Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändradi lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom

1929-02-25 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:154, Med förslag till lag om ändradi lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

1

Nr 154.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändradi lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående

villkorlig straffdom; given Stockholms slott den

25 februari 1929.

^ Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28

juni 1918 angående villkorlig straffdom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1989.

1 saml.

184 häft. (Nr 164.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom skall, i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

Beslut om---inhämtas.

Har framställningen---övervakaren.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Är han ej personligen tillstädes

vid det sammanträde, då beslutet om varning fattas, skall denna snarast

möjligt meddelas honom av domstolens ordförande eller, om domstolen

med hänsyn till den dömdes vistelse å annan ort därom förordnar, av ordföranden

i domstolen i den ort. Underrättelse om dylikt förordnande skall tilllika

med beslutet om varningen och, i den man det finnes erforderligt, protokoll

jämte övriga handlingar i ärendet ofördröjligen insändas till den, som

skall meddela varningen; och åligger det honom att, så snart ske kan, om meddelad

varning underrätta den domstol, som fattat beslut om varningen. Den,

som skall meddela varning, äger att förordna om den dömdes inställelse för

mottagande av varning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZöJ.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog. Bissmark, Johansson. k„

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:

»I en den 31 oktober 1927 dagtecknad, till Kungl. Maj:t avlåten framställ- Justitieom
■

i -ii . .... , . , buasmannens

ning har riksdagens justitieombudsman anfört: framställning.

’I 4 § i lagen den 28 j’uni 1918 angående villkorlig straffdom stadgas, att

den, som erhållit villkorlig straffdom, skall, där ej i domen eller sedermera,

enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, under prövotiden stå

under övervakning av därtill förordnad person — övervakare — som har att

öva tillsyn över den dömdes uppförande och att söka befordra vad som kan

lända till hans rättelse.

I 5 § föreskrives, att den dömde under prövotiden skall föra ett ordentligt

och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till

försörjning på lovligt sätt samt, där honom ålagts att ersätta genom brottet

uppkommen skada, göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet

därutinnan.

I 6 § förordnas, att den dömde skall hålla övervakaren städse underrättad

om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga

sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden, uppmärksamt

åhöra hans råd och varningar, ej lämna arbetsanställning, utan att dessförinnan

hava inhämtat övervakarens råd, samt i övrigt söka, i vad på den

dömde må hero, underlätta övervakningens fullgörande. Enligt 7 § har den

dömde enahanda skyldighet i förhållande till biträde, som övervakaren i vissa

fall kan anlita att underlätta övervakningens fullgörande.

I 13 § stadgas, att, om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till

brott, åsidosätter något av vad enligt 5 § åligger honom, eller ej fullgör honom

åliggande, i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter, varning må kunna meddelas

honom eller ock anståndet kunna förklaras förverkat. Beslut härom ankommer,

där anståndet är förenat med övervakning, å vårdnadsdomstolen, men

eljest å den rätt, varunder den dömde har sitt bo och hemvist, eller, om

han ingenstädes äger stadigt hemvist, domstolen i den ort, där han finnes

vid tid, då framställning göres enligt 16 §.

Framställning om åtgärd jämlikt 13 § skall, enligt 16 §, göras skriftligen

hos domstolen av allmänna åklagaren. Anser övervakare åtgärd jämlikt förstnämnda

lagrum böra vidtagas, har han att till vederbörande åklagare ingiva,

jämte erforderlig utredning, begäran att denne måtte därom göra framställ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mai:ts proposition nr 154.

ning. Finner åklagaren ej skäl därtill, är det övervakaren obetaget att själv

hos domstolen göra sådan framställning.

I 17 § heter det slutligen, att beslut om anstånds förverkande jämlikt 13 §

eller om varning ej må fattas, utan att den dömde lämnats tillfälle att yttra

sig över framställningen. Står han under övervakning och har framställningen

ej gjorts av övervakaren eller på dennes begäran, skall övervakarens

yttrande inhämtas. Har framställningen ingivits å tid, då domstolen ej håller

sammanträde, må domstolens ordförande kunna dels lämna den dömde tillfälle

att före domstolens sammanträde ingiva skriftligt yttrande över framställningen

dels ock före sammanträdet inhämta yttrande från övervakaren.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Är han ej personligen tillstädes

vid det sammanträde, då beslutet om varning fattas, skall denna snarast

möjligt meddelas honom av domstolens ordförande; och äger denne att förordna

om den dömdes inställande för mottagande av varning.

Övervakningsinstitutet infördes i vår rätt genom förenämnda lag den 28 juni

1918 och har — lagen påbjuder ju också en regelmässig tillämpning av detsamma

— i praxis kommit till användning i stor utsträckning. Den därvid

vunna erfarenheten torde väl i stort sett visa, att de om övervakning meddelade

bestämmelserna äro av beskaffenhet att, där ogynnsamma omständigheter

icke lägga hinder i vägen, kunna i praxis gestalta det nya institutet på sådant

sätt, att de goda verkningarna därav motsvara berättigade förhoppningar. Att

emellertid vid bestämmelsernas tillämpning svårigheter understundom ° uppstått

lärer vara obestridligt. Särskilt har det visat sig svårt. att i sådana

fall, då den dömde genom sitt förhållande givit anledning till tillämpning av

13 §, förläna tillbörlig effektivitet åt sistnämnda stadgande.

Från mera än ett håll hava klagomål försports i detta hänseende. I en till

mig inkommen skrivelse har sålunda stadsfiskalen i Göteborg A. Benktander

anfört följande: I ett meddelande av den 6 februari 1924 till domstolarna från

fångvårdsstyrelsens sociala avdelning vore framhållet, att en villkorligt dömd,

som avvikit med tydlig avsikt att komma från övervakningen, borde efterspanas

för behöriga åtgärders vidtagande. Under den tid, den nya lagen angående

villkorlig straffdom varit gällande, hade i Göteborg inträffat ett

fyrtiotal fall av dylikt avvikande. Sedan anmälan om avvikande från övervakaren

inkommit till Benktander, hade Benktander hos poliskammaren begärt

den skyldiges efterspanande. I vissa fall hade de försumliga anträffats

i staden och antingen delgivits av Benktander utfärdad stämning till vårdnadsdomstolen

eller på grund av omständigheterna direkt inställts därstädes

under yrkande av Benktander om anståndets förverkande eller varnings meddelande.

Om en i staden vistande försumlig ej kommit efter stämningens delgivning,

hade han på Benktanders yrkande efter beslut av domstolen dit hämtats.

I några få fall hade stämning delgivits å annan ort, men hade vederbörande,

såsom väntat varit, ej inställt sig inför vårdnadsdomstolen och sedermera

ej heller dit hämtats. I många fall hade den försumlige ej anträffats

och upplysning angående hans vistelseort ej kunnat erhållas. Av motiven

till 17 § i lagen syntes framgå, att domstolen, därest påtagligt vore, att anståndet

borde förklaras förverkat, kunde fatta beslut därom utan den dömdes

personliga närvaro, vilket däremot ju e; gällde beträffande varnings meddelande.

Lagbestämmelserna syntes avfattade med tanke på att den villkorligt

dömde vore bofast inom vårdnadsdomstolens jurisdiktionsområde. Vore han

således anträffad på annan ort. syntes han näppeligen kunna hämtas. för inställelse

inför vårdnadsdomstolen utan föregående stämnings delgivning och

uraktlåten inställelse. Hade han underlåtit inställa sig på stämningen, borde

domstolen givetvis besluta om hans hämtning. Vore den försumlige icke anträffbar,

kunde ju tänkas, att efterlysning infördes i Polisunderrättelser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr loj/. 5

Benktander veterligen hade något dylikt fall ej inträffat. Något hinder för

sådan efterlysning kunde. Benktander för sin del ej finna. Emellertid syntes

oklart, huru en dylik efterlysning skulle avfattas. Den åtgärd, som kunde

vidtagas, syntes vara att i efterlysningen hemställa, att den försumlige efterspanades,

anhölles och förhördes angående sin förseelse samt delgåves stämning

till inställelse inför vårdnadsdomstolen, vilken stämning då möjligen

kunde intagas i Polisunderrättelser eller efter telegram eller telefonmeddelande

av åklagaren omedelbart översändas till den anhållande polismyndigheten

för delgivning, varefter den anhållne efter delgivning förmodligen måste

omedelbart frigivas. Om stämningen då ej ledde till inställelse, kunde ju förordnas

om hämtning och därvid följa en ny efterlysning i Polisunderrättelser

med efterföljande anhållande och transport till vårdnadsdomstolen. Proceduren

förefölle väl omständlig och saken knappast värd så mycket arbete, men,

såsom förut framhållits, torde näppeligen en omedelbar hämtning å annan ort,

utan föregående stämning, för transport till domstolen kunna ifrågakomma.

Detta framför allt då motiven till avvikandet ej vore klara och i sådana fall,

då den avvikne å den ort, där han anträffats, förde en god vandel. Domstolsledamöter

och av Benktander tillsporda åklagare hade ej kunnat giva Benktander

något råd i saken. På grund av det anförda och då Benktander efter olika

hänvändelser icke kunnat få klarhet i frågan, men då i många fall övervakningen

bleve illusorisk därigenom att de villkorligt dömda saklöst undan - droge sig densamma, vilket åter hade till följd att aktningen för lagen spilldes,

ville Benktander rikta min uppmärksamhet på det förhållandet, att närmare

bestämmelser saknades, hur det borde förfaras med en villkorligt dömd

person, som skulle inför vårdnadsdomstol ställas till ansvar för förseelse mot

bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom.

Av vid skrivelsen fogade handlingar har jag inhämtat bland annat följande:

Den 14 september 1922 hade rådhusrätten i Göteborg dömt It. E. B. Svensson

till straffarbete 4 månader, villkorlig dom. samt förordnat, att Svensson

skulle stå under övervakning. Vederbörande övervakare hade till Benktander

anmält, att Svensson brutit mot vissa av de honom enligt G § första stycket

i lagen angående villkorlig straffdom åliggande skyldigheterna, samt anhållit,

att Benktander måtte mot Svensson vidtaga erforderliga åtgärder. Med anledning

därav hade Benktander i skrivelse den 28 september 1923, med förklaring

att han ämnade hos rådhusrätten göra framställning om att det Svensson

medgivna anståndet med straffet måtte förklaras förverkat, hos poliskammaren

i Göteborg begärt, att Svensson måtte efterspanas och anhållas samt

inställas inför rådhusrätten viss dag. Poliskammaren hade sedermera till

Benktander återställt handlingarna i ärendet under åberopande av en polisrapport,

däri upplysts, att Svensson efterspanats i Göteborg utan att kunna

anträffas och utan att upplysning om hans vistelseort stått att vinna.

I skrivelse den 27 september 1924 till Benktander hade övervakaren för

Anna Olivia Charlotta Pettersson, vilken den 14 februari 1922 av rådhusrätten

i Göteborg dömts till straffarbete 4 månader, villkorlig dom, anmält, att

Anna Olivia Charlotta Pettersson, sedan hon av rådhusrätten den 29 april 1924

erhållit varning enligt lagen om villkorlig straffdom, trots upprepade kallelser,

icke vid något tillfälle inställt sig hos övervakaren. Övervakaren hade

med stöd av 16 § andra stycket i nämnda lag hemställt att, då Anna Olivia

Charlotta Pettersson sålunda brutit mot vissa av de henne enligt 6 § i lagen

åliggande skyldigheter, Benktander måtte vidtaga lämpliga åtgärder. Benktander

hade därpå hos poliskammaren anhållit, att Anna Olivia Charlotta Pettersson,

beträffande vilken han komme att vid rådhusrätten yrka, att det

henne villkorligt medgivna anståndet skulle förklaras förverkat, måtte efterspanas

och, därest hon anträffades, anhållas samt inställas inför rådhusrätten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr löh
-

Anna Olivia Charlotta Pettersson hade emellertid, enligt vad polisen sedermera

meddelat, icke kunnat anträffas i Göteborg, där ej heller upplysning om

hennes vistelseort stått att vinna för polismyndigheten.

Även i en del andra i handlingarna omförmälda fall hade Benktander på

anmälan av vederbörande övervakare vidtagit åtgärder för villkorligt dömda

personers inställande inför vårdnadsdomstolen för att höras över yrkande om

att anståndet med det villkorligt ådömda straffet skulle förklaras förverkat

enligt 13 § i lagen, utan att de vidtagna åtgärderna medfört åsyftat resultat.

Utan tvivel är övervakningen av de villkorligt dömda av synnerlig betj''delse.

Oess ändamål är ytterst att uppfostra, i så måtto att övervakningen avser

att leda den dömde in på bättre vägar. Den har dock såsom ett bland medlen

att nå nämnda syfte en annan icke oväsentlig uppgift, nämligen att på den

dömde utöva ett visst tvång, låt vara att detta är av annan och gentemot den

dömde väsentligt mildare art, än som i fängelset skulle drabba honom. Den

skall även för honom under prövotiden utgöra en stadigvarande påminnelse

om den förövade gärningens brottslighet. I detta sammanhang må också ihågkommas,

att övervakningsinstitutets införande i vår rätt åberopades såsom ett

av skälen, varför en utsträckning av den villkorliga domens tillämplighetsområde

kunde företagas. Som bekant ökades detta område avsevärt genom 1918

års lag, som medgiver villkorlig dom vid frihetsstraff upp till sex månaders

straffarbete eller däremot svarande fängelse.

Nyssnämnda lag är grundad på ett av särskilt tillkallade sakkunniga den

25 juli 1917 avgivet betänkande med förslag i ämnet. De sakkunniga betona

i detta betänkande starkt övervakningens uppgift och betydelse. De hava sålunda

framhållit, att övervakningsinstitutet vore en form för behandling av

brottsliga element, vilken i hög grad skilde sig från polisuppsikten. Övervakningen

stode på gränsen mellan åtgärder, som avsåge brottslighetens direkta

bekämpande med straff, samt den samhällsuppbyggande vård om ungdom °och

andra hjälpbehövande, som utövades i form av barnavård ,skolväsen, fattigvård,

alkoholistvård m. m. Övervakning och villkorlig dom kompletterade varandra:

övervakningen genom att den villkorligt dömde ej lämnades vind för våg, utan

känning av att verkligen något allvarligt, som krävde ändring i hans hittillsvarande

uppträdande, inträffat; den villkorliga domen genom att giva nödig

bakgrund och eftertryck åt övervakarens uppfostrande och stödjande verksamhet.

Den tillsyn, som ur samhällsskyddets synpunkt funnes anordnad i vårt

land, vore av två olika typer, dels ren polisuppsikt eller liknande åtgärd —

så vore fallet med uppsikten över bettlande och lösdrivare ■— dels övervakning

i den mening ordet här tagits, en form som valts, då det gällde villkorligt

frigivna samt från tvångsuppfostringsanstalt eller alkoholistanstalt utskrivna.

Att polisuppsikten över bettlande och lösdrivare icke medfört avsevärda

resultat, ansåge de sakkunniga obestridligt. Övervakningen över villkorligt

frigivna hade däremot slagit väl ut, och detsamma syntes gälla jämväl

övervakning av dem, som villkorligt utskrivits från tvångsuppfostringsanstalt.

Beträffande övervakning över utskrivna alkoholister förelå.ge ej ännu

resultat, på vilket något säkert omdöme kunde grundas. Att även i fråga om

villkorligt dömda en anordning, som anslöte sig till huvudtankarna i det system,

som redan funnes i vårt land infört för villkorligt frigivna m. fl., skulle bliva

av stort gagn, syntes de sakkunniga i hög grad sannolikt. Den frivilliga verksamhet

för övervakning av villkorligt dömda, som på en del platser i vårt land

utövats, hade visserligen på det hela taget visat goda resultat, men det hade

för denna verksamhets målsmän stått klart, att betydligt mera skulle kunna

uträttas, om övervakningsverksamheten gåves stadga och organisation genom

lagstiftningen och bleve införd såsom ett led i statens åtgärder för brottslig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15h.

7

hetens bekämpande. För visso berodde framgången, av övervakningen främst

på de personliga egenskaperna hos dem, vilka utövade övervakningen, men möjligheten

att göra dessa egenskaper gällande ökades säkerligen därigenom, att

övervakarna erkändes såsom utövare av en allmän befattning. Deras ställning

såväl till offentliga institutioner som icke minst till de övervakade själva

stärktes i en grad, som gjorde, att nyttan av en dylik legalisering väsentligen

överstege den olägenhet, som kunde ligga däri, att en frivillig verksamhet bundes

genom lagstadganden.

Det anförda torde tillräckligt belysa vikten av att anordningen med övervakning

icke får sjunka ned till en tom formalitet. För att den med övervakningen

avsedda nyttan skall kunna vinnas lärer det vara nödvändigt, att

fullgoda medel finnas tillgängliga för tillgodoseende av dess uppgift att utöva

tvång å den dömde. Denne får icke tro, att i och med avkunnandet av den

villkorliga domen den brottsliga gärningen utan vidare är sonad, en uppfattning,

som tydligen alltför lätt kan utbreda sig, om den dömde saklöst kan

undandraga sig övervakningen. De ovan anförda bestämmelserna i 13 § i lagen

hava tillkommit i syfte att förhindra ett dylikt undandragande. Det torde

då också böra tillses, att dessa bestämmelser utan svårighet kunna tillämpas

och verkligen efterlevas.

I det föregående har talats om sådana fall, då den villkorliga domen är

förenad med övervakning. Villkorlig dom kan ju emellertid också förekomma

utan övervakning, och vidare kan i fall, då förordnande om övervakning meddelats,

detta under särskild förutsättning efter viss tid av vårdnadsdomstolen

hävas. Därmed äro dock naturligen de i 5 § i lagen uppställda kraven på

den dömde ingalunda uppgivna. I dessa fall är det därför icke mindre viktigt,

att åklagarmyndigheten äger effektiva medel för kravens upprätthållande samt

också vid förefallande behov använder desamma.

Av vad stadsfiskalen Benktander anfört och jag för övrigt i förevarande

ämne inhämtat synes det mig framgå, att de villkorligt dömda icke så sällan

bliva i tillfälle att åsidosätta sina skyldigheter utan att träffas av de i 13 §

i lagen stadgade påföljderna. De mången gång resultatlösa försöken att få

en villkorligt dömd varnad eller att få anståndet med straffet förklarat förverkat,

synas emellertid hava sin rot mindre däri, att gällande bestämmelser

skulle vara bristfälliga, än i det förhållandet, att tvekan råder om sättet för

de föreskrivna tvångsmedlens användande. Det synes mig, som om med en

riktig uppfattning av innehållet i 17 § i lagen det påpekade missförhållandet

skulle utan större svårighet kunna undanröjas.

Av Benktanders skrivelse framgår icke tydligt, huruvida Benktander ansett

den dömdes närvaro vid domstolen vara ett villkor för att beslut om varning

skall kunna av domstolen fattas. Har detta varit Benktanders mening,

lärer densamma icke vara riktig. Det torde nämligen lika litet för beslut om

varning som för beslut om förverkande av anståndet med straffet vara erforderligt,

att den dömde kommit tillstädes vid domstolen. Detta framgår såväl

av lagen själv som av förarbetena till ifrågakomna bestämmelser. Lagrådet,

som hade att yttra sig över ett på grundval av förutnämnda betänkande inom

justitiedepartementet utarbetat lagförslag, anförde beträffande 18 § — som

innehöll i huvudsak samma bestämmelser som de i gällande 17 § upptagna,

dock att beträffande varning endast stadgades, att sådan ej finge meddelas

utan att den dömde vore personligen vid rätten tillstädes — att lika litet som

åklagaren borde äga genom avfattningen av sin framställning inskränka domstolens

handlingsfrihet vid tillämpningen av 13 §, lika litet borde den dömde

genom underlåtenhet att personligen inställa sig kunna öva inverkan på domstolens

prövning. Detta skulle kunna undvikas genom ett tillägg till andra

stycket av innebörd att, om domstolen funne varning böra meddelas, men den

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr löh.

dömde icke funnes tillstädes vid rätten, domstolen skulle äga förordna om hans

inställande för mottagande av varningen. Lagrådets anmärkningar föranledde

ändring i den av lagrådet angivna riktning i det förslag, som förelädes riksdagen.

Det är sålunda tydligt, att den dömdes personliga närvaro erfordras endast

i det fall, att beslutad varning skall meddelas honom. Av lagens ord torde

vidare framgå, att den omständigheten att den dömde lämnats tillfälle att yttra

sig över av åklagaren gjord framställning om åtgärd enligt 13 § är tillräcklig

för att domstolen skall på för handen varande skäl kunna meddela beslut

om varning eller, förverkande. Huruvida den dömde begagnar detta tillfälle

eller ej är därutinnan utan betydelse. Det torde också av innehållet i 17 S

kunna utläsas, att stämning icke behöver anlitas för att bereda den dömde tillfälle

att yttra sig utan att detta kan ske genom delgivning med honom av en

kallelse eller ett meddelande om att sådant tillfälle står honom till buds inom

viss tid.

År nu den dömdes vistelseort okänd, synes det mig som om man lämpligen

skulle kunna tillämpa ett förfarande med kallelse i ''Polisunderrättelser’. Jag

tänker mig, att detta skulle kunna tillgå på det sätt, att domstolen eller dess

ordförande, sedan åklagaren eller övervakaren gjort framställning om varning

eller förverkande av anståndet med straffet, utfärdade en särskild kallelse,

innehallande ett kortfattat meddelande om att framställning'' gjorts och

hos domstolen eller ordföranden finnes tillgänglig jämte föreläggande för den

dömde att inom. viss tid efter delfåendet av kallelsen till domstolen eller dess

ordförande avgiva yttrande över den gjorda framställningen vid äventyr, att

underlåtenhet från den dömdes sida att inkomma med sådant yttrande icke

utgör hinder för domstolen att pröva densamma. Gällande lag torde ej lägga

hinder i vägen för ett sådant förfarande. Domstolens ordförande äger ju vidtaga

förberedande åtgärder, och det synes till och med i många fall lämpligt,

a,tt hela skriftväxlingen sker inför honom, innan saken prövas av domstolen.

Beträffande kallelsens delgivning med den dömde synes det därefter böra ankomma

på. åklagaren respektive övervakaren att låta införa kallelsen i sin helhet

i ''Polisunderrättelser’ tillika med eu särskild framställning till polismyndigheten

i den ort, där den dömde anträffas, att ej mindre genom avskrift delgiva

kallelsen med den dömde än även, om det anses önskvärt, med honom

anställa, förhör rörande hans förhållanden samt att därefter insända bevis

om delgivningen och protokoll över förhöret. Sedan åklagaren respektive övervakaren

ingivit delgivningsbevis till domstolen, torde denna utan hinder av den

dömdes underlåtenhet att yttra sig eller iakttaga inställelse kunna meddela

beslut om varning eller förverkande, därvid domstolen icke sällan torde vid

sin prövning erhålla god ledning av det insända polisförhörsprotokollet.

. Beträffande frågan huruvida en dylik kallelse jämte begäran om delgivning

och förhör kan intagas i ''Polisunderrättelser’ vill jag hänvisa till att enligt

moment 6. i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i samtliga länen angående utgivande i huvudstaden av tryckta

pol.isunderrättelser uti ifrågavarande publikation skola intagas, utöver förut

i cirkuläret uppräknade meddelanden, tillkännagivanden angående övriga förhållanden,

om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets polismyndigheter,

dock med rätt för redaktionen att bestämma, huruvida ett sådant tillkännagivande

må, med hänsyn, å ena sidan, till vikten eller beskaffenheten därav och,

å andra^sidan, till utrymmet, införas eller icke. Enligt vad jag inhämtat torde

ej från redaktionens sida möta något hinder mot intagande av kallelser och

efterlysningar av ovan angivet slag.

Fattas av domstolen beslut, att varning skall meddelas den dömde, äger

domstolens ordförande besluta, att den dömde skall inställas för varningens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 754.

9

meddelande. Förklaras anståndet med straffet förverkat, befordras domstolens

beslut till verkställighet på vanligt sätt. I båda fallen torde den dömde,

därest han efter delgivningen av den föregående kallelsen bytt vistelseort och

denna ej är känd, kunna efterspanas genom meddelande i ’Polisundrrättelser’.

Da såsom av det ovan anförda framgår i praxis torde råda tvekan i fråga

om tillämpningen av bestämmelserna i 13 och 17 §§ i lagen om villkorlig

straffdom, synes det önskvärt, att vederbörande myndigheter genom cirkulär

eller annorledes. göras närmare underkunniga om de möjligheter, som med en

riktig uppfattning torde stå till buds för åstadkommande av den med bes

tämmelserna i förutnämnda lagrum avsedda effekten. Enär berörda tvekan

sannolikt har sin måhända väsentligaste grund just i förbiseende av möjligheten

att lita till efterlysning genom Tolisunderrättelser’, samt det kanske ocksa

är önskvärt, att rätt att i ovan angivna utsträckning begagna nämnda publikation

varder uttryckligen fastslagen, vågar jag ifrågasätta, om icke 1877 års

cirkulär bör kompletteras med föreskrift, att i ’Polisunderrättelser’ skola intagas

såväl kallelser av ovan angivet slag med därtill hörande framställningar

om delgivning och förhör som också efterlysningar rörande inställande för

mottagande av varning.

Uta,n att därom framställa något bestämt förslag anser jag mig slutligen

böra i detta, sammanhang påpeka, hurusom det torde kunna ifrågasättas, om

det icke rimligen borde i lagen medgivas att, till undvikande av onödiga samt för

de dömda, särskilt om de a vistelseorten innehava arbetsanställning, sannolikt

mycket menliga resor och transporter, beslutad varning städse finge meddelas

av domstol eller dess ordförande å ort, där den dömde vistas. Ett sådant förfarande

torde emellertid icke kunna förlikas med nuvarande avfattning av lagen

om villkorlig straffdom utan förutsätta en ändring av sista stycket i 17 §’

Över justitieombudsmannens framställning har fångvårdsstyrelsen efter remiss

avgivit utlåtande den 2 januari 1928, däri styrelsen anfört:

Jämlikt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 31 de- Fångvårdscember.

1921 ålåge det styrelsen att leda och främja arbetet med tillsyn över styrelsen» utvrllkorligt

dömda. Under behandlingen av hithörande frågor, som närmast an- Ilande.

förtrotts styrelsens sociala avdelning, hade skriftväxling vid flera tillfällen

ägt rum med åklagare och domstolar rörande sättet att delgiva villkorligt dömda

kallelser och stämningar samt i övrigt komma till rätta med sådana villkorligt

domda, som hölle srg undan övervakare eller i övrigt icke fullgjorde de skyldigheter,

som ålåge dem enligt 5 och 6 §§ i lagen om villkorlig straffdom. Den

salunda förda skriftväxlingen gåve vid handen, att understundom missuppfattnrng

eller tvekan varit rådande rörande tillämpningen av stadgandet i 17 § av

sagda lag.

. I.övrigt hade styrelsen inhämtat viss kännedom om de företeelser, som i

justitieombudsmannens förevarande framställning berördes, på grund av den

befattning styrelsen genom sin sociala avdelning toge med de övervakningsböcker,

vilka i fall av övervakning utfärdades för villkorligt dömda och vilka

enligt bestämmelse i kungörelsen den 5 oktober 1922 skulle insändas till nämnda

avdelning. Av anteckningarna i dessa böcker funne man flerfaldiga bevis därpå,

att övervakarna esomoftast varit villrådiga rörande de medel, som stode dem

till buds för att tillrättaställa sådana övervakade villkorligt dömda, vilka brustit

i dem åliggande skyldigheter och genom rymning eller annorledes undandragit

sig vederbörande övervakares tillsyn.

På grund av vad sålunda framhållits finge styrelsen i underdånighet uttala

sig för att, på sätt justitieombudsmannen ifrågasatt, cirkuläret den 1 juni 1877

angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser kompletteras

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i.

Departements
chefen.

med föreskrift, att i Tolisunderrättelser’ skulle intagas såväl kallelser av nu

förevarande slag med därtill hörande framställningar om delgrvnrng och forhor

som också efterlysningar rörande inställande för mottagande av varning.

Beträffande slutligen den av justitieombudsmannen ifrågasatta ändrrngen r

lagen om villkorlig dom därhän, att beslutad varning må. kunna meddelas av

domstol eller dess ordförande å ort, där den dömde vid tillfället vrstas, hade

styrelsen intet att däremot invända.’

Ett fullföljande av syftemålet med den villkorliga domen kräver, att den

dömde under prövotiden, vare sig han star under övervakning eller ej, erfar, att

han är underkastad ett visst tvång. Med hänsyn härtill är det av vikt, att

övervakaren och allmänna åklagaren äga möjlighet att utan större omgång

ställa den dömde till ansvar, därest denne undandrager sig att fullgöra de

förpliktelser, han under prövotiden är underkastad. Av justitieombudsmannens

redogörelse framgår emellertid, att svårigheter yppat sig att i vissa fall delgiva

den dömde underrättelse därom att framställning blivit gjord om varning eller

om förverkande av straffet. I likhet med justitieombudsmannen och fångvårdsstyrelsen

finner jag införandet i Tolisunderrättelser’ av kallelser med därtill

hörande framställningar om delgivning och förhör ävensom av efterlysningar

rörande inställande för mottagande av varning, vara ägnat att i viss utsträckning

undanröja de olägenheter, som vid tillämpning av lagens bestämmelser framträtt.

Till frågan att komplettera cirkuläret den 1 juni 1877 till befallningshavandena

angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser

med en föreskrift av det innehåll, justitieombudsmannen ifrågasatt, anhåller

jag emellertid att vid ett senare tillfälle få återkomma.

I sin framställning har justitieombudsmannen vidare fäst uppmärksamheten å

en olägenhet, som kan uppkomma till följd av föreskriften i 17 § i lagen angående

villkorlig straffdom, att varning skall, där ej den dömde är tillstädes

vid det sammanträde, då beslut om varning fattas, meddelas denne av domstolens

ordförande. I de fall, då den dömde uppehåller sig a annan ort, kan denna

bestämmelse, såsom justitieombudsmannen erinrat, medföra kostsamma och för

den dömde även i övrigt menliga transporter. Till undvikande av detta missförhållande

har justitieombudsmannen ifrågasatt sådan ändring i lagen, att

beslutad varning städse finge meddelas av domstol å ort, där den dömde vistas

eller av ordförande i sådan domstol. Innebörden av ett dylikt stadgande är, att

i de fall, då beslut om varning fattas av domstol å ort, där den dömde icke

längre vistas, meddelandet av varningen ankommer å annan domstol eller ordförande

i annan domstol. Mot en sådan anordning kan väl invändas, att den

domstol, som fattat beslut om varningen, är mest skickad att jämväl meddela

den. I synnerhet gäller vad nu sagts i fråga om vårdnadsdomstolen. Med hänsyn

härtill synes det regelmässiga böra vara, att den domstol, som beslutit varning,

eller dess ordförande skall meddela den dömde varningen. Emellertid kunna

i vissa fall sådana omständigheter föreligga, att nu berörda betänkligheter ej

böra utgöra hinder att överlåta varningens meddelande åt annan. Å den beslutande

domstolen synes böra ankomma att pröva, huruvida i det särskilda

fallet varningens meddelande skall ske genom annan. Förutsättningarna för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IT)b.

11

alt den domstol, som fattat beslut om varning, må kunna förordna, att annan

skall meddela den dömde varningen, synas vara, att den dömde vistas å annan

ort och att hans inställelse inför ordföranden i den domstol, som beslutit

varningen, skulle medföra olägenheter. Enligt nuvarande lydelsen av 17 §

skall, på sätt nyss erinrats, varning meddelas av domstol endast för det''

lall, att den dömde är personligen tillstädes vid det sammanträde, då beslutet

om varningen fattas; eljest skall den snarast möjligt meddelas honom av

domstolens ordförande. I överensstämmelse med den uppfattning, som sålunda

kommit till uttryck i lagen, torde det, där varningen skall meddelas av

annan än den beslutande domstolen eller dess ordförande, böra ankomma å domstolens

ordförande i den ort, där den dömde uppehåller sig, att meddela varningen.

Domstolens förordnande bör innehålla, att varningen skall meddelas

av ordföranden i viss domstol. Till denne skall från den domstol, som

fattat beslut om varningen, översändas ej blott beslutet därom utan jämväl, i den

mån så finnes erforderligt, utdrag av protokollen samt övriga till ärendet hörande

handlingar. Sedan denne meddelat varningen, skall han självfallet underrätta

vederbörande domstol därom.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni

1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Stig Löfgren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ktingl. Maj:ts proposition nr 154.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom skall erhålla den ändrade lydelse, som av det följande framgår:

17 §.

Beslut om — ---inhämtas.

Har framställningen--— övervakaren.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Är han ej personligen tillstädes

vid det sammanträde, då beslutet om varning fattas, skall denna snarast

möjligt meddelas honom av domstolens ordförande eller, där domstolen med hänsyn

till den dömdes vistelse å annan ort därom förordnar, av ordförande i domstolen

å den ort. Ordförande i domstol äger att förordna om den dömdes inställande

för mottagande av varning. Underrättelse om förordnande för ordförande

i annan domstol att meddela varning skall tillika med beslutet om varningen

och, i den mån så finnes erforderligt, protokoll jämte övriga handlingar i ärendet

ofördröjligen insändas till denne; och åligger det honom att, så snart ske

kan, om meddelad varning underrätta den domstol, som fattat beslut om varningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition iir 154.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 februari

1929.

N är varande:

justitieråden Appelberg,

Tiselius,

Stenbeck,

regeringsrådet Gärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 15 februari 1929, hade Kung. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni

1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning revisionssekreteraren Gösta

Siljeström.

Lagrådet avgav följande yttrande:

Jämlikt gällande lag skall, om den dömde ej är personligen tillstädes vid

det domstolssammanträde, då beslutet om varning fattas, varningen meddelas

honom av domstolens ordförande, och i konsekvens härmed innehåller förslaget,

att om domstolen med hänsyn till den dömdes vistelse å annan ort därom förordnar,

varningen skall meddelas av ordföranden i domstolen i den orten.

Enligt lagrådets mening äro dessa bestämmelser ej så att förstå, att domstolens

ordförande skulle vara förhindrad att, om dröjsmål ej vållas, meddela varningen

vid domstolens sammanträde.

Lagrådet, som velat framhålla denna sin uppfattning av bestämmelsernas

innebörd, lämnar förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

LtiBECK, WOHLIN, BESKOW, LuNDVIK, BoRELL, VON SlEYERN, MALMBERG, LINDSKOG,

Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets

den 21 februari 1929 avgivna utlåtande över det den 15 i samma månad till

lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den

28 juni 1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.

Efter redogörelse för utlåtandet hemställer föredraganden —- under förmälan

att han ansluter sig till den av lagrådet uttalade uppfattningen angående

innebörden av förevarande stadgande — att förslaget, vilket av lagrådet

lämnats utan anmärkning, måtte, efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall tilll denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

II. Stefenson.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.

290717

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:126 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig str s. 1 i texten
  2. 1LU 1929:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom. s. 9 i texten