Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

1929-03-12 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:191, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:s proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång; given Stockholms slott den 12 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919

om fri rättegång.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929,

1 samt.

160 häft. (Nr 191.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919

om fri rättegång skola, 2, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första

domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,

som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader

eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens

talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att

därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må

efter angivelse åtalas av allmän åklagare, ma fri rättegång ej beviljas målsägande

i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som — ------ förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekostnad

erhålla biträde i rättegången.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor

och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda förhållanden

ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som

Konungen bestämmer.

5 §•

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom nagon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

3

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person

förordnas att därvid biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ordförande.

Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående

förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit

personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde

föreligger.

i ill rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov.

Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet

och ej är avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits

till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill

äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berättigas

att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som äro nödiga

för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,

kan gälda kostnaderna för rättegången, äge rätten förordna, att förmånen

av fri rättegång skall upphöra.

Samma lag vare, där partens talan finnes vara av beskaffenhet, som i 1 §

andra stycket avses.

8 §.

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skall

rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta honom

ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel;

dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån sådant åläggande

bör ske i fall, då beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det

för parten funnits vara av synnerligen ringa betydelse, att hans talan vinner

prövning.

Har part, som åtnjutit fri rättegång, ej förklarats ersättningsskyldig, men

tappar motparten, varde sadan skyldighet denne ålagd, där han enligt lag är

pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

10 §.

Har part------ —- åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt---—- — -— allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts-----ej föras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

14 §.

Vittnesersättning, som-----i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens prövning

skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, han nedlagt å rättegången,

så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör tagas till biträdets

inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Finnes talan utan

skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till biträdet efter omständigheterna

nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras

ej äga rätt till ersättning.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla

sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Beslut om------— tillhandahållas biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler frågan om

vidtagande av vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång och

anför:

»Sedan av särskilt tillkallade sakkunniga den 31 juli 1916 framlagts ett

utkast till lag om kostnadsfri rättegång, och efter överarbetning därav de

sakkunniga den 31 december 1917 avgivit betänkande med förslag till lag om

fri rättegång samt lagrådets yttrande över förslaget inhämtats, framlade

Kungl. Maj :t i proposition nr 118 förslag i ärendet för 1919 års lagtima riksdag.

Efter det första lagutskottet avgivit utlåtande över förslaget (nr 27 och

31), blev detsamma med vissa ändringar antaget av riksdagen.

Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång innehåller i huvudsak

följande föreskrifter.

Fri rättegång kan såväl vid underrätt som i hovrätt och högsta domstolen i

visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången

förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel

för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet

(1, 10 och 11 §§). I samband med ansökan om fri rättegång skall uppgift

lämnas om partens förmögenhetsvillkor och omfattningen av honom åliggande

underhållsskyldighet. Äro dessa förhållanden ej kända, bör uppgiften i fråga

vara styrkt genom offentlig myndighet eller trovärdig, känd person (4 §).

Ansökan om fri rättegång prövas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess

ordförande (3 §).

Förmånen av fri rättegång kan vinnas såväl i tvistemål som i brottmål. För

de senares del är dock den begränsning stadgad att, därest brottet hör under

allmänt åtal eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång

ej må beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan

i målet (1 §).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med rättegången

förenade kostnader, såsom stämpelavgift, expeditionslösen, kostnad för

delgivning av stämning, vittnesinkallelser m. m. samt ersättning till de av den

fattige parten åberopade vittnen, vilkas hörande av rätten funnits erforderligt

för målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift medför, att denna ej

Huvnddragen

av 1919 års

lag om fri

rättegång.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Den utsträckning

vari fri

rättegång

åtnjutits.

kommer att utgå. Övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola gäldas

av allmänna medel (2 § 1 mom.).

I rätten till fri rättegång ingår jämväl förmånen att, där så erfordras för

behörigt anbängiggörande eller utförande av rättegången, erhålla lämpligt biträde

på bekostnad av allmänna medel (2 § 2 mom.). Närmare bestämmelser

meddelas angående förordnande av biträde i 5 § och angående biträdes rätt

till ersättning i 14 §.

Part, som åtnjutit fri rättegång, äger jämväl rätt till fri verkställighet av

dom eller utslag i målet, dock ej vid nytt försök till verkställighet (12 §).

Förmånen av fri rättegång upphör bl. a., då parts förmögenhetsförhållanden

förbättrats så mycket, att han utan intrång i erforderliga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet kan gälda

kostnaderna för rättegången (7 §).

Part, som förklarats förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas

ersätta statsverket kostnad, som skolat gäldas av allmänna medel. År ej sådant

fall för handen, skall motparten, där han tappar, åläggas dylik ersättningsskyldighet,

såvida han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad

(8 §).

Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats i så

hög grad, att han kan återgälda kostnadernas hela belopp, kan parten, på talan

inom viss kortare tid av kronans ombudsman i orten, förpliktas återgälda statsverket

dessa kostnader för rättegången och verkställigheten, så framt motparten

ej ålagts dylik ersättningsskyldighet (13 §).

Närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas vid tillämpning av lagen

om fri rättegång äro meddelade i kungörelse den 19 december 1919 (nr 790;

ändr. 1926 nr 221).

I vilken utsträckning fri rättegång åtnjutits framgår av följande, på grundval

av den officiella rättsstatistiken för åren 1921—1927 gjorda sammanställning

rörande antalet mål, däri part beviljats fri rättegång.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Kärande1

(målsägande)

Svarande 1

(tilltalad)

s

u m m

a

Å r

Tviste-

Brott-

Tviste-

Brott-

Samtliga

Därav ntan rätte- gångsbiträde

mål2

mål3

mål2

mål3

mål2

mål3

mål

Antal

mål

I % av

samt- liga

mål

1921 . . .

1,818

23

189

40

2,007

63

2,070

306

14.8

1922 . . .

2,332

28

181

57

2,513

85

2,598

456

17.6

1923 . . .

2,657

29

333

78

2,990

107

3,097

377

12.2

1924 . . .

2,882

38

331

96

3,213

134

3,347

448

13.4

, 1925 . . .

3,109

60

499

120

3,608

180

3,788

348

9.2

1926 . . .

3,423

54

551

176

3,974

230

4,204

357

8.5

1 19274 . . .

3,868

91

655

214

4,523

305

4,828

347

7.2

1 Hava i ett mål båda parterna åtnjutit fri rättegång har målet räknats såsom 2 mål.

* Inberäknat brottmål, i vilka talan om ansvar ej förts.

3 Oberäknat mål, däri talan om ansvar ej förts.

4 Siffrorna för 1927 äro preliminära.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 101.

7

Statsverkets totalkostnader för de mål, vari fri rättegång beviljats, beräknades

i 1917 års kommittébetänkande komma att uppgå till omkring 150,000 kronor

för år. Av detta belopp antogs dock en väsentlig del — förslagsvis beräknad

till hälften —- komma att återinflyta till statsverket därigenom att tappande

motpart förpliktades att återgälda de kostnader, som utgått av allmänna medel.

Enligt beslut av 1919 års lagtima riksdag skulle statsverkets kostnader i

anledning av lagen om fri rättegång bestridas från ordinarie förslagsanslaget

till domare, vittnen och parter, vilket anslag i samband därmed höjdes med

75,000 kronor eller till 375,000 kronor. Under det första året av lagens tilllämpning

1920 synas de gjorda beräkningarna ha hållit streck. Anslaget blev

visserligen överskridet med omkring 165,000 kronor, men redan under föregående

år hade överskridanden i ungefär samma omfattning förekommit. Under

de följande åren ökades emellertid överskridandena. Vid en av riksräkenskapsverket

för budgetåret 1923—1924 verkställd undersökning framgick, att kostnaderna

i anledning av lagen om fri rättegång uppgått till 265,000 kronor.

Då genom beslut av 1926 års riksdag särskilt anslag blev i riksstaten uppfört

för bestridande av kostnaderna i anledning av lagen om fri rättegång, bestämdes

anslagsbeloppet i enlighet med denna beräkning till 260,000 kronor. Emellertid

visade detta belopp sig långt ifrån tillräckligt för ändamålet. Den

totala anslagsbelastningen uppgick nämligen för budgetåret 1926—1927 till

omkring 497,000 kronor och för budgetåret 1927—1928 till omkring 574,000

kronor. Härifrån avgå emellertid vissa uppbördsmedel å anslaget (i allmänhet

utdömd rättegångskostnadsersättning), vilka belopp för nämnda budgetår

uppgått till resp. 52,000 och 58,000 kronor. Anslagets nettobelastning uppgick

alltså för de båda budgetåren till resp. 445,000 och 516,000 kronor. Anslaget

hade således överskridits med resp. 185,000 och 256,000 kronor. För

budgetåret 1928—1929 är anslagsbeloppet höjt till 300,000 kronor, men detta

belopp torde ej på långt när täcka medelsåtgången, då redan under det första

budgethalvåret tagits i anspråk cirka 276,000 kronor.

Den våldsamma stegring, som kostnaderna för den fria rättegången undergått,

har redan av mina företrädare i ämbetet beaktats. I skrivelse den 15 februari

1926 anmodade dåvarande chefen för justitiedepartementet överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser att inkomma med yttrande, huruvida för tillgodoseende

av den statsverket jämlikt lagen om fri rättegång tillkommande rätt

att av part, som åtnjutit fri rättegång eller i vissa fall av dennes motpart njuta

ersättning för kostnad i rättegången, som guldits av allmänna medel, effektivare

föreskrifter än de gällande kunde finnas påkallade.

Av de inkomna yttrandena ävensom av vad statskontoret och riksräkenskapsverket

efter remiss i ärendet anfört framgick emellertid, att någon mera betydande

minskning i statsverkets kostnader icke kunde vinnas genom effektivare föreskrifter

i berörda hänseende.

I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (II H. T. s. 62) omnämnde min

företrädare i ämbetet vid beräknande av anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål

för budgetåret 1928—1929, att inom justitiedepartementet igångsatts utredning

för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

Statsverkets

kostnader

för den fria

rättegången.

Kostnads
översikt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Riksdagens

revisorer.

1928 ars

utredning.

Statistik.

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I anslutning

härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från häradshövdingar

och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för mål, däri

fri rättegång varit part beviljad, m. m., varjämte vederbörande anmodades att

uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsningar i statsverkets utgifter

för den fria rättegången. Bland de möjligheter, som i sådant avseende syntes

böra tagas under övervägande, nämndes i skrivelsen bland annat skärpning i

föreskrifterna angående fattigdomsgraden; befogenhet för domstol att vägra fri

rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad; skärpning i förprövningen

rörande behovet av rättegångsbiträde; uteslutande av vissa slag av mål

från den fria rättegången; fastställande av taxa för biträdesersättning; utestängande

av icke rättsbildade sakförare från behörighet att förordnas till biträde;

skärpning i föreskrifterna om skyldighet för förlorande part, som åtnjutit fri

rättegång, att till statsverket återgälda förskjuten kostnad.

Innan redogörelse för resultatet av denna utredning lämnas, må här nämnas,

att jämväl riksdagens revisorer haft sin uppmärksamhet riktad på de avsevärda

kostnader för statsverket, den fria rättegången medfört. I sin berättelse för

statsverkets förvaltning under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 hava sålunda

revisorerna verkställt en undersökning i angivna hänseende. Efter att hava

framhållit, att den fria rättegången kommit till användning i större utsträckning

än som ursprungligen beräknats, yttra revisorerna bland annat:

»Revisorerna vilja framhålla, att de jämförelsevis rikliga ersättningar, som

mångenstädes tillerkännas rättegångsbiträden vid fri rättegång, torde kunna

antagas hava medverkat till en ökning av rättegångarnas antal. Möjligen inverkar

även härpå den omständigheten, att såväl kärande som svarande på allmän

bekostnad erhålla rättegångsbiträde i en och samma process.

I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att till rättegångsbiträde

förordnats personer, som varit anställda vid de fem i verksamhet varande

offentliga rättshjälpsanstalterna, och att det knappast kan anses fullt tydligt, i

vilka fall av allmänna medel understöd bör utgå i form av ersättning för fri

rättegång eller såsom direkt understöd till dessa rättshjälpsanstalter.

Såsom ett allmänt omdöme rörande ersättningsbeloppen till rättegångsbiträdena^

vilja revisorerna framhålla, att ersättningarna i åtskilliga fall synas hava

varit alltför höga med hänsyn till den sak, varom rättegången rört sig.

I mycket stor utsträckning har kärande i mål rörande barnuppfostringsbidrag

biträtts icke endast av den jämlikt lagen om barn utom äktenskap särskilt förordnade

barnavårdsmannen utan jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vilket

tillerkänts ersättning av allmänna medel.»

Den utredning, som verkställts på grundval av de genom förenämnda cirkulärskrivelse

den 24 februari 1928 infordrade uppgifter, ger vid handen, att under

1927 slutligt handlagts 5,817 mål, i vilka fri rättegång varit någondera parten

beviljad.* 1 I 4,723 mål var käranden och i 1,094 mål svaranden i åtnjutande av

1 Hava i ett mål parterna å ömse sidor åtnjutit fri rättegång, har målet räknats såsom 2 mål. Den

olikhet i fråga om antalet mål, som förekommer mellan rättsstatistiken och 1928 års utredning, vinner

sin förklaring dels däri att i den senare ntredningen ingå även mål, som förfallit, avskrivits eller i

vilka förlikning träffats, dels ock däri att en del domstolar vid lämnande av primäruppgifterna för

1928 års utredning torde för varje part, som i ett mål med fri rättegång haft dylik förmån, räknat

1 mål.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

9

fri rättegång. Beträffande utgången av dessa rättegångar må nämnas, att för

en sådan beräkning från angivna siffra å hela antalet mål böra avräknas dels

808 mål, beträffande vilka uppgift rörande utgången ej erhållits, dels 287 mål,

som förfallit eller avskrivits eller i vilka förlikning träffats. Tillhopa komma

vid förevarande beräkning ifråga endast 4,722 mål (av dessa 3,802 mål däri

käranden och 920 mål däri svaranden åtnjutit fri rättegång). I 3,442 av ifrågavarande

mål har den fattige partens talan helt eller delvis bifallits. Generellt

sett kan alltså sägas att den fattige parten vunnit i ej fullt tre fjärdedelar av

samtliga ifrågakommande mål.

I de 5,817 mål, vari fri rättegång varit part beviljad, hava sammanlagda kostnaderna

för det allmänna uppgått till 565,393 kronor, fördelade på följande

ändamål:

Vittnesersättningar ...................... 61,248

Ersättningar till rättegångsbiträden:

arvoden och reseersättningar ............ 380,803

förskjutna kostnader.................... 36,228

Övriga kostnader ................... 87,114

Summa 565,393

Beträffande målens beskaffenhet må nämnas, att antalet slutligt avgjorda

civilmål, vartill i detta sammanhang hänföras jämväl brottmål, däri talan om

ansvar ej förts, utgjort 5,097 (därav 4,337 mål, i vilka käranden och 760 mål,

i vilka svaranden åtnjutit fri rättegång). Omkring fyra femtedelar av alla

civilmål beröra äktenskapsrättsliga förhållanden (hemskillnader och äktenskapsskillnader

m. m.) och förhållandet mellan föräldrar och barn (mål angående

barnuppfostringsbidrag m. m.). Den förra gruppen omfattar 2,242 mål

(1,777 kärandemål; 465 svarandemål) och den senare gruppen 1,793 mål

(1,684 kärandemål; 109 svarandemål). Bland de återstående 1,062 civilmålen

gälla omkring en tredjedel eller 335 mål försträckning och borgen (303

kärande- och 32 svarandemål), 179 mål (174 kärande- och 5 svarandemål)

tjänsteavtal och sysslomannaskap, 157 mål (därav 129 kärande- och 28 svarandemål)

utomobligatorisk skadegörelse, 149 mål (105 kärande- och 44 svarandemål)

tvister om lös egendom.

Bland de slutligt avgjorda målen om ansvar för brott, tillhopa 433 (130

kärande- och 303 svarandemål), utgöres den största gruppen av misshandelsoch

ärekränkningsmålen, de förra till antalet 58 (21 kärande- och 37 svarandemål)

och de senare 77 (48 kärande- och 29 svarandemål).

Den statistiska utredningen ger också möjlighet att bedöma den omfattning,

i vilken rättegångsbiträden varit förordnade att hjälpa den fattige parten och

förhållandet mellan bifall och avslag i olika fall. Vid denna beräkning hava

medtagits allenast de 4,722 mål, rörande vilka fullständiga uppgifter föreligga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Allmänna

uttalanden.

Mål

Hela

an-

talet

mål

Talan

bi-

fallen

%

Rättegångs- biträde ej

förordnat

Såsom rättegångsbiträde har forordnats

biträde å

rätts hjälps- anstalt

rättsbildad

advokat

icke rätts- bildad sak- förare

tjänsteman1

annan

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

*

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

*

Tvistemål. .

Brottmål . .

Summa

4,289

433

77

35

375

76

61

34

879

33

91

42

1,956

283

72

33

245

27

72

37

754

13

83

46

80

1

58

4,722

78

451

59 | 912

90

2,239 67

272

69

767

82

81

58

Såsom av tabellen framgår, uppvisa de genom rättshjälpsanstalterna beredda

målen den gynnsammaste bifallsprocenten eller 90. Därnäst komma mål, i vilka

lands- och stadsfiskaler och andra tjänstemän utfört partens talan. För denna

grupp är bifallsprocenten 82. För de rättsbildade advokaterna och de icke rättsbildade

sakförarna äro motsvarande siffror 67, resp. 69.

I ett stort antal av de avgivna yttrandena har uppgivits, att missbruk av

den fria rättegången förekommit. Sålunda yttrar t. ex. domhavanden i Södertörns

domsaga, att rättens ordförande ej sällan haft en känsla av att de fria

rättegångarna — särskilt i vad gäller ärekränknings- och mindre hemfridsbrott

— tillkommit i rent trakasseringssyfte eller för att bereda vederbörande rättegångsbiträde

ekonomisk vinning. Särskilt sistnämnda synpunkt har på många

håll kraftigt understrukits. Vissheten, att biträdet under alla förhållanden får

ersättning — yttrar domhavanden i Mellersta Roslags domsaga — har framkallat

instämmanden i vissa fall av uppenbart ogrundad talan. Även domhavanden

i Gästriklands västra domsaga uppger, att exempel ej saknas på att personer

av rent skade- eller processbegär förmås att anhängiggöra mål med tillhjälp

av den fria rättegången, och han förklarar sig ha funnit att bestämmelserna

angående förordnande av rättegångsbiträde i alltför hög grad utnyttjas i förvärvssyfte.

Från Medelpads västra domsaga lämnar t. f. domhavanden den

uppgiften, att ett stort antal mål anhängiggjorts på rent försök och i en del fall

endast för att bereda biträdet inkomster. Av häradshövdingen i Västra Hälsinglands

domsaga har uppgivits, att fall förekommit, då personer, som önskade få

förordnande som rättegångsbiträde, satte sig i förbindelse med dem, som kunde

antagas hava något ouppgjort mellanhavande och erbjöde dem sina tjänster, medvetna

om att de av parten komme att föreslås till biträde i en blivande rättegång.

Detta kunde lätt leda till — yttrar häradshövdingen vidare -— att tvister

droges inför domstol, vilka parten eljest ej tänkt sig skulle förekomma inför

rätta. Man finge det intrycket, att antydda personer sökte på omförmälda

sätt fylla ut den praktik, som eljest ej lämnade dem erforderligt arbete. Även

från de södra delarna av landet föreligga uttalanden, vari vitsordas att betänk
-

Vanligen landsfiskal eller stadsfiskal.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

11

liga missbruk förekommit. Häradshövdingen i Sunnerbo domsaga yttrar, att

exempel ej saknas, att advokater och sakförare begagnat denna till de fattigas

förmån stiftade lag för att skaffa sig inkomster. T. f. domhavanden i Hammarkinds

domsaga har uppgivit, att flera fall förekommit, där vederbörande rättegångsombud,

som från början måste ha insett det vara omöjligt att vinna ifrågavarande

mål, icke velat föra detsamma under annan förutsättning än att fri

rättegång beviljats hans huvudman, detta givetvis för att icke gå förlustig rättegångsersättningen.

I yttrandet har vidare uppgivits, att det ej sällan hände,

att fria rättegångsmål anhängiggjordes i rent trakasseringssyfte t. ex. av tjänstehjon

mot husbonde, formellt om lönefordran eller på annan föregiven grund, men

i verkligheten för att hämnas någon förment oförrätt, och alltid funnes det å

varje plats personer villiga att åtaga sig ett sådant mål, eller rent av framprovocera

detsamma, ty, även om målet förlorades, finge ombuden i alla fall sitt

ofta rundliga arvode av allmänna medel, och den vinnande parten kunde icke

utfå någon ersättning för sina kostnader i målet. T. f. domhavanden i Aspelands

och Handbörds domsaga nämner, att i enstaka fall förekommit, att rättegångsombud

spårat upp en tvistefråga samt förmått parten att med begagnande av

ombudet såsom biträde anhängiggöra process under anlitande av den fria rättegången.

Från förutvarande Vadsbo södra domsaga har t. f. domhavanden uppgivit,

att advokat- och sakförarfirmor i sina annonser i ortspressen ställa i utsikt

»kostnadsfria konsultationer åt obemedlade», i syfte att därmed vinna

klienter, för vilka statsverket ikläder sig kostnaden för rättegången. Utan

tvivel, yttrar han vidare, har utsikten att erhålla fri rättegång mången gång

lockat till anhängiggörande av obefogade processer. Liknande synpunkter ha

gjorts gällande även av häradshövdingarna i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers

domsaga samt i Torna och Bara domsaga. Jämväl från en del av rådhusrätterna

föreligga uttalanden, som giva vid handen, att missbruk förekommit. Rådhusrätten

i Uppsala uppger t. ex. att i andra mål än de familjerättsliga fall ej saknats,

då den fria rättegången utnyttjats för ett processmakeri, som införandet

av institutet fri rättegång ej kan hava avsett att främja. I utlåtandet från

rådhusrätten i Landskrona yttras, att exempel ej saknats på fria rättegångar,

som anhängiggjorts både på synnerligen lösa grunder och i tydligt trakasseringssyfte.

Det ligger -— yttrar rådhusrätten vidare — något synnerligen irrationellt

i att staten, såsom nu ej sällan sker, finansierar orättfärdiga rättegångar

och därigenom tillskyndar oförvitliga medborgare kostnader. Rådhusrätten i

Varberg uppger, att i allmänhet tillgår så att en sökande i första hand vänder

sig till en i orten praktiserande advokat eller sakförare och för honom framlägger

sin sak. År denna skäligen osäker eller den mot vilken sökanden skall

vända sig ej fullt solvent, då begäres — yttrar rådhusrätten — fri rättegång

med förordnande av biträde för att någon ersättning för det blivande biträdet

skall kunna påräknas. Även rådhusrätten i Skara gör gällande, att den fria

rättegången stundom missbrukats till utförande av talan, som ibland varit

ohemul, ibland hänfört sig till ett så obetydligt intresse, att dess tillvaratagande

ej förtjänade något understöd från det allmännas sida, och rådhusrätten i

Västerås framhåller att i ett fåtal fall den fattige partens talan på grund av

s. 12 Kontrollera mot PDF

Speciella

uttalanden.

1. Skärpta

föreskrifter

ang. fattigdomsgraden.

2. Uteslutande

av

vissa mål

från fri rättegång.

3. Förprövning

rörande

partens talan.

12 Kungl. May.ts proposition nr 191.

själva sakens beskaffenhet varit sådan, att fri rättegång icke skäligen bort

beviljas.

I detta sammanhang torde slutligen få nämnas, att Allmänna svenska advokatföreningen,

utgörande en sammanslutning av huvudsakligen icke rättsbildade

sakförare, i en ingiven skrift, vari hemställts om vissa ändringar i lagen om fri

rättegång, framhållit bland annat, att dels på grund av den avfattning lagen

erhållit i fråga om tillstånd att erhålla fri rättegång, dels på grund av åtskilliga

domstolars sätt att tolka bestämmelsen om förordnande av rättegångsbiträde,

statsverket vållats dryga kostnader för till och med rena okynnesprocesser,

samt att förty såväl i det allmännas som i de enskilda parternas intresse

ändringar i lagen vore påkallade.

Det första spörsmål, varom i skrivelsen den 24 februari 1928 begärdes ett

uttalande från domhavande och rådhusrätter, gällde, huruvida en skärpning

vore påkallad i föreskrifterna rörande fattigdomsgraden. Flertalet häradshövdingar

och rådhusrätter ha förklarat någon sådan skärpning ej böra ifrågakomma.

Däremot har från många håll framhållits önskvärdheten av, att strängare

föreskrifter infördes i fråga om formen för styrkande av partens fattigdom.

Bl. a. har därvid hemställts, att den nu medgivna möjligheten att få uppgifterna

om partens ekonomiska förhållanden m. m. bestyrkta genom annan än offentlig

myndighet, nämligen genom »trovärdig, känd person» måtte bortfalla.

Bland mål, som i första hand borde uteslutas från den fria rättegången, hava

i utlåtandena från flera håll nämnts ärekränkningsmålen och de ofta i samband

med dessa stående ringare hemfridsbrotten. Därvid har dock påpekats, att även

i dessa mål fall kunna förekomma, då den fattige partens talan kan vara befogad,

varför det icke kunde vara lämpligt att helt utesluta målen i fråga från

den fria rättegången. Vidare har ifrågasatts, att dylik förmån icke borde beviljas

åt svaranden i mål om ansvar för vissa mindre förseelser såsom fylleri

och förargelseväckande beteende ävensom i fall av åtal enligt motorfordonsförordningen

eller vägtrafikstadgan. En ytterligare begränsning av den fria rättegången,

som ställts i fråga, gäller målsägandetalan i de brottmål, som åtalas

av allmän åklagare, och från några håll har påyrkats, att fri rättegång överhuvudtaget

ej skulle få förekomma för utförande av målsägandetalan i brottmål.

Även ännu längre gående beskärningar i den fria rättegången ha från

vissa håll förordats, nämligen att den fria rättegången skulle inskränkas till

de grupper av mål — de familjerättsliga och barnuppfostringsmålen — beträffande

vilka behovet av den fria rättegången starkast gjort sig gällande.

Spörsmålet huruvida domstol bör tilläggas befogenhet att vägra fri rättegång,

där partens talan finnes uppenbart ogrundad, har i flertalet av

de yttranden, vari nämnda fråga berörts, besvarats jakande. Sålunda yttrar

t. ex. häradshövdingen i Södertörns domsaga, att det verksammaste

medlet att förhindra okynnesprocesser på statens bekostnad syntes vara

att tillägga den beslutande myndigheten befogenhet att på förhand pröva,

huruvida rättegången vore skäligen grundad. Häradshövdingen i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ]01. 13

Torna och Barn domsaga framhåller, alt det syntes mycket önskvärt

att -— med frångående av beaktansvärda principiella betänkligheter — en förprövning

anordnades, varigenom domstolen eller domaren sattes i tillfälle att

vägra fri rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad. Det har

också från enstaka håll yrkats att begränsningen borde gå än längre; så ifrågasätta

t. ex. domhavandena i Bollnäs domsaga, Torneå domsaga och Sunnerbo

domsaga, huruvida ej sökanden borde visa sannolika skäl för att hans

talan kunde antagas vara lagligen grundad. Vidare har ifrågasatts, om ej

fri rättegång borde vägras, där partens talan funnes röra en fråga, som ej

mnebure något väsentligt intresse för parten och med vilken domstolens tid helst

icke borde upptagas (domhavanden i Bråbygdens domsaga). I samband härmed

har sistnämnde domhavande ifrågasatt, huruvida ej lämpligen borde stadgas

skyldighet för part, som önskar fri rättegång, att personligen framställa

sin begäran därom. Först da uppstode möjligheten att erhålla en närmare

kännedom om hans förmögenhetsvillkor och den sakliga befogenheten av hans

talan. Rådhusrätten i Eskilstuna har ansett förprövningen böra omfatta

det fall, att värdet av vad part åsyftar att i rättegången vinna är så ringa, att

det icke står i rimligt förhållande till kostnaden för rättegången. Jämväl rådhusrätterna

i Jönköping och Trälleborg hava förordat en liknande föreskrift.

Emellertid hava även uttalats betänkligheter mot förprövningen, såvitt däri

innefattas en prövning av frågan om det befogade i partens talan. Häradshövdingen

i Ångermanlands södra domsaga avstyrker sålunda anordningen med

hänsyn till det ställningstagande till tvisten, vartill domstolen skulle tvingas.

Han uttalar ock den förmodan, att förprövningen skulle få ringa ekonomisk

betydelse. Liknande synpunkter göras gällande även från andra håll, t. ex.

av häradshövdingen i Nora domsaga samt rådhusrätterna i Skara och Örebro.

Sistnämnda domstol förordar i stället, att på ort, där rättshjälpsanstalt finnes,

ansökan om fri rättegång i regel ingives genom anstaltens försorg. Häradshövdingen

i Flundre, Väne och Bjärke domsaga framhåller, att de farhågor,

som tidigare uttalats, att förmanen av fri rättegång skulle bliva missbrukad,

därest ej nagot slags förprövning rörande det befogade i den fattige partens

talan anordnades, syntes ha visat sig överdrivna. Den även från andra håll

uttalade förmodan, att en förprövning skulle bli utan större praktisk betydelse

delas även av häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga, som emellertid hemställer,

att domstol tillägges rätt att, sa snart det under målets gång blir klart,

att partens talan är uppenbart ogrundad, bestämma, att fri rättegång ej i fortsättningen

må äga rum. Ett uttalande i samma riktning har också gjorts av

Hälsingborgs rådhusrätt.

Ett stort antal av de hörda myndigheterna hava funnit, att förprövningen

rörande behovet av rättegångsbiträde för den fattige parten bör skärpas. Därvid

har bl. a. ifrågasatts, att i vissa mål förordnande av rättegångsbiträde icke

borde äga rum. Salunda har föreslagits, att rätten att erhålla biträde i bagatellmal

och mindre brottmål borde borttagas (häradshövdingen i Älvdals domsaga).

Fian flera hall har vidare framhållits, att i mål angående hemskillnad, äk
-

4. Skärpt

prövning

rörande behovet

av

rättegångsbiträde.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 191.

tenskapsskillnad ävensom i barnuppfostringsmål verkligt behov av rättegångsbiträde

endast mera sällan torde förekomma. Det har påpekats, att i dessa mål

parterna i regel iakttaga personlig inställelse och att rätten enligt gällande lag

är skyldig att sörja för fullständig utredning i målet. Yad särskilt barnuppfostringsmålen

angår har erinrats om att, därest lämplig barnavårdsman finnes,

rättegångsbiträde ej borde vara behövligt. Det har uppgivits, att barnavårdsmännen

ofta anlita advokat, vilken då i allmänhet begär fri rättegång (domhavanden

i Gästriklands östra domsaga).

En annan begränsning, som från vissa håll påkallats, gäller förordnandets

innebörd. Domhavanden i Gästriklands västra domsaga har framhållit, att det

erbjöde svårigheter att på förhand, vid den tidpunkt då framställningen om fri

rättegång gjordes, kunna bedöma, om biträdesförordnande vore överflödigt eller

icke. För anhängiggörande av rättegång syntes hjälp åt den fattige parten ofta

vara av nöden, men för vidare utförande av hans talan vore bistånd i många

fall överflödigt. Det förekomme f. n. exempel på att i mål om hemskillnad och

äktenskapsskillnad av enklaste slag, som bort kunna avgöras genom ansökning

av båda parterna, uppträdde yrkesutbildade advokater å ömse sidor. Med nuvarande

bestämmelser kunde sådant svårligen förhindras. Liknande synpunkter

hava framförts av domhavanden i Oxie och Skytts domsaga. T. f. domhavanden

i Askims domsaga har upplyst, att i hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål

i domsagan, där det ej kunnat utrönas, att särskilda tvistefrågor

funnes, förordnades redan nu biträde endast för anhängiggörande av den fattige

partens talan. Från Linköpings rådhusrätt har lämnats den upplysningen rörande

där tillämpad praxis, att rättens ordförande, därest ej särskilda skäl

androges för partens behov att erhålla hjälp för utförandet av sin talan, vägrade

förordnande av biträde. Detta gällde framför allt det stora antalet mål, som

avsåge hemskillnad och äktenskapsskillnad, ävensom talan enligt lagen om barn

utom äktenskap. Därest under handläggningen vid rätten yppades särskilt

behov av biträde åt fattig part förordnades biträde av rätten. Även domhavanden

i Flundre, Väne och Bjärke domsaga har framhållit önskvärdheten av att

biträde förordnades endast för den förberedande utredningen och stämningens

uttagande eller för svaromåls avgivande, medan åt domstolen allena borde förbehållas

rätt att förordna någon att ytterligare biträda den, som beviljats fri

rättegång. Liknande synpunkter ha anförts även av rådhusrätten i Södertälje.

Häradshövdingen i Yemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga har uppgivit,

att den praxis genomförts att ej vid stämningens uttagande träffa bestämmelse

om rättegångsbiträdes användning utan låta frågan därom hänskjutas till avgörande

först vid målets handläggning inför rätten, allt efter det läge, i vilket

målet då förelegat. Häradshövdingarna i Listers, Villands, östra Göinge och

Västra Göinge domsagor ha som ett önskemål uttalat, att med förordnande av

rättegångsbiträde lämpligen borde anstå, tills målet förekommit vid rätten och

sådant förordnande då funnes erforderligt. Även rådhusrätten i Lund har

uttalat sig för den anordningen, att biträde till en början förordnades endast för

målets anhängiggörande samt att med vidare förordnande finge anstå, tills det

under handläggningen visade sig, att biträde vore erforderligt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 15

En annan punkt, i fråga om vilken önskemål om reformering uttalats gäller

den i 5 § stadgade rätt för den fattige parten att, om ej särskilda skäl äro

däremot, till rättegångsbiträde få den förordnad, som lian därtill föreslår. Domhavanden

i Ångermanlands västra domsaga har påpekat, att fattiga parter

esomoftast lagt i dagen brist på hänsyn till det allmänna genom att påkalla så

dyrbar advokathjälp, att även mycket välbärgade motparter för sin talans utförande

icke ansett sig böra offra tillnärmelsevis så stora belopp som de av

staten för den fattige parten förskjutna. Även från andra trakter av landet

ha klagomål i samma riktning försports. Sålunda yttrar t. ex. domhavanden i

Färs härad, att parterna sällan vände sig till någon person i orten t. ex. landsfiskalen

utan gemenligen fore till någon stad, där de anlitade advokat, som väl

visste, att staten garanterat honom säker inkomst av rättegången, och ej heller

försummade att begagna tillfället. Från några håll har yrkats, att föreskriften

i 5 § om partens förslagsrätt vid förordnande av rättegångsbiträde helt borde

utgå (t. ex. domhavandena i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, Kinda och

Ydre domsaga, Hallands mellersta domsaga). Av häradshövdingen i Västra

Hälsinglands domsaga har framhållits, att, om bestämmelsen i fråga finge utgå,

ändock å de flesta orter kunde förordnas fullt lämpligt biträde, som domhavanden

eller rätten fullt kände och till vilken de hyste förtroende och ej, såsom till

följd av bestämmelsen ibland skedde, personer med formell kompetens, om vilka

domhavanden och rätten ofta visste mycket litet. På några håll har föreslagits,

att vissa begränsningar i föreskriftens räckvidd borde ske, så att vid förordnandets

meddelande i besparingssyfte avvikelse borde kunna ske från partens

förslag, ifall den föreslagne vore avlägset boende och nödigt biträde på närmare

håll kunde beredas (rådhusrätterna i Lysekil, Skara, Kristinehamn och Härnösand).

Uttalanden förekomma emellertid också mot de föreslagna inskränkningarna

i fråga om förordnande av rättegångsbiträde. Domhavanden i Södertörns domsaga

gör gällande, att i flertalet mål parten torde vara oförmögen att utan sakkunnig

hjälp utföra sin talan. Därest dylik hjälp undanhölles parten, skulle

utredningsarbetet komma att åvila domstolen, vilket åtminstone i de större domsagorna

med deras redan nu dryga arbetsbörda skulle verka betungande. Häradshövdingen

i Mellansysslets domsaga har framhållit, att i familjerättsmålen

kvinnan i regel vore i behov av rättegångsbiträde, och rådhusrätten i Malmö

papekar, att de parter, som anlitade den fria rättegången, genomgående vore

personer, som saknade nödig insikt om hur en rättegångstalan skulle anhängiggöras

och utföras. Till båtnad ej blott för dem själva utan även för domstolen

försåges de därför med biträde. Att statskassan bleve lidande på denna anordning

vore visserligen att beklaga, men kunde knappast undvikas. Rådhusrätten

avstyrkte därför bestämt, att behovet av rättegångsbiträde underkastades en

skärpt prövning, varigenom rätten till biträde inskränktes.

I förberörda skrivelse den 24 februari 1928 berördes även frågan om rättegångsbiträdenas

ersättningsrätt, speciellt huruvida det kunde anses lämpligt att1

en särskild taxa bleve fastställd för biträdesersättningen. Det övervägande antalet

av de domhavande och rådhusrätter, som yttrat sig i frågan, hava emel
-

5. Rätte;ångsbiträde9

ersättningsrätt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

lertid avstyrkt förslaget om en taxa. Det har därvid framhållits, att hart när

oöverstigliga svårigheter mötte att upprätta en för olika orter i landet lämpligt

avvägd taxa. Beträffande de nu tillämpade grunderna för biträdesersättningens

beräkning har från de flesta håll uppgivits, att ersättning i allmänhet

utgår för inställelse efter de grunder, som i sådant hänseende tillämpas i andra

mål, men att en viss återhållsamhet iakttages i fråga om utdömande av särskilt

arvode till rättegångsbiträdet. Av t. f. domhavanden i Västmanlands

norra domsaga har ifrågasatts, att åtgärder borde vidtagas för att förekomma,

att ett ombud, som å samma rättegångsdag uppträder i flera mål, får sig tillerkänd

ersättning för resa och kost flera gånger. En fördelning borde i stället

ske av berörda engångskostnad på samtliga de mål, vari ombudet uppträdde.

Ett sådant beräkningssätt tillämpas enligt uppgift redan nu av häradsrätten i

Lindes domsaga. Häradshövdingen i Falu domsaga har framhållit önskvärdheten

av att biträdets rätt till ersättning i mål, däri fri rättegång åtnjutes, ej

borde vara ovillkorlig, utan åt domstolen borde inrymmas befogenhet att i det

slutliga utslaget avgöra, om ersättning till biträdet skall utgå av allmänna

medel, varvid domstolen skulle hava att taga hänsyn till om skäl för rättegången

förelegat eller icke, i vilket sistnämnda fall ersättning till biträdet icke

borde gäldas av allmänna medel. Det kunde nämligen förväntas, att biträdet

i tvivelaktiga fall inför risken att icke erhålla ersättning för sitt arbete skulle

avråda från rättegång. Liknande synpunkter hava framhållits även av häradshövdingarna

i Ölands domsaga, Flundre, Väne och Bjärke domsaga samt i

Gudhems domsaga. Rådhusrätten i Östersund har framhållit önskvärdheten av

ett stadgande, att ombud, som förordnats till biträde i rättegång åt fattig part

och som genom oskicklighet, försummelse eller oförstånd är vållande till onödiga

kostnader, borde kunna dömas att till statsverket utgiva sådan kostnad.

6. Skilda I de avgivna utlåtandena ha ytterligare berörts ett par önskemål. Sålunda

förslag. jlar domhavanden i Sunnerbo domsaga ifrågasatt, att motparten borde höras

över ansökan om fri rättegång, innan densamma bleve bifallen. Vidare ha från

flera håll påtalats de dryga kostnader, som onödigt åsamkas statsverket genom

att stämningar ofta delgivas icke genom den närmast boende stämningsmannen

utan genom landsfiskalen, som för verkställande av delgivningen måste

företaga kostsamma resor. Slutligen har påpekats, att från fri rättegång borde

kunna undantagas sådana mål, i vilka det med rättegången avsedda ändamålet

lika väl kunde vinnas genom parternas gemensamma ansökan, medan

från annat håll (domhavanden i Södertörns domsaga) ifrågasatts utsträckning

av fri rättegång till vissa ansökningsärenden, nämligen ansökningar rörande

hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Fri process i I Danmark och Norge beviljas fri rättegång ej av domstol utan av administra
Danmark

och ||v myndighet. I Danmark meddelas beslut av amtmanden, såvitt angår rätte
Norge.

. .....

gången i underrätt, samt av justitieministern, såvitt angår mål vid Landsret

och Hojesteret. I Norge beviljas fri process av Justisdepartementet. Statskassans

kostnader för fri process hava under de senare åren uppgått i Danmark

(invånarantal 3,420,000) till omkring 125,000 kronor och i Norge (invånarantal

2,650,000) till omkring 75,000 kronor, för finansår räknat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 191.

17

Inom justitiedepartementets lagavdelning liar med biträde av särskilt till- Utkast till

kallade sakkunniga, rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm Zo^en.**

upprättats ett utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de

återgivna yttrandena påtalats, över detta utkast hava utlåtanden avgivits

av rikets hovrätter och Sveriges advokatsamfund. Utkastet med tillhörande

motivering och däröver avgivna utlåtanden torde såsom bilagor få fogas vid

detta protokoll (bilaga I och II).

Svea hovrätt har i sitt yttrande förklarat sig ha funnit, att frånsett vissa

detaljanmärkningar det remitterade utkastet vore välgrundat. Göta hovrätt

har icke haft något att erinra mot lagutkastet. Även hovrätten över Skåne

och Blekinge har förklarat att, efter beaktande av vissa smärre jämkningar,

de föreslagna bestämmelserna vore i stort sett riktiga och borde kunna föra

till målet. Börande det allmänna behovet av en revision av lagen har hovrätten

framhållit, att, såsom gällande lagbestämmelser vore avfattade, de

lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit avsedd

och ej heller vore önskvärd. Ofta hade den fria rättegången blivit mera

en god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter.

Mången gång hade kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där

så ej varit erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten avlägsna

boningsort dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare hade

ej ansett sig böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde

för dess utförande, ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfarandet

hade i viss mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell

natur.

Även Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande uttalat, att vissa besparingar

i statens kostnader för den fria rättegången vore önskvärda, ehuru

de enligt samfundets mening vore möjliga redan inom ramen för den nuvarande

lagen. Sökandens behov av fri rättegång och biträde kunde underkastas

en mera ingående prövning än som nu understundom vore fallet.

Vidare borde bättre kontroll kunna utövas från domstolarnas sida över

det sätt, varpå förmånen begagnades, vilket vore så mycket mer angeläget som

fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet att svälla. En omdömesgill

processledning i förening med tillbörlig hänsyn till personliga kvalifikationer

vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna åstadkomma förbättring.

I den mån det remitterade utkastet vore ägnat att giva en impuls till en friare,

mera personlig prövning av de frågor, som inverkade på beviljandet av fria

rättegångar, vore detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning. Emot åtskilliga

av de föreslagna ändringarna ville emellertid advokatsamfundet framställa

erinringar. Förslaget borde icke utan väsentliga omarbetningar läggas

till grund för lagändring.

Såsom av den föregående utredningen framgår, hava kostnaderna i anledning Departeav

lagen om fri rättegång stigit till belopp vida överstigande vad som vid la- m«ntschefen.

gens antagande beräknades. Medan utgifterna för det allmänna enligt 1917

års kommittéförslag uppskattades till 150,000 kr. om året, varav hälften för
Bihang

till riksdagens protokoll 19Z9. 1 samt. 160 häft. (Nr 191.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

väntades återinflyta till statskassan genom att rättegångskostnaderna bleve

ålagda den fattiga partens motpart, hava nettoutgifterna under senast tilländalupna

budgetår uppgått till över 500,000 kr., och tendensen i anslagsbelastningen

under löpande budgetår utvisar fortsatt stegring. Riksdagens revisorer

hava ock, på sätt i det föregående nämnts, haft anledning att därå fästa

uppmärksamheten. Även om vid jämförelse mellan de ursprungligen beräknade

kostnaderna och de numera konstaterade ej bör förbises, att lagen berett fri

rättegång i vidsträcktare omfattning än från början förutsattes, att en, ej minst

för de mindre bemedlade folklagren betydelsefull lagstiftning under det senaste

årtiondet kommit till genomförande, samt att slutligen själva tidsandan

och jämväl de senare årens sociala utveckling fört med sig, att en mångfald

tvister bland de mindre bemedlade, vilka tidigare mera sällan kunnat komma

under rättslig reglering, numera underkastas domstols prövning, så kvarstår

dock — och därom bära de i det föregående återgivna yttrandena oförtydbart

vittne — att den fria rättegången i många fall blivit utnyttjad i en omfattning

och på ett sätt, som icke kan anses förenligt med den uppgift i samhällslivet,

som institutet i fråga bör ha att fylla.

Redan i 1917 års sakkunnigbetänkande uttalades vissa farhågor, att den fria

rättegången kunde komma att missbrukas. För den bemedlade — yttrades i

betänkandet— utgjorde redan tanken på de med en process förenade ekonomiska

uppoffringarna en hämsko på lusten att i onödan anställa rättegång.

Skulle samhället för den fattige undanröja varje hämmande moment härutinnan,

så ställdes i själva verket på hans omdömesgillhet och självbehärskning

större krav än på den bemedlades. Och det syntes ej låta sig försvaras att sålunda

genom ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka

frestelsen att processa. Visserligen borde fattigdomen ej vara någon till hinders

för ernående av vad honom med rätta tillkomme, men den borde ej heller

få vara ett fribrev för trätlystnaden att ohämmat driva sitt spel. Vissa inskränkningar

i den fria rättegången vore påkallade ej blott av plikten att

skydda statskassan för onödiga kostnader utan även av skyldig hänsyn till den

fattiges motparts intresse. Ty om än denne i domen finge sig tillerkänd full

ersättning för sina rättegångskostnader, så vore dock denna ersättningsrätt oftast

endast en rätt på papperet. Ett försök att hos den fattige uttaga det utdömda

beloppet skulle i många fall endast vålla vederbörande ytterligare kostnader.

Därjämte syntes emellertid även den fattige partens eget intresse bjuda,

att samhället med varsamhet och urskillning genom särskilda förmåner

beredde honom lättnader vid rättegångars utförande. Ty i sista hand finge

även den fattige själv bära ansvaret för sina gärningar. Anställde han en

uppenbart ogrundad talan, komme han att i domen drabbas av kostnaderna för

processen. Det skulle därför vara en missriktad humanitet, om lagstiftaren av

ömhet för den fattiges rätt läte sig förledas att bereda honom tillfälle att helt

okontrollerat taga samhällets rättshjälp i anspråk.

Erfarenheten har för visso bestyrkt, att de sålunda uttalade farhågorna

ägde fog.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl, Mai ds proposition nr 101.

19

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande fördelningen av statsverkets

kostnader för den fria rättegången på olika ändamål utvisar, att av hela

det belopp å i runt tal 565,000 kronor, som av statsverket förskjutits i de vid underrätt

under år 1927 slutligt avgjorda mål, i vilka fri rättegång varit part

beviljad, omkring två tredjedelar eller 380,000 kronor utgjorts av arvoden och

reseersättningar till rättegångsbiträden. Att utgifterna för berörda ändamål

kommit att stiga till så avsevärda belopp torde framför allt vara beroende därpå,

att rättegångsbiträde förordnats i långt större utsträckning än som vid

lagens tillkomst varit avsett. I motiveringen till 1917 års kommittéförslag

framhölls, att av ordalydelsen i det föreslagna stadgandet om förordnande av

rättegångsbiträde -— vilket stadgande i stort sett överensstämmer med gällande

lags -— framginge, att den fattige parten i regel själv borde utföra sin talan

och att endast undantagsvis rättegångsbiträde borde förordnas. Särskilt borde

beaktas — yttras vidare — att partens bristande rättskunskap i och för sig

ej finge vara tillräcklig grund för förordnande av biträde. I enklare fall syntes

nämligen domaren genom utövande av en effektiv processledning kunna tillräckligt

sörja för, att ej partens rättsokunnighet lände honom till men. Såsom

regel borde också uppställas kravet, att rättegångsbiträde ej förordnades före

ett måls anhängiggörande, med mindre motparten hörts över ansökningen.

Praxis har emellertid, såsom nämnts, icke gått i den riktning, som i förarbetena

till lagen angavs. En jämförelse mellan rättsstatistiken för 1921, det

första år, för vilket siffror finnas tillgängliga, och 1927 visar, dels att antalet

mål, i vilka rättegångsbiträde förordnats för fattig part, ökats från 1,764 till

4,481, dels att de mål, i vilka biträde icke förordnats, allenast stigit från 306

till 347. Medan alltså år 1921 antalet av de mål, i vilka den fattige parten utförde

sin talan utan biträdeshjälp, utgjorde ej fullt 15 procent av samtliga fria

rättegångsmål, har sistnämnda siffra år 1927 sjunkit till omkring 7 procent.

Biträde bar sålunda förordnats i 93 procent av samtliga dylika mål.

Anledningen till den nu berörda utvecklingen torde framförallt ligga däri,

att på ort, där rättshjälpsanstalt ej finnes, de fattiga parterna i allmänhet vända

sig direkt till en advokat eller sakförare. Denne omhändertar då ärendet

samt utverkar fri rättegång jämte förordnande för sig själv såsom rättegångsbiträde.

Genom att biträdet sålunda redan på det rent förberedande stadiet

skjutes in mellan domstol och part inträder en viss isolering dem emellan, och

rätten eller dess ordförande blir merendels icke i tillfälle att kunna bedöma,

huruvida parten verkligen är ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina

intressen. Förordnande av rättegångsbiträde meddelas därför ofta utan någon

närmare prövning. Den bristande kontroll, som härvidlag från domstolarnas

sida torde övas, leder i sin tur till att rättegångsbiträdena långt ifrån

att självmant avstyra processer i fall, där fri rättegång kan för huvudmannen

utverkas, tvärtom mången gång främja igångsättandet av sådana. Den fria

rättegången är sålunda redan i sig själv i viss mån ägnad att stimulera ett

rättegångsombud att driva fram en process, från vars förande han kanske

skulle avrått, ifall hans huvudman hade haft att svara för rättegångskostnaderna.

För ett omdömesgillt biträde åt en icke obemedlad part utgör nämligen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

redan tanken på den ekonomiska risk, som hans huvudman utsattes för, givetvis

ett hämmande moment vid bedömande av frågan, huruvida rättegång bör

anhängiggöras eller ej. Har nämligen biträdet på grund av bristande omtanke

härutinnan åsamkat klienten utgifter, äventyrar han förtroendet från klientelets

sida och skadar därmed sin egen näringsutövning, vartill kommer att den

ersättning för processens förande, som han må påräkna att av sin huvudman

utfå, måhända helt eller delvis uteblir. Dylika hämmande moment saknas eller

föreligga i mindre grad hos ett ombud, som åt sin huvudman utverkar fri rättegång

och därvid blir berättigad att, hur än rättegången utfaller, uppbära sin

ersättning av statsmedel. Ej endast statsverket betungas därav. Missbruket

av den fria rättegången förorsakar också dem, som bli instämda i rättegången,

betydande kostnader och jag har mig bekant fall, då den fattiges motpart åsamkats

kostnader å tusentals kronor för en rättegång, som av den fattige parten

anställts utan ringaste fog.

Det synes mig, att lagstiftningen -— såväl av omtanke om den fria rättegångens

sociala uppgifter som av hänsyn till att staten ej bör ekonomiskt stödja

ett i många fall gagnlöst och rent av anstötligt processmakeri — icke kan undgå

att vidtaga åtgärder för att stävja de missbruk, vartill de nu gällande bestämmelserna

givit anledning. Härvid bör emellertid tillses att ej sådana medel

tillgripas att, om ock missbruken därmed skulle undanröjas, de fattiga parternas

berättigade intressen komme att trädas för när. Framför allt bör syftet

med den ifrågasatta revisionen vara att åtminstone förhindra, att förmånen av

fri rättegång exploateras för privatekonomiska intressen, som föga ha att skaffa

med den fria rättegångens i sig behjärtansvärda uppgift.

Följande riktlinjer hava synts mig böra läggas till grund för den ifrågasatta

revisionen av lagen. Den beslutande myndigheten beredes tillfälle att vägra

fri rättegång, där partens intresse att överhuvud få sin sak prövad av domstol

måste anses synnerligen ringa. En mera ingående prövning av behovet av biträde

sker, varvid tillses, att onödigt kostbart biträde icke väljes. Domstol

beredes tillfälle att genom nedsättning i arvodet inskrida mot biträde, som utan

skäl drivit rättegång. Återhållsamhet inom lagens ram med det allmännas utgifter

inskärpes.

Det på grundval av dessa riktlinjer utarbetade utkastet har jag i anledning av

de anmärkningar som mot detsamma framkommit låtit överarbeta inom justitiedepartementet;

och torde jag nu få anmäla och närmare redogöra för det sålunda

reviderade förslaget.

1 §•

Gällande lag innehåller i första stycket av denna paragraf föreskrifterna om

fattigdomsgraden. Såsom tidigare nämnts hava flertalet häradshövdingar och

rådhusrätter förklarat någon skärpning i dessa bestämmelser ej böra ifrågakomma.

Denna uppfattning delas också av mig. Däremot äro strängare föreskrifter

påkallade i fråga om styrkande av partens fattigdom, en fråga vartill

jag i det följande under 4 § återkommer.

Första stycket har i enlighet med den nya jorddelningslagens terminologi

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

undergått allenast den formella jämkning, att orden första domstol i skiftesmål’

utbytts mot ''första domstol i jorddelningsmål’.

Det är redan i det föregående nämnt, att ett stort antal av de hörda myndigheterna

uttalat sig till förmån för införande av rätt för domstol eller dess ordförande

att avvisa framställning om fri rättegång, där sökandens talan är uppenbart

ogrundad. En dylik förprövning förordades i 1917 års kommittéförslag.

. I motiven framhölls, att sökandens talan måste anses såsom uppenbart

ogrundad, dels om sökanden alls icke förmått att på ett tillfredsställande

sätt argumentera sitt rättsanspråk eller anföra skäl till befrielse från

den av motsidan pastadda förpliktelsen, dels ock om så visserligen vore fallet,

men av den verkställda utredningen klart framginge, att de åberopade

rättsfakta ej kunde hava inträffat. Förprövningen upptogs emellertid ej i propositionen

till 1919 års riksdag. Vid förslagets remitterande till lagrådet den 22

mars 1918 framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet, att såväl principiella

grunder som praktiska skäl syntes tala emot förprövningens införande i

den tillämnade lagstiftningen. Lagförslaget avsåge att utjämna den ogynnsamma

ställning, varuti en mindre bemedlad i jämförelse med en ekonomiskt

bättre situerad befunne sig, då det gällde att genom rättegång hävda sin rätt.

Att den fattige partens rätt att erhålla de förmåner, som kunde medföra ett

dylikt utjämnande, gjordes beroende av en prövning i sak redan vid rättegångens

början, syntes så mycket mindre tilltalande, som den bemedlade parten ägde

möjlighet att under processens hela förlopp åstadkomma en utredning, som kunde

komma att giva stöd åt en talan, vilken vid en förprövning möjligen kunnat

framstå såsom obefogad. En dylik prövning måste bliva av summarisk beskaffenhet

och till följd härav också mindre tillförlitlig. Och vådan av ett felaktigt

bedömande av partens talan vid en förprövning syntes få betraktas såsom så

mycket större, som det icke vore uteslutet, att förprövningens förefintlighet i och

för sig kunde vara ägnad att medföra rubbning i förtroendet för domarens eller

rättens opartiskhet i ett mål, däri förprövning ägt rum. Eörprövningen syntes,

lagd i domarens eller rättens hand, lätt kunna giva anledning till en känsla av

rättsosäkerhet och godtycke för den fattige, som sökte utfå sin rätt.

Även om den erfarenhet, som sedermera vunnits beträffande lagens tillämpning,

givit vid handen, att allvarliga missbruk av den fria rättegången förekommit,

vilka missbruk möjligen i någon mån skulle kunnat stävjas, om den

ifrågavarande förprövningen kommit till genomförande, synes mig dock ett

införande av en dylik förprövning på grund av de principiella erinringar, som

kunna riktas mot densamma, icke böra ifrågakomma. I första hand lärer man

i varje fall böra på andra vägar söka vinna en begränsning av kostnaderna.

I de av häradshövdingar och rådhusrätter avgivna yttrandena har flerstädes

hemställts, att i vissa slag av mål parterna ej borde kunna komma i åtnjutande

av fri rättegång. Därvid har närmast hänvisats på ärekränkningsmålen ävensom

polisförseelser och en del andra mindre brottmål. Vidare hava också ifrågasatts

vissa begränsningar beträffande fri rättegång för utförande av målsägande
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

talan i brottmål. Slutligen har från några håll yrkats, att mål, som äro av ringa

betydelse för parten, måtte uteslutas från berörda förmån.

Att i lagen angiva vissa grupper av brottmål, i vilka fri rättegång ej skulle

kunna beviljas, synes icke böra förordas. I främsta rummet skulle väl därvid

ärekränkningsmålen komma i fråga, men även i dylika mål kunna intressen

stå på spel, som äro av den betydenhet att möjlighet till fri rättegång ej bör

vara utesluten. För övrigt må beaktas, att i förevarande hänseende någon

rationell gräns näppeligen kan dragas mellan bagatellartade brottmål inbördes

eller ens mellan brottmål och civilmål. Med de sistnämnda böra ju

i varje fall likställas sådana brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Men

att i avseende å möjligheten att vinna berörda förmån införa strängare

restriktioner, när talan om ansvar är väckt, än när talan begränsas till enbart

skadestånd, skulle vara föga rimligt. Därtill kommer, att skäl givetvis

kunna finnas att begränsa den fria rättegången även i fråga om de civila bagatellmålen,

särskilt sådana, som tillkommit i uppenbart trakasseringssyfte.

I anslutning till vad i några av de av häradshövdingar och rådhusrätter

avgivna yttrandena hemställts har jag funnit en lämplig lösning av spörsmålet

kunna ernås, därest sådana fall, i vilka det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning, uteslutas

från den fria rättegången. De valda ordalagen avse att framhäva, att den

prövning, som rätten eller dess ordförande har att företaga, icke gäller, huruvida

partens talan synes mer eller mindre välgrundad och således kan anses

ha utsikt att vinna bifall, utan avser frågan, huruvida partens intresse att få

sin sak prövad av domstol måste objektivt sett betecknas såsom synnerligen

ringa. Ett sådant fall synes exempelvis föreligga, om en person vill föra process

om ett krav mot någon, som ostridigt saknar utmätningsbara tillgångar.

Lika litet som en förståndig man, vilken själv får betala sina rättegångskostnader,

spiller pengar på dylikt, lika litet bör staten göra det. En annan

grupp mål som genom den föreslagna bestämmelsen kommer att uteslutas äro

sådana, i vilka part av uppenbar trakasserilusta drives att processa. I båda

fallen avser begränsningen att förhindra ett processande på statens bekostnad,

där detta skulle kunna betecknas som meningslöst eller nära no g anstötligt.

Att såsom Sveriges advokatsamfund föreslagit utvidga domarens befogenhet

att vägra fri rättegång till fall, där kostnaderna för utredning och genomdrivande

av den obemedlades anspråk kunde antagas bliva så stora, att de icke

stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken, skulle måhända

kunna leda till en verksam begränsning. Då emellertid en dylik prövning

kan anses vara av alltför ömtålig art för att böra läggas i domstolens hand,

har ett stadgande i sådan riktning synts mig åtminstone för närvarande icke

böra upptagas i lagen.

Det av mig föreslagna stadgandets avfattning ger vid handen, att den ifrågasatta

begränsningen närmast har avseende på kärande- eller målsägandetalan.

För en svarande eller tilltalad kan frågan, huruvida han har ett synnerligen ringa

intresse i att hans talan vinner prövning, svårligen uppstå.

Med ifrågavarande nya bestämmelse har sammanförts redan gällande stad
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

23

gande om rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på överlåtelse,

som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång.

Tredje stycket svarar oförändrat mot andra stycket första punkten.

2 §.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad

därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare än

i gällande lag bestämda förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde

åt fattig part.

4 §.

I anledning av den kritik, som i ett stort antal yttranden riktats mot gällande

stadganden om bestyrkande av fattig parts uppgift rörande hans förmögenhetsoch

familjeförhållanden, har ur denna paragraf uteslutits den möjlighet, som

nu finnes att få uppgiften i fråga bestyrkt av ''trovärdig, känd person’, varjämte

kravet på sådan uppgift i enlighet med Svea hovrätts hemställan för

angivet fall gjorts obligatorisk. Med hänsyn till vad vidare från samma hovrätts

sida anförts emot utkastet i denna del har i det överarbetade förslaget

Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att bestämma vilka offentliga myndigheter,

som må äga behörighet att meddela i paragrafen avsett intyg. Formulär till

uppgiften torde liksom hittills böra fastställas av Kungl. Maj :t, och synas vissa

ändringar böra vidtagas i gällande formulär i syfte att därigenom större garanti

må vinnas för uppgiftens riktighet. 5

5 §.

Inledningsvis har jag redan haft tillfälle att nämna, att rättegångsbiträde

i praxis kommit att förordnas i långt större utsträckning än som under förarbetena

till lagen var tänkt, och att anledningen till denna utveckling framförallt

torde ligga däri, att de fattiga parterna i allmänhet vända sig direkt

till någon advokat eller sakförare, varigenom vållas en viss isolering mellan

domstol och part. En reform på området synes mig böra i första hand syfta till

att bryta denna isolering och ställa domstol och part i omedelbar förbindelse

med varandra. Det kunde då synas lämpligt att på ort, där rättshjälpsanstalt

ej finnes, åvägabringa den önskade förbindelsen redan på det förprocessuella

stadiet. Parten borde därför föranledas att redan i och för stämningens uttagande

vända sig till domstolen, där hjälp i berörda hänseende i så fall borde

lämnas. Rättens ordförande skulle då kunna bilda sig en uppfattning om partens

behov att i den blivande processen komma i åtnjutande av hjälp av ett rättegångsbiträde.

Genom att tillämpa denna procedur vid behandling av ansökning

om fri rättegång skulle en nära anknytning vinnas till de planer i berörda

hänseende, som lågo till grund för 1916 års utkast. Det var här tänkt,

att den fattige parten skulle hos rätten erhålla biträde med avfattandet av

stämningsansökan och att den ökade arbetsbörda, som härav skulle föranledas,

borde för häradsrätternas del kompenseras genom att på statens bekostnad å

varje domsagokansli bleve anställd en förste notarie med vissa självständiga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Eungl. Maj:ts proposition nr 191.

uppgifter i fråga om den kostnadsfria rättegångens inledande. Om ock en

återknytning till denna tanke syntes önskvärd, ej minst med hänsyn därtill att

i så fall en säkerligen effektiv besparing skulle vara att emotse, hade dock en

dylik utväg ej beträtts i utkastet — detta närmast av den anledningen att det

förmenades bliva svårt att bryta den praxis, som härutinnan utbildat sig.

Frågan om förordnande för ombudet att biträda den fattige parten vid talans

utförande skulle däremot enligt utkastet i regel komma under bedömande först

sedan parten personligen varit i målet tillstädes och domaren därigenom blivit

i tillfälle att med någorlunda säkerhet avgöra, huruvida parten verkligen vore

ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina intressen. Då vid första

handläggningen av målet motparten i regel förväntades kunna bli hörd, innan

förordnande meddelades, ansågs också kunna undvikas den olägenheten, som

vore förbunden med den nuvarande ordningen för förordnande av rättegångsbiträde,

nämligen att dylikt biträde anlitades även i fall, där den fattige partens

talan lämnades av motparten obestridd.

Utkastet i denna del har lämnats utan anmärkning av hovrätterna. Däremot

har advokatsamfundet förklarat den föreslagna ordningen icke blott vara

opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I

sistnämnda avseende har styrelsen erinrat om att i en del familjerättsmål provisoriska

förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället. Vidare

har styrelsen som sin förvissning uttalat, att en dylik bestämmelse skulle

föranleda en ökning i antalet rättegångstillfällen och därmed av kostnaderna

för det allmänna och för motparten, vilket skulle strida mot den gagneliga

koncentrationstendens, som under de sista åren gjort sig gällande.

Vad de berörda familjerättsmålen beträffar synes advokatsamfundet ha

förbisett, att vid regeln om biträdes förordnande vid första rättegångstillfället

fästs det förbehåll, att ej särskilda skäl till annat föranledde. Skulle

i det av advokatsamfundet åsyftade fallet ett provisoriskt beslut, t. ex. om

bidrag av ena maken till den andras underhåll, böra utverkas redan vid första

rättegångstillfället, och kan icke, genom ett i stämningen framställt yrkande

härom, den fattige partens intresse anses tills vidare behörigen tillgodosett,

torde föreligga just ett sådant särskilt skäl för domaren att redan i samband

med att fri rättegång beviljas meddela rättegångsombudet förordnande att

jämväl i fortsättningen utföra partens talan. Det förhållande, att sålunda i

vissa mål ett dylikt fortsatt förordnande genast bör meddelas, lärer icke kunna

motivera ett bibehållande av den nu ganska allmänt rådande praxis att meddela

ett dylikt generellt förordnande i så gott som alla mål och således även i

de icke tvistiga målen.

Den andra erinran, som advokatsamfundet haft att göra mot förslaget, gäller

farhågan, att genom ett framflyttande av prövningen om eventuellt fortsatt

biträdesförordnande till första rättegångstillfället rättegångarna skulle

uttänjas, vilket skulle stå i strid med den rådande koncentrationstendensen.

Denna synpunkt är mig icke främmande, och den uttalade förmodan ligger

rätt nära till hands. Emellertid vill jag till en början erinra, att enligt advokatsamfundets

egen framställning den nu rådande praxis med generellt för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

25

ordnande redan vid rättegångens början ej synes ha varit ägnad att mera allmänt

befrämja en starkare koncentration i de fria rättegångarna, i det att samfundet

självt klandrat den frestelse, som i de fria rättegångarna skulle framträtt

att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning av

processmaterial. Om således å ena sidan den nuvarande ordningen visat sig

föga främja koncentrationstendensen, så må å andra sidan till förmån för utkastet

nämnas, att den däri upptagna ordningen —- att i regel ej förrän vid

första rättegångstillfället förordna biträde för talans utförande —- med gott resultat

tillämpats vid vissa domstolar. Det torde ligga nära till hands att antaga,

att biträde, som handhaft rättegångens anhängiggörande, ej underlåter

att, där han vid en omdömesgill prövning finner, att verkligt behov av fortsatt

biträdeshjälp föreligger, jämte parten inställa sig vid målets första handläggning.

Därtill torde han för övrigt mången gång föranledas av önskan att vid rätten

själv framställa sitt anspråk på ersättning för redan å saken nedlagt arbete.

Självfallet löper han risken av att icke alltid få fortsatt förordnande såsom biträde,

i det att domstolen kan finna parten äga förmåga att själv utföra sin talan,

men just tanken härpå bör föranleda ett mera restriktivt bedömande från hans

sida av frågan huruvida talan är sådan, att han bör åtaga sig utförandet av densamma,

varigenom jämväl mera allmänt skulle skapas det hämmande moment

för honom i avseende å tillrådandet av rättegångar, som föreligger, då han har

att göra med en bemedlad part. För övrigt kan ifrågasättas, huruvida icke just

ur koncentrationssynpunkt vissa fördelar stå att vinna med den i utkastet föreslagna

ordningen, i det att genom partens personliga närvaro vid rätten det i en

hel del fall lärer bli möjligt att snabbare än eljest kunnat ske avgöra målet. Då

jag sålunda i allt väsentligt kan giva min anslutning till utkastet i denna del, har

jag ansett detsamma böra upptagas i förslaget, om ock därvid avfattningen jämkats

i syfte att möjliggöra en något smidigare tillämpning. I

I syfte att föranleda domstolarna att i allmänhet iakttaga önskvärd, återhållsamhet

i fråga om förordnande av rättegångsbiträde har föreslagits en

något strängare formulering i avseende å villkoren för att erhålla biträde överhuvudtaget.

Därjämte hade i utkastet genom orden ’själv eller genom någon,

som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd’ avsetts att understryka, att i den

mån exempelvis åklagare i fråga om utförande av målsägandetalan i brottmål,

i vilka han å tjänstens vägnar för ansvarstalan, samt vidare barnavårdsman i

mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. kunde anses lämna parten erforderligt

bistånd särskilt rättegångsbiträde icke borde förordnas. Härvidlag

torde beträffande åklagarens ställning få erinras om att 1917 års kommittéförslag

rörande fri rättegång principiellt uteslöt målsäganden från förmånen

av fri rättegång i sådana brottmål, där brottet hörde under allmänt åtal eller

efter angivelse finge åtalas av allmän åklagare. Begränsningen i fråga motiverades

med att målsägande i dylika brottmål i allmänhet syntes kunna påräkna

biträde av allmänne åklagaren.

Mot den sålunda föreslagna avfattningen hava de tre hovrätterna icke haft

någon erinran att framställa. Advokatsamfundet har däremot avstyrkt stadgandet.

Samfundets yttrande synes emellertid bero på en missuppfattning av be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

stämmelsens innebörd. När i utkastet talas om ’någon, som å tjänstens vägnar

lämnar parten’ bistånd, innefattar en sådan föreskrift givetvis ej, såsom samfundet

förmenat, ett åläggande för åklagaren att bistå målsäganden vid utförande

av bans talan. I stadgandet kan rimligtvis icke inläggas mera än att i de fall,

då den för utförande av åklagarens ansvarstalan erforderliga utredningen helt

eller i allt väsentligt täcker jämväl målsägandens ansvars- eller skadeståndstalan

eller ock åklagaren är villig lämna målsäganden erforderligt bistånd och

av rätten finnes lämpad härför, särskilt rättegångsbiträde för den fattige parten

ej skulle behöva förordnas. Vad därnäst barnavårdsmännens ställning i rättegångar

om barnuppfostringsbidrag beträffar, må framhållas, att det bistånd,

som från barnavårdsmännens sida lärer kunna påräknas, närmast avser de barnavårdsmän,

som i större utsträckning ägna sig åt uppgiften och åtnjuta

avlöning från vederbörande kommun. Att dessa barnavårdsmän i en hel del

fall lämpligen torde kunna tagas i anspråk i berörda hänseende har i ett stort

antal av de avgivna utlåtandena framhållits. Det må också erinras om, att det

i här ifrågavarande mål i lagen ålagts domstolen att sörja för fullständig utredning.

Att, såsom nu på sina håll sker, barnavårdsmannen för ändamålet

anlitar ett särskilt rättegångsombud, föranleder en ofta onödig ökning av det

allmännas kostnader. Därjämte må, vad såväl åklagarens som barnavårdsmannens

ställning beträffar, erinras, att det helt lagts i domstolens hand att

efter omständigheterna bedöma, huruvida den fattige partens talan är av så

invecklad beskaffenhet, att den ej kan behörigen utredas med mindre ett särskilt

rättegångsbiträde ställes vid hans sida. Vad advokatsamfundet anfört

har sålunda icke föranlett mig att frångå utkastet, dock har till undvikande

av missförstånd orden ’å tjänstens vägnar’ utbytts mot orden ’i tjänsteställning

eller eljest’.

Enligt tredje stycket i 5 § gällande lag må, där part till rättegångsbiträde

föreslagit person, som i andra stycket avses, avvikelse från förslaget ej ske

såframt ej särskilda skäl därtill äro. Såsom av förarbetena framgår (se första

lagutskottets utlåtande 1919, nr 27 sid. 17) var avsett, att under uttrycket särskilda

skäl borde inbegripas även det fall, att anlitande av en viss advokat

skulle föranleda oskäliga kostnader för statsverket. Av utredningen framgår

emellertid, att till rättegångsbiträde mången gång på förslag av part förordnats

avlägset boende advokat, varigenom onödiga kostnader vållats statsverket.

I syfte att leda domstolspraxis över till vad med lagbudet ursprungligen

avsetts har den i andra stycket nu stadgade företrädesrätten i utkastet

begränsats till dem, som vid rätten pläga utöva yrkesmässig advokatverksamhet.

En dylik begränsning är enligt min mening så mycket naturligare som

det givetvis är av betydelse att till rättegångsbiträde förordnas någon som

domstolen känner väl till. Härigenom blir domstolen ock i tillfälle att mera

ingående pröva biträdets lämplighet att utöva ombudsmannaskap i hithörande

mål och, där så finnes påkallat, vägra honom ytterligare förordnande. Vid

stadgandets upptagande i förslaget har det emellertid synts böra jämkas i av

advokatsamfundet angiven riktning, och förty erhållit den avfattning, att

företrädesrätt tillagts den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet

och ej är avlägset boende.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

7 §■

Enligt gällande lag (7 §) kan fri rättegång återkallas, om partens förmögenhetsförhållanden

under rättegången så förbättrats, att han utan intrång i

de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom

åliggande underhållsskyldighet, finnes kunna gälda kostnaden för rättegången.

Vidare kan den fria rättegången återkallas, om parten berett sig dylik förmån,

oaktat hans talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte

att därmed vinna fri rättegång. I det remitterade utkastet var föreslaget, att

befogenhet skulle tilläggas domstolen att bl. a. återkalla sådan förmån även i

fall, där partens talan funnes vara uppenbart ogrundad. Emot det föreslagna

stadgandet har från Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkts,

att det vore svårt att inse, huru rätten, om den funne sig kunna konstatera

den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan, skulle kunna

undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för sin del avklippa

spörsmålet om förmånens fortbestånd. Liknande synpunkter ha även

framförts av advokatsamfundet. Även om stadgandet i något enstaka fall

skulle kunna bliva av praktisk betydelse, har jag, med hänsyn till vad sålunda

anförts, funnit detsamma icke böra upptagas i förslaget. Däremot hör givetvis,

om fri rättegång icke hade bort beviljas på den grund, att det måste anses

vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning,

men detta blir uppenbart först under rättegångens lopp, domstolen äga befogenhet

att förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Den i det

remitterade utkastet i form av en hänvisning till första paragrafen andra stycket

intagna bestämmelsen har sålunda i förslaget bibehållits.

Advokatsamfundet har — i anslutning till sin vid 1 § uttalade uppfattning

om behovet av viss förprövning i motsvarande fall — vid denna paragraf framhållit,

att möjlighet synts böra öppnas för domstol att förordna om upphörande

av beviljad fri rättshjälp, då antagas kan att kostnaderna för utredning

och genomdrivande av den obemedlades anspråk skulle bli så stora, att de icke

stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. På enahanda grunder,

som anförts vid 1 §, har jag funnit mig icke böra förorda en dylik utvidgning

av återkallelserätten. Därest domstolarna allvarligen bemöda sig om

att genom en effektiv processledning verka för koncentration i rättegången,

tror jag att vad med samfundets yrkande åsyftats skall kunna på ett nöjaktigt

sätt vinnas.

10 §.

I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig

jämkning.

14 §.

I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen uttalade

önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter antalet

inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrifterna

om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — utöver

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det arbete

han nedlagt å rättegången. Däremot har jag icke — såsom tidigare ifrågasatts

— ansett någon taxa för biträdesersättning böra fastställas.

Advokatsamfundet har i fråga om gällande ersättningsbestämmelser anmärkt,

att den nuvarande lagen icke möjliggjorde att ersättning — åtminstone icke direkt

— tillerkändes föTordnat biträde för arbete med anhängiga tvisters biläggande

genom förlikning, varigenom lagen långt ifrån att uppmuntra till verksamhet

i detta syfte positivt motverkade sådan. Samfundet har också framhållit,

att domstolarnas obenägenhet att utdöma ersättning till ombud för nyttigt arbete,

som i och för en rättegång utförts bakom kulisserna och icke komme till synes

i rättens protokoll, vore en företeelse i nuvarande rättegångssystem, som i möjligaste

mån borde undanröjas. Samfundet har slutligen hemställt, att, om de

framförda synpunkterna vunne beaktande, det till undvikande av onödiga inställelser

torde vara lämpligt att biträde, som hade anspråk på ersättning för

åvägabringande av förlikning, bereddes tillfälle att få ersättningsbeloppet fastställt

ansökningsvägen. För egen del kan jag — trots att vissa skäl kunna

synas tala för den ersättningsrätt beträffande förprocessuella förlikningar, som

advokatsamfundet här förordat -—• icke i denna del ge förslaget min anslutning.

Bland annat synes det mig uppenbarligen stöta på hart när oöverstigliga svårigheter

att ordna en verksam kontroll, så att ej en dylik förmån bleve missbrukad.

I någon mån annorlunda ställer sig däremot frågan om ersättning för förlikningsarbete

i en redan anhängig process. Här ligger ju det arbete, som advokaten

må nedlägga på målets förlikning i någon mån under domstolens kontroll.

Därest advokaten bemödar sig om att vinna ett biläggande av tvisten

i godo och därigenom besparar statsverket de med rättegångens fortsättande

förenade kostnader, så synes även mig hinder icke böra läggas i vägen för domstolen

att på ett sådant sätt honorera advokatens arbete för rättegången att intresset

på advokathåll för förlikningsverksamheten hålles vid liv; och det föreslagna

stadgandet torde tillgodose detta önskemål.

I de fall, där rättens sammanträden hållas på annan ort än där biträdet bor

eller utövar sin verksamhet, brukar biträdet tillerkännas ersättning för resa

till och från orten i fråga samt eventuellt även någon traktamentsersättning.

Då i regel ett fixt belopp utdömes för varje inställelse, föranleder detta, att, om

biträdet å samma rättegångsdag uppträder i flera mål, berörda engångskostnader

tillerkännas biträdet flera gånger. I anslutning till en praxis, som på

enstaka håll redan nu tillämpas och i enlighet med yrkande, som framställts i

vissa av de avgivna utlåtandena, hava till de förut berörda ersättningsbestämmelserna

fogats det tillägg, att vid ersättningens bestämmande skälig

hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i

annat mål. Vad advokatsamfundet haft att anföra emot berörda föreskrift har

jag funnit ej böra föranleda ändring i bestämmelsen.

Från några håll har i yttrandena framhållits det oegentliga uti, att enligt

gällande bestämmelser biträdets rätt till ersättning av statsmedel är helt oberoende

av, huruvida huvudmannens talan varit uppenbart ogrundad eller icke.

Fall hava förekommit, då den fattige partens talan befunnits fullständigt obe
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

29

fogad men likvisst biträdet — som kanske animerat parten att anhängiggöra

rättegången — fått sin ersättning av statsmedel fullt ut. Från några domstolar

bär också uppgivits, att man redan med nu gällande bestämmelser ansett

sig befogad att i dylikt fall i stbrre eller mindre grad reducera biträdets ersättning.

I anslutning till denna praxis bar i utkastet stadgats, att, därest part

finnes utan skäl ha anhängiggjort eller fullföljt rättegången, ersättningen till

biträdet efter omständigheterna må nedsättas under vad som eljest bort utgå.

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hava på anförda grunder

hemställt om stadgandets förtydligande därhän, att varje ersättning må kunna

förvägras biträdet. Då det till grund härför liggande önskemålet torde praktiskt

taget kunna tillgodoses även med utkastets lydelse, har jag ansett tillräcklig

anledning till jämkning i bestämmelsen icke föreligga. Advokatsamfundet

har avstyrkt stadgandet i fråga under framhållande att det vore lätt att vara

efterklok, sedan å ömse sidor förebragt utredning klarlagt i målet relevanta

fakta, men det vore farligt att på grundval av sådan klokskap döma om

vad som på ett tidigare stadium synts motivera en talan. Domstolen kunde

endast med svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då

advokaten hade att handla. Gentemot vad advokatsamfundet sålunda framhållit,

må erinras, att fråga här givetvis icke är om någon efterklokhet, utan

att domstolen har att pröva advokatens handlingssätt under hänsynstagande till

de vid varje tidpunkt för hans handlande föreliggande omständigheterna.

Emot en i utkastets 14 § intagen föreskrift av innehåll att vid tillämpning

av lagen all den återhållsamhet i avseende å utgifter för det allmänna borde

iakttagas, som vore förenlig med tillbörlig hänsyn till den fattige partens intressen,

har av Svea hovrätt och advokatsamfundet gjorts den erinran, att föreskriften

fast hellre borde intagas i tillämpningskungörelsen eller eljest i annan

ordning såsom anmaning till domarna meddelas dem. Jag delar denna uppfattning

och har därför låtit stadgandet här utgå. I

I anledning av de från vissa håll framställda anmärkningarna, att delgivningskostnadema

i mål om fri rättegång ofta stiga till oskäliga belopp till följd

av att den fattige parten eller hans ombud ej anlitar närmast boende stäraningsman,

torde i administrativ väg böra meddelas föreskrifter, avsedda att i berörda

hänseende tillgodose statsverkets intressen. Med hänsyn till vad från advokatsamfundets

sida yttrats angående svårighet för advokat att vinna kännedom om

vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman, torde landsfiskalerna

böra instruktionsvis åläggas att vidarebefordra delgivningshandlingarna till

vederbörande stämningsman. I syfte att rättshjälpsanstalterna skola kunna i

större omfattning än för närvarande stundom är fallet tagas i anspråk för att

biträda part vid rättegångs anhängiggörande är det vidare önskvärt, att i vederbörande

reglementen stadgas skyldighet för anstalt att biträda parten vid

uppsättande av stämningsansökan, där anstalten finner sig böra understödja

partens talan.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång av den lydelse bilaga till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

31

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919

om fri rättegång skola, 2, 7, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första

domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,

som^här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader

eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens

talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att

därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må

efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande

i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som-----förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekostnad

erhålla biträde i rättegången.

4 §.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor

och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda förhållanden

ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som

Konungen bestämmer.

5 §.

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person

förordnas att därvid biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ordförande.

Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående

förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit

personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde

föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov.

Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet

och ej är avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits

till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda

skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berättigas

att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under----— skall upphöra.

Samma lag vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan

finnes vara av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket avses.

10 §.

Har part----— allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts ------ej föras.

14 §.

Vittnesersättning, som —----i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning av allmänna

medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det arbete,

han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör

tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål.

Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till

biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla

sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att

det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas

biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 101.

33

Bilaga I.

P. M.

angående ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri

rättegång.

Inom justitiedepartementet har med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga,

rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm upprättats

härvid fogade utkast till vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de återgivna

yttrandena1 påtalats. Till motivering av utkastet må i korthet följande anföras.

1 §■

Första stycket i denna paragraf har allenast undergått den formella jämkning,

att orden »första domstol i skiftesmål» utbytts mot »första domstol i jorddelningsmål».

Andra stycket, förra delen är nytt och innefattar, att fri rättegång må vägras,

där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att

hans talan vinner prövning. Med denna föreskrift har åsyftats att från fri

rättegång undantaga de obetydligaste bagatellmålen, särskilt dem, som tillkommit

i trakasseringssyfte. De valda ordalagen avse att framhäva, att rätten eller

dess ordförande äger ingå i prövning —- icke såsom tidigare ifrågasatts, huruvida

parts talan kan hava utsikt att vinna bifall eller ej — utan allenast huruvida

det överhuvud taget kan sägas föreligga ett verkligt, om ock ringa, intresse

för parten att få sin sak prövad av domstol.

Med den nya bestämmelsen har sammanförts redan gällande stadgande om

rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på överlåtelse,

som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna förmånen av fri rättegång.

Tredje stycket svarar mot nuvarande andra stycket, första punkten.

2 §.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad

därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare bestämda

förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde åt fattig part.

4 §. __

I syfte att vinna starkare garantier i fråga om vederhäftigheten av det i paragrafen

omförmälda intyg har befogenhet att avgiva dylikt intyg tillagts allenast

offentlig myndighet och ej -—- såsom enligt gällande lag — jämväl »trovärdig,

känd person».

I tillämpningskungörelsen avses att närmare precisera, i vilka avseenden intygsgivaren

har att verkställa undersökning angående riktigheten av de utav

parten lämnade uppgifterna.

5 §<

I första momentet av denna paragraf äro sammanförda stadgandena om de

fall, i vilka rättegångsbiträde må förordnas till hjälp åt fattig part. Härvid

1 Yttrandena i återgivna delar jämte statistik utredning, som här uteslutits, återfinnas i remissprotokollet

sid. 8 o. f.

Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 saml. 160 häft. {Nr 191.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hava de hittillsvarande föreskrifterna i ämnet erhållit en något närmare bestämning

huvudsakligen i två hänseenden. Rättegångsbiträde skall icke få förordnas,

därest någon finnes, som å tjänstens vägnar lämnar parten bistånd i rättegången,

och detta bistånd kan anses tillfyllest; härvid syftas på allmän åklagare

i mål, däri han för talan, och på barnavårdsman i mål rörande barnuppfostringsbidrag

m. m. Vidare har den allmänna förutsättningen för erhållande

av rättegångsbiträde angivits så, att part eljest icke kan behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande.

I enlighet med den praxis, som utbildats vid vissa domstolar, skall enligt förslaget

rättegångsbiträde för talans utförande i regel få förordnas först efter det

parten varit personligen tillstädes i målet. Härmed åsyftas i främsta rummet,

att rätten själv skall bilda sig ett omdöme, huruvida part verkligen är i behov

av rättegångsbiträde för utfående av sin rätt. Någon fara att stadgandet skall

medföra onödigt uppskov i rättegången lärer icke föreligga.

Den företrädesrätt till förordnande, som är i gällande lags 5 § stadgad för

yrkesadvokat, som avlagt de för domarämbetes utövande föreskrivna kunskapsprov,

har i förslaget, i nära anslutning till vad förutsatts vid lagens tillkomst,

uttryckligen angivits skola gälla allenast dem, som vid rätten pläga utöva

yrkesmässig advokatverksamhet (se första lagutskottets utlåtande 1919, nr 27

s. 17).

7 §.

Genom ändring i andra stycket av denna paragraf har domstol tillagts befogenhet

att förordna om upphörande av fri rättegång i det fall, att partens talan

finnes uppenbart ogrundad, så ock då det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

10 §■

I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig

jämkning.

14 §.

I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen uttalade

önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter antalet

inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrifterna

om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — utöver

ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det

arbete han nedlagt å rättegången, därvid hänsyn ansetts böra tagas till, om

biträdet å samma rättegångsdag inställt sig jämväl i annat mål. Det har vidare

funnits skäligt, att ersättningen till biträdet må kunna efter rättens beprövande

nedsättas, därest den talan biträdet fört finnes hava varit utan skäl

anhängiggjord eller fullföljd. Slutligen har i mom. 3 intagits en erinran om,

att domare bör vinnlägga sig om att vid lagens tillämpning iakttaga all den

återhållsamhet med utgifter för det allmänna, som är förenlig med tillbörlig

hänsyn till den fattiga partens intressen. I

I tillämpningskungörelsen torde böra intagas bestämmelse, att ersättning för

delgivningskostnad må av allmänna medel bestridas med högst det belopp, som

skolat utgå, därest för delgivningen anlitats närmast boende stämningsman.

Stockholm i justitiedepartementets lagavdelning den 7 februari 1929.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

35

Utkast

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 jnni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919

om fri rätteång skola, 2, 4, 7 och 10 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §-

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första

domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,

som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader

eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget upphälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens

talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att

därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må

efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande

i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som--- ----förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § 1 mom. sägs är part jämväl berättigad att på det allmännas

bekostnad erhålla biträde i rättegången.

4 §.

Ansökan om-----offentlig myndighet.

5 §•

1 mom. Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom

någon, som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person

förordnas att därvid biträda honom. Där ej särskilda skäl till annat föranleda,

må för utförande av parts talan rättegångsbiträde förordnas först efter

det parten varit personligen tillstädes i målet.

2 mom. Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av

dess ordförande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Där målets beskaffenhet det fordrar, bör till biträde förordnas någon, som

avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Därvid bör

företrädesvis anlitas någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokatverksamhet.

Har i fall, som i nästföregående stycke sägs, part till rättegångsbiträde föreslagit

person, som där avses, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej

särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berättigas

att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under------skall upphöra.

Samma lag vare, där part åt sig utverkat fri rättegång, oaktat hans talan

finnes vara uppenbart ogrundad eller av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket

avses.

10 §.

Har part-----allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts-----ej föras.

14 §.

1 mom. Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna

medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål..

2 mom. Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning

av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det

arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn

bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegangsdag i annat

mål. Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen

till biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest

bort utgå.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla

sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att

det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas

biträdet. o .

3 mom. Vid tillämpning av denna lag bör all den återhållsamhet i avseende

å utgifter för det allmänna iakttagas, som är förenlig med tillbörlig hänsyn till

partens intressen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 191.

Bilaga 11.

Yttranden avgivna över lagutkastet.

Svea hovrätt:

Genom nådig remiss den 8 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt

Svea hovrätt att inkomma med underdånigt utlåtande över en vid remissen fogad,

inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till vissa

ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång; och får med anledning

härav hovrätten i underdånighet meddela, att förslaget synts giva anledning

till följande erinringar:

4 §•

Att, såsom förslaget innebär, befogenheten att utfärda intyg i fråga om sökandes

förmögenhetsförhållanden tillerkännes allenast personer, som handla

under ämbetsmannaansvar, finner hovrätten välbetänkt. Ifrågasättas kan emellertid,

huruvida uppgiften lämpligen kan anförtros alla dylika befattningshavare,

eller om den icke snarare bör förbehållas vissa grupper av tjänstemän,

vilkas ställning och personkännedom få anses erbjuda någorlunda säkra garantier

för intygens vederhäftighet, exempelvis präst, landsfiskal, taxeringskommissarie,

stadsfogde ävensom vissa andra tjänstemän vid städernas uppbördsväsende

samt vidare ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse i sökandens

hemort.

Önskvärt synes även att, med hänsyn till tänkbart missförstånd i fråga om

nödvändigheten av intygs företeende i fall, då rätten eller dess ordförande ej

har omedelbar kunskap om sökandens förmögenhetsförhållanden, vad paragrafen

för närvarande och enligt förslaget innehåller om att intyg »bör» företes,

utbytes mot uttryck, som oförtydbart utmärker, att intygets företeende utgör

ett oeftergivligt villkor för erhållande av fri rättegång, när icke rätten eller dess

ordförande är, på grund av personlig kännedom om sökanden, i tillfälle att bevilja

sådan förmån.

7 §.

De uttalanden, som enligt vad den remitterade promemorian giver vid handen,

förekommit till stöd för införande av en från rättens eller dess ordförandes

sida företagen förprövning av partens talan hava icke vunnit anslutning i det

föreliggande förslaget. Olämpligheten av ett dylikt på förhand framträdande

ställningstagande från domstolens sida förefaller i själva verket uppenbar. Men

detsamma gäller i huvudsak i fråga om den i förslaget upptagna bestämmelsen

om befogenhet för rätten att förordna om upphörande av förmånen av fri rättegång

i fall då, efter förmånens beviljande, partens talan finnes vara uppenbart

ogrundad. På samma gång är det svårt att inse, hur rätten, om den finner sig

kunna konstatera den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan,

skall kunna undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för

sin del utan vidare avklippa spörsmålet om förmånens fortbestånd. Endast

undantagsvis lärer under angivna förutsättning anledning föreligga för målets

uppskjutande för vidare handläggning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition nr 101.

14 §.

Den under 2 mom. föreslagna bestämmelsen om nedsättande av ersättningens

belopp, i fall då talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, synes

lämpligen kunna skärpas genom ett tillägg, varigenom rätten sättes i tillfälle

att helt och hållet vägra biträdet ersättning i fall, då en utan skäl anhängiggjord

talan finnes hava tillkommit under samförstånd mellan biträdet

och parten.

Den i 3 mom. intagna erinran om återhållsamhet i avseende å utgifter för

det allmänna synes knappast lämpa sig att intagas i lagen utan torde, såsom

varande av instruktionell natur, i stället böra inflyta i kungörelsen om vad som

skall iakttagas vid lagens tillämpning.

I de delar, som nu ej gjorts till föremål för erinran, finner hovrätten det

föreliggande förslaget välgrundat.

Göta hovrätt:

I nådig remiss den 8 februari 1929 har Eders Kungl. Maj :t anmodat hovrätten

att före den 22 i nyssnämnda månad avgiva utlåtande över ett remissen

bifogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång.

Till åtlydnad'' härav får hovrätten i underdånighet avgiva det utlåtande, att

hovrätten icke har något att erinra mot lagförslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Genom remiss den 8 februari 1929 har Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten över

Skåne och Blekinge att före den 22 i samma månad avgiva underdånigt utlåtande

över ett inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade

sakkunniga utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19

juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Till åtlydnad härav får hovrätten anföra:

Den huvudsakliga orsaken till den utredning, som igångsatts rörande den fria

rättegången, torde vara den under de senare åren uppkomna våldsamma stegringen

i de därav föranledda utgifterna. Av utredningen framgår, att den övervägande

delen av utgifterna belöper sig å arvoden och reseersättningar åt rättegångsbiträden.

Så som lagbestämmelserna för närvarande äro avfattade, hava

de lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit avsedd

och ej heller är önskvärd. Ofta har den fria rättegången blivit mera en

god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter. Mången

gång hava kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där så ej varit

erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten avlägsna boningsort

dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare har ej ansett sig

böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde för dess utförande,

ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfarandet har i viss

mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell natur. De nu

föreslagna ändringarna gå i huvudsak ut på att giva den beslutande myndigheten

anledning till mera ingående prövning av behovet av biträde, därvid bör

tillses, att ej onödigt kostbari biträde väljes. Därjämte har beaktats det motbjudande

i att staten understödjer okynnesrättegångar ävensom möjligheten

att reagera mot biträdena vid dylika rättegångar genom nedsättning av dem eljest

tillkommande ersättning. Hovrätten anser, att bestämmelserna i stort

sett äro riktiga och böra kunna föra till målet. Emellertid vill hovrätten föreslå

att i desamma göras följande smärre jämkningar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

KumjL Maj:ts proposition nr 101.

39

I 5 § stadgas: i 1 mom. att lämplig person kan förordnas utt biträda part,

som beviljats fri rättegång, samt i 2 mom. andra stycket att, där målets beskaffenhet

det fordrar, till biträde bör förordnas någon, som avlagt för utövande

av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, därvid företrädesvis bör anlitas

någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokatverksamhet. Uppenbarligen

är det meningen att, därest till biträde anlitas person, som icke avlagt

för utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, även för detta fall

företräde bör lämnas dem, som hava sin verksamhet vid rätten, men det torde

för tydlighetens skull böra utsägas. Enahanda erinran kan göras beträffande

stadgandet i 2 mom. sista stycket.

I 7 § andra stycket har inrymts rätt för domstolen att när som helst under

rättegången förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra, därest parts

talan finnes vara uppenbart ogrundad. Härigenom göres ett avsteg från den

riktiga principen att domstolen ej bör före utslaget giva någon antydan om

målets utgång. Bestämmelsen torde ej heller vara påkallad av något verkligt

behov, då domstolen i dylika fall kan begränsa utgifterna för den fria

rättegången genom en snabb avslutning av processen och därjämte, därest biträde

är förordnat, kan reagera mot denne genom nedsättande av hans ersättning.

Det torde vara lämpligt att ovannämnda rätt inskränkes till det tillfälle,

då domstolen skiljer målet från sig. Härigenom vinnes utan rubbning i principen

den fördel att part i sådant fall ej utan vidare är berättigad att vid fullföljd

av talan åtnjuta fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

Det förekommer fall, och hovrätten har sig ett sådant bekant, då talan i mål,

där biträde förordnats åt part, som åtnjuter fri rättegång, är så uppenbart

ogrundad, att biträde ej bör tillerkännas någon ersättning alls vare sig för sitt

arbete eller för sina utgifter. Då avfattningen av 14 § 2 mom. giver rum för

tvivel om åt domstolen inrymts rätt att gå så långt, bör ett tillägg till nämnda

moment göras i sådant syfte.

Slutligen vill hovrätten framhålla, att efter vad hovrätten har sig bekant

en inom hovrättens domvärjo verksam sakförare, som underkänts såsom rättegångsbiträde,

fortsätter med sin verksamhet på så sätt, att han får på sig

överlåtna andras rättigheter och därefter i eget namn anställer rättegångar.

Han besitter formella betingelser för erhållande av fri rättegång. I de flesta

fall kunna överlåtelserna ej anses hava skett i syfte att vinna fri rättegång.

Hovrätten vill nu ifrågasätta om ej åt stadgandet i 1 § andra stycket bör givas

sådan formulering att däri inrymmes även fall av nyss nämnda beskaffenhet.

iSveriges Advohatsamfund:

Sedan Sveriges advokatsamfund den 8 dennes lämnats tillfälle att före den

22 i samma månad inkomma med yttrande över ett inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång, får samfundets styrelse härmed i underdånighet anföra följande.

Av den vid förslaget fogade p. m. inhämtas att det föreliggande förslaget

framgått ur en inom justitiedepartementet igångsatt utredning i syfte att utröna,

huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av fri rättegång eller eljest

statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. Då förslagets räckvidd blivit

på detta sätt från början begränsad, saknar styrelsen anledning att i detta sammanhang

ingå på en undersökning huruvida en genomgripande omläggning av

sättet för den fria rättshjälpens anordnande må vara av behovet påkallad. På

detta sena stadium av ärendet vore det för övrigt icke möjligt att vidtaga en

sådan undersökning.

I den mån de nuvarande kostnaderna äro onödigt stora lärer detta icke bero

på att de ersättningar, som tillerkännas biträden i fria rättegångar, äro för höga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition nr 191.

>Så är åtminstone alls ej fallet, där biträdena äro någorlunda kvalificerade, och

det kan naturligen icke vara lämpligt, att den obemedlade lämnas en underhaltig

rättshjälp. En dålig rättshjälp blir aldrig effektiv och — i förhållande till

den valuta, den giver — aldrig billig.

Däremot lära vissa andra besparingar vara önskvärda och även möjliga redan

inom ramen för den nuvarande lagen, därest den effektivt tillämpas. Så kunde

sökandens behov av fri rättegång och biträde underkastas en mera ingående

prövning än nu understundom är fallet. Vidare borde bättre kontroll kunna utövas

från domstolarnas sida över det sätt, varpå förmånen begagnas, vilket är

så mycket mer angeläget som fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet

att svälla. En omdömesgill processledning i förening med tillbörlig hänsyn till

personliga kvalifikationer vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna

åstadkomma förbättring.

Emellertid lider nu gällande lag om fri rättegång av vissa brister, vilka synas

lämpligen kunna avhjälpas även utan mera ingående omläggning av själva

systemet. I sådant avseende må särskilt framhållas, att den nuvarande lagen

icke möjliggör att ersättning —- åtminstone direkt -— tillerkännes förordnat biträde

för arbete med anhängiga tvisters biläggande genom förlikning, varigenom

lagen långt ifrån att uppmuntra till verksamhet i detta syfte positivt motverkar

sådan. Såsom en väsentlig brist i lagen bör även framhållas, att en

gång beviljad förmån av fri rättegång eller biträde icke kan under processens

lopp återkallas annat än för den händelse, att den obemedlade finnes kunna gälda

rättegångskostnaderna. För det i praktiken långt viktigare fallet, att den obemedlades

talan under målets fortgång konstateras vara av beskaffenhet att

skäligen icke i fortsättningen böra föras vidare på det allmännas bekostnad,

saknas möjlighet att fråntaga den obemedlade honom en gång tillerkänd förmån

av fri rättshjälp.

I den mån det nu föreliggande förslaget är ägnat att giva en impuls till en

friare, mera personlig prövning av de frågor som inverka på beviljandet av fria

rättegångar, är detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning.

Emellertid finner styrelsen att mot skilda delar i förslaget så allvarliga erinringar

kunna göras, att detsamma icke utan väsentlig omarbetning bör läggas

till grund för en lagändring.

Angående de särskilda nu ifrågasatta ändringarna anföres följande.

ad § 1. Styrelsen biträder den meningen, att fri rättegång ej bör beviljas

part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att

hans talan vinner prövning. Men denna inskränkning synes böra kompletteras

med ännu en av innebörd, att fri rättegång ej heller bör beviljas, där antagas

kan, att kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades anspråk

skulle bliva så stora, att de icke stode i rimlig proportion till värdet av

hans intresse i saken. Den obemedlade, som under åtnjutande av fri rättshjälp

saknar det återhållande motiv, rättegångskostnaderna utgöra för den bemedlade,

bör ej tillåtas att på det allmännas bekostnad sätta i funktion en i förhållande

till processobjektets beskaffenhet så omständlig apparat, att den bemedlade icke

rimligen kunde väntas bekosta den. För såväl den ene som den andre bör det

vara skälig proportion mellan mål och medel.

ad § 4. Förslaget att intyg måste vara utfärdat av offentlig myndighet

lämnas av styrelsen, ehuru med tvekan, utan erinran. I detta sammanhang

vill styrelsen emellertid fästa uppmärksamhet å en i nuvarande lag förefintlig

brist, nämligen den stundom oöverkomliga svårighet, som föreligger för gift

kvinna att erhålla för fri rättshjälp erforderligt medellöshetsintyg, om mannen

befinner sig i god ekonomisk ställning. Flera kända fall ha förekommit, där

gift kvinna efter att ha nödgats lämna det gemensamma hemmet eller rent av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

41

blivit därifrån av mannen utestängd icke kunnat förskaffa sig fri rättegång,

ehuru hon varit i stort behov därav.

ad § 5. Den föreslagna nya lydelsen av denna paragraf finner styrelsen i

flera avseenden betänklig.

Till en början vill styrelsen på det kraftigaste understryka det olämpliga i

att överlämna till allmän åklagare i mål, däri han för talan, och barnavårdsman

i mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. att tillvarataga den obemedlades

processuella intressen. Vad åklagare beträffar föreligger ingen skyldighet för

dem att biträda enskild vid utförande av målsägaretalan, vilket är så mycket

naturligare som en dylik verksamhet kunde föra åklagarna icke blott i pliktkollisioner

med det statsintresse, de företräda, utan jämväl inom området för

trolöshetsbrott. Styrelsen anser icke erforderligt att här närmare ingå på de

många olösliga konflikter, som i detta avseende skulle uppkomma bl. a. i de nu

så vanliga målen rörande bilkollisioner, utan tillåter sig hänvisa till innehållet

i styrelsens underdåniga yttrande den 31 oktober 1925 rörande ett då inom

justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse angående skyldighet för

allmän åklagare att i visst fall utföra målsägandes talan. — Även från tanken

att till barnavårdsmännen hänvisa utförandet av fria rättegångar angående underhållsbidrag

m. m. vill styrelsen livligt avråda. Processverksamhet ligger

merendels utanför barnavårdsmännens kompetens och en utvidgning av deras

arbetsuppgifter i detta avseende skulle förrycka den humanitära och sociala

karaktär, barnavårdsmannainstitutionen har och lämpligen bör hava och som

fått ett uttryck i att uppdraget ofta anförtros åt kvinna. Påpekas må också den

stötande konsekvens, till vilket förslaget i detta avseende leder, när i rättegång

angående underhållsbidrag till barn utom äktenskap icke modern men väl fadern

skulle kunna fritt erhålla kvalificerat biträde.

Vad därefter beträffar den föreslagna bestämmelsen att rättegångsbiträde

för utförande av parts talan regelmässigt skulle få förordnas först efter det

parten, varit personligen tillstädes i målet, anser styrelsen densamma icke blott

opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I

sistnämnda avseende behöver styrelsen endast erinra om de många familjerättsmål,

uti vilka provisoriska förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället,

och där kvalificerat biträde på detta tidiga stadium framstår

som av behovet starkt påkallat. Men alldeles oberoende av sådana fall, är det

styrelsens förvissning, att en dylik bestämmelse skulle vara ägnad att öka antalet

rättegångstillfällen och därmed kostnaderna för det allmänna och för motparten,

allt i direkt strid mot den gagneliga koncentrationstendens, som under

de sista åren gjort sig gällande och omfattats med allt större intresse från såväl

domares som advokaters sida.

. Den i mom. 2 av förevarande paragraf i förslaget intagna föreskriften att till

biträde bör ifrågakomma allenast jurist, som »vid rätten plägar utöva yrkesmässig

advokatverksamhet», synes lämpligen böra förtydligas. Meningen är givetvis

allenast att från förordnande utestänga avlägset boende advokat, däremot

icke i orten eller i trakten praktiserande advokat, som tilläventyrs endast mera

sällan brukar uppvakta vid den domstol, varom i det särskilda fallet är fråga.

ad § 7. Såsom redan inledningsvis antytts föreligger ett kännbart behov av

möjlighet för domstolen att under loppet av en rättegång återkalla beviljad fri

rättshjälp även på annan grund än förbättring i den obemedlades ekonomi. I

förslaget behjärtas detta behov enligt styrelsens mening mera platoniskt än praktiskt

effektivt.

Att domstolen skall inskrida när en talan finnes vara »uppenbart ogrundad»

är självfallet och lärer icke innebära någon nyhet gent emot vad nu gäller. Sådant

inskridande bör emellertid ske icke genom att indraga beviljad fri rättshjälp

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

utan genom att — i alla mål och för alla parter, de må vara fattiga eller icke —

avdöma målet.

Frånsett denna, för fria rättegångar ej egenartade restriktion i parters rätt

att upptaga domstolarnas tid synes möjlighet böra öppnas för domstol att förordna

om upphörande av beviljad fri rättshjälp ej blott när det finnes vara av

synnerligen ringa betydelse för den obemedlade att hans talan erhåller rättslig

behandling utan även när — oberoende härav — ovan antydd disproportion mellan

mål och medel inträder eller finnes komma att inträda om rättegången fortsättes.

Styrelsen har vid § 1 förordat anordnande av en dylik prövning redan

före rättegångs anhängiggörande. Men det är ju tydligt, att en fortlöpande kontroll

under processens gång desto hellre bör äga rum, som domstolen till grund

för sitt bedömande på detta stadium kan lägga ett fullständigare material. Den

frestelse till att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning

av processmaterial, som framträtt i fria rättegångar på grund av att staten betalar

kostnaderna, måste såväl i det allmännas som i bemedlad vederparts intresse

motverkas genom en för ändamålet anpassad, väl avvägd processledning och

genom möjlighet att såsom yttersta korrektiv avklippa förmånen av fri rättshjälp.

ad § 14 mom. 2. Styrelsen konstaterar till en början, att det ovan omnämnda,

viktiga önskemålet att biträde bör erhålla ersättning jämväl för arbete med

träffad förlikning icke beaktas i förslaget. Gällande lags brister härutinnan

hava i praktiken medfört, att biträde, för att erhålla åtminstone någon ersättning

för sin medverkan till åstadkommen förlikning, iakttager inställelse vid

domstolen blott för att anmäla att uppgörelse träffats och — få inställelsekostnad

sig tillerkänd. För mången, som icke känner bakomliggande förlikningsarbete,

kan en dylik inställelse ofta te sig som ett obehörigt ekonomiskt utnyttjande

av den fria rättshjälpen, men merendels torde den vara förestavad av en

legitim önskan hos ombudet att, ehuru på en omväg, få utfört arbete i någon

mån ersatt. Överhuvud taget är domstolarnas nedärvda obenägenhet att utdöma

ersättning till ombud för nyttigt arbete, som i och för en rättegång utförts

bakom kulisserna och icke kommer till synes i rättens protokoll, en företeelse i

nuvarande rättegångssystem, som i möjligaste mån bör undanröjas. Det är därför,

när frågor av hithörande art regleras i lag, av vikt att nyssnämnda praxis

därvid åtminstone icke stödjes.

Om, såsom styrelsen vågar hoppas, nyss framförda synpunkter vinna beaktande,

torde det till undvikande av onödiga inställelser vara lämpligt att biträde,

som har anspråk på ersättning för åvägabringande av förlikning, beredes tillfälle

att få ersättningsbeloppet fastställt ansökningsvägen.

Det föreslagna stadgandet att vid ersättningens bestämmande hänsyn bör

tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål

anser styrelsen böra utgå. Allmänna rättsregler lämna tillräcklig ledning härutinnan,

och styrelsen hyser betänkligheter mot varje bestämmelse, som på ena

eller andra vägen kan tänkas tillskapa någon underbetald »fattigprocess» och

därigenom leda till ett sänkande av den fria rättegångens kvalitet och effektivitet.

Gentemot bestämmelsen i förslaget att ersättningen till biträdet må nedsättas,

om talan finnes utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, måste styrelsen

uttala en allvarlig gensaga. Det är lätt att vara efterklok, sedan å ömse sidor

förebragt utredning klarlagt i målet relevanta fakta, men det är farligt att på

grundval av sådan klokskap döma om vad som på ett tidigare stadium synts

motivera en talan. Advokatens huvudman kan hava lämnat oriktiga eller ofullständiga

upplysningar, vittnen kunna understundom ej höras förrän vid domstolen

och även där så ske kan föreligger ingen säkerhet för att de under vitt
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung t. Maj ds proposition nr 101.

43

neseden säga detsamma som vid samtal under hand. Domstolen kan endast med

svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då advokaten

hade att handla.

Något »straff» av denna art erfordras för övrigt icke. Ett annat och långt

effektivare korrektiv mot missbruk från biträdenas sida av den fria rättegången

finnes redan nu och består i att biträdet icke erhåller vidare förordnande. Därtill

kommer beträffande ledamöter av Sveriges Advokatsamfund möjligheten att

anmäla eventuellt oriktigt förfarande för samfundets styrelse i och för disciplinärt

ingripande i stadgeenlig ordning.

Ett annat förhållande är att icke alla kostnader, som av förordnat biträde

nedlagts å talans utförande, böra vara utan vidare ersättningsgilla utan endast

sådana, som under föreliggande omständigheter framstå såsom motiverade. Men

detta ligger i sakens natur och lärer icke behöva särskilt stadgas.

ad § 14 mom. 3. Styrelsen föreställer sig, att om en anmaning till domare

att iakttaga sparsamhet med statens medel skulle prövas lämplig, annan plats

därför bör kunna beredas.

Slutligen vill styrelsen i anledning av förslaget om intagande av viss ny

bestämmelse i tillämpningskungörelsen framhålla svårigheten att erhålla kännedom

om vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman. Annan praktisk

möjlighet finnes ofta ej än att till landsfiskalen i distriktet insända de

handlingar, som önskas delgivna. Emellertid torde landsfiskalerna lämpligen

kunna åläggas att mot en ringa kommissionärskostnad vidarebefordra handlingarna

till närmast boende stämningsman.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars

1929.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Gärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 25 februari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried

Matz.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.

5 §.

Den i ärendet åberopade utredningen ger ett starkt intryck av att rättegångsbiträde

förordnas i större utsträckning än som synes påkallat för tillgodoseende

av de fattiga parternas intressen. Anledningen härtill torde huvudsakligen

vara att söka däri, att den beslutande myndigheten i allmänhet

förordnar biträde utan att hava varit i tillfälle att genom partens personliga

hörande bilda sig en närmare uppfattning om målets beskaffenhet och partens

förmåga att själv tillvarataga sina intressen. Oftast torde nämligen ansökningen

om fri rättegång och om förordnande av rättegångsbiträde ingivas av den,

för vilken förordnande begäres. Parterna hava på detta sätt i stor utsträckning

kommit att redan på ett förberedande stadium isoleras från beröring med

domare och domstolar. En reform på området bör också, såsom departementschefen

framhållit, syfta till att genom brytande av denna isolering giva de beslutande

myndigheterna större möjlighet att gå in i verklig prövning, huruvida,

parten har behov av rättegångsbiträde.

De bestämmelser förslaget i denna del upptagit torde näppeligen visa sig

tillräckligt verksamma för uppnående av berörda syfte. I fråga om förordnan
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

45

de av biträde för rättegångens anhängiggörande ger förslaget icke någon impuls

till förändring i hittills tillämpad praxis; i det stora flertalet fall torde

såsom förut biträde för talans anhängiggörande komma att förordnas utan

att domaren haft personlig beröring med parten. I fråga om talans utförande

inför rätten skall visserligen förordnande i regel ej meddelas, med mindre parten

varit personligen tillstädes och rätten därvid funnit, att behov av biträde

föreligger. Men det torde knappast kunna undvikas, att ett biträde, som förordnats

för talans anhängiggörande, med partens tysta eller uttryckliga medgivande

jämväl kommer att taga befattning med utredningen av partens talan,

anskaffande av bevisning och dylikt, och domstolen kan härigenom bliva försatt

i ett sådant läge, att avslag på en framställning om förordnande att biträda

vid talans utförande lätt kommer att framstå som obilligt. Departementschefen

har själv antytt sannolikheten av en dylik utveckling, då han

till bemötande av en mot förslaget i annat hänseende riktad anmärkning påpekar,

att det torde ligga nära till hands att antaga, att biträde, som handhaft

rättegångens anhängiggörande, ej underlåter att, där han finner verkligt

behov av fortsatt biträdeshjälp föreligga, jämte parten inställa sig vid målets

första handläggning.

I betraktande av det sagda torde det vara lämpligt stadga, att för erhållande

av biträdeshjälp för anhängiggörande av rättegång parten i allmänhet

skall personligen infinna sig hos rätten eller dess ordförande. I många fall lär,

såsom också förutsatts i ett första utkast till den gällande lagen, vid sådan personlig

inställelse erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande kunna

lämnas av någon tjänsteman å domstolens kansli. Vad domsagorna å landet

beträffar, bör övervägas, huruvida icke till befordrande av sådant tillhandagående

särskilda bestämmelser böra införas i domsagostadgan. I de fall emellertid,

då behov av biträde för talans anhängiggörande anses vara för handen,

synes rätten eller dess ordförande böra hava befogenhet att redan å detta stadium

utsträcka förordnandet för biträdet att avse jämväl rättegångens utförande,

och detta icke blott, såsom enligt motiven till förslaget avsetts, när det

påkallas av sådana särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka utverka

provisoriska beslut, utan även då det står klart för den beslutande myndigheten,

att på grund av målets beskaffenhet och partens oförmåga att själv

handhava utredningen parten behöver hjälp för målets utförande. Gives sålunda

förordnande jämväl i sistnämnda hänseende, kan biträdet räkna med att

få ersättning för det arbete och de kostnader han före första rättegångstillfället

nedlägger å målet, något som bör vara till fördel ur synpunkten av rättegångens

koncentration. Att förslaget ur denna synpunkt lämnar rum för befogad

erinran, har av advokatsamfundet påpekats.

Med stöd av vad nu anförts hemställer lagrådet, att andra punkten i 5 §:s

andra stycke underkastas sådan ändring, att dels däri stadgas, att, där ej omständigheterna

annat påkalla, förordnande att biträda part vid talans anhängiggörande

ej må meddelas utan att parten personligen inställer sig hos

rätten eller dess ordförande, dels ock den i punkten upptagna bestämmelsen rörande

förordnande av biträde för talans utförande fullständigas med en före
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 191.

skrift av innebörd, att därest redan vid meddelande av förordnande för talans

anhängiggörande parten prövas vara i behov av biträde jämväl för utförande

av sin talan, förordnande även i detta hänseende i regel bör omedelbart meddelas,

7 §•

I det utkast till ändrade bestämmelser i ämnet, som ligger till grund för

förslaget, hade upptagits stadgande om befogenhet för domstolen att under

rättegången återkalla förmånen av fri rättegång i det fall, att partens talan

funnes vara uppenbart ogrundad. Häremot anmärktes, att ett dylikt ställningstagande

på förhand från domstolens sida vore olämpligt och att domstolen i

stället borde omedelbart företaga målet till avgörande, varigenom för domstolens

del spörsmålet om förmånens fortbestånd avklipptes. I anledning

av dessa anmärkningar blev stadgandet ej upptaget i det remitterade

förslaget. Enligt lagrådets mening äT väl riktigt, att domstolen ej

må äga att under det rättegången pågår giva beslut av här avsedd innebörd.

Däremot synes principiellt hinder ej möta, att domstolen i samband med avkunnande

av dom i saken meddelar dylikt beslut. Detta beslut får, såsom

av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts, den verkan, att part, som eljest

utan vidare vore berättigad att åtnjuta fri rättegång vid målets fullföljande

i överrätterna, förlorar denna förmån. Visserligen torde frågan sakna större

ekonomisk betydelse, men då det måste anses i hög grad otillfredsställande, att

den, vilkens talan bedömts av domstol och enligt domstolens uppfattning är så

ohemul, att den måste betecknas som uppenbart ogrundad, av staten erhåller

den hjälp till fortsatt processande, som förmånen av fri rättegång innebär, tillstyrker

lagrådet införande i förevarande paragraf av stadgande i angiven riktning.

Stadgandet i det föreslagna andra stycket av förevarande paragraf, jämfört

med den nya bestämmelsen i 1 § andra stycket, innebär, att om domstolen finner,

att det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för part, att hans

talan vinner prövning, domstolen äger förordna, att förmånen av fri rättegång

skall upphöra. Mot vad sålunda föreslagits har lagrådet intet att anmärka.

Enligt 8 §, i vars nu gällande text ej föreslagits ändring, skulle emellertid såsom

påföljd av ett dylikt förordnande domstolen hava att stadga förpliktande

för parten att ersätta statsverket den kostnad, som enligt 2 § gäldats

av allmänna medel. Att sådan återbetalningsskyldighet, såsom 8 § jämväl

innebär, ålägges part, vilken genom obehörig överlåtelse berett sig förmånen

av fri rättegång, synes fullt befogat. Däremot kan sättas i fråga, om

man billigtvis bör stadga dylik skyldighet såsom påföljd av att domstolen

på grund av upplysningar, som framkommit under målet, funnit saken icke

äga den betydelse för parten, som vid förmånens beviljande antagits. Någon

skuld till detta felaktiga antagande behöver icke ligga parten till last.

Även om han för rätten eller dess ordförande framställt sin sak i icke fullt

riktig dager, kan detta vara att tillskriva rent oförstånd eller den ensidighet,

med vilken av naturliga skäl en part i allmänhet ser på en rättstvist,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

47

vari han är inblandad. I 8 § torde därför böra göras undantag för det fall,

att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det funnits vara

av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

14 §.

I vissa utlåtanden över det lagutkast, som ligger till grund för det remitterade

förslaget, har framhållits, att fall kunde inträffa, då domstolen borde

hava möjlighet att till följd av den synnerligen ohemula beskaffenheten av

förd talan helt och hållet vägra biträdet ersättning. Dessa erinringar hava

icke föranlett någon ändring av lagtexten. Förslaget upptager liksom utkastet

i förevarande hänseende allenast en bestämmelse, som ger domstolen

rätt att efter omständigheterna reducera ersättningen till biträdet, i händelse

talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, men departementschefen

har uttalat, att det i utlåtandena berörda önskemålet praktiskt taget torde

kunna tillgodoses även med den lydelse nämnda stadgande erhållit. Det synes

dock lagrådet mindre lämpligt att i de avsedda fallen bestämma ersättningen

till ett minimalt belopp; hellre bör all ersättning vägras. Lagrådet hemställer

således, att den senare punkten i förevarande paragrafs andra stycke ändras

därhän, att domstol, som finner talan vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd,

även må kunna förklara biträdet ej äga rätt till ersättning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 12 mars 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets

den 8 mars 1929 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1929 till lagrådet

remitterade förslaget till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

5 §. Vid 5 § i förslaget har lagrådet hemställt, att förordnande att biträda part

vid talans anhängiggörande i regel ej borde meddelas utan att parten personligen

inställt sig hos rätten eller dess ordförande samt att, ifall redan da behov

av biträde jämväl för utförande av partens talan prövades vara förhanden,

förordnande att biträda part jämväl i detta hänseende i regel borde meddelas i

omedelbart samband med förstnämnda förordnande.

Såsom framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet! vid remissen av

lagförslaget, har den av lagrådet förordade tanken, att parten i allmänhet borde

personligen inställa sig hos domaren i och för talans anhängiggörande varit

föremål för ingående överläggningar inom departementet med de för lagfrågans

behandling tillkallade sakkunniga. Därvid förutsattes, liksom nu av

lagrådet, att erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande skulle lämnas

av någon tjänsteman å domstolens kansli. Sasom lagrådet erinrat, lag

denna tanke till grund för 1916 års utkast, men den mötte gensagor från de

över utkastet hörda myndigheterna och övergavs i 1917 års betänkande, som

i stället åsyftade, att kärandeparten borde genom offentliga rättshjälpskontor

erhålla nödigt biträde. Den i sadant hänseende tilltänkta organisationen har

dock endast i begränsad omfattning kommit till stand.

För egen del ställer jag mig betänksam till det av lagrådet framförda förslaget

icke minst därför, att domstolen — låt vara genom underordnad tjänsteman

— komme att direkt medverka vid rättegångens inledande. En sådan medverkan

kan möjligen bliva ägnad att särskilt hos motparten väcka den misstanken,

att domstolen bibragts en förhandsuppfattning om sakläget. Behöver

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lin.

49

parten för behörigt tillvaratagande av sina intressen vid rättegångens anhiingiggörande

ett verksamt stöd, synes mig hjälpen böra lämnas av utom domstolen

stående krafter. Därmed torde både parten och det allmänna i längden vara

bäst betjänta; parten känner sig hava ett bättre stöd hos den, som har till uppgift

att stå honom bi, och domstolens arbetskrafter inriktas på de uppgifter,

som domstolen har att i första hand främja. Då i de mål, varom här är fråga,

partens personliga hörande vid rätten i regel torde vara av stor betydelse för

utredningen, och det särskilt pa landsbygden skulle bliva betungande för parten

att behöva inställa sig jämväl vid talans anhängiggörande, skulle en föreskrift

av den innebörd lagrådet ifrågasatt kunna leda till att befogenheten

att alägga part personlig inställelse vid målets handläggning bleve än mera

sparsamt utnyttjad än nu är fallet. Enligt min mening torde vidare, därest

icke andra viktiga hänsyn skola eftersättas, en effektiv utmönstring av

de mål, som icke tarva förordnande av biträde, svårligen låta sig göra förr än

vid första rättegångstillfället. Först vid detta tillfälle, då jämväl motsidan

kan bli hörd och tvisten — därest ej motparten lämnar talan obestridd — blivit

i nagon man klarlagd, lärer fragan, huruvida den fattige parten verkligen är i

behov av biträde, kunna nöjaktigt bedömas. Men om på detta stadium en verksam

prövning, som således kan och även bör ske, kommer till stånd, torde

begränsningen i det allmännas utgifter snarare bliva större än om lagrådets

^ förslag komme till genomförande. I valet mellan att för det

ändamål, .''arom här är fråga, fordra parts inställelse vid rättegångens

anhängiggörande eller först vid första rättegångstillfället, synes mig

alltså det senare alternativet vara att föredraga. De olägenheter, lagrådet

funnit förenade med den föreslagna anordningen, torde hava tillagts något för

stor vikt. Att avslag pa framställning från ett rättegångsbiträdes sida om

fortsatt förordnande skulle behöva framstå som obilligt, därför att biträdet tagit

befattning med utredningen av partens talan, anskaffande av bevisning och

dylikt, lärer näppeligen vara att befara. På sätt framgår av mitt yttrande till

statsrådsprotokollet vid förslagets 14 § bör nämligen biträdet kunna påräkna

ersättning för sålunda utfört arbete, såvida därigenom målets utredning främjats.

Emot den andra i viss man härmed sammanhängande invändningen, att

förslaget skulle i alltför hög grad beskära möjligheten att i fall av behov redan

vid talans anhängiggörande utsträcka förordnandet för biträdet att avse

jämväl rättegångens utförande, må framhållas, att det icke varit avsett, att

denna möjlighet skulle begränsas till de fall, där biträdeshjälp påkallas av sådana

särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka utverka provisoriska

beslut. Det föreslagna stadgandets avfattning förefaller mig tillgodose kravet

på en smidig tillämpning och öppna möjlighet för att ett generellt biträdesförordnande

kan meddelas jämväl i de av lagrådet åsyftade fallen. Vid nu

angivna förhållanden har vad av lagrådet anförts vid denna paragraf icke synts

mig innefatta tillräcklig anledning att frångå det remitterade förslaget.

Lagrådet har förordat, att i 7 § måtte upptagas ett stadgande om rätt för

domstol att aterkalla förmanen av fri rättegång, därest domstolen vid målets

avgörande prövar partens talan vara uppenbart ogrundad. På sätt lagrådet er
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 160 haft. (Nr 191.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj ds proposition nr 191.

inrat, saknar en befogenhet av nu angivet innehåll större ekonomisk betydelse.

Det må nämnas, att statsverkets kostnader i anledning av lagen om fri rättegång

i samtliga till hovrätt fullföljda mål icke uppgått till mera än omkring

7,000 kronor för år. Med hänsyn härtill och då skäl kunna anföras mot att

parten vid målets avdömande förpliktas att återgälda statsverkets kostnad på

en grund, som icke fått vinna beaktande under rättegångens lopp, har jag

icke ansett mig böra förorda det av lagrådet ifrågasatta tillägget.

Lagrådet har vidare hemställt om undantag från den domstolen enligt 8 §

åliggande skyldigheten att vid återkallelse av förmånen av fri rättegång förplikta

den fattige parten att återgälda statsverkets kostnad, nämligen

för det fall, att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det

under rättegången funnits vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att

hans talan vinner prövning. Härvid synes det mig dock icke motiverat att

gå längre än att domstolen tillägges rätt att efter omständigheterna pröva,

huruvida och i vad mån parten bör återbetala, vad av allmänna medel guldits

eller skall gäldas.

Lagrådets hemställan om sådant tillägg till 14 §, att domstol, som finner

talan vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd, även må kunna förklara biträdet

ej äga rätt till ersättning, vill jag icke motsätta mig, särskilt som genom

ett dylikt tillägg ytterligare inskärpes vikten av att biträdet fyller de

krav, som ur rättsskipningens synpunkt skäligen böra ställas på honom.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag vidtagit erforderliga jämkningar

i det förslag, som förelädes lagrådet till granskning, och har därvid

även vissa ändringar av formell art skett.

Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade förslaget till ändring

i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290548

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:213 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 a1 i texten
  2. 1LU 1929:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 s. 1 i texten