Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande av återstående ogulden köpeskilling för ett virkesparti

1929-02-15 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:146, Angående efterskänkande av återstående ogulden köpeskilling för ett virkesparti

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition Nr 146.

1

Nr 140.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående efterskänkande av

återstående ogulden köpeskilling för ett virkesparti; given Stockholms

slott den 15 februari 1920.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsi

udsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Johansson anför:

År 1920 försåldes från kronoparken Näverliden i Norrbottens län till fjorton

hemmansägare inom Lappträsks och Svanträsks byar i Arvidsjaurs socken

under hand efter årets virkesauktioner en såsom osåld kvarstående post, omfattande

14,945 träd om 4,010 kubikmeter, mot en köpeskilling av 32,430 kronor

65 öre, som skulle erläggas den 15 september 1921. Såsom köpare

gentemot; kronan ställde sig hemmansägaren J. A. Vikberg i Lappträsk,

medan övriga deltagare i köpet tecknade borgen för detsammas fullgörande.

Under vintern 1920—1921 avverkades och försågades av den inköpta virkes
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 118 häft. (Nr U6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 146.

posten 7,555 träd om tillhopa 2,047 kubikmeter. Med hänsyn till inträffade

betalningssvårigheter beviljade domänstyrelsen på ansökan först anstånd till

den 1 juli 1922 med erläggande av 20,000 kronor av köpeskillingen mot att

återstoden därav omedelbart skulle betalas. Genom beslut den 25 juli 1922

medgav sedermera domänstyrelsen, att den oavverkade delen av det inköpta

partiet, utgörande 7,390 träd om 1,963 kubikmeter, skulle av kronan återtagas

till ett beräknat värde av 20,656 kronor 32 öre, varemot återstoden

av partiet skulle betalas med 11,774 kronor 33 öre eller skillnaden mellan

den ursprungliga köpeskillingen och beräknade värdet av den återtagna

delen av virkespartiet. Sistnämnda belopp skulle i enlighet med ett den 3

oktober 1922 upprättat avtal, som den 5 februari 1923 godkändes av domänstyrelsen,

erläggas under åren 1923, 1924 och 1925 med lika årliga avbetalningar.

Därjämte skulle gäldas ränta efter sex procent om året å oguldna

belopp från den 15 september 1921 tills betalning skedde. Till säkerhet

för avtalets fullgörande medgavs gemensam inteckning i köparna tillhöriga

fastigheter. Å förfallodagen den 1 maj 1923 erlades första inbetalningen med

5,072 kronor 78 öre, varav 1,148 kronor i ränta. Nästföljande år förfallet

kapitalbelopp, 3,924 kronor 78 öre, har efter beviljat anstånd blivit erlagt

jämte visst belopp i ränta. Numera återstår till betalning ett jämlikt berörda

avtal den 1 maj 1925 förfallet kapitalbelopp å 3,924 kronor 77 öre

samt ränta, uppgående för närvarande till i runt tal 1,540 kronor, eller sålunda

tillhopa omkring 5,465 kronor.

Med utlåtande den 28 februari 1928 liar domänstyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat en den 28 november 1925 dagteeknad skrift, vari Wiliam

Wikberg, A. B. Svenson, J. W. Johansson, E. A. Granberg, P. E. Vikberg,

Axel Löf, J. V. Falk, Amanda Vikberg, C. L. Löf, O. A. Sundkvist, Jonas

Lundmark och Hugo Löv, samtliga jämte Manfred Löv deltagare i köpet

av ifrågakomna virkesparti, ävensom numera avlidne J. A. Vikbergs efterlevande

hustru Elin Vikberg, hos Kungl. Maj:t anhållit om befrielse från

erläggande av återstående ogulden köpeskilling för det dåvarande jämte

upplupen ränta uppgående till 4,589 kronor 34 öre.

Till stöd för ansökningen har anförts, att inköpet av virkespartiet icke

företagits av spekulationslusta utan för att bereda arbetsförtjänst nnder

vintern 1920/1921 åt köparna och deras folk. Hösten 1920 hade nämligen

skogsavverkningarna starkt inskränkts med hänsyn till väntad nedgång på

trävarumarknaden. Priset på sågat virke hade dock vid tiden för köpet

ännu ej börjat att falla, och var det köparnas avsikt att försälja virket uppsågat,

för vilket ändamål av dem inköpts en motordriven cirkelsåg. Med

hänsyn till det oerhörda prisfall jämväl på sågat virke, som sedermera

inträffade, hade virkespartiet ej kunnat försäljas, då pris ej kunde ernås,

som i rimlig omfattning täckte kostnaderna. Härigenom omöjliggjordes

erläggandet av köpeskillingen. Sökandenas redan förut svaga ekonomiska

ställning hade genom den misslyckade virkesaffären starkt försämrats, och

skulle de bliva ruinerade, för den händelse kronans fordran bleve indriven.

Med hänsyn till de priser, som efter högkonjunkturen varit rådande på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. AIaj:ts proposition Nr I4<>. 3

viikesinarknaden, finge kronan anses liava genom redan gjorda inbetalningar

på köpeskillingen erhållit full valuta för det inköpta virkespartiet.

Vid ansökningen fanns fogat ett av kyrkoherden i Arvidsjaur samt kommunalnämndsordföranden

diirstiides i november 1925 utfärdat intyg, avseende

samtliga sökande utom Granberg, vari framhålles att i intyget angivna

personer på grund av ifrågavarande virkesaffär befunne sig i mycket

svåra ekonomiska omständigheter. Uti intyget heter det vidare:

Av skulden återstode för närvarande 4,500 kronor. Några utsikter till

att ifrågavarande personer skulle kunna skaffa sig kontanter för gäldande

av sagda belopp vore knappt tillfinnandes, då samtliga hade sina hemman

så högt intecknade, att något banklån troligen ej stode att erhålla. Skulle

under sådana förhållanden domänstyrelsen skrida till utmätning av deras

hemman, bleve resultatet, att dessa och deras familjer totalt ruinerades och

komme att mer eller mindre falla samhället till last, varför deras ansökan

om befrielse från ytterligare betalning av skulden livligt förordades.

Beträffande Granberg, vilken numera icke är hemmansägare, utvisa handlingarna,

att han vid tiden för köpet innehaft en mindre hemmansdel

taxerad till 4,000 kronor och belånad för 4,450 kronor.

Hos Kungl. Maj:t hava sedermera ovannämnde Manfred Lövs dödsbodelägare,

hans föräldrar Nils Engelbert Löv och Marta Löv, jämväl anhållit

om befrielse från gäldande av dem åvilande betalningsskyldighet i anledning

av ifrågakomna virkesköp.

Med domänstyrelsens förenämnda utlåtande har tillika överlämnats

yttranden från länsstyrelsen i Norrbottens län, vederbörande jägmästare

och överjägmästare samt domänfiskalen.

Jägmästaren har vitsordat, att virkesköpet skett för att säkerställa köparna

for arbetslöshet under efterföljande vinter. Köparna hade, i likhet med

många andra mera erfarna virkesköpare, ej kunnat förutse det inträffade

starka prisfallet. De köparna tillhörande hemmanen vore taxerade tillhopa

till 52,100 kronor samt, så vitt kunnat utrönas, belånade till 38,874 kronor

bortsett från kronans förevarande fordran. Utöver hemmanens värde tillkomme

vissa andra tillgångar såsom kreatur och annan lösegendom men å

andra sidan skulder till handlande, banker m. fl. Kronans fordran torde

vara säkerställd genom den därför tagna inteckningen i köparnas fastigheter.

Sökandenas ekonomi vore ytterst svag och hade försämrats sedan

ar 1921. Kronans fordran kunde endast uttagas genom försäljning av de

mtecknade fastigheterna. Härförutom borde dock, om också med svårighet,

av arbetsinkomst kunna göras inbetalningar, därest tillgång till arbetsförtjänst

kunde åstadkommas. Köparna syntes hava gjort sitt bästa för att

fullgöra små betalningsförpliktelser, och ett indrivande av kronans fordran

skulle i ekonomiskt avseende drabba köparna hårt. Det vederlag kronan

redan erhållit for virket måste med hänsyn till omedelbart efter försäljningen

inträffat prisfall anses tillräckligt. Den avverkade och sålunda av

kronan icke atertagna delen av virkesposten hade nämligen enligt 1925 års

priser ett av jägmästaren beräknat rotvärde av 2,880 kronor 81 öre, då

däremot samma värde enligt år 1920 gällande priser utgjorde 11,774 kronor

do öre. Jägmästaren tillstyrkte avskrivning av hittills ej inbetalt belopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

] Kungl. Maj:ts -proposition Nr 146.

Över jägmästaren, som jämväl ansåge köparna hava gjort sitt bästa för

att fullgöra sina förpliktelser samt att ett indrivande av kronans återstående

fordran skulle ekonomiskt drabba dem bårt, förordade jägmästarens förslag.

Länsstyrelsen har väl ansett, att ett farligt prejudikat skulle uppkomma

genom efterskänkande av kronans fordran i en virkesaffär som den förevarande,

men torde enligt länsstyrelsens förmenande bär föreligga särskilda

skäl för en dylik åtgärd. Av den utav jägmästaren förebragta utredningen syntes

framgå, att ett indrivande på laglig väg av kronans fordran ej kunde ske utan

att gäldenärernas fastigheter utmättes och försåldes. Då dessa i allmänhet vore

högt intecknade, torde någon försäljning icke komma till stånd, därest icke

kronan därvid uppträdde som spekulant och riskerade att bliva ägare till

åtskilliga av dessa små fastigheter, vilka i kronans^ hand icke torde hava

något större värde. Därtill komnie, att genom en sådan tvångsförsäljning

ett tiotal familjer, som redan nu hade svårt att draga sig fram, helt säkert

skulle bliva alldeles ruinerade och åtminstone delvis komma att falla fattigvården

till last. Länsstyrelsen förordade på grund härav bifall till framställningen.

Domänfiskalen har instämt i länsstyrelsens yttrande.

Domänstyrelsen har ansett sig böra uppmärksamma jägmästarens yttrande

om att sökandena, om ock med svårighet, borde av arbetsinkomst kunna

fullgöra ifrågavarande betalningar till kronan, därest jämn tillgång till

arbetsförtjänst stode till buds. Detta hade emellertid dittills ej varit fallet,

men förbättrad tillgång till arbete hade redan inträtt, och det syntes sannolikt,

att denna förändring skulle bliva bestående. Med hänsyn härtill

samt till de konsekvenser beträffande andra virkesköpare, som ett bifall till

sökandenas framställning kunde medföra, ansåge sig styrelsen för sin del

icke kunna förorda bifall till densamma.

Sedan ärendet remitterats till statskontoret, liar ämbetsverket med anledning

av spörsmålet rörande möjligheten för sökandena att vid tillgång av

arbetsförtjänst fullgöra sin betalningsskyldighet inkommit med förnyade

yttranden från jägmästaren och länsstyrelsen, som tillika bifogat yttrande

från landsfiskalen. Denna utredning har av statskontoret överlämnats jämte

eget utlåtande av den 6 oktober 1928.

Jägmästaren har i nämnda senare yttrande anfört, att möjligheter föi

sökandena att göra''avbetalning å resterande köpeskilling genom avstående av en

del av7 arbetsinkomsten fortfarande förelåge. Tillgången på arbete hade väsentligt

förbättrats sedan 1925, men kunde fortfarande betraktas såsom knapp.

Man måste dock förutsätta, att endast en mindre del av arbetsförtjänsten

skulle kunna användas för avbetalning av skulden till kronan samt att

sökandena, som under största delen av sommaren vore bundna vid skötseln

av sin egen jord, icke kunde tänkas få tid till extra arbete mei an under

fem månader om året. För att resultat skulle kunna uppnås måste särskilda

arbeten anordnas för gäldenärerna såsom dikning sommartid och avverkning

vintertid. Jägmästaren ställde sig emellertid tveksam inför en sådan anordning,

då sammanhållningen mellan gäldenärerna vore tämligen svag

samt det därför kunde inträffa, att vissa av dem undandroge sig a±betsskyldigheten.

Jägmästaren vore fördenskull alltjämt av den åsikten, att

sökandena borde befrias från erläggandet av sin skuld till kronan.

Landsfiskalen har gjort gällande, att sökandenas betalningsförmåga

ingalunda förbättrats sedan tiden för deras ansökan. Byamännen i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr liti.

Svanträsk hade sålunda genom byn övergånget laga skifte nödgats

ytterligare sätta sig i skuld. Förslaget om avbetalning av skulden

genom avstående av arbetsförtjänst vore icke! utförbart. Arbetslönerna i

orten vore icke högre än att vederbörande nätt och jämt kunde livnära

sig, och skulle något överskott uppstå, vore detta mer än väl behövligt för

förbättrande och vidmakthållande av de små jordbruk, som sökandena

innehade.

Länsstyrelsen anför följande: Den tänkta lösningen att låta sökandena

genom avstående av viss del av deras arbetsförtjänst avbetala resterande

skuld förutsatte, att de bereddes sysselsättning med förekommande arbeten å

kronoskogarna. Tillgången på sådana arbeten vore alltjämt knapp och torde

för avsevärd tid framåt sannolikt icke komma att väsentligen ökas. Då i

första hand kronotorpare och kolonister måste beredas sysselsättning vid

förekommande arbeten, bleve det för andra kategorier arbetsbehövande alltid

mer eller mindre ovisst, om arbete kunde beredas dem och om detta skulle

lyckas vore förtjänsten på grund av skarp konkurrens mycket nedpressad.

Då sökandena genom ifrågavarande skogsköp redan ådragit sig avsevärda

skulder och nu kämpade med stora ekonomiska svårigheter, behövdes eventuell

arbetsförtjänst mer än väl för att de i någon mån skulle kunna reda

upp dessa svårigheter. Då vidare den redan inbetalta köpeskillingen uppginge

till sådant belopp, att den motsvarade den uttagna skogens värde,

syntes det länsstyrelsen skäligt, att resterande skuld efterskänktes. Visserligen

vore domänstyrelsen ett affärsdrivande verk, som borde skötas efter

rent affärsmässiga principer, men å andra sidan kunde det ur samhällsnyttans

synpunkt knappast anses klokt att staten genom utkrävande till det

yttersta av sin rätt ytterligare försvårade en fattig skogsbys redan förut

tillräckligt bekymmersamma existens.

Statskontoret har av utredningen i ärendet ansett framgå, att sökandenas

ekonomiska ställning i allmänhet vore sådan, att det för dem måste innebära

mycket stora svårigheter att gälda återstående delen av köpeskillingen.

Lämpligen torde icke kunna anlitas utvägen att ålägga sökandena att vid

tillgång av arbetsförtjänst därav fullgöra sin betalningsskyldighet genom

successiva inbetalningar. Statskontoret har sålunda funnit sig böra tillstyrka,

att sökandena befrias från erläggande av den resterande köpeskillingen.

Härtill torde emellertid fordras riksdagens medgivande.

Utredningen i ärendet synes giva vid handen, att ifrågavarande virkes- Departementsparti

av köparna förvärvats för att bereda dem och deras folk arbetsför- che/en.

tjänst under vintern 1920—1921, då annat arbete ej syntes dem stå till

buds. Det starka prisfall på trävaror, som vid denna tid inträffade, omintetgjorde

dessa förhoppningar. Härtill kom, att de låga träpriserna jämte de betydande

omkostnader köparna iklätt sig för virkesaffärens fullföljande omöjliggjorde

för dem att fullgöra sina mot domänstyrelsen åtagna förpliktelser.

Genom de likvider, som av dem verkställdes, har deras redan förut svaga

ekonomiska ställning än mer försämrats. Skulle kronan skrida till indrivande

av sina fordringar, torde vara att förutse, att köparna tillhöriga

fastigheter komme att försäljas och att de alla skulle råka i ekonomiskt

nödläge, vilket torde föranleda särdeles beklagliga följder på grund av

köparnas stora antal och dem åvilande försörjningsskyldighet. Föga torde

även för kronan vara att vinna av en dylik realisation av deras fastigheter.

Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 118 höft. (Nr 146. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 146.

Med hänsyn härtill samt enär den betalning, kronan redan uppburit för

ifrågavarande virke, högst väsentligt överstiger det pris, som alltsedan tiden

strax efter köpet är rådande på trävarumarknaden, vill jag i likhet med

de flesta myndigheter, som yttrat sig i ärendet, tillstyrka, att sökandena

befrias från kvarstående betalningsskyldighet.

Då, såsom statskontoret framhållit, härför torde krävas riksdagens medverkan,

hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ovan angivna sökande må befrias från skyldighet att till kronan inbetala

resterande köpeskilling, utgörande 3,924 kronor 77 öre, jämte ränta

för den av dem behållna delen av ifrågavarande från kronoparken Näverliden

i Norrbottens län hösten 1920 inköpta virkesparti.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Rune Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.