Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar

1929-02-14 · 41 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:227, Med förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utländska skiljeavtal och skiljedomar; given Stockholms

slott den 22 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1029.

1 samt. 191 haft. (Nr 227.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

Lag

om utländska skiljeavtal ock skiljedomar.

Härigenom förordnas som följer:

Utländskt skiljeavtal.

Såsom utländskt anses skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet

skall äga rum utom riket.

Skiljeavtal, som ej utmärker huruvida skiljemannaförfarandet skall äga rum

inom eller utom riket, varde för utländskt ansett, där båda parterna hade hemvist

utom riket.

2 §•

Innebär skiljeavtal, att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främmande

stat, skall den stats lag äga tillämpning å avtalet.

3 §.

Tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej, om invändning

däremot göres, upptagas till prövning vid svensk domstol, så framt

avtalet är giltigt enligt den främmande lag, som! därå äger tillämpning, och

frågan även enligt den för svenskt skiljeavtal gällande lag skulle kunna hänskjutas

till skiljemän.

4 §.

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här

i riket, utan så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket, den part, mot vilken

avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här i riket. I ty fall lände

i avseende å förfarandet till efterrättelse vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga

om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.

Utländsk skiljedom.

5 §.

Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk ort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr Z2''7.

G §.

Utländsk skiljedom skall här i riket gälla under de förbehåll som här nedan

angivas.

7 §•

Ej må utländsk skiljedom här i riket gälla där

1. skiljeavtalet är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning,

eller

2. skiljedomen blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller

3. någon omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är

utan verkan i sagda stat, eller

4. i den stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må

vara stadgad för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller

5. skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må

skjutas under skiljemän, eller

6. den part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforderlig tillgång

att utföra sin talan, eller

7. den fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols

eller överexekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller

8. i avseende a förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som

medför, att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.

Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3 eller 6 utgöra hinder

för skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet åberopas av den,

mot vilken skiljedomen göres gällande.

8 §.

\ ill någon erhalla verkställighet a utländsk skiljedom, göre därom ansökan

hos Svea hovrätt.

Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen styrkt

avskrift.

Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess överklagande, give

sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan icke under den

tid ägt rum.

9 §•

Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att därå svara.

Einner sedan hovrätten anledning ej förekomma till antagande att för verkställigheten

möter hinder, varom i 7 § förmäles, förordne hovrätten om verkställighet;

och gange då skiljedomen i verket likasom domstols laga kraft

ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes

förordnar.

10 §.

Hava i den sak skiljedomen avser framställts flera yrkanden, och innefattar

ej skiljedomen prövning av dem alla, äge hovrätten, när skäl därtill äro, före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

lägga sökanden att ställa säkerhet för återgäldande av belopp, som på grund

av senare beslut av skiljemännen kan komma att honom frångå. Förmår ej

sökanden ställa honom avfordrad säkerhet, som av hovrätten godkännes, varde

ansökningen avslagen.

11 §•

Yad i denna lag är stadgat om utländsk skiljedom äge ej tillämpning å beslut

av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal, tillsatts på grund av stadgande

i lag eller förordnande av myndighet.

Särskilda bestämmelser.

12 §.

Vad i 15 § andra stycket av lagen om skiljemän är stadgat i fråga om vittnes

eller sakkunnigs avhörande under skiljemannaförfarande här i riket äge

tillämpning jämväl där utom riket sådant förfarande äger rum på grund av

skiljeavtal rörande fråga, som enligt svensk lag må hänskjutas till avgörande

av skiljemän.

13 §.

Är innehållet av främmande lag, som skall tillämpas i mål eller ärende

rörande främmande skiljeavtal eller skiljedom, ej känt för domstol eller annan

myndighet, på vilken tillämpningen ankommer, äge den förelägga part att i

sådant hänseende förebringa bevisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr j?j87.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:

»Å skiljedomsväsendets område hava under de senare åren vissa internationella

överenskommelser kommit till stånd, åsyftande att så långt sig göra låter

genomföra principen om skiljedomars internationella giltighet och verkställbarhet.

Förslag till de överenskommelser, jag närmast åsyftar, hava framlagts

inom Nationernas förbund och lett dels till upprättande vid 1923 års förbundsförsamling

av ett protokoll rörande skiljedomsklausuler’, innefattande i huvudsak

en reglering av skiljeavtals giltighet med verkan att hindra rättegång

vid domstol i de kontraherande staterna, dels till antagande vid 1927 års förbundsförsamling

av en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar,

till formen framträdande som en påbyggnad på den genom 1923 års protokoll

lagda grunden. Såväl 1923 års protokoll som 1927 års konvention hava undertecknats

av ett flertal stater.

Sedan min företrädare i ämbetet uppdragit åt presidenten i Svea hovrätt

friherre E. Marks von Wiirtemberg att, i egenskap av sakkunnig inom departementet,

undersöka möjligheten av Sveriges anslutning till ifrågavarande internationella

överenskommelse samt avgiva utredning och förslag i ämnet, har

presidenten Marks von Wurtemberg den 14 februari 1929 avgivit förslag till

lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt lag om vittnes eller sakkunnigs

avhörande i anledning av skiljemannaförfarande utom riket ävensom motiv

till dessa förslag.

Förslagen bygga på Sveriges anslutning till omförmälda konvention, och de

särskilda bestämmelserna hava utarbetats efter överläggningar, vari jag tagit

del. Jag kan i allt huvudsakligt biträda de avlämnade förslagen.

Da det är önskvärt, att fragan om utländska skiljeavtal och skiljedomar göres

till föremål för lagstiftning i sammanhang med genomförande av en ny

lag om skiljemän, samt förslag till sådan lag jämlikt Kungl. Maj:ts beslut

den 8 februari 1928 redan är föremål för granskning inom lagrådet, är jag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

beredd att tillstyrka, att lagrådets yttrande jämväl över nu föreliggande förslag

må omedelbart inhämtas. Förslagen med tillhörande motiv torde få såsom

bilaga fogas till detta protokoll.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om utländska

skiljeavtal och skiljedomar samt lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i

anledning av skiljemannaför far ande utom riket av den lydelse, den vid detta

protokoll fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande måtte

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över nu nämnda

förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Stig Löfgren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ls proposition nr 2&7.

7

Bilaga.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan Herr Statsrådets närmaste företrädare i ämbetet under hand anmodat

mig att, i egenskap av sakkunnig i departementet, avgiva utredning och förslag

rörande tillämpande av utländska skiljeavtal och utländska skiljedomar,

får jag, till fullgörande av detta uppdrag, härmed vördsamt överlämna förslag

till

1) Lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar, samt

2) Lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemannaförfarande

utom riket

ävensom motiv till dessa förslag.

Stockholm den 14 februari 1929.

E. Marks von Wurtemberg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

Lag

om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Härigenom förordnas som följer:

Utländskt skiljeavtal.

1 §•

Såsom utländskt anses i denna lag skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet

skall äga rum utom riket.

Skiljeavtal, som ej utmärker huruvida skiljemannaförfarandet skall äga

rum inom eller utom riket, varde för utländskt ansett, där båda parterna hade

hemvist utom riket.

2 §.

Innebär skiljeavtal, att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främmande

stat, skall den stats lag anses äga tillämpning å avtalet.

3 §.

Tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej emot parts bestridande

upptagas till prövning vid svensk domstol, så framt avtalet är giltigt

enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, och frågan även

enligt den för svenskt skiljeavtal gällande lag skulle kunna hänskjutas till

skiljemän.

4 §.

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum

här i riket, med mindre parterna äro därom ense eller, i fall som avses i 1 §

andra stycket, den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst

bosatt sig här i riket. I ty fall lände i avseende å förfarandet till efterrättelse

vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt

skiljeavtal.

Utländsk skiljedom.

5 §.

Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk

ort. Hava vid undertecknande av skiljedom de, som den undertecknat, befunnit

sig å olika orter, skall domen anses meddelad där den sista underskriften

tillkom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 227.

9

G §.

Utländsk skiljedom skall här i riket gälla under de förbehåll som här nedan

angivas.

7 §.

Ej må utländsk skiljedom här i riket gälla där

1) skiljeavtalet är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning,

eller

2) skiljedomen blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller

3) någon omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen

är utan verkan i sagda stat, eller

4) i den stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må

vara stadgad för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller

5) skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må

skjutas under skiljemän, eller

6) den part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforderlig tillgäng

att utföra sin talan, eller

7) den fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols

eller överexekutors beslut, eller

8) i avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som

medför, att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.

Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3) utgöra hinder för

skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet åberopas av den,

mot vilken skiljedomen göres gällande.

B §.

Vill någon erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, göre därom ansökan

hos Svea hovrätt.

Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen styrkt

avskrift.

Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess överklagande, give

sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan icke under

den tid ägt rum.

9 §.

Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att därå svara.

Finner sedan hovrätten anledning ej förekomma till antagande att för verkställigheten

möter hinder, varom i 7 § förmäles, förordne hovrätten om verkställighet.

10 §.

Vad här förut är stadgat om utländsk skiljedom äge ej tillämpning å beslut

av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal, tillsatts av domstol eller annan

myndighet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Allmän bestämmelse.

11 §•

Är innehållet av främmande lag, som skall tillämpas i mål eller ärende rörande

främmande skiljeavtal eller skiljedom, ej känt för domstol eller annan

myndighet, på vilken tillämpningen ankommer, äge den förelägga part att i

sådant hänseende förebringa utredning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Förslag

till

Lag

om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemanna
förfarande

utom riket.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 15 § av lagen om skiljeflnän är stadgat i fråga om vittnes eller sakkunnigs

avhörande under skiljemannaförfarande här i riket äge tillämpning

jämväl där sådant förfarande utom riket äger rum på grund av skiljeavtal

rörande fråga, som enligt svensk lag må hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1 1

Motiv.

Under de år som närmast föregingo världskriget, likasom under den tid som

förflutit efter fredssluten, har skiljemannaförfarandet erhållit en starkt ökad

betydelse på det internationella affärslivets område. I leveransavtal, befraktningsavtal

och andra kommersiella överenskommelser mellan kontrahenter tillhörande

olika länder inryckas allt oftare bestämmelser, varigenom tvister angående

tolkning eller tillämpning av dylik överenskommelse undandragas allmänna

domstolar och hänskjutas till någon på en ledande handelsplats förefintlig fast

skiljemannaorganisation, avsedd antingen för behandling av kommersiella tvistefrågor

i allmänhet eller för tvister inom en viss affärsbransch. Vid sidan av de

ansedda organisationer av denna art, som sedan länge varit i verksamhet, är

att särskilt nämna den år 1920 tillkomna »Cour d’Arbitrage de la Chambre de

Commerce Internationale», med huvudsäte i Paris. I avsevärd omfattning förekommer

på det internationella området även, att i avtal upptagas bestämmelser

om uppkommande tvisters hänskjutande till en särskild skiljenämnd, som är

mer eller mindre bestämt angiven i själva avtalet; och ej alltför sällan inträffar

att, när tvist uppstår utan att dylikt förhandsavtal finnes uppgjort, ett

särskilt skiljeavtal för tvistens slitande ingås.

Detta ökade anlitande av skiljemannaförfarandet i internationella förhållanden

står i naturligt samband med den stigande användning skiljedomsväsendet

synes hava erhållit i flera staters inre rättsliv. Utan tvivel erbjuder emellertid

just i internationella affärsförhållanden skiljemannaförfarandet mången

gång beaktansvärda fördelar i fråga om skyndsamhet, billighet och pålitlighet.

En svaghet, som dock vidlåder det internationella skiljemannaförfarandet, ligger

i den osäkerhet och vacklan som mångenstädes synes råda i fråga om det

rättsliga bedömandet av ett mellan parter i olika stater ingånget skiljeavtal —

det må hava formen av ett avtal om slitande av redan uppkommen tvist eller

av en överenskommelse om framtida tvister — och om de rättsverkningar som i

ett visst land böra tillkomma en utländsk skiljedom. Ett dylikt osäkerhetstillstånd

är att beklaga, icke blott ur deras synpunkt, som i det internationella

skiljemannaförfarandets fortsatta utveckling se en fördel för affärslivet, utan

även ur den synpunkt som i varje stat bör vara vägledande för rättsordningens

målsmän: att statens innebyggare och andra, med vilkas rättsförhållanden den

på ett eller annat sätt har att skaffa, icke utsättas för rättsförluster. För en

stat, som icke över huvud ställer sig avvisande mot skiljemannaförfarandet,

synes det vara en plikt icke allenast att genom sin egen lagstiftning skänka

Allmän

motivering

Inledning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Främmande

rätt.

det internationella skiljemannaförfarandet det stöd, som ligger i tydliga och

praktiskt lämpliga rättsregler, utan ock att, i den mån tillfälle erbjudes, verka

för att ett sådant förfarande, i vad det kan beröra statens innebyggare, vinner

erkännande i andra stater.

Yad vårt land beträffar tala vissa särskilda omständigheter för att frågan

om utländska skiljeavtal och skiljedomar nu göres till föremål för lagstiftning.

En anledning härtill ligger i det samband en dylik lagstiftning äger med bestämmelserna

om det inre skiljemannaförfarandet, vilka bestämmelser nu äro

föremål för revision. Särskilt är det önskvärt att, i sammanhang med genomförande

av en ny lag om skiljemän, denna lags tillämpningsområde klart avgränsas

i förhållande till de skiljeavtal och skiljedomar som skola betraktas såsom

utländska och därför falla utanför nämnda lag. Ett annat skäl att upptaga

frågan om de utländska skiljeavtalen och skiljedomarna ligger i den möjlighet

som därigenom yppas för vårt land att ansluta sig till vissa nyligen ingångna

internationella överenskommelser på området och därigenom underlätta möjligheten

att i andra länder uppnå verkställighet av de internationella skiljedomar,

i vilka svenska medborgare äro vinnande parter.

Dessa huvudsynpunkter hava varit vägledande vid uppgörande av de nu föreliggande

lagförslagen. En motivering av deras innehåll torde böra föregås av

vissa upplysningar rörande dels främmande rättssystems ställningstagande till

skiljeavtal och skiljedomar, som från deras sjmpunkt äro utländska, och dels det

arbete på internationella överenskommelser i ämnet som under senare tiden pågått.

En allmän överblick över de särskilda rättssystemens ställning till utländska

skiljeavtal och skiljedomar erbjuder såtillvida svårigheter, som i ett flertal länder

ämnet alls icke eller endast ofullständigt blivit föremål för legislativ behandling

och klara principer ej gjort sig gällande i teori eller praxis.

Ej minst råder en dylik osäkerhet, när det gäller att inom det ena eller andra

landet bedöma giltigheten av skiljeavtal, som man betraktar såsom utländskt.

Länder finnas -— ehuru de numera bilda sällsynta undantag — där i de inre förhållandena

ett skiljeavtal anses sakna laga verkan eller i alla händelser kunna

ensidigt frångås. Sålunda gäller i vissa av Nordamerikas Förenta Stater, att

ett dylikt avtal kan frångås, så länge skiljedom ännu ej kommit till stånd. I

Frankrike har från mitten av förra århundradet fram till de senaste åren en

i kontrakt inryckt skiljedomsklausul rörande framtida tvister om kontraktet

ansetts ogiltig. Först genom en år 1925 tillkommen lag hava dylika klausuler

blivit erkända såsom giltiga, och detta blott såvitt rör kommersiella förhållanden.

I de central- och sydamerikanska staterna synas dylika skiljedomsklausuler

fortfarande sakna laga verkan; och enahanda är i stort sett förhållandet

i Sovjet-Ryssland. I flertalet länder kräver lagstiftningen, att skiljeavtal

upprättas i skriftlig form; på vissa håll uppställas till och med krav på upprättande

av en notariell urkund. Ett åsidosättande av dessa formföreskrifter

medför avtalets ogiltighet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H27. 13

I vad mån emellertid de principer, som ett rättssystem uppställer i fråga om

skiljeavtal mellan landets egna, där boende medborgare, också äro tillämpliga å

utländska skiljeavtal, som föreligga till bedömande inom landet, är ett särskilt

spörsmål. I allmänhet synes man härvidlag benägen att, med bortseende från

egen lagstiftning, tillämpa de principer som gälla i det land där man vill betrakta

skiljeavtalet såsom hemmahörande. Vilket land emellertid därvid bör

komma i betraktande är föremål för meningsskiljaktighet, i det några fästa

avseende vid parternas nationalitet eller domicil, andra vid skiljeavtalets

eventuella bestämmelser om platsen för skiljemannaförfarandet, andra åter mena,

att skiljeavtalet bör styras av lagstiftningen i det land, vars jurisdiktion skulle

komma att ersättas av det överenskomna skiljemannaförfarandet. Vad särskilt

angår giltigheten av skiljedomsklausuler i kontrakt, vill det emellertid synas,

som om i de nordamerikanska stater, vilka betrakta denna kausul såsom återkallelig,

denna princip tillämpas även å utländska avtal. I de central- och sydamerikanska

staterna synes råda osäkerhet i fråga om skiljedomsklausulens erkännande

så vitt angår avtal som betraktas såsom utländska.

Beträffande erkännande och verkställighet av meddelad skiljedom, som ur en

eller annan synpunkt betraktas såsom utländsk, råder likaledes meningsskiljaktighet.

Denna gäller till en början uppdragandet av gränsen mellan inhemska

och utländska skiljedomar. Medan man tidigare synes hava ansett kännemärket

ligga däri, huruvida skiljeavtalet och skiljemannaförfarandet skolat regleras

av inländsk eller utländsk rätt, är numera den övervägande meningen att

vad det kommer an på är, huruvida skiljedomen meddelats i inlandet eller utlandet.

I det senare fallet — men också endast då — betraktas alltså skiljedomen

såsom undantagen från de i landet gällande allmänna bestämmelserna om

skiljedomar.

I fråga om förutsättningarna för de utländska skiljedomarnas erkännande och

verkställighet har man att skilja mellan de länder, som härvidlag uppställa krav

på ömsesidighet, och dem för vilka ett sådant krav är främmande. Till den förra

gruppen höra de länder som bildade den österrikisk-ungerska monarkien, de flesta

schweiziska kantoner, de sovjet-ryska. republikerna, Rumänien, den i Jugo-Slavien

ingående serbiska landsdelen, Japan samt flertalet latinsk-amerikanska stater.

Vissa av dessa länder, bland annat Österrike, Ungern, Tjeckoslovakiet samt

den i Jugo-Slavien ingående serbiska landsdelen ävensom Rumänien och Japan,

kräva traktatsmässig reciprocitet, de övriga stanna vid krav på faktisk

ömsesidighet.

Bortser man från de fall, då enligt vissa staters lagstiftning verkställighet är

utesluten på grund av bristande ömsesidighet, synes en utländsk skiljedom, som

icke lämnar rum för anmärkning av processuell natur, i allmänhet kunna göras

till föremål för verkställighet utan att saklig prövning ifrågakommer, varvid

emellertid märkes dels det mångtydiga förbehåll lagstiftningen i ett antal länder

innehåller om skiljedomar som strida mot »l’ordre public», och dels den

befogenhet engelska domstolar anse sig äga att i flagranta fall vägra verkställighet

på sakliga grunder.

Beträffande förfarandet vid verkställighet av utländsk skiljedom förete de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

särskilda rättssystemen väsentliga olikheter. På vissa håll gäller i detta avseende

en särskild verkställighetsprocedur av samma art som den för utländska

domar stadgade. I andra stater synes det vara nödvändigt att vid domstol anhängiggöra

en talan om uppfyllelse av domen eller, som det stundom heter, ett

yrkande på grund av skiljeavtalets åsidosättande.

I flere länder uppställes såsom villkor för verkställighet att av vederbörande

myndighet i skiljedomens hemland meddelas ett beslut om dess exekutiva kraft

(»exeqvatur», »homologation», »Vollstreckbarkeitserklärung»). På visst håll

synes man anse att, så länge sådant beslut saknas, skiljedomen icke ens i domstolsväg

kan göras gällande utanför hemlandet.

1923 års

Geneve
protokoll.

Såsom i det föregående antytts hava å det internationella skiljedomsväsendets

område vissa internationella överenskommelser av större betydelse kommit till

stånd under de senare åren.

Den fråga, som till en början gjordes till föremål för övervägande, var spörsmålet

om giltigheten av skiljeavtal, särskilt i vad angår skiljedomstolsklausuler

i kontrakt. Från flera håll, bland annat från den förut omnämnda Internationella

Handelskammaren, upptogs frågan om erkännande av skiljedomsklausuler,

som influtit i kontrakt mellan medborgare eller innebyggare i skilda stater.

Frågan väckte intresse inom Nationernas förbund, och, efter att hava förberetts

av särskilda av förbundet tillsatta kommittéer, blev den av förbundets råd framlagd

för den år 1923 sammanträdande förbundsförsamlingen i Geneve. De förhandlingar,

som där ägde rum, ledde till upprättande av en överenskommelse i

form av ett »protokoll rörande skiljedomsklausuler». Denna överenskommelse

innebär i huvudsak: att mellan parter, som äro underkastade någon till signatärmakterna

hörande stats jurisdiktion, såväl ett fristående skiljeavtal rörande

uppkommen tvist som en i ett kontrakt upptagen skiljedomsklausul rörande

tvister i anledning av kontraktet skall äga bindande verkan och alltså medföra

åliggande för domstolar i de fördragsslutande staterna att, i händelse part i uppkommen

tvist gör gällande skiljeavtal eller skiljedomsklausul, som äger tilllämpning

å tvisten, hänvisa denna till skiljemän, att det skiljemannaförfarande,

som kan komma till stånd på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, skall

regleras av parternas i sådant avseende träffade överenskommelse samt av lagen

i den stat där förfarandet äger rum, samt att en var av de fördragsslutande

staterna skall lämna medverkan till de processuella åtgärder som skiljemannaförfarandet

kan föranleda inom statens eget område och bereda verkställighet

åt de skiljedomar som, inom ramen av protokollets bestämmelser, kunna komma

att meddelas inom sagda område.

Ifrågavarande protokoll underskrevs omedelbart av ett stort antal stater och

har sedermera biträtts av åtskilliga andra. De stater för vilka det, efter skedd

ratifikation, numera trätt i kraft äro följande: Albanien, Belgien, Danmark,

Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Japan, Monaco, Nederländerna, Norge,

Rumänien, Storbritannien och Irland (jämte vissa dominions och kolonier),

Schweiz, Spanien, Tyskland och Österrike. Av dessa hava emellertid Belgien,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr £27.

!.r>

Frankrike, Grekland, Monaco, Nederländerna, Rumänien och Spanien begagnat

sig av ett i protokollet medgivet förbehåll om överenskommelsens begränsande

till kommersiella avtal.

Protokollets fullständiga text lyder i översättning sålunda:

»1. Fn var av de fördragsslutande staterna erkänner såsom giltiga, så vitt

rörer parter som äro underkastade jurisdiktion i olika stater bland de fördragsslutande,

avtal om viss tvists avgörande genom skiljedom och av en skiljedomsklausul

i kontrakt, varigenom kontrahenterna förbinda sig att, i ämnen som

äro av kommersiell natur eller eljest kunna göras till föremål för skiljedom, låta

de i anledning av kontraktet uppkommande tvister helt eller delvis hänskjutas

till skiljedom, även i det fall att skiljemannaförfarandet är avsett att äga rum i

annat land än det, vars jurisdiktion den ena eller andra kontrahenten är underkastad.

Varje fördragsslutande stat förbehåller sig frihet att inskränka förenämnda

förpliktelser till avtal som enligt statens egen lagstiftning betraktas såsom

kommersiella. Fördragsslutande stat som begagnar sig av denna möjlighet

skall därom lämna meddelande till Nationernas förbunds generalsekreterare, i

ändamål av de övriga fördragsslutande staternas underrättande.

2. Skiljedomsförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstituerande,

regleras av parterna och av lagstiftningen i det land, inom vars område förfarandet

äger rum.

De fördragsslutande staterna förbinda sig att underlätta de processuella åtgärder,

som skola äga rum inom deras områden, i enlighet med de bestämmelser

deras lagstiftning innehåller angående skiljemannaförfarandet.

3. Varje fördragsslutande stat förbinder sig att genom sina myndigheter låta

de i enlighet med föregående artiklar inom dess eget område meddelade skiljedomarna

verkställas i överensstämmelse med föreskrifterna i statens egen lagstiftning.

4. När vid domstol i nagon av de fördragsslutande staterna anhängiggöres

tvist rörande ett kontrakt mellan personer som avses i första artikeln, och tvisten

inrymmes under ett skiljeavtal eller en skiljedomsklausul som i kraft av sagda

artikel äger giltighet, skall domstolen, där någondera parten sådant äskar,

hänvisa parterna till skiljemannaförfarande.

Sådan hänvisning inverkar ej å domstolens behörighet i händelse skiljeavtalet

eller skiljedomsklausulen eller skiljemannaförfarandet skulle förfalla eller bliva

utan verkan.

5. Förevarande protokoll, vilket skall för alla stater stå öppet för undertecknande,

skall ratificeras. Ratifikationerna skola snarast möjligt deponeras

hos Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken skall om sådan deposition

underrätta alla signatärmaktema.

6. Förevarande protokoll skall träda i kraft så snart två ratifikationer deponerats.

Därefter skall det träda i kraft för varje fördragsslutande stat en

månad efter generalsekreterarens meddelande om denna stats deposition.

7. Förenämnda protokoll kan av varje fördragsslutande stat uppsägas med

ett års uppsägningstid. Uppsägning skall ske genom notifikation till Natio
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2£7.

1927 åra

Genévekonventlou.

nernas förbunds generalsekreterare. Denne har att omedelbart tillställa alla

andra signatärmakter avskrift av notifikationen, med angivande av dagen för

mottagandet. Uppsägningen skall träda i kraft ett år efter den dag då den

notificerades generalsekreteraren. Den gäller endast den notificerande staten.

8. De fördragsslutande staterna äga förklara, att deras antagande av detta

protokoll icke omfattar följande områden eller vissa av dessa: kolonier, transatlantiska

besittningar eller territorier, protektorat eller territorier, över vilka

de utöva mandat.

Dessa stater äga senare för sålunda uteslutet område anmäla särskild anslutning.

Dylik anslutning skall snarast möjligt meddelas Nationernas förbunds

generalsekreterare, vilken har att därom underrätta samtliga signatärmakter.

Anslutningen skall träda i kraft en månad efter det samtliga signatärmakter

erhållit underrättelse.

De fördragsslutande staterna äga också uppsäga protokollet för varje särskilt

av de här förut angivna områden. Å sådan uppsägning är art. 7 tilllämplig.

Styrkt avskrift av detta protokoll skall av generalsekreteraren tillställas

samtliga de fördragsslutande staterna.»

Det steg som togs genom 1923 års protokoll visade sig emellertid snart nog

framkalla krav på en mera vittgående överenskommelse å skiljedomsväsendets

område. Att, såsom protokollet innebar, fastslå skiljeavtalens verkan att

hindra rättegång vid domstol i de kontraherande staterna, men lämna öppet

spörsmålet om internationell exigibilitet av de i dessa avtal bottnande skiljedomarna

måste, såsom man inom kort konstaterade, kunna medföra rättslöshet

för en part som, när han ville anlita domstolsvägen, möttes av invändning om

skiljeavtal, men när han i skiljedomsväg fått sin talan bifallen saknade utväg

att få domen verkställd i annat land än det där den blivit meddelad.

Kort efter tillkomsten av 1923 års protokoll fick man också bevittna ett försök

till lösning av frågan om den internationella exigibiliteten. A den konferens

för internationell privaträtt som år 1925 ägde rum i Haag blev nämligen

denna fråga upptagen till behandling i sammanhang med spörsmålet om verkställighet

av domstolars beslut. Ur denna behandling framgick ett utkast till

tvåsidiga konventioner om verkställighet av såväl domar som skiljedomar,

vilka två slag av avgöranden därvid i huvudsak likställdes. Detta utkast

har emellertid hittills icke lett till något resultat, och det synes vara en allmän

uppfattning att, med hänsyn till olikheten mellan de särskilda staternas

forumbestämmelser ävensom andra omständigheter, utsikterna till ett mera allmänt

genomfört system av dylika tvåsidiga överenskommelser icke äro synnerligen

stora.

I stället fann man sig inom Nationernas förbund böra närmare undersöka

möjligheten av att, i form av en påbyggnad på den genom 1923 års protokoll

lagda grunden, genomföra principen om skiljedomars internationella giltighet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

17

och verkställbarhet. Efter omfattande förarbeten beslöt förbundet sig för att

för 1927 års församling framlägga förslag till ett ytterligare protokoll, innefattande

bestämmelser i detta ämne. Nämnda förslag ledde till antagande av

en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Denna konvention,

som är dagtecknad den 2G september 1927, har hittills undertecknats av följande

stater: Belgien, Danmark, Estland, Frankrike, Italien, Nederländerna,

Nicaragua, Nya Zeeland, Rumänien, Storbritannien med Norra Irland, Tyskland

och Österrike. Dessutom har från Finlands sida officiellt meddelats att dess regering

beslutit underteckna konventionen. Nagon ratifikation av denna har hittills

icke, åtminstone ej före det senaste årsskiftet, kommit till stånd; men för

möjliggörande av ratifikation har i flera länder konventionen blivit av landets

regering framlagd för parlamentet.

Lydelsen av ifrågavarande konvention är i översättning följande:

»Art. 1. Då på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, varom förmäles i

det i Geneve den 24 september 1923 för undertecknande framlagda protokollet

angående skiljedomsklausuler, skiljedom meddelats inom ett till någon av de höga

fördragsslutande staterna hörande område, a vilket denna konvention är tillämplig,

och mellan personer, som äro underkastade jurisdiktionen i någon av dessa

fördragsslutande stater, skall, inom varje sådan stats område, skiljedomen erkännas

som giltig och kunna bringas till verkställighet i överensstämmelse

med de processuella reglerna a det område där skiljedomen åberopas.

För ernående av sådant erkännande eller sådan verkställighet förutsättes

vidare:

a) att skiljedomen meddelats på grund av ett skiljeavtal eller en skiljedomsklausul,

som äger giltighet enligt den lag vilken därå är tillämplig;

b) att den tvist skiljedomen avser är sådan, att den enligt lagen i det land

där skiljedomen åberopas kan göras till föremål för skiljeavtal;

c) att skiljedomen meddelats av den skiljenämnd, som avses i skiljeavtalet

eller skiljedomsklausulen, eller som tillsatts enligt parternas överenskommelse

och de rättsregler som äro tillämpliga å skiljemannaförfarandet;

d) att i det land där skiljedomen meddelas den så till vida är definitiv, att

återvinning, appell eller kassation (i de länder där sådana rättsmedel ifrågakomma)

icke står öppen och ej heller talan om skiljedomens upphävande visas

vara anhängiggjord;

e) att skiljedomens erkännande icke strider mot offentlig ordning eller mot

de statsrättsliga principer som gälla i det land där den åberopas.

Art. 2. Änskönt de i föregående artikel stadgade förutsättningarna äro för

handen, skall erkännande och verkställighet av skiljedomen vägras, om domaren

finner:

a) att domen blivit upphävd i det land där den meddelats;

b) att den part mot vilken skiljedomen åberopas icke haft kännedom om

skiljemannaförfarandet i så god tid, att han kunnat göra gällande sina invändningar,

eller att han saknat rättskapacitet och icke varit lagligen företrädd;
c)

att skiljedomen icke har avseende å tvist som är föremål för skiljeavtal

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 191 häft. (Nr 227.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

eller inbegripes under skiljedomsklausulen, eller att den innefattar beslut som

överskrider skiljeavtalet eller skiljedomsklausulens omfattning.

Skulle i någon skiljedom icke alla till skiljenämnden hänskjutna tvistefrågor

hava avgjorts, vare vederbörande myndighet i det land, där erkännande

eller verkställighet av skiljedomen påkallas, berättigad att, om den så finner

lämpligt, uppskjuta erkännandet eller verkställigheten eller göra åtgärden beroende

av att sökanden ställer säkerhet, som myndigheten bestämmer.

Art. 3. Visar den tappande parten, att enligt de rättsregler som äro tillämpliga

å skiljemannaförfarandet han, på grund av någon annan omständighet än

de i art. 1 punkterna a) och c) samt i art. 2 punkterna b) och c) omnämnda,

äger föra talan om skiljedomens upphävande, må domaren, där han så finner

lämpligt, vägra erkännande eller verkställighet eller meddela det uppskov som

kan finnas skäligt för ernående av skiljedomens upphävande av vederbörande

domstol.

Art. 4. Den part som åberopar skiljedomen eller begär verkställighet därav

har att förete, bland annat:

1. Skiljedomen i huvudskrift eller i avskrift, som behörigen styrkts i enlighet

med lagbestämmelserna i det land där skiljedomen givits;

2. De handlingar och upplysningar som erfordras för styrkande av att i

det land där skiljedomen givits den är definitiv i den mening som angivits i art.

1 punkt d) ;

3. De handlingar och upplysningar som till äventyrs erfordras för styrkande

av att de i art. 1 första stycket ävensom andra stycket punkterna a) och c) stadgade

förutsättningar äro för handen.

Det kan föreläggas parten att ingiva en till det officiella språket i det land

där skiljedomen åberopas verkställd översättning av skiljedomen och övriga

handlingar som omnämnas i denna artikel. Sådan översättning skall vara till

riktigheten styrkt av diplomatisk eller konsulär representant för det land parten

tillhör eller av en edsvuren översättare i det land där skiljedomen åberopas.

Art. 5. Bestämmelserna i de föregående artiklarna utgöra ej hinder för part

att göra skiljedom gällande på det sätt eller i den omfattning som medgives

av lagen i det land där skiljedomen åberopas eller enligt överenskommelser som

avslutas av detta land.

Art. 6. Denna konvention är ej tillämplig å andra skiljedomar än dem som

meddelas efter ikraftträdandet av det i Geneve den 24 september 1923 för undertecknande

framlagda protokollet angående skiljedomsklausuler.

Art. 7. Denna konvention, vars undertecknande skall stå öppet för alla undertecknare

av 1923 års protokoll angående skiljedomsklausuler, skall rataficeras.

Den kan ej ratificeras av andra än de medlemmar av Nationernas förbund och

utanför förbundet stående stater som ratificerat eller komma att ratificera 1923

års protokoll.

Ratifikationsinstrumenten skola snarast möjligt deponeras hos Nationernas förbunds

generalsekreterare, vilken skall underrätta alla signatärmakterna om deposition.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS7.

19

Art. 8. Denna konvention skall träda i kraft tre månader efter det den

ratificerats av två av de höga fördragsslutande staterna. Sedermera skall ikraftträdandet

för en var av de höga fördragsslutande staterna infalla tre månader

efter det deras ratifikationsinstrument deponeras hos Nationernas förbunds

generalsekreterare.

Art. 9. Denna konvention skall uppsägas av varje stat, medlem av Natiotionernas

förbund eller icke. Uppsägningen skall skriftligen tillkännagivas hos

Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken omedelbart skall tillställa alla

oe övriga fördragsslutande staterna avskrift av uppsägningshandlingen jämte

uppgift om dagen för dess mottagande.

Uppsägning skall äga verkan endast såvitt angår den av de höga fördragsslutande

parterna från vars sida den gjorts, och först ett år efter det meddelandet

därom kommit Nationernas förbunds generalsekreterare till handa.

Uppsägning av protokollet angående skiljedomsklausuler skall utan vidare

innebära uppsägning jämväl av denna konvention.

Art. 10. Denna konvention är icke, utan att sådant särskilt angives, tilllämplig

å kolonier, protektorat eller andra områden, över vilka någon av de

höga fördragsslutande staterna innehar överhöghet eller mandat.

Tillämpningen av denna konvention kan när som helst genom förklaring, som

av någon av de höga fördragsslutande staterna avgives till Nationernas förbunds

generalsekreterare, utsträckas till en eller flera av de kolonier, protektorat

eller andra områden, å vilka det i Geneve den 24 september 1923 framlagda

protokollet angående skiljedomsklausuler är tillämpligt. Sådan förklaring

träder i kraft tre månader efter dess deposition.

Fördragsslutande stat kan när som helst uppsäga konventionen såvitt angår

samtliga eller någon viss av omförmälda kolonier, protektorat eller områden.

Å sådan uppsägning är art. 9 tillämplig.

Art. 11. En till riktigheten styrkt avskrift av denna konvention skall av

Nationernas förbunds generalsekreterare överlämnas till varje signatärmakt, den

må vara förbundsmedlem eller icke.»

Anser man, i överensstämmelse med vad i det föregående gjorts gällande, det Anslutning

vara önskvärt att, i sammanhang med den på dagordningen stående frågan om kommeisem"

revision av lagen om skiljemän, spörsmålen om utländskt skiljeavtal och utländsk i Genéve?

skiljedom göras till föremål för legislativ behandling, torde först böra komma

under övervägande, huruvida en eventuell lagstiftning bör byggas på Sveriges

anslutning till de internationella överenskommelserna av 1923 och 1927.

Till förmån härför kan åberopas det skäl, som förmått andra stater att biträda

dessa överenskommelser, nämligen vikten av en enhetlig reglering av frågan

om skiljeavtals och skiljedomars internationella giltighet. Såsom i det föregående

framhållits måste den utveckling av skiljemannaförfarandet, som det internationella

affärslivets målsmän med fog anse eftersträvansvärd, lida avbräck,

icke blott av den mer eller mindre avvisande hållning som ett eller annat rättssystem

intar gentemot skiljedomsväsendet, utan även av den brist på klarhet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

och likformighet som råder i fråga om principen för utländska skiljedomars erkännande.

Häri ligger en maning att, så långt utan väsentliga olägenheter kan

ske, till utgångspunkt för den ifrågasatta svenska lagstiftningen taga de bestämmelser,

som, efter ömsesidigt tillmötesgående, vunnit anslutning av ett

stort antal stater, däribland de på affärslivets område ledande länderna i Europa.

Vid en från dylik utgångspunkt genomförd granskning av de båda överenskommelserna

torde befinnas att grundtankarna i dessa överenskommelser —

principerna om skiljeavtals processhindrande verkan även utanför avtalets hemland

och om verkställighet av regelrätt tillkomna utländska skiljedomar — väl

överensstämma med svensk rättsåskådning. Den i vissa rättssystem ännu fortlevande

uppfattningen om möjligheten av skiljeavtalets ensidiga frånträdande

eller ogiltigheten av en skiljedomsklausul rörande framtida tvist är oss helt främmande;

och att ett skiljeavtal skulle hos oss underkännas på den grund att det

ingåtts i utlandet eller mellan parter som i allmänhet ej äro underkastade svensk

jurisdiktion torde vara uteslutet. Yad beträffar verkställighet av skiljedom

råder väl en viss meningsskiljaktighet huruvida en efter utländskt skiljemannaförfarande

given skiljedom skall kunna göras verkställbar genom ett av överexekutor

i enlighet med 46 § utsökningslagen meddelat beslut; men däremot

synes, åtminstone i den högsta domstolsinstansens praxis, den mening hava vunnit

så gott som enstämmig anslutning, att en i utlandet meddelad skiljedom, mot

vilken varken från svensk eller utländsk lags ståndpunkt kan göras någon processuell

anmärkning, bör, utan hänsyn till parternas eller skiljemännens nationalitet

eller domicil eller orten för förfarandet, kunna göras verkställbar på ett eller

annat sätt, i det att, om det exekutiva förfarandet enligt utsökningslagens nämnda

paragraf skulle anses uteslutet, den vinnande parten i alla händelser äger i

vanlig rättegångsväg utverka sig ett på skiljedomen grundat avgörande av domstol.

(Se rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv 1899 sid. 184, 1901 sid. 507, 1907

sid. 261, 1913 Not. B 374, 1914 sid. 266 och 1922 sid. 433.)

Medan alltså i fråga om utländska domar den svenska rätten ställer sig helt

avböjande till principen om verkställighet utan sakprövning, synes, när det

gäller skiljedomar, denna princip vara godtagen i lagskipningen. En dylik

ståndpunkt torde i själva verket också hava goda skäl för sig. Att — såsom

ofta nog hävdas i främmande lagstiftning, rättsvetenskap eller praxis och

någon gång även förfäktats i svensk teori — utländsk skiljedom borde i avseende

å verkställighet likställas med dom av utländsk domstol, är ett påstående

som knappast äger fog. Ett domstolsbeslut innebär ett mot den tappande

parten riktat tvångsavgörande, som bottnar i en viss stats suveränitet.

En skiljedom åter är till sin art något helt annat: ett resultat av den privaträttsliga

överenskommelse, som ligger i skiljeavtalet. Att denna överenskommelse

utfylles genom den i flertalet länder utformade lagstiftningen om skiljemannaförfarande

och skiljedom, och att vissa sålunda givna bestämmelser

äga tvingande egenskap, kan icke betaga den ur processuell synpunkt felfria

skiljedomen karaktären av ett avtalsvis tillkommet rättsfaktum, som, i likhet

med andra på avtalsväg tillskapade rättsförhållanden, bör, oberoende av stats
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Uä7. 21

gränser, respekteras och sanktioneras av den ena kulturstaten såväl som den

andra.

Om således själva huvudprinciperna för 1923 års protokoll och 1927 års

konvention synas utan svårighet kunna godtagas i vårt land, finnas onekligen

i dessa överenskommelser vissa detaljer, som kunna bliva föremål för meningsskiljaktighet.

En sådan är den i de båda överenskommelserna antagna regeln, att en skiljedoms

egenskap av utländsk eller inländsk skall bero av orten för dess meddelande

(punkt 1 i 1923 års protokoll och art. 1 första stycket i 1927 års

konvention). Den lösning av nämnda gränsspörsmål, varom man sålunda enat

sig, torde emellertid, ehuru ingalunda oomtvistlig, i själva verket vara att, i

stort sett, föredraga framför andra tänkbara försök att uppdraga nämnda

gräns. När man -— för att beröra ett av dessa försök — velat göra skiljedomens

nationalitet beroende av huruvida skiljemannaförfarandet skolat regleras

av utländsk eller inländsk lagstiftning, så kan därvid anmärkas, att

skiljeavtalet långt ifrån alltid lämnar någon ledning rörande parternas mening

i fråga om den ena eller andra processlagens tillämpande, och att ej heller den

internationella privaträttens principer inom avtalslärans område härvidlag

erbjuda någon fingervisning. Att åter, såsom från annat håll ifrågasatts, låta

kännetecknet pa utländsk och inländsk skiljedom ligga däri, huruvida det

vore utländsk eller inländsk domstol, som sattes ur funktion genom skiljemannaförfarandet

och skiljedomen, kan icke vara lämpligt, så länge de särskilda

rättssystemens forumregler förete en skiljaktighet, som alltsomoftast medför

att samma tvist kan upptagas av domstol i två eller flera länder.

Men om alltså den i protokollet uppdragna gränslinjen mellan inländska och

utländska skiljedomar synes vara att i huvudsak förorda, kan det ej bestridas

att denna gränsbestämning understundom kan leda till vissa egendomligheter.

Under de förhandlingar som föregingo protokollets avfattande blev från svensk

sida framhållet, att det mången gång kunde bero av ett ur rättslig synpunkt irrelevant

förhållande — t. ex. skiljemännens bekvämlighet eller annan tillfällig

omständighet huruvida skiljedomen bleve meddelad i det ena eller andra

landet. Att denna anmärkning icke vann beaktande berodde av de svårigheter

det ansågs medföra att uppnå enighet om mera detaljerade regler.

Om det ock måste beklagas att man ej såg sig i stånd att övervinna dessa

svårigheter, torde dock häri ej ligga någon avgörande betänklighet mot anslutning

till protokollet. Att skiljedomen meddelas utomlands, när förfarandet

ägt rum inom landet eller när parterna få antagas hava avsett att ernå en inländsk

skiljedom eller när andra omständigheter synas hava påkallat en sådan,

inträffar dock helt visst endast undantagsvis. Huruvida i de tänkbara undantagsfallen

en part lider avsevärd olägenhet därigenom att skiljedomen utan

välgrundad anledning blir betraktad såsom utländsk, beror huvudsakligen av

huru man anordnar det processuella förfarandet för vinnande av verkställighet

å utländsk skiljedom. Uppfyller detta förfarande rimliga anspråk på enkelhet,

billighet och snabbhet, är det i själva verket av underordnad vikt, huruvida

skiljedomen på verkställighetsstadiet betraktas såsom inländsk eller utländsk;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

och då svårighet ej torde möta att i en blivande svensk lagstiftning anordna

en ur dessa synpunkter tillfredsställande verkställighetsprocedur, torde räckvidden

av den anförda betänkligheten bliva tämligen obetydlig.

Erinringar av liknande art kunna emellertid framställas även mot den i punkt

2 av 1923 års protokoll givna bestämmelsen att skiljemannaförfarandet skall

vara underkastat — förutom parternas i ämnet träffade överenskommelser —

lagen i den stat där detta förfarande äger rum. Då protokollet lämnar oavgjort

i vilket land skiljemannaförfarandet skall genomföras och någon ledning i detta

avseende icke alltid är att hämta från skiljeavtalet eller de förhållanden som

kunna vara av betydelse för tolkningen av detta avtal, kunna även härvidlag

iner eller mindre tillfälliga omständigheter — såsom skiljemännens i bekvämlighetshänsyn

bottnande benägenhet att förlägga förfarandet till ett visst land

— komma att bliva avgörande för frågan huruvida det ena eller andra landets

skiljemannalagstiftning skall bliva tillämplig å förfarandet. Icke heller dessa

betänkligheter torde dock böra verka avskräckande. De särskilda staternas

regler rörande skiljemannaförfarande äro icke alltför olikartade; och då enligt

1927 års konvention bland de oeftergivliga villkoren för skiljedoms erkännande

utanför hemlandet upptages, att den tappande parten blivit hörd, torde någon

rättsförlust ej gärna kunna uppstå genom förfarandets förläggande till ett visst

land i stället för ett annat.

En anmärkning av mera väsentlig art, som med visst fog kan riktas mot 1923

års protokoll och 1927 års konvention, avser den vittgående begränsning av det

behandlade ämnet som utmärker de båda överenskommelserna, så till vida som

desamma icke omfatta andra skiljeavtal eller skiljedomar än dem där parterna

tillhöra två olika signatärstater, eller, som det heter, äro underkastade olika

signatärstaters jurisdiktion. Utanför överenskommelserna komma att falla

icke blott skiljeavtal och skiljedomar mellan parter, av vilka endast den ena

tillhör en signatärstat, utan även de som kommit till stånd mellan parter tillhörande

en och samma signatärstat. Förarbetena till de bägge överenskommelserna

lämna ej någon ledning i fråga om anledningen till dessa begränsningar,

och det är svårt att inse vad som skulle stått i vägen för att medgiva

verkställighet i alla de fall där den vinnande parten tillhör någon, vilken som

helst av signatärstaterna och skiljedomen meddelats inom sådan stats område.

Beklagas må även att man sett sig föranlåten att medgiva rätt för varje

särskild stat att låta sin anslutning till överenskommelserna avse allenast kommersiella

förhållanden, ett medgivande som tagits i anspråk av ett avsevärt

antal stater.

I verkligheten torde emellertid dessa inskränkningar knappast komma att

strängt upprätthållas.

I fråga om erkännande av utländskt skiljeavtal synas, såsom i det föregående

framhållits, flertalet stater redan före protokollets tillkomst hava helt

bortsett från parternas nationalitet eller domicilförhållanden; och att de efter

protokollets genomförande skulle härutinnan övergå till den mera restriktiva

ståndpunkt, som denna överenskommelse innebär, är föga sannolikt. Vad angår

erkännande av utländsk skiljedom kan det lika litet antagas, att de stater,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr SS7.

23

som före sin anslutning till 1927 års konvention medgivit sådan verkställighet

oberoende av den vinnande partens nationalitet eller domicil, skulle med anledning

av konventionen omlägga sin lagstiftning i restriktiv riktning.

Mera oviss förefaller den praktiska innebörden av ett förbehåll varigenom

protokollets och konventionens tillämpning begränsas till det kommersiella

området. Sannolikt torde vara, att i ett land, vars lagstiftning, såsom den franska,

icke i de inre rättsförhållandena erkänner skiljedomsklausuler i kontrakt

av icke-kommersiell natur, man icke heller på det internationella fältet vill betrakta

sådana klausuler såsom giltiga. En dylik begränsning av de utländska

skiljeavtalens och skiljedomarnas giltighet torde emellertid, ehuru föga tilltalande,

icke vara av synnerligen stor praktisk betydelse.

Den föregående framställningen torde utvisa att, såvitt man över huvud tillmäter

skiljemannaförfarandet något större värde såsom medel för slitande av

tvister mellan parter i olika länder, de föreliggande överenskommelserna, trots

vissa brister, beteckna ett avsevärt framsteg å den internationella rättsordningens

område och böra vinna anslutning från svensk sida.

De lagbestämmelser som av sådan anledning erfordras skulle, om man ville

inrikta sig allenast på möjliggörande av den tillämnade anslutningen, kunna inskränkas

till att gälla skiljeavtal och skiljedomar, vilka på det sätt som protokollet

och konventionen angiva äro anknutna till någon signatärmakt. En dylik

reciprocitetsprincip skulle emellertid icke överensstämma med den uppfattning

som hittills i vårt land gjort sig gällande på förevarande område och torde

ej heller eljest vara att förorda. Den kategoriklyvning av de utländska skiljedomarna,

som härav skulle föranledas, komme att göra lagstiftningen onödigt

invecklad och medföra osäkerhet i tillämpningen. De inskränkningar som protokollet

och konventionen innehålla beträffande parternas samhörighet med

den ena eller andra staten och beträffande skiljedomens meddelande inom någon

signatärstats område synas alltså böra lämnas helt å sido i den svenska lagstiftningen.

Däremot måste naturligtvis tillses att någon skärpning av de i konventionen

upptagna villkoren för skiljedomars erkännande icke kommer till stånd.

Nu anförda huvudsynpunkter hava varit vägledande vid avfattande av bestämmelserna

i de två här föreliggande lagförslagen. I vissa fall, där dessa

bestämmelser äga samband med lagstiftningen om svenskt skiljemannaförfarande,

har till utgångspunkt tagits det förslag till lag om skiljemän, som nyligen

av särskild sakkunnig ingivits till Kungl. Maj :t.

Förslaget till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

1 §•

Det till den internationella obligationsrätten hörande spörsmålet om vilket Speciell

lands lag skall tillämpas när det gäller att bedöma giltigheten och verkningarna motlvermSav

ett skiljeavtal, lämnas öppet i såväl 1923 års protokoll som 1927 års

konvention. Under förarbetet å konventionen väcktes fråga om upptagande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av bestämmelser i detta ämne. Frågan ansågs emellertid snarast tillhöra området

för de periodiskt återkommande internationellt-privaträttsliga konferenserna

i Haag, där den dock icke hittills kommit under behandling. Den torde

i själva verket ännu icke vara mogen vare sig för internationell överenskommelse

eller för uttömmande legislativ behandling i de särskilda staterna, utan

man lärer likasom hittills nödgas tills vidare stanna vid dess överlämnande åt

rättsvetenskap och domstolspraxis.

I viss mån kräver emellertid spörsmålet en lösning i den lagstiftning som nu

är å bane. Av lagen bör framgå, att härvarande domstolar eller andra myndigheter,

som hava att taga befattning med ett skiljeavtal, icke under alla omständigheter

äga att tillämpa den svenska lagen om skiljemän utan stundom

hava att taga hänsyn till de i annat land rådande rättsregler.

Sålunda vore det föga rimligt att, när ett skiljeavtal —- låt vara här i Sverige

slutet mellan här boende parter — innebär att skiljemannaförfarandet skall äga

rum utom riket, tillämpa den svenska lagens bestämmelser om myndighets ingripande

i avseende å skiljenämndens organiserande. Mindre lämpligt vore även

att, om ett skiljeavtal av denna innebörd bleve vid svensk domstol åberopat såsom

hinder för upptagande av där anställd talan och domstolen hade att i anledning

av denna invändning ingå i prövning av skiljeavtalets giltighet, domstolen

nöjde sig med att konstatera avtalets giltighet enligt svensk rätt och

bortsåge från rättsreglerna i det land där skiljemannaförfarandet skulle äga

rum. Därest dessa senare rättsregler skulle för giltigheten uppställa villkor,

som vore för svensk rätt främmande — exempelvis viss form — eller innebära

att den i avtalet åsyftade tvistefrågan vore av sådan art, att den ej finge hänskjutas

under skiljemän, kan det förutses att avtalet icke komme att godkännas

i det främmande land där förfarandet skulle äga rum, och det vore vid

sådant förhållande föga tilltalande om avtalet skulle medföra avvisande av

det vid den svenska domstolen anhängiggjorda påståendet.

Ett skiljeavtal som åsyftar förfarandets förläggande till ort utom riket bör

alltså hänföras till dem som betecknas såsom utländska och därigenom, på sätt

28 § i den föreslagna nya lagen om skiljemän angives, undantagas från nämnda

lags tillämpningsområde. Att här vid lag bör tagas hänsyn ej blott till de i

avtalet införda uttryckliga bestämmelserna utan till parternas ur avtalet framgående

syfte torde vara uppenbart. Särskilt torde i det ytterst vanliga fallet

att i kontrakt upptagits bestämmelser om eventuella kontraktstvisters handläggande

av någon å utländsk ort inrättad fast skiljemannaorganisation det, såframt

ej särskilda omständigheter peka i annan riktning, kunna antagas att

parterna åsyftat skiljemannaförfarandets förläggande till denna organisations

hemort.

I de fall då ett skiljeavtal ej angiver var skiljemannaförfarandet skall äga

rum och någon slutsats i detta avseende icke kan dragas av sammanhanget, kan

frågan om avtalets karaktär av svenskt eller utländskt ställa sig i viss mån

tvivelaktig. Därest emellertid vid avtalets avslutande båda parterna hade hemvist

utom riket, skulle det utan tvivel verka stötande, om man ville utan vidare

tillämpa den svenska skiljemannalagen och således eventuellt ingripa i skilje
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 227.

25

nämnds tillsättande, eller om man vid svensk domstol godkände ett formlöst avtal,

medan enligt lagstiftningen i båda parternas hemland krävdes skriftlig

form och måhända offentlig tjänstemans medverkan.

Än mera tvivelaktigt kan det förefalla, huruvida den svenska skiljemannalagen

bör tillämpas när den ene av parterna var bosatt inom riket och den andre

å utländsk ort. Tillräcklig anledning att i dylikt fall här i landet taga hänsyn

till den senare ortens lagstiftning synes emellertid knappast föreligga. Skulle

den i utlandet bosatta parten påkalla tillämpning av avtalet, förefaller det

mindre rimligt att den som var bosatt här skulle med framgång kunna göra

gällande en i utländsk lag given formföreskrift, som här saknar motsvarighet.

I förslaget har alltså ett under dylika omständigheter tillkommet avtal icke inbegripits

under de utländska. Den svenska skiljemannalagen skulle alltså komma

att tillämpas å detsamma, varvid emellertid är att märka det viktiga undantag

som innefattas i det uti 4 § av nämnda lag upptagna förbudet mot inledande

av skiljemannaförfarande gentemot part som har hemvist utom riket.

2 §.

Den i 1927 års konvention antagna grundsatsen att ett skiljeavtal skall anses

underkastat ett visst lands lagstiftning innebär huvudsakligen, å ena sidan att

stater, som i sin inre lagstiftning vägra erkänna vissa slag av skiljeavtal, t. ex.

de s. k. skiljedomsklausulerna, eller som för giltighet av skiljeavtal kräva viss

form, hava att i fråga om avtal av internationell typ bortse från dessa begränsningar

och tillämpa en främmande lagstiftnings mindre stränga grundsatser,

å andra sidan att i länder som, i likhet med Sverige, erkänna skiljedomsklausulerna,

och icke stadga någon viss form för avtalets ingående, ett

utländskt skiljeavtal kan komma att underkännas, om det avser en framtida

rättstvist eller om det ingåtts utan iakttagande av en viss form.

Att avgöra, huruvida ett skiljeavtal, som enligt 1 § är att betrakta såsom

utländskt, skall anses underkastat den ena eller andra främmande statens lagstiftning,

kan i vissa fall möta svårighet, och det skulle utan tvivel vara önskvärt,

om i förevarande förslag kunde lämnas uttömmande regler i detta ämne.

Såsom emellertid redan framhållits, är frågan ännu icke i sin helhet mogen

för legislativ behandling, utan den måste tills vidare överlämnas åt teori och

praxis. För ett fall av stor praktisk betydelse synes dock en bestämmelse

redan nu kunna upptagas i lagen. Likasom, enligt vad av 1 § framgår, den

svenska skiljemannalagen skall tillämpas när det gäller ett avtal som innebär

skiljemannaförfarandets förläggande till Sverige, synes det kunna och böra

stadgas att, när enligt avtalet skiljemannaförfarandet skall äga rum i visst

främmande land, det är lagstiftningen i detta land som skall äga tillämpning å

avtalet. Denna princip, som äger anslutning i främmande teori och synes

hava antagits i flera länders domstolspraxis, lärer från internationell synpunkt

ej framkalla betänklighet, och dess sammanhang med reglerna i 1 §

torde ej behöva närmare påvisas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

3 §.

I denna paragraf fastslås såväl den grundläggande principen om utländskt

skiljeavtals verkan att här i landet utgöra hinder för rättegång, som ock de

jämkningar denna princip bör lida, dels så till vida som avtalet kan komma

att underkännas genom hänsyntagande till den utländska lagstiftning som därå

äger tillämpning, och dels därutinnan att avtalets erkännande göres beroende

av att den tvistefråga som det angår är av beskaffenhet att enligt svensk lag

kunna hänskjutas till skiljemän.

Det förra av dessa förbehåll är redan berört.

I avseende å det senare torde ligga i öppen dag, att ett avtal varom enligt

svensk lag ej skulle kunna träffas förlikning — exempelvis en fråga om

äkta börd eller om äktenskapsskillnad — icke rimligtvis kan undandragas den

svenska domstol, där denna enligt här gällande forumregler skulle hava att

upptaga frågan.

4 §.

Där skiljeavtal innebär att förfarandet skall äga rum utom riket, bör det

tydligen, så länge denna överenskommelse står vid makt, icke ifrågakomma

att svensk myndighet för avtalets genomförande tillhandagår med den medverkan,

som under vissa omständigheter skall lämnas när det gäller svenskt

skiljeavtal. Genom den i första punkten av förevarande § upptagna bestämmelsen

förebygges myndighets ingripande i dylikt fall.

Skulle i strid med skiljeavtalets innebörd ett skiljemannaförfarande och en

skiljedom komma till stånd här i landet, bör staten icke tillförbinda sig att genom

sina myndigheter verkställa skiljedomen eller att eljest betrakta den såsom

gällande. Även i detta avseende är förevarande § avsedd att utgöra korrektiv,

så till vida som av densamma, jämförd med 21 § i den föreslagna skiljemannalagen,

framgår, att en under angivna omständigheter tillkommen skiljedom

skall hävas, om talan därom i stadgad ordning föres.

Vad nu blivit anfört äger tillämpning även i fråga om ett skiljeavtal som

är ingånget mellan utomlands boende parter och lämnar öppet var förfarandet

skall äga rum. Kan ej ur avtalet och omständigheterna vid dess tillkomst

härledas något parternas syfte att förlägga förfarandet till Sverige, bör ej

utan samverkan av båda parterna ett förfarande komma till stånd här i riket.

Skulle någondera parten efter avtalets tillkomst bosätta sig här i riket, blir

förhållandet i viss mån ett annat. Ehuru avtalet i sådant fall måste bibehålla

sin egenskap av utländskt och såsom sådant vara underkastat viss främmande

stats giltighetsföreskrifter, bör mot den här i riket bosatta parten kunna, på

samma sätt som när det gäller ett svenskt skiljeavtal, inledas ett skiljemannaförfarande,

eventuellt under svensk myndighets medverkan.

Däremot föreligger ej anledning att låta den till Sverige inflyttade parten

här i riket inleda ett förfarande gent emot den i utlandet kvarboende. Den i

4 § av den föreslagna skiljemannalagen antagna grundsatsen att en part ej bör

från sitt utländska personliga forum kunna dragas inför en svensk skiljenämnd

bör äga tillämpning även i här åsyftade fall.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

27

5 §.

Den föreslagna bestämmelsen ansluter sig till den i 1923 års protokoll och

1927 års konvention antagna regeln att en skiljedoms egenskap av inländsk eller

utländsk beror av orten för dess meddelande.

I den allmänna motiveringen har erinrats om de oegentligheter tillämpningen

av denna regel kan medföra i vissa fall, men tillika framhållits att dessa

oegentligheter dock icke kunna anses innefatta avgörande skäl mot anslutning

till de båda konventionerna och genomförande av en på dessa byggd lagstiftning.

I förevarande paragraf har den ifrågavarande regeln kommit till uttryck,

med ett förklarande tillägg, åsyftande det ej alltför sällsynta fallet att vid

skiljedoms underskrivande skiljemännen befunnit sig å skilda orter.

6§.

Vid behandling av spörsmålet om skiljedoms internationella verkan plägar

man i synnerhet hava i tankarna frågan om åtgärder för dess verkställande i

annat land än det som kan anses för dess hemland. Uppmärksamhet förtjänar

emellertid även frågan om internationellt erkännande av skiljedoms övriga

rättsverkningar nämligen att innefatta en bindande reglering av parternas

mellanhavande och tillika ett hinder för ett förnyat upptagande av tvisten

till rättsligt avgörande. Att den ifrågasatta lagstiftningen bör omfatta även

dessa slags rättsverkningar av de utländska skiljedomarna torde vara uppenbart.

I de förpliktelser, som enligt 1927 års konvention åligga signatärmaktema,

nämnes också vid sidan av skiljedomars verkställande även deras »erkännande».

Den avfattning som i förslaget givits åt förevarande § har till

syfte att utmärka, hurusom även andra rättsverkningar än verkställighetsåtgärder

tillkomma de utländska skiljedomarna.

7 §.

I 1927 års konvention uppräknas de omständigheter, som kunna berättiga

en signatärstats myndigheter att vägra erkännande eller verkställighet av en

utländsk skiljedom. Denna uppräkning är avsedd att vara uttömmande och

måste i själva verket så vara, om konventionen över huvud skall få någon betydelse.

Däremot möter ej hinder att i de särskilda staternas lagstiftning

eftergiva en eller annan av de i konventionen upptagna förutsättningarna för

erkännande eller verkställighet, något som tvärtom i en av konventionens artiklar

särskilt omnämnes såsom möjligt.

Förevarande § ansluter sig i huvudsak till konventionen, men innebär en

från denna avvikande avfattning och uppställning av hithörande bestämmelser,

i vissa hänseenden också ett avstående från villkor som finnas upptagna i

konventionen.

En uttömmande motivering eller belysning av de särskilda punkterna i paragrafen

torde ej vara erforderlig. Några av dem föranleda emellertid ett närmare

omnämnande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr £27.

En förutsättning för erkännande ock verkställande av utländsk skiljedom

bör naturligtvis vara att den betraktas såsom giltig i det land där den meddelats.

Anses skiljedomen i hemlandet lida av ett fel, som där utesluter dess

godkännande, eller är det ännu en öppen fråga, huruvida den kommer att godkännas

i hemlandet, kan det icke rimligen ifrågakomma att en annan stat

skulle vara skyldig att erkänna den såsom ett rättsfaktum och framtvinga dess

verkställande. Något sådant åsyftas ej heller i konventionen. Av dennas artiklar

1, 2 och 3 framgår, att erkännande kan vägras en skiljedom, icke blott

när den i vissa hänseenden står i strid med rättsgrundsatser i den stat, där

erkännandet påkallas, utan även när den, betraktad ur hemlandets synvinkel,

är behäftad med något processuellt fel.

Så till vida innebär emellertid konventionen en inskränkning i rätten att

vägra godtagande av en skiljedom som ur hemlandets synpunkt lider av fel,

att, i de fall som avses i art. 3, den domstol där skiljedomen åberopas ej har

att ex officio taga hänsyn till felet utan därvid är bunden av den tappande

partens initiativ. En dylik anordning, som måhända ur vissa synpunkter kan

kritiseras, erbjuder i alla händelser den avsevärda fördelen, att i många fall

befria den domstol, där erkännande sökes, från en ömtålig och vansklig prövning

av främmande lagstiftnings bestämmelser om förutsättningarna för skiljedomars

giltighet. Ur denna synpunkt torde i den nu ifrågasatta svenska lagstiftningen

principen om domstolens befriande från skyldighet att spontant

pröva, huruvida den utländska skiljedomen ur sitt hemlands synpunkt uppfyller

kravet på processuell felfrihet böra erhålla tillämpning, icke blott såvitt

angår sådana rättegångsfel som inbegripas under konventionens art. 3, utan

även när det gäller de i art. 1 och 2 berörda frågorna om felaktighet som vidlåder

själva skiljenämnden och om dennas överskridande av sitt uppdrag. Den

avvikelse från konventionen, som ligger i att även de två sistnämnda spörsmålen

undandragits domstolens spontana prövande, innefattar i själva verket

en utvidgad tillämpning av principen om främmande skiljedoms erkännande

och lärer alltså ur internationell synpunkt ej kunna föranleda erinran.

Från nu angivna utgångspunkter har, vid sidan av de ur konventionens art.

1 och 2 hämtade förbehållen om vägran av erkännande när skiljeavtalet är

ogiltigt enligt den lag som därå är tillämplig eller när skiljedom blivit undanröjd

i hemlandet, såsom tredje punkt i paragrafen upptagits, att någon omständighet

eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är utan verkan i

hemlandet, i sammanhang varmed uttalats, att ingen som helst dylik omständighet

får komma i betraktande, med mindre den åberopas av den, mot vilken

skiljedomen göres gällande.

I avseende å det i paragrafens fjärde punkt upptagna förbehållet, att tid,

som kan vara stadgad för skiljedomens överklagande i hemlandet, skall hava

tilländagått, må nämnas, att i flertalet länder lagen stadgar fatalietid för anställande

av talan, vare sig denna avser sådant klander på formell grund som

hos oss är det enda medgivna, eller den går ut på den sakliga prövning av skiljedomen

som enligt några länders lagstiftning står missnöjd part öppen. Stater

finnas emellertid, där en skiljedom kan komma under domstols prövning

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S27.

29

oberoende av fatalietid. Så är fallet i vårt grannland Danmark, där allmänna

lagbestämmelser om skiljemannaförfarande saknas men sådant förfarande dock

förekommer i stor omfattning. Den som i Danmark ernått en skiljedom, på

grund varav verkställighet kan ifrågakomma, har att vid domstol anhängiggöra

talan om domens godkännande, i syfte att sedermera på den blivande

domens grundval uppnå exekution. I en dylik rättegång, som kan anhängiggöras

långt efter skiljedomens meddelande, äger svaranden göra gällande de invändningar

av formell art, till vilka han kan finna anledning. Den i skiljedomen

förlorande parten synes ock äga, när helst han finner lämpligt, instämma

motparten med påstående om domens ogillande. I England, där viss tid visserligen

är stadgad för klander av skiljedom, synes part utan särskild svårighet

kunna erhålla förlängning av denna tid.

Skulle skiljedomen vara meddelad i ett land, där sålunda fatalietid ej är

stadgad eller lätt kan frångås, äger det föreslagna stadgandet om avvaktande

av utgången av fatalietid för klandertalan ej tillämpning. Det står i sådant

fall den vinnande parten öppet att, utan avbidande av viss tid, här i landet

söka verkställighet å skiljedomen, och det blir, om så sker, den tappande partens

sak att i det av motparten anhängiggjorda ärendet visa, att han anställt

klandertalan, i vilken händelse, på sätt fjärde punkten jämväl innebär, verkställighet

ej kommer att meddelas. Att den tappande parten äger, om så erfordras,

erhålla uppskov för ådagaläggande av att klandertalan kommit till

stånd torde ej behöva uttryckligen stadgas.

Det i sjunde punkten upptagna förbehållet, att den i skiljedomen prövade

fragan blivit avgjord genom beslut av svensk domstol eller överexekutor, är

icke uttryckligen omnämnt i konventionens text, men i motiveringen till det

konventionsförslag, som ligger till grund för konventionen, uttalas, att i ett

fall av denna art verkställighet icke skulle behöva medgivas, ity att den skulle

strida mot den »offentliga ordning», som enligt bestämmelse i konventionen

kan åberopas såsom grund för vägran av verkställighet. Denna auktoritativa

tolkning av konventionen torde utan allt tvivel vara befogad. Huru än det

obestämda uttrycket »offentlig ordning» eljest må uppfattas, måste det uppenbarligen

anses vara ett ur synpunkten av sådan ordning otillbörligt krav,

att staten skulle framtvinga fullgörande av en skiljedom, som strede mot ett

av dess egna judiciella organ meddelat beslut.

Den i åttonde punkten angivna omständigheten att skiljedomens tillämpande

skulle strida mot »goda seder» lärer i likhet med den i sjunde punkten berörda,

få anses vara i konventionen inbegripen under förbehållet om skiljedomens

förenlighet med »den offentliga ordningen». I förenämnda inom Nationernas

förbund utarbetade kommittéutlåtande, som i det hela innebär det värdefullaste

hjälpmedlet för konventionens tolkande, förklaras uttrycket »offentlig ordning»

hava denna innebörd.

Ifrågasättas kan, huruvida ett förbehåll om »goda seder» påkallas av något

egentligt behov. Htlt och hållet uteslutet är dock måhända icke, att ett

dylikt förbehåll kunde visa sig tillämpligt. Skulle det t. ex. befinnas att under

skiljemannaförfarandet de mest elementära rättsprinciper blivit åsidosatta

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 2B7.

eller skulle skiljedomen gå ut på utförande av någon prestation som enligt

svensk rättsåskådning icke bör kunna lagligen framtvingas, kan förbehållet

bliva av betydelse.

I vidare mån än sjunde och åttonde punkterna innebära äger konventionens

förbehåll om »offentlig ordning» icke motsvarighet i lagförslaget. Begreppet

»offentlig ordning» synes alltför obestämt för att här i landet läggas till

grund för en lagbestämmelse.

Ej heller har det ansetts nödigt eller lämpligt att taga i anspråk det i konventionen

lämnade medgivandet att vägra verkställighet å en skiljedom som

strider mot stats rättsliga principer i det land där den åberopas.

Vad konventionens art. 2 innehåller i fråga om skiljedom som icke innefattar

avgörande av samtliga till skiljenämnden hänskjutna frågor har ej influtit

i det föreliggande förslaget. Erågan huruvida meddelandet av s. k. deldom

är befogat torde höra till dem, vilkas lösning bör bero av lagstiftningen i

skiljedomens hemland. Är en skiljedom ur denna synpunkt felaktig, faller den

under det föreslagna stadgandet i tredje punkten i förevarande §. I motsatt fall

torde tillräcklig anledning saknas att, Såsom konventionen innebär, göra det

sökta erkännandet beroende av en säkerhetsprestation.

8§.

Å skiljedom, varå skiljemannalagen äger tillämpning, skall enligt 46 § utsökningslagen

sökas verkställighet hos överexekutor. En sådan anordning synes

mindre väl lämpa sig å verkställighet av utländsk skiljedom. De spörsmål

som därvidlag kunna uppstå måste ofta nog bliva av helt annan art än de,

till vilka de svenska skiljedomarnas verkställande ger anledning. För bedömande

av förutsättningarna för en utländsk skiljedoms exekverande erfordras

-—- om icke förhandskännedom om den utländska lagstiftning som kan bliva av

betydelse -— dock i varje fall en viss vana att på studievägen sätta sig in i främmande

rättsprinciper och en tillgång till hjälpmedel för sådant studium, som

icke kunna påräknas hos alla överexekutorer. Pa samma gang är det tydligen

önskvärt att verkställighetsförfarandet uppfyller kraven på billighet och

snabbhet och att av hänsyn härtill instanserna ej bliva flera än som är oundgängligt.

önskvärt är även att den i viss mån ömtåliga tillämpningen av den på

konventionen byggda lagstiftningen blir så vitt möjligt enhetlig.

Ur dessa synpunkter förefaller det lämpligt att den prövning av utländska

skiljedomar, som måste föregå deras verkställande, uppdrages åt en av hovrätterna,

varvid synes ligga närmast till hands att uppgiften anförtros åt den

till huvudstaden förlagda hovrätten.

I fråga om förfarandet i verkställighetsfrågan torde böra gälla de enkla

former, som i hovrätterna tillämpas i manliga ansökningsärenden, nämligen ärendets

anhängiggörande genom en skrift och dennas kommunicerande med motparten,

hovrätten naturligtvis obetaget att, om så erfordras, genom muntligt förhör

eller ytterligare skriftlig förhandling söka astadkomma den ytterligare utredning

som är av nöden.

De handlingar som ansetts nödvändigtvis böra åtfölja en ansökan om verk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £27.

31

ställighet äro allenast själva skiljedomen, i huvudskrift eller styrkt avskrift,

samt bevis att skiljedomen ej blivit klandrad inom den fatalietid som kan vara

stadgad i dess hemland. Att, för den händelse skiljedomen är avfattad på

främmande språk föreskriva ingivande av översättning har ej ansetts nödigt.

Finnes översättning erforderlig, står det naturligtvis hovrätten fritt att förelägga

sökanden presterande härav.

9 §.

Den i paragrafens första stycke upptagna föreskriften om hörande av sökandens

motpart motsvaras av en i samband med förslaget till ny skiljemannalag

ifragasatt föreskrift i 46 § utsökningslagen och torde i fråga om utländska

skiljedomar vara i särskild grad påkallad.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall hovrätten förordna om

verkställighet, där den ej finner anledning till antagande att för verkställigheten

möter hinder som avses i 7 §. Denna formulering torde giva vid handen,

att det ej åligger hovrätten att skaffa sig fullständig visshet rörande frånvaron

av varje dylikt hinder, som enligt nämnda paragraf bör komma i betraktande.

10 §.

I vissa främmande länder förekommer i stor omfattning att domstol eller annan

myndighet tillsätter skiljemän för avgörande av fråga, som är anhängig

hos myndigheten. Beslut av dylik skiljenämnd kunna ej anses inbegripna under

1927 års konvention, som förutsätter att skiljedomen är byggd på ett skiljeavtal.

De grunder som tala för medgivande av verkställighet å utländska skiljedomar

i egentlig mening kunna ej heller åberopas till stöd för ett liknande medgivande

i avseende å skiljedomar som tillkomma efter myndighets förordnande.

Dessa senare äro i själva verket att likställa med utländska domar och böra i

avseende a verkställighet vara underkastade samma principer som dessa.

11 §.

I avseende å denna § må allenast erinras att motsvarande bestämmelse förekommer

i 3 § av lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskaps rättsverkningar.

Förslaget till lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av

skiljemannaförfarande utom riket.

Enligt. 1923 ars protokoll åligger det envar av de fördragsslutande staterna

att, i enlighet med de lagbestämmelser sådan stats egen lagstiftning innehåller

angående skiljemannaförfarande, underlätta de processuella åtgärder, som i anledning

av skiljemannaförfarande i annan sådan stat skola äga rum inom den

förra statens område.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj :ts proposition nr 227.

Skulle, på sätt ifrågasattes i 15 § av den föreslagna nya lagen om skiljemän,

bestämmelser komma att meddelas om möjlighet att under här i riket pågående

skiljemannaförfarande få vittnen eller sakkunniga avhörda inför domstol,

lära, för möjliggörande av Sveriges anslutning till protokollet, dessa bestämmelser

böra erhålla tillämpning jämväl å skiljemannaförfarande utom riket,

under förutsättning dock att den fråga som skiljemannaförfarandet avser

är av beskaffenhet att även enligt svensk lag kunna hänskjutas till skiljemän.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 287.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars

1929.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Gärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 15 februari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt lag om

vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemannaförfarande utom

riket.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Trygve Liljestrand.

Lagrådet avgav följande yttrande:

Förslaget till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Detta förslag är utarbetat för åstadkommande av en svensk lagstiftning,

genom vilken skulle beredas möjlighet för vårt land att biträda de internationella

överenskommelser på skiljedomsrättens område, som kommo till stånd

vid Nationernas förbunds församlings möten åren 1923 och 1927.

En sadan anslutning är visserligen icke alldeles utan betänkligheter. Det

kan ej förbises, att de grundsatser, särskilt i fråga om skiljenämndens konstituerande,

som i vissa stater gälla å detta område, endast med svårighet låta

förena sig med svensk rättsåskådning samt att de förbehåll i fråga om utländsk

skiljedoms giltighet och exigibilitet, som enligt 1927 års konvention

må uppställas, icke i alla fall torde vara tillräckliga för att förebygga verkställighet

av skiljedomar, mot vilka ur berörda synpunkt kunna riktas befogade

anmärkningar. Även med hänsyn till den ställning konventionerna intaga

till de problem av internationellt privaträttslig innebörd, som vid reglering

av ifrågavarande ämne uppkomma, yppa sig vissa betänkligheter, måhända

huvudsakligen av teoretisk art. Såsom redan i motiven framhålles, kunna mot

de enstaka stadganden, som härutinnan givas, vissa befogade anmärkningar

framställas; särskilt gäller detta bestämmelsen, att skiljemannaförfarandet

skall regleras av lagen i den stat, där förfarandet äger rum. Mera anmärk
Bihang

till riksdagens protokoll 1989. 1 saml. 191 häft. (Nr 887.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

ningsvärt är kanske, att konventionerna på flera viktiga punkter underlåta

att giva bestämmelser av denna art, sålunda exempelvis därom, vilket lands

lag skall anses tillämplig å visst skiljeavtal och varest i tvivelaktiga fall skiljedom

skall anses meddelad. Därest de olika staterna härutinnan tillämpa

olika principer, kunna de förbehåll, som enligt konventionerna må uppställas

i fråga om skiljedoms erkännande och verkställighet, komma att verka mindre

tillfredsställande. I betraktande emellertid av de stora fördelarna av en utvidgning

av rättsgemenskapen mellan staterna jämväl på förevarande område

synas nämnda betänkligheter icke böra tillmätas avgörande betydelse för frågan

om Sveriges anslutning till konventionerna. Lagrådet finner sig alltså

kunna förorda, att för möjliggörande av sådan anslutning lagstiftning i ämnet

genomföres i vårt land.

Enligt det förslag till sådan lagstiftning, som nu föreligger, skulle emellertid

Sverige från dagen för lagens ikraftträdande eller den 1 juli 1929

tillerkänna giltighet åt utländska skiljedomar oberoende av huruvida de leda

sitt ursprung från någon av de till konventionerna anslutna staterna eller

icke. Därest de stater, med vilka vårt land främst står i kommersiell förbindelse,

icke skulle ratificera konventionerna eller i varje fall under en längre

tid låta anstå därmed, kunde Sverige därigenom komma i en mindre gynnsam

ställning. Så skulle exempelvis vid affärer mellan en svensk och en utlänning

från land, som ej biträtt konventionerna, det ofta bliva lättare att få till stånd

avtal om utländsk än om svensk skiljedom, då den utländska skiljedomen skulle

bliva exigibel ej allenast i ursprungslandet utan också, enligt den föreslagna lagen,

här i riket, under det att en svensk skiljedom icke komme i åtnjutande av

motsvarande förmån i det främmande landet. Ur denna synpunkt vore det otvivelaktigt

mest tillfredsställande, om lagen erhölle tillämpning allenast å skiljeavtal

och skiljedomar, vilka härleda sig från någon av de till konventionerna

anslutna staterna. En vidsträcktare tillämpning är ej heller betingad av konventionerna,

vilka vila å reciprocitetsprincipen. Å andra sidan skulle, såsom

i motiven till förslaget erinrats, en uppdelning av de utländska skiljedomarna

allt efter som den främmande staten anslutit sig till konventionerna eller icke

medföra olägenheter därigenom, att lagstiftningen bleve mera invecklad och

rättstillämpningen mera osäker. Med beaktande av vad sålunda anförts har

lagrådet funnit sig icke böra avstyrka lagens utsträckande till att avse utländska

skiljeavtal och skiljedomar över huvud. Såtillvida böra dock enligt

lagrådets mening de av lagrådet framförda betänkligheterna föranleda ändring

i förslaget, att lagens ikraftträdande må kunna uppskjutas till dess ratifikation

av konventionerna skett eller är att med visshet förvänta från de staters

sida, med vilka Sverige främst står i affärsförbindelse. I sådant syfte torde

stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Jämväl i ett annat avseende än det nyss berörda har det remitterade förslaget

gått längre än som är nödvändigt för anslutning till konventionerna.

Det har redan erinrats, att dessa på flera punkter underlåtit att uppställa

strängt taget behövliga internationellt privaträttsliga regler. Förslaget söker

i viss mån fylla denna lucka, då dels i 1 och 2 §§ givas vissa bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227,

;s.r>

ser om vilken lag skall anses tillämplig å skiljeavtal och dels i 5 § meddelas

föreskrift, var skiljedom i visst fall skall anses meddelad. Att samma principer,

som tagit sig uttryck i dessa stadganden, komma att göra sig gällande

i andra länder, torde vara osäkert; särskilt är detta fallet med den i 2 §

upptagna bestämmelsen. Med hänsyn till fördelarna för den inhemska rättstillämpningen

av föreskrifter i dessa ämnen, vilka fördelar måhända överväga

nu antydda olägenheter, anser sig dock lagrådet icke böra framställa

något yrkande om uteslutande ur förslaget av 1 och 2 §§; vad angår 5 §

hänvisar lagrådet till sitt yttrande vid denna paragraf.

Beträffande förslagets detaljer har lagrådet följande att erinra.

1 och 4 §§.

Från den i 4 § upptagna huvudregeln, att skiljemannaförfarande på grund

av utländskt skiljeavtal ej må äga rum här i riket, göres undantag bland annat

för det fall, att parterna äro ense, att förfarandet må ske här. Förslaget

synes utgå från att skiljeavtalet icke genom en dylik överenskommelse förlorar

sin karaktär av utländskt. Härav lärer följa att, vare sig den skiljedom,

till vilken förfarandet leder, meddelas i utlandet och således skall betraktas

såsom utländsk eller den meddelas i Sverige, vederbörande svenska myndighet,

hos vilken verkställighet sökes, har att enligt den utländska lag, som är

tillämplig å det ursprungliga avtalet, bedöma, om det är behäftat med någon

brist, t. ex. i avseende å formen för dess upprättande. På samma sätt förhåller

sig med det bedömande, som domstol jämlikt 3 § har att verkställa, då

skiljeavtalets processhindrande verkan göres gällande. Det kan ifrågasättas,

om denna ståndpunkt bör upprätthållas. Riktigare torde vara att se saken

så, att då en överenskommelse om förfarandets förläggande till Sverige skett,

i själva verket skiljeavtalet enligt den princip, som ligger till grund för stadgandet

i 1 §, förändrats till svenskt. Uppfyller denna överenskommelse svensk

lags fordran på giltigt avtal, synes föga anledning vara för svenska myndigheter

att gå in i prövning av det ursprungliga avtalets giltighet enligt den

främmande lagen. Lagrådet hemställer därför, att det i 4 § upptagna undantaget

för det fall, att parterna äro ense om att förfarandet skall äga rum här

i riket, utgår, varjämte, i händelse det för tydlighetens skull anses påkallat,

till 1 § bör göras ett tillägg av innehåll, att om parterna efter skiljeavtalets

ingående överenskommit, att skiljemannaförfarandet skall äga rum här i riket,

skiljeavtalet skall vara att anse såsom svenskt.

5 §•

Den här uppställda regeln, att skiljedom skall anses såsom utländsk när

den är meddelad å utländsk ort, torde, därest domen icke innehåller uppgift

om viss ort där den givits, ej sällan vålla svårigheter vid tillämpningen. Saknas

dylik uppgift, kunna förhållandena vara så skiftande, att det knappast lärer

vara möjligt att genom ett mera allmänt stadgande giva ledning för lag
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tolkningen i dessa fall, och därest, såsom skett i andra punkten av denna paragraf,

för Sveriges del meddelas en specialföreskrift i ämnet, torde därigenom

kunna försvåras den anslutning till internationell praxis, som i detta fall synes

särskilt önskvärd. Mot det i förslaget upptagna stadgandet, att om skiljemännen

vid untertecknandet befunnit sig å olika orter, domen skall anses meddelad

där den sista underskriften tillkom, kan i allt fall erinras, att med sådan

föreskrift en skiljedoms egenskap av inländsk eller utländsk skulle kunna

bliva beroende av en alltför tillfällig omständighet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att endast första

punkten av 5 § bibehålies.

7 §.

Enligt denna paragraf må utländsk skiljedom ej gälla här i riket i bland annat

det fall, att den part, mot vilken domen åberopas, icke haft erforderlig tillgång

att utföra sin talan. Med hänsyn till arten av detta hinder för skiljedomens erkännande

och då prövning av frågan, huruvida hindret föreligger, ofta torde förutsätta

en utredning, som kan vara besvärlig att anskaffa, synes det vara skäl

att — likasom i förslaget skett med avseende å de under 3) i paragrafens första

stycke omförmälda förhållandena — även beträffande omständighet, som avses

under 6) i samma stycke, göra den beslutande myndighetens skyldighet att beakta

hindret beroende av att det åberopas av den, mot vilken skiljedomen göres

gällande.

Bland omständigheter, som utesluta en utländsk skiljedoms giltighet här i riket,

har under 7) upptagits, att den fråga skiljemännen prövat blivit här avgjord

genom domstols eller överexekutors beslut; staten har ansetts icke böra

framtvinga fullgörande av en skiljedom, som strede mot ett av dess egna officiella

organ meddelat beslut. Det kan ifrågasättas, om icke i detta avseende

skillnad bör göras mellan å ena sidan det fall, att fastän viss tvistefråga omfattas

av ett skiljeavtal, den dock till följd av parts underlåtenhet att göra avtalet

gällande blivit föremål för avgörande av statlig myndighet och att därefter

någon part med åberopande av det gamla skiljeavtalet fått skiljedom till

stånd, samt å andra sidan det fall, att först efter en tvistefrågas avgörande

av statsmyndighet avtal mellan parterna träffats om dess hänskjutande till

skiljemän. På sätt inom lagrådet framhållits vid granskningen av 1 § av förslaget

till inländsk skiljemannalagstiftning, bör i det förra fallet skiljeavtalet

vara förfallet men i det senare hinder ej möta mot frågans hänskjutande till

skiljedom. På grund härav hemställes om den ändring av nämnda stadgande

i den nu förevarande lagen, att detsamma kommer att avse det fall, att den

fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors

efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut.

9 §.

I art. 2 av 1927 års konvention stadgas bland annat, att om i någon skiljedom

icke alla till skiljenämnden hänskjutna tvistefrågor avgjorts, vederbörande myndighet

i det land, där verkställighet av domen påkallas, är berättigad att, såvida

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S37.

37

den finner det lämpligt, göra verkställigheten beroende av att sökanden ställer

säkerhet, som myndigheten bestämmer. Enligt motiven till det remitterade förslaget

har det icke ansetts föreligga tillräcklig anledning att i den svenska lagen

upptaga nagot stadgande i berörda syfte. Lagrådet finner dock försiktigheten

bjuda, att i vår lag införes dylikt stadgande. Därest exempelvis genom en deldom

ena partens anspråk bifallits utan att skiljemännen ingått i prövning av

ett från motsidan framställt kvittningsyrkande, vilket måhända är synnerligen

befogat, skulle en verkställighet av deldomen kunna bliva till stort förfång

för den, mot vilken verkställigheten sökts. Väl är troligt, att denne senare

skulle hava möjlighet att genom talan mot deldomen i det land, där den

givits, få densamma upphävd, men det synes knappast med billighet överensstämmande,

att han för att förebygga rättsförlust skall vara nödsakad att

underkasta sig de besvär och kostnader, som en process i utlandet kan medföra.

Lagrådet hemställer därför, att i 9 § införes ett stadgande av innebörd, att i

beslut om verkställighet av deldom skyldighet i nämnda hänseende må, när

skäl därtill äro, åläggas sökanden.

I fråga om inländsk skiljedom gäller, att, sedan överexekutor förordnat att

den må verkställas, skiljedomen går i verket lika som domstols lagakraftägande

dom, där ej av högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen är

anhängig, annorledes förordnas. I analogi härmed synes utländsk skiljedom,

om vars verkställighet hovrätten förordnat, böra gå i verket i den ordning som

nu nämnts. En bestämmelse härom torde böra avsluta förevarande paragraf.

10 §.

Uti denna paragraf har från den föreslagna lagens tillämpning undantagits

beslut av skiljemän, som oberoende av skiljeavtal tillsatts av domstol

eller annan myndighet. Sasom skäl för förslagets ståndpunkt härutinnan åberopas

i motiven, att utländska skiljedomar, som tillkomma efter myndighets

förordnande, i själva verket äro att likställa med utländska domar och i avseende

å verkställighet böra vara underkastade samma principer som dessa.

Denna synpunkt torde emellertid böra föranleda, att ifrågavarande undantag

utvidgas att avse samtliga de fall, då skiljemannaförfarandet icke har sin

grund uti ett ingånget skiljeavtal. I undantaget skulle sålunda inbegripas

även skiljedomar, som grunda sig omedelbart å föreskrift i lag eller förordnande

av domstol eller annan myndighet, och detta jämväl om en viss frihet

medgivits parterna i fråga om skiljemännens tillsättande (se t. ex. 331 § sjölagen).

Något hinder för en dylik utvidgning av stadgandets innebörd torde

icke föreligga med hänsyn till de konventioner, å vilka förslaget är byggt.

Dessa konventioner avse nämligen uttryckligen allenast skiljedomar, som komma

till stand pa grund av skiljeavtal. Lagrådet hemställer följaktligen om

ändring av 10 § i nämnda hänseende.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke åt ifrågavarande undantagsbestämmelse

borde givas än större räckvidd. Från verkställighet jämlikt 46 § utsökningslagen

äro uteslutna skiljedomar, meddelade på grund av skiljeavtal,

i vilka intagits förbehåll om rätt för parterna att på materiella grunder klandra

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skiljedomen. Någon omedelbar verkställighet tillerkännes enligt svensk

icke skiljedomar av detta slag, utan part är hänvisad att genom tvistens

stämmande till domstol erhålla dom i saken. Det synes anmä

att åt dylik skiljedom, därest den meddelas i utlandet, beredes en exigibili

som under motsvarande förhållanden icke tillkommer inländsk skiljedom.

Dragés den utländska skiljedomen under prövning av domstol i utlandet, skulle

verkställighet å den utländska domstolens dom icke kunna här i riket utverkas.

Med hänsyn till vad sålunda påpekats hade det från svensk synpunkt varit

mest konsekvent, om det ifrågavarande undantagsstadgandet kommit att omfatta

jämväl nu berörda fall. En dylik utvidgning lärer emellertid icke stå

i överensstämmelse med konventionerna, och fragan torde i varje fall sakna

större praktisk betydelse.

Förslaget till lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning

av skiljemannaförfarande utom riket.

Den här upptagna bestämmelsen synes lämpligen kunna överflyttas till lagen

om utländska skiljeavtal och skiljedomar, i vilken lag den kan införas såsom

en paragraf närmast före den föreslagna 11 §.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 22 mars 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Löbeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 21 mars

1929 avgivna utlåtande över det den 15 februari 1929 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt lag\

om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemannaförfarande

utom riket.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Såsom av motiven till förslagen framgår, har vid deras utarbetande tagits

hänsyn till önskvärdheten av att den ifrågasatta lagstiftningen får ett innehåll,

som möjliggör Sveriges anslutning till de överenskommelser om internationellt

erkännande av skiljeavtal och skiljedomar, som tillkommit vid Nationernas

förbunds församlings möten åren 1923 och 1927. Lagrådet har i fråga

om en dylik anslutning ställt sig i någon mån betänksamt ur den synpunkten,

att vissa grundsatser, som på förevarande område, särskilt beträffande skiljenämndens

konstituerande, tillämpades på ett och annat håll, skulle endast med

svårighet låta sig förenas med svensk rättsåskådning. Med hänsyn till de

stora fördelar som låge i en utvidgning av rättsgemenskapen på förevarande

område har lagrådet emellertid ansett avgörande betydelse icke böra tillmätas

nämnda betänkligheter, under förutsättning att de stater, med vilka Sverige

trämst stode i kommersiell förbindelse, ratificerade överenskommelserna. För

den händelse så ej skulle bliva fallet, har lagrådet menat, att Sverige kunde

komma i en mindre gynnsam ställning, så till vida som, vid affärer mellan en

svensk och en utlänning, lättare skulle kunna fås till stånd avtal om utländsk

skiljedom än om svensk, då den utländska skiljedomen bleve exigibel

ej allenast i ursprungslandet utan också här i riket, under det att

en svensk skiljedom icke komme i åtnjutande av motsvarande förmån

i det främmande landet. Med hänsyn härtill har lagrådet ansett anslutning

till de båda överenskommelserna icke böra äga rum innan ratifikation

skett eller vore att med visshet förvänta från de staters sida, med vilka

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Sverige främst stode i affärsförbindelse; och har lagrådet hemställt, att av sådan

anledning det föreslagna stadgandet om viss dag för ikraftträdandet av

lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar måtte ändras därhän, att lagen

skulle träda i kraft den dag Konungen bestämde.

De av lagrådet sålunda framhållna betänkligheterna mot den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande å en på förhand bestämd, snart infallande dag och

mot en därmed sammanfallande anslutning till de båda överenskommelserna synas

mig emellertid icke utgöra tillräcklig anledning att frångå förslagets ståndpunkt.

De rättsfall, som omnämnas i lagförslagens motiv, giva vid handen att enligt den

hos oss rådande domstolspraxis, vars frångående näppeligen är att förvänta,

skiljedomar som tillkommit inom de signatärstater, med vilka Sverige främst

står i kommersiell förbindelse och som där anses giltiga, redan nu av våra

domstolar och andra myndigheter erkännas och bringas till verkställighet, och

av tillgänglig utredning synes å andra sidan framgå, att här i landet tillkomna

skiljedomar, mot vilkas giltighet ej från svensk lags synpunkt föreligger anmärkning,

i allmänhet kunna, i domstolsväg eller annorledes, uppnå verkställighet

i stater, vilkas regeringar undertecknat 1927 års konvention. Under sådana

förhållanden synes mig anledning att avvakta en allmännare ratifikation av

nämnda konvention — 1923 års protokoll har som bekant redan ratificerats av

de flesta signatärmakter — icke vara för handen. Jag tillåter mig emellertid i

detta sammanhang upplysa att, enligt meddelanden, som, efter förslagens remitterande

till lagrådet, ingått från svenska beskickningar i utlandet, ratifikation

av konventionen torde under en snar framtid vara att förvänta från flertalet

signatärmakter. Sålunda har från Danmark ingått meddelande att, sedan riksdagen

numera givit sitt samtycke till ratifikation, denna kan väntas äga rum inom

loppet av några veckor. Från Österrike meddelas, att regeringen kommer att

skrida till ratifikation så snart någon grannstat, stormakt eller annan stat, gent

emot vilken konventionen skulle äga betydelse, däribland Sverige, vore beredd

att ratificera. I fråga om Tyskland upplyses, att regeringen icke har principiella

betänkligheter mot ratifikation men vill avvakta andra, makters ståndpunkttagande.

I Frankrike lärer parlamentet väntas komma att under innevarande

session samtycka till ratifikation. Från vår beskickning i England har ingått

uppgift att, med hänsyn till utarbetandet av den nya lagstiftning som erfordrades

för anslutning till konventionen, ratifikation icke kunde ifrågakomma förr

än tidigast mot slutet av innevarande år. Enligt en i Nationernas förbunds generalsekretariat

vunnen upplysning av senare datum skulle emellertid ratifikation

vara att förvänta under den allra närmaste framtiden. I Belgien har en för

parlamentet framlagd proposition om ratifikation tillstyrkts av vederbörande

rapportör i kammaren. I Italien synes konventionen vara framlagd för parlamentet

och måhända komma att behandlas denna vår. I Nederländerna säges

affärsvärlden livligt önska anslutning till konventionen och regeringen hava för

avsikt att därom framlägga proposition, vilket dock ej lärer kunna ske förr än

instundande höst, sedan nederländska Indiens representation haft tillfälle att

yttra sig, och tros ratifikation ej kunna äga rum förr än nästa år. I Schweiz

lärer proposition om ratifikation, så framt den icke redan framlagts, vara att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

41

förvänta inom de närmaste dagarna. I Finland skall, enligt under kand erhållna

meddelanden, proposition vara under utarbetande.

I betraktande av de sålunda vunna upplysningarna och då härtill kommer

att det, på sätt i motiven framhålles, är önskvärt att, i sammanhang med ikraftträdandet

av den nya lag om skiljemän, om vars antagande förslag enligt tidigare

i dag fattat beslut skall framläggas för riksdagen, sistnämnda lags tilllämpningsområde

klart avgränsas i förhållande till de skiljeavtal och skiljedomar,

som skola betraktas såsom utländska, torde lagrådets ifrågavarande hemställan

icke böra föranleda ändring i förslaget.

I övrigt hava i den reviderade texten införts de av lagrådet tillstyrkta ändringar

i förslaget till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar; och torde

jag i fråga om skälen för dessa ändringar få hänvisa till vad lagrådet därom

anfört. I enlighet med lagrådets hemställan har ock i nyssnämnda lagförslag

inarbetats den bestämmelse, som förut var avfattad i form av ett särskilt förslag

till lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemannaförfarande

utom riket.»

Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade reviderade förslaget

till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 1929,

1 sand.

191 häft. (Nr 227.)

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1929:36 Första lagutskottets memorial nr 86 a1 i texten
  2. Rskr. 1929:212 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar. a1 i texten
  3. 1LU 1929:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar. s. 1 i texten