Sök i Ratio Lex

Angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden

1930-02-21 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:200, Angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående undersökning rörande

vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden;

given Stockholms slott den 21 februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,

Johansson, Dahl.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

I punkt 105 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har

Kungl. Majit i anledning av dels en framställning den 18 december 1928

från länsstyrelsen i Kalmar län dels ock en framställning den 22 juni

1929 från länsstyrelsen i Kristianstads län angående anslag för utredning

och undersökning rörande vattenavledning från respektive Emåns och

Helgeåns vattenområden föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition

i ämnet som kunde hilva riksdagen förelagd, för ändamålet beräkna

för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 24,000 kronor.

linning lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 165 haft. (Nr 200.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Undersökning

angående

vattenavledning

från

Emån.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Sedan utredningen i ärendet avslutats, torde jag nu få ånyo anmäla

detsamma.

Länsstyrelsen i Kalmar län har i sin omförmälda framställning anfört

i huvudsak följande:

Under de senare åren och särskilt hösten 1928 hade, enligt vad länsstyrelsen

genom inspektion på platsen förvissat sig örn, betydande översvämningar

ägt rum av markerna kring Emån, varigenom högst avseväida

skador förorsakats jordägarna, vilka skador dessa i längden ej kunde

hära. Översvämningarna hade omlattat stora arealer odlad jord inom

Döderhults, Fliseryds, Högsby, Fågeliors och Mörlunda socknar i Kalmar

län. På grund käi’av torde det vara ofrånkomligt, att en utredning snarast

möjligt verkställdes för utrönande av orsakerna till iiiågavaiande

översvämningar och vad som kunde åtgöras för astadkommande av bättre

avrinningstörhållanden i ån.

Enär översvämningarna, som nämnts, numera årligen förekomme, hade

man i orten satt dessa i samband med de under den senaste tiden företagna

utbyggnaderna av Emåns källsjöar, vilka reglerats för kraltändamål,

utan att dock härmed vilja göra gällande, att de exceptionella översvämningar,

som exempelvis hösten 1928 inträffat genom att den normala

högvattenmängden stigit från omkring 70 ä 80 kubikmeter till 120

ä 130 kubikmeter per sekund, till hela sin omfattning härrörde från sagda

förhållande, även örn skadorna härigenom betydligt förvärrats. Enligt

sakkunnigas mening torde emellertid i varje fall få anses fastslaget,

att översvämningarna till väsentlig del härrörde från de till Emån hörande

sjösystemens reglering för kraftändamål.

Därest ägarna av de marker, som nu årligen skadades, för denna skadegörelse

erhållit motsvarande gottgörelse från de kraftintressen, som lagligen

medgivits att använda sjöarna till vattenmagasin, vore givetvis allt

i sin ordning. Dessa jordägare hade dock aldrig erhållit någon kompensation

för skadorna, örn man bortsåge från de markområden, som läge

omkring de reglerade sjöarna och varom här icke vore fråga. Det förhållandet

att skadorna icke i väsentlig mån kunde anses härröra från ett

olagligt liandhavande av regleringsdammarna ställde jordägarna i den

prekära situationen, att de icke syntes hava möjlighet att genom laga åtgärder

vinna rättelse än mindre någon ersättning för redan lidna förluster.

Man torde kunna ifrågasätta, huruvida med hänsyn till bestämmelsen

1 vattenlagen 2 kap. 3 § andra stycket vissa av ifrågavarande regleringsföretag

skulle kunnat erhålla lagligt medgivande, därest företagens verkningar

blivit allsidigt utredda. Vad Emån beträffade, syntes nämligen

skäl förefunnits att tillämpa bestämmelsen i sagda lagrum därom, att

byggnad i vatten icke finge ske, därest byggandet hade till följd, att odlad

jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sattes under

vatten eller eljest väsentligt skadades. Vattenlagen lämnade dock intet

närmare direktiv för hänsynstagandet till skada å jord, belägen nedanför

ett regleringsföretag, i vidare mån än den allmänna bestämmelsen i

2 kap. 32 § av nämnda lag, vilken bestämmelse, att döma av de sakkunnigas

motiv, i första hand avsåge skada genom tilliälliga dammars ovarsamma

borttagande. Icke blott med hänsyn till stadgandet i ovannämnda

2 kap. 3 § av lagen utan jämväl med hänsyn till stadgandet i första stycket

av samma paragraf kunde ifrågasättas, örn företagen bort medgivas.

Man uppskattade nämligen här årliga skador till omkring 100,000 kronor

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

3

och då vinsten av ett regleringsföretag skulle stiga till tre gånger skadan

på åker och äng, för att företaget skulle äga vitsord, funne man, att

nettovinsten skulle utgöra 6,000,000 kronor under förutsättning av den

årliga skadans kapitaliserande efter 5 procent, och dock hade ingen hänsyn

här tagits till andra uppkommande skador.

Enligt länsstyrelsens mening funnes det sålunda skäl antaga, att skadorna

indirekt förosakades av en otydlig lagstiftning ävensom av den

omständigheten, att regleringsföretagen verkställts var för sig, utan att

nödig utredning skett om deras gemensamma verkningar. Då det under

alla förhållanden vore av ett stort allmänt intresse att åstadkomma

en fullt opartisk och sakkunnig undersökning rörande sambandet mellan

sjöregleringarna och markskadorna för att kunna fastslå, för vilka vattenmängder

ån skulle dimensioneras vid uppkommande planläggning av

grävningsarbetena i ån, ansåge länsstyrelsen, att en sådan undersökning

med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet och särskilt

till jordbrukarnas icke i någon mån självförvållade svåra ställning borde

verkställas på statens bekostnad.

Länsstyrelsen anhölle för den skull och då länsstyrelsen icke själv förfogade

över nödiga medel för ändamålet, att Kungl. Majit täcktes för

åstadkommande av en teknisk och rättslig utredning rörande vattenförhållandena

i Smån och dess källsjöar ställa till länsstyrelsens förfogande

ett belopp av förslagsvis 4,000 kronor. I händelse av bifall till framställningen

hade länsstyrelsen tänkt sig, att till en början skulle verkställas

en teknisk undersökning genom exempelvis en lantbruksingenjör och en

representant för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, vilken undersökning

sedermera skulle åtföljas av en rättslig utredning av en på

området sakkunnig jurist.

I ett vid skrivelsen fogat utlåtande i ärendet av lantbruksingenjören

i länet, Torsten Jonzon, yttras bland annat:

Med ledning av den erfarenhet, som jordbrukare kring Emån gjort under

de sist förflutna 20 ä 30 åren, påstode man, att medan Emån förr

endast med flera års mellanrum fört så stora vattenmängder, att intillliggande

åker satts under vatten, sådant förhållande senare år varje år

förekommit. Samtidigt hade man lagt märke till, att Emåns vattenl öring

numera hastigt växlade, och att ån i detta avseende påminde örn ett vattendrag,

som inom sitt nederbördsområde saknade sjöar med förmåga att

kvarhålla nederbörden för att så småningom avgiva denna till vattendragets

nedre områden. Faktum vore ju emellertid, att Emån ägde ett betydande

sjösystem, som i naturligt skick haft förmåga att i avsevärd

grad utjämna och fördela vattenmängden i ån. För att finna anledningen

till de förändringar, som inträtt, måste man i första hand gå att

undersöka i vad mån de regleringar, som senare år verkställts av Emåns

källsjöar, kunnat inverka på Emåns vattenföringar, speciellt i åns nedre

lopp. Så gott som samtliga Emåns källsjöar vore sedan ett par år reglerade

för kraftändamål på så sätt, att sjömynningarna överbyggts med

en damm, med vars hjälp vattenståndet hölles vid en bestämd nivå, så

vitt nederbörden nämligen medgåve detta. Det kunde icke bortresoneras,

att icke dessa regleringar i mycket hög grad nedsatt sjöarnas naturliga

magasineringsförmåga, och det kunde även tänkas, att de vid vissa tillfällen

och under vissa betingelser helt borttagit densamma. Örn sålunda

nederbördsförhållandena varit för vattenkraftsintresset så gynnsamma,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200-

att sjöarna kunnat hållas fulla, och detta inträffat under tid då nian

erhållit riklig nederbörd, vore det tydligt, att sjöarnas tillrinning måst

utsläppas genom dammarnas flodluckor för att icke den högsta medgivna

dämningen i sjöarna skulle överskridas.

För de skador, som nu skett år elter år, kunde man icke göra vattenkraftsintresset

skadeståndsskyldigt, för så vitt icke vattenkraftintressenterna

bevisligen överskridit de rättigheter, dem medgivits. Då emellertid

vanlig rättsuppfattning starkt opponerade mot, vad som här tydligen skett,

nämligen att av regleringsföretagen intresserade lede avsevärda ekonomiska

förluster på grund av att de i god tro icke betraktats som intresserade

och sålunda icke blivit hörda såsom parter, syntes den vägen böra

lämnas fri att genom domstolsförfarande och på grundval av vattenlagens

2 kap. 31 § andra stycket erhålla de ändrade bestämmelser för regleringarna,

som, utan att förnärma tredje mans rätt eller ändra vad lagligen

kunde gälla, vore ägnade att för framtiden förebygga olägenheterna.

Det vore emellertid givet, att nu nämnda lagrum icke medgåve möjlighet

för jordägarna att erhålla fullständig upprättelse, och det borde därför

övervägas, huruvida det icke kunde anses skäligt, att i deta fall staten

trädde emellan och reglerade de skador, som skett, samt därjämte ingrepe

i viss av Jonzon föreslagen ordning för upphävande för framtiden av

sjöregleringarnas menliga inverkan i avseende på jordbruket.

Örn också mycket kunde stå att vinna på den väg, som här sålunda föreslagits,

vore det dess värre icke så, att alla jordbruksdistrikt vid Eman

därmed kunde finna sig nöjda. Även med hänsyn till förutvarande avrinningsförhållanden

i Emån kunde åns dimensioner icke utan översvämning

bortföra vattenmassorna, åtminstone vad vissa mera utsatta jordområden

vidkomme. I fråga örn dessa områden hade man därför intet annat

att göra än att igångsätta undersökningar för utrönande av dea

ekonomiska möjligheten att genom grävnings-, sprängnings- och rensningsarbeten

öka åns avbördningsförmåga eller möjligheten att genom

invallningar skydda områdena. Men för att på ett ekonomiskt gott sätt

kunna planlägga dessa eventuella företag för bättre torrläggning, vore

man nödsakad att äga någorlunda tillförlitlig kännedom örn den avrinning,

varmed man för framtiden hade att räkna, sedan alltså de ändringar

i sjöregleringarna vunnits, som stöde att vinna. De båda frågorna,

ändrade sjöregleringsbestämmelser och uppgrävning av vissa delar av ån,

stöde alltså i intimt samband med varandra, men vore båda av sådan omfattning,

att förarbetena för lösande av båda samtidigt kunde sättas

i gång.

Över ifrågavarande framställning hava infordrade utlåtanden avgivits

den 7 februari 1929 av lantbruksstyrelsen, den 26 i samma månad av statens

meteorologisk-hydrografiska anstalt och den 11 mars 1929 av statskontoret.

Lantbruksstyrelsen har yttrat:

Vare sig de omnämnda översvämningarna varit att härleda till de vid

olika tidpunkter företagna sjöregleringar för kraftändamål inom Emans

vattensamlingsområde eller direkt förorsakats därav, att åns dimensioner

varit otillräckliga för flödenas avledande, funne lantbruksstyrelsen,

med hänsyn till de betydande jordbruksintressen, som i förevarande

fall syntes vid upprepade tillfällen sättas på spel, undersökning böra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

verkställas för uti''önaiide av de ekonomiska förutsättningarna för åtgärder

till lörhindrande av dylika översvämningar. Fidi klarhet i berörda

frågor torde väl icke kunna vinnas enbart genom den tekniska och rättsliga

utredning rörande vattenförhållandena i Emån och dess källsjöar,

som avsåges i länsstyrelsens framställning. I betraktande av de komplicerade

problem, som här torde möta, lunne emellertid lantbruksstyrelsen

icke anledning ifrågasätta behövligheten av en dylik av särskilda

sakkunniga verkställd preliminär utredning. Icke heller syntes det styrelsen

antagligt, att i det ovissa läge, vari frågan om vidtagandet av

eventuella skyddsåtgärder mot fortsatta översvämningar ännu helmine

sig, sagda utredning kunde åvägabringas på jordägarnas initiativ och

bekostnad.

På grund av vad ovan anförts ansåge sig lantbruksstyrelsen böra, örn

ock, med hänsyn till befarade konsekvenser i liknande fall, med någon

tvekan, förorda bifall till framställningen.

Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har anfört bland annat:

Enligt vad anstalten kunnat inhämta skulle efter 1919 inom Emåns

flodområde lör kraftändamål hava reglerats sjöar med en sammanlagd

areal örn 21 kvadratkilometer och ett nederbördsområde av 415 kvadratkilometer.

Emåns nederbördsområde vore nedom Gårdvedaåns inilöde

vid Mörlunda omkring 3,500 kvadratkilometer, vid Fliseryd cirka 4,100

och vid mynningen 4,470 kvadratkilometer.

Då de ifrågavarande sjöregleringarna sålunda omfattade endast omkring

10 procent av nederbördsområdet vid översvämningsplatserna, syntes

det icke troligt, att översvämningarna skulle till väsentlig del härröra

från dessa regleringar, men å andra sidan vore det klart, att högvattenmängden

och därmed översvämningarna i viss mån ökades, örn lämpliga

tappningsbestämmelser till skydd häremot icke fastställts.

Någon påfallande ökning av vattenståndet framginge ej av observationerna

vid anstaltens vattenståndsstationer vid Klämma och Järnforsen.

Ehuru anstalten sålunda holle för troligt, att översvämningarna i huvudsak

berodde på att vattendragets dimensioner vore otillräckliga för

de naturliga högvattenmängderna, ansåge den, att den utredning rörande

de ekonomiska förutsättningarna för översvämningarnas förhindrande,

som föreslagits, på allt sätt borde underlättas, och ansåge sig anstalten

böra tillstyrka ett lämpligt bidrag till den planerade undersökningens

utförande.

Statskontoret, har förklarat, att statskontoret i likhet med lantbruksstyrelsen

icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan, huruvida ifrågavarande

utredning borde verkställas på statsverkets bekostnad, men att, örn

Kungl. Maj:t skulle finna att så helt eller delvis borde ske, för anvisande

av det erforderliga medelsbeloppet torde få anlitas nionde huvudtitelns

reservationsanslag till extra utgifter.

Kungl. Majit anbefallde därefter länsstyrelsen att åvägabringa närmare

utredning dels rörande den i ärendet ifrågasatta undersökningens omfattning

och innebörd samt de åtgärder, som avsåges att vidtagas till undanröjande

av de genom Emåns översvämningar uppkommande olägenheter,

ävensom den allmänna ekonomiska ställningen hos vederbörande

intressenter, dels ock rörande kostnaderna för undersökningen samt de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

bidrag, som kunde förväntas komma att från intressenternas sida lämnas

till densamma.

Länsstyrelsen har i skrivelse den 17 september 1929, under åberopande

bland annat av vid skrivelsen fogade yttranden av lantbruksingenjören

Jonzon, avgivit den sålunda infordrade utredningen.

Beträffande frågan örn omfattningen av undersökningen och dennas

närmare innebörd anför länsstyrelsen:

I anslutning till vad Jonzon i sina berörda yttranden meddelat ansåge

länsstyrelsen, att utredningen borde omfatta hela Emåns vattenområde

för att i lörsta hand söka erhålla svar på frågan örn de redan genomförda

sjöregleringarnas och torrläggningsföretagens inverkan på avrinningen i

ån samt de åtgärder, som kunde tänkas böra vidtagas beträffande nämnda

företag för åstadkommande av minskade översvämningar. På sätt länsstyrelsen

förut erinrat, hade de redan utförda regleringsföretagen i allmänhet

skett oberoende av varandra, utan att företagens gemensamma

verkningar behörigen utretts, och det torde därför ej vara uteslutet, att,

efter en ny allsidig utredning, en jämkning i de meddelade dämningsmedgivanden

skulle kunna ske, varigenom översvämningarnas omfattning kunde

minskas. Vidare torde sagda utredning jämväl böra inriktas på de åtgärder

av mera omedelbar praktisk betydelse, såsom invallning och avdikning

av vissa särskilt utsatta områden, som kunde visa sig behövliga. I

likhet med lantbruksstyrelsen ansåge emellertid länsstyrelsen, att några

vidare skyddsåtgärder i Emån ej borde vidtagas, förrän en av sakkunniga

verkställd preliminär utredning ägt rum.

Vidkommande kostnaderna för undersökningen och intressenternas ekonomiska

ställning meddelar länsstyrelsen:

Kostnaderna torde, såsom förut angivits, kunna begränsas till 4,000 kronor,

att utgå av statsmedel, varjämte från strandägarna i Emån torde

kunna påräknas ett bidrag till sagda utredning av 800 kronor. Det stora

flertalet av dessa strandägare utgjordes av mindre hemmansägare, vilkas

ekonomi genom de av Emåns översvämningar orsakade skadorna blivit

alltmer undergrävd, särskilt som de haft och hade att gälda amorteringar

och räntor å upptagna odlingslån, vilka på de senare årtiondena, i vad på

jordägarna ankomme, uppginge till närmare 740,000 kronor, medan statens

bidrag ej belöpte sig till fullt 100,000 kronor.

I sistnämnda ämne anför Jonzon bland annat:

Kostnaderna vore beroende på formen för undersökningens verkställande

och åt vilka undersökningen komme att anförtros. Enär de största

kostnaderna torde vara förenade med erforderliga resor och terrängundersökningar

och enär utredningens första skede borde läggas på en teoretisk

undersökning av förutsättningarna, vore det lämpligt att, innan

vidare åtgärder vidtoges, det uppdroges åt statens meteorologisk-hydrograiiska

anstalt att under medverkan av lantbruksstyrelsen och väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen verkställa den förberedande undersökning, som

skulle kunna giva svar på frågan, örn en mera ingående utredning kunde

tänkas giva ett positivt resultat och, örn så befunnes vara fallet, uppdraga

riktlinjerna lör en dylik utredning. Därest nämnda ämbetsverk bemyndigades

att för ändamålet anlita underlydande distriktstjänstemän för verkställande

av de terrängundersökningar som även för en sådan förberedan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

de undersökning bleve erforderliga, borde kostnaderna, för undersökning

gen icke behöva överstiga det av länsstyrelsen begarda beloppet, 4,000 kronor

Skulle undersökningen redan från början givas full omfattning och

överlåtas på särskilda sakkunniga, torde kostnaderna komma att stiga till

högre belopp. , ... „

Lantbrukarna kring Emån hade nedlagt icke oansenligt kapital pa avdikningar

till ån. Dessa företag hade staten med ansenliga belopp understött.

När man nu år efter år såge hur dessa marker utsattes för översvämning,

syntes det uppenbart, att det skulle ligga icke blott i de enskildas

utan även i statens intresse, som utlämnat stora bidrag utan återbetalningsskyldighet

för dessa markers utdikning, att göra allt vad göras

kunde, för att dessa redan utförda företag skulle bliva fullt räntabla. Det

gällde sålunda att icke blott genom nya företag utvinna kapital utan aven

att rädda nedlagt kapital undan förintelse.

Länsstyrelsen har jämväl överlämnat yttrande dels av bruksägaren

Tli. Ekströmer å Fogelfors dels ock av landsfiskalen i Högsby landsfiskalsdistrikt.

Bruksägaren Ekströmer har uppgivit, att under år 1927 skadorna genom

översvämning inom fyra socknar värderats till 172,817 kronor samt

meddelar vidare:

Arbete hade pågått för bildande av en förening mellan strandägare i

Emån. På utsända listor hade hittills tecknats 732 andelar. Då medlemsavgiften

vore 4 kronor, skulle denna teckning motsvara omkring 3,000 kronor.

Av dessa medel beräknades 800 kronor kunna anslås till en utredning,

under det återstoden avsåges komma till användning för ordnande

av kontroll (genom vattenståndsmätning å ett flertal punkter m. m.) av

vattenframsläppningen i Emån.

Av de, som antecknat sig såsom medlemmar i den blivande strandägarföreningen,

vore 2 aktiebolag, 9 godsägare och större jordägare (med över

100 hektar), 88 mindre jordägare och en arrendator.

Landsfiskalen har meddelat, att av ovannämnda i en blivande förening

intresserade strandägare ett 15-tal visserligen ansåges vara förmögna

eller åtminstone ekonomiskt välbärgade, men att den allmänna ekonomiska

ställningen hos intressenterna det oaktat måste anses vara sådan, att

hjälp av staten till bestridande av kostnaderna för den ifrågasatta undersökningen

vore behövlig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har i sin omförmälda framställning

anfört bland annat följande:

Alla åtgärder, som avsåge främjandet av jordens torrläggning, hade till

syfte att underlätta vattnets avrinning från det område, som vore föremål

för ett vattenavlednings-, diknings- eller dräneringslöretag. I samma

mån företagen utfördes, ställdes emellertid allt större anspråk på vattenavledningen

från områden, som vore belägna nedanför företagen. Örn bäckar

och åar eller andra liknande vattenavlopp ej förmådde framföra allt

det vatten, som genom de ovanför belägna vattenavlednings- och dikningsföretagen

hastigare än tidigare tilliördes dem, uppstode i deras nedre lopp

översvämningar, varigenom på stränderna belägna åkrar och ängar ska
-

Undersökning

angående

vattenavledning

från

Helgeån.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

clades och inom dessa översvämmade områden befintliga dräneringar bringades

ur funktion.

Nu antydda förhållanden bade inträffat i nedre delen av Ilelgeådalen i

Kristianstadsorten. Helgeån hade sina källor inom södra delen av småländska

höglandet, d. v. s. Kronobergs län, framrunne sedermera genom

norra Skåne och bildade där liera vattenfall, det sista vid Torsebro, och

komme därefter till ett lågland, beläget norr och söder örn staden Kristianstad.

Inom detta senare område, som sålunda hade att emottaga vattnet

från betydande delar av Kronobergs län och stora områden av bland

annat Östra och Västra Göinge härad i Kristianstads län, uppstode mycket

ofta översvämningar, som för varje gång de uppträdde syntes bliva

allt svårare. Dessa översvämningar hotade dels staden Kristianstad, dels

de på slätten vid och nedanför staden belägna samhällena, men de allra

allvarligaste skadorna åstadkommes å slättbygdens bördiga åkerjord och

ängar, vilka översvämmades, varigenom vattenavledning och dikning därstädes

sattes ur funktion och dräneringarna igenslammades. En för varje

år stegrad försumpning och försämring av den lägre liggande åkerjorden

och ängarna hade blivit följden av dessa översvämningar.

Helgeån utgjorde bland annat avlopp för sjön Möckeln i södra delen av

Kronobergs län. Från denna sjö till Torsebro funnes på en sträcka av

cirka 70—80 kilometer en nivåskillnad av omkring 135 meter, av vilka

cirka 25—30 meter vore utbyggda för vattenkraftens tillgodogörande.

Denna fallhöjd medgåve en mycket kraftig vattenframrinning. Under

Helgeåns lopp genom norra Skåne tillkomme betydande vattenmängder

från åar och strömmar, som utfölle i Helgeån. Den mest betydande av

dessa åar vore Almaån, som utgjorde avlopp för Finjasjöns vidsträckta

vattenområde.

Från Torsebro till havet utgjorde fallhöjden vid medelvattenstånd i ån

och medelvattenstånd i havet allenast cirka O.t;—1 meter och den väg vattnet

hade att tillryggalägga från Torsebro till havet vore cirka 35—40 kilometer.

På grund av den ringa fallhöjden översvämmades stora områden

då högvatten inträffade. Hela området vore ett typiskt marsklandskap,

utan motstycke inom hela vårt land enligt fackmäns utsago.

Örn vattenståndet i havet vore konstant, skulle torrläggningsproblemet

för det nedanom Torsebro belägna området vara vida enklare än vad nu

vore fallet. Nu hade man jämväl att taga hänsyn till det olika vattenståndet

i havet. Vid lågvatten i havet ökades fallhöjden och vattenavrinningen

främjades. Örn högvatten inträffade i havet, utplånades fallhöjden

i samma mån, och det kunde inträffa, att vattnet från havet runne in

över området. Det torde icke vara med full säkerhet känt, huru långt

från havet denna återrinning sträckte sina verkningar. Att nu nämnda

förhållande i varje fall kunde försvåra vattnets avrinning från hela området

nedanom Torsebro vattenfall, vore tydligt.

Det torde icke utan grundliga undersökningar vara möjligt att någorlunda

exakt kunna angiva den areal åker och äng, som direkt lede av den

bristfälliga avvattningen å området mellan Torsebro och havet, härnedan

benämnt nedre Helgeådalen. Hedan år 1896 angåve lantbruksingenjör Anders

Rogberg efter verkställd utredning, att inom området funnes 1,963

hektar åker och 2,668 hektar äng eller sammanlagt 4,631 hektar åker och

äng, som för sin torrläggning vore beroende av Helgeåns vattenstånd. Numera

torde arealen på grund av försämrade förhållanden kunna antagas

vara avsevärt större. Denna jord vore till sin natur i allmänhet av syn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

nerligen god beskaffenhet och torde, om den bleve torrlagd, kunna lämna

mycket god avkastning. Under nuvarande förhållanden lämnade denna

jord mycket osäkra skördar eller i vissa fall alls ingen skörd.

Utom den jord, som för sin torrläggning vore helt beroende av vattenståndet

i Helgeån, funnes mycket .jord, som vid högvatten lede direkt och

indirekt kortvarigare skada genom översvämning. Rörande dessa arealer

funnes emellertid icke ens någon approximativ uppskattning.

Det vore emellertid icke blott åker och äng i denna ort, som skadades

av översvämningarna, utan även olika samhällen vore beroende av Helgeåns

vatten. Staden Kristianstad hotades av de allt oftare återkommande

översvämningarna och nödgades för varje år förstärka de vallar, som blivit

anlagda för att hindra vattnets skadegörelse. Under liögvattensperioder

måste ständig vakthållning anordnas och förstärkning av vallarna

äga rum. Bland andra samhällen, som genom högvattnet vore i hög grad

utsatta för skadegörelse, märktes Vilan i Norra Åsums socken, beläget i

närheten av Kristianstad.

Flera olika faktorer torde samverka till de allt oftare återkommande

översvämningarna och till den nedre Helgeådalens försumpning. En

grundläggande faktor vore givetvis nederbörden. Denna vore i hög grad

växlande inom det flodområde, som avvattnades av Helgeån. Ifrågavarande

område beräknades vara 4,840 kvadratkilometer. Normala årsnederbörden

vore i norra delen eller i trakten av sjön Möckeln 743 millimeter,

i västra delen eller trakten av Hässleholm 729 millimeter och i Kristianstad

525 millimeter. Örn den normala nederbörden i Kristianstad sattes

= 100, vore normala nederbörden vid Möckeln 141 och i Hässleholmsorten

139. Men nederbörden kunde betydligt övex*skrida den normala årsnederbörden.

Nederbörden hade exempelvis under år 1928 i Kronobergs län,

där Helgeån hade sina källområden, varit 230 procent av den normala.

Därest inom ett flodområde större sjöar förekomme, som kunde uppsamla

och i någon mån magasinera vattnet, komme avrinningen att i förhållande

härtill utjämnas. Helgeåns vattenområde hade emellertid ett relativt

litet sjöområde. Medan landet i medeltal hade ett insjöområde av

8 procent av landområdet, vore sjöområdet inom Helgeåns vattenområde

allenast 6.5 procent. Härtill komme, att många av dessa sjöar vore små

och genom väl ordnade avlopp föga ägnade att magasinera mera avsevärda

vattenmängder. Fyra sjöar, nämligen Areslövssjön, Råbelövssjön,

Helgasjön och Yngsjösjön, vore belägna söder örn Torsebro och saknade

därför betydelse såsom för vattenavrinningen reglerande faktor för området

söder om Torsebro.

Då såsom förut framhållits Helgeåns källområde vore beläget på södra

delen av småländska höglandet och landet sluttade starkt mot havet, komme

vattenframrinningen att i hög grad påverkas härav. Då inga större

reservoarer funnes, som kunde kvarhålla vattnet någon tid, rusade detta

mot havet och krävde för framrinningen till Torsebro en relativt kort tid.

De dammar, som anordnats i ån för vattenkraftens tillgodogörande, kunde

icke försena framrinningen vid högvatten. Tvärtom torde dessa dammar,

om än i ringa mån, verka i motsatt riktning. Vid lågvatten eller medelvatten

magasinerades volten i strömfåran och i ovanför liggande dammar

för respektive kraftverks behov. När en mycket nederbördsrik period inträffade,

funnes i regel sparat vatten kvar, vilket, örn dammarna ej funnits,

redan skulle hava varit avbördat till havet. När högvatten inträffade,

öppnades dammarnas alla reservluckor för att avbörda vattnet, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

nu tillsammans med det tillrinnande vattnet norrifrån hastigt runne ned

till nedre Helgeådalen, där det i sin mån bidroge att öka översvämningens

intensitet.

Örn högvatten i ån mötte högvatten från havet och båda högvattnen

vore exceptionellt höga, kunde och måste en katastrof inträffa inom de

områden, som läge söder örn Torsebro. Den omständigheten, att fallet från

Torsebro till havet vore så litet, vore ägnat att i mycket hög grad komplicera

avvattningsproblemet. Från sakkunnigt håll hade framhållits, att

enda säkerheten mot det från havet inrusande vattnet vore anläggning

vid havet eller i dess närhet av särskilda dammanordningar eller slussar.

Redan inledningsvis hade framhållits, att tidigare utförda vattenavlednings-

och dikningsföretag norr örn Torsebro föranledde, att vattnet inom

Helgeåns avvattningsområde hastigare framrunne till ån. Nya vattenavlednings-

och dikningsföretag tillkomme varje år. Härav förklarades det

vid varje översvämning konstaterade stegrade högvattenståndet, och man

hade all anledning befara fortsatt stegring av högvattnet vid dessa på senare

åren allt oftare återkommande översvämningar i nedre Helgeådalen.

Även örn en förbättrad skogskultur kunde så småningom medverka därtill,

att den fallande nederbörden längre kvarhölles i skogsmarkerna, måste

man dock, utan att nyodlingar och betesförbättringar tilltoge, räkna

med att, i samma mån vattenavledningen inom områden norr örn Torsebro

sattes i det skick, att vattnet hastigare avleddes till kanaler och mindre

åar, samt skogsdikningen och i samband därmed utdikningen av myrar

m. m. genom det statsbidrag, som numera kunde erhållas härtill, komme

att utvecklas, försumpade marker inom denna del av vattenområdet, som

nu medverkade till att hindra vattnets alltför hastiga avbördande till Helgeån,

komme att efter hand minskas. I mån odlingen och skogskulturen

norr örn Torsebro skrede framåt, komme faran för markens försumpning

och översvämning i nedre Helgeådalen att tilltaga.

Andra faktorer, som komme att verka i samma riktning, vore sjösänkningar

och åregleringar. Sjösänkningar vore icke otänkbara och åregleringar

påginge inom området, och andra delvis mycket stora företag planerades

för att för odling och bättre utnyttjande iståndsätta ganska stora

arealer mossar, kärr och starrängar i norra Skåne. Samma förhållande

torde vara rådande i Kronobergs län. Varje sådan sjösänkning eller åreglering

komme att i sin mån verka i den riktning, att faran för översvämningar

söder örn Torsebro efterhand ökades.

I samma riktning örn än i mindre utsträckning komme den för varje år

allt bättre genomförda dräneringen att verka. Denna avsåge ju att hastigt

befria jorden från överflödigt vatten och att så skyndsamt som möjligt

föra detsamma till de större strömfårorna och havet.

Det vore att befara, att den i norr om Torsebro fortgående odlingen med

tillhörande avdikningar och vattenregleringar komme att i allt större

utsträckning av den bördiga jorden i nedre Helgeådalen skapa försumpade

marker och impediment. Härtill bidroge utan tvivel i sin mån, att Helgeån

nedom Torsebro av det material som medföljde vattnet komme att

alltmer igenslammas och att sjöarna, särskilt Areslövssjön. Helgasjön och

Yngsjösjön, dels genom att vattnet åtföljande slam avsattes, dels genom

den rika växtlighet, som funnes i dessa sjöar, årligen grundades upp.

Stranden vid Yngsjö, där den ena och större grenen av Helgeån utfölle i

havet, bestode liksom havsbottnen närmast land av sand. Denna sand spolades

vid ostlig storm av liavshögvattnet upp i årännan. Sanden försvå
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

11

rade vattnets avrinning till Östersjön. Vid åns mynning hade ett verkligt

deltaland bildats, och detta deltaland förändrade struktur efter varje starkare

storm och vattenflöde. Av vissa vattenteknici hävdades emellertid

den uppfattningen, att denna igenslamning eller tröskel mot havet icke

hade något att betyda vid högvatten, utan tvärtom vore ett skydd mot

havsvattnets inträngande i årännan vid inträffade högvatten i havet.

Denna fråga hade emellertid icke varit föremål för någon ingående utredning.

Av vad nu blivit anfört framginge, att faran för den lågt liggande

markens i nedre Helgeådalen försämring och försumpning för varje år

synbarligen ökades och att en allsidig och grundlig undersökning, huru

faran härav för jordbruket i dessa orter och för samhällena inom dessa

områden skulle kunna undanröjas, vore behövlig. Denna undersökning

borde emellertid icke inskränkas till att utreda vilka åtgärder som erfordrades

för att undgå befarade ökade översvämningar, utan därvid borde

jämväl en utredning verkställas, huru man lämpligen borde gå tillväga

för att åt odlingen återbörda nu försumpade, på grund av jordens beskaffenhet

värdefulla åkrar och ängar.

Denna undersökning måste bliva grundlig och allsidig. Många intressen

torde få vägas mot varandra. Man torde bland annat behöva undersöka

möjligheten av anläggningen av en regleringsdamm, exempelvis i sjön

Möckeln. En sådan regleringsdamm komme att beröra strandägarnas vid

denna sjö intressen. Ägarna av vattenkraftsanläggningarna i Helgeå borde

vara intresserade av en sådan reglering, varigenom tillförsäkrades

dem en jämnare vattentillförsel än nu, då vattnet under högvattensperioder

hastigt ninne förbi utan att kunna tillvaratagas för kraftändamål. Staden

Kristianstad och andra samhällen, som läge vid Helgeån, hade intressen,

som borde göras till föremål för en grundlig undersökning, enär den

fara för översvämningar, som nu förefunnes och sannolikt komme att stegras,

måhända kunde i viss mån avvärjas genom åtgärder, som stöde i

samband med reglering av ån i dess nedre, eventuellt även övre lopp.

Behovet av en damm eller slussanläggning vid åns utlopp i havet eller

något norr därom borde även bliva föremål för en undersökning, och jordbrukets

i orten nytta av genomförbara åtgärder borde grundligt undersökas.

Statens ingripande måste påkallas, då varje enskilds intresse i ett eventuellt

blivande företag för frågans ordnande icke kunde nu ens antydningsvis

fastslås.

Frågan vore mycket komplicerad och ett tillräckligt antal enskilda intressenter

kunna icke uppbringas, som i frågans nuvarande läge ville eller

vågade påtaga sig kostnaderna för en utredning.

Ett icke oviktigt skäl för användning av statsmedel förefunnes, nämligen

att nedre Helgeådalens försumpning och översvämningarna åtminstone

i viss män vore framkallade av sådana företag norr om Torsebro, som

utförts med understöd av statslån och statsanslag. Även om vattenlagen

stadgade, att skador för nedanför liggande markägare skulle ersättas av

företagen, funnes i detta fall varken teoretiska förutsättningar eller praktiska

möjligheter att fastslå huru mycket varje enskilt företag bidragit

till dessa skador.

Enligt länsstyrelsens mening skulle frågan kunna lösas antingen på det

sätt, att Kungl. Majit stiillde en särskild, uppgiften vuxen förrättningsman

till förfogande, vilken efter samråd med länsstyrelsen och eventuellt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunni. Majlis proposition Nr 200.

andra myndigheter inom eller utom länet verkställde en grundlig och allsidig

utredning rörande Helgeådalens vattenreglering och de frågor, som

stöde i samband därmed, varefter med stöd av denna utredning de olika

intressenterna kunde fatta beslut örn de åtgärder, som därefter visade sig

vara möjliga att genomföra med stöd av för ändamålet anslagna medel

och egna uppoffringar, eller också att Kungl. Maj:! ställde behövliga medel

till länsstyrelsens eller annan myndighets förfogande att användas för

bekostande av här ifrågasatt utredning.

Att angiva behövligt belopp vore på frågans nuvarande ståndpunkt icke

möjligt, men länsstyrelsen ville antyda, att från sakkunniga inom orten

uttalats, att ett belopp av cirka 50,000 kronor torde komma att erfordras.

På grund av vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt, att Kungl.

Majit måtte besluta, att en grundlig undersökning skulle företagas rörande

vattenavledningen från Ilelgeåns vattenområde och plan upprättas för

avhjälpande av de vattenskador, som vore till stor skada för jordbruket

och samhällena i orten, och att för ändamålet måtte föror dr as lämplig

förrättningsman att på statsverkets bekostnad utföra detta arbete, eller

ock att nödiga medel, förslagsvis 50,000 kronor, måtte ställas till länsstyrelsens

eller annan myndighets förfogande för bekostande av denna utredning

och planens upprättande.

Lantbruksstyrelsen har, efter remiss, i yttrande den 14 december 1929

anfört:

Lantbruksstyrelsen, som tagit närmare kännedom örn de i nedre Helgeådalen

mellan Torsebro och havet rådande avvattningsförhållandena och

deras skadliga inverkan på längs denna del av ån belägen jordbruksmark,

funne sig kunna vitsorda vad i föreliggande framställning härutinnan anförts.

Den betydande omfattning, vari jordbruket i nämnda trakt skadades

av Ilelgeåns högvatten, belystes därav, att den av ifrågavarande anledning

vattenskadade arealen å ifrågavarande sträcka, som hade en

längd av 35 å 40 kilometer, beräknades redan för över 30 år tillbaka utgöra

omkring 4,600 hektar åker och ängsmark. Sedan dess hade läget ytterligare

försämrats till följd av särskilda, i framställningen närmare angivna

förhållanden, vilka å ena sidan förorsakat en stegring i tillrinningen

från åns källområden och å andra sidan verkat återhållande på vattnets

avledande nedanför Torsebro ut till havet. De iängs ifrågavarande

sträcka av ån belägna marker, som vore utsatta för skada av dennas högvatten,

kunde därför med visshet antagas numera omfatta en väsentligt

större areal, än vad tidigare beräknats.

Jämväl för Kristianstads stad och i dess närhet förefintlig bebyggelse

hade vattenståndsförhållandena i Helgeån sedan gammalt medfört betydande

olägenheter såväl genom ofta återkommande översvämningsrisk

som även i sanitärt hänseende, vilka olägenheter likaså torde under årens

lopp hava alltmer ökat i omfattning.

Slutligen finge framhållas, att en ytterligare fortgående försämring i

ovanberörda avseenden med säkerhet vore att förutse, därest icke åtgärder

vidtoges till förbättrande av de i denna trakt nu rådande torrläggnings!

örhållandena.

Dylika åtgärder förutsatte emellertid omfattande undersökningar och

utredningar, vilka icke torde kunna inskränkas enbart till här närmast

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

ifrågavarande områden nedanför Torsebrofallet utan därjämte, på sätt

även i länsstyrelsens framställning antyddes, borde omfatta eventuella

regleringsmöjligheter i Helgeåns källsjöar ävensom erforderliga anläggningar

till skydd mot Östersjöns högvatten. Med hänsyn därtill att av

ifrågavarande spörsmål berördes en mångfald olika mot varandra delvis

stridiga intressen torde ett samgående mellan dessa för åstadkommande

av sålunda nödiga undersökningar m. m. icke kunna förutsättas. På grund

härav och då en lösning av nedre Helgeådalens avvattningsproblem måste

anses som ett ortsintresse av synnerlig betydelse, funne lantbruksstyrelsen

för sin del statens mellankomst i angivna syfte kunna vara motiverad.

Lantbruksstyrelsen ville sålunda förorda, att av statsmedel anvisades

visst belopp för utförande av i framställningen angivet undersökningsarbete

m. m. Emellertid finge framhållas, att detta arbete borde bliva av

preliminär art och endast givas sådan omfattning, som kunde erfordras

för tillförlitligt bedömande av de ekonomiska förutsättningarna för avhjälpande

eller lindrande av de nu rådande missförhållandena, dock så

att framkomna undersökningsresultat och utredningar kunde användas

vid eventuellt efterföljande syneförrättning enligt vattenlagen. Utfärdandet

av mera detaljerade bestämmelser rörande de särskilda regleringsåtgärder,

som funnes böra ifrågakomma, ävensom angående fördelningen av

därför erforderliga kostnader torde, sedan resultatet av de nu ifrågasatta

preliminära undersökningarna förelåge, böra ske vid sådan syneförrättning,

varom det ankomme på vederbörande intressenter att hos länsstyrelsen

göra vederbörlig ansökning.

Verkställandet av här avsedda undersökningar m. m. torde böra uppdragas

åt särskild förrättningsman med i 10 kap. 32 § 3 och 4 mom. vattenlagen

angiven kompetens. Vid fullgörandet av uppdraget skulle förrättningsmannen

hava att samarbete med dels sakkunnig i frågor rörande

torrläggning i jordbrukssyfte och dels representanter för Kristianstads

stad och övriga för bebyggelse använda eller avsedda områden. Enär

det torde vara av betydelse, att länsstyrelsen bleve i tillfälle att följa undersökningarna

och, örn så skulle finnas lämpligt och nödigt, meddela närmare

anvisningar rörande desamma, syntes det böra överlåtas på länsstyrelsen

att till lämplig förrättningsman anförtro ifrågavarande uppdrag,

och borde förrättningsmannen genom rapporter till länsstyrelsen hålla

denna underrättad örn arbetets fortgång. De statsmedel, som kunde bliva

anvisade för ändamålet, torde böra ställas till länsstyrelsens disposition,

och borde länsstyrelsen äga att mot vederbörliga räkningar till förrättningsmannen

och vid förrättningen biträdande sakkunniga utbetala dem

tillkommande gottgörelse. Med hänsyn till här förevarande särskilda

omständigheter torde jämväl, i motsats mot vad i liknande fall tidigare

tillämpats, kostnaderna för nödig hantlangning och dylikt böra bestridas

på sätt nyss nämnts.

Lantbruksstyrelsen förutsatte, att såsom förrättningsman liksom även

såsom särskilt sakkunniga i statstjänst anställda personer borde åtmin

stone i viss utsträckning kunna stå till förfogande, i vilket fall någon reducering

av kostnaderna torde förväntas kunna bliva möjlig.

Under denna förutsättning och med hänsyn till den preliminära art,

som undersökningsarbetet enligt lantbruksstyrelsen uppfattning borde

erhålla, torde 1a antagas, att detsamma kunde utföras för väsentligt lägre

kostnad jin vad i länsstyrelsens framställning angivits.

På grund av svårigheten att med hänsyn till de ovissa faktorer, som i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

Departements
chefen.

detta avseende spelade in, ens ungefärligen bestämma det erforderliga beloppets

storlek, ville emellertid lantbruksstyrelsen förorda, att ett belopp

av högst 50,000 kronor ställdes till förfogande för ändamålet. Ifrågakommande

medel torde lämpligen böra utgå från statens avdikningsanslag,

mot det att desamma avräknades å det statsbidrag, som från nämnda anslag

eller eljest kunde komma att beviljas till genomförande av i angivna

syfte påkallade regleringsåtgärder m. m.

Statskontoret bar i infordrat utlåtande den 7 januari 1930 med hänsyn

till föreliggande särskilda omständigheter tillstyrkt, att åtgärd vidtoges i

överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag.

Med hänsyn till de betydande intressen, som enligt vad av det anförda

framgår sättas på spel genom omförmälda ogynnsamma vattenståndsförhållanden

uti ifrågavarande vattendrag, synes det mig vara av största

vikt, att undersökningar rörande orsakerna till olägenheterna samt möjligheterna

och medlen för deras avhjälpande med det snaraste äga rum.

Beträffande kostnaderna för undersökningarnas utförande hava vederbörande

länsstyrelser hemställt, att staten måtte ställa medel till förfogande.

Vad först angår översvämningarna vid Emån synes den utredning, som

påkallas för klarläggande av därå inverkande förhållanden, komma att

sträcka sig längre än vad som i allmänhet torde erfordras vid de vattenavledningsföretag,

till vilka bidrag utgå från statens avdikningsanslag.

Undersökningarna torde böra omfatta en större del av Emåns vattensystem;

och på förhand torde vara svårt att bedöma en blivande omfattning

av företaget samt de fastigheter, som skulle bliva beroende därav. Härtill

kommer, att det övervägande antalet av de många intressenterna i ett blivande

vattenregleringsföretag, såvitt av handlingarna i ärendet kan bedömas,

utgöres av mindre jordägare. På grund härav och då det knappast

torde vara att förvänta, att undersökningarna skola komma till stånd

utan att det allmänna träder hjälpande emellan, synas goda skäl föreligga

för ett statens ingripande. Det belopp, 4,000 kronor, som äskats i statsbidrag,

synes icke föranleda någon erinran. Beloppet, som med hänsyn till

nyss åberopade förhållanden torde böra utgå såsom särskilt anslag, bör

ställas till vederbörande länsstyrelses förfogande att användas för avsett

ändamål.

De skäl, som anförts för statens ingripande för utredning rörande skyddandet

av jordbruksbygden invid Emån från vattenskador, synas i än

högre grad föreligga vidkommande de trakter invid Helgeån, varom i

länsstyrelsens i Kristianstads län förevarande framställning är fråga. Ett

blivande vattenavledningsföretags omfattning synes här i än mindre grad

kunna på förhand bestämmas liksom de anordningar, som må vara lämpliga

för nuvarande olägenheters förebyggande. De olika intressen, som

beröras av detta företag, äro jämväl flera, och den bygd, som beröres, är

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.

större. De av länsstyrelsen i Kristianstads län till stöd för statens medverkan

till en utredning i ämnet anförda omständigheter finner jag synnerligen

beaktansvärda. I likhet med de hörda myndigheterna vill jag

sålunda förorda, att för ändamålet beviljas nödiga medel. Såsom framhållits

torde vara svårt att nu beräkna de uppkommande kostnaderna. På

sätt lantbruksstyrelsen anfört torde genom begagnande för undersökningarna

i möjligaste mån av i statstjänst anställda personer, vilka för ändamålet

må stå till förfogande, kostnaderna törhända kunna nedbringas

under det av länsstyrelsen ifrågasatta beloppet, 50,000 kronor. Emellertid

synas svårigheterna att närmare bedöma kostnadsfrågan, motivera

att, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, anslaget fastställes att utgå med

nämnda summa under framhållande att densamma utgör ett maximibelopp.

Understödet torde böra utgå i form av ett särskilt anslag och ej

såsom lantbruksstyrelsen föreslagit såsom förskott från statens avdikningsanslag.

Såsom särskilt skäl härtill kan åberopas, förutom ärendets

beskaffenhet i övrigt, att under det nämnda anslag avser att stödja sådana

torrläggningsföretag, vilka åsyfta böjande av alstringsförmågan

bos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter-

och betesvall, regleringen av Helgeån skulle i icke oväsentlig mån

tjäna även andra betydande intressen. Det anslag, som må komma att

beviljas, bör lämpligen ställas till länsstyrelsens förfogande att disponeras

i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder för undersökningens

anordnande och utförande som av lantbruksstyrelsen för sådant fall ifrågasatts.

Av anslagsbeloppet torde förslagsvis 20,000 kronor böra utanordnas

för budgetåret 1930/1931.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

dels att såsom bidrag för utredning och undersökning rörande vattenavledning

från Emåns vattenområde anvisa ett extra reservationsanslag

av .................................................... kronor 4,000,

dels ock att för utredning och undersökning rörande vattenavledning

från Helgeåns vattenområde bevilja ett anslag av 50,000 kronor och därav

anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra reservationsanslag

av .................................................. kronor 20,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden. a1 i texten
  2. JoU 1930:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Hel~ geåns vattenområden. s. 15 i texten