Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 jum 1918 (nr 422) om fattigvården m. m

1929-02-08 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:90, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 jum 1918 (nr 422) om fattigvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen

den 14 jum 1918 (nr 422) om fattigvården m. m.;

given Stockholms slott den 8 februari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni

1918 (nr 422) om fattigvården; samt

2) lag om ändrad lydelse av 68 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibecle.

Bihang till rikadagens protokoll 1929.

1 saml.

73 häft. (Nr 90.) ses *9 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förslag

till

Lag om ilndrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården, vilka paragrafer ändrats, den förstnämnda genom lag den

6 juni 1924 (nr 362) och den sistnämnda senast genom lag den 11 juni

1926 (nr 202), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

38 §.

1 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör — — — inom samhället.

Har vid allmän sjukvårdsanstalt, där sjuka från fattigvårdssamhället

bruka intagas, anordnats verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade

i personliga eller ekonomiska angelägenheter, är fattigvårdsstyrelsen pliktig

att sörja för att någon finnes, som har att biträda den, som handhar

verksamheten, med de åtgärder, vilka behöva företagas inom samhället.

2 mom. I fattigvåi-dssamhälle — — — lämplig åtgärd.

62 §.

Fattigvårdsstyrelse äger---hans arbetsförtjänst.

Har någon •— — — egendoms omhändertagande.

Att ersättning, som avses i denna paragraf, i visst fall ej må uttagas,

därom stadgas i sinnessjukiagen.

63 §.

Har fattigvårdssamhälle — — — till eftergift.

Har någon — — — är sagd.

I fråga — — — motsvarande tillämpning.

Att ersättning, som avses i denna paragraf, i visst fall ej må uttagas;

därom stadgas i sinnessjuklagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr !)0.

3

Förslag

till

Lag om lindrad lydelse av 68 § i lagen den 6 juni 11)21 (ur 3(51

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 68 § i lagen den (i juni 1924 om samhällets

barnavård, vilken paragraf ändrats genom lag den 11 juni 1926 (nr 203),

skall i nedan angivna delar erhålla följande lydelse :

68 §.

1 mom. Då barn — — — uttaga ersättning för kostnaden för barnet.

2 mom. För kostnaden — — — om fattigvården.

3 mom. Om det — — — särskilt stadgat.

4 mom. Har någon, — — — är sagd.

5 mom. Att ersättning, som avses i denna paragraf, i visst fall ej må

uttagas, därom stadgas i sinnessjuklagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför:

Genom beslut förut i dag har Kungl. Maj:t på min föredragning beslutat

att till riksdagen avlåta proposition med förslag till sinnessjuklag

m. m., vilka förslag avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:t har vidare förut i dag beslutat avlåtande av proposition,

däri föreslås bland annat, att riksdagen måtte i princip antaga grunder

för bestridande av de utgifter, som erfordras för att från och med nämnda

dag vid tre av statens sinnessjukhus, nämligen sinnessjukhusen i Lund,

Säter och Visby, försöksvis anordna så kallad hjälpverksamhet. Dylik

verksamhet skulle avse dels att inom upptagningsområde, som är bestämt

för vederbörande sjukhus eller med särskild överläkare försedd avdelning

därav, meddela sinnessjuka eller personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom

kan befaras, ävensom dem närstående de råd och anvisningar,

som i varje särskilt fall må erfordras rörande vården av den sjuke eller

till förekommande av det befarade sjukdomsutbrottet, och dels att bistå

å sinnessjukhuset intagna eller därifrån utskrivna i personliga eller ekonomiska

angelägenheter. I anledning av dessa förslag torde det bliva nödvändigt

att vidtaga vissa ändringar i 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14

juni 1918 om fattigvården samt i 68 § i lagen den 6 juni 1924 om

samhällets barnavård. Jag får nu anmäla frågan om dessa ändringar.

indrmg i 38§ Yad först beträffar frågan om ändring i 38 § i lagen om fattigvården

fattigvården må framllållas, att förslaget om anordnande av hjälpverksamhet vid vissa

sinnessjukhus torde nödvändiggöra, att man till behandling upptager jämväl

spörsmålet om ordnande av lokalt biträde för denna hjälpverksamhet.

I samband härmed bör även beröras frågan om dylikt biträde för den

hjälpverksamhet, som annorstädes anordnats eller kan komma att anordnas

vid allmän sjukvårdsanstalt.

Förslag i de ämnen, varom här är fråga, hava utarbetats dels av de

sakkunniga, som den 12 september 1913 tillkallades för att bland annat

verkställa revision av gällande stadga angående sinnessjuke och vilka till

fullgörandet av detta uppdrag den 26 november 1923 framlade förslag

till lag om vård av sinnessjuka m. m. (Statens offentliga utredningar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition nr 90. 5

1923: 74), och dels av de sakkunniga, som den 12 februari 192H till

kallades för att biträda med fortsatt utredning av frågan om revision av

gällande bestämmelser angående sinnessjuka och den 2 juni 1927 avgåvo

betänkande med bland annat förslag till lag om ändrad lydelse av 38 §

i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (Statens offentliga utredningar

1927: 10). Tillika må nämnas, att 1926 års sakkunniga den 23 juni

1928 avgivit förslag till bland annat stadga angående sinnessjukvården

i riket (Statens offentliga utredningar 1928: 18) och att detta förslag ligger

till grund för det i den sist omnämnda propositionen framlagda förslaget

om anordnande av hjälpverksamhet.

Enligt 1923 års förslag skulle inom varje kommun tinnas en kurator,

som skulle hava att tillvarataga sinnessjuks rätt och bästa, där icke förmyndare

eller god man vore för den sjuke förordnad. Det skulle sålunda

åligga kuratorn att vid behov omhändertaga och vårda den sjukes tillhölighetei,

att, där anstaltsvård icke syntes erforderlig, söka förlijälpa den

sjuke till annan lämplig vård, att öva tillsyn över sinnessjuk, som försöksvis

vistades utom anstalt, samt att bistå från sinnessjukhus utskriven

med anskaffande av bostad, arbetsanställning, verktyg m. m. Kurator

skulle utses av hälsovårdsnämnden, denna dock obetaget att åt förening

eller styrelse lämna uppdrag att tillsätta kurator. Inom kommun, där

särskild kurator ej utsåges, skulle hälsovårdsnämndens ordförande vara

kurator.

I motiven till förslaget anfördes bland annat följande.

Frågan om tillvaratagande av sinnessjukas privaträttsliga intressen vore icke

löst med bestämmelser om förordnande av förmyndare och god man, om vilka

bada gällde, att de skulle förordnas av myndighet för varje särskilt fall, utan

erfordrades det en särskild institution, som vore så organiserad, att den automatiskt

trädde 1 verksamhet för hjälp och understöd åt sinnessjuka. Det förelåge

nämligen icke sällan behov av att dessas angelägenheter omhändertoges omedelbart

efter insjuknandet. ^Särskilt vore detta förhållandet beträffande personer,

som saknade eget hem, såsom ogifta, vilka bodde ensamma eller hyrde rum tillsammans

med kamrater. I dylika fall hade det icke sällan förekommit, att den

från sinnessjukdom tillfrisknade efter utskrivningen funnit sina kläder och

^sverktyg, ofta hans enda egendom, förskingrade eller bortslarvade, panter

förfallna på grund av försummad omsättning eller inlösen eller, där egna

möbler funnits, dessa mer eller mindre förstörda, då de utflyttats från bostaden,

när hyran för denna icke blivit erlagd på grund av det avbrott i förbindelsen

med yttervärlden, som genom intagandet å sinnessjukhus plötsligt ägt rum,

0. s. v. Klart vore, att risken för återfall i sinnessjukdom bleve större, när den

tillfrisknade vid återvändande till samhället sålunda funne sig ställd så att säga

pa, gatan, fullständigt utblottad. Av största betydelse vore, att lagstiftningen

sökte genom förebyggande åtgärder förhindra, att den från sinnessjukhus utskrivne

utsattes för en sadan belägenhet. I vissa fall borde denne givetvis även

komma i åtnjutande av hjälp av ekonomisk art, såsom till hyra, arbetsverktyg,

inlösen av panter, o. s. v.

Den samhälleliga hjälpverksamheten med avseende å sinnessjuka och från

sinnessjukdom tillfrisknade borde emellertid icke enbart vara inskränkt till ombesörjande

av ekonomiska angelägenheter under sjukdomen och ekonomiskt stöd

1923 års

förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

efter utskrivningen, utan borde även vara av mera direkt personlig art. Sålunda

kunde det ofta vara av största vikt, att den från sinnessjukhus utskrivne erhölle

hjälp till anskaffande av arbete eller lämplig sysselsättning, att han, när

han saknade hem och familj, stöddes genom att vid personligt sammanträffande

sned hjälpverksamhetens representant erhålla de råd och den uppmuntran, varav

han kunde vara i behov, samt att, därest han ännu icke vore fullt arbetsför, inträde

å konvalescenthem åt honom förmedlades. Det gällde med ett ord att i

görligaste mån söka underlätta övergången från anstaltsvistelsen till livet ute

i samhället. Denna i hög grad behövliga hjälpverksamhet innefattade, som syntes,

många olika uppgifter, som icke gärna kunde läggas på en förmyndare eller

god man. Därtill komme, att densamma, för att vara till fullt gagn, måste vara

så ordnad, att den automatiskt trädde i funktion, så ofta det vore behövligt.

Sedan de sakkunniga redogjort för den verksamhet, som sedan 1914 med utmärkt

resultat bedreves i Stockholm av en där verksam kurator för sinnessjuka,

från år 1917 med bidrag av Stockholms stad bekostad av »föreningen för hjälp

åt psykiskt sjuka», samt omnämnt, hurusom verksamhet av dylikt slag, i Nordamerikas

förenta stater benämnd »social service», bedreves i olika länder, anförde

de sakkunniga vidare följande.

Angående kuratorsverksamheten borde lagstadganden icke saknas, då det

kunde vara av den största betydelse, att eu sinnessjuk eller en från sinnessjukhus

utskriven erhölle den hjälp och det stöd, varav han kunde vara i behov. För

skapande av garanti att så alltid skedde, torde det emellertid vara nödigt, att det

i varje kommun funnes någon, som hade sig denna uppgift i lag ålagd, då ett

större verksamhetsområde för en kurator icke torde vara att förorda med hänsyn

till den ingående kännedom om personer och lokala förhållanden, som dennes

verksamhet fordrade.

yttranden I vissa av de över 1923 års förslag avgivna yttrandena, såsom de av dirckover

1923 års tionerna för Göteborgs hospital samt Vänersborgs hospital och asyl avgivna, utf.

irsian. tala(les sympatier för inrättandet av kuratel, men samtidigt gjordes uttalanden

för en starkare koncentration till hospitalen av ifrågavarande verksamhet. Synpunkter

av sistberörda art framfördes jämväl av direktionerna för Visby hospital

samt Lunds hospital och asyl. Sistnämnda direktion åberopade bland annat

eu av överläkaren vid hospitalet, professorn Victor Wigert författad uppsats,

vari åtskilliga anmärkningar framställts mot sakkunnigförslaget. Dessa anmärkningar

voro huvudsakligen följande. Kurators verksamhet krävde särskilda

personliga förutsättningar och särskild hängivenhet för uppdraget. Sålunda

kvalificerade personer, för vilka kuratorsbefattningen borde vara en livsuppgift,

skulle ej stå till buds i varje kommun. Kurator skulle vidare komma

att arbeta alldeles för oberoende av vederbörande läkare. Kurator borde hjälpa

även sådana, för vilka förmyndare eller god man förordnats. Slutligen vore

kurators verksamhetsområde för litet; det borde naturligen sammanfalla med

upptagningsområdet för ett sinnessjukhus.

Medicinalstyrelsen gjorde icke någon direkt anmärkning mot den föreslagna

kuratorsinstitutionen men framlade i detta sammanhang förslag om anordnandet

av dispensär- och poliklinikverksamhet vid hospitalen. Dispensärverksamheten

skulle förestås av en dispensärsköterska, vilken visserligen icke skulle fullgöra

de åligganden, som skulle tillkomma kurator men i de fall, då särskild kurator

ej utsåges, utan hälsovårdsnämndens ordförande fungerade såsom kurator, skulle

dispensärsköterskan vara denne till eu mycket god hjälp och kunna medverka

vid tillsynen av de sinnessjuka.

Me,Itc mai- Efter det medicinalstyrelsen sedermera på föranledande av 1926 års

styrelsen 1926. sakkunmga anbefallts att verkställa undersökning, huruvida vård av sinnessjuka

utom sinnessjukhusen kunde anordnas genom dispensärverksamhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

på liknande sätt som skett i fråga om tuberkulösa samt till Kungl. Maj:t

inkomma med detaljerat och av kostnadsberäkning åtföljt förslag i ämnet,

■tvgav styrelsen den 14 september 1926 förslag »rörande anordningar för

tillsyn av sinnessjukas hemvård». Detta förslag ligger till grund för vad

1 926 ars sakkunniga föreslagit angående anordnande av hjälpverksamhet

vid vissa statens sinnessjukhus, så vitt fråga är om sådan verksamhet av

medicinsk art, och jag torde här kunna inskränka mig till att hänvisa

till vad jag förut yttrat därutinnau.

I fråga om de anordningar för lokalt biträde åt hjälpverksamheten, som

kunde vara erforderliga, anförde 1926 års sakkunniga i sitt betänkande av

ai 1927, efter att hava berört medicinalstyrelsens nyssnämnda förslag, i

huvudsak följande.

„ ^en erfarenhet, som hittills vunnits rörande s. k. social hjälpverksamhet för

saval psykiskt som andra sjuka, hänförde sig så gott som uteslutande till de

stora staderna. Kuratorn hade alltså sin verksamhet förlagd till den ort där

.sinnessjukhuset vore beläget, och hade möjlighet att stå i personlig kontakt såväl

med de sjuka, vilka kuratorn besökte å sjukhuset, som med deras anhöriga oeli

andra, med vilka kuratorn hade behov av att överlägga angående den sjukes

angelägenheter. Vidare vore att märka, att denna verksamhet, oavsett om den

organiseiats på enskild bekostnad eller anordnats av kommunala organ, omhänderhafts

av för verksamheten särskilt intresserade och regelrätt för ändamålet

speciellt utbildade personer. Ville man försöka att skapa ett för hela

landet gemensamt system, finge man icke förbise, att den hittillsvarande verksamhetens

framgang väsentligen berott på dessa omständigheter.

Mot 1923 ars förslag kunde enligt de sakkunnigas förmenande framför allt

den anmärkningen göras, att en i varje särskild kommun placerad kurator i allmänhet

miste den personliga kontakten med den å sinnessjukhus intagne. Denna

personliga kontakt tordp emellertid vara av stor betydelse. Skulle kuratorn förmedla

upplysningar från anhöriga eller från den sjukes vanliga verksamhetsområde

eller förbereda den sjukes återvändande från sjukhuset, borde kuratorn

hava tillfälle att sammanträffa med den sjuke; med anhöriga och andra kunde

kuratorn någorlunda komma till rätta genom brev eller genom förmedling av

annan. Av den sålunda framställda anmärkningen syntes den slutsatsen böra

dragas, att en eventuell social verksamhet måste hava sitt huvudkvarter förlagt

till sjukhuset. A andra sidan vore det icke tillräckligt med ett dylikt huvudkvarter.

I den sjukes hemort maste också finnas någon, som vore villig att efter

anvisning från huvudkvarteret vidtaga åtgärder av olika slag, såsom att råda

och bista den sjukes familj, att omhändertaga egendom, förhandla med den

sjukes arbetsgivare, bista från sjukhuset utskrivna särskilt under den första

tiden o. d.

I enlighet härmed hölle de sakkunniga före, att den centrala delen av hjälpverksamheten

borde anknytas till sinnessjukhusen. Den av medicinalstyrelsen

förordade hem vårdsorganisationen kunde lämpligen utvidgas att omfatta även

den sociala verksamheten. Vad anginge den i hemorten erforderliga hjälpverksamheten

borde densamma icke lämpligen läggas på något visst för ändamålet

inrättat eller apterat kommunalt organ. Dock vore det icke möjligt att helt undvara

kommunal medverkan. De sakkunniga hade tänkt sig, att man här för

landsbygdens del särskilt skulle kunna utnyttja distriktssköterskeinstitutionen.

Distriktssköterskorna torde synnerligen väl lämpa sig för denna uppgift. Redan

nu hade de skyldighet att utöva upplysande och rådgivande verksamhet i avseende

å barnavård, bostadsvård och hälsovård, och i den för utbildning av

distriktssköterskor anordnade skolan lämnades redan viss undervisning i sinnes
-

192 G års

sakkunniga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

sjukvård. Ifrågavarande uppgift torde också i allmänhet kunna ombesörjas i

samband med den vanliga verksamheten. Genom att i villkoren för statsbidrag

inrycka, att distriktssköterska skulle vara förpliktad att lämna den centrala

hjälpbyrån biträde i de avseenden, vari sådant av byrån begärdes, skulle man

således utan egentlig kostnad — här frånsåges den kostnadsökning, som föranleddes

av att antalet distriktssköterskor på sina håll måste ökas på grund av

den ökade arbetsbördan -— kunna erhålla en tillfredsställande hemortsorganisation.

Emellertid vore att märka, att distriktssköterskor ännu saknades i ett stort

antal landskommuner och att någon motsvarighet ej funnes i städerna. I dessa

kommuner erfordrades tydligen annan kommunal medverkan för att fylla

behovet av socialt biträde i hemorten. Yad som i ifrågavarande avseende behövdes

vore, att kommunerna finge sig ålagt att tillse, att någon funnes, som

för kommunen kunde stå till tjänst med ifrågavarande biträde. De sakkunniga antoge,

att på landsbygden verkan av ett sådant stadgande på många håll komme att

bliva, att distriktssköterskebefattningar inrättades. På, grund av att den sociala

hjälpverksamheten i viss utsträckning komme att hindra, att de sjuka fölle

fattigvården till last, hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att inom kommunerna

omförmälda tillsyn skulle utövas av fattigvårdsstyrelsen. Några egentliga

kostnader skulle denna del av hjälpverksamheten endast i undantagsfall

kräva, såsom för magasinering av lösöre o. d. Med hänsyn till de fördelar,

hjälpverksamheten borde erbjuda även fattigvårdssamhällena, torde man kunna

räkna med att dessa icke skulle underlåta att anslå medel för ändamålet.

De sakkunniga hade i det föregående allenast berört social verksamhet till

förmån för sinnessjuka. Behovet av social hjälpverksamhet vore emellertid icke

mindre i avseende å kroppsligt sjuka, och vid vissa sjukhus i landet, t. ex. Stockholms,

liksom vid ett stort antal utländska sjukhus funnes en dylik verksamhet

anordnad. De sakkunniga föreställde sig, att man även i Sverige skulle, framför

allt genom landstingens försorg, så småningom komma fram till att frivilligt

anordna sociala hjälpbyraer vid saväl lasarett som andra, sjukhus. "V ad som

yttrats om anordnandet av biträde åt dylika hjälpbyraer i de sjukas hemorter

kunde i alla avseenden tillämpas jämväl å dylika byråer för kroppsligt sjuka.

Vid sådant förhållande och då det över huvud taget vore olämpligt, att smnessjukvård

och annan sjukvård bleve föremål för olikartad reglering i vidare man

än sådant föranleddes av enderas speciella natur, hade de sakkunniga ansett

sig böra föreslå, att bestämmelserna om skyldighet för fattigvårdsstyrelse att

draga försorg om biträde åt sociala hjälpbyraer avfattades sa, att de bleve tilllämpliga

å alla sjuka.

I enlighet med det av dem anförda föreslogo de sakkunniga, att till

38 § 1 inom. i lagen om fattigvården skulle göras ett tillägg av innehåll,

att om vid allmän sjukvårdsanstalt, där sjuka från visst fattigvårdssamliälle

brukade intagas, anordnats verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade,

fattigvårdsstyrelsen vore pliktig att sörja för att någon funnes, som

hade att biträda den, som handhade verksamheten, med de åtgärder, som

behövde företagas inom samhället.

Yttranden De föreslagna bestämmelserna lämnas i de över 1927 års förslag avöver

1927 års g[vn:l yttranden i sak utan anmärkning.

Medicinalstyrelsen uttalar i sitt yttrande sin anslutning till vad de sakkunniga

anfört därom, att den centrala delen av hjälpverksamheten borde anknytas

till sinnessjukhusen ävensom att distriktssköterskeinstitutionen pa föreslaget

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00. 9

sätt bordo utnyttjas för den i de sinnessjukas hemtrakt erforderliga hjälpverkSvenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, att förbundet funne det

av de sakkunniga föreslagna tillägget till 38 § i lagen om fattigvården ägnat att

främja utvecklingen av den sociala omvårdnad av sjuka och konvalescenter,

vilken, där den pa ett lämpligt sätt organiserats, visat sig så välsignelsebringande,

och att förbundet därför ville — även om förbundet icke kunde dela de

sakkunnigas uppfattning, att denna hjälpverksamhet ej skulle vara förenad med

några egentliga kostnader — på det livligaste tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen- i Blekinge län anmärker, att man utan att hava tagit del av

motiven hade svårt att förstå den föreslagna bestämmelsens innehåll och att densamma

därför borde omredigeras.

I anledning av vad i de sakkunnigas motivering yttras om att det lokala Gällande bcbiträde,

som kan erfordras för en vid viss sjukvårdsanstalt anordnad hjälp- fående

verksamhet, bör kunna överlämnas åt distriktssköterska, där sådan tinnes, distriktsmå

erinras om att enligt §§ 1 och 2 i kungörelsen den 30 april 1920 sköterskor(nr

234) angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor statsbidrag

med ett belopp av 500 kronor om året utgår till landsting, som anordnat

distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden enligt

av Kungl. Maj:t godkänd plan, omfattande nämnda landsbygd i dess helhet,

ävensom till länt-kommun eller sammanslutning av lantkommuner, som

inom sitt område anordnat distriktsvård enligt av Kungl. Maj:t godkänd

plan, samt att för åtnjutande av sådant bidrag gälla vissa särskilda i §§

1—3 i kungörelsen angivna villkor. Vidare anmärkes, att enligt § 8 i

reglementet den 10 december 1920 (nr 813) för statens skola för utbildning

av distriktssköterskor skolans elever skola erhålla undervisning i

bland annat sinnessjukvård. Enligt § 3 i nyssnämnda kungörelse och övergångsbestämmelserna

till densamma skall distriktssköterska hava bland

annat bevistat fullständig kurs i berörda skola eller av medicinalstyrelsen

förklarats hava förvärvat motsvarande mått av kunskap och färdighet.

Här torde böra omnämnas, att rikets indelning i hospitalsdistrikt senast Upptagningsreglerats

genom ett av medicinalstyrelsen den 4 februari 1927 utfärdat områdena fä>''

cirkulär. Enligt denna indelning, som emellertid kan förväntas undergå husen i Lund.

ändringar allt eftersom nu beslutade eller planerade utvidgningar av Säter och

statens sinnessjukvårdsväsende genomföras, utgöres hospitalsdistriktet eller,

för att använda den av 1926 års sakkunniga tillämpade terminologien,

upptagningsområdet för sinnessjukhuset i Lund av Blekinge län, städerna

Kristianstad och Simrishamn jämte Järrestads, Ingelstads, Albo, Gärds

och Villands härad i Kristianstads län samt städerna Malmö, Lund, Landskrona,

Ystad, Eslöv, Trälleborg och Skanör med Falsterbo jämte Onsjö,

Harjagers, Torna, Bara, Oxie, Skytts, Vemmenhögs, Ljunits, Herrestads,

lärs och 1 rosta härad i Malmöhus län, medan upptagningsområdet för

sinnessjukhuset i Säter utgöres av staden Sala jämte Gamla Norbergs

Bergslags, Vagnsbro, Övertjurbo, Simtuna och Våla härad i Västmanlands

län, Kopparbergs län, vissa delar av Bollnäs domsaga jämte Västra och

Dihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 73 haft. (Nr 90.)

366 29 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

JO Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Norra Hälsinglands domsagor i Gävleborgs län samt städerna Sundsvall,

Sollefteå och Örnsköldsvik jämte vissa delar av Medelpads västra och

östra samt Ångermanlands mellersta domsagor i Västernorrlands län samt

upptagningsområdet för sinnessjukhuset i Visby består av Gotlands län.

För att den hjälpverksamhet, vars anordnande i anslutning till vissa av

statens sinnessjukhus jag förordat, skall, vad angår den s. k. sociala delen

därav, kunna fungera på tillfredsställande sätt, torde det vara så gott

som oundgängligt, att de, som omhänderliava verksamheten, kunna erhålla

biträde av personer, bosatta i de sjukas hemorter. Yad 1926 års sakkunniga

föreslagit i syfte att ordna dylikt biträde synes mig väl ägnat

att tillgodose ifrågavarande ändamål och särskilt lämpligt därutinnan, att de

olika fattigvårdssamhällena erhålla full frihet att ordna verksamheten efter

vad som bäst lämpar sig å varje ort. Såsom jag förut i dag anfört vid

behandlingen av frågan om hjälpverksamhetens anordnande, torde det icke

möta svårighet att i en framtid anknyta det här ifrågasatta lokala biträdet

åt hjälpverksamheten till sådana gemensamma sociala ortsorgan, som på

vissa håll förordats, även om dessa, såsom möjligt är, skulle få sina verksamhetsområden

utsträckta till flera kommuner. En dylik samorganisation

torde underlättas därigenom, att den föreslagna bestämmelsen, vars ordalag,

i anledning av den av länsstyrelsen i Blekinge län framställda anmärkningen,

torde böra något jämkas, icke med nödvändighet kräver, att den person, som

skall omhänderliava den lokala biträdesverksamheten, är bosatt inom vederbörande

fattigvårdssamhälle. En gemensam organisation för närgränsande

samhällen är härigenom möjliggjord. Det torde i detta sammanhang böra

framhållas, att hjälpverksamhet nu föreslås skola anordnas allenast inom

de för sinnessjukhusen i Lund, Säter och Visby bestämda upptagningsområdena

och att i följd härav, i den mån ej landsting eller kommun

annorstädes organiserar dylik verksamhet vid något eller några av sina

sjukhus, skyldigheten att sörja för lokalt biträde tills vidare kommer att

gälla blott fattigvårdssamhällena inom nämnda områden, vilkas nuvarande

omfattning framgår av det förut anförda. I enlighet med det sagda och

då även enligt min mening ifrågavarande angelägenhet mångenstädes skulle

bäst ordnas genom ett utnyttjande av distriktssköterskeorganisationen, vill

jag, med den redan antydda modifikationen i redaktionellt avseende, tillstyrka

de sakkunnigas förslag. Blir vad jag sålunda förordat slutligen

godtaget, kommer jag alltså att framdeles hemställa om sådan ändring

i villkoren för statsbidrag till avlöning åt distriktssköterska, att sådan

sköterska skall vara tillförbunden att, där fattigvårdssamhälle inom sköterskedistriktet

det kräver, biträda den, som vid allmän sjukvårdsanstalt handhar

verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade i personliga eller ekonomiska

angelägenheter, med de åtgärder, vilka behöva vidtagas inom samhället.

Klart torde vara, att de föreslagna bestämmelserna kunna föranleda

höjning av det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag

för anställning av distriktssköterskor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr {JO. 1 |

Beträffande de ifrågasatta ändringarna i 02 och 63 ijij i lagen om fattigvården

och i 08 i? i lagen om samhällets barnavård är att erinra om

utt enligt 15 § i förslaget till sinnessjuklag å sinnessjukhus för vård intagen

i allmänhet är betalningsskyldig för vårdkostnaden, att denna regel

dock icke gäller, om intagningen skett på ansökan av annan än den intagne

själv eller hans förmyndare eller gode man samt den intagne utskrives

jämlikt 17 4$ första punkten i förslaget, att i sistnämnda fall ersättning

ma krävas allenast av den, som särskilt åtagit sig att svara därför,

samt att, om fattigvårdssamliälle eller barnavårdskommun i sagda fall

pa giund av särskilt atagande utgivit ersättning för vård å sinnessjukhus,

ersättningen ej må återkrävas av den intagne eller för honom försörjningspliktig.

Utskrivning enligt berörda första punkt i 17 § skall ske, därest

det vid en inom viss kortare tid efter intagningen företagen prövning

ej framgår, att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, eller

senaie finnes, att sådant behov varken vid intagandet eller under vistelsen

å sinnessjukhuset förefunnits.

Enligt 02 § i lagen om fattigvården äger fattigvårdsstyrelse med viss

begränsning att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför,

i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. 63 § i samma lag

tillerkänner styrelsen en likartad befogenhet mot försörjningspliktig. Enligt

förstnämnda paragraf äger vidare fattigvårdsstyrelse att, om någon mottagits

till stadigvarande försörjning, omhändertaga egendom, som vid mottagandet

tillhörde understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning,

tillfaller honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas

honom.

Enligt 68 § 1 mom. i lagen om samhällets barnavård äger vidare

barnavårdsnämnd, då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård

under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer

att bliva varaktigt, att, i den mån nämnden ej finner skäl till eftergift,

omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan

det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för

barnet. Enligt 2 mom. i samma paragraf äger barnavårdsnämnden med

viss begränsning att för kostnaden för omhändertaget barn uttaga ersättning

av barnets föräldrar ävensom i fall, då make enligt lag är underhållsskyldig

för andra makens barn eller adoptivbarn och fråga är om

sådant barn, av förstnämnde make.

Aid anmälan i statsrådet den 24 november 1928 av det nyss omförmälda

lagförslaget omnämnde jag, att svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

anmärkt, att bestämmelserna i 15 § i förslaget till sinnessjuklag,

vilka bestämmelsers humana syfte förbundet till fullo uppskattade,

innebure eu inskränkning i bestämmelserna i 62 § i lagen om fattigvården,

varför förbundet ifrågasatte en hänvisning i sistnämnda lagrum till den

Ändringar i

62 och 63 §§

1 lagen om

fattigvården

samt 68 § i

lagen om

samhällets

barnavård.

Förslaget till

sinnessjuklag.

Bestämmelser

om fattigvårdssamhälles

och

kommuns

regressrätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Ma.j:ts proposition nr 90,

föreslagna lagen. I anledning av anmärkningen antydde jag, att jag skulle

återkomma till densamma i annat sammanhang.

Därest de i det föregående refererade bestämmelserna i fattigvårdslagen

bibehållas oförändrade, skulle det otvivelaktigt kunna inträffa, att man,

då ersättning skall uttagas av den, som åtnjutit fattigvård, eller av någon,

som är för honom försörjningspliktig, förbiser den inskränkning i rätten

till sådan ersättning, som stadgas i den föreslagna sinnessjuklagen. Skäl

synas mig därför förefinnas att iakttaga den av förbundet framställda anmärkningen.

Det sagda har motsvarande tillämpning å ersättning, som

uttages enligt lagen om samhällets barnavård. En erinran om den föreslagna

sinnessjuklagens bestämmelser lärer därför böra intagas i ifråga

varande tre lagrum.

Då sinnessjuklagen och föreskrifter angående hjälpverksamhet föreslagits

skola träda i kraft den 1 januari 1931, torde jämväl förevarande lagändringar

böra träda i kraft å nämnda dag.

I enlighet med det anförda har jag låtit inom departementet dels omarbeta

förslaget till lag om ändrad lydelse av 38 § i fattigvårdslagen och

dels upprätta förslag till övriga av mig förordade lagändringar.

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag, vilka rubricerats

såsom förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen

den li juni 1918 (nr 422) om fattigvården och till lag om ändrad lydelse

av 68 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård, samt

hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alce Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.