Angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande till viss personal vid statens fiskehamnsbyggnader utbetalta dyrtidstillägg m. m
1930-03-07 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:197, Angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande till viss personal vid statens fiskehamnsbyggnader utbetalta dyrtidstillägg m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
1
Xr 197.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande
av återbetalning sskyldighet beträffande till
viss personal vid statens fiskehamnsbyggnader utbetalta
dyrtidstillägg m. m.; given Stockholms slott den
1 mars 1930.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Th. Borell.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1930.
Kärv a rande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Departementschefen, statsrådet Borell anför:
Jag anhåller att få anmäla en av f. d. överdirektören och chefen för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen O. J. F. Wijnbladh samt f. d. byråchefen
O. Z. Ekdahl, byrådirektören G. C. A. Lindencrona och revisorn E. V. Lager,
samtliga i nämnda styrelse, gjord framställning, avseende befrielse från dem
ålagd återbetalningsskyldighet beträffande belopp, som under åren 1920 och
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 162 käft. (Nr 197.) r>N4 .io
2 Kungl. Maj-.ts proposition nr 197.
1921 utbetalts såsom dyrtidstillägg till personal vid statens fiskehamnsbyggnader.
Innan jag ingår på denna framställning torde jag få erinra örn följande:
I de under åren 1920 oell 1921 gällande kungörelserna den 30 maj 1919
(nr 262), den 30 juni 1920 (nr 364) oell den 29 juni 1921 (nr 344) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst stadgades,
bland annat, att till innehavare av sådan befattning i statens tjänst,
för vilken avlöningen icke till siffran bestämts av Konung och riksdag eller
av Kungl. Maj:t och ej heller utginge efter av riksdagen prövade grunder,
den myndighet, som ägde bestämma avlöningen, skulle enligt angivna grunder
lämna dyrtidstillägg, örn och i den mån sådant funnes påkallat.
För utförande av fiskehamnar, vartill riksdagen alltsedan år 1911 anvisat
medel, är jämlikt riksdagens beslut sedan år 1913 inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inrättad en särskild hamnavdelning, vars arbete ledes av
en särskild, för viss tid förordnad chef och för vilken kostnaderna utgå från
de för hamnarnas byggande anslagna medlen. Fiskeliamnsbyggnaderna, som
till att börja med utlämnades på entreprenad, utföras sedan år 1916 direkt
av staten genom ifrågavarande hamnavdelning.
Den personal vid statens fiskehamnsbyggnader, varom här är fråga, utgöres,
enligt vad som meddelats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, av
arbetschefer, kontorspersonal och förmän. Några särskilda beslut örn denna
personals antagande och avlöning hava icke fattats, utan har personalen antagits
och dess avlöning bestämts av chefen för hamnavdelningen. Jämlikt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut den 1 september 1917 har dyrtidstillägg
utgått till berörda personal vid statens fiskehamnsbyggnader.
Enligt instruktionen den 30 december 1911 (nr 165) för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utgöres styrelsen av en överdirektör såsom chef för verket
samt två byråchefer och en byrådirektör såsom ledamöter. I instruktionen
stadgas bland annat, att i alla hos styrelsen förekommande ärenden överdirektören
äger ensam besluta samt att tillstädesvarande ledamot, vilkens
åsikt icke överensstämmer med det av överdirektören fattade beslutet,
åligger att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening vid äventyr
att han eljest varder för beslutet ansvarig. Vidare stadgas, att alla frågor
örn utbetalning av medel avgöras av styrelsen samt att byrådirektören åligger
bland annat att bereda och föredraga alla på styrelsen ankommande administrativa
och ekonomiska ärenden. Därest överdirektören eller ledamot av
styrelsen beträdes med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför
Svea hovrätt.
I kungörelse den 15 augusti 1913 (nr 210) med föreskrifter rörande hamnavdelningens
verksamhet m. m. stadgas bland annat, att byrådirektören i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall beträffande statens fiskehamnsbyggnader
fullgöra de åligganden, som eljest tillkomma honom enligt den för
styrelsen gällande instruktionen.
Vid granskning inom riksräkenskapsverket av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkenskaper för åren 1920 och 1921 framställdes år 1923 en anmärkning
av huvudsakligen följande innehåll:
Till personal vid statens fiskehamnsbyggnader hade utbetalts dyrtidstilllägg
för år 1920 med 77,010 kronor 68 öre samt för år 1921 med 74,131
kronor 52 öre, vilka belopp avförts å de till bestridande av utgifterna för
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst beviljade anslagen. Då
ifrågavarande personal icke kunde anses hänförlig till sådana befattningshavare,
som avsåges i kungörelserna den 30 maj 1919, den 30 juni 1920 och
den 29 juni 1921 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattnings
-
3
Kungl. Majus proposition nr 197.
havare i statens tjänst, hade nämnda utgifter icke bort bestridas av oinförmälda
anslag, utan hade, därest personalen vid fiskehamnsbyggnaderna ansetts
till följd av dyrtiden böra komma i åtnjutande av löneförhöjning, kostnaderna
därför bort utgå av anslaget till utförande av vissa fiskehamnar.
Detta anslag hade för ett vart av åren 1920 och 1921 utgått med ett belopp
av 2,000,000 kronor. 1920 års anslag utvisade en behållning till år 1921 av
164,941 kronor 36 öre, men som det under år 1920 i dyrtidstillägg utbetalta
beloppet, 77,010 kronor 68 öre, enligt vad förut nämnts, jämväl bort belasta
sistnämnda anslag, återstode av omförmälda behållning allenast 87,930 kronor
68 öre. För bestridande av 1921 års utgifter för fiskehamnsanläggningar
hade således funnits tillgängliga 2,087,930 kronor 68 öre, vartill ytterligare
kommit 211,933 kronor 31 öre, utgörande särskilda under år 1921 uppburna
medel, eller således tillhopa 2,299,863 kronor 99 öre. Då utgifterna för
arbetena med fiskehamnar under år 1921 — bortsett från de under samma
år till personalen utbetalta dyrtidstilläggen, 74,131 kronor 52 öre — uppgått
till 2,347,323 kronor 58 öre, hade alltså anslaget till fiskehamnsbyggnader
för sistnämnda år överskridits med 47,459 kronor 59 öre. Enär ifrågavarande
anslag vore reservationsanslag och således icke finge överskridas, borde sistnämnda
belopp, 47,459 kronor 59 öre, inbetalas till statsverket. Som överskridande
av anslaget ägt rum genom utan ordningar under december månad
1921 samt Wijnbladh och Lindencrona undertecknat samtliga då fattade utanordningsbeslut,
som avsåge utgifter för fiskehamnsanläggningarna, borde
den uppkomna bristen ersättas av dem. Jämväl det under år 1921 i dyrtidstillägg
utbetalda beloppet, 74,131 kronor 52 öre, borde av ovan angivna
skäl inbetalas till statsverket. Betalningsskyldighet därför ålåge Wijnbladh,
Ekdahl, Lindencrona och Lager, vilka, Ekdahl i egenskap av t. f. överdirektör
och Lager i egenskap av t. f. byrådirektör, undertecknat de anordningar,
enligt vilka utbetalning av dyrtidstillägg under år 1921 ägt runi,
ävensom revisorn D. Ström, som upprättat de avlöningslistor, som legat till
grund för utanordningarna, och fördelade sig ansvaret sålunda: Wijnbladh
och Lindencrona vore gemensamt ansvariga för 7,436 kronor 35 öre, Wijnbladh.
Lindencrona och Ström för 55,952 kronor 44 öre, Wijnbladh och Lager
för 5,476 kronor 70 öre samt Ekdahl, Lindencrona och Ström för 5,266
kronor 3 öre.
Sedan nämnda personer i avgiven förklaring bestritt kravet, hemställde
riksräkenskapsverket hos kammarrätten örn åläggande för deni att i enlighet
med angiven fördelningsgrund gemensamt eller vilken av dem gälda gitte
ersätta statsverket de anmärkta beloppen, tillhopa 121,591 kronor 11- öre.
Genom utslag den 10 december 1924 utlät sig kammarrätten — jämte det
kammarrätten på anfört skäl fann den mot Ström förda talan icke kunna
bifallas — sålunda:
Enär kostnaderna för ifrågavarande dyrtidstillägg bort pä skäl riksräkenskapsverket
anfört bestridas av de för utförande av fiskehamnsbyggnader
anvisade medlen, men de tillgångar, som för detta ändamål åren 1920 och
1921 varit tillgängliga, blivit för andra med fiskehamnsbyggnaderna förknippade
utgifter i så stor utsträckning förbrukade, att av berörda samma
år utbetalta dyrtidstillägg, tillhopa 151,142 kronor 20 öre, ett belopp av
sammanlagt 121,591 kronor 11 öre icke kunnat med nämnda tillgångar bestridas,
alltså och dä de befattningshavare, som beslutat utbetalningen av
ifrågavarande felaktigt avförda dyrtidstillägg, måste anses ansvariga gent
emot statsverket för därav föranledda utgifter, i den mån de icke kunnat
gäldas av de medel, som åren 1920 och 1921 kunnat få disponeras för fiske
-
4
Kungl. Majds proposition nr 197.
hamnsbyggnaderna, funne kammarrätten skäligt förplikta Wijnbladh, Ekdahl,
Lindencrona och Lager att gemensamt eller vilkendera gälda gitte ersätta
statsverket, Wijnbladh och Lindencrona 110,848 kronor 38 öre, Wijnbladh
och Lager 5,476 kronor 70 öre samt Ekdahl och Lindencrona 5,266 kronor
3 öre.
Över kammarrättens utslag hava samtliga vederbörande anfört besvär,
därvid andragits huvudsakligen följande:
Därest klagandena under år 1921 haft den uppfattningen, att dyrtidstilläggen
till ifrågavarande personal skulle, såsom riksräkenskapsverket och
kammarrätten gjort gällande, belasta fiskehamnsanslagen, hade klagandena
kunnat genom ett långsammare bedrivande av byggnadsarbetena begränsa
årskostnaderna, inberäknat dyrtidstilläggen, inom ramen av de medel, som
i budgetredovisningen funnes upptagna såsom tillgång för ändamålet. Då
detta skulle hava fördyrat byggnadsarbetena i deras helhet, hade klagandena
ej tillgripit denna åtgärd, detta så mycket mindre som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utöver den i budgetredovisningen upptagna tillgången disponerat
tillgångar i det av riksdagen å tilläggsstat för år 1921 anvisade reservationsanslaget
å 500,000 kronor till utförande av vissa i huvudsak av
muddringar bestående hamnförbättringar i de norrländska kustlänen samt
Uppsala län ävensom i viss arbetsmateriel m. m.
För bestridande av utgifterna för statens fiskehamnsanläggningar under
år 1921 hade alltså, utöver det i anmärkningen angivna beloppet, 2,299,863
kronor 99 öre, funnits förenämnda anslag å 500,000 kronor eller tillhopa
2,799,863 kronor 99 öre. Då utgifterna för arbetena med statens fiskehamnar
under år 1921 med inberäknande av de under samma år utbetalta dyrtidstilläggen,
74,131 kronor 52 öre, i sin helhet uppgått till 2,421,455 kronor 10
öre, hade, även örn dyrtidstilläggen utanordnats av byggnadsanslagen, vid
1921 års utgång förefunnits en odisponerad behållning av 378,408 kronor
89 öre.
Något överskridande av anslaget hade således icke, såsom av budgetredovisningen
framginge, i verkligheten ägt rum.
Då i varje fall icke något tjänstefel kunde läggas klagandena till last i
saken och staten icke åsamkats någon förlust genom den av dem vidtagna
åtgärden, hava klagandena hemställt, att för den händelse Kungl. Maj:t
skulle gilla kammarrättens uppfattning, att ifrågavarande dyrtidstillägg skulle
belasta de till byggande av statens fiskehamnar anslagna medlen, kammarrättens
utslag icke måtte föranleda annan påföljd än åläggande för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att genom omföring avföra dyrtidstilläggen å anslaget
för utförande av vissa fiskehamnar.
Utlåtanden häröver hava avgivits av riksräkenskapsverket, kammarrätten
och statskontoret.
Riksräkenskapsverket har åberopat vad av ämbetsverket förut i anmärkningsmålet
anförts.
Kammarrätten har åberopat det överklagade utslagets innehåll samt funnit
sig icke kunna tillstyrka den i samband med besvären gjorda ansökningen.
Statskontoret har anfört huvudsakligen följande:
Då personalen i statens fiskehamnsbyggnader givetvis icke vore att anse
som befattningshavare i statens tjänst, hade dyrtidstillägg icke bort till dem
utbetalas från sjätte huvudtitelns anslag till dyrtidstillägg åt sådana befatt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Majus proposition nr 107.
ningshavare, utan hade, därest en mot dyrtidstillägg svarande förmån ansetts
böra tillerkännas dem, densamma bort utgå av anslagen till utförande
av vissa fiskehamnar. Örn så förfarits, hade, på sätt överklagade utslaget
innehölle, å nämnda anslag för åren 1920 och 1921 uppstått en brist av
121,591 kronor 11 öre.
Det syntes skäligen tvivelaktigt, örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ägt
att utan Kungl. Majits medgivande använda det norrländska hamnförbättringsanslaget
för ändamål, som skulle tillgodoses med fiskehamnsanslagen.
I varje fall torde den omständigheten, att vissa åtgärder, ledande till att
brist icke skulle hava uppstått i fiskehamnsanslagen, skulle kunnat av klagandena
vidtagas, icke kunna befria dem från ersättningsskyldighet på grund
av de felaktiga beslut beträffande utbetalning av dyrtidstillägg, som av dem
fattats.
Statskontoret finge alltså hemställa, att Kungl. Majit ej måtte finna skäl
göra ändring i överklagade utslaget.
Beträffande klagandenas alternativt gjorda hemställan, att utslaget icke
måtte föranleda annan påföljd än att dyrtidstilläggen genom omföring avfördes
å fiskehamnsanslaget, vore statskontoret icke i tillfälle att bedöma,
huruvida saken läte sig göra endast genom bokföringsåtgärder. Härom syntes
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt riksräkenskapsverket böra erhålla
befallning att yttra sig. Därest det skulle befinnas, att det utdömda beloppet
helt eller delvis icke kunde täckas genom omföring, torde förslag få
framläggas för riksdagen att befria klagandena från återbetalningsskyldigliet
för beloppet.
En ledamot av statskontoret har på anförda skäl hemställt, att kammarrättens
överklagade utslag måtte undanröjas och klagandena befrias från
den dem ådömda ersättningsskyldigheten.
Med anledning av vad statskontoret anfört har riksräkenskapsverket anbefallts
att efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande ånyo yttra sig
i målet. Riksräkenskapsverket anför i sitt utlåtande bland annat följande:
I skrivelse den 17 april 1925 hade riksräkenskapsverket anmodat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att, sedan det enligt överklagade utslaget till återbetalning
fastställda beloppet inbetalts, i styrelsens räkenskaper å sjätte
huvudtitelns anslag till »dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst»
uppdebitera återstoden av de under åren 1920 och 1921 till personal
vid statens fiskehamnsanläggningar felaktigt utbetalda dyrtidstilläggen eller
29,551 kronor 9 öre samt avföra detta belopp å anslaget till utförande av
vissa fiskehamnar.
Vidare hade riksräkenskapsverket på grund av samma utslag genom särskild
skrivelse nyssnämnda dag anhållit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ville vidtaga vederbörlig omföringsåtgärd beträffande de under år 1922 till
den vid statens fiskeliamnsbyggnader anställda personalen från dyrtidstilläggsanslaget
utbetalda dyrtidstilläggen, utgörande tillhopa 39,647 kronor 88 öre.
Än vidare hade riksräkenskapsverket enligt skrivelse den 15 januari 1926
anhållit, att vederbörlig omföring måtte vidtagas beträffande de under första
halvåret 1923 till ifrågavarande personal felaktigt utbetalda dyrtidstilläggen,
uppgående för denna tid till sammanlagt 12,166 kronor 76 öre.
Därest nu, såsom det ifrågasatts, den ersättningsskyldighet, som genom
kammarrättens utslag ålagts vederbörande, skulle få bero därvid, att det utdömda
beloppet på vederbörligt sätt finge omföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkenskaper, inskränkte sig omföringen, såsom av det föregående
framginge, icke till detta belopp, utan borde densamma givetvis örn
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
i! Kuni/l. Majus proposition nr 107.
fatta jämväl de i riksräkenskapsverkets förenämnda tre skrivelser å respektive
årens dyrtidstilläggsanslag felaktigt avförda beloppen. Härtill komme,
enligt vad väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen uppgivit, under budgetåret
1923/24 till sådan personal, varom nu vore fråga, ytterligare utbetalt dyrtidstillägg.
Aven detta belopp borde medräknas, om rättelse nu skulle vinnas
genom en omföringsåtgärd. Enligt den utredning, väg- och vatten byggnadsstyrelsen
verkställt, skulle de belopp, som sålunda borde omföras till fiskehamnsanslagen,
uppgå till sammanlagt 215,998 kronor 18 öre, varav 206,210
kronor 66 öre avsåge anslaget till utförande av vissa fiskehamnar, vilket
anslag numera motsvarades av det i riksstaten upptagna anslaget »Statens
fiskehamnar», och 9,787 kronor 52 öre anslaget till understödjande av mindre
fiskehamnar, numera benämnt »Statsunderstödda fiskehamnar». Emellertid
skulle, enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti sitt förenämnda yttrande
upplyst, med hänsyn till storleken av de behållningar, som för det
dåvarande förefunnes å nämnda fiskehamnsanslag (omkring 330,000 kronor
respektive 17,222 kronor 68 öre), en omföring från desamma av så stora
belopp som de ifrågavarande dyrtidstilläggen nödvändiggöra anvisande av
särskilda medel, varför alltså den ifrågasatta omföringsåtgärden under alla
förhållanden syntes böra få anstå, tills sådana medel anvisats.
Då sålunda en omföring icke utan avsevärda olägenheter skulle kunna
göras, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på anförda skäl föreslagit, att
vid de ifrågavarande bokföringsåtgärderna, sådana de på sin tid verkställts,
finge bero. Häremot hade riksräkenskapsverket för sin del intet annat att
erinra än att ifråga om en sådan eftergift riksdagens medgivande torde böra
inhämtas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade vidare anfört, att därest icke vid
nämnda bokföringsåtgärder finge bero, en omföringsåtgärd vore erforderlig
men att styrelsen saknade möjlighet att bedöma, huruvida denna omföring
till undvikande av riksstatens belastande med rena omföringsbelopp kunde
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande verkställas av riksräkenskapsverket i samband
med riksbokslutet. I anledning härav ville riksräkenskapsverket framhålla,
att ämbetsverket icke funnit en sådan lösning av frågan möjlig.
Slutligen hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört att, för det fall
att även sist angivna utväg ej vore framkomlig, det bleve nödvändigt att
för budgetåret 1930/1931 anvisa å anslaget »Statens fiskehamnar» 206,210
kronor 66 öre och å anslaget »Statsunderstödda fiskehamnar» 9,787 kronor
52 öre samt att, enär beloppen ifråga vore avsedda att omföringsvis tillföras
sjätte huvudtitelns anslag till dyrtids tillägg, sistnämnda anslag därigenom
kunde upptagas med så mycket mindre belopp, varigenom någon ökning
av huvudtitelns slutsumma i riksstaten för sistnämnda budgetår ej bleve
erforderlig. En sådan utväg syntes riksräkenskapsverket icke kunna förordas.
Under sjätte huvudtiteln hade till dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst för budgetåret 1928/29 anvisats 170,000 kronor och för budgetåret
1929/30 180,000 kronor. Antagligt vore, att för budgetåret 1930/31
anslag till dyrtidstillägg komme att under sjätte huvudtiteln anvisas med
enahanda belopp som för vart och ett av de närmast föregående åren. Då
nu det belopp, som skulle omföras, väsentligt överstege det, som sålunda
förväntades bliva anvisat till dyrtidstillägg för det kommande budgetåret,
syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nyssnämnda förslag icke kunna
möjliggöras utan ökning av huvudtitelns slutsumma i riksstaten.
Efter att på anförda skäl hava framhållit, att förenämnda å tilläggsstat
för år 1921 anvisade reservationsanslag å 500,000 kronor till utförande av
vissa hamnförbättringar i de norrländska kustlänen och Uppsala län under
Kungl. Majis proposition nr 197. 7
inga förhållanden syntes kunna användas tili täckande av kostnaderna för
nu ifrågavarande dyrtidstillägg, anför riksräkenskapsverket slutligen följande:
I förenämnda anmärkning hade icke gjorts gällande, att till personalen
vid statens fiskehamnsbyggnader utbetalts högre avlöning — de utgivna dyrtidstilläggen
inberäknade — än som med hänsyn till den rådande dyrtiden
vederbort. Och det vore väl knappast anledning antaga annat än att den
omhandlade personalens löner i genomsnitt stannat omkring den lönenivå,
som i allmänna marknaden vid tiden ifråga varit gällande för jämförlig
arbetspersonal. De utbetalda dyrtidstilläggen torde därför icke kunna betraktas
såsom någon oskälig lönetillökning. Billighetsskäl syntes sålunda
tala för att sökandena befriades från dem ålagd ersättningsskyldighet. Det
syntes då riksräkenskapsverket, med hänsyn till vad förut av ämbetsverket
anförts, som örn härvid icke funnes någon annan utväg än att antingen särskilda
medel till täckande av utgifterna för ifrågavarande dyrtidstillägg av
riksdagen anvisades för ett kommande budgetår eller att klagandena befriades
från betalningsskyldighet för utdömda beloppet, vartill emellertid
riksdagens medgivande torde böra inhämtas.
Då det senare av nyssnämnda båda alternativ måhända kunde vara att
föredraga, har riksräkenskapsverket, under förutsättning att ändring i det
överklagade utslaget icke komme att ske, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att befria klagandena från dem ålagd ersättningsskyldighet.
Kungl. Majit har i denna dag med regeringsrätten beslutat utslag ej
funnit skäl att göra ändring i kammarrättens utslag men på grund av vad
i målet förekommit förklarat sig framdeles vilja meddela beslut, huruvida
den klagandena åliggande betalningsskyldigheten må efterskänkas.
Såsom riksräkenskapsverket framhållit, lärer det icke föreligga anledning Departementsantaga
annat än att ifrågavarande personals löner — däri inberäknat de chefen,
utbetalta dyrtidstilläggen — i genomsnitt varit avvägda i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i allmänna marknaden under samma tid tillkommit
motsvarande arbetspersonal. Då det vid sådant förhållande får
anses skäligt att ifrågavarande dyrtidstillägg utgått och staten följaktligen
icke kan sägas hava åsamkats förlust genom utbetalningen av desamma,
anser jag mig böra tillstyrka, att den vederbörande genom Kungl. Maj:ts
utslag ålagda återbetalningsskyldigheten må efterskänkas. Härtill torde riksdagens
medgivande böra inhämtas.
Yad därefter beträffar ifrågasatt omföring från anslag till dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst till respektive fiskehamnsanslag av de belopp,
vartill de i riksräkenskapsverkets utlåtande omförmälda, till personal
vid statens fiskehamnsbyggnader utbetalta dyrtidstilläggen uppgått, så anser
jag mig med hänsyn till därmed förbundna olägenheter lika med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt riksräkenskapsverket böra förorda, att vid de
vidtagna bokföringsåtgärderna, sådana de på sin tid verkställts, må bero
Aven härtill torde riksdagens medgivande böra utverkas.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
8
Kungl. Majus proposition nr 197.
dels att återbetalningsskyldigheten beträffande ifrågavarande
till viss personal vid statens fiskehamnsbyggnader under åren
1920 och 1921 utbetalta dyrtidstillägg må efterskänkas;
dels oek att vid de bokföringsåtgärder, varigenom till personal
vid statens fiskehamnsbyggnader utbetalta dyrtidstillägg
avförts å sjätte huvudtitelns förslagsanslag till dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst, må bero.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.