Med förslag till lag örn vågrätt, m. m
1930-02-21 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:106, Med förslag till lag örn vågrätt, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
1
Nr 106.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn vågrätt,
m. m.; given Stockholms slott den 21 februari 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag örn vågrätt; .
2) lag om tillägg till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt
till fast egendom; och
3) lag örn ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 käft. (Nr 10G.)
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
örn vågrätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän
väg, må marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan
ma äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt.
Vågrätten avser vägbanan jämte de områden därinvid, som stadigvarande
tarvas för vägbanans bestånd och underhåll.
Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten
blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats
a fastigheten.
2 §.
Dar allman vag färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen
gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark, föreliggc ock vågrätt
anda att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk.
3 §.
För upplåtelse av mark till allmän väg så ock för annat intrång, som orsakas
av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad
till ersättning av väghållningsdistriktet, där ej avtalats eller uppenbarligen
förutsatts, att ersättning ej skall utgå.
Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits
innan marken togs i anspråk.
Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens
ägande i anspråk, njute mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av
vaghallmngsdistnktet för förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen.
4 §.
Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare skall hänsyn tagas
till vad väghållningsdistriktet utgivit eller kan antagas bliva skyldigt att utgiva
till annan sakägare.
Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
ratt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens
ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.
Kungl. May.ts proposition nr 106.
3
5 §.
Vad i avseende å ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan vägbållningsdistriktet och fastighetens ägare eller annan sakägare,
gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten.
6 §.
Där ej överenskommelse träffats örn ersättning, skall den, som vill framställa
ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av fordran,
inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över
fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes
till rätten i den ort, där fastigheten ligger.
Väghållningsdistriktet stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning prövad
enligt vad nu sagts.
7 §.
Rätten äge utse två gode män att efter syn å marken avgiva yttrande i målet
med förslag till ersättning åt envar sakägare.
8 §.
Väghållningsdistriktet vare pliktigt vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader
å målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.
9 §.
Varder allmän väg indragen, upphöre vågrätten; och äge väghållningsdistriktet
bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande
med hänsyn till uppkommen fråga örn markens begagnande
som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma.
År vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen
indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund
av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.
10 §.
Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stadsplan.
I den mån denna lag är tillämplig inom stad, skall vad i lagen är stadgat beträffande
väghållningsdistrikt gälla staden och vad som är föreskrivet örn
vägstyrelse tillämpas a den myndighet i staden, som har befattning med vägväsendet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931 och skall äga tillämpning jämväl
i avseende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän väg; dock
att, där fråga är om väg, som färdigställts före den dag lagen trätt i kraft, i
6 § stadgade tider skola räknas från sagda dag.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn
nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 örn nytt
janderätt till fast egendom skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse:
Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vägrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.
F ö r sl a g
till
Lag
om
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall
införas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:
79 a §.
Varder allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats, indragen,
vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, förfoga
över marken.
Väghallningsdistriktet åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts
för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen
fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda
bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år
efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande
på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det
markens ägare utan lösen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.
Kungl. Marits proposition nr 106.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark,
ett inom departementet upprättat förslag till lag örn vågrätt jämte därav
föranledda lagförslag samt anför:
»Frågan örn betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som
tagits i anspråk för allmän väg, har länge varit föremal för statsmakternas
uppmärksamhet. Närmast med föranledande av en utav högsta domstolen den
10 februari 1910 meddelad dom (N. J. A. 1910 s. 7) — däri de väghållningsskyldiga
ålagts att till ny ägare av ett vid exekutiv auktion försålt hemman
utan lösen avträda därå befintlig allmän väg — upptogs förevarande spörsmål
till behandling uti en vid 1912 års riksdag inom första kammaren väckt motion
(nr 50). I anledning av denna motion anhöll riksdagen i skrivelse den 15 mars
1912 (nr 39), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning dels bland
annat angående ägande- och dispositionsrätten till allmänna vägar och dels
huru trygghet kunde vinnas för det allmänna i dispositionsrätten till sådana
vägar samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen föranleddes.
Denna riksdagens skrivelse blev av Kungl. Maj :t genom remiss den
5 februari 1915 överlämnad till vägkommissionen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det kommissionen lämnade uppdraget.
I det förslag till lag om allmänna vägar på landet, som vägkommissionen i
sitt betänkande den 15 december 1916 avgav, upptog kommissionen en bestämmelse
(14 §) av innehåll, att allmän väg finge utan hinder av den rätt annan
kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk, brukas för sitt
ändamål. Denna i förslaget sålunda inrymda föreskrift om en legal vågrätt
vilade å följande allmänna grunder: Vågrätten utgjorde en till tiden obegränsad
nyttjanderätt till allmän väg, avsedd att utövas av vederbörande väg*
hållningsdistrikt för den allmänna samfärdselns räkning. Den skulle utan särskild
inskrivning äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som
förvägen tagits i anspråk. Då vägs framdragande över en fastighet förmenades
regelrätt förhöja inteckningshavares säkerhet, upptogos icke några bestämmelser
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
till förebyggande av eventuell skada för inteckningshavare. I vågrättens
innehåll skulle ingå först och främst varje användande av vägen för framförande
av den allmänna trafiken men därutöver rätt att vidtaga alla sådana
åtgärder, som erfordrades för ett behörigt underhållande av vägen. Nedlades
vägen, skulle marken i ägarens hand vara fri för varje rättsanspråk från väghållningsdistriktets
sida.
Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av
de under år 1920 tillkallade vägsakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse
utan erinran, varefter stadgandet upptogs oförändrat i 1 kap. 7 § av
det förslag till lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades
till lagrådet för granskning. I sitt den 22 februari 1922 dagtecknade utlåtande
över förslaget förklarade lagrådet, att någon erinran väl icke syntes
vara att göra mot att det allmänna erhölle bättre rätt till vägmärken än ny
ägare till fastigheten, varifran marken tagits, och innehavare av sakrätt, som
uppkommit efter det marken tagits i anspråk, men att däremot betänkligheter
mötte, såvitt stadgandet berörde rätt, som tillkomine innehavare av äldre inteckning
eller annan äldre sakrätt. Lagrådet hemställde därför örn sådan
komplettering av det föreslagna stadgandet, att den rätt, som tillagts det allmänna
i avseende a mark, som tagits i anspråk för väg, förklarades icke skola
gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades,
då den sålunda togs i anspråk. Lagrådet tilläde, att även om en dylik
lösning av förevarande spörsmål kanske ej syntes fullt tillfredsställande, densamma
dock pa förhållandevis lyckligaste sätt förenade hänsynstagande till
såväl allmän som enskild rätt.
I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag,
som förelädes 1922 års riksdag (nr 100), följande lydelse: ''Utan hinder
av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk,
må vägen för sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt,
varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid
sin rätt bibehållen.’
Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lämnade i utlåtande
nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra förevarande
fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.
Med väglagsförslagets fall blev jämväl frågan örn införandet av en legal
vågrätt tills vidare avförd. Emellertid hava framställningar i ämnet sedermera
inkommit, bland annat fran lantmäteristyrelsen och länsvägnämnden i
Malmöhus län, med hemställan om vidtagande av åtgärder i saken.
Angelägenheten av en snar lösning av frågan örn betryggandet av det allmännas
förfoganderätt till mark, som tagits i anspråk för allmän väg, är
uppenbar. Med hänsyn härtill och då detta spörsmål synts mig icke stå i
omedelbart samband med frågan örn en allmän revision av väglagen, vilken
utan tvivel torde komma att taga en ganska avsevärd tid i anspråk, har jag
efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet låtit utreda
möjligheten av att utbryta och till lagstiftning särskilt för sig upptaga före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 106.
varande fråga. Som resultat av utredningen föreligger en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria i ämnet med tillhörande förslag till lag örn
vågrätt jämte därav föranledda förslag till lagar örn ändrad lydelse av 1
kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom
samt örn ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Promemorian med lagförslag torde få fogas såsom Bil. P. M. till
detta protokoll.»
Efter redogörelse för lagförslagen anför departementschefen vidare:
»Förslaget till lag örn vågrätt har upptagit den huvudprincip, som ligger till
grund för den i 1922 års förslag till ny väglag upptagna bestämmelsen i ämnet.
Förslaget har emellertid i olika avseenden fullständigats, närmast på grund
av den ståndpunkt som intagits till frågan örn beredande av skydd för mteckningshavare
och andra sakägare. Förslagets huvudgrunder äroföljande: Vågrätten
innebär en till tiden obegränsad rätt att för vägändamål nyttja den i
vägen ingående marken. För sin uppkomst förutsätter vågrätten i princip laglig
upplåtelse till marken. Det är sålunda icke tillfyllest, såsom enligt 1922 års
förslag, att mark utan vidare tagits i anspråk. Då emellertid för upplåtelsen
icke ansetts böra fordras skriftligt avtal har, till undanröjande av bevisvanskligheter,
uppställts presumtion för ägarens medgivande, därest denne icke inom
viss tid framställt erinran mot att mark tagits i anspråk. Eljest avser förslaget
icke att göra rubbning i de principer för tvångsinlösen av vagmark, som
kommit till uttryck i expropriationslagen. Bestämmelser hava meddelats angående
jordägarens rätt att påkalla prövning av frågan örn ersättning för upplåtelse
av marken, där ej överenskommelse örn ersättningens storlek träffats.
I motsats till vad som gällde i 1922 års förslag skall vågrätten med hänsyn till
det allmännas intresse att ostört få förfoga över vägmärken under alla förhållanden
bestå. Nyttjanderättshavares, inteckningshavares och annan rättsägares
befogade anspråk hava tillgodose^ genom bestämmelser örn rätt för
dem till ersättning av väghållningsdistriktet för det intrång, som vållas av
vågrätten, enligt närmare i förslaget innehållna regler. Nedlägges vägen,
upphör vågrätten, och marken återfaller till jordägaren. Förslaget avser icke
blott allmänna vägar på landet utan jämväl vägar inom område i stad, vilket
ej ingår i fastställd stadsplan. Lagen är i princip avsedd att gälla jämväl
vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande.
Över lagförslagen hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, efter landsfiskalers
och vägstyrelsers hörande, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska
vägföreningen, svenska vägstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och svenska stadsförbundet. Samtliga de hörda hava med tillfredsställelse
hälsat framläggandet av förslag i ämnet samt tillika funnit förslagen
i det väsentliga väl grundade. Mot vissa detaljer hava dock erinringar
i rd;inställts
Även jag ansluter mig i det stora hela till förslagens innehåll. I anledning
av de framställda erinringarna och det övervägande, jag ägnat förslagen, hava
desamma underkastats överarbetning inom justitiedepartementet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
tUMa^om ^ v*ssa yttranden har ifrågasatts, huruvida förslagets begränsning att regvägrätt.
^era en(iast frivilliga upplåtelser av mark vore ändamålsenlig, och örn det i
Försiaget3 förslaget inrymda förfarandet icke skulle kunna utvidgas att ersätta det omständliga,
tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet.
I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att länsstyrelsen i Södermanlands
län i särskild framställning ifrågasatt, huruvida icke i expropriationslagen
under de särskilda bestämmelserna örn expropriation för allmänna vägar
skulle kunna intagas dels stadgande att, där länsstyrelse på grund av
särskilda omständigheter funne besittningstagande av mark för anläggning
eller förändring av allmän väg nödigt, innan ansökning örn expropriation bifallits
eller marken enligt föreskrift i expropriationslagen eljest finge tagas i
oesittnmg, länsstyrelsen skulle äga att för viss tid medgiva sådant besittningstagande
mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte
lanta, dels och stadgande av innebörd, att handräckning enligt 191 § utsökningslagen
tillsvidare och intill dess annorledes lagligen förordnats icke finge
ske, där. överexekutor prövade besittningstagande av mark eller vattenområde
nödigt för öppethållande av allmän samfärdsled samt hos överexekutor
ställdes pant eller borgen för den skada, som genom besittningstagande! kunde
tillskyndas vederparten.
^Med den starka utveckling på vägväsendets område, som för närvarande
lader, lärer behovet av ett förenklat expropriationsförfarande alltmer göra
sig kännbart. Tydligt är emellertid, att frågan härom faller utom ramen
för den nu ifrågasatta lagstiftningen, likaväl som det står klart, att ett
upptagande i detta sammanhang av en så vittutseende fråga skulle verka i hög
grad fördröjande på ärendets fortsatta behandling. Det är ock att hoppas att
föreliggande förslag, därest det upphöjes till lag, skall leda till ett minskat
anlitande av expropriationsförfarandet. Anledning föreligger alltså att avvakta
någon tids erfarenhet av verkningarna av nämnda lag. Lämpligen lärer
emellertid den av länsstyrelsen i Södermanlands län gjorda framställningen
böra överlämnas till de av chefen för kommunikationsdepartementet jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 november 1929 nyligen tillkallade sakkunniga
för en allmän revision av väglagen m. m. Härutöver finner jag framställningen
icke nu böra föranleda någon åtgärd.
lid ''%■ ar ^ör riksdagen framlagda förslaget synes hava avsett, att väg
■»ägrättens
frieri skulle uppkomma i och med det att mark togs i anspråk för vägen. Ennppkomst.
ligt det utremitterade förslaget inträdde vägrätten först sedan vägen öppnats
för samfärdsel. I anledning av denna förslagets ståndpunkt har allmänt uttalats
såsom ett önskemål, att en tidigare tidpunkt bestämdes för vågrättens
uppkomst och att i allt fall tidpunkten närmare fastsloges.
Med vågrättens begrepp synes bäst överensstämma, att vågrätt uppkommer
i och med det att marken tages i anspråk. När så skall anses hava skett, kan
uppenbarligen vara föremål för delade meningar. Ovisshet framträder särskilt
da vissa förberedande arbeten, såsom röjning eller trädfällning, måste företagas.
Men dessutom gör sig ett behov gällande att erhålla en bestämd, av vägarbetets
fortskridande oberoende tidpunkt för vågrättens uppkomst beträffa!!-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
de all den av vägf öretaget berörda mark, som lior till en oell samma fastighet.
Ur de synpunkter, varom här är fråga, synes det icke böra vacka betänkligheter,
att mark skall anses hava tagits i anspråk och därmed vågrätt i regel
hava inträtt, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstaknmg
eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet igångsatts å fastigheten, benom
upptagandet av bestämmelser i nu angiven riktning lärer 10 § i det utremit e
rade
förslaget kunna utgå. ...... ° t
Det
utremitterade förslaget innehöll stadgande, att vagratten avsag, o - utom vägbana, jämväl vägren, slänt, bankett och dike, som erfordrades for vägen
I yttrandena har allmänt hemställts, att vägområdet matte utvidgas att
omfatta jämväl upplagsplats för vägmateriel men även bland annat stödjemur,
överdike och dylikt. i. otii
Då enligt vad upplysts erforderliga utrymmen invid vägen för upp aggande
av väglagningsämnen numera ofta avsättas vid vägs anläggande, och da dylika
upplagsplatser icke utan olägenhet kunna undvaras för vägens behöriga underhåll,
synas skäl föreligga för att låta jämväl dessa, där de icke allenast aro
tillfälliga, utgöra föremål för vågrätt. Att stödjemur, överdike och dylikt inga
i vägområdet lärer utan vidare vara klart. Med hänsyn emellertid till de erinringar,
som gjorts mot den föreslagna uppräkningen av vad som skall omfattas
av vågrätten, och då ett närmare bestämmande av vägområdet, dar sa erfor tras,
lämpligen bör ske i den allmänna väglagstifbången, har har endast angivits,
att vägrätten omfattar vägbanan jämte de områden a omse sidor, som stadigvarande
tarvas för vägbanans bestånd och underhåll.
Då väghållningsdistriktet ålagts full ersättningsskyldighet gentemot savel
jordägaren som annan rättsägare, har det synts icke böra mota någon ulvan liing,
att, ändå att ägarens medgivande till markens tagande i anspråk icke erhalli s,
låta vågrätt inträda, då vägen blivit färdigställd över fastigheten utan a
ägaren gjort någon erinran. Den i det utremitterade förslaget upptagna bestämmelsen,
att vågrätt i motsvarande fall skulle inträda forst efter e
år förflutit sedan vägen öppnats för samfärdsel, har alitsa andrats i enligh
härmed. Där ej annat visas, torde väg få anses färdigställd, da den vederbörligen
avsynats och därvid tekniskt godkänts. .
Från enstaka håll uttalade önskemål om upptagande av bestämmelse dels
att ägarens erinran skalle hava skriftlig fonn, dels hos vem erinran skalle
göras, hava icke synts påkalla ändring l förslaget. Alf erinran skall ske ll
någon, som i förevarande hänseende kan sägas äga företräda vaghallmngs i
striktet,
lärer utan vidare vara klart.
3 § motsvarar 3—5 §§ i det utremitterade förslaget. „
De i nämnda förslags 3 § innehållna begränsningarna med avseende a paragrafens
tillämplighet hava, såsom giltiga i fråga örn ersättning icke blott til
jordägaren utan jämväl till annan rättsägare, icke mflutit , den mot nämnda
paragraf svarande 3 § första stycket i det omarbetade forslaget. I stallet ha
6 § som avhandlar ersättningsanspråk i allmänhet, begränsats till att gal a,
där överenskommelse ej träffats, varjämte i 5 § upptagits en allman regel, afl,
överenskommelse i avseende å ersättning skall äga giltighet 3 am val mot den,
Vågrättens
omfattning.
§■
10
Kungl. Maj:ts proposition nr
106.
avseende å fastig
-
•i S.
§■
som efter vågrättens uppkomst förvärvat sakägarens rätt
heten.
^Vadangårfrågnn om nyttjanderättshavares och därmed jämförlig sakägares
ersattningsratt har, i överensstämmelse med lagen örn enskilda vägar, upptagits
bestammdse av innebörd, att ersättning alltid skall utgå, där sakägaren genom
vagratten lider intrång. I fråga örn inteckningshavares rätt till ersättning
bär någon ändring i sak ej vidtagits. Med inteckningshavare har likställts an
nan innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar.
I 4 §, som svarar mot det utremitterade förslagets 8 §, har icke vidtagits
någon ändring i sak. K
J5“Jer förevarande Paragraf har i yttrandena upptagits frågan örn angeläg
eten för det allmänna att i en eller annan ordning på effektivt sätt tillgo
ogora sig den värdestegring, som framdragandet av ny väg medför. Denna
Ti k«r TeUftld la anS6S falk Utanför ramen för denna lagstiftning.
.Betra! lande 5 §, som ar ny, hänvisas till vad därom anförts vid 3 §
6 °Ck 7 §§'' .. Pa Satt anSÖvits vid 3 §, har 6 § uttryckligen begränsats att gälla, där ej
överenskommelse träffats i ersättningsfrågan.
■ Enllft det utremitterade förslaget skulle inteckningshavare till bevarande av
sin ratt instämma talan örn ersättning inom två år från det förlusten inträdde.
Da möjligen tvekan kail råda, när förlusten i varje särskilt fall skall anses
ava mtratt, har fristen i stället bestämts till tio år från det vägen färdigställts
över fastigheten. Den salunda utmätta tiden torde praktiskt taget under alla
iorhallanden vara tillräcklig.
Fran enstaka håll har ifrågasatts, huruvida icke ersättningsfrågan skulle
kunna avgöras pa enklare och billigare sätt än medelst anlitande av domstol
såsom genom skiljemän eller genom permanent värderingsnämnd för varje län
med befogenhet att avgöra dessa frågor. De gjorda erinringarna hava icke föranlett
annan ändring an att antalet gode män i 7 § bestämts till två.
1 8 §, som svarar mot 9 § i det utremitterade förslaget, har vidtagits en
mindre redaktionell jämkning.
Bestämmelsen i 9 §, att vägrätten upphör vid vägs avlysande, hade sin motsvarighet
i det utremitterade förslagets 1 § andra stycke.
Mot stadgandet i det utremitterade förslagets 11 §, att väghållningsdistrikt
vid vägs nedläggande skulle äga bortföra vad det påkostat å marken, hava från
liera hall framställts erinringar i så måtto, att en viss prövningsrätt därutinnan
ansetts bora tillkomma länsstyrelsen. Särskilt har detta synts önskvärt, då fråga
uppstått örn vägens bevarande som enskild väg. Då berättigad erinran mot att
i nämnda fall tillägga länsstyrelsen en dylik befogenhet icke lärer kunna göras,
har stadgande härom upptogits. Att vid utövandet av denna befogenhet
länsstyrelsen har att noga aktgiva på det helas bästa, lärer vara självfallet,
likaval som det torde vara klart att länsstyrelsen, i brist av åsämjande intressenterna
emellan, ager bestämma, på vilka villkor väghållningsdistriktet skall
vara p i tigt att avstå från det å marken för vägändamål anbragta.
I anslutning till därom gjorda yrkanden har den tid, inom vilken väghållningsdistrikt
skulle äga utöva den rätt, varom nu är fråga, utsträckts från tidi
-
as1 ■?.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
11
gare föreslagna nittio dagar efter anmaning till ett år efter vägens avlysning.
Då med hänsyn till särskilda omständigheter behov av an längre tid kan loreligga,
har länsstyrelsen jämväl härutinnan tillagts en viss prövningsrätt.
Slutligen har den i det utremitterade förslaget upptagna bestämmelsen örn
skyldighet för visst fall att återställa marken i det skick, van den befann sig,
då den togs i anspråk, efter yrkanden från flera håll borttagits..
I 10 §, som svarar mot det utremitterade förslagets 12 §, har icke vidtagits
någon ändring i sak. „ , , . . ia„i tw
Lagen har lämpligen synts böra träda i kraft den 1 januari 1931. Den
är avsedd att liksom enligt det utremitterade förslaget gälla jamval vagar, som
tillkommit före lagens ikraftträdande. Vägar, vartill mark forvarvats inea
äganderätt, som vederbörligen tryggats, bliva uppenbarligen oberorda av den
nya lagstiftningen. Med avseende å övriga äldre vägar torde vågrätt fa anses
inträda i och med lagens ikraftträdande. Tiden för anhängiggöra^ av eventuella
ersättningsanspråk räknas från samma dag. Fran olika hall har gjo s
gällande, att till förekommande av rättegångar ersättning ej borde utgå to
mark, som tagits i anspråk för väg, vilken redan vid lagens ikraftträdande varit
upplåten för allmän trafik under viss, ej alltför lang tid. Även örn vissa
praktiska hänsyn tala för en sådan begränsning, har någon ändring i övergångsbestämmelserna
dock icke ansetts böra ske.
Förslaget till lag örn ändring i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom har
redaktionellt jämkats. . ,. i
Förslaget till lag örn införande av en ny paragraf i expropriationslagen,
svarande mot 9 § i förslaget till lag örn vågrätt, har omarbetats i anslutning
till sistnämnda paragraf. Den nya paragrafens räckvidd har samtidigt begra
sats till att avse det fall, då vägen avlysts.»
Föredraganden uppläser härefter de sålunda överarbetade lagförslagen av den
lydelse de vid detta protokoll fogade bilagor utvisa, samt hemställer, att lagrådets
yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämta
s över förslagen.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
10 §.
Ikraft
trädande.
öfriga lagförslag.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
örn Tagrätt.
Härigenom förordnas som följer:
män V k enllf medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allman
väg, ina marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må
aga ! avseende a fastigheten. Sådan rätt kallas vågrätt.
tariff—T” Vä«banfn J‘ämte de områden å ömse sidor, som stadigvarande
tarvas för vagbanans bestånd och underhåll.
Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten
sStr611 S 6ller 6ljeSt tydHgt Utmärkt °ch Vägarbetet igångsatts
rån mot v^enl f n ® °Vf faStlghet utan att ägaren framställt erin
TLTiZ
1 frmdiag?de a banS mark’ föreligge ock vågrätt, ändå att
agaren icke lamnat sitt medgivande till markens tagande i anspråk.
3 §.
För upplåtelse av mark till allmän väg så ock för annat intrång, som or
hålSng^strik^
Vare faStighetenS ägare berättigad tiU ersättniag - yäg
intrång
tillkomme ock innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild ratt i avseende a den mark, som beröres av vägrätten
Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för vägrättens
uppkomst njuta mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghallningsdistnktet
for förlust, som genom vägrätten uppstått å fordringen.
I §•
Vid bestondet “V ersättning till fastighetens »gare *.11 hansy, tågås
i vad vaghalhungsdistnktet utg.vit eller kai, antagas bliva skyldigt att utgiva
lili annan sakagare. e
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 106. lo
Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens
ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.
5 §.
Överenskommelse, som i avseende å ersättning träffats mellan väghållningsdistriktet
och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den,
som efter vägrättens uppkomst förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.
6 §.
Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa
ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av fordran,
inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över
fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes
till rätten i den ort” där fastigheten ligger.
Väghållningsdistriktet stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning provad
enligt vad nu sagts.
7 §■
Rätten äge utse två gode män att efter syn å marken avgiva yttrande i målet
med förslag till ersättning åt envar sakägare.
8 §•
Väghållningsdistriktet åligge att gottgöra motpart hans utgifter a malet,
såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.
9 §•
yarder allmän väg avlyst, upphöre vägrätten; och äge vägliållningsdistriktet
bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande
med hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild
väg aktar nödigt annorlunda bestämma.
Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen
avlysts eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund
av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.
10 §.
Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stads
Vad
i denna lag är stadgat beträffande väghållnmgsdistrikt skall, i den
mån lagen är tillämplig inom stad, gälla denna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931 och skall äga tillämpning jämväl
i avseende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk for allman väg; dock
att, där fråga är örn väg, som färdigställts före den dag lagen tratt i kraft, i
G § stadgade tider skola räknas från sagda dag.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
om andrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom.
• ■®ä]''igenom ^örordnas, att till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall fogas ett nytt tredje stycke av följande ly
Q61S6
•
Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vågrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.
Förslag
till
Lag
örn ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall
inforas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:
79 a §.
Varder allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats, avlyst,
vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, förfoga över
marken.
f.. ^äfifballningsdistriktet äge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts
för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen
fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda
bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år
efter det vägen avlysts eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande
på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det
markens ägare utan lösen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.
Kungl. Majlis proposition nr 106.
15
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 17 februari
1930.
Närvarande:
justi tieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 9 januari
1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lagt
om vågrätt, lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom och lag örn ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) erni expropriation.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet John
Alsén.
Förslaget till lag om vågrätt
föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.
1 och 2 §§.
Lagrådet:
Den tid, från vilken vågrätt skall anses föreligga, bestämmes olika i 1 och
2 §§; enligt den förra räknas tiden från det marken tagits i anspråk för vägen,
enligt den senare från det vägen färdigställts över fastigheten. Innehavaren
av en inteckning, som meddelats i fastigheten sedan vägarbete igångsatts
å densamma men före vägens färdigställande, kan alltså, örn vägmärken
tagits i anspråk utan uttryckligt medgivande av jordägaren, göra gällande
rätt enligt 3 § tredje stycket, men däremot icke, därest sådant medgivande lämnats.
Ehuru i 3 § andra stycket icke tydligt utsäges, att rätt till ersättning
tillkommer innehavare av nyttjanderätt allenast om nyttjanderätten fanns redan
vid tiden för vågrättens inträde, får detta antagas vara meningen. Följaktligen
skulle exempelvis den, som förskaffat sig arrenderätt till en fastighet
medan arbetet å vägen pågick, vara berättigad till ersättning, därest uttryckligt
medgivande till väganläggningen icke lämnats av jordägaren, men
16
Kungl. May.ts proposition nr 106.
i annat fall ej äga dylik rätt. En sådan åtskillnad är enligt lagrådets mening
icke tillfredsställande. Då vågrätten även enligt 2 § får anses grundad på
medgivande från jordägarens sida, ehuru endast ett tyst sådant, blir frågan.
örn 1 eller 2 § skall anses i visst fall tillämplig, praktiskt taget beroende1 av
huruvida tillräcklig bevisning örn jordägarens medgivande föreligger eller ej,
något som i stor utsträckning undandrager sig sakrättsägares och andra utom
ståendes bedömande. En sådan oklarhet torde böra undanröjas genom stadgande^
som lämna möjlighet till ett konstaterande på mera objektivt sätt av
tiden för .vägrättens inträde. Lämpligast är måhända att låta samma omständighet
bliva avgörande i båda fallen. Av skäl, som framhållits i motiven, bör
vågrätten inträda sa tidigt som möjligt, och den erforderliga ändringen synes
därför böra ske så, att vågrätten även i det i 2 § avsedda fallet skall anses hava
inträtt när marken togs i anspråk. Då emellertid, i överensstämmelse med förslaget,
fastighetsägaren bör kunna hindra markens användande ända till dess
vägen blivit färdigställd, skulle den nu ifrågasatta ändringen medföra, att i
sistnämnda fall endast en villkorlig vågrätt uppkommer då marken tages i anspråk.
Någon olägenhet av att vågrätten sålunda en tid består endast villkorligt
synes dock ej vara att befara. Det svävande tillståndet kan icke komma
att fortvara längre än till dess vägen blivit färdig, och örn uttryckligt medgivande
av jordägaren skulle tillkomma under byggnadstiden, får vägrätten
givetvis än tidigare definitiv karaktär.
Den av lagrådet nu förordade ändringen av förslaget skulle kunna genomföras
så att, med uteslutande av 2 §, i första stycket av 1 § såsom förutsättning
för vågrätt uppställes, att antingen mark enligt medgivande av fastighetens
ägare tagits i anspråk för allmän väg eller ock sådan väg färdigställts
över fastighet utan att ägaren framställt erinran mot vägens framdragande,
samt att i ett stycke mellan de föreslagna första och andra styckena i 1 § stadgas,
. att vågrätt anses hava uppkommit då vägens sträckning över fastigheten
blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet igångsatts
å fastigheten.
Därest emellertid den i 2 § upptagna bestämmelsen örn vägrättens inträde
först vid vägens färdigställande anses böra bibehållas, skulle de i det föregående
framhållna olägenheterna av osäkerhet beträffande vägrättens inträde
kunna väsentligen undgås därigenom, att stadgandet i 1 § göres tillämpligt
endast för det fall, att jordägarens medgivande lämnats skriftligt. Sker så.
skulle i fråga örn vägrättens giltighet i förhållande till ej blott nyttjanderättsliavare
utan även ny ägare av fastigheten komma att gälla samma princip, som
kommit till uttryck i nyttjanderättslagens bestämmelse i 2 kap. 28 § örn arrendeavtals
giltighet mot ny ägare.
Om en fastighetsägare, som, ehuru han icke lämnat uttryckligt medgivande,
låtit vägarbete å hans mark pågå, vill hindra uppkomst av vågrätt, har han,
såsom antytts, enligt 2 § att, innan vägen färdigställts över fastigheten, framställa
erinran mot dess framdragande. Huru vid sådan erinran skall tillgå,
är ej angivet. I yttranden över ett preliminärt lagförslag i ämnet hade ut
-
17
Kungl. May.ts proposition nr 100.
talats önskemål örn upptagande i lagen av bestämmelse, hos vem erinran skulle
göras, men dessa önskemål hava ansetts icke påkalla ändring i förslaget, enär
utan vidare vore klart, att erinran skulle ske hos någon, som i förevarande
hänseende kunde sägas äga företräda väghållningsdistriktet. Vem som intager
en sådan ställning är dock ingalunda alltid klart. Med hänsyn till den
rättsliga betydelse en dylik protest skall äga anser lagrådet, att densamma
bör framföras till vägstyrelsen såsom verkställande organ inom väghållningsdistriktet,
vilket får betraktas som bärare av vågrätten å det allmännas vägnar;
och synes bestämmelse härom böra införas i lagen, då det är av vikt för
jordägaren att veta, till vem han har att vända sig för att protesten ina hava
laga verkan. I fråga örn ödebygdsvägama, vilka anläggas genom statens försorg,
kan möjligen vara tveksamt, örn erinran mot framdragande av väg böi
göras hos vägstyrelsen, men lagstiftningen örn dessa vägar tillägger dock de
väghållningsskyldiga sådan befattning med dem, att en avvikelse från den
av lagrådet ifrågasatta regeln ej synes erforderlig med avseende å ödebygdsvägarna.
På grund av det anförda hemställer lagrådet, att i lagen utsäges,
att erinran skall framställas hos vägstyrelsen. Vad angår område inom stad,
bör erinran göras hos den stadsmyndighet, som har befattning med \ ägväsendet.
Med hänsyn härtill torde i 10 § andra stycket böra vidtagas en ändring,
varigenom vad i lagen stadgas beträffande vägstyrelse blir inom stad tillämpligt
å vederbörande myndighet i staden.
B §•
Lagrådet: , .
Sedan i förslaget stadgats örn uppkomsten av vägrätt, vilken jämlikt 1 g
kan grundas därpå, att mark till väg tagits i anspråk enligt medgivande av
fastighetens ägare, och jämlikt 2 § därpå, att väg färdigställts över fastighet
utan erinran från dess ägare, gives i B § första stycket en efter sin lydelse
ovillkorlig bestämmelse därom, att fastighetens ägare är berättigad till ersättning
för upplåtelse av marken och annat intrång. I praktiken har det emellertid
på grund av den stora nytta, som en fastighet kan hava av en över densamma
gående allmän väg, sedan gammalt ofta förekommit, att fastighetsägaren
gratis tillhandahållit mark, och detta lärer allt framgent bliva ganska
vanligt, örn icke vid vägs rätande eller breddning så dock vid nyanläggning
av väg. Örn nu fastighetsägaren vid markens upplåtelse eller senare förklarat
sig avstå från ersättning, bör sådan självfallet icke utgå. Detsamma synes
emellertid böra gälla för det fall, att fastighetsägaren icke uttryckligen avstått
från ersättning eller ett sådant avstående åtminstone icke kan bevisas ^ men av
omständigheterna framgår, att fastighetsägaren icke tänkt erhålla någon ersättning.
Även då vågrätten uppkommit enligt stadgandet i 2 §, vilket får
anses vila på presumtion örn ett tyst medgivande från fastighetsägarens sida,
lärer det ofta med allt skäl kunna antagas, att detta medgivande avsett, icke
blott att marken skulle få tagas i anspråk utan också att detta skulle ske utan
ersättning. Bland de omständigheter, som kunna giva anledning till ett sådant
antagande, märkes främst det förhållandet, att en avsevärd tid förflutit efter
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.
markcnss upplåtelse eller vägens färdigställande utan att fastighetsägaren framställt
krav på ersättning eller ens bragt ersättningsfrågan på tal. I samma
avseende är av betydelse, att ägarna till närliggande fastigheter allmänt
avstatt fran ersättning. Kan det nu på grund av samtliga föreliggande omständigheter
tågås för visst, att en fastighetsägare avsett att upplåta mark
utan ersättning, bör efter vägrättens uppkomst varken han själv eller någon
senare ägare kunna göra gällande ersättningsanspråk.
Till förekommande av obefogade rättegångar är det enligt lagrådets mening
av vikt, att den begränsning fastighetsägarens ersättningsrätt sålunda bör vara
underkastad kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Detta har måhända
mindre praktisk betydelse i fråga om de vägar, som framdeles komma till
s and enar beträffande dessa oftast lärer antingen åvägabringas medgivande
enligt 1 § och därvid träffas uttrycklig överenskommelse i ersättningsfrågan
eller örn detta icke kan ske, expropriation äga rum, vartill kommer, att enligt
b § ifrågavarande ersättningsanspråk preskriberas två år från det vägen blivit
färdigställd över fastigheten. Men enligt den till lagen fogade övergångsbestämmelsen
ar 3 § tillämplig även beträffande gamla vägar, och i fråga örn
dessa ar i den mån icke krav kan anses uteslutet av den allmänna tioårs
P
restriktion en..— ersåttnmgsstadgandet i 3 §:s första stycke obegränsat tillämpligt
och räknas den i 6 § stadgade tvåårspreskriptionen från dagen för den
nya lagens ikraftträdande. Det är icke otänkbart, att under de första två åren
efter nämnda dag komma att i ganska stor utsträckning väckas mindre be°gad®
iersattninfsansPråk med åberopande av nu ifrågavarande lagrum.
Med hänsyn till de förhållanden lagrådet nu berört hemställes, att ersättningsregeln
11 forsta stycket av 3 § förtydligas genom ett tillägg, som utesluter
stadgandets tillämpning för den händelse, att det avtalats eller uppenbarligen
varit avsett, att ersättning ej skall utgå. Med den avfattning andra stycket av
samma paragraf erhållit i förslaget torde motsvarande förtydligande ej där
Enligt 3 §:s tredje stycke skall ersättning för förlust i följd av vågrätten
tillkomma innehavare av fastighet åvilande fordran endast örn denna redan vid
tiden för vågrättens uppkomst belastade fastigheten. I det preliminära lagförslaget
fanns en motsvarande begränsning stadgad även för den ersättningsratt,
som skall tillkomma innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan
liknande sakratt, men i andra stycket av 3 § i det till lagrådet remitterade
forslaget saknas dylik begränsning. Örn anledningen härtill förekommer i
motiven ej annat an en allmän hänvisning till lagen om enskilda vägar. Det
kan emellertid, såsom lagrådet redan haft anledning beröra, knappast vara
avsett att, dar ej annat avtalats, ersättning för intrång skall tillkomma exempelvis
den, som arrenderat fastigheten efter vägrättens tillkomst. Då likväl
en föreslagna avfattningen av 3 §:s andra stycke, särskilt vid jämförelse med
aT SaTla Paragraf’ glver anledning till en sådan tolkning synes
ett förtydligande erforderligt. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
19
andra stycket av 3 § måtte omformuleras så, att det uttryckligen endast avser
innehavare av sådan sakrätt till fastigheten, som förefanns vid tiden för vågrättens
uppkomst.
Det intrång, för vilket ersättning tillerkännes fastighetsägaren samt innehavare
av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å vägmärken, angives
såsom »intrång, som orsakas av vågrätten». Under denna beteckning
kan ej gärna inbegripas annat intrång än det, som uppkommit efter vågrättens
tillkomst. Med sådant intrång bör emellertid i ersättningshänseende likställas
intrång, som tidigare föranletts av väganläggningen; att olika regler,
exempelvis i fråga örn preskription av ersättningstalan, skola gälla allt eftersom
intrång skett före eller efter tiden för vågrättens uppkomst, kan ej vara
lämpligt. Har vågrätten, enligt 1 §, uppkommit redan vid vägarbetets igångsättande
å fastigheten, lärer väl i regel annat intrång icke tidigare hava ägt
rum än möjligen i samband med arbetet för utmärkande av vägens sträckning
över fastigheten, men örn, med bibehållande av 2 § utan den av lagrådet däri
föreslagna ändringen beträffande tiden för uppkomst av vågrätt, denna tid i
här avsedda fall skall inträffa först då vägen färdigställts, skulle ifrågavarande
ersättningsbestämmelse icke komma att omfatta det ofta ganska betydande intrång,
som vållas medan arbetet med vägens anläggande pågår. Lagrådet
föranlåtes följaktligen hemställa örn sådan ändring i första stycket av förevarande
paragraf, att intrång, som berättigar till ersättning, betecknas såsom orsakat
av vägens byggande eller begagnande; förebild för en sådan avfattning
finnes i 5 § av 1926 års lag om enskilda vägar. Den nu gjorda erinringen äger
giltighet endast med avseende å intrång, som uppkommit för markägaren eller
nyttjanderättshavare. Den förlust, för vilken ersättning enligt tredje stycket
tillerkännes inteckningshavare, har uppkommit genom själva vågrätten till följd
av att lagen tillerkänt densamma företräde framför den intecknade fordnngsrätten,
och den föreslagna avfattningen av sistnämnda stycke bör därför bibehållas.
5 §.
Lagrådet:
Därest 3 § första stj-cket ändras på sätt lagrådet föreslagit, torde avfattningen
av 5 § böra jämkas så, att det där givna stadgandet icke blir begränsat
till fall, då uttrycklig överenskommelse föreligger.
8 §.
Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Söderwall:
Enligt denna paragraf synes rätten hava befogenhet att göra undantag från
regeln örn väghållningsdistriktets skyldighet att gälda motpartens rättegångskostnader
endast så till vida, att motparten kan förpliktas att själv svara för
sina kostnader. Till stävjande av uppenbart obefogade rättegångar torde
stadgandet böra ändras så, att rätten, när omständigheterna föranleda därtill,
även kan tillerkänna väghållningsdistriktet kostnadsersättning av motparten.
20
Kungl. Maj:ts proposition, nr 106.
Justitierådet Appelberg:
Därest den till lagen fogade övergångsbestämmelsen ändras i enlighet med
den hemställan jag kommer att göra, synes förevarande stadgande kunna bibehållas
i den föreslagna lydelsen. I annat fall bör även enligt min mening i detta
sistnämnda vidtagas den av lagrådets övriga ledamöter påyrkade ändringen.
10 §•
Lagrådet:
Beträffande en ändring i denna paragraf hänvisas till vad lagrådet därom
anfort vid 1 och 2 §§.
övergångsbestämmelsen.
Justitierådet Appelberg:
Det förlag till införande av vågrätt, som framlades i proposition örn ny
väglag till 1922 ars riksdag, vidrörde icke frågan örn ersättning till jordägare
J°f uPPlatelse av den mark, som vägrätten skulle avse. Man utgick tydligen
fran att har vöre fråga örn frivillig upplåtelse, uttrycklig eller tyst, och att
darfor spörsmålet örn jordägarens rätt till ersättning vore att behandla enligt
vanliga civilrattsliga normer. Även förevarande förslag bygger på att vägmärken
frivilligt upplåtits, men det har i allt fall funnits riktigast att i förslaget
upptaga regler beträffande ersättning till jordägaren.
För min del är jag tveksam örn lämpligheten att i förevarande lag reglera
Dagan örn dy ik ersättning, särskilt ersättning för mark till vägar, som anlagts
före iagens ikraftträdande. Förslagets bestämmelser i denna del innefatta
emellertid, fransett preskriptionsregeln, väsentligen endast vad i allt fall skulle
galla, örn vanliga regler vore tillämpliga. Det viktigaste undantaget utgöres
av estammelsen i 8 §, vars innebörd är, att även örn ersättningssökandes talan
avvisas gottgorelse för rättegångskostnaderna skall utgå till honom, såvitt ej
omständigheterna finnas föranleda annat. Såsom skäl för en dylik bestämmelse
kan val anföras, att man därigenom torde lättare kunna förmå jordägare
att lämna medgivande till marks användande för allmän väg, även om
överenskommelse angående ersättningens belopp icke kunnat träffas, och att
salunda det dyrare expropriationsförfarandet ofta kunde undgås. Men något
skal att da det galler ersättning för mark, som före lagens ikraftträdande upplatits
tiH väg, gora undantag från vanliga regler beträffande rättegångskost
somYen^s’
^ förellgga‘ Givet är> att en bestämmelse sådan
som den i 8 § upptagna uppmuntrar enskilda att söka erhålla så stor ersättning
som möjligt samt att gå till rättegång, även örn utsikten att vinna är
iinga, och särskilt ar att märka, att det avhållande moment, som ligger i fruktan
att eventuellt behöva gotröra motpartens kostnader, här icke alls föremnes,
därest 8 § bibehålies i den föreslagna lydelsen. Då det följaktligen
iffrsTr8 kaQ h0fa/aS> att övergångsbestämmelsen i samband med stad
fae
aWi § “T f Tleda 611 1161 dd °bef°gade Pr°cesser’ hemställer
jag, att i övergångsbestämmelsen göres inskränkning så till vida, att stadgan
-
Kungl. Majlis proposition nr 106.
21
det i 8 § icke blir tillämpligt i fråga om ersättning till jordägare för mark, till
vars användande för allmän väg lämnats medgivande före lagens ikraftträdande,
eller för mark till väg, som då var färdigställd.
Beträffande ersättning till inteckningshavare eller andra sakrättsägare har
vad nu sagts icke tillämpning. Stadgandet örn vågrätt innebär ett inkräktande
på den rätt till fastigheten, som enligt lag eljest tillkommer dem; det tillägges
dem i stället en rätt till ersättning, och det synes befogat att vid prövandet av
frågor härom tillämpa regler angående rättegångskostnaden, väsentligen motsvarande
de vid expropriation gällande.
De båda övriga lagförslagen
lämnades av lagrådet utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Utdrag av protokollet över justitiédepartementsärendm, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Bissmark, Johansson
Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark,
lagrådets den 17 februari 1930 avgivna utlåtande över det den 9 januari 1930
till lagrådet remitterade förslaget till lag örn vågrätt nied flera lagförslag.
Efter redogörelse för utlåtande! anför departementschefen:
»Av lagrådet vid förslagets 1 och 2 §§ förordad ändring medför visserligen
större klarhet i fråga örn tiden för vågrättens inträde men innebär å andra sidan
den olägenheten, att vågrätten under en tid kan komma att bestå endast villkor
iSt''°
Tl11 lämpliglleten av denna ändrinS ställer jag mig tveksam. Vad lagrådet
asyftat lärer emellertid, utan rubbning av förslaget i övrigt, kunna vinnas,
därest som förutsättning för inteckningshavares, nyttjanderättshavares eller
annan sakägares rätt till ersättning stadgas, att sakrätten skall förefinnas —
icke såsom enligt förslaget vid tiden för vågrättens uppkomst — utan vid
en på mera objektivt sätt konstaterbar tidpunkt, nämligen då marken tages
i anspråk. I enlighet härmed hava 3 §:s andra och tredje stycken ändrats, i
överensstämmelse varmed 5 § jämkats. Lagrådets hemställan, att i 2 § utsäges
att där nämnd erinran skall framställas hos vägstyrelsen, har jag ansett
inig kunna biträda. Därav påkallad jämkning jämväl i 10 § har vidtagits
Av lagrådet i övrigt föreslagna förtydliganden i 3(5) och 8 §§ har jag låtit
verkställa. I förslagen hava därjämte vidtagits smärre redaktionella jämkningar.
»
Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts delvis
jamkade förslag till lag om vågrätt, lag örn tillägg till 1 kap. 8 § lagm den U
lunt 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och lag örn ändring i lagen dm 12
maj 1917 örn expropriation samt hemställer, att förslagen matte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Sief enson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.
23
Bil. P. M. till statsrådsprotokollet
den 9 januari 1930.
Från det allmännas sida framstår det såsom en angelägenhet av synnerlig
vikt, att den mark, som tagits i anspråk för allmän väg, får utan hinder av
den rätt, som enskilda kunna äga till marken, användas för den allmänna samfärdseln.
Såsom förhållandena utvecklat sig, föreligger emellertid ingalunda
alltid den trygghet för samhällets ostörda förfoganderätt till dylik väg, som
måste anses påkallad för trafikintressets vederbörliga tillgodoseende. Härutinnan
må hänvisas till den utredning, som pa Kungl. Maj :ts uppdrag verkställts
av den under år 1911 tillsatta vågkommissionen.
I sitt betänkande den 15 december 1916 har denna kommission beträf- Vägkommis
_
_ _ . n 81071671 CL71Q.
lande berörda fråga anfört bland annat lönande: dc allmänna
1876 års vägkommitté hade vid avfattande av sitt betänkande, vilket låg
till grund för 1891 års väglag, utgått från den, åtminstone på vissa orter rätt liga stm.
allmänt antagna ståndpunkt, att äganderätten till de allmänna vägarna och ning.
den däri ingående mark skulle tillkomma staten. Berörda uppfattning, för
vilken i övrigt kommittén icke anfört några skäl, vore emellertid knappast
hållbar. Ett stöd för densamma kunde möjligen hämtas från det i 25 kap. 1 §
byggningabalken upptagna stadgandet örn rätt för by, som till landsväg miste
ägor i åker eller äng, att därför njuta sin fyllnad av kronan. Även örn salunda
på grund av berörda, numera upphävda föreskrift staten i vissa^ fall fått vidkännas
kostnaden för förvärv av den mark, som tagits i anspråk för väganläggningen,
torde därav emellertid icke utan vidare följa, att den för vägen
erforderliga marken med äganderätt övergått pa staten. Vid det förhållande,
att den väghållningsskyldiga samfälligheten sedan uråldriga tider i vart land
regelrätt utgjorts av häradet, torde man fast hellre vara berättigad antaga
att — därest vid allmän vägs anläggande någon förändring av äganderätten
till den erforderliga vägmärken överhuvud taget inträtt det varit häradet
och icke staten, till vilken äganderätten övergått. Vidare kunde av historiska
skäl med fog sättas i fråga, huruvida i allmänhet under aldre tider någon
förändring överhuvud taget beträffande äganderätten till vägmärken kommit
till stånd i och genom själva väganläggningen. Enligt gammal svensk ratt
och med all säkerhet jämväl enligt 1734 års lag gällde nämligen såsom regel,
att mark till allmän landsväg skulle tagas av bys oskif tade ägor. K agon iorändring
i denna marks förutvarande karaktär av en byalagets gemensamma
egendom torde därvid icke hava inträtt eller ens varit åsyftad. Undantagsvis
kunde emellertid inträffa att jämväl skiftad mark fick anlitas tor vaganläggningen.
Allenast för detta sistnämnda fall torde man kunna antaga,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.
att äganderätten till själva marken varit avsedd att från förutvarande ägaren
°verga till den vaghallningsskyldiga samfälligheten eller häradet.
, i,r!ge" ^ade i aldre tid den skiftade jorden allenast i sällsynta undantagsfail
kommit till användning för anläggandet av allmän väg, och man torde
således beträffande vara aldre vagar kunna fastslå, att i de allra flesta fall
någon förändring i äganderätten till vägmärken icke ägt rum i samband med
vaganlaggnmgen I fråga örn dessa vägar kunde man följaktligen uppställa
såsom regel, att de nuvarande väghållmngsdistrikten icke vore att anse såsom
ägare till mark, som för dessa vägar tagits i anspråk.
f fande åter de jägar, som blivit anlagda under senare tider, ställde sig
oi lallandet väsentligt olika. I och med skiftesväsendets utveckling och de
a tinera stegrade fordringarna på vägarnas bekvämare sträckning och deras
mer andamalsenliga byggnad hade under det senaste århundradet allt oftare
Kommit att inträffa, att den skiftade jorden erfordrats för vägändamål. Berörda
förhållande hade givetvis bidragit därtill att äganderätten till själva
vagmarken ofta nog kommit att upplåtas i sammanhang med väganläggningen
Emellertid hade detta ingalunda alltid varit förhållandet. I ett stort antal
lall kunde salunda jämväl beträffande vägar, som anlagts under senare tid
nagon annan rätt än nyttjanderätt icke i fråga örn vägmärken åberopas av
vaghallningsdistriktet.
frå-aram, huruvida vägmärken upplåtits med ägandea
i°e+ i a*}enast. nyttjande, nära sammanhängde med frågan huruvida
upplåtelsen kommit till stånd på grund av ett med jordägaren Sffat a^ta]
Bibimgen-0m anvandan.^e av expropriation, anförde kommissionen: Enligt den
tillämpning, som givits förordningen den 14 april 1866 angående jords och
lagenhets avstående för allmänt behov, erfordrades för, giltigheten av ett
Konungens medgivande av expropriationsrätt icke med nödvändighet att detta
lägglnX^av nvn«flnS-°medelbart''“ 1 ViSSa fa^ -°ch detta eallde särskilt an‘
Jtf1 allmaa vag> ansaSes expropriationsrätten medelbart följa av
det beslut varigenom Konungen i samband med beviljande ur allmänna vägbyggnadsfonden
av anslag for vaganläggningen fastställde arbetsplan för densamma.
Hade ater statsanslag för företaget icke blivit sökt eller beviljat
samt arbetsplan följaktligen icke heller av Konungen fastställd måste för
expropriationsrätts vinnande särskild ansökning därom i vanlig ordning göras
hos Konungen. Härav följde, att för dåvarande i fråga örn förvärv av mark
tihl allman väg expropriationsinstitutet regelrätt kunde anses ligga till grund
för forvarvet beträffande alla sådana företag, för vilka anslag ur vägbyggnadsfonden
beviljats eller salunda vid företag, som avsåge anläggning eller
Ä%.avt väg eller förbättring av vägs profil. I fråga däremot örn
sådana
tag tor vägs utläggning till bredden, komme expropriationsförfarande icke till
användning vid andra tillfällen, än då godvillig överenskommelse om markupplåtelsen
och villkoren därför icke kunnat åvägabringas
Het förtjänade än vidare framhållas, att expropriationsmålets anhängig",
rande vid domstol icke enligt 1866 års lag utgjorde en nödvändig förakt-''
mg för expropnationens genomforande. Det avgörande härutinnan läge näm
igen
i expropriationsmedgivandet. Hade dylikt medgivande lämnats __ oav
sett huruvida det skett omedelbart eller ock allenast medelbart i nyss angivna
drang ansages enligt 1866 års lag markförvärv, som grundade sig på
berörda medgivande, hava skett efter expropriation och följaktligen medföra
expropriatmnens rattsverkningar. — På grund av de förhållanden, för vilka nu
edogjorts, syntes man beträffande vägföretag, som under senare tider kommit
till utförande, vara berättigad till den slutsats, att förvärvet av den mark
som for andamalet tagits i anspråk, i det långt övervägande antalet fall grun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
25
dat sig på expropriation. Äganderätten till marken skulle således i alla dessa
fall kunna antagas hava övergått å den vägbyggnadsskyldiga samfällighet^!.
Vad åter anginge de tillfällen, då markupplåtelsen icke kunde anses grundad
på expropriation, måste innehållet i det avtal, genom vilket upplåtelsen kommit
till stånd, vara avgörande för frågan, huruvida någon förändring i äganderätten
till marken ägt runi eller icke. ^ Enligt vad kommissionen hade^ sig
bekant hade sedan gammalt dylika avtal i rätt stor utsträckning blivit ingångna,
utan att åt desamma givits vare sig den form eller det innehåll, som erfordrades
för överlåtelse av äganderätt till fast egendom. I sadant fall kunde
väghållningsdistriktet icke åberopa annat än en mer eller mindre begränsad förfoganderätt
över vägmärken.
Såsom sammanfattning av den lämnade redogörelsen framhöll kommissionen,
att något allmängiltigt svar icke kunde lämnas på frågan, huruvida äganderätt
till de allmänna vägarna och den däri ingående mark tillkomme väghållningsdistrikten
eller örn så icke vore händelsen. Eörhallandena gestaltade
sig härutinnan olika för de särskilda fallen, och detta gällde icke blott i fråga
örn olika vägar eller vägsträckor utan jämväl beträffande mark, som utgjorde
del av en och samma vägsträcka. Det kunde nämligen exempelvis ofta inträffa,
att den mark, som tagits i anspråk vid anläggandet av själva vägen,
förvärvats efter expropriation och följaktligen med äganderätt tillkomme distriktet,
under det att mark, som erfordrats för en senare verkställd breddning
av vägen, av jordägaren genom frivilligt avtal upplåtits allenast till brukande.
Kommissionen fäste vidare uppmärksamheten a det förhållande, att de väghållningsskyldiga
samfälligheterna i regel icke ansett några särskilda åtgärder
erforderliga för säkerställande av den rätt de förvärvat i avseende a vägen
och däri ingående mark. Salunda hade bland annat den äganderätt till vägmärken,
som av samfälligheten kunde hava förvärvats, ytterst sällan plägat
tryggas genom lagfart. Anledningen härtill vöre möjligen till någon del att
söka i vederbörandes önskan att i möjligaste mån undvika det besvär och ce
omkostnader som vore förenade med markens avsöndrande och lagfarande.
Den huvudsakliga grunden för distriktens underlåtenhet i berörda avseende
syntes emellertid snarast härleda sig från den säkerligen vitt utbredda uppfattning,
att lagfart eller annan inskrivning överhuvud taget icke skulle vara
erforderlig för tryggande av den väghållningsskyldiga samlallighetens förfoganderätt
över vägen. Till stöd för berörda uppfattning hade man aberopat
tillvaron av en alldeles särskild nyttjanderätt till allmän väg; en nyttjanderätt
med företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som tor vägen
tagits i anspråk. Enligt denna åskådning skulle, så länge vägen nied stod av
o-ällande bestämmelser vore att anse såsom allmän, nu ifrågavarande »vågrätt»
— eller rätten att för den allmänna trafiken förfoga över vägen — kunna
göras gällande helt och hållet oberoende av tredje mans anspråk pa sjal™
marken. För vågrättens inträde och fortbestånd vöre det följaktligen likgi - tigt huruvida äganderätt till själva vägmärken tillkomme den våghål mngsskyidiga
samfälligheten eller icke. Nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan
sakrätt, som i fråga örn själva vägmärken tillkomme annan an berörda samfällighet,
skulle givetvis icke — lika litet som annans äganderätt — kunna.inverka
till hinder för vågrättens utövande. Ett skyddande medelst Jägta ■
eller annan inskrivning av samlallighetens ägande- eller dispositionsrätt till
vägen eller den däri ingående mark hade salunda tett sig såsom skäligen betydelselöst
för tryggande av det trafikintresse, vägen avsage att tdlgodose Ej
nog härmed. Antagandet örn befintligheten av en dylik särskild vågrätt torde
jämväl i sin mån förringat uppfattningen örn betydelsen överhuvud av det
fång, genom vilket samfällighet^ åtkommit själva vägmärken, hangels lie
-
26
Kungl. Maj:ts proposition 7ir 106.
skaffenhet utgjorde i och för sig icke någon betingelse för vågrättens upputövande.
Härav förklarades den ringa vikt vederbörande i ali
be“”Belser'' “nder "lk“ »vståtl,
Uppfattningen att svensk rätt beträffande allmän väg skulle erkänna tillvaron
av en särskild vågrätt av ovan angivet slag hade emellertid av rätt
10Pfebrnari1iqeingO<itaiftii
?etta b®styrk.tes. av en utav högsta domstolen den
10 lebruan 1910 meddelad dom. Kommissionen fann följaktligen förhållan
dfir:V+adanai"iP:rakflskt
i86* stalldc sig’ icke medföra den trygghet för
1 lk,tens ostorda forfoganderatt till allmän väg, som måste anses önskvärd.
.Visserligen skulle enligt 1866 ars expropnationsförordning i alla de fall då
expropriation kommit till användning vid förvärvandet av vagmark, denna
mark hava till distriktet övergått befriad från sakrättsliga förpliktelser till
annan. Ilen äganderätt distriktet sålunda vunnit kunde följaktligen i distrikinIer
igCin säkerställd och detta även för den händelse diW^.
tet r?dei’ -atlt fullgöra den ^skyldighet, som enligt lag ålåge distriktet, att
lagiara lang järnvä! av nu ifrågavarande beskaffenhet.
K1LltM^Tianh.aQTn anmärkte|> att ett eventuellt antagande av det utav
linnid i u . f3, r!ksdag framlagda förslaget till ny exproprial
onsdag med all säkerhet skulle medföra den verkan, att expropriationsinsti
ses havaieSt tillen° W ^ ^ls skulle 1 det särskilda fallet kunna anses
Pava legat till grund for forvarvet av vagmark. Nämnda förslag ut
gange narn hgen, bland annat, från den allmänna ståndpunkt att expropria
tionsratt Unge beviljas endast efter därom gjord särskild ansökning Fabert
få^!aSe- fiedfdrde sålunda Konungens fastställelse av arbetsplan för’ ett vägoretag
icke såsom enligt 1866 års författning ansåges vara fallet — i och
för sig någon ratt att expropriera den erforderliga marken. För vinnande av
därom ^nationsratt skau:le följaktligen i varje fall erfordras särskild ansökning
darom. Vidare skulle den, som erhållit expropriationsrätt fullfölja fråsan
Sphörd?mStälnincrdtT|Sd01 vid äventyr att expropriationsrätten i annat fall
upphörde, stamning till domstol utgjorde således enligt förslaget — i motsats
till vad förut gällde — en nödvändig förutsättning för expropriationens
genomforande. Foredroge den exproprierande att utan stämning söka träffa
godvillig överenskommelse med samtliga sakägare, skulle det naturligtvis
ne då"inhe ZTa hH(mi °betag0t följa denna vä®- Men hans förvärv komne
da icke att medföra expropriationens rättsverkningar i fråga om fastighet
ineSföliaktHffpn ST 7llandf förpliktelser. Expropriationsinstitutet kom
ntt
viri e g rd 11 anta£ande av den ifrågasätta nya expropriationslagen
Ä nd angmg(r f‘1,rvary av vagmark, mer än hittills antaga karaktären av en
nödfallsutväg för den händelse godvillig överenskommelse rörande upplåtandet
av mark och betingelserna för detsamma icke kunde ernås. Givetvis kunde
vederbörande i de flesta fall antagas hellre söka åvägabringa en uppgörelse
somlu a0mhldhlpiarf"PPla+te an att lgangsatta ett expropriationsförfarande,
som ju alltid bleve förenat med avsevard kostnad och tidsutdräkt.
Vad därefter angmge upplåtelser av vagmark, vilka grundade sig på frivillig
hInrWn°TelSa’rre dl,stnkt„etS °störda ägande- eller nyttjanderätt till maiken
beroende pa, huruvida ifrågavarande rätt blivit genom lagfarts- eller an
»" msknvnmgsåtgard behörigen tryggad. I fribom det fedin befi„t%a
vagnatet hade emellertid, såsom _i det föregående framhållits, lagfart eller
!in!1]nniinSViTtlll\f:!iltfa/id 1C^e Plägat förekomma annat än i sällsynta
undantagsfall. Vid detta förhållande kunde sålunda i fråga om en säkerligen
icke oväsentlig del av vara nuvarande vägar fara anses föreligga, att vederborande
vaghallningsdistnkt — i likhet med vad som inträffat i det antydda
maj ?917a fÖrS’ag 6verensstämde 1 väsentliga delar med nu gällande lag om expropriation av den 12
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
27
rättsfallet — dömdes skyldigt att avträda en väg eller del därav. Beträffande
åter de frivilliga upplåtelser av vägmark, som framdeles komme att äga rum,
skulle man möjligen kunna göra gällande, att nuvarande eller blivande väghållningsdistrikt
för framtiden skulle låta sig allt mera angeläget vara att
genom lagfart eller inteckning skydda den rätt de förvärvat till marken. Man
borde emellertid icke bortse från möjligheten —- för att icke säga sannolikheten
— att jämväl för framtiden komme att göra sig gällande samma uppfattning
som hittills beträffande obehövligheten av att lagfara eller inteckna
rätt till vägmark. En särskild anledning för distriktet att söka undandraga
sig sin skyldighet att lagfara fång av nu föreliggande beskaffenhet komme
dessutom givetvis alltid att ligga i de kostnader och besvär, bland annat tor
vägmärkens frånstyckande eller avsöndrande, vilka vore förenade med lagfarten
och vilka, särskilt för den händelse vägen skulle dragas över ett Herta!
fastigheter, kunde bliva högst avsevärda. Det syntes följaktligen kunna tågås
för givet, att, utan särskild åtgärd från lagstiftarens sida, full trygghet i
förevarande avseende icke ens i framtiden alltid komme att föreligga.
Det borde vidare erinras örn de fall, då vägmärken icke blivit med äganderätt
avstådd utan allenast upplåtits till begagnande, att de tid efter annan i lag
givna bestämmelser rörande viss längsta tid för nyttjanderättsavtals bestånd
måste anses hava medfört inskränkning av den tid, för vilken nyttjanderattsavtal
jämväl av nu föreliggande beskaffenhet kunnat ingås med bindande verkan.
Med nu gällande lagstiftning i ämnet kunde sålunda ett upplåtande
av nyttjanderätt till vägmark icke med bindande verkan göras för längre tid
än den i 1 kap. 1 § i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907
stadgade maximitid. Ett intecknande av distriktets nyttjanderätt till sadan
mark torde sålunda icke under några förhållanden bereda distriktet trygghet
för mer än en jämförelsevis kort tidsperiod.
Då den i det föregående omförmälda domen, jämte de därvid av vissa domstolsledamöter
avgivna särskilda yttrandena, äro i hög grad belysande för ^om ^en ^
förevarande spörsmål torde det vara lämpligt att här i korthet närmare redo- /etan
Sedan Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län år 1895
förordnat, att en å ett hemman befintlig enskild väg skulle såsom allmän väg
ingå i vägdelning inom Västra Hisings härads väghållningsdistrikt, beslöto
de väghållningsskyldiga inom distriktet år 1896, att distriktet skulle från
hemmanets ägare inlösa nämnda väg, för vilken utsedda gode män bestämde
ersättningen till 10,700 kronor, och detta belopp blev jämväl till hemmansägaren
erlagt. Emellertid blev under år 1901 ifrågavarande hemman försålt
å exekutiv auktion. Först därefter eller i januari 1903 anhöllo de väghållningsskyldiga
vid vederbörande häradsrätt örn lagfart å den av dem inlösta
vägsträckan, men häradsrätten förklarade den 16 februari 1903 berörda ansökning
vilande, enär vägområdet i fråga icke blivit i behörig ordning^såsom
avsöndring fastställt. Samma dag beviljades av häradsrätten lagfart å hemmanet
för den person, som å den exekutiva auktionen inköpt detsamma. Påföljande
år instämde hemmanets nya ägare de väghållningsskyldiga till häradsrätten
med yrkande, bland annat, att enär berörda vägområde icke vid
den exekutiva auktionen undantagits och köparen ej heller ägt kännedom om
att området varit frånsålt hemmanet, den för de väghållningsskyldiga gjorda
lagfartsansökningen måtte ogillas och dem åläggas att till hemmanets nya
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
ägare genast avträda vägen. _ Den instämda talan ogillades av häradsrätten,
men Gota hovrätt förklarade i dom den 14 juni 1907 de väghållningsskyldiga
ic e vara berättigade att på grund av sin lagfartsansökning erhålla lagfart å
ifrågavarande väg samt förpliktade dem att avträda vägen till hemmanets
nya ägare. Såsom skal for sm dom anförde hovrätten, att hemmanet blivit
tran förra ägaren mkopt vid exekutiv försäljning samt att denna försäljning
jamval omfattat ifrågavarande väg. Vid sådant förhållande och jämlikt stadgandena
i 82 § utsöknmgslagen vore — även örn det av de väghållningsskyldiga
aberopade forvarvet av vägen vore att anse såsom ett lagligen gällande
lang - hemmanets nya ägare i förhållande till de väghållningsskyldiga att
anse såsom ratt ägare till vägen. I denna hovrättens dom gjorde högsta domstolen
ej ändring.
Två av högsta domstolens ledamöter voro emellertid av skiljaktig mening.
Dessa ledamöter funno, lika med hovrätten, att den nya hemmansägaren genom
sitt inköp a exekutiv auktion av hemmanet förvärvat äganderätt jämväl till den
till hemmanet hörande mark, som upptoges av ifrågavarande väg och fastställde
o jaktligen hovrattens dom, såvitt därigenom de väghållningsskyldiga förklarats
icke vara berättigade att på grund av sin lagfartsansökning erhålla lagfart
a vägen- Da emellertid, vidkommande saken i övrigt, av handlingarna framgmge,
att sedan genom Konungens befallningshavandes utslag år 1895 förordnats,
att vägen, vilken redan år 1878 funnits anlagd såsom enskild, skulle ingå
i vagdelning såsom allmän väg, samt på grund härav under år 1896 träffats
överenskommelse mellan vederbörande jordägare och väghållningsskyldiga därom
att vägen skulle av de sistnämnda övertagas, vägen blivit till allmänt begagnande
upplåten, samt vid sådant förhållande hemmanets nya ägare icke genom
ln°P,fV„ d.6t llemman> varover vägen franninge, förvärvat någon som helst
ratt att förhindra vägens användande för omförmälda ändamål, prövade dessa
ada ledamöter rattvist att, med upphävande av hovrättens dom i denna del
iaststalla det slut, vartill häradsrätten därutinnan kommit.
Ett av de justitieråd, som biträtt pluralitetens uppfattning, anförde:
»Enligt aldre svensk rätt skulle den mark, som behövdes till allmän väu i
regel tågås av oskifto, d. v. s. av bys oskiftade ägor (7 kap. byggningabalken i
landslagen) eller av socken-, härads- eller landsallmänning. (Jfr 29°kap samma
balk.) Vagens anläggning medförde vid sådant förhållande icke^ågon
11agandeFa1tten td} den mark, som togs i anspråk. Vid utarbetande
av 1734 ars lag utgick man likaledes från den förutsättning, att mark till allman
väg såvitt mö,iligt borde tagas av oskifto. I 1692 års förslag till bvo-e-- mngabalk 30 kap. 1 § heter det: ''Hvar landshöfding skall i sitt län låta landtmätare
lagga landsväg, där så tarf vas, hvar till sin ort så rätt och jämn som
ske kan, och dar till af oskifto taga hvad ägor, som möta och föreligga kunna,
swfp 1 Vagfn hoga backar berg eller vatten, som antingen intet eller med för
, ! besvär brytas, fyllas och med bro byggas kan, tages då till vägen på sidan
hvad jord och agor, som näst ligger, och där emot håfve ingen makt att nekaIt
Ä ?°m mäktigt mister af sina ägor, särdeles uti Ser och
fvflnld^ iaf na"? afor’,,eller1 °ck af häradsboer samtlige sin del och
oS fto ^ Sal!futtryckligen, att mark till väg skall tagas av
Un<|ailtagsvis kunde det dock bliva nödvändigt, att skiftad mark (''särdeles
aker eller äng’) togs i anspråk. Det är huvudsakligen för detta fall man
Kungl. Majlis proposition nr 106.
29
tänkt sig, att för marken skulle lämnas ersättning, vilken borde utgå av nästa
ägor eller av samtliga häradsboer. I de närmast .följande förslagen (1694, 1713,
1723) återfinnas samma bestämmelser. Först i 1728 års förslag finnér man
stadgat, att ersättning — för åker eller äng, men ej för andra ägor — skulle
utgå av kronan, ett stadgande, som sedan ingick i lagen.
Vid granskningen av 1692 års förslag hade anmärkts, att vederlaget borde
utgå under form av nedsättning av hemmanets ränta (förarbetena I sid. 4(38,
VII sid. 299), men huruvida denna form av ersättning åsyftats vid införandet
i 1728 års förslag av bestämmelsen örn kronans ersättningskyldighet, är obekant.
I allt fall torde en ersättning in natura, som stadgandet närmast synes
innebära, endast sällan kunnat åvägabringas. . Själva förutsättningen, att aker
eller äng måste avstås, har för övrigt i äldre tid säkerligen endast i undantags
fall
förelegat; oskiftad mark var i regel att tillgå. ^ j .
Det i samtliga förslag före 1728 förekommande stadgandet, att mark tili
allmän landsväg skall tagas av oskifto, upptogs visserligen icke i 25 kap. byggningabalken
av 1734 års lag, men detta är tydligen beroende endast av den sammandragna
form, som lagverket slutligen erhöll. Måhända ansags grundsatsen
tillräckligt tydligt uttalad i 4 kap. 1 § byggmngabalken, som torde bora tolkas
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 7 kap. av landslagens byggningabalk.
Jfr ock resolutionen på prästerskapets besvär den 9 december 17bb.
Det finnes ingen anledning att antaga, att genom själva väganlaggmngen äganderätten
till marken ansetts i allmänhet undergå någon ändring. I detta avseende
står säkerligen 1734 års lag på samma ståndpunkt som landslagen. Jj Tatran
om äganderätten till de allmänna vägarna är alitsa att besvara, i enlighet
härmed. Svaret blir varken mer eller mindre obestämt än besvarandet av samma
fråga rörande olika slag av allmänningar och andra oskiftade ägor, varav
mark till vägarna i regel tagits. Att, där undantagsvis skiftad mark (aker
eller äng’) måste tagas till väg, den sålunda i anspråk tagna marken i rättsligt
hänseende delade vägens karaktär i övrigt, torde icke böra betvivlas. 1 detta
fall, men också endast i detta, är man berättigad att antaga en ändring i äganderätten.
Särskilda omständigheter hava emellertid föranlett, att full klarhet
icke varit rådande i fråga om ett dylikt markförvärvs rättsliga natur.
Alltsedan medeltiden synes — särskilt vad allmänna landsvägar angar
häradet i regel hava utgjort väghållningsdistrikt, men väghallningsbesvarethar
endast i ringa mån vilat på häradet såsom sådant, utan huvudsakhgen pa de
särskilda fastigheterna. Denna ståndpunkt intager ock 1734 ars lag. Lagen föreskriver
i 25 kap. 8 § byggningabalken, att alla de, som å landet hemman aga
eller bruka, skola vägar röja samt att envar skall sitt skifte fa efter den del han
i by äger. Häradet har väl i regel fortfarande varit väghållningsdistrikt meli
till följd av det sätt, varpå väghållningsbesvärets utgörande varit bestämt bär
häradet icke framträtt såsom bärare av rättigheter och skyldigheter i nu förevarande
avseende. Härigenom har, där markförvärv kommit i fråga för anläggning
av väg, förvärvets likställighet med andra laga fäng fördunklats, och lagfart,
där eljest sådan på grund av härom för varje tiel gällande föreskrifter bort
ske, kunnat anses överflödig. Det har icke varit tydligt för vem lagfart skulle
sökas; de väghållningsskyldiga inom ett visst distrikt hava icke enligt den
allmänna uppfattningen utgjort en sådan sammanslutning att markförvärvet
ansetts såsom ett deras förvärv. Då ersättning för nastad aker eller äng eniig^
lagens stadgande skulle lämnas av kronan, bidrog även detta därtill^att markens
tagande i anspråk icke synts förutsätta ett förvärv fran de vaghaUmngsskyl
<h
Härutinnan har en väsentlig ändring skett genom lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891. Hot kan icke rada
något tvivel därom, att den ''gemensamhet för sig , varom talas i o § av nämnda
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.
Riksdagens
hemställan
1912.
lag utgör ett s. k särskilt bildat rättssubjekt. Vid sådant förhållande och då
Sa,?d.et onl smidighet för kronan att utgiva ersättning upphävts, måste de
vaghalhnngsskyldiga med hänsyn till villkoren för förvärvande av mark till
väg vara underkastade vad i allmän lag och gällande expropriationsförfattninoforeskrives
örn forvärv av fast egendom. Att i 1891 års lag bestämmelser härn
kanr ^ork,aras därav, att lagen, som över huvud ytterst
knapphändigt behandlar Dagan om anläggning av ny väg, utgått därifrån
att en reglering av sattet för markförvärv för sådant ändamål folie utanför
lagens uppgift. Vad salunda gäller örn markförvärv för allmän vägs anläggning
mäste enligt sakens natur även äga tillämpning å förändring
av enskild väg till allmän. Tydligt är, att gällande expropriationsförfattning
icke tomtsätter annat an förvärv av äganderätt till den mark, som för allmän
väg exproprieras. För frivillig överenskommelse torde, då särskilda bestämmelser
härom saknas, icke heller finnas annan form än överlåtelse av ägancle
.
.Vad sålunda anförts avser endast allmänna vägar. Jämlikt lagen om enskilda
Vägar pa landet den 5 juli 1907 ställer sig saken annorlunda. I 5 § talas om
ersättning för upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång. Här är
salunda icke fråga örn överlåtelse av mark, utan örn upplåtelse. Skillnaden har
sm historiska förklaring däri, att, såsom ovan antytts, allmänna vägar leda sitt
ursprung au oskifto medan rätten till enskild väg är en rätt att taga annans
mark (skiftad mark) i anspråk. Vad i berörda hänseende stadgats i 1907 års
ag utgör emellertid undantag från eljest gällande regler om upplåtelse av fast
egendom.»
Den rättstillämpning, som kommit till uttryck i omförmälda dom, har i senare
rättsfall ånyo hävdats av högsta domstolen, ehuru icke utan meningsskiljaktighet.
[Se N. J. A. 1916 sid. 630 samt jämväl 1926: 119.]
Närmast i anledning av nu refererade rättsfall blev uti en vid 1912 års riksdag
inom första kammaren väckt motion (nr 50) förslag framställt örn åvägabringande
av utredning bland annat i fråga örn ägande- och dispositionrätten
till allmän väg. Motionären anförde bland annat:
Mångå olägenheter föranleddes genom den rådande osäkerheten på ifrånaknd^^nm"^6''
. Fransett den omständigheten, att, åtminstone i flera delarna v
landet, allmänt gjort sig gallande den föreställningen, att kronan eller väe-bålinmgsdistriktet
hade äganderätt till de allmänna vägarna, så hade till följd av
senare tiders andrake samfärdselbehov och framför allt de talrika järnvägsanläggningarna,
de allmänna vagarna under de sista femtio åren undergått mvcket
stora forandnngar. Salunda hade en mängd nya allmänna vägar blivit
uteshFt under.d®t1att andra vägar upphört att underhållas såsom allmänna och
uteslutits ur vagdelningarna, Marken till de sålunda anlagda nya vägarna torres
™“era-atfrtonf 1 Tllersta och södra klarna av landet - i7rfgeT utesfu
bn dV sklftad mar|5;- Antingen hade ersättning lämnats för marken, eller ock
hade den avstatts utan ersättning. Endast i undantagsfall hade ordentlig
ropeavtal om^ marken upprattats, och lagfart å sådan mark hade ytterst sällan
hadelin admSänba+tlden ^ÄT^dr^ marken lämnats utaa ersättning,
flade val i allmänhet en upplatelsehandlmg upprättats, men densamma torde
mTrkfrtidYo 1.nn,el|!alllt endast “ »upplåtelse» eller ett »tillsläppande» av
uarken till allmänt begagnande och ej en överlåtelse med äganderätt. Upplåtaren
torde i sadant fall fortfarande hava varit att anse såsom ägare av marken
mit UlfstanTord01?"miSen !U^ åtitS mot ersättning, utan att köpeavtal kommit
till stand, torde förhållande! hava varit detsamma och äganderätten sålunda
Kungl. Maj:is proposition nr 100.
31
hava bibehållits av upplåtaren. Hade köpeavtal skett, hade i allt fall marken
icke kunnat lagfaras förr än från och med år 1895, då nya väglagen tratt i
kraft och väghållningsdistriktet blivit ett rättssubjekt, som kunnat söka och erhålla
lagfart, vilket dock, såsom förut angivits, nästan aldrig torde förekommit
å vagmark. Utan lagfart bleve emellertid enligt nu gällande lagstiftning äganderätten
och jämväl dispositionsrätten till allmän väg ofta_ illusorisk. _
Sedan motionären till stöd för sin uppfattning härutinnan redogjort tor
Kungl. Maj :ts ovan omförmälda dom, framhölls i motionen ^vidare, att alla de
åtgärder —■ bland dem jämväl avsöndrande av samtliga från olika hemmanslotter
upplåtna delar av en allmän väg — vilka nu vöre behövliga för erhållande
av lagfart å samt därigenom även trygg ägande- och dispositionsrätt till dylik
väg vore allt för omständliga och att desamma skulle väsentligt förhöja de
ändock dryga kostnaderna för tillkomsten av allmän väg. Det syntes dar or
vara nödvändigt, att lagstiftningen toge frågan örn hand och införde enklare
åtgärder till ägande- eller dispositionsrättens tryggande. Bland de åtgärder,
som lämpligen borde vidtagas för vinnande av nämnda ändamål, liragasatte
motionären jämväl införande beträffande vagmark av ett särskilt lagfartsforfarande
i ungefärlig överensstämmelse med vad som vöre gällande angående
järnväg ävensom att i samband därmed ett enklare expropnationsiorlarande
b°/motiomen upptogs i detta samband en.annan närliggande fråga. Enligt motionärens
uppfattning vore det nämligen icke blott beträffande tryggad besitningsrätt
till allmänna vägar, som nya lagbestämmelser erfordrades. Aven med
avseende å nedlagda allmänna vägar vore det av nöden, att bestämmelser utfärdades
örn dispositionsrätten till desamma. Da väg mdroges fran allmänt
underhåll eller omlades, hade nämligen stor osäkerhet uppstått örn ratten att
förfoga över marken till den indragna vägen eller till den vägsträcka, som vid
omläggningen upphörde att vara allmän väg. Det vanliga vöre darfur, .atu
vägen antingen finge kvarligga. oanvänd eller ock utan vidare foges i besittning
av jordägarna invid vägen. Ofta nog hade sedermera pa området för elen ursprungliga
vägen uppförts dyrbara byggnader eller vidtagits andra åtgärder
med densamma, vartill vederbörande jordägare, som mahanda någon tid. etter
vägförändringen icke ens ägt kännedom om densamma, i allt tall ansett sig berättigad,
särskilt örn han av egen mark, ehuru på annan plats, slappt till mark
för vägens omläggning. Sådan jordägare kunde sedermera, örn den verkliga
ägaren förr eller senare gjorde anspråk på marken, nödgas med stor förlust
avträda densamma eller därför betala dryg ersättning. Motionären hade därför
tänkt sig en lagstiftning i den riktning, att jordägare nirud förutvarande
allmän väg, som ville använda vägen och lägga den till sm fastighet, skulle
äga rätt därtill, örn han gjort anmälan hos domaren och kungörelse darom av
domaren utfärdats med föreläggande för den, som kunde hava något att erinra
i saken, att inom viss tid ingiva erinringar, men sådana icke inom iorelagd tiel
inkommit.
Med anledning av berörda motion avlät riksdagen den 15 mars 1912 skrivelse
i ämnet till Kungl. Majit, i vilken skrivelse huvudsakligen anfördes följande:
Ifrågavarande motion avsåge lagstiftningsåtgärder dels för vinnande av
trygghet i ägande- och dispositionsrätten till i bruk varande allmänna vagai,
vare sig redan befintliga eller sådana, som kunde komma att anlaggas, och dels
för ordnande av de rättsförhållanden, som kunde uppsta därigenom att aldre
vägar upphört att tagas i bruk för deras ursprungliga ändamål Beträdande
förstnämnda fråga — angående nu befintliga och framdeles tillkommande allmänna
vägar — funne riksdagen behov föreligga att genom lagstiftningen fa
rättsförhållandena i förevarande avseende beträffande dessa vagar och vad dar
-
Vägkommis
sionens förslag.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
med sammanhörde ordnade på ett tillfredsställande sätt. I fråga örn grundlinjerna
för en blivande lagstiftning hade framställts åtskilliga förslag. Ehuru
i sdagen icke i fragans närvarande skede kunde göra något bestämdare uttalande
örn den lösning, som framför andra borde sökas, funne riksdagen sig dock
bora framhålla såsom sin mening, att det syntes i hög grad tvivelaktigt, huruvida
det skulle vara lämpligt att för tryggande av rätten till allmänna vägar
nodgas tillita ett mer eller mindre vidlyftigt och kostsamt lagfartsförfarande.
Enklast kunde fragen möjligen lösas genom sådana lagbestämmelser
att sedan i vederbörlig ordning viss vägsträcka förklarats skola utgöra allmän
vag och antingen ingått i vägdelning eller övertagits till underhåll av vägkassan,
vägen, aven örn den fortfarande vore att anse såsom en del av den fastighet,
yanfran marken till densamma tagits, dock så till vida ställdes utom fastiglietsagarens
förfoganderätt, att dess användande för sitt ändamål icke kunde
förhindras. Påen blivande utredning borde emellertid få ankomma att närmare
utfinna sattet, huru en sadan lösning, som här antytts, kunde stå att vinna
elfer huru lösningen av frågan eljest skulle kunna ernås.
i fråga örn ordnande av äganderättsförhållandena beträffande sådan vagmark,
som vant allmän väg men upphört att användas för sitt ändamål, funne
riksdagen jamval behov av en utredning föreligga. Däremot ställde sig riksdagen
tveksam, huruvida en sådan utredning kunde leda till en enhetlig lösning
av Dagan pa lagstiftningens väg eller på annat sätt. Det syntes fast,- mera kunna ifrågasättas, huruvida överhuvud taget tvistefrågor i detta avseende
lämpligen kunde lösas annorledes än genom myndighets eller domstols
avgörande i varje särskilt fall. Enligt riksdagens uppfattning torde det emellertid
icke vara lämpligt att, såsom blivit ifrågasatt, förvärv av sådan mark
som utgjordes av en nedlagd allmän väg, skulle kunna grundas på en i viss
ordning hos domaren gjord anmälan. En överflyttning i nämnda forin av
^dispositionsrätten till dylikt område syntes nämligen icke vara
illradlig. Pa grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl.
“utte låta verkställa utredning dels angående ägande- och dispositionsrätten
till allmänna vägar och till mark, som utgjordes av nedlagd sådan väg,
och dels huru trygghet kunde vinnas för det allmänna i dispositionsrätten till
allman väg samt för riksdagen framlägga de förslag, som av denna utredning
föranleddes.
Berörda skrivelse blev av Kungl. Majit genom remiss den 5 februari 1915
överlämnad till vägkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande
av det kommissionen meddelade uppdraget.
Det förslag till lag örn allmänna vägar på landet, som vägkommissionens
förut berörda betänkande innehåller, upptager i 14 § en bestämmelse av innehall,
att allmän väg finge utan hinder av den rätt annan kunde äga i avseende
å mark, som för vägen tagits i anspråk, brukas för sitt ändamål.
f1-1 Cleitita stacJgan<-le1 lla,r kommissionen — under åberopande
av den utredning, for vilken redogörelse lämnats här förut — anfört bland annat
följande:
f0°;rst. angår riksdagens ifrågavarande skrivelse i vad den avser lagstiftningsåtgärder
för vinnande av trygghet i ägande- och dispositionsrätten till
i bruk varande allmänna vagar, vare sig desamma redan äro befintliga eller
rSKr^de eS k°mma. ntt anläggas, synas enligt kommissionens uppfattning
de iorhaUanden, för vilka ovan redogjorts, kraftigt tala för behovet av en
oadan lagstiftning. Lika med riksdagen anser jämväl kommissionen, att frå
-
Kungl. Mai:ts proposition nr 100.
33
gans lösning knappast lärer kunna vinnas genom att beträffade de allmänna
vägarna införa något särskilt lagfartsförfarande. Med avseende å det redan
nu befintliga vägnätet skulle ett dylikt särskilt lagfarts- eller annat inskrivningsförfarande,
omfattande liela detta vägnät, näppeligen kunna, med tillhörligt
aktgivande på rättssäkerheten, genomföras, utan att detsamma tillika simile
för väghållningsdistrikten medföra högst betydande kostnader och besvär.
Däremot skulle man möjligen — på sätt jämväl skett i den motion, som legat
till grund för riksdagens skrivelse — kunna sätta i fråga, huruvida icke
den önskade säkerheten kunde vinnas genom vissa ändringar pa expropriationsiagstiftningens
område. Örn nämligen anordningar vidtoges därhän, att i varje
fall, då mark förvärvades för vägändamal, detta förvärv skulle kunna anses
grunda sig på expropriation, så skulle i varje sådant fall den förvärvade marken
också komma i åtnjutande av expropriationens rättsverkningar med avseende
å markens frigörande från därå vilande privaträttsliga förpliktelser. De
erforderliga lagändringarna skulle salunda gå ut på att göra expropriationsförfarandet
obligatoriskt beträffande allt förvärv av vagmark. Endast såmedelst
kunde nämligen full säkerhet vinnas, att all mark av ifrågavarande slag
verkligen komme att övergå till väghållningsdistrikten befriad från tredje
mans anspråk. Bestämmelser av nu angivna innebörd synas emellertid förutsätta,
bland annat, den avvikelse från gällande lag, att expropriationsrättens
medgivande göres beroende på beslut av Konungens befallningshavande i stället
för av Kungl. Maj:t. — — — Ett obligatoriskt hänskjutande under
Konungen av alla frågor rörande förvärv av vagmark synes---icke böra
komma i betraktande. Enligt gällande väglag skola däremot alla ärenden rorande
anläggning och omläggning av allmän väg ävensom beträffande övertagande
till allmänt underhåll av redan befintlig enskild väg, eller med andra
ord praktiskt taget varje vägbyggnadsfråga av beskaffenhet att förutsatta förvärv
av mark, prövas och avgöras av Konungens befallningshavande. ia beslut
av Konungens befallningshavande är det sålunda i varje sådant fall beroende,
huruvida det ifrågasatta vägföretaget skall komma till stånd eller ej och
därmed är jämväl avgjord frågan örn vägdistriktets skyldighet att förvarva
den för ändamålet nödiga marken. ...
Man skulle nu kunna tänka sig en anordning, enligt vilken järnvä! skyldigheten
för vederbörande att avstå eller upplåta den erforderliga vägmärken ställdes
i samband med Konungens befallningshavandes beslut_ i själva vägfragan,
antingen så, att expropriationsrätt ansåges omedelbart följa ur berörda beslut
eller ock så att expropriationsrätten gjordes till föremål för ett särskilt av
Konungens befallningshavande i sammanhang med huvudfrågan meddelat yttrande.
En dylik anordning skulle i huvudsak innebära en återgång till vad beträffande
expropriation av vägmark varit gällande före införandet av 1845
års expropriationsförordning. . , , „
Frånsett de fördelar ett expropriationsförfarande av ovan angivna art skulle
kunna medföra till säkrande av vägarnas ställning, bär kommissionen likväl
för sin del icke ansett sig kunna förorda en anordning, som för sitt genomförande
erfordrade en avvikelse av ovan angivet slag fran den eljest fallande
regeln, att endast Konungen äger medgiva expropriationsrätt. Härtill kommer,
att ovan antydda förfarande ju skulle erhålla sin betydelse uteslutande för
framdeles skeende förvärv av vägmark. Anordningen skulle salunda Idiva utan
verkan med avseende å det redan nu befintliga nätet av allmänna vägar. .
På sätt i det föregående omförmälts har riksdagen i sin ovan berörda skrivelse
för sin del framhållit, att frågan möjligen kunde enklast losas genom
sådana lagbestämmelser, att sedan viss vägsträcka i vederbörlig ordning förklarats
skola utgöra allmän väg oell antingen ingått i vaggning eller övertagits
till underhåll av vägkassan, vägen, även örn den fortlarande vore att an
Bihang
lill riksdagens protokoll 19X0. 1 sami, SO haft. (Nr 100.) 3
34
Kungl. Maj:is proposition nr 106.
se såsom en del av den fastighet, varifrån marken till densamma tagits, dock
*a p1 . a ställdes utom fastighetsägarens förfoganderätt, att dess användande
tor sitt ändamål icke kunde förhindras. Den tanke, som legat till grund
tor detta riksdagens yttrande, har synts jämväl kommissionen i hög grad värd
beaktande och detta så mycket hellre, som genom en åtgärd i nu antydd riktn--?5
i-iTar..^ag inträs uttryckligt stadgande örn den särskilda nyttjande
rätt
till väg, vilken under benämning »vågrätt» redan i det föregående när
mare omtalats. Lagbestämmelserna härom skulle helt säkert komma att för
vidsträckta kretsar framstå såsom allenast ett lagfästande av redan gällande
rätt. Da härtill kommer att genom dylika bestämmelser den erforderliga tryggheten
synes kunna beredas väghållningsdistrikten i deras förfoganderätt till
allman vag, har kommissionen för sin del icke tvekat att i sitt förslag inrymma
uttryckliga föreskrifter om en legal vågrätt enligt följande allmänna grunder.
Enligt förslaget i denna del skall vågrätten utgöra en av lagen själv fastslagen,
till tiden obegränsad nyttjanderätt till allmän väg. Denna rätt skall
utövas av vederbörande väghållningsdistrikt för den allmänna samfärdselns
räkning och skall äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark. som
för vägen tagits i anspråk. Härav följer att vägen, så länge den överhuvud
ar att anse såsom allmän, skall kunna brukas för sitt ändamål alldeles oberoende
av de rättsanspråk annan ma kunna äga till själva vägmärken. Vägbehöver
således icke skyddas genom något inskrivningsförfarande.
„ ör att ett vägbyggnadsföretag skall kunna överhuvud taget komma till
stand, erfordras givetvis att vederbörande distrikt förvärvat rätt till den mark.
som atgar för vägen, detta förvärv må nu avse äganderätt eller allenast nyttjanderätt
till marken. Ett dylikt markförvärv utgör sålunda den faktiska förutsättningen
för vägbyggnadens verkställande. Bör nu ett förvärv av marken
jämväl i lagen uppställas såsom ett uttryckligt villkor för vågrättens uppkomst?
Kommissionen har ansett sig kunna besvara denna fråga nekande. Såsom nyss
framhållits, utgör ju markens förvärvande den faktiska förutsättningen för
vägbyggnadens verkställande. Har väganlaggningen kommit till stånd, lärer
man alitsa kunna utan vidare utgå från det antagande, att en upplåtelse av
mark till vagdistriktet också verkligen ägt rum. Huruvida vid denna upplåtelse
behörig hänsyn tagits till^samtliga rättsägares anspråk är en annan sak.
ilar upplåtelsen kommit ^till stand genom anlitande av expropriation, hava givetvis
alla hithörande frågor i och med densamma erhållit sin slutgiltiga lösning^
Samma garanti föreligger emellertid icke i de fall, då upplåtelsen grundar
sig allenast på frivilligt avtal, ett förhållande, som kan hava sin särskilda
betydelse för innehavare av penninginteckning i den fastighet, som beröres av
vägen. _ Vågrättens egenskap att jämväl utan inskrivning äga företräde framför
övrig^a sakrätter skulle nämligen — synes det — kunna komma att till
nackdel för mteckningshavaren förminska fastighetens värde. Enligt kommissionens
uppfattning torde förhallandena emellertid i själva verket komma
att i de allra flesta fall gestalta sig så, att vägens framdragande för fastigheten
i dess helhet medför en värdestegring långt överstigande den sänkning av
värdet, som ina framkallas av vågrättens befintlighet. Vägens framdragande
över en fastighet bör sålunda regelrätt långt ifrån förminska inteckningshayarens
säkerhet; snarare torde en ökning av hypotekets värde vara att förvänta.
Under sådana förhållanden synes det från rättssäkerhetens synpunkt vara skäligen
betydelselöst, huruvida vid markupplåtelser för vägändamål hänsyn tagits
till de i egendomen befintliga inteckningarna eller icke. Några särskilda
bestämmelser till förebyggande av eventuell skada för sådan inteckningska - vare lära således icke vara av nöden. Det förtjänar härvid påpekas, att gällande
lag örn enskilda, vägar på landet icke heller upptager några dylika bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr IVO.
35
melser till säkerhet för innehavare av fordran intecknad i fastighet, som beröres
av ett enskilt vägföretag. o
Vid besvarande av den här ovan uppställda fragan är vidare att marka, att
det för vägrättens vidkommande är helt och hållet likgiltigt, huruvida vägmärkens
åtkomst skett med äganderätt eller allenast till nyttjande. Då vågrätten
skall hava företräde framför alla andra sakrätter, måste det nämligen
för utövande av densamma sakna betydelse, huruvida äganderätten till marken
i fråga eller en mer eller mindre omfattande nyttjanderätt till densamma
tillkommer annan än väghållningsdistriktet. Man torde vidare enligt kommissionens
uppfattning kunna med en viss grad av sannolikhet antaga, att ett eventuellt
antagande av kommissionens förslag i ämnet skulle medföra, att de nya
vägstyrelserna i icke ringa utsträckning komme att i avseende a den för vägbyggnadsföretag
erforderliga marken låta sig åtnöjas med förvärv allenast
av sådan vågrätt, som avses med förslaget. Det torde nämligen kunna förväntas
att berörda, i åtskilliga avseenden inskränkta nyttjanderätt till vägmärken
skall kunna av distriktet förvärvas mot vederlag understigande den
eventuella köpeskillingen för samma mark.--- — — ;----Ti77 T T
Då av skäl, för vilka nu redogjorts, några särskilda i lagen uppställda iorclringar
beträffande distriktets åtkomst till vägmärken icke synas erforderliga
såsom villkor för uppkomsten av vågrätt, har kommissionen ansett sig kunna
så«om förutsättning för inträdandet av dylik rätt i sitt lagförslag uppställa
allenast den fordran, att mark, varom fråga är, faktiskt tagits i anspråk lör
och således ingår i allmän väg. Den nya lagens besämmelse i ämnet skall
givetvis hava tillämpning icke blott på de vägar, som framdeles anläggas, utan
även på de vägar, som ingå i det redan nu befintliga vägnätet, i den man desamma
efter lagens införande fortfarande utgöra allmän väg. Jämväl i fråga
om dylik väg skall vägens tillvaro såsom sådan innefatta presumtion om behörig
åtkomst till den i vägen ingående mark.
Vågrätten innebär, såsom ovan framhållits, att vägen skall kunna tor sif
ändamål brukas utan hinder av de anspråk annan må äga till själva vägmärken.
I vägrättens sålunda bestämda innehåll ingar först och främst varje ^användande
av vägen för framförande av den allmänna trafiken. Vidare mäste givetvis
till vägens ändamålsenliga brukande hänföras alla sådana åtgärder, som
erfordras för ett behörigt underhållande av vägen, såväl den. tid mark är bai
som vintertiden. Längre än vad sålunda angivits skola vägrättens verkningar
emellertid icke sträcka sig. Härutav framgår, att berörda, rätt icke skall för
övriga rättsägare medföra inskränkning i deras förfoganderätt till marken i
vidare mån än som med nödvändighet betingas av vägrättens ovan angivna innehåll
Den ägande- eller nyttjanderätt, som i fråga örn vägmärken tillkommer
annan än väghållningsdistriktet, skall sålunda av denne kunna, utan hinder av
vågrätten, allt fortfarande utövas i den utsträckning sådant kan ske utan intrång
för vägens ändamålsenliga brukande. Vägrätten i och för.sig kommer
följaktligen icke att utgöra hinder mot att vägmärken t. ex. gar i försäljning
eller upplåtes på arrende jämte den fastighet, under vilken marken lyder. _
Slutligen skall vägrätten vara till tiden obegränsad och detta i den mening,
att vägrätten, sedan densamma en gång inträtt, fortfarande skall vara .Kallande
så länge vägen överhuvud taget äger bestånd såsom allmän. Och härmed ar
man inne på ett ämne, som nära sammanhänger med det i riksdagens ovan örnförmälda
skrivelse vidrörda spörsmålet om ordnande av vissa rättsförhållanden,
vilka uppstå, då allmän väg helt eller delvis upphört eller upphör att såsom
sådan tagas i bruk. Indragandet av en allmän väg medför givetvis icke i och
för sig någon förändring i äganderätten till den mark, som varit tagen i anspråk
för vägen. Örn t. ex. äganderätt en till sadan mark tillkommit ett
väghållningsdistrikt, rubbas ju detta äganderättsförhållande icke i någon man
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
i och genom vägens indragande. _ Då det allenast i mera sällsynta undantagsfall
lärer hava förekommit, att vid indragandet av en väg eller vägsträcka vederbörande
väghållningsskyldiga samfällighet föranstaltat örn något formligt
upplåtande av den äganderätt, som i fråga örn vägmärken må tillkommit samfälligheten,
eller överhuvud vidtagit några som helst åtgärder för att ordna
rättsförhållandena beträffande denna mark, måste givetvis ofta nog inträffa,
att mark, som en gång ingått i numera nedlagd väg, allt fortfarande med äganderätt
tillhör den väghållningsskyldiga samfälligheten. Något allmänt svar
på frågan, i huru stor omfattning så verkligen är förhållandet, kan emellertid
icke lämnas, bland annat på grund av den ovisshet, som på sätt i det föregående
framhållits är rådande beträffande äganderätten överhuvud taget till mark,
som ingår i allmän väg. Det torde nu icke kunna bestridas, att den osäkerhet,
vilken sålunda råder i avseende å äganderätten till mark, som ingått i sedermera
nedlagd väg, kan medföra och i åtskilliga fall verkligen medfört olägenhet
och detta särskilt för ägare eller innehavare av den fastighet, över vilken
vägen varit lagd.--------------------
Kommissionen delar till fullo den av riksdagen uttalade uppfattning om det
mindre lampliga i att införa något slags ockupationsförfarande till mark som
ingått i nedlagd väg. Enligt kommissionens uppfattning lärer det knappast
vara möjligt att pa lagstiftningens väg allmängiltigt ordna hithörande frågor,
i vad de avse redan nn befintliga förhållanden. Har vägen blivit nedlagd till
tö jd av förändring i det befintliga vägnätet, lärer det nämligen med hänsyn
till den ovan lamnade redogörelsen få anses utan vidare uppenbart att — såsom
jamval riksdagen uttalat — tvistefrågor örn äganderätten till den mark, varav
den nedlagda vägen bestått, knappast kunna lösas annorledes än genom domstols
avgörande i varje särskilt fall. Vad däremot angår de förändringar i
det nuvarande vagnätet, vilka framdeles kunna komma i fråga ställer sig
saken annorlunda. Möjligen skulle därvid — på sätt jämväl blivit inom riksdagen
vid tidigare tillfällen ifrågasatt — en tillfredsställande lösning kunna i
särskilda lall vinnas genom införande av vissa förändrade bestämmelser örn
agoutbyten till underlättande av att den för vägföretaget erforderliga nya
mark skulle kunna tågås l.byte mot den mark, som ingått i den äldre vägen.
Lie lagstiftningsåtgärder, vilka härutinnan kunde finnas av behovet påkallade,
lära emellertid lämpligen böra vidtagas i samband med den på dagordningen
stående frågan örn ny skifteslagstiftning, och det torde följaktligen icke ankomma
pa kommissionen att i berörda avseende avgiva något förslag Emellertid
anser sig kommissionen icke böra underlåta att framhålla, hurusom den
av kommissionen förordade bestämmelsen rörande vågrätt synes kunna erhålla
en viss betydelse jämväl för åstadkommande framdeles av mera tillfredsställande
rättsförhållanden beträffande mark, som ingått i nedlagd väg. Enligt
berörda bestämmelse är vågrätten, såsom redan erinrats, ställd i beroende av
den omständighet, att mark, som utgör rättens föremål, allt fortfarande ingår
i allmän väg. ^Om emellertid vägen förlorar sin allmänegenskap, kommer väglätten
såsom sadan att i samma stund automatiskt upphöra och därmed jämväl
den inskränkning i ägares eller brukares fria dispositionsrätt till marken, som
ma Aa1Ta- *öra?“et.ts 8''e.nom vågrättens befintlighet. Antager man nu, att ett
väghallningsdistrikt vid anläggande framdeles av viss vägsträcka förvärvat
den erforderliga marken allenast med den mer eller mindre inskränkta befogenhet
vågrätten medför, skall, därest berörda vägsträcka sedermera indrages, den
mark som för ändamålet tagits i anspråk, i samma stund i sin ägares hand
vara befriad från varje rättsanspråk från distriktets sida. För det nu angivna
tallet skall sålunda den omständighet, att marken under någon tid, längre eller
v5*r^are, ingått i allmän väg, icke i och för sig utöva något inflytande på den
rättsliga ställning marken efter vägens indragande kommer att intaga. Stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
37
gandet om en legal vågrätt skall följaktligen kunna erhålla betydelse jämväl
såsom möjliggörande en viss förenkling beträffande ordnandet av hithörande
förhållanden i fråga om vägar, som i framtiden byggas men längre fram i tiden
nedläggas.»
Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de Vägsakunder
år 1920 tillkallade vägsakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse
utan erinran. Denna upptogs jämväl oförändrad i 1 kap. 7 § av det förslag departetill
lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet mentsför^
för granskning. Föredragande departementschefen anförde därvid beträffande * age
förevarande spörsmål bland annat:
»De av kommissionen föreslagna bestämmelserna synas mig ägnade att avhjälpa
den osäkerhet, som hittills rått uti ifrågavarande avseende. Såsom vägkommissionen
anmärkt, kan det visserligen tänkas, att uppkomsten av vågrätt
i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde
och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång. Sådant lärer dock
endast i sällsynta undantagsfall kunna inträffa, varför denna omständighet icke
sjmes böra tillmätas större betydelse. Då vågrättens uppkomst gjorts beroende
allenast av det faktiska förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg,
och icke av laga åtkomst till marken, torde här böra erinras, att om i något
fall vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, denne givetvis av
vågrättens uppkomst är oförhindrad att mot vägdistriktet göra sina ersättningsanspråk
gällande. I det mycket vanliga fall, att jordägaren helt formlöst
förklarat sig tillsläppa vägmärken, lärer däremot varken upplåtaren eller dennes
efterträdare i äganderätten sedermera kunna med framgång framställa något
ersättningsanspråk mot vägdistriktet i anledning därav, att vågrätten inskränker
jordägarens dispositionsrätt.» I
I den 28 februari 1922 dagtecknat utlåtande framställde lagrådet följande
anmärkningar mot bestämmelsen:
»Till betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som tagits
i anspråk för allmän väg, har föreslagits införande av en legal s. k. vågrätt.
Denna är konstruerad såsom en till tiden obegränsad nyttjanderätt, som utan
inteckning gäller mot ny ägare liksom mot innehavare av vilken som helst annan
sakrätt till marken. Principen är icke någon fullständig nyhet för svensk
rätt; den finnes redan upptagen i lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar på
landet.
Genom det föreslagna stadgandet tryggas otvivelaktigt pa ett enkelt och
praktiskt sätt det allmännas rätt till vägarna. Vad angår stadgandets verkan
å enskildas rätt, synes någon erinran ej vara att göra mot att det allmänna erhåller
bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten, varifrån marken
tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit efter det marken tagits i anspråk
för vägen. Däremot mäste betänkligheter möta, såvitt stadgandet berör
rätt, som tillkommer innehavare av äldre inteckning eller annan aldre sakrätt.
Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
medgivit, att det visserligen kunde tänkas, att uppkomsten av vågrätt i vissa
fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde och förty
lända vederbörande inteckningshavare till förfång, men departementschefen har
dock, under åberopande av att sådant endast i sällsynta undantagsfall torde
kunna inträffa, förklarat sig anse denna omständighet icke böra tillmätas större
betydelse. Härmed bör sammanställas vad departementschefen i annat sammanhang
anfört därom, att förhållandena kunde vara sådana, att en jordägare
Lagrådet
1922.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
genom vägens framdragande lede så stor förlust av värdefull mark att det
ej skäligen kunde begäras, att han utan ersättning avstode från densamma.
iJet ar säkerligen också fullt riktigt, att framdragandet av väg över en fastighets
område kan medföra sådan minskning av fastighetens värde, att innehavare
av inteckning dan kan komma att göra verklig förlust. Man tanke sig
Vld indragandet av väg till ett municipalsamhälle vägen
mäste framdragas över en obetydlig lägenhet och därvid en värdefull del av
densamma tagas i anspråk.
. yissprligen kan invändas, att någon fara för intrång i inteckningshavares rätt
ej inträffar, örn vägmärkens förvärvande skett genom expropriation, och att i
tall, sådana som det exemplifierade, man måste antaga, att expropriationsföriarandet
bleve anlitat.. Det dr emellertid att märka, att örn förevarande stadgande
införes, expropriationsförfarandet antagligen skulle i ännu mindre omfattning
än hittills komma att begagnas till förvärv av vägmark, då ett av
de skal, som för närvarande kunna nödvändiggöra anlitande av nämnda förfarande,
nämligen behovet att få vägmärken befriad från ansvar för inteckningar
1 ±astlghet. varifrån vägmärken tages, icke vidare skulle göra sig gällande.
h örslagets ståndpunkt i förevarande avseende kan enligt lagrådets mening
svårligen godtagas. Föreligger möjlighet för att inteckningshavare eller andra
sakrättsägare kunna drabbas av avsevärd skada, bör det ej spela någon roll
örn detta kan väntas inträffa i flera eller färre fall. Det torde därför vara
komplettera stadgandet med bestämmelse, som bereder tillfredsställande
skydd för dessa rättsägare.
I forenämnda lag om enskilda vägar på landet ges visserligen ej något direkt
stadgande angående skydd för inteckningshavares befogade intressen men
til! vä^n^di;1 T” J \0TJuX Sk5;11digllet att enliSt densamma upplåta mark
till väg, att det ej kan landa till märkligt men för den fastighet, över vars om
dr?6S''
i Synnerlieen effektivt är väl ej det skydd, som härigenom
berede,. inteckningshavare; men da ju marken måste bekostas av de enskilda
vagm tassen terna, sjalva, h2?er det 1 sakens natur, att det ej gärna kan ifrågakomma
att för vägen taga i anspråk någon värdefullare del av en fastighet.
Att uppstalla ett dylikt oeftergivligt villkor beträffande allmän vägs framdragande
kan likväl svårligen sättas i fråga; tydligt är nämligen, att det understundom
kan Wiva nödigt att för erhållande av den fördelaktigaste sträckningen
at en allman väg taga en nog så värdefull del av en fastighet i anspråk
hor skyddande av inteckningshavares rätt torde man följaktligen här vara
nödgad välja annan utväg.
Därvid synes lämplig förebild erbjuda sig i det förslag till stadsplanelan som
sted gar iSfråttf20 framla«ts av särskilda kommitterade. Detta förslag
sel bemanna5 nisk /°r- ad t Under VJSS? fö™tsättningar för allmän samfärd
ovillkK denkSl markVSOm mg?r 1 gata‘ Denna rätt är emellertid icke
ovillkorlig, den galler visserligen mot senare ägare av vägmärken men icke
låtelsen6 la4tarie av,lnte.ckning eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupp
Wst
Xt till tflT -inneb i"’ T °m ^ Utbud ä exckutiv auktion den
fastighet, till vilken vagmarken hor, med den belastning, som stadens berörda
nyttjanderätt innebar, köpeskillingen icke uppgår till belopp, sorn täcker nämn
StadfnlTvH8
f°rdringar. fastlgketen måste utbjudas utan samma belastning.
Stadens nyttjanderätt skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå förlorad.
Med upptagande av den princip, som i nämnda förslag kommit till uttryck
synes det som örn det nu föreliggande förslaget lämpligen skulle kunna kombestämmelse
av det innehåll, att den rätt, som enligt förevarande
paragraf hilagts det allmänna i avseende å mark, som tagits i anspråk för
väg, iorklaras icke skola galla mot innehavare av inteckning eller annan sakratt,
varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk. Genom en
Kungl. Majlis proposition nr 106.
39
dylik bestämmelse torde enskildas befogade intressen i tillbörlig man tillgodoses.
Däremot vinner det allmänna mahanda icke till fullo den trygghet i förfoganderätten
över vägarna, som man eftersträvar. Visserligen behöver vägdistriktet
ej för att skydda sin rätt mot senare ägare av den fastighet, va royer
väg dragits, inköpa och lagfara marken eller, örn endast nyttjanderätt förvärvats,
inteckna den. Men vägstyrelsen tvingas att i varje fall, da fran en fastighet
mark förvärvas till väg, taga i övervägande, huruvida med hansyn tiiliorefintliga
inteckningar i fastigheten och vägmärkens värde någon sannolikhet
föreligger för att vägdistriktets rätt kan sättas i fara, samt att, dar sa finnes
vara fallet, antingen genom uppgörelse med lnteckningshavarna eller genom
tillgripande av expropriationsförfarandet befria vägmärken fran ansvar tor inteckningarna.
Därest vägstyrelsen härutinnan misstoge sig eller visade försumlighet,
kunde det tänkas, att vederbörande vägdistnkt i något enstaka taff
lede förlust. Några betydande utgifter torde det dock ej kunna Wiva fråga
örn. Vad särskilt de redan förefintliga allmänna vägarna betra!får kan man
utgå från att, åtminstone örn de äro några decennier gamla, skyddet tor dem
skulle bliva praktiskt taget fullständigt.
Den lösning av förevarande spörsmål, som man genom införande i forslaget
av den ifrågasatta bestämmelsen skulle vinna, synes kanske ej fullt tillfredsställande.
Men det är att märka, att örn man anser nödigt att torskälla ovillkorligt
skydd åt det allmännas rätt till vägarna utan att, såsom löftaget ^gor
lämna hänsyn till inteckningshavares rätt alldeles åsido och utan att, såvitt
angår nya vägar, för varje fall tvinga vederbörande att anlita expropriationsförfarandet,
annan utväg ej torde finnas än att i samband med beslut om vägs
anläggande samt, vad angår redan befintliga vagar, i samband med fajens
ikraftträdande anordna ett preklusionsförfätande i en eller annan form vilket
förfarande dock, huru enkelt man än sokte gestalta detsamma, skulle åsamka
vederbörande rättsägare och myndigheter mera besvär och kostnader an som
kunde anses skäliga för vinnande av det avsedda ändamalet. Det synes grådet
fördenskull, att örn förslaget fullständigas med stadgande av ovan ifrågasätta
innehåll, detsamma kommer att pa förhållandevis lyckligaste satt torena
hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt.»
I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag, Riksdagen
som förelädes 1922 års riksdag, följande lydelse: »Utan hinder av den rätt
annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, ma vägen tor
sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav
marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sm rätt bibehållen.
» .
Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lamnade i utlåtande
nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra förevarande
fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.
Sedermera hava framställningar i ämnet inkommit från dels lantmäteristy- Framstäf
reisen dels länsvägnämnden i Malmöhus län dels ock majoren Ingemar Deters- iantmäterison.
I samtliga framställningar hemställes örn vidtagande av åtgärder för be- styrelsen
tryggande av det allmännas förfoganderätt till mark, som tagits i anspråk ör
allmän väg.
Lantmäteristy reisen har sålunda i skrivelse den 17 oktober 1928 anfort:
Under senare år hade inom skilda delar av landet, huvudsakligen med bidrag
av statsmedel, utförts omfattande arbeten för omläggning och förbättring av
40
Kungl. Majlis proposition nr 106.
landets redan befintliga vägnät. Vid av generaldirektören företagna tjänsteresor
hade konstaterats, att vagstyrelserna, när ny mark tagits i anspråk för
äSfnderWP°nmnfginme“l ei nyby«*n.a1d> 1 ett avsevärt antal fall icke förvärvat
agwideratteii tdl den salunda i anspråk tagna marken utan allenast lämnat nuvarande
markagaren en dem emellan överenskommen ersättning. Ett dylikt
förfarande medförde icke någon tryggad rätt för det allmänna gentemot ny
ägare av den fastighet, vara vagområdet vore beläget. Styrelsen hade ansett
sig bora bringa berörda förhållande till Kungl. Maj:ts kännedom i ändamS
att vederbörande vagstyrelsers uppmärksamhet måtte kunna fästas å angelagenheten
av att vagomrade förvärvades med en för framtiden betryggande
latt I anslutning härtill ansage sig styrelsen vidare böra bringa till erinran
att de mojligheter till tryggande av det allmännas rätt till vägområde, som lili
gallande lagstiftning medgave, nämligen expropriering av mark eller inköp
under hand och, i förekommande fall, det inköpta områdets befriande från detsamma
avilande inteckningar, i många fall måste medföra alltför stora kostnader
och avsevärd tidsutdrägt. Styrelsen ansåge, att det för landet skulle
vara till stort gagn, därest frågan örn väghållmngsdistriktens rätt till mark
som tagits eller framdeles foges i anspråk till väg, kunde ordnas genom vågrätt
med samma verkan som ett vid laga skifte upplåtet servitut.
Länsvags nämnden i Malmöhus län har i skrivelse den 8 januari 1926 framhållit
:
• Lai™-Vtgn-rmn<?en’ S01? utgj°rcle en sammanslutning av samtliga vägstvrelser
positionsrätten till i W diskuterat trugan angående äganderätten och dispositionsrätten
till allman vag. Bestämmelserna härom vore synnerligen svä
vande. I den man intresset för vägarnas förbättring ökats samt Xfassorna
övertagit vagarnas underhåll hade olägenheterna med avseende å föreskrifterna
o n aganderatten till vagmark allt mera framträtt. Vägutvidgningar och vägreg
eringar hade i stor utsträckning vidtagits eller planerats. När mark härna!
träffad n“hHCe ovfere"sk.ommelse, merendels på godvillighetens väg kunnat
traffas. Da den erforderliga marken vid skifte avsatts till vä o- hade denamma^
i de flesta fall ansetts kunna utan vidare tagas i anspråk liärför men
annan åsikt hade även uttalats. Ofta inträffade, att en väg inom ett hemmans
område vid skifte utlagts till ansenlig bredd under det att samma vägTett
angränsande hemmans mark utlagts till en bredd, som icke lämnade utrymme
or erforderlig utvidgning. Vad detta ville säga vid reglering av en större väg
som gmge över kanske flera hundra fastigheter med olika ägare, vore lätt att
forsta. Visserligen kunde marken tagas i besittning jämlikt lagen örn expropriation,
men expropnationsförfarandet undvekes helst nied hänsyn till därmed
förenade expropriation- och lagfartskostnader samt besvär, särskilt örn frågan
rörde sig om smärre områden. På grund härav hade under senare lider en
mangd större och mindre jordarealer utlagts till allmän viig utan att vara på
något satt avsöndrade eller franshilda de fastigheter, vartill de hörde Dera-;
egenskap av allman väg utmärktes således varken å befintliga kartor eller i
haradsratternas lagfarts- eller mteckmngsböcker. När fastigheten varifrån
jorden tagits, overgmge till ny ägare, kunde denne möjligen med fog göra
gallande att jorden orättmätigt frånhänts fastigheten. — Vid utstakning av
redan befintlig väg hade aven tvistigheter uppstått angående huru mätningen
skulle verkställas. Oftast saknades skälstenar eller andra punkter varifrån
matningen kunde utgå. I dylika fall rådde tvekan örn mätningen skulle ske
tran vagens mitt eller från vägbanans kant, om dike skulle medräknas från
dikets mitt eller fran dess ytterkant o. s. v. Direkta bestämmelser härom saknades.
Korande nyttighet å allmän väg rådde även olika uppfattningar. På
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
41
dylika nyttigheter, såsom gräs och träd, gjorde jordägaren ibland anspråk.
Yäghållaren, som skötte vägen och vårdade träden, ansåge sig emellertid vara
den som ensam ägde taga befattning med hithörande saker. Särskilt tor
Malmöhus län, där alléträd i stor utsträckning förekomme utmed de allmänna
vägarna och där intresset för trädplantering vore synnerligen stort, vöre Dagan
om dispositions- och äganderätten till träden av största betydelse. Med stod
av det anförda och då möjligheterna att åstadkomma goda vagar och ett rationellt
vägunderhåll i hög grad vore beroende på att erforderlig mark pa ett
praktiskt, billigt och betryggande sätt kunde tagas i anspråk tor ändamalet,
hemställdes, att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan om ägande- och dispositionsrätten
till mark, som upplåtits till allmän väg, ävensom t ragan örn åstadkommande
av ett enkelt och praktiskt samt ensartat förfarande vid marks upplåtande
till allmän väg.
Majoren Petersson har i skrivelser den 14 augusti 1927 och den 2 januari
1928 anfört bland annat följande:
Med hänsyn till nuvarande svårigheter och stora onödiga kostnader i fråga
om markförvärv för vägändamål vore vissa lagändringar och lagkomplet teringar
önskvärda, nämligen först och främst i fråga om dispositionsrätt tili
mark, som omedelbart behövde tagas i anspråk för vägars nyanläggning omläggning
eller breddning. Härutinnan sträckte sig önskemålen darhan att de
nu föreliggande svårigheterna med relaxering av inteckningar a mark, som
toges i besittning för vägändamål, måtte bortfalla liksom alla dryga kostnader
för lantmäteri och lagfart. Vidare borde genom lag det allmänna tillförsäkras
dispositionsrätten till äldre vagmark till vilken numera inga atkomsthandlingar
funnes. I många fall — antagligen de flesta — hade sådana
aldrig funnits. Det borde vidare i väglagen uttryckligen angivas vad som
hörde till väg och sålunda disponerades av det allmänna. Enligt nuvarande
bestämmelser visste man exempelvis icke i vad man bankdiken, dikesrenar,
överdiken, upplagsplatser för vägmatenalier etc. inginge i vagmarken a aldre
vägar.
Såsom vägkommissionen närmare utvecklat, förefinnes icke enligt,svensk lag
någon särskild rätt för det allmänna att oberoende av de rättsanspråk, som enskilda
kunna äga till den mark, vilken tagits i anspråk för allmän väg, använda
denna för samfärdseln. Gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet av den 23 oktober 1891 innehåller över huvud ganska knapphändiga
bestämmelser örn förfarandet vid anläggning av ny väg och lämnar frågan örn
förvärvet av den för vägen erforderliga marken alldeles obesvarad. Vid lagens
tillkomst torde denna fråga hava ansetts ligga utanför lagens uppgift. Beträffande
förvärv av vägmark äro alltså väghållningsdistrikten underkastade
de regler, som enligt allmän lag och gällande expropriationsbestämmelser äro
stadgade beträffande förvärvande av fast egendom. För frivillig överenskommelse
torde för närvarande icke finnas annan användbar form än överlåtelse
med äganderätt. Den i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom stadgade
längsta tiden för beståndet av nyttjanderättsavtal torde nämligen utgöra hinder
för upplåtelse av mark till allmän viig under dylik rätt. Kan ej frivilligt
avtal örn klip av vägmärken åvägabringas, måste expropriation äga rum.
Reglerna örn expropriation återfinnas i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.
Bland de i berörda lag angivna ändamål, för vilkas tillgodoseende
Allmän
motivering:.
42
Kungl. Maurts proposition nr 106.
expropriation må äga rum, upptages jämväl, att mark erfordras för allmän väg
på landet eller i stad. I dylik ordning kan följaktligen vinnas äganderätt men
också enbart nyttjanderätt till erforderlig vagmark. Förfarandet vid expropriation
är i stora drag följande. Ansökan örn expropriation skall ingivas till
onungen. Den skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade
löftaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på ägare
och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt, örn i något
avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför. Sedan jordägaren
och annan, som kan lida men av expropriationen, lämnats tillfälle att avgiva yttrande
över ansökningen, beslutar Konungen, huruvida expropriation må
aga rum. Den, som erhållit expropriationsrätt, är pliktig att inom viss i expropriationsmedgivandet
utsatt tid fullfölja frågan genom ansökan örn stäm•
ning till domstol vid äventyr att expropriationsrätten eljest går förlorad. Göres
sadan ansökning, utfärdar rätten eller domaren stämning å fastighetens ägare
och andra ersättmngsberättigade samt föranstaltar örn kungörande av tiden för
målets företagande i kyrkan och tidningar. Vid rätten skall företes gravationsbevis
rörande den fastighet, varom fråga är. Sedan målets förberedande behandling
avslutats, skall inför rätten tillsättas en expropriationsnämnd. Komma
parterna överens örn valet av denna nämnd, äga de bestämma, huru många och
vilka personer skola deltaga i nämnden. Antalet skall dock alltid vara ojämnt.
Kunna ^de ej enas, skall nämnden bestå av en självskriven ordförande, utsedd
tor tre ar i sänder av länsstyrelsen, och fyra ledamöter. Av dessa utser vardera
parten en och rätten två bland ett större antal personer, vilka valts för sådant
ändamål för en tid av tre år, till visst antal av landstinget, till visst antal av
s adsiullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, och till visst antal av länsstyrelsen.
Sedan nämnden verkställt de uppskattningar, som påkallas i anledning
av expropriationen, företager rätten målet till slutligt avgörande. Nämndens
beslut i ersättningsfrågan är i stort sett bindande för rätten. Sedan rätten
aststallt expropriationsersättningen, skall denna inom viss tid nedsättas hos
länsstyrelsen. Försittes den tid, är expropriationsrätten förverkad. Sedan
nedsättning skett, är expropriationen fullbordad och den exproprierande är
berättigad att taga marken i besittning. Ställes pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte ränta, äger den exproprierande jämväl tidigare
taga marken i anspråk, dock icke förr än stämning i målet utfärdats.
Har fastighet exproprierats med äganderätt, övergår densamma till
nye agaren fri från alla penninginteckningar och andra särskilda rättigheter,
som besvara marken. Nyttjanderätt, som förvärvas genom expropriation, äger
företräde framför all annan rätt till fastigheten. Löseskillingen utbetalas av
länsstyrelsen till den, som därtill är berättigad. Besväras fastigheten av intecknmg
för fordran, skall löseskillingen fördelas på samma sätt som köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är expropriationsförfarandet
orenat icke blott med en omständlig och tidsödande procedur utan jämväl med
kostnader, som måste anses ganska avsevärda i förhållande till de obetydliga
vardén, örn vilka ofta är fråga vid vägföretag. Tydligt är, att väghållnings
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
distrikten därför såvitt möjligt undvika expropriation. Enligt inhämtade
uppgifter hava under år 1921 allenast två fall av expropriation förekommit
bland 143 statsunderstödda vägföretag och under 1928 28 fall bland 444. Under
år 1929 hava före den 15 oktober inkommit 38 ansökningar örn expropriation.
Antalet ansökningar örn statsunderstöd för nya vägföretag utgjorde för samma
tiel 483. . . v
Vid frivilliga förvärv av vagmark är vägdistriktens ostörda dispositionsrätt
till denna mark i första rummet beroende av att förvärvet skett i laga form.
Vare sig fånget har karaktär av köp eller gåva, äger överlåtelsen av marken
icke giltighet, med mindre den skett skriftligen med två vittnen. Vidare
erfordras, att gentemot ny ägare fånget tryggas genom lagfart. Sådan kan
emellertid ej vinnas utan att vägmärken först blivit genom lantmatentorrät - ning i laga ordning avskild från den fastighet, vartill den hör. Besväras denna
fastighet av inteckning för fordran, är för en tryggad rätt till vägmärken
jämväl erforderligt, att denna mark befrias från ansvarigheten för den i huvudfastigheten
intecknade gälden.
Av den föreliggande utredningen framgår, att vid mångå vagföretag <mförmälda
villkor för en tryggad rätt till vägmärken icke blivit uppfyllda. Salunda
torde i ett ej så ringa antal fall vägmärken hava tagits i anspråk utan
att överenskommelsen örn markens upplåtande erhållit lagenlig form. Bar laga
fång till marken föreligger, har vägstyrelsen mången gång försummat att
avsöndra vägmärken och lagfara fånget. Något skydd gentemot ett anspråk
på vägmärken från ny ägare av den fastighet, vartill marken hor, förefinnes
icke i dylika fall för vederbörande väghållningsdistnkt. Härtill kommer,
att åtgärder för befriande av vägmärken från ansvar för huvudfastigheten
besvärande inteckningar endast ytterst sällan torde hava vidtagits. Otänkbart
är sålunda icke, att vagmark kan komma att exekutivt forsaljas for gäldande
av intecknat belopp, varför betalning ej kan utgå ur köpeskillingen för
huvudfastigheten. I såväl förra som senare fallet löper vederbörande vaghaliningsdistrikt
risk att nödgas antingen ånyo utgiva betalning for vagmarken
eller nedlägga vägen. ...
Det osäkerhetstillstånd, som sålunda råder i fråga om en säkerligen ej oväsentlig
del av våra nuvarande allmänna vägar, verkar tydligen olägligt i manga
avseenden. Såsom riksdagen i den förutnämnda skrivelsen den 15 mars 1912
framhållit och vägkommissionen närmare utvecklat, måste följaktligen ett påtagligt
behov anses föreligga att genom lagstiftning bereda det allmänna trygghet
i förfoganderätten till dessa vägar.
Vad beträffar de Vägar, som framdeles komma att anlaggas, kan behovet
av lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande hänseende möjligen synas vara
mindre trängande. Det torde nämligen kunna förväntas, att sedan uppmärksamheten
fästs å förhållandet, väghållningsdistrikten vid kommande förvärv av vagmark
skola låta sig angeläget vara att såväl upprätta lagliga fangeshandlingar
som genom lagfart trygga förvärven. Härtill kommer att genom lagen
den 14 juni 1929 örn begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar
för inteckning i stamfastigheten möjlighet beretts att pa ett enklare
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
sätt än som förut stod till buds få avstyckade områden befriade från ansvar
for stamfastigheten besvärande inteckningar. Emellertid får det ej förbises,
att de kostnader och den omgång, som äro förenade med vägmärkens avskiljande
från huvudfastigheten och lagfarts vinnande, vid mindre vägföretag såsom
de numera allt talrikare omregleringarna och breddningarna av äldre vägar
ofta icke kunna anses stå i skäligt förhållande till värdet av den vagmark,
örn vilken är fråga. Av denna anledning har riksdagen, såsom i det
föregående närmare omförmälts, uttalat tvivel örn lämpligheten av att för
tryggande av rätten till allmänna vägar tillita ett mer eller mindre vidlyftigt
och kostsamt lagfartsförfarande. Såväl inom som utom riksdagen hava framforts
krav på förenklingar nti förevarande hänseende.
Denna lagstiftningsfråga synes vara av den angelägna och brådskande beskaffenhet,
att densamma med det snaraste bör bringas till lösning. Med hänsyn
till frågans fristående natur kunna icke några betänkligheter möta mot att
densamma brytes ut ur det komplex av spörsmål, som vid en förestående revision
av väglagen böra komma under omprövning, och göres till föremål för
särskild lagstiftning. Härtill lärer desto större anledning föreligga, som
den antydda revisionen av väglagen på grund av de många och svårlösta frågor,
vilka därvid möta, torde komma att taga en ganska avsevärd tid i anspråk.
Bland de åtgärder, som äro tänkbara för betryggande av det allmännas förfoganderätt
till vagmark, synes företräde böra givas åt vägkommissionens
förutnämnda förslag örn införande av legal vågrätt. Genom lagfästandet av
en dylik rätt torde det eftersträvade målet kunna vinnas på ett enkelt och
praktiskt sätt utan att väghållningsdistrikten som regel betungas med särskilda
kostnader utöver dem, som äro nödiga för förvärvet av vägmärken. Som en
väsentlig vinst framstår, att förvärvandet av vägmärken icke bindes vid
tyngande och tidsödande former.
Det nu utarbetade förslaget till lag om vågrätt åsyftar allenast att reglera
sådana upplåtelser av vagmark, som tillkommit på frivillighetens väg genom
överenskommelse mellan vederbörande väghållningsdistrikt och markens ägare.
Förslaget avser således ej att göra rubbning i de principer för tvångsinlösen
av vagmark, som kommit till uttryck i expropriationslagen. Då enligt berörda
ag expropriation kan ske med nyttjanderätt, förefinnes redan möjlighet för
väghållningsdistrikt att i denna ordning vinna samma förfoganderätt till marken,
^ som det föreliggande förslaget avser att skapa vid frivilliga upplåtelser.
Såsom i det föregående redan antytts, är det föreliggande lagförslaget i huvudsak
byggt på samma principer, som det för 1922 års riksdag framlagda förslaget
till ny väglag innehöll uti ifrågavarande hänseende. Endast i ett par
punkter hava mera väsentliga avvikelser skett från sistnämnda förslag.
Enligt 1922 års proposition var vågrätten underkastad den begränsningen,
att densamma ej skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakratt,
varav marken besvärades, då den togs i anspråk för allmän väg. Detta
innehar, att örn vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken vägmärken
hörde, med den belastning, som vågrätten utgjorde, köpeskillingen icke
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
uppginge till belopp, som täckte nämnda rättsägares fordringar, fastigheten
skulle utbjudas utan berörda belastning. Yägrätten skulle följaktligen i dylikt
fall kunna gå förlorad. Tydligt är, att vid utformandet av bestämmelserna örn
vågrätt tillbörligt skydd bör beredas innehavare av sakrätt, som uppkommit
tidigare än vägrätten. Men det torde näppeligen vara lämpligt eller erforderligt
att av denna anledning låta vägrätten vid exekutiv försäljning av fastigheten
vika för sådan sakrätt. Det allmännas intresse att ostört disponera
vägmärken synes vara så starkt, att vägrätten bör få bestå under alla förhållanden.
Inteckningsliavarnas befogade anspråk torde kunna vederbörligen tillgodoses,
genom bestämmelse, att de för den skada, som av vägrätten vållas, få
njuta ersättning av väghållningsdistriktet. För intecknat belopp, som på grund
av vägrätten icke kan uttagas ur fastigheten, skulle alltså väghållningsdistriktet
svara gentemot inteckningshavaren. Då en dylik anordning icke torde kunna
förringa inteckningshavarnas säkerhet till betalning, synas näppeligen av hänsyn
till fastighetskrediten några betänkligheter möta mot en jämkning av förslaget
i antydd riktning. Tänkbart är, att bestämmelserna kunna medföra,
att ett väghållningsdistrikt under vissa förhållanden blir nödsakat att utgiva
ersättning för mark, som den en gång till fullo betalt till ägaren. En
dylik konsekvens var emellertid möjlig jämväl enligt 1922 års förslag och torde
knappast kunna undvikas. Fallet torde dock inträffa ytterst sällan, och några
mera betydande kostnader torde därav, såsom lagrådet 1922 erinrat, sannolikt
icke kunna uppkomma.
I 1922 års förslag var vågrättens uppkomst beroende allenast av det faktiska
förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg. Laga åtkomst till marken
var utan betydelse för vägrätten. Örn vägmärken tagits i anspråk utan
jordägarens tillstånd, var denne allenast hänvisad till att göra ersättningsanspråk
gällande gentemot väghållningsdistriktet. Det synes emellertid betänkligt
att tillerkänna blotta besittningstagandet av marken en dylik avgörande
betydelse. För mången jordägare koinme detta säkerligen att verka stötande.
Ej heller synes det vara påkallat av de föreliggande förhallandena. För vågrättens
uppkomst torde sålunda i regel böra uppställas fordran på att marken
blivit av jordägaren frivilligt upplåten för vägändamålet.
Det bör emellertid ej förbises, att upplåtelse av vagmark, särskilt då fråga
är örn obetydliga eller mindre värdefulla områden, ofta sker allenast genom en
muntlig överenskommelse mellan jordägaren och vägstyrelsen. Det torde knappast
kunna antagas, att ifrågavarande lagförslags genomförande skall komma
att medföra någon ändring härutinnan. För såvitt man ej vill för vågrättens
uppkomst fordra, att skriftligt avtal örn markens upplåtande träffats — något,
som näppeligen torde vara av behovet påkallat — måste man således räkna med
att muntliga avtal allt framgent komma att avslutas i ej ringa omfattning. Sådana
avtal erbjuda emellertid efter en tids förlopp stora svårigheter i bevisningshänseende.
För undanröjande av de olägenheter, som härav vållas, har
i förslaget upptagits bestämmelse, att vågrätt skall, ända att avtal örn upplåtelse
av marken icke visas, anses medgiven, saframt icke senast inom ett ar efter
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
det vägen öppnats för samfärdsel markens ägare framställt erinran mot att marken
tagits i anspråk för vägen.
I anledning av den föreslagna lagen örn vågrätt påkallas mindre jämkningar
dels i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom dels ock i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
»»Hvering. Beträffande de särskilda bestämmelserna i lagförslagen må erinras följande.
1) Förslaget till lag om vågrätt.
1 §•
„I denna Paragraf angives innebörden av vågrätten. Såsom redan i det föregående
har antytts, utgör vågrätten en rätt för det allmänna att med företräde
framför alla sakrättsägare använda vägmärken till allmän väg. Den förutsätter
i princip för sin uppkomst, att det allmänna genom vederbörande väghållnings
distrikt i laga ordning förvärvat dispositionsrätt till marken på grund av
ett laga fång eller en nyttjanderättsupplåtelse. Det som konstituerar uppkomsten
av vågrätt är dock, att vägen tages i bruk för samfärdsel. Detta förhållande
medför samma rättsverkan som lagfart till tryggande av äganderättsfång
och inteckning till skyddande av nyttjanderätt.
Tydligt är, att lagen endast avser sådana vägar, som enligt gällande lag örn
yaghållningsbesvärets utgörande på landet äro att anse såsom allmänna. Den
ager alitsa tillämpning å landsvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar, vilka
tillkommit i laga ordning.
Det har redan erinrats, att vågrätten uppkommer först i och med det att
marken börjat begagnas såsom allmän väg. Det är nämligen angeläget, att föl
vågrättens inträde bestämmes en tidpunkt, som är lätt att fastställa och dessutom
toremad med en viss publicitet. Vill man ej för vågrättens uppkomst uppställa
fordran på inskrivning — en anordning, vilken med hänsyn till därmed förenad
omgång och kostnad, synes mindre ändamålsenlig — torde vägens öppnande
för allmän trafik vara den uti berörda hänseenden lämpligaste begynnelsepunkten
för vågrätten.
I överensstämmelse med 1922 års förslag avser vågrätten allenast sådant
nyttjande av marken, som erfordras för vägändamålet. Däri ingår således
såsom vägkommissionen närmare utvecklat, varje användande av vägmärken
ör framförande av den allmänna trafiken, men även alla dispositioner, som
erfordras för ett behörigt underhåll av vägen, inbegripas i vågrätten. Å
vägmärken växande träd, som äro till hinder för trafiken, få sålunda de väghållningsskyldiga
borttaga. (Jmfr rättsfall i N. J. A. 1926:119.)
Vågrätten äger liksom enligt tidigare förslag bestånd, så länge vägen användes
såsom allmän väg. Nedlägges vägen, upphör rätten och markens ägare är
berättigad att fritt förfoga över densamma.
Uti andra stycket av 1 § har lämnats närmare förklaring örn vilken mark
vågrätten avser. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 2 § i 1922 års
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
47
förslag. Enligt berörda förslag skulle jämväl i samband med vägen liggande
upplagsplats höra till vägen. Någon motsvarande föreskrift har emellertid ej
uppptagits i förevarande förslag. Det synes nämligen knappast böra ifrågakomma,
att dylika platser, vilka kunna vara av mycket skiftande storlek och
beskaffenhet, förvärvas med vågrätt.
Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i det föregående anförts. Tillläggas
må allenast, att sådan erinran från jordägarens sida, som enligt paragrafen
utgör hinder för uppkomsten av vågrätt, kan ske helt formlöst. Sålunda
är ej erforderligt, att markägaren inom den stadgade tiden uttagit
stämning eller sökt handräckning rörande avstängning av vägen. Emellertid
är tydligt, att, om väghållningsdistriktet i tvist örn förefintligheten av
vågrätt bestrider, att erinran skett, ägaren måste vara beredd att förebringa
bevisning därom, då eljest avseende icke torde kunna fästas vid hans påstående.
Uppkommer vågrätt under de omständigheter, som angivas i förevarande
paragraf, är jordägaren uppenbarligen oförhindrad att gentemot väghallningsdistriktet
göra gällande det ersättningsanspråk, vartill han kan äga fog. När
-
Det avtal örn markens upplåtande, som ligger till grund för vågrätten, torde
böra vara bindande för ny ägare, mot vilken vågrätten gäller, icke blott i avseende
å förfoganderätten till marken utan jämväl i fråga örn de villkor, som
förbundits med upplåtelsen. Har alltså mellan vederbörande väghållningsdistrikt
och markens ägare överenskommits, att marken skall upplåtas utan ersättning,
eller att visst vederlag skall utgå antingen på en gång eller i årlig
avgäld, bör en senare ägare till marken icke kunna göra gällande några ytterligare
krav mot väghållningsdistriktet för markens begagnande. Har däremot
marken tagits i anspråk för allmän väg utan att någon uppgörelse träffats
angående vederlag därför, bör det tydligen stå markägaren öppet att, i fall
denna fråga ej kan lösas genom överenskommelse mellan kontrahenterna, påkalla
prövning av densamma i laga ordning. Bestämmelser härom meddelas
i denna paragraf.
Såsom i det föregående erinrats, äger enligt förslaget i vissa fall innehavare
av inteckning eller annan sakrätt, som besvärar vägmärken, att av väghållningsdistriktet
erhålla gottgörelse för den skada, som vågrätten vållar. Bestämmelser
härom meddelas i 4 och 5 §§. Förutsättning för skadeståndsskyldighet
är, att den ifrågavarande rättigheten besvärade marken redan då vägen
öppnades för samfärdsel. Har sakrätt till marken uppkommit eftei
nämnda tidpunkt, är innehavaren icke berättigad till någon ersättning.
2 §•
mare bestämmelse härom meddelas i 3
3 §•
4 §.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
I denna paragraf behandlas frågan om ersättning till innehavare av penningmteckning
eller därmed likställd fordran. Grunden till väghållningsdistriktets
ersättningsplikt utgör i detta fall, att för väganläggningen tagits i anspråk en
sa väsentlig eller värdefull del av fastigheten, att den återstående delen icke
forslar till täckande av de inteckningar, som besvära fastigheten. Huruvida
dylik skada uppkommit i följd av vågrätten, kan med säkerhet bedömas
forst sedan det vid en exekutiv försäljning av fastigheten eller därmed jämförlig
förrättning visat sig, att full betalning för fordringen ej kunnat erhållas
ur köpeskillingen. I sådant fall bör fordringens innehavare äga att av vägla
ningsdistriktet utbekomma så stor del av det bristande beloppet, som enligt
uppskattning borde hava kunnat vinna täckning, därest fastigheten icke varit
besvärad av vågrätten.
5 §.
Enligt allmänna regler gäller, att örn någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt
till sin fastighet åt flera, vid tvist dem emellan den upplåtelse skall äga
företräde, varför inteckning först söktes. Har inteckning sökts samtidigt för
bada rättigheterna, äger den upplåtelse, som först skedde, företräde. Sistnämnda
regel gäller jämväl, därest inteckning icke sökts för någondera upplåtelsen.
^ Andra kollisioner mellan begränsade sakrätter löses på liknande sätt.
Da fråga är i vad mån innehavare av rättighet, som nu nämnts, bör erhålla
ratt till skadestånd av väghållningsdistriktet för men, som vållas av vågrätten,
torde en viss avvikelse från nu berörda allmänna principer vara ofrånkomlig.
En konsekvent tillämpning av dessa principer med den tanke, som
ligger till grund för förslaget, nämligen att vägens öppnande för samfärdsel
bor medföra samma rättsverkan, som örn inteckning för vågrätten sökts vid
sagda tidpunkt, skulle leda till att allenast innehavare av sådan nyttjanderätt
servitutsrätt eller annan dylik rättighet, för vilken inteckning sökts före vägens
öppnande skulle erhålla rätt till skadestånd. En dylik lösning är emellertid
mindre tilltalande. Därigenom bleve t. ex. en arrendator, som underlåtit att
inteckna sitt kontrakt, försatt i en sämre situation än om expropriation av vägmärken
ägt rum. Enligt expropriationslagen göres nämligen icke någon åts
lllnad mellan mtecknad rättighet av ifrågavarande beskaffenhet och sådan
som icke äger skydd av inteckning. Förslaget har därför erhållit den utformningen,
att i regel varje innehavare av rättighet, varom nu är fråga, skall vara
berättigad att erhålla ersättning av väghållningsdistriktet för skada eller intrång
i följd av vågrätten, under förutsättning allenast, att rättigheten besvärade
marken vid tidpunkten för vägens öppnande. Endast för det fall att rättigheten
grundar sig på avtal, som tillkommit efter det överenskommelse träffats
örn markens upplåtande till vägen, skall enligt förslaget avseende fästas
vid huruvida inteckning sökts eller ej.
6 §.
Då i tvister örn ersättning enligt 3, 4 eller 5 § kunan uppkomma rena rättsiragor,
torde dylika tvister böra avgöras i vanlig domstolsordning. Rätt domstol
bor tydligen vara domstolen i den ort, där marken är belägen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
49
I detta sammanhang framställer sig frågan, huru domstol skall förfara, örn
det i tvist örn ersättning upplyses, att expropriation blivit sökt beträffande
marken. Tydligt är, att om stämning i expropriationsmålet redan utfärdats,
den jämlikt denna lag väckta talan bör avvisas. Har expropriationsfragan
icke fortskridit så långt, att stämning ågått, torde målet böra förklaras vilande
i avbidan på huruvida expropriation kommer till stånd. Att märka är,
att en beviljad expropriationsrätt förfaller, därest densamma icke fullföljes
genom stämning inom viss utsatt tid. Fullföljes ej expropriationen, föreligger
uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt förevarande lag.
Det torde vara lämpligt, att väghållningsdistrikt beredes möjlighet att
få samtliga tvistiga ersättningsanspråk rörande ett vägföretag avgjorda i ett
sammanhang. Talan örn ersättning bör därför kunna väckas jämväl av väghållningsdistrikt.
Av vikt är, att slutlig uppgörelse beträffande ersättningsanspråk framtvingas
inom en tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan astadkommas.
Skäl synes sålunda föreligga, att i förevarande fall stadga en särskild
kortare preskriptionstid. Jämväl faran, att väghallningsdistrikten efter en
längre tids förlopp utsättas för ohemula krav, torde motivera en dylik bestämmelse.
Det må erinras, att särskild preskriptionstid finnes stadgad i ett flertal
författningar. Sålunda har en tvåårig preskriptionstid införts beträffande
fordringsanspråk på grund av arrende- och hyresavtal samt rörande vissa
ersättningsanspråk för skada av elektrisk anläggning. I överensstämmelse
härmed har i förevarande paragraf föreslagits, att talan om ersättning skall
anhängiggöras inom två år, räknat i fall, som avses i 3 eller 5 §, från det vägen
öppnades för samfärdsel och i fall, varom i 4 § sägs, från det förlusten inträdde,
vid äventyr att rätten till talan eljest är försutten.
7 §•
De ersättningsfrågor, som avses i föreliggande förslag, torde säkerligen i
åtskilliga fall icke kunna avgöras utan besiktning av marken. Då de merendels
torde röra sig örn ganska ringa belopp, skulle genom syn av häradsrätten
vederbörande väghållningsdistrikt, vilket i regel lärer komma att få bära
rättegångskostnaden, åsamkas utgifter, som icke kunna anses sta i skäligt
förhållande till de värden, varom tvistas. Av denna grund har föreslagits,
att rätten, örn den finner det erforderligt, äger utse tre ojäviga gode män att
efter syn avgiva yttrande med förslag rörande ersättning för skada eller intrång,
som förorsakas av vägrätten. Uppenbart är, att rätten i sitt utslag
icke är bundet av ett dylikt yttrande utan äger att fritt pröva, vilket värde
bör tillerkännas detsamma.
8 §.
Vid bestämmande av ersättning, varom i förslaget är fråga, torde de principer,
som stadgats för fastställande av expropriationsersättning, böra vinna
tillämpning, i den mån förhallandcna äro likartade dem, som föreligga vid
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 käft. (Nr 106i) 4
50
Kungl. Majlis proposition nr 106.
expropriation. I första stycket av denna paragraf Ilar därför upptagits en
bestämmelse, motsvarande 9 § expropriationslagen.
I andra stycket har införts en erinran om att vid bestämmande av ersättning
till markens ägare skall såvitt möjligt tagas hänsyn till vad väghållnmgsdistriktet
kan komma att utgiva i ersättning till innehavare av fordringsinteckning
eller annan sakrätt. Då förslaget förutsätter, att väghållningsdistriktet
ej skall gentemot markens ägare hava regressrätt för det skadestånd,
som distriktet kan kännas skyldigt utgiva till inteckningshavare, måste
tydligen, i den mån vidden av denna ersättningsskyldighet låter sig bedöma,
skälig jämkning ske av det belopp, som skall utgå till markägaren.
9 §•
Vid expropriation åligger det den expropierande att gälda all av expropriationen
föranledd kostnad. Beträffande motiven till denna föreskrift anförde
1908 års expropriationskommitté bland annat, att kommittén funnit övervägande
billighetsskäl tala för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad,
skulle kunna få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska
värderingsmän. Att han icke utan vidare ville godkänna den exproprierandes
anbud, behövde nämligen icke bero på någon tredska, även om uppskattningen
sedermera skulle visa, att anbudet vore tillfredsställande. Det vore möjligt,
att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända sig sin egendom,
icke själv kände dess värde. Den behövliga utredningen borde göras på
den exproprierandes bekostnad.
Den rättsgrundsats, som sålunda fastslagits i expropriationslagen, synes i
princip böra äga motsvarande tillämpning i mål örn ersättning enligt den föreslagna
lagen örn vägrätt. På frågan bör ej inverka, örn rättegången anhängiggjorts
av distriktet självt eller av motparten. Emellertid bör det ej förbises, att en
bestämmelse örn skyldighet för väghållningsdistriktet att under alla förhållanden
ersätta motparten rättegångskostnaden sannolikt komme att framkalla obefogade
tvister samt försvara åstadkommandet av överenskommelser mellan kontrahenterna.
I förslaget har därför vidtagits viss modifikation av regeln, innebärande
möjlighet för rätten att, där den med hänsyn till omständigheterna
finner det skäligt, annorlunda förordna örn gäldandet av rättegångskostnaderna.
10 §.
Det torde ofta inträffa, att olika delar av väg öppnas för trafik på skilda
tider. Tydligt är, att i sadant fall vägrätt uppkommer i den mån vägmärken
upplåtes för samfärdsel. Skulle delar av vägmark, som tillhör samma fastighet,
upplåtas för samfärdsel pa olika tider, bör vägrätt till denna mark anses
föreligga först då marken i sin helhet blivit iordningsställd och öppnad för
trafik eller med andra ord vid den senaste tidpunkten.
Utlägges äldre väg till större bredd, bör givetvis vad i denna lag stadgas
örn väg gälla allenast den nya vägdelen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
51
11 §.
I det föregående är redan framhållet, att vågrätten upphör, därest vägen
nedlägges. Vid bedömandet av denna fråga böra de principer, som i 10 §
uttalats beträffande uppkomsten av vågrätt, äga motsvarande tillämpning.
Nedlägges vägen, får vägmärken disponeras av den, som enligt allmänna
rättsprinciper har äganderätten till marken. 68 § expropriationslagen stadgar
för motsvarande fall, att ägaren skall vara pliktig att utgiva lösen for
marken. En sådan bestämmelse synes emellertid mindre lämplig i fråga örn
mark, som upplåtits med vågrätt. I dylikt fall torde vara billigt, att markägaren
är berättigad att förfoga över marken utan någon ersättning till väghållningsdistriktet.
Detta bör emellertid äga rätt att bortföra bro, trumma
samt vad det eljest påkostat å marken. Begagnar sig ej väghållningsdistnktet
av denna rätt inom viss tid efter det anmaning därom skett, böra anläggningarna
tillfalla markens ägare. Bestämmelser i sistnämnda hänseenden hava
upptagits i denna paragraf. De överensstämma i huvudsak med motsvarande
stadganden i 70 § expropriationslagen och 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen.
12 §.
Denna lag avser icke blott allmänna vägar på landet utan jämväl sådana
vägar inom område i stad, vilket ej ingar i fastställd stadsplan.
Övergångsbestämmelserna.
Såsom närmare utvecklats i det föregående, är denna lag avsedd att galla
jämväl vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga örn dylika
vägar bör den i 6 § stadgade preskriptionstiden räknas tidigast från lagens
ikraftträdande.
2) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
I det föregående har framhållits, att vägrätten förutsätter en upplåtelse av
marken till väghållningsdistriktet. Denna upplåtelse kan ske antingen under
äganderätt eller ock med nyttjanderätt. Beträffande dylik nyttjanderattsupplåtelse
böra tydligen bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen örn viss
maximitid m. m. icke äga tillämpning. I 8 § av sagda kapitel har därför intagits
en erinran härom.
52
Kungl. May.ts proposition nr 100.
3) Förslaget till lag om ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 örn
expropriation.
Enligt 68 § expropriationslagen får mark, som exproprierats med nyttjanderätt
men ej längre användes för sitt ändamål, återlösas av ägaren, försåvitt
talan därom instämmes inom tjugo år efter det expropriationen fullbordades.
Under 11 § i förslaget örn vågrätt har framhållits, att en dylik bestämmelse
vöre mindre lämplig i fråga örn vägmark. Enligt sagda lagförslag är därför
ägaren, om allmän väg nedlägges, berättigad att återtaga vägmärken utan lösen
Uppenbarligen är det emellertid mindre tillfredsställande, att olika bestämmelser
gälla i detta fall och i det fall, då vägmärken exproprierats under nyttjanderätt.
Av denna anledning har vidtagits en mindre jämkning av expropriationskgen.
Efter 79 § har införts en ny paragraf, upptagande i sak enahanda föreskrifter,
som 11 § i förslaget örn vågrätt innehåller.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
53
Förslag
till
Lag
om Tagrätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Varder mark med ägarens begivande tagen i anspråk för allmän väg, ma
marken, sedan vägen öppnats för samfärdsel, nyttjas för sådant ändamål utan
hinder av den rätt, som kan tillkomma ny ägare eller annan.
Vågrätt, varom nu sagts, gälle så länge vägen användes för sitt ändamål.
Vägrätten avser, förutom vägbana, jämväl vägren, slänt, bankett och dike,
som erfordras för vägen.
2 §.
Ändå att avtal örn upplåtelse av marken icke visas, skall vågrätt anses medgiven,
såframt ej markens ägare senast inom ett år efter det vägen öppnats
för samfärdsel framställt erinran mot att marken tagits i anspråk.
3 §.
Innebär ej medgivande, som avses i 1 §, att marken skall upplåtas utan ersättning,
och har ej heller visst vederlag för upplåtelsen avtalats, vare ägaren
berättigad att av väghållningsdistriktet undfå ersättning enligt vad nedan
sägs.
4 §•
Häftar marken, då vägen öppnas för samfärdsel, på grund av sökt eller
beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, samt visas,
att vägrätten förorsakat förlust å denna, äge fordringens innehavare rätt till
ersättning av väghållningsdistriktet mot avskrivning å handling, varå fordringen
grundas.
5 §.
Besväras marken, då vägen öppnas för samfärdsel, av nyttjanderätt, servitutsrätt
eller annan sakrätt, som ej avses i 4 §, och vållar vägrätten skada eller
intrång i rättigheten, skall vad i nämnda paragraf stadgas äga motsvarande
tillämpning, utan så är att rättigheten grundar sig på avtal, som tillkommit
först efter det överenskommelse träffats örn markens upplåtande till vägen,
och inteckning för rättigheten icke sökts, innan vågen öppnades för samfärdsel.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
6 §•
Den, som vill vinna fastställelse av ersättningsanspråk, instämma sin talan
till rätten i den ort, där marken är belägen, inom två år räknat i fall, som
avses i 3 eller 5 §, från det vägen öppnades för samfärdsel och i fall, varom i
4 § sägs, från det förlusten inträdde. Försummas det, vare rätten till talan
försutten.
Talan, som nu sagts, må jämväl anhängiggöras av väghållningsdistriktet.
7 §•
Föres talan örn ersättning, ina rätten, örn den finner det erforderligt, utse
tre ojäviga gode män att efter syn avgiva yttrande med förslag till ersättning
för skada eller intrång, som av vägrätten förorsakas.
8 §.
Föranleder vägföretaget, förutom skada eller intrång, jämväl nytta för den
fastighet, vartill marken hör, skall ersättning för sådant men gäldas endast i
den mån det överstiger nyttan.
Vid bestämmande av ersättning enligt 3 § skall, såvitt möjligt, tagas hänsyn
till vad väghållningsdistriktet enligt 4 och 5 §§ kan antagas komma att utgiva.
9 §•
Väghållningsdistriktet åligger att gottgöra motparten hans utgifter å målet,
där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.
10 §.
Hava vid ett vägföretag delar av väg, vilka tillhöra samma fastighet, öppnats
för samfärdsel på skilda tider, skall i de avseenden, varom denna lag förmäler,
så anses, som örn de alla hade öppnats för samfärdsel först vid den senaste
tidpunkten.
Vid utläggning av äldre väg till större bredd skall vad i denna lag sägs örn
väg avse allenast den nya vägdelen.
11 §•
Nedlägges vägen, vare väghållningsdistriktet berättigat att bortföra bro,
trumma samt vad det eljest å marken påkostat; återställe dock, där så sker,
marken i det skick, vari den befann sig, då den togs i anspråk för vägen. Är
ej vad sålunda må från marken skiljas bortfört inom nittio dagar efter det anmaning
därom skett, tillfälle det markens ägare.
12 §.
Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stadsplan.
I fråga örn annan mark i stad skall vad ovan är stadgat beträffande väghållningsdistrikt
gälla staden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
55
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930 men äger tillämpning jämväl i avseende
å mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän väg; dock skall
den i 6 § stadgade tid för anhängiggörande av talan örn ersättning räknas från
dagen för lagens ikraftträdande, där det förhållande, från vilket tiden skall räknas,
inträtt före sagda dag.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att till 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse
:
Örn nyttjanderätt till mark, som tagits i anspråk för allmän väg, är särskilt
stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Förslag
till
Lag
örn ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation.
Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall
införas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:
79 a §.
Har mark, som med nyttjanderätt exproprierats för allmän väg, ej kommit
till användning för sådant ändamål, eller nedlägges vägen, vare markens ägare
berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, och oberoende av där stadgad begränsning
av tiden för talans anhängiggörande förfoga över marken.
Yäghållningsdistriktet vare i fall, som nu sagts, berättigat att bortföra
bro, trumma samt vad det eljest a marken pakostat; aterställe dock, där sa
sker, marken i det skick, vari den vid expropriationen befann sig. Ä.r ej vad
sålunda må från marken skiljas bortfört inom nittio dagar efter det anmaning
därom skett, tillfälle det markens ägare utan lösen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:167 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vågrätt m. m. s. 1 i texten
- 1LU 1930:20 Forsta lagutskottets utlåtande Nr 20 s. 1 i texten