Med förslag till lag om ändradi lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
1929-02-25 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:154, Med förslag till lag om ändradi lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 164.
1
Nr 154.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändradi lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom; given Stockholms slott den
25 februari 1929.
^ Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28
juni 1918 angående villkorlig straffdom.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1989.
1 saml.
184 häft. (Nr 164.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom.
Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom skall, i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:
17 §.
Beslut om---inhämtas.
Har framställningen---övervakaren.
Varning skall meddelas den dömde personligen. Är han ej personligen tillstädes
vid det sammanträde, då beslutet om varning fattas, skall denna snarast
möjligt meddelas honom av domstolens ordförande eller, om domstolen
med hänsyn till den dömdes vistelse å annan ort därom förordnar, av ordföranden
i domstolen i den ort. Underrättelse om dylikt förordnande skall tilllika
med beslutet om varningen och, i den man det finnes erforderligt, protokoll
jämte övriga handlingar i ärendet ofördröjligen insändas till den, som
skall meddela varningen; och åligger det honom att, så snart ske kan, om meddelad
varning underrätta den domstol, som fattat beslut om varningen. Den,
som skall meddela varning, äger att förordna om den dömdes inställelse för
mottagande av varning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.
Kungl. Maj:ts proposition nr ZöJ.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1929.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog. Bissmark, Johansson. k„
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:
»I en den 31 oktober 1927 dagtecknad, till Kungl. Maj:t avlåten framställ- Justitieom
■
i -ii . .... , . , buasmannens
ning har riksdagens justitieombudsman anfört: framställning.
’I 4 § i lagen den 28 j’uni 1918 angående villkorlig straffdom stadgas, att
den, som erhållit villkorlig straffdom, skall, där ej i domen eller sedermera,
enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, under prövotiden stå
under övervakning av därtill förordnad person — övervakare — som har att
öva tillsyn över den dömdes uppförande och att söka befordra vad som kan
lända till hans rättelse.
I 5 § föreskrives, att den dömde under prövotiden skall föra ett ordentligt
och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till
försörjning på lovligt sätt samt, där honom ålagts att ersätta genom brottet
uppkommen skada, göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet
därutinnan.
I 6 § förordnas, att den dömde skall hålla övervakaren städse underrättad
om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga
sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden, uppmärksamt
åhöra hans råd och varningar, ej lämna arbetsanställning, utan att dessförinnan
hava inhämtat övervakarens råd, samt i övrigt söka, i vad på den
dömde må hero, underlätta övervakningens fullgörande. Enligt 7 § har den
dömde enahanda skyldighet i förhållande till biträde, som övervakaren i vissa
fall kan anlita att underlätta övervakningens fullgörande.
I 13 § stadgas, att, om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till
brott, åsidosätter något av vad enligt 5 § åligger honom, eller ej fullgör honom
åliggande, i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter, varning må kunna meddelas
honom eller ock anståndet kunna förklaras förverkat. Beslut härom ankommer,
där anståndet är förenat med övervakning, å vårdnadsdomstolen, men
eljest å den rätt, varunder den dömde har sitt bo och hemvist, eller, om
han ingenstädes äger stadigt hemvist, domstolen i den ort, där han finnes
vid tid, då framställning göres enligt 16 §.
Framställning om åtgärd jämlikt 13 § skall, enligt 16 §, göras skriftligen
hos domstolen av allmänna åklagaren. Anser övervakare åtgärd jämlikt förstnämnda
lagrum böra vidtagas, har han att till vederbörande åklagare ingiva,
jämte erforderlig utredning, begäran att denne måtte därom göra framställ
-
4
Kungl. Mai:ts proposition nr 154.
ning. Finner åklagaren ej skäl därtill, är det övervakaren obetaget att själv
hos domstolen göra sådan framställning.
I 17 § heter det slutligen, att beslut om anstånds förverkande jämlikt 13 §
eller om varning ej må fattas, utan att den dömde lämnats tillfälle att yttra
sig över framställningen. Står han under övervakning och har framställningen
ej gjorts av övervakaren eller på dennes begäran, skall övervakarens
yttrande inhämtas. Har framställningen ingivits å tid, då domstolen ej håller
sammanträde, må domstolens ordförande kunna dels lämna den dömde tillfälle
att före domstolens sammanträde ingiva skriftligt yttrande över framställningen
dels ock före sammanträdet inhämta yttrande från övervakaren.
Varning skall meddelas den dömde personligen. Är han ej personligen tillstädes
vid det sammanträde, då beslutet om varning fattas, skall denna snarast
möjligt meddelas honom av domstolens ordförande; och äger denne att förordna
om den dömdes inställande för mottagande av varning.
Övervakningsinstitutet infördes i vår rätt genom förenämnda lag den 28 juni
1918 och har — lagen påbjuder ju också en regelmässig tillämpning av detsamma
— i praxis kommit till användning i stor utsträckning. Den därvid
vunna erfarenheten torde väl i stort sett visa, att de om övervakning meddelade
bestämmelserna äro av beskaffenhet att, där ogynnsamma omständigheter
icke lägga hinder i vägen, kunna i praxis gestalta det nya institutet på sådant
sätt, att de goda verkningarna därav motsvara berättigade förhoppningar. Att
emellertid vid bestämmelsernas tillämpning svårigheter understundom ° uppstått
lärer vara obestridligt. Särskilt har det visat sig svårt. att i sådana
fall, då den dömde genom sitt förhållande givit anledning till tillämpning av
13 §, förläna tillbörlig effektivitet åt sistnämnda stadgande.
Från mera än ett håll hava klagomål försports i detta hänseende. I en till
mig inkommen skrivelse har sålunda stadsfiskalen i Göteborg A. Benktander
anfört följande: I ett meddelande av den 6 februari 1924 till domstolarna från
fångvårdsstyrelsens sociala avdelning vore framhållet, att en villkorligt dömd,
som avvikit med tydlig avsikt att komma från övervakningen, borde efterspanas
för behöriga åtgärders vidtagande. Under den tid, den nya lagen angående
villkorlig straffdom varit gällande, hade i Göteborg inträffat ett
fyrtiotal fall av dylikt avvikande. Sedan anmälan om avvikande från övervakaren
inkommit till Benktander, hade Benktander hos poliskammaren begärt
den skyldiges efterspanande. I vissa fall hade de försumliga anträffats
i staden och antingen delgivits av Benktander utfärdad stämning till vårdnadsdomstolen
eller på grund av omständigheterna direkt inställts därstädes
under yrkande av Benktander om anståndets förverkande eller varnings meddelande.
Om en i staden vistande försumlig ej kommit efter stämningens delgivning,
hade han på Benktanders yrkande efter beslut av domstolen dit hämtats.
I några få fall hade stämning delgivits å annan ort, men hade vederbörande,
såsom väntat varit, ej inställt sig inför vårdnadsdomstolen och sedermera
ej heller dit hämtats. I många fall hade den försumlige ej anträffats
och upplysning angående hans vistelseort ej kunnat erhållas. Av motiven
till 17 § i lagen syntes framgå, att domstolen, därest påtagligt vore, att anståndet
borde förklaras förverkat, kunde fatta beslut därom utan den dömdes
personliga närvaro, vilket däremot ju e; gällde beträffande varnings meddelande.
Lagbestämmelserna syntes avfattade med tanke på att den villkorligt
dömde vore bofast inom vårdnadsdomstolens jurisdiktionsområde. Vore han
således anträffad på annan ort. syntes han näppeligen kunna hämtas. för inställelse
inför vårdnadsdomstolen utan föregående stämnings delgivning och
uraktlåten inställelse. Hade han underlåtit inställa sig på stämningen, borde
domstolen givetvis besluta om hans hämtning. Vore den försumlige icke anträffbar,
kunde ju tänkas, att efterlysning infördes i Polisunderrättelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr loj/. 5
Benktander veterligen hade något dylikt fall ej inträffat. Något hinder för
sådan efterlysning kunde. Benktander för sin del ej finna. Emellertid syntes
oklart, huru en dylik efterlysning skulle avfattas. Den åtgärd, som kunde
vidtagas, syntes vara att i efterlysningen hemställa, att den försumlige efterspanades,
anhölles och förhördes angående sin förseelse samt delgåves stämning
till inställelse inför vårdnadsdomstolen, vilken stämning då möjligen
kunde intagas i Polisunderrättelser eller efter telegram eller telefonmeddelande
av åklagaren omedelbart översändas till den anhållande polismyndigheten
för delgivning, varefter den anhållne efter delgivning förmodligen måste
omedelbart frigivas. Om stämningen då ej ledde till inställelse, kunde ju förordnas
om hämtning och därvid följa en ny efterlysning i Polisunderrättelser
med efterföljande anhållande och transport till vårdnadsdomstolen. Proceduren
förefölle väl omständlig och saken knappast värd så mycket arbete, men,
såsom förut framhållits, torde näppeligen en omedelbar hämtning å annan ort,
utan föregående stämning, för transport till domstolen kunna ifrågakomma.
Detta framför allt då motiven till avvikandet ej vore klara och i sådana fall,
då den avvikne å den ort, där han anträffats, förde en god vandel. Domstolsledamöter
och av Benktander tillsporda åklagare hade ej kunnat giva Benktander
något råd i saken. På grund av det anförda och då Benktander efter olika
hänvändelser icke kunnat få klarhet i frågan, men då i många fall övervakningen
bleve illusorisk därigenom att de villkorligt dömda saklöst undan - droge sig densamma, vilket åter hade till följd att aktningen för lagen spilldes,
ville Benktander rikta min uppmärksamhet på det förhållandet, att närmare
bestämmelser saknades, hur det borde förfaras med en villkorligt dömd
person, som skulle inför vårdnadsdomstol ställas till ansvar för förseelse mot
bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom.
Av vid skrivelsen fogade handlingar har jag inhämtat bland annat följande:
Den 14 september 1922 hade rådhusrätten i Göteborg dömt It. E. B. Svensson
till straffarbete 4 månader, villkorlig dom. samt förordnat, att Svensson
skulle stå under övervakning. Vederbörande övervakare hade till Benktander
anmält, att Svensson brutit mot vissa av de honom enligt G § första stycket
i lagen angående villkorlig straffdom åliggande skyldigheterna, samt anhållit,
att Benktander måtte mot Svensson vidtaga erforderliga åtgärder. Med anledning
därav hade Benktander i skrivelse den 28 september 1923, med förklaring
att han ämnade hos rådhusrätten göra framställning om att det Svensson
medgivna anståndet med straffet måtte förklaras förverkat, hos poliskammaren
i Göteborg begärt, att Svensson måtte efterspanas och anhållas samt
inställas inför rådhusrätten viss dag. Poliskammaren hade sedermera till
Benktander återställt handlingarna i ärendet under åberopande av en polisrapport,
däri upplysts, att Svensson efterspanats i Göteborg utan att kunna
anträffas och utan att upplysning om hans vistelseort stått att vinna.
I skrivelse den 27 september 1924 till Benktander hade övervakaren för
Anna Olivia Charlotta Pettersson, vilken den 14 februari 1922 av rådhusrätten
i Göteborg dömts till straffarbete 4 månader, villkorlig dom, anmält, att
Anna Olivia Charlotta Pettersson, sedan hon av rådhusrätten den 29 april 1924
erhållit varning enligt lagen om villkorlig straffdom, trots upprepade kallelser,
icke vid något tillfälle inställt sig hos övervakaren. Övervakaren hade
med stöd av 16 § andra stycket i nämnda lag hemställt att, då Anna Olivia
Charlotta Pettersson sålunda brutit mot vissa av de henne enligt 6 § i lagen
åliggande skyldigheter, Benktander måtte vidtaga lämpliga åtgärder. Benktander
hade därpå hos poliskammaren anhållit, att Anna Olivia Charlotta Pettersson,
beträffande vilken han komme att vid rådhusrätten yrka, att det
henne villkorligt medgivna anståndet skulle förklaras förverkat, måtte efterspanas
och, därest hon anträffades, anhållas samt inställas inför rådhusrätten.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr löh
-
Anna Olivia Charlotta Pettersson hade emellertid, enligt vad polisen sedermera
meddelat, icke kunnat anträffas i Göteborg, där ej heller upplysning om
hennes vistelseort stått att vinna för polismyndigheten.
Även i en del andra i handlingarna omförmälda fall hade Benktander på
anmälan av vederbörande övervakare vidtagit åtgärder för villkorligt dömda
personers inställande inför vårdnadsdomstolen för att höras över yrkande om
att anståndet med det villkorligt ådömda straffet skulle förklaras förverkat
enligt 13 § i lagen, utan att de vidtagna åtgärderna medfört åsyftat resultat.
Utan tvivel är övervakningen av de villkorligt dömda av synnerlig betj''delse.
Oess ändamål är ytterst att uppfostra, i så måtto att övervakningen avser
att leda den dömde in på bättre vägar. Den har dock såsom ett bland medlen
att nå nämnda syfte en annan icke oväsentlig uppgift, nämligen att på den
dömde utöva ett visst tvång, låt vara att detta är av annan och gentemot den
dömde väsentligt mildare art, än som i fängelset skulle drabba honom. Den
skall även för honom under prövotiden utgöra en stadigvarande påminnelse
om den förövade gärningens brottslighet. I detta sammanhang må också ihågkommas,
att övervakningsinstitutets införande i vår rätt åberopades såsom ett
av skälen, varför en utsträckning av den villkorliga domens tillämplighetsområde
kunde företagas. Som bekant ökades detta område avsevärt genom 1918
års lag, som medgiver villkorlig dom vid frihetsstraff upp till sex månaders
straffarbete eller däremot svarande fängelse.
Nyssnämnda lag är grundad på ett av särskilt tillkallade sakkunniga den
25 juli 1917 avgivet betänkande med förslag i ämnet. De sakkunniga betona
i detta betänkande starkt övervakningens uppgift och betydelse. De hava sålunda
framhållit, att övervakningsinstitutet vore en form för behandling av
brottsliga element, vilken i hög grad skilde sig från polisuppsikten. Övervakningen
stode på gränsen mellan åtgärder, som avsåge brottslighetens direkta
bekämpande med straff, samt den samhällsuppbyggande vård om ungdom °och
andra hjälpbehövande, som utövades i form av barnavård ,skolväsen, fattigvård,
alkoholistvård m. m. Övervakning och villkorlig dom kompletterade varandra:
övervakningen genom att den villkorligt dömde ej lämnades vind för våg, utan
känning av att verkligen något allvarligt, som krävde ändring i hans hittillsvarande
uppträdande, inträffat; den villkorliga domen genom att giva nödig
bakgrund och eftertryck åt övervakarens uppfostrande och stödjande verksamhet.
Den tillsyn, som ur samhällsskyddets synpunkt funnes anordnad i vårt
land, vore av två olika typer, dels ren polisuppsikt eller liknande åtgärd —
så vore fallet med uppsikten över bettlande och lösdrivare ■— dels övervakning
i den mening ordet här tagits, en form som valts, då det gällde villkorligt
frigivna samt från tvångsuppfostringsanstalt eller alkoholistanstalt utskrivna.
Att polisuppsikten över bettlande och lösdrivare icke medfört avsevärda
resultat, ansåge de sakkunniga obestridligt. Övervakningen över villkorligt
frigivna hade däremot slagit väl ut, och detsamma syntes gälla jämväl
övervakning av dem, som villkorligt utskrivits från tvångsuppfostringsanstalt.
Beträffande övervakning över utskrivna alkoholister förelå.ge ej ännu
resultat, på vilket något säkert omdöme kunde grundas. Att även i fråga om
villkorligt dömda en anordning, som anslöte sig till huvudtankarna i det system,
som redan funnes i vårt land infört för villkorligt frigivna m. fl., skulle bliva
av stort gagn, syntes de sakkunniga i hög grad sannolikt. Den frivilliga verksamhet
för övervakning av villkorligt dömda, som på en del platser i vårt land
utövats, hade visserligen på det hela taget visat goda resultat, men det hade
för denna verksamhets målsmän stått klart, att betydligt mera skulle kunna
uträttas, om övervakningsverksamheten gåves stadga och organisation genom
lagstiftningen och bleve införd såsom ett led i statens åtgärder för brottslig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 15h.
7
hetens bekämpande. För visso berodde framgången, av övervakningen främst
på de personliga egenskaperna hos dem, vilka utövade övervakningen, men möjligheten
att göra dessa egenskaper gällande ökades säkerligen därigenom, att
övervakarna erkändes såsom utövare av en allmän befattning. Deras ställning
såväl till offentliga institutioner som icke minst till de övervakade själva
stärktes i en grad, som gjorde, att nyttan av en dylik legalisering väsentligen
överstege den olägenhet, som kunde ligga däri, att en frivillig verksamhet bundes
genom lagstadganden.
Det anförda torde tillräckligt belysa vikten av att anordningen med övervakning
icke får sjunka ned till en tom formalitet. För att den med övervakningen
avsedda nyttan skall kunna vinnas lärer det vara nödvändigt, att
fullgoda medel finnas tillgängliga för tillgodoseende av dess uppgift att utöva
tvång å den dömde. Denne får icke tro, att i och med avkunnandet av den
villkorliga domen den brottsliga gärningen utan vidare är sonad, en uppfattning,
som tydligen alltför lätt kan utbreda sig, om den dömde saklöst kan
undandraga sig övervakningen. De ovan anförda bestämmelserna i 13 § i lagen
hava tillkommit i syfte att förhindra ett dylikt undandragande. Det torde
då också böra tillses, att dessa bestämmelser utan svårighet kunna tillämpas
och verkligen efterlevas.
I det föregående har talats om sådana fall, då den villkorliga domen är
förenad med övervakning. Villkorlig dom kan ju emellertid också förekomma
utan övervakning, och vidare kan i fall, då förordnande om övervakning meddelats,
detta under särskild förutsättning efter viss tid av vårdnadsdomstolen
hävas. Därmed äro dock naturligen de i 5 § i lagen uppställda kraven på
den dömde ingalunda uppgivna. I dessa fall är det därför icke mindre viktigt,
att åklagarmyndigheten äger effektiva medel för kravens upprätthållande samt
också vid förefallande behov använder desamma.
Av vad stadsfiskalen Benktander anfört och jag för övrigt i förevarande
ämne inhämtat synes det mig framgå, att de villkorligt dömda icke så sällan
bliva i tillfälle att åsidosätta sina skyldigheter utan att träffas av de i 13 §
i lagen stadgade påföljderna. De mången gång resultatlösa försöken att få
en villkorligt dömd varnad eller att få anståndet med straffet förklarat förverkat,
synas emellertid hava sin rot mindre däri, att gällande bestämmelser
skulle vara bristfälliga, än i det förhållandet, att tvekan råder om sättet för
de föreskrivna tvångsmedlens användande. Det synes mig, som om med en
riktig uppfattning av innehållet i 17 § i lagen det påpekade missförhållandet
skulle utan större svårighet kunna undanröjas.
Av Benktanders skrivelse framgår icke tydligt, huruvida Benktander ansett
den dömdes närvaro vid domstolen vara ett villkor för att beslut om varning
skall kunna av domstolen fattas. Har detta varit Benktanders mening,
lärer densamma icke vara riktig. Det torde nämligen lika litet för beslut om
varning som för beslut om förverkande av anståndet med straffet vara erforderligt,
att den dömde kommit tillstädes vid domstolen. Detta framgår såväl
av lagen själv som av förarbetena till ifrågakomna bestämmelser. Lagrådet,
som hade att yttra sig över ett på grundval av förutnämnda betänkande inom
justitiedepartementet utarbetat lagförslag, anförde beträffande 18 § — som
innehöll i huvudsak samma bestämmelser som de i gällande 17 § upptagna,
dock att beträffande varning endast stadgades, att sådan ej finge meddelas
utan att den dömde vore personligen vid rätten tillstädes — att lika litet som
åklagaren borde äga genom avfattningen av sin framställning inskränka domstolens
handlingsfrihet vid tillämpningen av 13 §, lika litet borde den dömde
genom underlåtenhet att personligen inställa sig kunna öva inverkan på domstolens
prövning. Detta skulle kunna undvikas genom ett tillägg till andra
stycket av innebörd att, om domstolen funne varning böra meddelas, men den
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr löh.
dömde icke funnes tillstädes vid rätten, domstolen skulle äga förordna om hans
inställande för mottagande av varningen. Lagrådets anmärkningar föranledde
ändring i den av lagrådet angivna riktning i det förslag, som förelädes riksdagen.
Det är sålunda tydligt, att den dömdes personliga närvaro erfordras endast
i det fall, att beslutad varning skall meddelas honom. Av lagens ord torde
vidare framgå, att den omständigheten att den dömde lämnats tillfälle att yttra
sig över av åklagaren gjord framställning om åtgärd enligt 13 § är tillräcklig
för att domstolen skall på för handen varande skäl kunna meddela beslut
om varning eller, förverkande. Huruvida den dömde begagnar detta tillfälle
eller ej är därutinnan utan betydelse. Det torde också av innehållet i 17 S
kunna utläsas, att stämning icke behöver anlitas för att bereda den dömde tillfälle
att yttra sig utan att detta kan ske genom delgivning med honom av en
kallelse eller ett meddelande om att sådant tillfälle står honom till buds inom
viss tid.
År nu den dömdes vistelseort okänd, synes det mig som om man lämpligen
skulle kunna tillämpa ett förfarande med kallelse i ''Polisunderrättelser’. Jag
tänker mig, att detta skulle kunna tillgå på det sätt, att domstolen eller dess
ordförande, sedan åklagaren eller övervakaren gjort framställning om varning
eller förverkande av anståndet med straffet, utfärdade en särskild kallelse,
innehallande ett kortfattat meddelande om att framställning'' gjorts och
hos domstolen eller ordföranden finnes tillgänglig jämte föreläggande för den
dömde att inom. viss tid efter delfåendet av kallelsen till domstolen eller dess
ordförande avgiva yttrande över den gjorda framställningen vid äventyr, att
underlåtenhet från den dömdes sida att inkomma med sådant yttrande icke
utgör hinder för domstolen att pröva densamma. Gällande lag torde ej lägga
hinder i vägen för ett sådant förfarande. Domstolens ordförande äger ju vidtaga
förberedande åtgärder, och det synes till och med i många fall lämpligt,
a,tt hela skriftväxlingen sker inför honom, innan saken prövas av domstolen.
Beträffande kallelsens delgivning med den dömde synes det därefter böra ankomma
på. åklagaren respektive övervakaren att låta införa kallelsen i sin helhet
i ''Polisunderrättelser’ tillika med eu särskild framställning till polismyndigheten
i den ort, där den dömde anträffas, att ej mindre genom avskrift delgiva
kallelsen med den dömde än även, om det anses önskvärt, med honom
anställa, förhör rörande hans förhållanden samt att därefter insända bevis
om delgivningen och protokoll över förhöret. Sedan åklagaren respektive övervakaren
ingivit delgivningsbevis till domstolen, torde denna utan hinder av den
dömdes underlåtenhet att yttra sig eller iakttaga inställelse kunna meddela
beslut om varning eller förverkande, därvid domstolen icke sällan torde vid
sin prövning erhålla god ledning av det insända polisförhörsprotokollet.
. Beträffande frågan huruvida en dylik kallelse jämte begäran om delgivning
och förhör kan intagas i ''Polisunderrättelser’ vill jag hänvisa till att enligt
moment 6. i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i samtliga länen angående utgivande i huvudstaden av tryckta
pol.isunderrättelser uti ifrågavarande publikation skola intagas, utöver förut
i cirkuläret uppräknade meddelanden, tillkännagivanden angående övriga förhållanden,
om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets polismyndigheter,
dock med rätt för redaktionen att bestämma, huruvida ett sådant tillkännagivande
må, med hänsyn, å ena sidan, till vikten eller beskaffenheten därav och,
å andra^sidan, till utrymmet, införas eller icke. Enligt vad jag inhämtat torde
ej från redaktionens sida möta något hinder mot intagande av kallelser och
efterlysningar av ovan angivet slag.
Fattas av domstolen beslut, att varning skall meddelas den dömde, äger
domstolens ordförande besluta, att den dömde skall inställas för varningens
Kungl. Maj.ts proposition nr 754.
9
meddelande. Förklaras anståndet med straffet förverkat, befordras domstolens
beslut till verkställighet på vanligt sätt. I båda fallen torde den dömde,
därest han efter delgivningen av den föregående kallelsen bytt vistelseort och
denna ej är känd, kunna efterspanas genom meddelande i ’Polisundrrättelser’.
Da såsom av det ovan anförda framgår i praxis torde råda tvekan i fråga
om tillämpningen av bestämmelserna i 13 och 17 §§ i lagen om villkorlig
straffdom, synes det önskvärt, att vederbörande myndigheter genom cirkulär
eller annorledes. göras närmare underkunniga om de möjligheter, som med en
riktig uppfattning torde stå till buds för åstadkommande av den med bes
tämmelserna i förutnämnda lagrum avsedda effekten. Enär berörda tvekan
sannolikt har sin måhända väsentligaste grund just i förbiseende av möjligheten
att lita till efterlysning genom Tolisunderrättelser’, samt det kanske ocksa
är önskvärt, att rätt att i ovan angivna utsträckning begagna nämnda publikation
varder uttryckligen fastslagen, vågar jag ifrågasätta, om icke 1877 års
cirkulär bör kompletteras med föreskrift, att i ’Polisunderrättelser’ skola intagas
såväl kallelser av ovan angivet slag med därtill hörande framställningar
om delgivning och förhör som också efterlysningar rörande inställande för
mottagande av varning.
Uta,n att därom framställa något bestämt förslag anser jag mig slutligen
böra i detta, sammanhang påpeka, hurusom det torde kunna ifrågasättas, om
det icke rimligen borde i lagen medgivas att, till undvikande av onödiga samt för
de dömda, särskilt om de a vistelseorten innehava arbetsanställning, sannolikt
mycket menliga resor och transporter, beslutad varning städse finge meddelas
av domstol eller dess ordförande å ort, där den dömde vistas. Ett sådant förfarande
torde emellertid icke kunna förlikas med nuvarande avfattning av lagen
om villkorlig straffdom utan förutsätta en ändring av sista stycket i 17 §’
Över justitieombudsmannens framställning har fångvårdsstyrelsen efter remiss
avgivit utlåtande den 2 januari 1928, däri styrelsen anfört:
Jämlikt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 31 de- Fångvårdscember.
1921 ålåge det styrelsen att leda och främja arbetet med tillsyn över styrelsen» utvrllkorligt
dömda. Under behandlingen av hithörande frågor, som närmast an- Ilande.
förtrotts styrelsens sociala avdelning, hade skriftväxling vid flera tillfällen
ägt rum med åklagare och domstolar rörande sättet att delgiva villkorligt dömda
kallelser och stämningar samt i övrigt komma till rätta med sådana villkorligt
domda, som hölle srg undan övervakare eller i övrigt icke fullgjorde de skyldigheter,
som ålåge dem enligt 5 och 6 §§ i lagen om villkorlig straffdom. Den
salunda förda skriftväxlingen gåve vid handen, att understundom missuppfattnrng
eller tvekan varit rådande rörande tillämpningen av stadgandet i 17 § av
sagda lag.
. I.övrigt hade styrelsen inhämtat viss kännedom om de företeelser, som i
justitieombudsmannens förevarande framställning berördes, på grund av den
befattning styrelsen genom sin sociala avdelning toge med de övervakningsböcker,
vilka i fall av övervakning utfärdades för villkorligt dömda och vilka
enligt bestämmelse i kungörelsen den 5 oktober 1922 skulle insändas till nämnda
avdelning. Av anteckningarna i dessa böcker funne man flerfaldiga bevis därpå,
att övervakarna esomoftast varit villrådiga rörande de medel, som stode dem
till buds för att tillrättaställa sådana övervakade villkorligt dömda, vilka brustit
i dem åliggande skyldigheter och genom rymning eller annorledes undandragit
sig vederbörande övervakares tillsyn.
På grund av vad sålunda framhållits finge styrelsen i underdånighet uttala
sig för att, på sätt justitieombudsmannen ifrågasatt, cirkuläret den 1 juni 1877
angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser kompletteras
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 15i.
Departements
chefen.
med föreskrift, att i Tolisunderrättelser’ skulle intagas såväl kallelser av nu
förevarande slag med därtill hörande framställningar om delgrvnrng och forhor
som också efterlysningar rörande inställande för mottagande av varning.
Beträffande slutligen den av justitieombudsmannen ifrågasatta ändrrngen r
lagen om villkorlig dom därhän, att beslutad varning må. kunna meddelas av
domstol eller dess ordförande å ort, där den dömde vid tillfället vrstas, hade
styrelsen intet att däremot invända.’
Ett fullföljande av syftemålet med den villkorliga domen kräver, att den
dömde under prövotiden, vare sig han star under övervakning eller ej, erfar, att
han är underkastad ett visst tvång. Med hänsyn härtill är det av vikt, att
övervakaren och allmänna åklagaren äga möjlighet att utan större omgång
ställa den dömde till ansvar, därest denne undandrager sig att fullgöra de
förpliktelser, han under prövotiden är underkastad. Av justitieombudsmannens
redogörelse framgår emellertid, att svårigheter yppat sig att i vissa fall delgiva
den dömde underrättelse därom att framställning blivit gjord om varning eller
om förverkande av straffet. I likhet med justitieombudsmannen och fångvårdsstyrelsen
finner jag införandet i Tolisunderrättelser’ av kallelser med därtill
hörande framställningar om delgivning och förhör ävensom av efterlysningar
rörande inställande för mottagande av varning, vara ägnat att i viss utsträckning
undanröja de olägenheter, som vid tillämpning av lagens bestämmelser framträtt.
Till frågan att komplettera cirkuläret den 1 juni 1877 till befallningshavandena
angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser
med en föreskrift av det innehåll, justitieombudsmannen ifrågasatt, anhåller
jag emellertid att vid ett senare tillfälle få återkomma.
I sin framställning har justitieombudsmannen vidare fäst uppmärksamheten å
en olägenhet, som kan uppkomma till följd av föreskriften i 17 § i lagen angående
villkorlig straffdom, att varning skall, där ej den dömde är tillstädes
vid det sammanträde, då beslut om varning fattas, meddelas denne av domstolens
ordförande. I de fall, då den dömde uppehåller sig a annan ort, kan denna
bestämmelse, såsom justitieombudsmannen erinrat, medföra kostsamma och för
den dömde även i övrigt menliga transporter. Till undvikande av detta missförhållande
har justitieombudsmannen ifrågasatt sådan ändring i lagen, att
beslutad varning städse finge meddelas av domstol å ort, där den dömde vistas
eller av ordförande i sådan domstol. Innebörden av ett dylikt stadgande är, att
i de fall, då beslut om varning fattas av domstol å ort, där den dömde icke
längre vistas, meddelandet av varningen ankommer å annan domstol eller ordförande
i annan domstol. Mot en sådan anordning kan väl invändas, att den
domstol, som fattat beslut om varningen, är mest skickad att jämväl meddela
den. I synnerhet gäller vad nu sagts i fråga om vårdnadsdomstolen. Med hänsyn
härtill synes det regelmässiga böra vara, att den domstol, som beslutit varning,
eller dess ordförande skall meddela den dömde varningen. Emellertid kunna
i vissa fall sådana omständigheter föreligga, att nu berörda betänkligheter ej
böra utgöra hinder att överlåta varningens meddelande åt annan. Å den beslutande
domstolen synes böra ankomma att pröva, huruvida i det särskilda
fallet varningens meddelande skall ske genom annan. Förutsättningarna för
Kungl. Maj:ts proposition nr IT)b.
11
alt den domstol, som fattat beslut om varning, må kunna förordna, att annan
skall meddela den dömde varningen, synas vara, att den dömde vistas å annan
ort och att hans inställelse inför ordföranden i den domstol, som beslutit
varningen, skulle medföra olägenheter. Enligt nuvarande lydelsen av 17 §
skall, på sätt nyss erinrats, varning meddelas av domstol endast för det''
lall, att den dömde är personligen tillstädes vid det sammanträde, då beslutet
om varningen fattas; eljest skall den snarast möjligt meddelas honom av
domstolens ordförande. I överensstämmelse med den uppfattning, som sålunda
kommit till uttryck i lagen, torde det, där varningen skall meddelas av
annan än den beslutande domstolen eller dess ordförande, böra ankomma å domstolens
ordförande i den ort, där den dömde uppehåller sig, att meddela varningen.
Domstolens förordnande bör innehålla, att varningen skall meddelas
av ordföranden i viss domstol. Till denne skall från den domstol, som
fattat beslut om varningen, översändas ej blott beslutet därom utan jämväl, i den
mån så finnes erforderligt, utdrag av protokollen samt övriga till ärendet hörande
handlingar. Sedan denne meddelat varningen, skall han självfallet underrätta
vederbörande domstol därom.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni
1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Stig Löfgren.
12
Ktingl. Maj:ts proposition nr 154.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom.
Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom skall erhålla den ändrade lydelse, som av det följande framgår:
17 §.
Beslut om — ---inhämtas.
Har framställningen--— övervakaren.
Varning skall meddelas den dömde personligen. Är han ej personligen tillstädes
vid det sammanträde, då beslutet om varning fattas, skall denna snarast
möjligt meddelas honom av domstolens ordförande eller, där domstolen med hänsyn
till den dömdes vistelse å annan ort därom förordnar, av ordförande i domstolen
å den ort. Ordförande i domstol äger att förordna om den dömdes inställande
för mottagande av varning. Underrättelse om förordnande för ordförande
i annan domstol att meddela varning skall tillika med beslutet om varningen
och, i den mån så finnes erforderligt, protokoll jämte övriga handlingar i ärendet
ofördröjligen insändas till denne; och åligger det honom att, så snart ske
kan, om meddelad varning underrätta den domstol, som fattat beslut om varningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.
Kungl. Maj:ts proposition iir 154.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 februari
1929.
N är varande:
justitieråden Appelberg,
Tiselius,
Stenbeck,
regeringsrådet Gärde.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 15 februari 1929, hade Kung. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni
1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning revisionssekreteraren Gösta
Siljeström.
Lagrådet avgav följande yttrande:
Jämlikt gällande lag skall, om den dömde ej är personligen tillstädes vid
det domstolssammanträde, då beslutet om varning fattas, varningen meddelas
honom av domstolens ordförande, och i konsekvens härmed innehåller förslaget,
att om domstolen med hänsyn till den dömdes vistelse å annan ort därom förordnar,
varningen skall meddelas av ordföranden i domstolen i den orten.
Enligt lagrådets mening äro dessa bestämmelser ej så att förstå, att domstolens
ordförande skulle vara förhindrad att, om dröjsmål ej vållas, meddela varningen
vid domstolens sammanträde.
Lagrådet, som velat framhålla denna sin uppfattning av bestämmelsernas
innebörd, lämnar förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1929.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
LtiBECK, WOHLIN, BESKOW, LuNDVIK, BoRELL, VON SlEYERN, MALMBERG, LINDSKOG,
Bissmark, Johansson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets
den 21 februari 1929 avgivna utlåtande över det den 15 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den
28 juni 1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.
Efter redogörelse för utlåtandet hemställer föredraganden —- under förmälan
att han ansluter sig till den av lagrådet uttalade uppfattningen angående
innebörden av förevarande stadgande — att förslaget, vilket av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte, efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall tilll denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
II. Stefenson.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.
290717
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1929:126 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig str s. 1 i texten
- 1LU 1929:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom. s. 9 i texten