Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn vågrätt, m. m

1930-02-21 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:106, Med förslag till lag örn vågrätt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn vågrätt,

m. m.; given Stockholms slott den 21 februari 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn vågrätt; .

2) lag om tillägg till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt

till fast egendom; och

3) lag örn ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 käft. (Nr 10G.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

örn vågrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän

väg, må marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan

ma äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt.

Vågrätten avser vägbanan jämte de områden därinvid, som stadigvarande

tarvas för vägbanans bestånd och underhåll.

Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten

blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats

a fastigheten.

2 §.

Dar allman vag färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen

gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark, föreliggc ock vågrätt

anda att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk.

3 §.

För upplåtelse av mark till allmän väg så ock för annat intrång, som orsakas

av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad

till ersättning av väghållningsdistriktet, där ej avtalats eller uppenbarligen

förutsatts, att ersättning ej skall utgå.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits

innan marken togs i anspråk.

Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens

ägande i anspråk, njute mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av

vaghallmngsdistnktet för förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen.

4 §.

Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare skall hänsyn tagas

till vad väghållningsdistriktet utgivit eller kan antagas bliva skyldigt att utgiva

till annan sakägare.

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild

ratt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens

ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 106.

3

5 §.

Vad i avseende å ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan vägbållningsdistriktet och fastighetens ägare eller annan sakägare,

gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens

rätt i avseende å fastigheten.

6 §.

Där ej överenskommelse träffats örn ersättning, skall den, som vill framställa

ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av fordran,

inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över

fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes

till rätten i den ort, där fastigheten ligger.

Väghållningsdistriktet stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning prövad

enligt vad nu sagts.

7 §.

Rätten äge utse två gode män att efter syn å marken avgiva yttrande i målet

med förslag till ersättning åt envar sakägare.

8 §.

Väghållningsdistriktet vare pliktigt vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader

å målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

9 §.

Varder allmän väg indragen, upphöre vågrätten; och äge väghållningsdistriktet

bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande

med hänsyn till uppkommen fråga örn markens begagnande

som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma.

År vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen

indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund

av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

10 §.

Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stadsplan.

I den mån denna lag är tillämplig inom stad, skall vad i lagen är stadgat beträffande

väghållningsdistrikt gälla staden och vad som är föreskrivet örn

vägstyrelse tillämpas a den myndighet i staden, som har befattning med vägväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931 och skall äga tillämpning jämväl

i avseende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän väg; dock

att, där fråga är om väg, som färdigställts före den dag lagen trätt i kraft, i

6 § stadgade tider skola räknas från sagda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 örn nytt

janderätt till fast egendom skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse:

Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vägrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

F ö r sl a g
till
Lag
om

ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall

införas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:

79 a §.

Varder allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats, indragen,

vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, förfoga

över marken.

Väghallningsdistriktet åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts

för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen

fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda

bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år

efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande

på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det

markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 106.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark,

ett inom departementet upprättat förslag till lag örn vågrätt jämte därav

föranledda lagförslag samt anför:

»Frågan örn betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som

tagits i anspråk för allmän väg, har länge varit föremal för statsmakternas

uppmärksamhet. Närmast med föranledande av en utav högsta domstolen den

10 februari 1910 meddelad dom (N. J. A. 1910 s. 7) — däri de väghållningsskyldiga

ålagts att till ny ägare av ett vid exekutiv auktion försålt hemman

utan lösen avträda därå befintlig allmän väg — upptogs förevarande spörsmål

till behandling uti en vid 1912 års riksdag inom första kammaren väckt motion

(nr 50). I anledning av denna motion anhöll riksdagen i skrivelse den 15 mars

1912 (nr 39), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning dels bland

annat angående ägande- och dispositionsrätten till allmänna vägar och dels

huru trygghet kunde vinnas för det allmänna i dispositionsrätten till sådana

vägar samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen föranleddes.

Denna riksdagens skrivelse blev av Kungl. Maj :t genom remiss den

5 februari 1915 överlämnad till vägkommissionen för att tagas i övervägande

vid fullgörande av det kommissionen lämnade uppdraget.

I det förslag till lag om allmänna vägar på landet, som vägkommissionen i

sitt betänkande den 15 december 1916 avgav, upptog kommissionen en bestämmelse

(14 §) av innehåll, att allmän väg finge utan hinder av den rätt annan

kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk, brukas för sitt

ändamål. Denna i förslaget sålunda inrymda föreskrift om en legal vågrätt

vilade å följande allmänna grunder: Vågrätten utgjorde en till tiden obegränsad

nyttjanderätt till allmän väg, avsedd att utövas av vederbörande väg*

hållningsdistrikt för den allmänna samfärdselns räkning. Den skulle utan särskild

inskrivning äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som

förvägen tagits i anspråk. Då vägs framdragande över en fastighet förmenades

regelrätt förhöja inteckningshavares säkerhet, upptogos icke några bestämmelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

till förebyggande av eventuell skada för inteckningshavare. I vågrättens

innehåll skulle ingå först och främst varje användande av vägen för framförande

av den allmänna trafiken men därutöver rätt att vidtaga alla sådana

åtgärder, som erfordrades för ett behörigt underhållande av vägen. Nedlades

vägen, skulle marken i ägarens hand vara fri för varje rättsanspråk från väghållningsdistriktets

sida.

Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av

de under år 1920 tillkallade vägsakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse

utan erinran, varefter stadgandet upptogs oförändrat i 1 kap. 7 § av

det förslag till lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades

till lagrådet för granskning. I sitt den 22 februari 1922 dagtecknade utlåtande

över förslaget förklarade lagrådet, att någon erinran väl icke syntes

vara att göra mot att det allmänna erhölle bättre rätt till vägmärken än ny

ägare till fastigheten, varifran marken tagits, och innehavare av sakrätt, som

uppkommit efter det marken tagits i anspråk, men att däremot betänkligheter

mötte, såvitt stadgandet berörde rätt, som tillkomine innehavare av äldre inteckning

eller annan äldre sakrätt. Lagrådet hemställde därför örn sådan

komplettering av det föreslagna stadgandet, att den rätt, som tillagts det allmänna

i avseende a mark, som tagits i anspråk för väg, förklarades icke skola

gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades,

då den sålunda togs i anspråk. Lagrådet tilläde, att även om en dylik

lösning av förevarande spörsmål kanske ej syntes fullt tillfredsställande, densamma

dock pa förhållandevis lyckligaste sätt förenade hänsynstagande till

såväl allmän som enskild rätt.

I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag,

som förelädes 1922 års riksdag (nr 100), följande lydelse: ''Utan hinder

av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk,

må vägen för sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt,

varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid

sin rätt bibehållen.’

Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lämnade i utlåtande

nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra förevarande

fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.

Med väglagsförslagets fall blev jämväl frågan örn införandet av en legal

vågrätt tills vidare avförd. Emellertid hava framställningar i ämnet sedermera

inkommit, bland annat fran lantmäteristyrelsen och länsvägnämnden i

Malmöhus län, med hemställan om vidtagande av åtgärder i saken.

Angelägenheten av en snar lösning av frågan örn betryggandet av det allmännas

förfoganderätt till mark, som tagits i anspråk för allmän väg, är

uppenbar. Med hänsyn härtill och då detta spörsmål synts mig icke stå i

omedelbart samband med frågan örn en allmän revision av väglagen, vilken

utan tvivel torde komma att taga en ganska avsevärd tid i anspråk, har jag

efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet låtit utreda

möjligheten av att utbryta och till lagstiftning särskilt för sig upptaga före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

varande fråga. Som resultat av utredningen föreligger en inom justitiedepartementet

utarbetad promemoria i ämnet med tillhörande förslag till lag örn

vågrätt jämte därav föranledda förslag till lagar örn ändrad lydelse av 1

kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom

samt örn ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Promemorian med lagförslag torde få fogas såsom Bil. P. M. till

detta protokoll.»

Efter redogörelse för lagförslagen anför departementschefen vidare:

»Förslaget till lag örn vågrätt har upptagit den huvudprincip, som ligger till

grund för den i 1922 års förslag till ny väglag upptagna bestämmelsen i ämnet.

Förslaget har emellertid i olika avseenden fullständigats, närmast på grund

av den ståndpunkt som intagits till frågan örn beredande av skydd för mteckningshavare

och andra sakägare. Förslagets huvudgrunder äroföljande: Vågrätten

innebär en till tiden obegränsad rätt att för vägändamål nyttja den i

vägen ingående marken. För sin uppkomst förutsätter vågrätten i princip laglig

upplåtelse till marken. Det är sålunda icke tillfyllest, såsom enligt 1922 års

förslag, att mark utan vidare tagits i anspråk. Då emellertid för upplåtelsen

icke ansetts böra fordras skriftligt avtal har, till undanröjande av bevisvanskligheter,

uppställts presumtion för ägarens medgivande, därest denne icke inom

viss tid framställt erinran mot att mark tagits i anspråk. Eljest avser förslaget

icke att göra rubbning i de principer för tvångsinlösen av vagmark, som

kommit till uttryck i expropriationslagen. Bestämmelser hava meddelats angående

jordägarens rätt att påkalla prövning av frågan örn ersättning för upplåtelse

av marken, där ej överenskommelse örn ersättningens storlek träffats.

I motsats till vad som gällde i 1922 års förslag skall vågrätten med hänsyn till

det allmännas intresse att ostört få förfoga över vägmärken under alla förhållanden

bestå. Nyttjanderättshavares, inteckningshavares och annan rättsägares

befogade anspråk hava tillgodose^ genom bestämmelser örn rätt för

dem till ersättning av väghållningsdistriktet för det intrång, som vållas av

vågrätten, enligt närmare i förslaget innehållna regler. Nedlägges vägen,

upphör vågrätten, och marken återfaller till jordägaren. Förslaget avser icke

blott allmänna vägar på landet utan jämväl vägar inom område i stad, vilket

ej ingår i fastställd stadsplan. Lagen är i princip avsedd att gälla jämväl

vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande.

Över lagförslagen hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, efter landsfiskalers

och vägstyrelsers hörande, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska

vägföreningen, svenska vägstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

och svenska stadsförbundet. Samtliga de hörda hava med tillfredsställelse

hälsat framläggandet av förslag i ämnet samt tillika funnit förslagen

i det väsentliga väl grundade. Mot vissa detaljer hava dock erinringar

i rd;inställts

Även jag ansluter mig i det stora hela till förslagens innehåll. I anledning

av de framställda erinringarna och det övervägande, jag ägnat förslagen, hava

desamma underkastats överarbetning inom justitiedepartementet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tUMa^om ^ v*ssa yttranden har ifrågasatts, huruvida förslagets begränsning att regvägrätt.

^era en(iast frivilliga upplåtelser av mark vore ändamålsenlig, och örn det i

Försiaget3 förslaget inrymda förfarandet icke skulle kunna utvidgas att ersätta det omständliga,

tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet.

I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att länsstyrelsen i Södermanlands

län i särskild framställning ifrågasatt, huruvida icke i expropriationslagen

under de särskilda bestämmelserna örn expropriation för allmänna vägar

skulle kunna intagas dels stadgande att, där länsstyrelse på grund av

särskilda omständigheter funne besittningstagande av mark för anläggning

eller förändring av allmän väg nödigt, innan ansökning örn expropriation bifallits

eller marken enligt föreskrift i expropriationslagen eljest finge tagas i

oesittnmg, länsstyrelsen skulle äga att för viss tid medgiva sådant besittningstagande

mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte

lanta, dels och stadgande av innebörd, att handräckning enligt 191 § utsökningslagen

tillsvidare och intill dess annorledes lagligen förordnats icke finge

ske, där. överexekutor prövade besittningstagande av mark eller vattenområde

nödigt för öppethållande av allmän samfärdsled samt hos överexekutor

ställdes pant eller borgen för den skada, som genom besittningstagande! kunde

tillskyndas vederparten.

^Med den starka utveckling på vägväsendets område, som för närvarande

lader, lärer behovet av ett förenklat expropriationsförfarande alltmer göra

sig kännbart. Tydligt är emellertid, att frågan härom faller utom ramen

för den nu ifrågasatta lagstiftningen, likaväl som det står klart, att ett

upptagande i detta sammanhang av en så vittutseende fråga skulle verka i hög

grad fördröjande på ärendets fortsatta behandling. Det är ock att hoppas att

föreliggande förslag, därest det upphöjes till lag, skall leda till ett minskat

anlitande av expropriationsförfarandet. Anledning föreligger alltså att avvakta

någon tids erfarenhet av verkningarna av nämnda lag. Lämpligen lärer

emellertid den av länsstyrelsen i Södermanlands län gjorda framställningen

böra överlämnas till de av chefen för kommunikationsdepartementet jämlikt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 november 1929 nyligen tillkallade sakkunniga

för en allmän revision av väglagen m. m. Härutöver finner jag framställningen

icke nu böra föranleda någon åtgärd.

lid ''%■ ar ^ör riksdagen framlagda förslaget synes hava avsett, att väg
■»ägrättens

frieri skulle uppkomma i och med det att mark togs i anspråk för vägen. Ennppkomst.

ligt det utremitterade förslaget inträdde vägrätten först sedan vägen öppnats

för samfärdsel. I anledning av denna förslagets ståndpunkt har allmänt uttalats

såsom ett önskemål, att en tidigare tidpunkt bestämdes för vågrättens

uppkomst och att i allt fall tidpunkten närmare fastsloges.

Med vågrättens begrepp synes bäst överensstämma, att vågrätt uppkommer

i och med det att marken tages i anspråk. När så skall anses hava skett, kan

uppenbarligen vara föremål för delade meningar. Ovisshet framträder särskilt

da vissa förberedande arbeten, såsom röjning eller trädfällning, måste företagas.

Men dessutom gör sig ett behov gällande att erhålla en bestämd, av vägarbetets

fortskridande oberoende tidpunkt för vågrättens uppkomst beträffa!!-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

de all den av vägf öretaget berörda mark, som lior till en oell samma fastighet.

Ur de synpunkter, varom här är fråga, synes det icke böra vacka betänkligheter,

att mark skall anses hava tagits i anspråk och därmed vågrätt i regel

hava inträtt, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstaknmg

eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet igångsatts å fastigheten, benom

upptagandet av bestämmelser i nu angiven riktning lärer 10 § i det utremit e
rade

förslaget kunna utgå. ...... ° t
Det

utremitterade förslaget innehöll stadgande, att vagratten avsag, o - utom vägbana, jämväl vägren, slänt, bankett och dike, som erfordrades for vägen

I yttrandena har allmänt hemställts, att vägområdet matte utvidgas att

omfatta jämväl upplagsplats för vägmateriel men även bland annat stödjemur,

överdike och dylikt. i. otii

Då enligt vad upplysts erforderliga utrymmen invid vägen för upp aggande

av väglagningsämnen numera ofta avsättas vid vägs anläggande, och da dylika

upplagsplatser icke utan olägenhet kunna undvaras för vägens behöriga underhåll,

synas skäl föreligga för att låta jämväl dessa, där de icke allenast aro

tillfälliga, utgöra föremål för vågrätt. Att stödjemur, överdike och dylikt inga

i vägområdet lärer utan vidare vara klart. Med hänsyn emellertid till de erinringar,

som gjorts mot den föreslagna uppräkningen av vad som skall omfattas

av vågrätten, och då ett närmare bestämmande av vägområdet, dar sa erfor tras,

lämpligen bör ske i den allmänna väglagstifbången, har har endast angivits,

att vägrätten omfattar vägbanan jämte de områden a omse sidor, som stadigvarande

tarvas för vägbanans bestånd och underhåll.

Då väghållningsdistriktet ålagts full ersättningsskyldighet gentemot savel

jordägaren som annan rättsägare, har det synts icke böra mota någon ulvan liing,

att, ändå att ägarens medgivande till markens tagande i anspråk icke erhalli s,

låta vågrätt inträda, då vägen blivit färdigställd över fastigheten utan a

ägaren gjort någon erinran. Den i det utremitterade förslaget upptagna bestämmelsen,

att vågrätt i motsvarande fall skulle inträda forst efter e

år förflutit sedan vägen öppnats för samfärdsel, har alitsa andrats i enligh

härmed. Där ej annat visas, torde väg få anses färdigställd, da den vederbörligen

avsynats och därvid tekniskt godkänts. .

Från enstaka håll uttalade önskemål om upptagande av bestämmelse dels

att ägarens erinran skalle hava skriftlig fonn, dels hos vem erinran skalle

göras, hava icke synts påkalla ändring l förslaget. Alf erinran skall ske ll

någon, som i förevarande hänseende kan sägas äga företräda vaghallmngs i
striktet,

lärer utan vidare vara klart.

3 § motsvarar 3—5 §§ i det utremitterade förslaget. „

De i nämnda förslags 3 § innehållna begränsningarna med avseende a paragrafens

tillämplighet hava, såsom giltiga i fråga örn ersättning icke blott til

jordägaren utan jämväl till annan rättsägare, icke mflutit , den mot nämnda

paragraf svarande 3 § första stycket i det omarbetade forslaget. I stallet ha

6 § som avhandlar ersättningsanspråk i allmänhet, begränsats till att gal a,

där överenskommelse ej träffats, varjämte i 5 § upptagits en allman regel, afl,

överenskommelse i avseende å ersättning skall äga giltighet 3 am val mot den,

Vågrättens

omfattning.

§■

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr

106.

avseende å fastig
-

•i S.

§■

som efter vågrättens uppkomst förvärvat sakägarens rätt

heten.

^Vadangårfrågnn om nyttjanderättshavares och därmed jämförlig sakägares

ersattningsratt har, i överensstämmelse med lagen örn enskilda vägar, upptagits

bestammdse av innebörd, att ersättning alltid skall utgå, där sakägaren genom

vagratten lider intrång. I fråga örn inteckningshavares rätt till ersättning

bär någon ändring i sak ej vidtagits. Med inteckningshavare har likställts an

nan innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar.

I 4 §, som svarar mot det utremitterade förslagets 8 §, har icke vidtagits

någon ändring i sak. K

J5“Jer förevarande Paragraf har i yttrandena upptagits frågan örn angeläg

eten för det allmänna att i en eller annan ordning på effektivt sätt tillgo

ogora sig den värdestegring, som framdragandet av ny väg medför. Denna

Ti k«r TeUftld la anS6S falk Utanför ramen för denna lagstiftning.

.Betra! lande 5 §, som ar ny, hänvisas till vad därom anförts vid 3 §

6 °Ck 7 §§'' .. Pa Satt anSÖvits vid 3 §, har 6 § uttryckligen begränsats att gälla, där ej

överenskommelse träffats i ersättningsfrågan.

■ Enllft det utremitterade förslaget skulle inteckningshavare till bevarande av

sin ratt instämma talan örn ersättning inom två år från det förlusten inträdde.

Da möjligen tvekan kail råda, när förlusten i varje särskilt fall skall anses

ava mtratt, har fristen i stället bestämts till tio år från det vägen färdigställts

över fastigheten. Den salunda utmätta tiden torde praktiskt taget under alla

iorhallanden vara tillräcklig.

Fran enstaka håll har ifrågasatts, huruvida icke ersättningsfrågan skulle

kunna avgöras pa enklare och billigare sätt än medelst anlitande av domstol

såsom genom skiljemän eller genom permanent värderingsnämnd för varje län

med befogenhet att avgöra dessa frågor. De gjorda erinringarna hava icke föranlett

annan ändring an att antalet gode män i 7 § bestämts till två.

1 8 §, som svarar mot 9 § i det utremitterade förslaget, har vidtagits en

mindre redaktionell jämkning.

Bestämmelsen i 9 §, att vägrätten upphör vid vägs avlysande, hade sin motsvarighet

i det utremitterade förslagets 1 § andra stycke.

Mot stadgandet i det utremitterade förslagets 11 §, att väghållningsdistrikt

vid vägs nedläggande skulle äga bortföra vad det påkostat å marken, hava från

liera hall framställts erinringar i så måtto, att en viss prövningsrätt därutinnan

ansetts bora tillkomma länsstyrelsen. Särskilt har detta synts önskvärt, då fråga

uppstått örn vägens bevarande som enskild väg. Då berättigad erinran mot att

i nämnda fall tillägga länsstyrelsen en dylik befogenhet icke lärer kunna göras,

har stadgande härom upptogits. Att vid utövandet av denna befogenhet

länsstyrelsen har att noga aktgiva på det helas bästa, lärer vara självfallet,

likaval som det torde vara klart att länsstyrelsen, i brist av åsämjande intressenterna

emellan, ager bestämma, på vilka villkor väghållningsdistriktet skall

vara p i tigt att avstå från det å marken för vägändamål anbragta.

I anslutning till därom gjorda yrkanden har den tid, inom vilken väghållningsdistrikt

skulle äga utöva den rätt, varom nu är fråga, utsträckts från tidi
-

as1 ■?.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

11

gare föreslagna nittio dagar efter anmaning till ett år efter vägens avlysning.

Då med hänsyn till särskilda omständigheter behov av an längre tid kan loreligga,

har länsstyrelsen jämväl härutinnan tillagts en viss prövningsrätt.

Slutligen har den i det utremitterade förslaget upptagna bestämmelsen örn

skyldighet för visst fall att återställa marken i det skick, van den befann sig,

då den togs i anspråk, efter yrkanden från flera håll borttagits..

I 10 §, som svarar mot det utremitterade förslagets 12 §, har icke vidtagits

någon ändring i sak. „ , , . . ia„i tw

Lagen har lämpligen synts böra träda i kraft den 1 januari 1931. Den

är avsedd att liksom enligt det utremitterade förslaget gälla jamval vagar, som

tillkommit före lagens ikraftträdande. Vägar, vartill mark forvarvats inea

äganderätt, som vederbörligen tryggats, bliva uppenbarligen oberorda av den

nya lagstiftningen. Med avseende å övriga äldre vägar torde vågrätt fa anses

inträda i och med lagens ikraftträdande. Tiden för anhängiggöra^ av eventuella

ersättningsanspråk räknas från samma dag. Fran olika hall har gjo s

gällande, att till förekommande av rättegångar ersättning ej borde utgå to

mark, som tagits i anspråk för väg, vilken redan vid lagens ikraftträdande varit

upplåten för allmän trafik under viss, ej alltför lang tid. Även örn vissa

praktiska hänsyn tala för en sådan begränsning, har någon ändring i övergångsbestämmelserna

dock icke ansetts böra ske.

Förslaget till lag örn ändring i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom har

redaktionellt jämkats. . ,. i

Förslaget till lag örn införande av en ny paragraf i expropriationslagen,

svarande mot 9 § i förslaget till lag örn vågrätt, har omarbetats i anslutning

till sistnämnda paragraf. Den nya paragrafens räckvidd har samtidigt begra

sats till att avse det fall, då vägen avlysts.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda överarbetade lagförslagen av den

lydelse de vid detta protokoll fogade bilagor utvisa, samt hemställer, att lagrådets

yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämta

s över förslagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

10 §.

Ikraft
trädande.

öfriga lagförslag.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

örn Tagrätt.

Härigenom förordnas som följer:

män V k enllf medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allman

väg, ina marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må

aga ! avseende a fastigheten. Sådan rätt kallas vågrätt.

tariff—T” Vä«banfn J‘ämte de områden å ömse sidor, som stadigvarande

tarvas för vagbanans bestånd och underhåll.

Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten

sStr611 S 6ller 6ljeSt tydHgt Utmärkt °ch Vägarbetet igångsatts

rån mot v^enl f n ® °Vf faStlghet utan att ägaren framställt erin
TLTiZ

1 frmdiag?de a banS mark’ föreligge ock vågrätt, ändå att

agaren icke lamnat sitt medgivande till markens tagande i anspråk.

3 §.

För upplåtelse av mark till allmän väg så ock för annat intrång, som or
hålSng^strik^

Vare faStighetenS ägare berättigad tiU ersättniag - yäg
intrång

tillkomme ock innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild ratt i avseende a den mark, som beröres av vägrätten

Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för vägrättens

uppkomst njuta mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghallningsdistnktet

for förlust, som genom vägrätten uppstått å fordringen.

I §•

Vid bestondet “V ersättning till fastighetens »gare *.11 hansy, tågås

i vad vaghalhungsdistnktet utg.vit eller kai, antagas bliva skyldigt att utgiva

lili annan sakagare. e

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. lo

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild

rätt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens

ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.

5 §.

Överenskommelse, som i avseende å ersättning träffats mellan väghållningsdistriktet

och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den,

som efter vägrättens uppkomst förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

6 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa

ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av fordran,

inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över

fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes

till rätten i den ort” där fastigheten ligger.

Väghållningsdistriktet stånde jämväl öppet att få frågan örn ersättning provad

enligt vad nu sagts.

7 §■

Rätten äge utse två gode män att efter syn å marken avgiva yttrande i målet

med förslag till ersättning åt envar sakägare.

8 §•

Väghållningsdistriktet åligge att gottgöra motpart hans utgifter a malet,

såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

9 §•

yarder allmän väg avlyst, upphöre vägrätten; och äge vägliållningsdistriktet

bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande

med hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild

väg aktar nödigt annorlunda bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen

avlysts eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande på grund

av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

10 §.

Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stads
Vad

i denna lag är stadgat beträffande väghållnmgsdistrikt skall, i den

mån lagen är tillämplig inom stad, gälla denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931 och skall äga tillämpning jämväl

i avseende å mark, som dessförinnan tagits i anspråk for allman väg; dock

att, där fråga är örn väg, som färdigställts före den dag lagen tratt i kraft, i

G § stadgade tider skola räknas från sagda dag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om andrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

örn nyttjanderätt till fast egendom.

• ■®ä]''igenom ^örordnas, att till 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall fogas ett nytt tredje stycke av följande ly
Q61S6

•

Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vågrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Förslag

till

Lag

örn ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall

inforas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:

79 a §.

Varder allmän väg, för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats, avlyst,

vare markens ägare berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, förfoga över

marken.

f.. ^äfifballningsdistriktet äge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts

för vägändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen

fråga örn markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda

bestämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år

efter det vägen avlysts eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande

på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det

markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

15

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 17 februari

1930.

Närvarande:

justi tieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 9 januari

1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lagt

om vågrätt, lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom och lag örn ändring i lagen den 12 maj

1917 (nr 189) erni expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet John

Alsén.

Förslaget till lag om vågrätt

föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Den tid, från vilken vågrätt skall anses föreligga, bestämmes olika i 1 och

2 §§; enligt den förra räknas tiden från det marken tagits i anspråk för vägen,

enligt den senare från det vägen färdigställts över fastigheten. Innehavaren

av en inteckning, som meddelats i fastigheten sedan vägarbete igångsatts

å densamma men före vägens färdigställande, kan alltså, örn vägmärken

tagits i anspråk utan uttryckligt medgivande av jordägaren, göra gällande

rätt enligt 3 § tredje stycket, men däremot icke, därest sådant medgivande lämnats.

Ehuru i 3 § andra stycket icke tydligt utsäges, att rätt till ersättning

tillkommer innehavare av nyttjanderätt allenast om nyttjanderätten fanns redan

vid tiden för vågrättens inträde, får detta antagas vara meningen. Följaktligen

skulle exempelvis den, som förskaffat sig arrenderätt till en fastighet

medan arbetet å vägen pågick, vara berättigad till ersättning, därest uttryckligt

medgivande till väganläggningen icke lämnats av jordägaren, men

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 106.

i annat fall ej äga dylik rätt. En sådan åtskillnad är enligt lagrådets mening

icke tillfredsställande. Då vågrätten även enligt 2 § får anses grundad på

medgivande från jordägarens sida, ehuru endast ett tyst sådant, blir frågan.

örn 1 eller 2 § skall anses i visst fall tillämplig, praktiskt taget beroende1 av

huruvida tillräcklig bevisning örn jordägarens medgivande föreligger eller ej,

något som i stor utsträckning undandrager sig sakrättsägares och andra utom

ståendes bedömande. En sådan oklarhet torde böra undanröjas genom stadgande^

som lämna möjlighet till ett konstaterande på mera objektivt sätt av

tiden för .vägrättens inträde. Lämpligast är måhända att låta samma omständighet

bliva avgörande i båda fallen. Av skäl, som framhållits i motiven, bör

vågrätten inträda sa tidigt som möjligt, och den erforderliga ändringen synes

därför böra ske så, att vågrätten även i det i 2 § avsedda fallet skall anses hava

inträtt när marken togs i anspråk. Då emellertid, i överensstämmelse med förslaget,

fastighetsägaren bör kunna hindra markens användande ända till dess

vägen blivit färdigställd, skulle den nu ifrågasatta ändringen medföra, att i

sistnämnda fall endast en villkorlig vågrätt uppkommer då marken tages i anspråk.

Någon olägenhet av att vågrätten sålunda en tid består endast villkorligt

synes dock ej vara att befara. Det svävande tillståndet kan icke komma

att fortvara längre än till dess vägen blivit färdig, och örn uttryckligt medgivande

av jordägaren skulle tillkomma under byggnadstiden, får vägrätten

givetvis än tidigare definitiv karaktär.

Den av lagrådet nu förordade ändringen av förslaget skulle kunna genomföras

så att, med uteslutande av 2 §, i första stycket av 1 § såsom förutsättning

för vågrätt uppställes, att antingen mark enligt medgivande av fastighetens

ägare tagits i anspråk för allmän väg eller ock sådan väg färdigställts

över fastighet utan att ägaren framställt erinran mot vägens framdragande,

samt att i ett stycke mellan de föreslagna första och andra styckena i 1 § stadgas,

. att vågrätt anses hava uppkommit då vägens sträckning över fastigheten

blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet igångsatts

å fastigheten.

Därest emellertid den i 2 § upptagna bestämmelsen örn vägrättens inträde

först vid vägens färdigställande anses böra bibehållas, skulle de i det föregående

framhållna olägenheterna av osäkerhet beträffande vägrättens inträde

kunna väsentligen undgås därigenom, att stadgandet i 1 § göres tillämpligt

endast för det fall, att jordägarens medgivande lämnats skriftligt. Sker så.

skulle i fråga örn vägrättens giltighet i förhållande till ej blott nyttjanderättsliavare

utan även ny ägare av fastigheten komma att gälla samma princip, som

kommit till uttryck i nyttjanderättslagens bestämmelse i 2 kap. 28 § örn arrendeavtals

giltighet mot ny ägare.

Om en fastighetsägare, som, ehuru han icke lämnat uttryckligt medgivande,

låtit vägarbete å hans mark pågå, vill hindra uppkomst av vågrätt, har han,

såsom antytts, enligt 2 § att, innan vägen färdigställts över fastigheten, framställa

erinran mot dess framdragande. Huru vid sådan erinran skall tillgå,

är ej angivet. I yttranden över ett preliminärt lagförslag i ämnet hade ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 100.

talats önskemål örn upptagande i lagen av bestämmelse, hos vem erinran skulle

göras, men dessa önskemål hava ansetts icke påkalla ändring i förslaget, enär

utan vidare vore klart, att erinran skulle ske hos någon, som i förevarande

hänseende kunde sägas äga företräda väghållningsdistriktet. Vem som intager

en sådan ställning är dock ingalunda alltid klart. Med hänsyn till den

rättsliga betydelse en dylik protest skall äga anser lagrådet, att densamma

bör framföras till vägstyrelsen såsom verkställande organ inom väghållningsdistriktet,

vilket får betraktas som bärare av vågrätten å det allmännas vägnar;

och synes bestämmelse härom böra införas i lagen, då det är av vikt för

jordägaren att veta, till vem han har att vända sig för att protesten ina hava

laga verkan. I fråga örn ödebygdsvägama, vilka anläggas genom statens försorg,

kan möjligen vara tveksamt, örn erinran mot framdragande av väg böi

göras hos vägstyrelsen, men lagstiftningen örn dessa vägar tillägger dock de

väghållningsskyldiga sådan befattning med dem, att en avvikelse från den

av lagrådet ifrågasatta regeln ej synes erforderlig med avseende å ödebygdsvägarna.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att i lagen utsäges,

att erinran skall framställas hos vägstyrelsen. Vad angår område inom stad,

bör erinran göras hos den stadsmyndighet, som har befattning med \ ägväsendet.

Med hänsyn härtill torde i 10 § andra stycket böra vidtagas en ändring,

varigenom vad i lagen stadgas beträffande vägstyrelse blir inom stad tillämpligt

å vederbörande myndighet i staden.

B §•

Lagrådet: , .

Sedan i förslaget stadgats örn uppkomsten av vägrätt, vilken jämlikt 1 g

kan grundas därpå, att mark till väg tagits i anspråk enligt medgivande av

fastighetens ägare, och jämlikt 2 § därpå, att väg färdigställts över fastighet

utan erinran från dess ägare, gives i B § första stycket en efter sin lydelse

ovillkorlig bestämmelse därom, att fastighetens ägare är berättigad till ersättning

för upplåtelse av marken och annat intrång. I praktiken har det emellertid

på grund av den stora nytta, som en fastighet kan hava av en över densamma

gående allmän väg, sedan gammalt ofta förekommit, att fastighetsägaren

gratis tillhandahållit mark, och detta lärer allt framgent bliva ganska

vanligt, örn icke vid vägs rätande eller breddning så dock vid nyanläggning

av väg. Örn nu fastighetsägaren vid markens upplåtelse eller senare förklarat

sig avstå från ersättning, bör sådan självfallet icke utgå. Detsamma synes

emellertid böra gälla för det fall, att fastighetsägaren icke uttryckligen avstått

från ersättning eller ett sådant avstående åtminstone icke kan bevisas ^ men av

omständigheterna framgår, att fastighetsägaren icke tänkt erhålla någon ersättning.

Även då vågrätten uppkommit enligt stadgandet i 2 §, vilket får

anses vila på presumtion örn ett tyst medgivande från fastighetsägarens sida,

lärer det ofta med allt skäl kunna antagas, att detta medgivande avsett, icke

blott att marken skulle få tagas i anspråk utan också att detta skulle ske utan

ersättning. Bland de omständigheter, som kunna giva anledning till ett sådant

antagande, märkes främst det förhållandet, att en avsevärd tid förflutit efter

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.

markcnss upplåtelse eller vägens färdigställande utan att fastighetsägaren framställt

krav på ersättning eller ens bragt ersättningsfrågan på tal. I samma

avseende är av betydelse, att ägarna till närliggande fastigheter allmänt

avstatt fran ersättning. Kan det nu på grund av samtliga föreliggande omständigheter

tågås för visst, att en fastighetsägare avsett att upplåta mark

utan ersättning, bör efter vägrättens uppkomst varken han själv eller någon

senare ägare kunna göra gällande ersättningsanspråk.

Till förekommande av obefogade rättegångar är det enligt lagrådets mening

av vikt, att den begränsning fastighetsägarens ersättningsrätt sålunda bör vara

underkastad kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Detta har måhända

mindre praktisk betydelse i fråga om de vägar, som framdeles komma till

s and enar beträffande dessa oftast lärer antingen åvägabringas medgivande

enligt 1 § och därvid träffas uttrycklig överenskommelse i ersättningsfrågan

eller örn detta icke kan ske, expropriation äga rum, vartill kommer, att enligt

b § ifrågavarande ersättningsanspråk preskriberas två år från det vägen blivit

färdigställd över fastigheten. Men enligt den till lagen fogade övergångsbestämmelsen

ar 3 § tillämplig även beträffande gamla vägar, och i fråga örn

dessa ar i den mån icke krav kan anses uteslutet av den allmänna tioårs
P

restriktion en..— ersåttnmgsstadgandet i 3 §:s första stycke obegränsat tillämpligt

och räknas den i 6 § stadgade tvåårspreskriptionen från dagen för den

nya lagens ikraftträdande. Det är icke otänkbart, att under de första två åren

efter nämnda dag komma att i ganska stor utsträckning väckas mindre be°gad®

iersattninfsansPråk med åberopande av nu ifrågavarande lagrum.

Med hänsyn till de förhållanden lagrådet nu berört hemställes, att ersättningsregeln

11 forsta stycket av 3 § förtydligas genom ett tillägg, som utesluter

stadgandets tillämpning för den händelse, att det avtalats eller uppenbarligen

varit avsett, att ersättning ej skall utgå. Med den avfattning andra stycket av

samma paragraf erhållit i förslaget torde motsvarande förtydligande ej där

Enligt 3 §:s tredje stycke skall ersättning för förlust i följd av vågrätten

tillkomma innehavare av fastighet åvilande fordran endast örn denna redan vid

tiden för vågrättens uppkomst belastade fastigheten. I det preliminära lagförslaget

fanns en motsvarande begränsning stadgad även för den ersättningsratt,

som skall tillkomma innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan

liknande sakratt, men i andra stycket av 3 § i det till lagrådet remitterade

forslaget saknas dylik begränsning. Örn anledningen härtill förekommer i

motiven ej annat an en allmän hänvisning till lagen om enskilda vägar. Det

kan emellertid, såsom lagrådet redan haft anledning beröra, knappast vara

avsett att, dar ej annat avtalats, ersättning för intrång skall tillkomma exempelvis

den, som arrenderat fastigheten efter vägrättens tillkomst. Då likväl

en föreslagna avfattningen av 3 §:s andra stycke, särskilt vid jämförelse med

aT SaTla Paragraf’ glver anledning till en sådan tolkning synes

ett förtydligande erforderligt. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

19

andra stycket av 3 § måtte omformuleras så, att det uttryckligen endast avser

innehavare av sådan sakrätt till fastigheten, som förefanns vid tiden för vågrättens

uppkomst.

Det intrång, för vilket ersättning tillerkännes fastighetsägaren samt innehavare

av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å vägmärken, angives

såsom »intrång, som orsakas av vågrätten». Under denna beteckning

kan ej gärna inbegripas annat intrång än det, som uppkommit efter vågrättens

tillkomst. Med sådant intrång bör emellertid i ersättningshänseende likställas

intrång, som tidigare föranletts av väganläggningen; att olika regler,

exempelvis i fråga örn preskription av ersättningstalan, skola gälla allt eftersom

intrång skett före eller efter tiden för vågrättens uppkomst, kan ej vara

lämpligt. Har vågrätten, enligt 1 §, uppkommit redan vid vägarbetets igångsättande

å fastigheten, lärer väl i regel annat intrång icke tidigare hava ägt

rum än möjligen i samband med arbetet för utmärkande av vägens sträckning

över fastigheten, men örn, med bibehållande av 2 § utan den av lagrådet däri

föreslagna ändringen beträffande tiden för uppkomst av vågrätt, denna tid i

här avsedda fall skall inträffa först då vägen färdigställts, skulle ifrågavarande

ersättningsbestämmelse icke komma att omfatta det ofta ganska betydande intrång,

som vållas medan arbetet med vägens anläggande pågår. Lagrådet

föranlåtes följaktligen hemställa örn sådan ändring i första stycket av förevarande

paragraf, att intrång, som berättigar till ersättning, betecknas såsom orsakat

av vägens byggande eller begagnande; förebild för en sådan avfattning

finnes i 5 § av 1926 års lag om enskilda vägar. Den nu gjorda erinringen äger

giltighet endast med avseende å intrång, som uppkommit för markägaren eller

nyttjanderättshavare. Den förlust, för vilken ersättning enligt tredje stycket

tillerkännes inteckningshavare, har uppkommit genom själva vågrätten till följd

av att lagen tillerkänt densamma företräde framför den intecknade fordnngsrätten,

och den föreslagna avfattningen av sistnämnda stycke bör därför bibehållas.

5 §.

Lagrådet:

Därest 3 § första stj-cket ändras på sätt lagrådet föreslagit, torde avfattningen

av 5 § böra jämkas så, att det där givna stadgandet icke blir begränsat

till fall, då uttrycklig överenskommelse föreligger.

8 §.

Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Söderwall:

Enligt denna paragraf synes rätten hava befogenhet att göra undantag från

regeln örn väghållningsdistriktets skyldighet att gälda motpartens rättegångskostnader

endast så till vida, att motparten kan förpliktas att själv svara för

sina kostnader. Till stävjande av uppenbart obefogade rättegångar torde

stadgandet böra ändras så, att rätten, när omständigheterna föranleda därtill,

även kan tillerkänna väghållningsdistriktet kostnadsersättning av motparten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition, nr 106.

Justitierådet Appelberg:

Därest den till lagen fogade övergångsbestämmelsen ändras i enlighet med

den hemställan jag kommer att göra, synes förevarande stadgande kunna bibehållas

i den föreslagna lydelsen. I annat fall bör även enligt min mening i detta

sistnämnda vidtagas den av lagrådets övriga ledamöter påyrkade ändringen.

10 §•

Lagrådet:

Beträffande en ändring i denna paragraf hänvisas till vad lagrådet därom

anfort vid 1 och 2 §§.

övergångsbestämmelsen.

Justitierådet Appelberg:

Det förlag till införande av vågrätt, som framlades i proposition örn ny

väglag till 1922 ars riksdag, vidrörde icke frågan örn ersättning till jordägare

J°f uPPlatelse av den mark, som vägrätten skulle avse. Man utgick tydligen

fran att har vöre fråga örn frivillig upplåtelse, uttrycklig eller tyst, och att

darfor spörsmålet örn jordägarens rätt till ersättning vore att behandla enligt

vanliga civilrattsliga normer. Även förevarande förslag bygger på att vägmärken

frivilligt upplåtits, men det har i allt fall funnits riktigast att i förslaget

upptaga regler beträffande ersättning till jordägaren.

För min del är jag tveksam örn lämpligheten att i förevarande lag reglera

Dagan örn dy ik ersättning, särskilt ersättning för mark till vägar, som anlagts

före iagens ikraftträdande. Förslagets bestämmelser i denna del innefatta

emellertid, fransett preskriptionsregeln, väsentligen endast vad i allt fall skulle

galla, örn vanliga regler vore tillämpliga. Det viktigaste undantaget utgöres

av estammelsen i 8 §, vars innebörd är, att även örn ersättningssökandes talan

avvisas gottgorelse för rättegångskostnaderna skall utgå till honom, såvitt ej

omständigheterna finnas föranleda annat. Såsom skäl för en dylik bestämmelse

kan val anföras, att man därigenom torde lättare kunna förmå jordägare

att lämna medgivande till marks användande för allmän väg, även om

överenskommelse angående ersättningens belopp icke kunnat träffas, och att

salunda det dyrare expropriationsförfarandet ofta kunde undgås. Men något

skal att da det galler ersättning för mark, som före lagens ikraftträdande upplatits

tiH väg, gora undantag från vanliga regler beträffande rättegångskost
somYen^s’

^ förellgga‘ Givet är> att en bestämmelse sådan

som den i 8 § upptagna uppmuntrar enskilda att söka erhålla så stor ersättning

som möjligt samt att gå till rättegång, även örn utsikten att vinna är

iinga, och särskilt ar att märka, att det avhållande moment, som ligger i fruktan

att eventuellt behöva gotröra motpartens kostnader, här icke alls föremnes,

därest 8 § bibehålies i den föreslagna lydelsen. Då det följaktligen

iffrsTr8 kaQ h0fa/aS> att övergångsbestämmelsen i samband med stad
fae

aWi § “T f Tleda 611 1161 dd °bef°gade Pr°cesser’ hemställer

jag, att i övergångsbestämmelsen göres inskränkning så till vida, att stadgan
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

21

det i 8 § icke blir tillämpligt i fråga om ersättning till jordägare för mark, till

vars användande för allmän väg lämnats medgivande före lagens ikraftträdande,

eller för mark till väg, som då var färdigställd.

Beträffande ersättning till inteckningshavare eller andra sakrättsägare har

vad nu sagts icke tillämpning. Stadgandet örn vågrätt innebär ett inkräktande

på den rätt till fastigheten, som enligt lag eljest tillkommer dem; det tillägges

dem i stället en rätt till ersättning, och det synes befogat att vid prövandet av

frågor härom tillämpa regler angående rättegångskostnaden, väsentligen motsvarande

de vid expropriation gällande.

De båda övriga lagförslagen

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Utdrag av protokollet över justitiédepartementsärendm, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Bissmark, Johansson

Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark,

lagrådets den 17 februari 1930 avgivna utlåtande över det den 9 januari 1930

till lagrådet remitterade förslaget till lag örn vågrätt nied flera lagförslag.

Efter redogörelse för utlåtande! anför departementschefen:

»Av lagrådet vid förslagets 1 och 2 §§ förordad ändring medför visserligen

större klarhet i fråga örn tiden för vågrättens inträde men innebär å andra sidan

den olägenheten, att vågrätten under en tid kan komma att bestå endast villkor
iSt''°

Tl11 lämpliglleten av denna ändrinS ställer jag mig tveksam. Vad lagrådet

asyftat lärer emellertid, utan rubbning av förslaget i övrigt, kunna vinnas,

därest som förutsättning för inteckningshavares, nyttjanderättshavares eller

annan sakägares rätt till ersättning stadgas, att sakrätten skall förefinnas —

icke såsom enligt förslaget vid tiden för vågrättens uppkomst — utan vid

en på mera objektivt sätt konstaterbar tidpunkt, nämligen då marken tages

i anspråk. I enlighet härmed hava 3 §:s andra och tredje stycken ändrats, i

överensstämmelse varmed 5 § jämkats. Lagrådets hemställan, att i 2 § utsäges

att där nämnd erinran skall framställas hos vägstyrelsen, har jag ansett

inig kunna biträda. Därav påkallad jämkning jämväl i 10 § har vidtagits

Av lagrådet i övrigt föreslagna förtydliganden i 3(5) och 8 §§ har jag låtit

verkställa. I förslagen hava därjämte vidtagits smärre redaktionella jämkningar.

»

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts delvis

jamkade förslag till lag om vågrätt, lag örn tillägg till 1 kap. 8 § lagm den U

lunt 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och lag örn ändring i lagen dm 12

maj 1917 örn expropriation samt hemställer, att förslagen matte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.

23

Bil. P. M. till statsrådsprotokollet

den 9 januari 1930.

Från det allmännas sida framstår det såsom en angelägenhet av synnerlig

vikt, att den mark, som tagits i anspråk för allmän väg, får utan hinder av

den rätt, som enskilda kunna äga till marken, användas för den allmänna samfärdseln.

Såsom förhållandena utvecklat sig, föreligger emellertid ingalunda

alltid den trygghet för samhällets ostörda förfoganderätt till dylik väg, som

måste anses påkallad för trafikintressets vederbörliga tillgodoseende. Härutinnan

må hänvisas till den utredning, som pa Kungl. Maj :ts uppdrag verkställts

av den under år 1911 tillsatta vågkommissionen.

I sitt betänkande den 15 december 1916 har denna kommission beträf- Vägkommis
_

_ _ . n 81071671 CL71Q.

lande berörda fråga anfört bland annat lönande: dc allmänna

1876 års vägkommitté hade vid avfattande av sitt betänkande, vilket låg

till grund för 1891 års väglag, utgått från den, åtminstone på vissa orter rätt liga stm.

allmänt antagna ståndpunkt, att äganderätten till de allmänna vägarna och ning.

den däri ingående mark skulle tillkomma staten. Berörda uppfattning, för

vilken i övrigt kommittén icke anfört några skäl, vore emellertid knappast

hållbar. Ett stöd för densamma kunde möjligen hämtas från det i 25 kap. 1 §

byggningabalken upptagna stadgandet örn rätt för by, som till landsväg miste

ägor i åker eller äng, att därför njuta sin fyllnad av kronan. Även örn salunda

på grund av berörda, numera upphävda föreskrift staten i vissa^ fall fått vidkännas

kostnaden för förvärv av den mark, som tagits i anspråk för väganläggningen,

torde därav emellertid icke utan vidare följa, att den för vägen

erforderliga marken med äganderätt övergått pa staten. Vid det förhållande,

att den väghållningsskyldiga samfälligheten sedan uråldriga tider i vart land

regelrätt utgjorts av häradet, torde man fast hellre vara berättigad antaga

att — därest vid allmän vägs anläggande någon förändring av äganderätten

till den erforderliga vägmärken överhuvud taget inträtt det varit häradet

och icke staten, till vilken äganderätten övergått. Vidare kunde av historiska

skäl med fog sättas i fråga, huruvida i allmänhet under aldre tider någon

förändring överhuvud taget beträffande äganderätten till vägmärken kommit

till stånd i och genom själva väganläggningen. Enligt gammal svensk ratt

och med all säkerhet jämväl enligt 1734 års lag gällde nämligen såsom regel,

att mark till allmän landsväg skulle tagas av bys oskif tade ägor. K agon iorändring

i denna marks förutvarande karaktär av en byalagets gemensamma

egendom torde därvid icke hava inträtt eller ens varit åsyftad. Undantagsvis

kunde emellertid inträffa att jämväl skiftad mark fick anlitas tor vaganläggningen.

Allenast för detta sistnämnda fall torde man kunna antaga,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.

att äganderätten till själva marken varit avsedd att från förutvarande ägaren

°verga till den vaghallningsskyldiga samfälligheten eller häradet.

, i,r!ge" ^ade i aldre tid den skiftade jorden allenast i sällsynta undantagsfail

kommit till användning för anläggandet av allmän väg, och man torde

således beträffande vara aldre vagar kunna fastslå, att i de allra flesta fall

någon förändring i äganderätten till vägmärken icke ägt rum i samband med

vaganlaggnmgen I fråga örn dessa vägar kunde man följaktligen uppställa

såsom regel, att de nuvarande väghållmngsdistrikten icke vore att anse såsom

ägare till mark, som för dessa vägar tagits i anspråk.

f fande åter de jägar, som blivit anlagda under senare tider, ställde sig

oi lallandet väsentligt olika. I och med skiftesväsendets utveckling och de

a tinera stegrade fordringarna på vägarnas bekvämare sträckning och deras

mer andamalsenliga byggnad hade under det senaste århundradet allt oftare

Kommit att inträffa, att den skiftade jorden erfordrats för vägändamål. Berörda

förhållande hade givetvis bidragit därtill att äganderätten till själva

vagmarken ofta nog kommit att upplåtas i sammanhang med väganläggningen

Emellertid hade detta ingalunda alltid varit förhållandet. I ett stort antal

lall kunde salunda jämväl beträffande vägar, som anlagts under senare tid

nagon annan rätt än nyttjanderätt icke i fråga örn vägmärken åberopas av

vaghallningsdistriktet.

frå-aram, huruvida vägmärken upplåtits med ägandea

i°e+ i a*}enast. nyttjande, nära sammanhängde med frågan huruvida

upplåtelsen kommit till stånd på grund av ett med jordägaren Sffat a^ta]

Bibimgen-0m anvandan.^e av expropriation, anförde kommissionen: Enligt den

tillämpning, som givits förordningen den 14 april 1866 angående jords och

lagenhets avstående för allmänt behov, erfordrades för, giltigheten av ett

Konungens medgivande av expropriationsrätt icke med nödvändighet att detta

lägglnX^av nvn«flnS-°medelbart''“ 1 ViSSa fa^ -°ch detta eallde särskilt an‘

Jtf1 allmaa vag> ansaSes expropriationsrätten medelbart följa av

det beslut varigenom Konungen i samband med beviljande ur allmänna vägbyggnadsfonden

av anslag for vaganläggningen fastställde arbetsplan för densamma.

Hade ater statsanslag för företaget icke blivit sökt eller beviljat

samt arbetsplan följaktligen icke heller av Konungen fastställd måste för

expropriationsrätts vinnande särskild ansökning därom i vanlig ordning göras

hos Konungen. Härav följde, att för dåvarande i fråga örn förvärv av mark

tihl allman väg expropriationsinstitutet regelrätt kunde anses ligga till grund

för forvarvet beträffande alla sådana företag, för vilka anslag ur vägbyggnadsfonden

beviljats eller salunda vid företag, som avsåge anläggning eller

Ä%.avt väg eller förbättring av vägs profil. I fråga däremot örn

sådana

tag tor vägs utläggning till bredden, komme expropriationsförfarande icke till

användning vid andra tillfällen, än då godvillig överenskommelse om markupplåtelsen

och villkoren därför icke kunnat åvägabringas

Het förtjänade än vidare framhållas, att expropriationsmålets anhängig",

rande vid domstol icke enligt 1866 års lag utgjorde en nödvändig förakt-''

mg för expropnationens genomforande. Det avgörande härutinnan läge näm
igen

i expropriationsmedgivandet. Hade dylikt medgivande lämnats __ oav

sett huruvida det skett omedelbart eller ock allenast medelbart i nyss angivna

drang ansages enligt 1866 års lag markförvärv, som grundade sig på

berörda medgivande, hava skett efter expropriation och följaktligen medföra

expropriatmnens rattsverkningar. — På grund av de förhållanden, för vilka nu

edogjorts, syntes man beträffande vägföretag, som under senare tider kommit

till utförande, vara berättigad till den slutsats, att förvärvet av den mark

som for andamalet tagits i anspråk, i det långt övervägande antalet fall grun
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

25

dat sig på expropriation. Äganderätten till marken skulle således i alla dessa

fall kunna antagas hava övergått å den vägbyggnadsskyldiga samfällighet^!.

Vad åter anginge de tillfällen, då markupplåtelsen icke kunde anses grundad

på expropriation, måste innehållet i det avtal, genom vilket upplåtelsen kommit

till stånd, vara avgörande för frågan, huruvida någon förändring i äganderätten

till marken ägt runi eller icke. ^ Enligt vad kommissionen hade^ sig

bekant hade sedan gammalt dylika avtal i rätt stor utsträckning blivit ingångna,

utan att åt desamma givits vare sig den form eller det innehåll, som erfordrades

för överlåtelse av äganderätt till fast egendom. I sadant fall kunde

väghållningsdistriktet icke åberopa annat än en mer eller mindre begränsad förfoganderätt

över vägmärken.

Såsom sammanfattning av den lämnade redogörelsen framhöll kommissionen,

att något allmängiltigt svar icke kunde lämnas på frågan, huruvida äganderätt

till de allmänna vägarna och den däri ingående mark tillkomme väghållningsdistrikten

eller örn så icke vore händelsen. Eörhallandena gestaltade

sig härutinnan olika för de särskilda fallen, och detta gällde icke blott i fråga

örn olika vägar eller vägsträckor utan jämväl beträffande mark, som utgjorde

del av en och samma vägsträcka. Det kunde nämligen exempelvis ofta inträffa,

att den mark, som tagits i anspråk vid anläggandet av själva vägen,

förvärvats efter expropriation och följaktligen med äganderätt tillkomme distriktet,

under det att mark, som erfordrats för en senare verkställd breddning

av vägen, av jordägaren genom frivilligt avtal upplåtits allenast till brukande.

Kommissionen fäste vidare uppmärksamheten a det förhållande, att de väghållningsskyldiga

samfälligheterna i regel icke ansett några särskilda åtgärder

erforderliga för säkerställande av den rätt de förvärvat i avseende a vägen

och däri ingående mark. Salunda hade bland annat den äganderätt till vägmärken,

som av samfälligheten kunde hava förvärvats, ytterst sällan plägat

tryggas genom lagfart. Anledningen härtill vöre möjligen till någon del att

söka i vederbörandes önskan att i möjligaste mån undvika det besvär och ce

omkostnader som vore förenade med markens avsöndrande och lagfarande.

Den huvudsakliga grunden för distriktens underlåtenhet i berörda avseende

syntes emellertid snarast härleda sig från den säkerligen vitt utbredda uppfattning,

att lagfart eller annan inskrivning överhuvud taget icke skulle vara

erforderlig för tryggande av den väghållningsskyldiga samlallighetens förfoganderätt

över vägen. Till stöd för berörda uppfattning hade man aberopat

tillvaron av en alldeles särskild nyttjanderätt till allmän väg; en nyttjanderätt

med företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som tor vägen

tagits i anspråk. Enligt denna åskådning skulle, så länge vägen nied stod av

o-ällande bestämmelser vore att anse såsom allmän, nu ifrågavarande »vågrätt»

— eller rätten att för den allmänna trafiken förfoga över vägen — kunna

göras gällande helt och hållet oberoende av tredje mans anspråk pa sjal™

marken. För vågrättens inträde och fortbestånd vöre det följaktligen likgi - tigt huruvida äganderätt till själva vägmärken tillkomme den våghål mngsskyidiga

samfälligheten eller icke. Nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan

sakrätt, som i fråga örn själva vägmärken tillkomme annan an berörda samfällighet,

skulle givetvis icke — lika litet som annans äganderätt — kunna.inverka

till hinder för vågrättens utövande. Ett skyddande medelst Jägta ■

eller annan inskrivning av samlallighetens ägande- eller dispositionsrätt till

vägen eller den däri ingående mark hade salunda tett sig såsom skäligen betydelselöst

för tryggande av det trafikintresse, vägen avsage att tdlgodose Ej

nog härmed. Antagandet örn befintligheten av en dylik särskild vågrätt torde

jämväl i sin mån förringat uppfattningen örn betydelsen överhuvud av det

fång, genom vilket samfällighet^ åtkommit själva vägmärken, hangels lie
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition 7ir 106.

skaffenhet utgjorde i och för sig icke någon betingelse för vågrättens upputövande.

Härav förklarades den ringa vikt vederbörande i ali

be“”Belser'' “nder "lk“ »vståtl,

Uppfattningen att svensk rätt beträffande allmän väg skulle erkänna tillvaron

av en särskild vågrätt av ovan angivet slag hade emellertid av rätt
10Pfebrnari1iqeingO<itaiftii

?etta b®styrk.tes. av en utav högsta domstolen den

10 lebruan 1910 meddelad dom. Kommissionen fann följaktligen förhållan
dfir:V+adanai"iP:rakflskt

i86* stalldc sig’ icke medföra den trygghet för

1 lk,tens ostorda forfoganderatt till allmän väg, som måste anses önskvärd.

.Visserligen skulle enligt 1866 ars expropnationsförordning i alla de fall då

expropriation kommit till användning vid förvärvandet av vagmark, denna

mark hava till distriktet övergått befriad från sakrättsliga förpliktelser till

annan. Ilen äganderätt distriktet sålunda vunnit kunde följaktligen i distrikinIer

igCin säkerställd och detta även för den händelse diW^.

tet r?dei’ -atlt fullgöra den ^skyldighet, som enligt lag ålåge distriktet, att

lagiara lang järnvä! av nu ifrågavarande beskaffenhet.

K1LltM^Tianh.aQTn anmärkte|> att ett eventuellt antagande av det utav

linnid i u . f3, r!ksdag framlagda förslaget till ny exproprial

onsdag med all säkerhet skulle medföra den verkan, att expropriationsinsti

ses havaieSt tillen° W ^ ^ls skulle 1 det särskilda fallet kunna anses

Pava legat till grund for forvarvet av vagmark. Nämnda förslag ut

gange narn hgen, bland annat, från den allmänna ståndpunkt att expropria

tionsratt Unge beviljas endast efter därom gjord särskild ansökning Fabert

få^!aSe- fiedfdrde sålunda Konungens fastställelse av arbetsplan för’ ett vägoretag

icke såsom enligt 1866 års författning ansåges vara fallet — i och

för sig någon ratt att expropriera den erforderliga marken. För vinnande av

därom ^nationsratt skau:le följaktligen i varje fall erfordras särskild ansökning

darom. Vidare skulle den, som erhållit expropriationsrätt fullfölja fråsan

Sphörd?mStälnincrdtT|Sd01 vid äventyr att expropriationsrätten i annat fall

upphörde, stamning till domstol utgjorde således enligt förslaget — i motsats

till vad förut gällde — en nödvändig förutsättning för expropriationens

genomforande. Foredroge den exproprierande att utan stämning söka träffa

godvillig överenskommelse med samtliga sakägare, skulle det naturligtvis

ne då"inhe ZTa hH(mi °betag0t följa denna vä®- Men hans förvärv komne

da icke att medföra expropriationens rättsverkningar i fråga om fastighet

ineSföliaktHffpn ST 7llandf förpliktelser. Expropriationsinstitutet kom
ntt

viri e g rd 11 anta£ande av den ifrågasätta nya expropriationslagen

Ä nd angmg(r f‘1,rvary av vagmark, mer än hittills antaga karaktären av en

nödfallsutväg för den händelse godvillig överenskommelse rörande upplåtandet

av mark och betingelserna för detsamma icke kunde ernås. Givetvis kunde

vederbörande i de flesta fall antagas hellre söka åvägabringa en uppgörelse

somlu a0mhldhlpiarf"PPla+te an att lgangsatta ett expropriationsförfarande,

som ju alltid bleve förenat med avsevard kostnad och tidsutdräkt.

Vad därefter angmge upplåtelser av vagmark, vilka grundade sig på frivillig

hInrWn°TelSa’rre dl,stnkt„etS °störda ägande- eller nyttjanderätt till maiken

beroende pa, huruvida ifrågavarande rätt blivit genom lagfarts- eller an

»" msknvnmgsåtgard behörigen tryggad. I fribom det fedin befi„t%a

vagnatet hade emellertid, såsom _i det föregående framhållits, lagfart eller

!in!1]nniinSViTtlll\f:!iltfa/id 1C^e Plägat förekomma annat än i sällsynta

undantagsfall. Vid detta förhållande kunde sålunda i fråga om en säkerligen

icke oväsentlig del av vara nuvarande vägar fara anses föreligga, att vederborande

vaghallningsdistnkt — i likhet med vad som inträffat i det antydda

maj ?917a fÖrS’ag 6verensstämde 1 väsentliga delar med nu gällande lag om expropriation av den 12

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

27

rättsfallet — dömdes skyldigt att avträda en väg eller del därav. Beträffande

åter de frivilliga upplåtelser av vägmark, som framdeles komme att äga rum,

skulle man möjligen kunna göra gällande, att nuvarande eller blivande väghållningsdistrikt

för framtiden skulle låta sig allt mera angeläget vara att

genom lagfart eller inteckning skydda den rätt de förvärvat till marken. Man

borde emellertid icke bortse från möjligheten —- för att icke säga sannolikheten

— att jämväl för framtiden komme att göra sig gällande samma uppfattning

som hittills beträffande obehövligheten av att lagfara eller inteckna

rätt till vägmark. En särskild anledning för distriktet att söka undandraga

sig sin skyldighet att lagfara fång av nu föreliggande beskaffenhet komme

dessutom givetvis alltid att ligga i de kostnader och besvär, bland annat tor

vägmärkens frånstyckande eller avsöndrande, vilka vore förenade med lagfarten

och vilka, särskilt för den händelse vägen skulle dragas över ett Herta!

fastigheter, kunde bliva högst avsevärda. Det syntes följaktligen kunna tågås

för givet, att, utan särskild åtgärd från lagstiftarens sida, full trygghet i

förevarande avseende icke ens i framtiden alltid komme att föreligga.

Det borde vidare erinras örn de fall, då vägmärken icke blivit med äganderätt

avstådd utan allenast upplåtits till begagnande, att de tid efter annan i lag

givna bestämmelser rörande viss längsta tid för nyttjanderättsavtals bestånd

måste anses hava medfört inskränkning av den tid, för vilken nyttjanderattsavtal

jämväl av nu föreliggande beskaffenhet kunnat ingås med bindande verkan.

Med nu gällande lagstiftning i ämnet kunde sålunda ett upplåtande

av nyttjanderätt till vägmark icke med bindande verkan göras för längre tid

än den i 1 kap. 1 § i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907

stadgade maximitid. Ett intecknande av distriktets nyttjanderätt till sadan

mark torde sålunda icke under några förhållanden bereda distriktet trygghet

för mer än en jämförelsevis kort tidsperiod.

Då den i det föregående omförmälda domen, jämte de därvid av vissa domstolsledamöter

avgivna särskilda yttrandena, äro i hög grad belysande för ^om ^en ^

förevarande spörsmål torde det vara lämpligt att här i korthet närmare redo- /etan

Sedan Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län år 1895

förordnat, att en å ett hemman befintlig enskild väg skulle såsom allmän väg

ingå i vägdelning inom Västra Hisings härads väghållningsdistrikt, beslöto

de väghållningsskyldiga inom distriktet år 1896, att distriktet skulle från

hemmanets ägare inlösa nämnda väg, för vilken utsedda gode män bestämde

ersättningen till 10,700 kronor, och detta belopp blev jämväl till hemmansägaren

erlagt. Emellertid blev under år 1901 ifrågavarande hemman försålt

å exekutiv auktion. Först därefter eller i januari 1903 anhöllo de väghållningsskyldiga

vid vederbörande häradsrätt örn lagfart å den av dem inlösta

vägsträckan, men häradsrätten förklarade den 16 februari 1903 berörda ansökning

vilande, enär vägområdet i fråga icke blivit i behörig ordning^såsom

avsöndring fastställt. Samma dag beviljades av häradsrätten lagfart å hemmanet

för den person, som å den exekutiva auktionen inköpt detsamma. Påföljande

år instämde hemmanets nya ägare de väghållningsskyldiga till häradsrätten

med yrkande, bland annat, att enär berörda vägområde icke vid

den exekutiva auktionen undantagits och köparen ej heller ägt kännedom om

att området varit frånsålt hemmanet, den för de väghållningsskyldiga gjorda

lagfartsansökningen måtte ogillas och dem åläggas att till hemmanets nya

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ägare genast avträda vägen. _ Den instämda talan ogillades av häradsrätten,

men Gota hovrätt förklarade i dom den 14 juni 1907 de väghållningsskyldiga

ic e vara berättigade att på grund av sin lagfartsansökning erhålla lagfart å

ifrågavarande väg samt förpliktade dem att avträda vägen till hemmanets

nya ägare. Såsom skal for sm dom anförde hovrätten, att hemmanet blivit

tran förra ägaren mkopt vid exekutiv försäljning samt att denna försäljning

jamval omfattat ifrågavarande väg. Vid sådant förhållande och jämlikt stadgandena

i 82 § utsöknmgslagen vore — även örn det av de väghållningsskyldiga

aberopade forvarvet av vägen vore att anse såsom ett lagligen gällande

lang - hemmanets nya ägare i förhållande till de väghållningsskyldiga att

anse såsom ratt ägare till vägen. I denna hovrättens dom gjorde högsta domstolen

ej ändring.

Två av högsta domstolens ledamöter voro emellertid av skiljaktig mening.

Dessa ledamöter funno, lika med hovrätten, att den nya hemmansägaren genom

sitt inköp a exekutiv auktion av hemmanet förvärvat äganderätt jämväl till den

till hemmanet hörande mark, som upptoges av ifrågavarande väg och fastställde

o jaktligen hovrattens dom, såvitt därigenom de väghållningsskyldiga förklarats

icke vara berättigade att på grund av sin lagfartsansökning erhålla lagfart

a vägen- Da emellertid, vidkommande saken i övrigt, av handlingarna framgmge,

att sedan genom Konungens befallningshavandes utslag år 1895 förordnats,

att vägen, vilken redan år 1878 funnits anlagd såsom enskild, skulle ingå

i vagdelning såsom allmän väg, samt på grund härav under år 1896 träffats

överenskommelse mellan vederbörande jordägare och väghållningsskyldiga därom

att vägen skulle av de sistnämnda övertagas, vägen blivit till allmänt begagnande

upplåten, samt vid sådant förhållande hemmanets nya ägare icke genom

ln°P,fV„ d.6t llemman> varover vägen franninge, förvärvat någon som helst

ratt att förhindra vägens användande för omförmälda ändamål, prövade dessa

ada ledamöter rattvist att, med upphävande av hovrättens dom i denna del

iaststalla det slut, vartill häradsrätten därutinnan kommit.

Ett av de justitieråd, som biträtt pluralitetens uppfattning, anförde:

»Enligt aldre svensk rätt skulle den mark, som behövdes till allmän väu i

regel tågås av oskifto, d. v. s. av bys oskiftade ägor (7 kap. byggningabalken i

landslagen) eller av socken-, härads- eller landsallmänning. (Jfr 29°kap samma

balk.) Vagens anläggning medförde vid sådant förhållande icke^ågon

11agandeFa1tten td} den mark, som togs i anspråk. Vid utarbetande

av 1734 ars lag utgick man likaledes från den förutsättning, att mark till allman

väg såvitt mö,iligt borde tagas av oskifto. I 1692 års förslag till bvo-e-- mngabalk 30 kap. 1 § heter det: ''Hvar landshöfding skall i sitt län låta landtmätare

lagga landsväg, där så tarf vas, hvar till sin ort så rätt och jämn som

ske kan, och dar till af oskifto taga hvad ägor, som möta och föreligga kunna,

swfp 1 Vagfn hoga backar berg eller vatten, som antingen intet eller med för

, ! besvär brytas, fyllas och med bro byggas kan, tages då till vägen på sidan

hvad jord och agor, som näst ligger, och där emot håfve ingen makt att nekaIt

Ä ?°m mäktigt mister af sina ägor, särdeles uti Ser och

fvflnld^ iaf na"? afor’,,eller1 °ck af häradsboer samtlige sin del och

oS fto ^ Sal!futtryckligen, att mark till väg skall tagas av

Un<|ailtagsvis kunde det dock bliva nödvändigt, att skiftad mark (''särdeles

aker eller äng’) togs i anspråk. Det är huvudsakligen för detta fall man

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

29

tänkt sig, att för marken skulle lämnas ersättning, vilken borde utgå av nästa

ägor eller av samtliga häradsboer. I de närmast .följande förslagen (1694, 1713,

1723) återfinnas samma bestämmelser. Först i 1728 års förslag finnér man

stadgat, att ersättning — för åker eller äng, men ej för andra ägor — skulle

utgå av kronan, ett stadgande, som sedan ingick i lagen.

Vid granskningen av 1692 års förslag hade anmärkts, att vederlaget borde

utgå under form av nedsättning av hemmanets ränta (förarbetena I sid. 4(38,

VII sid. 299), men huruvida denna form av ersättning åsyftats vid införandet

i 1728 års förslag av bestämmelsen örn kronans ersättningskyldighet, är obekant.

I allt fall torde en ersättning in natura, som stadgandet närmast synes

innebära, endast sällan kunnat åvägabringas. . Själva förutsättningen, att aker

eller äng måste avstås, har för övrigt i äldre tid säkerligen endast i undantags
fall

förelegat; oskiftad mark var i regel att tillgå. ^ j .

Det i samtliga förslag före 1728 förekommande stadgandet, att mark tili

allmän landsväg skall tagas av oskifto, upptogs visserligen icke i 25 kap. byggningabalken

av 1734 års lag, men detta är tydligen beroende endast av den sammandragna

form, som lagverket slutligen erhöll. Måhända ansags grundsatsen

tillräckligt tydligt uttalad i 4 kap. 1 § byggmngabalken, som torde bora tolkas

i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 7 kap. av landslagens byggningabalk.

Jfr ock resolutionen på prästerskapets besvär den 9 december 17bb.

Det finnes ingen anledning att antaga, att genom själva väganlaggmngen äganderätten

till marken ansetts i allmänhet undergå någon ändring. I detta avseende

står säkerligen 1734 års lag på samma ståndpunkt som landslagen. Jj Tatran

om äganderätten till de allmänna vägarna är alitsa att besvara, i enlighet

härmed. Svaret blir varken mer eller mindre obestämt än besvarandet av samma

fråga rörande olika slag av allmänningar och andra oskiftade ägor, varav

mark till vägarna i regel tagits. Att, där undantagsvis skiftad mark (aker

eller äng’) måste tagas till väg, den sålunda i anspråk tagna marken i rättsligt

hänseende delade vägens karaktär i övrigt, torde icke böra betvivlas. 1 detta

fall, men också endast i detta, är man berättigad att antaga en ändring i äganderätten.

Särskilda omständigheter hava emellertid föranlett, att full klarhet

icke varit rådande i fråga om ett dylikt markförvärvs rättsliga natur.

Alltsedan medeltiden synes — särskilt vad allmänna landsvägar angar

häradet i regel hava utgjort väghållningsdistrikt, men väghallningsbesvarethar

endast i ringa mån vilat på häradet såsom sådant, utan huvudsakhgen pa de

särskilda fastigheterna. Denna ståndpunkt intager ock 1734 ars lag. Lagen föreskriver

i 25 kap. 8 § byggningabalken, att alla de, som å landet hemman aga

eller bruka, skola vägar röja samt att envar skall sitt skifte fa efter den del han

i by äger. Häradet har väl i regel fortfarande varit väghållningsdistrikt meli

till följd av det sätt, varpå väghållningsbesvärets utgörande varit bestämt bär

häradet icke framträtt såsom bärare av rättigheter och skyldigheter i nu förevarande

avseende. Härigenom har, där markförvärv kommit i fråga för anläggning

av väg, förvärvets likställighet med andra laga fäng fördunklats, och lagfart,

där eljest sådan på grund av härom för varje tiel gällande föreskrifter bort

ske, kunnat anses överflödig. Det har icke varit tydligt för vem lagfart skulle

sökas; de väghållningsskyldiga inom ett visst distrikt hava icke enligt den

allmänna uppfattningen utgjort en sådan sammanslutning att markförvärvet

ansetts såsom ett deras förvärv. Då ersättning för nastad aker eller äng eniig^

lagens stadgande skulle lämnas av kronan, bidrog även detta därtill^att markens

tagande i anspråk icke synts förutsätta ett förvärv fran de vaghaUmngsskyl
<h

Härutinnan har en väsentlig ändring skett genom lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891. Hot kan icke rada

något tvivel därom, att den ''gemensamhet för sig , varom talas i o § av nämnda

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.

Riksdagens

hemställan

1912.

lag utgör ett s. k särskilt bildat rättssubjekt. Vid sådant förhållande och då

Sa,?d.et onl smidighet för kronan att utgiva ersättning upphävts, måste de

vaghalhnngsskyldiga med hänsyn till villkoren för förvärvande av mark till

väg vara underkastade vad i allmän lag och gällande expropriationsförfattninoforeskrives

örn forvärv av fast egendom. Att i 1891 års lag bestämmelser härn

kanr ^ork,aras därav, att lagen, som över huvud ytterst

knapphändigt behandlar Dagan om anläggning av ny väg, utgått därifrån

att en reglering av sattet för markförvärv för sådant ändamål folie utanför

lagens uppgift. Vad salunda gäller örn markförvärv för allmän vägs anläggning

mäste enligt sakens natur även äga tillämpning å förändring

av enskild väg till allmän. Tydligt är, att gällande expropriationsförfattning

icke tomtsätter annat an förvärv av äganderätt till den mark, som för allmän

väg exproprieras. För frivillig överenskommelse torde, då särskilda bestämmelser

härom saknas, icke heller finnas annan form än överlåtelse av ägancle
.

.Vad sålunda anförts avser endast allmänna vägar. Jämlikt lagen om enskilda

Vägar pa landet den 5 juli 1907 ställer sig saken annorlunda. I 5 § talas om

ersättning för upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång. Här är

salunda icke fråga örn överlåtelse av mark, utan örn upplåtelse. Skillnaden har

sm historiska förklaring däri, att, såsom ovan antytts, allmänna vägar leda sitt

ursprung au oskifto medan rätten till enskild väg är en rätt att taga annans

mark (skiftad mark) i anspråk. Vad i berörda hänseende stadgats i 1907 års

ag utgör emellertid undantag från eljest gällande regler om upplåtelse av fast

egendom.»

Den rättstillämpning, som kommit till uttryck i omförmälda dom, har i senare

rättsfall ånyo hävdats av högsta domstolen, ehuru icke utan meningsskiljaktighet.

[Se N. J. A. 1916 sid. 630 samt jämväl 1926: 119.]

Närmast i anledning av nu refererade rättsfall blev uti en vid 1912 års riksdag

inom första kammaren väckt motion (nr 50) förslag framställt örn åvägabringande

av utredning bland annat i fråga örn ägande- och dispositionrätten

till allmän väg. Motionären anförde bland annat:

Mångå olägenheter föranleddes genom den rådande osäkerheten på ifrånaknd^^nm"^6''

. Fransett den omständigheten, att, åtminstone i flera delarna v

landet, allmänt gjort sig gallande den föreställningen, att kronan eller väe-bålinmgsdistriktet

hade äganderätt till de allmänna vägarna, så hade till följd av

senare tiders andrake samfärdselbehov och framför allt de talrika järnvägsanläggningarna,

de allmänna vagarna under de sista femtio åren undergått mvcket

stora forandnngar. Salunda hade en mängd nya allmänna vägar blivit

uteshFt under.d®t1att andra vägar upphört att underhållas såsom allmänna och

uteslutits ur vagdelningarna, Marken till de sålunda anlagda nya vägarna torres

™“era-atfrtonf 1 Tllersta och södra klarna av landet - i7rfgeT utesfu

bn dV sklftad mar|5;- Antingen hade ersättning lämnats för marken, eller ock

hade den avstatts utan ersättning. Endast i undantagsfall hade ordentlig

ropeavtal om^ marken upprattats, och lagfart å sådan mark hade ytterst sällan

hadelin admSänba+tlden ^ÄT^dr^ marken lämnats utaa ersättning,

flade val i allmänhet en upplatelsehandlmg upprättats, men densamma torde

mTrkfrtidYo 1.nn,el|!alllt endast “ »upplåtelse» eller ett »tillsläppande» av

uarken till allmänt begagnande och ej en överlåtelse med äganderätt. Upplåtaren

torde i sadant fall fortfarande hava varit att anse såsom ägare av marken

mit UlfstanTord01?"miSen !U^ åtitS mot ersättning, utan att köpeavtal kommit

till stand, torde förhållande! hava varit detsamma och äganderätten sålunda

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

31

hava bibehållits av upplåtaren. Hade köpeavtal skett, hade i allt fall marken

icke kunnat lagfaras förr än från och med år 1895, då nya väglagen tratt i

kraft och väghållningsdistriktet blivit ett rättssubjekt, som kunnat söka och erhålla

lagfart, vilket dock, såsom förut angivits, nästan aldrig torde förekommit

å vagmark. Utan lagfart bleve emellertid enligt nu gällande lagstiftning äganderätten

och jämväl dispositionsrätten till allmän väg ofta_ illusorisk. _

Sedan motionären till stöd för sin uppfattning härutinnan redogjort tor

Kungl. Maj :ts ovan omförmälda dom, framhölls i motionen ^vidare, att alla de

åtgärder —■ bland dem jämväl avsöndrande av samtliga från olika hemmanslotter

upplåtna delar av en allmän väg — vilka nu vöre behövliga för erhållande

av lagfart å samt därigenom även trygg ägande- och dispositionsrätt till dylik

väg vore allt för omständliga och att desamma skulle väsentligt förhöja de

ändock dryga kostnaderna för tillkomsten av allmän väg. Det syntes dar or

vara nödvändigt, att lagstiftningen toge frågan örn hand och införde enklare

åtgärder till ägande- eller dispositionsrättens tryggande. Bland de åtgärder,

som lämpligen borde vidtagas för vinnande av nämnda ändamål, liragasatte

motionären jämväl införande beträffande vagmark av ett särskilt lagfartsforfarande

i ungefärlig överensstämmelse med vad som vöre gällande angående

järnväg ävensom att i samband därmed ett enklare expropnationsiorlarande

b°/motiomen upptogs i detta samband en.annan närliggande fråga. Enligt motionärens

uppfattning vore det nämligen icke blott beträffande tryggad besitningsrätt

till allmänna vägar, som nya lagbestämmelser erfordrades. Aven med

avseende å nedlagda allmänna vägar vore det av nöden, att bestämmelser utfärdades

örn dispositionsrätten till desamma. Da väg mdroges fran allmänt

underhåll eller omlades, hade nämligen stor osäkerhet uppstått örn ratten att

förfoga över marken till den indragna vägen eller till den vägsträcka, som vid

omläggningen upphörde att vara allmän väg. Det vanliga vöre darfur, .atu

vägen antingen finge kvarligga. oanvänd eller ock utan vidare foges i besittning

av jordägarna invid vägen. Ofta nog hade sedermera pa området för elen ursprungliga

vägen uppförts dyrbara byggnader eller vidtagits andra åtgärder

med densamma, vartill vederbörande jordägare, som mahanda någon tid. etter

vägförändringen icke ens ägt kännedom om densamma, i allt tall ansett sig berättigad,

särskilt örn han av egen mark, ehuru på annan plats, slappt till mark

för vägens omläggning. Sådan jordägare kunde sedermera, örn den verkliga

ägaren förr eller senare gjorde anspråk på marken, nödgas med stor förlust

avträda densamma eller därför betala dryg ersättning. Motionären hade därför

tänkt sig en lagstiftning i den riktning, att jordägare nirud förutvarande

allmän väg, som ville använda vägen och lägga den till sm fastighet, skulle

äga rätt därtill, örn han gjort anmälan hos domaren och kungörelse darom av

domaren utfärdats med föreläggande för den, som kunde hava något att erinra

i saken, att inom viss tid ingiva erinringar, men sådana icke inom iorelagd tiel

inkommit.

Med anledning av berörda motion avlät riksdagen den 15 mars 1912 skrivelse

i ämnet till Kungl. Majit, i vilken skrivelse huvudsakligen anfördes följande:

Ifrågavarande motion avsåge lagstiftningsåtgärder dels för vinnande av

trygghet i ägande- och dispositionsrätten till i bruk varande allmänna vagai,

vare sig redan befintliga eller sådana, som kunde komma att anlaggas, och dels

för ordnande av de rättsförhållanden, som kunde uppsta därigenom att aldre

vägar upphört att tagas i bruk för deras ursprungliga ändamål Beträdande

förstnämnda fråga — angående nu befintliga och framdeles tillkommande allmänna

vägar — funne riksdagen behov föreligga att genom lagstiftningen fa

rättsförhållandena i förevarande avseende beträffande dessa vagar och vad dar
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Vägkommis

sionens förslag.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

med sammanhörde ordnade på ett tillfredsställande sätt. I fråga örn grundlinjerna

för en blivande lagstiftning hade framställts åtskilliga förslag. Ehuru

i sdagen icke i fragans närvarande skede kunde göra något bestämdare uttalande

örn den lösning, som framför andra borde sökas, funne riksdagen sig dock

bora framhålla såsom sin mening, att det syntes i hög grad tvivelaktigt, huruvida

det skulle vara lämpligt att för tryggande av rätten till allmänna vägar

nodgas tillita ett mer eller mindre vidlyftigt och kostsamt lagfartsförfarande.

Enklast kunde fragen möjligen lösas genom sådana lagbestämmelser

att sedan i vederbörlig ordning viss vägsträcka förklarats skola utgöra allmän

vag och antingen ingått i vägdelning eller övertagits till underhåll av vägkassan,

vägen, aven örn den fortfarande vore att anse såsom en del av den fastighet,

yanfran marken till densamma tagits, dock så till vida ställdes utom fastiglietsagarens

förfoganderätt, att dess användande för sitt ändamål icke kunde

förhindras. Påen blivande utredning borde emellertid få ankomma att närmare

utfinna sattet, huru en sadan lösning, som här antytts, kunde stå att vinna

elfer huru lösningen av frågan eljest skulle kunna ernås.

i fråga örn ordnande av äganderättsförhållandena beträffande sådan vagmark,

som vant allmän väg men upphört att användas för sitt ändamål, funne

riksdagen jamval behov av en utredning föreligga. Däremot ställde sig riksdagen

tveksam, huruvida en sådan utredning kunde leda till en enhetlig lösning

av Dagan pa lagstiftningens väg eller på annat sätt. Det syntes fast,- mera kunna ifrågasättas, huruvida överhuvud taget tvistefrågor i detta avseende

lämpligen kunde lösas annorledes än genom myndighets eller domstols

avgörande i varje särskilt fall. Enligt riksdagens uppfattning torde det emellertid

icke vara lämpligt att, såsom blivit ifrågasatt, förvärv av sådan mark

som utgjordes av en nedlagd allmän väg, skulle kunna grundas på en i viss

ordning hos domaren gjord anmälan. En överflyttning i nämnda forin av

^dispositionsrätten till dylikt område syntes nämligen icke vara

illradlig. Pa grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl.

“utte låta verkställa utredning dels angående ägande- och dispositionsrätten

till allmänna vägar och till mark, som utgjordes av nedlagd sådan väg,

och dels huru trygghet kunde vinnas för det allmänna i dispositionsrätten till

allman väg samt för riksdagen framlägga de förslag, som av denna utredning

föranleddes.

Berörda skrivelse blev av Kungl. Majit genom remiss den 5 februari 1915

överlämnad till vägkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande

av det kommissionen meddelade uppdraget.

Det förslag till lag örn allmänna vägar på landet, som vägkommissionens

förut berörda betänkande innehåller, upptager i 14 § en bestämmelse av innehall,

att allmän väg finge utan hinder av den rätt annan kunde äga i avseende

å mark, som för vägen tagits i anspråk, brukas för sitt ändamål.

f1-1 Cleitita stacJgan<-le1 lla,r kommissionen — under åberopande

av den utredning, for vilken redogörelse lämnats här förut — anfört bland annat

följande:

f0°;rst. angår riksdagens ifrågavarande skrivelse i vad den avser lagstiftningsåtgärder

för vinnande av trygghet i ägande- och dispositionsrätten till

i bruk varande allmänna vagar, vare sig desamma redan äro befintliga eller

rSKr^de eS k°mma. ntt anläggas, synas enligt kommissionens uppfattning

de iorhaUanden, för vilka ovan redogjorts, kraftigt tala för behovet av en

oadan lagstiftning. Lika med riksdagen anser jämväl kommissionen, att frå
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 100.

33

gans lösning knappast lärer kunna vinnas genom att beträffade de allmänna

vägarna införa något särskilt lagfartsförfarande. Med avseende å det redan

nu befintliga vägnätet skulle ett dylikt särskilt lagfarts- eller annat inskrivningsförfarande,

omfattande liela detta vägnät, näppeligen kunna, med tillhörligt

aktgivande på rättssäkerheten, genomföras, utan att detsamma tillika simile

för väghållningsdistrikten medföra högst betydande kostnader och besvär.

Däremot skulle man möjligen — på sätt jämväl skett i den motion, som legat

till grund för riksdagens skrivelse — kunna sätta i fråga, huruvida icke

den önskade säkerheten kunde vinnas genom vissa ändringar pa expropriationsiagstiftningens

område. Örn nämligen anordningar vidtoges därhän, att i varje

fall, då mark förvärvades för vägändamal, detta förvärv skulle kunna anses

grunda sig på expropriation, så skulle i varje sådant fall den förvärvade marken

också komma i åtnjutande av expropriationens rättsverkningar med avseende

å markens frigörande från därå vilande privaträttsliga förpliktelser. De

erforderliga lagändringarna skulle salunda gå ut på att göra expropriationsförfarandet

obligatoriskt beträffande allt förvärv av vagmark. Endast såmedelst

kunde nämligen full säkerhet vinnas, att all mark av ifrågavarande slag

verkligen komme att övergå till väghållningsdistrikten befriad från tredje

mans anspråk. Bestämmelser av nu angivna innebörd synas emellertid förutsätta,

bland annat, den avvikelse från gällande lag, att expropriationsrättens

medgivande göres beroende på beslut av Konungens befallningshavande i stället

för av Kungl. Maj:t. — — — Ett obligatoriskt hänskjutande under

Konungen av alla frågor rörande förvärv av vagmark synes---icke böra

komma i betraktande. Enligt gällande väglag skola däremot alla ärenden rorande

anläggning och omläggning av allmän väg ävensom beträffande övertagande

till allmänt underhåll av redan befintlig enskild väg, eller med andra

ord praktiskt taget varje vägbyggnadsfråga av beskaffenhet att förutsatta förvärv

av mark, prövas och avgöras av Konungens befallningshavande. ia beslut

av Konungens befallningshavande är det sålunda i varje sådant fall beroende,

huruvida det ifrågasatta vägföretaget skall komma till stånd eller ej och

därmed är jämväl avgjord frågan örn vägdistriktets skyldighet att förvarva

den för ändamålet nödiga marken. ...

Man skulle nu kunna tänka sig en anordning, enligt vilken järnvä! skyldigheten

för vederbörande att avstå eller upplåta den erforderliga vägmärken ställdes

i samband med Konungens befallningshavandes beslut_ i själva vägfragan,

antingen så, att expropriationsrätt ansåges omedelbart följa ur berörda beslut

eller ock så att expropriationsrätten gjordes till föremål för ett särskilt av

Konungens befallningshavande i sammanhang med huvudfrågan meddelat yttrande.

En dylik anordning skulle i huvudsak innebära en återgång till vad beträffande

expropriation av vägmark varit gällande före införandet av 1845

års expropriationsförordning. . , , „

Frånsett de fördelar ett expropriationsförfarande av ovan angivna art skulle

kunna medföra till säkrande av vägarnas ställning, bär kommissionen likväl

för sin del icke ansett sig kunna förorda en anordning, som för sitt genomförande

erfordrade en avvikelse av ovan angivet slag fran den eljest fallande

regeln, att endast Konungen äger medgiva expropriationsrätt. Härtill kommer,

att ovan antydda förfarande ju skulle erhålla sin betydelse uteslutande för

framdeles skeende förvärv av vägmark. Anordningen skulle salunda Idiva utan

verkan med avseende å det redan nu befintliga nätet av allmänna vägar. .

På sätt i det föregående omförmälts har riksdagen i sin ovan berörda skrivelse

för sin del framhållit, att frågan möjligen kunde enklast losas genom

sådana lagbestämmelser, att sedan viss vägsträcka i vederbörlig ordning förklarats

skola utgöra allmän väg oell antingen ingått i vaggning eller övertagits

till underhåll av vägkassan, vägen, även örn den fortlarande vore att an
Bihang

lill riksdagens protokoll 19X0. 1 sami, SO haft. (Nr 100.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:is proposition nr 106.

se såsom en del av den fastighet, varifrån marken till densamma tagits, dock

*a p1 . a ställdes utom fastighetsägarens förfoganderätt, att dess användande

tor sitt ändamål icke kunde förhindras. Den tanke, som legat till grund

tor detta riksdagens yttrande, har synts jämväl kommissionen i hög grad värd

beaktande och detta så mycket hellre, som genom en åtgärd i nu antydd riktn--?5

i-iTar..^ag inträs uttryckligt stadgande örn den särskilda nyttjande
rätt

till väg, vilken under benämning »vågrätt» redan i det föregående när

mare omtalats. Lagbestämmelserna härom skulle helt säkert komma att för

vidsträckta kretsar framstå såsom allenast ett lagfästande av redan gällande

rätt. Da härtill kommer att genom dylika bestämmelser den erforderliga tryggheten

synes kunna beredas väghållningsdistrikten i deras förfoganderätt till

allman vag, har kommissionen för sin del icke tvekat att i sitt förslag inrymma

uttryckliga föreskrifter om en legal vågrätt enligt följande allmänna grunder.

Enligt förslaget i denna del skall vågrätten utgöra en av lagen själv fastslagen,

till tiden obegränsad nyttjanderätt till allmän väg. Denna rätt skall

utövas av vederbörande väghållningsdistrikt för den allmänna samfärdselns

räkning och skall äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark. som

för vägen tagits i anspråk. Härav följer att vägen, så länge den överhuvud

ar att anse såsom allmän, skall kunna brukas för sitt ändamål alldeles oberoende

av de rättsanspråk annan ma kunna äga till själva vägmärken. Vägbehöver

således icke skyddas genom något inskrivningsförfarande.

„ ör att ett vägbyggnadsföretag skall kunna överhuvud taget komma till

stand, erfordras givetvis att vederbörande distrikt förvärvat rätt till den mark.

som atgar för vägen, detta förvärv må nu avse äganderätt eller allenast nyttjanderätt

till marken. Ett dylikt markförvärv utgör sålunda den faktiska förutsättningen

för vägbyggnadens verkställande. Bör nu ett förvärv av marken

jämväl i lagen uppställas såsom ett uttryckligt villkor för vågrättens uppkomst?

Kommissionen har ansett sig kunna besvara denna fråga nekande. Såsom nyss

framhållits, utgör ju markens förvärvande den faktiska förutsättningen för

vägbyggnadens verkställande. Har väganlaggningen kommit till stånd, lärer

man alitsa kunna utan vidare utgå från det antagande, att en upplåtelse av

mark till vagdistriktet också verkligen ägt rum. Huruvida vid denna upplåtelse

behörig hänsyn tagits till^samtliga rättsägares anspråk är en annan sak.

ilar upplåtelsen kommit ^till stand genom anlitande av expropriation, hava givetvis

alla hithörande frågor i och med densamma erhållit sin slutgiltiga lösning^

Samma garanti föreligger emellertid icke i de fall, då upplåtelsen grundar

sig allenast på frivilligt avtal, ett förhållande, som kan hava sin särskilda

betydelse för innehavare av penninginteckning i den fastighet, som beröres av

vägen. _ Vågrättens egenskap att jämväl utan inskrivning äga företräde framför

övrig^a sakrätter skulle nämligen — synes det — kunna komma att till

nackdel för mteckningshavaren förminska fastighetens värde. Enligt kommissionens

uppfattning torde förhallandena emellertid i själva verket komma

att i de allra flesta fall gestalta sig så, att vägens framdragande för fastigheten

i dess helhet medför en värdestegring långt överstigande den sänkning av

värdet, som ina framkallas av vågrättens befintlighet. Vägens framdragande

över en fastighet bör sålunda regelrätt långt ifrån förminska inteckningshayarens

säkerhet; snarare torde en ökning av hypotekets värde vara att förvänta.

Under sådana förhållanden synes det från rättssäkerhetens synpunkt vara skäligen

betydelselöst, huruvida vid markupplåtelser för vägändamål hänsyn tagits

till de i egendomen befintliga inteckningarna eller icke. Några särskilda

bestämmelser till förebyggande av eventuell skada för sådan inteckningska - vare lära således icke vara av nöden. Det förtjänar härvid påpekas, att gällande

lag örn enskilda, vägar på landet icke heller upptager några dylika bestäm
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IVO.

35

melser till säkerhet för innehavare av fordran intecknad i fastighet, som beröres

av ett enskilt vägföretag. o

Vid besvarande av den här ovan uppställda fragan är vidare att marka, att

det för vägrättens vidkommande är helt och hållet likgiltigt, huruvida vägmärkens

åtkomst skett med äganderätt eller allenast till nyttjande. Då vågrätten

skall hava företräde framför alla andra sakrätter, måste det nämligen

för utövande av densamma sakna betydelse, huruvida äganderätten till marken

i fråga eller en mer eller mindre omfattande nyttjanderätt till densamma

tillkommer annan än väghållningsdistriktet. Man torde vidare enligt kommissionens

uppfattning kunna med en viss grad av sannolikhet antaga, att ett eventuellt

antagande av kommissionens förslag i ämnet skulle medföra, att de nya

vägstyrelserna i icke ringa utsträckning komme att i avseende a den för vägbyggnadsföretag

erforderliga marken låta sig åtnöjas med förvärv allenast

av sådan vågrätt, som avses med förslaget. Det torde nämligen kunna förväntas

att berörda, i åtskilliga avseenden inskränkta nyttjanderätt till vägmärken

skall kunna av distriktet förvärvas mot vederlag understigande den

eventuella köpeskillingen för samma mark.--- — — ;----Ti77 T T

Då av skäl, för vilka nu redogjorts, några särskilda i lagen uppställda iorclringar

beträffande distriktets åtkomst till vägmärken icke synas erforderliga

såsom villkor för uppkomsten av vågrätt, har kommissionen ansett sig kunna

så«om förutsättning för inträdandet av dylik rätt i sitt lagförslag uppställa

allenast den fordran, att mark, varom fråga är, faktiskt tagits i anspråk lör

och således ingår i allmän väg. Den nya lagens besämmelse i ämnet skall

givetvis hava tillämpning icke blott på de vägar, som framdeles anläggas, utan

även på de vägar, som ingå i det redan nu befintliga vägnätet, i den man desamma

efter lagens införande fortfarande utgöra allmän väg. Jämväl i fråga

om dylik väg skall vägens tillvaro såsom sådan innefatta presumtion om behörig

åtkomst till den i vägen ingående mark.

Vågrätten innebär, såsom ovan framhållits, att vägen skall kunna tor sif

ändamål brukas utan hinder av de anspråk annan må äga till själva vägmärken.

I vägrättens sålunda bestämda innehåll ingar först och främst varje ^användande

av vägen för framförande av den allmänna trafiken. Vidare mäste givetvis

till vägens ändamålsenliga brukande hänföras alla sådana åtgärder, som

erfordras för ett behörigt underhållande av vägen, såväl den. tid mark är bai

som vintertiden. Längre än vad sålunda angivits skola vägrättens verkningar

emellertid icke sträcka sig. Härutav framgår, att berörda, rätt icke skall för

övriga rättsägare medföra inskränkning i deras förfoganderätt till marken i

vidare mån än som med nödvändighet betingas av vägrättens ovan angivna innehåll

Den ägande- eller nyttjanderätt, som i fråga örn vägmärken tillkommer

annan än väghållningsdistriktet, skall sålunda av denne kunna, utan hinder av

vågrätten, allt fortfarande utövas i den utsträckning sådant kan ske utan intrång

för vägens ändamålsenliga brukande. Vägrätten i och för.sig kommer

följaktligen icke att utgöra hinder mot att vägmärken t. ex. gar i försäljning

eller upplåtes på arrende jämte den fastighet, under vilken marken lyder. _

Slutligen skall vägrätten vara till tiden obegränsad och detta i den mening,

att vägrätten, sedan densamma en gång inträtt, fortfarande skall vara .Kallande

så länge vägen överhuvud taget äger bestånd såsom allmän. Och härmed ar

man inne på ett ämne, som nära sammanhänger med det i riksdagens ovan örnförmälda

skrivelse vidrörda spörsmålet om ordnande av vissa rättsförhållanden,

vilka uppstå, då allmän väg helt eller delvis upphört eller upphör att såsom

sådan tagas i bruk. Indragandet av en allmän väg medför givetvis icke i och

för sig någon förändring i äganderätten till den mark, som varit tagen i anspråk

för vägen. Örn t. ex. äganderätt en till sadan mark tillkommit ett

väghållningsdistrikt, rubbas ju detta äganderättsförhållande icke i någon man

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i och genom vägens indragande. _ Då det allenast i mera sällsynta undantagsfall

lärer hava förekommit, att vid indragandet av en väg eller vägsträcka vederbörande

väghållningsskyldiga samfällighet föranstaltat örn något formligt

upplåtande av den äganderätt, som i fråga örn vägmärken må tillkommit samfälligheten,

eller överhuvud vidtagit några som helst åtgärder för att ordna

rättsförhållandena beträffande denna mark, måste givetvis ofta nog inträffa,

att mark, som en gång ingått i numera nedlagd väg, allt fortfarande med äganderätt

tillhör den väghållningsskyldiga samfälligheten. Något allmänt svar

på frågan, i huru stor omfattning så verkligen är förhållandet, kan emellertid

icke lämnas, bland annat på grund av den ovisshet, som på sätt i det föregående

framhållits är rådande beträffande äganderätten överhuvud taget till mark,

som ingår i allmän väg. Det torde nu icke kunna bestridas, att den osäkerhet,

vilken sålunda råder i avseende å äganderätten till mark, som ingått i sedermera

nedlagd väg, kan medföra och i åtskilliga fall verkligen medfört olägenhet

och detta särskilt för ägare eller innehavare av den fastighet, över vilken

vägen varit lagd.--------------------

Kommissionen delar till fullo den av riksdagen uttalade uppfattning om det

mindre lampliga i att införa något slags ockupationsförfarande till mark som

ingått i nedlagd väg. Enligt kommissionens uppfattning lärer det knappast

vara möjligt att pa lagstiftningens väg allmängiltigt ordna hithörande frågor,

i vad de avse redan nn befintliga förhållanden. Har vägen blivit nedlagd till

tö jd av förändring i det befintliga vägnätet, lärer det nämligen med hänsyn

till den ovan lamnade redogörelsen få anses utan vidare uppenbart att — såsom

jamval riksdagen uttalat — tvistefrågor örn äganderätten till den mark, varav

den nedlagda vägen bestått, knappast kunna lösas annorledes än genom domstols

avgörande i varje särskilt fall. Vad däremot angår de förändringar i

det nuvarande vagnätet, vilka framdeles kunna komma i fråga ställer sig

saken annorlunda. Möjligen skulle därvid — på sätt jämväl blivit inom riksdagen

vid tidigare tillfällen ifrågasatt — en tillfredsställande lösning kunna i

särskilda lall vinnas genom införande av vissa förändrade bestämmelser örn

agoutbyten till underlättande av att den för vägföretaget erforderliga nya

mark skulle kunna tågås l.byte mot den mark, som ingått i den äldre vägen.

Lie lagstiftningsåtgärder, vilka härutinnan kunde finnas av behovet påkallade,

lära emellertid lämpligen böra vidtagas i samband med den på dagordningen

stående frågan örn ny skifteslagstiftning, och det torde följaktligen icke ankomma

pa kommissionen att i berörda avseende avgiva något förslag Emellertid

anser sig kommissionen icke böra underlåta att framhålla, hurusom den

av kommissionen förordade bestämmelsen rörande vågrätt synes kunna erhålla

en viss betydelse jämväl för åstadkommande framdeles av mera tillfredsställande

rättsförhållanden beträffande mark, som ingått i nedlagd väg. Enligt

berörda bestämmelse är vågrätten, såsom redan erinrats, ställd i beroende av

den omständighet, att mark, som utgör rättens föremål, allt fortfarande ingår

i allmän väg. ^Om emellertid vägen förlorar sin allmänegenskap, kommer väglätten

såsom sadan att i samma stund automatiskt upphöra och därmed jämväl

den inskränkning i ägares eller brukares fria dispositionsrätt till marken, som

ma Aa1Ta- *öra?“et.ts 8''e.nom vågrättens befintlighet. Antager man nu, att ett

väghallningsdistrikt vid anläggande framdeles av viss vägsträcka förvärvat

den erforderliga marken allenast med den mer eller mindre inskränkta befogenhet

vågrätten medför, skall, därest berörda vägsträcka sedermera indrages, den

mark som för ändamålet tagits i anspråk, i samma stund i sin ägares hand

vara befriad från varje rättsanspråk från distriktets sida. För det nu angivna

tallet skall sålunda den omständighet, att marken under någon tid, längre eller

v5*r^are, ingått i allmän väg, icke i och för sig utöva något inflytande på den

rättsliga ställning marken efter vägens indragande kommer att intaga. Stad
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

37

gandet om en legal vågrätt skall följaktligen kunna erhålla betydelse jämväl

såsom möjliggörande en viss förenkling beträffande ordnandet av hithörande

förhållanden i fråga om vägar, som i framtiden byggas men längre fram i tiden

nedläggas.»

Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de Vägsakunder

år 1920 tillkallade vägsakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse

utan erinran. Denna upptogs jämväl oförändrad i 1 kap. 7 § av det förslag departetill

lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet mentsför^

för granskning. Föredragande departementschefen anförde därvid beträffande * age

förevarande spörsmål bland annat:

»De av kommissionen föreslagna bestämmelserna synas mig ägnade att avhjälpa

den osäkerhet, som hittills rått uti ifrågavarande avseende. Såsom vägkommissionen

anmärkt, kan det visserligen tänkas, att uppkomsten av vågrätt

i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde

och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång. Sådant lärer dock

endast i sällsynta undantagsfall kunna inträffa, varför denna omständighet icke

sjmes böra tillmätas större betydelse. Då vågrättens uppkomst gjorts beroende

allenast av det faktiska förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg,

och icke av laga åtkomst till marken, torde här böra erinras, att om i något

fall vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, denne givetvis av

vågrättens uppkomst är oförhindrad att mot vägdistriktet göra sina ersättningsanspråk

gällande. I det mycket vanliga fall, att jordägaren helt formlöst

förklarat sig tillsläppa vägmärken, lärer däremot varken upplåtaren eller dennes

efterträdare i äganderätten sedermera kunna med framgång framställa något

ersättningsanspråk mot vägdistriktet i anledning därav, att vågrätten inskränker

jordägarens dispositionsrätt.» I

I den 28 februari 1922 dagtecknat utlåtande framställde lagrådet följande

anmärkningar mot bestämmelsen:

»Till betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som tagits

i anspråk för allmän väg, har föreslagits införande av en legal s. k. vågrätt.

Denna är konstruerad såsom en till tiden obegränsad nyttjanderätt, som utan

inteckning gäller mot ny ägare liksom mot innehavare av vilken som helst annan

sakrätt till marken. Principen är icke någon fullständig nyhet för svensk

rätt; den finnes redan upptagen i lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar på

landet.

Genom det föreslagna stadgandet tryggas otvivelaktigt pa ett enkelt och

praktiskt sätt det allmännas rätt till vägarna. Vad angår stadgandets verkan

å enskildas rätt, synes någon erinran ej vara att göra mot att det allmänna erhåller

bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten, varifrån marken

tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit efter det marken tagits i anspråk

för vägen. Däremot mäste betänkligheter möta, såvitt stadgandet berör

rätt, som tillkommer innehavare av äldre inteckning eller annan aldre sakrätt.

Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

medgivit, att det visserligen kunde tänkas, att uppkomsten av vågrätt i vissa

fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde och förty

lända vederbörande inteckningshavare till förfång, men departementschefen har

dock, under åberopande av att sådant endast i sällsynta undantagsfall torde

kunna inträffa, förklarat sig anse denna omständighet icke böra tillmätas större

betydelse. Härmed bör sammanställas vad departementschefen i annat sammanhang

anfört därom, att förhållandena kunde vara sådana, att en jordägare

Lagrådet

1922.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

genom vägens framdragande lede så stor förlust av värdefull mark att det

ej skäligen kunde begäras, att han utan ersättning avstode från densamma.

iJet ar säkerligen också fullt riktigt, att framdragandet av väg över en fastighets

område kan medföra sådan minskning av fastighetens värde, att innehavare

av inteckning dan kan komma att göra verklig förlust. Man tanke sig

Vld indragandet av väg till ett municipalsamhälle vägen

mäste framdragas över en obetydlig lägenhet och därvid en värdefull del av

densamma tagas i anspråk.

. yissprligen kan invändas, att någon fara för intrång i inteckningshavares rätt

ej inträffar, örn vägmärkens förvärvande skett genom expropriation, och att i

tall, sådana som det exemplifierade, man måste antaga, att expropriationsföriarandet

bleve anlitat.. Det dr emellertid att märka, att örn förevarande stadgande

införes, expropriationsförfarandet antagligen skulle i ännu mindre omfattning

än hittills komma att begagnas till förvärv av vägmark, då ett av

de skal, som för närvarande kunna nödvändiggöra anlitande av nämnda förfarande,

nämligen behovet att få vägmärken befriad från ansvar för inteckningar

1 ±astlghet. varifrån vägmärken tages, icke vidare skulle göra sig gällande.

h örslagets ståndpunkt i förevarande avseende kan enligt lagrådets mening

svårligen godtagas. Föreligger möjlighet för att inteckningshavare eller andra

sakrättsägare kunna drabbas av avsevärd skada, bör det ej spela någon roll

örn detta kan väntas inträffa i flera eller färre fall. Det torde därför vara

komplettera stadgandet med bestämmelse, som bereder tillfredsställande

skydd för dessa rättsägare.

I forenämnda lag om enskilda vägar på landet ges visserligen ej något direkt

stadgande angående skydd för inteckningshavares befogade intressen men

til! vä^n^di;1 T” J \0TJuX Sk5;11digllet att enliSt densamma upplåta mark

till väg, att det ej kan landa till märkligt men för den fastighet, över vars om
dr?6S''

i Synnerlieen effektivt är väl ej det skydd, som härigenom

berede,. inteckningshavare; men da ju marken måste bekostas av de enskilda

vagm tassen terna, sjalva, h2?er det 1 sakens natur, att det ej gärna kan ifrågakomma

att för vägen taga i anspråk någon värdefullare del av en fastighet.

Att uppstalla ett dylikt oeftergivligt villkor beträffande allmän vägs framdragande

kan likväl svårligen sättas i fråga; tydligt är nämligen, att det understundom

kan Wiva nödigt att för erhållande av den fördelaktigaste sträckningen

at en allman väg taga en nog så värdefull del av en fastighet i anspråk

hor skyddande av inteckningshavares rätt torde man följaktligen här vara

nödgad välja annan utväg.

Därvid synes lämplig förebild erbjuda sig i det förslag till stadsplanelan som

sted gar iSfråttf20 framla«ts av särskilda kommitterade. Detta förslag

sel bemanna5 nisk /°r- ad t Under VJSS? fö™tsättningar för allmän samfärd

ovillkK denkSl markVSOm mg?r 1 gata‘ Denna rätt är emellertid icke

ovillkorlig, den galler visserligen mot senare ägare av vägmärken men icke

låtelsen6 la4tarie av,lnte.ckning eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupp
Wst

Xt till tflT -inneb i"’ T °m ^ Utbud ä exckutiv auktion den

fastighet, till vilken vagmarken hor, med den belastning, som stadens berörda

nyttjanderätt innebar, köpeskillingen icke uppgår till belopp, sorn täcker nämn
StadfnlTvH8

f°rdringar. fastlgketen måste utbjudas utan samma belastning.

Stadens nyttjanderätt skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå förlorad.

Med upptagande av den princip, som i nämnda förslag kommit till uttryck

synes det som örn det nu föreliggande förslaget lämpligen skulle kunna kombestämmelse

av det innehåll, att den rätt, som enligt förevarande

paragraf hilagts det allmänna i avseende å mark, som tagits i anspråk för

väg, iorklaras icke skola galla mot innehavare av inteckning eller annan sakratt,

varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk. Genom en

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

39

dylik bestämmelse torde enskildas befogade intressen i tillbörlig man tillgodoses.

Däremot vinner det allmänna mahanda icke till fullo den trygghet i förfoganderätten

över vägarna, som man eftersträvar. Visserligen behöver vägdistriktet

ej för att skydda sin rätt mot senare ägare av den fastighet, va royer

väg dragits, inköpa och lagfara marken eller, örn endast nyttjanderätt förvärvats,

inteckna den. Men vägstyrelsen tvingas att i varje fall, da fran en fastighet

mark förvärvas till väg, taga i övervägande, huruvida med hansyn tiiliorefintliga

inteckningar i fastigheten och vägmärkens värde någon sannolikhet

föreligger för att vägdistriktets rätt kan sättas i fara, samt att, dar sa finnes

vara fallet, antingen genom uppgörelse med lnteckningshavarna eller genom

tillgripande av expropriationsförfarandet befria vägmärken fran ansvar tor inteckningarna.

Därest vägstyrelsen härutinnan misstoge sig eller visade försumlighet,

kunde det tänkas, att vederbörande vägdistnkt i något enstaka taff

lede förlust. Några betydande utgifter torde det dock ej kunna Wiva fråga

örn. Vad särskilt de redan förefintliga allmänna vägarna betra!får kan man

utgå från att, åtminstone örn de äro några decennier gamla, skyddet tor dem

skulle bliva praktiskt taget fullständigt.

Den lösning av förevarande spörsmål, som man genom införande i forslaget

av den ifrågasatta bestämmelsen skulle vinna, synes kanske ej fullt tillfredsställande.

Men det är att märka, att örn man anser nödigt att torskälla ovillkorligt

skydd åt det allmännas rätt till vägarna utan att, såsom löftaget ^gor

lämna hänsyn till inteckningshavares rätt alldeles åsido och utan att, såvitt

angår nya vägar, för varje fall tvinga vederbörande att anlita expropriationsförfarandet,

annan utväg ej torde finnas än att i samband med beslut om vägs

anläggande samt, vad angår redan befintliga vagar, i samband med fajens

ikraftträdande anordna ett preklusionsförfätande i en eller annan form vilket

förfarande dock, huru enkelt man än sokte gestalta detsamma, skulle åsamka

vederbörande rättsägare och myndigheter mera besvär och kostnader an som

kunde anses skäliga för vinnande av det avsedda ändamalet. Det synes grådet

fördenskull, att örn förslaget fullständigas med stadgande av ovan ifrågasätta

innehåll, detsamma kommer att pa förhållandevis lyckligaste satt torena

hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt.»

I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag, Riksdagen

som förelädes 1922 års riksdag, följande lydelse: »Utan hinder av den rätt

annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, ma vägen tor

sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav

marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sm rätt bibehållen.

» .

Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lamnade i utlåtande

nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra förevarande

fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.

Sedermera hava framställningar i ämnet inkommit från dels lantmäteristy- Framstäf

reisen dels länsvägnämnden i Malmöhus län dels ock majoren Ingemar Deters- iantmäterison.

I samtliga framställningar hemställes örn vidtagande av åtgärder för be- styrelsen

tryggande av det allmännas förfoganderätt till mark, som tagits i anspråk ör

allmän väg.

Lantmäteristy reisen har sålunda i skrivelse den 17 oktober 1928 anfort:

Under senare år hade inom skilda delar av landet, huvudsakligen med bidrag

av statsmedel, utförts omfattande arbeten för omläggning och förbättring av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 106.

landets redan befintliga vägnät. Vid av generaldirektören företagna tjänsteresor

hade konstaterats, att vagstyrelserna, när ny mark tagits i anspråk för

äSfnderWP°nmnfginme“l ei nyby«*n.a1d> 1 ett avsevärt antal fall icke förvärvat

agwideratteii tdl den salunda i anspråk tagna marken utan allenast lämnat nuvarande

markagaren en dem emellan överenskommen ersättning. Ett dylikt

förfarande medförde icke någon tryggad rätt för det allmänna gentemot ny

ägare av den fastighet, vara vagområdet vore beläget. Styrelsen hade ansett

sig bora bringa berörda förhållande till Kungl. Maj:ts kännedom i ändamS

att vederbörande vagstyrelsers uppmärksamhet måtte kunna fästas å angelagenheten

av att vagomrade förvärvades med en för framtiden betryggande

latt I anslutning härtill ansage sig styrelsen vidare böra bringa till erinran

att de mojligheter till tryggande av det allmännas rätt till vägområde, som lili

gallande lagstiftning medgave, nämligen expropriering av mark eller inköp

under hand och, i förekommande fall, det inköpta områdets befriande från detsamma

avilande inteckningar, i många fall måste medföra alltför stora kostnader

och avsevärd tidsutdrägt. Styrelsen ansåge, att det för landet skulle

vara till stort gagn, därest frågan örn väghållmngsdistriktens rätt till mark

som tagits eller framdeles foges i anspråk till väg, kunde ordnas genom vågrätt

med samma verkan som ett vid laga skifte upplåtet servitut.

Länsvags nämnden i Malmöhus län har i skrivelse den 8 januari 1926 framhållit

:

• Lai™-Vtgn-rmn<?en’ S01? utgj°rcle en sammanslutning av samtliga vägstvrelser

positionsrätten till i W diskuterat trugan angående äganderätten och dispositionsrätten

till allman vag. Bestämmelserna härom vore synnerligen svä

vande. I den man intresset för vägarnas förbättring ökats samt Xfassorna

övertagit vagarnas underhåll hade olägenheterna med avseende å föreskrifterna

o n aganderatten till vagmark allt mera framträtt. Vägutvidgningar och vägreg

eringar hade i stor utsträckning vidtagits eller planerats. När mark härna!

träffad n“hHCe ovfere"sk.ommelse, merendels på godvillighetens väg kunnat

traffas. Da den erforderliga marken vid skifte avsatts till vä o- hade denamma^

i de flesta fall ansetts kunna utan vidare tagas i anspråk liärför men

annan åsikt hade även uttalats. Ofta inträffade, att en väg inom ett hemmans

område vid skifte utlagts till ansenlig bredd under det att samma vägTett

angränsande hemmans mark utlagts till en bredd, som icke lämnade utrymme

or erforderlig utvidgning. Vad detta ville säga vid reglering av en större väg

som gmge över kanske flera hundra fastigheter med olika ägare, vore lätt att

forsta. Visserligen kunde marken tagas i besittning jämlikt lagen örn expropriation,

men expropnationsförfarandet undvekes helst nied hänsyn till därmed

förenade expropriation- och lagfartskostnader samt besvär, särskilt örn frågan

rörde sig om smärre områden. På grund härav hade under senare lider en

mangd större och mindre jordarealer utlagts till allmän viig utan att vara på

något satt avsöndrade eller franshilda de fastigheter, vartill de hörde Dera-;

egenskap av allman väg utmärktes således varken å befintliga kartor eller i

haradsratternas lagfarts- eller mteckmngsböcker. När fastigheten varifrån

jorden tagits, overgmge till ny ägare, kunde denne möjligen med fog göra

gallande att jorden orättmätigt frånhänts fastigheten. — Vid utstakning av

redan befintlig väg hade aven tvistigheter uppstått angående huru mätningen

skulle verkställas. Oftast saknades skälstenar eller andra punkter varifrån

matningen kunde utgå. I dylika fall rådde tvekan örn mätningen skulle ske

tran vagens mitt eller från vägbanans kant, om dike skulle medräknas från

dikets mitt eller fran dess ytterkant o. s. v. Direkta bestämmelser härom saknades.

Korande nyttighet å allmän väg rådde även olika uppfattningar. På

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

41

dylika nyttigheter, såsom gräs och träd, gjorde jordägaren ibland anspråk.

Yäghållaren, som skötte vägen och vårdade träden, ansåge sig emellertid vara

den som ensam ägde taga befattning med hithörande saker. Särskilt tor

Malmöhus län, där alléträd i stor utsträckning förekomme utmed de allmänna

vägarna och där intresset för trädplantering vore synnerligen stort, vöre Dagan

om dispositions- och äganderätten till träden av största betydelse. Med stod

av det anförda och då möjligheterna att åstadkomma goda vagar och ett rationellt

vägunderhåll i hög grad vore beroende på att erforderlig mark pa ett

praktiskt, billigt och betryggande sätt kunde tagas i anspråk tor ändamalet,

hemställdes, att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan om ägande- och dispositionsrätten

till mark, som upplåtits till allmän väg, ävensom t ragan örn åstadkommande

av ett enkelt och praktiskt samt ensartat förfarande vid marks upplåtande

till allmän väg.

Majoren Petersson har i skrivelser den 14 augusti 1927 och den 2 januari

1928 anfört bland annat följande:

Med hänsyn till nuvarande svårigheter och stora onödiga kostnader i fråga

om markförvärv för vägändamål vore vissa lagändringar och lagkomplet teringar

önskvärda, nämligen först och främst i fråga om dispositionsrätt tili

mark, som omedelbart behövde tagas i anspråk för vägars nyanläggning omläggning

eller breddning. Härutinnan sträckte sig önskemålen darhan att de

nu föreliggande svårigheterna med relaxering av inteckningar a mark, som

toges i besittning för vägändamål, måtte bortfalla liksom alla dryga kostnader

för lantmäteri och lagfart. Vidare borde genom lag det allmänna tillförsäkras

dispositionsrätten till äldre vagmark till vilken numera inga atkomsthandlingar

funnes. I många fall — antagligen de flesta — hade sådana

aldrig funnits. Det borde vidare i väglagen uttryckligen angivas vad som

hörde till väg och sålunda disponerades av det allmänna. Enligt nuvarande

bestämmelser visste man exempelvis icke i vad man bankdiken, dikesrenar,

överdiken, upplagsplatser för vägmatenalier etc. inginge i vagmarken a aldre

vägar.

Såsom vägkommissionen närmare utvecklat, förefinnes icke enligt,svensk lag

någon särskild rätt för det allmänna att oberoende av de rättsanspråk, som enskilda

kunna äga till den mark, vilken tagits i anspråk för allmän väg, använda

denna för samfärdseln. Gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet av den 23 oktober 1891 innehåller över huvud ganska knapphändiga

bestämmelser örn förfarandet vid anläggning av ny väg och lämnar frågan örn

förvärvet av den för vägen erforderliga marken alldeles obesvarad. Vid lagens

tillkomst torde denna fråga hava ansetts ligga utanför lagens uppgift. Beträffande

förvärv av vägmark äro alltså väghållningsdistrikten underkastade

de regler, som enligt allmän lag och gällande expropriationsbestämmelser äro

stadgade beträffande förvärvande av fast egendom. För frivillig överenskommelse

torde för närvarande icke finnas annan användbar form än överlåtelse

med äganderätt. Den i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom stadgade

längsta tiden för beståndet av nyttjanderättsavtal torde nämligen utgöra hinder

för upplåtelse av mark till allmän viig under dylik rätt. Kan ej frivilligt

avtal örn klip av vägmärken åvägabringas, måste expropriation äga rum.

Reglerna örn expropriation återfinnas i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.

Bland de i berörda lag angivna ändamål, för vilkas tillgodoseende

Allmän

motivering:.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maurts proposition nr 106.

expropriation må äga rum, upptages jämväl, att mark erfordras för allmän väg

på landet eller i stad. I dylik ordning kan följaktligen vinnas äganderätt men

också enbart nyttjanderätt till erforderlig vagmark. Förfarandet vid expropriation

är i stora drag följande. Ansökan örn expropriation skall ingivas till

onungen. Den skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade

löftaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på ägare

och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt, örn i något

avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför. Sedan jordägaren

och annan, som kan lida men av expropriationen, lämnats tillfälle att avgiva yttrande

över ansökningen, beslutar Konungen, huruvida expropriation må

aga rum. Den, som erhållit expropriationsrätt, är pliktig att inom viss i expropriationsmedgivandet

utsatt tid fullfölja frågan genom ansökan örn stäm•

ning till domstol vid äventyr att expropriationsrätten eljest går förlorad. Göres

sadan ansökning, utfärdar rätten eller domaren stämning å fastighetens ägare

och andra ersättmngsberättigade samt föranstaltar örn kungörande av tiden för

målets företagande i kyrkan och tidningar. Vid rätten skall företes gravationsbevis

rörande den fastighet, varom fråga är. Sedan målets förberedande behandling

avslutats, skall inför rätten tillsättas en expropriationsnämnd. Komma

parterna överens örn valet av denna nämnd, äga de bestämma, huru många och

vilka personer skola deltaga i nämnden. Antalet skall dock alltid vara ojämnt.

Kunna ^de ej enas, skall nämnden bestå av en självskriven ordförande, utsedd

tor tre ar i sänder av länsstyrelsen, och fyra ledamöter. Av dessa utser vardera

parten en och rätten två bland ett större antal personer, vilka valts för sådant

ändamål för en tid av tre år, till visst antal av landstinget, till visst antal av

s adsiullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, och till visst antal av länsstyrelsen.

Sedan nämnden verkställt de uppskattningar, som påkallas i anledning

av expropriationen, företager rätten målet till slutligt avgörande. Nämndens

beslut i ersättningsfrågan är i stort sett bindande för rätten. Sedan rätten

aststallt expropriationsersättningen, skall denna inom viss tid nedsättas hos

länsstyrelsen. Försittes den tid, är expropriationsrätten förverkad. Sedan

nedsättning skett, är expropriationen fullbordad och den exproprierande är

berättigad att taga marken i besittning. Ställes pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte ränta, äger den exproprierande jämväl tidigare

taga marken i anspråk, dock icke förr än stämning i målet utfärdats.

Har fastighet exproprierats med äganderätt, övergår densamma till

nye agaren fri från alla penninginteckningar och andra särskilda rättigheter,

som besvara marken. Nyttjanderätt, som förvärvas genom expropriation, äger

företräde framför all annan rätt till fastigheten. Löseskillingen utbetalas av

länsstyrelsen till den, som därtill är berättigad. Besväras fastigheten av intecknmg

för fordran, skall löseskillingen fördelas på samma sätt som köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är expropriationsförfarandet

orenat icke blott med en omständlig och tidsödande procedur utan jämväl med

kostnader, som måste anses ganska avsevärda i förhållande till de obetydliga

vardén, örn vilka ofta är fråga vid vägföretag. Tydligt är, att väghållnings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

distrikten därför såvitt möjligt undvika expropriation. Enligt inhämtade

uppgifter hava under år 1921 allenast två fall av expropriation förekommit

bland 143 statsunderstödda vägföretag och under 1928 28 fall bland 444. Under

år 1929 hava före den 15 oktober inkommit 38 ansökningar örn expropriation.

Antalet ansökningar örn statsunderstöd för nya vägföretag utgjorde för samma

tiel 483. . . v

Vid frivilliga förvärv av vagmark är vägdistriktens ostörda dispositionsrätt

till denna mark i första rummet beroende av att förvärvet skett i laga form.

Vare sig fånget har karaktär av köp eller gåva, äger överlåtelsen av marken

icke giltighet, med mindre den skett skriftligen med två vittnen. Vidare

erfordras, att gentemot ny ägare fånget tryggas genom lagfart. Sådan kan

emellertid ej vinnas utan att vägmärken först blivit genom lantmatentorrät - ning i laga ordning avskild från den fastighet, vartill den hör. Besväras denna

fastighet av inteckning för fordran, är för en tryggad rätt till vägmärken

jämväl erforderligt, att denna mark befrias från ansvarigheten för den i huvudfastigheten

intecknade gälden.

Av den föreliggande utredningen framgår, att vid mångå vagföretag <mförmälda

villkor för en tryggad rätt till vägmärken icke blivit uppfyllda. Salunda

torde i ett ej så ringa antal fall vägmärken hava tagits i anspråk utan

att överenskommelsen örn markens upplåtande erhållit lagenlig form. Bar laga

fång till marken föreligger, har vägstyrelsen mången gång försummat att

avsöndra vägmärken och lagfara fånget. Något skydd gentemot ett anspråk

på vägmärken från ny ägare av den fastighet, vartill marken hor, förefinnes

icke i dylika fall för vederbörande väghållningsdistnkt. Härtill kommer,

att åtgärder för befriande av vägmärken från ansvar för huvudfastigheten

besvärande inteckningar endast ytterst sällan torde hava vidtagits. Otänkbart

är sålunda icke, att vagmark kan komma att exekutivt forsaljas for gäldande

av intecknat belopp, varför betalning ej kan utgå ur köpeskillingen för

huvudfastigheten. I såväl förra som senare fallet löper vederbörande vaghaliningsdistrikt

risk att nödgas antingen ånyo utgiva betalning for vagmarken

eller nedlägga vägen. ...

Det osäkerhetstillstånd, som sålunda råder i fråga om en säkerligen ej oväsentlig

del av våra nuvarande allmänna vägar, verkar tydligen olägligt i manga

avseenden. Såsom riksdagen i den förutnämnda skrivelsen den 15 mars 1912

framhållit och vägkommissionen närmare utvecklat, måste följaktligen ett påtagligt

behov anses föreligga att genom lagstiftning bereda det allmänna trygghet

i förfoganderätten till dessa vägar.

Vad beträffar de Vägar, som framdeles komma att anlaggas, kan behovet

av lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande hänseende möjligen synas vara

mindre trängande. Det torde nämligen kunna förväntas, att sedan uppmärksamheten

fästs å förhållandet, väghållningsdistrikten vid kommande förvärv av vagmark

skola låta sig angeläget vara att såväl upprätta lagliga fangeshandlingar

som genom lagfart trygga förvärven. Härtill kommer att genom lagen

den 14 juni 1929 örn begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar

för inteckning i stamfastigheten möjlighet beretts att pa ett enklare

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

sätt än som förut stod till buds få avstyckade områden befriade från ansvar

for stamfastigheten besvärande inteckningar. Emellertid får det ej förbises,

att de kostnader och den omgång, som äro förenade med vägmärkens avskiljande

från huvudfastigheten och lagfarts vinnande, vid mindre vägföretag såsom

de numera allt talrikare omregleringarna och breddningarna av äldre vägar

ofta icke kunna anses stå i skäligt förhållande till värdet av den vagmark,

örn vilken är fråga. Av denna anledning har riksdagen, såsom i det

föregående närmare omförmälts, uttalat tvivel örn lämpligheten av att för

tryggande av rätten till allmänna vägar tillita ett mer eller mindre vidlyftigt

och kostsamt lagfartsförfarande. Såväl inom som utom riksdagen hava framforts

krav på förenklingar nti förevarande hänseende.

Denna lagstiftningsfråga synes vara av den angelägna och brådskande beskaffenhet,

att densamma med det snaraste bör bringas till lösning. Med hänsyn

till frågans fristående natur kunna icke några betänkligheter möta mot att

densamma brytes ut ur det komplex av spörsmål, som vid en förestående revision

av väglagen böra komma under omprövning, och göres till föremål för

särskild lagstiftning. Härtill lärer desto större anledning föreligga, som

den antydda revisionen av väglagen på grund av de många och svårlösta frågor,

vilka därvid möta, torde komma att taga en ganska avsevärd tid i anspråk.

Bland de åtgärder, som äro tänkbara för betryggande av det allmännas förfoganderätt

till vagmark, synes företräde böra givas åt vägkommissionens

förutnämnda förslag örn införande av legal vågrätt. Genom lagfästandet av

en dylik rätt torde det eftersträvade målet kunna vinnas på ett enkelt och

praktiskt sätt utan att väghållningsdistrikten som regel betungas med särskilda

kostnader utöver dem, som äro nödiga för förvärvet av vägmärken. Som en

väsentlig vinst framstår, att förvärvandet av vägmärken icke bindes vid

tyngande och tidsödande former.

Det nu utarbetade förslaget till lag om vågrätt åsyftar allenast att reglera

sådana upplåtelser av vagmark, som tillkommit på frivillighetens väg genom

överenskommelse mellan vederbörande väghållningsdistrikt och markens ägare.

Förslaget avser således ej att göra rubbning i de principer för tvångsinlösen

av vagmark, som kommit till uttryck i expropriationslagen. Då enligt berörda

ag expropriation kan ske med nyttjanderätt, förefinnes redan möjlighet för

väghållningsdistrikt att i denna ordning vinna samma förfoganderätt till marken,

^ som det föreliggande förslaget avser att skapa vid frivilliga upplåtelser.

Såsom i det föregående redan antytts, är det föreliggande lagförslaget i huvudsak

byggt på samma principer, som det för 1922 års riksdag framlagda förslaget

till ny väglag innehöll uti ifrågavarande hänseende. Endast i ett par

punkter hava mera väsentliga avvikelser skett från sistnämnda förslag.

Enligt 1922 års proposition var vågrätten underkastad den begränsningen,

att densamma ej skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakratt,

varav marken besvärades, då den togs i anspråk för allmän väg. Detta

innehar, att örn vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken vägmärken

hörde, med den belastning, som vågrätten utgjorde, köpeskillingen icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

uppginge till belopp, som täckte nämnda rättsägares fordringar, fastigheten

skulle utbjudas utan berörda belastning. Yägrätten skulle följaktligen i dylikt

fall kunna gå förlorad. Tydligt är, att vid utformandet av bestämmelserna örn

vågrätt tillbörligt skydd bör beredas innehavare av sakrätt, som uppkommit

tidigare än vägrätten. Men det torde näppeligen vara lämpligt eller erforderligt

att av denna anledning låta vägrätten vid exekutiv försäljning av fastigheten

vika för sådan sakrätt. Det allmännas intresse att ostört disponera

vägmärken synes vara så starkt, att vägrätten bör få bestå under alla förhållanden.

Inteckningsliavarnas befogade anspråk torde kunna vederbörligen tillgodoses,

genom bestämmelse, att de för den skada, som av vägrätten vållas, få

njuta ersättning av väghållningsdistriktet. För intecknat belopp, som på grund

av vägrätten icke kan uttagas ur fastigheten, skulle alltså väghållningsdistriktet

svara gentemot inteckningshavaren. Då en dylik anordning icke torde kunna

förringa inteckningshavarnas säkerhet till betalning, synas näppeligen av hänsyn

till fastighetskrediten några betänkligheter möta mot en jämkning av förslaget

i antydd riktning. Tänkbart är, att bestämmelserna kunna medföra,

att ett väghållningsdistrikt under vissa förhållanden blir nödsakat att utgiva

ersättning för mark, som den en gång till fullo betalt till ägaren. En

dylik konsekvens var emellertid möjlig jämväl enligt 1922 års förslag och torde

knappast kunna undvikas. Fallet torde dock inträffa ytterst sällan, och några

mera betydande kostnader torde därav, såsom lagrådet 1922 erinrat, sannolikt

icke kunna uppkomma.

I 1922 års förslag var vågrättens uppkomst beroende allenast av det faktiska

förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg. Laga åtkomst till marken

var utan betydelse för vägrätten. Örn vägmärken tagits i anspråk utan

jordägarens tillstånd, var denne allenast hänvisad till att göra ersättningsanspråk

gällande gentemot väghållningsdistriktet. Det synes emellertid betänkligt

att tillerkänna blotta besittningstagandet av marken en dylik avgörande

betydelse. För mången jordägare koinme detta säkerligen att verka stötande.

Ej heller synes det vara påkallat av de föreliggande förhallandena. För vågrättens

uppkomst torde sålunda i regel böra uppställas fordran på att marken

blivit av jordägaren frivilligt upplåten för vägändamålet.

Det bör emellertid ej förbises, att upplåtelse av vagmark, särskilt då fråga

är örn obetydliga eller mindre värdefulla områden, ofta sker allenast genom en

muntlig överenskommelse mellan jordägaren och vägstyrelsen. Det torde knappast

kunna antagas, att ifrågavarande lagförslags genomförande skall komma

att medföra någon ändring härutinnan. För såvitt man ej vill för vågrättens

uppkomst fordra, att skriftligt avtal örn markens upplåtande träffats — något,

som näppeligen torde vara av behovet påkallat — måste man således räkna med

att muntliga avtal allt framgent komma att avslutas i ej ringa omfattning. Sådana

avtal erbjuda emellertid efter en tids förlopp stora svårigheter i bevisningshänseende.

För undanröjande av de olägenheter, som härav vållas, har

i förslaget upptagits bestämmelse, att vågrätt skall, ända att avtal örn upplåtelse

av marken icke visas, anses medgiven, saframt icke senast inom ett ar efter

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

det vägen öppnats för samfärdsel markens ägare framställt erinran mot att marken

tagits i anspråk för vägen.

I anledning av den föreslagna lagen örn vågrätt påkallas mindre jämkningar

dels i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom dels ock i

lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

»»Hvering. Beträffande de särskilda bestämmelserna i lagförslagen må erinras följande.

1) Förslaget till lag om vågrätt.

1 §•

„I denna Paragraf angives innebörden av vågrätten. Såsom redan i det föregående

har antytts, utgör vågrätten en rätt för det allmänna att med företräde

framför alla sakrättsägare använda vägmärken till allmän väg. Den förutsätter

i princip för sin uppkomst, att det allmänna genom vederbörande väghållnings

distrikt i laga ordning förvärvat dispositionsrätt till marken på grund av

ett laga fång eller en nyttjanderättsupplåtelse. Det som konstituerar uppkomsten

av vågrätt är dock, att vägen tages i bruk för samfärdsel. Detta förhållande

medför samma rättsverkan som lagfart till tryggande av äganderättsfång

och inteckning till skyddande av nyttjanderätt.

Tydligt är, att lagen endast avser sådana vägar, som enligt gällande lag örn

yaghållningsbesvärets utgörande på landet äro att anse såsom allmänna. Den

ager alitsa tillämpning å landsvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar, vilka

tillkommit i laga ordning.

Det har redan erinrats, att vågrätten uppkommer först i och med det att

marken börjat begagnas såsom allmän väg. Det är nämligen angeläget, att föl

vågrättens inträde bestämmes en tidpunkt, som är lätt att fastställa och dessutom

toremad med en viss publicitet. Vill man ej för vågrättens uppkomst uppställa

fordran på inskrivning — en anordning, vilken med hänsyn till därmed förenad

omgång och kostnad, synes mindre ändamålsenlig — torde vägens öppnande

för allmän trafik vara den uti berörda hänseenden lämpligaste begynnelsepunkten

för vågrätten.

I överensstämmelse med 1922 års förslag avser vågrätten allenast sådant

nyttjande av marken, som erfordras för vägändamålet. Däri ingår således

såsom vägkommissionen närmare utvecklat, varje användande av vägmärken

ör framförande av den allmänna trafiken, men även alla dispositioner, som

erfordras för ett behörigt underhåll av vägen, inbegripas i vågrätten. Å

vägmärken växande träd, som äro till hinder för trafiken, få sålunda de väghållningsskyldiga

borttaga. (Jmfr rättsfall i N. J. A. 1926:119.)

Vågrätten äger liksom enligt tidigare förslag bestånd, så länge vägen användes

såsom allmän väg. Nedlägges vägen, upphör rätten och markens ägare är

berättigad att fritt förfoga över densamma.

Uti andra stycket av 1 § har lämnats närmare förklaring örn vilken mark

vågrätten avser. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 2 § i 1922 års

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

47

förslag. Enligt berörda förslag skulle jämväl i samband med vägen liggande

upplagsplats höra till vägen. Någon motsvarande föreskrift har emellertid ej

uppptagits i förevarande förslag. Det synes nämligen knappast böra ifrågakomma,

att dylika platser, vilka kunna vara av mycket skiftande storlek och

beskaffenhet, förvärvas med vågrätt.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i det föregående anförts. Tillläggas

må allenast, att sådan erinran från jordägarens sida, som enligt paragrafen

utgör hinder för uppkomsten av vågrätt, kan ske helt formlöst. Sålunda

är ej erforderligt, att markägaren inom den stadgade tiden uttagit

stämning eller sökt handräckning rörande avstängning av vägen. Emellertid

är tydligt, att, om väghållningsdistriktet i tvist örn förefintligheten av

vågrätt bestrider, att erinran skett, ägaren måste vara beredd att förebringa

bevisning därom, då eljest avseende icke torde kunna fästas vid hans påstående.

Uppkommer vågrätt under de omständigheter, som angivas i förevarande

paragraf, är jordägaren uppenbarligen oförhindrad att gentemot väghallningsdistriktet

göra gällande det ersättningsanspråk, vartill han kan äga fog. När
-

Det avtal örn markens upplåtande, som ligger till grund för vågrätten, torde

böra vara bindande för ny ägare, mot vilken vågrätten gäller, icke blott i avseende

å förfoganderätten till marken utan jämväl i fråga örn de villkor, som

förbundits med upplåtelsen. Har alltså mellan vederbörande väghållningsdistrikt

och markens ägare överenskommits, att marken skall upplåtas utan ersättning,

eller att visst vederlag skall utgå antingen på en gång eller i årlig

avgäld, bör en senare ägare till marken icke kunna göra gällande några ytterligare

krav mot väghållningsdistriktet för markens begagnande. Har däremot

marken tagits i anspråk för allmän väg utan att någon uppgörelse träffats

angående vederlag därför, bör det tydligen stå markägaren öppet att, i fall

denna fråga ej kan lösas genom överenskommelse mellan kontrahenterna, påkalla

prövning av densamma i laga ordning. Bestämmelser härom meddelas

i denna paragraf.

Såsom i det föregående erinrats, äger enligt förslaget i vissa fall innehavare

av inteckning eller annan sakrätt, som besvärar vägmärken, att av väghållningsdistriktet

erhålla gottgörelse för den skada, som vågrätten vållar. Bestämmelser

härom meddelas i 4 och 5 §§. Förutsättning för skadeståndsskyldighet

är, att den ifrågavarande rättigheten besvärade marken redan då vägen

öppnades för samfärdsel. Har sakrätt till marken uppkommit eftei

nämnda tidpunkt, är innehavaren icke berättigad till någon ersättning.

2 §•

mare bestämmelse härom meddelas i 3

3 §•

4 §.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

I denna paragraf behandlas frågan om ersättning till innehavare av penningmteckning

eller därmed likställd fordran. Grunden till väghållningsdistriktets

ersättningsplikt utgör i detta fall, att för väganläggningen tagits i anspråk en

sa väsentlig eller värdefull del av fastigheten, att den återstående delen icke

forslar till täckande av de inteckningar, som besvära fastigheten. Huruvida

dylik skada uppkommit i följd av vågrätten, kan med säkerhet bedömas

forst sedan det vid en exekutiv försäljning av fastigheten eller därmed jämförlig

förrättning visat sig, att full betalning för fordringen ej kunnat erhållas

ur köpeskillingen. I sådant fall bör fordringens innehavare äga att av vägla

ningsdistriktet utbekomma så stor del av det bristande beloppet, som enligt

uppskattning borde hava kunnat vinna täckning, därest fastigheten icke varit

besvärad av vågrätten.

5 §.

Enligt allmänna regler gäller, att örn någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt

till sin fastighet åt flera, vid tvist dem emellan den upplåtelse skall äga

företräde, varför inteckning först söktes. Har inteckning sökts samtidigt för

bada rättigheterna, äger den upplåtelse, som först skedde, företräde. Sistnämnda

regel gäller jämväl, därest inteckning icke sökts för någondera upplåtelsen.

^ Andra kollisioner mellan begränsade sakrätter löses på liknande sätt.

Da fråga är i vad mån innehavare av rättighet, som nu nämnts, bör erhålla

ratt till skadestånd av väghållningsdistriktet för men, som vållas av vågrätten,

torde en viss avvikelse från nu berörda allmänna principer vara ofrånkomlig.

En konsekvent tillämpning av dessa principer med den tanke, som

ligger till grund för förslaget, nämligen att vägens öppnande för samfärdsel

bor medföra samma rättsverkan, som örn inteckning för vågrätten sökts vid

sagda tidpunkt, skulle leda till att allenast innehavare av sådan nyttjanderätt

servitutsrätt eller annan dylik rättighet, för vilken inteckning sökts före vägens

öppnande skulle erhålla rätt till skadestånd. En dylik lösning är emellertid

mindre tilltalande. Därigenom bleve t. ex. en arrendator, som underlåtit att

inteckna sitt kontrakt, försatt i en sämre situation än om expropriation av vägmärken

ägt rum. Enligt expropriationslagen göres nämligen icke någon åts

lllnad mellan mtecknad rättighet av ifrågavarande beskaffenhet och sådan

som icke äger skydd av inteckning. Förslaget har därför erhållit den utformningen,

att i regel varje innehavare av rättighet, varom nu är fråga, skall vara

berättigad att erhålla ersättning av väghållningsdistriktet för skada eller intrång

i följd av vågrätten, under förutsättning allenast, att rättigheten besvärade

marken vid tidpunkten för vägens öppnande. Endast för det fall att rättigheten

grundar sig på avtal, som tillkommit efter det överenskommelse träffats

örn markens upplåtande till vägen, skall enligt förslaget avseende fästas

vid huruvida inteckning sökts eller ej.

6 §.

Då i tvister örn ersättning enligt 3, 4 eller 5 § kunan uppkomma rena rättsiragor,

torde dylika tvister böra avgöras i vanlig domstolsordning. Rätt domstol

bor tydligen vara domstolen i den ort, där marken är belägen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

49

I detta sammanhang framställer sig frågan, huru domstol skall förfara, örn

det i tvist örn ersättning upplyses, att expropriation blivit sökt beträffande

marken. Tydligt är, att om stämning i expropriationsmålet redan utfärdats,

den jämlikt denna lag väckta talan bör avvisas. Har expropriationsfragan

icke fortskridit så långt, att stämning ågått, torde målet böra förklaras vilande

i avbidan på huruvida expropriation kommer till stånd. Att märka är,

att en beviljad expropriationsrätt förfaller, därest densamma icke fullföljes

genom stämning inom viss utsatt tid. Fullföljes ej expropriationen, föreligger

uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt förevarande lag.

Det torde vara lämpligt, att väghållningsdistrikt beredes möjlighet att

få samtliga tvistiga ersättningsanspråk rörande ett vägföretag avgjorda i ett

sammanhang. Talan örn ersättning bör därför kunna väckas jämväl av väghållningsdistrikt.

Av vikt är, att slutlig uppgörelse beträffande ersättningsanspråk framtvingas

inom en tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan astadkommas.

Skäl synes sålunda föreligga, att i förevarande fall stadga en särskild

kortare preskriptionstid. Jämväl faran, att väghallningsdistrikten efter en

längre tids förlopp utsättas för ohemula krav, torde motivera en dylik bestämmelse.

Det må erinras, att särskild preskriptionstid finnes stadgad i ett flertal

författningar. Sålunda har en tvåårig preskriptionstid införts beträffande

fordringsanspråk på grund av arrende- och hyresavtal samt rörande vissa

ersättningsanspråk för skada av elektrisk anläggning. I överensstämmelse

härmed har i förevarande paragraf föreslagits, att talan om ersättning skall

anhängiggöras inom två år, räknat i fall, som avses i 3 eller 5 §, från det vägen

öppnades för samfärdsel och i fall, varom i 4 § sägs, från det förlusten inträdde,

vid äventyr att rätten till talan eljest är försutten.

7 §•

De ersättningsfrågor, som avses i föreliggande förslag, torde säkerligen i

åtskilliga fall icke kunna avgöras utan besiktning av marken. Då de merendels

torde röra sig örn ganska ringa belopp, skulle genom syn av häradsrätten

vederbörande väghållningsdistrikt, vilket i regel lärer komma att få bära

rättegångskostnaden, åsamkas utgifter, som icke kunna anses sta i skäligt

förhållande till de värden, varom tvistas. Av denna grund har föreslagits,

att rätten, örn den finner det erforderligt, äger utse tre ojäviga gode män att

efter syn avgiva yttrande med förslag rörande ersättning för skada eller intrång,

som förorsakas av vägrätten. Uppenbart är, att rätten i sitt utslag

icke är bundet av ett dylikt yttrande utan äger att fritt pröva, vilket värde

bör tillerkännas detsamma.

8 §.

Vid bestämmande av ersättning, varom i förslaget är fråga, torde de principer,

som stadgats för fastställande av expropriationsersättning, böra vinna

tillämpning, i den mån förhallandcna äro likartade dem, som föreligga vid

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 käft. (Nr 106i) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 106.

expropriation. I första stycket av denna paragraf Ilar därför upptagits en

bestämmelse, motsvarande 9 § expropriationslagen.

I andra stycket har införts en erinran om att vid bestämmande av ersättning

till markens ägare skall såvitt möjligt tagas hänsyn till vad väghållnmgsdistriktet

kan komma att utgiva i ersättning till innehavare av fordringsinteckning

eller annan sakrätt. Då förslaget förutsätter, att väghållningsdistriktet

ej skall gentemot markens ägare hava regressrätt för det skadestånd,

som distriktet kan kännas skyldigt utgiva till inteckningshavare, måste

tydligen, i den mån vidden av denna ersättningsskyldighet låter sig bedöma,

skälig jämkning ske av det belopp, som skall utgå till markägaren.

9 §•

Vid expropriation åligger det den expropierande att gälda all av expropriationen

föranledd kostnad. Beträffande motiven till denna föreskrift anförde

1908 års expropriationskommitté bland annat, att kommittén funnit övervägande

billighetsskäl tala för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad,

skulle kunna få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska

värderingsmän. Att han icke utan vidare ville godkänna den exproprierandes

anbud, behövde nämligen icke bero på någon tredska, även om uppskattningen

sedermera skulle visa, att anbudet vore tillfredsställande. Det vore möjligt,

att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända sig sin egendom,

icke själv kände dess värde. Den behövliga utredningen borde göras på

den exproprierandes bekostnad.

Den rättsgrundsats, som sålunda fastslagits i expropriationslagen, synes i

princip böra äga motsvarande tillämpning i mål örn ersättning enligt den föreslagna

lagen örn vägrätt. På frågan bör ej inverka, örn rättegången anhängiggjorts

av distriktet självt eller av motparten. Emellertid bör det ej förbises, att en

bestämmelse örn skyldighet för väghållningsdistriktet att under alla förhållanden

ersätta motparten rättegångskostnaden sannolikt komme att framkalla obefogade

tvister samt försvara åstadkommandet av överenskommelser mellan kontrahenterna.

I förslaget har därför vidtagits viss modifikation av regeln, innebärande

möjlighet för rätten att, där den med hänsyn till omständigheterna

finner det skäligt, annorlunda förordna örn gäldandet av rättegångskostnaderna.

10 §.

Det torde ofta inträffa, att olika delar av väg öppnas för trafik på skilda

tider. Tydligt är, att i sadant fall vägrätt uppkommer i den mån vägmärken

upplåtes för samfärdsel. Skulle delar av vägmark, som tillhör samma fastighet,

upplåtas för samfärdsel pa olika tider, bör vägrätt till denna mark anses

föreligga först då marken i sin helhet blivit iordningsställd och öppnad för

trafik eller med andra ord vid den senaste tidpunkten.

Utlägges äldre väg till större bredd, bör givetvis vad i denna lag stadgas

örn väg gälla allenast den nya vägdelen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

51

11 §.

I det föregående är redan framhållet, att vågrätten upphör, därest vägen

nedlägges. Vid bedömandet av denna fråga böra de principer, som i 10 §

uttalats beträffande uppkomsten av vågrätt, äga motsvarande tillämpning.

Nedlägges vägen, får vägmärken disponeras av den, som enligt allmänna

rättsprinciper har äganderätten till marken. 68 § expropriationslagen stadgar

för motsvarande fall, att ägaren skall vara pliktig att utgiva lösen for

marken. En sådan bestämmelse synes emellertid mindre lämplig i fråga örn

mark, som upplåtits med vågrätt. I dylikt fall torde vara billigt, att markägaren

är berättigad att förfoga över marken utan någon ersättning till väghållningsdistriktet.

Detta bör emellertid äga rätt att bortföra bro, trumma

samt vad det eljest påkostat å marken. Begagnar sig ej väghållningsdistnktet

av denna rätt inom viss tid efter det anmaning därom skett, böra anläggningarna

tillfalla markens ägare. Bestämmelser i sistnämnda hänseenden hava

upptagits i denna paragraf. De överensstämma i huvudsak med motsvarande

stadganden i 70 § expropriationslagen och 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen.

12 §.

Denna lag avser icke blott allmänna vägar på landet utan jämväl sådana

vägar inom område i stad, vilket ej ingar i fastställd stadsplan.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom närmare utvecklats i det föregående, är denna lag avsedd att galla

jämväl vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga örn dylika

vägar bör den i 6 § stadgade preskriptionstiden räknas tidigast från lagens

ikraftträdande.

2) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

I det föregående har framhållits, att vägrätten förutsätter en upplåtelse av

marken till väghållningsdistriktet. Denna upplåtelse kan ske antingen under

äganderätt eller ock med nyttjanderätt. Beträffande dylik nyttjanderattsupplåtelse

böra tydligen bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen örn viss

maximitid m. m. icke äga tillämpning. I 8 § av sagda kapitel har därför intagits

en erinran härom.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 100.

3) Förslaget till lag om ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 örn

expropriation.

Enligt 68 § expropriationslagen får mark, som exproprierats med nyttjanderätt

men ej längre användes för sitt ändamål, återlösas av ägaren, försåvitt

talan därom instämmes inom tjugo år efter det expropriationen fullbordades.

Under 11 § i förslaget örn vågrätt har framhållits, att en dylik bestämmelse

vöre mindre lämplig i fråga örn vägmark. Enligt sagda lagförslag är därför

ägaren, om allmän väg nedlägges, berättigad att återtaga vägmärken utan lösen

Uppenbarligen är det emellertid mindre tillfredsställande, att olika bestämmelser

gälla i detta fall och i det fall, då vägmärken exproprierats under nyttjanderätt.

Av denna anledning har vidtagits en mindre jämkning av expropriationskgen.

Efter 79 § har införts en ny paragraf, upptagande i sak enahanda föreskrifter,

som 11 § i förslaget örn vågrätt innehåller.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

53

Förslag

till

Lag

om Tagrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Varder mark med ägarens begivande tagen i anspråk för allmän väg, ma

marken, sedan vägen öppnats för samfärdsel, nyttjas för sådant ändamål utan

hinder av den rätt, som kan tillkomma ny ägare eller annan.

Vågrätt, varom nu sagts, gälle så länge vägen användes för sitt ändamål.

Vägrätten avser, förutom vägbana, jämväl vägren, slänt, bankett och dike,

som erfordras för vägen.

2 §.

Ändå att avtal örn upplåtelse av marken icke visas, skall vågrätt anses medgiven,

såframt ej markens ägare senast inom ett år efter det vägen öppnats

för samfärdsel framställt erinran mot att marken tagits i anspråk.

3 §.

Innebär ej medgivande, som avses i 1 §, att marken skall upplåtas utan ersättning,

och har ej heller visst vederlag för upplåtelsen avtalats, vare ägaren

berättigad att av väghållningsdistriktet undfå ersättning enligt vad nedan

sägs.

4 §•

Häftar marken, då vägen öppnas för samfärdsel, på grund av sökt eller

beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, samt visas,

att vägrätten förorsakat förlust å denna, äge fordringens innehavare rätt till

ersättning av väghållningsdistriktet mot avskrivning å handling, varå fordringen

grundas.

5 §.

Besväras marken, då vägen öppnas för samfärdsel, av nyttjanderätt, servitutsrätt

eller annan sakrätt, som ej avses i 4 §, och vållar vägrätten skada eller

intrång i rättigheten, skall vad i nämnda paragraf stadgas äga motsvarande

tillämpning, utan så är att rättigheten grundar sig på avtal, som tillkommit

först efter det överenskommelse träffats örn markens upplåtande till vägen,

och inteckning för rättigheten icke sökts, innan vågen öppnades för samfärdsel.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

6 §•

Den, som vill vinna fastställelse av ersättningsanspråk, instämma sin talan

till rätten i den ort, där marken är belägen, inom två år räknat i fall, som

avses i 3 eller 5 §, från det vägen öppnades för samfärdsel och i fall, varom i

4 § sägs, från det förlusten inträdde. Försummas det, vare rätten till talan

försutten.

Talan, som nu sagts, må jämväl anhängiggöras av väghållningsdistriktet.

7 §•

Föres talan örn ersättning, ina rätten, örn den finner det erforderligt, utse

tre ojäviga gode män att efter syn avgiva yttrande med förslag till ersättning

för skada eller intrång, som av vägrätten förorsakas.

8 §.

Föranleder vägföretaget, förutom skada eller intrång, jämväl nytta för den

fastighet, vartill marken hör, skall ersättning för sådant men gäldas endast i

den mån det överstiger nyttan.

Vid bestämmande av ersättning enligt 3 § skall, såvitt möjligt, tagas hänsyn

till vad väghållningsdistriktet enligt 4 och 5 §§ kan antagas komma att utgiva.

9 §•

Väghållningsdistriktet åligger att gottgöra motparten hans utgifter å målet,

där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

10 §.

Hava vid ett vägföretag delar av väg, vilka tillhöra samma fastighet, öppnats

för samfärdsel på skilda tider, skall i de avseenden, varom denna lag förmäler,

så anses, som örn de alla hade öppnats för samfärdsel först vid den senaste

tidpunkten.

Vid utläggning av äldre väg till större bredd skall vad i denna lag sägs örn

väg avse allenast den nya vägdelen.

11 §•

Nedlägges vägen, vare väghållningsdistriktet berättigat att bortföra bro,

trumma samt vad det eljest å marken påkostat; återställe dock, där så sker,

marken i det skick, vari den befann sig, då den togs i anspråk för vägen. Är

ej vad sålunda må från marken skiljas bortfört inom nittio dagar efter det anmaning

därom skett, tillfälle det markens ägare.

12 §.

Denna lag äger icke tillämpning inom område, som ingår i fastställd stadsplan.

I fråga örn annan mark i stad skall vad ovan är stadgat beträffande väghållningsdistrikt

gälla staden.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

55

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930 men äger tillämpning jämväl i avseende

å mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän väg; dock skall

den i 6 § stadgade tid för anhängiggörande av talan örn ersättning räknas från

dagen för lagens ikraftträdande, där det förhållande, från vilket tiden skall räknas,

inträtt före sagda dag.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 1 kap. 8 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse

:

Örn nyttjanderätt till mark, som tagits i anspråk för allmän väg, är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Förslag

till

Lag

örn ändring i viss del av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall

införas en ny paragraf med beteckning 79 a § av följande lydelse:

79 a §.

Har mark, som med nyttjanderätt exproprierats för allmän väg, ej kommit

till användning för sådant ändamål, eller nedlägges vägen, vare markens ägare

berättigad att utan lösen, varom i 68 § sägs, och oberoende av där stadgad begränsning

av tiden för talans anhängiggörande förfoga över marken.

Yäghållningsdistriktet vare i fall, som nu sagts, berättigat att bortföra

bro, trumma samt vad det eljest a marken pakostat; aterställe dock, där sa

sker, marken i det skick, vari den vid expropriationen befann sig. Ä.r ej vad

sålunda må från marken skiljas bortfört inom nittio dagar efter det anmaning

därom skett, tillfälle det markens ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:167 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vågrätt m. m. s. 1 i texten
  2. 1LU 1930:20 Forsta lagutskottets utlåtande Nr 20 s. 1 i texten