslagen
utsträcktes att gälla å landsbygden.
Sedan kronojordsakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 2 september Kronojordsak1927
anmodats att verkställa utredning i förevarande fråga, utsände dessa unm9aunder
år 1927 till länsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och domänintendenterna en rundfråga, huruvida från kronojord upplåtna
egnahemslägenheter använts för annat ändamål än det vid upplåtelsen
avsedda. Denna besvarades jakande av 10 länsstyrelser (nämligen i Stockholms,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län), 9 domänintendenter
(nämligen i Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands,
Skaraborgs samt Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län) samt 7
hushållningssällskaps förvaltningsutskott (nämligen i Södermanlands, Östergötlands,
Gotlands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra del,
Värmlands och Jämtlands län). 11 länsstyrelser, 4 domänintendenter samt
14 hushållningssällskaps förvaltningsutskott svarade, att de icke hade sig
bekant några dylika fall. Sina intryck av enquéten hava kronojordsakkunniga
sammanfattat sålunda:
''De myndigheter, som besvarat frågan jakande, hava så gott som utan
undantag framhållit, att de för dem kända fall, däri egnahemslägenhet använts
för annat än det avsedda ändamålet, varit enstaka. Såsom allmänt
omdöme av enquéten torde därför kunna sägas, att de lägenheter, som från
kronojord upplåtits för egnahemsändamål, i regel använts för det avsedda
ändamålet. Några av sistnämnda myndigheter hava uttryckligen framhållit,
att något behov av ingripande genom lagstiftning uti ifrågavarande av
-
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
seende icke förelåge. Endast hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Södermanlands län har ansett, att kontroll över att lägenhet användes på
sätt, som vid köpet avsetts, vore av behovet påkallad.
I de fall, där missbruk förekommit, har detta givetvis varit av olika beskaffenhet.
Det har sålunda omförmälts, att ägaren av en angränsande
fastighet genom bulvan inköpt obebyggd jordbrukslägenhet för att utöka
sitt jordbruk, att far och son eller andra anförvanter förvärvat var sin
dylik lägenhet, vilka de därefter sammanslagit till ett gemensamt jordbruk,
att köpare av obebyggd jordbrukslägenhet utarrenderat densamma till en
granne i stället för att i vederbörlig ordning bebygga den, att under kristiden
med dess prisstegring å skogsprodukter jordbrukslägenheter, som inköpts
av förutvarande brukare med därå växande skog, omedelbart försålts
till virkeshandlare, att köpare, som vid verkställd undersökning ansetts uppfylla
egnabemsförfattningens bestämmelser, visat sig vara bulvan för person,
som befunnit sig i så god ekonomisk situation, att han ej kunnat antagas
till köpare, att köparen visserligen vid förvärvet avsett att behålla lägenheten
såsom eget hem men efter någon tids förlopp — förmodligen med
vinst — försålt densamma till närboende jordägare, som därmed utökat sitt
jordinnehav, samt att köpare av obebyggd tomt försålt denna till ägare av
granntomt att användas såsom trädgårdsland o. d.’
De sakkunniga hava framhållit, att det vore av stor vikt, att där från
kronans sida uppoffringar gjordes för vinnande av ett visst socialt ändamål,
det tillsåges, att detta ändamål ej förfelades genom den enskildes åtgöranden.
Den föreliggande utredningen liade väl ådagalagt, att av staten
upplåtna egnahemslägenheter i regel använts för det avsedda ändamålet.
Emellertid finge det anses utrett, att här och var förekommit fall av missbruk.
Nu gällande bestämmelser vore icke betryggande. Behovet av bättre
korrektiv bleve än mera framträdande, därest kronojorden bleve i ökad omfattning
tagen i anspråk för egnahemsändamål. Gällande korrektiv medförde
dessutom för köparna olägenheter, som icke uppvägdes av det gagn,
de beredde det allmänna. Därigenom att visst äventyrsbelopp intecknades i
lägenheten, begränsades eller omintetgjordes egnahemsköparnas kreditmöjligheter.
De sakkunniga ansågo därför angeläget, att andra vägar beträddes
för betryggande av upplåtelsernas sociala ändamål.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att särskilda åtgärder icke behövdes
för att bereda staten möjlighet att under enkla former återtaga jorden
för visst statsändamål eller tillgodogöra sig värdestegring å jorden. De
bestämmelser, som i förevarande hänseende erfordrades, borde därför huvudsakligen
hava till uppgift att skapa garantier för att, där staten verkställde
äganderättsupplåtelser från sin jord för vissa sociala ändamål, dessa
ändamål icke förfelades. De upplåtelser, som här företrädesvis komme i
beaktande, vore dels egnahemsupplåtelser och dels friköpning av arrendegårdar.
De sakkunniga hava vidare erinrat, att vid bestämmelsernas utformande
stor varsamhet vore av nöden.
De sakkunniga hava undersökt olika möjligheter för frågans lösning samt
slutligen stannat vid att förorda en försiktig tillämpning av återköpsrätts
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
<S1
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
institutet. För detta ändamål borde Aterköpslagen utsträckas att gälla
kronans å landet belägna egendomar.
Huvuddragen i de sakkunnigas förslag beträffande återköpsrättsinstitutets
närmare tillämpning äro följande:
Såsom allmän regel vid försäljning av jord bruksegnahemslägenheter borde
uppställas, att försäljningen skedde under villkor, att lägenheten skulle av
ägaren brukas såsom ett självständigt jordbruk, samt förbundes med förbehåll
om rätt för kronan att köpa lägenheten åter inom en tidrymd av 25 år.
Vid försäljning av arrendejordbruk till hembudsberättigad arrendator borde
i huvudsak gälla samma regler. Då emellertid för friköp av dylika jordbruk
fordrades, att egendomen under minst 10 år väl brukats av arrendatorn
eller hans släkt, kunde återköpsrätten begränsas till 15 är. Inlösen
av åbolägenliet borde jämväl ske under villkor, att lägenheten skulle av
ägaren brukas såsom ett självständigt jordbruk, och förbindas med förbehåll
om återköpsrätt, vilket förbehåll dock med hänsyn till den långa brukningstid,
som fordrades för inlösen, kunde begränsas till allenast 5 år. Vid
försäljning av bostadsegnahemslägenheter borde knytas dels villkor, att
lägenheten användes till eget hem för ägaren, dels ock förbehåll om återköpsrätt
under 25 år. I samtliga nu omförmälda fall skulle Kungl. Maj:t
äga frihet att, där omständigheterna det påkallade, besluta, att försäljning
skulle få ske utan återköpsrätt eller under skärpta villkor och förbehåll.
Andra försäljningar borde i regel ej förbindas med återköpsrätt. Det
skulle dock vara Kungl. Maj:t obetaget att annorlunda förordna.
Ytterligare åtgärder för betryggande av det sociala ändamålet erfordrades
ej. Föreskriften i nu gällande upplåtelsegrunder om skyldighet för köpare
av obebyggd egnahemslägenhet att avlämna förbindelse om dess bebyggande
kunde således utgå.
Ville ägaren av en fastighet, som besvärades av återköpsrätt, söka ändring
i det avtalade villkoret angående fastighetens användning, skulle han ingiva
ansökan till länsstyrelsen. Efter det domänintendenten hörts, skulle
länsstyrelsen så skyndsamt som möjligt översända handlingarna i ärendet
jämte eget utlåtande till domänstyrelsen, som underställde ärendet Kungl.
Maj:ts prövning.
Vore fråga om fastighet, till vars försäljning riksdagens samtycke inhämtats,
borde riksdagens medgivande till ändringen inhämtas. Eljest
borde Kungl. Maj:t äga att ensam besluta om sådan.
Ville ägaren hembjuda kronan fastigheten till återköp, skulle skriftlig
framställning därom göras till länsstyrelsen, som hade att skyndsamt översända
densamma till domänstyrelsen. Denna liade därefter att behandla
ärendet liksom andra frågor om återköp. Vid hembud borde kronan som
regel begagna sig av sin återköpsrätt. Detta gällde särskilt egnahemslägenheter.
Underläte kronan att återköpa en sådan lägenhet, då den hembjödes.
hade kronan därmed förlorat all kontroll över att lägenheten icke överlätes
å en person, som ur det allmännas synpunkt icke vore önskvärd såsom ägare
till densamma. Genom att återköpa fastigheten vunne kronan å andra sidan
möjlighet att försälja den till annan egnabemssökande. Någon förlust
torde kronan i allmänhet ej kunna göra på en dylik affär, då återköpssumman
borde motsvara lägenhetens värde.
De sakkunniga erinrade, att rätten till hem bud icke blott beredde det
allmänna möjlighet att öva ett kontrollerande inflytande över försäljningar
av fastigheterna utan jämväl innebure en väsentlig fördel för fastighetsBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 111 häfl. (Nr 138.)
(i
82
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
ägarna. För eu köpare av egnahemslägenhet måste nämligen vissheten att
kunna på sådan väg utan någon mera avsevärd ekonomisk förlust komma
ifrån ett företag, som han funne sig icke vara mäktig att genomföra, skapa
en känsla av verklig trygghet. Försummade han emellertid att före överlåtelsen
av fastigheten hembjuda den till staten, utsattes enligt återköpslagen
den nye ägaren för risken att staten gjorde sin rätt till återköp gällande.
Tydligt vore, att staten icke alltid hade anledning att ingripa. Då återköpsrättens
uppgift i regel borde begränsas till att trygga det sociala ändamålet
med dessa upplåtelser och således ej samtidigt avse att möjliggöra för
staten att vid behov återtaga fastigheterna eller tillgodogöra sig därå uppkommen
värdestegring, torde från statens sida icke möta några betänkligheter
mot sådana överlåtelser, vilka icke kunde äventyra det sociala ändamålet.
Om t. ex. en egnahemsköpare på skäliga villkor sålde sin lägenhet
till en person, som uppfyllde de betingelser, vilka vore stadgade för en
köpare i första hand, kunde staten tydligen ur den nu angivna synpunkten
ej hava något att invända däremot. Vid sådant förhållande hade det synts
de sakkunniga lämpligt, att länsstyrelsen erhölle befogenhet alt pröva,
huruvida överlåtelse utan hembud till kronan finge äga rum. Denna regel
borde emellertid icke gälla utan inskränkning. Där Kungl. Maj:t i något
fall funne återköpsrätt Iröra komma till användning icke blott för att trygga
det sociala syftet vid överlåtelsen utan även för att möjliggöra för staten
att framdeles återtaga fastigheten för något sitt behov eller att tillgodogöra
sig därå uppkommen värdestegring, borde återköpslagens bestämmelser uti
nu ifrågavarande avseende tillämpas utan sådan modifikation, som nu
nämnts. I dylikt fall borde emellertid föreskrift härom givas i samband
med beslutet om försäljningen.
Då det vore av vikt, att köparna erhölle upplysning om de möjligheter de
ägde att överlåta fastigheterna utan risk, att återköpsrätten gjordes gällande,
borde i köpehandlingen intagas uttömmande föreskrifter härom. Sålunda
borde erinras, att ägaren finge utan hembud till kronan överlåta egendomen
å make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, adoptivbarn,
syskon, syskons avkomling eller någon, som ägde lott i fastigheten. För
såvitt ej Kungl. Maj:t funne undantag böra göras för särskilt fall, skulle
tilläggas, att han jämväl ägde utan hembud till kronan överlåta egendomen
å annan än nu sagts, om länsstyrelsen gåve tillstånd därtill. Slutligen
borde med den jämkning, som följde av det sagda, även erinras om vad
i 4 § återköpslagen vore stadgat beträffande utövandet av återköpsrätten.
Upplåtelsegrunderna borde jämväl innehålla vissa närmare anvisningar
rörande meddelandet av tillstånd till överlåtelse. En förutsättning för dylikt
tillstånd borde vara, att överlåtelsen ej strede mot det ändamål, vilket
återköpsrätten vore avsedd att skydda. I fråga om egnahemslägenhet borde
sålunda tillstånd givas, därest den ifrågasatte nye ägaren vore behörig att
antagas till köpare i första hand och försäljningen skedde på skäliga villkor.
Till ledning vid prövningen borde länsstyrelsen äga inhämta yttrande
från egnahemsnämnden. Det borde stå vederbörande öppet att överklaga
länsstyrelsens beslut i ärende, som nu sagts.
Beträffande frågan om vem som skulle äga att besluta om återköp hava
de sakkunniga anfört:
Det vore av stor vikt, att beslutet om återköp kunde meddelas utan allt
för lång tidsutdräkt. Rätten till återköp vore i flera fall beroende av att
den gjordes gällande inom nittio dagar efter det ett visst förhållande in
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 83
träffat, som gjort återköpsrätton aktuell. Försuttes denna tid, ginge rätten
förlorad. Att märka vore vidare, att återköpsrätton icke kunde göras gällande
utan genom rättegång. Genom en uppgörelse i godo kommo icke
till stånd något återköp i lagens mening utan allenast en vanlig överlåtelse,
vars giltighet och rättsverkningar betingades av de för en sådan gällande
regler. Därest fastigheten, efter det förbehåll om återköp gjordes, blivit
intecknad, måste det gä till rättegång, om staten önskade, att de meddelade
inteckningarna skulle vika för återköpsrätten, och en underhandsuppgörelse
icke kunde träffas även med'' inteckningshavarna. Och denna rättegång
måste vara anhängiggjord genom delgivning av stämning å ägaren inom
den ovan angivna tid. önskligt vore också, att beslutet om återköp skedde
i så god tid, att en uppgörelse under hand kunde hinna komma till stånd,
innan stämningstiden ginge till ända. I annat fall måste staten för att tillvarataga
sin riitt uttaga och delgiva stämning, oaktat underhandlingar blivit
inledda och kunde förväntas leda till en frivillig uppgörelse. Med hänsyn
härtill hade de sakkunniga ansett, att i de mera enkla fallen, nämligen dä
fråga vore om egnahemslägenheter eller om friköpta arrendegårdar och lägenheter,
det kunde anförtros åt domänstyrelsen att besluta om återköp. T
dessa fall krävde ju ifrågavarande lagstiftnings mening, att återköp som
regel ägde rum. Avgörandet torde därför merendels icke bereda några svårigheter.
I andra fall än de nämnda åter berodde frågan om återköp mången
gång på omständigheter, som endast Kungl. Maj:t kunde eller borde
bedöma. Med hänsyn härtill torde i sist nämnda fall avgörandet böra ankomma
å Kungl. Maj.t. Att så borde vara förhållandet, även om riksdagens
medverkan krävts till försäljningen av den ifrågavarande egendomen,
vore med hänsyn till vad ovan anförts uppenbart.
Hade återköp av egendom i vederbörlig ordning beslutats, borde det ankomma
å domänstyrelsen att utföra och bevaka kronans talan i återköpsmålet.
Givetvis vore det ur alla synpunkter lämpligast, att en underhandsuppgörelse
komme till stånd angående återköpet. Skulle emellertid en
sådan kunna medhinnas inom den begränsade tid, som ofta stode till förfogande
innan stämning måste uttagas, vore det oundgängligt, att domänstyrelsen
er höl le bemyndigande att på eget ansvar handla uti ifrågavarande
avseende. I upplåtelsegrunderna borde därför meddelas föreskrift, att om
återköpsrätt skulle utövas, det skulle åligga domänstyrelsen att såvitt
möjligt träffa överenskommelse under hand om återköpet och löseskillingen.
Tydligen borde i regel eu dylik överenskommelse icke träffas utan att
egendomen i fråga först undergått saluvärdering. Emellertid vore det ej
uteslutet, att en sådan under vissa omständigheter kunde vara onödig. Sålunda
kunde en uppgörelse kanske gå ut på, att en egnahemsköpare, som,
utan att därtill vara berättigad, överlåtit sin lägenhet å en person, vilken
kronan ej ville godkänna, skulle själv återtaga lägenheten. Vidare kunde
frågan om återköpet komma att ligga en förut verkställd saluvärdering å
egendomen så nära i tiden, att en ny värdering icke vore erforderlig för
ett riktigt bedömande av egendomens värde. Den föreskrift, som i detta
avseende erfordrades i grunderna, borde därför erhålla det innehållet, att
till ledning vid frågan om återköpet skulle, där så funnes erforderligt,
skyndsamt förrättas värdering av fastigheten. För denna värdering borde
gälla samma regel, som enligt 10 § återköpslagen vore stadgad i fråga om
löseskillingens bestämmande av återköpsnämnd.
Yttranden
över kronojordsakkunnigas
förslag.
84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Beträffande den tillsyn, som erfordras, hava de sakkunniga anfört:
’Det torde böra åligga länsstyrelsen att ombesörja, att inteckning meddelas
till säkerhet för återköpsrätten ävensom de i samband med denna
stadgade villkoren angående fastighetens användning, där dessa äro av sådan
beskaffenhet, att inteckning därför kan beviljas. Vidare bör länsstyrelsen
genom kronobetjäningen öva tillsyn, att omförmälda villkor efterlevas,
så ock att fastigheten icke överlåtes å någon, som ej är behörig att antagas
till köpare. För underlättande av denna tillsyn torde, då inteckning för
återköpsrätt beviljas, anteckning om denna rätt böra göras icke blott i inteckningsboken
utan jämväl i lagfartsboken ävensom domaren å landet och
rätten i stad böra åläggas att, när lagfart sökes för ny ägare å en fastighet,
som besväras av återköpsrätt, ofördröjligen giva länsstyrelsen underrättelse
därom. Förekommer anledning till återköp, har länsstyrelsen efter
det, där så finnes erforderligt, egnahemsnämnden skyndsamt blivit hörd
att med eget yttrande underställa domänstyrelsen frågan.’
Beträffande verkningarna av den föreslagna anordningen hava de sakkunniga
anfört följande:
'' Bifalles vad de sakkunniga föreslagit, synes en smidig anpassning av
återköpsrätten vinnas efter rådande förhållanden. Den föreslagna anordningen
kommer, såvitt de sakkunniga kunna finna, icke att för fastighetens
ägare medföra några mera väsentliga inskränkningar i hans dispositionsrätt
till fastigheten. Han äger inom den angivna ramen till fullo
utnyttja alla fastighetens möjligheter liksom eu vanlig ägare. Han har
den avsevärda förmånen att kunna till kronan återlämna fastigheten mot
återbekommande av dess värde. Han äger utan inskränkning avyttra
fastigheten till sina närskylda. Även till utomstående äger han försälja
den med länsstyrelsens tillstånd. En ägare, vilken använder fastigheten på
det sätt, som är avsett, och vilken ställer sig till efterrättelse de givna föreskrifterna
i fråga om överlåtelse, behöver således icke riskera, att återköpsrätten
kommer att göras gällande. Enligt förslaget blir detta som regel
händelsen allenast, om fastighetsägaren vanvårdar fastigheten eller brukar
den till något främmande ändamål eller om han överlåter fastigheten till
annan än närskyld och överlåtelsen ej kan godkännas. De fall, då återköpsrätten
kan utövas, äro sålunda mycket begränsade. Några farhågor synes
man därför icke med fog kunna hysa, att återköpsrätten skall komma att
hos de jordägare, som därav beröras, uppväcka en känsla av otrygghet eller
olust, vilken kan menligt inverka på deras intresse för jordbrukets förkovran.
Ej heller torde man vara berättigad befara, att en sålunda utformad
återköpsrätt skall komma att utöva någon skadlig inverkan på
ägarens kreditmöjligheter. I de fall, varom här företrädesvis är fråga, nämligen
försäljning av egnahemslägenheter och friköpning av mindre arrendegårdar,
är för övrigt staten själv den huvudsakliga kreditgivaren antingen
direkt därigenom att staten medgiver en lång amorteringstid för köpeskillingen
eller mera indirekt genom understödjandet av egnahemslånerörelsen.
’
I fråga om utsträckning av återköpslagen hava olika meningar gjort sig
gällande bland myndigheterna. Dylik utsträckning har tillstyrkts av 9
länsstyrelser (nämligen länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ktingl. Majrts proposition Nr 138.
S5
Gävleborgs län) och överjägmästaren i Umeå distrikt samt avstyrkts av il
länsstyrelser (nämligen i Kristianstads, Älvsborgs och Jämtlands län), 5 domänintendenter
(nämligen i Stockholms, i Södermanlands, i Jönköpings och Kronobergs,
i Älvsborgs och Skaraborgs län), överjägmästaren i södra distriktet,
7 hushållningssällskaps förvaltningsutskott (nämligen Stockholms läns och
stads, i Kalmar läns norra del, i Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Västerbottens län), 7 egnahemsnämnder (nämligen i Stockholms
och Uppsala län, Kalmar läns norra del, Kristianstads, Kopparbergs,
Jämtlands och Västerbottens län), domänstyrelsen och kammarkollegium.
Utan att direkt avstyrka förslaget hava 4 länsstyrelser (nämligen i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län), 3 förvaltningsutskott
och 3 egnahemsnämnder (nämligen i Södermanlands, Jönköpings, och Skaraborgs
län) uttalat viss tvekan om lämpligheten av detsamma. Övriga
myndigheter, som yttrat sig över förslaget, hava ej haft något att erinra
däremot. Erinras må vidare, att föredraganden i kammarkollegium tillstyrkt
utsträckning av åter köpslagen, samt att en ledamot av egnahemsstyrelsen
avstyrkt densamma.
Av de yttranden, däri förslaget tillstyrkts, må återgivas följande uttalanden:
Länsstyrelsen
i Kronobergs lön: Länsstyrelsen, som redan tidigare uttalat
sig för att genom återköpsrätt ökad möjlighet borde beredas kronan att
tillvarataga dess intresse vid egnahemsupplåtelser, funne sådan rätt i den
utformning, som förslaget innefattade, välbetänkt och väl avvägd. Någon
avsevärd olägenhet vore icke att därav befara.
Länsstyrelsen i Hallands län: Visserligen vore detta korrektiv icke i
allo tillfyllest, men då något annat icke stode till buds, oaktat mångfaldiga
utredningar och förslag i dylikt syfte under senare årtionden, ville länsstyrelsen
härutinnan ansluta sig till förslaget. Dock ville länsstyrelsen betona,
att den icke torde vara i stånd att utan initiativ från domänverkets
organ i orterna utöva den kontroll över de försålda fastigheternas skötsel
m. m., som krävdes för att bedöma huruvida återköpsförutsättningar inträffat.
Länsstyrelsen i Örebro län: Det torde med tämligen stor visshet kunna
antagas, att dessa bestämmelser, som innebure något särskilt för landsbygdens
befolkning ganska oförståeligt, skulle till en början försvåra försäljningar.
Men då en utsträckt tillämpning av återköpslagen dock torde vara
det säkraste och bland framkomna förslag det bästa sättet att erhålla trygghet
för att med en upplåtelse avsedda ändamål också vunnes och då förslaget
i detta avseende även ginge särdeles försiktigt fram, syntes detsamma
dock kunna förordas till antagande.
De skäl, som anförts mot användning av återköpsrätt, äro i huvudsak
följande: Den förebragta utredningen hade, såsom de sakkunniga själva
påpekat, ådagalagt, att av staten upplåtna egnahemslägenheter i regel använts
för det avsedda ändamålet. Något missbruk i större omfattning kunde
således icke sägas hava förekommit. Behov av lagstiftningsåtgärder uti
ifrågavarande avseende syntes sålunda icke föreligga. Huruvida det förhållande,
att kronojorden enligt de sakkunnigas förslag vore avsedd att i
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
ökad omfattning tagas i anspråk för egnahemsändamål och andra sociala
syften, gjorde behovet av en sådan lagstiftning mera framträdande kunde
icke bedömas. — Upplåtelse mot återköpsrätt innebure allvarliga rubbningar
i det gängse äganderättsbegreppet och komme att med misstro mötas av
landsbygdens befolkning. Villkor om återköpsrätt komme därför att menligt
inverka på köplusten och dymedelst verka i nedpressande riktning på köpeskillingarnas
storlek. — För en köpare måste dylikt villkor skapa ett osäkerhetstillstånd,
som i många fall komme att verka hämmande på odlings- och
kulturarbetet å den inköpta jorden. — Återköpsrätten komme att försämra
fastigheten såsom kreditobjekt. Dessa anmärkningar syntes icke hävda genom
de lindringar och inskränkningar i återköpsrätten, som de sakkunniga föreslagit.
— Vidare finge det ej förbises, att utövande av återköpsrätt komme
att medföra kostnader för staten.
Till dessa skäl har domänstyrelsen tillagt, att styrelsen ännu hade till sitt
förfogande ett mycket stort antal gårdar, som kunde styckas och försäljas
utan att någon olägenhet kunde väntas uppstå därav att de försåldes med
obegränsad äganderätt, samt att jordhungern icke vore större än att det
sannolikt dröjde mycket länge, innan anledning funnes att i större utsträckning
överväga försäljning av sådana egendomar, där en möjlighet till återköp
måste förefinnas, eller det vore nödvändigt att förhindra en avsedd
användning av lägenhetsupplåtelser.
Kammarkollegium har ansett, att syftet med de sakkunnigas förslag,
nämligen fastighetens bibehållande till avsett ändamål, kunde i möjligaste
mån vinnas utan rubbning av äganderättens hävdvunna innehåll genom
lämplig utvidgning av nu gällande bestämmelser i sådant avseende, sålunda
en anordning motsvarande den som de sakkunniga å sid. 156 o. f. diskuterat.
Av de yttranden, däri återköpsrätt väl ej direkt avstyrkts men tveksamhet
uttalats om lämpligheten, må återgivas följande uttalanden:
Länsstyrelsen i Stockholms län: Uti sitt yttrande över riksdagens hem
ställan
om utsträckning av återköpslagen hade länsstyrelsen uttalat tvekan,
huruvida en sådan åtgärd vore av förhållandena påkallad, ävensom såsom
sin åsikt framhållit, att förbehåll och inskränkningar i äganderätten vid
jordförsäljningar av vad slag de vara må med visshet komme att menligt
inverka på såväl köplust som försäljningspris. Utan att frångå denna sin
uppfattning ville länsstyrelsen dock medgiva, att de sakkunnigas förslag utgjorde
en synnerligen försiktig och efter de särskilda förhållandena väl anpassad
tillämpning av lagen enligt givna direktiv. Något skäl att begränsa
återköpslagens giltighet till kronojord förelåge ej, utan syntes den, om den
skulle utsträckas, böra avse all jord i allmän ägo.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen ställde sig synnerligen tvek
sam
mot förslaget om utvidgning av återköpsrätten. Införandet i köpevillkoren
av en sådan bestämmelse komme säkerligen — särskilt då fråga vore
om hembud av arrendejord — att kännas som en besvikelse och kunde antagas
få till följd, att eljest hågade spekulanter hellre anlitade den privata
fastighetsmarknaden.
87
Kungl. Maj ds proposition Nr 138.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen insåge väl behovet av
garantier mot att upplåtelser från kronans jordar nyttjades för andra ändamål
än som avsetts, men hyste betänksamhet inför den osäkerhet i förfoganderätten,
som ett godkännande av förslaget komme att medföra.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: De inskränkningar i äganderätten, som
genom försäljning med återköpsrätt skapades, vore så avsevärda och till sina
konsekvenser så omfattande, att försäljning under denna form icke borde
tillgripas utom i rena undantagsfall. Det vore mindre välbetänkt att för
blotta möjligheten att missbruk kunde förekomma äventyra hela syftet med
upplåtelserna genom att med försäljningen förbinda sådana inskränkningar
i köparens förfogande över fastigheten, att äganderätten bleve illusorisk.
Länsstyrelsen kunde därför icke biträda de sakkunnigas förslag om återköpsrätt
i vidare mån än som vore betingat av den rena egnahemsverksamhetens
befrämjande.
Beträffande de särskilda bestämmelserna bär anmärkts av
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Frestelsen att använda en fastighet för
annat ändamål än vid upplåtelsen avsetts uppkomme tydligen först, sedan
densamma förvärvats med äganderätt. Dessförinnan hade innehavaren icke
haft någon möjlighet att använda fastigheten såsom spekulationsobjekt. Det
syntes vid angivna förhållande icke föreligga någon anledning att stipulera
olika tid för åter köpsrätten i de särskilda fallen. På grund härav och då
länsstyrelsen därjämte ansåge, att den tid, under vilken sagda rätt finge
göras gällande, icke borde allt för mycket begränsas, borde för samtliga fall
fastställas en tid av tjugofem år.
Över jägmästaren i Bergslags distriktet: Det syntes bliva tillräckligt sörjt
för tillgodoseendet av det allmännas intresse, att egnahemslägenhet användes
för med densamma avsett ändamål, om kronans återköpsrätt inskränktes
till 10 år.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län: Hembud
torde icke behöva förbindas med återköpsrätt. Vid försäljning av jordbrukslägenhet
utan hembud kunde äganderätt säkerligen utan större risk
få inträda efter 5, högst 10 år, såvida å lägenheten funnes eller under
perioden uppförts för jordbruket nödiga hus och fastigheten väl hävdats.
Äganderätten till bostadslägenhet borde kunna inträda så snart den av
köparen bebyggts på tillfredsställande sätt.
Föredraganden inom kammarkollegium e. o. assessorn Skoglund: I det
resultat majoriteten beträffande återköpslagens utsträckning till landsbygden
kommit kunde föredraganden icke instämma. Ehuru det icke kunde förnekas,
att de skäl, som anförts emot en sådan åtgärd, sedda ur en viss synpunkt,
hade sitt berättigande, kunde man å andra sidan ej bortse från det
ur samhällelig synpunkt bärande motiv, som framförts för återköpsinstitutets
införande och nu dess utsträckning till landsbygden. Med vissa modifikationer
i de sakkunnigas förslag torde åtskilliga av de invändningar,
som överhuvudtaget kunde anföras mot återköpsrätten, bortfalla eller förlora
i betydelse. För en egnaliemslägenhets bibehållande för avsett ändamål
låge givetvis en god och i regel tillräcklig garanti däri, att lägenheten
blivit bebyggd på för den avsedda användningen erforderligt sätt.
Sedan en för jordbruk avsedd fastighet blivit försedd med för jordbrukets
drift nödiga byggnader, torde nämligen i regel dess användning till annat
ändamål, vare sig genom styckning, sammanläggning med annan fastighet
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
eller på annat sätt icke bliva ekonomiskt möjlig och faran för dess indragande
i spekulation vara avvärjd. På enahanda sätt torde förhålla sig med
bostadslägenheter. Sedan desamma blivit bebyggda, torde i regel det allmännas
intresse vara tillgodosett. Rätt till återköp torde sålunda erfordras
under allenast så lång tid, som skäligen kunde erfordras för att lägenheten
skulle bliva bebyggd. Med hänsyn därtill torde denna tid icke behöva
tilltagas så lång som de sakkunniga föreslagit utan avsevärt förkortas, till
exempelvis 5 eller högst 10 år. Hade icke lägenheten före denna tids utgång
blivit vederbörligen bebyggd eller ock kommit till icke avsedd användning,
skulle den kunna av kronan återköpas. Med denna utgångspunkt
torde förbehåll om återköpsrätt icke vara erforderligt vare sig vid frilösning
av arrendegårdar eller vid inlösen av åbolägenheter, vilka fastigheter ju
redan vore försedda med för jordbrukets drift nödiga byggnader. Fall
kunde givetvis förekomma, då förhållandena vore sådana, att återköpsrätt
borde förbehållas även vid sistnämnda upplåtelser, som ock att återköpstiden
borde utsträckas utöver den normala. För reglering av dessa undantagsförhållanden
syntes i den föreslagna försäljningsförordningen vara sörjt
därigenom, att däri inrymts befogenhet för Kungl. Maj:t att i särskilda fall
besluta, huruvida och i vilken omfattning återköpsrätt borde förbehållas.
— I 34 § försäljningsförordningen hade de sakkunniga föreslagit stadgande
av innehåll att egendom, som besvärades av återköpsrätt, finge utan hembud
till kronan överlåtas å andra än vissa närstående personer allenast
efter tillstånd av länsstyrelsen. Då stadgandet i 4 § 6) återköpslagen om
utövning av återköpsrätt vid fall av överlåtelse till andra än vissa närstående
personer vore motiverat av statens intresse att kunna återfå en
fastighet under enklare former än genom expropriation men de sakkunnigas
förslag om införande av återköpsrätt vid försäljning av kronojord å landsbygden
uteslutande vore betingat av statens intresse, att ändamålet med
försäljningen upprätthölles, syntes anledning saknas att göra överlåtelse till
oskylda beroende av särskilt tillstånd. Sådant tillstånd skulle enligt förslaget
givas, såframt överlåtelsen ej funnes strida mot ändamål, vilket
återköpsrätten vore avsedd att skydda. Därest en överlåtelse skulle komma
att medföra, att villkoret angående fastighetens användning åsidosattes, förefunnes
emellertid, oavsett överlåtelsen, möjlighet, att göra återköpsrätten
gällande. Genom att göra sådan överlåtelse oberoende av myndighets tillstånd
vunnes dels att köparen erhölle större frihet, dels ock att myndigheternas
arbetsbörda med institutets handhavande bleve lättad, utan att
syftet med detsamma på något sätt äventyrades.
Chefen för statens egnahemsstyrelse: Hembuds- och egnahem sförsäljningar
borde icke förenas med förbehåll om återköpsrätt annat än efter
särskilt beprövande av Kungl. Maj:t från fall till fall.
I fråga om tillsynen över att försåld fastighet användes enligt försäljningsvillkoren
har länsstyrelsen i Stockholms lön framhållit såsom lämpligast,
att domänintendenten finge i uppdrag att, utan bemyndigande i varje
särskilt fall, utöva sådan under sina tjänsteresor. — Länsstyrelsen i Östergötlands
län har i samma fråga framhållit, att övervakning genom länsstyrelsen
bleve tämligen illusorisk i vad den skulle avse lägenheters skötsel
och vård, avverkning av skog, otillåten överlåtelse etc. Kronobetjäningen
torde icke hava tid ägna hithörande frågor något större intresse. En effektivare
övervakning erbjöde sig genom egnahemsnämndernas ombud och
kommittéer i socknarna.
Kungl. Muj-.ts proposition Nr 138. 89
I likhet med kronojordsakkunniga fiimer jag ej erforderligt, att kronan
i anledning av ifrågavarande försäljningar beredes möjlighet att framdeles
återtaga fastigheterna under enklare former än expropriation. Såsom de
sakkunniga erinrat, bör kronan icke avhända sig sådana egendomar, vilka
kunna tänkas i en framtid bliva behövliga för något allmänt ändamål.
Likaledes böra egendomar, beträffande vilka på grund av särskilt förhållande
såsom närbelägenhet till stad eller dylikt kan förväntas en framtida
värdestegring, bibehållas i kronans ägo. Dylika egendomar böra följaktligen
upplåtas allenast med nyttjanderätt. Arrende, åborätt utan rätt
till inlösen och tomträtt äro de upplåtelseformer, som härvid böra komma
till användning.
Jag är jämväl ense med de sakkunniga därom, att staten icke bör tillåta,
att det ändamål, för vilket ifrågavarande upplåtelser ske och för vars befrämjande
staten gör avsevärda uppoffringar, förfelas genom köparnas åtgöranden.
Där dylikt missbruk med fog kan befaras, synes det mig vara
berättigat att uppställa krav på vissa korrektiv.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att de korrektiv, som nu gälla uti
detta hänseende, äro mindre tillfredsställande. Sålunda synes det mig föga
tilltalande, att fastigheten i sådant syfte belastas med en inteckning, vilken
ej är grundad å ett förefintligt fordringsanspråk. Ur denna synpunkt finner
jag det önskvärt, att andra möjligheter för ordnande av förevarande
angelägenhet tagas under övervägande.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen, innebärande tillämpning
av återköpsrättsinstitutet, synes mig emellertid giva anledning till starka
betänkligheter. Det kan ej förbises, att detta rättsinstitut även med de modifikationer,
som de sakkunniga föreslagit, innebär ett allvarligt ingrepp i
äganderätten, sådant detta begrepp av gammalt uppfattats av landsbygdens
befolkning. Enligt min mening lärer egnahemsverksamheten å kronojord
bäst befrämjas, om den får utvecklas utan några tryckande band på den
enskilde medborgarens rörelsefrihet. Den otrygghet, som ett förbehåll om återköpsrätt,
även i en förmildrad form, skapar hos fastighetsägaren, måste i viss
mån inverka menligt på hans intresse för jordbrukets utveckling och på hans
trivsel i allmänhet. För gemene man torde det särskilt framstå såsom oförståeligt,
att den, som köpt en egnahemslägenhet från kronans domäner, skulle vara
underkastad inskränkningar i sin förfoganderätt till lägenheten, vilka icke
gälla för en annan, vilken med hjälp och understöd från den statliga egnahem
sorganisationen förvärvat ett eget hem på enskild jord.
Ej heller har jag genom den utredning, som föreligger i ärendet, blivit
övertygad om behovet av så vittgående bestämmelser uti förevarande avseende,
som de sakkunniga föreslagit. De sakkunniga hava själva anfört
såsom resultat av sin undersökning, att av staten försålda egnahemslägenheter
i regel använts för det avsedda ändamålet. Missbruk synes således
icke hava förekommit i större omfattning. De fall, då egnahemslägenheter
Departe
mentschefen.
90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
kommit att tjäna främmande ändamål, hava hitintills varit enstaka. Det
lärer näppeligen vara att förvänta, att om kronojorden i ökad omfattning
tages i anspråk för egnahemsbildning, dylika fall skola bliva allt för talrika.
Jag erinrar om domänstyrelsens förut återgivna uttalande, att ett mycket
stort antal gårdar förefinnas, vilka kunna styckas och försäljas med obegränsad
äganderätt utan att någon olägenhet kan väntas uppstå därav, samt
att det sannolikt kommer att dröja mycket länge, innan anledning finnes att
i större utsträckning överväga försäljning av egendomar, beträffande vilka
förbehåll om återköpsrätt kan vara befogat. Av dessa skäl har tillämpning
av återköpsrättsinstitutet avstyrkts av såväl domänstyrelsen och kammarkollegium
som ett flertal av de lokala myndigheterna,
Det är därför allenast efter stor tvekan jag ansett mig böra föreslå bestämmelser
med dylik innebörd. Att mina betänkligheter fått vika, har
huvudsakligen sin grund uti att jag ej kunnat frånse, att sådana fall kunna
förekomma, i vilka det vore lämpligt, att kronan äger möjlighet att vid
försäljningen göra förbehåll om återköpsrätt. Jag har redan i ett tidigare
sammanhang antytt, att då jämkning företages av saluvärdet i syfte att
underlätta för köparen att genomföra sitt egnaliemsföretag, det kan vara
önskvärt att medelst dylikt förbehåll vinna korrektiv mot att köparen avyttrar
fastigheten till högre belopp än han givit och sålunda tillgodogör sig
en vinst, som rätteligen bort tillkomma staten. Vidare kan det särskilt
vid avyttring av obebyggda egnahemslägenheter understundom vara erforderligt,
att det allmänna genom att förbinda försäljningen med återköpsrätt
erhåller garanti, att lägenheten blir använd för egnahemsändamål och ej
sammanlägges med ett angränsande jordbruk. Även andra fall äro tänkbara,
då det ur allmän synpunkt är av vikt att hava en kontroll över att
försåld fastighet ej utnyttjas i spekulationssyfte eller användes för annat
ändamål än det, för vilket den upplåtits. Ett ytterligare skäl för tillämpning
av återköpsrättsinstitutet utgör, att detta rättsinstitut, smidigt anpassat
efter förhållandena på skilda orter och i olika fall, torde äga vissa fördelar
framför den nu gällande ordningen.
Emellertid kan jag ej tillstyrka, att med hänsyn till förut berörda fall,
vilka mera äro att betrakta såsom undantag, en generell regel om förbehåll
rörande återköpsrätt införes vid försäljningar med socialt syfte. Det
ingrepp i äganderätten, som genom dylikt förbehåll förorsakas, bör enligt
min mening icke erhålla en vidsträcktare omfattning än som oundgängligen
påkallas av förhållandena. Tillämpningen av återköpsrättsinstitutet
bör följaktligen göras beroende av prövning från fall till fall. Vidare synes
den ytterligare modifikationen böra ske, att återköpsrätt icke under några
omständigheter får förbehållas kronan för längre tid än tio år från köparens
tillträde av fastigheten. Efter förloppet av denna tid torde nämligen näppeligen
föreligga någon sådan fara för missbruk, att ytterligare kontroll från
statens sida kan anses vara befogad. Äganderätten bör därefter vara oinskränkt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 91
Då återköpslagen avser allenast jord i stad eller stadsliknande samhälle,
betingar tillämpningen av detta rättsinstitut vid försäljning av kronans
på landsbygden belägna egendomar utsträckning av lagens giltighetsområde.
Förslag härom har utarbetats inom justitiedepartementet och redan tidigare
denna dag anmälts av chefen för detta departement.
De särskilda bestämmelser, som i förevarande sammanhang erfordras för
tillämpningen av återköpslagen, lära i anslutning till vad jag förut anfört
böra erhålla följande innebörd: Där omständigheterna därtill föranleda,
må Kungl. Maj:t förordna, att försäljning av kronoegendom skall ske under
villkor om skyldighet för innehavaren att använda egendomen för visst
ändamål eller ock underlåta viss användning samt förbindas med förbehåll
om rätt för kronan att under en tid av högst tio år efter tillträdet köpa
egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt till fäst egendom. Det skall
åligga uppskattningsnämnden vid saluvärderingen att avgiva yttrande, huruvida
dylika villkor och förbehåll böra fästas vid köpet. Vare sig förslag
härom göres eller ej, bör det åligga nämnden att verkställa dubbla saluvärderingar
vid upplåtelser av social natur. Kungl. Maj:t bör nämligen
äga möjlighet att utan återförvisning av ärendet för ny saluvärdering besluta,
huruvida försäljningen skall ske med återköpsrätt eller utan sådan
rätt. Jordbruksegnaliemslägenliet eller arrendegård, som skall hembjudas
vederbörande arrendator, bör således åsättas dels särskilt saluvärde, under
antagande, att försäljningen sker med villkor, att fastigheten brukas
av ägaren såsom ett självständigt jordbruk, och förbindes med förbehåll för
kronan att under en tid av tio år efter tillträdet återköpa fastigheten, dels
ock särskilt saluvärde med utgångspunkt från, att försäljningen sker utan
återköpsrätt. Likaledes bör nämnden ifråga om bostadsegnahemslägenhet
föreslå dels särskilt saluvärde under förutsättning, att försäljningen äger
rum under villkor, att lägenheten användes till eget hem för ägaren, i
förening med förbehåll om återköpsrätt under tio år efter tillträdet dels
ock särskilt saluvärde för det fall att lägenheten säljes utan dylik rätt.
Föreslår nämnden vid annan försäljning än nu nämnts särskilt villkor ifråga
om fastighetens användning i förening med förbehåll om återköpsrätt, bör
nämnden likaledes göra dubbla värderingar. Så bör tydligen ock förfaras,
då domänstyrelsen förordnat därom. I andra fall kan fastigheten allenast
åsättas saluvärde utan hänsyn till återköpsrätt. De villkor, som kunna
förbindas med dylik rätt, äro nämligen av skiftande beskaffenhet. Utan en
närmare kännedom om de villkor, som i det särskilda fallet avses att fästas
vid försäljningen, torde det därför icke vara möjligt att bedöma i vad mån
saluvärdet kan röna inflytande av ett förbehåll om återköpsrätt. Ej heller
kan i sist åsyftade fall någon egentlig olägenhet tänkas uppstå därigenom
att saluvärdet bestämmes utan hänsyn till ett eventuellt förbehåll om dylik
rätt. Då nämligen fastigheten skall utbjudas i allmänna marknaden till
den högstbjudande, synes det knappast vara erforderligt, att om Kungl.
Gällande bestämmelser.
Kronojordsakkunniga.
92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Maj:t finner försäljningen böra ske med återköpsrätt, ärendet återförvisas
till uppskattningsnämnden för ny värdering.
Gillas de bestämmelser, som jag nu förordat, lärer föreskriften om skyldighet
för köpare av obebyggd egnahemslägenhet att avlämna inteckningsförbindelse
till säkerhet för byggnadspliktens fullgörande icke vidare behöva
bibehållas. Däremot torde bestämmelsen, att innestående del av köpeskillingen
förfaller till betalning, om lägenheten ej inom fem år bebygges,
böra alltjämt äga giltighet.
I fråga om de föreskrifter, som ytterligare erfordras för tillämpning av
återköpsrättsinstitutet, såsom om ändring av avtalat villkor angående fastighetens
användning, hembud, tillstånd till överlåtelse i vissa fall m. m., kan
jag biträda vad de sakkunniga föreslagit. Jag vill emellertid i detta sammanhang
understryka vikten av att, om anledning till återköp förekommer,
vederbörande myndigheter vinnlägga sig om att träffa uppgörelse under
hand. Ett hot om utövande av återköpsrätt torde i de flesta fall vara tillräckligt
för åvägabringande av rättelse i förhållandet. Där sådan ej kan
vinnas, torde böra undersökas, huruvida återköp kan genomföras på frivillighetens
väg. Intresset att på enklaste sätt ordna mellanvarandet kan
nämligen förutsättas som regel göra rättslig procedur onödig.
13. Av- och tiliträdares inbördes rättsförhållanden.
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 1 juni 1912 till domänstyrelsen skall försäljning
av utarrenderad kronoegendom verkställas under villkor, att köparen
genom köpet inträder i de rättigheter och skyldigheter, kronan ägt i förhållande
till den arrendator eller brukare, som avträder egendomen.
Beträffande tillkomsten av dessa bestämmelser hänvisas till kronojordsakkunnigas
betänkande sid. 171.
Kronojordsakkunniga hava förklarat sig hysa stora betänkligheter mot
den ifrågavarande anordningen. De sakkunniga hava härutinnan anfört
följande:
''Arrendatorn torde ingalunda vara betjänt av att de fordringsanspråk,
han kan äga, överflyttas å en köpare, som merendels är mindre bemedlad.
Olägenheten härav torde bliva ännu mera framträdande, om, såsom de sakkunniga
hava anledning förmoda, staten finner sig föranlåten att tillerkänna
en avträdande arrendator, som nedlagt arbete och kostnader å fastighetens
förbättring, en vidgad rätt till ersättning härför. Uppenbart är också, att
arrendatorn löper risk att utsättas för allehanda trakasserier av köparen,
som här kanske finner ett tillfälle att söka återvinna något av vad han givit
för fastigheten. En viss fara förefinnes således, att ifrågavarande bestämmelse
kan komma att framkalla tvistigheter, som eljest kunnat undvikas.
Ur köparens synpunkt är anordningen också betänklig. Denna vilar
uppenbarligen därpå, att prissättningen för eu egendom, som är behäftad
med vissa brister, sker med hänsyn till att köparen äger rätt att få dessa
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 93
brister botade eller ock uppbära ett mot bristerna svarande belopp i penningar.
Köpeskillingen kommer alltså att ställa sig något högre än som
betingas av fastighetens skick vid köpet. Underlåter arrendatorn att
bota bristerna, är köparen hänvisad att efter syn å egendomen utfå ersättning
för bristerna av arrendatorn. Uteslutet är ej, att såväl denne som
hans borgensmän äro insolventa. I dylikt fall får köparen bära en förlust,
som rätteligen bort vara statens. En annan olägenhet är, att köparen näppeligen
kan vid köpet överblicka, vilka genkrav arrendatorn möjligen kan
vara berättigad att framställa. Det torde vara givet, att en förtänksam
jordsökande avhåller sig från ett köp, som innesluter så osäkra moment.
Dessutom är det mindre tilltalande, att staten på detta sätt fritager sig från
sina förpliktelser. Särskilt synes detta olämpligt, då fråga är om försäljning
till mindre bemedlade för grundande av eget hem.
Enligt de sakkunnigas mening böra således föreskrifterna i Kungl. Maj:ts
brev den 1 juni 1912 icke längre vinna tillämpning vid försäljning av kronoegendom.
Arrendeförhållandet och köpet böra i görligaste mån vara oberoende
av varandra. Såsom jordägare bör staten gentemot den avträdande
arrendatorn själv svara för de fordringsanspråk denne på grund av arrendeförhållandet
kan äga, liksom staten bör vara den, gentemot vilken arrendatorn
har att svara för fullgörandet av de honom åliggande förpliktelserna.
Den tillträdande köparen bör i sin tur icke hava att hålla sig till annan
än staten för de rättsanspråk, som bero av köpet. Då detta följer av rättsförhållandenas
egen natur, äro uttryckliga bestämmelser härom icke erforderliga.
Biträdes denna de sakkunnigas mening, blir det emellertid av vikt, att
saluvärderingen hålles i tiden så nära tillträdesdagen som möjligt så att
därvid kan vinnas en tillförlitlig bedömning av fastighetens skick vid tillträdet.
De sakkunnigas förslag torde bereda möjlighet härför. Givetvis
kunna förändringar i fastighetens skick tänkas uppstå mellan saluvärderingen
och tillträdesdagen. I den män dylika förändringar låta sig bedömas
vid värderingen, bör hänsyn därvid tagas till dem. Äro t. ex. fastighetens
åbyggnader i bristfälligt skick och vill den avträdande arrendatorn
sin rätt likmätigt själv bota dessa brister, innan han avträder fastigheten,
bör värdering ske, såsom om åbyggnaderna vore i fullgott skick. I köpekontraktet
kan i sådant fall lämpligen intagas bestämmelse, att bristerna
skola vara avhjälpta före tillträdet sand, om så ej sker, köparen må njuta
avdrag från köpeskillingen med mot bristerna svarande belopp. Föreskrifter
härom synas böra intagas i upplåtelsegrunderna.’
I förslaget till upplåtelsegrunder hava de sakkunniga rörande detta spörsmål
intagit följande bestämmelser:
7 § andra stycket: Finnes å utarrenderad egendom i anseende till byggnad,
hägnad eller dylikt väsentlig brist, vars botande åligger arrendatorn, skall
saluvärdet bestämmas som om bristen vore botad.
16 §: Är egendom som utbjudes behäftad med brist, som i 7 § andra
stycket sägs, skall utbudet ske under förbehåll, att bristen varder avhjälpt
före tillträdet, samt att, om så ej sker, köparen må njuta mot bristen svarande
avdrag å köpeskillingen.
94
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Yttranden
Öl er kronojordsakkunnigas
förslag.
Departe
mentschefen
-
Beträffande de föreslagna bestämmelserna om av- och tillträdares inbördes
rättsförhållanden har flertalet av de hörda myndigheterna ej haft något att
erinra. Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att därigenom tillgodosåges
ej blott köparens berättigade intresse ntan även på ett fullt tillfredsställande
sätt statens ekonomiska intresse. Med nu gällande bestämmelser
om köparens inträde i kronans rättigheter gentemot avträdande
arrendator hade staten ej kunnat uttaga ersättning av avträdaren för brister,
vilka uppenbarligen nedpressat försäljningspriset, och därigenom fått vidkännas
ej beräknad förlust. — Domänstyrelsen har tillstyrkt förslaget.
I sju yttranden hava emellertid uttalats vissa betänkligheter. Det har
framhållits, att förslaget torde medföra åtskilliga praktiska svårigheter.
Köparen visste i själva verket ej huru mycket han skulle betala, då värdet
av förefintlig brist vore ovisst. Vid oenighet mellan parterna härom vore
process den enda utvägen. Detta vore föga tilltalande. Fall förekomme
ofta, där åbyggnaden vore så dålig, att den ej kunde iståndsättas. Huru
skulle man förfara i dylika fall?
För undvikande av berörda olägenheter har förordats av domänintendenterna
i Södermanlands och Örebro län, att gällande bestämmelser måtte
bibehållas; av länsstyrelsen i sistnämnda län och över jägmästaren i östra
distriktet, att egendom skulle försäljas i det skick den befunnes vid saluvärderingen;
av länsstyrelsen i Västmanlands län, att uppskattningsnämnden
finge med för parterna bindande verkan bestämma bristens storlek
vid tillträdet; av domänintendenten i Skaraborgs län, att statens ersättningsskyldighet
för förbättringar bestämdes vid värderingstillfället av uppskattningsmännen,
samt att bristande underhåll värderades enligt gällande
lag, varefter köparen skulle inträda i säljarens rättigheter, dock med skyldighet
för staten att svara för belopp, som ej kunde utfås av arrendatorn
eller hans borgensmän; samt slutligen av överjägmästaren i Bergslags
distriktet, att då en hel del brister vore av sådan natur, att det ej kunde
förutsättas, att arrendatorn kunde eller ville avhjälpa dem före tillträdet,
bestämmelsen måtte erhålla följande lydelse: ''Finnes å utarrenderad egendom
i anseende till byggnad, hägnad eller dylikt väsentlig brist, vars botande
åligger arrendatorn och vilken brist kan förväntas bliva avhjälpt före köparens
tillträde, skall saluvärdet, då försäljning sker utan hembud, bestämmas
som om bristen vore botad’, ävensom att till förebyggande av tvist om
värdet av brist bestämmelse borde meddelas, att bristen skulle beräknas
antingen enligt de värden, som åsattes densamma vid avträdessyn mellan
arrendatorn och kronan, eller ock till de i saluvärderingsinstrumentet angivna
värden.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning beträffande den nuvarande ordningen
för avveckling av rättsförhållandet mellan avträdare och tillträdare.
Sålunda måste jag finna det vara mindre lämpligt, att kronan överflyttar
sina rättigheter och skyldigheter gentemot den avträdande arrendatorn å
köparen av egendomen. I likhet med de sakkunniga anser jag både rättvist
och billigt, att arrendatorn har att hålla sig direkt till kronan för de
anspråk, vilka han på grund av arrendeförhållandet kan äga gentemot jord
-
95
Kungl. Alaj:ls proposition Nr 138.
ägaren, liksom ock att kronan bör vara den, gentemot vilken arrendatorn
bör svara för fullgörande av de honom åliggande förpliktelserna. Naturligt
torde vara, att de anspråk, som härflyta ur ett köp av kronoegendom, ordnas
mellan kontrahenterna i detta rättsförhållande. Vidare är att märka, att
den nu tillämpade ordningen ur ekonomisk synpunkt ingalunda varit till
kronans fördel. För brister, vilka uppenbarligen nedpressat försäljningspriset,
har kronan saknat möjlighet att uttaga ersättning av arrendatorn,
utan har den gottgörelse, denne på grund av arrendeförhållandet varit
pliktig utgiva, i stället kommit köparen tillgodo. Enligt min uppfattning
framstår sålunda den av de sakkunniga förordade lösningen av förevarande
spörsmål såsom välbetänkt.
Emellertid torde vissa jämkningar i de bestämmelser, som sakkunnigförslaget
innehåller, vara påkallade. Den föreslagna lydelsen av 7 § andra
stycket i upplåtelsegrunderna synes sålunda medgiva en något för vidsträckt
tolkning. Av de sakkunnigas motivering framgår, att såväl detta lagrum
som 16 § äro avsedda att tillämpas allenast i fråga om sådana hrister,
vilka kunna förväntas bliva avhjälpta av arrendatorn. Såsom i yttrandena
erinrats, vore det nämligen ändamålslöst att låta dessa bestämmelser vinna
tillämpning jämväl i de fall, då det redan från början är uppenbart, att
arrendatorn ej kommer att bättra bristerna före arrendets avträdande. Detta
har emellertid ej kommit till klart uttryck i den föreslagna lagtexten. Bestämmelserna
böra tydligen ej heller gälla, då egendomen hembjudes arrendatorn
själv till inlösen. Jämväl på denna punkt lämnar förslaget rum
för tvekan. Jag har följaktligen ansett en omredigering vara erforderlig.
Såsom i vissa yttranden erinrats, torde man kunna förutse, att meningsskiljaktighet
mellan kronan och köparen kan uppstå såväl angående huruvida
den sistnämnde skall äga åtnjuta avdrag som ock beträffande storleken
av sådant. Dylik tvist synes mig lämpligen böra lösas av tre
skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom stadgas för där avsett fall. Vardera parten skall alltså utse en
skiljeman, och de sålunda utsedda skola tillkalla den tredje.
14. Åborätt och tomträtt.
I de föreskrifter, som i 1926 års upplåtelsegrunder äro meddelade i fråga
om upplåtelser under åborätt och tomträtt, hava kronojordsakkunniga icke
föreslagit andra sakliga ändringar än sådana, som äro betingade av de sakkunnigas
förslag beträffande egnahemsupplåtelser. För åvägabringande av
enkelhet och reda i författningens uppställning hava de olika upplåtelseformerna
behandlats i skilda avdelningar.
I fråga om upplåtelser under åborätt hava de sakkunniga ansett, att
anbud å övertagande av åbolägenhet borde infordras genom domänintendenten.
Beträffande betalning av löseskillingen vid inlösen av åbolägenhet
Kronojord
sakkunniga.
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Yttranden
över kronojor
dsakkunnigas
förslag.
Departe
mentschefen,
Kro noj ordsakkunnig
a.
hava samma regler föreslagits som i fråga om erläggandet av köpeskilling
för jordbruksegnahemslägenhet.
Beträffande upplåtelser under tomträtt hava de sakkunniga anfört:
»I överensstämmelse med vad nu gäller, torde det höra ankomma å Kungl.
Ma.j:t att för varje särskilt fall meddela närmare bestämmelser angående
sättet för åsättande av avgäld, de närmare villkoren för upplåtelsen, infordrande
av anbud o. s. v.
Nu är föreskrivet, att kronan icke må utan riksdagens särskilda medgivande
betungas med skyldighet att vid besittningstidens utgång lösa å
området uppförda byggnader eller andra inrättningar. Denna bestämmelse
anse de sakkunniga icke böra bibehållas. Frågan om jordägarens lösningsplikt
till de å tomten uppförda byggnaderna och andra därå befintliga anläggningar
vid tomträttens upphörande är av utomordentlig betydelse för
tomträttshavaren. Särskilt för tomträttens utnyttjande som kreditunderlag
är det angeläget, att dylik lösningsplikt finnes stadgad i tomträttsavtalet.
Enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, bar kronan i de fall,
där tomträttsupplåtelser förekommit från de under domänstyrelsens förvaltning
ställda egendomarna, iklätt sig vissa förpliktelser i nu ifrågavarande
hänseende. Att härtill i varje fall inhämta riksdagens samtycke synes icke
vara behövligt, utan torde det kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att efter
omständigheterna förorda därom.»
I anslutning till uttalanden av länsstyrelsen i Jämtlands län, domänintendenterna
i Södermanlands och Hallands län samt överjägmästaren i
Stockholm—Gävle distrikt har domänstyrelsen anfört bland annat: Något
nämnvärt intresse för åborätt torde ej förefinnas. Såsom herr Andersson i
Storegården framhållit i en motion vid 1928 års riksdag, medförde denna
upplåtelseform ej obetydliga kostnader och ganska avsevärt arbete, särskilt
betungande för domänintendenterna. Styrelsen ansåge därför, att
någon anledning ej förefunnes att bibehålla lagbestämmelser om åborätt.
Frågan om upphävande av åborättslagen har i anledning av den utav
domänstyrelsen omförmälda motionen varit föremål för riksdagens provning
sistförflutna år. Att nu återupptaga detta spörsmål synes mig därför ej
lämpligt.
De bestämmelser, som kronojordsakkunniga föreslagit beträffande upplåtelser
under åborätt och tomträtt, kan jag biträda.
15. Den tekniska utformningen av författningsbestämmelserna.
I fråga om den lagtekniska utformningen hava kronojordsakkunniga ansett
lämpligt, att de bestämmelser rörande upplåtelser från kronojord och
vad därmed sammanhänger, vilka nu äro fördelade på ett flertal författningar,
sammanfördes i en förordning angående grunder för försäljning av
kronoe g endomar samt upplåtelser från sådana egendomar under tomträtt
eller åborätt jämlikt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord. Häri
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 97
borde upptagas de allmänna principer, som vore avsedda att av statsmakterna
fastställas rörande dylika upplåtelser. De särskilda föreskrifter, som därutöver
kunde erfordras för tillämpningen av berörda principer, torde det liksom
hittills varit vanligt böra ankomma å Kungl. Maj:t att meddela i administrativ
ordning. De föreskrifter, som de sakkunniga i sistnämnda hänseende
funnit nödiga, hava därför upptagits i ett särskilt förslag till kungörelse
med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående grunder för försäljning
av kronoegendomar samt upplåtelser från sådana egendomar under
tomträtt eller åborätt jämlikt lagen om upplåtelse under åborätt av viss
jord.
De sakkunniga hava ansett önskvärt, att bestämmelserna vunne tillämpning
så fort omständigheterna det medgåve. Beträffande de nya bestämmelsernas
förhållande till äldre författningar borde samma principer vinna
tillämpning, som hitintills brukats, då förändrade bestämmelser meddelats
i fråga om grunderna för egnahemsupplåtelser från kronojord. De äldre
bestämmelserna borde således även efter ikraftträdandet av de nya författningarna
äga tillämpning dels beträffande sådana upplåtelser, som beslutats
dessförinnan, dels ock i avseende å sådana åtgärder i övrigt, varom vederbörligt
förslag utarbetats eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten
vidtagits före sagda tidpunkt.
Till slut hava de sakkunniga framhållit, att de nya bestämmelserna ej
vore avsedda att vinna tillämpning beträffande upplåtelser av kolonat å
kronoparker i Norrland och Dalarna, ej heller i fråga om upplåtelse av mark
för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande lag om expropriation
annan än kronan kunde förpliktas avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt
eller servitutsrätt därtill.
Såsom kronojordsakkunniga föreslagit, lära de bestämmelser, vilka erfordras
uti förevarande ämne, böra uppdelas på två författningar. Den ena, vilken
bör innehålla de allmänna principerna, torde böra givas formen av en av
riksdagen stadfäst förordning. I den andra böra upptagas de ytterligare föreskrifter,
som kunna erfordras för tillämpningen av dessa principer. Tydligt
är, att det under det praktiska handhavandet av ärendena kan visa sig nödvändigt
att i ett eller annat avseende komplettera eller förändra de tillämpningsföreskrifter,
som från början utfärdats. Att härför inhämta samtycke
av riksdagen, synes näppeligen behövligt. Det torde således kunna uppdragas
åt Kungl. Maj:t att utfärda dessa tillämpningsföreskrifter. För att
emellertid riksdagen må bliva i tillfälle att överblicka frågan i hela dess
vidd, torde det vara lämpligt, att såsom bilaga (E) till propositionen fogas
ett förslag till tillämpningsföreskrifter, vilket jag har för avsikt att framdeles,
sedan det varit föremål för ytterligare granskning, förelägga Kungl.
Maj:t.
Den av de sakkunniga föreslagna rubriken till omförmälda förordning
torde kunna förkortas något. En lämplig lydelse synes mig vara: förordning
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 häft. (Nr 138.) 7
Departe
mentschefen.
Hemställan.
98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. I författningarnas
text hava, förutom tidigare berörda ändringar av mera principiell art,
vidtagits vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur.
Bestämmelserna lära böra träda i kraft den 1 juli i år. Vad de sakkunniga
föreslagit beträffande deras förhållande till äldre författningar, kan jag
biträda, övergångsbestämmelserna synas böra kompletteras med en erinran
om de särskilda bestämmelser, som föreslagits beträffande upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1) dels antaga de i bilaga A till detta protokoll föreslagna grunder för
försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.;
2) dels godkänna den i bilaga B till detta protokoll föreslagna ändringen
i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;
3) dels godkänna de i bilaga C till detta protokoll föreslagna ändringarna
i de av riksdagen 1908 antagna förändrade grunder för förvaltningen av
kronans jordbruksdomäner, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;
4) dels ock godkänna den i bilaga D till detta protokoll föreslagna ändringen
i de efter riksdagens hörande den 8 juni 1928 utfärdade reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten,
att tillämpas från och med den 1 juli 1929.»
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
99
Bilaga A.
Förslag
till
Kungl. Maj:ts förordning
angående försäljning i vissa fält av kronoegendom m. m.
Kungl. Maj:t har — sedan riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
godkänt grunder för försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m. — funnit gott förordna som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 $•
Denna förordning avser kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens
förvaltning. Där ej av särskilt stadgande annat följer, göres
ej åtskillnad mellan egendom, vilken är att anse såsom jordbruksdomän,
och sådan, som ingår i kronopark.
2 $.
Med egnahemslägenhet förstås i denna förordning lägenhet, som upplåtes
med äganderätt antingen för jordbruk (jordbruksegnahemslägenhet) eller
för bostadsändamål (bostadsegnahemslägenhet).
Med åborätt avses besittningsrätt för obegränsad tid enligt lagen den 4
juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord. Lägenhet, som för
jordbruk upplåtes under sådan rätt, kallas åbolägenhet.
Om befogenhet att försälja och upplåta egendom.
3 §.
1 mom. Efter Kungl. Maj-.ts beprövande må helt eller delvis försäljas:
a) egendom, vilken avses att huvudsakligen användas till bildande av
lägenheter, som i 2 § sägs,
b) egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där
den ej är av kronan utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes ej
kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts,
c) till egendom hörande område, vilket utan olägenhet kan frånskiljas och
100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
antingen avses att användas till bildande av lägenheter, som i 2 § sägs,
eller ock är av beskaffenhet, som under b) omförmäles, samt
d) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, vilken andel
vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst
5,000 kronor,
under förutsättning, att egendomen ej är anslagen för visst ändamål samt
ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning
bör bibehållas åt kronan.
2 mom. I annat fall än i mom. 1 avses skall fråga om egendoms försäljning
underställas riksdagens prövning.
4 *.
Vad i 3 § stadgats om försäljning skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om upplåtelse under åborätt eller tomträtt.
Om förberedande åtgärder.
5 *.
Domänstyrelsen äger, när styrelsen finner lämpligt, väcka fråga om försäljning
av egendom eller dess upplåtande under åborätt eller tomträtt.
Beträffande egendom, som är utarrenderad till jordbruk, åligger det styrelsen
att i god tid före arrendetidens utgång undersöka, huruvida densamma
bör ånyo utarrenderas eller helt eller delvis försäljas eller upplåtas såsom
nu är sagt. Styrelsen bör jämväl uppmärksamma, i vad mån å skogsegendomar
befintliga odlingsmarker kunna avskiljas och upplåtas till lägenheter,
som i 2 § sägs.
Befinnes egendom lämplig att helt eller delvis användas till bildande av
dylika lägenheter, ankommer det å styrelsen att låta upprätta plan för dess
fördelning i lotter. Där ej särskilda skäl därtill föranleda, må ej egendom,
som är försedd med för jordbrukets bedrivande erforderliga, i gott stånd
varande byggnader, fördelas i lotter; dock må från sådan egendom avskiljas
område, såframt det kan ske utan men för jordbruket å egendomen.
Fråga om egendoms försäljning eller upplåtelse under åborätt eller
tomträtt så ock om dess fördelning i lotter må jämväl väckas vid den
uppskattningsförrättning, som hålles i anledning av egendomens utarrendering.
6 §.
Storleken av egnahemslägenhet eller åbolägenhet bör bestämmas med hänsyn
till möjligheten för blivande köpare eller åbo att erhålla lån ur egnahemslånefonden.
Jordbruksegnahemslägenhet eller åbolägenhet bör i regel
ej göras större än att den i uppodlat skick kan brukas utan nämnvärt anlitande
av lejd arbetskraft, ej heller mindre än att brukaren därav kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning.
Kangl. Maj:ts proposition Nr 138.
101
7 $.
Finner domänstyrelsen egendom eller viss del därav böra försäljas eller
upplåtas under åborätt eller tomträtt, åligger det styrelsen att föranstalta
om värdering av densamma.
Till grund för saluvärdets bestämmande bör läggas i orten gängse skäligt
pris. I fall, som avses i 9 § eller 13 § a), bör jämväl tagas hänsyn till vad
egendomen kan bära. Växande skog å sådan egendom bör värderas med
hänsyn till en ändamålsenlig hushållning.
Finnes å utarrenderad egendom i anseende till byggnad, hägnad eller dylikt
väsentlig brist, vars botande åligger arrendatorn, och kan det förväntas,
att arrendatorn avhjälper bristen, skall vid försäljning utan hembud till
arrendatorn saluvärdet bestämmas som om bristen vore botad.
Om avdrag i vissa fall å saluvärdet skils i 9 och 10 §§.
8 §.
Sedan värdering skett, åligger det domänstyrelsen att med eget utlåtande
underställa frågan om egendomens försäljning eller upplåtelse under åborätt
eller tomträtt Kungl. Maj:ts prövning.
Om hembud i vissa fall.
9 *.
Nu skall till jordbruk utarrenderad egendom, för vilken årliga arrendeavgiften
icke överstiger 2,000 kronor, försäljas eller upplåtas under åborätt;
har egendomen innehafts av arrendatorn själv eller ock av arrendatorn och
medlemmar av hans eller hans hustrus släkt före honom under en tid av
minst tio år i följd, samt har den därunder väl hävdats, skall egendomen
eller, om den skall styckas, den lott, som utgör huvudgården, hembjudas
arrendatorn, utan så är att på grund av särskilt förhållande hembud anses
icke böra ske eller, då fråga är om upplåtelse under åborätt, arrendatorn ej
är behörig att antagas till åbo.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om torp eller annan jordbrukslägenhet, som med kronans begivande brukas
för sig och kan frånskiljas utan men för huvudgården; dock må med hänsyn
till särskilda omständigheter hembud ske, ändå att brukaren och medlemmar
av hans eller hans hustrus släkt icke innehaft lägenheten under tio
år i följd.
Hembud, som avser inlösen med äganderätt, skall ske mot det åsatta saluvärdet.
Har nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått å denne, genom större odlings- eller täckdikningsarbete,
särskilda åtgärder för anordnande av varaktigt betesbruk, elektrisk anläggning,
större överbyggnadsarbete eller annat dylikt företag väsentligen höjt
fastighetens värde, må skäligt avdrag ske å saluvärdet i den mån nyttjan
-
102
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
derättshavaren icke genom den nytta han dragit av företaget eller annorledes
kan anses gottgjord för sin nödiga kostnad.
Hembud, som avser upplåtelse under åborätt, skall ske på därom stadgade
villkor och mot fastställd avgäld samt jämväl innefatta inlösen av
kronan tillhöriga byggnader å området efter deras uppskattade värde. I
fråga om större överbyggnadsarbete skall tillämpas vad i tredje stycket
stadgas om avdrag å saluvärdet.
10 %.
År bostadslägenhet, som skall försäljas eller upplåtas under tomträtt, bebyggd
med enskild nyttjanderättshavare tillhörigt, för stadigvarande bruk
avsett boningshus, vilket lämnar nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren
och hans familj, skall lägenheten hembjudas honom, utan så är att på grund
av särskilt förhållande hembud anses icke böra äga rum.
Hembud, som avser inlösen med äganderätt, skall ske mot det lägenheten
åsatta saluvärdet efter avdrag för värdet av förbättring, som nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne,
vidtagit utan att kunna anses därför gottgjord. Finnes å lägenheten kronan
tillhörig byggnad, bör hembudet innefatta jämväl inlösen av denna efter
vad i 9 § sista stycket är stadgat.
I denna paragraf avses allenast lägenhet, därå ej kunna födas två kor.
11 %.
Åstundar enskild ägare till jordbruk, vilket icke kan giva sin brukare
huvudsaklig bärgning, för fullständigande av detsamma förvärva kronan
tillhörig jord, som lämpligen kan sammanläggas därmed, och bildas ej genom
sammanläggningen större jordbrukslägenhet än i 6 §> sägs, må jorden
hembjudas honom mot köpeskilling, ej understigande det åsatta saluvärdet.
Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där enskild ägare
av bostadslägenhet vill omlägga densamma till jordbrukslägenhet.
12 %.
Antages ej hembud, äger domänstyrelsen avgöra, huruvida egendomen
skall utbjudas till salu eller disponeras på annat sätt.
Om försäljning utan hembud.
13 §.
Försäljning utan hembud bör företrädesvis ske för egnahemsändamål.
Egnahemslägenhet skall utbjudas till salu under hand mot köpeskilling,
ej understigande det åsatta saluvärdet. Erhålles ej därvid antagligt anbud,
må lägenheten utbjudas å offentlig auktion till den högstbjudande.
Vid utbud under hand skall gälla:
103
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
a) Till köpare av jordbrukslägenhet må ej antagas annan än mindre bemedlad,
som gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och
hederlig vandel samt äger förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk.
b) Till köpare av bostadslägenhet må allenast antagas den, som gjort sig
känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel. För såvitt
ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda omständigheter finner undantag
böra göras, må ej heller antagas annan än den, som är mindre bemedlad.
c) Egnahemslägenhet må ej utan särskilda skäl försäljas till den, som
redan äger eller under åborätt innehar fast egendom av den storlek, att
därå kan födas en familj.
d) Ej må mer än en lägenhet upplåtas till samma person.
e) Anbud skall vara skriftligen avfattat och försett med intyg av två personer
angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift. Det skall ingivas
till hushållningssällskapets egnahemsnämnd.
f) Inkomma två eller flera antagliga anbud, skall företrädet emellan anbudsgivarna
avgöras efter omprövning av deras allmänna lämplighet och,
därest de anses lika lämpliga, med hänsyn till deras behov att erhålla upplåtelse
av lägenheten. I sista hand må företrädet avgöras genom lottning.
14 §.
Avgives av kommun eller hushållningssällskap eller av bolag eller förening,
som uppfyller villkoren för statsunderstödd egnahemsverksamhet,
köpeanbud å egendom eller del därav för bildande av egnahemslägenheter,
må anbudet antagas, därest det ej understiger det åsatta saluvärdet.
15 §.
I annat fall än i 13 eller 14 § avses må egendom, efter ty Kungl. Maj:t
finner lämpligt, utbjudas till salu antingen under hand mot köpeskilling,
ej understigande det åsatta saluvärdet, eller ock å offentlig auktion.
Anbud under hand skall vara skriftligen avfattat, försett med intyg av
två personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift och förseglat
Det skall ingivas till domänintendenten eller länsstyrelsen i länet.
Inkomma två eller flera anbud, vilka minst uppgå till saluvärdet, skall
det högsta antagas. Åro två eller flera anbud lika höga, skall dem, som
avgivit dessa bud, beredas tillfälle att inkomma med nya anbud. Kan ej
heller sålunda ett högsta bud erhållas, skall företrädet mellan dem, som
bjudit högst, avgöras enligt 13 § f).
16 §.
År egendom behäftad med brist, som avses i 7 § tredje stycket, skall den
utbjudas med förbehåll, att bristen varder avhjälpt före tillträdet, samt, om
så ej sker, köparen må njuta mot bristen svarande avdrag å köpeskillingen,
104
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
vilket i händelse av tvist skall bestämmas av skiljemän såsom i 2 kap. 8 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat för där avsett fall.
17 §.
Vid utbud under hand ankommer det å länsstyrelsen att pröva avgivna
anbud. Sådan prövning får ej ske förr än minst fjorton dagar förflutit från
det egendomen blivit genom kungörelse i tidning salubjuden. Anbud, som
understiger det åsatta saluvärdet, må länsstyrelsen ej antaga.
Anbud, som i 14 § sägs, skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
18 §.
Erhålles icke antagligt anbud under hand, må domänstyrelsen, där så anses
lämpligt, utarrendera egendomen på viss kortare tid, varunder utbud under
hand fortfarande skall ske.
Varder egendomen icke utarrenderad, eller avgives ej, där utarrendering
skett, antagligt anbud, ankommer det på Kungl. Maj:t att avgöra,
huruvida frågan om försäljningen skall förfalla, och, då fråga är om
lägenhet, denna skall återförenas med stamhemmanet,
eller om fortsatta försök skola göras med utbud under hand,
eller om försäljning skall ske å auktion,
eller om, då fråga är om jordbruksegnahemslägenhet, lägenheten skall
utbjudas såsom åbolägenhet.
19 %.
Beträffande arrende, som i 18 § sägs, skall i tillämpliga delar gälla vad
i allmänhet är stadgat angående arrende av kronans jordbruksdomäner.
20 §.
Offentlig auktion å egendom skall förrättas inför länsstyrelsen å landskontoret
eller, där särskilda omständigheter det påkalla, efter länsstyrelsens
förordnande av landsfogde eller annan i den ort, där egendomen är belägen.
Skriftliga bud få ej mottagas.
Högsta budet må antagas av länsstyrelsen, för såvitt det uppgår till saluvärdet,
men skall eljest underställas Kungl. Maj:ts prövning. Antages ej
genast högsta budet, skall inroparen tillförbindas att, i händelse budet skulle
av honom utan medgivande från kronans sida ryggas, ersätta kronan den
förlust, som kan uppstå därigenom att egendomen vid nytt utrop går till
mindre än han bjudit, ävensom gälda kostnaden för den nya försäljningen
i den mån denna ej täckes genom överskott å köpeskillingen. För denna
förbindelse skall säkerhet ställas.
Erhålles ej bud eller finnes avgivet bud ej böra antagas, ankommer å
Kungl. Maj:t att förordna, huru egendomen skall disponeras.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
105
Om köpeskillingens erläggande m. m.
21 $.
Av köpeskillingen skall en tiondel erläggas vid köpekontraktets utgivande.
Anstånd må dock medgivas till tiden för tillträdet, därest betryggande
säkerhet ställes för beloppet.
Återstående nio tiondelar skola erläggas vid tillträdet, för såvitt ej köparen
medgives att gälda detta belopp genom avbetalningar enligt 22 §.
22 §.
Köpare, som därom anhåller före köpets avslutande, må kunna medgivas
att gälda det helopp av köpeskillingen, som i 21 § andra stycket sägs, genom
avbetalningar i den ordning, nedan stadgas.
A) Vid försäljning enligt 9 § eller 13 § a) skall gälla följande:
a) Beloppen uppdelas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar, och
en stående del, utgörande tre femtedelar av detsamma.
b) Å amorteringsdelen erlägges från och med sjätte året efter utgången av
det kalenderår, varunder tillträde ägt rum, intill dess densamma hlivit till fullo
gulden, en annuitet av sex och en halv procent, varvid såsom ränta räknas
fyra och en halv procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.
Efter länsstyrelsens beprövande må dock amorteringsskyldighetens inträdande
framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet, därest vid försäljningen
egendomen är till avsevärd del ouppodlad eller ej försedd med nödiga
byggnader eller ock andra liknande skäl för beviljande av anstånd föreligga.
c) Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges ränta å hela det oguldna
beloppet intill sjätte året efter året för tillträdet med fyra procent samt därefter
med fyra och en halv procent om året.
d) Sedan kapitalavbetalningen börjat, erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å stående delen, efter fyra och en halv procent om året,
intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts.
e) Utom i fall, varom i 27 § förmäles, får icke den stående delen från
statens sida uppsägas till betalning, förr än amorteringsdelen tillfullo guldits,
och åtnjuter köparen därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall
likväl den stående delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen bort fullgöras.
f) Därest köparen så önskar, må avbetalningen ske på sätt här nedan under
B) stadgas.
B) I annat fall än under A) avses skall gälla:
a) En tiondel av köpeskillingen erlägges vid tillträdet. När skäl därtill
äro, må dock länsstyrelsen medgiva köpare av bostadsegnahemslägenhet att
gälda detta belopp såsom nedan under b) sägs.
b) Återstående del av köpeskillingen uppdelas på lika stora, årliga av
-
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
betalningar under högst tio år, räknade från utgången av det kalenderår,
varunder tillträde ägt rum.
c) Å oguldet belopp skall erläggas ränta efter fem procent om året.
d) Finnes å egendomen värdefull skog, må Kungl. Maj:t vid beslutet om
egendomens försäljning kunna föreskriva såsom villkor för betalningsanstånd,
att jämte inteckningssäkerhet, som i 28 § sägs, ställes ytterligare säkerhet
intill visst belopp.
23 $.
Det står köpare, som skall erlägga köpeskillingen medelst avbetalningar,
fritt att när som helst inbetala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna
räntor samt att göra de ytterligare avbetalningar han önskar, dock i fall,
som i 22 § A) avses, företrädesvis å den stående delen.
24 §.
Då köpeskillingen erlägges genom avbetalningar, skall fastighetens ägare
i köpekontraktet tillförbindas att, intill dess köpeskillingen i sin helhet
guldits, hålla de byggnader, som vid tiden för köpet finnas å egendomen
och äro nödiga för fastighetens bruk, så ock därå växande, värdefull skog
brandförsäkrade till fulla värdet.
25 §.
Innan köpeskillingen blivit i sin helhet gulden, vare ägaren ej tillåtet att
bedriva annan avverkning av egendomens skog än som med tillämpning
av en ändamålsenlig hushållning kan anses erforderlig för egendomens behov,
utan så är att säkerhet, som i 22 § B) d) sägs, blivit ställd eller länsstyrelsen
givit tillstånd till avverkningen. Sådant tillstånd må givas allenast,
såframt därigenom kronans säkerhet till betalning icke märkligen
minskas.
26 §.
Köpare av obebyggd egnahemslägenhet skall i köpekontraktet tillförbindas
att före utgången av femte kalenderåret efter det, varunder tillträde ägt rum,
hava å lägenheten uppfört boningshus ävensom, då fråga är om jordbrukslägenhet,
övriga för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader.
Äger köparen för lägenhetens skötsel lämplig byggnad å annan fastighet,
må länsstyrelsen helt eller delvis medgiva befrielse från byggnadsskyldighetens
fullgörande.
27 §.
Vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta skall, där kronan det
påfordrar, genast vara till betalning förfallet:
a) om föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras;
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138. 107
b) om ägaren åsidosätter sin skyldighet att hava byggnader och skog
brandförsäkrade;
c) om egendomen genom vanvård eller annorledes så försämras, att kronans
säkerhet till betalning märkligen minskas, eller avverkning av därå växande
skog bedrives i strid mot vad i 25 § stadgas;
d) om egnahemslägenhet ej inom avtalad tid bebygges;
e) om ställd borgen eller annan säkerhet väsentligen försämras, och ägaren
ej inom en månad efter tillsägelse lämnar ny säkerhet, som kan godtagas;
samt
f) om egendomen helt eller delvis överlåtes å någon, som ej äger lott i
densamma och ej är ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande
led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomling.
I fall, som under f) nämnts, må länsstyrelsen dock, när skäl därtill äro,
medgiva den nye ägaren att övertaga betalningsansvaret för ogulden köpeskilling
på oförändrade villkor.
28 §.
Medgives köparen att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar, skall
han, då köpekontraktet utgives, avlämna skuldförbindelse å de oguldna
delar av köpeskillingen, vilka omförmälas i 21 § andra stycket, jämte ränta.
Denna förbindelse skall vara avfattad i överensstämmelse med vad i 22—
27 §§ är stadgat samt försedd med inteckningsmedgivande.
29 $.
Har i fråga om jordbruksegnahemslägenhet egnahemslån beviljats till
nödiga byggnaders uppförande, må kronans inteckning för ogulden köpeskilling
kunna efter länsstyrelsens beprövande nedsättas att gälla med lika
rätt, som den till säkerhet för egnahemslånet meddelade inteckningen.
30 §,
Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, skall köparen ensam vidkännas
kostnad för lagfart, inteckning och avstyckning samt övriga med
köpet förenade utgifter.
31 §.
Sedan köpebrev utfärdats, skall egendomen, såvitt den avser i mantal
satt jord, i jordeboken upptagas under titeln »utsockne eller allmänt frälse».
32 $.
Köpeskillingen skall, efter avdrag av kronans utgifter på grund av försäljningen,
ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar
å kronoparker i Norrland och Dalarna.
108
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Om återköpsrätt.
33 $.
Där omständigheterna därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna,
att försäljning skall ske under villkor om skyldighet för innehavaren att
använda egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss användning
samt förbindas med förbehåll om rätt för kronan att under en tid av högst
tio år från tillträdet köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt
till fast egendom.
34 $.
Åstundar beträffande egendom, som besväras av återköpsrätt, ägaren ändring
av villkor, som i samband med denna rätt avtalats angående egendomens
användning, skall ansökan därom ingivas till länsstyrelsen.
Är fråga om egendom, som försålts jämlikt 3 § 1 mom., må Kungl.
Maj:t besluta om ändring, som nu sagts. I annat fall skall ärendet underställas
riksdagens prövning.
35 §.
Vill ägaren hembjuda kronan egendom till återköp, göre skriftlig framställning
därom hos länsstyrelsen.
36 §.
Egendom, som besväras av återköpsrätt, må utan hembud till kronan
överlåtas å ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led,
adoptivbarn, syskon, syskons avkomling eller någon, som äger lott i egendomen.
För såvitt ej Kungl. Maj:t vid beslutet om egendomens försäljning
annorlunda förordnat, må egendomen jämväl utan hembud till kronan
överlåtas å annan än nu sagts, där länsstyrelsen giver tillstånd därtill.
Sådant tillstånd må givas, såframt överlåtelsen ej finnes strida mot ändamål,
vilket återköpsrätten är avsedd att skydda.
37 $.
Om återköp av egnahemslägenhet så ock annan fastighet, som försålts enligt
9 eller 10 §, äger domänstyrelsen förordna. Beträffande återköp i andra
fall ankommer å Kungl. Maj:t att besluta.
38 $.
Det åligger domänstyrelsen att föra kronans talan i mål om återköpsrätt.
39 §.
Skall återköpsrätt utövas, åligger det domänstyrelsen att, så vitt möjligt,
träffa överenskommelse under hand om återköpet och köpeskillningen.
Till ledning härvid skall, där så finnes erforderligt, skydsamt förrättas
109
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
värdering av egendomen. Värdet skall bestämmas enligt de grunder, som
äro stadgade i 10 § i lagen om återköpsrätt till fast egenom.
Löseskillingen samt kronans kostnader i anledning av återköpet skola
gäldas av den i 32 § omförmälda fond.
Om upplåtelse under åborätt.
40 §.
Har upplåtelse av åbolägenhet blivit beslutad, och skall den ej hembjudas
viss person efter ty i 9 § är stadgat, skall lägenheten utbjudas under hand
till upplåtelse under de om åborätt stadgade villkor och mot fastställd avgäld
för åborätten och fastställd köpeskilling för byggnader.
41 $.
Till åbo må antagas allenast den, som enligt lagen om upplåtelse under
åborätt av viss jord är behörig därtill.
Vad i 13 § a), c)—f) samt 17 § första stycket stadgas skall äga motsvarande
tillämpning; dock skall anbud ingivas till domänintendenten eller
länsstyrelsen.
42 §.
Varder antagligt anbud å övertagande av lägenheten icke avgivet, och
lägenheten icke heller av domänstyrelsen utarrenderad för viss kortare tid,
skall det ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra,
huruvida lägenheten skall återförenas med stamhemmanet,
eller om fortsatta försök skola göras med utbud under hand,
eller om lägenheten skall utbjudas på nytt med den skillnad i upplåtelsevillkoren,
att köpeskillingen för byggnader må bestämmas efter auktion,
därvid antagligheten av det högsta budet skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning,
eller om lägenheten skall försäljas.
43 $.
I fråga om köpeskilling, som skall av åbo erläggas för kronan tillhöriga
byggnader, skall gälla vad i 21 §, 22 § A), 23 och 32 §§ stadgas.
44
Vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta skall, där sådant från
kronans sida påfordras, genast vara till betalning förfallet:
a) därest föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras;
b)
därest sådant förhållande inträder, att kronan jämlikt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord är berättigad återtaga åborätten eller
skilja åbon från åborätten; samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
c) därest åborätten övergår till ny innehavare.
I fall, som i c) sagts, må dock den nye innehavaren medgivas övertaga
betalningsansvaret för oguldet köpeskillingsbelopp på oförändrade villkor,
för såvitt han antingen varder godtagen såsom åbo på grund av 5 § andra
stycket i nyss nämnda lag, i vilket fall dylikt övertagande i regel icke bör
förvägras, eller ock eljest antages till åbo och därvid prövas lämplig att på
oförändrade villkor övertaga betalningsansvaret.
45 $.
Medgives åbon att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar, skall han,
då köpehandlingen utgives, avlämna skuldförbindelse å oguldna delar av
köpeskillingen jämte ränta, vilken förbindelse skall vara avfattad i överensstämmelse
med vad i 43 och 44 §§ är föreskrivet.
46 §.
Inlösen av åbolägenhet må, där Kungl. Maj:t vid beslutet om lägenhetens
upplåtande därom förordnat, ske under villkor och förbehåll, som i 33 § sägs.
47 $.
Inlöser åbon lägenheten, gälle vad i 21 §, 22 § A), 23—25, 27—32,
34—36, 38 och 39 §>§ stadgas.
Om återköp av inlöst åbolägenhet äger domänstyrelsen förordna.
Om upplåtelse under tomträtt.
48 §.
Upplåtelse under tomträtt må ske på villkor, som Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall bestämmer.
Tillämpningsbestämmelser.
49 §.
Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1929.
Genom denna förordning upphävas med nedan angivna undantag:
Kungl. brevet den 29 maj 1874 i fråga om försäljning av åtskilliga
kronans mindre lägenheter,
Kungl. förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder
för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under
åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av
egnahemslägenheter med däri sedermera vidtagen ändring,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mnj:ts proposition Nr 138.
in
tillika med alla de särskilda brev och kungörelser, vilka innehålla bestämmelser
angående försäljning utan riksdagens vidare hörande av under
förvaltning av domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarrenderade
jordbruksegendomar eller till inköpta skogsegendomar hörande områden
eller innefatta ändring eller förklaring av nämnda föreskrifter eller
tillägg därtill, i den mån dessa författningar avse berörda egendomar eller
områden,
så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot denna förordning.
Äldre bestämmelser skola fortfarande tillämpas dels beträffande sådana
upplåtelser, som beslutats före denna förordnings ikraftträdande, dels ock
i avseende å sådana åtgärder i övrigt, varom vederbörligt förslag utarbetats
eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten vidtagits
före sagda tid.
Beträffande upplåtelse av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna,
upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker ävensom upplåtelse av mark
för ändamål, varför enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas
avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, är särskilt
stadgat.
112
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
Bilaga B.
Förslag
till
ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.
Om kungl. Djurgården vid Stockholm ävensom om de till vissa ändamål,
verk eller inrättningar upplåtna, kronan tillhöriga allmänningar är särskilt
stadgat; så ock om försäljning i vissa fall av område från kronopark.
Kungl. Maj:ls proposition Nr 138.
113
Bilaga C.
Förslag
till
ändrad lydelse av 6 och 7 inom. i de av riksdagen 1908 antagna
förändrade grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner.
6:o) Då utarrendering förestår av kronan tillhörig jordbruksegendom, skall,
efter noggrann undersökning av alla egendomens förhållanden, så till byggnad
som in- och utägor, uppgöras förslag till sättet för egendomens utarrendering,
till de närmare arrendevillkoren i avseende på nybyggnads- och
andra skyldigheter samt till den arrendeavgift, emot vilken egendomen kan
anses skäligen böra upplåtas.
Förslag, som nu sagts, skall efter domänstyrelsens förordnande upprättas
av en uppskattningsnämnd, bestående av domänintendenten i länet eller, där
sådan ej finnes anställd, annan, som domänstyrelsen därtill förordnar, tilllika
ordförande, jämte två i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män,
vilka, med lika antal suppleanter, för länet i dess helhet eller viss av
Konungens befallningshavande bestämd del för fyra år åt gången utses, den
ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
-4U
Domänstyrelsen må, efter som nödigt prövas, tillkalla skogstjänsteman,
lantmätare, ombud för egnahemsnämnden eller annan sakkunnig person för
att biträda nämnden.
Det åligger ordföranden att föra protokoll över allt vad vid förrättningen
förekommer samt avfatta nämndens förslag. Stanna nämndens ledamöter i
olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening,
gälle ordförandens.
Sedan förslaget blivit av nämndens ledamöter undertecknat, åligger det
ordföranden att skyndsamt till domänstyrelsen insända detsamma jämte upprättad
beskrivning över egendomen och det vid förrättningen förda protokollet.
7:o) Sedan arrendevillkoren blivit av domänstyrelsen fastställda, skall,
därest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt
eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående
delen av arrendetiden uppgår till fem år, och han egendomen väl brukat,
vilket tillhör domänstyrelsen att efter därom vid arrendeuppskattningen avBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 haft. (Nr 138.) 8
114
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
givet yttrande pröva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till det
fastställda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse han
med döden avgått, hans änka och barn; börande i senare fallet, därest arrendatorn
efterlämnat både änka och barn eller flera barn, dessa föreläggas
att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till handhavande för deras
räkning av egendomens skötsel anmäla lämplig person.
Har under de sista fem arrendeåren — — — besittning av arrendet.
Har arrenderätt--— barn.
Göres ej — — — emottagas.
Styrelsen äger —--utbjudas.
På styrelsen — — — förordna.
Ej må —--antagits.
Kungl. Dlaj:ts proposition Nr 138.
115
Bilaga D.
F örslag
till
ändrad lydelse av 7 § i de efter riksdagens hörande den 8 juni 1928
utfärdade reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.
Hushållningssällskap egnahemsnämnd — — — — — jordbehov.
Egnahemsnämnd bör för den skull för sitt områdes vidkommande
a) söka — — — — — uppgifter;
b) verka — — — — — jord;
c) lämna jordsökande, som avses i §• 5, anvisning å i den allmänna marknaden
salubjuden lämplig jord samt, i mån av behov och möjlighet, biträde
vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och härmed
sammanhängande angelägenheters ordnande;
d) granska jordsäljares styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor,
i anledning därav göra de erinringar och vidtaga de åtgärder, som kunna
vara av behovet påkallade, samt medverka vid utväljandet av köpare ävensom,
där så befinnes lämpligt, för jordsäljares räkning och på hans risk
enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande verksamhets utförande, ävensom
e)
noga följa frågor om förestående uppskattningsförrättningar vid kronoegendomar,
taga initiativ till och avgiva förslag om lämpliga egendomars
tagande i anspråk helt eller delvis för egnahemsbildning, i enlighet med
vad särskilt är stadgat mottaga anbud å egnahemslägenheter, som av kronan
salubjudas, och i övrigt biträda kronan med anskaffande av lämpliga köpare
till dylika lägenheter ävensom skyndsamt avgiva yttrande över till
nämnden hänskjutna frågor rörande upplåtelser från kronoegendomar.
Egnahemsnämnden äger för sitt ovan angivna biträde vid upplåtelser
från kronoegendomar åtnjuta gottgörelse, beräknad för varje lägenhet, som
genom dess medverkan försäljes, efter två procent å köpeskillingen, dock
med minst trettio och högst tvåhundrafemtio kronor. Räkning härå må
kvartalsvis ingivas till domänstyrelsen.
116
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 138.
Bilaga E.
Förslag
till
Kungl. Maj:ts kungörelse
med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m.
Kungl. Maj:t — som denna dag enligt riksdagens beslut utfärdat förordning
angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. — har med
stöd av 49 § i förordningen funnit gott att beträffande tillämpningen av
däri intagna grunder förordna som följer:
Om plan för fördelning'' av egendom i lotter.
1 §•
Beträffande egendom, som är utarrenderad till jordbruk, åligger domänstyrelsen
att i god tid före den löpande arrendetidens utgång från vederbörande
domänintendent och hushållningssällskaps egnahemsnämnd införskaffa
upplysning, huruvida egendomen eller viss del därav lämpligen bör
upplåtas till egnahemslägenheter eller åbolägenheter samt huruvida efterfrågan
å dylika lägenheter finnes i orten.
Kommun, däri egendomen är belägen, liksom oek egnahemsförening eller
egnahemsbolag, som framställt begäran därom, skola underrättas om arrendeledigheten.
2 §.
Plan för egendoms fördelning i lotter skall uppgöras av den uppskattningsnämnd,
som enligt vad därom är stadgat har att verkställa arrendevärdering
å kronoegendom. Skulle anlitande av uppskattningsnämnd föranleda
kostnader, vilka icke kunna anses stå i skäligt förhållande till värdet
av egendomen, må dock planen uppgöras på sätt, domänstyrelsen bestämmer.
Vid planens uppgörande skall lantmätare biträda. Där domänstyrelsen
finner det lämpligt, må ock skogstjänsteman, ombud för egnahemsnämnden
eller annan sakkunnig tillkallas. Sedan planen upprättats, skall överlantmätaren
höras över densamma.
Efter domänstyrelsens beprövande må planen uppgöras utan avvaktan av
Kungl. Maj:ls proposition Nr 138.
117
den uppskattningsförrättning, som skall hållas i anledning av egendomens
försäljning eller utarrendering, och särskilt anmälas hos Kungl. Maj:t.
3 *.
Vid uppgörande av plan för egendoms fördelning i lotter skall, jämte
föreskrifterna i 5 och 6 §§ i ovan nämnda förordning, iakttagas, att yttrande
avgives i fråga om varje lott angående den rätt, varunder densamma
bör upplåtas, samt därest till egendomen hör del i allmänning eller samfällighet
eller rätt till annan förmån utom egendomens område, i vad man
lott må tillerkännas rätt till sådan del eller förmån.
Om uppskattningsförrättning''.
4 §.
Värdering av jordbruksegendom till försäljning eller upplåtelse under
åborätt eller tomträtt skall verkställas i den ordning, som är stadgad beträffande
arrendeuppskattning. Är allenast fråga om upplåtelse från sådan
egendom av bostadslägenhet eller tomt, må dock domänstyrelsen förordna
därom efter omständigheterna. Värdering av område, som tillhör skogsegendom,
må ske i den ordning, som styrelsen bestämmer, med den inskränkning
likväl att i fråga om upplåtelse för jordbruksändamål alltid skola tillkallas
två av ledamöterna eller suppleanterna i uppskattningsnämnd för utarrendering
av jordbruksegendom.
Vad särskilt iir stadgat om sådan uppskattningsnämnd gälle ock den
eller dem, som enligt första stycket förordnats att verkställa värdering av
egendom.
5 §.
När uppskattningsförrättning skall hållas, underrätte domänstyrelsen domänintendenten
eller annan, som skall föra ordet vid förrättningen, och
angive tillika beträffande varje lott den rätt, varunder lotten avses att
upplåtas.
6 §.
Ordföranden utsätte tid för förrättningen och underrätte därom ej mindre
övriga förrättningsmän och sakkunnig, som skall biträda därvid, än även
å egendomen varande arrendator och annan nyttjanderättshavare ävensom
egnahemsnämnden.
7 §.
Avser uppskattningsförrättningen försäljning, skall iakttagas:
a) att yttrande avgives, huruvida särskilda villkor angående egendomens
användning samt återköpsrätt böra förbehållas;
b) att undersökning verkställes, huruvida förbehåll bör göras om rätt för
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
kronan att till förmån för närbelägen kronan tillhörig fastighet begagna
väg över egendomen eller att framdraga elektrisk ledning över densamma;
c) att brist, som avses i 7 § tredje stycket av ovan nämnda förordning,
anmärkes och beskrives i protokollet;
d) att egendomen åsättes saluvärde med beaktande av andra och tredje
styckena i sagda lagrum;
e) att i fall, som i 9 eller 13 § a) av ovan nämnda förordning sägs, fastigheten
skall, oavsett huruvida nämnden förordar sådana villkor och förbehåll,
åsättas särskilda saluvärden dels under antagande, att försäljningen
sker under villkor, att fastigheten skall av ägaren brukas såsom ett självständigt
jordbruk, och förbindes med förbehåll om rätt för kronan att
under en tid av tio år köpa fastigheten åter enligt lagen om återköpsrätt
till fast egendom, dels ock under antagande att försäljningen sker utan
dylika betingelser;
f) att i fall, som i 13 § b) av sagda förordning avses, lägenheten alltid skall
åsättas särskilda saluvärden dels under antagande, att försäljningen sker
under villkor, att lägenheten skall användas till eget hem för ägaren, och
förbindes med förbehåll, som här ovan i e) sägs, dels ock under förutsättning,
att försäljningen sker utan sådana betingelser;
g) att där nämnden i annat fall än här ovan under e) eller f) avses
förordar särskilt villkor angående fastighetens användning i förening med
återköpsrätt, nämnden skall åsätta egendomen särskilda saluvärden dels under
antagande, att försäljningen sker enligt nämndens förslag, dels ock under
antagande, att försäljningen sker utan sådana betingelser;
h) att därest egendomen är avsedd att fördelas i lotter, särskilda saluvärden
enligt d)—g) åsättas varje lott, samt
i) att jämväl särskilt arrendevärde åsättes varje lott,
8 $.
Avser uppskattningsförrättningen upplåtelse under åborätt, skall iakttagas
:
a) att därest skog eller torvmosse finnes å lägenheten, yttrande avgives,
huruvida åbon bör medgivas rätt till skogsfång eller torvtäkt för lägenhetens
behov; skolande, om rätt till skogsfång anses böra medgivas åbon,
tillika föreslås den myckenhet virke, åbon i mån av tillgång och behov
årligen högst skall äga avverka;
b) att yttrande avgives angående den tid, för vilken avgäld för lägenheten
bör bestämmas;
c) att anteckning sker i protokollet om värdet, uppskattat på sätt i 31 §
i lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord sägs, av behållna avkastningen
av lägenheten ävensom angående de grunder, efter vilka avgäldens
storlek föreslås;
d) att yttrande avgives, huruvida åbo bör äga rätt att enligt 33 § i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
11!)
nämnda lag inlösa lägenheten, samt huruvida särskilda villkor angående
lägenhetens användning och återköpsrätt böra förbehållas vid inlösen;
e) att uppskattning verkställes för bestämmande av köpeskilling för kronan
tillhöriga byggnader å lägenheten;
f) att undersökning företages, huruvida förbehåll, som avses ovan i 7 §.
b), bör göras; samt
g) att jämväl arrendevärde åsättes lägenheten.
Avser uppskattningsförrättningen upplåtelse under tomträtt, skall iakttagas:
a)
att yttrande avgives angående den tid, för vilken tomträtten hör upplåtas
;
h) att förslag avgives angående den avgäld, som för tomträtten årligen
hör utgå;
c) att anteckning i protokollet sker, huruvida och i vad mån särskilda
villkor anses böra fastställas för tomtens bebyggande eller eljest förbindas
med tomträtten; samt
d) att jämväl arrendevärde åsättes tomten.
10 §.
Förordar i visst fall uppskattningsnämnden annan upplåtelseform än som
angives i domänstyrelsens förordnande, åligger det nämnden att verkställa
uppskattning ej mindre för upplåtelse i enlighet med förordnandet än även
för upplåtelse jämlikt sitt eget förslag.
11 $.
Finnes å egendomen arrendator eller annan nyttjanderättshavare, som enligt
9 eller 10 § i ovan nämnda förordning är berättigad till hembud, skall
han, om han är tillstädes eller kan anträffas, erhålla underrättelse om de
förändringar i ägoområdet, som äro ifrågasatta, det saluvärde eller den avgäld
och de villkor i övrigt, som föreslås, samt tillfrågas, huruvida han
önskar hembud med äganderätt, åborätt eller tomträtt.
Om vad sålunda förekommit skall anteckning ske i protokollet. Däri
skall ock anmärkas:
A) därest sådant fall föreligger, som avses i 9 § av ovan nämnda förordning,
a) huru lång tid nyttjanderättshavaren och före honom medlemmar av
hans eller hans hustrus släkt innehaft egendomen;
b) huruvida egendomen därunder väl hävdats;
c) i vad mån särskilda omständigheter anses böra föranleda till att hembud
icke bör äga rum;
d) huruvida i fall, som i 9 § andra stycket sägs, hembud bör äga rum,
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.
oaktat brukaren och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt icke
innehaft lägenheten under tio år, samt, därest så anses böra ske, skälen
härför; ävensom
e) huruvida och till vilket belopp avdrag för förbättringar må ske å det
enligt 7 § i denna kungörelse åsatta saluvärdet;
B) därest sådant fall föreligger, som avses i 10 § av ovan nämnda förordning,
a) huruvida det å området befintliga, iiyttjanderättshavaren tillhöriga boningshuset
är avsett för stadigvarande bruk och kan anses lämna nöjaktig
bostad åt nyttjanderättshavaren och hans familj;
b) huruvida jordens frånskiljande skulle medföra men för den egendom,
vartill den hör, eller eljest särskilda omständigheter föreligga, på grund
varav hembud anses icke böra äga rum;
c) värdet av kronan tillhöriga byggnader å området; samt
d) huruvida och till vilket belopp avdrag för förbättringar må ske å saluvärdet.
Önskar den, som är berättigad till hembud, upplåtelse under annan
rätt än i domänstyrelsens förordnande angives, och kan sådan upplåtelseform
tillämpas, skall vad ovan i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning;
och åligger det uppskattningsnämnden desslikes att avgiva eget yttrande
rörande upplåtelseformen.
12 $.
Framställer vid uppskattningsförrättningen enskild jordägare begäran att
för ändamål, som avses i 11 § av ovan nämnda förordning, förvärva visst
område, eller förekommer eljest anledning därtill, åligger det uppskattningsnämnden
att undersöka, huruvida hembud enligt sagda lagrum lämpligen
bör äga rum, ävensom verkställa erforderlig saluvärdering.
Beslut om upplåtelse.
13 §.
Sedan protokollet över uppskattningsförrättningen inkommit till domänstyrelsen,
åligger det styrelsen att med eget utlåtande skyndsamt underställa
frågan om egendomens disposition Kungl. Maj:ts prövning. Därvid
bör jämväl angivas, huruvida och under vilka villkor hembud bör ske till
viss person, ävensom, där fråga är om försäljning av annan egendom än
egnahemslägenhet, huruvida utbud bör ske under hand eller genom offentlig
auktion.
Innan fråga om försäljning av egendom med skogsmark till avsevärt
större omfattning än för egendomen hel eller styckad erfordras underställes
Kungl. Maj:ts prövning, skall kommun, inom vilken egendomen är belägen,
beredas tillfälle att yttra sig, huruvida den önskar förvärva sålunda icke
erforderlig skogsmark eller del därav.
121
Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.
Är fråga om försäljning, som avses i 14 § av ovan nämnda förordning,
skall vid utlåtandet fogas yttrande från statens egnahemsstyrelse.
I beslut om hembud hör angivas den bestämmelse i samma förordning,
därå beslutet är grundat.
14 §.
Sedan upplåtelse av egendom blivit i föreskriven ordning beslutad, ankommer
det å domänstyrelsen att tillse att beslutet bringas till verkställighet
samt giva de föreskrifter, som därför kunna erfordras. Sålunda åligger
det styrelsen att underrätta länsstyrelsen ävensom, då utbud skall ske, den,
som bar att emottaga anbud.
Upplåtelse av egendom verkställes jämlikt de i ovan nämnda förordning
intagna grunder och de av Kungl. Maj:t i överensstämmelse härmed för
varje fall meddelade föreskrifter samt med iakttagande i övrigt av här
nedan givna närmare bestämmelser.
Om hembud.
15 §.
Skall hembud ske till viss person, förelägge länsstyrelsen honom att inom
trettio dagar efter erhållen del av föreläggandet inkomma med förklaring,
huruvida han vill antaga hembudet.
Föreläggandet skall avfattas enligt formulär, fastställt av domänstyrelsen.
Däri skall angivas:
A) då fråga är om inlösen under äganderätt,
a) köpeskillingen;
b) de villkor, som enligt 21—25, 27 och 28 §§ i ovan nämnda förordning
äro stadgade angående köpeskillingens erläggande;
c) de villkor, som fastställts i samband med beslutet om egendomens upplåtande
;
d) dagen för tillträdet; samt
e) upplysning, att antagande av liembudet skall avfattas skriftligen, innehålla
uppgift huru hemhudstagaren önskar erlägga köpeskillingen samt förses
med intyg av två personer om hans egenhändiga underskrift;
B) då fråga är om upplåtelse under åborätt,
a) den avgäld, som fastställts för första avgäldstiden;
b) köpeskillingen för kronan tillhöriga byggnader å området;
c) de villkor, som enligt 43—45 §§ i ovan nämnda förordning äro stadgade
angående köpeskillingens erläggande;
d) de villkor, som i samband med beslutet om upplåtelsen fastställts,
ävensom, då åbolägenhet skall upplåtas med rätt för åbo till skogsfång för
lägenhetens husbehov, erinrad att, på sätt i 24 § här nedan förmäles, jämkning
kan ske i den myckenhet virke, åbo må äga årligen avverka;
e) huruvida och under vilka villkor åbo äger rätt att inlösa lägenheten*
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 111 höft. (Nr 138.)
9
122
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 138.
f—g) upplysning enligt vad ovan under A) d) och e) är föreskrivet; samt
O) där fråga är om upplåtelse under tomträtt,
a) den avgäld, som fastställts;
b) den tid, upplåtelsen avser;
c) de villkor, som i övrigt fastställts för upplåtelsen; samt
d—e) upplysning i tillämpliga delar enligt vad under A) d) och e) är
föreskrivet.
16 §.
Varder hembud ej antaget, skall länsstyrelsen därom göra anmälan hos
domänstyrelsen.
Om upplåtelse utan hembud.
17 §.
Sedan beslut om upplåtelse av egendom eller del därav, som skall utbjudas
under hand eller å offentlig auktion, inkommit till länsstyrelsen,
åligger denna att, såvitt ej annorlunda förordnats, skyndsamt låta i en
eller flera av länets tidningar samt, där så finnes lämpligt, jämväl i en
eller flera andra i länet allmänt spridda tidningar ävensom i lantmannatidskrift
införa kortfattad kungörelse om upplåtelsen. Kungörelse, som nu
sagts, skall ock anslås å lämpliga platser inom orten.
I kungörelsen skall, förutom egendomens benämning, belägenhet, ägovidd
och ägoslag samt sättet för upplåtelsen och tiden för tillträdet, angivas:
A) där fråga är om upplåtelse under hand,
a) vid försäljning det åsatta saluvärdet, vid upplåtelse under åborätt den
fastställda avgälden och det å byggnaderna satta saluvärdet samt vid upplåtelse
under tomträtt den fastställda avgälden och den tid, upplåtelsen avser;
b) att köpeanbud icke får understiga saluvärdet;
c) att anbud skall vara skriftligen avfattat och försett med intyg av två
personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift, samt i fall, som
avses i 15 § av ovan nämnda förordning, jämväl förseglat; ävensom
d) varest anbud mottagas och vidare upplysningar kunna erhållas;
B) där fråga är om upplåtelse genom offentlig auktion,
a—b) tid och ort för auktionen;
c) att skriftliga bud ej mottagas; samt
d) varest vidare upplysningar kunna erhållas.
Sker ej upplåtelse, må annonseringen med minst tre veckors mellanrum
upprepas två gånger. På anmälan av länsstyrelsen ankommer det därefter
å domänstyrelsen att aArgöra, huruvida ytterligare utbud skall ske.
18 §.
Sedan minst fjorton dagar förflutit efter det kungörelsen första gången
varit införd, skola anbud, som inkommit till domänintendenten eller, där
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 138. 123
fråga är om egnahemslägenliet, till egnahemsnämnden, överlämnas till länsstyrelsen.
I fråga om egnahemslägenliet eller åbolägenhet skall bifogas yttrande,
huruvida anbud enligt vad därom är stadgat må antagas, ävensom, i fall
flera antagliga anbud avgivits, vilken anbudsgivare företräde bör givas.
19 §.
Avgives vid utbud under band endast ett anbud, och innebär detta godtagande
av samtliga upplåtelsevillkor, samt kan anbudsgivaren enligt vad
därom är stadgat godkännas såsom köpare eller åbo, äger länsstyrelsen
antaga anbudet.
Avgivas två eller flera anbud, som enligt vad ovan sagts äro antagliga,
skall företrädet dem emellan avgöras efter ty i 13 § f) eller 15 § av ovan
nämnda förordning för varje fall är stadgat. Skall jämlikt sist nämnda
lagrum tillfälle beredas anbudsgivare att inkomma med nya bud, förelägge
länsstyrelsen dem genom rekommenderad tjänsteskrivelse viss tid härför.
Vid upplåtelse under tomträtt skall företrädet mellan anbudsgivarna avgöras
med hänsyn tagen till deras behov att erhålla upplåtelsen samt i sista
band genom lottning.
Erhålles ej antagligt anbud, och varder ej egendomen utarrenderad enligt
18 § i berörda förordning, har domänstyrelsen att göra anmälan därom hos
Kungl. Maj:t.
20 §.
Vid egendoms försäljning å offentlig auktion skall stadgande om vad enligt
20 § tredje stycket i ovan nämnda förordning åligger inroparen intagas
i auktionsprotokollet bland övriga auktionsvillkor. Protokollet skall förses
med godkännande och bevittnad namnunderskrift av inroparen.
Uppgår ej det högsta budet till saluvärdet, åligger det länsstyrelsen att
med yttrande angående budets antaglighet skyndsamt översända auktionsprotokollet
till domänstyrelsen. Erhålles ej bud, skall anmälan därom göras
till styrelsen. Denna har därefter att med eget utlåtande underställa ärendet
Kungl. Maj:ts prövning.
21 §.
Antages hembud eller anbud, skall länsstyrelsen upprätta avtal om upplåtelsen.
Vid upprättande av köpekontrakt bar länsstyrelsen att jämlikt 21 och 22
\>§ i ovan nämnda förordning bestämma sättet för köpeskillingens erläggande.
I kontraktet skola intagas samtliga villkor för köpet. Är köparen skyldig
att bekosta brandförsäkring, skall i kontraktet intagas bestämmelse av innehåll,
som följer av 25 § här nedan. År köpet förbundet med återköpsrätt,
skall erinras om vad köparen enligt 34—36 §§ i berörda förordning har att
iakttaga ävensom med den jämkning, som härav kan följa, om vad enligt
124 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 138.
4 § i lagen om återköpsrätt till fast egendom gäller beträffande återköpsrättens
utövande.
I åbokontrakt skola intagas de i samband med beslutet om upplåtelsen
fastställda villkor samt bestämmelser av det innehåll, som framgår av 24
och 25 §§ i denna kungörelse.
Såsom säkerhet må mottagas borgen eller säkerhetshandling, som enligt
vad därom är stadgat må godtagas vid arrende. Säkerhet, som avses i 22
§ B) d) av omförmälda förordning, skall ställas, innan köpekontraktet utgives.
Sedan föreskrivna köpevillkor blivit uppfyllda, skall vid tillträdet av
egendomen köpebrev utfärdas av länsstyrelsen å kronans vägnar.
Om avslutandet av avtal, som i första stycket sägs, så ock om utfärdandet
av köpebrev skall länsstyrelsen ofördröjligen lämna domänstyrelsen underrättelse.
Formulär till upplåtelseavtal fastställas av domänstyrelsen.
Om övervakning av upplåtelsevillkorens fullgörande m. m.
22 §.
Köpeskilling ävensom avgäld för åbolägenhet eller tomt, som upplåtitsunder
tomträtt, skall erläggas till länsstyrelsen.
Årliga ränte- och avbetalningar så ock avgäld, som nu sagts, skola, där
ej annorlunda avtalats, erläggas å dag, närmast före den 14 mars, som av
länsstyrelsen bestämmes. Beloppen inbetalas till länsstyrelsen eller till de
tjänsteman i orten, som förordnats att uppbära dem.
23 §.
Det åligger länsstyrelsen tillse, att inteckning meddelas till säkerhet för
beståndet av förbehållen återköpsrätt och villkor, som i samband därmed
fastställts och varför inteckning må meddelas, ävensom för skuldförbindelse,,
som skall avlämnas med inteckningsmedgivande. Länsstyrelsen skall ock
ombesörja behörig förnyelse av meddelade inteckningar.
Då inteckning för återköpsrätt beviljas, skall anteckning därom göras i
lagfartsboken. Sökes, medan återköpsrätten består, lagfart för ny ägare,
åligger det domaren på landet och rätten i stad att ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen därom.
24 §.
Därest förhållandena föranleda därtill, äger länsstyrelsen efter vederbörande
skogstjänstemans hörande företaga jämkning i den myckenhet virke,
åbo vid lägenhetens upplåtande berättigats årligen avverka.
Avverkning av virke för lägenhetens behov skall ske efter utsyning eller
anvisning av vederbörande skogstjänsteman.
Knnyl. Maj:ts proposition Ni 1SH.
125
25 $.
Brandförsäkring, vilken ägare eller åbo är skyldig att bekosta, skall tagas
i brandförsäkringsinrättning, som av länsstyrelsen godkännes. Ägaren eller
abon skall årligen till länsstyrelsen insända bevis, att brandförsäkringen
vidmak thålles.
Inträffar brandskada, och häftar fastigheten på grund av sökt eller beviljad
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, eller häftar
åborätten för fordran, varför njutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
vare ägaren eller åbon ej berättigad att lyfta ersättningsbeloppet,
med mindre detta utgör eller understiger en tiondel av det belopp, för vilket
försäkringen är gällande, eller ock, om ersättningen är större, fordringsägaren
medgiver utbetalning eller ägaren eller åbon avhjälpt skadan eller
ställt av länsstyrelsen godkänd siikerhet för ersättningens återbärande i
händelse skadan ej inom skälig tid avhjälpes. Visar ej ägaren eller åbon
inom två månader efter det ersättningsbeloppet till betalning förfallit, att
han är berättigad lyfta detsamma, eller har lyftat belopp återburits, skall
beloppet nedsättas hos länsstyrelsen samt i första hand användas till gäldande
av fordran, som nyss sagts. Uppstår överskott, utbetalas det till ägaren
eller åbon.
Det åligger länsstyrelsen tillse, ätt i försäkringsavtalet intagas föreskrifter
i enlighet med vad i andra stycket stadgats.
26 §.
n Länsstyrelsen åligger att övervaka, att de för upplåtelsen fastställda villkor
behörigen iakttagas.
På länsstyrelsen ankommer sålunda] att, därest omständighet inträffar,
på grund av vilken köpeskilling skall vara genast förfallen till betalning,
låta indriva ogulden del därav jämte upplupen ränta ävensom, därest köpet
skett under förbehåll om återköpsrätt och anledning till återköp föreligger,
ofördröjligen anmäla förhållandet hos domänstyrelsen.
Om återköpsrätt.
27 §.
Sökes ändring av villkor, som i samband med återköpsrätt avtalats angående
egendoms användning, åligger det länsstyrelsen att, efter hörande av
domänintendenten, skyndsamt insända handlingarna i ärendet jämte eget
yttrande till domänstyrelsen för att underställas Kungl. Maj:ts prövning.
28 $.
Hembjudes egendom, som besväras av återköpsrätt, till kronan, har länsstyrelsen
att skyndsamt insända handlingarna i ärendet till domänstyrelsen.
Bihanc/ till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. lil häft. (Nr 138.)
in
126
Kungl. Majrts proposition Nr 138.
29 §.
Sökes tillstånd till överlåtelse av egendom enligt 36 § i ovan nämnda
förordning, äger länsstyrelsen infordra yttrande i ärendet från egnahemsnämnden.
30 §.
Angående värdering, som i 39 § av förut nämnda förordning sägs, gälle
i tillämpliga delar vad ovan i 4—6 §§ är stadgat. Till förrättningen skall
fastighetsägaren genom ordförandens försorg i god tid kallas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1929. Dock skall kungörelsen
den 17 december 1926 (nr 514) med tillämpningsföreskrifter till förordningen
samma dag (nr 509) angående grunder för upplåtande från vissa
kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter fortfarande
äga tillämpning dels beträffande lägenheter, om vilkas upplåtande beslut
fattats före den 1 juli 1929, dels ock i avseende å sådana i kungörelsen
den 17 december 1926 omförmälda åtgärder i övrigt, varom vederbörligt
förslag utarbetats eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten
vidtagits före sagda tid.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1929:242 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning av kronoegendomar m. m. s. 10 i texten
- 1LJoU 1929:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts propositioner dels angående grunder för försäljning av kronoegendomar m. m. dels ock med förslag till lag om ändrad lydel s. 1 i texten