Angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar
1929-03-15 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:196, Angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar
Dokumentets text
•Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till
byggande av nybyggesvägar; given Stockholms slott den 15
mars 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 15 mars 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Johansson anför:
Kungl. Maj:t har i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln
(punkt 96) föreslagit riksdagen att, i avhidan på den proposition i ämnet
som må varda förelagd riksdagen, såsom statsbidrag till anläggning av
nybyggesvägar beräkna för budgetåret 1929/1930 ett belopp av 50,000
kronor.
Sedan utredningen rörande detta ärende, vilken icke hunnit avslutas inom
sådan tid att förslag kunnat framläggas i statsverkspropositionen, numera
inom departementet slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla ärendet.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 16b häft. (Nr 196.)
1
Inledning.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
I en inom första kammaren år 1918 väckt motion (nr 25), vilken avsåg
åvägabringande av utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande
av kolonisationen å bondejord i Norrland, nämndes bland de åtgärder,
som kunde tänkas böra vidtagas, lämnande av anslag till anläggande
av enklare vägar från den äldre bygden till de genom torrläggning
vunna odlingsområdena, detta för att möjliggöra en utflyttning till
sistnämnda områden. För sådant ändamål borde antingen användas bidrag
från norrländska avdikningsanslaget eller ock anvisas ett särskilt för Norrland
avsett odlingsvägsanslag. I anledning av motionen anhöll riksdagen i
skrivelse den 13 juni 1918 (nr 342), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning, huru kolonisationen å bondejord i Norrland kunde kraftigare
än hittills befrämjas, och därefter för riksdagen framlägga de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda.
I sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar
1922:22) föreslog kolonisationskommittén, under avdelning III: Kraftigare
befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland, vissa
ändringar i bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget i syfte
bland annat, att statsbidrag från detta anslag skulle utgå även till odlingsvägar.
Kommittén framhöll, att utdikade markers användning till
odling mycket försummats på grund av att farbar väg till utdikningsområdena
ofta saknades; anläggandet av odlingsvägar vore ett verksamt
medel att befordra kolonisationen i egentlig mening, då de underlättade
utflyttning från den gamla bygden. Vägföretagen skulle enligt kommitténs
tanke ingå som del i avdikningsföretaget, men möjlighet borde beredas
att från anslaget lämna bidrag även för anläggande av väg till
redan utdikat område.
Lantbruksstyrelsen framlade i utlåtande den 21 oktober 1925 förslag
till revision av då gällande författningar rörande norrländska och allmänna
avdikningsanslagen samt odlingslånefonden m. m. I detta utlåtande
upptogs kolonisationskommitténs förslag beträffande odlingsvägar till behandling.
Styrelsen uttalade, att befintligheten av en farbar förbindelseled
till ett utdikningsområde kunde anses utgöra en lika viktig förutsättning
för områdets tillgodogörande som själva utdikningsarbetet. Statsunderstöd
borde i vissa fall kunna utgå till odlingsväg, som vore erforderlig
för brukningen och tillgodonjutandet av utdikad mark. Frågan
om anläggandet av dylik väg stode i visst samband med uppskattningen
av den genom ett torrläggningsföretag uppkommande båtnaden, i det
att vid värdesättandet av denna senare behörig hänsyn borde tagas till
möjligheten att åstadkomma nödig förbindelseled mellan ett utdikningsområde
och fastighetens övriga inägor. Då emellertid tillförlitliga hållpunkter
saknades för bedömandet av den utsträckning, vari befogade
krav på statsunderstöd kunde komma att framställas, borde frågan tills
vidare anstå.
I proposition till 1926 års riksdag (nr 82) angående statens understöds
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
verksamhet till främjande av avdikning av viss mark anförde föredragande
departementschefen, att frågan om införande av någon form av
statsbidrag till odlingsvägar borde göras till föremål för förnyat övervägande.
Detta uttalande underströks av riksdagen i dess skrivelse i
ämnet (nr 261/1926).
Jämväl må nämnas, att vid 1925 års riksdag i särskilda inom båda
kamrarna väckta motioner (I: 92 och II: 146) yrkande framställdes om
böjning av det i statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln begärda
anslaget för anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland.
Detta yrkande motiverades bland annat därmed, att från anslaget
borde kunna beviljas bidrag till odlingsvägar. Riksdagen böjde anslaget,
men avsåg därvid, så vitt av dess skrivelse framgår (nr 6 punkt
18), icke att bereda möjlighet till erhållande av bidrag till odlingsvägar
från detta anslag.
Under 1926 gjordes till Kungl. Maj:t särskilda framställningar i ämnet
från Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
Landstingens norrlandskommitté. „
Förvaltningsutskottet upptog kolonisationskommitténs tanke och anhöll,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för utlämnande
av statsbidrag till odlingsvägar. Förvaltningsutskottet framhöll,
att ett hastigare utnyttjande av de genom utdikning vunna markerna
varit möjligt, om kommunikationerna varit bättre; i saknad av
väg sökte man så långt möjligt inskränka transporterna till dem som
kunde ske vintertid. Givetvis bleve jordbruksdriften under sådana förhållanden
ganska primitiv och nyodlingen hämmades avsevärt. Den
utflyttning, som för ett rationellt jordbruks bedrivande i många fall varit
mest ändamålsenlig, hade också strandat på grund av obenägenhet
att flytta till ett väglöst område. På grund av dessa förhållanden hade
de hittills utdikade markerna icke alltid kommit till den rationella användning,
som varit önskvärd. Än större måste dessa svårigheter bliva
vid framtida utdikningsföretag, som måste disponera allt mer från odlad
bygd avlägsna marker. Bidrag till odlingsvägar borde kunna utgå antingen
utdikningsföretag redan utförts eller vore under planläggning.
Landstingens norrlandskommitté ansåg tillkomsten av odlingsvägar
vara en den kraftigaste hävstång för böjande och utvidgande av det
norrländska jordbruket. Kommittén tänkte sig att, då torrläggningsförslag
skulle uppgöras och såsom ett led i detta förbindelse anordnas mellan
hemmanets bolstad och redan odlade mark å ena sidan samt den tilltänkta
utdikningslägenheten å den andra, kostnaden för odlingsvägen
skulle ingå i torrläggningsförslaget och bidrag lämnas från norrländska
avdikningsanslaget med samma procentsats som för själva utdikningen.
För det fall att odlingsväg skulle framdragas till ett redan avdikat område,
vars uppodlande måhända påbörjats, borde bidrag till vägens an
-
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
läggning utgå från ett särskilt för ändamålet anvisat anslag, ställt till
lantbruksstyrelsens förfogande.
över nyssnämnda båda framställningar inhämtades yttrande av 1925
års kolonisationssakkunniga. De sakkunniga betecknade i sitt den 18
november 1926 avgivna utlåtande med uttrycket odlingsväg en väg, som
är avsedd att förbinda ett avskilt liggande område odlingsmark med den
eller de gårdar, som hava del i odlingsområdet, eller eljest med den
äldre bygden eller med befintliga kommunikationer, för så vitt vägens
anläggande har till huvudändamål att möjliggöra odlingsområdets
tagande i anspråk, genom färdigodling och jordbruksdrift, antingen för
tilläggsodling till redan befintligt jordbruk eller för bildande av nytt
jordbruk. Sådana odlingsvägar torde i regel kunna vara av mycket enkel
beskaffenhet. De sakkunniga framhålla, att anläggandet av odlingsvägar
påtagligen hade stor betydelse för ett fortsatt uppodlande av de
torrlagda områdena och i många fall vore en nödvändig förutsättning
för denna odling liksom för en fortsatt rationell jordbruksdrift å områdena.
Detta gällde icke blott om området skulle tagas i anspråk för tillläggsodling''
åt redan bestående jordbruk, utan även om nya jordbruk
skulle bildas därå. Icke minst för det senare ändamålet och behövliga
utflyttningar till nyodlingsområdet hade odlingsvägarna en viktig uppgift
att fylla. De sakkunniga ansågo, att befrämjandet av odlingsvägars
anläggande vore av den vikt, att staten därtill borde lämna sin
understödjande medverkan. Beträffande sättet för ordnande av denna
medverkan kommo de sakkunniga till den uppfattning, att statens avdikningsanslag
icke borde användas för understödjande av odlingsvägar.
Då väg skulle anläggas till redan utdikade odlingsområden — en verksamhet
som i första hand borde stödjas — måste frågorna rörande vägarna
ordnas helt fristående från spörsmålet om avdelningen. I fråga
om anläggande av odlingsvägar till ännu ej torrlagda områden erfordrades
olika förrättningar, nämligen för torrläggningen enligt vattenlagen
och för vägföretaget enligt lagen om enskilda vägar. Ofta torde vägföretaget
beröra även andra fastigheter än de i torrläggningsföretaget
deltagande. Statsbidrag till odlingsväg skulle då tilldelas ett annat företag
än det som finge statsbidrag till avdikningen. Vidare krävde vägarbetena
och torrläggningen olikartad sakkunskap, tillsyn och kontroll i
olika ordning. De sakkunniga funno fördenskull mycket tala för att bidrag
till anläggande av odlingsvägar finge utgå från det under sjätte
huvudtiteln upptagna anslaget för anläggning av utfartsvägar. Någon
bestämd gräns mellan odlingsvägar och utfartsvägar vore icke lätt att
draga. Hela det förfaringssätt, som nu användes vid beviljandet av statsbidrag
till utfartsvägar, skulle kunna tillämpas vid ett understödjande
av odlingsvägars byggande. De sakkunniga föreslogo, att anslaget till
anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland måtte under
ändrad benämning av anslag till anläggande av utfartsvägar och od
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
5
lingsvägar i samma landsdelar höjas från dåvarande belopp, 225,000 kronor,
till 325,000 kronor.
I reservationer till de sakkunnigas utlåtande anmäldes avvikande meningar
i frågan. En av de sakkunniga ansåg sålunda att, då anslaget
till utfartsvägar vore hårt anlitat och då odlingsvägarna borde bliva av
betydligt enklare beskaffenhet än utfartsvägarna, ett särskilt anslag för
ändamålet borde uppföras under nionde huvudtiteln. Två av de sakkunniga
åter framhöllo att, därest statsmakterna ville i princip gå in
för understöd av dessa odlingsvägar, vilka dittills i stort sett varit en
de enskildes sak, sådana anordningar också borde vidtagas, att verkligt
betydelsefulla resultat ernåddes; men härför erfordrades så stora an
slagsbelopp, att de under rådande förhållanden icke kunde påräknas.
Då ärendet för övrigt syntes tarva ytterligare utredning, borde förslaget
tills vidare anstå.
I utlåtande den 18 december 1926 anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att anläggning av odlingsvägar icke vore någon kommunikationsfråga
utan måste anses som en ren jordbruksangelägenhet, vadan anslaget
till utfartsvägar icke borde på något sätt sammankopplas med anslag
till odlingsvägar.
Kolonisationssakkunnigas förslag föranledde icke någon framställning
från Kungl. Maj :ts sida till 1927 års riksdag, men upptogs då i två motioner
(1:86 och 11:157). Dessa remitterades till statsutskottet.
I sitt utlåtande nr 6 angående regleringen av utgifterna under sjätte
huvudtiteln anförde statsutskottet (punkt 17): »Utan att underskatta vikten
av att nybildningen av jordbruk på allt sätt befrämjas och utan att
förneka ifrågavarande odlingsvägars betydelse för uppkomsten av nyodling
och bebyggelse, måste dock utskottet ifrågasätta lämpligheten av
att ifrågavarande anslag gives en dylik utsträckt användning. Om än
inga uttryckliga föreskrifter härutinnan uppställts, får dock nuvarande
anslaget till utfartsvägar i huvudsak anses vara avsett att möjliggöra
tillkomsten av vägföretag, som närma sig allmän vägs natur, såsom exempelvis
en vägförbindelse mellan en by och angränsande landsvägsnät.
Genom anslagets användning jämväl för anläggning av odlingsvägar
skulle statens understödjande verksamhet komma att utsträckas till ett
helt nytt område. Det torde icke kunna förnekas, att förevarande fråga
om statsunderstöd för odlingsvägar mindre framstår som ett kommunikationsspörsmål
än som en jordbruksangelägenhet, närmast jämförlig
med de övriga understödjande åtgärder i form av odlingslån och avdikningsanslag
m. m., som redan för närvarande förekomma.»
Då från åtskilliga håll rests betänkligheter mot att frågan om bidrag
till odlingsvägar sammankopplades med spörsmålet om anslag till utfartsvägar,
fann utskottet icke tillrådligt att nu på enskild motion fatta beslut
om den ifrågasatta utsträckta användningen av anslaget till utfartsvägar.
I avgiven reservation hemställde nio av utskottets ledamöter, i anledning
av motionerna, om sådan ändring av anslagets titel, att detta
komme att avse jämväl odlingsvägar, samt om höjning av detsamma.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
Utredning
med anledning
av skrivelse
från 1928 års
riksdag.
Riksdagen godkände emellertid utskottets ståndpunkt.
Hösten 1927 gjordes från länsstyrelsen i Norrbottens län hemställan
om sådan ändring i bestämmelserna rörande anslaget till utfartsvägar,
att av detta anslag — åtminstone för Norrbottens del — finge utgå bidrag
till sådana odlingsvägar inom bys område, som vore ägnade att i avsevärd
mån befordra utflyttning och kolonisation av befintliga större
odlingsmarker. Länsstyrelsen anförde bland annat:
Bland de bos länsstyrelsen inneliggande ansökningarna om bidrag av
nu ifrågavarande anslag avsåge en icke oväsentlig del vägförslag, som
mer eller mindre utpräglat hade karaktären av odlingsvägar. Ofta vore
det i sådana fall fråga om med statsbidrag utförda utdikningsföretag
av betydande omfattning, vilka emellertid icke kunde utnyttjas i önskvärd
utsträckning, förrän hjälplig väg kommit till stånd.
I dylika fall gällde det åstadkommande av körbar vägförbindelse till
å bys mark upptagna men relativt avlägsna odlingsområden, lämpliga
att genom successiv uppodling och bebyggelse upptaga befolkningsöverskottet
i den gamla byn. Denna uråldriga form av kolonisation, för vilken
alltjämt stora förutsättningar funnes på många ställen inom de
nordligaste länen, vore utan tvivel den mest sunda och naturliga, och
dess befrämjande finge därför anses vara ett samhällsintresse av utomordentligt
stor betydelse. Ett synnerligen kraftigt medel att underlätta
en framgångsrik kolonisation av denna typ vore anläggning av vägar
till odlingsområdena.
Medel till understödjande av sådana vägföretag kunde emellertid icke
erhållas, så länge någon bebyggelse å odlingsområdet icke kommit till
stånd. Denna ordning syntes länsstyrelsen föga ändamålsenlig och i viss
mån ägnad att hämma utvecklingen i stället för att befordra densamma.
Länsstyrelsen ansåge uppenbart, att såväl själva uppodlingen som bebyggandet
av ett sådant odlingsområde i väsentlig mån underlättades
och förbilligades genom förefintligheten av väg, och anläggningen av
sådan borde därför, för att bliva till största möjliga gagn, ske på ett
mycket tidigt stadium och helst före det egentliga odlingsarbetets början.
Denna framställning från länsstyrelsen i Norrbottens län anmäldes i
statsverkspropositionen till 1928 års riksdag under sjätte huvudtiteln i
sammanhang med äskandet av anslag för byggande av enskilda utfartsvägar
(punkt 12). Föredragande departementschefen, som förklarade sig
dela den uppfattning, vilken kommit till uttryck i statsutskottets vid 1927
års riksdag nyss refererade utlåtande, fann sig icke kunna tillstyrka
länsstyrelsens framställning.
I två vid 1928 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 47 och II: 78)
hemställdes, att under nionde huvudtiteln måtte uppföras ett nytt anslag
å 100,000 kronor för bidrag till anläggning av odlingsvägar i Norrland,
Dalarna och Värmland. Motionärerna hänvisade till statsutskottets
uttalande 1927 och riksdagens ställningstagande därtill samt påpekade,
att vid ärendets behandling i riksdagens kamrar delade meningar
ej rått om nyttan och behovet av föreslagna bidrag till odlingsvägar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr -7.96''.
7
Motionerna behandlades av jordbruksutskottet, som i utlåtande nr 40
anförde bland annat:
»Jämväl utskottet hyser den uppfattningen, att å ifrågavarande område
torde föreligga ett behov, vars tillgodoseende i viss utsträckning
synes böra understödjas av staten. Utskottet anser sig i detta sammanhang
böra erinra om det statsbidrag till anläggning av odlingsvägar,
som kan utgå i samband med vissa lantmäteriförrättningar. Emellertid
håller utskottet härutinnan före, att den statshjälp, varom här kan bliva
fråga, icke bör utgå för anläggning av vägar till vissa enstaka mindre
odlingslägenheter utan inskränkas till att avse anläggning av vägar till
odlingsföretag med förutsättningar att kunna möjliggöra en bebyggelse.
Utskottet syftar härvid närmast till sådana i närheten av gammal bygd
belägna odlingsmarker, vilkas tagande i anspråk skulle underlätta en
naturlig utveckling av den gamla bygden. De kostnader, som härav
skulle komma att föranledas, torde med hänsyn till det enkla sätt, på
vilket dessa vägar självfallet måste förutsättas bliva utförda, näppeligen
kunna stiga till så avsevärda belopp, att några betänkligheter ur
statsfinansiell synpunkt torde kunna resas mot en åtgärd i antydd riktning.
I mån av vägarnas övergång till utfartsvägar torde statsbidrag till
deras iståndsättande kunna påräknas från det under sjätte huvudtiteln
uppförda anslaget till anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna,
Värmland och norra delarna av Örebro län. En förutsättning för att
kostnaderna i förevarande avseende icke skola stiga till alltför höga belopp
synes utskottet vara, att icke heller på själva utfartsvägarna nedläggas
större kostnader än som kunna anses oundgängligen påkallade
med hänsyn till det ändamål de äro avsedda att fylla.
Utskottet kan emellertid i ärendets nuvarande läge självfallet icke
bilda sig något bestämt omdöme om lämpligaste sättet för beredande av
de erforderliga anslagsmedlen, i den mån dessa icke kunna utgå av berörda
utfartsvägsanslag, liksom icke heller rörande de närmare grunder,
efter vilka desamma böra utgå.»
Utskottet förordade därför utredning i ämnet.
I skrivelse den 19 maj 1928, nr 212, anhöll riksdagen, under åberopande
av jordbruksutskottets nyssnämnda av riksdagen godkända utlåtande,
att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad jordbruksutskottet anfört,
låta verkställa utredning i vad mån statsbidrag må utgå för anläggning
av odlingsvägar i Norrland, Dalarna, Värmland och norra delarna av
Örebro län samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Den 29 juni 1928 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens egnahemsstyrelse
att i anslutning till av riksdagen i dess nyss omförmälda skrivelse
gjorda uttalande verkställa den däri begärda utredningen samt till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Sedermera anbefalldes
egnahemsstyrelsen tillika att avgiva utlåtande över åtskilliga här förut
refererade framställningar och yttranden angående stasbidrag till odlingsvägar.
Vägar, till
vilka undertöd
bör utgå.
8 Kungl. Mai ds proposition Nr 196.
I skrivelse den 22 september 1928 har egnahemsstyrelsen verkställt utredning
i frågan och avgivit förslag i ämnet. Vid skrivelsen var fogat
förslag till kungörelse angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar
i Norrland och Dalarna.
Över egnahemsstyrelsens sålunda avgivna utredning och förslag hava
infordrade utlåtanden avgivits av hushållningssällskapens och landstingens
förvaltningsutskott, länsstyrelserna i de norrländska länen samt
Kopparbergs, Värmlands och Örebro län, statskontoret, lantmäteristyrelsen,
lantbruksstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte
yttrande avgivits av tillförordnade distriktschefen i nedre norra
väg- och vattenbyggnadsdistriktet, överstelöjtnanten Algot Lundström.
I sin utredning framhåller egnahemsstyrelsen, att genom de under en
följd av år upprepade framställningarna och genom de vid skilda tillfällen
verkställda sakkunnigutredningarna syntes vara tillfyllest ådagalagt,
att särskilt i landets nordligare delar ett kännbart behov förelåge
av vägförbindelser för möjliggörande av ett bättre utnyttjande av odlingsmarkerna
samt att skapandet av framkomlig väg utgjorde ett av
de verksammaste medlen för den ur allmän synpunkt önskvärda nybildningen
av jordbruksfastigheter utanför den gamla bygden.
Egnahemsstyrelsen behandlar till en början spörsmålet om vilka slag
av vägförbindelser, som i första hand böra och kunna komma i fråga.
1925 års kolonisationssakkunnigas definition av begreppet odlingsväg —
se det föregående — åberopas, varefter egnahemsstyrelsen anför:
»Ifrågasättas kan emellertid, om statens bidragsverksamhet nu bör
givas en så vidsträckt omfattning, som denna definition ger vid handen.
Egnahemsstyrelsen vill icke underlåta att påpeka de betänkligheter —
främst ur statsfinansiell synpukt — som varje utvidgning av området
för statens understödjande verksamhet i fråga om det enskilda vägväsendet
måste väcka med hänsyn till konsekvenserna; och styrelsen vill
vidare erinra, att det ojämförligt viktigaste behovet på detta område,
nämligen brytandet av framkomlig förbindelse till hittills väglösa byar
och gårdar, icke ännu är på långt när fyllt trots de anslagsbelopp, som
under en följd av år anvisats till enskilda utfartsvägar. Stor försiktighet
vid avgränsandet av det här ifrågasatta nya verksamhetsområdet
är därför att förorda.
Det vill synas som om vid frågans bedömande huvudvikten bör läggas
på den jordsociala sidan av saken. Det är visserligen sant, att den förefintliga
strävan att komplettera en gårds eller bys gamla åkerjord med
nyodlingar och såmedelst nyttiggöra allt större jordarealer är värd all
uppmuntran; det är också klart, att denna strävan skulle i hög grad underlättas
och att de för sådan »tilläggsodling» redan vunna områdena
kunde ekonomiskt mera rationellt utnyttjas, om vägförhållandena vore
bättre. Men vägbehovet torde dock vara kännbarast och förmågan att
åstadkomma tillräckliga vägförbindelser i allmänhet minst, när det är
fråga om skapandet av nya självständiga jordbruk å odlingsmarkerna.
Där torde också statens intresse att träda hjälpande emellan för just
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
vägförbindelsernas ordminde vara mest framträdande. Det, gäller nämligen
i själva verket blivande utfartsvägar från en ny bygd. I detta sammanhang
må erinras, att statens intresse av att understödja utflyttningar
från den gamla bygden genom bidrag även till väganläggningar i viss
män erhållit ett uttryck i bestämmelserna angående de under nionde huvudtiteln
uppförda anslagen till understöd åt jorddelningsväsendet m.
in., enligt vilka statsbidrag till vägan!äggning, som beslutats vid laga
skifte eller hemmansklyvning, kan utgå med hälften av de uppskattade
kostnaderna. Genom bidrag i denna ordning tillgodoses emellertid allenast
en ringa del av det förefintliga behovet av väganläggningar i samband
med bebyggelse av odlingsområden.
Framkomlig väg är givetvis en så gott som oundgänglig förutsättning
för att ett odlingsområde skall kunna bliva föremål för bebyggelse, och
det bär icke få sägas, att bristen på möjlighet att erhålla ett ringa bidrag
till vägbrytning utgör enda hindret för en egnahemsbildning, som
i andra hänseenden ansetts böra av det allmänna kraftigt stödjas. Men
mycket längre synes man — särskilt till en början — heller icke böra
sträcka sig. Tillgodoseendet av vägbehovet för nyodlingar, avsedda och
utnyttjade endast för sambruk med bygdens gamla jord, torde därför allt
fortfarande få vara en de enskildes sak, ochl statens understödjande av dylika
tilläggsodlingar begränsas till de — för övrigt betydande — bidragen
till utdikning och odling.
Egnahemsstyrelsen anser sålunda — och har därutinnan stöd i jordbruksutskottets
uttalande vid 1928 års riksdag — att en minimifordran
för erhållande av bidrag till odlingsväg bör vara, att odlingsområdet
ifråga kan utgöra underlag för bildande av nya självständiga jordbruk.
Därutöver bör man emellertid enligt egnahemsstyrelsens mening söka erhålla
vissa garantier för att bebyggelse verkligen kommer till stånd, om
också icke i omedelbart sammanhang med vägens tillblivelse så dock
inom en icke alltför lång tidrymd därefter. Med de begränsade medel,
som i varje fall komma att stå till förfogande för ändamålet, är det nämligen
av vikt, att understöden sättas in endast på de punkter, där ett verkligt
aktuellt behov föreligger.
.1 anslutning till den avgränsning av till statsunderstöd ifrågasatta odlingsvägar,
som ovan skett, och för att tydligare markera vägarnas ändamål
synas desamma lämpligen böra erhålla benämningen nybyggesvägar.
»
Vid behandlingen av de särskilda villkoren för åtnjutande av statsbidrag
till nybyggesvägar yttrar egnahemsstyrelsen bland annat:
»Med villkoret, att det odlingsområde, vägen skall betjäna, är ägnat att
utgöra underlag för uppkomsten av nya självständiga jordbruk, menas
främst, aD området, förutom eventuell utdikningsbar och odlingsvärd
myrmarksjord, har till åker ägnad fastmarksjord i lämplig omfattning.
Området skall därjämte vara av tillräcklig storlek, varvid torde få avses
ej blott en mindre enstaka lägenhet utan i regel områden av något större
omfattning, exempelvis minst 40—50 hektar, som kunna styckas till ett
flertal jordbruksenheter. För konstaterande av att kraven i nu nämnda
hänseenden fyllas lärer det vara tillräckligt, att vid ansökningshandlingarna
fogas en beskrivning över odlingsområdet, innefattande uppgift
å dess läge och storlek samt markbeskaffenhet med angivande av unge
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
färliga arealer av olika jordslag. I förekommande fall böra därjämte
uppgifter lämnas angående vidtagna eller planerade utdikningsåtgärder.
Vidare vore det angeläget, att bidrag beviljades endast för vägföretag
till sådana områden, där bebyggelse med sannolikhet kan väntas
komma till stånd inom den närmaste framtiden, så att icke medlen, till
förfång för mera angelägna arbeten, disponeras för vägbyggnader, vilka
komma att ligga outnyttjade för sitt egentliga syfte. Huru garantier
härutinnan lämpligen skola vinnas är givetvis svårare att säga. Man
torde icke rimligen kunna för statsbidragets tillgodonjutande kräva exempelvis
förbindelser från de blivande »nybyggarna» att i och med vägens
tillkomst också utflytta och påbörja områdets kolonisering. Icke heller
synes man böra fordra, att området redan skall vara styckat och försålt
till särskilda lotter. Såsom ett minsta krav i förevarande hänseende lärer
man emellertid kunna uppställa, att en förberedande planläggning av
sättet för områdets utnyttjande genom bildande av nya jordbruk är i huvudsak
klar. En prelimiär plan för områdets utnyttjande — helst åskådliggjord
å karta — lärer alltså böra bifogas ansökningshandlingarna.»
Av de i ärendet inkomna yttrandena inhämtas i förevarande del bland
annat följande.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att
den framtida utvecklingen av jordbruket i Norrland bör inriktas mera på
en utökning av redan befintliga brukningsdelars odlade areal än på skapandet
av nya brukningsdelar. Statsbidraget borde kunna avse även
vägar till områden, som redan vore odlade eller i en snar framtid avsåges
att uppodlas till sambruk med bygdens förutvarande jordbruk. Villkoret
om preliminär plan för områdets användning för bildande av nya
jordbruk borde utgå.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, som instämmer i nyss
refererade yttrande, uttalar särskilt, att statsbidrag även borde kunna
utgå för väg till område, som utgjorde tilläggsodling och som i en framtid
kunde komma att bebyggas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner fullt riktigt att, då det gäller en
ny form av bidragsverksamhet från statens sida, det iakttages en viss
återhållsamhet. Ingen befogad erinran torde kunna göras mot villkoret,
att odlingsområdet skulle vara ägnat att utgöra underlag för uppkomsten
av nya, självständiga jordbruk, men villkoret att bebyggelse med sannolikhet
kunde väntas komma till stånd inom den närmaste framtiden borde
i viss mån modifieras. Det vore olämpligt att forcera fram en utflyttning
till ett nyutdikat område; uppodlingen måste ske så småningom
med den gamla byn som bas; först sedan odlingen fortskridit till en viss
grad och nödiga ändringar i ägoindelningen (sammanläggning etc.) ägt
rum, kunde utflyttningen taga sin början. Huvudvikten syntes böra
läggas därpå, »att bebyggelse med sannolikhet kan väntas komma till
stånd», varemot fordran på att detta skulle ske »inom den närmaste
framtiden» icke borde uppställas.
Från Västerbottens län uttala hushållningssällskapets och landstingets
förvaltningsutskott, att förslaget innebure en stark begränsning av de
fall, där statsbidraget skulle kunna beviljas, men att detta till synes kunde
vara motiverat av medelsknappheten. Utskotten liksom även länsstyrelsen
tillstyrka bifall till förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Il
Kung/. Maj:ts proposition Nr 196.
Väste/rnorr/ands läns lundstings förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen
instämmer, vitsordar, att inom länet förefinnes ett kännbart behov
av vägförbindelser för möjliggörande av ett bättre utnyttjande av odlingsmarkerna.
Den kraftiga begränsningen av det slag av vägförbindelser,
som skulle kunna komma ifråga till understöd, påtalas. Förslaget
avstyrkes doek ej.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket
landstingets förvaltningsutskott och länsstyrelsen instämma, framhåller,
att tillgång på kommunikationer icke vore det enda villkoret för att
uppodling av ett därtill lämpat område skulle komma till stånd. Stora
för odling användbara, men icke använda områden vore inom länet belägna
vid allmän väg. Otvivelaktigt kunde fall förekomma, då det skulle
vara för landets uppodlande gagneligt, om bidrag till nybyggesvägar
stode att erhålla. Men i val mellan ökade bidrag till ödebygdsvägar och
utfartsvägar å ena sidan samt anslag till nybyggesvägar å den andra skulle
utskottet sannolikt anse de förra anslagen, vilka gåve stöd åt redan befintliga
ehuru svaga jordbruk, mera betydelsefulla än anslagen till nybyggesvägar.
Landstingets förvaltningsutskott och länsstyrelsen framhålla
dessutom, att det torde vara ovisst, om bidrag från landstinget
kunde påräknas till anläggande av nybyggesvägar.
Från Gävleborgs län uttalar hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
att odlingsvägar eller, såsom de i förslaget benämndes, nybyggesvägar
påkallades av ett stort behov, men det föreliggande förslaget lämnade
det lugna och i långa tider prövade isättet för bygdens utveckling
å sido och ville gynna ett mera forcerat nybyggesarbete. Ehuru utskottet
ansåge, att förslaget i huvudsak avsåge att främja den form av odlingsverksamhet,
som kommit till uttryck i statens kolonisationsverksamhet,
vars resultat på många ställen lämnat mycket övrigt att önska, ville
utskottet icke avstyrka förslaget. En omläggning av riktlinjerna så att
anslaget kunde komma enskilda odlare till del vid effektivt utfört odlingsarbete
av viss omfattning skulle säkert vara till fromma för vad
man ville vinna: brytande av bygd och skapande av större utkomstmöjligheter
å ofullständiga jordbruk samt så småningom nya egna brukningsdelar.
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott har intet att i sak invända
mot förslaget. Det torde måhända vara motiverat av förhållandena
i Västerbottens, Jämtlands och vissa delar av Norrbottens län. För
Gävleborgs län vore behovet mindre trängande, om ock enstaka fall i delar
av länet, framför allt i norra och västra Hälsingland, skulle kunna giva
en, om ock svag, anledning till bistånd från det allmänna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att då staten på flera sätt söker
främja kolonisation å bondejord i Norrland och Dalarna, det torde få anses
som ett statsintresse att lämna understöd för åstadkommande av odlingsvägar.
Av egnahemsstyrelsen föreslagen inskränkning i statens ifrågavarande
understödsverksamhet finner länsstyrelsen såsom en övergångsform
i avvaktan på de lärdomar, erfarenheten kan skänka, under nuvarande
förhållanden lämplig, men verksamheten borde nog sedermera inriktas
på möjliggörande av ett bättre utnyttjande jämväl av annan odlingsmark.
I de från Kopparbergs lön avgivna yttrandena framställes ingen erinran
i ärendet.
Länsstyrelsen i Örebro län anser i överensstämmelse med länets hus
-
12
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 196.
hållningssällskaps förvaltningsutskott, att anledning ej föreligger att begränsa
ifrågavarande anslag till företag, som från början avse bildande
av självständiga nya jordbruk.
Myndigheterna inom Värmlands län hava icke ansett behov föreligga
av delaktighet i det ifrågasatta anslaget.
Statskontoret finner egnahemsstyrelsens förslag innebära en lämplig
avgränsning av området för statens bidrag till vägar, varom här är fråga.
Lantmäteristyrelsen, som instämmer i jordbruksutskottets uttalande vid
1928 års riksdag, framhåller, att understödsverksamheten icke bör begränsas
till vissa slag av odlingsföretag (torrläggningsföretag) utan gälla
i alla de fall, där redan kommit eller kan förväntas komma till stånd
sådan uppodling, som möjliggör fortsatt och vidare bebyggelse. I främsta
rummet borde tillses, att de allmänna förutsättningarna för »naturlig
utveckling av gammal bygd» vore för handen. Understödet borde
icke grundas på någon alltför detaljerad planläggning av odlings- och
byggnadsverksamheten. Den bestämda skillnad, som egnahemsstyrelsen
gjort mellan nyodlingar, avsedda och utnyttjade endast för sambruk med
bygdens gamla jord. samt odlingar, avsedda att användas till bildande
av nya, självständiga jordbruk, kunde i regel icke göras i verkligheten.
Det ojämförligt största antalet brukningsdelar inom landet hade nämligen
tillkommit på det sätt, att sedan uppodling verkställts för »sambruk
med bygdens gamla jord», jordbruket blivit så bärkraftigt, att det kunnat
vid arvfall eller genom försäljning uppdelas och giva utkomst för flera
åboar. Egnahemsstyrelsen hade uttalat, att positiva garantier för att bebyggelse
verkligen komme till stånd icke kunde fordras. Vid sådant förhållande
syntes kravet på en förberedande planläggning av områdena
blott bliva en tom formalitet. Den utveckling, som man med ifrågavarande
anslag ville befrämja, torde endast sällan ske efter dylika i förväg
uppgjorda planer.
Lantbruksstyrelsen anser nödvändigt att göra skillnad mellan dels
egentliga odlingsvägar, vilkas uteslutande ändamål vore möjliggörande
av ett med statsunderstöd utdikat markområdes brukning och tillgodogörande,
och dels sådana förbindelseleder, vilka utöver sagda ändamål
komme att mer eller mindre omedelbart jämväl förmedla samfärdseln
till bebyggd eller för bebyggelse avsedd plats inom sådant område; sistnämnda
förbindelseleder kunde lämpligen benämnas nybyggesvägar. Med
anledning av att inom lantbruksstyrelsen påginge undersökning rörande
grunderna för uppskattning av den värdeökning, som erliölles genom
jords torrläggning samt anordnande av odlingsväg till utdikningsområdet,
funne lantbruksstyrelsen tidpunkten ännu icke vara inne för ett
definitivt ställningstagande till frågan om statsbidrag till de egentliga
odlingsvägarna. Frågan om statsunderstöd till nybyggesvägar syntes
kunna behandlas helt oberoende av spörsmålet om sådant bidrag till de
egentliga odlingsvägarna. Lantbruksstyrelsen hade intet att erinra mot
att bidrag i av egnahemsstyrelsen föreslagen omfattning utginge till anläggning
av nybyggesvägar.
Trakter inom
landet, där
understöd
skall utgå.
I fråga om vilka delar av landet, som understödsverksamheten bör
avse, erinrar egnahemsstyrelsen, att hela spörsmålet har sin upprinnelse
i de säregna förhållandena i landets nordligare delar. Särskilt om begränsning
skedde till nybyggesvägar, vore det förekomsten och belägen
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
13
hoten av till nybildning av jordbruksfastigheter lämpade marker, som
vore avgörande. Av den på initiativ av 1925 års kolonisationssakkunniga
verkställda undersökningen rörande odlingsmark inom landet framginge,
att inom Örebro län tillgången på områden för bildande av självständiga
jordbruk vore mycket ringa; i Värmlands län vore tillgången något
större, men syntes till avsevärd del vara tillfinnandes i trakter, som till
sin natur icke skilde sig från sydligare delar av landet. Egnahemsstyrelsen
ansåge således, att understödsverksamheten borde avse Norrland
och Dalarna.
Såsom förut nämnts hava vederbörande i Värmlands län icke ansett
behov av anslag för länet för ifrågavarande ändamål föreligga, men länsstyrelsen
i Örebro län hemställer, i huvudsaklig överensstämmelse med
hushållningssällskapets och landstingets förvaltningsutskott, att verksamheten
skall omfatta även de norra delarna av Örebro län.
Under en följd av år har staten offrat betydande summor för att
främja landets uppodling, särskilt i Norrland, samt för att understödja
bebyggelse på nyvunna odlingsmarker. Den nu ifrågasatta understödsverksamheten
torde få betraktas »om ett led i dessa strävanden och ett
komplement till redan vidtagna åtgärder. Utredningen i ärendet visar,
att framgången av ett påbörjat odlingsarbete på nya områden till stor
del är beroende på att framkomlig vägförbindelse finnes mellan odlingsområdet
och närmaste bygd. Ej sällan lärer hava inträffat, att områden,
som genom statsbidrag blivit torrlagda och därmed möjliggjorts för
odling, icke blivit utnyttjade till följd av avsaknaden av vägförbindelse.
Då fråga är om utfartsvägar från redan bebodda platser, kan från det
under sjätte huvudtiteln upptagna anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar
statsunderstöd erhållas till sådana vägar i Norrland, Dalarna,
Värmland och norra delarna av Örebro län. Statsunderstöd utgår vidare
från det under nionde huvudtiteln upptagna anslaget till bidrag till utflyttnings-,
väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med
skiften. Sistnämnda anslag, som avser hela landet, synes väl i viss mån
kunna vara ägnat att understödja väganläggningar av nu ifrågavarande
slag, men torde därigenom endast en ringa del av det befintliga behovet
tillgodoses. Starka skäl synas mig tala för att ytterligare statsbidrag
lämnas.
Beträffande spörsmålet om vilka slag av vägförbindelser, som böra
komma ifråga till erhållande av understöd, vill det synas som om egnahemsstyrelsen
i sitt förslag väl starkt begränsat området för bidragsverksamheten,
då styrelsen ifrågasätter, att för bidrags erhållande
det område, till vilket väg skall dragas, redan skall vara i det
skick och förhållandena jämväl i övrigt sådana, att bebyggelse
med sannolikhet kan väntas komma till stånd inom den närmaste
framtiden. En dylik fordran torde icke taga nog hänsyn till den
utveckling, som allmänt vitsordats vara den naturliga vid bebyggelses
Departements
chefen.
Anslags
formen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
uppkomst. Ändamålet med statens bidrag, nämligen att ytterst understödja
bildandet av nya, självständiga jordbruk, torde tillräckligt betonas,
om såsom villkor för statsbidrags erhållande föreskrives, att det odlingsområde,
till vilket väg skall dragas, med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet
och övriga förhållanden finnes vara väl ägnat att användas
till jordbruk och framtida bebyggelse. Utan att detta särskilt
utsäges i författningen torde vid anslagets fördelning sådana företag
komma att i främsta rummet understödjas, där på grund av föreliggande
förhållanden kan antagas, att en utflyttning till odlingsområdet
är nära förestående. Vid ansökningshandlingarna böra fogas beskrivningöver
odlingsområdet samt redogörelse för dettas tilltänkta användning
för jordbruk och framtida bebyggelse.
Givetvis framträder behovet av statsbidrag för ändamålet olika i de
särskilda länen. Sagda behov torde vara störst inom de av egnahemsstyrelsen
till understöds erhållande föreslagna sex nordligaste länen. Åtminstone
till att börja med, innan erfarenhet vunnits rörande verkningarna
av bidragen, torde utsträckning därutöver icke böra ifrågakomma.
På Kungl. Maj:t får sedan ankomma att vid fördelning av anslaget taga
hänsyn till de väsentligt olika behov, som jämväl inom berörda län må
föreligga i förevarande hänseende.
I fråga om sättet för beredande av statsbidrag erinrar egnahemsstyrelsen,
att tre förslag framkommit, nämligen dels att låta bidrag till odlingsvägar
utgå ur avdikningsanslaget, dels att utvidga det under sjätte huvudtiteln
uppförda anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar till
att avse jämväl odlingsvägar, dels ock att för ändamålet anvisa ett särskilt
anslag. Egnahemsstyrelsen stannar för uppförande av ett särskilt
anslag. Då nybyggesvägarnas understödjande sker närmast ur synpunkten
av deras betydelse för jordbrukets utveckling och frågan sålunda huvudsakligen
är en jordbruksangelägenhet, föreslås, att anslaget hänföres
under nionde huvudtiteln. Beträffande vidare frågan om vem det skall
tillkomma att bevilja statsbidrag omnämner egnahemsstyrelsen bland
annat, att anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar i de fyra nordligaste
länen disponeras av länsstyrelserna, medan frågor om bidrag till
utfartsvägar i Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands och Örebro län skola
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Bidrag till väganläggning, som
beslutas vid skiftesförrättning, beviljas av lantmäteristyrelsen. Egnahemsstyrelsen
finner lämpligast, att bidragens beviljande anförtros åt
lokala organ, vilka kunna sitta inne med en för medlens rätta användning
önskvärd, intim kännedom om förhållandena i orten, och föreslår i
sådant avseende länsstyrelserna. För bedömandet av frågan om områdets
lämplighet för ändamålet och nyttan av den föreslagna vägen torde
hushållningssällskapens egnahemsnämnder efter verkställd besiktning genom
jordbrukskonsulent böra avgiva yttrande i saken. Egnahemsstyrel
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19t>.
15
sen framhåller angelägenheten av att dispositionen av statsmedlen sker
planmässigt och att planläggandet sker under intimt samarbete med
egnahemsnämnderna. Givetvis kunna länsstyrelserna, då så anses behövligt,
inhämta yttrande från vederbörande kommunalorgan och landsfiskaler,
men generellt krav härutinnan skulle oftast blott innebära ett
fördröjande av ärendenas behandling.
Mot förslaget om särskilt anslag under nionde huvudtiteln har invändning
gjorts endast av lantbruksstyrelsen, som hemställt om sådan ändring
av grunderna för anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar,
att bidrag därur må utgå även till anläggning av nybyggesvägar, samt
om höjning av detta anslag.
Vad angår sättet för bidrags beviljande uttala sig flera av de lokala
myndigheterna för att länsstyrelserna får avgörandet i sin hand. Endast
lantmäteristyrelsen finner att, med hänsyn bland annat till svårigheten
att utan sakprövning göra en riktig fördelning av anslagen länen emellan,
bidragens beviljande borde anförtros åt ett centralt ämbetsverk, i
vilket avseende föreslås lantmäteristyrelsen, som nu prövar beviljandet
av anslag till väganläggningar i samband med laga skiften. Anslagsbeviljandet
kunde då ske under beaktande av, huruvida odlingsområdena
kunde förväntas under närmaste tiden ingå i laga skifte eller icke.
I nu ifrågavarande delar biträder jag egnahemsstyrelsens förslag. Att Departements
för ändamålet uppföra ett särskilt anslag under nionde huvudtiteln över- chefen.
ensstämmer med riksdagens tidigare intagna ståndpunkt. Övervägande
skäl synas även tala för att låta bidragsbe vil jandet ske genom
länsstyrelserna, vilka stå i den omedelbara kontakt med ortsförhållandena,
som torde vara av största betydelse för hithörande frågors prövning.
Beaktas må vidare, att såsom villkor för statsbidrag förutsättes,
att landstingen, liksom i fråga om de statsunderstödda utfartsvägarna,
bidraga med viss andel av det för varje län anvisade statsbidraget.
Körande den lämpliga typen för nybyggesvägarna framhåller egna- Beskaffenheten
hemsstyrelsen, att det som regel borde bliva fråga endast om vägar av av
förhållandevis enkelt slag. Styrelsen fortsätter:
Den omständigheten, att det här gällde »blivande utfartsvägar», kunde
visserligen tala för att redan från början utföra nybyggesvägarna efter i
huvudsak samma standard, som vore bruklig beträffande utfartsvägarna,
vilka mången gång byggdes så, att de medgåve automobiltrafik, och i
allmänhet torde draga en kostnad av mellan 3 och 5 kronor per längdmeter.
Emellertid vore det här till en början närmast fråga om att skapa
den vägförbindelse, som oundgängligen fordrades för möjliggörande av
nybebyggelse. I den mån som bebyggelse komme till stånd och odlingsområdet
utvecklades till en ny bygd, torde det få ankomma på vederbörande
intressenter att med den sålunda lagda grunden så småningom
genom förbättringsåtgärder åstadkomma den fullständigare kommunikationsled,
som kunde betingas av de växande behoven. Nybyggesvägens
anläggning torde därför som regel till en början innefatta bortröjning av
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
stubbar och stenar, avjämning av vägbanan samt upptagande av diken
på sträckor, där sådana vore oundgängligen erforderliga, på fast mark
allenast på ena sidan. Nämnvärd grusning i samband med vägens anläggning
torde icke få förutsättas ske. Av vikt vore emellertid, att vägbanan
redan från början erhölle tillräcklig bredd och att vägen gåves
sådan sträckning i terrängen, att framtida erforderliga förbättringar
kunde med minsta kostnad vidtagas på den lagda grunden. För nybyggesvägarna
torde som regel, där icke större terrängsvårigheter mötte,
kunna räknas med ett kostnadsbelopp av allenast 1 krona 50 öre—2 kronor
per längdmeter. Undantagsvis kunde dock vara befogat att tillämpa
en något högre standard, särskilt om med visshet kunde sägas, att en
bättre kommunikationsled komme att inom en kort framtid erfordras och
att anläggandet av en från början alltför enkel väg skulle innebära en
dålig hushållning med såväl enskildas som statens medel.
Egnahemsstyrelsen tillfogade, beträffande vägens utsträckning och
längd, att väg avsåges från den gamla bygden eller befintlig väg fram
till odlingsområdets gräns, eventuellt till någon central plats därinom
eller fram till de särskilda lottgränserna. Rena ägovägar finge icke
ifrågakomma till understöd. När ej terrängförhållandena erbjöde särskilda
svårigheter, borde bidrag icke medgivas till vägbyggnader av alltför
ringa utsträckning.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket
landstingets förvaltningsutskott instämmer, uttalar att, om vägföretaget
skulle bliva till bestående gagn utan att underhållskostnaderna bleve
oskäligt betungande, det syntes oundvikligt, att vägen anlades enligt en
högre standard än den föreslagna. Närmast till hands låge att föreslå
samma typ som länsstyrelsen i länet fastställt för de statsunderstödda
utfartsvägarna, möjligen med smärre förenklingar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län biträder egnahemsstyrelsens mening,
att nybyggesvägarna böra vara av förhållandevis enkelt slag. De beräknade
kostnaderna torde dock, med hänsyn till i länet rätt allmänt förekommande
jämförelsevis ogynnsamma vägland, komma att visa sig för
låga. Över myrar och slyland kunde tillfredsställande vägbana icke
åstadkommas utan erforderlig dränering och bankning av i huvudsak
samma slag som vid de statsunderstödda utfartsvägarna. Sannolikt
måste kostnaderna per längdmeter höjas till åtminstone 2 ä 3 kronor.
Tillförordnade distriktschcfen i Västernorrlands län anser, att på det
sätt, egnahemsstyrelsen angivit, någon väg icke erhålles. Vid framtida
förbättring torde i många, kanske de flesta fall det först nedlagda arbetet
till väsentlig del vara onyttigt.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen
instämmer, anser, att den enskilda utfartsvägen vore den bästa
typen för odlingsvägar (nybyggesvägar).
Vederbörande inom Jämtlands lön finna föga sannolikt, att kostnaderna
per längdmeter kunna hållas inom 1 krona 50 öre—2 kronor. En
något så när tillfredsställande avdikning och grusning kunde icke undgås;
eljest bleve vägen snart ofarbar och gjorda penningutlägg så gott
som bortkastade. Det kunde ej anses skäligt att binda fastigheter för
framtiden vid förpliktelse att underhålla en väg, som från början vore
för svag för att kunna bestå med normalt underhåll.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196. 17
Lantnuiter istyr elsen anser, att ifrågavarande vägar böra vara av enkasto
beskaffenhet, och har intet att erinra mot att den totala kostnaden
beraknas till 1 krona 50 öre—2 kronor per längdmeter.
Enligt min mening böra ifrågavarande vägar i allmänhet vara av enk- Departement,- lare beskaffenhet än de statsunderstödda utfartsvägarna. Den av egna- rhcfenhemsstyrelsen
beräknade genomsnittskostnaden torde emellertid törhända
komma att visa sig något för lag. Från fall till fall bör noggrant prövas,
att vägen icke göres sa enkel, att dess hållande i användbart skick oskäligt
fördyras och framtida behövliga förbättringar försvåras. Särskild
uppmärksamhet torde härvid böra ägnas åt sådana vägstycken, som framga
över myrmark eller eljest ogynnsamma vägland. Vägens bredd och
sträckning bör även så beräknas, att omläggning av vägen i möjligaste
mån kan undvikas vid dess eventuella övergång till utfartsväg.
I fråga om bidragsbeloppets storlek erinrar egnahemsstyrelsen, att för pidragsbeioputfartsvägarna
statsbidrag utgår med en fjärdedel till en tredjedel, un- petä ?torlek
dantagsvis högst hälften av kostnaderna. I tillämpningen torde bidraget ^landstings-*17
merendels sättas till en fjärdedel. Jämväl för nybyggesvägarna syntes medel,
sistnämnda bidragsandel vara lämplig såsom regel. Med hänsyn till
önskvärdheten av en sovrfng av ansökningarna till att avse endast de
mera bärkraftiga kolonisationsföretagen föreslår egnahemsstyrelsen, att
för nybyggesvägarna maximum för bidraget av statsmedel sättes till en
tredjedel. Härtill komme bidrag av landstingsmedel. Såsom villkor för
åtnjutande av statsbidrag borde nämligen uppställas den fordran, att
landstinget skulle liksom ifråga om de statsunderstödda utfartsvägarna
för ändamålet bevilja medel uppgående till minst 15 procent av det belopp,
som blivit för länet anvisat av staten.
Inom Norrbottens lön hemställa vederbörande, att samma grunder måtte
i förevarande hänseende tillämpas som vid de statsunderstödda utfartsvagarna.
Länsstyrelsen framhåller att, då nybyggesvägarna torde bli
av ganska avsevärd längd och kostnaderna höga i jämförelse med intressentexnas
bärkraft, det vore önskvärt, att möjlighet bereddes länsstyrelsen
att i undantagsfall höja statsbidraget till hälften av kostnaderna. Enahanda
hemställan göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt lantmateristyrelsen.
Sistnämnda myndighet påpekar, att statens bidrag till
^anläggningar i samband med skiften kan uppgå till hälften av den
beräknade kostnaden.
I överensstämmelse med vad sålunda från flera håll gjorts gällande DepartemenUanser
jag, att möjlighet bör beredas de bidragsgivande myndigheterna att chefen.
i undantagsfall lämna statsunderstöd upp till hälften av den beräknade
kostnaden för väganläggningen. Bärande skäl för att härutinnan hava
snävare bestämmelser än i fråga om de statsunderstödda utfartsvägarna
torde icke förefinnas. Den starka konkurrens om bidrag från ifrågavarande
anslag, som är att förvänta, lärer utan vidare tvinga myndigheter
Bihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 16b höft. (Nr 1969 2
Ansökan om
statsbidrag ocli
ntbetalning
därav.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 19(>.
na att endast i enstaka fall, där nyttan av vägens tillkomst är påtaglig
men intressenterna icke utan ett något större bidrag än det vanliga synas
kunna få vägen till stånd, överskrida den av egnahemsstyrelsen föreslagna
maximigränsen.
Ansökning om statsbidrag, yttrar egnahemsstyrelsen, bör vara åtföljd
av fullständig plan för väganläggningen med betänkande och kostnadsförslag.
Över denna plan, som kunde vara av enklaste beskaffenhet,
borde utlåtande inhämtas från länsstyrelsens vägtekniska biträde. Delaktigheten
i vägbördan borde, med hänsyn till att en delning av de ursprungligen
intresserade fastigheterna i omedelbart sammanhang med företaget
måste förutsättas ofta komma till stånd, vara fastslagen på ett sätt,
som bleve beståndande jämväl mot de nytillträdande intressenterna, det
vill säga genom förrättning eller dom jämlikt lagen om enskilda vägar.
Då emellertid förmågan att åstadkomma vägföretaget oftast torde bliva
väsentligt beroende på om statsbidrag erhölles, syntes lämpligt, att statsbidrag
kunde sökas, så snart den tekniska planen för arbetet förelåge, men
innan förrättningen i sin helhet slutförts. Utbetalning av statsbidrag
finge dock icke äga rum, innan delaktigheten i vägens byggande blivit
på nyss antytt sätt bestämd. Utbetalning av statsbidrag borde ske med
en tredjedel, sedan kontrakt slutits och arbetet påbörjats, med ytterligare
en tredjedel sedan hälften av arbetet blivit utförd och med sista
tredjedelen sedan arbetet fullbordats och vägunderhållet säkerställts.
Återbetalning av lyftade bidrag borde efter länsstyrelsens beprövande
ske, därest icke arbetet påbörjats och avslutats inom bestämda tider och
enligt fastställd plan.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i tillförordnade distriktschefens
uttalande, att arbetsplanen borde vara enklast möjlig.
Vederbörande inom Jämtlands län framhålla, att själva den tekniska
utredningen angående väganläggningen måste på sätt föreslagits ske
geuom sakkunnig person.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att
kravet på förrättning enligt den enskilda väglagen i många fall skulle
göra statsbidraget illusoriskt med hänsyn till de dryga kostnader dylika
förrättningar med kontroll visat sig draga.
Lantmäteristyrelsen framhåller, att planen för väganläggningen och
kostnadsförslaget böra upprättas med omsorg av sakkunnig person. Den
förberedande utredningen och planläggningen borde alltid ske genom för-- rättning enligt lagen om enskilda vägar. Därigenom tillgodosåges säkrast
kravet på lämplig och sakkunnig person som undersökningsförrättare.
Bättre garanti vunnes för fullständig och allsidig utredning i avseende
på lämplig sträckning för vägen, de olika behov som vägen borde
tillgodose, bestämmande av vilka fastigheter som borde deltaga i väganläggningen
m. m. Vid behov att hämta vägbyggnadsämnen på annans
mark kunde rätt därtill tryggas. Undersökning och planläggning bleve
utförda för jämförelsevis låga kostnader; mindre bemedlade skulle kunna
få förrättningskostnaderna ersatta genom bidrag av statsmedel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mnj:ts proposition Nr 196.
It)
Utan tvivel vore på sätt lantmäteristyrelsen anfört åtskilliga fördelar Departemcntaatt
vinna med att vägföretagets planläggning redan från början sker vid chefen.
förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Att göra detta till oeftergivligt
villkor för statsbidrags beviljande synes dock knappast behövligt.
Givetvis förutsättes emellertid, att länsstyrelserna tillse, att plan och kostnadsförslag
uppgjorts med tillräcklig omsorg och sakkunskap. Lika med
egnahemsstyrelsen anser jag, att utbetalning icke bör äga ram, innan delaktigheten
i vägens byggande bestämts genom laga kraftvunnen förrättning
eller dom. Att vägens byggande bestämts vid förrättning eller genom
dom är jämväl av betydelse för vederbörandes rätt att å annans
mark framdraga vägen. I fråga om sättet för statsbidrags utbetalning
ansluter jag mig till egnahemsstyrelsens förslag, därvid jag dock i fråga
om vägunderhållets säkerställande hänvisar till det följande.
Egnahemsstyrelsen anför vidare: Sedan planen för ett vägföretag fast- Kontrakt om
ställts och bidrag beviljats, torde kontrakt om arbetets utförande böra ''%sutförande,
avslutas mellan länsstyrelsen och vederbörande intressenter av i huvud- ''1
sak samma innehåll som de beträffande utfartsvägar brukliga. Arbetets
behöriga fullgörande borde övervakas av en av länsstyrelsen utsedd kontrollant
och säkerhet ställas för fullgörande av åtagna förpliktelser och
lyftade statsbidrags återbärande i händelse av kontraktsbrott. I kontraktet
borde vidare stadgas förpliktelse för intressenterna ati sörja för
vägens underhåll, och innan statsbidrag slutligen utbetalades, borde underhållsskyldigheten
vara reglerad genom förrättning eller dom eller i dombok
intagen förening. Om underhållet skulle fullgöras efter vägdeining,
borde tillsyningsman för övervakande av dess behöriga fullgörande utses;
skulle arbetet gemensamt utföras, syntes lämpligt, att länsstyrelsen bleve
i tillfälle att fastställa sådana stadgar rörande angelägenheternas handliavande,
som omförmälas i 32 § av lagen om enskilda vägar.
Lantmäteristyrelsen framhåller, att förslaget måhända komme att tillskapa
en förvaltnings- och tillsyningsmyndighet, som ej stode i riktig
proportion till frågans betydelse. Bestämmelserna om kontrakt och kontroll
syntes helt lika med motsvarande stadganden i fråga om statsbidrag
till utfartsvägar. Odlingsväg vore dock ofta närmare att jämföra med
sådan väg, som beslutades och utfördes i samband med skiftesförrättning.
Ifrågavarande väganläggningar torde i allmänhet icke böra upplåtas på
entreprenad utan liksom skiftesvägarna i allmänhet lämpligast utföras av
intressenterna själva. Lantmäteristyrelsen förordade de enklare bestämmelser,
som gällde för skiftesvägar. Något kontrakt om vägarbetets utförande
syntes sålunda icke erforderligt; ej heller särskilt godkänd säkerhet
för lyftade statsmedels återbäring. Kontroll över att vägbyggnaden
verkligen bleve utförd fordrades givetvis, men denna torde med minsta
kostnad kunna ombesörjas av distriktslantmätare.
Fordran på avslutande av kontrakt om vägbyggnadsarbetets utförande Departementsoch
övervakning av arbetets fullgörande genom särskilt utsedd kontrol- chefen.
Statsanslagets
storlek.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
lant torde icke kunna eftergivas, ej heller villkoret om ställande av säkerhet.
Däremot anser jag, att — i överensstämmelse med vad som gäller
beträffande statsbidrag till väganläggningar i samband med skiften —
förpliktelse för intressenterna gentemot det allmänna att sörja för vägens
underhåll icke bör stadgas. Avsikten med förevarande anslag är att
lämna nybyggarna en hjälp i början av deras verksamhet. Därav synes
ej med nödvändighet följa, att från det allmännas sida skall krävas ett
regelrätt underhåll av vägen. Den särskilda kostnad, som tillsyn från
statens sida av underhållets fullgörande skulle draga, besparas sålunda intressenterna.
Å andra sidan torde vara av vikt, att skyldigheten att underhålla
vägen intressenterna emellan ordnas. Det av egnahemsstyrelsen i
sådant avseende förordade villkoret för utbetalning av sista andelen av
statsbidraget eller att det styrkts, att vägens framtida underhåll ordnats
jämlikt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar genom lagakraftvunnen
förrättning eller dom eller i dombok intagen förening mellan intressenterna,
bör därför bibehållas. Härvid förbises ej, att vissa svårigheter
kunna möta att på ett stadium, då odlingsområdets styckning och bebyggelse
ännu icke kommit till stånd, fördela underhållsskyldigheten, i
enlighet med den enskilda väglagen, med hänsyn till den omfattning, vari
vederbörande fastigheter beräknas komma att begagna sig av vägen.
Framhållas må emellertid, att det står vederbörande fritt att utan förrättning
träffa förening om vägens underhåll och låta intaga föreningen
i domboken hos domstolen i orten samt att det enligt väglagens bestäm-''
melse vid förrättning åligger förrättningsmannen att såvitt möjligt åstadkomma
förening. Vissa stadganden äro också i lagen givna för det fall
att, sedan genom förrättning eller dom väghållningsskyldigheten bestämts,
väghållningsskyldig fastighet delas. Slutligen kunna intressenterna, om
förhållandena väsentligt förändras, få underhållsskyldigheten jämkad vid
ny förrättning.
I fråga om beloppet av ett blivande anslag anför egnahemsstyrelsen
bland annat, att man visserligen finge förutsätta, att åtminstone under
det första året något större antal ansökningar icke hunne framkomma.
Men särskilt inom Norrbottens län torde åtskilliga nybyggesvägföretag.
vara planlagda och kunna omedelbart påbörjas. För att en i möjligaste
mån planmässig användning av medlen skulle kunna ske, syntes det
också lämpligt, att en icke alltför ringa summa kunde från början disponeras
av varje länsstyrelse. Egnahemsstyrelsen föreslår 50,000 kronor för
det första året. Fördelningen mellan de olika länen av ett blivande anslag
borde ske av Kungl. Maj:t, eventuellt på förslag av egnahemsstyrelsen
efter samråd med vederbörande länsstyrelser.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, i huvudsaklig överensstämmelse
med hushållningssällskapets och landstingets förvaltningsutskott,
att med hänsyn till det stora behov av vägar av ifrågavarande slag, som
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr J90,
inom länet gjorde sig gällande, och då redan ett betydande antal förslag
till dylika vägar inkommit med ansökan om bidrag av utfartsvägsanslaget,
det vore i bög grad önskvärt, att länsstyrelsen åtminstone för ett antal
år framåt kunde påräkna något högre anslag än vad egnahemsstyrelsen
syntes hava beräknat. Även den omständigheten, att kostnaderna för nybyggesvägarna
sannolikt komme att ställa sig högre än i förslaget förutsattes,
torde motivera höjning av anslaget. Länsstyrelsen förordar, att
anslaget bestämmes till åtminstone 100,000 kronor per år och att därav
för Norrbottens län måtte anvisas minst 30,000 kronor årligen.
Som redan nämnts, har i årets statsverksproposition föreslagits riks- Departements•
dagen att för ifrågavarande ändamål beräkna för budgetåret 1929/1930 rhcfcnett
belopp av 50,000 kronor. Det torde vara lämpligt att, på sätt egnahemsstyrelsen
föreslagit, för första verksamhetsåret stanna vid detta belopp.
Verksamheten måste till en början betraktas som ett försök, och
får ett följande år prövning ske, huruvida ett större belopp bör för ändamålet
anvisas.
I enlighet med de grunder, som i det föregående angivits, har inom departementet
utarbetats ett förslag till kungörelse angående statsbidrag
till byggande av ny byggesvägar i Norrland och Dalarna, vilket torde
som bilaga få vidfogas statsrådsprotokollet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att såsom statsbidrag till byggande av nybyggesvägar, att utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med ovan angivna grunder, för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor.
I vad departementschefen sålunda hemställt instämma statsrådets övriga
ledamöter.
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar
bifall till vad departementschefen hemställt samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
Bilaga.
Förslag
till
Kungörelse
angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar i Norrland och
Dalarna.
Kungl. Maj:t liar funnit gott förordna som följer:
1 §.
Till byggande av väg till sådant odlingsområde i Norrland och Dalarna,
som med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden
finnes vara väl ägnat att användas till jordbruk och framtida bebyggelse
(nybyggesväg), kan statsbidrag beviljas i den ordning nedan bestämmes.
Statsbidraget bör i allmänhet icke utgå med mer än en fjärdedel till en
tredjedel av den beräknade kostnaden för väganläggningen och må ej för
något fall bestämmas till högre belopp än som motsvarar hälften av
samma kostnad.
2 $.
Statsbidrag beviljas av vederbörande länsstyrelse. Statsbidrag må ej
utgå, med mindre vederbörande landsting till byggande av nybyggesvägar
anvisat medel, uppgående till minst 15 procent av det belopp, som
för ändamålet blivit länet tilldelat av statsmedel.
3 *.
Ansökning om bidrag till nybyggesväg skall vara åtföljd av
1) plan för väganläggningen med betänkande och kostnadsförslag;
2) därest delaktigheten i den föreslagna vägens byggande blivit genom
överenskommelse eller genom förrättning eller dom enligt lagen den 29
juni 1926 (nr 352) om enskilda vägar vederbörligen bestämd, den handling,
varigenom delaktigheten bestämts, ävensom, där delaktigheten fastställts
genom förrättning eller dom, bevis att förrättningen eller domen vunnit
laga kraft;
3) beskrivning över odlingsområdet, innefattande uppgift å dess läge,
jämväl i förhållande till förefintliga allmänna vägar eller utfartsvägar,
samt storlek och markbeskaffenhet med angivande av ungefärliga arealer
av olika jordslag ävensom i förekommande fall uppgift å vidtagna eller
23
Kung/. Maj:ts proposition Nr 196.
planerade utdikningsarbeten samt, så framt upplysning därom ej lämnas
genom ingivna, under 2) omnämnda handlingar, redogörelse för rådande
fastighets- och äganderättsförhållanden; samt
4) redogörelse för områdets tilltänkta användning för jordbruk och
framtida bebyggelse.
Därjämte bör vid ansökningen fogas efter besiktning utfärdat intyg av
vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd angående odlingsområdets
lämplighet för jordbruk och framtida bebyggelse ävensom angående
behovet och nyttan av den föreslagna vägen.
Därest icke vid ansökningen fogats intyg, som i näst föregående stycke
sägs, skall länsstyrelsen inhämta yttrande i ämnet från egnahemsnämnden.
4 §.
Sedan plan för väganläggningen av länsstyrelsen fastställts och bidrag
beviljats, skall länsstyrelsen med intressenterna avsluta kontrakt om arbetets
utförande. Kontraktet skall innefatta förbindelse för intressenterna
att i noggrann överensstämmelse med den fastställda planen och under
skyldighet att därvid vara underkastade kontroll enligt länsstyrelsens bestämmande
påbörja och fullborda arbetet inom vissa tider utan att väcka
anspråk på ytterligare bidrag av statsmedel ävensom att i övrigt fullgöra
de förpliktelser, som enligt denna kungörelse åligga intressenterna.
5 §.
För fullgörandet av i 4 § omförmält kontrakt ävensom för återbäring av
lyftade statsmedel jämte ränta, som av länsstyrelsen jämlikt 8 § påfordras,
skall ställas av länsstyrelsen godkänd säkerhet.
6 $.
Därest flera äro delaktiga i vägföretaget eller väg eljest skall framgå
över annan än vägintressent tillhörig fastighet, må statsbidrag ej utanordnas
med mindre vägens byggande och delaktigheten däri blivit bestämd
genom lagakraftvunnen förrättning eller dom enligt lagen om enskilda
vägar. Innan statsbidrag utanordnas, skall länsstyrelsen hava förordnat
kontrollant för vägbyggnadsarbetet.
7 %.
Beviljat statsbidrag utbetalas med en tredjedel, sedan kontrakt om arbetets
utförande blivit avslutat och arbetet påbörjats, med ytterligare en
tredjedel efter det vederbörande kontrollant intygat, att hälften av arbetet
blivit utförd, samt med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen
avsynat och godkänt samt styrkt blivit, att vägens framtida
underhåll ordnats jämlikt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar genom
lagakraftvunnen förrättning eller dom eller i dombok intagen förening
mellan intressenterna.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.
8 $.
I händelse avvikelse, utan därtill erhållen tillåtelse, skett från den fastställda
planen för väganläggningen eller arbetet, utan av länsstyrelsen
medgivet anstånd med detsammas utförande, icke påbörjats eller blivit
fullbordat inom därför bestämda tider, äger länsstyrelsen, efter prövning
i varje fall, inställa utbetalning av statsbidraget, och skall, där länsstyrelsen
så påfordrar, utbetalad del av statsbidraget jämte fem procent årlig
ränta återbetalas till länsstyrelsen.
Besparingar skola återgå till vederbörande anslag.
9 $.
Alla kostnader, som i följd av erhållet statsbidrag föranletts för länsstyrelsen,
skola bestridas eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1929.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1929:226 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar. a1 i texten
- JoU 1929:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar. s. 11 i texten