Med förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 jum 1918 (nr 422) om fattigvården m. m
1929-02-08 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:90, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 jum 1918 (nr 422) om fattigvården m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ta proposition nr 90.
1
Nr 90.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen
den 14 jum 1918 (nr 422) om fattigvården m. m.;
given Stockholms slott den 8 februari 1929.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården; samt
2) lag om ändrad lydelse av 68 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Liibecle.
Bihang till rikadagens protokoll 1929.
1 saml.
73 häft. (Nr 90.) ses *9 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Förslag
till
Lag om ilndrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården, vilka paragrafer ändrats, den förstnämnda genom lag den
6 juni 1924 (nr 362) och den sistnämnda senast genom lag den 11 juni
1926 (nr 202), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
38 §.
1 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör — — — inom samhället.
Har vid allmän sjukvårdsanstalt, där sjuka från fattigvårdssamhället
bruka intagas, anordnats verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade
i personliga eller ekonomiska angelägenheter, är fattigvårdsstyrelsen pliktig
att sörja för att någon finnes, som har att biträda den, som handhar
verksamheten, med de åtgärder, vilka behöva företagas inom samhället.
2 mom. I fattigvåi-dssamhälle — — — lämplig åtgärd.
62 §.
Fattigvårdsstyrelse äger---hans arbetsförtjänst.
Har någon •— — — egendoms omhändertagande.
Att ersättning, som avses i denna paragraf, i visst fall ej må uttagas,
därom stadgas i sinnessjukiagen.
63 §.
Har fattigvårdssamhälle — — — till eftergift.
Har någon — — — är sagd.
I fråga — — — motsvarande tillämpning.
Att ersättning, som avses i denna paragraf, i visst fall ej må uttagas;
därom stadgas i sinnessjuklagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.
Kungl. Maj:ts proposition nr !)0.
3
Förslag
till
Lag om lindrad lydelse av 68 § i lagen den 6 juni 11)21 (ur 3(51
om samhällets barnavård.
Härigenom förordnas, att 68 § i lagen den (i juni 1924 om samhällets
barnavård, vilken paragraf ändrats genom lag den 11 juni 1926 (nr 203),
skall i nedan angivna delar erhålla följande lydelse :
68 §.
1 mom. Då barn — — — uttaga ersättning för kostnaden för barnet.
2 mom. För kostnaden — — — om fattigvården.
3 mom. Om det — — — särskilt stadgat.
4 mom. Har någon, — — — är sagd.
5 mom. Att ersättning, som avses i denna paragraf, i visst fall ej må
uttagas, därom stadgas i sinnessjuklagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför:
Genom beslut förut i dag har Kungl. Maj:t på min föredragning beslutat
att till riksdagen avlåta proposition med förslag till sinnessjuklag
m. m., vilka förslag avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1931.
Kungl. Maj:t har vidare förut i dag beslutat avlåtande av proposition,
däri föreslås bland annat, att riksdagen måtte i princip antaga grunder
för bestridande av de utgifter, som erfordras för att från och med nämnda
dag vid tre av statens sinnessjukhus, nämligen sinnessjukhusen i Lund,
Säter och Visby, försöksvis anordna så kallad hjälpverksamhet. Dylik
verksamhet skulle avse dels att inom upptagningsområde, som är bestämt
för vederbörande sjukhus eller med särskild överläkare försedd avdelning
därav, meddela sinnessjuka eller personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom
kan befaras, ävensom dem närstående de råd och anvisningar,
som i varje särskilt fall må erfordras rörande vården av den sjuke eller
till förekommande av det befarade sjukdomsutbrottet, och dels att bistå
å sinnessjukhuset intagna eller därifrån utskrivna i personliga eller ekonomiska
angelägenheter. I anledning av dessa förslag torde det bliva nödvändigt
att vidtaga vissa ändringar i 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14
juni 1918 om fattigvården samt i 68 § i lagen den 6 juni 1924 om
samhällets barnavård. Jag får nu anmäla frågan om dessa ändringar.
indrmg i 38§ Yad först beträffar frågan om ändring i 38 § i lagen om fattigvården
fattigvården må framllållas, att förslaget om anordnande av hjälpverksamhet vid vissa
sinnessjukhus torde nödvändiggöra, att man till behandling upptager jämväl
spörsmålet om ordnande av lokalt biträde för denna hjälpverksamhet.
I samband härmed bör även beröras frågan om dylikt biträde för den
hjälpverksamhet, som annorstädes anordnats eller kan komma att anordnas
vid allmän sjukvårdsanstalt.
Förslag i de ämnen, varom här är fråga, hava utarbetats dels av de
sakkunniga, som den 12 september 1913 tillkallades för att bland annat
verkställa revision av gällande stadga angående sinnessjuke och vilka till
fullgörandet av detta uppdrag den 26 november 1923 framlade förslag
till lag om vård av sinnessjuka m. m. (Statens offentliga utredningar
Kungl. Maj:U proposition nr 90. 5
1923: 74), och dels av de sakkunniga, som den 12 februari 192H till
kallades för att biträda med fortsatt utredning av frågan om revision av
gällande bestämmelser angående sinnessjuka och den 2 juni 1927 avgåvo
betänkande med bland annat förslag till lag om ändrad lydelse av 38 §
i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (Statens offentliga utredningar
1927: 10). Tillika må nämnas, att 1926 års sakkunniga den 23 juni
1928 avgivit förslag till bland annat stadga angående sinnessjukvården
i riket (Statens offentliga utredningar 1928: 18) och att detta förslag ligger
till grund för det i den sist omnämnda propositionen framlagda förslaget
om anordnande av hjälpverksamhet.
Enligt 1923 års förslag skulle inom varje kommun tinnas en kurator,
som skulle hava att tillvarataga sinnessjuks rätt och bästa, där icke förmyndare
eller god man vore för den sjuke förordnad. Det skulle sålunda
åligga kuratorn att vid behov omhändertaga och vårda den sjukes tillhölighetei,
att, där anstaltsvård icke syntes erforderlig, söka förlijälpa den
sjuke till annan lämplig vård, att öva tillsyn över sinnessjuk, som försöksvis
vistades utom anstalt, samt att bistå från sinnessjukhus utskriven
med anskaffande av bostad, arbetsanställning, verktyg m. m. Kurator
skulle utses av hälsovårdsnämnden, denna dock obetaget att åt förening
eller styrelse lämna uppdrag att tillsätta kurator. Inom kommun, där
särskild kurator ej utsåges, skulle hälsovårdsnämndens ordförande vara
kurator.
I motiven till förslaget anfördes bland annat följande.
Frågan om tillvaratagande av sinnessjukas privaträttsliga intressen vore icke
löst med bestämmelser om förordnande av förmyndare och god man, om vilka
bada gällde, att de skulle förordnas av myndighet för varje särskilt fall, utan
erfordrades det en särskild institution, som vore så organiserad, att den automatiskt
trädde 1 verksamhet för hjälp och understöd åt sinnessjuka. Det förelåge
nämligen icke sällan behov av att dessas angelägenheter omhändertoges omedelbart
efter insjuknandet. ^Särskilt vore detta förhållandet beträffande personer,
som saknade eget hem, såsom ogifta, vilka bodde ensamma eller hyrde rum tillsammans
med kamrater. I dylika fall hade det icke sällan förekommit, att den
från sinnessjukdom tillfrisknade efter utskrivningen funnit sina kläder och
^sverktyg, ofta hans enda egendom, förskingrade eller bortslarvade, panter
förfallna på grund av försummad omsättning eller inlösen eller, där egna
möbler funnits, dessa mer eller mindre förstörda, då de utflyttats från bostaden,
när hyran för denna icke blivit erlagd på grund av det avbrott i förbindelsen
med yttervärlden, som genom intagandet å sinnessjukhus plötsligt ägt rum,
0. s. v. Klart vore, att risken för återfall i sinnessjukdom bleve större, när den
tillfrisknade vid återvändande till samhället sålunda funne sig ställd så att säga
pa, gatan, fullständigt utblottad. Av största betydelse vore, att lagstiftningen
sökte genom förebyggande åtgärder förhindra, att den från sinnessjukhus utskrivne
utsattes för en sadan belägenhet. I vissa fall borde denne givetvis även
komma i åtnjutande av hjälp av ekonomisk art, såsom till hyra, arbetsverktyg,
inlösen av panter, o. s. v.
Den samhälleliga hjälpverksamheten med avseende å sinnessjuka och från
sinnessjukdom tillfrisknade borde emellertid icke enbart vara inskränkt till ombesörjande
av ekonomiska angelägenheter under sjukdomen och ekonomiskt stöd
1923 års
förslag.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
efter utskrivningen, utan borde även vara av mera direkt personlig art. Sålunda
kunde det ofta vara av största vikt, att den från sinnessjukhus utskrivne erhölle
hjälp till anskaffande av arbete eller lämplig sysselsättning, att han, när
han saknade hem och familj, stöddes genom att vid personligt sammanträffande
sned hjälpverksamhetens representant erhålla de råd och den uppmuntran, varav
han kunde vara i behov, samt att, därest han ännu icke vore fullt arbetsför, inträde
å konvalescenthem åt honom förmedlades. Det gällde med ett ord att i
görligaste mån söka underlätta övergången från anstaltsvistelsen till livet ute
i samhället. Denna i hög grad behövliga hjälpverksamhet innefattade, som syntes,
många olika uppgifter, som icke gärna kunde läggas på en förmyndare eller
god man. Därtill komme, att densamma, för att vara till fullt gagn, måste vara
så ordnad, att den automatiskt trädde i funktion, så ofta det vore behövligt.
Sedan de sakkunniga redogjort för den verksamhet, som sedan 1914 med utmärkt
resultat bedreves i Stockholm av en där verksam kurator för sinnessjuka,
från år 1917 med bidrag av Stockholms stad bekostad av »föreningen för hjälp
åt psykiskt sjuka», samt omnämnt, hurusom verksamhet av dylikt slag, i Nordamerikas
förenta stater benämnd »social service», bedreves i olika länder, anförde
de sakkunniga vidare följande.
Angående kuratorsverksamheten borde lagstadganden icke saknas, då det
kunde vara av den största betydelse, att eu sinnessjuk eller en från sinnessjukhus
utskriven erhölle den hjälp och det stöd, varav han kunde vara i behov. För
skapande av garanti att så alltid skedde, torde det emellertid vara nödigt, att det
i varje kommun funnes någon, som hade sig denna uppgift i lag ålagd, då ett
större verksamhetsområde för en kurator icke torde vara att förorda med hänsyn
till den ingående kännedom om personer och lokala förhållanden, som dennes
verksamhet fordrade.
yttranden I vissa av de över 1923 års förslag avgivna yttrandena, såsom de av dirckover
1923 års tionerna för Göteborgs hospital samt Vänersborgs hospital och asyl avgivna, utf.
irsian. tala(les sympatier för inrättandet av kuratel, men samtidigt gjordes uttalanden
för en starkare koncentration till hospitalen av ifrågavarande verksamhet. Synpunkter
av sistberörda art framfördes jämväl av direktionerna för Visby hospital
samt Lunds hospital och asyl. Sistnämnda direktion åberopade bland annat
eu av överläkaren vid hospitalet, professorn Victor Wigert författad uppsats,
vari åtskilliga anmärkningar framställts mot sakkunnigförslaget. Dessa anmärkningar
voro huvudsakligen följande. Kurators verksamhet krävde särskilda
personliga förutsättningar och särskild hängivenhet för uppdraget. Sålunda
kvalificerade personer, för vilka kuratorsbefattningen borde vara en livsuppgift,
skulle ej stå till buds i varje kommun. Kurator skulle vidare komma
att arbeta alldeles för oberoende av vederbörande läkare. Kurator borde hjälpa
även sådana, för vilka förmyndare eller god man förordnats. Slutligen vore
kurators verksamhetsområde för litet; det borde naturligen sammanfalla med
upptagningsområdet för ett sinnessjukhus.
Medicinalstyrelsen gjorde icke någon direkt anmärkning mot den föreslagna
kuratorsinstitutionen men framlade i detta sammanhang förslag om anordnandet
av dispensär- och poliklinikverksamhet vid hospitalen. Dispensärverksamheten
skulle förestås av en dispensärsköterska, vilken visserligen icke skulle fullgöra
de åligganden, som skulle tillkomma kurator men i de fall, då särskild kurator
ej utsåges, utan hälsovårdsnämndens ordförande fungerade såsom kurator, skulle
dispensärsköterskan vara denne till eu mycket god hjälp och kunna medverka
vid tillsynen av de sinnessjuka.
Me,Itc mai- Efter det medicinalstyrelsen sedermera på föranledande av 1926 års
styrelsen 1926. sakkunmga anbefallts att verkställa undersökning, huruvida vård av sinnessjuka
utom sinnessjukhusen kunde anordnas genom dispensärverksamhet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
på liknande sätt som skett i fråga om tuberkulösa samt till Kungl. Maj:t
inkomma med detaljerat och av kostnadsberäkning åtföljt förslag i ämnet,
■tvgav styrelsen den 14 september 1926 förslag »rörande anordningar för
tillsyn av sinnessjukas hemvård». Detta förslag ligger till grund för vad
1 926 ars sakkunniga föreslagit angående anordnande av hjälpverksamhet
vid vissa statens sinnessjukhus, så vitt fråga är om sådan verksamhet av
medicinsk art, och jag torde här kunna inskränka mig till att hänvisa
till vad jag förut yttrat därutinnau.
I fråga om de anordningar för lokalt biträde åt hjälpverksamheten, som
kunde vara erforderliga, anförde 1926 års sakkunniga i sitt betänkande av
ai 1927, efter att hava berört medicinalstyrelsens nyssnämnda förslag, i
huvudsak följande.
„ ^en erfarenhet, som hittills vunnits rörande s. k. social hjälpverksamhet för
saval psykiskt som andra sjuka, hänförde sig så gott som uteslutande till de
stora staderna. Kuratorn hade alltså sin verksamhet förlagd till den ort där
.sinnessjukhuset vore beläget, och hade möjlighet att stå i personlig kontakt såväl
med de sjuka, vilka kuratorn besökte å sjukhuset, som med deras anhöriga oeli
andra, med vilka kuratorn hade behov av att överlägga angående den sjukes
angelägenheter. Vidare vore att märka, att denna verksamhet, oavsett om den
organiseiats på enskild bekostnad eller anordnats av kommunala organ, omhänderhafts
av för verksamheten särskilt intresserade och regelrätt för ändamålet
speciellt utbildade personer. Ville man försöka att skapa ett för hela
landet gemensamt system, finge man icke förbise, att den hittillsvarande verksamhetens
framgang väsentligen berott på dessa omständigheter.
Mot 1923 ars förslag kunde enligt de sakkunnigas förmenande framför allt
den anmärkningen göras, att en i varje särskild kommun placerad kurator i allmänhet
miste den personliga kontakten med den å sinnessjukhus intagne. Denna
personliga kontakt tordp emellertid vara av stor betydelse. Skulle kuratorn förmedla
upplysningar från anhöriga eller från den sjukes vanliga verksamhetsområde
eller förbereda den sjukes återvändande från sjukhuset, borde kuratorn
hava tillfälle att sammanträffa med den sjuke; med anhöriga och andra kunde
kuratorn någorlunda komma till rätta genom brev eller genom förmedling av
annan. Av den sålunda framställda anmärkningen syntes den slutsatsen böra
dragas, att en eventuell social verksamhet måste hava sitt huvudkvarter förlagt
till sjukhuset. A andra sidan vore det icke tillräckligt med ett dylikt huvudkvarter.
I den sjukes hemort maste också finnas någon, som vore villig att efter
anvisning från huvudkvarteret vidtaga åtgärder av olika slag, såsom att råda
och bista den sjukes familj, att omhändertaga egendom, förhandla med den
sjukes arbetsgivare, bista från sjukhuset utskrivna särskilt under den första
tiden o. d.
I enlighet härmed hölle de sakkunniga före, att den centrala delen av hjälpverksamheten
borde anknytas till sinnessjukhusen. Den av medicinalstyrelsen
förordade hem vårdsorganisationen kunde lämpligen utvidgas att omfatta även
den sociala verksamheten. Vad anginge den i hemorten erforderliga hjälpverksamheten
borde densamma icke lämpligen läggas på något visst för ändamålet
inrättat eller apterat kommunalt organ. Dock vore det icke möjligt att helt undvara
kommunal medverkan. De sakkunniga hade tänkt sig, att man här för
landsbygdens del särskilt skulle kunna utnyttja distriktssköterskeinstitutionen.
Distriktssköterskorna torde synnerligen väl lämpa sig för denna uppgift. Redan
nu hade de skyldighet att utöva upplysande och rådgivande verksamhet i avseende
å barnavård, bostadsvård och hälsovård, och i den för utbildning av
distriktssköterskor anordnade skolan lämnades redan viss undervisning i sinnes
-
192 G års
sakkunniga.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
sjukvård. Ifrågavarande uppgift torde också i allmänhet kunna ombesörjas i
samband med den vanliga verksamheten. Genom att i villkoren för statsbidrag
inrycka, att distriktssköterska skulle vara förpliktad att lämna den centrala
hjälpbyrån biträde i de avseenden, vari sådant av byrån begärdes, skulle man
således utan egentlig kostnad — här frånsåges den kostnadsökning, som föranleddes
av att antalet distriktssköterskor på sina håll måste ökas på grund av
den ökade arbetsbördan -— kunna erhålla en tillfredsställande hemortsorganisation.
Emellertid vore att märka, att distriktssköterskor ännu saknades i ett stort
antal landskommuner och att någon motsvarighet ej funnes i städerna. I dessa
kommuner erfordrades tydligen annan kommunal medverkan för att fylla
behovet av socialt biträde i hemorten. Yad som i ifrågavarande avseende behövdes
vore, att kommunerna finge sig ålagt att tillse, att någon funnes, som
för kommunen kunde stå till tjänst med ifrågavarande biträde. De sakkunniga antoge,
att på landsbygden verkan av ett sådant stadgande på många håll komme att
bliva, att distriktssköterskebefattningar inrättades. På, grund av att den sociala
hjälpverksamheten i viss utsträckning komme att hindra, att de sjuka fölle
fattigvården till last, hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att inom kommunerna
omförmälda tillsyn skulle utövas av fattigvårdsstyrelsen. Några egentliga
kostnader skulle denna del av hjälpverksamheten endast i undantagsfall
kräva, såsom för magasinering av lösöre o. d. Med hänsyn till de fördelar,
hjälpverksamheten borde erbjuda även fattigvårdssamhällena, torde man kunna
räkna med att dessa icke skulle underlåta att anslå medel för ändamålet.
De sakkunniga hade i det föregående allenast berört social verksamhet till
förmån för sinnessjuka. Behovet av social hjälpverksamhet vore emellertid icke
mindre i avseende å kroppsligt sjuka, och vid vissa sjukhus i landet, t. ex. Stockholms,
liksom vid ett stort antal utländska sjukhus funnes en dylik verksamhet
anordnad. De sakkunniga föreställde sig, att man även i Sverige skulle, framför
allt genom landstingens försorg, så småningom komma fram till att frivilligt
anordna sociala hjälpbyraer vid saväl lasarett som andra, sjukhus. "V ad som
yttrats om anordnandet av biträde åt dylika hjälpbyraer i de sjukas hemorter
kunde i alla avseenden tillämpas jämväl å dylika byråer för kroppsligt sjuka.
Vid sådant förhållande och då det över huvud taget vore olämpligt, att smnessjukvård
och annan sjukvård bleve föremål för olikartad reglering i vidare man
än sådant föranleddes av enderas speciella natur, hade de sakkunniga ansett
sig böra föreslå, att bestämmelserna om skyldighet för fattigvårdsstyrelse att
draga försorg om biträde åt sociala hjälpbyraer avfattades sa, att de bleve tilllämpliga
å alla sjuka.
I enlighet med det av dem anförda föreslogo de sakkunniga, att till
38 § 1 inom. i lagen om fattigvården skulle göras ett tillägg av innehåll,
att om vid allmän sjukvårdsanstalt, där sjuka från visst fattigvårdssamliälle
brukade intagas, anordnats verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade,
fattigvårdsstyrelsen vore pliktig att sörja för att någon funnes, som
hade att biträda den, som handhade verksamheten, med de åtgärder, som
behövde företagas inom samhället.
Yttranden De föreslagna bestämmelserna lämnas i de över 1927 års förslag avöver
1927 års g[vn:l yttranden i sak utan anmärkning.
Medicinalstyrelsen uttalar i sitt yttrande sin anslutning till vad de sakkunniga
anfört därom, att den centrala delen av hjälpverksamheten borde anknytas
till sinnessjukhusen ävensom att distriktssköterskeinstitutionen pa föreslaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 00. 9
sätt bordo utnyttjas för den i de sinnessjukas hemtrakt erforderliga hjälpverkSvenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, att förbundet funne det
av de sakkunniga föreslagna tillägget till 38 § i lagen om fattigvården ägnat att
främja utvecklingen av den sociala omvårdnad av sjuka och konvalescenter,
vilken, där den pa ett lämpligt sätt organiserats, visat sig så välsignelsebringande,
och att förbundet därför ville — även om förbundet icke kunde dela de
sakkunnigas uppfattning, att denna hjälpverksamhet ej skulle vara förenad med
några egentliga kostnader — på det livligaste tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen- i Blekinge län anmärker, att man utan att hava tagit del av
motiven hade svårt att förstå den föreslagna bestämmelsens innehåll och att densamma
därför borde omredigeras.
I anledning av vad i de sakkunnigas motivering yttras om att det lokala Gällande bcbiträde,
som kan erfordras för en vid viss sjukvårdsanstalt anordnad hjälp- fående
verksamhet, bör kunna överlämnas åt distriktssköterska, där sådan tinnes, distriktsmå
erinras om att enligt §§ 1 och 2 i kungörelsen den 30 april 1920 sköterskor(nr
234) angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor statsbidrag
med ett belopp av 500 kronor om året utgår till landsting, som anordnat
distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden enligt
av Kungl. Maj:t godkänd plan, omfattande nämnda landsbygd i dess helhet,
ävensom till länt-kommun eller sammanslutning av lantkommuner, som
inom sitt område anordnat distriktsvård enligt av Kungl. Maj:t godkänd
plan, samt att för åtnjutande av sådant bidrag gälla vissa särskilda i §§
1—3 i kungörelsen angivna villkor. Vidare anmärkes, att enligt § 8 i
reglementet den 10 december 1920 (nr 813) för statens skola för utbildning
av distriktssköterskor skolans elever skola erhålla undervisning i
bland annat sinnessjukvård. Enligt § 3 i nyssnämnda kungörelse och övergångsbestämmelserna
till densamma skall distriktssköterska hava bland
annat bevistat fullständig kurs i berörda skola eller av medicinalstyrelsen
förklarats hava förvärvat motsvarande mått av kunskap och färdighet.
Här torde böra omnämnas, att rikets indelning i hospitalsdistrikt senast Upptagningsreglerats
genom ett av medicinalstyrelsen den 4 februari 1927 utfärdat områdena fä>''
cirkulär. Enligt denna indelning, som emellertid kan förväntas undergå husen i Lund.
ändringar allt eftersom nu beslutade eller planerade utvidgningar av Säter och
statens sinnessjukvårdsväsende genomföras, utgöres hospitalsdistriktet eller,
för att använda den av 1926 års sakkunniga tillämpade terminologien,
upptagningsområdet för sinnessjukhuset i Lund av Blekinge län, städerna
Kristianstad och Simrishamn jämte Järrestads, Ingelstads, Albo, Gärds
och Villands härad i Kristianstads län samt städerna Malmö, Lund, Landskrona,
Ystad, Eslöv, Trälleborg och Skanör med Falsterbo jämte Onsjö,
Harjagers, Torna, Bara, Oxie, Skytts, Vemmenhögs, Ljunits, Herrestads,
lärs och 1 rosta härad i Malmöhus län, medan upptagningsområdet för
sinnessjukhuset i Säter utgöres av staden Sala jämte Gamla Norbergs
Bergslags, Vagnsbro, Övertjurbo, Simtuna och Våla härad i Västmanlands
län, Kopparbergs län, vissa delar av Bollnäs domsaga jämte Västra och
Dihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 73 haft. (Nr 90.)
366 29 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departements
chefen.
JO Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Norra Hälsinglands domsagor i Gävleborgs län samt städerna Sundsvall,
Sollefteå och Örnsköldsvik jämte vissa delar av Medelpads västra och
östra samt Ångermanlands mellersta domsagor i Västernorrlands län samt
upptagningsområdet för sinnessjukhuset i Visby består av Gotlands län.
För att den hjälpverksamhet, vars anordnande i anslutning till vissa av
statens sinnessjukhus jag förordat, skall, vad angår den s. k. sociala delen
därav, kunna fungera på tillfredsställande sätt, torde det vara så gott
som oundgängligt, att de, som omhänderliava verksamheten, kunna erhålla
biträde av personer, bosatta i de sjukas hemorter. Yad 1926 års sakkunniga
föreslagit i syfte att ordna dylikt biträde synes mig väl ägnat
att tillgodose ifrågavarande ändamål och särskilt lämpligt därutinnan, att de
olika fattigvårdssamhällena erhålla full frihet att ordna verksamheten efter
vad som bäst lämpar sig å varje ort. Såsom jag förut i dag anfört vid
behandlingen av frågan om hjälpverksamhetens anordnande, torde det icke
möta svårighet att i en framtid anknyta det här ifrågasatta lokala biträdet
åt hjälpverksamheten till sådana gemensamma sociala ortsorgan, som på
vissa håll förordats, även om dessa, såsom möjligt är, skulle få sina verksamhetsområden
utsträckta till flera kommuner. En dylik samorganisation
torde underlättas därigenom, att den föreslagna bestämmelsen, vars ordalag,
i anledning av den av länsstyrelsen i Blekinge län framställda anmärkningen,
torde böra något jämkas, icke med nödvändighet kräver, att den person, som
skall omhänderliava den lokala biträdesverksamheten, är bosatt inom vederbörande
fattigvårdssamhälle. En gemensam organisation för närgränsande
samhällen är härigenom möjliggjord. Det torde i detta sammanhang böra
framhållas, att hjälpverksamhet nu föreslås skola anordnas allenast inom
de för sinnessjukhusen i Lund, Säter och Visby bestämda upptagningsområdena
och att i följd härav, i den mån ej landsting eller kommun
annorstädes organiserar dylik verksamhet vid något eller några av sina
sjukhus, skyldigheten att sörja för lokalt biträde tills vidare kommer att
gälla blott fattigvårdssamhällena inom nämnda områden, vilkas nuvarande
omfattning framgår av det förut anförda. I enlighet med det sagda och
då även enligt min mening ifrågavarande angelägenhet mångenstädes skulle
bäst ordnas genom ett utnyttjande av distriktssköterskeorganisationen, vill
jag, med den redan antydda modifikationen i redaktionellt avseende, tillstyrka
de sakkunnigas förslag. Blir vad jag sålunda förordat slutligen
godtaget, kommer jag alltså att framdeles hemställa om sådan ändring
i villkoren för statsbidrag till avlöning åt distriktssköterska, att sådan
sköterska skall vara tillförbunden att, där fattigvårdssamhälle inom sköterskedistriktet
det kräver, biträda den, som vid allmän sjukvårdsanstalt handhar
verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade i personliga eller ekonomiska
angelägenheter, med de åtgärder, vilka behöva vidtagas inom samhället.
Klart torde vara, att de föreslagna bestämmelserna kunna föranleda
höjning av det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag
för anställning av distriktssköterskor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr {JO. 1 |
Beträffande de ifrågasatta ändringarna i 02 och 63 ijij i lagen om fattigvården
och i 08 i? i lagen om samhällets barnavård är att erinra om
utt enligt 15 § i förslaget till sinnessjuklag å sinnessjukhus för vård intagen
i allmänhet är betalningsskyldig för vårdkostnaden, att denna regel
dock icke gäller, om intagningen skett på ansökan av annan än den intagne
själv eller hans förmyndare eller gode man samt den intagne utskrives
jämlikt 17 4$ första punkten i förslaget, att i sistnämnda fall ersättning
ma krävas allenast av den, som särskilt åtagit sig att svara därför,
samt att, om fattigvårdssamliälle eller barnavårdskommun i sagda fall
pa giund av särskilt atagande utgivit ersättning för vård å sinnessjukhus,
ersättningen ej må återkrävas av den intagne eller för honom försörjningspliktig.
Utskrivning enligt berörda första punkt i 17 § skall ske, därest
det vid en inom viss kortare tid efter intagningen företagen prövning
ej framgår, att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, eller
senaie finnes, att sådant behov varken vid intagandet eller under vistelsen
å sinnessjukhuset förefunnits.
Enligt 02 § i lagen om fattigvården äger fattigvårdsstyrelse med viss
begränsning att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför,
i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. 63 § i samma lag
tillerkänner styrelsen en likartad befogenhet mot försörjningspliktig. Enligt
förstnämnda paragraf äger vidare fattigvårdsstyrelse att, om någon mottagits
till stadigvarande försörjning, omhändertaga egendom, som vid mottagandet
tillhörde understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning,
tillfaller honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas
honom.
Enligt 68 § 1 mom. i lagen om samhällets barnavård äger vidare
barnavårdsnämnd, då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård
under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer
att bliva varaktigt, att, i den mån nämnden ej finner skäl till eftergift,
omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan
det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för
barnet. Enligt 2 mom. i samma paragraf äger barnavårdsnämnden med
viss begränsning att för kostnaden för omhändertaget barn uttaga ersättning
av barnets föräldrar ävensom i fall, då make enligt lag är underhållsskyldig
för andra makens barn eller adoptivbarn och fråga är om
sådant barn, av förstnämnde make.
Aid anmälan i statsrådet den 24 november 1928 av det nyss omförmälda
lagförslaget omnämnde jag, att svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
anmärkt, att bestämmelserna i 15 § i förslaget till sinnessjuklag,
vilka bestämmelsers humana syfte förbundet till fullo uppskattade,
innebure eu inskränkning i bestämmelserna i 62 § i lagen om fattigvården,
varför förbundet ifrågasatte en hänvisning i sistnämnda lagrum till den
Ändringar i
62 och 63 §§
1 lagen om
fattigvården
samt 68 § i
lagen om
samhällets
barnavård.
Förslaget till
sinnessjuklag.
Bestämmelser
om fattigvårdssamhälles
och
kommuns
regressrätt.
Departements
chefen.
12 Kungl. Ma.j:ts proposition nr 90,
föreslagna lagen. I anledning av anmärkningen antydde jag, att jag skulle
återkomma till densamma i annat sammanhang.
Därest de i det föregående refererade bestämmelserna i fattigvårdslagen
bibehållas oförändrade, skulle det otvivelaktigt kunna inträffa, att man,
då ersättning skall uttagas av den, som åtnjutit fattigvård, eller av någon,
som är för honom försörjningspliktig, förbiser den inskränkning i rätten
till sådan ersättning, som stadgas i den föreslagna sinnessjuklagen. Skäl
synas mig därför förefinnas att iakttaga den av förbundet framställda anmärkningen.
Det sagda har motsvarande tillämpning å ersättning, som
uttages enligt lagen om samhällets barnavård. En erinran om den föreslagna
sinnessjuklagens bestämmelser lärer därför böra intagas i ifråga
varande tre lagrum.
Då sinnessjuklagen och föreskrifter angående hjälpverksamhet föreslagits
skola träda i kraft den 1 januari 1931, torde jämväl förevarande lagändringar
böra träda i kraft å nämnda dag.
I enlighet med det anförda har jag låtit inom departementet dels omarbeta
förslaget till lag om ändrad lydelse av 38 § i fattigvårdslagen och
dels upprätta förslag till övriga av mig förordade lagändringar.
Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag, vilka rubricerats
såsom förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen
den li juni 1918 (nr 422) om fattigvården och till lag om ändrad lydelse
av 68 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård, samt
hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alce Karlholm.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.