Sök i Ratio Lex

Angående ändring i villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

1929-03-07 · 38 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:199, Angående ändring i villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kunyl. May.ts proposition till riksdagen angående ändring i villkoren

för statsbidrag från statens avdikningsanslag; given Stockholms

slott den 7 mars 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 7 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

Till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

av myrutdikningar och vattenavtappningar har riksdagen tidigare — under

en lång följd av år — anvisat anslag, vilka gått under benämningarna

»norrländska avdikningsanslaget», avsett för Norrland och Dalarna, samt

»allmänna avdikningsanslaget», avsett för rikets övriga delar. Med anledning

av Kungl. Maj:ts proposition den 5 februari 1926, nr 82, angående

statens understödsverksamket till främjande av avdikning av viss mark

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 167 håft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

och inom riksdagen i ämnet väckta motioner beslöt 1926 års riksdag, jämte

annat, att godkänna ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet av sådana torrläggningsföretag, vilka

avsåge höjande av alstringsförmågan bos mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. I samband härmed

beslöts jämväl sammanslagning av norrländska och allmänna avdikningsanslagen

till ett för riket gemensamt anslag, benämnt »statens avdikningsanslag».

För berörda ändamål kan jämväl erhållas lån ur statens

avdilcningslånefond.

Gällande villkor för statsbidrag från statens avdikningsanslag äro meddelade

i kungörelsen den 11 juni 1926, nr 257. I dessa bestämmelser har

jämlikt beslut vid 1927 års riksdag vidtagits viss jämkning (kungörelsen

den 27 juni 1927, nr 276).

Jämlikt dessa kungörelser gälla nu i huvudsak följande villkor för

statsbidrag från statens avdikningsanslag: Kungl. Maj:t kan anvisa bidrag

till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjandet

av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom

åker eller ständig slåtter- och betesvall (mom. 1). Förslag till utförande

av företag, vartill statsbidrag sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen (mom. 2). Statsbidrag kan beviljas

visst företag under förutsättning, att lantbruksstyrelsen finner värdet avbåtnaden

i de avseenden, som omförmälas i mom. 1, uppväga eller överstiga

kostnaden för torrläggningen. Där värdet av båtnaden ej uppväger

kostnaden för torrläggningen, kan statsbidrag dock i undantagsfall beviljas,

när skäl därtill äro (mom. 3). Statsbidrag kan beviljas till högst

en tredjedel av kostnaden för såväl torrläggningsarbete, teg- eller täckdikning,

däri ej inräknad, som ock för undersökningen och förrättningen

jämte erforderliga kartor och handlingar; dock kan beträffande företag,

vari ingår mark, som icke tagits i anspråk för i mom. 1 angivna ändamål,

bidraget utgå med högst hälften av samma kostnad, skolande sagda högre

bidrag beräknas endast för sådan i företaget ingående fastighet, för vilken

torrläggningen av den oodlade marken är av minst samma betydelse

för fastighetens deltagande i företaget som torrläggningen av däri inbegripen

odlad jord. I den mån båtnadsvärdet överstiger kostnaden, skall

bidraget undergå skälig minskning. Beträffande de i mom. 3 angivna

undantagsfall, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet, skall bidraget

med tillämpning i övrigt av ovan angivna grunder beräknas med hänsyn

till nämnda värde (mom. 4).

I anledning av en inom andra kammaren av herr Nilsson i Antnäs m. fl.

väckt motion, nr 203, har riksdagen i skrivelse den 9 maj 1928, nr 9 A

punkt 40, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad jordbruksutskottet

i utlåtande i ärendet den 19 mars 1928, nr 1 punkt 29, anfört,

verkställa utredning rörande förenklade bestämmelser i fråga om statsbidrags

utgående från statens avdikningsanslag samt för riksdagen fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

a

Kungl. Majds proposition Nr l''J9.

lägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den

S juni 1!J28 bär Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen att verkställa

och till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda begärda utredningen.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom remiss den 28 juni 1928 till lantbruksstyrelsen

överlämnat från hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Västernorrlands, Västerbottens och Gävleborgs län, hushållningssällskapet

i Norrbottens län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kopparbergs län till Kungl. Maj:t ingivna framställningar i ämnet

för att av lantbruksstyrelsen tagas i övervägande vid verkställande av

omförmälda utredning.

Lantbruksstyrelsen har den 12 november 192S avgivit utlåtande i ärendet.

Häröver hava sedermera yttranden infordrats från hushållningssällskapens

förvaltningsutskott och statskontoret.

Då dessa yttranden nu inkommit, anhåller jag att få anmäla ärendet

för Kungl. Maj:t. Härvid vill jag erinra, att i årets statsverksproposition

under nionde huvudtiteln, punkt 100, ställts i utsikt, att förslag i ämnet

skulle underställas prövning av årets riksdag, ävensom hemställts, att

riksdagen måtte dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge under budgetåret

1929/1930 bevilja statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa

högst 3,100,000 kronor, dels ock anvisa under benämningen statens avdikningsanslag

ett extra reservationsanslag av 2,600,000 kronor.

Den fråga, som först möter, avser

I. Statsbidragets maximibelopp.

Enligt de ursprungligen gällande bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget

utgick bidrag endast till företag, som avsåg uppodling

av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländigliet

för närliggande bygd. Däremot kunde bidrag icke erhållas

för avdikning av redan odlad jord. Efter framställning av riksdagen

kom emellertid ändring härutinnan till stånd genom kungörelsen

den 28 juli 1916 (nr 376). I denna kungörelse stadgades såsom

villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska

avdikningsanslaget bland annat följande: För understödjande

av myrutdikningar och vattenavtappningar inom Norrland och Dalarna

kunde bidrag utan återbetalningsskyldighet tilldelas företag, som avsåg

uppodling av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet

för närliggande bygd eller utdikning av redan odlad jord. De

båda förstnämnda slagen av företag ägde visst företräde framför utdikning

av redan odlad jord. Bidraget kunde av Kungl. Maj:t bestämmas

till högst hälften av såväl den enligt fastställd arbetsplan beräknade

kostnaden för vattenavledningen och sådan avdikning, som ej var att hänföra

till teg- eller täckdikning, som ock den av lantbruksstyrelsen godkända

kostnaden för undersökningen och förrättningen samt för statsbidragets

erhållande erforderliga kartor och handlingar.

Före 1926

gällande bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Lantbruksstyrelsens

utlåtande

1925.

4 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 199.

Villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna

av dikning sanslag et skilde sig från motsvarande bestämmelser för

norrländska avdikningsanslaget i huvudsakligen följande avseenden. Från

allmänna avdikningsanslaget, som avsåg understödjande av företag inom

andra delar av riket än Norrland och Dalarna, kunde bidrag utgå till högst

en tredjedel av kostnaden, då fråga var om avdikning av till åker eller

äng lämplig jord eller redan odlad jord, samt till högst hälften av kostnaden,

da fråga var om avdikning av sådan mark, vars torrläggning avsåg

endast minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Sedan fråga uppkommit om viss omläggning av statens förevarande understödsverksamhet,

framlade lantbruksstyrelsen i utlåtande den 21 oktober

1925 förslag till revision av gällande författningar rörande norrländska

och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden. Vid

ärendets behandling hade lantbruksstyrelsen rådgjort med vattenrättsdomaren

N. Gärde, ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren

G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra kammare hushållningssällskapssekreteraren

P. Hedlund samt lantbruksingenjörerna A. Palm och H.

Wikström.

Lantbruksstyrelsen föreslog, att norrländska och allmänna avdikningsanslagen

skulle sammanslås till ett för riket i dess helhet gemensamt anslag,

benämnt statens avdikning sanslag. I fråga om storleken av det statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet, som skulle kunna beviljas av Kungl.

Maj:t, förordade styrelsen i huvudsak följande. Bidraget skulle utgöra

högst en tredjedel av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för

torrläggningsarbetet — teg- eller täckdikning däri ej inberäknad —- som

ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och

handlingar. Beträffande företag inom Norrland, Dalarna och viss del av

norra Värmland, vari inginge mark, som icke tagits i anspråk såsom åker.

eller ständig slåtter- och betesvall, skulle bidraget dock få utgå till högsi

hälften av samma kostnad, under förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget

innestode, intill dess bidragstagaren inom därför vid arbetsplanens

fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt sig hava tagit

nämnda mark i anspråk för sagda ändamål i den omfattning, som styrelsen

kunde hava föreskrivit. I den mån båtnadsvärdet överstege kostnaden,

skulle bidraget undergå skälig minskning, en bestämmelse som skulle avse

företag, oavsett deras belägenhet inom skilda landsdelar. Beträffande

de undantagsfall, däri statsbidrag beviljades trots att kostnaden överstege

båtnadsvärdet, skulle bidraget med tillämpning i övrigt av förut

nämnda grunder beräknas med hänsyn — icke till kostnaden — utan till

båtnadsvärdet.

Till stöd för detta förslag anförde lantbruksstyrelsen bland annat följande:
Utdikningarna

i Norrland och Dalarna hade börjat alltmera utvecklas i

en riktning, som ursprungligen icke torde hava varit avsedd vid under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

,r>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1(J9.

•stödjandet med statsmedel. Salumla hade antalet smärre dikningsföretag

omfattande endast någon hektar eller därunder samt beräknade till en

Kostnad av allenast några hundra kronor, visat starkt stigande tendens

varjamte betogade anmärkningar mycket ofta kunnat göras mot understodstagarna

lör bristande intresse i fråga om de utdikade markernas tillgodogörande.

Nyssnämnda smärre dikningsföretag vore visserligen i allmänhet nyttiga

men tillhörde näppeligen tillämpningsområdet för ifrågavarande statsanslag,

som linge anses huvudsakligen avsedda för sådana större företag,

vilka jordägarna svårligen kunde utföra med egna krafter och medel

De smärre dikningsföretagen vore oftast att anse såsom detaljdikning i

samband med sådan nyodling, som staten understödde i annan ordning.

. fråga om tillgodogörandet av de med bidrag från norrländska avdikmngsanslaget

utdikade markerna hade mångenstädes kunnat konstateras

att understödstagarna utnyttjat endast en obetydlig del eller intet alls av

de mojligheter till ökad jordbruksproduktion, som dikningen skapat. De

hoga statsbidragen hade tydligen lockat jordägarna att utföra dikningsarbeten

— vilka hade ej ringa betydelse genom beredande av arbetsförtjänster

— i större utsträckning än det förhandenvarande behovet av odImgstillfällen

kunnat anses kräva. Sedan 1907 hade med bidrag från norrländska

avdikningsanslaget — till belopp av 17.s miljoner kronor — torrlagts

omkring 265,400 hektar. Styrelsen ansåge sig hava stöd för den uppfattningen,

att endast en mindre del därav verkligen blivit av jordägarna

utnyttjad.

I>n det såväl från statsfinansiell synpunkt som för höjande av det norrländska

jordbruket vore angeläget, att en verklig och mera bestående

nytta av statsbidragen framdeles kunde påräknas, borde det övervägas,

om. i°ke &enom lämplig förändring av bidragsvillkoren ett bättre resultat

i sadant hänseende kunde vara att ernå. Grundtanken i understödsverksamheten

borde vara, att utdikningar skedde icke så mycket för statsbidragets

skull som fastmera för erhållande av ökad avkastning av underjordbruk.

Beträffande de norrländska utdikningarna borde

därför övervägas, om ej den nuvarande bi dragskvoten borde under vissa

förutsättningar kunna undergå någon sänkning.

Med hänsyn till att utdikning av obruten mark i norra Sverige icke

lika hastigt och säkert som dylika företag å motsvarande mark i övriga

delar av riket kunde påräknas föranleda ökad inkomst, att den ekonomiska

bärkraften hos jordbrukarna i de norra landsändarna ofta vore otillräcklig

för företagens genomförande samt att det vore ett statsintresse att bef

oi dra uppodling av obruten mark i berörda trakter, borde nuvarande bidragskvot

nedsättas endast i fråga om sådana därstädes befintliga torrläggningsföretag,

vilka uteslutande omfattade redan odlad jord, eller där

den ytterligare båtnaden genom uppodling befunnes oväsentlig i förhållande

till båtnaden å den redan odlade marken.

För norrländska utdikningsföretag, vilka hade till slutligt ändamål uppodling

av obruten mark för höjande av jordbruksproduktionen, vore sålunda

bidrag till högre belopp väl motiverat. Förutsättning för åtnjutande

av det förhöjda bidraget borde dock vara, att odlingsarbete av viss

omfattning verkställts.

Då dikningsföretag i de norra landsdelarna, i likhet med övriga delar

av riket, kunde bliva delaktiga av, förutom bidrag, lån ur odlingslånefonden,

kunde sammanlagda statsunderstödsbeloppen i allmänhet komma

att motsvara hela dikningskostnaden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1926.

Kungörelsen

den 11 juni

1926, nr 257.

6 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 199.

I den proposition i ämnet, som förelädes riksdagen 1926, anslöt sig Kungl.

Maj:t i stort sett till lantbruksstyrelsens förslag i förut omförmälda delar.

I anledning av propositionen väcktes flera motioner. Fyra motioner

(I: 254 och 255 samt II: 376 och 377) riktade sig i förevarande avseende mot

den föreslagna bestämmelsen om odlingsskyldighet såsom villkor för erhållande

av bidrag intill halva avdikningskostnaden. Motionärerna anförde

bland annat följande:

Detta villkor komme särskilt för övre Norrlands vidkommande att få

ogynnsamma verkningar. Med hänsyn till det stora intresset i dessa landsdelar

att utnyttja förekommande odlingstillfällen och då skäl funnes att

antaga, att avdikningarna i allt fall komme att efterföljas av odling, syntes

det uppställda villkoret för erhållande av det högre statsbidraget

ganska onödigt. Detta villkor komme ock att verka hämmande på avdikningsverksamheten

å oodlad jord i Norrland, särskilt som den norrländske

jordbrukaren med hänsyn till sin ekonomiska ställning i regel icke kunde

ligga ute med erforderligt kapital för torrläggningens utförande utan i

lika hög grad som förut vore i behov av att få halva avdikningskostnaden

täckt genom statsbidrag och de utdikade myrmarkerna i Norrland för

övrigt de närmaste åren efter utdikningen icke vore tjänliga för ordling.

Härtill komme bland annat de högst avsevärda kontroll- och inspektionskostnader,

som bleve ofrånkomliga, om det högre bidragets utgående skulle

göras beroende av en framtida prövning från lantbruksstyrelsens sida.

Viss fara förelåge också, att den mindre jordägaren i vissa fall komme att

få sig ålagd en i förhållande till hans ekonomiska bärkraft oproportionerligt

stor odlingsplikt för utfående av innestående delen av statsbidraget.

Förslaget lämnade slutligen jordbrukarna i ovisshet om omfattningen av

det odlingsarbete, som kunde komma att av lantbruksstyrelsen krävas.

De berörda fyra motionerna utmynnade i ett yrkande, att beträffande

Norrland och Dalarna samt i propositionen angivna delar av Värmlands

län statsbidrag måtte kunna utgå med intill hälften av utdilmingskostnaden

utan villkor om odlingsskyldighet.

I andra motioner påyrkades utvidgning av undantagsbestämmelsen för

de nordliga delarna av riket till vissa trakter av Värmlands och Örebro

län.

Jordbruksutskottet biträdde i utlåtande, nr 45, sistnämnda motioner

samt i övrigt propositionen. Reservation anmäldes av sex ledamöter,

vilka hemställde om bifall jämväl till de först omförmälda motionerna.

Riksdagen biföll reservationen.

I enlighet med de grunder, som riksdagen sålunda antagit, utfärdades

den 11 juni 1926 förut omförmälda kungörelse, nr 257. Däri stadgades

bland annat i mom. 4, att statsbidrag kunde beviljas till högst eu

tredjedel av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbete,

teg- eller täckdikning däri ej inberäknad, som ock för

undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och handlingar;

dock kunde beträffande företag inom Norrland och Dalarna ävensom

vissa angivna delar av Värmlands och Örebro län, vari inginge

mark, som icke tagits i anspråk för odling, bidraget uppgå till högst

hälften av samma kostnad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

7

Sedan lantbruksstyrelsen den 28 juni 1926 anmodats att verkställa utredning,

huruvida och i vilken ordning don i förenämnda inom. 4 införda

bestämmelsen om böjning i vissa fall av bidraget till högst hälften

av kostnaden lämpligen borde utsträckas att gälla för företag jämväl i

landets mellersta och södra delar, avlämnade styrelsen med skrivelse den

2 oktober 1926 den sålunda begärda utredningen. Styrelsen förklarade

däri, att bestämmelsen knappast borde i oförändrat skick utsträckas till

ifrågavarande delar av landet. Av styrelsens motivering må återgivas

följande uttalande:

Direkt erfarenhet saknades ännu i fråga om verkningarna av den vid

1926 års riksdag beslutade bestämmelsen angående bidragskvoten vid företag

inom landets norra delar. Dessa verkningar komme att bero av bestämmelsens

tillämpning. Enligt författningens ordalydelse skulle det

högre bidraget utgå till företaget i dess helhet, så snart någon del av i

detta ingående mark vore oodlad. Dylik tillämpning skulle dock leda till

icke önskvärda konsekvenser. Om exempelvis ett företag omfattade 99

hektar åker och 1 hektar oodlad mark och kostnaden vore 12,000 kronor,

skulle med hänsyn till denna enda hektar bidraget höjas från 4,000 till

6,000 kronor. Om vidare flera än en sakägare berördes av företaget och

deras inbördes betalningsskyldighet bestämts vid syneförrättning enligt

vattenlagen — något som numera utgjorde förutsättning för statsbidrag

— skulle likaså, då i någon sakägares andel oodlad mark inginge, bidraget

komma att höjas även för övriga intressenters del. Enär förhållandena

i fråga om den oodlade markens läge, omfattning och betydelse

varierade för såväl olika företag som skilda delar av samma företag,

kunde med hänsyn till antydda konsekvenser någon allmängiltig regel

för tillämpningen av den ifrågasatta bestämmelsen om högre bidragskvot

för vissa företag ej uppställas. Vid tillämpningen måste därför för varje

särskilt fall prövas, huruvida förhöjning av bidraget vore med hänsyn till

nämnda förhållanden berättigad, samt bidragsförhöjningen såsom regel

begränsas till den eller de fastigheter, varå den oodlade marken vore belägen.

Såsom allmänt villkor för erhållande av det högre bidraget borde

dock gälla, att fastighetens innehav av i företaget ingående oodlad jord

vore av sådan omfattning, att torrläggningen av samma jord kunde anses

utgöra huvudändamål eller vara av minst lika stor betydelse för

fastigheten som torrläggningen av dess i företaget ingående odlade jord.

Ä andra sidan borde bidragsförhöjningen ej inskränkas till endast den del

av kostnaden, som belöpte på fastighetens innehav av oodlad jord. Även

om bidragsförhöjningen gjordes beroende av prövning för varje särskilt

fall, vore den på grund av sina praktiska konsekvenser ägnad att framkalla

starka betänkligheter. Olika bidragskvot för odlad och oodlad jord

kunde framstå som premiering av oföretagsamheten, enär den, som uraktlåtit

att odla, kunde erhålla högre bidrag än den, som redan odlat. Vidare

funnes ingen garanti för att den förutsättning, som motiverat det högre

bidraget -— nämligen statsmakternas önskan att uppmuntra odlfngsintresset

—, verkligen bleve utnyttjad i avsedd riktning. I

I statsverkspropositionen hemställdes vid 1927 års riksdag under nionde

huvudtiteln punkt 95 om vissa jämkningar i bestämmelserna i 4 mom.

rörande villkoren för bidrag från statens avdikningsanslag. Dåvarande

Lantbruksstyrelsens

utlåtande

192t>.

Riksdagen

1927.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kungörelsen

den 27 juni

1927, nr 276.

Riksdagen

1928.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, framhöll, att

förenämnda bestämmelse om statsbidragets storlek syntes böra undergå

dels jämkning i syfte att högre bidragskvot än en tredjedel av kostnaden

kunde ifrågakomma beträffande företag jämväl inom rikets mellersta

och södra delar, i den mån odlingsbar mark inginge i företaget, dels

ock förtydligande i syfte att närmare reglera, huru bidragskvoten borde

— inom gränserna högst en tredjedel till högst hälften av kostnaden —

bestämmas i sådana fall, där i torrläggningsföretaget inginge både redan

odlad och odlingsbar mark.

Jordbruksutskottet infordrade yttrande från lantbruksstyrelsen. I

detta utlåtande, som är dagtecknat den 26 mars 1927, påvisade styrelsen,

att eu tillämpning av de i propositionen angivna beräkningsgrunderna

skulle medföra en högst väsentlig ökning av arbetet jämte andra olägenheter.

Styrelsen förordade därför den förenklingen, att under beaktande

av lokala förhållanden, markbeskaffenhet m. m. ett bedömande skulle ske

för varje särskild i företaget ingående fastighet, huruvida utdikningen

hade övervägande betydelse för den odlade eller för den oodlade marken,

varefter bidragskvoten skulle bestämmas till Va respektive 1U av kostnaden

för fastigheten i dess helhet.

Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande, nr 71, om bifall till den av

lantbruksstyrelsen ifrågasatta enklare metoden för statsbidragets uträknande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter kungörelse utfärdades

den 27 juni 1927, nr 276.

Jämlikt berörda beslut undergick sålunda bestämmelsen om statsbidragets

storlek dels sådan jämkning, att högre bidragskvot än en tredjedel

av kostnaden kan utgå beträffande företag jämväl inom rikets mellersta

och södra delar, i den mån odlingsbar mark ingår i företaget, dels

ock sådant förtydligande i fråga om bidragskvotens storlek inom gränserna

högst eu tredjedel till högst hälften av kostnaden, att beträffande

företag, vari ingår mark, som icke tagits i anspråk för kulturändamål,

bidraget kan utgå till högst hälften av kostnaden, därvkl det högre

bidraget skall beräknas endast för sådan i företaget ingående fastighet,

för vilken torrläggningen av den oodlade marken är av minst samma

betydelse för fastighetens deltagande i företaget som torrläggningen av

däri inbegripen odlad jord. I

I den förut omförmälda, av herr Nilsson i Antnäs m. fl. vid riksdagen

1928 väckta motionen (II: 203) hemställdes, att riksdagen ville besluta, att

statsbidrag från statens avdikningsanslag måtte till företag inom Norrland

och Dalarna samt inom de delar av Värmlands och Örebro län, som

angåves i kungörelsen den 11 juni 1926, av Kungl. Maj:t kunna beviljas

till högst hälften av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl

för torrläggningsarbetet, teg- eller täckdikning däri ej inberäknad, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 1!>9. 9

ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och

handlingar. Motionärerna framhöllo:

Statsbidragets beräkning efter ett lägre kvottal, dä det till avdikning

ifrågasatta området utgjordes av redan odlad jord, innebure en påtaglig

orättvisa. Särskilt giillde detta landets nordliga delar, där på grund av de

med utdikning förenade kostnaderna odling ofta verkställdes även å sådana

markor, som ur torrläggningssynpunkt lämnade åtskilligt övrigt att

önska. När sedermera möjlighet yppades att verkställa utdikningen med

tillhjälp av statsbidrag, komme den företagsamma odlaren att bestraffas

för sin odlingsflit, genom att bidraget för lians del räknades eller ett lägre

kvottal än vad fallet vore för grannen, vilken i stället bleve belönad med

ett högre bidrag, ehuru han saknat och kanske även i fortsättningen komme

att sakna intresse för att genom odling förbättra sin jord. Dylika följder

av visad företagsamhet vore uppenbarligen icke ägnade att uppmuntra

odlingsverksamheten. Då det därjämte vore av stor vikt, att redan odlad

jord bleve så torrlagd, att densamma lämnade högsta möjliga avkastning,

syntes inga skäl föreligga för statsbidragets beräknande efter olika bidragskvot

vid olika slag av mark. Den gällande bestämmelsen om olika

storlek av bidraget till odlad och oodlad jord medförde dessutom såväl

ökat arbete för de redan förut strängt upptagna förrättningsmännen och

sålunda uppskov med bidragets beviljande som även ökade förvaltningskostnader.

Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande, nr 1 punkt 92:

»Beträffande den väckta motionen delar utskottet i princip motionärernas

uppfattning, att betänkliga olägenheter kunna vara förbundna med

upprätthållande i förevarande avseende av bestämmelsen om olika bidragskvot

för odlad och oodlad jord. Kedan den omständigheten, att man förlidet

år måste för att möjliggöra tillämpningen av 1926 års bestämmelser

i förevarande avseende införa en förtydligande bestämmelse, som kommer

bidragskvotens storlek att ytterst bliva beroende av ett subjektivt bedömande

från lantbruksstyrelsens sida, visar på de svårigheter, som rent

bidragstekniskt sett (båtnadsuppskattningen) vållas av olika bidragskvoter.

Olägenheterna härav för den enskilde jordbrukaren torde, på sätt i

motionen påpekats, ligga i öppen dag. Icke heller bör förbises det tidsödande

arbete, som ifrågavarande bestämmelser medföra för såväl statens

lantbruksingenjörer som lantbruksstyrelsen, varigenom, på sätt i motionen

betonats, förorsakas icke blott ett för bidragssökandena ofördelaktigt

framflyttande av tidpunkten för bidragets beviljande utan ock icke obetydligt

ökade förrättningskostnader.

Utskottet är sålunda ense med motionärerna om att åtgärder böra vidtagas

i syfte att undanröja de sålunda påtalade olägenheterna genom eu

övergång till lika bidragskvot för odlad och oodlad jord. I fråga härom

bör jämväl erinras, att för utdikningarna tidigare gällde, att statsbidragicke

finge utgå till torrläggning av redan odlad jord, vilken bestämmelse

emellertid sedermera ersattes med stadgande om rätt till bidrag, vare sig

jorden vore odlad eller icke.

Å andra sidan kan utskottet icke finna någon anledning, varför statsmakterna

skulle med avseende å bestämmelsens tillämplighetsområde

frånträda sin genom förenämnda beslut vid 1927 års riksdag intagna

ståndpunkt, att mellersta och södra delarna av landet böra i fråga om

möjlighet att erhålla bidrag från statens avdikningsanslag likställas med

landets nordligare delar. Bidragstekniskt sett föreligga självfallet ena
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Framställning

från

vissa hushållninqssällskap

1928.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

lianda svårigheter vare sig det rör ena eller andra delen av landet. Vad

angår själva saken torde liksom vid beslutet förlidet år kunna åberopas,

att även inom mellersta och södra delarna av riket i stor utsträckning finnas

personer, som för utförande av planlagt avdikningsföretag äro i hög

grad beroende av att erhålla största möjliga bidrag. Ur nationalekonomisk

synpunkt lärer det vidare vara minst lika betydelsefullt att vinna nya

kulturområden i nämnda landsdelar som i de mera nordligt belägna. Med

hänsyn härtill och då man näppeligen torde kunna enbart hänvisa till ett

för mellersta och södra Sveriges vidkommande i varje fall föreliggande

intresse av utdikningar, utgår utskottet från att jämväl i fortsättningen

för hela landet enhetliga bestämmelser böra gälla i förevarande avseende.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna för staten av ett inslående på

den nu ifrågasatta vägen torde därav givetvis föranledas vissa ökade

utgifter. Det är emellertid viktigt fasthålla, att någon rubbning icke

avses i bestämmelsen, att bidraget skall, i den mån båtnadsvärdet överstiger

kostnaden, undergå skälig minskning. Den odlade jordens stora,

omfattning i södra och mellersta Sverige och därmed i allmänhet följande

jämförelsevis höga båtnadsvärden torde vara eu omständighet, vars betydelse

vid bedömande av de ekonomiska verkningarna i förevarande avseende

icke bör förbises. Utskottet håller sålunda före, att dessa verkningar

för södra och mellersta Sveriges vidkommande i ej obetydlig utsträckning

komma att uppvägas av att statsbidraget står i omvänt förhållande till

båtnadsvärdet. Häri synes utskottet ock en viss borgen ligga för att icke

de nordligare delarna av landet med sin jämförelsevis ringa odlade areal

skola bliva lidande på den ifrågasatta förändrade ordningen för statsbidragets

utgående. Utskottet förutsätter för övrigt, att bestämmelser

komma att träffas, som trygga en så rättvis fördelning som möjligt av

tillgängliga anslagsmedel de olika landsdelarna emellan. Tillika utgår

utskottet ifrån att, därest en utvidgning i antydd riktning av bidragsmöjligheterna

kommer till stånd, vederbörande myndigheter skola vid avdikningsplanernas

uppgörande iakttaga den försiktighet, som av förhållandena

kan vara påkallad. Staten torde för övrigt hava att genom den

totala anslagssummans avvägande reglera utgifterna för ifrågavarande

ändamål. Utskottet vill ock i detta sammanhang erinra om de i liera avseenden

skärpta bestämmelser för bidrags utgående, som införts genom

ovanberörda beslut vid 1926 års riksdag.

Med den nu angivna uppfattningen anser utskottet, som givetvis icke

kan utan närmare undersökning taga definitiv ståndpunkt till den upptagna

frågan, att denna bör göras till föremål för utredning.»

Riksdagen biträdde utskottets hemställan.

Hushållningssällskapens i Västernorrlands, Västerbottens och Gävleborgs

lön för valt ning sskot t hava i ovan berörda framställning, i vars syfte

Norrbottens läns hushållningssällskap samt Kopparbergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott instämt, bland annat även hemställt

om sådan ändring i fråga om normerna för beräkning av statsbidragets

storlek, att bestämmelserna om bidragets reducering, när odlad jord inginge

i företaget, måtte bortfalla. Härvid hava förvaltningsutskotten

framhållit, hurusom reduceringen av statsbidraget, när fråga vore om u*- dikning av mark, som tagits i anspråk som åker eller ständig slåtter- och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:Is proposition Nr 10U.

11

betesval], Imde för Norrland och Dalarna ej blott medfört en direkt minskning

av bidragets storlek vitan även verkat ofördelaktigt så till vida, att

de för jords uppodling mindre intresserade, vare sig trävarubolag eller

andra, oftast komme i åtnjutande av de procentiskt taget största bidragen

till förekommande avdikningar. På grund härav och då den norrländska

jordbrukaren och nyodlaren hade att möta större svårigheter än andra i

form av hårt klimat, sämre kommunikationer och i följd därav fördyrade

jordförbättringsmedel m. in., syntes det utskotten, att torrläggning av odlad

jord i Norrland och Dalarna borde i anslagshänseende jämställas med

torrläggning av obruten mark.

Lantbruksstyrelsen har anfört i sitt utlåtande den 12 november 1928:

»Lantbruksstyrelsen vill i huvudsak vitsorda vad i motionen 1928 11: 203

och ovanberörda framställningar anförts om de för utdikningsverksamheten

icke blott olämpliga utan mången gång direkt skadliga verkningarna

av bestämmelsen om olika bidragskvot för odlad och oodlad jord. Styrelsen

har tidigare haft tillfälle att framlägga sina åsikter i denna fråga

och får i sådant avseende hänvisa till sina skrivelser i ämnet dels den 2

oktober 1926 till chefen för jordbruksdepartementet och dels den 26 mars

1927 till jordbruksutskottet. 1 likhet med jordbruksutskottet och, vad beträffar

de nordligare delarna av landet, de förutnämnda hushållningssällskapen

i Norrland och Dalarna, anser sålunda även lantbruksstyrelsen,

att ifrågavarande bestämmelse bör bortfalla och ersättas med föreskrift

om gemensam bidragskvot till samtliga företag, oberoende av jordens kulturtillstånd

i nu angivna avseende.

Ett utsträckande av den nu enbart för icke odlad jord tillämpade gynnsammare

bidragskvoten av 50 procent utav den beräknade kostnaden att

gälla jämväl för odlad jord skulle givetvis föranleda ökade kostnader för

statsverket vid fortsatt uppehållande i oförminskad omfattning av här

ifrågavarande understödsverksamliet. Att exakt angiva denna öknings

storlek är icke nu möjligt; approximativt har lantbruksstyrelsen emellertid

ansett sig kunna beräkna densamma till ungefär 750,000 kronor för år.

Redan denna omständighet synes böra föranleda upptagande till övervägande

av frågan om den omfattning, statens direkta understöd till

denna verksamhet skäligen bör givas.

Lantbruksstyrelsen tillåter sig med avseende härå erinra om sin skrivelse

till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1925 med förslag till revision av

gällande författningar rörande norrländska och allmänna avdikningsanslagen

samt odlingslånefonden in. m. Häri uttalade lantbruksstyrelsen

bland annat, att statsbidraget borde avvägas på sådant sätt, att det med

ifrågavarande understödsverksamliet avsedda ändamålet vunnes i önskvärd

omfattning, utan att staten därför behövde vidkännas större utgifter

än vad som oundgängligen krävdes för vinnande av det avsedda syftemålet.

I anslutning härtill hade lantbruksstyrelsen i nämnda skrivelse

föreslagit statsbidragets beräknande enligt en för riket i dess helhet gemensam

bidragskvot, uppgående till högst en tredjedel av den beräknade

kostnaden. Med hänsyn till önskemålet, att statsbidraget måtte, i vad

anginge de norrländska utdikningsföretagen, i högre grad än som enligt

styrelsens uppfattning dittills skett, resultera i den utdikade markens uppodling

och tillgodogörande, hade lantbruksstyrelsen vidare föreslagit, att

Lantbruksstyrelsena

utlåtande

1928.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

K un yl. Maj:ts proposition Nr 199.

statsbidrag till utdikningsföretag inom norrländska avdikningsanslagets

dåvarande tillämpningsområde utökat med norra delen av Värmlands län

borde böjas till bögst hälften av kostnaden för sådant företag eller i detsamma

ingående fastighet, varå viss nyodling ansåges böra ske. Den

ifrågavarande förhöjningen av statsbidraget eller skillnaden mellan hälften

och tredjedelen av kostnaden, vore emellertid avsedd att utbetalas

först i den mån nyodlingsarbetet verkligen bleve utfört.

Med användande av sålunda ifrågasatta grunder för statsbidraget höll

lantbruksstyrelsen före, att det med tämlig visshet kunde påräknas ett

tillräckligt intresse för vattenavledningsföretags genomförande, för att

så väl de anslagsmedel, vilka kunde antagas under den närmaste tiden

bliva för ändamålet tillgängliga, bleve helt tagna i anspråk, som ock de

för denna verksamhet förefintliga administrativa och tekniska arbetskrafter

bleve fullt utnyttjade. Denna sin uppfattning finner sig lantbruksstyrelsen

alltjämt kunna och böra vidhålla.

Ett tillämpande över lag av eu bi dragskvot, uppgående till högst tredjedelen

av den beräknade kostnaden, skulle emellertid självfallet innebära

en minskning av statens understöd i jämförelse med vad nu gäller i fråga

om sådana företag, i vilka ingå fastigheter, till vilka enligt nuvarande

villkor bidrag kan utgå med högst hälften av kostnaden, och skulle härav

följande försämring uti bidragsvillkoren enligt sakens natur komma att

i främsta rummet drabba de norrländska företagen. Med hänsyn härtill

lärer det måhända kunna ifrågasättas, huruvida tidpunkten för genomförande

av en sådan förändring, även om den i övrigt skulle befinnas

lämplig och önsklig, under för jordbruket nu rådande besvärliga förhållanden

vore lyckligt vald. Anmärkas må emellertid, att en dylik omläggning

av bidragsvillkoren givetvis skulle medföra en besparing uti statens

utgifter för ifrågavarande ändamål.

Å andra sidan skulle tillämpningen av en för hela landet gemensam

bidragskvot, uppgående till högst hälften av den beräknade kostnaden

medföra eu förbättring i bidragsvillkoren, utöver den nu gällande, för de

fastigheter, till vilka bidrag nu utgår med högst en tredjedel av kostnaden.

Härigenom skulle för statsverket uppkomma en ökad kostnad,

vilken, såsom ovan anförts, kan approximativt beräknas till omkring

750,000 kronor för år. Huruvida denna ökning i statens uppoffring för

här ifrågavarande ändamål kan, särskilt vad beträffar södra och mellersta

Sverige, beräknas åstadkomma en motsvarande ökning i understödsverksamhetens

effekt lärer emellertid vara tvivelaktigt. Snarare kan befaras,

att då statens bidrag till varje särskilt företag genom hälftenkvotens

allmänna införande skulle bliva större, antalet understödda företag

komme att minskas, därest icke staten kunde ställa i tillräcklig grad

ökade medel till förfogande.

I sammanhang härmed må likväl påpekas, att ett på grund av bidragskvotens

höjning uppkommet ökat krav på statsunderstöd i form av bidrag

torde komma att motsvaras av ett i ungefär samma mån minskat krav på

understöd i form av lån.»

I fortsättningen bär lantbruksstyrelsen erinrat, att vid utmätande av

statsbidraget efter en högre respektive en lägre kvotdel av kostnaden någon

reglering uppåt respektive nedåt kunde ernås genom en ändring i grunderna

för den reduktion, statsbidraget underkastas, när båtnadsvärdet

överstiger kostnaden. Härefter har styrelsen anfört:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

13

»I sin skrivelse (lön 21 oktober 1925 gjorde lantbruksstyrelsen gällande,

att särskilt i de norra delarna av landet intresset för uppodling av den

genom utdikningen nyvunna marken stundom ej visat sig så starkt, som

man ansett sig med skäl kunna förvänta, till följd varav lantbruksstyrelsen

också ansåg sig böra förorda särskilda åtgärder för att stimulera

odlingsintresset i denna landsdel. Med anledning av att denna lantbruksstyrelsens

sålunda uttalade uppfattning på sin tid mötte kraftiga gensagor

från norrländskt håll, har lantbruksstyrelsen ansett sig böra underkasta

förhållandet en närmare utredning, i den mån så kunnat ske utan mera

avsevärd kostnad.

För detta ändamål har lantbruksstyrelsen sedan sommaren 192G låtit

verkställa inspektion av omfattningen utav utfört odlingsarbete å ett

antal under perioden 1907—1915 med statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget

understödda dikningsföretag. Härvid har hänsyn tagits

därtill, att på grund av ifrågavarande myrmarkers beskaffenhet odlingsarbetet^

ansetts såsom regel kunna taga sin början först någon tid efter det

avdelningen slutförts, och hava därför endast sådana marker underkastats

inspektion, vilkas utdikning legat minst 10 år tillbaka i tiden.

Därjämte har vid dessa inspektioner särskild undersökning företagits beträffande

den omfattning, vari odlingsbar mark ingått i respektive dikningsföretag,

varigenom den mark, som vid inspektionen befunnits vara

odlad, kunnat angivas i procent av den odlingsbara arealen inom vart

och ett företag.

Därjämte må nämnas, att dessa inspektioner begränsats till sådana företa§>

vilka varit belägna inom eller i närheten av byar eller hemman,

varest besök av lantbruksingenjör för uppgörande av förslag till ytterligare

dikning eller för annat ändamål redan varit upptaget i vederbörandes

resplan.

Hittills hava till lantbruksstyrelsen inkommit rapporter över sålunda

a erkställda odlingsinspektioner å sammanlagt 177 företag inom Kopparbergs,

Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Det övervägande flertalet av dessa inspektioner har ägt rum under åren

1926 och 1927. över de innevarande år verkställda inspektionerna kunna

rapporter förväntas inkomma under de närmaste månaderna.

Vid sammanställning av dessa 177 uppgifter hava företagen indelats i

nedanstående fyra grupper med hänsyn till den omfattning, vari uppodling

skett av i desamma ingående till odling lämplig mark.

Grupp

I: omfattande företag med 0—20 % av den odlingsbara marken uppodlad

II: » » » 20—50 % » » » » »

III: » » » 50—80 % » » » » »

IV: » » » 80—100 % » » » » »

Enligt de uti inspektionsrapporterna lämnade uppgifterna fördela sig

de undersökta företagen på de olika grupperna på följande sätt:

GruPP .............................................................. I II in IV Summa

Antal företag .................................................... 84 53 27 13 177 st.

Procent av samtliga undersökta företag .... 48 30 15 7 100 %

Tablån utvisar sålunda, att ifrågavarande företag till vida övervägande

del, nämligen icke mindre än 78 procent, återfinnas inom de grupper, I

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ls proposition Nr 199.

och II, där odlingsarbetet omfattat allenast högst hälften av den utdikade

och till odling användbara marken. Bäst torde det verkliga läget belysas

av det förhållandet, att nära hälften, eller 48 procent, av samtliga undersökta

företag återfinnas inom grupp I, vilket innebär, att odlingsarbetet

10 år efter avdikningens slutförande i ett anmärkningsvärt stort antal

fall befunnits vara antingen endast till ringa grad eller icke alls utfört.

Detta senare har konstaterats vara händelsen beträffande 16 företag eller

19 procent av de till gruppen I hörande företagen, i det att ingen som

helst odling blivit vid dessa företag utförd.

Givetvis måste det hittills till buds stående undersökningsmaterialet

betecknas såsom alltför ringa och ofullständigt, för att därav några fullt

exakta slutsatser skola kunna dragas. Materialet omfattar nämligen endast

omkring 10 procent av de sammanlagt 1,819 företag, till vilka bidrag

från norrländska avdikningsanslaget beviljats under förenämnda period.

Lantbruksstyrelsen finner det dock icke antagligt, att siffrorna för omfattningen

av odlingsarbetet komma att genom i fortsättningen inkommande

inspektionsrapporter undergå någon mera väsentlig höjning. Resultatet

av undersökningen synes alltså stödja den uppfattning i denna

fråga, varåt lantbruksstyrelsen givit uttryck i sitt ovanberörda ändringsförslag

och enligt vilken bidragsvillkoren om möjligt böra utformas på

sådant sätt, att i de delar av landet, där så kan befinnas erforderligt,

ökad säkerhet vinnes för att den med betydande uppoffring från det allmännas

sida avdikade marken inom rimlig tid också lägges under kultur.

I sin meranämnda skrivelse den 21 oktober 1925 tillät sig lantbruksstyrelsen

också, vad beträffar de norra delarna av landet, föreslå en anordning

i nyssnämnda syfte, varigenom inom där belägna vattenavledningsföretag

anslagskvoten skulle — såsom redan nämnts — höjas från

en tredjedel till hälften av kostnaderna, varvid emellertid förhöjningen

skulle utbetalas först i den mån en i förekommande fall skäligen avpassad

odlingsskyldighet uppfylldes. Betta förslag upptogs oförändrat uti

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet men blev ej av riksdagen godkänt.

Avdikningen torde emellertid icke få betraktas såsom självändamål, utan

synes statens ekonomiska medverkan till densamma konstituera ett visst

krav från statens sida gent emot markägaren med hänsyn till markens

uppodling. Bärest detta krav visat sig icke bliva i behörig grad beaktat,

lärer statens eget intresse påfordra åtgärder till förekommande av ett

sådant förhållande.

Lantbruksstyrelsen håller ock före, att särskild uppmärksamhet måste

ägnas åt frågan om tillgodogörandet i produktivt syfte av den med statsbidrag

utdikade marken.

Principiellt sett lär en anordning som den här ovan berörda, varigenom

statsunderstöd till vattenavledningsföretag till någon del utgår först sedan

visshet vunnits, att åtminstone någon efter omständigheterna avpassad

del av den avdikade marken odlats, hava ett visst berättigande vid

alla företag av här ifrågavarande slag. Ben praktiska erfarenheten har

emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande givit vid handen, att ett

dylikt förfarande hittills varit i väsentligen högre grad av behovet påkallat

i landets nordliga än i dess andra delar. Bet har därför synts lantbruksstyrelsen

icke gärna kunna göras till föremål för berättigad erinran,

om ett önskvärt stimulerande av odlingsarbetet sker endast där verkligt

behov visat sig föreligga och då i form av ett tilläggsbidrag. När det nu

i huvudsak är endast Norrland och några angränsande områden, vilka,

såsom förhållandena för närvarande ligga till, skulle bliva delaktiga av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition AV 199.

1 5

<lenna lonnan, lära därstädes radande klimatologiska ocli jordbruksförhål1

anden in. in. gora eu sådan anordning även ur andra synpunkter för
Vad

beträffar tillämpningen av sålunda ifrågasatta bestämmelser i ovan

angivna sylte må framhållas, att omfattningen av det odlingsarbete, som

ansåges hora komma till stånd å viss fastighet för erhållande av bidragstillskottet,

vore avsett att anpassas såväl efter storleken av detta tillskott

som och eiter de i vart särskilt fall föreliggande möjligheter med hänsyn.

,tl1.1 odlingsarbetets genomförande inom rimlig tid, i vilket avseende

möjlighet vore vederbörande jordägare beredd att redan vid den synetorrattnmg,

som foreginge ansökningen om statsbidrag, göra eventuella

önskningar gällande.

Det praktiska genomförandet av ifrågavarande förslag behöver, enligt

lantbruksstyrelsens förmenande, icke bliva förenat med nämnvärda svårigheter.

Konstaterandet av huruvida fastställda villkor med hänsyn till

uppodling lullgjorts är eu åtgärd av enklaste slag, som i olikhet med kontrollen

av utlorda dikningsarbeten kräver ett minimum av tid och iuga

^0I7i , S,VnstfUmentella undersökningar, varförutom kontrollen av verkställd

odling lämpligen synes kunna anförtros jämväl åt andra förrättningsman

an lantbruksingenjörer.

1it-''Sn1MiaV4-aV Vad ovan anförts kan lantbruksstyrelsen ej annat än

alitjamt halla inre, att ed ordnande av ifrågavarande understödsverksamhet

enligt i styrelsens meranämnda skrivelse den 21 oktober 1925 angivna

grunder skulle innebära en ur såväl saklig som ekonomisk svnpunkt rationell

losnmg av här föreliggande frågor.

„..Sa.s?™ redan anförts var den av lantbruksstyrelsen sålunda ifrågasatta

toihojmngen av bidraget avsedd att komma endast landets nordliga delar

till godo. Da emellertid jordbruksutskottet i sitt utlåtande särskilt framhållit

angelagenheten av att i förevarande avseende full likställighet råder

mellan landets olika delar, får lantbruksstyrelsen med hänsyn härtill

fiamhaHa, att det givetvis icke kan anses möta några principiella hinder

mot att aven landets mellersta och sydliga delar komma i åtnjutande av

en dylik odlingspremie. Ett särskilt bidragstillskott för verkställd odling

bär dock här tillnärmelsevis icke samma betydelse som i de norra

delarna av landet. Sävitt det utan närmare undersökning kan bedömas

j°1‘de en Pa angivet sätt ordnad bidragsverksamliet icke kunna förväntas

tillföra avdiknmgsverksamheten i landet, i dess helhet betraktad, samma

bidragsgrnnderderSt°d aV statsmedel som vid tillämpning av nu gällande

Skulle emellertid riksdagen genom sitt tidigare beslut i ämnet anses

na\a tagit defimhv ställning till ifrågavarande förslag, eller ovan lämnade

utredning pa grund av undersökningsmaterialets begränsning befinnas

sakna vitsord torde någon annan möjlighet knappast numera stå

öppen an att faststalla den allmänna bidragskvoten till högst hälften av

^ad- E“ bidragskvot till högst en tredjedel av kostnaden utan tillagg

i na„on form skulle givetvis medföra som konsekvens, att samtidigt

som statens sammanlagda understöd till avdiknmgsverksamheten i avst

va.rd man reducerades, understödet till vart enskilt företag också bleve

mindre. Redan pa grund härav synes lämpligheten av en förändring i

denna riktning kunna starkt ifrågasättas. Tänkbart och möjligt vore

ju att valja någon lämplig bidragskvot mellan hälften och tredjedelen

varigenom avdiknmgsverksamheten i landet som helhet betraktad skulle

komma i åtnjutande av ungefar samma totalsumma understöd som enligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

nuvarande grunder. Måhända skulle en bidragskvot, uppgående till 40

procent av kostnaden eller något däröver, i sådant hänseende befinnas väl

avpassad. Lantbruksstyrelsen anser emellertid under angivna förutsättningar

annan bidragskvot än hälften av kostnaden knappast kunna ifrågakomma.

Visserligen skulle härigenom statens utgifter för ändamålet

komma att i väsentlig grad ökas. Att döma av jordbruksutskottets utlåtande

i ämnet har emellertid åtminstone nämnda utskott räknat med att

en omläggning av bidragsvillkoren, på sätt ifrågasatts, skulle medföra

ökade anspråk på statsmedel, och ur jordbrukets synpunkt kan det ju icke

vara annat än tacknämligt, att avdikningsverksamheten sålunda kommer

i åtnjutande av ett än kraftigare understöd från statens sida. Med avseende

härå vill lantbruksstyrelsen i allt fall tillägga, att det ligger synnerlig

vikt uppå att tillräckliga medel ställas till förfogande, enär eljest

fastställandet av en högre bidragskvot kan, såsom ovan antytts, komma

att verka hämmande på avdikningsverksamlietens omfattning.

Vad beträffar den i jordbruksutskottets utlåtande uttalade meningen,

att sådana bestämmelser borde träffas, att en så rättvis fördelning som

möjligt av statsbidraget de olika landsdelarna emellan bleve tryggad, må

anföras, att några effektiva åtgärder i nämnda syfte icke torde vara praktiskt

genomförbara. Lantbruksstyrelsen utgår härvid därifrån, att en

återgång till tidigare rådande förhållanden, då ett särskilt anslag — norrländska

avdikningsanslaget — var reserverat för de norra delarna och

ett annat särskilt anslag -— allmänna avdikningsanslaget — för de

mellersta och södra delarna av landet, icke gärna kan komma ifråga,

enär en dylik ordning befunnits otillfredsställande. Angivna syfte skulle

ju möjligen kunna tänkas bliva vunnet genom vissa dispositioner inom

lantbruksstyrelsen vid behandling av förekommande understödsfrågor.

För sådant ändamål vore det emellertid nödvändigt att vid olika tidpunkter

av det löpande budgetåret äga åtminstone ungefärlig kännedom om

antalet och omfattningen av de utdikningsförslag, som kunna förväntas

bliva under den återstående delen av året insända till lantbruksstyrelsen.

Det lär emellertid icke vara möjligt för lantbruksstyrelsen att förskaffa

sig någon närmelsevis tillförlitlig kännedom i fråga om nämnda förhållanden,

enär tidpunkten för utdikningsförslagens utarbetande och insändande

till styrelsen är beroende av en mångfald olika omständigheter, över

vilka ofta varken vederbörande lantbruksingenjör eller lantbruksstyrelsen

kan råda. Vidare skulle det jämna fortlöpandet av förslagens granskning

hos lantbruksstyrelsen och därmed möjligheten att under budgetåret medhinna

detta arbete i den omfattning, som de disponibla statsmedlen medgiva

och hänsynen till inkomna ansökningar kräver, allvarligt äventyras,

därest avvikelse skulle ske från den för nämnda arbete hittills tillämpade

ordningen, nämligen att förslagen i stort sett underkastas granskning i

den ordning de inkommit till styrelsen. Med hänsyn härtill finner lantbruksstyrelsen

någon åtgärd i angivna syfte icke böra komma i fråga.»

Av sålunda anförda skäl har lantbruksstyrelsen förordat sådan ändring

i villkoren för bidrag från statens avdikningsanslag, att statsbidrag till

torrläggningsföretag må, oberoende av huruvida och i vilken omfattning

odlad eller oodlad jord ingår i företaget, beräknas enligt en för hela landet

gemensam bidragskvot, utgörande högst hälften av den för respektive

företag beräknade kostnaden, under förutsättning tillika att för ändamålet

tillräckliga medel ställas till förfogande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

17

1 yttranden över lantbruksstyrelsens förslag liava husliällningssällskapens

förvaltningsutskott i stort sett livligt tillstyrkt detsamma. Förvaltningsutskotten

liava sålunda varit eniga därom, att lika bidragskvot borde

tillämpas ifråga om odlad och oodlad jord. Vidare har i flertalet av yttranden

framhållits såsom önskvärt med hänsyn till jordbrukets tryckta

-ekonomiska läge, att största möjliga hjälp lämnas företag av ifrågavarande

beskaffenhet. Bidragskvotens höjande till hälften jämväl för redan

odlad jord skulle innebära en god hjälp och skulle säkerligen bidraga till

utförande av månget välbehövligt torrläggningsföretag, som med nu

gällande bestämmelser icke skulle komma till utförande på grund av svårigheten

för vederbörande markägare att finansiera detsamma. Samtidigt

har av flera förvaltningsutskott understrukits vikten av att, då en dylik

höjning av bidragskvoten kräver ökat statsanslag, tillräckliga medel ställas

till förfogande.

Följande uttalanden må återgivas:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Utskottet

kunde instämma i lantbruksstyrelsens uppfattning. Det funnes ett visst

fog för att anse under plog lagd jord såsom icke odlad i den mening, varom

nu vore fråga. Odlingsarbetet vore ej avslutat, så länge nödigt utloppsdike

ännu icke vore upptaget. Lika bidragskvot borde därför utgå för

odlad jord som för oodlad. Beträffande denna kvots storlek syntes 40 procent

av den beräknade kostnaden vara den för landet i dess helhet mest

lämpliga, ej minst av den anledning, att vid sådan avpassning kravet på

ökat statsanslag icke bleve i avsevärd grad stegrat.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län: »Bidragets

storlek är beroende dels av kostnadernas förhållande till båtnaden

och dels av proportionen mellan odlad och oodlad jord, varmed varje

fastighet ingår i företaget. Där oodlad jord ingår till en för varje fastighet

mera betydelsefull del, d. v. s. enligt nu gällande praxis, när båtnaden

för icke odlad jord är minst bortåt lika stor som båtnaden för den odlade

jorden för varje fastighet inom företaget, utgår bidrag med högst hälften

av den på fastigheten belöpande kostnaden; vid övervägande odlad jord

inom fastigheten utgår bidrag med högst 1/3 av kostnaderna. — Lån kan

dessu om utgå till återstoden av kostnaderna. — Härtill kommer bidragets

beroende av kostnadens förhållande till båtnaden. När kostnaden uppgår

till samma belopp som båtnaden, utgår bidraget med 1/2 av kostnaden vid

övervägande icke odlad jord och med 1/3 av kostnaden vid övervägande

odlad jord. När kostnaden är mindre än båtnaden, sjunker bidraget i

viss proportion härefter, så att vid t. ex. en relativ kostnad av 6 kronor 10

öre, d. v. s. 60 öres kostnad för en kronas nytta, utgår bidraget med 24

procent för odlad jord och 36 procent för oodlad jord. Vid en relativ

kostnad 0 är — teoretiskt — bidraget 10 procent för odlad jord och 15

procent för oodlad jord.

Dessa bestämmelser vid beviljande av bidrag medföra, vilket även lantbruksstyrelsen

uttalat, orättvisor. Det högre bidraget för oodlad jord kan

sålunda i många fall vara en premiering av oföretagsamhet. Därtill kommer,

att olika bidragskvot till olika fastigheter inom ett och samma företag

i praktiken medför en direkt ändring av den fördelning av kostnaderna,

vilken meddelats vid laga syneförrättning enligt vattenlagens bestämmel
Bihana

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 191 liåft. (Nr 199.) 2

Yttranden

över lantbruksstyretaens

förslag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ser. Vattenlagen bestämmer en grund för kostnadernas fördelning. Vid

återbetalningen av avdikningslånet blir fördelningen en helt annan.»

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltning sutskott: »När

man söker bilda sig ett omdöme, huruvida syftemålet med statens åtgärder

vinnes bättre genom att lämna större bidrag i fråga om odlingsbar icke

odlad jord, eller sådan, som redan är odlad, bör först undersökas, Imruvida

behov föreligger i någon större utsträckning att avdika odlad jord

inom härvarande område. Den, som känner till förhållandena i dessa

trakter, har utan tvivel funnit, att en stor del av den odlade jorden behöver

täckdikas, men ofta omöjliggöres täckdikningen i anledning därav, att

utloppen icke äro så djupa, att en täckdikning kan anses tillrådlig. Därför

har icke sällan torrläggningen av dylika marker utförts med öppna

diken, vilka givetvis i hög grad försvåra brukningen. Då jorden under

dylikt förhållande icke bliver nöjaktigt torrlagd, kommer den att lämna

en ringa avkastning, vilket gör, att ägaren finner det oekonomiskt att

bruka jorden. Det är därför rätt ofta man finner, att en del gamla tegar

på grund av ett otillfredsställande avlopp läggas för fäfot, sedan de vuxit

igen med ogräs. Skadan av ett sådant förhållande blir så mycket större,

som sådana jordar ofta äro av godartad beskaffenhet. Det borde ligga

lika mycket i det allmännas intresse, att dylik redan odlad jord bleve

satt i kultur, som att anslag lämnas torrläggning av icke odlad mark, helst

som någon säker garanti för att odlingsarbetet kommer till utförande

knappast kan erhållas.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs lön: »Utskottet

tillstyrker obetingat förslaget om bidragskvotens höjning till högst

hälften av kostnaden. En dylik höjning måste nämligen vara ägnad att

i avsevärd grad stimulera torrläggningsverksamheten, och detta är, särskilt

vad beträffar Skaraborgs län, varest stora arealer åkerjord ännu ej

kunnat tillfredsställande torrläggas just på grund av bristande avloppskanaler,

en angelägenhet av allra största vikt. Varje åtgärd, som kan

förväntas medföra ökad intensitet med avseende på upptagande av huvudavlopp,

måste därför av jordbrukets företrädare inom Skaraborgs län

hälsas med den största tillfredsställelse.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län: »Den nuvarande

bestämmelsen innebär uppenbar orättvisa mot den företagsamma

och för sitt jordbruks utveckling och utvidgning intresserade jordägaren,

under det den, som saknar intresse för jordens uppodling, biir gynnad.

Det för en längre följd av år genomsnittliga ekonomiska skörderesultatet

från uppodlad vattensjuk jord har i allmänhet blivit rätt dåligt och kan

därför ej heller motivera ett lägre statsbidrag. Det kan sålunda ej anses

vara lämpligt att till grund för bidragskvotens bestämmande lägga jordens

kulturtillstånd vid tillfället för företagets planerande. Det må vidare

framhållas, att det vid jordens värdering mången gång kan vara

svårt avgöra, till vilket ägoslag jorden skall hänföras. På grund av jordbrukets

nuvarande tryckta ekonomiska läge kan det ej vara välbetänkt

att fastställa bidragskvoten till en tredjedel, utan bör densamma fastställas

till hälften av de beräknade kostnaderna. De föreslagna förändrade

bestämmelserna förutsätta emellertid avsevärd höjning av statsanslaget

till ifrågavarande ändamål. Denna ökning kommer dock att med

hänsyn till den odlade arealens stora omfattning i de södra delarna av

landet delvis uppvägas av att statsbidraget även i fortsättningen skulle

sta i omvänt förhallande till batnadsöverskottet, d. v. s. differensen mel
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 199.

19

lan båtnadsvärdet och den beräknade kostnaden. Härigenom komma

också de nordliga delarna av landet med sin jämförelsevis ringa odlade

areal att bliva något gynnade genom den föreslagna förändringen beträffande

bidragets utgående.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: »Lika

kvottal bör utgöra grunden för beräknande av statsbidraget för de olika

markslagen. Nuvarande bestämmelser leda till stor orättvisa för innehavare

av endast odlad eller till större delen odlad jord i ett företag, då

denna odlade jord uppkommit därigenom, att ägaren genom energi och flit

för att förbättra sitt jordbruk med de möjligheter beträffande vattenavlopp,

som förefunnits, sökt att i största utsträckning uppodla sin odlingsmark.

När sedan åtgärder vidtagas för att förbättra detta avlopp

och åstadkomma en nöjaktigare torrläggning av markerna, skulle den

jordbrukare, som redan i möjligaste mån förut uppodlat sin jord, erhålla

mindre del av statsbidraget än den, som ingenting gjort. Detta kan ej

leda till stegrad lust till odling, vilket för Norrbottens län med den på

varje brukningsdel i allmänhet ringa odlade arealen torde vara eu av

huvudfaktorerna för höjande av jordbrukets bärkraft och utvidgande.

Pa grund härav vill förvaltningsutskottet på det kraftigaste understryka

behovet av en ändring av bestämmelserna i detta avseende och livligt förorda

den framställda motionen till 1928 års riksdag beträffande dessa

ändringar.»

Statskontoret: »Av vad lantbruksstyrelsen i förevarande skrivelse meddelat

och anfört rörande verkningarna av den skillnad vid tilldelande av

statsbidrag från statens avdikningsanslag, som enligt gällande bestämmelser

skall iakttagas, när med avdikningen avses förbättring av redan odlad

jord, å ena sidan, och å den andra, när med avdikningen avses att vinna

odlingsbar mark, finner sig statskontoret övertygat, att denna anordning

icke är lämplig och ändamålsenlig. Den högre tilldelningen i förhållande

till kostnaden för företaget, som i senare fallet är medgiven, är avsedd

att innebära en sporre till uppodlande av marken och utgör alltså en nyodlingspremie.

Emellertid ingår den i statsbidraget till själva avdikningsföretaget

och uppbäres i sammanhang med avdikningens utförande

av dåvarande ägare till marken, utan att någon säkerhet finnes för att

den kommer att underlätta nyodlingen, vilken — särskilt när det gäller

de i Norrland ymnigt förefintliga myrmarkerna — icke lärer kunna igångsättas,

förrän den avdikade marken många år efteråt blivit uttorkad och

i övrigt lämpad för kultur; och då har kanske marken övergått till annan

ägare, som icke fått åtnjuta statsbidraget.

Berörda skillnad i tilldelningen av statsbidrag synes därför böra borttagas,

och lika stor del av kostnaden för ett avdikningsföretag täckas med

statsbidrag, vare sig ändamålet med avdikningen är redan odlad marks

förbättrande eller vinnande av odlingsbar mark. Huruvida denna del av

kostnaden skall utgöra en tredjedel eller hälften, synes i väsentlig mån

endast vara en fråga, om staten finner sig kunna ställa tillräckliga medel

till förfogande för täckande av de ökade anspråk på anslaget, som det

högre bidraget skulle medföra. Då redan nu vissa företag kunna sägas

vara tillförsäkrade ett statsbidrag intill hälften av kostnaden — bortsett

från de fall då båtnadsvärdet medför någon modifikation — utan att detta

högre bidrag innebär någon utkrävbar skyldighet till nyodling, vill statskontoret

för sin del ansluta sig till lantbruksstyrelsens förslag, att stats
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bidrag må i allmänhet kunna tilldelas intill hälften av kostnaden för

företaget.

Emellertid vill det synas statskontoret, som om det vore av stor betydelse

att kunna med statsbidrag uppmuntra till vidtagande av nyodlingar

— särskilt inom Norrland — i fall, där odlingsbar mark vunnits genom

statsunderstödda avdikningsföretag. Det synes därför vara önskvärt, att

sådana nyodlingsföretag skulle understödjas — förutom med nyodlingslån

intill hälften av nyodlingskostnaden — jämväl med ett mindre statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet till belopp, motsvarande exempelvis

en sjättedel högst en fjärdedel av nyodlingskostnaden. Då tillgång till

dylika understöd måhända icke kan beredas å statens avdikningsanslag

och en sådan användning av anslaget i allt fall kan anses mindre lämplig,

skulle ett särskilt anslag erfordras att användas till statsbidrag för

nyodling av mark, som blivit odlingsbar genom statsunderstödd avdikning.

»

Beträffande frågan om viss odling sskyldighet såsom villkor för tilläggsbidrag

vid avdikning av oodlad jord hava allenast sex förvaltningsutskott

uttalat sig. Sålunda har anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län: »Förslaget

om tilläggsbidrag att utgå efter verkställd odling synes vara mera

tilltalande. Konsekvensen härav skulle emellertid bliva dels en försämring

över huvud taget av villkoren för erhållande av statsbidrag, och

dels att avdikningsfondens medel skulle tagas i anspråk för direkt odlingspremiering,

vartill dessa medel icke äro avsedda.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del:

»Vidkommande frågan om visst odlingstvång i de norrländska länen, så

måste detta krav med hänsyn till statens intresse av att den utdikade marken

tillgodogöres för produktionsändamål anses vara sakligt starkt grundat,

men för de södra delarna av landet, där — såsom i utredningen anföres

— förhållandena på området ligga annorlunda till, anser förvaltningsutskottet

en sådan anordning vid bidragsvillkorens tillämpning ej

böra ifrågakomma.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: »Beaktansvärt

anser förvaltningsutskottet lantbruksstyrelsens uttalande vara, att

därest statsbidraget skulle komma att utgå med mer än en tredjedel av

den beräknade kostnaden, det kunde tagas under övervägande, huruvida

ej detta tillägg borde utgå först i den mån nyodlingsarbetet utförts. Det

är givetvis ett allmänt intresse, att arbetet ordentligt genomföres enligt

den plan, efter vilken bidrag och lån beviljats att utgå av statsmedel, och

torde knappast berättigade invändningar kunna göras mot att staten på

ifrågavarande sätt söker sporra bidragstagarna och även kontrollera, att

de uppfylla åtagna förbindelser.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: »Vad lantbruksstyrelsen

anfört beträffande viss odlingsskyldighet för mottagare av

avdikningsbidrag anser sig förvaltningsutskottet kunna biträda. Utskottet

vill dock i detta sammanhang särskilt betona, att fordringarna på

fullgörande av odlingsskyldighet böra bedömas från fall till fall med

strängt iakttagande av de olika förutsättningar, som kunna föreligga med

avseende på uppodling av den utdikade marken inom den närmaste tiden

eller i en framtid. Odlingsskyldigheten synes ock böra regleras i samband

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

21

med avdikningsförslagets upprättande. Därvid torde böra iakttagas, att

tiden för markens uppodling ej tillmätes för knapp, för att ej statsbidraget

till den del, som utgöres av odlingspremie, skall bliva enbart illusoriskt.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län: »Det

förtjänar framhållas, att lantbruksstyrelsen icke synes hava fiist något

avseende vid att vissa av de med statsmedel understödda avdikningarna

i väsentlig grad haft till uppgift att minska frostländigheten på respektive

orter — vilket mål enligt vad erfarenheten givit vid handen även i

flertalet fall torde hava vunnits — samt att företagen först i andra hand

avsett att skapa möjligheter för framtida nyodling och kolonisation. När

lantbrukarna, trots att de själva icke omedelbart kunna nyttiggöra vissa

avdikade marker, ändock gå in för desammas avdikande, har syftemålet

— förutom ernående av minskad frostskada — ofta varit, att mossmarkerna

skola få tillfälle sätta sig samt övergå till för odling mera tjänligt

skick ävensom att vinna odlingsreserver, avsedda att utnyttjas vid planerade

delningar av respektive jordbruk, ej sällan i förening med utflyttningar.

Då statsmakterna numera stimulera odlingsintresset genom att

i allt högre grad med direkt anslag stödja nyodling och betesförbättring

vid s. k. ofullständiga jordbruk, har även införande av odlingstvång mist

en avsevärd del av sitt berättigande. Därest i några fall avdikning av

vissa marker i huvudsak skett för att vederbörande markägare eller ortsbefolkningen

skulle komma i åtnjutande av arbetsförtjänster, har ifrågavarande

anslagsgivning dock åstadkommit värdeförbättring av marken

samt därjämte i viss omfattning fyllt samma ändamål som anslag till

arbetslöshetens bekämpande. Det torde emellertid icke möta allt för stora

svårigheter för lantbruksstyrelsen att på administrativ väg från anslag

utestänga företag, som ur allmän synpunkt icke böra understödjas med

statsmedel.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län: »Till

stöd för lantbruksstyrelsens uppfattning om att odlingsverksamheten eftersattes

i samband med s. k. krondikningsföretagen anföres resultatet av

vissa undersökta fall. Vad detta material beträffar är det givetvis för

obetydligt för att man därav skulle kunna draga några vittgående slutsatser,

då det omfattar blott cirka 10 procent av samtliga företag inom

berörda tidsperioder. Men även om resultatet skulle vara detsamma, som

av framlagda siffermaterialet framgår, torde den praktiske bedömaren

få känna sig tillfredsställd. Tiden är nämligen påtagligen alldeles för

kort för att odlingsverksamheten skall hinna omfatta någon större del av

odlingsområdet, procentuellt sett. Utredningen visar ändock att 52 procent

av företagarna odlat 20—100 procent av den odlingsbara marken. Eu

person, som genom krondikning fått 100 tunnland odlingsmark torrlagd,

skulle behöva odla ett tunnland per år för att inom 10 år nå upp till det

blygsamma procenttalet 10. Denna prestation kan ju förefalla måttlig,

om man blott ser till denna detalj, men om man tillika kommer ihåg alla

de andra arbeten, som påvila samma jordbrukare under samma tidsperiod,

synes det, som om förvaltningsutskottets tidigare uttalande i denna

sak har starkt fog för sig. Den, som tar hänsyn till de jordbruksekonomiska

faktorerna, sådana de gestalta sig inom orten, kan icke framhålla saken

så, som lantbruksstyrelsen gör gällande. Då allt talar för att utdikningen

bör såsom förberedande åtgärd övergå de områden, som i framtiden skola

koloniseras, måste man inse nödvändigheten av att viss tid må stå öppen

för nyodlaren. Ett konstlat forcerande nyttar föga. Förvaltningsutskot
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts ''proposition Nr 199.

tet finner fortfarande fullt fog att i förevarande fråga vidhålla sina synpunkter

i yttrande den 8 december 1925. Förvaltningsutskottet anförde

bl. a. följande: När det vidare påstås, att nyttan av statsbidraget ur allmän

synpunkt blivit illusorisk på grund av att tillgodogörandet av de

utdikade markerna skulle hava i hög grad eftersatts, synes icke lantbruksstyrelsen

hava lagt den objektiva syn på frågan, som man kunnat förvänta.

Som bekant har statsbidraget från norrländska avdikningsanslaget

beviljats till företag ensamt inom Västerbottens län i större omfattning

än inom övriga Norrland och Dalarna tillsammantagna. Det torde

tillika vara bekant, att ny odlings verksamheten inom Västerbottens län är

synnerligen livlig, förmodligen både absolut och relativt taget större än

i något annat av rikets län. Härför talar bland annat, att norrländska

nyodlingsfonden till mer än hälften anlitats av detta län, ävensom att

åkerarealen sedan 1880 tredubblats. Den omständigheten således, att nyodlingen

gått särdeles raskt just i den landsända, där norrländska avdikningsanslaget

fått sin största användning, synes tala ett helt annat språk

och giva stöd för det påståendet, att nyttan ur allmän synpunkt av statsbidraget

till utdikningsföretag är tydligt ådagalagd. Därvid har ändock

ej alls tagits hänsyn till den nytta, som ur skogsvårdssynpunkt vunnits

genom utdikning av försumpade marker, den minskning i frostländigheten,

som utskottet här förut ansett i praktiken ådagalagd, det verkligt

betydelsefulla förarbete, som utförts för kolonisatorisk verksamhet inom

denna landsända, och den förbättring, som blivit följden beträffande redan

odlad jords torrläggning. Utan den omfattande utdikningsverksamhet,

som i länet ägt rum, skulle helt visst ej heller av staten understödda åtgärder

för egnahemsbildning hava lett till sådana resultat, som nu kunna

påvisas. Det bör också i detta sammanhang påpekas, vilken betydelse de

omfattande utdikningsföretagen haft för beredande av arbetstillfällen.

Inom detta län torde dikningsarbete kunna betraktas som den arbetsgrupp,

vilken näst efter skogsarbete berett de flesta arbetare inkomst. Den inskränkning

av dikningsföretag, som blir en ofrånkomlig följd av den nu

föreslagna sänkningen av statsbidrag till dylika företag, skulle därför

minska arbetstillfällen och därigenom orsaka betydande svårigheter, varför

förvaltningsutskottet även ur den synpunkten måste taga avstånd från

förslaget. Lantbruksstyrelsen synes också förbise det faktum, att utdikade

torvmarker ofta först efter någon tid med full fordel böra odlas.

Sättningen av myren och torvens förmultning böra nämligen gärna hava

fortgått till en viss grad, innan odlingsmarken med största fördel utnyttjas.

Utskottet förbiser visserligen icke, att uppodlingen också kan ske

omedelbart efter utdikningen, men har velat framhålla, att jordbrukarna

ofta vilja invänta en senare tidpunkt, innan odlingen igångsattes med

större kraft, och att de även kunna hava skäl för ett dylikt uppskov med

arbetet. Man bör ej heller förbise, att i en landsända sådan som Norrland,

där särskilt inom de nordligaste länen under de senare årtiondena

ett synnerligen raskt nydaningsarbete på snart sagt alla områden ägt rum

och fortfarande pågår, det ej är möjligt att endast gå upp i en arbetsuppgift,

varför, om man mot förmodan skulle anse, att nyodlingen ej gått tillräckligt

raskt, det ej bör betraktas såsom något avsiktligt eftersättande

av utnyttjandet av de genom torrläggning vunna markerna för odlingsändamål,

utan även har sin grund uti att även annat arbete tagit krafterna

i anspråk. — Förvaltningsutskottet finner i varje fall näppeligen

lämpligt att överlåta åt statens lantbruksingenjörer att bestämma i vilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 199.

21!

omfattning och inom vilken tid odlingsverksamheten bär bedrivas inom

visst område. Därtill torde vederbörande mera sällan äga förutsättningar.

Därtill komma do ekonomiska svårigheter, som följa av eu sådan anordning,

ity att ju större del i kostnaden, som så att säga får tillskjutas av

jordbrukarna vid själva dikningens utförande, dess mindre medel stå till

vederbörandes förfogande för odlingsändamål. Förvaltningsutskottet måste

därför ställa sig avvisande mot tanken att genom statsingripande reglera

odlingsverksamheten i samband med statsunderstödd dikningsverksamliet.

Här bör den enskilda företagsamheten och det enskilda bedömandet

av odlingens ekonomiska berättigande få göra sig gällande.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: »Detta

förslag finner sig utskottet ej kunna biträda. De av lantbruksstyrelsen

verkställda inspektionerna för utrönande av omfattningen av verkställd

odling efter äldre med statsbidrag utförda företag synes vara för få för

ett allsidigt bedömande av denna sak. Utgöras dessutom dessa företag av

många sådana belägna inom de stora myrområdenas region, kan undersökningen

rent av bliva missvisande. Förhållandena inom denna region

äro ofta sådana, att jämförelsevis stora arealer måste ingå i avdikningsföretaget,

för att vrarje delägare skall kunna erhålla ett stycke,

som blir tillräckligt torrlagt för odling. Då tiden för odlingsarbetets

utförande inom dessa trakter av klimatiska orsaker är ytterst begränsad

— odlingsarbetena avbrytas i regel av de tidiga vintrarna här —

inses lätt, att odlingsprocenten av den torrlagda arealen inom detta område

ej kan bli stor. Därjämte torde böra erinras, att på grund av den

jordbrukande befolkningens oerhört ringa ekonomiska bärkraft särskilt i

myrregionens område nyodlingen ej kan företagas i alltför rask takt, och

att då dessutom för odlingens produktiva utnyttjande förutom dyrbara

gödselmedel erfordras odlingsvägar, om också enkla sådana, oaktat det

nyuppodlade området kan ligga alldeles i närheten av förut bebyggda

trakter, ekonomien lägger hinder i vägen att skapa ny odlad mark hastigare

än som sker, ehuru det vore mycket önskvärt och nödvändigt. Även

synes böra beaktas, att vid nyodling i Norrland större svårigheter äro att

övervinna i ekonomiskt avseende än vid liknande arbeten i södra och mellersta

delarna av landet. — Genom de av staten anordnade odlingsbidragen

till ofullständiga jordbruk torde nu av allt att döma för framtiden vara

att påräkna en livligare odlingsverksamhet särskilt i de i ekonomiskt avseende

sämst lottade bygderna såsom inom de stora myrarnas område. —- Därtill torde ock böra framhållas, att ehuru en förutsatt nyodling ej

frambringats efter utförande av ett äldre torrläggningsföretag, detta företag

dock kraftigt bidragit till en första uttorkning av markerna, vilka

efter sammansjunkningar och sättningar sedermera tarva fördjupad torrläggning

för att därpå kunna effektivt uppodlas. Ehuru det vore mycket

önskvärt, att nyodlingen kunde utföras fortare och i större omfattning,

torde dock varje arbete, som utföres för torrläggningsändamål, nationalekonomiskt

sett bidraga till jordbrukets höjande och framåtskridande,

fastän den avkastning, som tänkts uppkomma genom ett torrläggningsföretags

utförande, ej så hastigt och direkt framkommer såsom synlig

verkan. — Därjämte torde böra påpekas, att marker, som förut varit fullkomligt

ofarbara, genom ett torrläggningsföretags utförande blivit användbara

såsom beten, vilket för Norrbottens vidkommande är synnerligen

viktigt.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Av den redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse, som

jag här förut lämnat, torde framgå, att det högre statsbidraget till torrläggning

av oodlad jord är avsett att uppmuntra till nyodlingar. Detta

bidrags karaktär av nyodlingspremie var tydligt framträdande i det förslag

till bestämmelser om statens ifrågavarande understödsverksamhet,

som förelädes riksdagen 1926. I berörda förslag var det högre bidraget

förbundet med villkor om skyldighet för bidragstagaren att fullgöra viss

odlingsskyldighet. Sålunda skulle en tredjedel av bidraget till avdikning

av oodlad mark innestå, intill dess bidragstagaren inom därför vid arbetsplanens

fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt sig hava

uppodlat viss areal. Av skäl, som jag förut återgivit, blev emellertid denna

bestämmelse icke godkänd av riksdagen. Härmed bortföll all garanti,

att den odlingsmark, som vinnes med statsunderstödet, blir tagen i anspråk

för odling.

Det torde ej kunna frånses, att frågan genom detta riksdagens beslut

kommit i ett förändrat läge. När säkerhet icke förefinnes, att det högre

bidraget verkligen utnyttjas till odling, är det förklarligt, att detta bidrag

kommit att framstå som mindre berättigat. Det är förståeligt, om under

sådana omständigheter statsbidragets beräkning efter ett lägre kvottal, då

det område, som skall avdikas, utgöres av redan odlad jord, uppfattas

såsom en orättvisa mot den företagsamme jordägare, vilken uppodlat sin

mark, innan denna blivit i erforderlig mån torrlagd. Särskilt otillfredsställande

blir denna bestämmelse, när olika bidragskvot måste tillämpas

för skilda deltagare i ett och samma dikningsföretag, något som ej sällan

inträffar.

Det är ingalunda min avsikt att nu åter upptaga frågan om stadgandet

av viss odlingsplikt såsom villkor för högre bidrag i fråga om mark, som

ej är odlad. De invändningar, som kunna framställas mot lämpligheten

av ett dylikt villkor, lära ej sakna visst fog. Vid sådant förhållande synes

emellertid föreligga skäl att överväga, huruvida den nu gällande ordningen

med högre bidrag till torrläggning av oodlad mark än till avdikning

av jord, som redan är uppodlad, bör bibehållas. Riksdagen har också,

såsom jag förut antytt, begärt utredning av denna fråga.

Förutom vad redan erinrats i detta hänseende, kunna utan tvivel flera

starka skäl anföras för att åtskillnad ej göres mellan de båda fallen. Ur

nationalekonomisk synpunkt är det mången gång lika befogat att understödja

ett företag, som åsyftar att torrlägga åkerjord, vilken lider av

vatten, som ett utvinnande av ny jord för odling. I yttrandena har sålunda

framhållits, att en avdikning av vattensjuka åkerlotter kan vara

en nödvändig betingelse för att det därå drivna jordbruket skall kunna

upprätthållas. Och även där jordbrukets bestånd ej kan sägas vara beroende

av ett dylikt torrläggningsföretag, kan den höjning i jordens alstringsförmåga,

som därigenom vinnes, ej sällan ur allmän synpunkt vara

lika önskvärd som befordrandet av ett nyodlingsföretag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Såsom jordbruksutskottet i sitt förutnämnda utlåtande vid riksdagen

1928 erinrat, kommer härtill, att det understundom torde vara förenat

med åtskilliga svårigheter att rätt tillämpa de nu gällande bestämmelserna.

Dessutom åsamkas genom denna ordning för statsbidraget icke

blott myndigheterna ett tidsödande arbete utan jämväl delägarna i torrläggningsföretagen

ökade kostnader.

Av nu angivna grunder hava de myndigheter, som yttrat sig i ärendet*

enhälligt uttalat sig för att lika bidragskvot stadgas i fråga om odlad

och oodlad jord. Härtill finner jämväl jag mig böra giva min anslutning.

Vad angår storleken av bidragskvoten, håller jag före, att en tillämpning

över lag av en bidragskvot, uppgående till högst tredjedelen av den

beräknade kostnaden, icke bör ifrågakomma. Såsom lantbruksstyrelsen

utvecklat, skulle detta medföra en minskning av statens understöd i jämförelse

med vad nu gäller i fråga om sådana företag, vari ingå fastigheter

med övervägande oodlad jord, och för vilka nu kan utgå bidrag ända upp

till hälften av kostnaden. För undvikande av en dylik konsekvens synes

mig ingen annan utväg möjlig, än att bidraget fastställes till högst 50

procent av kostnaden. Detta kommer visserligen att medföra en avsevärd

ökning av understödet åt företag, däri ingår övervägande odlad jord.

I betraktande av jordbrukets nuvarande betryckta läge lärer emellertid

en dylik hjälp vara påkallad, enär det eljest toi’de kunna befaras, att avdikningsföretag

ej i önskvärd omfattning skola komma till stånd. Jag

har därför ej tvekat att föreslå en bestämmelse med denna innebörd. Tydligt

är, att i de undantagsfall, då statsbidrag utgår trots att kostnaden

överstiger båtnaden, bidraget bör i anslutning till vad nu sagts beräknas

till högst hälften av båtnaden.

Det är ej min avsikt att föreslå någon rubbning av den nu gällande

principen, att statsbidraget skall undergå skälig minskning i den mån

båtnadsvärdet överstiger kostnaden. Jag återkommer till denna fråga i

det följande. Genom denna bestämmelse åstadkommes en viss begränsning

av anslagsbehovet för ifrågavarande understödsverksamhet. Det

oaktat synes emellertid vara oundvikligt, att den nu förordade omläggningen

av bestämmelserna föranleder ökade kostnader för statsverket,

därest denna verksamhet skall kunna i fortsättningen bedrivas utan inskränkning

i omfattningen. Berörda ökning har av lantbruksstyrelsen

approximativt beräknas till 750,000 kronor för år. En dylik beräkning är

givetvis i hög grad oviss. Men även om statens understöd skulle komma att

ej obetydligt ökas, torde kostnadsökningen icke böra avhålla statsmakterna

från genomförande av de författningsändringar, som jag nu föreslår. Enligt

min uppfattning lärer denna kostnadsökning mer än väl uppvägas av det

gagn, som genom det ökade understödet beredes jordbruksnäringen under

nu rådande tryckta konjunkturer. Jag erinrar jämväl, att riksdagen, då

den begärde utredning i förevarande ämne, utgått från, att ökat anslag

skulle komma att följa av den ifrågasatta revisionen av grunderna för

s. 26 Kontrollera mot PDF

Gällande bestämmelser.

[.Lantbruksstyrelsens

utlåtande

1925.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

statsbidraget. Såsom jag anfört i årets statsverksproposition, torde emellertid

berörda revision icke i nämnvärd grad utöva inverkan på utbetalningarna

från avdikningsanslaget under budgetåret 1929/1930. För detta

budgetår erfordras således icke av denna grund någon höjning av anslaget.

I överensstämmelse med vad jordbruksutskottet uttalat i sitt förut omnämnda

utlåtande vid riksdagen 1928 finner jag ej skäl föreslå avvikelse

från den år 1927 genomförda principen om likställighet mellan rikets olika

delar i fråga om möjlighet att erhålla bidrag från avdikningsanslaget.

Utskottet har emellertid förutsatt, att bestämmelser komme att träffas,

som skulle trygga en så rättvis fördelning som möjligt av tillgängliga

anslagsmedel de olika landsdelarna emellan. Lantbruksstyrelsen har i

anledning härav framhållit, att några effektiva åtgärder i nämnda syfte

icke vore praktiskt genomförbara. Beträffande de skäl, som ligga till

grund för denna styrelsens uppfattning, tillåter jag mig hänvisa till styrelsens

i det föregående återgivna utlåtande (sid. 16). De av styrelsen

anförda skälen synas mig befogade. För övrigt kan det ifrågasättas, huruvida

icke den nu tillämpade ordningen, att statsbidrag tildelas i den tur

ansökningar därom inkomma, vilar på eu rättvis grund.

I anledning av statskontorets förslag om ett särskilt anslag för beredande

av statsbidrag för nyodling av mark, som blivit odlingsbar genom

statsunderstödd avdikning, vill jag framhålla, att redan nu finnes möjlighet

för ägare av ofullständiga jordbruk att erhålla dylikt bidrag. Jämlikt

kungörelsen den 20 maj 1927, nr 206, angående statsbidrag till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk kan nämligen genom hushållningssällskapens

förmedling nyodlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet

anvisas av statsmedel till högst hälften av den beräknade kostnaden,

dock ej över 250 kronor per hektar.

II. Statsbidragets reducering med hänsyn till båtnaden av företaget.

Jag har redan berört, att enligt gällande bestämmelser skall gradering

av statsbidragets storlek ske med hänsyn till de olika torrläggningsföretagens

ekonomiska ställning på så sätt, att högsta gränsen för bidraget

—• en tredjedel, respektive hälften av kostnaden — endast tages i anspråk,

då kostnaden uppgår till förbättringsvärdet, varefter bidraget reduceras

i den mån förbättringsvärdet stiger i förhållandet till kostnaden.

Till stöd för denna bestämmelse, vilken på lantbruksstyrelsens förslag

infördes vid den år 1926 verkställda revisionen av grunderna för ifrågavarande

verksamhet, anförde styrelsen i sitt utlåtande den 21 oktober 1925:

»Lantbruksstyrelsen anser, att bidraget bör i allmänhet kunna uppgå

till en tredjedel av torrläggningskostnaden, förrättningskostnaden däri

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr ltii).

27

inbegripen, men att detsamma under vissa förutsättningar må beträffande

företag inom Norrland, Dalarna och vissa delar av Värmland uppgå till

hälften av förstnämnda kostnad. Beträffande det högsta medgivna bidraget

till företag inom södra och mellersta delarna av landet torde,

■ehuru bidraget till nämnda företag under de senaste åren av statsfinansiella

skäl utgått med lägre belopp än det högsta medgivna, nämligen

till endast en fjärdedel av kostnaden, förhållandena inom jordbruket påkalla

en återgång till det högre bidraget.

Högsta gränsen för bidraget, en tredjedel av kostnaden, skulle emellertid

endast tagas i anspråk i vissa undantagsfall, under det att reducering

av bidraget efter vissa regler skulle ske i övriga fall. Någon ökning av

anslagsbehovet skulle på grund härav en dylik återgång ingalunda behöva

medföra.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna rörande en högsta gräns

för bidraget anser sig lantbruksstyrelsen böra föreslå att i varje särskilt

fall statsbidraget i viss mån lämpas efter företagets ekonomiska ställning.

Det torde nämligen vara obestridligt, att intressenterna i ett ekonomiskt

gynnsamt företag, som beräknas lämna en avsevärd vinst, icke få anses

vara i samma mån beroende av understöd i form av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

som deltagarna i ett annat företag, varav vinsten

blir väsentligt mindre eller ingen. En gradering av bidraget synes därför

med hänsyn härtill böra ske på sådant sätt, att bidraget utgår med det

högsta medgivna beloppet, då kostnaden uppgår till eller beträffande

förut angivna undantagsfall överstiger förbättringsvärdet genom torrläggningen,

varefter bidraget sjunker i den mån förbättringsvärdet stiger

i förhållande till kostnaden.

Storleken av den sålunda uppkommande procentiska minskningen av

•det såsom högst medgivna bidraget bör så vitt möjligt avvägas med hänsyn

till ej mindre det allmännas vid tillfället rådande intresse för åstadkommande

av en livlig torrläggningsverksamhet och det behov av direkt

understöd, som med hänsyn till jordbrukets allmänna konjunkturläge

kan finnas erforderligt för säkerställande av en torrläggningsverksamhet

utav önskvärd omfattning, än även till det statsfinansiella läget under

olika tidsperioder och statens därav beroende förmåga att över huvud

taget lämna understöd för ifrågavarande ändamål.»

I detta sammanhang framhölls därjämte, att därest jämväl lån beviljades,

komme sammanlagda låne- och bidragsbeloppen att i varje fall

kunna motsvara hela kostnaden, i det lånet kunde ökas i samma mån

bidraget minskades.

Västernorrlands, Västerbottens och Gävleborgs läns hushållningssäll- Framstäii
skaps

förvaltningsutskott hava i sin förut nämnda framställning till nin<i frän

• • vissd hushåll
Kungl.

Maj:t hemställt, att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå. Så- ningsSäiiskap

som skäl härför har anförts följande: 192^.

»Bestämmelsen om att statsbidrag numera skall utgå i visst förhållande

till den uppskattade båtnaden av respektive företag har medfört en i

många fall högst väsentlig anslagsminskning. Såsom exempel härpå torde

kunna nämnas, .att vid ett företag, som beräknats kosta 2,000 kronor, och

där båtnaden uppskattats till 4,000 kronor, statsbidraget kommer med nu

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Lantbruksstyrelsens

utlåtande

1928.

tillämpade grunder att uppgå till allenast 650 kronor. Utgöres samma

företags föremål till övervägande del av åker eller ständig slåtter- och

betesvall, kan bidraget nedgå till 434 kronor — 21.7 procent — i stället

för 1,000 kronor, respektive 50 procent av kostnaderna för företaget enligt

förutvarande bestämmelser för norrländska avdikningsanslaget. Det nu

tillämpade systemet med anslag i visst förhållande till båtnaden medför

slutligen, att anslagsbeloppet procentiskt taget blir lägst vid de mest

räntabla företagen. Utan att vilja förringa de skäl, som tala för det

nuvarande systemet, torde dock icke kunna förnekas, att det ur nationalekonomisk

synpunkt vore riktigare att hava anslagsgivningen så ordnad,

att den i främsta rummet framlockade utförandet av företag med hög

båtnad. Av angivna orsaker hålla förvaltningsutskotten före, att bestämmelsen

om anslagsbeloppets reducering vid högre uppskattad båtnad torde

böra bortfalla.»

Hushållningssällskapet i Norrbottens län och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kopparbergs lön hava instämt i denna hemställan.

Det förstnämnda hushållningssällskapet har därvid anfört följande:

»Anslagsstorlekens beroende av båtnadsuppskattningen har medfört, att

i regel anslaget utgår med väsentligt mindre belopp än de 50 procent av

kostnaden, som förut utgick. Även om det är teoretiskt riktigt, att de

mest räntabla företagen erhålla minsta anslaget, så blir den praktiska

verkan därav den, att de sämre företagen gynnas med högre anslag på

de bättre företagens bekostnad, varför företagarna hellre välja de förstnämnda,

då de lättare ekonomisera dem. Denna båtnadsuppskattning

motverkar sålunda syftemålet med avdikningsanslaget.

Det är så mycket större anledning frångå båtnadsuppskattningen, då

det visar sig, att det dröjer ej bara år utan tiotal år, innan denna båtnad

gör sig gällande d. v. s. innan företaget är uppodlat och i hävd. Den

jordägare, som genomför företaget, får sålunda sällan njuta frukterna av

båtnaden annat än till en liten del, utan det är i regel de efterkommande,

som draga största nyttan av företaget. Det synes då rättmätigt, att det

allmänna påtager sig kostnaden för den båtnad, kommande släkten få

njuta av företaget, och att denna icke Fommer att inverka på företagarens

anslag för utförandet av företaget.

De företag, där anslagen till följd av båtnadsuppskattningen sjunkit

ned till 30 procent, ja 20 procent av kostnaden, torde heller icke komma

till utförande, då jordbrukarna näppeligen våga ikläda sig de övriga

kostnaderna för dylika företags genomförande.»

I sitt utlåtande den 12 november 1928 har lantbruksstyrelsen i denna

fråga hänvisat till de av styrelsen år 1925 anförda skälen för införandet

av bestämmelsen, vilka skäl styrelsen ansett fortfarande äga giltighet.

Jämväl har erinrats, att förvaltningsutskotten förklarat sig icke vilja bestrida

ifrågavarande bestämmelses principiella berättigande, ävensom att

jordbruksutskottet 1928 vid behandling av motionen 11:203 uttryckligen

betonat dess särskilda betydelse i samband med införandet av en för

landets olika delar gemensamt gällande bidragskvot. Någon ändring av

bidragsvillkoren i sagda avseende har lantbruksstyrelsen därför ej funnit

vara för närvarande av förhållandena påkallad eller önskvärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ds proposition Nr 199. 2!)

I yttrandena över berörda utlåtande bär i denna fråga anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län: Ett fast

kvottal för statsbidragets tillmätande vore både mest rättvist och lämpligt.

Erfarenheten under den tid, bestämmelserna om statsbidragets reducering

tillämpats, hade ej visat hän på någon ökad förståelse för det rättvisa

i denna bestämmelse. Tvärtom hade det väckt ganska mycken undran

för att icke säga förargelse, då exempelvis inom samma företag med

olika samfälligheter, den ena samfälligheten fått bidrag efter ett högre

kvottal än den andra. Det kunde .ju icke heller fördöljas, att detta för

vederbörande tjänsteman vore en ständig källa till otrevnad. På jordägarens

fråga, hur stort statsbidrag han kunde få, kunde förrättningsmannen

aldrig giva klart besked. Medvetandet om reduceringen av statsbidraget

i händelse av ett högt jordförbättringsvärde frestade lätt förslagsställaren

att så nära som möjligt söka ernå den relativa kostnaden

1:—• Eör jordbrukarna och för vederbörande lantbruksingenjör skulle

det därför vara synnerligen önskvärt, att bestämmelsen om statsbidragets

reducering, i den mån båtnaden överstege kostnaden, kunde bortfalla.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har med

hänsyn till det principiellt riktiga i de tillämpade grunderna ansett sig

ej böra vidhålla sin tidigare angivna ståndpunkt om önskvärdheten av

en förändring i denna bestämmelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: Utan

att vilja bestrida bestämmelsens teoretiska riktighet, ansåge utskottet, att

densamma borde helt bortfalla, åtminstone vad de norrländska företagen

beträffade. Denna bestämmelse hade nämligen som följd, att de sämst

räntabla företagen bleve gynnade. Den omständigheten, att ett bättre

vinstgivande företag ej vore i så stort behov av bidrag, syntes ej i praktiken

hålla streck. Detta komme mest till synes i de företag, där gradering

och uppskattning företoges av förrättningsmannen med biträde av

godemän. Vad övre Norrbotten beträffade hade sådana företag i allmänhet

varit av större omfattning, och hade de olika fastigheterna mången,

gång fått båtnad av stora arealer. Det vore därför möjligt, att den, som

vore ägare av en fastighet vid företagets utförande, ej kunde hinna

under sin livstid tillgodogöra sig vinsten av företaget, utan komme denna

att tillgodofalla först en kommande generation. En annan delägare i

samma företag med mindre i företaget ingående areal kunde däremot i

sinom tid erhålla den beräknade vinsten. I den praktiska tillämpningen

syntes därför icke den olika anslagstilldelningen stå i överensstämmelse

med rätt och billighet. I jämförelse med de sämre räntabla företagen

syntes saken än mera obillig, då ett sådant företag, ehuru det beräknats

få mindre vinst, dock erhölle ett större kapital till förfogande för företagets

utförande.

Såsom jag förut utvecklat, innebär den ifrågavarande bestämmelsen,

att statsbidragen till avdikningsföretagen minskas i samma mån

som båtnaden av företagen ökas. Detta är enligt min mening en

riktig princip. Ur nationalekonomisk synpunkt är det av vikt, att

torrläggning av sankmarker äger rum i största möjliga omfattning. Bidragets

uppgift är att uppmuntra härtill. Uppenbart är, att en dylik uppmuntran

är i mindre mån behövlig i fråga om företag, som kan förvän
-

Yttranden

över lantbruksstyrelsens

hemställan.

Departe
mentschefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Före 1926

gällande bestämmelser.

tas lämna en god vinst, än beträffande sådana, som giva ett ringare ekonomiskt

utbyte. Men ur statssynpunkt är det mången gång angeläget,,

att jämväl de sistnämnda företagen komma till stånd. Ej sällan torde

det, särskilt beträffande små ägolotter, inträffa, att en torrläggning, vars

kostnad överstiger båtnaden, utgör en nödvändig betingelse för fortsatt

uppehållande av lottens jordbruksdrift. Statsunderstöd får därför beviljas,

när skäl därtill äro, ändå att kostnaden något överstiger båtnaden.

Gränsen är satt till sådana fall, där kostnaden motsvarar högst 120 procent

av båtnaden.

Såsom motiv för ett frångående av förevarande regel har särskilt

anförts, att den vore orättvis, då det understundom dröjde ej blott år

utan tiotal år eller mera, innan båtnaden gjorde sig gällande. Den

jordägare, som genomförde avdikningsföretaget, finge sålunda sällan åtnjuta

frukterna av båtnaden annat än till en liten del; det vore de efterkommande,

som droge den största nyttan därav. Jag vill ej bestrida, att

det understundom kan dröja en ganska avsevärd tid, innan odlingsarbetet

med fördel kan påbörjas. Odling av myrmarker lärer sålunda i allmänhet

icke kunna igångsättas, förrän marken blivit uttorkad och i övrigt lämpad

för kultur, vilket kan dröja många år. Dessa förhållanden synas mig

emellertid näppeligen böra föranleda till att ifrågavarande regel eftergives.

Enligt min mening torde nämligen vid bedömandet av båtnaden

kunna tagas hänsyn till berörda omständigheter. I den mån sålunda erhålles

ett lägre uppskattningsvärde å båtnaden, kan högre statsbidrag

beredas.

Det bör ej heller förbises, att staten understödjer torrläggningsföretag

jämväl genom att på billiga villkor tillhandahålla lån för företagens utförande.

Såsom jag redan antytt, föreligger möjlighet att öka lånet,

allteftersom bidraget minskas.

Jämväl ur statsfinansiell synpunkt finner jag det icke vara tillrådligt,

att den ifrågavarande bestämmelsen om bidragets reducering med hänsyn

till båtnaden borttages. Uppenbart är, att en dylik ändring skulle nödvändiggöra

ett väsentligt ökat anslag för här ifrågavarande ändamål, därest

torrläggningsföretag skulle kunna komma i åtnjutande av statsbidrag i

samma omfattning som hittills. Såsom jag tidigare erinrat, har riksdagen

också ansett genomförbarheten av lika kvottalsberäkning i fråga

om odlad och oodlad jord vara beroende av att förevarande bestämmelse

om viss reducering av bidraget bibehålies.

III. Obligatorisk syneförrättning enligt vattenlagen såsom villkor för

statsbidrag.

Enligt de bestämmelser, som gällde före den år 1926 vidtagna omläggningen

av ifrågavarande understödsverksamhet, beviljades statsbidrag,

oavsett om planerna vore upprättade vid laga syneförrättning enligt be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

stämmelserna i 10 kap. vattenlagen eller tillkommit genom frivilliga personliga

överenskommelser i form av mellan intressenterna ingångna föreningar.

Beträffande denna ordning anförde lantbruksstyrelsen i sitt förut omlörmälda

utlåtande den 21 oktober 1925:

I andra delar av landet än de norrländska länen liade företagen i allmänhet

förberetts genom laga syneförrättning. Så hade däremot i synnerligen

stor utsträckning icke skett i fråga om företag inom de norrländska

länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättning och

i stället använt sig av s. k. föreningsförrättning.

När ett dikningsföretag blivit förberett genom laga syneförrättning,

förefunnes garanti för att de upptagna dikena för framtiden underliölles,

därigenom att underhållsskyldigheten bundes vid vederbörande fastigheter.

Vidare stadgades i 13 kap. 17 § vattenlagen, att där försummelse i

underhållet ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats

lån eller bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet skulle äga att, efter en

i föreskriven ordning verkställd besiktning, låta på den försumliges

bekostnad avhjälpa försummelsen. Dylikt förfarande förutsatte dock, att

laga syneförrättning föregått företaget.

Vad åter anginge företag, till vilka förslag upprättats genom en s. k.

föreningsförrättning, utebleve garantier för det framtida underhållet av

dikena helt eller delvis. I detta fall bleve nämligen underhållningsskyldigheten

gällande endast för den, som underskrivit föreningen rörande företaget,

men utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter.

Föreskriften i 7 kap. 36 § vattenlagen om rätt att påkalla syneförrättning

för prövning av framtida underhålls fördelning med avseende å dike, som

upptagits utan föregående syneförrättning, kunde icke åberopas, när fråga

vore om bevakande av statens intresse i förevarande fall, enär sagda rätt

tillkomme endast intressent i företaget.

Härav framgår alltså, att ett mycket nära samband finnes mellan frågan

om ordningen för upprättande av förslag till torrläggningsföretag och

spörsmålet om det framtida underhållet av upptagna diken. Körande betydelsen

av dikenas framtida underhåll inhämtas i huvudsak följande av

lantbruksstyrelsens utredning 1925:

Utfört dikningsarbete måste omsorgsfullt vidmakthållas, på det att det

med dikningen erhållna resultatet bleve beståndande. Underlätes dylikt

underhåll, vore ändamålet med företaget förfelat och nyttan av de utbetalda

statsmedlen bleve illusorisk. Från statsmakternas och myndigheternas

sida hade uppmärksamheten länge varit riktad på önskvärdheten, alt

verksamma garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de företag, som

erhölle statsbidrag. I sådant syfte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och lantbruksstyrelsen redan 1897 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t,

varjämte behovet av särskilda åtgärder för en snar lösning av denna

fråga framhållits i riksdagens skrivelser åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående

anvisande av anslag till utdikningsföretag.

Frågan om garantier för det framtida underhållet av med statsbidrag

upptagna diken blev ånyo aktuell genom en skrivelse från lantbruksstyrelsen

den 8 januari 1923 angående beviljande av statsbidrag från norr
-

Dikenas framtida

underhåll.

Vattenrättsdomarnas

utlåtande

den

5 oktober

1923.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Lantbruks•

styrelsens utlåtande

1925.

ländska avdikningsanslaget till vissa företag i Västerbottens län, vilka

grundats på mellan delägarna träffade frivilliga överenskommelser.

Denna skrivelse remitterades förutom till andra myndigheter jämväl till

vattenrättsdomarnci, vilka i gemensamt utlåtande den 5 oktober 1923 anförde

bland annat följande:

Frågan huruvida statsbidrag borde lämnas torrläggningsföretag, vilka

tillkommit utan laga syneförrättning, sammanhängde nära med spörsmålet

om sättet att vid sådana företag hinda underhållsskyldigheten vid

<le fastigheter, som njutit båtnad av företaget. Det funnes nämligen icke

annat praktiskt användbart sätt att vinna garanti för framtida underhåll

än att binda underhållsskyldigheten vid respektive fastigheter. Därest

företaget tillkommit efter syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, ernåddes

sådant bindande vid fastigheterna. Att uppställa syneförrättning

såsom förutsättning för dylikt bindande av underhållsskyldigheten vid

fastigheterna även i avseende å företag, varom nu vore fråga, vore motiverat

med hänsyn bland annat till fastighetskrediten. I sistnämnda hänseende

hänvisades till vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande den

17 december 1910, därvid kommittéerna, jämte annat, framhållit obenägenheten

att belasta en fastighet med onera, vilkas tillvaro ej framginge av

offentliga handlingar och ej heller vid besiktning av fastigheten framträdde

såsom en naturlig konsekvens av där rådande förhållanden. Med

anledning av i vissa yttranden uttalade betänkligheter mot obligatorisk

syneförrättning såsom villkor för statsbidrag med hänsyn till det invecklade,

tidsödande och kostsamma syneförfarandet påvisade vattenrättsdomarna,

hurusom med dåvarande bestämmelser i vattenlagen ett i vissa

avseenden förenklat syneförfarande vore tillåtet, samt föreslogo vissa

ändringar i sagda bestämmelser i syfte att ernå ytterligare lättnader med

avseende särskilt å synekostnaderna och förrättningarnas formella handläggning.

Sedan lantbruksstyrelsen anbefallts att i anledning av vad vattenrättsdomarna

sålunda anfört ånyo yttra sig i ärendet, föreslog lantbruksstyrelsen

i sitt förut omförmälda utlåtande den 21 oktober 1925 införande av obligatorisk

syneförrättning såsom villkor för erhållande av lån och bidrag

av staten till torrläggningsföretag. Styrelsen framhöll därvid, att de av

vattenrättsdomarna förordade förenklingarna i syneförfarandet vore av

mycket stor betydelse vid förrättningar av mindre omfattning. Särskilt

gällde detta med avseende på tillkallandet av gode män att biträda vid

syneförrättningen. Gode männens resekostnads- och traktamentsersättningar

utgjorde oproportionerligt stor andel, stundom ända till 30 procent

av hela förrättningskostnaden. Icke sällan torde emellertid i dessa

fall förrättningen gälla en avdikningsfråga av enklaste slag, där en lämplig

och rättvis grund för kostnadsfördelningen borde kunna föreningsvis

åstadkommas utan jorduppskattning, när samtliga sakägare vore därom

ense och motstående intressen icke berördes. I anslutning härtill hemställde

lantbruksstyrelsen om vissa ändringar i 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen,

i enlighet med styrelsens därom framlagda, på vattenrättsdomarnas

yttrande grundade förslag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19!). 33

Vid a viålande av proposition till riksdagen 1926 i förevarande ämne anförde

departementschefen bland annat följande:

»Vad lantbruksstyrelsen uttalat om betydelsen av det framtida underhållets

behöriga fullgörande synes mig böra tillmätas stor vikt. Anordningar

böra därför införas, vilka säkerställa det framtida underhållet,

något som icke lämpligen lärer kunna ske i annan ordning än att underhållsskyldigheten

bindes vid respektive fastigheter. Så bliver fallet, därest

företaget föregåtts av laga syneförrättning. Annan framkomlig väg än

syneförrättning enligt vattenlagen bär icke kunnat anvisas för underhållsskyldighetens

bindande vid respektive fastigheter. Kostnaderna för anlitande

av sakkunnig förrättningsman torde för .jordägarna bliva i stort

sett desamma, om förrättningen handlägges enligt bestämmelserna i 10 kap.

vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medför skyldigheten att anlita

gode män ökade utgifter. För att ej i detta avseende betunga förrättningsökandena

synes det vara lämpligt, att de ökade kostnader, som föranledas

genom anlitande av gode män, där detta nödvändiggöres av den

nu föreslagna bestämmelsen, må stanna å statsverket. För övrigt finnes

anledning antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig

art. Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen hava nämligen föreslagit

sådan förenkling i fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag

bliver upphöjt till lag, någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket

ej längre behöver ifrågaltomma.»

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag, därvid riksdagen emellertid

underströk angelägenheten av att förslag om förenkling av syneförfarandet

snarast möjligt förelädes riksdagen.

Dylikt förslag avläts av Kungl. Maj:t till riksdagen år 1927 och blev

jämväl då antaget. Lag i ämnet utfärdades den 24 februari 1927 och trädde

i kraft den 4 april samma år. Härigenom hava 10 kap. 35 och 71 §§

vattenlagen erhållit ändrad lydelse. Denna lagändring innebär, att vid

dikning, vattenavledning eller invallning syneförrättning under vissa förutsättningar

kan äga rum utan biträde av gode män, samt att när förrättningen

i enlighet härmed verkställts utan sådant biträde, hållande av

sammanträde med sakägarna ej erfordras för meddelande av utlåtande

rörande företaget. Förenklingarna i syneförfarandet gälla ej företag, som

enligt 7 kap. 45 eller 55 § skall underställas vattendomstolens prövning.

I andra fall är tillkallandet av gode män beroende av huruvida vid syneförrättningen

förekommer prövning av fråga om ersättning eller jorduppskattning.

Vid lagändringen har man utgått från att ersättningsfrågor

av mera enkel beskaffenhet utan svårighet kunna avgöras genom överenskommelse

mellan intressenterna. Sker det, är icke nödigt att tillkalla gode

män. Förutom för bedömande av tvistiga ersättningsfrågor har gode

mäns medverkan bibehållits, då jorduppskattning enligt 10 kap. 60 § vattenlagen

anses böra äga rum. Denna uppskattning är grundläggande för

fördelningen av företagets kostnader mellan de däri deltagande fastigheterna.

I åtskilliga fall är emellertid för nu angivna ändamål batnadsuppskattning

enligt 10 kap. 60 § ej erforderlig. Så är förhållandet, om den

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 167 hd fl. (Sr 199.) 3

Riksdagen,

1926.

Ändringar i

vattenlagen

1927.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Framställning

från

vissa hushållningssällskap

1928.

Lantbruksstyrelsens

utlåtande.

1928.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

mark. som ingår i företaget, tillhör en och samma fastighet. Även om

genom företaget vinnes båtnad för två eller flera fastigheter, och en kostnadsfördelning

är oundviklig, kan densamma grundas på en mellan delägarna

träffad förening. Kan en sådan överenskommelse enligt 10 kap.

57 § godkännas såsom lämplig, bortfaller jämväl behovet av särskild båtnadsuppskattning.

Detta kan ock bliva händelsen i det fall, som avses

i 10 kap. 61 §. I samtliga nu antydda fall, då båtnadsuppskattning ej

erfordas, får syneförrättning hållas utan biträde av gode män.

I sin förut berörda framställning till Kungl. Maj:t hava Västernorrlands,

Västerbottens och Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

med instämmande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kopparbergs och hushållningssällskapet i Norrbottens län, hemställt,

att bestämmelsen om obligatorisk syneförrättning såsom villkor för

statsbidrags erhållande måtte, åtminstone beträffande mindre företag,

utgå samt ersättas med lämpliga föreskrifter till utförda företags underhållande.

Till stöd härför har anförts följande:

Erfarenheten hade givit vid handen, att bestämmelsen om obligatoriska

syneförrättningar såsom oeftergivligt villkor för statsbidrags erhållande

medförde, att ett stort antal mindre företag, som enligt äldre bestämmelser

kunnat understödjas och därigenom också kunnat komma till utförande,

sannolikt komme att utestängas från statsbidrag. Medan kostnader för

syneförrättning, anslagsbetänkande, de kopior och avskrifter, som efter

anslagets beviljande skulle förbliva statsverkets egendom, arbetskontroll

m. in. i medeltal för större företag icke uppginge till mer än 10 å 12 procent

av den direkta arbetskostnaden, kunde nämnda kostnader för mycket

små företag uppgå till väsentligt större del (15 å 25 procent) av arbetskostnaden.

Det torde knappast kunna förväntas, att intressenterna i företag

av sistnämnda art för att komma i åtnjutande av det ringa bidrag, som

återstode efter bestridande av alla kostnaderna för de förberedande åtgärderna,

skulle underkasta sig den stränga kontroll beträffande såväl utförandet

som det framtida underhållet samt de för mången bidragssökare

besvärliga formaliteterna med kontrakt, säkerhetshandlingar och vederhäftighetsbevis

m. m., vilka nu följde med anlitandet av statsunderstödet.

Smärre avdikningsföretag med arbetskostnader upptill 1,000 kronor, som

av förutnämnda skäl praktiskt taget icke skulle komma att understödjas

med statsanslag, utgjorde emellertid en högst väsentlig del av dikningsföretagen

i Norrland. Därest ifrågavarande bestämmelse fortfarande

skulle gälla, komme att vållas ett väsentligt avbräck beträffande avdikningen

av sådana områden i Norrland, som snabbast kunde förväntas bliva

lagda under kultur. Förvaltningsutskotten hölle därför före, att föreskriften

om obligatorisk syneförrättning såsom villkor för statsbidrags er-,

hållande, åtminstone beträffande mindre företag, borde utgå samt ersättas

med föreskrifter om viss underhållsskyldighet,

I utlåtande den 12 november 1928 rörande denna framställning har lantbruk

sst yr el sen åberopat vad styrelsen anfört beträffande förevarande

fråga i sitt yttrande år 1925. Styrelsen har vidare erinrat, att den av utskot
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 199.

35

ten påtalade bestämmelsen tillkommit huvudsakligen av det skälet, att

dikningsförslagens upprättande vid syneförrättning befunnits erbjuda

den enda framkomliga vägen, för att det allmännas likasom oek de enskilda

intressenternas krav på behörigt underhåll av med statsunderstöd

utförda arbeten skulle kunna säkerställas. I detta hänseende hade sedan

nämnda tidpunkt ingen förändring skett. Icke heller hade förvaltningsutskotten

antytt arten av de föreskrifter, som enligt deras åsikt borde ersätta

förberörda bestämmelse, eller på vad sätt dylika föreskrifter skulle kunna

tilläggas för bidragstagarna bindande verkan. Styrelsen har därutöver

anfört följande:

»Någon ökning av kostnaderna för upprättande av erforderliga förrättningsakter

har givetvis, särskilt för de mindre företagen, blivit oundviklig

genom införandet av bestämmelsen om förslagens upprättande vid syneförrättning.

Dock må erinras, att denna kostnadsökning delvis täckes av

statsmedel, i det att statsbidrag utgår jämväl till ifrågavarande kostnader.

Lantbruksstyrelsen har jämväl under övervägande vidtagandet av vissa förenklingar

och inskränkningar i avseende på ifrågavarande förrättningsakter,

närmast med hänsyn till de''exemplar därav, som äro avsedda att

ingå i lantbruksstyrelsens arkiv. Däremot har icke, vilket förvaltningsutskotten

synas vilja göra troligt, genom syneförrättningsförfarandet orsakats

någon ökning i fråga om de formaliteter för upprättande av kontrakt,

säkerhetsförbindelser, vederhäftighetsbevis m. m., vilka bidragstagare

redan förut haft att underkasta sig.

Vad beträffar i förvaltningsutskottens framställning intagen uppgift,

att de mindre företagen, med arbetskostnad upp till 1,000 kronor, utgjorde

en högst väsentlig del av dikningsföretagen i Norrland, synes densamma

ägnad att ingiva en felaktig uppfattning om de verkliga förhållandena i

detta avseende. Detta belyses närmare av nedanstående tablå, vilken utvisar

den genomsnittliga frekvensen av sådana, till ifrågavarande storleksgrupp

hörande företag, dels inom samtliga norrländska län samt Dalarna,

dels ock inom enbart de båda nordligaste länen, till vilka statsbidrag

beviljats under tiden 1 januari 1921 till utgången av budgetåret

1927/1928:

Kalenderår

Halv-

Budgetår

året

Område

1921

1922

7>-

30/e

1923

1923/

24

1924/

25

1925/

26

1926/

27

1927/

28

P

r o

c e n

t

Norrland och Dalarna..................

7.8

11.6

5.8

15.6

16.5

8.1

3.0

Västerbottens och Norrbottens län

0.6

1.8

—

12.2

11.2

5.1

5.9

3.6

Av förestående tablå synes framgå, att frekvensen av här avsedda företag

varit synnerligen ojämn såväl före som efter den tidpunkt, den 1 juli

1926, då bestämmelsen om dikningsförslagens upprättande vid syneförrättning

enligt vattenlagen trädde i kraft. I detta avseende må särskilt

framhållas, att ifrågavarande storleksklass vissa år alls icke varit representerad

bland de företag, till vilka statsbidrag beviljats. Sålunda har

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kangl. Maj:ts proposition Nr 199.

Yttranden

Över lantbruksstyrelsens

hemställan.

beträffande Kopparbergs län kalenderåret 1921 och budgetåren 1926/1927

och 1927/1928, beträffande Gävleborgs län kalenderåret 1922, första halvåret

1923 samt budgetåren 1923/1924, 1926/1927 och 1927/1928, beträffande

Jämtlands och Västerbottens län första halvåret 1923 samt beträffande

Norrbottens län kalenderåret 1921 och första halvåret 1923 statsbidrag

överhuvud icke beviljats till något företag av sagda storleksordning.

Förestående utredning ger sålunda näppeligen något stöd för uppfattningen

om de ifrågavarande företagens väsentliga betydelse för den med

statsmedel understödda dikningsverksamheten i Norrland och Dalarna.

Fastmera synes densamma giva vid handen, att nämnda företag spela

en i förevarande avseende mera underordnad roll.»

Endast i åtta av de yttranden, som infordrats över lantbruksstyrelsens

omförmälda utlåtande, har denna fråga berörts. Av dessa hava tre förvaltningsutskott

erinrat, att syneförfarande enligt vattenlagen ej kunde

eftergivas. Dylika uttalanden hava gjorts av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Östergötlands, Blekinge och Kopparbergs län. Sistnämnda

förvaltningsutskott har härvid åberopat såsom eget yttrande ett

utlåtande av lantbruksingenjören inom länet, vilken bland annat anfört:

Erfarenheten under den korta tid, de nya bestämmelserna varit gällande,

hade givit vid handen, att föreskriften om obligatorisk syneförrättning

visserligen i något enstaka fall varit ett absolut hinder för tillkomsten

av ett företag (då exempelvis ett bolag vägrat giva arrendator tillåtelse

att påkalla syneförrättning) men att i det hela några större olägenheter

icke givit sig tillkänna.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens län har erinrat, att för de mindre

och medelstora företagen kostnaderna för förrättningen, erforderliga

handlingar och ritningar bleve stora, varför vissa förenklingar och inskränkningar

i avseende å förrättningsakterna, vilket lantbruksstyrelsen

ställt i utsikt, vore önskvärda, om ej enklare åtgärder för vinnande av

nödig kontroll kunde införas.

Fyra förvaltningsutskott, nämligen i Stockholms, Kronobergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län, hava ansett ytterligare åtgärder erfordas

för att nedbringa kostnaderna för de små företagen. Av dessa yttranden

må återgivas följande:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: »Ehuru

förvaltningsutskottet måste vidgå, att den av lantbruksstyrelsen framförda

åsikt, att dikningsförsiags upprättande vid syneförrättning enligt

vattenlagen erbjuder särskild trygghet för att kravet pa behörigt underhåll

av med statsunderstöd utförda utdikningsföretag säkerställes, vill

dock utskottet bestämt hävda, att de dryga planläggningskostnader, även

med eventuella förenklingar beträffande förrättningsakten, som maste

bliva förbundna med tilldelandet av statsbidrag för smärre avdikningsioretag,

i mycket hög grad hindrar tillkomsten av dylika företag, och att

det därför vore önskvärt, om förändring härutinnan kunde åvägabringas.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla, att även innan bestämmelser

om särskild syneförrättning enligt vattenlagen tillämpades beträffande

avdikningsföretag, kostnaderna för de smärre företagens planläggning

ofta avskräckte dikningsintressenterna.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 199. 37

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Väster norrlunds lön: »L

sitt yttrande framhåller lantbruks,styrelsen de små företagens ringa förekomst

samt åberopar härför obestridlig statistik. Även om i några fall

vissa av de anförda företagen strängt taget utgöras av bredvid varandra

liggande småföretag, som redovisats gemensamt, visar statistiken tydligt,

att avdikningsverksamheten hittills huvudsakligen avsett större företag.

I ett län som Västernorrlands, där terrängen är kuperad och de större

sammanhängande odlingsmarkerna i avsevärd grad redan avdikats, giver

statistiken belägg därpå, att .småföretag ieko kommit till utförande

i önskvärd utsträckning. Enligt vad förvaltningsutskottet erfarit sammanhänger

detta med att vederbörande lantbruksingenjör och markägare

i många fall ej ansett det lönande vidtaga åtgärder för sökande av statsbidrag

till dylika företag. Såsom förvaltningsutskottet förut haft tillfälle

framhålla, är detta förhållande olägligt, enär ifrågavarande odlingsmarker

ofta i hastigare takt än de större skulle komma att tagas i bruk,

för odlingsändamål. För detta läns vidkommande vore det därför mycket

önskvärt, att statens anslagsgivning till mindre företag kunde förenklas

och förbilligas, även om detta skulle minska statsmakternas möjligheter

att med maktmedel upprätthålla underhållsskyldigheten för dylika

dikningsf öretag.»

Jag har i min tidigare redogörelse påvisat, att förevarande bestämmelse

om obligatorisk syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen

såsom villkor för statsunderstöd åt torrläggningsföretag tillkommit i

syfte att bereda såväl staten som de enskilda intressenterna i företaget

erforderlig trygghet, att de upptagna dikena vidmakthållas för framtiden.

Annan väg för detta syftes vinnande har ej ansetts framkomlig. Av vad

jag redan anfört framgår jämväl, att statsmakterna i ändamål att nedbringa

kostnaderna för syneförrättningen vidtagit de förenklingar i förfarandet,

som ansetts möjliga. Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande

ställt i utsikt vissa förenklingar och inskränkningar i avseende på förrättningsakterna,

närmast med hänsyn till de exemplar därav, som äro

avsedda att ingå i lantbruksstyrelsens arkiv. Härigenom torde ytterligare

begränsning av kostnaderna kunna åstadkommas. Såsom lantbruksstyrelsen

erinrat, drabba de kostnader, som syneförfarandet medför, endast

delvis intressenterna i företaget, i det att statsbidrag utgår jämväl

härtill. Det synes mig följaktligen, som om från statens sida vidtagits

de åtgärder, vilka, utan eftergivande av nödvändig kontroll över företagen,

skäligen kunna påfordras uti ifrågavarande hänseende. Jag liar

därför ej funnit mig böra ånyo upptaga detta spörsmål.

IV. Departementschef ens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majrt

måtte föreslå riksdagen

att godkänna sådan ändring i gällande villkor för statsbidrag från

statens avdikningsanslag, att statsbidrag må, utan avseende å huruvida

ISihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 1(17 häfl. (STr 199.)

Departe
mentschefen.

4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.

och i vad mån i företaget ingår åker eller ständig slåtter- och betesvall,

kunna av Kungl. Maj:t beviljas till högst hälften av den av Kungl. Maj:t

godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, teg- eller täckdikning

däri ej inberäknad, som ock för undersökningen och förrättningen jämte

erforderliga, kartor och handlingar, med iakttagande tillika, dels att i den

mån båtnadsvärdet överstiger kostnaden, bidraget skall undergå skälig

minskning, dels ock att beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstiger

båtnadsvärdet, bidraget skall beräknas till högst hälften av nämnda

värde.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronpriusen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändring i villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag. a1 i texten
  2. JoU 1929:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändring i villkoren för statsbidrag från statens av dikning sanslag jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten