Angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläggande av bolagets tillverkning av■ cigarrlådor
1930-03-07 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:205, Angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläggande av bolagets tillverkning av■ cigarrlådor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
1
Nr 205.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning till Pehr
Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläggande
av bolagets tillverkning av■ cigarrlådor; given Stockholms
slott den 7 mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Adolf Dahl.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 7 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, anför:
I skrivelse till Kungl. Majit den 10 december 1928 har Pehr Fricks
Fabrikers Aktiebolag, som bedriver tillverkning av cigarrlådor, gjort
framställning, gående ut på ersättning för den förlust, som skulle drabba
sökandebolaget och dess personal genom att bolaget i brist på beställningar
från Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet bleve nödsakat nedlägga
sin verksamhet. Beträffande ekonomisk gottgörelse åt sökandeboliihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 170 haft. (Nr 205.)
1
1914 års ersätta
ing sförordning.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
lagets arbetare föreligger dessutom en den 29 december 1928 dagtecknad
skrivelse till Kungl. Majit från Svenska Träindustriarbetareförbundets
styrelse, vilken skrivelse avlåtits på uppdrag av arbetare hos sökandebolaget.
Innan jag övergår till en närmare redogörelse för nu nämnda framställningar,
torde böra erinras örn de bestämmelser, enligt vilka vid tobaksmonopolets
tillkomst ersättning lämnades för intrång i näringsverksamhet
inom tobakshanteringen, ävensom, i samband därmed, örn vissa av
sökandebolaget tidigare gjorda framställningar i ämnet.
Statsmonopol å tobakstillverkningen i riket infördes från och med den
1 juni 1915, då förordningen i ämnet den 15 december 1914 (nr 436) trädde
i kraft. Samtidigt utfärdade Kungl. Majit förordning (nr 437) örn vad
iakttagas skall i avseende å införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket, den s. k. ersättningsförordningen. Enligt 1 § i ersättningsförordningen
skall det åligga staten att — enligt vissa i förordningen angivna
grunder — dels inlösa tobaksfabrikant tillhöriga specialmaskiner
för tillverkning av tobaksvaror, vissa andra inventarier samt lager av oarbetad
tobak och halvfabrikat m. m., ävensom utgiva ersättning för värdeminskning
å vissa inventarier, dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning
för värdeminskning å fabriksfastighet och vissa därtill hörande inventarier,
dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för förlorad näringsverksamhet,
dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom tobakstillverkningen
m. m. För vad staten utbetalat i inlösen och ersättning
m. m. har staten erhållit gottgörelse av tobaksmonopolet enligt 1915 års
kontrakt angående upplåtande av monopolrättigheten jämte tilläggsavtal
av år 1916.
För uppskattning av värdet å inventarier och lager, som skulle av
staten inlösas, samt för bestämmande av annan ersättning, som staten
skulle betala, tillsattes särskilda kommissioner (se 3 §). Beträffande de
grunder, efter vilka inlösning och ersättning skulle utgå, torde få hänvisas
till II kap. i ersättningsförordningen. Här må ellenast erinras, att den
personliga ersättningen till dem, som förlorat sin anställning, såsom regel
utgjordes av en engångsersättning, utgående med vissa gånger medeltalet av
på särskilt sätt beräknad »medelårsinkomst». För inom tobakshanteringen
yrkesutbildad personal utmättes ersättningen enligt 9 § 4 mom. och
för annan personal enligt 9 § 6 mom. ersättningsförordningen. I stället för
denna engångsersättning kunde i vissa fall utgå en livränta, vilken form
dock endast i mycket ringa utsträckning kom till användning. Därest
ersättningstagaren på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annan omständighet
ansåges äga särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle, skulle han
dessutom jämlikt 12 § ersättningsförordningen kunna erhålla understöd
med visst engångsbelopp.
På grund av de förskjutningar i ekonomiskt avseende, som vållades av
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
världskriget, ansågos de ersättningsbelopp, som tillerkänts förut inom
tobakshanteringen anställda, otillräckliga för fyllande av den uppgift,
vartill de avsetts. Till följd härav beviljades under de följande åren ytterligare
personlig ersättningsbelopp i viss utsträckning.
Bestämmelser hava jämväl utfärdats genom förordningen den 17 juni
1916 (nr 212) örn ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda
personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. De däri angivna grunder för ersättning äro i åtskilliga
fall andra och lägre beräknade än de i 1914 års ersättningsförordning
meddelade.
Ersättning i någon form till företagare eller personal inom tobaksproduktionens
hjälpindustrier har däremot icke lämnats.
Frågan örn ersättning till sökandebolaget i anledning av införandet av
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket och därmed i samband stående
förhållanden har, såsom nämnts, förut vid olika tillfällen framförts.
Sålunda gav sökandebolaget redan i skrivelse den 3 juni 1914 uttryck
för sin förhoppning, att Kungl. Majit vid ordnandet av tobaksbeskattningen
och därmed sammanhängande angelägenheter måtte tillse, att sökandebolaget
— som då i omkring 57 år bedrivit cigarrlådtillverkning och
alltså vore det äldsta företaget i branschen i Sverige — ej bleve åsidosatt
i sina berättigade intressen.
I proposition nr 254 till 1914 års senare riksdag framhöll föredragande
departementschefen (sid. 67), att sådana industrier, som sysselsatte sig med
fabrikation av för tobakstillverkningen erforderliga utensilier, såsom cigarrlådor,
cigarrettpapper, etiketter och dylikt, givetvis icke komme att
falla under monopollagstiftningen. Då från vissa håll uttalats farhågor
för att de inom dessa industrier arbetande företagen på grund av tobakstillverkningens
monopolisering skulle komma att bringas i svårigheter,
syntes det departementschefen vara nog att erinra örn, att det tilltänkta
monopolbolagets organisation och särskilt bestämmelserna örn styrelsens
sammansättning syntes innebära tillfyllestgörande garanti för att
monopolbolaget i detta såväl som i andra avseenden skulle taga all skälig
hänsyn till andra personers berättigade intressen.
Till särskilda utskottet nr 3, som hade att förberedande behandla Kungl.
Maj:ts nyssnämnda proposition, ingick sökandebolaget jämväl med en
framställning. Denna framställning föranledde icke någon åtgärd. I enlighet
med utskottets förslag uttalade riksdagen (skrivelse nr 261), att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag låtit sig angeläget vara
att tillse, att för alla dem, som av monopolets införande berördes, i möjligaste
mån mildrades de svårigheter, som övergången från fri näring
till statsmonopol inom tobakstillverkningen kunde komma att medföra.
Äldre framställningar
från sökandebolaget.
Sökandebolagets
skrivelse
a/6 1914.
1914 års
S-riksdag.
1915 års
riksdag.
Sökandebolagets
skrivelse
ss/u 1915.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Vid 1915 års riksdag kom — med anledning av väckta motioner, nr 33
i första kammaren och nr 44 i andra kammaren — frågan örn ytterligare
ersättning utöver den i ersättningsförordningen att ånyo bliva föremål
för riksdagens behandling. Cigarrlådtillverkarna omnämndes dock ej i
motionerna, som voro mycket allmänt hållna.
Bevillningsutskottet (utlåtande nr 14), som hade att behandla motionerna,
fick mottaga två skrivelser från sökandebolaget. I den ena skrivelsen
ifrågasatte bolaget statsinlösen av företaget på basis av värdering, företagen
av de i motionerna omförmälda kommissioner. Utskottet, som icke ville
taga ställning till frågan, huruvida under inlösnings- och ersättningsförfarandets
gång i enskilda fall ersättning kunde finnas påkallad utöver
vad gällande bestämmelser medgåve, avstyrkte motionerna, men uttalade
tillika, att därest emellertid under kommissionernas verksamhet ett eller
annat fall skulle yppa sig, då billighet och rättvisa icke syntes kunna med
stöd av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses och på grund härav
statens mellankomst kunde finnas önskvärd, utskottet hyste den förvissningen,
att Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att hos riksdagen göra
den framställning, som härav kunde föranledas.
Emellertid förekommo fem reservationer mot utskottets beslut. I huvudreservationen,
som endast innehöll en helt allmän motivering, påyrkades
skrivelse till Kungl. Majit därom, att den i § 3 av förordningen
örn vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket omförmälda centralkommissionens uppdrag
måtte genom Kungl. Maj:ts åtgärd vidgas därhän, att densamma jämväl
finge förheredelsevis till prövning upptaga ersättnings- respektive understödsanspråk,
vilka tilläventyrs ej blivit tillgodosedda genom 1914 års
riksdagsbeslut.
I en annan reservation, däri reservanten anslöt sig till liuvudreservanternas
hemställan, uttalade reservanten, att han under motionernas behandling
inom utskottet, med särskild tanke på cigarrlådfabrikanter, betonat,
att staten, därest bolaget bomme att inrätta sin verksamhet så att
avsättningsmöjligheterna för sådana näringsidkare, som för sin avsättning
vore beroende av tobakshanteringen, efter monopolets ikraftträdande
upphörde eller väsentligen försvårades, borde tillerkänna dem en
emot intrånget i deras näring svarande ersättning.
Riksdagens kamrar stannade i olika beslut, då första kammaren med
avslag å utskottets hemställan antog det förslag, som innefattades i huvudreservationen,
varemot andra kammaren biföll utskottets hemställan,
varför frågan förföll.
Under förmälan att bolaget hos den jämlikt ersättningsförordningen utsedda
centralkommissionen gjort hemställan örn eventuell gottgörelse
åt bolaget och dess personal för skada genom monopolets införande samt
att centralkommissionen förklarat framställningarna icke föranleda nå
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
gon dess åtgärd, hemställde sökandebolaget i skrivelse till Kungl. Majit
den 23 november 1915, att ersättningsfrågan måtte av Kungl. Majit tagas
i övervägande och för utredning överlämnas till den eller de personer,
vilka erhållit eller bomme att erhålla Kungl. Majits uppdrag att till framläggande
för 1916 års riksdag förbereda liknande frågor. Sedan framställningen
av Kungl. Majit remitterats till kommerskollegium för avgivande
av utlåtande, lämnade bolaget i en senare likaledes till kommerskollegium
remitterad skrivelse en närmare motivering för sin förstnämnda
framställning.
Över förstnämnda framställning'' avgav Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet
den 19 februari 1916 av Kungl. Majit infordrat utlåtande, däri anfördes
följande!
»Tillverkningen av cigarrlådor bedrives, såsom ock av handlingarna i
ärendet framgår, av tvenne företag inom riket, nämligen Pehr Fricks
Fabrikers Aktiebolag i Malmö samt Nya Aktiebolaget Engelska Ångsågsverket
i Stockholm, vilket sistnämnda företag vid bildandet av Aktiebolaget
Förenade Svenska Tobaksfabriker genom försäljning av aktiemajoriteten
övergick i Aktiebolaget Förenade Svenska Tobaksfabriken ägo. Då
tobaksmonopolet för närvarande icke har några som helst planer å bane
på att självt upptaga tillverkningen av cigarrlådor, är tobaksmonopolet,
liksom förut den förra tobaksindustrien, för fyllande av sitt behov av
dylika lådor hänvisat till nyss omförmälda tvenne företag. Under den
gångna tiden av sin verksamhet har tobaksmonopolet ock bemödat sig att
mellan företagen i fråga på ett rättvist sätt fördela sina order å cigarrlådor,
och har tobaksmonopolet känt sig så mycket mera uppfordrat härtill,
som i den för de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i bolagets styrelse
utfärdade instruktionen intagits en erinran örn att bolaget mot de
inhemska leverantörerna till tobaksindustrien bör förfara på ett sätt, som
står i överensstämmelse med vad billigheten kräver. Under förutsättning
att sökandebolaget jämväl för framtiden visar sig leverans- och konkurrenskraftigt,
bör sålunda avsättning för dess tillverkning alltjämt kunna
påräknas.»
På grund av vad sålunda anförts och då styrelsen för sin del icke kunde
finna annat än att situationen i nu förevarande avseende vore densamma
som då frågan behandlades av 1914 och 1915 års riksdagar, uttalade
styrelsen såsom sin mening, att den föreliggande framställningen icke
syntes vara ägnad att böra föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.
I utlåtande den 29 april 1916 höll kommerskollegium före, att sökandebolaget
förebragt sannolika skäl för antagande, att dess ställning genom det
hinder, som orsakats rörelsen i och med monopolets införande, försämrats,
och att någon förbättring icke komme att inträda under monopolets framtida
verksamhet. Snarare syntes kunna räknas med en sådan situation,
att monopolbolaget självt upptoge tillverkning av cigarrlådor, därest
fördelar i ekonomiskt hänseende av dylik tillverkning vunnes av bolaget.
Därest det efter noggrann utredning befunnes omöjligt för sökandebolaget
att fortsätta tillverkningen av cigarrlådor under dåvarande förut
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
sättningar och monopolbolaget ej ville tillförsäkra sökandebolaget tillräcklig
avsättning mot skäligt vederlag av dess alster, bleve enligt den uppfattning,
kollegium i ersättningsfrågan hyste, sökanden berättigad till
gottgörelse.
Beträffande formen för ersättningens anordnande fann sig kollegium
icke böra ingå närmare därpå, då frågan därom liksom beräknandet av det
belopp, som i ersättningshänseende kunde komma att erfordras, borde före
framställningens slutliga prövning tarva utredning, utöver vad tiden medgivit
kollegium att åvägabringa.
I samband med utredningen örn eventuell ersättning för fabriksrörelsen
syntes det kollegium böra övervägas vilken ersättning borde utgivas till
den personal, som genom rörelsens nedläggande berövades sin anställning.
Vad denna ersättning anginge, syntes det kollegium ställt utom
allt tvivel, att bolagets verkstadspersonal icke kunde hänföras till de
yrkesutbildades grupp, då tillverkningen av cigarrlådor skedde medelst
specialmaskiner, för vilkas skötande någon egentlig fackutbildning icke
erfordrades.
Kollegii utlåtande utmynnade i förslag, att handlingarna i ärendet
måtte överlämnas till centralkommissionen — eller eventuellt under denna
stående kommission — med uppdrag att efter verkställd granskning
av sökandebolagets räkenskaper och ekonomiska förhållanden ävensom
eventuellt värdering av bolagets tillgångar underställa Kungl. Majit resultatet
av nämnda undersökning samt, därest omständigheterna därtill
föranledde, göra framställning örn den gottgörelse, som syntes påkallad.
Efter remiss av ärendet till tobakscentralkommissionen fann Kungl.
May.t enligt beslut den 14 januari 1919 framställningen icke föranleda någon
åtgärd.
Nu föreliggande
framställningar.
Sökandebolaget.
I den inledningsvis omförmälda skrivelsen av den 10 december 1928 bar
nu Pehr Pricks Fabrikers Aktiebolag till en början anfört följande:
»Vid införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket fastställdes
bestämmelser angående de ersättningar, sorn i samband härmed
skulle av staten utgivas till näringsidkare, vilka genom statsmonopolets
införande bleve urståndsätta att utöva sin näring. I dylikt hänseende
skulle ersättning utgå till tobaksfabrikanter och enskilda personer, vilka
förlorade sina anställningar inom tobakstillverkningen. Sådana industrier,
som sysselsatte sig med fabrikation av för tobakstillverkningen erforderliga
utensilier såsom cigarrlådor, cigarrettpapper, etiketter och dylikt
folio icke under monopollagstiftningen och tillerkändes heller icke några
ersättningar på grund av det men, som införandet av statsmonopolet tillfogade
deras rörelse. Åtskilliga röster höjdes vid tiden för monopolets
införande för att jämväl dessa fabriker och då särskilt tillverkarna av
cigarrlådor skulle tillerkännas ersättning efter liknande principer som
tobaksfabrikanter. Det framhölls, att de två fabriker, som vid tiden i
fråga tillverkade cigarrlådor, efter monopolets införande komme att bliva
helt beroende av monopolbolaget för avsättning av sina produkter, .och
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
ifrågasattes därför även i riksdagen, att fabrikerna skulle inlösas liksom
tobaksfabrikerna eller en prisreglering verkställas å fabrikaterna. Dåvarande
finansministern framhöll häremot, att då från vissa håll uttalats
farhågor för att de inom ifrågavarande industrier arbetande företagen
på grund av tobakstillverkningens monopolisering skulle komma att
bringas i svårigheter, det torde vara nog att erinra örn att det tilltänkta
monopolbolagets organisation och särskilt bestämmelserna örn styrelsens
sammansättning syntes innebära tillfyllestgörande garanti för att monopolbolaget
i detta såväl som i andra avseenden skulle taga all skälig hänsyn
till andra personers berättigade intressen. Utskottet, som hade att behandla
Kungl. Marits proposition i ärendet, syntes icke hava ansett, att
den av statsrådet berörda garantien i allo kunde anses tillfyllest, i det
utskottet föreslog, och riksdagen beslöt, ett tillägg till Kungl. Marits förslag,
varigenom vid försäljning av råtobak viss prisreglering fastställdes,
men beträffande förhållandet emellan tobaksmonopolet och tillverkarna
av cigarrlådor ansågs synbarligen den av finansministern omförmälda
garantien tillräcklig. I den instruktion, som av Kungl. Maj:t utfärdades
för de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av monopolbolagets styrelse,
intogs även — tydligen bl. a. i ovannämnda syfte — en erinran örn att
bolaget mot de inhemska leverantörerna till tobaksindustrien borde förfara
på ett sätt, som stöde i överensstämmelse med vad billigheten krävde.
Vid behandlingen av monopolfrågan i riksdagen framhölls från åtskilliga
håll, att tillverkarna av cigarrlådor kunde tänkas hava anspråk å
ersättning efter principer liknande den, som fastställdes för tobakstillverkarna,
men något beslut i dylik riktning kom icke till stånd, sannolikt
bl. a. därför, att frågan icke ansågs aktuell. Det framhölls nämligen,
att skäl för det dåvarande saknades för antagandet, att införandet av
statsmonopol å tobakstillverkningen skulle hava någon allvarligare konsekvens
för cigarrlådsfabrikanterna, då monopolbolaget antogs komma att
lämna dem ungefär enahanda avsättningsmöjligheter som tidigare varit
fallet. Vid behandling i riksdagens andra kammare av viss fråga angående
tillägg till bestämmelserna örn ersättningar till följd av statsmonopolet
å tobakstillverkningen framhölls från håll, som för övrigt var motståndare
till monopoltanken, att, därest det i framtiden skulle visa sig,
att monopolbolagets styrelse komme till den uppfattningen, att det vore
ändamålsenligare, att monopolbolaget självt tillverkade erforderliga cigarrlådor,
ett dylikt beslut skulle av denne riksdagsman hälsas med tillfredsställelse,
men att konsekvensen vore den, ’att staten bör naturligtvis
lämna denna fabrik skälig ersättning, därför att den måste nedlägga sin
rörelse, då det icke finnes några andra köpare av dessa varor i landet än
just monopolbolaget’.
Det torde sålunda hava ansetts såsom givet, att införandet av tohaksmonopolet
icke skulle få några allvarligare följder för tillverkarna av
cigarrlådor, enär monopolets styrelse, som helt kunde behärska denna
fråga, skulle komma att tillse, att så icke bleve fallet, samtidigt som från
åtskilliga håll framhölls, att örn trots allt förhållandena skulle utveckla
sig på sådant sätt, att tobaksmonopolet skulle omöjliggöra för tillverkarna
av cigarrlådor att i fortsättningen driva sin näring, staten då, men
icke dessförinnan, borde tillse, att vederbörande erhölle skälig ersättning.
Uppfattningen i fråga var tydligen densamma år 1016, då en framställning
behandlades från undertecknade Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag
om åtgärder i syfte att åt bolaget och dess personal måtte beredas
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
ersättning för de förluster, som åsamkats dem genom införandet av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket.»
Efter redogörelse för monopolbolagets och kommerskollegii utlåtanden
av år 1916 har sökandebolaget framhållit, att bolaget redan vid monopolets
införande hyst de allvarligaste farhågor för fabrikens framtidsutsikter
och gjort upprepade ansträngningar att till vederbörande framföra
bolagets synpunkter. Utvecklingen hade nu blivit den bolaget fruktat,
nämligen att bolaget icke vidare kunde hålla sill gamla fabrikation
i gång på den grund att tobaksmonopolet i skrivelse av den 25 augusti
1928 förklarat sig icke kunna tillförsäkra bolaget mer än en förhållandevis
obetydlig avsättning för år 1929 och icke någon alls för tiden därefter.
Sökandebolaget har vidare lämnat följande redogörelse för utvecklingen
av cigarrlådstillverkningen intill ifrågavarande tidpunkt.
»Pehr Frisks Fabrikers Aktiebolag bildades år 1869 och övertog då den
av Pehr Frick redan i början av 1850-talet igångsatta tillverkningen av
cigarrlådor. Någon tidigare fabrik för produktionen i fråga torde icke
hava förefunnits i Sverige. I slutet av 1890-talet upptogs emellertid tillverkningen
även av Aktiebolaget Malmö Lådfabrik, men denna fabrik
blev år 1903 övertagen av vårt bolag. År 1901 bildades i Stockholm Nya
Aktiebolaget Engelska Ångsågverket, vilket bolag även upptog fabrikation
av cigarrlådor. Ett visst samarbete åstadkoms emellan de två fabrikerna
och ehuru konkurrensen givetvis inverkade på resultatet kunde
dock vårt bolag allt fortfarande driva sin rörelse med tillfredsställande
resultat. Pehr Fricks fabriker hade ursprungligen drivit sin verksamhet
i egen fastighet, men då bolaget såsom ovan omförmälts övertog Aktiebolaget
Malmö Lådfabriks fabrikation av cigarrlådor, överflyttades fabriken
till de av sistnämnda företag förhyrda lokalerna. År 1910 inköptes
emellertid ny tomt av Malmö stad inom stadens fabriksområde i Mellersta
förstaden, och den nya fabriksbyggnaden blev färdig att tagas i
bruk under år 1912. Fabriken är fortfarande inrymd i dessa lokaler och
är utrustad med fullt modern maskinell utrustning, som givetvis varit
rätt kostsam. Hela fabriken med maskinell utrustning samt torkinrättning
och annan inredning är speciellt inrättad för fabrikation av cigarrlådor
och är praktiskt taget värdelös för annat ändamål.
Såsom förut anförts existerade vid tiden för monopolets införande två
fabriker i landet, som tillverkade cigarrlådor, nämligen vår fabrik i Malmö
och Nya Aktiebolaget Engelska Ångsågverket i Stockholm. Tobaksmonopolet
fördelade sina order emellan dessa två fabriker, och, ehuru vi närmast
hade den uppfattningen, att vår fabrik vid denna orderfördelning
icke blev fullt så gynnsamt ställd som den andra fabriken, kunde likväl
vår verksamhet upprätthållas med förhållandevis tillfredsställande resultat.
Nya Aktiebolaget Engelska Ångsågverkets rörelse blev nedlagd någon
gang under slutet av år 1920. Vi ansågo oss då hava anledning hysa
den förhoppningen, att vår fabrik skulle bliva satt i tillfälle att leverera
monopolets hela behov av lådämnen, då vi genom nyssnämnda förhållande
blevo den enda fabrik inom landet, som drev dylik fabrikation. Den
konkurrens, som utlandet alltid kunde bjuda, utgjorde enligt vårt förmenande
en tillräcklig garanti för monopolbolaget, att vi städse måste leverera
fullgott material till rimliga priser. Monopolbolaget syntes emeller
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
tid hava en annan uppfattning och startade egen fabrik för cigarrlådtillverkning.
Monopolets nya fabrik hade icke den omfattning som vår, i det
monopolet importerade halvfabrikat, som vidare förädlades vid fabriken,
under det vi importerade själva råvaran, som undergick hela förädlingsproceduren
vid fabriken. Den fabrikation monopolet startade var icke
någon direkt fortsättning av Engelska Ångsågverkets rörelse utan en helt
ny fabrik. Monopolet övertog sålunda icke det nedlagda bolagets maskiner,
och ingen av Ångsågverkets arbetare torde, såvitt vi hava oss bekant,
erhållit anställning i den nya fabriken. Den nystartade fabriken
inverkade emellertid till en början icke å storleken av tobaksmonopolets
beställningar hos oss jämfört med beställningarnas storlek under Engelska
Ångsågverkets tid, utan till den nya fabriken syntes överföras de order,
som tidigare placerats hos den nedlagda fabriken. Vår rätt naturliga
förhoppning att få övertaga den nedlagda fabrikens tillverkning gick sålunda
icke i uppfyllelse, men någon direkt försämring hade likväl icke
inträffat. Under de senaste åren har däremot en direkt och synnerligen
väsentlig försämring inträffat. Våra leveranser till monopolet under åren
1925—1928 utvisa följande siffror:
1925 ............................................ antal lådor 993,676 st.
1926 ............................................ » » 1,196,236 »
1927 ........................................... » » 822,552 »
1928 ........................................... » » c:a 675,000 »
I monopolbolagets ovan omförmälda---skrivelse till oss av den
25 augusti 1928 uppgives såsom orsak till den väsentliga nedgången dels
minskad konsumtion av cigarrer, dels den under senare år allt vanligare
10-förpackningen i pappaskar. Vi hava naturligtvis icke tillfälle mera
bestämt yttra oss örn, huruvida de sålunda uppgjorda skälen till nedgången
i monopolbolagets beställningar hos oss äro riktiga, men tillåta oss
dock framhålla, att monopolbolagets styrelseberättelser knappast giva något
verkligt stöd för uppgiften örn någon väsentligare nedgång i cigarrkonsumtionen
samt att förpackningen i pappaskar införts av monopolbolaget,
som givetvis kan bestämma i vilken förpackning monopolets varor
skola tillhandahållas allmänheten. Det är väl knappast troligt, att denna
slags förpackning införts, örn ej monopolet funnits, ty, enligt vad erfarenheten
från utlandet lärt, förpackas cigarrer såväl som cigarrcigarretter i
pappförpackning endast i länder, där monopol på tobak införts, d. v. s.
där förbrukaren ej har annat val än att låta sig nöja med vad som erbjudes.
Denna möjlighet för monopolet att övergå till annan förpackning
än den sedvanliga var ju just en av de farhågor, för vilka vi gåvo uttryck
i vår---- skrivelse till bevillningsutskottet.
Enligt meddelande från tobaksmonopolet skulle förbrukningen av lådor
under åren 1925—1928 hava utgjort
1925
1926
1927
1928
...................... 2,500,000 lådor
................... 2,100,000 »
..................... 2,000,000 »
..................... 1,600,000 »
(uppgiften lämnad i augusti 1928).
Våra leveranser till monopolet hava sålunda i medeltal icke ens utgjort
hälften av monopolets behov, utan har större delen tillverkats vid mono
-
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
polets nyinrättade fabrik. Rörelsen vid vår fabrik kan icke med utsikt till
framgång bedrivas med mindre tillverkningen uppgår till cirka 1,000,000
lådor per år. Möjligen torde den dock nödtorftligen kunna hållas i gång
med en produktion av cirka 800,000 lådor per år, därest vi även finge leverera
erforderliga halvfabrikat till monopolets fabrik. Det synes emellertid,
som en dylik lösning av vår svåra situation icke skulle överensstämma
med monopolets avsikter. I sin ovannämnda skrivelse av den
25 augusti 1928 har ju nämligen monopolbolaget meddelat oss, att vi för år
1929 endast kunde påräkna en leveranskvantitet av 500,000 lådor och att
vi efter den 1 januari 1930 icke komma att erhålla några som helst order
å cigarrlådor. Monopolet motiverar detta sitt beslut med att monopolets
egen fabrik för tillverkning av cigarrlådor, som ursprungligen avsåg att
fylla något över hälften av monopolets behov, numera visat sig vara tillräckligt
effektiv för att täcka totalbehovet. Monopolbolaget anför i samma
skrivelse, att arbetarna vid monopolbolagets lådfabrik bestå av förutvarande
vid tobaksmonopolet anställda, till vilka monopolbolaget ansåge
sig stå i högre grad av förbindelse än till andra arbetare. Monopolbolaget
förklarar vidare, att meddelandet lämnas så tidigt för att göra övergången
mjukare till omläggning av vår tillverkning.
Sedan vi erhållit ovan relaterade skrivelse från monopolbolaget, hava
vi omedelbart upptagit förhandlingar med bolaget för att förmå bolaget
frångå sitt beslut, vars konsekvenser skulle medföra ovillkorlig nedläggning
av vår gamla fabrik med därav följande stora ekonomiska förluster
och arbetslöshet för vår arbetarestam. En omläggning av tillverkningen
är tyvärr utesluten, då de flesta av fabrikens maskiner äro specialmaskiner,
som icke lämpa sig för annat ändamål, och såväl torkinrättningarna
som övrig inredning är speciellt inrättad för fabrikation av cigarrlådor
och praktiskt taget värdelös för annat ändamål. De flesta av våra arbetare
hava varit anställda vid vår fabrik under en lång följd av år och
som de hela tiden varit sysselsatta vid specialmaskiner, som fordra viss
färdighet, men relativt lätt kroppsligt arbete, torde det även bliva ytterst
svårt för dem att skaffa sig annat arbete. Svenska Träindustriarbetareförbundet
har även å arbetarnas vägnar gjort framställning i ärendet till
monopolet, men varken denna framställning---eller våra förhand
lingar
hava föranlett monopolbolaget att ändra sitt beslut, och har monopolet
i sin skrivelse den 8 november 1928 underrättat örn att dess styrelse
godkänt de av ledningen vidtagna åtgärderna att utesluta oss från
vidare leverans. Vi hava förgäves sökt framhålla, att vår fabrik, som
ända sedan år 1869 bedrivit tillverkning av cigarrlådor och sedan år 1903
icke haft annan verksamhet, borde hava företräde att få tillverka monopolbolagets
behov av cigarrlådor framför monopolets fabrik, som startats
först efter år 1920. Vi hava även framhållit, att monopolbolaget med sin
stora verksamhet borde hava möjligheter att på annat sätt sysselsätta
sina arbetare, därest anledning till deras pensionering icke förefunnes,
men att vi däremot, därest vår rörelse måste nedläggas, icke hava någon
möjlighet vare sig att skaffa våra arbetare någon sysselsättning eller något
ekonomiskt stöd. Monopolbolaget har emellertid icke velat frångå sitt
beslut och vi bliva sålunda nödsakade att inom en relativt nära framtid
nedlägga vår gamla fabrik och avskeda våra arbetare och övrig personal.
Den situation har alltså nu inträffat, som befarades av oss redan vid
monopolets införande och som förutsågs från i denna framställning tidigare
omförmält håll i riksdagen, nämligen att monopolet icke längre vill
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
låta den gamla industri, som sysselsatts med tillverkning av cigarrlådor,
leva utan själv önskar tillverka sitt behov av nämnda artiklar. Skillnaden
mellan oss och nämnda riksdagsmannahåll är emellertid den, att under
det att det från sistnämnda håll förklarades, att ett dylikt beslut från
monopolbolaget skulle hälsas med tillfredsställelse, vi för vår del måste
betrakta beslutet såsom synnerligen beklagligt.»
Slutligen har sökandebolaget yttrat, att bolaget på grund av allt vad
som i denna sak tidigare anförts, bland annat även från monopolbolaget,
bibringats den övertygelsen, att bolagets tidigare farhågor varit ogrundade
och att införandet av monopolet icke skulle behöva nödsaka bolaget
att nedlägga sin gamla verksamhet, utan att bolaget allt fortfarande
skulle kunna hålla rörelsen i gång genom att från monopolbolaget erhålla
tillräckliga beställningar å dess fabrikat. Då så emellertid nu icke syntes
kunna bliva fallet, nödgades bolaget hemställa, att Kungl. Majit hos riksdagen
måtte utverka anslag för skälig ersättning för den förlust, som drabbade
bolaget och dess personal genom att bolaget bleve nödsakat nedlägga
sin verksamhet, allt i överensstämmelse med de principer, som varit gällande
för ersättning till de tobaksfabrikanter och hos dem anställd personal,
vilka blivit tvungna att vid införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
nedlägga rörelsen.
I styrelsens för Svenska Träindustriarbetareförbundet i det föregåen- styrelsen ejde
omnämnda skrivelse erinras, att förbundet tidigare avlåtit en den 10 ^dustriarbeseptember
1928 dagtecknad framställning till tobaksmonopolet i föreva- tareforbundet.
rande ämne och i denna framställning anfört bland annat följande:
»De arbetare det här är fråga örn hava i flertalet fall varit anställda
en lång följd av år vid bolagets fabrik, där tillverkningen uteslutande är
cigarrlådor. En är nu 72 år med 48 anställningsår, 3 äro i åldern 48—58
år och hava innehaft anställning vid fabriken mellan 32—35 år, 1 är 37 år
med 23 anställningsår, 1 är 31 och en annan 32 år, båda med 17 anställnings
år, 2 äro respektive 34 och 45 år och ha båda 12 anställningsår. Härjämte
tillkomma ytterligare 2 arbetare i åldern 23 och 24 år med respektive 9
och 2 anställningsår.
Det torde av Eder vara väl bekant, att arbetet vid fabriken i fråga är
till ytterlighet specialiserat. Därav följer även, att firmans arbetare, örn
de ställas utan denna anställning, icke kunna i den öppna marknaden söka
eller taga anställning vid fabrik med annan träindustriell tillverkning.
Det är ej heller möjligt att efter 10- upp till över 30-årig anstiillning med
utpräglat specialarbete kunna bryta sig fram i grovarbete. Deras ställning
blir därför förtvivlad, därest Pehr Fricks Fabriker nödgas nedlägga
sin verksamhet till följd av uteblivna lådbeställningar från tobaksmonopolet.
Vi äro medvetna om att behovet av cigarrlådor numera icke är så stort
som tidigare, vilket Irnit naturligt måste få inverkan i fråga om lådtillverkningen.
Men tobaksmonopolet måste dock, enligt vårt förmenande,
anses ha förpliktelser i fråga örn dessa arbetares försörjningsmöjligheter.
Det har tidigare allvarligt ifrågasatts från firmans sida, att staten
skulle inlösa fabriken efter enahanda grunder, som tillämpats å de tidi
-
12
Kungl. Majlis proposition Nr 205.
Yttranden.
gare privata tobaksfabriken^. Om denna inlösen blivit verkställd,
bade arbetarna undgått den förtvivlade situation, som de nu ställts inför.
Vi skola ej här ingå på och söka bedöma anledningen till att en
fabrik med speciell och uteslutande tillverkning av cigarrlådor och därför
fullständigt beroende av tobaksnäringen, blivit ställd vid sidan, då tobaksmonopol
inrättades i vårt land. Vi anse oss emellertid böra påpeka,
att Ni tidigare avstyrkt av firman begärd ersättning för lidna förluster
och åtminstone i viss utsträckning motiverat detta med, att firman hade
att påräkna få avsättning jämväl för framtiden för sin lådtillverkning.
Därest det Ni i skrivelse av den 25 nästförflutna augusti anfört till
firman i Malmö skulle fullföljas, bli arbetarna praktiskt taget härigenom
omedelbart arbetslösa. De order å cirka 100,000 lådor ytterligare för innevarande
år och 500,000 under 1929 giva nämligen icke arbete för mer
än några veckor under angiven tid och detta kan enligt vårt förmenande
icke vara rättfärdigt handlat mot arbetarna, framför allt då tobaksmonopolet
tidigare ingivit dem föreställning örn att fabriken alltjämt kunde
påräkna avsättning för sin tillverkning av lådor och arbete åt dem därigenom
i det väsentliga vara säkerställt.
Vi tillåta oss med stöd av vad vi här anfört hemställa, att Ni måtte
taga under allvarligt övervägande huruvida det icke kan ordnas så, att
Pehr Fricks Fabriker i Malmö kan få sig anförtrott färdigställande av
allt trämaterial för cigarrlådor, sålunda jämväl till de lådor, som tillverkas
vid Eder fabrik i Stockholm, samt att åtminstone tills vidare, bolaget
därutöver erhåller order å lådor i sådan utsträckning, att arbetarna
därigenom kunna erhålla fortsatt arbete och försörjning.
Härutöver tillåta vi oss hemställa, att, därest senare en avveckling av
tobaksmonopolets ställning till Pehr Fricks Fabriker måste under alla
förhållanden äga rum, arbetarna då måtte beredas ekonomisk gottgörelse
efter enahanda grunder, som tidigare tillämpats för tobaksarbetare, som
till följd av tobaksmonopolets införande blevo utan sysselsättning i sitt
yrke.»
Efter anmärkande att förbundet från monopolbolaget erhållit meddelande,
att framställning örn ersättning borde riktas icke till monopolbolaget
utan till Kungl. Majit samt att den av sökandebolaget gjorda framställningen
till Kungl. Majit tillkommit efter samråd med företagets arbetare,
har förbundet i sin nu förevarande skrivelse hemställt, att Kungl.
Majit måtte hos riksdagen utverka anslag för att bereda de hos sökandebolaget
anställda arbetarna ekonomisk gottgörelse i anledning av fabriksdriftens
nedläggande till följd av tobaksmonopolets övertagande av elgarrlådtillverkningen,
att utgå efter enahanda grunder, som tidigare tillämpats
för tobaksarbetare, vilka till följd av tobaksmonopolets införande
blevo utan sysselsättning i sitt yrke.
Genom särskilda remisser den 9 januari 1929 anbefallde Kungl. Majit
kommerskollegium och statskontoret att avgiva utlåtanden över sökandebolagets
och styrelsens för Träindustriarbetareförbundet framställningar,
därvid kommerskollegium skulle bereda styrelsen för Aktiebolaget
Svenska Tobaksmonopolet tillfälle att yttra sig.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Utlåtandena i fråga avgåvos av statskontoret den 31 januari och av
kommerskollegium den 9 februari 1929. Vid kollega skrivelse voro fogade
__ förutom åtskilliga bilagor med uppgifter örn sökandebolagets ekonomiska
förhållanden m. m. — även yttranden den 30 januari 1929 från
tobaksmonopolets styrelse samt den 4 februari 1929 från Svenska tobaksengrossisternas
förening, det sistnämnda yttrandet införskaffat av kollegium
till belysande av frågan örn användning av förpackningar av trä
eller papp för cigarrer och cigarrcigarretter.
Styrelsen för Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet har anfört:
»Vid tobaksmonopolets tillkomst bedrevs, såsom sökandebolaget framhåller,
tillverkningen av cigarrlådämnen av tvenne inhemska företag,
nämligen sökandebolaget och Nya Aktiebolaget Engelska Ångsågverket.
I samband med att sistnämnda bolag började avveckla sin rörelse, som
nedlades under hösten 1920, begynte tobaksmonopolet inrätta sig för egen
fabrikation av dylika lådämnen för att icke ställa sig i beroende, av en
enda inhemsk leverantör. Då det visat sig ekonomiskt fördelaktigt för
tobaksmonopolet att bedriva sådan fabrikation, har denna anläggning
blivit utrustad med moderna, effektiva maskiner, och tobaksmonopolet
har härigenom kunnat bereda sysselsättning för några tobaksarbetare,
som eljest vid inträffade personalminskningar måst avskedas och då självfallet
haft stora svårigheter att övergå till annat yrke.
Att denna egna anläggning visat sig tillräckligt effektiv för att numera
tillgodose tobaksmonopolets hela behov av lådämnen beror emellertid i
främsta hand därpå, att cigarrkonsumtionen minskat, och att efterfrågan
på cigarrer och cigarrcigarretter i trälådor i så avsevärd grad nedgått,
under det att cigarrer och framför allt cigarrcigarretter i pappförpackningar
om 10 stycken visat sig allt mer begärliga. 1 den remitterade framställningen
göres emellertid gällande, att någon väsentlig nedgång i cigarrkonsumtionen
icke inträtt, samt att förpackningen i pappaskar införts
av tobaksmonopolet, som givetvis kunde bestämma i vilken förpackning
dess varor skulle tillhandahållas allmänheten. Endast den omständigheten,
att det här i riket funnes tobaksmonopol, kunde enligt sökandebolagets
mening möjliggöra, att en sådan förpackning infördes, eftersom
förbrukaren icke hade annat val än att låta sig nöja med den förpackning,
som erbjödes.
Vad då först angår minskningen i cigarrkonsumtionen, torde det utan
vidare av tobaksmonopolets styrelseberättelser framgå, huru väsentlig
denna minskning varit. Medan försäljningen av inom riket tillverkade
cigarrer uppgick till cirka 81 miljoner stycken under år 1918 och under
år 1919 steg till cirka 125 miljoner stycken, kom försäljningen under år
1928 icke fullt upp till 39 miljoner stycken. Visserligen har konsumtionen
av cigarrcigarretter i stället stegrats men på grund av att särskilt
för cigarrcigarretternas del pappförpackningen vunnit allt större insteg,
har denna konsumtionsstegring icke kunnat förhindra att jämväl för cigarrcigarrettfabrikationen
behovet av lådämnen starkt minskats.
Vidkommande härefter frågan örn pappförpackningarnas införande må
påpekas, att detta ingalunda är någon säregen företeelse för länder med
tobaksmonopol. Detta bestyrkes ju även därav, att många från Tyskland
och Danmark importerade cigarrer och cigarrcigarretter tillhandahållas
i pappförpackningar. Vad för övrigt förhållandena i Sverige angar, må
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
ste det ju ihågkommas, att något försäljningsmonopol icke här förefinnes,
eftersom bland annat handlandena äga rätt att importera tobaksvaror.
Tobaksmonopolet bär därför icke möjlighet att bestämma över allmänhetens
val av förpackningstyper utan måste rätta sin tillverkning
efter allmänhetens önskemål i detta hänseende. Pappförpackningar för
cigarrer och cigarrcigarretter hava införts jämsides med att samma märken
tillhandahållits i lådor. Det är sålunda återförsäljarna och konsumenterna,
som vid sina inköp själva fått fritt välja mellan dessa förpackningstyper.
Härvid hava, såsom ovan framhållits, pappförpackningarna
blivit föremål för en allt livligare efterfrågan. Under det att cigarrer
i pappförpackning under år 1927 försåldes till en kvantitet av cirka 8.7
miljoner stycken och försäljningen av cigarrcigarretter i dylik förpackning
samma år omfattade cirka 80 miljoner stycken, voro motsvarande
siffror för år 1928 respektive cirka 10 miljoner stycken och cirka 89 miljoner
stycken. Denna synnerligen stegrade efterfrågan visar uppenbarligen,
att en dylik förpackningstyp är mycket lämplig. Även ur fabrikationssynpunkt
torde denna utveckling få anses fördelaktig, i det att såväl
emballage- som andra fabrikationskostnader härigenom nedbringas, vilket
givetvis slutligen kommer konsumenterna till godo genom att varan förbilligas.
Härjämte måste naturligtvis ett emballage vara att föredraga,
vars råämne icke behöver importeras, såsom fallet är med lådämnena.
Att tobaksmonopolet under sådana omständigheter icke ansett sig kunna
enbart i syfte att härigenom tillförsäkra sökandebolaget beställningar
söka motverka övergången från cigarrlådor till pappaskar, torde ligga i
öppen dag. Ej heller örn tobakstillverkningen i riket alltjämt varit en fri
näring, kan man förutsätta, att en sådan övergång uteblivit.
Den omständigheten, att tobaksmonopolet, såsom ovan nämnts, i samband
med att Nya Aktiebolaget Engelska Ångsågverket nedlade sin rörelse,
inrättade en egen anläggning för tillverkning av lådämnen, lärer
icke kunna göras till föremål för berättigad kritik, även örn det kan vara
förklarligt, att sökandebolaget då hyste förhoppning örn att få bliva ende
tillverkaren av cigarrlådämnen i riket. Snarare skulle väl tobaksmonopolet
hava kunnat kritiseras, örn det i den dåvarande situationen ställt
sig i beroende av en enda inhemsk leverantör. Därest det alltjämt bade
existerat två enskilda cigarrlådämnesfabriker inom riket, bade uppenbarligen,
eftersom konsumtionen av cigarrer nu så väsentligt minskat och behovet
av lådor ytterligare nedgått på grund av ändrade förpackningar,
sökandebolaget under alla förhållanden befunnit sig i en svår situation,
enär minskningen självfallet bade drabbat sökandebolaget och det andra
företaget i samma proportion. Skulle tobaksmonopolet i fortsättningen
söka fördela sina order å lådämnen mellan sökandebolaget och sin egen
anläggning, bleve resultatet sålunda endast, att medan sökandebolaget
icke erhölle tillräckligt stora leveranser, tobaksmonopolets egen anläggning
icke bleve effektivt utnyttjad och tobaksmonopolet bleve nödsakat
avskeda personal.
Det lärer därför saknas giltiga skäl att påstå, att sökandebolaget på
grund av den nu inträdda situationen rimligen skulle kunna hava ett
rättsligt anspråk på gottgörelse gentemot staten och detta desto mindre,
som det ju icke är fråga örn att införa något förbud mot cigarrlådfabrikation.
Det må för övrigt i detta samband erinras, att den ersättningsförordning,
som gällde för tobaksfabrikanter och hos dem anställd personal,
15
Kungl. May.ts proposition Nr 205.
byggde på den principen, att anspråk på ersättning för intrång i näringsverksamheten
i följd av tobaksmonopolets införande icke ägde rättslig
grund utan allenast finge sitt berättigande av billighetshänsyn, ehuru det
därvid gällde att tillskapa ett lagligt förbud mot fortsatt enskild fabrikation.
o
Örn sålunda sökandebolaget icke kan anses hava något rättsligt krav
å gottgörelse gentemot staten, synes det likväl kunna ifrågasättas, örn
icke billighetsskäl kunna anses även i detta fall tala för, att staten lämnar
bolaget och dess personal ekonomiskt stöd i deras uppkomna trångmål,
eftersom tobaksmonopolet i den inträdda situationen ansett sig böla
för tillgodoseende av affärsmässiga synpunkter och av hänsyn till sin
personal i första hand utnyttja sin egen anläggning för tillverkning av
lådämnen. Enligt vad styrelsen har sig bekant är sökandebolagets fabrik
byggd och inrättad speciellt för fabrikation av cigarrlådämnen och utrustad
med maskiner, som kunna betraktas som specialmaskiner för denna
tillverkning. Å andra sidan får det ihågkommas, att förhållandena
ligga annorlunda till i detta fall än i fråga örn de tobaksfabrikanter och
den i tobaksindustrien anställda personalen, som vid tobaksmonopolets införande
tillerkändes ersättning. Dels har, såsom ovan framhållits, genom
händelsernas egen utveckling behovet av det slags förpackningsmaterial,
som sökandebolaget tillverkar, nedgått och kommer förmodligen
fortfarande att nedgå till följd av orsaker, som säkerligen skulle gjort sig
gällande, även örn tobaksfabrikationen fortfarande varit en fri industri,
dels får det beaktas att genom tobaksmonopolets åtgärder endast den
svenska marknaden blir stängd för bolaget, medan exportmarknaden alltjämt
står öppen. Man lärer därför icke utan vidare kunna, såsom sökandebolaget
hemställt, på detta fall tillämpa de grunder, som användes vid
bestämmandet av ersättning åt tobaksfabrikanterna och hos dem anställd
personal, och det synes icke vara så lätt att avgöra, vilken grund som
härvid bör bliva bestämmande för beräkningen av ett skäligt understöd.
Därest det över huvud taget befinnes, att ekonomiskt stöd av billighetsskäl
bör lämnas, lärer det väl därför bliva nödvändigt, att en särskild utredning
härom föranstaltas.
Jämlikt det mellan staten och tobaksmonopolet avslutade kontrakt rörande
utövandet av monopolet å tobakstillverkningen i riket har staten
av tobaksmonopolet erhållit gottgörelse för alla av staten i samband med
monopolets införande till enskilda utbetalade ersättningar. Därest statsmakterna
vid en prövning av den nu föreliggande framställningen skulle
anse sig vilja bereda sökandebolaget och dess personal visst ekonomiskt
stöd, kan väl också ifrågasättas, huruvida icke även härmed förenade
kostnader borde bäras av tobaksmonopolet, och styrelsen är för sin del
beredd att för sådant fall hos tobaksmonopolets bolagsstämma göra framställning
i dylikt syfte.»
I det av Svenska Tobaksengrossisternas Förening avgivna yttrandet i
frågan örn användning av förpackningar av trä eller papp för cigarrer
eller cigarr cigarretter uttalas följande:
»En känd sak är att lådan av cederträ är den lämpligaste förpackningen
för såväl cigarrer som cigarrcigarretter, för att dessa skola få den
rätta utvecklingen och aromen, varför särskilt cigarrer i högre kvaliteter
så gott som utan undantag förpackas i cederträlådor.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
För importerade cigarrer, som mest förekomma i högre prislägen, är
importen i papplådor mycket liten.
Beträffande cigarrcigarretter importeras dessa såväl i trälådor, i större
förpackningar örn 100 och 50 samt även i mindre förpackningar örn 20
stycken, dessa senare dock i liten utsträckning, som i papplådor i förpackningar
örn 10 stycken. Därvidlag synes bekvämlighetssynpunkten
och även kostnadsfrågan göra sig gällande.
Huru importen av cigarrcigarretter i trä eller pappaskar fördelar sig
på de olika förpackningarna kunna vi ej bestämt yttra oss örn, men antaga
att importen i trälådor är större än i papplådor, dock tyckes en
förskjutning till förmån för de senare på sista tiden gjort sig gällande.
För cigarrer och cigarrcigarr etter i lägre och mellanprislägen där tobaksmonopolet
på grund av skatteskyddet praktiskt taget står utan konkurrens
blir huvudsakligen kostnadsfrågan den avgörande, örn trä eller
pappaskar skola komma till användning.»
Efter en redogörelse för ersättningsfrågans tidigare behandling har
kommerskollegium till en början, under hänvisning till de bilagor, vilka
fogats vid utlåtandet, lämnat följande uppgifter rörande sökandebolaget:
»Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag bildades år 1869 och var enligt uppgift
då den ende tillverkaren av cigarrlådämnen. Aktiekapitalet uppgår
för närvarande till 240,000 kronor i aktier å nominellt 1,500 kronor, vilka
praktiskt taget samtliga ägas av nuvarande medlemmar av familjen
Frick. Tillverkningen, som från början endast till en del avsåg cigarrlådämnen,
har sedermera oavbrutet pågått och omfattar sedan år 1903 endast
cigarrlådämnen. Fabriken är sedan år 1912 förlagd å egen tomt
inom Malmö stad och är utrustad med fullt modern maskinell utrustning
med torkanläggning, vilken såväl som annan inredning lärer vara speciellt
inrättad för fabrikation av cigarrlådor (-ämnen) och praktiskt taget
värdelös för annat ändamål.---
Såvitt av bilagor —--framgår, skulle maskinernas och inventarier
nas
bokförda värde — efter avdrag av de till förnyelsefonden gjorda avsättningar,
som motsvara avskrivningar å samma värde — vid 1929 års
ingång utgöra 34,957 kronor 48 öre, varvid är att märka, att sedan år
1912 den genomsnittliga avsättningen till förnyelsefonden för maskiner
och inventarier uppgått till cirka 4 Va procent.
Beträffande värdet av de å fastighetens konto bokförda maskinerna
torde framhållas, att av det sammanlagda bokförda värdet — frånsett avskrivningar
— å 5,538 kronor 66 öre endast en post å 1,944 kronor 34 öre
hänför sig till senare tidpunkt än år 1918.
Det eventuella nuvarande värdet av de vid inköpet direkt på omkostnadskontot
förda maskinerna kan icke med ledning av nu tillgängliga
uppgifter bedömas.
Sökandebolaget har uppgivit, att enligt år 1922 upprättade värderingsinstrument
maskiner och inventarier åsatts ett värde av 133,972 kronor
samt torkanläggningens fasta delar ett värde av 8,900 kronor.»
Kommerskollegium har härefter redogjort för huvudpunkterna i de nu
föreliggande framställningarna samt vidare för egen del anfört följande:
»Den av kollegium ovan förebragta utredningen avser givetvis endast
att lämna nödtorftigt material för belysande av det föreliggande ensamstående
fallet med avseende å ett företag, som till följd av från tobaks
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
monopolets sida företagen åtgärd kan bliva nödsakat att helt nedlägga
sin vid införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i landet redan
länge bedrivna verksamhet. Den verkställda utredningen torde nämligen
giva vid handen, att den specialtillverkning, sökandebolaget bedrivit, icke
med utsikt till framgång kan bedrivas, därest bolagets praktiskt enda avnämare
icke kan eller önskar lämna vidare order. Att sökandebolaget
skulle kunna upprätthålla sin verksamhet enbart genom export synes kollegium
osannolikt och har ej ens av monopolbolaget gjorts gällande.
Det torde ej heller böra lämnas obeaktat, att sökandebolaget såväl vid
monopolets införande som senare uttalat farhagor för, att den situation
skulle inträffa, som nu föreligger. Väl har denna situation - - såsom nedan
närmare utvecklas — ej direkt samband med det av statsmakterna
beslutade införandet av monopol å tobakstillverkningen utan är beroende
av en utvecklingsåtgärd från monopolbolaget, som dock i stort sett äges av
staten, men förhållandet torde dock praktiskt taget erbjuda betydelsefulla
likheter med dem, som förelågo vid monopolets införande och då ansågos
böra föranleda ersättning från det allmänna. På sätt såväl monopolbolaget
som statskontoret medgivit, torde därför billighetsskäl tala lör att
ersättning lämnas bolaget och dess personal — eller flertalet av dem —
som i många fall ej torde haft annan anställning än hos bolaget.
Vid närmare granskning av anspråket på ersättning i nu föreliggande
fall torde böra i första band undersökas, huruvida och i vad mån minskningen
i — eventuellt nedläggande av — bolagets rörelse är att anse såsom
en direkt följd av tobaksmonopolets genomförande och monopolbolagets
av dess särställning föranledda och möjliggjorda åtgärder eller av
andra orsaker. I den mån nämligen som sökandebolagets minskade verksamhet
och den hos detsamma anställda personalens arbetslöshet till äventyrs
kan anses bero på rena konjunkturförhållanden, såsom minskad efterfrågan
i det hela på ifrågavarande fabrikat — d. v. s. cigarrlådor —
eller ock på underlägsenhet i konkurrensen med hänsyn till kvalitet eller
pris på fabrikatet, torde icke någon berättigad grund för särskild ersättning
föreligga.
Med hänsyn till den totala förbrukningen av cigarrlådor har av tobaksmonopolet
framhållits, dels att försäljningen av cigarrer, tillverkade inom
landet, under senaste år högst avsevärt minskats i jämförelse med siffrorna
för 1918 och 1919, dels att trälådorna i alltmera ökad utsträckning
kommit att ersättas av billigare pappemballage.
Vad först angår nedgången i förbrukningen av cigarrer av inhemsk
tillverkning i jämförelse med siffrorna för 1918 och 1919 må då först erinras
örn de särskilda förhållanden i skilda hänseenden, som rådde under
nämnda år, och som torde göra en direkt jämförelse i viss mån missvisande.
Vidare har, såsom även framhålles i tobaksmonopolets yttrande,
nedgången i cigarrförsäljningen i viss mån kompenserats genom den ökade
förbrukningen av cigarrcigarretter. De senaste 4 år, för vilka siffror
finnas tillgängliga i tobaksmonopolets årsberättelser, utvisa följande försäljningssiffror
för av monopolbolaget tillverkade cigarrer och cigarrcigarretter
i jämna 100-tal:
100-tiil 1924
Cigarrer ................. 117,800
Cigarrcigarretter .... 127,729
llilmng till riksdagens protokoll 1930. 1
1925 192(1 1927
39,314 41,061 40,046
136,828 141,295 141,213
sami. 170 hafi (Nr 205.)
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Konsumtionen under dessa år visar sig, som härav framgår, tämligen
konstant, snarast med en tendens till stegring.
I betraktande av att redan under 1920 en andra inom landet befintlig cigarrlådlabrik
i Stockholm, vars tillverkning synes hava motsvarat omkring
halva det tidigare behovet av cigarrlådor och lådämnen nedlagts,
torde den nuvarande iörbrukningen av cigarrer i och för sig kunna anses
tillräcklig för att bereda avsättning för sökandebolagets tillverkning av
lådor och lådämnen. I vad mån åter den begränsning i förbrukningen av
cigarrlådor av trä, som löranletts genom iniörandet i större utsträckning
av pappemballage, må kunna anses vara föranlett av monopolbolagets —
utan hänsyn till kundkretsens egna önskningar — genomlörda åtgärder i
besparingssyfte, såsom antytts av sökandebolaget, eller må betraktas som
en vanlig teknisk lörbättring av gagn lör både säljaren och kundkretsen,
undandrager sig givetvis kollegii bedömande. Det har för kollegium uppgivits,
att användningen av pappaskar som emballage för cigarrer, vilket
i varje lall torde lörutsätta en tämligen jämn och relativt hastig omsättning
av lagret, skulle vara i huvudsak begränsad till länder, där tobaksmonopol
genomlörts, men däremot icke eller endast i begränsad omfattning
förekomma i de länder, där tillverkning och försäljning av tobaksvaror
varit fri. Huru härmed må förhålla sig, har kollegium dock ej
varit i tilliälle närmare utröna. Några bestämda uppgifter i detta hänseende
hava ej heller kunnat inhämtas i det av kollegium från Svenska
tobaksengrossisternas iörening inlörskaffade yttrandet.
I varje lall vill det synas kollegium, som örn det av nuvarande förbrukning
av cigarrer betingade, sä att säga normala behovet av cigarrlådor
lämnat fullt utrymme lör en fabrikation av den omfattning, sökandebolaget
under senare år bedrivit, därest ej tobaksmonopolets åtgärd att upprätta
oell successive utvidga en egen lådfabrik mellankommit.
Tänkbart vore, att denna tobaksmonopolets åtgärd kunde anses föranledd
av att de av sökandebolaget tillverkade lådorna med hänsyn till
kvalitet eller pris visat sig icke konkurrenskraftiga, och att monopolbolaget
självt genom inrättande av en modernare fabrikation kunde åstadkomma
bättre och billigare fabrikat. Något sådant förhållande har dock
ej gjorts gällande i yttrandet från tobaksmonopolet. Fastmera synes det
hava närmast varit önskan att bereda arbete för monopolbolagets egna tobaksarbetare,
vilka som en följd av genomlörda rationaliseringsåtgärder
blivit övertaliga, som föranlett upprättande och utvidgning av den egna
lådlabrikationen. I den mån emellertid som sökandebolagets verksamhet
och dess däri sysselsatta personal i sin ordning genom sådana åtgärder
hotas med driftnedläggning och arbetslöshet, synes billigheten fordra, att
såväl bolaget som personalen hållas skadeslösa genom skälig ersättning.
För bestämmande av respektive ersättningsbelopp kräves uppenbarligen
en mera fullständig och ingående utredning och prövning än kollegium
varit i tillfälle ägna dessa spörsmål. Denna utredning och prövning torde
böra ske genom en särskild för ändamålet tillsatt kommission. Kollegium
skall här inskränka sig till några allmänna synpunkter på grunderna för
ersättningsbeloppens beräkning.
Beträffande sökandebolaget självt har detsamma i samband med tidigare
framställning avstått från anspråk på ersättning för förlorad näringsverksamhet.
Ersättningsbeloppet torde alltså kunna begränsas till
värdeminskningen av dess fabrik med maskiner och inventarier. Värdet
av dessa senare, vilka att döma av den uppgivna värderingssumman synas
19
Kungl. Majlis proposition Nr 205.
vara väl underhållna, torde vara helt beroende av deras användning i den
nuvarande rörelsen. Nedlägges denna, torde maskiner och iabriksinventarier
praktiskt taget blott erhålla skrotvärde. _
Värdet av fabrikslastigheten är uppenbarligen beroende av dess användbarhet
tor andra industriella ändamål, vilket torde kräva särskild,
ingående prövning.
Med hänsyn till personalen torde måhända ur billighetssynpunkt skal
kunna anföras för en uppdelning i olika grupper. Den första av dessa
skulle då omfatta den personal, som var anställd hos bolaget redan vid tiden
för tobaksmonopolets införande. Visst fog synes föreligga tor, att
denna personal i ersättningshänseende jämställes med den inom den privata
tobaksindustrien tidigare anställda personalen. .
En andra grupp skulle innefatta sådana arbetare oell andra befattningshavare,
vilka erhållit anställning hos bolaget efter monopolets genomförande,
men innan tobaksmonopolet igångsatt egen tillverkning av ladämnen;
en tredje åter sådana, vilka erhållit anställning efter nämnda
tidpunkt. Den sistnämnda synes knappast kunna göra anspråk på någon
ersättning från det allmänna, den förra möjligen på någon reducerad
säd an.
Utredningen av dessa spörsmål och bestämmande av ersättningsbeloppens
storlek torde----näppeligen medhinnas inom sådan tid, att re
sultatet
härav kan hinna föreläggas innevarande ars riksdag, men syliva
ersättningsfrågan i princip torde böra underställas riksdagens provning
med hänsyn till dess inverkan på statsverkets inkomster fran tobaksmono
-
P°I€tsamband med eventuell förlängning av den med innevarande kalenderår
utlöpande oktrojtiden torde i avtal mellan staten och monopolbolaget
kunna intagas föreskrift därom, att det skall åligga bolaget ati utgiva
eller lämna gottgörelse för de ersättningsbelopp, som komma att utgå.»
Kommerskollegium har slutligen hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva, att ersättning måtte lämnas sökandebolaget och
hos detsamma anställd personal enligt de grunder, som efter därom
verkställd utredning och eventuell överenskommelse mellan staten och
monopolbolaget kunde bliva fastställda av Kungl. Maj.t.
Statskontoret, som tagit del av yttrandet från tobaksmonopolets styrelse,
har anfört följande:
»I likhet med monopolbolagets styrelse måste statskontoret finna att de
skäl, som föranlett sökandebolaget att göra framställning örn ersättning,
icke''äga något direkt samband med införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen,
utan fastmera sammanhänga med de omläggningar av tobakstillverkningen
och försäljningen av tobaksvaror, som av monopolbolaget
genomförts för vinnande av än mera rationell och ekonomisk drilt.
Statskontoret delar den uppfattning, som monopolbolagets styrelse gjort
gällande, att sökandebolaget och de av detsamma beroende arbetarna icke
kunna anses hava någon rätt gent emot staten till gottgörelse. Da ersättningsfrågan
icke kan anses äga något direkt samband med införandet
av tobaksmonopol i Sverige, måste statskontoret finna det tveksamt
huruvida överhuvud taget någon ersättning bör lämnas sökandebolaget
och dess arbetare. Emellertid vill statskontoret icke förneka att vissa
billighetsskäl kunna åberopas för beredande av gottgörelse i föreliggande
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Skrivelse från
solcandebolaget
1929.
fall. Dock synes det statskontoret i likhet med monopolbolagets styrelse
uppenbart, att härvid icke kunna tillämpas samma grunder, som använts
vid bestämmande av ersättning åt tobaksiabrikerna och hos dem arn
ställd personal. Närmare utredning härom synes statskontoret höra verkställas
på sätt monopolbolagets styrelse ifrågasatt.
Därest Eders Kungl. Majit skulle finna gottgörelse höra lämnas sökandebolaget
och dess arbetare, synes detta visserligen kunna ske på det
sätt, att tobaksmonopolets bolagsstämma härom beslutar, men då ett dylikt
beslut måste anses påverka den utdelning, som tillkommer statsverket
från tobaksmonopolet, och tidigare ersättningsfrågor, som berört monopolbolagets
verksamhet, underställts riksdagens prövning, anser dock
statskontoret skäl föreligga för att även denna ersättningsfråga understälfes
riksdagen, oaktat i detta fall ett något förändrat tillvägagångssätt
föreslagits i fråga örn ersättningens gäldande.
Då ersättningsgrunderna knappast torde, med hänsyn till nödvändigheten
av att erhålla härför erforderlig utredning, binna underställas 1929
års riksdag, lärer frågan kunna lösas på det sättet, att Eders KungL
Majit nu utverkar bemyndigande från riksdagen att medgiva sökandebolaget
och hos detsamma anställda gottgörelse efter de grunder, varom
överenskommelse kan träffas mellan staten och monopolbolaget.»
Sedan sökandebolaget varit i tillfälle taga del av kommerskollegii yttrande
över dess framställning, bar bolaget i skrivelse till Kungl. Majit
den 19 februari 1929 anfört följande!
»Kungl, kommerskollegium har i princip ansett sig böra tillstyrka vår
framställning och står denna kommerskollegii ståndpunkt i full överensstämmelse
med vad kollegium vid tidigare tillfallen yttrat då samma fråga
varit föremål för behandling. Kommerskollegium synes emellertid
förmena, att blivande ersättning till vårt bolag borde begränsas till värdeminskningen
av vår fabrik med maskiner och inventarier och icke innefatta
ersättning jämväl för förlorad näringsverksamhet. Till stöd för
detta uttalande åberopar kommerskollegium, att vi i samband med tidigare
framställning i ärendet avstått från anspråk på dylik ersättning och
det synes som örn detta vore den enda anledningen till att kollegium förmenar,
att vi i nu förevarande hänseende skulle behandlas på annat sätt
än de tobaksfabrikör, som vid statsmonopolets införande tillerkändes sådan
ersättning. Vi anse, att vår fabrik måste vara berättigad till ersättning
efter fullt enahanda principer som ovannämnda tobaksfabrikör och
att skäl saknas att, på sätt kommerskollegium förmenat, inskränka ersättningsbeloppet
till enbart ersättning för värdeminskningen av fabriken
med maskiner och inventarier. Anledningen till att vi i den framställning,
som gjordes år 1915, kunde avstå från anspråk å ersättning för förlorad
näringsverksamhet var givetvis beroende av de onormala förhållanden,
som rådde under kristiden. Vid den tidpunkten förefanns möjlighet
att med utsikt till framgång upptaga andra fabrikationer av samma storleksordning
som den nu bedrivna, men sedan normala förhållanden ånyo
inträtt förefinnes icke någon sådan möjlighet och vi kunna icke för närvarande
tänka oss möjligheten av startandet av någon ny industri, för vilken
vår fabrik skulle kunna utnyttjas. Vi tillåta oss sålunda vidhålla
vår hemställan om ersättning i full överensstämmelse med de principer,
som varit gällande för ersättning till do tobaksfabrikanter, vilka blevo
tvungna att vid införande av statsmonopol nedlägga sin rörelse, och det
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
21
förefaller oss som om vi såsom stöd för denna vår framställning helt borde
kunna åberopa kungl, kommerskollegii motivering.
Vad beträffar Aktiebolaget Svenska Tobaksrnonopolets av kungl, kommerskollegium
inhämtade yttrande innehåller detsamma några punkter,
som vi anse icke böra std oemotsagda. Monopolbolaget uttalar sålunda,
att det visat sig ekonomiskt fördelaktigt för tobaksmonopolet att bedriva
den nu ifrågavarande fabrikationen. Vi våga bestämt betvivla, att det
verkligen för monopolet är ekonomiskt fördelaktigare att själva tillverka
cigarrlådorna. Det har visserligen från monopolets sida uppgivits, att vid
monopolets fabrik tillverkade lådor ställa sig cirka 1 Vs öre billigare än
de lådor vi leverera, men härvid lär förhålla sig på sådant sätt, att monopolet
icke vid denna prisberäkning räknat med någon ränta å det i lådfabriken
nedlagda kapitalet samt ej heller med avskrivningar eller allmänna
omkostnader såsom lön till disponent, kontorskostnader m. m. dyl.,
vilket en enskild näringsidkare givetvis mäste göra. Vi våga därför med
tämligen stor visshet påstå, att, därest tobaksmonopolet skulle räkna sina
kostnader på samma sätt som enskilda näringsidkare, det skulle visa sig,
att de av monopolet tillverkade lådorna i själva verket ställa sig dyrare
än de lådor vi kunnat leverera till monopolet, även örn denna prisskillnad
icke är så stor, att den behöver spela någon avgörande roll varken i den
ena eller andra riktningen.
Monopolbolaget förklarar, att bolaget anser, att en berättigad kritik
borde ha kunnat framställas gent emot monopolet, därest detsamma sedan
Nya Engelska Ångsågverket nedlade sin rörelse icke självt upptagit tillverkning
av cigarrlådor utan ställt sig i beroende ’av en enda inhemsk leverantör’.
Vi kunna icke fatta, att monopolet, även örn monopolet icke
upptagit rörelsen i fråga, behövt på något sätt ställa sig beroende av oss.
Då monopolet i varje fall varit vår ende avnämare hade vi fortfarande
varit lika beroende av monopolet och utländska tillverkare av cigarrlådor
finnas givetvis i sådan utsträckning, att monopolet alltid kunnat täcka
sitt behov oss förutan, därest monopolet ansett anledning härtill hava förefunnits.
Monopolbolaget synes icke vilja öppet medgiva i vilken beroende
ställning vi i själva verket befinna oss gent emot monopolbolaget,
utan förklarar monopolbolaget, att ’det ju icke är iråga om att införa
något förbud mot cigarrlådfabrikation’. Det senare påståendet är givetvis
riktigt och vi lia full rätt att vid vår fabrik tillverka cigarrlådor,
men då monopolet är den enda, som har rätt att tillverka cigarrer inom
landet och monopolet icke vill köpa våra cigarrlådor lia vi ju icke någon
som helst möjlighet att inom landet finna någon avsättning av vårt fabrikat,
vilket ju i sak innebär alldeles detsamma som att vi äro absolut förhindrade
att tillverka lådorna.
Monopolbolaget vill göra gällande, att vår framställning skulle sakna
rättslig grund, även örn billigheten talade för ett bifall till densamma. Vi
kunna icke biträda denna uppfattning och tillåta oss jämväl i detta hänseende
åberopa kommerskollegii skrivelse till Eders Kungl. Majit av den
29 april 1916, innehållande yttrande angående vår dåvarande framställning
örn gottgörelse för skada, som tillskyndades oss i anledning av tobaksmonopolets
införande. I sagda skrivelse har kommerskollegium uttryckligen
framhållit det rättskrav på gottgörelse, som tillkom dem, vilka bleve
lidande genom monopollagstiftningen, och förklarar kommerskollegium
vidare i nämnda skrivelse, att därest det befinnes omöjligt för vårt bolag
att fortsätta tillverkningen av cigarrlådor och monopolbolaget ej vill till
-
1929 års
riksdag.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
försäkra oss tillräcklig ersättning mot skäligt vederlag för vårt fabrikat,
vi enligt kommerskollegii uppfattning i ersättningslrågan borde vara berättigade
till gottgörelse. Kommerskollegii nu omlörmälda ståndpunkt
överensstämmer fullkomligt med vår uppfattning örn den rättsliga grunden
för vår framställning.
Vad slutligen angår kungl, statskontorets yttrande, som jämväl finnes
bilagt vid kommerskollegii skrivelse, så vill statskontoret göra gällande,
att den för vår fabrik inträffade prekära situationen icke skulle hava något
direkt samband med införandet av statsinonopol å tobakstillverkningen.
Vi förstå icke liur statskontoret kan göra ett dylikt påstående. Hade
den fria tobakshanteringen fortfarande fått bestå, hade vårt bolag med
sin starka konkurrenskraft genom låga priser oell gott fabrikat säkerligen
icke endast kunnat fortsätta sin rörelse utan fastmer varit i stånd att utvidga
denna. Till bestyrkande av denna vår uppfattning tillåta vi oss
hänvisa till vårt bolags 60-åriga verksamhet, under vilken långa tid fabrikationen
icke varit nedlagd annat än tillfälligtvis på grund av inträffade
strejker och lockouter och därvid visat ett genomgående gott resultat av
verksamheten.
Statskontoret har vidare uttalat, att vid ersättningens beräknande icke
borde tillämpas samma grunder, som varit gällande för ersättning till tobaksfabrikanterna.
Vi kunna icke finna, att statskontoret för denna sin
uppfattning anfört några bärande skäl. I likhet med tobaksfabrikanterna
hava vi genom statsmonopolets införande och den utveckling frågan därefter
erhållit blivit helt och hållet hindrade att utöva vår näring och i de
fall, där andra grunder tillämpats vid ersättningens beräknande, har det
hittills alltid varit fråga örn ersättning till näringsidkare, som endast delvis
blivit hindrade i sin näring, och det synes naturligt, att i sådana fall
ersättning beräknas efter andra grunder. Vårt bolags ställning synes oss
därför vara fullt identisk med tobaksfabrikanternas, vilka blevo helt avstängda
från möjlighet att fortsätta sin rörelse, och vi anse oss därför
berättigade att erhålla ersättning efter enahanda grunder, som tillämpats
för dessa tobaksfabrikanter.»
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 213 till 1929 års riksdag angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, vilken proposition
innefattade förslag örn fortsatt oktroj åt tobaksmonopolet intill utgången
av år 1930, väcktes inom riksdagens andra kammare två motioner i nu
förevarande ersättningsfrågor.
I den ena motionen, nr 424, hemställdes, att, därest det mellan staten
och Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet förefintliga kontraktet på
grund av Kungl. Maj:ts nämnda proposition bleve förlängt, riksdagen
måtte besluta, att, därest icke vid Pehr Fricks fabriker arbete kunde beredas
nu anställda arbetare genom fortsatta leveranser till monopolet
eller genom monopolets övertagande av fabriken, de vid Pehr Fricks
fabriker i Malmö anställda arbetarna måtte erhålla ekonomisk gottgörelse,
att utgå efter enahanda grunder, som tidigare tillämpats för tobaksarbetare,
vilka till följd av tobaksmonopolets införande blivit utan sysselsättning
i sitt yrke.
I den andra motionen, nr 425, hemställdes, att — under samma förut
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
23
sättning — riksdagen måtte besluta, att ersättning skulle utgå till Pehr
Fricks Fabrikers Aktiebolag och lios bolaget anställda lör den förlust,
som komme att drabba vederbörande genom att fabrikens verksamhet
måste nedläggas, allt i överensstämmelse med de principer, som varit gällande
för ersättning till de tobaksfabrikanter och hos dem anställd personal,
vilka blivit tvungna att vid införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
nedlägga rörelsen.
Motionerna behandlades av bevillningsutskottet i betänkande nr 23. Utskottet
meddelade därvid, att monopolbolagets styrelse, i avvaktan å ersättningsfrågans
prövning, beslutat bemyndiga ledningen för monopolbolaget
att hos fabriksbolaget göra ytterligare en beställning å lådämnen
för cirka 500,000 cigarrlådor samt att denna beställning vore avsedd att
fördelas å order under tolv månader, räknat från den 1 juli 1929, med
40,000 lådor per månad. Efter erinran därjämte att frågan örn ersättning
åt sökandebolaget och hos bolaget anställda personer vore föremål för
utredning inom finansdepartementet, anförde utskottet, att det med hänsyn
härtill ansett, att motionerna icke borde föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets i enlighet härmed avfattade hemställan.
För att erhålla ytterligare material till bedömande av förevarande ersättningsfrågor
har jag hos tobaksmonopolets ledning hemställt, dels att, genom
särskilda av tobaksmonopolet och sökandebolaget utsedda värderingsman utredning
måtte verkställas rörande storleken av den värdeminskning, som
sökandebolagets fabriksfastigliet, maskiner och inventarier kunde beräknas
undergå i fall av rörelsens nedläggande, dels ock att uppgifter måtte införskaffas
angående ålder, anställningstid och löneförmåner för envar av de
hos sökandebolaget anställda tjänstemän och arbetare.
I en den 6 mars 1930 dagtecknad promemoria har verkställande direktören
hos tobaksmonopolet redogjort för resultatet av den verkställda utredningen.
Såvitt angår värderingen av bolagets fastighet, maskiner och inventarier
innehåller promemorian i huvudsak följande.
För uppskattande av den värdeminskning, bolagets fabriksfastighet samt
för driften erforderliga maskiner och inventarier ansåges undergå på grund
av driftens nedläggning, hade värdering den 26 februari 1930 verkställts av
särskilda av tobaksmonopolet och bolaget utsedda värderingsman, därvid
tobaksmonopolet utsett ingenjören Per Nordenfelt, bolaget ingenjören Gustaf
Zeland och båda parterna gemensamt överingenjören T. Bergen.
Värderingsmännen hade ansett värdeminskningen för fastigheten uppgå
till 4,000 kronor och värdeminskningen å maskiner och inventarier till
33,866 kronor.
I skrivelse den 26 februari 1930 hade bolaget framhållit, att, sedan driften
nedlagts, det måste förutsättas, att viss tid åtginge, innan fastigheten på
nytt kunde utnyttjas, varigenom en hyresförlust uppkomme, alt denna hyresförlust
kunde beräknas till ett års hyra eller 8,000 kronor, samt att detta
1930 års
utredning.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
hyresbelopp, som ungefär motsvarade 5 procent å taxeringsvärdet, 168,000
kronor, med vissa förbehåll hade erbjudits bolaget i hyra.
Även örn ett visst fog skulle kunna anses förefinnas för detta bolagets
yrkande, hade bolaget dock icke förmått att behörigen styrka storleken
av den hyresförlust, bolaget ansåge sig komma att lida. Med hänsyn
till att tobaksmonopolet i god tid underrättat bolaget, att bolaget efter den
1 juli 1930 icke kunde påräkna vidare leveranser av lådämnen, syntes det
väl även kunna starkt ifrågasättas, huruvida någon ersättning rimligen
borde utgå för den uppskattade hyresförlusten. Under alla förhållanden
syntes den icke kunna beräknas till större belopp än ett halvt års hyra eller
sålunda högst 4,000 kronor.
Det utav värderingsmännen upprättade värderingsinstrumentet torde få
fogas vid statsrådsprotokollet (bilaga 1).
Vad härefter angår ersättning till hos bolaget den 1 januari 1930 stadigvarande
anställd personal har i promemorian anförts i huvudsak följande.
Det syntes vara otvivelaktigt, att, örn denna personal vid tidpunkten
för tobaksmonopolets införande skulle hava tillerkänts ersättning, den i likhet
med exempelvis de inom tobaksindustrien sysselsatta klistrerskorna icke kunnat
erhålla sådan ersättning efter de grunder, som gällt för inom tobakslianteringen
yrkesutbildad personal. I utlåtandet den 29 april 1916 hade även
kommerskollegium betonat, att det syntes ställt utom allt tvivel, att bolagets
verkstadspersonal icke kunde hänföras till de yrkesutbildades grupp, då tillverkningen
av cigarrlådor skedde medelst specialmaskiner, för vilkas skötande
någon egentlig fackutbildning icke erfordrades. Av de i ersättningsfrågan
nu ingivna yttrandena syntes det även med full tydlighet framgå,
att det svårligen läte sig göra, att i ersättningshänseende tillämpa de för
den inom tobakshanteringen yrkesutbildade personalen gällande ersättningsgrunderna.
Därest sålunda den för icke yrkesutbildad personal gällande ersättningsgrunden
syntes vara den, som närmast torde kunna ifrågakomma, syntes man
dock med hänsyn till den jämförelsevis höga åldern och den långa anställningstiden,
bolagets personal i stort sett innehade, vara berättigad antaga,
att flertalet bland personalen skulle vid behandling av frågan inför vederbörande
ersättningskommissioner hava vid sidan av en dylik ersättning, som
jämlikt 9 § 6 mom. i ersättningsförordningen skulle utgått med allenast
en halv medelårsinkomst, blivit tillerkända visst understöd jämlikt bestämmelserna
i 12 § i förordningen. Huru stort ett dylikt understöd borde
utmätas vore givetvis en ganska vansklig sak att avgöra. Då en ersättning
jämlikt 9 § 6 mom. icke toge någon hänsyn till vederbörandes ålder och
anställningstid, syntes det vara så mycket mera påkallat, att man vid utmätandet
av ett eventuellt understöd differentierade detta efter ålder och
anställningstid.
Det ville förefalla, som örn man i detta fall skulle erhålla ett lämpligt
avvägt understöd vid sidan av ersättningen, örn understödet beräknades
så, att vederbörande erhölle 25 kronor för varje levnadsår utöver
uppnådda 30 år samt 25 kronor för varje år, som anställning innehafts
hos bolaget utöver en anställningstid av 10 år.
Det syntes vara skäligt att tillerkänna samtliga före år 1920 anställda
ersättning och understöd efter dessa normer. Det syntes nämligen icke
föreligga tillräckliga skäl att tillmäta ersättningen åt den efter år 1915
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
25
men före år 1920 anställda personalen efter lägre norm än för person
nal, anställd före år 1915. Vad däremot beträffade den efter år 1920 anställda
personalen — d. v. s. den personal, som anställts efter det år, då
tobaksmonopolet igångsatt sin egen tillverkning av cigarrlådor — syntes
densamma, på sätt kommerskollegium betonat, knappast kunna göra anspråk
på någon ersättning från det allmänna, och därför hade det ansetts
icke böra ifrågakomma, att någon gottgörelse skulle beredas dylik
personal.
I en till promemorian hörande tablå, som likaledes torde få fogas vid
statsrådsprotokollet (bilaga 2), hava uppgifter sammanställts rörande de hos
bolaget den 1 januari 1930 stadigvarande anställda — vilka i ersättningshänseende
uppdelats i tre grupper A, B och C på sätt kommerskollegium
ifrågasatt, ehuru enligt promemorians förslag någon åtskillnad mellan grupperna
A och B icke i dylikt hänseende gjorts — med angivande av ålder,
antal anställningsår, medelårsinkomst 1928 och 1929, beloppet av ersättning
enligt 9 § 6 mom. ersättningsförordningen (d. v. s. ett halvt års medelårsinkomst),
ifrågasatt understöd med hänsyn till ålder och anställningstid
samt slutligen summan av ersättningen enligt 9 § 6 mom. ersättningsför,
ordningen och ifrågasatt understöd. Enligt tablån uppgå ersättningar och
understöd till sammanlagt 35,683 kronor 46 öre.
Vid tobaksmonopolets införande åtog sig staten att utgiva ersättning i
olika former till företagare och personal inom tobakstillverkningen. Däremot
lämnades icke gottgörelse till företagare och personal inom tobaksproduktionens
hjälpindustrier. Till dylika hjälpindustrier är att hänföra den
tillverkning av cigarrlådor av trä, som sedan länge bedrivits av sökandebolaget
Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag i Malmö.
Jämte sökandebolaget bestod under den första monopoltiden även en annan
fabrik för tillverkning av cigarrlådor, nämligen Nya Aktiebolaget Engelska
Ångsågverket. Detta bolag nedlade sin rörelse år 1920. Ungefär samtidigt
begynte tobaksmonopolet egen tillverkning av cigarrlådor, och under de följande
åren fördelades monopolets behov av ifrågavarande förbrukningsartikel
på sökandebolaget och monopolets fabrik. Huvudsakligen till följd av övergång
från trälådor till pappförpackningar för emballering av cigarrer och
cigarrcigarretter men även i anledning av minskad cigarrkonsumtion har
emellertid sedan år 1920 heliovet av trälådor väsentligen nedgått, och monopolets
förbrukning kan numera helt tillgodoses av monopolets egen fabrik.
I detta förändrade läge har monopolet meddelat sökandebolaget, att detta
icke har att påräkna ytterligare beställningar från monopolet för tid efter
den 1 juli i år.
Inför utsikten att på grund av nu angivna förhållanden nödgas upphöra
med sin verksamhet har Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag hemställt örn
utverkande av skälig ersättning för den förlust, som därvid drabbar bolaget
och dess personal, allt i överensstämmelse med de principer, som varit gällande
för ersättning till de tobaksfabrikanter och hos deni anställd personal,
Hi hane/ till riksdagens protokoll 11)110. I sami. 171) haft. (Nr ''>().''>• ii
Departe
mentschefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
vilka vid införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen måste nedlägga
rörelsen. För de hos sökandebolaget anställda arbetarna har Svenska Träindustriarbetareförbundets
styrelse gjort en liknande framställning.
I likhet med tobaksmonopolets styrelse och de i ärendet hörda myndigheterna
finner jag, att sökandebolaget och den av detsamma sysselsatta
personalen icke kunna anses hava något rättsanspråk gentemot staten
på gottgörelse. Förbises må ej heller, att den starka reduktion i behovet
av de av sökandebolaget framställda förbrukningsartiklarna, som på senare
är inträtt, till betydande del är beroende på omständigheter, som äro en
följd av en naturlig utveckling utan samband med tobakstillverkningens
monopolisering. Då emellertid nödtvånget för sökandebolaget att nu helt
nedlägga sin rörelse väsentligen föranledes därav, att tobaksmonopolet, den
enda avnämaren inom landet av cigarrlådor, av affärsmässiga skäl och av
hänsyn till sin personal anser sig böra i första hand utnyttja sin egen anläggning
för tillverkning av lådämnen, synes det mig skäligt, att vid fabrikationens
nedläggande vid sökandebolaget ersättning tillerkännes bolaget och
dess personal i viss begränsad utsträckning.
Vad sökandebolaget självt beträffar, finner jag mig sålunda böra förorda,
att gottgörelse lämnas för den värdeminskning, som bolagets fabriksfastighet
samt för driften använda maskiner och inventarier kunna beräknas undergå
till följd av verksamhetens upphörande. Värderingsmännen, bland vilka
såväl tobaksmonopolet som sökandebolaget varit representerade, hava enhälligt
uppskattat nämnda värdeminskning till 37,866 kronor. Härtill synes
böra läggas ett belopp av 4,000 kronor, motsvarande beräknad förlust av
hyra för fastigheten under den tid av ett halvt år, som kan beräknas åtgå
för fastighetens inredning för annat ändamål. Då jag icke finner skäl
ifrågasätta någon gottgörelse för förlorad näringsverksamhet, skulle alltså
den sammanlagda ersättningen till sökandebolaget utgöra 41,866 kronor.
I avseende å gottgörelsen till personal, anställd hos bolaget, ansluter jag
mig till den av kommerskollegium uttalade meningen, att gottgörelse icke
må tillkomma dem som anställts efter år 1920. I likhet med kollegium
finner jag vidare anledning saknas att utmäta ersättningen enligt de grunder,
som jämlikt 9 § 4 mom. ersättningsförordningen tillämpats för yrkesutbildad
personal inom tobakstillverkningen. I enlighet med det förslag, som
framlagts i den av verkställande direktören i tobaksmonopolet i ärendet avgivna
promemorian, förordar jag sålunda, att ersättningen regleras jämlikt
9 § 6 mom. av sagda förordning, med tillägg i angivna fall av understöd
till växlande belopp, bestämda med hänsyn till ålder och anställningstid.
För den personal, som skulle ifrågakomma till ersättning, uppgår enligt
promemorian, vars förslag jag alltså biträder, sammanlagda gottgörelsen till
35,683 kronor 46 öre, därav 24,483 kronor 46 öre enligt nyssnämnda stadgande
i ersättningsförordningen och 11,200 kronor i särskilda understöd.
Liksom staten vid tobaksmonopolets tillkomst erhöll gottgörelse av monopolbolaget
för alla av staten i samband med monopolets införande till en
-
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
skilda utbetalade ersättningar, synes jämväl kostnaden för nu ifrågavarande
ersättningar böra bäras av monopolbolaget. Styrelsen för bolaget har även
förklarat sig beredd att hos tobaksmonopolets bolagsstämma göra framställning
i dylikt syfte. Med hänsyn till tobaksmonopolets ställning till staten
torde emellertid riksdagens medgivande till ersättningarnas utbetalande böra
utverkas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva,
att Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet må till
Pehr Frides Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda
vid nedläggande av bolagets tillverkning av
cigarrlådor utbetala ersättning i enlighet med här förut
angivna grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
"28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
Bilaga 1.
Värderingsinstrument beträffande Pehr Frlcks Fabrikers Aktiebolag.
Den värdeminskning, som fastigheten kan anses lida genom driftens nedläggning,
torde kunna begränsas till borttagning av viss speciell utrustning
samt igenfyllning och lagning av golvkanaler ....................... kronor 1,550
ändringar av ledningar för elektrisk belysning, kraft och
värme ........................................................................................... » 2,450
eller tillsammans ............................................................................ kronor 4,000
Å maskiner och inventarier har värdering verkställts utvisande ett värde
nnder förutsättning av fortsatt drift av .................................... kronor 41,849
och av ett realisationsvärde av ................................................... » 7,983
Alltså uppgår värdeminskningen till .................................... kronor 33,866
Summa värdeminskning kronor 37,866
Malmö den 26 februari 1930.
Per Nordenfelt.
T. A. Bergen.
Gustaf Zeland.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.
29
Bilaga 2.
Beräkning rörande ersättning åt viss personal hos Pehr Fricks Fabrikers
Aktiebolag.
Namn
Ålder
31/12
1929
Antal
an- ställ- nings- år 81/i2
1929
Medel
årsin-
komst
1928/
1929
Kr.
Ersättning
enligt 9 §
6 morn. er- sättnings- förorduing- en =. ‘/sårs
medelårs- inkomst
Kr.
Ifrågasatt
understöd
med hän- syn till
ålder och
anställ- ningstid
Kr.
Summan
av ersätt- ning enligt
9 § 6 mom.
och ifråga- satt under- stöd
Kr.
Grupp A (anställda löre 1915)
Icke kontorsanställda.
Disponent Nils Larsson...............
00
46
7,542
3,771
19
1,650
—
5,421
19
Verkm. Georg Alfred Hansson......
48
24
6,58i
86
3,291
18
80(
—
4,091
18
Maskinisten J. P. Ohlsson .........
74
53
2,652
•=>0
1,326
26
2,175
—
3,501
25
Maskinsnickaren Oscar Svensson
49
35
2,900
.5 7
1,45()
18
1,100
—
2,550
18
» Albert Nilsson ...
52
33
2,917
47
1,458
78
1,125
—
2,583
73
Bernhard Ohlsson
58
32
2,309
90
1,154
95
1,250
—
2,404
96
» Axel Lennander...
38
24
2,817
40
1,423
70
550
—
1,973
70
» Bror Persson .....
33
19
2,921
01
1,460
50
300
—
1,760
50
» Oscar Lennander
32
19
2,925
55
1,462
77
275
—
1,737
771
Kontorsanställda.
Kontorschef Nils Dahlvig ............
50
35
4,147
15
2.073
57
1.125
—
3,198
57
Kontorist Erik Larsson...............
31
15
2,565
—
1,282
50
150
—
1,432
50
Grupp B (anställda efter 1915
men före 1920)
Maskinsnickaren Emil Malm .....
36
13
2,983
98
1,491
99
225
—
1,716
99
» Gustaf Brink ■■ ■ ■
47
12
2,930
21
1,465
10
475
—
1,940
10
Gunnar Holmberg
24
10
2,741
70
1,370
85
—
—
1,370
86
Grupp C (anställda efter 1920)
Träarb.-lärling Georg Ekelund......
19
3
1,251
51
—
—
—
—
—
—
Fabriksarbeterskan Anne Marie
Johansson.............................
21
7
1,32''
32
—
—
—
—
—
—
Fabriksarbeterskan Gynny Svensson
22
7
1,394
47
—
-
—
-
—
Summa
—
_
—
24,483
46
11,200
—
35,683
4fi!
liihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 170 hafi. (Nr 205.)
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:264 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Martts proposition angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläg a1 i texten
- BevU 1930:28 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläggande av bola s. 1 i texten