Med förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
1930-03-19 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:218, Med förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
1
Nr 21N.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet; given Stockholms slott den 19 mars 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog
å intecknad fastighet.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GOSTAF ADOLF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1030.
1 sami.
183 käft. (Nr 218-)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Förslag
till
Lag
om begränsning av rätten att avverka skog ä intecknad fastighet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Varder i fall, då hypoteksförening meddelar lån mot inteckning i fastighet
med växande skog, mellan fastighetens ägare och föreningen överenskommelse
träffad, att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen, må skogsvårdsstyrelsen,
där de härutinnan överenskomna bestämmelserna ej äro stridande
mot grunderna för god skogsvård, på begäran av föreningen meddela
föreskrift, att bestämmelserna skola med den verkan, som i denna lag sägs.
lända till efterrättelse.
Har lånet infriats eller häftar fastigheten eljest ej längre därför eller har föreningen
förklarat sig icke vidare påfordra föreskriftens tillämpning, ändå att
fastigheten alltjämt svarar för lånet, upphöre föreskriften att gälla. Örn förhållande,
på grund varav föreskriften upphör att gälla, underrätte föreningen
ofördröjligen skogsvårdsstyrelsen.
2 §.
De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna gälle mot envar.
Innehar någon vid tiden för föreskriftens meddelande rätt att å fastigheten avverka
skog, och har han icke samtyckt till bestämmelserna, vare han dock icke
bunden av föreskriften, i den mån hans rätt därav beröres.
3 §.
Örn ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och om fullföljd
av talan mot dess beslut gälle vad i 6 och 7 kapitlen skogsvårdslagen
är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som meddelats
enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut örn dylik
föreskrift, dock skall behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet
virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, i första hand användas
till lånets täckande.
Vad nu sagts örn redovisning av sådan behållning och ersättning skall gälla,
ändå att överträdelsen innefattar jämväl förseelse mot skogsvårdslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
3
4 §.
Uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen
efter grunder samt på villkor i avseende å ersättning och annat, som med hypoteksföreningen
överenskommas.
5 §.
Med ägare av fastighet skall likställas innehavare av fideikommiss.
6 §.
Denna lag äger tillämpning allenast beträffande skog, som enligt skogsvårdslagen
står under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.
4
Kungl. Majlis proposition nr 218.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:
»Chefen för jordbruksdepartementet har förut denna dag anmält förslag rörande
utvidgning av den fasta primära jordbrukskrediten. Förslaget ansluter
sig till ett av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga
den 27 december 1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och
skogskredit (statens offentliga utredningar 1929: 36).
Ett av de sakkunnigas huvudförslag avser införande av en ordnad primär
kredit å växande skog. Ehuru å rot stående träd enligt lag äro tillbehör till
den egendom, varå de växa, och alltså omfattas av de i egendomen beviljade
inteckningarna, har vid lämnande av primär kredit hänsyn icke ansetts kunna
tagas till skogens värde. Att den växande skogen sålunda icke hänförts till
sådan förstklassig säkerhet, som måste ligga till grund för primärkredit, har
helt naturligt sin främsta orsak däri att skogens värde kunnat under lånetiden
avsevärt nedgå genom avverkningar, mot vilka kreditgivaren icke haft
i sin makt att effektivt skydda sig.
De sakkunnigas förslag härutinnan går ut på att bereda skogsvärdet sådan
stadga, att det kan göras till underlag för primärbelåning utan äventyrande
av kreditens karaktär, samt att i övrigt giva den primära skogskrediten den
gestaltning, som belåningsobjektets speciella art ansetts betinga. I det senare
hänseendet hava de sakkunniga framhållit vikten av att för skogsbruket
med dess på lång sikt ställda produktion lämna tillgång till en långtidig,
ouppsägbar och alltså av konjunkturväxlingar i görligaste mån oberoende
kredit. Våra vanliga bankers och därmed jämförliga kreditanstalters fordran
på likviditet hindrade dem att inordna dylik kredit i sin rörelse; och då
därtill komme att kreditföremålets natur förutsatte vissa för dess belåning
avpassade anordningar, ansåges det nödvändigt att förlägga nu ifrågavarande
kredit till en därpå särskilt inriktad kreditanstalt. För närvarande vore
lanthypoteksinstitutionen — Sveriges allmänna hypoteksbank och de med
denna samhörande hypoteksföreningarna — den enda kreditanstalt, som kun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
5
de lämna långtidiga lån mot säkerhet av inteckning i jordegendom å landet.
Med förkastande av tanken att för ändamålet inrätta en särskild kreditanstalt
hava de sakkunniga ansett frågan lyckligast löst med att skogskrediten fogas
in i den redan organiserade primära jordbrukskredit, som utövas av hypoteksinsti
tutio nen.
Beträffande belåningsobjektets omfattning hava de sakkunniga ansett mest
rationellt att göra det möjligt att till grund för krediten lägga hela produktionsenheten
eller med andra ord skogsmarken med all därå växande skog.
För att skogen må kunna jämställas med det, som hittills kunnat tjäna som
underlag för primärkredit, har det ansetts nödigt i viss mån reglera skogens
nyttjande till förekommande av avverkning, som äventyrar skogens värde som
pant. För ändamålet hava de sakkunniga föreslagit den anordningen, att den
lånsökande skogsägaren förbinder sig att under viss tid — ej kortare än inlin
dess lånet nedgått till det belopp, som kunnat beviljas även utan skogens
belåning ■—• iakttaga de bestämmelser rörande skogens avverkning, vilka i
det särskilda fallet finnas behövliga, samt att de medgivna bestämmelsernas
giltighet befästes genom ett förfarande av offentlig myndighet. Härutinnan
hava de sakkunniga föreslagit, att, därest bestämmelserna äro förenliga med
god skogsvård, föreskrift av myndigheten meddelas därom att bestämmelserna
skola lända till efterrättelse. Föreskriften skulle gälla även mot ny
ägare. Meddelande av föreskrift och övervakande av densamma hava synts
de sakkunniga böra ankomma på skogsvårdsstyrelserna, vilka handhava uppsikten
över de enskilda skogarnas skötsel och redan utöva en verksamhet av
den art, som skulle erfordras för upprätthållandet av nu ifrågavarande föreskrift.
Skogsvårdsstyrelserna vore därtill lämpade jämväl med hänsyn lill
det allmänna intresse ur skoglig synpunkt, den nu ifrågasatta regleringen av
skogshushållningen skulle representera, helst regleringen innebure en vidare
fullföljd av de strävanden, som kommit till uttryck i skogsvårdslagen. För
erhållande av ett effektivt och snabbt verkande medel mot överträdelse av
meddelad föreskrift har denna ansetts böra i avseende å regler för beslag,
ansvar m. m. jämställas med föreskrift, som lämnats enligt skogsvårdslagen,
endast med den avvikelsen att behållning, uppkommen genom försäljning av
förbrutet virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, ansetts
i första hand böra ställas till förfogande för lånets täckande. För uppsikt
över föreskrifts efterlevnad skulle skogsvårdsstyrelsen äga av föreningen utbekomma
ersättning efter grunder, som av styrelsen fastställdes.
Erforderliga lagbestämmelser för regleringen av skogshushållningen å belånade
egendomar enligt nu angivna riktlinjer hava av de sakkunniga upprättats
och sammanfattats i ett förslag till lag arn begränsning för visst fall i
avverkning av skog i samband med belåning, vilket förslag torde få såsom bilaga
A fogas vid detta protokoll.
över de sakkunnigas betänkande och förslag hava yttranden avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna
hypoteksbank och för samtliga lanthypoteksföreningarna, hushållningssällska
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
pens förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund efter
hörande av samtliga skogsvårdsstyrelser, svenska bankföreningen, svenska fondhandlareföreningen
och Sveriges skogsägareförbund; och får jag beträffande
innehållet i yttrandena över lagförslaget, vilka i allmänhet gå i tillstyrkande
riktning, hänvisa till den redogörelse, som chefen för jordbruksdepartementet
därom förut denna dag lämnat.»
Efter redogörelse för lagförslaget anför departementschefen vidare:
»Såsom de sakkunniga framhållit, är det nödvändigt att skogshushållningen,
örn skogen skall tjäna till underlag för den fasta primärkrediten, blir så reglerad
att skogens värde vid varje tidpunkt utgör erforderlig säkerhet för länet.
Att nödig trygghet för upprätthållandet av en dylik skogshushållning icke
erhålles med anlitande av nu tillgängliga civila rättsmedel eller enbart genom
de för närvarande gällande, i det allmännas intresse givna reglerna om skötseln
av de enskilda skogarna, torde vara uppenbart.
Vid övervägande av vilka åtgärder böra vidtagas för befästande av en god
skogshushållning måste stor vikt läggas vid att snabb kännedom örn överavverkning
erhålles och möjlighet beredes att skyndsamt och utan omgång kunna
förhindra dess fortsättande. Främst ur dessa synpunkter hava de sakkunniga
funnit medverkan av skogsvårdsstyrelserna nödvändig. I det allmännas intresse
har strävats efter att i möjligaste mån bringa skogarna under uthålligt
bruk. Dithän syftar även skogsvårdslagens bestämmelser om yngre skog, men
det har icke ansetts lämpligt att helt ut fullfölja denna linje och att söka beträffande
skogsbruket i dess helhet ernå dylik skogsskötsel genom en allmängiltig
begränsning i den enskilda dispositionsrätten. Den skogsägare åter,
som vill använda sin skog som pant, bör rimligen kunna finna sig i någon
inskränkning av sin handlingsfrihet. I avseende å skogar, varom nu är fråga,
både kan och bör kravet på uthålligt bruk upprätthållas.
De sakkunniga hava byggt på den gemenskap, som sålunda föreligger mellan
det allmännas intresse och kreditens krav. Den av dem föreslagna anordningen
innebär i stort sett, kan man säga, en utsträckning av skogsvårdslagens
räckvidd; skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och de medel, varmed
dessa utrustats för den allmänna tillsynen över de enskilda skogarna, skulle
ställas till förfogande för upprätthållande av de vidare, hela skogsbruket
omfattande krav, som i belåningsfallen bliva erforderliga. För skogsägaren
skulle ställningen bliva närmast jämförlig med den, då avverkningsförbud
enligt skogsvårdslagen meddelats och avverkning därefter bedrives efter tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen samt på sätt och i den omfattning i tillståndet
angives, med den skillnaden allenast att i nu förevarande fall anordningen
grundas å frivillig överenskommelse och att skogsägaren på förhand vet hur
och i vilken omfattning han får bedriva avverkningarna.
Emot den föreslagna formen för frågans lösning, som bereder betydande
praktiska fördelar, synas hinder ur allmän och principiell synpunkt icke föreligga.
För skogsvärdets säkrande torde under alla förhållanden krävas medverkan
i en eller annan form av myndighet, och ingen sådan är därtill bättre
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
7
skickad än skogsvårdsstyrelsen, med vars verksamhet den nu ifrågasatta uppgiften
i det mesta sammanfaller. Att bereda skogsbruket tillgång till den
fasta primärkrediten är obestridligen ett allmänintresse och ett sådant, som
dessutom är nära knutet till strävandena för skogsvårdens höjande — framför
allt på det sätt frågan nu föreslagits löst, då ju kreditens beviljande
skulle göras beroende av att skogen ställes under uthålligt bruk. Det har
uttryckts farhåga för att skogsvårdsstyrelsens nu ifrågasatta befattning
skulle kunna ogynnsamt påverka dess samarbete med skogsägarna. Den nya
uppgiften är emellertid ensartad med skogsvårdsstyrelsernas övriga tillsynsverksamhet,
och man har anledning hoppas, att även denna skall kunna bedrivas
under de former, som hittills och i växande grad tillvunnit sig förståelse
från skogsägarnas sida.
Det torde för övrigt vara svårt att utan över hövan betungande kostnader
och andra olägenheter nå en lösning på annan väg. En sådan har föreslagits
av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som ansett föreskrift örn
avverkningen lämpligen böra efter skogsvårdsstyrelsens hörande meddelas av
vederbörande domstol. Denna skulle då även besluta örn föreskrifts hävande
och om jämkningar däri samt gång efter annan, likaledes efter skogsvårdsstyrelsens
hörande, hava att besluta om tillstånd till tillfällig avvikelse från
meddelad föreskrift. Denna väg kan jag icke förorda. En kredit, förenad
med så mycken omgång och tidsspillan, skulle säkerligen icke i nämnvärd
grad komma till användning. Likaså skulle helt visst de med primärkrediten
åsyftade fördelarna på grund av extra kostnader bliva tämligen illusoriska,
därest, såsom centralrådet föreslagit, övervakningen skulle ombesörjas av
hypoteksinstitutionen genom särskild för ändamålet anställd personal.
Att bygga på skogsvårdsstyrelsernas medverkan synes mig således naturligt
och riktigt. Jag ansluter mig därför i princip till sakkunnigförslaget. I avseende
å detaljerna har jag emellertid på vissa punkter låtit omarbeta förslaget.
För nödig publicitet av föreskrift, som av skogsvårdsstyrelse meddelas enligt
skogsvårdslagen, hava särskilda åtgärder icke ansetts erforderliga, utan halden
i saken intresserade att hänvända sig till styrelsen för vinnande av upplysning
härutinnan. Då den nu i lagförslaget avsedda föreskriften i övrigt
jämställts med sådan, som meddelats enligt skogsvårdslagen, och anledning ej
heller synes föreligga att i förevarande hänseende göra åtskillnad mellan föreskrift
enligt den ena eller andra lagen, har den föreslagna bestämmelsen örn
anteckning i inteckningsprotokollet och i intecknings- eller fastighetsboken angående
meddelad föreskrift ansetts kunna utgå.
Bestämmelsen att skogsvårdsstyrelsen äger medgiva avvikelse från meddelad
föreskrift har såsom självfallen uteslutits.
Har hypoteksföreningen förklarat sig icke vidare påfordra tillämpning avmeddelad
föreskrift eller häftar fastigheten ej längre för länet, synes det leda
till ett obilligt resultat, örn därefter skeende avverkning skulle medföra ansvar
enbart på den grund att fastighetens ägare uraktlåtit begära hävande av föreskriften.
Med hänsyn härtill bör i dessa fall föreskriften utan vidare upp
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
höra att gälla. För ordningens skull lärer emellertid föreningen böra underrätta
skogsvårdsstyTelsen om förhållandet. I enlighet härmed har ändring
vidtagits i sakkunnigförslaget.
I fråga örn effektiviteten av det skydd, som enligt förslaget skulle beredas
kreditgivaren, har från några håll ifrågasatts, att ansvar för överavverkning
borde ådömas i anslutning till strafflagens regler om förskingring av pant.
Med sin tankegång att forma förfarandet som en utsträckning av skogsvårdslagen,
hava de sakkunniga icke behandlat förseelsen såsom ett enskilt avtalsbrott
utan som överträdelse av myndighets föreskrift, varvid å andra sidan
ansvars inträdande gjorts oberoende av örn skada uppkommit för kreditgivaren
eller ej. Ehuru onekligen i handlingen kan ligga ett förskingringsmoment,
synes icke erforderligt att behandla överträdelse efter den ifrågasatta strängare
måttstocken. Tyngdpunkten i skyddet för kreditgivaren torde ligga i kontrollen
och möjligheten att kunna snabbt förhindra överavverkning.
Emot bestämmelsen att genom försäljning uppkommen behållning av förbrutet
virke och att ersättning för virke, som undgått beslag, skall i första
rummet användas till lånets täckande, har jag intet att erinra. Det skulle
onekligen vara mindre förenligt med förfarandets syfte att låta det lösgjorda
och omhändertagna pantvärdet frångå kreditgivaren. Visserligen blir, såsom
i ett yttrande påpekats, ansvarspåföljden såsom återhållande moment mindre
stark än enligt skogsvårdslagen, men anordningen med en hela skogshushållningen
omfattande föreskrift och ökad kontroll måste dock i sin
helhet sägas innebära ett kraftigare skydd än det skogsvårdslagen kan
lämna.
För reglerande av ansvarsfrågan i det fall, att avverkning innefattar förseelse
såväl enligt den nu föreslagna lagen som enligt skogsvårdslagen, synes
särskild bestämmelse ej erforderlig i annat hänseende än så vitt angår redovisning
av behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet virke, och av
utdömd ersättning för virke, som undgått beslag. Dessa medel böra uppenbarligen,
såsom de sakkunniga åsyftat, även i nu omnämnda fall i första
hand användas till lånets täckande. I överensstämmelse härmed har ifrågavarande
bestämmelse omarbetats.
I lagen synes böra uttryckligen utsägas, att uppsikt över meddelad föreskrifts
efterlevnad skall utövas av skogsvårdsstyreisen. Enligt de sakkunniga
skulle denna uppsikt väsentligen bliva fullgjord redan i och med den
verksamhet, som i allmänhet ägnas åt tillsynen över de enskilda skogarna.
Men det har dock tänkts att därutöver skulle tillkomma viss inspektion av
belånade skogar. I vad mån särskild uppmärksamhet måste ägnas åt dessa skogar
torde bero av förhållandena i de olika fallen. Givetvis kan det emellertid ej
komma i fråga att nödga skogsvårdsstyrelsen att på eget ansvar bedöma omfattningen
av den i belåningsfallen erforderliga extra övervakningen, utan
torde frågan lämpligen böra ordnas genom överenskommelse med kreditgivaren,
exempelvis därom att varje år skall i samband med utstämpling för nästa
års utdrivning ske en ungefärlig uppskattning av de under året verkställda
avverkningarna. Skogsvårdsstyrelsen bör ock vara berättigad uppställa dc
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
9
villkor, styrelsen finner nödiga för underlättande av uppsiktens handhavande,
t. ex. att avverkning till avsalu ej får ske annat än efter utstämpling genom
styrelsens försorg. Även vissa andra frågor synas lämpligast ordnade
på överenskommelsens väg, såsom i fråga örn ersättning åt skogsvårdsstyrelsen
eller angående meddelande till hypoteksföreningen örn uppdagad överavverkning
m. m. Mest praktiskt torde vara, att alla dessa frågor regleras
genom en generell överenskommelse, gällande för alla belåningsfall, där
ej avvikelse därifrån uttryckligen å endera sidan påkallas. I överensstämmelse
med de nu anförda synpunkterna har förslaget i denna del omarbetats.
I övrigt har jag intet att i sak erinra mot lagförslaget. Sålunda synes det
mig bland annat riktigt, att förfarandet ej göres allmänt tillgängligt utan begränsas
till den fasta primärkrediten. Likaså torde det ej vara lämpligt eller
påkallat att nu anordna ett särskilt förfarande i avseende å skogar, vilka ej
stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
I formellt hänseende hava vissa jämkningar i sakkunnigförslaget vidtagits,
däribland i lagens rubrik.»
Föredraganden uppläser härefter det sålunda överarbetade förslaget till
lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag ur protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Varder i fall, då hypoteksförening meddelar lån mot inteckning i fastighet
med växande skog, mellan fastighetens ägare och föreningen överenskommelse
träffad, att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen, må skogsvårdsstyrelsen,
där de härutinnan överenskomna bestämmelserna ej äro stridande
mot grunderna för god skogsvård, på begäran av föreningen meddela
föreskrift, att bestämmelserna skola med den verkan, som i denna lag sägs,
lända till efterrättelse.
Har lånet infriats eller häftar fastigheten eljest ej längre därför eller har föreningen
förklarat sig icke vidare påfordra föreskriftens tillämpning, ändå att
fastigheten alltjämt svarar för lånet, upphöre föreskriften att gälla. Om förhållande,
som föranleder föreskriftens upphörande, underrätte föreningen ofördröjligen
skogsvårdsstyrelsen.
2 §•
De i avseende å avverkningen föreskrivna bestämmelserna gälle mot envar.
Innehar någon vid tiden för föreskriftens meddelande rätt att å fastigheten avverka
skog, och har han icke samtyckt till bestämmelserna, vare han dock icke
bunden av föreskriften, i den mån hans rätt därav bero res.
3 §.
Örn ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och örn fullföljd
av talan mot dess beslut gälle vad i 6 och 7 kapitlen skogsvärdslagen
är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som meddelats
enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut om dylik
föreskrift, dock skall behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet
virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, i första hand användas
till lånets täckande.
Vad nu sagts örn redovisning av sådan behållning och ersättning skall gälla,
ändå att överträdelsen innefattar jämväl förseelse mot skogsvårdslagen.
4 §■
Uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen
efter grunder samt på villkor i avseende å ersättning och annat, som med hypoteksföreningen
överenskommas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
11
5 §•
Med ägare av fastighet skall likställas innehavare av fideikommiss.
6 §.
Denna lag äger tillämpning allenast beträffande skog, som står under skogsrå
rdsstyrelses uppsikt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.
12
Kungl. Maj ris proposition nr 218
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om begränsning för visst fäll i av»erkning av skog i samband nied
belåning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har ägare av fastighet med växande skog i och för dess belåning hos stadfäst
hypoteksförening medgivit, att vissa bestämmelser till begränsande av
skogens avverkning skola under angiven tid iakttagas, åge skogsvårdsstyrelsen,
där bestämmelserna äro förenliga med grunderna för god skogsvård, på
begäran av föreningen föreskriva, att desamma skola lända till efterrättelse;
och vare de därefter gällande, ändå att fastigheten kommer i annans hand. Från
meddelad föreskrift åge skogsvårdsstyrelsen medgiva sådan avvikelse, varom
föreningen och fastighetens ägare äro ense. På begäran av ägaren skall föreskriften
innan den angivna tidens utgång hävas, örn lånet dessförinnan infriats
eller fastigheten eljest ej längre häftar för lånet, så ock örn föreningen därförutan
det medgiver.
Har ägaren åt annan upplåtit rätt att å fastigheten avverka skog, må ej
utan dennes medgivande träffas beslut, varigenom hans rätt förnärmas.
Det åligger skogsvårdsstyrelsen att om föreskrifts meddelande och om tiden
för dess giltighet ofördröjligen göra anmälan hos domaren eller rätten; och
varde å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden anteckning örn förhållandet
införd i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.
2 §.
Örn ansvar för överträdelse mot skogsvårdsstyrelsens föreskrift och örn fullföljd
av talan mot dess beslut skall gälla vad i 6—7 kap. skogsvårdslagen är
stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som meddelats
enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut örn dylik föreskrift,
dock skall av behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet
virke, och av utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillställas föreningen
vad som åtgår till lånets täckande och endast vad därefter må vara
övrigt tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.
Har jämlikt skogsvårdslagen straffbar avverkning företagits, medan föreskrift
enligt denna lag gäller, skall ansvar ådömas såsom för överträdelse mot
nämnda föreskrift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
13
3 §.
För uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad åge skogsvårdsstyrelsen
av föreningen utbekomma ersättning efter grunder, som av styrelsen fastställas.
4 §.
Med ägare av fastighet skall likställas innehavare av fideikommiss.
5 §.
Denna lag äger tillämpning allenast beträffande skog, som står under skogsvårdsstyrelses
uppsikt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 .
14
Kungl. Majlis proposition nr 218.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 18 mars
1930.
Närvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 7 mars 1930, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Karl-Gustaf Hjärne.
Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar:
1 §■
Av skogsvårdsstyrelse meddelad föreskrift, varigenom styrelsen fastställt
bestämmelser örn inskränkning i fastighetsägares rätt att avverka fastighetens
skog, skall enligt förevarande paragraf upphöra att gälla, när hypotekslånet
infriats eller fastigheten eljest ej längre häftar för lånet eller ock hypoteksföreningen
förklarat sig icke vidare påfordra föreskriftens tillämpning, ändå
att fastigheten alltjämt svarar för lånet. Föreskriftens giltighet upphör följaktligen
i och med inträffandet av något av nämnda förhållanden, utan att åtgärd
från skogsvårdsstyrelsens sida vidtages. Den myndighet, som givit föreskriften,
synes dock böra genom formligt beslut häva densamma. Härigenom
vinnes ett klart fastställande av den tid, intill vilken föreskriften upprätthålles
och fastighetsägaren eller annan sålunda är underkastad de påföljder, som
stadgats för överträdelse av de ifrågavarande bestämmelserna. Lagrådet hemställer
därför örn sådan ändring av andra stycket i 1 §, att däri stadgas, att örn
förhållande, som där avses, inträtt, föreningen skall ofördröjligen härom
underrätta skogsvårdsstyrelsen, som har att meddela beslut om föreskriftens
hävande. Någon avsevärd framflyttning av tiden, då föreskriften upphör
att gälla, torde ej bliva följden av den av lagrådet nu föreslagna ändringen.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr £18.
15
3 §•
Garantierna för att de genom skogsvårdsstyrelses föreskrift fastställda
bestämmelserna rörande avverkning å intecknad fastighet icke överträdas äro
enligt förslaget att söka dels i den uppsikt, som skall utövas av skogsvårdsstyrelsen,
och dels i det straffansvar och den påföljd i övrigt, som drabbar den,
vilken överträder föreskriften. Huruvida nämnda uppsikt kan göras tillräckligt
effektiv, utan att kostnaderna stiga till allt för stora belopp, undandrager
sig helt naturligt lagrådets bedömande. Lagrådet utgår från att det i allt
fall blir nödvändigt att i viss mån lita till det skydd, som lagens regler örn
påföljd för överträdelse av den givna föreskriften kunna lämna. Mot förslagets
stadganden i denna del synes emellertid anmärkning kunna göras. Enligt förslaget
skola beträffande straff och annan påföljd av avverkning, som skett i
strid mot given föreskrift, gälla skogsvårdslagens regler för motsvarande fall,
dock med den betydelsefulla skillnaden, att behållning, uppkommen genom
försäljning av förbrutet virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått
beslag, i första hand skola användas till det ifrågavarande lånets täckande.
Då detta senare stadgande medför, att det obehörigen avverkade virket i själva
verket kommer markägaren till godo i så måtto, att hans skuld till hypoteksföreningen
minskas, innebär förslaget en avsevärt svagare repression än skogsvårdslagens
bestämmelser i avseende å de förseelser, som i densamma åsyftas.
Detta synes så mycket mindre rimligt som, då en skogsägare bryter mot en
med stöd av den föreslagna lagen meddelad föreskrift, överträdelsen i regel
jämväl innefattar ett oredlighetsbrott mot den långivande hypoteksföreningen
och förty till sin materiella innebörd står nära sådana brott, som omförmälas i
22 kap. 13 § strafflagen. Med åberopande av denna omständighet har frän
några håll ifrågasatts, att överträdelse, varom nu är fråga, borde straffas i
anslutning till reglerna i nämnda lagrum. Häremot möta dock vissa betänkligheter,
särskilt ur den synpunkten, att förseelsen kan hava begåtts av en avverkningsrättsinnehavare,
och med förslagets tankegång att forma förfarandet
som en utsträckning av skogsvårdslagen torde onekligen bäst stämma att
formellt behandla förseelsen såsom överträdelse av myndighets föreskrift. I
sak synes man emellertid kunna vinna vad med de gjorda anmärkningarna avsetts,
därest i strafflatituden, som enligt förslaget skulle omfatta allenast böter,
införes, dock endast för fall av synnerligen försvårande omständigheter, straff
av fängelse i exempelvis högst ett år. Härigenom skulle man erhålla möjlighet
att för skogsägare, som genom avverkning i strid mot given föreskrift i
hög grad kränkt långivarens rätt, utmäta straffet med behörigt hänsynstagande
härtill. Lagrådet hemställer förty, att i förevarande paragraf upptages
bestämmelse därom, att vid synnerligen försvårande omständigheter straffet
må höjas till fängelse i högst ett år. Att man i ett ganska likartat fall funnit
ett än högre straffskydd erforderligt, framgår av bestämmelsen i 18 § första
stycket av lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 818.
16
5 §.
Den, som innehar en fastighet allenast med fideikommissrätt, torde icke böra
med bindande verkan för blivande fideikommissarier få träffa sådan överenskommelse
örn inskränkning i dispositionsrätten över fastighetens skog, varom i
förslaget är fråga, såvida icke Kongl. Marits tillstånd till överenskommelsen
lämnats i den ordning, som stadgas i förordningen den 3 april 1810 örn rättelse
och förklaring av fideikommissförfattningar. Lagrådet hemställer därför om
intagande i 5 § av en reservation i nämnda hänseende.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
17
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1930.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets
den 18 mars 1930 avgivna utlåtande över det den 7 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag örn begränsning av rätten att avverka
skog å intecknad fastighet. Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll
anför föredraganden:
»Vid förslagets remiss till lagrådet uttalade jag den meningen, att giltigheten
av skogsvårdsstyrelsens föreskrift borde upphöra, så snart lånet infriats
eller därmed jämställt förhållande inträffat, ändå att styrelsen icke genom
formligt beslut hävt föreskriften (1 § andra stycket). I denna min uppfattning
har jag icke rubbats av vad lagrådet anfört till förmån för en motsatt
ståndpunkt. För skogsägaren måste det dock te sig som det naturliga, att han
icke vidare är bunden av föreskriften, sedan den bärande grunden för denna
bundenhet bortfallit. Den omständigheten, att på grund av förbiseende eller
eljest hypoteksföreningen dröjer med anmälan av det faktiska förhållandet
eller dröjsmål hos skogsvårdsstyrelsen uppstår med hävningsbeslutets meddelande,
bör enligt min mening icke kunna föranleda en framflyttning av tiden
för föreskriftens upphörande, intill vilken tid vederbörande är underkastad ansvar
och annan påföljd för överträdelse av föreskriften. Någon anledning antaga
att, såsom lagrådet synes ha befarat, svårighet skulle uppstå vid fastställandet
av den tidpunkt, intill vilken föreskriften skall upprätthållas, lärer
icke föreligga. Uppgift i nämnda hänseende bör nämligen alltid stå att vinna
i hypoteksföreningens styrelseprotokoll eller dess handlingar.
Vid 3 § har lagrådet hemställt örn upptagande av fängelsestraff för överträdelse
under synnerligen försvårande omständigheter av föreskrift, som meddelats
av skogsvårdsstyrelsen. Väl är det lämpligt, såsom lagrådet framhåller,
att till tryggande av kreditgivarens säkerhet i viss mån lita jämväl
till det skydd, som lagens regler om påföljd för överträdelse av den givna föreskriften
kunna lämna. Det torde emellertid få anses som ett önskemål, att sä
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 183 haft. (Nr 218.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
kerheten för en kreditgivare ej grundas å straffhot i högre grad än som är oundgängligen
nödigt. I föreliggande fall, där den väsentligaste garantien är att
söka i den uppsikt, som skall utövas av skogsvårdsstyrelsen, torde ej heller
behöva anläggas de synpunkter, som helt naturligt göra sig gällande, då man
för beredande av säkerhet åt kreditgivaren huvudsakligen är hänvisad till det
avhållande moment, som ligger i ett strängt straff. I varje fall synes det mig
icke tillrådligt att för närvarande gå längre än som skett i det remitterade
förslaget. Av erfarenheten torde få bero, huruvida en skärpning av straffbestämmelserna
bör vidtagas.
Då det bakomliggande syftet med den i lagen föreskrivna anordningen —
upprätthållandet av uthållig skogsvård —• står i bästa överensstämmelse med
en blivande fideikommissinnehavares intresse av att företrädaren icke genom
hård avverkning nedbringar fastighetens värde, vilket intresse är starkare ju
högre fastigheten belånas, samt vid sådant förhållande Kungl. Maj:ts tillstånd
att belåna fideikommissfastigheten lämpligen bör utan vidare innefatta
medgivande att träffa överenskommelse, varom i lagen är fråga, hav
jag funnit tillräckliga skäl icke föreligga att i 5 § upptaga den av lagrådet
förordade reservationen.
I förslaget hava vidtagits vissa smärre redaktionella jämkningar.»
Föredraganden hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ut protokollet :
H. Stefanson.
Stockholm i930. Kungl. Boktryckeriet, P. Ä. Norstedt & Sönéit
1; .; 800811
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:301 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn begränsning av rätten att avverka skog ä intecknad fastighet. a1 i texten