Angående åtgärder för utrotande av nötbromsen m. m
1930-02-21 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:189, Angående åtgärder för utrotande av nötbromsen m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för utrotande
av nötbromsen m. m.; given Stockholms slott den 21
februari 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Departementschefen, statsrådet Johansson anför:
Uti en den 24 oktober 1925 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse
har de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund, under åberopande
av innehållet i ett av professorn Harry Stålfors vid djurskydds - konferensen den 30 augusti 1924 hållet föredrag angående bekämpande av
nötbromsens larver, anhållit, att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga
proposition rörande åtgärder i sådant syfte. Sedan denna framställning
remitterats till lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen,
hava ämbetsverken den 4 januari 1928 avgivit gemensamt utlåtande
Bihang till riksdagens protokoll 19110. 1 sami. lött haft. (Nr 189.)
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
i ärendet, åtföljt av ett inom ämbetsverken utarbetat förslag till lag
örn utrotande av nötbromsen. Vid utlåtandet hava ämbetsverken jämväl
fogat dels en till lantbruksstyrelsen inkommen framställning i
ämnet från svenska garveriidkareföreningen jämte över nämnda framställning
införskaffade yttranden från föreståndaren för centralanstaltens
för försöksväsendet på jordbruksområdet entomologiska avdelning,
professorn A. Tullgren, och från hushållningssällskapens ombud, dels oek
en av f. d. länsveterinären Th. Helleborg till lantbruksstyrelsen avgiven
redogörelse för under år 1927 bedrivna försök till utrotande av nötbromsen
på Öland medelst hypol (hypodermaolja). Därefter hava infordrade
yttranden i ärendet avgivits av samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Sedan inom departementet utarbetats en promemoria rörande,
bland annat, kostnaderna för vissa ifrågasatta kontrollundersökningar
i samband med åtgärder mot nötbromsen, har jämväl statskontoret
inkommit med utlåtande.
Av framställningarna angående bekämpande av nötbromsen och däröver
avgivna yttranden inhämtas bland annat följande.
Uti det av centralförbundet åberopade föredraget lämnar professorn
Stålfors till en början en redogörelse för nöt- och renbromsarnas biologi.
Professorn Stålfors framhåller, att ox- eller nötbromsen och renbromsen
respektive deras larver, torde vara de parasiter, som värst plågade
djuren och på samma gång vållade de största ekonomiska förlusterna.
Ett djur, som vore behäftat med stort antal bromsbulor, holle
sig magert; hårremmen vore ruggig och djuret såge eländigt ut. Produktionen,
i synnerhet mjölkavkastningen, nedsattes, och ungdjuren hämmades
i växten. En omständighet, som man gärna förbisåge, ehuru den
spelade en ej obetydlig roll, vore, att djuren förorsakades stort obehag,
redan då bromsen lade äggen på huden. För att undkomma bromsarna
plägade korna »kesa» eller »besa»; och korna vore så rädda för bromsarna,
att de varken vågade vila eller äta. Detta vore i ännu högre grad
förhållandet med renarna. Att både välbefinnandet och produktionsförmågan
skulle lida därav, läge i öppen dag. Köttvärdet folie ej endast
därigenom att köttet bleve magert utan även till följd av de av larverna
vållade lokala skadorna, som kunde framkalla inflammation och vargöring
i synnerhet omkring bulorna; framför allt förstörde de s. k. vandrande
larverna köttet. Den mest påtagliga ekonomiska förlusten uppkomme
emellertid genom de av bromsbulorna och hålen orsakade skadorna
å hudarna. Under alla omständigheter representerade de sammanlagda
skadorna stora värden. Sifferuppgifterna därom från de olika
länderna varierade betydligt men gåve dock en föreställning örn de årliga
förlusternas omfång. För England växlade uppgifterna mellan Vs—2 miljoner
pund, för Frankrike beräknades de ända till 10 miljoner francs, för
Tyskland till minst 6—8 miljoner mark, för Belgien till 250,000 francs och
för Holland till 4 Vs—5 miljoner gulden. Vad Danmark beträffade hade
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
3
professor Boas år 1916 uppskattat de av bromsarna vållade skadorna till
omkring 7 miljoner kronor; för senare år hade likväl lägre siffror uppgivits.
Huru allmänt djuren kunde vara angripna, framginge därav, att
enligt uppgift i Holland 30—33 procent och i Rhenlandet ända till 35 procent
av nötkreaturen skulle vara angripna av bromsar. För vårt land
saknades visserligen statistik, men vissa landsdelar vore svårt hemsökta,
såsom Kalmar län, framför allt Öland, och norra Norrland, där renarna
vore mycket utsatta och där under svåra år stora mängder renar kunde
duka under.
Efter det Stålfors redogjort för olika metoder för nötbromsens
utrotande, såsom utlämning eller utsugning av bromslarverna ur
bromsbulorna eller bulornas bestrykande med olika smörjmedel, framhåller
han emellertid, att kreaturens behandling mot bromslarver ej vore
alldeles utan risk. Förutom sådana komplikationer som inflammation
och vargöring, som kunde uppkomma i synnerhet örn larven vid utklämningsförsöket
krossats inuti bromsbulan, hade exempel förekommit på en
egendomlig på anafylaxi beroende sjukdom, som av danskarna benämndes
»rosenfeber». Den yttrade sig oftast endast genom ett utslag, påminnande
örn det vid nässelfeber, men kunde i enstaka fall leda till döden
och det t. o. m. mycket snart, inom 1—2 timmar. Närmast vore
åkomman en förgiftning genom larvens vävnadssafter, som ginge ut i
.värddjurets organism. I sällsynta fall kunde rosenfebern framkallas av
larven, även örn ej någon behandling mot larven ägt rum. I Danmark,
där staten ersatte alla dödsfall i »rosenfeber», som vållats av ingrepp
mot larven, hade under år 1924 inalles 7 fall anmälts, vilket dock vöre ett
försvinnande antal, örn man betänkte huru många djur, som behandlats.
Vilken behandlingsmetod man än använde, måste emellertid kampen mot
dessa parasiter organiseras; det mest rationella vore, att statsmakterna
toge hand örn frågan. Efter en summarisk framställning av de i Danmark
i ifrågavarande hänseende vidtagna lagstiftningsåtgärderna framh
klies i föredraget, att för Sveriges del ett steg i rätt riktning skulle vara,
örn en lag stiftades av liknande innebörd som lagen angående besiktningstvång
för avelshingstar. Liknande lagar funnes för övrigt angående
pasteuriseringstvång och berberisbuskens utrotande. Vidare borde
staten ikläda sig ersättningsskyldighet för sådana djur, som till följd av
behandling mot bromslarver bomme att dö i rosenfeber.
I den till lantbruksstyrelsen från svenska garveriidkareföreningen inkomna
framställningen framhålles de stora ekonomiska fördelar, som
stöde att vinna genom vidtagande av effektiva åtgärder till oxstyngets
(nötbromsens) bekämpande. Genom hushållningssällskapens försorg borde
enligt föreningens mening införskaffas uppgifter angående oxstyngets utbredning,
de skador den förorsakade, örn utrotningsmetoder samt huruvida
det i Danmark tillämpade tillvägagångssättet kunde förväntas här i
landet leda till önskat resultat eller i motsatt fall, vilka andra åtgärder
som kundo för Sveriges vidkommande förordas.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Professorn Tullgren förklarar i sitt yttrande till lantbruksstyrelsen,
att den danska lagstiftningen i ämnet visat så god effektivitet, att det
nied fog kunde ifrågasättas, om icke liknande bestämmelser borde införas
även i vårt land. Vid övervägandet av ett sådant spörsmål kunde
tvekan uppstå endast av en anledning, nämligen den, att vi saknade alla
uppgifter örn de ekonomiska förluster, oxstynget vållade oss. För undanröjande
av denna tvekan borde en grundlig oell allsidig utredning
företagas, varvid samtliga de av garveriföreningen framhållna synpunkterna
borde tagas i beaktande.
Hushållningssällskapens ombud framhålla i sitt till lantbruksstyrelsen
avgivna utlåtande, att den av garveriidkareföreningen ifrågasatta
omständliga utredningen syntes obehövlig med hänsyn till redan vunnen
kännedom i ämnet. Lagbestämmelser för oxstyngets bekämpande syntes
vara behövliga, men hänsyn borde tagas till de olika förhållandena i
skilda delar av vårt land på det sätt, att tillämpningen av en blivande
lagstiftning gjordes beroende på framställning av vederbörande hushållningssällskap.
Oavsett huruvida lagbestämmelser bomme till stånd eller
ej, syntes emellertid en kraftig upplysningsverksamhet böra igångsättas
rörande oxstynget och dess skadegörelser samt medlen för dess bekämpande.
Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen hava i sitt gemensamma utlåtande
till en början framhållit, att bekämpandet av renbromsen måste
ske efter andra linjer än beträffande nötbromsen, samt förordat, att en
utredning rörande olika kampmetoder gentemot renbromsen bomme till
stånd.
I fråga örn nötbromsens skadegörelser och behovet av åtgärder från
det allmännas sida för dess bekämpande anföra ämbetsverken:
De ekonomiska förluster, nötbromsen tillfogade landets nötboskapsskötsel,
kunde för närvarande icke närmare angivas i siffror. Från Danmark
förelåge emellertid mera exakta uppgifter. Av saluförda hudar hade 20
procent befunnits skadade genom hål, som bromslarverna åstadkommit.
Därigenom förorsakade förluster utgjorde dock endast en bråkdel av totalförlusterna.
Nötkreaturen hyste en panisk förskräckelse för insekten
ifråga under äggläggningstiden, vilket föranledde dem att genom »kesning»
söka undkomma den, eller ock förbleve djuren timvis stående i vatten,
där de i någon mån vore skyddade för bromsens angrepp. I båda fallen
upphörde de att beta och följden bleve, att både hull och mjölkavkastning
avsevärt nedsattes. Officiella rapporter från Danmark visade, att
i vissa socknar ända till över 70 procent av nötkreatursstocken (djur över 1
år) varit behäftad med nötbromslarver. De årliga förlusterna för landet
i dess helhet hade ock tidigare beräknats till flera miljoner kronor
årligen.
Som antytts saknades statistiskt underlag för verkställande av motsvarande
beräkningar för vårt land, men av bland annat garveriidkarföreningens
skrivelse och hushållningssällskapens ombuds yttrande framginge,
att även i Sverige de förluster, nötbromsen årligen förorsakade,
vore betydande.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Lantbruksstyrelsen hade känvänt sig till husdjurskonsulenterna i vissa
län med förfrågan om förekomsten av nötbromsen och behovet av lagstiftningsåtgärder
mot densamma. Dylikt behov hade vitsordats av konsulenterna
i Kronobergs, Kalmar läns södra, Malmöhus och Älvsborgs
läns norra hushållningssällskap. I Malmöhus län syntes insekten förekomma
huvudsakligen i skogstrakterna. Så syntes förhållandet vara även
i Halland. Övriga tillspörja konsulenter ansåge, att insekten förekomma
mera fläckvis och att särskilda lagbestämmelser icke Amre av nöden.
Viktiga erfarenheter i denna fråga hade vunnits genom försök
å Öland. Därvid hade använts ett a\- försöksledaren Aud A7eterinäroeh
lantbrukshögskolan i Köpenhamn N. Beck uppfunnet preparat, benämnt
liypol. Rätten att tillverka nämnda fabrikat hade för S\Terige förvärvats
av firman Lamberg & C:o i Kalmar. I kungörelse den 2 april
1927 från länsstyrelsen i Kalmar län hade intagits meddelande örn att på
patenträttsägarens bekostnad utsända personer skulle i varje socken på
Öland med sagda preparat behandla av nötbromsen angripna djur, Alrvid
dock i Anssa fall ägarna sjäbca skulle bestrida en del av utgifterna för
ändamålet. Under sommaren 1927 hade undersökts 21,695 nötkreatur, A7arav
9,374 eller 40.3 procent varit behäftade med bromsbulor. De undersökta
djuren torde omfatta cirka 25 procent av hela djurstocken på ön.
Resultatet av denna lokal undersökning vore i viss mån överraskande.
Visserligen hade man ansett, att Öland kunde räknas till de trakter ax
landet, där insekten förekomma mera allmänt, men att ÖATer 40 procent
av kreaturen hyste laimer avT nötbromsen Amre dock förvånande. Sannolikt
torde en mera systematisk undersökning även på andra håll giva
liknande resultat. Ämbetsverken holle därför i likhet med centralförbundet,
gaimeriidkareföreningen och hushållningssällskapens ombud före, att
ett systematiskt bekämpande a a7 nötbromsen vore av stor betydelse för
nötboskapsskötselns ekonomiska utveckling. Det syntes ämbetsverken
alltså önskligt, att åtgärder vidtoges, ATarigenom insekten i möjligaste
mån utrotades.
Beträffande frågan vilka åtgärder, som böra vidtagas för utrotande
av nötbromsen, yttra ämbetsverken:
Målet syntes icke kunna nås enbart på upplysningens väg. Ämbetsverken
ville med a Afseende härå erinra, att redan år 1906 statsmedel beviljats
för tryckning ax en flygskrift i ämnet, författad av professorn Lampa.
ÄAren örn vissa enskilda djurägare följde de däri föreskrivna anvisningarna,
syntes dock frågan örn nötbromsens utrotande icke kunna helt
överlämnas åt det enskilda initiativet, som icke skulle kunna medföra
a Ansedd nytta, såvida ej alla djurägare i orten utrotade bromslarverna å
sina kreatur. En överenskommelse derutinnan torde Amra svår att åvägabringa,
enär kostnaderna kunde tynga ganska ojämt. Vid sådant förhållande
syntes det ämbetsverken obetingat nödvändigt, att de bestämmelser,
som i första hand borde komma till stånd, utfärdades i lagstiftningsväg.
Därvid torde lagbestämmelserna på området i Danmark i tillämpliga
delar kunna läggas till grund.
Nämnda bestämmelser grundade sig pä antagandet, att endast de under
första hal\Tåret på nötkreaturen i de s. k. bromsbulorna befintliga larverna
a a7 nötbromsen gåve upphov till fullt utbildade insekter. Förintades
dessa larver, utrotades även själva nötbromsen. På grund därav hade i
Danmark i enlighet med lagarna i iimnet den <3 mars och den 21 decem
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
ber 1923 — vilka numera trätt ur kraft — under åren 1923/1925 i huvudsak
följande bestämmelser för insektens bekämpande varit gällande. Alla
kreatursägare hade ålagts att befria sina kreatur från nötbromslarver.
Kommunalråden skulle genom särskilt utsedda besiktningsmän senast
14 dagar före den sedvanliga tid i orten, då djuren släpptes på
bete, kontrollera, att utrotning verkställts. Skulle så icke hava varit
fallet, hade avlarvningen skett på djurägarens bekostnad. Vägrade
ägare besiktning av djuren eller hindrade han verkställighet av avlarvning
genom kommunalrådets försorg, drabbades han av böter mellan
100—1,000 kronor. Djur ägare, som genom veterinärintyg styrkt, att hans
besättning varit fri från bromslarver, hade befriats från kontrollundersökning.
Kontrollkostnaderna, som kunde indrivas, fördelades på ägarna
efter antalet kontrollerade djur över 1 år. Vidare hade föreskrivits att,
då behandlingen för utrotande av bromslarver icke vore helt riskfri,
djurägare under vissa villkor kunde erhålla ersättning av statsmedel för
djur, som avlidit i »rosenfeber». Som professor Stålfors i förenämnda föredrag
anfört, hade i Danmark under år 1924 inträffat endast 7 ersättningspliktiga
fall. Hela antalet behandlade nötkreatur uppgick till cirka
1.7 miljoner.
För Danmarks vidkommande hade bekämpandet av nötbromsen givit
enastående resultat. Såsom exempel på lagens effektivitet kunde anföras,
att år 1922 15 procent av salubjudna hudar från de danska öarna vore
skadade av bromshål. År 1925 utgjorde skadade hudar därstädes blott 1
procent. Motsvarande tal från Jylland och Sönderjylland vore år 1922
respektive 24.5 procent och 54 procent samt år 1925 respektive 4 procent
och 16.5 procent. Lagens tillämpning hade emellertid icke kunnat fullt
genomföras på grund av mul- och klövsjuka. Under år 1926 hade därför
antalet skadade hudar ånyo stegrats. Nämnda stegring syntes emellertid
endast hava varit tillfällig, ty i skrivelse den 23 september 1927 hade meddelats,
att nötbromsen då kunde anses utrotad i Danmark.
I syfte att förhindra ett förnyat uppträdande av nötbromsen, hade i
Danmark den 9 februari 1926 för tiden intill utgången av år 1930 utfärdats
en ny lag, varigenom lantbruksministern bemyndigats förordna
örn lagens ikraftträdande å orter, där så påfordrades.
Då det nu gällde att taga ställning till frågan angående utfärdande
av liknande lagbestämmelser i vårt land, torde först böra framhållas, att
nötbromsen här förekomme huvudsakligen i södra och mellersta delarna
av landet och detta i mycket olika omfattning. I övre Norrland torde
den fullständigt saknas.
Den mest radikala åtgärden för nötbromsens förintande vore, att obligatoriska
föreskrifter utfärdades örn samtidiga åtgärder under 2—3 år i
hela södra och mellersta Sverige. Med hänsyn därtill att olika landsdelar
drabbades olika av nötbromsens framfart och att kreatursägare i trakter,
där bromsen veterligen icke förekomme, skulle betungas med samma
granskningsplilct, som i trakter, där åtgärderna skulle vara till uppenbar
båtnad för kreatursägarna, syntes emellertid lagens utsträckning till
hela södra och mellersta Sverige för närvarande icke böra ifrågasättas.
Hushållningssällskapens ombud, som vitsordat behovet av lagen, hade
ock framhållit, att lagen borde tillämpas fakultativt eller då vederbörande
hushållningssällskap funné dess tillämpning av behovet påkallad.
Ifrågasättas kunde ock, huruvida förordnande örn tillämpning av en
dylik lag ovillkorligen skulle omfatta ett hushållningssällskaps hela örn
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
råde. Nötkreaturskonsulenterna inom Malmöhus och Hallands län meddelade,
att nötbromsen inom båda länen förekomme i skogstrakterna men
icke på slätten. Därest närmare utredning visade att så vöre fallet, syntes
åtgärder av ifrågavarande slag icke böra verkställas inom hushållningssällskapets
hela område. Det torde vara tillfyllest, att granskningsplikten
omfattade endast de mest hemsökta trakterna och således, örn så
befunnes lämpligt, begränsades till viss del av respektive sällskaps verksamhetsområde.
Härför talade även av Helleborg gjorda iakttagelser.
Helleborg framhölle sålunda i förenämnda berättelse, att nötbromshonans
äggläggningsområde vore lokaliserat samt att spridning på längre avstånd
förnämligast skedde genom larvernas förflyttning med värddjuret.
Härför talade bland annat den omständigheten, att »kesning» icke
förekommit någon gång beträffande djur, som behandlats med hypol, medan
till och med i samma by, där närmaste grannes djur icke behandlats,
djuren »kesat» upprepade gånger. Enligt ämbetsverkens mening torde
det icke möta större svårigheter för vederbörande hushållningssällskap
att på lämpligt sätt avgränsa sådana områden, där tillämpning av
lagen kunde väntas få åsyftad verkan. Därigenom komme säkerligen
även åtgärderna bland kreatursägarna att vinna den förståelse, varförutan
kampen mot nötbromsen icke kunde bliva effektiv.
Ehuru anslag från landstingen icke erfordrades, syntes dock i enlighet
med tidigare utfärdade lagar av fakultativ art —- lagen örn hingstbesiktningstvång
och lagen örn utrotande av berberisbuskar — jämväl nu böra
föreskrivas, att förordnande, varom här vore fråga, meddelades på framställning
av vederbörande hushållningssällskap och landsting.
I enlighet med det anförda hava ämbetsverken utarbetat förslag till
lag om utrotande av nötbromsen, vilket är av följande lydelse:
»1 §.
Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen på framställning av hushållningssällskapet och
vederbörande landsting förordna, att larver av nötbromsen (oxstynget,
Hypoderma bovis) å nötkreatur över ett år skola inom sällskapets område
eller viss del därav genom djurägarens försorg utrotas.
2 §.
I förordnande, varom i 1 § sägs, skall utsättas viss tid, under vilken
lagen skall tillämpas. Denna tid, som ej får understiga två år, må sättas
olika för olika delar av det område, förordnandet avser.
3 §.
Inom varje socken på landet och i stad, där nötkreatur finnes, skall det
åligga kommunens verkställande organ att utöva tillsyn över ifrågavarande
utrotande. Nämnda organ skall utse lämpliga besiktningsmän, som
hava att senast fjorton dagar före i orten sedvanlig betesutsläppningstid
undersöka, att nötkreaturen befriats från nötbromslarver. Styrker kreatursägare
med intyg av veterinär, att hans nötkreatursbesättning är fri
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
från nötbromslarver, som kunna antagas vara levande, skall dylik undersökning
icke verkställas.
De med utrotandet av nötbromslarver oell kontrollen däröver förbundna
kostnader gäldas av vederbörande kreatursägare. Kontrollkostnaderna
förskotteras av ovan angivna kommunala myndighet och fördelas på
kreatursägarna efter antalet kreatur över ett år.
Över verkställda förrättningar har besiktningsman att årligen före den
1 juli enligt formulär, som fastställes av Konungen, till ovannämnda
kommunala myndighet avgiva rapport, som inom en månad efter förrättningarnas
avslutande skall ingivas till vederbörande länsstyrelse.
4 $.
Bef innes vid kontrollundersökning, varom i 3 § förmäles, djurägare
hava uraktlåtit att verkställa föreskrivet utrotande av nötbromslarver
å sina nötkreatur, skall utrotandet på hans bekostnad verkställas genom
den i samma pragraf omfönnälda kommunala myndighetens försorg.
5 §.
För kreatur, som dött till följd av i denna lag åsyftad behandling, utgår
ersättning av allmänna medel, därest genom intyg av legitimerad
veterinär styrkes, att dödsfallet varit en omedelbar följd av behandlingen;
dock förfaller rätten till dylik ersättning, örn ägaren eller den honom
företräder genom oförsiktighet eller genom användning av olämpligt
förfaringssätt orsakat djurets död eller örn han trots på fara tydande
sjukdomstecken hos djuret underlåter att tillkalla veterinär.
För övergående sjukdom i samband med behandlingen utgår ingen ersättning.
För obduktionsförrättning, som veterinär företager i och för utfärdande
av intyg varom ovan sägs, utgår rese- och traktamentsersättning av
allmänna medel.
6 §.
Kreatursägare, som reser hinder mot åtgärder, varom i 3 och 4 §§ sägs,
straffas med böter från och med 10 kronor till och med 200 kronor.
7 §.
Åtal för överträdelse, varom i denna lag sägs, anhängiggöres vid allmän
domstol och utföres av allmän åklagare.
8 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän
lag.
9 §.
Konungen äger meddela närmare föreskrifter rörande verkställigheten
och efterlevnaden av denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
10 §.
9
Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd avöverträdelse
därav genom vederbörande länsstyrelses försorg på statsverkets
bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar
inom orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet
avser.»
I fråga örn lagförslagets detaljbestämmelser oell särskilt rörande kostnaderna
för nötbromsens bekämpande anföra ämbetsverken.
3 §. För att förenkla organisationen oell nedbringa kostnaderna för
djurägarna hade föreslagits, att kommunalnämnderna skulle utse kontrollanter.
Då bromsbulorna under kontrolltiden i allmänhet nått full
utbildning och i alla händelser vore lätt igenkännliga på de öppna hålen,
vari larvens svarta andningsrör utmynnade, syntes särskild teoretisk
kompetens icke behöva krävas av besiktningsmännen. Ämbetsverken förutsatte,
att en instruktion utfärdades för besiktningsmännen, för vilka,
örn så kunde anses erforderligt, genom hushållningssällskapens försorgkortare
instruktionskurser torde kunna anordnas. Under sådana förhållanden
torde pålitliga, med kreatursskötsel förtrogna personer nied god
iakttagelseförmåga kunna förordnas som besiktningsmän.
För lagens tillämpning torde i övrigt hos kommunalnämnderna böra
finnas tillgängliga flygblad med råd angående kampmetoderna.
Vidkommande de kostnader, som de föreslagna åtgärderna skulle föranleda,
holle ämbetsverken före, att statsbidrag för bekämpandet icke
vore erforderligt. Själva behandlingen för larvernas avlägsnande torde
icke vålla avsevärt större kostnader utöver deni en omtänksam djurägare
finge vidkännas för bekämpande av flugor och andra insekter, som
oroade kreaturen. Utrotandet av nötbromsen torde nämligen i allmänhet
komma att verkställas antingen genom utklämning av larverna med
fingrarna eller genom bromsbulornas överpensling med vissa kemiska
ämnen, vilka hushållningssällskapet borde kunna anskaffa och distribuera
till självkostnadspris.
Kostnaderna för den föreslagna enkla kontrollen syntes likaledes böra
åvila djurägarna. Därigenom att lagen trädde i kraft endast för viss tid
(2—3 år) efter vederbörande hushållningssällskaps och landstings framställning
— i sin tur i allmänhet grundad på inom orten förefintlig opinion
för saken — syntes tillräckliga garantier hava skapats för att utgifterna
icke bleve över hövan betungande. Ämbetsverken holle före att,
utöver det humanitära syfte lagen främjade och som borde ligga varje
djurägare om hjärtat eller att befria kreaturen från de svåra lidanden,
nötbromsen tillskyndade dem, stora ekonomiska fördelar för den enskilde
syntes kunna ernås. Av vad i det föregående anförts torde framgå, att hudarna
betingade högre värde, örn larvhål icke förekomme. Likaså komme
kött- och mjölkproduktionen att stegras. Då alla dessa förmåner odelat
komme den enskilde djurägaren till godo, syntes tillriicklig anledning
icke föreligga att ifrågasätta statsbidrag till bestridande av kontrollkostnaderna.
Statens mellankomst påkallades fastmera för att säkerställa
samtliga djurägares deltagande i utrotningsarbetet, sedan beslut därom i
vederbörlig ordning fattats.
5 §. Örn det alltså å ena sidan syntes skäligt, att den enskilde vidkändes
kostnaderna för själva bekämpandet, kontrollen därav, ävensom för
-
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
lustenia vid de övergående sjukdomar, behandlingen kunde medföra,
syntes det å andra sidan icke rimligt, att lian ensam finge bära förlusten
i de fall, behandlingen bevisligen medfört djurets död. Såsom redan
antytts, kunde behandlingen i enstaka undantagsfall föranleda uppkomsten
av allmän förgiftning hos värddjuret genom larvens vävnadssafter,
varvid döden inom några timmar följde. Sjukdomsfall uppgåves
ock hava inträffat oberoende av behandling. De i Danmark inträffade
fallen av »rosenfeber» under år 1924 eller 7 på 1.7 miljoner behandlade
kreatur, torde dock icke böra föranleda tveksamhet örn lagens införande.
Liksom i Danmark, där ersättning utginge efter samma grunder, som
gällde vid nedslagning av djur, angripna av smittsamma kreaturssjukdomar,
syntes även här ersättning böra utgå av statsmedel och beräknas
enligt bestämmelserna örn värdering och ersättning i gällande förordning
angående vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av
smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Med hänsyn till de ringa belopp, varom — att döma av erfarenheter
från Danmark — här torde bliva fråga, ville ämbetsverken vidare ifrågasätta,
huruvida icke dylik ersättning lämpligen kunde utgå från ordinarie
förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Ämbetsverken framhålla slutligen vikten av en energisk upplysningsverksamhet
rörande insekten och dess skadegörelse samt medlen för dess
bekämpande samt anföra i detta sammanhang.
Lagbestämmelser av ifrågavarande slag skulle säkerligen vinna större
effektivitet, därest bland allmänheten spredes upplysning örn den ekonomiska
betydelsen för den enskilde och för landet i dess helhet av nötbromsens
bekämpande. För detta ändamål syntes dock särskilt anslag
icke behöva anvisas. Enligt sin instruktion hade centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, bland annat, att, i den mån så lämpligen
kunde ske, meddela allmänheten råd och anvisningar i praktiska frågor,
som rörde lantbruket och dess binäringar. Det torde alltså ankomma
på anstaltens entomologiska avdelning att utarbeta lämpligt flygblad
med råd och anvisningar i berörda ämne. Härjämte torde det ankomma
på lantbruksstyrelsen att sörja för att vid den statligt understödda undervisningen
å jordbruksområdet upplysning meddelades örn vikten av
och utvägarna för insektens bekämpande. Slutligen torde med hänsyn
till de rent humanitära syften, ifrågavarande lag vore avsedd att främja,
en betydande upplysningsverksamhet ävensom agitation för lagens tilllämpning
kunna förväntas från djurskyddsföreningarnas sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa ämbetsverken, att
Kungl. Majit täcktes föreslå riksdagen att dels antaga det inom ämbetsverken
utarbetade förslaget till lag örn utrotande av nötbromsen, dels bestämma,
att ersättning för kreatur, som dött till följd av i samma lag
åsyftad behandling, skulle beräknas enligt bestämmelserna örn värdering
och ersättning i gällande förordning angående vad iakttagas bör till förekommande
och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren,
dels och medgiva, att ersättning, varom nyss nämnts, finge utgå
från ordinarie förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Ämbetsverken
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
hemställa tillika, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående
åtgärder för bekämpande av renens hudbroms (CEdemagena tarandi).
Av de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i ärendet avgivna
yttranden inhämtas huvudsakligen följande:
Förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Svealand och Norrland
framhålla i allmänhet, att nötbromsen icke torekomme inom sällskapens
områden, i varje fall icke i sådan omfattning, att dess skadegörelser
vore av någon betydelse. Av uttalandena från hushållningssällskapens
i Götaland förvaltningsutskott framgår, att nötbromsens
egentliga förekomst vore begränsad till Götalands skogsområden eller
det sydsvenska höglandet och dess utlöpare samt till Öland, medan slätterna
och kusttrakterna i stort sett vore fria från bromsen.
Endast två av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, nämligen
Södermanlands läns och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
hava helt avstyrkt förslaget till lag örn utrotande av nötbromsen
under framhållande av att resultatet kunde ernås genom en kraftig
upplysningsverksamhet. Övriga förvaltningsutskott tillstyrka förslaget
eller förklara sig icke hava något att erinra däremot, Stockholms
stads och läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott dock under
framhållande av, att man i första hand borde försöka bekämpa nötbromsen
genom en effektiv upplysningsverksamhet och, endast örn denna icke
medförde resultat, tillgripa lagstiftningsåtgärder.
Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap anför
i huvudsak följande:
Nötbromsen åstadkomme genom de larver, vartill den gåve upphov,
väsentlig skada å hudar ifrån nötkreatur inom hushållningssällskapets
område. Enligt inhämtade uppgifter syntes största skadegörelsen förekomma
å hudar efter nötkreatur från de trakter inom området, som vore
av skogsbygdsnatur, medan dylika skador i mindre utsträckning förefunnes
å kreaturshudar från slättbygder och i all synnerhet skärgården
och kusten, där sådan skada å hudarna torde förekomma endast i ringa
omfattning. Undantagslöst vore hudar från yngre djur mest skadade:
detta tydde på att äldre djur ej vore så utsatta för insektens angrepp.
Efter en varm sommar vore djuren det följande året mera angripna av
bromslarver, än örn den föregående sommaren i väderlekshänseende varit
mindre gynnsam för insektens uppträdande. l)å ett flertal inflytelser i
detta sammanhang gjorde sig gällande, vore det ytterst svårt att utan
närmare undersökning uppskatta storleken av de förluster, som genom
hudarnas värdeminskning på grund av larvskador tillskyndades djurägarna.
Förlusterna torde dock stundom vara ganska avsevärda. Exempel
gåves sålunda på prisreducering intill V* av hudarnas saluvärde.
Därjämte uppstode förluster genom nedsatt produktionsförmåga hos
djur, som i högre grad vore behäftade med bromsbölder, och i minskat
köttvärde vid avyttrande av sådana djur till slakt. För djuren medförde
larvbölderna därjämte ett plågsamt lidande. Skäl syntes därför
föreligga till att åtgärder för nötbromsens utrotande vidtoges, och utskot
-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
tet hade i huvudsak icke något att erinra mot det framkomna lagförslaget.
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,
att åtgärder för insektens utrotande ovedersägligen vore av behovet påkallade.
Genom upplysning skulle måhända på frivillighetens väg bekämpande
av nötbromsen så småningom kunna åvägabringas. Sannolikt
skulle dock ett dylikt bekämpande ej bliva tillräckligt effektivt, varför
det torde vara nödvändigt, att lagstiftningsåtgärder vidtoges.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
vitsordar, att nötbromsen vissa år uppträdde i stor omfattning inom länet.
De svåraste angreppen hade förekommit i skogstrakterna å länets
inland, men även från kusttrakterna uppgåves, att besvärande angrepp
kunde förekomma. Förvaltningsutskottet, som funne det föreliggande
lagförslaget väl ägnat att ligga till grund för ett organiserat bekämpande
av nötbromsen, tillstyrkte, att förslaget bleve antaget.
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott upplyser, att
nötbromsen vore allmänt förekommande inom länets skogstrakter och
med största sannolikhet tillfogade nötboskapsskötseln mycket avsevärda
årliga förluster. Ett systematiskt bekämpande av denna skadeinsekt
vore av behovet påkallat främst med hänsyn till nötsboskapsskötselns
ekonomiska utveckling men även ur djurskyddssynpunkt. Förvaltningsutskottet
ansåge därutinnan lagbestämmelser erforderliga och vålle i
princip tillstyrka det föreliggande lagförslaget.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser visserligen
den ifrågasatta lagstiftningen vara av mindre betydelse för nämnda
län, då större skadegörelse av nötbromsen icke förekomme inom länet,
men framhåller, att de trakter, vilka verkligt lida av nötbromsens skadegörelse,
knappast utan lagbestämmelser kunna därifrån befrias samt
att utrotandet av nötbromsen inom sådana trakter måste anses innebära
en trygghetsåtgärd även för närliggande områden, som hittills varit helt
befriade från eller i ringare grad besvärats av densamma.
I fråga örn detaljbestämmelserna i det av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
utarbetade lagförslaget anmärka ett flertal förvaltningsutskott,
att det vore olämpligt att göra lagens tillämpning beroende av
framställning jämväl från vederbörande landsting, särskilt som efter hushållningssällskapens
omorganisation inom varje sällskap funnes representanter
från hela dess område och dessa representanter väl finge anses
fullt skickade att avgöra denna huvudsakligen lantbruket berörande
fråga. Åtskilliga förvaltningsutskott framhålla tillika, att kostnaderna
för nötbromsens bekämpande, åtminstone de därmed förenade kontrollkostnaderna,
borde bestridas av allmänna medel. Förvaltningsutskottet
i Kristianstads Idris hushållningssällskap föreslår, att kostnaderna för
anskaffande av utrotningsmedel borde gäldas av allmänna medel, samt
framhåller, att ett dylikt ekonomiskt stöd skulle göra djurägarna samt
13
Kungl. Martts proposition Nr 189.
vederbörande hushållningssällskap och landsting mera benägna att påkalla
lagens tillämpning. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhåller, att det syntes tveksamt, huruvida kommunernas
verkställande organ kunde föreläggas att utöva tillsyn över lagens
efterlevnad samt att förskottera kostnader, samt föreslår, att de skyldigheter,
som i förslagets 3 § skulle åligga kommunalnämnderna, måtte
överflyttas å vederbörande distriktsveterinärer. Uppsala läns och Värmlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse tillika, att det
vore lämpligt att införa bestämmelser om rätt att i förekommande fall
påkalla kronobetjäningens medverkan mot tredskande djurägare. Slutligen
har Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslagit
fastställande av högre bötesbelopp.
Statskontoret anför i sitt utlåtande.
Ur de synpunkter, statskontoret hade att företräda, vore intet att erinra
mot det av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i ämnet framställda
förslag, enligt vilket statsbidrag för bekämpande av nötbromsen
endast skulle utgå, för den händelse nötkreatur dött på grund av undergången
behandling mot nötbroms.
I en inom jordbruksdepartementet uppgjord promemoria hade emellertid
blivit ifrågasatt, att staten jämväl skulle bidraga med tre fjärdedelar
av kostnaderna för kontrollundersökningar. Statskontoret, som icke tilltrodde
sig att bedöma behövligheten av att statsverket bidroge även till
sistnämnda kostnader, ville allenast erinra, att i ett tämligen analogt fall,
nämligen i fråga örn utrotande av berberisbuskar å viss mark, statsbidrag
utginge jämlikt föreskrift i kungörelsen den 3 december 1918
(nr 992), dock blott under förutsättning att ett minst mot statsbidraget
svarande belopp tillskötes från medel, beviljade av landsting, kommuner
eller enskilda.
Det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till övriga
utgifter till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren torde lämpligen kunna tagas i anspråk för de med nötbromsens
utrotande förenade kostnader för statsverket.
Av utredningen i ärendet synes framgå, att nötbromsen förekommer i
ganska stor utsträckning inom vissa delar av landet, förnämligast inom
skogstrakterna i Götaland. Den skada, som därigenom förorsakas nötboskapsskötseln,
är säkerligen betydande. Såsom i ärendet framhållits,
minskas avsevärt värdet av hudarna från djur, som varit angripna av
nötbromslarver. Härtill kommer, att djuren magra, mjölkavkastningen
minskar och köttet försämras, varjämte ungdjuren stanna i växten. Förutom
dessa ekonomiska skäl torde åtgärder för nötbromsens utrotande
även ur djurskyddssynpunkt få anses önskvärda, då nötbromsen och dess
larver otvivelaktigt tillfoga kreaturen svåra lidanden.
Det torde knappast kunna förväntas, att ett effektivt bekämpande av
nötbromsen skall ernås enbart på upplysningens väg. De åtgärder, som
kunna vidtagas för utrotande av insekten, måste nämligen för vinnande
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
av ett gott resultat genomföras samtidigt och av alla djurägare inom
orten. Ett dylikt samfällt uppträdande torde svårligen kunna uppnås
endast genom upplysningsverksamhet och i varje fall torde lång tid förflyta,
innan någon mera påtaglig bättring skulle på denna väg ernås.
Genomförandet av ett tvång för den enskilde djurägaren att befria sin
nötkreatursbesättning från bromslarver synes mig vara det säkraste och
bästa medlet i kampen mot nötbromsen. För införande av dylika tvångsbestämmelser
tala även de goda erfarenheter man har från Danmark av
lagstiftningen på detta område.
Emellertid böra dylika tvångsbestämmelser icke genomföras i andra
trakter, än där de lokala förhållandena sådant påkalla. Såsom framgår
av de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott avgivna yttrandena,
förekommer icke nötbromsen i stora delar av vårt land, i allt fall icke
i den utsträckning att särskilda åtgärder för dess utrotande äro av behovet
påkallade. Å andra sidan bör denna omständighet icke utgöra
hinder för tillämpande av tvångsbestämmelser i de trakter, där så finnes
lämpligt och önskvärt. Emellertid torde föreskrifterna för att bliva
fullt effektiva endast böra tillämpas å sådana trakter, där de uppbäras
av den allmänna meningen. Tillfyllestgörande garantier i sådant hänseende
torde emellertid få anses föreligga, därest införandet av tvångsbestämmelserna
göres beroende av framställning från hushållningssällskap
och landsting, såsom fallet är t. ex. beträffande tillämpningen av
lagarna örn hingst- och galtbesiktningstvång.
En viktig förutsättning för ett gott resultat av åtgärderna mot nöt
bromsen är emellertid, att djurägarna äga kännedom örn medlen för dess
bekämpande. Det synes mig böra tillkomma vederbörande hushållningssällskap
att, sedan tvångsbestämmelser införts inom dess område, på
lämpligt sätt verka för spridande av kunskap örn de behandlingsmetoder,
som kunna komma till användning.
I anslutning till vad ovan anförts har jag inom jordbruksdepartementet
låtit utarbeta förslag till förordning örn utrotande av nötbromsen,
vilket torde såsom bilaga A fogas till detta protokoll. Förslaget — som
i sina huvudgrunder ansluter sig till det av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
upprättade förslaget till lag i samma ämne ävensom till
lagarna örn hingst- och galtbesiktningstvång samt avses att träda i tillämpning
den 1 juli 1930 — torde allenast i nedan angivna hänseenden
kräva närmare motivering.
Ämbetsverken hava i sitt lagförslag efter mönster av de danska bestämmelserna
i ämnet ålagt kommunernas verkställande organ att handhava
kontrollen över bromslarvernas utrotande. En sådan uppgift synes
emellertid i stort sett främmande för den kommunala verksamheten här
i landet. Bland annat med hänsyn därtill att de föreslagna åtgärderna
avse att främja nötkreatursskötseln, torde det vara lämpligare, att hushållningssällskapen
omhändertaga kontrollen. Det torde ej möta större
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
svårigheter för sällskapen, som hava underavdelningar i varje socken
eller annat motsvarande område, att i de olika orterna finna lämpliga
besiktningsmän för verkställande av kontrollen.
Vad angår de utgifter, som föranledas av den föreslagna lagens genomförande,
förorda ämbetsverken, att kostnaderna för såväl själva utrotandet
som kontrollen skola bestridas av djurägarna. Där djur dött till
följd av undergången behandling, skulle ersättning av statsmedel utgå
för djurets värde. Mot förslaget i sistnämnda hänseende och i fråga
örn kostnaderna för larvernas dödande synes icke vara något att erinra.
Däremot kan ifrågasättas, huruvida djurägarna böra vidkännas kontrollkostnaderna.
Det torde kunna befaras, att ett dylikt stadgande skall
komma att alstra missnöje bland djurägarna och verka avhållande på
framställningar örn tillämpning av den föreslagna författningen. Av
sistnämnda orsak synas ej heller hushållningssällskapen böra åläggas
skyldighet att i mera avsevärd utsträckning deltaga i kontrollkostnaderna.
Lämpligast torde vara för ifrågavarande åtgärders vidtagande
i önskvärd omfattning, att staten påtager sig huvuddelen av dessa kostnader.
En mindre del därav torde emellertid höra bestridas av vederbörande
hushållningssällskap. Vidkommande den proportion, i vilken
kostnaderna böra fördelas mellan staten och hushållningssällskap, anser
jag skäligt, att staten bestrider 3/i och hushållningssällskapet V« av
utgifterna. Statshjälpen synes böra utgå i form av bidrag till de utgifter,
som hushållningssällskap visar sig hava fått vidkännas för ändamålet.
I överensstämmelse härmed har i det inom departementet utarbetade
författningsförslaget icke upptagits stadgande örn skyldighet för
djurägare att deltaga i kontrollkostnaderna.
Kostnaderna för kontrollen torde huvudsakligen komma att bestå i gottgörelse
till besiktningsmännen för deras resor för kontrollens utövande.
Det synes böra tillkomma vederbörande hushållningssällskap att bestämma
rörande storleken av dylik gottgörelse. För vinnande av garanti för
att densamma ej må bliva högre än skäligt, torde emellertid i de bestämmelser
Kungl. Majit torde utfärda i ämnet höra föreskrivas, att ersättningen
ej må beräknas efter högre grunder, än som innefattas i viss reseoch
traktamentsklass i gällande allmänna resereglemente, förslagsvis III F.
Såsom förut nämnts, torde kostnaderna för dödandet av nötbromslarven
böra bestridas av djurägarna. Denna regel bör uppenbarligen gälla
även i de fall, där på grund av försummelse från djurägarens sida utrotandet
måst verkställas av besiktningsmännen under deras kontrollresor.
Eljest skulle kunna befaras, att djurägarna i avsevärd utsträckning
underläte att själva företaga erforderliga utrotningsåtgärder utan
överlämnade detta åt besiktningsmännen, vilket givetvis skulle hava till
följd en stark ökning av kostnaderna för kontrollen. Ersättningen för
av besiktningsman företagna utrotningsåtgärder torde lämpligen kunna
utgå i form av viss, av hushållningssällskapet bestämd avgift för varje
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
behandlat djur. Sålunda influtna avgifter böra, efter avdrag för hushållningssällskapets
kostnader för behandlingsmedel, av hushållningssällskapet
användas till bestridande av utgifterna för besiktningsmännens
resor. I anslutning därtill torde det förordade statsbidraget böra
beräknas å vad av nämnda utgifter återstår, sedan berörda avgifter tagits
i anspråk. En dylik ordning förutsätter givetvis, att ifrågavarande
avgift fastställes till belopp motsvarande de verkliga kostnaderna för besiktningsmannens
ingripande.
På sätt tidigare i korthet omnämnts, torde ersättning böra utgå av
allmänna medel till djurägare, vars kreatur avlidit till följd av undergången
behandling mot bromslarver. Att döma av den erfarenhet, som
vunnits i Danmark, torde antalet fall, då kreatur dör till följd av dylik
behandling, komma att bliva ringa och statens utgifter i sådant hänseende
följaktligen obetydliga. Vid bestämmande av ersättning för dylikt
djurs värde torde, såsom lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
föreslagit, böra tillämpas bestämmelserna om värdering och ersättning i
gällande förordning angående vad iakttagas bör till förekommande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
I fråga örn storleken av de utgifter, som staten skulle få vidkännas
för genomförande av de ifrågasatta föreskrifterna, synas hållbara beräkningar
ej kunna för närvarande göras. Utgifternas storlek blir i främsta
rummet beroende av den omfattning, i vilken den föreslagna lagen
kan komma att tillämpas. Att för utgifternas bestridande uppföra något
särskilt anslag i riksstaten synes knappast vara påkallat. Desamma
torde i anslutning till vad lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen föreslagit
kunna utgå av ordinarie förslagsanslaget till övriga utgifter till
förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Vidkommande slutligen frågan örn åtgärder för utrotande av renbromsen
torde, såsom lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen framhållit,
denna fråga icke kunna lösas utan en omfattande utredning angående
lämpligaste tillvägagångssättet för renbromsens bekämpande, och anhåller
jag att i annat sammanhang få återkomma härtill.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
a) antaga härvid såsom bilaga A fogat förslag till förordning örn utrotande
av nötbromsen,
b) medgiva, att från det i riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda
ordinarie förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjur.en må enligt i statsrådsprotokollet
angivna grunder bestridas dels ersättning som enligt 5 §
i nämnda förordning må utgå för kreatur, som dött till följd av i samma
förordning åsyftad behandling, dels och hushållningssällskap tillkomman
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
de statsbidrag till kostnaderna för handhavandet av tillsyn, varom förmäles
i 3 § av förordningen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1930.
1 sami
15/i haft. (Nr 189.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Bilaga A.
Förslag
till
Förordning
om utrotande av nötbromsen.
Härigenom för or ellias som följer:
1 $.
Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant påkalla,
äger Kungl. Majit på framställning av hushållningssällskapet och
vederbörande landsting förordna, att inom sällskapets område eller viss
del därav larver av nötbromsen (oxstynget, Hypoderma bovis) å nötkreatur
över ett års ålder skola genom djurägarens försorg utrotas.
2 §.
I förordnande, varom i 1 § sägs, skall utsättas viss tid, under vilken
förordnandet skall gälla. Denna tid, som icke får understiga två år, må
sättas olika för olika delar av det område, förordnandet avser.
3 §.
Har Kungl. Majit meddelat förordnande, som i 1 § sägs, åligger det hushållningssällskapet
att utöva tillsyn över förordnandets efterlevnad. För
ändamålet skall hushållningssällskapet för varje kommun, där nötkreatur
finnes, utse erforderligt antal besiktningsmän, som hava att minst fjorton
dagar före i orten sedvanlig betesutsläppningstid undersöka, huruvida
nötkreaturen befriats från nötbromslarver. Styrker djurägare med intyg
av veterinär, att hans nötkreatursbesättning är fri från nötbromslarver,
som kunna antagas vara levande, erfordras ej undersökning av dylik
besättning.
4 §.
Befinnes vid undersökning, varom i 3 § förmäles, att djurägare uraktlåtit
att verkställa föreskrivet utrotande av nötbromslarver, skall utrotandet
på djurägarens bekostnad verkställas genom besiktningsmannens
försorg.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
5 $.
För nötkreatur, som dött till följd av i denna förordning åsyftad behandling,
utgår ersättning av allmänna medel, därest genom intyg av legitimerad
veterinär styrkes, att dödsfallet varit en omedelbar följd av behandlingen.
Har djurägaren eller den honom företräder genom bristande
aktsamhet vid behandlingen av djuret orsakat djurets död eller har
han, trots på fara tydande sjukdomstecken hos djuret, underlåtit att
tillkalla veterinär, vare han förlustig rätt till ersättning.
För övergående sjukdom i samband med behandlingen utgår ej ersättning.
För obduktionsförrättning, som veterinär företager för utfärdande av
intyg, varom ovan sägs, utgår rese- och traktamentsersättning av allmänna
medel.
6 %.
Djurägare, som reser hinder mot åtgärd, varom i 3 eller 4 § sägs, straffes
med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.
7 §.
Åtal för förseelse, varom i 6 § sägs, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
8 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän
lag.
9 %.
Kungl. Majit äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras rörande
verkställigheten och efterlevnaden av denna förordning.
10 §.
Förordnande, som i 1 § sägs, skall tillika med erinran örn påföljd av
överträdelse därav genom vederbörande länsstyrelses försorg på statsverkets
bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar
inom orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område,
förordnandet avser.
Det åligger hushållningssällskapet att, sedan dylikt förordnande blivit
meddelat, på lämpligt sätt verka för spridande av kännedom örn medlen
för nötbromsens utrotande.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:239 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för utrotande av nötbromsen m. m. a1 i texten
- JoU 1930:68 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för utrotande av nötbromsen m. m. s. 1 i texten