Sök i Ratio Lex

Angående anslutning till ett i Paris den 27 augusti 1928 avslutat internationellt fördrag rörande fördömande av krig

1929-02-08 · 25 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:82, Angående anslutning till ett i Paris den 27 augusti 1928 avslutat internationellt fördrag rörande fördömande av krig

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslutning till ett

i Paris den 27 augusti 1928 avslutat internationellt fördrag

rörande fördömande av krig; given Stockholms

slott den 8 februari 1929.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden

för denna dag samt med överlämnande av texten till ett

den 27 augusti 1928 i Paris avslutat internationellt fördrag rörande fördömande

av krig vill Kungl. Maj:t härmed äska riksdagens samtycke till Sveriges

anslutning till detta fördrag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Trygger.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott dm 8 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

LtlBECK, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Ministern för utrikes ärendena anför:

Sedan Förenta Staternas härvarande sändebud på uppdrag av sin regering

med skrivelse den 27 augusti 1928 anhållit att få i och för Sveriges eventuella

anslutning underställa svenska regeringen texten till ett samma dag i Paris

avslutat internationellt fördrag rörande fördömande av krig och sedan utrikesnämnden

hörts rörande denna framställning, bemyndigade Kungl. Maj :t vid föredragning

den 1 sistlidne september ministern för utrikes ärendena att meddela

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 65 häft. (Nr 82.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Förenta Staternas regering, att svenska regeringen hade för avsikt att så snart

ske kunde underställa riksdagen frågan om Sveriges anslutning till fördraget i

fråga. I enlighet härmed avlät min företrädare i ämbetet sistnämnda dag ett

meddelande av sådan innebörd till amerikanska sändebudet härstädes.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:t frågan om avlåtande av

proposition till riksdagen angående Sveriges biträdande av nämnda överenskommelse,

vilkens text jämte svensk översättning bifogas detta protokoll (bil. A).

Huvudbestämmelsen i fördraget, som förstnämnda dag undertecknades av

befullmäktigade ombud för Australiens, Belgiens, Canadas, Frankrikes, Förenta

Staternas, Indiens, Irländska Fristatens, Italiens, Japans, Nya Zeelands,

Polens, Storbritanniens, Sydafrikas, Tjeckoslovakiens och Tysklands regeringar,

innebålles i överenskommelsens artiklar 1 och 2. I den förstnämnda förklara

de fördragsslutande parterna högtidligt å sina respektive folks vägnar,

att de fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister och

i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell politik.

Denna förklaring kompletteras av artikel 2, vari erkännes, att avgörandet

eller lösningen av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller av vilket

ursprung de än må vara, som kunna uppstå emellan parterna, aldrig må eftersträvas

annorledes än genom fredliga medel.

I den inledning, som föregår själva fördragstexten, förklara sig signatärmakterna

medvetna om sin förpliktelse att befordra mänsklighetens välfärd och

förvissade om att tiden är mogen för att otvetydigt avstå från krig såsom verktyg

i den nationella politikens tjänst, på det att de fredliga och vänskapliga

förbindelser, som för närvarande råda mellan folken, måtte för all framtid bestå

orubbade. Vidare förklara sig de fördragsslutande parterna övertygade, att

varje förändring i staternas inbördes förhållanden bör eftersträvas endast genom

fredliga medel och åvägabringas medelst ett ordnat fredligt förfarande och att

varje signatärmakt, som hädanefter söker befordra sina nationella intressen genom

att anlita krig, skall vara berövad de fördelar, som förevarande fördrag

innebär.

Slutligen uttryckes i inledningen den förhoppningen, att världens alla övriga

nationer, uppmuntrade av exemplet, skola förena sig med signatärmakterna uti

ifrågavarande strävan för mänsklighetens bästa och genom anslutning till förevarande

fördrag, så snart detsamma träder i kraft, göra folken delaktiga av dess

gagneliga föreskrifter och sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt

avstående från krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst.

Fördraget, vilket är avfattat å engelska och franska språken, avslutas med

vissa i artikel 3 intagna bestämmelser rörande dess ikraftträdande samt formerna

för anslutning av andra stater än de ursprungliga signatärmakterna.

Dessa föreskrifter innebära i korthet, att fördraget kommer att träda i kraft,

i och med att samtliga femton signatärmakters ratifikationsinstrument deponerats

i Washington. I och med fördragets ikraftträdande kan anslutning från

andra makters sida ske med omedelbart bindande verkan mot samtliga övriga

stater, vilka definitivt biträtt fördraget. Enligt vad som framgår av en skri
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

3

velso från härvarande amerikanska beskickning till utrikesdepartementet av

den 1 sistlidne oktober äro dessa bestämmelser att tolka så, att anslutning till

fördraget kan verkställas under förbehåll om ratifikation och att en anslutningsakt

— definitiv eller icke — redan före fördragets ikraftträdande kan

deponeras i Washington.

Innan jag övergår till frågan om den närmare innebörden av det föreliggande

fördraget och de förpliktelser, som en anslutning därtill skulle medföra, torde

det vara erforderligt att lämna en redogörelse för de förhandlingar, vilka föregingo

överenskommelsens högtidliga avslutande i Paris.

Det initiativ, som sedermera visade sig komma att leda till fördragets tillkomst,

togs av Frankrikes utrikesminister, M. Briand, då han den 20 juni 1927

— i anslutning till en av honom å 10-årsdagen efter Förenta Staternas inträde

i världskriget till den amerikanska nationen riktad hälsning — till amerikanska

regeringen överlämnade förslag till ett tvåsidigt vänskapsfördrag (bil. B),

varigenom Frankrike och Förenta Staterna skulle högtidligt fördöma kriget,

förklara sig avstå från detsamma såsom ett verktyg i den nationella politikens

tjänst samt överenskomma att för avgörandet eller lösningen av tvister eller

konflikter, av vad natur eller ursprung de vara må, allenast betjäna sig av fredliga

medel.

I svarsnot den 28 december 1927 anslöt sig amerikanske utrikesstatssekreteraren,

Mr Kellogg, i princip till det franska förslaget, men förordade samtidigt,

att i stället för avslutandet av ett tvåsidigt fördrag underhandlingar

skulle på gemensamt amerikanskt och franskt initiativ inledas i syfte att uppnå

ett allmänt fördrag av enahanda innehåll mellan alla makter av betydenhet.

Ehuru franska regeringen i sitt svar den 5 januari 1928 ställde sig välvillig

till det amerikanska uppslaget, föreslogs likväl, att det ifrågasatta fördraget,

vilket nu betecknades som gällande ett förbud mot anfallskrig, i första hand

borde undertecknas allenast av Frankrike och Förenta Staterna, från vilka sedan

skulle till övriga stater utgå inbjudan till anslutning.

Detta nya franska förslag godtogs icke från amerikansk sida. I en not

den 11 januari 1928 vidhöll sålunda Mr Kellogg, att fördraget ej borde undertecknas

av de ursprungliga initiativtagarna, innan man genom underhandlingar

med övriga stormakter förvissat sig om att jämväl dessa vore beredda att medverka,

samt uttalade den förhoppningen, att de skäl, vilka kunde hava motiverat

begränsningen av fördragets tillämplighet till allenast anfallskrig, icke måtte

vara av natur att förhindra franska regeringen att i ett allmänt, flersidigt avtal

acceptera den ursprungligen av M. Briand själv föreslagna, oinskränkta formuleringen.

I en svarsnot den 21 januari 1928 förklarade sig franska regeringen acceptera,

att fördraget utarbetades i samråd med övriga stormakter. Med avseende å

den andra punkt, varå meningsskiljaktighet rådde, framhölls, att uttrycket »anfallskrig»

betingats av den ändrade situation, som inträtt därigenom, att den

ursprungliga planen utvidgats från att gälla ett tvåsidigt till att avse ett allmänt

fördrag. Så länge kontrahenterna endast utgjordes av Frankrike och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Förenta Staterna, mötte intet hinder mot ett förbehållslöst utdömande av kriget

dessa två stater emellan. Men i samma ögonblick övriga stater anslöte

sig, måste Frankrike tillse, att konflikt ej inträdde mellan dess nya förpliktelser

enligt antikrigspakten och dem, som förefunnes på grund av Nationernas

förounds akt, Locarno-fördragen eller gällande fördrag rörande garanterandet

av neutralitet men vilka ej berörde de utanför dessa fördrag stående Förenta

Staterna. Vad särskilt Nationernas förbunds medlemmar anginge. borde hänsyn

tagas till det förhållandet, att vid förbundsförsamlingen 1927 antagits en resolution

med samma syftemål som det ifrågasatta fördraget och att det i denna

resolution just varit anfallskriget, som utdömts och förklarats som ett internationellt

brott. Innehållet i den överenskommelse, som föreslagits i den franska

noten den 5 januari 1928, ledde sitt ursprung till nämnda, av medlemmarna

i Nationernas förbund enhälligt antagna resolution och syntes av detta skäl

av dem kunna accepteras jämväl i förhållande till Förenta Staterna.

Den av franska regeringen sålunda intagna ståndpunkten bemöttes av Mr

Kellogg i en not den 27 februari 1928. Häri framhölls, att skillnaden mellan

den tvåsidiga och den allmänna formen av ett antikrigsfördrag syntes vara av

kvantitativ och ej av kvalitativ art. En regering, som såge sig oförhindrad avsluta

ett sådant tvåsidigt fördrag, borde ej finna några betänkligheter i att underteckna

ett identiskt allmänt avtal, alldenstund det knappast torde kunna ifrågasättas,

att Frankrike såsom medlem av Nationernas förbund kunde separat företaga

något, som flera förbundsstater ej kunde företaga gemensamt. Det förefölle

amerikanska regeringen, som om ett ovillkorligt fördömande av kriget i

stället för att strida mot förbundsakten tvärtom vore ägnat att effektivt befordra

förverkligandet av det fredsideal, som Nationernas förbund för sig

uppställt. Varje inskränkning av det planerade fördragets generella innebörd,

såsom begreppet »anfallskrig» eller förbehåll av vad slag de vara ma,

måste väsentligen minska dess reella betydelse. Värdet av ett dylikt avtal

låge just i dess klara och enkla avfattning. Med vidhållande av sitt förslag

förklarade sig Förenta. Staternas regering villig att med franska, brittiska,

italienska, tyska och japanska regeringarna avsluta ett enda, allmänt fördrag,

öppet för senare anslutning från samtliga övriga makters sida. Såsom

grundval för underhandlingar föreslogs den av M. Briand ursprungligen framlagda

texten.

I en not den 30 mars 1928 förklarade därefter franska regeringen, att den

föreslagna begränsningen av fördragets räckvidd till allenast anfallskrig berott

på önskan att undvika de svårigheter, som måste vara förenade med förverkligandet

av detsamma i allmän form. Ett allmänt fördrag kunde ej erhålla

den av Förenta Staterna avsedda karaktären av förbehållslöshet utan anslutning

därtill av alla existerande stater eller åtminstone av alla de stater,

som genom sitt läge vore utsatta för möjligheten av en konflikt med någon av

signatärmakterna. Frankrikes ställning vore betingad av skäl av samma art,

som föranlett Förenta Staterna att vid den panamerikanska konferensen i Havana

antaga en resolution, vari i enahanda sammanhang som i antikrigspakten

förekomme uttrycket »anfallskrig».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

I1 asthölle emellertid Förenta Staterna vid tanken å ett allmänt fördrag, måste

hänsyn tagas till följande tre punkter: 1) Fördraget måste i princip vara universellt

och sålunda ej träda i kraft förrän det ratificerats av alla stater, med

mindre parterna funne anledning besluta i annan riktning. 2) Det måste underförstås,

att om en av signatärmakterna gjorde sig skyldig till fördragsbrott,

övriga parter gentemot den fördragsbrytande makten vore lösta från sina

förpliktelser enligt fördraget. 3) Fördömandet av kriget uteslöte icke rätten

till självförsvar.

Därest enighet rådde mellan amerikanska och franska regeringarna med avseende

å dessa tre punkter ävensom därom, att förpliktelser härrörande ur

tidigare överenskommelser, såsom förbundsakten, Locarno-avtalen och garantifördragen,

icke på något sätt komme att rubbas, vore franska regeringen villig

att underställa de brittiska, italienska, japanska och tyska regeringarnas

prövning frågan om avslutandet av ett allmänt fördrag, i huvudsak grundande

sig på den av M. Briand ursprungligen föreslagna texten.

Med anledning härav underställde Förenta Staternas regering den 13 april

1928 brittiska, italienska, japanska och tyska regeringarna den fransk-amerikanska

skriftväxlingen samt ett utkast till fördrag (Bil. C), väsentligen överensstämmande

med M. Briands ursprungliga förslag.

Några dagar senare, den 20 april 1928, överlämnades till sistnämnda fem

regeringar ett franskt motförslag (Bil. D), vari givits rum åt de förbehåll, som

framställts i ovanberörda not den 30 mars 1928.

Från tysk sida besvarades den amerikanska framställningen i en not den 27

april 1928, vari tyska regeringen förklarade sig med tillfredsställelse hälsa

upptagandet av förhandlingar i fråga om avslutandet av ett internationellt avtal

rörande krigets avskaffande. Det framhölls, att de idéer, vilka legat till

grund för den franske utrikesministerns initiativ och det därur framgångna amerikanska

förslaget, fullständigt överensstämde med grundsatserna i den tyska

politiken; avslutandet av ett avtal av den av Förenta Staternas regering föreslagna

typen vore ägnat att främja freden i världen.

Vidare betonades, att Tyskland endast biträtt två internationella avtal, vilkas

innehåll kunde tänkas stå i motsättning till den föreslagna pakten, nämligen

Nationernas förbunds akt och den i Locarno undertecknade Rhen-pakten.

Ingen av dessa överenskommelser vore dock enligt tyska regeringens förmenande

stridande mot det amerikanska förslaget; tvärtom vore ett åtagande att

icke använda kriget som ett verktyg för nationell politik blott ägnat att stärka

grundprinciperna i förbundsakten och Rhen-pakten. Med hänsyn till de mot

förslaget från fransk sida framkomna erinringarna betonades, att förslaget icke

inskränkte en kontraherande stats suveräna rätt till självförsvar. Därest en

stat handlade emot pakten, vore det uppenbart, att de övriga kontrahenterna

återvunne sin handlingsfrihet i förhållande till en dylik stat. Att härom särskilt

stadga i överenskommelsen vore icke av nöden.

Med hänsyn till nu återgivna synpunkter och sedan det framhållits, att den

föreslagna pakten borde bliva universell, förklarade sig tyska regeringen beredd

att avsluta en överenskommelse enligt det amerikanska förslaget och att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mai:ts proposition nr 82.

i detta syfte inleda underhandlingar med därav intresserade regeringar. Till

denna förklaring ville emellertid tyska regeringen anknyta den bestämda förväntan,

att tillkomsten av ett fördrag av sådan räckvidd som åsyftades icke

skulle undgå att giva en kraftig impuls åt nedrustningsarbetet och att befordra

utvecklingen av möjligheterna att på fredlig väg bilägga sådana konflikter, vilka

vore förhanden eller kunde komma att uppstå mellan de olika folkens intressen.

I ett den 28 april 1928 inför The American Society of International Law hållet

anförande berörde Mr Kellogg det av honom tagna initiativet och behandlade

därvid utförligt de från fransk sida framställda förbehållen. Som anförandet

i denna del ger ett auktoritativt uttryck åt den amerikanska tolkningen av

fördraget och, på sätt framgår av det följande, jämväl kom att införlivas med den

fortsatta diplomatiska skriftväxlingen i ärendet, torde innehållet i dessa uttalanden,

vilka fördela sig på sex huvudpunkter, böra i korthet här återgivas.

1. Självförsvar. Det förekommer intet i den amerikanska texten till antikrigspakt,

som inskränker eller inkräktar på rätten till självförsvar. Ett uttryckligt

fördragsmässigt fastslående av denna oförytterliga rätt ger upphov

till samma svårigheter som försöket att definiera begreppet »anfall». Det är

icke i fredens intresse att i ett fördrag införa en juridisk definition av självförsvar,

alldenstund det vore alltför lätt för en makt utan skrupler att skapa

ett sådant sakläge, att den överenskomna definitionen därå kunde vinna tilllämpning.

2. Förbundsahten. Denna ålägger ingen positiv, ursprunglig förpliktelse

att skrida till krigisk aktion. Föpiliktelsen — om det överhuvud kan talas

om en sådan — är sekundär och inträder blott, när en stat frivilligt iklätt

sig densamma. Eörbundsaktens ordalydelse torde ej utesluta tanken a ett förbehållslöst

avståndstagande från kriget. Den kan visserligen anses medgiva,

krig under vissa förutsättningar, men det är fråga om ett bemyndigande och ej

om ett positivt åläggande. .

3. Locarno-fördragen. Därest någon positiv skyldighet till krig ^åligger

Locarno-makterna, skulle en sådan skyldighet likväl ej inträda, förrän nagon av

parterna gripit till vapen i strid mot sina enligt fördragen högtidligt åtagna

förpliktelser. Det är sålunda uppenbart, att om samtliga Locarno-makter ansluta

sig till det nya fördraget mot kriget, därigenom skulle vinnas en dubbel

garanti, att Locarno-fördragen icke komma att kränkas genom ett vädjande till

vapnen. Förenta Staterna förklarar sig med glädje hälsa en anslutning till

fördraget av samtliga Locarno-makter, antingen såsom ursprungliga signatärcr

eller genom ett biträdande av fördraget, så snart det trätt i kraft.

4. N eutralitets fördra g. Ovisshet råder rörande vilka fördrag, som åsyftats

av Frankrike. Om emellertid makter, vilkas neutralitet av Frankrike garanterats,

anslöte sig till fördraget mot kriget, skulle ingen av de övriga makter,

som biträtt detta fördrag, kunna anfalla ifrågavarande neutrala stater utan att

kränka detsamma och därigenom automatiskt fritaga Frankrike och de övriga

makterna i förhållande till den fördragsbrytande makten från förpliktelserna

enligt antikrigspakten. Om neutral stat anfölles av makt, som icke anslutit

sig till antikrigspakten, skulle sistnämnda fördrag över huvud icke komma i betraktande,

och Frankrike återtoge sin handlingsfrihet inom ramen av neutralitetsfördragen

i lika stor utsträckning, som om anslutning från dess sida till

antikrigspakten icke ägt rum. Det är därför svårt att förstå, varför Frankrike

eller annan makt på grund av neutralitetsfördrag skulle kunna anse sig förhindrat

avsluta ett kollektivt antikrigsfördrag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8;

7

5. Förhållandet till fördrar/sbrytande makt. Det är ur rättslig synpunkt

självklart, att kränkningar från en av fördragsmakternas sida av ett kollektivt

antikrigsfördrag genom öppnandet av fientligheter måste automatiskt lösgöra

övriga fördragsmakter från deras förpliktelser gentemot den fördragsbr.ytande

staten. Ett uttryckligt erkännande av denna rättsgrundsats är överflödigt.

6. Universalitet. Förenta Staterna hava från början hyst förhoppningen, att

det föreslagna kollektiva antikrigsavtalet skulle komma att underskrivas av

världens alla stater. Ur praktisk synpunkt torde det emellertid vara lämpligt

att icke uppskjuta avtalets ikraftträdande, intill dess samtliga makter anslutit

sig. Av en eller annan orsak kunde en stat dröja med anslutning eller ratificering

och därigenom äventyra övriga makters bemödanden.

Brittiska regeringens svar å den amerikanska framställningen avgavs den 19

maj 1928. Efter en förklaring om principiell anslutning till det amerikanska

initiativet behandlades däri i första hand de under skriftväxlingen mellan

Frankrike och Förenta Staterna väckta frågorna under särskilt hänsynstagande

till Mr Kelloggs ovanberörda anförande den 28 april 1928.

Vad först anginge frågan om legitimt självförsvar, vore rätten därtill, såsom

Mr Kellogg uttalat, av den oförytterliga och självklara art, att den icke

nödvändiggjorde något särskilt omnämnande i fördraget. Ej heller syntes det

vara nödvändigt att, såsom skett i det senaste franska utkastet, i fördraget införa

en bestämmelse därom, att ett fördragsbrott från en makts sida löste övriga

parter från deras ur fördraget härflytande förpliktelser gentemot nämnda

makt. Denna princip, som erkänts av Mr Kellogg i hans ifrågavarande anförande,

kunde säkerligen få ett tillfredsställande uttryck i annan form än i

själva texten.

I fråga om fördragets förhållande till förpliktelserna enligt redan ingångna

fördrag, vore enligt brittiska regeringens mening någon verklig motsättning

mellan Kellogg-förslaget å ena sidan samt förbundsakten och Locarno-fördragen

å den andra icke förhanden. Emellertid ginge förbundsakten och Locamofördragens

bestämmelser något längre än antikrigspakten, enär de ej blott avsåge

ett avstående från krig utan även föreskreve vissa sanktioner i händelse

av brott mot de åtagna förpliktelserna. En konflikt vore därför möjlig mellan

de bestående avtalen och det nya fördraget, såvida det icke finge förutsättas,

att förpliktelserna enligt detta senare komme att upphöra i förhållande till

en part, som beginge fördragsbrott genom att öppna fientligheter mot någon

av de övriga parterna uti ifrågavarande äldre överenskommelse. Med hänsyn

till den vikt, som brittiska regeringen fäste vid nämnda överenskommelser,

skulle den därför föredraga, om i fördraget kunde införas en bestämmelse motsvarande

art. 4 i det franska motförslaget, nämligen en uttrycklig förklaring,

att fördraget ej inkräktade på de rättigheter och skyldigheter, som härledde

sig från tidigare internationella avtal.

Utöver dessa anmärkningar rörande de franska reservationerna samt ett

framhållande av att det planerade fördraget ej kunde undertecknas av Londonregeringen

allena utan endast samtidigt och i förening med de brittiska

Dominions och Indiens regeringar, innehöll den brittiska noten också

ett nytt förbehåll. Det erinrades sålunda om förefintligheten av vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

regioner, vilkas välfärd och integritet vore av särskild och vital betydelse för

brittiska rikets fred och säkerhet. Brittiska regeringen hade i det föregående

alltid sökt att klart framhålla, att ingen som helst intervention med avseende

å dessa delar av världen komme att tolereras; dessa regioners skyddande emot

varje angrepp vore för brittiska rikets del att betrakta som en legitim försvarsåtgärd.

Det nya fördraget kunde sålunda ej accepteras annat än under

den uttryckliga förutsättningen, att det på intet sätt prejudicerade brittiska

regeringens handlingsfrihet i detta hänseende. I samband härmed erinrades

— med hänsyftning å den s. k. Monroe-doktrinen — i noten därom, att Förenta

Staterna å sin sida hade liknande intressen, i vilka en inblandning från främmande

stats sida betraktades som ovänlig handling.

Med anledning av London-regeringens sistberörda not riktades från amerikansk

sida den 22 maj 1928 en inbjudan till regeringarna i de brittiska Dominions

och Indien att såsom ursprungliga signatärmakter biträda antikrigspakten.

Samtliga dessa avgåvo svar i välvillig riktning.

Under maj månad ingingo vidare från Italien och Japan principiellt accepterande

svar å den amerikanska cirkulärnoten av den 13 april 1928.

Nästa skede i förhandlingarna betecknas av den not, som Förenta Staterna

den 23 juni 1928 riktade till, förutom de makter, med vilka redan tidigare förhandlats,

jämväl Belgien, Polen och Tjeckoslovakien i egenskap av deltagare i

Locarno-fördragen. I denna not, varmed överlämnades den fördragstext, som sedermera

skulle bliva den definitiva och vari Mr Kelloggs i det föregående refererade

uttalanden av den 28 april 1928 in extenso återgåvos, underströks i

anslutning härtill, att ett undertecknande av detta fördrag på intet sätt kunde

lända till förfång för eller inskränkning i den självklara rätt till självförsvar,

som varje nation ägde, lika litet som det kunde föregripa eller lägga hinder i

vägen för uppfyllandet av de förpliktelser, som härflöte ur kontrahenternas

medlemskap i Nationernas förbund eller ur deras anslutning till Locarno-avtalen

och bestående garanti- och säkerhetsfördrag. Med hänsyn till de betänkligheter,

som sammanhängde med sistnämnda överenskommelser, hade den amerikanska

inbjudan att såsom ursprungliga signatärmakter biträda fördraget vidgats

att gälla samtliga Locarno-makter. Omedelbart tillträde till fördraget stode

också öppet för de stater, som vore kontrahenter i de övriga garantiavtal, vilka

franska regeringen haft i åtanke. Amerikanska regeringen hade följaktligen

icke funnit anledning att i sitt föregående utkast (av den 13 april 1928)

göra annan ändring än att i fördragets inledning intaga en — mot innehållet i

art. 3 av det franska motförslaget svarande — förklaring därom, att signatärmakt,

som hädanefter sökte att hävda sina nationella intressen genom tillgripande

av krig, skulle vara berövad de förmåner, som fördraget innebure.

Den av amerikanska regeringen sålunda utfärdade slutliga inbjudan till biträdande

av antikrigspakten accepterades av samtliga de fjorton stater, till

vilka den riktats.

Flertalet av dessa stater förklarade sig därvid taga fasta på den tolkning,

som genom den sista amerikanska noten lämnats, och i vissa av svarsskrivel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

9

serna preciserades ytterligare vederbörande makters uppfattning av fördragets

innebörd i olika hänseenden.

I Frankrikes svar av den 14 juli 1928 — vari till en början betonades, att

enligt den nya inledningstexten fördragets ändamål vore ett bevarande av de

1 redliga mellanfolkliga förbindelserna, såsom de nu vore fastställda genom

gällande fördrag — resumerades sålunda de franska förbehållen på i huvudsak

följande sätt.

1. Intet i det nya fördraget vare sig inskränker eller äventyrar på något

sätt rätten till självförsvar. Det står städse varje nation fritt att försvara sitt

territorium mot anfall eller invasion; en stat har ensam för sig rätt att avgöra,

huruvida och när omständigheterna påkalla anlitandet av försvarskrig.

2. Ingen av det nya fördragets bestämmelser står i strid med bestämmelserna

i Nationernas förbunds akt, Locarno-avtalen eller neutralitetsfördragen.

3. Varje kränkning av det nya fördraget från en av de fördragsslutande

makternas sida lösgör eo ipso övriga kontraherande makter från deras förpliktelser

gentemot fördragsbrytaren.

4. Den rätt till undertecknande, som amerikanska regeringen redan nu erbjudit

Locarno-makterna och som den är redo att erbjuda de kontraherande parterna

i neutralitetsfördragen, jämte den anslutningsrätt, som tillerkänts övriga

makter, är ägnad att i möjligaste mån åt det nya fördraget förläna den generella

karaktär, som överensstämmer med franska regeringens önskningar.

Brittiska regeringens not den 18 juli 1928, vari gavs uttryck åt liknande uppfattning

som från fransk sida gjorts gällande, innehöll vidare ett upprepande

av den tidigare avgivna förklaringen, att fördraget från brittisk sida biträddes

under den förutsättningen, att detsamma på intet sätt prejudicerade brittiska

regeringens handlingsfrihet beträffande de särskilda områden, vilkas välfärd

och oantastlighet utgjorde ett livsintresse för imperiets fred och säkerhet.

Sedan fördraget, som ovan nämnts, under högtidliga former undertecknats i

Paris den 27 sistlidne augusti av representanter för de femton stater, vilka underhandlat

om dess avslutande, riktade amerikanska regeringen omedelbart inbjudan

till övriga makter att ansluta sig därtill. Som Förenta Staterna icke

upptagit diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen, emottog sistnämnda

makt inbjudan genom franska regeringens förmedling.

Bedan den 1 september 1928 besvarade sovjetregeringen den mottagna inbjudan

i en längre skrivelse, vilken inleddes med en rad av anmärkningar mot

antikrigspaktens innehall och sättet för dess tillkomst. Efter en erinran därom,

att sovjetregeringens fredliga politik tagit sig uttryck dels i dess initiativ inom

Nationernas förbunds nedrustningskommission, dels genom de förslag till tvåsidiga

nonagressionsavtal, som Sovjetunionen riktat till vissa grannstater och

som av några av dessa accepterats, framfördes i första hand en erinran däremot,

att Unionen —- ävensom andra länder i utsatt läge såsom Turkiet, Afganistan,

Kina — ej beretts tillfälle att deltaga i förarbetena.

Vidare uttrycktes ett beklagande av att antikrigspakten ej innehölle några

som helst bestämmelser om avrustning; utan dylika föreskrifter förbleve näm
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

ligen ett förbud mot kriget en död bokstav. Beträffande fördragets text anmärktes

i främsta rummet på otillräcklig precision i formuleringen av förbudet

mot krig. Enligt sovjetregeringens mening måste varje slag av internationellt

krig vara förbjudet såväl såsom medel för nationell politik som för andra mål —

exempelvis för kvävandet av folkliga frihetsrörelser. Begreppet krig finge ej

tolkas formellt juridiskt — och sålunda erfordra krigsförklaring — utan förbudet

måste träffa även sådana krigshandlingar som intervention, blockad,

militär ockupation av främmande område och hamnar. Det erinrades om att

Sovjetunionen själv varit föremål för dylika handlingar och att Kina för

närvarande vore utsatt därför.

Med avseende å fördragets föreskrift om att alla konflikter skulle avgöras på

fredlig väg anmärktes, att till de icke fredliga medel, som alltså vore förbjudna,

måste hänföras avvisandet av ett återknytande av normala fredliga förbindelser

eller brytandet av sådana förbindelser.

Av de under den diplomatiska skriftväxtlingen från olika håll gjorda förbehållen

hade brittiska regeringens förklaring rörande dess handlingsfrihet med

avseende å vissa delar av världen tilldragit sig sovjetregeringens särskilda

uppmärksamhet. Därest denna reservation avsåge andra områden än brittiska

imperiet med dess dominions — beträffande vilka ett förbehåll ju vore onödigt

— vore deltagarna i fördraget berättigade att bestämt få veta innebörden

av förklaringen. Ett erkännande därav vore ett rättfärdigande av kriget och

kunde lätt tjäna som exempel för andra stater. Den brittiska reservationen hade

i övrigt fått en sådan formulering, att den inbjöde en annan makt (här avses

tydligen Förenta Staterna) att från fördragets tillämplighetsområde undandraga

även andra områden. Som de olika förbehåll, som gjorts, ej delgivits

sovjetregeringen såsom integrerande beståndsdel av fördraget, ansåge den

sig ej bunden av desamma.

Trots de sålunda uttalade betänkligheterna ville emellertid Sovjetunionen

ansluta sig till fördraget, eftersom detsamma inför den allmänna opinionen fastsloge

vissa förpliktelser för de olika staterna och gåve Sovjetunionen en ny

möjlighet att med alla deltagare i fördraget upptaga den för fredsproblemets

lösande viktigaste frågan, nämligen avrustningen.

Jämväl så gott som samtliga övriga inbjudna makter förklarade i svar till

amerikanska regeringen, att de ställde sig välvilliga till en anslutning till

antikrigspakten.

Frågan om fördragets ratificering från Förenta Staternas sida hänsköts

sedermera vid kongressens nästpåföljande, under sistlidne november månad

öppnade session till senaten och blev där föremål för långvariga förhandlingar,

i främsta rummet inom utrikesutskottet. Trots regeringens ansträngningar att

genomdriva en reservationslös ratificering syntes till en tid icke oantagligt,

att senatens godkännande skulle förknippas med kravet på att jämväl från

Förenta Staternas sida skulle göras förbehåll av liknande art som framställts

utav vissa av övriga signatärmakter. Så blev emellertid icke förhållandet. Den

15 nästlidne januari biföll senaten med 85 röster mot 1 fördragets ratifikation

utan några reservationer eller villkor, och oppositionen lyckades endast genom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

11

driva, att i utrikesutskottets utlåtande till senaten lämnades en tolkning av fördragets

innebörd. Utlåtandet innehåller i denna del i huvudsak följande trenne

punkter: 1) Rätten till försvarskrig bekräftas. 2) Denna rätt innefattar för

Eörenta Staternas vidkommande uppehållande av Monroe-doktrinen. 3) Enär

fördraget icke föreskriver några sanktioner, har en därtill ansluten makt ingen

som helst förpliktelse att med straff- eller tvångsåtgärder inskrida mot en

fördragsbrytande part.

Sedan med anledning av senatens beslut presidenten Coolidge den 17 januari

1929 undertecknat Eörenta Staternas ratifikationsinstrument, torde samtliga

övriga signatärmakters definitiva godkännande av traktaten, varmed följer

dennas ikraftträdande, vara att vänta inom en snar framtid. Såvitt nu kan bedömas,

synes också det övervägande flertalet av de till anslutning inbjudna staterna

komma att definitivt biträda fördraget.

Den ursprungliga impulsen till förevarande fördrag torde kunna spåras i en

rörelse, som under de senare åren gjort sig gällande särskilt i Förenta Staterna

och vilken såsom sitt program uppsatt »krigets kriminalisering». Tanken att

verka för krigets utrotande genom att stämpla detsamma som ett brott i mellanfolklig

mening, betecknar i viss mån en ny väg till det åsyftade målet.

De fredssträvanden, vari de olika staternas regeringar under senare tider samverkat

och vilka särskilt funnit ett uttryck i Nationernas förbunds akt och

verksamheten inom förbundet, hava nämligen angripit problemet från en annan

sida. Nationernas förbund har som sitt huvudändamål uppställt fredens bevarande,

men förbundsakten tager icke till utgångspunkt ett absolut förbud mot

kriget utan uppbygger i främsta rummet ett system, åsyftande krigets förebyggande

genom fredliga åtgärder av olika slag. Det är sant, att förbundsakten så

tillvida kriminaliserar kriget, som ett tillgripande därav i strid mot vissa av aktens

bestämmelser medför sanktionsåtgärder från förbundets sida; det må emellertid

ihågkommas, att förbundsakten förutser situationer, där förbundets ingripande

icke kan lämna en slutgiltig lösning av konflikten. Enligt dess art. 15

lämnas sålunda parterna handlingsfrihet i händelse att vid förlikningsförfarande

inför rådet en enhällig rapport icke kunnat uppnås. Åtskilliga försök hava efter

förbundets tillkomst gjorts att fylla denna lucka i förbundsaktens garantier mot

kriget — så det s. k. Genéve-protokollet av år 1924 -— men de negativa resultaten

därav synas utvisa, att problemets lösning erbjuder stora svårigheter.

Under de senaste årens verksamhet inom förbundet har man också kunnat

konstatera en tendens att, jämsides med de förberedande arbetena på nedrustningsfrågans

lösning, på andra, mera framkomliga vägar stärka garantierna

mot kriget, nämligen genom tillvaratagandet av de i förbundsakten liggande

möjligheterna att på ett så tidigt stadium som möjligt förebygga en ödesdiger

utveckling av uppkommande konflikter och genom ett utbyggande av

skiljedoms- och förlikningssystemen. Som bekant hava alla strävanden av denna

art stötts av Sverige, som också genom avslutande av förliknings- och skiljedomsavtal

med ett flertal länder för sin del sökt på denna väg befordra principen

om fredligt avgörande av mellanfolkliga tvister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Antikrigspakten kan likväl sägas nära ansluta sig till ett av Nationernas

förbund nyligen fattat beslut. På initiativ av polska regeringen antogs sålunda

år 1927, såsom redan i det föregående omnämnts, en resolution, varigenom

förbundsförsamlingen förklarade, att varje anfallskrig vore förbjudet och

att fredliga medel borde begagnas för avgörandet av alla tvister staterna emellan.

Vid förslagets preliminära behandling i plenarförsamlingen framfördes

visserligen från olika håll betänkligheter mot antagandet av rättsligt sett icke

förpliktande resolutioner av ej fullt klar innebörd, vilka kunde vara ägnade

att hos den allmänna opinionen försvaga förbundets prestige. Det polska förslaget

antogs emellertid sedermera enhälligt.

Vid jämförelse mellan nämnda resolution av Nationernas förbunds församling,

vilken av Sverige biträtts, och föreliggande fördrag är i första hand att märka,

att det senare givetvis har en mera bindande karaktär i egenskap av allmänt

avtal, vilket skall av parterna ratificeras. Med hänsyn till det förhållandet,

att ett brott mot nu ifrågavarande fördrag ej utsätter fördragsbrytaren för

särskilda sanktioner av något slag, torde dess huvudsakliga betydelse likväl få

anses mindre vara av juridisk art än ligga på det moraliska och psykologiska

planet, i vilket avseende fördraget efter vad man må hoppas skall visa sig äga

ett visst värde.

Ehuru fördraget som ett logiskt komplement till förbudet mot krig innehåller

en allmän förpliktelse för staterna att på fredlig väg lösa uppkommande

konflikter, lämnar detsamma intet positivt tillskott till utvecklingen av metoderna

för dylika avgöranden.

En granskning av fördragets huvudbestämmelse, art. 1, varigenom staterna

förklara sig fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister

samt i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell

politik, kan ej undgå att giva vid handen, att den ytterst kortfattade formuleringen

ej lämnar full klarhet rörande denna högtidliga utfästelses innebörd.

Ehuru som ovan anförts från amerikansk sida framhållits, att värdet

av ett dylikt avtal låge just i dess enkla avfattning, visar den i det föregående

refererade omfattande skriftväxlingen mellan de närmast intresserade stormakterna,

att dessa känt behov av att, låt vara genom ensidiga förklaringar, fastslå

den tolkning, som vore en förutsättning för deras medverkan.

I händelse av anslutning till fördraget torde Sverige icke i och för sig kunna

anses vara bundet av de förbehåll, som övriga kontrahenter uppställt i före undertecknandet

utväxlade skrivelser; ehuruväl dessa i samband med den till

Sverige riktade inbjudan till anslutning överlämnats för kännedom, torde de

icke kunna betraktas som integrerande delar av fördraget. Emellertid

äro dessa tolkningar av antikrigspaktens innebörd, i den mån samstämmighet

därom föreligger mellan de medverkande stormakterna, uppenbarligen av den

största betydelse. För Sveriges vidkommande torde i främsta rummet följande

av de under nämnda skriftväxling berörda punkter vara av intresse, nämligen

dels frågan om den självklara rätten till självförsvar, dels fördragets förhållande

till Nationernas förbunds akt ävensom till särskilda neutralitets- och ga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 8iS.

13

rantitraktater. I förstnämnda hänseende utvisar skriftväxlingen mellan signatärmakterna

enighet därom, att lördraget ej avser att ingripa i parternas befogenhet

att försvara sig och att själva avgöra, när tillgripandet av försvarskrig

påkallas. Denna tolkning torde icke föranleda annan erinran än att begreppet

försvarskrig lämnats utan närmare definiering och att frågan om en stats

befogenhet att själv avgöra, när tillgripandet av ett försvarskrig påkallas, icke

kan bedömas utan hänsynstagande till vederbörande stats förpliktelser att anlita

skiljedoms- och förlikningsprocedur. Att fixera begreppet försvarskrig

torde också stöta på motsvarande svårigheter, som visat sig uppstå, då det gällt

att fastställa innebörden av begreppet »angripare».

I överensstämmelse med den uppfattning, som vidare gjorts gällande vid

förhandlingarna mellan de ursprungliga signatärmakterna, synes fördraget icke

vara av sådan innebörd, att anslutning därtill skulle vara på något sätt oförenlig

med Sveriges förpliktelser i egenskap av medlem i Nationernas förbund.

Spörsmålet om det föreliggande fördragets förhållande till särskilda neutralitets-

och garantitraktater är av speciellt intresse för Sverige såsom garant,

jämte åtskilliga andra stater, för den genom traktat den 20 oktober 1921 överenskomna

neutraliseringen av Ålands-öarna. Fördraget kan ej anses innebära

någon rubbning i rättigheter och förpliktelser enligt denna traktat.

Med den tolkning av fördraget, som ovan givits, synes detsamma vara i full

överensstämmelse med de utrikespolitiska principer, som från Sveriges sida av

ålder följts. Ur denna synpunkt synes sålunda ingen invändning kunna riktas

mot en anslutning därtill. Ehuru fördragets betydelse såsom garanti för

världsfredens bevarande av skäl, som här förut angivits, ej synes böra överskattas,

utgör detsamma i alla händelser ett försök att i fredsfrämjande riktning

påverka världsopinionen, och ur denna, synpunkt får Sverige icke undandraga

sig att i sin mån medverka till uppnående av den universella anslutning

till fördraget, som är av vikt för vinnande av nämnda syfte.

I anslutning till vad sålunda anförts får jag därför hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition äska riksdagens samtycke

till Sveriges anslutning till det i Paris den 27 augusti

1928 avslutade internationella fördraget rörande fördömande

av krig.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Sven Allard.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bil. A.

Fördrag rörande fördömande av krig, avslutat i Paris

den 27 augusti 1928.

Översättning.

Tyska Rikets President, Amerikas Förenta Staters President, Hans Majestät

Konungen av Belgien, Franska Republikens President, Hans Majestät Konungen

av Storbritannien, Irland och De Brittiska Dominions, Kejsare av Indien,

Hans Majestät Konungen av Italien, Hans Majestät Kejsaren av Japan, Polska

Republikens President, Tjeckoslovakiska Republikens President,

vilka äro djupt medvetna om sin högtidliga förpliktelse att befordra mänsklighetens

välfärd;

vilka äro förvissade om att tiden är mogen för att otvetydigt avstå från

krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst, på det att de fredliga

och vänskapliga förbindelser, som för närvarande råda mellan folken, måtte

för all framtid bestå orubbade;

vilka äro övertygade, att varje förändring i staternas inbördes förhållanden

bör eftersträvas endast genom fredliga medel och åvägabringas medelst ett

ordnat fredligt förfarande, samt att varje signatärmakt, som hädanefter söker

befordra sina nationella intressen genom att anlita krig, skall vara berövad de

fördelar, som detta fördrag innebär;

vilka hysa den förhoppningen, att världens alla övriga nationer, uppmuntrade

av exemplet, skola förena sig med dem uti ifrågavarande strävan för

mänsklighetens bästa och genom anslutning till förevarande fördrag, så snart

detsamma träder i kraft, göra folken delaktiga av dess gagneliga föreskrifter

och sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt avstående från

krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst;

hava beslutat avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till sina respektive

befullmäktigade ombud:

__ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _»

vilka, efter att hava delgivit varandra sina fullmakter, som befunnits i

god och behörig form, hava överenskommit om följande artiklar:

Artikel I.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara högtidligt å sina folks vägnar,

att de fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister

och i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell

politik.

Artikel II.

De Höga Fördragsslutande Parterna erkänna, att avgörandet eller lösningen

av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller vilket ursprung de än må

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

15

vara, som kunna uppstå dem emellan, aldrig må eftersträvas annorledes än genom

fredliga medel.

Artikel III.

Förevarande fördrag skall ratificeras av de i inledningen nämnda Höga Fördragsslutande

Parterna i enlighet med vederbörande staters grundlagar och

skall träda i kraft emellan dem, så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats

i Washington.

Sedan detta fördrag enligt bestämmelsen i föregående stycke trätt i kraft,

skall detsamma, så länge som må befinnas erforderligt, stå öppet för anslutning

från andra staters sida. Varje anslutningsakt skall deponeras i Washington

och fördraget omedelbart efter sådan deposition träda i kraft mellan den stat,

som sålunda ansluter sig, och övriga fördragsmakter.

Det åligger Förenta Staternas regering att till samtliga i inledningen omnämnda

regeringar och till dem, som sedermera ansluta sig, överlärnna bestyrkt

avskrift av fördraget ävensom av varje ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Det åligger vidare Förenta Staternas regering att omedelbart

telegrafiskt underrätta ifrågavarande regeringar om varje hos densamma verkställd

deposition av ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Till yttermera visso hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta

fördrag på franska och engelska språken, vilka båda texter skola äga enahanda

vitsord, samt försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i Paris den 27 augusti 1928.

(Underskrifter.)

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Originaltexten.

Le President du Reich Allemand,

le Président des États-Unis d’Amérique,

Sa Majesté le Roi des Beiges,

le Président de la République Franqaise,

Sa Majesté le Roi de GrandeBretagne,

d’Irlande et des Territoires

Britanniques au delä des Mers, Empereur

des Indes, Sa Majesté le Roi

dTtalie, Sa Majesté 1’Empereur du

Japon, le Président de la République

de Pologne, le Président de la République

Tchécoslovaque,

Ayant le sentiment profond du devoir

solennel qui leur incombe de développer

le bien-étre de 1’humanité;

Persuadés que le moment est venu

de procéder ä une franche renonciation

ä la guerre comme instrument de

politique nationale afin que les relations

pacifiques et amicales existant

actuellement entre leurs peuples puissent

étre perpétuées;

Convaincus que tous changements

dans leurs relations mutuelles ne doivent

étre recherchés que par des procédés

pacifiques et étre réalisés dans

l’ordre et dans la paix, et que toute

Puissance signataire qui chercherait

désormais ä développer ses intéréts

nationaux en recourant ä la guerre

devra étre privée du bénéfice du present

Traité;

Espérant que, encouragées par leur

exemple, toutes les autres nations du

monde se joindront ä ees efforts humanitaires

et, en adhérant au présent

Traité dés quil entrera en vigueur,

mettront leurs peuples ä méme de

profiter de ses bienfaisantes stipulations,

unissant ainsi les nations civilisées

du monde dans une renon
-

The President of the German Reich,

the President of the United States of

America, His Majesty the King of

the Belgians, the President of the

French Republic, His Majesty the

King of Great Britain, Ireland and

the British Dominions beyond the

Seas, Emperor of India, His Majesty

the King of Italy, His Majesty the

Emperor of Japan, the President of

the Republic of Poland, the President

of the Czechoslovak Republic,

Deeply sensible of their solemn duty

to promote the welfare of mankind;

Persuaded that the time has come

when a frank renunciation of war as

an instrument of national policy

should be made to the end that the

peaceful and friendly relations now

existing between their peoples may be

perpetuated;

Convinced that all changes in their

relations with one another should be

sought only by pacific means and be

the result of a peaceful and orderly

process, and that any signatory Power

which shall hereafter seek to promote

its national interests by resort to war

should be denied the benefits furnished

by this Treaty;

Hopeful that, encouraged by their

example, all the other nations of the

world will join in this humane endeavor

and by adhering to the present

Treaty as soon as it comes into force

bring their peoples within the scope

of its beneficient provisions, thus

uniting the civilized nations of the

world in a common renunciation of

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82. 17

(nation commune å la guerre comme

instrument de leur politique nationale;

Ont décidé de conclure un Traité

et å cette fin ont désigné comme leurs

Plénipotentiaires respectifs, savoir:

Le Président du Reicli Allemand:

M. le Docteur Gustav Stresemann,

Ministre des Affaires Étrangéres;

Le Président des États-Unis d’Amé
rique:
L’Honorable

Frank B. Kellogg,

Secrétaire d’État;

Sa Majesté le Roi des Beiges:

M. Paul Hymans, Ministre des Affaires

Étrangéres, Ministre

d’État;

Le President de la République Fran
‘F

* Ulf

Vristide Briand, Ministre des

ffaires Étrangéres;

S ,!''ajesté le Roi de Grande-Bretagne,

rlande et des Territoires Bri
tanniques

au dela des Mers, Em
pereur

des Indes:

Pour la Grande-Bretagne et

1’Irlande du Nord et toutes les

Parties de l’Empire. Britannique

qui ne sont pas individuellement

Membres de la Société des Nations

:

Le Trés Honorable Lord Cusbendun,

Chancelier du Duché de Lancastre,

Secrétaire d’État pour les

Affaires Étrangéres par interim;

Pour le Dominion du Canada:

Le Trés Honorable William Lyon

Mackenzie King, Premier Ministre

et Ministre des Affaires

Extérieures;

Pour le Commonwealth d’Australie:
L’Honorable

Alexander John

McLachlan, Membre du Conseil

Exécutif Fédéral;

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1

war as an instrument of their national

policy;

Have decided to conclude a Treat.y

and for that purpose have appointed

as their respective Plenipotentiaries:

The President of the German Reich:

Dr Gustav Stresemann, Minister for

Foreign Affairs;

The President of the United States of

America:

The Honorable Frank B. Kellogg,

Secretary of State;

His Majesty the King of the Belgians:

Mr. Paul Hymans, Minister for

Foreign Affairs, Minister of State;

The President of the French Republic:

Mr. Aristide Briand, Minister for

Foreign Affairs;

His Majesty the King of Great Britain,

Ireland and the British Dominions

beyond the Seas, Emperor

of India:

For Great Britain and Northern

Ireland and all parts of the

British Empire which are not

separate Members of the League

of Nations:

The Right Honourable Lord Cushendun,

Chancellor of the Duchy

of Lancaster, Acting Secretary

of State for Foreign Affairs;

For the Dominion of Canada:

The Right Honourable William

Lyon Mackenzie King, Prime

Minister and Minister for External

Affairs;

For the Commonwealth of

Australia:

The Honourable Alexander John

McLachlan, Member of the Executive

Federal Council;

saml. 65 häft. (Nr 82.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Pour le Dominion de NouvelleZélande:
L’Honorable

Sir Christopher James

Parr, Haut-Commissaire de la

Nouvelle-Zélande en GrandeBre

tagne;

Pour l’Union de 1’Afrique du

Sud:

L’Honorable J acobus Stephanus

Smit, Haut-Commissaire de

1’Union de 1’Afrique du Sud en

Grande-Bretagne ;

Pour l’État Libre d’Irlande:

M. William Thomas Cosgrave, President

du Conseil Exécutif;

Pour lTnde:

Le Trés Honorable Lord Cushendun,

Chancelier du Duché de Lancastre,

Secrétaire d’État pour les

Affaires Étrangéres par intérim;

Sa Majesté le Boi dTtalie:

Le Comte Gaetano Manzoni, Son

Ambassadeur Extraordinaire et

Plénipotentiaire ä Paris;

Sa Majesté 1’Empereur du Japon:

Le Comte Uchida, Conseiller Privé;

Le Président de la Bépublique de Po
logne:
M.

A. Zaleski, Ministre des Affaires

Étrangéres;

Le Président de la Bépublique Tchéco
slovaque:
M.

le Docteur Eduard Benés, Ministre

des Affaires Étrangéres;

qui, aprés s’étre communiqué leurs

pleins pouvoirs, reconnus en bonne et

due forme, sont tombés d’accord sur

les articles suivants:

Artide I.

Les Hautes Parties Contractantes

déclarent solennellement au nom de

leurs peuples respectifs quelles condamnent

le recours ä la guerre pour

For the Dominion of New Zealand:
The

Honourable Sir Christopher

James Parr, High Commissioner

for New Zealand in Great Britain;

For the Union of South Africa:

The Honourable Jacobus Stephanus

Smit, High Commissioner

for the Union of South Africa

in Great Britain;

För the Irish Free State:

Mr. William Thomas Cosgrave,

President of the Executive Council;
For

India:

The Bight Honourable Lord Cushendun,

Chancellor of the Duchy

of Lancaster, Acting Secretary

of State for Foreign Affairs;

His Majesty the King of Italy: I

Count Gaetano Manzoni, his Ambassadör

Extraordinary and Plenipotentiary

åt Paris.

His Majesty the Emperor of Japan:

Count Uchida, Privy Councillor;

The President of the Bepublic of Poland

:

Mr. A. Zaleski, Minister for Foreign

Affairs;

The President of the Czechoslovak Bepublic

:

Dr Eduard Benés, Minister for

Foreign Affairs;

who, having communicated to one

another their full powers found in

good and due form have agreed upon

the following articles:

Artide I.

The High Contracting Parties

solemnly declare in the names of their

respective peoples that they condemn recourse

to war for the solution of inter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

l‘J

le réglement des différends internationaux,

et y renoncent en tant

qu’instrument de politique nationale

dans leurs relations mutuelles.

Article II.

Les Hautes Parties Contractantes

reconnaissent que le réglement ou la

solution de tous les différends ou

conflits, de quelque nature ou de

quelque origine qu’ils puissent étre,

qui pourront surgir entre elles, ne

devra jamais étre recherché que par

des moyens pacifiques.

Artide III.

Le présent Traité sera ratifié par

les Hautes Parties Contractantes désignées

dans le préambule, conformément

aux exigences de leurs constitutions

respectives, et il prendra effet

entre elles dés que tous les instruments

de ratification auront été déposés ä

Washington.

Le présent Traité, lorsqu’il aura été

mis en vigueur ainsi qu’il est prévu

au paragraphe précédent, restera ouvert

aussi longtemps qu’il sera nécessaire

pour 1’adhésion de toutes les

autres Puissances du monde. Chaque

instrument établissant 1’adhésion d’une

Puissance sera déposé ä Washington

. et le Traité, immédiatement apres ce

dépot, entrera en vigueur entre la

Puissance donnant ainsi son adhésion

et les autres Puissances contractantes.

Il appartiendra au Gouvernement

des États-Unis de fournir å chaque

Gouvernement désigné dans le préambule

et ä tout Gouvernement qui

adhérera ultérieurement au présent

Traité une copie certifiée conforme

dudit Traité et de chacun des instruments

de ratification ou d’adhésion.

Il appartiendra également au Gouvernement

des États-Unis de notifier télégraphiquement

auxdits Gouvernements

chaque instrument de ratification ou

d’adhésion immédiatement apres dépot.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires

respectifs ont signé le présent Traité

établi en langue franqaise et en langue

national controversies, and renounce

it as an instrument of national policy

in their relations with one another.

Artide II.

The High Contracting Parties agree

that the settlement or solution of all

disputes or conflicts of whatever nature

or of whatever origin they may

be, which may arise among thern, shall

never be sought except by pacific

means.

Artide III.

The present Treaty shall be ratified

by the High Contracting Parties named

in the Preamble in accordance with

their respective constitutional requirements,

and shall take effect as between

them as soon as all their several instruments

of ratification shall have been

deposited åt Washington.

This Treaty shall, when it has come

into effect as prescribed in the preceeding

paragraph, remain open as long as

may be necessary for adherence by all

the other Powers of the world. Every

instrument evidencing the adherence

of a Power shall be deposited åt

Washington and the Treaty shall immediately

upon such deposit become

effective as between the Power thus

adhering and the other Powers parties

hereto.

It shall be the duty of the Government

of the United States to fumish

each Government named in the Preamble

and every Government subsequently

adhering to this Treaty with

a certified copy of the Treaty and of

every instrument of ratification or

adherence. It shall also be the duty of

the Government of the United States

telegraphically to notify such Governrnents

immediately upon the deposit

with it of each instrument of ratification

or adherence.

In faith whereof the respective

Plenipotentiaries have signed this

Treaty in the Erench and English

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

anglaise, les deux textes ayant force languages both texts having equal

égale, et y ont apposé leurs cachets. force, and hereunto affix their seals.

Fait å Paris, le vingt-sept Aout mil Done åt Paris, the twenty-seventh

neuf cent vingt-huit. day of August in the year one

thousand nine hundred and twentyeight.

(L.S.)

GUSTAV STRESEMANN

(L.S.)

Frank B. Kellogg

(L.S.)

Paul Hymans

(L.S.)

Ari Brund

(L.S.)

CUSHENDUN

(L.S.)

W. L. Mackenzie King

(L.S.)

A J McLachlan

(L.S.)

C. J. Parr

(L.S.)

J S. Smit

(L. S.)

Liam T. MacCosgair

(L.S.)

Cushendun

(L. S.)

G. Manzoni

(L.S.)

UcHIDA

(L.S.)

August Zaleski

(L.S.)

Dr Eduard Benes

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

2!

Bil. B.

Franska regeringens förslag till vänskapsfördrag mellan Frankrike och

Förenta Staterna.

Översättning.

Franska Republikens President och Amerikas Förenta Staters President,

vilka äro i lika grad besjälade av önskan att betyga franska och nordamerikanska

tolkens solidaritet i fråga om fredsvilja och önskan att avstå från tillgnpande

av vapenmakt sasom verktyg* i deras inbördes politik, och

vilka överenskommit att i en högtidlig akt giva uttryck åt dessa känslor, som

sta lika val i samklang med utvecklingen av de moderna demokratierna som med

tvenne nationers ömsesidiga vänskap och aktning, vilka ännu aldrig åtskilts

av ett krig och vilka städse närmats till varandra genom försvar av frihet och

rätt,

_bava i sådant syfte till sina befullmäktigade ombud utsett:

yjka. e/ter att hava utväxlat sina respektive fullmakter, som befunnits i god

och behörig form, hava överenskommit om följande bestämmelser:

Artikel 1.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara sig högtidligt å franska och

nordamerikanska folkens vagnar fördöma anlitandet av krig samt sinsemellan

avsta från detsamma sasom verktyg för nationell politik.

Artikel 2.

Avgörandet eller lösningen av alla tvister eller konflikter, av vad slag eller

ursprung de vara må, vilka kunna uppstå mellan Frankrike och Förenta Staförfaranden

ri£ ^ nag0nc*era parten eftersträvas annorledes än genom fredliga

Artikel 3.

Förevarande fördrag skall ratificeras. Ratifikationerna skola utväxlas i---

—Lsa snar^ ®ke ]pn> °eh fördraget träder därmed omedelbart i kraft.

y11 yttermera visso hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta

lordrag samt försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i — ■ — — — i två exemplar (bägge avfattade å franska och

engelska och med lika vitsord) den------— 1927.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bilaga C.

Förenta Staternas förslag av den 13 april 1928.

Översättning.

Amerikas Förenta Staters President, Franska Republikens President, Hans

Majestät Konungen av Storbritannien, Irland och de Brittiska Dominions,

Kejsare av Indien, Tyska Rikets President, Hans Majestät Konungen av Italien,

Hans Majestät Kejsaren av Japan,

vilka äro djupt medvetna om att deras höga ställning alägger dem en högtidlig

förpliktelse att befordra mänsklighetens välfärd;

vilka äro besjälade av en gemensam önskan ej blott att bevara orubbade de

fredliga och vänskapliga förbindelser, som för närvarande lyckligtvis bestå mellan

deras folk, utan även att över huvud förhindra krig mellan världens nationer;
vilka

äro uppfyllda av önskan att genom ett uttryckligt avtal avlagga ett

omisskännligt vittnesbörd om att de fördöma krig sasom verktyg i den nationella

politikens tjänst samt avstå därifrån till förmån för fredligt biläggande

av internationella tvister; .

vilka hysa den förhoppningen, att världens alla övriga nationer, uppmuntrade

av exemplet, skola förena sig med dem uti ifrågavarande strävan för mänsklighetens

bästa och genom anslutning till förevarande fördrag, så snart detsamma

träder i kraft, göra folken delaktiga av dess gagneliga föreskrifter och

sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt avstående från krig

såsom verktyg i den nationella politikens tjänst;

hava beslutat avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till små respektive

befullmäktigade ombud:

vilka, efter att hava delgivit varandra sina fullmakter, som befunnits i god

och behörig form, hava överenskommit om följande artiklar:

Artikel 1.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara högtidligt å sina folks vägnar,

att de fördöma anlitandet av krig för avgörande av internationella tvister och

i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell politik.

Artikel 2.

De Höga Fördragsslutande Parterna äro ense om att avgörandet eller lösningen

av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller vilket ursprung

de än må vara, som kunna uppstå dem emellan, aldrig må eftersträvas annorledes

än genom fredliga medel.

Artikel 3.

Förevarande fördrag skall ratificeras av de i inledningen nämnda Höga Föidragsslutande

Parterna i enlighet med vederbörande staters grundlagar och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82. 23

skall träda i kraft emellan dem så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats

i---- — -—.

Sedan detta fördrag enligt bestämmelsen i föregående stycke trätt i kraft,

skall detsamma, så länge som må befinnas erforderligt, stå öppet för anslutning

från andra staters sida. Varje anslutningsakt skall deponeras i---

— — och fördraget omedelbart efter sådan deposition träda i kraft mellan den

stat, som sålunda ansluter sig, och övriga fördragsmakter.

Det åligger--— .--regeringen att till samtliga i inledningen om
nämnda

regeringar och till dem, som sedermera ansluta sig, överlämna bestyrkt

avskrift av fördraget ävensom av varje ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Det åligger vidare ---— ---regeringen att omedelbart tele
grafiskt

underrätta ifrågavarande regeringar om varje hos densamma verkställd

deposition av ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Till yttermera visso hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta

fördrag på franska och engelska språken, vilka båda texter skola äga enahanda

vitsord, samt försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i------den-----år ettusenniohundratjugo

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bilaga B.

Franska regeringens motförslag av den 20 april 1928.

Översättning.

Tyska Rikets President, Förenta Staternas President, Franska Republikens

President, Hans Majestät Konungen av Storbritannien, Irland och de Brittiska

Dominions, Kejsare av Indien, Hans Majestät Konungen av Italien, Hans Majestät

Kejsaren av Japan,

vilka äro i lika mån besjälade av önskan att icke blott bevara orubbade de

lyckliga band av fred och vänskap, som för närvarande bestå mellan deras

folk, utan även avlägsna faran för krig mellan alla andra nationer i världen;

vilka överenskommit att genom en högtidlig akt bekräfta, sitt uttryckliga

och bestämda beslut att fördöma krig såsom verktyg i den nationella politikens

tjänst och att avstå därifrån till förmån för fredligt biläggande av internationella

konflikter;

vilka slutligen uttrycka den förhoppningen, att världens alla övriga nationer

skola ansluta sig till ifrågavarande strävan för mänsklighetens bästa i

syfte att ena de civiliserade folken i ett gemensamt avstående från krig såsom

verktyg i den nationella politikens tjänst;

hava överenskommit att avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till

sina respektive befullmäktigade ombud:

vilka, efter att hava utväxlat sina fullmakter, som befunnits i god och behörig

form, hava överenskommit om följande bestämmelser:

Artikel 1.

De Höga Fördragsslutande Parterna, som härmed icke avse att inkräkta å

sin rätt till lovligt självförsvar inom ramen för gällande traktater, särskilt då

dessa likställa kränkning av vissa däri givna bestämmelser med fientlig handling,

förklara högtidligt, att de fördöma anlitandet av krig och avsta^ från krig

såsom verktyg för nationell politik, d. v. s. för utförandet av en pa eget initiativ

företagen, individuell, frivillig och självständig politisk handling men

däremot ej för verkställandet av sadana åtgärder, vartill de kunna bliva föranledda

på grund av tillämpningen av en sådan överenskommelse som Nationernas

förbunds akt eller varje annan överenskommelse, som registrerats av Nationernas

förbund. De förbinda sig pa nu angivet sätt att icke gentemot varandra

företaga något anfall eller invasion.

Artikel 2.

Avgörandet eller lösningen av alla tvister eller konflikter, av vilken natur

eller vilket ursprung de än må vara, som kunna uppstå mellan de Höga Fördragsslutande

Parterna eller mellan tva av dem, ma aldrig av någondera parten

eftersträvas annorledes än genom fredliga förfaranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 82.

■>rt

Artikel ii.

Därest eu av de Höga Fördragsslutande Parterna skulle bryta mot förevarande

fördrag, skola övriga fördragsmakter därigenom gentemot sådan part

vara löste från sinn i detta fördrag stadgade förpliktelser.

Artikel I.

Bestämmelserna i detta fördrag inkräkta icke på de rättigheter och förpliktelser.

vilka tillkomma de Fördragsslutande Parterna på grund av tidigare

internationella överenskommelser, vilka de biträtt.

Artikel 5.

Alla stater skola inbjudas att ansluta sig till detta fördrag, vilket icke skall

vara bindande, förrän det allmänt antagits, med mindre nedan angivna signatärmakter

i samförstånd med de stater, som må hava anslutit sig, överenskomma,

att fördraget skall träda i kraft, ehuru vissa stater icke biträtt detsamma.

Artikel 6.

Förevarande fördrag skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten skola deponeras

i--—--. Inom tre månader efter depositionen skall fördraget

genom-----regeringens försorg delgivas samtliga stater med in
bjudan

att ansluta sig till detsamma.

—-----regeringen skall efter mottagandet tillställa samtliga signa
tärmakter

och de makter, som anslutit sig, bestyrkt avskrift av anslutningsakterna.

Ett år efter utgången av den ovan omnämnda tremånadersperioden skall

--—--regeringen tillställa samtliga stater, som undertecknat eller

anslutit sig till fördraget, en fullständig förteckning över underskrifter och

anslutningsakter.

Till yttermera visso hava de ovan angivna befullmäktigade ombuden undertecknat

detta fördrag och försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i —_----i —-----exemplar på franska och

engelska språken, vilka båda texter skola äga enahanda vitsord, den---

--- 1928.

(Nr 82.) 8

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand.

65 häft

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1929:7 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7 s. 1 i texten