Angående avstående från visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C. E. L. von Sydoui
1930-02-07 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:172, Angående avstående från visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C. E. L. von Sydoui
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
1
Nr 172.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående från
visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C. E.
L. von Sydoui; given Stockholms slott den 7 februari 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. .Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 7 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
I en med domänstyrelsens skrivelse den 21 september 1929 till Kungl.
Majit överlämnad framställning har jägmästaren i Halmstads revir Carl
Eric Ludvig von Sydow anhållit, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i
syfte att von Sydow bleve förklarad fri från ersättningsskyldighet till statsverket
för av honom under år 1920 i egenskap av jägmästare i Porjus revir
på kredit försålt virke.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 139 haft. (Nr 172.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
I ärendet hava utlåtanden avgivits den 21 september 1929 av domänstyrelsen
och den 6 november 1929 av statskontoret.
Enligt vid tiden för ifrågavarande virkesförsäljningar gällande författningar—-förordningen
den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, §§ 47 och 50, samt instruktionen
för skogsstaten den 8 oktober 1918 (nr 950) § 26 — äger jägmästare att
under hand till ortens pris från kronans skogar sälja virke till mindre
belopp ävensom skogsavfall m. m. Vid försäljning av skogsalster genom
skogsstatstjänstemans försorg får det försålda dock icke utlämnas, förrän
köpeskillingen blivit gulden eller säkerhet därför blivit ställd. Närmare
bestämmelser härom funnos vid angivna tid meddelade i domänstyrelsens
cirkulär den 24 januari 1919, nr 1, i vilket cirkulär såsom villkor för
kredit till köparen stadgades, att denne skulle i jägmästarens förvar mot
kvitto överlämna bankgaranti, depositionsbevis eller garantibrev av viss
lydelse eller ock ställa till vederhäftigheten styrkt borgen.
I förevarande fall har vederbörande jägmästare, efter det han under
hand försålt vissa virkespartier fran kronans såg i Porjus, underlåtit att
före desammas avlämnande till köparen avfordra denne säkerhet för köpeskillingen.
Sedan köparen därefter råkat i konkurs, har fråga uppkommit
örn skyldighet för jägmästaren att ersätta kronan den skada, som genom
jägmästarens berörda underlåtenhet blivit kronan tillskyndad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas vidare följande.
Såsom jägmästare i Porjus revir ålåg det von Sydow att, förutom sina övriga
tjänsteåligganden, förvalta kronans såg i Porjus och sköta försäljningarna
därifrån. Vid mindre försäljningar från kronsågen erlades likviden
kontant å sågkontoret i samband med virkets avhämtning. Ofta återkommande
leveranser till större kunder, bland dem aktiebolaget Porjus
smältverk, betalades däremot icke vid utlastning eller avhämtning
utan sammanfördes, efter det kvantitetsuppgifterna från sågen insänts till
revirexpeditionen i Gällivare, å månadsräkningar. Först sedan dessa av
köparna godkänts, utskrevos försäljningssedlar i vanlig ordning. Någon
säkerhet för den sålunda lämnade månadskrediten avfordrades icke köparna.
Så länge köparna voro kreditvärdiga, märktes ej olägenheten av detta
försäljningssätt. Under år 1920 började emellertid betalningarna från aktiebolaget
Porjus smältverk att bliva oregelbundna. Under maj och juni
månader utlämnades sålunda virke från sågen till ett belopp av 2,764 kronor
47 öre, som icke av bolaget betalades, varför von Sydow i oktober utskrev
försäljningssedel å beloppet och anmälde försäljningen till länsstyrelsen
för uppbörd. Under senare halvåret 1920 utlämnades till bolaget
ytterligare virke från sågen, nämligen under juli till värde av 1,494
kronor 81 öre, under oktober till värde av 1,138 kronor 20 öre, under november
till värde av 4,275 kronor 69 öre och under december till värde av
50 kronor 53 öre, eller sålunda till värde av sammanlagt 6,954 kronor 23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
3
öre. Priserna ä detta virke fastställdes av domänstyrelsen i skrivelse den
11 september 1920, varefter det ander juli månad utlämnade virket av
jägmästaren fakturerades den 31 oktober 1920 i samband med försäljningarna
under nämnda oktober månad. Emellertid kunde bolaget icke betala
vare sig den till länsstyrelsen för uppbörd anmälda fordringen å
2,764 kronor 47 öre eller de av jägmästaren utställda räkningarna å tillhopa
6,954 kronor 23 öre. I mitten av februari månad 1921 utsände bolaget därefter
meddelande örn, att det instälit betalningarna. Bolaget försattes sedermera
i konkurs, i vilken kronans ifrågavarande fordringar bevakades,
men erhöll kronan ej utdelning i konkursen.
Efter anmodan av domänstyrelsen att inkomma med förklaring över det
förhållandet att omförmälda virkespartier med ett värde av tillhopa 6,954
kronor 23 öre utlämnats till bolager utan att för köpeskillingen, som icke
erlagts kontant, ställts vare sig skuldsedel eller säkerhet och utan att försäljningssedlar
utskrivits, anförde von Sydou> i skrivelse till domänstyrelsen
den 19 juli 1921 följande.
Sedan kronosågen år 1919 börjat leverera virke till de olika statsverken
och till enskilda i Porjus, hade även förekommit, att virke levererats till
aktiebolaget Porjus smältverk. Då virket vid lastningen mättes i längdmeter
av de olika dimensionerna men betalningen skulle erläggas efter
visst pris per kubikfot, hade det varit omöjligt att mottaga betalning kontant,
utan betalning hade lämnats först, då räkningen hade hunnit utskrivas.
Rapporter från sågen hade månadsvis insänts till revirexpeditionen, där
förvandlingen till kubikfot verkställts och räkningar utskrivits och tillställts
köparen. Räkningarna hade punktligt betalats antingen till revirexpeditionen
eller till riksbanken. Sista året hade bolaget begärt att
som förut få köpa sitt virkes- och vedbehov av kronosågen. Enligt styrelsens
bestämmelser i skrivelse nr S. IV. 922 13 6 1919 och S. IV 1505 20 9
1920 hade von Sydow kunnat under hand sälja intill 2,000 kubikfot sågat
virke jämte bakved. Avsikten hade varit att, då denna kubikmassa uppnåtts
eller senast i början av det nya året, utskriva försäljningssedel på
det under året levererade virket, då förbindelse även skulle avlämnas av
bolaget på det då fixerade beloppet. Emellertid hade bolaget kommit på
obestånd, innan någon förbindelse hunnit avlämnas.
Att alla räkningarna ej hunnit omedelbart tillställas köparen hade icke
berott på von Sydow. Han hade nämligen ej från domänstyrelsen fått
meddelande örn priser förr än i september månad och hade ej ansett sig
kunna neka en så pass stor kund som bolaget leverans av virke, endast
på den grund att han ej fått priser fastställda, särskilt då köparen
erbjudit sig betala de priser som bomme att åsättas virket. Von Sydow
hade ej ansett sig befogad sälja efter 1919 års lägre prisnota.
Von Sydow hade visserligen kunnat inställa leveransen i november, då
det visat sig, att bolaget betalade endast en del av de räkningar, han
tillsänt bolaget, men han hade å andra sidan ej gärna velat gå miste
örn leveransen, då brädgården börjat bliva full, avsevärda försäljningar
till andra ej förekommit och virkespriserna på andra håll börjat visa
symptom på nedgång.
Av vad som anförts torde framgå, att anledningen varför försäljningssedlar
ej utskrivits vore, att von Sydow ej ansett leveransen avslutad
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
förrän vid årets slut, då den ej uppgått till mer än 1,397.54 kubikfot sågat
virke, vartill komme avfall bestående av 407 kubikmeter bakved och 1.5
kubikmeter sågspån. Anledningen varför säkerhet ej ställts före leveransen
vore, att någon summa då ej kunnat fixeras.
Enligt beslut den 22 januari 1929 har domänstyrelsen sedermera, då så
vitt av handlingarna i ärendet framginge von Sydow vore ansvarsskyldig
för att virke i förevarande fall utlämnats utan att föreskriven säkerhet
för köpeskillingen blivit ställd, anmodat von Sydow att till domänstyrelsen
inbetala den sammanlagda köpeskillingens belopp 9,718 kronor
70 öre jämte därå belöpande ränta, beräknad efter fem procent.
I ovan omförmälda av domänstyrelsen med utlåtande den 21 september
1929 överlämnade ansökning anhåller von Sydow, såsom förut nämnts,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att von Sydow måtte förklaras
fri från ersättningsskyldighet.
I berörda framställning anför von Sydow bland annat följande.
Såsom jägmästare i Porjus revir under åren 1917—1923 ålåg det von
Sydow vid sidan av jägmästarens vanliga tjänsteåligganden att förvalta
kronans såg vid Porjus och sköta försäljningarna därifrån. Porjus hade
vid denna tid en mycket kraftig utvecklingsperiod. Statens kraftverk i
Porjus och Harsprånget likasom ock Porjus smältverk utbyggdes för flera
miljoner, och en mängd byggnader av olika slag uppfördes. Sågens produkter,
som omfattade sågat och hyvlat virke, ved av s. k. bakar, sågspån
m. m. representerade ock, så vitt von Sydow nu kunde minnas, ett årligt
värde av 300,000 å 400,000 kronor.
Inrättande av ett så stort sågverk för kronans räkning hade på den tiden
varit en ny sak, varom större erfarenhet saknats. Något system för
bokföring hade icke hunnit utarbetas, och såväl därutinnan som i fråga
örn en mängd andra förhållanden hade det ankommit på jägmästaren att
efter eget bedömande ordna driften på bästa sätt. Att svårigheterna varit
många och arbetet ofta synnerligen påfrestande borde icke fördöljas. En
betydande olägenhet hade legat däri, att revirexpeditionen i Gällivare vore
belägen på 5 mils avstånd från sågen och att jägmästarens assistent
nästan ständigt och jägmästaren själv mycket ofta hade arbete ute i skogarna.
På expeditionen hade i deras frånvaro funnits endast ett skrivbiträde,
som icke varit mäktigt självständigt arbete.
Beträffande betalning för försäljningarna från sågen hade särskilda bestämmelser
icke varit utfärdade, utan hade gällt den allmänna principen
i § 50 av Kungl. Maj:ts förordning den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, att skogsalster icke finge avverkas
eller utlämnas förr än köpeskillingen vore betald eller säkerhet därför
blivit ställd. Att i full utsträckning upprätthålla denna princip hade
emellertid icke varit möjligt. Genom omständigheternas makt och med
vederbörandes goda minne hade förhållandena utvecklat sig på följande
sätt.
Vid försäljning hästlassvis från brädgården till smärre köpare hade
sågmästaren genast uträknat virkets pris med ledning av prisnota, som
fastställts av domänstyrelsen; betalningen hade erlagts kontant å sågkontoret.
Vid försäljning vagnslastvis till större förbrukare hade det varit
praktiskt outförbart att fordra kontant betalning före vagnarnas avsändande,
i det att kubikmassan måst uträknas på revirexpeditionen och
Kungl. Majlis proposition Nr 172.
5
fakturorna utskrivas därifrån. Vagnarna hade under tiden icke kunnat
kvarhållas. Enligt vanlig affärskutym hade därför beträffande för vederhäftighet
kände köpare kontant betalning måst likställas med betalning
inom 30 dagar. Större ständiga kunder hade sålunda, likasom vattenfallsstyrelsen
underställda verk, köpt på månadsräkning. Dessa senare hade
erlagt likvid enligt särskild instruktion. Vid leverans till högre belopp än
2,000 kronor hade von Sydow eljest plägat låta likvid erläggas till länsstyrelsen
genom riksbanken, och, om likvid skolat ske först efter viss tid,
hade von Sydow i allmänhet fordrat säkerhet i form av revers eller bankgaranti.
Ibland hade det emellertid hänt, att även större belopp inbetalts
direkt till von Sydow av kunder, som så önskade. Likviden hade på detta
sätt influtit fortare än eljest. Mot formerna för detta betalningssystem
hade aldrig framställts anmärkning.
Väst kraftverken hade aktiebolaget Porjus smältverk varit sågens största
och bästa kund. Till att börja med hade bolaget köpt allt sitt virke från
förädlingsverken i norrländska kustlandet eller längre söder ut. Genom
personlig påverkan hade von Sydow emellertid inom kort lyckats övertyga
bolagets disponent örn att från kronosågen kunde till bolagets fördel
tillgodoses dess behov, och under åren 1919—1920 hade med betydlig
vinst från kronan levererats stora kvantiteter sågat virke m. m. till bolaget.
I de flesta fall hade bolaget erlagt likvid på ovan angivet sätt genom
kontant betalning på månadsräkning, ibland dock även genom insättning
i riksbanken. Huruvida von Sydow i senare fallet avfordrat bolaget
säkerhet, vore honom omöjligt att så långt efteråt minnas. I varje fall
torde så icke hava skett beträffande den leverans på 2,764 kronor 47 öre,
som för inkassering i november 1920 av von Sydow genom överjägmästaren
överlämnats till länsstyrelsen, och för vilken likvid skulle hava skett
i riksbanken den 1 december samma år. von Sydow ansåge sig genom att
överlämna saken till länsstyrelsen hava skilt sig från ärendet. Anledningen
till att inkassering icke på angiven tid skett, vore von Sydow obekant.
Orsaken till att Porjus smältverk i fråga om kreditförsäljningar fått en
mjukare behandling än vad som kommit andra kunder till del, torde för
dem. som kände till dåvarande förhållanden, vara mycket naturlig. Bolaget
hade varit ett efter våra förhållanden storartat miljonföretag, som
stötts av synnerligen starka penninginstitut. Att bevilja ett sådant företag
en kredit på ett eller annat tiotusentals kronor hade icke av någon ansetts
innebära den ringaste risk. Därtill komme, att bolaget varit sågens
största och bästa privata kund, som punktligt fullgjort sina förbindelser
och som det hade synts synnerligen angeläget att få behålla.
Att reviret hos bolaget kommit att få så stora obetalda fordringar, som
skett, hade berott på en särskild omständighet. Då virkespriserna under
1920 ytterligare stigit, hade von Sydow inrapporterat detta till domänstyrelsen
och föreslagit en ny högre prisnota. Samtidigt hade von Sydow
meddelat bolaget, att för sommarens leveranser antagligen komme att
debiteras högre priser än förut. Däremot hade från bolagets sida ingen
invändning gjorts, utan bolaget hade förklarat sig villigt att betala efter
den notering, som kunde komma att av domänstyrelsen fastställas. linder
avvaktan pa den nya prisnotan hade fått anstå med fakturornas utskrivande.
Först i slutet av september 1920 hade von Sydow fått besked örn
de nya priserna, och hade han då ögonblickligen gått i författning örn att
tillställa såväl bolaget som en del andra kunder deras räkningar. Då
bolaget icke i november enligt överenskommelse likviderat samtliga
6
Kungl. Maj:ts proposition Nt 172.
räkningar, hade von Sydow vänt sig till bolagets chef med påminnelser.
Denne hade lovat att genast stöta på huvudkontoret, von Sydow hade därefter
blivit uppehållen med iörklaringar och löiten, men erinrade sig, att
han till bolaget översänt reversblankett med anmodan att ställa borgen
för räkningarnas belopp. Fortfarande hade man ej vetat något örn att bolagets
ställning skulle vara undergrävd, och platschefen själv hade ej anat
något, förrän von Sydow den 18 februari 1921 av bolagets styrelse erhållit
meddelande örn, att bolaget inställt sina betalningar. Samma dag, von Sydow
erhållit detta meddelande, hade han underrättat domänstyrelsen örn
saken och anmält, att reviret hos bolaget hade fordringar på sammanlagt,
6,954 kronor 23 öre för på månadsräkning levererat virke. Fordringen
på 2,764 kronor 47 öre, vilken von Sydow antagit för länge sedan varit betald,
hade icke medtagits.
von Sydow hade redan den 19 juli 1921 till domänstyrelsen avgivit yttrande
i ärendet. De säregna och svåra förhållanden, under vilka von Sydow
under ifrågavarande tid arbetat, torde hava varit för styrelsen
kända, och möjligen hade man ansett von Sydows arbete på tillgodoseende
av statsverkets intressen hava varit värt ett visst erkännande, eftersom
ärendet då icke föranlett någon särskild åtgärd från styrelsens sida. Då saken
nu ånyo blivit aktuell genom styrelsens fordran, att von Sydow skulle
betala 9,71*8 kronor 70 öre jämte ränta, ville von Sydow ej bestrida att rent
formellt sett viss försummelse torde kunna läggas honom till last därigenom
att han ej efter ordalagen följt de för honom gällande instruktioner
rörande fordran på säkerhet vid virkesförsäljningarna. Även örn härmed
skulle från strängt juridisk synpunkt anses löija skadeståndsansvar från
von Sydows sida, syntes emellertid de förhållanden, varunder försummelsen
inträffat, knappast höra föranleda, att detta ansvar gjordes mot honom
gällande.
Det kunde vara sant, att von Sydow icke strikte följt en allmän bestämmelse
i gällande författningar. Såsom von Sydow redan påpekat, hade
denna bestämmelse, som tillkommit på en tid, då kronan ännu icke inlåtit
sig på industriell förädling av skogsprodukter på sätt, som skett i Porjus,
icke varit möjlig att tillämpa. Utan att anmärkning däremot gjorts, hade
bestämmelsen av praktiska och af färshänsyn icke tillämpats. Men därmed
hade frågan, i vad man ersättningsskyldighet i förevarande fall kunde
åläggas von Sydow, ock inträtt i ett annat läge. Det räckte, så vitt
von Sydow kunde förstå, icke att enhart peka på en bestämmelse i reglementet
och, örn denna icke följts, automatiskt fastställa en skadeståndsskyldighet
för den, som icke följt reglementet. Enligt § 47 i nyssnämnda
förordning skulle i regel försäljning från sågen endast skett på auktion
och undantagsvis under hand. Nu hade försäljningarna ordnats efter
mönster av enskilda liknande företag på ett praktiskt och för kronan
vinstgivande sätt med hänsyn tagen jämväl till kundernas bekvämlighet.
Det vore helt naturligt att, när kronan på detta sätt fått njuta samma
fördelar i form av högre priser och ökad omsättning, som enskilda företagare,
kronan ej heller kunde undgå att ikläda sig vissa risker. Med avseende
å dessa ville von Sydow dessutom understryka, att beträffande
fordringen å 2,764 kronor 47 öre den på länsstyrelsen ankommande indrivningen
utan von Sydows förvållande dragit ut på tiden och att törhända
genom snabbare ingripande beloppet kunnat utbekommas. Tillika
ville von Sydow erinra örn de svårigheter, som för revirförvaltaren upp
-
7
Kungl. May.ts proposition Nr 172.
kommit genom det sena delgivandet från domänstyrelsens sida av prissättningen
från virkesförsäljningarna under år 1920.
von Sydow beklagade mycket, att han icke lyckats helt skydda kronan
för förluster, men sedda i jämförelse med de vinster, som intjänats, vågade
han hävda, att de varit jämförelsevis obetydliga. Bolaget hade ansetts
vara i alla avseenden kreditvärdigt; att denna uppfattning delats av
andra institutioner, framginge bland annat därav, att vattenfallsstyrelsen,
vid bolagets betalningsinställelse haft mångdubbelt så stort belopp att
fordra av bolaget som reviret.
Vid överlämnande av von Sydows framställning har domänstyrelsen
anfört bland annat följande.
Ehuru domänstyrelsen icke kunde frånkänna von Sydow en dryg andel
i den olyckliga utgången av förevarande virkesförsäljningar, ansåge
dock styrelsen, att åtskilliga förmildrande omständigheter kunde åberopas
till hans förmån. Det kunde visserligen synas betänkligt att befria von Sydow
från att ersätta kronans hela förlust, enär detta lätt kunde ingiva
den föreställningen, att det icke vore så allvarligt menat med föreskriften
att av skogstjänsteman under hand försålt virke icke finge utlämnas, förrän
köpeskillingen vore betald eller säkerhet därför ställd. Å andra sidan
borde emellertid bemärkas, att nu ifrågavarande försäljningar verkställdes
under kristiden, då alldeles särskilda förhållanden vörö för handen.
Efter övervägande av samtliga i ärendet förekommande omständigheter
hade domänstyrelsen funnit sig böra tillstyrka von Sydows ansökan att
i förevarande fall bliva befriad från ersättningsskyldighet.
Statskontoret har yttrat:
Statskontoret tiiläte sig erinra, att Kungl. Majit och riksdagen tidigare
haft att pröva ett med det förevarande väsentligen likartat fall. I proposition
till 1925 års riksdag, nr 30, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
medgiva, att jägmästaren i Kristinehamns revir Erik Danielsson måtte
befrias från honom genom domänstyrelsens beslut den 28 februari 1923
ålagd skyldighet att till Kungl. Majit och kronan utgiva 5,294 kronor 30
öre jämte ränta, under det villkor att han före viss angiven dag till revirets
kassa inbetalade ett belopp av 500 kronor. Danielssons betalningsskyldighet
grundade sig på, att han, efter att hava under hand försålt ett
parti avfallsvirke, underlåtit att före detsammas avforsling till köparen
avkräva denne säkerhet för köpeskillingen. Sedan köparen råkat i konkurs,
hade Danielsson genom domänstyrelsens ovanberörda beslut ålagts
ersätta kronan den skada, som genom Danielssons berörda underlåtenhet
blivit kronan tillskyndad. Såväl departementschefen som de i ärendet
hörda myndigheterna hade funnit förmildrande omständigheter tala till
Danielssons förmån. Riksdagen biföll propositionen.
Jämväl i det nu förevarande fallet syntes förmildrande omständigheter
föreligga. Statskontoret funne det emellertid med hänsyn till konsekvenserna
för framtiden betänkligt, att von Sydows skuld, på sätt domänstyrelsen
föreslagit, helt efterskänktes. Statskontoret skulle för sin del vilja
föreslå, att samma förfaringssätt måtte tillämpas som i det Danielssonska
fallet, och att von Sydow måtte befrias från den honom ålagda ersättningsskyldigheten,
under villkor att han före viss av Kungl. Majit bestämd
dag erlade en mindre del av skulden till kronan, förslagsvis ett belopp av
1,000 kronor.
Departements
chefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
Ärenden av nied förevarande likartad beskaffenhet hava tidigare varit
underställda riksdagens prövning. 1 ett av dessa fall hade vederbörande
jägmästare på grund av uraktlåtenhet att tillse, att betryggande säkerhet
blivit ställd för erläggande av köpeskilling för från kronans skogar försålt
virke, blivit av allmän domstol förpliktad att till kronan erlägga visst
belopp jämte ränta. Kungl. Maja föreslog emellertid 1918 års riksdag
(prop. nr 174) att medgiva, att nämnde jägmästare befriades från honom
ålagd ersättningsskyldighet, vilket av riksdagen bifölls. I det av statskontoret
berörda fallet beslöt 1925 års riksdag befria en annan jägmästare
från honom på enahanda grunder ålagd betalningsskyldighet, dock mot
villkor att han före viss dag till revirets kassa inbetalade ett mindre belopp,
motsvarande ungefär 10 procent av skuldsumman.
I likhet med. de hörda myndigheterna linner jag de i ärendet föreliggande
omständigheterna vara för von Sydow förmildrande. Detta
framträder särskilt vid en jämförelse med förhållandena i de båda tidigare
av mig berörda fallen, där det gällde försäljningar, som kunna betecknas
såsom vanligen förekommande i en reviriörvaltares verksamhet. De av
von Sydow verkställda försäljningarna skedde i samband med en statens
nyupprättade sågverksrörelse, rörande vars ekonomiska förhållanden
särskilda föreskrifter ännu icke meddelats, och kreditgivningen
anordnades därvid i närmare anslutning till i det enskilda aflärslivet
tillämpad ordning, varjämte torde böra komma i betraktande, att den
kund, varom här är fråga, utgjordes av ett stort bolag, som torde allmänt
ansetts såsom väl solvent, samt att försäljningarna voro i förhållande till
bolagets storlek och omfattningen av dess rörelse av jämförelsevis ringa
betydenhet.
Även om von Sydow med hänsyn till gällande bestämmelser måste anses
ej hava förfarit med nödig försiktighet, synes på grund av de i ärendet
föreliggande särskilda förhållanden skadestånd av honom knappast böra
utkrävas. Domänstyrelsen synes själv hava hyst stor tvekan, huruvida
över huvud dylikt krav borde resas mot von Sydow, i det styrelsen låtit
åtta år förflyta från det von Sydow gjorde anmälan örn förlustens inträffande
och till dess dylikt krav, innefattande jämväl ränta under hela
nämnda tid, mot honom gjordes gällande. Såsom framgår av styrelsens
yttrande i ärendet, har styrelsen jämväl föreslagit, att von Sydow skulle
helt befrias från återbetalningsskyldighet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att jägmästaren i Halmstads revir Carl Eric Ludvig von Sydow må befrias
från den honom genom domänstyrelsens beslut den 22 januari 1929
ålagda skyldigheten att till Kungl. Majit och kronan utgiva 9,718 kronor
70 öre jämte ränta.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 172.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Rugo Nordlander.
Bihang till riksdagens protokoll 1930.
1 sami. 139 käft. (Nr 172.)
o
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- JoU 1930:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående från visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C. E. L. von Sydow. s. 12 i texten
- Rskr. 1930:115 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majda proposition angående avstående från visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C. E. L. von Syd a1 i texten