Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 99

74 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:99, Kungl. Maj:ts proposition nr 99

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om trafikförsäkring

å motorfordon m. m.; given Stockholms slott den 15

februari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om trafikförsäkring å motorfordon;

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik;

3) lag om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal; och

4) lag om ändrad'' lydelse av 4, 5 och 10 §§ lagen den 24 juli 1903 om utländsk

försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 80 häft. (Nr 99.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

om trafikförsäkring å motorfordon.

Med ändring av vad lag eller särskild författning innehåller häremot stridande

förordnas som följer:

1 §•

Ägare av motorfordon, som brukas i trafik här i riket, är pliktig att å fordonet

taga och vidmakthålla försäkring, som i denna lag sägs (trafikförsäkring).

Innehar någon motorfordon på grund av avbetalningsköp, åligger försäkringsplikten

honom, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.

2§.

Med motorfordon förstås i denna lag varje för färd på marken avsett, för

person- eller godsbefordran inrättat fordon, som för framdrivande är försett

med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor. Som motorfordon skall

även anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken

registreringsplikt icke förefinnes, ej heller å motorfordon, som användes uteslutande

inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

3 §.

Trafikförsäkring å motorfordon skall dels för dem, som på grund av skada

i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad till skadestånd

av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma

skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den ansvarighet

för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej heller

i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre försäkringstagaren

är för skadan ansvarig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

3

4§.

Försäkringsplikt åligger icke medlem av konungahuset, ej heller staten,

kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus

eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet därom förordnar,

utlänning, som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulat.

Har sådan ägare av motorfordon icke tagit trafikförsäkring och uppstår i

följd av trafik med fordonet skada, för vilken ägaren eljest icke enligt lag

är ansvarig, är ägaren pliktig att till den, som lidit skadan, utgiva vad denne

ägt utfå av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.

5 §•

Motorfordon, varå försäkring är gällande hos utländsk försäkringsgivare,

må utan trafikförsäkring brukas i tillfällig trafik här i riket, så framt försök - ringsanstalt, som äger meddela trafikförsäkring, i överensstämmelse med de

föreskrifter Konungen meddelar, förbundit sig att emot en var, som i följd av

trafiken är berättigad till skadestånd, ansvara såsom vore trafikförsäkring

meddelad.

6 §.

Trafikförsäkring må, förutom av anstalt, som inrättats av staten, meddelas

endast av försäkringsanstalt, som därtill erhållit Konungens tillstånd.

Försäkringsanstalt, som erhållit sådant tillstånd, är pliktig att på begäran

meddela trafikförsäkring. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock i anstalts

bolagsordning kunna föreskrivas, att endast de, som tillhöra viss yrkesgrupp

eller äro bosatta inom visst område, skola erhålla försäkring hos anstalten.

Angående meddelad försäkring skall utfärdas bevis enligt formulär, som

Konungen fastställer.

7 §•

Innan försäkringsanstalt må börja drivandet av trafikförsäkringsrörelse,

skall anstalten till försäkringsinspektionen ingiva uppgift å de premiesatser,

som anstalten har för avsikt att, där ej särskilt skäl till avvikelse föreligger,

tillämpa för trafikförsäkringen. Indelningen i riskklasser skall anordnas i anslutning

till formulär, som fastställes av försäkringsinspektionen.

Vidtager försäkringsanstalt ändring i de uppgivna premiesatserna, eller har

anstalten för försäkring beräknat högre premie än den till försäkringsinspektionen

ingivna premieuppgiften föranleder, skall åtgärden jämte anledningen

därtill genast anmälas hos inspektionen.

8§.

Iakttager försäkringsanstalt, som driver trafikförsäkringsrörelse, icke tillbörlig

sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen,

eller giver det sätt, varpå premierna bestämmas eller inträffade skador regleras,

skälig anledning till anmärkning,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

eller brister anstalten i fullgörande av sina förbindelser enligt denna lag,

eller förekommer eljest allvarlig anmärkning mot anstaltens trafikförsäkringsverksamhet,

göre försäkringsinspektionen anmälan därom hos Konungen, som, där så prövas

erforderligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för

rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.

9 §•

Konungen äger, i den mån så finnes nödigt, fastställa belopp, vartill premier

för trafikförsäkring högst må sättas.

10 §.

Har tillstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring blivit av

Konungen återkallat, är en var, som hos den anstalt tagit trafikförsäkring å

motorfordon och fortfarande jämlikt 1 § har att hålla sådan försäkring å fordonet

vid makt, pliktig att inom trettio dagar efter det Konungens beslut kungjordes

i allmänna tidningarna taga ny trafikförsäkring å fordonet.

Försäkringsavtalet mellan honom och den försäkringsanstalt, vars tillstånd

återkallats, skall, ändå att det eljest skolat fortfara att gälla, upphöra när ny

försäkringsgivares ansvarighet inträtt.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,

täcka skadestånd om tillhopa etthundratjugu tusen kronor i anledning av

personskada med begränsning till tjugu tusen kronor för varje skadad eller dödad

person samt om tillhopa tio tusen kronor i anledning av skada å egendom.

I fråga om motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,

äger Konungen föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med bibehållande av

begränsningen för varje skadad eller dödad person.

12 §.

Svenskt försäkringsbolag, som icke äger bibehålla ansvarighet för livränta,

så ock utländsk försäkringsanstalt skall fullgöra skyldighet på grund av trafikförsäkring

att utgiva livränta genom köp av sådan ränta hos riksförsäkringsanstalten

eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.

13 §.

Skall enligt domstols beslut i skadestånd utgå livränta under den skadeståndsberättigades

återstående livstid eller under viss tid, må försäkringsanstälten

ej utan synnerliga skäl medgiva, att denna förmån utbytes helt eller

delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital.

Innan försäkringsanstalt beviljar sådant utbyte, skall anstalten inhämta försäkringsinspektionens

godkännande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5

14 §.

Skall i skadestånd utgå livränta, vars kapitalvärde vid livräntans början,

beräknat enligt de grunder Konungen fastställer, överstiger försäkringsbeloppet,

varde den livränta, som skall utgå på grund av försäkringen, nedsatt till

det belopp, som efter sagda beräkningsgrunder svarar mot försäkringsbeloppet.

15 §.

Äro flera berättigade till skadestånd i följd av samma händelse, och förslår

ej försäkringsbeloppet till dem alla, tage var del däri i förhållande till vad

han på grund av försäkringen skulle ägt uppbära, om skadestånd tillkommit

honom ensam.

Har någon av dem underlåtit att, sedan händelse inträffat som kan medföra

försäkringsfall, inom trettio dagar giva försäkringsgivaren meddelande därom,

äger han, där någon del av försäkringsbeloppet blivit utbetalt till annan, rätt

endast till återstoden, utan så är att försäkringsgivaren visste eller hade skälig

anledning antaga, att ersättningsanspråk vore att motse från honom. Var den,

som mottog betalningen, därvid ej i god tro, är han pliktig utgiva vad han kan

hava för mycket uppburit.

16 §.

Hava flera lidit skada i följd av samma händelse, må, utan hinder av dom,

varigenom skadestånd blivit en av dem tillerkänt, på yrkande av annan som

icke blivit i det mål hörd, i tvist om fördelning av försäkringsbeloppet prövas,

om och i vad mån andel däri skall beräknas för det utdömda skadeståndet.

17 §•

Har den, som lidit skada, i rättegång mot fordonets ägare, brukare eller

förare fatt sig tillerkänt skadestånd, och har han i anledning av rättegången

haft att vidkännas kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, är försäkringsgivaren,

där rättegången varit erforderlig för bestämmande även av hans ersättningsskyldighet,

pliktig att ersätta denna kostnad, ändå att försäkringsbeloppet

därigenom överskrides.

Utan hänsyn till försäkringsbeloppets storlek skall ock utdömd ränta å skadeståndsbeloppet

eller, om detta överstiger det belopp, för vilket försäkringsgivaren

svarar, den del av räntan, som belöper å sistnämnda belopp, ersättas av

denne.

18 §.

Har avtal om trafikförsäkring å fordon, registrerat här i riket, eller å traktortag

efter uppsägning eller eljest upphört, är försäkringsgivaren ändå gent

emot den, som lidit skada, ansvarig för skadestånd på grund av händelse, som

inträffat innan trettio dagar förflutit från det anmälan om dagen, då avtalet

upphörde, inkommit till den myndighet, hos vilken fordonet är registrerat eller

som givit tillstånd till trafik med traktortåget.

Avser försäkringen varje motorfordon, som är försett med viss av myndig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Kungl. May.ts proposition nr 99.

het utlämnad besiktningsskylt, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning.

''Är den, som lidit skadan, berättigad till ersättning på grund av annan trafikförsäkring,

äge vad nu sagts ej tillämpning.

19 §.

Försäkringsgivaren må ej i vidare mån än som följer av 18 § till befrielse

från ansvarighet gentemot den, som lidit skada, aberopa omständighet, som

beror av annan än denne.

20 §.

I den mån försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gent emot försäkringstagaren,

äger han att för vad han på grund av försäkringen utgivit till den,

som lidit skada, inträda i dennes rätt mot försäkringstagaren.

Belopp, som försäkringsgivaren icke äger sålunda söka åter av försäkringstagaren,

må ej heller uttagas av annan, som jämte försäkringstagaren är i

egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skadan, utan så är att

denne gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet, att, om han hade

tagit försäkringen, försäkringsgivaren varit fri från ansvarighet gent emot

honom.

21 §.

Är, då skada ti ma. t. i följd av trafik med motorfordon, trafikförsäkring, som

enligt denna lag bort förefinnas, ej å fordonet gällande till förmån för den,

som lidit skada, eller kan ej utrönas genom vilket fordon skadan förorsakats,

vare samtliga de försäkringsanstalter, som äga meddela sadan försäkring, en

för alla och alla för en gent emot honom ansvariga såsom om dylik försäkring

varit av dem meddelad. Bock vare anstalterna ej ansvariga gent emot den,

som försäkringsplikten ålåg. Är försäkring gällande men ej till föreskrivet

belopp, svare försäkringsanstaltema som nu sagts för bristen. Hade den, som

meddelade försäkringen, därvid insett eller bort inse, att försäkringsbeloppet

blivit satt lägre än vederbort, är han gent emot övriga försäkringsanstalter ansvarig

såsom hade han meddelat försäkring till föreskrivet belopp.

Försäkringsanstaltema emellan varde ansvarigheten fördelad efter förhållandet

mellan de belopp, som de var för sig under näst föregående kalenderår

uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.

För belopp, som försäkringsanstalt jämlikt denna paragraf fått utgiva till

den, som lidit skada, äger anstalten inträda i hans rätt mot den, som är för

skadan ansvarig.

22 §.

Föres mot ägare, brukare eller förare av motorfordon talan om ersättning

för skada i följd av trafik med fordonet, är käranden skyldig att därom underrätta

försäkringsgivaren i så god tid att denne kan inträda i rättegången. I

fall som i 21 § sägs skall underrättelsen meddelas någon av de försäkringsanstalter,

som där avses. Visas ej, då målet förekommer till handläggning,

att sådan underrättelse lämnats, give domstolen käranden nödig tid därtill. För
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 99.

7

sittes denna tid, vare käranden sin rätt mot försäkringsgivaren och de i 21 §

omförmälda anstalter förlustig.

23 §.

Fordran hos försäkringsanstalt på skadestånd i anledning av personskada må

ej för gäld tagas i mät.

24 §.

Den, som försäkringsplikt åligger, vare, där fordonet av honom eller av annan

med hans vilja brukas i trafik här i riket utan att trafikförsäkring till

föreskrivet belopp tagits och vidmakthållits, förfallen till böter, högst två tusen

kronor.

En var annan, som brukar motorfordon med kännedom om att föreskriven

försäkring ej finnes, straffes med böter, högst fem hundra kronor.

För försummelse att taga ny försäkring, som i 10 § sägs, vare straffet böter,

högst fem hundra kronor.

25 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag,

fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen,

för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar,

som är bestämt för sådan förseelse.

26 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

27 §.

Konungen äger att vid meddelande av tillstånd åt försäkringsanstalt att

driva trafikförsäkringsrörelse föreskriva de villkor och bestämmelser, som utöver

de i denna lag givna prövas nödiga, så ock att eljest meddela de särskilda

föreskrifter i fråga om tillsyn å sådana anstalter, som finnas erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929. Intill den 1 januari 1930 må dock

motorfordon brukas i trafik utan att försäkring å fordonet finnes och skall

förty 21 § ej tillämpas i fråga om skada i följd av händelse, som inträffat före

sistnämnda dag.

För skada i följd av händelse, som inträffat före den 1 januari 1931, varde

i fall som i 21 § avses ansvarigheten försäkringsanstaltema emellan fördelad

i förhållande till premieinkomsten under tiden från lagens ikraftträdande till

utgången av den kalendermånad, under vilken händelsen inträffade.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr S9.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltrafik skall införas en ny paragraf av följande

lydelse: . H

12 §.

Att i visst fall ägare har vidsträcktare ansvarighet än i denna lag sägs, därom

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

F örslag

till

Lag

om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att till 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse:

Å trafikförsäkring är denna lag tillämplig i den mån annat ej följer av vad

om sådan försäkring är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4, 5 och 10 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. Öl)

om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i

riket.

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 10 §§ i lagen den 24 juli 1903 om utländsk

försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, av vilka lagrum

4 § ändrats genom lagen den 30 juni 1916 (nr 317), skola i nedan angivna

delar erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Innan utländsk försäkringsanstalt må börja drivandet av försäkringsrörelse

här i riket, skall i fråga om annan försäkring än trafikförsäkring tillstånd därtill

förvärvas av försäkringsinspektionen. Angående Konungens tillstånd för

drivande av trafikförsäkringsrörelse gäller vad därom är särskilt stadgat.

Ansökning om tillstånd, vilken, då den avser trafikförsäkring, skall vara

ställd till Konungen, skall ingivas till försäkringsinspektionen och vara åtföljd

av:

1) handlingar —----2 §;

2) det-----exemplar;

3) uppgift--—--verksamhet;

4) bevis att anstalten i sitt hemland med laga rätt driver sådan försäkringsrörelse,

som är i fråga, jämte behörigen styrkt uppgift om den tid, varunder

anstalten i hemlandet drivit sådan försäkringsrörelse, och om anmärkningar,

som av myndigheterna därstädes under de sista tre åren må hava framställts

emot anstaltens verksamhet, ävensom anstaltens förvaltnings- och revisionsberättelse

för vart och ett av de tio sista åren, därest anstalten så länge varit i

verksamhet, dock skall, då fråga är om trafikförsäkring, i stället för bevis,

som nu sagts, företes bevis att anstalten äger i hemlandet driva automobilförsäkringsrörelse

;

5) fullmakt-----svara;

6) skriftligt-----anstalten;

7) skriftlig---— — avgörande;

8) behörigt-----lagar;

9) bevis att anstalten, för ändamål, som i 9 § sägs, samt på sätt och under

villkor, som av försäkringsinspektionen godkännas, i riksbanken nedsatt, i obligationer,

utfärdade av svenska staten, ett belopp av etthundra tusen kronor för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

livförsäkring, samma belopp för brandförsäkring eller för sjöförsäkring, ett belopp

av tvåhundra tusen kronor för trafikförsäkring och ett belopp av femtio

tusen kronor för varje annat slag av försäkring.

Med-----— kapitalförsäkring.

5 §.

Finnes generalagenten behörig enligt 2 § och äro de enligt 4 § ingivna handlingar

jämväl i övrigt av föreskriven beskaffenhet, meddele försäkringsinspektionen,

då fråga är om annan försäkring än trafikförsäkring, anstalten tillstånd

att här i riket driva rörelsen; dock skall sådant tillstånd vägras, därest

grunderna för anstaltens verksamhet finnas vila på ett system, som uppenbarligen

är av beskaffenhet att ej medgiva en betryggande försäkringsverksamhet,

eller med hänsyn till innehållet av de i 4 § omförmälda handlingar sådan försäkringsverksamhet

uppenbarligen icke är att förvänta.

Sökes tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse, skall försäkringsinspektionen

med eget yttrande överlämna ärendet till Konungen.

Meddelas tillstånd, skall försäkringsinspektionen, evad tillståndet givits

av försäkringsinspektionen eller Konungen, låta i allmänna tidningarna införa

tillkännagivande härom jämte fullmakten eller, där den är på främmande språk

avfattad, svensk översättning därav.

10 §.

Sker avvikelse från denna lag eller inträder förändring i de förhållanden,

som voro bestämmande för meddelande av tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelsen,

ankonime på försäkringsinspektionen eller beträffande trafikförsäkring

på Konungen att återkalla det meddelade tillståndet.

Återkallas tillstånd, låte försäkringsinspektionen, evad tillståndet återkallats

av försäkringsinspektionen eller Konungen, ofördröjligen införa tillkännagivande

därom i allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 09.

II

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 januari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bissmark, fråga om obligatorisk ansvarighetsförsäkring å motorfordon samt

anför:

»I proposition nr 201 föreläde Kungl. Maj :t 1928 års riksdag förslag till

lagar dels om trafikförsäkring å motorfordon dels om ändring i lagen den 30

juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och dels om

ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 42, att propositionen icke måtte

av riksdagen bifallas. Till utlåtandet anmäldes reservation av herr Anderson

i Hägelåkra jämte fem andra ledamöter av utskottet under yrkande om bifall

till propositionen med allenast den ändring, att ett stadgande i förslaget till lag

om trafikförsäkring (18 §) skulle erhålla viss annan avfattning än propositionen

utvisade.

Utskottets hemställan godkändes av andra kammaren, varemot första kammaren

anslöt sig till reservationen efter votering med 53 röster mot 36, vilka

avgåvos för bifall till utskottets hemställan. I skrivelse nr 322 anmälde därefter

riksdagen, att i anseende till kamrarnas skiljaktiga beslut frågan förfallit.

Beträffande innehållet av Kungl. Maj :ts förslag tillåter jag mig hänvisa till

propositionen jämte därvid fogat betänkande av särskilda sakkunniga inom

justitiedepartementet.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande huvudsakligen följande:

Då den föreslagna försäkringen vore av obligatorisk karaktär, måste staten

i möjligaste mån tillse, att å de försäkringspliktiga icke lades andra utgifter

än sådana, som vore erforderliga för att täcka oundgängligen nödiga kostnader

för försäkringen. Sett ur denna synpunkt lämnade förslaget rum för allvarliga

erinringar. Någon utredning om försäkringens bedrivande av riksförsäkringsanstalten

hade icke verkställts, och för utskottet vore det följaktligen icke möjligt

att därom framlägga förslag. Den brist, som i detta avseende vidlådde

propositionen, syntes så mycket betänkligare, som propositionen enligt ut
-

Proposition

till 1928 års

riksdag.

Första lagutskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 99.

Fortsatt

■utredning.

skottets mening icke på annat sätt tillräckligt sörjt för att försäkringstagarna

icke bleve betungade med onödiga utgifter. De villkor

för rörelsens utövande, som vore avsedda att fästas vid beviljat tillstånd till

försäkringens bedrivande, vore icke reglerade i lagen utan denna fråga vore

helt överlämnad åt Konungens avgörande. Enligt utskottets mening hade i

lagen bort meddelas närmare bestämmelser om de villkor, varunder enskild försäkrings

anstalt skulle äga bedriva trafikförsäkringsrörelse; särskilt borde där

stadgas skyldighet att till försäkringsinspektionen lämna uppgift å premier,

skadeersättningar och kostnader. Vidare borde såvitt möjligt föreskrifter där

givas i syfte att begränsa storleken av den vinst, som en försäkringsanstalt finge

tillgodogöra sig å trafikförsäkringsrörelsen, önskvärt syntes ock vara, att

försäkringsanstalts omkostnader för denna verksamhet på ett eller annat sätt i

lagen begränsades.

Vad sålunda av utskottet erinrats hade närmast föranletts av hänsyn till att

försäkringstagarna icke finge påläggas för höga avgifter. Men även med avseende

å skaderegleringens handhavande kunde det ifrågasättas, huruvida den

kontroll, som förslaget erbjöde, vore tillräcklig. Det syntes utskottet, som om

i lagen bort meddelas närmare bestämmelser i syfte att vinna garanti för att

skaderegleringen skedde på ett nöjaktigt sätt. Särskilt åsyftade utskottet sådana

fall, då skada å person medfört fullständig eller högre grad av arbetsoförmåga.

Bland annat syntes bestämmelser vara önskvärda rörande frågan om

rätt att utbyta eventuellt utdömd livränta mot kapital. Möjligen kunde det

vara tillräckligt att i lagen stadga, att utbyte av livränta eller del därav ej finge

ske utan synnerliga skäl. För att vinna kontroll å bestämmelsens efterlevnad

kunde föreskrivas skyldighet att till försäkringsinspektionen lämna uppgift å

de fall, då utbyte ägt rum.

På grund av de brister som vidlådde förslaget funne utskottet sig nödsakat

att avstyrka förslagets upphöjande till lag. Med hänsyn till behovet av en lagstiftning

på detta område ville utskottet emellertid betona önskvärdheten av att

den ytterligare utredning i ämnet, som vore erforderlig, måtte bedrivas så skyndsamt,

att förslag skulle kunna framläggas redan i början av nästkommande

riksdag.

Vid den blivande utredningen syntes jämväl böra komma under övervägande

möjligheten att utvidga försäkringsgivarens ansvarighet. Särskilt förefölle det

utskottet önskvärt, att även rena olyckshändelser bleve indragna under försäkringen.

De av riksförsäkringsanstalten i dess yttrande över det ursprungliga

lagutkastet ävensom i motioner vid 1928 års riksdag framställda förslag om höjning

av de i 7 § stadgade försäkringsbeloppen för skadad eller dödad person från

20,000 till 35,000 kronor och om borttagande av den i samma paragraf föreskrivna

begränsningen av skadeståndet, 60,000 kronor, syntes utskottet ock förtjänta

av beaktande, såvida icke en dylik förändring skulle befinnas medföra,

att premierna måste höjas till högre belopp än vad som lämpligen kunde ifrågasättas.

I skrivelse den 14 juni 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten

att inkomma med utredning dels huruvida och under vilka förutsättningar

trafikförsäkringsrörelse i enlighet med Kungl. Maj:ts förenämnda proposition

till riksdagen kunde bedrivas av riksförsäkringsanstalten — antingen ensam

eller vid sidan av enskilda försäkringsanstalter — dels ock rörande de förändringar

i anstaltens organisation och personalbehov samt de kostnadsökningar,

som kunde bliva erforderliga, därest nämnda rörelse skulle bedrivas av

anstalten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

13

i ör utredning i vissa andra avseenden liar jag, med stöd av Kungl. Maj:ts

bemyndigande, såsom sakkunnig inom departementet tillkallat överdirektören

ock chefen för försäkringsinspektionen P. J. G. Laurin.

Sedan den ytterligare utredning, som sålunda anordnats, blivit slutförd, hava

lagförslagen undergått överarbetning inom justitiedepartementet. Då det härvid

visat sig erforderligt, att i fråga om utländska försäkringsanstalter, som

önska upptaga trafikförsäkringsrörelse, meddela vissa särskilda föreskrifter,

vilka lämpligen böra få sin plats i lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäknngsanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, har jämväl upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i sagda lag. Jag anhåller

nu att få underställa denna lagstiftningsfråga Kungl. Maj:ts förnyade

prövning.

Riksförsäkringsanstalten har den 1 oktober 1928 avgivit utlåtande, vilket torde

få såsom bilaga åtfölja detta protokoll (bil. A).

Utlåtandet utmynnar icke i bestämt till- eller avstyrkande av trafikförsäkringsrörelsens

bedrivande av anstalten. Det innefattar allenast ett åberopande

av skäl för och emot denna försäkringsgrens upptagande såsom statsverksamhet

samt redogörelse för det sätt, varpå en sådan verksamhet under olika

förutsättningar borde organiseras, med tillhörande kostnadsberäkningar. En av

anstaltens ledamöter har i särskilt yttrande på anförda skäl avstyrkt, att handhavande

av trafikförsäkringen förlägges till anstalten.

Riksförsäkringsanstalten uppställer först frågan, i vad mån den erfarenhet,

som vunnits under anstaltens hittillsvarande verksamhet, skulle kunna nyttiggöras

för trafikförsäkringen. I avseende härå erinras, att inom olycksfallsförsäkringen

rätten till ersättning kan i det långt övervägande antalet fall anses

klar i och med att olycksfallet anmälts av arbetsgivaren, men att däremot inom

trafikförsäkringen praktiskt taget samtliga fall kräva en särskild prövning

av frågan om rätten till ersättning. Vidare framhålles, att beträffande sakskaderegleringen

icke föreligga några beröringspunkter med anstaltens nuvarande

verksamhet. I fråga om personskador skulle däremot den inom riksförsäkringsanstalten

vunna erfarenheten uppenbarligen kunna vara av stort värde

för handläggning av motsvarande arbetsuppgifter inom trafikförsäkringen. Men

samtidigt papekas, att medan inom olycksfallsförsäkringen ersättningsbeloppen,

exempelvis vid invaliditetsfall, äro givna, så snart man känner invaliditetsgrad

och arbetsförtjänst, i fråga om trafikförsäkring hänsyn måste tagas även

till andra omständigheter, sasom graden av vallande, sveda och värk m. m., varjämte

bestämmandet av skadeersättning ej sällan torde framgå såsom resultat av

underhandlingar med den skadade och på grundval av dessa träffad överenskommelse

— en form för ersättningens bestämmande, som är helt olika den, vilken

tillämpas inom olycksfallsförsäkringen.

Vidkommande därefter frågan om de olika former, under vilka anstalten kan

tänkas medverka till försäkringens genomförande, framhåller anstalten beträffande

till en början det i remisskrivelsen först nämnda alternativet — trafikförsäkringens

omhänderhavande av anstalten ensam — huvudsakligen: Kostna
-

Riksförtåkringsans

tälten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ds proposition nr 99.

derna skulle minskas därigenom, att samtliga anskaffnings- och konkurrenskostnader

bortfölle ocli uppbörd av försäkringsavgifterna kunde ske i samband

med uppbörd av automobilskatten. Trygghet vunnes för en tillfredsställande

premiesättning, varjämte möjlighet bereddes till en enhetlig skadereglering.

Emellertid utgjorde ansvarighetsförsäkringen endast en del av s. k. fullständig

bilförsäkring, vilken omfattade även vagnskade-, brand- och stöldförsäkring.

En utbrytning av ansvarighetsförsäkringen skulle alltså medföra, att

försäkringstagaren vid skadefalls inträffande hade att vända sig till olika försäkringsinrättningar.

Skador genom kollision mellan tva bilar komme ej sällan

att behandlas av tre olika försäkringsinrättningar — riksförsäkringsanstalten

och två privata bolag. Följden härav bleve en viss omgång och högre regleringskostnad.

Därtill komme, att de enskilda försäkringsanstalterna, i syfte

att i görligaste mån undvika de ofta mycket vidlyftiga utredningsarbetena huruvida

eller i vad mån vid kollision någon kunde göras ansvarig för skada å

bilarna, träffat en s. k. kollisionsöverenskommelse, innebärande att ersättning

för dylik skada intill visst belopp lika fördelas mellan vederbörande bolag.

Då riksförsäknngsanstalten icke komme att deltaga i vagnskadeförsäkring

och förty svårligen kunde ansluta sig till en överenskommelse av denna art,

skulle de enskilda försäkringsbolagen bliva ekonomiskt intresserade av att

skadan hänfördes, i stället för till vagnskadeförsäkringen, till trafikförsäkringen

och följaktligen skulle ersättas av monopolanstalten. Ett motsatsförhållande

av denna art vore icke ägnat att bidraga till en lugn utveckling av den

nya försäkringsformen. Slutligen torde, då ansvarighetsförsäkring hittills i ej

ringa utsträckning bedrivits av enskilda försäkringsanstalter, det kunna befaras

att krav på ersättning av statsmedel till dessa anstalter komme att framställas.

Vad därefter anginge det andra i remisskrivelsen ifrågasatta alternativet, nämligen

riksförsäkringsanstalten jämte enskilda försäkringsanstalter sasom bärare

av trafikförsäkringen, kunde man tänka sig antingen riksförsäkringsanstaltens

jämställande med de enskilda anstalterna i så måtto, att försäkring i anstalten

gällde endast för såvitt avtal härom träffats, eller ock ett system med automatisk

försäkring i riksförsäkringsanstalten, därest avtal icke träffats med enskild

försäkringsanstalt. Det först antydda systemet kunde riksförsäkringsanstalten

så mycket mindre förorda, som dess genomförande förutsatte, att anstalten

förvärvade en särskild agentorganisation för anskaffning av försäkringar.

De ombud, som anstalten för närvarande förfogade över, vore i ett ej ringa antal

fall mindre lämpade för en verksamhet av nu ifrågavarande slag. Vad åter

anginge systemet med automatisk försäkring i riksförsäknngsanstalten i sa

dana fall, där försäkring i enskild försäkringsanstalt ej tecknats, hade detta

system i viss mån sin motsvarighet i den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

nuvarande organisation. Beträffande denna organisationsform, tilllämpad

på en trafikförsäkring av föreslagen art, kunde i viss utsträckning samma

synpunkter anföras som framhållits rörande en monopoliserad försäkring.

För att emellertid beträffande premiesättning och skadereglering samma fördelar

skulle kunna vinnas torde det bliva nödvändigt träffa vissa anordningar i

syfte att garantera tillämpning av likartade principer i förevarande avseenden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ls proposition nr 99.

15

inom de olika iörsäkringsanstalterna. Härvid syntes kunna tagas under övervägande

en anordning, varigenom alla frågor om ersättningsbelopp vid invaliditet

eller till de efterlevande vid den skadades död skulle hänskjutas till eu

av Kungl. Maj:t utsedd skaderegleringsnämnd, sammansatt bland annat av representanter

irån riksförsäkringsanstalten och de enskilda försäkringsanstalterna.

I sambänd med den föreliggande undersökningen bär riksförsäkringsanstalten

även sökt verkställa en beräkning av de kostnader, som införande av obligatorisk

trafikförsäkring kunde väntas medföra, vilken uppgift emellertid visat

sig förknippad med betydande och på vissa punkter oöverkomliga svårigheter,

varför det endast varit möjligt för anstalten att bilda sig en ytterst ofullständig

uppfattning om storleksordningen av den sannolika försäkringskostnaden.

Av en vid utlåtandet fogad bilaga framgår, att anstalten ansett sig böra

räkna med i runt tal 200,000 registrerade motorfordon den 1 januari 1930, att

med utgångspunkt från detta fordonsbestånd det årliga antalet skador, för vilka

prövning av rätten till ersättning väntades bliva erforderlig, kunde beräknas

till omkring 50,000, samt att den sammanlagda årliga försäkringskostnaden icke

kun-de närmare angivas än att den sannolikt icke komme att understiga 10 miljoner

kronor och ej heller överstiga 15 miljoner kronor. Till jämförelse med dessa

kostnadssiffror nämner anstalten, att med utgångspunkt från samma fordonsbestånd

och med användning av de premier, som automobiltarifföreningen i regel

tillämpade vid femårsförsäkring för enbart ansvarighetsförsäkring med samma

försäkringsbelopp som föreslagits, den sammanlagda premiesumman skulle uppgå

till 15.9 miljoner.

Reservanten inom riksförsäkringsanstalten framhåller i sitt avstyrkande

yttrande bland annat vissa principiella betänkligheter mot riksförsäkringsanstaltens

bedrivande av trafikförsäkring. Han påpekar sålunda, att frågan,

huruvida och i vad mån ersättning bör utgå, antagligen jämförelsevis

ofta komme att dragas under domstols prövning, därvid statens

privata intresse såsom representant för enskilda ägare av motorfordon

komme att ställas gentemot statens allmänna intresse av gällande trafikföreskrifters

efterlevnad och beivrande av förseelser mot dem, likasom givetvis

gentemot ersättningsanspråk från den som lidit kroppsskada. För riksförsäkringsanstaltens

ställning och arbetsuppgifter på den sociala försäkringens område

likasom för det förtroende, varav den därvid vore i stort behov, kunde det

medföra menliga följder att under de omständigheter och i den omfattning,

varom här vore fråga, inträda i sådan partställning, som kunde befaras bli

nödvändig.

Med anledning av riksförsäkringsanstaltens utlåtande hava till justitiede- Yttranden

partementet ingivits särskilda framställningar från dels Kungl. Automobil- * ani- av r''ks~

klubben och Motormännens Riksförbund dels ock 28 försäkringsbolag, som^låia^!*

driva autoinobilförsäkring.

Motororganisationerna förklara, under åberopande av sin underdåniga skri- Motororga■selse

den 11 juni 1926, att om riksförsäkringsanstalten skall driva trafikför- nisationema.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

Försäkringa
anstalterna.

säkring, den enda tänkbara formen syntes dem vara, att anstalten dreve rörelsen

jämsides med andra försäkringsföretag.

Skadeståndsfrågans läggande »efter samma linjer som vanlig olycksfallsförsäkring»

skulle, enligt motororganisationernas förmenande, förutsätta en

genomgripande förändring av nu gällande ansvarighetslag, vartill komme, att

trafikförsäkringen måste högst betydligt fördyras, om den skadade skulle erhålla

skadestånd utan hänsyn till vem som vållat skadan.

Därest alla frågor om ersättningsbelopp vid invaliditet eller till de efterlevande

vid dödsfall skulle hänskjutas till en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd,

komme detta att menligt inverka på det hastiga, definitiva avgörande, som så

ofta vore högligen önskvärt. Om emellertid en sådan nämnd ansåges önsklig,

måste den erhålla befogenhet att handla lika snabbt och efter samma enkla former

som nu. Motororganisationema förutsatte dock, att anordningen ej avsåge att

förtaga ersättningssökanden rätten att på rättslig väg få sina anspråk prövade.

Att den av riksförsäkringsanstalten ifrågasatta anordningen -— automobilskattens

och premiens betalande samtidigt och med hela beloppet på en gång

— innebure en administrativ vinst, uppskattade motororganisationerna till fullo,

men den vore i onödan högeligen betungande. Automobilskattens erläggande

på en gång vore för mången betungande, varför fråga uppstått, om den ej

kunde få erläggas kvartalsvis. Av samma skäl hade de privata bolagen ordnat

försäkring mot kvartalspremier.

Riksförsäkringsanstalten hade icke inlåtit sig på frågan, huru utländska

automobilturister skulle erhålla trafikförsäkring. I den proposition, som

förelädes 1928 års riksdag, hade denna fråga fått en synnerligen lycklig lösning.

Allmänheten hade vant sig vid att i ett sammanhang ordna alla sina med

automobilismen sammanhängande försäkringar, såsom ansvarighets-, brand-,

vagnskade-, stöldförsäkring m. m. En genom lagstiftning framtvingad ändring

i detta förhållande skulle innebära en kännbar olägenhet för försäkringstagaren.

Om riksförsäkringsanstalten upptoge trafikförsäkring vid sidan av de enskilda

bolagen, vore, enligt motororganisationernas åsikt, ingen annan premiereglerande

kontroll från statens sida erforderlig. Skulle däremot trafikförsäkringen

ensamt handhavas av de enskilda bolagen, torde den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna kontrollen från försäkringsinspektionens sida vara fullt

tillfredsställande.

Försäkringsanstalterna uttala sig i samma riktning som _ motororganisationerna.

Erkännande gives åt riksförsäkringsanstaltens opartiska prövning och

utredning av en statsanstalts förutsättningar att tjäna som organ för den

obligatoriska trafikförsäkringen, men mot det sätt, varpå anstalten ansett

trafikförsäkringsrörelsen böra ordnas, ifall sådan skall idkas av anstalten, göra

bolagen erinringar av huvudsakligen samma innebörd som motororganisationema.

Särskilt anses anstaltens kostnadsberäkningar väl optimistiska.

Rörande den av lagutskottet ifrågasatta utvidgningen av trafikförsäkringens

omfattning framhålla försäkringsbolagen dels att en utvidgning till Ten

olycksfallsförsäkring — frånsett de allvarliga erinringar, som av principiella

skäl kunde göras mot att på detta speciella område införa obligatorisk olycksfallsförsäkring

— skulle medföra icke oväsentlig premieförhöjning, dels att en

ökning av försäkringssumman per skadad eller dödad person från 20,000

till 35,000 kronor, vilken öknings inverkan på skaderesultatet vore svårbedömligt,

för närvarande sannolikt skulle medföra c:a 20 % premieförhöjning och

dels att borttagandet av begränsningen av försäkringssumman vid. katastrof •—- ur premiesynpunkt svårbedömligt -— måste medföra premieförhöjning, i vissa

fall, såsom t. ex. för omnibussar, avsevärd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

17

Överdirektör Daurin liar till mig inkommit med förslag till kungörelse med

särskilda föreskrifter angående tillsyn å försäkringsanstalter, som driva tra- tåren imtrin

tikförsäkringsrörelse, med därtill hörande motivering. Förslaget, vilket torde

fa såsom bilaga fogas till detta protokoll (bil. B), kommer jag att i det följande

närmare beröra.

Till fullständigande av de utav riksförsäkringsanstalten meddelade statistiska

uppgifterna må här nämnas, att antalet registrerade motorfordon, som Vtiska uppden

1 januari 1928 utgjorde nära 145,000, under årets tre första kvartal stigit 9’!Fermed

cirka 31,000 och sålunda den 1 oktober 1928 uppgick till över 175,000, därav

cirka 50,000 motorcyklar, att antalet i svenska bolag gällande automobil- och

motorcykelförsäkringar, därav åtskilliga avsåge flera än ett fordon, vid 1927 års

slut utgjorde omkring 60,000, att med ledning härav och andra kända förhållanden

cirka 55—60 procent av samtliga automobiler och cirka 30—40 procent av

alla ^motorcyklar torde kunna beräknas vid samma tid vara försäkrade, samt att

för ar 1927 de svenska bolagens direkta premieinkomst å automobilförsäkringsrörelsen

(ej aterförsäkring) med tillägg av 4 procent ränta å försäkringsfonden utgjorde

7,235,941: 96 kronor. Utgifterna för försäkringsfall, förvaltningskostnaderna

och vinstöverskott uppgingo till respektive 4,252,241:63, 2,667,878:84

och 315,821: 49 kronor eller i förhållande till premieinkomsten respektive 59, 37

och 4 procent (jfr bilaga till riksförsäkringsanstaltens utlåtande sid. 35 o. 36).

Då fråga uppkommit om trafikförsäkringens handhavande i en eller annan Dc rtaments

form av staten, har syftet varit -— icke att tillföra staten ekonomisk vinst av ^''chefen.

rörelsen —- utan i stället att bereda försäkringstagarna önskvärd trygghet för

en skälig premiesättning och försäkringshavarna nödig garanti för en tillfredsställande

skadereglering. Kraven härpå i såväl ena som andra hänseendet

äro oupplösligen förbundna med genomförandet av en obligatorisk ansvarighetsförsäkring

och få icke eftersättas. Härvid gäller det emellertid att

tillse, att man i strävandena att tillgodose dessa fordringar icke går så långt,

att försäkringen eller dess anordnande ur andra synpunkter icke fyller de

krav, som rimligen kunna och böra ställas. De olägenheter härutinnan med

ett trafikförsäkringsmonopol för statens räkning, som riksförsäkringsanstalten

påpekat, synas mig uppenbara och av beskaffenhet att böra tillmätas den största

betydelse, så mycket mer som bilägarna själva, vilka skola bära de med

försäkringen förknippade kostnaderna, bestämt påyrka, att det må lämnas

dem öppet att taga försäkring jämväl i enskilda anstalter. Men även de av

riksförsäkringsanstalten påpekade skälen emot anstaltens deltagande i trafikförsäkringsrörelsen

jämsides med de privata bolagen måste anses bärande.

Förvisso är det på goda grunder — franvaron av anskaffningsorganisation -—

som riksförsäkringsanstalten bestämt avvisar tanken på fri konkurrens mellau

anstalten och de enskilda försäkringsinrättningarna i den formen, att

bilägaren hade att för avtals träffande hänvända sig till den försäkringsgivare

riksförsäkringsanstalten eller annan -— han ansåge för sig lämpligast.

Men saknaden av dugliga agenter kan helt säkert visa sig betänklig även vid

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. SO häft. (AV 90.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

tillämpning av det system, som riksförsäkringsanstalten icke avstyrkt — om

ock ej keller tillstyrkt — nämligen automatisk försäkring i anstalten i alla

de fall, där avtal icke träffats med någon enskild försäkringsinrättning. Om

nämligen bilägarna lämnas utan all direkt påverkan från riksförsäkringsanstaltens

sida men så mycket kraftigare bearbetas av de enskilda bolagens agenter,

riskerar anstalten att vinna automatisk anslutning endast av mindretalet

och därtill de minst önskvärda försäkringstagarna. Den enda utvägen att

undvika detta vore att hålla lägre premier än de enskilda bolagen, men att

riksförsäkringsanstalten under angivna betingelser, i allt fall med det betydande

försprång, de förra redan äga, skulle vara mäktig att igångsätta och

fullfölja en premiekonkurrens, lärer väl knappast kunna förväntas, såvida

icke staten skulle släppa till därför erforderliga medel. Man må härvid icke

förbise, att tvångsförsäkringens genomförande gör det möjligt för de privata

försäkringsbolagen att högst väsentligt nedbringa små förvaltningskostnader

— särskilt torde den nu mycket höga anskaffningsprovisionen åt agenterna

kunna undergå en betydande reduktion — samt att bolagens konkurrenskraft

gentemot staten i samma mån ökas. Man måste härvid även räkna med det

större förtroende allmänheten torde hysa till de enskilda bolagens förmåga

att snabbt och liberalt reglera framställda skadeståndsanspråk. Om man sålunda

måste draga i tvivelsmål riksförsäkringsanstaltens förmåga att genom

från anstaltens synpunkt skäliga premier draga till sig en betydande del

av försäkringsstocken, är det å andra sidan fara värt, att det automatiska

systemet skall föranleda en anhopning hos riksförsäkringsanstalten av de sämsta

riskerna — bland annat skulle ju automatiskt övertagas alla försäkringar,

som på grund av underlåten premiebetalning förfölle hos de enskilda bolagen.

Det är därför icke uteslutet att det automatiska systemet med en i förhållande

till riksförsäkringsanstaltens försäkringsstock dyrbar förvaltningsapparat så

långt ifrån skulle verka som en regulator å premiesättningen att det fastmera

kunde bidraga till en höjning av premierna eller i allt fall utgöra ett försvar

för deras utgående med förhandenvarande belopp. I detta sammanhang må

erinras, att riksförsäkringsanstalten räknat med en ökning av anstaltens förvaltningskostnader

vid införandet av automatisk trafikförsäkring på 500,000

kronor, vartill komme kostnaden för länsstyrelsernas ökade arbete. Det torde

lätt inses, att det erfordras en betydande försäkringsstock för att dessa utgifter

utan alltför kännbara olägenheter skola kunna påföras anstaltens försäkringstagare.

Med den automatiska försäkringen hos riksförsäkringsanstalten

följer ytterligare, att försäkringen måste tecknas för kalenderår, vilket för försäkringstagaren

kommer att medföra mycken olägenhet. Slutligen bör synnerlig

vikt fästas vid de principiella betänkligheter mot försäkringens bedrivande

överhuvud taget av staten eller statlig anstalt, som reservanten inom

riksförsäkringsanstalten framhållit.

Vid beaktande av vad sålunda förekommit har jag funnit starka skäl föreligga

att taga under omprövning, huruvida icke sådan kontroll kunde vinnas

över de enskilda bolagens premiesättning och skadereglering, att statens övertagande

av eller deltagande i trafikförsäkringen kunde undvikas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

19

Innan jag övergår till behandlingen av denna fråga, vill jag erinra, att i

första hand den privata konkurrensen torde erbjuda ett ingalunda föraktligt

hinder mot otillbörliga anspråk från en försäkringsgivares sida. Inom automobilförsäkringsbranschen

arbeta redan nio ömsesidiga bolag och det finnes all

anledning förmoda icke blott att dessa bolag, sedan ansvarighetsförsäkringen

gjorts obligatorisk, komma att än ytterligare öka i makt och inflytande utan jämväl

att de större motororganisationerna, i vilkas intresse det självfallet ligger att

försäkringskostnaderna hållas nere, själva taga hand om sina medlemmars trafikförsäkring,

där sa skulle anses behövligt. På andra försäkringsområden har

det visat sig, att bolag, grundade på ömsesidighetsprincipen, erbjudit övriga bolag

effektiv konkurrens. Jag erinrar om sådana betydande ömsesidiga försäkringsanstalter

som Städernas allmänna brandstodsbolag och Allmänna brandförsäkringsverket

för byggnader å landet, vilka båda visat sig äga stor konkurrenskraft.

I syfte att underlätta bildandet av ömsesidiga bolag eller aktiebolag med i viss

mån begränsat klientel har jag låtit i 5 § 2 stycket i förslaget till lag om trafikförsäkring

å motorfordon intaga en föreskrift, för vars innebörd jag tillåter mig

redogöra i detta sammanhang. Enligt förslaget, sådant det förelädes 1928 års

riksdag, skulle varje trafikförsäkringsanstalt vara skyldig att bevilja trafikförsäkring

åt en var, som därom gjorde framställning. Det kan emellertid tänkas,

att bilägare, tillhörande en viss yrkesgrupp eller eljest förenade i intressegemenskap

av ett eller annat slag, tilltro sig att med hänsyn till personlig kännedom

om varandra kunna vinna särskilt låg försäkringskostnad genom att förena

sig om bildande av ett endast för dem avsett försäkringsbolag, vare sig ömsesidigt

eller grundat på aktier. Detsamma kan tilläventyrs vara förhållandet

med invanarna i en viss landsdel eller en viss stad. Mot en sådan anordning synes

ej något vara att erinra, om blott den grupp bolaget representerar är tillräckligt

stor och bolaget å ena sidan tillhandagår med försäkring en var, som tillhör

den ifrågavarande gruppen, så att icke försäkringssökande, som anses

mindre önskvärda, hänvisas till andra försäkringsinrättningar, men å andra

sidan icke meddelar försäkring åt personer, som stå utanför gruppen. Då

emellertid ett ovillkorligt förbud mot vägran av försäkring skulle omöjliggöra

så beskaffade sammanslutningar — en bestämmelse i bolagsordningen, att trafikförsäkring

endast finge meddelas åt t. ex. droskägare i en större stad eller

jordägare i viss landsdel, skulle då såsom stridande mot lag icke kunna av Kungl.

Maj:t fastställas — har jag ansett en modifikation i plikten att meddela försäkring

böra vidtagas.

Jag övergår nu till den kontroll från statens sida å premiesättning och skadereglering,

som synes mig böra komma till stånd, därvid jag först tillåter mig

erinra om den i gällande lag om försäkringsrörelse grundläggande bestämmelsen,

att bolag icke må driva försäkringsrörelse, med mindre Kungl. Maj:t fastställt

dess bolagsordning. För trafikförsäkring skall härutöver enligt förslagets

5 § fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Vid bedömande av

ansökan om fastställelse å bolagsordning och om tillstånd att driva trafikförsäkring

tillkommer det försäkringsinspektionon och i sista hand Kungl. Maj:t

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

att pröva, huruvida bolaget besitter den ekonomiska styrka, som anses erforderlig.

Uppenbarligen är prövningen i detta fall särskilt maktpåliggande

med hänsyn därtill att försäkringen är påbjuden företrädesvis till skydd

åt personer, som icke äga något inflytande på valet av försäkringsgivare.

Vid en tvångsförsäkring måste självfallet tillses, att försäkringsgivaren

har en sådan ekonomisk ställning, att han med säkerhet kan förväntas

vara i stånd att fullgöra sina förpliktelser. Något hinder att meddela tillståndet

allenast på viss tid föreligger icke, ehuru därvid torde få förutsättas,

att förnyat tillstånd icke förvägras med mindre allvarliga anmärkningar mot

bolagets ekonomi eller skötsel föreligger. Jag lägger sålunda synnerlig vikt

vid prövning av frågan om tillståndets meddelande, och har vid sådant förhållande

icke ansett erforderligt att, såsom i motiven till det ursprungliga

lagförslagets 5 § ifrågasattes, ålägga svenskt försäkringsbolag skyldighet att

ställa särskild deposition för trafikförsäkring. Annorlunda ställer sig förhållandet

i fråga om utländsk anstalt, som vill driva trafikförsäkringsrörelse,

vartill jag återkommer i ett senare sammanhang.

Vidkommande till en början premiesättningen låter det sig, på sätt redan

framhölls i motiveringen till fjolårets förslag (s. 32) och av riksförsäkringsanstaltens

utredning ytterligare bestyrkts, svårligen göra att nu utan erforderlig

statistisk erfarenhet bestämma maximipremier för den nya försäkringsformen.

I anslutning till vad riksförsäkringsanstalten anfört, bör premie beräknas till belopp,

svarande mot den risk försäkringen är avsedd att täcka med tillägg av belopp

motsvarande omkostnaderna för försäkringen, nödig fondbildning och skälig

vinst. Att tillse att denna regel vinner tillämpning vid premiernas fastställande

blir för staten en angelägen uppgift. I sista hand torde Kungl. Maj :t böra äga

fastställa maximipremier. Stadgande i sådant syfte har jag låtit upptaga i lagförslagets

5 §. Då emellertid detta stadgande, såsom ordalagen angiva, bör komma

i tillämpning allenast i den mån så finnes nödigt, erfordras kompletterande

bestämmelser, som möjliggöra en kontinuerlig kontroll å premiesättningen med

därför grundläggande beräkningar av försäkringsriskens, förvaltningskostnadernas

och vinstens storlek. Såsom jag tidigare erinrat, har överdirektören

Laurin upprättat ett förslag till sådana bestämmelser, mot vilket jag i sak icke

har något att erinra. Då dessa föreskrifter äro av beskaffenhet att böra utfärdas

av Kungl. Maj :t, så mycket mer som de kunna behöva jämkas efter sig företeende

omständigheter, samt den föreslagna lagen huvudsakligen reglerar förhållandet

mellan försäkringstagare och försäkringshavare, å ena, samt försäkringsgivarna,

å andra sidan, har det synts mig lämpligt att i lagen (23 §) endast

intaga bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela härutinnan erforderliga bestämmelser.

Det upprättade förslaget till administrativa bestämmelser stadgar i § 1

skyldighet för trafikförsäkringsanstalt att meddela försäkringsinspektionen uppgift

å sin premietariff. Har anstalten i något enskilt fall funnit sig böra beräkna

högre premie, skall inspektionen därom genast underrättas och orsaken

till höjningen uppgivas. Tariffens riskklassindelning skall vara anordnad

i anslutning till av inspektionen fastställda formulär, så att de olika

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

21

anstalternas tariffer bliva jämförbara med varandra. Till en början måste

anstalterna uppgöra sina premietariffer på grundval av den erfarenhet, de

hava från den nuvarande ansvarighetsförsäkringen. Men i den mån erfarenhet

vinncs från trafikförsäkringen, böra tarifferna jämkas. Det är därför

av vikt, att denna erfarenhet ar från ar statistiskt bearbetas av försäkringsinspektionen.

föreskrifter härom givas i § 2. På det att emellertid premielarifferna

redan från början må kunna underkastas någon kontroll från försäkrmgsinspektionens

sida är det min avsikt att undersöka huruvida försäkringsanstalterna

vid ansökan om tillstånd att driva trafikförsäkring må kunna ingiva

erforderliga uppgifter enligt av inspektionen lämnade anvisningar rörande sin

ansvarighetsförsäkring beträffande motorfordon för närmast förflutna året. Visserligen

innefattar förslaget en utvidgad ansvarighet för försäkringsbolagen men

dessa uppgifter torde dock giva ledning vid bedömande av premiernas storlek.

Vidare måste försäkringsinspektionen erhålla befogenhet att ingripa mot försök - ringsanstalt, vars trafikförsäkringsverksamhet ger anledning till anmärkningar,

även om dessa ej äro av den art, att de skulle föranleda ingripande enligt 228 §

i lagen om försäkringsrörelse eller 10 § i lagen om utländsk försäkringsanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. Föreskrifter härom givas i § 4.

Såsom anledning till ingripande nämnes i första rummet att försäkringsanstalt

icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen eller

att det sätt, varpå premierna bestämmas, giver anledning till anmärkning. I

fråga om omkostnaderna äger försäkringsinpektionen redan enligt gällande lag att

infordra alla de upplysningar den önskar. Försäkringsinspektionen torde

lata sig angeläget vara att tillse bland annat, att trafikförsäkringen såsom en

tvangsförsäkring icke belastas med konkurrens- och onödiga anskaffningskostnader.

Meddelar en anstalt även annan försäkring än trafikförsäkring, har

försäkringsinspektionen att övervaka, att anstalten ej påför trafikförsäkringen

omkostnader, som rätteligen höra till annan försäkring, liksom även att ej

inkomster, som böra tillgodoräknas trafikförsäkringen, tillföras annan försäkringsgren.

Försäkringsinspektionen bör jämväl hava sin uppmärksamhet

på att ej oskälig del av ersättningar vid kollisionsolyckor påföres trafikförsäkringen

och att återförsäkringen ej ordnas på sådant sätt, att oskälig

vinst beredes återförsäkrarna. Försäkringsinspektionen bör sålunda av en

anstalt med flera försäkringsgrenar fordra noggrann vinst- och förlusträkning

beträffande trafikförsäkringen, så att den vinst, som därå uppkommer, kan

konstateras. Befinnes det, att en oskälig del av denna användes för ändamål,

som icke kan godkännas, lärer detta giva anledning till anmärkning mot anstalten.

Att på förhand fixera vissa siffer- eller procentbelopp, som omkostnader

och vinst icke må överstiga, låter sig icke göra.

De av mig nu förordade föreskrifterna torde erbjuda erforderlig garanti för

att effektiv kontroll kommer att utövas ej mindre över bolagens premiesättning

än även över att deras omkostnader och vinst å trafikförsäkringsrörelsen

hållas inom tillbörliga gränser. Om denna kontroll genomföres med fast hand,

är det min uppfattning, att ur nu berörda synpunkter behovet av statligt in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj :ts proposition nr 00.

gripande genom ett direkt deltagande i själva försäkringsverksamheten icke

skall göra sig gällande.

I fråga om skaderegleringen framhöll första lagutskottet såsom en brist hos

Kungl. Majt:s förslag — utom saknaden av garanti mot otillbörligt höga premier

— att i lagen icke meddelats närmare bestämmelser i syfte att vinna garanti för

att skaderegleringen skedde på ett nöjaktigt sätt, därvid utskottet särskilt åsyftade

sådana fall, då skada å person medfört fullständig eller hög grad av invaliditet.

Detta uttalande utgår helt säkert från en nära till hans liggande jämförelse

med den obligatoriska försäkringen mot olycksfall i arbete, och det kan förefalla

önskvärt, att även sådan ersättning för personskada, som skall utgå på

grund av trafikförsäkring, bestämmes efter ungefärligen samma grunder

som ersättning för olycksfall i arbete. Men olikheten är i själva verket högst

väsentlig. Skadereglering enligt 1916 års lag består däri, att försäkringsgivaren

enligt vissa i lagen angivna, rätt så detaljerade grunder själv bestämmer

den ersättning- som skall utgå. Den skadereglering åter, som ifrågakommer

för bestämmande av trafikförsäkringsgivares betalningsskyldighet, är

allenast en underhandling och ett försök till godvillig uppgörelse mellan två

eller rättare tre parter: den skadade, den enligt lag för skadan ansvarige och

försäkringsgivaren. Uppnås ej enighet, bestämmes ersättningen av domstol;

dess beslut innefattar då den verkliga regleringen av skadan. För domstolen

gälla icke och torde, åtminstone icke i föreliggande lagförslag, kunna fastställas

andra eller mera detaljerade regler än de, som innefattas i 6 kap. strafflagen

och 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Vad

angår den särskilt av utskottet beaktade frågan om rätt att utbyta utdömd livränta

mot kapital kunna väl de sociala skäl, som kräva lagstadgad olycksfallsförsäkring

för lönarbetare, anses berättiga det allmänna att söka övervaka, att

olycksfallsersättningen utgår på det sätt och i den form, som staten anser fördelaktigast.

Men dessa skäls bärkraft kan näppeligen anses sträcka sig därhän, att

den, som lidit skada i följd av trafik med motorfordon, skulle under alla omständigheter

betagas rätten att själv bedöma, huruvida det är för honom fördelaktigare

att genast utfå ett kapital eller att få sig tillförsäkrad en livränta. Särskilt

i de fall, då hans rätt till ersättning överhuvud är omtvistlig, kan det för honom

vara av största vikt att kunna förlikningsvis förklara sig nöjd med ett erbjudet

kapitalbelopp såsom ersättning i ett för allt och därigenom undvika en rättegång,

vars utgång är oviss. Förbises må nu ej, att en försäkringsgivare, som är mindre

mån om sitt anseende, kan tänkas missbruka sin ekonomiska ställning till att medelst

illojala medel framlocka eller framtvinga en för motparten ofördelaktig uppgörelse

i godo. Men att genom generella lagbud förekomma ett sådant beteende låter

sig icke göra. Endast för det fall, att genom domstols beslut är fastställt,

att skadestånd skall utgå i form av livränta, vilket torde få antagas

i allmänhet ej ske i strid med den skadeståndsberättigades önskan, har jag

funnit det kunna stadgas förbud för bolaget att utan synnerliga skäl låta

den utdömda livräntan utbytas mot livränta för kortare tid eller mot visst

kapital, samt föreskrivas skyldighet för bolaget att till utbytet inhämta försäkringsinspektionens

godkännande. Föreskrift härom har intagits i förslaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr ,9,0.

2.-5

till administrativa bestämmelser § 3. Men därutöver har i samma förslags § 4

meddelats en generell bestämmelse därom, att skälig anledning till anmärkning

mot ett bolags sätt att reglera inträffade skador kan föranleda återkallelse

av tillståndet att driva trafikförsäkringsrörelse. Skulle försäkringsinspektionen

finna, att en anstalt i ersättning för invaliditet eller dödsfall givit

lägre livränta än den skadeståndsberättigade skäligen kunnat göra anspråk

på eller engångsbelopp, som icke stått i skäligt förhållande till kapitalvärdet

av sådan livränta, lärer detta böra föranleda anmälan mot anstalten och tillståndet

eventuellt återkallas.

Med den vidsträckta befogenhet, som sålunda skulle tillkomma försäkringsinspektionen

och Kungl. Maj:t, torde tillfredsställande garanti för en nöjaktig

skadereglering vinnas och förty ytterligare åtgärder härutinnan från statens

sida icke vara erforderliga.

Första lagutskottet ifrågasatte, att försäkringen skulle utsträckas till att

omfatta även rena olyckshändelser och sålunda bereda ersättning för skada,

som uppkommit genom trafik med motorfordon även om fordonets ägare eller

förare ej vore ansvarig för skadan. I likhet med lagutskottet finner jag

beaktansvärda skäl tala för en utsträckning av försäkringen att omfatta

även vissa fall av ren olyckshändelse. Jag tänker därvid närmast på

sådana, då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon för sin befordran,

blir utsatt för skada. Erfarenheten visar, att användandet av motorfordon,

även om det sker med all försiktighet, innebär en fara för andra trafikanter,

och från denna synpunkt synes det mindre betänkligt att avvika från den

eljest i vår lagstiftning i allmänhet gällande grundsatsen, att skadeståndsplikt

förutsätter vållande. Emot att nu utsträcka försäkringen tala emellertid

starka skäl. Först och främst synes det betänkligt, att vid åläggandet

av nya bördor å motortrafiken göra dessa än tyngre genom att ytterligare

utöka försäkringens omfattning. Men därtill kommer en annan omständighet,

som högeligen försvårar en utsträckning av försäkringsskyddet i detta sammanhang.

Jag syftar på önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten av

att försäkringsgivarens ansvarighet icke göres vidsträcktare än bilägarens. Att

förplikta en person att bekosta försäkring mot skada, för vilken han ej är ansvarig,

är i stort sett detsamma som att göra honom ansvarig för skadan. En

utvidgning av trafikförsäkringsskyddet bör enligt mitt förmenande förknippas

med en revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik. Eu dylik revision har också från olika håll påyrkats, men

meningarna om riktlinjerna för denna gå alltjämt isär och erforderliga utredningsarbeten,

vilka torde komma att beröra skadeståndsrättens centrala delar,

hava ännu icke upptagits. Att nu låta en revision av ansvarighetslagen

föranleda ytterligare uppskov med förevarande lagstiftningsfråga torde icke

böra ifrågakomma. Vid omförmälda revision, som knappast länge låter sig

undanskjuta, lärer nödig uppmärksamhet komma att ägnas frågan om trafikförsäkringsskyddets

utvidgning till rena olyckshändelser.

Av lagutskottet ansågs vidare höjning av försäkringsbeloppen för skadad

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

eller dödad person från 20,000 till 35,000 kronor och om borttagande av totalbegränsningen,

60,000 kronor, förtjänt av beaktande, såvida icke en dylik förändring

skulle befinnas medföra, att premierna måste höjas till högre belopp

än vad som lämpligen kunde ifrågasättas. Vidkommande till en början en

höjning av förstnämnda belopp skulle denna enligt försäkringsbolagens i det

föregående återgivna framställning sannolikt medföra cirka 20 procent premieförhöjning.

Utgår man från riksförsäkringsanstaltens kostnadsberäkningar,

skulle en ökning av premierna med 20 procent för bilägarna föranleda en sammanlagd

merkostnad om 2 ä 3 miljoner kronor. Då det i lagförslaget upptagna

försäkringsbeloppet 20,000 kronor överensstämmer med det, som allmänt

förekommer i den nu brukliga ansvarighetsförsäkringen, och då det synes mig

icke tillrådligt att omedelbart vid tvångsförsäkringens införande pålägga motorismen

en så väsentligt ökad börda, som det här skulle bliva fråga om, har

jag ansett mig icke böra föreslå någon ändring härutinnan.

Vad därefter angår förslaget om totalbegränsningens borttagande föreligger

så till vida hinder däremot, som lagen om försäkringsrörelse (4, 121, 140 §§)

förutsätter försäkringsbeloppets fixerande. Genom en höjning av det totala

maximibeloppet vinnes emellertid det praktiska syftet med förslaget att skälig

ersättning beredes vederbörande vid de — låt vara sällsynta — katastrofskadorna.

Mot en sådan höjning föreligga icke samma erinringar som då det

gäller försäkringsbeloppet per person. Vid yrkesmässig trafik med omnibussar,

där katastrofrisken är störst, föreligger redan nu i viss utsträckning ansvarsförsäkring

upp till 120,000 kronor och därutöver. Enligt 1928 års förslag

hade jämväl beaktats behovet av högre försäkringsbelopp i vissa fall,

i det att Kungl. Maj :t tillagts rätt att härom träffa bestämmelser i fråga

om motorfordon, som mot ersättning tillhandahölles allmänheten, därvid i första

hand åsyftats omnibussarna. Beträffande övriga fordon lärer vid det förhållande,

att återförsäkring i allmänhet tages redan vid risk utöver 25,000 ä

30,000 kronor och att denna kan erhållas mot rimlig ersättning, en höjning

av totalbegränsningen till förslagsvis 120,000 kronor icke medföra någon avsevärdare

ökning av premierna. Vid nämnda förhållande finner jag mig kunna

förorda, att totalbegränsningen i fråga om bolagens ersättningsskyldighet för

personskador vid ett och samma tillfälle bestämmes till 120,000 kronor med

bibehållen rätt för Kungl. Maj:t att föreskriva högre försäkringsbelopp vid

yrkesmässig trafik.

I det föregående har jag berört de viktigaste avvikelser, som det nu omarbetade

förslaget till lag om trafikförsäkring å motorfordon företer i förhållande

till fjolårets förslag, nämligen bestämmelserna i 5 § om Kungl. Maj:ts rätt

att fastställa maximipremier och om rätt att bilda till viss yrkesgrupp eller

visst område begränsade bolag, i 8 § om höjning av det totala ansvarsbeloppet

för personskador samt i 23 § om bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda

särskilda föreskrifter om vad försäkringsanstalt, som driver trafikförsäkring,

har att iakttaga samt om tillsyn å sådana anstalter. I övrigt avviker förslaget

i tre särskilda hänseenden, berörande 7, 9 och 20 §§. Härom får jag anföra

följande:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

25

Då utländsk försäkringsanstalt, på sätt nedan erinras vid redogörelse för förslaget

till ändringar i lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, kan förlora rätten att driva trafikförsäkring

även genom beslut av försäkringsinspektionen, har 7 § i förslaget

till lag om trafikförsäkring undergått en redaktionell jämkning.

Förslagets 9 § har icke någon motsvarighet i fjolårets förslag. Enligt 3

och 117 §§ i lagen om försäkringsrörelse åligger det bolag, vars rörelse avser

livförsäkring — jämlikt 2 § förstås med livförsäkring jämväl livränteförsäkring

att söka Kungl. Maj:ts fastställelse å vissa grunder för försäkringsverksamheten,

bland annat för beräkning av premiereserv. Dessa bestämmelser

tillämpas även å andra försäkringsbolag, därest deras verksamhet kan medföra

förpliktelse att utgiva livränta. För ett trafikförsäkringsbolag kan sådan

förpliktelse ofta uppkomma. I dylikt fall inträder vidare skyldighet dels

jämlikt 212 § att i balansräkningen sasom skuld upptaga en efter förenämnda

grunder beräknad premiereserv (livräntefonden) dels ock att förvara häremot

svarande värdehandlingar på sätt i 217 § föreskrives. För trafikförsäkringsbolag

med mindre omfattande rörelse torde en sådan anordning kunna ställa

sig oläglig. I förslagets 9 § har därför upptagits ett stadgande av innehåll

att bolag i stället ma fullgöra sin förpliktelse genom köp av livränta hos riksförsäkringsanstalten

eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag. I fråga om

utländsk försäkringsanstalt, som erhållit tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse,

har denna inköpsskyldighet gjorts obligatorisk, detta därför att bestämmelserna

om avsättande av försäkringsfond och om deposition av motsvarande

säkerhetshandlingar icke äga tillämpning å utländska bolag. — Riksförsäkringsanstalten

har i särskilt utlåtande förklarat sig icke hava något att

erinra mot innehållet i denna paragraf. På sätt anstalten framhållit torde det

böra tillkomma Kungl. Maj :t att meddela till äventyrs erforderliga närmare

bestämmelser rörande berörda inköp av livränta.

I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalades i den vid första lagutskottets

utlåtande fogade reservationen, vilken vann första kammarens bifall,

har jag ansett bötesstraffet för sådan förseelse, som avses i 20 § 2 stycket,

böra utgöra högst femhundra kronor.

Slutligen har föreslagits, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1929, men

att försäkringsplikt skall inträda först med ingången av år 1930.

I de båda andra lagförslag, vilka framlades i sammanhang med förslaget till

lag om trafikförsäkring å motorfordon, synes ändring icke påkallad annat än

i fråga om tiden för ikraftträdandet,

I fråga om utländska försäkringsanstalters rätt att överhuvud taget driva

försäkringsrörelse här i landet gäller enligt lagen den 24 juli 1903, att tillstånd

skall sökas hos och prövas av försäkringsinspektionen. Såsom villkor

för bifall till sådan ansökan stadgas i 4 §, bland annat, dels att anstalten

visar sig i sitt hemland driva sadan försäkringsrörelse som ansökningen

avser, dels ock att anstalten för varje försäkringsgren, som anstalten önskar

driva, hos riksbanken nedsatt ett belopp, vilket, om lagen bibehölles oförändrad,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skulle för trafikförsäkring uppgå till 50,000 kronor. Om en utländsk anstalt,

som redan driver rörelse inom riket, vill upptaga en ny försäkringsgren, måste

den i samma ordning förvärva tillstånd därtill. Men likasom, med hänsyn till

den särskilda kontroll trafikförsäkringsrörelsen bör vara underkastad, ett

svenskt bolag, vars bolagsordning upptager trafikförsäkring såsom föremål

för dess verksamhet, det oaktat måste söka Kungl. Maj :ts tillstånd att meddela

trafikförsäkring, likaväl måste en utländsk anstalt begära koncession för trafikförsäkring

jämväl hos Kungl. Maj :t. I 10 § i 1903 års lag medgives befogenhet

för försäkringsinspektionen att under vissa omständigheter återkalla det anstalten

lämnade tillståndet att driva försäkringsrörelse här i landet. I och

med detsamma lärer också det tillstånd, bolaget kan hava erhållit av Kungl.

Maj:t att driva trafikförsäkringsrörelse, förfalla. Men skulle Kungl. Maj:t

återkalla tillståndet att driva trafikförsäkring följer därmed icke utan vidare,

att bolaget skulle behöva avbryta även den försäkringsverksamhet i övrigt,

som bolaget med försäkringsinspektionens medgivande utövar här i landet.

Till en början har synts mig böra i lagen (5 §) inflyta en erinran om att tillstånd

av försäkringsinspektionen för drivande av trafikförsäkringsrörelse ej är

tillräckligt utan att tillstånd måste meddelas jämväl av Kungl. Maj:t.

Med den ställning den svenska lagstiftningen intagit gentemot utländska

försäkringsanstalter, torde näppeligen kunna ifrågasättas en prövning motsvarande

den, som vid fastställande av bolagsordning för svenskt bolag enligt lag

skall äga rum. I stället har jag ansett det belopp, som bolaget jämlikt 1903 års

lag har att nedsätta, böra höjas till tvåhundratusen kronor och föreslår därför

erforderlig ändring i lagens 4 § 9).

För utländsk försäkringsanstalt kan svårighet uppstå att visa, att anstalten

i sitt hemland driver rörelse, som motsvarar vad svensk lag menar med trafikförsäkring.

Det har därför synts mig lämpligt att vidtaga den ändring i

4 § 4), att bevis om drivande av automobilförsäkringsrörelse är tillfyllest.

I detta sammanhang tillåter jag mig beröra en närliggande fråga. Enligt

3 § i förslaget till lag om trafikförsäkring å motorfordon bereder trafikförsäkringen

skydd icke blott åt den genom motorfordonet skadade utan i regel också

åt försäkringstagaren, det vill i allmänhet säga fordonets ägare. Denne blir

sälunda fri från den skadades ersättningsanspråk, dock naturligtvis endast i

den mån detta anspråk icke överstiger det belopp, den skadade utfår av försäkringsgivaren,

och försäkringsgivaren äger icke att av fordonets ägare söka åter

vad försäkringsgivaren fått utgiva till den skadade. Enligt 16 § äger försäkringsgivaren

icke heller rätt att av en för skadan ansvarig förare aterkräva

belopp, som försäkringsgivaren sålunda icke får återfordra av ägaren, savida

icke föraren gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet, att, om han tagit

försäkringen, försäkringsgivaren varit fri från ansvarighet gent emot honom.

Undantaget avser sådana fall, då föraren uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet vållat skadan. I själva verket skyddar försäkringen alltså även

föraren. Han blir fri från sin ansvarighet i samma utsträckning som fordonets

ägare. Emellertid har i 4 § bland andra staten undantagits från försäkrings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

27

plikt, och i den mån statsmyndigheterna begagna sig av denna undantagsföreskrift

komma således förare av statsverkets motorfordon i ett väsentligt sämre

läge än det stora flertalet andra förare. Redan nu äro statens förare ogynnsammare

ställda än förare i enskild tjänst. De senare äro nämligen ofta skyddade

genom bilägarnas frivilliga försäkringar. Medan det å ena sidan icke lärer

vara för staten behövligt eller lämpligt att mera allmänt försäkra sitt motorfordonsbestånd,

synes det å andra sidan skäligt, att staten bereder sina anställda

samma skydd, som i regel tillkommer förare i enskild tjänst genom den

försäkring, vilken staten genom förevarande lagstiftning ålägger den enskilde

att underkasta sig. Därest riksdagen icke härutinnan uttalar någon erinran,

torde därför Kungl. Maj :t, i samband med ikraftträdandet av ifrågavarande lagförslag,

böra vidtaga de åtgärder, som erfordras för att förare av statsverkets

motorfordon må kunna vid inträffande olyckshändelser frikallas från skadeståndsplikt

i samma utsträckning, som om trafikförsäkring tagits.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till

1) lag om trafikförsäkring å motorfordon;

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik;

3) lag om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal;

samt

4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)

om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

av den lydelse bilaga C vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att

lagrådets yttrande över förslagen, de tre förstnämnda dock endast i vad de

skilja sig från förenämnda proposition till 1928 års riksdag, måtte för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Bilaga A.

Till KONUNGEN

Genom skrivelse den 14 juni 1928 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten

att inkomma med utredning dels huruvida och under vilka

förutsättningar trafikförsäkringsrörelse i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts

proposition, nr 201, till innevarande års riksdag kan bedrivas av riksförsäkringsanstalten

-— antingen ensam eller vid sidan av enskilda försäkringsanstalter

— dels ock rörande de förändringar i riksförsäkringsanstaltens organisation och

personalbehov samt de kostnadsökningar, som må bliva erforderliga, därest

nämnda rörelse skulle bedrivas av anstalten. Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten

anföra följande.

A. Allmänna synpunkter rörande frågan om riksförsäkringsanstalten

såsom bärare av trafikförsäkringen orli förutsättningarna härför.

Vid behandling av spörsmålet om riksförsäkringsanstalten såsom bärare av

den föreslagna trafikförsäkringen -—- antingen ensam eller vid sidan av enskilda

försäkringsanstalter — inställer sig till en början frågan i vad mån den erfarenhet,

som vunnits under riksförsäkringsanstaltens hittillsvarande verksamhet,

skall kunna nyttiggöras för ifrågavarande försäkring.

Beträffande försäkringens inkomstsida, till vilken premiedebitering, premieuppbörd,

frågor rörande försäkringsvillkor och liknande arbetsuppgifter kunna

hänföras, kommer härvid i betraktande den allmänna förtrogenhet med försäkringstekniska

spörsmål, som riksförsäkringsanstalten förvärvat framför allt

under handhavandet av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Givet är

emellertid, att planläggningen av försäkringsverksamheten påverkas av de delvis

olikartade förhållanden, som trafikförsäkringen erbjuder i jämförelse med

olycksfallsförsäkringen.

Vad beträffar utgiftssidan eller skaderegleringen, må till en början erinras

om en betydelsefull olikhet i avseende på förutsättningarna för skaderegleringsarbetet

inom de båda försäkringsgrenarna. Medan inom olycksfallsförsäkringen

rätten till ersättning på grund av skada till följd av olycksfall i arbete kan

i det långt övervägande antalet fall anses klar, i och med att olycksfallet anmälts

av vederbörande arbetsgivare, gestalta sig förhållandena annorlunda inom trafikförsäkringen,

där i praktiskt taget samtliga fall en särskild prövning av frågan

om rätt till ersättning torde bliva erforderlig.. Denna prövning är dessutom

i regel av annan art än inom olycksfallsförsäkringen, där fullständig motsvarighet

föreligger endast beträffande prövning av vissa frågor enligt 12 § i

olycksfallsförsäkringslagen.

Vidare må framhållas, att själva skaderegleringsarbetet inom en trafikförsäkring

kommer att avse tvenne från varandra skilda arbetsuppgifter, nämligen

reglering dels av sakskador, dels av personskador. Beträffande sakskaderegle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

2!)

ringen föreligga ieke några beröringspunkter med riksförsäkringsanstaltens nuvarande

verksamhet. Vad åter beträffar regleringen av personskador, är det

uppenbart, att den erfarenhet, som på detta område förvärvats inom riksförsäknngsanstalten,

skulle i vissa avseenden kunna bliva av värde för handläggning

av motsvarande arbetsuppgifter inom den föreslagna trafikförsäkringen. Det

ma härvid bl. a. erinras om frågorna rörande bestämmande av invaliditetsgrader

och på grund av skadan mistad arbetsförtjänst, vilka spörsmål ha sin motsvarighet

i det skaderegleringsarbete, som för närvarande bedrives av anstalten.

Å andra sidan gäller, att grunderna för ersättningsbeloppens fastställande vid

personskador äro till väsentlig del av annan art inom trafikförsäkringen än inom

den sociala olycksfallsförsäkringen. Medan inom olycksfallsförsäkringen ersättningsbeloppen,

exempelvis beträffande invaliditetsfall, äro givna, så snart

kännedom föreligger rörande invaliditetsgrad och arbetsförtjänst, är detta icke

förhållandet inom trafikförsäkringen, där hänsyn måste tagas jämväl till andra

omständigheter, såsom grad av vållande, sveda och värk m. m.

_ I avseende på skaderegleringsarbetet må vidare påpekas, att då trafikförsäkringen

är i saknad av bestämmelser rörande ersättningarnas storlek, det icke

lärer kunna undvikas, att bestämmandet av ersättning till följd av skada å person

ej sällan måste framgå såsom resultat av med den skadade förda underhandlingar

och på grund härav träffad överenskommelse — en form för ersättningarnas

bestämmande, som är helt olika den, vilken tillämpas inom olycksfallsförsäkringen.

Kiksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandling av frågan om de

olika former, under vilka anstalten kan tänkas medverka till försäkringens genomförande

och de fördelar och olägenheter, som kunna antagas bli förenade

härmed.

Vad till en början beträffar det i skrivelsen den 14 juni 1928 först omförmälda

alternativet, eller att försäkringen skulle komma att omhänderhavas av riksförsäkringsanstalten

ensam, må följande framhållas.

För en sådan anordning talar bl. a. den omständigheten, att samtliga anskaffnings-

och konkurrenskostnader skulle komma att bortfalla, vilket såsom närmaste

verkan skulle medföra ett förbilligande av försäkringen. Kännedom om

de motorfordon, för vilka försäkringsplikt föreligger, kan erhållas ur länsstyrelsernas

automobilregister. Hela uppbörden av försäkringsavgifterna skulle

kunna ske i samband med uppbörden av automobilskatten. Då uppbördskostnaderna

genom en sådan anordning skulle komma att bliva synnerligen låga,

skulle även härigenom försäkringen komma att förbilligas. Försäkringens omhänderhavande

av riksförsäkringsanstalten såsom monopolanstalt synes även

medföra tillbörlig trygghet för en tillfredsställande premiesättning. Då konkurrensmomentet

bortfaller, och då premierna självfallet i genomsnitt skola avvägas

så, att varken vinst eller förlust uppstår, föreligger nämligen icke något

skäl att fastställa premierna vare sig till högre eller lägre belopp än som framgår

ur den statistiska erfarenheten. Till förmån för ifrågavarande system

kunna slutligen anföras de möjligheter till en enhetlig skadereglering, som härigenom

beredas.

Å. andra sidan äro även vissa olägenheter förknippade med en dylik monopolisering

av försäkringen.

Sålunda må framhållas, att ansvarighetsförsäkringen utgör endast en del av

en s. k. fullständig bilförsäkring, som omfattar även vagnskade-, brand- och

stöldförsäkring. Ett utbrytande av ansvarighetsförsäkringen skulle medföra,

att försäkringstagaren vid skadefalls inträffande ofta skulle ha att vända sig

till olika försäkringsinrättningar, varvid värderingen av uppkommen skada

skulle i ett avsevärt antal fall komma att ske på olika håll. Skador, beroende

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

på kollision mellan tvenne bilar, skulle ej sällan komma att behandlas av icke

mindre än tre olika försäkringsinrättningar. Det torde icke kunna undgås, att

en viss omgång härigenom skulle komma att uppstå vid skaderegleringen, medförande

högre skaderegleringskostnader än som under andra förhållanden skulle

bliva erforderligt.

Omfattningen av nu berörda olägenhet kommer givetvis att bli beroende av i

vilken utsträckning ansvarighetsförsäkring kommer att tecknas enbart och i

förening med de övriga slagen av automobilförsäkring.. Av de försäkringsavtal,

som för närvarande gälla inom enskilda försäkringsinrättningar, torde den

ojämförligt största delen avse ansvarighetsförsäkring i förening med annan försäkring

och endast en mycket ringa del enbart ansvarighetsförsäkring. Med

hänsyn till den betydande omfattning, som avbetalningsköpen erhållit inom bilförsäljningen,

varvid kräves att köparen skall teckna vagnskadeförsäkring, är

det att förvänta, att de fall, där efter trafikförsäkringens införande kombinerad

försäkring blir erforderlig, kan komma att ytterligare ökas. Enligt från Svenska

automobilhandlaref öreningen erhållna uppgifter, vilka avse några, av de jnest

betydande bilfirmorna, ske sålunda omkring hälften av samtliga bilköp på avbetalning.

Framhållas må dock, att den ovan nämnda olägenheten icke kommer att i

nämnvärd grad göra sig gällande beträffande sadana fordon vid 1926 ars

slut cirka 40 % av samtliga — som för närvarande icke äro försäkrade, och som

efter införandet av obligatorisk trafikförsäkring i betydande utsträckning torde

komma att omfattas av enbart denna försäkring.

Beträffande de olägenheter i övrigt, som kunna väntas bliva en följd av ett

statligt försäkringsmonopol, synes även följande synpunkt vara förtjänt av beaktande.

Redan nu föreligga betydande svårigheter att avgöra, huruvida en

uppkommen skada faller under lagen den 30 juni 1916 om ansvarighet för

skada till följd av automobiltrafik och sålunda är avsedd att omfattas av den

föreslagna trafikförsäkringen eller är att anse såsom ren olyckshändelse. I

syfte att i görligaste man undvika de ofta mycket vidlyftiga utredningsarbeten,

som erfordras för lösningen av hithörande frågor, ha de flesta enskilda försäkringsanstalter,

som driva automobilförsäkring, träffat en s. k. kollisionsöverenskommelse,

som bl. a. innebär, att kostnaden för vissa kollisionsskadoi delas

lika mellan de bolag, där bilarna äro försäkrade, varvid bolagen ömsesidigt avstå

från att begagna sin regressrätt, därest denna skulle i sista hand komma att

gälla mot det andra bolaget. I försäkringstagarens eller den skadades rätt

medför kollisionsöverenskommelsen ej någon inskränkning. Att utsträcka en

överenskommelse av denna art att omfatta även riksförsäkringsanstalten, torde

emellertid vara förknippat med avsevärda svårigheter, alldenstund själva £run(fbetingelsen

härför skulle komma att saknas, i det att försäkringen i riksförsäkringsanstalten

icke skulle omfatta vagnskadeförsäirring. Om ansvarighetsförsäkringen

monopoliserades hos riksförsäkringsanstalten, torde man därtör

icke kunna undgå att frågor om ersättning, där någon tvekan förelage, huruvida

en enskild försäkringsanstalt, i vilken vanlig skadeförsäkring tecknats, skulle

ersätta skadan på grund av den föreliggande skadeförsäkringen eller huruvida

monopolanstalten vore ersättningsskyldig, skulle komma att bedömas enligt

strängt rättsliga normer. I alla dylika fall skulle de enskilda försäkringsansta - terna bliva ekonomiskt intresserade av att skadan hänfördes till traiikiorsakringen

varigenom ersättning skulle komma att utga från monopolanstalten.

Ett’ motsatsförhållande av denna art synes icke. vara ägnat att bidraga till en

luori utveckling av den nu ifragavarande försäkringen.

Då det gäller att mot varandra väga skälen för och emot en monopolisenng

av trafikförsäkringen hos en statlig anstalt, må även framhallas, att da ansvarighetsförsäkring

hittills i ej ringa utsträckning bedrivits av enskilda 1 orsak
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ls proposition nr 09.

31

ringsanstalter, det torde kunna befaras, att krav på ersättning av statsmedel till

dessa försäkringsanstalter komma att framställas.

Riksförsäkringsanstalten övergår nu till det andra av de i skrivelsen den 14

juni 1928 anförda alternativen för organisationsfrågans lösning, nämligen riksförsäkringsanstalten

jämte enskilda försäkringsanstalter såsom bärare av den

föreslagna trafikförsäkringen. Härvid kan man antingen tänka sig riksförsäkringsanstalten

jämställd med de enskilda försäkringsanstalterna i så måtto,

att försäkring i anstalten gäller endast för så vitt avtal härom träffats, eller

också ett system med automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten för alla

sådana fall, där avtal icke träffats med någon enskild försäkringsanstalt.

Det förstnämnda systemet synes emellertid så mycket mindre kunna förordas,

som dess genomförande förutsätter, att riksförsäkringsanstalten förvärvar en

särskild agentorganisation för anskaffning av försäkringar. De ombud, som

riksförsäkringsanstalten för närvarande förfogar över, ha utsetts med tanke

på uppgifter, som sammanhänga med den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,

och torde därför i ett ej ringa antal fall vara mindre lämpade för en verksamhet

av nu ifrågavarande slag.

Vad åter angår systemet med automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten

i sådana fall, där försäkring i enskild försäkringsanstalt ej tecknats,

har detta system i viss mån sin motsvarighet i den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

nuvarande organisation. Beträffande föreliggande organisationsform,

tillämpad på en trafikförsäkring av föreslagen art, kunna i viss utsträckning

samma synpunkter anföras som ovan framhållits rörande en monopoliserad

försäkring. För att emellertid beträffande premiesättning och

skadereglering samma fördelar skulle kunna vinnas torde det bliva nödvändigt

träffa vissa anordningar i syfte att garantera tillämpning av likartade principer

i förevarande avseenden inom de olika försäkringsanstalterna.

Vad till en början försäkringsavgifternas fastställande beträffar, torde det

kunna ifrågasättas, om icke i lagen borde införas en bestämmelse av innehåll,

att försäkringsavgift skall bestämmas till belopp, som prövas vara erforderligt

för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med tillägg av ett belopp,

motsvarande omkostnaderna för försäkringen och beträffande enskild försäkringsanstalt

även skälig vinst. En dylik bestämmelse nödvändiggör en fortlöpande

statistisk bearbetning av försäkringsmaterialet efter sådana linjer, att

härigenom en tillfredsställande grundval för riskbedömningen erhålles.

I varje fall torde böra krävas att — såsom också förutsatts i motiveringen

till förslaget —• bokföringen hålles skild från bokföringen av annan av vederbörande

försäkringsanstalter bedriven verksamhet och genomföres efter en för

samtliga anstalter gemensam plan.

Vad åter angår tryggandet av likartade principer vid skaderegleringen inom

riksförsäkringsanstalten och de enskilda försäkringsanstalterna, torde föreskrifterna

härom närmast böra avse regleringen av personskador och därvid i

främsta rummet sådana skador, som medfört invaliditet eller den skadades död.

Härvid synes kunna tagas under övervägande en anordning, varigenom alla

frågor om ersättningsbelopp vid invaliditet eller till de efterlevande vid den

skadades död skulle hänskjutas till en av Kungl. Maj :t utsedd skaderegleringsnämnd,

sammansatt bl. a. av representanter från riksförsäkringsanstalten och

de enskilda försäkringsanstalterna.

Beträffande ersättningar i form av livräntor uppstår dessutom frågan om

villkoren för utbyte av tillerkänd livränta mot kapital. Några föreskrifter

härom finnas icke upptagna i det föreliggande lagförslaget. Det är ett känt

förhållande, att ersättningsberättigade på grund av iråkat nödläge eller av

annan anledning ofta föredraga kapitalutbetalning i stället för tillerkänd liv
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ränta, även om kapitalet skulle vida understiga livräntans kapitalvärde. Till

liksförsäkringsanstalten ha sålunda vid olika tillfällen inkommit skrivelser

från livräntetagare, däri dessa förklarat sig villiga att i stället för livräntan

mottaga kapitalbelopp, stundom motsvarande endast två ä tre års livränta.

Inom den sociala olycksfallsförsäkringen gäller, att utbyte av livränta eller

del därav mot kapital ej får ske utan att synnerliga skäl äro för handen och

endast efter beslut av försäkringsrådet. Inom en försäkring av här föreslagen

art torde förevarande av sociala hänsyn föranledda krav kunna mildras. Däremot

synes böra stadgas att, vid utbyte av livränta mot kapital, kapitalet ej

får understiga viss angiven del — förslagsvis 90 % — av livräntans kapitalvärde

enligt de för försäkringsanstaltens verksamhet gällande grunder.

I det föregående har riksförsäkringsanstalten framlagt sina synpunkter på

frågan om de fördelar och olägenheter, som kunna antagas förknippade med

trafikförsäkringens bedrivande av riksförsäkringsanstalten antingen ensam

eller tillsammans med enskilda försäkringsanstalter. Riksförsäkringsanstalten

övergår nu till en utredning beträffande spörsmål av huvudsaki gen organisatorisk

art, som kräva sin lösning, därest anstalten i den ena eller andra

formen skulle komma att inträda som försäkringsgivare.

B. Försäkringens organisation.

Oberoende av huruvida försäkringen omhänderhaves av riksförsäkringsanstalten

ensam eller tillsammans med andra försäkringsanstalter synes det uppenbart,

att länsstyrelsernas register skulle kunna utnyttjas för försäkringen

och eventuellt läggas till grund för premiedebiteringen. Det ligger även nära

till hands att tänka sig premieuppbörden för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

ske samtidigt med uppbörden av automobilskatten, dock att beträffande

traktortåg särskilda anordningar torde erfordras. För att bättre kunna

bedöma dessa frågor må i korthet erinras om huvuddragen av det förfaringssätt,

som för närvarande tillämpas v:d registreringen av motorfordon samt vid

debitering och uppbörd av automobilskatten.

1. Registrering av motorfordon samt debitering och uppbörd av automobilskatten.

Registrering Enligt kungliga förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 må automoav

motor- bil icke utom i vissa angivna undantagsfall tagas i bruk, innan den blivit refordon.

gjstrerad och tilldelats igenkänningsmärke (ordningsnummer bestående av

länsbeteckning och ett löpande nummer).

Registrering skall ske hos länsstyrelsen i det län, där ägaren är mantalsskriven.

Automobilregistret skall föras i två avdelningar, en för automobiler

och en för motorcyklar. Om fordon avföres ur registret, skall så snart ske kan

annat fordon tilldelas det lediga numret, så att luckor i numreringen så vitt

möjligt undvikas.

Vid ansökan om registrering skall bl. a. fogas av besiktningsman utfärdat

besiktningsinstrument i två exemplar. Om registrering beviljas, skall länsstyrelsen

i automobilregistret införa vissa i ovannämnda förordning angivna uppgifter,

varjämte bevis om registreringen och uppgift om bilnumret skall tecknas

å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, vilket återställes till den som

ansökt om registrering. Vid anmälan skall erläggas automobilskatt, belöpande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

33

pa tiden från början av det kalenderkvartal, varunder registrering sker, till

slutet av året. Bevis om registrering får ej utlämnas, förrän skatt erlagts.

Om registrerad automobil övergår till ny ägare, skall denne inom fjorton dagar

göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i det län, där bilen är registrerad.

Ifragavarande stadgande, som återfinnes i § 10 i förordningen om

motorfordon, lärer tillämpas endast för sådana fall, där den nye ägaren är bosatt

inom det län, där automobilen tidigare är registrerad. Inträffar sådan förändring

beträffande äganderätten till automobil eller eljest, att den bör registreras

i annat län, skall ansökan om ny registrering göras hos länsstyrelsen i det

Jän, där registrering bör ske, inom en månad från det förändringen inträdde.

Denna ansökan skall enligt gällande bestämmelser innehålla uppgift om den

lörra registreringen och det registernummer, som därvid tilldelades bilen. Enligt

erhållen uppgift kan det dock förekomma, att registrering i dylika fall

sker utan att kännedom om tidigare registrering erhålles. Härigenom kommer

automobilen att registreras i tvenne län. vilket bl. a. får till följd, att skatt

blir påförd dubbelt. Det torde emellertid kunna antagas att detta missförhållande

uppmärksammas vid den nu pågående revisionen av motorfordonsförordningen.

Om registrerad automobil förstörts eller om den av annan anledning icke vidare

kominer att användas inom riket, skall ägaren inom fjorton dagar göra

anmälan för automobilens avförande ur registret. Automobil kan även avföras

ur registret, om ägaren har för avsikt att under viss tid ej nyttja automobilen

i tralik och anmälan härom göres.

Skatteplikt för automobil inträder med det kalenderkvartal, under vilket Debitering

automobilen första gången införes i automobilregister, och upphör med utgån- och uppbörd

gen av det kalenderkvartal, under vilket automobilen avföres ur automobilre- "f automogister

utan att hava införts i annat sadant register. Skatt påföres första gån- ^ skatten.

gen, då automobilen registreras, och sedermera för varje kalenderår, så länge

automobilen är underkastad skatteplikt. Påföring av automobilskatt skall verkställas

i automobilregistret av tjänsteman, som därtill förordnas av vederbör-n1d°enlän1SStyl’else‘

För Påföring av skatten för ett visst kalenderår läggas

förhallandena den 31 december närmast föregående år till grund.

Beträffande uppbörden av automobilskatten tillämpas olika förfaringssätt

för Stockholms stad och för övriga delar av landet. I Stockholms stad skall i

god tid före den 1 februari till den skattskyldige översändas meddelande per

post om storleken av den för året påförda skatten samt om tid och sätt för

dess inbetalande. Inbetalningen sker å uppbördsstämma. Den upprättade uppbördslängden

skall angiva bilens registernummer samt skattebeloppet.

För övriga delar av landet sker uppbörden av automobilskatten genom postverket.

För detta ändamal överlämnas från vederbörande länsstyrelse till

posten en postförskottsförsändelse för varje automobil, för vilken skatt skall

erläggas. Dessa postförskottsförsändelser besta av 3 delar, som genom perforering

kunna skiljas från varandra. Den övre delen utgöres av kvitto å erlagd

skatt. Den mellersta och nedre delen utgöres av adresskort med debetsedel

och postförskottsanvisning. Samtidigt med att dessa postförskottsförsändelser

inlämnas till postverket från vederbörande länsstyrelse, avlämnas

även en förteckning över försändelserna i tre exemplar, särskild för automobiler

och särskild för motorcyklar. Dessa förteckningar skola upptaga de olika

motorfordonen i nummerordning jämte påfört skattebelopp i tvenne härför avsedda

kolumner. Uppgifterna upptaga dessutom tvenne kolumner, vilka äro

avsedda för postverkets anteckningar rörande inlösta och icke inlösta kvitton.

Ett exemplar av förteckningarna återställes till länsstyrelsen, försett med postkontorets

kvitto.

Sedan postförskottsförsändelserna ankommit till vederbörande adresspostan
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 80 häft. (Nr 99.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stalter, frånskiljer postanstalten adresskortet med tillhörande debetsedel och

anvisning, som tillställes den skattskyldige. Det avskilda kvittot hålles under

uppbördstiden 1—15 februari tillgängligt för inlösen å postanstalten. Efter

den 15 februari får skattekvittot icke inlösas hos postverket. Influtna skattebelopp

insättas genom postverkets försorg å statsverkets giroräkning i riksbanken

för länsstyrelsens räkning.

Före februari månads utgång skall postverket lämna specificerad redovisning

till länsstyrelsen över inlösta och icke inlösta bilskattekvitton. Härvid

komma de förteckningar till användning, som överlämnades till postverket samtidigt

med postförskottsförsändelserna, och av vilka tvenne exemplar behöllos

av postverket. I en kolumn införes av postverket skattebeloppen för inlösta

och i en annan kolumn skattebeloppen för icke inlösta kvitton, varjämte beloppen

verificeras med debetsedlar a influtna belopp samt icke inlösta kvitton.

Som kontroll gäller, att summan av beloppen i dessa båda kolumner skall vara

lika med summan av de påförda skattebeloppen. Det ena exemplaret av redovisningshandlingen

återställes till postverket från länsstyrelsen, försett med

debiteringsförrättarens kvitto, medan det andra exemplaret utgör länets upp
Skattebelopp,

som erläggas vid registreringen, införas i särskild uppbörds
Om

skatteplikt för automobil upphör under löpande kalenderar är den, som,

innan skattefrihet inträtt, sist stått i automobilregistret antecknad såsom ägare

av automobilen, berättigad att efter ansökan bos länsstyrelsen kostnadsfritt

återbekomma så stor del av för året erlagd skatt, som belöper å tiden etter

det skattefriheten inträtt. Motsvarande bestämmelse gäller for det fält, att

skatten undergår sänkning.

2. Försäkringens inkomstsida.

Riksförsäkringsanstalten ensam bärare av försäkringen.

rjnnlnnn Såsom grundval för försäkringsarbetet torde det bliva nödvändigt att inom

nina av för- riksförsäkringsanstalten upplägga ett register över samtliga motorfordon, som

säkrings- vid tidpunkten för försäkringens ikraftträdande äro införda i länsstyrelsernas

register. automobilregister och för vilka försäkringsplikt föreligger. Å registerkorten

införas härvid sådana uppgifter som äro av betydelse för försäkringen, vilka

uppgifter kunna erhållas från de i länsstyrelsernas register gjorda anteckningarna.

Försäkringsregistret måste hållas ä jour med de ständiga ändringar,

som automobilbeståndet är underkastat. För detta ändamål böra regelbundna

meddelanden insändas från länsstyrelserna rörande nyregistreringar, torandringar

och ur registret avförda motorfordon. Ifragavarande meddelanden synas

lämpligen böra insändas varje måndag och avse förhållandena i nu berörda

avseende under den närmast föregående veckan.

Redan för närvarande hava länsstyrelserna att senast tio dagar eiter ändrings

införande i länets register insända meddelande härom till det av generalstaben

förda motorfordonsregistret. Det torde icke medföra nagon olägenhet,

om den ändringen vidtages, att även uppgifterna till generalstaben msandas en

gång i veckan. Genom att samtidigt skriva ut uppgifterna till generalstaben i

två exemplar, av vilka det ena exemplaret tillställes riksförsäkringsanstalten,

skulle icke någon ökning i länsstyrelsernas arbete bliva erforderlig.

Uppgifterna från länsstyrelserna — såväl de, som skola tjäna till grund tor

försäkringsregistrets uppläggning, som de löpande meddelandena varje vecka

— böra innehålla upplysningar bl. a. rörande motorfordonets art tor att möjliggöra

klassificering i olika riskklasser. Som exempel pa klasser, som härvid

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

35

kunna komma i fråga och för vilka vissa normalpremier, motsvarande genomsnittsrisken

inom de olika klasserna, torde böra fastställas, må nämnas

personautomobiler för privat bruk,

» » drosktrafik,

lastautomobiler, lättare,

* , tyngre,

omnibusar,

specialvagnar av olika slag,

motorcyklar med sidvagn,

» utan » etc.

Sadana särskilda förhållanden, som kunna vara av betydelse för specialtariffering,

torde däremot böra inlämnas direkt från bilägarna eller eventuellt från

deras organisationer. Frågan om specialtariffering skall senare beröras. Tillsvidare

bortses härifrån.

Premieuppbörden synes kunna ordnas i omedelbart samband med uppbörden Premiedebiav

automobilskatten på sätt som framgår av följande redogörelse. tering och

Såsom i det föregående omförmälts, upprättar en av vederbörande länssty- vPPhorclrelse

utsedd person en debiteringslängd, omfattande samtliga i automobilregistret

den 31 december upptagna fordon, för vilka skatteplikt föreligger. I denna

debiteringslängd kunna även premiebeloppen för trafikförsäkringen införas.

Till ledning härför bör riksförsäkringsanstalten upprätta en särskild premielängd,

likaledes avseende förhållandena den 31 december och upptagande motorfordonens

registernummer och påförda premiebelopp. Denna premielängd

måste vara länsstyrelsens debiteringsförrättare tillhanda vid en sådan tidpunkt,

att denne hinner överföra premiebeloppen till debiteringslängden samt till de

debetsedlar, vilka skola vara bilägarna tillhanda före den 1 februari.

Då den årliga premiedebiteringen skall avse förhållandena den 31 december,

kan riksförsäkringsanstalten icke avsluta premielängden, förrän uppgifter inkommit

rörande de förändringar, som inträffat i de olika länens automobilregister

till och med nämnda dag. Beträffande länsstyrelsernas veckouppgifter

till riksförsäkringsanstalten bör därför gälla, att den sista uppgiften för

året bör avse ändringarna till och med den 31 december och insändas denna

dag. På så sätt har riksförsäkringsanstalten redan den 2 januari kännedom om

samtliga automobilregisters ställning den 31 december.

Arbetet med uppgörandet av premielängden måste påbörjas i god tid och

synes lämpligen böra utföras i två avdelningar och på så sätt, att en särskild

premielängd upprättas på grundval av registrets ställning omkring den 1 november,

i vilken samtliga bilar, för vilka försäkringsplikt föreligger och som

äro registrerade vid nämnda tidpunkt, upptagas. Efter hand som veckouppgifterna

inkomma från länsstyrelserna under november och december månader,

strykas de registernummer, som avförts ur registren under tiden till och med

den 31 december, ur den upprättade premielängden, varjämte samtliga nyregistreringar

under november och december upptagas i nummerföljd i en särskild

komplettering slängd. De sista justeringarna kunna på så sätt — och under

förutsättning att ett dylikt förarbete är genomfört — medhinnas i så god

tid, att länsstyrelserna ha tillgång till den fullständiga premielängden redan i

början av januari.

De postförskottsförsändelser och förteckningar över automobilskattekvitton,

som enligt nu gällande bestämmelser överlämnas från länsstyrelserna till postverket,

torde behöva ändras på vissa punkter. Kvittot bör sålunda gälla såväl

automobilskatt som försäkringsavgift. Debetsedeln bör upptaga både skattens

och försäkringsavgiftens belopp. Förteckningen, å vilken erfordras en särskild

kolumn för försäkringsavgifterna, synes lämpligen kunna arrangeras på följande

sätt:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Automobilens

(motorcykelns)

igenkänningsmärke

Skattebelopp

kr.

Försäkrings- avgiftens belopp

kr.

Summa kr.

Kvitto

inlöst

icke

inlöst

Huruvida kvittot är inlöst eller icke inlöst markeras med en etta i härför

avsedd kolumn. Däremot synes ej behövligt att införa storleken av motsvarande

belopp i kolumnerna för inlösta och icke inlösta kvitton. Då kvittot avser

såväl skattebelopp som försäkringsavgift, behöver icke heller någon uppdelning

på dessa två poster göras i de nämnda kolumnerna. Summeringen av

de influtna skattebeloppen och försäkringsavgifterna kan trots detta ske lika

enkelt. Postverkets slutredovisning, som lämpligen införes å de förteckningar,

som behållits av postverket, kan ges följande form. _

Mottagna kvitton...........kr.

Skatt

Försäkrings-

avgift

Summa

Inlösta kvitton.............»

...

Summa kronor

För närvarande överlämnas samtidigt med postförskottsförsändelserna tre

förteckningar till postverket, av vilka en omedelbart återgår som kvitto. De

båda övriga överlämnas till länsstyrelsen med slutredovisning för uppbörden,

varav en återställes till postverket med länsstyrelsens (debiteringsförrättarens)

kvitto.

De medel, som komma att inflyta, böra uppdelas på skattebelopp och försäkringsavgifter

av generalpoststyrelsen, som inlevererar de influtna försäkringsavgifterna

till riksförsäkringsanstalten. Då redovisning rörande de till postverket

överlämnade skatte- och försäkringsavgiftskvittona även bör avgivas

till riksförsäkringsanstalten, blir det nödvändigt utskriva förteckningarna i 4

exemplar i stället för 3, varvid det 4:e exemplaret användes för redovisning till

riksförsäkringsanstalten. De icke inlösta kvittona böra lämpligen bifogas den

redovisning, som går till vederbörande länsstyrelse, vilken i samband med indrivningen

av de icke betalda skattebeloppen även torde böra indriva resterande

försäkringsavgifter.

Reglering Sedan försäkringsavgift för ett visst kalenderår påförts, kunna under årets

av för helt lopp inträda sådana förändringar, som kunna tänkas böra föranleda reglering

kalenderår av försäkringsavgiften, vilket i så fall synes böra ske direkt mellan riksförsäkrinqs-r’

säkringsanstalten och motorfordonets ägare. Av praktiska skäl torde sådan

avgifter, reglering av premien böra begränsas till det fall, att ett motorfordon avföres

ur ett register utan att införas i automobilregistret i ett annat län, varvid

riksförsäkringsanstalten synes böra återbetala den del av premien, som belöper

från och med början av kvartalet efter det, under vilket förändringen

inträdde. o ....

Debitering I det föregående har behandlats endast den årliga premiedebiteringen,^ avoch

uppbörd seende i automobilregistren den 31 december upptagna motorfordon. Det återay

försäk- st^r att un(Jersöka, huru premiedebiteringen för det år, under vilket registrevid9requtre-

ringen äger rum, lämpligen kan verkställas. För detta ändamål synes ettdera

ring av motorfordon.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

37

av följande tvenne alternativ kunna komma i fråga. Det ena består däri, att

vederbörande länsstyrelse, da motorfordon anmäles till registrering, omedelbart

insänder ett meddelande härom till riksförsäkringsanstalten jämte uppgifter,

som äro erforderliga för premiens bestämmande, varefter riksförsäkrmgsanstalten

meddelar länsstyrelsen storleken av det premiebelopp, som bör

påföras för det löpande året. Sedan länsstyrelsen erhållit meddelande härom,

har den att uppbära och redovisa försäkringsavgiften. Härvid synes böra krä\as,

att bevis om registrering icke far utfärdas, förrän försäkringsavgift

erlagts.

0 Ett annat alternativ vore att låta samma tjänsteman i länsstyrelsen som.

då motorfordon anmäles till registrering, har att verkställa debitering av automobilskatten,

även påföra försäkringsavgiften, vilket kunde ske med ledning

av en av riksförsäkringsanstalten utarbetad premietariff. Försäkringsavgiften

i fråga^synes lämpligen kunna utgå för samma period som automobilskatten

eller från och med början av det kalenderkvartal, under vilket registrering

äger rum.

Av dessa båda alternativ synes det sistnämnda vara att föredraga, bl. a.

av den grund, att en anordning i överensstämmelse med det första alternativet

skulle komma att fördröja registreringen och medföra att bevis härom icke

skulle kunna erhallas vid samma tillfälle som anmälan om registrering göres.

1 den mån systematiska avvikelser från genomsnittsrisken inom olika riskklasser

förekomma, synes hänsyn härtill böra tagas och specialtariffering genomföras.

De omständigheter, som kunna tänkas föranleda specialtariffering,

kunna vara av olika slag, såsom exempelvis geografiska förhållanden, vägbanornas

beskaffenhet för olika omnibuslinjer, bilmärke, öppen eller täckt bil,

ägarens medlemskap i vissa motororganisationer, förarens medlemskap i nykterhetsorganisation

m. m. Som allmän regel synes böra gälla, att specialtariffermg_

ej bör i längden tillämpas, med mindre dess riktighet bekräftas av den

statistiska erfarenheten.

För specialtarifferingens skull torde det bliva nödvändigt att antingen upplägga

ett särskilt register över inträffade skador, ordnat efter bilnummer, eller

också att i försäkringsregistret införa anteckningar härom.

Det säger sig. självt, att premiernas avvägning måste, innan någon statistisk

erfarenhet föreligger, bliva synnerligen schematisk. Av största vikt är därför,

att erfarenhetsmaterialet underkastas snabb statistisk bearbetning för att

en bärande grund för premiesättningen skall kunna skapas.

Automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Om en anordning införes, varigenom försäkringen kommer att bli automatiskt

gällande i riksförsäkringsanstalten i alla de fall, där avtal om försäkring

icke träffats med enskild försäkringsinrättning, måste organisationen

uppbyggas på sådant sätt, att riksförsäkringsanstalten alltid har kännedom

om vilka fordon som äro försäkrade i anstalten. För detta ändamål torde

det — liksom beträffande en monopoliserad försäkring — bliva nödvändigt att

inom riksförsäkringsanstalten upplägga ett register över samtliga motorfordon,

för vilka försäkringsplikt föreligger. I registret skulle bland annat angivas,

huruvida försäkring tecknats i privat bolag och i så fall vilket. Härför

kräves i sin ordning, att vaxje försäkring i privat bolag rapporteras till

riksförsäkringsanstalten.

Till undvikande av onödiga förvaltningskostnader synes böra bestämmas,

att försäkring i enskilda försäkringsanstalter tecknas endast per kalenderår.

Om nämligen en bilägare, som har försäkring gällande i riksförsäkringsanstalten

och erlagt försäkringsavgift till utgången av löpande kalenderår, skulle

kunna när som helst under året överflytta försäkringen till annan försäkrings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

inrättning, skulle detta komma att medföra besvär med reglering av försäkringsavgiften

och återbetalning av den del, som belöper på den återstående

delen av året, samtidigt med att det skulle föranleda ständiga kastningar i

försäkringsstockens sammansättning. En dylik anordning tillämpades under

de första åren efter den obligatoriska olycksfallsförsäkringens införande. De

härunder vunna erfarenheterna föranledde emellertid att ändring vidtogs, så

att försäkring i de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen numera tecknas

endast på kalenderår.

Vid registrering av motorfordon torde länsstyrelsen i samband med automobilskatten

påföra försäkringsavgift för riksförsäkringsanstaltens räkning för

återstående delen av löpande kalenderår i samtliga fall, där vid registreringen

icke företes bevis om att försäkring tecknats i enskild försäkringsanstalt. Försäkring,

som sålunda alltifrån registreringen är gällande i riksförsäkringsanstalten,

bör, i överensstämmelse med vad ovan anförts, icke genonr avtal med

annan försäkringsanstalt kunna hävas förrän från och med den 1 januari följande

kalenderår. I de förut omförmälda veckouppgifter, rörande förändringar

i automobilregistret, som länsstyrelserna skulle insända till riksförsäkringsanstalten,

skulle uppgivas med vilket belopp försäkringsavgift påförts, eller,

om försäkring tecknats i privat bolag, namnet å detta.

Debitering och uppbörd av försäkringsavgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

torde lämpligen kunna ske i samband med debitering och

uppbörd av automobilskatten på i huvudsak samma sätt som förutsattes skola

komma till användning för den händelse riksförsäkringsanstalten ensam omhänderhade

försäkringen. Riksförsäkringsanstalten skulle sålunda varje år

upprätta premielängd över samtliga hos anstalten försäkrade motorfordon. I

motsats till vad som förutsatts beträffande en monopoliserad försäkring, där

förhållandena den 31 december ansetts böra läggas till grund för premiedebiteringen,

måste denna i förevarande fall avse förhållandena den 1 januari, alldenstund

överflyttningar av försäkringar från en försäkringsanstalt till en

annan kunna ha ägt rum från och med nämnda dag. För att kunna taga hänsyn

härtill måste riksförsäkringsanstalten i god tid före årets utgång erhålla

kännedom om avtal rörande försäkringar under det kommande kalenderåret.

De enskilda försäkringsanstalter, som driva trafikförsäkring, torde därför

böra åläggas att före en viss tidpunkt — förslagsvis den 1 december — till

riksförsäkringsanstalten insända anmälan rörande mgangna försäkringsavtal

avseende närmast följande kalenderår. Beträffande avtal,. som avse tiden från

och med dagen för registreringen, torde dylika anmälningar icke erfordras,

alldenstund riksförsäkringsanstalten skulle komma att få kännedom om dylika

avtal genom de veckouppgifter, som länsstyrelserna skulle insända.

Det torde även bli nödvändigt att föreskriva, att de enskilda försäknngsanstaltema

före den 1 december meddela riksförsäkringsanstalten vilka försäkringar,

som komma att upphöra med utgången av löpande år. En ^ dylik

föreskrift torde nödvändiggöra ett stadgande i bolagsordningen av innehåll att

försäkring, som icke uppsagts av försäkringstagaren före en viss i bolagsordningen

angiven tidpunkt, gäller även för det följande kalenderåret.

Statistikens Såsom redan tidigare påpekats, skulle en bestämmelse i lagen av innehall

utarbetande, ^tt försäkringsavgifterna skola fastställas med hänsyn till den risk försäkringen

är avsedd att täcka nödvändiggöra en fortlöpande statistisk bearbetning

av försäkringsmaterialet. För statistikens utarbetande kunna olika alternativ

tänkas. Ett sätt vore att överlåta statistikens utarbetande och offentliggörande

åt riksförsäkringsanstalten, såsom sker beträffande olycksfallsstatistiken,

i vilket fall de enskilda försäkringsanstalterna skulle hava att

till riksförsäkringsanstalten överlämna för statistiken erforderliga uppgifter

rörande försäkringsbestånd och skador. Ett annat alternativ vore att ålägga

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 0i).

39

samtliga de försäkringsanstalter, som omhänderhava försäkringen, att genom

någon av dessa försäkringsanstalter upprättad institution ombesörja utarbetandet

av en gemensam statistik. Kostnaderna härför borde bestridas av försäkringens

medel och fördelas mellan de olika försäkringsanstalterna efter någon

lämplig norm.

3. Försäkringens utgiftssida (skadereglering).

Inkommande anmälningar måste, innan själva skaderegleringsarbetet vidtages,

föregås av eu granskning för prövning, bland annat, huruvida skadeståndsplikt

föreligger och om trafikförsäkringslagen överhuvud är tillämplig

å den anmälda skadan. De härmed förenade arbetsuppgifterna, vilka kräva en

väl kvalificerad personal, bliva givetvis i hög grad beroende på försäkringens

omfattning.

Inom den egentliga skaderegleringen torde lämpligen personskadorna böra

behandlas för sig och sakskadorna för sig. I de fall, då anspråk göres på ersättning

för såväl personskada som sakskada, fordras givetvis visst samarbete

i skaderegleringen.

Vid reglering av personskadorna skulle riksförsäkringsanstaltens nuvarande

organisation för skaderegleringen enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna i

väsentlig utsträckning tjäna som mönster. Som regleringen av personskador

kräver en stor träning, omdömesförmåga och, i vad det kan ankomma på frivilliga

uppgörelser, även särskilda personliga kvalifikationer hos personalen,

torde avgörandet av dessa ersättningsfrågor icke lämpligen kunna decentraliseras

annat än vidkommande mindre ersättningskrav, såsom då frågan endast

gäller läkarvårds- och resekostnader eller dylikt. I sådana fall torde riksförsäkringsanstaltens

nuvarande ombudsorganisation, omfattande bl. a. sjukkassor,

kunna komma till viss användning.

Beträffande sakskaderegleringen synes däremot en vidsträckt decentralisering

vara möjlig och lämplig, oavsett om riksförsäkringsanstalten bleve monopolanstalt

eller bedreve trafikförsäkringsrörelse jämsides med enskilda försäkringsanstalter.

Det må erinras därom, att en sådan decentralisering redan

nu är förhanden inom den privata automobilförsäkringen, i det att särskilda

besiktningsmän mot fixt arvode i varje särskilt fall anlitas av bolagen för

värdering av uppkomna skador samt för träffande av uppgörelse om ersättsättningskrav

härutinnan. De vanliga automobilbesiktningsmännen äro i stor

utsträckning anlitade för sådana uppdrag och naturligtvis i allmänhet mycket

lämpliga härför. Förmånen av en sådan anordning är uppenbar. En dylik

organisation skulle naturligtvis vara synnerligen lämplig även för riksförsäkringsanstaltens

vidkommande, då härigenom den centrala myndigheten kunde

befrias från en mängd relativt mindre omfattande, för denna svårbedömliga

egendomsskador. Om försäkringen omhänderhades av riksförsäkringsanstallen

jämte enskilda försäkringsanstalter, skulle det möjligen vara lämpligt med

gemensamma besiktningsmän för riksförsäkringsanstalten och de enskilda anstalterna.

Dock måste man säkerligen räkna med att riksförsäkringsanstalten

åven hade behov av enbart för anstalten arbetande besiktningsmän. Dessa

kunde i så fall såsom ett slags ombud för anstalten tillhandagå bilägarna med

upplysningar om den av anstalten drivna automobilförsäkringen. Även om

sålunda regleringen av sakskador i stor utsträckning skulle kunna decentraliseras,

måste dock givetvis även denna del av försäkringsverksamheten stå under

centralanstaltens överinseende. I väsentliga delar måste nämligen besiktningsmännens

åtgöranden bliva beroende på centralanstaltens godkännande.

Inom denna anstalt måste därför personal med för ändamålet erforderliga

kvalifikationer finnas att tillgå.

Prövning av

rätten till

ersättning.

Person
skador.

Sakskador.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Försäkringens

inkomstsida

(premiedebitering

och

uppbörd

m. m.).

4. Personalbehov och förvaltningskostnader.

Då de arbetsuppgifter, som för närvarande åligga riksförsäkringsanstalten

taga den nuvarande personalen helt i anspråk, skulle den i skrivelsen den 14

juni 1928 ifrågasatta utvidgningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet

tydligen föranleda en mot denna verksamhet svarande utökning av personalbeståndet.

Handhavandet av trafikförsäkringen skulle lämpligen kunna överlämnas

åt en särskild byrå, omfattande dels en försäkringsavdelning dels en

skaderegleringsavdelning.

Att verkställa en uppskattning av den för ifrågavarande ändamål erforderliga

personalen är självfallet synnerligen svårt, framförallt beträffande skaderegleringen,

som i avsevärd utsträckning är av annan art än inom olycksfallsförsäkringen.

Härtill kommer även den omständigheten, att man är i saknad

av'' tillräckliga hållpunkter för bedömande av huru stor del av försäkringsstocken

som i händelse av systemet med automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten

skulle komma på anstaltens del, och därmed även beträffande

huru stor del av skadorna som kunna antagas komma att regleras av denna.

I anslutning till vad som anförts i annat sammanhang (se bilagan till detta

yttrande) skall såsom grund för uppskattningen av personalbehovet, vilken

uppskattning måste bli synnerligen approximativ, läggas ett motorfordonsbestånd

om 200,000 vagnar, varav 80,000 antagas komma att omfattas av automatisk

försäkring i riksförsäkringsanstalten. Vad skadorna beträffar, skall

antagas, att hela antalet fall, där det kan bli fråga om prövning av spörsmålet,

huruvida rätt till ersättning från trafikförsäkringen föreligger, kommer

att uppgå till 50,000 per år, varav i händelse av automatisk försäkring 20,000

antagas komma på riksförsäkringsanstaltens del.

Hed här angivna utgångspunkter skall till en början verkställas en uppskattning

av personalbehovet för /ör säkring savdelning en, dels i händelse av ett

system med automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten och dels för det

fall, att riksförsäkringsanstalten ensam skulle komma att omhänderhava försäkringen.

Bland försäkringsavdelningens arbeten märkes i första hand registerföringen,

som skulle avse att hålla försäkringsregistret ä jour med samtliga förändringar

i bilstocken genom att utskriva nya registerkort för nyregistrerade

bilar, uttaga försäkringskorten för avförda samt i registret verkställa anteckningar

om ändringar av olika slag. För att erhålla en ungefärlig föreställning

om detta arbetes omfattning må nämnas, att det under de sju första

månaderna innevarande år förekommit 30,795 nyregistreringar samt 30,508

fall, där motorfordon avförts ur länsstyrelsernas register eller ändringar av

annat slag förekommit. Räknar man med sammanlagt 100,000 nyregistreringar,

ändringar och avförda per år, torde man sannolikt icke räkna för lågt.

Härtill kommer, vid systemet med automatisk försäkring, införandet av uppgifter

för sådana fall, där försäkringen täckts i enskild försäkringsanstalt.

För nu nämnda arbeten torde kunna räknas med 4 kvinnliga biträden (3 vid

monopolanstalt, då uppgifterna från de enskilda försäkringsinrättningarna

bortfalla).

Utskrivningen av premielängden, vilket torde komma att ske med ledning av

registerkorten, skulle bli förlagd till de båda sista månaderna av året. Under

antagande att varje biträde skulle medhinna att införa och kontrollera i genomsnitt

300 bilnummer med tillhörande premiebelopp per dag, skulle för 200,000

fordon krävas 12 biträden under 2 månader. Då antalet skador under årets

sista månader torde vara mindre än det genomsnittliga antalet per månad, synes

man för utskrivandet av premielängden även kunna påräkna personal, som

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

41

annars ar sysselsatt med skaderegleringsarbetet, jämte eventuell förstärkning

från annat hall inom riksförsäkringsanstalten. I genomsnitt synes för premielängdens

utskrivande kunna räknas med 1 kvinnligt biträde per år (*2 vid monopolanstalt)

.

Omfattningen av det övriga arbetet å försäkringsavdelningen torde bli beroende

på den utsträckning, vari växlande försäkringsvillkor (såsom självrisk

i olika former), specialtariffering m. m. skulle komma till användning. Motorfordon,

som under löpande år avföras ur ett länsautomobilregister utan att

införas i ett annat, skulle härvid komma att föranleda återbetalning av viss

del av den för aret erlagda premien. För anmälda olycksfall måste undersökniug

göras, huruvida särskilda försäkringsvillkor föreligga. För nu ifrågavarande

arbeten, inklusive maskinskrivning, torde kunna räknas med cirka 4

kvinnliga biträden (cirka 8 vid monopolanstalt).

Skulle den för samtliga försäkringsanstalter gemensamma statistiken komma

att förläggas till riksförsäkringsanstalten, kräves en ytterligare utökning

av personalen. Användes härvid något maskinellt system, såsom exempelvis

hollerithsystemet, torde man för iordningsställandet av primärmaterialet, stansning

och kontroll av stansningen böra räkna med 4 samt för maskin- och tabellarbeten

1 biträde eller sammanlagt 5 kvinnliga biträden (6 vid monopolanstalt)

. Att större personal beräknats för statistiken vid en monopolanstalt

beror därpå, att vissa förarbeten, som antagas vara utförda, redan då primärmaterialet.

överlämnas från de enskilda försäkringsinrättningarna, icke kunna

påräknas i detta fall. I kostnaderna för statistikens utarbetande torde dessutom

beräknas viss del av kostnaden för hyra av tabulator och sorteringsmaskin

för bearbetning av det statistiska materialet.

Utom ovan angiven kvinnlig personal torde för försäkringsavdelningens arbetsuppgifter

böra räknas med 1 tjänsteman i 21 :a och 1 förste amanuens i 18 :e

lönegraden.

Arbetet å försäkringsavdelningen inklusive statistik skulle sålunda, under

antagande av automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten, komma att

kräva i följande översikt upptagen personal, varvid även motsvarande lönekostnader

angivits.

1 tjänsteman i 21:a lönegraden.......

1 förste amanuens i 18:e lönegraden.....

14 kvinnliga biträden i 4:e lönegr. (genomsnitt)

Dyrtidstillägg härä 18 %

Lön kr.

....... 7,212: -

....... 4,596: —

....... 37,464: —

49,272: - ....... 8,869: —

Summa kronor 58,141: —-

, Därest försäkringen ater skulle komma att monopoliseras hos riksförsäkringsanstalten

har, enligt vad ovan anförts, räknats med ytterligare 5 kvinnliga

biträden med en lönesumma av 13,380 kronor, vartill kommer dyrtidstilllägg

uppgående till 2,408 kronor eller sammanlagt 15,788 kronor. Den sammanlagda

personalkostnaden för försäkringsavdelningen i händelse av monopolanstalt

skulle salunda under de givna förutsättningarna kunna beräknas

till cirka 74,000 kronor.

Vid automatisk försäkring av beräknad omfattning om högst 20,000 anmäl- Försäkrinda

skador per år hava för skaderegleringsarbetet följande befattningar och gensutgiftskostnader

preliminärt beräknats erforderliga. sida (skade
reglering).

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1 byråchef i 30 lönegraden...........

1 tjänsteman i 26:e lönegraden (tillika ombudsman)

1 > > 24:e > .........

1 förste inspektör i 24:e lönegraden.......

4 tjänstemän i 21:a lönegraden.........

förste amanuenser i 18:e lönegraden......

4 andre > * 16:e > ......

10 manliga kontorsskrivare i 15:e lönegraden . . .

20 kvinnliga biträden i 4:e lönegraden (genomsnitt)

2 expeditionsvakter i 5:e lönegraden.......

Dyrtidstillägg härå 18 %............

Riksförsäkringsanstaltens läkare.........

Ersättningar till ombuden...........

Lön kr.

..... 11,460:-

..... 9,540: —

..... 8,580: —

..... 8,580: —

..... 28,848: —

..... 9,192: —

.....16,416: —

..... 53,040: —

..... 53,520:-

..... 5,976: —

Snmma kr. 205,152: —

...... 36,927:-

...... 1,500: —

...... 75,000: —

Snmma kr. 318,579: —

Till ovan angivna kostnader komma resekostnader för inspektören och andra,

vilka kostnader uppskattats till i runt tal 10,000 kronor.

Samman- Enligt den företagna uppskattningen skulle vid automatisk försäkring i riksfattning.

försäkringsanstalten personalkostnaderna sålunda komma att uppgå till följande,

till hela 1000-tal kronor avrundade belopp.

Försäkringsavdelningen.............................. 58,000:

. qoQ finr»._

Skaderegleringsavdelningen.............................-

Summa kronor 387,000: —

Härtill skulle komma lokalkostnader och expensmedel, vilka uppskattats

till 20 % av lönekostnaderna eller till cirka 77,000 kronor. Kostnaden för uppbörd

av försäkringsavgifter torde kunna uppskattas till högst 30,000 kronor,

och trafikförsäkringens andel i riksförsäkringsanstaltens kostnader för hyra

av hollerithmaskiner för statistikens utarbetande till 1,500 kronor, motsvarande

cirka en tredjedel av det årliga hyresbeloppet. Under antagande av 10,000

kronor för extra biträden och vikariatsersättningar skulle alltsa samtliga förvaltningskostnader

komma att utgöra 505,500 eller i runt tal 500,000 kronor.

Skulle riksförsäkringsanstalten åter komma att ensam omhänderhava den

föreslagna trafikförsäkringen, måste givetvis de ovan angivna kostnadssiffrorna

ökas. _ .

För personalkostnaderna å försäkringsavdelningen har, sasom redan anförts,

räknats med ett belopp av cirka 74,000 kronor. För skaderegleringen, avseende

ett beräknat antal av 50,000 skador, ha personalkostnaderna ansetts kunna

uppskattas till dubbelt så stort belopp som vid automatisk försäkring eller cirka

658,000 kronor. Lönekostnaderna skulle alltså kunna beräknas till sammanlagt

732,000 kronor, vartill skulle komma lokalkostnader och expensmedel,

som uppskattats till ''20 % härav eller till cirka 146,000 kronor. Under antagande

av att kostnaderna för premieuppbörden kunna uppskattas till 75,000

kronor, andelen i hyran för hollerithmaskiner, i likhet med ovan antagits, till

1.500 kronor samt kostnaderna för extra biträden och vikariatersättningar till

20,000 kronor, skulle erhållas en sammanlagd årlig förvaltningskostnad av

974.500 kronor eller i runt tal 1 miljon kronor.

Förvaltningskostnaderna torde böra bestridas av försäkringens medel. 1

ninaskost- händelse att försäkringen monopoliserades hos riksförsäkringsanstalten skulle

nadernas be- den invändningen kunna göras, att försäkringstagarna tvingades, betala förtridande.

valtningskostnaderna men saknade möjlighet att inverka pa organisationen för

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

43

att erhålla en billigare förvaltning. Förutsättningarna för denna till synes

befogade anmärkning torde kunna hävas genom en anordning, varigenom försäkringen

betalade förvaltningskostnaderna upp till en viss del av premieinkomsten.

överskrede kostnaderna denna gräns, skulle överskjutande beloppet

betalas av statsmedel.

5. Tidpunkten för försäkringens ikraftträdande.

Beträffande tidpunkten för trafikförsäkringens ikraftträdande må erinras

om följande förhållanden. I det vid innevarande års riksdag framlagda förslaget

förutsattes, att försäkringen skulle träda i kraft den 1 januari 1929,

varvid försäkringstvång dock skulle inträda först från och med den 1 juli 1929!

Efter denna dag skulle ersättningarna för skador, som förorsakats av motorfordon,

för vilket ej trafikförsäkring tecknats, uppdelas mellan försäkringsinrättningarna

enligt vissa grunder. Nämnda förslag förutsatte sålunda, att försäkringen

skulle träda i kraft i två etapper, den 1 januari och 1 juli 1929.

Under behandlingen av nu föreliggande fråga vid innevarande års riksdag

förekomnio uttalanden av innehåll, att uppskjutandet av försäkringsfrågans avgörande

till 1929 års riksdag icke skulle behöva hindra att försäkringen trädde

i kraft redan den 1 juli 1929. Därest riksförsäkringsanstalten skulle komma

att inträda som bärare av trafikförsäkringen, torde emellertid med hänsyn

ti 11 _ omfattningen av de förberedande organisationsarbetena (uppläggning av

register över samtliga motorfordon m. m.) försäkringen svårligen kunna träda

i kraft tidigare än den 1 januari 1930. Under alla förhållanden torde ett dylikt

uppskov bliva nödvändigt, därest det automatiska systemet skulle komma

till användning. Före ikraftträdandet av ett sådant försäkringssystem måste

riksförsäkringsanstalten nämligen förskaffa sig kännedom om de motorfordon,

för vilka försäkring tecknats i enskilda försäkringsinrättningar -— en nödvändig

förutsättning för att kunna avgöra, i vilka fall frågan om ersättning skall

prövas av anstalten.

Då riksförsäkringsanstalten skulle kunna bli nödsakad att utbetala skadeersättningar

redan omedelbart efter försäkringens ikraftträdande, medan försäkringsavgifter

icke komma att inflyta förrän under februari månad, torde statsverket,

såväl med hänsyn härtill som för att möjliggöra genomförandet av organisationsarbetena,

behöva förskottera nödigt rörelsekapital.

C. Andra hithörande frågor.

I samband med den föreliggande undersökningen har riksförsäkringsanstalten

även sökt verkställa en beräkning av de kostnader, som införande av obligatorisk

trafikförsäkring kan väntas medföra. Denna uppgift har emellertid

visat sig förknippad med betydande och på vissa punkter oöverkomliga svårigheter,

varför det endast varit möjligt att bilda sig en ytterst ofullständig uppfattning

om storleksordningen av den sannolika försäkringskostnaden. En

redogörelse för riksförsäkringsanstaltens åtgöranden på denna punkt återfinnes

i en vid detta yttrande fogad bilaga.

Av bilagan framgår, att man vid försäkringens ikraftträdande, vilket förutsattes

komma att inträffa den 1 januari 1930, torde kunna räkna med i runt

tal 200,000 registrerade motorfordon och ett årligt antal skador av omkring

50,000, för vilka prövning av rätten till ersättning kan väntas bliva erforderlig.

Beträffande den sammanlagda årliga försäkringskostnaden kan blott

sägas, att den sannolikt icke kommer att understiga 10 miljoner kronor och till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mai:ts proposition nr 99.

en början ej heller överstiga 15 miljoner kronor. Dessa siffror hänföra sig

närmast till ett system med uteslutande enskilda försäkringsanstalter. Skulle

ett försäkringssystem komma till användning, där anskaffningskostnaderna

helt eller delvis bortfalla, och ett billigt uppbördssystem tillämpas, kan givetvis

räknas med lägre belopp.

I detta sammanhang anser sig riksförsäkringsanstalten även böra framhålla

följande synpunkter. Utom de i det föregående behandlade alternativen för

trafikförsäkringens genomförande skulle såsom en lösning av organisationsfrågan

även kunna tänkas en anordning, varigenom försäkringen överlämnades

till en monopolanstalt av icke statlig karaktär, under ledning av representanter

för det allmänna och bilägarna. Riksförsäkringsanstalten saknar emellertid

anledning att närmare ingå på frågan om upprättandet av en anstalt av

denna typ.

För det fall att försäkringen skulle komma att helt omhänderhavas av enskilda

försäkringsanstalter, vill riksförsäkringsanstalten i anslutning till vad

anstalten i sitt den 5 januari 1928 avgivna utlåtande framhållit rörande erforderliga

kontrollanordningar såsom garanti mot för höga premier ytterligare anföra

följande.

Utöver vad i motiveringen till lagförslaget förutsatts angående en för den

nu ifrågavarande försäkringen särskild bokföring, torde i lagen böra införas

ett stadgande av innehåll, att försäkringsavgift skall bestämmas till belopp,

svarande mot den risk försäkringen är avsedd att täcka med tillägg av belopp

motsvarande omkostnaderna för försäkringen jämte skälig vinst.

Kontrollen över efterlevnaden av nämnda stadgande torde böra tillkomma

försäkringsinspektionen. Utövande av dylik kontroll förutsätter emellertid

kännedom om riskförhållandena. För den skull torde samtliga försäkringsinrättningar,

som driva trafikförsäkring, böra åläggas att gemensamt verkställa

statistisk bearbetning av sitt försäkringsmaterial i enlighet med av försäkringsinspektionen

utfärdade föreskrifter. Denna statisik bör självfallet i

främsta rummet planläggas med hänsyn till sitt syfte att tjäna som grundval

för premiesättningen. Av stort värde vore, om statistiken i övrigt kunde

planläggas på sådant sätt, att den ägnade sig för en närmare belysning av frågan

om olycksfallens orsaker och därigenom bleve i stånd att lämna ledning

för vidtagande av lämpliga åtgärder i förebyggande syfte.

Dessutom synas även frågorna om maximering av förvaltningskostnaderna

och deponerande av belopp som säkerhet för fullgörande av försäkringsanstalternas

förpliktelser böra göras till föremål för närmare övervägande.

I detta ärendes handläggning hava utom undertecknade deltagit riksförsäkringsanstaltens

samtliga ledamöter.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid ärendets handläggning

angivet särskilt yttrande, ävensom en P. M. rörande kostnaderna för

den föreslagna trafikförsäkringen bifogas.

Stockholm den 1 oktober 1928.

O. A. Åkesson

Underdånigst

KARL LEVINSON.

s. 45 Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts proposition nr 90.

45

Bilaga till riks försäkring.sans tal tens utlåtande.

P. M.

rörande kostnaderna för den föreslagna trafikförsäkringen.

.un<?ers®kiiing av spörsmålet rörande kostnaderna för den föreslagna Försäktrafikförsäkringen

inställer sig till en början frågan, huruvida de i försäkrings- ringsimpck

inspektionens årliga redogörelser förekommande uppgifterna för de svenska tione"s.re,io

bolagens ansvars- inklusive automobilförsäkringsrörelse kunna tjäna som led- gorelserning

härför. Dessa uppgifter äro fördelade på följande tre grupper:

Grupp A. Bolag med direkt ansvarsförsäkringsrörelse (exklusive den under

grupp B upptagna försäkringsrörelsen).

» B. Automobilförsäkring (endast för sådana bolag, som hava behandlat

automobilförsäkringen såsom en särskild försäkringsgren; för

övriga bolag ingar automobilförsäkringen i siffrorna under

grupp A).

» C. Bolag som^ driva nu ifrågavarande försäkringsrörelse uteslutande

i form av återförsäkring.

I grupp A ingår även annan ansvarsförsäkring än sådan som meddelats för

motorfordon. Det är på grund härav icke möjligt att ur siffrorna för denna

grupp erhålla nagon ledning för beräkningen. Siffrorna för grupp B, som närmast

skulle kunna tänkas komma i fråga, avse emellertid utom ansvarsförsäkrans''

?"ven övriga grenarna av automobilförsäkringen (vagnskada, brand och

stöld) och kunna till följd härav icke tjäna som grund för uppskattningen av

kostnader för en försäkring, som endast avser ansvar. Vad slutligen grupp C

beträffar, omfattar densamma endast sådana bolag som driva ansvars- och automobilförsäkringsrörelse

uteslutande i form av återförsäkring.

Beträffande grupp B har i följande översikt gjorts en sammanställning av

sammanlagda beloppen av premier, skadeersättningar, förvaltningskostnader

och överskott för vart och ett av aren 1918—1926. Även om dessa uppgifter

icke kunna lämna någon ledning för en kostnadsberäkning, torde de vara ägnade

att i stora drag belysa frågan rörande det ekonomiska förloppet av den hittills

bedrivna automobilförsäkringsrörelsen. De angivna siffrorna, beträffande

vilka avdrag skett för återförsäkrares andel, avse uteslutande den för egen räkning

bedrivna försäkringsrörelsen.

År

Premieinkomst

med tillägg av

4 % ränta å

förs.fonden

Utgifter för

försäkrings- fall

Förvalt-

ningskost-

nader

Över-

skott

Er.

Er.

Er.

Er.

1918.........

........ 67,676

296

38,452

28,928

1919.........

....... 514,356

439,370

272,147

- 197,161

1920 .........

....... 1,481,494

1,068,889

987,774

- 575,169

1921 .........

....... 2,202,758

992,265

966,378

244,115

1922 .........

....... 2,430,621

944,462

941,682

544,477

1923 .........

....... 3,026,443

1,419,423

1,335,359

271,661

1924 .........

....... 3,877,248

1,735,156

1,576,927

565,165

1925 .........

....... 4,806,246

2,548,165

1,832,061

426,020

1926 .........

....... 5,820,562

3,121,684

2,252,271

446,607

1918—1926 ......

....... 24,227,404

12,269,710

10,203,051

1,754,643

Relativa tal......

....... 100

51

42

7

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Såsom synes har för perioden 1918—1926 utgifterna för försäkringsfall,

vari även vissa skaderegleringskostnader ingå, uppgått till Öl %, förvaltningskostnaderna

till 42 % ock överskottet till 7 % av premieinkomsten inklusive visst

räntetillägg. ,

Uppgifter Då någon ledning för kostnadsberäkningen icke kunnat erhallas från de

från Sven- nämnda i försäkringsinspektionens årliga redogörelser offentliggjorda uppgifskaautoma-

terna? har riksförsäkringsanstalten hänvänt sig till svenska automobiltarifföreningen

eningen med en förfrågan, huruvida de till tarifföreningen anslutna bolagen

vore villiga att bidraga till kostnadsfrågans belysning genom att ställa sitt i

samband med ansvarsförsäkringen erhållna försäkringsmaterial till förfogande

för den nu ifrågavarande undersökningen. Genom föreningens och anslutna

bolags tillmötesgående har dylikt material erhållits. En närmare redogörelse

för detta material och de slutsatser beträffande riskförhållandena, som ansetts

kunna dragas härav, skall senare lämnas.

Uppskatt- Kostnaderna för den föreslagna trafikförsäkringen äro givetvis, utom av

ning av bil- risken för försäkringsfalls inträffande, även beroende av det antal motorfordon,

beståndets som hommer att omfattas av försäkringen. Med hänsyn härtill skall verkställas

en uppskattning av bilbeståndets sannolika storlek den 1 januari 1930,

1 '' vilken dag trafikförsäkringen här förutsättes komma att träda i kraft.

Till ledning för denna uppskattning må bl. a. tjäna antalet registrerade motorfordon

av olika slag den 31 december under vart och ett av åren 1924—1927.

Ifrågavarande antal framgå ur följande tablå:

Personauto- Omni- Lastauto- Motor
-

Tidpunkt mobiler bussar mobiler cyklar

1924 31 dec................. 46,557 1,017 15,246 21,948

1925 » . 59,122 1,283 19,203 23,649

1926 , • 70,485 1,569 22,496 26,312

1927 > , 81,465 1,827 26,230 35,340

Beträffande utvecklingen under innevarande år ha uppgifter erhållits från

generalstaben rörande bilbeståndet den 30 juni 1928 för Stockholms stad samt

för Stockholms, Uppsala och Södermanlands län. För dessa fyra områden uppgick

antalet personautomobiler, omnibussar och lastautomobiler den 31 december

1927 och 30 juni 1928 till sammanlagt följande:

sl/ia 1927 3% 1928 Ökning Ökning i %

Personautomobiler.............. 15,708 17,277 1,569 10.0

Omnibussar................. 411 468 57 13.9

Lastautomobiler............... 7,922 8,459 537 6.8

Ökningen under första halvåret 1928 för personautomobiler, omnibussar

och lastautomobiler utgjorde sålunda cirka 10, 14 och 7 °/o respektive.

Under antagande av att ökningen i de nämnda fyra områdena kan anses vara

i stort sett representativ för landet i dess helhet uppstår frågan, huru stor

ökningen kan antagas vara under tiden juli—december i jämförelse med^ökningen

under månaderna januari—juni. För bedömandet av denna fråga må tjäna

följande siffror, avseende förhållandena under 1927.

Hela antalet registre- Ökning år 1927 Ökningen 2:a

rade fordon under halvåret i % av

sl/i2 so/o 31/n l:a balv- 2:a halv- ökningen under

1926 1927 1927 året året 1:a halvåret

Personautomobiler....... 70,485 76,532 81,465 6,047 4,933 82

Omnibussar......... 1,569 1,730 1,827 161 97 60

Lastautomobiler........ 22,496 24,548 26,230 2,052 1,682 82

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

47

''År 1927 utgjorde sålunda ökningen av personautomobiler, omnibussar och

lastautomobiler under andra halvåret respektive 82, 60 och 82 % av ökningen

under första halvåret. Därest den relativa ökningen i bilbeståndet under de

båda halvåren år 1928 skulle fördela sig på samma sätt som under 1927, skulle

man kunna räkna med en sammanlagd ökning under år 1928 av 18 % för personautomobiler,

22 % för omnibussar och 12 % för lastautomobiler.

Vad antalet motorcyklar beträffar, må erinras om den under år 1927 verkställda

ändringen i förordningen om motorfordon, varigenom registreringsskyldighet

införts även för motorcyklar under 50 kg:s vikt, en åtgärd som kommit

att medföra en högst betydande ökning i antalet registrerade motorcyklar. Beståndet,

som under år 1926 endast ökats från 23,649 till 26,312, ökades sålunda

under år 1927 till 35,340. Denna starka tillväxt har på grund av övergångsbestämmelserna

gjort sig gällande även under år 1928. Under de 8 första månaderna

av året ha sålunda från länsstyrelserna till generalstaben inkommit

anmälningar om 15,006 nyregistreringar av motorcyklar mot 1,802 avföringar

ur registren, motsvarande en ökning av cirka 13,200. Ökningen under de återstående

månaderna av året torde dock ej kunna uppskattas till mer än cirka

3,000, varigenom tillväxten under hela innevarande år skulle röra sig om cirka

16,200 och hela beståndet av motorcyklar vid utgången av innevarande år sålunda

kunna uppskattas till cirka 51,500. Med ovan angivna utgångspunkter

erhålles för den 31 december 1928 96,000 personautomobiler, 2,200 omnibussar,

29,400 lastautomobiler och 51,500 motorcyklar eller sammanlagt cirka 179.000

registrerade motorfordon.

Vad ökningen under år 1929 beträffar, är det givetvis icke möjligt att närmare

uppskatta densamma. Dock synes man med hänsyn till den hittillsvarande

utvecklingen kunna räkna med en ökning av åtminstone 20,000, varigenom

antalet registrerade motorfordon vid utgången av år 1929 skulle kunna uppskattas

till i runt tal 200,000. Under antagande av att dessa fördela sig mellan

de olika grupperna på, samma sätt som beräknats vid utgången av år 1928,

skulle man erhålla följande fördelning:

Personautomobiler..................... 107,000

Omnibussar........................ 2,500

Lastautomobiler..................... 33,000

Motorcyklar....................... 57.500

Tillsammans 200,000

Nu är att märka, att en del av dessa fordon komma att tillhöra statliga eller

kommunala institutioner, och skulle sålunda icke komma att omfattas av den

föreslagna trafikförsäkringen. Å andra sidan användes ett icke ringa antal

automobiler i trafik innan registrering skett (motorfordonsförordningen § 8

mom. 3 st. 6) beträffande vilka fordon försäkringsplikt skulle komma att

föreligga.

Av personautomobilerna utgjorde vid 1927 års slut enligt från länsstyrelserna^

inhämtade upplysningar 18.96 % hyrverks- och droskautomobiler samt 81.04^

privatbilar. Av hyrverks- och droskbilarna komma cirka 11.9 / på Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping. Vad beträffar fördelningen av lastautomobiler

på lätta (under 2,000 kg.) och tunga lastautomobiler, tillhörde vid 1927

års slut 94.46 % den förra och 5.54 % den senare gruppen. Vad shitligen motorcyklarna

angår, fördela sig dessa på motorcyklar med och utan sidvagn. Med

hänsyn till att numera även motorcyklar under 50 kg:s vikt skola registreras

kommer relativa antalet motorcyklar med sidvagn att bliva betydligt mindre

än förut. Sedan år 1924 har denna grupp ökat med 4 å 500 om året och torde

vid utgången av 1929 kunna beräknas till högst 9,500.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

På grundval av här meddelade sifferuppgifter och med ledning av från^länsstyrelserna

erhållna uppgifter rörande personautomobilemas fördelning på privatbilar

och trafikbilar har genomförts en uppskattning av bilbeståndets ungefärliga

fördelning på de i följande översikt angivna grupperna den 1 januari

1930. Grupperna hava valts på sätt som skett för att erhålla motsvarighet till

de grupper, för vilka enligt automobiltarifföreningens tariff särskilda premier

för den nuvarande ansvarighetsförsäkringen fastställts. Det säger sig självt,

att den sålunda erhållna fördelningen måste bliva synnerligen approximativ.

Uppskattat antal registrerade motorfordon den 1 januari 1930.

Personautomobiler för privat bruk...... 86,700

Droskautomobiler i de 4 största städerna....................... 2,400

> i övriga delar av landet...................... 17,900

Tunga lastautomobiler............................... 1,800

Lätta > 31,200

Omnibussar.................................... 2,500

Motorcyklar med sidvagn.............................. 9,500

> utan > 48,000

Tillsammans 200,000

Redogörelse Efter den sålunda verkställda uppskattningen av motorfordonsbeståndets

för tariff- sannolika storlek vid början av år 1930, skall en närmare redogörelse lämnas

föreningens rörande det från automobiltarifföreningen överlämnade materialet. Detta mamaterial.

ter’aj utgöres dels av uppgifter rörande genomsnittliga antalet hos vissa bolag

ansvarsförsäkrade motorfordon under vart och ett av åren 1923—1927, uppdelat

på privatbilar, lastbilar, trafikbilar, motorcyklar och diverse samt under

dessa år utbetalda och reserverade skadebelopp för ansvarighetsförsäkringen,

dels av uppgifter avseende skadeantal, dock endast för aren 1925—1927. Uppgifterna

för åren 1923—1925 hava lämnats av 5 bolag, för år 1926 av 8 bolag

och för år 1927 av 10 bolag. Materialet finnes sammanställt i tabellerna I

och II.

Tab. I. Antal ansvarsförsäkrade motorfordon samt på ansvarighetsförsäkringen förda

skadebelopp.

År

Privatbilar

Lastbilar

Trafikbilar

Motorcyklar

i

Diverse

Antal

försäk-

rade

motor-

fordon

Skade-

ersätt-

ningar

Kr.

Antal

försäk-

rade

motor-

fordon

Skade-

ersätt-

ningar

Kr.

Antal

försäk-

rade

motor-

fordon

Skade-

ersätt-

ningar

Kr.

Antal

försäk-

rade

motor-

fordon

Skade-

ersätt-

ningar

Kr.

Antal

försäk-

rade

motor-

fordon

Skade-

ersätt-

ningar

Kr.

1923 .......

4,468

119,517

2,212

99,514

1,176

72,722

409

24,143

56

5,100

1924 .......

6,841

238,041

3,669

112,677

1,528

111,994

1,046

14,354

228

13,411

1925 .......

8,457

258,997

4,494

115,913

1,979

145,265

1,240

28,509

391

25,373

1926 .......

14,967

727,603

8,015

194,677

3,376

287,122

2,317

85,711

696

79,696

1927 .......

19,013

721,050

9,692

376,843

4,296

294,785

4,024

159,928

854

66,284

Vad beträffar uppgifterna rörande antalet skador, avseende olika slag av

motorfordon, hava dessa uppgifter, i syfte att minska omfattningen av bolagens

utredningsarbete, inskränkts till manaderna januari och juli under aren 1925,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

49

1926 och 1927. För var och en av nämnda månader och för de i lab. I angivna

grupperna av motorfordon ha erhållits uppgifter rörande

A: antalet under månaden anmälda skador, exklusive skador enbart å egen bil;

B. antalet härav ersatta skador, oberoende av huruvida ersättningen förts på

ansvarighets- eller kaskoförsäkringen;

C. antalet skador, för vilka ersättning förts pa ansvarighetsförsäkringen.

Tub. II. Antal skador av olika slag.

Slag av motorfordon

Skade-

grupp

1925

Januari

Juli

1926

Januari

Juli

1927

Januari

Jul

lA

97

276

164

492

271

728

Privatbilar........

. . . B

78

226

134

436

241

608

lc

27

138

63

232

105

316

!A

63

74

140

147

188

215

Lastbilar.........

. . B

57

66

117

129

165

184

lc

24

40

72

75

91

124

lA

. . B

30

40

39

90

88

102

Tralikbilar........

26

34

34

83

69

87

lc

17

26

24

59

45

69

|A

5

37

10

20

31

36

Motorcyklar.......

■ • T

lc

5

30

9

18

29

27

1

8

3

10

14

15

A

■ ■ B

3

5

7

17

12

10

Diverse.........

3

4

6

12

10

10

lc

O

4

2

7

6

7

Angående föreliggande, från tarifföreningen erhållna material, vilket sammantförts

i tabellerna I och II, framhåller emellertid tarifföreningen, att diverse

felkällor föreligga, som medföra, att materialet i fråga icke kan läggas

till grund för en beräkning av kostnaderna för den föreslagna trafikförsäkringen.

Beträffande de felkällor, som vidlåda uppgifterna rörande skadeersättningarna,

anför tarifföreningen bl. a. följande:

»En mycket väsentlig felkälla ligger däri, att mellan samtliga i tarifföreningen

deltagande bolag (även vissa utanför stående) överenskommelse finnes, att

om kollision äger rum^ mellan tvenne motorfordon, de uppkomna skadorna skola

regleras efter vissa på förhand fastställda former, varigenom undgås, att ansvarighetskrav

framställas mot nagondera parten. Skadeersättningar, som

skulle, därest överenskommelsen icke funnits, regleras på grund av förefintliga

ansvarighetsförsäkringar, komma därför att i bolagens böcker belasta försäknngen

av själva fordonen i stället för ansvarighetsförsäkringen. Utan denna

överenskommelse skulle således en väsentlig ökning härigenom uppkomma i det

totala skadeersättningsbeloppet för ansvarighetsförsäkringens vidkommande.

~ Att procentuellt beräkna överenskommelsens inverkan på skadeersätt
ningarnas

storlek låter sig dock för närvarande icke göra utan ett synnerligen

tidsödande arbete.»

Även om de angivna skadeersättningarna skulle avse samtliga ansvarighetsiorsakringen^åvilande

ersättningar, skulle, enligt tarifföreningens uppfattning,

n,1. .1n^gon slutsats kunna dragas rörande kostnaderna för den föreslagna

trafikförsäkringen. Såsom skäl härför anföres, dels att den utomlands gjorda

ettarenheten skulle visa, att en obligatorisk försäkring medför såväl ökade''krav

från allmänheten som större benägenhet hos domstolarna att godkänna dessa,

och dels att försäkringsgivarens risk vid trafikförsäkring enligt det föreliggande

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 80 häft. {Nr 99.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Antalet

pkador.

förslaget skulle vara ojämförligt större än vid den hittills tillämpade ansvarighetsförsäkringen.

Såsom exempel på risker, som för närvarande äro uteslutna

men som skulle komma att omfattas av den föreslagna trafikförsäkringen, ha

bl. a. framhållits sådana sämre risker som för närvarande nekas försäkring;

vidare fall, där skadan vållats på grund därav, att föraren vant berusad, eller

där skadan uppstått under olovligt brukande av annans bil, eller åstadkommits

av person, som ej varit berättigad föra bil. Att nu verkställa en beräkning av

kostnaden för dylika risker är tydligen icke möjligt.

De ovan återgivna synpunkterna rörande beskaffenheten av det föreliggande

materialet torde giva vid handen, att en tillförlitlig beräkning av kostnaderna

för den nu ifrågavarande försäkringen icke är möjlig. Dock torde det erhållna

materialet kunna lämna vissa hållpunkter för bedömande av storleksordningen

av nu berörda kostnader. För detta ändamal torde särskilt de i tab. 11 angivna

skadeantalen kunna vara av betydelse. .

Härvid inställer sig till en början frågan, huruvida de valda nianaderna kunna

i genomsnitt anses representativa för hela året. För att i någon man kunna

bedöma detta spörsmål ha för vart och ett av åren 1925—1927 erhållits uppgifter

rörande samtliga dels under månaderna januari och juli dels under hela aret

anmälda skador. Dessa antal hava sammanställts i följande översikt.

Samtliga under januari, juli

År

1925 ....................

1926 ....................

1927 ....................

och liela året anmälda skador.

Jannari

Juli

Hela året

. 601

1,021

9,496

. 632

1,330

12,474

. 908

1,856

17,167

Såsom synes är skadefrekvensen betydligt större under juli än under januari

månad. Ur siffrorna framgår vidare, att ett ur januari- och juliuppgifterna

beräknat månatligt genomsnitt överstiger det ur årsuppgiften beräknade genomsnittet

med 2.5 % för år 1925 men understiger detsamma med 5.6 % för ar

1926 och med 3.4 % för år 1927. Då avvikelserna sålunda äro relativt obetydliga,

synas uppgifterna för januari och juli manader kunna läggas till grund

för den ungefärliga uppskattning, som det här gäller att verkställa.

Beträffande de tre skadegrupper, som i det föregående betecknats som A-,

B- och C-skador, må följande framhållas. A-gruppen omfattar samtliga skador

avseende ansvarsförsäkrade fordon med undantag för skador enbart a eget fordon.

För samtliga dessa fall torde det salunda kunna bli fråga om prövning

av spörsmålet, huruvida rätt till ersättning från ansvarighetsförsäkringen kan

anses föreligga. Med ledning av uppgifterna rörande antalet motorfordon enligt

tab. I har gjorts en beräkning av antalet A-skador i procent av antalet fordon.

Resultatet härav finnes sammanställt i följande tablå:

Privatbilar

Lastbilar .

Trafikbilar

Motorcyklar

Antal A-skador i % av antalet motorfordon.

År 1925

År 1926

År 1927

. 26.5

26.3

31.5

. 18.3

21.5

24.9

. 21.2

22.9

26.5

. 20.3

7.8

10.0

Diverse-gruppen har uteslutits med hänsyn till dess ringa omfattning. _De

erhållna frekvenssiffrorna visa, med undantag för motorcyklarna, en tydlig

tendens till stegring. För uppskattningen av antalet A-skador efter den fore
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

51

slagna trafikförsäkringens ikraftträdande ha de i

centtalen lagts till grund. I översikten har även

tade antalet fordon av olika slag.

följande översikt angivna pro- angivits det tidigare uppskat-

Grnpp

Privatbilar.........

Uppskattat A-skador i %

antal av antalet

fordon fordon

Motsvarande

antal A-ska- dor

29,500

8,600

6,400

5,700

Lastbilar.......

Trafikbilar.........

Motorcyklar.........

10

Summa 200,(XK)

—

50,200

För ett motorfordonsbestånd av 200.000 vagnar har under de anförda förutsättningarna

erhållits i runt tal 50,000 skador, beträffande vilka en prövning

av rätten till ersättning kan väntas bliva erforderlig. Det erhållna skadeantalet

torde vara raknat i överkant. Den förskjutning i motorcykelgruppens sammansättning,

som foranletts av registreringsskyldighet beträffande motorcyklar

under 50 kg:s vikt, torde nämligen komma att medföra en lägre skadefrekvens

är den antagna eller 10 %.

m?''gruppen.1 sin; ordning omfattar sådana i A-gruppen ingående skador, för

vilka ersättning utgivits antingen på grund av föreliggande kasko- eller ansvarighetsförsäkring

C-gruppen omfattar slutligen skador, för vilka ersättningen

forts pa ansvarighetsförsäkringen. Här må erinras om att på grund av kollisionsoverenskommelsen

ett antal skador, som egentligen borde hava belastat ansvarighetsförsäkringen

och sålunda tillhört C-gruppen, reglerats som kaskoskador

och till följd härav kommit att tillhöra endast gruppen B

I förande tablåer angives den relativa fördelningen av de tre gruppernas skaoch

1927*°r °*1*ta S ^ ^ raotor^ordon’ ^ör vart och ett av åren 1925, 1926

Relativ fördelning av A-, B- och C-skador för olika slag av motorfordon.

Grnpp

Privatbilar

Lastbilar .

Trafikbilar .

Motorcyklar

A-skador

B-skador

C-skador

. 100

85

43

87

52

86

62

. 100

85

37

År

925 .

1926 .

1927 .

Relativ fördelning av A-, B- och C-skador under olika år.

A-skador B-skador ■

.................... 100 84

.................... 100 87

.................... 100 85

C-skador

46

49

47

. Ur defsa sammanställningar framgår, att antalet B-skador (ersatta skadoF

V,p,r0Cp?t av hntalet A-skador (anmälda skador) är anmärkningsvärt konstant

Beträffande den relativa förekomsten av C-skador (ansvarsskador) förete de

olika motorfordonsgrupperna däremot betydande avvikelser. I genomsnitt upp

ga B-skadoma till 85.5 % och C-skadorna till 47.3 % av A-skadorna

Vad kostnaderna beträffar, är det uppenbart, att en beräkning, grundad pa

de i tab. I angivna, pa ansvarighetsförsäkringen förda ersättningsbeloppen (motsvarande

C-skadorna), kommer att ge för låga siffror till resultat. Antagei

man emellertid, att ersättningsbeloppen för B- och C-gruppema äro proportio
-

Skadeersätt
ningarna.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 99-

nella mot antalet skador inom dessa grupper, kan givetvis ersättningsbeloppet

för samtliga B-skador beräknas. Detta belopp är tydligen större än som motsvaras

av ersättningarna enligt ansvarighetsförsäkringen. Genom att sålunda

verkställa en beräkning av den genomsnittliga skadekostnaden per motorfordon,

grundad i ena fallet enbart på uppgifterna i tab. I och i andra fallet därjämte

på förhållandet mellan antalet B- och C-skador, torde en ungefärlig övre

och undre gräns för kostnadssiffrorna kunna erhållas. _

Resultatet av denna beräkning, vid vilken hänsyn till förekommande självrisk

ej kunnat tagas, har sammanställts i följande tabla:

Genomsnittliga skadeersättningsbelopp per försäkrat fordon för olika grupper av motorfordon

och under olika år.

§j[Grupp av fordon

Privatbilar . . . .

Lastbilar.....

Trafikbilar . . . .

Motorcyklar . . .

Genomsnittlig ersättning per försäkrat fordon i kronor

1925 1926

Max.

Min.

Max.

Min.

57

31

94

49

50

26

41

24

103

73

120

85

90

23

77

37

1927 1925—1927

Max.

Min.

Max.

Min

76

38

79

40

63

39

52

31

94

69

105

75

77

40

79

3

Såsom varit att vänta, uppvisa de olika åren betydande olikheter mellan de

erhållna siffrorna, sannolikt beroende på tillfälliga växlingar. Lastbilarna förete

genomgående de lägsta siffrorna och trafikbilarna de. högsta. Anmärkningsvärt

synes vara, att motorcyklarna i genomsnitt uppvisa lika stora kostnader

som privatbilarna. Beträffande de pa ovan angivet sätt beräknade

maximi- och minimisiffrorna förete desamma av naturliga skäl betydande avvikelser.

Den verkliga kostnaden torde sannolikt komma att ligga nagonstädes

mellan de sålunda angivna gränserna.

I följande tablå hava slutligen de erhållna genomsnittssiffrorna använts för

att med ledning av den tidigare uppskattade fördelningen av motorfordonsbeståndet

vid början av år 1930 erhålla en ungefärlig föreställning om kostnaderna

för en ansvarighetsförsäkring av föreliggande art.

Uppskattat

_ _ , antal för
Grupp

av fordon don den

>/i 1930

Privatbilar.............. 86,700

Lastbilar............... 33,000

Tafik bilar.............. 22,800

Motorcyklar............. 57,500

Ersättning per fordon Sammanlagd kostnad i

i kronor miljoner kronor

Max.

Min.

Max.

Min.

79

40

6.8

3.5

52

31

1.7

1.0

105

75

2.4

1.7

79

36

4.6

2.1

15.4

8.3

Såsom »övre gräns» för kostnaderna har alltså erhållits ett belopp av 15.4

milj. kronor och såsom »undre gräns» 8.3 milj. kronor. De salunaa angivna sit

rorna innehålla icke förvaltningskostnader, med undantag likväl för vissa skadereglerin

gskostnader, som ingå i ersättningsbeloppen i tab. 1. Sill rorna i

fråga skulle alltså, därest de i övrigt kunde anses utgöra maximi- och mimmisiffror

för nettokostnaden inklusive nämnda skaderegleringskostnader bora

ökas med ett belopp för förvaltningskostnader. Då den erhållna maximisiiiran,

15 4 milj kronor, med stor sannolikhet torde på grund av skal, som tidigare

angivits, få anses ej oväsentligt för hög, torde man, även om hänsyn tages till

de förvaltningskostnader, som den föreslagna trafikförsäkringen kommer att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

53

medföra, kunna räkna med, att samtliga kostnader, åtminstone till en början,

icke komma att överstiga 15 milj. kronor.

Den erhållna minimisiffran, 8.3 milj. kronor, torde å andra sidan böra betraktas

som ej oväsentligt för låg, varför grundad anledning synes föreligga till antagande,

att de sammanlagda kostnaderna icke heller komma att understiga 10

miljoner kronor. Även hänsyn till den utvidgade risk, som den föreslagna trafikförsäkringen

innebär i jämförelse med den nuvarande ansvarighetsförsäkringen,

bjuder att ej räkna med lägre kostnader.

Då de erhållna kostnadssiffrorna måste betraktas såsom ytterst osäkra, har

det synts vara av intresse att verkställa en uppskattning av kostnaderna från

en annan utgångspunkt än som här kommit till användning. En sådan uppskattning

har därför verkställts med användning av de premier, som automobiltarifföreningen

för närvarande i regel tillämpar vid 5-årsförsäkring med årlig

premiebetalning för enbart ansvarighetsförsäkring med samma försäkringsbelopp

som nu föreslagits. Härvid har, såsom framgår ur följande tablå, erhållits

en sammanlagd premiesumma av 15.0 milj. kronor, vilket belopp föga avviker

från den ovan erhållna »övre gränsen», en omständighet som snarare torde

fa betraktas som en tillfällighet än som en bekräftelse på det erhållna beloppets

riktighet.

Premie

kr.

Uppskattat

antal fordon

Motsv. pre- miesumma i

‘/i 1930

milj. kr.

Privatbilar...........

86,700

7-4

Droskbilar i de 4 största städerna . .

......150

2,400

0.4

» i övriga delar av landet . .

......no

17,900

2.0

Tnnga lastautomobiler.......

1,800

0.1

Lätta >

31,200

2.6

Omnibussar........

2,500

0.7

Motorcyklar med sidvagu.....

9,500

0.5

» utan > ......

48,000

2.2

Summa —

200,000

15.9

Det må till slut än en gång uttryckligt betonas, att de erhållna kostnadssiffrorna,

måste betraktas såsom synnerligen osäkra och endast avsedda att giva en

ungefä:rlig föreställning om storhetsordningen av de kostnader, som en trafikförsäkring

av föreslagen art torde komma att medföra.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll den 1 oktober 1928.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Levinson,

Byråchefen Eisen,

» Östrand,

» von Schulzenheim,

» Odelstierna,

Ledamoten Sidwall,

» Källström,

» Wolff. „

Förste aktuarien Åkesson.

§ I
Föredrog

förste aktuarien Åkesson Kungl. Maj:ts remiss den 14 juni 1928

angående utredning huruvida och under vilka förutsättningar trafikförsäkringsrörelse

i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 201 till 1928 års riksdag

kunde bedrivas av riksförsäkringsanstalten m. m. och beslöts skrivelse enligt

registraturet.

Byråchefen von Schulzenheim anförde:

»Såsom riksförsäkringsanstalten erinrat, kommer vid fråga om den förevarande

försäkringen, likasom vid övrig försäkring, som avser täckande av förlust

till följd av laga ansvarighet för skada å person och egendom, mer än i fråga

om annan försäkring i betraktande försäkringens karaktär att gälla enligt omedelbart

på lag grundade och där mycket allmänt hållna skadeståndsregler, vilkas

giltighet i det särskilda fallet icke kunna närmare preciseras och kompletteras

av försäkringsavtalet. En följd härav samt av de förhållanden i övrigt,

vartill försäkringen i fråga skulle hänföras, blir, enligt vad erfarenheten visat,

att frågan, huruvida och i vad mån ersättning bör utgå, ofta blir mycket svårbedömd

och tvistig mellan parterna, varvid vädjan till domstol i laga ordning

blir jämförelsevis vanlig. Ensamt för en försäkringsinrättning har antalet

under ett år anhängiggjorda rättegångar i hithörande fall, trots mellan försäkringsinrättningarna

ingången kollisionsöverenskommelse, uppgivits till inemot

etthundra.

Redan av nämnda anledning kan den förevarande försäkringen anses mindre

väl lämpa sig för handhavande omedelbart av staten, med vars auktoritet det kan

vara mindre väl förenligt att särskilt på ett sakförsäkringens begränsade område

ofta intaga en sådan partställning. Statens privata intresse såsom representant

för enskilda ägare av motorcyklar och automobiler skulle här ofta

ställas gentemot statens allmänna intresse av efterlevnaden av gällande trafikföreskrifter

och beivrande av däremot begångna förseelser. När fråga är om

kroppsskada, skulle statens sagda privata ekonomiska intresse såsom försäkringsgivare

ställas gentemot den skadades. I förevarande sammanhang ledes

för övrigt tanken ganska nära till stadgandet i 20 kap. 3 § rättegångsbalken

att kronans ombudsman ej får minska kronans rätt genom förlikning.

Yäl kan det tänkas, att för biläggande av uppkommande tvister av ifrågavarande

slag eller medverkan därvid särskilda organ kunna tillskapas för supplerande

eller ersättande av de allmänna domstolarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9!).

Riksförsäkringsanstalten tänker sig nu emellertid, under angivna förutsättningar,

att en del till den ifrågavarande försäkringen hörande ersättningsfrågor

alltid skulle — med bibehållen rätt för part att under alla förhållanden hänskjuta

ersättningsfrågan till domstol — underkastas prövning av en särskilt

anordnad nämnd, varvid statsanstalten skulle ställas vid sidan om de enskilda

försäkringsinrättningarna. Häri skulle alltså ligga, att i dylika fall frivillig

överenskommelse om ersättningen ej skulle få ingås varken av statsanstalten

eller av enskild försäkringsinrättning, med mindre denna nämnd uttalat sig i

ersättningsfrågan.

Härvid må erinras, att, då tydligen en dylik nämnd lika väl eller än lägligare

kan givas avseende endast å de enskilda försäkringsinrättningarnas ifrågavarande

skadereglerande verksamhet, anstalten härmed anvisat en utväg att ur

synpunkten av det ändamål, som här åsyftas, göra statsanstalten obehövlig, i

vad angår samma verksamhet.

Ur de synpunkter, som i tvister av ifrågavarande beskaffenhet huvudsakligen

göra sig gällande, nämligen, åstadkommande av tillräcklig utredning och bevisning

rörande omständigheterna i det merendels mycket avlägset från nämnden

och försäkringsinrättningen inträffande särskilda fallet, torde emellertid en

dylik nämnd svårligen kunna fylla sin uppgift. Även vid dess anlitande måste

nog oftast tidsutdräkten bliva ganska betydande — för anställande av polisförhör,

vittnesförhör vid domstolar m. m.

För tillgodoseende vid obligatorisk försäkring i för ändamålet koncessionerade

försäkringsinrättningar av de intressen, varom här är fråga, synes det mig tillsvidare

tillfyllest, om dessa inrättningar — likasom även en eventuell anstalt

av allmän karaktär — skulle åläggas att vid varje av ifrågavarande anledning

inträffande skada, som medför eller kan antagas medföra invaliditet, lämna

försäkringsinspektionen eller annan vederbörlig myndighet meddelande om skadans

beskaffenhet enligt läkares intyg samt den ersättning, som bestämts att

utgå på grund av skadan. Detsamma borde i så fall gälla i fråga om dödsfall.

Vad därefter beträffar frågan om det intresse från motorfordons ägares sida

av billiga kostnader för den ifrågavarande ansvarighetsförsäkringen, vilket,

samtidigt med att denna försäkring skulle göras obligatorisk, skulle tillgodoses

genom inrättande av en statsantsalt för ensamt dylik försäkring, kan det befaras,

att nämnda syfte kommer att i stort sett vinnas endast i sådana fall, där

försäkringen avser blott ansvarighet, men ej tillika skada å eget fordon, brand

eller stöld. Det kan nämligen väl komma att inträffa, att den sänkning i försäkringsavgifter

för ansvarighetsförsäkringen, som skulle kunna förväntas genom

statsanstalten, visar sig i verkligheten komma att bortelimineTas av en

motsvarande höjning av försäkringsavgiften för försäkringen i ^övrigt. Såsom

framgår av vad riksförsäkringsanstalten anfört, skulle även många andra olägenheter

kunna följa av en begränsning av den ifrågavarande försäkringen i

statsanstalten till endast ansvarighetsförsäkring. Bland dessa framträder särskilt

den därmed förbundna ökade svårigheten att genom överenskommelser

mellan försäkringsinrättningarna undvika rättegångar i s. k. kollisionsfall. Att

medgiva statsanstalten rätt att driva även kaskoförsäkringen har icke ansetts

kunna ifrågasättas.

Av nu anförda och andra skäl synes mig framgå, att delvis ganska långt

gående olägenheter skulle vara förbundna med inrättande i angivna syften av

en statsanstalt, åtminstone om den skall drivas i konkurrens med enskilda försäkringsinrättningar.

Vid dessa förhållanden synes, från föreliggande utgångspunkter, endast återstå

att överväga, huruvida och under vilka förutsättningar i stället för en statsanstalt

kan och bör åvägabringas en eller flera blandade anstalter av statlig

och enskild karaktär, där nämnda olägenheter skulle göra sig mindre gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5ti Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Såvitt jag kan finna, måste en sådan anstalt — där, om och när så visar sig

behövligt, även kaskoförsäkring bör få tecknas — åtminstone anses i därav

beroende hänseenden liksom i övrigt ha bättre förutsättningar än en statsanstalt

att såväl på premiesättningens som skaderegleringens område kunna på lämpligt

sätt samverka med vid sidan om densamma verksamma privata försäkringsinrättningar

och därvid taga erforderliga initiativ för ^avhjälpande så småningom

av tilläventyrs aktuella missförhållanden. För såvitt betingelser för anordnande

av en sådan anstalt icke skulle kunna åvägabringas på annat lämpligt

sätt, står alltid, i minst lika grad som vid fråga om en statsanstalt, den möjligheten

öppen, att i en anstalt av nämnda blandade typ den obligatoriska ansvarighetsförsäkringen

kan göras automatisk, så att varje fordon där anses sålunda

försäkrat, försåvitt försäkring ej tagits i vanlig (koncessionerad) enskild anstalt.

I en anstalt av detta slag torde för övrigt vissa med det automatiska

systemet sammanhängande olägenheter — vilka för övrigt, och särskilt när

detta system hänföres till en anstalt för endast ansvarighetsförsäkring, synas

mig ej vara obetydliga — komma att göra sig mindre gällande.

Efter min mening torde vidare för denna försäkring knappast något annat

omedelbart kunna tillgodogöras från den sociala olycksfallsförsäkringen än

vissa principer för invaliditetsgradssättningen, något som blir aktuellt endast

i fråga om skador å person och, vad sådana skador angår, sannolikt endast i

mindre än 10 % av alla inträffade fall. Men i denna del kan anstalten redan

nu fungera som en i viss utsträckning rådgivande myndighet.

För riksförsäkringsanstaltens ställning och arbetsuppgifter på den sociala försäkringens

område likasom för det förtroende, varav den därvid är i stort

behov, kan det också efter min mening medföra ganska menliga följder att i

förhållande till vederbörande enskilda försäkringsinrättningar och hela allmänheten

under de omständigheter och i den omfattning, varom här är fråga, inträda

i sådan partställning, som här kan befaras i stor omfattning bil nödvändigt.

För anstalten är och förblir det tillräckligt krävande att under samverkan med

socialförsäkringen i övrigt och dess organ fullfölja uppgifter, som ligga dess

nuvarande verksamhet vida närmare än den ifrågavarande mycket omiattande

försäkringen. För de enskilda bolag, vilka vid sidan om riksförsäknngsanstalten

handhava försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen galler, icke utan

avsikt att de skola vara inrättade endast för detta ändamal, och aiitsa ej ia

driva annan försäkring. Den erfarenhet, riksförsäkringsanstalten såsom statsanstalt

redan förvärvat om konkurrens med enskilda försäkringsinrättningar,

talar också efter min mening emot att, vad anstalten angår, denna konkurrens

(till synes mera skärpt) införes pa ett nytt omfattande område.

Av anförda skäl anser jag, att riksförsäkringsanstalten bort avstyrka, att

handhavande av den ifrågavarande försäkringen förlägges till anstalten.»

Vid protokollet:

H. Jakobson.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

57

Bil. B.

Förslag till kungörelse

med särskilda föreskrifter angående tillsyn å försäkringsanstalter, som

driva trafikförsäkringsrörelse.

§ 1.

Innan trafikförsäkringsrörelse börjas, skall försäkringsanstalten till försäkringsinspektionen

ingiva uppgift å de premiesatser anstalten har för avsikt att

tillämpa, där ej särskilt skäl till avvikelse föreligger, skolande indelningen i

riskklasser anordnas i anslutning till formulär, som fastställes av försäkringsinspektionen.

Företages ändring i de uppgivna premiesatserna, skall anmälan därom genast

göras hos försäkringsinspektionen.

Har anstalten för försäkring beräknat högre premie än den till inspektionen

ingivna premieuppgiften föranleder, skall åtgärden jämte anledningen därtill

genast anmälas hos inspektionen.

§ 2.

Det åligger försäkringsinspektionen att på grundval av samtliga anstalters

erfarenhet utarbeta sådan statistik, som kan tjäna till ledning vid bedömandet

av försäkringsriskens storlek inom de olika riskklasserna.

§ 3.

jSkall enligt domstols beslut i skadestånd utgå livränta under den skadestandsberättigades

återstående livstid eller under viss tid, må försäkringsanstalten

ej utan synnerliga skäl medgiva, att denna förmån utbytes helt eller

delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital.

Innan försäkringsanstalt beviljar sådant utbyte, skall anstalten inhämta

försäkringsinspektionens godkännande.

§ 4.

Iakttager försäkringsanstalt, som driver trafikförsäkringsrörelse, icke tillbörlig

sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen,

eller giver det sätt, varpå premierna bestämmas eller inträffade skador

regleras, skälig anledning till anmärkning,

eller brister anstalten i fullgörande av sina förbindelser enligt 17 § i lagen

om trafikförsäkring å motorfordon,

eller förekommer eljest allvarlig anmärkning mot anstaltens trafikförsäkringsverksamhet,

göre försäkringsinspektionen anmälan därom hos Konungen, som, där så

prövas erforderligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder

för rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.

Innan sådan anmälan göres, äger försäkringsinspektionen, där den så prövar

nödigt, att höra en sakkunnignämnd, vars ledamöter utses av Konungen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Motivering till förslaget om kungörelse.

De föreslagna bestämmelserna avse att bereda de garantier, som lagutskottet

vid 1928 års riksdag ansett önskvärda, nämligen dels att anstalternas premier

ej må bliva onödigt höga, dels att deras skadereglering må bliva nöjaktig.

Enligt 1 § skall anstalt, innan den börjar sin trafikförsäkringsrörelse, till

försäkringsinspektionen ingiva sin premietariff. Beslutar anstalten sedermera

någon ändring i densamma, skall ändringen genast anmälas för försäkringsinspektionen.

Finner anstalten nödigt att i enskilda fall på grund av särskilda

omständigheter begära högre premie än den i tariffen angivna, skall anstalten

genast för försäkringsinspektionen anmäla åtgärden och angiva anledningen

till densamma.

Tariffens premiesatser bestämmas av anstalten själv. Men tariffens riskklassindelning

skall vara anordnad i anslutning till av försäkringsinspektionen

fastställda formulär, så att de olika anstalternas tariffer bliva jämförbara med

varandra. Givetvis kommer försäkringsinspektionen att uppgöra dessa formulär

efter samråd med anstalterna.

Om Konungen framdeles skulle komma att enligt 5 § i lagen om trafikförsäkring

bestämma de maximipremier, som anstalterna må fordra, har försäkringsinspektionen

att tillse, att dessa maximipremier ej överskridas i anstalternas

tariffer.

Anstalterna måste till en början uppgöra sina tariffer på grundval av den

erfarenhet, de hava från den frivilliga ansvarighetsförsäkring, som de hittills

meddelat, och sedermera jämka dem efter sin erfarenhet från den obligatoriska

trafikförsäkringen. Det är därför av synnerlig vikt, att denna erfarenhet år

för år statistiskt bearbetas. Lämpligast synes vara att denna bearbetning

verkställes av försäkringsinspektionen. Detta stadgas i 2 §. De uppgifter, försäkringsinspektionen

härför behöver av anstalterna, äro de enligt tillsynslagarna

skyldiga att lämna.

Den tredje § stadgar, i anslutning till lagutskottets yrkande, att försäkringsanstalt

icke utan synnerliga skäl må bevilja utbyte av utdömd livränta

mot kapital. Detta kapital bör så beräknas, att anstalten icke får något eget

intresse att vare sig uppmuntra till eller avråda från utbytet. Garanti att

beräkningen göres på detta sätt kan ej lämpligen erhållas genom föreskrift

om att kapitalet skall vara minst lika med viss del av livräntans kapitalvärde

enligt de för beräkning av anstaltens livräntefond gällande grunder. Sådan

föreskrift skulle nämligen av försäkringstekniska skäl endast kunna gälla de

fall, då livräntetagarens hälsotillstånd är gott, och bleve sålunda utan betydelse

för de fall, då utbyte oftast kommer att begäras, nämligen när hälsotillståndet

är dåligt. Ju sämre hälsotillståndet är, desto mindre är det kapital,

som kan lämnas i utbyte mot livränta. Det är uppenbarligen en mycket vansklig

sak att bedöma, vilket kapital som kan och skäligen bör beviljas. Därför

föreskrives det endast, att anstalt, innan utbyte beviljas, skall inhämta försäkringsinspektionens

godkännande. Därigenom blir försäkringsinspektionen i

tillfälle att förhindra utbyten, som uppenbarligen äro oförmånliga för de skadeståndsberättigade.

Och om en anstalt beviljar utbyte utan att inhämta försäkringsinspektionens

medgivande, löper anstalten den risken, att försäkringsinspektionen

med anledning därav gör sådan anmälan som i 4 § sägs. Det må

framhållas, att den omständigheten, att utbyte beviljats utan försäkringsinspektionens

godkännande, icke har inflytande på giltigheten av avtalet om

utbytet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

59

Enligt 4 § erhåller försäkringsinspektionen befogenhet att ingripa mot försäkringsanstalt,

vars trafikförsäkringsverksamhet ger anledning till anmärkningar,

även om dessa ej äro av den art, att de skulle föranleda ingripande

enligt 228 och 10 §§ i tillsynslagama.

Såsom anledning till ingripande nämnas i första rummet anmärkningar mot

anstalts premiesättning eller omkostnader. Angående den förra skall försäkringsinspektionen

enligt 1 § av anstalterna erhålla de uppgifter den behöver

för kontroll. Och när en längre tids erfarenhet föreligger, kommer den i 2 §

omförmälda statistiken att tjäna försäkringsinspektionen till ledning vid bedömandet

av premiesättningen. I fråga om omkostnaderna äger försäkringsinspektionen

enligt tillsynslagama att infordra alla de upplysningar den önskar.

Det må påpekas, att om en anstalt meddelar även annan försäkring

än trafikförsäkring, försäkringsinspektionen givetvis kommer att tillse, att

anstalten ej belastar den senare med omkostnader, som rätteligen höra till den

förra, liksom även att ej inkomster, som böra tillgodoräknas den senare, föras

till den . förra.. Försäkringsinspektionen bör jämväl hava sin uppmärksamhet

pa att ej oskälig del av ersättningar vid kollisionsolyckor påföres trafikförsäkringen

och att återförsäkringen ej ordnas på sådant sätt* att oskälig vinst beredes

återförsäkrarna. Försäkringsinspektionen kommer sålunda att även av

en anstalt med flera försäkringsgrenar fordra en noggrann vinst- och förlusträkning

beträffande trafikförsäkringen, så att försäkringsinspektionen kan

konstatera den vinst, som uppkommer på densamma. Befinnes det, att en

oskälig, del av denna användes för annat ändamål än nödig fondbildning, kan

detta giva anledning till anmärkning mot anstalten.

Det namnes vidare som anledning till ingripande, att anstalts skaderegleringar

givit anledning till anmärkning. Här avses de skaderegleringar, som

komma till stånd genom uppgörelser i godo mellan anstalten och de skadeståndsberättigade.

Lagutskottet har ej närmare uttalat sig om den garanti, som det

önskade för.nöjaktig skadereglering i dessa fall. Riksförsäkringsanstalten har

däremot i sitt utlåtande av den 1 oktober 1928 ifrågasatt, att alla frågor rörande

ersättning vid invaliditet eller till de efterlevande vid den skadades död

skulle hänskju.tas till en av Kungl. Maj :t utsedd skaderegleringsnämnd. Men

då det synes, ligga i de skadeståndsberättigades intresse, att sådana uppgörelser

ej försvåras och att de må kunna träffas så snabbt som möjligt, torde

detta förslag ej vara lämpligt. Den därmed avsedda garantien mot att de skadestandsberättigade

skola lockas att gå in på för dem ofördelaktiga uppgörelser

torde vinnas genom den befogenhet, som tillkommer försäkringsinspektionen

enligt 4 §. Skulle försäkringsinspektionen finna, att en anstalt i ersättning

för invaliditet eller dödsfall givit lägre livränta än den skadeståndsberättigade

skäligen kunnat göra anspråk på, eller kapital, som icke står i skäligt förhållande

(jämför ovan) till kapitalvärdet av sådan livränta, kan detta giva anledning

till anmälan mot anstalten enligt nämnda paragraf. Det är emellertid att

märka, att försäkringsinspektionen icke skall hava rätt att förelägga anstalten

att ändra en uppgörelse, som den träffat med den skadeståndsberättigade. Försäkringsinspektionen

skall icke vara en besvärsinstans för de skadeståndsberättigade.

Utövandet av den vidsträckta befogenhet, som den 4 § ger försäkringsinspektionen,

kommer tydligen att kräva stor sakkunskap och förtrogenhet med det

praktiska arbetet inom trafikförsäkringen. Utöver de insikter, som försäkringsinspektionen

i detta avseende vinner i och genom kontrollarbetet, torde den behöva

råd och upplysningar av personer, vilka såsom försäkringsgivare eller

försäkringstagare hava praktisk erfarenhet om trafikförsäkringen eller hava

särskilda kvalifikationer för bedömande av skaderegleringsfrågor. Därför stadgas

det att försäkringsinspektionen, innan den ingriper mot en anstalt, skall

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

äga att, där den finner det erforderligt, höra en sakkunnignämnd, vars ledamöter

utses av Konungen. Det har ej ansetts nödigt att redan nu uppgöra förslag

till instruktion för nämnden. Den torde bland annat böra inrymma förslagsrätt

i fråga om vissa av nämndens ledamöter för försäkringsanstalterna

och sammanslutningar av försäkringstagare.

Om försäkringsinspektionen finner skäl föreligga till anmärkning mot en

anstalt, skall försäkringsinspektionen äga att göra anmälan därom till Konungen.

Om Konungen finner, att anmälan bör föranleda åtgärd mot anstalten,

beslutar Konungen antingen att återkalla anstaltens tillstånd att meddela trafikförsäkring

eller att förelägga anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder

för rättelse av de förhållanden, som föranlett anmälan. Om anstalten ej ställer

sig sådant föreläggande till efterrättelse, kommer Konungen givetvis att

återkalla dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.

Slutligen må nämnas, att de speciella föreskrifter, som sålunda givits i

fråga om tillsynen över anstalternas trafikförsäkringsverksambet, komma att

medföra betydligt ökat arbete för försäkringsinspektionen och ökade kostnader,

till vilka hänsyn möjligen måste tagas redan i försäkringsinspektionens

stat för budgetåret 1930—31. Uppskattningen av dessa kostnaders storlek kan

nu visserligen ej vara annat än mycket osäker. Men det synes sannolikt, att

de ej komma att bliva högre, än att, om det anses, att de skola åtminstone i

huvudsak belasta trafikförsäkringsrörelsen, de kunna ungefärligen täckas

därigenom, att de bidrag, som trafikförsäkringsanstalterna skola erlägga enligt

225 och 16 §§ i tillsynslagama bestämmas högre för trafikförsäkring än för

annan försäkring. Dessa bidrag utgå nu med 1/3 %„ av premieinkomsten för

försäkringar, som tillhöra anstalts rörelse här i riket, men kunna höjas till

högst 2 %0 av samma inkomst.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9''J.

61

(1928 års förslag.)1

Bilaga C.

(1929 års förslag.)

Förslag

till

Lag

om trafikförsäkring ä motorfordon.

Med ändring av vad lag eller särskild författning innehåller häremot stridande

förordnas som följer:

1 §■

Ägare av motorfordon, som brukas i trafik här i riket, är pliktig att å fordonet

taga och vidmakthålla försäkring, som i denna lag sägs (trafikförsäkring).

Innehar någon motorfordon på grund av avbetalningsköp, åligger försäkringsplikten

honom, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.

2 §.

Med motorfordon förstås i denna lag varje för färd på marken avsett, för

person- eller godsbefordran inrättat fordon, som för framdrivande är försett

med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor. Som motorfordon skall

även anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken

registreringsplikt icke förefinnes, ej heller å motorfordon, som användes uteslutande

inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

3 §.

Trafikförsäkring å motorfordon skall dels för den, som på grund av skada

i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad till skadestånd

av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma

skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den ansvarighet

för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej heller

i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre försäkringstagaren

är för skadan ansvarig.

4 §•

Försäkringsplikt åligger icke medlem av konungahuset, ej heller staten,

kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus

eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet därom förordnar,

utlänning, som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulat.

1 Det i proposition nr 201 till 1928 års riksdag framlagda förslaget.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

(1928 års förslag.) (1929 års förslag.)

Har sådan ägare av motorfordon icke tagit trafikförsäkring och uppstår i

följd av trafik med fordonet skada, för vilken ägaren eljest icke enligt lag

är ansvarig, är ägaren pliktig att till den, som lidit skadan, utgiva vad denne

ägt utfå av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.

5 §.

Trafikförsäkring må, förutom av anstalt, som inrättats av staten, meddelas

endast av försäkringsanstalt, som därtill erhållit Konungens tillstånd.

Försäkringsanstalt, som erhållit så- Försäkringsanstalt, som erhållit sådant

tillstånd, är pliktig att på hegä- dant tillstånd, är pliktig att på begäran

rån meddela trafikförsäkring. meddela trafikförsäkring. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock i anstalts

bolagsordning kunna föreskrivas,

att endast de, som tillhöra viss yrkesgrupp

eller äro bosatta inom visst område,

skola erhålla försäkring hos anstalten.

Angående meddelad försäkring skall utfärdas bevis enligt formulär, som

Konungen fastställer.

Konungen äger, i den mån så finnes

nödigt, fastställa det belopp, vartill

premie för trafikförsäkring högst må

sättas.

6 §.

Motorfordon, varå försäkring är gällande hos utländsk försäkringsgivare,

må utan trafikförsäkring brukas i tillfällig trafik här i riket, såframt försäkringsanstalt,

som äger meddela trafikförsäkring, i överensstämmelse med de

föreskrifter Konungen meddelar förbundit sig att emot en var, som i följd av

trafiken är berättigad till skadestånd, ansvara såsom vore trafikförsäkring

meddelad.

6 §•

Har tillstånd för försäkringsanstalt

att meddela trafikförsäkring blivit av

Konungen återkallat, är en var, som

hos den anstalt tagit trafikförsäkring

å motorfordon och fortfarande jämlikt

1 § har att hålla sådan försäkring å

fordonet vid makt, pliktig att inom

trettio dagar efter det Konungens beslut

kungjordes i allmänna tidningarna

taga ny trafikförsäkring å fordonet.

7 §•

Har tillstånd för försäkringsanstalt

att meddela trafikförsäkring blivit

återkallat, är en var, som hos den anstalt

tagit trafikförsäkring å motorfordon

och fortfarande jämlikt 1 § har

att hålla sådan försäkring å fordonet

vid makt, pliktig att inom trettio dagar

efter det kungörelse om återkallandet

varit införd i allmänna tidningarna taga

ny trafikförsäkring å fordonet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

63

(1928 års förslag.)

(1929 års förslag.)

Försäkringsavtalet mellan honom och den försäkringsanstalt, vars tillstånd

återkallats, skall, ändå att det eljest skolat fortfara att gälla, upphöra när ny

försäkringsgivares ansvarighet inträtt.

. 7 §>

Försäkringsgivarens ansvarighet skall

för varje händelse, som medför skada,

täcka skadestånd om tillhopa sextio

tusen kronor i anledning av personskada

med begränsning till tjugu tusen

kronor för varje skadad eller dödad

person samt om tillhopa tio tusen kronor

i anledning av skada å egendom.

8

Försäkringsgivarens ansvarighet skall

för varje händelse, som medför skada,

täcka skadestånd om tillhopa etthundratjugu

tusen kronor i anledning åt

personskada med begränsning till tjugu

tusen kronor för varje skadad eller

dödad person samt om tillhopa tio

tusen kronor i anledning av skada å

egendom.

I fråga om motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,

äger Konungen föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med bibehållande av

begränsningen för varje skadad eller dödad person.

9 §•

Svenskt försäkringsbolag, som icke

äger bibehålla ansvarighet för livränta,

samt utländsk försäkringsanstalt

skola fullgöra skyldighet på

grund av trafikförsäkring att utgiva

livränta genom köp av sådan ränta

hos riksförsäkringsanstalten eller hos

behörigt svenskt försäkringsbolag.

8 §. 10 §.

Skall i skadestånd utgå livränta, vars kapitalvärde vid livräntans början,

beräknat enligt de grunder Konungen fastställer, överstiger försäkringsbeloppet,

varde den livränta, som skall utgå på grund av försäkringen, nedsatt till

det belopp, som efter sagda beräkningsgrunder svarar mot försäkringsbeloppet.

9 §. 11 §.

Äro flera berättigade till skadestånd i följd av samma händelse, och förslår

ej försäkringsbeloppet till dem alla, tage var del däri i förhållande till

vad han på grund av försäkringen skulle ägt uppbära, om skadestånd tillkommit

honom ensam. •

Har någon av dem underlåtit att, sedan händelse inträffat som kan medföra

försäkringsfall, inom trettio dagar giva försäkringsgivaren meddelande

därom, äger han, där någon del av försäkringsbeloppet blivit utbetalt till

annan, rätt endast till återstoden, utan så är att försäkringsgivaren visste eller

hade skälig anledning antaga, att ersättningsanspråk vore att motse från ho
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

(1928 års förslag.) (1929 års förslag.)

nom. Var den, som mottog betalningen, därvid ej i god tro, är han pliktig utgiva

vad han kan hava för mycket uppburit.

10 §. 12 §.

Hava flera lidit skada i följd av samma händelse, må, utan hinder av dom,

varigenom skadestånd blivit en av dem tillerkänt, på yrkande av annan som

icke blivit i det mål hörd, i tvist om fördelning av försäkringsbeloppet prövas,

om och i vad mån andel däri skall beräknas för det utdömda skadeståndet.

11 §. 13 §.

Har den, som lidit skada, i rättegång mot fordonets ägare, brukare eller

förare fått sig tillerkänt skadestånd, och har han i anledning av rättegången

haft att vidkännas kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, är försäkringsgivaren,

där rättegången varit erforderlig för bestämmande även av hans ersättningsskyldighet,

pliktig att ersätta denna kostnad, ändå att försäkringsbeloppet

därigenom överskrides.

Utan hänsyn till försäkringsbeloppets storlek skall ock utdömd ränta å skadeståndsbeloppet

eller, om detta överstiger det belopp, för vilket försäkringsgivaren

svarar, den del av räntan, som belöper å sistnämnda belopp, ersättas av

denne.

12 §. 14 §.

Har avtal om trafikförsäkring å fordon, registrerat här i riket, eller å traktortåg

efter uppsägning eller eljest upphört, är försäkringsgivaren ändå gent

emot den, som lidit skada, ansvarig för skadestånd på grund av händelse, som

inträffat innan trettio dagar förflutit från det anmälan om dagen, då avtalet

upphörde, inkommit till den myndighet, hos vilken fordonet är registrerat eller

som givit tillstånd till trafik med traktortåget.

Avser försäkringen varje motorfordon, som är försett med viss av myndighet

utlämnad besiktningsskylt, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning. , &

Är den, som lidit skadan, berättigad till ersättning på grund av annan trafikförsäkring,

äge vad nu sagts ej tillämpning.

13 §•

Försäkringsgivaren må ej i vidare

mån än som följer av 12 § till befrielse

från ansvarighet gentemot den, som

lidit skada, åberopa omständighet, som

beror av annan än denne.

15 §.

Försäkringsgivaren må ej i vidare

mån än som följer av 14 § till befrielse

från ansvarighet gentemot den, som

lidit skada, åberopa omständighet, som

beror av annan ^Ln denne.

14 §. 16 §.

I den mån försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gent emot försäkringstagaren,

äger han att för vad han på grund av försäkringen utgivit till den,

som lidit skada, inträda i dennes rätt mot försäkringstagaren.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Oi).

65

(1928 urs förslag.) (1929 års förslag.)

Belopp, som försäkringsgivaren icke äger sålunda söka åter av försäkringstagaren,

må ej heller uttagas av annan, som jämte försäkringstagaren är i

(‘genskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skadan, utan så är att

denne gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet, att, om han hade

tagit försäkringen, försäkringsgivaren varit fri från ansvarighet gent emot

honom.

15 §• 17 §.

Är, då skada timat i följd av trafik med motorfordon, trafikförsäkring, som

enligt denna lag bort förefinnas, ej å fordonet gällande till förmån för den,

som lidit skada, eller kan ej utrönas genom vilket fordon skadan förorsakats,

vare samtliga de försäkringsanstalter, som äga meddela sådan försäkring, en

för alla och alla för en gent emot honom ansvariga såsom om dylik försäkring

varit av dem meddelad. Dock vare anstalterna ej ansvariga gent emot den,

som försäkringsplikten ålåg. Är försäkring gällande men ej till föreskrivet

belopp, svare försäkringsanstalterna som nu sagts för bristen. Hade den, som

meddelade försäkringen, därvid insett eller bort inse, att försäkringsbeloppet

blivit satt lägre än vederbort, är han gent emot övriga försäkringsanstalter ansvarig

sasom hade han meddelat försäkring till föreskrivet belopp.

Försäkringsanstalterna emellan varde ansvarigheten fördelad efter förhållandet

mellan de belopp, som de var för sig under näst föregående kalenderår uppburit

i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.

För belopp, som försäkringsanstalt jämlikt denna paragraf fått utgiva till

den, som lidit skada, äger anstalten inträda i hans rätt mot den, som är för

skadan ansvarig.

16 §.

Föres mot ägare, brukare eller förare

av motorfordon talan om ersättning

för skada i följd av trafik med

fordonet, är käranden skyldig att därom

underrätta försäkringsgivaren i så

god tid att denne kan inträda i rättegången.

I fall som i 15 § sägs skall

underrättelsen meddelas någon av de

försäkringsanstalter, som där avses.

Visas ej, då målet förekommer till

handläggning, att sådan underrättelse

lämnats, give domstolen käranden nödig

tid därtill. Försittes denna tid,

vare käranden sin rätt mot försäkringsgivaren

och de i 15 § omförmälda

anstalter förlustig.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

18 §.

Föres mot ägare, brukare eller förare

av motorfordon talan om ersättning

för skada i följd av trafik med

fordonet, är käranden skyldig att därom

underrätta försäkringsgivaren i så

god tid att denne kan inträda i rättegången.

I fall som i 17 § sägs skall

underrättelsen meddelas någon av de

försäkringsanstalter, som där avses.

Visas ej, då målet förekommer till

handläggning, att sådan underrättelse

lämnats, give domstolen käranden nödig

tid därtill. Försittes denna tid,

vare käranden sin rätt mot försäkringsgivaren

och de i 17 § omförmälda

anstalter förlustig.

samt. 80 häft. (Nr 99.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

(1928 års förslag.)

(1929 års förslag.)

17 §. 19 §•

Fordran hos försäkringsanstalt på skadestånd i anledning av personskada må

ej för gäld tagas i mät.

18 §. 20 §.

Den, som försäkringsplikt åligger, vare, där fordonet av honom eller av annan

med hans vilja brukas i trafik här i riket utan att trafikförsäkring till

föreskrivet belopp tagits och vidmakthållits, förfallen till böter, högst två tusen

kronor.

Till enahanda straff dömes ock en

var annan, som brukar motorfordon

med kännedom om att föreskriven försäkring

ej finnes.

För försummelse att taga ny försäkring,

som i 6 § sägs, vare straffet

böter, högst fem hundra kronor.

En var annan, som brukar motorfordon

med kännedom om att föreskriven

försäkring ej finnes, straffes med böter,

högst fem hundra kronor.

För försummelse att taga ny försäkring,

som i 7 § sägs, vare straffet

böter, högst fem hundra kronor.

19 §. 21 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag,

fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen,

för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar,

som är bestämt för sådan förseelse.

20 §. 22 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

23 §.

På Konungen ankommer att meddela

de bestämmelser, som, utöver stadgandena

i denna lag samt i lagarna om

försäkringsrörelse och om utländsk

försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket, finnas erforderliga

i fråga om vad försäkringsanstalt,

som äger meddela trafikförsäkring,

har att iakttaga, samt om

tillsyn å sådana anstalter.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj•''<« •proposition nr OV.

67

(1928 års förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1929. Intill den 1 juli 1929 må

dock motorfordon brukas i trafik utan

att försäkring å fordonet finnes och

skall förty 15 § ej tillämpas i fråga

om skada i följd av händelse, som inträffat

före sistnämnda dag.

För skada i följd av händelse, som

inträffat före den 1 januari 1930, varde

i fall som i 15 § avses ansvarigheten

föfsäkringsanstaltema emellan fördelad

/i förhållande till premieinkomsten

under tiden från lagens ikraftträdande

till utgången av den kalendermånad,

under vilken händelsen inträffade.

(1929 urs förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1929. Intill den 1 januari 1930 må

dock motorfordon brukas i trafik utan

att försäkring å fordonet finnes och

skall förty 17 § ej tillämpas i fråga

om skada i följd av händelse, som inträffat

före sistnämnda dag.

För skada i följd av händelse, som

inträffat före den 1 januari 1931, varde

i fall som i 17 § avses ansvarigheten

försäkringsanstalterna emellan fördelad

i förhållande till premieinkomsten

under tiden från lagens ikraftträdande

till utgången av den kalendermånad,

under vilken händelsen inträffade.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition »r 99.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltraflk.

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för

skada i följd av automabiltrafik skall införas en ny paragraf av följande lydelse:

12 §.

Att i visst fall ägare har vidsträcktare ansvarighet än i denna lag sägs, därom

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Förslag

till

Lag

om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att till 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse:

Å trafikförsäkring är denna lag tillämplig i den mån annat ej följer av vad

om sådan försäkring är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 90.

69

F orslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)

om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i

riket.

Härigenom förordnas, att i lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket 4 §, sådant detta lagrum lyder

enligt lagen den 30 juni 1916 (nr 317), skall hava den ändrade lydelse,

som nedan angives, samt att till 5 § skall fogas ett nytt stycke av nedan angivet

innehåll:

4 §.

4) bevis att anstalten i sitt hemland med laga rätt driver sådan försäkringsrörelse,

som är i fråga, eller ock, där fråga är om trafikförsäkring, bevis att anstalten

äger i hemlandet driva automobilförsäkringsrörelse, jämte behörigen

styrkt uppgift om den tid, varunder anstalten i hemlandet drivit sådan försäkringsrörelse,

och om anmärkningar, som av myndigheterna därstädes under de

sista tre åren må hava framställts emot anstaltens verksamhet, ävensom anstaltens

förvaltnings- och revisionsberättelse för vart och ett av de tio sista åren,

därest anstalten så länge varit i verksamhet;

9) bevis att anstalten, för ändamål, som i 9 § sägs, samt på sätt och under villkor,

som av försäkringsinspektionen godkännas, i riksbanken nedsatt, i obligationer,

utfärdade av svenska staten, ett belopp av etthundra tusen kronor för

livförsäkring, samma belopp för brandförsäkring eller för sjöförsäkring, ett belopp

av tvåhundra tusen kronor för trafikförsäkring och ett belopp av femtio

tusen kronor för varje annat slag av försäkring.

Med — — —--kapitalförsäkring.

5 §.

Finnes-----förvänta.

Meddelas —-----därav.

I fråga om trafikförsäkring vare tillstånd av försäkringsinspektionen ej gällande,

med mindre tillstånd meddelas jämväl av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

,70

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

Protokoll, hållet i Kungl, Maj.ts lagråd den V februari 1929.

Närvarande:

justitiéråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 25 januari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om trafikförsäkring å motorfordon,

. ''2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet

för skada i följd av automohiltrafik,

3) lag om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

och

4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)

om utländsk, försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

de tre förstnämnda förslagen dock endast i vad de skilde sig från en till 1928

års riksdag avlåten proposition, nr 201, med förslag till lagar i samma ämnen,

vilken proposition ej blev av riksdagen bifallen.

De nu remitterade förslagen, vilka finnas bilagda detta protokoll, hade inför

lagrådet föredragits av hovrättsassessorn William Hemberg. , .

Lagrådet avgav följande yttrande:

Förslaget till lag om trafikförsäkring å motorfordon.

Det säger sig självt att, därest statsmakterna vilja, såsom med förslaget avses,

infora tvång till försäkring i ett visst hänseende, de även böra sörja för

att den börda, som härigenom ålägges de enskilda, blir så litet betungande som

möjligt och särskilt att kostnaderna för försäkringen hållas inom skäliga gränser.

För vinnande av detta mål ligger nära till hands att lata försäkringen helt

eller delvis omhänderhavas av en statsanstalt. Riksförsäkringsanstalten har

emellertid i sitt utlåtande utvecklat, att på grund av den ifrågavarande försäkringens

särskilda karaktär praktiska svårigheter möta mot anstaltens delta
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

71

gande i försäkringen. Anses med hänsyn härtill dylikt deltagande åtminstone

tills vidare ej böra ifrågakomma, blir det uppenbarligen av desto större vikt,

att effektiv tillsyn hålles över de enskilda försäkringsgivarnas verksamhet och

att denna tillsyn icke blott, såsom väsentligen är fallet i fråga om den frivilliga

försäkringen, inriktas på försäkringsgivarnas soliditet utan ock avser skälig

begränsning av premiernas storlek och en betryggande ordning vid skaderegleringarna.

Enligt 23 § i förslaget överlåtes åt Konungen att meddela bestämmelser

härutinnan, och vid remissprotokollet har fogats ett av överdirektören Laurin

upprättat förslag till kungörelse med dylika tillsynsbestämmelser. De stadganden,

som sålunda funnits erforderliga, giva emellertid tillsynsmyndigheten

en så vidsträckt befogenhet mot försäkringsanstalterna eller äro av sådan betydelse

för enskildas rätt, att de i stort sett torde böra erhålla allmän lags karaktär,

lika väl som de tillsynsbestämmelser, vilka redan finnas meddelade beträffande

försäkringsrörelse i allmänhet. Det kan då ifrågasättas, huruvida

icke reglerna om den särskilda tillsynen borde inarbetas i de lagar, vari de allmänna

tillsynsbestämmelserna förekomma — lagen om försäkringsrörelse och

lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i

riket. Emellertid synes det kunna försvaras och är ur lagteknisk synpunkt

enklare att införa nu omhandlade tillsynsregler i den föreslagna lagen, i vilken

alltså skulle upptagas speciella lagbestämmelser, som i olika hänseenden anses

erforderliga för trafikförsäkringens reglerande. Vid den överflyttning av stadganden

från kungörelsen till trafikförsäkringslagen, som lagrådet sålunda vill

förorda, synes så gott som hela innehållet i kungörelsen kunna medtagas i sakligt

oförändrat skick; endast föreskrifterna i 2 § och måhända även i sista stycket

i 4 § äro av beskaffenhet att böra utfärdas i administrativ ordning.

Det i 23 § upptagna stadgandet, att Konungen äger meddela bestämmelser,

som utöver lagstadgandena finnas erforderliga i fråga om vad försäkringsanstalt,

som äger meddela trafikförsäkring, har att iakttaga, finner lagrådet

sig icke kunna tillstyrka. Vad med detta stadgande avses har icke i motiven

utvecklats. I 5 § av förslaget gives Konungen rätt att fastställa maximibelopp

för premie; anses i ytterligare något hänseende Konungen böra äga giva

bestämmelse av allmän lags karaktär, bör innehållet av denna Konungens rätt

närmare angivas. Att åt Konungen delegera en lagstiftningsrätt av så obestämd

omfattning, som förslaget efter ordalydelsen innefattar, torde strida mot

vad hittills varit brukligt.

I övrigt har lagrådet intet att erinra vid ifrågavarande lagförslag i de delar

remissen avser.

Förslagen till lagar om ändring i lagen angående ansvarighet för skada

i följd av antomobiltrafik och om ändring i 1 § lagen om försäkringsavtal
lämnas

utan anmärkning i vad dessa förslag äro föremål för lagrådets yttrande.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen om utländsk

försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

I 4 § av denna lag är stadgat, att, innan utländsk försäkringsanstalt må börja

drivandet av försäkringsrörelse här i riket, skall därtill förvärvas tillstånd av

försäkringsinspektionen. Nu föreslås, att i 5 § skulle införas en bestämmelse,

att i fråga om trafikförsäkring tillstånd av försäkringsinspektionen ej skall

vara gällande, med mindre tillstånd meddelas jämväl av Konungen. Det lärer

vara avsett, att därest den utländska anstalten vill erhålla rätt att driva trafikförsäkringsrörelse,

anstalten skall, även om dess rörelse här i riket ej skall omfatta

annan försäkringsgren, göra två ansökningar om tillstånd. Först skall

tillstånd sökas hos försäkringsinspektionen, som har att pröva, huruvida de för

utländsk anstalts drivande av försäkringsverksamhet i Sverige i allmänhet uppställda

förutsättningarna äro för handen. Finnes detta ej vara fallet, blir ansökningen

av inspektionen avslagen. I motsatt händelse skall inspektionen

meddela tillstånd, vilket dock, såvitt angår trafikförsäkring, har villkorlig karaktär;

det blir med avseende å sådan försäkring gällande först därest Konungen,

på ny ansökan av anstalten, meddelar definitivt tillstånd. Vid denna senare

prövning tages hänsyn till omständigheter, som äro av betydelse särskilt

då det gäller försäkringsrörelse av ifrågavarande art.

Enligt lagrådets mening bör förfarandet lämpligare kunna anordnas så, att,

i överensstämmelse med vad som skall gälla för svenska försäkringsanstalter,

avgörandet om tillstånd att driva trafikförsäkring helt överlämnas åt Konungen.

I detta syfte hemställer lagrådet om sådana ändringar av förevarande

lag, att i 4 § 1 mom. intages en erinran om trafikförsäkringslagens stadgande,

att för drivande av trafikförsäkringsrörelse erfordras tillstånd av Konungen,

att i 2 mom. av samma paragraf föreskrives, att ansökning om tillstånd, vilken,

då den avser trafikförsäkring, skall vara ställd till Konungen, skall ingivas till

försäkringsinspektionen och vara åtföljd av de i momentet angivna handlingarna,

att bestämmelsen i 5 § 1 inom., att försäkringsinspektionen skall under vissa

förutsättningar meddela tillstånd, begränsas till att avse andra slag av försäkring

än trafikförsäkring, att mellan 1 och 2 mom. i 5 § införes ett nytt moment

av innehåll att, såvitt tillstånd sökes till drivande av trafikförsäkringsrörelse,

försäkringsinspektionen skall med eget yttrande överlämna ärendet till

Konungen samt att i sista momentet av 5 § inspektionen ålägges att föranstalta

om där avsett kungörande i händelse tillstånd meddelats av inspektionen eller

Konungen.

Lagens 10 § torde böra underkastas den ändring, att återkallelse av meddelat

tillstånd skall beträffande trafikförsäkring ankomma på Konungen.

I övrigt lämnas förevarande förslag utan anmärkning.

Ur protokollet;

Ragnar Kihlgren.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 99.

73

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bissmark, lagrådets den 14 februari 1929 avgivna utlåtande över de den 25

januari 1929 till lagrådet remitterade förslagen till lag om trafikförsäkring å

motorfordon, lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik, lag om ändring i 1 § lagen den

8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal och till lag om ändrad lydelse av

-{ och 5 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 91, s. 61) om utländsk för säkring sanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Jag saknar anledning att motsätta mig lagrådets hemställan om inarbetande

i den föreslagna lagen om trafikförsäkring å motorfordon av det huvudsakliga

innehållet i den ifrågasatta kungörelsen med vissa tillsynshestämmelser. Stadgandena

hava med mindre redaktionella jämkningar i lagförslaget upptagits såsom

7, 8 och 13 §§, varjämte i samband härmed bestämmelsen i 5 § sista stycket

efter formell jämkning intagits såsom en självständig paragraf, 9 §, samt förutvarande

5 och 6 §§ fått byta plats. Av ändringarna påkallad omparagrafering

har vidtagits.

I anledning av lagrådets anmärkning vid 23 § har det åsyftade stadgandet

givits det ändrade innehåll, att Konungen äger, vid meddelande av tillstånd

till drivande av trafikförsäkringsrörelse, föreskriva de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga, i samband varmed paragrafen i övrigt undergått redaktionell

jämkning.

Vad lagrådet anmärkt vid förslaget till lag om ändring i lagen om utländsk

törsäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket har jag ansett

böra beaktas, i anledning varav förslaget ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.

Samtidigt har den mot 7 § i det remitterade förslaget till lag om trafikförsäkring

å motorfordon svarande 10 § återförts till sin lydelse enligt fjolårets

förslag (6 §).»

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. SO haft. (Nr 99.)

(i

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Föredraganden uppläser härefter förslag till

1) lag om trafikförsäkring å motorfordon,

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik,

3) lag om, ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal;

och

4) lag om ändrad lydelse av 4, 5 och 10 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 94

s. 61) om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i

riket;

samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Löfgren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

283486

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:94 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet väckta motio a1 i texten
  2. 1LU 1929:20 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr It i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag om s. 17 i texten
  3. 1LU 1929:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten