Sök i Ratio Lex

Kungi, May.ts proposition nr 2

9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:2, Kungi, May.ts proposition nr 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi, May.ts proposition nr 2.

1

Nr 2.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 juni

1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus; qiven Stockholms slott den 14 december

1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag

om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus.

GUSTAF.

Sven Liibeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 2 häft. (Nr 2.)

2512 28

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 jnni 1928 (nr 302) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 22 juni 1928 om vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus skall i nedan angivna del erhålla

följande ändrade lydelse:

23 §.

1. Bestämmelserna i — —----januari 1929.

2. Taxa, som--------januari 1929.

Med utfärdande av taxa, som avses i 19 §, må anstå till dag, som

Konungen bestämmer.

I den — — ---—--i tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

3

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

den 14 december 1928.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

Jag anhåller att få för Kungl. Maj:t anmäla uppkommen fråga om ändring

av övergångsbestämmelserna i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus.

Enligt 19 § i nämnda lag må läkare, som är ansvarig för sjukvård å

lasarett eller sjukstuga, icke mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står

i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset, eller

för undersökning, behandling eller skötsel av den, som vårdas å allmän sal

eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal. I den mån ej mellan den,

som driver sjukhuset, och läkare, som nyss nämnts, överenskommits, att

läkaren ej heller må mottaga särskild ersättning för vård av person, som intagits

å halvenskilt eller enskilt rum, må läkaren för undersökning, behandling

eller skötsel av sådan person mottaga frivilligt tillbjuden ersättning.

Dock må i intet fall ersättning för dylik åtgärd begäras. Det åligger medicinalstyrelsen

att till ledning för den, som vill erlägga ersättning, som nu

berörts, utfärda en för sjukhuset avsedd taxa.

Angående upprättande och ikraftträdande av samt ändring i taxa, som nu

avses, skall enligt samma paragraf vad i 12 § stadgas om där omförmäld taxa

i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I sistnämnda lagrum, vilket avser

bland annat taxa för mottagning å sjukhus för öppen sjukvård, föreskrives, att

sådan taxa på anmälan av sjukhusberedningen utfärdas av medicinalstyrelsen.

Då taxas utfärdande påkallas, skall beredningen tillika till medicinalstyrelsen

avlämna ett av beredningen och läkaren gemensamt uppgjort förslag därtill

eller, om enighet mellan beredningen och läkaren ej kunnat vinnas, av beredningen

och läkaren var för sig uppgjorda förslag, dock skall vad sålunda

stadgats om förslag av läkaren icke tillämpas, om läkartjänsten är vakant.

Där ej annat i vederbörlig ordning bestämts, skall taxan tillämpas från och

med månaden näst efter den, då lagakraftägande beslut rörande taxans utfärdande

föreligger. Yäckes av beredningen eller läkaren förslag om ändring

i taxan, skall beredningen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen. I

avseende å genomförande av sådan ändring skall vad som är stadgat om

Gällande bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Svenska

landstings
förbundets
styrelse.

4 Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

taxas utfärdande i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Enligt 21 § skall

sjukhuslagen träda i kraft den 1 januari 1929, och i 23 § stadgas, att taxa,

som njss nämnts, skall av medicinalstyrelsen utfärdas i god tid före sagda dag.

I 15 § i stadgan den 22 juni 1928 (nr 303) angående lasarett, sjukstugor

och tuberkulossjukvårdsanstalter (sjukhusstadgan), vilken likaledes skall träda

i kraft den 1 januari 1929, föreskrives, att därest beträffande lasarett sådan

taxa är gällande, som avses.i 19 §, direktionen skall tillse, att exemplar av

taxan finnas tillgängliga å de halvenskilda och enskilda rummen å sjukhuset.

Taxa skall inledas med ett utdrag av de bestämmelser i sjukhuslagen, som

löra ersättning åt läkare för vård av person, vilken intagits å rum, som nyss

sagts.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 november 1928 anhöll svenska landstingsförbundets

styrelse, att Kungl. Maj:t ville till nästa års riksdag framlägga proposition

med förslag till sådan ändring av övergångsbestämmelserna i sjukhuslagen,

att stadgandet angående medicinalstyrelsens skyldighet att utfärda

rådgivande taxa, som avses i 19 § i lagen, måtte träda i kraft först den

1 januari 1930. I skrivelsen erinrade förbundsstyrelsen om sjukhuslagens

bestämmelser samt framhöll, att enligt till samtliga sjukhusberedningar av

medicinalstyrelsen utfärdad cirkulärskrivelse taxeförslag skulle vara insända

till medicinalstyrelsen senast den 25 november 1928. Tillika meddelade förbundsstyrelsen,

att densamma för att vara sjukhusberedningarna — förvaltningsutskotten

— behjälplig vid dessa förslags uppgörande vid sammanträde

den 4 oktober 1928 tillsatt en särskild kommitté.

.Därefter fortsatte förbundsstyrelsen:

»Några taxeförslag hava ännu ej inkommit till medicinalstyrelsen. Där®mo^

har från ett mycket stort antal förvaltningsutskott ävensom från omförmälda

kommitté för förbundsbyrån anmälts, att det under nuvarande förhållanden

vore hart när omöjligt att inom föreskriven tid till medicinalstyrelsen

inkomma med förslag i frågan eller att med vederbörande läkare träffa

överenskommelser av [ovan] angiven art. Ett uppskov vore enligt förvaltningsutskotten

och kommittén oeftergivligen nödvändigt, om icke eu rationell

lösning av frågan skulle äventyras, och, efter vad styrelsen har sig bekant,

delas denna uppfattning av medicinalstyrelsen och lasarettsläkarna. Eörbundsstyrelsen

har efter noggrann prövning kommit till enahanda resultat

och funnit det önskade uppskovet i så hög grad av behovet påkallat, att

styrelsen harméd i underdånighet vänder sig till Kungl. Maj :t för att genom

viss lagändring söka vinna ifrågavarande syfte. Såsom motiv för framställningen

må anföras följande.

Oberoende av den uppfattning man hyser om det nu i lag föreskrivna

systemet med generellt förbud för lasarettsläkaren att kräva ersättning från

patienterna men med rätt att i enlighet med en rådgivande taxa mottaga eventuellt

frivilligt bjudna ersättningar från patienter å halvenskilda och enskilda

lum, torde man icke kunna förneka, att detta system kan medföra vissa

olägenheter, och att det maste vara förenat med synnerligen stora svårigheter

att astadkomma taxor, som tillfredsställa alla parter: allmänheten,

landstingen och läkarna, och därtill skipa rättvisa mellan de olika grupperna

av läkare: kirurger, invärtesläkare, radiologer och patologer. Lyckas taxan

icke sålunda tillfredsställa alla parter och skipa rättvisa läkarna emellan, kan

den lätteligen bliva mera till skada än till gagn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kanyl. Maj:ts proposition ur 2.

Det liar under sådana förhållanden för dem, som sysslat med denna fråga,

tett sig helt naturligt att redan från början undersöka möjligheten att beträda

den väg, som av lagen anvisats för att komma ifrån ersättningar enligt

taxa, d. v. s. genom överenskommelse mellan sjukhusägaren och läkaren

åstadkomma ett förbud mot ersättning från rumspatienter. Såväl från förvaltningsutskotten

och läkarna som från den av landstingsförbundets styrelse

för förevarande fråga tillsatta kommittén har förefunnits intresse för eu sådan

lösning av frågan. Dylik överenskommelse kan tänkas innebära generellt

förbud vid samtliga lasarett i landstingsområdet för alla där anställda läkare,

kirurger, invärtesläkare, radiologer och patologer att mottaga ersättning från

patienter å halvenskilt och enskilt rum mot att dessa läkare i gengäld erhålla

ökade löner från landstinget. Eller också kan överenskommelsen vara

av allenast partiell innebörd, så att den omfattar blott vissa — vanligen då

mindre — lasarett eller blott vissa läkare, exempelvis de å medicinsk avdelning,

eller hava avseende allenast på patienter å halvenskilt rum. Dylika

generella eller partiella överenskommelser torde helt naturligt i vanliga fall

icke kunna komma till stånd utan att läkarna erhålla kompensation i form

av löneförbättring, och överenskommelserna böra lämpligen såsom konsekvens

medföra eu höjning av de sjukhusägaren tillkommande legosängsavgifterna

för patienter å enskilt och i någon mån även för patienter å halvenskilt

rum, så att icke dessa patienter orättvist gynnas och det allmänna

ensamt får vidkännas kostnaderna för löneförhöjningen åt läkarna. Tyvärr förhåller

det sig emellertid så, att medan taxeförslagen skola uppgöras, av sjukhusberedningen

— förvaltningsutskottet —, så tillkommer det enligt sjukhuslagen

’den som driver sjukhuset’, d. v. s. landstinget — eller staden —,

att träffa omförmälda överenskommelser. Sjukhuslagen kom landstingen

tillhanda allenast några veckor före 1928 års landstingsmöten, d. v. s. efter

motionstidens utgång, och landstingen blevo följaktligen icke i tillfälle att

dryfta och än mindre att fatta beslut i förevarande fråga. Bestämmelserna

i landstingslagens 39 § kunna visserligen anses berättiga utskotten att åtminstone

för tiden intill nästa års landsting provisoriskt träffa dylika överenskommelser.

Faktum är emellertid, att förvaltningsutskotten i allmänhet,

med hänsyn bland annat till att enighet i frågan ej förefunnits inom utskottet,

icke ansett sig böra sålunda handla på egen hand och träffa överenskommelser,

vilka skulle medföra understundom rätt väsentlig ökning i landstingens lönekonto.

Någon höjning av rumspatienternas legosängsavgifter, vilken fråga

ju intimt sammanhänger med överenskommelser av detta slag, kunna förvaltningsutskotten

i allt fall icke besluta. Till slut äro landstingen och utskotten

för närvarande i avsaknad av statistiskt material för att något så

när exakt kunna bedöma, huru stora löneökningar för de olika läkarna i

händelse av ''överenskommelser’ kunna anses påkallade. Följden har också

blivit, att, ehuru som sagt så väl hos landstingen som hos läkarna visst intresse

för överenskommelser förefinnes, hittills inga dylika träffats eller inom

den närmaste tiden torde vara att förvänta.

Taxor, som ju i enlighet med direktiven böra vara lokalt differentierade

och lämpade efter patienternas betalningsförmåga, måste sålunda åstadkommas

för samtliga lasarett, och det enda material, som härvid förefinnes,

utgöres av ett inom lasarettsläkareföreningen utarbetat taxeförslag samt

vissa av landstingsförbundets taxekommitté verkställda förarbeten. Några

överläggningar mellan vederbörande parter angående taxornas uppställning

och taxesatser hava hittills icke kommit till stånd, och några utredningar

eller beräkningar, huru en taxa i ena eller andra riktningen skulle verka,

föreligger icke. Dylika utredningar och beräkningar äro ju av behovet påkallade

redan med hänsyn till det av riksdagen lämnade direktivet, att det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

nya systemet icke får utnyttjas i löneregleringssyfte utan är avsett att i det

stora hela bibehålla läkarna vid deras nuvarande inkomster. Enligt vad

taxekommittén meddelat förberedas för närvarande visst samarbete och

gemensamma överläggningar mellan densamma och svenska lasarettsläkareföreningen,

och kommittén kommer inom de närmaste dagarna att ingå till

medicinalstyrelsen med begäran om införskaffande av visst statistiskt material

för bedömande av olika taxesystem och olika taxesatser. Men såväl

överläggningarna mellan parterna som de statistiska utredningarna taga tid,

och någon. möjlighet att härutinnan förrän i vår nå mera slutgiltiga resultat

förefinnes icke. Aven för utjämning av de motsättningar, som i denna fråga

lära förefinnas olika läkargrupper emellan, kräves visst rådrum. När sålunda

kan konstateras, att taxefrågan för närvarande föreligger i nära nog outrett

skick, men att ä andra sidan nödiga åtgärder för åstadkommande av rationella

taxeförslag pågå eller förberedas, så måste det för envar, som ser praktiskt

på denna fråga, te sig synnerligen olyckligt, om densamma nu omedelbart

skulle bringas till avgörande.

Det kan måhända av någon anses riktigt eller lämpligt, att det sålunda

erforderliga uppskovet i taxefrågan vinnes icke genom lagändring utan därigenom,

att man till en början nöjer sig med provisoriska taxor, gällande

allenast för en kortare tid, under vilken nödiga arbeten skulle igångsättas

för åstadkommande av rationella, slutgiltiga taxor. Exempel finnas ju på

ett dylikt tillvägagångssätt å närliggande områden, exempelvis i fråga om

taxorna för vissa sjukvårds-, fattigvårds- och barnavårdsanstalter i enlighet

med fattigvårds- och barnavårdslagarnas bestämmelser. Styrelsen får emellertid

för sin del på det bestämdaste avråda från att nu på förevarande område

söka. astadkomma ett provisorium. Möjligt är, att man, även sedan de

överläggningar och utredningar, som ovan berörts, äro vederbörligen slutförda

och taxeförslag med ledning härav uppgjorda, dock till eu början, med

hänsyn till den okända mark, varpå man här rör sig, måste nöja sig med

ett provisorium och under någon tid pröva sig fram till en slutgiltig lösning.

Men det provisorium, som under sådana förhållanden skulle komma

till stånd, skulle bliva något annat än ett nu åstadkommet provisorium helt

i blindo. Ått medicinalstyrelsen utan tillgång till något tillfredsställande

material från vederbörande i orterna eller från vederbörande organisationer

skulle under lopjiet av en enda vecka kunna uppgöra taxor, motsvarande de

av Kungl. Maj:t och riksdagen givna direktiven eller de krav, som i övrigt

böra ställas på dylika taxor, anser styrelsen helt och hållet uteslutet. Resultatet

av ett inom ämbetsverket utfört hastverk måste givetvis bliva dåliga

taxor. ^Talrika överklaganden hos Kungl. Maj:t torde under sådana förhållanden

vara att förvänta med åtföljande oreda och ovisshet. Och då det väl

torde vore ovedersägligt, att, huru mycket man än betonar den provisoriska

karaktären, så komma dock dylika provisoriska taxor, deras uppställning

och belopp) .att bliva i rätt stor omfattning prejudicerande och härigenom

ägnade att i hög grad försvåra tillkomsten både av goda taxor och, i än

högre grad, av överenskommelser, avseende taxebeloppens evalvering i ökade

läkarlöner.

En lagändring, avseende uppskov i taxefrågan, skulle icke erfordra någon

invecklad lagstiftning, huru under uppskovstiden skulle förfaras i fråga om

läkarens ersättning från rumspatienter utan allenast innebära, att härutinnan

skulle gälla, vad som föreskrives i lasarettsstadgan av den 18 oktober 1901.

Varken allmänhetens, landstingens eller läkarnas rätt skulle på något sätt

trädas för nära, och lagändringen skulle i ingen mån behöva eller böra medföra

en ändring av. sjukhuslagen i övrigt eller av tiden för dess ikraftträdande.

Uppskovet i taxefrågan bör med hänsyn till vikten av att de nästa

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

7

liöst sammanträdande landstingen kunna taga vederbörlig befattning med

hithörande ärenden och förberedelser, framförallt i vad de angå ''överenskommelser''

med läkarna, avse en tid av ett år.»

Eu framstiillning i samma syfte som det nu berörda gjordes av Svenska

lasaretts! äkarejÖreningens styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november

1928. .Däri anförde styrelsen:

»Då enligt 23 § i den nya sjukhuslagen medicinalstyrelsen skall före den

1 januari 1929 upprätta taxa avsedd att reglera den ersättning, som lasarettsläkare

enligt 19 § i samma lag äger rättighet att mottaga för vård av

sjuka å hel- och lialvenskilt rum, samt då denna taxa skall baseras på överenskommelse,

träffad mellan lasarettsläkaren och vederbörande sjukhusberedning,

har svenska lasarettsläkareföreningen för sin del på möte den 11

augusti 1928 beslutat antaga ett taxeförslag, avsett att läggas till grund för

sådan överenskommelse, som ovan nämnts. Underhandlingar om sådan

överenskommelse med landstingens representanter hava emellertid, åtminstone

i någon nämnvärd utsträckning, ännu ej kommit till stånd. Från

svenska landstingsförbundets taxekommitté har visserligen till lasarettsläkareföreningens

styrelse inkommit en den 13 oktober 1928 daterad skrivelse,

vari uttalas en önskan om samarbete med lasarettsläkareföreningen angående

ovannämnda taxefrågor, men på grund av från flere håll inom föreningen

gjorda yrkanden har styrelsen nödgats uppskjuta detta planerade samarbete

till efter lasarettsläkareföreningens möte den 16 november 1928.

Då sålunda först efter denna dag några underhandlingar mellan styrelsen

och ovannämnda taxekommitté kunna påbörjas, är det enligt styrelsens åsikt

fullständigt omöjligt, att, såsom detta samarbete är planerat och på grund av

ärendets mycket komplicerade natur, något ''resultat därav inom de närmaste

månaderna kan förväntas. Fullt inseende svårigheterna av att före årets

slut kunna få underhandlingar i nu berörda frågor avslutade har lasarettsläkareföreningens

styrelse genom skrivelse av den 20 oktober 1928 bragt

detta förhållande till medicinalstyrelsens kännedom.

Då det måste sägas, att det för såväl lasarettsläkareföreningens medlemmar

som för landstingen måste vara av största vikt, att de underhandlingar,

som inom närmaste tiden komma att påbörjas mellan lasarettsläkareföreningen

och landstingsförbundets taxekommitté, ej måste till men för ett väl övervägt

resultat alltför mycket påskyndas, får lasarettsläkareföreningens styrelse

hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla, att den nya sjukhuslagens

bestämmelser angående medicinalstyrelsens skyldighet, att upprätta här berörda

taxor måtte träda i kraft först den 1 januari 1930.»

Över förenämnda båda framställningar avgavs yttrande den 22 november

1928 av medicinalstyrelsen, som erinrade om sjukhuslagens nu ifrågavarande

bestämmelser samt därefter anförde i huvudsak:

»Då nu tiden hade så långt framskridit som inemot slutet av oktober

månad 1928, utan att från någon enda sjukhusberedning inkommit anmälan

att dylik taxas utfärdande påkallades, fann styrelsen sig böra genom den 27

samma månad dagtecknade cirkulärskrivelser erinra samtliga landstings samt

Malmö och Norrköpings städers sjukhusberedningar om den nya sjukhuslagens

bestämmelser i förevarande ämne samt uttalade tillika, att styrelsen

med det första — och i alla händelser senast den 25 november 1928 — införväntade

eventuella förslag till taxa. Likartad skrivelse avläts sedermera

(den 10 november) beträffande Göteborgs stad.

Svenska

lasaretts
läkare
föreningens
styrelse.

Medicinal
styrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Dep artemen tschefen.

Kungl. May.ts proposition nr 2.

Ungefär samtidigt med att förstnämnda cirkulärskrivelse avläts liade lasarettsläkarföreningen

i en till medicinalstyrelsen ställd skrivelse framhållit

svaiigheterna av att kunna fa underhandlingar i här herörda frågor avslutade

ens före innevarande års utgång, och kort därefter erhöll styrelsen

underhandsmeddelande, att den taxekommitté landstingsförbundets styrelse

tillsatt ansåg svårigheterna i förevarande avseende för landstingens sjukhusberedningar

vara minst lika stora. Då medicinalstyrelsen under sådana förhållanden

i likhet med nu nämnda korporationer fann ett uppskov i hög

grad påkallat, avgav styrelsen under hand den förklaring, att styrelsen vore

beredd stödja en eventuell till Eders Kungl. Maj:t gjord framställning härom.

Utöver de motiv för ett uppskov, vilka av landstingsförbundets och

lasarettsläkarföreningens styrelser hava anförts, har medicinalstyrelsen intet

att tillägga.

Medicinalstyrelsen vill emellertid framhålla vikten och betydelsen av att

intet förslag, som under kommande överläggningar kan finnas värt att i

större eller mindre omfattning läggas till grund för en överenskommelse, i

denna svarlösta fråga lämnas åsido blott och bart av den anledning, att

omständigheterna icke medgiva dess omprövning av vederbörande parter.

Särskilt med hänsyn till denna omständighet finner medicinalstyrelsen det

synnerligen angeläget, att ett uppskov medgives, så att vederbörande sjukhusberedningar

äga möjligheter att förelägga landstingen de förslag och

framställningar i berörda fråga, vartill kommande förhandlingar kunna föranleda.

Åberopande vad sålunda anförts får medicinalstyrelsen hemställa, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes bifalla de gjorda framställningarna i den form

härför, som av landstingsförbundets styrelse närmare angivits».

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har utfärdandet av sådana

rådgivande taxor, varom här är fråga, visat sig erbjuda betydande svårigheter.

Det gäller såväl att på ett rättvist sätt avväga förhållandet

mellan allmänheten och läkarna som att tillgodose intresset hos landsting

och kommuner, vilka ansvara för sjukhusens drift. Beaktas bör vidare, att

ett rättvist avvägande måste ske mellan olika grupper av läkare och att tillbörlig

hänsyn måste tagas till lokala förhållanden. Det torde vara uppenbart,

att för ett avgörande härutinnan krävas noggranna, såvitt möjligt på

statistiskt material grundade beräkningar rörande de blivande verkningarna

av ifragasatta taxesystem och taxesatser. Därjämte torde överläggningar

böra komma till stånd mellan representanter för de närmast intresserade

parterna. Förberedelser för ett dylikt samarbete hava visserligen igångsatts

men hava hittills icke lett till slutgiltigt resultat. Förslag till taxor hava

icke avgivits, och det torde få anses uteslutet, att medicinalstyrelsen skulle

kunna före den 1 januari 1929 fatta beslut om utfärdande av definitiva taxor.

Ej heller har det låtit sig göra att i erforderlig mån undersöka möjligheterna

för träffande av sådana överenskommelser om förbud mot mottagande

av ersättning, som avses i 19 § i sjukhuslagen. Dylika överenskommelser

torde i regel icke kunna träffas utan att läkarna erhålla gottgörelse i form

av förbättrade lönevillkor, vilket i sin tur kan komma att medföra en höjning

av legosängsavgifterna. Jämväl ett avgörande i dessa frågor kräver ett

omsorgsfullt övervägande ocfi måste, åtminstone delvis, träffas av landstingen

själva. Emellertid hava 1928 års landsting icke tagit ställning till

nämnda spörsmål.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 9

Vid nu angivna förhållanden kan ifrågasättas, huruvida det icke vore

lämpligare att till en början utfärda allenast provisoriska taxor, gällande för

en kortare tid. Härunder skulle slutgiltiga taxor kunna utarbetas och möjligheterna

undersökas för träffande av överenskommelser, som nyss berörts.

I likhet med svenska landstingsförbundets styrelse finner jag emellertid en

dylik anordning mindre tillfredsställande. Det material, som för närvarande

föreligger, torde icke vara tillfyllest ens för uppgörande av provisoriska taxor

av något egentligt värde, och därest sådana taxor komma till stånd utan

tillräcklig utredning, föreligger risk, att de komma att giva anledning till

ovisshet och slitningar. Därjämte kunna dylika provisoriska bestämmelser

komma att bliva prejudicerande vid uppgörandet av definitiva taxor och att

försvåra träffandet av uppgörelser, som nu ifrågasatts.

Med hänsyn till det anförda finner jag för min del lämpligast, att medicinalstyrelsen

erhåller någon tids anstånd med fullgörande av skyldigheten

att upprätta taxor, varom här är fråga. Att nu bestämma tidpunkten, då

dylika taxor sist skola vara utfärdade, torde emellertid vara mindre lämpligt.

Det synes mera ändamålsenligt att lägga i Kungl. Maj ds hand att bestämma

nämnda tidpunkt. Jag räkpar härvid med att uppskovet icke skall behöva

bliva längre än ett år och att taxorna sålunda skola vara utfärdade senast den

1 januari 1930. Under uppskovstiden torde det påbörjade arbetet med utarbetande

av taxor kunna avslutas och möjlighet finnas för landstingen att,

där det anses lämpligt, träffa överenskommelser, som nyss berörts. Någon

olägenhet av det ifrågasatta uppskovet torde ej vara att förvänta. Övriga

bestämmelser i 19 § i sjukhuslagen beröras icke därav. I den mån överenskommelse

ej träffats om förbud för mottagande av ersättning, må sålimda

läkare jämväl under uppskovstiden av patient å halvenskilt eller enskilt rum

mottaga frivilligt^ tillbjuden ersättning. Däremot äger han icke begära sådan

ersättning. Uppskovet föranleder allenast, att någon taxa till ledning för

patient, som önskar lämna ersättning, icke kommer att föreligga.

Det föreslagna uppskovet synes böra komma till stånd genom en ändring

i övergångsstämmelserna till sjukhuslagen. Jag har därför låtit inom socialdepartementet

utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen

den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Det torde vara att vänta, att riksdagen med hänsyn till att lagändringen

bort äga tillämpning från den 1 januari 1929, kommer att ägna ärendet

skyndsam behandling.

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag och hemställer,

att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

_ Conr. Falkenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 2 häft. (Nr 2.)

2512 28

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.