Sök i Ratio Lex

Angående förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566)

1930-02-28 · 41 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:170, Angående förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förslag till förordning

om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566); given Stockholms slott den

28 februari 1930.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härigenom inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogat förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami

137 käft. (Nr 170.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).1

Härigenom förordnas, att 8 § 3 morn., 27 §, 43 § 4 inom. och 52 § hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 skola i nedan angivna delar hava den ändrade lydelse,

som nedan angives, samt att i stadgan skola införas två nya paragrafer, en

efter 23 §, betecknad 23 a §, och en efter 49 §, betecknad 49 a §, av den lydelse

och med de överskrifter, som i det följande angivas:

1 KAP.

Om allmänna hälsovården i stad.

8 §•

3 mom. I fråga — —---för bostadsändamål.

Hälsovårdsnämnden må-----hälsan föreligger.

Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till

annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga örn boningsrum jämte därtill

hörande utrymmen ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift

örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra.

Om åtgärder mot råttor och möss.

23 a §.

Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej

till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrift örn vidtagande

av erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och möss.

27 §.

Med böter------— nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga örn underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift

eller anvisning, sorn hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 8 § 3 mom. tredje

stycket, 9 § 4 morn., 10 § 3 mom. andra stycket, 16 § 2 mom. första stycket,

1 Senaste lydelse beträffande 27 och 52 §§, se 1921: 553.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 3

20 § 1 mom. andra stycket, 21 § andra stycket, 23 a § samt 25 § 5 mom. andra

stycket.

2 KAP.

Om allmänna hälsovården på landet.

43 §.

4 mom. I fråga------för bostadsändamål.

Hälsovårdsnämnden må------hälsan föreligger.

Där sadant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till annat

föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga örn boningsrum jämte därtill

hörande utrymmen ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift

örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra.

Om åtgärder mot råttor och möss.

49 a §.

Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej

till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrift om vidtagande

av erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och möss.

52 §.

Med böter-----nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga örn underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift,

som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 § 4 mom. tredje stycket,

44 § 3 morn., 45 § 3 mom. andra stycket eller 49 a §.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1931.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 28 fjehruari 1930.

N ärva rande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,

Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

Inom socialdepartementet föreligga för närvarande till prövning vissa förslag,

vilka avse vidtagande av åtgärder mot råttor och möss samt mot bostadsohyra.

Jag anhåller nu få anmäla detta ärende.

Åtgärder mot I gällande författningar finnas icke några allmänna bestämmelser, som diråttor

och re]^ avse vidtagande av åtgärder mot råttor och möss. Lmellertid upptager

r"7/SS hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 vissa föreskrifter, som åsyfta bland annat

bestärnmel- att försvåra existensmöjligheterna för nämnda djur. Sålunda stadgas beträfser-

fande hälsovården i stad i 15 §, att köksavfall, sopor, vid rengöring av gård

och gata uppsamlad orenlighet och andra dylika ämnen skola, därest de ej

genast bortforslas, uppsamlas i täta flyttbara kärl, som äro försedda med tätt

slutande lock och uppställda på tätt underlag, som ligger högre än angränsande

marks yta. Kärlen skola vara av modell, som blivit av hälsovårdsnämnden

godkänd. Beträffande hälsovården på landet föreskrives i detta hänseende

i 49 § hälsovårdsstadgan, att köksavfall m. m. ej må uppsamlas eller förvaras

så, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. Epidemilagen den

19 juni 1919 innehåller vidare några stadganden, som närmast avse motverkande

av pestsmittas spridande genom råttor. Enligt 12 § i nämnda lag skall hälsovårdsnämnden,

örn ovanlig dödlighet yppas bland råttor, särskilt i hamnstäder

eller på hamnplatser, med hänsyn till fara för pestsmitta skyndsamt lämna

uppgift örn förhållandet till länsstyrelsen, som enligt 13 § har att vidarebefordra

dylik anmälan till medicinalstyrelsen och chefen för socialdepartementet.

I 14 § av epidemilagen föreskrives ytterligare, att Konungen förordnar

om de åtgärder, som utöver vad epidemilagen stadgar kunna finnas erforderliga

för att förhindra smittsamma sjukdomars införande i riket. Bestämmelser

härutinnan äro meddelade i kungörelse den 30 april 1920 (nr 297), vilken

bland annat upptager stadganden örn utrotande av råttor a fartyg, smittat av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

5

pest eller misstänkt för sådan sjukdom, samt örn förhindrandet därav, att råttor

begiva sig från dylikt fartyg i land eller från land till fartyget. Slutligen

stadgas i 15 § epidemilagen, att hälsovårdsnämnd skall sörja för att, då pest

är gängse, råttor hindras att komma ombord å fartyg.

I syfte att befrämja vidtagande av åtgärder mot råttor och möss har från

olika håll föreslagits införande av bestämmelser i detta hänseende.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 15 november 1918 bemyndigat medicinalstyrelsen

att tillkalla tre legitimerade läkare att såsom sakkunniga biträda

styrelsen vid granskning och komplettering av gällande föreskrifter samt utgivna

råd och anvisningar beträffande akuta, smittsamma sjukdomar ävensom

vid arbetet för bekämpande av farsoter samt en av de enligt nämnda bemyndigande

tillkallade personerna biträtt styrelsen bland annat vid utarbetande

av förslag till lag örn utrotande av råttor och möss, överlämnade styrelsen med

skrivelse till Kungl. Majit den 6 februari 1922 det sålunda utarbetade förslaget

jämte motivering samt hemställde, att Kungl. Majit måtte för riksdagen

framlägga proposition örn antagande av lag i ämnet i enlighet med förslaget.

Enligt det av styrelsen framlagda förslaget skulle det i stad, köping och sådant

samhälle, för vilket hälsovårdsstadgans bestämmelser angående stad vore

gällande, åligga kommunen att vidtaga åtgärder för utrotande av råttor och

möss. Enahanda skyldighet skulle åligga jämväl annan kommun, örn inom

densamma råttor och möss förekomme på sådant sätt, att genomförandet av

nyssnämnda åtgärder försvårades eller omöjliggjordes. I varje kommun, som

nu nämnts, ägde kommunens beslutande myndighet bestämma, huruvida de

omförmälda åtgärderna, skulle vidtagas helt eller delvis genom kommunens

egen försorg eller av de enskilda fastighets-, tomt- eller jordägarna. Örn dylika

åtgärder jämlikt kommunens beslut skulle vidtagas av enskilda, ägde

hälsovårdsnämnden förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för åtgärdernas

genomförande samt fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig

föreläggandet till efterrättelse. Därest ägaren uraktläte att inom föreskriven

tid vidtaga påfordrade åtgärder, ägde kommunen låta utföra dem på hans

bekostnad. Å fartyg, med undantag av örlogsfartyg, ålåge det befälhavaren

att vidtaga åtgärder för utrotande av råttor och möss. Även mot honom

skulle hälsovårdsnämnden äga rätt att förelägga vite och vidtaga åtgärder,

som nyss nämnts. Till bestridande av kostnaderna för undersökningar över

råttutrotningsmedel och metoder ävensom för beredande av bidrag åt kommuner

för genomförande av åtgärder, som föreskreves i lagen, skulle statsbidrag

utgå enligt grunder, som skulle bestämmas av Kungl. Majit. Det tillkomme

Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter bland annat angående åtgärder,

som avsåge att göra byggnader, särskilt nybyggnader och sådana byggnader,

som användes till förvaring av födoämnen, råttsäkra, och som vore ägnade

att för råttor och möss försvåra åtkomsten av föda, ävensom i fråga om

råttutrotningsmedel, vilkas användande kunda medföra fara för människor eller

husdjur. Lagen skulle till en början gälla allenast fem år.

Tidigare

förslag och

framställningar

i

ämnet.

Medicinalstyrelsens

förslag d. 6

februari 1922.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majda proposition nr 170.

Såsom allmän motivering för förslagets framläggande anförde styrelsen

bland annat:

Råttor och möss, särskilt den hos oss vanligast förekommande bruna råttan,

vore bland våra svåraste skadedjur. De vore allätare och utmärkte sig för

mycket stor fruktsamhet. De hade ock vunnit en oerhört stor utbredning och

någon väsentlig tillbakagång av råttstammen hade ej kunnat iakttagas, snarare

syntes den inom vissa samhällen inom landet hava vunnit ökad utbredning.

Råttornas glupskhet vore känd. Förutom vanliga födoämnen angrepe de i

stor utsträckning bland annat textil- och trävaror. Den ekonomiska skadegörelse,

som råttorna på så sätt åstadkomme, vore utomordentligt stor. Man

hade beräknat (1913), att råttorna i Nord-Amerikas Förenta Stater förstörde

värden för 600 miljoner kronor årligen, och i England beräknades råttorna år

1908 hava förstört födoämnen för närmare 300 miljoner kronor enligt dåtida

myntvärde. Några liknande beräkningar för Sveriges vidkommande torde icke

finnas. För att emellertid få ett begrepp örn vilka belopp det här vore fråga örn

kunde följande nämnas. År 1919 inlöstes i Stockholm enligt hälsovårdsnämndens

berättelse »endast» 24,786 inom staden dödade råttor. Örn man beräknade,

att varje råtta åstadkomme skadegörelse för 1 öre om dagen d. v. s. i

runt tal 4 kronor örn året, vilket torde vara synnerligen lågt beräknat, kunde

man säga, att nämnda råttfångst räddat värden för åtminstone 100,000 kronor.

Det vore sålunda ett mycket stort nationalekonomiskt intresse som tillgodosåges

genom ett energiskt råttutrotningskrig. Men även från en annan synpunkt

vore detta en bjudande nödvändighet.

Senare års erfarenhet hade ådagalagt, att råttorna sprede sjukdomar, som

vore farliga för människan. Detta gällde särskilt en utomordentligt viktig

och ödeläggande farsot nämligen pesten. Råttorna och deras snyltgäster lopporna

vore att anse som de farligaste smittspridarna i fråga örn denna sjukdom.

Man visste numera, att bubonpesten till en början uppträdde som en

smittsam sjukdom bland råttorna och först i andra hand gåve anledning till

pestfall bland människor. Härigenom förklarades den sedan länge gjorda iakttagelsen,

att den geografiska utbredningen av råttpesten i det stora hela täckte

utbredningen av människopest. Härvid förekomme råttepizootien ofta månader,

innan pestfall uppträdde bland människorna. Man hade velat förklara

detta så, att råttorna skulle hava dukat under för pesten i större utsträckning

för att de pestsmittade råttlopporna skulle tvingas att uppsöka andra värdar

t. ex. människor. Härav följde, att ett utbrott av pest alltid vore ägnat att

ingiva stor oro, ty det gåve anledning antaga förekomsten av råttpest, som

kanske redan vunnit stor utbredning; genom sitt rörliga men på samma gång

otillgängliga levnadssätt kunde nämligen råttorna giva en vidsträckt men svåråtkomlig

spridning av pestsmittämnet. Av det sagda framginge, att utrotandet

av råttorna vore av avgörande betydelse för bekämpandet av pesten.

Dessa synpunkter hade ock allmänt gjort sig gällande vid de gemensamma överläggningar,

som höllos i mars månad år 1921 i Köpenhamn mellan representanter

för medicinalstyrelserna i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Med

skärpa hade framhållits, att den pestfara, som för det dåvarande vore särskilt

hotande, krävde bland annat energiska åtgärder mot råttorna såsom smittspridare.

Alldeles särskild uppmärksamhet hade därvid riktats på den fara, som

läge i pestens överförande medelst råttor å fartyg från mer eller mindre långt

avlägsna, av råttpest hemsökta hamnar. En på dylikt sätt införd råttpest

kunde sedan lätt medelst råttor i hamnarna spridas vidare i första hand till

råttorna i hamnstäderna. På grund härav syntes man hava anledning antaga,

att i den internationella sjötrafiken komma att av vissa länder uppställas den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 170.

i

fordran med hänsyn till faran för pestens överförande genom råttor, att fartygen

-underkastades regelbundet återkommande behandling för råttornas förgörande

ombord, och att sålunda försummelse härutinnan kunde tänkas medföra

olägenheter för eller till oell med hinder i handelsförbindelserna över sjön.

Både ekonomiska och hälsovårdsintressen krävde sålunda att ett intensivt

råttutrotningskrig igångsattes. För att detta skulle kunna föras med någon

utsikt till framgång fordrades emellertid en planmässighet och energi, som

icke syntes kunna vinnas annat än genom ingripande från statsmaktens sida.

Över medicinalstyrelsens förslag inhämtades yttrande från styrelsen för

svenska stadsförbundet. I yttrande den 17 september 1922 meddelade förbundsstyrelsen

till en början, att styrelsen berett stadsläkarna i de tio största

städerna tillfälle att uttala sig angående den ifrågasatta lagens behövlighet

och lämplighet. I de yttranden, som med anledning därav ingått, hade i

allmänhet vitsordats nödvändigheten av särskilda åtgärder för råttornas utrotande

och man syntes hålla före, att en lag av den läggning, som av medicinalstyrelsen

förordats, därvid skulle hava en uppgift att fylla. Ett par uttalanden

ginge dock i avstyrkande riktning. Efter att hava redogjort för

de synpunkter, som i berörda hänseende anförts särskilt av dåvarande stadsläkaren

i Gävle, R. von Post, yttrade förbundsstyrelsen för egen del i huvudsak:
Styrelsen

vore för sin del ej i tillfälle att bedöma, huruvida extra ordinära

åtgärder från det allmännas sida. för utrotande av råttor och möss inom stadssamhällena

kunde anses vara av behovet påkallade. Skulle så vara förhållandet,

syntes det emellertid uppenbart, att i ämnet erforderliga bestämmelser

icke hade sin plats i en särskild lag utan borde inarbetas i hälsovårdsstadgan,

dit de enligt sakens natur hörde.

Av medicinalstyrelsens motivering att döma hyste ej ens förslagsställaren

någon större tilltro till direkta utrotningsåtgärder genom gifter och dylikt.

Tvärtom erkändes, att på denna väg blott övergående resultat kunde uppnås.

En varaktig förbättring av tillståndet vunnes blott genom att försvåra

och helst alldeles förinta existensbetingelserna för råttorna. Dr von Post

syntes hava givit goda skäl för sin mening, att det härvidlag i främsta rummet

gällde att så ordna renhållningen, särskilt gårdsrenhållningen, att råttorna

icke kunde föda sig på sopor och avfall utan flydde gårdarna såsom alltför

ogästvänliga och osäkra uppehållsplatser. Alla rättsliga förutsättningar

för en rationell stadsrenhållning vore, tack vare hälsovårdsstadgan, sedan

decennier tillbaka förhanden. De brister, som ännu här och var vidlåda denna

viktiga gren av städernas sundhetsväsen, berodde i övervägande grad på

ekonomisk oförmåga och andra liknande orsaker, vilka svårligen kunde i

lagstiftningsväg undanröjas.

I den mån råttornas förekomst utgjorde en fara för det allmänna hälsotillståndet,

syntes det redan nu på grund av hälsovårdsstadgan åligga vederbörande

hälsovårdssamhälle att jämväl med direkta medel söka reducera råttstammen

och därigenom minska eller avlägsna faran. Insikten härom torde

ock vara allmänt spridd, såsom visas av de råttutrotningskrig, som år efter

år på kommunernas bekostnad igångsatts i ett stort antal städer. Även örn

städernas intresse för dylika företag skulle behöva en särskild uppväckning,

vilket i och för sig vore föga sannolikt, måste styrelsen på det högsta betvivla,

att lagbud, sådana som de ifrågasatta, kunde åstadkomma denna verkan.

Säkrare och bättre resultat vunnes helt visst, därest medicinalstyrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tid efter annan, då anledning därtill gåves, genom lämpligt avfattade cirkulär

och andra upplysningsåtgärder sökte på kommunalt håll befrämja de syften,

som med lagförslaget avsetts.

Ovisst torde däremot vara, huruvida tillräckliga medel f. n. stöde till

buds att i nödfall med tvång framkalla sådan medverkan från enskilda fastighetsägares

sida, som understundom bleve erforderlig för genomförandet avplanmässiga

råttutrotningsförsök. Genom lokala hälsovårdsföreskrifter, antagna

i den ordning 30 § hälsovårdsstadgan bestämde, gjordes dock ofta nog

mera kännbara ingrepp i enskild rörelsefrihet och pålades förpliktelser av

allvarligare slag än här i regel skulle behöva förekomma. Sannolikt funnes

intet hinder att utfärda hälsovårdsföreskrift, enligt vilken fastighetsägare

exempelvis tillförbundes att inom sitt område utlägga råttgift enligt en för

hela staden eller del därav gemensam plan eller att ställa fastigheten till förfogande

för vidtagande av dylik åtgärd genom hälsovårdsmyndighetens försorg.

Skulle emellertid hälsovårdsstadgan icke lämna erforderligt stöd för

påbud av denna art, borde det vara en ganska enkel sak att jämka stadgan

därhän, att eventuella hinder i sådant avseende bortfalla. Emot en författningsändring

i denna riktning hade styrelsen för sin del intet att erinra.

Rörande de i utsikt ställda statsbidragen till kommunala råttutrotningsåtgärder

kunde styrelsen för det dåvarande icke yttra sig, då varje hållpunkt

för frågans bedömande saknades. Därest det statsfinansiella läget

verkligen medgåve statsbidragssystemets utsträckande till nya områden, förefölle

det emellertid, som örn andra långt mer trängande ändamål skulle finnas,

vilka hade befogade anspråk på att i första hand komma i åtanke.

Med stöd av vad styrelsen sålunda anfört avstyrkte styrelsen det föreliggande

lagförslaget.

Med anledning av vad stadsförbundets styrelse anfört avgav medicinalstyrelsen

förnyat yttrande i ärendet den 15 november 1926. Häri anförde styrelsen

bland annat:

Medicinalstyrelsen konstaterade till en början, att förbundsstyrelsen icke

ställde sig avvisande mot förslaget att genom statligt ingripande framtvinga

direkta åtgärder mot råttplågan i form av utläggande av råttgift inom enskilda

egendomar.

Såsom stöd för sitt avstyrkande av lagförslaget åberopade förbundsstyrelsen

ett utlåtande av förste stadsläkaren von Post i Gävle, som ville göra

gällande, att det enda i längden verksamma sättet att bekämpa råttorna vore

att svälta ut dem, vilket enligt hans mening skulle framför allt åstadkommas

genom införande i hälsovårdsstadgan av sopplatsbestämmelser liknande dem

i renhållningsstadgan för Gävle intagna. Medicinalstyrelsen ville i detta avseende

framhålla, att hälsovårdsstadgan redan innehölle ett flertal ändamålsenliga

bestämmelser, avsedda att för råttorna försvåra åtkomsten av

köksavfall, sopor och annan orenlighet och att möjliggöra ingripande från

hälsovårdsnämnden till förekommande av sanitära olägenheter av dylika ämnen.

Ett noggrant iakttagande av dessa bestämmelser utgjorde helt visst ett

mäktigt vapen i kampen mot råttorna. Dessa mot avfall och orenlighet riktade

bestämmelser vore emellertid långt ifrån tillfyllestgörande, och det syntes

anmärkningsvärt, att von Post trodde sig kunna svälta ut råttorna huvudsakligen

genom en ordnad renhållning. Råttorna hämtade dock sin föda icke

allenast från avfall och dylikt utan ock från de mest olikartade ämnen, som

inginge i den mänskliga hushållningen. Det vore ju denna råttans egenskap

av allätare, som gjort, att den betecknats såsom ett av människans svåraste

skadedjur. Åtgärder måste för den skull vidtagas i syfte att hindra råttorna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

9

att hämta sin föda i boningshus, magasinet lagerlokaler och upplagsplatser

och framför allt att utestänga deni från födoämnen, avsedda för människor

och djur.

Jämsides med nu omnämnda indirekta åtgärder mot råttorna borde ett väl

organiserat och planmässigt genomfört utrotningskrig mot dem igångsättas.

Endast genom samverkan av båda dessa slag av åtgärder kunde kampen mot

råttorna upptagas med hopp örn framgång.

Beträffande förbundsstyrelsens förslag att de enskilda kommunerna skulle

genom lokala hälsovårdsföreskrifter vidtaga åtgärder mot råttorna ville medicinalstyrelsen

framhålla, att det sannolikt bleve ett mindre antal kommuner,

som komme att besluta utfärdande av sådana bestämmelser av tillräcklig omfattning.

För att ernå ett gott resultat vore det mången gång nödvändigt,

att angränsande kommuner samtidigt vidtoge nu avsedda åtgärder. Detta kunde

svårligen ske, om dessa vore beroende på lokala stadganden. Endast genom

ett statligt ingripande på det sätt och i den omfattning, medicinalstyrelsen

föreslagit, syntes ett planmässigt och energiskt utrotningskrig mot råttorna

kunna komma till stånd. I detta sammanhang ville medicinalstyrelsen omnämna,

att sedan styrelsen i februari månad 1922 framlade det nu föreliggande

förslaget till lag örn utrotande av råttor och möss, hade i Danmark

utfärdats en ny Lov — den fjärde i ordningen — om Foranstaltninger til Udryddelse

af Rotter.

Medicinalstyrelsen hade tidigare framhållit, hurusom pestfaran krävde vittgående

åtgärder mot råttorna såsom de förnämsta smittspridarna i fråga örn

denna utomordentligt farliga farsot. Pestfaran hade under de senaste åren

ryckt oss närmare. Pesten förekomme sålunda nu (1926) i nästan samtliga

länder, såväl europeiska som utomeuropeiska, invid Medelhavet. Den hade

uppträtt i Portugal och Liverpool och helt nyligen hade nya pestfall inträffat

i Paris förstäder. Vid den stora internationella sanitetskonferensen i Paris

under maj och juni 1926 hade fullständig enighet rått därom, att pestfarsoten

framför allt skulle bekämpas genom åtgärder mot råttorna och vissa andra

gnagare.

Av det anförda torde framgå, att medicinalstyrelsen hade all anledning att

med kraft påyrka, att åtgärder vidtoges mot den överhandtagande råttplågan

och att dessa åtgärder för vinnande av planmässighet, likformighet och fullgott

resultat reglerades genom lag.

På grund av det anförda vidhöll medicinalstyrelsen sin förut intagna ståndpunkt.

Dock ansåg styrelsen, att förslagets bestämmelser örn statsbidrag borde

helt bortfalla. I övrigt föreslog styrelsen vissa smärre, huvudsakligen redaktionella

ändringar av förtydligande art. Sålunda borde lagens rubrik lämpligen

förändras till lag örn åtgärder mot råttor och möss.

över förslaget avgavs därefter yttrande av styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund.

I skrivelse den 23 december 1926 anförde styrelsen i huvudsak:
Av

innehållet uti de till förbundet remitterade handlingarna framginge, att

stadsläkare i flera av rikets främsta städer haft betänkligheter att framställa

mot det framlagda lagförslaget och uttalat tvivel örn att på sätt däri föreslagits

skulle kunna rådas bot för de olägenheter, som tillvaron av råttor och

möss medförde. Dylika personers utlåtanden i en angelägenhet av denna art,

grundade som de vore på sakkunskap och praktisk erfarenhet, måste givetvis

tillmätas betydelse, och det syntes för den skull med fog kunna ifrågasättas,

om ej tillräckliga skäl förelåge att till en början provisoriskt föreskriva de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

åtgärder, som avsåges i lagförslaget och vilka säkerligen komme att medföra

avsevärda kostnader såväl för det allmänna som för enskilda fastighetsägare.

Det vore påtagligt, att de drivande orsakerna till att råttfrågan blivit aktuell

vore dels pestfaran, dels ock den förstörelse av ekonomiska värden, som

råttorna åstadkomme. Att skydda samhällenas invånare mot pestfara och mot

onödiga ekonomiska förluster av vad slag dessa vara måtte, vore givetvis

sociala intressen, värda all möjlig förståelse och understöd av samtliga lojala

samhällsmedlemmar. Däremot förefölle det styrelsen allt annat än självfallet,

att fastighetsägarna ensamma skulle bära kostnaderna för uppnående

av förmåner, vilka komme alla samhällsmedlemmar till godo och således enligt

styrelsens förmenande borde i alla avseenden betraktas som kommunala

angelägenheter. Det vore ej fastigheterna såsom sådana, vilka droge till sig

råttor, utan dessa ditlockades av hyresgästernas upplag och matförråd eller

matrester. Det syntes för den skull enligt styrelsens åsikt rättvist, att fastighetsägarna

vid råttkriget icke ålades annan skyldighet än att hålla fastigheterna

tillgängliga för de åtgärder kommunens vederbörande föreskreve.

Styrelsen hade särskilt funnit anmärkningsvärt, att i lagförslaget till skillnad

mot de utländska lagar, på vilka detsamma stödde sig, införts bestämmelse

om skyldighet för fastighetsägarna att i vissa fall försätta sina fastigheter

i s. k. råttsäkert skick. Vilka konsekvenser denna föreskrift, kunde

medföra undandroge sig för det dåvarande allt bedömande, men givetvis hade

därigenom lämnats ett betydande spelrum för ett godtyckligt experimenterande.

Första åtgärden skulle sannolikt bliva åläggande för fastighetsägarna

att cementera golv och väggar uti till fastigheterna hörande källare. Ett dylikt

arbete torde för en medelstor fastighet kunna beräknas draga en kostnad

ej understigande 2,000 kronor, vilken kostnad säkerligen för många fastighetsägare

skulle bliva i högsta grad betungande, måhända utan att medföra avsedd

nytta. Såvitt styrelsen hade sig bekant återfunnes icke i någon utländsk lagstiftning

bestämmelser av motsvarande art. I detta sammanhang kunde måhända

förtjäna omnämnas, att till förbundsstyrelsen ingått meddelande från

landets nordligaste städer, att cementering av källare därstädes gör källarna

oanvändbara för förvaring av varor, vilka ej tåla frost. (Cementeringen utestänger

jordvärmen, vadan en cementerad källare därstädes aldrig bliver frostfri.

)

Förbundsstyrelsen ville emellertid icke motsätta sig tanken att gemensamma

ansträngningar från stat, kommun och enskilda borde göras för att bekämpa

den s. k. råttfaran och ansåge i likhet med medicinalstyrelsen, att de erforderliga

åtgärderna i så fall icke kunde förväntas bliva generellt och effektivt

vidtagna utan att vara i lag föreskrivna, men på grund av vad sålunda anförts

hemställde förbundsstyrelsen, att eventuell lagstiftning till en början gjordes

provisorisk samt erhölle sådan avfattning, att nödiga kostnader skulle bestridas

av kommunala eller statsmedel och att fastighetsägarnas skyldighet

begränsades till att för föreskrivna åtgärders vidtagande ställa sina fastigheter

till förfogande.

Framställning

av Svenska

hälsovårdstjänstemannaförbundet

d.

27 oktober

1927.

Åtgärder i det av medicinalstyrelsen angivna syftet påkallades även av

svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, som i skrivelse den 27 oktober 1927

anförde bland annat:

I början av maj 1927 hade styrelsen utsänt frågeformulär till sina medlemmar

i städer och stadsliknande samhällen angående förekomsten av råttor och

möss. Av de till styrelsen inkomna svaren hade framgått, att i de flesta städer

och stadsliknande samhällen råttor och möss vore synnerligen talrika och

att hälsovårdsnämnderna icke med nuvarande lagstiftning ansåge sig äga möj
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

11

ligheter att på ett effektivt sätt bekämpa dessa skadedjur. Det hade vidare

framhållits, att hälsovårdstjänstemännen under sina inspektioner finge dagligen

bevittna, hurusom livsmedel, byggnader och annan egendom skadades eller

förstördes genom åverkan av råttor.

Det vore allmänt bekant, att förekomsten av råttor innebure påtaglig fara

för smittspridning. För hälsovårdstjänstemännen vore det en vanlig iakttagelse,

att råttorna under sin jakt efter föda omväxlande uppsökte utrymmen,

där livsmedel förvarades, avträden, sopplatser och avskrädeshögar, och det vore

ingalunda ovanligt att påträffa drunknade råttor i livsmedelsaffärernas saltningskar

och mjölkbassänger. Yad denna trafik — frånsett snuskmomentet

härvidlag — innebure ur smittfaresynpunkt, torde utan närmare utläggningvara

uppenbart. Härtill borde dock läggas den icke oväsentliga omständigheten,

att blotta medvetandet örn förekomsten av råttor i en fastighet spridde

vantrevnad bland husets folk, särskilt bland kvinnor, som vanligen bemäktigaues

av skräck vid åsynen av dessa obehagliga djur.

Med kännedom om den smittofara, den ekonomiska skadegörelse och den vantrevnad,

som följde med förekomsten av råttor, vore det utan tvivel samhällets

plikt att vidtaga planmässiga och effektiva åtgärder mot råttplågan.

Råttbekämpandet vore ingalunda så fruktlöst, som mången föreställde sig,

och erfarenheten från de enstaka samhällen, vilka dittills bedrivit en någorlunda

välordnad kamp mot råttorna, visade att råttstammen kunnat högst betydligt

decimeras. De medel, som huvudsakligast kunde komma i fråga i kampen

mot råttorna, vore giftutläggningar, råttsäkerhetsanordningar inom fastigheterna

och ordentlig uppsamling av avfall i råttsäkra kärl. Giftet vore vid

en rationellt bedriven råttutrotning oumbärligt, då det givetvis vore huvudsaken

att fortast möjligt få död på råttorna, oavsett var de kunde hava sina

boplatser.

Det vore dock icke tänkbart att fullständigt befria ett samhälle från råttor,

och därför finge kampen mot råttorna aldrig helt avstanna; med ett fortgående

och väl organiserat råttkrig kunde dock råttstammen för ringa kostnader hållas

nere vid ett minimum. För att kunna åstadkomma ett dylikt gott resultat för

rimliga kostnader vore det emellertid nödvändigt, att hälsovårdsnämnderna, som

borde leda och organisera råttutrotningen, kunde åberopa en speciell lagstiftning,

som beredde dem möjligheter att, där så skulle visa sig nödigt, tvinga

likgiltiga eller tredskande fastighetsägare att medverka vid råttbekämpandet.

Det hade nämligen ofta visat sig, att fastighetsägare, som icke kunnat förmås

att vidtaga utrotningsåtgärder i sina fastigheter, därmed omintetgjort alla bemödanden

att få slut på råttorna i grannfastigheterna.

I fråga örn formen för en dylik lagstiftning vore meningarna delade. Medicinalstyrelsen

hade med sitt förslag i ämnet anvisat en framkomlig väg till en

sådan lagstiftning, och svenska stadsförbundets styrelse hade föreslagit en annan

utväg. Att, såsom stadsförbundets styrelse föreslagit, överlåta åt kommunerna

att med stöd av § 30 i hälsovårdsstadgan utfärda och söka stadfästelse

å lokala stadgande:! i här berörda avseenden vore emellertid icke tillrådligt, ty

på den vägen vunnes icke det åsyftade målet: likformighet och planmässighet

i åtgärderna för nedbringandet av råttstammen i våra städer och stadsliknande

samhällen med därav följande gott resultat. Skulle det vara möjligt att i hälsovårdsstadgan

inarbeta föreskrifter örn råttutrotning, borde däremot dessa till

sin innebörd göras så fullständiga, att lokala föreskrifter normalt bleve överflödiga.

Vidare borde dessa föreskrifter kompletteras av särskilda råd och

anvisningar rörande råttutrotning, som medicinalstyrelsen ägde utfärda.

Med stöd av vad styrelsen sålunda anfört och då det onekligen vore ett synnerligen

viktigt statsintresse ur såväl sanitär som ekonomisk synpunkt, att antalet

råttor och möss nedbringades till det minsta möjliga inom landet, och då

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

hälsovårdsmyndigheterna på anförda skäl icke kunde med nöjaktig framgång

föra kampen mot dessa skadedjur, anhöll förbundsstyrelsen, att Kungl. Majit

måtte med det snaraste avgiva proposition till riksdagen örn sådan lag, som

medicinalstyrelsen föreslagit, eller ock såsom tillägg till gällande hälsovårdsstadga

utfärda föreskrifter i samma syfte.

Framställning Med skrivelse den 24 mars 1926 överlämnade Stockholms stads hälsovårdsholms

stads nämnd till Överståthållarämbetet en av kommissarien vid stadens hälsopolis

hälsovårds- avlämnad berättelse över en av honom under sommaren 1925 företagen resa

lämnad till till Hälsingborg och Köpenhamn för studerande av där praktiserade åtgärder

Kungl. Majit för utrotande av råttor ävensom ett av sundhetsinspektören i Stockholm avgi19Si™arS

ve^ tjänsteutlåtande i ärendet. Nämnden anförde därvid följande:

Hälsovårdsnämnden delade den uppfattning, som kommit till uttryck i nämnda

berättelse och utlåtande, nämligen att varaktiga resultat i striden mot råttorna

ej torde kunna vinnas, såvida icke hälsovårdsnämnderna utrustades med

laglig befogenhet att framtvinga fastighetsägarnas medverkan därtill. Hälsovårdsnämnderna

borde sålunda tillerkännas befogenhet att vid behov ålägga

fastighetsägare att förse ventilationsöppningar och gluggar i källarvåningar

nied skyddsgaller, att på ett tillfredsställande sätt igentäppa råtthål i grundmurar

och å gårdsplan, att iakttaga en synnerligen omsorgsfull renhållning i

källare och å gårdsplan, särskilt å platsen för sopkärlen, att avlägsna allt,

som kunde tjäna råttorna till föda, att utlägga råttgift o. s. v.

Med åberopande av det anförda hemställde hälsovårdsnämnden örn åtgärder

för hälsovårdsnämndernas utrustande med antydda befogenhet, vilket syntes

lämpligen kunna ske genom särskild lagstiftning eller genom komplettering av

hälsovårdsstadgans bestämmelser.

över framställningen avgåvos yttranden den 3 maj 1926 av polismästaren

i Stockholm och den 25 februari 1929 av medicinalstyrelsen. Polismästaren

uttalade därvid, att det syntes vara både ändamålsenligt och i hög grad behövligt,

att hälsovårdsnämnd tillerkändes den befogenhet, som avsåges i framställningen.

Medicinalstyrelsen erinrade örn det av styrelsen tidigare avgivna

förslaget och framhöll, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse med nämnda

förslag skulle medföra just vad som avsåges med hälsovårdsnämndens framställning.

Med skrivelse den 6 mars 1929 överlämnades framställningen till

Kungl. Majit av Överståthållarämbetet, därvid ämbetet förordade bifall till

f ramställningen.

Inom social- Inom socialdepartementet upprättades därefter ett förslag till kungörelse örn

tet upprät- ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan. Förslaget, som på sätt i det föltat

förslag, jande närmare omförmäles jämväl innehöll bestämmelser örn åtgärder mot bostadsohyra,

avsåg i förevarande del allenast stads planlagda område och därmed

i avseende å den allmänna hälsovården likställt område. Enligt förslaget

skulle i 1 § bland hälsovårdsnämnds allmänna skyldigheter meddelas föreskrift

örn nämndens åliggande att verka för vidtagande av åtgärder mot råttor

och möss. Vidare upptog förslaget en ny paragraf, betecknad 23 a § och försedd

med särskild överskrift »örn åtgärder mot råttor och möss», av följande

lydelse:

»Inom stad skall så vitt möjligt hållas fritt från råttor och möss. Särskilt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 170.

13

galler detta i fråga om byggnad, vartill räknas jämväl skjul, hönshus och annat

mindre hus, jämte angränsande mark ävensom upplag och avstjälpningsplats.

Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden meddela

föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och

möss.»

Slutligen skulle i 27 § andra stycket införas bestämmelse om bötesstraff

från och med fem till och med ettusen kronor för den, som underlät att efterkomma

av hälsovårdsnämnd med stöd av 23 a § andra stycket meddelad föreskrift.

Ändringarna föreslogos skola träda i kraft den 1 januari 1931.

Över förslaget jämte en därvid fogad promemoria, innehållande redogörelse Yttranden

för tidigare förslag och framställningar i ämnet samt en kortfattad motive- n^nda förling

av de föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan, inhämtades genom re- slag.

miss den 24 juli 1929 yttranden av medicinalstyrelsen och samtliga länsstyrelser

ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska

landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundets

styrelse. Med sina utlåtanden hava länsstyrelserna

i allmänhet överlämnat yttranden av tjänsteläkare, varjämte i några län

hälsovårdsnämnder, magistrater och stadsstyrelser m. fl. yttrat sig.

Samtliga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar hava tillstyrkt

vidtagande av åtgärder mot råttor och möss. Flertalet av dem har ock i huvudsak

förordat förslaget eller lämnat detsamma utan erinran. I det följande

lämnas redogörelse för det huvudsakliga innehållet av yttrandena.

Beträffande frågan, huruvida föreskrifter örn åtgärder mot råttor och möss Behovet av

erfordras, har medicinalstyrelsen framhållit, att behovet av sådana föreskrifter

nu torde vara så allmänt erkänt, att styrelsen icke ansåge sig behöva närmare

ingå därpå.

T. f. förste stadsläkaren i Stockholm anför i yttrande, som åberopas av

Stockholms stads hälsovårdsnämnd:

Inom snart sagt alla civiliserade länder hade man nu kommit till insikt

örn nödvändigheten av att på det mest energiska sätt bedriva råttutrotning,

och man konstaterade därför med en viss förvåning det ytterst ljumma intresse

som på olika håll inom vårt land visades dessa frågor och som tagit

sig uttryck i diskussionen örn medicinalstyrelsens lagförslag av år 1922. Ur

nationalekonomisk synpunkt läge betydelsen av att hindra råttans skadegörelse

å växande gröda, trävaror, födoämnen oell elektriska ledningar (med

åtföljande kortslutning och eldsvåda) i öppen dager. Råttans roll som smittospridare

för epidemiska farsoter såsom pest vore så pass fastslagen, att ett

negligerande av råttfrågan vid eventuell pestfara kunde medföra katastrofal

spridning av epidemin men kunde även annars medföra betydande svårigheter

och otrevnad, exempelvis för sjöfart och handel tack vare de rigorösa åtgärder

mot smittofara, som i utländska hamnar vidtoges mot fartyg kommande från

länder där råttutrotningen icke bedreves med tillbörlig energi. När därtill

bomme, att enligt nyligen gjorda erfarenheter råttor och möss torde kunna

misstänkas vara smittobärare även för inhemska sjukdomar, till exempel den

i vårt land rikligt uppträdande sömnsjukan, torde väl ytterligare motivering

för ett intensivt råttbekämpande näppeligen vara erforderlig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

I den kring sagda lagförslag förda diskussionen framträdde även tvivel

på direkta utrotningsåtgärders värde oell framhölles, att man i stället borde

lägga huvudvikten vid renhållning, med andra ord sökt svälta ut råttorna.

Omöjliggörandet för råttorna att erhålla föda vore utan tvivel en ytterst viktig

faktor i råttkriget, men varje inom dessa frågor erfaren person visste, att

detta ej vore tillfyllest utan att direkta åtgärder såsom giftutläggning, fällor,

hållandet av kattor och råtthundar samtidigt erfordrades. Ett oeftergivligt

villkor för effektiviteten av sådana åtgärder vore vidare att dessa vidtoges

eller leddes av verkligt sakkunniga personer då erfarenheten visat, att misslyckandet

av ett råttkrig ofta berodde på olämpligt gift eller olämpligt utläggande

av betet. Av lika stor betydelse vore att allt råttbekämpande skedde

planmässigt, så att icke ett område råttbefriades, medan på ett närliggande

område råttorna frodades. Örn tili exempel i Stockholm och Sundbyberg

igångsattes ett efter alla konstens regler ordnat råttutrotningsarbete, medan

råttbekämpandet i Hagalund bedreves slappt eller ej alls, så äventyrades helt

och hållet effekten av arbetet i de båda nämnda städerna.

Det torde sålunda vara uppenbart, att en energisk råttutrotning vore både

nödvändig och genomförbar, örn den bedreves planmässigt över ett större område

och leddes sakkunnigt, men att en effektiv utrotning vore outförbar utan

stöd från statsmakternas sida.

T. f. förste stadsläkaren i Göteborg anför med instämmande av hälsovårdsnämnden

och malgistraten därstädes:

Eör råttornas vidkommande väntade man nog på sin tid, att den nya hälsovårdsstadgans

krav på ändamålsenligare uppsamling av köks- och gårdsavfall

skulle ge nöjaktigt resultat. Att så inte skett, berodde nog på flera omständigheter.

Viktigast vore, att man räknat med avfallskärlens innehåll som råttornas

enda eller viktigaste födoämnestillgång. Så vore med säkerhet inte

fallet. Råttorna vöre, som ju också framhållits, verkliga allätare och inom

de olika fastigheterna upplagrades en mängd ämnen, som kunde tjäna dem

till livsuppehälle. I den mån detta faktum framstått, hade man påyrkat, att

fastigheterna skulle göras råttsäkra. Men även på den vägen nådde man.

med rimliga kostnader, endast relativt skydd. Erfarenheten hade lärt, att det

vore bäst att gå fram på olika vägar och framför allt att kampen egentligen

aldrig finge vila.

Nuvarande lagstiftning torde möjliggöra ett ingripande i något enstaka,

flagrant fall, för så vitt det gällde bostadshus eller viss bostad. En planmässig

kamp torde däremot vara utesluten och det vore dit man måste nå, örn resultat

verkligen skulle vinnas.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län och hälsovårdsnämnden i Karlskrona

meddela, att försök gjorts med råttkrig i Växjö respektive Karlskrona, men

att därvid vissa fastighetsägare ställt sig oförstående och vägrat medverkan, i

följd varav tillräcklig effekt icke vunnits av åtgärderna.

Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundets styrelse anför:

Åren 1928—1929 hade i Stockholm bedrivits ett planmässigt råttkrig, varunder

närmare 60,000 kronor av stadens medel förbrukats. Råttkriget hade

bedrivits medelst utläggande av giftbeten. Man hade därvid behandlat så gott

som hela staden efter en på förhand uppgjord plan. Personalen hade gått från

hus till hus och gjort förfrågningar angående förekomsten av råttor. Innan

giftbetena utlagts, hade tillstånd måst inhämtas från vederbörande fastighetsägare.

Här hade nu visat sig, att å platser, där planen strikt kunnat följas,

resultatet blivit synnerligen gott. Å andra platser hade resultatet blivit örn

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

15

ej helt negativt dock mycket dåligt. Detta berodde på vissa husägares oginhet

eller osanna uppgifter, att inga råttor funnes inom egendomen. En del

husägare hade vägrat att låta utlägga giftbetena inom egendomen, enär de

kanske haft en hund eller katt, som de fruktat skulle bli förgiftad av giftbetena.

Ehuru större delen av fastighetsägare och hyresgäster ställt sig förstående

och på allt sätt sökt följa givna föreskrifter, hade resultatet å dessa

platser som nämnts blivit så gott som alldeles förfelat. Härifrån hade med

tiden råttor invandrat å platser, som tidigare blivit behandlade med gott resultat.

Dessa missförhållanden hade sin grund i att hälsovårdsnämnden ej

hade laglig rätt att mot fastighetsägarens vägran utlägga gift inom hans egendom.

I en hel del övriga av landets städer hade under senare åren anställts

råttkrig. Av de till förbundsstyrelsen inkomna uttalandena hade tydligt framgått,

att man där gjort samma rön och haft att kämpa med samma svårigheter

vid bekämpande av skadedjuren.

Sveriges fastighetsägareförbund har härutinnan yttrat:

Förslaget hade av förbundet remitterats till samtliga de förbundet tillhörande

lokalavdelningarna. Av de i anledning därav avgivna yttrandena hade förbundet

funnit, att en enstämmig mening rådde därom, att det vore av största

betydelse och säkerligen nödvändigt, att åtgärder från samhällets sida i det

ifrågavarande hänseendet vidtoges. Förbundet ansåge sig därför böra i princip

tillstyrka, att sådana organisatoriska bestämmelser på lagstiftningens väg

snarast möjligt utfärdades, som möjliggjorde ett kraftigt ingripande mot råttor

och möss.

Beträffande frågan, huruvida erforderliga nya bestämmelser böra erhålla

formen av lag eller upptagas i hälsovårdsstadgan, förklarar medicinalstyrelsen

sig vidhålla sin förut intagna ståndpunkt med de modifikationer, som angivas

i styrelsens yttrande den 15 november 1926. Styrelsen understryker

särskilt den av styrelsen hysta uppfattningen, att de åtgärder, vilka ifrågasättas

för vinnande av planmässighet samt av likformigt och fullgott resultat,

borde regleras genom lag. Emellertid motsätter sig styrelsen nu icke förslaget,

att bestämmelser angående åtgärder mot råttor och möss åtminstone

försöksvis inpassas i hälsovårdsstadgan, detta med hänsyn därtill, att föreskrifter

mot bostadsohyra ifrågasättas skola införas i nämnda stadga. Styrelsen

förutsätter dock, att styrelsen jämlikt 55 § 1 mom. i stadgan skall meddela

vissa allmänna direktiv rörande nu avsedda åtgärder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att åtgärder för utrotande av

råttor ofta krävde ej obetydliga kostnader, vilka icke torde kunna utan uttrycklig

lagbestämmelse utkrävas av vederbörande fastighetsägare eller lägenhetsinnehavare.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anför:

Enighet syntes inom sakkunniga kretsar råda därom, att gällande lagstiftning

på förevarande område vore otillräcklig. När det gällde den nödiga

kompletteringens omfattning, divergerade däremot åsikterna. Hela frågan

hade emellertid denna gång lagts upp på ett annat och för kommunerna mera

tilltalande sätt än i 1922 års lagförslag. Medan man enligt detta velat ålägga

kommunerna långt gående, på förhand till sina konsekvenser svårberäkneliga

förpliktelser, hade man nu inskränkt sig till att söka giva kommunernas hälso
-

Formen för

meddelande

av bestämmelser

i ämnet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 170.

Bestämmelsernas

giltighetsområde.

vårdsmyndigheter det stöd dessa ansåges behöva. Under sådana förhållanden

ville styrelsen förorda, att bestämmelser örn åtgärder för utrotande av råttor

och möss infördes i hälsovårdsstadgan.

Hälsovårdsnämnderna i Katrineholm och Sundsvall tillstyrka utfärdande av

lag i ämnet, sistnämnda hälsovårdsnämnd under framhållande, att enligt det remitterade

förslaget någon garanti icke gåves för anordnandet av nödvändigt

samarbete kommunerna emellan, och att endast genom statligt ingripande på

det sätt och i den omfattning medicinalstyrelsen tidigare föreslagit förutsättningar

kunde skapas för ett effektivt utrotningskrig.

Såsom förut nämnts, skulle de föreslagna bestämmelserna allenast avse

stad och därmed i hälsovårdsavseende likställda områden. I åtskilliga yttranden

har nu hemställts om utvidgning av förslaget till att omfatta större

eller mindre del av landsbygden. Yrkande i detta avseende har framställts av

medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och

Älvsborgs län, förste provinsialläkarna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kristianstads och Älvsborgs län, t. /''. förste provinsialläkaren i Västmanlands

län, t. f. förste stadsläkaren i Stockholm, Stockholms stads hälsovårdsnämnd

samt Sveriges fastighetsägareförbund. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län förklarar sig däremot uttryckligen biträda förslaget i denna

del.

Medicinalstyrelsen anför till stöd för sitt förslag örn utsträckning av bestämmelsernas

giltighetsområde:

Förslaget innebure, att såväl ifråga örn den egentliga landsbygden som även

ifråga örn stads icke planlagda områden hälsovårdsnämnd skulle sakna uttryckligt

stöd för påkallande av åtgärder mot råttor och möss, därest icke särskilda

beslut fattades i enlighet med bestämmelserna i 32 och 34 §§ hälsovårdsstadgan.

Såsom stöd för förslaget, att bestämmelserna borde avse allenast

stad, anfördes i promemorian, att särskilda åtgärder för utrotande av

råttor å landsbygden icke borde föreskrivas med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som rådde där och den mindre risk, som där förelåge för spridande

av smitta. Medicinalstyrelsen delade icke denna uppfattning. Oavsett att

förslaget innebure ett uteslutande av städernas icke planlagda områden frän

åtgärder mot råttorna, kunde förhållandena å landsbygden många gånger

vara sådana, att ett ingripande från hälsovårdsnämndens sida måste anses påkallat,

t. ex. örn en byggnad, en upplagsplats eller en ladugård befunnes i

hög grad hemsökt av råttor eller möss, eller dessa förekomme i större antal vid

en hamnplats eller slutligen vid bekämpande av en epizooti. Alldeles särskilt

måste det anses vara av behovet påkallat, att hälsovårdsnämnd i landskommun,

som gränsade intill hälsovårdsområde, för vilket 1 kapitlet i hälsovårdsstadgan

gällde, skulle äga befogenhet meddela föreskrifter om vidtagande

av erforderliga åtgärder mot råttor och möss. Örn nämligen inom en stad

eller ett stadsliknande samhälle ett råttutrotningskrig igångsattes, kunde förhållandena

inom angränsande landskommun, särskilt vid tätare bebyggelse

vara sådana, att resultatet av råttkampanjen äventyrades eller en råttinvasion

kunde befaras. Medicinalstyrelsen finge därför föreslå, att i 2 kapitlet hälsovårdsstadgan

såsom 49 a § infördes ett tillägg av följande lydelse:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

17

Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden meddela

föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och

möss, särskilt inom tätare bebyggda delar av kommunen och delar därav, som

gränsa intill område, för vilket bestämmelserna i 1 kapitlet hälsovårdsstadgan

äro gällande.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings lån anför:

Flerstädes å landsbygden funnes municipalsamhällen samt stationssamhällen

och industrisamhällen, som hade stadsliknande karaktär men för vilka

bestämmelserna i hälsovårdsstadgan örn stad icke vore gällande. I dessa samhällen

syntes råttplågan vara lika aktuell som i städerna och risken för smitta

genom råttorna lika stor som i dessa. Därtill komme, att en hel del av dessa

samhällen lage i omedelbart grannskap till städerna och på vissa ställen sammansmälte

med dessa, så att de tillsynes bildade en enhet, ehuru de kommunalt

vore åtskilda. Dylika »förstäder» funnes t. ex. invid de flesta av Jönköpings

läns städer. Ett allmänt »råttkrig» inom en stad, som vore omgärdad, helt eller

delvis, av dylika samhällen, skulle bli fullständigt illusoriskt, örn för grannsamhället

saknades skyldighet att samtidigt deltaga i råttornas bekämpande.

Det syntes även vara allmänt bekant, att råttorna, i likhet med andra

djur, som kände sig förföljda, av instinkt sökte sig bort till lugnare »jaktmarker».

Skulle förföljelsen mot råttorna mera allmänt anställas inom städerna,

bleve följden bland annat den, att de överlevande råttorna utvandrade till

och översvämmade omkringliggande landsbygd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig till de av förste provinsialläkaren

anförda synpunkterna och framhåller, att de ifrågasatta åtgärderna nog

i mångå fall komme att medföra ganska kännbara ekonomiska uppoffringar

och att det därför borde vara angeläget tillse, att åtgärderna bleve så effektiva

som möjligt.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Från flera till förbundet anslutna föreningar hade med skärpa framhållits,

att den föreslagna ändringen i hälsovårdsstadgan icke ledde till målet, förrän

myndigheterna erhållit icke blott möjlighet utan även skyldighet att vidtaga

utrotningsåtgärder utanför städerna och de stadsliknande samhällena. Det

hände eljest lätt att — särskilt på hösten — en invasion av råttor och möss

ägde rum från platser utanför samhällena, där utrotningsåtgärder icke företagits.

Denna bestämmelse borde enligt förbundets mening ägnas synnerligt

beaktande.

Länsstyrelsen i Uppsala län hemställer örn en mindre långt gående utvidgning

av förslaget och anför härom:

Bestämmelserna örn åtgärder mot råttor och möss torde böra gälla icke

blott stad och sådant stadsliknande samhälle, som blivit föremål för förordnande

enligt 34 § hälsovårdsstadgan, utan även annat område, enligt särskilt

förordnande av länsstyrelse. Länsstyrelsen tänkte härvid närmast på sådana

områden, som läge intill stad etc. under sådana förhållanden, att åtgärder

inom staden etc. skulle i avsevärd grad försvåras eller bliva verkningslösa,

därest ej motsvarande åtgärder vidtoges även inom ifrågakomna områden.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 137 haft. (Nr 170.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Innehållet

av bestämmelserna.

Behov av fullständigare

bestämmelser

än

de föreslagna.

I åtskilliga yttranden Ilar anmärkts, att de föreslagna bestämmelsierna

vore alltför vaga och obestämda samt att bestämmelserna borde kompletteras

med direktiv eller råd och anvisningar för deras tillämpning, bland annat

med hänsyn till betydelsen ur kostnadssynpunkt av åtgärderna. Uttalanden i

denna riktning göras av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västernorrlands

län, förste provinsialläkarna i Södermanlands och Malmöhus län, t. f.

förste provinsialläkaren i Västmanlands län, t. f. förste stadsläkarna i Stockholm

och Göteborg, Stockholms stads hälsovårdsnämnd, hälsovårdsnämnderna

i Kalmar och Göteborg, magistraterna i Göteborg och Skellefteå samt styrelsen

för svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund.

Av vad i detta hänseende i yttrandena anförts må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller:

Det syntes länsstyrelsen synnerligen angeläget, att kraftiga åtgärder vidtoges

för utrotande av dessa skadedjur. De nu föreslagna ändringarna i

hälsovårdsstadgan avsåge i huvudsak endast att närmare precisera hälsovårdsnämndernas

befogenheter för det angivna ändamålet och giva dessa

myndigheter vapen i händerna i kriget mot ifrågavarande skadedjur. Däremot

innehölle förslagen knappast några egentliga direktiv ..rörande arten av

de åtgärder, som för ifrågavarande syfte skulle vidtagas. Även örn det kunde

anses riktigt, att dylika direktiv skulle bliva alltför vidlyftiga för att

inryckas i hälsovårdsstadgan, utan — jämväl av andra skäl — lämpligen

borde i administrativ ordning utfärdas, hade det dock enligt länsstyrelsens

förmenande varit önskvärt, örn förslag till sådana direktiv i samband med de

ifrågasatta författningsändringarna underställts Kungl. Maj:ts prövning. De

befogenheter, som enligt förslaget skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna med

avseende å utrotandet av råttor och möss, vore nämligen mycket omfattande,

och det läge under sådana förhållanden stor vikt därpå, att desamma redan

från början begagnades med urskiljning och på ett sätt, som icke lade onödigt

stora bördor i ekonomiskt hänseende på fastighetsägarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

Bestämmelserna hade i förslaget givits en så allmänt hållen lydelse, att vederbörande

hälsovårdsnämnds befogenhet i fråga örn meddelande av föreskrifter

i ämnet bleve obegränsad. Att detta icke kunde vara lämpligt, syntes

länsstyrelsen uppenbart, särskilt i betraktande av de avsevärda kostnader,

som vissa åtgärder i förevarande hänseende skulle kunna betinga. I förslaget

hade visserligen framhållits, närmast ur synpunkten av att få till stånd en

enhetlig tillämpning av bestämmelserna för olika orter, att medicinalstyrelsen

skulle meddela allmänna direktiv rörande de åtgärder, som borde föreskrivas,

men det kunde ifrågasättas, huruvida en angelägenhet med så vittgående ekonomiska

konsekvenser borde på sådant sätt regleras. Länsstyrelsen ansåge

för sin del riktigare, att i författningen intoges såväl vissa grundlinjer rörande

föreskrifternas omfattning till ledning för hälsovårdsnämndernas åtgärder i

saken, som ock närmare bestämmelser i fråga örn de kostnader, som i förevarande

hänseende borde drabba samhällena.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke det föreslagna

stadgandet örn rätt för hälsovårdsnämnd att meddela föreskrift om vidtagande

av erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och möss med hänsyn

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

19

till stadgandets allmänna avfattning kunde komma att tillämpas så, att vederbörande

fastighetsägare pålades oskäligt stora utgifter.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

Styrelsen delade den i promemorian uttalade meningen, att de olika åtgärderna

i utrotningskriget icke borde närmare specificeras i stadgan. Mera

tveksamt syntes däremot vara, örn man, på sätt promemorian förutsatte, borde

»söka få till stånd en enhetlig tillämpning för olika orter». Åtgärder, som

på ett håll visade sig nödvändiga, kunde på ett annat vara skäligen överflödiga.

Viktigt vore väl, att inom ett och samma samhälle enhetlighet vunnes, så att

t. ex. en fastighetsägare icke genom sin vägran att vidtaga åtgärder kunde omintetgöra

en igångsatt aktion. »Enhetlighet» över hela landet kunde däremot

lätt bliva av ondo. Men av största vikt vore naturligen, att vunna erfarenheter

inom olika orter komme stadssamhällenas alla hälsovårdsmyndigheter till godo.

Medicinalstyrelsen torde därvidlag genom upplysningsarbete kunna väsentligt

gagna saken. Tanken att sagda styrelse skulle »meddela allmänna direktiv rörande

de åtgärder, som böra föreskrivas» torde däremot våra stadskommuner

finna mindre tilltalande. Det vore en icke sällan gjord erfarenhet, att tillämpningsföreskrifter

och direktiv väsentligt ökat kostnaderna för i lag påbjudna

åtgärder av ena eller andra slaget. Upplysning och handledning torde vara av

större värde än efter likformighet strävande direktiv.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar bland annat:

Enligt förslaget skulle hälsovårdsnämnden för utrotandet äga föreskriva de

åtgärder, som vore erforderliga. En dylik allmän formulering kunde givetvis

förorsaka, att meningsskiljaktigheter komme att uppstå beträffande vad som

i det ena eller andra fallet skulle anses vara erforderligt.

Genom att giva respektive hälsovårdsnämnder alltför vid befogenhet att

föreskriva åtgärder från fastighetsägarnas sida mot »råttfaran» kunde således

befaras, att på sina håll föreskrifter komme att utfärdas, som för fastighetsägarna

bleve alltför ekonomiskt betungande utan att medföra önskad effekt

eller som komme att visa sig i praktiken omöjliga att efterfölja. Som

exempel kunde endast erinras örn den från flera håll ifrågasatta åtgärden

att ålägga fastighetsägare att förse källargluggar och fönsteröppningar med

trådgaller. Med tanke på alla de försäljningslokaler, biograflokaler m. m.,

som läge under gatunivån och hade skyltfönster och ljusöppningar i hussockeln,

skulle en dylik föreskrift visa sig ödesdiger.

o Förbundet ansåge således nödvändigt, att den nya bestämmelsen i hälsovårdsstadgan

kompletterades med instruktion eller anvisningar för hälsovårdsmyndigheterna,

varigenom likartade och för fastighetsägarnas ekonomi icke

ödeläggande åtgärder måtte av dem kunna anbefallas.

Av visst intresse i detta sammanhang torde jämväl vara utlåtandet av länsstyrelsen

i Örebro län. Länsstyrelsen framhåller följande:

Mot förslaget, såvitt därigenom avsåges att lägga beslutanderätten i fråga

örn vidtagandet av åtgärder i hälsovårdsmyndigheternas händer, funnes icke

anledning till erinran.

Däremot måste givetvis tillses, att ingripandet icke skedde i oträngt mål eller

eljest i sådana fall, då dylika åtgärder av särskilda skäl icke borde ifrågakomma.

Ett sådant förebehåll torde visserligen få anses självklart och det syntes

jämväl få antagas, att vederbörande hälsovårdsnämnder i händelse av förslagets

tillämpning i oförändrat skick skulle förfara i enlighet härmed.

Emellertid förefölle lämpligt, att även i själva lagtexten tydligt uttryck gåves

häråt; och länsstyrelsen ansåge sig därför böra hemställa, att i 23 a § andra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

EfEekti vite ten

av de föreslagna

bestämmelserna.

Särskilda

bestämmelser

för hamnar.

stycket efter orden »där sådant prövas av behovet påkallat», tillägges »och med

hänsyn till föreliggande förhållanden lämpligen finnes kunna ske» eller ock annat

liknande uttryck till modifierande och klarläggande av stadgandets innebörd.

Beträffande frågan örn de föreslagna bestämmelsernas effektivitet hava

länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län uttryckt vissa tvivelsmål.

På liknande sätt uttalar sig jämväl hälsovårdsnämnden i Kalmar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför sålunda:

Kraftiga åtgärder enligt förslaget för utrotande av råttor och möss torde

ofta för vederbörande husägare medföra rätt ansenliga kostnader, vartill komme

att åtgärder av dylik art med hänsyn till de rätt avsevärda ingrepp eller intrång,

som åtgärderna mången gång måste innebära i enskildas ägande- och förfoganderätt

till fast egendom, näppeligen kunde anses i allo vara av samma natur

som de förpliktelser, vilka för närvarande kunde påfordras av de enskilda vid

tillämpning av allmänna hälsovårdsstadgan. Med hänsyn härtill torde man

kunna antaga, att hälsovårdsnämnderna ej sällan komme att visa benägenhet

för att i det längsta dröja med meddelande av föreskrifter örn åtgärdernas vidtagande.

Särskilt i tider, då för farsoters bekämpande ett snabbt ingripande

vore av nöden, kunde sådant dröjsmål innebära ej ringa vådor. Det torde därför

kunna ifrågasättas, huruvida ej vederbörande länsstyrelse borde tillerkännas

befogenhet att —- jämsides med hälsovårdsnämnden — meddela föreskrifter

örn vidtagandet av erforderliga åtgärder av nu nämnd art.

Hälsovårdsnämnden i Kalmar har framhållit:

Åtgärd, som måste företagas i ett sammanhang för ett flertal fastigheter,

syntes icke tillräckligt tryggad endast genom föreslagen bötespåföljd och

knappast genom möjlighet till föreläggande av vite. Det borde därför enligt

nämndens förmenande av författningen kunna mera direkt utläsas dels att den,

som å hälsovårdsnämnds vägnar hade att verkställa åtgärd, varav planmässigheten

i visst områdes frigörande från råttor vore beroende, skulle äga att till

varje fastighet och lokal därinom bereda sig erforderligt tillträde, dels och

örn möjligheter till och sätt för uttagande av mot råttutrotningsåtgärd tredskas

de av kostnaden för åtgärden eller bestämd del därav.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län, t. f. förste provinsialläkaren i Västmanlands

län, t. f. förste stadsläkaren i Stockholm samt Stockholms stads

hälsovårdsnämnd och hälsovårdsnämnden i Kalmar betona vikten av att särskilda

åtgärder vidtagas beträffande hamnar.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län yttrar härutinnan:

Råttutrotningen hade särskilt för hamnstäders vidkommande en synnerligen

stor betydelse. Erfarenheter från sjöstäder visade nämligen, att en hamnstad,

där råttorna framgångsrikt bekämpats, helt hastigt ånyo kunde rättin f ekteras

från fartyg. Av särskild vikt borde det därför anses vara, att råtthinder å

kättingar och andra kommunikationsleder för råttor mellan fartyg och kaj

(särskilt i fråga om lastfartyg och fartyg, som under längre tid läge förtöjda

vid kaj) allmänt komme till stånd. I docka inkomna haverister borde förhindras

att släppa i land sina råttor.

T. f. förste stadsläkaren i Stockholm framhåller, att råttpest konstaterats flera

gånger under det sista decenniet i Sverige, samt att, örn pestsjuka råttor fran

fartyg komme i land, det vore omöjligt att förhindra råttpestens spridning,

såvida icke hamnområdet vore fritt från råttor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

21

Såsom framgår av det föregående, har frågan örn kostnaden för utrotnings- Kostnaden för

åtgärderna varit föremål för uttalanden i vissa yttranden, bland annat i sam- ochtgansvarigband

med framställda krav å fullständigare bestämmelser än de föreslagna, beten för

Jämväl eljest bar denna fråga berörts. Sålunda anför beträffande storleken av densammakostnaden

förste provinsialläkaren i Kalmar län, att kostnaden för ett effektivt

råttkrig ingalunda vore oöverkomlig utan tvärtom relativt lättöverkomlig.

Inköp av råttgift och dess utläggande betingade förhållandevis blygsamma

summor.

Frågan, vem som bör betala dessa kostnader, har särskilt behandlats i ett par

utlåtanden. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län med hänsyn

till den stora betydelsen för den allmänna hygienen av effektiva utrotningsåtgärder,

huruvida icke åtminstone en del av kostnaderna borde bestridas av vederbörande

samhälle.

Hälsovårdsnämnden i Karlskrona framhåller, att då de allmänna renhållningsåtgärderna

för en fastighet åvila fastighetens ägare, han även borde bestrida

kostnaden för åtgärder mot råttor och möss, i den mån kommunen ej

bekostade åtgärderna.

Hälsovårdsnämnden i Halmstad, vars utlåtande åberopats av stadsfullmäktige

därstädes såsom yttrande i ärendet, anför:

Att fastighetsägarna komme att få vidkännas en stor del av kostnaderna, torde

icke kunna undvikas. Så syntes de kostnader, som uppkomme på grund av

åtgärder i syfte att beröva råttor och möss tillfälle att skaffa sig föda, till

största delen komma att drabba fastighetsägarna. Man kunde knappast ålägga

det allmänna att bekosta tätning av råtthål, cementering av källare eller bortförande

av matavfall, när fråga vore örn enskild persons fastighet. Kostnaderna

för det direkta dödandet av råttor och möss kunde däremot lämpligen

fördelas på vederbörande fastighetsägare och det allmänna. Såväl det allmänna

som de enskilda fastighetsägarna måste nämligen anses hava nytta av åtgärderna,

i det fastighetsägarna sluppe få sina lägenheter förstörda av råttorna

och det allmänna vunne stora fördelar särskilt i hälsovårdsavseende.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller:

Utrotandet av råttor och möss vore en så allmänt samhällelig angelägenhet,

att rimlig anledning icke funnes för att för tillgodoseende av densamma genom

lagbestämmelser ålägga fastighetsägarna annan skyldighet i detta hänseende än

att för kommunala utrotningsåtgärder ställa till förfogande de lokaler, där sådana

skulle vidtagas. Enahanda skyldighet borde även tillkomma en hyresgäst

beträffande av honom hyrda lokaler och upplagsplatser.

Såsom en naturlig följd av denna förbundets uppfattning, att utrotandet vore

en samhällets gemensamma sak, borde också såväl kostnaden för den obligatoriska

utrotningen som ock tillhandahållandet av den härför erforderliga kvalificerade

arbetskraften åvila samhället.

Av den i ärendet verkställda utredningen torde oförtydbart framgå, att åt- Departegärder

mot råttor och möss äro ur olika synpunkter i hög grad av behovet på- mentschefet.

kallade. Både ekonomiska och framförallt hygieniska skäl göra det angeläget,

att råttornas antal i största möjliga utsträckning begränsas. För ett effektivt

bekämpande av dessa skadedjur krävas, såsom utredningen giver vid

handen, åtgärder av olika slag. Av särskild vikt torde vara genomförandet av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

en väl ordnad gårdsrenhållning, varigenom köksavfall, sopor ock annan orenlighet

göres oåtkomligt för råttorna och djurens möjlighet att livnära sig förty

väsentligen minskas. Andra indirekta åtgärder såsom anordnande av skyddsgaller

för ventilationsöppningar och gluggar i källarvåningen, igentäppande

av råtthål m. m. äro givetvis ock av stor betydelse. Än viktigare torde

emellertid vara de direkta, å råttornas förgörande riktade åtgärderna. För att

nå tillfredsställande resultat härvid måste arbetet med råttornas utrotande

ske efter en viss bestämd plan. Inom en stad exempelvis kan ett råttkrig

i allmänhet icke förväntas bliva fullt effektivt, örn det ej företages över

hela staden i ett sammanhang. Vägra fastighetsägare att för sina fastigheter

deltaga i ett råttkrig, kunna de därigenom äventyra resultatet av utrotningsarbetet.

För genomförandet av de olika åtgärder, som sålunda måste vidtagas, därest

kampen mot råttorna skall bliva framgångsrik, lämna emellertid de nuvarande

författningsbestämmelserna blott ringa stöd åt hälsovårdsmyndigheterna. Det

är egentligen allenast i fråga om gårdsrenhållningen, som bestämmelserna i ämnet

äro tillräckliga. Däremot finnas, praktiskt taget, icke några allmänna

stadganden, med stöd varav fastighetsägare kunna förpliktas att deltaga i ett

råttkrig eller ens att tåla vidtagandet inom sin egendom av åtgärder härför.

Att fastighetsägare också vägrat att medverka i utrotningskrig till skada för

dess effektivitet, därpå ger utredningen flera exempel.

Vad angår formen för meddelandet av de bestämmelser, som alltså enligt

min mening böra komma till stånd, vill jag erinra, att medicinalstyrelsen tidigare

ansett föreskrifterna böra erhålla formen av lag, men att styrelsen nu

icke motsätter sig, att föreskrifterna åtminstone försöksvis inpassas i hälsovårdsstadgan.

För min del har jag funnit utvägen att genom ändringar i

hälsovårdsstadgan söka fylla bristen å bestämmelser böra i första hand

anlitas. Med allenast ett par undantag hava de i ärendet hörda myndigheterna

och sammanslutningarna också ansett ändring i hälsovårdsstadgan

vara tillräcklig. I de yttranden, som gå i motsatt riktning, har

bland annat framhållits svårigheten att med de föreslagna bestämmelserna

åstadkomma nödvändigt samarbete olika kommuner emellan. Emellertid torde

nämnda bestämmelser med den utvidgning jag i det följande ämnar föreslå

kunna antagas komma att bliva tillfyllest för åvägabringande av gemensamma

åtgärder i angränsande samhällen. Att härför kräva ett statligt ingripande i

lags form lärer alltså icke vara nödvändigt. Stiftande av lag synes mig

icke heller erforderligt av den i ett yttrande framförda anledningen, att nu

ifrågavarande åtgärder ofta krävde ej obetydliga kostnader och att en lag vore

behövlig för deras utkrävande. Det är nämligen att märka, att de åtgärder,

varom här är fråga, äro likartade med dem, som hälsovårdsmyndigheterna redan

nu med stöd av hälsovårdsstadgan äga besluta, och vad kostnaderna beträffar

torde det kunna antagas, att de åtgärder, som komma att föreskrivas av

hälsovårdsnämnderna, sannolikt bliva av relativt ringa ekonomisk betydelse

för fastighetsägarna.

I fråga örn de föreslagna bestämmelsernas giltighetsområde har jag redan

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

23

antytt, att bestämmelserna, vilka enligt det tidigare inom departementet upprättade

förslaget skulle avse allenast stad och därmed i hälsovårdsavseende

jämställt område, böra erhålla ökad räckvidd. De skäl, som i ett flertal yttranden

anförts till stöd för en dylik utvidgning, har jag således funnit övertygande.

Vad angår frågan, huru omfattande utvidgningen bör vara, hava

olika förslag framställts. Väl synas mig goda grunder kunna anföras för en

utsträckning av förslaget allenast i den omfattning länsstyrelsen i Uppsala

län föreslagit eller att giva länsstyrelse befogenhet att förordna örn tillämpning

för område å landet av den i 1 kap. meddelade bestämmelsen örn åtgärder

mot råttor och möss. Då emellertid behov av dylika förordnanden kan antagas

komma att yppa sig jämförelsevis ofta och anledning icke torde föreligga

att befara ingripande av en landskommuns hälsovårdsnämnd utan att

tillräckliga skäl därtill äro för handen, anser jag mig böra förorda upptagande

jämväl i 2 kap. hälsovårdsstadgan, örn hälsovården på landet, av en bestämmelse

sådan som den för stad föreslagna. I detta hänseende ansluter jag mig

följaktligen till medicinalstyrelsens uppfattning.

I åtskilliga yttranden hava betänkligheter framförts med hänsyn till den

allmänna avfattning bestämmelserna erhållit i det utremitterade förslaget.

Särskilt har befarats, att hälsovårdsmyndigheterna skulle begagna den vidsträckta

befogenhet, som enligt förslaget tillkomme dem, på ett för fastighetsägarna

ekonomiskt betungande sätt. I flera yttranden har ifrågasatts,

att särskilda direktiv eller råd och anvisningar för bestämmelsernas tillämpning

skulle utfärdas. De sålunda framställda erinringarna finner jag för

min del förtjäna beaktande. Helt visst är det av stor betydelse, att bestämmelserna

komma att tillämpas på ett sådant sätt, att åtgärder, som medföra

mera avsevärda utgifter för de enskilda, i görligaste man undvikas. Såsom

jag nyss yttrat, torde visserligen de åtgärder, vilka komma att föreskrivas

av hälsovårdsmyndigheterna, sannolikt betinga kostnader av relativt ringa betydelse

för fastighetsägarna. För att emellertid befrämja en tillämpning av

bestämmelserna i enlighet med vad jag här angivit, har jag haft under övervägande

olika utvägar att i själva författningen giva stöd för en sådan tillämpning.

Därvid har jag väl icke ansett mig böra biträda förslaget av länsstyrelsen

i Värmlands län att i hälsovårdsstadgan intaga vissa grundlinjer rörande

föreskrifternas omfattning till ledning för hälsovårdsnämndernas åtgärder

i saken. I enlighet med den uppfattning, som hävdats i den utremitterade

promemorian och som länsstyrelsen i Östergötlands län i sitt yttrande i förevarande

avseende synes dela, torde nämligen utförligare bestämmelser örn åtgärderna

icke böra inflyta i hälsovårdsstadgan utan utfärdas i annan ordning.

Detta torde lämpligen böra ankomma på medicinalstyrelsen, som enligt

55 § 1 mom. i stadgan har att meddela nödiga råd och anvisningar till

ledning för hälsovårdsnämnderna. Jag har emellertid funnit ett av länsstyrelsen

i örebro län framfört förslag innefatta anvisning å en till synes

lämplig lösning av spörsmålet. Länsstyrelsen har ansett, att såsom förutsättning

för hälsovårdsnämnds rätt att meddela föreskrift om vidtagande av

åtgärder skulle gälla icke blott såsom enligt det remitterade förslaget, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sådant prövas av behovet påkallat, utan även att detsamma »med hänsyn

till föreliggande förhållanden lämpligen finnes kunna ske». I viss anslutning

härtill har jag låtit så omarbeta förevarande stadganden, att hälsovårdsnämnd

skall äga meddela föreskrift i ämnet, »där sådant prövas av

behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till annat föranleda». Att ett

dylikt tillägg skall leda till en slapphänt tillämpning torde icke behöva befaras.

Beträffande innehållet av de föreslagna bestämmelserna hava vidare vissa

ändringsyrkanden framställts i syfte att höja förslagets effektivitet. Sålunda

har länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, att länsstyrelse skulle

tillerkännas befogenhet att jämsides med hälsovårdsnämnd meddela föreskrifter

örn vidtagandet av erforderliga åtgärder av förevarande art. Häremot

må anmärkas, att redan enligt nu gällande bestämmelser länsstyrelse torde

äga tillräckliga möjligheter att i fall av behov ingripa. Enligt 55 § 2 mom.

hälsovårdsstadgan skall nämligen länsstyrelse vid erhållen kunskap om missförhållanden

i avseende på allmänna hälsovården tillse, att tjänliga åtgärder

vidtagas för deras avhjälpande. Hälsovårdsnämnden i Kalmar har ansett

önskvärt erhålla tydligare bestämmelser om rätt för den, som å hälsovårdsnämnds

vägnar har att verkställa råttutrotning inom visst område, att erhålla

tillträde till fastigheter därinom. I anledning härav må erinras, att det

enligt 56 § hälsovårdsstadgan åligger polismyndigheter och kronobetjäning

att lämna hälsovårdsnämnd handräckning i mån av befogenhet. I 57 § stadgas

vidare, att om någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som

jämlikt stadgan eller de i enlighet därmed givna föreskrifter åligger honom,

och icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden

erhållen tillsägelse fullgör vad han försummat, nämnden äger att, där så anses

nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden

mot lega. Någon anledning att meddela särskilda bestämmelser angående

rätt att erhålla tillträde till fastigheter utöver vad som följer av vad sålunda

stadgats synes mig icke föreligga. Ej heller har jag ansett mig böra biträda en

av samma hälsovårdsnämnd gjord hemställan örn bestämmelser angående uttagande

hos tredskande person av kostnad för åtgärd mot råttor och möss.

Att i detta avseende meddela speciella regler beträffande sådan kostnad lärer

icke vara lämpligt.

I några yttranden har betonats vikten av att särskilda åtgärder vidtagas

beträffande hamnar, detta med hänsyn till faran för pestsmitta genom råttor.

.Tåg delar den mening, som sålunda kommit till uttryck, men det synes mig icke

nödigt att nu meddela särskilda bestämmelser för hamnområden. Såsom jag

i början av mitt anförande nämnt (s. 4), äro vissa föreskrifter till skydd mot

pestsmitta genom råttor redan stadgade. Erinras må jämväl, att hälsovårdsnämnd

enligt förslaget är berättigad föreskriva vidtagandet av erforderliga åtgärder,

och det är tydligt, att hamnområde av hälsovårdsnämnden måste ägnas

synnerlig uppmärksamhet.

I fråga om kostnaderna för de åtgärder, som kunna komma att påbjudas av

hälsovårdsnämnderna, uttalades i den promemoria, vilken åtföljde det remitterade

förslaget till ändringar i hälsovårdsstadgan, att några särskilda bestämmel
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

25

ser rörande dem icke torde erfordras utan att de regler, som i allmänhet gälla

beträffande åtgärder, påbjudna enligt hälsovårdsstadgan, borde tillämpas. I

detta uttalande finner jag mig kunna instämma. Att nu närmare ingå på den

i vissa yttranden berörda frågan örn ansvarigheten för dessa kostnader lärer

icke vara lämpligt. Jag vill endast nämna, att omständigheterna i det särskilda

fallet torde vara avgörande för svaret å frågan. Såsom hittills flerstädes

skett, torde även framdeles kommuner komma att bevilja medel för anställande

av utrotningsåtgärder mot råttor, vilket naturligen bidrager att

minska enskilda personers kostnader för sådana åtgärder.

Beträffande detaljerna i det utremitterade förslaget har medicinalstyrelsen

ifrågasatt lämpligheten av att i 1 och 35 §§, som innefatta hälsovårdsnämndens

huvuduppgifter, införas bestämmelser om åtgärder mot råttor och möss.

Då exempelvis livsmedelskontrollen här icke omnämnts, syntes det ifrågasatta

tillägget alltför starkt markera råttfaran, vars bekämpande finge betraktas såsom

en visserligen viktig men dock speciell uppgift för hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen föreslog, att tilläggen i de nämnda paragraferna utginge.

På de skäl, som sålunda anförts, har jag låtit paragraferna bibehålla sin nuvarande

lydelse oförändrad.

I vuss anslutning till en av t. f. förste stadsläkaren i Stockholm med instämmande

av Stockholms stads hälsovårdsnämnd gjord erinran har jag låtit omarbeta

den föreslagna 23 a §, därvid uppräkningen av vissa platser, vilka särskilt

skulle uppmärksammas, såsom mindre behövlig uteslutits. Motsvarande stadgande

för landsbygden, 49 a §, har erhållit samma avfattning som 23 a §.

De ändringar, som vidtagits i 27 och 52 §§, avse ansvarsbestämmelserna.

Tiden för ikraftträdandet har satts till den 1 januari 1931.

Yad angår bostadsohyra, finnas ej heller några allmänna bestämmelser, som Åtgärder mot

särskilt åsyfta vidtagande av åtgärder däremot. Emellertid föreskrives i 8 § 1 bo^y^''

inom., att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar vara så Gällande

anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för bestämmeldem,

som där uppehålla sig. Och i 8 § 3 mom. stadgas, att i fråga örn rum, vars serbeboende

prövas vara förenat med fara för hälsan, hälsovårdsnämnden äger förelägga

viss, efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande

eller, där så prövas nödigt, för rummets utrymmande eller ock, om felaktigheten

finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare

användning för bostadsändamål. Enligt 8 § 4 mom. skall vad sålunda

sägs örn boningsrum ock gälla örn kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.

De nu anförda bestämmelserna avse stad och med stad i hälsovårdsavseende

likställt område. Eör landsbygden gälla emellertid enahanda

bestämmelser enligt 43 § 1, 4 och 5 mom. Yppar sig således på grund av ohyras

förekomst fara för hälsan, vilket givetvis understundom kan inträffa, exempelvis

då ohyran förekommer i större myckenhet, äger hälsovårdsnämnden ingripa.

I fråga örn stad och därmed likställt område har genom bostadsinspektion

enligt 8 § 7 mom. möjlighet beretts för hälsovårdsnämnden att erhålla kännedom

örn ohyra i bostäderna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Framställning

i ämnet

av riksdagen

d.

4 maj 1920

och däröver

avgivna

yttranden.

Motion

1:197.

Riksdagen.

Frågan om vidtagande av åtgärder mot bostadsohyra bragtes inför riksdagens

prövning genom en inom första kammaren år 1920 väckt motion (nr 197).

Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 4 maj 1920 (nr

161), att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning, i vad mån åtgärder från

statens, kommunens eller bådaderas sida kunde vidtagas för åstadkommande

av ett verksamt utrotningskrig mot bostadsohyra.

I den till grund för skrivelsen liggande motionen anfördes i huvudsak:

Frågan örn bekämpande av ohyra vore för närvarande av stor betydelse. De

senare årens undersökningar hade nämligen visat, att den å människan parasiterande

ohyran i stor utsträckning förmedlade spridningen av flera smittsamma

sjukdomar. Sålunda sprede vissa former av ohyra, nämligen klädlöss och huvudlöss,

sådana sjukdomar som fläckfeber och återfallsfeber, vilka för det dåvarande

våldsamt härjade i östra Europas länder; annan ohyra, t. ex. flugorna,

kunde bidraga till spridande bland annat av nervfeber, rödsot och kolera, och beträffande

den blodsugande ohyran, loppor och löss, vore det ställt utom allt

tvivel, att den antingen direkt eller indirekt kunde framkalla sjukdomstillstånd

hos människan, närmast hudsjukdomar av skilda, slag. . Härtill komme, att ohyran

genom sin blotta närvaro i rikligare mängd i människors omedelbara närhet

kunde i avsevärd grad störa deras lugn och välbefinnande; inom många hem

gåve ohyran, då den förekomme i riklig mängd, inför det till synes tröstlösa i

att med de medel, som stöde den enskilde till buds, bliva herre över densamma,

upphov till en liknöjdhet, som ofta ledde till fullständigt försummande av den

personliga hygienen och bostadens renhållning.

Att ohyran åtminstone inom vissa delar av vårt land hade en mycket stor

utbredning vore uppenbart. Sålunda hade förste provinsialläkaren i Östergötlands

län i sin årsberättelse för år 1916 i sammanhang med utredning örn väggohyrans

betydelse för spridning av barnförlamning bland annat anfort, att

väggohyran vore synnerligen utbredd i bostäderna för sågverks- och brädgårdsarbetarna

i Västerbottens län och att detsamma vore förhållandet inom. arbetarbostäderna

i vissa delar av Östergötlands län. Nämnde förste.provinsialläkare

omförmälde, att av socialstyrelsens statistiska undersökningar inhämtades, att i

lägenheter på högst 2 rum och kök vägglöss förekomme i 42.4 och 69.9 procent i

respektive Jönköping och Sundsvall. Även förste provinsialläkaren i Blekinge

län anförde i sin årsberättelse för år 1918 bland annat, att bostadsohyran i

Karlskrona florerade i utsträckt grad. Av omkring 50 hem, som han besökt,

hade han räknat 10, där ohyran varit så utbredd, att klädlöss och vägglöss.syntes

krypa omkring på väggar, möbler och andra bohag och till och med på innevånarna

däri. Av bostadsinspektören i Stockholm hade meddelats, att ohyran,

särskilt väggohyran, vore så allmänt spridd, att det torde höra till undantagen

att icke i ett boningshus med smålägenheter flertalet vore i mer eller mindre

grad hemsökta av väggohyra.

För egen del anförde riksdagen:

I likhet med motionären ansåge riksdagen det vara en angelägenhet av stor

vikt, att åtgärder vidtoges för avhjälpande av de olägenheter av skilda slag, som

orsakades av bostadsohyran. Nu gällande vid 1919 års riksdag antagna hälsovårdsstadga

innehölle visserligen beträffande byggnad, som inrymde boningsrum,

den föreskriften, att den skulle till alla sina delar vara så anordnad samt

så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstode för dem, som däri

uppehölle sig, samt vidare bestämmelse därom, att det tillkomme hälsovårdsnämnderna

att låta verkställa bostadsinspektion och övervaka efterlevnaden, av

i hälsovårdsstadgan givna föreskrifter. Emellertid hade riksdagen anledning

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

27

förmoda, att den nya hälsovårdsstadgan icke torde komma att få någon egentlig

betydelse i här förevarande avseende. Därtill komme, att de missförhållanden

det här gällde, vore så spridda och av den art, att verkligt behov måste anses

föreligga, att anstalter till deras avhjälpande företoges. Den stora utbredning

bostadsohyran fått i vidsträckta delar av vårt land framginge av de utlåtanden

från åtskilliga myndigheter, som i motionen omnämnts. Enligt riksdagens mening

vore under sådana förhållanden åtgärder i motionens syfte påkallade från

det allmännas sida.

I anledning av skrivelsen utarbetades inom socialdepartementet en promemoria

i ärendet. Däri förordades verkställandet av en allsidig utredning i frågan

och framhölls, att denna lämpligen borde anförtros åt särskilda inom departementet

tillkallade sakkunniga.

Över riksdagsskrivelsen ävensom nämnda promemoria avgavs yttrande den

8 juli 1921 av socialstyrelsen. Därvid erinrade styrelsen örn bostadsohyrans

stora utbredning och dess skadlighet ur social synpunkt. Bortsett från det direkta

personliga obehag, som förorsakades av väggohyra, hade förekomsten

därav också den indirekta verkan, att individen, vars isolerade ansträngningar

att befria sig från parasiterna sällan ägde förutsättningar att lyckas, så småningom

på grund därav förlorade den känsla för personlig snygghet och hygien,

varå folkhälsan måste byggas. Framför allt den omständigheten, att den enskilde

stöde maktlös mot en omgivning, där bostadsohyran i övrigt tillätes att

frodas, syntes ej heller kunna undgå att medföra skadliga verkningar i psykiskt

hänseende. Härefter anförde styrelsen i huvudsak:

De nu i korthet antydda missförhållandena syntes i och för sig motivera ett

övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas från det allmännas sida

för etablerande av ett systematiskt utrotningskrig mot bostadsohyran. Kunde

dessutom påvisas, att bostadsohyran bidroge till spridning av vissa smittsamma

sjukdomar, torde tanken på dylika åtgärder ej kunna avvisas.

Vad beträffade arten av dessa åtgärder, måste man givetvis i första hand söka

nå så långt som möjligt på upplysningens väg. Denna upplysning, som borde

avse såväl ohyrans skadlighet som medlen för dess bekämpande, kunde i skolorna

på ett naturligt sätt anknytas till undervisningen i hälsovård. I övrigt

syntes det lämpligt, att de kommunala myndigheter, som enligt den nya hälsovårdsstadgan

hade att övervaka bostadshygienen, anförtroddes uppgiften att

sprida kunskap på ifrågavarande område och söka uppväcka en allmän reaktion

mot den osnygghet och hälsofara, som läge i förekomsten av bostadsohyra.

Man finge dock ej vara blind för att även de kraftigaste ansträngningar i

sådan riktning ej kunde förväntas helt övervinna den likgiltighet, som säkerligen

komme att möta en kampanj mot bostadsohyran från de socialt lägst stående

befolkningslagrens sida. Då å andra sidan förekomsten av bostadsohyra

torde vara allmän framför allt i de fattigaste hemmen, syntes man ej böra

ställa sig främmande för den tanken, att möjlighet borde beredas för samhället

att i nödfall tillgripa tvångsåtgäder för utrotande av ohyran. Ett sådant

stadgande vore ingen nyhet för svensk lagstiftning. Det kunde exempelvis

erinras örn den befogenhet, som hälsovårdsmyndigheterna enligt nu gällande

epidemilag äga i fråga örn föreskrifter och ålägganden för den enskilde i

syfte att avvärja smittofara.

Enligt styrelsens uppfattning vore den föreliggande frågan av den betydelse,

att den syntes böra göras till föremål för närmare utredning.

Socialstyrelsen

d. 8

juli 1931.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Medicinalstyrelsen

d.

19 januari

1925.

Därefter avgavs utlåtande i ärendet den 19 januari 1925 av medicinalstyrelsen,

som vid utlåtandet fogade yttranden från samtliga förste provinsialläkare,

förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping, stadsläkaren

i Malmö samt docenten vid universitetet i Uppsala, medicine doktorn Carl

Näslund.

För egen del anförde styrelsen bland annat:

Den motion, som läge till grund för detta ärende, hade väckts vid 1920 års

riksdag, det vill säga vid en tid, då allvarliga farhågor förelegat, att farsoter

skulle kunna överföras till Sverige från länder, som under kriget svårt hemsökts

av sådana. De sjukdomar, som därvid närmast kunnat ifrågakomma,

hade varit fläckfeber och återfallsfeber, vilka överfördes till människor medelst

klädlöss och, beträffande den senare sjukdomen, även medelst huvudlöss.

Av motionen framginge, att fruktan för dessa sjukdomars överförande hit, varit

en av anledningarna till motionens framläggande. Under de senare åren hade

emellertid dessa sjukdomar i högst betydlig grad avtagit i de av dem nyligen

så hemsökta länderna (huvudsakligen i östra Europa) och för det dåvarande

syntes risken för dessa sjukdomars överförande hit åtminstone tills vidare vara

mindre överhängande. En annan sjukdom, vid vars spridning ohyran spelade

en viktig roll, vore pesten. Det vore visserligen råttloppan, som därvid vore

den farligaste, men man måste även räkna med människoloppan såsom smittspridare.

Ehuru det vore mera än 200 år sedan pesten senast hemsökte vårt

land, vore det icke uteslutet, att den kunde hit åter införas. Motionären framhöll

vidare dels att ohyran kunde alstra andra sjukdomstillstånd hos människor,

närmast hudsjukdomar, dels ock, hur densamma kunde på andra sätt

störa vårt lugn och välbefinnande, alstra obehag o. s. v. Vid den tid, då motionen

skrivits, hade helt visst de sociala obehag, som ohyran medförde, varit

alldeles särskilt kännbara på grund av rådande brist på bland annat såpa och

tvål. En förbättring hade emellertid under de senaste åren inträtt härutinnan.

Ifärför talade t. ex. att skabb, som under kristiden vunnit en synnerligen stor

utbredning, numera väsentligt avtagit. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm

hade sålunda år 1919 å sjukhuset vårdats 759 patienter och å polikliniken

2,890, under det att motsvarande siffror för år 1923 varit 54 och 734. Anledning

funnes antaga, att även i andra delar av riket ohyran minskats. Att densamma

fortfarande vore allmänt spridd i landet, torde dock vara säkert och alldeles

särskilt vore det vägglössen, som utgjorde den förnämsta plågan, beroende

dels på följderna av deras bett och dels därpå, att de vore långt svårare

att utrota än andra löss och loppor. Dessa senare kunde nämligen genom iakttagande

av noggrann bostadsrengöring och av personlig snygghet tämligen lätt

bekämpas, under det att vägglössen vore så mycket svårare att utrota, då de

sökte sig gömställen i väggar, golv och tak i boningsrum, där de innästlat sig.

Åtgärder för ohyrans utrotande vore alltså fortfarande nödiga, men, innan förslag

till dylika lämnades, syntes det medicinalstyrelsen lämpligt att i korthet

redogöra för de åtgärder, som hittills inom landet vidtagits för ohyrans bekämpande.

Under världskriget hade omfattande åtgärder vidtagits för att bland annat

hindra införande av ohyra till riket och ett flertal avlusningsanstalter hade

uppförts delvis med bidrag av statsmedel, men torde närmare redogörelse härför

icke vara erforderlig. På därom framställd begäran hade medicinalstyrelsen

av Kungl. Majit år 1919 erhållit bemyndigande att anställa tio sköterskor

med placering i de nordliga gränssocknarna mot Finland för att bland annat

i största möjliga utsträckning företaga avlusning av befolkningen i nämnda

gränstrakter och deras bostäder. Dessa sköterskor kvarstodo i sina befattnin
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 29

gar till och med 1921 års slut, då risken för fläckfeberns införande i riket ansågs

minskad.

Genom brev den 8 juni 1923 hade medicinalstyrelsen erhållit medgivande att

för utbildning i förgörande av ohyra medelst cyanvätegas anordna två kurser

för i varje kurs högst tre epidemi- eller distriktssköterskor från rikets fyra

nordligaste län. Fyra sköterskor hade genomgått de sålunda anordnade kurserna.

För att uppmuntra ohyrebekämpandet hade Kungl. Majit ställt erforderliga

medel till förfogande för utgivande av en bok örn »Våra insekter såsom sjukdomsspridare»,

vilken bok på uppdrag av medicinalstyrelsen författats av professor

Alb. Tullgren och år 1918 utdelats till samtliga seminarier och skolor

(undantagandes småskolor) samt folk- och skolbibliotek.

Ingenjörsvetenskapsakademien hade år 1924 utgivit en av professor G.

Wirgin författad bok örn »Väggohyra i smålägenheter» och Kungl. Majit hade

bemyndigat medicinalstyrelsen att inlösa 4,000 exemplar av boken för utdelning

till länsstyrelser, vissa tjänsteläkare, hälsovårds- och byggnadsnämnderna

i städer, köpingar och municipalsamhällen, landskommunernas hälsovårdsnämnder

samt yrkesinspektioner, vilken utdelning även verkställts.

Då nu föreliggande fråga behandlades vid 1920 års riksdag, hade första

kammarens andra tillfälliga utskott, som avstyrkte motionen, framhållit, att

åtgärder mot ohyran möjligen kunde komma till stånd på föranstaltande av

vederbörande myndigheter med stöd av 1919 års hälsovårdsstadga. Utskottet

ansåg i varje fall, att man borde avvakta någon tids erfarenhet angående hälsovårdsstadgans

tillämpning i förevarande avseende. Med hänsyn härtill funne

medicinalstyrelsen det vara nödvändigt att söka närmare belysa denna fråga.

Medicinalstyrelsen redogjorde härefter för de bestämmelser i hälsovårdsstadgan,

som nu möjliggöra ett ingripande av hälsovårdsnämnd (jfr s. 25), samt

fortsatte:

Då vägglöss i en bostad plägade medföra icke blott sanitär olägenhet utan

även fara för hälsan — detta sistnämnda i synnerhet, örn de förefunnes i avsevärd

mängd och alldeles särskilt örn i bostaden funnes spädbarn eller sjuka

eller orkeslösa personer — vore det uppenbart, att förekomsten av väggohyra

(vägglöss) i bostäder kunde såväl i stad som på landet föranleda hälsovårdsnämndens

ingripande jämlikt 8 och 43 §§ i hälsovårdsstadgan. Nämnden

hade sålunda befogenhet att förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid

för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövades nödigt, för rummets utrymmande.

Denna hälsovårdsnämndernas befogenhet hade sannolikt hittills

icke i större utsträckning utövats. Bostadsinspektören i Stockholm hade emellertid

meddelat, att hälsovårdsnämndens bostadsinspektion i Stockholm vid

flera tillfällen under åberopande av angivna bestämmelser i hälsovårdsstadgan

uppmanat husägaren att vidtaga åtgärder mot ohyra i bostadslägenhet

och att denna uppmaning som regel blivit åtlydd åtminstone i alla sådana fall,

där det kunnat visas, att bostadslägenheten varit behäftad med ohyra redan

vid hyresgästens inflyttning. Bostadsinspektionen hade därför icke ansett sig

behöva draga sådant ärende inför hälsovårdsnämnden.

I vad mån liknande skett i andra delar av riket framginge icke av till medicinalstyrelsen

inkomna årsberättelser, men antagligt vore, att man i regel

undvikit strängare åtgärder.

Styrelsen lämnade vidare en redogörelse för de bestämmelser, som år 1925

gällde angående användande av cyanvätegas till förgörande av ohyra, samt

för de fördelar och olägenheter, som voro förenade med dylik gasbehandling.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Därefter övergick styrelsen till behandlingen av frågan om vad som ytterligare

borde göras för ohyrebekämpandet och yttrade:

Medicinalstyrelsen ansåge, att en fortsatt upplysning i ämnet stöde i främsta

rummet. Undervisning i skolorna i detta ämne borde därför kraftigt befordras,

vilket närmast torde tillkomma skolöverstyrelsen att tillse. Men

även andra lager av folket än skolungdomen borde bliva föremål för sådan

upplysningsverksamhet och torde detta lämpligen kunna ske genom att ett

flygblad i ämnet utdelades till allmänheten genom tjänsteläkare, distrikts-, epidemi-

och dispensärsköterskor, barnmorskor och barnavårdsnämnder. Medicinalstyrelsen

ville därför anhålla om bemyndigande att låta utarbeta ett dylikt

flygblad och att få sörja för dess utdelning på angivet sätt.

Flera av dem, som yttrat sig i ärendet, hade framhållit den stora betydelsen

av god tillgång till bad och kanske särskilt skolbad. För väggohyrans

bekämpande vore baden väl icke av direkt betydelse, örn de också indirekt genom

av dem alstrat större behov av renlighet kunde föranleda till ingripande

mot väggohyra. Mot den egentliga personohyran — klädlöss, huvudlöss och

loppor — verkade baden mera direkt och kraftigt. Badfrågans ordnande

inom landet även med hänsyn till bekämpandet av bostadsohyran vore därför

av vikt.

Nästa fråga vore, huruvida en skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter

rörande bostadsohyrans bekämpande kunde anses erforderlig. Såsom redan sagts,

lämnade hälsovårdsstadgan i sin nuvarande lydelse hälsovårdsnämnderna befogenhet

att ingripa mot bostadsohyran. Det vore därför icke uteslutet, att

en cirkulärskrivelse till nämnderna med uppmaning att med stöd av gällande

föreskrifter kraftigt ingripa mot bostadsohyran, skulle kunna medföra god

verkan. I den förut omnämnda skriften »Örn väggohyra i smålägenheter»

hade bland annat förordats, att i varje samhälle borde finnas en lokal för

ohyras förgörande samt att i de enskilda egendomarna borde tvättstugor, mangelbodar

och dyl. eller eventuellt ett rum i huset vara på sådant sätt anordnade

i byggnadstekniskt hänseende, att de kunde apteras för förgörande av

ohyra medelst cyanvätegas. Medicinalstyrelsen kände sig icke övertygad

örn, att detta vore rätta vägen för ohyrebekämpandet. Visserligen kunde det

särskilt i större samhällen förekomma behov av, att en lokal funnes, där möbler

och dylikt kunde befrias från ohyra, men såsom regel borde gälla, att sådan

behandling företoges i den lokal (bostad), där bohaget funnes, så att bostad

och bohag samtidigt underginge den erforderliga behandlingen. Om nämligen

enbart bohaget befriades från ohyra, funnes ju denna i regel kvar i lägenheten,

och det bohag, som fördes till sådan lägenhet, bleve mycket snart angripet

av ohyran. Det kunde därför ifrågasättas att i hälsovårdsstadgan infördes

en bestämmelse av innebörd, att, innan hyresgäst avflyttade från lägenhet,

i vilken bostadsohyra funnes, lägenheten jämte dess bohag skulle befrias

från ohyra. Det skulle då åligga hälsovårdsnämnden dels att övervaka,

att bestämmelsen efterlevdes, dels ock att tillse, att förgörandet av ohyran

kunde inom samhället mot skälig kostnad utföras medelst cyanvätegasbehandling

eller annan behandling med likartad verkan. Det syntes böra överlämnas

till samhällena själva att avgöra, huruvida kostnaderna för behandlingen

skulle drabba husägarna eller örn samhället ville helt eller delvis bestrida desamma.

Det kunde med bestämdhet antagas, att ett ohyrebekämpande efter

denna linje skulle verka synnerligen gynnsamt. Möjligt vore emellertid, att

föreskriften till en början endast borde intagas i hälsovårdsstadgans 1 kapitel

örn allmänna hälsovården i stad.

Flera av dem, som yttrat sig i ärendet, hade framhållit önskvärdheten av,

att staten anordnade kostnadsfria kurser för utbildning i cyanvätegasbehand
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

31

lingens utförande. Anledningen till, att medicinalstyrelsen icke gjort framställning

örn anordnande av dylika kurser, hade varit den, att styrelsen ansett

sig böra ännu någon tid avvakta cyanvätebehandlingens resultat icke blott

med hänsyn till dess verkan utan även till dess faror för människors liv och

hälsa. Då emellertid behandlingsmetoden tydligt visat, att den vore den hittills

verksammaste av kända metoder för väggohyrans förgörande, och då man

kunde hoppas, att det vore möjligt ytterligare nedbringa metodens faror, ville

styrelsen föreslå, att staten läte anordna för deltagarna kostnadsfria kurser.

Då det vore av den allra största vikt, att vid antagandet av kursdeltagare endast

mycket väl kvalificerade personer mottoges och i första hand sådana, som

skulle stå till hälsovårdsmyndigheternas förfogande, finge medicinalstyrelsen

föreslå, att Kungl. Maj :t för den händelse förslaget syntes lämpligt, ville uppdraga

åt medicinalstyrelsen att inkomma med närmare framställning i ämnet.

De faror, som vore förknippade med cyanvätegasbehandlingen, hade medfört

försök att modifiera metoden och särskilt hade strävan gått ut på att framställa

en gas, som hade samma ohyredödande förmåga som cyanvätegas och

därjämte genom starkare lukt på ett långt kraftigare sätt än sistnämnda gas

kunde väcka människornas uppmärksamhet i god tid, och därigenom, om den

inträngde i bostäderna, säkrare förekomma olyckor. Flera sådana förslag hade

framkommit, och medicinalstyrelsen, som med uppmärksamhet följde frågans

utveckling, skulle icke underlåta att, örn och när lämpligare och ofarligare

metoder bleve kända, bringa detta till Kungl. Maj:ts kännedom i och för de

åtgärder, som kunde därav bliva en följd.

Det hade föreslagits, att hela förevarande fråga skulle göras till föremål

för en närmare utredning med anlitande av sakkunskap på läkarvetenskapens,

byggnadsteknikens m. fl. områden. Medicinalstyrelsen hade givetvis intet att

erinra häremot, men ansåge, att Kungl. Majit redan nu och innan resultaten

av en sådan närmare utredning kunde föreligga skulle kunna upptaga förestående

förslag till prövning.

Styrelsen hemställde alltså, att Kungl. Maj :t måtte

dels uppdraga åt skolöverstyrelsen att tillse, att undervisning vid rikets skolor

meddelas även angående bostadsohyran och dess bekämpande,

dels uppdraga åt medicinalstyrelsen ej mindre att låta författa ett flygblad

angående bostadsohyran och dess bekämpande för utdelning till allmänheten

genom tjänsteläkare, distrikts-, epidemi- och dispensärsköterskor, barnmorskor

och barnavårdsnämnder, än även att till Kungl. Majit inkomma med förslag till

anordnande på statens bekostnad av för deltagarna kostnadsfria kurser för utbildning

i förgörande av ohyra särskilt genom cyanvätegasbehandling,

dels ock slutligen i 8 § hälsovårdsstadgan införa en bestämmelse av innebörd,

att bostadslägenhet, i vilken väggohyra finnes, skall jämte i lägenheten befintligt

bohag befrias från ohyra, innan hyresgäst avflyttar från lägenheten.

Frågan örn begagnande av cyanväte till förgörande av ohyra har varit föremål

för särskild utredning. Genom brev den 23 juli 1926 bemyndigade

Kungl. Majit medicinalstyrelsen att tillkalla två sakkunniga för biträde dels

vid utarbetande av en lärobok i cyanvätegasbehandling dels ock vid utredning

om och i vad mån dåvarande föreskrifter i ämnet borde underkastas

ändring eller utökas med ytterligare föreskrifter. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade styrelsen två sakkunniga personer, varefter styrelsen

i skrivelse till Kungl. Majit den 30 maj 1927 anmälde, att den ene av dessa

utarbetat ett utkast till lärobok, vilket vore föremål för styrelsens prövning,

samt att styrelsen efter överläggning med de sakkunniga funnit önskvärt att

Användningen

av

cyanvätemetoden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ls proposition nr 170.

föreslå vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande cyanvätegasbehandling.

Anledningen till de föreslagna ändringarna vore den, att ett flertal

olycksfall och dödsfall inträffat i samband med dylik behandling. Särskilt

hade år 1925 varit ödesdigert i sagda hänseende så att styrelsen varit allvarligt

betänkt på att hos Kungl. Majit hemställa örn förbud mot metodens

vidare användning. Två omständigheter hade emellertid bidragit till att en

dylik hemställan icke gjorts. Dels vore nämligen cyanvätemetoden den enda

hittills kända fullt tillförlitliga metoden för förgörande av ohyra, och nämnda

metod hade på grund därav vunnit allt större spridning i ett stort antal

länder, dels kunde det påstås, att örn erforderlig uppmärksamhet och varsamhet

iakttoges vid metodens utövande, olyckshändelser kunde förhindras.

Vid skrivelsen voro fogade förslag till erforderliga författningsändringar.

Sedan yttrande över medicinalstyrelsens hemställan inhämtats från Överståthållarämbetet,

utfärdade Kungl. Majit den 7 oktober 1927 dels kungörelse

(nr 387) örn ändrad lydelse av §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan den 7 december

1906 (nr 114) och dels kungörelse (nr 388) angående begagnande av

cyanväte till förgörande av ohyra och andra djur.

Enligt sistnämnda författning gäller, att den, som vill bruka cyanväte för

angivet ändamål, har att söka tillstånd därtill hos medicinalstyrelsen. Tillstånd

må meddelas endast den, som genom intyg av sakkunnig och i bostadshygien

förfaren, av medicinalstyrelsen godkänd person styrkt sig äga noggrann

kännedom ej mindre örn de i giftstadgan meddelade föreskrifterna örn

handhavande och förvarande av sådana giftiga ämnen, som erfordras för

gasbehandling, än även örn cyanvätets framställningssätt och egenskaper

samt örn det tillvägagångssätt, som i enlighet med av medicinalstyrelsen

meddelade föreskrifter skall tillämpas vid gasbehandlingen. Tillstånd beviljas

för en tid av ett år i sänder men kan av medicinalstyrelsen återkallas

före utgången av nämnda tid, därest innehavaren visar oskicklighet eller

vårdslöshet vid utövandet av sin verksamhet. Har oskickligheten eller vårdslösheten

varit av ringare grad må återkallelsen avse endast viss tid. Närmare

föreskrifter givas örn huru sökande skall styrka sin behörighet och

lämplighet för erhållande av tillstånd. Den, som erhållit tillstånd, skall,

innan han inom viss ort begagnar sig av tillståndet, göra skriftlig anmälan

härom hos hälsovårdsnämnden i orten. Vill någon utföra gasbehandling, skall

han senast dagen före behandlingen skriftligen anmäla det hos hälsovårdsnämnden

i orten med angivande av tid och plats för behandlingen. Inom en

månad efter behandlingen skall rapport däröver avgivas till medicinalstyrelsen.

Det tillkommer styrelsen att meddela föreskrifter angående tillvägagångssättet

vid gasbehandling och de åtgärder, som till förekommande av

olycksfall därvid skola vidtagas särskilt i avseende å bostadslägenheter och

andra rum inomhus samt å fartyg. Den, som utan att vara därtill berättigad

brukar cyanförening till förgörande av ohyra, straffas enligt giftstadgan

med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor. Begår

någon sådan förseelse under tid, för vilken honom meddelat tillstånd återkallats,

är straffet böter från och med femhundra till och med ettusen kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

33

iled stöd av nyssnämnda bemyndigande har medicinalstyrelsen den 1 november

1927 utfärdat kungörelse angående tillvägagångssätt och åtgärder

vid gasbehandling med cyanväte för förgörande av ohyra och andra djur.

Den förenämnda läroboken utkom av trycket under år 1928.

I detta sammanhang bör beaktas, att vid 1928 års riksdag i en inom andra

kammaren väckt motion (nr 396) hemställdes örn skrivelse till Kungl. Majit

med begäran, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn förnyad utredning rörande

begagnandet av cyanväte till förgörande av ohyra och andra djur, samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Motionen avstyrktes av vederbörande utskott (andra kammarens andra tillfälliga

utskott, uti. nr 3) och föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Vid upprättandet av det här förut behandlade förslaget till ändringar i hälso- Inom socialvårdsstadgan,

avseende åtgärder mot råttor och möss, beaktades jämväl behovet unp
av

bestämmelser rörande bostadsohyra, och förslaget upptog i följd härav även rättat förföreskrifter

i detta hänseende. I olikhet med stadgandena rörande råttor och sla9- möss avsågo förevarande bestämmelser i förslaget såväl stad som landsbygd.

I 1 respektive 35 § av hälsovårdsstadgan skulle enligt förslaget införas bestämmelse

örn hälsovårdsnämnds skyldighet att verka för vidtagande av åtgärder

för utrotande av ohyra. Förslaget upptog vidare tillägg till 8 §

3 mom. respektive 43 § 4 mom. av ett nytt stycke, så lydandei

»Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden föreskriva,

att i fråga örn boningsrum, kläder eller bohag skola vidtagas erforderliga åtgärder

för utrotande av ohyra.»

Underlåtenhet att efterkomma föreskrift, som meddelats med stöd av den

nytillagda bestämmelsen, skulle enligt stadgande i 27 § andra stycket respektive

52 § andra stycket beläggas med böter från och med fem till och med etttusen

kronor.

I fråga örn inhämtande av yttranden över detta förslag får jag hänvisa till Yttranden

vad jag härutinnan tidigare anfört (s. 13). Jämväl i denna del har förslaget

i allt väsentligt tillstyrkts av de hörda myndigheterna och sammanslutningar- förslag.

na. För huvudpunkterna i yttrandena ber jag nu få redogöra.

I fråga örn behovet av åtgärder mot bostadsohyra har medicinalstyrelsen lik- Behovet av

som i fråga örn råttor och möss anfört, att behovet av föreskrifter i ämnet torde bostadsohyra.

vara så allmänt erkänt, att styrelsen icke ansåge sig behöva närmare ingå

därpå.

Flera av de hörda läkarna hava särskilt uttalat sig om förekomsten av ohyra.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anför sålunda:

Bostadsohyra syntes vara rätt allmänt förekommande inom länet. Ditintills

hade endast ringa intresse ägnats bekämpandet av denna form av sanitär olägenhet.

Nödvändigheten av att lämpliga åtgärder vidtoges däremot gjorde sig

därför kännbar, varför de förslagna bestämmelserna måste hälsas med tillfredsställelse

av hygienens målsmän.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 187 haft. (Nr 170.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majda proposition nr 170.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län framhåller:

Under år 1928 hade samtliga tjänsteläkare i länet tillfrågats örn förekomsten

av ohyra i bostäder. Av svaren hade framgått, att ohyra numera i allmänhet

syntes förekomma endast i ringa grad inom länet. Dock vore det uppenbart,

att förtydliganden och förstärkande av hälsovårdsstadgan i förevarande avseende

vore lämpligt.

T. f. förste stadsläkaren i Göteborg har — med instämmande av hälsovårdsnämnden

och magistraten därstädes —- yttrat:

Ohyrans spridning sammanhängde i mycket med bristande renlighet. Man

mindes allt för väl den stormvåg av ohyra, som följde kristiden i spåren. Nu

hade förhållandena åter blivit så att säga normala. I stort sett kunde man nog

konstatera, att ohyran sakta och säkert förlorade terräng. Bostadsinspektionens

erfarenhet angående ohyrans förekomst i Göteborg kunde ej statistiskt

åskådliggöras, emedan inga systematiska undersökningar företagits. Däremot

vore de erfarenheter, som gjorts under ett intensivt desinsektationsarbete vid

statens järnvägar, belysande. För närvarande utfördes endast en ringa bråkdel

av det antal rökningar, som årligen ifrågakomme, när arbetet startades. Följande

exempel kunde anföras. Örn antalet rökningar inom tre av de mest hemsökta

bansektionerna i övre Norrland sattes lill 100 år 1921, visa åren 1922—

1927 siffrorna 53, 41, 23, 28, 23 och 19. Då man nu visste, att flertalet av de

utrymmen, som visat sig vara bemängda med ohyra, verkligen rökats, helst som

personalen varit intresserad för arbetet, torde man av de anförda siffrorna kunna

utläsa dels en tidigare mycket avsevärdi nedgång i ohyrans förekomst, dels

tecken på en numera inträdd relativ stagnation. I den mån sistnämnda slutsats

visade sig vara riktig, torde stagnationen bero på, att en viss procent av

statens järnvägars personal inom dessa områden ännu bruste i personlig hygien.

Å andra sidan kunde man inom vissa sydligt belägna bansektioner konstatera

så stark tillbakagång, att den gåve förhoppning örn ohyrans försvinnande inom

överskådlig tid.

Även i Göteborg hade man kunnat konstatera en tillbakagång i fråga örn

ohyrans förekomst. Nu rådande standard beträffande bostäder och bostadsvård

vore en helt annan än den, som ifrågakomme för tio eller tjugo år sedan.

Detta hindrade dock icke, att ohyran behölle sitt grepp om en mängd personer

och familjer med mindre god förståelse för hälsovårdens enklare krav.

Kampen mot ohyran hade på sista tiden mötts av en ej förutsedd komplikation.

I allt större utsträckning försåges nya hyreshus — och detta gällde även

hus för arbetare och .småfolk — med centraluppvärmning, samtidigt som de

för ventilationens skull utrustades med över vattentaket uppdragna ventilationskanaler.

Genom dessa anordningar hade mellan olika lägenheter uppstått

möjlighet till passage för ohyran och det hade i. ej få fall kunnat konstateras,

hurusom en större hyresfastighet på otroligt kort tid fullständigt infekterats

med ohyra från en enda familj med bristfällig hygien. Ohyran hade gjort en

verklig framstöt, som inte uteslutande sammanhängde med bostadsvården. Då

fallen underkastats noggrann undersökning, torde förklaringen till fenomenet

vara i huvudsak riktig.

Sistnämnda sätt för ohyrans spridning framhålles jämväl i andra utlåtanden.

Sveriges fastighetsägareförbund har liksom i fråga örn råttor och möss funnit

det vara av största betydelse och säkerligen nödvändigt, att åtgärder fran

samhällets sida vidtoges.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

35

Svenska hälso vårdstjänstemanna förbandets styrelse yttrar bland annat:

Till hälsovårdsmyndigheterna inkomme ofta klagomål över ohyra i bostäder

och rådfrågningar angående bekämpandet av densamma. Från fastighetsägarnas

sida hade ofta begärts hjälp att övertyga vissa hyresgäster örn nödvändigheten

av cyanvätebehandling inom egendomen. Det hade nämligen i ett

stort antal fall inträffat, att hyresgäster, som haft sina lägenheter belägna intill

eller i närheten av en viss lägenhet, där cyanvätebehandling skulle äga rum,

genom ren oginhet omöjliggjort en sådan behandling. I många fall kunde

hälsovårdsmyndigheterna i brist på lagligt stöd intet göra. I fråga örn ohyrans,

i första hand vägglössens, spridning syntes flera orsaker därtill vara

medverkande, orsaker, som en lagstiftning i ämnet skulle giva hälsovårdsmyndigheterna

möjlighet att örn icke helt och hållet så dock till stor del undanröja.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och Värmlands

län, förste provinsialläkaren i Södermanlands län, hälsovårdsnämnderna i Kalmar

och Karlskrona samt Sveriges fastighetsägareförbund hava framhållit, att

de föreslagna bestämmelserna icke äro tillräckligt vägledande, därvid i vissa

yttranden påpekats behov av direktiv eller råd och anvisningar för bestämmelsernas

tillämpning.

Av länsstyrelserna i Östergötlands, Värmlands och Västernorrlands län avgivna

yttranden i denna del, vilka äro återgivna i det föregående (s. 18), hava

avseende jämväl å bestämmelserna örn ohyra.

Hälsovårdsnämnden i Karlskrona anmärker, att av förslaget ej framginge,

örn ett föreläggande att vidtaga åtgärder kunde meddelas hyresvärd eller hyresgäst

eller båda. Vid förekomst av ohyra i en lägenhet hade det ofta varit tvistigt,

örn den ditförts av den hyresgäst, som för tillfället bebodde lägenheten

eller örn den funnits, innan denne hyresgäst inflyttat. Utrotandet av ohyra i

hyreslägenheter kunde knappast åläggas fastighetsägaren, ehuru denne dock

hade ett betydligt intresse av dess motarbetande på grund av faran för spridning

till angränsande lägenheter.

Sveriges fastighetsägareförbund har funnit de föreslagna bestämmelserna

icke på långt när uttömmande. Förbundet framhåller vikten av bestämmelser

örn förebyggande åtgärder mot ohyran, vilka vore de enda i längden ändamålsenliga

och tillfyllestgörande. Vidare anför förbundet:

Förslaget till nya lagbestämmelser löste ej de många juridiska spörsmål,

som vid företagande av utrotningsåtgärder nödvändigtvis uppkomme mellan

hyresvärdar och hyresgäster. Det torde icke kunna bestridas, att på detta rättsområde

för närvarande rådde ett tillstånd, som enligt förbundets mening icke

utan skäl kunde betecknas såsom kaos. En hyresvärd visste för närvarande icke

med någon säkerhet, huruvida han själv vore skyldig bevisa, att det varit hyresgästen,

som dragit in ohyra i sin lägenhet, eller örn det vore hyresgästen, som

skulle visa. att han själv vore oskyldig därtill. En hyresvärd visste icke, huruvida

lian vore skyldig utgiva ersättning för intrång i nyttjanderätten till sådan

hyresgäst, som icke haft ohyra i sin lägenhet, men som nödgats bortflytta

för några dagar i anledning av desinfektion inom närbelägna lägenheter. Han

visste heller icke, efter vilka grunder en sådan ersättning i så fall skulle beräknas.

Han visste icke, örn han kunde hindra en hyresgäst, som förde nied sig

ohyra i bohaget, att inflytta i huset. Han visste icke ens, örn han hade rätt att

påfordra att före inflyttningen få besiktiga bohaget,

Innehållet av

de föreslagna

bestämmelserna

i ämnet.

Behov av fullständigare

bestämmelser

än

de föreslagna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Rökning av

lägenhet före

avflyttning

därifrån.

Enligt förbundets mening hade det varit önskvärt, om den hittills verkställda

utredningen även tagit fasta på möjligheten att samtidigt bringa reda i det

juridiska bedömandet av alla de rättigheter och skyldigheter, som i här berörda

hänseende tillkomme och åvilade hyresvärdar och hyresgäster. Förbundet insåge

emellertid nödvändigheten av, att effektiva åtgärder från samhällets sida

till skydd mot bostadsohyra snarast måtte vidtagas och ansåge sig därför icke

kunna förorda, att dessa åtgärder uppskötes eller fördröjdes i avvaktan på en

nödvändig men säkerligen tidsödande utredning rörande nu vidrörda juridiska

spörsmål. Förbundet tilläte sig dock för erhållande av en viss säkerhet

och reda böra förorda, att i hälsovårdsstadgan infördes en erinran om, att vidtagandet

av de åtgärder, som hälsovårdsmyndigheterna med stöd av de nya bestämmelserna

kunde komma att ålägga hyresvärdar eller hyresgäster, icke finge

inverka på hyresvärdarnas och hyresgästernas inbördes rättigheter och skyldigheter

enligt ingånget hyresavtal. Det förhållandet t. ex., att hälsovårdsnämnden

ålade en hyresgäst skyldighet att ställa sin lägenhet till förfogande, finge

icke utan vidare tagas till intäkt för ett anspråk från hyresgästens sida att av

hyresvärden erhålla ersättning för, att han nödgats hålla sig borta från sin

lägenhet under desinfektionsåtgärdernas vidtagande. Ej heller finge, för att

taga ett annat exempel, en hyresgäst under åberopande av, att hyresvärden blivit

ålagd att verkställa rökning i hans lägenhet, taga detta förhållande i och

för sig såsom intäkt för en befrielse för honom att ersätta kostnaden för rökningen.

Över huvud krävde frågan örn vem som skulle ersätta kostnaden för

vidtagandet av erforderliga desinfektionsåtgärder ett närmare övervägande.

Om det fall skulle inträffa, att varken hyresvärden eller hyresgästen ansåge

sig hava skyldighet eller hade förmåga att bestrida kostnaden för desinfektionen,

så uppstode genast frågan, huruvida alla utrotningsåtgärder i så fall skulle

inhiberas. Ett dylikt resultat bleve givetvis i de flesta fall synnerligen otillfredsställande,

och spörsmålet gällde då, om det allmänna skulle nöja sig

därmed.

T. f. förste stadsläkaren i Göteborg berör i viss mån de av fastighetsägareförbundet

omförmälda svårigheterna. Han anför:

Sällan kunde den, som vore primärt skyldig till ohyrans förekomst, utpekas.

Statens järnvägar hade här kunnat gå fram med större effekt. Varje familj,

som skulle flytta in i en statens järnvägar tillhörig lägenhet, vore i fråga örn

ohyra ålagd självdeklaration. Inom vissa sektioner rökte man till och med allt

bobag som underginge förflyttning. Något i samma väg vore ogenomförbart

å den allmänna bostadsmarknaden och i flertalet fall torde hälsovårdsnämnden

komma att sväva i okunnighet örn, vem som vore den primärt skyldige. Troligen

bleve följden, att nämnden finge söka framtvinga rökning omedelbart

innan ny hyresgäst inflyttade i en lägenhet, som tidigare varit i påfallande

grad bemängd med ohyra. Den skyldige, hyresgästen, flyttade vidare med sina

infekterade möbler och den oskyldige, husägaren, finge stå ansvar och kostnad.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsens i Örebro län i det föregående

(sid. 19) återgivna yttrande jämväl avser de föreslagna bestämmelserna

rörande bostadsohyra.

I fråga om innehållet av de föreslagna bestämmelserna anför vidare medicinalstyrelsen

följande.

Styrelsen hade tidigare föreslagit införandet i 8 § hälsovårdsstadgan av en

bestämmelse av innebörd, att bostadslägenhet, i vilken väggohyra funnes, skulle

jämte i lägenheten befintligt bohag befrias från ohyra, innan hyresgäst avflyttade

från lägenheten. Styrelsen ville emellertid nu uttala sina betänklig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

3

heter mot en sådan bestämmelse. Det torde nämligen med skäl kunna ifrågasättas,

örn en sådan åtgärd vore praktiskt genomförbar; särskilt i vissa orter,

exempelvis Stockholm, där å ena sidan bostadsohyran visat sig vara synnerligen

allmänt förekommande särskilt i smålägenheter, och å andra sidan omflyttningarna

vore synnerligen talrika och koncentrerade till tiden 1 april och

1 oktober, syntes bestämmelsen icke kunna annat än i undantagsfall omsättas

i praktiken, och i varje fall torde, även med straffbestämmelser för husägaren,

hyresgästen eller båda, uraktlåtenhet att verkställa föreskrivet ohyresutrotande

före avflyttningen icke kunna förhindra massomflyttningarna i april och

oktober. Det vore fara värt, att bestämmelsen sålunda bleve en bestämmelse

allenast på papperet. Styrelsen funne sig därför föranlåten att frångå sitt

tidigare förslag och anslöte sig i huvudsak till det förslag härutinnan, som

utarbetats inom socialdepartementet.

Jämväl t. f. förste stadsläkaren i Göteborg framhåller de svårigheter, som

skulle uppstå, örn rökning av bostadslägenheter komme att sammanfalla med

flyttningsterminer.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, förste provinsialläkaren i samma län och

t. f. förste provinsialläkaren i Västmanlands län ansluta sig däremot till den

av medicinalstyrelsen tidigare föreslagna bestämmelsen.

Beträffande innehållet av bestämmelserna må slutligen nämnas, att t. f. förste

stadsläkaren i Stockholm och Stockholms stads hälsovårdsnämnd påyrkat

stadgande örn rökning av auktionsgods. Till stöd härför anföres:

Till de mest verksamma faktorerna för spridning av bostadsohyra hörde

bortauktionering av möbler. Nedlusade soffor o. d. inlämnades synnerligen

ofta för bortauktionering och i regel hände det att köparen ej iakttoge ohyran

förrän hans bostad blivit nedlusad; uppmärksammade han ohyran förekomme

det ej sällan att möbeln omedelbart återsändes till förnyad bortauktionering.

Hälsovårdsnämnd kunde enligt förslaget givetvis påbjuda cyanvätebehandling

av auktionsgods, men ifrågasättas kunde huruvida icke i hälsovårdsstadgan

borde intagas en generell bestämmelse om avlusning av alla för auktionering

avsedda möbler och husgeråd, med vissa undantag, t. ex. för föremål av konst

eller historiskt värde.

Dylik bestämmelse har jämväl påkallats av Sveriges fastighetsägareförbund.

Frågan örn kostnaden för de åtgärder, som kunna komma att föreskrivas, har

på sätt den lämnade redogörelsen utvisar berörts i vissa yttranden, bland annat

i samband med uttalanden angående behov av fullständigare bestämmelser än

de föreslagna. Även eljest har denna fråga beaktats.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anför sålunda:

Örn ett önskvärt utrotningskrig mot ohyran skulle kunna fullföljas i den omfattning,

promemorian antydde, syntes detta visserligen förutsätta icke så obetydliga

kostnader för beredande av avlusningsmöjligheter. Men då kommunernas

egna myndigheter själva finge bestämma åtgärdernas omfattning och

åtminstone i någon utsträckning ersättning torde kunna utkrävas av allmänheten

för begagnande av kommunens anordningar, torde ej heller på denna

punkt någon invändning behöva göras.

I fråga örn ansvarigheten för kostnaderna anför hälsovårdsnämnden i Halmstad,

att kostnaderna lämpligen torde kunna läggas antingen på kommunerna el
-

Rökuing av

auktionsgodte

Kostnader!

fSr åtgärderna

och

ansvarigheten

för densamma.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Upplysningsverksamhet

såsom leil i

liek&mpaudet

av ohyran.

ler på de enskilda personer, i vilkas lägenheter åtgärderna skola vidtagas. Stadsfullmäktige

i Halmstad hava åberopat hälsovårdsnämndens utlåtande såsom

yttrande i ärendet. Eli ledamot av stadsfullmäktige har emellertid reserverat

sig mot utlåtandet i denna del under anförande, att kostnaderna i första hand

borde bäras av fastighetens ägare med rätt för denne att i fall av befogenhet

göra sig ersatt för kostnaderna av den eller de hyresgäster, som varit vållande

(ill att fastigheten blivit behäftad med ohyra.

Under hänvisning till sitt uttalande i yttrandet deli lif januari 1925 (s. 30).

alt fortsatt upplysning angående bostadsohyra och dess bekämpande stöde

i främsta rummet i fråga örn åtgärder mot ohyran, har medicinalstyrelsen förklarat

sig fortfarande omfatta denna mening och anfört, att upplysningen borde

ombesörjas av skolöverstyrelsen, i vad anginge undervisning i skolorna, och uv

medicinalstyrelsen i form av ett flygblad.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län anser en av de bästa åtgärderna

för åstadkommande av ett verksamt utrotande av bostadsohyran vara rationell

upplysning angående bostadsohyrans förekomst, dess spridningssätt oell olägenheter

samt sätten för dess bekämpande. Jämväl t. f. förste provinsialläkaren

i Västmanlands län förordar anordnande av upplysningsverksamhet i dessa

hänseenden.

Sveriges fastighetsägareförbund anmärker, som redan nämnts, att förslaget

icke gåve något tydligt uttryck åt nödvändigheten att vidtaga förebyggande åtgärder

mot ohyrans spridning. Åtgärder av sådant slag vore enligt förbundets

mening de enda, som i längden komme att visa sig verkligt ändamålsenliga och

tillfyllestgörande. Såsom lämplig åtgärd i sådant syfte kunde förbundet framhålla,

att hälsovårdsnämnderna ålades att bedriva effektiv upplysningsverksamhet

rörande vådan och olägenheten av väggohyra saint angående lämpligt

sätt för dess bekämpande.

Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundets styrelse har framhållit, att genom

medicinalstyrelsens försorg borde till allmänhetens upplysning utgivas särskilda

råd och anvisningar angående vad soia vore att iakttaga för utrotande av

bostadsohyra. Erfarenheten hade nämligen givit vid handen, att stor okunnighet

i detta avseende vore rådande hos mången.

I detta sammanhang har medicinalstyrelsen betonat önskvärdheten av att på

statens bekostnad anordnades kostnadsfria kurser för utbildning i förgörande

av ohyra bland annat genom cyaiivätegasbehandling. Styrelsen framhåller

jämväl, att de sålunda ifrågasatta kurserna borde planeras även med tanke på

ohyrebekämpande i bostäder genom andra förfaringssätt än genom c y an vätegasbehandling.

I den genom medicinalstyrelsens försorg efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 23 juli 1926 utarbetade läroboken i cyaiivätegasbehandling

för förgörande av ohyra oell andra djur hade styrelsen uttryckligen framhållit,

att på grund av de faror, som vore förbundna nied cyanvätegasens användande,

densamma borde tillgripas blott då man icke kunde reda sig med andra medel

av ofarlig art och att särskilt i byggnader, i vilka spridning av cyanvätegasen

icke kunde förhindras, sådana medel borde komma till användning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

39

Jämväl förste provinsialläkaren i Östergötlands län, t. f. förste provinsialläkaren

i Västmanlands län, t. f. förste stadsläkaren i Stockholm och Stockholms

stads hälsovårdsnämnd framhålla vikten av att sådana kurser anordnas.

Liksom i fråga örn råttor och möss finner jag utredningen klart ådagalägga,

att åtgärder mot bostadsohyra äro erforderliga. Det synes mig jämväl tydligt,

att nuvarande författningsbestämmelser äro i behov av komplettering för att

bereda hälsovårdsmyndigheterna det stöd, som kräves för ett effektivt bekämpande

av ohyran.

Enligt det förslag, som upprättats inom departementet för avhjälpande av

bristen å föreskrifter i ämnet, skulle bestämmelserna mot ohyra till skillnad

från stadgandena rörande råttor och möss avse såväl stad som landsbygd.

Någon erinran mot förslaget i denna del har icke framställts. På sätt jag

nämnde i fråga örn den av mig förordade utvidgningen av stadgandena rörande

råttor och möss till att avse jämväl landsbygden, lärer det icke vara

anledning befara, att hälsovårdsnämnderna å landsbygden skola ingripa utan

att tillräckliga skäl därtill föreligga. Jag finner mig således böra tillstyrka

införande jämväl för landsbygdens del av föreskrifter mot ohyra.

Vad angår innehållet av bestämmelserna, synes vad jag därom anfört beträffande

åtgärder mot råttor och möss i stort sett äga tillämpning jämväl

1 fråga örn åtgärder mot bostadsohyra. Jag tillåter mig därför att i dessa

avseenden i huvudsak hänvisa till vad jag härutinnan förut yttrat (s. 23—24).

Bestämmelserna torde således böra innebära rätt för hälsovårdsnämnd att

föreskriva erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra, där sådant prövas av

behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till annat föranleda. I synnerhet

på landsbygden torde hälsovårdsnämnder av ekonomiska skäl kunna

finna sig föranlåtna att ej påbjuda rökning av lägenheter, där dylikt påbud

måhända eljest skolat meddelas. Å landsbygden äro nämligen möjligheterna

att för ringa kostnad få rökning verkställd givetvis i allmänhet mindre

än i städer. Att jämväl andra omständigheter än av ekonomisk natur kunna

ulgöra hinder mot föreskrift örn rökning av en lägenhet är tydligt, exempelvis

då i lägenheten äro inhysta sjuka personer, som ej lämpligen kunna flyttas.

överhuvud taget måste naturligen en hälsovårdsnämnd vid meddelande

av nu ifrågavarande föreskrifter noga beakta, att några enskildas berättigade

intressen icke trädas för nära. Liksom i fråga om bekämpandet av råttor

och möss bör det ankomma å medicinalstyrelsen att meddela råd och anvisningar

till ledning för avgörandet, vilka åtgärder som böra vidtagas. Jag

vill här erinra om medicinalstyrelsens uttalande i det förut återgivna yttrandet

den 19 januari 1925 (s. 31), att flera förslag att undanröja de faror,

som vore förknippade med den effektivaste utrotningsmetoden, cyanvätegasbehandlingc-n.

framkommit samt att medicinalstyrelsen, som med uppmärksamhet

följde frågans utveckling, icke skulle underlåta att, om och när lämpligare

och ofarligare metoder bleve kända, bringa detta till Kungl. Maj:ts kännedom

i och för de åtgärder, som därav kunde bliva en följd. Något meddelande

örn att sådan metod blivit utexperimenterad har hittills icke lämnats

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

från styrelsen. Enligt vad jag inhämtat anses en metods användbarhet icke

kunna tillförlitligen bedömas utan att tämligen omfattande försök verkställas.

Sålunda bör rökning ske av ett större antal lägenheter och därefter en viss tid,

omkring ett halvt år, förflyta; uppträder ej ohyra under denna tid i en lägenhet,

torde det kunna antagas, att ohyran dödats vid rökningen av lägenheten.

Sveriges fastighetsägareförbund har i sitt yttrande till närmare behandling

upptagit vissa juridiska spörsmål, som enligt förbundets uttalande nödvändigt

uppkomme mellan hyresvärdar och hyresgäster, och framhållit, att förslaget till

bestämmelser icke löste dessa spörsmål. Förbundet har väl funnit en utredning

örn berörda spörsmål icke böra föranleda uppskov med vidtagandet av åtgärder

till skydd mot bostadsohyra men hemställer örn införande i hälsovårdsstadgan av

en erinran örn att vidtagandet av de åtgärder, som hälsovårdsmyndigheterna

med stöd av de nya bestämmelserna kunde komma att ålägga hyresvärdar eller

hyresgäster, icke finge inverka på hyresvärdarnas och hyresgästernas inbördes

rättigheter och skyldigheter enligt ingånget hyresavtal. Den sålunda gjorda

hemställan kan jag icke tillstyrka. Utan vidare torde det vara klart, att en

dylik erinran icke lämpligen bör införas i hälsovårdsstadgan. För övrigt vill

det synas, som örn en sådan erinran skulle vara överflödig, då hälsovårdsmyndigheternas

åtgöranden i förevarande avseende väl näppeligen kunna hava den

av förbundet omförmälda inverkan.

I ett par yttranden hava föreslagits bestämmelser om skyldighet att verkställa

rökning av bostadslägenhet jämte däri befintligt bohag före innehavarens

avflyttning därifrån samt örn enahanda skyldighet beträffande auktionsgods.

Dylika bestämmelser skulle otvivelaktigt verksamt bidraga till ohyreutrotandet,

men praktiska svårigheter torde för närvarande möta mot deras

införande. Jag kan således icke biträda nämnda förslag.

Jämväl i fråga örn kostnaden för nu förevarande åtgärder och ansvarigheten

för densamma tillåter jag mig åberopa vad jag härutinnan tidigare anfört

vid behandlingen av frågan örn åtgärder mot råttor och möss (s. 25). Jag vill

tillägga, att enligt vad jag inhämtat hos ett par firmor i Stockholm, som syssla

med cyanväterökning, kostnaden för rökning av ett rum i Stockholm kan beräknas

till omkring 15—20 kronor, av två rum till omkring 15 kronor rummet

samt av 10 rum eller flera till omkring 10 kronor rummet; härtill komma

eventuella kostnader för bostad å annat håll under den tid, rökningen gör

bostaden obeboelig, eller omkring tre dygn. I flera yttranden har berörts ett

spörsmål, som står i samband med frågan om ansvarigheten för kostnaderna,

nämligen mot vem hälsovårdsnämnds åläggande att vidtaga åtgärder bör riktas.

Att giva några allmängiltiga regler i nämnda hänseende torde icke låta sig göra,

utan även här lärer det komma an på omständigheterna i det särskilda fallet.

I detta sammanhang vill jag beträffande den av Sveriges fastighetsägareförbund

framkastade frågan, huruvida åtgärder skulle inhiberas, om varken hyresvärd

eller hyresgäst anser sig hava skyldighet att bestrida kostnaden för rökningen,

erinra, att den, som ålagts att vidtaga åtgärd, måste verkställa densamma

vid äventyr att denna eljest jämlikt 57 § hälsovårdsstadgan på hans

bekostnad mot lega vidtages av hälsovårdsnämnden.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

41

I flera yttranden Ilar påpekats vikten av förebyggande åtgärder mot ohyra,

i främsta rummet upplysning angående ohyran och sättet för dess bekämpande.

Dessa åtgärder har i ett par yttranden, bland annat i medicinalstyrelsens, tillmätts

den största betydelsen i kampen mot ohyran. Medicinalstyrelsen har ock

något berört frågan, huru denna upplysningsverksamhet bör ordnas. Även enligt

min mening står upplysningsarbete i främsta rummet av de åtgärder, som

böra vidtagas mot oh5rran, ehuru resultat därav naturligen endast så småningom

framträda. De synpunkter, medicinalstyrelsen anfört i avseende å upplysningsarbetets

bedrivande, synas mig förtjänta av beaktande. Jag har emellertid

ännu icke varit i tillfälle att taga slutlig ståndpunkt till frågan, utan

ytterligare utredning torde vara erforderlig. Vad angår medicinalstyrelsens

i detta sammanhang gjorda uttalande örn anordnande av kostnadsfria kurser

för utbildning i förgörande av ohyra, varom förslag väckts jämväl i andra yttranden,

vill jag nämna, att det torde ankomma å medicinalstyrelsen att, därest

nu ifrågasatta bestämmelser varda antagna, inkomma med närmare framställning

i ämnet.

I anledning av en av länsstyrelsen i Uppsala län beträffande förslagets detaljer

gjord anmärkning har jag låtit utsträcka bestämmelsen örn hälsovårdsnämnds

befogenhet att föreskriva åtgärder för utrotande av ohyra till att avse

förutom boningsrum jämväl därtill hörande utrymmen. Däremot har jag icke

ansett nämnda bestämmelse böra, såsom samma länsstyrelse föreslagit, avse

även samlingslokal. Ej heller har föreskrift på sätt denna länsstyrelse ifrågasatt

meddelats örn åtgärder för utestängande av ohyra, enär dylika åtgärder

ansetts kunna hänföras till åtgärder för ohyrans utrotande.

De ändringar i hälsovårdsstadgan, som jag sålunda förordar, äro upptagna i

8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. Ändringarna i 27 och 52 §§ avse ansvarsbestämmelserna.

Tiden för ikraftträdandet har satts till den 1 januari 1931.

På grund av innebörden av de av mig föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan

och med hänsyn därtill, att riksdagens yttrande inhämtades över denna

stadga före dess utfärdande, torde riksdagens yttrande böra inhämtas jämväl

över förevarande förslag.

Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med förut anförda grunder

upprättat förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566) samt hemställer, att riksdagens yttrande

måtte genom proposition inhämtas över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 137 käft. (Nr 170.)

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1930:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition angående förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 s. 1 i texten