Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

1929-02-15 · 19 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:75, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs ■proposition nr 75.

Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni

1925 (nr 170) om polisväsendet i riket; given Stockholms

slott den 15 februari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse

av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 59 haft. (Nr 75.)

191 29 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse åt 14 § i lagen den 6 juni 1925 (ur 170) om

polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i

riket skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

1. Varder i---länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller

ogillas. Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp

må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för

lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill uppgivas.

Om beslut---hos länsstyrelsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp

av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen

icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet

eller landstinget göra framställning om rättelse.

Vidtages ej — ■— -—- vite fälla.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition ur 75.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Knngl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Liibeck:

Jag anhåller att få för Kungl. Maj:t anmäla uppkommen fråga om begränsning

av den länsstyrelsen tillkommande prövningsrätten beträffande beslut

om avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet med mera.

Enligt lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket skall riket

för polisverksamhetens upprätthållande vara indelat i polisdistrikt. Stad, så

ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen

erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt

eller del därav utgöra polisdistrikt (1 § 1 inom.). Landsfiskalsdistrikts

indelning i polisdistrikt skall, såvitt ske kan, verkställas på sådant

sätt, att de särskilda polisdistrikten komma att bestå av en eller flera hela

kommuner. Till ett polisdistrikt må ej hänföras mer än eu kommun, där ej

kommunerna själva påyrka sådant eller det för polisverksamhetens behöriga

upprätthållande finnes särskilt påkallat (9 §).

I stad, så ock i köping, som nyss nämnts, skola polismän samt i övriga polisdistrikt

fjärdingsmän (polismän) finnas anställda i den omfattning, som erfordras

för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet (2 §). Med polisverksamhet

avses vad angår stad upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,

verkställande av spaning och annan undersökning angående brott samt den

verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet

bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap. Polisverksamheten på landsbygden

omfattar därjämte biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning

av utskylder eller böter och vid annan handräckning (1 § 2 mom.). Erfordras

å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upprätthålla ordningen vid

enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför anställa fjärdingsmän

skola en eller flera ordningsmän tillsättas (2 §). Till förstärkning av den för

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom

visst landstingsområde må polismän anställas för området (3 §).

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de fjärdingsmän, ordningsmän

Gällande

bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj:ts proposition nr 75.

eller andra polismän, vilka skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga

befattningshavare, som äro erforderliga för polisverksamhetens upprätthållande,

att med skälig pension förse innehavare av befattning, som är av stadigvarande

beskaffenhet och av vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt

sysselsatt (ordinarie befattning), samt att, då befattningshavare avlidit i följd

av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt

familjeunderstöd ävensom till dödsboet utbetala skälig begravningshjälp. I

samband med fastställande av den med viss befattning förenade lönen skall

jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie (8 §). Till kostnaden

för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet, vilken anställts för

landstingsområde, så ock till kostnaden för avlöning av den, som i annat polisdistrikt

än stad eller köping, som förut nämnts, innehar eller uppehåller ordinarie

befattning, bidrager statsverket med hälften. Efter enahanda grund utgiver

statsverket bidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts kostnad för

familjeunderstöd och begravningshjälp. Till kostnaden för avlöning av den,

som i polisdistrikt varom nyss nämnts innehar eller uppehåller icke ordinarie

befattning, bidrager statsverket med en femtedel (15 § 2 inom.).

Då innehavare av fjärdingsmansbefattning skall tillsättas, har landsfiskalen

att avgiva yttrande angående de sökande med uttryckligt angivande beträffande

varje sökande, huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattningen

eller icke. Därefter skall i polisdistrikt, som består av eu kommun

eller del av sådan, kommunen förrätta val av fjärdingsman. Den sålunda valde

skall av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat

föranleda. Består polisdistrikt av mer än en kommun och har för polisverksamhetens

upprätthållande bildats kommunalförbund, tillkommer valrätt förbundets

direktion. Har kommunalförbund icke bildats, skola samtliga till polisdistriktet

hörande kommuner var för sig företaga val av fjärdingsman. Enas

kommunerna om valet, skall vad som gäller om val i polisdistrikt, bestående

av en kommun, äga tillämpning. Falla kommunernas val å olika personer, skall

en av de valda av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda

skäl annat föranleda (11 § 3 mom.).

Fattas i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare vid

polisväsendet beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller

begravningshjälp eller i fråga, huruvida viss befattning skall vara ordinarie,

skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes,

skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill uppgivas (14 § 1 mom.). Finner länsstyrelse, att avlöning,

pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp av polisdistrikt eller landsting

bestämts till lägre belopp än som kan anses skäligt eller att polisdistrikt eller

landsting eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden, skall länsstyrelsen

hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages

ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen

förordna därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga

lämpligt vite och fälla till sådant vite (14 § 2 mom.).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 78. 5

Polislagen trädde i kraft den 1 januari 1926, såvitt den avser stad och

köping, som förut nämnts, samt landsting. Indelning i polisdistrikt skulle vara

verkställd i god tid före nämnda dag. I övrigt skall lagen, såvitt nu är i fråga,

vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932. Under vissa förutsättningar

kan länsstyrelsen på framställning av kommun förordna, att lagen före sistnämnda

dag skall erhålla tillämpning för kommunen.

I de kommuner på landsbygden, där polislagen icke trätt i tillämpning, gäller

lagen den 29 september 1899 (nr 77 s. 1) angående fjärdingsmansbestyrets

utgörande. Enligt denna lag skall inom varje socken finnas minst en fjärdingsman,

dock må efter länsstyrelsens prövning beträffande två eller flera smärre

socknar, som gränsa till varandra, bestämmas om anställande av endast en

fjärdingsman (§ 1). Fjärdingsman skall utses å kommunalstämma för en tid av

minst tre år (§ 2) och skall förses med skälig avlöning, som bestämmes av kommunen

(§ 3). Då fjärdingsman blivit utsedd, ankommer det på landsfiskalen att

pröva den valdes lämplighet för befattningen. Finner landsfiskalen den utsedde

personen icke lämplig, skall han anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som äger

att, om skäl därtill föranleda, förordna om nytt val. Äro två eller flera socknar

sammanslagna till ett fjärdingsmansdistrikt och enas dessa icke i valet av

fjärdingsman, äger landsfiskalen utse den av de valde han finner därtill lämpligast

(§ 4). I övergångsbestämmelserna till polislagen föreskrives, att efter

det lagen utkommit av trycket — den 17 juni 1925 -— fjärdingsman enligt

äldre lag må tillsättas allenast tills vidare men med rätt för fjärdingsmannen

att åtnjuta tre månaders uppsägningstid. Uppsägning må ej ske utan landsfiskalens

samtycke. Beslut, som efter det lagen utkommit av trycket fattas

angående fjärdjpgsmans avlöning, skall underställas länsstyrelsens prövning.

Då den föreliggande frågan om begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt Proposition

företrädesvis avser beslut om avlöning åt fjärdingsman, vill jag erinra, att

spörsmålet om fjärdingsmännens ställning var föremål för noggrant övervägande

vid antagandet av gällande polislag. Vid anmälan i statsrådet den 20

februari 1925 av det förslag till lag om polisväsendet i riket, som genom proposition

(nr 58) framlades för nämnda års riksdag, framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Muller, att bristerna i den då gällande polisorganisationen

hänförde sig framför allt till landsbygdens polisväsen. Härefter anförde

departementschefen bland annat:

Fjärdingsmansbefattningen vore såsom regel en bisyssla, och avlöningen

vore också bestämd med hänsyn därtill. En följd därav vore, att fjärdingsmannen

måste skaffa sig andra inkomstkällor för att kunna existera, och enligt

vad erfarenheten visat finge på grund därav på många håll fjärdingsmansverksamheten

stå tillbaka för annat, mera inbringande arbete.

Ofta förekomme också, att fjärdingsmannens avlöning icke vore bestämd

med hänsyn till det arbete han hade att utföra, utan att fjärdingsmannen måste

nöja sig med eu rent av orimligt liten lön. Visserligen hade de nominella lönerna

stigit avsevärt under senare år. Till belysande därav och till upplysning

angående fjärdingsmanslönernas belopp kunde följande uppgifter lämnas angående

fjärdingsmännens totala avlöning åren 1905 och 1923.

Kart blad till Ku

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

högst 50 kr.

51— 100 »

101- 200 »

201— 300 »

301— 500 »

501- 1,000 »

1,001—1,500 »

1,501-2,000 »

2,001 -3,000 ■>

över 3,000 »

Lönens belopp

Antal

1905 I 1923

965

793

617

224

171

244

467

450

638

573

151

67

65

23

2,777 2,849

De sålunda meddelade uppgifterna för år 1923 vore dock i viss mån missvisande,

i det att i ett flertal fall i lönen inräknats vad som tillkomme fjärdingsman

såsom extra polisman. De lägsta fjärdingsmanslönerna förekomme i

två distrikt i Älvsborgs län med respektive 122 och 132 innevånare; i det ena

syntes fjärdingsmannen icke alls erhålla någon lön, i det andra utgjorde årslönen

2 kronor.

Det syntes ligga i öppen dag, att det icke vore möjligt att för de obetydliga

löner, som i åtskilliga fall lämnades, erhålla ens någorlunda tillfredsställande

fjärdingsmän. Också förspordes från många håll, att man vid befattningarnas

tillsättande huvudsakligen fäste avseende icke vid de sökandes kvalifikationer

utan vid att vederbörande vore villig att nöja sig med en liten lön, och mångfaldiga

exempel funnes på att en fjärdingsman ersatts med en annan allenast

på den grund, att denne erbjudit sig att tjänstgöra mot lägre lön. Enligt uppgifter,

som infordrats för en av landshövdingen S. Linnér verkställd utredning

i ämnet, hade länsstyrelserna under femårsperioden 1916—192?) i 47 fall funnit

sig böra förordna om nytt val på grund av utsedd persons olämplighet och i

32 fall vidtagit åtgärd på grund av beslutad fjärdingsmanslöns otillräcklighet.

För undanröjande av nämnda brister förordade departementschefen en fullständig

omgestaltning av den gamla fjärdingsmansinstitutionen. Den egentliga

polistjänsten ävensom handräckningsarbetet skulle utföras av polismän, vilka

förutsattes skola bliva helt sysselsatta av sin tjänst. Med hänsyn härtill borde

polisdistrikten i regel bestämmas på sådant sätt, att i varje distrikt åtminstone

en polisman kunde antagas erhålla full sysselsättning. Polisdistriktet skulle

vara pliktigt att skäligen avlöna de polismän, som skulle finnas anställda i

distriktet. I de till grund för förslaget liggande ekonomiska beräkningarna

räknades med en medellön för dessa befattningshavare av 2,200 kronor. Enligt

departementschefens uppfattning syntes de sålunda föreslagna bestämmelserna

rörande befattningshavarnas ekonomiska ställning ägnade att undanröja rådande

missförhållanden. Det låge emellertid, framhöll departementschefen, vikt på

att kommunerna ej sökte att av missriktad sparsamhet pressa ned lönerna utan

hålla dem ungefär vid de belopp, som i de framlagda utredningarna förutsatts.

Ty ju mindre lönen sattes, desto större vore risken för att befattningshavarna

skulle tvingas att till nackdel för tjänsten skaffa sig extra inkomster. Den dittillsvarande

erfarenheten syntes dock vara av sådant slag, att man väl borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 7>

i

kunna hoppas, att polisdistrikten, därest en omorganisation efter de föreslagna

grunderna skedde, komme att vara benägna att av eget initiativ följa de givna

riktlinjerna.

Vad angår frågan om statskontroll över kommunernas fullgörande av sina

förpliktelser beträffande polisväsendet yttrade departementschefen bland

annat:

Med hänsyn framför allt till statens intressen av rättsordningens upprätthållande

kunde någon tvekan icke råda om att staten borde vara berättigad att

vaka över att kommunerna och, i den mån det kunde förekomma, jämväl landstingen

fullgjorde sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Det hade icke

heller från något håll gjorts gällande, att en dylik rätt icke borde tillkomma

staten, och tvist rådde endast om i vilka former statens övervakningsmyndighet

lämpligast borde utövas. Att vid avgörandet av berörda spörsmål all möjlig

hänsyn borde tagas till den kommunala självbestämningsrätten, vore även

departementschefens åsikt. Han funne det alltså riktigt, att statsmyndighets

rätt att ingripa begränsades till uppenbara fall av pliktförsummelse och han

saknade anledning att föreslå, att underställningsplikt infördes i fråga om

andra kommunala beslut än sådana, som avsåge befattningshavare tillkommande

ekonomiska förmåner. Medan i avseende å beslut av sistnämnda art

underställningsplikten vore nödvändig av hänsyn till befattningshavarna, för

vilka även en ringa lönesänkning kunde vara av stor betydelse, borde i andra

fall värdet av en föreskrift om underställningsplikt icke överskattas. Departementschefen

utginge naturligtvis ifrån såsom något självklart, att kommunerna

i regel skulle lojalt fullgöra sina skyldigheter. I vanliga fall komme förmodligen

en kommun, som beslutat en icke motiverad nedsättning av polispersonalens

antal, att beakta redan en enkel hänvändelse från länsstyrelsens

sida. Men skulle det undantagsfall inträffa, att en kommun verkligen önskade

obehörigen försvaga sitt polisväsen, bleve det icke tillräckligt med en underställningsföreskrift

utan länsstyrelsen måste, oavsett en sådan, på annat sätt

ingripa mot vederbörande. Och för dylika undantagsfall syntes det vara nödvändigt,

att statsmakterna erhölle fullt effektiva maktmedel.

I enlighet med dessa synpunkter avfattades det förslag, som framlades för

riksdagen.

Under behandlingen i riksdagen vidtogs i förslaget en väsentlig förändring Särskilda utbeträffande

polisväsendet på landsbygden. Härom anförde andra särskilda ut- skottet 19S5- skottet i sitt utlåtande (nr 1) bland annat följande:

Utskottet hade funnit en reform beträffande personalorganisationen å landsbygden

av behovet påkallad men utskottet hade icke kunnat bliva övertygat

om att man därvid borde gå så långt att man helt avskaffade den nuvarande

fjärdingsmansinstitutionen för att ersätta fjärdingsmännen med polismän, vilka

skulle hava att helt ägna sig åt sina befattningar. Utskottet ville visserligen

icke bestrida, att å vissa orter den verksamhet, som enligt förslaget skulle å

landsbygden ombesörjas av polismännen, lämpligen kunde och borde uppdragas

åt yrkesmän i enlighet med vad förslaget innehölle. Men i ett synnerligen stort

antal fall syntes på den egentliga landsbygden, där polisverksamheten väsentligen

måste bestå av indrivningsarbete, nämnda polisverksamhet bättre och

billigare kunna ombesörjas av befattningshavare av de förutvarande fjärdingsmännens

typ, vilka hade befattningen såsom en bisyssla vid sidan av annan

verksamhet. De stora tjänstgöringsområden, som ett genomförande av förslaget

skulle medföra, skulle också sannolikt draga med sig olägenheter i olika avse
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1925.

Motioner

1928.

Forsta lagutskottet

1928.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

enden. Utskottet hade därför, i enlighet med vad som förordats i åtskilliga i

ämnet väckta motioner, funnit sig böra föreslå, att fjärdingsmansinstitutionen

bibehölles, om ock i något modifierad form. Då någon principiell arbetsfördelning

mellan fjärdingsmän och extra polismän icke funnes, syntes det vara lämpligt,

att fjärdingsmansinstitutionen finge omfatta jämväl de extra polismännen.

Tillsåge man, att kommunerna otvetydigt förpliktades att till kronobetjäningens

biträde anställa all den personal, som vore av nöden för ett behörigt ombesörjande

av polisverksamheten i den utvidgade betydelse, vari nämnda uttryck fattades

i förslaget, gåve man vidare länsstyrelserna möjlighet att tillskapa distrikt för

fullt sysselsatt personal i de sannolikt icke allt för vanliga fall, där ett dylikt

sammanförande av kommuner till gemensamma distrikt vore av ett särskilt behov

påkallat, och säkerställde man slutligen befattningshavarna med avseende

å såväl ekonomiska förmåner som tjänsteställning, syntes man i övrigt sakna

anledning till några väsentliga omläggningar av det nuvarande landsbygdssystemet.

I enlighet med det anförda hade utskottet omarbetat förslagets dithörande

bestämmelser. Därvid hade utskottet till säkerställande av fjärdingsmannens

ekonomiska ställning bibehållit förslagets bestämmelser om underställningav

beslut, som anginge befattningshavare tillkommande förmåner av pekuniär art.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen och ligger till grund för den

gällande lagen.

Frågan om underställning av beslut i polisdistrikt och av landsting samt

om länsstyrelsens prövningsrätt rörande dylika beslut upptogs vid 1928 års

riksdag.

I två likalydande motioner, den ena i första kammaren (nr 69) av herrar

Oscar Ericson och Westman samt den andra i andra kammaren (nr 120) av

herr Johansson i Brånalt med flera hemställdes, att riksdagen ville för sin del

besluta sådan ändring av polislagen, att stadgandet, att beslut i polisdistrikt

eller av landsting i avseende å befattningshavare vid polisväsendet angående

avlöning och pensionering med mera skall underställas prövning av länsstyrelsen,

måtte bortfalla.

I en motion i andra kammaren (nr 39) av herr af Ekenstam yrkades, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring eller sådant

tillägg till polislagen, att vissa i motionen påtalade missförhållanden beträffande

fjärdingsmans avlöning måtte bliva undanröjda.

I en av herr Johansson i Väby med flera likaledes inom andra kammaren

väckt motion (nr 40) hemställdes, att riksdagen ville besluta sådana ändringar

i polislagen, att länsstyrelsen icke skulle äga befogenhet att vägra fastställelse

av polisdistrikts beslut angående avlöning till fjärdingsman, därest parterna

vore om lönen ense och den antagne fjärdingsmannen prövades innehava för

tjänstens behöriga fullgörande erforderliga kvalifikationer.

Första lagutskottet anförde i sitt med anledning av motionerna avgivna utlåtande

(nr 11) bland annat följande:

Ått det missnöje med tillämpningen av polislagens bestämmelser om underställning

av beslut angående fjärdingsmans avlöning, varåt motionärerna givit

uttryck, vore allmänt utbrett, framginge därav att, enligt vad utskottet inhämtat,

under åren 1926 och 1927 över ett hundratal kommuner i skilda delar

av riket besvärat sig hos Kungl. Maj:t över beslut av länsstyrelser rörande lön

åt fjärdingsmän. På grund av vad sålunda förekommit ansåge utskottet sig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 7o.

9

böra hemställa om åtgärder i syfte att undanröja anledningen till det rådande

missnöjet, ehuru utskottet icke förbisåge, att vissa betänkligheter måhända

kunde resas mot att redan skrida till ändring av eu så nyligen tillkommen lag

som den omförmälda.

Vid övervägande av spörsmålet, på vad sätt ändring av lagen borde åvägabringas,

funne utskottet angeläget, att den förbättrade ställning, som fjärdingsmannen

genom polislagen vunnit, icke bleve äventyrad. Redan ur nämnda synpunkt

kunde utskottet icke förorda eu så långt gående åtgärd som den i motionerna

nr 69 i första kammaren och nr 120 i andra kammaren föreslagna, eller

att helt och hållet borttaga länsstyrelsens prövningsrätt beträffande beslut angående

befattningshavares avlöning med mera. Även den i motionen nr 40 i

andra kammaren yrkade inskränkningen av nämnda prövningsrätt, nämligen

beträffande avlöning till fjärdingsman för det fall, att kommunen och den

antagne fjärdingsmannen vore om lönen ense och fjärdingsmannen prövades

innehava för tjänstens behöriga fullgörande erforderliga kvalifikationer, vore

ägnad att ingiva betänkligheter. Det kunde inträffa, att en sökande till en

fjärdingsmansbefattning, därest han ville komma i åtanke, icke hade annat val

än att antaga den lön, som kommunen erbjöde honom, även om lönen vore uppenbart

oskälig. Att i sådana fall en viss fara förelåge för att fjärdingsmannen

kunde komma att åsidosätta sin tjänst för annan förvärvsverksamhet vore

tydligt. Inom utskottet hade föreslagits en annan utväg för frågans lösning,

nämligen införande i 14 § 1 mom. av ett stadgande i den riktningen, att länsstyrelse

ej finge vägra fastställelse å beslut angående avlöning, därest avlöningen

icke vore uppenbart oskälig. Ett stadgande av den innebörd, som sålunda

ifrågasatts, syntes visserligen ägnat att främja en mot kommunerna

mindre sträng tolkning av lagen samtidigt som möjligheten för länsstyrelsen

att ingripa reglerande, där så erfordrades, vore bibehållen. Utan en närmare

undersökning kunde utskottet emellertid icke taga en mera bestämd ställning till

förslaget. I följd därav och då en dylik undersökning lämpligen borde ske

genom Kungl. Maj:ts försorg, finge utskottet förorda en skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utredning i ämnet. Att därvid jämväl andra förslag,

som kunde framkomma, skulle bliva föremål för prövning, syntes vara onödigt

att påpeka. Vidkommande det inom utskottet väckta förslaget kunde givetvis

olika meningar råda, huruvida allenast beslut rörande avlöning skulle omfattas

av en lagändring eller denna avse även övriga frågor, som omförmäldes i 14 §

1 mom. Jämväl beträffande frågan, huruvida alla befattningshavare eller blott

fjärdingsmännen skulle omfattas av ett stadgande i föreslagen riktning, kunde

naturi igen en viss tvekan göra sig gällande. Det syntes kunna antagas, att den

blivande utredningen i ämnet komme att giva anvisning å vad ett eventuellt

stadgande lämpligen borde innehålla i berörda hänseenden.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville med beaktande av

de utav utskottet anförda synpunkterna skyndsamt låta verkställa utredning,

på vad sätt sådan ändring i polislagen kunde åvägabringas, att den länsstyrelsen

tillkommande prövningsrätten beträffande beslut om avlöning åt befattningshavare

vid polisväsendet med mera kunde begränsas, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande, varefter skrivelse i ämnet avläts Riksdagen

den 24 februari 1928 (nr 37). 193f>-

Över riksdagens skrivelse hava utlåtanden infordrats från länsstyrelserna Yttranden

i samtliga län, varjämte yttranden avgivits av styrelsen för svenska landskom- °ver

gens skrivelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kttngl. Maj:ts proposition nr 75.

munernas förbund och svenska polisförbundet. Yissa länsstyrelser hava vid

sina utlåtanden fogat yttranden från landsfogdar och landsfiskaler med flera.

En framställning i ämnet har även gjorts av riksförbundet för fjärdingsman

och polismän.

De flesta av de hörda myndigheterna hava mer eller mindre bestämt avstyrkt

förslaget om begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt. Uttalanden i denna

riktning hava gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, TJppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs,

Vösternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen

i Blekinge län har på anförda skäl ansett förslaget icke kunna förordas men

har tillika förklarat sig icke vilja absolut motsätta sig införandet av bestämmelse

i ämnet, därest den av andra skäl kunde anses opportun. Förslaget har

likaså avstyrkts av samtliga de landsfogdar och det övervägande flertalet av de

landsfiskaler, som yttrat sig i ärendet, samt av styrelsen för svenska polisförbundet

och riksförbundet för fjärdingsmän och polismän.

De skäl, som anförts mot den ifrågavarande begränsningen, äro i korthet

följande:

Syftet med bestämmelserna om underställning och om länsstyrelsens prövningsrätt

vore att bereda säkerhet för att polis- och fjärdingsmän erhölle en

tryggad ekonomisk ställning. Därmed avsåges icke blott att tillvarataga de enskilda

befattningshavarnas intressen utan i främsta rummet att skapa garantier

för att till befattningarna erhölles fullt kvalificerade personer. Detta vore nödvändigt

för tillgodoseende av samhällets intresse av polisverksamhetens behöriga

upprätthållande. Behovet av dugliga och pålitliga polismän bleve allt

mera framträdande, i den mån arbetet med såväl egentlig polistjänst som indrivning

och handräckning ökades. Ett borttagande av bestämmelserna om

underställning och om länsstyrelsens prövningsrätt skulle beröva statsmakten

den erforderliga kontrollen över polisväsendet och medföra att organisationens

värde komme att bliva beroende av kommunernas gottfinnande. Åtgärden

skulle kunna leda till fastställandet av otillräckliga löner med därav följande

undermåliga fjärdingsmän. En dylik utveckling innebure en återgång till förhållandena

före polisreformens genomförande, vilka allmänt ansetts vara synnerligen

otillfredsställande. Därigenom skulle polisorganisationens effektivitet

äventyras och ett av de viktigaste önskemålen vid polislagens antagande förfelas.

Därjämte skulle man förlora enhetligheten, och de kommuner, som ännu

ej övergått till den nya ordningen, komma i en annan ställning än de, som

redan beslutat sådan övergång.

Redan på grund av 1899 års lag, enligt den tolkning, som i praxis givits

åt densamma, ägde länsstyrelsen beträffande fjärdingsmännens löner enahanda

prövningsrätt, som nu blivit föremål för anmärkning. Enligt nämnda lag hade

kommunerna icke rätt att erhålla statsbidrag till lönerna. Det vore tydligt, att

då statsbidrag numera skulle utgå, kontrollen icke kunde göras svagare än den

varit enligt äldre lagstiftning. Då staten för vinnande av en effektiv polisorganisation

iklätt sig betydande utgifter, vore det ofrånkomligt, att staten förbekölle

sig möjlighet att övervaka användningen av de utanordnade medlen.

Såsom skäl för den föreslagna ändringen hade riksdagen anfört endast, att

ett utbrett missnöje förefunnes med tillämpningen av polislagens bestämmelser,

vilket framgått därav att under åren 1926 och 1927 över ett hundratal kommuner

i skilda delar av riket besvärat sig hos Kungl. Maj:t över beslut rörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Kunyl. Maj:ts proposition nr

lön åt fjärdingsman. I förhållande till antalet dylika beslut, som prövats av

lansstyrelserna, vore emellertid antalet besvär icke så stort, att någon lagändring

kunde anses påkallad. För övrigt hade det icke visats, att missnöjet

vant sakligt berättigat. Länsstyrelserna hade vid prövning av beslut, varom

n0u .X01? med största varsamhet ocli tagit behörig hänsyn till

savai de lokala iörhållandena som kommunernas och befattningshavarnas berattigade

intressen. Detta gällde särskilt de distrikt, där polislagen ännu icke

tratt i tillämpning och något statsbidrag till lönerna sålunda icke utginge. Det

vore även klart, att det ej låge i länsstyrelsernas intresse att pålägga kommunerna

tyngre ekonomiska bördor än som vore oundgängligen nödvändiga. Endast

1 undantagsfall hade också Kungl. Maj:t på grund av de anförda besvären

andrat länsstyrelsernas beslut.

Det vore för övrigt ganska naturligt, att ett visst missnöje måste uppstå vid

polislagens genomförande. Densamma innebure ett betydande intrång i kommunernas

gamla rättighet att fritt bestämma, avlöningen åt sina fjärdingsman.

Vissa slitningar måste därför uppstå, särskilt under övergångstiden, så mycket

mera som meningsskiljaktighet ofta rådde rörande vad som i det enskilda fallet

vore »skälig» lön. Med ökningen i polispersonalens arbetsuppgifter och stigande

lönestandard följde naturligen anspråk på ökade avlöningsförmåner. Ett

visst motsatsförhållande komme alltid att bestå med hänsyn därtill att befattningshavarna

till övervägande del fullföljde statliga uppgifter, under det att

en stor del av kostnaderna därför bestredes av kommunala medel. Särskilt

gällde detta beträffande de distrikt, där polislagen ännu icke tillämpades och

kostnaderna således helt vilade på kommunen.

Att vidtaga ändringar i polislagen vore olämpligt även med hänsyn därtill

att lagen varit i kraft endast en kort tid och ännu icke trätt i tillämpning beträffande

riket i dess helhet. Sådan erfarenhet kunde därför icke anses föreligga,

att man borde frångå en av lagens viktigaste principer. Det kunde för

övrigt antagas, att sedan lagen nagon tid varit gällande och en enhetlig praxis

hunnit utveckla sig, det rådande missnöjet skulle avtaga. Därtill bidroge även

den bland landsbygdens kommunalmän växande förståelsen för vikten” av ett

val ordnat polisväsen. Riksdagens skrivelse samt den i frågan förda diskussionen

komme att göra länsstyrelserna mycket försiktiga vid prövningsrättens

utövande. Till ledning för länsstyrelserna tjänade även de riktlinjer, som angivits

vid ett av chefen för socialdepartementet under oktober månad 1927 anordnat

sammanträde med representanter för länsstyrelserna för överläggning i

frågor rörande polisväsendet.

Av nu anförda skäl vore det olämpligt att borttaga eller generellt begränsa

den prövningsrätt, som tillkomme länsstyrelsen.

Ej heller borde det komma i fråga att utesluta länsstyrelsens prövningsrätt

i de fall, då enighet om lönevillkoren rådde mellan polisdistriktet och den antagne

fjärdingsmannen. Såsom riksdagen framhållit kunde det nämligen inträffa,

att en sökande till en fjärdingsmansbefattning, därest han ville komma

i åtanke, vore nödsakad att antaga den lön, som erbjödes, även om den vore

uppenbart oskälig. Det hade även hänt, att sökande till fjärdingsmansbefattning

underbjudit varandra i fråga om lönen, med resultat att densamma blivit

otillräcklig och fjärdingsmannen nödgats eftersätta tjänsten för annat förvärvsarbete.

Vad särskilt anginge den av riksdagen ifrågasatta bestämmelsen, att fastställelse

å avlöningsbeslut skulle kunna vägras endast då den bestämda lönen

vore uppenbart oskälig, innebure en föreskrift i nämnda riktning knappast någon

ändring i sak. Ej heller nu ogillade länsstyrelserna dylika beslut annat

än då lönen vore orimligt låg, och införande av en föreskrift därom kunde endast

fattas såsom ett misstroende mot länsstyrelsernas omdömesförmåga. Därest

en sådan bestämmelse skulle erhålla någon praktisk betydelse, skulle den med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

föra, att länsstyrelsens rätt att ingripa begränsades till rena undantagsfall och att

lönerna sålunda kunde bestämmas till allt för låga belopp. Någon ytterligare

klarhet skulle icke vinnas genom det föreslagna tillägget, då tolkningen av

uttrycket »icke uppenbart oskälig» erbjöde lika stora svårigheter och kunde vara

föremål för samma meningsskiljaktigheter som uttrycket »skälig» i den gällande

lagen.

I huvudsak samma skäl, som talade mot inskränkning av länsstyrelsens prövningsrätt

i fråga om beslut enligt polislagen, kunde anföras mot förslaget att

begränsa prövningsrätten beträffande löner till fjärdingsman, som tillsatts

enligt 1899 års lag. Då endast några år återstode till den tidpunkt, då polislagen

skulle vara satt i tillämpning för riket i dess helhet, skulle det endast

medföra förvirring, om genom borttagande av prövningsrätten någon särställning

i avlöningshänseende bereddes de gamla fjärdingsmännen. Ej heller

kunde det vara önskvärt att under tiden närmast före den 1 januari 1982 framkalla

ett stort antal omregleringar av fjärdingsmanslönerna med därav följande

inverkan på kommunernas ekonomi.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit en begränsning av ifrågavarande

prövningsrätt icke kunna förordas annat än sa till vida, att ett närmare angivande

3 lagen av de omständigheter, som huvudsakligen borde ligga till grund

för prövningen av löneförmånernas skälighet, syntes vara lämpligt. Icke minst

vore av vikt att klargöra, att avseende borde fästas ej blott därvid att skälig

gottgörelse lämnades för den tid, som atginge för befattningshavares tjänstegöromål,

utan även till den av nämnda göromåls omfång och fördelning härflytande

minskningen i möjlighet att under den återstående tiden förvärva eu

tillfredsställande arbetsinkomst. Liknande uppfattning har uttalats av länsstyrelsen

i Jämtlands län, som ansett, att det möjligen kunde ifrågasättas att till

ledning för kommunerna och myndigheterna i lagen borde angivas vissa omständigheter,

till vilka särskild hänsyn skulle tagas vid avlöningens bestämmande.

I berörda avseende syntes framför allt böra uppmärksammas den med

f järdingsmanstjänsten förenade tjänstgöringens kvantitet samt eventuella

förläggning i huvudsak till viss högsäsong på arbetsmarknaden, tjänstgöringens

kvalitet_egentlig polistjänst eller indrivningsverksamhet — omfattningen av

fjärdingsmannens redovisningsskyldighet samt lönenivån för skolade arbetare

inom orten.

Det av första lagutskottet antydda förslaget om införande av stadgande, att

fastställelse å beslut angående avlöning ej finge vägras, därest avlöningen icke

vore uppenbart oskälig, har biträtts av länsstyrelsen i Gävleborgs län, vilken

teåsom skäl härför framhållit, att länsstyrelsens lagstadgade prövningsrätt

endast innebure, att länsstyrelsen skulle tillse, att av polisdistrikt beslutade avlöningar

vore skäliga, samt att omförmälda förslag icke innebure en inskränkning

i länsstyrelsens prövningsrätt utan endast ett understrykande av att

särskild hänsyn borde tagas till den anslagsgivande myndigheten vid skälighetsprövningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig icke hava.

något att erinra mot en dylik, något mjukare lydelse av stadgandet om länsstyrelsens

prövningsrätt, därest eu dylik ändring kunde bidraga till någon

minskning av det angivna missnöjet. I sak syntes den dock knappast hava

någon betydelse, enär länsstyrelsen icke gärna ingrepe i en lönefråga, om icke

lönebeloppet ansåges uppenbart oskäligt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:t/f jfroposition nr 7ö.

13

Förslaget liar tillstyrkts ii ven av .styrelsen för svenska lan ds ko in munernas

förbund, som anfört bland annat:

Yad som framför allt väckt kommunernas missnöje — vilket bland annat

visat sig i de över länsstyrelsernas beslut anförda besvären — hade varit länsstyrelsernas

tillämpning av underställningsbestämmelserna i polislagen beträffande

avlöningar åt fjärdingsman, som anställts enligt 1890 års lag. För

kommunerna hade det nämligen stått klart, att vad som kunde vara skäligt för

en fjärdingsman, anställd enligt nya lagen med de större fordringar, som

nämnda lag ställde på befattningshavaren, knappast kunde anses nödvändigt

beträffande en tjänst enligt den äldre lagen. Därjämte ägde lönerna för fjärdingsmän,

anställda enligt den äldre lagen, viss hävd med hänsyn därtill att

de genomgående varit grundade på ömsesidigt avtal mellan kommunen och

tjänsteinnehavaren, och slutligen utginge intet statsbidrag till lönerna till

nämnda befattningshavare, vilka förhållanden bort föranleda länsstyrelserna

att iakttaga än större försiktighet vid bestämmandet av lönerna under övergångstiden

till den nya ordningen.

Den behandling, som nämnda fjärdingsmäns lönefrågor rönt, hade medfört

en allmän tendens hos befattningshavarna att begära löneökning. Det hade till

och med hänt, att befattningshavare mitt under anställningstiden själva väckt

förslag om löneökning. Då deras framställning avslagits, hade de besvärat sig

över beslutet eller anmält saken till länsstyrelsen för att denna i kraft av sin

befogenhet skulle tillmötesgå deras begäran om högre ersättning.

Vad anginge förslaget, att länsstyrelse ej finge vägra fastställelse å beslut

angående avlöning, därest avlöningen icke vore »uppenbart oskälig», syntes

visserligen den ifrågasatta ändringen i sak vara allt för obetydlig för att ensam

för sig råda bot på de påtalade missförhållandena. Sin största betydelse skulle

den emellertid tvivelsutan få såsom en anvisning i oförtydbart syfte till länsstyrelserna.

Under sådana förhållanden finge styrelsen tillstyrka bifall till

den ifrågasatta ändringen i lagtexten. Att därutöver binda länsstyrelsernas

handlingsfrihet genom mera detaljerade bestämmelser kunde styrelsen icke

förorda, med hänsyn därtill att en betydande del av nämnda fjärdingsmanslöner

utginge av statsmedel.

Vidkommande spörsmålet, huruvida omförmälda lagändring borde avse

endast beslut rörande avlöning eller jämväl beslut i andra i 14 § 1 mom. omförmälda

frågor, har länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalat, att då polislagen

ännu ej hunnit erforderligt prövas i det praktiska livet samt det vid sådant förhållande

syntes lämpligt att framgå med stor försiktighet med avseende å ändringar

i densamma, ändringen nu borde omfatta endast avlöningsfrågor. Däremot

har länsstyrelsen i Blekinge län ansett, att om en inskränkande bestämmelse

komme till stånd, densamma syntes följdriktigast böra gälla samtliga i

14 § 1 mom. angivna frågor.

I vissa av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att det i övergångsbestämmelserna

till polislagen förekommande stadgandet om underställning av

beslut rörande avlöning till fjärdingsman, som anställts enligt 1899 års lag.

borde utgå. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att

medan någon ändring av gällande bestämmelser, såvitt anginge polisdistrikt, där

polislagen vore gällande — polisdistrikt av nylagstyp — icke vore erforderlig,

förhållandena ställde sig i väsentlig mån annorlunda beträffande polisdistrikt,

där lagen ej gällde — polisdistrikt av äldrelagstyp. Vidare har länsstyrelsen

anfört:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ta proposition nr 75.

Medan i fråga om polisdistrikt av nylagstyp det till följd av statens bidrag

till befattningshavarnas avlöning varit lielt naturligt, att kommunernas självbestämningsrätt

med avseende å tillsättande och avlöning måst i någon mån

inskränkas, syntes någon egentlig inskränkning därutinnan beträffande polisdistrikt

av äldrelagstyp icke hava åsyftats i polislagen.

Huvudsyftet med det i övergångsbestämmelserna till polislagen intagna

stadgandet om underställning syntes hava varit att göra övergången från den

gamla till den nya ordningen mjukare. Enligt den gamla ordningen, d. v. s. enligt

1899 års lag, ägde länsstyrelsen pröva skäligheten av fjärdingsmans avlöning

endast för den händelse frågan därom i besvärsväg dragits under länsstyrelsens

prövning. Enligt den nya ordningen skulle nytt beslut om fjärdingsmans avlöning

alltid prövas av länsstyrelsen. Det hade väl beträffande polisdistrikt av

äldrelagstyp icke direkt utsagts, att länsstyrelsen vid prövning av underställt

beslut skulle ingå i undersökning av skäligheten av den beslutade lönen, men

eftersom beslutets laglighet måste prövas, samt lagen om fjärdingsmansbestyrets

utgörande föreskreve skälig lön, måste även lönens skälighet prövas.

En sådan prövning ställde sig givetvis i regel svårare än då det gällde fjärdingsmanslön

i polisdistrikt av nylagstyp, eftersom fjärdingsman i sådant

distrikt i de flesta fall förutsattes vara helt sysselsatt av befattningen, medan

i polisdistrikt av äldrelagstyp fjärdingsmanssysslan ofta eller oftast vore att

betrakta som en bisyssla.

Att det under sådana förhållanden varit ytterst svårt att i polisdistrikt av

äldrelagstyp rätt bedöma avlöningens skälighet, vore uppenbart. Kommunalmyndigheterna

hade nog i många fall haft benägenhet att bibehålla den gamla

lönen utan tanke på de högst väsentligt ökade krav, som sedan ett par år tillbaka

ställts på fjärdingsmännen i deras egenskap av exekutionsbetjänte. Med

hänsyn dels till nämnda ökade krav och dels till faran av att för befattningshavare,

vilka hade till tjänsteplikt att för annans räkning med redovisningsskyldighet

uppbära stora penningbelopp, lönen icke utginge med i förhållande

till arbetet och ansvaret rimligt belopp, hade länsstyrelsen i 11 fall ansett sig

böra vägra fastställelse å beslut om lön till fjärdingsmän inom polisdistrikt av

äldrelagstyp.

Emellertid syntes icke föreligga något oavvisligt behov av bibehållande i

övergångsbestämmelserna av stadgandet, att i polisdistrikt av äldrelagstyp

beslut angående fjärdingsmans avlöning skulle underställas länsstyrelsens prövning.

Följden av berörda stadgandes uteslutande ur polislagen skulle bliva, att

polisdistrikt av äldrelagstyp skulle äga att för tiden intill den 1 januari 1932

ensamt bestämma om fjärdingsmanslön utom för det sällsynta undantagsfall,

att kommunalmyndighetens beslut därutinnan i besvärsväg underställdes länsstyrelsens

prövning, eller, med andra ord, kommunalmyndighets lönebeslut för

nämnda tid skulle, liksom före tillkomsten av polislagen, gå i verkställighet

utan fastställelse av länsstyrelsen, och i den män länsstyrelsen eller

högre myndighet vägrat fastställelse å redan underställt beslut, skulle polisdistriktet

vara oförhindrat såväl att tillämpa redan fattat beslut, även om fastställelse

därå vägrats, som ock att oberoende av redan förut, möjligen under

tryck av vägrad fastställelse, fattat beslut fatta nytt beslut i ämnet. För tilllämpligheten

av ett sådant nytt beslut skulle dock krävas, att den redan tillsvidare

tillsatte fjärdingsmannen kommit i åtnjutande av den honom i övergångsbestämmelserna

tillförsäkrade tre månaders uppsägningstid, vartill

komme, att en lagändring i angiven riktning syntes nödvändiggöra uteslutande

jämväl av det i samma stycke av övergångsbestämmelserna förekommande stadgandet,

att uppsägning ej finge ske utan landsfiskalens samtycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lf>

Kungl. Maj:proposition nr 7ö.

Länsstyrelsen i Gotlands län liar vidkommande de polisdistrikt, där 1891)

års lag ännu gällde, framhållit, att det med hänsyn därtill att det blott vore

fråga om ett övergångsstadium och då väl i eu stor mängd fall de gamla fjärdingsmännen

bibehölles vid sina befattningar samt något statsbidrag till deras

avlöning icke utginge, kunde ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i övergångsbestämmelserna

till polislagen om länsstyrelsens prövningsrätt skulle

kunna utgå. Jämväl styrelsen för landskommunernas förbund har ansett, att

nämnda stadgande utan hinder kunde utga. Bestämmelsen komme visserligen

att sättas ur kraft med polislagens fulla genomförande den 1 januari 1932, men

för kommuner, som icke komme att tillämpa lagen dessförinnan, kunde bestämmelsens

avskaffande hava stor praktisk betydelse vid fastställande av fjärdingsmanslönerna.

Uti en del av de inkomna utlåtandena hava ifrågasatts vissa andra åtgärder

I öi vinnande av det i riksdagsskrivelsen uttalade önskemålet.

halunda har länsstyrelsen i Östergötlands lön anfört bland annat:

De tjänstemän, som vore helt statsavlönade, vore i regel inrangerade i

nagon viss löneklass med avlöningsvillkor bestämda av Kungl. Maj:t och riksdagen.

En liknande ordning vore väl ej omöjlig att genomföra även beträffande

tjänstemän, som avlönades delvis av statsmedel och delvis av kommunala medel.

iNagon nödvändighet att placera alla fjärdingsmän inom samma löneklass föreage

givetvis icke, utan hänsyn kunde tagas till distriktets storlek och antalet

ijardingsman inom större distrikt, men detta borde bestämmas efter generella,

lör riket i dess helhet gällande regler. Det tillämpade systemet med undersökmng

från fall till fall av de olika polismännens arbetsbörda vore långt ifrån

tilltalande, man maste därvid röra sig med så mycket osäkra faktorer och så

mycket av subjektiv uppfattning, att någon visshet om ett fullt rättvist resultat

aldrig'' kunde vinnas. Genom polis- och fjärdingsmannens inrangerande

i löneklass vunnes den högst beaktansvärda fördelen, att man sluppe ifrån de

talrika såväl för befattningshavarna och kommunerna som för de administrativa

myndigheterna tidsödande och uppslitande lönetvister, som nu hörde till

ordningen för dagen. Ville man emellertid icke tillgripa nämnda, enligt länsstyrelsens

åsikt enda rationella lösning av frågan, hänvisade länsstyrelsen till

etrt av länsstyrelsen i samband med frågan om instruktion för poliskollegierna

väckt förslag att överlåta berörda lönetvister till nyssnämnda, av sina nuvarande

göromål ingalunda överansträngda institutioner. Genom en sådan sakernas

ordning möjliggjordes en verklig förhandlingsordning mellan parterna och

därmed mahända ock ett för bägge parterna mera tillfredsställande resultat än

som nu kunde åvägabringas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att därest man ville bibehålla

den nya organisationen och prövningen av nämnda beslut men inskränka den

prövande myndighetens befogenhet, icke återstode annan utväg än att antingen

lastställa en fast lönetariff eller oek bestämma en viss ram, i vilken avlöningarna

skulle inpassas. Liknande uppfattning har uttalats av länsstyrelsen i Norrbottens

län, som anfört, att den nuvarande skälighetsprövningen genom länsstyrelserna

möjligen skulle kunna tänkas ersatt genom en i särskild författning

fixerad avlöningsskala för fjärdingsmansbefattningarna. Ur många synpunkter

skulle en sådan form för det statliga inflytandet på avlöningsförhållandena

vara att föredraga, men den syntes icke vara möjlig att genomföra med mindre

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

alla polisdistrikt gjordes så stora, att fjärdingsmannen finge full sysselsättning

i tjänsten. Likaså har styrelsen för landskommunernas förbund framhållit, att

utfärdandet av eu dylik löneskala skulle bättre överensstämma med det sätt,

varpå löner i allmänhet fastställdes i de fall, då statsbidrag till desamma utginge.

Det skulle också bidraga till att göra lönebeloppen jämnare och mera

riktigt avvägda än vad de kunde bliva med en lösare beräkningsgrund.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att en utväg till åtminstone

delvis lösning av frågan möjligen kunde vara, att statsmyndigheterna fastställde

en efter polisdistriktens folkmängd och areal graderad normerande löneskala,

med föreskrift att däri angivna lönebelopp skulle i erforderlig mån höjas,

respektive sänkas, därest fjärdingsmanstjänsten på grund av särskilda förhållanden

inom distriktet vore mera betungad, respektive lättare, än som kunde

antagas vara fallet i ett dylikt tänkt normaldistrikt. Om av kommun beslutad

avlöning ansåges böra ökas, borde det åligga polischefen att hos länsstyrelsen

påkalla åtgärd för avlöningens höjande till skäligt belopp. Därest polischefen

finge sig ålagd skyldighet därutinnan, skulle kommunernas åliggande att

underställa lönebesluten länsstyrelsens prövning kunna bortfalla. Beträffande

framkomligheten av den skisserade utvägen vågade länsstyrelsen icke uttala sig.

Därtill fordrades en undersökning, i vad mån de angivna faktorerna eller tilläventyrs

ännu några dylika skulle förslå till fastställandet av en lön. som

genomsnittligt finge anses skälig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att den lämpligaste åtgärden

för åvägabringande av den i riksdagsskrivelsen åsyftade förbättringen i rådande

förhållanden vore, att Kungl. Maj:t genom meddelande av vissa direktiv framtvingade

en fast och enhetlig praxis vid bestämmande av omförmälda avlöning.

Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i -Jönköpings och

Skaraborgs län.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat, att några

fasta regler för frågans ordnande enligt länsstyrelsens förmenande icke borde

meddelas; de gällande bestämmelserna, som möjliggjorde en smidig anpassning

efter rådande förhållanden, vore avgjort att föredraga.

Såsom av utredningen i ärendet framgår hava vissa svårigheter uppstått vid

tillämpningen av bestämmelserna om länsstyrelsens prövningsrätt beträffande

beslut om avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet. Dessa svårigheter

hava kommit till uttryck bland annat däri att ett stort antal polisdistrikt anfört

besvär över beslut, som av länsstyrelserna meddelats i dylika frågor. Till

viss grad torde de uppkomna olägenheterna vara en naturlig följd av den genom

polislagen verkställda omdaningen av polisväsendet. Genom nämnda lag påläggas

nämligen kommunerna i allmänt intresse nya förpliktelser, vilka medföra

såväl en viss begränsning i den kommunala självbestämmanderätten som —

åtminstone i en del fall — ökade ekonomiska bördor. Det är naturligt, att en

dylik ordning icke kan genomföras utan slitningar. Med fog lärer det dock

kunna antagas, att sedan lagen någon tid varit i tillämpning och förhållandena

på området fått stadga sig, motsättningarna så småningom skola försvinna. Till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 75.

17

en dylik utveckling- bidrager ock den i allmänhet vidgade förståelsen för betydelsen

av ett väl utvecklat polisväsen.

Ehuru sålunda vikten av de befunna olägenheterna icke får överskattas, är

det tydligt, att i den mån desamma kunna undanröjas genom lagstiftningsåtgärder,

dylika böra komma till stånd. Härvid måste emellertid bestämt 1''asthållas,

att man genom sådana åtgärder icke får äventyra den förbättring i ekonomiskt

avseende, som man genom polisreformen velat tillerkänna fjärdingsmän och

andra polismän. I annat fall skulle man på eu mycket betydelsefull punkt omintetgöra

polisreformens verkningar och återgå till tidigare rådande, synnerligen

otillfredsställande förhållanden. Med hänsyn till det anförda torde det

icke vara möjligt att biträda det — jämväl av riksdagen avstyrkta — förslaget

att helt avskaffa länsstyrelses prövningsrätt beträffande beslut, varom här är

fråga. Genom att godtaga detta förslag skulle man i allt för hög grad försvaga

den statliga kontrollen över polisväsendet. Ej heller bör det komma i fråga att

borttaga prövningsrätten angående avlöning till fjärdingsmän för det fall, att

polisdistriktet och den antagne befattningshavaren äro ense om lönen och befattningshavaren

prövas innehava för tjänstens behöriga fullgörande erforderliga

kvalifikationer. En dylik begränsning av prövningsrätten skulle kunna leda till

återinförande av det ur flera synpunkter förkastliga systemet att till innehavare

av fjärdingsmansbefattningar utse den lägst bjudande.

Vissa olägenheter äro även förbundna med det väckta förslaget att i polislagen

angiva de förhallanden, som böra beaktas vid bestämmande av löner åt

polis- och fjärdingsmän. Den i 8 § i polislagen uppställda regeln, att avlöningen

skall vara skälig, medgiver en ganska vid marginal vid löneförmånernas fastställande

och möjliggör ett beaktande av alla föreliggande omständigheter. Hänsyn

kan och bör sålunda främst tagas till den arbetsbörda, som är förenad med

befattningen. En beräkning av denna kan icke grundas på antalet förekommande

ärenden, även om någon formel skulle kunna uppställas för beaktande av

distriktets storlek, kommunikationsförhållanden och dylikt, utan måste utgå

från den tid, som enligt vad erfarenheten giver vid handen erfordras för utförande

av det inom distriktet förekommande arbetet. Av betydelse är vidare

arbetets art och de anspråk, som på grund därav böra ställas på befattningshavaren.

För befattningen kan exempelvis krävas särskild duglighet eller andra

personliga egenskaper eller att befattningshavaren skall hava genomgått polisskola

eller eljest besitta särskilda kunskaper. Slutligen måste levnadskostnaderna

i orten och dess allmänna lönenivå beaktas. Vad angår befattningshavare, som

avses icke skola vara fullt sysselsatt av sin tjänst, måste hänsyn tagas å ena

sidan till att jämte polisarbetet även befattningshavarens skyldighet att vid

behov stå till förfogande kan i viss utsträckning hindra honom att åtaga

sig annat förvärvsarbete och å andra sidan till att han kan verkställa

eu stor del av polisarbetet å tid, som han eljest icke skulle kunna ekonomiskt

utnyttja. Att i lagen tillräckligt fullständigt angiva de omständigheter, som

sålunda böra beaktas vid avgörande av lönefrågor, torde icke vara möjligt. Ej

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 59 haft. (Nr 75.)

191 29 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

heller lärer något stå att vinna genom ett allmänt uttalande, att hänsyn skall

tagas till alla föreliggande omständigheter. •

En lämpligare utväg för ernående av det i riksdagsskrivelsen avsedda syftet

torde vara att uttryckligen begränsa länsstyrelsens rätt att vägra fastställelse

å underställt avlöningsbeslut på den grund att avlöningen anses bestämd till

för lågt belopp till de fall, där beslutet innebär ett uppenbart åsidosättande

av föreskriften, att avlöningen skall vara skälig. Uppställandet av en dylik

inskränkning, vilken ansluter sig till det förslag, som framkommit inom första

lagutskottet, innebär icke något frånträdande av regeln, att avlöningen skall

vara skälig. Erinras må i detta sammanhang, att föredragande departementschefen

vid polislagens framläggande uttalade, att statsmyndighets rätt att ingripa

mot kommun eller landsting, som eftersatte sina skyldigheter i avseende

å polisväsendet, borde begränsas till uppenbara fall av pliktförsummelse. Genom

den nu föreslagna bestämmelsen vinnes emellertid, att beslut om avlöning kommer

att ogillas endast då det är tydligt, att den beslutade avlöningen faller

utom vad som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter kan anses

skäligt. En dylik bestämmelse synes vara ägnad att förhindra ett stelt tilllämpande

av vissa uppställda löneprinciper. Föreskriften, att skälen för avslag

skola angivas, torde ock bidraga till att hänsyn kommer att tagas till samtliga

omständigheter i det konkreta fallet.

Samma skäl, som tala för uppställande av angivna regel beträffande beslut

om avlöning, kunna åberopas för upptagande av enahanda stadgande i fråga

om pensionering, familjeunderstöd och begravningshjälp. Någon anledning att

i förevarande hänseende göra skillnad mellan nämnda frågor föreligger icke.

Då någon tvekan icke bör få råda om att förutsättningarna för länsstyrelsens

rätt att jämlikt 14 § 2 mom. ingripa mot polisdistrikt eller landsting, som bestämt

avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp till för lågt

belopp, äro desamma som gälla för länsstyrelsens befogenhet att enligt 1 mom.

ogilla beslut i dylik fråga, torde en ändring böra ske även i 2 mom.

I vissa av de inkomna yttrandena har ifrågasatts ett borttagande av den i

övergångsbestämmelserna till polislagen givna föreskriften om underställning

av beslut rörande avlöning åt fjärdingsman, som anställts enligt 1899 års lag.

Detta förslag kan jag icke tillstyrka. Genom ett bifall härtill skulle det såsom

redan berörts bliva möjligt att delvis återgå till förut rådande mindre tillfredsställ

ande förhållanden. Vidare skulle förmodligen en omreglering av åtskilliga

löner bliva erforderlig i samband med polislagens fullständiga ikraftträdande

den 1 januari 1932. Härigenom skulle övergången till den nya ordningen komma

att försvåras. Möjlighet skulle även öppnas för kommunerna att, ehuru länsstyrelsen

fastställt en viss avlöning såsom skälig, besluta nedsättning av densamma.

Det har även föreslagits, att Kungl. Maj :t skulle genom meddelande av vissa

lönetariffer eller direktiv för bestämmandet av polislönerna begränsa länsstyrelsens

prövningsrätt. Med hänsyn därtill att denna tanke avvisats vid polislagens

antagande torde det emellertid icke nu böra komma i fråga att upptaga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 75.

19

densamma. Ej heller kan jag biträda förslaget att överflytta behandlingen av

frågan om lönerna till poliskollegierna. Att till dessa organ, vilka enligt riksdagens

beslut skola hava enbart att avgöra disciplinmål, hänskjuta dylika rent

administrativa ärenden synes mindre lämpligt.

I enlighet med det anförda har jag låtit inom socialdepartementet utarbeta

ett förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

om polisväsendet i riket. Lagen synes böra träda i kraft omedelbart.

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag och hemställer, att

detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:158 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av ld § i lagen den 6 juni 1925 a1 i texten