Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar

1929-03-15 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:196, Angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

•Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till

byggande av nybyggesvägar; given Stockholms slott den 15

mars 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 15 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Johansson anför:

Kungl. Maj:t har i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln

(punkt 96) föreslagit riksdagen att, i avhidan på den proposition i ämnet

som må varda förelagd riksdagen, såsom statsbidrag till anläggning av

nybyggesvägar beräkna för budgetåret 1929/1930 ett belopp av 50,000

kronor.

Sedan utredningen rörande detta ärende, vilken icke hunnit avslutas inom

sådan tid att förslag kunnat framläggas i statsverkspropositionen, numera

inom departementet slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla ärendet.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 16b häft. (Nr 196.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Inledning.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

I en inom första kammaren år 1918 väckt motion (nr 25), vilken avsåg

åvägabringande av utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande

av kolonisationen å bondejord i Norrland, nämndes bland de åtgärder,

som kunde tänkas böra vidtagas, lämnande av anslag till anläggande

av enklare vägar från den äldre bygden till de genom torrläggning

vunna odlingsområdena, detta för att möjliggöra en utflyttning till

sistnämnda områden. För sådant ändamål borde antingen användas bidrag

från norrländska avdikningsanslaget eller ock anvisas ett särskilt för Norrland

avsett odlingsvägsanslag. I anledning av motionen anhöll riksdagen i

skrivelse den 13 juni 1918 (nr 342), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning, huru kolonisationen å bondejord i Norrland kunde kraftigare

än hittills befrämjas, och därefter för riksdagen framlägga de förslag,

till vilka utredningen kunde föranleda.

I sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar

1922:22) föreslog kolonisationskommittén, under avdelning III: Kraftigare

befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland, vissa

ändringar i bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget i syfte

bland annat, att statsbidrag från detta anslag skulle utgå även till odlingsvägar.

Kommittén framhöll, att utdikade markers användning till

odling mycket försummats på grund av att farbar väg till utdikningsområdena

ofta saknades; anläggandet av odlingsvägar vore ett verksamt

medel att befordra kolonisationen i egentlig mening, då de underlättade

utflyttning från den gamla bygden. Vägföretagen skulle enligt kommitténs

tanke ingå som del i avdikningsföretaget, men möjlighet borde beredas

att från anslaget lämna bidrag även för anläggande av väg till

redan utdikat område.

Lantbruksstyrelsen framlade i utlåtande den 21 oktober 1925 förslag

till revision av då gällande författningar rörande norrländska och allmänna

avdikningsanslagen samt odlingslånefonden m. m. I detta utlåtande

upptogs kolonisationskommitténs förslag beträffande odlingsvägar till behandling.

Styrelsen uttalade, att befintligheten av en farbar förbindelseled

till ett utdikningsområde kunde anses utgöra en lika viktig förutsättning

för områdets tillgodogörande som själva utdikningsarbetet. Statsunderstöd

borde i vissa fall kunna utgå till odlingsväg, som vore erforderlig

för brukningen och tillgodonjutandet av utdikad mark. Frågan

om anläggandet av dylik väg stode i visst samband med uppskattningen

av den genom ett torrläggningsföretag uppkommande båtnaden, i det

att vid värdesättandet av denna senare behörig hänsyn borde tagas till

möjligheten att åstadkomma nödig förbindelseled mellan ett utdikningsområde

och fastighetens övriga inägor. Då emellertid tillförlitliga hållpunkter

saknades för bedömandet av den utsträckning, vari befogade

krav på statsunderstöd kunde komma att framställas, borde frågan tills

vidare anstå.

I proposition till 1926 års riksdag (nr 82) angående statens understöds
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

verksamhet till främjande av avdikning av viss mark anförde föredragande

departementschefen, att frågan om införande av någon form av

statsbidrag till odlingsvägar borde göras till föremål för förnyat övervägande.

Detta uttalande underströks av riksdagen i dess skrivelse i

ämnet (nr 261/1926).

Jämväl må nämnas, att vid 1925 års riksdag i särskilda inom båda

kamrarna väckta motioner (I: 92 och II: 146) yrkande framställdes om

böjning av det i statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln begärda

anslaget för anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland.

Detta yrkande motiverades bland annat därmed, att från anslaget

borde kunna beviljas bidrag till odlingsvägar. Riksdagen böjde anslaget,

men avsåg därvid, så vitt av dess skrivelse framgår (nr 6 punkt

18), icke att bereda möjlighet till erhållande av bidrag till odlingsvägar

från detta anslag.

Under 1926 gjordes till Kungl. Maj:t särskilda framställningar i ämnet

från Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och

Landstingens norrlandskommitté. „

Förvaltningsutskottet upptog kolonisationskommitténs tanke och anhöll,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för utlämnande

av statsbidrag till odlingsvägar. Förvaltningsutskottet framhöll,

att ett hastigare utnyttjande av de genom utdikning vunna markerna

varit möjligt, om kommunikationerna varit bättre; i saknad av

väg sökte man så långt möjligt inskränka transporterna till dem som

kunde ske vintertid. Givetvis bleve jordbruksdriften under sådana förhållanden

ganska primitiv och nyodlingen hämmades avsevärt. Den

utflyttning, som för ett rationellt jordbruks bedrivande i många fall varit

mest ändamålsenlig, hade också strandat på grund av obenägenhet

att flytta till ett väglöst område. På grund av dessa förhållanden hade

de hittills utdikade markerna icke alltid kommit till den rationella användning,

som varit önskvärd. Än större måste dessa svårigheter bliva

vid framtida utdikningsföretag, som måste disponera allt mer från odlad

bygd avlägsna marker. Bidrag till odlingsvägar borde kunna utgå antingen

utdikningsföretag redan utförts eller vore under planläggning.

Landstingens norrlandskommitté ansåg tillkomsten av odlingsvägar

vara en den kraftigaste hävstång för böjande och utvidgande av det

norrländska jordbruket. Kommittén tänkte sig att, då torrläggningsförslag

skulle uppgöras och såsom ett led i detta förbindelse anordnas mellan

hemmanets bolstad och redan odlade mark å ena sidan samt den tilltänkta

utdikningslägenheten å den andra, kostnaden för odlingsvägen

skulle ingå i torrläggningsförslaget och bidrag lämnas från norrländska

avdikningsanslaget med samma procentsats som för själva utdikningen.

För det fall att odlingsväg skulle framdragas till ett redan avdikat område,

vars uppodlande måhända påbörjats, borde bidrag till vägens an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

läggning utgå från ett särskilt för ändamålet anvisat anslag, ställt till

lantbruksstyrelsens förfogande.

över nyssnämnda båda framställningar inhämtades yttrande av 1925

års kolonisationssakkunniga. De sakkunniga betecknade i sitt den 18

november 1926 avgivna utlåtande med uttrycket odlingsväg en väg, som

är avsedd att förbinda ett avskilt liggande område odlingsmark med den

eller de gårdar, som hava del i odlingsområdet, eller eljest med den

äldre bygden eller med befintliga kommunikationer, för så vitt vägens

anläggande har till huvudändamål att möjliggöra odlingsområdets

tagande i anspråk, genom färdigodling och jordbruksdrift, antingen för

tilläggsodling till redan befintligt jordbruk eller för bildande av nytt

jordbruk. Sådana odlingsvägar torde i regel kunna vara av mycket enkel

beskaffenhet. De sakkunniga framhålla, att anläggandet av odlingsvägar

påtagligen hade stor betydelse för ett fortsatt uppodlande av de

torrlagda områdena och i många fall vore en nödvändig förutsättning

för denna odling liksom för en fortsatt rationell jordbruksdrift å områdena.

Detta gällde icke blott om området skulle tagas i anspråk för tillläggsodling''

åt redan bestående jordbruk, utan även om nya jordbruk

skulle bildas därå. Icke minst för det senare ändamålet och behövliga

utflyttningar till nyodlingsområdet hade odlingsvägarna en viktig uppgift

att fylla. De sakkunniga ansågo, att befrämjandet av odlingsvägars

anläggande vore av den vikt, att staten därtill borde lämna sin

understödjande medverkan. Beträffande sättet för ordnande av denna

medverkan kommo de sakkunniga till den uppfattning, att statens avdikningsanslag

icke borde användas för understödjande av odlingsvägar.

Då väg skulle anläggas till redan utdikade odlingsområden — en verksamhet

som i första hand borde stödjas — måste frågorna rörande vägarna

ordnas helt fristående från spörsmålet om avdelningen. I fråga

om anläggande av odlingsvägar till ännu ej torrlagda områden erfordrades

olika förrättningar, nämligen för torrläggningen enligt vattenlagen

och för vägföretaget enligt lagen om enskilda vägar. Ofta torde vägföretaget

beröra även andra fastigheter än de i torrläggningsföretaget

deltagande. Statsbidrag till odlingsväg skulle då tilldelas ett annat företag

än det som finge statsbidrag till avdikningen. Vidare krävde vägarbetena

och torrläggningen olikartad sakkunskap, tillsyn och kontroll i

olika ordning. De sakkunniga funno fördenskull mycket tala för att bidrag

till anläggande av odlingsvägar finge utgå från det under sjätte

huvudtiteln upptagna anslaget för anläggning av utfartsvägar. Någon

bestämd gräns mellan odlingsvägar och utfartsvägar vore icke lätt att

draga. Hela det förfaringssätt, som nu användes vid beviljandet av statsbidrag

till utfartsvägar, skulle kunna tillämpas vid ett understödjande

av odlingsvägars byggande. De sakkunniga föreslogo, att anslaget till

anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland måtte under

ändrad benämning av anslag till anläggande av utfartsvägar och od
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

5

lingsvägar i samma landsdelar höjas från dåvarande belopp, 225,000 kronor,

till 325,000 kronor.

I reservationer till de sakkunnigas utlåtande anmäldes avvikande meningar

i frågan. En av de sakkunniga ansåg sålunda att, då anslaget

till utfartsvägar vore hårt anlitat och då odlingsvägarna borde bliva av

betydligt enklare beskaffenhet än utfartsvägarna, ett särskilt anslag för

ändamålet borde uppföras under nionde huvudtiteln. Två av de sakkunniga

åter framhöllo att, därest statsmakterna ville i princip gå in

för understöd av dessa odlingsvägar, vilka dittills i stort sett varit en

de enskildes sak, sådana anordningar också borde vidtagas, att verkligt

betydelsefulla resultat ernåddes; men härför erfordrades så stora an

slagsbelopp, att de under rådande förhållanden icke kunde påräknas.

Då ärendet för övrigt syntes tarva ytterligare utredning, borde förslaget

tills vidare anstå.

I utlåtande den 18 december 1926 anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att anläggning av odlingsvägar icke vore någon kommunikationsfråga

utan måste anses som en ren jordbruksangelägenhet, vadan anslaget

till utfartsvägar icke borde på något sätt sammankopplas med anslag

till odlingsvägar.

Kolonisationssakkunnigas förslag föranledde icke någon framställning

från Kungl. Maj :ts sida till 1927 års riksdag, men upptogs då i två motioner

(1:86 och 11:157). Dessa remitterades till statsutskottet.

I sitt utlåtande nr 6 angående regleringen av utgifterna under sjätte

huvudtiteln anförde statsutskottet (punkt 17): »Utan att underskatta vikten

av att nybildningen av jordbruk på allt sätt befrämjas och utan att

förneka ifrågavarande odlingsvägars betydelse för uppkomsten av nyodling

och bebyggelse, måste dock utskottet ifrågasätta lämpligheten av

att ifrågavarande anslag gives en dylik utsträckt användning. Om än

inga uttryckliga föreskrifter härutinnan uppställts, får dock nuvarande

anslaget till utfartsvägar i huvudsak anses vara avsett att möjliggöra

tillkomsten av vägföretag, som närma sig allmän vägs natur, såsom exempelvis

en vägförbindelse mellan en by och angränsande landsvägsnät.

Genom anslagets användning jämväl för anläggning av odlingsvägar

skulle statens understödjande verksamhet komma att utsträckas till ett

helt nytt område. Det torde icke kunna förnekas, att förevarande fråga

om statsunderstöd för odlingsvägar mindre framstår som ett kommunikationsspörsmål

än som en jordbruksangelägenhet, närmast jämförlig

med de övriga understödjande åtgärder i form av odlingslån och avdikningsanslag

m. m., som redan för närvarande förekomma.»

Då från åtskilliga håll rests betänkligheter mot att frågan om bidrag

till odlingsvägar sammankopplades med spörsmålet om anslag till utfartsvägar,

fann utskottet icke tillrådligt att nu på enskild motion fatta beslut

om den ifrågasatta utsträckta användningen av anslaget till utfartsvägar.

I avgiven reservation hemställde nio av utskottets ledamöter, i anledning

av motionerna, om sådan ändring av anslagets titel, att detta

komme att avse jämväl odlingsvägar, samt om höjning av detsamma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

Utredning

med anledning

av skrivelse

från 1928 års

riksdag.

Riksdagen godkände emellertid utskottets ståndpunkt.

Hösten 1927 gjordes från länsstyrelsen i Norrbottens län hemställan

om sådan ändring i bestämmelserna rörande anslaget till utfartsvägar,

att av detta anslag — åtminstone för Norrbottens del — finge utgå bidrag

till sådana odlingsvägar inom bys område, som vore ägnade att i avsevärd

mån befordra utflyttning och kolonisation av befintliga större

odlingsmarker. Länsstyrelsen anförde bland annat:

Bland de bos länsstyrelsen inneliggande ansökningarna om bidrag av

nu ifrågavarande anslag avsåge en icke oväsentlig del vägförslag, som

mer eller mindre utpräglat hade karaktären av odlingsvägar. Ofta vore

det i sådana fall fråga om med statsbidrag utförda utdikningsföretag

av betydande omfattning, vilka emellertid icke kunde utnyttjas i önskvärd

utsträckning, förrän hjälplig väg kommit till stånd.

I dylika fall gällde det åstadkommande av körbar vägförbindelse till

å bys mark upptagna men relativt avlägsna odlingsområden, lämpliga

att genom successiv uppodling och bebyggelse upptaga befolkningsöverskottet

i den gamla byn. Denna uråldriga form av kolonisation, för vilken

alltjämt stora förutsättningar funnes på många ställen inom de

nordligaste länen, vore utan tvivel den mest sunda och naturliga, och

dess befrämjande finge därför anses vara ett samhällsintresse av utomordentligt

stor betydelse. Ett synnerligen kraftigt medel att underlätta

en framgångsrik kolonisation av denna typ vore anläggning av vägar

till odlingsområdena.

Medel till understödjande av sådana vägföretag kunde emellertid icke

erhållas, så länge någon bebyggelse å odlingsområdet icke kommit till

stånd. Denna ordning syntes länsstyrelsen föga ändamålsenlig och i viss

mån ägnad att hämma utvecklingen i stället för att befordra densamma.

Länsstyrelsen ansåge uppenbart, att såväl själva uppodlingen som bebyggandet

av ett sådant odlingsområde i väsentlig mån underlättades

och förbilligades genom förefintligheten av väg, och anläggningen av

sådan borde därför, för att bliva till största möjliga gagn, ske på ett

mycket tidigt stadium och helst före det egentliga odlingsarbetets början.

Denna framställning från länsstyrelsen i Norrbottens län anmäldes i

statsverkspropositionen till 1928 års riksdag under sjätte huvudtiteln i

sammanhang med äskandet av anslag för byggande av enskilda utfartsvägar

(punkt 12). Föredragande departementschefen, som förklarade sig

dela den uppfattning, vilken kommit till uttryck i statsutskottets vid 1927

års riksdag nyss refererade utlåtande, fann sig icke kunna tillstyrka

länsstyrelsens framställning.

I två vid 1928 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 47 och II: 78)

hemställdes, att under nionde huvudtiteln måtte uppföras ett nytt anslag

å 100,000 kronor för bidrag till anläggning av odlingsvägar i Norrland,

Dalarna och Värmland. Motionärerna hänvisade till statsutskottets

uttalande 1927 och riksdagens ställningstagande därtill samt påpekade,

att vid ärendets behandling i riksdagens kamrar delade meningar

ej rått om nyttan och behovet av föreslagna bidrag till odlingsvägar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr -7.96''.

7

Motionerna behandlades av jordbruksutskottet, som i utlåtande nr 40

anförde bland annat:

»Jämväl utskottet hyser den uppfattningen, att å ifrågavarande område

torde föreligga ett behov, vars tillgodoseende i viss utsträckning

synes böra understödjas av staten. Utskottet anser sig i detta sammanhang

böra erinra om det statsbidrag till anläggning av odlingsvägar,

som kan utgå i samband med vissa lantmäteriförrättningar. Emellertid

håller utskottet härutinnan före, att den statshjälp, varom här kan bliva

fråga, icke bör utgå för anläggning av vägar till vissa enstaka mindre

odlingslägenheter utan inskränkas till att avse anläggning av vägar till

odlingsföretag med förutsättningar att kunna möjliggöra en bebyggelse.

Utskottet syftar härvid närmast till sådana i närheten av gammal bygd

belägna odlingsmarker, vilkas tagande i anspråk skulle underlätta en

naturlig utveckling av den gamla bygden. De kostnader, som härav

skulle komma att föranledas, torde med hänsyn till det enkla sätt, på

vilket dessa vägar självfallet måste förutsättas bliva utförda, näppeligen

kunna stiga till så avsevärda belopp, att några betänkligheter ur

statsfinansiell synpunkt torde kunna resas mot en åtgärd i antydd riktning.

I mån av vägarnas övergång till utfartsvägar torde statsbidrag till

deras iståndsättande kunna påräknas från det under sjätte huvudtiteln

uppförda anslaget till anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna,

Värmland och norra delarna av Örebro län. En förutsättning för att

kostnaderna i förevarande avseende icke skola stiga till alltför höga belopp

synes utskottet vara, att icke heller på själva utfartsvägarna nedläggas

större kostnader än som kunna anses oundgängligen påkallade

med hänsyn till det ändamål de äro avsedda att fylla.

Utskottet kan emellertid i ärendets nuvarande läge självfallet icke

bilda sig något bestämt omdöme om lämpligaste sättet för beredande av

de erforderliga anslagsmedlen, i den mån dessa icke kunna utgå av berörda

utfartsvägsanslag, liksom icke heller rörande de närmare grunder,

efter vilka desamma böra utgå.»

Utskottet förordade därför utredning i ämnet.

I skrivelse den 19 maj 1928, nr 212, anhöll riksdagen, under åberopande

av jordbruksutskottets nyssnämnda av riksdagen godkända utlåtande,

att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad jordbruksutskottet anfört,

låta verkställa utredning i vad mån statsbidrag må utgå för anläggning

av odlingsvägar i Norrland, Dalarna, Värmland och norra delarna av

Örebro län samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Den 29 juni 1928 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens egnahemsstyrelse

att i anslutning till av riksdagen i dess nyss omförmälda skrivelse

gjorda uttalande verkställa den däri begärda utredningen samt till

Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Sedermera anbefalldes

egnahemsstyrelsen tillika att avgiva utlåtande över åtskilliga här förut

refererade framställningar och yttranden angående stasbidrag till odlingsvägar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Vägar, till

vilka undertöd

bör utgå.

8 Kungl. Mai ds proposition Nr 196.

I skrivelse den 22 september 1928 har egnahemsstyrelsen verkställt utredning

i frågan och avgivit förslag i ämnet. Vid skrivelsen var fogat

förslag till kungörelse angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar

i Norrland och Dalarna.

Över egnahemsstyrelsens sålunda avgivna utredning och förslag hava

infordrade utlåtanden avgivits av hushållningssällskapens och landstingens

förvaltningsutskott, länsstyrelserna i de norrländska länen samt

Kopparbergs, Värmlands och Örebro län, statskontoret, lantmäteristyrelsen,

lantbruksstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte

yttrande avgivits av tillförordnade distriktschefen i nedre norra

väg- och vattenbyggnadsdistriktet, överstelöjtnanten Algot Lundström.

I sin utredning framhåller egnahemsstyrelsen, att genom de under en

följd av år upprepade framställningarna och genom de vid skilda tillfällen

verkställda sakkunnigutredningarna syntes vara tillfyllest ådagalagt,

att särskilt i landets nordligare delar ett kännbart behov förelåge

av vägförbindelser för möjliggörande av ett bättre utnyttjande av odlingsmarkerna

samt att skapandet av framkomlig väg utgjorde ett av

de verksammaste medlen för den ur allmän synpunkt önskvärda nybildningen

av jordbruksfastigheter utanför den gamla bygden.

Egnahemsstyrelsen behandlar till en början spörsmålet om vilka slag

av vägförbindelser, som i första hand böra och kunna komma i fråga.

1925 års kolonisationssakkunnigas definition av begreppet odlingsväg —

se det föregående — åberopas, varefter egnahemsstyrelsen anför:

»Ifrågasättas kan emellertid, om statens bidragsverksamhet nu bör

givas en så vidsträckt omfattning, som denna definition ger vid handen.

Egnahemsstyrelsen vill icke underlåta att påpeka de betänkligheter —

främst ur statsfinansiell synpukt — som varje utvidgning av området

för statens understödjande verksamhet i fråga om det enskilda vägväsendet

måste väcka med hänsyn till konsekvenserna; och styrelsen vill

vidare erinra, att det ojämförligt viktigaste behovet på detta område,

nämligen brytandet av framkomlig förbindelse till hittills väglösa byar

och gårdar, icke ännu är på långt när fyllt trots de anslagsbelopp, som

under en följd av år anvisats till enskilda utfartsvägar. Stor försiktighet

vid avgränsandet av det här ifrågasatta nya verksamhetsområdet

är därför att förorda.

Det vill synas som om vid frågans bedömande huvudvikten bör läggas

på den jordsociala sidan av saken. Det är visserligen sant, att den förefintliga

strävan att komplettera en gårds eller bys gamla åkerjord med

nyodlingar och såmedelst nyttiggöra allt större jordarealer är värd all

uppmuntran; det är också klart, att denna strävan skulle i hög grad underlättas

och att de för sådan »tilläggsodling» redan vunna områdena

kunde ekonomiskt mera rationellt utnyttjas, om vägförhållandena vore

bättre. Men vägbehovet torde dock vara kännbarast och förmågan att

åstadkomma tillräckliga vägförbindelser i allmänhet minst, när det är

fråga om skapandet av nya självständiga jordbruk å odlingsmarkerna.

Där torde också statens intresse att träda hjälpande emellan för just

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

vägförbindelsernas ordminde vara mest framträdande. Det, gäller nämligen

i själva verket blivande utfartsvägar från en ny bygd. I detta sammanhang

må erinras, att statens intresse av att understödja utflyttningar

från den gamla bygden genom bidrag även till väganläggningar i viss

män erhållit ett uttryck i bestämmelserna angående de under nionde huvudtiteln

uppförda anslagen till understöd åt jorddelningsväsendet m.

in., enligt vilka statsbidrag till vägan!äggning, som beslutats vid laga

skifte eller hemmansklyvning, kan utgå med hälften av de uppskattade

kostnaderna. Genom bidrag i denna ordning tillgodoses emellertid allenast

en ringa del av det förefintliga behovet av väganläggningar i samband

med bebyggelse av odlingsområden.

Framkomlig väg är givetvis en så gott som oundgänglig förutsättning

för att ett odlingsområde skall kunna bliva föremål för bebyggelse, och

det bär icke få sägas, att bristen på möjlighet att erhålla ett ringa bidrag

till vägbrytning utgör enda hindret för en egnahemsbildning, som

i andra hänseenden ansetts böra av det allmänna kraftigt stödjas. Men

mycket längre synes man — särskilt till en början — heller icke böra

sträcka sig. Tillgodoseendet av vägbehovet för nyodlingar, avsedda och

utnyttjade endast för sambruk med bygdens gamla jord, torde därför allt

fortfarande få vara en de enskildes sak, ochl statens understödjande av dylika

tilläggsodlingar begränsas till de — för övrigt betydande — bidragen

till utdikning och odling.

Egnahemsstyrelsen anser sålunda — och har därutinnan stöd i jordbruksutskottets

uttalande vid 1928 års riksdag — att en minimifordran

för erhållande av bidrag till odlingsväg bör vara, att odlingsområdet

ifråga kan utgöra underlag för bildande av nya självständiga jordbruk.

Därutöver bör man emellertid enligt egnahemsstyrelsens mening söka erhålla

vissa garantier för att bebyggelse verkligen kommer till stånd, om

också icke i omedelbart sammanhang med vägens tillblivelse så dock

inom en icke alltför lång tidrymd därefter. Med de begränsade medel,

som i varje fall komma att stå till förfogande för ändamålet, är det nämligen

av vikt, att understöden sättas in endast på de punkter, där ett verkligt

aktuellt behov föreligger.

.1 anslutning till den avgränsning av till statsunderstöd ifrågasatta odlingsvägar,

som ovan skett, och för att tydligare markera vägarnas ändamål

synas desamma lämpligen böra erhålla benämningen nybyggesvägar.

»

Vid behandlingen av de särskilda villkoren för åtnjutande av statsbidrag

till nybyggesvägar yttrar egnahemsstyrelsen bland annat:

»Med villkoret, att det odlingsområde, vägen skall betjäna, är ägnat att

utgöra underlag för uppkomsten av nya självständiga jordbruk, menas

främst, aD området, förutom eventuell utdikningsbar och odlingsvärd

myrmarksjord, har till åker ägnad fastmarksjord i lämplig omfattning.

Området skall därjämte vara av tillräcklig storlek, varvid torde få avses

ej blott en mindre enstaka lägenhet utan i regel områden av något större

omfattning, exempelvis minst 40—50 hektar, som kunna styckas till ett

flertal jordbruksenheter. För konstaterande av att kraven i nu nämnda

hänseenden fyllas lärer det vara tillräckligt, att vid ansökningshandlingarna

fogas en beskrivning över odlingsområdet, innefattande uppgift

å dess läge och storlek samt markbeskaffenhet med angivande av unge
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

färliga arealer av olika jordslag. I förekommande fall böra därjämte

uppgifter lämnas angående vidtagna eller planerade utdikningsåtgärder.

Vidare vore det angeläget, att bidrag beviljades endast för vägföretag

till sådana områden, där bebyggelse med sannolikhet kan väntas

komma till stånd inom den närmaste framtiden, så att icke medlen, till

förfång för mera angelägna arbeten, disponeras för vägbyggnader, vilka

komma att ligga outnyttjade för sitt egentliga syfte. Huru garantier

härutinnan lämpligen skola vinnas är givetvis svårare att säga. Man

torde icke rimligen kunna för statsbidragets tillgodonjutande kräva exempelvis

förbindelser från de blivande »nybyggarna» att i och med vägens

tillkomst också utflytta och påbörja områdets kolonisering. Icke heller

synes man böra fordra, att området redan skall vara styckat och försålt

till särskilda lotter. Såsom ett minsta krav i förevarande hänseende lärer

man emellertid kunna uppställa, att en förberedande planläggning av

sättet för områdets utnyttjande genom bildande av nya jordbruk är i huvudsak

klar. En prelimiär plan för områdets utnyttjande — helst åskådliggjord

å karta — lärer alltså böra bifogas ansökningshandlingarna.»

Av de i ärendet inkomna yttrandena inhämtas i förevarande del bland

annat följande.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att

den framtida utvecklingen av jordbruket i Norrland bör inriktas mera på

en utökning av redan befintliga brukningsdelars odlade areal än på skapandet

av nya brukningsdelar. Statsbidraget borde kunna avse även

vägar till områden, som redan vore odlade eller i en snar framtid avsåges

att uppodlas till sambruk med bygdens förutvarande jordbruk. Villkoret

om preliminär plan för områdets användning för bildande av nya

jordbruk borde utgå.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, som instämmer i nyss

refererade yttrande, uttalar särskilt, att statsbidrag även borde kunna

utgå för väg till område, som utgjorde tilläggsodling och som i en framtid

kunde komma att bebyggas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner fullt riktigt att, då det gäller en

ny form av bidragsverksamhet från statens sida, det iakttages en viss

återhållsamhet. Ingen befogad erinran torde kunna göras mot villkoret,

att odlingsområdet skulle vara ägnat att utgöra underlag för uppkomsten

av nya, självständiga jordbruk, men villkoret att bebyggelse med sannolikhet

kunde väntas komma till stånd inom den närmaste framtiden borde

i viss mån modifieras. Det vore olämpligt att forcera fram en utflyttning

till ett nyutdikat område; uppodlingen måste ske så småningom

med den gamla byn som bas; först sedan odlingen fortskridit till en viss

grad och nödiga ändringar i ägoindelningen (sammanläggning etc.) ägt

rum, kunde utflyttningen taga sin början. Huvudvikten syntes böra

läggas därpå, »att bebyggelse med sannolikhet kan väntas komma till

stånd», varemot fordran på att detta skulle ske »inom den närmaste

framtiden» icke borde uppställas.

Från Västerbottens län uttala hushållningssällskapets och landstingets

förvaltningsutskott, att förslaget innebure en stark begränsning av de

fall, där statsbidraget skulle kunna beviljas, men att detta till synes kunde

vara motiverat av medelsknappheten. Utskotten liksom även länsstyrelsen

tillstyrka bifall till förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Il

Kung/. Maj:ts proposition Nr 196.

Väste/rnorr/ands läns lundstings förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen

instämmer, vitsordar, att inom länet förefinnes ett kännbart behov

av vägförbindelser för möjliggörande av ett bättre utnyttjande av odlingsmarkerna.

Den kraftiga begränsningen av det slag av vägförbindelser,

som skulle kunna komma ifråga till understöd, påtalas. Förslaget

avstyrkes doek ej.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket

landstingets förvaltningsutskott och länsstyrelsen instämma, framhåller,

att tillgång på kommunikationer icke vore det enda villkoret för att

uppodling av ett därtill lämpat område skulle komma till stånd. Stora

för odling användbara, men icke använda områden vore inom länet belägna

vid allmän väg. Otvivelaktigt kunde fall förekomma, då det skulle

vara för landets uppodlande gagneligt, om bidrag till nybyggesvägar

stode att erhålla. Men i val mellan ökade bidrag till ödebygdsvägar och

utfartsvägar å ena sidan samt anslag till nybyggesvägar å den andra skulle

utskottet sannolikt anse de förra anslagen, vilka gåve stöd åt redan befintliga

ehuru svaga jordbruk, mera betydelsefulla än anslagen till nybyggesvägar.

Landstingets förvaltningsutskott och länsstyrelsen framhålla

dessutom, att det torde vara ovisst, om bidrag från landstinget

kunde påräknas till anläggande av nybyggesvägar.

Från Gävleborgs län uttalar hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

att odlingsvägar eller, såsom de i förslaget benämndes, nybyggesvägar

påkallades av ett stort behov, men det föreliggande förslaget lämnade

det lugna och i långa tider prövade isättet för bygdens utveckling

å sido och ville gynna ett mera forcerat nybyggesarbete. Ehuru utskottet

ansåge, att förslaget i huvudsak avsåge att främja den form av odlingsverksamhet,

som kommit till uttryck i statens kolonisationsverksamhet,

vars resultat på många ställen lämnat mycket övrigt att önska, ville

utskottet icke avstyrka förslaget. En omläggning av riktlinjerna så att

anslaget kunde komma enskilda odlare till del vid effektivt utfört odlingsarbete

av viss omfattning skulle säkert vara till fromma för vad

man ville vinna: brytande av bygd och skapande av större utkomstmöjligheter

å ofullständiga jordbruk samt så småningom nya egna brukningsdelar.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott har intet att i sak invända

mot förslaget. Det torde måhända vara motiverat av förhållandena

i Västerbottens, Jämtlands och vissa delar av Norrbottens län. För

Gävleborgs län vore behovet mindre trängande, om ock enstaka fall i delar

av länet, framför allt i norra och västra Hälsingland, skulle kunna giva

en, om ock svag, anledning till bistånd från det allmänna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att då staten på flera sätt söker

främja kolonisation å bondejord i Norrland och Dalarna, det torde få anses

som ett statsintresse att lämna understöd för åstadkommande av odlingsvägar.

Av egnahemsstyrelsen föreslagen inskränkning i statens ifrågavarande

understödsverksamhet finner länsstyrelsen såsom en övergångsform

i avvaktan på de lärdomar, erfarenheten kan skänka, under nuvarande

förhållanden lämplig, men verksamheten borde nog sedermera inriktas

på möjliggörande av ett bättre utnyttjande jämväl av annan odlingsmark.

I de från Kopparbergs lön avgivna yttrandena framställes ingen erinran

i ärendet.

Länsstyrelsen i Örebro län anser i överensstämmelse med länets hus
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 196.

hållningssällskaps förvaltningsutskott, att anledning ej föreligger att begränsa

ifrågavarande anslag till företag, som från början avse bildande

av självständiga nya jordbruk.

Myndigheterna inom Värmlands län hava icke ansett behov föreligga

av delaktighet i det ifrågasatta anslaget.

Statskontoret finner egnahemsstyrelsens förslag innebära en lämplig

avgränsning av området för statens bidrag till vägar, varom här är fråga.

Lantmäteristyrelsen, som instämmer i jordbruksutskottets uttalande vid

1928 års riksdag, framhåller, att understödsverksamheten icke bör begränsas

till vissa slag av odlingsföretag (torrläggningsföretag) utan gälla

i alla de fall, där redan kommit eller kan förväntas komma till stånd

sådan uppodling, som möjliggör fortsatt och vidare bebyggelse. I främsta

rummet borde tillses, att de allmänna förutsättningarna för »naturlig

utveckling av gammal bygd» vore för handen. Understödet borde

icke grundas på någon alltför detaljerad planläggning av odlings- och

byggnadsverksamheten. Den bestämda skillnad, som egnahemsstyrelsen

gjort mellan nyodlingar, avsedda och utnyttjade endast för sambruk med

bygdens gamla jord. samt odlingar, avsedda att användas till bildande

av nya, självständiga jordbruk, kunde i regel icke göras i verkligheten.

Det ojämförligt största antalet brukningsdelar inom landet hade nämligen

tillkommit på det sätt, att sedan uppodling verkställts för »sambruk

med bygdens gamla jord», jordbruket blivit så bärkraftigt, att det kunnat

vid arvfall eller genom försäljning uppdelas och giva utkomst för flera

åboar. Egnahemsstyrelsen hade uttalat, att positiva garantier för att bebyggelse

verkligen komme till stånd icke kunde fordras. Vid sådant förhållande

syntes kravet på en förberedande planläggning av områdena

blott bliva en tom formalitet. Den utveckling, som man med ifrågavarande

anslag ville befrämja, torde endast sällan ske efter dylika i förväg

uppgjorda planer.

Lantbruksstyrelsen anser nödvändigt att göra skillnad mellan dels

egentliga odlingsvägar, vilkas uteslutande ändamål vore möjliggörande

av ett med statsunderstöd utdikat markområdes brukning och tillgodogörande,

och dels sådana förbindelseleder, vilka utöver sagda ändamål

komme att mer eller mindre omedelbart jämväl förmedla samfärdseln

till bebyggd eller för bebyggelse avsedd plats inom sådant område; sistnämnda

förbindelseleder kunde lämpligen benämnas nybyggesvägar. Med

anledning av att inom lantbruksstyrelsen påginge undersökning rörande

grunderna för uppskattning av den värdeökning, som erliölles genom

jords torrläggning samt anordnande av odlingsväg till utdikningsområdet,

funne lantbruksstyrelsen tidpunkten ännu icke vara inne för ett

definitivt ställningstagande till frågan om statsbidrag till de egentliga

odlingsvägarna. Frågan om statsunderstöd till nybyggesvägar syntes

kunna behandlas helt oberoende av spörsmålet om sådant bidrag till de

egentliga odlingsvägarna. Lantbruksstyrelsen hade intet att erinra mot

att bidrag i av egnahemsstyrelsen föreslagen omfattning utginge till anläggning

av nybyggesvägar.

Trakter inom

landet, där

understöd

skall utgå.

I fråga om vilka delar av landet, som understödsverksamheten bör

avse, erinrar egnahemsstyrelsen, att hela spörsmålet har sin upprinnelse

i de säregna förhållandena i landets nordligare delar. Särskilt om begränsning

skedde till nybyggesvägar, vore det förekomsten och belägen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

13

hoten av till nybildning av jordbruksfastigheter lämpade marker, som

vore avgörande. Av den på initiativ av 1925 års kolonisationssakkunniga

verkställda undersökningen rörande odlingsmark inom landet framginge,

att inom Örebro län tillgången på områden för bildande av självständiga

jordbruk vore mycket ringa; i Värmlands län vore tillgången något

större, men syntes till avsevärd del vara tillfinnandes i trakter, som till

sin natur icke skilde sig från sydligare delar av landet. Egnahemsstyrelsen

ansåge således, att understödsverksamheten borde avse Norrland

och Dalarna.

Såsom förut nämnts hava vederbörande i Värmlands län icke ansett

behov av anslag för länet för ifrågavarande ändamål föreligga, men länsstyrelsen

i Örebro län hemställer, i huvudsaklig överensstämmelse med

hushållningssällskapets och landstingets förvaltningsutskott, att verksamheten

skall omfatta även de norra delarna av Örebro län.

Under en följd av år har staten offrat betydande summor för att

främja landets uppodling, särskilt i Norrland, samt för att understödja

bebyggelse på nyvunna odlingsmarker. Den nu ifrågasatta understödsverksamheten

torde få betraktas »om ett led i dessa strävanden och ett

komplement till redan vidtagna åtgärder. Utredningen i ärendet visar,

att framgången av ett påbörjat odlingsarbete på nya områden till stor

del är beroende på att framkomlig vägförbindelse finnes mellan odlingsområdet

och närmaste bygd. Ej sällan lärer hava inträffat, att områden,

som genom statsbidrag blivit torrlagda och därmed möjliggjorts för

odling, icke blivit utnyttjade till följd av avsaknaden av vägförbindelse.

Då fråga är om utfartsvägar från redan bebodda platser, kan från det

under sjätte huvudtiteln upptagna anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar

statsunderstöd erhållas till sådana vägar i Norrland, Dalarna,

Värmland och norra delarna av Örebro län. Statsunderstöd utgår vidare

från det under nionde huvudtiteln upptagna anslaget till bidrag till utflyttnings-,

väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med

skiften. Sistnämnda anslag, som avser hela landet, synes väl i viss mån

kunna vara ägnat att understödja väganläggningar av nu ifrågavarande

slag, men torde därigenom endast en ringa del av det befintliga behovet

tillgodoses. Starka skäl synas mig tala för att ytterligare statsbidrag

lämnas.

Beträffande spörsmålet om vilka slag av vägförbindelser, som böra

komma ifråga till erhållande av understöd, vill det synas som om egnahemsstyrelsen

i sitt förslag väl starkt begränsat området för bidragsverksamheten,

då styrelsen ifrågasätter, att för bidrags erhållande

det område, till vilket väg skall dragas, redan skall vara i det

skick och förhållandena jämväl i övrigt sådana, att bebyggelse

med sannolikhet kan väntas komma till stånd inom den närmaste

framtiden. En dylik fordran torde icke taga nog hänsyn till den

utveckling, som allmänt vitsordats vara den naturliga vid bebyggelses

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Anslags
formen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

uppkomst. Ändamålet med statens bidrag, nämligen att ytterst understödja

bildandet av nya, självständiga jordbruk, torde tillräckligt betonas,

om såsom villkor för statsbidrags erhållande föreskrives, att det odlingsområde,

till vilket väg skall dragas, med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet

och övriga förhållanden finnes vara väl ägnat att användas

till jordbruk och framtida bebyggelse. Utan att detta särskilt

utsäges i författningen torde vid anslagets fördelning sådana företag

komma att i främsta rummet understödjas, där på grund av föreliggande

förhållanden kan antagas, att en utflyttning till odlingsområdet

är nära förestående. Vid ansökningshandlingarna böra fogas beskrivningöver

odlingsområdet samt redogörelse för dettas tilltänkta användning

för jordbruk och framtida bebyggelse.

Givetvis framträder behovet av statsbidrag för ändamålet olika i de

särskilda länen. Sagda behov torde vara störst inom de av egnahemsstyrelsen

till understöds erhållande föreslagna sex nordligaste länen. Åtminstone

till att börja med, innan erfarenhet vunnits rörande verkningarna

av bidragen, torde utsträckning därutöver icke böra ifrågakomma.

På Kungl. Maj:t får sedan ankomma att vid fördelning av anslaget taga

hänsyn till de väsentligt olika behov, som jämväl inom berörda län må

föreligga i förevarande hänseende.

I fråga om sättet för beredande av statsbidrag erinrar egnahemsstyrelsen,

att tre förslag framkommit, nämligen dels att låta bidrag till odlingsvägar

utgå ur avdikningsanslaget, dels att utvidga det under sjätte huvudtiteln

uppförda anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar till

att avse jämväl odlingsvägar, dels ock att för ändamålet anvisa ett särskilt

anslag. Egnahemsstyrelsen stannar för uppförande av ett särskilt

anslag. Då nybyggesvägarnas understödjande sker närmast ur synpunkten

av deras betydelse för jordbrukets utveckling och frågan sålunda huvudsakligen

är en jordbruksangelägenhet, föreslås, att anslaget hänföres

under nionde huvudtiteln. Beträffande vidare frågan om vem det skall

tillkomma att bevilja statsbidrag omnämner egnahemsstyrelsen bland

annat, att anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar i de fyra nordligaste

länen disponeras av länsstyrelserna, medan frågor om bidrag till

utfartsvägar i Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands och Örebro län skola

underställas Kungl. Maj:ts prövning. Bidrag till väganläggning, som

beslutas vid skiftesförrättning, beviljas av lantmäteristyrelsen. Egnahemsstyrelsen

finner lämpligast, att bidragens beviljande anförtros åt

lokala organ, vilka kunna sitta inne med en för medlens rätta användning

önskvärd, intim kännedom om förhållandena i orten, och föreslår i

sådant avseende länsstyrelserna. För bedömandet av frågan om områdets

lämplighet för ändamålet och nyttan av den föreslagna vägen torde

hushållningssällskapens egnahemsnämnder efter verkställd besiktning genom

jordbrukskonsulent böra avgiva yttrande i saken. Egnahemsstyrel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19t>.

15

sen framhåller angelägenheten av att dispositionen av statsmedlen sker

planmässigt och att planläggandet sker under intimt samarbete med

egnahemsnämnderna. Givetvis kunna länsstyrelserna, då så anses behövligt,

inhämta yttrande från vederbörande kommunalorgan och landsfiskaler,

men generellt krav härutinnan skulle oftast blott innebära ett

fördröjande av ärendenas behandling.

Mot förslaget om särskilt anslag under nionde huvudtiteln har invändning

gjorts endast av lantbruksstyrelsen, som hemställt om sådan ändring

av grunderna för anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar,

att bidrag därur må utgå även till anläggning av nybyggesvägar, samt

om höjning av detta anslag.

Vad angår sättet för bidrags beviljande uttala sig flera av de lokala

myndigheterna för att länsstyrelserna får avgörandet i sin hand. Endast

lantmäteristyrelsen finner att, med hänsyn bland annat till svårigheten

att utan sakprövning göra en riktig fördelning av anslagen länen emellan,

bidragens beviljande borde anförtros åt ett centralt ämbetsverk, i

vilket avseende föreslås lantmäteristyrelsen, som nu prövar beviljandet

av anslag till väganläggningar i samband med laga skiften. Anslagsbeviljandet

kunde då ske under beaktande av, huruvida odlingsområdena

kunde förväntas under närmaste tiden ingå i laga skifte eller icke.

I nu ifrågavarande delar biträder jag egnahemsstyrelsens förslag. Att Departements

för ändamålet uppföra ett särskilt anslag under nionde huvudtiteln över- chefen.

ensstämmer med riksdagens tidigare intagna ståndpunkt. Övervägande

skäl synas även tala för att låta bidragsbe vil jandet ske genom

länsstyrelserna, vilka stå i den omedelbara kontakt med ortsförhållandena,

som torde vara av största betydelse för hithörande frågors prövning.

Beaktas må vidare, att såsom villkor för statsbidrag förutsättes,

att landstingen, liksom i fråga om de statsunderstödda utfartsvägarna,

bidraga med viss andel av det för varje län anvisade statsbidraget.

Körande den lämpliga typen för nybyggesvägarna framhåller egna- Beskaffenheten

hemsstyrelsen, att det som regel borde bliva fråga endast om vägar av av

förhållandevis enkelt slag. Styrelsen fortsätter:

Den omständigheten, att det här gällde »blivande utfartsvägar», kunde

visserligen tala för att redan från början utföra nybyggesvägarna efter i

huvudsak samma standard, som vore bruklig beträffande utfartsvägarna,

vilka mången gång byggdes så, att de medgåve automobiltrafik, och i

allmänhet torde draga en kostnad av mellan 3 och 5 kronor per längdmeter.

Emellertid vore det här till en början närmast fråga om att skapa

den vägförbindelse, som oundgängligen fordrades för möjliggörande av

nybebyggelse. I den mån som bebyggelse komme till stånd och odlingsområdet

utvecklades till en ny bygd, torde det få ankomma på vederbörande

intressenter att med den sålunda lagda grunden så småningom

genom förbättringsåtgärder åstadkomma den fullständigare kommunikationsled,

som kunde betingas av de växande behoven. Nybyggesvägens

anläggning torde därför som regel till en början innefatta bortröjning av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

stubbar och stenar, avjämning av vägbanan samt upptagande av diken

på sträckor, där sådana vore oundgängligen erforderliga, på fast mark

allenast på ena sidan. Nämnvärd grusning i samband med vägens anläggning

torde icke få förutsättas ske. Av vikt vore emellertid, att vägbanan

redan från början erhölle tillräcklig bredd och att vägen gåves

sådan sträckning i terrängen, att framtida erforderliga förbättringar

kunde med minsta kostnad vidtagas på den lagda grunden. För nybyggesvägarna

torde som regel, där icke större terrängsvårigheter mötte,

kunna räknas med ett kostnadsbelopp av allenast 1 krona 50 öre—2 kronor

per längdmeter. Undantagsvis kunde dock vara befogat att tillämpa

en något högre standard, särskilt om med visshet kunde sägas, att en

bättre kommunikationsled komme att inom en kort framtid erfordras och

att anläggandet av en från början alltför enkel väg skulle innebära en

dålig hushållning med såväl enskildas som statens medel.

Egnahemsstyrelsen tillfogade, beträffande vägens utsträckning och

längd, att väg avsåges från den gamla bygden eller befintlig väg fram

till odlingsområdets gräns, eventuellt till någon central plats därinom

eller fram till de särskilda lottgränserna. Rena ägovägar finge icke

ifrågakomma till understöd. När ej terrängförhållandena erbjöde särskilda

svårigheter, borde bidrag icke medgivas till vägbyggnader av alltför

ringa utsträckning.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket

landstingets förvaltningsutskott instämmer, uttalar att, om vägföretaget

skulle bliva till bestående gagn utan att underhållskostnaderna bleve

oskäligt betungande, det syntes oundvikligt, att vägen anlades enligt en

högre standard än den föreslagna. Närmast till hands låge att föreslå

samma typ som länsstyrelsen i länet fastställt för de statsunderstödda

utfartsvägarna, möjligen med smärre förenklingar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län biträder egnahemsstyrelsens mening,

att nybyggesvägarna böra vara av förhållandevis enkelt slag. De beräknade

kostnaderna torde dock, med hänsyn till i länet rätt allmänt förekommande

jämförelsevis ogynnsamma vägland, komma att visa sig för

låga. Över myrar och slyland kunde tillfredsställande vägbana icke

åstadkommas utan erforderlig dränering och bankning av i huvudsak

samma slag som vid de statsunderstödda utfartsvägarna. Sannolikt

måste kostnaderna per längdmeter höjas till åtminstone 2 ä 3 kronor.

Tillförordnade distriktschcfen i Västernorrlands län anser, att på det

sätt, egnahemsstyrelsen angivit, någon väg icke erhålles. Vid framtida

förbättring torde i många, kanske de flesta fall det först nedlagda arbetet

till väsentlig del vara onyttigt.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen

instämmer, anser, att den enskilda utfartsvägen vore den bästa

typen för odlingsvägar (nybyggesvägar).

Vederbörande inom Jämtlands lön finna föga sannolikt, att kostnaderna

per längdmeter kunna hållas inom 1 krona 50 öre—2 kronor. En

något så när tillfredsställande avdikning och grusning kunde icke undgås;

eljest bleve vägen snart ofarbar och gjorda penningutlägg så gott

som bortkastade. Det kunde ej anses skäligt att binda fastigheter för

framtiden vid förpliktelse att underhålla en väg, som från början vore

för svag för att kunna bestå med normalt underhåll.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196. 17

Lantnuiter istyr elsen anser, att ifrågavarande vägar böra vara av enkasto

beskaffenhet, och har intet att erinra mot att den totala kostnaden

beraknas till 1 krona 50 öre—2 kronor per längdmeter.

Enligt min mening böra ifrågavarande vägar i allmänhet vara av enk- Departement,- lare beskaffenhet än de statsunderstödda utfartsvägarna. Den av egna- rhcfenhemsstyrelsen

beräknade genomsnittskostnaden torde emellertid törhända

komma att visa sig något för lag. Från fall till fall bör noggrant prövas,

att vägen icke göres sa enkel, att dess hållande i användbart skick oskäligt

fördyras och framtida behövliga förbättringar försvåras. Särskild

uppmärksamhet torde härvid böra ägnas åt sådana vägstycken, som framga

över myrmark eller eljest ogynnsamma vägland. Vägens bredd och

sträckning bör även så beräknas, att omläggning av vägen i möjligaste

mån kan undvikas vid dess eventuella övergång till utfartsväg.

I fråga om bidragsbeloppets storlek erinrar egnahemsstyrelsen, att för pidragsbeioputfartsvägarna

statsbidrag utgår med en fjärdedel till en tredjedel, un- petä ?torlek

dantagsvis högst hälften av kostnaderna. I tillämpningen torde bidraget ^landstings-*17

merendels sättas till en fjärdedel. Jämväl för nybyggesvägarna syntes medel,

sistnämnda bidragsandel vara lämplig såsom regel. Med hänsyn till

önskvärdheten av en sovrfng av ansökningarna till att avse endast de

mera bärkraftiga kolonisationsföretagen föreslår egnahemsstyrelsen, att

för nybyggesvägarna maximum för bidraget av statsmedel sättes till en

tredjedel. Härtill komme bidrag av landstingsmedel. Såsom villkor för

åtnjutande av statsbidrag borde nämligen uppställas den fordran, att

landstinget skulle liksom ifråga om de statsunderstödda utfartsvägarna

för ändamålet bevilja medel uppgående till minst 15 procent av det belopp,

som blivit för länet anvisat av staten.

Inom Norrbottens lön hemställa vederbörande, att samma grunder måtte

i förevarande hänseende tillämpas som vid de statsunderstödda utfartsvagarna.

Länsstyrelsen framhåller att, då nybyggesvägarna torde bli

av ganska avsevärd längd och kostnaderna höga i jämförelse med intressentexnas

bärkraft, det vore önskvärt, att möjlighet bereddes länsstyrelsen

att i undantagsfall höja statsbidraget till hälften av kostnaderna. Enahanda

hemställan göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt lantmateristyrelsen.

Sistnämnda myndighet påpekar, att statens bidrag till

^anläggningar i samband med skiften kan uppgå till hälften av den

beräknade kostnaden.

I överensstämmelse med vad sålunda från flera håll gjorts gällande DepartemenUanser

jag, att möjlighet bör beredas de bidragsgivande myndigheterna att chefen.

i undantagsfall lämna statsunderstöd upp till hälften av den beräknade

kostnaden för väganläggningen. Bärande skäl för att härutinnan hava

snävare bestämmelser än i fråga om de statsunderstödda utfartsvägarna

torde icke förefinnas. Den starka konkurrens om bidrag från ifrågavarande

anslag, som är att förvänta, lärer utan vidare tvinga myndigheter
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 16b höft. (Nr 1969 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Ansökan om

statsbidrag ocli

ntbetalning

därav.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 19(>.

na att endast i enstaka fall, där nyttan av vägens tillkomst är påtaglig

men intressenterna icke utan ett något större bidrag än det vanliga synas

kunna få vägen till stånd, överskrida den av egnahemsstyrelsen föreslagna

maximigränsen.

Ansökning om statsbidrag, yttrar egnahemsstyrelsen, bör vara åtföljd

av fullständig plan för väganläggningen med betänkande och kostnadsförslag.

Över denna plan, som kunde vara av enklaste beskaffenhet,

borde utlåtande inhämtas från länsstyrelsens vägtekniska biträde. Delaktigheten

i vägbördan borde, med hänsyn till att en delning av de ursprungligen

intresserade fastigheterna i omedelbart sammanhang med företaget

måste förutsättas ofta komma till stånd, vara fastslagen på ett sätt,

som bleve beståndande jämväl mot de nytillträdande intressenterna, det

vill säga genom förrättning eller dom jämlikt lagen om enskilda vägar.

Då emellertid förmågan att åstadkomma vägföretaget oftast torde bliva

väsentligt beroende på om statsbidrag erhölles, syntes lämpligt, att statsbidrag

kunde sökas, så snart den tekniska planen för arbetet förelåge, men

innan förrättningen i sin helhet slutförts. Utbetalning av statsbidrag

finge dock icke äga rum, innan delaktigheten i vägens byggande blivit

på nyss antytt sätt bestämd. Utbetalning av statsbidrag borde ske med

en tredjedel, sedan kontrakt slutits och arbetet påbörjats, med ytterligare

en tredjedel sedan hälften av arbetet blivit utförd och med sista

tredjedelen sedan arbetet fullbordats och vägunderhållet säkerställts.

Återbetalning av lyftade bidrag borde efter länsstyrelsens beprövande

ske, därest icke arbetet påbörjats och avslutats inom bestämda tider och

enligt fastställd plan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i tillförordnade distriktschefens

uttalande, att arbetsplanen borde vara enklast möjlig.

Vederbörande inom Jämtlands län framhålla, att själva den tekniska

utredningen angående väganläggningen måste på sätt föreslagits ske

geuom sakkunnig person.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att

kravet på förrättning enligt den enskilda väglagen i många fall skulle

göra statsbidraget illusoriskt med hänsyn till de dryga kostnader dylika

förrättningar med kontroll visat sig draga.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att planen för väganläggningen och

kostnadsförslaget böra upprättas med omsorg av sakkunnig person. Den

förberedande utredningen och planläggningen borde alltid ske genom för-- rättning enligt lagen om enskilda vägar. Därigenom tillgodosåges säkrast

kravet på lämplig och sakkunnig person som undersökningsförrättare.

Bättre garanti vunnes för fullständig och allsidig utredning i avseende

på lämplig sträckning för vägen, de olika behov som vägen borde

tillgodose, bestämmande av vilka fastigheter som borde deltaga i väganläggningen

m. m. Vid behov att hämta vägbyggnadsämnen på annans

mark kunde rätt därtill tryggas. Undersökning och planläggning bleve

utförda för jämförelsevis låga kostnader; mindre bemedlade skulle kunna

få förrättningskostnaderna ersatta genom bidrag av statsmedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 196.

It)

Utan tvivel vore på sätt lantmäteristyrelsen anfört åtskilliga fördelar Departemcntaatt

vinna med att vägföretagets planläggning redan från början sker vid chefen.

förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Att göra detta till oeftergivligt

villkor för statsbidrags beviljande synes dock knappast behövligt.

Givetvis förutsättes emellertid, att länsstyrelserna tillse, att plan och kostnadsförslag

uppgjorts med tillräcklig omsorg och sakkunskap. Lika med

egnahemsstyrelsen anser jag, att utbetalning icke bör äga ram, innan delaktigheten

i vägens byggande bestämts genom laga kraftvunnen förrättning

eller dom. Att vägens byggande bestämts vid förrättning eller genom

dom är jämväl av betydelse för vederbörandes rätt att å annans

mark framdraga vägen. I fråga om sättet för statsbidrags utbetalning

ansluter jag mig till egnahemsstyrelsens förslag, därvid jag dock i fråga

om vägunderhållets säkerställande hänvisar till det följande.

Egnahemsstyrelsen anför vidare: Sedan planen för ett vägföretag fast- Kontrakt om

ställts och bidrag beviljats, torde kontrakt om arbetets utförande böra ''%sutförande,

avslutas mellan länsstyrelsen och vederbörande intressenter av i huvud- ''1

sak samma innehåll som de beträffande utfartsvägar brukliga. Arbetets

behöriga fullgörande borde övervakas av en av länsstyrelsen utsedd kontrollant

och säkerhet ställas för fullgörande av åtagna förpliktelser och

lyftade statsbidrags återbärande i händelse av kontraktsbrott. I kontraktet

borde vidare stadgas förpliktelse för intressenterna ati sörja för

vägens underhåll, och innan statsbidrag slutligen utbetalades, borde underhållsskyldigheten

vara reglerad genom förrättning eller dom eller i dombok

intagen förening. Om underhållet skulle fullgöras efter vägdeining,

borde tillsyningsman för övervakande av dess behöriga fullgörande utses;

skulle arbetet gemensamt utföras, syntes lämpligt, att länsstyrelsen bleve

i tillfälle att fastställa sådana stadgar rörande angelägenheternas handliavande,

som omförmälas i 32 § av lagen om enskilda vägar.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att förslaget måhända komme att tillskapa

en förvaltnings- och tillsyningsmyndighet, som ej stode i riktig

proportion till frågans betydelse. Bestämmelserna om kontrakt och kontroll

syntes helt lika med motsvarande stadganden i fråga om statsbidrag

till utfartsvägar. Odlingsväg vore dock ofta närmare att jämföra med

sådan väg, som beslutades och utfördes i samband med skiftesförrättning.

Ifrågavarande väganläggningar torde i allmänhet icke böra upplåtas på

entreprenad utan liksom skiftesvägarna i allmänhet lämpligast utföras av

intressenterna själva. Lantmäteristyrelsen förordade de enklare bestämmelser,

som gällde för skiftesvägar. Något kontrakt om vägarbetets utförande

syntes sålunda icke erforderligt; ej heller särskilt godkänd säkerhet

för lyftade statsmedels återbäring. Kontroll över att vägbyggnaden

verkligen bleve utförd fordrades givetvis, men denna torde med minsta

kostnad kunna ombesörjas av distriktslantmätare.

Fordran på avslutande av kontrakt om vägbyggnadsarbetets utförande Departementsoch

övervakning av arbetets fullgörande genom särskilt utsedd kontrol- chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Statsanslagets

storlek.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

lant torde icke kunna eftergivas, ej heller villkoret om ställande av säkerhet.

Däremot anser jag, att — i överensstämmelse med vad som gäller

beträffande statsbidrag till väganläggningar i samband med skiften —

förpliktelse för intressenterna gentemot det allmänna att sörja för vägens

underhåll icke bör stadgas. Avsikten med förevarande anslag är att

lämna nybyggarna en hjälp i början av deras verksamhet. Därav synes

ej med nödvändighet följa, att från det allmännas sida skall krävas ett

regelrätt underhåll av vägen. Den särskilda kostnad, som tillsyn från

statens sida av underhållets fullgörande skulle draga, besparas sålunda intressenterna.

Å andra sidan torde vara av vikt, att skyldigheten att underhålla

vägen intressenterna emellan ordnas. Det av egnahemsstyrelsen i

sådant avseende förordade villkoret för utbetalning av sista andelen av

statsbidraget eller att det styrkts, att vägens framtida underhåll ordnats

jämlikt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar genom lagakraftvunnen

förrättning eller dom eller i dombok intagen förening mellan intressenterna,

bör därför bibehållas. Härvid förbises ej, att vissa svårigheter

kunna möta att på ett stadium, då odlingsområdets styckning och bebyggelse

ännu icke kommit till stånd, fördela underhållsskyldigheten, i

enlighet med den enskilda väglagen, med hänsyn till den omfattning, vari

vederbörande fastigheter beräknas komma att begagna sig av vägen.

Framhållas må emellertid, att det står vederbörande fritt att utan förrättning

träffa förening om vägens underhåll och låta intaga föreningen

i domboken hos domstolen i orten samt att det enligt väglagens bestäm-''

melse vid förrättning åligger förrättningsmannen att såvitt möjligt åstadkomma

förening. Vissa stadganden äro också i lagen givna för det fall

att, sedan genom förrättning eller dom väghållningsskyldigheten bestämts,

väghållningsskyldig fastighet delas. Slutligen kunna intressenterna, om

förhållandena väsentligt förändras, få underhållsskyldigheten jämkad vid

ny förrättning.

I fråga om beloppet av ett blivande anslag anför egnahemsstyrelsen

bland annat, att man visserligen finge förutsätta, att åtminstone under

det första året något större antal ansökningar icke hunne framkomma.

Men särskilt inom Norrbottens län torde åtskilliga nybyggesvägföretag.

vara planlagda och kunna omedelbart påbörjas. För att en i möjligaste

mån planmässig användning av medlen skulle kunna ske, syntes det

också lämpligt, att en icke alltför ringa summa kunde från början disponeras

av varje länsstyrelse. Egnahemsstyrelsen föreslår 50,000 kronor för

det första året. Fördelningen mellan de olika länen av ett blivande anslag

borde ske av Kungl. Maj:t, eventuellt på förslag av egnahemsstyrelsen

efter samråd med vederbörande länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, i huvudsaklig överensstämmelse

med hushållningssällskapets och landstingets förvaltningsutskott,

att med hänsyn till det stora behov av vägar av ifrågavarande slag, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr J90,

inom länet gjorde sig gällande, och då redan ett betydande antal förslag

till dylika vägar inkommit med ansökan om bidrag av utfartsvägsanslaget,

det vore i bög grad önskvärt, att länsstyrelsen åtminstone för ett antal

år framåt kunde påräkna något högre anslag än vad egnahemsstyrelsen

syntes hava beräknat. Även den omständigheten, att kostnaderna för nybyggesvägarna

sannolikt komme att ställa sig högre än i förslaget förutsattes,

torde motivera höjning av anslaget. Länsstyrelsen förordar, att

anslaget bestämmes till åtminstone 100,000 kronor per år och att därav

för Norrbottens län måtte anvisas minst 30,000 kronor årligen.

Som redan nämnts, har i årets statsverksproposition föreslagits riks- Departements•

dagen att för ifrågavarande ändamål beräkna för budgetåret 1929/1930 rhcfcnett

belopp av 50,000 kronor. Det torde vara lämpligt att, på sätt egnahemsstyrelsen

föreslagit, för första verksamhetsåret stanna vid detta belopp.

Verksamheten måste till en början betraktas som ett försök, och

får ett följande år prövning ske, huruvida ett större belopp bör för ändamålet

anvisas.

I enlighet med de grunder, som i det föregående angivits, har inom departementet

utarbetats ett förslag till kungörelse angående statsbidrag

till byggande av ny byggesvägar i Norrland och Dalarna, vilket torde

som bilaga få vidfogas statsrådsprotokollet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att såsom statsbidrag till byggande av nybyggesvägar, att utgå i huvudsaklig

överensstämmelse med ovan angivna grunder, för budgetåret

1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor.

I vad departementschefen sålunda hemställt instämma statsrådets övriga

ledamöter.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar

bifall till vad departementschefen hemställt samt förordnar,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

Bilaga.

Förslag

till

Kungörelse

angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar i Norrland och

Dalarna.

Kungl. Maj:t liar funnit gott förordna som följer:

1 §.

Till byggande av väg till sådant odlingsområde i Norrland och Dalarna,

som med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden

finnes vara väl ägnat att användas till jordbruk och framtida bebyggelse

(nybyggesväg), kan statsbidrag beviljas i den ordning nedan bestämmes.

Statsbidraget bör i allmänhet icke utgå med mer än en fjärdedel till en

tredjedel av den beräknade kostnaden för väganläggningen och må ej för

något fall bestämmas till högre belopp än som motsvarar hälften av

samma kostnad.

2 $.

Statsbidrag beviljas av vederbörande länsstyrelse. Statsbidrag må ej

utgå, med mindre vederbörande landsting till byggande av nybyggesvägar

anvisat medel, uppgående till minst 15 procent av det belopp, som

för ändamålet blivit länet tilldelat av statsmedel.

3 *.

Ansökning om bidrag till nybyggesväg skall vara åtföljd av

1) plan för väganläggningen med betänkande och kostnadsförslag;

2) därest delaktigheten i den föreslagna vägens byggande blivit genom

överenskommelse eller genom förrättning eller dom enligt lagen den 29

juni 1926 (nr 352) om enskilda vägar vederbörligen bestämd, den handling,

varigenom delaktigheten bestämts, ävensom, där delaktigheten fastställts

genom förrättning eller dom, bevis att förrättningen eller domen vunnit

laga kraft;

3) beskrivning över odlingsområdet, innefattande uppgift å dess läge,

jämväl i förhållande till förefintliga allmänna vägar eller utfartsvägar,

samt storlek och markbeskaffenhet med angivande av ungefärliga arealer

av olika jordslag ävensom i förekommande fall uppgift å vidtagna eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung/. Maj:ts proposition Nr 196.

planerade utdikningsarbeten samt, så framt upplysning därom ej lämnas

genom ingivna, under 2) omnämnda handlingar, redogörelse för rådande

fastighets- och äganderättsförhållanden; samt

4) redogörelse för områdets tilltänkta användning för jordbruk och

framtida bebyggelse.

Därjämte bör vid ansökningen fogas efter besiktning utfärdat intyg av

vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd angående odlingsområdets

lämplighet för jordbruk och framtida bebyggelse ävensom angående

behovet och nyttan av den föreslagna vägen.

Därest icke vid ansökningen fogats intyg, som i näst föregående stycke

sägs, skall länsstyrelsen inhämta yttrande i ämnet från egnahemsnämnden.

4 §.

Sedan plan för väganläggningen av länsstyrelsen fastställts och bidrag

beviljats, skall länsstyrelsen med intressenterna avsluta kontrakt om arbetets

utförande. Kontraktet skall innefatta förbindelse för intressenterna

att i noggrann överensstämmelse med den fastställda planen och under

skyldighet att därvid vara underkastade kontroll enligt länsstyrelsens bestämmande

påbörja och fullborda arbetet inom vissa tider utan att väcka

anspråk på ytterligare bidrag av statsmedel ävensom att i övrigt fullgöra

de förpliktelser, som enligt denna kungörelse åligga intressenterna.

5 §.

För fullgörandet av i 4 § omförmält kontrakt ävensom för återbäring av

lyftade statsmedel jämte ränta, som av länsstyrelsen jämlikt 8 § påfordras,

skall ställas av länsstyrelsen godkänd säkerhet.

6 $.

Därest flera äro delaktiga i vägföretaget eller väg eljest skall framgå

över annan än vägintressent tillhörig fastighet, må statsbidrag ej utanordnas

med mindre vägens byggande och delaktigheten däri blivit bestämd

genom lagakraftvunnen förrättning eller dom enligt lagen om enskilda

vägar. Innan statsbidrag utanordnas, skall länsstyrelsen hava förordnat

kontrollant för vägbyggnadsarbetet.

7 %.

Beviljat statsbidrag utbetalas med en tredjedel, sedan kontrakt om arbetets

utförande blivit avslutat och arbetet påbörjats, med ytterligare en

tredjedel efter det vederbörande kontrollant intygat, att hälften av arbetet

blivit utförd, samt med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen

avsynat och godkänt samt styrkt blivit, att vägens framtida

underhåll ordnats jämlikt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar genom

lagakraftvunnen förrättning eller dom eller i dombok intagen förening

mellan intressenterna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

8 $.

I händelse avvikelse, utan därtill erhållen tillåtelse, skett från den fastställda

planen för väganläggningen eller arbetet, utan av länsstyrelsen

medgivet anstånd med detsammas utförande, icke påbörjats eller blivit

fullbordat inom därför bestämda tider, äger länsstyrelsen, efter prövning

i varje fall, inställa utbetalning av statsbidraget, och skall, där länsstyrelsen

så påfordrar, utbetalad del av statsbidraget jämte fem procent årlig

ränta återbetalas till länsstyrelsen.

Besparingar skola återgå till vederbörande anslag.

9 $.

Alla kostnader, som i följd av erhållet statsbidrag föranletts för länsstyrelsen,

skola bestridas eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1929.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:226 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar. a1 i texten
  2. JoU 1929:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar. s. 11 i texten