Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m

1929-02-25 · 38 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:160, Med förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

1

Nr 160.

Kungl. Mai ds proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående Svenska skeppshypotekskassan m. m.; given Stockholms

slott den 25 februari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

härmed föreslå riksdagen att

dels antaga bilagda förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan;
dels

ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska skeppshypotekskassan

såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en halv

procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt

belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna

i förordningen förfoga över obligationerna.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Vilhelm Lundvik.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 häfl. (Nr 160.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

Förslag

till

Förordning

angående Svenska skeppshypotekskassan.

Härigenom förordnas som följer:

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning driva lånerörelse genom att lämna lån

mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg.

Om kassans fonder och obligationslån.

§ 2.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och eu halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp

av minst tio miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,

fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål

förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro

fullgjorda.

Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika

medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet slag.

§ 3.

För anskaffande av medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga

lån mot räntebärande till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda

beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än

tio gånger beloppet av grundfonden.

§ 4.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationslån,

må av kassans styrelse kunna tillfälligtvis anlitas för täckande

av löpande utgifter, därvid dock skall iakttagas, att större del av grundfondsobligationerna

icke må tagas i anspråk än att återstående delen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung/. Majrts proposition Nr 160. 3

motsvarar en tiondel av sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationslån.

Hava i anspråk tagits obligationer, som ställts till förfogande av staten,

skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas fullmäktige i riksgäldskontoret;

och vare kassan skyldig gottgöra staten vad staten till följd av

kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna. Grundfonden skall

snarast möjligt återställas till sin förutvarande storlek.

§ 5.

Obligationslån, som av kassan upptagas, skola återbetalas genom årlig

amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller efter uppsägning.

Varje lån skall kunna senast tio år efter dess upptagande av kassan

uppsägas till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.

§ 6.

Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas, skola pantförskrivas

hos kassan belånade reverser med tillhörande hypotek.

Angående förvaring och vård av sålunda pantförskrivna värdehandlingar

meddelas bestämmelser i reglementet för kassan.

§ 7.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Reservfonden

skall i första rummet användas till gäldande av utgifter och förluster,

till vilkas täckande inkomsterna icke förslå.

Om lånerörelsen.

§ 8.

Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg,

som är maskindrivet.

Vid prövning av ansökningar om lån skall i allmänhet företräde lämnas

åt fartyg, som är byggt i Sverige.

§ 9.

Lån må icke lämnas till annan än ägaren av fartyget.

§ 10.

Lån må beviljas på högst tio års åter betalningstid med skyldighet för

låntagaren att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd

för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

% 11.

Innan lån beviljas, skall kassans styrelse föranstalta om besiktning och

värdering av fartyget för utrönande av dess värde.

Under lånetiden skall ny besiktning och värdering företagas, när styrelsen

finner det erforderligt.

$ 12.

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,

till vilket fartyget av styrelsen uppskattas.

§ 13.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av

inteckning eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av

fartygets värde.

För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning åtnjuta bättre

förmånsrätt än varje annan i fartyget sökt eller beviljad inteckning, som

icke innehaves av kassan; dock att, därest inteckning med bästa förmånsrätt

är tagen i anspråk såsom säkerhet för lån hos statsverket, styrelsen

må kunna godtaga inteckning med närmast därefter följande rätt under

villkor att hos statsverket belånad inteckning förskrives att med rätt

närmast efter den, som tillkommer statsverket, utgöra pant jämväl för

lån hos kassan.

§ 14.

Låntagare vare skyldig att omedelbart underrätta styrelsen om varje

ändring beträffande äganderätten till fartyget.

§ 15.

Låntagare må icke utan samtycke av styrelsen vidtaga åtgärd, varigenom

fartyget upphör att vara svenskt.

Skulle förlust ådragas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke

från styrelsen föreligger, upphört att vara svenskt, vare alla de, som

under det räkenskapsår, då förändringen inträdde, voro låntagare hos

kassan, ansvariga för förlustens täckande i förhållande till högsta under

räkenskapsåret oguldna beloppet av deras lån. Kan någon av dem

icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet

åligger honom, skola de övriga efter nyssnämnda grund svara för

bristen.

Vill låntagare i anledning av att styrelsen vägrat honom samtycke,

varom i första stycket förmäles, gälda sin skuld till kassan, vare han

därtill berättigad, ändå att förfallotiden icke är inne.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts ■proposition Nr 160.

§ 16.

Fartyget skall vara i sill helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust

som partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen

åsättes fartyget; dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas

s. k. intresseförsäkring i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan

åsidosättande av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare.

Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning

bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and indemnity)

mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets

ägare.

Såväl kasko- som intresseförsäkringen skall gälla till förmån för kassan

såsom innehavare av inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren

att, ändå att hans fordran ej är förfallen, framför fartygets

ägare njuta betalning ur utfallande försäkringsbelopp, såvida icke — vid

partiell skada — ägaren genom att låta reparera fartyget eller på annat

sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande.

I övrigt skola för försäkring som här avses gälla sådana bestämmelser,

som stadgas i lagen om försäkringsavtal, med den jämkning, som styrelsen

kan finna av omständigheterna påkallad.

Försäkringsgivaren skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse,

att försäkringen icke ändras eller upphör utan kassans vetskap och att

kassan erhåller nödigt rådrum för att säkerställa sig före försäkringens

upphörande.

§ 17.

I den mån styrelsen finner sådant erforderligt skall å fartyget tagas

försäkring mot krigsfara.

§ 18.

s

Försäkring, som i §§ 16 och 17 avses, skall vara meddelad av svensk

försäkringsgivare; dock att styrelsen må, då skälig anledning därtill föreligger,

godtaga försäkring, som meddelats av utländsk försäkringsgivare.

§ 19.

Styrelsen äger uppsäga lån till betalning omedelbart eller inom viss

av styrelsen bestämd tid, därest ställd säkerhet undergått märklig försämring

eller för kassan betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren

eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.

§ 20.

Av låntagare lämnad säkerhet skall gälla för samtliga hans förbindelser

hos kassan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160

§ 21.

Kostnad för besiktning, värdering, inteckningsåtgärd och annat dylikt

skall gäldas av låntagaren.

Om förvaltningen m. m.

§ 22.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Göteborg. Styrelsen består

av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra, bland dem en till ordförande,

och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande.

För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av vilka

Konungen utser tre och fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall

vara suppleant för vice ordföranden.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år; dock

att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid.

Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

§ 23.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan

en för alla och alla för en.

§ 24.

Om styrelsens förvaltningsåligganden samt om grunderna för dess beslutförhet

stadgas i reglementet.

§ 25.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola

årligen utses revisorer, två av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret,

jämte lika antal suppleanter.

Revisorernas arvoden bestämmas av Konungen.

§ 26.

Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom

styrelsens försorg offentliggöras i tryck samt före april månads utgång

dels överlämnas till handelsdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret,

dels ock tillställas kassans låntagare.

Det tillkommer Konungen att pröva styrelsens förvaltning och att,

sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande samt den i § 27

stadgade tiden för avlämnande av låntagarnas yttrande gått till ända,

besluta angående ansvarsfrihet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 100.

§ 27.

På kallelse av styrelsen skola kassans låntagare årligen före maj månads

utgång sammanträda för granskning av styrelsens förvaltning och kassans

räkenskaper. Låntagarnas därvid beslutade yttrande skall senast åtta

dagav efter sammanträdet tillställas handelsdepartementet och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

Vid dylikt sammanträde närmast före utgången av den tid, för vilken

styrelsen är utsedd, skall jämväl uppgöras förslag till Konungen å ledamöter

och suppleanter i kassans styrelse. I förslaget, vilket icke må avse

ordföranden i styrelsen, skola nämnas nio personer, av vilka sex skola

upptagas å förslag till ledamöter. Konungen förordnar minst två av dessa

sistnämnda till ledamöter i styrelsen och minst två av de därefter å förslaget

i dess helhet återstående till suppleanter.

Närmare bestämmelser angående nu omförmälda sammanträden meddelas

i reglementet.

§ 28.

Om kassans trädande i likvidation och förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar samt låntagarnas

förbindelser med tillhörande hypotek användas, innan av staten tillhandahållna

obligationer må tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser.

Vad vid likvidation återstår av kassans tillgångar, efter det skulderna

blivit guldna, skall tillfalla staten.

§ 29.

Reglemente för kassan fastställes av Konungen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160

Handels- och

sjöfartskommitténs

förslag.

Majoriteten

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lundvik:

I den 11 december 1900 avgivet utlåtande och förslag angående beredande

av kapital för rederinäringen samt vissa andra åtgärder till sjöfartsnäringens

höjande föreslog den av Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 tillsatta kommittén

för behandling av vissa sjöfartsnäringen och den utrikes handeln

rörande frågor (handels- och sjöfartskommittén), bland annat, inrättande

av en marinhypoteksbank.

I sitt utlåtande framhöll kommittén, att en av de förnämsta orsakerna

till att den svenska sjöfartsnäringen ej vunnit den utveckling, vartill vårt

lands läge och tillgångar bort giva anledning, varit bristen på lätt tillgängligt

kapital för näringens tidsenliga bedrivande. Tillförsel av kapital

vore därför det medel, som erbjöde sig såsom verksammaste handtag för

att avlägsna rådande efterblivenhet på detta område. Kapital borde tillföras

sjöfartsnäringen i sådan utsträckning, att det bleve möjligt att i fraktmarknaden

insätta tillräckligt stora och med tidsenliga inrättningar utrustade

fartyg, som vore i stånd att framgångsrikt upptaga konkurrensen med

utlandet.

För tillgodoseende av kraven på tillräckligt kapital erbjöde sig flera utvägar.

Skilda förslag hade ock i de till kommittén avgivna yttrandena

framkommit. Man hade sålunda å ena sidan velat påkalla statens mellankomst

för anskaffande av lånemedel eller för tillhandahållande av understöd,

å andra sidan ifrågasatt att särskilt genom införande av en lag om

inteckning i fartyg egga det enskilda kapitalet att ställa sig i näringens

tjänst. Med hänsyn till det väsentliga inflytande, som sjöfartens utveckling

utövade på landets ekonomiska ställning i dess helhet, funne kommittén

fullt fog för att staten direkt medverkade till sjöfartens höjande genom att

avhjälpa bristen på kapital för ändamålet. Bättsinstitutet inteckning i

fartyg vore visserligen en nödvändig förutsättning för att den enskilde far
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 160. 9

tygsägaren skulle kunna begagna sin egendom såsom säkerhet för lån för

idkande eller utvidgande av den rörelse, som med egendomen dreves. Kommittén

ansåge det emellertid icke vara tillräckligt att åvägabringa och lagfästa

den form, under vilken lån kunde upptagas; av huvudsaklig vikt vore

tillika, att staten vidtoge åtgärder för tillhandahållande av medel, från vilka

lån mot säkerhet i fartyg kunde erhållas. Därom att kapital borde tillföras

sjöfartsnäringen och att staten därvid borde träda emellan, hade kommittén

varit enig. Däremot hade skilda åsikter framträtt beträffande formen för

denna statens mellankomst.

Kommitténs majoritet förordade inrättandet av en marinhypoteksbank

efter huvudsakligen samma mönster som Allmänna hypoteksbanken. En

minoritet åter föreslog i avgiven reservation, att av statsmedel skulle avsättas

en lånefond, från vilken amorteringslån skulle utlämnas till sjöfartsnäringens

idkare.

De av kommitténs majoritet angivna grunderna för inrättandet av en marinhypoteksbank

voro i huvudsak följande.

Till grundfond för banken skulle lämnas ett belopp av tio miljoner kronor

i svenska statens obligationer. Banken skulle äga att själv utgiva tryckta

eller graverade, till innehavaren ställda obligationer. I den mån behov av

lånemedel gjorde sig gällande, skulle det tillkomma banken att ombesörja

den erforderliga upplåningen mot de obligationer, banken ägde att utfärda.

För att bereda banken ökad soliditet och därmed långivarna, obligationsinnehavarna,

ytterligare säkerhet borde staten ställa till bankens disposition,

jämte grundfonden, ett årligt belopp av 600,000 kronor att uppföras i en

delcrederefond. Rörande användningen av dessa fonder borde bestämmelser

lämnas i ungefärlig överensstämmelse med dem, som gällde i fråga om Allmänna

hypoteksbanken. Det vore tydligt, att för drivande av en lånerörelse

med marinliypoteket som grundval krävdes icke blott allmän erfarenhet

i bankfrågor utan även speciell kännedom beträffande sjöfarts- och

skeppsbyggerinäringarna samt sjöförsäkringsväsendet. För att dessa olika

krav skulle kunna tillgodoses, borde marinhypoteksbanken organiseras på

ett från övriga penningförvaltande inrättningar avvikande och mot marinhypoteksbankens

speciella uppgift svarande sätt. Det ifrågasattes sålunda

att vid banken inrätta två särskilda avdelningar för olika grenar av

bankens verksamhet. Det skulle åligga den ena avdelningen att omhänderhava

sjöfartstekniska frågor och särskilt att underkasta fartyg, som vore

eller ifrågasatts att bliva föremål för belåning, en fullt sakkunnig inspektion

för utrönande därav, huruvida fartygen erbjöde full säkerhet för lånebeloppet.

Den andra avdelningen skulle handlägga försäkringsfrågorna och

därvid tillse, att alla med marinhypoteket förbundna risker bleve, i den utsträckning

sådant funnes praktiskt kunna ske, genom försäkring betäckta.

I främsta rummet ansågos ångfartyg böra bliva föremål för belånande.

Då emellertid segelfartyg icke borde vara uteslutna från belåning, hemställdes

att i allmänhet fartyg av järn eller stål måtte kunna i banken belånas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Handels- och

sjöfartskommitténs

reservanter.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

Vid bestämmande av det lånebelopp, som skulle kunna lämnas mot säkerhet

i ett fartyg, gällde det först att fastställa fartygets värde, och borde detta

vara en av de uppgifter, som skulle åligga bankens tekniska avdelning.

Sedan sålunda fartyget blivit värderat, syntes lån böra kunna lämnas intill

hälften av det uppskattade värdet. Genom att på dylikt sätt begränsa lånebeloppet

vunnes även garanti mot överspekulation, i det att ett rederi, som

ville anlita banken för belåning av ett fartyg, nödgades från annat håll

anskaffa medel till lika stort belopp, som kunde från banken erhållas.

Med hänsyn till det understöd, som enligt förslaget skulle lämnas banken

från statens sida, borde staten såväl insätta ledamöter i bankens styrelse

som deltaga i granskningen av dess förvaltning.

Av kommitténs utredning framgår, att det åsyftats att inom tio års tid

anskaffa och till rederirörelsen utlåna ett belopp av 75 miljoner kronor.

I reservation till handels- och sjöfartskommitténs utlåtande anförde tre

av dess ledamöter huvudsakligen följande.

Det maritima hypoteket vore för det dåvarande och intill dess lag angående

inteckning i fartyg trädde i kraft av ringa värde. Om en sådan inteckningslag

komnie till stånd, måste, för att det hypotek, som därigenom

infördes, skulle innebära full säkerhet för långivaren, fartyget vara försäkrat

dels för vanlig sjöfara, dels för annan skada och förlust, som ej

täcktes av assuranspolis för sjöfara. I Sverige funnes inga sjöassuransbolag

eller ömsesidiga assuransföreningar, som tecknade försäkring mot sådan

skada och förlust, som ej täcktes av assuranspolis för sjöfara. Det vore

därför nödigt, att åtgärder vidtoges för att de i vanlig sjöassurans icke inbegripna

risker, som ett fartyg eller en redare löpte, skulle kunna täckas

genom assurans. Därvid måste ock beaktas, att risken borde kunna täckas

genom reassurans.

Vid bedömandet av den risk, som en langivare mot fartygspant stode,

borde man vidare ihågkomma, att inteckningsfordran komine efter sådana

fordringar, som angåves i 268 § sjölagen; att, då fartyget vore utom svensk

jurisdiktion, fara förelåge, att ytterligare fordringar tillerkändes förmånsrätt

framför inteckningar; att oberäkneliga förluster kunde uppstå genom

fel eller misstag vid byggnad eller inköp av fartyg; att förluster likaledes

kunde uppstå genom felslut vid befraktningar eller brott mot ingångna

förpliktelser mot assuransgivare; att, då fartyg upplades på ristorno, pantinnehavaren

visserligen erhölle eldassuranspolis, men dock löpte risk under

fartygets förlialningar och kvarliggande på ett mycket trafikerat rivier;

samt att prisen å fartyg i hög grad fluktuerade.

Av det anförda framginge, att det maritima hypoteket alltid innebure

större eller mindre risker och icke kunde i och för sig skänka samma

realsäkerhet som inteckning i fast egendom. Däremot borde en fartygsintec-kning

bliva en betydelsefull förstärkning av den personliga krediten för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kwmjl. Maj ds proposition Nr ltiO. II

den redare, som visat sig första att med framgång idka rederirörelse och

som åtnjöte förtroende.

Reservanterna uttalade vidare farhågor, att varken aktiekapital eller

obligationslån skulle kunna erhållas på billiga villkor, i följd varav ej

heller lån till lånesökande skulle kunna utbetalas på förmånliga villkor.

Dessutom erinrades, att flera korporationer, som yttrat sig angående orsaken

till rederinäringens dåliga läge och ringa utveckling, framhållit, att,

jämte bristen på kapital, orsaken vore att söka även i bristen på dugliga

redare, som vore kunniga och erfarna att driva rederirörelse. Reservanterna

kunde ej tro, att lätt tillgäng till penningar skulle avhjälpa denna brist;

tvärtom vore det antagligt, att många personer utan nödig utbildning i

och kunskap om rederihanteringen skulle söka bilda aktiebolag eller rederier,

med beräkning att få låna hälften av fartygets värde. Om detta

skedde vid eu tid, då fartygsprisen vore höga, skulle vid inträffande lägre

frakt- och fartygspris betydliga förluster uppstå, vilka kunde bliva ruinerande,

om redarna tillika saknade tillräcklig erfarenhet och kunskap för

rörelsens bedrivande. Slutliga följden kunde bliva bankens upplösning med

betydlig förlust, och rederirörelsens utveckling skulle därigenom högst betänkligt

hindras.

Även enligt reservanternas åsikt borde emellertid staten underlätta sjöfartsnäringen

bland annat genom att bereda möjlighet för dess idkare att

erhålla billiga lån i likhet med vad som vore fallet ifråga om andra

viktiga näringar. Åt redare, som visat sig kunna förstå och framgångsrikt

bedriva rederiaffären, borde beredas möjlighet att få län på billiga villkor

för affärens utveckling. Enligt reservanternas mening borde en lånefond

avsättas, för att redare av denna lånefond måtte erhålla amorteringslån på

billiga villkor. Om rederihanteringen först understöddes genom dylika

billiga amorteringslän och efterfrågan sedermera bleve större än vad staten

vore villig försträcka, vore tiden inne att taga under omprövning frågan

om bildande av en maritim liypoteksbank, vilken i detta fall skulle kunna

etableras med betydligt bättre utsikter att lyckas. En sådan bank kunde

da börja sin verksamhet antingen genom att övertaga förut av staten utlämnade

lån eller därav oberoende, men banken kunde i varje fall tillgodogöra

sig den erfarenhet, som redan erhållits angående behovet av dylika

lån samt även angående det maritima hypoteket för övrigt och den säkerhet,

det visat sig innebära.

Över handels- och sjöfartskommitténs förslag avgav kommerskollegium Kommerskoiutlåtande

den 5 november 1901. yttrande

Efter redogörelse för innehållet av inkomna yttranden anförde kollegium °och sjöfart*

för egen del i huvudsak följande: Det vore egentligen blott den utrikes sjö- kommittér’- farten, särskilt den i vidsträcktare fart, som borde stödjas genom statens ^rJarJ
tillhandahållande

av kapital. Mellankomst av staten för beredande av tillgång

till kapital borde dock icke ifrågakomma, utan att tillfälle bereddes

s. 12 Kontrollera mot PDF

Redtril&nefonden.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

staten att pröva förhållandena i varje särskilt fall och att sålunda tillse,

att nödig utbildning i och kunskap om rederihanteringen förelåge. Då åt

inteckning i fartyg med avseende å det intecknade föremålets beskaffenhet,

de förmånsrätter av många slag, vilka vilade å fartyget med företräde framför

inteckning, samt svårigheten att erhålla försäkring emot en hel del risker,

för vilka fartyget vore utsatt, icke kunde tillerkännas något absolut värde,

vore det att befara, att den ifrågasatta marinhypoteksbankens obligationer

icke skulle komma att hänföras till sådana värdepapper, för vilka avsättning

till belopp, varom här vore fråga, skulle kunna med visshet påräknas. Förslaget

syntes för övrigt vara planlagt i en för våra förhållanden allt för

stor skala och, för såvitt det avsåge statens medverkan till avhjälpande av

ett verkligt sjöfartens behov, skjuta över målet. Såväl på principiella skäl

som av praktiska orsaker ansåge sig kollegium således böra hemställa, att

förslaget om inrättande av en marinhypoteksbank icke måtte till någon Kungl.

Maj:ts åtgärd föranleda. Reservanternas förslag om avsättande av en lånefond,

för att redare måtte därav erhålla amorteringslån på billiga villkor,

syntes däremot från statens sida vara mera tilltalande. Särskilt med avseende

därå, att understöd icke borde ifrågakomma, med mindre tillfälle bereddes

staten att sorgfälligt urskilja, vilka rederier kunde anses därav förtjänta,

erbjöde lånefondsformen vissa fördelar, försåvitt nämligen med densammas

inrättande förenades i detta avseende betryggande bestämmelser.

I anslutning till det förslag, som gjordes av minoriteten i handels- och

sjöfartskommittén, och med beaktande av vissa utav kommerskollegium

gjorda erinringar utarbetades den proposition angående bildande av en lånefond

för rederinäringens understödjande, som avläts till 1903 års riksdag.

Med bifall till propositionen anvisade riksdagen ett belopp av fem miljoner

kronor till en lånefond för rederinäringens understödjande (rederilånefonden)

att förvaltas och användas i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna

grunder. Nämnda fond har genom senare riksdagars beslut (åren

1905, 1907, 1911, 1923 och 1928) ökats och uppgår för närvarande till 23

miljoner kronor.

Sedan år 1911 liava de ökningar av fonden, som ägt rum, sammanlagt

icke uppgått till mer än 6 miljoner kronor. Kommerskollegii framställning

den 4 februari 1922 om tillfällig ökning av fonden för vissa

angivna ändamål med förslagsvis 13 miljoner kronor föranledde icke till

någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I anledning av kollegii hösten samma år ingivna

förnyade framställning om ökning, denna gång med förslagsvis 8

miljoner kronor, erhöll fonden efter proposition till 1923 års riksdag ett

tillskott av 3 miljoner kronor. I framställning den 5 oktober 1927 hemställde

kommerskollegium om ytterligare ökning av fonden med tillhopa

8 miljoner kronor. Efter det Kungl. Maj:t i 1928 års statsverksproposition

för budgetåret 1928/1929 föreslagit en ökning av fonden med 2,500,000

kronor, därvid emellertid förutsattes, att ett lika stort belopp skulle beviljas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition Nr ISO. 13

för budgetåret 1929/1930, anslog 1928 års riksdag utan att taga ställning

till frågan, i vad mån anslag för sistnämnda budgetår borde beviljas,

för budgetåret 1928/1929 till kapitalökning för fonden ett belopp av 3

miljoner kronor.

Annat stöd åt sjöfarten av snarlik beskaffenhet har av statsmakterna

vid ett tillfälle meddelats, nämligen år 1926, då riksdagen på framställning

av Kungl. Maj:t lämnade Aktiebolaget Svenska Amerikalinien ett

lån å 6 miljoner kronor för nyanskaffning av modernt tonnage för bolagets

reguljära linje på New York.

Under de senaste fem åren (1924—1928) hava de inkomna ansökningarna

om lån ur rederilånefonden avsett följande lånebelopp, nämligen respektive

kronor 14,136,000, 21,435,200, 18,912,000, 21,025,000 och 24,012,000, medan

under samma år följande lånebelopp beviljats, nämligen kronor 2,960,000,

3,475,000, 2,865,000, 2,900,000 och 5,725,000.

I fråga om statens säkerhet för lånen ur rederilånefonden plägar statskontoret,

som handhar förvaltningen av fonden, såsom villkor för låns utlämnande

fordra, att inteckningar såsom enbart hypotek för lån äro meddelade

i flera fartyg, minst tre, samt att vart och ett av fartygen är intecknat

till belopp, motsvarande två tredjedelar av lånesumman. Angående förhållandet

mellan pantens värde och lånesumman fordras vanligen, att de pantförskrivna

fartygens sammanlagda kaskovärden motsvara ett belopp av tre

gånger lånesumman. I några fall har i stället krävts, att fartygens av

sakkunniga uppskattade värden uppgå till dubbla lånebeloppet.

Beträffande låneräntan bör nämnas, att i samband med 1928 års ökning

av rederilånefonden räntan å nya lån höjdes till fem procent från fyra

procent, vilken senare räntesats tidigare under en följd av år varit gällande.

Av de 360 lån å tillhopa 70,872,666 kronor 67 öre, som utlämnats från

rederilånefonden sedan dennas bildande, hava fem med ett sammanlagt

oguldet belopp av 690,322 kronor 43 öre avskrivits eller överförts till statskontorets

osäkra fordringar. Förlusten lärer i vad den avser 680,178 kronor

44 öre vara att hänföra till kristidens verkningar.

I anförande till statsrådsprotokollet den 22 juni 1928 framhöll dåvarande

chefen för handelsdepartementet, under erinran om att rederilånefondens tillgångar

för närvarande uppginge till 23 miljoner kronor, bland annat:

Detta i och för sig betydliga belopp hade visat sig vara otillräckligt

att tillfredsställa rederiernas kreditbehov och därmed även deras anspråk

på lån från fonden. Alltjämt vore en betydande disproportion tillfmnandes

mellan behovet av lån från fonden och därför tillgängliga medel, varför

blott ett fåtal av de sökande kunnat tilldelas lån och detta till jämförelsevis

obetydliga belopp. Bland orsakerna till detta alltmer stegrade kapitaloch

lånebehov vore framför allt att erinra därom, att utvecklingen inom

sjöfartsnäringen tenderade mot dyrare tonnage, allt större enheter och i all
-

Anförande

till statsrådsprotokollet

av

chefen för

handelsdepartementet

den

22 juni 1928.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Förslag om

statliga åtgärder

för beredande

av fartygslån.

Framställning

av Sveriges

ån g fartygs

assuransförening

m. fl.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

mänhet mera förstklassig utredning och materiel. Detta i sill tur berodde

på nödvändigheten, att vår svenska handelsflotta ifråga om fullt modernt

lämpligt tonnage för, framför allt, de stora transmarina linjerna, som upparbetats

under det senaste kvartsseklet, samt över huvud taget i fråga om

fartygsmaterielens beskaffenhet, kostnadsbesparande driftsanordningar m. m.

icke stode efter det utländska tonnage, med vilket det hade att upptaga

tävlan. För att bereda rederiföretagen möjlighet att föranstalta om reparation,

ombyggnad och modernisering av äldre fartygs materiel ävensom att

kontraktera om nybeställningar av fartyg vore det därför av synnerlig betydelse,

att erforderligt kapital kunde beredas, och detta på skäliga villkor.

Då rederilånefonden ej tillnärmelsevis räckte till täckande av de lånebehov,

rederinäringen visat sig hava, men å andra sidan en ökning av fonden

i sådan utsträckning, att samtliga lånebehov skulle kunna tillgodoses,

torde vara alldeles utesluten, syntes kapitalanskaffningsfrågan inom en

ganska nära liggande framtid kräva en lösning jämsides med eller på annat

sätt än dittills ägt rum. Sjöfartens egna män hade redan börjat dryfta

denna fråga, och hade därvid tanken på inrättande av en hypoteksbank för

rederinäringen av ungefär den form, som handels- och sjöfartskommittén på

sin tid ifrågasatte, alltmera vunnit insteg hos intresserade kretsar. Man

hade jämväl under hand hemställt, att eu officiell utredning i berörda fråga

måtte åvägabringas.

Med hänsyn till vikten av det spörsmål, varom här vore fråga, ansåge

departementschefen angeläget, att en utredning i ämnet snarast komrne till

stånd, vilken om möjligt borde vara slutförd inom sådan tid, att definitiv

ställning kunde vid 1929 års riksdag tagas till frågan, huruvida överhuvud

ytterligare kapitalökning borde beredas rederilånefonden.

På hemställan av departementschefen bemyndigade Kungl. Maj:t honom

att tillkalla tre personer att såsom sakkunniga inom departementet verkställa

den ifrågavarande utredningen.

Kort därefter inkom till Kungl. Maj:t en framställning om statligt stöd

åt ett företag, som skulle hava till ändamål att utlämna lån mot säkerhet

av inteckning i svenska fartyg. Framställningen, dagtecknad den 30 juni

1928 och senare i ett par avseenden ändrad genom en i oktober 1928 till

kommerskollegium ingiven skrivelse, var undertecknad av Sveriges ångfartygs

assuransförening, Sydsvenska ömsesidiga ångfartygsförsäkringsbolaget

och Norrlands ångfartygs assuransförening samt ordförandena i Sveriges

varvsindustriförening, Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redareförening.

I framställningen erinrades om dels att rederilånefonden icke ensam kunde

tillgodose hela det lånebehov, som funnes, och dels att med de grundsatser,

som under senare åren följts vid utdelandet av lån från densamma, i huvudsak

endast linjerederierna haft förmånen att komma i åtnjutande av lån.

För att öka möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet av fartygsinteckning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kiuifjl. Maj ris proposition Nr ISO. 15

och särskilt för sitt bereda sådan möjlighet åt trampfartsrederier och rederier,

vilkas fartyg icke sysselsattes i skeppsfart i avlägsna farvatten, hade de tre

sjöförsäkringsföretag, som undertecknat framställningen, för avsikt att bilda

(*tt aktiebolag mod ändamal att driva lånerörelse genom lämnande av lån

mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg. Förutsättningen för att ett

dylikt bolag skulle kunna komma till stånd vore emellertid, att bolaget av

staten erhölle bistånd i ungefär samma form som det stöd, vilket lämnats

vissa fastighetshypoteksinrättningar, eller med andra ord genom att staten

ställde till förfogande en garantifond av statsobligationer.

Bolagets aktiekapital, som skulle tecknas av de tre sjöförsäkringsföretagen,

var föreslaget till lägst en och högst tre miljoner kronor. Avsikten var,

enligt vad som framhölls, att de medel, som utöver aktiekapitalet erfordrades

för lånerörelsens bedrivande, skulle av bolaget anskaffas genom obligationslån,

vilka skulle vara säkerställda dels genom låntagarnas reverser och fartvgsinteckningar

och dels, i sista hand, genom den av staten till förfogande

ställda garantifonden. Man ansag, att garantifonden lämpligen borde uppgå

till dubbla beloppet av bolagets inbetalda aktiekapital och tillika utgöra en

tiondel av det högsta belopp, för vilket bolaget finge utfärda obligationer.

I ursprungliga förslaget till bolagsordning fanns stadgat, att lån finge av

bolaget utlämnas endast mot säkerhet i fartyg, vilka till minst hälften av

sitt värde vore kaskoförsäkrade hos Sverges ångfartygs assuransförening och

till sin övriga del i andra av bolagets styrelse godkända försäkringsföretag

samt vilka vore helt intagna i Sveriges ångfartygs assuransförenings delägares

ömsesidiga försäkringsbolag Protection och Indemnity. Genom den

senare skrivelsen blev nu nämnda stadgande utbytt mot en föreskrift, att

fartyg för att fa belånas skulle, på sätt och i den omfattning styrelsen funne

betryggande, vara försäkrat i svenskt försäkringsföretag.

Spörsmålet om åtgärder för tillgodoseende av sjöfartens kreditbehov har Motioner vid

vidare föranlett motioner vid innevarande års riksdag. I lika lydande mo- 1929 ««

tioner i båda kamrarna (I: 3 och 4 samt II: 2 och 3) har föreslagits, dels '' iksdag.

att liksdagen ville hos Ivungl. Maj:t hemställa om inrättande av eu sjöfartshypotekskassa

i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionerna funnes

angivet ävensom medgiva, att ett belopp av 20 miljoner kronor i svenska

statens 4 l/3 procent obligationer genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställdes

till kassans förfogande såsom garantifond på angivna villkor, dels ock att

liksdagen ville, under förutsättning att motionerna angående inrättande av

en sjöfartshypotekskassa bifölles, besluta, att nya lån icke skulle utlämnas

från rederilånefonden samt att, efter hand som från fonden nu utlämnade

lån gäldades, fonden skulle likvidera.

Gentemot det av ångfartygsassuransföreningarna framlagda förslaget uttala

motionärerna den meningen, att, så länge dessa föreningar hade kontrollen

över den ifrågasatta kassan, det icke komme att kunna hindras, att

vid prövningen av låneansökningarna sådana villkor uppställdes, vilka i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

realiteten innebure fordran på försäkring hos något av de stiftande försäkringsföretagen.

Det syntes knappast föreligga någon anledning, varför

staten skulle ställa sin hjälp till förfogande för åstadkommande av ett sjöförsäkringsmonopol.

I den föreslagna bolagsordningen funnes icke heller

någon bestämmelse om begränsning av utdelningen å aktiekapitalet, och det

funnes därför ingen garanti för att icke det stöd, som staten avsåge att lämna

sjöfartsnäringen, i stället komme de enskilda aktieägarna till godo. Några

bestämmelser, varigenom begränsning av styrelsearvoden och över huvud

taget omkostnadskontot betryggades, hade heller icke föreslagits.

Av dessa skäl hålla motionärerna före, att en annan form än aktiebolagets

bör väljas för den nya kassan. Deras förslag går ut på att en helt

statlig anstalt skall inrättas för ändamålet, närmast liknande de redan existerande

fastighetshypotekskassorna: Sveriges allmänna hypoteksbank och

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Yttranden Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium och statskontoret att a\ - Xgsåsullns- giva utlåtanden över ångfartygsassuransföreningarnas framställning samt

fbreningamas lämnat fullmäktige i riksgäldskontoret tillfälle att yttra sig i ärendet, hava

framställning. utlåtanden från dessa myndigheter inkommit.

Vid kommerskollegii utlåtande finnas fogade yttranden av rikets handelskamrar

med undantag av Gotlands handelskammare och handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län ävensom av Sveriges varvsindustriförening,

Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening och Stockholms

rederiförening. Samtliga dessa korporationer vitsorda behovet av kraftiga

åtgärders vidtagande för det föreliggande lånebehovets nöjaktiga tillgodoseende.

Åtskilliga av dem tillstyrka förbehållslöst det remitterade förslaget.

På ett par håll (Stockholms samt Östergötlands och Södermanlands handels''

kamrar) uttalas farhåga för att lånekassan kunde komma att giva anledning

till en viss monopolställning för svenska försäkringsföretag. Varvsindustriföreningen

uttrycker sin särskilda tillfredsställelse över att förslaget

förutsiitter, att kassan skall helt skötas som privat företag efter enbart affärsmässiga

grunder. Av flera korporationer göres gällande, att kassans tilltänkta

omslutning synes för knappt tillmätt för att kassan skall kunna bereda

sjöfarten tillräckligt gagn.

Kommerskollegium, till vars utlåtande i åtskilliga hänseenden jag återkommer,

uttalar som sin uppfattning, att det framlagda förslaget innebure

en ur olika synpunkter sundare och lämpligare utväg för tillgodoseende av

kapitalbehovet än en ökning av rederilånefonden. Förutom det att statsverket

på detta sätt under väsentligt mindre risk bidroge till det åsyftade

målets ernående, måste det ur nationalekonomisk synpunkt vara väsentligen

mera naturligt och sunt, att näringslivet huvudsakligen genom egna åtgärder

skaffade medel för näringens utövande. Det föreslagna sättet för kapitalanskaffning

bidroge vidare i sin mån till sparandet genom att bereda

lämplig placering inom landet för sparkapitalet. Genom den lättnad, den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 160.

17

föreslagna lånekassan beredde varvsindustrien i och med det att denna industris

krediter till svenska redare efter hand kunde avlyftas, tillfördes dessutom

varvsindustrien såtillvida ökad konkurrenskraft, som densamma vunne ökade

möjligheter till kreditgivning i sammanhang med beställningar från utlandet.

Slutligen kunde den nya lånekassan med säkerhet medverka till minskning

av svenska redares krediter hos utländska varv eller eljest i utlandet,

vilket givetvis vore en fördel, därest kredit inom landet lämnades på fördelaktigare

villkor.

I fråga om sättet för kapitalanskaffningen förklarar sig statskontoret i

likhet med kommerskollegium anse den föreslagna ordningen, varigenom

statens medverkan skulle begränsas till en ansvarighet av sekundär natur,

vara att föredraga framför ett ökande av rederilånefonden.

Fullmäktige i riksgäldsfcontoret uttala, att behovet av kraftigare åtgärder

för kapitalanskaffning åt den svenska rederirörelsen i och för nyanskaffning

eller modernisering av handelsflottans tonnage synes vara tillräckligt ådagalagt,

liksom även den stora betydelsen för landets betalningsbalans av utrikes

sjöfart med svenska fartyg. Fullmäktige tillstyrka bifall till framställningen

med iakttagande av vissa jämkningar beträffande detaljer i den föreslagna

bolagsordningen.

Då jag känt mig livligt övertygad om vikten av att åtgärder från statens

sida för tillgodoseende av det intresse, varom här är fråga, komme

under övervägande utan vidare dröjsmål, har jag med begagnande av det

chefen för handelsdepartementet givna bemyndigande den 5 sistlidne december

tillkallat särskilda sakkunniga att i departementet biträda med ärendets

skyndsamma utredning. De sakkunniga, justitierådet Kudolf Eklund, direktören

i svenska bankföreningen Knut Dahlberg och hovrättsrådet Hugo

Wikander, hava under sitt arbete trätt i direkt förbindelse med representanter

för de intressegrupper, som med frågan närmast hava beröring, såsom

redare och sjöassuradörer ävensom representanter för affärsbanker och livförsäkringsbolag

i dessas egenskap av experter på obligationsmarknaden.

Under gången av sitt arbete hava de sakkunniga samrått med mig.

Genom vad under beredningen av detta ärende förekommit synes mig behovet

av effektiva och omedelbara åtgärder för åstadkommande av erforderligt

stöd åt den svenska sjöfarten hava blivit med mycken styrka belyst.

Då den svenska sjöfarten, såsom allmänt känt, vid sekelskiftet ej vunnit

den utveckling, vartill vårt lands läge och tillgångar bort giva anledning,

lärer — såsom kommerskollegium i sitt senaste yttrande framhållit — den förnämsta

orsaken vara att söka i då rådande brist på lätt tillgängligt kapital

för näringens tidsenliga bedrivande. Den därförut påbörjade och alltjämt

fortgående övergången från segelfartyg till ångfartyg hade nämligen medfört

en stark ökning av kapitalbehovet. Denna ökning av kapitalbehovet

motsvarades till en början icke av effektiva åtgärder för detta behovs tillBihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 häft. (Nr 160.)

Tillkallande

av sakkunniga.

Behovet av

effektiva åtgärder.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

godoseende. De beslut, som statsmakterna sedermera träffade och genom

vilka för dåtidens förhållanden stora kapitalbelopp ställdes till sjöfartens

förfogande i form av lån och subventioner, medförde å den andra sidan en

stark utveckling av den svenska sjöfarten.

Den svenska sjöfarten befinner sig emellertid för närvarande uppenbarligen

i ett skede, som erbjuder svårigheter, fullt motsvarande dem, då övergången

från segel- till ångfartyg ägde rum. Med rätta har i detta sammanhang

erinrats om, bland annat, den påfrestning för svensk rederirörelse, som

ligger i den tilltagande utländska konkurrensen på sjöfartsområdet, i det

att från de utländska statsmyndigheternas sida åtgärder av mångahanda

slag vidtagas för stödjande av den inhemska sjöfarten.

Jag tillåter mig att, utan anspråk på fullständighet, i detta avseende

anföra följande.

I Amerikas Förenta Stater har nyligen utfärdats en lag, »the JonesWhite

Act», varigenom fonden för nybyggnad av fartyg ökas från 125

miljoner dollars till 250 miljoner dollars. Ur denna fond kunna till en

relativt låg räntesats lån erhållas till belopp, motsvarande s/4 av kostnaderna

för ett fartygs byggande eller ombyggande. För den tid, fartyget

användes i utländsk trafik, lärer räntan beräknas efter den lägsta räntefot,

som tillämpas beträffande de efter den 6 april 1917 utfärdade statsobligationer,

vilka vid tiden för respektive låns beviljande ännu äro utelöpande.

Lånen, som hava karaktären av avbetalningslån, beviljas för högst 20 år.

Lagen innehåller därjämte bestämmelser, genom vilka synnerligen förmånliga

postkontrakt tillförsäkras de amerikanska fartygen.

I Italien har enligt dekret den 5 juli 1928 grundats ett särskilt kreditinstitut

under statlig kontroll med ändamål att bidraga till den italienska

sjöfartens tillväxt genom beviljande av lån åt inhemska rederiföretag.

Institutets kapital skall utgöra 100 miljoner lire, tecknade av elva i lagen

närmare angivna banker och institutioner. Institutet skall äga rätt att

intill tio gånger det tecknade kapitalet utgiva obligationer. Avse lånen

byggande av fartyg i Italien eller förvärvande av fartyg, som äro högst

tio år gamla, lämnar staten till institutet ett årligt räntebidrag, vilket utgår

i förra fallet med 2 1/„ och i senare fallet med 1 procent. Lånen lämnas

mot säkerhet med bästa rätt i låntagarens fartyg till belopp ej överstigande

60 procent av fartygets saluvärde. För att berättiga till statsunderstöd

måste fartygen vara klassade i det italienska fartygsregistrets högsta klass.

Låneoperationerna äro, för att statsbidraget skall kunna utgå, under de tre

första åren begränsade, finansåret 1928/1929 till 400 miljoner, finansåret

1929/1930 till 300 miljoner och finansåret 1930/1931 till likaledes 300

miljoner lire.

I Nederländerna, där skeppshypoteksbankerna spelat en mycket betydande

roll, har det vid åtskilliga tillfällen förekommit ingripande av stat eller

kommun till sjöfartsnäringens ekonomiska främjande. Detta har emellertid

varit begränsat till särskilda fall, där speciella omständigheter ansetts före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kun (/I. Maj:ts proposition Nr 160.

ligga. Några permanenta statsanordningar i form av rederi lånefond eller

dylikt torde för närvarande icke linnas i Nederländerna.

I Storbritannien har under åren 1921—1927 gällt lagstiftningen om »Trade

Facilities». Den summa, parlamentet för detta ändamål beviljat, har varit

75 miljoner pund, därav för rederinäringen till inköp av fartyg 20

miljoner pund.

I såväl Danmark som Finland och Norge hava likaledes statliga hjälpåtgärder

företagits. Beträffande Norge må anmärkas, att »Norges Skibshypotek

A. S.» bildats av norska redare, som hade tillgodo andelar i överskottet

från »Krigsforsikringen». Av detta överskott skola intill tio miljoner

kronor avsättas såsom aktiekapital och återstoden efter hand anbringas i

partialobligationer. När banken blivit stadfäst av vederbörande departement,

kan den utgiva partialobligationer till det tiodubbla beloppet av det egna

kapitalet.

De svårigheter, varmed den svenska sjöfarten för närvarande har att

kämpa särskilt på grund av den utländska konkurrensen, hava med styrka

framhållits i ett flertal av de yttranden, som föranletts av förut berörda

framställning.

Kommerskollegium framhåller sålunda, att svårighetsgraden av konkurrensen

från utländsk sjöfarts sida åskådliggöres exempelvis därav, att

under det att den svenska linjesjöfarten vid sin uppkomst och vidare upparbetning

hade att upptaga kampen med utländska linjer, vilka hade till

utgångspunkter vissa i utlandet belägna koncentrationshamnar, dit godset

fördes från eller därifrån godset vidarebefordrades till de svenska hamnarna

genom lokala linjer, samma svenska linjesjöfart numera i viss omfattning

har att fullfölja konkurrens med utländska linjer, som med sina fartyg

direkt anlöpa de svenska hamnarna. Även vid den svenska linjesjöfarten,

såvitt den berör de större kontinentala hamnarna, förmärkes enligt uppgift

ökad konkurrens från de utländska linjernas sida. Att de svenska linjeföretagen

härvidlag måste med energi inrikta sig på att genom största

möjliga effektivitet hos det använda tonnaget och eventuellt jämväl genom

utökning av antalet turer och därmed även av antalet utnyttjade fartyg

motverka nu antydda farliga tendenser ligger i öppen dag.

Av Varvsindustriföreningen har framhållits, att då i motsats till vad

förhållandet är i övriga europeiska skeppsbyggeriländer, där staten i stor

utsträckning bistått varven vid kreditgivandet, de svenska varvens kreditgivning

måst ske med anlitande av enbart varvens egna resurser, densamma

verkade ytterst tyngande på varvens finansiella ställning och likviditet

och nu vore kommen ganska nära den gräns, utöver vilken någon

ökning icke vore möjlig. Minskade beställningar och därmed minskade

arbetstillfällen vid de svenska varven och deras underlydande företag vore

därför att förutse, därest ej de svenska redarna, vilka under alla förhållanden

vore dessa varvs huvudkunder, erliölle det ökade bistånd från statsmakternas

sida, som tarvades, för att de skulle kunna utan större kredit
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Vad stödet

från statens

sida bör avse.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

krav på varven beställa tonnage i den utsträckning, som vore betingad av

fraktmarknaden, konkurrensen med utländska företag samt behovet av

materialförnyelse. Ett sådant ökat bistånd utgjorde sålunda i själva verket

en förutsättning för att kunna bibehålla betydande arbetstillfällen för de

svenska arbetarna och vore därför i lika mån ett det allmännas intresse

som det vore redarnas och varvens.

Även om konkurrensen med utlandet i detta sammanhang i främsta rummet

förtjänar beaktande, bidraga emellertid jämväl andra omständigheter till

att skärpa behovet av effektiva åtgärder mot kapitalbristen. Jag erinrar om,

att fartygsteknikens fortgående utveckling och fartygsmaterielens starka fördyring

medföra en kraftig ökning av kapitalbehovet. För övrigt kan teknikens

utveckling även på andra områden än sjöfartens medföra att kapitalbehovet

ökas. Sålunda uppstå exempelvis genom kraftig utveckling av någon specialindustri

lätt krav på specialfartyg lämpade för denna industris varor.

över huvud synes det mig med rätta hava framhållits, att om svensk

sjöfart skall kunna bibehålla den ställning, densamma nu har tillvunnit sig,

och tillika begagna sig av de ytterligare utvecklingsmöjligheter, som otvivelaktigt

finnas och med tillräcklig energi och framsynthet borde kunna utnyttjas,

det icke lärer vara riktigt att under det nuvarande allmänna läget

förhålla sig passiv och underlåta att vidtaga sådana åtgärder, som kunna vara

ägnade att förekomma för den svenska sjöfarten och dess utveckling ödesdigra

följder. En passivitet i nu ifrågavarande avseende skulle nämligen

helt säkert — såsom kommerskollegium betonat — medföra konsekvenser

för svensk sjöfart, likartade med dem, som under ett tidigare skede förorsakats

av bristen på erforderligt kapital för denna näringsgren.

Självfallet bör vid övervägandet av lämpliga åtgärder för att med det

snaraste lämna den svenska sjöfarten erforderligt stöd noga tillses, att ingripandena

icke bliva av sådan art, som skulle medföra en ökning av tonnagebeståndet

utöver vad som motsvarar behovet för en naturlig utveckling

av vår sjöfart eller som skulle vara ägnad att gynna en osund spekulation

på sjöfartens område.

Vad som i främsta rummet påkallar uppmärksamheten äro strävandena

att bringa upp det svenska liandelstonnaget till en fullt modern standard,

framför allt om detta sker genom svensk varvsindustri och sålunda omedelbart

kommer svenskt arbete till godo. Det svenska tonnagets ställning

måste i avseende å fartygens ålder för närvarande betecknas såsom mindre

tillfredsställande. Fartyg under 10 år utgöra för närvarande inom handelsflottan

i Tyskland 62 procent, i Norge 53 procent, i England 50 procent, i

Danmark 49 procent, men i Sverige blott 38 procent. Av världstonnaget

höra till denna kategori 50 procent. Fartyg mellan 10 och 24 år utgöra

inom handelsflottan i England 41 procent, i Norge 35 procent, i Danmark

33 procent, i Sverige 30 procent, i Tyskland 25 procent samt av världs
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

21

tonnaget 35 procent. Handelsfartyg, som äro 25 år gamla eller därutöver,

utgöra i England 9 procent, i Norge 12 procent, i Tyskland 13 procent, av

världstonnaget 15 procent, i Danmark 18 procent, men nå i Sverige upp

till don höga siffran av 32 procent. Itedan av dessa siffror framgår nogsamt,

att kraftiga åtgärder äro av nöden, för att det svenska handelstonnaget

skall nå upp till den standard, som kräves av förhållandena inom den

moderna sjöfarten.

Som särskilt maktpåliggande med hänsyn till vårt lands ekonomiska

ställning måste det ock anses, att den svenska rederirörelsen förmår att i

största möjliga utsträckning fylla uppgiften att stödja och tjäna den svenska

industriens och handelns intressen genom att i linje- eller trampfart förmedla

befordringen av svenska industri- och handelsvaror på svensk köl mellan

Sverige och utlandet. Enligt av kommerskollegium utarbetad statistik ombesörjdes

år 1927 den direkta sjöfarten mellan Sverige och utlandet endast

till 46.1 procent av svenska fartyg. Även i detta avseende är det givetvis

i hög grad önskvärt att åvägabringa möjlig förbättring.

Jag behöver icke framhålla det intima samband, som föreligger mellan

ökandet av tonnagets effektivitet och ombesörjandet av befordringen mellan

Sverige och utlandet genom svenska fartyg.

Uppenbart torde för övrigt vara, att — såsom ock kommerskollegium

framhållit — ett underlättande av kapitalanskaffningen för förutnämnda

grenar av sjöfart genom vidgande av den för desamma påräkneliga lånemarknaden

i sin mån kan förväntas återverka till lösgörande av nu investerat

kapital och därigenom även bereda ökade möjligheter med hänsyn till

kapitaltillgång för den svenska rederirörelse, som är inriktad på helt utländsk

linje- eller trampfart.

Det är uppenbarligen förenat med oöverstigliga svårigheter att någorlunda

exakt beräkna storleken av den svenska sjöfartens årliga kapitalbehov även

för den närmaste framtiden.

En approximativ beräkning har gjorts inom kommerskollegium. Utgångspunkt

för denna beräkning har varit, att sjöfartens speciella kapitalbehov

för visst år utgöres av ökningen av handelsflottans kapitalvärde under året,

d. v. s. dels kapitalvärdet av de under året nyanskaffade fartygen — innefattande

fartyg nybyggda i Sverige och utlandet samt inköp från utlandet

av äldre fartyg — med avdrag av de kondemnerade, slopade och förolyckade

fartygen samt av de till utlandet försålda fartygen, dels ock värdet utav

verkställda ombyggnader och reparationer av svenska fartyg. Angående

denna utgångspunkt framhåller kommerskollegium, att ehuru beräkningarna

bygga på approximationer i vissa detaljhänseenden, dessa dock icke synas

kunna i någon mera väsentlig grad förringa beräkningarnas tillförlitlighet

Nu ifrågavarande beräkningar utvisa, att den svenska sjöfartens kapitalbehov

i den här antagna bemärkelsen under åren omkring sekelskiftet utgjorde

vid pass 15 miljoner kronor för år, under åren 1912/1913 steg

Storleken av

kapitalbehovet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

Sättet för kapitalbehovets

tillgodoseende.

till omkring 25 miljoner kronor för år och för åren 1923/1927 uppgick

i genomsnitt för år till omkring 50 miljoner kronor. Toppunkten representeras

av år 1925, då motorfartygen »Gripsholm» samt »Amerikaland»

och »Svealand» införlivades med den svenska handelsflottan, med ett beräknat

kapitalbehov av 77. i miljoner kronor.

Till förefintligheten av ett ännu större kapitalbehov har direktören Hugo

Hammar kommit i ett av honom vid Sveriges allmänna sjöfartsförenings

årsmöte den 22 maj 1928 hållet föredrag om »sjöfartens kapitalbehov» (intaget

såsom bilaga i motionerna om inrättande av en sjöfartshypotekskassa).

Hammar påvisar, att före världskriget Sverige hade en tonnageökning

uppgående till mera än tio procent av fartygsbeståndet; att utvecklingen,

sedan vår handelsflotta under världskriget lidit en tonnageminskning,

som sedan så småningom blivit ersatt, för närvarande sker med omkring

fyra procent ökning för år; samt att denna ökningsprocent synes alltför

liten och ej tillräcklig för fullföljande och utvecklande av den politik i fråga

om linjesjöfart, som vårt land icke utan framgång fört sedan ett kvarts sekel

tillbaka. I fortsättningen uppgör Hammar en kalkyl, som utgår från att den

årliga tonnageökningen bör uppgå till sex procent och att det naturliga ersättningsbyggandet

med 25 års medelålder är 4 procent, i följd varav den årliga

tonnagebygganaden bör vara omkring tio procent av tonnagebeståndet.

Med utgångspunkt härifrån och från vissa andra faktorer finner Hammar sjöfartsnäringens

kapitalbehov för nyanskaffning och ersättningsbyggnad under

de närmaste 20 åren uppgå till i medeltal 150,000 bruttoton för år. Efter

nuvarande tonnagepriser skulle detta motsvara omkring 75 miljoner kronor

för år. Om redarna byggde mot en kredit av 60 procent av detta belopp

och en amorteringstid av 10 år, skulle det krävas något över 40 miljoner

kronor om året och efter tio år, då teoretiskt sett ett jämviktsläge uppnåtts,

skulle den utestående krediten bliva omkring 200 miljoner kronor.

Utan att ingå i närmare bedömande av de gjorda kalkylerna anser jag

mig kunna av dem med tillräcklig säkerhet draga den slutsatsen, att under

förutsättning av vår rederinärings fortsatta utveckling ett betydligt

kapitalbehov kommer att för densamma göra sig gällande under en följd

av år. Uppenbart är, att detta kapitalbehov har och kommer att få

sådan styrka, att — i den mån statliga åtgöranden finnas påkallade

— detsamma icke lämpligen hör tillgodoses genom anordningar av rederilånefondens

karaktär. Skall något ytterligare åtgöras, vilket förefaller

ofrånkomligt, synes mig tiden vara inne att, på sätt de nu framställda

förslagen åsyfta, upptaga handels- och sjöfartskommitténs förslag

att i en eller annan form inrätta en av staten stödd skeppshypotekskassa,

vilken anskaffar de för sjöfartens lånebehov erforderliga medlen genom

emitterande av obligationslån, säkerställda medelst fartygshypotek och kassans

fonder.

Såsom nämnts erkändes i själva verket även av dem, som vid tillkom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr lliO.

sten av rederilånefonden voro motståndare till den då tilltänkta marinhypoteksbanken,

att, sedan rederihanteringen först blivit understödd genom billiga

amorteringslån och efterfrågan därå visat sig större än vad staten vore

villig försträcka, frågan om bildande av en maritim hypoteksbank borde tagas

under omprövning. Denna bank skulle då kunna tillgodogöra sig den erfarenhet,

som redan erhållits angående behovet av dylika lån samt angående

det maritima hypoteket för övrigt och den säkerhet, det visat sig innebära.

Utom det att rederilånefondens tillgångar, såsom anförts, visat sig otillräckliga

att bereda sjöfartsnäringen den lättnad i fråga om kapitalanskaffning,

som är oundgängligen erforderlig för att möjliggöra för sjöfarten att

särskilt under nuvarande sjöfartspolitiska förhållanden hävda sin ställning

samt att för framtiden vinna en jämn och naturlig ytterligare utveckling

av densamma, äro förhållandena jämväl i övrigt väsentligen olika mot dem,

som förelågo, när vid sekelskiftet tanken på en marinhypoteksbank avvisades.

De betänkligheter, som då uttalades av kommerskollegium rörande förefintligheten

av tillräcklig fackkunskap och yrkesskicklighet hos den svenska

sjöfartsnäringens utövare, sakna förvisso numera grund i de verkliga förhållandena.

Kommerskollegium vitsordar i sitt senaste utlåtande, att även

i detta hänseende numera föreligga helt andra förhållanden än tidigare. De

utvecklingsstadier, svensk sjöfart på senare tid genomgått, och de kriser,

densamma varit underkastad, hava helt säkert tillfört företrädarna för den

svenska sjöfarten ett erfarenhetsmått, som är för nu ifrågavarande ändamål

synnerligen värdefullt och som torde vara ägnat att väsentligen undanröja

eventuella betänkligheter, motsvarande dem, som härutinnan tidigare gjorts

gällande. Nödiga garantier för tillbörligt beaktande av de synpunkter,

som legat bakom dylika betänkligheter, kunna tvivelsutan numera åvägabringas.

Även bör erinras därom, att då handels- och sjöfartskommittén i slutet

av år 1900 avgav sitt utlåtande om beredande av kapital för rederinäringen,

någon lagstiftning om fartygshypotek icke fanns i Sverige. Gällande

lag om inteckning i fartyg är dagtecknad den 10 maj 1901.

Det torde icke kunna bestridas, att under den sedan dess gångna tiden

fartygsinteckningarna näppeligen lyckats förvärva det allmänna förtroende,

som för institutets fulla utnyttjande varit önskvärt. En bidragande omständighet

till detta förhållande torde vara att söka i fartygsinteckningarnas

mindre gynnade ställning enligt hittillsvarande sjölagstiftning. I detta

avseende hava under senaste tiden förhållandena undergått vissa ändringar

till det bättre.

Det sedan länge pågående internationella samarbetet på sjörättens område,

i vilket arbete även vårt land deltagit, har lett till avslutande av två

konventioner, som säkerligen komma att bliva av stor betydelse för fartygs
-

Fackkunskap

och yrkesskicklighet.

Den ändrade

sjölag stift*

ningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

inteckningarnas värde såsom kreditobjekt. Av dessa konventioner avser

den ena, vilken slöts den 25 augusti 1924, fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare

av fartyg, som användas till fart i öppen sjö. Den andra konventionen,

avslutad den 10 april 1926, avser fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. Sveriges biträdande

av dessa konventioner har föranlett dels lagen den 18 maj 1928 om ändring

i vissa delar av sjölagen dels ock vissa andra samtidigt utfärdade lagar.

Dessa författningar skola träda i kraft den dag Konungen bestämmer, varmed

åsyftats att ikraftträdandet borde ske, då ett större antal av de makter,

med vilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring, definitivt tillträda konventionerna.

Den största betydelsen för fartygsinteckningarna har konventionen om

sjöpanträtt och fartygshypotek, enär huvudsyftet med denna konvention just

varit att stärka fartygsinteckningarnas ställning. Till den ändan har man

strävat att såvitt möjligt beskära de för fartygshypoteken likasom för fastighetskrediten

äventyrliga tysta förmånsrätterna. Sjöpanträtt i fartyg och

frakt tillkommer enligt konventionen nedanstående fordringar: l:o) rättsvårdsavgifter,

som tillkomma staten, och kostnader i fordringsägarnas gemensamma

intresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen

och för köpeskillingens fördelning; tonavgifter, fyr- och båkavgifter,

hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma

slag; kostnader för lotsning samt för bevakning och bevarande av fartyget,

sedan det inkommit i sista hamn; 2:o) fordran å hyra och annan gottgörelse,

som tillkommer å fartyget anställd person på grund av tjänsteavtal

med redaren eller befälhavaren; 3:o) bärgarlön och fordran å bidrag till

gäldande av gemensamt haveri; 4:o) ersättning för sammanstötning eller

annan sjöolycka; ersättning för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar;

ersättning för skada å passagerare, befälhavare eller till besättning

hörande person; ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats; 5:o) fordran, som grundar sig därpå, att befälhavaren i denna

sin egenskap utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd

med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande kräves,

även om befälhavaren var redare och evad fordringen tillkommer honom,

dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete eller försträckt

penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods

blivit under resa sålt för fartygets behov. Konventionen bestämmer uttryckligen,

att inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter i fartyg

skola åtnjuta förmånsrätt omedelbart efter förut omnämnda fordringar.

En jämförelse mellan dessa fordringar och de i 268 § sjölagen för närvarande

upptagna visar, att sjöpanträtterna väsentligen reducerats. Påpekas

må sålunda, att uppräkningen under punkt 4 här ovan i gällande sjölag

motsvaras av det allmänna, vida längre gående stadgandet om sjöpanträtt

för fordringar, som grunda sig på uteblivet, felaktigt eller ofullständigt full
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

25

görande av förbindelser, vilka redaren själv eller annan på grund av redarens

fullmakt ingått och som skolat av befälhavaren i denna hans egenskap

fullgöras, ävensom för fordringar för ersättning för skada, vilken vållats

genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs. Mot punkt 5 här ovan svara

i sjölagen de likaledes vida längre gående stadgandena om sjöpanträtt

dels för bodmeri fordran och lastägares fordran för gods, som blivit under

resa sålt för fartygets behov, dels ock för fordringar, som grunda sig på

förbindelser, vilka befälhavaren i denna sin egenskap ingått för fartygets

behov, samt för befälhavarens fordran för vad han själv förskjutit för fartygets

behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ändamål nödgats

utgiva. Med hänsyn till, bland annat, att fordringar av den i punkt 5

avsedda art, såsom jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla,

icke kunna bliva föremål för försäkring och därför i högre grad än fordringarna

under 3 och 4 innebära en fara för fartygshypoteken, har man

under förarbetena till konventionen — vilken ej ens omnämner bodmeriavtalen

— varit ytterligt angelägen att till minsta möjliga omfattning reducera

dessa fordringar. Ett uttryck för samma strävan är för övrigt, att

sjöpanträtten för fordran för lämnade förnödenheter, som avses under 5,

reducerats till sex månader från det fordringen tillkom.

Beskärandet av sjöpanträtterna är emellertid endast den ena sidan av

panträttskonventionens betydelse för fartygshypoteken. Genom densamma

fastslås även fartygshypotekens internationella giltighet. I konventionen

uttalas nämligen, att inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter

(mortgages) i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med lagarna

i den fördragsslutande stat, där fartyget hör hemma, och inskrivits i offentligt

register antingen hos myndighet, som är behörig beträffande fartygets

registreringshamn, eller hos central myndighet, skola anses giltiga och erkännas

i alla övriga fördragsslutande stater. Efter vad jag inhämtat, torde

detta ämne framdeles bliva föremål för mera ingående reglering. Särskilt

för det fall, att fartyg övergår från ett land till ett annat, synes mig sådan

mera ingående reglering vara synnerligen önskvärd. I varje händelse måste

konventionen redan nu anses medföra, att vid fartygs övergång från ett

land till ett annat en i det förra landet meddelad inteckning (eller därmed

likställd rättighet) respekteras under så lång tid, som skäligen kan erfordras

för att vederbörande rättshavare skall kunna i det nya landet göra sin

fordran gällande eller förmå fartygets ägare att förskaffa honom inteckning

därstädes.

Understrykas må i detta sammanhang, att till följd av förut berörda

stadganden i panträttskonventionen angående fartygsinteckningarnas förmånsrätt

desamma enligt lag den 18 maj 1928 uppflyttats från 5 § till 3 § i 17

kap. handelsbalken.

Panträttskonventionen, som undertecknades av Sverige den 22 juni 1927,

har dessutom undertecknats av Belgien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike,

Italien, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten, Storbritannien, Tyskland

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

och Ungern. Genom lag den 28 november 1928 har konventionen satts i

kraft för Belgiens vidkommande.

Samtliga angivna stater, med undantag av Tyskland, hava jämväl undertecknat

konventionen om begränsning av redareansvarigheten, vilken konvention

vad Belgien angår likaledes satts i kraft genom lag den 28 november

1928. Därjämte har denna konvention undertecknats av Argentina,

Brasilien, Danzig, Lettland, Polen, Portugal, Rumänien och Spanien.

Genom konventionen upphäves den hos oss hittills gällande regeln att

redaren icke personligen utan endast med fartyg och frakt häftar för

flertalet av de förbindelser, han själv eller genom annan ingår eller ådrager

sig med avseende å fartyget. Den, som vill utkräva fordran på grund av

en dylik förbindelse, kommer sålunda icke att vara hänvisad till allenast

fartyg och frakt utan kan vända sig direkt mot redaren. Risken för inteckningshavare,

att en dylik fordran, vilken åtnjuter förmånsrätt framför

intecknad fordran, utsökes ur det intecknade fartyget, blir sålunda minskad.

Försäkrings- Den utveckling, som sedan sekelskiftet ägt rum på sjöförsäkringens om
möjhgheterna.

rå<je) har i hög grad bidragit till stärkande av fartygskrediten. Genom försäkring

kan numera ägaren av ett fartyg vinna skydd icke blott mot förlust

till följd därav, att fartyget skadas eller förolyckas, utan även mot den

ersättningsskyldighet, som han i egenskap av fartygets ägare kan ådraga

sig gent emot annan.

En vanlig försäkring å ett fartyg (kaskoförsäkring) avser i första hand

att bereda ägaren ersättning för skada, som kan drabba själva fartyget. Om

annat icke angives i försäkringspolisen, skall ersättning utgå såväl vid total

förlust av fartyget som vid partiell skada därå. Det förekommer emellertid

ej sällan, att vanlig kaskoförsäkring tages för en del av fartygets värde,

medan återstoden försäkras endast mot totalförlust. För en försäkring av

sistnämnda slag brukar användas den något oegentliga benämningen intresseförsäkring.

Är ett fartyg, värt 1,000,000 kronor, försäkrat genom vanlig

kaskoförsäkring för 800,000 kronor och genom intresseförsäkring för 200,000

kronor, skola sålunda vid total förlust båda försäkringsbeloppen utbetalas.

Vid partiell skada kan däremot endast kaskoförsäkringen tagas i anspråk;

och beror det därvid på försäkringsvillkorens innehåll, huruvida ersättning

skall utgå till fullo (försäkring för helt kasko) eller allenast efter förhållandet

mellan försäkringsbeloppet och fartygets värde, d. v. s. i det valda exemplet

med fyra femtedelar av skadan.

Av bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal följer,

att om i försäkrat fartyg finnes inteckning, försäkringen gäller till förmån

för inteckningshavaren. Denne äger framför fartygets ägare njuta betalning

ur utfallande ersättningsbelopp utan hänsyn till huruvida fordringen är förfallen

eller icke. Endast om ägaren genom att reparera fartyget eller på

annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans

inträffande, äger han lyfta ersättningen hos försäkringsgivaren.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition Nr 160.

27

Förutom skyldighet att ersätta skada å själva fartyget åligger vid kaskoförsäkring

försäkringsgivaren att utgiva ersättning för kostnader för bärgning

av fartyget ävensom att gälda dels fartygets bidrag till gemensamt

haveri dels ock å fartyget belöpande ersättning till tredje man för skada,

som uppkommit genom fartygs sammanstötning. Samtliga dessa tre slag

av fordringar (bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri och ersättning för

sammanstötning) äro, såsom i annat sammanhang framhållits, förenade med

sjöpanträtt i fartyget och skola vid bristande betalning utgå framför inteckningar.

Genom den möjlighet, som sålunda finnes att låta betalningsskyldigheten

övertagas av ett försäkringsbolag, kan inteckningshavaren bereda

sig ett effektivt skydd mot att sjöpanträtt för dylika fordringar äventyrar

inteckningssäkerheten.

Framhållas må dessutom, att det numera är vanligt, att ägaren av ett

fartyg genom en särskild försäkring i viss utsträckning skapar sig skydd

(»protection and indemnity») mot förlust därigenom, att rederirörelsen

ådrager honom ersättningsskyldighet gent emot tredje man i andra fall än

dem, som täckas av kaskoförsäkringen. Även en sådan protection-and-indemnity-försäkring

länder merendels inteckningshavaren till nytta, i det

att därigenom betalningsansvaret för ytterligare en del med sjöpanträtt

förenade fordringar överflyttas å ett försäkringsbolag och fartygets värde

såsom kreditunderlag i motsvarande mån höjes.

De med sjöpanträtt i fartyg förenade fordringar, som icke bruka och ej

heller lämpligen kunna täckas genom försäkring, inskränka sig i huvudsak

till offentliga avgifter, befälhavares och besättnings fordringar på grund av

hyresavtal samt fordringar på grund av avtal, som befälhavaren i denna sin

egenskap slutit utom fartygets hemort. Att de båda första slagen av fordringar

icke kunna i någon större grad menligt inverka på fartygsinteckningarnas

värde såsom hypotek ligger i öppen dag. Vad beträffar den tredje gruppen lärer

den starka beskärning, som genom panträttskonventionen ägt rum i fråga om

dessa fordringar, utgöra en garanti för att dylika fordringar ej skola äventyra

fartygsinteckningarnas säkerhet. Förbises får icke heller, att genom

hela den moderna utvecklingen på sjöfartens område betydelsen av dessa

befälhavareavtal i synnerligt hög grad minskats icke blott inom linjefarten,

där avtal av ifrågavarande art torde vara så gott som okända, utan även

inom trampfarten, försåvitt denna drives av större företag. Det är — enligt

vad som framgår av de internationella förhandlingar, vilka föregått panträttskonventionen

— med hänsyn till de mindre företagen, framför allt segelfartygen,

som man ansett sig icke kunna helt stryka denna sjöpanträtt.

I fråga åter om de fartyg, vilka kunna tänkas erhålla lån ur en blivande

skeppshypotekskassa, föreligger numera utan tvivel den förutsättning för

användning av fartygshypoteket såsom kreditmedel för rederinäringen som

sådan, vilken av gamla sjölagskommittén på sin tid formulerades sålunda,

att borgenären måste äga visshet, att befälhavaren icke lämnas utan nödiga

s. 28 Kontrollera mot PDF

Kassans obligationslån.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

medel på främmande ort, så att han kan nödgas upptaga lån mot säkerhet

i fartyget.

I sitt förut omnämnda utlåtande över ångfartygsassuransföreningarnas

framställning yttrar Stockholms handelskammare, efter att hava gjort vissa

anmärkningar mot föreningarnas förslag, att huvudsaken dock är, att »dels

så billigt kapital som möjligt ställes till rederinäringens förfogande och dels

sådan trygghet beredes åt företaget och dess verksamhet, att de av kassan

utgivna obligationerna bliva ägnade att tillvinna sig allmänhetens förtroende».

Till detta uttalande ansluter jag mig under betonande av att allmänhetens

förtroende till obligationerna är det oundgängliga villkoret för

att kapitalet skall kunna bliva billigt. Frågan om förutsättningarna för

ernåendet av detta förtroende har under utredningen varit föremål för synnerligt

beaktande.

Ganska säkert synes mig vara, att härutinnan stor vikt bör tillmätas

styrelsens för kassan sammansättning och kvalifikationer. Det är för den

skull av verkligt praktisk betydelse, att det tillses, att inom styrelsen finnes

riklig representation för duglighet och erfarenhet inom de mångsidiga och

endels svårtillgängliga områden, som av kassans verksamhet beröras.

_ Vid bedömandet av värdet av de hypotek, vilka skola läggas såsom säkerhet

för kassans obligationslån, böra noga beaktas de synpunkter på fartygsintecknings-

och sjöförsäkringsfrågorna, för vilka jag nyss redogjort. Den

nödiga tryggheten med avseende å de till säkerhet för obligationslånen pantsatta

fartygsinteckningarnas läge och sjöförsäkringarnas beskaffenhet i de

särskilda fallen synes mig böra vinnas genom att föreskrifter härutinnan

meddelas i de bestämmelser för skeppshypotekskassans verksamhet, vilka av

statsmakterna fastställas. Till den närmare redogörelsen för dem skall jag

återkomma. Jag vill emellertid här nämna, att det i fråga om inteckningarna,

vilka principiellt böra vara botteninteckningar, icke synts möjligt att

sätta belåningsgränsen högre än till femtio procent av fartygets för ändamålet

bestämda värde, liksom även att det funnits ofrånkomligt, att den — om ock

väsentligen endast teoretiskt förefintliga — lucka i intecknings- och försäkringsskyddet,

som kommer att alltjämt föreligga genom möjligheten av att

äganderätten till fartyget överflyttas till medborgare i stat, varest inteckningen

icke respekteras, täckes genom låntagarnas i kassan solidariska ansvarighet

för förlust, som genom dylik händelse må drabba kassan. Naturligt

synes vara, att det beträffande förevarande kassa — liksom i fråga om

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa — bör föreskrivas, att storleken

av dess utelöpande obligationslån icke må överstiga det tiodubbla beloppet

av kassans i statsobligationer redovisade grundfond.

Vid de samråd, som ägt rum med erfarna bedömare — på såväl säljarsom

köparsidan — av obligationsmarknaden, har den mening uttalats, att

obligationer, utrustade med sådan säkerhet, som här föreslås, böra kunna

påräkna att till skälig ränta och kurs upptagas av marknaden. Härvid

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ts proposition Nr 160.

29

liar i betraktande tagits icke endast den privata allmänheten utan även

och framför allt sådana för här ifrågavarande område av obligationsmarknaden

i längden utslagsgivande köpare, som utgöras av livförsäkringsbolag,

kassor, stiftelser m. fl. Å andra sidan har framhållits, att berörda uttalande

gjorts under den uttryckliga förutsättningen, att något försvagande

av den föreslagna säkerheten icke ifrågakommer, ävensom att det i varje

fall icke kan antagas, att skeppshypoteksobligationerna skola bliva för placeringsändamål

fullt likställda med fastighetshypoteksbankernas obligationer.

Det har betonats, att förtroendet till fartygsinteckningar såsom hypotek

alltjämt icke är sådant, att kassans obligationer kunna tänkas utan vidare

bliva godtagna såsom prima placeringsobjekt. För skapandet av det förtroende,

varav under de angivna förutsättningarna skeppshypoteksobligationerna

böra vara förtjänta, synes det nödvändigt, att kassan vid företagandet

av sina emissioner framgår med stor omsorg och varsamhet. Det

gäller att från början förskaffa åt dessa obligationer deras tillbörliga klass.

I den mån detta icke fullt ut lyckas, träffa följderna rederinäringen genom

fördyrade lånekostnader. Antagligen bör kassans emissionsverksamhet till

en början företagas i förhållandevis ganska begränsad omfattning. Att med

visshet härom döma i förväg är dock icke möjligt,

Jag kommer nu till frågan om den lämpliga utformningen av den skeppshypotekskassa,

varom jag anser mig böra göra förslag. Två alternativ synas

här böra övervägas: Antingen, enligt ångfartygsassuransföreningarnas

förslag, ett med enskilt kapital bildat aktiebolag, utrustat med en av staten

tillskjuten garantifond och ställt under statlig tillsyn, eller ock en helt

statlig anstalt utan några enskilda delägare. Båda alternativen hava under

utredningen undersökts.

Till förmån för det förstnämnda av dem kan anföras, att enligt detsamma

de affärsmässiga synpunkterna säkerligen skulle bliva på bästa sätt tillgodosedda.

Bästa tillgängliga erfarenhet och kunskaper inom ifrågavarande

område skulle från början stå till bolagets förfogande. Genom organisatoriskt

samarbete med Sveriges ångfartygs assuransförening skulle, enligt

vad som meddelats mig, bolagets förvaltningskostnader kunna nedbringas

till ett jämförelsevis ringa belopp.

Gentemot det nu berörda alternativet har framhållits, att, även om uttryckligt

företräde för de aktieägande försäkringsanstalterna att meddela

försäkringar å de med låneansökningarna avsedda fartygen icke krävdes,

det dock kunde befaras, att aktieägarna skulle söka att utnyttja sin ställning

i riktning mot försäkringsmonopol; att över huvud taget tillräcklig

säkerhet icke skulle finnas för fullt objektiv handläggning av de förekommande

låneärendena; samt att vinsten av bolagets rörelse, till vars skapande

det allmänna genom sitt stöd finge anses hava medverkat, skulle enligt förslaget

utan begränsning disponeras av aktieägarna.

De sålunda framställda anmärkningarna skulle enligt min mening vä
-

Skeppshypo
tekskassans
utformning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förordningen

angående

Svenska

skeppshypotekskassan.

§ 2.

SO Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

sentligen elimineras, därest dels det statliga inslaget i bolagets styrelse och

revision bleve avsevärt förstärkt, dels genom särskilt avtal åt staten medgåves

rätt att, när den så påfordrade, lösa till sig aktierna i bolaget, dels

ock aktieägarnas rätt till utdelning bleve genom föreskrift i bolagsordningen

begränsad till exempelvis fem procent. Enligt vad jag inhämtat Annes

från sökandenas sida icke något att erinra mot dylika ändringars vidtagande.

Då jag det oaktat vid mitt övervägande funnit mig böra giva företräde

åt den rent statliga linjen, hava följande synpunkter varit för mig avgörande.

Först och främst har jag kommit till den uppfattningen, att även

efter vidtagande av de nyss antydda ändringarna i assuransföreningarnas

förslag misstroendet inom vissa redarkretsar komme att kvarstå. Vidare

synes mig mot bolagsformen tala, att i den mån bolagets verksamhet utvecklades

och ökning av garantifonden med anledning därav bleve nödvändig,

det enskilda inslaget i företaget säkerligen skulle komma att allt mera förtunnas.

Slutligen har jag ansett mig böra fästa stort avseende vid de

goda erfarenhetsrön, som äro att hämta från den verksamhet, vilken sedan

länge bedrives av de två statliga fastighetsliypotekskassorna Sveriges allmänna

hypoteksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Det förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan, som

jag i enlighet härmed låtit uppgöra, torde få anses vara i väsentliga delar

motiverat genom vad jag redan anfört. I åtskilliga avseenden erfordra

emellertid de föreslagna bestämmelserna närmare förklaring eller utläggning,

vartill jag nu övergår.

Storleken av den grundfond, varmed kassan bör omedelbart utrustas, synes

mig vara ett spörsmål av förhållandevis underordnad betydelse. Jag

utgår nämligen från att, då i mån av kassans utveckling behov av grundfondens

ökande gör sig gällande, detta behov ock kommer att tillgodoses.

Emellertid håller jag före, att det i motionerna föreslagna beloppet av redan

från början 20 miljoner kronor, motsvarande en lånerätt av 200 miljoner

kronor, är mera än nödigt stort. Redan beskaffenheten och omfattningen

av vår obligationsmarknad torde göra det uteslutet att förrän efter

lång tid erhålla placering för så väldiga mängder obligationer av ifrågavarande

typ. Det vill förefalla som om förslaget påverkats av den föreöntliga

upplysningen, att varvsindustrien för närvarande lämnat krediter till

rederier, uppgående till nära dubbla beloppet av rederilånefonden eller således

mellan 40 och 50 miljoner kronor. Av dessa krediter äro emellertid

enligt vad jag inhämtat endast omkring 15 miljoner kronor beviljade åt

svenska rederier; återstoden avser lån till utländska fartygsbeställare, vilka

lån således icke kunna ifrågakomma till placering i kassan. Ävenledes

utgå motionärerna från att rederilånefonden bör omedelbart ställas under avveckling.

Såsom jag längre fram kommer att närmare utveckla, anser jag

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

31

detta icke vara tillrådligt. Den grundfond, varmed kassan bör börja sin

verksamhet, tillåter jag mig föreslå till 10 miljoner kronor, möjliggörande

obligationslån till ett sammanlagt belopp av 100 miljoner kronor.

Kassans grundfond tjänar såsom säkerhet för dess obligationslån utöver 4.

de för lånen pantförskrivna hypotekslånen. Vid kassans likvidation tages

grundfonden i anspråk i den mån det erfordras för täckande av kassans

förbindelser.

I likhet med vad som gäller för fastighetshypotekskassorna torde det emellertid

vara lämpligt, att åt kassans styrelse lämnas befogenhet att tillfälligtvis,

vid brist på tillgängliga rörelsemedel, anlita grundfonden för täckande

av löpande utgifter. Eftersom kassans kredit vilar på den bestämmelsen, att

grundfonden icke vid något tillfälle må uppgå till mindre än en tiondel av de

utelöpande obligationernas belopp, bör dock befogenheten att anlita grundfondsobligationerna

för angivet ändamål få begagnas endast i den mån

det kan ske utan att nämnda bestämmelse varder kränkt.

Kassans verksamhetsområde torde böra begränsas till att avse belåning av § 8.

maskindrivna fartyg. I den mån hänsynen till segelflottans kreditbehov kräver

särskilda anordningar utöver de redan tillgängliga, böra desamma vidtagas

i annat sammanhang.

Att fartyg, som byggts vid svenskt varv, i allmänhet böra åtnjuta företräde

ifråga om belåning i kassan, synes mig naturligt. Självfallet är dock

att även fartyg, som byggts i utlandet, böra kunna komma i åtnjutande av

lån hos kassan.

Av vad jag förut anfört lärer med tydlighet framgå, att jag anser kassans

huvuduppgift vara att medverka till det nödvändiga föryngrandet

och moderniserandet av den svenska handelsflottan. För visso skulle kassans

styrelse mycket missförstå innebörden av sitt uppdrag, därest den i sin

verksamhet icke noggrant beaktade denna synpunkt. Jag har övervägt, huruvida

dock icke säkerheten krävde, att i förordningen infogades en bestämmelse

av föreslagsvis det innehåll, att lån icke finge beviljas på fartyg, som

vore äldre än tio år, och att återbetalningstiden för varje lån skulle så bestämmas,

att lånet vore till fullo guldet, innan fartygets ålder överskridit

femton år. Emellertid lära förhållandena i det praktiska livet icke sällan

gestalta sig så, att genom kategoriska bestämmelser av dylikt innehåll det

avsedda syftet skulle snarast motverkas. Jag skall nämna ett par exempel.

Från rederihåll har framhållits önskvärdheten av att kassan sattes i tillfälle

att bevilja lån även på fartyg under byggnad, med andra ord lämna byggnadskreditiv.

Hänsynen till obligationslånens säkerhet gör detta omöjligt.

Därest den redare, som ämnar beställa ett nytt fartyg, äger ett eller ett

par äldre fartyg, som ej äro belånade, torde han emellertid ofta nog kunna

bliva fullt nöjaktigt hjälpt genom att kassan beviljar honom ett kort lån

mot säkerhet i de äldre fartygen, vilket användes såsom byggnadskreditiv

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

för att, sedan nybyggnaden fullbordats, överflyttas på det nya fartyget.

Dylikt bör givetvis icke förhindras. Ej heller bör det vara helt uteslutet

att lämna lån på äldre fartyg för underlättande av ångmaskineris utbytande

mot motormaskineri. Förbud mot lån med säkerhet i äldre fartyg bör

därför ej stadgas. Skulle särskilda bestämmelser i här förevarande avseende

finnas av nöden, böra de avfattas med mycken varsamhet och hellre infogas

i kassans reglemente än i själva förordningen.*

På sina håll har ifrågasatts, att visst företräde till lån i kassan borde beredas

tramprederier och sådana rederier, vilkas fartyg icke sysselsättas i avlägsna

farvatten. Att föreskrifter i dylik riktning meddelas torde dock

icke vara lämpligt.

§11. Av synnerlig betydelse är, att värderingarna av de fartyg, som belånas

i kassan, förrättas med sakkunskap, sorgfällighet och försiktighet. I den mån

särskilda regler för dessa förrättningar finnas erforderliga, torde desamma

böra meddelas genom instruktioner för besiktnings- och värderingsmännen,

utfärdade av kassans styrelse.

§ 12. Såväl i assuransföreningarnas förslag som i motionerna är belåningsgränsen

satt till 60 procent av det belånade fartygets värde. I vissa av de

utlåtanden, som inhämtats över assuransföreningarnas förslag, har emellertid

avråtts från att fixera så hög siffra. Statskontoret och Skånes handelskammare

uttala, att gränsen icke bör få överstiga 50 procent. Det bör erinras

om, att beträffande såväl allmänna hypoteksbanken som även, i regel,

stadshypotekskassan belåningsgränsen icke må uppgå till mera än 50 procent

av fastighetsvärdet.

Såsom jag redan omtalat hava de sakkunniga på obligationsområdet, som

rådfrågats, bestämt avstyrkt, att lånegränsen sättes högre än till 50 procent

av fartygets värde. Jag delar deras uppfattning och tror icke, att det skulle

vara till rederinäringens båtnad, om i förordningen en högre gräns bleve

fastställd.

§ 15. Allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan äro'' grundade på prin
cipen

om låntagarnas personliga ansvarighet för vederbörande hypoteksförenings

och i sista hand bankens eller kassans samtliga förbindelser. Även

inom sjöfartsnäringen är nämnda princip icke helt okänd. Sålunda vila ångfartygsassuransföreningarna,

hos vilka en mycket stor del av den svenska

ångfartygsflottan är försäkrad, på den solidariska ansvarighetens grund.

Vidkommande skeppshypotekskassan med dess förhållandevis stora låneenheter

och fåtaliga klientel synas mig emellertid omständigheterna vara

sådana, att en generell tillämpning av nu nämnda princip skulle vara föga

skälig. För ett speciellt fall har det emellertid, såsom jag redan omtalat,

befunnits oundvikligt att påfordra låntagarnas solidariska ansvarighet, nämligen

för det fall att förlust skulle ådragas kassan därigenom, att ett belånat

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

33

fartyg, utan att samtycke från kassans styrelse inhämtats, upphört att vara

svenskt. Risken för att kassans inteckningar i fartyget genom dylik händelse

varda värdelösa torde, efter hand som de förut omförmälda konventionerna

bliva ratificerade i de olika länderna, bliva allt mindre; någon risk

torde dock sannolikt alltid komma att kvarstå. Från redarhåll har

framhållits, att det för kassans styrelse icke torde möta någon svårighet att

så välja sitt klientel, att varje händelse av antydd beskaffenhet praktiskt

taget kan lämnas ur räkningen; all erfarenhet talar i sådan riktning.

Att redarna själva icke anse den lucka i intecknings- och försäkringsväsendet,

som här förefinnes och vilken enligt vad som upplysts är av vårt

lands lånemarknad uppmärksammad, vara av någon praktisk betydelse, synes

mig höra göra det så mycket mindre olägligt för dem att åtaga sig att

gemensamt — sedan den ansvarighet, som enligt 27 § i fartygsinteckningslagen

drabbar överlåtare, tagits i anspråk — sörja för den förefintliga

bristens täckande. Min övertygelse är, att genom det dymedelst åstadkomna

ökade förtroendet för kassans obligationer låntagarna komma att

erhålla nöjaktig valuta för sitt åtagande liärutinnan.

För den huvudsakliga innebörden av de i §> 16 omnämnda försäkringsformerna

har jag i annat sammanhang redogjort.

Såsom en ovillkorlig förutsättning för att en fartygsägare skall kunna

erhålla lån i kassan måste uppställas, att fartyget är i sin helhet försäkrat

mot totalförlust till minst det värde, som av kassans styrelse åsättes fartyget.

Att en del av detta värde täckes genom så kallad intresseförsäkring

anser jag, med hänsyn till den stora omfattning användningen av denna

försäkringsform erhållit, icke böra vara utan vidare uteslutet. Åt kassans

styrelse bör kunna överlämnas att efter noggrann prövning av omständigheterna

i det särskilda fallet avgöra, i vilken utsträckning en intresseförsäkring

skall kunna godtagas utan att den erforderliga säkerheten för kassan

åsidosättes.

Vad beträffar protection-and-indemnityförsäkringen torde annat krav icke

kunna uppställas än att den skall i sedvanlig omfattning bereda skydd mot

den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets ägare.

Att i förordningen uppställa några närmare regler om försäkringsvillkorens

innehåll låter sig icke lämpligen göra. Jag har ansett det tillräckligt

att angiva, att föx-säkringsvillkoren skola stå i överensstämmelse med

de grundsatser, som kommit till uttryck i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal.

Vissa detaljbestämmelser i denna lag äro icke av den betydelse,

att en avvikelse från dem kan anses förringa försäkringens värde.

Åt kassans styrelse bör kunna överlämnas att härutinnan medgiva den

jämkning, som kan finnas påkallad av omständigheterna.

För att inteckningshavarens försäkringsskydd skall bliva tillräckligt starkt

måste garantier skapas mot att en försäkring, vars befintlighet kassan konstaterat

vid inteckningens belåning, sedermera skulle kunna utan kassans

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 hiift. (Nr 160.)

§ 16.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungi. Maj:ts proposition Nr 160.

vetskap eller förskyllan ändras till inteckningshavarens nackdel, upphävas

eller annorledes upphöra att giva honom påräknat skydd. I sådant syfte

föreskrives i sista stycket av § 16 såsom villkor för erhållande av lån, att

försäkringsgivaren skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse, att

försäkringen icke ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan

erhåller nödigt rådrum för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.

§ 17. Enligt 60 § i lagen om försäkringsavtal omfattar sjöförsäkring, där ej i

lag eller avtalet särskilt undantag gjorts, varje slag av fara, för vilken det

försäkrade intresset utsättes. I angivna stadgande har således något undantag

icke gjorts för krigsfara. Den svenska sjöförsäkringsplanen- innehåller

emellertid att försäkringsgivaren icke ansvarar för förlust, skada och kostnad,

som förorsakas av eller äger sammanhang med krig; och i själva verket

brukar egentlig krigsrisk regelmässigt undantagas från försäkringsgivarens

ansvarighet.

För det syfte varom nu är fråga har det icke ansetts erforderligt att

fordra försäkring mot krigsfara i annat fall än då styrelsen med hänsyn till

särskilda förhållanden finner den påkallad. Om man bortser från ett mera

allmänt eller närliggande krigstillstånd eller fara för sådant, kan härvid

komma i betraktande att fartyget användes i mera avlägsna farvatten, där

krigsfara — även av en mera begränsad omfattning — hotar eller är

aktuell, och föreskriften innebär rätt för styrelsen att när som helst även

efter låns beviljande påfordra krigsförsäkrings tagande. Underlåtenhet att

efterkomma dylik anmaning medför jämlikt § 19 att styrelsen äger uppsäga

lånet.

§ 18. Sjöförsäkringen bär kanske mera än andra försäkringsgrenar en internationell

prägel. Framför allt gäller detta vid försäkring å varor; kaskoförsäkringen

däremot har så gott som överallt varit och är mera nationellt

betonad. Kaskoförsäkringspremien är emellertid en viktig post i ett rederis

omkostnadskonto, och ett utestängande eller försvårande av fri konkurrens

på området mellan in- och utlandet är icke önskligt.

Här i landet hava sedan länge utländska kaskoförsäkringar förekommit,

ehuru tidigare kanske mera sporadiskt. Under senare år hava stora svenska

rederier mera systematiskt inrättat sig för försäkring av sina fartyg åtminstone

delvis i utländska, särskilt engelska, försäkringsanstalter. Ej sällan

har härvid saken ordnats så att fartyget till viss andel försäkrats hos ett

svenskt, så kallat ledande, bolag på vanliga svenska försäkringsvillkor och

att utländska försäkringar tagits å ytterligare andelar, varvid ofta den utländska

försäkringsgivaren uttryckligen antagit såväl de svenska försäkringsvillkoren

som det ledande svenska bolagets haveriuppgörelser såsom bindande

för sig.

Enligt lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att

driva försäkringsrörelse här i riket kräves för att utländsk försäkringsan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

35

stalt skall få idka försäkringsrörelse i Sverige tillstånd av försäkringsinspektionen.

Såsom villkor för erhållande av tillstånd uppställes bland annat

att särskild generalagent förordnas att å anstaltens vägnar här i riket driva

försäkringsrörelsen och att anstalten på visst sätt ställer säkerhet till belopp,

såvitt fråga är om sjöförsäkring, av 100,000 kronor för bland annat fordringar

på grund av försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i

riket. I lagen stadgas tillika, att utländsk försäkringsanstalt, som här i

riket driver försäkringsrörelse, skall i alla därav härflytande rättsförhållanden

lyda under svensk lag samt vara pliktig att svara inför svensk domstol

och underkasta sig svensk myndighets avgörande. Tillstånd att jämlikt

denna lag driva sjöförsäkringsrörelse i Sverige innehaves för närvarande

icke av någon utländsk försäkringsanstalt. De hos oss förekommande utländska

försäkringarna äro sådana som tagits i anstaltens hemland, och

principiellt gäller beträffande dylik försäkring, att ett ersättningsanspråk

mot anstalten, om den icke äger tillgångar här i riket, icke kan genomdrivas

med hjälp av svensk myndighet.

Såsom säkerhet för lån ur rederilånefonden hava sedan länge godkänts även

utländska kaskoförsäkringar av nu angiven beskaffenhet; och någon förlust

av dylik anledning lärer icke hava uppstått. Att nu hryta mot en sådan

praxis och överhuvud icke låta utländska kaskoförsäkringar komma till användning

synes med hänsyn till det anförda icke vara att tillråda. Av vikt

är emellertid att tillse, att inga andra försäkringar godkännas än sådana

som äro meddelade av anstalter, vilka äro kända för vederhäftighet och

villighet att fullgöra åtagna förbindelser, önskvärt är jämväl, att den utländska

anstalten, i överensstämmelse med vad som redan i åtskilliga fall

skett, förbinder sig att låta uppkommande tvister avgöras på det sätt som

är föreskrivet beträffande svensk sjöförsäkring, d. v. s. av svensk dispaschör.

Men en ovillkorlig fordran på en dylik utfästelse synes icke kunna uppställas;

och överhuvud har utländsk försäkring, som fyller de fordringar,

varom förmäles i § 16, ansetts kunna efter styrelsens prövning i varje särskilt

fall godkännas, då skälig anledning därtill föreligger.

Vidkommande lånen ur rederilånefonden plägar, såsom jag nämnt, statskontoret

fordra, att de inteckningar, som avlämnas såsom hypotek, äro beviljade

i flera, minst tre fartyg. Givetvis är ett dylikt förfarande ägnat att

öka långivarens säkerhet. Jag förutsätter, att kassans ledning skall gå till

väga på liknande sätt, där omständigheterna så påfordra. Föreskrift i sådant

hänseende skulle dock i många fall verka onödigt betungande och bör därför

ej meddelas. Förhållandena i de särskilda fallen äro alltför olikartade

för att tillåta en generell lösning i nu nämnda hänseende. Även bör ihågkommas,

att försiktighetsregler, som för statskontoret med dess saknad av sakkunniga

och permanenta biträden för övervakning må finnas naturliga och

skäliga, icke alltid torde för kassans del behöva tillmätas samma betydelse.

Den i § 20 föreslagna bestämmelsen, vilken är i långivande inrättningar

§ 20.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

§ 22.

§ 29.

Skattefrihet

för kassan.

Stämpelfrihet

för dess

obligationer.

vanligen förekommande, giver i viss mån uttryck för samma säkerhetskrav,

som i det nu sagda berörts.

Jag föreslår, att kassans styrelse skall hava sitt säte i Göteborg. Skälen

härför äro flera. Göteborg är den stad i riket, som har den största handelsflottan.

Kassans ledning torde komma att i flera avseenden uppehålla nära

förbindelser med våra skeppsvarv; i Göteborg finnas tre av de största, nämligen

Götaverken, Eriksberg och Lindholmen. Göteborg är centralplatsen

för vårt lands kaskoassurans; i de tre med varandra samarbetande ångfartygsassuransföreningarna

äro maskindrivna fartyg försäkrade för sammanlagt

cirka 240 miljoner kronor. I Göteborg finnes det enda företag i vårt land,

som utställer protection-and-indemnity-poliser.

Med föreskriften i paragrafens andra stycke, att när styrelse första gången

utses, förordnande må avse kortare tid än tre år, åsyftas, att sådant kortare

förordnande kan befinnas lämpligt beträffande de ledamöter, som enligt § 27

skola utses efter förslag av låntagarna, vilkas förslag vid det första utseendet

av styrelse självfallet icke kan inhämtas.

Förslag till reglemente för kassan anser jag mig icke nu böra framlägga.

Det synes mig lämpligt, att åt kassans styrelse beredes tillfälle att härom

uttala sig.

I förslaget till förordning nämnas några frågor, som genom reglementet

böra regleras. För åtskilliga andra krävas uppenbarligen föreskrifter i enahanda

ordning, exempelvis rörande styrelsens sammanträden och protokoll,

antagande av verkställande direktör och övriga funktionärer, deras avlöning

och deras instruktioner, obligatorisk styrelsebehandling av vissa viktiga

ärenden och tillfällig placering av inflytande medel.

Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

äro enligt 7 §> i förordningen den 28 september 1928 om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt frikallade från skattskyldighet till staten

för all inkomst samt enligt 53 § i kommunalskattelagen ålagda kommunal

skatteskyldighet allenast för inkomst av fastighet. Enligt § 8 i förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften åtnjuta de tvenne inrättningarna

frihet från stämpel för obligationer, som av dem utgivas.

Vidare har genom förordningen den 6 november 1908 angående en särskild

stämpelavgift för fondpapper frihet från dylik stämpel medgivits vid överlåtelse

av obligationer, då den ena kontrahenten är någondera av de nämnda

inrättningarna.

De sålunda beviljade förmånerna torde skäligen böra utsträckas jämväl

till den hypotekskassa, varom nu är fråga. Chefen för finansdepartementet

kommer att härom göra förslag och hemställa om avlåtande av proposition

i ämnet till riksdagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160. 37

Vad angår omkostnaderna för kassans rörelse är det givetvis synnerligen

önskvärt, att desamma i möjligaste mån begränsas. Anledning finnes att

antaga, att kostnaderna åtminstone i vissa hänseenden böra kunna hållas

ganska låga. Det förhållandevis ringa antalet låneobjekt, varmed kassan

kommer att röra sig, torde nämligen föranleda, att expeditions- och bokföringsår

betet blir föga tidsödande, liksom ock att kassans behov av lokalutrymme

blir ganska måttligt. Ä andra sidan torde de höga anspråken på

ledningens kvalifikationer nödvändiggöra, att därav föranledda löneanspråk

i tillräcklig mån tillgodoses.

Möjligt är, att ganska lång tid förflyter, innan kassans styrelse finner

omständigheterna lägliga för emitterandet av obligationer. I varje fall

torde man böra räkna med, att det kommer att taga åtskillig tid, innan

kassans rörelse kommer i gång med därav följande inkomster. Under tiden

måste kassan taga i anspråk kredit för bestridande av sina förvaltningsutgifter.

Såsom säkerhet för dylik kredit kan styrelsen utnyttja grundfondsobligationer

till erforderligt belopp. Jag förutsätter, att krediten icke

behöver bliva betydande och att den kommer att snarast möjligt återgäldas.

Såsom jag redan nämnt anser jag det icke vara lämpligt, att redan i detta

sammanhang beslut fattas rörande avveckling av rederilånefonden.

Såväl kommerskollegium som statskontoret avråda i sina åberopade utlåtanden

från dylik åtgärd under framhållande av önskvärdheten av att

fonden tills vidare i oförändrad storlek bibehålies vid sidan av kassan.

Kommerskollegium hemställer, att, först sedan närmare erfarenhet vunnits

rörande det genom kassans verksamhet uppstående läget, frågan när och i

vad mån rederilånefondens utlåning skall ställas på avskrivning upptages

till prövning. Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala sig i samma riktning

under betonande av att kassans upprättande icke genast torde göra

rederilånefonden onödig men att ytterligare avsättningar till densamma måhända

torde kunna undvikas.

Förutom nu anförda skäl må framhållas segelfartygens kreditfråga, vilken

icke genom kassan erhåller lösning. Någon ökning av rederilånefonden

bör emellertid, därest kassan kommer till stånd, icke ifrågakomma. I stället

torde, sedan kassans rörelse nått en viss utveckling och någon tids erfarenhet

om dess verksamhet inhämtats, frågan om lånefondens framtida ställning

och eventuella avveckling eller omläggning och nedskärning böra upptagas

till övervägande.

Efter att hava uppläst det omförmälda förslaget till förordning angående

Svenska skeppshypotekskassan hemställer föredragande departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 håft. (Nr 1G0.J 4

Kassans ad
mini8trati07i8-kostnader.

Rederilånefondens

framtida

ställning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

dels antaga samma förslag;

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska skeppshypotekskassan

såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en halv

procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt

belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna

i förordningen förfoga över obligationerna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Einar Engelstedt.

Stockholm, Isaac Mnrcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1929:65 Memorial med förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret. Bankoutskottet får härmed överlämna förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret. s. 4 i texten