Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen

1929-01-31 · 91 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 86 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:226, Med förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

1

Nr 226.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen;

given Stockholms slott den 22 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse

av 46 § utsökningslagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bis smark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

1 samt.

190 häft. (Nr 226-)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl, Maj:ts proposition nr $126.

Förslag

till

Lag

om skiljemän.

Härigenom förordnas som följer:

Skiljeavtalet.

1 §•

Fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, så ock fråga

om ersättning för skada på grund'' av brott må, då tvist härom uppstått, genom

avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän.

Skiljeavtal om sådan fråga kan ock avse framtida tvist, härflytande av visst

rättsförhållande, som angives i avtalet.

Skiljemän må ej upptaga fråga, varom rättegång eller lagsökning pågår,

dock att rättegång ej hindrar skiljemannaförfarande, där anmälan om målets

nedläggande skett hos rättens ordförande.

2 §•

Slutes skiljeavtal utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,

skola de anses hava utfäst sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag äger icke tillämpning å skiljeavtal, som innefattar förbehåll om

rätt för parterna att klandra skiljedomen.

3 §.

Har, sedan yrkande framställts om skiljeavtals tillämpning, part bestritt yrkandet,

eller har part, som skolat välja skiljeman, ej fullgjort vad honom i

sådant avseende åligger, och vill motparten, hellre än att vidare påkalla skiljedom

i tvisten, utföra sin talan vid domstol, må skiljeavtalet ej utgöra hinder

för tvistens prövning vid domstol.

4 §.

Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, i tvist

av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande

enligt denna lag inledas, med mindre avtalet innebär, att förfarandet

skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SSO.

3

Skilj emännon och huru de utses.

5 §.

Emot skiljeman gälle dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. om han blivit dömd ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles, eller om han blivit dömd ovärdig att föra annans talan

inför rätta;

3. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga,

varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig

i tvistefrågan, om han eller någon, som till honom är i den skyldskap

eller det svågerlag, som utgör jäv mot domare, äger del i saken eller kan

därav vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han är part i en lika sak;

4. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör jäv

mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om han

av nagondera parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under någondera

partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra

hans talan i saken eller om han mottagit eller betingat sig ersättning i

strid mot vad i 23 § stadgas;

5. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska förtroendet

till hans opartiskhet; samt

6. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder, som kan antagas

bliva långvarigt.

... ^?en’0 SOm åtniuter 1™- eller underhåll av kronan, vare ej på grund därav

javig såsom skiljeman i sak, däri kronan är part, såvida han icke är anställd

hos eller under den myndighet, vars verksamhet saken angår.

Söker någon^ sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord eller

gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

6 §.

Hava parterna ^ej enats om skiljemännen och ej heller överenskommit, till

vi ket antal och på vad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara tre, av vilka

vardera parten väljer en och de sålunda valda tillkalla den tredje.

7 §•

Skola parterna var för sig välja skiljemän, och har endera parten skriftligen

underrättat motparten om sitt val, vare denne, där ej annorlunda är överenskommet

pliktig att inom fjorton dagar lämna den andra parten skriftlig underrättelse

om sitt val av skiljeman.

Part, som lämnat motparten underrättelse om sitt val av skiljeman, må ej

utan motpartens medgivande återkalla valet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

8 §.

Fullgör ej part, som skall välja skiljeman, vad honom i sådant avseende

åligger, eller kunna, i det fall att skiljeman skall utses av andra skiljemän,

dessa ej ena sig om valet, skall, såvitt ej parterna annorlunda överenskommit,

skiljeman på parts ansökan utses av överexekutor.

Skall skiljeman väljas av annan än part eller skiljemän, men underlåter

denne att inom skälig tid förrätta valet, vare, om ej annat av parterna bestämts,

skiljeavtalet förfallet, såvitt gäller den tvist, varom fråga är.

9 §.

Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsedd till skiljeman, avlidit, vare

avtalet förfallet, där ej parterna annorlunda överenskommit. Har skiljeman,

som utsetts på sätt nu nämnts, avsagt sig uppdraget, eller varder han av jäv

eller annan anledning hindrad att fullgöra det, vare lag samma i avseende på

den tvist, som är i fråga.

10 §.

Om skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, avgår, skall, såvitt ej parterna

bestämt annorlunda, överexekutor på parts ansökan utse annan skiljeman.

Hade skiljemannen avlidit, eller berodde hans avgång av jäv eller laga förfall,

som uppkommit efter valet, välje dock, därest ej annat är av parterna bestämt,

den eller de, som utsett skiljemannen, annan i hans ställe; och gälle om

sådant val i tillämpliga delar vad i 7 § är stadgat.

Befattar sig skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, icke med arbetet på

sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall han på parts ansökan av överexekutor

skiljas från uppdraget och, därest ej annat av parterna bestämts,

annan av överexekutor förordnas i hans ställe.

Förfarandet.

11 §•

Tillämpning av skiljeavtal må påkallas av envar av parterna.

Avser skiljeavtalet uppkommen tvist men är det icke skriftligen upprättat

med tydligt angivande av tvistefrågan, eller avser avtalet framtida tvist,

skall den, som påkallar dess tillämpning, skriftligen meddela motparten uppgift

på den eller de frågor, varom skiljedom äskas. Utan hinder av vad nu

sagts må skiljemännen upptaga fråga, om vars liänskjutande till skiljemännen

parterna inför dem enats.

12 §.

I skiljenämnd, som består av flera ledamöter, skall en av dem föra ordet.

Ordförande vare, i brist på annat åsämjande, skiljeman, som tillkallats av

andra skiljemän eller av överexekutor förordnats i sådan skiljemans ställe.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ZG.

5

Ordföranden har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde,

ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhandlingen.

13 §.

Under iakttagande av nedan givna bestämmelser om förfarandet hava skiljemännen

att, i den mån hinder ej möter, tillämpa vad parterna därom må hava

föreskrivit och att i övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och

skyndsamt.

14 §.

Skiljemännen skola bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen eller

skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan giltigt förhinder att begagna

sig härav, äga skiljemännen avgöra tvisten på föreliggande utredning.

15 §.

Om parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder för

utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan att

infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, som innehar

skriftligt bevis, att hålla det till handa. Skiljemännen äga ej stadga vite eller

eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga ed.

Vill part, att vittne eller sakkunnig skall höras inför domstol, göre ansökan

därom hos den allmänna underrätt, inom vars område vittnet eller den sakkunnige

vistas. Hava skiljemännen prövat åtgärden nödig, och tillhandahålles erforderlig

utredning till ledning för förhöret, skall rätten anställa förhör, därest

laga hinder ej möter; och skall om sådant förhör i tillämpliga delar gälla, vad

som är stadgat om vittnesförhör, som i rättegång hålles vid annan domstol än

den, där rättegången är anhängig.

16 §.

Samtliga skiljemän skola deltaga i tvists avgörande. Uppkomma mellan

dem olika meningar, gälle, såvitt ej annat är bestämt av parterna, den mening,

om vilken mer än halva antalet av skiljemännen förenar sig. Är ej flertalet

bland skiljemännen ense angående fråga, som blivit överlämnad till deras prövning,

vare i avseende därå skiljeavtalet förfallet, där ej parterna annorledes

överenskommit.

17 §.

Skiljedom skall avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen. Skiljemännen

böra sa snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande

underrätta parterna, när och var den hålles till handa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

18 §.

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljedom skall meddelas.

Är ej skiljedomen meddelad inom denna tid, vare skiljeavtalet förfallet med

avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens prövning.

Hava parterna ej föreskrivit tid för skiljedoms meddelande, skall skiljedomen

meddelas inom sex månader räknade från den dag, då skiljeavtalet

slöts, eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen upprättat

med tydligt angivande av tvistefrågan, från den dag, då dess tillämpning

påkallades i den ordning, som i 11 § sägs; dock skall, därest tvist om

skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord

vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då

sådan tvist blivit slutligen avgjord. Överexekutor må likväl, när särskilt

skäl därtill är, på ansökan av part medgiva förlängning av den i detta stycke

bestämda tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt

sex månader. Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna tvisten

förfallet vid den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan antingen meddelats

skiljedom eller rörande tidens förlängning gjorts ansökan, som bifalles

av överexekutor.

19 §.

Hava i saken framställts flera yrkanden, må skiljemännen, där det kan

ske utan förfång för part, giva dom över något eller några av dem, ändå att

förhandlingen angående de övriga icke avslutats. Likaledes må skiljemännen,

där part till viss del medgivit ett yrkande, giva särskild dom över vad

som medgivits.

Skiljedoms ogiltighet och klander & skiljedom.

20 §.

Skiljedom är ogill:

1. om ej giltigt skiljeavtal förelegat;

2. om skiljedomen ej är så avfattad och undertecknad, som i 17 § sägs; eller

3. i den mån skiljemännen dömt angående fråga, som ej enligt lag må skjutas

under skiljemän, eller om, då domen meddelades, sådant hinder mot skiljemannaförfarande,

varom i 1 § andra stycket sägs, förelåg.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta dock icke domens ogiltighet,

om den är undertecknad av de flesta skiljemännen och dessa å domen intygat,

att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens avgörande.

Är domen ogill i någon del och kan den av sådan anledning ej verkställas

i övrigt, vare den ogill i allo.

21 §.

På parts talan skall skiljedom av domstol hävas:

1. i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller meddelat dom efter

utgången av den därför bestämda tiden;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SSO. 7

2. om skiljemännen dömt i fall, där skiljemannaförfarandet ej bort äga rum

här i riket;

3. om skiljeman var jävig eller ej utsedd i behörig ordning; eller

4. om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling förelupit

annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången.

Fel, som nu sagts, må icke av part göras gällande, där lian genom att utan

gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes bör anses hava avstått

från att åberopa felet.

Klander skall instämmas inom nittio dagar från det parten fått del av

skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Försitter parten denna

tid, är hans rätt att klandra domen förverkad.

22 §.

Finner överexekutor skiljedom så mörk, att verkställighet ej kan meddelas

därå, utgör skiljedomen ej hinder för part att till domstol instämma den

fråga, skiljemännen sålunda prövat.

Skilj edomskostnaderna.

23 §.

Skiljeman må ej av part mottaga eller betinga sig ersättning, med mindre

lika förmån tillkommer honom från andra parten. Avtal, som häremot strider,

vare ej gällande; och vare skiljeman skyldig återbära vad han obehörigen

mottagit.

Har giltig uppgörelse ej träffats om skiljemännens ersättning, skola parterna,

en för alla och alla för en, gälda skiljemännen skälig ersättning för deras

arbete och omkostnader. Om annat icke överenskommits mellan parterna

och skiljemännen, äga skiljemännen i slutlig skiljedom fastställa ersättningens

belopp särskilt för varje skiljeman och ålägga parterna betalningsskyldighet

härför.

Ej må skiljemän hålla domen inne i avbidan därå att ersättning till dem

gäldas.

24 §.

Om parterna ej annorledes överenskommit, äga skiljemännen på yrkande av

någondera parten pröva, huruvida och i vad man motparten skall gottgöra

parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader å

förfarandet.

25 §.

Nöjes ej part åt skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning,

må han draga frågan under domstols prövning, såframt han instämmer

sin talan inom nittio dagar från det han fick del av skiljedomen. Enahanda

rätt tillkommer skiljeman, i vad angår av honom framställt ersättningsanspråk;

dock att tiden, inom vilken sådan talan må instämmas, skall räknas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

från skiljedomens meddelande. I skiljedomen skall lämnas tydlig hänvisning

om vad part, som vill föra talan mot beslutet, har att iakttaga.

Av part anställd talan i ersättningsfrågan skall så till vida gälla även till

förmån för part, som ej deltagit i densamma, att dennes slutliga ersättningsskyldighet

icke varder vidsträcktare än som skolat åvila honom, därest talan ej

förts.

Särskilda bestämmelser.

26 §.

Rätt domstol vare i mål, som avses i 21 §, den allmänna underrätt, varunder

svaranden lyder i tvistemål, som rör hans person, och i mål, varom förmäles i 25 §,

domstolen i den ort, där skiljedomen meddelats. Finnes ej behörig domstol efter

vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

Ansökningsärenden enligt 8, 10 och 18 §§ upptagas av överexekutor i den

ort, där endera parten har sitt hemvist. Har enahanda ansökan gjorts hos mer

än en överexekutor, vare den överexekutor behörig, hos vilken ansökan först

gjordes, och beslut, som av annan överexekutor meddelas, ogillt. Ansökan må

ej bifallas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig. Avser

ansökan skiljemans skiljande från uppdraget, bör jämväl skiljemannen

höras.

Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller skild från

uppdraget eller fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts,

må klagan ej föras.

27 §.

År i lag stadgat, att parts talan skall anhängiggöras inom viss tid, har parten,

därest enligt skiljeavtal hans talan skall prövas av skiljemän, att inom

-den stadgade tiden på sätt i 11 § sägs påkalla skiljeavtalets tillämpning.

Möter sedermera mot erhållande av laga skiljedom hinder, som ej beror av

parten, vare hans rätt förvarad, om han instämmer sin talan till domstol inom

nittio dagar, räknade från det hindret blev honom kunnigt eller, om skiljedomen

blivit efter klander hävd, från det dom härom vunnit laga kraft. Lika

med hinder, varom nu sagts, skall anses sådant förfarande av motparten, varom

förmäles i 3 §.

28 §.

I fråga om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk skiljedom lände

till efterrättelse vad i sådant hänseende finnes särskilt föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929 men äger ej utan parternas medgivande

tillämpning å skiljeavtal, som slutits dessförinnan.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 oktober 1887 (nr 83 s. 1) om skiljemän,

och skall, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

1887 års lag, nya lagen i stället tillämpas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2%G.

9

Förslag

till

Lag

om lindrad lydelse av 4(> § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor.

Sådan ansökan må ej bifallas, utan att tillfälle att svara därå blivit lämnat

den, mot vilken verkställigheten sökes.

Sökes verkställigheten av part, förordne överexekutor därom, såframt icke

skiljeavtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen

eller någon omständighet förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill

ändå att talan mot densamma icke föres, eller motparten gör sannolikt, att

domen jämlikt 21 § i lagen om skiljemän kan varda på hans talan av domstolen

hävd. Söker skiljeman verkställighet å skiljedom i vad part ålagts att

gälda honom ersättning, förordne överexekutor därom, såframt tid för parts

talan mot skiljedomen i denna del gått till ända och sådan talan ej visas vara

förd, samt någon omständighet icke förekommer, på grund varav skiljedomen

är ogill, ändå att talan mot densamma icke föres.

Har överexekutor meddelat förordnande varom nu sagts, gånge skiljedomen

i verket lika som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet

eller av domstol, varest talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat

varder.

Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända till efterrättelse,

varde den efter överexekutors förordnande verkställd lika som domstols

laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet annorledes förordnas.

Om verkställighet av utländsk skiljedom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

I fråga om verkställighet av skiljedom, grundad på skiljeavtal, varå lagen

den 28 oktober 1887 eller äldre lag äger tillämpning, skall gälla vad hittills

varit stadgat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygg ep., statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler fråga om ny

skiljemannalagstiftning samt anför:

»I skrivelse den 8 mars 1918 (nr 55) har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga en fullständig revision

av lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av denna skrivelse företogs inom justitiedepartementet en utredning

i syfte att åstadkomma en fullständig omarbetning av skiljemannalagen.

Då med hänsyn till frågans omfattning denna utredning icke kunde förväntas

fullbordad inom den närmaste tiden och behovet att undanröja de möjligheter

till obstruktion, som lagen erbjöd, ansågs trängande, begränsades arbetet

till att avse sistnämnda syfte. Genom proposition (nr 384) framlade

Kungl. Maj:t år 1919 för riksdagen ett förslag till lag om ändring i vissa delar

av skiljemannalagen. Förslaget, vars omfattning var inskränkt till åtgärder

mot obstruktion och vad därmed omedelbart sammanhängde, bifölls av riksdagen

i huvudsakligen oförändrat skick. Vid behandlingen av propositionen förklarade

första lagutskottet sig i sitt utlåtande (nr 35) uttryckligen vilja framhålla

vikten av att icke denna partiella ändring måtte föranleda ett undanskjutande

av den allmänna revision av skiljemannalagen i dess helhet, varom riksdagen

gjort framställning. Lag, innehållande de av riksdagen beslutade partiella

ändringarna, utfärdades den 19 juni 1919 (Sv. Förf.-saml. nr 354).

Genom skrivelse den 25 juni 1925 anmodade dåvarande chefen för justitiedepartementet

överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt kommerskollegiet

att inkomma med yttrande, huruvida behov ansågs föreligga av en omarbetning

av skiljemannalagen i vidare mån än som skett genom omförmälda lag den

19 juni 1919 samt, därest så skulle anses vara fallet, angående innehållet av

de bestämmelser, vilka i dylikt avseende kunde anses erforderliga. Yttranden

hava avgivits av de sålunda anmodade myndigheterna, av vilka åtskilliga bi
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %2(i. 11

fogat utlåtanden från underordnade myndigheter samt vissa institutioner och

sammanslutningar.

Uti en vid 1926 års riksdag väckt motion (nr 51 i första kammaren) framställdes

anmärkning mot skiljenämndernas bristande opartiskhet samt mot de

höga kostnader, särskilt arvoden till skiljemännen, som vore förenade med

skiljemannaförfarandet. Motionären yrkade, att riksdagen ville anhålla, att

Kungl. Maj :t måtte överväga behovet av en allmän revision av lagen om skiljemän

med eller utan skiljedomsförfarandets inarbetande såsom ett led i den allmänna

processreformen. I avgivet, av riksdagens kamrar godkänt utlåtande

(nr 10) förklarade första lagutskottet sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning,

att skiljemannalagen vore i behov av en fullständig omarbetning,

samt framhöll önskvärdheten av att den pågående utredningen bedreves så, att

det förslag till fullständig revision av skiljemannalagen, varom riksdagen anhållit,

kunde inom den närmaste tiden framläggas inför riksdagen.

Med stöd av den 8 april 1927 givet nådigt bemyndigande uppdrog min företrädare

i ämbetet åt hovrättsrådet Nils Vult von Steyern att biträda inom departementet

vid utredning angående omarbetning av lagen om skiljemän,

varjämte Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1928 förordnat professorn,

juris doktorn Martin Fehr att i egenskap av sakkunnig inom departementet

jämte hovrättsrådet von Steyern deltaga i omförmälda utredningsarbete. Efter

det hovrättsrådet von Steyern den 2 oktober 1928 utnämnts till statsråd, har

professor Fehr ensam slutfört ifrågavarande arbete samt till Kungl. Maj:t

överlämnat, jämte tillhörande motiv, förslag till lag om skiljemän och lag om

ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Under utredningsarbetets senare skede har jag varit i tillfälle att taga kännedom

om den ståndpunkt, den sakkunnige funnit sig böra intaga såväl i fråga

om grunderna för skiljemannaväsendet som beträffande de särskilda lagbestämmelserna.

På grund härav och då jag kan i allt huvudsakligt biträda de

nu avlämnade förslagen, är jag beredd tillstyrka att lagrådets yttrande må

inhämtas över desamma. Förslagen med tillhörande motiv torde få såsom bilaga

fogas vid detta protokoll.

Det är min avsikt att inom den närmaste tiden underställa Kungl. Maj:t

förslag till lag om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk skiljedom

i syfte att förslaget må kunna föreläggas den nu samlade riksdagen.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om skiljemän

och lag om ändrad) lydelse av 46 § utsökning slag en av den lydelse, den vid detta

protokoll fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande måtte

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över nu nämnda

förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga.

Till KONUNGEN.

Sedan Chefen för Justitiedepartementet uppdragit åt dåvarande hovrättsrådet

Nils Vult von Steyem att biträda inom departementet vid utredning angående

omarbetning av gällande lag om skiljemän, har Kungl. Maj:t den 27

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

13

april 1928 förordnat undertecknad att jämte hovrättsrådet von Steyern i egenskap

av sakkunnig inom departementet deltaga i omförmälda utredningsarbete.

Sedan hovrättsrådet von Steyern den 2 oktober 1928 utnämnts till statsråd

har undertecknad ensam fullföljt detta arbete.

Vid tiden för statsrådet von Steyerns avgång från utredningsuppdraget förelåg

ett av honom och undertecknad gemensamt utarbetat förslag till lagstiftning

i ämnet jämte därtill hörande motiv. De utarbetade lagförslagen ha därefter

underkastats vissa jämkningar, varjämte motiven fullständigats och justerats

på grundval av det redan i oktober föreliggande utkastet.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 24 november 1928 förordnat att ifrågavarande

utredningsuppdrag skulle vara slutfört före den 1 februari 1929.

.Tåg får härmed överlämna, jämte tillhörande motiv:

1) Förslag till lag om skiljemän;

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Stockholm den 31 januari 1929.

Underdånigst

MARTIN FEHR.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 826.

Förslag

till

Lag

om skiljemän.

Härigenom förordnas som följer:

Skiljeavtalet.

1 §•

Fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, så ock fråga

om ersättning för skada på grund av brott må, då tvist härom uppstått, genom

avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän.

Skiljeavtal om sådan fråga kan ock avse framtida tvist, härflytande av visst

rättsförhållande, som angives i avtalet.

Om rätten att till avgörande av skiljemän hänskjuta tvister rörande kollektivavtal

och hyresavtal är särskilt stadgat.

Skiljemän må ej upptaga fråga, varom rättegång eller lagsökning pågår, försåvitt

icke skriftligt avtal träffats om dess nedläggande. Ej heller må de upptaga

fråga, som blivit genom lagakraftägande beslut avgjord.

2 §.

Slutes skiljeavtal utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,

skola de anses hava utfäst sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag äger icke tillämpning å skiljeavtal, som innefattar förbehåll om

rätt för parterna att klandra skiljedomen.

3 §.

Har, sedan yrkande framställts om skiljeavtals tillämpning, part bestritt yrkandet,

eller har part, som skolat välja skiljeman, ej fullgjort vad honom i

sådant avseende åligger, och vill motparten, hellre än att vidare påkalla skiljedom

i tvisten, utföra sin talan vid domstol, må skiljeavtalet ej utgöra hinder

för tvistens prövning vid domstol.

4 §•

Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och av sådan anledning ej

skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol,

skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med mindre avtalet innebär,

att förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

15

Skiljemännen och huru de utses.

5 §•

Emot skiljeman gälle dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. om han blivit dömd ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles;

3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör jäv

mot domare;

4. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga,

varom skiljedom äskas;

5. om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra hans talan i saken;
6.

om han vittnat i saken eller yttrat sig däri såsom sakkunnig;

7. om han eller någon, som till honom är i den skyldskap eller det svågerlag,

som sägs i 3 punkten, äger del i saken eller kan därav vänta synnerlig

nytta eller skada, om han är part i en lika sak, om han är parts vederdeloman

eller uppenbara ovän, om han av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll,

om han lyder under någondera partens förmanskap, eller om han mottagit

eller betingat sig ersättning i strid mot vad i 23 § stadgas;

8. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska

förtroendet till hans opartiskhet; samt

9. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder, som kan antagas

bliva långvarigt.

Den, som åtnjuter lön eller underhåll av kronan, vare ej på grund därav jävig

såsom skiljeman i sak, däri kronan är part. Dock skall den, som är anställd

i något statens affärsdrivande verk, vara jävig i sak, som rör dess verksamhet.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord eller

gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

6 §.

Hava parterna ej enats om skiljemännen och ej heller överenskommit, till

vilket antal och på vad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara tre, av vilka

vardera parten väljer en och de sålunda valda tillkalla den tredje.

Hava parterna avtalat, att tvist skall slitas av endast en skiljeman men ej

nämnt honom eller föreskrivit huru han skall utses, ankommer det på parterna

att gemensamt välja skiljemannen.

7 §.

Skola parterna var för sig välja skiljemän, och har endera parten skriftligen

underrättat motparten om sitt val, vare denne, där ej annorlunda är överens
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 826.

kommet, pliktig att inom fjorton dagar lämna den andra parten skriftlig underrättelse

om sitt val av skiljeman.

Part, som lämnat motparten underrättelse om sitt val av skiljeman, må ej

utan motpartens medgivande återkalla valet.

8 §.

Fullgör ej part, som skall välja skiljeman, vad honom i sådant avseende

åligger, eller kunna, i det fall att skiljeman skall utses av andra skiljemän,

dessa ej ena sig om valet, skall, såvitt ej parterna annorlunda överenskommit,

skiljeman på parts ansökan utses av överexekutor.

Skall skiljeman väljas av annan än part eller skiljemän, men underlåter

denne att inom skälig tid förrätta valet, eller kunna parter, som skola gemensamt

välja skiljeman, ej enas om valet, vare, om ej annat av parterna bestämts,

skiljeavtalet förfallet, såvitt gäller den tvist, varom fråga är.

9 §.

Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsedd till skiljeman, avlidit, vare

avtalet förfallet, där ej parterna annorlunda överenskommit. Har skiljeman,

som utsetts på sätt nu nämnts, avsagt sig uppdraget, eller varder han av jäv

eller annan anledning hindrad att fullgöra det, vare lag samma i avseende på

den tvist, som är i fråga.

10 §.

Om skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, avgår, skall, såvitt ej parterna

bestämt annorlunda, överexekutor på parts ansökan utse annan skiljeman.

Hade skiljemannen avlidit, eller berodde hans avgång av jäv eller laga förfall,

som uppkommit efter valet, välje dock, därest ej annat är av parterna bestämt,

den eller de, som utsett skiljemannen, annan i hans ställe; och gälle om

sådant val i tillämpliga delar vad i 7 § är stadgat.

Befattar sig skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, icke med arbetet på

sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall han på parts ansökan av överexekutor

skiljas från uppdraget och, därest ej annat av parterna bestämts,

annan förordnas i hans ställe.

Förfarandet.

11 §•

Tillämpning av skiljeavtal må påkallas av envar av parterna.

Avser skiljeavtalet framtida tvist, skall den, som påkallar dess tillämpning

skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, varom skiljedom

äskas. Vad nu sagts skall ock gälla, om skiljeavtalet avser uppkommen tvist

men ej är skriftligen upprättat med tydligt angivande av tvistefrågan. Parterna

må ock inför skiljemännen enas att till dem hänskjuta angiven tvistefråga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kuntjl. Majrts proposition nr 220.

12 §.

I skiljenämnd, som består av flera ledamöter, skall en av dem föra ordet.

Ordförande vare, i brist på annat åsämjande, skiljeman, som tillkallats av

andra skiljemän eller av överexekutor förordnats i sådan skiljemans ställe.

Ordföranden har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde,

ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhandlingen.

13 §.

Under iakttagande av nedan givna bestämmelser om förfarandet hava skiljemännen

att, i den mån hinder ej möter, tillämpa vad parterna därom må hava

föreskrivit och att i övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och

skyndsamt.

14 §.

Skiljemännen skola bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen eller

skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan giltigt förhinder att begagna

sig härav, äga skiljemännen avgöra tvisten på föreliggande utredning.

15 §.

Om parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder för

utredningens främjande såsom att anmoda part, vittne eller sakkunnig att infinna

sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, som innehar

skriftligt bevis, att hålla det till handa. I fråga om skriftligt bevis eller vittne

må sådan åtgärd likväl ej företagas, med mindre den av part påkallats. Skiljemännen

äga ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga

ed.

Vill part, att vittne eller sakkunnig skall höras inför domstol, göre ansökan

därom hos den allmänna underrätt, inom vars område vittnet eller den sakkunnige

vistas. Hava skiljemännen prövat åtgärden nödig, och tillhandahålles erforderlig

utredning till ledning för förhöret, skall rätten anställa förhör, därest

laga hinder ej möter; och skall om sådant förhör i tillämpliga delar gälla, vad

som är stadgat om vittnesförhör, som i rättegång hålles vid annan domstol än

den, där rättegången är anhängig.

16 §.

Samtliga skiljemän skola deltaga i tvists avgörande. Uppkomma mellan dem

olika meningar, gälle, såvitt ej annat är bestämt av parterna, den mening, om

vilken mer än halva antalet av skiljemännen förenar sig. Är ej flertalet bland

skiljemännen ense angående fråga, som blivit överlämnad till deras prövning,

vare i avseende därå skiljeavtalet förfallet, där ej parterna annorledes överenskommit.

17 §.

Skiljedom skall avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen samt

hållas parterna till handa. Skiljemännen böra meddela parterna när och var

skiljedomen är att tillgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 190 haft. (Nr 226.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

18 §.

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljedom skall meddelas. Hålles

ej skiljedomen inom denna tid parterna till handa, vare skiljeavtalet förfallet

med avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens prövning.

Hava parterna ej föreskrivit tid för skiljedoms meddelande, skall skiljedomen

vara tillgänglig för parterna inom sex månader räknade från den dag, då skiljeavtalet

slöts, eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen

upprättat med tydligt angivande av tvistefrågan, från den dag, då dess tilllämpning

påkallades i den ordning, som i 11 § sägs; dock skall, därest tvist

om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord

vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då sådan

tvist blivit slutligen avgjord, överexekutor må likväl, när särskilt skäl

därtill är, på ansökan av part medgiva förlängning av den i detta stycke bestämda

tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt

sex månader. Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna tvisten förfallet

vid den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan antingen skiljedom

tillhandahålles eller rörande tidens förlängning gjorts ansökan, som bifalles

av överexekutor.

19 §.

Hava i saken framställts flera yrkanden, må skiljemännen, där det kan ske

utan förfång för part, giva dom över något eller några av dem, ändå att förhandlingen

angående de övriga icke avslutats. Likaledes må skiljemännen, där

part till viss del medgivit ett yrkande, giva särskild dom över vad som medgivits.

Skiljedoms ogiltighet och klander & skiljedom.

20 §.

Skiljedom är ogill:

1. om den ej är så avfattad och undertecknad, som i 17-§ sägs; eller

2. i den mån skiljemännen dömt angående fråga, som ej enligt lag må skjutas

under skiljemän eller varom, då domen meddelades, rättegång eller lagsökning

pågick utan att skriftligt avtal träffats om dess nedläggande, eller

som då var genom lagakraftägande beslut avgjord.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta dock icke domens ogiltighet,

om den är undertecknad av de flesta skiljemännen och dessa å domen intygat,

att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens avgörande.

Är domen ogill i någon del och kan den av sådan anledning ej verkställas i

övrigt, vare den ogill i allo.

21 §.

På parts talan skall skiljedom av domstol hävas:

1. i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller givit dom efter

utgången av den därför bestämda tiden;

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226. 19

2. om skiljemännen dömt i fall, där skiljemannaförfarandet ej bort äga rum

här i riket;

3. om skiljeman var jävig eller ej utsedd i behörig ordning; eller

4. om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling förelupit

annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången.

Fel, som nu sagts, må icke av part göras gällande, där han genom att utan

gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes bör anses hava avstått från

att åberopa felet.

Klander skall instämmas inom nittio dagar från det parten fått del av skiljedomen

i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Försitter parten denna tid, är hans

rätt att klandra domen förverkad.

22 §.

Finner överexekutor skiljedom så mörk, att verkställighet ej kan meddelas

därå, utgör skiljedomen ej hinder för part att till domstol instämma den fråga,

skiljemännen sålunda prövat.

Skilj edomskostnadema.

23 §.

Skiljeman må ej av part mottaga eller betinga sig ersättning, med mindre

lika förmån tillkommer honom från andra parten. Avtal, som häremot strider,

vare ej gällande, och vare skiljeman skyldig återbära vad han mottagit.

Har giltig uppgörelse ej träffats om skiljemännens ersättning, skola parterna,

en för alla och alla för en, gälda skiljemännen skälig ersättning för deras

arbete och omkostnader. Om annat icke överenskommits mellan parterna

och skiljemännen, äga skiljemännen i slutlig skiljedom fastställa ersättningens

belopp och ålägga parterna betalningsskyldighet härför.

Nöjes ej part åt skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning,

må han till domstol instämma klander däremot inom nittio dagar från

det han fick del av skiljedomen. I skiljedomen skall lämnas tydlig hänvisning

om vad part har att iakttaga, därest han vill klandra beslutet.

Ej må skiljemän hålla domen inne i avbidan att ersättning till dem gäldas.

24 §.

Om parterna ej annorledes överenskommit, äga skiljemännen på yrkande av

någondera parten pröva, huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten

honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader å förfarandet.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

Rätt domstol i mål, som avses i 21 och 23 §§, är den allmänna underrätt, varunder

svaranden lyder i mål, som rör hans person. Finnes ej behörig domstol

efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Ansökningsärenden enligt 8, 10 och 18 §§ upptagas av överexekutor i den

ort, där endera parten har sitt hemvist. Har enahanda ansökan gjorts hos mer

än en överexekutor, vare den överexekutor behörig, hos vilken ansökan först

gjordes, och beslut, som av annan överexekutor meddelas, ogillt. Ansökan må

ej bifallas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig. Avser

ansökan skiljemans skiljande från uppdraget, bör jämväl skiljemannen

höras.

Mot överexekutors .beslut, varigenom skiljeman blivit skild från uppdraget

eller skiljeman utsetts eller fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande

avgjorts, må klagan ej föras.

26 §.

År i lag stadgat, att parts talan skall anhängiggöras inom viss tid, har parten,

därest enligt skiljeavtal hans talan skall prövas av skiljemän, att inom

den stadgade tiden på sätt i 11 § sägs påkalla skiljeavtalets tillämpning.

Möter sedermera mot erhållande av laga skiljedom hinder, som ej beror av

parten, vare hans rätt förvarad, om han instämmer sin talan till domstol inom

nittio dagar, räknade från det hindret blev honom kunnigt eller, om skiljedomen

blivit efter klander hävd, från det dom härom vunnit laga kraft. Lika

med hinder, varom nu sagts, skall anses sådant förfarande av motparten, varom

förmäles i 3 §.

27 §.

Där enligt lag eller författning viss fråga skall prövas av skiljemän, gälle

-vad därom är särskilt stadgat.

28 §.

I fråga om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk skiljedom

lände till efterrättelse vad i sådant hänseende finnes särskilt föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929 men äger ej utan parternas medgivande

tillämpning å skiljeavtal, som slutits dessförinnan.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 oktober 1887 (nr 83 s. 1) om skiljemän,

och skall, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

1887 års lag, nya lagen i stället tillämpas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

21

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

46 §.

1 mom. Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor.

Sådan ansökan må ej bifallas, utan att tillfälle att svara därå blivit

lämnat den, mot vilken verkställigheten sökes.

Sökes verkställigheten av part, förordne överexekutor därom, såframt icke

skiljeavtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen

eller någon omständighet förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill

ändå att talan mot densamma icke föres, eller motparten gör sannolikt, att

domen jämlikt 21 § i lagen om skiljemän kan varda på hans talan av domstolen

hävd. Söker skiljeman verkställighet å skiljedom i vad part ålagts att

gälda honom ersättning, förordne överexekutor därom, såframt tid för talan

mot skiljedomen i denna del gatt till ända och sådan talan ej visas vara förd,

samt nagon omständighet icke förekommer, på grund varav skiljedomen är

ogill, ändå att talan mot densamma icke föres.

Har överexekutor meddelat förordnande varom nu sagts, gånge skiljedomen

i verket lika som domstols lagakraftägande dom, där ej av högre myndighet

eller av domstol, varest talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat

varder.

2 mom. Skall-----förordnas.

3 mom. Om verkställighet av utländsk skiljedom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

I fråga om verkställighet av skiljedom, grundad på skiljeavtal, varå lagen

den 28 oktober 1887 eller äldre lag äger tillämpning, skall gälla vad hittill*

varit stadgat.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Motiv.

Uti eu vid 19>18 års riksdag av greve Spens väckt motion, nr 58 i första

kammaren, angåvos vissa brister, som enligt motionärens mening vidlådde

skiljemannaförfarandet sådant detta på grundvalen av lagen den 28 oktober

1887 (nr 83 s. 1) om skiljemän utvecklat sig i praxis. Motionären angav i

sådant hänseende särskilt, att lagen erbjöde möjlighet för part att genom obstruktion

hindra förfarandet att leda till ett positivt resultat, att skiljemännen,

i synnerhet de av parterna omedelbart utsedda, icke handlade opartiskt och

under känsla av domaransvar, att vissa i lagen stadgade frister vore alltför

långa samt att bestämmelse saknades om hur tid och ort för skiljenämndens

sammanträde skulle utsättas. Motionären yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om fullständig omarbetning av skiljemannalagen

eller förslag till ändring i vissa delar därav.

Lagutskottet vitsordade i sitt utlåtande (nr 10) över motionen de i denna

angivna förhållanden och förklarade sig anse, att endast en allmän omarbetning

av skiljemannalagen vore ägnad att på ett tillfredsställande sätt avhjälpa

bristerna hos skiljemannaförfarandet och bringa det i överensstämmelse med

rättsutvecklingens fordringar och tidens krav. Omarbetningen borde icke

uppskjutas i avvaktan på den blivande rättegångsreformen.

Med åberopande- av vad utskottet sålunda anfört avlät riksdagen i enlighet

med utskottets hemställan skrivelse (nr 55) till Kungl. Maj:t med anhållan

om förslag till fullständig revision av skiljemannalagen.

I anledning av denna skrivelse företogs inom justitiedepartementet en utredning

med syfte att åstadkomma en fullständig omarbetning av skiljemannalagen.

Då med hänsyn till frågans omfattning denna utredning icke kunde

förväntas fullbordad inom den närmaste tiden och behovet att undanröja de

möjligheter till obstruktion, som lagen erbjöd, ansågs trängande,1 begränsades

arbetet till att avse sistnämnda syfte. Genom proposition (nr 384) framlades

år 1919 för riksdagen ett förslag till lag om ändring i vissa delar av skiljemannalagen.

Förslaget, vars omfattning var inskränkt till åtgärder mot obstruktion

och vad därmed omedelbart sammanhängde, bifölls av riksdagen i

huvudsakligen oförändrat skick. Vid behandlingen av propositionen framhöll

första lagutskottet (utlåtande nr 35) vikten av att icke denna partiella ändring

föranledde ett undanskjutande av den allmänna revision av skiljemannalagen

i dess helhet, varom riksdagen gjort framställning.

Lag, innehållande de av riksdagen beslutade partiella ändringarna, utfärdades

den 19 juni 1919 (nr 354). Samma dag utfärdades ett kungl. cirkulär

1 K. prop. nr 384/1918 s. 5—6.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

23

till samtliga överexekutorer rörande vikten av en omsorgsfull prövning av frågor

angående val av skiljemän.

Genom skrivelse den 23 juni 1925 anmodade därpå chefen för justitiedepartementet

överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom kommerskollegiet

— efter hörande av de myndigheter och andra kollegiet kunde finna lämpligt —''

att inkomma med yttrande, huruvida behov ansåges föreligga av en omarbetning

av skiljemannalagen i vidare mån än som skett genom 1919 års lag samt, därest

så skulle anses vara fallet, angående innehållet av de bestämmelser, som ansåges

erforderliga. Yttranden ha avgivits av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

och kommerskollegiet. Några länsstyrelser ha infordrat och bilagt yttranden

från länets övriga överexekutorer, underrätter eller landsfiskaler ävensom

landsfogden i länet. Kommerskollegiet har berett tillfälle att avgiva utlåtande

åt rikets auktoriserade handelskamrar, Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut,

Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln, Sveriges

industriförbund, svenska arbetsgivarföreningen, landsorganisationen i Sverige,

Sveriges advokatsamfund, svenska teknologföreningen, järnkontoret, Stockholms

byggnadsförening, Göteborgs industrikammare, elektriska entreprenörsföreningen,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms byggnadsingenjörsförening.

Samtliga dessa institutioner och sammanslutningar

utom de tre sist nämnda ha avgivit utlåtanden.

Uti en år 1926 inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 51,

framställdes anmärkning mot skiljenämndernas bristande opartiskhet samt mot

de höga kostnader, särskilt arvoden till skiljemännen, som vore förenade med

skiljemannaförfarandet. Motionären yrkade, att riksdagen ville anhålla, att

Kungl. Maj :t måtte överväga behovet av en allmän revision av lagen om skiljemän

med eller utan skiljedomsförfarandets inarbetande såsom ett led i den allmänna

processreformen. Vid behandlingen av motionen förklarade sig första

lagutskottet (utlåtande nr 10) vidhålla sin åren 1918 och 1919 uttalade uppfattning,

att skiljemannalagen vore i behov av en fullständig omarbetning.

Emellertid vore frågan föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet intoge

liksom 1918 den ställningen, att revisionen av skiljemannalagen icke borde uppskjutas

i avvaktan på den blivande rättegångsreformen. Med hänsyn till nu

nämnda omständigheter syntes en förnyad framställning i ämnet till Kungl.

Maj:t icke för det dåvarande påkallad. Men utskottet ansåge sig böra framhålla

önskvärdheten av att utredningen bedreves så, att det förslag till fullständig

revision av skiljemannalagen, varom riksdagen anhållit, kunde inom

den närmaste tiden framläggas inför riksdagen. Utskottet hemställde, att

motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd. Denna hemställan bifölls av

riksdagen. Motionen och första lagutskottets utlåtande ha genom chefens för

justitiedepartementet försorg överlämnats till de myndigheter, som på grund

av ovannämnda remiss hade att yttra sig om behovet av en revision av skiljemannalagen

för att därvid av dem beaktas.

I detta sammanhang bör slutligen erinras om det av riksdagen likaledes 1926

fattade beslutet, att justitieråd och regeringsråd ej, med visst undantag, må

inneha uppdrag såsom skiljeman.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 226.

De sakkunniga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig om behovet

av en revision av skiljemannalagen, synas tämligen allmänt anse, att

1919 års lagändring, såvitt genom lagstiftning kan ske, på ett i huvudsak tillfredsställande

sätt rått bot mot den obstruktion av skiljemannaförfarandet,

‘som ej sällan bedrevs av part eller hans skiljeman. Men det ojämförligt övervägande

flertalet bland dem äro tillika av den meningen, att skiljemannaförfarandet

tarvar en reformering även i andra avseenden än dem, som berördes

av 1919 års lagstiftning. I många stycken yrkas sålunda ändrade bestämmelser.

Såsom naturligt är med hänsyn till de hörda myndigheternas och institutionernas

olika verksamhet och därunder samlade erfarenheter skifta i viss

mån uppfattningarna om vad som brister i den nuvarande lagen, liksom enighet

ej råder i vad mån de i praxis yppade olämporna låta sig avhjälpas genom

lagstiftning. Särskilt uttalas av många tvekan huruvida det ganska allmänt

erkända förhållandet att skiljemän ofta mera betrakta sig såsom partsombud

än som oväldiga domare kan förebyggas genom lagstiftningsåtgärder, medan

däremot andra förorda mer eller mindre ingripande bestämmelser i detta syfte.

Bland brister i den gällande lagen, som ej endast röra detaljer, framhålles med

ganska stor enstämmighet saknaden av bestämmelser om förfarandet, särskilt

bevisnings upptagande vid domstol, och om skiljemännens arvode.

Det här framlagda förslaget åsyftar så till vida en allmän revision av den

gällande skiljemannalagen, att denna skulle upphävas och ersättas av en ny

författning. Men revisionen rubbar ej lagstiftningens grunder. Sålunda är

skiljemannaförfarandets tillämpningsområde bestämt lika som nu. Statens befattning

med skiljemannaväsendet innefattar ej någon allmän kontroll å dess

funktion utan är, såsom i gällande lag, inskränkt till att myndigheterna på

begäran tillhandagå part med åtgärder i särskilda fall, när så erfordras för

att ett inlett skiljemannaförfarande skall kunna genomföras. Åt parterna överlåtes

således allt fortfarande att bestämma skiljenämndens sammansättning.

Reglerna om skiljenämndens tillsättande äro väsentligen de samma som i den

nuvarande lagen. Skiljedomen kan ej överklagas vid domstol med avseende

på sitt innehåll men kan liksom nu klandras på formell grund och är under

vissa omständigheter ogill. För skiljedoms verkställande föreslås samma grunder

som nu. Såsom sakliga nyheter av större vikt i förslaget kunna betecknas

en genom utvidgning av jäven mot skiljeman ökad möjlighet att avlägsna partiska

skiljemän, reglering av huvuddragen av förfarandet inför skiljemännen

och av förutsättningarna för domstols medverkan vid bevisnings upptagande

samt stadgande om skiljemäns arvode och parternas kostnader. Åtskilliga

mindre betydande ändringar i den gällande lagen föreslås härjämte, och förslaget

fullständigar skiljemannalagstiftningen med stadganden i den del frågor,

varom nu föreskrifter saknas. Slutligen har stadgandenas ordningsföljd ändrats

och lagen för översiktlighetens skull försetts med underrubriker.

Med hänsyn till utredningen angående en allmän rättegångsreform kan det

ifrågasättas om skiljemannalagen bör underkastas en revision av den omfattning,

som nu angivits, så länge ovisshet råder om den stora reformfrågans utgång.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

25

Processkommissionen har i sitt betänkande (del I s. 82) förutsatt att, vid

sidan av domstolsprocessen, ett skiljemannaförfarande skall bibehållas i svensk

rätt. Såsom kommissionen erinrar beror säkerligen skiljemannaförfarandets stora

betydelse för närvarande i viss grad på den långsamhet, varav domstolarnas

rättsskipning nu lider, och det kan därför förväntas, att rättegångsreformen

kommer att medföra någon minskning i skiljemannaförfarandets användning.

Något hinder att nu skrida till en revision av skiljemannalagen lär så mycket

mindre möta, som, på sätt redan sagts, förslaget vilar på samma grunder som

den gällande författningen. Dessa grunder för skiljemannaväsendet äro också

allmänt tillämpade i främmande länder med domstolsförfarandet ordnat i huvudsaklig

överensstämmelse med vad hos oss lärer bliva fallet efter processreformens

genomförande. Det kan därför antagas för givet, att processreformen

ej behöver rubba grunderna för den nu ifrågasatta lagen, om ock utan

tvivel flera av dess bestämmelser måste jämkas till överensstämmelse med en

ändrad organisation och rättegångsprocess. Då önskvärdheten av skyndsamma

åtgärder för avhjälpande av bristerna i skiljemannaväsendet vitsordats av flertalet

bland de myndigheter och korporationer, som äga de bästa förutsättningarna

att bedöma behovet av en lagändring, synas alla skäl tala för riktigheten

av den av riksdagen uttalade uppfattningen att med skiljemannalagens revision

ej bör anstå till processreformens genomförande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Förslaget till lag om skiljemän.

Allmän motivering.

Grundvalen för skiljeavtalet är parternas önskan att undandraga den föreliggande

eller framtida tvisten domstolarnas bedömande och att i stället underkasta

tvisten ett avgörande av skiljemän. Denna önskan har olika grunder.

Den kan bottna i en strävan att undanhålla tvisten från offentligheten — en

strävan, som ej sällan torde förklara de skiljedomsavtal, som träffas i samband

med hemskillnad och äktenskapsskillnad eller rörande andra intimt personliga

frågor. Skiljeavtalet kan också bero av parternas önskan att tillförsäkra sig

ett i särskild grad sakkunnigt bedömande av tvistefrågan. Sålunda stadgas

stundom i skiljeavtal beträffande tvister av teknisk eller kommersiell art, att

till skiljemän skola utses i branschen sakkunniga personer. Den vanligaste

grunden för skiljeavtalet torde dock vara en strävan att vinna ett snabbt avgörande.

När enskilda parter i sådant syfte, som här angivits, av fri vilja överenskomma

att undandraga sina mellanhavanden domstols prövning, blir den första

frågan, huruvida staten har anledning att motsätta sig en sådan disposition.

Härom råder av gammalt den säkerligen riktiga meningen, att staten icke har

något självständigt intresse av att alla tvister mellan enskilda prövas av statens

domstolar. Dessa äro tvärtom anordnade till tjänst för sådana parter, som

icke kunna träffa godvillig uppgörelse. Undantag gäller allenast för sådana

fall där ett offentligt intresse föreligger. Gällande skiljemannalag medgiver

också frihet för enskilda parter att träffa bindande skiljeavtal rörande sådana

tvister, varom förlikning kan träffas. I denna regel har icke ifrågasatts någon

saklig ändring.

Det är i väsentligen tre hänseenden som staten tillerkänner rättsverkan åt

skiljeavtal och skiljedom. För det första grundlägger avtalet en processhindrande

invändning. Om en av parterna i skiljeavtalet instämmer den andra till

domstol, äger denne göra invändning därom att tvisten skall avgöras av skiljemän,

och domstolen skall då vägra att taga befattning med tvisten. Detta innebär

ett godkännande från statens sida av parternas rätt att få sina tvister avgjorda

genom skiljedom. För det andra kan staten lämna sitt bistånd till skiljeavtals

förverkligande, därest ena parten skulle söka undandraga sig sina genom

skiljeavtalet åtagna förpliktelser att medverka till åstadkommande av en

giltig skiljedom. Detta står i överensstämmelse med statens uppgift att lämna

erforderlig medverkan till framtvingande av sådant fullgörande av lagliga avtal

av vad slag de vara må, som icke frivilligt utföres. För det tredje äger en

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22G.

27

på ett giltigt skiljeavtal grundad skiljedom samma rättsverkningar som tillkomma

en av domstol meddelad dom. Sålunda ställer staten sina exekutiva

myndigheter till förfogande för skiljedomens verkställande och ett rättegångsförfarande

må ej inledas angående den genom skiljedomen avgjorda tvisten.

Av dessa allmänna grunder för skiljedomsinstitutet lär följa, att staten icke

har något direkt ansvar för skiljedomars riktighet lika litet som staten har något

ansvar för klokheten i frivilligt träffade avtal rörande privaträttsliga

förhållanden.

Däremot är det rimligt och riktigt att staten för att över huvud tillerkänna

skiljeavtal och skiljedomar rättsverkan dels uppställer vissa formella krav,

dels söker, så långt det kan ske utan ett otillbörligt begränsande av parternas

avtalsfrihet, bereda möjligheter för materiellt riktiga avgöranden.

Redan vid tillkomsten av 1887 års skiljemannalag underströks vikten av att

till skiljemän finge utses personer, för vilka parterna hade förtroende, men det

uttalades också farhågor för att skiljemännen bleve partiska. Bland annat uttalade

en talare i riksdagens första kammare att det mycket väl kunde hända,

att den part, som lyckades få en dugligare, skickligare och mera diplomatisk

skiljeman än motparten, också kunde laga så att den tredje skiljemannen bleve

utsedd efter hans önskan, med verkan att saken redan på förhand vore avgjord.

I 1918 års motion anföres, såsom redan antytts, att parternas skiljemän i

allmänhet uppfattade sin ställning mera såsom ombud för parten än som domare.

Ett sätt att hjälpa detta missförhållande vore att särskilda skiljemannakårer

inrättades, bland vilkas medlemmar skiljemän kunde utses. Till ledning

för lagstiftningen kunde jämväl tjäna expropriationslagens bestämmelser om

sammansättning i expropriationsnämnd. En annan utväg vore måhända en bestämmelse

att skiljenämnden skall bestå av 4 ledamöter, av vilka vardera parten

utsåge en och offentlig myndighet de två övriga.

I sitt utlåtande (nr 10) över denna motion yttrade lagutskottet bl. a.: »Erfarenheten

har visat, att de förväntningar, som vid lagens tillkomst på visst

håll ställdes på skiljemännen, icke gått i uppfyllelse. Det har ofta visat sig,

att part vid utseende av skiljeman icke så mycket ser på att få den bäste eller

insiktsfullaste utan den, som med största energi står på hans rätt. Parternas

skiljemän bliva snarare ombud för parterna än domare. Tredje man blir den

egentliga domaren. Men ej ens denne kommer alltid att bliva opartisk, i det att

den part, som lyckats få en dugligare och mera smidig skiljeman, ofta lagar

så, att den tredje skiljemannen blir utsedd efter hans önskan. Att häri ligger

en fara för hela skiljemannainstitutet och dess utveckling i en sund riktning

är uppenbart, likaväl som det är tydligt, att det sätt, varpå skiljedomstolen enligt

skiljemannalagen anordnats, lätteligen leder till skiljemännens förbiseende

av sin ställning som domare. För vinnande av ändring härutinnan kräves oundgängligen

lagstiftningens medverkan. Även om man på skiljemannaförfarandet

icke får lägga samma måttstock som på domstolarna, kan staten enligt utskottets

förmenande likväl icke undandraga sig att tillse, att rättssäkerheten

blir på bästa möjliga sätt tillgodosedd även genom skiljemannaförfarandet».

I 1919 års proposition berördes möjligheten att — i anslutning till den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

grundtanke, som tagit sig uttryck i gällande bestämmelser i fråga om de fasta

skiljedomsinstituten — upprätta särskilda skiljemannakårer. I propositionen

anfördes emellertid: Parterna skulle visserligen själva få utöva rätten

att välja skiljemän men skulle, där de ej annorlunda överenskommit, vara förpliktade

att vid valet hålla sig inom kretsen av de personer, vilka upptagits å

särskilda, officiellt fastställda förteckningar. Om uppgörandet av dessa förteckningar

föreginges av en omsorgsfull prövning, komme den angivna utvägen

givetvis att medföra en ökad grad av trygghet med avseende å skiljemännens

opartiskhet; därmed skulle ock förebyggas de fall av obstruktion från

skiljemans sida, som ägde grund i hans önskan att gynna den ena parten. Ett

realiserande av denna utväg torde emellertid möta stora praktiska svårigheter.

Upprättandet av en lista över till skiljemannabefattningar lämpliga personer

måste anförtros åt någon myndighet, t. ex. Konungens befallningshavande för

var sitt län. Det skulle dock säkerligen ofta inträffa, att parterna icke funne

den sakkunskap, som de för avgörande av deras tvist ansåge önskvärd, representerad

bland de å förteckningen hos vederbörande länsstyrelse upptagna

personerna. Och överhuvud taget måste det ifrågasättas, om parterna i allmänhet

— sålunda bortsett från dem som nu anlita permanenta skiljenämnder

— skulle finna en anordning, sådan som den nu berörda, överensstämmande

med vad de åsyftat vid skiljeavtalets slutande. Då det ej gärna kan vara

lämpligt att åt lagens föreskrifter angående personvalet giva en tvingande

karaktär, vore i själva verket föga vunnet med införandet av bestämmelser,

vilka icke kunde förväntas i flertalet fall överensstämma med parternas önskningar.

Vid behandlingen i andra kammaren av lagutskottets utlåtande i frågan

(Andra kammaren n:r 65:34) framhöll en talare såsom sin uppfattning att

själva grundvalen för lagen vore oriktig, nämligen därutinnan att parterna ägde

rätt att själva välja skiljemän, d. v. s. att själva välja domare. Hela detta

system vore oriktigt och med detsamma kunde ej några reformer i skiljemannalagen

åstadkommas, som gjorde lagen till vad den borde vara. Skiljemännen

borde utses opartiskt eller åtminstone borde man komma därhän, att skiljemännen

utses bland särskilt på förhand utvalda personer, som kunde anses

verkligen kompetenta att fullgöra skiljemannaskapet, således i överensstämmelse

med vad numera gäller i fråga om expropriationslagstiftningen vid utseende

av expropriationsnämnd.

I 1926 års motion uttalades klagomål över att parternas skiljemän, åtminstone

i flertalet fall, icke sutte i nämnden som domare utan huvudsakligen som

parternas sakförare. Tredje skiljemannen vore väl i allmänhet bättre skickad

än de av parterna utsedda, men valet av denne kunde ofta vara godtyckligt,

i det att en företagsam företrädare för en av parterna lätt kunde genomdriva

en utnämning efter sitt sinne. Härtill komme att befogenheten att

sitta som medlare mellan två partiintressen vore vansklig och lockade till kompromisser,

som föga motsvarade den verkliga rättens krav. Det ifrågasattes

för att göra skiljenämnden mera oväldig och därigenom skapa större förtroende

för densamma från allmänhetens sida att, i likhet med vad som äger rum för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Säd.

2!)

val av liandelsdomare och expropriationsnämnder, eu valkorporation skulle

utses, inom vilken skiljemän skulle väljas.

I de yttranden, som inkommit med anledning av 1926 års remiss, ägnas särskild

uppmärksamhet åt frågan om skiljemännens tillsättande, särskilt med hänsyn

till frågan om möjligheten att vinna önskade garantier för deras opartiskhet.

Ett stärkande av skiljenämndens opartiskhet uttalas ganska allmänt såsom

ett tvingande önskemål. De föreslagna medlen äro av olika art. Här

skall i korthet lämnas en översikt över vissa av dessa utlåtanden, vilka därvid

sammanföras under olika rubriker, allt eftersom de påyrka mer eller mindre

långt gående ändringar av gällande regler.

1. Parterna berövas valrätt.

Befallningshavanden i Gävleborgs län understryker, att på grund av bristande

garantier i fråga om skiljenämndens sammansättning avgörandet nu ofta

beror på en slump och att en allmän osäkerhet vilar över skiljemannaförfarandet.

Efter att hava betonat angelägenheten av att äga tillgång till ett

skiljemannaförfarande av verkligt förtroendeingivande natur och sedan olika

utvägar i syfte att stärka tilltron till skiljenämndernas opartiskhet påpekats,

framhåller befallningshavanden följande. Det gjordes stundom gällande, att

skiljemannaförfarandets vara eller icke vara eller åtminstone dess popularitet

skulle sammanhänga med att parterna själva finge omedelbart deltaga i valet

av domare. Detta nedslående omdöme torde endast med stark begränsning vara

riktigt, och man syntes vara berättigad räkna med en fortgående ändring till

det bättre i den allmänna uppfattningen. Skiljemannakulturen -— skiljemannens

ansvarskänsla inför domaruppgiften — stode visserligen alltjämt i många

fall på en låg nivå, vilket vore naturligt nog, då personer, vilka som helst,

kunde till domare välja vem som helst. Men för det stora flertalet av vederhäftiga

rättssökande inom näringslivet, för vilka opartiskhet, sakkunskap

och snabbhet i avgörandet vore det väsentliga, skulle ändringar hälsas välkomna,

vilka beredde större trygghet i dessa avseenden än den gällande lagen.

Enligt befallningshavanden torde garantier för opartiskhet icke kunna vinnas,

så länge parterna själva äga välja skiljemän. Såvitt befallningshavanden kan

finna, uppnår man eu för såväl skiljemannainstitutionen som parterna tillfredsställande

lösning genom att som regel låta samtliga skiljemännen utses

av en opartisk myndighet eller institution. I samband härmed åberopar befallningshavanden

de gynnsamma erfarenheterna från det tekniskt-industriella

skiljedomsinstitutets och även handelskamrarnas skiljenämnders verksamhet.

Endast efter en närmare utredning torde det emellertid kunna avgöras,

om man lämpligen kan bygga vidare på de fasta skiljedomsinsitutens organisation

eller om man i stället bör, under medverkan av statliga, kommunala och

enskilda organ, söka framskapa ett helt nytt allmänt skiljedomsinstitut.

Skiljemannavalets överlåtande helt och bållet å vissa myndigheter eller institutioner

förordas jämväl av befallningshavandena i Västerbottens och Norrbottens

län samt av en majoritet inom magistraten i Gävle, medan minoriteten

däremot gör gällande, att skiljemannainstitutets användning kommer att väsentligt

minskas, därest parterna utestängas från att öva inflytande på skiljenämndens

sammansättning.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt det teknisktindustriella

skiljedomsinstitutet ifrågasätta, att parterna beträffande vissa

grupper av tvister, t. ex. handelstvister, skulle uteslutas från rätt att välja

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

skiljemän, och att i stället för sådana tvister vissa fasta skiljenämnder eller

skiljemannakårer skulle legaliseras. Samma uppfattning synes delas av Sveriges

skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.

I förevarande sammanhang kan slutligen omnämnas, att åtskilliga myndigheter

och institutioner, såsom befallningshavanden i Stockholms län, handelskammaren

i Karlstad samt handelskammarens för Örebro och Västmanlands

läns utskott för sistnämnda län, helt allmänt framhålla behovet av lagstiftningsåtgärder

i syfte att erhålla garantier för skiljemännens opartiskhet.

2. Tredje man utses alltid av myndighet.

I ett flertal utlåtanden uttalas betänkligheter mot att utesluta parternas

valrätt. En lagstiftning härom kunde befaras vara ägnad att helt utesluta eller

åtminstone motverka skiljemannainstitutionens användning. Å andra . sidan

framhålles vikten av att den av parternas skiljemän utsedde tredje skiljemannen,

i regel ordförande i skiljenämnden och i verkligheten ofta den. utslagsgivande,

utses på sådant sätt, att garantier för verklig opartiskhet vinnas. I

sådant syfte föreslås, att den tredje skiljemannen alltid skall utses av offentlig

myndighet, företrädesvis överexekutor, eller auktoriserad organisation. Till

myndigheter eller institutioner, som förorda eller ifrågasätta den tredje skiljemannens

utseende av myndighet eller institution höra befallningshavandena i

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Värmlands och Jämtlands län,

Smålands och Blekinge handelskammare, överexekutor i Västervik samt landsfogden

i Kronobergs län. Befallningshavanden i Jämtlands län ifrågasätter

en utökning av antalet skiljemän, som utses av de utav parterna valda skiljemännen,

vilket i och för sig skulle öka skiljenämndens opartiskhet och i ännu

högre grad bleve fallet, därest det opartiska elementet alltid utsages av offentlig

myndighet. Befallningshavanden påpekar emellertid den betydande olägenhet

ur kostnadssynpunkt, som en ökning av skiljemännens antal måste innebära.

3. Skiljemannakårer.

I åtskilliga av förut avsedda utlåtanden, däri förordats samtliga skiljemännens

eller åtminstone den tredje skiljemannens utseende genom offentlig myndighet

eller organisation, har ifrågasatts, att särskilda skiljemannakårer skulle

inrättas, bland vilkas medlemmar skiljemännen skulle .utses.

Särskilda skiljemannakårers inrättande men bibehållande i övrigt av parternas

valrätt samt de av parterna valda skiljemännens befogenhet att utse

den tredje skiljemannen förordas eller ifrågasättes av överståthållarämbetet

samt befallningshavandena i Södermanlands, Gotlands,.. Kristianstads, Hallands

och Kopparbergs län. I dessa myndigheters utlåtanden undertryckas

ingalunda svårigheterna att erhålla skiljemannakårer med tillräckligt allsidig

representation, men det göres gällande, att problemet härom dock bör

kunna lösas. Såsom en lindring i den eljest ovillkorliga plikten att vid utseende

av skiljeman anlita kåren föreslås, av överståthållarämbetet att parterna

skulle äga i skiljeavtalet utse skiljeman och därvid ej behöva halla sig till

kåren, av befallningshavanden i Södermanlands län, att parter, som därom

åsämjas, borde kunna utse skiljemän utom kåren samt av befallningshavanden

i Gotlands län, att parternas ur kåren utsedda skiljemän, eventuellt Konungens

befallningshavande, borde äga befogenhet, att på parts begäran eller da eljest

ansåges erforderligt utse den tredje skiljemannen utom kåren.

En modifierad ståndpunkt i frågan om skiljemäns utseende ur särskilda skil
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr ££6.

31

jomannakårer intages av befallningshavandena i Älvsborgs och Västmanlands

län, vilka förorda, att parterna icke skola vara skyldiga att vid val av skiljemän

hålla sig till någon särskild kår men att däremot den tredje skiljemannen

alltid skall ur en sådan utses.

4. Ökado kompetensvillkor och ed.

. Ett flertal av de myndigheter och institutioner, vilka för att erhålla garantier

för skiljenämndernas opartiskhet framlagt ovan relaterade förslag i sådan

syftning, hava tillika, för samma ändamåls vinnande, uttalat sig för ökade

kompetensvillkor hos skiljemännen eller åtminstone den tredje skiljemannen

samt för ett inskärpande av skiljemännens plikt att vid utövning av sitt kall

förfara opartiskt genom en föreskrift, att skiljemännen skulle, före inträdet i

sin funktion, avlägga en för ändamålet lämpad ed eller högtidlig försäkran.

Dessa uttalanden biträdas av en del andra myndigheter och institutioner,

vilka emellertid i övrigt tillstyrka bibehållande av det nuvarande systemet

med avseende å skiljemännens utseende.

Behörighetsvillkor för skiljemännen i överensstämmelse med vad som gäller

beträffande valbarhet till ledamot i expropriationsnämnd förordras sålunda

av befallningshavanden i Östergötlands län, som dessutom tillstyrker uppställande

av särskilda kvalifikationer i fråga om den tredje skiljemannen. Magistraten

i Linköping, borgmästaren i Ulricehamn, handelskammaren i Gävle

samt elektriska entreprenörsföreningen anse, att endast i fråga om den tredje

skiljemannen särskilda kompetensvillkor böra ifrågakomma, t. ex. samma

villkor, som uppställas för behörighet att utöva domarämbetet, överexekutor

i Vimmerby efterlyser helt allmänt bestämmelser om större kompetens för

skiljemännen.

Vad angår stärkande av skiljenämndens opartiskhet genom bestämmelse om

skyldighet för skiljeman att avlägga ed, t. ex. domared, eller högtidlig försäkran,

förordas detta av advokatsamfundets göteborgsavdelning, som emellertid

samtidigt uttalar tvivelsmål angående möjligheten att i lagstiftningsväg

åstadkomma en verklig inre opartiskhet. Befallningshavanden i Östergötlands

län förordar, att alla skiljemännen skola avgiva en högtidlig försäkran om sitt

uppsåt att opartiskt skilja mellan parterna och i samma riktning uttalar sig

borgmästaren i Ulricehamn.

5. De fasta institutens ställning starkes.

I åtskilliga utlåtanden framhålles det betänkliga i att genom legala regler

utesluta eller kringskära parternas valrätt i fråga om skiljemäns utseende.

Samtidigt understrykes emellertid betydelsen av att genom särskilda bestämmelser

stärka de fasta skiljenämndernas ställning, varigenom allmänheten skulle

på frivillighetens väg föranledas att använda sig av dessa i större utsträckning

än vad som för närvarande är fallet. I denna riktning uttala sig sålunda

kommerskollegiet, Skånes handelskammare, teknologföreningen samt en

skiljaktig mening i Stockholms handelskammare. Kommerskollegiet framhåller,

att frågan om skiljemäns utseende och skiljenämnds sammansättning utgör

det centrala problemet i förevarande lagstiftningsfråga samt att tillräckliga

garantier för en objektivt riktig skiljedom saknas. Efter att hava redogjort

för de olika förslag, som framkommit i syfte att råda bot på missförhållandet,

fastslår kollegiet, att kollegiet för sin del bibragts den uppfattningen,

att ett frångående av de nu gällande bestämmelserna rörande utseende av skil
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

jemän icke syntes kunna, med frånseende av de fasta skiljedomsinstitutens

ställning, äga rum utan fara för att skiljemannalagens praktiska användbarhet

starkt begränsas. Det vore utan tvivel så, att parternas möjlighet att inverka

på skiljenämndens sammansättning ofta för dem vore det avgörande momentet,

då de genom skiljeavtalet frånsade sig rätten att gå till domstol. Sedan kollegiet

av denna grund avvisat någon inskränkning i parternas valrätt framhåller

kollegiet, att den enda åtgärd från det allmännas sida, som kollegiet för

sin del funnit böra ifrågakomma, vore ett stärkande genom statens medverkan

av de bestående fasta skiljedomsinstitutens ställning, i den mån. sådant ansåges

lämpligt och påkallades från institutens egen sida. Kollegiet tillstyrker

för sin del, att möjlighet beredes till offentlig auktorisation av sådana fasta

skiljedomsinstitut samt föreslår närmare villkor för erhållande av auktorisation.

Det syntes även böra övervägas, huruvida icke särskilda lättnader kunde

genomföras för verkställighet av skiljedom,. som meddelas av skiljenämnd,

tillsatt av auktoriserat institut. Med hänsyn till de garantier för en formellt

riktig skiljedom, som finge anses vara för handen i nu avsedda fall, borde det

kunna överlåtas till utmätningsman att verkställa skiljedomen utan föregående

förordnande av överexekutor. I samma anda uttala sig Skånes handelskammare,

teknologföreningen samt en skiljaktig mening i Stockholms handelskammare.

6. I huvudsak bibehållande av det nuvarande systemet.

Ett bibehållande av det nuvarande systemet, möjligen modifierat genom

skärpta jävsbestämmelser för att omöjliggöra de mest flagranta fallen av

olämplig partiskhet, förordas slutligen i åtskilliga utlåtanden. Härvid framhålles

det i regel såsom en förutsättning för hela skiljemannainstitutet, att

den största frihet medgives parterna, framförallt i fråga om valet av skiljemän.

Myndigheter och institutioner, som yttra sig i denna anda, äro befallningshavandena

i Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs och Örebro län, magistraten

i Halmstad, Stockholms samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare,

arbetsgivareföreningen samt advokatsamfundet. _

I ett längre utlåtande motiverar Stockholms handelskammare sin ställning

till förevarande fråga. Efter att hava kritiserat den hos skiljemännen ofta

rådande partiskheten framhåller handelskammaren svårigheten att genom lagstiftningsåtgärder

råda bot härför. Parternas möjlighet att inverka på skiljenämndens

sammansättning vore faktiskt ett avgörande moment, då parterna

frånsade sig rätten att gå till domstol. Parterna ville anförtro sitt väl^och ve

endast i händerna på personer, som de personligen kände och litade pa. Ett

stöd för denna uppfattning vore, att de fasta skiljedomsinstituten anlitades i

mycket mindre omfattning än man kunnat vänta med hänsyn till de garantier

för objektivitet, som de erbjöde. Frågan om en särställning åt de fasta instituten,

vilken skulle uppmuntra allmänheten att anlita dem i stället lör enskilda

skiljenämnder, hade väl varit pa tal inom handelskammaren, men kammaren

hade kommit till den uppfattningen, att de fasta skiljenämnderna borde

få utveckla sig utan hämmande kontroll och söka genom sin egen verksamhet

tillvinna sig allmänhetens förtroende. Även advokatsamfundet understryker,

att det icke vore lyckligt att minska parternas nuvarande stora inflytande

på skiljenämnds sammansättning, i det parternas tillit till skiljemannaförfarandet

i övervägande grad vilade just på detta inflytande och det därav a strade

— mer eller mindre befogade — förtroendet för skiljenämnden. Man hade

i stor utsträckning funnit sig i, att parternas valrätt överflyttats pa privata

korporationer, organiserade av vissa grupper av medborgare, men det vore ej

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

33

troligt, att det förtroende dessa korporationer åtnjöte skulle kunna överflyttas

på någon ämbetsmyndighet eller ens på några statsorganiserade institutioner.

Beträffande utländsk rätt bör erinras följande.

Det synes icke i något kulturlands lagstiftning finnas exempel på att parternas

frihet ifråga om personvalet i det allmänna skiljemannaförfarandet är

underkastad andra regler iin sådana, som kunna sammanfattas under beteckningen

jävsbestämmelser. Frihet för parterna att välja skiljemän råder sålunda

exempelvis i Frankrike, Italien, Tyskland, Holland, Österrike, Polen, England,

Skottland, Danmark, Norge och Finland. Myndighets befattning med skiljenämndens

tillsättning ifrågakommer endast för komplettering av skiljenämnden,

företrädesvis i sådana fall där någondera parten undandrager sig att utse sin

skiljeman eller de av parterna utsedda skiljemännen icke kunna enas om tredje

skiljeman. I vissa lagstiftningar är även denna befogenhet för vederbörande

myndighet synnerligen begränsad.

De i det föregående angivna grunderna för skiljedomsinstitutet göra det uppenbart,

att ett strängt principiellt åtskiljande mellan domstolar och skiljenämnder

är av nöden. Staten fullgör sin uppgift för rättsskipningen genom

domstolarna. Genom dessa beredes varje medborgare tillfälle att få sina tvister

prövade med all den auktoritet, varmed staten förmår att utrusta sina domare.

Snabbheten är den, som följer av de anordningar, staten finner nödiga och lämpliga.

Kravet på snabbare rättsskipning genom domstolarna är en fråga om domstolsorganisationen,

vid vars bedömande staten icke kan bortse ifrån, att rättssäkerheten

likväl är den förnämsta synpunkten. Den som icke önskar anlita

domstolarna för lösningen av sina tvister har intet anspråk mot staten att få en

särskild domstolsorganisation anordnad för sina särskilda syften. Staten har

heller icke anledning att övertaga något ansvar för sådana utom domstolsförfarandet

träffade avgöranden, som enskilda parter för att undvika detta förfarande

kunna finna lämpliga.

När de av staten anordnade domstolarna för sin prövning av tvist nödgas taga

förhållandevis lång tid i anspråk, beror detta sålunda därpå, att staten med

hänsyn till rättssäkerheten och i viss mån även av ekonomiska skäl icke funnit

lämpligt att anordna snabbare rättsskipning. Kravet på en dylik kan väl åberopas

till förmån för förslag till reformer på rättegångsordningens område men

kan icke med fog läggas till grund för ett yrkande att staten skall auktorisera

skiljemannaförfarandet. För de enskilda parter åter, som önska undandraga

sig domstolarnas prövning av uppkommande tvister, ligger det närmast till hands

att en skiljenämnd skall vara grundad icke på statens auktoritet utan på parternas

förtroende. Eftersom staten icke funnit sig kunna ordna domstolsförfarandet

snabbare än som skett följer därav att domstolssystemet icke kan fullständigas

med någon institution, som skulle vid sidan av domstolarna med större

snabbhet utöva statens dömande myndighet.

Det synes därför både från statens och den enskildes synpunkt följdriktigt,

att ansvaret för skiljedomares sakkunskap och oväld principiellt måste bäras av

de enskilda parter, som önska anlita skiljemän i domstols ställe.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 190 käft. (Nr 226.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mai ds proposition nr 226.

Ur dessa synpunkter framgår, att förslagen om att helt eller delvis beröva

parterna valrätt icke överensstämma med grunderna för skiljemannaförfarandet.

Om den regel infördes, att skiljenämnden i sin helhet eller den tredje skiljemannen

skall utses av domstol eller överexekutor, skulle å ena sidan statens ansvar för

sålunda tillsatta skiljenämnder bliva så stort att därav borde följa ett utbyggande

av skiljenämnderna till statliga domstolar, och å andra sidan skulle de önskemål,

som för närvarande föranleda enskilda att ingå skiljeavtal, icke längre kunna förverkligas.

Ett förslag åter om inrättande av fasta skiljemannakårer möter icke samma

principiella invändning, men torde av praktiska skäl vara föga ägnat att motsvara

behovet.

När det såsom föredöme åberopas reglerna för utseende av expropriationsnämnd,

synes denna jämförelse lida av två avgörande brister. Till en början är

att märka, att expropriationsförfarandet är ett av staten anordnat tvångsförfarande,

som icke grundar sig på frivilligt avtal. Statens skyldighet att svara för

värderingsmännens lämplighet är därför vida mer påtaglig än vid frivilliga

skiljeavtal. Men vidare är det vid expropriationsnämnd fråga om ett både lokalt

och sakligt sett ganska begränsat område, inom vilket dess medlemmar böra vara

sakkunniga. Det gäller ju blott att verkställa en värdering av vad som skall på

viss plats expropriationsvis avstås eller upplåtas. Vid det privata skiljeavtalet

åter kunna frågor av de mest skilda slag uppkomma. Den lista över kompetenta

skiljemän, som skulle upprättas, måste därför göras så omfattande att den

skulle sakna praktiskt värde. För avgörande av exempelvis en familjerättslig

tvist kunna parterna önska att till skiljeman utse en dem närstående person, som

i övrigt måhända icke hade några särskilda kvalifikationer för en auktorisation

att i varje tvist vara skiljeman. Listan över skiljedomare borde därför, om

parternas valrätt skulle begränsas till personer upptagna på denna lista, omfatta

snart sagt alla hederliga medborgare.

En annan sak är att på frivillighetens väg anordna fasta skiljenämnder eller

skiljemannakårer. Dessa ha en synnerligen betydelsefull uppgift att fylla. Den

förtjänstfulla verksamhet, som utövas av vissa fasta skiljenämnder, är värd allt

understöd. Men så snart det är klart, att ett anlitande av dylik skiljenämnd bör

grundas på ett frivilligt avtal, så följer därav, att ett sådant understöd icke bör

lämnas i form av någon lagbestämmelse. Det faller därför utom ramen för denna

utredning att anvisa de vägar, på vilka ett sadant understöd ma kunna lämnas.

Det måste emellertid i varje fall ytterst ankomma på de fasta skiljenämnderna

själva att genom sin egen verksamhet vinna ökat förtroende.

Om sålunda det nuvarande systemet till sina principer synes vara fast grundat

såväl ur statens som de enskildas synpunkt, så följer därav, att kravet på

ökad sakkunskap och opartiskhet hos skiljemännen och på ökade garantier

för skiljedoms materiella riktighet icke kan vinna beaktande pa sadant

sätt, att staten därigenom skulle påtaga sig ansvaret härför eller den enskilde

berövas sin frihet. Men av det sagda följer ock, att staten icke är ointresserad

av objektiviteten i skiljemannaförfarandet. Det är fastmera ett statsintresse

att söka tillgodose denna, så långt det låter sig göra utan att ådraga

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

35

staten det direkta ansvaret för förfarandet och utan att beröva den enskilde den

frihet, varå han med fog kan göra anspråk.

De stadganden, varmed det föreliggande förslaget söker tillgodose dessa ändamål,

ha därför väsentligen karaktär av skärpta jävsbestämmelser för skiljemännen,

varjämte emellertid vissa ändringar av reglerna rörande förfarandet och

rörande skiljedomens klander och ogiltighet ävensom en föreslagen ny regel om

skiljemans rätt att betinga sig arvode avse att tjäna samma syfte.

Liksom fallet är med den gällande lagen, äro förslagets bestämmelser tvingande

för parter och skiljemän, om annat ej angives. När en föreskrift kan genom

överenskommelse sättas ur kraft, har antytts, huruvida enighet mellan

parterna är tillräcklig eller om jämväl skiljemännens samtycke fordras.

Det föreliggande förslaget avser icke att lösa de spörsmål inom den internationella

privat- och processrättens område, som kunna uppstå, när här i landet

blir fråga om att tillämpa ett skiljeavtal, som i ett eller annat avseende — t. ex:

med hänsyn till att parterna äro bosatta i utlandet eller förfarandet ägt rum å

främmande ort — tilläventyrs kan betraktas såsom utländskt. Spörsmålet

om de lagbestämmelser, som kunna vara av nöden i fråga om utländska skiljeavtal,

har emellertid, som bekant, gjorts till föremål för en särskild utredning,

som väntas föreligga under den närmaste tiden; och i den lag, vartill nämnda

utredning kan giva upphov, synes gränsen lämpligen kunna uppdragas mellan

tillämpningsområdena för, å ena sidan, denna internationellt-privaträttsliga lagstiftning

och, å andra sidan, den för inre svenska förhållanden avsedda lag

varom här är fråga. I denna senare lag synes alltså allenast böra inflyta en

erinran om förefintligheten av särskilda lagbestämmelser rörande utländskt

skiljeavtal och utländsk skiljedom.

Med avseende på lagförslagets uppställning bör inledningsvis anmärkas, att

stadgandena sammanförts i olika grupper under rubrikerna: skiljeavtalet, skiljemännen

och huru de utses, förfarandet, skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom,

skiljedomskostnaderna samt särskilda bestämmelser. Härav har föranletts

en ganska väsentlig omflyttning av nuvarande bestämmelser, men lagen torde

vinna i översiktlighet.

Skiljeavtalet.

1 §•

Liksom 1887 års lag behandlar lagförslaget endast skiljemannaförfarande på

grund av skiljeavtal. Vad angår genom bestämmelser i lagar och förordningar

pabjudna skiljemannaförfaranden göres i 27 § en erinran, motsvarande nuvarande

17 §, att därom skall gälla vad särskilt är stadgat. Det har ansetts obehövligt

att stadga att med skiljeavtal likställes förordnande i lagakraftvunnet

testamente om tvisters hänskjutande till skiljemän. I fråga om skiljedomsbestämmelse

i bolags eller förenings stadgar innehålla bolags- och föreningslagarna

föreskrift om dess likställighet med skiljeavtal.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition nr 226.

Föremål för

skiljeavtal.

Undanlag.

Liiispende

Parternas möjlighet att undandraga sina tvister statens rättsskipningsorgan

och överlämna deras avgörande åt skiljemän måste av naturliga skäl vara begränsad

till sådana ämnen, i vilkas reglering det allmänna icke äger ett omedelbart

intresse. I enlighet härmed brukar gränsen för skiljemannaförfarandets

tillämplighet allmänt sättas så, att parterna äga sluta skiljeavtal om sådana

frågor, som de kunna fritt avgöra genom en dem emellan träffad förlikning.

Med hänsyn till den för svensk rätt egendomliga gränslinjen mellan

tvistemål och brottmål har området för skiljeavtal, i överensstämmelse med

1887 års lag, i förslaget angivits så, att fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom

förlikning kan träffas, och fråga om ersättning för skada på grund av

brott må överlämnas åt skiljemän. Lika med lagen innebär förslaget, att parterna

må bestämma skiljemännens antal till en eller flera. Liksom nu är fallet

må enligt förslaget skiljeavtal slutas antingen om uppkommen tvist eller om

framtida tvist, härflytande av visst rättsförhållande, som angives i avtalet.

Genom lag den 22 juni 1928 infördes i 1 § skiljemannalagen ett tredje stycke

innefattande en erinran om att annorstädes stadgats om rätten att till avgörande

av skiljemän hänskjuta tvist rörande kollektivavtal. Med hänvisningen

avses 11 § i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol. Detta lagrum innefattar

en viss inskränkning i befogenheten att till skiljemän hänskjuta frågor av

tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas. En annan inskränkning

i denna befogenhet har tidigare gjorts genom lagen den 10 mars 1923

med vissa bestämmelser rörande hyra, i det att dess 11 § stadgar att skiljeavtal

mellan hyresvärd och hyresgäst om framtida tvist utan förbehåll om rätt

att klandra skiljedomen ej skall äga tillämpning å tvist angående hyresgästens

rätt eller skyldighet att tillträda eller behålla lägenheten.

Den år 1928 i 1 § skiljemannalagen införda erinringen har upptagits såsom

2 stycket i förevarande § och utsträckts att omfatta jämväl stadgandet i

1923 års liyreslag.

I 1 § 1 stycket 2 punkten av gällande skiljemannalag stadgas, att om tvist

redan är vid domstol anhängig, skiljeavtal, som slutes därom, icke är gällande,

med mindre saken vid domstolen nedlägges. Denna bestämmelse ger uttryck

åt en riktig grundsats, nämligen att skiljemän, lika väl som allmän domstol,

ej må upptaga tvist, som redan är anhängig vid domstol, samtidigt som det

bör vara parterna medgivet att genom rättegångens nedläggande vinna möjlighet

att hänskjuta tvisten till skiljenämnd. Skiljenämndens behörighet bör

då emellertid icke göras beroende av frågan huruvida ett formellt nedläggande

av rättegången verkligen äger rum. Genom förbiseende kan detta försummas

och skiljedomen skulle då bliva ogiltig. Det bör vara tillfyllest att parterna

träffat avtal om rättegångens nedläggande, men för god ordnings skull synes

det vara lämpligt föreskriva att detta avtal skall hava träffats skriftligen.

Ett stadgande av denna innebörd, avseende såväl att rättegång som att lagsökning

pågår, har upptagits såsom 3 stycke i förevarande §. I sammanhang

därmed har tillagts, att skiljemän ej heller må upptaga fråga, som blivit genom

lagakraftägande beslut avgjord. Även om det står parterna fritt att genom

förlikning ordna sitt mellanhavande på ett från sådant beslut avvikande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

37

sätt, kan det ej anses riktigt, att detta sker i den ordning att den avgjorda,

tvisten underkastas en förnyad prövning genom skiljemän. I vad mån en överträdelse

av de nu föreslagna förbuden för skiljemän att upptaga tvist bör medföra

skiljedomens ogiltighet, framgår av 20 §.

Beträffande formen för skiljeavtalet förslås icke någon ändring av den gällande

regeln, att skiljeavtalet icke bindes vid skriftlig form.

2 §.

1887 års lag uppställer i motsats till äldre rätt den presumtionen, att parter,

som sluta skiljeavtal, skola anses hava utfäst sig att åtnöjas med den blivande

skiljedomen, så snart de icke gjort förbehåll om rätt att klandra domen.

Denna presumtion, som säkerligen motsvarar parternas avsikt i det ojämförligt

övervägande antalet fall, har bibehållits.

Lagen förklarar sig vara icke tillämplig å avtal med klanderförbehåll. Det

av nya lagberedningen framlagda förslaget till skiljemannalag omfattade däremot

sådana avtal. En frist stadgades, inom vilken skiljedomen skulle av

missnöjd part klandras. Häremot gjordes vid förslagets granskning inom högsta

domstolen anmärkning bl. a. ur den synpunkten, att därigenom skulle tillskapas

en första domstolsinstans, vars existens skulle bero av parternas frivilliga

överenskommelse. Skiljeavtal med klanderförbehåll vore endast ett

förlikningsförsök, och då lagen ej reglerade andra former för förlikningsförsök

utom rätta, vore en lagstiftning angående förevarande form icke av nöden. E»

av lagen stadgad frist för klandret kunde lätt förbises av part. Anmärkning

gjordes ock mot att ett av enskilda personer givet utlåtande, som endast hade

naturen av ett förlikningsförslag, skulle genom underlåtet klander kunna verkställas

såsom dom. I anledning av dessa anmärkningar ändrades i propositionen

förslaget så, att lagen förklarades otillämplig på skiljeavtal med klanderförbehåll.

Bortsett från fransk och därmed besläktad lagstiftning är det ej i utländska

rättsordningar vanligt, att skiljeavtal med parterna förbehållen rätt att i

materiellt avseende överklaga skiljedomen gjorts till föremål för behandling

i lag. Stundom anses avtal, som innehåller sådant förbehåll, ogiltigt. I några

av de avgivna utlåtandena påyrkas en legal reglering av dessa avtal. Framställning

härom göres av handelskammaren i Gävle och kommerskollegiet. Eu

minoritet inom Smålands och Blekinge handelskammare har ock omfattat

denna mening, under det att flertalet uttalat sig däremot. Befallningshavanden

i Uppsala län framhåller till övervägande att lagstifta om avtal med klanderrätt.

I avstyrkande riktning uttala sig befallningshavanden i Blekinge

län och handelskammarens för Örebro och Västmanlands län utskott för sistnämnda

län.

De sparsamma uttalanden, som sålunda förekomma till förmån för en lagstiftning

om skiljeavtal med parterna förbehållen rätt att vid domstol överklaga

skiljedomen i materiellt hänseende synes icke tyda på att något behov

av en sådan reform gjort sig mera allmänt känt. Om någon fördel över huvud

vore att hämta av en sådan lagstiftning, skulle den sannolikt hänföra sig till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

S8

ett stadgande, som begränsade klandertiden till en legal frist efter vars förlppp

skiljedomen finge verkställas. I övrigt lära dessa avtal ock deras rättsverkningar

föga ägna sig för reglementering, och den kritik som ägnades nya

lagberedningens förslag på denna punkt synes alltjämt i huvudsak befogad.

Avtalets utpräglade syfte att åvägabringa en förlikning mellan parterna vinnes

bäst om full frihet får råda med avseende på förfarandet. Mot lagstiftning

kunna för övrigt anföras i viss mån samma skäl, som gälla mot inrättandet

av fasta förlikningsinstitutioner. Avtalen kunna befaras oftare leda till

förhalande än till påskyndande av rättstvisters avgörande. Tanken på en

lagstiftning synes därför böra förfalla. Ej heller torde det, efter förebilden av

vissa utländska lagar, erfordras regler om skiljeavtal med förbehåll om klander

till en högre skiljenämnd.

B §.

Om, sedan yrkande om tillämpning av skiljeavtal blivit framställt, part bestritt

detta yrkande, eller om part ej fullgör vad honom åligger i fråga om val av

skiljeman, utgör enligt 10 § i skiljemannalagen skiljeavtalet ej längre hinder för

motparten att få tvisten prövad vid domstol. Detta undantag från regeln om

skiljeavtalets processhindrande verkan har upptagits i sammanhang med övriga

stadganden om skiljeavtalet.

4 §•

. Såsom i den inledande motiveringen framhållits, falla utanför den föreslagna

lagens område de spörsmål, som angå tillämpningen av utländskt skiljeavtal

eller utländsk skiljedom.

En fråga, som emellertid svårligen kan förbigås i denna lag, gäller lagens

tillämplighet gent emot part, som har hemvist utom riket. Ett sådant

förhållande kan nämligen tänkas vara för handen även i fall då skiljeavtalet

inåste här i landet betraktas såsom svenskt, exempelvis när vid dess avslutande

endera parten har hemvist här i riket och det ej av omständigheterna framgår

att förfarandet skall äga rum å utländsk ort. Därest ej i förevarande lag infjöte

eu bestämmelse i ämnet, skulle i dylikt fall ett skiljemannaförfarande mot

parts bestridande kunna under medverkan av svensk myndighet framtvingas här

i landet. Att på detta sätt inskrida mot en part, som icke kan vid svensk domstol

sökas för gäld, har vid det övervägande, som ägt rum i samband med utredningen

om erforderliga lagbestämmelser i fråga om utländska skiljeavtal,

synts icke riktigt. Annat blir emellertid förhållandet om skiljeavtalet innebär,

att förfarandet skall förläggas till Sverige. Vid bedömandet av vad avtalet

i detta hänseende innebär måste tagas hänsyn icke blott till avtalets bokstavliga

innehåll utan även till omständigheter, som eljest äro ägnade att belysa parternas

syfte. Skulle exempelvis skiljemannauppdraget hava anförtrotts en eller

annan här i landet verkande fast skiljenämnd eller eljest till här boende skiljemän

måste det antagas, att parterna varit ense om förfarandets förläggande

till vårt land.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SSO.

39

Skiljemännen och huru de utses.

5 §•

Förevarande § i förslaget återger i åtskilliga stycken vad redan i 4 § av

gällande lag finnes stadgat. I dessa delar liksom beträffande sådana stadganden.

som i förslaget underkastats formella eller mindre väsentliga ändringar,

är särskild motivering i detta sammanhang ej av nöden.

En fråga, som vid lagförslagets beredande varit föremål för särskild uppmärksamhet

är -—• helt naturligt med hänsyn till de uttalanden som givit anledning

till lagarbetet — spörsmålet, i vad mån det må vara möjligt att genom skärpta

jävsbestämmelser bereda ökade garantier för skiljemans skicklighet och opartiskhet.

I de inkomna utlåtandena har befallningshavanden i Uppsala län ifrågasatt

möjligheten av att såsom jävsgrund stadga det fall, att skiljemans val uppenbarligen

måste anses föranlett mera av hans personliga förhållanden till part

än av hans sakkunskap och omdömesförmåga. Magistraten i Halmstad har

ifrågasatt jäv för person, som tillhandagår allmänheten med juridisk rättshjälp,

att vara skiljeman i tvist, däri han på ett förberedande stadium varit biträde åt

endera parten, ävensom för den, som i tidigare skiljedom uttalat viss mening i

den föreliggande rättsfrågan, att vara tredje skiljeman. Slutligen har borgmästaren

i Ulricehamn givit uttryck åt den uppfattningen, att personer, som

ägna sig åt sakförarverksamhet, borde vara uteslutna från behörighet att vara

skiljemän.

I 8 punkten av förslaget uppställes såsom en allmän jävsgrund, att särskild

omständighet föreligger, som är ägnad att minska förtroendet till skiljemannens

opartiskhet, varjämte i 6 punkten, i anslutning till magistratens i Halmstad

yttrande, stadgas jäv för den, som varit part behjälplig att förbereda eller utföra

hans talan i saken. Enligt gällande rätt är allenast den jävig, som varit fullmäktig

i saken, varmed torde förstås den, som vid tidigare handläggning inför

domstol varit parts ombud i saken. Möjligen kan jävet anses omfatta

jämväl den, som med motparten för sin huvudmans räkning förhandlat däri

utom rätta. Den föreslagna bestämmelsen avser att undanröja det stötande

men icke så sällan förekommande tillvägagångssättet, att en advokat, efter

att hava förberett partens talan genom råd och anvisningar, låter sig av parten

väljas till skiljeman och överlåter åt någon sig närstående jurist att utöva

det formella fullmäktigskapet.

I gällande lag uppställes såsom jävsgrund, att skiljeman vittnat i saken.

Förslaget likställer härmed i 6 punkten det fall att han däri yttrat sig såsom

sakkunnig.

Slutligen har i angivet syfte jäv stadgats för den, som mottagit eller betingat

sig ersättning i strid mot vad i förslagets 23 § stadgas. Även detta stadgande

är avsett att bereda en viss garanti mot skiljemans partiskhet.

Jäv.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Eungl. Maj:ts proposition nr 226.

När i förslaget uteslutits den i gällande lag angivna jävsgrund, att skiljemannen

blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta, har detta skett för

att undanrycka ett stöd åt den förvisso felaktiga uppfattningen, att de av parterna

valda skiljemännen skulle vara att betrakta såsom ombud för den part,

som utsett skiljemannen. Det lär emellertid ej sällan komma att inträffa, att

de personer, som skulle vara jäviga enligt detta stadgande, hemfalla under nyss

berörda, i 8 punkten upptagna allmänna jävsbestämmelse.

Enligt gällande lag måste skiljemannen ha fyllt 25 år, vilket synes betyda

att han för att vara behörig måste hava vid valet fyllt 25 år. Enligt förslaget

stadgas, att skiljeman skall vara myndig. Detta överensstämmer med den

grundsatsen, att parternas vilja bör vara avgörande. Part, som finner sina intressen

betjänta med att utse en person i åldern 21—24 år, har uppenbarligen

ett stort förtroende till den valde, och det är från allmän synpunkt knappast

tillräcklig anledning att motsätta sig dennes utseende till skiljeman. För motparten

kan å andra sidan den sålunda valde skiljemannens ungdom icke inverka

menligt, då den på sin höjd kan giva minskad auktoritet åt hans motparts synpunkter.

Det föreslagna stadgandet innebär jämväl, att den, som är förklarad

omyndig, är jävig såsom skiljeman.

Enligt gällande skiljemannalag 4 § må, då saken handlagts vid häradsrätt,

nämndeman, som deltagit i behandlingen, ej av sådan anledning anses jävig såsom

skiljeman. Det torde kunna antagas, att detta stadgande tillkommit med

tanke särskilt på det fall, att häradsrätten i sin dom överlämnar viss fråga, t. ex.

rörande skadeståndsbelopps bestämmande, till skiljemäns avgörande. Om nu

jävet i enlighet med förslagets 4 punkt begränsas till det fall, att skiljemannen

såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som kan bli föremål för skiljemännens

prövning, inträder i sådana fall som nyss sagts alltjämt icke något jäv

för nämndemannen att vara skiljeman. Detta synes heller icke bliva fallet, om

häradsrätten förklarat sig på grund av skiljeavtal obehörig och nämndeman, som

deltagit i detta beslut, blir vald till skiljeman. Visserligen ha skiljemännen att

för sin del pröva frågan om skiljeavtalets tillämplighet, men detta är ej en prövning

av häradsrättens beslut. Föreligger åter ett fall, där skiljemän verkligen

ha att pröva domstols beslut, synes jäv böra inträda även för nämndeman. På

dessa grunder vilar avfattningen av förslagets 4 punkt.

Enligt gällande lag är den, som åtnjuter lön eller underhåll av kronan, icke

på grund därav jävig såsom skiljeman i sak, däri kronan är part. Förslaget

stadgar härifrån det undantaget, att den, som är anställd i något statens affärsdrivande

verk, dock skall vara jävig i sak, som rör dess verksamhet. Detta undantag

synes betingat av dylika verks ställning och av beskaffenheten av de

tvister, för vilka ett sådant verk genom att driva affärer kan utsättas.

I anslutning till de regler, vilka redan i gällande lag uppställas till motverkande

av parts försök att i samverkan med den av honom utsedde skiljemannen

iörhindra åvägabringande av en giltig skiljedom, har i 9 punkten av förslaget

såsom jävsanledning upptagits det förhållande, att för skiljeman mot uppdragets

utförande möter hinder, som kan antagas bliva långvarigt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

41

Enligt gällande rätt anses den omständigheten, att part vid skiljenämndens

sammanträde ägt kännedom om förhållande, som grundar jäv beträffande den av

motparten valde skiljemannen, icke medföra, att parten förlorat sin rätt att

genom klander av skiljedomen göra jävet gällande.1 Härutinnan innefattar förslaget,

såsom framgår av 21 §, näst sista stycket, den, efter vad det förefaller,

av god ordning påkallade avvikelse, att part icke må göra gällande jävsanledning,

där han genom att utan gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes

bör anses ha avstått från att åberopa felet.

I vissa utlåtanden har ifrågasatts upphävande av det förbud för justitieråd

och regeringsråd att vara skiljemän, som enligt beslut av 1926 års riksdag

stadfästs i Kungl. brev till statskontoret den 11 juni 1926. Huru uppenbart

det än vill förefalla, att detta förbud, sett från skiljemannainstitutets synpunkt,

inskränker möjligheten att vinna lämpliga skiljemän, torde frågan härom icke

falla under skiljemannalagens reglering, enär de skäl, som föranlett förbudet,

äro att söka i andra grunder än sådana, som äro att taga under beaktande vid

lagstiftningen i detta ämne.

6 §.

I de allmänna motiven har framhållits, att förslaget, liksom den gällande Skiljenämnlagen,

överlåter åt parterna att bestämma skiljemännens antal och hur de skola dens normala

utses. Parternas överenskommelse i denna del kan innefatta ett mer eller mindre mtning.

fullständigt avgörande om skiljenämndens sammansättning. Sålunda kunna

parterna enas om, att tvisten skall avgöras av viss person eller av flera namngivna

personer. Överenskommelsen kan innefatta att skiljemännens antal och

sättet för deras utseende bestämmes, utan att personvalet samtidigt sker. En

tillämpning av grundsatsen om parternas dispositionsrätt över skiljenämndens

sammansättning föreligger, då parterna gemensamt överlämna åt en fast skiljedomsinstitution

att avgöra tvisten. Därmed bli dennas stadgar avgörande för

skiljemännens antal och utväljande.

I vad sålunda gäller avser förslaget ingen ändring.

För den händelse parterna ej träffat överenskommelse om skiljemännens antal

och huru de skola utses, giver lagen i 3 § föreskrift om en viss normal sammansättning

av skiljenämnden, som då blir att iakttaga. Skiljenämnden skall bestå

av tre ledamöter, av vilka parterna välja var sin och de sålunda valda den tredje.

Denna föreskrift har visat sig utomordentligt praktisk och tack vare densamma

har skiljedomsklausulen i de flesta avtal kunnat inskränkas till: »tvister på

grund av detta avtal skola avgöras av skiljemän enligt lagen den 28 oktober

1887» eller dylikt. Emot stadgandet har emellertid anmärkts, att det enligt sin

avfattning är tillämpligt, så snart parterna ej i skiljeavtalet nämnt skiljemännen

eller däri bestämt deras antal och sättet för deras utväljande. Då krav på

särskild form för skiljeavtalet ej uppställes, synes anledning ej föreligga att

frånkänna en av parterna utom skiljeavtalet träffad överenskommelse i dessa

stycken verkan. Förslaget bibehåller stadgandet men låter det träda ur funktion

genom varje avvikande överenskommelse parterna emellan.

1 Sv. juristtidning 1927 rf. s. 62.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SS6.

7 §•

Parternas val överensstämmer med vad nu är föreskrivet i 6 §. I sak kar endast den modiav

skiljemän. fjkati0nen vidtagits, att stadgandet om parts skyldighet att fjorton dagar

efter mottagen skriftlig underrättelse om motpartens val av skiljeman underrätta

motparten om sitt val, kan sättas ur kraft genom varje parternas överenskommelse

och ej endast sådan, som innehålles i skiljeavtalet.

8 §.

överexekutor 8—10 §§ giva regler för den händelse hinder av olika slag möta mot skilje
eller

rätten? namn(Jeils tillsättande eller dess fortsatta bestånd. Liksom enligt den gällande

lagen (7—9 §§) ställes för vissa av dessa fall offentlig myndighets

medverkan till förfogande för part, som önskar genomföra skiljemannaförfarandet,

sålunda att myndigheten på hans framställning förordnar skiljeman.

Därvid möter till en början frågan, om vilken myndighet lämpligen bör utöva

denna funktion.

Till detta spörsmål intaga de till grund för 1887 års lag liggande förslagen

olika ställning. Nya lagberedningen föreslog i sitt principbetänkande (1884),

att allmän underrätt skulle utse skiljeman. Beredningens förslag till lag

om skiljemän (1885) förläde befogenheten till överexekutor. Vid förslagets

granskning i högsta domstolen yppades skiljaktiga meningar. En ledamot

förordade rätten i stad, domaren på landet och överexekutor. Tre ledamöter

uttalade i princip sympatier för rätten eller undantagsvis dess ordförande

men befarade att därav under dåvarande förhållanden möjligen kunde

framkallas förvecklingar och tidsutdräkt och stannade därför vid att föreslå

Konungens befallningshavande eller rätten i stad och domaren på landet eller

utmätningsmannen i orten. En ledamot tillstyrkte överexekutor och slutligen

en ledamot rätten eller domaren. Propositionen till 1887 års riksdag stannade

vid att föreslå överexekutor, den lösning, som ock blev lagens. Denna ståndpunkt

motiverades i propositionen med, att det vore mindre lämpligt att lämna

ett dylikt uppdrag åt underrätt, som framdeles kunde nödgas ingå i prövning

av instämd talan angående felaktighet, som förmenades hava förelupit vid

skiljemännens utseende. Då ett sådant uppdrag närmast avsåge en verkställighetsåtgärd,

som äskades på grund av skiljeavtalet, borde det lämpligen lämnas

åt överexekutor.

Mot överexekutorernas utövning av befogenheten att utse skiljemän ha ej

sällan anmärkningar framställts. Anmärkningarna ha för det mesta avsett

att en slentrianmässig behandling ägnats dessa ärenden. Hos överexekutorerna

förmenas den praxis ha utbildat sig att utan tillbörligt beaktande av tvistens

beskaffenhet och den olika art av sakkunskap, som i skilda fall må ha varit

önskvärd, samma person utses, ofta någon i verket anställd. Att dessa klagomål

icke saknade fog, vitsordades av Kungl. Maj:t i propositionen till 1919 års

riksdag om ändringar i skiljemannalagen och av första lagutskottet i dess utlåtande

över propositionen. Samtidigt med utfärdandet av sistnämnda lag

erinrade också Kungl. Maj:t, såsom redan antytts, i ett cirkulär samtliga överexekutorer

om de uttalanden, som vid behandlingen av förslaget till denna lag

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

43

gjorts såväl i statsrådet som i riksdagen angående vikten av att vederbörande

överexekutor före utseende av skiljeman ägnade synnerligen omsorgsfull prövning

åt frågan om de kvalifikationer, som för den i det särskilda fallet föreliggande

tvistens avgörande skäligen böra fordras av skiljemannen. Tillika

anbefalldes överexekutorerna att inkomma med vissa uppgifter angående de

under tiden 1 juli—31 december 1919 till skiljemän förordnade personer. Med

anledning av ånyo anförda klagomål infordrade sedermera chefen för justitiedepartementet

enahanda uppgifter för åren 1923 och 1924.

Några av de institutioner, som avgivit utlåtande om skiljemannalagens reformering,

ha därvid tillika uttalat sig om överexekutorernas praxis vid förordnande

av skiljemän. Sålunda säger Stockholms handelskammare, att tidigare

starkt missnöje försports med det sätt, varpå överexekutorerna fullgjort

ifrågavarande uppdrag, men att förhållandena torde ha blivit bättre efter utfärdandet

av 1919 års cirkulär. Advokatsamfundet yttrar sig i samma riktning

och anser det ej kunna bestridas, att fortfarande i en hel del fall genom

myndighet utsedda skiljemän icke besitta de kvalifikationer, som skäligen

kunna fordras.

Vad sålunda förekommit ger anledning att taga under övervägande om icke

någon annan ordning kunde vidtagas för utseende av skiljeman, när sådant

skall ske genom offentlig myndighets försorg. Såvitt kan bedömas av de från

överexekutorerna inkomna uppgifterna sakna advokatsamfundets erinringar

ej helt fog. De skäl, som vid skiljemannalagens tillkomst anfördes för att

lämna uppdraget åt överexekutor hellre än åt domstol, synas ej vara nödvändigt

avgörande. Uppgiften att i förekommande fall förordna skiljeman lär böra

räknas till sådan rättsvårdande verksamhet, som naturligast tillkommer domstolarna

och för vilken domarna genom utbildning och vana vid rättsliga spörsmål

äga goda förutsättningar. Enligt flera författningar (t. ex. vattenlagen

4:6 mom. 2, nyttjanderättslagen 2:8) har uppdraget att utse skiljeman anförtrotts

domaren. Om processkommissionens förslag att överexekutorsgöromålen

skola övertagas av underrätterna genomföres, kommer befogenheten att

utse skiljeman att utövas av domstol.

Likväl synes det icke kunna tillstyrkas, att den ifrågavarande uppgiften

under nuvarande förhållanden flyttas från överexekutor till underrätt. Vad

städerna beträffar skulle åtgärden i många fall ej innebära någon förändring;

i andra endast att ärendena handlades av flera av magistratens och rådstuvurättens

ledamöter. På landsbygden måste, så länge underrätternas permanens

ej genomförts, befogenheten anförtros åt domaren, ej åt häradsrätten, om tillbörlig

skyndsamhet skall uppnås. Men med det rådande vikariatsystemet kan

ej förväntas, att erforderlig personkännedom och allmän erfarenhet alltid förefinnes

hos dem, som komme att handlägga dessa ärenden. Vid sådant förhållande

och då en överflyttning till domstolarna skulle påkalla en del särskilda

föreskrifter om förfarandet i dessa ärenden, torde tills vidare överexekutorerna

böra bibehållas vid sin befattning med dessa ärenden. Av vikt är emellertid

att från tid till annan undersökes, huru uppgiften fullgöres, och tilläventyrs

befunna missbruk göras till föremål för sådana åtgärder, som må

finnas påkallade.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Underlåtenhet

att utse

skiljeman.

9 § i den gällande lagen föreskriver, att om vad part, som skall välja skiljeman,

i sådant avseende åligger, ej varder fullgjort, eller om skiljemän, som

skola tillkalla ytterligare skiljeman, ej kunna enas om valet, skiljeman skall,

såvida skiljeavtalet ej innehåller annan bestämmelse, utses av överexekutor i

den ort, där endera parten har sitt bo och hemvist.

Denna föreskrift, som jämte andra är avsedd att giva lojala parter medverkan

från statens sida för att få skiljemannaförfarandet genomfört, har i

praxis visat sig oumbärlig och ändamålsenlig. Den har ock upptagits i förslaget.

Liksom annorstädes har den ändringen vidtagits, att en utom skiljeavtalet

träffad partsöverenskommelse tillerkänts samma förmåga att bryta

lagen som en klausul i skiljeavtalet.

I utlåtandena yppas någon gång tvekan, huruvida, i det fall, att skiljemän

ej kunna enas om val av ytterligare skiljeman, ansökan hos överexekutor må

göras endast av part eller jämväl av skiljeman. I det för riksdagen 1919

framlagda förslaget till ändringar i skiljemannalagen förutsattes i 11 a §

att sådan ansökan skulle kunna göras jämväl av skiljeman. Häremot gjorde

lagutskottet anmärkning och paragrafen erhöll en avfattning, som anger att

ansökningen förutsattes utgå från part. För att undanröja varje tvekan har

i förevarande § uttryckligen sagts, att endast part må göra ansökan om förordnande

av skiljeman.

Om skiljeman skall utses av parterna gemensamt men dessa ej kunna enas,

har överexekutor nu ej befogenhet att förordna skiljeman. Om parterna ej

meddelat föreskrift hur skiljeman i denna situation skall utses, blir följden av

parternas oenighet, att skiljeavtalet vid utgången av den för skiljedoms meddelande

bestämda tiden förfaller. En sådan verkan kunde måhända synas

ej nödvändigt böra följa av parternas oförmåga att enas. Ej sällan kan det

för parterna väsentliga ha varit att få uppkommande tvister avgjorda i skiljemannaförfarande

i stället för att anlita den långsammare domstolsprocessen.

Det kunde därför synas påkallat, att lagen läte parternas bristande enighet

vid valet föranleda, att överexekutor på ansökan utsåge skiljeman. Emellertid

lärer i de flesta dylika fall den huvudsakliga grunden till parternas

överenskommelse vara just att de lyckats ena sig om en enligt bådas mening

lämplig skiljeman. Det synes därför bäst överensstämma med vad som genomsnittligt

kan antagas ha varit parternas avsikt att låta skiljeavtalet vara förfallet,

om parterna ej kunna enas om valet av skiljeman, som det ankommer på

dem att välja gemensamt.

Lagen ger ej nu någon regel för det fallet, att en utomstående, d. v. s. någon

som ej är part eller skiljeman i målet, åt vilken parterna anförtrott att välja

skiljeman, vägrar åtaga sig detta uppdrag eller underlåter att fullgöra valet

inom skälig tid. Denna fråga har några gånger varit föremål för prövning i

högsta instans,1 därvid ansetts, att skiljeavtalet under angivna förhållande ej

utgjorde hinder för domstols prövning av tvistefrågan. Denna ståndpunkt

synes böra fastslås i lagen. När parterna anförtro valet av skiljemän åt en

utomstående, t. ex. en fast skiljedomsinstitution, lär detta i regel bero på att

1 N. J. A. I 1916, s. 466 och 1920 s. 97.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2SG.

45

parterna ansett denna på grund av sakkunskap eller eljest besitta särskilda

förutsättningar för valrättens utövning. Avtalet kan då ej skäligen fullständigas

med en lagbestämmelse, som låter valrätten övergå till en myndighet utan

särskild sakkunskap, utan bör påföljden bliva att skiljeavtalet förfaller, såvitt

den uppkomna tvisten angår, med mindre parterna bestämt annat.

9 och 10 §§.

I dessa §§ behandlas i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande 7 och

8 §§ påföljden av skiljemans avgång från uppdraget eller uraktlåtenhet att

vederbörligen befatta sig med arbetet. Denna påföljd är olika, allt eftersom

fråga är om en i skiljeavtalet utsedd eller en senare tillkallad skiljeman. Beträffande

den i skiljeavtalet nämnde skiljemannen stadgas i förslaget § 9 överensstämmande

med nuvarande 7 §, att hans vägran att mottaga uppdraget, hans

avsägelse av ett redan åtaget uppdrag liksom ett på jäv eller annan anledning

beroende förhinder för honom att fullgöra uppdraget medför, att skiljeavtalet

i brist på annan partsöverenskommelse förfaller, såvitt angår den ifrågavarande

tvisten. När vid sidan av nu angivna omständigheter namnes skiljemannens

frånfälle, lär därmed ej föreslås någon ändring i vad nu gäller. Det kunde

sättas i fråga att fullständiga lagrummet med en föreskrift att skiljeavtalet

förfölle, jämväl om skiljemannen ej befattade sig med uppdraget på sätt för

dess vederbörliga fortgång kräves. Då skiljeavtal i varje händelse förfaller

efter sex månader och med hänsyn till frågans beskaffenhet ett slutligt domstolsavgörande

rörande skiljeavtalets bestånd för det mesta ej skulle hinna dessförinnan

utverkas, lär emellertid det ifrågasatta stadgandet kunna undvaras.

10 §, som skulle ersätta nuvarande 8 §, reglerar motsvarande fall med avseende

på skiljeman, som ej utsetts i skiljeavtalet. I likhet med vad den gällande

lagen föreskriver blir påföljden av sådan skiljemans avgång eller tredska icke

att avtalet förfaller utan att skiljemannen ersättes med en annan. Fråga uppstår

då, om denne skall utses av den eller dem, som valt den förre, eller om

valrätten skall övergå till överexekutor. För att förekomma obstruktion överflyttades

genom 1919 års lagändring valrätten i betydande mån från part eller

skiljemännen till överexekutor. De regler, som i förevarande paragraf i förslaget

härom upptagas, överensstämma med innehållet i 8 § i dess nuvarande

lydelse ehuru förslaget sökt giva lagrummet en mera omfattande och följdriktig

avfattning. Endast såtillvida ha sakliga ändringar ifrågasatts, att huvudregeln,

enligt vilken överexekutor förrättar kompletteringsvalet, må brytas

även av sådan parternas överenskommelse, som ej fått plats i skiljeavtalet,

samt att undantaget, enligt vilket den nya skiljemannen i vissa fall får utses

av part, utsträckts så, att även skiljemän i motsvarande fall må anställa kompletteringsval.

Därjämte har en erinran gjorts om att sistnämnda undantagsbestämmelse

ej kommer till användning i fall parterna överenskommit om annan

ordning för komplettering av skiljenämnden.

Vid dessa lagrum må slutligen anmärkas att förslaget överensstämmande

med den gällande lagen ej stadgar tvångsmedel mot den, som åtagit sig skiljemannauppdrag,

men uraktlåter att behörigen driva saken. Det säger sig självt,

Skiljemäns

avgång eller

tredska.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

att sådana medel, även om de ej kunna anses helt stridande mot uppdragets

natur, föga äro ägnade att hos skiljemannen väcka det intresse för saken, varförutan

ett gott resultat av hans arbete ej kan förväntas. En annan sak är

att en skiljeman, som utan giltig anledning avgår från ett åtaget uppdrag eller

tredskas att fullgöra det, enligt allmänna rättsgrundsatser är pliktig gottgöra

parterna därigenom vållad skada.

Förfarandet.

Skiljemannalagen giver i 5 § regler om parts rätt att påkalla skiljeavtals

tillämpning och om vad han därvid har att iakttaga. I 11, 12 och 13 §§ meddelas

stadganden om skiljedomen, tiden för dess meddelande, sättet för dess beslutande

och dess form. Själva förfarandet efter det skiljeavtalets tillämpning

blivit påkallat och till dess saken överlämnats till dom lämnar lagen oreglerat,

om man bortser från en år 1919 införd bestämmelse (9 a §) om sammankallande

ledamot.

Såsom uttalanden vid lagens tillkomst1 giva vid handen, är denna lagens

knapphet avsiktlig. Bestämmelser, som binda skiljemännen i deras göranden

och låtanden, borde icke meddelas; endast regler, som hjälpte en lojal part att

få skiljenämnden till stånd och förhindrade allt för stor tidsutdräkt, ansågos

erforderliga.

I de nu avgivna utlåtandena betecknas ganska allmänt lagens regler om förfarandet

såsom otillräckliga och utförligare bestämmelser i ämnet efterlysas.

Allmänna uttalanden i detta syfte innehålla, bland andra, utlåtandena från befallningshavandena

i Kronobergs och Kalmar län, överexekutor i Kalmar och

Västergötlands—norra Hallands handelskammare. Många angiva tillika, i vilka

avseenden föreskrifter anses önskvärda. Så är fallet med befallningshavandena

i Jönköpings, Kalmar, Blekinge och Västmanlands län, magistraten i Göteborg,

borgmästarna i Borås och Ulricehamn, Stockholms, Smålands—Blekinge,

Göteborgs handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län och handelskammaren i Gävle, tekniskt-industriella skiljedomsinstitutet,

elektriska entreprenörsföreningen, teknologföreningen, advokatsamfundet och

dess göteborgsavdelning samt kommerskollegiet, önskemålen avse särskilt att

erhålla föreskrifter, som tillförsäkra parterna behörig tillgång att utveckla sin

talan, ävensom bestämmelser om bevisnings upptagande. Längst går befallningshavanden

i Västmanlands län, som framlägger huvuddragen av en ganska

detaljerad rättegångsordning, avsedd att lagfästas för skiljemannaförfarandet.

Å andra sidan saknas ej röster, som varna för en ingående reglering av förfarandet.

I denna riktning uttala sig Stockholms handelskammare, handelskammarens

för Örebro och Västmanlands län utskott för sistnämnda län, elektriska

entreprenörsföreningen, advokatsamfundet och kommerskollegiet.

Denna mening, som ju överensstämmer med den av 1887 års lagstiftare omfattade,

synes vara riktig. Friheten från tyngande former är helt visst en

1 I kamm. prot. 1887 B nr 18 s. 18 och 28.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %26.

47

nödvändig förutsättning för skiljemannaväsendets trivsel ocli utveckling och

tillika ett av de viktigaste bland de motiv, som bestämma parter att välja skiljemannaförfarandet

framför den allmänna rättegången, En del av de tvister,

som vanligast skjutas under skiljemän, såsom värderingsfrågor, låta väl behandla

sig i ett utomordentligt enkelt och formlöst förfarande. Med skiljemannaförfarandets

uppgift att i högre grad än rättsskipningen vid domstolarna

lämna rum för avgöranden efter billighet står bäst överens att parterna och

skiljemännen fa en vidsträckt befogenhet att gestalta förfarandet efter vad som

synes dem ändamålsenligt i varje fall. Även ur kostnadssynpunkt är det angeläget

att ej tynga förfarandet med former, som skulle nödga parterna att

anlita högre kvalificerade skiljemän och ombud än sakens beskaffenhet måhända

kräver.

Såsom utlåtandena giva vid handen synes det dock påkallat att i några viktiga

avseenden fullständiga reglerna i den gällande lagen. Erfarenheten torde

ha visat, att skiljemännen ej alltid inse nödvändigheten att lämna parterna tillbörlig

och lika åtgång att utföra sin talan. Å andra sidan förekommer det ej

sällan, att skiljemän, när part tredskas att infinna sig vid sammanträde, tveka

om sin befogenhet att behandla och avgöra tvisten. Ett annat viktigt område,

där saknaden av varje lagbestämmelse visat sig kännbar, är bevisnings upptagande

vare sig inför skiljemännen eller vid domstol under pågående skiljemannaförfarande.

Såsom en brist torde ock få anses, att lagen i den vanliga

skiljenämnden med tre bisittare icke utmärker någon av dem såsom ordförande

och antyder hans åligganden med avseende å processledning och expedition. En

bestämmelse härom bör vara ägnad att göra förfarandet mera planmässigt och

motverka slapp processledning.

11 §•

Denna § motsvarar 5 § i 1887 års lag och handlar om påkallande av skilje- Påkallande

avtals tillämpning. Liksom det nuvarande lagrummet inledes förevarande § a\^iljeayMs

med grundsatsen, att skiljeavtals tillämpning kan påkallas av vardera parten, P ^

även om han i rättegång endast kunnat uppträda såsom svarande.

De föreslagna stadgandena om huru skiljeavtals tillämpning skall påkallas

överensstämma med vad nu är stadgat eller bör anses såsom gällande rätt.

Skriftlig^ uppgift på den eller de frågor, varom skiljedom äskas, skall alltså

av den på,kallande parten lämnas hans motpart dels alltid när skiljeavtalet avser

framtida tvist, dels ock när avtalet avser uppkommen tvist men ej är skriftligen

avfattat. När härtill lagts »med tydligt angivande av tvistefrågan», torde

harmed endast utsägas, huru det nuvarande stadgandet är att förstå. Har

s nftligt skiljeavtal angående uppkommen tvist upprättats, men tvisten däri

ej otvetydigt angivits, har part, som vill påkalla avtalets tillämpning, att

skriftligen meddela motparten uppgift på den fråga, han vill hänskjuta till

skiljemän. Salunda tillgodoses det viktiga önskemålet, att vad av skiljemännen

skall prövas blir klart angivet.

I överensstämmelse med vad i rättspraxis antagits,* 1 har föreskrivits, att om

1 N. J. A. I 1924 s. 569: jfr. 1924 s. 224.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Skiljenämnds

ordförande.

parterna inför skiljemännen enas att till dem hänskjuta angiven tvistefråga,

skiljeavtals tillämpning därmed skall anses vara på ett tillfyllestgörande sätt

påkallat. Det ankommer tydligen på den, som vill göra bruk av en i denna

ordning tillkommen skiljedom, att vid behov genom skiljemännens protokoll

eller annorledes styrka, att parterna inför skiljemännen enats om att till dem

hänskjuta den fråga, varom de dömt.

12 §.

Vid behandlingen av propositionen till 1887 års skiljemannalag förordade

lagutskottet ett stadgande om sammankallande ledamot i skiljenämnd, bestående

av flera skiljemän. Detta förslag vann emellertid ej riksdagens bifall.

Ett sådant stadgande kom emellertid till stånd 1919 såsom ett led i de då

genomförda lagändringarna till förekommande av obstruktion. Stadgandet,

9 a §, innehåller, att skiljeman, som blivit tillkallad av andra skiljemän, eller,

där dessa ej enats, utsedd av överexekutor, har att bestämma lämplig ort och

tid för skiljemännens sammanträde.

Såsom skiljemannaförfarandet utvecklats, lär en mer eller mindre framträdande

ställning såsom ordförande vara vanlig för den ledamot av skiljenämnden,

som av lagen tillagts befogenhet att utsätta ort och tid för sammanträde.

Hur verksam en sådan ordförandeställning må bliva, beror naturligtvis i hög

grad på fallenhet och förutsättningar, men ej sällan lär den ifrågavarande ledamotens

handlingskraft försvagas av ovisshet om hans ställning och uppgifter

med avseende på förfarandet. Det har ock redan framhållits, att lagen bör

angiva ordförandeskapets innebörd och sålunda giva ledning med avseende på

ordförandens åligganden och befogenheter. Lika väl här som eljest i fråga om

förfarandet bör dock iakttagas, att lagen ej har att inlåta sig på ett detaljerat

reglementerande. Endast grunderna böra angivas.

I princip bör det tillkomma parterna att bestämma, vilken skiljeman skall

vara ordförande, ehuru sådant förordnande ej ofta lär förekomma. Därnäst

bör hinder ej möta för skiljemännen att inom sin krets utse lämplig ordförande,

om de enas. Lagens regel, som alltså endast skulle äga subsidiär giltighet men

faktiskt lär komma att allmänt följas, synes överensstämmande med vad nu

är stadgat om sammankallande ledamot böra innefatta, att ordföranden skall

vara den skiljeman, som tillkallats av andra skiljemän eller av överexekutor

förordnats i sådan skiljemans ställe. Att giva regler för det hos oss utomordentligt

sällsynta fallet, att flera skiljemän utses av andra skiljemän, torde

vara överflödigt.

I ordförandens åligganden skall tydligen ingå att bestämma ort och tid för

sammanträden. Kallelse till sammanträde bör han ock expediera. Även andra

förekommande expeditionsgöromål, särskilt den i 17 § stadgade underrättelsen

till parterna om skiljedomen, böra åvila honom. Vid sidan härav erinras i det

föreslagna stadgandet om den förnämsta av hans uppgifter, nämligen att leda

förhandlingen. På honom faller alltså ansvaret för redig och ändamålsenlig

processledning. Sin verksamhet i detta avseende utövar ordföranden främst

vid sammanträde inför skiljemännen men även utanför sammanträdena bör ord
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

49

föranden genom anvisningar till parterna kunna bidraga till att tvistefrågorna

bli vederbörligen utredda. En erinran om att han vid utövningen av den processledande

verksamheten har att förfara strängt opartiskt är given i nästa

paragraf. Att ordföranden i sin processledning efter omständigheterna kan ha

anledning att samråda med de övriga skiljemännen, torde ej vara erforderligt

att framhålla i lagen.

13 §.

Väsentligen samma skäl, som föranleda att åt parterna överlåta bestämmandet

av fiagan om skiljemannaförfarande skall användas och om skiljenämndens

sammansättning, kunna ock anföras till förmån för att parterna må få avgörande

inflytande på skiljemannaförfarandets gestaltning. Endast i några fall

bör lagen avvika härifrån genom att uppställa tvingande bestämmelser. Anledning

därtill föreligger i fråga om några för en god rättsskipning grundläggande

regler, vilkas iakttagande maste fordras, om staten skall medverka till

att skiljedom verkställes. Ur samma synpunkt är det nödigt att lagen giver

föreskrifter om skiljedomens beslutande, dess form och dess tillhandahållande.

I det allmännas intresse måste lagen på ett för parterna bindande sätt angiva

förutsättningarna för erhållande av rättshjälp hos domstol till skiljemannaförfarandets

genomförande. Ej heller kan det få stå parterna fritt att medgiva

skiljemännen bruket av tvångsmedel eller ed. Men bortsett härifrån måste det

åligga skiljemännen att iakttaga de föreskrifter om förfarandet, som parterna

må ha lämnat. En tillämpning av denna regel föreligger, då parterna överlämnat

tvisten åt en fast skiljedomsinstitution, som utfärdat föreskrifter angående

förfarandet inför skiljenämnder, som lyda under institutionen. Genom

att hänvisa tvisten till en sådan institution ha parterna gjort dess föreskrifter

bindande för skiljemännen.

I fråga om denna skiljemännens bundenhet av parternas instruktioner måste

den reservation dock alltid göras, att vad parterna föreskrivit är av beskaffenhet

att kunna genomföras. Möter hinder av rättslig eller faktisk art mot att

iakttaga parternas regler för förfarandet, måste skiljemännen vara befriade

från att tillämpa dem.

I den mån skiljemännen sålunda ej äro bundna av lagbestämmelser eller

partsföreskrifter, står det dem fritt att anordna förfarandet efter som de finna

tjänligt. Det har emellertid synts påkallat att i största allmänhet angiva de

riktlinjer, som skiljemännen och särskilt ordföranden därvid ha att följa. I

sådant syfte har i förslaget stadgats, att saken skall av skiljemännen behandlas

opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt. Ilravet på opartiskhet innebär,

att ena parten ej må förvägras en förmån, som beviljas den andra. En tillämpning

härav bjuder, att båda parterna skola kallas till skiljemännens sammanträden

för muntlig förhandling, vilket någon gång torde av ovana skiljemän

ha förbisetts.

Om skiljemännen gjort sig skyldiga till fel vid förfarandet och detta med

sannolikhet kan antagas ha inverkat på utgången, skall skiljedomen enligt

21 § på parts klandertalan av domstol hävas.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 190 häft. (Nr 226.)

Allmänna

regler om

förfarandet.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Dom utan

hinder av

utevaro.

14 §.

Såsom en ofrånviklig regel för förfarandet bör stadgas, att skiljemännen

skola bereda parterna erforderlig tillgång att utföra sin talan. Även om man

får antaga, att denna för allt gott rättegångsskick grundläggande sats i allmänhet

iakttages, torde det ej saknas exempel på att den av skiljemän åsidosatts.

Såsom redan anförts, har i ett betydande antal utlåtanden gjorts framställning

om grundsatsens upptagande i lagen. Ett stadgande av detta innehåll

torde ock vara ägnat att underlätta verkställighet i utlandet av svensk

skiljedom. Uppenbarligen innebär grundsatsen ej, att skiljemännen måste giva

parterna allt det tillfälle de begära för att utföra sin talan. Därigenom skulle

ett alltför lätt tillfälle beredas part, som så önskar, att förhala saken. Eörslaget

överlämnar åt skiljemännen att bedöma, om vidare partsförhandling

erfordras. Så länge detta är fallet, må de ej förmena part att framlägga sina

synpunkter eller gendriva motpartens. Men skiljemännen kunna och böra

vägra uppskov, när det begäres för att utreda något, som ej kommer saken vid

eller varom redan är tillfyllest förhandlat.

Att närmare än så normera förhandlingsordningen skulle helt säkert ej vara

lämpligt. Sålunda bör lagen ej binda parterna eller skiljemännen i valet mellan

muntligt och skriftligt förfarande. I mål av någon betydenhet, särskilt

om skiljemännen eller ordföranden äro rättsbildade, lär väl, liksom nu, ofta

befinnas ändamålsenligt att parterna först växla skrifter, varefter ett eller

flera sammanträden inför skiljemännen äga rum. Men fall kunna också tänkas,

där ett rent skriftligt eller ett uteslutande muntligt förfarande är ändamålsenligt,

och lagen bör då ej lägga hinder därför.

Åsidosätta skiljemännen sin skyldighet att lämna parterna nödig tillgång

att utföra sin talan, lär i regeln därmed ett sådant fel i förfarandet vara begånget,

att domstol jämlikt 21 § på parts talan häver skiljedomen.

I flera utlåtanden framhålles, att skiljemän ej sällan tveka om sin befogenhet

att avgöra mål, när part underlåter att inställa sig till sammanträde. Befallningshavanden

i Västmanlands län, Stockholms handelskammare, handelskammaren

för örebo och Västmanlands län, tekniskt-industriella skiljedomsinstitutet,

elektriska entreprenörsföreningen, teknologföreningen, advokatsamfundet

och kommerskollegiet hemställa därför om föreskrift i lagen, att parts

utevaro, i varje fall om den är självförvållad, ej må hindra dom i saken.

Har partens utevaro från muntlig förhandling eller hans uraktlåtenhet att

begagna erbjudet tillfälle att skriftligen yttra sig förorsakats av ett giltigt

förhinder, bör han äga anspråk på att skiljemännen ånyo sätta honom i tillfälle

att utföra sin talan. Men kan parten icke åberopa sig på något sådant

förhållande, synes, med hänsyn till skiljemannaförfarandets syfte att snabbt

och obundet av tyngande former föra till slut i saken, befogenhet böra tillerkännas

skiljemännen att avgöra tvisten utan hinder av partens beteende. Då

det ej kan komma i fråga att införa tredskodom i skiljemannaförfarandet, blir

den sålunda givna domen jämnställd med en efter kontradiktorisk förhandling

meddelad skiljedom. Detta innebär, att skiljemännen skola beakta all från

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma}ris proposition nr %26.

51

båda sidorna förebragt utredning och avgöra tvisten på grundval därav. Vid

sitt bedömande av det mellan parterna omtvistade sakförhållandet må därvid

.skiljemännen tillmäta partens tredska det bevisvärde, som de under förhanden

varande omständigheter finna befogat.

Har malet blivit avgjort oaktat parten haft giltigt förhinder, föreligger,

vare sig skiljemännen haft kännedom om förhindrets art eller ej, ett fel med

avseende på ärendets behandling. Detta fel äger parten jämlikt 20 § åberopa

för att hos domstol utverka skiljedomens hävande, dock endast om han ej själv

vållat felet. Vållande till felet bör anses ligga honom till last, bland annat om

han kunnat anmäla sitt förhinder men ej gjort det. En ytterligare förutsättning

för bifall till klandertalan är enligt 21 §, att det med sannolikhet kan antagas,

att felet inverkat på avgörandet. Vid bedömande av sistnämnda spörsmål

lär domstolen fästa särskilt avseende vid om parten tidigare haft erforderlig

tillgång att utföra sin talan i saken.

Gällande skiljemannalag stadgar ej skyldighet för skiljemännen att föra Protokoll.

protokoll över vad som förekommer vid förhandling inför dem. I främmande

rättssystem råder vanligen ej heller protokolleringstvång. Under förarbetena

till den norska civilprocesslagen förordades ursprungligen obligatorisk protokollering,

men ståndpunkten övergavs senare.

I några utlåtanden (befallningshavandena i Jönköpings och Kronobergs

län, advokatsamfundets göteborgsavdelning) hemställes om införande av skyldighet

för skiljemännen att föra protokoll. De av Sveriges skiljenämnd för

spannmåls- och foderämneshandeln samt handelskamrarna utfärdade reglementen

stadga delvis ganska utförlig protokollering.

En föreskrift härom skulle säkerligen ur vissa synpunkter vara motiverad

åtminstone om protokolleringsskyldigheten inskränktes till anteckningar om

förfarandets allmänna gång. Å andra sidan bör betydelsen av ett sådant protokoll

ej överskattas. Oftast kan väl den erforderliga anteckningen lika väl

göras i skiljedomen. Och då skiljedomen ej får överklagas i sak, förfaller det

viktigaste skälet för uppteckning av vad hos skiljemännen förelupit. Otvivelaktigt

skulle i många tvister protokoll vara överflödigt och dess förande en

onödig tunga på förfarandet. Protokolleringsskyldighet torde för övrigt

knappast låta sig genomföras, med mindre fordran på rättsbildning eller andra

kvalifikationer uppställas för skiljenämndens ordförande. De, som uttalat sig

till förmån för obligatorisk protokollering, ha också förutsatt regler om särskilt

kompetent ordförande. I enlighet med detta övervägande synes protokolleringstvång

ej böra förordas. Liksom nu bör det överlåtas åt parterna eller

skiljemännen att förfara efter omständigheterna.

15 §.

Av den förut utvecklade regeln om parternas och skiljemännens befogenhe- Bevisning inter

med avseende på förfarandet följer, att, i den mån parterna ej föreskrivit lörJskaitannorlunda,

skiljemännen principiellt äga företaga de åtgärder, som de finna männtn‘

påkallade för sakens utredning. Då det ej sällan lärer förekomma, att skiljemän

tveka om sin befogenhet härutinnan, torde det vara lämpligt att lagen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 226.

Bevisnings

upptagande

vid domstol.

angiver de viktigaste medel för upplysning av saken, som stå skiljemännen till

buds, men tillika stadgar de gränser, som i det allmännas eller parternas intresse

böra dragas för skiljemännens verksamhet.

Skiljemännen böra, om parterna ej inskränkt deras befogenhet, äga anmoda

part, vittne eller sakkunnig att infinna sig till deras sammanträde för att höras

i saken och uppmana part eller annan, som innehar en skriftlig handling av

betydelse för tvisten, att ställa handlingen till förfogande. Såvitt angår parts

inkallande och anmodan till sakkunnig om biträde bör denna skiljemännens befogenhet

ej lida någon inskränkning. Men i fråga om skriftliga bevis och

vittnen synes, bland annat med hänsyn till parternas kostnader, böra uppställas

samma begränsning i skiljemännens befogenhet, som gäller för allmän

underrätt i tvistemål, nämligen att åtgärd för sådan bevisnings införskaffande

ej må vidtagas, med mindre någondera parten påkallat det.

Uppenbarligen kan det ej tillåtas, att skiljemännen bruka vite, hämtning

eller andra tvångsmedel för att framkalla inställelse, handlings företeende eller

annan åtgärd. Förbud häremot har upptagits i förevarande paragraf. Det

blir dens ensak, till vilken skiljemännen riktat sin anmaning, att efterkomma

den eller ej. Om part härutinnan visar tredska, står det skiljemännen fritt

att därav draga de slutsatser i bevishänseende, som må vara befogade.

Utan vidare lär det vara klart att skiljemän ej böra få förelägga eller upptaga

ed.

När i skiljemannaförfarandet fråga uppstår om att höra vittne eller sakkunnig,

lärer sådant förhör i allmänhet kunna åvägabringas inför skiljemännen

i den ordning, som nu angivits. Stundom gör sig dock gällande ett behov

att anlita domstol för hållande av förhöret. Så kan vara förhållandet på

grund av att den, vars hörande sättes i fråga, vägrar att efterkomma skiljemännens

anmodan om inställelse. Ett förhör inför rätta kan ock vara påkallat,

när det anses oundgängligt att vittnet eller den sakkunnige bekräftar sin

utsaga med ed.

För närvarande råder ovisshet om möjligheten att under pågående skiljemannaförfarande

anordna förhör med vittne eller sakkunnig inför rätta. Därest

sådant förhör skall hållas, måste det ske med tillämpning av 17 kap. 23 §

rättegångsbalken. Detta lagrum förutsätter emellertid för sin tillämpning, att

den, som hos rätten söker vittnesförhör, »ännu ej rättegång med annan haver»

samt åsyftar närmast ett ännu ej aktuellt behov av utsagans användande förestavat

av möjligheten att förhör framdeles kan bliva omöjligt genom vittnes

död, sjukdom, bortresa eller liknande förhållande. Ytterligare betänklighet

mot stadgandets tillämpning under skiljemannaförfarande föranledes av att

det för sin tillämpning ej förutsätter, vare sig att sökanden inhämtat skiljenämndens

mening om behovet eller att motparten kallas till förhöret. Enligt

vad som uppgives lär olika praxis i fråga om medgivande av vittnesförhör enligt

17 kap. 23 § rättegångsbalken råda vid olika domstolar1 och till och med

vid olika avdelningar av samma domstol.

1 Sv. juristtian. 1921 Ef. s. 22. Rådstuvurätten avslog, hovrätten biföll parts av skiljemännen

tillstyrkta ansökan om vittnesförhör.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SUG.

53

I många utlåtanden har hemställts om tydliga lagregler i ämnet. Flertalet

handelskammare, advokatsamfundet och kommerskollegiet, bland andra, uttala

sig härför. Några utlåtanden, t. ex. Stockholms handelskammare, advokatsamfundet

och kommerskollegiet, framhålla att, ehuru möjligheten till förhör

inför rätta ej kan undvaras, den för skiljemannaförfarandet tjänligaste metoden

måste vara omedelbart förhör inför skiljenämnden. Advokatsamfundet erinrar,

att reglerna om vittnesförhör för dödsfalls skull äro föga lämpliga att

använda under skiljemannaförfarandet och förordar i stället ett förfarande

motsvarande det, som iakttages, då domstol i rättegång förordnar om vittnesförhör

inför annan domstol.

Till dessa synpunkter har förslaget i huvudsak anslutit sig. Om ock ett förhör

inför skiljemännen oftast torde låta sig genomföras samt enklast och bäst

leder till målet, måste av ovan anförda skäl möjlighet förefinnas att anlita

domstol för upptagande av bevis genom vittne eller sakkunnig. När skiljemannaförfarande

inletts, kan det ej stå part fritt att härmed förfara efter sitt

gottfinnande. Behovet och lämpligheten av ett domstolsförhör måste det tillkomma

skiljemännen att pröva. Därvid ha skiljemännen att liksom eljest efter

sin övertygelse fritt bedöma partens yrkande. Hans framställning kunna skiljemännen

avslå, ej endast därför att förhör begäres angående en omständighet,

som ej kommer saken vid eller redan är tillräckligt utredd, utan även

därför att förhöret lämpligen bör äga rum inför skiljemännen eller därför

att jäv eller annat laga hinder möter.

Har part utverkat skiljemännens beslut att åtgärden är nödig, har han enligt

förslaget att göra ansökan om förhöret vid den allmänna underrätt, inom

vars område vittnet eller den sakkunnige vistas. Han skall därvid tillhandahålla

erforderlig utredning till ledning för förhöret. Om de i saken föreliggande

skriftliga handlingarna och tilläventyrs av skiljemännen fört protokoll

ej giva tillräcklig ledning, torde det ofta vara lämpligt att skiljemännen

tillhandagå rätten med ett kort sammandrag av sakens omständigheter och

det av parten uppgivna syftet med förhöret. Hätten har närmast att undersöka,

om jäv eller annat laga hinder möter mot förhöret. Är så ej fallet,

skall den anställa förhöret och därmed förfara såsom när förhör under rättegång

upptages vid annan domstol än där målet är anhängigt. Hänvisningen,

som närmast gäller 4 och 5 §§ i 17 kap. rättegångsbalken, innebär, bland annat,

att motparten skall kallas till förhöret.

Underkastas ordningen för vittnes eller sakkunnigs hörande inför domstol en

reglering i enlighet med vad nu förordats, lär det utan vidare vara tydligt, att

förhör enligt 17 kap. 23 § rättegångsbalken ej må äga rum i sak, som är under

behandling av skiljemän.

Ett, om ock ej lika framträdande, behov gör sig måhända gällande att bereda

part i skiljemannaförfarande möjlighet till domstols medverkan för framskaffande

av skriftligt bevis, varå han vill åberopa sig. Så länge emellertid

editionsplikten i rättegång — om än till fullo erkänd -— ej blivit i lag reglerad,

lär denna fråga ej böra upptagas till behandling med avseende på skiljemannaförfarandet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Z6.

Skiljedomens

beslutande.

Skiljedomens

form och

innehåll.

16 §.

I 16—18 §§ ha upptagits regler om skiljedomen, i allt väsentligt överensstämmande

med dem, som nu gälla jämlikt 11, 12 och 13 §§. 16 § handlar

om skiljedomens beslutande. Den överensstämmer sakligt med nuvarande 12 §,

allenast med iakttagande att ett vid riksdagsbehandlingen 1887 inkommet redaktionsfel

blivit rättat.

17 §.

Enligt 13 § i 1887 års lag skall skiljedom avfattas skriftligen och undertecknas

av skiljemännen. Lagen modifierar dock sitt krav på skiljemännens

underskrift genom att stadga, att skiljedomen är giltig, om blott de flesta

skiljemännen undertecknat den och å domen intygat, att den, vilkens underskrift

saknas, deltagit i tvistens avgörande. En på sammanträde för parterna

muntligt avkunnad dom är sålunda ej giltig, utan först när skiljemännen uppsatt

den i sådan skriftlig form, som lagen fordrar, är tvisten att anse såsom

av skiljemännen avgjord.

Dessa regler om skiljedomens form ha visat sig ändamålsenliga och ha i förslaget

bibehållits. Stadgandet att skiljedomen under viss förutsättning är

giltig oaktat den ej blivit av alla skiljemännen underskriven, betingas uppenbarligen

av den nu i lagen ej uttalade regeln, att en brist i lagens krav på

skiljedomens form medför att skiljedomen är ogiltig, från vilken regel stadgandet

är ett undantag. Stadgandet har därför flyttats till paragrafen om

skiljedoms ogiltighet, där både regeln och undantaget fått sin plats.

Såsom en ytterligare förutsättning för att skiljedom skall anses meddelad

eller given lär efter gällande rätt böra fordras, att den i vederbörlig form upprättade

skiljedomen är för parterna tillgänglig. I förevarande paragraf har i

överensstämmelse härmed en erinran införts om, att skiljemännen skola hålla

domen parterna till handa. Ett uttryckligt angivande härav i lagen är så

mycket mera påkallat, som förslaget bibehåller den gällande lagens krav

på att skiljedomen skall givas inom viss tid, vid påföljd att den eljest är ogiltig.

Än vidare har tillagts, att parterna böra underrättas om tid och plats,

varå skiljedomen är att tillgå. Denna underrättelse, som kan verkställas

såväl före som efter skiljedomens meddelande, ankommer enligt 12 § på ordföranden.

Någon påföljd av försummelse att meddela underrättelse synes ej

böra stadgas, och det får således i sista hand ankomma på parterna att hos

ordföranden förvissa sig om, huruvida skiljedom blivit given.

Med den betydelse tidpunkten för skiljedoms givande har i svensk rätt kunde

det sättas i fråga att närmare reglera detta ämne än som sålunda skett i förslaget.

I detta hänseende kunde föreskrifter om skyldighet för skiljemännen

att datera domen och på något betryggande sätt delgiva parterna den tänkas

vara påkallade. Emellertid har i praxis olägenhet knappast vållats av saknaden

av sådana bestämmelser, vilka av mindre övade skiljemän lätt kunde förbises.

Ytterligare formkrav, vilka ej bleve effektiva, med mindre deras åsidosättande

medföra skiljedomens ogiltighet, skulle bereda förevändning för en

mindre lojal part att undandraga sig en meddelad skiljedom. Redan nu lärer

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

55

allmänt iakttagas, att skiljedomen dagtecknas. Om andra förhållanden ej föranleda

ett motsatt antagande, torde man vara berättigad att förutsätta, att

skiljedomen varit för parterna tillgänglig på den dag, då den genom sin datering

angives vara meddelad.

I vissa yttranden har ifrågasatts att ålägga skiljemännen att motivera sin

dom. De skulle därigenom tvingas att framlägga de skäl, varpå de stöda sitt

avgörande, och häri skulle ligga en viss garanti mot partiska eller eljest materiellt

oriktiga skiljedomar. Emellertid synes en dylik föreskrift sakna värde

såsom garanti, så länge man icke kan uppställa något krav på motiveringens

beskaffenhet. Förslaget uppställer därför liksom gällande lag ej något krav

på att skiljedomen skall innehålla motiv.

18 §.

I olikhet mot några främmande lagar innehåller skiljemannalagen ej bestäm- Tid för skiljemelser,

enligt vilka parterna kunna hos domstol utverka föreläggande för skil- ^efawfef"

jemännen att påskynda sitt arbete och avsluta det inom en för detta ändamål

av domstolen utstakad frist. I stället är i 11 § stadgat, att parterna kunna

överenskomma om viss tid, inom vilken skiljedomen skall vara meddelad och

att, om sådan överenskommelse ej träffats, domen skall givas inom en i lagen

bestämd tid av sex månader, vilken vid behov kan förlängas. Påföljden av att

skiljemännen ej iakttaga den på ena eller andra sättet fastställda tidsbegränsningen

är, att skiljeavtalet förfaller med avseende på den ifrågavarande tvisten.

Dessa regler, som visat sig på ett lämpligt sätt fylla sin uppgift att påskynda

skiljemannaförfarandet, ha bibehållits i förslaget. I anslutning till vad vid

närmast föregående paragraf utvecklats har det förtydligande skett, att skiljedomen

inom den för varje fall gällande tiden skall hållas parterna till handa.

De övriga, huvudsakligen redaktionella jämkningar, som vidtagits, torde ej

tarva närmare förklaring.

19 §.

Hos skiljemän lär stundom tvekan göra sig gällande, huruvida de, när flera Deldom och

yrkanden framställts i saken, äro berättigade att genom särskild dom, s. k. me^an<iomdeldom,

avgöra ett yrkande, varom förhandlingen tidigare förts till slut, för

att sedan fortsätta behandlingen av övriga yrkanden. Att sådan befogenhet

tillkommer skiljemännen lärer framgå av 16 § 1 stycket i 1887 års lag. Om,

såsom förslaget avser, detta stadgande uteslutes, torde skiljemännens rätt att

giva deldom böra uttryckligen lagfästas, särdeles då en sådan befogenhet principiellt

ej lär förefinnas för domstol i nuvarande rättegångsförfarande. Därvid

bör åt skiljemännen överlämnas att pröva, om deldom lämpligen kan givas.

Särskilt måste skiljemännen beakta, att genom deldomen oförrätt ej tillskyndas

motparten, såsom händelsen kan vara, bland annat när han framställt kvittningsyrkande.

I ännu ett fall synes deldom kunna tillstädjas, nämligen när

part yrkat ett belopp och motparten medgivit en del av beloppet. Tvisten rör

då endast överstigande del av det fordrade beloppet, och kärandeparten bör ej

därav uppehållas i sin rätt till det medgivna beloppet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

OgiUighet och

klander.

Deldomen är av samma natur som slutlig skiljedom. Den skall sålunda särskilt

överklagas och kan särskilt verkställas.

Det kunde härutöver sättas i fråga att medgiva skiljemännen befogenhet att

på ett annat sätt uppdela sin dom. Ej sällan rör tvisten såväl parts skyldighet

över huvud att gälda ett belopp som ock, därest sådan skyldighet anses

föreligga, ersättningens storlek. För dessa fall kunde man sätta i fråga, att

skiljemännen finge meddela särskild dom, s. k. mellandom, över grunden för att

sedan övergå till förhandling om beloppet. Såväl nya lagberedningen som

processkommissionen ha emellertid avstyrkt införandet av mellandom i allmän

rättegång. Än mindre skäl synes föreligga att upptaga mellandomen i skiljemannaförfarandet,

då dess värde väsentligen sammanhänger med möjligheten

att sakligt överklaga den. För skiljemannaförfarandets vidkommande bör den

fördel mellandomen skulle medföra lika väl stå att vinna genom en ändamålsenlig

processledning från skiljenämndens ordförandes sida.

Skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom.

Vid ''2 § har redan framhållits, att förslaget liksom 1887 års lag uppställer

den presumtionen, att parterna skola anses hava utfäst sig att nöjas med skiljedomen.

Vilja parterna kunna överklaga skiljedomen i sakligt hänseende, måste

de göra förbehåll härom i skiljeavtalet. Och lagförslaget har liksom lagen endast

avseende på skiljeavtal, i vilka sådant förbehåll ej intagits.

Om sålunda skiljedomar, meddelade enligt lagen eller förslaget, ej kunna

av part angripas av den anledning att skiljemännen oriktigt avgjort tvisten,

bör det likväl ej vara part betaget att få domen upphävd, om skiljemannaförfarandet

varit behäftat med något allvarligare fel i formellt avseende. Skiljeavtalet

måste anses av parterna slutet under förutsättning, att skiljemannaförfarandet

blir i vederbörlig ordning genomfört. Även det allmänna kan hava

ett intresse i att en med åsidosättande av lag tillkommen skiljedom ej blir beståndande.

Med utgångspunkt från dessa synpunkter upptagas i skiljemannalagstiftningen

i olika länder allmänt stadganden om rättsmedel mot skiljedom. I åtskilliga

lagar angivas dessutom vissa omständigheter, som antingen medföra

att skiljedomen utan vidare är ogill, eller åtminstone föranleda att skiljedomen

lämnas utan avseende, därest omständigheten ådagalägges av part i ett på

grund av skiljedomen mot honom inlett rättsligt förfarande. 1887 års svenska

skiljemannalag uppdelar de formella brister i skiljemannaförfarandet, åt vilka

lagen tillmäter betydelse, i två grupper, dels sådana, som förutsätta en av part

inom viss tid väckt klandertalan mot skiljedomen och dels sådana, som göra

skiljedomen utan vidare ogill. Rätt att efter klander få skiljedomen av domstol

hävd tillkommer part enligt 14 §, om skiljeman var jävig eller av annan

orsak obehörig eller om annan felaktighet ägt rum i avseende på ärendets behandling.

Ogill angives skiljedomen i 15 § vara, om den givits efter utgången

av den för skiljemannaåtgärden bestämda tiden, om skiljemännen överskridit

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

57

sitt uppdrag och om de meddelat dom angående något, som cj enligt lag må

skjutas under skiljemän.

I flera av de avgivna utlåtandena framställes den anmärkningen, att dessa

bestämmelser äro ofullständiga och otydliga särskilt därutinnan, att gränsen

mellan klander- och nullitetsfall ej angivits med erforderlig skärpa. En fullt

tillfredsställande lösning av de här mötande lagstiftningsproblemen torde emellertid

ej för närvarande stå att vinna. Såsom lätt inses, råder ett nära samband

mellan de omständigheter, som böra kunna åberopas mot en skiljedom,

och de som böra medföra, att en av domstol meddelad laga kraftägande dom

må upphävas. Så länge det senare spörsmålet är så ofullständigt behandlat i

lagen, som nu är fallet, kan det ej vara möjligt att åvägabringa slutgiltig reglering

av rättsmedlen mot skiljedom. I en begränsad utsträckning torde emellertid

redan nu önskemålen om en revision av stadgandena i förevarande ämne

kunna tillmötesgås.

Ett av de viktigare spörsmålen är då, huruvida den nuvarande indelningen

i klander- och nullitetsskäl bör bibehållas, och i sådant fall, huru gränsen dem

emellan bör dragas. Den gällande lagens principiella ståndpunkt är, att i den

mån skiljedomen överskrider gränserna för skiljemännens uppdrag den blir

utan vidare ogill. Härtill lägger lagen den av publika skäl förestavade nullitetsgrunden

att skiljemännen — låt vara inom sitt uppdrag — dömt om något,

som enligt lag ej må prövas av skiljemän. Bortsett från sistnämnda omständighet,

giva fel, som vidlåda ett inom ramen för skiljemännens uppdrag förlöpande

skiljemannaförfarande, endast upphov till klandergrund. Med avseende

pa fragan, när skiljemännen skola anses hava överskridit sitt uppdrag,

synes praxis1 — i motsats till vad inom teorien antagits — hit hänföra icke

blott det fall, att skiljemännen dömt om något, som faller utom skiljeavtalet

eller parts inom gränserna för avtalet gjorda påkallande, utan även det fall,

att skiljemännen avgjort en fråga, som av part hänskjutits till dem jämlikt

skiljeavtalet, men utan att parten iakttagit vederbörlig ordning för påkallande

av skiljeavtalets tillämpning. Därvid lärer praxis dock ej nödvändigt fordra,

att den i 5 § för vissa fall stadgade skriftliga formen iakttagits; om båda parterna

inför skiljemännen muntligen enas att till dem hänskjuta en fråga, anses

skiljemännen ej överskrida sitt uppdrag genom att meddela dom däröver.

Förutsatt att skiljedomen över huvud givits i ett under parternas medverkan

tillkommet skiljeförfarande, kunde det sättas i fråga att alltid låta dess

upphävande bero på parts klandertalan. För en sådan ståndpunkt kunde måhända

åberopas, att domstols dom aldrig i sig är ogiltig utan måste genom

rättsmedel undanröjas.

Men skiljemannaförfarandet erbjuder ej samma garantier för rättssäkerheten

som domstolsprocessen. Och det allmännas intresse kräver stundom, att en skiljedom

utan vidare må betraktas som ogiltig. Detta påkallas redan av att vissa

rättsområden ur allmän synpunkt undantagits från skiljemannaförfarandets

tillämpning. En skiljedom, vari skiljemännen prövat en fråga, som enligt lag

ej må skjutas under skiljemän, kan sålunda ej genom försummat klander få

1 N. J. A. I 1924 s. 224 och 569.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

verkan av ett rättskraftigt avgörande. Vidare kräver den allmänna rättssäkerheten

ävensom statens medverkan till skiljedoms verkställande, att vissa

minimifordringar i fråga om skiljedomens form upprätthållas. Brista de,

måste skiljedomen kunna anses obefintlig, även utan att en rättegång inom

viss tid anställes för bristens konstaterande. I den utsträckning nu sagts böra

i varje fall ogiltighetsgrunder stadgas i lagen.

Andra förfarandet vidlådande fel inverka endast på parternas rätt. Hit

höra bland annat de nu såsom klandergrunder angivna förhållandena men

även den praktiskt viktigaste ogiltighetsgrunden, nämligen att skiljemännen

överskridit sitt uppdrag liksom den därtill hörande, i lagen särskilt angivna

ogiltighetsgrunden, att skiljedomen givits efter utgången av den bestämda

tiden.

Rent principiellt synes det riktigast att till ogiltighetsgrundema hänföra

sådana förhållanden, som medföra, att ur allmän synpunkt skiljedom ej hör

upprätthållas, medan det må ankomma på part att vidtaga mått och steg för

skiljedomens hävande, om det förelupna felet endast rörer hans rätt. Ur praktiska

synpunkter måste det ock vara önskligt att såvitt möjligt inskränka

ogiltighetsgrundema. En ogiltighetstalan, som bifalles, kan rubba rättsförhållanden,

som den ena eller måhända båda parterna under lång tid antagit

vara genom skiljedomen slutgiltigt ordnade. Skiljedomen kan godvilligt eller

efter exekution ha blivit verkställd. Förklaras därefter skiljedomen ogill, måste

verkställigheten gå åter. Klandersystemet åter erbjuder fördelen, att inom

en jämförelsevis kort tid visshet nås, huruvida skiljedomen skall bliva beståndande

eller ej. Om lagen ålägger den, som ingått skiljeavtal och därefter uppträtt

såsom part i ett enligt avtalet inlett skiljemannaförfarande, att klandra

domen, när han av denna finner, att skiljemännen överskridit sitt uppdrag

eller att de givit sin dom för sent, vid påföljd att domen eljest blir mot honom

bindande, så kan parten svårligen anses härigenom ha blivit otillbörligt

betungad. Äro båda parterna missnöjda med vad skiljemännen dömt utom

uppdraget, kunna de genom överenskommelse sätta domen ur kraft utan att

klander behöver instämmas. Å andra sidan kan det ej vara tillfredsställande

att, såsom nu är fallet, överexekutor skall vara förhindrad att förordna om

verkställighet å en sådan skiljedom, även om båda parterna äro beredda att

låta den gälla. Överföras nu angivna omständigheter från ogiltighets- till

klandergrunderna, beredes ock lättare möjlighet att beakta det förhållandet,

att part, som överklagar skiljedom, genom sitt handlingssätt måhända godkänt

skiljemännens förfarande och därför ej bör få åberopa det begångna

felet.

Med hänsyn härtill synes den omständigheten, att skiljemännen överskridit

sitt uppdrag jämte det specialfall därav, som föreligger, då skiljedom givits

efter utgången av den därför bestämda tiden, icke längre bör leda till att

skiljedomen härutinnan är ogill utan endast medföra rätt för parterna att

inom viss tid klandra domen. En oeftergivlig förutsättning för denna ändringär,

att sådana regler givas om klandertalan, att, såvitt möjligt, rättsförlust

ej behöver drabba part, som skiljedomen gått emot. Ur denna synpunkt är

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 820.

59

särskilt att märka, att förslaget, liksom lagen, låter klandertiden löpa först

från det part fått del av skiljedomen och sålunda satts i tillfälle att bedöma,

om skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Förslaget upptager vidare i 25 §

fullständiga bestämmelser om forum för klandertalan, för att part ej må genom

misstag härom förlora sin rätt. Ytterligare kunde sättas i fråga att ålägga

skiljemännen att meddela fullföljdshänvisning. Då det för icke rättsbildade

skiljemän ofta skulle möta svårighet att riktigt avfatta en sådan ganska invecklad

hänvisning, har tanken härpå likväl fått förfalla.

Om skiljemännens överskridande av sitt uppdrag göres till klandergrund,

måste svaranden äga i exekutionsförfarandet åberopa ett sådant fel och därmed

förhindra, att skiljedomen verkställes. Föreskrift härom bär föreslagits i 4G §

uts ökningslagen.

Med avseende på den utländska rättens ställning till det nu behandlade

spörsmålet må anmärkas, att skiljemännens överskridande av uppdraget enligt

tysk, österrikisk, norsk och engelsk rätt utgör klandergrund men enligt finska

lagen medför att domen är ogiltig.

20 §.

Såsom första ogiltighetsgrund upptager förslaget, att skiljedomen ej är så

avfattad och undertecknad, som i 17 § sägs, d. v. s. ej skriftligen avfattad

och undertecknad av alla skiljemännen. Även enligt gällande rätt medför, såsom

av 13 § i 1887 års lag framgår, sådant fel ogiltighet, ehuru felet ej nämnes

bland ogiltighetsgrunderna i 15 §. Det nu i 13 § stadgade undantaget,

enligt vilket skiljedom är giltig, om den är undertecknad av de flesta skiljemännen

och dessa å domen intygat, att den, vilkens underskrift saknas, deltagit

i tvistens avgörande, har i förslaget införts i detta sammanhang.

Förslaget upptager vidare det nuvarande nullitetsskälet, att skiljemännen

dömt angående fråga, som enligt lag ej må skjutas under skiljemän.

Enligt 1 § 3 stycket i förslaget må skiljemän ej upptaga fråga, varom rättegång

eller lagsökning pågår, försåvitt icke skriftligt avtal träffats om dess

nedläggande. Sker det likväl, bör detta ej nödvändigt medföra, att skiljedom,

som meddelas, blir ogiltig. Nedlägges eller avskrives rättegången eller lagsökningen,

innan skiljedom meddelas eller träffas dessförinnan sådant avtal,

som bort ingås innan skiljemännen upptagit tvisten till prövning, bör felaktigheten

ej medföra sådan påföljd. Har processen lett till laga kraftägande

dom, bör däremot tydligen skiljedom, som därefter meddelas, vara ogill, en regel,

som ej böra vara inskränkt till samtidiga förfaranden utan gälla allmänt,

så snart skiljemän giva dom över någon fråga, som blivit avgjord genom laga

kraftägande beslut.

När ogiltigheten beror på att skiljedomen ej avfattats skriftligen eller undertecknats

på föreskrivet sätt, drabbar den tydligen domen i dess helhet. De övriga

ogiltighetsgrunderna inverka endast på den del av domen, som därav

beröres.

Från den gällande lagen har upptagits stadgandet, att skiljedom, som är

Ogiltighets
grunderna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Klander
grunderna.

.4» part god

taget fel.

60 Kungl. Mai:ts proposition nr 226.

ogill i någon.del och av sådan anledning ej kan verkställas i övrigt, skall

vara ogill i allo.

21 §.

Bland klandergrunderna har först upptagits den nuvarande ogiltighetsgrunden,

att skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller givit dom efter utgången av

den därför bestämda tiden. I övrigt överensstämma förslagets klandergrunder

i huvudsak med lagens. Sålunda skall skiljedom kunna klandras, om skiljeman

var jävig eller ej utsedd i behörig ordning, varmed avses detsamma, som

i lagen uttryckes med att skiljeman var jävig eller av annan orsak obehörig.

Lagen angiver vidare såsom klandergrund, att annan felaktighet ägt rum

i avseende på ärendets behandling. Att uttömmande angiva de fel med avseende

på förfarandet, som böra medföra att skiljedomen kan hävas, låter sig ej

göra. Åt domstolen bör överlämnas att pröva felets betydelse. En ledning

för bedömandet av vad som må anses såsom fel i ärendets behandling gives

av de föreslagna stadgandena om förfarandet. Härutöver har ansetts böra stadgas,

att icke varje konstaterat fel må leda till skiljedomens hävande utan

endast sådant, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången.

Har parten själv föranlett, att ärendet ej blivit riktigt behandlat, bör hans

klander ej få framgång.

En annan klandergrund, som ansetts böra uttryckligen omnämnas, ligger däri

att skiljemannaförfarandet ej bort äga rum här i riket, ett förhållande som,

såvitt avser den svenska skiljemannalagens tillämplighetsområde, kan inträda

genom åsidosättande av den i 4 § intagna bestämmelsen rörande part, som har

hemvist utom landet.

1887 års lag uppställer icke någon särskild frist för anförande av jäv mot

skiljeman. Principiellt står möjligheten härtill part öppen, ända till dess fristen

för klander av skiljedomen för honom utlöper. Någon ändring häri föranledes

ej av att parten tidigare haft vetskap om den omständighet, som utgör jäv.

Endast om parten med sådan vetskap själv utsett skiljemannen torde hans

jävsrätt anses förverkad.1 Detta betecknas i flera utlåtanden såsom ett missförhållande,

som bör genom lagstiftning avhjälpas.

Den fråga, som sålunda väckts, har i själva verket en vidare räckvidd. Även

med avseende på andra fel i förfarandet än jäv inträffar det ej sällan, att

part, med full insikt om felet, utan gensaga fortsätter att förhandla i saken,

i akt och mening att låta skiljedomen gälla, om den blir förmånlig för honom,

men i annat fall sätta den ur spelet genom att lägga felet till grund för

klandertalan eller invändning om nullitet. Den möjlighet, som lagen sålunda

bereder part att spekulera i skiljemannaförfarandets utgång, måste betecknas

såsom stötande för rättskänslan. Ett stadgande till förekommande av sådant

missbruk synes påkallat. Regeln bör vara, att om part uttryckligen eller genom

sitt förhållande avstått från att åberopa en omständighet, som i och för

sig ger upphov till klander mot skiljedom, parten ej må göra denna omständighet

gällande till stöd för talan mot domen. Ett sådant avstående kan före
-

1 Jfr N. J. Å. I 1900 s. 347 och 1921 s. 219.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226. 61

ligga på förhand, t. ex. om parten själv, ehuru ej i vederbörlig ordning, till

skiljemännen hänskjutit en av dem prövad fråga. Parten kan ha under den

fortsatta förhandlingen uppgivit sin rätt uttryckligen eller genom att med

insikt om felet inlåta sig i förhandlingen utan att framställa anmärkning.

Huruvida ett sådant förhållande från partens sida må anses innebära, att han

verkligen godtager felet, måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i

det särskilda fallet. Godkännandet kan ock meddelas efter skiljedomen. I

varje fall bör det utöva den verkan, att parten ej får åberopa felet.

Stadgas denna grundsats med avseende på klander mot skiljedom, lär det

utan uttrycklig föreskrift vara klart, att den må följas jämväl av skiljemännen,

när part till dem framställer anmärkning om fel. Om sålunda part inlåter sig

på förhandling, oaktat han har kännedom om ett jäv mot en av skiljemännen,

må dessa, därest parten senare anmäler jävet, lämna hans jävsanmärkning

utan avseende.

Förslaget behåller den gällande lagens frist för klanders instämmande,

nämligen nittio dagar från det parten i huvudskrift eller bestyrkt avskrift

fått del av skiljedomen. I 1918 års riksdagsmotion anmärktes, att denna frist

vore för lång med hänsyn till nuvarande utveckling av kommunikationerna.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha ock hemställt om en förkortning

av klanderfristen. I denna riktning uttala sig överståthållarämbetet, befallningshavandena

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Hallands och

Skaraborgs län, Smålands-Blekinge och Skånes handelskammare, handelskammaren

i Gävle, elektriska entreprenörsföreningen, Sveriges skiljenämnd

för spannmåls- och foderämneshandeln, arbetsgivarföreningen och kommerskollegiet.

Vanligast föreslås att fristen sättes till 30 dagar. Någon avsevärd

förkortning av fristen torde emellertid ej kunna genomföras. Fristen

skall bereda part tillräcklig tid att undersöka om klanderanledning

föreligger och att överväga, om denna förtjänar att läggas till grund

för talan mot skiljedomen. Inom fristen skall han därefter delgiva motparten

stämning. Vistas denne på avlägsen utrikes ort eller har han veterligen farit

ur riket utan att man känner hans vistelseort, åtgår för stämningens delgivning,

på sätt lagen för dessa fall föreskriver, en lång tid. Beaktas bör ock,

att fristen för alla fall räknas från det parten fått del av skiljedomen; en ny

frist börjar alltså ej att löpa, om parten senare får kännedom om klandergrund.

Aven härav föranledes, att den ursprungliga fristen göres ganska rymlig.

Slutligen bör olägenheten för part, som vunnit skiljedom, av en längre klanderfrist

ej överskattas; att möjligheten till klander står öppen, hindrar i och för

sig icke, att domen verkställes. Någon förkortning av klanderfristen synes

vid nu angivna förhållanden ej kunna förordas.

22 §.

I 1 stycket av 16 § i 1887 års lag stadgas, att om skiljemännen i sin dom

förbigått fråga, som varit överlämnad till deras prövning, och ej meddelat särskild

dom över det förbigångna, innan tiden för skiljemannaåtgärden utgick,

det skall stå part fritt att instämma sådan fråga till domstol.

Klander
fristen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Skiljemännens

arvode

och omkostnader.

Till sitt omedelbara innehåll är detta stadgande endast en tydlig konsekvens

av regeln i 11 §, att skiljeavtal förfaller, om skiljedom ej gives inom föreskriven

tid. I den mån stadgandet kan anses giva hemul åt en skiljemännens befogenhet

att genom deldom uppdela avgörandet av flera till dem hänskjutna frågor,

är det i förslaget obehövligt, då uttrycklig föreskrift härom intagits i 19 §.

Åberopade stadgande i 1887 års lag har jämväl berett tillfälle till en fasts tällelsetalan,

som vid tiden för lagens tillkomst icke torde utan uttryckligt stöd i

lag ha stått till buds. Med hänsyn till den utveckling, som praxis numera har

att uppvisa beträffande möjligheten att anställa fastställelsetalan, lärer stadgandet

även ur denna synpunkt vara överflödigt. Stadgandet har på dessa

grunder i förslaget utgått.

Senare stycket i lagens 16 §, enligt vilket skiljedom ej utgör hinder för part

att till domstol instämma en fråga, varutinnan skiljedomen är så mörk, att överexekutor

funnit sig ej kunna förordna om verkställighet därå, har däremot upptagits

i förevarande paragraf.

Skilj edomskostnaderna.

Skiljemannalagen innehåller inga bestämmelser om de kostnader, som äro förbundna

med skiljemannaförfarandet. Frånvaron av lagstadganden i detta ämne

framhålles såsom en kännbar brist såväl av herr Lindhagen i hans motion vid

1926 års riksdag som av ett mycket stort antal bland de myndigheter och institutioner,

vilka avgivit utlåtanden.

Den fråga, som sålunda bragts å bane, innefattar två moment, vilka måste

noga hållas isär. Dels avses skiljemännens anspråk att av parterna få ersättning

för utfört arbete och havda utgifter. Dels föreligger spörsmålet om dessa

och andra med förfarandet förbundna kostnaders (t. ex. vittneslöner, ombudsarvoden)

fördelning parterna emellan. Det förra ämnet behandlar förslaget i

23 §, det senare i 24 §.

23 §.

Frågan om skiljemännens anspråk på arvode och ersättning för omkostnader

(resa, uppehälle, lokalhyra, porto m. in.) innefattar i sin ordning flera spörsmål,

om vilkas besvarande delade meningar kunna yppas. Sålunda kan frågas,

huruvida betalningsskyldigheten gent emot skiljemännen bör åligga båda parterna

eller endast den, som påkallat förfarandet. Anses båda parterna betalningsskyldiga,

kan man tveka, huruvida denna skyldighet .bör åvila dem till

hälften var eller solidariskt eller så att vardera parten är skyldig att ersätta den

av honom eller för hans räkning utsedde skiljemannen och båda parterna ordföranden.

Ett annat spörsmål, som upptagits i motionen till 1926 års riksdag

och i några utlåtanden, är huruvida lagen bör genom fastställande av taxor

eller annorledes söka skydda parterna mot oskäliga arvodeskrav. En av de

viktigaste uppgifterna för lagstiftningen i detta ämne är att angiva, i vilken

ordning skiljemännens ersättningsanspråk bör prövas. Bör avgörandet härom

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SZO.

63

tillkomma skiljemännen själva eller den myndighet, som förordnar om verkställighet,

eller förbehållas domstol? Till besvarande framställer sig också frågan,

huruvida skiljemännen böra äga hålla inne med skiljedoms meddelande, tills dem

tillkommande ersättning gäldas, eller om de skola vara skyldiga att, oberoende

härav, tillhandahålla parterna dom i saken.

I fransk rätt anses skiljemännen tillkommande arvode och ersättning för utlägg

skola gäldas av parterna solidariskt. Skiljemännen äga själva tillerkänna

sig ersättning för utgifter, om skiljeavtalet bemyndigat dem därtill, och deras

beslut härutinnan verkställes liksom skiljedomen i huvudsaken. Däremot äga

de icke, ens efter uppdrag, fastställa sitt arvode, utan måste föra talan därom

vid domstol.

Enligt tysk rätt hava skiljemännen ett mot båda parterna riktat anspråk på

ersättning. Skiljemännen torde icke vara berättigade att hålla domen inne i

avbidan på dem tillkommande gottgörelse. I praxis synes den uppfattningen

råda, att skiljemännen själva äga fastställa sin ersättning, under förutsättning

att parterna i skiljeavtalet uppdragit åt skiljemännen att träffa avgörande härom.

Samma ståndpunkt torde den österrikiska rätten intaga.

Jämväl i England anses parterna gemensamt ansvariga för skiljemännens ersättning,

oavsett av vilken part varje skiljeman utsetts. Den engelska lagen

tillerkänner skiljemännen befogenhet att i skiljedomen fastställa sin ersättning

och avgöra av vem den skall betalas, så snart annat ej bestämts i skiljeavtalet.

Skiljemännens beslut i denna del har samma rättskraft och exigibilitet som i huvudsaken.

Endast om skiljemännen tillerkänt sig ett så högt arvode, att de

därigenom kunna anses hava gjort sig skyldiga till »misconduct», kan part hos

domstol utverka, att skiljedomen härutinnan upphäves. Vanligen tillhandahålla

skiljemännen domen endast mot erläggande av det av dem fordrade arvodet.

Emellertid ha i England klagomål försports över att den där rådande ordningen

medfört alltför höga kostnader för skiljemannaförfarandet. En för revision

av skiljemannalagen tillsatt kommitté har haft sin uppmärksamhet riktad på

dessa förhållanden och i sitt 1927 avgivna betänkande föreslagit, att skiljemännen

väl liksom hittills skulle äga fastställa sitt arvode och göra dess erläggande

till villkor för domens utgivande, men att part alltid skulle kunna påkalla rättens

prövning av arvodets storlek och, om han det gjort, äga utfå skiljedomen mot

nedsättande hos rätten av det av skiljemännen fordrade arvodet.

Danmark saknar, bortsett från ett ålderdomligt stadgande i Christian V :s lag,

allmänna bestämmelser om skiljemän. Enligt rådande uppfattning torde det

tillkomma skiljemän att i domen fastställa sitt arvode, även om parterna ej särskilt

givit dem bemyndigande härtill.

Den norska civilprocesslagens kapitel om skiljemannaförfarande innehåller

inga bestämmelser om skiljemännens ersättning. Enligt vad som inhämtats av

vederbörande myndigheter i Norge gäller enligt praxis följande. När icke annat

framgår av skiljeavtalet, äger skiljenämnden fastställa skiljemännens arvode.

Några bestämmelser om arvodets storlek finnas icke. Som värvet att

vara skiljeman är frivilligt, kunna skiljemännen neka att avsäga dom, förrän deras

tillgodohavande är guldet eller säkerställt. Parterna äro solidariskt ansva
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

64

riga för såväl skiljemännens arvode som dessa tillkommande gottgörelse för utlägg.

Vad angår rättsmedel och exekution i fråga om skiljenämnds avgörande

angående skiljemännens arvode gälla samma regler som beträffande skiljenämndens

övriga avgöranden.

Den nya finska skiljemannalagen stadgar, att skiljemännen, så framt parterna

icke annorlunda avtalat, äga i skiljedomen bestämma såväl dem tillkommande

arvode som vem denna kostnad skall stanna till last. Part skall dock äga rätt

att inom viss tid överklaga skiljedomen vid rätten, såvitt angår arvodets belopp.

Såväl nya lagberedningens principbetänkande angående rättegångsväsendets

ombildning (1884) som beredningens förslag till lag om skiljemän (1885) innehöllo

ett stadgande i ämnet. Detta innehöll, att skiljemännen skulle äga i skiljedomen

tillerkänna sig skälig gottgörelse för kostnad och tidsspillan. Deras beslut

i denna del skulle emellertid vara underkastat prövning av domstol, om part

inom viss tid instämde klander mot beslutet. Liksom i övriga delar skulle skiljedomen

bärutinnan ej kunna verkställas, förr än klandertiden gått till ända. Inom

högsta domstolen hemställde flertalet i förslagets granskning deltagande ledamöter,

att detta stadgande måtte utgå. Därvid anfördes huvudsakligen det skälet,

att skiljemännen skulle komma att döma i egen sak. Med avseende på klanderrätten

anmärktes, att förslaget ej löst frågan vilken domstol vore behörig att

pröva klander. Propositionen till 1887 års riksdag samt lagen upptaga ej något

stadgande i ämnet.

I viss mån olika meningar ha i vårt land yppats angående den rättsliga naturen

av skiljemännens förhållande till parterna. Enligt en åsikt uppfattas förhållandet

närmast såsom ett sysslomannaskap, bestående, såvitt ordföranden angår,

mellan honom och båda parterna men eljest mellan varje skiljeman och den part,

som valt honom, eller för vars räkning han blivit utsedd. Härav har ansetts följa,

att ersättningsskyldighet föreligger för vardera parten gentemot den av honom

utsedde skiljemannen och för båda parterna gentemot ordföranden. Denna åskådning

ansluter sig nära till den blott alltför vanliga föreställningen, att skiljenämnden

består av en representant för vardera parten och en opartisk ordförande.

Utan tvivel är en sådan uppfattning av skiljemännens rättsställning

i hög grad ägnad att hos partsskiljemännen skymma blicken för deras förpliktelse

att opartiskt medverka till tvistens lösning.

Emellertid synas goda skäl tala för en annan uppfattning av rättsförhållandet

mellan parter och skiljemän. Enligt denna, som torde vara tämligen allmänt

omfattad i främmande rätt och som haft förespråkare jämväl i svensk-finsk

rättsvetenskap, handla samtliga skiljemän, av vem de än utsetts, å båda parternas

vägnar. Deras förpliktelse att efter bästa förstånd pröva tvisten gäller

båda parterna och motsvaras av ett anspråk på ersättning, som för varje skiljemän

är riktat mot båda parterna. Denna mening synes också ha omfattats av

svenska domstolar i några av dem avgjorda mål.1 Kan detta anses vara den gällande

svenska rättens ståndpunkt, är dock i varje fall ersättningsskyldigheten

delad mellan parterna; anledning saknas att antaga, att parterna stå i solidariskt

ansvar för ersättningen.

1 Sv. juristtidn. 1919 rf. s. 21 och 1920 rf. s. 48.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(55

Storleken av skiljemännens ersättning beror i första hand av överenskommelse

mellan dem och parterna. Mera sällan lär väl sådan överenskommelse träffas.

Skiljemännen ha då anspråk på ersättning innefattande skäligt arvode och vederlag

för utgifter. Huruvida gällande rätt medger skiljemännen att vägra utgiva

skiljedomen, med mindre dem tillkommande ersättning erlägges, må här

lämnas åsido. Säkert är, att det i allt större omfattning blivit vanligt, att skiljemän

göra domens utgivande beroende av att parterna betala fordrat arvode.

Såsom gällande rätt, bekräftad av flera avgöranden i högsta domstolen1 kan

anses, att, därest skiljemännen fatta beslut om dem tillkommande ersättning,

sådant beslut ej må verkställas, även om parterna uppdragit åt skiljemännen

att fastställa sin ersättning. Denna ståndpunkt lärer bero på att skiljemän ej

anses äga döma i egen sak och att vad de sålunda besluta är ogillt. Prövningen

av vad skiljemännen äga uppbära tillkommer i stället domstol. Ha skiljemännen

ej själva tillgodogjort sig vad de anse sig ha att fordra, ankommer det på

dem att instämma parterna till domstol. Å den andra sidan står det part, som

nödgats erlägga oskälig ersättning, fritt att föra talan om återbekommande av

vad han för mycket betalt.

Den lösning dessa spörsmål sålunda fått i vår rätt kunde synas ur parternas

synpunkt ganska tillfredsställande, särskilt så tillvida, som skiljemännens ersättning

aldrig må fastställas av dem själva utan av domstol. Det oaktat lär det

ej kunna bestridas, att, sasom uppgives i 1926 års motion och flera utlåtanden,

en ganska allmän uppfattning råder, att skiljemannaförfarandet tynges av höga

skiljemannaarvoden. Förklaringen härtill är säkert att söka till stor del i praxis

att ej utlämna domen annat än mot erläggande av den av skiljemännen fixerade

ersättningen. Helt naturligt vidtager part, som nödgats erlägga denna ersättning,

sällan eller aldrig åtgärder för att i domstolsväg återfordra en del därav.

Men det bör ej heller förbises, att om skiljemännen tagit sig vanan att betinga

sig arvode såsom villkor för skiljedomens utgivande, detta förfaringssätt varit

påkallat av den osäkerhet och svårighet, som eljest enligt svensk rätt är förenad

med arvodets utfående. Förbjudas skiljemännen att hålla domen inne och hänvisas

de i stället att efter skiljedomens meddelande i rättegångsväg av vardera

parten utsöka halva arvodet eller att stämma vardera den part, som valt honom,

på hela arvodet, måste skiljemännen ofta komma att gå miste om sin rättmätiga

lön. Särskilt lär väl hos den tappande parten bristande vilja och förmåga att

gottgöra skiljemännen ofta göra dessas anspråk mot honom skäligen värdelöst.

Följden skulle bliva, att uppdraget att vara skiljeman skulle befinnas föga eftersträvansvärt.

Därmed skulle säkerligen, till skada för rättslivet, svårighet yppas

att för skiljemannauppdrag förvärva dugliga krafter. I ett betydande antal

av de avgivna utlåtandena betonas ock, att den reglering av förevarande spörsmål,

som erfordras, bör ej blott taga sikte på parternas intresse av ett billigt

skiljemannaförfarande utan även beakta skiljemännens anspråk att i en betryggande

och snabb ordning utfå sin ersättning.

Vid övervägandet av tänkbara åtgärder torde till en början kunna fastställas,

att anledning ej föreligger att förbjuda parter och skiljemän att genom av
1

Bl. a. N. J. A. I 1906 s. 420, 482.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 190 häft. (Nr 226.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S6.

tal bestämma om den ersättning, som skiljemännen skola åtnjuta. Men en inskränkning

i avtalsfriheten synes påkallad så tillvida, att avtal mellan skiljemän

och part ej blir gällande, såframt icke även andra parten åtagit sig lika

förpliktelse mot samma skiljeman.

Föreligger ej ett i överensstämmelse med vad nu sagts giltigt avtal, måste

lagen söka rättvist avväga parternas och skiljemännens intressen. Därvid erbjuda

sig flera möjligheter. I motionen vid 1926 års riksdag framföres tanken

att genom fastställande av taxor reglera skiljemännens arvoden. Endast i två

utlåtanden (befallningshandena i Blekinge och Norrbottens län) har denna utväg

förordats. Flera myndigheter avstyrka uttryckligen (befallningshavandena

i Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Jämtlands län).

Övriga, som yttrat sig härom, framställa förslag, som ej vila på en normering

av arvodets storlek. En legal fixering av skiljemannaarvodet skulle också säkerligen

visa sig omöjlig att på ett rättvist sätt genomföra. Någon måttstock

på skiljemännens möda står ej att utfinna av sådana yttre omständigheter i

målet som tvisteföremålets värde, antalet sammanträden och dylikt, varpå en

taxa måste byggas. Den påtagliga risken att ej få tillbörlig ersättning skulle

avhålla lämpliga personer från att åtaga sig skiljemannaskap.

Några myndigheter (överståthållarämbetet, befallningshavandena i Östergötlands,

Skaraborgs och Västmanlands län) förorda, att skiljemännen berättigas

fastställa sin ersättning men att deras beslut i samband med verkställighetsansökan

skall vara underkastat överexekutors prövning. Mot detta förslag,

som i fråga om enkelhet har vissa företräden, kan emellertid göras den

invändningen, att utredningen om skiljemännens arbete i mera invecklade fall

är så omfattande och avgörandet av den rättsliga betydelse, att den slutliga

prövningen av dessa frågor ej bör överföras från domstolarna till de exekutiva

myndigheterna.

Den anordning, som funnit förespråkare i de flesta utlåtandena, går ut på

ett återupptagande av nya lagberedningens förslag att skiljemännen skola

själva äga fastställa sin ersättning med parterna öppen lämnad rätt att genom

klander vid domstol påkalla dess prövning av arvodets skälighet. Såsom redan

omtalats har den nya finska skiljemannalagen ock löst problemet så. I denna

riktning uttala sig, bland andra, befallningshavandena i Kalmar, Kristianstads,

Älvsborgs och Värmlands län, handelskammaren i Gävle, elektriska entreprenörsföreningen,

teknologföreningen samt kommerskollegiet. I några utlåtanden

förordas att skiljemännens beslut i arvodesfrågan må verkställas åtminstone

om parterna före eller efter skiljedomen godkänt beloppet (Stockholms

och Smålands-Blekinge handelskammare, kommerskollegiet).

Av de sålunda föreslagna utvägarna synes den av nya lagberedningen föreslagna

anordningen innefatta den efter omständigheterna bästa lösningen av

spörsmålet om skiljemännens ersättning. Med utgångspunkt från att skiljemännen

äga åtnjuta skälig ersättning för arbete och omkostnader, skall det enligt

förslaget tillkomma skiljemännen att i den slutliga skiljedomen fastställa

ersättningens belopp och ålägga parterna betalningsskyldighet. Den principiella

betänkligheten mot att skiljemännen »döma i egen sak» synes ej böra

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 22fi.

(57

vara avgörande, om en lätt tillgång beredes parterna att få skiljemännens

krav granskade av domstol och deras beslut ej får verkställas, förrän klandertiden

gått till ända utan att av part begagnas. Skiljemännens beslut får då

mera karaktären av ett av dem uppgjort förslag, som blir gällande, om part

ej inlägger gensaga däremot.

Skiljemännens befogenhet att fastställa sin ersättning kan enligt förslaget

uteslutas genom överenskommelse mellan parterna och dem. En sådan överenskommelse

föreligger tydligen, om skiljemännen mottaga sitt uppdrag på grund

av ett skiljeavtal, som innehåller en bestämmelse, att skiljemännen ej må fastställa

sin ersättning.

_ Om lagen på angivet sätt tillerkänner skiljemännen befogenhet att fastställa

sitt arvode, förfaller en huvudsaklig anledning för den nuvarande, ofta stötande

praxis att skiljemännen vägra utlämna domen annat än mot betalning.

Att förbjuda sådant förfarande vore dock betänkligt, om man icke på bättre

sätt än nu är fallet sörjer för skiljemännens utsikt att få betalt av parterna.

Med skiljemannauppdragets natur synes det ej oförenligt att parterna förpliktas

att solidariskt svara för ersättningen till skiljemännen. Förslaget upptager

bestämmelse härom. Till gengäld förbjudas skiljemännen att hålla domen

inne i avbidan på att ersättningen gäldas.

Klandertiden har, lika med den allmänna tiden för klander mot skiljedom,

satts till nittio dagar från delfåendet. Det bör vara skiljemännens plikt att

i domen införa underrättelse för parterna om vad de ha att iakttaga för domens

klandrande. Försummelse att meddela sådan föreskrift bör dock ej medföra,

att skiljedomen blir ogiltig, utan endast att klandertiden börjar löpa först från

det part fått del av en med behörig hänvisning försedd dom. Huruvida alla

skiljemännen skola instämmas beror på domens avfattning och omfattningen

av parts klandertalan. Har i domen utsatts särskild ersättning till varje skiljeman,

erfordras ej att part instämmer andra skiljemän än den eller de, i fråga

om vilka han vill göra anmärkning. Då det ofta kan vara önskvärt att alla

parters eventuella klander samtidigt prövas, kunde ifrågasättas att ålägga part,

som vill klandra, skyldighet att i rättegången inkalla övriga parter. Föreskrift

härom har emellertid ansetts överflödig, då det ligger i skiljemännens

intresse att skyndsamt delgiva domen med alla parter och klanderfristerna alltså

torde utlöpa någorlunda samtidigt.

24 §.

Ersättningen till skiljemännen utgör en av parternas mera betydande kostnader

för skiljemannaförfarandet. I rättegång motsvaras denna kostnad av

utgifter för domares avlöning, rättegångslokaler, skrivmateriel m. m., som väsenthgen

bäras av det allmänna och endast delvis falla parterna till last. Här7T

T,Tna \ skiljemannaförfarandet kostnader av samma slag som i rättegång

för förberedandet och utförandet av parternas talan, såsom ombudsarvoden,

lnstallelsekostnader, vittneslöner och sakkunnigersättningar. Om kostnader av

bada slagen galler nu, att parterna äga gemensamt hänskjuta till skiljemännen

att prova, huru de skola parterna emellan fördelas. Men skiljemännen anses

Parternas

kostnader.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Domtfol.

Överactkutor.

ej på yrkande av allenast ena parten äga pröva frågor om kostnadsfördelningen.

I flera utlåtanden framliålles det såsom önskvärt, att skiljemännen

få vidgad befogenhet härutinnan. Det torde ock få anses naturligt, att om

parterna ej särskilt undantagit kostnadsfördelningen från skiljemännen, deras

avsikt är att samtidigt med tvistens avgörande denna med förfarandet sammanhängande

fråga löses. I enlighet härmed föreslås, att, om parterna ej annorledes

överenskommit, skiljemännen skola på yrkande av endera parten vara

berättigade att pröva, huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra honom

ersättning till skiljemännen och andra kostnader å förfarandet.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

Lagen anger nu ej, till vilken domstol part, som vill klandra skiljedom, har

att instämma sin motpart. I utländska lagar förklaras ofta den domstol vara

behörig, som haft att pröva den till skiljemännen överlämnade tvisten, om

skiljeavtal ej varit slutet. I svensk rättspraxis1 har denna fråga besvarats

så, att klandret skall instämmas till svarandens personliga forum. Denna

ståndpunkt synes böra fastställas i lagen och gälla jämväl, när part mot skiljeman

för klandertalan beträffande hans ersättning. Då reglerna om svarandens

personliga forum i 10 kap. 1 § rättegångsbalken ej äro uttömmande och det

är av vikt, att forum ej må saknas gentemot en utländsk part eller skiljeman,

föreslås tillika, att om behörig domstol ej finnes efter nämnda lagrum, målet

skall upptagas av Stockholms rådstuvurätt.

Enligt 8, 9 och 11 §§ i skiljemannalagen tillkommer det överexekutor i den

ort, där endera parten har sitt bo och hemvist, att förordna skiljeman eller

förlänga tiden för skiljedoms meddelande. Samma regel upptages här. Av

utlåtandena framgår, att det ej sällan inträffar, att parterna göra överensstämmande

ansökningar hos var sin överexekutor. Utsikten att sålunda flera

skiljemän förordnas eller att olika beslut om tidsförlängning givas, bör visserligen

ej vara stor, då lagen i 11 a § föreskriver, att motparten skall höras

över ansökningen. Emellertid uppgives det förekomma, att stridiga beslut

meddelas. Förslaget upptager därför den regeln, att den överexekutor är behörig,

hos vilken ansökan först gjordes, och att beslut, som meddelas av annan

överexekutor, är ogillt. Föreskriften om kommunikation med motparten har

bibehållits, så tillvida modifierad, att en ogrundad ansökan kan utan delgivning

avslås. När ansökan avser att skiljeman, jämlikt 10 § 3 stycket i förslaget,

på grund av försumlighet skall skiljas från sin syssla, bör den, såsom

rörande skiljemannens rätt, ej bifallas utan att han fått tillfälle yttra

sig. En erinran härom, som dock ej ansetts böra vara under alla omständigheter

tvingande, har införts i denna paragraf.

överensstämmande med vad nu är stadgat i 11 a § 2 stycket, bör klagan

ej få föras över beslut, varigenom skiljeman utsetts eller fråga om förläng1

N. J. A. avd. I 1925 s. 100 (plenum).

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 226

69

ning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts. Regeln har i förslaget fullständigats

med att klagan ej heller må föras mot beslut, varigenom skiljeman

skilts från uppdraget. Motivet är att förekomma avsiktligt eller oavsiktligt

förhalande av skiljemannaförfarandet. 11 a § innehåller slutligen en

bestämmelse, att beslutet är utan verkan, där domstol förklarar skiljeavtalet

icke hava ägt giltighet eller tillämplighet å den tvist, varom är fråga. Denna

föreskrift har såsom självklar ansetts kunna utgå.

26 §.

I vissa fall stadgar lagen, att part skall anhängiggöra sin talan inom be- Lagstadgad

stämd tid, vid äventyr att han eljest förlorat sin rätt till talan. Exempel på

sådana stadganden erbjuda lagen om nyttjanderätt till fast egendom med avseende

på jordägares och arrendators fordringsanspråk samt aktiebolags- och

föreningslagarna med avseende å klander av bolagsstämmo- och föreningsbeslut.

Efter förebilden av sistnämnda lagar synes lämpligt att stadga, att när

skiljeavtal äger tillämpning å sådan tvist, part har att inom den föreskrivna

tiden i vederbörlig ordning (11 §) påkalla skiljeavtalets tillämpning, om han

vill förvara sin talan.

För det fall, att ett sålunda i behörig tid inlett skiljemannaförfarande ej

leder till giltig skiljedom, uppstår fråga vad part, vilkens talerätt faller

under en legal tidsbegränsning, har att iakttaga. Sådana fall uppkomma t. ex.,

då skiljemannaförfarandet ej avslutas inom stadgad tid eller då en i skiljeavtalet

utsedd skiljeman avsäger sig uppdraget. Beror skiljemannaförfarandets

misslyckande av parten själv, må han stå sitt kast, om tiden för stämning

till domstol är förfluten. Är parten utan skuld i det uppkomna läget,

kan det ej vara tillfredsställande, att hans talerätt går förlorad. Å andra

sidan bör parten genom vad som förefallit ej bliva fri från varje tidsbegränsning.

Förslaget upptager därför den bestämmelsen, att parten för att förvara

sin rätt har att instämma talan till domstol inom nittio dagar från det

hindret blev kunnigt.

Om, när parten yrkade skiljeavtalets tillämpning, motparten bestred yrkandet

eller om motparten ej fullgjorde sina förpliktelser med avseende å val av

skiljeman, äger enligt nuvarande 10 § och förslagets 3 § den påkallande parten

övergiva skiljemannavägen och instämma sin talan till domstol. I dessa

fall möter ej hinder mot erhållande av skiljedom, ty skiljenämnden kan åvägabringas

med överexekutors medverkan. För att partens befogenhet att välja

domstolsvägen ej skall bliva illusorisk, då hans talerätt är underkastad tidsbegränsning,

1 har förslaget likställt dessa fall med sådana, då hinder möter

mot erhållande av skiljedom.

27 §

innehåller samma erinran som nuvarande 17 § om skiljemannaförfarande på

grund av stadgande i lag eller författning.

1 Se N. J. A. avd. I 1927 s. 637.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ta proposition nr 886.

Förslaget innehåller en övergångsbestämmelse av liknande innehåll som den

i 1887 och 1919 års lagar upptagna. Avgörande är ej, om skiljemannaförfarandet

inletts under äldre eller nyare lag, utan tiden för skiljeavtalets ingående

bestämmer, vilken lag skall tillämpas. 1887 års lag skulle alltså bliva tilllämplig

på skiljemannaförfaranden, som grunda sig på avtal, ingångna före

lagens ikraftträdande, men som inledas senare. Parterna kunna emellertid medgiva,

att den nya lagen tillämpas.

Med iakttagande av vad nu sagts skall äldre skiljemannalagen upphöra

att gälla. I några författningar hänvisas till 1887 års skiljemannalag. Därest

enligt grunderna för förslagets övergångsbestämmelse den nya lagen bör tilllämpas,

bör en sådan hänvisning anses gälla denna lag. En erinran härom

har upptagits i förslaget.

28 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i den inledande motiveringen

anföres om den tillämnade lagstiftningen rörande utländskt skiljeavtal och utländsk

skiljedom.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %%6.

71

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Utgångspunkten för de i 46 § utsökningslagen givna bestämmelserna om

verkställighet av skiljedom är, att skiljedomen verkställes liksom domstols

lagakraftägande dom. Den vinnande parten kan omedelbart erhålla exekution.

Han behöver ej ställa säkerhet för återbäring av vad han vid verkställigheten

mottager. Den förlorande parten kan ej genom att ställa säkerhet eller

nedsätta penningar avvärja exekutionen. Möjligheten att skiljedomen efter

klander kan av domstol hävas beaktas således ej av de exekutiva myndigheterna.

Endast såtillvida utövar förefintligheten av en klandergrund inverkan på

exekutionen, att om klandertalan är vid domstol anhängig, domstolen kan förordna,

att skiljedomen ej må verkställas. Däremot ha de verkställande myndigheterna

sig ålagt att självmant beakta nullitetsskäl; förordnande om verkställighet

får ej givas, om någon omständighet förekommer, på grund varav

skiljedomen är ogill, ändå att talan mot densamma icke föres. Innan förordnande

gives, skall ock tillses, att parterna under skiljemännen skjutit den

fråga, varom dessa dömt, och att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt

för parterna att klandra skiljedomen. En skillnad mellan det exekutiva förfarandet,

när det grundas på skiljedom och när det avser verkställighet av

domstols dom, är ock, att förordnande om verkställighet av skiljedom alltid

skall meddelas av öxerexekutor.

Vid behandlingen av det förevarande ämnet bör skiljas mellan det fall, att

part söker verkställighet å skiljedom, i vad därigenom dömts mellan parterna,

och det fall, att skiljeman på grund av skiljedomen utsöker sin ersättning

av part.

Vad angår exekution parterna emellan, förordas i några utlåtanden1 lättnader,

åtminstone där tvisten avgjorts av en skiljenämnd med viss auktoritativ

sammansättning. De ifrågasatta lättnaderna skulle bestå i att överexekutors

förordnande i regel ej skulle behöva inhämtas i andra fall än då så skall

ske vid verkställighet av domstols dom eller att överexekutors förordnande ej

skulle få överklagas.

Med hänsyn tagen till de svagheter i organisatoriskt och andra hänseenden,

som vidlåda skiljemannaförfarandet, synes någon eftergift i fråga om villkoren

för skiljedoms verkställande ej böra tillstyrkas. Med mera fog kan det

övervägas, huruvida den tappande partens rätt är tillbörligt tillgodosedd genom

de bestämmelser, som nu gälla. Sannolikheten för att en skiljedom efter

klander eller talan om ogiltighet av domstol upphäves, måste anses större än

att en laga kraftägande dom rubbas genom extraordinära rättsmedel. Ur denna

synpunkt kunde det sättas i fråga att likställa skiljedomen icke med ett

1 BefälIningshavanden i Jönköpings län, borgmästaren i Skara., en skiljaktig ledamot i Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammarens för Örebro och Västmanlands läns utskott

för sistnämnda län och kommerskollegiet.

Parts

ansökan.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Skiljemäns

ansölcan.

rättskraftigt domstolsavgörande utan med en ännu ej laga kraftvunnen dom.

Detta skulle innebära, att den vinnande parten måste ställa säkerhet eller, då

betalningsskyldighet ålagts den tappande parten, att denne kunde avvärja

verkställigheten genom att ställa säkerhet. Det bör emellertid beaktas, att

mellan domstols ännu ej laga kraftvunna dom och skiljedomen består den väsentliga

skillnaden, att skiljedomen ej kan angripas på grund av att skiljemännen

oriktigt bedömt tvisten. Den talan, som vanligast föres mot domstols

dom, är således utesluten. Därför och då det är angeläget, att den vinnande

parten ej onödigt uppehälles i sin rätt, synes anledning ej föreligga

att frångå den gällande rättens principiella ståndpunkt, att skiljedomen omedelbart,

utan avbidan på klanderfristens utgång, må verkställas såsom domstols

lagakraftägande dom.

Den angivna synpunkten bör dock medföra några jämkningar i syfte att

förebygga rättsförlust för den tappande parten genom att en skiljedom verkställes,

som sedan av domstol förklaras ogill eller efter klander häves. Med

de föreslagna jämkningarna avses att bereda ökad möjlighet för den tappande

parten att avvärja verkställighet, då grundad anledning förekommer att

skiljedomen skall bliva förklarad ogill eller hävd.

Först och främst bör i sådant syfte stadgas, att verkställighetsförordnande

ej må givas, utan att tillfälle att svara å ansökningen därom lämnats den,

mot vilken verkställigheten sökes. Redan nu lär detta allmänt iakttagas av

överexekutorerna.

Såsom sakliga förutsättningar för meddelande av verkställighetsförordnande

bör i likhet med gällande lag upptagas, att skiljeavtalet icke innefattar förbehåll

om rätt för parterna att klandra skiljedomen samt att någon omständighet

icke förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill, ändå att talan mot

densamma icke föres. Såsom av det redan anförda torde framgå, består faran

att den förlorande parten tillskyndas rättsförlust genom exekutionsförfarandet,

egentligen däri, att klandergrunder ej vinna beaktande. Än mer skulle

detta bliva fallet om, såsom förslaget innebär, den praktiskt viktigaste ogiltighetsgrunden,

att skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller dömt för sent,

överföres till klandergrunderna. Det har ock redan framhållits, att en sådan

lagändring måste medföra, att den nya klandergrunden må göras gällande i

utsökningsförfarandet. Men även de förutvarande klandergrunderna böra kunna

beaktas. Att ålägga överexekutor att självmant iakttaga förekomsten av

klandergrunder, kan tydligen ej komma i fråga. Det måste ankomma på den

tappande parten, om han vill göra gällande en sådan omständighet eller ej

Åberopar han en klandergrund och gör sannolikt, att domen kan bliva på hans

talan av domstol hävd, bör överexekutor ej få förordna om verkställighet.

Klandergrunder skulle alltså, såsom naturligt är, ej vinna beaktande, om klandertiden

gått till ända utan att talan instämts, medan å andra sidan talans

anhängiggörande ej skulle vara en förutsättning för att klandergrunden må

åberopas.

Vad därefter angår villkoren för verkställighet av skiljedom, i vad den ålagt

part att gälda ersättning till skiljeman, så är det tydligt, att strängare regler

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

78

böra gälla. 1 denna del skulle skiljedomen vara underkastad parternas klander

med avseende å sitt materiella innehåll. Vid sådant förhållande kan skiljedomen

härutinnan ej jämställas med en lagakraftägande dom, förrän klandertiden

gått till ända utan att klandertalan väckts. Dessförinnan bör skiljedomen

alls icke får verkställas. Den part, mot vilken skiljeman söker verkställighet,

skall enligt förslaget beredas tillfälle att bliva hörd, innan ansökningen

må bifallas, och det ankommer då på honom att visa, att han instämt

klander. Har klandertiden förflutit och visar ej parten, att han instämt klander,

bör förordnande om verkställighet givas, om det icke förekommer skälig

anledning att antaga, att skiljedom är ogill.

Med avseende å all verkställighet av skiljedom, vare sig den gäller parts inhibition.

eller skiljemans ansökan, bör, i överensstämmelse med vad nu är stadgat, gälla,

att skiljedomen, sedan överexekutor förordnat om verkställighet, går i verket

lika som domstols lagakraftägande dom, därest icke annorledes förordnas av

högre myndighet eller av domstol, varest talan är anhängig mot skiljedomen.

Skånes handelskammare och skiljenämnden för spannmåls- och foderämnes- Ansökningshandeln

framställa anmärkning mot att olika överexekutorer tillämpa olika handltn9arpraxis

i fråga om, vilka handlingar böra ingivas av part, som vill erhålla

exekution å skiljedom. En del överexekutorer uppgivas nöja sig med skiljeavtalet

och skiljedomen, medan andra skulle kräva, att jämväl parternas växlade-

skrifter och skiljemännens protokoll företes. Handelskammaren påyrkar

en lagbestämmelse, enligt vilken förstnämnda handlingar skola vara tillräckliga,

så snart motparten ej gör invändning mot verkställigheten. Häri instämmer

kommerskollegiet.

Enligt förslaget inskränker sig den prövning, som överexekutor har att ex

officio företaga, till en undersökning, huruvida skiljeavtalet innefattar klanderförbehåll

och huruvida någon ogiltighetsgrund föreligger, vartill beträffande

skiljemans ansökan kommer, att klandertiden gått till ända. Förekomsten

av klandergrund ankommer det däremot på förklaranden att uppvisa, liksom

i fråga om skiljemans ansökan förklaranden har att visa, att han överklagat

skiljedomen i ersättningsfrågan.

Med hänsyn till den föreslagna beskärningen av ogiltighetsgrunderna bör

den prövning, som överexekutor har att självmant företaga, så gott som alltid

kunna ske på grundval av skiljeavtalet och skiljedomen eller skiljedomen

ensamt, om avtalet däri återgivits. Vid skiljemans ansökan tillkommer bevis

om domens delgivning med den, mot vilken verkställighet sökes. Vid sådant

förhållande kan det antagas, att överexekutorerna i regel komma att åtnöjas

med dessa handlingar. Men att, såsom i vissa utlåtanden hemställts, beskära

överexekutors befogenhet att infordra material synes ej välbetänkt.

De föreslagna ändringarna i 46 § utsökningslagen lära böra tillämpas på

skiljedomar, meddelade på grund av skiljeavtal, varå den förslagna nya skiljemannalagen

är tillämplig.

I fråga om det tillagda sista momentet hänvisas till vad i den inledande motiveringen

yttras om tillämnad lagstiftning rörande utländsk skiljedom.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars

1929.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Gärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 8 februari 1929, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökning

sia g en.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Trygve Liljestrand.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om skiljemän.

1 §•

Lagrådet:

Den hänvisning, som förekommer i andra stycket av förevarande paragraf,

avser de stadganden om inskränkningar i rätten att använda skiljemannaförfarandet,

som upptagits i 11 § av lagen om arbetsdomstol och 11 § första stycket

i 1923 års lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Lika väl som hänvisning

göres till dessa stadganden, borde i skiljemannalagen erinras om den

avvikelse från lagen, som innefattas i andra stycket av sistnämnda paragraf,

där den dispositiva karaktären av vissa skiljemannalagens stadganden upphäves

med avseende å avtal, varigenom hyresvärd och hyresgäst utan klanderförbehåll

överenskommit, att av hyresförhållandet härflytande framtida tvist

skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Med den vidgade omfattning

dessa hänvisningar till annan lagstiftning sålunda skulle erhålla torde de böra

sammanföras med det stadgande av liknande art, som upptagits i 27 § av förslaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S(ii.

75

1 1 § tredje stycket föreslås, att ej blott anhängig rättegång angående viss

tvist utan även pågående lagsökning skall förklaras i regel utgöra hinder

för tvistens upptagande av skiljemän. Det kan då, vad lagsökning angår, frågas,

om dylikt hinder föreligger redan när lagsökningsinlaga ingivits till överexekutor

eller först då ansökningen, efter att hava upptagits av överexekutor,

blivit delgiven den lagsökte; olika meningar hava yppats därom, vid vilkendera

av de båda tidpunkterna ett lagsökningsmål blir anhängigt. Sammanställningen

i förevarande stycke av lagsökning med rättegång •— som ej är anhängig

förr än stämningen delgivits — torde dock tillräckligt tydligt utmärka, att ett

lagsökningsförfarande icke skall hindra skiljemän att pröva uppkommen tvist,

såvida ej ansökningen delgivits sökandens motpart.

Från regeln, att rättegång eller lagsökning utesluter skiljedom, vill förslaget

undantaga det fall, att anhängigheten av rättegången eller lagsökningsförfarandet

visserligen ännu icke formellt upphört men skriftligt avtal träffats

om nedläggande av den hos statsmyndighet pågående proceduren. Såsom skäl

härför anföres allenast, att ett förbiseende av att dylikt nedläggande utgör

förutsättning för skiljemäns behörighet att upptaga tvisten kunde föranleda,

att skiljemännens dom bleve ogiltig. Denna omständighet bör dock enligt lagrådets

mening icke få vara avgörande. Skulle, sedan skriftligt avtal träffats

om nedläggande av ett mål vid domstol, skiljemän få upptaga samma tvist,

innan det formella nedläggandet av rättegången ägt rum, kunde, i följd av

försummelse att hos domstolen anmäla avtalet eller dröjsmål därmed, inträffa,

att såväl domstol som skiljemän meddelade dom i saken. Särskilt om målet

låge hos högre rätt, där tiden för utslags meddelande vanligen icke på förhand

är för parterna känd, kan dylikt lätteligen hända. Då det torde vara

ovisst, om ett dylikt avtal, som ingåtts före meddelandet av domstolens utslag,

kan vid fråga om utslagets verkställande åberopas som hinder för verkställighet,

synes för förslagets genomförande särskild bestämmelse härutinnan

erfordras. Utan sådan bestämmelse torde kollisioner mellan skiljedomar och

domstolsutslag knappast kunna undvikas. Lämpligheten av en dylik bestämmelse

kan dock starkt ifrågasättas. Det kan icke anses överensstämma med

god processuell ordning, att domstolarna, såsom skulle kunna bliva följden

av förslagets ståndpunkt, föranledas att meddela utslag, vilka redan vid sin

tillkomst äro utan all verkan. Med stöd av vad sålunda anförts hemställer

lagrådet om uteslutande av den föreslagna modifikationen i den uti första

punkten av 1 §:s tredje stycke upptagna regeln.

Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Gärde:

I andra punkten av 1 § tredje stycket bestämmes, att skiljemän ej må upptaga

fråga, som blivit genom lagakraftägande beslut avgjord. Mot en sådan

bestämmelse torde intet vara att erinra, såvitt därigenom förhindras, att en

tvistefråga, varå ingånget skiljeavtal är tillämpligt men som till följd av parts

underlåtenhet att åberopa avtalet blivit föremål för rättsligt avgörande, dock

sedermera på grund av avtalet upptages till bedömande av skiljemän. Att i

vidare mån stadga förbud i förevarande hänseende lärer däremot icke böra ifrå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

gakomma. Väl torde det vara sällsynt, att den, till vilkens förmån en process

utfallit, är villig att hänskjuta saken till förnyad prövning med risk att i större

eller mindre mån förlora vad han vunnit. Det kan dock tänkas, att båda parterna

— måhända till följd av ändrade förhållanden — enas i önskan att få

sitt mellanhavande överlämnat till ny utredning och bedömning och att det härför

vore tjänligt att anlita en av sakkunniga personer bestående skiljenämnd.

Att i sådant fall utestänga dem från skiljemannavägen synes icke vara av andra

hänsyn påkallat. Ifrågavarande bestämmelse bör därför enligt vår mening inskränkas

i enlighet med vad nu anförts, varvid torde böra iakttagas, att under

först angivna förutsättning skiljeavtalet förklaras vara förfallet beträffande

den avsedda frågan. Därjämte må erinras, att den i förslaget använda

termen »lagakraftägande beslut» är för obestämd; det bör utsägas, att

-— såsom meningen lärer vara •—• fråga är om beslut av domstol eller i lagsökningsmål.

Justitierådet Appelberg:

I andra punkten av tredje stycket bestämmes, att skiljemän ej må upptaga

fråga, som blivit genom lagakraftägande beslut avgjord. Härmed torde, såvitt

av motiven framgår, icke avses det fall, att frågan omfattas av ett tidigare

träffat skiljeavtal, som parterna underlåtit att göra gällande i den försiggångna

processen -— i sådant fall lärer skiljeavtalet vara att anse såsom förfallet

— utan endast att efter processen träffats skiljeavtal mellan parterna

rörande den där avgjorda frågan. Det kan ifrågasättas, om stadgande i detta

ämne är nödigt eller lämpligt. Det spörsmål, som där beröres, saknar uppenbarligen

nämnvärd praktisk betydelse. Hava efter processen ändrade förhållanden

inträtt, äro naturligtvis parterna i allt fall oförhindrade att till

skiljemän hänskjuta frågan, vilken verkan dessa ändrade förhållanden må äga

på parternas genom den föregående domen reglerade mellanhavande. Att den

vinnande parten eljest skulle vara villig att hänskjuta en redan prövad fråga

till nytt bedömande, är knappast tänkbart under annan förutsättning än att något

nytt faktum framkommit, som skulle kunna föranleda återbrytande av den

förra domen. Därest parterna i sådant fall funne det tjänligt att anlita skiljemän

för frågans avgörande, synes icke föreligga tillräcklig anledning att av

hänsyn till rättskraften förbjuda det. Någon bestämmelse motsvarande den

nu behandlade har hittills ej funnits i skiljemannalagen, och detta förhållande

torde ej hava visat sig vara till olägenhet. Det må ytterligare framhållas, att

termen »lagakraftägande beslut» är alltför obestämd och att man följaktligen,

om ett stadgande i ämnet skall givas, torde vara nödgad att närmare angiva

vilka beslut som här avses.

4 §■

Lagrådet:

Av den föreslagna avfattningen framgår icke med tydlighet, huruvida med

stadgandet i denna paragraf avses att förbjuda inledande av skiljemannaförfarande

här i riket jämväl i det fall, att part, som har hemvist utom riket, skulle

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

77

enligt reglerna i 10 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken kunna sökas vid

svensk domstol. Det till stöd för stadgandet anförda motivet, vilket lagrådet

finner bärande, synes leda till att i dylikt fall skiljemannaförfarande bör få

äga rum här. Stadgandets avfattning torde i enlighet härmed böra något

jämkas.

5 §.

Lagrådet:

Att den gällande lagen såsom jävsgrund upptager även det förhållandet, att

skiljeman blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta, torde, i motsats

till vad i motiven till förslaget anföres, knappast kunna tagas till intäkt

för riktigheten av uppfattningen, att de utav parterna valda skiljemännen

vore att betrakta såsom ombud envar för den part, som utsett honom. Nämnda

påföljd medför ej blott den direkt åsyftade obehörigheten att vara rättegångsombud,

utan i lagstiftningen har med densamma förknippats obehörighet i flera

andra hänseenden. Sålunda må i detta sammanhang särskilt framhållas, att

nämndemannens domarvärv ej får utövas av den, som förklarats ovärdig att

inför rätta föra andras talan. Det skulle vid sådant förhållande förefalla

inkonsekvent, om han skulle tillåtas att vara skiljeman, och lagrådet anser sig

icke kunna biträda förslaget om uteslutande ur lagen av ifrågavarande skiljemanna

jäv.

Om någon såsom sakkunnig avgivit utlåtande i fråga, som är eller kan väntas

bliva föremål för rättstvist, torde han oftast hava så bundit sig vid en viss

uppfattning, att det måste antagas för honom möta svårighet att, utsedd

till skiljeman, med full objektivitet bedöma det föreliggande spörsmålet. Det

synes därför vara skäl att för honom stadga jäv såsom skiljeman, vare sig han

yttrat sig utom rättegång eller inför rätta. Då det är tvivelaktigt, om detta

jäv med den avfattning, stadgandet därom erhållit, fått sådan räckvidd, som

nu antytts, torde formuleringen böra ändras därhän, att det säges vara jäv,

om skiljeman yttrat sig såsom sakkunnig »i tvistefrågan».

Bland de skärpningar av jäven, genom vilka avses att bereda ökade garantier

för skiljemännens opartiskhet, är den, som innefattas i bestämmelsen under

8 i 5 §:s första stycke, den ojämförligt längst gående. Så önskvärt det

än må vara, att utseendet av partiska skiljemän direkt motarbetas genom jäv

av mera materiell natur, får det icke förbises, att den ifrågavarande nya bestämmelsen

genom sin allmänna innebörd och obestämda avfattning är ägnad

att medföra svårigheter och inkonsekvenser vid tillämpningen, så mycket mer

som denna i stor utsträckning kommer att åvila personer, vilka sakna juridisk

utbildning och erfarenhet. Det ligger ock nära till hands, att, sedan skiljedomen

meddelats, den förlorande parten söker uppleta någon omständighet,

på grund varav han med stöd av förevarande bestämmelse kan vid domstol

yrka upphävande av skiljedomen. Ett dylikt förfarande är endast ofullständigt

förebyggt genom stadgandet i andra stycket av 21 §, då med avseende å

sådan omständighet, som kan tänkas hänförlig under 8 i 5 §, part ofta lärer

kunna göra gällande, att han icke före förhandlingens början ägt kännedom där
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

om. Det synes emellertid icke omöjligt att i avsevärd mån undgå de med stadgandets

föreslagna avfattning förenade olägenheterna utan att det ändamål,

som man genom stadgandet velat vinna, väsentligen förfelas. Detta kan enligt

lagrådets mening bäst ske så, att i stadgandet såsom exempel på däri avsedda

omständigheter införas vissa av de förut i 5 § upptagna jävsanledningarna.

Härav skulle framgå, att en omständighet för att kunna enligt det allmänna

stadgandet under 8 åberopas såsom jäv måste vara jämförlig med de såsom

exempel upptagna jäven, och stadgandet skulle sålunda till sin innebörd bliva

mindre obestämt och icke giva allt för stort utrymme åt rent subjektiva förmodanden

om partiskhet. De anledningar till jäv mot skiljeman, vilka sålunda

borde såsom exempel införas i det under 8 upptagna stadgandet, synas vara:

om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om han av någondera

parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under någondera partens

förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra hans

talan i saken eller om han mottagit eller betingat sig ersättning i strid mot

vad i 23 § stadgas.

I fråga om den ordningsföljd, i vilken de olika jäven böra upptagas i lagen,

synes sådan gruppering vara lämplig, att efter de absoluta jäven, angivna under

1 och 2 i förslaget och kompletterade med jäv bestående i ovärdighet att

inför rätta föra andras talan, följa först de jävsanledningar, som hänföra sig

till skiljemans förhållande till tvisten, nämligen jäven under 4 och 6 i förslaget,

det senare utvidgat i enlighet med lagrådets hemställan, samt de under 7

nämnda jäv, vilka icke skulle överflyttas till den av lagrådet föreslagna grupp

av jäv, som — avseende skiljemans förhållande till någondera parten •— skulle

allmänt karakteriseras därav, att särskild omständighet, ägnad att minska förtroendet

till vederbörandes opartiskhet, förelåge, därefter skyldskaps- och

svågerlagsjävet under 3 i förslaget samt nyssnämnda jävsgrupp och slutligen

jävet under 9 i förslaget.

De skäl, som ligga till grund för undantagsbestämmelsen i andra styckets

andra punkt, göra sig i allmänhet gällande även med avseende å tvister, som

härröra ur annan statens verksamhet än den, som utövas av de s. k. affärsdrivande

verken, exempelvis ur statsverksamhet, som står under ledning av

armé- eller marinförvaltningen. Undantaget torde därför böra utsträckas att

omfatta alla de fall, då vederbörande är anställd vid eller under den myndighet,

vars verksamhet saken rör.

6 och 8 §§.

Lagrådet:

För det fall att skiljeavtalet innehåller, att tvist skall slitas av endast en

skiljeman, men parterna ej nämnt honom och ej heller föreskrivit, hur han skall

utses, stadgas dels i 6 § andra stycket, att det ankommer på parterna att gemensamt

välja skiljemannen, och dels i 8 § andra stycket att därest de ej kunna

enas om valet, skiljeavtalet skall vara förfallet, om ej annat av parterna bestämts.

Vad sålunda skulle stadgas är tämligen självfallet och gäller otvivelaktigt

redan enligt nuvarande lag, oaktat ingen direkt regel härom givits. Då

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £226.

79

förslaget i övrigt icke reglerar den skiljenämndstyp, varom bär är fråga, synas

nämnda båda stadganden såsom överflödiga böra utgå. Tilläggas må, att desamma

jämväl kunna föranleda missförstånd, då vad de innehålla uppenbarligen

bör gälla icke blott när enligt avtalet skiljenämnden skall bestå av en

person utan även när den skall bestå av två eller flera.

8 §.

Justitierådet Stenberg:

Här möter en fråga av stor betydelse för åstadkommande av dugliga skiljenämnder:

vilka myndigheter skall det tillkomma att för möjliggörande av skiljemannaförfarandets

genomförande utse skiljeman, då part undandrager sig att

välja sådan eller skiljemän ej kunna enas om vem de skola utse att jämte dem

bilda nämnden? Sådan befogenhet utövas enligt 1887 års lag av överexekutorerna.

Redan vid lagens tillkomst voro emellertid meningarna delade i denna

fråga; av många ansågos underrätterna och lantdomarna vara mera skickade

att träffa ett gott val. Det måste också medgivas, att, såsom i motiven till förevarande

förslag anföres, fog ej helt saknats för de anmärkningar, som ofta

framställts mot det sätt, varpå överexekutorerna fullgjort sitt uppdrag. Förslagets

författare har emellertid kommit till det resultatet, att överexekutorerna

torde tills vidare böra bibehållas vid sin befattning med dessa ärenden.

Vid myndighets val av skiljeman är det av särskild vikt, att den valde, vilken

ofta kommer att bliva skiljenämndens ordförande, besitter de speciella egenskaper,

som göra honom lämplig att deltaga i avgörandet av en tvist av den art, som är

i fråga. För bedömande av olika personers lämplighet härutinnan synas de, som

själva utöva domarverksamhet, böra äga större förutsättningar än tjänstemän

med administrativa funktioner, och den slentrianmässighet, som stundom ansetts

utmärka överexekutorernas handhavande av nämnda ärenden, bleve, om uppgiften

å landet anförtroddes åt domhavandena, här utesluten redan av den anledningen,

att envar av dem i regel finge endast ett fåtal fall att behandla. Ej heller

kan jag finna väsentlig vikt böra fästas vid den i motiven framförda erinran,

att med det vid lantdomstolarna rådande vikariatsystemet det ej kunde förväntas,

att erforderlig personkännedom och allmän erfarenhet alltid förefunnes hos dem,

som där komme att handlägga dessa ärenden. Frånsett att nämnda system numera

blivit begränsat, bör man kunna förutsätta, att en ung domarvikarie

komme att taga den ordinarie domhavanden till råds i dylika fall. För min del

anser jag mig alltså böra föreslå den ifrågavarande befogenhetens överflyttande

å stadsdomstolar och lantdomare.

Skulle denna hemställan vinna avseende, bör motsvarande ändring vidtagas

i 10 § första och tredje styckena, likasom avgörandet av fråga, huruvida skiljeman

enligt sistnämnda stycke skall entledigas, bör förklaras tillkomma rätten

eller domaren. Ävenledes påkallas ändringar i 12 och 25 §§.

Justitierådet Appelberg och regeringsrådet Gärde:

Ur de synpunkter, som av justitierådet Stenberg utvecklats, finna vi det principiellt

riktigast, att den befattning med skiljemannaförfarandet, som enligt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

gällande lag tillkommer överexekutor, överflyttades å domstol eller, å landet,

domaren. Då emellertid, särskilt med nuvarande organisation av domstolarna,

en dylik överflyttning icke kan väntas bliva av större praktisk betydelse,

anse vi oss icke äga tillräcklig anledning att påyrka någon ändring av

förslaget i denna del.

9 och 10 §§.

Lagrådet:

Enligt gällande lag göres i reglerna om utseendet av skiljemän och verkan av

deras avgång m. m. skillnad i första hand mellan det fall, att skiljemännen

nämnts i avtalet, och det fall, att så ej skett. Förslaget upprätthåller endast

delvis denna skillnad. I 6 § avses såväl de fall, att skiljemännen nämnts i själva

skiljeavtalet, som ock de, då parterna sedermera överenskommit, att viss eller

vissa personer skola utgöra skiljenämnd. Tveksamt är, om detta icke kan anses

hava gällt även enligt nuvarande lag; en dylik överenskommelse kan möjligen

betraktas såsom ett fullständigande av skiljeavtalet eller modifikation däri.

Anses emellertid ifrågavarande stadgande böra för undvikande av tvekan vid

tillämpningen avfattas på föreslaget sätt, återverkar denna omständighet på

tolkningen av stadgandena i 9 och 10 §§. Den förra av dessa paragrafer avser

endast skiljeman, som utsetts i skiljeavtalet; avlider eller avgår skiljeman,

som väl ej utsetts i skiljeavtalet men om vilkens val parterna senare enat

sig, skulle alltså icke denna paragrafs bestämmelser utan reglerna i 10 § bliva

tillämpliga. Huruvida detta varit avsett, framgår ej av motiven. I allt fall synas

övervägande skäl tala för att låta reglerna i 9 § gälla även skiljeman, om

vilken parterna efter skiljeavtalets slutande enat sig.

Enligt ordalydelsen av 10 § gälla däri upptagna regler om alla andra skiljemän

än dem, som nämnts i skiljeavtalet, alltså, utom skiljeman som utsetts av

endera parten eller av andra skiljemän eller överexekutor, även skiljeman, varom

parterna efter skiljeavtalets ingånde enat sig eller som utsetts av någon

utomstående, exempelvis någon myndighet eller institution. Att dessa regler

icke böra få gälla beträffande skiljeman, om vilken parterna enat sig, sedan de

slutit skiljeavtalet, är redan nämnt. I fråga om skiljeman, utsedd av någon

utomstående, torde visserligen bestämmelserna i nuvarande lags 8 §, vilka i sak

motsvara de i 10 § av förslaget upptagna, äga tillämplighet. Detta kan dock

näppeligen hava varit avsett. Att därest dylik skiljeman avgått, kompletteringsvalet

under vissa förutsättningar skall verkställas av överexekutor, överensstämmer

säkerligen icke med parternas ursprungliga mening. Det ligger i

sakens natur, att den myndighet, institution eller enskilda person, som valt

skiljemannen, städse skall utse ersättare. Särskilda bestämmelser för dessa

fall synas ej behövliga.

Det hemställes om ändringar i 9 och 10 §§ i enlighet med vad nu anförts.

11 §•

Lagrådet:

Beträffande sista punkten i andra stycket av denna paragraf må erinras,

att redan av den grundläggande bestämmelsen i 1 § första stycket torde följa,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj ds proposition nr 226.

81

att parterna i en hos skiljenämnd anhängig tvist äga att inför skiljemännen

enas att till dem hänskjuta annan fråga än den, som föranlett nämndens till - sättade. Detta behöver sålunda ej utsägas i 11 §. Däremot är här på sin

plats ett stadgande, att skiljemännen må upptaga dylik fråga, ändå att tilllämpning

av det om densamma träffade skiljeavtalet icke påkallats i den ordning,

som i paragrafen föreskrives.

15 §.

Lagrådet:

Skiljemännen äga enligt förslaget anmoda sakkunnig att infinna sig inför

skiljemännen för att höras i saken. Denna deras rätt är icke, såsom när det

gäller vittne, gjord beroende av att åtgärden påkallats av part. Att skiljemännen

sålunda skola vara berättigade att av eget skön ådraga part de ofta

betydliga kostnader, som förorsakas av sakkunnigas tillkallande, finner lagrådet

icke riktigt. Då skiljemannaförfarandet äger sin grund i parternas avtal

och i de fall, där särskild sakkunskap för tvistens bedömande erfordras,

parternas avsikt i allmänhet lärer hava varit att genom skiljenämndens sammansättning

få detta behov tillgodosett, böra parterna äga att själva avgöra,

vilken utredning de med hänsyn till kostnadsfrågan vilja prestera. Enahanda

regel bör alltså i förevarande hänseende givas beträffande sakkunnig som i

fråga om vittne.

Enligt lagrådets mening finnas däremot icke tillräckliga skäl att frånkänna

skiljenämnden rätt att utan parts begäran anmoda den, som innehar skriftligt

bevis, att hålla det skiljemännen tillhanda, åtminstone ej så vitt det är part,

som innehar beviset. Någon utgift av betydenhet kan icke genom sådan åtgärd

åsamkas parterna.

I formellt hänseende kan beträffande reglerna i första stycket anmärkas,

att uttrycket vittne ej bör användas om den, som skall höras inför skiljenämnd,

varest edgång ju ej kan komma i fråga.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall liksom enligt gällande lag skiljeavtalet vara förfallet

med avseende å den ifrågavarande tvisten, såvida ej skiljedom meddelats inom

viss tid. När skiljedomen är att anse såsom meddelad finnes ej närmare angivet

i den gällande lagen, men avfattningen av 18 § i förslaget giver vid handen,

att skiljedomen skall anses vara meddelad först då den blivit tillgänglig

för parterna. Detta lärer, såsom jämväl framhålles i motiven, ej innebära någon

saklig ändring. Även enligt gällande rätt torde skiljedomen, om den också

föreligger i fullständigt skick, icke vara att anse såsom meddelad, såframt

den icke är för parterna att tillgå, låt vara att den i allmänhet kan presumeras

hava blivit för dem tillgänglig, då dess uppsättande och undertecknande fullbordats.

Med hänsyn till avfattningen av förevarande paragrafer i förslaget skulle

emellertid den uppfattningen kunna göras gällande, att skiljedomen icke kan

anses hava tillhandahållits parterna, med mindre dessa erhållit meddelande,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 190 käft. (Nr 226.) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

när och var den vore att tillgå. För undvikande av denna icke avsedda tolkning

synes dels 17 §:s andra punkt böra erhålla det innehåll, att skiljemännen

böra så snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande

underrätta parterna, när och var den är att tillgå, dels och bestämmelserna i

18 § böra jämkas så, att i förevarande hänseende uteslutande talas om skiljedomens

meddelande.

20 och 21 §§.

Lagrådet:

Det lärer icke förefinnas någon tvekan därom, att enligt gällande rätt en

skiljedom, som meddelats utan stöd av ett giltigt skiljeavtal, saknar verkan,

även om den icke överklagas. Däremot synes tvivelaktigt, om detta fall är

hänförligt under den i 15 § av skiljemannalagen upptagna nullitetsgrunden,

att skiljemännen överskridit sitt uppdrag, eller om skiljedomens ogiltighet är

att anse såsom en konsekvens av den i 1 § uttalade allmänna förutsättningen,

att skiljemannaförfarandet skall vara grundat på ett skiljeavtal. I varje fall

saknas uppenbarligen, om giltigt skiljeavtal ej förelegat, den i 46 § utsökningslagen

enligt dess nuvarande lydelse för skiljedoms verkställbarhet stadgade förutsättningen,

att parterna finnas hava under skiljemännen skjutit den fråga,

varom skiljemännen dömt.

I det remitterade förslaget har av skäl, som lagrådet finner giltiga, från nullitetsgrunderna

till klandergrunderna överflyttats nyssberörda omständighet,

att skiljemännen överskridit sitt uppdrag, men, såvitt av motiven framgår, lärer

näppeligen hava avsetts annat än att sasom hittills skiljedom skall vara

ogiltig utan klander i det fall, att något giltigt skiljeavtal ej förelegat. Det

torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke även denna omständighet bör —

såsom skett i den gällande norska lagen — hänföras till klandergrunderna. Visserligen

kan det synas väl strängt att fordra, att part i exempelvis det fall, att

någon fullkomligt obehörigt å hans vägnar ingått skiljeatal, skall för att icke

bliva bunden av skiljedomen nödgas att inom viss tid efter erhållen del av densamma

instämma klandertalan. Men dylika fall lära vara sa sällsynta, att de

i förevarande hänseende nästan sakna betydelse. För de fall ater, da giltigheten

av ett föreliggande skiljeavtal är mer eller mindre omtvistlig, äga de skäl tilllämplighet,

vilka i motiven anförts för överflyttande till klandergrundema av

den omständigheten, att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Lagrådet hemställer

därför, att under 1 i 21 § första stycket måtte bland klandergrunderna

upptagas även det fall, att giltigt skiljeavtal ej förelegat.

Därest emellertid ifrågavarande omständighet icke anses böra hänföras till

klandergrunderna, torde den, särskilt med hänsyn till den föreslagna ändringen

av 46 § utsökningslagen, böra uttryckligen upptagas bland nullitetsgrunderna

i förslagets 20 §.

Vid bifall till vissa inom lagrådet framställda förslag till ändringar i 1 §

tredje stycket, böra motsvarande ändringar vidtagas i 20 § första stycket under

2.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

83

Även om skiljeavtalet avsett en fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning

kan träffas, är det icke uteslutet, att skiljedomen får sådant innehåll,

att dess verkställande skulle strida mot en materiell rättsregel av tvingande

natur. Huruvida denna omständighet skall anses äga någon inverkan å skiljedomens

giltighet, lämnas av förslaget, liksom av nu gällande skiljemannalag,

obesvarat. Att detta spörsmål vid tillkomsten av 1887 års lag icke beaktats,

torde kunna förklaras därav, att det först är på senare tid som bestämmelser

av ovan angivna innebörd i någon större utsträckning upptagits i vår civillagstiftning.

Saknaden i skiljemannalagen av stadgande i detta ämne har,

uppenbarligen på grund av sist angivna förhållande, icke ännu gjort sig praktiskt

känd; och med hänsyn härtill finner sig lagrådet, som anser frågan ej

kunna utan mera ingående undersökning upptagas till behandling, icke böra

framställa någon anmärkning mot förslaget på denna punkt.

23 §.

Lagrådet:

Med avvikelse från nu gällande rätt tillerkänner förslaget i denna paragraf

skiljemännen befogenhet, om ej annat överenskommits med parterna, att i

skiljedomen fastställa beloppet av den ersättning, som tillkommer skiljemännen

för deras arbete och omkostnader. Skiljemännens avgörande i denna del

är dock av annan natur än bedömandet av själva tvistefrågan. Under det att

beträffande denna fråga skiljedomen icke på materiella grunder kan överklagas,

har skiljemännens beslut i fråga om deras ersättning, såsom i förslagets

motiv framhålles, mera karaktären av ett förslag, som blir gällande under

förutsättning, att part däremot ej inlägger gensaga. I överensstämmelse med

denna åsikt har i paragrafens tredje stycke medgivits part, som ej nöjes åt

skiljemännens beslut, att inom viss tid från erhållen del av skiljedomen instämma

klander till domstol, varjämte föreskrivits, att i skiljedomen skall

intagas tydlig hänvisning om vad part har att iakttaga, därest han vill klandra

beslutet.

Enligt lagrådets uppfattning innebär förslaget i allt väsentligt en godtagbar

lösning av nu omhandlade spörsmål; dock torde vissa jämkningar vara påkallade.

Sålunda må framhållas, att rätt till talan mot skiljemännens beslut

enligt förslaget tillkommer allenast part, varemot denna utväg icke står öppen

för skiljeman, som i överensstämmelse med de flesta skiljemännens mening

erhållit sitt anspråk på ersättning till någon del ogillat. De skäl, som legat

till grund för förslagets ståndpunkt härutinnan, framgå icke av motiven. Med

karaktären av den prövning av dessa frågor, som tillkommer skiljenämnden,

torde emellertid vara mest överensstämmande, att rätt till talan i förevarande

fall tillerkännes skiljeman. Tiden för talans anhängiggörande bör i detta fall

räknas från skiljedomens meddelande, och intagande i skiljedomen av hänvisning

angående talans fullföljd torde icke erfordras. Vidare är att märka,

att, ehuru talan angående skiljemännens ersättning är av helt annan innebörd

än den i 21 § behandlade klandertalan, densamma likväl i lagtexten betecknats

som »klander». Då enligt förslaget icke i skiljedomen skall inta
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Eungl. Maj:ts proposition nr 226.

gas -underrättelse om vad part, som enligt 21 § vill klandra skiljedomen, har

att iakttaga, skulle en jämlikt ifrågavarande paragrafs tredje stycke meddelad

hänvisning, vari nämnda beteckning förekommer, kunna föranleda den

missuppfattningen, att någon rätt till klander av själva skiljedomen icke stode

parten till buds. Till undvikande härav torde bestämmelsen böra något omformuleras,

varvid ordet »klander» bör utbytas mot »talan».

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att tredje stycket erhåller

det innehåll, att om part ej nöjes åt skiljemännens beslut angående

dem tillkommande ersättning, han må draga frågan under domstols prövning,

såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det han fick del av

skiljedomen, att enahanda rätt tillkommer skiljeman i vad angår av honom

framställt ersättningsanspråk, dock att tiden, inom vilken sådan talan må instämmas,

skall räknas från skiljedomens meddelande, samt att i skiljedomen

skall lämnas tydlig hänvisning om vad part, som vill föra talan mot beslutet,

har att iakttaga.

Därest endast den ena parten i en genom skiljedom avgjord tvist instämmer

talan mot skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning och

domstolen finner ersättningen böra nedsättas, torde med den avfattning förslaget

erhållit domen böra innehålla, att, såvitt kärandeparten angår, skiljemännen

icke äro berättigade till ersättning med högre belopp än det domstolen funnit

skäligt. En sådan dom kan, till följd av bestämmelsen om solidariskt ansvar

för parterna, hava en mindre tillfredsställande inverkan å den andra partens

ställning i fråga om ersättningen. Om t. ex., efter det skiljedomen ålagt parterna

att till skiljemännen solidariskt gälda 500 kronor och förklarat, att parterna

skola sig emellan ansvara envar för hälften av ersättningen, domstolen

till 300 kronor nedsätter beloppet av den ersättning, för vilken kärandeparten

skall svara gent emot skiljemännen, lärer följden härav bliva, att den

andra parten, hos vilken skiljemännen fortfarande kunna uttaga 500 kronor,

härav icke kan i regressväg av kärandeparten erhålla ersättning med mer än

hälften av 300 kronor eller 150 kronor. Den ena partens talan har således för

den andra medfört, att hans slutliga utgift ökats från 250 till 350 kronor. Eör

undvikande av dylika stötande resultat och då i sådana fall, varom här är

fråga, med billigheten torde bäst överensstämma, att anställd talan skall gälla

även för part, som ej deltagit i densamma, synes ett stadgande härom böra införas

i tredje stycket av förevarande paragraf.

25 §.

Lagrådet:

På grund av stadgandet i första punkten av förevarande paragrafs första

stycke har part, som är missnöjd med skiljemännens beslut angående dem tillkommande

ersättning och av sådan anledning vill föra talan mot detsamma, att

instämma en var av skiljemännen till den domstol, varunder denne lyder.

Ifrågavarande stadgande torde väl icke utgöra hinder för tillämpning i förekommande

fall av bestämmelsen i 10 kap. 7 § rättegångsbalken, och synes

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220,

85

alltså, för den händelse i beslutet icke utsatts vad varje skiljeman liar att bekomma

av det fastställda ersättningsbeloppet, part, som är missnöjd med

detta, äga att i ett mål instämma talan mot samtliga skiljemän. Har däremot

i beslutet särskilt ersättningsbelopp bestämts för varje skiljeman — och detta

kommer säkerligen, om förslaget upphöjes till lag, att bliva det vanliga —

lärer part, som är missnöjd med ersättningsbeloppens storlek, vara nödsakad

att, om skiljemännen lyda under olika domstolar, föra lika många rättegångar

som skiljemännen till antalet äro. Om man beaktar, att fastställandet av ersättningarna

verkställts av skiljemännen själva och, när talan mot beslutet

förts, närmast är att anse endast som ett av dem avgivet förslag, synes emellertid

föga rimligt att ålägga part, vilken finner de fordrade ersättningsbeloppen

för höga, en sådan börda i processuellt avseende, som den föreslagna lagen

skulle medföra, och detta i all synnerhet som grunderna för den förda talan i

vanliga fall torde vara enahanda, evad det gäller den ene eller den andre skiljemannens

ersättning. Med det sätt, på vilket enligt 23 § i förslaget proceduren

för bestämmandet av den skiljemännen tillkommande ersättningen blivit ordnad,

torde i själva verket bäst överensstämma att förläna viss domstol behörighet

att ensam upptaga fråga om dylik ersättning. Gillas vad lagrådet förordat

därom, att även skiljeman ma äga föra talan i ersättningsfrågan, synes

behovet av ett enhetligt forum för mål, avseende talan mot skiljemäns beslut

om ersättning åt dem själva, än starkare framträda.

Tveksamt är, vilken av de domstolar, som härvidlag kunna komma i fråga,

man lämpligen bör stadga såsom forum för talan av nu nämnd beskaffenhet.

Lagrådet anser emellertid övervägande skäl tala för att man väljer domstolen

i den ort, där skiljedomen meddelats, och hemställer förty om ändring av den

föreslagna paragrafen i enlighet härmed. Då det kan inträffa, att skiljedomen

ej utmärker, å vilken ort den meddelats, är måhända nödigt att tillägga en

regel för detta fall; denna bör då enligt lagrådets mening innehålla, att i nu

nämnd händelse domen skall anses meddelad å den ort, varest skiljemännen sist

sammanträtt.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Lagrådet:

Då enligt den nuvarande lydelsen av förevarande paragraf för verkställighet

å skiljedom förutsättes, att parterna finnas hava under skiljemännen skjutit

den fråga, varom skiljemännen dömt, följer därav, såsom lagrådet framhållit

vid 20 och 21 §§ i förslaget till skiljemannalag, att överexekutor skall vägra

verkställighet, om giltigt skiljeavtal ej förelegat. Detta fall torde också enligt

den föreslagna lydelsen av 46 § utsökningslagen bliva med avseende å verkställigheten

tillfredsställande reglerat om, såsom lagrådet föreslagit, fallet

uttryckligen hänföres antingen under klandergrunderna eller under nullitetsgrunderna.

Därest åter icke någotdera förslaget godkännes, synes önskvärt,

att förevarande paragraf jämkas så, att därav tydligt framgår, att för verkställighet

fordras förefintlighet av ett giltigt skiljeavtal.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Vid 23 § i förslaget till lag om skiljemän har lagrådet förordat, att

man må berättigas att föra talan mot skiljedomen i vad därigenom hans

språk på ersättning blivit ogillat. Då dylik talan icke bör fördröja uttagan

av utdömda ersättningar till skiljemän samt skiljeman uppenbarligen

skall äga att föra talan mot skiljedomen i vad därigenom ersättning

andra skiljemän, synes — om lagrådets nyssnämnda framställning beaktas

andra punkten av andra stycket i förevarande paragraf böra så jämkas, att vad

däri säges om talan mot skiljedomen uttryckligen begränsas till att avse parts

talan däremot.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

X7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsäreriden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 22 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets

den 21 mars 1929 avgivna utlåtande över det den 8 februari 1929 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av

46 § utsökningslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Förslaget till lag om skiljemän.

»Lagrådet har ansett, att hänvisningen i förslagets 1 § andra stycke bör

omfatta jämväl andra stycket i 11 § av 1923 års lag med vissa bestämmelser

rörande hyra, samt att med den vidgade omfattning hänvisningen vid bifall

härtill skulle erhålla densamma borde sammanföras med stadgandet i förslagets

27 §. Jag finner lagrådets erinran följdriktig. Då emellertid tvekan

icke lärer kunna råda därom, att de rörande såväl kollektivavtal som hyresavtal

givna specialstadgandena gälla framför de allmänna bestämmelserna i

skiljemannalagen, ändå att dessa tillkommit senare, förordar jag, att hänvisningen

i dess helhet utgår. Av motsvarande skäl torde jämväl 27 § kunna uteslutas.

Lagrådet har vidare vid denna paragraf hemställt om uteslutande av den i

tredje stycket första punkten upptagna modifikationen i regeln, att pågående

rättegång eller lagsökning utesluter skiljedom. Såsom skäl härför framhåller

lagrådet vikten därav att kollisioner mellan skiljedomar och domstolsutslag

undvikas. Då jag finner skäl tala för modifikationens bibehållande så till vida,

att rättegång icke bör hindra skiljemannaförfarande, där anmälan om målets

nedläggande skett hos rättens ordförande, och då den av lagrådet framställda

erinran icke träffar ett sålunda modifierat stadgande, har jag låtit ändra paragrafen

i enlighet härmed. Härav påkallas jämkning jämväl i förslagets 20 §

punkt 2.

Jag ansluter mig till den inom lagrådet vid denna paragraf på angivna grunder

uttalade uppfattning, att stadgandet i tredje stycket andra punkten kan

utgå.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

4 §. På de av lagrådet vid 4 § anförda skäl finner jag orden ''av sådan anledning’

kunna utgå.

5 §. Jag biträder lagrådets förslag att såsom jävsgrund i 5 § upptaga även det

förhållandet, att skiljeman blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför

rätta.

Ej heller har jag något att erinra emot att i den föreslagna punkten 6 ordet

’däri’ utbytes mot ’i tvistefrågan’.

Vidkommande åter de jäv, som avse att bereda ökade garantier för skiljemännens

opartiskhet, må framhållas, att ett av de främsta syftemålen med

den av riksdagen begärda allmänna revisionen av skiljemannalagen varit

att genom lagstiftningens medverkan erhålla sådana garantier. Ur denna

synpunkt torde den i punkten 8 upptagna allmänna jävsgrunden vara av ej

ringa betydelse, ej minst därigenom, att densamma kan förväntas avhålla personer,

som själva äro medvetna om att omständigheter föreligga av beskaffenhet

att göra dem mer eller mindre jäviga, från att mottaga skiljemannauppdrag.

Den av lagrådet förordade ändringen skulle otvivelaktigt ej oväsentligt

inskränka stadgandets tillämplighet. På nu anförda grunder och då de av

lagrådet framförda betänkligheterna mot stadgandets allmänna avfattning icke

synas mig böra tillmätas avgörande betydelse, anser jag mig icke böra biträda

lagrådets hemställan i denna del.

Lagrådets förslag med avseende å de olika jävens gruppering giver jag min

anslutning, liksom jag biträder lagrådets erinran med avseende å paragrafens

näst sista stycke beträffande jäv i sak, däri kronan är part.

6 och 8 §§. På de av lagrådet vid 6 och 8 §§ anförda skäl finner jag mig kunna föreslå

uteslutandet av bestämmelserna om enmansskiljenämnd.

8 §. En ledamot av lagrådet har vid denna paragraf hemställt om överflyttande

till rätten i stad och domaren på landet av den överexekutor enligt förslaget,

liksom enligt gällande rätt, tillkommande befogenhet att för vissa fall utse

skiljeman. Två ledamöter av lagrådet hava ansett den sålunda föreslagna

överflyttningen ur principiell synpunkt riktig men, under framhållande av att

en sådan överflyttning, särskilt med nuvarande organisation av domstolarna,

icke kunde väntas bliva av större praktisk betydelse, ej ansett sig böra påyrka

någon ändring av förslaget i denna del. Såsom av motiven till sakkunnigförslaget

framgår har den sakkunnige själv varit tveksam beträffande denna

fråga. På de av honom anförda skäl anser jag mig böra stå fast vid förslagets

ståndpunkt.

9 och 10 §§. Vid 9 § har lagrådet funnit övervägande skäl tala för att låta de där givna

reglerna gälla — icke allenast den, som nämnts i själva skiljeavtalet — utan

jämväl skiljeman, om vilken parterna efter skiljeavtalets slutande enat sig.

Jag kan icke ansluta mig härtill. I förra fallet lärer skiljemannauppdragets

anförtroende åt den i avtalet nämnde skiljemannen av parterna närmast uppfattas

såsom en förutsättning för skiljeavtalets bestånd; avgår skiljemannen,

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

89

brister alltså en förutsättning för avtalet och det bör till följd därav förfalla.

1 senare fallet torde parterna icke hava åsyftat en sådan verkan av skiljemans

avgång utan snarare ett tillämpande av skiljeavtalets ursprungliga bestämmelser.

Vid 10 § har lagrådet anmärkt, att paragrafen enligt ordalydelsen avser

jämväl det fall, då skiljeman utsetts av någon utomstående, exempelvis myndighet

eller institution, och därvid framhållit, att det fastmera låge i sakens

natur, att den som valt skiljeman — och icke överexekutor — utsåge ersättare.

Särskilda regler syntes lagrådet dock icke erfordras. Jag finner väl lagrådets

anmärkning, principiellt sett, grundad. Enligt lagrummet skall emellertid avvikelse

från regeln ske, så snart parterna annorlunda överenskomma. Det lärer

få förutsättas, att i allmänhet överenskommelse träffas, och skiljedomsinstitut

hava ofta i sina stadgar intagna bestämmelser om sättet för skiljenämndens

komplettering i händelse av skiljemans avgang. Ej heller har erfarenheten

adagalagt nagot behov av ändring på denna punkt i gällande, med remissförslaget

överensstämmande lagstiftning, sedan denna år 1919 ändrats i syfte att undanröja

påtalade möjligheter till obstruktion. På grund härav och då den av lagrådet

anvisade utvägen att helt utmönstra dessa fall ej synes mig tillfredsställande,

har jag funnit vad lagrådet härutinnan anfört icke böra föranleda ett

frångående av förslagets ståndpunkt.

Lagrådet® erinran beträffande 11 § sista punkten lärer böra föranleda en

redaktionell jämkning.

n §■

Lagrådet har vid 15 § icke funnit riktigt, att skiljemännen berättigas att 15 §.

av eget skön inkalla sakkunnig för att höras i saken, samt hemställt om sådan

ändring, att dylik åtgärd icke ma vidtagas, med mindre den av part påkallats.

Inom teorien har enstämmigt ansetts att domstol, när den finner sig sakna erforderliga

förutsättningar för att bedöma en fråga, som tarvar särskilda insikter

av vetenskaplig eller annan art, äger självmant hänvända sig till sakkunnig

för att erhålla hans yttrande. I praxis begagna sig domstolarna ofta härav då

sakkunnigutlåtande står att erhålla från offentlig myndighet, institution eller

akademi, som utan kostnad för parterna avgiver utredning. Samtliga äldre och

nyare processreformförslag tillerkänna domstolarna rätt att anlita sakkunnig

oavsett om kostnad för parterna därav uppkommer. Den omständigheten att

befogenheten att tillkalla sakkunnig av domstolarna utomordentligt sällan utnyttjas,

när kostnad därav skulle uppkomma för parterna, lärer ej med

nödvändighet föranleda, att skiljemännen icke nu tillerkännes en dylik rätt. Väl

kan det sägas, att inom en skiljenämnd ofta företrädes den sakkunskap, som

kan erfordras för den speciella tvistefrågan. Så är emellertid ingalunda alltid

fallet. På grund härav och då i skiljemannaförfarandets natur ligger, att en

vidsträckt befogenhet med avseende å utredningens förebringande bör tillkomma

skiljemännen, har jag funnit vad lagrådet anfört icke innefatta tillräcklig

grund att i denna del frångå det remitterade förslaget.

Lagradets hemställan om utsträckt befogenhet för skiljenämnd att infordra

skriftligt bevis finner jag mig böra biträda. En sådan vidgad befogenhet synes

mig ock kunna i skiljemannaförfarandet lämpligen utsträckas att gälla jämväl

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 190 haft. (Nr 226.) 7

s. 90 Kontrollera mot PDF

17 och 18 §§.

20 och 21 §§.

23 §.

25 § (26 §).

27 §.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

vittnes’ inkallande, självfallet under förutsättning att parterna ej annorlunda bestämma.

På sätt lagrådet föreslagit synes ordet vittne’ i första stycket av 15 § icke

där böra komma till användning.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag om jämkning av bestämmelserna i

17 och 18 §§ med avseende å skiljedoms meddelande.

Vad lagrådet anfört vid 20 och 21 §§ finner jag icke böra föranleda annan

ändring i det remitterade förslaget än att bland nullitetsgrunderna i 20 §

upptages jämväl det fall, att giltigt skiljeavtal ej förelegat, varjämte — i anslutning

till min ståndpunkt beträffande sista stycket i 1 § — punkten 2 i förslagets

20 § torde böra jämkas.

De av lagrådet vid 23 § föreslagna bestämmelser angående rätt jämväl för

skiljeman att draga under domstols prövning skiljenämndens beslut angående

av honom framställt ersättningsanspråk finner jag mig böra biträda. Jag

har tillika ansett det böra uttryckligen i paragrafen utsägas, att, om skiljemännen

i skiljedomen fastställa ersättningens belopp, det skall ske särskilt för varje

skiljeman. i

Lagrådet har ansett, att i 23 § bör upptagas ett stadgande av innehåll, att av

part anställd talan mot skiljemännens beslut angående dem tillkommande

ersättning skall gälla även för part, som ej deltagit i densamma. Den av lagrådet

till stöd härför anförda motiveringen, vilken jag anser mig kunna biträda,

synes mig dock icke påkalla ett stadgande av längre gående räckvidd

än att en part icke skall kunna få sättas i en ogynnsammare ställning än om

talan i ersättningsfrågan icke förts.

Förslagets 23 § i dess sålunda vidgade omfattning har synts mig böra uppdelas

på två paragrafer, varav påkallas viss omparagrafering.

Med den ståndpunkt jag intagit beträffande skiljemans rätt att draga ersättningsfrågan

under domstols prövning anser jag mig böra förorda lagrådets

förslag om upptagande i 25 § (26 §) av den regeln, att forum för talan, varom

här är fråga, skall vara domstolen i den ort, där skiljedomen meddelats.

Av skäl, som anförts vid 1 §, torde det remitterade förslagets 27 § kunna utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 46 § ut sökning slag en.

Då jag vid 21 § i förslaget till skiljemannalag förordat, att såsom nullitetsgrund

skall upptagas jämväl den omständigheten, att giltigt skiljeavtal

ej förelegat, erfordras icke, på sätt lagrådet jämväl framhållit, någon jämkning

av förevarande förslag i syfte att klarlägga, att för verkställighet fordras

förefintlighet av ett giltigt skiljeavtal.

På sätt lagrådet hemställt synes mig andra punkten av andra stycket i förevarande

paragraf i utsökningslagen böra så jämkas, att vad däri säges om

talan mot skiljedomen uttryckligen begränsas till att avse parts talan däremot.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr $>%6.

91

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag vidtagit erforderliga ändringar

i det förslag, som förelädes lagrådet till granskning, i samband varmed

jämväl vissa jämkningar av formell art skett.»

Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade förslaget till lag om

skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökning slag en måtte, jämlikt

S 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

11. Stéfenson.

Doktrin (1)

  1. Patrik Schöldström, Domstolsdomare som partsutsedd skiljeman, SvJT 2020 s. 137, på s. 138 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1929:36 Första lagutskottets memorial nr 86 a1 i texten
  2. Rskr. 1929:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökning slag en. a1 i texten
  3. 1LU 1929:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökning slagen. s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar.

  1. JT 2022/23 s. 158 s. 161 i texten · dokumentnivå
  2. JT 2022/23 s. 665 s. 674 i texten · dokumentnivå
  3. SvJT 2020 s. 137 Patrik Schöldström, Domstolsdomare som partsutsedd skiljeman s. 138 i texten