Angående godkännande av en mellan Sverige och Norge den 11 mai 1929 avslutad konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention) m. m
1929-02-28 · 133 sidor, varav 112 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 112 av 133 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:236, Angående godkännande av en mellan Sverige och Norge den 11 mai 1929 avslutad konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 286.
1
Nr 236.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge den 11 mai 1929 avslutad
konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention) m. m.;
given Stockholms slott den 11 maj 1929.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt
med överlämnande av en mellan Sverige och Norge den 11 maj 1929 avslutad
konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention).
vill Kungl. Maj:t härmed dels äska riksdagens godkännande
av samma konvention, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om giltighet här i riket av
svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 samt till lag med
vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen
av den 11 maj 1929.
GUSTAF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1929
1 saml.
200 häft. (Nr 236.)
1
2
Kungl. Maj:is proposition nr 286.
Konvention.
Hans Majestät Konungen av Sverige
och Hans Majestät Konungen av
Norge, vilka överenskommit att sluta
en konvention angående vissa frågor
rörande vattenrätten, hava för detta
ändamål till sina fullmäktige utsett,
Hans Majestät Konungen av Sverige:
Sin
Minister för utrikes ärendena,
Hans Excellens Ernst Trygger;
Hans Majestät Konungen av Norge:
Sin envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire i Stockholm Johan
Herman Wollebsek;
vilka, därtill behörigen befullmäktigade,
överenskommit om följande:
Konvention mellan Sverige och Norge
angående vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention).
Konventionens omfattning.
Art. 1.
1. Denna konvention avser anläggning,
arbete eller annan åtgärd i vat
-
Konvensjon.
Hans Majestet Norges Konge og
Hans Majestet Kongen av Sverige,
som er kommet overens om å avslutte
en konvensjon om visse spörsmål vedrörende
vassdragsretten, har i dette
öiemed utnevnt til hefullmektigede,
Hans Majestet Norges Konge:
Sin overordentlige sendemann og befullmektigede
minister i Stockholm
Johan Herman Wollebsek;
Hans Majestet Kongen av Sverige:
Sin utenriksminister, Hans Exceilence
Ernst Trygger;
hvilke, behörig hefullmektigede, er
kommet overens om fölgende:
Konvensjon mellem Norge og Sverige
om visse spörsmål vedrörende
vassdragsretten (norsk-svensk vassdragsrettskonvensjon).
Konvensjonens omfång.
Art. 1.
1. Denne konvensjon omfatter anlegg,
arbeide eller armén foranstalt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
3
tendrag inom det ena riket av beskaffenhet
att därigenom vållas märkbar
förändring i vattendrag inom det andra
riket med avseende å djup, läge,
riktning, vattenstånd eller vattenmängd
eller förorsakas hinder för fiskens
gång till skada för fisket inom
detta rike.
2. Konventionen avser ock samfärdsel
och flottning i vattendrag, som
utgöra gräns mellan rikena eller som
eljest sträcka sig genom båda rikenas
områden eller som hava avlopp till sådana
vattendrag.
3. Till vattendrag hänföras i denna
konvention jämväl sjöar och andra
vattensamlingar. Anläggning, arbete
eller åtgärd, som avses i mom. 1, kallas
i denna konvention företag.
Art. 2.
Innefattar ett företag överföring av
vatten från ett nederbördsområde till
ett annat, må vartdera riket påfordra,
att frågan göres till föremål för särskilda
förhandlingar mellan rikena,
därvid dessa icke äro bundna av bestämmelserna
i denna konvention. Såsom
ett nederbördsområde anses hela
det område, från vilket vattnet har
gemensamt avlopp till havet.
Lagtillämpning.
Huvudregler.
Art. 3.
1. Med iakttagande av bestämmelserna
i denna konvention bedömes frågan
huruvida ett företag må äga rum
ning i vassdrag innen det ene rike
av den beskaffenhet åt derved voldes
merkbar förändring i vassdrag innen
det annet rike med hensyn til dybde,
leie, retning, vannstand eller vannmengde
eller forårsakes hinder for
fiskens gang til skade for fisket innen
dette rike.
2. Kon vens jonen omfatter også
ferdsel og flötning i vassdrag som
danner grense mellem rikene eller
som for övrig faller innenfor begge
rikers områder eller som har avlöp
til sådanne vassdrag.
3. Med vassdrag forståes i denne
konvensjon også innsjöer og andre
vannsamlinger. Anlegg, arbeide eller
foranstaltning som omhandlet i
pkt. 1 kalles i denne konvensjon foretagende.
Art. 2.
Omfatter et foretagende överföring
av vann fra et nedbörområde til et
annet kan hvert av rikene forlange
åt spörsmålet gjöres til gjenstand for
sasrskilte forhandlinger mellem rikene,
hvorunder disse ikke er bundet av
bestemmelsene i denne konvensjon.
Som et nedbörområde ansees bele det
område fra hvilket vannet har felles
avlöp til havet.
Lovanvendelse.
Hovedregler.
Art. 3.
1. Under iakttagelse av bestemmelsene
i denne konvensjon avgjöres
spörsmålet om hvorvidt et foretagen
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 836.
och villkoren därför enligt lagen i det
rike, där företaget skall verkställas.
2. Med avseende å förhållandet
mellan det andra riket och intressen
inom detta ävensom mellan dessa intressen
inbördes gäller lagen i detta
rike.
Likställighet mellan intressen.
Art. 4.
Tillstånd till ett företag kan meddelas
oberoende av om det strömfall
eller den fasta egendom eller det samfärdsels-
eller det flottningsintresse,
för vars räkning företaget skall äga
rum, hör till det ena eller det andra
riket.
Art. 5.
Vid bedömande hurvida ett företag
må verkställas skall hänsyn tagas till
dess verkningar inom båda rikena.
Som nytta av företaget anses dock i
allmänhet allenast nyttan för det
strömfall eller den fasta egendom eller
det samfärdsels- eller det flottningsintresse,
för vars räkning företaget
skall äga rum.
Ersättning.
Art. 6.
Vad angår ersättning för skada och
olägenhet till följd av ett företag gäller
lagen i det rike, där skadan eller
olägenheten uppstår. I fråga om åtgärd
till förebyggande eller minskande
av skada eller olägenhet gäller lä
-
de kan iverksettes og på hvilke vilkår
efter loven i det rike hvor det aktes
iverksatt.
2. Med hensyn til forholdet mellem
det annet rike og interesser innen
dette og mellem disse interesser
innbyrdes gjelder loven i dette rike.
Likestilling mellem interesser.
Art. 4.
Tillåtelse til et foretagende kan
meddeles uten hensyn til hvorvidt det
vannfall eller den faste eiendom eller
den ferdsels- eller den flötningsinteresse
for hvis regning foretagendet
aktes iverksatt hörer hjemme i det
ene eller det annet rike.
Art. 5.
Ved avgjörelsen av hvorvidt et foretagende
kan iverksettes skal der
tas hensyn til dets virkninger innen
begge riker. Som fordel ved foretagendet
ansees dog i almindelighet bare
fordelen for det vannfall eller den
faste eiendom eller den ferdsels- eller
den flötningsinteresse for hvis regning
foretagendet aktes iverksatt.
Erstatning.
Art. 6.
Hvad angår erstatning for skade
og ulempe som fölge av et foretagende
gjelder loven i det rike hvor
skaden eller ulempen opstår. Med
hensyn til foranstaltning for å forebygge
eller minske skade eller ulem
-
Kungl. May.ts proposition nr 886.
5
gen i det rike, där åtgärden skall vidtagas.
Tidsbegränsning.
Art. 7.
Tillstånd till ett företag må meddelas
för bestämd tid.
Avgifter och fonder.
Art. 8.
1. Vad lagen i det rike, där företaget
skall verkställas, innehåller i
fråga om skyldighet att gälda avgifter
eller nedsätta fonder, må, med
iakttagande av bestämmelserna här
nedan, tillämpas jämväl å strömfall
och annan fast egendom i det andra
riket, för vilkas räkning företaget
äger rum. Till fond, som här avses,
hänföres jämväl gottgörelse för rådigheten
över sjö, som ej i sin helhet
är underkastad äganderätt.
2. Avgifter och fonder, som avses
i mom. 1, utgå till det rike, där företaget
skall verkställas, och fastställas
med hänsyn till intressen inom detta
rike. Äro avgifter och fonder beroende
av kraftökningens storlek, lägges
till grund den kraftökning, som vinnes
genom företaget, oavsett huru stor
del därav uttages.
3. Har avgift bestämts att utgå
årligen, skall den erläggas från och
med kalenderåret efter det, då företaget
enligt av vederbörande myndighet
därom meddelad bestämmelse skall
hava fullbordats.
4. Utöver vad som följer av bestämmelserna
i denna artikel må ej
pe gjelder loven i det rike hvor foranstaltningen
skal iverksettes.
Tidsbegrensning.
Art. 7.
Tillåtelse til et foretagende kan
meddeles for bestemt tid.
Avgifter og fond.
Art. 8.
1. Hvad loven i det rike hvor
foretagendet aktes iverksatt inneholder
om plikt til å betale avgifter eller
avsette fond får under iakttagelse av
neden nevnte bestemmelser også anvendelse
på vannfall og annen fast
eiendom i det annet rike for hvis
regning foretagendet iverksettes. Til
fond som her nevnt regnes også godtgjörelse
for å råde over innsjö som
ikke i sin helhet er undergitt eiendomsrett.
2. Avgifter og fond som nevnt i
pkt. 1 går til det rike hvor foretagendet
skal iverksettes og fastsettes
under hensyn til interesser innen dette
rike. Er avgifter og fond avhengig
av kraftökningens störrelse
legges till grunn den kraftökning som
vinnes ved foretagendet uten hensyn
til hvor stor del derav blir tatt i
bruk.
3. Avgift som er bestemt å skulle
betales årlig, skal erlegges fra og
med kalenderåret efter det hvori foretagendet
ifölge vedkommende myndighets
bestemmelse skal vsere fullfört.
4. Utöver det som fölger av bestemmelsene
i denne artikkel kan der
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
skyldighet åläggas ägare av ström.
fall eller annan fast egendom i ettdera
riket att gälda avgifter eller nedsätta
fonder till det andra riket.
Kraftöverföring.
Art. 9.
Ej må skyldighet åläggas att från
strömfall i ettdera riket tillhandahålla
kraft såsom ersättning för skada eller
olägenhet eller eljest för tillgodoseende
av intressen inom det andra riket.
Delaktighet.
Art. 10.
Vad ettdera rikets lag innehåller
angående rätt eller skyldighet att taga
del i ett företag kan icke göras
gällande till förmån för eller gent
emot strömfall eller annan fast egendom
eller intresse inom det andra riket.
överenskommelse mellan intressenter
i båda rikena om deltagande i
ett företag är dock gällande, såframt
den godkännes av vederbörande myndighet
i vartdera riket.
Säkerhets ställande.
ikke pålegges eier av vannfall eller
annen fast eiendom i et av rikene å
betale avgifter eller avsette fond til
det annet rike.
Kraftöverföring.
Art. 9.
Der kan ikke pålegges plikt til fra
vannfall i et av rikene å levere kraft
som erstatning for skade eller ulempe
eller for övrig för å tilgodese interesser
i det annet rike.
Fellesskap.
Art. 10.
Hvad loven i et av rikene inneholder
om rett eller plikt til å delta
i et foretagende kan ikke påberopes
til fordel for eller imot vannfall eller
annen fast eiendom eller interesse
innen det annet rike. Overenskomst
mellem interessenter fra begge
riker om fellesskap i et foretagende
er dog gyldig såfremt den godkjennes
av vedkommende myndighet i
hvert av rikene.
Sik kerhetsstillelse.
Art. 11. Art. 11.
Vartdera riket må fordra säkerhet Hvert av rikene kan kreve sikker
för fullgörande av de villkor, som het for opfyllelsen av de vilkår som
fastställas för ett företag, samt för fastsettes for et foretagende og for
de förpliktelser, som eljest kunna föl- de förpliktelser som for övrig kan
ja av detta. fölge av dette.
Samtycke av det andra riket.
Art. 12.
1. Tillstånd till ett företag må icke
meddelas av det ena riket utan att
Samtykke fra det annet rike.
Art. 12.
1. Tillåtelse til et foretagende
kan ikke meddeles av det ene rike
Kungl. Maj:ts proposition nr £36.
7
det andra riket lämnat sitt samtycke,
om företaget kan antagas medföra
olägenhet av någon betydelse inom
detta rike i ett vattendrags begagnande
såsom farled eller flottled eller förorsaka
hinder för fiskens gång till
skada för fisket inom sistnämnda rike
eller om företaget kan antagas där
vålla betydande rubbningar i vattenförhållandena
inom ett större område.
2. Kan företaget icke antagas
inom det andra riket äga sådana verkningar,
som i mom. 1 sägs, kan detta
rike icke motsätta sig att företaget
må verkställas.
Art. 13.
Erfordras samtycke av det andra
riket, skall frågan bedömas i överensstämmelse
med de grunder, som beträffande
anläggningar, arbeten eller
åtgärder av motsvarande beskaffenhet
gälla enligt lagen i detta rike, dock
med iakttagande av bestämmelserna i
art. 4 och 5. Ej må för samtycke uppställas
andra villkor än som angå företagets
planläggning eller förebyggande
eller minskande av skada och
olägenhet för allmänna intressen.
Förfarandet.
Ansökans ingivande.
Art. 14.
1. Ansökan om tillstånd till ett
företag ingives till vederbörande myndighet
i det rike, där företaget skall
verkställas. Därest det strömfall eller
den fasta egendom eller det samfärd
-
uten åt det annet rike har gitt sitt
samtykke hvis foretagendet kan antas
å medföre ulempe av noen betydning
innen dette rike for et vassdrags
benyttelse til ferdsel eller flötning
eller å forårsake hinder for fiskens
gang til skade for fisket innen sistnevnte
rike eller hvis foretagendet
kan antas der å fremkalle betydelige
forstyrrelser i vannforholdene innenfor
et större område.
2. Kan foretagendet ikke antas å
ha sådanne virkninger innen det annet
rike som nevnt i pkt. 1 kan dette
rike ikke motsette sig åt foretagendet
iverksettes.
Art. 13.
Er samtykke fra det annet rike
nödvendig skal spörsmålet avgjöres
overensstemmende med de grunnsetninger
som for anlegg, arbeide eller
foranstaltning av lignende art gjelder
efter loven i dette rike dog med
iakttagelse av bestemmelsene i art. 4
og 5. Der kan ikke for samtykke
stilles andre vilkår enn sådanne som
angår foretagendets planleggelse eller
forebyggelse eller minskning av
skade og ulempe for almene interesser.
Behandlingsmåten.
Innsendelse av söknad.
Art. 14.
1. Söknad om tillåtelse til et foretagende
innsendes til vedkommende
myndighet i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt. Hvis det
vannfall eller den faste eiendom eller
8
Kungl. Majds proposition nr 886.
sels- eller det flottningsintresse, för
vars räkning företaget skall äga rum,
hör till det andra riket, skall vid ansökningen
fogas detta rikes förklaring,
att från dess sida intet är att
invända mot ansökningens upptagande
till behandling.
2. Ansökningen skall vara åtföljd
av de ritningar och beskrivningar
samt innehålla de upplysningar, som
erfordras för bedömande av företagets
verkningar inom båda rikena.
3. Då ansökan inkommit till myndigheten
i det rike, där företaget skall
verkställas, skall ett exemplar av ansökningen
jämte bilagor överlämnas
till det andra riket.
Underrättelser.
Art. 15.
Vad lagen i det rike, där företaget
skall verkställas, föreskriver om ansökningens
kungörande samt om meddelanden
och inhämtande av yttranden
i anledning av ansökningen skall icke
gälla inom det andra riket. Inbyggarna
i detta skola dock på sätt vederbörande
myndighet i samma rike
anser lämpligt och genom dess försorg
underrättas om ansökningen och dess
behandling. För detta ändamål skola
erforderliga upplysningar därom tillställas
denna myndighet av vederbörande
myndighet i förstnämnda rike.
Inhämtande av upplysningar.
Art. 16.
Vartdera riket må från vederbörande
myndighet i det andra riket inhämta
de upplysningar, som erfordras för
bedömande av företagets verkningar
inom detta rike.
den ferdsels- eller den flötningsinteresse
for hvis regning foretagendet
aktes iverksatt hörer hjemme i det
annet rike skal söknaden vsere fulgt
av dette rikes uttalelse om åt der fra
dets side intet er å innvende mot åt
söknaden optas til behandling.
2. Söknaden skal vsere fulgt av
de tegninger og beskrivelser samt inneholde
de oplysninger som er nödvendig
for bedömmelse av foretagendets
virkninger innenfor begge riker.
3. Når söknaden er innkommet
til myndigheten i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt skal et eksemplar
av söknaden med bilag sendes
til det annet rike.
Underretning.
Art. 15.
Hvad loven i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt föreskriver
om söknadens kunngjörelse samt om
meddelelser og innhentelse av uttalelser
i anledning av söknaden skal
ikke gjelde innen det annet rike. Innvånere
i dette skal dog på den måte
som vedkommende myndighet i samme
rike finner hensiktssvarende og
gjennem denne myndighets forsorg
underrettes om söknaden og dens behandling.
I den hensikt skal de nödvendige
oplysninger herom tilstilles
denne myndighet av vedkommende
myndighet i förstnevnte rike.
Innhentelse av oplysninger.
Art. 16.
Hvert av rikene kan hos vedkommende
myndighet i det annet rike innhente
de oplysninger som trenges for
å bedömme foretagendets virkninger
innen dette rike.
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
9
Kommissionsbehandling.
Art. 17.
Vartdera riket må för sakens behandling
påkalla tillsättande av en
kommission, bestående av två, fyra
eller sex medlemmar, varav halva antalet
utses av vartdera riket.
Art. 18.
1. Kommissionen har att utreda de
frågor, som äro av intresse för båda
rikena, och kan för detta ändamål
tillkalla sakkunnigt biträde. Den fastställer
själv sin förhandlingsordning.
2. De, vilkas rätt heröres av företaget,
skola efter lämpligt kungörelseförfarande
erhålla tillfälle att inför
kommissionen bevaka sina intressen.
3. Vartdera riket bestämmer och
utbetalar arvode till de medlemmar av
kommissionen, som av riket utsetts.
Kommissionens övriga utgifter gäldas
av sökanden, men förskjutas av det
rike, som påkallat kommissionens tillsättande.
Sökanden kan åläggas att
betala lämpligt förskott eller ställa
säkerhet för dessa utgifter.
Art. 19.
1. Kommissionen har att yttra sig
om, huruvida företaget bör äga rum,
och för sådant fall, i den mån förhållandena
därtill giva anledning, utreda:
a) huru företaget bör verkställas
för att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta skada och
olägenhet, så ock vilka åtgärder kunna
anses av nöden till förebyggande
eller minskande av skada eller olägenhet
för allmänna intressen,
h) vilka bestämmelser böra meddelas
angående hushållningen med och
framsläppande av vatten,
Kommisjonsbchandling.
Art. 17.
Hvert rike kan til sakens behandling
forlange nedsatt en kommisjon
bestående av to, fire eller seks medlemmer,
hvorav hvert rike opnevner
det hal ve antall.
Art. 18.
1. Kommisjonen skal utrede de
spörsmål som er av interesse for begge
riker og kan for dette öiemed
tillkalle sakkyndig bistånd. Den
fastsetter selv sin forretningsorden.
2. Der skal gis dem hvis rett beröres
av foretagendet anledning til
efter rimelig varsel å fremholde sine
interesser for kommisjonen.
3. Hvert rike bestemmer og utbetaler
til de av kommisjonens medlemmer
som riket har opnevnt godtgjörelse
for deres arbeide. Kommisjonens
övrige utgifter bseres av ansökeren,
men utredes forskuddsvis av
det rike som har förlängt kommisjon
nedsatt. Ansökeren kan pålegges å
betale passende forskudd eller stille
sikkerhet for disse utgifter.
Art. 19.
1. Kommisjonen skal uttale sig
om hvorvidt foretagendet bör gjennemföres
og i så fall i den utstrekning
forholdene tilsier utrede:
a) hvordan foretagendet bör gjennemföres
for åt hensikten uten uforholdsmessige
omkostninger kan nåes
med minst mulig skade og ulempe
samt hvilke foranstaltninger der anses
nödvendige for å forebygge eller
minske skade eller ulempe för almene
interesser,
b) hvilke bestemmelser bör treffes
angående vannslippningen,
10
Eungl. Maj:ts proposition nr 286.
c) med vilka belopp avgifter skola
erläggas och fonder nedsättas enligt
bestämmelserna i art. 8,
d) huruvida överenskommelse, som
avses i art. 10, om deltagande i företaget
bör godkännas,
e) vilken säkerhet bör ställas för
fullgörande av de villkor, som fastställas
för företaget, samt för de förpliktelser,
som eljest kunna följa av
detta,
f) inom vilken tid företaget bör
vara påbörjat och slutfört,
g) för vilken tid tillståndet bör vara
gällande,
h) de ytterligare spörsmål i anledning
av företaget, som äro av intresse
för båda rikena.
2. Då kommissionens undersökning
bragts till slut, skall dess utlåtande
överlämnas till båda rikena. Vartdera
riket må från kommissionen inhämta
tilläggsförklaringar, vilka likaledes
tillställas båda rikena.
Prövning smyndighet.
Art. 20.
Fråga huruvida för ett företag erfordras
samtycke av det andra riket
och, för sådant fall, om samtycke bör
meddelas och angående villkoren därför
avgöres av Konungen. Erfordras
samtycke och har för detta uppställts
särskilda villkor, kan jämväl i det
rike, där företaget skall verkställas,
fråga om företagets tillåtlighet och
villkoren därför avgöras av Konungen.
Tillståndets innehåll.
Art. 21.
1. Tillstånd till ett företag meddelas
av vederbörande myndighet i det
rike, där företaget skall verkställas.
c) med hvilke belöp avgifter bör
betales og fond avsettes efter bestemmelsene
i art. 8,
d) hvorvidt overenskomst som
nevnt i art. 10 om fellesskap i foretagendet
bör godkjennes,
e) hvilken sikkerhet der bör stilles
for opfyllelsen av de vilkår som fastsettes
for foretagendet og for de förpliktelser
som for övrig kan fölge
av dette,
f) innen hvilken tid foretagendet
bör v se re påbegynt og fullfört,
g) for hvilken tid tillåtelsen bör
gjelde,
h) de ytterligere spörsmål i anledning
av foretagendet som er av interesse
for begge riker.
2. Når kommisjonens undersökelser
er avsluttet skal dens uttalelse
sendes til begge riker. Hvert rike
kan innhente tilleggserklseringer fra
kommisjonen, hvilke likeledes tilstilles
begge riker.
Avgjörelsesmyndighet.
Art. 20.
Spörsmål om hvorvidt et foretagende
trenger samtykke fra det annet
rike og i så fall om samtykke bör
meddeles og om vilkårene herfor avgjöres
av Kongen. Trenges samtykke
og der for sådant er opstillet vilkår
kan også i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt spörsmål om
det kan tillätes og vilkårene derfor
avgjöres av Kongen.
Tillåtelsens innhold.
Art. 21.
1. Tillåtelse til et foretagende
meddeles av vedkommende myndighet
i det rike hvor det aktes iverksatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr SSO.
11
Tillståndet skall innehålla ej mindre
de villkor, som föreskrivas av detta
rike, än även de villkor, som må hava
uppställts för det andra rikets samtycke
enligt art. 13. I tillståndet skall
tillika intagas erinran därom, att det
icke är gällande i det andra riket med
mindre sökanden av vederbörande
myndighet i detta rike inhämtat sådan
förklaring, som avses i art. 22.
2. Då slutligt beslut meddelats av
det rike, där företaget skall äga rum,
skall avskrift därav översändas till
det andra riket samtidigt med att beslutet
tillställes sökanden.
Tillståndets rättsverkan i det andra
riket.
Art. 22.
1. Då tillstånd till ett företag meddelats
och vunnit laga kraft, har sökanden
att inom 180 dagar därefter
hos vederbörande myndighet i det andra
riket inhämta denna myndighets
förklaring, att tillståndet tillkommit i
den ordning, som är föreskriven i denna
konvention. Sökes ej förklaring
inom tid, som nu sagts, må företaget
ej verkställas utan att nytt tillstånd
meddelas.
2. Därest det strömfall eller den
fasta egendom eller det samfärdselseller
det flottningsintresse, för vars
räkning tillstånd till företaget meddelats,
hör till det andra riket, må förklaring
icke lämnas med mindre beslut
meddelats rörande vad enligt art. 3
mom. 2 må bliva föreskrivet.
3. Har sådan förklaring lämnats,
åligger envar inom samma rike att
mot ersättning avstå den fasta egendom,
som erfordras, samt tåla det intrång
och den skada eller olägenhet,
Tillåtelsen skal inneholde både de
vilkår som fastsettes av dette rike
og de vilkår som måtte vajre stillet
for det annet rikes samtykke i henhold
til art. 13. Tillåtelsen skal tillike
inneholde forbehold om åt den
ikke gjelder i det annet rike för ansökeren
av vedkommende myndighet
i dette rike har innhentet sådan bevidnelse
som omhandlet i art. 22.
2. Når det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt har fattet sin endelige
beslutning skal avskrift av denne
sendes til det annet rike samtidig
med åt beslutningen tilstilles ansökeren.
Tillåtelsens rettsvirkning i det annet
rike.
Art. 22.
1. Når der er meddelt tillåtelse til
et foretagende skal ansökeren innen
180 dage efter åt tillåtelsen er blitt
endelig innhente bevidnelse hos vedkommende
myndighet i det annet rike
om åt tillåtelsen er utferdiget på
den måte som er foreskrevet i denne
konvensjon. Begjasres ikke sådan bevidnelse
innen den nevnte tid, kan
foretagendet ikke fremmes uten ny
tillåtelse.
2. Hvis det vannfall eller den
faste eiendom eller den ferdsels- eller
den flötningsinteresse for hvis regning
tillåtelse til foretagendet er
meddelt hörer hjemme i det annet
rike kan bevidnelse ikke gis för der
er fattet beslutning om hvad der efter
art. 3 pkt. 2 vil bli foreskrevet.
3. Når sådan bevidnelse föreligger
plikter enhver innen samme rikt
mot erstatning å avstå den nödvendige
grunn samt tåle de eiendomsbyrder
og den skade eller ulempe som
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
som vållas genom företaget, allt i
överensstämmelse med lagen i detta
rike.
Avgift för ansökans behandling.
Art. 23.
Skall enligt lagen i ettdera riket utgå
avgift såsom bidrag till kostnaden
för behandling av ansökningen inom
detta rike, må beloppet efter omständigheterna
nedsättas under vad eljest
kan vara bestämt.
Tillsyn och underhåll.
Art. 24.
1. Beträffande tillsyn å ett företag
och underhållet därav gäller lagen
i det rike, där företaget verkställts,
dock skall i fråga om åtgärder inom
det andra riket till förebyggande eller
minskande av skada eller olägenhet
lagen i detta rike äga tillämpning.
Båda rikenas inbyggare skola äga
samma rätt att tillvarataga sina intressen.
2. Vad angår ersättning för skada
och olägenhet, som vållas genom
bristande underhåll, gäller lagen i
det rike, där skadan eller olägenheten
uppstår.
3. Rörande hushållningen med och
framsläppande av vatten skall vad i
denna artikel stadgas med avseende å
tillsyn och underhåll äga motsvarande
tillämpning.
Nedläggande.
Art. 25.
1. Beträffande nedläggande av ett
företag gäller lagen i det rike, där
företaget verkställts. Båda rikenas inbyggare
skola äga samma rätt att tillvarataga
sina intressen. Härvid skola
voldes ved foretagendet alt overensstemmende
med loven i dette rike.
Avgift for söknadens behandling.
Art. 23.
Skal der efter loven i et av rikene
erlegges avgift som bidrag til omkostningene
ved behandling av söknaden
innen dette rike kan belöpet
efter omstendighetene nedsettes under
hvad ellers måtte vsere bestemt.
Tilsyn og vedlikehold.
Art. 24.
1. Hvad angår tilsyn med et foretagende
og vedlikehold av dette
gjelder loven i det rike hvor foretagendet
er iverksatt, dog skal for
foranstaltninger innen det annet rike
for å forebygge eller minske skade
eller ulempe loven i dette rike gjelde.
Begge rikers innvånere skal ha
samme rett til å vareta sine interesser.
2. Hvad angår erstatning for skade
og ulempe som fölge av manglende
vedlikehold gjelder loven i det rike
hvor skaden eller ulempen opstår.
3. Hvad angår vannslippningen
skal det som i denne artikkel er bestemt
om tilsyn og vedlikehold få tilsvarende
anvendelse.
Nedleggelse.
Art. 25.
1. Med hensyn til nedleggelse av
et foretagende gjelder loven i det rike
hvor foretagendet er iverksatt.
Begge rikers innvånere skal ha samme
rett til å vareta sine interesser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
13
bestämmelserna i art. 15 och 16 äga
motsvarande tillämpning.
2. Vad angår skada och olägenhet,
som vållas genom ett företags nedläggande,
skola bestämmelserna i art. 6
äga motsvarande tillämpning.
Samfärdsel och flottning.
Art. 26.
Med avseende å öppnande, bibehållande
eller begagnande av farled eller
flottled i vattendrag, varom i art. 1
mom. 2 sägs, skola vartdera rikets inbyggare
i det andra riket åtnjuta samma
rättigheter och vara underkastade
samma förpliktelser som detta rikes
egna inbyggare. Vartdera riket må
dock meddela särskilda föreskrifter om
skyldighet för inbyggare i det andra
riket att ställa säkerhet för de förpliktelser,
som åligga dem såsom flottande.
Särskilda bestämmelser.
Undersökningsarbeten.
Art. 27.
I fråga om undersökningsarbeten
som förberedelse till ett företag skola
vartdera rikets inbyggare inom det
andra riket åtnjuta samma rättigheter
och vara underkastade samma förpliktelser
som detta rikes egna inbyggare.
Tidsfrister.
Art. 28.
Skall enligt lagen i ettdera riket
något påbörjas eller fullgöras inom
bestämd tidsfrist efter det tillstånd till
ett företag meddelats, skall fristen
räknas från den tidpunkt, då sådan
förklaring, som avses i art. 22, utfärdats.
Bestemmelsene i art. 15 og 16 får
herunder tilsvarende anvendelse.
2. Hvad angår skade og ulempe
som fölge av foretagendets nedleggelse
skal bestemmelsene i art. 6 få tilsvarende
anvendelse.
Ferdsel og flötning.
Art. 26.
Med hensyn til åpning, bibehold
eller benyttelse av vassdrag som i
art. 1 pkt. 2 nevnt til ferdsel eller
flötning skal hvert rikes innvånere
nyte samme rettigheter og vsere underkastet
samme förpliktelser i det
annet rike som dette rikes egne innvånere.
Hvert av rikene kan dog
gi sserskilte forskrifter om åt innvånere
i det annet rike skal stille säkerhet
for de förpliktelser som påligger
dem som flötende.
Forskjellige bestemmelser.
Undersökelsesarbeider.
Art. 27.
Hvad angår undersökelsesarbeider
til förberedelse av et foretagende skal
hvert rikes innvånere nyte samme rettigheter
og vsere underkastet samme
förpliktelser innen det annet rike som
dette rikes egne innvånere.
Tidsfrister.
Art. 28.
Skal der efter loven i et av rikene
påbegynnes eller gjennemföres noget
innen en bestemt tidsfrist efter åt
tillåtelse til et foretagende er meddelt
skal fristen regnes fra det tidspunkt
da sådan bevidnelse som omhandles
i art. 22 er utferdiget.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
Ombud.
Äit. 29.
1. Den, som äger tillstånd till ett
företag, kan av vederbörande myndighet
i det av rikena, där han icke har
hemvist, föreläggas att utse ett av
denna myndighet godkänt ombud, som
är bosatt inom riket och som skall äga
att å hans vägnar svara vid domstolar
och hos andra myndigheter samt mottaga
meddelanden i tvister och andra
angelägenheter, som röra företaget.
Ombudets namn och adress skola anmälas
hos vederbörande myndighet i
sistnämnda rike för att kungöras för
allmänheten. Iakttages ej vad sålunda
är föreskrivet, må denna myndighet
utse ombud.
2. Har den, som idkar flottning
inom ettdera riket, icke där sitt hemvist,
skola bestämmelserna i mom. 1
äga motsvarande tillämpning, med
mindre han företrädes av en i överensstämmelse
med lagen i detta rike bildad
flottningsförening.
Verkställighet.
Art. 30.
1. Lagakraftvunnen dom eller lagakraftvunnet
utlåtande i ettdera riket
angående ett företag eller angående
samfärdsel eller flottning, som avses
i denna konvention, skall, såframt domen
eller utlåtandet kan verkställas i
detta rike och avser annat än straff,
på begäran omedelbart verkställas i
det andra riket.
2. Hade den förpliktade icke medborgarskap
eller hemvist i det rike,
där domen eller utlåtandet meddelats,
kan verkställighet ej påfordras, med
mindre han inställt sig i rättegången
eller ock stämningen i behörig tid lagligen
delgivits antingen honom person
-
Fullmektig.
Art. 29.
1. Den som har tillåtelse til et
foretagende kan av vedkommende
myndighet i det av rikene hvor han
ikke har bopel pålegges å opnevne
en av denne myndighet godkjent fullmektig
som skal vsere bosatt innen
riket og som på hans vegne svarer
for domstolene og andre myndigheter
og mottar meddelelser i tvistemål og
andre anliggender som vedrörer foretagendet.
Fullmektigens navn og
adresse skal anmeldes til vedkommende
myndighet i sistnevnte rike for å
kunngjöres for almenheten. Iakttas
ikke hvad således er foreskrevet kan
denne myndighet opnevne fullmektig.
2. Har den som flöter i et av rikene
ikke sin bopel der får bestemmelsene
i pkt. 1 tilsvarende anvendelse,
medmindre han representeres
gjennem en flötningsforening som er
dannet overensstemmende med dette
rikes lov.
Fullbyrdelse.
Art. 30.
1. Rettskraftig dom eller rettskraftig
kjennelse i et av rikene angående
et foretagende eller angående
ferdsel eller flötning som omfattes
av denne konvensjon skal, såfremt
dommen eller kjennelsen kan fullbyrdes
i dette rike og angår annet enn
straff, kunne kreves umiddelbart fullbyrdet
i det annet rike.
2. Hadde den forpliktede ikke
statsborgerskap eller bopel i det rike
hvor dommen eller kjennelsen er avsagt
kan fullbyrdelse ikke kreves
medmindre han har avgitt möte under
rettssaken eller stevning til denne
i rett tid er lovlig forkynt enten
Eungl. Maj:ts proposition nr 286.
15
ligen eller hans enligt bestämmelserna
i art. 29 utsedda ombud.
3. Vad i mom. 1 stadgas om dom
eller utlåtande skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om annat beslut
eller fordran i ettdera riket, som enligt
lagen i detta rike må verkställas eller
utsökas såsom lagakraftvunnen dom.
4. Framställning om erhållande av
verkställighet göres och mottages i
Norge av vederbörande departement
samt i Sverige av utrikesdepartementets
rättsavdelning eller vederbörande
länsstyrelse. Vid framställningen skall
fogas bevis av den myndighet, som
gör framställningen, att domen, utlåtandet,
beslutet eller fordringen uppfyller
de här ovan stadgade villkor
för verkställighet.
5. Verkställigheten sker i vartdera
riket enligt där gällande lag. Förmånsrätt,
som enligt ettdera rikets lag
är tillagd fordran på avgifter eller
fonder, kan dock icke göras gällande.
Belopp, som inflyter, översändes till
den myndighet, som gjort framställningen.
6. Kostnadsersättning, som ålagts
den förpliktade i anledning av frågans
prövning, kan indrivas enligt reglerna
i denna artikel.
Företag utan tillstånd.
Art. 31.
Har ett företag verkställts utan tillstånd,
skola i fråga om företagets laglighet
båda rikenas inbyggare äga
samma rätt att tillvarataga sina intressen.
S ammanslutnin gar.
Art. 32.
Vad i denna konvention är stadgat
i fråga om rättigheter och förpliktel
-
for ham personlig eller for fullmektig
opnevnt i henhold til bestemmelsene
i art. 29.
3. Bestemmelsene i pkt. 1 om dom
eller kjennelse får tilsvarende anvendelse
på annen beslutning eller krav
i et av rikene som efter dette rikes
lov kan fullbyrdes eller inndrives på
samme måte som rettskraftig dom.
4. Begjaering om fullbyrdelse avsendes
og mottas i Norge av vedkommende
departement og i Sverige
av Utrikesdepartementets rättsavdelning
eller vedkommende lensstyrelse.
Begjaeringen skal vaere ledsaget av bevidnelse
fra den avsendende myndighet
om åt dommen, kjennelsen, beslutningen
eller kravet opfyller de
ovenfor fastsatte vilkår for fullbyrdelse.
5. Fullbyrdelsen iverksettes i
hvert rike efter der gjeldende lov.
Den fortrinsrett som i et av rikenes
lov måtte vaere tillagt inndrivelse av
avgifter og fond skal dog ikke kunne
påberopes. De belöp som innkommer
sendes til den myndighet som har
begjaert fullbyrdelsen.
6. Erstatning for saksomkostninger
som er pålagt den forpliktede i
anledning av avgjörelsen kan inndrives
efter reglene i denne artikkel.
Foretagende uten tillåtelse.
Art. 31.
Er et foretagende iverksatt uten
tillåtelse skal hvad angår dets lovlighet
begge rikers innvånere ha samme
rett til å vareta sine interesser.
Sammenslutninger.
Art. 32.
Hvad der i denne konvensjon er
fastsatt om rettigheter og forplik
-
16
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 236.
ser inom ettdera riket för det andra
rikets inbyggare skall jämväl äga tilllämpning
beträffande riket och dess
kommuner samt där hemmahörande
bolag, föreningar och stiftelser. Med
kommun förstås här jämväl landsting
(fylkeskommun).
Statsföretag.
Art. 33.
Skall ettdera riket för egen räkning
verkställa ett företag, må den i konventionen
stadgade ordningen för fragans
behandling jämkas.
Ikraftträdande och giltighetstid.
Art. 34.
Denna konvention skall ratificeras,
för Sveriges del av Hans Maj :t Konungen
av Sverige under förutsättning
av svenska riksdagens bifall, och
för Norges del av Hans Maj:t Konungen
av Norge under förutsättning av
norska stortingets bifall. Ratifikationerna
skola utväxlas i Oslo.
Art. 35.
Denna konvention träder i kraft å
trettionde dagen efter ratifikationernas
utväxlande och gäller under en tid av
femtio år. Därest konventionen icke
senast fem år före denna tids utgång
blivit av ettdera riket uppsagd, skall
den gälla ytterligare tjugu år; och
skall den allt framgent anses förlängd
för tidsperioder av tjugu år, om
den icke senast fem år före utgången
av närmast föregående tjuguårsperiod
uppsagts. I och med ikraftträdandet
av denna konvention upphäves konventionen
den 26 oktober 1905 angående
gemensamma sjöar och vatten
-
telser i et av rikene for det annet
rikes innvånere skal også gjelde for
riket og dets kommuner samt der
hjemmehörende selskaper, foreninger
og stiftelser. Med kommuner forståes
også fylkeskommuner (landsting).
Statsforetagende.
Art. 33.
Når et foretagende fremmes av et
av rikene for egen regning skal den
i konvensjonen fastsatte behandlingsmåte
fölges i den utstrekning den
passer.
Ikrafttredelse og varighet.
Art. 34.
Denne konvensjon skal ratifiseres
for Norges vedkommende av Hans
Majestet Norges Konge under forutsetning
av det norske Stortings samtykke
og for Sveriges vedkommende
av Hans Majestet Kongen av Sverige
under forutsetning av den svenske
Riksdags samtykke. Ratifikasjonene
skal utveksles i Oslo.
Art. 35.
Denne konvensjon trer i kraft den
tredevte dag efter utveksling av ratifikasjonene
og gjelder for en tid av
femti år. Hvis konvensjonen ikke
senest fem år för utlöpet av denne
tid er opsagt av et av rikene skal
den gjelde ytterligere i tyve år og
skal den fremdeles ansees forlenget
for tidsperioder av tyve år, hvis den
ikke er opsagt senest fem år för utlöpet
av naermest föregående tyveårsperiode.
I og med ikrafttredelsen av
denne konvensjon opheves konvensjonen
av 26. oktober 1905 angående felles
innsjöer og vassdrag. På anlegg,
Kungl. Maj:ts proposition nr 23(1.
17
drag. På anläggning, arbete eller åtgärd,
som utförts eller påbörjats före
den njm konventionens ikraftträdande
eller verkställes därefter med stöd av
tidigare meddelat tillstånd, skola äldre
bestämmelser fortfarande gälla.
Den nya konventionens bestämmelser
i art. 24 och 25 skola dock äga tillämpning
jämväl å sådana företag.
Till bekräftelse härav hava vederbörande
fullmäktige undertecknat denna
konvention och försett densamma med
sina sigill.
Som skedde i Stockholm, i två
exemplar, den 11 maj 1929.
Ernst Tryggek.
(L. S.)
arbeide eller foranstaltning som er utfört
eller påbegynt för nmrvmrende
konvensjons ikrafttredelse eller ivcrksettes
efter denne med hjemmel i tidligere
meddelt tillåtelse skal eldre
bestemmelser fremdeles gjelde. Den
nye konvensjons bestemmelser i art.
24 og 25 får dog anvendelse også på
sådanne foretagender.
Til bekreftelse herav har de respektive
befullmektigede undertegnet denne
konvensjon og försynt den med sine
segl.
Utferdiget i Stockholm, i to eksemplarer,
den 11. mai 1929.
J. H. Wolleb^ek
(L. S.)
Bihang till riksdagens protokoll 1929
1 sand. 200 häft.
(Nr 236.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Förslag
till
Lag
om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrättskonventioneu av
den 11 maj 1929.
Härigenom förordnas som följer:
Under förutsättning att en den 11 maj 1929 mellan Sverige och Norge avslutad
konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk
vattenrättskonvention) blivit ratificerad, skola de under artiklarna 1—33 i
konventionen upptagna bestämmelserna — jämte de föreskrifter, som enligt
särskild lag skola gälla i fråga om konventionens tillämpning -—- lända till
efterrättelse här i riket. Ifrågavarande bestämmelser äro av följande lydelse:
»Konventionens omfattning.
Art. 1.
1. Denna konvention avser anläggning, arbete eller annan åtgärd i vattendrag
inom det ena riket av beskaffenhet att därigenom vållas märkbar förändring
i vattendrag inom det andra riket med avseende å djup, läge, riktning,
vattenstånd eller vattenmängd eller förorsakas hinder för fiskens gång till
skada för fisket inom detta rike.
''2. Konventionen avser ock samfärdsel och flottning i vattendrag, som
utgöra gräns mellan rikena eller som eljest sträcka sig genom båda rikenas
områden eller som hava avlopp till sådana vattendrag.
3. Till vattendrag hänföras i denna konvention jämväl sjöar och andra
vattensamlingar. Anläggning, arbete eller åtgärd, som avses i mom. 1, kallas
i denna konvention företag.
Art. 2.
Innefattar ett företag överföring av vatten från ett nederbördsområde till
ett annat, må vartdera riket påfordra, att frågan göres till föremål för särskilda
förhandlingar mellan rikena, därvid dessa icke äro bundna av bestämmelserna
i denna konvention. Såsom ett nederbördsområde anses hela det område,
från vilket vattnet har gemensamt avlopp till havet.
L agtillämpning.
Huvudregler.
Art. 3.
1. Med iakttagande av bestämmelserna i denna konvention bedömes frågan
huruvida ett företag må äga rum och villkoren därför enligt lagen i det rike,
där företaget skall verkställas.
Kungl. Maj:is proposition nr 23(i.
19
2. Med avseende å förhållandet mellan det andra riket och intressen inom
detta ävensom mellan dessa intressen inbördes gäller lagen i detta rike.
Likställighet mellan intressen.
Art. 4.
Tillstånd till ett företag kan meddelas oberoende av om det strömfall eller
den fasta egendom eller det samfärdsels- eller det flottningsintresse, för vars
rakning företaget skall äga rum, hör till det ena eller det andra riket.
Art. 5.
Vid bedömande huruvida ett företag må verkställas skall hänsyn tagas till
dess verkningar inom båda rikena. Som nytta av företaget anses dock i allmänhet
allenast nyttan för det strömfall eller den fasta egendom eller det
samfärdsels- eller det flottningsintresse, för vars räkning företaget skall äga
rum.
Ersättning.
Art. 6.
Vad angar ersättning för skada och olägenhet till följd av ett företag gäller
lagen i det rike, där skadan eller olägenheten uppstår. I fråga om åtgärd till
förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet gäller lagen i det rike,
där åtgärden skall vidtagas.
Tidsbegränsning.
Art. 7.
Tillstånd till ett företag må meddelas för bestämd tid.
Avgifter och fonder.
Art. 8.
1. Vad lagen i det rike, där företaget skall verkställas, innehåller i fråga
om skyldighet att gälda avgifter eller nedsätta fonder, må, med iakttagande
av bestämmelserna här nedan, tillämpas jämväl å strömfall och annan fast
egendom i det andra riket, för vilkas räkning företaget äger rum. Till fond,
som här avses, hänföres jämväl gottgörelse för rådigheten över sjö, som ej i
sin helhet är underkastad äganderätt.
2. Avgifter och fonder, som avses i mom. 1, utgå till det rike, där företaget
skall verkställas, och fastställas med hänsyn till intressen inom detta
rike. Äro avgifter och fonder beroende av kraftökningens storlek, lägges till
grund den kraftökning, som vinnes genom företaget, oavsett huru stor del
därav uttages.
3. Har avgift bestämts att utgå årligen, skall den erläggas från och med
kalenderåret efter det, då företaget enligt av vederbörande myndighet därom
meddelad bestämmelse skall hava fullbordats.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
4. Utöver vad som följer av bestämmelserna i denna artikel må ej skyldighet
åläggas ägare av strömfall eller annan fast egendom i ettdera riket att
gälda avgifter eller nedsätta fonder till det andra riket.
K raftöverförin g.
Art. 9.
Ej må skyldighet åläggas att från strömfall i ettdera riket tillhandahålla
kraft såsom ersättning för skada eller olägenhet eller eljest för tillgodoseende
av intressen inom det andra riket.
Delaktighet.
Art. 10.
Vad ettdera rikets lag innehåller angående rätt eller skyldighet att taga
del i ett företag kan icke göras gällande till förmån för eller gent emot strömfall
eller annan fast egendom eller intresse inom det andra riket. Överenskommelse
mellan intressenter i båda rikena om deltagande i ett företag är doek
gällande, såframt den godkännes av vederbörande myndighet i vartdera riket.
Säkerhets ställande.
Art. 11.
Vartdera riket må fordra säkerhet för fullgörande av de villkor, som fastställas
för ett företag, samt för de förpliktelser, som eljest kunna följa av
detta.
Samtycke av det andra riket.
Art. 12.
1. Tillstånd till ett företag må icke meddelas av det ena riket utan att det
andra riket lämnat sitt samtycke, om företaget kan antagas medföra olägenhet
av någon betydelse inom detta rike i ett vattendrags begagnande såsom farled
eller flottled eller förorsaka hinder för fiskens gång till skada för fisket inom
sistnämnda rike eller om företaget kan antagas där vålla betydande rubbningar
i vattenförhållandena inom ett större område.
2. Kan företaget icke antagas inom det andra riket äga sådana verkningar,
som i mom. 1 sägs, kan detta rike icke motsätta sig att företaget må verkställas.
Art. 13.
Erfordras samtycke av det andra riket, skall frågan bedömas i överensstämmelse
med de grunder, som beträffande anläggningar, arbeten eller åtgärder
av motsvarande beskaffenhet gälla enligt lagen i detta rike, dock med iakttagande
av bestämmelserna i art. 4 och 5. Ej må för samtycke uppställas
andra villkor än som angå företagets planläggning eller förebyggande eller
minskande av skada och olägenhet för allmänna intressen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
21
Förfarandet.
Ansökans ingivande.
Art. 14.
1. Ansökan om tillstånd till ett företag ingives till vederbörande myndighet
i det rike, där företaget skall verkställas. Därest det strömfall eller den
fasta egendom eller det samfärdsels- eller det flottningsintresse, för vars räkning
företaget skall äga rum, hör till det andra riket, skall vid ansökningen
fogas detta rikes förklaring, att från dess sida intet är att invända mot ansökningens
upptagande till behandling.
2. Ansökningen skall vara åtföljd av de ritningar och beskrivningar samt
innehålla de upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets verkningar
inom båda rikena.
3. Då ansökan inkommit till myndigheten i det rike, där företaget skall
verkställas, skall ett exemplar av ansökningen jämte bilagor överlämnas till
det andra riket.
Underrättelser.
Art. 15.
Vad lagen i det rike, där företaget skall verkställas, föreskriver om ansökningens
kungörande samt om meddelanden och inhämtande av yttranden i anledning
av ansökningen skall icke gälla inom det andra riket. Inbyggarna i
detta skola dock på sätt vederbörande myndighet i samma rike anser lämpligt
och genom dess försorg underrättas om ansökningen och dess behandling. För
detta ändamål skola erforderliga upplysningar därom tillställas denna myndighet
av vederbörande myndighet i förstnämnda rike.
Inhämtande av upplysningar.
Art. 16.
Vartdera riket må från vederbörande myndighet i det andra riket inhämta
de upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets verkningar inom
detta rike.
Kommissionsbehandling.
Art. 17.
Vartdera riket må för sakens behandling påkalla tillsättande av en kommission,
bestående av två, fyra eller sex medlemmar, varav halva antalet utses av
vartdera riket.
Art. 18.
1. Kommissionen har att utreda de frågor, som äro av intresse för båda
rikena, och kan för detta ändamål tillkalla sakkunnigt biträde. Den fastställer
själv sin förhandlingsordning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
2. De, vilkas rätt beröres av företaget, skola efter lämpligt kungörelseförfarande
erhålla tillfälle att inför kommissionen bevaka sina intressen.
3. Vartdera riket bestämmer och utbetalar arvode till de medlemmar av
kommissionen, som av riket utsetts. Komissionens övriga utgifter gäldas av
sökanden, men förskjutas av det rike, som påkallat kommissionens tillsättande.
Sökanden kan åläggas att betala lämpligt förskott eller ställa säkerhet för dessa
utgifter.
Art. 19.
1. Kommissionen har att yttra sig om, huruvida företaget bör äga rum,
och för sådant fall, i den mån förhållandena därtill giva anledning, utreda:
a) huru företaget bör verkställas för att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta skada och olägenhet, så ock vilka åtgärder kunna anses
av nöden till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet för allmänna
intressen,
b) vilka bestämmelser böra meddelas angående hushållningen med och framsläppande
av vatten,
c) med vilka belopp avgifter skola erläggas och fonder nedsättas enligt bestämmelserna
i art. 8,
d) huruvida överenskommelse, som avses i art. 10, om deltagande i företaget
bör godkännas,
e) vilken säkerhet bör ställas för fullgörande av de villkor, som fastställas
för företaget, samt för de förpliktelser, som eljest kunna följa av detta,
f) inom vilken tid företaget bör vara påbörjat och slutfört,
g) för vilken tid tillståndet bör vara gällande,
h) de ytterligare spörsmål i anledning av företaget, som äro av intresse för
båda rikena.
2. Då kommissionens undersökning bragts till slut, skall dess utlåtande
överlämnas till båda rikena. Vartdera riket må från kommissionen inhämta
tilläggsförklaringar, vilka likaledes tillställas båda rikena.
Prövning smyndigliet.
Art. 20.
Fråga huruvida för ett företag erfordras samtycke av det andra riket och,
för sådant fall, om samtycke bör meddelas och angående villkoren därför avgöres
av Konungen. Erfordras samtycke och har för detta uppställts särskilda
villkor, kan jämväl i det rike, där företaget skall verkställas, fråga om
företagets tillåtlighet och villkoren därför avgöras av Konungen.
Tillståndets innehåll.
Art. 21.
1. Tillstånd till ett företag meddelas av vederbörande myndighet i det rike,
där företaget skall verkställas. Tillståndet skall innehålla ej mindre de villkor,
som föreskrivas av detta rike, än även de villkor, som må hava uppställts
Kungl. Maj:ta proposition nr 2 SO.
23
för det andra rikets samtycke enligt art. 13. I tillståndet skall tillika intagas
erinran därom, att det icke är gällande i det andra riket med mindre sökanden
av vederbörande myndighet i detta rike inhämtat sådan förklaring, som avses
i art. 22.
2. Då slutligt beslut meddelats av det rike, där företaget skall äga rum,
skall avskrift därav översändas till det andra riket samtidigt med att beslutet
tillställes sökanden.
Tillståndets rättsverkan i det andra riket.
Art. 22.
1. Då tillstånd till ett företag meddelats och vunnit laga kraft, har sökanden
att inom 180 dagar därefter hos vederbörande myndighet i det andra riket
inhämta denna myndighets förklaring, att tillståndet tillkommit i den ordning,
som är föreskriven i denna konvention. Sökes ej förklaring inom tid, som
nu sagts, må företaget ej verkställas utan att nytt tillstånd meddelas.
2. Därest det strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdsels- eller
det flottningsintresse, för vars räkning tillstånd till företaget meddelats, hör
till det andra riket, må förklaring icke lämnas med mindre beslut meddelats
rörande vad enligt art. 3 mom. 2 må bliva föreskrivet.
3. Har sådan förklaring lämnats, åligger envar inom samma rike att mot
ersättning avstå den fasta egendom, som erfordras, samt tåla det intrång och
den skada eller olägenhet, som vållas genom företaget, allt i överensstämmelse
med lagen i detta rike.
Avgift för ansökans behandling.
Art. 23.
Skall enligt lagen i ettdera riket utgå avgift såsom bidrag till kostnaden för
behandling av ansökningen inom detta rike, må beloppet efter omständigheterna
nedsättas under vad eljest kan vara bestämt.
Tillsyn och underhåll.
Art. 24.
1. Beträffande tillsyn å ett företag och underhållet därav gäller lagen i
det rike, där företaget verkställts, dock skall i fråga om åtgärder inom det
andra riket till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet lagen
i detta rike äga tillämpning. Båda rikenas inbyggare skola äga samma rätt
att tillvarataga sina intressen.
2. Vad angår ersättning för skada och olägenhet, som vållas genom bristande
underhåll, gäller lagen i det rike, där skadan eller olägenheten uppstår.
3. Rörande hushållningen med och framsläppande av vatten skall vad i
denna artikel stadgas med avseende å tillsyn och underhåll äga motsvarande
tillämpning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Nedläggande.
Art. 25.
1. Beträffande nedläggande av ett företag gäller lagen i det rike, där företaget
verkställts. Båda rikenas inbyggare skola äga samma rätt att tillvarataga
sina intressen. Härvid skola bestämmelserna i art. 15 och 16 äga motsvarande
tillämpning.
2. ,Vad angår skada och olägenhet, som vållas genom ett företags nedläggande,
skola bestämmelserna i art. 6 äga motsvarande tillämpning.
Samfärdsel och flottning.
Art. 26.
Med avseende å öppnande, bibehållande eller begagnande av farled eller
flottled i vattendrag, varom i art. 1 mom. 2 sägs, skola vartdera rikets inbyggare
i det andra riket åtnjuta samma rättigheter och vara underkastade samma
förpliktelser som detta rikes egna inbyggare. Vartdera riket må dock
meddela särskilda föreskrifter om skyldighet för inbyggare i det andra riket
att ställa säkerhet för de förpliktelser, som åligga dem såsom flottande.
Särskilda bestämmelser.
Undersökningsarbeten.
Art. 27.
I fråga om undersökningsarbeten som förberedelse till ett företag skola vartdera
rikets inbyggare inom det andra riket åtnjuta samma rättigheter och vara
underkastade samma förpliktelser som detta rikes egna inbyggare.
Tidsfrister.
Art. 28.
Skall enligt lagen i ettdera riket något påbörjas eller fullgöras inom bestämd
tidsfrist efter det tillstånd till ett företag meddelats, skall fristen räknas från
den tidpunkt, då sådan förklaring, som avses i art. 22, utfärdats.
Ombud.
Art, 29.
1. Den, som äger tillstånd till ett företag, kan av vederbörande myndighet
i det av rikena, där han icke har hemvist, föreläggas att utse ett av denna myndighet
godkänt ombud, som är bosatt inom riket och som skall äga att å hans
vägnar svara vid domstolar och hos andra myndigheter samt mottaga meddelanden
i tvister och andra angelägenheter, som röra företaget. Ombudets
namn och adress skola anmälas hos vederbörande myndighet i sistnämnda rike
för att kungöras för allmänheten. Iakttages ej vad sålunda är föreskrivet, må
denna myndighet utse ombud.
Kungl. Maj:ts proposition nr gSO.
25
2. Har den, som idkar {lottning inom ettdera riket, icke där sitt hemvist,
skola bestämmelserna i mom. 1 äga motsvarande tillämpning, med mindre han
företrädes av en i överensstämmelse med lagen i detta rike bildad flottningsförening.
V erkställighet.
Art. 30.
1. Lagakraftvunnen dom eller lagakraftvunnet utlåtande i ettdera riket
angående ett företag eller angående samfärdsel eller flottning, som avses i
denna konvention, skall, såframt domen eller utlåtandet kan verkställas i detta
rike och avser annat än straff, på begäran omedelbart verkställas i det andra
riket.
2. Hade den förpliktade icke medborgarskap eller hemvist i det rike, där
domen eller utlåtandet meddelats, kan verkställighet ej påfordras, med mindre
han inställt sig i rättegången eller ock stämningen i behörig tid lagligen delgivits
antingen honom personligen eller hans enligt bestämmelserna i art. 29
utsedda ombud.
3. Vad i mom. 1 stadgas om dom eller utlåtande skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om annat beslut eller fordran i ettdera riket, som enligt
lagen i detta rike må verkställas eller utsökas såsom lagakraftvunnen dom.
4. Framställning om erhållande av verkställighet göres och mottages i
Norge av vederbörande departement samt i Sverige av utrikesdepartementets
rättsavdelning eller vederbörande länsstyrelse. Vid framställningen skall fogas
bevis av den myndighet, som gör framställningen, att domen, utlåtandet, beslutet
eller fordringen uppfyller de här ovan stadgade villkor för verkställighet.
5. Verkställigheten sker i vartdera riket enligt där gällande lag. Förmånsrätt,
som enligt ettdera rikets lag är tillagd fordran på avgifter eller
fonder, kan dock icke göras gällande. Belopp, som inflyter, översändes till
den myndighet, som gjort framställningen.
6. Kostnadsersättning, som ålagts den förpliktade i anledning av frågans
prövning, kan indrivas enligt reglerna i denna artikel.
Företag utan tillstånd.
Art, 31.
Har ett företag verkställts utan tillstånd, skola i fråga om företagets laglighet
båda rikenas inbyggare äga samma rätt att tillvarataga sina intressen.
Sammanslutningar.
Art 32.
Vad i denna konvention är stadgat i fråga om rättigheter och förpliktelser
inom ettdera riket för det andra rikets inbyggare skall jämväl äga tillämpning
beträffande riket och dess kommuner samt där hemmahörande bolag, föreningar
och stiftelser. Med kommun förstås här jämväl landsting (fylkeskommun).
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 836.
Statsföretag.
Art. 33.
Skall ettdera riket för egen räkning verkställa ett företag, må den i konventionen
stadgade ordningen för frågans behandling jämkas.»
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer och gäller så länge
konventionen bibehåller giltighet.
Med avseende å anläggning, arbete eller åtgärd, som utförts eller påbörjats
före nämnda dag eller verkställes därefter med stöd av tidigare meddelat tillstånd,
skola äldre bestämmelser fortfarande gälla. Konventionens bestämmelser
i artiklarna 24 och 25 skola dock äga tillämpning jämväl å sådana företag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
27
Förslag
till
Lag
med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensknorska
vattenrättskonventionen av den 11 inaj 1929.
Härigenom förordnas, att vid tillämpning här i riket av den mellan Sverige
och Norge den 11 maj 1929 avslutade konventionen angående vissa frågor rörande
vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention) följande skall iakttagas:
-
Företag, varom ansökan göres här i riket.
1 §•
Ansökan i mål, som jämlikt konventionen anhängiggöres vid vattendomstol,
skall ingivas i ett exemplar utöver det antal, som för varje särskilt fall eljest
finnes föreskrivet.
År i fall då enligt art. 14 av konventionen ansökan skall vara åtföljd av
förklaring, som där avses, sådan förklaring ej bilagd ansökningen, skall den
avvisas. Göres ansökan om förordnande av förrättningsman till syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, må i fall, som nu nämnts, förordnande ej meddelas
med mindre sådan förklaring föreligger. Vad nu sagts skall dock icke
äga tillämpning i fråga om ansökan av norska staten.
2 §■
Vad i vattenlagen stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl
i fråga om företagets verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift å där
belägna fastigheter, som beröras av företaget, eller å ägare eller nyttjanderättshavare
till sådan fastighet eller å de ersättningsbelopp, som böra utgå till ägare
eller annan för skada å egendom i Norge.
I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår företagets
verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vattenområde, som där kan
komma att röna inverkan av företaget.
B §•
Vattenrättsdomaren åligger, så snart kungörelse utfärdats om ansökningen,
att översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till
utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Sedan
den förberedande skriftväxlingen avslutats, må fortsatt behandling av målet
28 Kungl. Maj ds proposition nr 286.
icke äga ram, innan från utrikesdepartementet kommit underrättelse, som i
4 eller 5 § sägs.
Skall frågan behandlas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, åligger
förrättningsmannen, så snart sammanträde med sakägarna utsatts, att till
utrikesdepartementet översända avskrift av ansökningshandlingarna jämte uppgift
om tid och plats för sammanträdet; och må innan underrättelse, som nyss
nämnts, kommit förrättningsmannen till handa ej meddelas slutligt utlåtande
angående företaget.
Finner vattenrättsdomaren eller förrättningsmannen med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare är av nöden,
att frågan bör behandlas av kommission, äger han att därom insända framställning
till utrikesdepartementet, varefter Konungen meddelar beslut i anledning
av framställningen.
4 §.
Har till utrikesdepartementet inkommit meddelande, att samtycke å norsk
sida ej erfordras eller att samtycke givits utan att därför uppställts villkor,
skall underrättelse därom meddelas vattenrättsdomaren eller förrättningsmannen.
Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas vattenrättsdomaren
eller förrättningsmannen; och varde ansökningen av vattendomstolen eller synemännen
avslagen.
5 §•
Där för samtycke, som å norsk sida givits, uppställts särskilda villkor, ankommer
på Konungens beslut, huruvida Konungen vill förbehålla sig prövningen
av fråga, som avses i andra punkten av art. 20 i konventionen. Sedan
den prövning, som därav må föranledas, ägt rum, skall underrättelse om Konungens
beslut ävensom de från norsk sida meddelade villkoren tillställas vattenrättsdomaren
eller förrättningsmannen för den vidare prövning, som med
iakttagande av nämnda beslut och villkor erfordras för målets avgörande.
Äger Konungen enligt första stycket förbehålla sig prövningen av viss fråga
och är företaget av sådan beskaffenhet att på grund av bestämmelse i vattenlagen
fråga angående företaget kunnat hemställas Konungens prövning, skall
den prövning, som sålunda i särskilda hänseenden kan ankomma å Konungen,
företagas i ett sammanhang.
6 §.
Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av tillstånd för bestämd
tid skall icke äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom eller
intresse här i riket, för vars räkning företaget skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd tid, skola i fråga om strömfall eller fast
egendom eller intresse, som därav beröres, vattenlagens bestämmelser om nyprövning
icke gälla. Tiden för tillståndet må icke sättas längre än till 60 år
från det kalenderår, under vilket företaget enligt därom meddelad bestämmelse
skall hava fullbordats.
29
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 336.
7 §.
Där kungörelse eller annat meddelande, som enligt vattenlagen skall införas
i ortstidning, rör sakägare i Norge, skall ett exemplar av kungörelsen eller
meddelandet översändas till utrikesdepartementet för att jämlikt art. 15 i
konventionen tillställas vederbörande norska myndighet.
Vattenlagens bestämmelser om underrättelse till styrelse eller förvaltning,
som avses i 10 kap. 8 § andra stycket och 40 §, samt om delgivning av kungörelse
eller annat meddelande på sätt om stämning är stadgat skola gälla även
vad angår sakägare i Norge.
Företag, varom ansökan göres i Norge.
8 §.
Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av Konungen.
Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till vattenrättsdomaren ingiva
ansökan därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas
företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av
det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Vattenrättsdomaren
översänder med eget yttrande ansökningen till utrikesdepartementet.
9 §•
Då ansökan angående ett företag, vilken ingivits till myndighet i Norge,
inkommit till utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor tillställas
vattenrättsdomaren. Vad nu sagts skall jämväl gälla i fråga om upplysningar,
som avses i tredje punkten av art. 15 i konventionen.
Sedan de i första stycket avsedda handlingarna inkommit till vattenrättsdomaren,
åligger denne att ofördröjligen utfärda kungörelse om ansökningen.
Kungörelsen skall innehålla dels uppgift om företagets beskaffenhet och omfattning
samt de verkningar, som därav kunna väntas uppkomma inom svenskt
område, dels underrättelse ej mindre om vad sakägare, som vill hos norsk myndighet
framställa erinran i anledning av företaget, har att iakttaga, än ock
''därom, att erinringar i anledning av ansökningen må inom viss, i kungörelsen
utsatt tid insändas till vattenrättsdomaren. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande,
att ett exemplar av ansökningshandlingarna finnes tillgängligt
å vattendomstolens kansli eller å annan lämplig plats, som vattenrättsdomaren
bestämmer. Genom vattenrättsdomarens försorg skall kungörelsen så snart
ske kan införas i en eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna.
Ett exemplar av kungörelsen skall tillika översändas till utrikesdepartementet.
Inkommer efter det kungörelse utfärdats från myndighet i Norge underrättelse
om frågans fortsatta behandling därstädes, skall ock sådant meddelande
kungöras på sätt nu sagts.
År företaget av beskaffenhet, att någon menlig inverkan därav här i riket
uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej kungörelse, som ovan nämnts.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
10 §.
Kan företaget antagas bliva till men för allmänna intressen såsom samfärdsel
eller flottning eller fiske av någon betydenhet eller för vattenregleringseller
torrläggningsföretag, som redan verkställts eller med sannolikhet kan
motses, åligger vattenrätts domaren att inhämta yttrande från myndighet, som
i sådant hänseende har att bevaka det allmännas rätt, ävensom från styrelse
eller syssloman för företag, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas
inom den tid för erinringars framställande, som bestämts i kungörelsen.
11 §•
Sedan den enligt 9 § utsatta tid för erinringars insändande utgått, åligger
vattenrättsdomaren att till Konungen avgiva yttrande huruvida enligt art. 12
av konventionen samtycke till företaget å svensk sida må anses erforderligt
ävensom huruvida till följd av omfattningen och beskaffenheten av den utredning,
som ytterligare är av nöden, frågan angående företaget bör behandlas av
kommission. Därest det med hänsyn till utredningens fullständighet kan ske,
bör vattenrättsdomaren tillika meddela huruvida enligt hans åsikt samtycke
bör lämnas och för sådant fall avgiva förslag till de villkor, som därför böra
uppställas. Yttrandet skall åtföljas av samtliga till ärendet hörande handlingar.
Avskrift av Konungens beslut i ärendet tillställes vattenrättsdomaren.
12 §.
"Vid avgivande av yttrande, som avses i 8 eller 11 §, bör vattenrättsdomaren,
där frågans beskaffenhet det påkallar, samråda med vattenrättsingenjörerna.
För överläggning med vattenrättsdomaren må ock vattenrättsnämndeman
tillkallas. Erfordras särskild undersökning, äger vattenrättsdomaren uppdraga
åt vattenrättsingenjörerna eller någon av dem att med eller utan biträde
av vattenrättsnämndeman verkställa sådan.
Kostnaden för undersökningen så ock utgifter i anledning av kungörelser
och dylikt gäldas av statsmedel.
13 §.
I fråga om företag, som skall verkställas för svenska statens räkning, äger
Konungen förordna, att frågan om samtycke till företaget skall behandlas i
annan ordning än här ovan i 9—12 §§ är föreskriven. Stadgandet i 9 § skall
dock jämväl för sådant fall gälla i vad därmed avses att bereda sakägare
kännedom om ansökningen och dess behandling samt om vad de hava att iakttaga,
därest de vilja hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av
företaget.
14 §.
Förklaring, som avses i art. 22 av konventionen, meddelas av vattendomstol.
Ansökan om sådan förklaring ingives till vattenrättsdomaren i tre exemplar.
Göres ansökan efter utgången av den i art. 22 stadgade tid, skall den av vattenrättsdomaren
avvisas.
I samband med förklaring, som i första stycket nämnts, skall ock prövning
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
31
äga rum av fråga, som avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6 och är av beskaffenhet
att besked däri skolat enligt vattenlagen upptagas i medgivande till företaget.
Hava ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller
finner vattenrättsdomaren flera exemplar vara erforderliga eller innehålla icke
handlingarna nödiga upplysningar för behandlingen av fråga, som i denna paragraf
avses, äger vattenrättsdomaren förelägga sökanden att inom viss tid fullständiga
vad sålunda brister vid äventyr, om det försummas, att ansökningen
må förklaras förfallen.
15 §.
Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i tillämpliga delar
gälla vad beträffande ansökningsmål är i vattenlagen stadgat.
16 §.
Då förklaring, som i 14 § sägs, meddelats och vunnit laga kraft, skall rörande
de förhållanden, som äro av vikt för kännedom om de rättigheter och
skyldigheter här i riket, vilka för framtiden äro förenade med företaget, ske inskrivning
i vattenboken; och gälle beträffande sådan inskrivning i tillämpliga
delar vad om inskrivning av beslut, som avses i 12 kap. 3 § vattenlagen, är
stadgat.
17 §.
Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, upptages av vattenrättsdomaren
i den vattendomstol, inom vilkens område den inverkan å vattenförhållandena,
varom är fråga, uppkommer.
Särskilda bestämmelser.
18 §.
Vad i vattenlagen stadgas om skyldighet att taga del i kostnaden för ett företag
eller att utgiva bidrag till detta skall äga tillämpning jämväl å företag,
som enligt konventionen verkställes till förmån för strömfall eller fast egendom
eller intresse här i riket, dock att hänsyn må tagas allenast till båtnad, som
här uppkommer genom företaget.
Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, skyldighet
att taga del i ett företag åvila jämväl fast egendom eller intresse i Norge,
må vid tillämpningen av denna paragraf såsom kostnad för företaget anses
allenast den del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller å egendom
eller intresse här i riket.
19 §''
Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen,
prövas beträffande företag, varom ansökan göres här i riket, i samband
med tillstånd till företaget samt eljest i den ordning, som i 14 och 15 §§ är för
där avsett fall föreskriven.
20 §.
År med vattenreglering enligt vattenlagen förenad skyldighet för ägare av
strömfall att erlägga regleringsavgiftcr, skall vad sålunda stadgats lända till
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
efterrättelse jämväl i fråga om företag, vartill tillstånd meddelas enligt konventionen,
dock att sådan skyldighet icke må åläggas till förmån för intressen utom
riket samt att hänsyn må tagas allenast till den ökning i uttagbar vattenkraft,
som här vinnes genom företaget. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om skyldighet för ägare av strömfall här i riket att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd.
Avgift, som avses i första stycket, må, därest det med hänsyn till avgiftsskyldighet,
som ålagts enligt art. 8 av konventionen, eller andra omständigheter
finnes skäligt, sättas lägre än vad eljest är stadgat eller ock helt eftergivas.
21 §.
Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga tillämpning jämväl
i fråga om meddelande av upplysning, varom enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till vattenrättsdomaren.
Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i nämnda artikel,
skall framställningen därom insändas till utrikesdepartementet för att tillställas
vederbörande norska myndighet.
22 §.
Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av konventionen, prövas
beträffande företag, varom ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd
till företaget samt eljest vid meddelande av samtycke till företaget eller i den
ordning, som i 14 och 15 §§ är för där avsett fall föreskriven. Angående sådan
säkerhet skall vad i 14 kap. 8 § vattenlagen är stadgat äga tillämpning.
23 §.
Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen, meddelas av Konungens
befallningshavande i det län, där företaget verkställes eller den flottled,
varom fråga är, framgår eller, om företaget verkställes i Norge, inverkan
å vattenförhållandena till följd av företaget uppkommer.
Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom jämte
uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av ortens tidningar
samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande, som tidigare
kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras. Uppgifter, som nu nämnts,
skola tillika upptagas i särskild, hos Konungens befallningshavande tillgänglig
förteckning.
Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den ordning,
som angående lösen för expedition är föreskriven.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
33
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet
å Stockholms slott den 22 mars 1929.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för kommunikations- och jordbruksdepartementen anför chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bissmark:
Vissa vattenrättsliga spörsmål mellan Sverige och Norge äro ordnade genom
konventionen den 26 oktober 1905 angående gemensamma sjöar och vattendrag.
Sedan från norsk sida gjorts framställning om svenska regeringens
medverkan till en förberedande utredning av frågan om ändring i och tillägg
till denna konvention, har ministern för utrikes ärendena enligt nådigt bemyndigande
i och för dylik utredning tillkallat två sakkunniga, vattenrättsdomaren
numera regeringsrådet N. Gärde samt tillförordnade förste byrådirektören
i vattenfallsstyrelsen A. Westerlind. Å norsk sida ha likaledes
två sakkunniga utsetts. Efter gemensamma överläggningar ha de sakkunniga
uppnått enighet om och den 19 december 1928 undertecknat ett å såväl
svenska som norska språken avfattat förslag till vattenrättskonvention
mellan de båda länderna, avsedd att ersätta 1905 års konvention, jämte tillhörande
protokoll. Till övervägande del äro bestämmelserna i konventionsförslaget
av allmän lags natur. För att bliva gällande här i riket måste de
följaktligen fastställas i den ordning, som är föreskriven beträffande sådan
lag. I avseende å tillämpningen erfordras därjämte vid sidan av konventionen
vissa föreskrifter, som likaledes böra antagas i nyssnämnda ordning. De
svenska sakkunniga ha därför utarbetat förslag till dels lag om giltighet här i
riket av en mellan Sverige och Norge den avslutad konvention an
gående
vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention),
dels lag med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den
mellan Sverige och Norge den ingångna vattenrättskomentionen.
Genom ett den 31 januari 1929 avgivet betänkande ha berörda konventionsoch
författningsförslag jämte motiv ävensom det till konventionsförslaget hörande
protokollet överlämnats till ministern för utrikes ärendena.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 200 haft. (Nr 236.)
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen
samt delegerade inom styrelsen för svenska vattenkraftföreningen. Förslagen
ha därvid tillstyrkts, frånsett en av vattenfallsstyrelsen gjord erinran av huvudsakligen
formell natur.
De sakkunnigas betänkande ävensom de däröver avgivna yttrandena torde
såsom bilagor få åtfölja detta protokoll.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet; därvid föredraganden, under förmälan
att länsstyrelserna i de sju län, som gränsa mot Norge, beretts tillfälle att
före den 15 april 1929 yttra sig i ärendet, tillika anhåller, att, i den mån från
nämnda länsstyrelser yttranden inkomma, dessa måtte få överlämnas till lagrådet
för övervägande i samband med utlåtandet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
35
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 april
1929.
N ärvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 22 mars 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till lag om giltighet här i riket av en mellan Sverige
och Norge den avslutad konvention angående vissa frågor rö
rande
vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention) samt lag med vissa
föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den mellan Sverige och
Norge den ingånga vattenrättskonventionen.
Sedan länsstyrelserna i de sju län, som gränsa mot Norge, beretts tillfälle
att före den 15 april 1929 yttra sig i ärendet, hade, jämlikt Kungl. Maj:ts i
samband med nämnda remiss fattade beslut, av dessa länsstyrelser avgivna yttranden
i ärendet överlämnats till lagrådet för övervägande vid avgivandet av
det infordrade utlåtandet.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet
Ragnar Gyllenswärd.
Lagrådet fann förslagen föranleda följande erinringar.
Förslaget till lag om giltighet bär i riket av en mellan Sverige och
Norge den avslutad konvention angående vissa frågor rörande
''vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention).
Vid granskning av konventionsförslaget har lagrådet visserligen funnit detsamma
på några punkter lämna rum för erinringar. Dessa hänföra sig emellertid
huvudsakligen därtill, att vissa bestämmelser, exempelvis i art. 5 och
art. 8 mom. 2, icke blivit avfattade med önskvärd tydlighet — något som vä
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
sentligen torde finna sin förklaring däri, att man vid förslagets utarbetande
haft att taga hänsyn till de båda ländernas ganska olikartade lagstiftningar på
ifrågavarande område. Med hänsyn härtill och då vid tolkningen av sådana,
på mera obestämt sätt formulerade stadganden erforderlig ledning i allmänhet
lärer kunna hämtas ur de vid förslaget fogade motiven, anser sig lagrådet kunna
tillstyrka, att detsamma lägges till grund för svensk lagstiftning.
Av det föreliggande förslaget till lag, varigenom åt konventionens bestämmelser
skulle beredas giltighet här i riket, synes framgå, att denna lag skulle
avse konventionen i dess helhet. Varken art. 34, som handlar om konventionens
ratificerande, eller vad art. 35 innehåller om dess giltighetstid och om
upphävande av 1905 års konvention är emellertid av beskaffenhet att böra
införas i svensk lag. Uteslutas dessa stadganden, torde den övergångsbestämmelse,
som i övrigt innefattas i art. 35, erhålla plats i lagen efter stadgandet
om dess giltighetstid.
Därest en i konventionen upptagen bestämmelse har karaktären av ett medgivande
för vartdera riket att i något hänseende förfara på visst sätt, är,
strängt taget, ej heller en sådan bestämmelse ägnad att upptagas i den svenska
lagen. Det står nämligen varje rike fritt att vid utformandet av den inre lagstiftning,
som föranledes av konventionen, lämna ett sådant medgivande helt eller
delvis obegagnat. Så skulle t. ex. för Sveriges del ske, om, såsom nu föreslås,
i 6 § av den svenska tillämpningslagen bestämmes, att stadgandet i art. 7 av
konventionen därom, att tillstånd till ett företag må meddelas för bestämd tid,
icke skall äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom eller intresse
här i riket, för vars räkning företaget skall verkställas. Den bristande
överensstämmelse, som, på sätt vattenfallsstyrelsen i sitt utlåtande över de
sakkunnigas betänkande erinrat, i detta fall skulle föreligga mellan konventionen
och den svenska lagen, är visserligen endast skenbar. För ett tydligt
utmärkande av rätta förhållandet mellan konventionen och den svenska lagstiftningen
torde det dock vara lämpligt, att i den lag, varigenom konventionens
bestämmelser skulle erhålla giltighet här i riket, intages en erinran om
att vid tillämpningen av dessa bestämmelser skola iakttagas de föreskrifter,
som innefattas i tillämpningslagen.
Genom vad sålunda föreslagits bliva visserligen de anmärkta formella oegentligheterna
icke helt avhjälpta. För deras fullständiga undanröjande vore nödvändigt
att ■— såsom oftast plägar ske när åt en internationell konvention
å civilrättens område skall beredas giltighet i vårt land —- utarbeta en lag,
innehållande konventionens bestämmelser allenast i den mån de böra gälla såsom
svensk civillag samt dessutom erforderliga tillämpningsstadganden. Men
med hänsyn å ena sidan till de stora svårigheter, vilka i detta fall skulle möta
vid utarbetandet av en dylik lag, samt å andra sidan därtill, att förevarande
lagstiftning kan komma att tillämpas allenast i ett ringa antal fall, har lagrådet
funnit sig böra begränsa sin hemställan på sätt ovan angivits.
Giltighetslagen bör, liksom för övrigt även tillämpningslagen, träda i kraft
den dag, som blir bestämd för konventionens ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr Ä3C.
37
Förslaget till lag med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i
riket av den mellan Sverige och Norge den ingångna vatten
rättskonventionen.
I den ingress, varmed lagen bör förses, bör angivas, att lagen innehåller föreskrifter
att iakttagas vid konventionens tillämpning.
3—5 §§.
I mål, som anhängiggjorts vid svensk vattendomstol, får enligt första stycket
av 3 § efter avslutandet av den förberedande skriftväxlingen fortsatt behandling
av målet icke äga rum, innan från utrikesdepartementet kommit besked,
att hinder för målets återföretagande ej möter; liknande regel skall
enligt paragrafens andra stycke gälla, då målet handlägges vid syneförrättning.
Uppskovet avser ordnandet av frågan om samtycke från Norge, och
beskedet skall, sasom av en jämförelse med 4 och 5 §§ framgår, givas i följande
fall: när samtycke a norsk sida funnits icke vara erforderligt, när samtycke
givits utan att därför uppställts villkor, när, sedan å norsk sida uppställts
villkor för samtycke, Konungen icke funnit nödigt förbehålla sig sådan
prövning, som avses i andra punkten av konventionens art. 20, när Konungen
vid sadan provning funnit företaget tillåtligt och slutligen när Konungen därvid
funnit företaget icke böra tillåtas. I sistnämnda fall kan, likasom i det
uti 4 § andra stycket omförmälda, företaget icke komma till stånd, men målet
måste dock vinna slutlig behandling.
Enär bestämmelserna i förevarande paragrafer synas bliva onödigt invecklade
genom föreskriften om nämnda besked, att hinder för målets fortsatta behandling
ej möter, hemställer lagrådet, att i 3 § första stycket orden »besked,
att hinder därför ej möter» ersättes med »underrättelse, som i 4 eller 5 §
sägs», att i 3 § andra stycket ordet »besked» utbytes mot »underrättelse» och i
samband därmed »underrättelse om tid och plats» ändras till »uppgift om tid
och plats», att i 4 § första stycket orden »jämte sådant besked som i 3 §
sägs» fa utga samt att i 5 § första stycket orden »avskrift av» utbytas mot
»underrättelse om» och orden »jämte besked, som i 3 § sägs» få utgå.
Då vid samtycke, som från norsk sida givits till företag i Sverige, fästats
vissa villkor, kan Konungen enligt första stycket av 5 §, som härvid stöder
sig på art. 20 i konventionen, förbehålla sig prövningen av fråga om
företagets tillåtlighet och om villkoren därför. Prövningen avser uppenbarligen
närmast att tillse, om med hänsyn till de från norsk sida uppställda
villkoren företaget bör fa komma till stånd och under vilka
villkor från svensk sida det bör ske. Såsom av motiven framgår, har emellertid
ansetts lämpligt att, då villkor från norsk sida uppställts, bereda Konungen
möjlighet att pröva företagets tillåtlighet över huvud och sålunda även
i hänseenden, vari enligt vanliga regler prövningsrätt skulle tillkomma annan
myndighet. Mot denna ståndpunkt, såvitt den innebär icke blott att Konun
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
gen kan i dessa fall vägra tillåtelse till företaget eller uppställa särskilda villkor
för dess utförande utan även att ett Konungens beslut, att företaget tillätes,
blir bindande för den myndighet, som formellt har att meddela tillståndet, synas
betänkligheter kunna göras gällande. Då emellertid redan enligt gällande
vattenlag Konungen i vissa fall tillägges befogenhet att avgöra, huruvida
trots den skada å enskilda intressen, som förorsakas genom ett företag, detsamma
må komma till stånd, och det synes bidraga till önskvärd enkelhet, att
Konungen äger förbehålla sig prövningen i hela den utsträckning, som finnes
lämplig, torde förslaget i denna del kunna godtagas.
Med stadgandet i andra stycket av 5 § lärer vara avsett att uttrycka, att i de
åsyftade fallen den prövningsrätt, som enligt särskilda paragrafer i vattenlagen
kan tillkomma Konungen, icke skall utövas i den ordning där sägs; prövningen
ur de synpunkter, som föranlett bestämmelserna i dessa paragrafer, bör
enligt förslaget i förekommande fall ske vid den prövning, som Konungen enligt
första stycket företager. För tydligare uttryckande av den avsedda meningen
torde stadgandet böra något omformuleras.
7 §.
Denna paragraf synes böra förtydligas, särskilt så, att av densamma framgår,
att, såsom lärer vara avsett, undantag från vattenlagens regler om kallelser
och andra meddelanden till sakägare icke skall, vad angår sakägare i
Norge, gälla beträffande underrättelser, som skola tillställas de i 10 kap. 8 §
andra stycket och 40 § vattenlagen avsedda styrelser och förvaltningar, samt ej
heller meddelanden, som skola delgivas på sätt, som för delgivande av stämning
är stadgat.
23 §.
Enligt denna paragraf skall länsstyrelse vara behörig myndighet för meddelande
av föreläggande för den, som erhållit tillstånd till företag i Sverige
men ej har hemvist här i riket, att utse någon här bosatt person att vara hans
ombud med avseende å företaget. För att länsstyrelserna skola kunna fullgöra
den funktion, som sålunda skulle utövas av dem, böra de från vattenrättsdomarna
erhålla underrättelse om beviljade tillstånd. Lagrådet förutsätter
därför, att stadgande härom utfärdas i administrativ ordning. Till ett
dylikt stadgande kunde lämpligen fogas åläggande för vattenrättsdomaren att
tillika avgiva yttrande, huruvida ombud är behövligt.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ta proposition nr 236.
39
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärcnden, hållet in
för
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 april 1929.
N äivarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
LCbeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för kommunikations- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bissmark, frågan om godkännande av ett av svenska
och norska sakkunniga avgivet förslag till svensk-norsk vattenrättskonvention.
Föredraganden anför:
Enligt statsrådsprotokollet den 22 mars 1929 — vid vilket såsom bilaga A
fogats av de sakkunniga avlämnat betänkande med bland annat omförmälda
konventionsförslag — har lagrådets utlåtande infordrats över förslag, som de
sakkunniga i samband med konvention sförslaget upprättat i avseende å den
lagstiftning, som ''påkallas å svensk sida, därest den föreslagna konventionen
ratificeras.
Lagrådet har den 25 april 1929 avgivit utlåtande, däri lagrådet vid granskning
av föreliggande förslag till lag, varigenom åt konventionens bestämmelser
skulle beredas giltighet här i riket, funnit sig kunna tillstyrka, att konventionsförslaget
lägges till grund för svensk lagstiftning. Vid avgivande av sitt
utlåtande har lagrådet tagit i övervägande jämväl de yttranden över de sakkunnigas
betänkande, vilka efter remissen till lagrådet inkommit från länsstyrelserna
i de sju län, som gränsa mot Norge. Länsstyrelserna hava tillstyrkt
eller lämnat utan erinran de sakkunnigas förslag. Dock har länsstyrelsen
i Värmlands län förklarat sig instämma i den anmärkning mot art. 7
i konventionen, som vattenfallsstyrelsen framställt i det vid omförmälda statsrådsprotokoll
såsom bilaga B fogade utlåtandet. Vidare har länsstyrelsen
i Norrbottens län ifrågasatt en jämkning beträffande avfattningen av art. 2,
som enligt länsstyrelsens förmenande måhända icke omfattade det fall att i
avseende å sjöar, vilka, på sätt förekomme, avbördade sitt vatten dels till Atlantiska
havet och dels till Östersjön, sådan åtgärd vidtoges, att till minskning
av vattenföringen inom det ena landet mera vatten än förut avrunne till det
andra landet.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Departe
ments
chefen.
Lika med de sakkunniga finner jag, att konventionen den 26 oktober 1905
mellan Sverige och Norge angående gemensamma sjöar och vattendrag, vilken
det nu framlagda förslaget avser att ersätta, icke längre erbjuder en tillfredsställande
lösning av de vattenrättsliga spörsmål, som kunna uppkomma
mellan rikena. En ny överenskommelse i ämnet torde därför vara av behovet
påkallad, och då de föreskrifter, som upptagas i förslaget, synas innefatta en
för riket antaglig lösning av däri avhandlade frågor, lärer förslaget böra å
svensk sida godkännas. Till denna uppfattning ha ock samtliga de myndigheter
och andra, som avgivit yttranden i ärendet, anslutit sig. Väl har vattenfallsstyrelsen,
med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands län, funnit bristande
överensstämmelse föreligga mellan art. 7 av konventionen och den tillämnade
svenska lagstiftningen. Detta är emellertid, på sätt även lagrådet framhållit,
allenast skenbart fallet och för övrigt kan i enlighet med vad lagrådet
hemställt rätta förhållandet utmärkas genom att en erinran om föreskrifterna
i den föreslagna tillämpningslagen intages i den lag, varigenom konventionens
bestämmelser skulle erhålla giltighet här i riket. Vad ater beträffar den anmärkning,
som i fråga om art. 2 av konventionen framställts av länsstyrelsen i
Norrbottens län, lärer få anses, att jämväl åtgärd av det slag, länsstyrelsen
omnämnt, innefattar sådan överföring av vatten, som avses i denna artikel.
På grund av vad nu anförts tillåter jag mig förorda, att konventionsförslaget
godkännes av Kungl. Maj :t. I enlighet med önskemål från norsk sida lärer
vid undertecknandet av blivande överenskommelse med Norge kunna bestämmas,
att konventionen skall träda i kraft a trettionde dagen efter ratifikationernas
utväxlande. Erforderlig framställning rörande sadant undertecknande
torde senare i dag göras av ministern för utrikes ärendena. Därest Kungl. Maj:t
lämnar sitt bifall till konventionsförslaget, lärer detsamma, innan ratifikation
ifrågakommer, skola underställas riksdagens prövning. Till detta spörsmål
liksom till frågan om de lagstiftningsåtgärder, som efter vad förut sagts påkallas
av en eventuell ratifikation, torde jag sedan konventionen undertecknats
få återkomma.
Föredraganden uppläser härefter ifragavarande förslag till konvention mellan
Sverige och Norge angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk
vattenrättskonvention) samt hemställer, att nämnda förslag, däri införts förbehåll
varigenom överenskommelsens giltighet gjorts beroende av riksdagens
bifall, måtte vinna Kungl. Maj:ts godkännande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr %86.
41
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden. hållet inför
Hans Maj:t Kcmungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 april 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
LtiBECK, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Stbyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
1 :o)
Under erinran att Kungl. Maj :t förut denna dag på föredragning av chefen
för justitiedepartementet beslutat godkänna upprättat förslag till konvention
mellan Sverige och Norge angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensknorsk
vattenrättskonvention), hemställer ministern för utrikes ärendena, efter
gemensam beredning med bemälde departementschef ävensom med cheferna
för kommunikations- och jordbruksdepartementen, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga
ministern för utrikes ärendena att på grundval av berörda förslag med
vederbörande ombud från norsk sida underteckna en konvention i överensstämmelse
med den text, som bilaga1 till protokollet i detta ärende utvisar.
Till vad ministern under ovanstående punkt hemställt, däruti
övriga statsrådsledamöter förenade sig, behagar Hans Maj :t
Konungen i nåder lämna bifall.
Ur protokollet:
Rolf Arfwedson.
1 Denna bilaga har här uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 200 höft. (Nr 236.)
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 maj 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Ldbeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för kommunikations- och jordbruksdepartementen anför chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bissmark:
Enligt statsrådsprotokollet den 26 april 1929 har Kungl. Maj:t godkänt ett
av svenska och norska sakkunniga upprättat förslag till konvention mellan
Sverige och Norge angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk
vattenrättskonvention). Sedermera har förslaget godkänts jämväl av norska
regeringen, varefter detsamma blivit denna dag av regeringarnas befullmäktigade
ombud undertecknat att såsom konvention gälla mellan Sverige och
Norge. Därvid har tillika överenskommits, att konventionen skall träda i kraft
å trettionde dagen efter ratifikationernas utväxlande. Såsom jag i omförmälda
statsrådsprotokoll erinrat, måste konventionen, innan ratifikation äger rum,
godkännas även av riksdagen.
I samband med frågan om inhämtande av sådant godkännande torde jämväl
böra komma under bedömande spörsmålet om de lagstiftningsåtgärder, vilka
för Sveriges del påkallas av en ratifikation av konventionen. Jag tillåter mig
sålunda nu anmäla lagrådets den 25 april 1929 avgivna utlåtande över de den
22 mars 1929 till lagrådet remitterade förslagen till dels lag om giltighet här
i riket av en mellan Sverige och Norge den avslutad konvention an
gående
vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention),
dels lag med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den mellan
Sverige och Norge den ingangna vattenrättskonventionen.
På sätt jag vid anmälan av frågan om Kungl. Maj:ts godkännande av konventionsförslaget
framhållit, har lagrådet vid granskning av förslaget till den
lag, varigenom konventionen skulle beredas giltighet här i riket, ansett sig
kunna tillstyrka, att densamma lägges till grund för svensk lagstiftning. I
övrigt har lagrådet beträffande detta lagförslag förordat, att därur uteslötes
dels stadgandet i art. 34 av konventionen, dels ock vad art. 35 innehölle om
dess giltighetstid och om upphävande av 1905 års konvention i liknande ämne,
att den övergångsbestämmelse, som i övrigt innefattades i art. 35, upptoges
Kungl. Maj:ts proposition nr SS6.
43
först efter stadgandet om lagens giltighetstid samt att i lagen infördes en erinran
om bestämmelserna i den särskilda tillämpningslagen. Vad lagrådet
sålunda hemställt, har synts mig böra iakttagas. I fråga om tillämpningslagen
har lagrådet anmärkt, att i den ingress, varmed lagen skulle förses, borde
angivas, att lagen innehölle föreskrifter att iakttagas vid konventionens tilllämpning.
Vidare har lagrådet i huvudsakligen förtydligande syfte föreslagit
någon omformulering av 3—5 och 7 §§. Jämväl i dessa hänseenden har jag
ansett lagrådets hemställan höra biträdas. I övrigt har jag i likhet med
lagrådet funnit lagförslagen kunna godtagas. Dock ha vissa jämkningar av
formell natur synts böra vidtagas och i samband därmed paragrafföljden i
förslaget till tillämpningslag sålunda ändras, att stadgandet i 15 § upptages
först efter bestämmelserna i 16 och 17 §§. Härjämte kunna rubrikerna något
förkortas. Med hänsyn till den i samband med undertecknandet bestämda tiden
för konventionens ikraftträdande synes lämpligt, att ikraftträdandet av nu
ifrågavarande lagstiftning göres beroende av Konungens förordnande. Vid
meddelande av dylikt förordnande måste tydligen iakttagas, att, såsom lagrådet
erinrat, såväl giltighetslagen som tillämpningslagen böra träda i kraft
samma dag som konventionen. Till frågan om utfärdande i administrativ ordning
av ytterligare föreskrifter med anledning av konventionen torde jag framledes
få återkomma.
Jämlikt § 54 riksdagsordningen torde här förevarande spörsmål kunna föreläggas
årets riksdag utan hinder därav, att den för propositioners avlämnande
i allmänhet stadgade tid gått till ända.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
dels äska riksdagens godkännande av omförmälda konvention, dels i
samband härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
de nu omarbetade lagförslagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Dr protokollet:
H. Stefenson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga A till statsrådsprotokollet den 22 mars 1929.
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL
SVENSK-NORSK VATTENRÄTTSKONVENTION
M. M.
AYGIVE T AV
INOM UTRIKESDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 200 häft. (Nr 236.)
5
opaginerad Kontrollera mot PDF
''V''\ •. ■ ■'' ''■ \ ; "V V«
)1
i
? • .* 7
*
3
Till Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena.
Sedan från norsk sida gjorts framställning om svenska regeringens medverkan
till en förberedande utredning av frågan om ändring i och tillägg till konventionen
den 26 oktober 1905 mellan Sverige och Norge angående gemensamma
sjöar och vattendrag, har ministern för utrikes ärendena den 3 november
1925 enligt nådigt bemyndigande såsom sakkunniga i och för nämnda utredning
tillkallat undertecknad Gärde samt undertecknad Westerlind. Enligt
Kungl. Maj :ts förordnande den 18 juni 1926 har såsom sekreterare hos de svenska
sakkunniga från och med den 1 juli sistnämnda år tjänstgjort tillförordnade
revisionssekreteraren, numera extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning,
hovrättsassessorn Ragnar Gyllenswärd.
Till sakkunniga a norsk sida ha utsetts förutvarande generaldirektören vid
hovedstyret for Norges vassdrags- og elektrisitetsvesen, höiesterettsadvokaten
Birger Stuevold-Hansen samt vassdrags- og flötningsdirektören vid hovedstyret
Arthur Hugo-Sörensen med hovedstyrets juridiske konsulent, höiesterettsadvokaten
Birger Olafsen såsom sekreterare.
De salunda utsedda sakkunniga ha sammanträtt för överläggning dels i
Stockholm och dels i Oslo samt å andra platser, under år 1926 den 24—27
februari, den 17—22 maj och den 18—27 november, under år 1927 den 11—16
april, den 1 12 augusti och den 26 november—3 december samt under år 1928
den 26 mars—4 april, den 4—16 augusti, den 22—27 oktober och den 11—19
december.
Under senare hälften av juli månad 1926 ha de sakkunniga företagit en resa
i gränstrakterna för att förskaffa sig närmare kännedom om vissa gränsvattendrag,
särskilt Klarälven och Neaälven.
Vid de sakkunnigas sammanträde sistlidna december månad ha de sakkunniga
uppnått enighet om och undertecknat ett förslag till vattenrättskonvention
mellan de båda rikena, avsedd att ersätta 1905 års konvention, jämte tillhörande
protokoll. Därjämte ha å svensk sida utarbetats dels motiv till konventionsförslaget,
dels ock förslag jämte motiv till vissa följdförfattningar, som
vid antagande av konventionsförslaget torde erfordras för Sveriges del. De
svenska motiven till konventionsförslaget ha icke varit föremål för gemensamma
förhandlingar, men de norska sakkunniga ha erhållit tillfälle att taga del
av desamma.
4
Då det oss anförtrodda uppdraget sålunda blivit slutfört, få vi härmed vördsamt
överlämna
dels ett å svenska och norska språken avfattat förslag till konvention mellan
Sverige och Norge angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk
vattenrättskonvention) med tillhörande protokoll och motiv,
dels ock förslag till lag om giltighet här i riket av en mellan Sverige och
Norge den avslutad konvention angående vissa frågor
rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention) samt till lag med
vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den mellan Sverige och
Norge den ingångna vattenrättskonventionen, jämte
motiv till dessa förslag.
Genom särskilda beslut den 24 februari och den 4 maj 1928 har Kungl. Maj :t
medgivit dels att till gemensamt yttrande av de svenska och de norska sakkunniga
finge hänskjutas vissa frågor i avseende å en tillämnad reglering av Brödbölsvassdraget
i Norge, dels att i samband härmed de svenska sakkunniga finge,
jämte de norska sakkunniga, verkställa viss utredning i fråga om ordnandet
av allmän flottled i tre angivna vattendrag inom Bogens och Lekvattnets socknar
i Värmlands län. Sedan å norsk sida motsvarande uppdrag meddelats,
hava de sakkunniga företagit jämväl nämnda spörsmål till behandling, och
torde särskilt yttrande över desamma komma att avgivas inom den närmaste
tiden.
Stockholm den 31 januari 1929.
N. GÄRDE. ÄLB. WESTERLIND.
R. Gyllenswärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
FÖRSLAG
TILL
VATTENRÄTTSKON VENTION
opaginerad Kontrollera mot PDF
.«> r
; i j / ii'': { ■ ■ i /i <"j i i
7
i Protokoll i samband med
avgivande av ett av svenska
och norska sakkunniga utarbetat
förslag till konvention
mellan Sverige och
Norge angående vissa frågor
rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention),
hållet i Oslo
den 19 december 1928.
Närvarande:
de norska sakkunniga
f. d. generaldirektören, höiesterettsadvokaten
B. Stuevold-Hansen;
vassdrags- og flötningsdirektören
A. Hugo-Sörensen;
jämte sekreterare höiesterettsadvokaten
B. Olafsen;
de svenska sakkunniga
regeringsrådet N. Gärde;
förste byrådirektören A. Westerlind;
jämte
sekreterare hovrättsassessorn
R. Gyllenswärd.
De sakkunniga enades om att för
sina respektive regeringar framlägga
härvid fogat förslag till konvention
mellan Sverige och Norge angående
vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention).
De sakkunniga enades tillika om
att i detta protokoll skulle intagas
följande anmärkningar till nämnda
förslag.
Protokol opsatt i förbindelse
med angivelse av et av de
norske og svenske sakkyndige
utarbeidet förslag til
konvensjon mellem Norge og
Sverige om visse spörsmål
vedrörende vassdrag sr ett en
(norsk-svensk vassdrag sr ettskonvensjon)
datert Oslo den
19 ''desember 1928.
Tilstede var:
de norske sakkyndige
fhv. generaldirektör, höiesterettsadvokat
B. Stuevold-Hansen,
vassdrags- og flötningsdirektör A.
Hugo-Sörensen
med sekretaer, höiesterettsadvokat
B. Olafsen,
de svenske sakkyndige
regeringsrådet N. Gärde,
förste byrådirektör A. Westerlind
med sekretaer, hovrättsassessoren R.
Gyllenswärd.
De sakkyndige enedes om å fremlegge
for sine respektive regjeringer
vedlagte förslag til konvensjon mellem
Norge og Sverige om visse spörsmål
vedrörende vassdragsretteni (Norsksvensk
vassdragsrettskonvensjon).
De sakkyndige enedes tillike om åt
der i denne protokol skal inntas fölgende
anmerkninger til forslaget:
8
Till art. 1.
Vi ha övervägt huruvida konventionen
borde omfatta jämväl förorening
av vatten. Detta spörsmål regleras
ej genom 1905 års konvention.
Vid sådant förhållande är tveksamt
om vårt uppdrag omfattar samma
spörsmål. Lagstiftningen om förorening
av vatten är i båda rikena föga
utvecklad. Skall frågan göras till
föremål för avtal mellan rikena, bör
den ordnas genom en särskild konvention
under medverkan av på området
speciellt sakkunniga.
Till art. 2.
Art. 1 i förslaget omfattar också
överföring av vatten från ett nederbördsområde
till ett annat. Detta ger
ej anledning till någon betänklighet
såvitt rör mindre överföringar. Annat
är förhållandet med avseende å större
företag. Vi avse bär särskilt de
tid efter annan framkomna planerna
på att överföra vatten från svenskt
till norskt område över gränsen mellan
Nordland fylke i Norge samt
Norrbottens och Västerbottens län i
Sverige. I vissa fall är här fråga om
överföringar av mycket betydande
omfattning, som i långt högre grad
än andra företag kunna inverka å
förhållandena såväl i det vattendrag,
varifrån vattnet ledes, som i det vattendrag,
dit det föres, eller på den
ort, där kraftproduktionen sker. Undersökningar
och andra arbeten, som
föregå det slutliga avgörandet, kunna
på grund härav bliva mycket vidlyftiga
och av helt annan beskaffenhet
än vid vanliga företag för vattnets
reglering. Vi ha därför ansett,
att vartdera riket bör kunna fordra,
att frågor om överföring av vatten
skola göras till föremål för särskilda
Til art. 1.
Vi har overveiet hvorvidt konvensjonen
også burde omfatte forurensning
av vann. Dette spörsmål er ikke regulert
ved kon vens jonen av 1905,
hvorfor det vel er tvilsomt hvorvidt
vort mandat omfatter dette spörsmål.
Lovreglene om forurensning av vann
er lite utviklet i begge riker. Hvis
spörsmålet skal tas op mellem rikene
bör det derfor ordnes ved en egen
konvensjon under medvirken av spesielt
sakkyndige på området.
Til art. 2.
Forslagets art. 1 omfatter også
överföring av vann fra et nedbörområde
til et annet. Dette vil vsere uten
betenkelighet for mindre overföringer.
Anderledes kan det stille sig for större
foretagender. Vi tenker da spesielt
på de fra tid til annen fremkomne
planer om å överföre vann fra svensk
til norsk område på grensen mellem
Nordland fylke i Norge og Norrbottens
län og Vesterbottens län i Sverige.
Det er her tildels tale om overföringer
av meget betydelig rekkevidde,
som i langt sterkere grad enn ved
andre foretagender kan gripe inn i
forholdene både i det vassdrag, hvorfra
vannet föres vekk og i det vassdrag
hvortil det föres eller på det sted,
hvor kraften produseres. Undersökelser
og annet forberedende arbeide for
den endelige avgjörelse kan av disse
grunne komme til å bli meget vidtlöftige
og i det hele stille sig anderledes
enn ved vanlige reguleringsforetagender.
Vi har derfor funnet åt hvert av
rikene bör ha anledning til å forlange
åt spörsmål om överföring av vann
skal gjöres til gjenstand for saerskilte
forhandlinger mellem rikene, hvorved
9
förhandlingar mellan rikena, därvid
dessa icke skola vara bundna av konventionens
bestämmelser om behandlingen
av företag i övrigt.
Till art. 3.
Då i konventionsförslaget i vissa
fall hänvisas till lagen i ettdera riket,
avse vi därmed den lagstiftning,
som i allmänhet gäller för motsvarande
fall inom vederbörande rike.
Till art. 8.
De avgifter och fonder, som avhandlas
i denna artikel, avse ej avgifter
och fonder, som enligt vederbörande
rikes lag kunna fastställas
som ersättning eller till täckande av
kostnader för åtgärder till förebyggande
eller minskande av skada eller
olägenhet för allmänna eller enskilda
intressen.
Till art. 26.
I båda rikenas lagstiftning upptagas
bestämmelser angående flottningens
ombesörjande genom föreningar
av de flottande, flottningsföreningar.
De befogenheter i avseende å flottningen,
som enligt ettdera rikets lag tillkomma
dessa föreningar, avse allenast
den flottning, som äger rum i vederbörande
rike. Dessa befogenheter kunna
alltså icke utövas av flottningsförening,
som är hemmahörande i det
andra riket.
Vi äro ense om att vederbörande rike
i tillstånd till ett företag kan göra
förbehåll om ändring framdeles av bestämmelserna
rörande vattenhushållningen
till förmån för andra intressen
disse ikke skal vmre bundet av bestemmelsene
i konvensjonen om behandling
av foretagender forövrig.
Til art. 3.
Når der i forslaget til konvensjon
på forskjellige steder er henvist til
loven i et av rikene mener vi hermed
de almindelige lovbestemmelser som
gjelder for lignende forhold innen vedkommende
rike.
Til art. 8.
De avgifter og fond som er nevnt i
denne artikkel tar ikke sikte på de
avgifter og fond som efter vedkommende
rikes lov kan fastsettes som
erstatning eller til dekning av omkostninger
ved foranstaltninger til forebyggelse
eller minskning av skade eller
ulempe for almene eller private
interesser.
Til art. 26.
I begge rikers love er der inntatt
bestemmelser om flötningens gjennemförelse
ved foreninger av de flötende
(flötningsforeninger). De rettigheter
med hensyn til flötningen som ifölge
det ene rikes lov tilkommer disse foreninger
tar alene sikte på den flötning
som skjer i vedkommende rike. Disse
rettigheter kan altså ikke utöves av
en flötningsforening som er hjemmehörende
i det annet rike.
Vi er enige om åt et av rikene i sin
tillåtelse til å iverksette et foretagende
kan ta forbehold om senere endring
av vannslipning til fordel för
andre interesser enn dem for hvis
opaginerad Kontrollera mot PDF
]0
än dem, för vilkas räkning företaget
skall verkställas. Har sådant förbehåll
gjorts, äga varken de, för vilkas räkning
företaget verkställts, eller de,
som sedermera må bliva delägare i
företaget, någon rätt att göra gällande
anspråk på ersättning, därest de
till följd av den ändrade vattenhushållningen
förlora någon förmån.
Tvister mellan rikena angående konventionens
tolkning eller tillämpning
torde komma att behandlas enligt de
mellan Sverige och Norge gällande
allmänna förliknings- och skiljedomsavtalen.
Jfr konventionen den 27 juni
1924 angående upprättandet av en fast
undersöknings- och förlikningsnämnd
och konventionen den 25 november
1925 angående fredligt avgörande av
tvister.
Oslo den 19 december 1928.
N. Gärde. B. Stuevold-Hansen.
Alb. Westerlind. A. Hcgo-Sörensen.
regning foretagendet iverksettes. Hvis
sådant forbehold er tatt har de för
hvis regning foretagendet er iverksatt
eller de som senere måtte bli
eiere av det eller delta i det ikke krav
på erstatning om de som fölge av den
endrede vannslipning taper noen fordel.
Tvist mellem rikene angående konvensjonens
förståelse og anvendelse
har vi ment skulde behandles overensstemmende
med de mellem Norge og
Sverige gjeldende almindelige forliksog
voldgiftsavtaler, jfr. konvensjon av
27. juni 1924 angående oprettelse av
en fast undersökelses- og forliksnevnd,
og konvensjon av 25. november 1925
angående fredlig avgjörelse av tvister.
Oslo den 19 desember 1928.
B. Stuevold-Hansen. N. Gärde.
A. Hugo-Sörensen. Alb. Westerlind.
R. Gyllenswärd. Birger Olafsen.
Birger Olafsen. R. Gyllenswärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 L
Förslag
till
Konvention mellan Sverige och Norge
angående vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenriittskonvention).
Konventionens omfattning.
Art. 1.
1. Denna konvention avser anläggning,
arbete eller annan åtgärd i vattendrag
inom det ena riket av beskaffenhet
att därigenom vållas märkbar
förändring i vattendrag inom det andra
riket med avseende å djup, läge,
riktning, vattenstånd eller vattenmängd
eller förorsakas hinder för fiskens
gång till skada för fisket inom
detta rike.
2. Konventionen avser ock samfärdsel
och flottning i vattendrag, som
utgöra gräns mellan rikena eller som
eljest sträcka sig genom båda rikenas
områden eller som hava avlopp till sådana
vattendrag.
3. Till vattendrag hänföras i denna
konvention jämväl sjöar och andra
vattensamlingar. Anläggning, arbete
eller åtgärd, som avses i mom. 1, kallas
i denna konvention företag.
Art. 2.
Innefattar ett företag överföring av
vatten från ett nederbördsområde till
ett annat, må vartdera riket påfordra,
Förslag
till
Konvensjon mellern Norge og Sverige
om visse spörsmål vedrörende vassdragsretten(norsk-8vensk
vassdragsrettskonvensjon).
Konvensjonens omfång.
Art. 1.
1. Denne konvensjon omfatter anlegg,
arbeide eller annen foranstaltning
i vassdrag innen det ene rike
av den beskaffenhet åt derved voldes
merkbar förändring i vassdrag innen
det annet rike med hensyn til dybde,
leie, retning, vannstand eller vannmengde
eller forårsakes hinder for
fiskens gang til skade for fisket innen
dette rike.
2. Konvensjonen omfatter også
ferdsel og flötning i vassdrag som
danner grense mellern rikene eller
som för övrig faller innenfor begge
rikers områder eller som har avlöp
til sådanne vassdrag.
3. Med vassdrag forståes i denne
konvensjon også innsjöer og andre
vannsamlinger. Anlegg, arbeide eller
foran stamning som omhandlet i
pkt. 1 kalles i denne konvensjon foretagende.
Art. 2.
Omfatter et foretagende överföring
av vann fra et nedbörområde til et
annet kan hvert av rikene forlange
12
att frågan göres till föremål för särskilda
förhandlingar mellan rikena,
därvid dessa icke äro bundna av bestämmelserna
i denna konvention. Såsom
ett nederbördsområde anses hela
det område, från vilket vattnet har
gemensamt avlopp till havet.
LagtiUämpning.
Huvudregler.
Art. 3.
1. Med iakttagande av bestämmelserna
i denna konvention bedömes frågan
huruvida ett företag må äga rum
och villkoren därför enligt lagen i det
rike, där företaget skall verkställas.
2. Med avseende å förhållandet
mellan det andra riket och intressen
inom detta ävensom mellan dessa intressen
inbördes gäller lagen i detta
rike.
Likställi (/ket mellan intressen.
Art. 4.
Tillstånd till ett företag kan njeddelas
oberoende av om det strömfall
eller den fasta egendom eller det samfärdsels-
eller det flottningsintresse,
för vars räkning företaget skall äga
rum, hör till det ena eller det andra
riket.
Art. 5.
Vid bedömande huruvida ett företag
må verkställas skall hänsyn tagas till
dess verkningar inom båda rikena.
Som nytta av företaget anses dock i
allmänhet allenast nyttan för det
strömfall eller den fasta egendom eller
det samfärdsels- eller det flottningsintresse,
för vars räkning företaget
skall äga rum.
åt spörsmålet gjöres til gjenstand for
sasrskilte forhandlinger mellem rikene,
hvorunder disse ikke er bundet av
bestemmelsene i denne konvensjon.
Som et nedbörområde ansees bele det
område fra hvilket vannet bar felles
avlöp til havet.
Lovanvendelse.
Hovedregler.
Art. 3.
1. Under iakttagelse av bestemmelsene
i denne konvensjon avgjöres
spörsmålet om hvorvidt et foretagende
kan iverksettes og på hvilke vilkår
efter loven i det rike bvor det aktes
iverksatt.
2. Med hensyn til forholdet mellem
det annet rike og interesser innen
dette og mellem disse interesser
innbyrdes gjelder loven i dette rike.
Likestilling mellem interesser.
Art. 4.
Tillåtelse til et foretagende kan
meddeles uten hensyn til hvorvidt det
vannfall eller den faste eiendom eller
den ferdsels- eller den flötningsinteresse
for hvis regning foretagendet
aktes iverksatt hörer hjemme i det
ene eller det annet rike.
Art. 5.
Ved avgjörelsen av hvorvidt et foretagende
kan iverksettes skal der
tas hensyn til dets virkninger innen
begge riker. Som fordel ved foretagendet
ansees dog i almindelighet hare
fordelen for det vannfall eller den
faste eiendom eller den ferdsels- eller
den flötningsinteresse för hvis regning
foretagendet aktes iverksatt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning.
Art. 6.
Vad angår ersättning för skada och
olägenhet till följd av ett företag gäller
lagen i det rike, där skadan eller
olägenheten uppstår. I fråga om åtgärd
till förebyggande eller minskande
av skada eller olägenhet gäller lagen
i det rike, där åtgärden skall vidtagas.
Tidsbegränsning.
Art. 7.
Tillstånd till ett företag må meddelas
för bestämd tid.
Avgifter och fonder.
Art. 8.
L Vad lagen i det rike, där företaget
skall verkställas, innehåller i
fråga om skyldighet att gälda avgifter
eller nedsätta fonder, må, med
iakttagande av bestämmelserna här
nedan, tillämpas jämväl å strömfall
och annan fast egendom i det andra
riket, för vilkas räkning företaget
äger rum. Till fond, som här avses,
hänföres jämväl gottgörelse för rådigheten
över sjö, som ej i sin helhet
är underkastad äganderätt.
2. Avgifter och fonder, som avses
i mom. 1, utgå till det rike, där företaget
skall verkställas, och fastställas
med hänsyn till intressen inom detta
rike. Äro avgifter och fonder beroende
av kraftökningens storlek, lägges
till grund den kraftökning, som vinnes
genom företaget, oavsett huru stor
del därav uttages.
3. Har avgift bestämts att utgå
årligen, skall den erläggas från och
Erstatning.
Art. 6.
Hvad angår erstatning för skade
og ulempe som fölge av et foretagende
gjelder loven i det rike hvor
skaden eller ulempen opstår. Med
hensyn til foranstaltning for å forebygge
eller minske skade eller ulempe
gjelder loven i det rike hvor foranstaltningen
skal iverksettes.
Tidsbegrensning.
Art. 7.
Tillåtelse til et företagande kan
meddeles for bestemt tid.
Avgifter og fond.
Art. 8.
1. Hvad loven i det rike hvor
foretagendet aktes iverksatt inneholder
om plikt til å betale avgifter eller
avsette fond får under iakttagelse av
neden nevnte bestemmelser også anvendelse
på vannfall og annen fast
eiendom i det annet rike for hvis
regning foretagendet iverksettes. Til
fond som her nevnt regnes også godtgjörelse
for å råde over innsjö som
ikke i sin helhet er undergitt eiendomsrett.
2. Avgifter og fond som nevnt i
pkt. 1 går til det rike hvor foretagendet
skal iverksettes og fastsettes
under hensyn til interesser innen dette
rike. Er avgifter og fond avhengig
av kraftökningens störrelse
legges til grunn den kraftökning som
vinnes ved foretagendet uten hensyn
til hvor stor del derav blir tatt i
bruk.
3. Avgift som er bestemt å skulle
betales årlig, skal erlegges fra og
14
med kalenderåret etter det, då företaget
enligt av vederbörande myndighet
därom meddelad bestämmelse skall
hava fullbordats.
4. Utöver vad som följer av bestämmelserna
i denna artikel må ej
skyldighet åläggas ägare av strömfall
eller annan fast egendom i ettdera
riket att gälda avgifter eller nedsätta
fonder till det andra riket.
Kraftöverföring.
Art. 9.
Ej må skyldighet åläggas att från
strömfall i ettdera riket tillhandahålla
kraft såsom ersättning för skada eller
olägenhet eller eljest för tillgodoseende
av intressen inom det andra riket.
Delaktighet.
Art. 10.
Vad ettdera rikets lag innehåller
angående rätt eller skyldighet att taga
del i ett företag kan icke göras
gällande till förmån för eller gent
emot strömfall eller annan fast egendom
eller intresse inom det andra riket.
överenskommelse mellan intressenter
i båda rikena om deltagande i
ett företag är dock gällande, såframt
den godkännes av vederbörande myndighet
i vartdera riket.
Säkerhets ställande.
Art. 11.
Vartdera riket må fordra säkerhet
för fullgörande av de villkor, som
fastställas för ett företag, samt för
de förpliktelser, som eljest kunna följa
av detta.
med kalenderåret efter det hvori foretagendet
ifölge vedkommende myndighets
bestemmelse skal vsere fullfört.
4. Utöver det som fölger av bestemmelsene
i denne artikkel kan der
ikke pålegges eier av vannfall eller
annen fast eiendom i et av rikene å
betale avgifter eller avsette fond til
det annet rike.
Kraftöverföring.
Art. 9.
Der kan ikke pålegges plikt til fra
vannfall i et av rikene å levere kraft
som erstatning för skade eller ulempe
eller for övrig for å tillgodese interesser
i det annet rike.
Delaktighet.
Art. 10.
Hvad loven i et av rikene inneholder
om rett eller plikt til å delta
i et företagande kan ikke påberopes
til fordel for eller imot vannfall eller
annen fast eiendom eller interesse
innen det annet rike. Overenskomst
mellem interessenter fra begge
riker om fellesskap i et företagande
er dog gyldig såfremt den godkjennes
av vedkommende myndighet i
hvert av rikene.
Sikkerhetsstillelse.
Art. 11.
Hvert av rikene kan kreve säkerhet
for opfyllelsen av de vilkår som
fastsettes for et företagande og for
de förpliktelser som for övrig kan
fölge av dette.
15
Samtycke av det andra riket.
Art. 12.
1. Tillstånd till ett företag må icke
meddelas av det ena riket utan att
det andra riket lämnat sitt samtycke,
om företaget kan antagas medföra
olägenhet av någon betydelse inom
detta rike i ett vattendrags begagnande
såsom farled eller flottled eller förorsaka
hinder för fiskens gång till
skada för fisket inom sistnämnda rike
eller om företaget kan antagas där
vålla betydande rubbningar i vattenförhållandena
inom ett större område.
2. Kan företaget icke antagas
inom det andra riket äga sådana verkningar,
som i mom. 1 sägs, kan detta
rike icke motsätta sig att företaget
må verkställas.
Art. 13.
Erfordras samtycke av det andra
riket, skall frågan bedömas i överensstämmelse
med de grunder, som beträffande
anläggningar, arbeten eller
åtgärder av motsvarande beskaffenhet
gälla enligt lagen i detta rike, dock
med iakttagande av bestämmelserna i
art. 4 och 5. Ej må för samtycke uppställas
andra villkor än som angå företagets
planläggning eller förebyggande
eller minskande av skada och
olägenhet för allmänna intressen.
Förfarandet.
Ansökans ingivande.
Art. 14.
1. Ansökan om tillstånd till ett
företag ingives till vederbörande myndighet
i det rike, där företaget skall
verkställas. Därest det strömfall eller
Samtykke fra det annet rike.
Art. 12.
1. Tillåtelse til et foretagende
kan ikke meddeles av det ene rike
uten åt det annet rike har gitt sitt
samtykke bvis foretagendet kan antas
å medföre ulempe av noen betydning
innen dette rike for et vassdrags
benyttelse til ferdsel eller flötning
eller å forårsake hinder for fiskens
gang til skade for fisket innen sistnevnte
rike eller hvis foretagendet
kan antas der å fremkalle betydelige
forstyrrelser i vannforholdene innenfor
et större område.
2. Kan foretagendet ikke antas å
ha sådanne virkninger innen det annet
rike som nevnt i pkt. 1 kan dette
rike ikke motsette sig åt foretagendet
iverksettes.
Art. 13.
Er samtykke fra det annet rike
nödvendig skal spörsmålet avgjöres
overensstemmende med de grunnsetninger
som for anlegg, arbeide eller
foranstaltning av lignende art gjelder
efter loven i dette rike dog med
iakttagelse av bestemmelsene i art. 4
og 5. Der kan ikke för samtykke
stilles andre vilkår enn sådanne som
angår foretagendets planleggelse eller
forebyggelse eller minskning av
skade og ulempe för almene interesser.
Behandlingsmåten.
Innsendelse av söknad.
Art. 14.
1. Söknad om tillåtelse til et foretagende
innsendes til vedkommende
myndighet i det rike hvor foretagendet
åktes iverksatt. Hvis det
16
den fasta egendom eller det samfärdsels-
eller det flottningsintresse, för
vars räkning företaget skall äga rum,
hör till det andra riket, skall vid ansökningen
fogas detta rikes förklaring,
att från dess sida intet är att
invända mot ansökningens upptagande
till behandling.
2. Ansökningen skall vara åtföljd
av de ritningar och beskrivningar
samt innehålla de upplysningar, som
erfordras för bedömande av företagets
verkningar inom båda rikena.
3. Då ansökan inkommit till myndigheten
i det rike, där företaget skall
verkställas, skall ett exemplar av ansökningen
jämte bilagor överlämnas
till det andra riket.
Underrättelser.
Art. 15.
Vad lagen i det rike, där företaget
skall verkställas, föreskriver om ansökningens
kungörande samt om meddelanden
och inhämtande av yttranden
i anledning av ansökningen skall icke
gälla inom det andra riket. Inbyggarna
i detta skola dock på sätt vederbörande
myndighet i samma rike
anser lämpligt och genom dess försorg
underrättas om ansökningen och dess
behandling. För detta ändamål skola
erforderliga upplysningar därom tillställas
denna myndighet av vederbörande
myndighet i förstnämnda rike.
Inhämtande av upplysningar.
Art. 16.
Vartdera riket må från vederbörande
myndighet i det andra riket inhämta
de upplysningar, som erfordras för
bedömande av företagets verkningar
inom detta rike.
vannfall eller den faste eiendom eller
den ferdsels- eller den flötningsinteresse
for hvis regning foretagendet
aktes iverksatt hörer hjemme i det
annet rike skal söknaden vsere fulgt
av dette rikes uttalelse om åt der fra
dets side intet er å innvende mot åt
söknaden optas til behandling.
2. Söknaden skal vsere fulgt av
de tegninger og beskrivelser samt inneholde
de oplysninger som er nödvendig
for bedömmelse av foretagendets
virkninger innenfor begge riker.
3. Når söknaden er innkommet
til myndigheten i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt skal et eksemplar
av söknaden med bilag sendes
til det annet rike.
Underretning.
Art. 15.
Hvad loven i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt föreskriver
om söknadens kunngjörelse samt om
meddelelser og innhentelse av uttalelser
i anledning av söknaden skal
ikke gjelde innen det annet rike. Innvånere
i dette skal dog på den måte
som vedkommende myndighet i samme
rike finner hensiktssvarende og
gjennem denne myndighets forsorg
underrettes om söknaden og dens behandling.
I den hensikt skal de nödvendige
oplysninger herom tilstilles
denne myndighet av vedkommende
myndighet i förstnevnte rike.
Innhentelse av oplysninger.
Art. 16.
Hvert av rikene kan hos vedkommende
myndighet i det annet rike innhente
de oplysninger som trenges for
å bedömme foretagendets virkninger
innen dette rike.
17
Kommissionsbehandling.
Art. 17.
Vartdera riket må för sakens behandling
påkalla tillsättande av en
kommission, bestående av två, fyra eller
sex medlemmar, varav halva antalet
utses av vartdera riket.
Art. 18.
1. Kommissionen har att utreda de
frågor, som äro av intresse för båda
rikena, och kan för detta ändamål
tillkalla sakkunnigt biträde. Den fastställer
själv sin förhandlingsordning.
2. De, vilkas rätt beröres av företaget,
skola efter lämpligt kungörelseförfarande
erhålla tillfälle att inför
kommissionen bevaka sina intressen.
3. Vartdera riket bestämmer och
utbetalar arvode till de medlemmar av
kommissionen, som av riket utsetts.
Kommissionens övriga utgifter gäldas
av sökanden, men förskjutas av det
rike, som påkallat kommissionens tillsättande.
Sökanden kan åläggas att
betala lämpligt förskott eller ställa säkerhet
för dessa utgifter.
Art. 19.
1. Kommissionen har att yttra sig
om, huruvida företaget bör äga rum,
och för sådant fall, i den mån förhållandena
därtill giva anledning, utreda:
a) huru företaget bör verkställas
för att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta skada och
olägenhet, så ock vilka åtgärder kunna
anses av nöden till förebyggande
eller minskande av skada eller olägenhet
för allmänna intressen,
b) vilka bestämmelser böra meddelas
angående hushållningen med och
framsläppande av vatten,
Bihang till riksdagens protokoll 1929.
Kommisjonsbehandling.
Art. 17.
Hvert rike kan til sakens behandling
forlange nedsatt en kommisjon
bestående av to, fire eller seks medlemmer,
hvorav hvert rike opnevner
det halve antall.
Art. 18.
1. Kommisjonen skal utrede de
spörsmål som er av interesse for begge
riker og kan for dette öiemed
tillkalle sakkyndig bistånd. Den
fastsetter selv sin forretningsorden.
2. Der skal gis dem hvis rett beröres
av foretagendet anledning til
efter rimelig varsel å fremholde sine
interesser for kommisjonen.
3. Hvert rike bestemmer og utbetaler
til de av kommisjonens medlemmer
som riket har opnevnt godtgjörelse
for deres arbeide. Kommisjonens
övrige utgifter baeres av ansökeren,
men utredes forskuddsvis av
det rike som har förlängt kommisjon
nedsatt. Ansökeren kan pålegges å
betale passende forskudd eller stille
sikkerhet for disse utgifter.
Art. 19.
1. Kommisjonen skal uttale sig
om hvorvidt foretagendet bör gjennemföres
og i så fall i den utsökning
forholdene tilsier utrede:
a) hvordan foretagendet bör gjennemföres
for åt hensikten uten uforholdsmessige
omkostninger kan nåes
med minst mulig skade og ulempe
samt hvilke foranstaltninger der anses
nödvendige for å forebygge eller
minske skade eller ulempe for almene
interesser,
b) hvilke bestemmelser bör treffes
angående vannslipningen,
1 samt. 200 häft. (Nr 236.) 6
18
c) med vilka belopp afgifter skola
erläggas och fonder nedsättas enligt
bestämmelserna i art. 8,
d) huruvida överenskommelse, som
avses i art. 10, om deltagande i företaget
bör godkännas,
e) vilken säkerhet bör ställas för
fullgörande av de villkor, som fastställas
för företaget, samt för de förpliktelser,
som eljest kunna följa av
detta,
f) inom vilken tid företaget bör
vara påbörjat och slutfört,
g) för vilken tid tillståndet bör vara
gällande,
h) de ytterligare spörsmål i anledning
av företaget, som äro av intresse
för båda rikena.
2. Då kommissionens undersökning
bragts till slut, skall dess utlåtande
överlämnas till båda rikena. Vartdera
riket må från kommissionen inhämta
tilläggsförklaringar, vilka likaledes
tillställas båda rikena.
Prövningsmyndighet.
Art. 20.
Fråga huruvida för ett företag erfordras
samtycke av det andra riket
och, för sådant fall, om samtycke bör
meddelas och angående villkoren därför
avgöres av Konungen. Erfordras
samtycke och har för detta uppställts
särskilda villkor, kan jämväl i det
rike, där företaget skall verkställas,
fråga om företagets tillåtlighet och
villkoren därför avgöras av Konungen.
Tillståndets innehåll.
Art. 21.
1. Tillstånd till ett företag meddelas
av vederbörande myndighet i det
rike, där företaget skall verkställas.
c) med hvilke belöp avgifter bör
betales og fond avsettes efter bestemmelsene
i art. 8,
d) hvorvidt overenskomst som
nevnt i art. 10 om fellesskap i foretagendet
bör godkjennes,
e) hvilken sikkerhet der bör stilles
for opfyllelsen av de vilkår som fastsettes
for foretagendet og for de förpliktelser
som for övrig kan fölge
av dette,
f) innen hvilken tid foretagendet
bör vEere påbegynt og fullfört,
g) for hvilken tid tillåtelsen bör
gjelde,
h) de ytterligere spörsmål i anledning
av foretagendet som er av interesse
for begge riker.
2. Når kommisjonens undersökelser
er avsluttet skal dens uttalelse
sendes til begge riker. Hvert rike
kan innhente tilleggserklseringer fra
kommisjonen, hvilke likeledes tilstilles
begge riker.
Avgjörelsesmyndig het.
Art. 20.
Spörsmål om hvorvidt et företagande
trenger samtykke fra det annet
rike og i så fall om samtykke bör
meddeles og om vilkårene herfor avgjöres
av Kongen. Trenges samtykke
og der for sådant er opstillet vilkår
kan også i det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt spörsmål om
det kan tillätes og vilkårene derfor
avgjöres av Kongen.
Tillåtelsens innhold.
Art. 21.
1. Tillåtelse til et företagande
meddeles av vedkommende myndighet
i det rike hvor det aktes iverksatt.
19
Tillståndet skall innehålla ej mindre
de villkor, som föreskrivas av detta
rike, än även de villkor, som må hava
uppställts för det andra rikets samtycke
enligt art. 13. I tillståndet skall
tillika intagas erinran därom, att det
icke är gällande i det andra riket med
mindre sökanden av vederbörande
myndighet i detta rike inhämtat sådan
förklaring, som avses i art. 22.
2. Då slutligt beslut meddelats av
det rike, där företaget skall äga rum,
skall avskrift därav översändas till
det andra riket samtidigt med att beslutet
tillställes sökanden.
Tillståndets rättsverkan i det andra
riket.
Art. 22.
1. Då tillstånd till ett företag meddelats
och vunnit laga kraft, har sökanden
att inom 180 dagar därefter
hos vederbörande myndighet i det andra
riket inhämta denna myndighets
förklaring, att tillståndet tillkommit i
den ordning, som är föreskriven i denna
konvention. Sökes ej förklaring
inom tid, som nu sagts, må företaget
ej verkställas utan att nytt tillstånd
meddelas.
2. Därest det strömfall eller den
fasta egendom eller det samfärdselseller
det flottningsintresse, för vars
räkning tillstånd till företaget meddelats,
hör till det andra riket, må förklaring
icke lämnas med mindre beslut
meddelats rörande vad enligt art. 3
mom. 2 må bliva föreskrivet.
3. Har sådan förklaring lämnats,
åligger envar inom samma rike att
mot ersättning avstå den fasta egendom,
som erfordras, samt tåla det intrång
och den skada eller olägenhet,
Tillåtelsen skal inneholde både de
vilkår som fastsettes av dette rike
0 g de vilkår som måtte vsere stillet
for det annet rikes samtykke i henhold
til art. 13. Tillåtelsen skal tillike
inneholde forbehold om åt den
ikke gjelder i det annet rike för ansökeren
av vedkommende myndighet
1 dette rike har innhentet sådan bevidnelse
som omhandlet i art. 22.
2. Når det rike hvor foretagendet
aktes iverksatt har fattet sin endelige
beslutning skal avskrift av denne
sendes til det annet rike samtidig
med åt beslutningen tilstilles ansökeren.
Tillåtelsens rettsvirken i det annet
rike.
Art. 22.
1. Når der er meddelt tillåtelse til
et foretagende skal ansökeren innen
180 dage efter åt tillåtelsen er blitt
endelig, innhente bevidnelse hos vedkommende
myndighet i det annet rike
om åt tillåtelsen er utferdiget på
den måte som er foreskrevet i denne
konvensjon. Begjaeres ikke sådan bevidnelse
innen den nevnte tid, kan
foretagendet ikke fremmes uten ny
tillåtelse.
2. Hvis det vannfall eller den
faste eiendom eller den ferdsels- eller
den flötningsinteresse for hvis regning
tillåtelse til foretagendet er
meddelt hörer hjemme i det annet
rike kan bevidnelse ikke gis för der
er fattet beslutning om hvad der efter
art. 3 pkt. 2 vil bli foreskrevet.
3. Når sådan bevidnelse föreligger
plikter enhver innen samme rike
mot erstatning å avstå den nödvendige
grunn samt tåle de eiendomsbyrder
og den skade eller ulempe som
20
som vållas genom företaget, allt i
överensstämmelse med lagen i detta
rike.
Avgift för ansökans behandling.
Art. 23.
Skall enligt lagen i ettdera riket utgå
avgift såsom bidrag till kostnaden
för behandling av ansökningen inom
detta rike, må beloppet efter omständigheterna
nedsättas under vad eljest
kan vara bestämt.
Tillsyn och underhåll.
Art. 24.
1. Beträffande tillsyn å ett företag
och underhållet därav gäller lagen
i det rike, där företaget verkställts,
dock skall i fråga om åtgärder inom
det andra riket till förebyggande eller
minskande av skada eller olägenhet
lagen i detta rike äga tillämpning.
Båda rikenas inbyggare skola äga
samma rätt att tillvarataga sina intressen.
2. Vad angår ersättning för skada
och olägenhet, som vållas genom
bristande underhåll, gäller lagen i
det rike, där skadan eller olägenheten
uppstår.
3. Rörande hushållningen med och
framsläppande av vatten skall vad i
denna artikel stadgas med avseende å
tillsyn och underhåll äga motsvarande
tillämpning.
Nedläggande.
Art. 25.
1. Beträffande nedläggande av ett
företag gäller lagen i det rike, där
företaget verkställts. Båda rikenas inbyggare
skola äga samma rätt att tillvarataga
sina intressen. Härvid skola
voldes ved foretagendet alt overensstemmende
med loven i dette rike.
Avgift for söknadens behandling.
Art. 23.
Skal der efter loven i et av rikene
erlegges avgift som bidrag til omkostningene
ved behandling av söknaden
innen dette rike kan belöpet
efter omstendighetene nedsettes under
hvad ellers måtte vaere bestemt.
Tilsyn og vedlikehold.
Art. 24.
1. Hvad angår tilsyn med et foretagende
og vedlikehold av dette
gjelder loven i det rike hvor foretagendet
er iverksatt, dog skal for
foranstaltninger innen det annet rike
for å forebygge eller minske skade
eller ulempe loven i dette rike gjelde.
Begge rikers innvånere skal ha
samme rett til å vareta sine interesser.
2. Hvad angår erstatning for skade
og ulempe som fölge av manglende
vedlikehold gjelder loven i det rike
hvor skaden eller ulempen opstår.
3. Hvad angår vannslipningen
skal det som i denne artikkel er bestemt
om tilsyn og vedlikehold få tilsvarende
anvendelse.
Nedleggelse.
Art. 25.
1. Med hensyn til nedleggelse av
et foretagende gjelder loven i det rike
hvor foretagendet er iverksatt.
Begge rikers innvånere skal ha samme
rett til å vareta sine interesser.
21
bestämmelserna i art. 15 och 16 äga
motsvarande tillämpning.
2. Vad angår skada och olägenhet,
som vållas genom ett företags nedläggande,
skola bestämmelserna i art. 6
äga motsvarande tillämpning.
Samfärdsel och flottning.
Art. 26.
Med avseende å öppnande, bibehållande
eller begagnande av farled eller
flottled i vattendrag, varom i art. 1
mom. 2 sägs, skola vartdera rikets inbyggare
i det andra riket åtnjuta samma
rättigheter och vara underkastade
samma förpliktelser som detta rikes
egna inbyggare. Vartdera riket må
dock meddela särskilda föreskrifter om
skyldighet för inbyggare i det andra
riket att ställa säkerhet för de förpliktelser,
som åligga dem såsom flottande.
Särskilda bestämmelser.
Undersökningsarbeten.
Art. 27.
I fråga om undersökningsarbeten
som förberedelse till ett företag skola
vartdera rikets inbyggare inom det
andra riket åtnjuta samma rättigheter
och vara underkastade samma förpliktelser
som detta rikes egna inbyggare.
Tidsfrister.
Art. 28.
Skall enligt lagen i ettdera riket
något påbörjas eller fullgöras inom
bestämd tidsfrist efter det tillstånd till
ett företag meddelats, skall fristen
räknas från den tidpunkt, då sådan
förklaring, som avses i art. 22, utfärdats.
Bestemmelsene i art. 15 og 16 får
herunder tilsvarende anvendelse.
2. Hvad angår skade og ulempe
som fölge av foretagendets nedleggelse
skal bestemmelsene i art. 6 få tilsvarende
anvendelse.
Ferdsel og flötning.
Art. 26.
Med hensyn til åpning, bibehold
eller benyttelse av vassdrag som i
art. 1 pkt. 2 nevnt til ferdsel eller
flötning skal hvert rikes innvånere
nyte samme rettigheter og vaere underkastet
samme förpliktelser i det
annet rike som dette rikes egne innvånere.
Hvert av rikene kan dog
gi sasrskilte forskrifter om åt innvånere
i det annet rike skal stille säkerhet
for de förpliktelser som påligger
dem som flötende.
Forskjellige bestemmelser.
Undersökelsesarbeider.
Art. 27.
Hvad angår undersökelsesarbeider
til förberedelse av et företagande skal
hvert rikes innvånere nyte samme rettigheter
og vaere underkastet samme
förpliktelser innen det annet rike som
dette rikes egne innvånere.
Tidsfrister.
Art. 28.
Skal der efter loven i et av rikene
påbegynnes eller gjennemföres noget
innen en bestemt tidsfrist efter åt
tillåtelse til et foretagende er meddelt
skal fristen regnes fra det tidspunkt
da sådan bevidnelse som omhandles
i art. 22 er utferdiget.
22
Ombud.
Art. 29.
1. Den, som äger tillstånd till ett
företag, kan av vederbörande myndighet
i det av rikena, där han icke har
hemvist, föreläggas att utse ett av
denna myndighet godkänt ombud, som
är bosatt inom riket och som skall äga
att å hans vägnar svara vid domstolar
och hos andra myndigheter samt mottaga
meddelanden i tvister och andra
angelägenheter, som röra företaget.
Ombudets namn och adress skola anmälas
hos vederbörande myndighet i
sistnämnda rike för att kungöras för
allmänheten. Iakttages ej vad sålunda
är föreskrivet, må denna myndighet
utse ombud.
2. Har den, som idkar flottning
inom ettdera riket, icke där sitt hemvist,
skola bestämmelserna i mom. 1
äga motsvarande tillämpning, med
mindre han företrädes av en i överensstämmelse
med lagen i detta rike bildad
flottningsförening.
Verkställighet.
Art. 30.
1. Lagakraftvunnen dom eller lagakraftvunnet
utlåtande i ettdera riket
angående ett företag eller angående
samfärdsel eller flottning, som avses
i denna konvention, skall, såframt domen
eller utlåtandet kan verkställas i
detta rike och avser annat än straff,
på begäran omedelbart verkställas i
det andra riket.
2. Hade den förpliktade icke medborgarskap
eller hemvist i det rike,
där domen eller utlåtandet meddelats,
kan verkställighet ej påfordras, med
mindre han inställt sig i rättegången
eller ock stämningen i behörig tid lagligen
delgivits antingen honom person
-
Fullmektig.
Art. 29.
1. Den som har tillåtelse til et
foretagende kan av vedkommende
myndighet i det av rikene hvor han
ikke har bopel pålegges å opnevne
en av denne myndighet godkjent fullmektig
som skal vsere bosatt innen
riket og som på hans vegne svarer
for domstolene og andre myndigheter
og mottar meddelelser i tvistemål og
andre anliggender som vedrörer foretagendet.
Fullmektigens navn og
adresse skal anmeldes til vedkommende
myndighet i sistnevnte rike for å
kunngjöres for almenheten. Iakttas
ikke hvad således er foreskrevet kan
denne myndighet opnevne fullmektig.
2. Har den som flöter i et av rikene
ikke sin bopel der får bestemmelsene
i pkt. 1 tilsvarende anvendelse,
medmindre han representeres
gjennem en flötningsforening som er
dannet overensstemmende med dette
rikes lov.
Fullbyrdelse.
Art. 30.
1. Rettskraftig dom eller rettskraftig
kjennelse i et av rikene angående
et foretagende eller angående
ferdsel eller flötning som omfattes
av denne konvensjon skal, såfremt
dommen eller kjennelsen kan fullbyrdes
i dette rike og angår annet enn
straff, kunne kreves umiddelbart fullby
r det i det annet rike.
2. Hadde den forpliktede ikke
statsborgerskap eller bopel i det rike
hvor dommen eller kjennelsen er avsagt
kan fullbyrdelse ikke kreves
medmindre han har avgift möte under
rettssaken eller stevning til denne
i rett tid er lovlig forkynt enten
23
ligen eller hans enligt bestämmelserna
i art. 29 utsedda ombud.
3. Vad i mom. 1 stadgas om dom
eller utlåtande skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om annat beslut
eller fordran i ettdera riket, som enligt
lagen i detta rike må verkställas eller
utsökas såsom lagakraftvunnen dom.
4. Framställning om erhållande av
verkställighet göres och mottages i
Norge av vederbörande departement
samt i Sverige av utrikesdepartementets
rättsavdelning eller vederbörande
länsstyrelse. Vid framställningen skall
fogas bevis av den myndighet, som
gör framställningen, att domen, utlåtandet,
beslutet eller fordringen uppfyller
de här ovan stadgade villkor
för verkställighet.
5. Verkställigheten sker i vartdera
riket enligt där gällande lag. Förmånsrätt,
som enligt ettdera rikets lag
är tillagd fordran på avgifter eller
fonder, kan dock icke göras gällande.
Belopp, som inflyter, översändes till
den myndighet, som gjort framställningen.
6. Kostnadsersättning, som ålagts
den förpliktade i anledning av frågans
prövning, kan indrivas enligt reglerna
i denna artikel.
Företag utan tillstånd.
Art. 31.
Har ett företag verkställts utan tillstånd,
skola i fråga om företagets laglighet
båda rikenas inbyggare äga
samma rätt att tillvarataga sina intressen.
Sammanslutningar.
Art. 32.
Vad i denna konvention är stadgat
i fråga om rättigheter och förpliktel
-
for ham personlig eller for fullmektig
opnevnt i henhold til bestemmelsene
i art. 29.
3. Bestemmelsene i pkt. 1 om dom
eller kjennelse får tilsvarende anvendelse
på annen beslutning eller krav
i et av rikene som efter dette rikes
lov kan fullbyrdes eller inndrives på
samme måte som rettskraftig dom.
4. Begjsering om fullbyrdelse avsendes
og mottas i Norge av vedkommende
departement og i Sverige
av Utrikesdepartementets rättsavdelning
eller vedkommende lensstyrelse.
Begjaeringen skal vaere ledsaget av bevidnelse
fra den avsendende myndighet
om åt dommen, kjennelsen, beslutningen
eller kravet opfyller de
ovenfor fastsatte vilkår for fullbyrdelse.
5. Fullbyrdelsen iverksettes i
hvert rike efter der gjeldende lov.
Den fortrinsrett som i et av rikenes
lov måtte vaere tillagt inndrivelse av
avgifter og fond skal dog ikke kunne
påberopes. De belöp som innkommer
sendes til den myndighet som har
begjaert fullbyrdelsen.
6. Erstatning for saksomkostninger
som er pålagt den forpliktede i
anledning av avgjörelsen kan inndrives
efter reglene i denne artikkel.
Foretagende uten tillåtelse.
Art. 31.
Er et foretagende iverksatt uten
tillåtelse skal hvad angår dets lovlighet
begge rikers innvånere ha samme
rett til å vareta sine interesser.
Sammenslutninger.
Art. 32.
Hvad der i denne konvensjon er
fastsatt om rettigheter og forplik
-
24
ser inom ettdera riket för det andra
rikets inbyggare skall jämväl äga tilllämpning
beträffande riket och dess
kommuner samt där hemmahörande
bolag, föreningar och stiftelser. Med
kommun förstås här jämväl landsting
(fylkeskommun).
Statsföretag.
Art. 33.
Skall ettdera riket för egen räkning
verkställa ett företag, må den i konventionen
stadgade ordningen för frågans
behandling jämkas.
Ikraftträdande och giltighetstid.
Art. 34.
Denna konvention skall ratificeras,
för Sveriges del av Hans Maj:t Konungen
av Sverige under förutsättning
av svenska riksdagens bifall, och
för Norges del av Hans Maj:t Konungen
av Norge under förutsättning av
norska stortingets bifall. Ratifikationerna
skola utväxlas i ............
Art. 35.
Denna konvention träder i kraft ..
..................och gäller under
en tid av femtio år. Därest konventionen
icke senast fem år före denna tids
utgång blivit av ettdera riket uppsagd,
skall den gälla ytterligare tjugu år;
och skall den allt framgent anses förlängd
för tidsperioder av tjugu år, om
den icke senast fem år före utgången
av närmast föregående tjuguårsperiod
uppsagts. I och med ikraftträdandet
av denna konvention upphäves konventionen
den 26 oktober 1905 angående
gemensamma sjöar och vattendrag.
På anläggning, arbete eller åt
-
telser i et av rikene for det annet
rikes innvånere skal også gjelde for
riket og dets kommuner samt der
hjemmehörende selskaper, föreningar
og stiftelser. Med kommuner forståes
også fylkeskommuner (landsting).
Statsföretag ende.
Art. 33.
Når et foretagende fremmes av et
av rikene for egen regning skal den
i konvensjonen fastsatte behandlingsmåte
fölges i den utstrekning den
passer.
Ikrafttreden og varighet.
Art. 34.
Denne konvensjon skal ratifiseres
for Norges vedkommende av Hans
Majestet Norges Konge under forutsetning
av det norske Stortings samtykke
og for Sveriges vedkommende
av Hans Majestet Kongen av Sverige
under forutsetning av den svenske
Riksdags samtykke. Ratifikasjonene
skal utveksles i ..................
Art. 35.
Denne konvensjon trer i kraft ....
................ og gjelder for en
tid av femti år. Hvis konvensjonen
ikke senest fem år för utlöpet av denne
tid er opsagt av et av rikene skal
den gjelde ytterligere i tyve år og
skal den fremdeles ansees forlenget
för tidsperioder av tyve år, hvis den
ikke er opsagt senest fem år för utlöpet
av nasrmest föregående tyveårsperiode.
I og med ikrafttreden av denne
konvensjon opheves konvensjonen
av 26. oktober 1905 angående felles
innsjöer og vassdrag. På anlegg,
arbeide eller foranstaltning som er ut
-
25
gärd, som utförts eller påbörjats före
den nya konventionens ikraftträdande
eller verkställes därefter med stöd av
tidigare meddelat tillstånd, skola äldre
bestämmelser fortfarande gälla. Den
nya konventionens bestämmelser i art.
24 och 25 skola dock äga tillämpning
jämväl å sådana företag.
Oslo den 19 december 1928.
N. Gärde. B. Stuevold-Hansen.
Alb. Westerlind. A. Hugo-Sörensen
R.
Gyllenswärd. Birger Olafsen.
fört eller påbegynt för nservserende
konvensjons ikrafttreden eller iverksettes
efter denne med hjemmel i tidligere
meddelt tillåtelse skal eldre
bestemmelser fremdeles gjelde. Den
nye konvensjons bestemmelser i art.
24 og 25 får dog anvendelse også på
sådanne foretagender.
Oslo den 19 desember 1928.
B. Stuevold-Hansen. N. Gärde.
A. Hugo-Sörensen. Alb. Westerlind.
Birger Olafsen. R. Gyllenswärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
MOTIV
TILL
KONVENTION SFÖRSLAGET
29
Inledning.
Ett stort antal av den skandinaviska halvöns vattensystem berör såväl
svenskt som norskt område. Elera av dessa äro av den beskaffenhet att vattenföringen
inom ettdera riket skulle gynnsamt påverkas av regleringsåtgärder
inom det andra. Det är jämväl tydligt, att vissa åtgärder till förbättring av
vattenförhållandena i ett dylikt vattendrag icke kunna äga rum utan att intrång
vållas å egendom och intressen i det andra riket. I vissa fall kan av en
regleringsåtgärd, företagen i det ena riket, väntas uppstå fördelar för båda
rikena. Motsvarande förhållanden göra sig också gällande beträffande andra
företag inom vattenrättens område, såsom i fråga om samfärdsel och flottning
samt torrläggning av mark. Av särskild betydelse i detta hänseende är den
flottning, som sedan urminnes tid ägt rum mellan de båda rikena. Frågan
huruvida och i vad mån den politiska gränsen skall utgöra hinder för vidtagande
av sådana åtgärder, som erfordras för åstadkommande av det i ekonomiskt
och tekniskt hänseende bästa tillgodogörandet av vattenkraften i ett
visst vattendrag eller det eljest i varje särskilt fall mest ändamålsenliga ordnandet
av vattenförhållandena, är sålunda ur båda rikenas synpunkt av stor
betydelse.
Enligt allmänna folkrättsliga regler torde en stat icke äga att inom sitt
område vidtaga åtgärder av beskaffenhet att förorsaka förändring av någon
betydelse i vattenförhållandena inom en annan stat. Därutöver måste av
grundsatsen om staternas höghetsrätt över sina egna områden anses följa, att
en stat icke kan framställa anspråk att inom en annan stats område vidtaga
någon åtgärd i syfte att förändra vattenförhållandena. Skyldighet för en
stat att inom sitt område tåla eller lämna sin medverkan till åtgärder av nu
antydd beskaffenhet kan följaktligen grundas allenast på överenskommelse staterna
emellan.
Avtal mellan två eller flera stater med avseende å internationella vattenförhållanden
ha tidigt förekommit. Dock avsågos därmed till en början huvudsakligen
reglering av fiskets eller sjöfartens intressen eller frågor, som därmed
äga samband. Spörsmålet om tillgodogörande av vattenkraften i gemensamma
vattensystem har av lätt insedda skäl först på senare tid blivit föremål
för någon större uppmärksamhet. En redogörelse för vissa överenskommelser,
underhandlingar och förslag i detta ämne har såsom bilaga fogats vid betänkandet
(s. 61).
Folkrättsliga
regler.
30
1905 års
konvemion.
Vad angår förhållandet mellan Sverige och Norge innefattar den med sistnämnda
rike den 26 oktober 1905 avslutade konventionen angående gemensamma
sjöar och vattendrag ett ordnande av vissa vattenrättsliga spörsmål de
båda länderna emellan.
Konventionens huvudstadganden återfinnas i dess båda första artiklar. Enligt
art. 1 skall, då fråga uppstår att inom det ena rikets område uppdämma,
sänka eller uttappa sjö, bygga i vattendrag, bortleda vatten ur vattendrag eller
vidtaga annan åtgärd för dess förändring till djup, läge eller riktning, med
hänsyn till rättigheten att vidtaga sådan åtgärd, detta rikes lag komma till
användning, ändå att åtgärden kan utöva inverkan på vattenförhållandena inom
det andra riket. Emellertid må enligt art. 2 åtgärd ej vidtagas i det ena
riket utan det andra rikets medgivande, om den genom ändring i vattenförhållandena
inom detta rike skulle åstadkomma avsevärt hinder i ett vattendrags
begagnande som flottled eller farled eller eljest verka betydande rubbningar
i vattenförhållandena inom ett större område.
Med dessa bestämmelser torde ha åsyftats, att vid bedömande av en åtgärds
tillåtlighet hänsyn i första hand skall tagas till dess verkningar inom det rike,
där åtgärden skall verkställas. Enligt båda rikenas lagstiftning är i allmänhet
tillåtligheten av sådan åtgärd beroende därav, att vid jämförelse mellan
nyttan och skadan den förra finnes vara i viss omfattning övervägande. Om
nyttan inom det rike, där åtgärden skall verkställas, icke i den omfattning,
som föreskrives i detta rikes lag, överstiger skadan, må åtgärden i regel icke
tillåtas. Till stöd för densamma torde alltså icke kunna åberopas den nytta,
som kan uppkomma i det andra riket. Härav följer att, om den nytta, som
kan åberopas till stöd för ett företag, uteslutande hänför sig till det andra riket,
företaget icke kan mot skada i det egna landet komma att tillåtas. Däremot
framstår det som mera ovisst vilken betydelse bör tilläggas den i det andra
riket uppkommande skadan. Enligt en tolkning, som vinner stöd i ett uttalande
av föredragande departementschefen vid konventionens framläggande till
antagande av riksdagen, skulle vid det egna rikets prövning av företagets tilllåtlighet
såsom hinder för företaget kunna åberopas jämväl skada i det andra
riket. Sådan skada skulle alltså enligt denna uppfattning kunna tilläggas betydelse
såväl vid denna prövning som ock vid den prövning, som det andra riket
har att verkställa enligt art. 2. Enligt en annan tolkning skulle skadan
uteslutande komma i beaktande i samband med prövning enligt art. 2. I detta
sammanhang skall ej upptagas frågan åt vilkendera tolkningen bör givas företräde.
Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga därom att, såvitt angår
nyttan av företaget, ej heller vid det andra rikets prövning enligt art. 2
någon skyldighet föreligger att taga hänsyn till nyttan inom samma rike. Än
mindre innefattar denna artikel något beaktande av företagets verkningar —
nyttiga eller skadliga — inom det rike, där företaget skall verkställas.
I fråga om villkoren för en åtgärds vidtagande med hänsyn till motstående
intressen stadgar konventionen, likaledes i första artikeln, att inbyggarna i det
andra riket skola erhålla samma tillfälle att bevaka sin rätt, som under motsvarande
förhållanden tillkommer inbyggarna i det rike, där åtgärden skall
31
äga rum, så ock i övrigt i fråga om alla villkor för åtgärdens vidtagande njuta
samma rätt som dessa.
I denna bestämmelse innefattas bl. a. sakägares rätt till ersättning för skada
till följd av åtgärden. Lagen i det rike, där åtgärden äger rum, skall äga tilllämpning
jämväl i fråga om sådan skada, som uppstår i andra riket. Verkställes
åtgärden inom svenskt område, skall alltså skadan, även vad angår norsk
egendom, bestämmas enligt svenska vattenlagens regler. Och i omvänt fall
skola norsk lags bestämmelser lända till efterrättelse jämväl med avseende å
skada på egendom i Sverige. Det kan alltså inträffa, att ägare av egendom i
ettdera riket, som lider skada, förlust eller intrång på grund av någon åtgärd
i ett gemensamt vattendrag, får sitt därigenom uppkomna anspråk bedömt efter
olika lagstiftning, allt efter som åtgärden verkställes inom det ena eller det
andra riket.
Båda ländernas vattenlagstiftning innehåller numera föreskrifter i ändamål
att tillgodose vissa statliga, sociala eller lokala intressen av mera allmän natur.
Sålunda stadgas bland annat skyldighet att erlägga avgifter och att tillhandahålla
kraft. Ifrågavarande bestämmelser ha upptagits i respektive länders
lagstiftning först efter 1905. Konventionens avfattning erbjuder vid detta
förhållande icke någon säker ledning för bedömande av frågan om sådana
bestämmelsers tillämplighet.
Vad det processuella förfarandet angår bestämmes detta enligt art. 1 av det
lands lag, där åtgärden skall verkställas. Inbyggarna i det andra riket skola
erhålla samma tillfälle att bevaka sin rätt, som under motsvarande förhållanden
tillkommer inbyggarna i det rike, där åtgärden skall äga rum. Detta rikes
lagstiftning skall alltså vara avgörande i fråga om kungörelseförfarande och
dylikt. Även sakägare i andra riket äro hänvisade att bevaka sina anspråk
hos förstnämnda rikes myndighet och, sedan målet utretts, ankommer på denna
att avgöra de särskilda rättsägarnas anspråk, oavsett huruvida de hänföra
sig till ena eller andra riket. Ehuru den nu angivna regeln enligt sin avfattning
i konventionen är undantagslös, torde dock på grund av sakens egen natur
därtill böra knytas en viktig begränsning. Enligt allmänna folkrättsliga regler
torde gälla, att en främmande statsmyndighet icke kan utan särskilt tillstånd
inom en annan stats territorium utöva offentlig verksamhet. Sådant tillstånd
kan icke anses inneslutet i konventionen. I överensstämmelse härmed
torde svensk domstol icke äga att inom norskt område utöva någon dömande
verksamhet såsom avhållande av syn, upptagande av vittnesbevisning el. dylikt.
Då emellertid den svenska domstolen har att avgöra jämväl norska rättsägares
anspråk, förutsättes härför, att den erforderliga utredningen tillhandahålles
domstolen vid dess sammanträden inom svenskt område. Förhållandena gestalta
sig uppenbarligen på motsvarande sätt i fråga om de norska myndigheternas
verksamhet.
Förutom de i art. 1 och 2 upptagna bestämmelserna, för vilkas innehåll redogörelse
nu lämnats, upptager konventionen föreskrifter, i art. 3 om samfärdsel
(farled) och flottning (flottled) i vattendrag, i art. 4 angående konventionens
tillämplighetsområde, i art. 5 om konventionens giltighetstid och i art. 6
32
Riktlinjer för
omarbetning
av 1905 års
konvention.
om avgörande av tvister angående konventionens tolkning och tillämpning.
Konventionens stadganden i dessa ämnen skola icke i detta sammanhang göras
till föremål för behandling.
Vid en omarbetning av 1905 års konvention inställer sig i främsta rummet
frågan, huruvida konventionen numera motsvarar de intressen och berättigade
anspråk, som i båda länderna göra sig gällande i fråga om gränsvattendragens
utnyttjande. Härvid må till en början erinras hurusom, sedan nämnda konvention
avslöts, utnyttjandet av vattendragen särskilt för kraftalstring varit föremål
för en ständig, alltjämt fortgående utveckling. I denna utveckling är särskilt
att uppmärksamma den stora betydelse för vattenkraftens ekonomiska
tillgodogörande, som tillkommer vattnets uppmagasinering i naturliga eller
konstgjorda sjöbassänger och den därigenom möjliggjorda regleringen av vattenframrinningen
i ett vattendrag. Dessa sjöbassänger, som måste utväljas
med hänsyn såväl till föreliggande naturförhållanden som ock till ekonomiska
och tekniska betingelser i övrigt för genomförande av regleringens syfte, äro
understundom belägna på långt avstånd från de strömfall, där kraften skall uttagas.
Det är därför helt naturligt, att i de vattensystem, som korsa gränsen, de
för en vattenreglering lämpade bassängerna ej sällan äro att finna på en annan
sida av densamma än åtminstone den övervägande delen av de strömfall, en sådan
reglering skulle komma till godo. Såsom exempel må åberopas de förslag,
som framkommit om reglering av Fämundsjön till förmån för vattenfall i Klarälven1
samt av de på svensk sida belägna källflödena till Neaälven1 2 till gagn
för strömfall längre ned i vattendragets norska del.
Även om företag av nu antydd art redan vid tiden för konventionens tillkomst
tilldragit sig ett ej obetydligt intresse, hade dessa spörsmål dock ännu
icke upptagits till mera ingående behandling i någotdera landets lagstiftning.
En sådan behandling har sedermera kommit dem till del i Sverige genom 1918
års vattenlag och i Norge genom 1911 års »lov om vassdragsreguleringer i industrielt
öiemed». Det är därför ej ägnat att väcka förvåning att vid utarbetande
av 1905 års konvention detta slag av företag lämnats relativt obeaktat.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen utgår 1905 års konvention
från den förutsättningen, att de åtgärder, som skola verkställas, och det intresse,
som de äro till nytta, avse samma land. En uppdämning verkställes på
svenskt område till förmån för ett nedanför beläget svenskt strömfall. Företagets
tillåtlighet bedömes enligt svensk lag med hänsyn till nyttan av företaget
här i riket. Beträffande företagets inverkan å norska intressen är med
konventionens utgångspunkt allenast de skadegörande verkningarna av betydelse.
Ett enhetligt eller samlat bedömande av företagets verkningar — så
1
Fallhöjden i Klarälven mellan Fämundsjön och Vänern uppgår till omkring 620 m. därav omkring
370 m. tillhör Norge.
2 Neaälven upprinner å svenskt område i närheten av Sylfjällen samt har sitt utlopp i Trondhjemsfjorden.
Fallhöjden å norskt område uppgår till omkring 830 m. Enligt en uppgjord regleringsplan
skulle å svenskt område bildas en dammsjö av betydande omfattning. Nyttan av regleringen
skulle så gott som uteslutande tillfalla norska strömfall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
väl nyttiga som skadliga — inom bada länderna rymmes icke i konventionens
bestämmelser.
Vid en omarbetning av 1905 års konvention måste enligt vår mening som en
huvudgrund fasthallas, att ett sadant enhetligt bedömande, som nu antytts, såvitt
möjligt främjas. Endast därigenom kan ernås ett allsidigt avvägande av
ett företags allmänt ekonomiska betydelse. Genom denna ståndpunkt torde
icke några rent nationella intressen behöva eftergivas eller sättas i fara. Ej
sällan är ett företag av nu ifrågavarande art till gagn för intressen inom båda
länderna. I varje fall är ej bär fråga om att en fördel, som eljest skulle stått det
ena landet till buds, genom företaget överflyttas till det andra. Kommer företaget
icke till stånd, blir följden den, att det ena, understundom båda rikena,
gå miste om den nytta, företaget skulle ha medfört. En förutsättning är uppenbarligen,
att de intressen, som lida men av företaget, beredas fullt vederlag
och detta vare sig dessa intressen äro av rent ekonomisk eller mera allmän
eller social innebörd.
Den nu antydda grundtanken för en omarbetning av konventionen står i god
överensstämmelse med de strävanden, som under senare tid gjort sig alltmera
gällande i samarbetet mellan folken. På vattenrättens område ha dessa strävanden
kommit till uttryck bland annat i det genom Nationernas förbund utarbetade
förslaget till internationell konvention angående tillgodogörande av
vattenkraften i sådana vattendrag, vilka ha sitt lopp genom eller åtskilja ett
flertal stater. Samma tanke ligger också till grund för flera av de konventioner
rörande vattenrättsliga förhållanden, som på senare tid avslutats. I detta
sammanhang må särskilt erinras om dels den mellan Nordamerikas Förenta Stater
och Canada den 11 januari 1909 ingångna konventionen rörande utnyttjande
av de mellan sagda länder belägna gränsvattnen, dels ock konventionen den
10 april 1922 mellan Danmark och Tyskland angående vissa gränsvattendrag.
Intet torde vara naturligare än att jämväl i förhållandet mellan den skandinaviska
halvöns båda folk, som förenas genom så många band av ekonomisk och
ideell natur, denna samförståndstanke omsättes i verklighet.
Ett upptagande av grundsatsen om intressenas likaberättigande, oavsett vilket
land de än tillhöra, behöver icke medföra någon rubbning i de huvudregler
rörande vartdera landets prövningsrätt i fråga om ett företags tillåtlighet,
vartill 1905 års konvention anslutit sig. Denna prövning kan som hittills
tillkomma det land, där företaget verkställes, enligt detta lands lag, dock att
behörig hänsyn tages till företagets verkningar — såväl nyttiga som skadliga
— jämväl i det andra landet. Ej heller möter något hinder att, såsom skett i
art. 2 av 1905 års konvention, i vissa fall tillägga det andra riket befogenhet
att ur dess synpunkter överväga, huruvida medgivande till företaget bör lämnas.
Jämväl denna prövning bör dock uppenbarligen ske med beaktande av
företagets verkningar inom båda länderna.
Det är å nu antydda grunder, som det av oss utarbetade konventionsförslaget
blivit uppbyggt. Huvudregeln att det lands lag, där företaget skall verkställas,
äger tillämpning i fråga om företagets tillåtlighet och därtill anknutna
villkor upptages i art. 3 mom. 1. Denna regel kompletteras genom de i art. 4
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 200 häft. (Nr 286.) 7
34
Gemensam
kommission
för vissa frågors
utredning.
och 5 återgivna bestämmelserna om likställighet mellan intressen inom båda
länderna. Stadgandet i art. 2 av 1905 års konvention om medgivande från det
andra rikets sida som villkor för ett företag i vissa fall motsvaras av föreskrifterna
i art. 12 och 13 om samtycke från detta rikes sida. I art. 13 har tillika
intagits den grundläggande bestämmelsen, att denna prövning skall ske i överensstämmelse
med det andra rikets lagstiftning för motsvarande fall, varjämte
tillika erinrats därom att stadgandena i art. 4 och 5 om likställighet mellan intressen
skola iakttagas jämväl vid denna prövning.
Därest, såsom skett i konventionsförslaget, konventionen bygges å den
grundsatsen, att vartdera riket har att vid sin prövning taga hänsyn till företagets
verkningar inom båda länderna, inställer sig frågan huru den härför
erforderliga utredningen skall, såvitt angår det andra riket, kunna åvägabringas.
Onekligen ligger den utvägen nära till hands att låta prövningsmyndigheten
i det ena landet utsträcka sina undersökningar jämväl till det andra landets
område. Mot en sådan lösning talar emellertid den redan förut berörda folkrättsliga
grundsatsen, att ett lands myndigheter icke må inom ett annat land
utöva någon offentlig verksamhet. Härtill kunna läggas vissa praktiska olägenheter.
Ett lands myndigheter kunna icke i sin verksamhet i ett annat land
påräkna den auktoritativa ställning i förhållande till inbyggarna som det egna
landets myndigheter. De besitta ej heller den ingående kännedom om det
andra landets samfundsliv och dess allmänna ekonomiska förhållanden, som
vid avvägande och utjämnande av intressemotsättningarna å nu ifrågavarande
område är av så stor betydelse. På dessa skäl kan den nu antydda utvägen
för frågans lösning icke förordas.
I några av de konventioner, som under senare tid avslutats, har behandlingen
av för två länder gemensamma frågor angående de vattenrättsliga förhållandena
överlämnats åt en särskild kommission, sammansatt av representanter
från de båda länderna. Detta tillvägagångssätt har kommit till användning
uti de förut nämnda konventionerna mellan Förenta Staterna och Canada samt
mellan Tyskland och Danmark. Enligt vår åsikt torde också på denna väg
en lämplig lösning av denna fråga kunna ernas. För materialets hopsamlande
och frågans enhetliga behandling torde de fördelar, som en gemensam kommission
erbjuder, vara omisskännliga. I överensstämmelse med denna uppfattning
har i konventionsförslaget upptagits bestämmelser om en för båda länderna
gemensam kommission, bestående av representanter till lika antal från
vartdera landet.
Ett spörsmål, vartill i detta sammanhang återstår att intaga ståndpunkt,
är huruvida kommissionen skall tilläggas beslutande eller allenast utredande
och rådgivande befogenhet. För den förra utvägen, som valts i de nyssnämnda
båda konventionerna, tala otvivelaktigt starka skäl. Den önskvärda enhetligheten
i frågornas avgörande skulle härigenom i hög grad säkerställas. Såsom
redan antytts ha vi dock icke ansett oss böra förorda denna lösning. Ett överflyttande
å kommissionen av den bestämmanderätt, som enligt 1905 års konvention
tillkommer vartdera riket, skulle helt visst för mången framstå som
opaginerad Kontrollera mot PDF
ett alltför långt gående ingrepp i en stats höghetsrätt. Ett sådant ingrepp
framstode ej heller som nödvändigt för att syftet med kommissionsbehandlingen
skulle nås, då genom sin auktoritativa och sakkunniga sammansättning
kommissionen i varje fall skulle vara tillförsäkrad erforderligt inflytande.
Skulle beslutanderätt tilläggas kommissionen, måste denna givas en fastare
och måhända tyngre organisation än som eljest vore påkallat, varjämte det
icke kunde undvikas att nog så invecklade bestämmelser måste meddelas angående
förfarandet inför kommissionen. Av dessa skäl, som synas oss böra
godtagas, ha vi stannat vid, att kommissionen erhåller allenast utredande och
rådgivande befogenhet.
Bestämmelserna om kommissionsbehandling upptagas i konventionsförslaget
uti art. 17, 18 och 19. Kommissionen skall tillsättas i varje fall, då det
av någotdera. riket påyrkas. Allt efter frågans omfattning samt dess mer
eller mindre invecklade beskaffenhet kan kommissionen bestå av sex, fyra
eller två medlemmar. Avgörandet tillkommer uppenbarligen det rike, som
önskar högsta antal. Att kommissionsbehandlingen icke gjorts obligatorisk
för alla fall, har sin grund däri, att åtskilliga av de företag, som falla under
konventionen, äro av den enkla beskaffenhet, att deras behandling av kommission
vore onödigt omständlig och kostsam. För den enskilde ha dessa kostnader
visserligen lättats genom den i art. 18 intagna bestämmelsen, att arvoden
till kommissionens ledamöter erläggas av vederbörande stat, men uppenbarligen
är det ur allmänt ekonomisk synpunkt av betydelse, att kommissionsbehandlingen
begränsas till mera omfattande eller invecklade fall. I detta
sammanhang må erinras därom, att konventionen jämväl anvisar en annan utväg
för införskaffande av erforderlig utredning. Enligt art. 16 må vartdera
riket från vederbörande myndighet i det andra riket inhämta erforderliga upplysningar
för bedömande av företagets verkningar inom sistnämnda rike.
Enligt 1905 års konvention gäller, utan annan begränsning än som kan följa Villkoren
av dess art. 2, jämväl i fråga om villkoren för ett företag lagen i det rike, där ^or ett f6reta9- företaget skall verkställas. Även under konventionens förutsättning, att det
intresse, för vars räkning företaget äger rum, tillhör samma rike som det, där till varje land
företaget skall verkställas, torde denna bestämmelse i vissa fall erbjuda avse- sarskilt
värda svårigheter i tillämpningen. Detta förhållande skall emellertid först
sedermera upptagas till behandling. I det följande skall i första hand undersökas
det i 1905 års konvention icke avsedda fallet att ifrågavarande intresse
tillhör ett annat rike än det, varest företaget skall verkställas. Uppenbart är,
att jämväl för detta fall vissa frågor rörande villkoren för företaget äro av den
för båda rikena gemensamma betydelse, att de böra behandlas och avgöras i
samband med själva tillåtligheten till företaget. Till sådana villkor äro att
hänföra omfattningen av företaget och dess närmare planläggning, anordningar
för tillgodoseende av för båda rikena gemensamma farleds-, flottleds- eller
fiskeintressen, åläggande av särskilda skyldigheter i avseende å allmänna eller
därmed jämställda intressen att fullgöras från det ena riket till det andra,
vattenhushållningen, eventuell samverkan mellan intressen från båda rikena,
36
Skadeersättningar.
tiden för företagets påbörjande och slutförande. Vissa andra frågor äro däremot
av den natur att de röra vartdera riket särskilt. Till denna grupp hör
uppenbarligen huruvida ägaren av ett strömfall, vilken verkställer en reglering
i det andra landet, har att tillhandahålla kraft åt bygden eller till kommuner
eller staten inom sitt hemland samt om avgifter eller andra förpliktelser
böra åläggas honom för tillgodoseende av intressen inom detta ävensom angående
samverkan med andra inom landet belägna strömfall eller andra intressen.
Att frågor av nu antytt slag icke lämpligen kunna eller böra avgöras enligt
ett annat lands lag och av ett annat lands myndigheter ligger utan vidare i
öppen dag. Deras ordnande är uppenbarligen en inre angelägenhet, som icke
kan anses beröra det andra landet. I överensstämmelse med denna uppfattning
har ock i förslagets art. 3, — förutom det i mom. 1 intagna stadgandet
om tillämpningen å företaget av lagen i det rike, där företaget skall verkställas,
— i mom. 2 såsom huvudregel införts den bestämmelsen, att det andra rikets
lag skall gälla med avseende å förhållandet mellan detta rike och intressen
inom samma rike ävensom mellan dessa intressen inbördes.
Vid den redogörelse för innehållet i 1905 års konvention, som lämnats i det
föregående, har framhållits, att under uttrycket »alla villkor för åtgärdens
vidtagande» jämväl innefattades skadeersättningar o. dyl. Dessa frågor skola
alltså enligt 1905 års konvention bedömas enligt lagen i det rike, där åtgärden
skall verkställas. I processuellt hänseende innebär denna bestämmelse, att
dylika frågor handläggas och avdömas av den myndighet, som enligt åtgärdslandets
lag är därtill behörig, d. v. s. i fråga om en åtgärd, som vidtages å
svensk sida av svensk domstol och beträffande en åtgärd å norskt område av
vederbörande norska myndighet. Detta sätt för frågans behandling står visserligen
i överensstämmelse med i vårt land för närvarande gällande processuella
regler. Enligt dessa torde i nu förevarande fall den ort, där den skadegörande
åtgärden verkställes, vara avgörande för domstolens behörighet. I
mera moderna processlagar har dock numera i stor utsträckning företräde givits
åt domstolen i den ort, där skadan uppstått. Hur denna fråga lämpligen
bör ordnas inom ett särskilt lands processystem, får dock uppenbarligen icke
uteslutande vara avgörande i avseende å förhållanden av internationell natur.
Ett anspråk å ersättning för skada, som uppstår eller kan väntas uppstå
till följd av en i ett vattendrag företagen eller ifrågasatt åtgärd, förutsätter
för att kunna bifallas dels ett fastställande av orsaksförhållandet mellan åtgärden
och den påstådda skadan och dels ett konstaterande av skadans omfattning
och en därpå grundad uppskattning av densamma. Vad angår det först
antydda spörsmålet torde otvivelaktigt domstolen i den ort, där åtgärden vidtages,
i allmänhet äga den större sakliga kompetensen, under det att i fråga
om skadans konstaterande och dess uppskattning med kanske ännu starkare
skäl företräde bör givas åt domstolen i den ort, där skadan uppstår. För denna
utredning erfordras så gott som undantagslöst i de mål, varom här är fråga,
a.tt domstolens uppfattning grundas på dess egen omedelbara iakttagelse.
Då det gäller ersättning för skada, vållad genom en i ett annat land vidtagen
åtgärd, äger domstolen i åtgärdslandet beträffande det andra landet icke till
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
gang till detta bevismedel utan dess avgörande måste i denna del grundas å
iakttagelser, vilka först i andra hand bringas inför domstolen. Utredningen
blir härigenom mera omständlig och invecklad samt till sitt värde ojämn och
osäker. Uppenbarligen skulle också, särskilt vid mera omfattande företag,
kostnaderna väsentligt ökas. De nu antydda olägenheterna kunna enligt vår
mening endast i ringa mån uppvägas av de fördelar, som må ligga däri, att
den ur bevisningssynpunkt i allmänhet mindre krävande uppgiften i fråga om
orsaksförhållandets konstaterande skulle anförtros åt domstolen i det land,
där åtgärden vidtages. Härtill kommer, vad särskilt angår skadans uppskattning,
att domstolen i det sistnämnda landet knappast kan antagas äga den ingående
kännedom om det andra landets ekonomiska förhållanden, som erfordras
för ett riktigt bedömande av denna fråga och som i varje fall måste förutsättas
i högre grad vara för handen hos det egna landets myndigheter.
Därest sålunda redan processuella skäl kunna anföras till förmån för den
ståndpunkten, att ersättning för skada bör bedömas enligt det lands lag, där
skadan uppstår, synes jämväl ur materiellt rättslig synpunkt företräde böra
givas åt denna ståndpunkt. Enligt denna tillförsäkras den skadelidande, att
skadan bedömes enligt samma grunder som för motsvarande fall gälla enligt
landets lag och av den myndighet, som eljest har att handlägga liknande anspråk
— något som helt naturligt för den skadelidande framstår såsom en
säkrare garanti för ett riktigt avgörande. Denna synpunkt torde ej böra underskattas,
då det gäller företag, som ofta medföra avsevärt intrång i andras
rättigheter och där fördelen av företaget ej sällan tillföres ett annat land än
det, som drabbas av företagets menliga verkningar. Yad särskilt angår till - lämpningen i förevarande fall av norsk lag inom svenskt område skulle en
sådan tillämpning vara mindre fördelaktig jämväl av den anledningen, att enligt
svensk lag ersättningen i regel utgår med en förhöjning av 50 procent,
under det att denna förhöjning enligt norsk lag i allmänhet är begränsad till
25 procent. Onekligen skulle det framstå som egendomligt, därest vid ett
företag, som verkställdes utom landet, ersättningen skulle utgå med lägre belopp
än som eljest, då det gäller ett företag inom landet, kunnat ifrågakomma.
Den nya regel i fråga om skadeersättningars bedömande, som sålunda bör
meddelas, har influtit i art. 6 av konventionsförslaget, där det stadgas, att vad
angår ersättning för skada och olägenhet till följd av ett företag gäller lagen
i det rike, där skadan eller olägenheten uppstår.
Bland de villkor, som kunna knytas till tillståndet till ett företag, ingå, så- Statliga och
som redan antytts, enligt båda ländernas lagstiftning jämväl sådana, som av- männa ''inse
tillgodoseende av vissa statliga och andra allmänna intressen. Villkor av treasens tiiidenna
art utgör enligt den svenska vattenlagen skyldighet att tillhandahålla °0(i0been''iekraft
åt kringliggande bygd, att vara underkastad nyprövning samt att utgiva
avgifter. Motsvarande åligganden enligt norsk lag äro skyldighet att avstå
kraft till norska staten och norska kommuner, att till norska staten efter viss
tids förlopp överlåta anläggningarna (inlösnings- och hemfallsrätt för norska
staten) samt att erlägga avgifter till den norska staten och norska kommuner.
38
Här inställer sig frågan om och i vilken utsträckning åtgärdslandets lag bör i
nu förevarande hänseende äga tillämpning jämväl med avseende å det andra
landet. Vid en å svenskt område företagen reglering av t. ex. Neaälvens källflöden
till förmån för nedanför i vattendraget belägna norska strömfall skulle,
med en undantagslös tillämpning av åtgärdslandets lag, den svenska vattenlagen
gälla ej allenast i fråga om tillgodoseende av intressen av nu ifrågavarande
slag, som äro anknutna till svenskt område, utan jämväl beträffande rent norska
intressen av motsvarande innebörd. Redan i det föregående (se s. 36) har
framhållits, att en sådan anordning icke kan anses lämplig. Enligt stadgandet
i art. 3 mom. 2 skall ock i detta fall norsk lag äga tillämpning. Däremot synes
det ingalunda oriktigt att då, såsom i det anförda exemplet, ett företag
verkställes inom det ena landet till förmån för och av intressenter inom det
andra skyldighet kan åläggas dessa intressenter att bereda det land, där företaget
verkställes och som i första hand och ej sällan till övervägande del utsättes
för företagets menliga följder, skäligt vederlag jämväl för intrång eller
olägenheter av social eller mera allmän innebörd. För intressemotsättningarnas
utjämnande torde det vara av den allra största betydelse att — samtidigt som
den grundsatsen fasthålles, att företag av nu antytt slag såvitt möjligt underlättas
— det jämväl noga tillses, att alla de intressen, som beröras av företaget,
beredes åtminstone i allt väsentligt lika god ställning som enligt det egna landets
lag skulle under motsvarande förhållanden kommit dem till del.
I överensstämmelse med denna uppfattning har i konventionsförslagets
art. 8 intagits bestämmelse därom att, vad angår avgifter och fonder, skyldighet
att erlägga eller nedsätta sådana kan till förmån för intressen inom det
land, där företaget verkställes, åläggas strömfall och fast egendom i det andra
riket, för vilkas räkning företaget äger rum. Frågan härom skall bedömas
enligt företagslandets lag, dock med vissa av praktiska hänsyn betingade
jämkningar.
I detta sammanhang uppkommer spörsmålet, huruvida icke en motsvarande
skyldighet borde kunna åläggas strömfall och fast egendom i det land, där företaget
verkställes, till förmån för intressen inom det andra landet. En närmare
undersökning av de fall, då ett sådant åläggande skulle komma i fråga,
ger emellertid vid handen, att något praktiskt behov därav icke kan anses föreligga,
detta särskilt med hänsyn därtill att de menliga verkningarna av ett
regleringsföretag i så väsentlig grad äro samlade kring själva regleringsbassängen.
Till förebyggande av varje missförstånd har konventionsförslagets
art. 8 erhållit en sådan avfattning, att därav uttryckligen framgår att nu ifrågavarande
skyldighet att erlägga avgifter och nedsätta fonder kan åläggas
allenast till förmån för det land, där företaget verkställes. Frågan huruvida
sådan skyldighet kan läggas å egendom i det andra landet till förmån för intressen
inom samma land beröres däremot icke av bestämmelserna i art. 8 utan
är, som redan antytts, att bedöma enligt huvudregeln i art. 3 mom. 2.
I båda ländernas lagstiftning föreskrives, under vissa förutsättningar, skyldighet
för ägaren av en kraftanläggning att leverera kraft, enligt norsk lag
till stat och kommun, enligt den svenska vattenlagen till den omgivande byg
-
39
den. Att i detta fall vederbörande lands lag skall gälla i fråga om kraftanläggningar
och intressen inom samma land följer omedelbart av huvudreglerna
i art. 3. Emellertid återstår i detta sammanhang frågan, huruvida kraftöverföring
för nu angivna ändamål skall kunna äga rum från det ena landet
till det andra. Med hänsyn till de invecklade spörsmål, som i samband med
en dylik överföring kräva sin lösning, och då frågan icke torde vara av större
praktisk betydelse, ha vi stannat vid, att en dylik överföring av kraft mellan
länderna icke må åläggas med stöd av konventionen. Bestämmelse härom har
upptagits i art. 9. Regeln har utsträckts att omfatta kraftöverföring som ersättning
för skada och olägenhet.
Enligt norsk lag är i allmänhet koncessionen till ett regleringsföretag till
sin giltighet begränsad till viss tid. Efter denna tids förlopp är anläggningens
ägare skyldig att, om det påfordras, utriva anläggningen och återställa de
förut rådande vattenförhållandena eller ock att underkasta sig ny koncession
å anläggningen, eventuellt dess övertagande av norska staten. Jämväl enligt
den svenska vattenlagens regler kan ett regleringsföretag efter förloppet av en
bestämd tid bliva föremål för nyprövning och i samband därmed underkastas
vissa nya förpliktelser. Sträcka sig dessa förpliktelser utöver ett visst, i lagen
bestämt mått, är emellertid en strömfallsägare, som tillgodogör sig nyttan
av regleringen, tillförsäkrad ersättning av statsmedel. I jämförelse med dessa
bestämmelser äro den norska lagens stadganden väsentligt strängare. En norsk
strömfallsägare skulle, vid en inskränkning i hans regleringsrätt i samband
med nyprövningen, kunna tillerkännas ersättning av svenska staten; av en
svensk strömfallsägare skulle i motsvarande fall något dylikt anspråk icke
kunna riktas mot den norska staten. Då det måste anses uteslutet, att för nu
ifrågavarande fall skulle kunna utverkas någon eftergift i den norska lagstiftningens
allmänna ståndpunkt till dessa spörsmål, torde jämväl å svensk sida
böra öppnas utväg för en tidsbegränsning av tillståndet. Bestämmelse härom
har upptagits i art. 7. Vid eu tillämpning av denna bestämmelse, som
måste anses innebära en starkare begränsning av anläggningsägarens rätt än
som skulle följa av föreskrifterna om nyprövning, har förutsatts, att dessa
sistnämnda icke komma till användning.
En fråga, som i båda ländernas lagstiftning gjorts till föremål för ingående
behandling, är den om samverkan mellan intressen av samma eller likartad
natur för åvägabringande av ett företag. Särskilt för vattenregleringamas del
är denna fråga av stor betydelse. Enligt norsk lag gäller som allmän regel,
att en strömfallsägare, som tillgodogör sig regleringsnyttan, icke kan undandraga
sig att bidraga till företagets kostnader. Den svenska vattenlagens
ståndpunkt är i viss mån en annan. Enligt vattenlagen göres en åtskillnad
mellan företag med och utan tvångsdelaktighet. För att en tvångsreglering
skall komma till stånd fordras, att sökanden och de, som förenat sig med
sökanden, äga majoritet i förhållande till den nytta, som företaget medför.
Vid nyttans beräkning äro torrläggnings- och vattenkraftsintressena likställda.
Under nu angivna förutsättning äro samtliga mark- och strömfallsägare, som
Samverkan
mellan intressen.
40
ha båtnad av företaget, skyldiga att taga del i detsamma. Det inbördes förhållandet
ordnas mellan samtliga intressenter på ett för framtiden bindande
sätt i samband med tillståndet till företaget, dock inträder i vissa fall, särskilt
beträffande vattenkraftsbåtnad, icke skyldighet att erlägga bidrag till
företaget, förrän den vunna båtnaden tillgodogöres. Vid en frivillig reglering
har sökanden icke någon rätt att påkalla andras deltagande i företaget.
Däremot kan strömfalls- eller markägare, som har intresse i företaget, icke
förvägras, ens mot sökandens bestridande, att ansluta sig till företaget. Enligt
såväl svensk som norsk lagstiftning gäller, att intressenterna i företaget
bilda en sammanslutning, en förening, för skötseln av gemensamma angelägenheter.
Det torde utan vidare vara uppenbart, att en samverkan mellan intressenter
från båda länderna i vissa fall skulle vara av stor betydelse jämväl vid de
företag, som falla under konventionens tillämpning. Att 1905 års konvention
saknar varje bestämmelse härom, är endast i överensstämmelse därmed,
att konventionen överhuvud taget icke beaktar den nytta ett företag medför
utom det land, där företaget verkställes. Med den ståndpunkt konventionsförslaget
intager i denna fråga låge det otvivelaktigt närmast, om en samverkan
kunde ordnas mellan samtliga de intressen, som ha gagn av ett förelaS>
vilketdera landet de än tillhöra. Med hänsyn till de väsentliga skiljaktigheter,
som föreligga mellan de båda ländernas lagstiftning, inställa sig
emellertid härvid stora svårigheter. Av denna anledning torde det icke vara
tillrådligt att på denna punkt utsträcka tillämpningen av det ena landets lag
jämväl till det andra landet. En annan utväg vore att för dessa företag skapa
självständiga, av vartdera landets lagstiftning oberoende rättsregler. Jämväl
detta ^alternativ har varit föremål för undersökning utan att denna dock lett
till något godtagbart resultat. Förutom de formella svårigheterna ha härtill
bidragit vissa rent sakliga betänkligheter. Det har sålunda framhållits som
ett alltför långt gående ingrepp i den enskildes rätt om en annan stats medborgare
skulle kunna tvinga honom till deltagande i ett företag utom hans eget
hemland. Ett sådant förhållande skulle lätt kunna framkalla intressemotsättningar
och stridigheter, desto mindre önskvärda som de rörde medborgare från
olika stater och därför alltid bleve av mera ömtålig natur. Därest verklig
intressegemenskap förelåge mellan intressenter från båda länderna, skulle med
a 1 sannolikhet dessa själva finna med sin fördel bäst överensstämmande att
go villigt sammansluta sig. Intet hindrade för övrigt, att i vartdera landets
lagstiftning infördes stadgande därom, att en intressent alltid ägde enligt de
grunder, som galla enligt landets lag, påkalla deltagande i företaget av andra
intressenter i hans eget hemland. Om intressenter från båda länderna förenat
sig om företaget, skulle vardera intressenten inom sitt land kunna framställa
yrkande därom och på detta sätt, utan någon uttrycklig föreskrift, en mera
omiattande samverkan ernås.
Da de synpunkter, som sålunda framhållits, icke torde sakna berättigande,
kar i iorslagets art. 10 intagits bestämmelse därom, att vad ettdera rikets lag
innehaller angående rätt eller skyldighet att taga del i ett företag icke kan
41
göras gällande till förman för eller gentemot strömfall eller annan fast egendom
eller intresse i det andra riket. Därtill har emellertid fogats, att överenskommelse,
som träffats mellan intressenter i båda rikena om deltagande i ett
företag, är gällande, såframt den godkännes av vederbörande myndighet i vartdera
riket.
Enligt 1905 års konvention gäller som undantagslös regel att jämväl den Do, processuformella
behandlingen sker efter det rikes lag, som är tillämplig å det ma-el,a ]ö£?mn''
teriella rättsförhållandet. Denna grundsats har i stort sett iakttagits också skU akti
i det föreliggande förslaget. Innan närmare redogöres för de jämkningar, som heter^i båda
på denna punkt vidtagits i förslaget, torde böra något erinras om de regler,U lassom
enligt vartdera rikets lagstiftning härutinnan gälla. Enligt norsk lag 9 ''
är förfarandet i allmänhet uppdelat dels å en rent administrativ prövning, tillkommande^
den högsta statsmyndigheten, Konungen, och utmynnande i fall
av bifall till sökandens framställning uti koncession å företaget, och dels, beträffande
vissa spörsmål av övervägande rättslig natur, å rättslig behandling
av en särskild synerätt, skjönn. Beträffande företag av enklare eller mindre
omfattande beskaffenhet kan dock jämväl den administrativa delen av frågan
i vissa fall prövas av synerätt. De olika prövningsskedena äro, i de fall då
den administrativa prövningen tillkommer Konungen, från varandra helt fristående.
Först då Konungen meddelat sin koncession å företaget, kan den
rättsliga prövningen inför synerätten vidtaga. Till den administrativa delen
av prövningen höra frågor angående företagets tillåtlighet och planläggning,
dämning och vattenhushållning ävensom de egentliga koncessionsvillkoren såsom
koncessionens tidsbegränsning, avgifter till stat och kommun, tillhandahållande
av kraft, o. s. v. Den rättsliga behandlingen inför synerätten avser
särskilt ersättningsfrågor men även ordnandet av företagets förhållande till
farleds- och flottledsintressen.
Enligt den svenska vattenlagen har vattendomstolen att pröva samtliga de
frågor, saväl administrativa som rent rättsliga, vilka sammanhänga med ett
företag. Understundom tillkommer dock jämväl enligt vattenlagen en viss
prövningsrätt Konungen. I särskilda i lagen angivna fall skola vissa frågor
rörande ett företags tillåtlighet och dess förhållande till allmänna intressen underställas
Konungens avgörande. Denna Konungens prövningsrätt är dock
inordnad i själva domstolsförfarandet. Ansökningsmålet anhängiggöres alltid
hos vattendomstolen och, sedan Konungen meddelat sitt beslut, återupptager
vattendomstolen behandlingen för att, med tillämpning av detta beslut, i ett
sammanhang avgöra samtliga de frågor, av vilka företaget är beroende.
Enligt föreliggande förslag, liksom 1905 års konvention, skall ansökan om Myndighet,
tillstånd till ett företag ingivas till vederbörande myndighet i det rike, där ansötol^kaii
företaget skall verkställas (art. 14). Denna myndighet är, i fråga om företag ins*vas- Förå
norskt område, i allmänhet vederbörande norska departement och, beträf-hTatdUnV’6
fande företag inom Sverige, vattenrättsdomaren i vederbörande vattendomstol.
För det fall, att det strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdsels-
eller det flottningsintresse, för vars räkning företaget skall äga rum,
42
Samtycke från
det andra
riket. Kommisaionsbehandling.
Prörnings
myndigheter.
tillhör det andra riket, skall vid ansökningen fogas detta rikes förklaring, att
från dess sida intet är att invända mot ansökningens upptagande till behandling.
Denna bestämmelse är föranledd därav att, då av sökandens hemland i
detta fall kan komma att framställas krav å samtycke från dess sida till företaget,
på detta sätt redan från början utgallras sådana företag, som ur landets
synpunkt icke äro önskvärda, och sålunda en onödig omgång skall kunna
undvikas. Den myndighet, till vilken ansökan ingivits, har att ägna densamma
den behandling, som i allmänhet är föreskriven för ansökningar av motsvarande
art. Enligt den svenska vattenlagen skall sålunda, efter eventuell
komplettering av ansökningshandlingarna, kungörelse i allmänhet utfärdas,
sakägare underrättas, yttrande från myndigheter inhämtas o. s. v. Enligt 1905
års konvention, tolkad efter dess ordalydelse, skulle i fråga om ansökningens
kungörande m. m. det egna landets lag tillämpas jämväl inom det andra landet.
Då emellertid ett sådant tillvägagångssätt skulle stöta på hart när oöverstigliga
praktiska svårigheter, har i förslagets art. 15 intagits bestämmelse därom,
att sådant kungörande skall ske av resp. lands myndigheter, vilka för
detta ändamål skola av den myndighet, till vilken ansökningen ingivits, erhålla
erforderliga upplysningar rörande ansökningen och dess behandling hos
sistnämnda myndighet.
Under det att ansökningen sålunda i det land, där företaget skall verkställas,
undergår förberedande behandling, har det andra landets myndighet, till
vilken ett exemplar av ansökningen jämte bilagor översänts, att å sin sida
vidtaga vissa åtgärder. Sålunda erfordras i första hand utredning, huruvida
företaget inom detta land har sådana verkningar, att krav på dess samtycke
till företaget bör framställas. Av bestämmelsen i art. 12 följer, att innan besked
härom inkommit till ansökningsmyndigheten, denna icke kan meddela
tillstånd till företaget. Eramställes krav å samtycke, torde i allmänhet detta
vid mera omfattande företag förknippas med en begäran om frågans behandling
av kommission (art. 17—19). Yrkande om kommissionsbehandling kan
ock framställas av företagslandet.
Sedan kommissionen avgivit utlåtande till båda rikena, har i första hand det
rike, som framställt krav å samtycke, att, eventuellt efter förhandlingar mellan
rikena, fatta ståndpunkt till frågan, huruvida samtycke bör lämnas och för
sådant fall, vilka betingelser böra uppställas för detsamma.
Enligt art. 20 skall alltid prövningen av fråga angående det andra rikets
samtycke tillkomma rikets högsta statsmyndighet. Vägras samtycke, har
frågan därmed förfallit. Sedan meddelande härom lämnats den myndighet,
där ansökan är anhängig, avslås ansökningen. Har samtycke meddelats, utan
att därtill knutits något särskilt villkor, återupptages behandlingen hos ansökningsmyndigheten,
som därefter meddelar sitt slutliga beslut. År ater
samtycke givet allenast under vissa villkor, tillkommer det i första hand den
högsta statsmyndigheten i företagslandet, även om denna enligt landets lag
i motsvarande fall icke är ansökningsmyndighet, att taga ställning till de
därigenom uppkomna frågorna. Detta övervägande kan utmynna i, att den
fortsatta behandlingen utan vidare överlämnas till ansökningsmyndigheten,
opaginerad Kontrollera mot PDF
men, i den mån förhållandena anses påkalla det, kunna frågor rörande företagets
tillåtlighet och därmed sammanhängande villkor avgöras av Konungen
och först därefter den fortsatta behandlingen överlämnas till ansökningsmyndigheten.
Ur båda rikenas synpunkt har det ansetts av betydelse fastställa,
att avgörandet i dessa fall å ömse sidor tillkommer den högsta statsmyndigheten.
Själva tillståndet till företaget skall emellertid alltid meddelas
av ansökningsmyndigheten, givetvis med iakttagande av de villkor för företaget,
som må ha uppställts av vartdera riket (art. 21).
I och med att tillstånd meddelas till ett företag, eventuellt efter samtycke
av det andra riket, äro emellertid icke samtliga frågor, som angå företaget,
slutbehandlade. Sålunda innefattar den prövning, som enligt den nu lämnade
redogörelsen föregår tillståndets meddelande, icke någon behandling av frågor,
som avses i art. 3 mom. 2 och röra förhållandet mellan det andra riket och
intressen inom detta ävensom dessa intressen inbördes. Slutligen återstå vissa
rent rättsliga frågor, som enligt art. 6 äro hänvisade till behandling enligt
vartdera rikets lag. I nu angivna hänseenden är alltså en komplettering av
tillståndet nödvändig för att detsamma må kunna tilläggas rättsverkan i det
andra riket. I detta syfte har i art. 22 upptagits föreskrift om skyldighet för
sökanden att inhämta det andra rikets förklaring att tillståndet tillkommit i
överensstämmelse med konventionen. I samband med förklarings avgivande
bör uppenbarligen den ytterligare prövning äga rum, som ankommer på det
andra riket.
1905 års konvention innehåller icke några regler angående verkställbarhet
inom det ena riket av beslut, meddelat av domstol eller annan myndighet i det
andra riket. Med konventionens utgångspunkt att det intresse, för vars räkning
företaget påkallades, alltid tillhörde samma land som det, där företaget
skulle verkställas, gjorde sig behovet av sådana regler ej heller gällande i högre
grad. Sökandens skyldigheter i förhållande till såväl det egna som det andra
landets inbyggare grundade sig på beslut av hemlandets myndigheter. Beslutens
verkställbarhet inom sökandens hemland var alltså utan vidare given.
Enligt konventionsförslaget gestalta sig förhållandena väsentligt annorlunda.
Ett företag kan verkställas inom det ena riket till förmån för egendom
eller intresse inom det andra. Sökandens hemland och det land, enligt
vars lagstiftning ansökningen skall behandlas, komma i detta fall ej längre
att sammanfalla. Även för det fall, att företaget påkallas till förmån för
intresse eller egendom i samma land som det, där företaget skall verkställas,
föreligger motsvarande förhållande såvitt angår ersättning för skada, som inom
det andra landet uppstår till följd av företaget. Sådan ersättning skall nämligen
enligt förslagets art. 6 bedömas enligt det sistnämnda landets lag. Behovet
av bestämmelser, varigenom verkställigheten av det ena landets beslut
inom det andra landet såvitt möjligt underlättas, torde alltså vara oavvisligt.
För detta ändamål har visserligen i förslagets art. 11 upptagits ett stadgande
om rätt för vartdera riket att kräva ställande av säkerhet. Det torde emellertid
vara tydligt att genom ett sådant stadgande endast delvis kan tillgodoses
nu angivna syfte. I varje fall skulle, om enbart i denna bestämmelse skulle
Tillståndets
rättsverkan
i det andra
riket.
Verkställighet.
Övriga bestämmelser.
44
sökas garantier för fullgörandet av sökanden ålagda förpliktelser, dess tilllämpning
bliva för sökanden i hög grad betungande, i det att säkerhets ställande
skulle påfordras i större omfattning än som eljest varit nödvändigt.
Starka skäl föreligga sålunda jämväl ur sökandens egen synpunkt, att utväg
öppnas för omedelbar verkställighet.
De bestämmelser, som härom meddelas i konventionen, innefatta dels skyldighet
för den, som erhållit tillstånd till ett företag och som har sitt hemvist
i ettdera riket, att inom det andra riket utse ombud, som äger att å hans vägnar
svara vid domstolar och hos andra myndigheter (art. 29), dels ock föreskrifter
angående omedelbar verkställighet under vissa villkor av dom, utlåtande
eller därmed likställd urkund i det andra riket (art. 30). För den närmare
redogörelsen av bestämmelsernas innehåll hänvisas till motiveringen under
de särskilda artiklarna.
De bestämmelser angående samfärdsel och flottning i vattendrag, som meddelats
i 1905 års konvention, ha, med mindre jämkningar, upptagits jämväl i
föreliggande förslag. Yad angår flottningen har dock, enligt vad som kommit
till vår kännedom, vissa intressekonflikter uppstått, för vilkas biläggande bestämmelserna
i 1905 års konvention knappast äro tillräckliga. Detta omdöme
gäller särskilt flottningen av virke mellan de båda rikena och dess ordnande på
ett sådant sätt, att ej onödiga kostnader åsamkas de flottande. För detta syfte
erfordras uppenbarligen en nära samverkan mellan flottningsintressen på ömse
sidor. Det är att hoppas att en sådan samverkan kan ordnas på frivillighetens
väg. I varje fall torde, innan dessa ömtåliga spörsmål göras till föremål för
konventionsreglering, ytterligare erfarenhet böra avvaktas.
I förslaget upptagas slutligen föreskrifter angående tillsyn å och underhåll
av företag samt företags nedläggande. Dessa äro i huvudsak byggda på
grundsatser, för vilka tidigare redogjorts. I avdelningen »Särskilda bestämmelser»
ha -—- förutom stadgandena om ombud och verkställighet, varför tidigare
redogjorts — influtit kompletterande föreskrifter i en del ämnen. Konventionens
ikraftträdande och tillämpning i förhållande till äldre bestämmelser
avhandlas i dess slutartikel, art. 35.
45
De särskilda artiklarna.
Art. 1 och 2.
Vid en revidering av föreskrifterna i 1905 års konvention har till en början
synts lämpligt att något annorlunda än vad tidigare skett bestämma tillämplighetsområdet
för konventionen. Enligt den avfattning, 1905 års konvention
erhållit, är dess tillämplighet i första hand beroende av, huruvida åtgärden
skall vidtagas i ett gemensamt vattenområde. Såsom gemensamma anses enligt
art. 4 sjöar och vattendrag, som utgöra gräns mellan rikena eller som eljest
sträcka sig genom båda rikenas områden eller som hava avlopp till sådana
sjöar och vattendrag.
Däremot är enligt konventionen icke av omedelbar betydelse, huruvida åtgärden
såsom sådan har någon inverkan å vattenförhållandena inom det andra landet.
En följd härav är a ena sidan, att konventionen formellt omfattar även
åtgärder, vilka sakna verkningar utom det egna landet, samt å andra sidan att
den enligt sin ordalydelse ej är tillämplig å en åtgärd, som vidtagits i ett annat
vattenområde än som enligt konventionen är att anse som gemensamt, även
om åtgärden skulle medföra verkningar inom det andra landet. Då enligt vad
tidigare utvecklats det nu framlagda förslaget till skillnad från 1905 års konvention
icke låter hela det vattenrättsliga avgörandet falla under lagstiftningen
i det rike, där en åtgärd skall äga rum, har det varit ofrånkomligt att begränsa
tillämpningen av konventionens bestämmelser till sådana åtgärder, som
inverka på vattenförhållandena inom båda rikenas områden. Däremot har det
ansetts riktigast att lata konventionen omfatta alla inom det ena riket i ett vattendrag
vidtagna åtgärder, som äga sådan inverkan. Enligt förslaget är alltså
konventionen tillämplig t. ex. i fråga om överföring av vatten mellan två vattensystem,
vilka i sin helhet äro belägna på var sin sida av riksgränsen.
Den allmänna förutsättningen för att å en åtgärd, motsvarande enligt förslagets
terminologi ett företag, konventionen skall vara tillämplig är, att därigenom
vållas märkbar förändring av vattenförhållandena i vattendrag inom
det andra riket. Uttrycket återfinnes i 2 kap. 20 § vattenlagen. I olikhet med
vattenlagens men överensstämmande med den norska vattenlagstiftningens terminologi
hänföras till vattendrag jämväl sjöar och andra vattensamlingar. På
denna punkt har emellertid skett en utvidgning i förhållande till 1905 års konvention.
Ett inom det ena riket verkställt företag kan medföra hinder för
fiskens vandringar till eller från det andra riket, även om det inom sistnämnda
rike icke förorsakar någon ändring av vattenförhållandena. Sålunda kan genom
Konventionens
omfattning.
46
en dammbyggnad uppgången av ål eller lax till det andra riket förhindras. Med
hänsyn till fiskerinäringens stora betydelse har ansetts önskvärt att jämställa
sådant hinder med inverkan å vattenförhållandena. Tydligt är emellertid, att
hindret måste äga sin grund i anläggning, arbete eller annan åtgärd i ett vattendrag.
Med avseende å de fall, då ett vattendrag utgör transportväg mellan rikena
antingen för samfärdseln eller för flottningen, har skäl icke ansetts föreligga
att frångå den ståndpunkt, som intages av 1905 års konvention.
Av den avfattning, som art. 1 mom. 1 erhållit, framgår, såsom redan erinrats,
att därunder faller jämväl överföring av vatten antingen inom samma nederbördsområde
eller från ett nederbördsområde till ett annat. Denna fråga
har föranlett ett särskilt uttalande i det i samband med förslagets avgivande
uppsatta protokollet (se s. 8 f.). På de grunder, som där angivas, har i art. 2
upptagits en bestämmelse av innehåll, att beträffande företag, som avse överföring
av vatten från ett nederbördsområde till ett annat, vartdera riket kan
påfordra att frågan därom göres till föremål för särskilda förhandlingar mellan
rikena, därvid dessa icke äro bundna av konventionens bestämmelser.
Såsom framgår av andra artikelns avfattning avses icke med densamma det
fall, att överföringen sker mellan vattendrag inom samma nederbördsområde.
Till ett och samma nederbördsområde räknas hela det område, från vilket vattnet
har gemensamt avlopp till havet.
Art. 3.
LagtiUämp- Beträffande de i denna artikel upptagna huvudreglerna hänvisas till den allmn?''
männa motiveringen.
Huvudregler. Yad angår innebörden av 1 mom. må framhållas att företagslandets lag icke
därigenom göres omedelbart tillämplig jämväl i avseende å det andra riket och
de till detta anknutna intressen. Om och i vad mån en sådan utsträckt tilllämpning
skall äga rum, är att bedöma med stöd av konventionens bestämmelser
i övrigt. Av betydelse härutinnan äro särskilt föreskrifterna i art. 4 och 5.
I vissa fall har med hänsyn till frågans betydelse ansetts böra uttryckligen
utsägas att företagslandets lag icke äger tillämpning i avseende å det andra
riket. Exempel härpå erbjuda, förutom artikelns andra moment, art. 6, 9
och 10.
I enstaka fall torde kunna uppstå tvekan, huruvida ett företag är att hänföra
till det ena eller andra landet. Avgörande betydelse torde härvid böra
tilläggas de åtgärder, genom vilka den åsyftade inverkan å vattenförhållandena
åvägabringas. Att i detta sammanhang icke skall tagas hänsyn till åtgärder,
som allenast avse förebyggande eller minskande av skada, ligger i sakens natur
och framgår jämväl av art. 6 andra punkten.
Art. 4 och 5.
Likställighet Dessa artiklar ansluta sig till huvudregeln i art. 3 mom. 1. Deras innebörd
mellan in- ~ vid bedömande av ett företags tillåtlighet prövningsmyndigheten har
pressen *
att, med bortseende från den politiska gränsen, betrakta företaget som en en
-
47
het. Intressen inom det ena eller det andra riket skola härvid tilläggas samma
vikt och betydelse. Enligt andra punkten i art. 5 gäller dock härvid en viss
begränsning. Vad angår företagets nyttiga verkningar skall nämligen hänsyn
i allmänhet tagas allenast till nyttan för de intressen, för vilkas räkning
företaget äger rum. De indirekta fördelar, som kunna tillföras intressen, från
vilka initiativet till företaget icke utgått, komma i regel icke i beaktande. Stadgandets
avfattning utesluter emellertid icke att hänsyn kan tagas jämväl till
sådan fördel eller till företagets särskilda betydelse ur allmän synpunkt.
Såväl i art. 5 som i flera av de följande artiklarna återfinnes uttrycket »det
strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdsels- eller det flottningsintresse,
för vars räkning företaget äger rum». Med uttrycket åsyftas den, som
i egenskap av sökande ställt sig som initiativtagare. Till sökande bör uppenbarligen
hänföras jämväl den, som i den ordning art. 10 föreskriver förenat sig
med sökanden om företagets utförande. En sådan ställning tillkommer däremot
icke den, som enligt ettdera rikets lagstiftning ålagts skyldighet att taga
del i företaget. Med konventionens utgångspunkt är frågan därom en vartdera
rikets egen inre angelägenhet, som är utan betydelse för tolkningen av nu
ifrågavarande bestämmelse.
Art. 6.
Vad angår första punkten i denna artikel hänvisas till den allmänna mo- Ersättning,
tiveringen.
Enligt andra punkten skola frågor om åtgärder till förebyggande eller minskande
av skada i anledning av ett företag behandlas enligt lagen i det rike,
där åtgärden skall vidtagas. Sådan fråga kan uppkomma såväl i samband med
bedömandet av företagets tillåtlighet som ock därefter. I förstnämnda fall
upptages föreskrift därom i tillståndet till företaget, vad det andra landet angår
på grund av de villkor, som må ha uppställts för detta lands samtycke
(jfr art. 13). Är fråga om en åtgärd till förekommande av skada för en enskild
sakägare synes spörsmålet härom lämpligen böra behandlas i samband
med övriga ersättningsfrågor. Så gott som undantagslöst torde också det land,
där den förebyggande åtgärden skall vidtagas, vara detsamma, som det, där
skadan kommer att uppstå. Skulle så icke vara förhållandet, har det likväl
ansetts riktigare att hänskjuta avgörandet till åtgärdslandets lag.
Art. 7.
Beträffande denna artikel hänvisas till den allmänna motiveringen.
Art. 8.
Tidsbegräns
ning.
Till avgifter och fonder, som avses i denna artikel, torde böra å svensk sida Avgifter och
hänföras fiskeavgifter, som omnämnas i 2 kap. 10 §, regleringsavgifter enligt fonder4
kap. 14 § samt vattendomstolsavgifter enligt 11 kap. 95 § vattenlagen. Beträffande
sistnämnda avgifter upptager dock förslaget i art. 23 en särskild
bestämmelse. Enligt den norska reguleringsloven kunna avgifter utgå och
fonder nedsättas till förmån för norska staten och norska kommuner (§ 11),
48
för fattigvård och understöd åt arbetare och deras familjer (§ 12 p. 7), samt
för främjande av jordbruk och fiske (§ 12 p. 8). Med avgift har likställts gottgörelse,
som enligt reguleringslovens § 13 skall utgå för rådigheten över sjö,
som icke i sin helhet är underkastad äganderätt.
Beträffande tolkningen av uttrycket »för vilkas räkning företaget äger
rum» hänvisas till vad som yttrats under art. 4.
Såsom i den allmänna motiveringen utvecklats har ansetts, att de i denna
artikel avsedda avgifter och fonder skola utgå till det rike, där företaget skall
verkställas. Bestämmelse härom har upptagits i 2 momentet. Med uttrycket
åsyftas uppenbarligen allenast att angiva hemortslandet för de intressen, till
förmån för vilka ifrågavarande skyldigheter kunna åläggas, däremot ej att
giva någon regel om vilken äger att uppbäTa avgifterna eller förvalta de nedsatta
fonderna.
En synpunkt, som vid bestämmande av avgifters och fonders storlek torde
vara av betydelse, synes i detta sammanhang icke böra förbigås. De förhållanden,
som enligt vartdera landets lagstiftning i allmänhet ligga till grund för detta
bestämmande, hänföra sig i förevarande fall såväl till företagslandet som ock
till det andra landet. Vid en vattenreglering äro sålunda, vad angår företagets
aktiva sida, de naturliga betingelserna för själva regleringsåtgärden att
finna inom det land, där företaget skall verkställas, varemot förutsättningen
för regleringsnyttans tillgodogörande, fallhöjden, tillhör det land, där strömfallet
är beläget. Jämväl företagets passiva verkningar fördela sig på båda
länderna. Det ligger i sakens natur, att dessa förhållanden icke kunna lämnas
obeaktade vid avvägandet av ifrågavarande skyldigheters omfattning. I
förslaget ha dessa synpunkter kommit till uttryck i stadgandet i 2 mom., att
avgifter och fonder skola fastställas med hänsyn till intressen — såväl aktiva
som passiva —- inom det rike, där företaget skall verkställas. Huruvida med
hänsyn till intressen inom det andra riket skyldigheter av nu ifrågavarande
slag skola åläggas är, såsom framhållits i den allmänna motiveringen, en detta
rikes egen inre angelägenhet.
Den i 2 mom. intagna regeln om beräkning av kraftökningen innebär, att
till grund för densamma skall läggas det belopp i naturkraft, vars uttagande
möjliggöres genom regleringen, oberoende av huruvida större eller mindre del
därav verkligen tillgodogöres.
Genom stadgandet i 4 mom. har åläggandet av avgifter och fonder att utgå
från det ena riket till det andra uttryckligen begränsats till de i 1 mom. angivna
fall. Såsom framhållits i det vid förslagets avgivande uppsatta protokollet
avser denna begränsning dock icke avgifter och fonder, som enligt vederbörande
rikes lag kunna fastställas såsom ersättning eller till täckande av
kostnader för åtgärder till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet
för allmänna eller enskilda intressen. Det torde vara uppenbart, att
begränsningen ej heller åsyftar sådana kostnader för det allmänna, som äro
omedelbart föranledda av arbeten å anläggningarna såsom för polisbevakning,
samlingslokaler för arbetarna och dylikt (jfr norska reguleringslovens
§ 12 p. 4).
opaginerad Kontrollera mot PDF
4!)
Art. 9.
Beträffande denna artikel hänvisas till den allmänna motiveringen.
Art. 10.
Bestämmelserna i denna artikel avse, såsom framhållits i den allmänna motiveringen,
huruvida en intressent inom det ena riket äger rätt eller skyldighet
att taga del i ett företag, varom fråga väckts av en intressent inom det andra
riket. En sådan samverkan kan enligt denna artikel grundas uteslutande på
överenskommelse mellan intressenterna. Däremot innebär stadgandet icke
någon begränsning av den rätt, som enligt ettdera rikets lagstiftning må förefinnas
för en intressent inom detta att påkalla deltagande i företaget av andra
intressenter inom samma rike.
En överenskommelse mellan intressenter från båda rikena skall, för att bliva
gällande, godkännas av vederbörande myndighet i vartdera riket. Stadgandet,
som äger motsvarighet i båda ländernas lagstiftning, har upptagits i syfte
att bereda tillfälle till en granskning av överenskommelsens lämplighet och
fullständighet. Att överenskommelsen, sedan sådant godkännande erhållits,
är bindande jämväl mot framtida ägare, torde ligga i sakens natur.
Art. 11.
Med hänsyn till omfattningen av de förpliktelser, som kunna komma att
åläggas i samband med ett företag gent emot ettdera riket eller intressen inom
detta, har i denna artikel upptagits en bestämmelse om säkerhets ställande.
■Vad angår det rike, där företaget skall verkställas, torde stadgandet komma
till användning företrädesvis i sådana fall, då det intresse, för vars rökning
företaget äger rum, tillhör det andra riket. Beträffande sistnämnda rike har
stadgandet omvänt sin förnämsta betydelse för det fall, att nyss angivna intresse
hänför sig till företagslandet.
Har från någotdera riket framställts krav å säkerhet, innefattas häri uppenbarligen
ett villkor, utan vars fullgörande företaget icke må verkställas.
Art. 12 och 13.
Dessa artiklar motsvara art. 2 i 1905 års konvention. Beträffande de förhållanden,
som må föranleda framställande av krav å samtycke från det andra
rikets sida, ansluter sig art. 12, med vissa jämkningar, till nämnda konvention.
I överensstämmelse med de synpunkter, som gjort sig gällande vid avfattningen
av art. 1 mom. 1 i förslaget, har emellertid fisket tillerkänts en
med övriga intressen lika berättigad ställning. Stadgandet i art. 13 om de
grunder, som skola iakttagas vid samtyckeprövningen, saknar motsvarighet i
1905 års konvention. Enligt denna artikel skall frågan därom bedömas på
samma sätt som om samtyckelandet haft att, med tillämpning av sin egen lagstiftning,
meddela tillstånd till företaget. Att emellertid härvid bestämmelserna
i art. 4 och 5 om likställighet mellan intressen inom båda rikena skola
iakttagas, ligger i öppen dag.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 200 häft. (Nr 286.)
Kraftöver
föring.
Delaktighet.
Säkerhets
ställande.
Samtyckt.
8
50
Förfarandet.
Ansökans
ingivande.
Under
rättelser.
I 1905 års konvention upptages icke någon bestämmelse om, huruvida för
samtycke må uppställas särskilda villkor. I konventionens avfattning torde
dock icke ligga något hinder därför. Till denna uppfattning ansluter sig ock
stadgandet i art. 13 av förslaget. Vid sådant förhållande har det emellertid
ansetts vara av betydelse att närmare fastställa beskaffenheten av de villkor,
som kunna förknippas med ett samtycke. I främsta rummet komma härvid
i fråga sådana som avse företagets planläggning, därunder inbegripet jämväl
vattenhushållningen. Likaledes bör i samband med ett samtycke kunna uppställas
förbehåll angående vidtagande av åtgärder till skydd för av vattenförhållandena
beroende intressen såsom samfärdsel, flottning eller fiske eller
jordbruket eller klimatiska eller sanitära förhållanden. Däremot överensstämmer
det icke med förslagets ståndpunkt, att i denna ordning föreskrifter skulle
kunna meddelas angående tillståndets tidsbegränsning eller i fråga om avgiftsskyldighet
till stat eller kommun eller dylikt. Vad särskilt angar avgifter
och fonder hänvisas till vad som yttrats vid art. 8.
Art. 14.
Bestämmelserna i denna artikel utgöra allenast en närmare utveckling av
huvudregeln i art. 3 mom. 1.
I allmänhet skall, enligt den svenska vattenlagen, ansökan om tillstånd till
ett företag ingivas till vattenrättsdomaren i vederbörande vattendomstol. I
vissa fall, såsom i fråga om torrläggnings- och flottledsföretag, inledes emellertid
frågans behandling genom en till vederbörande länsstyrelse ställd ansökan
om förordnande av förrättningsman. Att jämväl en sådan ansökan innefattas
under artikelns uttryck »ansökan om tillstånd till ett företag» torde
vara uppenbart.
I fråga om ansökningens innehåll upptagas i den svenska vattenlagen ingående
bestämmelser. Motsvarande föreskrifter återfinnas i den norska reguleringsloven.
Av stadgandet i 2 mom. framgår, att sökandens uppgiftsskyldighet
avser båda länderna. Vad angår det land, där företaget verkställes, kommer
därjämte detta lands lagstiftning att äga tillämpning.
Art. 15.
Efter ansökningens ingivande följer enligt båda ländernas lagstiftning ett
kungörelseförfarande, avseende sakägares underrättande samt inhämtande av
yttranden från myndigheter och andra. Enligt denna artikel skall företagslandets
lagstiftning härutinnan äga omedelbar tillämpning allenast beträffande
företagslandet, varemot det tillkommer vederbörande myndighet i det andra
riket att på sätt denna myndighet anser lämpligt kungöra ansökningen inom
sistnämnda rike. För att inbyggarna i detta skola komma i tillfälle att inför
företagslandets myndighet bevaka sina intressen, måste därvid meddelande
lämnas om ordningen för frågans behandling inom företagslandet t. ex. inom
vilken tid erinringar mot ansökningen skola göras o. dyl. Erforderliga uppgifter
härom skola tillhandahållas av företagslandets myndighet. De tidsfrister,
som av denna myndighet fastställas, måste uppenbarligen utmätas så,
51
att erforderligt rådrum beredes jämväl det andra landets inbyggare för bevakande
av deras intressen.
Art. 16.
Med stadgandet åsyftas att bereda tillfälle till samverkan mellan båda län- inhämtande
demas myndigheter för gemensamma frågors utredning. Härigenom torde av upplye‘
ett tidsödande och kostsamt dubbelarbete i viss mån kunna undvikas, varjämte ningar''
större enhetlighet och likformighet i frågornas behandling kunna ernås.
Art. 17—19.
Beträffande den allmänna innebörden av dessa artiklar hänvisas till den all- Kommissionsmänna
motiveringen. behandling.
Av de spörsmål, som enligt art. 19 tillhöra kommissionsbehandling, är en
del av den för båda rikena gemensamma natur, att de kunna bliva föremål för
samtyckeprövning. Till denna grupp äro att hänföra förutom huvudspörsmålet,
huruvida företaget bör äga rum, jämväl de i 1 mom. under a) och b)
upptagna frågorna. Jämväl i de ämnen som avhandlas under d) äger, enligt
särskild bestämmelse i förslaget (art. 10), båda rikena beslutanderätt. I andra
fall åter, nämligen de under c), f) och g) upptagna, tillkommer prövningen
uteslutande företagslandet. I ett fall, det under e), äger vartdera riket, såvitt
detta rike angår, att besluta. Under sådana förhållanden kunde det framstå
som riktigare, om kommissionens undersökning inskränktes att avse sådana
gemensamma frågor, i vilka bada rikena ägde prövningsrätt.
En sådan uppfattning står emellertid icke i överensstämmelse med den uppgift,
som i förslaget tillagts kommissionen. Vare sig prövningen av en viss
fråga tillkommer företagslandet ensamt eller båda länderna, ingår i denna
provning ett bedömande av förhållanden, som beröra båda länderna. Syftet
med kommissionen är att underlätta utredningen av sådana för båda rikena
gemensamma spörsmål. Ur denna synpunkt är det av underordnad betydelse,
huruvida prövningsrätten tillkommer det ena eller andra landet. I överensstämmelse
härmed har kommissionsbehandlingen ej heller formellt anknutits
till samtyckeprövningen, även om det är uppenbart, att den för nu angivna
fall kommer att rent sakligt sett i främsta rummet bliva av betydelse. Vad
som däremot bör fasthållas är, att kommissionen bör behandla allenast sådana
frågor, som kunna^vara av gemensamt intresse för båda rikena, samt att dess
undersökning alltså icke bör gripa in i spörsmål, som uteslutande hänföra sig
till ettdera riket. För dessa sistnämndas behandling gäller utan undantag
regeln i art. 3 mom. 2. Att kommissionen icke äger att taga befattning med
ersättningsfrågor, har utan uttryckligt stadgande ansetts ligga i sakens natur.
Art. 20.
Den prövning, som enligt art. 2 i 1905 års konvention tillkommer det andra Prövningsnket,
torde allmänt ha uppfattats såsom en rent administrativ angelägenhet. mynd>ghetEnligt
det nu ifrågavarande förslaget gestalta sig förhållandena i viss mån
annorlunda. Då frågan om samtycke enligt detta förslag skall avgöras i över
-
Tillståndets
innehåll.
52
ensstämmelse med granderna för vederbörande rikes lagstiftning, låge det otvivelaktigt
nära till hands, att denna fråga behandlades i samma ordning som
gäller beträffande tillstånd till ett företag. En tillämpning härav skulle ha
till följd, såvitt den norska vattenlagstiftningen angår, att samtycke i allmänhet
skulle meddelas av den norska koncessionsmyndigheten, d. v. s. Konungen,
varemot å svensk sida frågan i regel skulle behandlas i rättslig ordning och
avgörandet i första hand tillkomma vattendomstol. I särskilda fall äger dock
jämväl enligt vattenlagen Konungen pröva ett företags tillåtlighet och villkoren
därför (se 2 kap. 3 §, 4 kap. 13 §, 5 kap. 3 §, 6 kap. 3 §, 7 kap. 46,
55 §§)• Med hänsyn till det nu anförda och då det, ej minst ur förhandlingssynpunkt,
måste anses innebära en avgjord fördel, att prövningen av företagets
tillåtlighet i båda rikena tillkommer motsvarande myndighet, har i denna artikel
införts bestämmelse därom, att samtyckeprövningen i båda rikena tillkommer
den högsta statsmyndigheten, Konungen. De nu framhållna synpunkterna
torde böra leda till att för det fall, då det andra riket för sitt samtycke
uppställt villkor, frågan om företagets tillåtlighet i vad företagslandet angår
må förbehållas Konungens prövning. Jämväl härom har bestämmelse upptagits
i denna artikel. Att den prövningsrätt, som sålunda tillkommer den
högsta statsmyndigheten i vartdera riket, icke avser ersättningsfrågor, har ansetts
ligga i sakens natur.
Art. 21.
Att tillståndet till ett företag skall meddelas av den myndighet, sona enligt
företagslandets lag är därtill behörig, följer redan av huvudregeln i art. 3
mom. 1. Ur formell synpunkt utgöra bestämmelserna i art. 20 om den prövningsrätt,
som i vissa fall tillkommer vartdera rikets högsta statsmyndighet,
intet undantag från denna regel. Men det ligger i sakens natur, att de föreskrifter,
som sålunda meddelats, skola iakttagas i fråga om tillståndets innehåll.
Härutinnan föreligger full motsvarighet till det fall, då enligt vattenlagen
för ett företag vissa villkor uppställts av Konungen.
Vad angår de ämnen som skola behandlas i tillståndet gäller likaledes enligt
huvudregeln i art. 3 mom. 1 företagslandets lag. Från denna huvudregel
utgöra dock bestämmelserna i art. 3 mom. 2 och art. 6 betydelsefulla undantag.
I dessa fall tillkommer det andra riket en från tillståndet skild, helt
fristående prövningsrätt.
Vidkommande först de i art. 3 mom. 2 behandlade spörsmålen äro dessa av
den beskaffenhet, att bestämmelser i dessa ämnen skola, om prövningen vant
fullt enhetlig, enligt båda ländernas lagstiftning upptagas i tillståndet (koncessionen)
. I viss mån annorlunda gestaltar sig den prövningsrätt, som avses
i art. 6. Enligt norsk lagstiftning ingå i allmänhet icke ersättningsfrågor
bland de spörsmål, varom bestämmelser meddelas i tillståndet (koncessionen).
Den svenska vattenlagen intager i detta fall en annan ståndpunkt. Enligt denna
skall i samband med tillståndet ett avgörande alltid ske av förekommande
ersättningsfrågor. • i
För att tillfälle må beredas för den prövning, som sålunda må ankomma pa
det andra riket, har i art. 22 intagits bestämmelse därom att tillståndet icke
53
är gällande i detta rike med mindre samma rike meddelat förklaring därom, att
tillståndet tillkommit i den ordning, som är stadgad i konventionen. Då sådan
förklaring i själva verket utgör en nödvändig komplettering av tillståndet, bör
i detta intagas erinran därom.
Art. 22.
Vad angår 1 och 2 mom. i denna artikel hänvisas till vad här ovan yttrats
under art. 21.
Föreskriften i 3 mom. ansluter sig till stadgandena i art. 6. Då enligt
sistnämnda artikel ersättningsfrågor skola bedömas enligt lagen i det rike, där
skadan eller olägenheten uppstår, följer härav, att samma rikes lag skall äga
tillämpning jämväl beträffande sättet och tiden för ersättningars erläggande,
tiden för tillträde av fast egendom, som avstås, samt angående påföljder, som
äro förenade med underlåtenhet i fråga om uppsägning, där sådan är föreskriven,
fastställda ersättningars erläggande m. m.
Tillståndets
rättsverkan
i det andra
riket.
Art. 23.
Denna artikel har betydelse särskilt med hänsyn till den svenska vatten- Avgift för
lagens regler om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och behandling
verksamhet (11 kap. 95 §). De grunder, som i vattenlagen stadgas för bestämmande
av detta bidrags belopp, äro mindre väl lämpade för de i konventionen
avsedda fall. Vattendomstolens prövning omfattar här allenast en del
av de frågor, som, då företaget och dess verkningar helt falla inom svenskt
område, ankomma på dess behandling. Med hänsyn härtill har det ansetts påkallat
att bereda möjlighet för beloppets nedsättande under vad eljest skulle
ha utgått.
Art. 24.
Uti 1905 års konvention upptagas icke några bestämmelser angående till- Tillsyn och
syn och underhåll av ett företag. Av konventionens allmänna utgångspunkt underhåll.
torde dock följa, att i denna fråga får anses gälla lagen i det rike, där företaget
verkställts. Denna regel torde i saknad av annan bestämmelse böra
anses äga tillämpning jämväl beträffande ersättning för skada i anledning av
bristande underhåll.
Uti förslaget har i 1 mom. av denna artikel såsom huvudregel upptagits,
att lagen i företagslandet skall gälla. I överensstämmelse med andra punkten
i art. 6 har dock undantag gjorts i fråga om åtgärder till förebyggande av
skada och olägenhet. Dessutom har ett uttryckligt stadgande meddelats om
likställighet mellan intressen inom båda rikena. Vad åter gäller ersättning för
skada och olägenhet har, i anslutning till förslagets allmänna ståndpunkt, företräde
givits åt lagen i det rike, där skadan eller olägenheten yppas. Slutligen
ha enligt 3 mom. de rörande tillsyn och underhåll meddelade bestämmelserna
gjorts tillämpliga i fråga om vattenhushållningen.
Art. 25.
Ej heller i fråga om ett företags nedläggande innehåller 1905 års konven- Nedläggande.
tion några bestämmelser. Rent formellt skulle ju under de i art. 1 av nämnda
54
konvention angivna åtgärderna jämväl kunna inbegripas åtgärd för ett företags
nedläggande. Med all sannolikhet har emellertid detta icke varit avsett.
Härpå tyder redan avfattningen av art. 1. Denna synes närmast taga sikte
på sådana åtgärder, som äro ägnade att främja skilda av vattenförhållandena
beroende intressen, däremot ej åtgärder, som ha sin grund uteslutande däri,
att det intresse, som ursprungligen påkallat en förändring, sedermera förlorat
sin betydelse. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas innebörden av
konventionens art. 2. Det torde icke kunna antagas, att en åtgärd, som allenast
syftar till ett återställande av tidigare förhållanden, skulle i den omfattning,
som komme att ske enligt sistnämnda artikel, göras beroende av det andra
rikets medgivande, detta desto mindre som enligt den lagstiftning, som i båda
länderna gällde vid tillkomsten av 1905 års konvention, rätten till ett sådant
nedläggande av ett företag var så gott som oinskränkt.
Enligt det föreliggande förslaget ingår ej heller ett företags nedläggande
bland de arbeten eller åtgärder, som åsyftas i art. 1. En allmän bestämmelse
i detta ämne torde emellertid icke böra saknas i en ny konvention, även om de
därmed förknippade spörsmålen, särskilt vid mera omfattande företag, äro av
synnerligen invecklad natur och ej heller i detta sammanhang kunna väntas
bliva föremål för en uttömmande behandling.
Jämväl i fråga om ett företags nedläggande bör företagslandets lag äga tilllämpning.
Denna huvudregel har upptagits i 1 mom. Däremot har tillräcklig
anledning icke ansetts föréligga, att för detta fall uppställa villkor i fråga
om det andra rikets samtycke. Uppenbart är emellertid, att intressen inom
sistnämnda rike skola anses likaberättigade och att vid frågans behandling
tillfälle bör beredas för deras bevakande. För utredning av gemensamma
spörsmål bör i mån av behov samverkan äga rum mellan resp. myndigheter i
båda rikena.
Beträffande skada och olägenhet, som uppstår till följd av ett företags nedläggande,
och vidtagande av åtgärder till förebyggande av sådan skada hänvisas
i 2 mom. till motsvarande bestämmelse för ett företags verkställande.
Huruvida och i vad mån ersättning skall utgå, är alltså att bedöma enligt lagen
i det rike, där skadan uppkommer.
Art. 26.
Samfärdsel Denna artikel, som motsvarar art. 3 av 1905 års konvention, innefattar icke
och (lottning. någon saklig avvikelse från innehållet i sistnämnda artikel.
Bland de frågor, Som avhandlas i denna artikel, ingår jämväl öppnande av
farled eller flottled. De för detta ändamål erforderliga åtgärderna kunna vara
av den beskaffenhet att de på sätt i art. 1 mom. 1 av förslaget angives inverka
å vattenförhållandena i det andra riket eller genom hinder för fiskens gång
skada fisket i sistnämnda rike. Dessa åtgärder innefatta för sådant fall ett
företag i konventionsförslagets mening och de därom i förslaget upptagna bestämmelserna
bliva att tillämpa. Emellertid låter det sig väl tänkas, att åtgärderna
icke medföra någon sådan inverkan, som avses i art. 1 mom. 1. De
äro då icke underkastade konventionens bestämmelser om företag. För detta
opaginerad Kontrollera mot PDF
fall bär stadgandet uti nu ifrågavarande artikel icke annan betydelse än att
däri utsäges att samma rätt att väcka fråga om farledens eller flottledens öppnande
tillkommer inbyggarna i vartdera riket. Denna rätt är i nu angivna
fall ej beller beroende av sådan förklaring, varom stadgas i art. 14 mom. 1.
Uti lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled finnas intagna vissa
bestämmelser, som röra utländsk mans rätt till flottning bär i riket. Sålunda
stadgas i 39 §, att ledamot i flottningsförenings styrelse skall vara i riket bosatt
svensk medborgare, där ej för särskilt fall Konungen medgiver undantag.
Dessutom föreskrives i 83 §, att utländsk man, som vill idka flottning i svensk
flottled, har att hos länsstyrelsen i orten nedsätta en av två vederhäftiga inländska
män utfärdad löftesskrift däruti de, en för bägge och bägge för en,
borga såsom för egen skuld för fullgörande av vad honom som flottande åligger.
Motsvarighet till sistnämnda bestämmelse återfinnes uti 24 § av den vid
tiden för konventionens tillkomst gällande flottningsstadgan. Fråga har uppkommit,
huruvida dessa bestämmelser stå i överensstämmelse med den grundsats
om likställighet mellan flottningsintressen inom båda rikena, varå art. 3
i 1905 års konvention är byggd.
Vad först angår 39 § i flottningslagen angående ledamotskap i flottningsförenings
styrelse ansluter sig denna bestämmelse till en i den svenska bolagsocb
föreningsrätten så gott som undantagslöst tillämpad princip. Med hänsyn
till de förvaltningsuppgifter, som tillkomma flottningsföreningens styrelse,
och dess ställning av representant för flottningsföreningen i förhållande såväl
till det allmänna som till tredje man, torde någon saklig invändning icke kunna
göras mot stadgandets innebörd. Ej heller torde däri böra anses ligga någon
mot konventionen stridande inskränkning i en utländsk flottandes rätt att begagna
sig av en å svenskt område förefintlig flottled. Från stadgandet äger
Konungen att för särskilt fall medgiva undantag. Denna dispensrätt är uppenbarligen
av stor betydelse i avseende å sådana flottleder, där flottning mellan
rikena förekommer. För ett planmässigt ordnande av flottningen å ömse
sidor torde det i allmänhet vara lämpligt, att i resp. flottningsföreningars styrelser
beredes plats för någon representant för det andra landets flottningsintressen.
Beträffande därefter det i 83 § flottningslagen upptagna stadgandet synes
mera tveksamt, huruvida detta stadgande, som otvivelaktigt berör själva flottningsrätten,
står i full överensstämmelse med den i art. 3 av 1905 års konvention
intagna ståndpunkten. Till stöd för detsamma kunna dock anföras starka
sakliga skäl. Vid sådant förhållande och då stadgandet å svensk sida varit
gällande under en tid av nära 50 år torde tillräcklig anledning för att nu upphäva
detsamma icke föreligga. Det har emellertid ansetts riktigast, att detta
undantag från huvudregeln upptages i konventionen. För detta ändamål har
till art. 26 fogats en bestämmelse av nu antytt innehåll.
Art. 27.
Stadgandet hänför sig till bestämmelserna i 14 kap. 5 § vattenlagen samt å
norsk sida § 64 vassdragsloven.
Särskilda
bestämmelser.
Undersök
-
ningsarbeten.
56
Tidsfrister.
Ombud.
Verkställig
het.
Art. 28.
Enligt art. 22 äger ett tillstånd i det ena riket icke rättsverkan i det andra
med mindre sådan förklaring, som avses i sistnämnda artikel, meddelats. Det
ligger i sakens natur, att de tidsfrister, som enligt ettdera rikets lag skola räknas
från ett tillstånds meddelande, icke böra i någotdera riket begynna att löpa
förrän sådan förklaring givits. Förklaringen är nämligen att anse som en
nödvändig komplettering till tillståndet, som först därmed erhåller full rättskraft.
Bland bestämmelser, varå stadgandet äger tillämpning, kan erinras om
reguleringslovens § 12 p. 1 om tidsfrister för företagets verkställande samt
svenska vattenlagens 11 kap. 63 §.
Art. 29.
I och med att tillstånd lämnats till ett företag, uppkomma mellan företagets
ägare och de sakägare, som i ena eller andra hänseendet äro beroende av
företaget, ävensom det allmänna, rättsverkningar av olika slag. Dessa rättsverkningar
hänföra sig i allmänhet till båda rikena. Då det för de sakägare,
vilka icke äga hemvist i samma rike som företagets ägare, är av vikt att tillvaratagandet
av deras intressen icke därigenom försvåras, har i överensstämmelse
med vad som i motsvarande fall tillämpas inom fastighets- och näringslagstiftningen
i denna artikel stadgats skyldighet för företagets ägare att på
anfordran i det andra riket utse ombud. I artikelns 2 mom. har skyldigheten
utsträckts att avse jämväl flottning, dock med undantag för det fall, då denna
ombesörjes av en enligt landets lag tillkommen flottningsförening. För svensk
del saknar stadgandet praktisk betydelse, då enligt flottningslagens bestämmelser
den allmänna flottningen alltid skall handhavas av flottningsförening.
Art. 30.
I den allmänna motiveringen ha framhållits de skäl, som föranleda att möjlighet
bör beredas till verkställighet av domar och därmed likställda urkunder
i det andra riket. För detta måls vinnande kunna olika utvägar väljas. Den
utländska domen kan tillerkännas en med inländsk dom likställd verkan och
sålunda omedelbart utgöra grund för verkställighet. På denna grundsats
bygger den med Danmark den 25 april 1861 avslutade konventionen om ömsesidig
verkställighet av domar och utslag (K. F. den 15 juni 1861). I andra fall,
då verkställbarhet här i landet på grund av ingångna traktater medgivits åt
utländsk dom, har domen icke omedelbart tillagts sådan verkan utan som villkor
uppställts inländsk myndighets förklaring, att domen må verkställas, eller
ock av viss inländsk domstol meddelad stadfästelse å domen (jfr lag den 6 mars
1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut samt lag den
8 juli 1904 om vissa internationella förhållanden rörande äktenskap och förmsmderskap,
3 kap. 6 §).
Enligt den norska rättens allmänna ståndpunkt (jfr Lov om rettergangsmåten
for tvistemål §§ 167, 168) kan genom traktat utländsk dom tillerkännas
rättskraft och verkställbarhet i Norge. Ett villkor för verkställbarhet utgör
57
dock alltid, att den utländska domen av norsk domstol underkastas en, visserligen
formell, granskning.
I detta sammanhang må till sist omnämnas, att mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge inletts förhandlingar om verkställighet av domar och beslut
angående utgivande av underhållsbidrag samt att, enligt vad som meddelats,
därvid enighet vunnits om ett preliminärt förslag, grundat på principen om
omedelbar verkställbarhet.
Denna grundsats synes också böra vinna tillämpning inom förevarande område.
Med de vidsträckta befogenheter, siom enligt förslaget tillerkännes en
medborgare i det ena riket att verkställa ett företag till skada för egendom
eller intressen inom det andra, framstår det som en angelägenhet av den allra
största vikt, att den skadelidande utan omgång kan komma till sin rätt. Det
nu sagda gäller i ännu högre grad i sådana fall, då någon i ettdera riket, utan
iakttagande av konventionens bestämmelser, vidtagit en åtgärd till skada för
egendom eller intressen inom det andra riket. I båda dessa fall är, såvitt angår
ersättning för skadan, domstolens behörighet bunden till lagen i det rike,
där skadan uppstår. Den invändning, som ofta framföres mot omedelbar verkställighet,
att den utländska domstolens behörighet måste göras till föremål
för prövning av myndighet i verkställighetslandet, kan i nu förevarande fall
icke tillerkännas större vikt, då av konventionens egna bestämmelser framgår,
vilketdera landet denna behörighet tillkommer. Ej heller torde de villkor om
den förpliktade partens inkallande eller inställelse i rättegången, som i allmänhet
uppställas, vara av den beskaffenhet, att de skulle nödvändiggöra någon
granskning från verkställighetslandets sida. De myndigheter, åt vilka i vartdera
riket konventionens tillämpning är anförtrodd, äga otvivelaktigt den
kompetens och åtnjuta i båda länderna det allmänna förtroende att förslagets
ståndpunkt i denna del icke torde giva anledning till någon mera vägande anmärkning.
I överensstämmelse med vad nu yttrats har i artikelns 1 mom. omedelbar
verkställbarhet tillerkänts lagakraftvunnen dom eller lagakraftvunnet utlåtande,
som meddelats i ettdera riket, jämväl i det andra riket. Att verkställbarheten
måste begränsas till ålägganden av civil natur, ligger i öppen dag.
Å andra sidan kan verkställigheten avse ej allenast ersättning utan även annan
prestation, såsom fullgörandet av visst arbete. Med dom eller utlåtande åsyftas
rättsliga avgöranden vare sig av domstol eller av synenämnd (förrättning
enligt 10 kap. Y. L.). Såsom framgår av 3 mom. inbegripas jämväl annat
beslut ävensom fordran, därest de i ursprungslandet tillerkänts verkställbarhet
lika med lagakraftvunnen dom.
I nyssnämnda norska »lov om rettergangsmåten» uppställes som villkor för
att en utländsk dom må tilläggas rättskraft mot norsk medborgare, att denne
antingen inställt sig i rättegången eller ock att stämningen delgivits honom
personligen genom vederbörande utländska myndighet eller av norsk myndighet
i överensstämmelse med norsk lag. Med stadgandet åsyftas uppenbarligen
att vinna säkerhet, att den förpliktade parten verkligen erhållit kännedom om
målet och sålunda varit i tillfälle att tillvarataga sin rätt. Härigenom av
-
58
skäras sådana delgivningssätt, som bygga på en legal, i de faktiska förhållandena
mer eller mindre starkt grundad presumtion att den förpliktade parten
erhållit kännedom om stämningen, oaktat denna ej delgivits honom personligen.
De nu antydda norska bestämmelserna torde giva uttryck åt en å
förevarande område allmänt erkänd grundsats. Motsvarighet till desamma
har upptagits i 2 mom.
Med avseende å avfattningen av detta moment torde böra framhållas, att
med uttrycket, att den förpliktade »inställt sig i rättegången» uppenbarligen
åsyftas ej allenast personlig inställelse utan jämväl inställelse genom ombud
samt att vad angår frågan, huruvida stämningen delgivits inom behörig tid
eller på lagligt sätt, domstolslandets lag är avgörande. I detta sammanhang
må för svensk del erinras om stadgandena i 11 kap. 22 och 9 §§ Rättegångsbalken.
Enligt det sistnämnda lagrummet må, då svaranden vistas å ort utom
riket, delgivningen ske enligt lagen å den utrikes orten. Det ligger i sakens
natur att delgivning med ombud, som utsetts enligt art. 29, bör tillerkännas
samma rättsverkan som om delgivningen skett med den förpliktade personligen.
Närmare bestämmelser om förfarandet meddelas i 4 och 5 mom. I 5 mom.
har i förtydligande syfte intagits bestämmelse om, att förmånsrätt, som är
förenad med fordran på avgifter och fonder, icke kan göras gällande. Slutligen
har i 6 mom. verkställbarhet tillagts jämväl ersättning för kostnader.
Art. 31.
Företag utan Enligt båda ländernas lagstiftning gäller, att företag i ett vattendrag kan
tillstånd, under vissa förutsättningar verkställas utan något tillstånd av offentlig myndighet.
Någon avvikelse från denna grundsats upptages ej heller i konventionsförslaget.
Den omständigheten, att en åtgärd är av den beskaffenhet,
som angives i art. 1 mom. 1, medför icke i och för sig att tillstånd till företaget
erfordras. Denna fråga är, såsom framgår av art. 3 mom. 1, att bedöma
enligt lagen i det rike, där företaget skall verkställas. Av stadgandet
i art. 5 följer, att vid detta bedömande hänsyn skall tagas till verkningarna
ej allenast i sistnämnda rike utan jämväl i det andra riket. I överensstämmelse
härmed har i denna artikel upptagits bestämmelse därom att, om företaget
verkställes utan tillstånd, båda rikenas inbyggare skola i fråga om företagets
laglighet äga samma rätt att tillvarataga sina intressen.
Art. 32.
Sammanslut- I överensstämmelse med vad som skett i 1905 års konvention har i vissa
ningar. artiklar av det föreliggande förslaget »inbyggare» använts som beteckning
för rättssubjekt, tillhörande ettdera riket. Att under denna beteckning bör
inrymmas ej allenast fysiska utan jämväl juridiska personer ligger i öppen
dag. Bestämmelse härom har upptagits i denna artikel.
Uti det vid förslagets avgivande uppsatta protokollet har gjorts ett uttalande
angående flottningsföreningarnas rättsställning. Att flottning i allmän
flottled här i riket allenast kan utövas av en enligt flottningslagen bildad
59
flottningsförening, framgår av 2 § i nämnda lag. Vad angår flottningen å
norskt område föreligger icke någon skyldighet för de flottande att sammansluta
sig till en flottningsförening. På yrkande av majoriteten bland de flottande
kan dock under vissa villkor beslut fattas, att flottningen skall äga rum
gemensamt och under gemensam styrelse (»fellesflötning»). Har gemensam
flottning införts, medför detta förhållande vissa befogenheter gentemot strandägare
och andra i avseende å anläggningar och arbeten i vattendraget (vassdragsloven
§§ 51, 53).
I fråga om de vattendrag, där flottning av virke från Norge till Sverige
förekommer, har i åtskilliga fall jämväl flottningen å norsk sida ombesörjts
av den svenska flottningsföreningen. I dessa fall är visserligen flottningsföreningen
att betrakta som en sammanslutning av de flottande, vilken ombesörjer
virkets framflottning på grund av dessas tysta eller uttryckliga uppdrag.
Dess rättsställning i förhållande till strandägare och andra är dock densamma
som varje enskild virkesägares och någon fellesflötning i »vassdragslovens»
mening har därigenom icke kommit till stånd. En förutsättning för att sådan
flottning skall anses för handen, är uppenbarligen att frågan därom behandlas
i den ordning norsk lag stadgar. Till förebyggande av missförstånd på denna
punkt har förenämnda uttalande tillkommit.
Art. 33.
Enligt vattenlagen är den svenska staten, då den vill verkställa ett företag, Statsföretag,
likställd med enskild sakägare. Frågan om företagets tillåtlighet och de villkor,
som skola gälla för företaget, bedömas alltså efter samma regler som i
fråga om ett helt enskilt företag. Även vad angår frågans formella behandling
är samma förfarande att iakttaga. Enligt den norska lagstiftningen gestalta
sig förhållandena väsentligen annorlunda i såväl materiellt som formellt
hänseende. Enligt »reguleringsloven» har staten en obetingad företrädesrätt
framför den enskilde att verkställa ett regleringsföretag. Denna företrädesrätt
är icke beroende därav, huruvida staten äger egendom, som genom
regleringen skulle tillföras nytta. Beträffande frågans formella behandling
bortfaller uppenbarligen, då staten skall verkställa ett företag, den egentliga
koncessionsprövningen.
De i förslaget upptagna bestämmelserna äga tillämpning jämväl å statsföretag.
Verkställes företaget å norskt område skall, enligt art. 3 mom. 1, frågan
om den norska statens företrädesrätt till företaget alltså bedömas enligt norsk
lag jämväl för det fall, att ansökan om företaget göres av ägare till strömfall
i Sverige. Tillerkännes den norska staten företrädesrätt, förfaller den från
svensk sida gjorda ansökningen. Med denna utgång kunna givetvis några
skyldigheter i anledning av den svenska strömfallsägarens ansökan icke längre
åläggas denne. Uppenbart är att, därest endera staten vill inom den andras
område verkställa ett företag, den i fråga om tillåtligheten av företaget
och villkoren därför är att i allo likställa med en enskild (jfr. art. 32).
Vissa jämkningar beträffande förfarandet torde dock ifrågakomma. Därest
ansökningen grundas å beslut av den högsta statsmyndigheten, synes sådan
60
förklaring, som avses i art. 14, icke erfordras, ej heller torde någon tillämpning
av art. 11 vara påkallad. I mån den prövning, som avses i art. 3 mom. 2,
tillkommer den högsta statsmyndigheten, bortfaller ock tillämpningen av bestämmelserna
i art. 22 mom. 2.
Därest den norska staten vill inom sitt eget område verkställa ett företag,
inledes icke behandlingen härav genom någon till koncessionsmyndigheten
ställd ansökan. Stadgandet i art. 14 om ansökans ingivande är efter orden
icke tillämpligt å detta fall. Det torde emellertid vara uppenbart, att vad i
nämnda artikel stadgas om de upplysningar, som ansökningen bör innehålla,
samt dennas översändande till det andra riket i sådant fall skall avse den allmänna
planen för företaget. Bestämmelserna i art. 21 om tillståndets innehåll
komma att äga tillämpning å det statsmyndighetens beslut, enligt vilket
företaget skall verkställas.
Art. 34, 35.
Ileraftträ- Med den nya konventionens ikraftträdande skall 1905 års konvention uppdande
m. m. j^ra gälla. I överensstämmelse med allmänna civilrättsliga regler har intrång
ansetts icke kunna ske i redan förvärvade rättigheter. På grund härav
har särskild övergångsbestämmelse meddelats om fortsatt tillämplighet i vissa
fall av äldre bestämmelser. Jämväl å företag, som sålunda skola bedömas
enligt äldre stadganden, skola dock tillämpas art. 24 om tillsyn, underhåll och
vattenhushållning samt art. 25 om nedläggande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(il
Bilaga.
Den 11 januari 1909 ingicks mellan Nordamerikas Förenta Stater, å ena, Nordamerikas
samt Storbritannien för Dominion of Canada, å andra sidan, en konvention angå- Förenta Stater
ende vissa frågor rörande de mellan Dominion och Förenta Staterna belägna och Ganada''
sjöarna och vattendragen ävensom andra för länderna gemensamma vattenrättsliga
spörsmål m. m. Därvid betecknades såsom gränsvatten sådana sjöar och
vattendrag, där gränsen mellan länderna löper, jämte vikar och sund i dessa
vattenområden. Under uttrycket inbegrepos däremot icke vattendrag, vilka
flyta till eller från nyss angivna vattenområden eller som korsa gränsen.
I konventionen upptagas till en början bestämmelser om att sjöfarten å gränsvatten
ävensom å Michigansjön samt å kanaler, vilka förbinda gränsvatten, är
på lika villkor fri för båda ländernas inbyggare och fartyg. Vidare stadgas,
att båda länderna, vart å sin sida av gränsen, äga samma rätt att tillgodogöra
sig vattnet i gränsvatten, och det ena landet får alltså icke minska vattentillgången
för det andra.
Åtgärder inom ettdera landet för utnyttjande eller uppdämning av gränsvatten
må, om åtgärderna äro av beskaffenhet att kunna inverka på vattenståndet eller
vattenföringen i gränsvatten inom andra landet, i allmänhet ej vidtagas, med
mindre tillstånd meddelats inom respektive Förenta Staterna eller Canada och
företaget dessutom gillats av en ständig av båda länderna gemensamt tillsatt
kommission. Denna regel skall dock icke lända till inskränkning i den rätt,
som tillkommer vartdera landet att genom statens försorg utföra arbete i gränsvatten
för strömfårans fördjupning, uppförande av vågbrytare och förbättring
av hamnar eller vidtaga annan åtgärd till befrämjande av handel och sjöfart.
Härvid förutsättes dock, att arbetet eller åtgärden icke medför betydande inverkan
å vattenståndet eller vattenföringen på andra sidan gränsen. Bestämmelsen
utgör ej heller hinder mot att dessa vatten på vanligt sätt tagas i anspråk
för sanitära syften eller hushållsändamål. I övrigt skall vid prövningen
av ifrågavarande åtgärders tillåtlighet iakttagas, att vattnets tillgodogörande
för sanitära syften eller hushållsändamål har företräde framför sjöfartens intressen
och att båda dessa grupper böra tillgodoses före kraft- och bevattningsändamål.
Intet företag må tillåtas, om det väsentligt inkräktar på annat sådant,
vilket äger företräde enligt denna förmånsordning.
Inom sitt område förbehåller sig vartdera landet uteslutande bestämmanderätt
och kontroll över utnyttjandet av sådana vattendrag, vilka korsa gränsen
eller som flyta till gränsvatten. Men om en inom ena landet företagen åtgärd
i ett av nämnda vattendrag tillskyndar rättsägare i andra landet någon skada,
skola dessa njuta samma rätt och äga att begagna sig av samma lagliga hjälpmedel,
som skulle tillkommit dem, om skadan uppstått inom det lands område,
där åtgärden verkställts. Stadgandet innebär ej, att det andra landet uppgivit
sin rätt att framställa invändningar mot sådana åtgärder, som äro till
väsentligt men för sjöfartsintressen.
Utan kommissionens medgivande eller särskild överenskommelse får ej inom
ena landet meddelas tillstånd till utförande eller bibehållande av dammanläggningar
eller vissa därmed jämförliga inrättningar i vattendrag, som korsa grän
-
62
Schweiz och
Frankrike.
sen eller som flyta från gränsvatten, därest sådant skulle medföra höjning av
vattenståndet i vattenområde inom det andra landet.
Gränsvatten eller vattendrag, som korsa gränsen, må ej inom ettdera landet
förorenas till skada för egendom eller för allmänna hälsotillståndet inom det
andra.
Särskilda föreskrifter meddelas i syfte att begränsa uttagningen av vatten i
Niagarafloden så att vattenståndet i Eriesjön och vattenföringen i floden ej
skola röna märkbar inverkan därav. Utom för sanitära syften och hushållsändamål
eller för vattentillförseln i kanaler, som tillgodose sjöfarten, får sålunda
vatten uttagas blott för kraftändamål. Och i detta hänseende angives för
vartdera landet viss vattenmängd, som det ej må överskrida vid uttagning av
vatten i floden ovanför Niagarafallen.
St. Mary- och Milkfloderna jämte bifloder till dessa inom staten Montana,
respektive provinserna Alberta och Saskatchewan, skola med hänsyn till bevattnings-
och kraftändamål betraktas såsom ett vattendrag och vattnet däri lika
fördelas mellan de båda länderna, dock med vissa jämkningar. Under ledning
av kommissionen verkställa vissa angivna tjänstemän från vartdem landet tid
efter annan gemensamt fördelningen.
Slutligen meddelas utförliga bestämmelser rörande kommissionens organisation
och verksamhet. Den består av sex medlemmar, av vilka vartdera landet
utser halva antalet. Vartdera landet betalar arvode och liknande ersättningar
till de medlemmar av kommissionen, som detta land utsett. Övriga
kostnader halveras. I de fall då, på sätt förut nämnts, till en åtgärd erfordras
tillstånd av kommissionen, äro dess beslut bindande. Med avseende å prövningen
äro härvidlag vissa närmare bestämmelser meddelade. Särskilt stadgas,
att kommissionen äger föreskriva nödiga skyddsåtgärder med hänsyn till motstående
intressen. Kommissionen kan anlita sakkunniga biträden samt upptaga
vittnesmål. Enskilda intressenter skola beredas tillfälle att uttala sig inför
kommissionen.
Anmärkas må, att kommissionens befogenheter ej äro begränsade till vattenrättsliga
frågor. Tid efter annan skola, när ettdera landet så yrkar, till kommissionen
överlämnas även andra tvister med avseende å ettdera landets rättigheter
och skyldigheter eller intressen utefter den gemensamma gränsen i förhållande
till det andra landet eller dess inbyggare. I dessa fall har dock kommissionen
blott att avgiva utlåtande och förslag.
Genom särskild överenskommelse kunna emellertid alla slags tvister rörande
det ena landets rättigheter och skyldigheter eller intressen i förhållande till det
andra landet eller dess inbyggare överlämnas till kommissionens avgörande.
Löses ej en sålunda hänskjuten tvist, emedan meningarna inom kommissionen
äro lika delade eller av annan orsak, skall frågan underställas skiljedomare, utsedd
enligt reglerna i 4, 5 och 6 mom. i art. 45 av Haagkonventionen den 18
oktober 1907 för avgörandet på fredlig väg av internationella tvister.
Vattenförhållandena i Rhone ha föranlett avtal och underhandlingar mellan
Schweiz och Frankrike. Nämnda flod upprinner på schweiziskt område, flyter
sedan genom Genévesjön samt lämnar åter denna sjö vid staden Geneve. Därefter
löper den genom kantonen Geneve, utgör vidare på en sträcka av åtta
kilometer gräns mellan Frankrike och Schweiz och inkommer sedan helt och hållet
på franskt område.
Behovet av överenskommelser i avseende å Rhönes vatten har gjort sig gällande
i två riktningar. Till en början ha bestämmelser erfordrats med avseende å
vattenståndet i Genévesjön. Regleringen av detta hade länge varit godtycklig,
när den blev föremål för en överenskommelse, som efter långvariga förhandlingar
mellan kantonerna Geneve, Vaud och Valais trädde i kraft den 17 de
-
63
cember 1884. Enligt denna överenskommelse, vilken således tillkommit utan
4 rankrikes medverkan, åtog sig kantonen Geneve att ombesörja manövreringen
av dammar och avloppsluckor så, att vattenståndsvariationerna i sjön blevo på
visst sätt begränsade. Sedan under världskriget fråga uppkommit att genom
höjning av vattenståndet i Genevesjön möjliggöra ökning av kraftproduktionen i
Rhöne, utsago Frankrike och Schweiz år 1919 en gemensam kommission med
uppdrag att revidera bestämmelserna av år 1884. Vid kommissionens första förhandlingar
framlade Schweiz vissa förslag, som dock ej vunno Frankrikes gillande.
Det överenskoms därför, att Schweiz skulle uppgöra ett nytt förslag i
ämnet. Något positivt resultat hade emellertid ännu i slutet av 1928 ej uppnåtts,
men överläggningarna inom kommissionen fortgå.
Som nyss nämnts utgör Rhöne under viss del av sitt lopp gräns mellan Frankrike
och Schweiz. Utnyttjandet av vattenkraften å denna sträcka ävensom i den
närmast ovanför helt a schweiziskt område belägna delen av floden utgjorde
föremål för en efter vidlyftiga förhandlingar den 4 oktober 1913 ingången konvention
mellan de båda länderna. Däri uttalas, att kantonen Geneve samt franska
staten principiellt ha lika rätt till vatten och fallhöjd å förstnämnda sträcka,
under det att kantonen ensam har motsvarande rätt beträffande den andra sträckan.
Emellertid stadgas vidare, att vattenkraften i hela den nu ifrågavarande
delen av floden skall tillgodogöras i en gemensam kraftstation. Beträffande
denna fixeras åtskilliga tekniska detaljer i fråga om erforderliga vattenbyggnader
m. m., varefter förklaras, att vardera parten tillkommer så stor del av den
producerade energien, som med hänsyn till fallhöjden motsvarar dess nyss angivna
andel i de sträckor, vilka tillgodogöras. Vardera staten äger att själv eller
genom meddelande av koncession i enlighet med sin egen lagstiftning förfoga över
sin kraftmängd. I avseende härå är dock viss samverkan föreskriven, och båda
länderna måste enas angående koncessionsvillkoren. Särskilt avtal säges skola
träffas angående åtgärder till skydd för fisket och med hänsyn till samfärdsel
och flottning. Slutligen förbehålles full handlingsfrihet i fråga om försvarets
intressen samt beträffande tullfrågor. I enlighet med denna konvention ha sedermera
damm och kraftanläggning utförts samt under åren 1917 och 1918 de
båda ländernas regeringar meddelat koncession åt viss företagare.
Ett annat exempel på intressegemenskap mellan Schweiz och Frankrike erbjuder
floden Doubs. Denna har sin källa i sistnämnda land, utgör därefter länge
gräns mellan å ena sidan Frankrike samt å den andra kantonerna Neuchatel och
Bern, bildar sedan en båge in på schweiziskt område och kommer så, efter att
ännu en gång på en kort sträcka ha bildat gräns mellan rikena, åter in i Frankrike,
där den slutligen utfaller i Rhönes biflod Saöne.
År 1919 tillsatte de båda länderna en särskild kommission för utredning av
frågan om det lämpligaste sättet för tillgodogörande av vattenkraften i Doubs.
Vid kommissionens förhandlingar framförde emellertid vartdera landet synpunkter,
vilka icke^kunde förlikas. Sålunda hävdade Frankrike den åsikten,
att man i avseende å sättet för vattenkraftens tillgodogörande skulle utgå allenast
från vad som med hänsyn till detta vore mest rationellt och följaktligen
helt bortse från det förhållandet, att floden är delad mellan de båda länderna.
Denna fråga skulle få betydelse först vid den vunna energiens fördelning,
vilken borde ske i förhållande till det sätt, varpå suveräniteten över floden
är delad. Sedan åtskilliga sammanträden ägt rum, förklarade Schweiz,
att det ej ville godtaga Frankrikes förslag, enär detta bland annat innefattade’
att för undvikande av den nämnda bågen inom Schweiz flodens vatten på en
viss sträcka skulle ledas genom en kanal över franskt område. I stället framställdes
från schweiziskt håll det påståendet, att vardera staten skulle förbinda
s! j återföra allt det vatten, som den kunde komma att begagna, och att
sådan åtgärd skulle vidtagas, innan floden komme in på den andra statens om
-
64
xåde. Förhandlingarna ha härefter länge varit avbrutna. Beslut skall emellertid
hava fattats om deras återupptagande.
För tillgodogörande av vattenkraft i Rhen ingingo Schweiz och Frankrike
den 27 augusti 1926 en särskild konvention. Denna avser uppförandet av en
kraftanläggning vid Kembs. ett par mil norr om Basel på franska sidan av floden.
Härför erfordras uppdämning, som inverkar på vattenståndet i floden
även inom schweiziskt område och vars omfattning reglerades redan genom år
1922 träffade bestämmelser.
Konventionen upptager nu till en början regler angående fördelning^ mellan
länderna av den vid kraftanläggningen producerade energien. I fråga om
Schweiz har därvid lagts till grund storleken av den fallhöjd, som svarar mot
höjningen av vattenståndet inom dess område. För uppförande av anläggningen
och förfogande över vattenkraften förutsätter konventionen, att koncession
lämnas, av Schweiz beträffande dess andel och med avseende å kraften i övrigt
av Frankrike. Detta land bestämmer dock ensamt, åt vem koncession skall
givas. Med hänsyn till behovet av viss överensstämmelse mellan den franska
och den schweiziska koncessionen skola särskilda föreskrifter iakttagas, och
koncessionerna äga icke giltighet förrän erforderlig överensstämmelse åvägabragts.
Även eljest tillförsäkras vartdera landet visst inflytande över kraftanläggningen
och anordningarna i samband med denna. Sålunda skall tillsättas
en särskild kommission, bestående av två ingenjörer från vartdera landet.
Denna har i första hand att kontrollera arbetet med kraftstationens uppförande
och i sådant hänseende avgiva rapporter till vederbörande franska och schweiziska
myndigheter. Vidare skall kommissionen, när själva utnyttjandet av
vattenkraften börjat, äga befogenhet att undersöka och avgöra frågor, som samtidigt
avse utövningen av den franska och den schweiziska koncessionen, och
båda ländernas regeringar åtaga sig att inom sina respektive områden låta
verkställa kommissionens beslut härutinnan.
Tvister rörande tillämpningen eller tolkningen av konventionen^eller de i enlighet
därmed beviljade koncessionerna skola, om de ej lösas på diplomatisk
väg, underställas den fasta mellanfolkliga domstolen eller ock skiljedomstol
enligt art. 45 i 1907 års Haagkonvention.
Schweiz och I detta samband må anmärkas, att med avseende å Rhen vattenrättsliga tvisTyskland.
^er mellan Schweiz och Baden — den enda tyska delstat, som här kan vara
i fråga — enligt uppgift pläga avgöras från fall till fall genom direkta förhandlingar.
Härutinnan lärer åberopas art. 5 i en mellan dessa länder den 10
maj 1879 träffad överenskommelse, som emellertid närmast avser samfärdseln
å floden. Sedan ett tiotal år ha dessa förhandlingar förts genom en permanent
schweizisk-badisk kommission, vars uppgift varit att med hänsynstagande^ till
de båda ländernas interna vattenrättslagstiftning sammanjämka olika ståndpunkter.
Ett vattenrättsligt spörsmål av gemensamt intresse för Schweiz och Tyskland,
som på senare tid uppmärksammats, avser Rhens biflod Wutach, vilken
på en mindre sträcka utgör gräns mellan Baden och kantonen Schaffhausen.
Tyskland har önskat utnyttja denna flod genom en vattenkraftanläggning vid
Sehluchsee, varemot kantonen Schaffhausen inlagt gensaga. Förhandlingar
ha pågått sedan 1923, men någon definitiv uppgörelse i saken uppgavs ännu i
december 1928 icke föreligga.
Frankrike Mellan Frankrike och Italien avslutades den 17 december 1914 en konvention
och italien, angående floden Roya. Denna flod upprinner i Italien, gör därefter en båge
om cirka 15 kilometer över franskt område, men kommer sedan åter in i Italien
och utfaller där vid Ventimiglia i havet. På de två ställen, där Roya således
opaginerad Kontrollera mot PDF
(tf
övergår irån del ena riket till det andra, utgör den under viss del av sitt lopp
gräns mellan dem. Detta är även fallet med vissa tillflöden, som likaledes
korsa gränsen.
Enligt konventionen förbinder sig vartdera riket att ej med avseende å de
sträckor av Roya eller dess tillflöden, som helt äro underkastade dess suveränitet,
vidtaga åtgärder av sådan beskaffenhet, att därigenom kan vållas märkbar
förändring av de naturliga vattenförhållandena inom ett nedanför beläget,
det andra riket tillhörigt område. I sådana delar av Roya och dess tillflöden’
som bilda statsgräns, tillerkännas båda rikena principiellt en lika rätt till vatten
och fallhöjd, och intetdera riket får där utan samtycke av det andra riket
tillgodogöra sig vattnet på sådant sätt, att intrång sker i detta rikes rätt att
begagna vattnet i enahanda omfattning. I syfte att vattenkraften i de båda
delar av själva huvudfloden, som bilda gräns, skall bliva utnyttjad så rationellt
som möjligt, medger emellertid Frankrike, att Italien får helt och hållet för
egen räkning tillgodogöra sig vattnet i den övre delen, under det att Italien å
sin sida tillåter Frankrike att disponera över vattnet i den nedre delen. Inga
arbeten få utföras i eller invid sådana delar av Roya eller dess tillflöden, som
bilda gräns, så framt icke båda rikenas samtycke utverkats. En ständig kommission,
bestående av en fransk och en italiensk ingenjör i statstjänst, skall
tillsättas för att underlätta konventionens tillämpning. Om i ettdera riket
uppstår fråga att vidtaga åtgärd av nyss angivet slag, skall andra rikets representant
i kommissionen underrättas, varefter kommissionen har att verkställa
undersökning, och eventuellt lämna medgivande till arbetets utförande.
Bliva icke kommissionens medlemmar ense, träffa de båda regeringarna överenskommelse
om huru lämpligen bör förfaras.
Förutom bestämmelser i anledning av vissa vid konventionens ingående redan
vidtagna åtgärder innehåller konventionen till slut. att rikena skola träffa särskilt
avtal om nödiga föreskrifter till skydd för fisket. Därjämte förbehålla
de sig full handlingsfrihet med avseende å försvarsintressen och tullfrågor.
Efter det att i samband med freden i Versailles suveräniteten över Nord- Danmark och
Slesvig övergått till Danmark, slöts den 10 april 1922 mellan detta rike och TvekIandTyskland^
en särskild traktat angaende vissa på grund av övergången uppkomna
frågor. Bland annat innefattade denna traktat en överenskommelse rorande
vatten- och dikningsförhållanden vid dansk-tyska gränsen. Av de sålunda
träffade bestämmelserna må följande här återgivas:
Till en början uttalas, att överenskommelsen har avseende å vissa närmare
beskrivna delar av sex vattendrag och sjöar, som i dessa delar, i överenskommelsen
benämnda gränsvattendrag, bilda gräns mellan rikena. Härefter stadgas,
att frågor angående sagda gränsvattendrag skola avgöras av en s. k. gränsvattendragskommission,
vars beslut emellertid utom i visst undantagsfall kunna
överklagas hos en övergränsvattendragskommission. Gränsvattendragskommissionen
utses för sex års tid åt gången och består av en medlem, våld av
amtsrådet i Tönders eller Aabenraa amt, vidare av en medlem, vald av
»Kreisausschuss» i Flensburgs eller Sydtönders krets, och slutligen av en utav
danska och en av tyska regeringen utsedd domare eller högre administrativ
tjänsteman. Av sistnämnda tva ledamöter tjänstgör den ene som ordförande
under de tre första åren och den andre under de tre sista. Första gången avgöres
genom lottdragning, vem som skall sköta ordförandeskapet, men sedan
växlar innehavet sålunda, att en av den ena regeringen utsedd ordförande städse
efterträdes av en ordförande från andra riket. Den av regeringsrepresentanterna,
. som ej för tillfället tjänstgör som ordförande, får blott närvara vid
kommissionens sammanträden utan att taga nagon del i besluten, övergränsvattendragskommission
tillsättes för varje särskilt fall och består förutom av
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 200 häft. (Nr 236.) 9
66
två medlemmar från vartdera riket av en utav nederländska regeringen utsedd
ordförande.
Bestämmelser meddelas härefter under särskilda avdelningar rörande bland
annat underhållet av gränsvattendragen, reglering av sådana, inrättande av
nya och ändring av befintliga anläggningar däri samt angående vattendragens
begagnande.
I avseende å underhållet föreskrives i huvudsak, att genom försorg av vederbörande
danske amtman och tyska lantråd skola i närmare angiven ordning
upprättas s. k. regulativ för gränsvattendragen. Här upptagas alla för vederbörande
vattendrag gällande bestämmelser i fråga om profilförhållanden, läge
och vattenstånd, dammanläggningar, slussar och broar m. m. ävensom rörande
vem underhållsskyldigheten åvilar. Vissa angivna tjänstemän inom vartdera
riket ha skyldighet att öva tillsyn över gränsvattendragens underhåll och i fall
av behov föranstalta om nödiga åtgärder för dess fullgörande. Tvister rörande
underhållsplikten hänskjutas till gränsvattendragskommissionen.
I samband med upprättande av regulativ för ett vattendrag kan amtmannen
eller lantrådet föreslå, att vattendraget skall regleras. Förslag härom kan ock
sedermera väckas av enskild intressent. I båda fallen tillkommer det gränsvattendragskommissionen
att besluta i saken, och härvidlag meddelas utförliga
bestämmelser. Bland annat stadgas, att alla de, vilkas rätt är i fråga, skola
erhålla tillfälle att bevaka sina intressen. Vid bedömande huruvida regleringen
må ske, skola fördelar och olägenheter till följd av företaget vägas mot
varandra. Själva arbetet skall i regel utföras av entreprenör, sedan anbud
infordrats genom kungörelse i båda rikena. Varje jordägare, som har nytta av
regleringen, är pliktig att deltaga i kostnaden därför i förhållande till storleken
av den båtnad, han vinner. Nödiga åtgärder till förekommande av
skada böra vidtagas. Uppkommer ändå sådan, skall full ersättning gäldas.
Å andra sidan äro ägare av närliggande fastigheter pliktiga att tåla av regleringsarbetet
föranlett intrång. I brist på överenskommelse angående ersättnings
storlek bestämmes sådan av gränsvattendragskommissionen. Vederbörande
amt eller krets har att förskottera den andel i ersättning och annan kostnad,
som skall gäldas av danska, respektive tyska bidragspliktiga.
Vill någon utföra anläggning i ett gränsvattendrag eller väsentligt ändra
redan befintlig sådan, erfordras likaledes tillstånd av gränsvattendragskommissionen.
Om genom åtgärden vattnets av- eller tillopp ändras till skada för
annan eller vattnet förorenas eller vattenståndet ändras i viss omfattning eller
om annans underhållsskyldighet försvåras, får tillstånd givas allenast, där
nyttan av åtgärden är avgjort större än skadan. Även beträffande hithörande
spörsmål äro utförliga detaljbestämmelser meddelade. Nännast avse dessa
anläggningar för diknings- eller bevattningsändamål.
Vad angår begagnandet av gränsvattendragen förklaras var och en äga rätt
att använda vattnet för vissa hushållsändamål, så framt det kan ske utan
olovligt beträdande av annan tillhörig mark. Dock har gränsvattendragskommissionen
befogenhet att på hemställan av vederbörande amtman eller lantråd
jämka eller upphäva den allmänna nyttjanderätten till vattnet. Slutligen stadgas,
att om från lantbruks- eller industrianläggningar utsläppas avfall eller
skadliga ämnen i ett gränsvattendrag och därigenom uppstår nämnvärd ökning
i arbetet med vattendragets rensning eller ock skada å fisket eller översvämning
eller annan skada på närliggande jord, så ha de skadelidande rätt att
kräva ersättning. Denna bestämmes då av gränsvattendragskommissionen.
Bland särskilda slutbestämmelser märkas sådana till skydd för inteckningshavare
m. fl. vid utbetalning av skadeersättningar. Vidare förklaras varje
jordägare pliktig att under vissa villkor tåla, att undersökningsarbeten utföras
opaginerad Kontrollera mot PDF
pa hans mark sasom förberedelse till vattenreglering eller anläggningar för
diknings- eller bevattningsändamål.
Nu omförmälda bestämmelser avse som nämnts endast så kallade gränsvattendrag.
T^mellertid stadgas, att där vattnet från en inom ena riket belägen
egendom eller anläggning för diknings- eller bevattningsändamål lagligen har
avlopp till ett vattendrag, som är beläget inom andra riket men icke omfattas
av nyssnämnda bestämmelser, ägaren av egendomen eller anläggningen bar befogenhet
att hos den myndighet, under vars ämbetsområde vattendraget lyder
framställa erinringar med avseende å underhållet därav. Saken behandlas därefter
i enlighet med sistnämnda rikes vattenlagstiftning, på sätt skulle varit
fallet om den klagandes egendom eller anläggning legat inom detta. Uppstår
fråga om vattendragets reglering, kan ägaren av egendom eller anläggning,
som nyss sagts, ej förpliktas deltaga i kostnaden, men vill han ej frivilligt betala
ett efter syn av vederbörande vattenrättsliga myndighet fastställt lämpligt
belopp, kan denna myndighet bestämma, att vid vattendraget skola företagas^
sadana åtgärder, att vattenförhållandena för hans vidkommande ej undergå
någon förändring. Slutligen gäller, att om en jordägare inom ena riket
utan tillstånd av gränsvattendragskommissionen eller vederbörlig vattenrättsmyndighet
inom andra riket söker ändra de bestående förhållandena genom
öretag, som ökar vattentillförseln i vattendrag inom detta rike, intressenterna
där äga att vidtaga nödiga motåtgärder.
Inom vartdera riket skall dess vattenrättsliga och administrativa lagstiftning
äga tillämpning, i den mån den ej strider mot föreskrifterna i överenskommelsen.
Vid tvekan huruvida eller i vilken omfattning viss fråga tillhör gränsvattendragskommissionens
befogenhetsområde, avgör i regeln kommissionen själv,
men beslutet kan överklagas hos övergränsvattendragskommissionen.
"R611^e^ruaji 1925 undertecknades en konvention mellan Norge och FinJand
»beträffande de internationella vattenrättsförhållandena i Pasvik och
Jakobselv», vilka älvar, efter det att Finland av Ryssland förvärvat det s. k
Petschenga- eller Petsamoområdet, till vissa delar utgöra gräns mellan de båda
fordragsslutande länderna.
Konventionen innefattar först den bestämmelsen, att i dessa älvars vattensystem
mke ma inom den ena statens område utan den andras samtycke vidtagas
sadan åtgärd, som å dess område skulle medföra skadlig förändring i de
naturliga vattenförhållandena. Därefter säges. att i de delar av Pasvik och
dess förgreningar, där nksgränsen löper, lika stor del i den nedrinnande vattenmängden
tillkommer vardera staten. I de delar av älven och i de förgreningar
av densamma, dar båda stränderna tillhöra den ena staten, tillkommer däremot
hela den nedrinnande vattenmängden denna stat. I den del av Jakobselv
slutligen, där nksgränsen löper, tillkommer likaledes vardera staten lika stor
de! i hela den nedrinnande vattenmängden. Tvister i fråga om tolkningen och
tillämpningen av konventionen skola, i fall de icke kunnat genom förhandlingar
osas eller för såvitt de bada staterna ej träffat särskilda överenskommelser om
tvistefrågans avgörande pa annat sätt, överlämnas till avgörande av den fasta
mellanlolkliga domstolen.
konventionen anslutet protokoll ha de båda länderna enat si c
om loljande bestämmelser angående koncessioner för utnyttjande av vatten
kralten uti ifragavarande älvar:
För sådant utnyttjande av vattenkraften, som förutsätter begagnande a\
vfrdera,^atRn eller .0“råde’ erfordras särskild koncession av vardera
staten beträffande dess område. Detsamma gäller, om vidtagande av någor
atgard i den ena staten skulle medföra en förändring i de naturliga vattenför
-
Norge och
Finland.
68
hållandena inom den andra till skada för denna. Ansökan om koncession inlämnas
till vederbörande myndighet i vardera staten, och vid ansökningen bor
fogas fullständig plan över den tillämnade anläggningen samt uppgift om andamålet
med energiproduktionen. Fylkesmannen i Finnmarks fylke och landshövdingen
i Uleåborgs län äro berättigade att bevilja tillstånd till företagande
av de för planens utarbetande nödiga undersökningarna inom små distrikt, hor
uppnående av överensstämmelse mellan vardera statens koncessioner i alla de
pnnkteT, där bristande sådan skulle medföra olägenhet, särskilt beträtt ande
koncessionstidens längd och frågan huru med anläggningen skall fortaras vid
nämnda tids utgång, skola myndigheterna i vardera staten radsla med varandra
och meddela varandra de villkor, under vilka koncession avses att bil beviljad.
Avskrift av koncessionsutslaget skola myndigheterna sända till varandra.
Meddelandet av koncession skapar icke gentemot den. andra staten eller gentemot
koncessionshavaren några förpliktelser utöver innehållet i koncessions
nfciIfl
o*PT
Bestämmelserna i protokollet skola gälla intill dess de tolv månader därförinnan
blivit från någondera statens sida uppsagda. Uppsägningen har mgen
inverkan på redan meddelade koncessioner. .
Anmärkas må, att i samband med den konvention, för vars innehall nu redogjorts,
träffades jämväl en särskild konvention angående flottningen i rasvik.
Tyskland och
Polen.
De genom Versaillesfreden skapade förhållandena ha också Se^f uPPkoy J''1
överenskommelse i nu ifrågavarande hänseende mellan Tyskland och roten.
Sålunda innefattade eu den 27 januari 1926 av dessa makter undertecknad
konvention till reglering av de nya gränsförhållandena en särskild avdelning
rörande bland annat begagnandet av gränsvattendrag och granssjoar, varmed
enligt konventionen förstås sådana vattendrag och sjöar som utgöra gräns
mellan rikena. Av de här träffade bestämmelserna ma blott anmarkas iof
^
För åtgärder till strandens förstärkande eller arbeten och ändringar i avseende
å själva vattendraget eller anslutning av till- och avloppskanaler erfordras
tillstånd av vederbörlig myndighet i det rike, där åtgärden skall aga
rum. Innan tillståndet ges, skall denna myndighet lämna motsvarande myndighet
i andra riket meddelande om saken. År fråga om uppförande av nya
anläggningar, som kunna medföra inverkan på grannstatens område, tar tillstånd
meddelas blott, där samtycke förut lämnats av en särskild delegation,
bestående av tre av tysk och tre av polsk myndighet utsedda medlemmar.
Vinstitut de Till slut må framhållas, att redan år 1911 L institut de droit International
droit inter- förordade inrättandet av ständiga, gemensamma kommissioner tor att tralla
national. avgörande eller åtminstone avgiva yttrande angående^tillämnade åtgärder med
avseende å ett vattendrag inom en stats område, så framt atgärdema vore
ägnade att medföra väsentlig inverkan å sådana delar av vattendraget, som
låge inom en annan stats territorium.
Nationernas
förbund.
Sedermera upptogs frågan till behandling inom Nationernas förhund. Flera
utkast till en mellanfolklig överenskommelse i ämnet utarbetades inom förbundets
sekretariat och den av förbundet tillsatta kommissionen för samfärdsels-
och transitofrågor. Bland dylika utkast må har namnas ett den 2^ november
1922 dagtecknat utkast till internationell konvention angaende tillgodogörande
av vattenkraften i sådana vattendrag, vilka hava sitt lopp genom
eller åtskilja ett flertal stater. Detta utkast innefattade följande huvudgrunder:
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varje strandägande stat, som ville utföra arbeten för tillgodogörande av
vattenkraften i sådant vattendrag, som nyss nämnts, skulle vara skyldig att
härom underrätta annan av saken intresserad stat, så framt arbetena komme
att inom dess område vålla märkbar förändring av sjitlva loppet eller av
vattenståndet eller ock av tillflödet till vattendraget. Likaledes skulle underrättelseplikt
föreligga, om arbetena verkade dylik förändring med avseende
å sådan del av vattendraget, där en annan stat eljest hade någon legal eller
på sedvana grundad rättighet. Inom loppet av två månader skulle planen
för arbetets utförande tillställas de stater, vilka erhållit underrättelse och med
anledning därav begärt få del av planen. Hade efter fyra månaders förlopp
ingen av dessa stater gjort invändning, finge arbetena utan vidare formaliteter
verkställas. Medförde arbetena ej inverkan på annan stats område utan
blott på någon dess rättighet, skulle endast sådana invändningar få framställas,
som hade sin grund i själva denna rättighet. I övriga fall kunde
nationella säkerhetssynpunkter göras gällande eller ekonomiska eller tekniska
olägenheter eller hänsyn till sjöfartsintressen. överträffade nyttan av vattenkraftens
tillgodogörande uppenbarligen den skada, som tillskyndades annan
stat med hänsyn till ekonomiska och tekniska olägenheter eller till samfärdseln,
skulle åtgärden få utföras, men mot ersättning för skadan, därest det
vore tekniskt eller ekonomiskt omöjligt att vidtaga anordningar till dennas
förebyggande.
Då för rationellt tillgodogörande av vattenkraft arbeten erfordrades jämväl
inom en annan strandägande stats område, borde särskild överenskommelse
åvägabringas rörande villkoren för arbetena jämte fördelning av såväl kostnaden
som den producerade energien. Om dylik överenskommelse ej träffades,
skulle väl utförandet av arbetena icke få hindras, med mindre därtill förelåge
sådana skäl, som, på sätt nyss nämnts, kunde åberopas mot arbeten med
blott sekundära verkningar. Någon skyldighet för den andra staten att taga
del i kostnaden för arbetena skulle emellertid ej föreligga i detta fall, och
genom att vägra sin medverkan skulle den ej anses ha avsagt sig sin andel
i den naturtillgång, vattendraget representerade. Den skulle sålunda äga rätt
till så mycket av den producerade nettokraften, som svarade mot den inom dess
område belägna delen av fallhöjden i det ifrågavarande vattendraget eller, om
vattendraget utgjorde gräns mellan de båda staterna, till halva nettoproduktionen.
Såsom strandägande betecknades i utkastet alla sådana stater, som åtskildes
eller genomflötes av vattendrag, tillhörande ett och samma flodnät. Sjö
skulle hänföras till det vattendrag, som flöte därigenom.
Alla tvister angående tolkningen eller tillämpningen av den föreslagna konventionen
skulle underställas den fasta mellanfolkliga domstolen, så framt de
ej löstes på överenskommelsens väg eller med hjälp av särskild konvention eller
någon allmän skiljedomsklausul. För att dylika tvister såvitt möjligt måtte
göras upp i godo, skulle de fördragsslutande parterna förbinda sig att i första
hand hänskjuta tvistefrågorna för rådgivande yttrande av den förut nämnda
kommissionen inom Nationernas förbund.
Frågan blev sedermera föremål för överläggningar vid förbundets andra
allmänna samfärdselskonferens, vilken öppnades i Geneve den 15 november
1923 och gav till resultat, att åtskilliga stater — dock ej vare sig Sverige
eller Norge — underskrevo en konvention angående tillgodogörandet av vattenkraft.
Denna konvention fick emellertid väsentligen annat innehåll än nyssberörda
utkast. Den nöjde sig sålunda med att i tämligen allmänna ordalag
förorda frivilliga överenskommelser och att söka befordra sådana genom att
erinra om några obestridda folkrättsliga principer och upptaga vissa på er
-
70
farenheten grundade anvisningar av teknisk natur. Av bestämmelserna i konventionen
märkas sålunda bland annat följande:
Till en början stadgas, att, då frågan om ett rationellt tillgodogörande av
vattenkraft förutsätter gemensam undersökning från flera staters sida, sådan
skall ske, om någon av staterna fordrar det. Den med hänsyn till allas intressen
bästa lösningen skall på detta sätt utfinnas och ett arbetsprogram
uppgöras. Utan formligt åtagande är dock ej någon stat skyldig medverka
till programmets realiserande. Vill en stat verkställa ett företag, som omfattar
arbeten dels inom det egna området och dels inom en annan stats område
eller som medför förändringar inom en annan stats område eller eljest
tillskyndar denna stat betydande förfång, skola förhandlingar upptagas för
att enighet må vinnas om företaget. De tekniska spörsmålen böra härvid lösas
på grundval av de särskilda staternas interna lagstiftning och utan hänsyn
till den politiska gränsen. Såsom exempel på olika frågor, varom överenskommelse
bör träffas, framhållas bland annat de allmänna villkoren för ett
företags verkställande, underhåll och drift samt de skyldigheter, som härutinnan
skola åvila varje särskild stat, ävensom frågor rörande ekonomiskt samarbete,
tillsyn å företaget, vattenhushållningen och skydd för motstående intressen.
I fråga om åtgärder för kraftproduktionen i egentlig mening skall
inom varje stats område tillämpas vad som för motsvarande fall i allmänhet
är där gällande. Konventionen innehåller också bestämmelser beträffande
mellanfolkligt avgörande av möjligen uppkommande tvister i fråga om tillämpning
eller tolkning av konventionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
FÖRSLAG
TILL
FÖLJDFÖRFATTNINGAR
JÄMTE
MOTIV
v
73
Förslag
till
Lag
om giltighet här i riket av en mellan Sverige och Norge den
avslutad konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention).
Sedan Kungl. Maj :t ratificerat en den mellan Sverige och Norge
avslutad konvention angaende vissa frågor rörande vattenrätten, förordnas härmed,
att nämnda konvention, som är av nedanstående lydelse, skall äga giltighet
här i riket.
Konvention mellan Sverige och Norge angående vissa frågor rörande
vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention).
Denna lag träder i kraft den
mälda konvention bibehåller giltighet.
och gäller så länge omför
-
74
Förslag
till
Lag
med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den
mellan Sverige och Norge den ingångna vattenrätts
konventionen.
Företag, varom ansökan göres här t riket.
Ansökan i mål, som anhängiggöres vid vattendomstol, skall ingivas i ett
exemplar utöver det antal, som för varje särskilt fall eljest finnes föreskrivet.
Är ansökningen i fall, varom stadgas i art. 14 av konventionen, ej åtföljd av
förklaring, som där sägs, skall den av vattenrättsdomaren avvisas. Avses med
ansökningen förordnande av förrättningsman till syneförrättning enligt 10
kap. vattenlagen, må i fall, som nu nämnts, förordnande ej meddelas med mindre
sådan förklaring föreligger. Vad nu sagts skall dock icke äga tillämpning i
fråga om ansökan av norska staten.
2 §•
Vad i vattenlagen stadgas om ansökningens innehåll skall äga tillämpning
jämväl i fråga om företagets verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift
å där belägna fastigheter, som beröras av företaget, eller å ägare eller nyttjanderättshavare
till sådan fastighet eller å de ersättningsbelopp, som böra utgå
till ägare eller annan för skada å egendom utom riket.
I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår företagets
verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vattenområde, som där kan
komma att röna inverkan av företaget.
3 §•
Vattenrättsdomaren åligger, så snart kungörelse utfärdats om ansökningen,
att översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till
utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Sedan
den förberedande skriftväxlingen avslutats, må fortsatt behandling av målet
icke äga rum, innan från utrikesdepartementet kommit besked, att hinder därför
ej möter.
Skall frågan behandlas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, åligger
förrättningsmannen, så snart sammanträde med sakägarna utsatts, att till
utrikesdepartementet översända avskrift av ansökningshandlingarna jämte un
-
75
deirättelse om tid och plats för sammanträdet; och må innan besked, som nyss
nämnts, kommit förrättningsmannen till handa ej meddelas slutligt utlåtande
angående företaget.
Finner vattenrättsdomaren eller förrättningsmannen med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare är av nöden,
att 1 rågan bör behandlas av kommission, äger han att därom insända framställning
till utrikesdepartementet, varefter Konungen meddelar beslut i anledning
av framställningen.
4 §.
Har till utrikesdepartementet inkommit meddelande, att samtycke å norsk
sida ej erfordras eller att samtycke givits utan att därför uppställts villkor,
skall underrättelse därom meddelas vattenrättsdomaren eller förrättningsmannen
jämte sådant besked som i 3 § sägs.
Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas vattenrättsdomaren
eller förrättningsmannen; och varde ansökningen av vattendomstolen eller synemännen
avslagen.
5 §.
Där för samtycke, som å norsk sida givits, uppställts särskilda villkor, ankommer
på Konungens beslut, huruvida Konungen vill förbehålla sig prövningen
av fråga, som avses i art. 20 av konventionen. Sedan den prövning,
som därav må föranledas, ägt rum, skall avskrift av Konungens beslut ävensom
de från norsk sida meddelade villkoren jämte besked, som i 3 § sägs, tillställas
vattenrättsdomaren eller förrättningsmannen för den vidare prövning,
som med iakttagande av nämnda beslut och villkor erfordras för målets avgörande.
Vad i vattenlagen stadgas om Konungens prövningsrätt skall icke äga tilllämpning
i fall, som avses i denna paragraf.
6§.
Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av tillstånd för bestämd
tid skall icke äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom
eller intresse här i riket, för vars räkning företaget skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd tid, skola i fråga om strömfall eller fast
egendom eller intresse, som därav beröres, vattenlagens bestämmelser om nyprövning
icke gälla. Tidenl för tillståndet må icke sättas längre än till 60 år
från det kalenderår, under vilket företaget enligt därom meddelad bestämmelse
skall hava fullbordats.
7 §•
Av kallelser och andra meddelanden, som skola kungöras i den enligt vattenlagen
bestämda ordning, skall, där de ej röra allenast sakägare här i riket,
ett exemplar översändas till utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande
norska myndighet.
76
Företag, varom ansökan göres i Norge.
8 §•
Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av Konungen.
Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till vattenrättsdomaren ingiva
ansökan därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas
företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av
det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Vattenrättsdomaren
översänder med eget yttrande ansökningen till utrikesdepartementet.
9 §.
Då ansökan angående ett företag, vilken ingivits till myndighet i Norge,
inkommit till utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor tillställas
vattenrättsdomaren. Vad nu sagts skall jämväl gälla i fråga om underrättelse,
som avses i art. 15 av konventionen.
Sedan ansökningen jämte sådan underrättelse inkommit till vattenrättsdomaren,
åligger denne att ofördröjligen utfärda kungörelse om ansökningen..
Kungörelsen skall innehålla dels uppgift om företagets beskaffenhet och omfattning
samt de verkningar, som därav kunna väntas uppkomma inom svenskt
område, dels underrättelse ej mindre om vad sakägare, som vill hos norsk myndighet
föra talan i anledning av företaget, har att iakttaga, än ock därom, att
erinringar i anledning av ansökningen må inom viss, i kungörelsen utsatt tid
insändas till vattenrättsdomaren. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande,
att ett exemplar av ansökningshandlingarna finnes tillgängligt å vattendomstolens
kansli eller å annan av vattenrättsdomaren bestämd plats, som
finnes lämplig. Genom vattenrättsdomarens försorg skall kungörelsen så snart
ske kan införas i en eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna.
Ett exemplar av kungörelsen skall tillika översändas till utrikesdepartementet.
Inkommer efter det kungörelse utfärdats från myndighet i Norge underrättelse
om frågans fortsatta behandling därstädes, skall ock sådant meddelande
kungöras på sätt nu sagts.
Är företaget av beskaffenhet, att någon menlig inverkan därav här i riket
uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej kungörelse, som ovan nämnts.
10 §.
Kan företaget antagas bliva till men för allmänna intressen såsom samfärdsel
eller f lottning eller fiske av någon betydenhet eller för vattenregleringseller
torrläggningsföretag, som redan verkställts eller med sannolikhet kan
motses, åligger vattenrättsdomaren att inhämta yttrande från myndighet, som
i sådant hänseende har att bevaka det allmännas rätt, ävensom från styrelse
eller syssloman för företag, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas
inom den tid för erinringars framställande, som bestämts i kungörelsen.
77
11 §•
Sedan skriftväxlingen avslutats, åligger vattenrättsdomaren att till Konungen
avgiva yttrande'' huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till företaget
å svensk sida må anses erforderligt ävensom huruvida till följd av
omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare är av nöden,
frågan angående företaget bör behandlas av kommission. Därest det
med hänsyn till utredningens fullständighet kan ske, bör vattenrättsdomaren
tillika meddela huruvida enligt hans åsikt samtycke bör lämnas och för sådant
fall avgiva förslag till de villkor, som därför böra uppställas. Yttrandet
skall åtföljas av samtliga till ärendet hörande handlingar. Avskrift av Konungens
beslut i ärendet tillställes vattenrättsdomaren.
12 §.
Vid avgivande av yttrande, som avses i 8 eller 11 §, bör vattenrättsdomaren,
där frågans beskaffenhet det påkallar, samråda med vattenrättsingenjörerna.
För överläggning med vattenrättsdomaren må ock vattenrättsnämndeman
tillkallas. Erfordras särskild undersökning, äger vattenrättsdomaren
uppdraga åt vattenrättsingenjörema eller någon av dem att med eller utan biträde
av vattenrättsnämndeman verkställa sådan.
Kostnaden för undersökningen så ock utgifter i anledning av kungörelser
och dylikt gäldas av statsmedel.
13 §•
I fråga om företag, som skall verkställas för svenska statens räkning, äger
Konungen förordna, att frågan om samtycke till företaget skall behandlas i
annan ordning än här ovan i 9—12 §§ är föreskriven. Vad i 9 § stadgas om
underrättelse till sakägare, som vill hos norsk myndighet föra talan i anledning
av företaget, skall dock jämväl för sådant fall äga tillämpning.
14 §.
Ansökan om erhållande av förklaring, som avses i art. 22 av konventionen,
ingives till vattenrättsdomaren i tre exemplar. Ansökan, som göres efter utgången
av den i art. 22 stadgade tid, skall av vattenrättsdomaren avvisas.
I samband med förklaring, som i första stycket nämnts, skall ock prövning
äga rum av fråga, som avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6 och är av beskaffenhet
att besked däri skolat enligt vattenlagen upptagas i medgivande till företaget.
Hava ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller
finner vattenrättsdomaren flera exemplar vara erforderliga eller innehålla icke
handlingarna nödiga upplysningar för behandlingen av fråga, som i denna paragraf
avses, äger vattenrättsdomaren förelägga sökanden att inom viss tid
fullständiga vad sålunda brister vid äventyr, om det försummas, att ansökningen
må förklaras förfallen.
78
15 §.
Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, upptages av vattenrättsdomaren
i den vattendomstol, inom vilkens område den inverkan å vattenförhållandena,
varom är fråga, uppkommer.
16 §.
Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i tillämpliga delar
gälla vad beträffande ansökningsmål är i vattenlagen stadgat.
17 §.
Då förklaring, som i 14 § sägs, meddelats och vunnit laga kraft, skall rörande
de förhållanden, som äro av vikt för kännedom om de rättigheter och
skyldigheter här i riket, vilka för framtiden äro förenade med företaget, ske inskrivning
i vattenboken; och gälle beträffande sådan inskrivning i tillämpliga
delar vad om inskrivning av beslut, som avses i 12 kap. 3 § vattenlagen, är
stadgat.
Särskilda bestämmelser.
18 §.
Vad i vattenlagen stadgas om skyldighet att taga del i kostnaden för ett företag
eller att utgiva bidrag till detta skall äga tillämpning jämväl å företag, som enligt
konventionen verkställes till förmån för strömfall eller fast egendom eller intresse
här i riket, dock att hänsyn må tagas allenast till båtnad, som här uppkommer
genom företaget.
Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, skyldighet
att taga del i ett företag åvila jämväl fast egendom eller intresse i Norge,
må vid tillämpningen av denna paragraf såsom kostnad för företaget anses
allenast den del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller å egendom
eller intresse här i riket.
19 §.
Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen,
prövas beträffande företag, varom ansökan göres här i riket, i samband
med tillstånd till företaget samt eljest i den ordning, som i 14 och 16 §§ är för
där avsett fall föreskriven.
20 §.
År med vattenreglering enligt vattenlagen förenad skyldighet för ägare av
strömfall att erlägga regleringsavgifter, skall vad sålunda stadgats lända till
efterrättelse jämväl i fråga om företag, vartill tillstånd meddelas enligt konventionen,
dock att sådan skyldighet icke må åläggas till förmån för intressen utom
riket samt att hänsyn må tagas allenast till den ökning i uttagbar vattenkraft,
som bär vinnes genom företaget. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om skyldighet för ägare av strömfall här i riket att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd.
79
Avgift, som avses i första stycket, må, därest det med hänsyn till avgiftsskyldighet,
som ålagts enligt art. 8 av konventionen, eller andra omständigheter finnes
skäligt, sättas lägre än vad eljest är stadgat eller ock helt eftergivas.
21 §.
Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga tillämpning jämväl
i fråga om meddelande av upplysning, varom enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till vattenrättsdomaren.
Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i nämnda artikel,
skall framställningen därom insändas till utrikesdepartementet för att tillställas
vederbörande norska myndighet.
22 §.
Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av konventionen, prövas beträffande
företag, varom ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd till
företaget samt eljest vid meddelande av samtycke till företaget eller i den ordning,
som i 14 och 16 §§ är för där avsett fall föreskriven. Angående sådan säkerhet
skall vad i 14 kap. 8 § vattenlagen är stadgat äga tillämpning.
23 §.
Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen, meddelas av Konungens
befallningshavande i det län, där företaget verkställes eller den flottled,
varom fråga är, framgår eller, om företaget verkställes i Norge, inverkan
å vattenförhållandena till följd av företaget uppkommer.
Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom jämte
uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av ortens tidningar
samt i allmänna tidningarna, Sker ändring i förhållande, som tidigare
kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras. Uppgifter, som nu nämnts,
skola tillika upptagas i särskild, hos Konungens befallningshavande tillgänglig
förteckning.
Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den ordning,
som angående lösen för expedition är föreskriven.
Denna lag träder i kraft den
80
Motiv
till
Lag
om giltighet här i riket av en mellan Sverige och Norge den
avslutad konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention).
De bestämmelser, som upptagas i konventionsförslaget, äro till övervägande
del av allmän lags natur och kräva sålunda för att bliva gällande här i riket
att fastställas i den ordning, som för sådan lag är föreskriven. Vad 1905
års konvention angår antogs visserligen icke någon särskild lag angående
dess giltighet här i riket, men frågan därom behandlades i den uti § 87 Regeringsformen
föreskrivna ordning. Sedermera har i samband med vattenlagens
antagande i 10 § av dess promulgationsbestämmelser intagits ett stadgande
av innehåll, att vad i konvention med utländsk makt är överenskommet skall
vara gällande. Med denna bestämmelse åsyftas den vid tidpunkten för vattenlagens
utfärdande gällande konventionen.
Då fråga uppkommit att tillägga bestämmelserna i en ingången konvention
gällande kraft här i riket, ha, allt efter frågornas skilda beskaffenhet,
olika tillvägagångssätt kommit till användning. Understundom har på grundval
av konventionens bestämmelser en särskild författning utarbetats, vari upptagits
de delar av konventionen, som för tillämpningen här i riket ansetts vara
av betydelse, eventuellt fullständigade med vissa för denna tillämpning erforderliga
föreskrifter. Denna utväg har anlitats i ett flertal fall i fråga om
konventioner å familjerättens och processrättens områden. Samma förfarande
har ock följts beträffande den mellan Sverige och Norge år 1919 ingångna
konventionen om flyttlapparnes rätt till renbetning. I andra fall åter har
konventionens bestämmelser tillagts omedelbar giltighet här i riket. Sasom
redan framhållits har detta tillvägagångssätt tillämpats i fråga om 1905 års
konvention och det har länt till efterföljd jämväl beträffande åtskilliga andra
konventioner, särskilt å vattenrättens eller densamma närstående områden (se
lag den 10 juni 1912 ang. flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och
Muonio, Sv. F. 1912:322, samt lag den 18 juni 1927 ang. rätt för Konungen
att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde,
Sv. F. 1927: 218, jfr Sv. F. 1928: 6).
Huruvida företräde bör givas åt det ena eller andra tillvägagångssättet är
uppenbarligen beroende av ämnets beskaffenhet i varje särskilt fall. Avgörande
betydelse torde härvid böra tilläggas det förhållandet, om med hänsyn
81
till de avhandlade frågornas natur dessa kunna genom en på konventionen uppbyggd
inre svensk lagstiftning erhålla en uttömmande behandling. I fråga
om en konvention, som har till ändamål att reglera vissa likartade frågor, som
var för sig uteslutande ankomma på behandling av den ena av de fördragsslutande
staterna, föreligger uppenbarligen icke något hinder att anlita den
här ovan först antydda utvägen. Därest däremot varje särskild fråga är av
den beskaffenhet, att för dess lösning påkallas samverkan av båda staterna,
skulle ett utbrytande ur konventionen av de bestämmelser, som avse den ena
statens befogenheter, innebära, att det sammanhang, vari dessa bestämmelser
stå till konventionen i övrigt och vilket är av den största betydelse för en rätt
uppfattning av konventionens innebörd överhuvud taget, komme att gå till
spillo. Uppenbarligen ligger bäri en stor olägenhet, ej minst för den enskilde,
som bär att åberopa sig på konventionen. Då de ämnen, som avhandlas
i nu ifrågavarande konventionsförslag, obestridligt äro av sist antydda beskaffenhet,
synes det mest ändamålsenligt att i huvudsak samma tillvägagångssätt
tillämpas som tidigare iakttagits i fråga om 1905 års konvention. På
denna grund har alltså det nu ifrågavarande lagförslaget utarbetats.
.Vid sidan av konventionen erfordras vissa föreskrifter, som avse tillämpningen
bär i riket av konventionen. Dessa föreskrifter, som uteslutande röra
inre svenska förhållanden, torde lämpligen böra meddelas i en särskild lag.
Bihang till riksdagens protokoll 1929.
1 saml.
200 häft.
(Nr 236.)
10
82
Motiv
till
Lag
med vissa föreskrifter angående tillämpningen bär i riket av den mellan
Sverige och Norge den ingångna vattenrättskonventionen.
1 §•
En följd av stadgandet i art. 14 mom. 3 om ansökningshandlingars översändande
till myndighet i Norge är, att ansökning i mål, som anhängiggöres hos
vattendomstol, bör ingivas i ett exemplar utöver det antal, som eljest är föreskrivet.
I fråga om mål, som enligt vattenlagen skola behandlas vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, stadgas i denna icke någon skyldighet för
sökanden, att ingiva ansökningen i mera än ett exemplar. För de fall, då ansökningshandlingarna
skola tillhandahållas särskild myndighet eller annan,
åligger förrättningsmannen att ombesörja avskrift av dessa handlingar (jfr
10: 39, 42—44). Detta tillvägagångssätt torde böra tillämpas jämväl i fråga
om ansökningshandlingarnas tillhandahållande åt norsk myndighet (jfr 3 §
i förslaget).
Enligt art. 14 av konventionen skall ansökan i vissa fall vara åtföljd av det
andra rikets förklaring att från dess sida intet är att invända mot ansökningens
upptagande till behandling. Företeendet av sådan förklaring utgör alltså en
förutsättning för ansökningens upptagande. En jämkning i denna regel har
dock med stöd av art. 33 vidtagits i fråga om ansökan av norska staten.
2 §.
Enligt art. 14 mom. 2 skall ansökningen vara åtföljd av de ritningar och
beskrivningar samt innehålla de upplysningar, som erfordras för bedömande
av företagets verkningar i båda rikena. Vad angår förhållanden, som skola
bedömas enligt vattenlagen, böra därutöver dess bestämmelser lända till efterrättelse.
Däremot torde en begränsning kunna ske i sökandens uppgiftsskyldighet
i fråga om företaget i övrigt. Med hänsyn till den å norsk sida gällande
ordningen för en ansökans kungörande och ersättningsfrågors behandling
erfordras icke i detta sammanhang uppgift å i Norge belägna fastigheter
eller deras ägare eller nyttjanderättshavare eller å de ersättningsbelopp, som
böra utgå till norska sakägare. Den nu angivna begränsningen befriar emellertid
icke sökanden från att jämväl vad angår verkningarna i Norge meddela
de upplysningar angående företaget, som äro erforderliga för bedömande av
företagets tillåtlighet och planläggning.
83
Då det kungörelseförfarande, som å svensk sida skall äga rum. såsom framgår
av art. 15, icke avser företagets verkningar i Norge, har i andra stycket
föreskrivits en däremot svarande inskränkning i kungörelsens innehåll.
3 §.
Hnligt art. 14 mom. 3 skall ett exemplar av ansökningen översändas till det
andra riket. Detta översändande torde lämpligen böra ske i samband med kungörelsen
rörande företaget. De kompletteringar av ansökningshandlingarna,
som erfordras för kungörelsens utfärdande, komma därigenom att medfölja.
Såsom framgår av art. 12 må tillstånd till företaget icke meddelas innan
beslut av det andra riket föreligger rörande dess samtycke. För att utrymme
skall beredas för den prövning, som tillkommer det andra riket, torde i allmänhet
ett avbrott i behandlingen inför det egna landets myndighet vara nödvändigt.
I detta sammanhang inställer sig frågan på vilket skede av målets behandling
detta avbrott skall inträda. Att de förberedande åtgärder, som avse
ansökningens kungörande och den därmed förknippade skriftväxlingen, böra
föregå ett dylikt avbrott, torde ligga i öppen dag. Mera tveksamt är, huruvida
behandlingen därefter bör fortsättas av vattendomstolen vid dess sammanträden
och först avbrytas, då denna behandling fortskridit så långt, att utslag i
målet kan meddelas. Vid denna frågas bedömande torde särskilt två omständigheter
vara att beakta. Därest det andra riket anser sig icke kunna giva
sitt samtycke till företaget, blir följden härav den, att ansökningen måste avslås.
Den utredning, som av vattendomstolen verkställts, är då till ingen nytta.
Aven i annat fall kan en dylik, mera ingående utredning förlora sin egentliga
betydelse, nämligen då från någotdera rikets sida påfordras tillsättande av
kommission. Med hänsyn till det nu anförda torde avbrottet lämpligast böra
förläggas till tidpunkten för den förberedande skriftväxlingens avslutande. I
de fall, då ansökningen anhängiggöres vid vattendomstol, har vid denna tidpunkt
utredningen i allmänhet fortskridit sa langt, att en överblick kan vinnas
av företagets huvudsakliga verkningar.
I fråga om företag, som handläggas vid syneförrättning, förekommer icke
någon skriftväxling mellan sökanden och sakägare. I dessa fall upprättas den
egentliga planen för företaget i allmänhet först vid sammanträden med sakägarna
och kungörelsen innefattar huvudsakligen allenast en underrättelse till
sakägarna om tiden och stället för sådant sammanträdes hållande. Därest
målet överhuvud taget bör av förrättningsmannen upptagas till behandling innan
det andra rikets beslut föreligger, torde ej annan utväg stå öppen än att
lata avbrottet ske först efter det sammanträde med sakägarna ägt rum. Även
för en eventuell kommissionsbehandling torde det vara av stor betydelse, att
åtminstone en preliminär plan rörande företaget föreligger. Härtill kommer
att de företag, som skola behandlas vid syneförrättning, i allmänhet äro av
den enkla beskaffenhet, att någon kommissionsbehandling eller någon mera ingående
samtyckeprövning icke torde ifrågakomma. Huruvida då flera sammanträden
erfordras avbrottet bör ske redan efter det första sammanträdet eller
först, då utredningen i sin helhet föreligger, torde böra bero av omständighe
-
84
terna i varje särskilt fall. Det mest ändamålsenliga synes vara, att utredningen
fortskrider så långt, att en plan finnes utarbetad angående företaget
så att med ledning av denna företagets verkningar med hänsyn till motstående
intressen i huvudsak kunna bedömas. Däremot erfordras på detta stadium icke
någon uttömmande behandling av frågan om intressenternas inbördes förhållande.
Har frågan dragits under kommissionsbehandling bör i varje fall, sedan
ett första sammanträde hållits, behandlingen avbrytas.
I sista stycket har upptagits stadgande angående framställning rörande kommissionsbehandling,
då sådan synes erforderlig. Härtill må erinras, att kommissionen
har att utreda allenast sådana frågor, som äro av gemensamt intresse
för båda rikena. Det är detta förhållande, som åsyftas med uttrycket »utredningens
beskaffenhet».
4, 5 §§.
Då det hinder för målets avgörande, som innefattas i det andra rikets samtyckeprövning,
bortfallit, har vattendomstolen eller synemännen att upptaga
målet till fortsatt behandling. Två fall äro härvid att särskilja. Innefattar
det andra rikets beslut allenast, att samtycke ej erfordras eller att samtycke
utan särskilt villkor meddelats, återupptages målets behandling i vanlig
ordning. Har däremot samtycke väl meddelats men villkor därför uppställts,
äger enligt art. 20 Konungen förbehålla sig prövningen av fråga om
företagets tillåtlighet och villkoren därför. Om och i vilken utsträckning
denna prövningsrätt skall komma till användning beror av Konungens beslut.
Först då sådant beslut föreligger, kan målet upptagas till fortsatt behandling.
Enligt vattenlagen äger Konungen i vissa fall prövningsrätt rörande ett
företag. I de fall, då sådan prövningsrätt redan enligt konventionen tillkommer
Konungen, föreligger icke något behov av tillämpning jämväl av bestämmelserna
i vattenlagen. I övriga fall åter böra de uppenbarligen alltjämt
iakttagas.
6 §.
Enligt art. 7 av konventionsförslaget må tillstånd till ett företag meddelas
för bestämd tid. Såsom framgår av förslagets motiv avses med denna bestämmelse
sådana fall, då ett företag verkställes till förmån för strömfall eller fast
egendom eller intresse utom riket. Däremot skulle det ej överensstämma med
innebörden av ifrågavarande artikel, om en sådan inskränkning, som går utöver
vad för företag här i riket eljest är gällande, skulle drabba jämväl de
svenska intressenterna i ett företag. Verkställes ett företag uteslutande för
svensk räkning, bör någon tidsbegränsning av tillståndet icke ifrågakomma.
I den mån tidsbegränsning skett, kommer tillämpningen av vattenlagens bestämmelser
om nyprövning att bortfalla. Med konventionsförslagets utgångspunkt
bör i fråga om strömfall eller fast egendom eller intressen utom riket,
tidsbegränsning av tillståndet alltid ske i fall, då företaget enligt vattenlagen
skulle varit underkastat nyprövning. Stadgandet i denna paragraf om den
tid, för vilken tillståndet bör givas, ansluter sig till vattenlagens bestämmelser
85
om nyprövning. Huruvida nytt tillstånd skall meddelas, torde, liksom nyprövningen,
bliva beroende av den då gällande lagstiftningen.
7 §.
Denna paragraf utgör en tillämpningsföreskrift till art. 15 i konventionsförslaget.
8 §.
Syftet med den i art. 14 av konventionsförslaget upptagna bestämmelsen om
det andra rikets förklaring är att från behandling utesluta ansökningar rörande
företag, i fråga om vilka det kan förutses, att detta rikes samtycke icke kan
komma att lämnas. Då den prövning, som sålunda skall äga rum, står den
egentliga samtyckeprövningen nära, tala övervägande skäl för, att denna prövning,
liksom samtyekeprövningen, tillkommer Konungen. Det torde överensstämma
med de grunder, som i de följande paragraferna föreslås i fråga om
samtyckeprövningen, att vattenrättsdomaren beredes tillfälle att yttra sig över
ansökningen.
9—12 §§.
Dessa paragrafer upptaga närmare bestämmelser angående den samtyckeprövning,
som, då ansökan till företaget göres i Norge, från svensk sida skall
äga rum. Denna prövning har anordnats i så nära anslutning som möjligt
till vattenlagens bestämmelser för motsvarande fall. Till stöd härför må
framhållas, att samtyckeprövningen, sådan den i konventionsförslaget uppbyggts,
icke företer någon väsentlig skiljaktighet från den egentliga tillståndsprövningen.
I överensstämmelse med förfarandet i vattenmål skall enligt
förslaget kungörelse om ansökningen utfärdas och tillfälle beredas sakägare
att avgiva erinringar, varjämte yttranden från myndigheter och andra
skola inhämtas. Sedan på detta sätt frågan gjorts till föremål för utredning
och denna, där det lämpligen kan ske, fullständigats genom särskilda undersökningar,
har vattenrättsdomaren att till Konungen avgiva yttrande. Med
förfarandets natur har det ansetts bäst överensstämma, att utredningsmyndigheten
utgöres ej av vattendomstolen såsom sådan utan av vattenrättsdomaren,
varvid denne dock äger att påkalla biträde av vattendomstolens övriga ledamöter.
Härigenom torde ock ernås större smidighet och anpassning.
I detta sammanhang uppkommer den ur praktisk synpunkt betydelsefulla
frågan hur långt de undersökningar, som påkallas för samtyckefrågans utredning,
lämpligen böra utsträckas. Av stadgandet i 11 § framgår, att vattenrättsdomaren
i varje fall har att taga ståndpunkt till och yttra sig över huruvida
samtycke erfordras eller icke. Om utredningen bör givas större omfattning
än som för detta syfte är nödvändigt, torde böra bero av omständigheterna
i varje särskilt fall, varvid bör komma under övervägande att göra framställning
om kommissionsbehandling. Påfordras från någotdera rikets sida tillsättande
av kommission, upphör vatteurättsdomaTens befattning med ärendet,
som då överlämnas till kommissionen.
86
Förutom uppgiften att utgöra inledning till samtyckeprövningen har kungörelse,
som omförmäles i 9 §, till ändamål att lämna de svenska sakägarne
underrättelse om ansökningens behandling inför vederbörande norska myndighet.
Enligt konventionsförslaget står det nämligen svensk sakägare öppet att
inför den norska myndigheten föra talan i anledning av företaget.
13 §•
Såsom framgår av art. 32 och 33 i konventionsförslaget skall konventionen
äga tillämpning jämväl å företag, som i Norge verkställes för svenska statens
räkning. Ansökan skall alltså ingivas till vederbörande norska myndighet
och vad angår företagets verkningar i Sverige skall detta rikes samtycke inhämtas.
Innan en sådan ansökan anhängiggöres, bör uppenbarligen frågan om
företaget vara så utredd, att därav framgår, huruvida samtycke kan och bör
givas. I nu antydda fall synes därför böra överlämnas åt Konungen att bestämma
den ordning, i vilken samtyckefrågan skall behandlas.
14 §.
Denna paragraf innehåller föreskrifter om den kompletterande behandling,
som enligt art. 22 bör föregå, innan ett av norsk myndighet meddelat tillstånd
erhåller rättskraft här i riket. Att denna behandling bör avse ej allenast
spörsmål, som avhandlas i art. 3 mom. 2, utan jämväl frågor angående
ersättning och dylikt, har redan berörts i motiven till konventionsförslaget.
Med vattenlagens allmänna grunder torde bäst överensstämma att prövningen
av nu antydda frågor tillkommer vattendomstolen. Av praktiska skäl torde
detta böra iakttagas jämväl i de fall, då motsvarande frågor enligt vattenlagen
skola handläggas vid syneförrättning såsom första instans.
16 §.
Prövningen av de frågor, som avses i 14 §, bör uppenbarligen äga rum i den
ordning, som för ansökningsmål är i vattenlagen föreskriven. Behandlingen
bör alltså i allmänhet inledas med kungörelseförfarande enligt vattenlagens
stadganden för motsvarande fall. Jämväl i fråga om fullföljd av talan och
vad därmed sammanhänger skola vattenlagens bestämmelser om ansökningsmål
lända till efterföljd.
17 §.
Att vattenlagens bestämmelser om anteckning i vattenboken böra äga tilllämpning
i fråga om förklaring, som avses i 14 §, torde ligga i sakens natur.
Med hänsyn till den betydelse denna förklaring äger i avseende å tillståndets
rättsverkan torde därom alltid böra ske inskrivning i vattenbokens första avdelning.
18 §. .
I denna paragraf avhandlas de spörsmål, som uppkomma rörande deltagande
i ett företag eller utgivande av bidrag till detta, då frågan om företaget skall
bedömas enligt konventionen. Meddelas tillstånd till företaget, med stöd av
opaginerad Kontrollera mot PDF
art. 3 mom. 1, av svensk myndighet (vattendomstol eller synemän), torde av
sistnämnda stadgande omedelbart följa att, såvitt angår strömfall eller fast
egendom eller intresse här i riket, vattenlagens bestämmelser i dessa ämnen
komma i tillämpning. Mera tveksam ställer sig frågan, då ett företag verkställes
i Norge till förmån för strömfall, fast egendom eller intresse här i riket.
Enligt regeln i art. 3 mom. 2 skall visserligen jämväl i detta fall svensk
lag äga tillämpning i nu förevarande hänseende. Omedelbart avse dock den
svenska vattenlagens bestämmelser allenast företag, som verkställes bär i riket.
Till förebyggande av missförstånd har i första stycket upptagits bestämmelse
därom, att i båda nu angivna fall vattenlagen skall äga tillämpning.
Den delaktighet, som avhandlas i denna paragraf, avser allenast förhållandet
mellan svenska intressen inbördes. En följd härav är, att hänsyn skall tagas
allenast till båtnaden för svenska intressen. Detta gäller jämväl vid bedömande,
huruvida skyldighet att deltaga i företaget överhuvudtaget föreligger. Båtnaden
å norsk sida kommer alltså icke i beaktande, även om initiativet till företaget
utgått från svenska och norska intressen gemensamt. För det fall, att
mellan de svenska och norska intressenterna enligt art, 10 träffats överenskommelse
om deltagande i företaget, uppkommer emellertid frågan hur delaktigheten
mellan de svenska intressenterna inbördes skall ordnas. Denna fråga
har upptagits till besvarande i andra stycket. Vid delaktighetstalets bestämmande
för de särskilda deltagarna å svensk sida tages icke någon hänsyn till
den norska intressentens andel i företaget, Denna andel är däremot av betydelse
vid bestämmande av den kostnad, som skall fördelas mellan de svenska
deltagarna. Att under kostnad inbegripes såväl anläggnings- som underhållskostnad
torde vara uppenbart. I den mån svensk lag skall äga tillämpning
komma jämväl vattenlagens bestämmelser om ordnandet av deltagarnas inbördes
förhållande att gälla, såsom angående deltagarnas sammanslutning till en
förening, utseende av styrelse, utkrävande av bidrag in. in. Tydligt är emellertid
att för giltigheten av beslut, som rör jämväl de norska intressenternas
rätt, samtycke från deras sida måste föreligga. Härigenom kunna visserligen
uppstå svårigheter i fråga om företagets skötsel. Med den ståndpunkt konventionsförslaget
intagit kunna emellertid sådana icke helt förebyggas.
Prövningen av fråga, som avses i denna paragraf, skall, då ansökan om företaget
göres här i riket, enligt vattenlagens bestämmelser i allmänhet verkställas
i samband med tillstånd till företaget, År fråga om företag, varom ansökan
göres i Norge, gäller i detta hänseende stadgandet i 14 § andra stycket.
19 §.
Enligt art. 10 av konventionsförslaget skall överenskommelse mellan intressenter
i båda rikena om deltagande i ett företag godkännas av vederbörande
myndighet i vartdera riket. Angående sådan överenskommelse mellan svenska
intressenter i ett företag upptagas bestämmelser i vattenlagens 3 kap. 3 § samt
10 kap. 57 §. Godkännande av densamma meddelas i samband med tillståndet
till företaget. Denna ordning bör uppenbarligen iakttagas jämväl i förevarande
88
fall i fråga om företag, varom ansökan göres här i riket. Har ansökan gjorts
i Norge, bör prövningen ske på sätt i 14 och 16 §§ är föreskrivet.
20 §.
Beträffande de frågor, som avhandlas i denna paragraf, kan i stort sett hänvisas
till vad som yttrats under 18 § här ovan. Att vattenlagens bestämmelser
om regleringsavgifter och hygdekraft skola, såvitt angår intressen här i riket,
gälla i fråga om företag, vartill med stöd av art. 3 mom. 1 tillstånd meddelas
av svensk myndighet, torde omedelbart följa av sistnämnda stadgande. Enligt
denna paragrafs första stycke skola de jämväl äga tillämpning, då tillstånd
till företaget meddelas av norsk myndighet. I båda fallen bör dock hänsyn
uteslutande tagas till förhållandena här i riket. För att regleringsavgift skall
kunna åläggas måste alltså den ökning i uttagbar vattenkraft, som vinnes genom
företaget, för de svenska strömfall, för vilkas räkning företaget äger rum,
uppgå till i medeltal 500 turbinhästkrafter.
För det fall, att en svensk strömfallsägare gör ansökan om vattenreglering
i Norge, kan enligt art. 8 avgift åläggas strömfallet av den norska koncessionsmyndigheten
till förmån för norska intressen. I andra stycket av denna paragraf
har intagits bestämmelse därom, att hänsyn skall tagas till sådan förpliktelse
samt att regleringsavgiften enligt vattenlagen av denna anledning
kan nedsättas eller helt eftergivas. Jämväl eljest kunna förhållanden föreligga,
som utgöra skäl för ett nedsättande eller eftergivande av avgiftsskyldigheten.
iVid det bestämmande av regleringsavgifternas storlek, som skett i vattenlagen,
har utgångspunkten varit att hela det vattenområde, som beröres av företaget,
är beläget här i riket. Emellertid kunna, då regleringen sker i Norge, företagets
menliga verkningar här i riket vara helt obetydliga. Stadgandet i andra
stycket torde ock få anses stå i god överensstämmelse med de synpunkter, som
gjort sig gällande i fråga om avfattningen av tredje stycket i 14 § av 4 kap.
vattenlagen.
Beträffande prövningen av fråga, som avses i denna paragraf, hänvisas till
vad som yttrats under 18 §.
22 §.
I allmänhet torde det böra ankomma på den myndighet, som har att pröva
själva sakfrågan, att meddela därmed sammanhängande föreskrift rörande ställande
av säkerhet. I fråga om företag, vartill tillstånd meddelas av svensk
myndighet, tillkommer alltså prövningen i regel tillståndsmyndigheten. Har
Konungen jämlikt art. 20 av konventionsförslaget förbehållit sig prövningsrätt,
möter uppenbarligen intet hinder att under denna prövningsrätt inbegripa
jämväl fråga om ställande av säkerhet.
23 §.
De uppgifter, som avses i denna §, torde såsom i liknande fall skett böra anförtros
åt länsstyrelsen. Av art. 29 i konventionsförslaget följer att den myndighet,
som har att meddela föreläggande, jämväl äger att, då föreläggandet ej
efterkommes, utse ombud.
opaginerad Kontrollera mot PDF
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Skrivelse till ministern för utrikes ärendena................ 3
Protokoll i samband med avgivande av förslag till svensk-norsk vattenrättskonven
tion.
.......................... 7
Förslag till konvention mellan Sverige och Norge angående vissa frågor rörande
vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention).............U
Motiv till konventionsförslaget. Inledning ................29
1 5 * . De särskilda artiklarna ...........45
Bilaga. (Redogörelse för utländska överenskommelser
m. m.).............gl
Förslag till lag om giltighet här i riket av en mellan Sverige och Norge den
avslutad konvention angaende vissa frågor rörande vattenrätten
(svensk-norsk vattenrättskonvention)...............73
Förslag till lag med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av den
mellan Sverige och Norge den ingångna vattenrättskonventionen 74
Motiv till lag om giltighet etc............ gO
1 i * med vissa föreskrifter angående tillämpningen etc........82
1
Bilaga B till statsrådsprotokollet den 22 mars 1222.
Till KONUNGEN.
I anledning av nådig remiss den 14 sistlidne februari med föreläggande att
avgiva utlåtande över ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande med
förslag till svensk-norsk vattenrättskonvention m. in. får vattenfallsstyrelsen
härmed i underdånighet uttala följande.
Enligt vad styrelsen har sig bekant, hava under de gångna åren flera förslag
varit å bane, dels till utnyttjande av vattenkraftkällor i vattendrag, som
sträcka sig inom både Sverige och Norge, dels även till genomförande av
vattenregleringar i dylika vattendrag. De största sådana projekt, som varit
på tal, gälla, det ena frågan om en reglering av Fämundsjön i Norge till förmån
närmast för svenska vattenfall i Klarälven och det andra beredande av ett
stort regleringsmagasin vid foten av Helagsfjället och Sylarna inom Sverige
till förmån för Trondhjems stads vattenkraftverk i Neaälven i Norge. Vid såväl
dessa två stora företag som i avseende å andra mindre företag av nu nämnd
art har det visat sig vara förenat med svårigheter i såväl reellt som formellt
avseende att komma till rätta med problemen av den anledningen, att 1905
års konvention mellan Sverige och Norge angående gemensamma sjöar och
vattendrag icke lämnat tillräcklig vägledning för ordnandet av sådana frågor.
Vattenfallsstyrelsen vill med stöd härav understryka behövligheten av en
ny och fullständigare lagstiftning de båda skandinaviska rikena emellan, som
kan vara ägnad att underlätta nyttiggörandet av de vattenkraftvärden, som
finnas att tillvarataga i vissa vattendrag, som beröra båda rikena.
Med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för förslagets behandling
inom styrelsen, har någon mera ingående granskning icke medhunnits. Styrelsen
har anmodat en av de svenska sakkunniga, regeringsrådet Gärde, att
inför styrelsen lämna redogörelse för förslagets huvudsakliga innehåll.
Styrelsen har därvid funnit tveksamt, huruvida åt art. 7 i konventionen
givits sådan formulering, att därav uttryckligen framginge, att den möjlighet
till meddelande av tillstånd till ett företag för bestämd tid, som där stadgats,
endast hade avseende å norska strömfall. Ovisshet kan nämligen göra sig gällande,
huruvida bestämmelserna i 6 § tillämplighetslagen, vilken ju skall
fastställas i den ordning, som för svensk civillag är stadgad, kunna givas
företräde gentemot vad som i den emellan bägge rikena ingångna konventionen
stadgats. Det riktiga torde vara, att några olika meningar icke kunde
göra sig gällande beträffande konventionens och tillämplighetslagens bestämmelser
och tillämplighet, samt att full överensstämmelse rådde mellan desamma.
Det bör därjämte framhållas, att de rättsgrundsatser, som fått sitt
uttryck i 2 kap. 22 § första stycket vattenlagen liksom i andra stadganden
däri, principiellt äro av den vikt och betydelse, att desamma icke må rubbas
eller äventyras genom några bestämmelser i konventionen eller tillämplighetslagen.
2
I övrigt synes, såvitt styrelsen kan bedöma, det framlagda förslaget kunna
läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit vattenfallsstyrelsens samtliga
ledamöter. Protokoll, utvisande av föredraganden, byråchefen Malm, uttalad
särskild mening bilägges.
Underdånigst
G. MALM.
Stockholm den 1 mars 1929.
Fr. Malm.
Protokoll, hållet vid Kungl. vattenfallsstyrelsens plenum den 1
mars 1929.
N är varande:
Gen eraldirektören
Kabinettskammarherren
vice Häradshövdingen
Riksdagsmannen
Professorn
C. G. Malm.
Aug. Herlenius.
E. Hagelin.
P. H. Sjöblom.
T. E. Lindmark.
§ I
Byråchefen
Er. Malm föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 14 februari 1929
över av särskilda inom utrikesdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet
betänkande med förslag till svensk-norsk vattenrättskonvention m. m.
Förslag till underdånigt utlåtande godkändes.
Föredraganden anmälde avvikande mening och yttrade:
»Då den föreslagna konventionen, som utgör en överenskommelse mellan
Sverige och Norge, i art. 7 medgiver endera parten att, om den så önskar,
föreskriva att "tillstånd må medgivas på bestämd tid, kan jag icke finna, att
den föreslagna § 6 i tillämplighetslagen, som för Sveriges del stadgar dylik
tidsbegränsning i viss omfattning, kan medföra någon tveksamhet i lagtilllämpningen.
Med hänsyn till den norska vattenlagen, enligt vilken svenska strömfallsägare
för företag i Norge alltid måste underkasta sig tidsbegränsning, synes
mig den föreslagna bestämmelsen, som enligt förenämnda § 6 endast skall avse
norska intressenter i företag i Sverige, ur synpunkten av önskvärd reciprocitet,
även sakligt väl motiverad.»
Som ovan
Maurits Skeppstedt.
1
Bilaga C till statsrådsprotokollet den 22 mars 1929.
Till KONUNGEN.
Genom remiss den 14 februari d. å. har Svenska vattenkraftföreningens styrelse
beretts tillfälle yttra sig över av särskilda inom utrikesdepartementet tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande med förslag till svensk-norsk vattenrättskonvention
m. m.
Med hänsyn till ärendets brådskande natur har vattenkraftföreningens styrelse
uppdragit åt särskilda delegerade att handlägga detta. Delegerade, som
utgjorts av v. häradshövdingen Emil Kinander, advokaten Otto R. Alrutz, direktören
Mauritz Carlson, ingenjören Carl Kleman samt disponenten Christian
Storjohann — vilken sistnämnde emellertid endast i begränsad omfattning varit
i tillfälle deltaga i ärendets handläggning —, ha genom de sakkunniges sekreterare,
hovrättsassessorn R. Gyllenswärd, haft förmånen att parallellt med studium
av traktat- och lagtext erhålla ingående redogörelse för de motiv, som
legat till grund för de sakkunniges förslag.
Delegerade få nu i anslutning härtill i underdånighet anföra följande.
När konventionen den 26 oktober 1905 mellan Sverige och Norge angående
gemensamma sjöar och vattendrag tillkom, kunde man icke i samma omfattning
som nu överskåda alla de frågor, tekniska och ekonomiska, som äro förbundna
med vattendragens reglering för kraftändamål. Det har också vid det enda
försök, som veterligen gjorts att enligt konventionen få till stånd en sjöreglering
i det ena riket till nytta för kraftintressen i det andra — uppdämning av
Neaälven på svenskt område till förmån för kraftverk på norsk sida — visat
sig, att konventionen icke inrymde denna möjlighet. Den torde även vid förberedande
undersökning för annat regleringsföretag i gränsvattendrag visat
sig icke användbar. Efter 1905 har i såväl Sverige som Norge ny och
utvecklad vattenrättslagstiftning införts, vilket även torde ha gjort det vanskligt
att i gemensamma vattendrag enligt 1905 års konvention erhålla tillstånd
till företag, vilkas verkningar beröra båda rikena.
Det nu föreliggande förslaget till ny konvention har tillkommit efter initiativ
från norsk sida.
Såsom en avgjord förbättring i förslaget jämfört med 1905 års konvention
framstår, att vid bedömandet av ett företags tillåtlighet hänsyn skall tagas
till dess verkningar inom båda rikena.
Mot den av de svensk-norska sakkunniga vid förslagets utarbetande tillämpade
huvudregeln, att vederbörande rikes lag skall ligga till grund för företag
inom detta rike, ha vattenkraftföreningens delegerade inga principiella erinringar.
Förslaget innebär sålunda, att svensk företagare på svenskt område
och norsk företagare på norskt område i materiellt hänseende bibehålla den
rättsliga ställning, som deras eget lands lag medför. Svensk företagare underkastas
däremot norsk lagstiftning, då företaget skall förläggas till Norge, och
norsk företagare svensk lagstiftning, då företaget skall förläggas till Sverige.
2
Då på ifrågavarande område svensk och norsk lagstiftning är mycket olika,
har emellertid icke kunnat undgås, när det gällt utarbetandet av en konvention,
som skall reglera de vattenrättsliga mellanhavandena mellan såväl de
bägge rikena som dessas innebyggare, att å ömse sidor vissa överväganden
måst göras, avseende jämkningar i huvudregeln. Vattenkraftföreningens delegerade
ha i den mån, de kunnat pröva detta, funnit dessa jämkningar skäliga.
Vid bedömandet av en svensk företagares ställning i Norge framstår,; att
denna med hänsyn till den norska koncessionslagstiftningen icke är till tiden
lika tryggad som i Sverige, och att ett företag i Norge för den skull icke alltid
kan väntas medföra önskat utbyte för svenska företagare. Emellertid äro ju
de svenska kraftverksföretagen i gränsvattendragen för utveckling av sina resurser
icke enbart hänvisade till sjöregleringar i grannlandet. Icke obetydliga
möjligheter att tillgodose ett växande kraftbebov förefinnas genom samköming
och samarbete med andra svenska kraftverk i inhemska vattendrag med goda
regleringsmöjligheter. Då således möjlighet att välja mellan olika alternativ
oftast står en svensk kraftverksföretagare i ett gränsvattendrag öppen, synes
risken för att hans företag på andra sidan gränsen icke blir säkerställt till
sitt framtida bestånd icke böra föranleda hinder för förslagets antagande.
I proeessuellt avseende måste för ansökningsmål enligt konventionen en hel
del kompletterande föreskrifter givas, som i vissa fall innefatta avvikelser från
nu rådande förfarande i de bägge länderna. Dessa avvikelser synas icke vara
av större reell betydelse för den enskilde företagaren.
Vid den granskning, som verkställts av de olika artiklarna i konventionslörslaget
och paragraferna i förslaget till svensk tillämpningslag, ha icke framkommit
några erinringar av vikt. . . -
Delegerade inom Svenska vattenkraftföreningens styrelse la darlor i underdånighet
tillstyrka, att föreliggande förslag till svensk-norsk vattenrättskonvention
å svensk sida antages och lagfästes samt att det i anslutning till konventionen
utarbetade förslaget till tillämpningsföreskrifter upphöjes till lag.
Stockholm den 28 februari 1929.
Underdånigst
Å delegerades vägnar
EMIL KIN ÄNDER.
Carl Kleman.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
290830
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1929:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Norge den 11 mai 1229 avslutad konvention angåend a1 i texten
- 2LU 1929:44 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Norge den 11 maj 1929 avslutad konvention angående vissa frågor s. 1 i texten