Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om beräkning av lagstadgad tid

1930-03-21 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:216, Med förslag till lag om beräkning av lagstadgad tid

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1

Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om beräkning

av lagstadgad tid; given Stockholms slott den

21 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om beräkning av lagstadgad tid.

Under Hans Maj:ts

Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1030

1 sami.

181 käft. (Nr 216.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

örn beräkning av lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad

eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan eller

sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej

motsvarande dag i slutmånaden, varde den manadens sista dag ansedd för

slutdag.

2 §•

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,

på söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa

söckendag. __

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över

allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed

äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj 1897

(nr 51) örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående

patent och i lagen örn skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7)

örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen örn skydd för vissa mönster

och modeller, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 47) örn beräknande av fatalietid

i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 14 mars 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler fråga örn

beräkning av fatalietid i vissa fall samt anför:

»Föreskrifter örn beräknande av fatalietid i de fall, där denna var bestämd i Historik.

mannder, funnos redan pa 1600-talet. I brev till Svea hovrätt den 16 decem- Kungl, brev

ber 1686 förordnade Kungl. Maj:t, att ’Comparitions-Terminen’ uti Konungens 1686 °‘

Revision, vilken var bestämd till två månader från Svea hovrätt, tre månader

fran Göta hovrätt och fyra månader från Åbo hovrätt, icke skulle

räknas efter veckotalet utan ifrån månads dato, som domen avsades, till samma

datum uti månaden, då comparitionsterminen infölle. En ytterligare precisering

av tidsberäkningen skedde genom kungl, brev den 6 mars 1694, däri

stadgades, att, örn domen var avsagd pa den sista dagen i någon av de månader,

som bestode av flera dagar, men den månaden, som terminen folie uti, icke

hade sa manga dagar, som svarade mot sadant datum, så tillätes ej någon ökning

av den följande manaden, utan fatalietiden inskränktes intill klockan

tolv på sista dagen av den månad, som terminen infölle.

Generella bestämmelser angående beräkning av tid tillkommo först genom 1807 års

punkt 42 i kungliga förklaringen den 23 mars 1807 över allmänna lagens stad- ^klaring

ganden i åtskilliga rum. Beträffande tillkomsten av denna förklaring må föl- P'' 42‘

jande nämnas.

I sitt den 4 februari 1807 avgivna betänkande över åtskilliga ämnen, hörande

till lagskipningen, upptog lagkommissionen bl. a. frågan om beräkning av

fatalietid i vissa fall. Kommissionen erinrade örn Kungl. Maj:ts dom den

15 april 1804 mellan fullmäktige i järnkontoret och amiralitetskammarrådet

Segerheim angående infriande av borgen, i vilken dom Kungl. Majit förklarat,

att, då fatalier vore bestämda endast genom utsättande av månader, utan

att tillika funnes vara utsatt av huru många dagar varje månad borde utgöras,

månaden skulle beräknas efter kalendern. Lagkommissionen gjorde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Lag
kommittén
1826.

emellertid häremot den erinran, att i fråga om fatalier och annat fullgörande

inom en eller flera månader i civila mål varje månad enligt både allmänna lagen

och flera utkomna författningar vanligen räknades till trettio dagar. Till

förmån för en sådan beräkning framhöll kommissionen bl. a. det förhållande,

att vid månaders beräkning efter kalendern fatalierna skulle, ehuru under lika

antal månader, vid olika tider på året bliva än kortare och än längre. Härigenom

skulle, enligt kommissionens mening, förloras den likhet och enstämmighet,

som lagen vid sina föreskrifter i allmänhet borde åsyfta. Kommissionen

hemställde därför, att beräkningssättet med trettio dagar för månad borde

i allmänhet äga rum, då månader endast nämndes utan att tillika vore utsatt

av huru många dagar månaden skulle utgöras.

Emot denna uppfattning reserverade sig emellertid två av lagkommissionens

ledamöter, revisionssekreterarna Boije och Iserhielm, vilka framhöllo, att

i alla de fall, där lagen icke uttryckligen och särskilt, såsom undantag från det

allmänna tidräkningssättet, föreskreve tidens beräknande efter blott trettio dagar

i månaden, vore beräkningen ''efter Calenderns visning’ den enda lagligen

gällande. Icke någon särskild författning utan allmänna opinionen hade •—

enligt dessa ledamöters mening •— fästat en gäldenärs förbindelse till reversers

inlösande vid förfallotiden, räknad efter kalendern, och denna opinion

hade aldrig gjort skillnad i förbindelsens art efter gäldenärens egenskap, vare

sig av ''sedelutgifvare’ eller av kautionist’. I förberörda dom emellan kammarrådet

Segerheim och järnkontoret hade förklarats, att ''cautionistens’ förbindelse

borde mätas i likstämmighet med ’sedelutgitvärens’, vars ansvarighet

han iklätt sig, så att, då kalenderns tidräkning tillhörde den förre, borde även

samma beräkningssätt vara gällande för den senare. Detta kunde dessa ledamöter

för sin del icke upphöra att anse för det rätta, varför de hemställde, att

förklaringen i frågan måtte utfärdas i överensstämmelse därmed.

Kungl. Majit anslöt sig emellertid i förenämnda den 23 mars 1807 utfärdade

förklaring till den av majoriteten inom lagkommissionen uttalade uppfattningen.

I punkt 42 av nämnda författning förklarades nämligen, att vid

alla de händelser, då det vore uti särskilda författningar ålagt en rättssökande,

att iakttaga eller fullgöra något till bevakande och utförande av sin talan i

rättegångsärenden, inom utsatt tid, eller föreskrivna fatalier av en eller flera

månader, utan att tillika funnes vara bestämt av huru många dagar månaden

skulle utgöras, borde varje månad räknas till trettio dagar.

Frågan örn beräkning av fatalietid togs sedermera upp till behandling av

lagkommittén i dess förslag till rättegångsbalk (av år 1826). Kommittén frångick

den i 1807 års förklaring stadgade beräkning av varje månad till trettio

dagar. Enligt kommitténs mening kunde man snarare förvilla sig på en sådan

månadsräkning, än örn man helt enkelt finge räkna efter almanackan. Kommittén

föreslog därför också den senare metoden såsom både säkrare och lättare.

Att den ena månaden vore någon dag längre än den andra ansåg kommittén ej

vara av någon betydenhet. Fatalietiden vore, då den räknades månadsvis, i allt

fall så rymlig, att en dags minskning ej kunde medföra någon svårighet vid

fullgörande av vad som skulle iakttagas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 216.

5

Lagkommitténs förslag till lagtext var i här ifrågakommande delar av följande

lydelse (34 kap. 2—4 §§) :

1 §. Skall tid räknas från en viss dag, eller ifrån det något inträffat; dä

varde ej i räkningen intagen den dag, från vilken den utsatta tiden löper. Skall

tid räknas till en viss dag; vare den dag oräknad.

2 §. Räknas tid månadsvis; då skall räkningen ske efter dagnumren, från

den ena månaden till den andra: börjas den tid, som räknas skall, på dag, mot

vilken ej någon svarar i den månad, varunder tidräkningen slutas, varde sista

dagen i den månad för slutdag ansedd.

3 §. Är något föreskrivet att iakttagas vissa dagar eller månader efter en

bestämd tid; då vare den sista av de dagar, eller sista dagen av de månader,

som utsatte äro, laga tid att det fullgöra. Skall något iakttagas vissa dagar

eller månader före en given tid; vare den första av de dagar, eller första dagen

av de månader, laga tid därtill.

4 §. Där utsatt finnes år, eller år och dag, skall för slutdag räknas den

dag, som medlen, på vilken tidräkningen börjas, lika nummer haver i samma

månad nästa året. därefter: äro flere år utsatte, vardén de på enahanda sätt

räknade.^ Nu börjas den tid, som räknas skall, under skottår på dag, mot vilken

ej någon svarar i samma månad av det år, varunder tidräkningen slutas;

då varde sista dagen i månaden för årsdag ansedd. Är halvt år, fjärdedels

eller annan del av år utsatt; vare lag, som i 2 § sägs. Vid årsräkning gällö

ock vad för månadsräkning i 3 § stadgas.

7 §. Inträffar tid, att något iakttaga eller talan bevaka, å helgedag; då åge

man det göra nästa söcknedag därefter.

Någon ändring i 1807 års förklaring kom emellertid icke till stånd. Emellertid

har sedan 1880-talet på vissa lagstiftningsområden, av vilka några varit

föremål för nordiskt samarbete, genomförts kalenderberäkningen. Sålunda

stadgas i § 90 växellagen den 7 maj 1880, att, då förfallodag eller annan tid, som

är omförmäld i lagen, skall räknas efter vecka, månad eller år, den dag skall

anses för förfallo- eller slutdag, som genom sitt namn i veckan eller sitt tal i

månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas; finnes ej motsvarande

dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses som förfallodag eller

slutdag. Likartade föreskrifter, ehuru gällande endast i fråga örn månadsberäkning,

äro meddelade i lagarna den 28 maj 1897 och den 10 juli 1899 om beräkning

av tid på det industriella rättsskyddets område. I detta sammanhang

må ock nämnas, att i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn

beräkning av strafftid, 2 §, likaledes tidsberäkning efter kalendern är stadgad.

Vid den revision av 1734 års lag, som under de senare årtiondena pågått,

har beräkning av fatalietid efter kalendern i viss omfattning kommit till genomförande.

I sitt den 15 september 1913 avgivna förslag till lag om äktenskaps

ingående och upplösning föreslog sålunda lagberedningen i 8 kap. 1 §

ett stadgande, att, då tid enligt ifrågavarande lag skulle räknas efter månad

eller år, den dag skulle anses för slutdag, som genom sitt tal i månåden motsvarade

den, från vilken tidräkningen börjades. Funnes ej motsvarande dag i

slutmånaden, skulle den månadens sista dag anses för slutdag. Lagberedningen

motiverade förslaget med att berörda sätt att beräkna månad efter kalendern

i enkelhet och klarhet hade ett bestämt företräde framför det i 1807 års

Gällande

bestämmelser

om

kalenderberäkning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

förklaring påbjudna. Det föreslagna beräkningssättet användes ook i Danmark

och Norge. Vid lagförslagets granskning i lagrådet lämnades det i denna

del utan anmärkning, och ej heller vid ärendets riksdagsbehandling riktades

någon erinran mot beräkningssättet i fråga. Sedermera överflyttades nämnda

föreskrift till 16 kap. 1 § i den vid 1920 års riksdag antagna nya giftermålsbalken.

Berörda sätt för tidsberäkningen gäller således numera i alla fall, där

i nämnda balk finnes intagen en tidsbestämmelse.

I samband med revisionen av ärvdabalken har frågan örn beräkning av tid

ånyo vunnit aktualitet. I lagberedningens den 30 september 1929 avgivna

förslag till lag om testamente hava ej upptagits några särskilda föreskrifter

i detta hänseende. De i förslaget upptagna tidsfristerna äro angivna i år eller

månader, avsedda att beräknas i överensstämmelse med 1807 års förklaring.

Tiden för bevakande av testamente är enligt förslaget densamma, som

för närvarande gäller. I fråga örn tiden för klander av testamente Ilar däremot

föreslagits en förkortning av den nuvarande ett-åriga preskriptionstiden

till sex månader. I motiven till 7 kap. 1 § i lagförslaget, vilket lagrum gäller

tiden för bevakande av testamente, anmärker beredningen, att det inom beredningen

varit ifrågasatt att föreslå införande av en sådan tidräkning, som

enligt 16 kap. 1 § giftermålsbalken gäller för de där föreskrivna tidsfristerna.

Ehuru en sådan beräkning onekligen enligt beredningens mening vore mera

praktisk än den, som följde av 1807 års förklaring, hade beredningen dock icke

velat förorda någon ändring. De lagstadganden, som hittills tillkommit inom

ramen för ärvdabalken, innefattade nämligen icke någon avvikelse från tilllämpningen

av den äldre principen, och det syntes ej lämpligt att under den

pågående revisionen av denna balk övergå till den andra ordningen. I samband

med genomförande av sådan lagstiftning, som innebure slutlig behandling

av de till förevarande rättsområde hörande ämnena, borde emellertid frågan

ånyo tagas under omprövning, och antagligen skulle därvid komma att

föreslås ett stadgande, som för ärvdabalken utgjorde motsvarighet till 16 kap.

1 § giftermålsbalken.

I sitt den 13 december 1929 avgivna utlåtande över lagberedningens förslag

erinrar lagrådet, att, då enligt gällande rätt fristen för klander av testamente

vore bestämd till ett kalenderår men enligt förslaget skulle utgöra sex månader,

beräknade icke efter kalendern utan till 180 dagar, förslaget beträffande

denna frist innebure en förändring av beräkningssättet, som lätt kunde förbises

och, då den nya metoden alltid ledde till kortare frist än örn kalenderberäkning

tillämpades, vore ägnad att medföra rättsförlust. Denna olägenhet

undvekes, om uti ifrågavarande lagrum direkt utsädes, att fristen vore 180

dagar. På samma sätt borde då också förfaras med avseende å bevakningstiden.

Den sålunda föreslagna avfattningen syntes icke behöva kvarstå någon

längre tid, då det, på sätt i motiven antyddes, kunde antagas, att den fullbordade

nya ärvdabalken komme att i fråga örn tidsfristers beräknande innehålla

ett stadgande av enahanda innebörd som det i 16 kap. 1 § giftermålsbalken

upptagna.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 9 januari 1930 förklarade jag

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 216.

7

mig ej vilja förorda någon ändring i den av lagberedningen föreslagna lydelsen

av ifrågavarande lagrum men meddelade, att jag i anledning av vad i

ärendet förekommit föranstaltat om en utredning, huruvida den i förklaringen

den 23 mars 1807 punkt 42 föreskrivna tidsberäkningen skulle kunna ersättas

med kalendertidsberäkning.

Utredningen i fråga bär sedermera avslutats och resulterat i ett utkast till Lagutkast.

lag om fatalietids beräknande, vilket torde såsom bilaga A få fogas vid detta

protokoll. Utkastet upptog i ett första stycke en regel motsvarande den, som

återfinnes i 10 kap. 1 § giftermålsbalken, vilken regel givits tillämpning, då

enligt allmän lag eller särskild författning tid för talans fullföljd eller bevarande

i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende, varmed efter ansökning

eller annorledes domstol eller annan myndighet tager befattning, skall räknas

efter månad eller år.

Till lagutkastet överflyttades därjämte innehållet i lagen den 14 juni 1901

om beräknande av fatalietid i visst fall, vari stadgas, att, där tid, då åtgärd

för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i

ärende, varmed efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning, sist

bör företagas, infaller å söndag eller annan allmän helgdag, den åtgärd må

företagas å nästa söckendag. Därvid erhöll regeln samma tillämpningsområde

som huvudstadgandet i förslaget, varigenom alltså en utvidgning av 1901 års

lagregel skulle ske till ärenden handlagda av annan myndighet än domstol.

Över förslaget hava yttranden inhämtats från nedre justitierevisionen, justi- Avgivna

tiekanslersämbetet, rikets hovrätter, de centrala verken, länsstyrelserna, dom- yttranden.

kapitlen, så ock från styrelserna för ett stort antal andra verk och myndigheter

ävensom akademier. Sammanlagt hava 123 myndigheter hörts i ärendet.

Så gott som samtliga hörda myndigheter tillstyrka en lagstiftning i ämnet

eller förklara sig ej hava någon erinran däremot. Förutom ett par myndigheter,

som ställt sig tveksamma, har endast kammarkollegium funnit sig icke kunna

förorda lagutkastet. Kollegiet anför huvudsakligen följande:

Den i allmänhet gällande regeln för beräknande av fatalietid vid anförande

av besvär hos kollegiet eller över kollegiets beslut återfinnes i nådiga förordningen

den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden örn

tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter

och ämbetsverk. I denna förordning äro fatalietiderna bestämda i dagar, och

de beröras därför icke av lagförslaget.

Emellertid förekomma i ett stort antal fall inom kollegiets verksamhetsområden

särskilda stadganden om fatalietider. Beträffande dessa stadganden gäller

väl i allmänhet, åtminstone då fråga är örn i senare tid tillkomna sådana, att

jämväl de bestämma fatalietiderna i dagar. Kollegiet erinrar i detta avseende örn

att såväl rättegångsbalken som vattenlagen och jorddelningslagen utsätta, fatalietider

av visst antal dagar. Detsamma gäller en mängd andra författningar,

vilka äro av betydelse för kollegiets verksamhet, såsom lagen den 4 järnum

1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt, nådiga kungörelsen samma dag med

föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag, bysamfällighetslagen, lagen

den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan, nådiga kungörelsen

den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Yästerbot
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

tens läns lappmark, nådiga kungörelsen den 2 juni 1911 angående grunderna

och sättet för markegångsprisens bestämmande, lagen den 8 november 1912 om

avlösning av vissa frälseräntor och lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till

strandägare för Hustad fiskerätt.

I andra fall åter äro fatalietidema bestämda i månader. Sålunda inskränker

39 § ecklesiastika boställsordningen den tid, inom vilken boställshavare

och byggnadsskyldige få begära av- och tillträdessyn å prästgård, till en månad

efter avträdesdagen. Däremot utsättes i 37 § 1 k) den tid, inom vilken

man kan påkalla laga syn för överprövning av ett vid ekonomisk besiktningfattat

beslut, till 30 dagar. Enligt förslaget skulle dessa två tider, vilka nu

beräknas lika, komma att beräknas på skilda sätt. Något liknande skulle

bliva följden beträffande 33 § 2 momentet ecklesiastika arrendeförordningen,

varest den tid, inom vilken anmälan, att arrende överlåtits å annan person, måste

verkställas, bestämmes till en månad efter hembudstidens utgång, då förre

arrendatorns stärbhusdelägare överlåta arrendet, men till 60 dagar från ''inställelsedagen’

i arrendatorns konkurs, där överlåtelsen verkställts av konkursborgenärerna,

I detta fall synes det för övrigt tveksamt, huruvida stadgandet

faller in under den föreslagna författningens ordalydelse. Lika tveksamt

är, huruvida lagförslaget omfattar jämväl den i 35 § samma förordning

stadgade sexmånadersfristen.

Den tvekan angående omfattningen av lagförslagets tillämplighet, vartill

anledning sålunda yppats, giver anledning till undran, huruvida det är rationellt

att inskränka lagens räckvidd på sätt som skett genom den första temporalsatsen

i förslaget med den däri inneslutna relativsatsen. Man måste

nämligen säga sig, att alldeles samma regler komma att gälla för beräkningav

andra! författningarna utsatta tider. Såsom exempel å sådan tid kan nämnas

den i 13 och 29 §§ ecklesiastika boställsordningen samt 2 kapitlet 18 §

tredje stycket nyttjanderättslagen utsatta tiden av en månad för utövande av

rätt att lösa vissa, avträdande tjänsteinnehavare eller arrendator tillhöriga

b3r8Tfi>nader. I lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning

av strafftid finnas också uttryckliga bestämmelser om tidsberäkning,

vilka belt överensstämma med de föreslagna stadgandena örn beräkning av års

och månads längd. Vill man därför giva lagen det föreslagna innehållet, synes,

det vara lämpligare att icke inskränka densamma till att avse endast fatalietider.

Egentligen skulle väl för uppnåendet av det med förslaget åsyftade resultatet

icke behövas mer.än ett upphävande av 42 punkten i 1807 års förklaring.

Kollegiet vill emellertid icke förorda ett sådant tillvägagångssätt, då upphävandets

verkan i rättsligt avseende måhända icke skulle framträda på ett för

den icke rättsbilda.de allmänheten fullt tydligt sätt.

I sak kunna enligt kollegiets mening allvarliga invändningar Tesås mot förslaget,

Redan den omständigheten, att det stora flertalet fatalietider fortfarande

skulle komma att vara bestämt till 30 dagar, eller multipel därav, medan

i vissa fall fatalietid av kalendermånad skulle gälla, är föga tillfredsställande

ur synpunkten av ordning och reda i lagstiftningen. Dessutom är

det ingalunda omöjligt, att denna blandning av olika system för fatalietiders

beräknande, helst som blandningen kan förekomma i en och samma författning

och till och med i samma paragraf, kommer att förorsaka misstag och

därav följande rättsförluster.

I. den vid remissen fogade promemorian göres intet uttalande örn, huruvida

avsikten är att småningom genomföra fatalietidens bestämmande till kalendermånad

även i de fall, där den nu är utsatt i dagar, ehuru denna avsikt

täckes, av den åberopade motiveringen. Skulle detta vara meningen, kunde

man visserligen hoppas att i en framtid åter uppnå ett enhetligt system av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 216.

9

fatalietid^!-, men i betraktande därav, att de i dagar bestämda fatalietiderna

numera äro långt vanligare än de till månad eller månader utsatta samt att

trettiodagarsfatalietiderna förekomma i de nyaste lagarna, kan man frukta,

att denna framtid kommer att bliva skäligen avlägsen, såvida man icke antingen

genom en revision av lagstadgandena om fatalietid eller genom ett allmänt

stadgande sörjer för det nya systemets snabba genomförande, något som

dock icke synes vara meningen och kanske icke heller utan alltför stora olägenheter

låter sig genomföra.

Kollegiet ifrågasätter, huruvida verkligen fatalietidernas beräknande i kalendermånader

är så eftersträvansvärt, att det kan anses uppväga nu antydda

olägenheter. Mot det föreslagna beräkningssättet talar dock det skäl, som redan

under förarbetena till 1807 års förklaring anfördes, nämligen att detsamma

medför, att fatalietidernas längd kommer att växla efter dagen för tidens

början, .en växling som kan komma att uppgå till fyra dagar. På grund av

februari månads korthet kommer fatalietid, inom vilken slutet på denna månad

infaller, att bliva avsevärt kortare än för närvarande gäller.

Kollegiet framhåller vidare, att man vid blivande lagstiftning borde fortfara

med att bestämma fatalietiderna i dagar och år. Helst borde enligt kollegiets

mening detta beräkningssätt genomföras även i giftermålsbalken, varjämte

i 1807 års förklaring orden ’uti särskilda författningar’ borde utgå i

syfte att omöjliggöra den av Nordling hävdade tolkningen av förklaringen.1

Skulle emellertid -— yttrar kollegiet vidare — Kungl. Majit anse, att 42

punkten i 1807 års förklaring vore ägnad att vålla rättsförluster i så stor omfattning,

att särskild lagstiftning vore påkallad för undgående därav, finge

kollegiet för sin del föreslå det tilläggsstadgande till 1807 års förklaring, att,

örn där avsedd fatalietid skulle bliva längre vid beräkning efter kalendermånad,

detta beräkningssätt skulle tillämpas. Därigenom skulle uppnås, såväl

att månad aldrig skulle räknas kortare än till 30 dagar som att ingen komme

att pa grund av okunnighet örn 42 punkten av 1807 års förklaring förlora sin

talerätt. Ett sådant stadgande vore naturligtvis att anse såsom ett övergångsstadgande,

som skulle förlora all betydelse, då systemet med fatalietidens beräknande

i dagar, efter hand som de särskilda lagstiftningsområdena blivit

föremål för nygestaltning, bleve undantagslöst genomfört.

Från kollegiets beslut anmäldes skiljaktig mening av två av kollegiets ledamöter,

kammarråden von Otter och Wohlin, vilka förenade sig örn följande

av den senare avgivna yttrande:

Det torde vara obestridligt, att den för närvarande gällande i 1807 års förklaring

givna regeln om fataliemånads beräkning till 30 dagar är ägnad att

— i varje fall för den icke rättsbildade allmänheten -— medföra missförstånd,

ytterligt är att rättsförluster av sådan anledning icke så sällan förekomma.

Då det beräkningssätt, som i det remitterade förslaget upptagits, torde framstå

såsom naturligare, synes mig en lagstiftning i förslagets syfte i och för

sig välbetänkt.

Det synes mig emellertid angeläget att den reglering, som ined det förelig
1

I Anteckningar efter professor E. V. Nordlings föreläsningar i svensk civilrätt, allmänna delen

(Uppsala 1913) s. 302 göres gällande, att föreskriften i 1807 års förklaring ej skulle fä användas

med avseende på tidsbestämmelse, given i själva lagen, icke ens då denna blivit genom senare författning

ändrad på det sätt, att åt en viss § i lagen en ny lydelse i densamma givits, utan endast

med avseende på en tidsbestämmelse i en bredvid lagen fristående författning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majsts proposition nr 216.

gande förslaget åsyftas, icke inskränkes till fatalietider i egentlig bemärkelse

utan även kommer att omfatta alla sådana fall, där tidsberäkning efter månad

ifrågakommer i privaträttsliga förhållanden och detta vare sig tidsfristerna

grunda sig på stadgande i lag eller blott förekomma i avtal eller annan viljeförklaring.

Tveksamma i fråga örn lämpligheten av den ifrågasatta lagstiftningen ställa

sig fastighetsregisterkommissionen, som ifrågasätter, huruvida den föreslagna

lagstiftningen verkligen är motiverad, samt chefen för rikets allmänna kartverk,

vilken anför:

Fatalietidens mätande i år och särskilt i månader får anses olämpligt ur

den synpunkten, att båda hava växlande längd. Härigenom införes ett osäkerhetsmoment.

Hationellt vore att fatalietid i lag och författning hädanefter alltid

angåves i antal dygn. Huruvida en sådan princip kan med för framtiden

gällande kraft lagfästas, undandrager sig mitt bedömande.

Mot förslaget till en i varje fall behövlig tydning av hittills utfärdade bestämmelser

kan jag icke finna annan erinran än att halva fatalietiden (Promulgationslag

14 juni 1901, 13 §) icke kan bestämmas, örn fatalietiden räknar

udda antal dygn, vilket ofta blir fallet, samt att fatalietiden i vissa fall blir

förkortad.

I allmänhet ger den nya lagen en längre tid än den gamla. Men tydligt är,

att de fall då ''enligt hittills gällande bestämmelser fatalietiden utlöper senare

än enligt den nya lagen’ ej äro så fåtaliga, att de helt sakna betydelse. En

tidsperiod, däri februari månad ingår och som understiger 4 månader, ger

nämligen i flertalet fall en med en eller två dagar förkortad tid. För att i

större omfattning nå det föreliggande lagförslagets angivna syfte, nämligen

att förhindra att ''personer tillskyndas rättsförluster till följd av. att de, genom

missuppfattning angående tillämpligheten av 1807 års förklaring, försitta

fatalietiden’, kan därför ifrågasättas bestämmelse örn en minimitid av 30, 60

och 90 dagar för resp. 1, 2 och 3 månader. Exemplet 31 jan—2 mars = 30

dagar (enligt 1807 års förordning), som enligt den nya lagen inknappas till

31 januari—28 februari = 28 dagar, synes talande. Den gamla minnesregeln

1 månad = 30 dagar kommer möjligen att hos mången utplånas först genom

bitter erfarenhet. Nu kan sagås, att det föreliggande lagförslaget ej alls ingår

på månaders förvandling i antal veckor och dagar, utan söker vända uppmärksamheten

uteslutande på kalendern. I de lagar, dock alla av nyare datum,

där den ifrågavarande kalendermånadsberäkningen redan är fastställd., har

väl detta syfte nåtts genom att i dem undvika, i möjlig mån, andra tidsbestämningar

av förvillande slag. Men annorlunda blir förhållandet med de

gamla lagkomplex, där kalendermånaden nu skall intagas. I en så pass ny lag

som utsökningslagen förekomma följande tidsperioder blandade örn varandra:

1) ’inom en månad sedan’ (§ 162), 2) ’inom fyra veckor efter’. (§ 164),

3) ’å trettionde dagen från’ (§ 213). När denna lag skrevs vörö tidsbestämmelserna

1) och 3) enbart olika uttryck för samma tanke; enligt den nya lagen

framkommer en helt ny distinktion och 1) kan i vissa fall betyda detsamma

som 2). Att för begreppet månad under nu gällande kalender göra bestämmelse,

som ej lätt kan misstolkas av allmänheten, torde vara ett mycket svårlöst

problem.

Från några håll har ifrågasatts viss utvidgning av lagförslagets tilllämplighetsområde.

Sålunda anför Svea hovrätt:

Till en början kan anmärkas, att i några fall, där en åtgärd enligt lag skall

vidtagas inom en efter månad beräknad tid, kan råda tvekan, huruvida på
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

11

följden av denna tids försittande skall anses vara den i det remitterade ^förslaget

åsyftade, nämligen förlust av ''talan’. Såsom exempel må framhållas

flen i 5 § av urarvaförordningen meddelade bestämmelsen om egendomsavträde

inom en månad från boupptecknings avslutande och de i 33 § aktiebolagslagen

upptagna föreskrifterna örn anmälan rörande inbetalning av aktiebelopp.

I ett stort antal andra fall, där tidsberäkning efter månad är i lag förutsatt,

är det uppenbart, att den nu föreslagna fataliebestämmelsen — liksom den

motsvarande föreskriften i 1807 års förklaring — icke efter ordalydelsen äger

tillämpning. Det må vara tillfyllest att erinra örn sådana lagrum som nyttjanderättslagens

2 kap. 6 § oell 36 § 1 punkten (tid för betalning av arrende),

samma lags 2 kap. 39 § och 3 kap. 4 § (tid för uppsägning av arrende- eller

hyresavtal), försäkringsavtalslagens 24 § (tid för fullgörande av försäkringsgivares

betalningsskyldighet) och samma lags 26 § 1 mom. (tid för försäkringsavtals

upphörande efter försäkringsgivarens konkurs). Erinras må även, att

tidsbestämmelser i avtal, testamenten och andra viljeförklaringar ofta äro byggda

på månadsberäkning.

Tänkbart är visserligen, att efter förslagets genomförande den däri påbjudna

tolkningen av uttrycket »månad» skall av domstolar oell andra myndigheter

tillämpas även i de rättsförhållanden, som sålunda ligga utanför den

föreslagna lagens omedelbara tillämpningsområde eller vilkas hänförande inom

detta område kan vara tvivelaktigt. Någon saklig anledning att härvidlag

skilja mellan fataliebestämmelser och andra i lag eller enskild viljeförklaring

gjorda uttalanden om månadsberäkning lärer nämligen knappast vara för handen.

Emot den analogiska tillämpningen skulle emellertid tilläventyrs kunna

anföras, att den i punkt 42 av 1807 års förklaring givna regeln örn en månads

beräknande till 30 dagar — vilken regel i likhet med den nu föreslagna

betecknar sig såsom avseende endast egentliga fatalier — icke synes

hava i praxis vunnit analogisk tillämpning utanför sitt sålunda angivna tilllämpningsområde

(se rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv 1913 sid. 360). Även

bortsett härifrån skulle det icke vara alltför orimligt örn någon — med

hänsyn till de krav på noggrannhet i uttrycket, som man i våra dagar

ställer på viktiga lagar — antoge, att det varit med någon bestämd avsikt,

som man vid den nya lagens avfattande begränsat sig till en bestämmelse

örn fatalieberäkning.

I alla händelser håller hovrätten före att. för undvikande av missförstånd

och därmed förknippade rättsförluster, den tilltänkta bestämmelsen bör erhålla

en avfattning, som otvetydigt giver vid handen,, att den är avsedd att. tilllämpas,

icke allenast i alla de fall där lagen vid förlust av talan påbjuder

en åtgärds företagande inom en efter månad beräknad tid före eller efter en

angiven tidpunkt, utan även i sådana fall där enligt lag eller avtal eller annan

viljeförklaring en tidsberäkning efter månad ifrågakommer i privaträttsliga

förhållanden. _

Hovrätten hemställer, att det remitterade förslaget måtte undergå en härtill

syftande omarbetning. Måhända bör härvid komma under övervägande, huruvida

icke, på sätt i flera främmande lagar skeft, och även åsyftades i lagkommitténs

oell äldre lagberedningens förslag, i ett sammanhang böra meddelas

bestämmelser örn vissa grunder, som i allmänhet böra gälla för beräknande

av laga tid.

Lantmixteristyreisen yttrar rörande den ifrågasatta lagens omfattning:

Emellertid tillåter sig lantmäteristyrelsen fästa uppmärksamheten därå, att

i de fall, där en månad ansetts vara skälig fatalietid, bär i nutida lagar oell

författningar i stället använts en tidsbestämning av trettio dagar. Anlednin
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr Slo
-

gen till att denna tidsbestämning så allmänt kommit till användning, har tvivelsutan

varit den, att man därmed velat undvika den rättsförlust, som genom

vederbörande sakägares obekantskap med bestämmelserna i 1807 års förklaring

lätt skulle kunna uppkomma, örn exempelvis en besvärstid i stället angivits

utgöra en månad. Om remitterade förslaget i oförändrat skick upphöjes

till lag, skulle man alltså få att röra sig med två likartade men dock något

olika fatalietider, nämligen dels en om jämna kalendermånader och dels en

vida vanligare om en eller flera trettiodagarsperioder. Givetvis låter det sig

icke göra att i alla de lagar och författningar, som nu upptaga en tidsbestämning

av det senare slaget, göra ändring till överensstämmelse med remitterade

förslaget. Den omständighet att man får att röra sig med två olika månader,

trettiodagarsmånaden och kalendermånaden, behöver väl ej i och för sig

utgöra hinder för förslagets godkännande. Emellertid synes det icke helt uteslutet,

att därigenom skulle kunna uppkomma en ny anledning till rättsförlust

för enskilda. Det är nämligen möjligt, att en enskild klagande ej alltid uppmärksammar

skillnaden, utan uppfattar den föreslagna lagen såsom gällande

även i fall, där besvärstiden uttryckligen angivits till trettio dagar; särskilt

kan detta misstag tänkas vid klagan över sådana av administrativ myndighet

meddelade beslut, exempelvis utnämningar till eller förordnande å tjänster,

där enligt vanligt bruk någon besvärshänvisning ej meddelas, utan vederbörande

klagande har att själv hålla reda på gällande besvärstid.

I samma riktning som lantmäteristyrelsen har uttalat sig även länsstyrelsen

i Malmöhus län, som hemställt, att även de bestämmelser, som påbjuda tidsberäkning

i större antal dagar (trettio dagar, sextio dagar o. s. v.), borde ändras

till månadsberäkning efter kalendern, så att full överensstämmelse mellan den

juridiska och borgerliga tidsberäkningen kunde genomföras.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län förordar lagstiftning i nu berörda

riktning och uppger, att de nuvarande stadgandena örn trettio, sextio och nittio

dagars fatalietid vid flera tillfällen vållat rättsförluster, därigenom att vederbörande

räknat tidsbestämningen i dagar motsvara lika mångå månader, som

uppkommit genom dagantalets delande med trettio, och förmenat den dag, som

genom sitt tal i månaden motsvarade den, från vilken räkningen började, vara

slutdag.

En än längre gående utvidgning av lagutkastet förordar större akademiska

konsistoriet i Lund, som anslutit sig till ett uttalande av juridiska fakulteten,

i vilket uttalande föreslagits, att ej endast tidsperioder å jämna trettiotal dagar

böra ändras till motsvarande antal månader utan att även sådana tidsbestämmelser

som a fyrtiofemte dagen’ böra ändras så att tidrymderna angivas

i månader eller veckor. Att en dylik ändring i vissa fall komme att innebära

en mindre förlängning eller förkortning av ifrågavarande tidrymder syntes,

enligt fakultetens mening, icke innebära någon så betydande olägenhet, att den

icke skulle fullt uppvägas av den vinst i praktiskt hänseende, som ändringen

skulle medföra. Från fakultetens beslut var dock professorn Kallenberg, vilken

förklarade sig ej hava funnit något att erinra mot förslaget, skiljaktig.

Universitetskanslern har ansett det böra tagas under övervägande, huruvida

icke åt den föreslagna lagen borde givas en formulering, varigenom den kunde

erhålla tillämpning icke blott i fråga om tid för balans fullföljd eller bevarande

, utan även i sådana fall, där i lag eller författning i allmänhet föreskri
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 216.

13

vits viss tiel för vidtagande av åtgärd eller i annat syfte, exempelvis i § 29

mom. 5 och § 64 morn. 2 i gällande universitetsstatuter eller § 16 i grundstadgarna

för Stockholms högskola och § 12 i statuterna för Göteborgs högskola.

Musikaliska akademien har funnit önskvärt, att den tillämnade lagbestämmelsen

erhölle en avfattning, som otvetydigt utmärkte, att bestämmelsen ägde

tillämpning i de fall, där enligt akademiens stadgar viss åtgärd ej finge företagas,

förr än en månad förflutit från en eller annan i stadgarna angiven

tidpunkt.

Innebörden av åtgärden att till föreliggande lagutkast överflytta föreskrifterna

i lagen den 14 juni 1901 örn beräknande av fatalietid i visst fall har till

närmare skärskådan upptagits av kammarrätten, som förklarat sig antaga, att

det föreslagna stadgandet, att fatalietid, som skulle utgå å sön- eller helgdag,

skall förläggas till nästa söckendag, vore avsett att för framtiden gälla i alla

sådana fall, då i lag eller författning föreskrivits viss tid för talans fullföljd

eller bevarande i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Kammarrätten

anför rörande denna del av utkastet ytterligare följande:

I vissa författningar har, i samband med angivande av sätt och tid för fullföljd

av talan mot beslut av myndighet (beskattningsnämnd), uttryckligen utsagts

att, då den för talans fullföljande bestämda sista dagen infaller å helgdag,

ingivandet av fullföljdsinlagan får ske nästföljande söckendag. Så är

till exempel fallet med taxeringsförordningen den 28 september 1928, som innehåller

dylik föreskrift såväl i fråga om besvär över taxeringsnämnds beslut

(117 och 119 §§) som beträffande besvär i visst fall över prövningsnämnds beslut

(125 §) och över kammarrättens utslag (127 §). I avsende å de två sistnämnda

fallen hade måhända särskild föreskrift i detta hänseende icke varit av

nöden, enär beträffande besvär till kammarrätten och regeringsrätten 1901 års

ovannämnda lag synes vara direkt tillämplig. Att även i fall, där dylik uttrycklig

bestämmelse icke meddelats, en analogitillämpning av nyssberörda lag

ansetts kunna äga rum i fråga om besvär till annan myndighet än domstol,

framgår av Regeringsrättens årsbok 1918 ref. nr 100.

Att föreskriften om förlängning av fatalietid i fall, då dennas sista dag infaller

på helgdag, till nästa söckendag erhåller sådan avfattning, att den kommer

att uttryckligen omfatta även mål och ärenden, vilkas avgörande tillkommer

annan myndighet än domstol, synes, såvitt fråga är örn fullföljd av talan

mot beslut eller åtgärd, icke vara annat än till fördel. För de undantagsfall,

där en extra ordinarie besvärstid av väsentlig omfattning medgivits, kan man

möjligen ställa sig tveksam till behovet av en dylik förlängning av fatalietiden.

I taxeringsförordningens 123 och 124 §§ finnes sålunda föreskrivet, att i vissa

fall, till exempel då någon taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till

skattepliktig inkomst, den skattskyldige äger att häröver besvära sig hos prövningsnämnd

eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds

efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten medelst besvär,

vilka skola ingivas till länsstyrelsen inom natt och år efter det utskylderna

avfordrats honom, ävensom att, där taxering på grund av felräkning, misskrivning

eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig, landskamreraren i länet

samt vederbörande kommun med flera äga anföra besvär, vilka skola till länsstyrelsen

ingivas före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Enligt

uppbördsreglementet den 14 december 1917 äger den, som förmenar, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

utskyld eller avgift, som i uppbördsbok eller särskild uppbördslängd finnes

upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp

honom påförd eller att felaktighet iigt rum vid utskrivandet av hans debetsedel,

att söka rättelse genom besvär hos Konungens befallningshavande inom

natt och år efter det utskylden eller avgiften blivit honom avfordrad. Att i ds''- lika fall, därest sista dagen av den rundligt tillmätta besvärstiden infaller på

en helgdag, medgiva fatalietidens förlängande nied en dag, kunde strängt taget

synas överflödigt. Men då, såvitt angår besvär till kammarrätten, en sådan

förlängning även i dessa fall torde följa redan av 1901 års lag och då det

i fråga om besvär till prövningsnämnd — som i detta sammanhang torde böra

inrymmas under beteckningen myndighet — eller till Konungens befallningshavande

icke kan anses medföra några nackdelar, örn jämväl beträffande besvär

av nu angivna slag en förlängning av fatalietiden i ansende till mellankommande

helgdag medgives, lärer någon betänklighet icke böra möta att låta

bestämmelsen gälla alla fall, där fråga är örn fullföljd av talan.

Bestämmelsen synes emellertid även komma att bliva tillämplig med avseende

å tid, som föreskrivits för ingivande av ansökan till bevarande av talan i mål eller

ärende, sorn, åtminstone i första instans, tillhör administrativ myndighets

avgörande. Somliga av dessa föreskrifter äro av den beskaffenhet, att de i

själva verket innefatta fastställande av preskriptionstid i avseende å en fordringsrätt.

Så är förhållandet med det i 55 § lagen örn fattigvård givna stadgandet,

att fattigvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall

utgiva ersättning för lämnad fattigvård, har att, där ersättningsskyldigheten

bestrides eller framställt krav icke inom viss tid besvaras, anhängiggöra sin

talan hos Konungens befallningshavande inom 120 dagar efter det fattigvården

börjat utgå. eller gottgörelse för sådan vård av den sökande fattigvårdsstyrelsen

utgivits till annan, som i dess ställe lämnat vården. Väckes ej talan

inom sådan tid, skall rätten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits

mer än 120 dagar före det ansökningen hos Konungens befallningshavande

gjordes, anses förfallen. I 58 § samma lag stadgas att, där allmän anstalt

eller inrättning jämlikt gällande föreskrifter åt någon lämnat underhåll och

vård, varför den vill erhålla ersättning av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle,

talan angående sådan ersättning skall anhängiggöras hos Konungens befallningshavande

inom 120 dagar från det vården börjat utgå, vid äventyr, örn

det försummas, att rätt till ersättning för vård, som lämnats mer än 120 dagar

före ansökningens ingivande, skall anses förfallen. I fråga örn fattigyårdssamhälles

rätt till gottgörelse av landsting för viss vårdkostnad föreskrives i

fattigvårdslagens 59 §, att ansökan örn sådan gottgörelse skall göras före utgången

av året efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits, vid

äventyr, örn det försummas, att rätt till gottgörelse för den kostnad skall anses

förfallen, samt att, där gottgörelse helt eller delvis vägras, fattigvårdssamhället

vid äventyr, som nyss nämnts, skall inom 120 dagar från det meddelande

erhölls om landstingets beslut hos Konungens befallningshavande väcka talan

om utfående av den sökta gottgörelsen. Beträffande slutligen den rätt, fattigvårdsamhälle

enligt 60 § fattigvårdslagen har till gottgörelse av staten för

fattigvård, innehåller 61 § föreskrift därom, att ansökan örn sådan gottgörelse

skall hos Konungens befallningshavande för varje år göras inom februari månad

efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits, varjämte stadgats

att, om fattigvård lämnats någon, som ej är svensk medborgare,_ fattigvårdsstyrelsen

har att inom 14 dagar efter den dag, då fattigvården började utgå,

hos Konungens befallningshavande göra framställning om den nödställdes

hemsändande, vid äventyr att rätt till ersättning för fattigvård, som utgivits

mer än 14 dagar före ansökningens ingivande, anses förfallen.

Frågan, huruvida 1901 års lag är tillämplig i avsende å beräknandet av de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

15

nyss angivna tiderna, har varit föremål för olika bedömande (se Fattigvårdsmål,

referat, årg. XVI—XIX ref. nr 28 samt Kammarrättens årsbok 192G

ref. nr 25 och 1927 ref. nr 23). Därest stadgandet i nyssämnda lag erhåller

den förändrade avfattning, som i det föreliggande lagförslaget ifrågasattes,

synes det böra antagas, att bestämmelsen kommer att gälla även de nyssnämnda

för talans bevarande föreskrivna tiderna. I fråga om anhängiggörande av

talan vid allmän domstol förekomma som bekant — bortsett från de allmänna

bestämmelserna om fordringspreskription — åtskilliga stadganden med föreskrift

örn viss tid, inom vilken talan örn utfående av fordran (skadestånd)

skall väckas vid äventyr, där den tid försittes, att rätten till talan går förlorad.

Såsom exempel härpå må nämnas det i 41 § av lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom givna stadgandet, att jordägare eller arrendator,

som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, skall

anhängiggöra sin talan inom 2 år från det avtalet upphörde att gälla, bestämmelsen

i 10 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd

av järnvägs drift, att talan örn skadestånd enligt nämnda lag skall anhängiggöras

inom två år från den dag, då skadan timade, samt motsvarande bestämmelser

i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik, 9 §, och lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för

skada i följd av luftfart, 6 §, ävensom stadgandena i sjölagens 264 §, att den,

sorn har fordran på grund av sjöförsäkringsavtal, skall inom 5 år från det

fordringen tillkom genom stämning eller lagsökning bevara sin fordran, samt

283 § om preskriptionstid av ett eller två år för sådana fordringar, för vilka

gäldenär enligt sjölagen häftar allenast med fartyg, frakt eller last. Huruvida,

för den händelse i dylikt fall sista dagen av den angivna tiden infaller

på en söndag eller annan helgdag, talans anhängiggörande nästföljande söckendag

får anses medgivet genom 1901 års lag örn beräknande av fatalietid i visst

fall, har, såvitt kammarrätten har sig bekant, icke varit föremål för domstols

prövning^ men då här är fråga om åtgärd för talans bevarande — låt vara

att först genom åtgärden ett ''rättegångsmål’ kommer till stånd — ligger det

onekligen nära till hands att giva nämnda lag sådan tolkning, att den anses

tillämplig även i dessa fall. Att frågan härom icke hittills kommit under

domstolarnas bedömande, torde sannolikt bero därpå, att den utmätta tiden i

varje fall är så lång, att anledning saknas att uppskjuta talans anhängiggörande

till sista dagen. Tydligt är emellertid, att ju kortare den för åtgärdens

vidtagande föreskrivna tiden är, ju mera troligt är, att frågan om en tillämpning

av bestämmelsen örn fatalietidens förlängning kan uppkomma. Och då

i ett av de ovannämnda fallen enligt lagen örn fattigvård den föreskrivna tiden

är allenast två kalendermånader, torde frågan snart nog kunna bliva aktuell.

Det bör vid sådant förhållande, innan den ifrågasatta lagändringen vidtages,

göras till föremål för övervägande, örn det principiellt eller ur lämpliglietssjmpunkt

kan anses möta något hinder för den förlängning av preskriptionstid,

som, såvitt angår mål, vilka i första instans prövas av annan myndighet

än domstol, synes bliva följden av lagändringen. Kammarrätten kan för

sin del icke finna något sådant hinder möta. Örn det också i vissi mån kan sägas

vara en oegentlighet, att en i lagen bestämd preskriptionstid av exempelvis

120 dagar under viss förutsättning i själva verket blir 121 dagar, måste

det å andra sidan betecknas såsom en stor fördel, att den hittills stundom tveksamma

frågan, vilken betydelse det har att preskriptionstidens sista dag infaller

på en sön- eller helgdag, blir genom en utan undantag gällande regel löst.

Innebörden i denna regel kan för övrigt sägas snarare vara den, att i nämnda

fall den eljest sista dagen icke medräknas utan ersättes av följande söckendag,

än att en förlängning av preskriptionstiden medgives.

Örn kammarrätten således anser sig böra tillstyrka genomförandet av den

opaginerad Kontrollera mot PDF

1()

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ifrågasätta ändringen av 1901 års lag om beräknande av fatalietid i visst fall,

må det emellertid framhållas såsom önskvärt, att, till undanröjande av ali tvekan,

i motiven till den nya lagen uttryckligen framhålles, att lagen blir tilllämplig

även för det fall, att genom densammas föreskrifter i lag stadgad

preskriptionstid skulle komma att förlängas.

. Enligt taxeringsförordningen åligger det vissa skattskyldiga att utananmaning

till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet ävensom för egen

taxering till skogsaccis avlämna deklaration, som skall till vederbörande taxeringsnämndsordförande

eller till Överståthållarämbetet respektive vederbörande

länsstyrelse, magistrat eller landsfiskal ingivas, i regel senast den 15 februari

under taxeringsåret. Då enligt 39 § i nämnda författning försummelse att inom

föreskriven tid avlämna dylik deklaration, såframt det ej kan antagas, att skälig

anledning till försummelsen förelegat, eller giltig ursäkt för underlåtenheten

visas, medför den påföljd, att den försumlige går förlustig rätten att hos kammarrätten

och Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat

ligga till grund, torde — därest det föreliggande förslaget upphöjes till lag

— tiden för deklarationens avgivande i det fall, att den 15 februari är en söndag,

bliva förlängd^ till nästa söckendag. Ett fastslående härav synes kammarrätten

vara av så mycket större vikt som det av en jämförelse med de förut

omförmälda stadgandena i 117, 119, 125 och 127 §§ taxeringsförordningen

iramgår, att vid författningens tillkomst icke varit meningen att låta den

omständigheten,. att nämnda dag infaller på en söndag, medföra förlängning

av deklarationstiden.

Såsom redan av vad i det föregående anförts delvis framgår, är tid för vidtagande

av åtgärd för talans fullföljd eller bevarande i mål eller ärende, varined

annan myndighet än domstol tager befattning, i författningarna angiven

på olika sätt.. Dylik^tid är bestämd än sålunda, att viss kalenderdag (visst

datum) angivits, da åtgärden senast skall företagas, än så, att åtgärden förklarats

skola ske före viss kalenderdag (se § 12 i förordningen den 6 augusti

^ an£>aende mantalsskrivning) eller före utgången av viss kalendermånad

eller kalenderår, och än så, att fatalietiden angivits till viss tidsrymd •— vissa

dagar, vissa månader, natt och år — räknat från det förrättning avslutats eller

tran det beslut på visst sätt offentliggjorts eller från det sökanden eller klaganden

fått del av beslutet eller ock från tidpunkt, som blivit på annat sätt

angiven. Evad fatalietid^ blivit på det ena eller andra sättet bestämd, synes,

för den händelse den. ifrågasatta lagändringen genomföres, bestämmelsen örn

latalietidens .förlängning i anseende till mellankommande helgdag böra komma

till tillämpning. Då tvekan härutinnan måhända skulle kunna tänkas förekomma,

torde det vara ändamålsenligt, att i motiven ett uttryckligt uttalande härom

göres.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i fråga örn fatalietidens

beräknande, då den infaller på söndag, och därvid framhållit, att lagutkastets

tillämplighetsområde borde utvidgas. Utkastet talade nämligen endast om ’tid

för talans fullföljd eller bevarande’, men motsvarande bestämmelser syntes

länsstyrelsen jämväl erforderliga, då det vore fråga örn viss tid, inom vilken

viss åtgärd borde vidtagas vid äventyr, att en rättighet eljest ginge förlorad,

eller av annan påföljd. Länsstyrelsen anför vidare:

Exempel härpå, som falla inom länsstyrelsernas verksamhetsområde, äro

bl. a. bestämmelserna i ensittarlagens § 12, att den lösningsberättigade skall

vid lösningsrättens förlust inom nittio dagar efter det beslutet, varigenom

han tillerkänts nämnda rätt, vunnit laga kraft, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

nedsätta den bestämda löseskillingen, och i expropriationslagens §§ 48

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

17

och 50 att expropriationsersättning, som av rätten blivit fastställd, skall inom

90 dagar efter det rättens utslag vunnit laga kraft, nedsättas hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande vid äventyr, örn det försummas, och under viss annan

förutsättning, att expropriationsrätten är förverkad. I dylika fall har det

inträffat, att den nittionde dagen infallit å söndag eller annan allmän helgdag

och tveksamhet har då uppstått, om förordningen den 14 juni 1901 å sådant

fall vore tillämplig. För att så åtminstone analogivis borde ske, har givetvis

talat, att bestämmelsen i nämnda förordning så trängt in i allmänna medvetandet,

att en underlåtenhet att tillämpa densamma säkerligen skulle allmänt

uppfattats som ett rysligt formrytteri. Men verkligt laga stöd för ett

handlande i överensstämmelse med allmänna meningen i detta fall har icke

funnits. En klar föreskrift härvidlag torde därför vara av nöden.

Enligt länsstyrelsens mening borde till det nu framlagda lagförslaget fogas

ett tillägg av innebörd, att vad i lagen föreskreves, även skulle äga tillämpning

i sådana fall, då enligt allmän lag eller särskild författning — eventuellt

också på grund av domstols eller annan myndighets föreläggande — åtgärd

skulle vidtagas sist å viss dag eller inom viss tid, vid äventyr, att rättighet

eljest ginge förlorad, eller vid äventyr av annan påföljd.

Beträffande den i det utremitterade förslaget intagna övergångsbestämmelsen

hava vissa myndigheter framställt erinran, som torde kunna

sammanfattas i följande av länsstyrelsen i Uppsala län avgivna yttrande:

Länsstyrelsen finner det kunna ifrågasättas, huruvida ej, när fatalietid börjat

löpa före den föreslagna lagens ikraftträdande, hittills gällande bestämmelser

böra lända till efterrättelse, även örn enligt dessa fatalietiden utlöper

tidigare än enligt den nya lagen. Åtminstone torde det böra förtydligas, att

en fatalietid, som vid nämnda tidpunkt redan utlupit, icke i något fall får genom

tillämpning av de nya bestämmelserna förlängas; såsom ett praktiskt

exempel må erinras örn borgenspreskription, som räknas från någon av de fem

första dagarna i januari 1930. Att, såsom i förslaget förutsattes, en fatalietid

enligt de äldre bestämmelserna utlöper senare än enligt den nya lagen,

kan svårligen tänkas inträffa utom i det osannolika fall, att fatalietiden utgör

två månader och skall räknas från den 31 december 1930. Enklast och lämpligast

synes vara att utesluta villkorssatsen ’där enligt dessa fatalietiden utlöper

senare än enligt den nya lagen’.

Departrmentsr/i

efrit.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen gingo redan

från början meningarna isär örn lämpligheten av den i 1807 års förklaring

stadgade beräkningen av varje månad till trettio dagar, och knappast tjugu år

därefter frångick också lagkommittén i sitt förslag till rättegångsbalk nämnda

beräkningssätt såsom snarast ägnat att förvilla samt förordade i stället såsom

både säkrare och lättare en beräkning efter kalendern. Lagkommitténs

förslag i denna del ledde dock ej till några åtgärder. Under de sista årtiondena

har emellertid på vissa rättsområden avsteg gjorts från 1807 års förklaring

och en övergång till kalenderberäkningen ägt rum. Härvidlag är särskilt att

marka det ändrade beräkningssättet i nya giftermålsbalken — motiverat av

lagberedningen med att det i enkelhet och klarhet ägde ett bestämt företräde

f ramför det i 1807 års förklaring påbjudna och uppenbarligen av beredningen

avsett att successivt genomföras, allt eftersom revisionen av 1734 års lag fortskrider

och nya balkar fullbordas. Det förhållande, att efter hand på skilda

bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 181 haft. (Nr 216.) i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

lagstiftningsområden den i 1807 års förklaring givna regeln undanträngts, vittnar

bäst om dess bristande styrka. Trots att lagbudet i det stora hela varit

gällande under mera än hundra år, har den konstlade beräkningsmetod, som där

påbjudits och örn vars tillämplighetsområde osäkerhet alltid rått och av lagtekniska

skäl jämväl måste råda, icke lyckats helt tränga igenom i det allmänna

medvetandet. För allmänheten ter sig kalenderberäkningen som den naturliga;

det är ju nämligen den, som i handel och vandel är rådande. Det lärer ock vara

av erfarenheten bestyrkt, att mången rättssökande till följd av okunnighet om

1807 års förklaring eller missuppfattning angående dess tillämplighet försuttit

fatalier och därigenom lidit rättsförlust; och det har jämväl förekommit, att

myndigheter härutinnan gjort sig skyldiga till misstag.

För mig står det alltså klart, att förevarande punkt i 1807 års förklaring

bör upphävas och ersättas med en regel örn kalenderberäkning. Denna min

uppfattning har vunnit starkt stöd i de yttranden, som från ett stort antal

myndigheter avgivits och däri nära nog enstämmigt den ifrågasatta förändringen

förordats. Endast en myndighet — kammarkollegiet, som emellertid ej

varit enhälligt — har förklarat sig icke kunna förorda det framlagda förslaget.

Som skäl härför har anförts, att fatalierna ofta och icke minst i nyare lagar

vore bestämda till trettio dagar eller multipel därav, att vid sådant förhållande

en blandning av olika system för fatalietiders beräkning med därav föranledda

olägenheter skulle bliva följden, samt att, även om avsikten vore att så småningom

genomföra fatalietidens bestämmande till kalendermånad även i de fall.

där den nu vore utsatt i dagar, ett enhetligt system icke torde kunna uppnås

förrän i en skäligen avlägsen framtid. De av kammarkollegiet framförda synpunkterna

torde icke sakna fog. Vinsten av en övergång till månadsberäkning

efter kalendern förringas givetvis i viss mån, därest denna beräkning ej kan genomföras

på en gång och över hela linjen. Medan kammarkollegiet förordat att

bibehålla och konsekvent fullfölja metoden med månadsfristemas angivande i

trettiodagars-perioder, har jag i anslutning till vad flera myndigheter yrkat haft

under övervägande att gå den motsatta vägen och utsträcka kalenderberäkningén

till att omfatta jämväl de frister, som för närvarande äro angivna i trettiodagars-perioder.

I sådant syfte har jag låtit inom departementet undersöka möjligheterna

av en omläggning av lagutkastet i denna riktning. Undersökningen

har emellertid givit vid handen, att en dylik utsträckning svårligen låter sig

genomföra. Olika utvägar hava prövats, men det har icke visat sig möjligt att

ernå en lösning, som fyller nödiga krav på enkelhet och klarhet. Att emellertid

på grund härav avstå från ett ur flera synpunkter eljest önskvärt upphävande

av 1807 års förklaring i denna del synes mig icke böra ifrågakomma.

Kammarkollegiet har enligt min mening överskattat olägenheterna

av de skilda sätt för fatalietids beräkning, som skulle bliva gällande.

För att påskynda det nya systemets genomförande torde i nya lagar månadsberäkning

konsekvent böra komma i tillämpning, och vid revision av äldre lagar

torde däri intagna frister, som angivits i trettiodagarsperioder, böra utbytas

mot tidsbestämningar angivna i månader, i all den utsträckning det lämpligen

ske kan. I detta sammanhang må nämnas — ^förutom att kalenderbeläk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

19

niageD användes i- Danmark och Norge — att i Finland på framställning av

högsta domstolen proposition i dagarna framlagts för riksdagen med förslag

till lag om upphävande av den jämväl där ännu gällande 1807 års förklaring

samt dess ersättande med föreskrift, bland annat, att även i fall, som avsåges

i berörda förklaring, en månad skulle räknas till motsvarande dag i följande

månad.

På sätt framgår av det remitterade utkastet avsåg detsamma allenast tid

för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i

ärende, varmed efter ansökning eller annorledes domstol eller annan myndighet

toge befattning. I denna del hava flera myndigheter hemställt örn en utsträckning

av den föreslagna lagens tillämplighetsområde. Svea hovrätt torde i detta

hänseende hava gått längst och påyrkat, att lagstiftningen borde erhålla sådan

avfattning, att därunder komme att inbegripas icke endast såsom enligt utkastet

fatalietid i egentlig bemärkelse utan alla fall, då lag och författning innehålla

en tidsbestämmelse, uttryckt i visst månadstal, samt därjämte även fall då

enligt enskilda rättshandlingar viss tidsbestämmelse angivits i månad. Mot

en dylik utsträckning lärer i och för sig intet vara att erinra. Till den del den

ifrågasatta regeln komme att avse avtal och viljeförklaringar synes den mig

dock falla utom ramen för denna lagstiftning, vadan jag ansett mig böra stanna

vid att föreslå, att regeln skall gälla, då tid enligt lag eller författning skall

räknas efter månad eller år. Sedan 1807 års förklaring upphävts och kalenderberäkningen

blivit generellt lagfäst, lärer varje anledning saknas för en förmodan,

att i rättsförhållanden enskilda emellan en annan tidsberäkning, avvikande

från vad sakens natur bjuder, skulle bliva gällande.

Regeln örn kalenderberäkning har synts mig böra utvidgas till att omfatta

jämväl vecka samt i övrigt avfattas i anslutning till den hävdvunna formuleringen

av motsvarande stadgande i vissa andra lagar.

Den från 1901 års lag till förevarande lagförslag överflyttade bestämmelsen

örn verkan av fatalietids infallande å söndag har jag i anslutning till vad

flera myndigheter yrkat ansett mig böra giva en vidgad omfattning så att,

därest tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,

infaller å söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden må företagas å nästa

söckendag.

Lagen har synts mig böra träda i kraft den 1 juli 1930. Bestämmes dagen

lör lagens ikraftträdande sålunda, kan en då löpande frist icke bliva förkortad

genom den nya lagen. Vid sådant förhållande har jag funnit särskild övergångsbestämmelse

kunna undvaras. De särskilda lagarna om beräkning av tid på

det industriella rättsskyddets område har jag ansett uttryckligen böra upphävas.

Att däremot upphäva 16 kap. 1 § giftermålsbalken och de bestämmelser

om tidsberäkning, som i form av särskilt stadgande intagits i skilda lagar, har

icke synts mig nödigt. Slutligen har jag ansett en föreskrift böra upptagas

därom, att, därest i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tilllämpas.

»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om beräkning av tid i vissa

fall av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %16.

21

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om beräkning av tid i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad

eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan eller

sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej

motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för

slutdag.

2 §.

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,

på söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa

söckendag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över

allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed

äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj 1897

(nr 51) om beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående

patent och i lagen örn skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7)

cm beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen örn skydd för vissa mönster

och modeller, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 47) örn beräknande av fatalietid

i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

om fatalietids beräknande.

Härigenom förordnas som följer:

Då enligt allmän lag eller särskild författning tid för talans fullföljd eller

bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende, varmed efter ansökning

eller annorledes domstol eller annan myndighet tager befattning, skall

räknas efter månad eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt

tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande

dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans fullföljd

eller bevarande i mål eller ärende, som nu sagts, sist bör företagas, må

den åtgärd företagas å nästa söckendag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i kungl, förklaringen den 23 mars

1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum, lagen den 14 juni

1901 örn beräknande av fatalietid i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag

eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

Har fatalietid börjat löpa före denna lags ikraftträdande, skola lända till

efterrättelse hittills gällande bestämmelser, där enligt dessa fatalietiden utlöper

senare än enligt den nya lagen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars

1930.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 14 mars 1930, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om beräkning av tid i vissa fall.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried

Matz.

Lagrådet avgav följande yttrande:

Ilen i 1 § givna bestämmelsen örn kalenderberäkning lärer knappast kunna

avse annat fall än det, att beräkningen skall ske framåt i tiden. Huruvida det

varit åsyftat, att lagen skulle reglera även det fall, att tid skall räknas tillbaka

från viss dag, framgår ej av motiven. Det synes dock önskvärt, att lagen

ger klarhet i nu berörda fråga, och då enligt lagrådéts mening hinder icke

möter för att principen örn kalenderheräkning erhåller giltighet jämväl med

avseende å sistnämnda fall, hemställer lagrådet, att det i 1 § upptagna stadgandet

måtte förklaras äga motsvarande tillämpning i detta fall. Härvid torde

någon jämkning i stadgandets avfattning bliva erforderlig.

I övrigt lämnas förslaget utan annan erinran än att åt lagens rubrik skulle

kunna givas den mera betecknande avfattningen »lag örn beräkning av lagstadgad

tid».

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av ''protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets den

21 mars 1930 avgivna utlåtande över det den 14 mars 1930 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om beräkning av tid i vissa fall. Efter att hava redogjort

för utlåtandets innehåll anför departementschefen:

»Lagrådet har i sitt yttrande hemställt örn det förtydligande av förslagets

1 §, att däri upptagen bestämmelse måtte förklaras äga motsvarande tillämpning

vid beräkning av tid tillbaka från viss dag. Även örn bestämmelsen närmast

tager sikte på det fall, att beräkningen skall ske framåt i tiden, lärer den dock

vara så allmänt avfattad, att den äger tillämpning jämväl vid beräkning bakåt.

Örn kalenderberäkningens tillämplighet å dessa fall torde likvisst någon tvekan

näppeligen kunna råda, då redan nu kalendern — och icke det i 1807 års förklaring

stadgade beräkningssättet — är för ifrågavarande fall gällande. Härtill

kommer, att det av lagrådet förordade tillägget icke giver ledning i det

avseende, som möjligen kan förefalla tvivelsamt, nämligen huruvida i en

tidrymd bakåt den såsom slutdag'' betecknade dagen är den, före vars utgång

en viss åtgärd sist skall vara företagen, eller den dag, före vars ingång åtgärden

senast måste vara vidtagen. I praxis torde med hänsyn till de ordalag,

vari ifrågavarande tidsbestämningar i regel avfattats, det förra beräkningssättet

oftast komma i tillämpning. Att i lagstiftningsväg fastslå detta såsom

allmängiltigt synes dock på grund av de olikheter i avfattningen, som förekomma,

knappast tillrådligt. Någon osäkerhet härutinnan av beskaffenhet att

för allmänheten föranleda olägenheter har mig veterligen ej heller försports.

Övervägande skäl synas mig därför tala till förmån för bibehållandet av bestämmelsen,

sådan den föreligger i remissförslaget. —- Lagens rubrik har jag

ansett böra jämkas i enlighet med lagradets hemställan.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om beräkning av lagstadgad

tid och hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga, vid detta protokoll utvisar.

Dr protokollet:

H. Stefanson.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

300559

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:279 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om beräkning av lagstadgad tid. s. 1 i texten
  2. 1LU 1930:26 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag örn beräkning av lagstadgad tid. 9 s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2007 ref. 28 ur registret