Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande av en kronans fordran mot landskamreraren C. F. Johanson

1930-02-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:149, Angående efterskänkande av en kronans fordran mot landskamreraren C. F. Johanson

Dokumentets text

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 149.

21

Nr 149.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående efterskänkande

av en kronans fordran mot landskamreraren

C. F. Johanson; given Stockholms slott den 21

februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Bissmark, Johansson,

Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck:

I en med skrivelse av länsstyrelsen i Västmanlands län den 16 oktober 1929

till Kungl. Majit överlämnad framställning har landskamrerare!! i nämnda län

Carl Fredrik Johanson anhållit, att Kungl. Majit måtte befria honom från

honom ålagd ersättningsskyldighet till statsverket på grund av underlåtenhet

att i rätt tid bevaka en till säkerhet för skogslikvid ställd borgensförbindelse.

503 30

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 149.

I ärendet hava utlåtanden avgivits den 31 oktober 1929 av länsstyrelsen i

Östergötlands län och den 27 januari 1930 av statskontoret, efter inhämtande

av yttrande från domänstyrelsen.

Enligt 50 § i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket, sadant nämnda lagrum lydde före

den 1 juli 1925, hade länsstyrelse att, då försäljning av virke från de allmänna

skogarna skulle ske å auktion, med ledning av vissa av vederbörande

skogstjänsteman avgivna uppgifter och förslag bestämma, när och var auktion

skulle hållas, stadga auktions- och betalningsvillkor samt utfärda auktionskungörelse.

Bland villkoren skulle upptagas, att det sålda icke finge avverkas

eller utlämnas, förrän köpeskillingen vore betald eller säkerhet därför blivit

ställd. Auktion skulle förrättas antingen av viss ^^statstjänsteman eller inför

länsstyrelsen. Prövning av köpeanbuds antaglighet, där ej domänstyrelsen förbehållit

sig sådan prövning, liksom av köpares vederhäftighet, skulle verkställas

av auktionsförrättare!!. Dock skulle närvarande skogstjänsteman mening först

inhämtas. Betalning för vad vid auktion blivit försålt och ej vid densamma

betalts kontant till auktionsförrättaren skulle av köparen före betalningstidens

utgång erläggas genom medlens insättande i riksbanken i föreskriven ordning.

Erlades icke betalning inom bestämd tid, skulle det oguldna jämte ränta genom

länsstyrelsens försorg skyndsamt i laga ordning indrivas.

I 1918 års landshövdinginstruktion § 19 st. 4, enligt dess lydelse före den

1 juli 1925, fanns en erinran örn den länsstyrelse åliggande skyldigheten att

ombesörja försäljning av virke från de allmänna skogarna samt indriva och

redovisa försäljningsmedlen. Enligt § 53 i samma instruktion ankom handläggning

av sådant ärende på landskontoret. Jämlikt § 43 i instruktionen ålag det

landskamrerare bland annat att bereda och föredraga samt till expedition befordra

de till landskontoret hörande ärenden, vilkas föredragning icke blivit

annan anförtrodd, samt att hålla noggrann tillsyn därå, att de landskontoret

åliggande räkenskaper och redogörelser i behörig ordning upprättades och avlämnades

samt att uppbörd, indrivning och redovisning av kronoutskylder,

statsverkets övriga inkomster och andra allmänna medel ävensom böter, allt

såvitt de tillhörde landskontorets redovisning, å rätt tid och i stadgad ordning

verkställdes.

Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas huvudsakligen följande.

Vid en den 16 november 1918 av vederbörande landsfiskal förrättad auktion

å skogseffekter från kronoparken Österås i Kinda revir i Östergötlands län inropade

Gottfrid Nilsson i Hässelås virke för tillhopa 23,250 kronor, vilket belopp

enligt försäljningsvillkoren skulle erläggas inom fyra månader efter auktionen.

Genom en den 15 november 1918 dagtecknad handling hade Th. Isaksson i Valbäcken

och L. J. Johansson i Eksjö, för den händelse Nilsson skulle stanna för

högsta anbudet å skog och virke vid auktionen, gått i borgen en för båda och båda

för en såsom för egen skuld till ett belopp av högst 30,000 kronor jämte övriga för

köps giltighet vid auktiönstillfället förekommande villkor. Nilsson avbetalade

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 149.

i juni 1919 å auktionsskulden 1,618 kronor 31 öre. Sedan Nilsson försatts i

konkurs, som börjat den 9 maj 1921, bevakade kronan i konkursen 23,250

kronor jämte ränta därå ävensom 42 kronor 87 öre, utgörande kostnader i en

av domänstyrelsen mot Nilsson anbängiggjord rättegång. Å den bevakade

fordringen erhöll kronan 16.601 % utdelning med 4,367 kronor 33 öre, därav

å kapitalbeloppet 23,250 kronor belöpte 3,859 kronor 73 öre.

På uppdrag av justitiekanslersämbetet hade advokatfiskalsämbetet vid Göta

hovrätt i ett den 15 augusti 1928 till hovrätten ingivet och den 4 september

1928 landskamrerare!! Johanson delgivet memorial yrkat, att enär landskainreraren

Johanson, vilken tjänstgjort såsom tillförordnad landskamrerare i Östergötlands

län under större delen av tiden 16 mars 1919—16 mars 1920, försummat

att beträffande Isakssons och L. J. Johanssons nämnda borgensförbindelse

vidtaga erforderlig tjänsteåtgärd för bevakande av kronans rätt på

grund av förbindelsen, samt förbindelsen i följd härav, jämlikt förordningen

den 28 juni 1798, blivit den 10 mars 1920 preskriberad, landskamrerare!!

Johanson måtte förpliktas ersätta kronan härigenom vållad förlust med 17,771

kronor 96 öre jämte ränta.

Landskamrerare!! Johanson hade i saken invänt, bland annat: Ifrågavarande

borgensförbindelse vore icke av den beskaffenhet, att förordningen den 28 juni

1798 vore å densamma tillämplig, och vore förty icke preskriberad. Men även

om så vore förhållandet, kunde landskamrerare!! Johanson på grund av innehållet

i kungörelsen den 26 mars 1881 icke numera göras ansvarig för den förlust,

som uti ifrågavarande avseende kunde hava drabbat kronan, enär anmärkning

icke blivit landskamrerare!! Johanson tillställd inom tre år från den dag,

då de räkenskaper, i vilka ifrågavarande fordran funnes upptagen, inkommit till

kammarrätten. I allt fall kunde advokatfiskalsämbetets talan mot landskamreraren

Johanson icke bifallas, förrän genom rättegång mot Isaksson och L. J.

Johansson blivit fastslaget, att omöjlighet förelåge att hos dem uttaga fordringsbeloppet.

Hovrätten hade genom utslag den 7 februari 1929 utlåtit sig: Enär kronans

ifrågavarande auktionsfordran förfallit till betalning den 16 mars 1919, samt

Isaksson och L. J. Johansson, vilkas borgen måste anses given på viss tid såsom

avses i 4 § av förordningen den 28 juni 1798, icke blivit lagsökta inom 12

månader fran förfallodagen och förty jämlikt sagda lagrum vore fria för sill

borgen, alltså och då landskamreraren Johanson, vilken under tiden från den

16 mars 1919 till och med den 10 mars 1920, då preskriptionen inträtt, tjänstgjort

såsom landskamrerare i Östergötlands län med undantag för åtnjuten ledighet

under 67 dagar, senaste dagen den 12 januari 1920, och i denna sin egenskap

haft skyldighet tillse, att kronans rätt mot löftesmännen förvarades, sådant

underlåtit och därigenom vållat, att kronan tillskyndats förlust, som, enligt

vad utredningen i målet gåve vid handen, uppgått till åtminstone 17,771 kronor

96 öre, prövade hovrätten, som funne kungörelsen den 26 mars 1881 icke

vara i förevarande mål tillämplig och lämnade vad landskamreraren Johanson

i övrigt invänt utan avseende, rättvist ålägga honom att genast emot kvitto och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 149.

mot det att kronans rätt på grund av omförmälda auktion och borgen å honom

överlätes, till kronan utgiva 17,771 kronor 96 öre jämte fem procent ränta därå

från den 4 september 1928 tills likvid skedde.

Över hovrättens utslag anförde landskamreraren Johanson besvär hos Kungl.

Maj:t, som emellertid genom utslag den 11 oktober 1929 icke fann skäl att

göra ändring i hovrättens utslag.

I sin förberörda, till Kungl. Majit ingivna ansökning anhåller nu landskamreraren

Johanson att av nåd bliva befriad från den honom salunda ålagda

ersättningsskyldigheten. I ansökningen har sökanden anfört i huvudsak följande.

Den fordran det gällde att indriva uppstod vid virkesauktion i oktober 1918,

alltså för mer än 10 år sedan. Betalningen skulle erläggas 4 månader efter

auktionen, således i mars 1919. Till säkerhet för likviden ställdes borgen av

två personer, vilken borgen på grund av dess formulering av domstolarna ansetts

vara underkastad ett års preskription. Protokoll från auktionen inkom

till länsstyrelsen och antecknades i vederbörligt diarium. Emellertid avfördes

ärendet ur diariet såsom slutexpedierat redan den 15 februari 1919, alltså före

förfallodagen. Avsikten var, av en blyertsanteckning i diariet att döma, att

ärendet skulle överföras till U. D., d. v. s. uppbördsdiariet. Där blev emellertid

ärendet icke infört, vadan den olyckliga situationen inträdde, att ärendet

icke fanns antecknat såsom beroende på åtgärd i något diarium. På grund härav

blev ej heller ärendet redovisat såsom balanserat vid 1919 års slut i den arbetsredogörelse,

som årligen skall avgivas till justitiekanslersämbetet. I dessa nu

anförda omständigheter måste orsaken till ärendets försummande sökas. Hade

ärendet stått såsom redovisat i något diarium, hade det med all säkerhet blivit

bringat till slut i behörig ordning. Det kunde här invändas, att avdelningschefen

bort tillse, att ärendet icke obehörigen avförts. Detta vore naturligtvis

från juridisk-teoretisk synpunkt riktigt, men den, som något sysslat med länsstyrelsearbete,

visste, att en avdelningschef i de större länen icke kunde i detalj

medhinna granskning av alla ärenden, utan att han mäste lita till underordnades

förmåga omdöme och skicklighet. Man mäste också vid bedömande av denna

fråga fasthålla vid att det gällde icke ett eller ett par hundra ärenden örn året,

som skulle genomgås, utan — örn granskning skulle ske i detalj — cirka 20,000

ärenden. En granskning i detalj av dessa ärendens jämte de från föregående

år balanserade ärendenas riktiga diarieföring skulle ■— med uteslutande av allt

annat arbete — hava tagit en tid av mer än Vh månad. För att vara betryggande

hade granskningen bort ske minst tre gånger varje år. Allt som allt

skulle alltså hava behövts en tid av 3 å 4 månader för dianernas behöriga detaljgranskning.

Det sade sig självt, att en sådan granskning'' icke kunde medhinnas,

örn ej annat nödvändigt arbete skötes at sidan. Särskilt vid ifrågavarande tid

hade landskamrerarna varit strängt sysselsatta bland annat på grund av krigskon

junkturbeskattningen. Granskningen måste da inskränka sig till tagande av

stickprov beträffande avförda ärenden, och det torde få anses såsom en lycklig

tillfällighet, örn en felaktig avföring i diarierna vid sådan granskning upptäcktes.

Härav torde lätt inses vikten av att hava ordentliga biträden till sitt förfogande.

Konkurrensen örn arbetskraft vid ifrågavarande tid hade emellertid varit

synnerligen stor, och på grund av knappheten av länsstyrelsernas anslag och

affärslivets möjligheter att högt betala dugande folk, hade länsstyrelserna icke

alltid erhållit de bästa krafterna till sitt förfogande. Ifrågavarande ärendes handläggning

måste därför betecknas mera såsom beroende på olyckliga tillfälligheter

än försummelse. Sökanden hade vidare varit tjänstledig nära hälften av

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majus proposition nr 149.

25

det år. varunder preskriptionstiden lupit. Utom de 67 dagar, som omnämndes

i hovrättens utslag, hade sökanden varit ledig för taxeringsarbete i 79 dagar.

Detta oaktat hade han ensam ansetts skadeståndsskyldig. Försummelsen att i

tid bevaka förbindelsen bottnade givetvis i en försummelse att i tid indriva

fordringsbeloppet, och denna försummelse fördelade sig lika på hela nu ifrågavarande

år. Därtill komme, att domänstyrelsen genom sin revision torde hava

varit skyldig att anmärka på den försummade inbetalningen, och styrelsen hade

haft möjlighet härtill. Domänstyrelsen hade vidare en gång antagit ett ackord,

visserligen med förbehåll örn ersättningsskyldighet. Hade detta ackord kunnat

genomföras, hade ersättningsskyldighet för sökanden varit utesluten.

Sökanden ansåge sig också böra framhålla, att lagtexten i förordningen den

28 juni 1798 icke gåve anledning till antagande, att borgensförbindelsen ifråga

skulle vara underkastad ett-årspreskriptionen. Förordningen talade endast om

skuldebrev, men rättspraxis hade utsträckt tillämpningen av förordningen till

andra förbindelser. Det torde kunna ifrågasättas, om en landskamrerare, vilkens

utbildning syftade till andra arbetsuppgifter, kunde hava skyldighet att

vara så insatt i rättspraxis, att han utan vidare bort inse denna förbindelses

egenskap att vara underkastad särskild preskription.

Sökanden ansåge sig till sist böra framhålla det obilliga uti att framställa

krav på ersättning omkring 10 år efter fordringens uppkomst. Därigenom

komme liela frågan att bedömas efter helt andra synpunkter än som då varit

gällande, vartill komme, att ersättningen skulle utgivas efter ett helt annat

penningvärde än det dåvarande.

Vid överlämnande av ansökningen har länsstyrelsen i Västmanlands län i

förberörda skrivelse deli 16 oktober 1929 anfört följande.

Länsstyrelsen förstode till fullo den hållning, högsta domstolen, tydligen ur

principiell synpunkt, intagit. Att i rättslig väg medgiva frihet från ansvar för

en avdelningschef, som i något avseende underlåtit en honom administrativt

åliggande tillsyn, kunde givetvis leda till betänkliga konsekvenser. Men sådana

förhållandena i det föreliggande fallet varit och då fråga vore om en ämbetsman.

vars plikttrohet och nit i tjänsten stöde över allt beröm, skulle det enligt

länsstyrelsens mening uppenbarligen vara obilligt, örn det landskamreraren

Johanson ådömda betalningsansvaret utkrävdes. Saken måste ur allmänmänsklig

synpunkt rättvisligen betraktas snarare som ett av en serie ogynnsamma

omständigheter förorsakat missöde än som en försummelse. Därtill

komme, att den myndighet, saken ekonomiskt anginge, nämligen domänstyrelsen,

varit i tillfälle att i tid erinra vederbörande länsstyrelse om den uteblivna

betalningen men underlåtit att göra detta.

På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning tillika till vad landskamreraren

Johanson till sin förmån andragit tillstyrkte länsstyrelsen livligt

bifall till hans framställning.

I sitt förberörda yttrande den 31 oktober 1929 har länsstyrelsen i Östergötlands

län anfört i huvudsak följande.

Det vore så gott som omöjligt att följa detta ärendes behandling hos länsstyrelsen.

Landskamreraren Johanson hade upplyst att, sedan auktionshandlingarna

inkommit till länsstyrelsen, desamma antecknats i vederbörligt diarium,

men därifrån avförts »såsom slutexpedierat» den 15 februari 1919.

Denna uppgift vore fullt riktig, men saken förhölle sig sålunda. Det i

diariet (brevdiariet) antecknade, av landskamreraren Johanson avsedda ärendet

rörde en av överjägmästaren i östra distriktet till länsstyrelsen översänd

förteckning över virkesposter från allmänna skogar inom länet, vilka

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 116 haft. (Nr 147—149.) 503 30 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majds proposition nr Idit.

skulle försäljas genom offentliga auktioner. Förteckningen inkom till länsstyrelsen

den 23 oktober 1918. Länsstyrelsen utfärdade den 24 i samma månad kungörelse

örn skogsauktionerna och den 6 påföljande november order till respektive

landsfiskaler (10 stycken) om förrättande av auktioner å vederbörliga virkesposter.

Härom innehölle diariet anteckning, och likaså infördes där anteckning örn

när auktionsprotokollen inkomme från respektive landsfiskaler. Efterhand som

dessa inkomme, infördes anteckning därom tillika i uppbördsdiariet genom

uppläggande av ett nytt ärende särskilt för varje landsfiskal. Auktionsprotokollen

inkomme givetvis å olika tider fran de olika landsfiskalsdistrikten; det

sista av alla tio inkom den 15 februari 1919, och å denna dag vore ärendet i sin

helhet avfört från brevdiariet och slutbehandlat, såvitt rörde dess första skede,

nämligen själva försäljningsproceduren.

Indrivningsproceduren åter vidtoge i och med varje auktionsprotokolls liiförande

i uppbördsdiariet omedelbart vid ankomsten. Det protokoll, som här

vore av intresse, ankom den 28 november 1919 från landsfiskalen i Ydre distrikt

och infördes på sätt nyss nämnts samma dag i uppbördsdiariet. Det egendomliga

och oförklarliga vore emellertid, att detta ärende i uppbördsdiariet avförts

»ad acta» samma dag det inkommit eller den 28 november 1919. Örn de närmare

omständigheterna, då denna åtgärd vidtogs, saknade länsstyrelsen varje

kännedom. Länsstyrelsen måste emellertid instämma med Johanson därutinnan,

att det vore så gott som omöjligt för en landskamrerare att dag för dag

kontrollera, att diarieföringen verkställdes fullt riktigt. Landskamrerarens

arbetstid vore alltför mycket upptagen därför. Detta syntes vad anginge

sökanden hava varit förhållandet särskilt under året 1919.

Ett ärende, som icke kvarstode i sitt diarium, vore givetvis i regel att anse

såsom ett från vidare åtgärd av vederbörande tjänstemän fritaget ärende. En

vaken diarieförare kunde möjligen länge nog minnas åtskilligt av de registrerade

akternas innehåll, särskilt i frågor av något för honom intressant slag.

Men i stort sett förbleknade minnet av dylika detaljer mycket snart.

Det vore enligt länsstyrelsens uppfattning alldeles säkert, att landskamreraren

Johanson icke haft tillfälle att följa med handläggningen av det ärende,

varom här vore fråga. Han hade tydligen trott sig hava anledning lita på sina

underordnade tjänstemän — en förmodan som dess bättre även vunnit bekräftelse

med avseende å den oändligt stora mängd tjänsteärenden, som av honom

emottagits för vederbörlig åtgärd. Ingen av länsstyrelsens personal, som kände

Johanson, kunde förstå det som inträffat i fråga örn ärendet Gottfrid Nilssons

virkesköp i oktober 1918, och länsstyrelsen ville för sin del i likhet med länsstyrelsen

i Västmanlands län förorda bifall till den föreliggande framställningen.

Statskontoret har i sitt förberörda utlåtande den 27 januari 1930 anfört

följande.

I ett med förevarande i viss mån likartat fall hade Kungl. Majit till riksdagens

prövning hänskjuta frågan örn efterskänkande av kronans fordran.

Sedan jägmästaren E. Danielsson, på grund av uraktlåtenhet att tillse att betryggande

säkerhet blivit ställd för erläggande av köpeskilling för från kronans

skogar försålt virke, den 28 februari 1923 blivit av domänstyrelsen förpliktad

till kronan erlägga 5,294 kronor 30 öre jämte ränta, föreslog nämligen Kungl.

Majit 1925 års riksdag i proposition nr 30 att medgiva Danielsson befrielse från

berörda betalningsskyldighet på villkor, att han inom viss tid till vederbörande

revirs kassa inbetalade ett belopp, vilket Kungl. Majit på grund av vad

i ärendet förekommit föreslog till 500 kronor. Nämnda proposition blev av riksdagen

bifallen,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 149.

27

Statskontoret ansåg sig alltså böra tillstyrka, att landskamrerare!! Johanson

av nåd erhölle befrielse från honom enligt högsta domstolens utslag ålagd betalningsskyldighet

linder villkor, att hail inom en månad efter det han erhållit del

av Kungl. Alaj:ts beslut till domänstyrelsen inbetalade ett belopp, motsvarande

den anmärkningsprovision, vartill vederbörande revisionstjänsteman vore

berättigad. I likhet med vad som skett beträffande förenämnda fall, borde

jämväl förevarande fråga underställas riksdagens prövning.

Statskontoret hade vid sitt utlåtande fogat ett av domänstyrelsen den 9

januari 1930 avgivet yttrande i ärendet, däri styrelsen anfört, att styrelsen

med hänsyn till förekomna omständigheter funne sig böra tillstyrka, att sökanden

av nåd befriades från den honom ålagda betalningsskyldigheten under

villkor, att sökanden inom viss angiven tid till styrelsen inbetalade ett belopp,

motsvarande den anmärkningsprovision, vartill vederbörande revisionstjänsteman

vore berättigad.

Vid domänstyrelsens utlåtande fanns fogat ett av styrelsens revision avgivet

memorial, däri anfördes bland annat följande.

Enär vissa av sökanden och länsstyrelsen i Västmanlands län i ärendet

gjorda uttalanden synbarligen avsåge att i någon mån överflytta ansvaret å

domänstyrelsens revision, ville revisionen anföra följande.

Av handlingarna framginge, att de poster, varom här varit fråga, skull*

hava betalats den 16 mars 1919. Anmärkning från revisionens sida hade följaktligen

icke kunnat framställas förrän den balansförteckning, omfattande sistnämnda

år, inkommit från länsstyrelsen, varigenom den bristande inbetalningen

under året varit möjlig fastslå. Denna balansförteckning eller, såsom den i då

gällande bestämmelser benämndes »inkomstrestförteckning», vore dagtecknad

den 17 mars 1920 och underskriven av landskamreraren Johanson samt torde

hava inkommit till domänstyrelsen först i slutet av samma månad. Då det

torde ligga i sakens natur, att anmärkning icke kunnat framställas omedelbart

nämnda förteckning inkommit, enär omfattande redovisningshandlingar dessförinnan

måste genomgås, torde det knappast kunna påstås annat än att den i

juni månad år 1920 utställda anmärkningen tillkommit i god tid.

Dessutom kunde erinras därom, att den brukliga borgensmeningen varit och

fortfarande vore så formulerad, att borgensmännen svarade såsom för egen

skuld, tills full betalning skedde, och att förbindelsen sålunda löpte med tioårig

preskriptionstid. I det fall, varom här vore fråga, vore borgensförbindelsen

formulerad på sådant sätt, att denna tid inskränktes till ett år. Då förbindelsen

för omnämnda poster förvarats hos länsstyrelsen, hade möjlighet icke

förelegat för revisionen att granska densammas formulering.

Slutligen kunde framhållas, att då balansförteckningen, såsom redan sagts,

daterats den 17 mars 1920, redan vid denna tidpunkt tiden försuttits för vidtagande

av åtgärder gent emot borgensmännen.

Yad slutligen nådeansökan beträffade, erinrade revisionen därom, att enligt

då gällande instruktion för domänstyrelsen av den 8 oktober 1918, § 30,

anmärkningsprovision tillkomme vederbörande revisor för varje belopp, som

inflöte på grund av hans anmärkning vid till styrelsen inkommande räkenskaper

och som utan anmärknings framställande icke skulle hava kommit det

allmänna till godo, med — i detta fall — 10 procent å det influtna beloppet.

Enär nämnda bestämmelser gällde intill utgången av år 1920 och anmärkningen

inlämnats till domänstyrelsen den 20 juni 1920, skulle anmärknings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 149.

Departe
mentschefen.

provision tillfalla vederbörande revisor med 10 procent å det utdömda beloppet

17,771 kronor 96 öre jämte 5 procent ränta därå från den 4 september 1928,

tills betalning skedde.

Därest nådeansökan vunne Kungl. Maj:ts bifall, borde densamma icke omfatta

befrielse för vederbörande att till domänverket inbetala den vederbörande

revisor tillkommande ovannämnda anmärkningsprovisionen.

Landskamreraren Johanson har, såsom av utredningen framgår, underlåtit

att bevaka kronans rätt på grund av omförmälda borgensförbindelse, något som

varit hans tjänsteplikt. Domstolarna hava funnit, att han genom denna sin

underlåtenhet vållat, att kronan tillskyndats förlust med det i ärendet omförmälda

beloppet av 17.771 kronor 96 öre. Lika med samtliga de myndigheter, som

yttrat sig i saken, anser jag emellertid ett milt bedömande av berörda försummelse

böra föranledas av de upplysta omständigheterna; för dessa har i det

föregående redogjorts, och jag torde därutinnan kunna hänvisa till vad sålunda

anförts. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit hava de hörda myndigheterna

tillstyrkt, att Johanson, vilkens plikttrohet och nit vitsordats av vederbörande

länsstyrelser, befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet. Även

enligt min uppfattning är det skäligt, att sådan befrielse medgives. Därvid

bör dock som villkor gälla dels att han, såsom yrkats, till domänstyrelsen inbetalar

ett belopp, motsvarande den anmärkningsprovision, vartill vederbörande

r«visionstjänsteman är berättigad, dels ock att han icke skall äga att på grund

av dylik inbetalning få, på sätt domstolarnas beslut innehålla, på sig överlåten

kronans rätt på grund av omförmälda virkesauktion och borgen.

Då dylikt efterskänkande icke bör äga rum annorledes än efter riksdagens

medgivande, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att landskamreraren i Västmanlands län Carl Fredrik Johanson

må, under av mig i det föregående angivna villkor, befrias från

honom enligt Kungl. Majlis utslag den 11 oktober 1929 ålagd

skyldighet att till Kungl. Majit och kronan utgiva 17,771 kronor

96 öre jämte ränta.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt föx-ordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:114 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av en kronans fordran mot landskamreraren C. F. Johanson. a1 i texten
  2. JoU 1930:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående efterskänkande av en kronans fordran mot landskamreraren C. F. Johanson. s. 10 i texten