Angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden
1930-02-21 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:200, Angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående undersökning rörande
vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden;
given Stockholms slott den 21 februari 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
I punkt 105 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
Kungl. Majit i anledning av dels en framställning den 18 december 1928
från länsstyrelsen i Kalmar län dels ock en framställning den 22 juni
1929 från länsstyrelsen i Kristianstads län angående anslag för utredning
och undersökning rörande vattenavledning från respektive Emåns och
Helgeåns vattenområden föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition
i ämnet som kunde hilva riksdagen förelagd, för ändamålet beräkna
för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 24,000 kronor.
linning lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 165 haft. (Nr 200.)
1
Undersökning
angående
vattenavledning
från
Emån.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Sedan utredningen i ärendet avslutats, torde jag nu få ånyo anmäla
detsamma.
Länsstyrelsen i Kalmar län har i sin omförmälda framställning anfört
i huvudsak följande:
Under de senare åren och särskilt hösten 1928 hade, enligt vad länsstyrelsen
genom inspektion på platsen förvissat sig örn, betydande översvämningar
ägt rum av markerna kring Emån, varigenom högst avseväida
skador förorsakats jordägarna, vilka skador dessa i längden ej kunde
hära. Översvämningarna hade omlattat stora arealer odlad jord inom
Döderhults, Fliseryds, Högsby, Fågeliors och Mörlunda socknar i Kalmar
län. På grund käi’av torde det vara ofrånkomligt, att en utredning snarast
möjligt verkställdes för utrönande av orsakerna till iiiågavaiande
översvämningar och vad som kunde åtgöras för astadkommande av bättre
avrinningstörhållanden i ån.
Enär översvämningarna, som nämnts, numera årligen förekomme, hade
man i orten satt dessa i samband med de under den senaste tiden företagna
utbyggnaderna av Emåns källsjöar, vilka reglerats för kraltändamål,
utan att dock härmed vilja göra gällande, att de exceptionella översvämningar,
som exempelvis hösten 1928 inträffat genom att den normala
högvattenmängden stigit från omkring 70 ä 80 kubikmeter till 120
ä 130 kubikmeter per sekund, till hela sin omfattning härrörde från sagda
förhållande, även örn skadorna härigenom betydligt förvärrats. Enligt
sakkunnigas mening torde emellertid i varje fall få anses fastslaget,
att översvämningarna till väsentlig del härrörde från de till Emån hörande
sjösystemens reglering för kraftändamål.
Därest ägarna av de marker, som nu årligen skadades, för denna skadegörelse
erhållit motsvarande gottgörelse från de kraftintressen, som lagligen
medgivits att använda sjöarna till vattenmagasin, vore givetvis allt
i sin ordning. Dessa jordägare hade dock aldrig erhållit någon kompensation
för skadorna, örn man bortsåge från de markområden, som läge
omkring de reglerade sjöarna och varom här icke vore fråga. Det förhållandet
att skadorna icke i väsentlig mån kunde anses härröra från ett
olagligt liandhavande av regleringsdammarna ställde jordägarna i den
prekära situationen, att de icke syntes hava möjlighet att genom laga åtgärder
vinna rättelse än mindre någon ersättning för redan lidna förluster.
Man torde kunna ifrågasätta, huruvida med hänsyn till bestämmelsen
1 vattenlagen 2 kap. 3 § andra stycket vissa av ifrågavarande regleringsföretag
skulle kunnat erhålla lagligt medgivande, därest företagens verkningar
blivit allsidigt utredda. Vad Emån beträffade, syntes nämligen
skäl förefunnits att tillämpa bestämmelsen i sagda lagrum därom, att
byggnad i vatten icke finge ske, därest byggandet hade till följd, att odlad
jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sattes under
vatten eller eljest väsentligt skadades. Vattenlagen lämnade dock intet
närmare direktiv för hänsynstagandet till skada å jord, belägen nedanför
ett regleringsföretag, i vidare mån än den allmänna bestämmelsen i
2 kap. 32 § av nämnda lag, vilken bestämmelse, att döma av de sakkunnigas
motiv, i första hand avsåge skada genom tilliälliga dammars ovarsamma
borttagande. Icke blott med hänsyn till stadgandet i ovannämnda
2 kap. 3 § av lagen utan jämväl med hänsyn till stadgandet i första stycket
av samma paragraf kunde ifrågasättas, örn företagen bort medgivas.
Man uppskattade nämligen här årliga skador till omkring 100,000 kronor
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
3
och då vinsten av ett regleringsföretag skulle stiga till tre gånger skadan
på åker och äng, för att företaget skulle äga vitsord, funne man, att
nettovinsten skulle utgöra 6,000,000 kronor under förutsättning av den
årliga skadans kapitaliserande efter 5 procent, och dock hade ingen hänsyn
här tagits till andra uppkommande skador.
Enligt länsstyrelsens mening funnes det sålunda skäl antaga, att skadorna
indirekt förosakades av en otydlig lagstiftning ävensom av den
omständigheten, att regleringsföretagen verkställts var för sig, utan att
nödig utredning skett om deras gemensamma verkningar. Då det under
alla förhållanden vore av ett stort allmänt intresse att åstadkomma
en fullt opartisk och sakkunnig undersökning rörande sambandet mellan
sjöregleringarna och markskadorna för att kunna fastslå, för vilka vattenmängder
ån skulle dimensioneras vid uppkommande planläggning av
grävningsarbetena i ån, ansåge länsstyrelsen, att en sådan undersökning
med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet och särskilt
till jordbrukarnas icke i någon mån självförvållade svåra ställning borde
verkställas på statens bekostnad.
Länsstyrelsen anhölle för den skull och då länsstyrelsen icke själv förfogade
över nödiga medel för ändamålet, att Kungl. Majit täcktes för
åstadkommande av en teknisk och rättslig utredning rörande vattenförhållandena
i Smån och dess källsjöar ställa till länsstyrelsens förfogande
ett belopp av förslagsvis 4,000 kronor. I händelse av bifall till framställningen
hade länsstyrelsen tänkt sig, att till en början skulle verkställas
en teknisk undersökning genom exempelvis en lantbruksingenjör och en
representant för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, vilken undersökning
sedermera skulle åtföljas av en rättslig utredning av en på
området sakkunnig jurist.
I ett vid skrivelsen fogat utlåtande i ärendet av lantbruksingenjören
i länet, Torsten Jonzon, yttras bland annat:
Med ledning av den erfarenhet, som jordbrukare kring Emån gjort under
de sist förflutna 20 ä 30 åren, påstode man, att medan Emån förr
endast med flera års mellanrum fört så stora vattenmängder, att intillliggande
åker satts under vatten, sådant förhållande senare år varje år
förekommit. Samtidigt hade man lagt märke till, att Emåns vattenl öring
numera hastigt växlade, och att ån i detta avseende påminde örn ett vattendrag,
som inom sitt nederbördsområde saknade sjöar med förmåga att
kvarhålla nederbörden för att så småningom avgiva denna till vattendragets
nedre områden. Faktum vore ju emellertid, att Emån ägde ett betydande
sjösystem, som i naturligt skick haft förmåga att i avsevärd
grad utjämna och fördela vattenmängden i ån. För att finna anledningen
till de förändringar, som inträtt, måste man i första hand gå att
undersöka i vad mån de regleringar, som senare år verkställts av Emåns
källsjöar, kunnat inverka på Emåns vattenföringar, speciellt i åns nedre
lopp. Så gott som samtliga Emåns källsjöar vore sedan ett par år reglerade
för kraftändamål på så sätt, att sjömynningarna överbyggts med
en damm, med vars hjälp vattenståndet hölles vid en bestämd nivå, så
vitt nederbörden nämligen medgåve detta. Det kunde icke bortresoneras,
att icke dessa regleringar i mycket hög grad nedsatt sjöarnas naturliga
magasineringsförmåga, och det kunde även tänkas, att de vid vissa tillfällen
och under vissa betingelser helt borttagit densamma. Örn sålunda
nederbördsförhållandena varit för vattenkraftsintresset så gynnsamma,
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200-
att sjöarna kunnat hållas fulla, och detta inträffat under tid då nian
erhållit riklig nederbörd, vore det tydligt, att sjöarnas tillrinning måst
utsläppas genom dammarnas flodluckor för att icke den högsta medgivna
dämningen i sjöarna skulle överskridas.
För de skador, som nu skett år elter år, kunde man icke göra vattenkraftsintresset
skadeståndsskyldigt, för så vitt icke vattenkraftintressenterna
bevisligen överskridit de rättigheter, dem medgivits. Då emellertid
vanlig rättsuppfattning starkt opponerade mot, vad som här tydligen skett,
nämligen att av regleringsföretagen intresserade lede avsevärda ekonomiska
förluster på grund av att de i god tro icke betraktats som intresserade
och sålunda icke blivit hörda såsom parter, syntes den vägen böra
lämnas fri att genom domstolsförfarande och på grundval av vattenlagens
2 kap. 31 § andra stycket erhålla de ändrade bestämmelser för regleringarna,
som, utan att förnärma tredje mans rätt eller ändra vad lagligen
kunde gälla, vore ägnade att för framtiden förebygga olägenheterna.
Det vore emellertid givet, att nu nämnda lagrum icke medgåve möjlighet
för jordägarna att erhålla fullständig upprättelse, och det borde därför
övervägas, huruvida det icke kunde anses skäligt, att i deta fall staten
trädde emellan och reglerade de skador, som skett, samt därjämte ingrepe
i viss av Jonzon föreslagen ordning för upphävande för framtiden av
sjöregleringarnas menliga inverkan i avseende på jordbruket.
Örn också mycket kunde stå att vinna på den väg, som här sålunda föreslagits,
vore det dess värre icke så, att alla jordbruksdistrikt vid Eman
därmed kunde finna sig nöjda. Även med hänsyn till förutvarande avrinningsförhållanden
i Emån kunde åns dimensioner icke utan översvämning
bortföra vattenmassorna, åtminstone vad vissa mera utsatta jordområden
vidkomme. I fråga örn dessa områden hade man därför intet annat
att göra än att igångsätta undersökningar för utrönande av dea
ekonomiska möjligheten att genom grävnings-, sprängnings- och rensningsarbeten
öka åns avbördningsförmåga eller möjligheten att genom
invallningar skydda områdena. Men för att på ett ekonomiskt gott sätt
kunna planlägga dessa eventuella företag för bättre torrläggning, vore
man nödsakad att äga någorlunda tillförlitlig kännedom örn den avrinning,
varmed man för framtiden hade att räkna, sedan alltså de ändringar
i sjöregleringarna vunnits, som stöde att vinna. De båda frågorna,
ändrade sjöregleringsbestämmelser och uppgrävning av vissa delar av ån,
stöde alltså i intimt samband med varandra, men vore båda av sådan omfattning,
att förarbetena för lösande av båda samtidigt kunde sättas
i gång.
Över ifrågavarande framställning hava infordrade utlåtanden avgivits
den 7 februari 1929 av lantbruksstyrelsen, den 26 i samma månad av statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt och den 11 mars 1929 av statskontoret.
Lantbruksstyrelsen har yttrat:
Vare sig de omnämnda översvämningarna varit att härleda till de vid
olika tidpunkter företagna sjöregleringar för kraftändamål inom Emans
vattensamlingsområde eller direkt förorsakats därav, att åns dimensioner
varit otillräckliga för flödenas avledande, funne lantbruksstyrelsen,
med hänsyn till de betydande jordbruksintressen, som i förevarande
fall syntes vid upprepade tillfällen sättas på spel, undersökning böra
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
verkställas för uti''önaiide av de ekonomiska förutsättningarna för åtgärder
till lörhindrande av dylika översvämningar. Fidi klarhet i berörda
frågor torde väl icke kunna vinnas enbart genom den tekniska och rättsliga
utredning rörande vattenförhållandena i Emån och dess källsjöar,
som avsåges i länsstyrelsens framställning. I betraktande av de komplicerade
problem, som här torde möta, lunne emellertid lantbruksstyrelsen
icke anledning ifrågasätta behövligheten av en dylik av särskilda
sakkunniga verkställd preliminär utredning. Icke heller syntes det styrelsen
antagligt, att i det ovissa läge, vari frågan om vidtagandet av
eventuella skyddsåtgärder mot fortsatta översvämningar ännu helmine
sig, sagda utredning kunde åvägabringas på jordägarnas initiativ och
bekostnad.
På grund av vad ovan anförts ansåge sig lantbruksstyrelsen böra, örn
ock, med hänsyn till befarade konsekvenser i liknande fall, med någon
tvekan, förorda bifall till framställningen.
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har anfört bland annat:
Enligt vad anstalten kunnat inhämta skulle efter 1919 inom Emåns
flodområde lör kraftändamål hava reglerats sjöar med en sammanlagd
areal örn 21 kvadratkilometer och ett nederbördsområde av 415 kvadratkilometer.
Emåns nederbördsområde vore nedom Gårdvedaåns inilöde
vid Mörlunda omkring 3,500 kvadratkilometer, vid Fliseryd cirka 4,100
och vid mynningen 4,470 kvadratkilometer.
Då de ifrågavarande sjöregleringarna sålunda omfattade endast omkring
10 procent av nederbördsområdet vid översvämningsplatserna, syntes
det icke troligt, att översvämningarna skulle till väsentlig del härröra
från dessa regleringar, men å andra sidan vore det klart, att högvattenmängden
och därmed översvämningarna i viss mån ökades, örn lämpliga
tappningsbestämmelser till skydd häremot icke fastställts.
Någon påfallande ökning av vattenståndet framginge ej av observationerna
vid anstaltens vattenståndsstationer vid Klämma och Järnforsen.
Ehuru anstalten sålunda holle för troligt, att översvämningarna i huvudsak
berodde på att vattendragets dimensioner vore otillräckliga för
de naturliga högvattenmängderna, ansåge den, att den utredning rörande
de ekonomiska förutsättningarna för översvämningarnas förhindrande,
som föreslagits, på allt sätt borde underlättas, och ansåge sig anstalten
böra tillstyrka ett lämpligt bidrag till den planerade undersökningens
utförande.
Statskontoret, har förklarat, att statskontoret i likhet med lantbruksstyrelsen
icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan, huruvida ifrågavarande
utredning borde verkställas på statsverkets bekostnad, men att, örn
Kungl. Maj:t skulle finna att så helt eller delvis borde ske, för anvisande
av det erforderliga medelsbeloppet torde få anlitas nionde huvudtitelns
reservationsanslag till extra utgifter.
Kungl. Majit anbefallde därefter länsstyrelsen att åvägabringa närmare
utredning dels rörande den i ärendet ifrågasatta undersökningens omfattning
och innebörd samt de åtgärder, som avsåges att vidtagas till undanröjande
av de genom Emåns översvämningar uppkommande olägenheter,
ävensom den allmänna ekonomiska ställningen hos vederbörande
intressenter, dels ock rörande kostnaderna för undersökningen samt de
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
bidrag, som kunde förväntas komma att från intressenternas sida lämnas
till densamma.
Länsstyrelsen har i skrivelse den 17 september 1929, under åberopande
bland annat av vid skrivelsen fogade yttranden av lantbruksingenjören
Jonzon, avgivit den sålunda infordrade utredningen.
Beträffande frågan örn omfattningen av undersökningen och dennas
närmare innebörd anför länsstyrelsen:
I anslutning till vad Jonzon i sina berörda yttranden meddelat ansåge
länsstyrelsen, att utredningen borde omfatta hela Emåns vattenområde
för att i lörsta hand söka erhålla svar på frågan örn de redan genomförda
sjöregleringarnas och torrläggningsföretagens inverkan på avrinningen i
ån samt de åtgärder, som kunde tänkas böra vidtagas beträffande nämnda
företag för åstadkommande av minskade översvämningar. På sätt länsstyrelsen
förut erinrat, hade de redan utförda regleringsföretagen i allmänhet
skett oberoende av varandra, utan att företagens gemensamma
verkningar behörigen utretts, och det torde därför ej vara uteslutet, att,
efter en ny allsidig utredning, en jämkning i de meddelade dämningsmedgivanden
skulle kunna ske, varigenom översvämningarnas omfattning kunde
minskas. Vidare torde sagda utredning jämväl böra inriktas på de åtgärder
av mera omedelbar praktisk betydelse, såsom invallning och avdikning
av vissa särskilt utsatta områden, som kunde visa sig behövliga. I
likhet med lantbruksstyrelsen ansåge emellertid länsstyrelsen, att några
vidare skyddsåtgärder i Emån ej borde vidtagas, förrän en av sakkunniga
verkställd preliminär utredning ägt rum.
Vidkommande kostnaderna för undersökningen och intressenternas ekonomiska
ställning meddelar länsstyrelsen:
Kostnaderna torde, såsom förut angivits, kunna begränsas till 4,000 kronor,
att utgå av statsmedel, varjämte från strandägarna i Emån torde
kunna påräknas ett bidrag till sagda utredning av 800 kronor. Det stora
flertalet av dessa strandägare utgjordes av mindre hemmansägare, vilkas
ekonomi genom de av Emåns översvämningar orsakade skadorna blivit
alltmer undergrävd, särskilt som de haft och hade att gälda amorteringar
och räntor å upptagna odlingslån, vilka på de senare årtiondena, i vad på
jordägarna ankomme, uppginge till närmare 740,000 kronor, medan statens
bidrag ej belöpte sig till fullt 100,000 kronor.
I sistnämnda ämne anför Jonzon bland annat:
Kostnaderna vore beroende på formen för undersökningens verkställande
och åt vilka undersökningen komme att anförtros. Enär de största
kostnaderna torde vara förenade med erforderliga resor och terrängundersökningar
och enär utredningens första skede borde läggas på en teoretisk
undersökning av förutsättningarna, vore det lämpligt att, innan
vidare åtgärder vidtoges, det uppdroges åt statens meteorologisk-hydrograiiska
anstalt att under medverkan av lantbruksstyrelsen och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen verkställa den förberedande undersökning, som
skulle kunna giva svar på frågan, örn en mera ingående utredning kunde
tänkas giva ett positivt resultat och, örn så befunnes vara fallet, uppdraga
riktlinjerna lör en dylik utredning. Därest nämnda ämbetsverk bemyndigades
att för ändamålet anlita underlydande distriktstjänstemän för verkställande
av de terrängundersökningar som även för en sådan förberedan
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
de undersökning bleve erforderliga, borde kostnaderna, för undersökning
gen icke behöva överstiga det av länsstyrelsen begarda beloppet, 4,000 kronor
Skulle undersökningen redan från början givas full omfattning och
överlåtas på särskilda sakkunniga, torde kostnaderna komma att stiga till
högre belopp. , ... „
Lantbrukarna kring Emån hade nedlagt icke oansenligt kapital pa avdikningar
till ån. Dessa företag hade staten med ansenliga belopp understött.
När man nu år efter år såge hur dessa marker utsattes för översvämning,
syntes det uppenbart, att det skulle ligga icke blott i de enskildas
utan även i statens intresse, som utlämnat stora bidrag utan återbetalningsskyldighet
för dessa markers utdikning, att göra allt vad göras
kunde, för att dessa redan utförda företag skulle bliva fullt räntabla. Det
gällde sålunda att icke blott genom nya företag utvinna kapital utan aven
att rädda nedlagt kapital undan förintelse.
Länsstyrelsen har jämväl överlämnat yttrande dels av bruksägaren
Tli. Ekströmer å Fogelfors dels ock av landsfiskalen i Högsby landsfiskalsdistrikt.
Bruksägaren Ekströmer har uppgivit, att under år 1927 skadorna genom
översvämning inom fyra socknar värderats till 172,817 kronor samt
meddelar vidare:
Arbete hade pågått för bildande av en förening mellan strandägare i
Emån. På utsända listor hade hittills tecknats 732 andelar. Då medlemsavgiften
vore 4 kronor, skulle denna teckning motsvara omkring 3,000 kronor.
Av dessa medel beräknades 800 kronor kunna anslås till en utredning,
under det återstoden avsåges komma till användning för ordnande
av kontroll (genom vattenståndsmätning å ett flertal punkter m. m.) av
vattenframsläppningen i Emån.
Av de, som antecknat sig såsom medlemmar i den blivande strandägarföreningen,
vore 2 aktiebolag, 9 godsägare och större jordägare (med över
100 hektar), 88 mindre jordägare och en arrendator.
Landsfiskalen har meddelat, att av ovannämnda i en blivande förening
intresserade strandägare ett 15-tal visserligen ansåges vara förmögna
eller åtminstone ekonomiskt välbärgade, men att den allmänna ekonomiska
ställningen hos intressenterna det oaktat måste anses vara sådan, att
hjälp av staten till bestridande av kostnaderna för den ifrågasatta undersökningen
vore behövlig.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har i sin omförmälda framställning
anfört bland annat följande:
Alla åtgärder, som avsåge främjandet av jordens torrläggning, hade till
syfte att underlätta vattnets avrinning från det område, som vore föremål
för ett vattenavlednings-, diknings- eller dräneringslöretag. I samma
mån företagen utfördes, ställdes emellertid allt större anspråk på vattenavledningen
från områden, som vore belägna nedanför företagen. Örn bäckar
och åar eller andra liknande vattenavlopp ej förmådde framföra allt
det vatten, som genom de ovanför belägna vattenavlednings- och dikningsföretagen
hastigare än tidigare tilliördes dem, uppstode i deras nedre lopp
översvämningar, varigenom på stränderna belägna åkrar och ängar ska
-
Undersökning
angående
vattenavledning
från
Helgeån.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
clades och inom dessa översvämmade områden befintliga dräneringar bringades
ur funktion.
Nu antydda förhållanden bade inträffat i nedre delen av Ilelgeådalen i
Kristianstadsorten. Helgeån hade sina källor inom södra delen av småländska
höglandet, d. v. s. Kronobergs län, framrunne sedermera genom
norra Skåne och bildade där liera vattenfall, det sista vid Torsebro, och
komme därefter till ett lågland, beläget norr och söder örn staden Kristianstad.
Inom detta senare område, som sålunda hade att emottaga vattnet
från betydande delar av Kronobergs län och stora områden av bland
annat Östra och Västra Göinge härad i Kristianstads län, uppstode mycket
ofta översvämningar, som för varje gång de uppträdde syntes bliva
allt svårare. Dessa översvämningar hotade dels staden Kristianstad, dels
de på slätten vid och nedanför staden belägna samhällena, men de allra
allvarligaste skadorna åstadkommes å slättbygdens bördiga åkerjord och
ängar, vilka översvämmades, varigenom vattenavledning och dikning därstädes
sattes ur funktion och dräneringarna igenslammades. En för varje
år stegrad försumpning och försämring av den lägre liggande åkerjorden
och ängarna hade blivit följden av dessa översvämningar.
Helgeån utgjorde bland annat avlopp för sjön Möckeln i södra delen av
Kronobergs län. Från denna sjö till Torsebro funnes på en sträcka av
cirka 70—80 kilometer en nivåskillnad av omkring 135 meter, av vilka
cirka 25—30 meter vore utbyggda för vattenkraftens tillgodogörande.
Denna fallhöjd medgåve en mycket kraftig vattenframrinning. Under
Helgeåns lopp genom norra Skåne tillkomme betydande vattenmängder
från åar och strömmar, som utfölle i Helgeån. Den mest betydande av
dessa åar vore Almaån, som utgjorde avlopp för Finjasjöns vidsträckta
vattenområde.
Från Torsebro till havet utgjorde fallhöjden vid medelvattenstånd i ån
och medelvattenstånd i havet allenast cirka O.t;—1 meter och den väg vattnet
hade att tillryggalägga från Torsebro till havet vore cirka 35—40 kilometer.
På grund av den ringa fallhöjden översvämmades stora områden
då högvatten inträffade. Hela området vore ett typiskt marsklandskap,
utan motstycke inom hela vårt land enligt fackmäns utsago.
Örn vattenståndet i havet vore konstant, skulle torrläggningsproblemet
för det nedanom Torsebro belägna området vara vida enklare än vad nu
vore fallet. Nu hade man jämväl att taga hänsyn till det olika vattenståndet
i havet. Vid lågvatten i havet ökades fallhöjden och vattenavrinningen
främjades. Örn högvatten inträffade i havet, utplånades fallhöjden
i samma mån, och det kunde inträffa, att vattnet från havet runne in
över området. Det torde icke vara med full säkerhet känt, huru långt
från havet denna återrinning sträckte sina verkningar. Att nu nämnda
förhållande i varje fall kunde försvåra vattnets avrinning från hela området
nedanom Torsebro vattenfall, vore tydligt.
Det torde icke utan grundliga undersökningar vara möjligt att någorlunda
exakt kunna angiva den areal åker och äng, som direkt lede av den
bristfälliga avvattningen å området mellan Torsebro och havet, härnedan
benämnt nedre Helgeådalen. Hedan år 1896 angåve lantbruksingenjör Anders
Rogberg efter verkställd utredning, att inom området funnes 1,963
hektar åker och 2,668 hektar äng eller sammanlagt 4,631 hektar åker och
äng, som för sin torrläggning vore beroende av Helgeåns vattenstånd. Numera
torde arealen på grund av försämrade förhållanden kunna antagas
vara avsevärt större. Denna jord vore till sin natur i allmänhet av syn
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
nerligen god beskaffenhet och torde, om den bleve torrlagd, kunna lämna
mycket god avkastning. Under nuvarande förhållanden lämnade denna
jord mycket osäkra skördar eller i vissa fall alls ingen skörd.
Utom den jord, som för sin torrläggning vore helt beroende av vattenståndet
i Helgeån, funnes mycket .jord, som vid högvatten lede direkt och
indirekt kortvarigare skada genom översvämning. Rörande dessa arealer
funnes emellertid icke ens någon approximativ uppskattning.
Det vore emellertid icke blott åker och äng i denna ort, som skadades
av översvämningarna, utan även olika samhällen vore beroende av Helgeåns
vatten. Staden Kristianstad hotades av de allt oftare återkommande
översvämningarna och nödgades för varje år förstärka de vallar, som blivit
anlagda för att hindra vattnets skadegörelse. Under liögvattensperioder
måste ständig vakthållning anordnas och förstärkning av vallarna
äga rum. Bland andra samhällen, som genom högvattnet vore i hög grad
utsatta för skadegörelse, märktes Vilan i Norra Åsums socken, beläget i
närheten av Kristianstad.
Flera olika faktorer torde samverka till de allt oftare återkommande
översvämningarna och till den nedre Helgeådalens försumpning. En
grundläggande faktor vore givetvis nederbörden. Denna vore i hög grad
växlande inom det flodområde, som avvattnades av Helgeån. Ifrågavarande
område beräknades vara 4,840 kvadratkilometer. Normala årsnederbörden
vore i norra delen eller i trakten av sjön Möckeln 743 millimeter,
i västra delen eller trakten av Hässleholm 729 millimeter och i Kristianstad
525 millimeter. Örn den normala nederbörden i Kristianstad sattes
= 100, vore normala nederbörden vid Möckeln 141 och i Hässleholmsorten
139. Men nederbörden kunde betydligt övex*skrida den normala årsnederbörden.
Nederbörden hade exempelvis under år 1928 i Kronobergs län,
där Helgeån hade sina källområden, varit 230 procent av den normala.
Därest inom ett flodområde större sjöar förekomme, som kunde uppsamla
och i någon mån magasinera vattnet, komme avrinningen att i förhållande
härtill utjämnas. Helgeåns vattenområde hade emellertid ett relativt
litet sjöområde. Medan landet i medeltal hade ett insjöområde av
8 procent av landområdet, vore sjöområdet inom Helgeåns vattenområde
allenast 6.5 procent. Härtill komme, att många av dessa sjöar vore små
och genom väl ordnade avlopp föga ägnade att magasinera mera avsevärda
vattenmängder. Fyra sjöar, nämligen Areslövssjön, Råbelövssjön,
Helgasjön och Yngsjösjön, vore belägna söder örn Torsebro och saknade
därför betydelse såsom för vattenavrinningen reglerande faktor för området
söder om Torsebro.
Då såsom förut framhållits Helgeåns källområde vore beläget på södra
delen av småländska höglandet och landet sluttade starkt mot havet, komme
vattenframrinningen att i hög grad påverkas härav. Då inga större
reservoarer funnes, som kunde kvarhålla vattnet någon tid, rusade detta
mot havet och krävde för framrinningen till Torsebro en relativt kort tid.
De dammar, som anordnats i ån för vattenkraftens tillgodogörande, kunde
icke försena framrinningen vid högvatten. Tvärtom torde dessa dammar,
om än i ringa mån, verka i motsatt riktning. Vid lågvatten eller medelvatten
magasinerades volten i strömfåran och i ovanför liggande dammar
för respektive kraftverks behov. När en mycket nederbördsrik period inträffade,
funnes i regel sparat vatten kvar, vilket, örn dammarna ej funnits,
redan skulle hava varit avbördat till havet. När högvatten inträffade,
öppnades dammarnas alla reservluckor för att avbörda vattnet, som
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
nu tillsammans med det tillrinnande vattnet norrifrån hastigt runne ned
till nedre Helgeådalen, där det i sin mån bidroge att öka översvämningens
intensitet.
Örn högvatten i ån mötte högvatten från havet och båda högvattnen
vore exceptionellt höga, kunde och måste en katastrof inträffa inom de
områden, som läge söder örn Torsebro. Den omständigheten, att fallet från
Torsebro till havet vore så litet, vore ägnat att i mycket hög grad komplicera
avvattningsproblemet. Från sakkunnigt håll hade framhållits, att
enda säkerheten mot det från havet inrusande vattnet vore anläggning
vid havet eller i dess närhet av särskilda dammanordningar eller slussar.
Redan inledningsvis hade framhållits, att tidigare utförda vattenavlednings-
och dikningsföretag norr örn Torsebro föranledde, att vattnet inom
Helgeåns avvattningsområde hastigare framrunne till ån. Nya vattenavlednings-
och dikningsföretag tillkomme varje år. Härav förklarades det
vid varje översvämning konstaterade stegrade högvattenståndet, och man
hade all anledning befara fortsatt stegring av högvattnet vid dessa på senare
åren allt oftare återkommande översvämningar i nedre Helgeådalen.
Även örn en förbättrad skogskultur kunde så småningom medverka därtill,
att den fallande nederbörden längre kvarhölles i skogsmarkerna, måste
man dock, utan att nyodlingar och betesförbättringar tilltoge, räkna
med att, i samma mån vattenavledningen inom områden norr örn Torsebro
sattes i det skick, att vattnet hastigare avleddes till kanaler och mindre
åar, samt skogsdikningen och i samband därmed utdikningen av myrar
m. m. genom det statsbidrag, som numera kunde erhållas härtill, komme
att utvecklas, försumpade marker inom denna del av vattenområdet, som
nu medverkade till att hindra vattnets alltför hastiga avbördande till Helgeån,
komme att efter hand minskas. I mån odlingen och skogskulturen
norr örn Torsebro skrede framåt, komme faran för markens försumpning
och översvämning i nedre Helgeådalen att tilltaga.
Andra faktorer, som komme att verka i samma riktning, vore sjösänkningar
och åregleringar. Sjösänkningar vore icke otänkbara och åregleringar
påginge inom området, och andra delvis mycket stora företag planerades
för att för odling och bättre utnyttjande iståndsätta ganska stora
arealer mossar, kärr och starrängar i norra Skåne. Samma förhållande
torde vara rådande i Kronobergs län. Varje sådan sjösänkning eller åreglering
komme att i sin mån verka i den riktning, att faran för översvämningar
söder örn Torsebro efterhand ökades.
I samma riktning örn än i mindre utsträckning komme den för varje år
allt bättre genomförda dräneringen att verka. Denna avsåge ju att hastigt
befria jorden från överflödigt vatten och att så skyndsamt som möjligt
föra detsamma till de större strömfårorna och havet.
Det vore att befara, att den i norr om Torsebro fortgående odlingen med
tillhörande avdikningar och vattenregleringar komme att i allt större
utsträckning av den bördiga jorden i nedre Helgeådalen skapa försumpade
marker och impediment. Härtill bidroge utan tvivel i sin mån, att Helgeån
nedom Torsebro av det material som medföljde vattnet komme att
alltmer igenslammas och att sjöarna, särskilt Areslövssjön. Helgasjön och
Yngsjösjön, dels genom att vattnet åtföljande slam avsattes, dels genom
den rika växtlighet, som funnes i dessa sjöar, årligen grundades upp.
Stranden vid Yngsjö, där den ena och större grenen av Helgeån utfölle i
havet, bestode liksom havsbottnen närmast land av sand. Denna sand spolades
vid ostlig storm av liavshögvattnet upp i årännan. Sanden försvå
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
11
rade vattnets avrinning till Östersjön. Vid åns mynning hade ett verkligt
deltaland bildats, och detta deltaland förändrade struktur efter varje starkare
storm och vattenflöde. Av vissa vattenteknici hävdades emellertid
den uppfattningen, att denna igenslamning eller tröskel mot havet icke
hade något att betyda vid högvatten, utan tvärtom vore ett skydd mot
havsvattnets inträngande i årännan vid inträffade högvatten i havet.
Denna fråga hade emellertid icke varit föremål för någon ingående utredning.
Av vad nu blivit anfört framginge, att faran för den lågt liggande
markens i nedre Helgeådalen försämring och försumpning för varje år
synbarligen ökades och att en allsidig och grundlig undersökning, huru
faran härav för jordbruket i dessa orter och för samhällena inom dessa
områden skulle kunna undanröjas, vore behövlig. Denna undersökning
borde emellertid icke inskränkas till att utreda vilka åtgärder som erfordrades
för att undgå befarade ökade översvämningar, utan därvid borde
jämväl en utredning verkställas, huru man lämpligen borde gå tillväga
för att åt odlingen återbörda nu försumpade, på grund av jordens beskaffenhet
värdefulla åkrar och ängar.
Denna undersökning måste bliva grundlig och allsidig. Många intressen
torde få vägas mot varandra. Man torde bland annat behöva undersöka
möjligheten av anläggningen av en regleringsdamm, exempelvis i sjön
Möckeln. En sådan regleringsdamm komme att beröra strandägarnas vid
denna sjö intressen. Ägarna av vattenkraftsanläggningarna i Helgeå borde
vara intresserade av en sådan reglering, varigenom tillförsäkrades
dem en jämnare vattentillförsel än nu, då vattnet under högvattensperioder
hastigt ninne förbi utan att kunna tillvaratagas för kraftändamål. Staden
Kristianstad och andra samhällen, som läge vid Helgeån, hade intressen,
som borde göras till föremål för en grundlig undersökning, enär den
fara för översvämningar, som nu förefunnes och sannolikt komme att stegras,
måhända kunde i viss mån avvärjas genom åtgärder, som stöde i
samband med reglering av ån i dess nedre, eventuellt även övre lopp.
Behovet av en damm eller slussanläggning vid åns utlopp i havet eller
något norr därom borde även bliva föremål för en undersökning, och jordbrukets
i orten nytta av genomförbara åtgärder borde grundligt undersökas.
Statens ingripande måste påkallas, då varje enskilds intresse i ett eventuellt
blivande företag för frågans ordnande icke kunde nu ens antydningsvis
fastslås.
Frågan vore mycket komplicerad och ett tillräckligt antal enskilda intressenter
kunna icke uppbringas, som i frågans nuvarande läge ville eller
vågade påtaga sig kostnaderna för en utredning.
Ett icke oviktigt skäl för användning av statsmedel förefunnes, nämligen
att nedre Helgeådalens försumpning och översvämningarna åtminstone
i viss män vore framkallade av sådana företag norr om Torsebro, som
utförts med understöd av statslån och statsanslag. Även om vattenlagen
stadgade, att skador för nedanför liggande markägare skulle ersättas av
företagen, funnes i detta fall varken teoretiska förutsättningar eller praktiska
möjligheter att fastslå huru mycket varje enskilt företag bidragit
till dessa skador.
Enligt länsstyrelsens mening skulle frågan kunna lösas antingen på det
sätt, att Kungl. Majit stiillde en särskild, uppgiften vuxen förrättningsman
till förfogande, vilken efter samråd med länsstyrelsen och eventuellt
12
Kunni. Majlis proposition Nr 200.
andra myndigheter inom eller utom länet verkställde en grundlig och allsidig
utredning rörande Helgeådalens vattenreglering och de frågor, som
stöde i samband därmed, varefter med stöd av denna utredning de olika
intressenterna kunde fatta beslut örn de åtgärder, som därefter visade sig
vara möjliga att genomföra med stöd av för ändamålet anslagna medel
och egna uppoffringar, eller också att Kungl. Maj:! ställde behövliga medel
till länsstyrelsens eller annan myndighets förfogande att användas för
bekostande av här ifrågasatt utredning.
Att angiva behövligt belopp vore på frågans nuvarande ståndpunkt icke
möjligt, men länsstyrelsen ville antyda, att från sakkunniga inom orten
uttalats, att ett belopp av cirka 50,000 kronor torde komma att erfordras.
På grund av vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt, att Kungl.
Majit måtte besluta, att en grundlig undersökning skulle företagas rörande
vattenavledningen från Ilelgeåns vattenområde och plan upprättas för
avhjälpande av de vattenskador, som vore till stor skada för jordbruket
och samhällena i orten, och att för ändamålet måtte föror dr as lämplig
förrättningsman att på statsverkets bekostnad utföra detta arbete, eller
ock att nödiga medel, förslagsvis 50,000 kronor, måtte ställas till länsstyrelsens
eller annan myndighets förfogande för bekostande av denna utredning
och planens upprättande.
Lantbruksstyrelsen har, efter remiss, i yttrande den 14 december 1929
anfört:
Lantbruksstyrelsen, som tagit närmare kännedom örn de i nedre Helgeådalen
mellan Torsebro och havet rådande avvattningsförhållandena och
deras skadliga inverkan på längs denna del av ån belägen jordbruksmark,
funne sig kunna vitsorda vad i föreliggande framställning härutinnan anförts.
Den betydande omfattning, vari jordbruket i nämnda trakt skadades
av Ilelgeåns högvatten, belystes därav, att den av ifrågavarande anledning
vattenskadade arealen å ifrågavarande sträcka, som hade en
längd av 35 å 40 kilometer, beräknades redan för över 30 år tillbaka utgöra
omkring 4,600 hektar åker och ängsmark. Sedan dess hade läget ytterligare
försämrats till följd av särskilda, i framställningen närmare angivna
förhållanden, vilka å ena sidan förorsakat en stegring i tillrinningen
från åns källområden och å andra sidan verkat återhållande på vattnets
avledande nedanför Torsebro ut till havet. De iängs ifrågavarande
sträcka av ån belägna marker, som vore utsatta för skada av dennas högvatten,
kunde därför med visshet antagas numera omfatta en väsentligt
större areal, än vad tidigare beräknats.
Jämväl för Kristianstads stad och i dess närhet förefintlig bebyggelse
hade vattenståndsförhållandena i Helgeån sedan gammalt medfört betydande
olägenheter såväl genom ofta återkommande översvämningsrisk
som även i sanitärt hänseende, vilka olägenheter likaså torde under årens
lopp hava alltmer ökat i omfattning.
Slutligen finge framhållas, att en ytterligare fortgående försämring i
ovanberörda avseenden med säkerhet vore att förutse, därest icke åtgärder
vidtoges till förbättrande av de i denna trakt nu rådande torrläggnings!
örhållandena.
Dylika åtgärder förutsatte emellertid omfattande undersökningar och
utredningar, vilka icke torde kunna inskränkas enbart till här närmast
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
ifrågavarande områden nedanför Torsebrofallet utan därjämte, på sätt
även i länsstyrelsens framställning antyddes, borde omfatta eventuella
regleringsmöjligheter i Helgeåns källsjöar ävensom erforderliga anläggningar
till skydd mot Östersjöns högvatten. Med hänsyn därtill att av
ifrågavarande spörsmål berördes en mångfald olika mot varandra delvis
stridiga intressen torde ett samgående mellan dessa för åstadkommande
av sålunda nödiga undersökningar m. m. icke kunna förutsättas. På grund
härav och då en lösning av nedre Helgeådalens avvattningsproblem måste
anses som ett ortsintresse av synnerlig betydelse, funne lantbruksstyrelsen
för sin del statens mellankomst i angivna syfte kunna vara motiverad.
Lantbruksstyrelsen ville sålunda förorda, att av statsmedel anvisades
visst belopp för utförande av i framställningen angivet undersökningsarbete
m. m. Emellertid finge framhållas, att detta arbete borde bliva av
preliminär art och endast givas sådan omfattning, som kunde erfordras
för tillförlitligt bedömande av de ekonomiska förutsättningarna för avhjälpande
eller lindrande av de nu rådande missförhållandena, dock så
att framkomna undersökningsresultat och utredningar kunde användas
vid eventuellt efterföljande syneförrättning enligt vattenlagen. Utfärdandet
av mera detaljerade bestämmelser rörande de särskilda regleringsåtgärder,
som funnes böra ifrågakomma, ävensom angående fördelningen av
därför erforderliga kostnader torde, sedan resultatet av de nu ifrågasatta
preliminära undersökningarna förelåge, böra ske vid sådan syneförrättning,
varom det ankomme på vederbörande intressenter att hos länsstyrelsen
göra vederbörlig ansökning.
Verkställandet av här avsedda undersökningar m. m. torde böra uppdragas
åt särskild förrättningsman med i 10 kap. 32 § 3 och 4 mom. vattenlagen
angiven kompetens. Vid fullgörandet av uppdraget skulle förrättningsmannen
hava att samarbete med dels sakkunnig i frågor rörande
torrläggning i jordbrukssyfte och dels representanter för Kristianstads
stad och övriga för bebyggelse använda eller avsedda områden. Enär
det torde vara av betydelse, att länsstyrelsen bleve i tillfälle att följa undersökningarna
och, örn så skulle finnas lämpligt och nödigt, meddela närmare
anvisningar rörande desamma, syntes det böra överlåtas på länsstyrelsen
att till lämplig förrättningsman anförtro ifrågavarande uppdrag,
och borde förrättningsmannen genom rapporter till länsstyrelsen hålla
denna underrättad örn arbetets fortgång. De statsmedel, som kunde bliva
anvisade för ändamålet, torde böra ställas till länsstyrelsens disposition,
och borde länsstyrelsen äga att mot vederbörliga räkningar till förrättningsmannen
och vid förrättningen biträdande sakkunniga utbetala dem
tillkommande gottgörelse. Med hänsyn till här förevarande särskilda
omständigheter torde jämväl, i motsats mot vad i liknande fall tidigare
tillämpats, kostnaderna för nödig hantlangning och dylikt böra bestridas
på sätt nyss nämnts.
Lantbruksstyrelsen förutsatte, att såsom förrättningsman liksom även
såsom särskilt sakkunniga i statstjänst anställda personer borde åtmin
stone i viss utsträckning kunna stå till förfogande, i vilket fall någon reducering
av kostnaderna torde förväntas kunna bliva möjlig.
Under denna förutsättning och med hänsyn till den preliminära art,
som undersökningsarbetet enligt lantbruksstyrelsen uppfattning borde
erhålla, torde 1a antagas, att detsamma kunde utföras för väsentligt lägre
kostnad jin vad i länsstyrelsens framställning angivits.
På grund av svårigheten att med hänsyn till de ovissa faktorer, som i
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Departements
chefen.
detta avseende spelade in, ens ungefärligen bestämma det erforderliga beloppets
storlek, ville emellertid lantbruksstyrelsen förorda, att ett belopp
av högst 50,000 kronor ställdes till förfogande för ändamålet. Ifrågakommande
medel torde lämpligen böra utgå från statens avdikningsanslag,
mot det att desamma avräknades å det statsbidrag, som från nämnda anslag
eller eljest kunde komma att beviljas till genomförande av i angivna
syfte påkallade regleringsåtgärder m. m.
Statskontoret bar i infordrat utlåtande den 7 januari 1930 med hänsyn
till föreliggande särskilda omständigheter tillstyrkt, att åtgärd vidtoges i
överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag.
Med hänsyn till de betydande intressen, som enligt vad av det anförda
framgår sättas på spel genom omförmälda ogynnsamma vattenståndsförhållanden
uti ifrågavarande vattendrag, synes det mig vara av största
vikt, att undersökningar rörande orsakerna till olägenheterna samt möjligheterna
och medlen för deras avhjälpande med det snaraste äga rum.
Beträffande kostnaderna för undersökningarnas utförande hava vederbörande
länsstyrelser hemställt, att staten måtte ställa medel till förfogande.
Vad först angår översvämningarna vid Emån synes den utredning, som
påkallas för klarläggande av därå inverkande förhållanden, komma att
sträcka sig längre än vad som i allmänhet torde erfordras vid de vattenavledningsföretag,
till vilka bidrag utgå från statens avdikningsanslag.
Undersökningarna torde böra omfatta en större del av Emåns vattensystem;
och på förhand torde vara svårt att bedöma en blivande omfattning
av företaget samt de fastigheter, som skulle bliva beroende därav. Härtill
kommer, att det övervägande antalet av de många intressenterna i ett blivande
vattenregleringsföretag, såvitt av handlingarna i ärendet kan bedömas,
utgöres av mindre jordägare. På grund härav och då det knappast
torde vara att förvänta, att undersökningarna skola komma till stånd
utan att det allmänna träder hjälpande emellan, synas goda skäl föreligga
för ett statens ingripande. Det belopp, 4,000 kronor, som äskats i statsbidrag,
synes icke föranleda någon erinran. Beloppet, som med hänsyn till
nyss åberopade förhållanden torde böra utgå såsom särskilt anslag, bör
ställas till vederbörande länsstyrelses förfogande att användas för avsett
ändamål.
De skäl, som anförts för statens ingripande för utredning rörande skyddandet
av jordbruksbygden invid Emån från vattenskador, synas i än
högre grad föreligga vidkommande de trakter invid Helgeån, varom i
länsstyrelsens i Kristianstads län förevarande framställning är fråga. Ett
blivande vattenavledningsföretags omfattning synes här i än mindre grad
kunna på förhand bestämmas liksom de anordningar, som må vara lämpliga
för nuvarande olägenheters förebyggande. De olika intressen, som
beröras av detta företag, äro jämväl flera, och den bygd, som beröres, är
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
större. De av länsstyrelsen i Kristianstads län till stöd för statens medverkan
till en utredning i ämnet anförda omständigheter finner jag synnerligen
beaktansvärda. I likhet med de hörda myndigheterna vill jag
sålunda förorda, att för ändamålet beviljas nödiga medel. Såsom framhållits
torde vara svårt att nu beräkna de uppkommande kostnaderna. På
sätt lantbruksstyrelsen anfört torde genom begagnande för undersökningarna
i möjligaste mån av i statstjänst anställda personer, vilka för ändamålet
må stå till förfogande, kostnaderna törhända kunna nedbringas
under det av länsstyrelsen ifrågasatta beloppet, 50,000 kronor. Emellertid
synas svårigheterna att närmare bedöma kostnadsfrågan, motivera
att, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, anslaget fastställes att utgå med
nämnda summa under framhållande att densamma utgör ett maximibelopp.
Understödet torde böra utgå i form av ett särskilt anslag och ej
såsom lantbruksstyrelsen föreslagit såsom förskott från statens avdikningsanslag.
Såsom särskilt skäl härtill kan åberopas, förutom ärendets
beskaffenhet i övrigt, att under det nämnda anslag avser att stödja sådana
torrläggningsföretag, vilka åsyfta böjande av alstringsförmågan
bos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter-
och betesvall, regleringen av Helgeån skulle i icke oväsentlig mån
tjäna även andra betydande intressen. Det anslag, som må komma att
beviljas, bör lämpligen ställas till länsstyrelsens förfogande att disponeras
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder för undersökningens
anordnande och utförande som av lantbruksstyrelsen för sådant fall ifrågasatts.
Av anslagsbeloppet torde förslagsvis 20,000 kronor böra utanordnas
för budgetåret 1930/1931.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
dels att såsom bidrag för utredning och undersökning rörande vattenavledning
från Emåns vattenområde anvisa ett extra reservationsanslag
av .................................................... kronor 4,000,
dels ock att för utredning och undersökning rörande vattenavledning
från Helgeåns vattenområde bevilja ett anslag av 50,000 kronor och därav
anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra reservationsanslag
av .................................................. kronor 20,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden. a1 i texten
- JoU 1930:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Hel~ geåns vattenområden. s. 15 i texten