Sök i Ratio Lex

Angående tilläggspension åt assistenten av 3:e klass vid statens tvångsarbetsanstalter F. 0. Levén m. m

1930-02-21 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:147, Angående tilläggspension åt assistenten av 3:e klass vid statens tvångsarbetsanstalter F. 0. Levén m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

1

Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tilläggspension

åt assistenten av 3:e klass vid statens

tvångsarbetsanstalter F. 0. Levén m. m.; given

Stockholms slott den 21 februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o—5:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Bissmark, Johansson,

Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

l:o.

Med skrivelse den 28 december 1929 har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö till Kungl. Majit överlämnat en ansökning från assistenten

av 3:e klass vid anstalten Fritz Oskar Levén i fråga örn sökandens pension.

Innan jag ingår på behandling av förevarande ärende, tillåter jag mig bringa

i erinran, att den i staten för statens tvångsarbetsanstalter uppförda befattBihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 116 haft. (Nr 147—149.) 455 30 1

Angående

tilläggspension

åt assistenten

av 3:e

klass vid

stat ens tvångsarbetsanstalter
F.

O. Levén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■J Kungl. Majus proposition nr 147.

ningen såsom assistent av 3:e klass, vilken motsvaras av den i instruktionen för

samma anstalter omförmälda jordbruksassistenten vid Svartsjöanstalten, är

hänförd till lönegraden B 16 i det för civilförvaltningen i allmänhet gällande

avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451; jämför 1925 nr 2 <0) samt att jämlikt

kungörelsen den 29 juli 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän

vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande

verk i fråga örn rätt till pension med däri sedermera gjorda ändringar för sagda

befattning gäller ett pensionsunderlag av 3,240 kronor. Beträffande skyldighet

att från tjänsten avgå och rörande rätt till hel pension gälla de allmänna reglerna

i 1907 års civila pensionslag. Skyldigheten att avgå inträder alltså för

innehavare av dylik befattning vid uppnådd levnadsålder av 67 år, och för hel

pension erfordras 35 tjänstår.

Vad härefter angår nu ifrågavarande ärende inhämtas av till detsamma

hörande handlingar bland annat följande.

Levén, som är född den 23 april 1863, har alltsedan den 14 mars 1909 varit

anställd vid tvångsarbetsanstalten. Den 26 juni 1915 konstituerades Levén att

från och med den 1 juli samma år vara assistent av 3:e klass för jordbruket vid

anstalten, vilken befattning Levén alltjämt innehar. Levén har ej åtnjutit

tjänstledighet av beskaffenhet att inverka på hans pensionsrätt.

Sökanden har förmält, att han den 23 april 1930 vid uppnådda 67 levnadsår

skulle avgå från tjänsten, samt hemställt att, ehuru lian vid avgången bomme

att innehava endast 21 tjänstår, lian måtte komma i åtnjutande av hel pension.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har i sin förenämnda

skrivelse anfört i huvudsak följande.

Från de allmänna reglerna i civila pensionslagen beträffande skyldighet att

från tjänsten avgå och rörande rätt till hel pension funnes i lagen uppräknade

vissa undantag, vilka befunnits vara av särskilda anledningar påkallade. Bland

undantagen från fordran på 35 tjänstår vore upptagna lantbruksinspektoren vid

statens uppfostringsanstalt å Bona samt lantbruksinspektoren vid statens vårdanstalt

å Venngarn för alkoholister, för vilka befattningar för åtnjutande av

full pension bestämts 25 tjänstår. Anledningen till detta undantagsstadgande

torde hava varit den, att man ansett befattningarna vara för den fysiska styrkan

påfrestande samt att de befattningshavare, som med undantagsstadgandet

avsetts, icke kunde på grund av fordran på föregående utbildning beräknas få

tillräckligt antal tjänstår. I 1921 års pensionskommittés betänkande III med

förslag till civil tjänstepensionslag (statens offentliga utredningar finansdepartementet

1924: 56) hade föreslagits (sid. 77), att för jordbruksassistentbefattningen

vid Svartsjöanstalten, med vilken vore förenade liknande tjänståligganden

som med befattningen såsom lantbruksinspektor å Bona och vilken liksom

denna befattning torde rekryteras utanför statstjänsten, skulle föreskrivas

samma antal tjänstår, som gällde för lantbruksinspektoren vid Bonaanstalten.

Detta förslag hade även omfattats av Kungl. Majit i en till riksdagen den 13

mars 1925 avlåten proposition (nr 153), som emellertid ej vann riksdagens bifall.

Styrelsen kunde ej finna någon anledning, varför jordbruksassistenten vid

Svartsjöanstalten i fråga örn tjänstår för beräknande av pension skulle ställas

i sämre läge än lantbruksinspektorerna vid Venngarns- och Bonaanstalterna.

Jordbruket vid Svartsjöanstalten vore nära dubbelt så stort som vid Venngarn

och likaledes större än vid Bona •— som dock hade mera skogsmark •— samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. )[aj:ts proposition nr lil. 3

krävde stor kompetens och mångårig erfarenhet hos den, som närmast hade att

svara för dess ledning.

På grund av det sålunda anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva, att vid bestämmande av pension för Levén

skulle så anses, som örn för erhållande av full pension å tjänsten varit stadgade

25 tjänstår.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 17 januari 1930 anfört i huvudsak

följande.

Då enligt vad handlingarna utvisade Levén, vilken inom kort torde bliva

skyldig avgå från tjänsten, innehade allenast 21 tjänstår, skulle han bliva berättigad

att efter avgången komma i åtnjutande av avkortad pension till belopp,

motsvarande “As av det för honom såsom tjänsteman i lönegraden B 16 gällande

pensionsunderlaget av 3,240 kronor, eller alltså 1,980 kronor. Såsom anstaltens

styrelse framhållit, fordrades emellertid allenast 25 tjänstår för hel pension

åt jämförliga befattningshavare på andra områden av statsförvaltningen,

exempelvis lantbruksinspektorerna vid statens uppfostringsanstalt å Bona och

statens vårdanstalt å Yenngarn för alkoholister; och i framlagda förslag till

ny civil pensionslag hade en motsvarande undantagsbestämmelse upptagits även

för jordbruksassistenten vid Svartsjö-anstalten. Enligt statskontorets mening

kunde det icke anses riktigt att beträffande sistnämnda befattning kräva mer

än 25 tjänstår för erhållande av hel pension. För sin del skulle statskontoret

därför vara benägen att tillstyrka vidtagande i sådant syfte av erforderlig

ändring i den civila pensionslagen; men då det vore avsett, att nämnda lag snarast

möjligt skulle ersättas med helt ny författning, ville statskontoret icke

ifrågasätta en sådan åtgärd, utan torde, såsom också med förevarande framställning

åsyftades, frågan böra nu lösas allenast för befattningens nuvarande innehavares

vidkommande. Då statskontoret vid bestämmande av pensionsbeloppet

för Levén måste följa författningens föreskrift rörande för hel pension erforderligt

antal tjänstår, torde syftet med framställningen lämpligen kunna vinnas

genom utverkande av en tilläggspension. Såsom förut framhållits, torde Levén

kunna förklaras berättigad att efter avgången komma i åtnjutande av pension

å 1.980 kronor enligt pensionslagen. Om däremot allenast 25 tjänstår erfordrats

för bekommande av hel pension, hade pensionsbeloppet — efter avrundning till

(21 ■ 3,240)

närmast högre, med 12 delbara krontal — blivit-^-— 2,724 kronor.

Skillnadsbeloppet eller 744 kronor syntes böra utverkas såsom tilläggspension.

Statskontoret har i anslutning härtill hemställt, att Levén måtte från och

med dagen näst efter avgången ur tjänst under återstående livstiden åtnjuta en

tilläggspension från allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att detsamma

jämte honom författningsenligt tillkommande pension uppginge till

2.724 kronor.

I likhet med statskontoret anser jag det skäligt, att befattningen såsom Departementsassistent

av 3:e klass vid statens tvångsarbetsanstalten med hänsyn till antalet chefen,

för hel pension erforderliga tjänstår likställes med närmast motsvarande befattningar

vid nyssberörda anstalter å Bona och vid Yenngarn och att nämnda antal

alltså reduceras från 35 till 25 tjänstår. På sätt statskontoret förordat, synes

emellertid denna fråga i avseende å den nuvarande innehavaren av assistenttjänsten

lämpligast böra lösas genom att han beredes en tilläggspension, motsvarande

denna skillnad. Levén, som enligt vad handlingarna utvisa vid avgång ur tjänsten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 147.

lärer komma att innehava allenast 21 tjänstår, kommer till följd härav i enlighet

med förberörda, nu gällande bestämmelser i civila pensionslagen endast i åtnjutande

av avkortad pension till belopp, motsvarande “As av det för tjänsten gällande

pensionsunderlaget av 3,240 kronor, eller 1.944 kronor. I enlighet med

vad jag nu anfört och myndigheterna tillstyrkt torde nu tilläggspension till

honom böra utgå med belopp, motsvarande skillnaden mellan sistnämnda belopp

och det pensionsbelopp av 2,724 (“As X 3,240) kronor, som Levén skulle

hava erhållit, därest för bekommande av hel pension erfordrats allenast 25

tjänstår, eller alltså 780 kronor.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen medgiva,

att assistenten av 3:e klass vid statens tvångsarbetsanstalt©!- Fritz Oskar Levén må från och med dagen näst efter den, då han

efter uppnådd pensionsålder avgår från sin tjänst, under sin återstående

livstid uppbära, utöver honom författningsenligt tillkommande

pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten

till sådant belopp, att den författningsenligt utgående pensionen

jämte nämnda belopp uppgår till 2,724 kronor årligen.

2:o.

Angående

årligt understöd

åt f. d.

kamreraren

vid statens

tvångsarbetsanstalt

å

Svartsjö J. G.

V. Garström.

Med skrivelse den 28 december 1929 bär styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

u Svartsjö överlämnat en till styrelsen ingiven skrift, däri f. d. kamreraren

vid anstalten Johan Gustaf Vilhelm Garström anhållit om tilläggspension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Garström, som är född den 7 januari 1883, inträdde i fångvårdens tjänst den

27 juni 1902 samt konstituerades den 10 maj 1913 att från och med den 1 juni

samma år vara kamrerare vid nämnda anstalt. Vid denna befattning fordras för

full pension 35 tjänstår. Under år 1920 drabbades Garström av sjukdom (sömnsjuka),

som tvingade honom att från och med den 1 juli 1920 söka permanent

tjänstledighet. Under september månad 1929 sökte Garström fortsatt tjänstledighet

under sex månader, räknat från och med den 1 oktober 1929. Styrelsen beviljade

emellertid Garström ledighet endast under tre månader från och med sistnämnda

dag. Samtidigt beslöt styrelsen inhämta medicinalstyrelsens utlåtande,

huruvida utsikter förefunnes för att Garströms hälsotillstånd skulle kunna sä

förbättras, att han kunde återinträda i tjänst. Med anledning därav förklarade

medicinalstyrelsen, att det icke syntes sannolikt, att Garströms hälsotillstånd

skulle kunna så förbättras, att han kunde återinträda i tjänst.

Efter det Garström delgivits medicinalstyrelsens utlåtande, anhöll Garström,

att styrelsen ville bevilja honom avsked från och med den 1 januari 1930, under

förutsättning att styrelsen utverkade honom lagenligt tillkommande pension.

Styrelsen underställde därefter statskontoret Garströms pensionsfråga. Genom

beslut den 19 december 1929 förklarade statskontoret Garström, vilken befunnits

vara jämlikt stadgandet i § 6 c) av lagen den 11 oktober 1907 örn civila

tjänstinnehavares rätt till pension skyldig att avgå ur tjänsten och innehade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 147.

O

27 tjänstår, berättigad att från och med dagen efter den, då avgång från tjänsten

bomme att äga rum, under återstående livstiden åtnjuta avkortad pension till

ett belopp av 3,456 kronor årligen, utgörande 27/ss av för honom gällande pensionsunderlag,

4,476 kronor, att utgå enligt bestämmelserna i förenämnda lag.

Vid sammanträde den 28 december 1929 beviljade anstaltens styrelse Garström

avsked från och med den 1 januari 1930. Enligt anstaltens styrelse hade Garström

under sin tjänstgöring såväl i fångvården som vid anstalten ådagalagt stor

flit, arbetsamhet och duglighet.

Sökanden har framhållit, att den till honom enligt civila pensionslagen utgående

pensionen ej försloge för hans och hans familjs livsuppehälle, läkarvård

åt honom etc., enär sökanden för vårdande av sin sjukdom fått vidkännas en

utgift, som komme att verka fullständigt ruinerande på hans ekonomi. På

läkares inrådan hade nämligen sökanden för en kostnad av ungefär 1,200 kronor

för år inackorderat sig på landet, medan familjen vore bosatt i Göteborg. Landsvistelsen

vore välgörande för sökandens nerver. I stad skulle han aldrig kunna

vistas utomhus, då han på grund av sin sjukdom hade svårt att reda sig i gatuvimlet.

Om sökanden bodde hos sin familj, skulle hans hälsotillstånd verka i

hög grad nedtryckande på dem, i all synnerhet på hustrun, som vore mycket

nervös.

Vid ansökningen funnos fogade dels ett av distriktsläkaren i Göteborg C. A.

Wållgren den 21 november 1929 utfärdat intyg, utvisande att Garström, som år

1920 genomgick sömnsjuka och sedan flera år lidit av parkinsonism, sannolikt

icke vore i behov av någon ständig läkarvård för det dåvarande, men att det

finge anses lämpligast för hans sjukdom att han — såsom förut — vore inackorderad

på landet, dels ock ett av andre läkaren vid Allmänna och Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg R. Lundberg den 26 januari 1929 utfärdat intyg, vari

denne, med förmälan att han sedan flera år tillbaka skött Garström för parkinsonism,

intygade, att Garström fortfarande vore i behov av vård och behandling

av läkare.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt ä Svartsjö har i sin förberörda skrivelse

anfört i huvudsak följande.

Samtidigt med att Garström drabbades av sömnsjuka, insjuknade direktören

vid anstalten G. Reutercrona i samma sjukdom, som sedermera medförde hans

död. Inom Svartsjö kommun, där anstalten vore belägen, inträffade samtidigt

ett 10-tal liknande sjukdomsfall. Ehuru man ej direkt kunde påstå, att Garström

ådragit sig sjukdomen i tjänsten, hade han dock under sin tjänstetid vid

anstalten drabbats därav. Garström och hans hustru saknade enskild förmögenhet,

varför de för sin försörjning vore helt hänvisade till den pension, som beviljats

Garström. Styrelsen funne starka billighetsskäl tala för att Garström

bereddes understöd till gäldande av en del av kostnaderna för hans vård och

läkarbehandling, vilka kostnader i förhållande till hans efter avskedstagandet

förminskade inkomster bleve för honom betungande. Vad anginge understödets

storlek syntes det böra bestämmas till 900 kronor.

På grund av det anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen att från och med den 1 januari 1930 bevilja Garström ett årligt

understöd av 900 kronor från allmänna indragningsstaten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

6 Kungl. Majus proposition nr 147.

Statskontoret Ilar i infordrat utlåtande den 24 januari 1930 anfört huvudsakligen

följande.

Statskontoret kunde icke undgå att finna, att det med hänsyn till konsekvenserna

måste väcka betänkligheter att tillerkänna en f. d. befattningshavare

ett tillskott till författningsenligt utgående pension. Emellertid kunde

det icke förnekas, att i nu förevarande fall förelåge synnerligen ömmande omständigheter,

i det att Garströn^ svårartade sjukdom, på grund av vilken han

måste leva skild från sill familj, föranledde stora kostnader. I anledning därav

ville statskontoret i trots av nämnda betänkligheter ifrågasätta, att något understöd

av statsmedel bereddes Garström för bestridande av de med hans vård

förenade kostnaderna. Emot det av anstalten föreslagna beloppet hade statskontoret

intet att erinra.

Det kan visserligen ur rent principiell synpunkt föreligga tvekan örn lämpligheten

av att med statsmedel förstärka den pension, som författningsenligt utgår

till Garström. Emellertid synas mig omständigheterna i detta fall vara sådana,

att statens mellankomst till förbättrande av pensionsförmånen måste anses

vara av billigheten i hög grad påkallad. De föreliggande förhållandena äro

också så egenartade, att ett bifall till framställningen knappast kan leda till någon

olämplig prejudikatbildning. I likhet med myndigheterna tillstyrker jag därför,

att framställning göres till riksdagen örn beredande av årligt understöd av

statsmedel åt Garström. Vad däremot angår det av myndigheterna föreslagna

understödsbeloppet, synes mig detta vara väl högt beräknat. Vid bestämmande

av nämnda belopp torde man nämligen såsom utgångspunkt lämpligen böra

taga skillnaden mellan det för Garströms befattning gällande pensionsunderlaget,

4,476 kronor, och det till Garström enligt allmänna regler utgående årliga

pensionsbeloppet, 3,456 kronor, eller ett belopp av 1,020 kronor. Sistnämnda

belopp skulle alltså — utöver nu utgående pension — hava utgått till Garström,

därest han kvarstått i tjänst till uppnådda 35 tjänstår. Vidare torde emellertid

böra uppmärksammas, att pensioneringen enligt den civila pensionslagen vilar

på ett system med avgifter av befattningshavarna själva, vilka avgifter i genomsnitt

beräknas motsvara en tredjedel av pensionsbeloppet. Med hänsyn härtill

torde det understöd, som i detta fall kan ifrågasättas, böra motsvara allenast

den del av förenämnda belopp å 1,020 kronor, som alltså skulle hava bekostats

av statsmedel eller (■/.-> X 1,020) 680 kronor. Detta belopp torde för erhållande

av ett med 12 jämnt delbart belopp böra höjas till 684 kronor. Understödet till

Garström synes alltså lämpligen kunna bestämmas till sistnämnda belopp.

Understödet lärer böra utgå från allmänna indragningsstaten och räknas från

och med den 1 januari 1930.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att f. d. kamreraren vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö

Johan Gustaf Vilhelm Garström må, räknat från och med den 1

januari 1930, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd av 684 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

3: o.

Med skrivelse den 22 april 1929 Ilar direktionen för Säters hospital under

tillstyrkan om bifall till medicinalstyrelsen överlämnat en till direktionen ingiven

skrift, däri översköterskan vid hospitalet Hulda Maria Elisabet Classon

anhållit att. ehuru hennes tjänstgöring icke fyllde måtten enligt de allmänna

pensionsbestämmelserna. full pension enligt lag eller ock en i förhållande till

tjänstgöringens längd och art skälig pension måtte utverkas åt henne.

I anledning härav har medicinalstyrelsen med skrivelse den 11 juni 1929

till Kungl. Maj:t överlämnat berörda handlingar.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Classon, som är född den 7 januari 1867, har — efter att hava under 18 år

8 månader 14 dagar innehaft fast anställning i allmän sjukvård — alltsedan

den 1 maj 1917 nied avbrott endast under tiden 1 juli—31 december 1919 tjänstgjort

vid Säters hospital, där hon den 1 juni 1920 konstituerats till Översköterska.

Vid tiden för ansökningen hade hon alltså en tjänstetid vid hospitalet

av över 11 år 5 månader.

I sin berörda skrivelse har medicinalstyrelsen anfört bland annat följande.

Enligt bestämmelserna i 5 § a. av lagen angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension inträdde rätten att komma i åtnjutande av hel pension för

kvinnlig befattningshavare tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid

statens anstalter för sinnessjuka vid femtiofem levnads- och tjugofem tjänstår.

I 7 § av samma lag stadgas, att tjänstinnehavare, som vid uppnåendet av den i

5 § föreskrivna levnadsålder icke kunde räkna tio tjänstår, icke då vore berättigad

till erhållande av pension, och icke heller sedermera kunde komma i

åtnjutande av sådan, även örn han tillätes att kvarstå i tjänsten efter nämnda

levnadsålders inträde. Sökanden kunde vid inträdet i pensionsåldern icke räkna

tio tjänstår och vore alltså ej berättigad till erhållande av pension enligt bestämmelserna

i förenämnda lag. I avgivet yttrande över ansökningen hade emellertid

överläkaren vid Säters hospital under livligt tillstyrkande föreslagit utverkande

av pension för sökanden genom framställning till riksdagen.

Hel pension enligt lagen örn civila tjänstinnehavares rätt till pension utgjorde

för Översköterska 1,644 kronor. Därest sökanden jämlikt nämnda lag varit berättigad

till pension, skulle hon hava ägt uppbära 11 hs av hel pension eller

kronor 723: 36, avrundat till närmast högre med tolv delbara krontal, eller 726

kronor. Sökanden hade enligt av handlingarna bifogat intyg erlagt henne under

de 5 sista åren påförda pensionsavgifter samt innehade icke annan statstjänst

eller åtnjöte pension för sådan.

På sätt förut framhållits uppfyllde sökanden icke de för erhållande av pension

av statsmedel stadgade villkoren, men med hänsyn till dels att sökanden

före sin anställning i statens tjänst tjänstgjort i allmän sjukvård icke mindre

än 18 år 8 månader 14 dagar och på grund av nämnda tjänstgöring från sjuksköterskornas

allmänna pensionsförening bekommit en pension till ett belopp

av allenast 183 kronor för år, dels ock att hon under en tid av över 11 år i

statens tjänst fullgjort sina åligganden på ett synnerligen tillfredsställande sätt,

hemställde medicinalstyrelsen, att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition

örn beredande av årlig pension åt sökanden till ett belopp av 726 kronor,

motsvarande llhö av till innehavare av tjänst i sökandens tjänstegrad utgående

hel pension.

Angående

pension ät

Över
sköterskan

vid Säters

hospital

Hulda Maria

Elisabet

Classon.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Angående

pension åt

polismannen

A. G. Andersson.

Kungl. Majus proposition nr 141.

Statskontoret, som till följd av remiss utlåtit sig i ärendet den 3 juli 1929,

har därvid förklarat sig anse sökanden icke vara berättigad att efter avsked

komma i åtnjutande av statspension. Då emellertid sökanden, efter att hava

under mera än 18 år innehaft anställning i allmän sjukvård, tjänstgjort i statstjänst

över 11 år, ville det synas statskontoret, som om i detta fall skulle föreligga

sådana särskilda omständigheter, att någon pension av statsmedel borde

åt henne utverkas. Visserligen åtnjöte hon för sin föregående anställning pension

till belopp av 183 kronor från enskild pensionsförening, men med hänsyn

till långvarigheten av ifrågavarande anställning hade statskontoret intet att

erinra mot medicinalstyrelsens förslag, att åt sökanden måtte utverkas pension

till belopp motsvarande — efter avrundning till närmast högre med 12 delbara

tal — 11/ss av för Översköterska gällande pensionsunderlag, 1,644 kronor, eller

alltså, riktigt uträknat, 732 kronor.

Den i ärendet förehragta utredningen synes mig väl motivera, att pension

tillerkännes översköterskan Classon. Pensionen synes — med hänsyn till att hon

i avbidan på pensionsärendets avgörande fortfarande kvarstår i tjänst — böra

bestämmas till belopp motsvarande — efter avrundning till närmast högre med

12 delbara tal — s av det för Översköterska gällande pensionsunderlaget,

''1,644 kronor, eller alltså 792 kronor.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att översköterskan vid Säters hospital Hulda Maria Elisabet

Classon må från och med dagen näst efter den, då hon entledigas

från sin anställning vid hospitalet, under sin återstående livstid å

allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 792

kronor.

4:o.

I skrivelse den 29 augusti 1929 har länsstyrelsen i Uppsala län, med överlämnande

av en utav polismannen i Marma, Älvkarleby socken, Anders Grustaf

Andersson ingiven ansökning, gjort framställning örn beredande av pension åt

Andersson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Andersson, som är född den 30 november 1869, har alltsedan den 1 mars

1903 tjänstgjort som polisman i Marma med skyldighet bland annat att fullgöra

fjärdingsmans bestyr med indrivningsväsendet. Under hela anställningstiden

har Anderssons avlöning till väsentligaste delen utgått av statsmedel.

Under de senaste åren har Andersson sålunda åtnjutit avlöning av Älvkarleby

kommun med 300 kronor årligen och av statsmedel med 1,100 kronor årligen

jämte dyrtidstillägg å 300 kronor.

I sin framställning har sökanden hemställt örn pension från allmänna indragningsstaten

från och med månaden näst efter den, varunder han avginge

från sin anställning som polisman.

Vederbörande landsfiskal har hemställt, att pensionen måtte beräknas efter

50 °/o av de sammanlagda avlöningsförmånerna och alltså utgå med 850 kronor

för år. Landsfiskalen har vidare upplyst, att anledningen till pensionsansök
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 147.

ningen vore, att Andersson på grund av sjukdom ansåge sig icke kunna kvarstå

i tjänsten längre än till den 1 januari 1930. Enligt ett i ärendet ingivet läkarintyg

tede Andersson av paralysis agitans (parkinson) och vore på den grund

sannolikt för all framtid oförmögen till arbete.

Länsstyrelsen har i sin förenänmda skrivelse med vitsordande bland annat

av Anderssons förtjänstfulla utövande av polismannabefattningen samt av att

Andersson vore i stort behov av pension, hemställt, att Andersson måtte beredas

högsta möjliga pension från allmänna indragningsstaten att under Anderssons

återstående livstid utgå från och med månaden näst efter den, varunder han,

efter uppnådd ålder av 60 år, avginge från sin befattning som polisman.

I infordrat utlåtande den 18 september 1929 har statskontoret anfört följande.

Såsom tidigare i liknande fall ägt rum, syntes Andersson böra på grund av

långvarig tjänstgöring i ett distrikt, där polislagen icke varit gällande, erhålla

skälig pension av statsmedel. I vanligen förekommande fall, där vederbörandes

avlöning bestritts dels av statsmedel och dels i någon mera väsentlig grad av

kommun eller enskilda, plägade såsom förutsättning för statspension uppställas,

att pension utginge även från annat håll. Då emellertid avlöningen till Andersson

till väsentligaste delen utgått av statsmedel, säkerligen beroende därpå att

hans befattning huvudsakligen inrättats på grund av militärförläggningarna vid

Marma skjutfält, ville det synas, som örn icke någon erinran skulle kunna göras

mot förslaget, att i detta fall icke påfordra bidrag till pensionen från annat

håll. Det ifrågavarande pensionsbeloppet, 850 kronor, gåve icke anledning till

annan erinran, än att pensionen syntes böra med avseende å beloppet avpassas i

med tolv jämnt delbart krontal och alltså bestämmas till 852 kronor. Då pensionen

åt Andersson vore avsedd att utgå helt av statsmedel, erfordrades icke

några särskilda föreskrifter rörande dyrtidstillägget.

I likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, anser jag, att pension

bör beredas åt Andersson. Jag förordar jämväl det av statskontoret föreslagna

pensionsbeloppet, 852 kronor, vilket belopp icke överstiger vad som skulle följa

av tillämpningen av principer, som tidigare följts i liknande fall (se t. ex. proposition

nr 59 år 1929 sid. 10). Med hänsyn till att Andersson till väsentligaste

delen avlönats av staten, torde pensionsbeloppet böra helt utgå av statsmedel.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att polismannen Anders Gustaf Andersson må från och med

månaden näst efter den, varunder han avgår från sin befattning

som polisman, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension av 852 kronor.

5:o.

I skrivelse den 29 augusti 1929 har länsstyrelsen i Uppsala län, med överlämnande

av en utav polismannen i Skutskär, Älvkarleby socken, Johan Brandt

ingiven ansökning, gjort framställning örn beredande av pension åt Brandt.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Brandt, som är född den 7 juli 1868, bär efter tjänstgöring Aud poliskåren i

Uppsala under tiden 17 juni 1895—31 december 1896 alltsedan den 1 januari

Departements
chefen.

Angående

pension åt

polismannen

J. Brandt.

455 30

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 147.

Departements
chefen.

1897 tjänstgjort som polisman i Skutskär. För sin tjänstgöring har han av

vederbörande förmän erhållit de bästa vitsord. Under en följd av år hava

Brandts årliga avlöningsförmåner uppgått till sammanlagt 2,700 kronor, varav

utav statsmedel 900 kronor, av kommunen 700 kronor och av Stora Kopparbergs

bergslags aktiebolag såsom ägare av Skutskärs sågverk 600 kronor jämte

fri bostad, ved och telefon, sistnämnda förmåner värderade till 500 kronor.

Från och med den 1 juli 1929 har bidraget från sågverket indragits men kommunen

i anledning därav höjt sitt bidrag till 1,300 kronor. Enligt vederbörligt

läkarintyg har Brandt under år 1929 genom olycksfall — dock ej i tjänsten —

ådragit sig sådan skada å vänstra benet, att han med största sannolikhet icke

blir i stånd till yttre polistjänst. Sedan fråga uppkommit örn beredande av pension

åt Brandt, har nyss avsedda bolag förklarat sig villigt att med 300 kronor

för år bidraga till hans pensionering.

I sin framställning har sökanden hemställt örn en årlig pension av statsmedel

å 800 kronor jämte dyrtidstillägg därå.

Länsstyrelsen har i sin berörda skrivelse, med vitsordande bland annat av

Brandts förtjänstfulla tjänstgöring såsom polisman, hemställt, att Brandt måtte

från allmänna indragningsstaten beredas pension att från och med månaden

näst efter den, varunder han avginge från sin anställning som polisman, utgå

med ett årligt belopp av 800 kronor, under villkor att pension till lika stort

belopp tillförsäkrades honom från kommun eller annan.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 18 september 1929 anfört följande.

På sätt tidigare i ett flertal liknande fall ägt rum syntes åt Brandt böra på

grund av den långvariga tjänstgöringen i ett distrikt, där polislagen icke varit

gällande, utverkas skälig pension av statsmedel under villkor, såsom länsstyrelsen

föreslagit, eller att pension till lika stort belopp utginge från landsting,

kommun eller enskilda. Mot det föreslagna pensionsbeloppet av statsmedel, 800

kronor, hade statskontoret intet att erinra. Såsom i dylika fall jämväl plägade

ske, torde riksdagens medgivande böra utverkas därtill, att å ifrågavarande pension

från allmänna indrag-ningsstaten finge — under villkor att sådan förmån

bereddes jämväl å den pension, som utginge från landsting, kommun eller enskilda

— åtnjutas dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore eller kunde varda

fastställda för pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande

likväl att dyrtidstillägget skulle beräknas å det sammanlagda pensionsbeloppet,

men av statsmedel bestridas allenast till vad som av det sålunda

beräknade dyrtidstillägget belöpte å den från allmänna indragningsstaten utgående

delen av pensionsbeloppet.

Med hänsyn till i ärendet åberopade omständigheter tillstyrker jag, att, på

sätt tidigare skett för åtskilliga andra polismän, framställning göres till riksdagen

örn beredande av bidrag av statsmedel till Brandts pensionering.

Såsom länsstyrelsen och statskontoret föreslagit, lärer emellertid såsom villkor

för statspensions erhållande böra föreskrivas, att pension till lika stort

belopp utgår från landsting, kommun eller enskilda.

Beträffande statspensionens belopp ansluter jag mig till länsstyrelsens och

statskontorets förslag, varmed pensionsbeloppet icke skulle överstiga vad som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

11

skulle hava utgått viel tillämpning av principer, som tidigare följts i liknande

fall (se t. ex. proposition nr 59 år 1929 sid. 10). Likaledes förordar jag den

av statskontoret ifrågasatta bestämmelsen rörande beräkning och utbetalande

av dyrtidstillägg å pensionen.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

medgiva

dels att polismannen Johan Brandt må från och med månaden

näst efter den, varunder han avgår från sin anställning som polisman,

under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension av statsmedel å 800 kronor, under villkor

att pension till minst lika stort belopp årligen utgår från

landsting, kommun eller enskilda;

dels ock att å ifrågavarande pension av statsmedel må — under

villkor att sådan förmån beredes jämväl å den pension, som utgår

från landsting, kommun eller enskilda — åtnjutas dyrtidstilllägg

enligt de grunder, som äro eller kunna varda fastställda för

pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande

likväl att dyrtidstillägget skall beräknas å det sammanlagda

pensionsbeloppet men av statsmedel bestridas allenast till

vad som av det sålunda beräknade dyrtidstillägget belöper å den

från allmänna indragningsstaten utgående delen av pensionsbeloppet.

Med bifall till vad föredragande departementschefen i

de under l:o—5:o antecknade ärenden hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämma, förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten, att proposition i

ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.