Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m

1930-01-31 · 331 sidor, varav 317 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 317 av 331 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:240, Med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

1

Kr 240.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m.;

given Stockholms slott den 19 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag);

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn

fattigvården; samt

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets

barnavård.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1030,

1 sami,

203 haft. (Nr 240.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 2-k0.

Förslag

till

Lag

orri åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tUlämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas

såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,

skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad'' nedan är stadgat.

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han annorledes än genom leverne, som under 3 avses,

på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär fara

för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad

eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin

räkning; eller

3. är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt därjämte

antingen till otukt förleder ungdom eller genom sitt leverne åstadkommer särskild

fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väcker anstöt

å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom sitt leverne verkar

störande för närboende eller andra.

3 §■

Vanart föreligger jämväl, då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år,

är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav

uppenbar fara är för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen

försörja sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

3

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår

den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,

som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping

med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock

skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på

framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,

som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en

särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla vad

örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser

rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §■

Skyddsnämnd utgöres av ordförande och två bisittare.

Ordförande är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare

vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har

att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen

eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen

må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Av bisittarna skall en vara vald av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd

i stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige och den andre

vara förordnad av länsstyrelsen.

6 §•

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock

av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom bisittare

i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.

Där från någondera sidan flera utsetts, skola de vid varje års början efter samråd

med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Tjänstgöringstiden

är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det,

då valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon före tjänstgöringstidens

utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden. Såvitt

möjligt böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som ordföranden.

Samma person må utses för flera nämnder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h().

Arv dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å

landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn

stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet

ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och att

den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Om valet

skall länsstyrelsen omedelbart underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet

örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom

orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla bisittare

med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges ärende

rörande kvinna, skall minst en av bisittarna vara kvinna. Utebliver den, som

inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan lämplig

person i den uteblivnes ställe.

För deltagande i sammanträde äger bisittare åtnjuta gottgörelse av statsmedel

i form av dagtraktamente med fem kronor för sammanträdesdag ävensom,

där väglängden mellan hans hemvist och sammanträdesstället överstiger fem

kilometer, resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet.

8 §•

Ärende må icke hos skyddsnämnd till avgörande företagas, med mindre nämnden

är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, gälle den,

varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till

varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9 §•

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må

barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män

och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

10 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas

inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga

ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas i avbidan

på nämndens beslut i ärendet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2b0.

5

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet

kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom

ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd må ock eljest, när anledning därtill

föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande fråga örn vidtagande

av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger

denna kalla honom till personlig inställelse inför nämnden eller någon av nämnden

utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen kallad, men

utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten erhålla

handräckning för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av

slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

11 §•

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.

Å ordföranden ankommer därvid att angående den, örn vilken i ärendet

är fråga, införskaffa upplysning från det i 54 § omförmälda centralregistret

samt att, där så anses nödigt, begära utdrag av straffregistret. Vid undersökningen

böra utredas de omständigheter, som föranlett ingripandet mot honom,

den kommun, i vilken han vistades, då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter

och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd,

möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så ock

vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning. Då förhör hålles, skall

protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som

avses i 12 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallar någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens

verksamhetsområde, till inställelse för att meddela upplysning i något till

nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen,

såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan

laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite

tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till

vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio

kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga

örn ersättning till den, som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning;

dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

12 §.

Finnes beträffande den, om vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd

enligt lagen om fattigvården eller lagen om behandling av alkoholister

eller föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 2k0.

och prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att

vidtaga åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,

att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å

vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende

medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit

föremål för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 §, överlämna ärendet till länsstyrelsens

prövning.

13 §.

Kommer vård, som avses i 12 § första stycket, icke till stånd och finnes

vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt

liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda

för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa den felande under

övervakning på sätt i 55 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till

arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,

annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra,

som finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda

honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig. I avvaktan på sådan

hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån det erfordras, söka bereda

honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han

ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,

äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han

skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst

sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

14 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under

viss tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner

skäl föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och

plats för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 13 § medgiva,

att han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända

handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna

undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning

därom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-U).

7

15 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att elen felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 §,

samt åtgärd enligt 13 eller 14 § prövas icke till gagn för hans tillrättaförande

kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande längre tid

tillbaka än fem år före hans inställande inför nämnden varit föremål för beslut

enligt 13 § eller efter frivilligt ingående enligt 14 § å allmän arbetsanstalt

utskrivits därifrån.

Ärendet skall ock överlämnas till länsstyrelsens prövning, där den felande

är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller skälig anledning

förekommer till antagande, att hans uppgift därom är oriktig, samt

rätta förhållandet ej kan utrönas.

16 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande

bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,

äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt

över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då

fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;

och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna

föranleda till åtgärd enligt 13 eller 14 §, överlämna ärendet till länsstyrelsens

prövning.

17 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 13 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 14 §, skall nämnden

tillställa den felande skriftligt besked om åtgärden och vad han med hänsyn

till densamma har att iakttaga.

18 §.

Då ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall nämnden ofördröjligen till

länsstyrelsen insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för

den däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke

innefatta upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straff registret ej

tillgängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med anmodan

om deras omedelbara översändande till länsstyrelsen.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens försorg

skyndsamt inställas hos länsstyrelsen; är han på fri fot, skall han för

ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till länsstyrelsen insända

hans signalement.

19 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 2 § under 3

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj :ts proposition nr 2-i-O.

eller jämlikt 3 §, bör noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke

utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

\ad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av

obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos länsstyrelse.

20 §.

Har ärende överlämnats till länsstyrelse, skall länsstyrelsen så snart ske

kan hålla förhör och i övrigt verkställa erforderlig utredning i ärendet, därvid

länsstyrelsen har att införskaffa läkarbetyg angående den felande. Länsstyrelsen

äger inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom i saken, för

att upplysningsvis höras.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. När den felande det

begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna därtill föranleda,

skall handläggningen dock äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen

likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro

kan förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga om biträde åt den felande vid ärendets behandling hos länsstyrelsen

skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga

delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran biträde

ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må

utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov,

samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde,

alltid skall stanna å statsverket.

21 §.

Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes

personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn

därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må länsstyrelsen förordna

lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

Kinner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol

hörd såsom vittne eller upplysningsvis angående uppgivna omständigheter,

äger länsstyrelsen förordna, att dylikt förhör skall äga rum vid den underrätt,

som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig.

På framställning av länsstyrelsen skall rättens ordförande låta till rätten inkalla

dem, som skola höras.

22 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 20 § första stycket bevisligen

kallats till inställelse inför länsstyrelsen, äger länsstyrelsen fälla honom till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

9

böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig

samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock

ej förmås till inställelse, må länsstyrelsen låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 20 § första stycket

eller 21 § andra stycket, inställt sig inför länsstyrelsen eller domstol, skall

vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å

statsverket.

23 §.

Finner länsstyrelsen vård enligt 12 § första stycket icke böra komma till

stånd och framgår av utredningen i ärendet, att återfall i vanart föreligger eller

att sådant fall är för handen, som avses i 15 § tredje stycket eller 16 §,

skall av länsstyrelsen tagas under omprövning, huruvida den felande kan

antagas låta sig rätta genom åtgärd enligt 13 eller 14 §; och må länsstyrelsen

i sådant fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande

barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall länsstyrelsen förordna

om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

24 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete

och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må länsstyrelsen, därest han förut

varit föremål för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 § och det finnes uppenbart, att

hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten,

förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

25 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 23 §

må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, när

omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande skall

låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall länsstyrelsen,

på sätt i 55 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid

av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt

förhållande därtill, må länsstyrelsen, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet

eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet

förverkat.

26 §.

Under ärendets handläggning må länsstyrelsen förordna, att den felande

skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är villig

att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande sätt,

eller där eljest särskilda skäl föreligga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

Förordnar länsstyrelsen om vidtagande av åtgärd enligt 13 § tredje stycket

eller medgives den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, skall

han försättas på fri fot; dock må länsstyrelsen, när omständigheterna därtill

föranleda, besluta, att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande

skall hållas i förvar.

Beslutar länsstyrelsen, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt,

må länsstyrelsen under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna

örn hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller

den felande, på sätt i 28 § sägs, förklarat sig nöjd med. detsamma eller över

beslutet anförda besvär blivit avgjorda.

27 §.

Är den felande tagen i förvar, skall länsstyrelsens beslut örn hans intagande

å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas

för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen skriftligen

delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom tre dagar

eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar länsstyrelsen vidtagande av åtgärd enligt 13 § andra, tredje eller

fjärde stycket eller 14 §, skall skriftligt besked om åtgärden och vad den felande

med hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.

28 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut om

intagande å allmän arbetsanstalt; och äger länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, förordna, att sådant beslut skall verkställas utan hinder därav, att det

ej äger laga kraft.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens

närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes

med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring

skall ej gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan beslutet

avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen delgivet.

Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande

allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet

rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,

skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

29 §.

Har verkställighet av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt till följd

av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter

beslutets meddelande, vare det förfallet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

30 §.

Beträffande stad, där poliskammare finnes, äger Konungen, när särskilda

omständigheter därtill föranleda, förordna, att poliskammaren skall utöva den

befattning med ärenden enligt denna lag, som eljest tillkommer länsstyrelse.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

31 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;

eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller

avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt;

sådant erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken

Konungen meddelar närmare bestämmelser.

32 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

33 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna

till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att

envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande

och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra

efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för

rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt

möjligt hållas skilda.

Den i 32 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna om överflyttning

av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande

må genast gå i verkställighet.

34 §.

Den, som enligt 14 eller 23 § intagits å allman arbetsanstalt, skall å sådan

anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att

han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Är han

intagen enligt länsstyrelses förordnande, må han dock ej utskrivas tidigare

än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill äro, och ej heller

senare än tre år därefter. Har han frivilligt ingått, må han icke kvarhållas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 2hO.

under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen. Beträffande

den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande gälla de undantag, som

stadgas i 35, 39, 40, 42 och 43 §§. k

Har någon intagits jämlikt 24 §, skall han kvarhållas,vtill dess han finnes

kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare

erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

35 §.

Den, som enligt länsstyrelses förordnande jämlikt 23 § intagits å allmän

arbetsanstalt, må efter utgången av den i 34 § stadgade tid av tre år kvarhållas

tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att länsstyrelsens förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning

eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att

efter förmåga ärligen försörja sig eller att han uppenbarligen är vådlig för

annans säkerhet till person eller egendom.

36 §.

Kvarhålles någon jämlikt 34 § andra stycket eller 35 § å allmän arbetsanstalt

utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en

gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som

sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning

till allmän arbetsanstalt.

37 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt

för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, han sålunda

ej varit där intagen, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst

må kvarhållas.

38 §.

Bliver någon, under det haji är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt

oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller

skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall

skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0. 13

där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande ägde

rum.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt länsstyrelses förordnande och är

han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans intagande

å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i

annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må dock beslutas,

att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom; och skall

därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 24 §.

39 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess

sådan vård annorstädes kan beredas honom.

40 §.

Vill någon, som enligt länsstyrelses förordnande är intagen å allmän arbetsanstalt,

frivilligt kvarstanna å anstalten efter det han enligt 34 § skall därifrån

utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid, varje gång

högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans person.

Vad i första stycket stadgats'' skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått

å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda

kvarstanna å anstalten längre tid än ett år.

41 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning

utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång

till hederlig självförsörjning, må viss tids försöksvistelse utom anstalten medgivas

honom. Vistelsen utom anstalten under tiden för sådan försökspermission

räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden för kvarhållande är begränsad,

försökspermissionen ej utsträckas över denna tid.

För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,

och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens

styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild

person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där

det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under

permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 55 § sägs.

42 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder

eljest särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av

övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,

låta återhämta honom till anstalten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande

av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex

månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att

den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något

fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts om hans återhämtande

till anstalten, skall beslut meddelas om utskrivning; dock att, där de i 35 §

under 1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission

kan beviljas.

43 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social

hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning

och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra

tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,

må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt länsstyrelses förordnande,

kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas, dock högst

fyra månader.

44 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så

prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 55 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen

gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger

övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i

orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden

därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna

föranleda till åtgärd enligt 13 eller 14 §, med iakttagande av bestämmelserna

i 18 § överlämna ärendet till länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida

förordnande bör meddelas om hans återintagande å allmän arbetsanstalt

eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må

han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

45 §.

Örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission

samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

46 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande

till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,

som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

15

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

47 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet rörer,

hos länsstyrelsen anföra besvär inom trettio dagar från den dag, då han

erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,

där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

48 §.

Har länsstyrelse meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt, örn

förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn ersättning

för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför

länsstyrelsen, eller örn ersättning åt biträde, som i 20 § tredje stycket sägs,

må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande åligger att

inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till

länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen

infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder

därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats örn någons tagande

eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning, dock

utan inskränkning till viss tid.

över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt och örn

förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sådant beslut översändes

till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.

49 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt må den, som beslutet rörer,

hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom trettio dagar från den dag, då

han erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med

sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder

besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 35 § under 1—3 angivna förutsättningarna, skola i 45 § omförmälda

beslut av anstaltsstyrelse, evad besvär anföras eller ej, alltid underställas

uppsiktsmyndighetens prövning. Lag samma vare beträffande beslut

örn kvarhållande eller utskrivning i fall, som avses i 36 och 38 §§.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut

utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten

annorlunda förordnar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 240.

50 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger fråga om kvarhållande eller utskrivning

i fall, som avses i 35 och 36 §§, skola i avgörandet deltaga chefen för nämnda

myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot, som inom ämbetsverket

handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot, som avlagt för

utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt två av Konungen

särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara legitimerad läkare

med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava varit ordinarie innehavare

av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera

av dem utses för en tid av fem kalenderår i sänder. Avgår någon av dem,

skall ny ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant

skall uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Såsom uppsiktsmyndighetens beslut gälle den mening, varom de flesta förenat

sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter

för dem deltaga i avgörandet. Mot den, som deltager i här avsedda beslut,

gälle samma jäv, som i lag stadgas i fråga örn domare.

51 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

52 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver

hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av länsstyrelses, anstaltsstyrelses

eller uppsiktsmyndighetens beslut, har länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen

att tillse, att honom beredes den hjälp, som av förhållandena

pakallas. Därest för ändamalet anlitats annan person än befattningshavare

vid häkte eller arbetsanstalt, äger sådant biträde av allmänna medel erhålla

gottgörelse med belopp, som den myndighet, vilken prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

53 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna dag, böra låta sig angeläget

vara att, i den mån sadant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras

åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,

nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva

social hjälpverksamhet.

54 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister

angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 13, 14, 23, 24

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %40. 17

eller 44 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder

föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.

lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

55 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 25 § avsedda fallet två år

och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,

förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig örn utväg till hederlig

självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och adress,

på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan att

dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas

honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift

och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans

rättelse.

Vid anordnande av övervakning jämlikt 25 eller 41 § böra meddelas den övervakade

de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas

erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade

föreskrifter.

56 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han

vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till

viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel

i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av

statsverket. I fråga om anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen

de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

57 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående övervakning, särskild undersökning enligt 21 §, överflyttning

från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning

från sådan anstalt;

2. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må åtnjuta

ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på vad

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. %03 käft. (Nr %40).

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till godo;

samt

3. angående uppgifter till centralregistret och örn registrets förande.

58 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i

22 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

59 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens

förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,

att enligt de för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta,

vilka åtgärder skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsb estämmelser.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932; dock att 54 § träder i kraft å dag,

som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling tillika med alla de stadgan den, vilka innehålla ändring

eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning

å vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete skall

gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

61 §.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete

före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,

skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts

till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget

innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i

13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

62 §.

I fall, som avses i 12, 15, 23 och 24 §§, skall varning enligt den äldre lagen

vara att likställa med åtgärd enligt 13 § och utslag, varigenom någon enligt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 19

nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän

arbetsanstalt.

I fall, som avses i 35 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den

äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

63 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å

särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt

tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt

eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1935.

64 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter

jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts

till tvångsarbete.

65 §.

De, som skola tjänstgöra såsom bisittare i skyddsnämnd, och suppleanter för

dem skola första gången utses före den 1 juli 1932. Tjänstgöringstiden för

de sålunda utsedda skall utgå den 31 december 1935.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 92 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall upphöra att gälla samt att 73—76 §§, 78 § 3 mom. och 83 § samma

lag skola, 74 § i dess lydelse enligt lagen den 6 juni 1924 (nr 362) och i nedan

angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

73 §.

Anträffas någon, som fyllt aderton år, bettlande, må han av polisman anhållas

och, där anledning ej finnes att förfara enligt lagen örn åtgärder mot vanartigt

levnadssätt, överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse.

Varder bettlare, som är varaktigt oförmögen till arbete, på grund av föreliggande

fattigvårdsbehov intagen å fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr %40.

att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att lian

utanför anstalten skall ärligen försörja sig.

Lag samma vare, där annan, som förut varit föremål för åtgärd enligt 13,

14 eller 23 § av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt, blivit på grund

av behov av fattigvård jämlikt bestämmelse i samma lag överlämnad till fatiigvårdsstyrelsen

och för vård intagen å fattigvårdsanstalt.

74 §.

Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats

till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete, eller

lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska att efterkomma givna

föreskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet

eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år,

tilldela honom varning med erinran örn den påföljd, som i 75 § omförmäles.

Är han varaktigt oförmögen till arbete, må likväl varning icke meddelas endast

på grund av hans underlåtenhet att fullgöra anvisat arbete och ej heller

av annan anledning, med mindre han är i behov av vård å vårdanstalt och det

finnes uppenbart, att hans vårdande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens

upprätthållande därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet

för anstalten.

Styrelse för--— är sagd.

Varning, som----—- nästa sammanträde.

över beslut---för styrelsen.

75 §.

Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 § sägs, må fattigvårdsstyrelsen

eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis örn varningen

och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande göra

framställning örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, som avses i

lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt.

Konungens befallningshavande skall lämna den felande tillfälle att yttra

sig över framställningen och, där det är av nöden, hålla förhör med honom.

I ärendet skall verkställas erforderlig utredning, därvid läkarbetyg angående

den felande skall införskaffas och upplysning inhämtas, i vilket fattigvårdssamhälle

han vistades, då han senast erhöll fattigvård eller då föreläggande

att utföra anvisat arbete senast meddelades honom. Konungens befallningshavande

äger jämväl förordna örn förhör vid domstol. Håller Konungens befallningshavande

förhör med den felande, skola bestämmelserna i 20—22 och

58 §§ av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt i tillämpliga delar gälla.

Konungens befallningshavande äger förordna om den felandes intagande

å allmän arbetsanstalt eller, då mildrande omständigheter förekomma, meddela

honom förnyad varning.

När skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande förordna, att den

felande skall tagas i förvar i avbidan på att målet avgöres eller utslag örn

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

21

hans intagande å allmän arbetsanstalt vinner laga kraft eller nöjdförklaring

i stadgad ordning avgives.

I fråga om ärendets behandling i övrigt hos Konungens befallningshavande

skola 27—29 §§ av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt i tillämpliga

delar gälla.

76 §.

Meddelas förordnande örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt,

skola bestämmelserna i 33, 34, 36—46, 49—52 samt 55—57 §§ av lagen örn

åtgärder mot vanartigt levnadssätt i tillämpliga delar gälla. Dock skall därvid

iakttagas, att den, som på grund av försummad försörjningsplikt enligt 71 §

denna lag förelagts arbete, icke må kvarhållas längre tid än ett år, så framt

ej 39 § av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt varder tillämplig, att

vid prövning av fråga örn utskrivning av sådan person hänsyn i främsta rummet

skall tagas därtill, huruvida grundad anledning föreligger till antagande,

att han efter utskrivning skall söka efter förmåga fullgöra honom åliggande

försörjningsplikt, samt att i det fall, som avses i 38 § första stycket sistnämnda

lag, arbetsoförmögen person skall överlämnas till den Konungens befallningshavande,

som förordnat örn hans intagande å allmän arbetsanstalt, och

såsom vistelsesamhälle skall anses det fattigvårdssamhälle, där han enligt

Konungens befallningshavandes utredning vistades, då han senast erhöll fattigvård

eller då föreläggande att utföra anvisat arbete senast meddelades honom.

Uti det i 54 § av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt omförmälda

centralregistret skola uppgifter införas angående dem, rörande vilka förordnande

örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 75 § denna lag meddelats.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4

mom. av lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

78 §.

3 mom. över varning, som i 74 § sägs, må klagan ej föras; dock äger Konungens

befallningshavande, i sammanhang med prövning av framställning

örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, pröva varningens befogenhet.

83 §.

Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag eller beslut

i mål om intagande å allmän arbetsanstalt enligt 75 §, örn ersättning för

inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför Konungens

befallningshavande, eller örn ersättning åt biträde, som förordnats åt den felande

vid ärendets behandling hos Konungens befallningshavande, äger att inom

åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av utslaget eller beslutet,

till Konungens befallningshavande inkomma med sina till Konungen ställda besvär.

Konungens befallningshavande infordrar vederbörandes yttrande över besvären,

örn anledning därtill föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr Utbo.

nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande handlingar tillika med eget

utlåtande. ( !

1 sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock komma under

bedömande lagligheten av varning, som meddelats enligt 74 eller 75 §.

Klagan .över beslut, som av Konungens befallningshavande särskilt meddelats

örn någons tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda

ordning, dock utan inskränkning till viss tid. över annat beslut, som

Konungens befallningshavande meddelat under målets handläggning, må särskild

klagan icke föras.

Av Konungen meddelat beslut om intagande å allmän arbetsanstalt översändes

till Konungens befallningshavande för förordnande om verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932; dock att »76 § andra stycket träder i

kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 31 december 1918 (nr 1068)

örn tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.

Fullföljes talan mot utslag, som före denna lags ikraftträdande av Konungens

befallningshavande meddelats i mål angående ådömande av tvångsarbete

enligt 75 §, skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag

dömts till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad

utslaget innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet

i 13 § av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling fortfarande

skall äga giltighet.

Har någon enligt 92 § av lagen örn fattigvården eller 7 § av lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling blivit överlämnad till fattigvårdsstyrelse

och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, skall 73 § här ovan i fråga örn honom

lända till efterrättelse.

I fall, som avses i 73 §, skall varning enligt lagen den 12 juni 1885 angående

lösdrivares behandling vara att likställa med åtgärd enligt 13 § av lagen

örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt och utslag, varigenom någon enligt

förstnämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å

allmän arbetsanstalt.

I den mån så lämpligen kan ske, skola uti det i 54 § av lagen örn åtgärder mot

vanartigt levnadssätt omförmälda centralregistret införas uppgifter angående

dem, som före den 1 juli 1932 enligt lagen om fattigvården dömts till

tvångsarbete.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k0.

23

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård.

Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn., 72 §, 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom.

i lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård skola, 72 § i nedan angivna

del, erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder eller dess

befattning med vissa ärenden är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn

barn i äktenskap, örn adoption, örn barn utom äktenskap, örn förbud för vissa

underhållsskyldiga att avflytta från riket, om förmynderskap samt örn åtgärder

mot vanartigt levnadssätt ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i

lagen innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

72 §.

Skyldig att-----underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige----— ett år.

Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen örn fattigvården är stadgat örn inverkan

av arbetsskyldighetens fullgörande, örn handräckning, örn varning

och intagande å allmän arbetsanstalt såsom påföljd vid underlåtenhet av eller

tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete samt örn

anstaltsvård och införande av vissa uppgifter i det i 54 § av lagen örn åtgärder

mot vanartigt levnadssätt omförmälda centralregistret m. m. skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

81 §.

3 mom. över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, ma klagan

oj föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av framställning

örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, pröva varningens befogenhet.

85 §.

1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelses utslag eller beslut i mål

örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 §

i lagen örn fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 840.

Fullföljes talan mot utslag, som före nämnda dag av länsstyrelse meddelats

i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 72 §, skall dittills gällande lag

lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag

dömts till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad

utslaget innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet

i 13 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling fortfarande

skall äga giltighet.

I den man sa lämpligen kan ske, skola i det i 54 § av lagen örn åtgärder mot

vanartigt levnadssätt omförmälda centralregistret införas uppgifter angående

dem, som före den 1 juli 1932 enligt lagen örn samhällets barnavård dömts

till tvångsarbete.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 240.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Sedan år 1907 bar frågan örn revision av nu gällande lag angående lösdrivares

behandling av den 12 juni 1885 varit föremål för utredning, över det

senaste, i maj 1929 avgivna sakkunnigförslaget i ämnet hava infordrade yttranden

nu inkommit, varefter överarbetning av förslaget skett inom socialdepartementet.

Ärendet är därefter i det läge, att jag torde böra bär upptaga

detsamma till behandling.

Inledning.

Till en början må då lämnas en kortfattad redogörelse för vad gällande lag Gällande

i ämnet i huvudsak innehåller. ^ anslem!"?

Såsom lösdrivare behandlas dels (1 § 1 mom.) den, som sysslolös stryker lösdriveri

omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständig- ocl^r^^s‘

heterna ådagalägga, att han söker arbete, dels (1 § 2 mom.) den, vilken eljest, lsm årgja

utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen

försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår

för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 18 år behandlas

dock ej som lösdrivare (1 § 3 morn.).

Den, som beträdes med lösdriveri, må anhållas antingen av krono- eller

polisbetjänt eller ock av sådan enligt fattigvårdslagen utsedd tillsyningsman,

vilken åligger att öva uppsikt över bettlare. Den anhållne skall ofördröjligen

inställas till förhör, å landet inför landsfiskal och i stad inför stadsfiskal.

Befinnes vid förhöret lösdriveri föreligga, skall fiskalen meddela

den anhållne varning. Varningen blir icke omedelbart definitiv utan skall underställas

länsstyrelsens prövning. För sådant ändamål skall den, som meddelat

varningen, över förhöret upprätta protokoll, därav en avskrift inom viss

tid skall tillställas länsstyrelsen. Är den varnade missnöjd med varningen,

har han möjlighet att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr %bO.

försvara sig inför länsstyrelsen. Finnér länsstyrelsen efter företagen prövning

varningen befogad, kungör länsstyrelsen densamma för rikets polismyndigheter

genom att införa den i tidning för polisunderrättelser. Är anhållen lösdrivare

okänd och kan hans identitet ej utredas, skall han häktas och sändas till

länsstyrelsen i länet, som införskaffar erforderliga upplysningar till fastställande

av hans identitet och därefter själv meddelar varning, därest sådan anses

böra ifrågakomma (2 §).

Den, som inom två år från meddelad varnings kungörande ånyo beträdes

med lösdriveri, må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen i länet.

På samma sätt förfares med den, som inom två år efter frigivning från

tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas

förhör av länsstyrelsen, som, därest lösdriveri anses föreligga, må döma

honom till viss tids tvångsarbete. Denna tid skall vara minst en månad och

högst ett år, dock kan densamma, därest lösdrivaren förut undergått tvångseller

straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekommit, bestämmas

till högst tre år. Föreligga förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen

inskränka sig till att meddela den häktade förnyad varning (3 och 4 §§).

Över utslag, varigenom länsstyrelsen ådömt någon tvångsarbete, kan den

dömde anföra besvär hos Konungen. Dylika besvär inges till länsstyrelsen,

som — därest så finnes erforderligt, efter vederbörandes hörande — med eget

utlåtande överlämnar besvären till justitierevisionsexpeditionen, vilket innebär,

att besvären prövas i högsta domstolen. Länsstyrelsens beslut angående varning

får icke särskilt överklagas (6 §).

I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga örn lösdrivares

behandling den myndighet, som eljest tillkommer länsstyrelsen. Stadsfiskals

och landsfiskals åligganden enligt lagen kunna i vissa fall fullgöras

av poliskommissarie respektive polisman (16 §).

Den, som till följd av ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen

att genom arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordras,

må ej dömas till tvångsarbete, ej heller, örn han börjat undergå sådant, fortfara

därmed (7 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller i enskild,

av ett eller flera fattigvårdssamhällen inrättad, under offentlig myndighets

tillsyn ställd tvångsarbetsanstalt (9 §). Någon enskild tvångsarbetsanstalt

har dock icke kommit till stånd.

Vid frigivningen skall tvångsarbetaren av anstaltens föreståndare förpassas

till den kommun, där han har sin hemort. Efter medgivande av länsstyrelsen

må han dock kunna förpassas till annan ort, där han erbjudits anställning hos

välkänd och pålitlig person (10 §).

Frigiven tvångsarbetare skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten

och, örn orten är stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24

timmar efter ankomsten. Den, som blivit dömd till tvångsarbete i sex månader

eller därutöver, får ej under två år efter frigivandet utan särskilt tillstånd

av polismyndigheten uppehålla sig utom den kommun, dit han förpassats. I

stad, där polismästare finnes, är han därjämte skyldig att å de tider och i den

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

27

ordning, som polismästaren bestämmer, göra anmälan om bostad och försörjningsmedel.

Visar den frigivna tredska att efterkomma honom ålagda skyldigheter,

skall han ånyo häktas och behandlas på samma sätt som en för lösdriveri

häktad person (12 §).

Därest den, som undergår tvångsarbete, skulle komma i förändrade villkor,

sä att hans kvarhållande i anstalten icke längre är av nöden, äger länsstyrelsen

i det län, där anstalten är belägen, förordna om hans frigivande (13 §).

Krono- och polisbetjänter ävensom tillsyningsmännen skola hålla noggrann

tillsyn över lösdrivare. Kommunalmyndigheterna och tillsyningsmännen böra

låta sig angeläget vara att bereda lösdrivarna utväg till arbete (15 §).

I detta sammanhang må nämnas, att tvångsarbete även enligt fattigvårdslagen

av år 1918 kan ådömas, liksom fallet jämväl är enligt den år 1924 tillkomna

lagen örn samhällets barnavård.

De ifrågavarande bestämmelserna, vilka återfinnas i fattigvårdslagen 74—

76 §§ samt barnavårdslagen 72 §, innehålla följande.

Örn understödstagare eller försörjningspliktig, som enligt någon av nämnda

lagar intagits å fattigvårdsanstalt eller inställt sig eller hämtats till förrättande

av arbete utanför sådan anstalt, undandrager sig att fullgöra anvisat

arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig

till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, samt varning i viss

stadgad ordning ägt rum utan att den felande låter rätta sig av varningen, kan

han, på framställning av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden eller vederbörande

anstaltsstyrelse, av länsstyrelsen ådömas tvångsarbete under minst

en och högst sex månader. Tvångsarbetet förrättas i tvångsarbetsanstalt eller

i vissa undantagsfall i kronohäkte. I fråga örn verkställighet av tvångsarbetet

gälla lösdrivarlagens bestämmelser i tillämpliga delar.

Vidare må erinras, att i fattig^vårdslagen även finnas vissa bestämmelser angående

bettleri.

I det betänkande angående fattigvårdslagstiftningen, vilket ligger till grund

för gällande fattigvårdslag, hade fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagit,

att i lagen måtte, i avvaktan på framläggande av förslag till ny lösdrivarlag,

intagas provisoriska bestämmelser angående åtgärder mot bettleri, motsvarande

i huvudsak 1871 års fattigvårdsförordnings föreskrifter i ämnet med

vissa modifikationer. Bland övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen

(92 §) intogos i enlighet härmed vissa bestämmelser angående åtgärder mot

bettleri.

Nämnda lagrum, sådant det efter en i samband med tillkomsten av 1924

års lag örn samhällets barnavård verkställd ändring lyder, innehåller följande.

Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri, tillåter barn

under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller

andra att bettla för sin räkning, må anhållas och behandlas såsom lösdrivare,

på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat. Där någon, som

ej fyllt aderton år, anträffas betsande, skall med honom förfaras i enlighet

med lagen om samhällets barnavård. Inom varje fattigvårdssamhälle skall

fattigvårdsstyrelsen anställa behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla

bettlare och inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov

böra överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till sådant för
-

ila

vårdslagen

och barnavårdslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Historik.

Framställning

av

fångvårdsstyrelsen.

Fattigvårds

lag stiftningskommittén.

hör, som avses i 2 § 1 mom. och 16 § av lagen angående lösdrivares behandling.

Har den anhållne ej fyllt aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden

för den åtgärd, som enligt lag ankommer på densamma. För detta sitt

bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som fattigvårdssamhället efter

förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.

Härefter må i korthet redogöras för vad som under utredningen förekommit

i den nu föreliggande frågan.

Frågan örn revision av lösdrivarlagen har varit aktuell sedan mera än 30

år tillbaka, i det att redan år 1898 fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Majit gjorde

framställning örn vissa ändringar i 1885 års lag. Fångvårdsstyrelsen utgick

i sin framställning därifrån, att lagen icke visat sig medföra de verkningar

till lösdriveriets bekämpande, som med lagen avsetts. Orsaken härtill fann

styrelsen framför allt ligga däri, att lagens bestämmelser i allmänhet icke

medgåve tvångsarbetes ådömande under så lång tid, att därunder kunde medhinnas

det uppfostringsarbete i avseende å de till lösdriveri dömda, som enligt

styrelsens mening företrädesvis vore tvångsarbetets mål. Framför allt gällde

detta de yngre bildningsbara individerna. Med hänsyn härtill hemställde styrelsen,

att i fråga örn de yngsta åldersgrupperna annan tidsbestämmelse icke

borde träffas, än att de skulle hållas till tvångsarbete tills vidare, intill dess

de uppnått 21 års ålder. För andra fall borde tvångsarbete ådömas på viss

tid från och med ett till och med tre år. Styrelsen funne ock av största vikt,

att separationsprincipen i möjlig mån tillämpades vid behandling av i all synnerhet

de unga lösdrivama, i vilket avseende borde så ordnas, att dessa lösdrivare

kunde undergå dem ådömt tvångsarbete i större anstalter, därinom de

borde kunna hållas fullständigt skilda från äldre tvångsarbetsfångar och

jämväl, i mån av behov, från varandra inbördes. Rätten till frigivning från

ådömt tvångsarbete borde bibehållas, men åt densamma borde givas formen av

villkorlig frigivning, varjämte styrelsen ansett, att frigivningsrätten borde

handhavas av styrelsen. Vidare föreslog styrelsen, att ett visst antal åldersår,

exempelvis 60, måtte fastställas, efter vars uppnående ingen finge ådömas

tvångsarbete å någon statens anstalt.

Efter det framställningar i ämnet gjorts jämväl från åtskilliga andra håll,

uppdrogs år 1907 åt en kommitté (fattigvårdslagstiftningskommittén) att

utarbeta förslag till bland annat förändrad lagstiftning angående lösdrivares

behandling. Till kommittén överlämnades åtskilliga sedermera till Kungl. Maj :t

inkomna framställningar i ämnet, bland annat en från riksdagens justitieombudsman

år 1910, däri denne ifrågasatte dels borttagande av den i 12 § lösdrivarlagen

förefintliga bestämmelsen örn anmälningsskyldighet i vissa fall för

lösdrivare, som frigivits från tvångsarbetsanstalt, dels ock en reform av proceduren

i lösdrivarmål i den riktningen, att större offentlighet förlänades densamma,

de tilltalade medgåves rätt till vittnesförhör samt, i den mån sådant

kunde låta sig göra, bereddes tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt

försvar.

Vidare överlämnades till nämnda kommitté, att tagas i övervägande vid

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

29

fullgörande av dess uppdrag, den s. k. reglementeringskommitténs år 1910

avgivna betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittsamma

könssjukdomarnas spridning, i vilket betänkande upptagits spörsmålet om revision

av vissa bestämmelser i lösdrivarlagen. I första hand ifrågasattes därvid

lösdrivarmålens överflyttande till domstol, men örn detta ej skulle låta

sig göra, borde största möjliga garantier emot eventuella missbruk från de

dömande myndigheternas sida beredas medelst bestämmelser, syftande till nödig

noggrannhet i utredningen samt offentlighet i rättsproceduren, varjämte

villkorlig dom borde komma till användning. Med hänsyn till den särskilda

varsamhet, som syntes böra iakttagas beträffande de till helyrkesprostitutionen

hemfallna kvinnorna, borde i fråga om vamingsförfarandet särskilda bestämmelser

för dessas del komma till stånd. Även en icke arbetsför prostituerad

borde hemfalla under lösdrivarlagen. Interneringstiderna borde utsträckas

samt tvångsarbetsanstalterna anordnas för att möjliggöra en individuell

behandling.

Ytterligare överlämnades till fattigvårdslagstiftningskommittén en av fångvårdsstyrelsen

den 31 januari 1920 till Kungl. Maj:t avlåten framställning,

vari framhölls önskvärdheten av att under pågående lagstiftningsarbete rörande

lösdrivares behandling uppmärksamheten inriktades å behovet av sådan

ändring i nuvarande bestämmelser, att lösdriveriet och därmed likställda handlingar

gjordes till föremål för domstolsbehandling och belädes med samma

påföljder som andra för samhället skadliga gärningar. Vid befunnen oförbätterlighet

efter genomgånget straff syntes särskilda skyddsåtgärder böra stå

till förfogande, därvid, med anslutning till nuvarande förhållanden, intagning

i tvångsarbetsanstalt kunde tänkas såsom lämplig form.

En ingående framställning hade ägnats lösdrivarspörsmålet av en av centralförbundet

för socialt arbete tillsatt kommitté, C. S. A:s fattigvärdskommitté.

Uti en av denna kommitté utgiven skriftserie framställdes krav på lösdrivarmålens

behandling i judiciell väg. Vidare ifrågasattes förlängning av

tiden''för tvångsarbetet, upphävande av 12 § i lösdrivarlagen, ett förbättrat

och mera gagnande sätt för tvångsarbetets verkställande ävensom överflyttande

från fattigvårdslagen till lösdrivarlagen av föreskrifterna angående behandling

av tredskande understödstagare och försumliga försörjare samt bettlare.

Därjämte framhölls betydelsen av förebyggande åtgärder såsom anordnande

av arbetsförmedlingsanstalter, arbetsinrättningar och billiga härbärgen,

där vandrande arbetare kunde erhålla kost och logi. För de arbetsvilliga

skulle upprättas upptagningsanstalter, som skulle sända lösdrivarna till olika

arbetskolonier efter olika typer med hänsyn till deras klientel. De nämnda

skrifterna hade överlämnats till Kungl. Majit och delvis legat till grund för

Kungl. Maj :ts beslut örn revision av lösdrivarlagstiftningen.

Fattigvårdslagstiftningskommittén lämnade länsstyrelserna och andra myndigheter

tillfälle att angiva sina önskemål.

Av åtskilliga myndigheter betonades i de med anledning därav inkomna uttalandena,

att, örn ändringar skulle göras, dessa borde gå i skärpande riktning,

samt att lösdrivarlagen borde ändras så, att den vore mera anpassad

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr 2i0.

1922 års fö

slag.

efter tidsförhållandena. Från flera håll betonades lagens betydelse med hänsyn

till möjligheten att efterhålla notoriska brottslingar.

•- Fattigvårdslagstiftningskommittén framlade den 21 december 1922 betänkande

med förslag till ny lag örn lösdrivares behandling, i det följande benämnt

1922 års förslag (statens offentliga utredningar 1923:2).

Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag anslöt sig nära till gällande

lösdrivarlag. Det skilde sig från denna lag väsentligen i följande hänseenden.

Under det att förutsättningarna för behandling såsom lösdrivare av kringstrykande

personer enligt förslaget äro så gott som ord för ord desamma som

enligt lagen, har förslaget vid angivande av förutsättningar för ingripande

mot andra personer, vilkas livsföring är samhällsvådlig, icke medtagit medellösheten.

Detta, har skett, emedan kommittén funnit det i förslaget liksom

i lagen ingående uttrycket för sysslolöshet »underlåter att efter förmåga söka

ärligen försörja sig» redan i sig innefatta ett krav på medellöshet. Förslaget

avser vidare i denna del att underlätta det i praktiken redan nu tillämpade

förfaringssättet att såsom lösdrivare behandla även den, som innehar medel,

härledande sig från brott eller annat samhällsskadligt levnadssätt.

Beträffande polismyndighetens förhör med för lösdriveri anhållen person

innehåller förslaget bland annat den föreskriften, att vid förhöret skall närvara

någon av förhörsledaren tillkallad person.

I syfte att betona vikten av det kommunala och enskilda arbetet för lösdrivamas

hjälpande och upprättande samt att leda polismyndigheternas uppmärksamhet

härpå har i förslaget stadgats att den, som meddelar varning, bör

vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle

och har för sådant ändamål att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att

hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalt, fattigvårdsstyrelse eller kommunal

myndighet eller, om det anses lämpligare, till enskild institution, som kan

befinnas villig att omhändertaga den varnade.

Enligt lagförslaget får den, som inom två år efter frigivning från undergånget

tvångsarbete ånyo beträdes med lösdriveri, icke såsom enligt gällande

lag omedelbart av polismyndigheten häktas och sändas till länsstyrelsen, utan

skall sådan person i vanlig ordning tilldelas varning.

Förslaget berättigar vidare polismyndigheten att även i fall, där förutsättningarna

för häktning föreligga, örn så finnes lämpligt ersätta häktningsåtgärden

med förnyad varning.

Beträffande förhör inför länsstyrelsen med häktad lösdrivare föreligger i

förslaget den olikheten mot gällande lag att länsstyrelsen, då sådant finnes

för utredning av målet vara av nöden, kan förordna örn förhör vid domstol.

Den, som inkallas till dylikt förhör, skall åtnjuta ersättning av allmänna

medel.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall enligt förslaget den häktade vara berättigad

att anlita biträde.

Enligt förslaget skall liksom hittills beslut örn intagande i tvångsarbetsanstalt

meddelas av länsstyrelsen. Beslutet behöver emellertid enligt_ förslaget

icke alltid omedelbart gå i verkställighet. Länsstyrelsen kan nämligen, därest

omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande,

att det med tvångsarbetet avsedda ändamålet skall kunna vinnas genom lösdrivarens

överlämnande till lämplig anstalt, förening eller enskild, varom erbjudande

föreligger, låta med verkställigheten av beslutet anstå och förordna

örn sådant överlämnande under de villkor, som länsstyrelsen föreskriver. Har

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %hO. 31

verkställigheten ej påbörjats inom två år efter beslutets meddelande, förfaller

beslutet.

Medan enligt gällande lag tvångsarbete ådömes på viss bestämd tid, skall

enligt förslaget beslut örn tvångsarbete inskränka sig till ett förordnande att

dylikt arbete skall äga rum utan utsättande av någon viss tid för tvångsarbetet.

Enligt förslaget blir tiden för tvångsarbetet relativt obestämd. Huvudregeln

är, att den, som intagits å tvångsarbetsanstalt, må kvarbållas å anstalten

under en tid av två år från intagningsdagen räknat. Skulle det emellertid

på grund av den intagnes föregående liv eller hans förhållande vid anstalten

synas uppenbart, att lian vid utskrivning efter två års anstaltsvistelse

skulle återgå till ett sysslolöst eller samhällsvådligt levnadssätt, må han kvarhållas

i anstalten intill tre år efter intagandet. Å andra sidan må utskrivning

från anstalten kunna ske efter kortare tid än två år, där den intagne på grund

av föreliggande omständigheter skäligen kan antagas efter tidigare, utskrivning

ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Med

mindre särskilda skäl därtill föreligga, får utskrivning dock icke äga rum

förr än ett år efter intagandet.

Frågor örn förlängning av tiden för tvångsarbetet utöver två år samt örn

utskrivning före nämnda tid eller före den tid av tre år, till vilken förlängning

kan hava beslutats, skola prövas av länsstyrelsen i det län, som har uppsikt

över tvångsarbetsanstalten. Anstaltens styrelse har att till länsstyrelsen göra

de framställningar i ämnet, vartill den finner anledning.

Länsstyrelsens beslut rörande förlängning eller förkortning av tvångsarbetstiden

kunna enligt förslaget överklagas hos Kungl. Majit i regeringsrätten.

Enligt förslaget skall den å tvångsarbetsanstalt intagne i vissa fall kunna

försöksvis utskrivas från anstalten. Därest det finnes gagneligt för den intagnes

återgång till ett arbetsamt och ordentligt liv och förhållandena i. övrigt

synas föranleda därtill, kan nämligen tvångsarbetsanstalten styrelse tills vidare

eller för viss tid överlämna tvångsarbetaren till lämplig anstalt eller förening

eller anställa honom i arbete, tjänst eller yrke hos person, som åtager

sig att samverka med tvångsarbetsanstalten för fyllande av dess uppgift..Försöksutskrivning

må dock ej vidtagas förrän ett år efter intagandet, med mindre

särskilda omständigheter det föranleda och den länsstyrelse, som bar uppsikt

över anstalten, samtycker därtill. Försöksutskrivning skall ske under förbehåll

för tvångsarbetsanstalten styrelse att när som helst återtaga den försöksutskrivne

och med skyldighet för styrelsen att. återtaga honom, när hans

uppförande eller annat förhållande föranleder därtill, över försöksu.tskriven

skall anstaltens styrelse öva tillsyn genom därtill utsedd person,_ förening eller

myndighet. Kan lämplig tillsyningsman icke på annat sätt erhållas, är polismyndighet

skyldig att åtaga sig uppdraget. . . o

Gällande lags bestämmelser örn förpassande till viss ort.av den från tvångsarbetsanstalt

frigivne samt örn skyldighet för honom att i åtskilliga hänseenden

underkasta sig polismyndighetens kontroll hava icke upptagits i förslaget.

Detsamma innehåller i denna del allenast ett stadgande, att vid utskrivning

från tvångsarbetsanstalt tvångsarbetaren skall förhjälpas till ort, där

han erhållit eller har utsikt att finna sysselsättning, men eljest till den kommun,

inom vilken han senast mantalsskrivits.

över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag inhämtades yttranden från

länsstyrelserna, socialstyrelsen och andra myndigheter ävensom från vissa

föreningar och sammanslutningar. Vid socialstyrelsens yttrande (tryckt i

Sociala meddelanden 1924, nr 5, sid. 367 o. f.) voro fogade bland annat redo
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilbo.

1926 års f ö

slag.

görelser för vissa av styrelsen verkställda utredningar rörande manliga tvångsarbetare

i landet år 1923. Nämnas må, att styrelsen senare verkställt en liknande

utredning rörande kvinnliga tvångsarbetare, nämligen för åren 1916—

1924 (likaledes tryckta i Sociala meddelanden, 1924, nr 5, sid. 377 o. f. samt

1925, nr 2, sid. 103 o. f. och nr 3, sid. 163 o. f.). I de inkomna yttrandena

framställdes åtskilliga erinringar mot kommitténs förslag.

Sedan Kungl. Majit år 1924 uppdragit åt dåvarande revisionssekreteraren

Ragnar von Koch att såsom inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig

överarbeta kommitténs förslag, framlades den 30 juni 1926 av honom betänkande

med förslag till »lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga»,

här nedan kallat 1926 års förslag (statens offentliga utredningar

1926:9).

Sistnämnda förslag innehöll i huvuddrag bestämmelser av följande innehåll.

De åtgärder, som enligt förslaget finge vidtagas, kunna karakteriseras såsom

dels hjälpåtgärder dels ock tvångsåtgärder.

Hjälpåtgärder skulle i allmänhet vidtagas av kommunalt organ, som kunde

antagas äga större förutsättningar än polisen att med framgång företaga sådana

åtgärder, men kunde även i vissa fall utföras av polismyndighet eller

länsstyrelse. De på kommunalt organ ankommande hjälpåtgärderna avsåge

följande kategorier, nämligen bettlare, egentliga lösdrivare (landstrykare) och

vissa prostituerade kvinnor, allt dock endast örn dylika åtgärder icke ansåges

utsiktslösa, i vilket fall anmälan skulle ske till polismyndigheten för vidtagande

av tvångsåtgärder.

Tvångsåtgärder skulle enligt förslaget vidtagas av polismyndighet eller

länsstyrelse beträffande vissa kategorier, i fråga örn vilka behandling från de

kommunala organens sida icke ansågs hava utsikt att krönas med framgång,

nämligen bettlare, egentliga lösdrivare, vissa prostituerade kvinnor, under

förutsättning att till någon av dessa kategorier hörande person av kommunalt

organ hänvisats till polismyndighet, andra lättjefulla personer, vilkas

levnadssätt innebar samhällslära (kriminella element) såsom sutenörer, kopplare,

manliga prostituerade, lönnbrännare, spritlangare, bondfångare, yrkesbedragare,

ligister, våldsverkare, vanetjuvar.

Om i något fall hjälpåtgärder ansåges vara tillfyllest, borde dock sådana av

polismyndigheten resp. länsstyrelsen vidtagas i stället för tvångsåtgärder.

Såsom gemensam regel för behandling av de olika kategorierna gällde sålunda,

att tvångsåtgärder ej finge vidtagas i annat fall än då det kunde anses

resultatlöst att söka med hjälpåtgärder återföra individen till ett ordentligt liv.

Hjälpåtgärderna borde, örn icke fattigvårdsfall förelåge, i allmänhet bestå

i arbetsanvisning, eventuellt i förening med övervakning. I en del fall

kunde det dock vara lämpligare att söka bereda vederbörande skydd hos anhöriga

eller inträde i enskild anstalt, t. ex. räddningshem. I andra fall borde

anmälan göras till nykterhetsnämnd för vidtagande av åtgärd enligt alkoholistlagen.

Begagnades ej erbjuden möjlighet till arbete eller annan utväg till

upprättelse, kunde enligt förslaget tvångsåtgärder tillgripas, såvida icke ännu

ett försök ansåges böra göras med hjälpåtgärder.

Tvångsåtgärderna skulle bestå i internering i anstalter av olika stränghetsgrad.

, pl

Såsom det leommunala organ, som i regel skulle hava att vidtaga hjälpåtgärder,

föreslogs i fråga örn bettlare och egentliga lösdrivare fattigvårdsstyrelsen

eller dess delegerade. Till stöd härför anfördes i huvudsak följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

33

Utom sin huvuduppgift hade fattigvårdsstyrelsen i många kommuner befattning

med alkoholistvården. I en del kommuner tjänstgjorde den med viss

förstärkning såsom barnavårdsnämnd. En anvisning åt fattigvårdsstyrelsen

att söka bereda arbetsföra hjälpsökande arbete funnes redan i fattigvårdslagen

26 §, enligt vilken fattigvårdsstyrelse särskilt bör göra sig noga underrättad

örn de arbetstillfällen, som givas för att kunna anvisa arbete åt

hjälpsökande, vilken är arbetsför, och, örn arbetsförmedling sanstalt finnes

i orten, i sådant syfte samarbeta med denna. Det läge sålunda nära till

hands att anlita fattigvårdsstyrelsen för den ifrågavarande arten av hjälpverksamhet.

Att fattigvårdsstyrelsen ägde ojämförligt större förutsättningar

därför än polismyndigheten läge i öppen dag. Mot kommitténs förslag, i vad

det avsåge åliggande för polismyndigheten att vid varning vara den varnade

behjälplig med anskaffande av arbete, hade erinringar framställts i ett stort

antal av de över förslaget avgivna utlåtandena. För vidtagande av hjälpåtgärder

beträffande prostituerade kvinnor kunde varken fattigvårdsstyrelsen

eller annat redan befintligt kommunalt organ anses lämpa sig synnerligen

väl. Erfarenheten torde nämligen hava visat, att kvinnor hade vida större

förutsättningar än män att utöva hjälpverksamhet bland prostituerade kvinnor.

Inom de kommunala myndigheterna torde emellertid de kvinnliga ledamöterna

utgöra allenast en ringa minoritet. Ehuru såväl fattigvårdsstyrelsen

som barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden i sin verksamhet stundom

bomme i beröring med de prostituerade kvinnorna, syntes det därför nödvändigt

att uppdraga åt något organ, som huvudsakligen bestode av kvinnor, att vidtaga

hjälpåtgärder beträffande prostituerade. För att garantera ett nära

samarbete med de nyss nämnda tre redan befintliga kommunala organen syntes

det emellertid vara lämpligt att icke tillskapa något nytt sådant utan lämna

ifrågavarande uppgift åt ett utskott, utsett av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden

och nykterhetsnämnden inom eller utom dessa msmdigheter och

bestående av tre eller flera personer, av vilka flertalet skulle vara kvinnor. För

detta utskott föreslogs benämningen hjälputskott. I allmänhet skulle sådant

behöva tillsättas endast i större städer.

Funne fattigvårdsstyrelsen eller dess delegerade eller hjälputskottet, att

hjälpåtgärder icke hade utsikt att medföra åsyftat resultat, borde vederbörande

hänvisas till polismyndigheten. Såsom allmän regel syntes nämligen böra

gälla, att de kommunala organen ej skulle belastas med tvångsåtgärder, utan att

deras verksamhet uteslutande borde vara av hjälpande och förebyggande natur.

Örn även tvångsåtgärder skulle ankomma på de kommunala organen, skulle

detta antagligen minska förtroendet för dem bland de personer, som dessa organ

skulle hjälpa. Det vore vidare synnerligen osäkert, örn de kommunala organen

alltid skulle vara lämpade att vidtaga tvångsåtgärder beträffande de

individer, om vilka vore fråga, en uppgift som ofta torde vara av betydligt svårare

och ömtåligare art än det arbetsföreläggande åt kommunens egna försumliga

försörjare, som enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna ankomme på

fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden.

De kommunala organen borde icke åläggas att taga befattning med kriminella

eller eljest mera svårt förkomna element utan skulle äga att hänvisa dem

till polismyndigheten.

Vad angår de ifrågasatta hjälpåtgärder na anfördes i sakkunnigförslaget väsentligen

följande.

Arbetsanskaffningen vore givetvis en mycket svår uppgift, särskilt under

tider, då även den fullgoda arbetskraften ofta hade svårt att finna användning.

Att de kommunala organen i detta hänseende skulle samarbeta med arbetsförmedlingsanstalter

och andra offentliga och enskilda institutioner, vore

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 2h0-j 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

givet. Men stundom torde det bliva omöjligt att anskaffa arbete i den öppna

arbetsmarknaden. Särskilda anordningar måste därför träffas för att de kommunala

organen alltid skulle vara i stånd att anvisa arbete.

I sådant syfte föreslogs, att av staten eller under dess medverkan skulle anordnas

s. k. hjälparbete. Enligt en av en sakkunnig på området, jägmästaren

Erik Lindeberg, verkställd utredning läte sådant sig med fördel anordnas i de

allmänna skogarna. Detta arbete vore visserligen huvudsakligen avsett för

män, men även kvinnor kunde under större delen av året användas i vissa skogsarbeten.

Såsom ett altérnativ till hjälparbetet föreslogs frivilligt arbete vid arbetshem

eller annan därför lämpad fattigvårdsanstalt, en hjälpform, beträffande

vilken någon erfarenhet förelåge från Stockholms stads arbetshem för kvinnor.

Dessa båda former av arbete vore enligt förslaget frivilliga, och ingen finge

tvingas att kvarstanna i arbetet, men örn vederbörande vägrade att begagna sig

av anvisningen till hjälparbete eller fattigvårdsanstalt och därefter återfölle

i sitt förra oordentliga levnadssätt, finge hans arbetsovillighet anses konstaterad,

och han utsatte sig för risken att bliva hänvisad till polisen med dess

strängare maktmedel.

De, som vore i behov av fattigvård, skulle erhålla sådan. I avvaktan på utgången

av de kommunala organens försök att anskaffa arbete skulle det åligga

dessa organ att i mån av behov tillhandahålla den arbetslöse föda och bostad

mot skjddighet för honom att utföra tillfälligt arbete. Anordningar syntes

därför böra vidtagas för att kunna bereda sådant, t. ex. vedhuggning.

Jämsides med de angivna åtgärderna vore det i många fall av den största

vikt, att vederbörande erhölle personligt stöd under försöken att återvända till

ett ordnat liv. Möjlighet borde därför förefinnas att förordna en övervakare.

Den, som anvisades arbete på annan ort, borde få sina resekostnader bestridda

av allmänna medel.

Då betydande olägenheter voro förenade med varningsförfarandet i dess nuvarande

form, föreslogs i stället för det samma för vissa kategorier ett till kommunalt

organ förlagt hjälpförfarande. Men även beträffande övriga grupper

(individer, i fråga örn vilka kommunalt organ funne hjälpåtgärder utsiktslösa,

samt personer, vilka på grund av kriminalitet eller eljest kunde anses särskilt

samhällsvådliga) ansågs det nuvarande varningsförfarandet sakna berättigande

och böra ersättas med ändamålsenligare åtgärder. Även polismyndighet

borde äga vidtaga hjälpåtgärd, örn så funnes lämpligt. Stundom kunde åtgärd

enligt alkoholistlagen vara på sin plats. I allmänhet torde dock den i förslaget

stadgade lindrigaste tvångsåtgärden, internering i arbetshem, böra tillgripas.

Det vore av betydelse att kunna mellan olika slag av anstalter fördela de individer,

som vore i behov av internering. Såväl nödvändigheten av att åstadkomma

differentiering i vården som ekonomiska skäl talade för en dylik anordning.

Arbetshemmen torde vara synnerligen väl lämpade för mottagande av

vissa, icke allt för djupt sjunkna element. Endast för de svåraste fallen borde

tvångsarbetsanstalterna komma till användning.

Enligt lagen om behandling av alkoholister hade såväl nykterhetsnämnden

som länsstyrelsen möjlighet att, även efter det förordnande örn internering meddelats,

låta det stanna vid andra åtgärder än internering i alkoholistanstalt. I

1922 års förslag inginge bestämmelser om villkorligt anstånd med verkställighet

av beslut om internering i tvångsarbetsanstalt. Denna anordning, som innebure

en art av villkorlig dom, syntes böra utsträckas till att avse jämväl beslut

örn internering i arbetshem, under förutsättning att den individ, varom

vore fråga, anbringades på ett sätt, som innebure möjlighet för hans tillrättaförande.

Villkorligt anstånd borde alltid vara förenat med förordnande av

övervakare samt uppställande av villkor beträffande vistelseort m. m. Den

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nrithO.

35

myndighet, som meddelat beslutet, torde böra tillerkännas befogenhet att, örn

uppställda villkor ej fullgjordes, förklara anståndet förverkat. Verkställdes

ej beslut om intagande i tvångsarbetsanstalt inom två år från dess meddelande,

syntes beslutet böra förfalla.

Då polismyndigheten funne strängare åtgärd böra vidtagas än internering

i arbetshem, skulle enligt förslaget anmälan göras till länsstyrelsen.

Förslagets innehåll beträffande förfarandet vid handläggningen av lösdrg

varärenden och därmed sammanhängande frågor var i huvudsak följande.

Enligt 1922 års förslag skulle vid förhör inför polismyndighet närvara någon

av förhörsledaren tillkallad person. I vissa yttranden hade gjorts gällande,

att denna föreskrift icke vore tillfyllestgörande. Denna uppfattning

torde vara befogad. Det syntes vara av vikt, att i dessa ärendens behandling

hos polismyndigheten sakkunnig, intresserad person deltoge. Det föreslogs

därför, att en av fattigvårdsstyrelsens delegerade eller, då fråga vore om prostituerad

kvinna, kvinnlig ledamot av hjälputskottet skulle vara närvarande.

En dylik bestämmelse syntes vara ägnad att öppna möjligheter för ett förfarande,

som vore avpassat efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena,

samt verksamt bidraga till undanröjande av det stundom försporda

misstroendet mot polismyndigheternas sätt att handlägga ärenden av ifrågavarande

slag. Det föreslogs vidare, att om delegerad resp. ledamot av hjäiputskott

vore oense med polismyndigheten rörande beslut örn internering i arbetshem

eller anmälan till länsstyrelsen, anteckning därom skulle göras till protokollet.

Det syntes nämligen lämpligt, att länsstyrelsen erhölle kännedom örn

den avvikande mening, som sålunda gjort sig gällande.

Lösdrivarmålen ansåges alltjämt böra handlag gas hos länsstyrelserna under

förutsättning, att såsom garanti för den personliga friheten en omläggning

av förfarandet ägde rum.

Såsom justitieombudsmannen framhållit, syntes det sannolikt, att anledningen

till den inrotade föreställningen om orättvist bedömande i lösdrivarmål till

icke ringa del läge i det nuvarande rättsförfarandet i dessa mål samt att genom

en ändring av detta nämnda föreställning skulle i väsentlig mån giva vika.

Såsom en första åtgärd i detta hänseende syntes böra meddelas föreskrift

örn offentlighet vid målens handläggning hos länsstyrelsen, med vissa möjligheter

dock för länsstyrelsen att föreskriva undantag därifrån, då hänsyn till

den häktade eller andra omständigheter föranledde därtill.

Vidare ansågs ersättning böra av allmänna medel utgå till personer, som på

kallelse av länsstyrelsen hördes i målet inför länsstyrelsen. Gällande bestämmelser

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål borde i

avseende därå vinna motsvarande tillämpning.

Alltsedan i lagstiftningen bestämmelser införts om rättegångsbiträde åt för

brott häktad, hade det framstått såsom en av förhållandena icke betingad inkonsekvens,

att motsvarande förmån icke bereddes den, som häktats för lösdriveri.

Justitieombudsmannen och reglementeringskommittén hade tidigare

betonat angelägenheten av att, i den mån det läte sig göra, bereda för lösdriveri

häktade tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar. Frågan

örn häktade lösdrivares rätt att i samma ordning som andra häktade erhålla

rättegångsbiträde hade även varit föremål för riksdagens uppmärksamhet, i

det riksdagen i skrivelse den 4 juni 1919 anhållit, att Kungl. Maj:! täcktes

taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning rätten att erhålla

sådant biträde borde utsträckas att avse även don, som blivit häktad på grund

av bestämmelserna i lagen angående lösdrivares behandling.

Fattigvårdslagstiftningskommittén hade på denna punkt inskränkt sig till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 340.

en bestämmelse om att det icke skulle vara deli häktade förment att anlita biträde

vid förhör inför länsstyrelsen. Däremot hade kommittén (s. 158) i anseende

till lösdrivarmålens beskaffenhet ansett en så långt gående anordning

som tillämpande i sådana mål av gällande lag angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad icke krävas utan hänvisat på möjligheten att hänvända

sig till de i de större städerna befintliga rättshjälpsanstalterna.

Det resultat, vartill kommittén beträffande denna fråga kommit, ansågs

knappast vara tillfredsställande. Att å ena sidan medgiva en var för brott

häktad — även örn brottet icke kunde medföra mer än ett kortvarigt frihetsstraff

— rätt att erhålla biträde åt sig förordnat, och å andra sidan i lösdrivarmål

— där redan enligt gällande lagstiftning kunde ådömas ända till tre

års frihetsförlust — icke bereda den häktade en motsvarande förmån torde

innebära en betänklig inkonsekvens till lösdrivarnas nackdel. Denna inkonsekvens

syntes böra undanröjas genom ett stadgande om samma rätt för de

senare uti förevarande avseende, allenast med den modifikationen, att försvarsbiträdet

icke med nödvändighet behövde vara i besittning av juridisk utbildning.

Såsom ett önskemål hade stundom framhållits, att den myndighet, som verkställt

häktningen, borde inkallas till förhör inför länsstyrelsen. Kommittén

(s. 155) hade avstyrkt en dylik anordning. Såsom en konsekvens av förslaget

örn förordnande av försvarsbiträde åt den häktade syntes det emellertid erforderligt

att stadga att polismyndighet, vars anmälan föranlett förhöret, såvitt

möjligt borde beredas tillfälle att närvara.

Trots de anordningar, som sålunda föreslagits för åstadkommande av en allsidig

utredning i målet, torde det någon gång komma att visa sig önskvärt att

vidtaga ytterligare åtgärder i sådant syfte. Det kunde sålunda befinnas vara

av nöden att inhämta ytterligare upplysningar angående den häktades personliga

förhållanden och angående möjliga utvägar för hans tillrättaförande. Det

borde därför stå länsstyrelsen öppet att förordna en särskild förundersökare

att verkställa en dylik utredning.

I 1922 års förslag inginge en bestämmelse om rätt för länsstyrelsen att förordna

örn förhör vid domstol. För en dylik bestämmelse hade tidigare justitieombudsmannen

uttalat sig. Förebilder till densamma funnes i fattigvårds- och

alkoholistlagarna. I vissa myndigheters yttranden hade uttalats tvekan örn

behövligheten av den ifrågavarande bestämmelsen. Denna syntes emellertid

anvisa en utväg, som någon gång kunde bliva av värde för vinnande av en tillfredsställande

utredning, varför densamma tillstyrktes. Till de efter länsstyrelsens

förordnande inkallade personerna syntes ersättning böra utgå av allmänna

medel enligt de regler, som gällde beträffande ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål.

Justitiekanslersämbetet hade i ett yttrande såsom en tänkbar möjlighet framfört

anordnande vid länsstyrelsens sida av en medborgarnämnd med uppgift

att pröva, huruvida i vissa fall lösdriveri förelåge. Behovet och lämpligheten

av en så vidlyftig och med praktiska svårigheter förenad apparat syntes emellertid

kunna starkt ifrågasättas, såframt den föreslagna omläggningen av förfarandet

genomfördes. Enligt förslaget skulle ett stort antal av de lindrigare

eller mera tveksamma fallen behandlas allenast med hjälpåtgärder av kommunalt

organ eller polismyndighet och således icke alls komma inför länsstyrelsen.

För de övrigas allsidiga utredning öppnades genom förslaget nya, vidsträckta

möjligheter, för vilka ovan redogjorts. Behovet av sakkunnig medverkan

hade tillgodosetts genom förslaget örn att en av fattigvårdsstyrelsens

delegerade eller kvinnlig ledamot av hjälputskott skulle deltaga i handläggningen

redan hos den underordnade polismyndigheten med rätt att få avvikande

mening antecknad till protokollet. Länsstyrelsen syntes vidare böra äga att i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ZUO.

37

tveksamma fall rådföra sig* med någon på ifrågavarande område förfaren

institution eller person, varemot det icke torde vara erforderligt att, såsom

blivit ifrågasatt, föreskriva, att vittnen skulle vara närvarande vid förhör inför

länsstyrelsen. På angivet sätt torde fullt betryggande garanti vinnas såväl

för att rättsfrågan bleve vederbörligen klarlagd som för att olika tänkbara

åtgärder för individens tillrättaförande bleve föremål för övervägande.

Beträffande de åtgärder, som skulle vidtagas av länsstyrelse, innehöll förslaget

följande.

Det skulle stå länsstyrelsen fritt att antingen anlita de åtgärder, som eljest

ankomme på de underordnade myndigheterna, således arbetsanvisning eller a,nnan

motsvarande åtgärd i förening med övervakning eller ock förordna örn internering

i arbetshem, eventuellt med villkorligt anstånd, eller i sista hand

döma till tvångsarbete.

Enligt alkoholistlagen ägde länsstyrelsen förordna örn internering i alkoholistanstalt

av person, som vore hemfallen åt dryckenskap, dock endast under

vissa närmare angivna förutsättningar. Såsom av socialstyrelsens undersökning

rörande lösdrivare framginge, vore det övervägande antalet lösdrivare

alkoholister, liksom å andra sidan av de å alkoholistanstalter intagna mångå

blivit varnade eller undergått tvångsarbete för lösdriveri. Det syntes vid sådant

förhållande vara ett viktigt önskemål, att länsstyrelsen i de ärenden, som

avsåges i förslaget, tillförsäkrades en viss frihet att välja den art av anstaltsvård,

som i varje fall syntes mest ändamålsenlig. Sålunda borde länsstyrelsen

vara befogad att, örn en person, som enligt bestämmelserna i förslaget av

polismyndighet anmäldes för länsstyrelsen, befunnes uppfylla förutsättningarna

för tvångsingripande enligt förslaget och därjämte vara hemfallen åt

dryckenskap, förordna om hans intagande i alkoholistanstalt, fastän i övrigt

i alkoholistlagen stadgade villkor för internering icke förelåge, detta dock givetvis

endast därest vård å alkoholistanstalt befunnes vara den i det speciella

fallet lämpligaste vårdformen.

Funne länsstyrelsen varken hjälpåtgärder eller internering i arbetshem eller

alkoholistanstalt böra komma till användning, ägde enligt förslaget länsstyrelsen

tillgripa det yttersta tvångsmedlet, tvångsarbete. Detta bleve således

förbehållet allenast för de svårare follen, för vilka de lindrigare behandlingsmetoderna

— ur allmän och individuell synpunkt — ansåges otillräckliga.

I överensstämmelse med 1922 års förslag föreslogs vidare, att länsstyrelsen

skulle äga meddela villkorligt anstånd nied verkställande av beslut örn tvångsarbete.

Ett sådant villkorligt ådömande av tvångsarbete borde i en del fall

kunna vara ägnat att verka uppryckande och förmå vederbörande att återgå

till ett ordnat levnadssätt. Härför fordrades emellertid, att anståndet förbundes

med övervakning och bestämda villkor örn vistelseort, sysselsättning

m. m.

Gentemot stadgandet i 7 § i gällande lösdrivarlag om viss arbetsoförmåga

såsom hinder för tvångsarbete hade å ena sidan från tvåmgsarbetsanstalternas

synpunkt gjorts gällande, att alla de, som intoges i sådana anstalter, skulle

vara arbetsföra, så att de kunde sysselsättas fullt ut med de inom anstalterna

vanligen förekommande arbetena; man hade pekat på den svårighet med hänsyn

till ordning och disciplin, som läge däri, att ej samma arbetstider och samma

arbetstakt kunde hållas av alla. A andra sidan hade ur synpunkten av samhällets

behov av skydd betonats, att även sådana mindre arbetsföra, på vilka

lösdrivarlagens bestämmelser passade in, borde omhändertagas pa tvangsarbetsanstal

terna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ''''-''iO.

38

I detta ämne anfördes i förslaget följande.

Åtskilliga av de personer, vilka enligt gällande lag på grund av bristande

försörjningsförmåga förklarades icke kunna dömas till eller kvarhållas i tvångsarbete,

hörde till tvångsarbetsanstalternas, fängelsernas och alkoholistanstalternas

mera svårartade klientel. Ofta vöre de efter ett liv i laster och brott

visserligen så förstörda till kropp och själ, att de vore berättigade till obligatorisk

fattigvård, men detta hindrade stundom icke, att de alltjämt måste anses

i hög grad samhällsfarliga och ur disciplinär synpunkt svårbehandlade samt

att de utövade ett menligt inflytande på andra, mindre förhärdade individer.

Det vöre givet, att med arbetshemmens tillkomst ökade möjligheter skapats för

behandling av dylika element, men även där kunde de stundom förorsaka verkliga

svårigheter, som icke kunde övervinnas med mildare maktmedel än sådana,

över vilka tvångsarbetsanstalten^ förfogade. Möjlighet funnes ju att, örn en

sådan person vore i någon mån arbetsför, få honom dömd till tvångsarbete, men

ändamålsenligheten av en dylik omväg för att finna den rätta anstaltsformen

kunde ifrågasättas. Härtill komme att, örn man ville åstadkomma differentiering

mellan de olika slagen av anstalter och använda arbetshemmen bl. a. till

sådana personer, vilkas förfall icke oundgängligen krävde tvångsarbete, det

syntes vara ett viktigt önskemål att med konsekvens upprätthålla denna synpunkt,

så att icke å arbetshemmen sammanblandades element av alltför olika

grad av förfall. Då vidare å tvångsarbetsanstalterna syntes böra strävas efter

differentiering, torde det icke möta svårigheter att där sysselsätta även personer

med nedsatt arbetsförmåga. På sätt bl. a. socialstyrelsen uttalat syntes

därför endast den fullständiga arbetsoförmågan böra utgöra hinder för tvångsarbete.

Såsom ytterligare förutsättning torde böra uppställas, att denna oförmåga

vore varaktig. En akut sjukdom borde sålunda ej förhindra tvångsarbetes

ådömande eller föranleda dess avbrytande.

I undantagsfall kunde emellertid även den, som vore fullständigt oförmögen

till arbete, föranleda betydande svårigheter för ordning och disciplin å arbetshem,

dit han överlämnades, samt äventyra resultatet av det å hemmet bedrivna

arbetet för de internerades tillrättaförande. Detta torde vara fallet med en

del kriminella eller eljest djupt förkomna element, exempelvis personer, vilka

på grund av att de tidigare undergått tvångsarbete under mer än tio år enligt

förslaget skulle kunna kvarhållas tills vidare även efter utgången av den

eljest stadgade maximitiden av tre år. Dylika och andra tvångsarbetare torde

någon gång sakna varje arbetsförmåga, och möjlighet syntes därför böra öppnas

att intaga eller behålla dem i tvångsarbetsanstalt och där bereda dem en

art av asylvård. Att detta skulle innebära en betydande lättnad för ålderdoms-

och arbetshemmen, vore uppenbart.

Hörande internering stiden vid tvångsarbete anfördes i sakkunnigförslaget

följande.

Såväl fångvårdsstyrelsen som tvångsarbetsanstalternas styrelser hade gjort

gällande den uppfattningen, att det vore lönlöst att söka uppfostra lösdrivarna

till arbetsamhet under de korta tider, som nu ofta bestämdes för tvångsarbetet.

Däremot gjorde _ sig hos de myndigheter, som hade att döma till

tvångsarbete, ofta den meningen gällande, att tvångsarbetstiden ej borde sättas

alltför lång, enär långa tider ej stöde i rätt förhållande till vad lösdrivaren

låtit komma sig till last.

Fattigvårdslagstiftningskommittén hade med anledning härav konstaterat,

att uppfattningen örn tvångsarbetets pedagogiska karaktär ännu icke trängt

igenom. Med uppfattningen av tvångsarbetet såsom en förebyggande åtgärd,

vilken avsåge att vänja lösdrivaren vid ett arbetsamt och ordentligt liv, hade

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

39

kommittén funnit det stämma väl överens att låta beslut örn tvångsarbete

inskränkas till förordnande härom utan utsättande av någon viss tid för

tvångsarbetet. 1922 års förslag innefattade därför bestämmelser örn relativt

obestämd tvångsarbetstid, d. v. s. tiden bestämdes ej på förhand men finge ej

överstiga visst maximum.

Det vore enligt den sakkunnige en brist hos det nuvarande systemet, att mterneringstiden

bestämdes på förhand. De iakttagelser, som gjordes under

tvångsarbetets gång, torde nämligen vara av så stor betydelse för bedömande

av lösdrivarens karaktär och möjligheterna för hans förbättring,, att det icke

kunde anses stå i överensstämmelse med behandlingens uppfostringssyfte att

på förhand bestämma tiden för utskrivningen. Denna synpunkt hade vunnit

beaktande inom lagstiftningen på vissa andra närliggande områden, nämligen

i fråga örn alkoholistvården, vanartade barns behandling enligt lagen örn samhällets

barnavård samt tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare. I dessa

tre fall vore interneringstiden relativt obestämd och beroende på iakttagelserna

under dess fortgång. Även på dessa områden vore ett bedömande av^ utsikterna

till den internerades återupprättande förenat med betydande svårigheter,

men tilläventyrs befintliga betänkligheter mot att anförtro anstaltsmyndigheterna

en dylik uppgift hade dock icke hindrat tillämpningen av en från början

relativt obestämd interneringstid. Icke heller i fråga örn personer, av nu

ifrågavarande kategori torde skäl föreligga till antagande, att en dylik obestämd

interneringstid skulle, såsom i några yttranden befarats, vara ägnad att

på de internerade medföra en nedbrytande verkan, men givet vore, att tvångsarbetarna,

såsom en länsstyrelse framhållit, borde uppmärksamgöras på de

möjligheter, som funnes för dem att genom flit och. gott uppförande bidraga

till förkortning av interneringstiden; även ur disciplinär synpunkt borde detta

kunna vara till gagn. Det torde visserligen icke vara uteslutet, att en och annan

individ skulle söka genom inställsamhet och förställning bibringa anstaltspersonalen

en uppfattning om en timad sinnesändring för att därigenom

vinna en förkortning av tvångsarbetstiden — farhågor i detta hänseende hade

uttalats av en länsstyrelse — men i avseende härå torde böra uppmärksammas,

att anstaltsledningen genom sin beröring med ett mycket stort antal tvångsarbetare

av olika typer kunde förutsättas förvärva en erfarenhet och en förmåga

av kritiskt bedömande, som medförde, att dylika försök endast sällan skulle

krönas med framgång. Icke heller i övrigt syntes de betänkligheter, vilka i

några yttranden yppats mot att anförtro anstaltsledningen inflytande i avseende

å tvångsarbetstidens längd, böra tillmätas avgörande betydelse. Emellertid

torde vissa bestämmelser erfordras för att garantera, att beslut örn utskrivning

föreginges av en sorgfällig och sakkunnig prövning.

Det hade befarats, att en person, som antastades för lösdriveri, kunde föranledas

att begå brott för att bliva häktad och dömd enligt strafflagen, varigenom

han stundom skulle underkastas frihetsförlust under kortare tid, än örn

han ådömdes tvångsarbete under på förhand obestämd tid. Vad sålunda anförts

torde så mycket mindre böra tillmätas avgörande betydelse som det, pa

sätt i 1922 års förslag framhållits (s. 80), icke torde vara uteslutet, att tvångsarbete

ådömdes eller verkställdes efter det straff för brottet blivit avtjänat.

Ur allmänpreventiv synpunkt syntes en bestämmelse om relativt obestämd

interneringstid hava ett avgjort företräde framför den på förhand bestämda,

tiden, dock endast under förutsättning att maximitiden ej gjordes alltför kort.

Enligt 1926 års förslag skulle tvångsarbetstiden i regel utgöra två år, men

kunde förkortas, i undantagsfall t. o. m. under ett år... Å andra sidan kunde

den förlängas till tre år, örn sannolikheten talade för återfall vid tidigare utskrivning.

Under enahanda förutsättning skulle även elter utgången av

nämnda tid av tre år kunna anstå med utskrivning av den, som tidigare varit

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

1929 års fö

slag.

internerad i tvångsarbetsanstalt under tillhopa minst tio år. I dylika, såvitt

man kunde förutse, sällsynta undantagsfall torde ett kvarhållande tills vidare

få anses^ motiverat såväl med hänsyn till samhället som till individen. Frågan

örn en^ sådan persons utskrivning torde dock böra tid efter annan och minst en

gång årligen upptagas till prövning.

Enligt förslaget skulle vid utskrivning arbets anvisning och övervakning

anordnas samt villkor uppställas beträffande vistelseort m. m. Fullgjordes

ej villkoren, kunde återtagandet till anstalten ske inom viss tid. Vid utskrivning

av den, som sålunda återtagits, finge villkor ej uppställas.

Enligt gällande lag skulle vissa enligt densamma vidtagna åtgärder kungöras

för rikets polismyndigheter. Så vore fallet med varning för lösdriveri,

dömande till tvångsarbete, frigivning från tvångsarbetsanstalt, medgivande åt

frigiven att vistas utom hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller

att fritt välja sin vistelseort. Det vore överlåtet åt Kungl. Maj :t att bestämma

angående sättet för kungörandet. Genom cirkulär den 12 juni 1885 hade föreskrivits,

att kungörandet skulle ske i den periodiska publikation, Polisunderrättelser,

som från och med år 1878 på statens bekostnad utgåves under inseende

av polisstyrelsen i Stockholm och i övrigt innehölle efterlysningar angående

förbrytare m. m.

Enligt förslaget skulle de kommunala organen vidtaga hjälpåtgärder och

endast örn sådana befunnes ändamålslösa hänvisa vederbörande till polismyndigheten.

Det vore emellertid givet, att ett sådant system måste vara förenat

med anordningar, varigenom möjliggjordes för de särskilda kommunernas organ

att erhålla vetskap örn hjälp- och tvångsåtgärder, som tidigare av andra

kommunala eller statliga organ kunde hava vidtagits beträffande de hjälpbehövande.

I annat fall skulle dessa genom att begiva sig från den ena kommunen

till den andra och upprepade gånger låta kommunala organ vidtaga

hjälpåtgärder utan att begagna sig av anvisat arbete kunna i icke avsedd omfattning

komma i åtnjutande av tillfällig hjälp i form av bostad och föda. Örn

något sådant skulle inträffa, skulle systemet, långt ifrån att befrämja återgången

till arbete, och ordnade förhållanden, vara ägnat att uppmuntra till

lösdriveri och lättja. Erfarenheten i de stora städerna hade visat behovet av

ett upplysningssystem till undvikande av att den offentliga fattigvården och

(enskilda hjälporganisationer bringade hjälp utan kännedom örn varandras

hjälpåtgärder. Den i Stockholm med understöd från staden arbetande registerbyrån

för understöd och pensioner mottoge därför och lämnade uppgifter örn

åtgärder, som vidtagits av kommunala myndigheter och en del större frivilliga

organisationer.

För landet i dess helhet skulle man kunna tänka sig anordnandet av ett dylikt

register, men antagligen skulle anlitandet av detsamma vara förenat med

allt för stor tidsutdräkt och en del andra praktiska olägenheter. Det syntes

därför lämpligare att, i anslutning till nu tillämpad anordning med meddelanden

^ angående avflyttningsförbud m; m., i samband med Polisunderrättelser

utgaves en periodisk publikation, innehållande meddelanden angående vidtagna

åtgärder av nu ifrågavarande slag. Dessa meddelanden borde tillhandahållas

såväl de kommunala organen som polismyndigheterna. Eventuellt kunde

däri inflyta även meddelanden angående avflyttningsförbud. Det syntes böra

ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser såväl angående vilka åtgärder,

som borde kungöras, som sättet för kungörandet.

r- Sedan yttranden över 1926 års förslag infordrats från länsstyrelser oell andra

myndigheter samt vissa enskilda sammanslutningar, i vilka yttranden åtskilliga

erinringar mot förslaget framställts, tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyn
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2J/.0.

41

digande den 9 juni 1927 av dåvarande chefen för socialdepartementet särskilda

sakkunniga för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års

förslag. De sakkunniga — vilka, efter personskifte å ordförandeposten, voro

f. landshövdingen Johan Widén, hovrättsrådet Viktor Petrén och praktiserande

läkaren Anna-Clara Romanus Alfvén — framlade den 30 maj 1929 betänkande

med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot

sedeslöst leverne av samhälls skadlig art (statens offentliga utredningar

1929:9), här nedan kallat 1929 års förslag. I detta förslag har ett flertal

av de bärande principerna i 1926 års förslag bibehållits, men i en del hänseenden

har 1929 års förslag blivit lagt efter andra och nya linjer. Jag kommer

att i det följande vid behandling av de särskilda frågorna redogöra för innehållet

av och motiveringen för sistnämnda förslag. I den mån så icke sker,

torde jag få hänvisa till sakkunnigbetänkandet.

Yttranden över 1929 års förslag hava efter remiss avgivits av åtskilliga

myndigheter samt vissa föreningar och enskilda sammanslutningar m. fl. Angående

innehållet av yttrandena tillåter jag mig att, i de delar, vari redogörelse

ej kommer att lämnas i den följande framställningen, hänvisa till den sammanställning

av yttrandena, som torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet

(Bilaga B), och till socialstyrelsens jämväl bilagda yttrande (Bilaga C). Jag

vill här endast nämna, att i det övervägande antalet yttranden tillstyrkes, att

en revision av lagstiftningen å förevarande område i huvudsak lägges efter de

riktlinjer, som förslaget innehåller.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att redogöra för vissa av socialstyrelsen

verkställda undersökningar rörande manliga och kvinnliga tvångsarbetare

i Sverige. Dessa undersökningar hava bestått i en bearbetning av det

å tvångsarbetsanstalterna förefintliga uppgiftsmaterialet rörande å tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö under år 1923 intagna manliga tvångsarbetare

samt rörande å tvångsarbetsanstalten i Landskrona under tiden 1 januari

1916—30 juni 1924 intagna kvinnliga tvångsarbetare. Materialet utgöres av

själva intagningshandlingarna (polisrapporter, förhörsprotokoll, länsstyrelsernas

utslag etc.) samt å anstalterna förda anteckningar m. m. och har beträffande

de kvinnliga tvångsarbetarna kompletterats i fråga örn deras öden efter

den senaste utskrivningen från anstalten. Resultatet av utredningarna består

dels i allmänna statistiska redogörelser och dels i kortfattade monografiska

framställningar av vissa enskilda tvångsarbetares levnadslopp.

Rörande dessa undersökningar meddelas i 1926 års förslag följande uppgifter,

belysande tvångsarbetarnas förhållanden i fråga örn imbecillitet, alkoholism

och brottslighet m. m. samt dc olika arter av samhällsvådlighet, vilka

föranlett tvångsingripandet.

Av de 485 manliga tvångsarbetare, som voro föremål för undersökning, voro

141 eller 29. i % imbecilla eller åtminstone debila, d. v. s. andligt mycket

svagt utrustade samt

248 » 51.i % alkoholister.

79 16.3 % hade förut undergått varken tvångsarbete eller frihetsstraff,

63 » 13.o / » > tvångsarbete men ej frihetsstraff,

Statistiska

uppgifter.

Manliga

tvångs
arbetare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj :ts proposition nr 240.

125 eller 25.8 % hade förut undergått frihetsstraff men ej tvångsarbete,

218 » 44.9 % » » » såväl frihetsstraff som tvångsarbete.

343 eller mer än 70 % hade sålunda tidigare undergått frihetsstraff.

Av de 343 straffade hade

94 eller 27.4 % undergått frihetsstraff 1 gång,

66 »

19.2 %

» 2 gånger,

38 »

ll.i %

»

» 3 5

46 »

13.4 %

»

» 4 »

33 >

9.6 %

» 5

66 »

19.3 %

» mer än 5 gånger.

Bland de sistnämnda 66 personerna funnos de, som straffats ända upp till

tretton och fjorton gånger. 249 eller 72.6 % av de 343 straffade voro recidiverande

brottslingar.

Bland de 343 straffade uppgick medeltalet undergångna frihetsstraff till 3.7

per individ.

Av de utav de 343 straffade begångna brotten utgjorde omkring 70 % tillgreppsbrott.

Antalet frihetsförluster (tvångsarbete eller frihetsstraff), som ådömts samtliga

485 tvångsarbetare, utgjorde i medeltal omkring 5.6 per individ.

Av

samtliga 485 tvångsarbetare hade

255

eller 52.6 % ådömts frihetsföilust (tvångsarbete eller frihetsstraff)

1-

— 4 gånger,

142

29.3 % »

3>

5-

— 9 »

88

18.i X

10-

-23 »

113

23.3 % »

av

inalles 1— 2 år,

119

2>

24.6 % »

»

2>

» 2— 5 »

71

2>

14.6 % »

»

» 5—10 »

52

2>

10.7 % »

» 10 år eller längre tid.

Av

samtliga 485 tvångsarbetare hade

128

eller 26.4 % närmast betecknats såsom luffare,

82

16.9 % »

2>

»

bettlare,

210

43.3 % »

»

»

luffare eller bettlare,

23

»

4.7 % »

»

3>

våldsverkare,

32

6.6 / »

>

ligister

19

3.9 %

sutenörer och kopplare m. fl.,

8

1.7 % »

»

2>

manliga prostituerade,

33

»

6.8 % »

S>

3-

bondfångare och yrkesbedragare.

108

»

22.3 % »

»

»

vanetjuvar,

spritlangare.

50

»

10.3 % »

»

2

2>

0.4 °/ »

andra lösdrivare.

Örn man tar hänsyn till att många kunna hänföras till två eller flera grupper

(en bondfångare kan t. ex. vara både langare och vanetjuv), bliva antalen

till de särskilda grupperna hörande större än ovan angivits. Exempelvis bliva

procenttalen luffare och bettlare omkring 35 respektive omkring 34 %.

Av de 210 närmast såsom luffare eller bettlare betecknade lösdrivare hade

58 eller 27.6 % undergått frihetsstraff 1 gång,

23 » ll.o % » »2 gånger,

25 » 11.8 % » » mer än 2 gånger.

Av de 104 ostraffade luffarna och bettlarna hade

52 eller 50. o % undergått tvångsarbete mer än 1 gång.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

43

45 eller 43.3 % vörö imbecilla eller eljest abnorma,

9 » 8.6 % » ostraffade men hade bevisligen begått brott,

28 » 26.9 % » alkoholister.

89.4 % av luffarna och bettlarna — dessa kategorier betecknas såsom de minst

samhällsfarliga bland de manliga lösdrivarna — voro sålunda straffade eller

eljest notoriskt kriminella, psykiskt abnorma eller alkoholister.

Av de 936 kvinnliga tvångsarbetare, som voro föremål för undersökning,

voro

349 eller 37.3 % imbecilla eller åtminstone debila eller på annat sätt psykiskt

abnorma, hysteriska o. d.,

637 » 68.1 % voro i hög grad hemfallna åt alkoholmissbruk,

748 > 79.9 % » behäftade med syfilis eller gonorré eller bådadera,

335 s 35.8 % hade förut undergått varken tvångsarbete eller frihetsstraff,

371 » 39.6 % i » » tvångsarbete men ej frihetsstraff,

54 » 5.8 % » » » frihetsstraff men ej tvångsarbete,

176 » 18.8 % » » » såväl frihetsstraff som tvångsarbete.

Kvinnliga

tvångs
arbetare.

230 eller 24.15 % hade sålunda tidigare undergått frihetsstraff.

131 eller 14.1 % hade undergått frihetsstraff endast efter sista tvångsarbetet,

dömts till böter för snatteri eller voro ostraffade men notoriskt kriminella.

361 eller 38.6 % hade sålunda betecknats såsom med säkerhet i ett eller annat

avseende kriminella.

Av nyssnämnda 230 straffade hade

159 eller 69. i % undergått frihetsstraff 1 gång,

36 » 15.6 % » » 2 gånger,

20 » 8.7 % » » 3 s

8

2

5

71

3.5 % » »4 »

0.9 % » * 5 »

2.2 % » » mer än 5 gånger,

30.9 % voro recidiverande brottslingar.

Bland de 230 straffade uppgick medeltalet undergångna frihetsstraff till 1.6

per individ.

Av de utav de 230 straffade begångna brotten utgjorde 85 % tillgreppsbrott.

Antalet frihetsförluster (tvångsarbete eller frihetsstraff), som ådömts samtliga

936 tvångsarbetare, utgjorde i medeltal 3.7 per individ.

Av samtliga 936 tvångsarbetare hade

704 eller

75.3 %

ådömts frihetsförlust

(tvångsarbete eller

150 »

16.o %

» »

1— 4 gånger,

5— 9 »

82 »

8.7 ^

» »

10—24 »

177 »

18.9 %

2> 2>

av inalles 1— 2 år.

191 »

20.4 %

» 7>

» » 2— 5 »

69 »

7.4 %

T/ »

> » 5—10 »

28 »

O

CO

» »

» > 10 »

Av samtliga 936 tvångsarbetare hade

108 eller 11.5 % närmast betecknats såsom demimonder,

323 »

34.5 %

X- » »

vanliga gatflickor,

70 »

7.5 %

» x>

sutenörs flickor,

57 »

6.i %

» » »

ligi stflickor,

139 »

14.9 %

» » »

berglärkor,

34 »

3.6 %

» > »

tiggerskor,

frihetsstraff

eller längre

tid.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Allmänna

uttalanden.

1926 är?

förslag.

51 eller 5.4 % närmast betecknats såsom

27

» 2.9

0/0

»

2>

106

» 11.3

%

T>

9

> 1.0

%

»

»

»

12

» 1.3

°/o

2>

2»

»

psykiskt höggradigt abnorma,

höggradiga alkoholister,

vanetjuvar, ntpresserskor m. fl.,

kopplerskor,

langerskor.

Liksom männen kunna de flesta av dessa individer hänföras till två eller

flera grupper. Örn hänsyn tages härtill, bliva antalen till de särskilda grupperna

hörande större än ovan angivits. Exempelvis bliva procenttalen för nedan

angivna kategorier följande: demimonder 14.7, vanliga gatflickor 44.4,

psykiskt abnorma 37.3, alkoholister 68.1 och kriminella 31.1.

Av de 431 närmast såsom demimonder och gatflickor betecknade lösdrivarna

hade 62 eller 14.4 % undergått frihetsstraff.

Av de 369 ostraffade demimonderna och gatflickorna hade

179 eller 41.5 % undergått tvångsarbete mer än 1 gång.

76 *

17.6 %

voro psykiskt abnorma,

25 »

5.8 %

» kriminella,

69 *

16.o %

» alkoholister.

53.8 % av demimonderna och gatflickorna, vilka anses utgöra de båda mera

godartade inom hela klientelet, voro alltså straffade eller eljest notoriskt kriminella,

psykiskt abnorma eller alkoholister.

Efter det dessa statistiska uppgifter meddelats, anfördes i 1926 års förslag

följande.

Socialstyrelsens berörda undersökningar syntes med stor tydlighet visa, att

det stundom hörda påståendet örn obehövligheten av statens ingripande mot

lösdrivare vore i hög grad obefogat. Undersökningarna hade givit till resultat,

att mer än 2/3 av de manliga och nära 2/5 av de kvinnliga tvångsarbetama

kunnat betecknas såsom med säkerhet kriminella, att nära 3I10 av de manliga

och nära 2/5 av de kvinnliga vore psykiskt abnorma, att över 1/2 av de manliga

och över 2/3 av de kvinnliga vore alkoholister och att av de mera »ofarliga»

grupperna (luffare och bettlare bland männen, demimonder och gatflickor

bland kvinnorna) nära 9/i0 av de manliga och över V2 av de kvinnliga vöre kriminella,

psykiskt abnorma eller alkoholister. Inför sådana fakta och med

hänsyn jämväl till uppgifterna örn tvångsarbetarnas hänförlighet till vissa kategorier

av i hög grad asocial eller antisocial art ävensom till de av socialstyrelsen

meddelade biografierna över ett antal typiska lösdrivare, tillhörande ett

flertal av dessa kategorier, kunde man med skäl tala örn en betydande samhällslära

från lösdrivamas sida. Icke nog med att de äventyrade andra samhällsmedlemmars

säkerhet till person och egendom, och, ju djupare deras förfall

vore, förorsakade det allmänna allt större kostnader i form av sjuk- och

fattigvård m. m., utan lösdriveriet innebure, örn det finge florera utan reaktion

från samhällets sida, en betydande fara för ungdomens sundhet och samhällsduglighet.

Det vore kanske främst ur denna synpunkt som ingripande mot

lösdriveri av olika slag måste anses hava en i hög grad förebyggande och skyddande

karaktär. Att staten skulle upphöra med sitt ingripande mot lösdriveriet

utan att sätta andra samhällsåtgärder i stället syntes således helt enkelt

otänkbart.

Den frågan kunde då göras, örn icke tillräckligt skydd mot farorna från lösdrivarnas

sida kunde beredas med stöd av gällande bestämmelser i strafflagen,

alkoholistlagstiftningen och gällande lagbestämmelser i övrigt. Härtill kunde

svaras att, såsom av socialstyrelsens undersökningar framginge, samhället i

stor utsträckning reagerade mot lösdrivarna även i straffrättslig väg, då möj
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HhO.

45

lighet därtill förelåge, liksom lösdrivarna i betydande omfattning även vore

föremål för internering enligt alkoholistlagen. Men möjlighet till ingripande i

nu angiven ordning funnes långt ifrån alltid, då ur samhällets synpunkt sådant

vore önskvärt, vartill komme, att de i allmänhet tämligen korta intemeringstiderna

icke innebure ett skydd, som vore tillräckligt ur samhällets synpunkt,

då det gällde en företeelse sådan som lösdriveriet, och icke heller ur individens

synpunkt försloge, då det gällde att söka lära den åt lättja och dagdrivarliv

hemfallne att arbeta. Vad särskilt beträffade ingripande på straffrättslig

väg visade erfarenheten, att åtskilliga kriminella element — kanske de farligaste

— i stor utsträckning lyckades undgå sådant ingripande. Om möjligheter

till reaktion mot det samhällsskadliga levnadssättet saknades, skulle i

djdika fall intet kunna göras till samhällets skyddande. Icke heller ett förverkligande

av de då föreliggande lagförslagen örn förvaring av vissa förbrytare

och om internering av vissa återfallsförbrytare skulle göra ett ingripande

mot lösdrivare överflödigt, då nämnda förslag icke sträckte sig så långt,

att skydd bereddes mot alla de samhällsvådliga element, mot vilka lösdrivarlagen

avsåge att ingripa.

I 1929 års förslag hava de sakkunniga beträffande behovet av särskild lagstiftning

mot lösdriveri anslutit sig till samma uppfattning, som kommit till

uttryck i 1926 års förslag, samt hava i övrigt anfört bland annat följande.

Med hänsyn därtill att lösdriveriet otvetydigt innebure en betydande samhällslära

och med hänsyn särskilt till ungdomens skyddande mot att indragas

i ett asocialt liv förelåge enligt de sakkunnigas förmenande ett oavvisligt behov

av särskild lagstiftning i detta ämne. Utom det att lösdrivarna kunde betecknas

såsom samhällsparasiter, vilka, långt ifrån att föra ett samhällsnyttigt

levnadssätt, vore en börda för samhället och förorsakade detsamma stora

kostnader, utgjordes dessa element till en stor del av sådana, som gjort sig

skyldiga till brottsliga handlingar eller kunde befaras hemfalla till brott, även

örn de icke alltid bleve förvunna därtill. Lösdriveri och brottslighet ginge sålunda

ofta över i varandra. Lösdriveriet innebure därför en fara för rättsordningens

upprätthållande, och tillätes det att utan ingripande från det

allmännas sida fritt florera, skulle denna fara tvivelsutan i hög grad ökas.

Samhället kunde icke låta detta ske utan måste genom lämpliga åtgärder

ingripa till skydd däremot. Genom andra lagar hade samhället icke tillräckliga

medel till sitt förfogande för bekämpande av alla samhällsvådliga yttringar

av lösdriveri, och så länge detta icke vore förhållandet, kunde enligt de

sakkunnigas mening samhället icke undvara särskild lagstiftning till skydd

mot denna samhällslära.

Ingripandet emot lösdriveri borde emellertid i första hand, i den mån det

vore möjligt, vara av förebyggande art. Av särskild vikt vore det därvidlag,

att lagstiftningen gåve det allmännas organ möjlighet och befogenhet att

skydda ungdomen mot att dragas in i asocialt leverne och söka tillrättaföra

de unga, som börjat hemfalla åt lösdriveri. Ju tidigare ett sådant ingripande

skedde, desto flera unga borde kunna återföras till ett ordnat och samhällsdugligt

liv, en synpunkt, som vore av synnerlig vikt att fasthålla, då häri till

stor del läge problemets kärnpunkt. Lagstiftningen emot lösdriveriet borde

hava ett dubbelt mål, nämligen dels samhällets skyddande mot den samhällslära,

som lösdriveriet innebure, dels ock lösdrivarnas uppfostran till arbetsvillighet

och samhällsnyttig verksamhet. Dessa mål sammanfölle till stor del,

ty i den mån man lyckades återföra ifrågavarande personer till ett ordnat liv

och vänja dem vid ordentligt arbete, i samma mån minskade man samhällsfaran.

Dessvärre torde det emellertid alltid komma att finnas en del individer,

1929 års

förslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Inledning''.

Allmänna

synpunkter.

vilka vore i stort sett oemottagliga för rättelse och mot vilka särskilda säkerhetsåtgärder

till samhällets skydd måste vidtagas.

Allmän motivering.

Det djupgående problem, som här behandlas, är ingalunda nytt. I alla tider

och i alla länder har det funnits människor, som sökt undandraga sig att genom

nyttigt arbete sörja för sitt uppehälle för att i stället med olovliga eller

eljest ohederliga medel tillgodogöra sig frukterna av sina medmänniskors

strävsamhet. Med rätta har man i en sådan livsföring sett såväl ett svikande

av den samhälleliga plikten för envar att i mån av sina krafter göra rätt för sig

och att underkasta sig de regler, som utgöra betingelser för den mänskliga

sammanlevnaden, som ock en fara för individen själv. Ur båda dessa synpunkter

har man sedan gammalt på olika sätt sökt komma till rätta med

problemet. Det är uppenbart, att icke heller det nutida samhället kan lämna

dessa företeelser obeaktade.

Under den märkliga utveckling på det sociala området, som hos oss ägt rum

under de senaste årtiondena, hava undan för undan olika grupper av hjälpbehövande

tillgodosetts. Jag vill endast erinra örn våra socialförsäkringslagar

och våra moderna fattigvårds- och barnavårdslagar ävensom örn sjukvårdsorganisationens

alltmera fullständiga utbyggande. Å andra sidan har

också samhällets ingripande mot de brottsliga på samma gång humaniserats

och gjorts mera effektivt. Jag syftar här dels på reglerna örn villkorlig dom

och villkorlig frigivning, dels på de under de senaste åren genomförda bestämmelserna

örn internering av förminskat tillräkneliga och av återfallsförbrytare.

Även en kategori individer, som står de med den nu ifrågasatta lagstiftningen

åsyftade ganska nära, nämligen de kroniska alkoholisterna, har gjorts

till föremål för en modem lagstiftning.

Under denna utveckling har emellertid behandlingen av det här avsedda

klientelet, för korthetens skull i detta sammanhang benämnt lösdrivare, kvarstått

på grundvalen av 1885 års lagstiftning, oaktat man allmänt erkänt, att

denna är föråldrad och olämplig. Den enda mera betydande reform, som skett,

är i stort sett, att år 1920 den centrala handläggningen av hithörande ärenden

överflyttades från fångvårdsstyrelsen, respektive justitiedepartementet, till socialdepartementet.

Därjämte må nämnas, att sedan ett tjugutal år tillbaka

driften vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt för män till stor del är omlagd till

jordbruksdrift. Slutligen har man under de senaste åren strävat efter att genom

vissa byggnadsanordningar vid tvångsarbetsanstalterna bereda möjlighet

till mera individualiserad behandling av tvångsarbetarna än tidigare.

Av det förut anförda har framgått, att det ingalunda berott på bristande

intresse från statsmakterna eller det allmänna överhuvud, att revision av gällande

lagstiftning ännu ej kommit till stånd. Anledningen ligger i stället i de

svårigheter, som problemet innebär och som hittills icke kunnat lösas på ett

sätt, som i önskvärd omfattning vunnit anslutning.

Undersöker man, vad som kan vara grunden till dessa svårigheter, skall man

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

47

finna, att de bero dels på själva arten av den företeelse man vill träffa, dels

ock på det redan antydda dubbla ändamålet med ingripandet däremot.

Det gemensamma hos alla de omständigheter, vilka ansetts böra föranleda

ingripande, är att de icke ■— såsom de gärningar, som föranleda strafflagens

tillämpning — bestå i enstaka, mot samhällets lagar stridande handlingar, men

att de å andra sidan icke heller hava sin grund i svårigheter, helt oberoende av

individen själv, såsom fallet är beträffande invalider, sjuklingar m. fl. Anledningen

till samhällsingripandet är här något annat, det är själva den för samhället

och individen skadliga livsföringen, sådan denna tar sig uttryck på mera

konstant sätt, samt viljesvagheten, vilken utesluter modet och lusten till upprättelse.

Denna samhällsskadliga livsföring framträder i särdeles växlande

former, vilka göra det svårt att genomföra en med hänsyn till art och påföljder

väsentligen enhetlig lagstiftning. Svårigheterna ökas därav, att de ifrågavarande

individerna ofta äro behäftade med konstitutionella svagheter eller att

deras defekter eljest äro mer eller mindre oförvållade.

Ett fasthållande av det nu sagda såsom utgångspunkt för samhällets åtgärder

innebär emellertid å andra sidan möjlighet till en bestämd avgränsning

mot sådana fall, som icke böra likställas med dessa, till exempel då en person,

som alltjämt ärligen strävar att hederligt försörja sig och moraliskt hålla sig

uppe, på grund av ogynnsamma yttre förhållanden möter svårigheter därutinnan

och då i sin nöd tillfälligt anlitar utvägar, som eljest äro utmärkande för

lösdrivarna. Såsom kommer att framgå av det följande, har denna synpunkt

nu beaktats dels så, att man sökt undanröja risken för att oförvållat arbetslösa

eller arbetssökande under ogynnsamma yttre omständigheter skulle kunna bliva

behandlade som lösdrivare, och dels på det sätt, att det under inga förhållanden

bör ifrågakomma, att det bär avsedda klientelet genom arbetsanvisning

från statliga eller kommunala myndigheters sida skulle komma att bliva inblandat

i pågående arbetsstrider.

Med avseende å det dubbla ändamålet med ingripandet, samhällsskydd och

hjälp åt individen genom hans tillrättaförande, gäller frågan framför allt, på

vad sätt dessa båda syften skola kunna samtidigt främjas. Även med utgångspunkt

från att samhällsskyddet bör vara det primära, synes man kunna nå

fram till en lösning, därest man närmast betraktar lösdrivarklientelet såsom

visserligen samhällsskadliga men på samma gång beklagansvärda individer,

vilka böra erhålla allt det stöd och beredas de möjligheter att återvända till

ett hederligt liv, som samhället skäligen kan bjuda. Den bästa vägen för

vinnande även av det första målet, samhällets skyddande, går nämligen, såsom

de senaste sakkunniga framhållit; oftast genom individernas tillrättaförande,

på samma gång som naturligtvis i samma syfte de samhällsföreteelser, som

ej sällan äro anledningen till de dåliga anlagens framträdande, böra med all

makt bekämpas.

Det måste anses i hög grad önskvärt, att dessa mera moderna synpunkter

bringas i tillämpning genom en ändring av lagstiftningen. En anledning att

nu upptaga frågan till behandling är också att, enligt vad som från sakkunnigt

håll vitsordas, det ökade välståndet hos den nyttiga befolkningen och ut
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

byggandet av de sociala hjälpåtgärderna visat, sig bereda ökad och mera mångsidig

möjlighet för lösdrivarklientelet att genom bettleri eller missbruk av

nämnda hjälpåtgärder eller eljest med olovliga och samhällsskadliga medel

skaffa sig uppehälle. De olägenheter, som härav vållas, äro många och stora.

Det är också fara värt, att lösdrivarklientelet skall ökas, örn intet åtgöres för

möjliggörande av ett tidigare och mera omfattande ingripande. Bristerna i

den nuvarande lagens effektivitet framträda jämväl skarpare i belysningen

av dessa förhållanden.

Det synes mig alltså angeläget att nu göra ett allvarligt försök att föra utvecklingen

framåt även på det nu behandlade området. Då jag ansett det

föreliggande sakkunnigförslaget ägnat att, med omläggningar i vissa punkter,

tillgodose de syften, som jag enligt det nu anförda anser böra vara de

centrala i en lagstiftning på förevarande område, har jag funnit förslaget böra

läggas till grund för framställning i ämnet till riksdagen. I den mån jag därvid

funnit mig böra föreslå avvikelser från nämnda förslag, skall redogörelse

därför lämnas i det följande.

Behovet av Jag övergår nu att närmare behandla de viktigaste av de många frågor, som

Stiftning9 mö-a vid ärendets övervägande.

mot lös- Därvid anhåller jag att till en början få något beröra frågan, huruvida bedvire»-!.

]10V föreligger att vid sidan av i övrigt gällande lagstiftning bibehålla en särskild

lagstiftning mot lösdriveri. Denna fråga är av grundläggande betydelse

och måste i första hand besvaras, innan andra spörsmål upptagas till bedömande.

Av det förut anförda framgår, att, i likhet med de båda närmast föregående

förslagen, 1929 års förslag utgår från att särskild lagstiftning emot lösdriveri

är av behovet påkallad. Uti de över sistnämnda förslag inkomna yttrandena

har endast i ett par undantagsfall motsatt mening gjorts gällande.

Detta är fallet i fråga örn de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands

län och landstinget i Gävleborgs län, varjämte stadsfullmäktige i

Norrköping i viss mån givit uttryck åt en dylik uppfattning. I den offentliga

diskussionen i ämnet har emellertid liknande mening ibland förfäktats. I regel

har den framförts i samband med krav på kriminalisering av lösdriveriet, en

fråga, till vilken jag skall återkomma i det följande. De, som hysa nämnda mening,

vilja i allmänhet göra gällande, att samhället icke bör söka skydda sig mot

samhällsskadliga individer på annat sätt än medelst straffrättsligt beivrande

av begångna brott eller medelst ingripande enligt andra lagar, som här kunna

komma i fråga att tillämpas. I sistnämnda hänseende åberopas viss förut berörd

lagstiftning, särskilt lagen örn behandling av alkoholister, lagen örn förvaring

av förminskat tillräkneliga och lagen örn internering av återfallsförbrytare

samt, i fråga örn lösdrivare under 18 år av båda könen, barnavårdslagen.

Beträffande prostituerade åberopas även lagen angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar. Man förmenar, att med effektiv tillämpning

av dessa och måhända även andra lagar samhället skulle äga ett tillräckligt

skydd mot de element, örn vilka här är fråga.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sif).

49

Deri uppfattning, som sålunda stundom kommer till uttryck, kan icke medgivas

vara riktig. Det är säkert en villfarelse att tro, att de faror för samhället,

som hota från ifrågavarande element, kunna avvärjas genom bruk

av eljest gällande lagbestämmelser. Dessa äro ingalunda alltid tillämpliga

å lösdrivare, mot vilka med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller

till förebyggandet av samhällsskadliga verkningar ett ingripande är påkallat.

Själva inriktningen av samhällsåtgärderna måste för övrigt vara en annan än

enligt lagstiftningen i övrigt.

Även fattigvårdslagstiftningskommittén underströk i 1922 års förslag behovet

av en särskild lagstiftning mot lösdriveri, utan vilken nödigt efterhållande

och omhändertagande av lösdrivare ej kunde äga rum. Socialstyrelsen

framhöll i sitt utlåtande över sistnämnda förslag, att inom samhället förefunnes

ett icke obetydligt antal individer, som, utan att vara hemfallna under

kriminellt ansvar, vore att anse såsom uppenbarligen farliga för rättsordningens

upprätthållande, och hänvisade i sådant avseende på luffare, som ofta,

synnerligast när de komme i sällskap, utgjorde en skräck för avsides belägna

gårdar och ensamt boende personer, och vidare på följen, som kunde terrorisera

även rätt folkrika platser, samt på de större samhällenas bondfångare, falskspelare,

spritlangare, sutenörer och dylika.

Utan särskild lagstiftning mot lösdriveri skulle samhället mången

gång stå utan medel att ingripa mot här avsedda samhällsvådliga personer.

Särskilt med hänsyn till det nära samband mellan lösdriveri och kriminalitet,

som enligt socialstyrelsens undersökningar föreligger, är det emellertid för

samhällets skyddande nödigt att städse äga tillgång till sådana medel. Ur

rättsordningens synpunkt är detta oeftergivligt.

Redan i det föregående har något berörts spörsmålet örn lösdriveriets kriminalisering.

Detta är en synnerligen viktig fråga, som tarvar ett grundligt övervägande.

En sådan kriminalisering innebär, att lösdriveri betraktas såsom ett

brott och belägges med straff i lag av strafflags karaktär, samt att till följd

därav lösdrivarmål handläggas och prövas av domstol. Vår gällande lösdrivarlag

är av preventiv karaktär och sålunda helt skild från strafflagstiftningen.

I de flesta länder anses lösdriveri såsom brott och är således kriminaliserat.

I Sverige och några andra länder, nämligen i Finland, Belgien och

en del kantoner i Schweiz, betraktas i lagstiftningen lösdriveriet däremot

icke såsom ett brott utan såsom en från brotten skild företeelse och dess påföljd,

tvångsarbete, icke såsom ett straff i egentlig mening. Enligt dessa länders

lagstiftning behandlas på den grund lösdriveriet enligt särskilda, därför

lämpade bestämmelser.

Vad Sverige beträffar och doktrinens ståndpunkt till frågan må erinras örn

ett uttalande av professor Johan Thyrén i hans arbete »Principerna för en

strafflagsreform», varest under rubriken »Brottslighet på grund av lättjefull

het» framhålles, att lättjan icke i och för sig kan uppställas såsom ett särskilt

brott, huru förkastlig den än må anses från samhällets synpunkt, varefter

vidare yttras:

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. SOS haft. (Nr ShO.)

Departe
mentschefen,

Lösdriveriets

rättsliga

behandling.

Kriminalisering

eller

icke?

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition nr 2JfO,

»Annorlunda om lättjan, förmedelst därav förorsakad oförmåga att ärligen

försörja sig, medför vare sig försummelse av försörjningsplikt gentemot

andra, där sådan plikt åligger individen, eller försök att, i brist på förtjänst

genom ärligt arbete, försörja sig på annat än ärligt sätt; t. ex. genom bettan;

yrkesmässig otukt (incl. onaturlig), sutenörskap, koppleri; tjuvnad, tjuvgömmeri;

bedrägeri, yrkesmässigt hasardspel etc. Sysslolöst kringströvande

av den, som saknar medel till sitt uppehälle, har i erfarenheten ävenledes visat

sig innebära en tillräckligt stor samhällslära för att utgöra rättsgrund för

ett ingripande av samhället. Såvitt nu emellertid i dessa fall en rättsverkan

inträder, bör det aldrig ske i förvaltningsväg, utan alltid genom domstol, och

samtliga hithörande fall böra därför i strafflagen uttryckligen kriminaliseras,

såsom numera, även i fråga om lösdriveri, den moderna lagstiftningens

tendens är.»

Det förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, som på grundval av

nyssnämnda principbetänkande år 1916 framlades av professor Thyrén, upptager

inga stadganden örn särskilda åtgärder mot lättjefulla. Reglerandet av

lagstiftningen härom kräver, enligt vad i utkastet framhålles, liksom bestämmelserna

rörande brottslig ungdom och alkoholister en sådan mångfald av

egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone tills vidare möjlighet

bör hållas öppen för dess behandling i en särskild lag, varvid bland

annat också kommer i betraktande, att det kan visa sig önskvärt, att ett eventuellt

ersättande av straff med skyddsåtgärd behandlas tillsammans med

kumulation av båda dessa medel.

I nämnda av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté

avgivna »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning» upptogs till ingående

behandling frågan örn lösdrivarmålens förläggande till allmän * domstol,

»enär de nuvarande administrativt judiciella anordningarna ansågos mindre

tillfredsställande.» I samband härmed framhölls, att den åskådning, som i

lösdriveriet såg en straffbar handling och i tvångsarbetes ådömande ett straff,

hade goda skäl för sig; att enär lösdriveri förbjöds, då det utgjorde en fara

för samhället, detta förbud därför också såsom andra sådana borde kunna

göras eftertryckligt genom ett verkande straffhot.

I sin förutnämnda skrivelse år 1898 gjorde fångvårdsstyrelsen kraftiga invändningar

mot tanken på att göra lösdrivarlagen till en strafflag. Däremot

har fångvårdsstyrelsen senare i skrivelse av den 31 januari 1920 ansett sig böra

rikta uppmärksamheten å behovet av en sådan ändring i nuvarande bestämmelser,

att lösdriveriet och därmed likställda handlingar göras till föremål

för domstolsbehandling och beläggas med samma påföljder som andra för samhället

skadliga gärningar.

I 1922 års förslag, där denna fråga utförligt behandlas, har av fattigvårdslagstiftningskommittén

anförts:

Beträffande till en början landstrykeri och bettleri funne kommittén en

kriminalisation av dessa företeelser icke vara betingad av deras natur eller

agnad att medföra några fördelar med hänsyn till deras motarbetande eller

behandlingen av den omhändertagne. Betydelsen av kriminaliseringen funne

kommittén närmast vara, att på detta sätt lösdrivarmålen helt naturligt folie

under domstolarnas prövning, vilket ur rättssäkerhetens synpunkt erbjöde

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

51

vissa fördelar. Kommittén ansåge emellertid, att under nuvarande förhållanden

en kriminalisering vore förenad med synnerligen stora svårigheter och

knappast läte sig genomföra annat än i samband med en ny strafflag eller sedan

dennas utformning i fråga örn en del brottsbegrepp blivit genomförd, varjämte

på möjligheten av en kriminalisering också måste inverka frågan, huruvida

man åt våra domstolar i deras nuvarande skick kunde anförtro handläggning

av lösdrivarmålen med dessas i allt fall administrativa inslag. Då vår

processlagstiftning för närvarande vore under omarbetande, kunde enligt kommitténs

uppfattning även häri hämtas ett stöd för att åtminstone uppskjuta tanken

på en kriminalisering, till dess ny strafflag och en ny ordning rörande

brottmålsprocessen förelåge.

Beträffande det lösdriveri, som beskreves i 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen,

vore den viktigaste arten därav den, då lösdrivarens våda för allmän säkerhet

givit sig uttryck i begångna brott. Beträffande denna art av lösdriveri ansåge

kommittén en kriminalisering ej kunna äga rum. Sedan samhället bestämt

vad som skulle anses som brott och påföljden därför, kunde samhället

ej ytterligare stadga straff för den, som misstänktes skola begå ett sålunda

bestämt brott. Ett realiserande av det av särskilda sakkunniga utarbetade förslaget

om internering av farliga återfallsförbrytare skulle visserligen komma

att befria tvångsarbetsanstalterna från åtskilliga av de farligaste och besvärligaste

tvångsarbetarna, men även om en utsträckning ägde rum i fråga

örn förutsättningarna för dylik internering, hade lösdrivarlagen alltjämt en

uppgift, vilket framginge av att de nyare strafflagsförslagen bredvid den

speciella interneringsanstalten för återfallsförbrytare bibehölle tvångsarbetsanstalten

förutom för de egentliga lösdrivarna även för personer, vilkas brott

hade samband med ett lättjefullt levnadssätt.

Vad slutligen anginge prostitutionen yttrade kommittén, att de prostituerades

levnadssätt borde vara föremål för inskridande och ej, såsom på vissa håll

skett, vissa yttringar av detsamma samt att detta talade för en korrektionell

behandling i stället för en straffrättslig, varför vad kommittén yttrat angående

det egentliga lösdriveriets kriminalisering i huvudsak gällde även beträffande

prostitutionen.

I 1926 års förslag anfördes i denna del bland annat följande.

Även örn vissa fördelar ur rättssäkerhetens synpunkt måste anses vara förenade

med lösdriveriets kriminalisering, kunde det emellertid ifrågasättas, om

det vore lämpligt, att samhället reagerade i samma ordning och med påföljder

av samma art, då det gällde den för samhället farliga livsföringen som då det

gällde enstaka, samhällsskadliga handlingar. Denna synpunkt hade även i de

länder, där lösdriveriet kriminaliserats, vunnit beaktande, i det man funnit straffet

mindre väl ägnat för tillrättaförande av personer, vilkas lättjefulla och för

samhället vådliga levnadssätt föranlett ingripande, och därför vidtagit en anordning

med tvångsarbete som ett slags bihang till eller ekvivalent för straffet.

Straffbeläggandet syntes emellertid vid sådant förhållande sakna betydelse

för lösdriveriets bekämpande och ett direkt åläggande av tvångsarbetet vara

att föredraga. Sistnämnda anordning torde även därutinnan vara av betydelse,

att den möjliggjorde, att samhällets reaktion på det sätt, som allmänt ansåges

lämpligast, nämligen i form av uppfostrande behandling av ett eller annat

slag, inträdde redan på ett stadium, då den kunde beräknas hava en gynnsam

inverkan, något som omöjliggjordes, åtminstone om såsom förutsättning

för tvångsarbete uppställdes, att vederbörande visst antal gånger undergått

straff för lösdriveri. Ett sammanförande av bestämmelserna om lösdriveri

med strafflagstiftningen vore även ägnat att medföra en mindre lycklig sam
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jf0.

manblandning av straffet med det långvarigare frihetsberövande, som bestode

i tvångsarbete, något som lätt ingåve den föreställningen, att tvångsarbetet

i själva verket vore ett straff av svårare art. I syfte bland annat att markera

skillnaden mellan de båda olika arterna av samhällsreaktion hade från och

med år 1921 i vårt land den anordningen genomförts, att tvångsarbetsanstalterna

utbrutits ur fångvården och ställts under särskilda styrelser, som lyda

direkt under socialdepartementet. Ett frångående av den ståndpunkt, som

statsmakterna så nyligen intagit, torde icke böra vidtagas utan synnerligen

vägande skäl, och då genom särskilda anordningar rättssäkerhetssynpunkten

torde kunna på fullt nöjaktigt sätt tillgodoses, även örn icke en kriminalisering

av lösdriveriet med ty åtföljande domstolsbehandling av lösdrivarmålen ägde

rum, syntes nämnda synpunkt ej böra i och för sig föranleda en kriminalisering.

Icke heller i övrigt torde en sådan vara ägnad att medföra fördelar. Det

kunde ifrågasättas, örn man inom straffrättens ram kunde i varje fall åstadkomma

den smidiga och för individen lämpade behandling, som vore nödvändig,

därest man, såsom tillbörligt vore, ville sträva efter att, så långt omständigheterna

det medgåve, återföra lösdrivarna till ordnade och sunda levnadsförhållanden.

Detta gällde alldeles särskilt, örn man ville anförtro en avsevärd del

av befattningen framför allt med vissa mindre svårartade element åt därför

lämpade kommunala och underordnade statliga ävensom frivilliga organ,

under det att endast de svåraste arterna skulle komma under högre statlig

myndighets prövning med rätt för denna att, då strängare åtgärd från dess

sida icke syntes vara lämplig eller av omständigheterna ovillkorligen påkallad,

förordna örn vidtagande av sådan åtgärd, som eljest ankomme på de underordnade

organen. Då ett dylikt system förutsatte en nära samverkan mellan

den överordnade myndigheten och de underordnade organen, torde den funktion,

som här antytts, falla utanför straffrätten och knappast böra anförtros

åt domstol.

Såsom fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit, skulle det vidare vara

förenat med synnerligen stora, kanske oöverstigliga svårigheter att åstadkomma

en kriminalisering av lösdriveriet i annan ordning än i samband med en

omläggning av straff- och straffprocesslagstiftningen. Och då en reformering

av lösdrivarbehandlingen vore ett ur individens och samhällets synpunkt i

hög grad trängande krav, som icke kunde undanskjutas, till dess nämnda

ofantligt omfattande lagstiftningsuppgifter kunde vinna sin lösning, lade även

nämnda omständighet hinder i vägen för en straffrättslig behandling av lösdriveriet.

Övervägande skäl torde sålunda tala för att samhällets reaktion mot lösdriveriet

skulle liksom hittills äga rum i form av åtgärder av preventiv natur,

skilda från det straffrättsliga ingripandet. Att emellertid hela systemet för

lösdrivarnas behandling måste undergå en betydande omläggning, örn det skulle

hava något berättigande ur synpunkten av samhällets skyddande och individens

upprättande, borde redan i detta sammanhang betonas.

Handläggning

hos domstol

eller hos administrativ

myndighet?

Gällande lösdrivarlag har, såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen,

för behandling av lösdrivarmålen ett blandat administrativt och judiciellt

förfarande, i det att av polismyndighet verkställd varning underställes länsstyrelsen

samt, då häktning för lösdriveri ägt rum, målet handlägges av länsstyrelsen,

mot vars beslut, om därigenom tvångsarbete ålägges, klagan får

föras hos Kungl. Majit i högsta domstolen.

De tidigare framställda yrkandena på ett rent judiciellt förfarande i lösdrivarmål,

för vilka en redogörelse är lämnad i 1922 års betänkande (s. 50 ff.),

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

53

sammanhänga i allmänhet på det närmaste med kravet på lösdriveriets kriminalisering,

men i vissa fall har man dock, utan att framställa krav på en dylik

åtgärd, framkommit med förslag örn lösdrivarmålens behandling vid domstol

(samma betänkande s. 70 ff.). Såsom lämplig domstol har föreslagits

dels rådhusrätt i vederbörande residensstad och dels rådhusrätt i stad, där allmänt

häkte finnes.

1922 års förslag innebar, att behandlingen av lösdrivarmålen i första instans

skulle bibehållas hos länsstyrelsen. Till motivering av denna ståndpunkt

anfördes i huvudsak följande.

Örn lösdrivarlagstiftningens preventiva karaktär skulle fullt genomföras,

måste hänsyn tagas till så många olika omständigheter, att det svårligen läte

sig göra att sammanföra målets behandling till ett visst sammanträde, då i

huvudsak allt skulle framdragas och bedömas. Särskilt bleve detta svårt, örn,

såsom kommittén förordade, ansträngningarna skulle inriktas på att begagna

alla möjligheter för att få lösdrivaren i ordnade förhållanden i stället för att

insätta honom i tvångsarbetsanstalt. Dessa ärenden borde behandlas av en

ständigt tillgänglig myndighet, som när som helst kunde besluta i en uppkommen

fråga samt, örn nödigt, medgiva ett försättande i frihet. Även örn

målen förlädes till rådhusrätterna i residensstäder eller andra städer, där allmänt

häkte funnes, skulle detta innebära ett väsentligt fördröjande av målens

behandling, och icke heller vid dessa domstolar funnes den förmåga att anpassa

sig efter föreliggande förhållanden, som krävdes för att lösdrivamas

behandling skulle kunna bliva fullt rationell. Städernas domstolar torde också

sakna tillräcklig förtrogenhet med landsbygdens förhållanden. Lösdrivarmålens

hänförande till rådhusrätt skulle stöta på vissa rent praktiska svårigheter.

Bland annat uppstode frågan, örn städerna kunde åläggas att handlägga

dessa mål genom sina åklagare och domare och örn detta skulle ske utan vederlag.

Den hänvisning till utländska förhållanden, som plägade göras, då

man yrkade på dessa ärendens förläggande till domstol, vore så till vida missvisande,

som länsstyrelserna hade en något annan karaktär och ställning än

utlandets administrativa myndigheter. De domstolar, som i vissa länder

handlade ärenden örn lösdrivare, hade en mera administrativ karaktär än våra

domstolar. I Tyskland och Norge hade man tidigare klagat över att domstolarna

ställde oöverstigliga krav på bevisning i lösdrivarmålen. Den numera

genomförda organisationen av länsstyrelserna medgåve en fördelning av ärendena,

som borde komma även lösdrivarmålen till godo. Kommittén hade föreslagit

vissa anordningar för vinnande av en tillfredsställande utredning. Enligt

kommitténs uppfattning hade länsstyrelserna åtminstone i vissa hänseenden

större förutsättningar än domstolarna att handlägga lösdrivarmål. Härtill

bidroge deras större erfarenhet på en del närliggande områden såsom fattigvård,

barnavård och behandling av alkoholister. För den utveckling av

förebyggande åtgärder, varpå kommittén för sin del lade stor vikt, skulle

överflyttningen av lösdrivarmålen säkerligen vara ogynnsam. Den skulle

vidare verka fördröjande på målens avgörande.

I yttrande över 1922 års förslag yrkade bl. a. fångvårdsstyrelsen på lösdrivarmålens

förläggande till domstol med den motivering, att det vore synnerligen

angeläget att förebygga varje möjlighet till obehörigt ingrepp i den

personliga friheten.

I 192G års förslag anfördes i denna del följande.

Fördelarna med en överflyttning av lösdrivarmålen till domstolarna bestode

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

huvudsakligen i en större garanti än de nuvarande förhållandena erbjöde mot

misstag och övergrepp vid lösdrivarmålens avgörande. Men en sådan garanti

torde kunna vinnas även utan dessa måls hänskjutande till domstolarna, under

förutsättning att viss omläggning av förfarandet i lösdrivarmål hos länsstyrelserna

bleve genomförd. Såsom en olägenhet av en till domstolarna förlagd

behandling av lösdrivarmålen framstode den därav säkerligen icke oväsentligt

minskade möjligheten att åstadkomma en rationell och individualiserad

behandling. I detta hänseende hade länsstyrelserna redan med nuvarande

organisation större förutsättningar än domstolarna, och ett genomförande av

det i 1926 års förslag ingående systemet med kommunala och frivilliga organs

medverkan i lösdrivarvården skulle komma att öka möjligheterna för länsstyreis

erna härutinnan. Däremot skulle en samverkan mellan domstolarna och

de underordnade organen vara förenad med åtskilliga svårigheter och knappast

kunna med fördel förenas med domstolarnas huvudsakliga uppgift. Åtskilligt

tydde däremot pa att vara länsstyrelser, sådana de vore organiserade,

kunde ■ särskilt örn vissa reformer genomfördes — i högre grad än motsvarande

administrativa myndigheter i utlandet vara i stånd att fullgöra en funktion

av ifrågavarande slag pa ett sätt, som tillfredsställde icke blott kraven på

smidighet och individuell behandling utan även det oeftergivliga anspråket

på full trygghet mot rättskränkningar och obefogade tvångsåtgärder. De i

stort sett gynnsamma erfarenheterna av länsstyrelsernas handläggning av

vissa uppgifter, som stöde domarfunktionerna nära — deras åligganden enligt

barnavards- och akoholistlagstiftningarna -—• talade för riktigheten av denna

uppfattning. Man torde icke heller kunna alldeles bortse från sannolikheten

av att domstolarna, vid handläggning av lösdrivarmål skulle komma att i

högre grad än önskligt vore känna sig bundna av eljest i processen tillämpade

bevisregler.

I 1929 års förslag har i denna del anförts bland annat följande.

Yrkandena pa. ett rent judiciellt förfarande i lösdrivarmål hade ursprungligen

framkommit av den anledning, att polismyndigheterna i vissa fall ansåges

hava förfarit godtyckligt och att den administrativa handläggningen av

dessa mål överhuvud taget innebure vådor för den personliga friheten, vilka

borde, undanröjas. Ur rättssäkerhetens synpunkt ansågs det därför önskvärt

att vinna garantier mot dylik godtycklig behandling samt skydd för den personliga

friheten, och detta ville man åstadkomma genom att överflytta målens

handläggning till allmän domstol.

En sådan överflyttning, som sålunda antytts, skulle, enligt vad man torde få

antaga, visserligen med hänsyn till rättssäkerheten innebära vissa fördelar, men

å andra sidan skulle ett rent judiciellt förfarande i dessa mål tvivelsutan medföra

allvarliga olägenheter, på sätt i de två tidigare lagförslagen blivit närmare

utvecklat. Justitieombudsmannen hade också på sin tid funnit lösningen

av detta spörsmål icke böra vinnas genom införande av ren rättsprocedur utan

genom reformerande av den administrativa handläggningen i riktning av större

offentlighet samt rätt för lösdrivaren, som bleve föremål för behandling enligt

lagen, att erhålla sakkunnigt biträde och att påkalla vittnesförhör vid

domstol. De sakkunniga funne också, att detta vore den riktiga vägen att beträda.

Huvudvikten borde i lagstiftningen mot lösdriveriet läggas på den förebyggande

och uppfostrande verksamheten, vilken borde utövas under medverkan

av. eller genom kommunala ombud och nämnder samt av föreningar och enskilda.

Ett intimt samarbete mellan dessa och den myndighet, som i övrigt

skulle behandla dessa ärenden, vore erforderligt, men ett sådant torde ej så

lätt kunna åvägabringas med de allmänna domstolarna, vilkas struktur och

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr Utbo.

55

arbetssätt vid ärendenas handläggning icke medgåve den smidighet, som vore

önskvärd och som vid administrativ handläggning vore lättare att vinna.

Samhällets ingripande mot lösdriveriet borde, såsom redan antytts, i främsta

rummet gå i riktning av uppfostrande behandling av dem, som hemfallit därtill,

deras återförande till ordnade och samhällsenliga förhållanden, och för

en dylik uppgift lämpade sig onekligen mindre de allmänna domstolarna. Det

skulle därför enligt de sakkunnigas mening vara stridande mot grundidén

för den lagstiftning, som man nu avsåge att få till stånd, att betrakta lösdriveriet

såsom ett brott med straffrättsliga påföljder. Det vore icke straffrättsliga

synpunkter, som vid ingripande mot lösdriveriet borde ifrågakomma,

utan det gällde därvid fastmera, liksom exempelvis i fråga örn behandling

av alkoholister, att söka ändra de asociala individernas livsföring och göra

dem till samhällsnyttiga medborgare, i den mån de vore mottagliga för rättelse.

Behandlingen av lösdrivarna borde därför också i görligaste mån individualiseras,

och den beslutande myndigheten borde jämväl hava en övervakande

uppgift. Länsstyrelserna hade i motsats till domstolarna genom sitt handhavande

av fattigvårds- och barnavårdsmål samt mål enligt lagen om behandling

av alkoholister stor erfarenhet från områden, som läge nära oell

delvis berörde lösdriveriet, och stöde därigenom i beröring med kommunala

myndigheter samt offentliga och enskilda institutioner, som lämpligen kunde

och borde anlitas vid ingripande enligt lösdrivarlagen. Därtill komme, att

ärendenas handläggning inför länsstyrelsen möjliggjorde en mycket snabbare

procedur, än som i fråga om domstolarna, åtminstone lantdomstolarna,

för närvarande vore möjlig att genomföra.

Bland andra länder syntes särskilt Belgien böra kunna tjäna till mönster

för vårt land. Även där vore hjälp till återanpassning i samhället huvudsaken,

och för anordnande av denna verksamhet tillämpades där ett förfarande,

som i stort sett hade administrativ prägel. Men örn ett administrativt förfarande

hos oss skulle bibehållas, vore det av vikt, att fullgoda garantier mot

administrativt godtycke komme till stånd. Detta kunde vinnas genom ett

ökat kommunalt inflytande vid handläggning av ärenden rörande lösdrivare

och genom den omläggning av behandlingen av lösdrivarmål, som antytts

redan av justitieombudsmannen och som sedan närmare utformats, i 1926 års

förslag. Därigenom borde kunna vinnas trygghet för den personliga friheten

samt skapas garanti mot rättskräkningar och obefogade tvångsåtgärder.

På grund av vad sålunda anförts ansåge de sakkunniga varken kriminalisering

av lösdriveriet eller lösdrivarmålens överflyttning till de allmänna domstolarna

böra äga rum, åtminstone icke för närvarande. En öppen fråga

bleve, huruvida en dylik anordning i samband med en blivande strafflags- och

straffprocessreform lämpligen kunde ifrågakomma.

Bland de myndigheter och andra, vilka avgivit yttranden över 1929 års för- Departeslag,

hava endast länsstyrelsen i Södermanlands län och landstinget i Väster- mentschefen

norrlands län uttalat sig för en kriminalisering av lösdriveriet oell såsom en

konsekvens därav för lösdrivarmålens handläggning vid domstol. Det ma särskilt

nämnas, att fångvårdsstyrelsen i sitt nu avgivna yttrande icke vidare gör

sig till tolk för en dylik uppfattning.

Yrkandena örn sådan kriminalisering och örn ett rent judiciellt förfarande i

lösdrivarmål hava ursprungligen framställts i samband med krav på ökad

rättssäkerhet i handläggningen av dylika mål. I likhet med de senaste sakkunniga

anser jag emellertid nödig garanti i detta hänseende stå att vinna genom

viss omläggning av målens behandling i första instans och av proceduren hos

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr S40.

länsstyrelserna, varigenom skulle skapas säkrare betingelser för målens allsidiga

prövning hos dessa myndigheter. Ur rättssäkerhetens synpunkt finner jag

därför ett judiciellt förfarande i dessa mål icke vara av behovet påkallat. Därtill

kommer att, såsom redan anförts, samhällets ingripande mot lösdriveri icke

riktar sig mot vissa enstaka handlingar av en individ utan mot hans hela levnadssätt,

i den mån detta visat sig asocialt och samhällsskadligt. Att pröva

frågan härom är en uppgift, som åtminstone för svenska förhållanden ter sig

rätt främmande för domstolarna och ej väl synes lämpa sig för dem. Det handhavande

av praktiska vårdnadsuppgifter, ofta i formlöst samarbete med enskilda

sammanslutningar, som här utgör en viktig del av samhällsingripandet, ligger

också ganska fjärran från domstolarnas hävdvunna uppgifter.

Det avgörande vid prövningen av denna fråga synes mig emellertid vara

den av 1927 ars sakkunniga framhållna synpunkten, att då huvudvikten i lagstiftningen

mot lösdriveriet lägges och med rätta bör läggas på uppfostrande

och hjälpande verksamhet, samhällets ingripande mot lösdriveriet icke bör taga

formen av straffrättsligt åtal. Lagstiftningens sociala syfte skulle därigenom

uppenbarligen motverkas. I första hand skall ingripandet visserligen ankomma

på annat samhällsorgan, men även i andra instans, d. v. s. den instans, som

skulle utgöras av antingen länsstyrelse eller domstol, böra hjälpåtgärder kunna

ifrågakomma och av denna instans övervägas jämte interneringspåföljd.

Härtill kommer, att det ur olika synpunkter är mycket önskvärt, att hithörande

frågor få en snabb handläggning. Detta krav tillgodoses uppenbarligen

bättre, därest förfarandet bibehålies såsom administrativt.

I överensstämmelse med den samstämmiga mening, som kommit till uttryck

i de tre föreliggande sakkunnigförslagen och som omfattats av nära nog alla de

hörda myndigheterna, anser jag på sålunda anförda skäl kriminalisering av lösdriveriet

eller lösdrivarmålens överflyttande till domstolarna icke under nuvarande

förhållanden böra äga rum.

Brister i

gällande

lagstiftning.

1926 års

betänkande.

Medellöshet

såsom förutsättning

för

ingripande.

Innan jag vidare ingår på de riktlinjer, enligt vilka den nya lagstiftningen

i ämnet bör läggas, skall jag här lämna en redogörelse för de allvarligaste av

de brister, som befunnits vidlåda nu gällande lösdrivarlag och dess tillämpning.

Till en början torde jag därvid få återgiva den översikt i nu nämnda hänseende,

som 1926 års förslag innehåller och i samband varmed även antytts de åtgärder,

vilka ansetts böra vidtagas för de förefintliga bristernas avhjälpande.

I 1926 års betänkande framhålles till en början, att i lösdrivarlagen såsom en

av förutsättningarna för ingripande mot vissa sysslolösa och lättjefulla personer

uppställts, att de sakna medel till sitt uppehälle, varefter anföres:

I det kommittébetänkande av år 1882, som ligger till grund för lagen, framhölls,

att de förordade preventiva åtgärderna icke riktades mot den fattige för

att lämna den rike fri, men att skälig anledning saknades att hos den förmögne

landstrykaren eller bärgade lösdrivaren — örn sådana ens funnes — misstänka

en avsikt att förnärma andras rätt.

Emellertid kan det icke, anföres det i 1926 års betänkande, anses stå i överensstämmelse

med nutida rättsuppfattning att uppställa medellöshet såsom en

av förutsättningarna för tvångsingripande av den art, som stadgas i lösdri
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Z-kO.

57

varlagen. Att så skett har mer än något annat gjort, att lagen förmenats hava

karaktären av klasslag, att den ansetts vara en »de rikas lag mot de fattiga» och

uppväckt misstroende och förbittring gentemot samhällsingripandet på detta område

icke blott bland dem, som direkt beröras av lagen, utan även i vida kretsar

därutanför. Utan tvivel är det olyckligt, örn staten uppställer sådana grunder

för sin korrektionella verksamhet, som icke kunna av menige man godkännas

såsom med rättvisan överensstämmande. Där så sker, blir syftet med denna

verksamhet säkerligen i de flesta fall förfelat. Så även i detta fall. Från

personer, som under arbete bland tvångsarbetarna kommit att intränga i deras

föreställningsvärld, har det även med styrka betonats, att den ifrågavarande

bestämmelsen örn medellöshet såsom förutsättning för ingripande är ägnad att

försvåra arbetet för de internerades upprättande, i det dessas tankar ofta kretsa

kring den föreställningen, att det är deras fattigdom, som bragt dem innanför

anstaltens murar, under det att andra, som fört ett lika lastbart och lättjefullt

liv, lyckats undgå samhällsingripandet på grund av att de varit bemedlade.

De internerades uppfattning, att de varit »orättvist» behandlade, har

varit ägnad att öka deras trots mot samhället samt i följd härav även deras

allmänvådlighet. Det synes vid nu angivna förhållanden vara av stor vikt att,

då vid sidan av strafflagstiftningen bibehållas stadganden av preventiv natur,

avsedda att skydda samhället mot samhällsfarliga personer och i möjligaste

mån återföra dem till ordnade livsvillkor, bestämmelserna örn vilka personer,

som böra göras till föremål för den preventiva behandlingen, icke utformas på

ett sätt, som kan giva anledning till antagande, att samhället icke reagerar

mot asociala tendenser hos de bemedlade samhällsmedlemmarna. Sådana grunder

synas böra uppställas för den preventiva lagstiftningen, att med stöd av

densamma ingripande — inom i övrigt givna gränser -—• kan ske mot envar,

häri må vara bemedlad eller ej, vars livsföring kan anses innebära fara för det

allmänna.

I 1926 års förslag har vidare framhållits, att den omständigheten, att lagens

diskretionära tillämpning är helt överlämnad åt lägre polismän, som icke

alltid hava erforderliga kvalifikationer eller verkligt intresse för uppgiften och

på ett ej tillfredsställande sätt tillämpa lagen, är ägnad att bibringa allmänheten

den uppfattningen, att systemet är präglat av godtycklighet.

Den nyss berörda, i många fall milda, ja slappa tillämpningen av lagen, anföres

det vidare i 1926 års förslag, sammanhänger med att denna till samhällets

skyddande och individens återupprättande icke anvisar andra åtgärder än

varning och tvångsarbete. Dessa båda arter av ingripande, vilka ■— särskilt

som de icke äro förenade med praktiska hjälpåtgärder — sällan åstadkomma

någon förbättring av individen utan tvärtom ofta hava en ödesdiger inverkan

på hans framtid, kunna icke anses stå i rimligt förhållande åtminstone till de

lindrigare arterna av lösdriveri, i all synnerhet när det gäller unga personer.

Denna omständighet har givit anledning till att myndigheterna i det längsta

dragit sig för att ingripa mot de mindre svårartade formerna av lösdriveriet -—•

bettleri och kringstrykande — vilket haft till följd, att många unga personer

fått obehindrat förfalla till lättja och dagdrivare. När deras förfall till sist

antagit sådana proportioner, att ett ingripande ansetts ofrånkomligt, har det

ofta varit för sent; de tid efter annan vidtagna åtgärderna hava icke kunnat

förhindra upprepade återfall.

Vad särskilt varningen angår, innebär den otvivelaktigt ett brännmärkande,

som försvårar återgången till ett hederligt liv, och lagens bestämmelser om

hjälpåtgärder, sådana som de äro avfattade, hava kommit att sakna praktisk

betydelse. Stundom ingripa visserligen enskilda organisationer, men i de flesta

fall har den varnade, särskilt under de rådande förhållandena på arbetsmark
-

Påföljderna

i vissa fall

olämpliga.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

naden, endast ringa möjlighet att erhålla arbete. Härtill kommer, att varningen

icke heller är förenad med personligt stöd eller övervakning, varför den

varnade med sin i allmänhet svaga karaktär och ofta framträdande benägenhet

för rusdrycker har mycket små möjligheter att undgå ett förnyat ingripande,

som då i allmänhet föranleder dömande till tvångsarbete.

Då en förut varnad person av polisen hänvisas till länsstyrelsen, har denna,

under förutsättning att lösdriveri anses föreligga, intet annat alternativ än

tvångsarbete eller förnyad varning. Det saknas vidare föreskrifter örn att i

sistnämnda fall hjälpåtgärder skola vidtagas. Visserligen söka vissa länsstyrelser

i en del fall bereda den varnade arbete, men utsikterna att lyckas i detta

hänseende äro ej stora.

Det kan knappast vara förenligt med rättvisa och billighet, anföres det härefter

i 1926 års förslag, att tillgripa sådana åtgärder som varning och tvångsarbete,

innan på nöjaktigt sätt utrönts, om vederbörande vill arbeta. Den första

åtgärden synes därför böra vara att pröva hans arhetsvillighet, vilket lämpligast

sker genom anvisande av arbete. Förutsättning för att så skall kunna ske

är emellertid, att anordningar vidtagas för beredande av arbetstillfällen. Visar

det sig, att den arbetsföre ej vill antaga erbjudet arbete eller utan skälig anledning

lämnar detsamma och återfaller i sitt förra lättjefulla liv, eller har arbetsoviljan

förut blivit tillräckligt konstaterad, eller befinnes det eljest vara lönlöst

att vidtaga hjälpåtgärder, endast i dylikt fall torde tvångsåtgärder böra få

tillgripas. Genom ett sådant system, som nu skisserats, skulle den mycket allmänna

men säkerligen i väsentlig mån obefogade uppfattningen om att oförvållat

arbetslösa göras till föremål för lösdrivarbehandling efter allt att döma

bliva i huvudsak undanröjd.

Ur synpunkten av samhällets behov av skydd är det nuvarande systemet

synnerligen otillfredsställande. Det har förut framhållits, att de i lagen stadgade

stränga åtgärderna göra myndigheterna obenägna att ingripa särskilt mot

bettlande och kringstrykande personer. Detta har medfört, att bettleriet och

kringstrykandet i stora delar av landet utgör en verklig landsplåga. Och även

när verkligen ingripande sker, blir samhällsskyddet begränsat till endast en kortinterneringstid.

När den internerade, oförbättrad eller ytterligare demoraliserad

genom samvaron med andra förfallna element, lämnar tvångsarbetsanstalten,

vidtagas inga effektiva hjälp- eller övervakningsåtgärder, varför den frigivne

i regel snart återfaller, stundom än samhällsvådligare än förut.

Icke blott varningsförfarandet utan även tvångsarbetet sådant det nu är

anordnat, måste anses i fråga örn individens förbättring sakna egentlig effektivitet.

Tvångsarbetstiden är för kort för att den skall kunna hava någon uppfostrande

verkan, vänja den internerade vid arbete och bereda honom någon

verklig, för framtiden nyttig yrkeskunskap. Den vanligaste tvångsarbetstiden

för såväl män som kvinnor utgör sex månader. Åtminstone tidigare har

rått en rätt stor olikformighet vid tvångsarbetstidens utmätande, i det att en del

länsstyrelser ådömt personer, som första gången häktats för lösdriveri, tvångsarbete

under en-—tre månader, under det andra länsstyrelser i dylika fall i regel

bestämt interneringstiden till sex månader.

Det synes vidare — säger den sakkunnige — med hänsyn till att tvångsarbetet

bör hava ett förebyggande och uppfostrande syfte, mindre ändamålsenligt,

att detsamma ådömes under en på förhand bestämd tid. Det torde nämligen

vara först under interneringstiden, som erforderlig grund kan föreligga

för bedömande av huru lång tid, som kräves för att åstadkomma den med behandlingen

åsyftade allvarliga sinnesändringen.

Å tvångsarbetsanstalterna saknas nödig specialisering efter olika åldrar och

grader av förfall. Detta missförhållande kan svårligen för närvarande till

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr gJfO.

59

fullo avhjälpas, så länge internering av alla lösdrivare, vilka anses behöva anstaltsbehandling,

sker å tvångsarbetsanstalterna. Örn man emellertid, då fråga

uppstår örn internering, skilde mellan å ena sidan de mera ofarliga grupperna

och å den andra de mera samhällsvådliga, samt förläde de förra till arbetshemmen

och de senare till tvångsarbetsanstalterna och dessutom till alkoholistanstalterna

avskilde en del, som vore i behov därav, kunde man ernå en viss specialisering

samt undvika, att de mest förhärdade elementen ogynnsamt påverkade

de relativt ofördärvade. Även ur ekonomisk synpunkt skulle detta vara till

fördel, då man därigenom kunde undgå internering av lösdrivare å anstalter,

som vore strängare och i följd härav i regel även dyrare än strängt taget vore

nödvändigt. På detta sätt skulle även, med undvikande av kostbara nybyggnader,

alla tillgängliga, härför lämpade anstaltsresurser bliva tagna i bruk.

Med en anordning sådan som den här skisserade skulle det bliva möjligt att

åstadkomma en viss gruppering av de å tvångsarbetsanstalterna internerade för

undvikande av den andliga smitta, som de sämsta elementen alltid utöva å

yngre och ännu icke djupt förhärdade. För vinnande av detta syfte torde emellertid

erfordras vissa förändrade anordningar inom tvångsarbetsanstalterna.

Behandlingen av lösdrivarmål hos länsstyrelserna är ej offentlig, och de Proceduren,

hjälpmedel, vilka stå andra häktade till buds (försvarsbiträde, vittnesförhör, i

vissa fall förundersökning), stå ej till de för lösdriveri häktades förfogande.

Vad angår offentligheten har riksdagens justitieombudsman i en år 1910 hos

Kungl. Majit gjord framställning framhållit önskvärdheten av att förhören förlänas

större offentlighet, i sammanhang varmed jämväl betonats angelägenheten

av att de häktade medgivas rätt till vittnesförhör samt, i den män sådant kan

låta sig göra, beredas tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar.

Liknande synpunkter framfördes på sin tid av reglementeringskommittén.

Den ogynnsamma ställning, som för lösdriveri häktade personer sålunda intaga,

har den sakkunnige ansett böra karakteriseras som ett missförhållande,

särskilt som ingripandet kan resultera i frihetsförlust under ända till 3 år.

Det lärer vidare enligt den sakkunnige knappast kunna bestridas, att lösdrivarmålen

trots sistnämnda omständighet stundom i viss mån betraktas som

bagatellärenden. Ehuru de sällan äro av någon ur juridisk synpunkt svår beskaffenhet,

kan dock deras bedömande ur psykologisk och social synpunkt

stundom vara ägnat att ingiva tvekan, och det fordras alltså för deras handläggning

en erfarenhet och ett mognat socialt bedömande, som måhända icke

alltid varit tillfinnandes vid dessa ärendens avgörande, även om det måste

erkännas, att de ofta varit föremål för en omsorgsfull utredning i förening

med ett intresserat övervägande av olika möjligheter för individernas tillrättaförande.

Det synes vara av vikt att genom införande av offentlighet samt

genom anvisande av de hjälpmedel, som stå till andra häktades förfogande, undanröja

varje misstanke örn godtycke och rättskränkningar mot de för lösdriveri

häktade.

Då gällande lösdrivarlagstiftning är tillkommen långt före införandet å

andra områden av instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning, saknas

inom nämnda lagstiftning motsvarigheter till berörda institut, vilket visat sig

hava goda verkningar och även i fråga örn lösdrivarna borde kunna vara av stor

betydelse med hänsyn till individens upprättande.

Enligt gällande lag kan en person, som är oförmögen att genom arbete för- Olägenheter

sörja sig, icke dömas till tvångsarbete, och uppstår sådan oförmåga hos den, * övrigt i

som avtjänar tvångsarbete, skall detta avbrytas. Det blir då kommunerna, Syllan e las

som få taga hand örn dylika individer, vilka ofta äro de svåraste av alla

lösdrivare; stundom laiva de många gånger varit ådömda tvångsarbete. Ett

önskemål är, att blott den fullständiga arbetsoförmågan skall utgöra hinder

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr S-''tO.

1929 års

betänkande.

för tvångsarbete, ty endast på tvångsarbetsanstalt finnas tillräckligt starka

tvångsmedel för vissa av dessa individer, vilka förrycka och försvåra verksamheten

vid fattigvårdsanstalterna.

Den frigivne skall i regel förpassas till sin hemort, där han i allmänhet

mycket snart återfaller, eftersom han, även örn han verkligen söker återgå

till ett ordnat levnadssätt, har svårt att få arbete och forna kamrater från

tvångsarbetsanstalten och andra, som parasitera på lösdrivarna, noga hålla reda

på alla frigivningar och i regel snart lura av den frigivne hans intjänta arbetspremier

eller locka honom att på spritdrycker göra slut på dem. Icke minst

beträffande frigivna prostituerade kvinnor är det uppenbart, att återförpassandet

till hemorten innebär de största faror: redan vid järnvägsstationen omhändertagas

de frigivna av sutenörer, kopplerskor och andra samvetslösa element,

vilka i de flesta fall lyckas få de frigivna att glömma de goda föresatser,

de tilläventyrs hysa, och förmå dem att återgå till sitt förra sedeslösa

liv.

Den frigivne skall stå under polisuppsikt och iakttaga viss anmälningsskyldighet,

ett system, som visat sig i många fall omöjliggöra eller försvåra

återgången till ett ordentligt levnadssätt. Den, som dömts till tvångsarbete

i sex månader eller därutöver, skall vistas på förpassningsorten och får endast

med vederbörande polistjänstemäns samtycke lämna den. Länsstyrelsen äger

dock medgiva undantag från dessa bestämmelser. Visar den frigivne tredska

i nämnda hänseende, kan han ånyo häktas för lösdriveri. Det är enligt 1926

års förslag ett önskemål, att dessa bestämmelser ersättas med föreskrifter om

övervakning i annan ordning än genom polisen. Erfarenheten torde nämligen

hava visat, att polisens befattning med dessa personer bör inskränkas så mycket

som möjligt.

Den i fattigvårdslagen stadgade tillsyningsmannainstitutionen har till stor

del kommit ur bruk och synes böra återupplivas.

I 1929 års betänkande hänvisas beträffande innehållet i den gällande lagstiftningen

till 1926 års betänkande. Därutöver anföres i huvudsak följande.

_ Det nu tillämpade systemet är föråldrat och ineffektivt. Det medför ej

tillräckligt skydd mot den samhällsfara, som lösdriveriet innebär, och är ej

heller ägnat att tillrättaföra de personer, som bliva föremål för behandling

enligt lagen. Nu gällande lag anvisar egentligen icke andra åtgärder mot

lösdrivare än varning och tvångsarbete. Varningen har i dess nu brukade

form visat sig i stort sett betydelselös för rättande av den varnades sinnesbeskaffenhet.

Å andra sidan har den genom det föreskrivna offentliggörandet

fått karaktär av ett brännmärkande, som direkt försvårar återgången till ett

hederligt liv. Av. humanitära skäl har man därför i praxis infört meddelande

av en första varning av mera enskild natur, som föregår tilldelandet av sådan

varning, som föreskrives i lagen. Vad tvångsarbetet åter angår torde detta,

sådant det nu är ordnat, i regel icke heller åstadkomma någon förbättring av

de .därtill dömda. De tillämpade interneringstidema äro alltför korta, för att

de internerade därunder skola kunna bibringas nya levnadsvanor och lärdomar

av bestående art; endast i mera sällsynta undantagsfall torde en varaktig förbättring

kunna åstadkommas. Efter frigivning från tvångsarbetsanstalten

står den frigivne viss tid under polisuppsikt och är skyldig att göra vissa

anmälningar hos polismyndighet; en anordning, som ej heller torde medföra

åsyftad nytta utan mången gång tvärtom vara ägnad att försvåra de ifrågavarande

personernas återupprättelse. I det allmänna föreställningssättet har

lagens tillämpning genom att läggas i händerna på polismyndigheten utan

nämnvärd medverkan av kommunala organ i viss mån fått en prägel av god
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

61

tycklighet över sig. Låt vara att endast i undantagsfall fog därför torde

hava förefunnits, har denna föreställning i allt fall, på sätt i 1926 års förslag

framhållits, varit ägnad att undergräva förtroendet för den nuvarande

lagstiftningen i ämnet.

I 15 § 1 mom. i gällande lag föreskrives visserligen, att kommunalmyndighet

och tillsyningsman böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrivare utväg

till arbete, men denna föreskrift lärer i allmänhet endast i ringa utsträckning

hava bragts i tillämpning. Den största bristen i nu rådande system torde

vara, att de för lösdriveri anhållna personernas arbetsvillighet i allmänhet

icke genom beredande av arbetstillfälle kan prövas, överhuvud att någon fast

organisation för förebyggande och uppfostrande hjälpverksamhet före ådömandet

av internering icke finnes. I en ny lagstiftning, i ämnet måste, såsom

i 1926 års förslag skett, väsentlig vikt läggas på en sådan verksamhet. Interneringsåtgärder

böra såsom regel ej tillgripas utom såsom en sista utväg, då

hjälpåtgärder kunna antagas icke leda till resultat. Å andra sidan böra dsdika

tvångsåtgärder, där de måste tillgripas, vara av den art, att genom desamma

kan ernås en bestående förbättring av dem, som bliva föremål för behandling,

på samma gång som dessa åtgärder bereda ökat skydd för samhället.

Till vad som sålunda anförts i 1926 och 1929 års betänkanden rörande de

brister, som äro förenade med den gällande lagstiftningen, och angående utvägar

att avhjälpa dessa, kan jag väsentligen ansluta mig. Därtill må ytterligare

fogas följande anmärkningar. En av de svåraste olägenheterna med

gällande lösdrivarlag är utan tvivel bristen på effektiva hjälp- och övervakningsåtgärder

av förebyggande natur och beträffande dem, som frigivits efter

tvångsarbete. Erfarenheten har också visat, att risken för återfall

är mycket stor. Ur förbättringssynpunkt är det vidare en olägenhet, att

tvångsarbete ådömes under en på förhand bestämd tid. Vad angår lösdrivarärendenas

formella behandling har avsaknaden av föreskrift om opartiskt vittnes

närvaro vid handläggningen inför polismyndighet ansetts vara ägnad att

undergräva förtroendet för myndigheternas åtgärder. Även örn det torde kunna

sägas, att polismyndigheterna handlagt sådana ärenden på sätt, som i allmänhet

icke lämnat rum för klander, och om alltså den framställda anmärkningen

icke synes hava större fog för sig, framställer sig i allt fall önskemålet

om medverkan av lekmän i en eller annan form vid lösdrivarärendenas

behandling i första instans. Därigenom skulle i sin mån garanti vinnas

mot nu ofta hörda påståenden rörande administrativt godtycke. I fråga

örn proceduren hos länsstyrelserna har det ansetts såsom en olägenhet, att

anhållna lösdrivare icke hava rätt att i samma ordning som för brott häktade

personer erhålla rättegångsbiträde. Såsom en brist i det nuvarande förfarandet

kan också framhållas, att kvinnor icke deltaga i handläggningen av ärenden

rörande kvinnliga lösdrivare, och det är ett allmänt önskemal, att kvinnors

deltagande i behandling av dessa ärenden göres obligatoriskt, i den mån

detta är möjligt. Slutligen må såsom en viktig synpunkt framhallas, att

ny lag i ämnet bör erhålla ett sådant innehåll och sådan avfattning, att icke

under några förhållanden oförvållat arbetslösa och verkliga arbetssökande utsättas

för ingripande enligt lagen. I detta sammanhang må vidare förutskickas,

att det vid de ifrågasatta hjälpåtgärderna uppenbarligen icke bör ifråga
-

Departe
ments
chefen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj :ts proposition nr 240.

komma, att arbete anvisas viel arbetsplats, som beröres av arbetsstrid. I motsatt

fall skulle en lösdrivares vägran att åtaga sig anvisat arbete vid dylik arbetsplats

kunna betraktas såsom på arbetsovillighet eller vårdslöshet beroende

tredska, något som tydligen är orimligt.

Allmänna Efter denna redogörelse för bristerna i det nu tillämpade systemet för beför^nylag-

kämpande av lösdriveriet och utvägar för vinnande av rättelse skall jag angiva

stiftning de allmänna riktlinjer, enligt vilka en ny lagstiftning i ämnet enligt min upp1

ämnet, fahning bör läggas. Till stor del har detta redan framgått av vad redan blivit

anfört, men en mera utförlig framställning torde här vara på sin plats.

Till en del överensstämma dessa riktlinjer med huvudgrunderna för 1926 års

förslag, och än mera är detta förhållandet i jämförelse med grunderna för

1929 års förslag. De grunder för lagstiftningen, som jag här vill förorda,

skilja sig emellertid främst i två hänseenden från sistnämnda förslag, nämligen

i fråga örn den däri förordade uppdelningen i lösdriveri och samhällsskadlig

sedeslöshet samt i fråga om formen för kommunal medverkan vid lagstiftningens

tillämpning. I förhållande till 1929 års förslag innebär det nu

föreliggande förslaget jämväl i övrigt vissa sakliga ändringar, varjämte lagförslaget

formellt sett erhållit en annan uppställning och undergått en del

jämkningar.

Allmänna Innan jag närmare ingår på huvudgrunderna för det föreliggande försla3ri929rårs°r

get’ J''ag * korthet redogöra för betingelserna enligt 1929 års förslag för införslag.

gripande mot lösdriveri, respektive sedeslöst leverne ävensom för de organ,

vilka enligt förslaget förutsättas skola handhava den närmaste befattningen

med de föreslagna åtgärderna.

Lösdriveri. För i förslaget avsett lösdriveri angives såsom huvudbetingelse, att någon

undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Därjämte skall han

antingen under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som giver

grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker förskaffa

sig medel till sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning

eller säkerhet, eller och göra sig förfallen till bettleri eller tillåta barn, som

står under hans lydnad eller uppsikt, att bettla eller använda barn eller andra

att bettla för sin räkning (1 § lösdriverilagen).

Såsom närmaste organ för behandling av lösdriveriärenden föreslås en förhörsmyndighet,

som utgöres av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare

jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare. De kommunala ombuden

skulle väljas länsvis av landstingen. I stad, som ej deltager i landsting, skulle

valet ankomma på stadsfullmäktige (2 § lösdriverilagen).

I stad eller större kommun på landet skulle Konungen äga att på framställning

av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige uppdraga åt kommunal

myndighet att i viss omfattning utföra på förhörsmyndighet ankommande

åligganden (3 § lösdriverilagen). Härvid har förutsatts att, därest

nyss nämnd anordning kommit till stånd, handläggningen av ärenden, i vilka

kriminella förhållanden spela in och i vilka det alltså kan bliva fråga örn åtal

för brott, alltid skulle ankomma på polismyndighet.

Sedeslöst Huvudbetingelsen för ingripande mot sedeslöst leverne är enligt förslaget,

leverne. att personen i fråga är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser.

Beträffande de ytterligare betingelserna skiljer förslaget mellan

personer, som fyllt 18 men ej 21 år, samt äldre personer.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

63

[Vad angår förstnämnda grupp av personer har uppställts den ytterligare betingelsen,

att sådan person till följd av sitt otuktiga leverne uppenbarligen är

i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt

liv. Vidkommande de äldre gäller såsom ett andra villkor, att personen i

fråga icke ägnar sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjer sig,

varjämte fordras för person, tillhörande sistnämnda kategori, ytterligare antingen

att han till otukt förleder ungdom under 21 år eller genom sitt leverne

åstadkommer särskild fara för sådant förledande, eller genom uppfordran eller

inbjudan till otukt stör anständigheten eller eljest väcker förargelse å plats,

som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller ock genom sitt leverne verkar grovt

störande för närboende eller andra (1 § sedeslöshetslagen).

Såsom organ för den närmaste befattningen med ärenden rörande sedeslöst

leverne har föreslagits en kommunal nämnd, skyddsnämnden. Ledamöterna

i denna skulle utses av stadsfullmäktige till det antal, som med hänsyn till

föreliggande förhållanden prövades erforderligt, dock minst fem. Av ledamöterna

skulle minst en vara läkare och minst två vara kvinnor. Skyddsnämnden

skulle vara obligatorisk endast i städer med minst 20,000 invånare.

I annan kommun skulle, där så prövades erforderligt, kunna tillsättas skyddsnämnd.

I kommun, där skyddsnämnd icke funnes, skulle på dylik nämnd

ankommande åligganden fullgöras av fattigvårdsstyrelsen, så vitt ej kommunen

uppdroge åt annan kommunal myndighet att handhava befattningen därmed

(2 § sedeslöshetslagen).

I 1926 års lagförslag har vidare det under lösdrivarlagen hänförliga klientelet

uppdelats i en mera godartad och en mera svårartad grupp, och hava dessa

grupper behandlats i särskilda bestämmelser var för sig (se 2 kap. 3 § och

3 kap. 8 §). 3 § i 1926 års förslag handlar örn bettlare och kringstrykande

vagabonder, 8 § däremot örn kriminella, prostituerade och andra samhällsvådliga

lösdrivare.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över 1926 års förslag ansett det kunna

ifrågasättas, huruvida den sålunda gjorda uppdelningen vore motiverad eller

lämplig, och även andra hörda myndigheter uttalade betänkligheter mot den i

nämnda förslag sålunda gjorda klassificeringen.

1929 års förslag har anslutit sig till den uppfattning, som kom till uttryck

i berörda uttalanden. De sakkunniga hava i denna del anfört följande.

Lagstiftningens

omfattning.

Enhetlig

behandling

av lösdrivare

och

prostituerade.

I praktiken ginge det ej alltid att skilja mellan bettlare och kringstrykande

lösdrivare, å ena, samt mera kriminella och samhällsvådliga lösdrivare, å andra

sidan. Dessa kategorier flöte mer eller mindre samman, och det skulle blott

bereda onödiga svårigheter för vederbörande myndigheter att behöva göra skillnad

mellan dessa olika fall. Enklare och bättre vore att låta det första ingripandet

bliva lika, vare sig den person, som gjordes till föremål därför, funnes

tillhöra den ena eller andra kategorien. Såsom de sakkunnigas förslag i denna

del vore utformat, förelåge desto mindre anledning att göra en dylik klassificering

av olika lösdrivarelement, som det avsåges bliva en och samma enhetliga

form för det första ingripandet, vare sig det vore ett mera godartat eller svårare

fall av lösdriveri. Genom den undersökning, som vederbörande myndighet

då alltid hade att verkställa, bleve det möjligt att företaga nödig differentiering

och med stöd därav vidtaga den lindrigare eller strängare åtgärd,

som i varje särskilt fall funnes lämpligast.

På sålunda anförda skäl hade de sakkunniga, för vinnande av enhetlighet, i

cn paragraf sammanfört förutsättningarna för lagens tillämpning. I enlighet

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

Prostitu
tionsföre
teelsen.

med av socialstyrelsen uttalad mening hade det erforderliga bestämmandet av

lagens tillämplighetsområde, efter förebild av 1913 års lag om behandling av

alkoholister, lämpligast ansetts böra inrymmas i lagens första paragraf. Därvid

hade man sökt taga sikte på det väsentliga och gemensamma i de samhällsföreteelser,

som lagen avsåge att motverka.

I detta sammanhang torde frågan örn de prostituerades behandling böra upptagas

till skärskådande.

I 1885 års lösdrivarlag finnes intet uttryckligen stadgat örn prostituerade,

men i enlighet med ett uttalande i motiveringen till lagen (se sid. 91 i 1929

års betänkande) hava de prostituerade i lagtillämpningen ansetts falla under

bestämmelsen i 1 § andra stycket i lagen och sålunda behandlats såsom lösdrivare.

Vid tillkomsten av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar lämnades frågan örn prostitutionen helt åsido.

1922 års förslag intog i denna del samma ståndpunkt som 1885 års lag, och

man lät sålunda den enligt gällande lag rådande ordningen i huvudsak fortbestå.

Prostitutionen, i den mån ett ingripande däremot enligt sistnämnda

förslag kunde äga rum, jämställdes sålunda med lösdriveriet.

1926 års betänkande innehåller däremot beträffande prostituerade, visserligen

i samma lag, som avser behandling av lösdrivare, men i särskilda bestämmelser

förslag till åtgärder av förebyggande och uppfostrande art. De prostituerade

karakteriseras (8 § 2) såsom sådana, vilka under vissa angivna

betingelser vanemässigt bereda sig inkomst genom otukt, En huvudsaklig

vikt har således lagts, förutom på det vanemässiga utövandet av otukt, på

den ekonomiska sidan av saken, nämligen på den omständigheten, att otukten

utövas mot betalning.

I 1929 års betänkande hava de sakkunniga i denna fråga anfört bland annat

följande.

Av de problem, som de sakkunniga haft att upptaga till behandling, vore intet

mera ömtåligt och svårlöst än frågan om den ställning, förevarande lagstiftning

borde intaga i förhållande till prostitutionen. Det stötte på synnerligen

stora svårigheter att på ett sätt, som tillfredsställde olika meningsriktningar,

lösa detta problem. Prostitutionen hade rötter djupt ned i sociala och ekonomiska

missförhållanden, och så många växlande faktorer spelade därvidlag

in, att frågans fullständiga och slutgiltiga lösning för närvarande torde falla

utom det möjligas gräns. Man torde emellertid allmänt vara ense därom, att

prostitutionen är ett svårt samhällsont, som måste bekämpas. Redan från

början torde det få anses klart, att det därvid icke borde bliva fråga örn vare

sig reglementering av prostitutionen i någon som helst form eller dess kriminalisering,

d. v. s. att densamma skulle betraktas såsom brott och beläggas

med straff. Men i övrigt ginge meningarna starkt i sär, när det gällde att

avgöra, vilka medel som borde väljas för detta samhällsondas bekämpande.

Man påyrkade på en del håll, att för ändamålet i främsta rummet prostitutionens

sociala orsaker, de samhälleliga missförhållanden, ur vilka densamma

hämtade sin näring, i görligaste mån borde undanröjas. Väl vore det sant, att

prostitutionen till stor del torde hava sin grund i vissa inneboende egenskaper

hos de personer, örn vilka här vore fråga, hela deras asociala läggning så att

säga, men å andra sidan torde det vara ovedersägligt, att förbättringar i nämn
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-0.

65

da missförhållanden, t. ex. förbättringar i bostadsförhållanden, i avlöningsförhållanden

för unga kvinnor samt ändrade seder i fråga örn nöjesliv och alkoholförbrukning

vore av stor betydelse i kampen mot prostitutionen. Det sade

sig också självt, att förbättringar i antydda hänseenden vore nödvändiga samt

att alla till buds stående vägar och medel borde anlitas för att åstadkomma sådana

förbättringar. Men därvid kunde man icke stanna. Ty realiserandet av

dessa sociala önskemål vore svåruppnåeligt och i varje fall hänvisat till en mer

eller mindre avlägsen framtid. Skulle man i övrigt intet åtgöra mot prostitutionen,

så skulle man ej inom överskådlig tiel kunna åstadkomma en verklig förbättring

av förhållandena. Man kunde från samhällets sida ej underlåta att i

avvaktan på avhjälpandet av omfönnälda missförhållanden mot det förhandenvarande

onda, sorn prostitutionen innebure, bereda såväl skydd åt samhället

som hjälp åt de individer, vilka hemfölle åt sådan sedeslöshet, varom här vore

fråga.

Så gott som alla torde vara ense örn önskvärdheten och behovet av ett medel

för prostitutionens bekämpande, nämligen åstadkommandet av ökad upplysning

i sexuella frågor. Särskilt beträffande ungdomen vore det av synnerlig

vikt att bibringa densamma vederhäftig upplysning om vådorna av otuktigt leverne

i tillfälliga och lösa könsförbindelser och att söka åstadkomma en stegrad

ansvarskänsla i förhållandet mellan könen. Medlen härför vore undervisning

i ämnet för den mognare skolungdomen, upplysande föredrag på vetenskaplig

grund i ungdomsföreningar och andra sammanslutningar, där det

lämpligen kunde ske, spridande av goda ströskrifter i ämnet m. m. I detta sammanhang

borde framhållas, hurusom ovannämnda lag den 20 juni 1918 angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (lex veneris) i sin 27 § innehölle

bestämmelse därom, att Konungen hade att förordna örn de åtgärder, som

erfordrades för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas

natur och smittfarlighet m. m. Ett förslag i ämnet framlades ock den 9 mars

1921 av de särskilda sakkunniga inom det förutvarande civildepartementet,

åt vilka enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande uppdragits att verkställa utredning

i saken. I detta förslag hade påvisats behovet av undervisnings- och upplysningsverksamhet

i fråga örn könssjukdomarna, varjämte däri bl. a. framlagts

allmänna grunder för sexualundervisning samt riktlinjer för anordnande

av undervisnings- och upplysningsverksamhet i skolan saint utanför läroanstalterna

m. m. Förslaget hade dock mött motstånd och hittills endast i ringa

mån blivit realiserat. Såsom ett led i prostitutionens bekämpande vöre det

enligt de sakkunnigas mening emellertid i hög grad angeläget, att den i 27

i lex veneris påbjudna undervisnings- och upplysningsverksamheten i lämplig

form komme till stånd.

Upplysning i sexuella ting, liksom strävandena att undanröja de sociala

och ekonomiska missförhållanden, ur vilka prostitutionen åtminstone till en

del härflöte, och andra dylika åtgärder av indirekt förebyggande beskaffenhet

vore emellertid, såsom förut anmärkts, icke till fyllest. Skulle samhället

åtnöja sig med att blott vidtaga sådana åtgärder, skulle följden, såvitt för

närvarande kunde bedömas, endast bliva ökad utbredning av prostitutionen med

alla dess för samhället menliga verkningar. En dylik passivitet från samhällets

sida gentemot ett samhällsont av så svårartad och samhällsskadlig

beskaffenhet ansåge de sakkunniga icke tillrådlig. Särskilt för den vuxna ungdomen,

såväl den manliga som den kvinnliga, medförde prostitutionen uppenbara

vådor och frestelser. Genom prostitutionen spredes en förråande uppfattning

av det sexuella förhållandet mellan man och kvinna, ett missförhållande,

som särskilt för ungdomens vidkommande vore av allmänfarlig beskaffenhet.

Därjämte vore prostitutionen en härd för spridande av könssjukdomar.

Det vöre framför allt med tanke på ungdomens skyddande mot det moraliska

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 2h0.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr £40.

och kroppsliga fördärv, prostitutionen sålunda medförde, som samhället måste

ingripa mot densamma på ett mera positivt sätt än blott genom sådana indirekta

åtgärder, som ovan antytts. Att ungdomen i görligaste mån borde skyddas

mot frestelser och fördärv i sexuellt hänseende vore ock en tanke, vilken

såsom en röd tråd ginge igenom den offentliga, diskussion i ämnet, som förekommit.

Målet i denna del ville man nå, förutom medelst undervisning och ökad

upplysning i hithörande ting, genom vidtagande av förebyggande åtgärder och

genom minskande av frestelserna till otuktigt leverne. Den manliga och kvinnliga

ungdom, som i förevarande hänseende råkat på avvägar, borde omhändertagas

och hjälpas att föra ett ordnat och samhällsnyttigt liv. Vidare borde

ingripande ske mot personer, som genom sitt sedeslösa leverne förledde ungdom

till otukt. I fråga örn vanartad ungdom under 18 år vore lagen om samhällets

barnavård tillämplig, och sådan ungdom kunde följaktligen enligt nämnda

lag komma i utnjutande av erforderligt skydd. Men även ungdom ovan

denna åldersgräns, som hemfölle åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser,

borde i dess eget intresse beredas lagens skydd genom erforderligt

ingripande och vidtagande av åtgärder för dess återförande till ett ordentligt

liv.

Det lage i sakens natur, att dylikt ingripande mot ungdom för sedeslöst

leverne huvudsakligen måste bliva av uppfostrande beskaffenhet. Denna uppfostrande

verksamhet bland ungdomen måste emellertid med avseende å denna

verksamhets ömtåliga art bedrivas på ett hänsynsfullt och varsamt sätt, örn

den skulle medföra åsyftad nytta och icke rent av vara till skada. För det ingripande,

varom här vore fråga, syntes åldersgränsen uppåt lämpligen böra sättas

till myndighetsåldern, intill vilken de unga enligt civilrättsliga bestämmelser

stöde under föräldrars eller förmyndares vårdnad och ej fritt kunde bestämma

i vare sig personliga eller ekonomiska angelägenheter. Denna samhällets

uppfostrande verksamhet borde uppenbarligen i lika mån avse manlig

och kvinnlig ungdom.

Örn frågan rörande samhällets befogenhet och skyldighet att ingripa mot

sedeslöst leverne av svårare art bland ungdom i omyndig ålder åtminstone

icke i högre grad torde vara föremål för meningsskiljaktighet, kunde detsamma

däremot alldeles icke sägas vara fallet, när det gällde sedeslöst leverne av

personer ovan denna åldersgräns. Beträffande dessa läge också frågan på ett

annat plan. Tydligt vore till en början, att det icke kunde bliva tal örn att

här skriva ett slags morallag, riktande sig mot utomäktenskapligt könsumgänge

i allmänhet. När det gällde lagstiftning på förevarande område, torde

man vara nödsakad att låta den synpunkten gälla, att en till myndig ålder

kommen medborgares leverne och förehavanden i sexuellt hänseende hörde privatlivet

till och ej borde i och för sig göras till föremål för samhällets ingripande.

Denna princip kunde dock ej tillåtas gälla utan alla undantag. Sålunda

finge det ur samhällets synpunkt anses befogat att ingripa, då någon,

vare sig man eller kvinna, genom lösaktigt leverne sjönke så djupt, att han

bleve oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt liv, med

andra ord nedsjönke till en samhällsparasit, som icke genom ordnat arbete eller

eljest hederlig verksamhet så att säga gjorde rätt för sig i samhället. I sådant

fall syntes goda skäl föreligga att giva samhället befogenhet att på lämpligt

sätt ingripa för tillrättaförande av dessa i högre eller mindre grad av förfall

stadda människor. Då de genom sitt lösaktiga levnadssätt sprede smitta av

såväl moralisk som kroppslig art, tedde sig detta berättigat även ur socialhygienisk

synpunkt. Man borde därvid lika litet som i fråga örn den sexuellt

vanartade ungdomen göra skillnad mellan män och kvinnor. I vilketdera fallet

som helst gällde det att genom samhällets ingripande, i såväl individernas

eget som samhällets intresse, söka återföra dessa individer, vare sig män eller

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

67

kvinnor, till ett hederligt och samhällsnyttigt liv. Detta borde enligt de sakkunnigas

mening utgöra den principiella grunden för lagstiftningen i ämnet.

Det bleve sålunda även här förbättringssynpunkten, som i viss mån borde bliva

den bestämmande. Örn man sökte lösa frågan på sådant sätt, kunde denna

i dess helhet lyftas upp på ett högre plan; och en del av de svårigheter, som

eljest skulle möta lagstiftaren vid lösande av detta i alldeles särskild grad

svåra och omstridda spörsmål, kunde därigenom måhända undvikas. Härom

hade man också under diskussionen i ämnet i allmänhet varit tämligen ense, och

någon annan ståndpunkt hade i stort sett ej heller intagits i de båda tidigare

förslagen i ämnet, ehuruväl man där sökt lösa uppgiften på skilda sätt. I

varje fall finge man emellertid nog göra klart för sig, att det torde vara mycket

svårt, för att icke säga omöjligt, att finna en lösning, som i allo kunde tillfredsställa

olika meningsgrupper. Man finge nöja sig med att söka nå fram

till en lösning, som kunde tänkas — samtidigt som den vore praktiskt genomförbar

— i viss mån tillfredsställa flertalet av dem, som verkligen vore besjälade

av önskan, att det måtte sättas gräns för detta samhällsonda och att samhället

måtte bringa hjälp och skydd åt de beklagansvärda människor det här

gällde.

I fråga örn genomförandet av de sålunda angivna principerna skilde sig det

av de sakkunniga år 1929 framlagda förslaget i väsentliga avseenden från de

båda föregående. Det betraktelsesätt, som kommit till uttryck i 1926 års förslag,

borde enligt de sakkunnigas uppfattning, såsom redan av det förut anförda

torde framgå, icke läggas till grund för lagstiftningen i ämnet. Det avgörande

borde ej vara, huruvida en prostituerad för otukts övande betingade sig

ekonomisk ersättning; detta vore endast av sekundär betydelse. Den avgörande

faktorn borde, som redan antytts, i stället vara, huruvida personen i

fråga, man eller kvinna, förfallit till ett sedeslöst leverne av så svår beskaffenhet,

att det måste betecknas såsom samhällsskadligt. Då förelåge — under

vissa ytterligare betingelser, som längre fram skulle angivas — anledning för

samhället att ingripa för att söka tillrättaföra honom.

Enligt den uppfattning, åt vilken sålunda givits uttryck, borde lagstiftningen

ej vara riktad mot prostitutionen såsom sådan (benämningen »prostitution»

borde för övrigt icke i lagtexten komma till användning). Företeelsen borde

icke ses vare sig ur kriminell synpunkt, såsom i äldre tid skedde, eller ur ordnings-

eller polissynpunkt, såsom under den förut rådande reglementeringens

tid varit fallet, utan man borde även i lagstiftningen i främsta rummet anlägga

sociala och socialhygieniska synpunkter på denna företeelse; det borde med

andra ord anordnas och utföras ett socialt hjälparbete bland dessa förkomna

individer. Därigenom finge denna verksamhet från samhällets sida en annan

innebörd och ett annat syfte än den enligt gällande lag praktiserade ordningen.

En förutsättning för att den sålunda tänkta anordningen skulle med framgång

kunna genomföras vore, att skydds- och räddningsverksamheten bland de till

sedeslöst leverne hemfallna utövades av därför iämpade organ, bestående av

för uppgiften kompetenta personer, och att frivilliga krafter på området i

största möjliga utsträckning anlitades.

Då med den lagstiftning mot sedeslöst leverne, varom här vore fråga, åsyftades

att ingripa mot sådant leverne, som yttrade sig på samhällsskadligt sätt,

torde det ej kunna åberopas något skäl, varför skillnad i lagen skulle göras

mellan män och kvinnor, som gjorde sig skyldiga till dylikt leverne, utan ingripande

borde i sådant fall uppenbarligen ske lika mot båda könen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

Slutligen hade de sakkunniga erinrat, att socialstyrelsen i ett avgivet utlåtande

i ämnet framhållit, att yrkesmässig skörlevnad, där den förekomma i

större omfattning eller framträdde fräckt och ohöljt, måste anses ägnad att

medföra för samhället betänkliga verkningar, bl. a. därigenom, att de prostituerade

genom olovliga tillgrepp, som vanligen ej beivrades, samt genom samliv

med brottslingar, vilka de hjälpte, ej sällan också vore kriminellt betonade,

varför samhället ej gärna torde kunna underlåta att reagera mot prostitutionen.

De sakkunniga ansåge också, att av nu anförda skäl så borde ske. Samhällets

ansträngningar måste därvid — i enlighet med socialstyrelsens i samma

utlåtande framhållna mening — främst inriktas på de unga kvinnornas

upprättande. Det vore genom verkställda undersökningar styrkt, att prostitutionen

till allra största delen rekryterades av flickor i omyndig ålder. Skedde

omhändertagande på ett tidigt stadium, kunde ännu utsikt förefinnas till

räddning, men ju längre de ohindrade fått ägna sig åt skörlevnad, desto mindre

bleve utsikten därtill, såsom naturligt vore. I första hand borde emellertid

städse försökas att tillrättaföra och upprätta de på avvägar komna, och allenast

i de fall, då återfall förelåge och då rättelse genom hjälpåtgärd befunnes

utsiktslös, borde tvångsåtgärd tillgripas. Någon annan form härför än internering

i lämplig anstalt torde därvid icke stå till buds.

Av det sålunda anförda framginge enligt de sakkunniga, att prostitutionsföreteelsen

endast i begränsad omfattning kunde bliva föremål för ingripande

från samhällets sida. Det återstode att behandla de särskilda förutsättningar,

som ansetts böra stadgas, för att lagen i denna del skulle äga tillämplighet.

Den allmänna förutsättningen för ingripande från samhällets sida mot de

personer, örn vilka här vore fråga, hade formulerats sålunda, att lagen skulle

gälla dem, som vore hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser.

Med denna formulering hade man velat få fram, att personens hela livsföring

skulle kännetecknas av sedeslöshet eller lösaktighet. Även manliga prostituerade

folie under dessa bestämmelser.

Beträffande vidare förutsättningar för lagens tillämpning borde man skilja

mellan omyndiga (i åldern 18—21 år) och till myndig ålder komna personer.

Det hade redan sagts att, om lagen på denna punkt skulle bliva effektiv, det

vore av största vikt att beträffande de unga, som finge antagas i regel ännu

vara påverkbara i fråga örn ändring i levnadssättet, kunna ingripa på ett så

tidigt stadium som möjligt. Samhället borde därför i deras eget intresse äga

befogenhet att ingripa till dessa ungas skydd och räddning, så snart de till

följd av sitt leverne löpte uppenbar fara att bliva oförmögna till hederlig självförsörjning

och samhällsnyttigt liv, såsom lagbestämmelsen i denna del avfattats.

Genom denna formulering, som väsentligt skilde sig från den i 1926

års förslag förekommande, för både äldre och yngre personer gällande indikationen

»vanemässigt bereder sig inkomster genom otukt», hade de sakkunniga

velat giva ingripandet från samhällets sida en annan och djupare

innebörd.

Beträffande åter till myndig ålder komna personer kunde man, på sätt redan

framhållits, icke låta samma bestämmelser gälla som i fråga örn omyndiga.

Så länge de, ehuru förfallna till sedeslöshet av angiven beskaffenhet, likväl

ägnade sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjde sig och sålunda

fjdlde en nyttig funktion i samhället, kunde de icke betecknas såsom

samhällsparasiter, och då förelåge enligt den uppfattning, som lage till grund

för den föreslagna lagstiftningen, heller icke någon giltig anledning från

samhällets sida att ingripa mot dem endast på grund av det klandervärda i

deras sexuella liv. Men ägnade de sig ej åt ordnat arbete eller försörjde de sig

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr #40.

69

ej på hederligt sätt, då förelåge fog för ingripande mot dem på grund av deras

asociala och samhällsskadliga liv. Huvudbetingelserna för ingripande enligt

förevarande lag gentemot myndig person bleve sålunda, att han eller hon vore

hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser samt icke ägnade

sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjde sig. Dessa betingelser

gällde lika för män och kvinnor. Även i nu angivna hänseende skilde

sig förevarande förslag från 1926 års förslag därutinnan, att lagens tillämplighetsområde

på denna punkt begränsats på ett annat och mindre omfattande

sätt. Då det nu föresloges en ny lagstiftning på detta ömtåliga område, till

syfte och innehåll olika hittills tillämpad lag i ämnet, torde också försiktigheten

bjuda att ej göra lagens tillämplighetsområde alltför vidsträckt. Man

hade därför ansett sig ej kunna föreslå ett ingripande från samhällets sida

i alla de fall, då de angivna förutsättningarna förelåge, utan föreslagit ytterligare

särskilda betingelser, som skulle förefinnas, för att lagens tillämpning

skulle kunna ifrågakomma.

Dessa betingelser ginge ut därpå, att det sedeslösa levernet antingen hade till

följd omyndig ungdoms förledande till otukt eller åtminstone åstadkomme

särskild fara därför eller toge sig uttryck i offentlig provokation till otukt,

som störde anständigheten eller eljest väckte förargelse, eller för närboende eller

andra vore grovt störande. Vad särskilt de unga beträffade, vore ungdomens

skyddande mot förförelse eller förledande till otuktigt leverne ett önskemål, i

fråga örn vilket de flesta torde vara ense, att det genom lagstiftning i ämnet

borde tillgodoses.

Såsom kännetecknande för här avsedda, mera svårartade former av samhällsskadlig

sedeslöshet syntes med fog kunna sägas, att de individer, örn vilka här

vore fråga (här avsåges ej personer i omyndig ålder), i allmänhet kunde läggas

till last, att de ofta droge in unga personer i sitt sedeslösa leverne och förledde

dem till otukt eller genom sitt leverne åtminstone åstadkomme en fara därför,

att de plägade å allmän plats utbjuda sig till otukt, ofta på ett sätt, som vore för

anständigheten störande eller eljest förargelseväckande, samt att de ofta, utan

hänsyn till närboende eller andra, genom sitt leverne verkade grovt störande. Det

vore här emellertid icke fråga örn enstaka handlingar, som kunde beivras enligt

strafflagen, ehuruväl även detta undantagsvis kunde förekomma, t. ex. i form

av tukt och sedlighet sårande handling eller förargelseväckande beteende å

offentlig plats, utan en ofta förekommande iteration av angivna handlingar;

det vore hela den samhällsskadliga livsföringen, som sålunda karakteriserade

dessa individer, vilka nedsjunkit till att parasitera på samhället. På

ungefär analogt sätt skedde enligt alkoholistlagen ingripande mot och omhändertagande

genom internering av personer, som genom upprepat fylleri visat

sin asocialitet och bristande förmåga till ett samhällsenligt liv. Den principiella

likheten mellan dessa två fall vore ganska påtaglig.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hade de sakkunniga avfattat

bestämmelserna örn samhällsskadlig sedeslöshet i vad de avsåge de särskilda

villkor, som utöver i det föregående angivna huvudbetingelser ansetts erforderliga,

för att ingripande enligt lagen skulle kunna äga rum gentemot till

myndig ålder komna personer. Det hade därvid ansetts särskilt önskvärt att

undvika den i 1926 års förslag upptagna formuleringen, att någon »genom sitt

levnadssätt är vådlig för allmän sedlighet, ordning eller säkerhet».

En lag av det innehåll, som sålunda angivits, komme även att möjliggöra

räddningsarbete Irland prostituerade ynglingar, något som erfarenheten visat

vara i hög grad behövligt i våra största städer. Samhället torde genom den

sålunda föreslagna lagstiftningen få möjlighet och medel i sin hand att åtkomma

det sedeslösa levernet i dess samhällsskadligaste och farligaste yttringar,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

och härmed torde man hava ernått allt vad under nuvarande förhållanden genom

lagstiftning stöde att vinna.

Särskild Frågan, huruvida åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art

angående åt- behandlas i samma lag som det egentliga lösdriveriet eller i en lag för

gärder mot sig, har varit föremål för särskilt övervägande.

leverne? ^ 1929 års förslag anföres därom bland annat följande.

Olika meningar _hade yppat sig i frågan. 1922 års förslag innehölle, såsom

förut antytts, ej några, särskilda bestämmelser örn åtgärder mot prostitutionen,

vilket emellertid berodde därpå, att ingripande mot prostituerade enligt nämnda

förslag ansågs kunna ske nied stöd av den allmänna bestämmelsen i förslagets

1 §, under vars definition på lösdriveri även prostitutionsföreteelsen

ansågs falla. _ I 1926 års förslag vore åtgärder mot det egentliga lösdriveriet

och mot prostitutionen behandlade i samma lag. Till stöd därför kunde anföras

bl. a., att prostitutionen till huvudsaklig del hade sin grund i samma förhållanden

som det egentliga lösdriveriet, nämligen i vederbörandes benägenhet

för lättja, sysslolöshet samt olust till arbete och ordnad verksamhet överhuvud.

Det hade i detta hänseende också sagts, att prostitutionen vore den speciella

form, i vilken det kvinnliga lösdriveriet toge sig uttryck (se professor O. Funbergs

skrift: »Örn s. k. lösdrivare och deras behandling»). Även örn båda

företeelserna sålunda till en del bottnade i samma personliga förutsättningar hos

män och kvinnor, vore det dock å andra sidan ovedersägligt, att företeelserna i

annat hänseende vore artskilda därigenom, att prostitutionen sammanhängde

med människans könsliv. På grund därav måste, när det gällde bekämpande

av prostitutionsföreteelsen, i viss mån andra synpunkter än i fråga örn lösdriveriet

anläggas samt ingripandet från samhällets sida bliva av ömtåligare

art och ske på ett varsammare sätt. Prostitutionen vore ock i olikhet mot lösdriveriet

i dess mest typiska form, kringstrykandet från en ort till annan,

nästan uteslutande ett storstadsproblem. På grund av den antydda artskillnaden

hade även enligt 1926 års förslag olika samhällsorgan ansetts erforderliga

för ingripande mot det egentliga lösdriveriet och mot samhällsskadlig

sedeslöshet. De flesta torde också vara ense örn, att dessa två företeelser från

det allmännas sida måste bekämpas med olika''medel och olika behandlingsmetoder,

örn ett gott resultat skulle kunna uppnås. Det vore då naturligt, att dessa

olikartade samhällsföreteelser var för sig krävde särskilda bestämmelser.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det tillkomma ett rent kommunalt organ

att i första hand taga hand örn dem, som hemfallit till ett sedeslöst leverne av

samhällsskadlig art. Frågan örn de unga kvinnornas räddning från ett sedeslöst

liv vore också av ömtålig beskaffenhet och i hög grad av social natur, och

vid arbetet därmed borde framför allt socialhygieniska synpunkter vara avgörande.

Emellertid ansåge de sakkunniga det ej kunna bestridas, att de båda företeelsernas

behandling i en och samma lag medförde åtskilliga fördelar i formellt

hänseende, och att en sådan anordning ur denna synpunkt torde framstå såsom

enklare och vara att föredraga. Då meningarna på denna punkt emellertid

visat sig starkt gå i sär, hade de sakkunniga stannat vid att framlägga två

till sakinnehållet lika alternativ till lagtext, det ena, alternativ A. med uppdelning

på två lagar och det andra, alternativ B, upptagande båda företeelserna i

en gemensam lag.

Uppenbart vöre dock, att även för det fall, att de föreslagna lagbestämmelserna

framlades i form av två skilda lagar, dessa i det sammanhang, vari frågan

nu komme före, vore att betrakta allenast såsom delar av ett och samma

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Sibo.

71

lagstiftningsförslag, varav den ena delen ej kunde eller borde antagas, utan att

även den andra delen bleve antagen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över 1929 års förslag i denna del anfört

följande:

»Vid granskningen må först upptagas ett spörsmål, vilket synes böra föranleda

en viss omläggning av förslaget med ty åtföljande omgrupperingar och

jämkningar i lagtexten.

Det förberedande lagstiftningsarbetet har, såsom nämnts, kännetecknats av

strävanden att ernå ökad differentiering i samhällets hithörande skyddsåtgärder,

ej minst för att bereda underlag för förebyggande inskridanden av mildare

natur. I samband härmed har man givetvis också att tillgodose det betydelsefulla

önskemålet att ej med sådana åtgärder av förebyggande natur äventyra

att brännmärka den, som skall upprättas. Helt naturligt vill man, att dessa

strävanden ej skola stanna vid uttalandet av allmänna önskemål, utan att de

skola komma till uttryck genom direkta anvisningar i lagtexten.

Härvid inställa sig emellertid enligt sakens natur stora svårigheter. De

individer, varom fråga är, torde visserligen kännetecknas av ett gemensamt

drag, nämligen en viss medfödd eller förvärvad arbets skygghet och en därur

framspringande benägenhet att pdirasitera. Denna parasitism visar emellertid

en stor, örn man så får uttrycka det, anpassningsförmåga, och framträder,

varhelst och närhelst samhällslivet öppnar en blotta, som bereder individen

möjlighet att med olovliga medel och utan arbete tillgodogöra sig frukterna

av andras mödor. Så till exempel framträdde den under gångna tider, då jordbruket

var huvudnäringen framför andra, vanligast och mest typiskt i det

vagabonderande bettleriet, d. v. s. i lösdriveriet i dess ursprungliga bemärkelse.

Med stadsnäringarnas uppblomstring äro städerna numera långt mer än förr

lockande för motsvarande individer.

Denna fortgående anpassning giver åt samhällsföreteelsen ständigt växlande

yttringar, som äro synnerligen svåra att fånga i fasta definitioner. Emellertid

har man i dessa växlande yttringar velat finna grundvalen för den differentiering

av klientelet, som man i förevarande syfte söker ernå.

I 1926 års betänkande ville förslagsställaren uppdela klientelet å ena sidan

i bettlare och kringstrykare och å andra sidan i kriminella, prostituerade och

vissa andra samhällsvådliga. Den livsföring, som kännetecknade de förra,

skulle principiellt motivera ett mildare förfarande än de senares.

I föreliggande betänkande är en liknande gräns uppdragen, men mellan å

eria sidan dem, som äro hemfallna åt lösdriveri i förslagets mening, och å

andra sidan dem, som äro hemfallna åt »sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art». Det är den senare typen, som här anses motivera det principiellt mildare

förfarandet.

I sitt utlåtande över 1926 års förslag förklarade sig styrelsen ej kunna

gilla, att såsom grund för en differentiering foges de yttringar, i vilka lösdriveriet

framträdde. Även om man bortsåge från förhållandet, att i verkligheten

inga skarpa gränser kunde uppdragas mellan olika kategorier av lösdrivare,

syntes valet av åtgärder böra ske med hänsyn icke till den tillfälliga yttring,

i vilken lösdriveriet framträdde, utan till graden och arten av förfall samt

till åtgärdernas ändamålsenlighet i det individuella fallet. Vidare framhölls,

att det mildare förfarande, som föreslagits i fråga om bettlare och vagabonder,

synts hava förestavats av omsorgen örn nödställda samt oförvållat arbetslösa,

vilka under vandring sökte arbete, alltså tvenne grupper, vilka över huvud taget

ej borde avses i lagstiftningen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO

Det synes, som om en liknande erinran kan riktas även gentemot det nu

föreliggande förslaget. Sant är visserligen, att sådan sedeslöshet, som åsyftas,

är en specifik företeelse. Emellertid må framhållas, att den sexuella

promiskuiteten såsom sådan, om än moraliskt förkastlig, ej är avsedd att hänföras

under lagstiftningen, ej ens där den framträder i sin väl mest utrerade

yttring, nämligen prostitution. Härvid må frågan örn sedeslös ungdom i

åldern 18—21 år lämnas åsido såsom ett speciellt spörsmål, vilket i det

följande skall beröras särskilt för sig. Med den moderna uppfattning, som

är rådande i dessa frågor, torde en dylik läggning av lagstiftningen också vara

att förorda.

Det vill förefalla, som örn den speciella grannlagenhet, vilken enligt lagförslaget

skall känneteckna åtgärderna mot den sedeslöse, närmast förestavats

av omsorgen att framhäva den varsamhet, med vilken den sexuella promiskuiteten

såsom sådan skall behandlas. Den, som hemfaller häråt, skall emellertid

över huvud taget ej enbart på sådan grund göras till föremål för skyddsåtgärder,

lika litet som den nödställde eller den kringvandrande oförvållat

arbetslöse var avsedd att behandlas enligt den lag, som förordades i 1926 års

betänkande.

I den föreslagna sedeslöshetslagen har, i den formella könslikställighetens

intresse, ingen åtskillnad gjorts mellan män och kvinnor. Sålunda vill det

synas, som örn manliga prostituerade och måhända även sutenörer, dessa ofta

kriminella och för allmän ordning och säkerhet farliga typer, vilka allmänt

torde betraktas såsom särskilt djupt sjunkna och utpräglat antisociala, allenast

på grund av sin sedeslöshet borde kunna påräkna det mera varsamma förfarande,

som sedeslöshetslagen föreskriver.

I 1 §_av förslaget till lösdriverilag göres intet förbehåll, att lagen såsom

sadan ej skulle avse kvinnor. Undantag göres däremot —• och detta obetingat

— för dem, som motsvara de i sedeslöshetslagens 1 § angivna specifika

indikationerna. Detta skulle leda till konsekvenser, som näppeligen av

de sakkunniga åsyftats eller som i praktiken skulle kunna upprätthållas, något

som torde belysas av följande konstruerade exempel.

En prostituerad kvinna, som fyllt 21 år, men som varken till otukt förleder

ungdom eller stör anständigheten eller dylikt — angivet i 1 § av sedeslöshetslagen

— kan enligt förslaget ej behandlas enligt nämnda lag. Örn hon emellertid,

vilket ofta torde vara fallet, undandrager sig att efter förmåga ärligen

försörja sig och härjämte exempelvis låter barn bettla för sin räkning, gör hon

sig uppenbarligen förfallen till lösdriveri och bör behandlas därför. Bland

annat må hon inställas inför förhörsmyndigheten.

Men örn lion tillika exempelvis väcker allmän förargelse å plats, som i 11

kap. 15 § strafflagen sågs, angiver 1 § 3 mom. lösdriverilagen kategoriskt,

att hon skall behandlas enligt sedeslöshetslagen. Hon skall alltså just på

grund av sitt förargelseväckande beteende göras till föremål för behandling av

den kommunala skyddsnämnden i stället för, såsom eljest skolat ske, av den

polisbetonade förhörsmyndigheten.

Sedeslösheten i förening med det förargelseväckande beteendet skulle alltså

här framstå såsom en så att säga förmildrande omständighet. En dylik konsekvens

torde varken vara avsedd eller lämplig.

Det kan befaras, att kompetenskonflikten i fråga kan giva anledning till

andra vittutseende konvekvenser. Hela förslaget till sedeslöshetslagen har

dikterats av en strävan att komma bort från systemet att behandla prostituerade

såsom lösdrivare och att i stället nå fram till ett ändamålsenligare, mera humant

betonat förfarande samt att därvid helt fritaga sådana — vuxna — kvinnor,

vilkas sedeslösa liv ej tager sig för samfundslivet besvärande yttringar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

73

I sådant syfte har åt definitionen på sedeslöst leverne av samhällsskadlig art

med avsikt givits en mycket snäv definition i 1 § av sedeslöshetslagen.

Vid lagtillämpningen kan det emellertid komma att visa sig ofrånkomligt

att inskrida mot prostituerade, vilkas vandel är samhälleligt stötande, ehuru

den dock ej täckes av sedeslöshetslagens snäva definition på sedeslöst leverne

av samhällsskadlig art. Av omständigheternas makt kan detta få till följd, att

inskridandet, tvärt emot vad som varit avsett, sker enligt lösdriverilagen,

vars 1 § ofta faktiskt torde vara tillämplig. Sålunda torde det i sistnämnda

lagrum använda uttrycket »på ohederligt sätt söker förskaffa sig medel till

sitt uppehälle» härvid kunna åberopas. Det samhälleliga skyddsintresset torde

kunna göra sig gällande med sådan styrka, att den praktiska lagtillämpningen

eller vidtagna lagändringar bryta sönder de genom lagförslaget avsedda reformerna.

Enligt förslaget kan vidare en tjuguårig yngling, som under enständig lättja

hängiver sig åt bettleri, av förhörsmyndighet behandlas för lösdriveri, under

det att en gammal, oförbätterlig prostituerad, som grovt stör anständigheten

och som väcker allmän förargelse, skall behandlas av den kommunala skyddsnämnden.

Den förre äger polisman anhålla (7 § i lösdriverilagen); den senare

åter skall kallas till inställelse (5 § i sedeslöshetslagen) och så vidare. Ett

rakt motsatt förfarande synes sakligt riktigare och lämpligare.

Med de anförda exemplen har styrelsen sökt belysa, att sedeslösheten i och

för sig icke bör vara avgörande vid valet av samhälleliga skyddsåtgärder eller

motivera en uppdelning i två skilda lagstiftningsområdön, vare sig nu dessa

redaktionellt hållas i sär såsom två olika lagar (alt. A) eller såsom två olika

kapitel av en enda lag (alt. B). I stället vidhåller styrelsen sin uppfattning,

att ett mildare, mera varsamt förfarande städse bör tillgripas, där utsikt

finnes till ett tillrättaförande och där fara för ett brännmärkande av

individen genom andra åtgärder kan anses föreligga. I så måtto synes man

böra gå ett steg vidare på den i betänkandet inslagna vägen och utvidga förutsättningarna

till förmån för ingripanden av det varsamma slaget, vare sig det

gäller kvinnor eller män, sexuellt sedeslösa eller andra.»

För tillgodoseende av de sålunda angivna önskemålen böra enligt socialstyrelsens

mening bestämmelserna rörande lösdriveri och rörande sedeslöshet sammanfattas

i en lag, dock icke i enlighet med alternativ B i de sakkunnigas förslag

med bestämmelserna angående dessa företeelser åtskilda i två olika kapitel

utan i stället så, att fullt gemensamma bestämmelser skola gälla för dem

båda. Styrelsen anser, att i lagens 1 § böra upptagas samtliga förutsättningar

för lagens tillämplighet, och att denna paragraf till innehållet i huvudsak

bör ansluta sig till 1 §§ i de båda föreslagna lagarna enligt de sakkunnigas

alternativ A.

Vissa myndigheter hava uttalat sig i samma riktning som socialstyrelsen.

Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län yttrat, att de för befattning med

dem, som beträtts med sedeslöst leverne, föreslagna skyddsnämnderna syntes vara

av en över hövan tungrodd beskaffenhet samt att länsstyrelsen för övrigt ansåge

omotiverat, att särskild myndighet tillsattes för detta ändamål. Bestämmelser

saknades örn huru skulle förfaras med den, som gjort sig skyldig såväl

till sedeslöst leverne som lösdriveri i övrigt, varigenom kompetenstvister

kunde uppstå. Länsstyrelsen föresloge för den skull samt för undvikande av

sådana tvister, att samma förhörsmyndighet skulle taga befattning med alla

inom lagens ram fallande ärenden, således både dem rörande lösdriveri och dem

rörande sedeslöshet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

Departe
mentschefen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att särskilt enär åtgärder enligt

förevarande lag avsåges att vara lika tillämpliga på ynglingar och män som på

kvinnor, det syntes tvivelaktigt, huruvida, såsom regel, en vald skyddsnämnd

kunde ersätta polismyndigheten, vilken ju även kunde biträdas av valda ombud.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett en centralisation av de utav de

sakkunniga föreslagna myndigheterna i första instans, förhörsmyndighet och

skyddsnämnd, vara ofrånkomlig för uppnående av det med den nya lagstiftningen

avsedda målet. Denna länsstyrelse har därför föreslagit en enda för

uppdraget kvalificerad förhörsmyndighet för hela länet, stationerad i residensstaden,

och ansett, att åt en dylik förhörsmyndighet borde kunna givas en sådan

sammansättning, att den även vore skickad övertaga arbetet med tillrättaförandet

av de personer, som gjorde sig skyldiga till samhällsskadlig sedeslöshet.

Länsstyrelsen gör sig sålunda till tolk för den meningen, att samma

samhällsorgan borde handlägga ärenden rörande lösdriveri och rörande sedeslöshet.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava ock anslutit sig till denna mening. Stadsfullmäktige

hava ansett övervägande skäl tala för, att i fråga om åtgärder mot

sedeslöst leverne barnavårdsnämndens verksamhet utsträcktes att omfatta ungdom

intill 21, eventuellt 20 år, och funnit det även kunna ifrågasättas att åt

barnavårdsnämnden överlämna att omhändertaga ungdom under ovannämnd

ålder, som gjorde.sig förfallen till lösdriveri. Huruvida beträffande myndiga

personer en särskild lagstiftning mot samhällsskadlig sedeslöshet kunde anses

behövlig eller lämplig, hava stadsfullmäktige funnit i hög grad tveksamt. Men

därest en lagstiftning på detta område komme till stånd, anse stadsfullmäktige,

att den för behandling av ärenden rörande sedeslöst leverne av de sakkunniga

föreslagna skyddsnämnden väl borde lämpa sig att jämväl handlägga förhörs-

och hjälpfrågor i ärenden rörande lösdriveri. Skulle emellertid särskild

lagstiftning örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art ej komma

till stånd,, anse stadsfullmäktige ett oeftergivligt krav vara, att förhörsmyndigheten

i större städer erhölle en fylligare sammansättning än enligt

1929 års förslag, så att.åt de sociala synpunkterna och hjälpintresset gåves ett

avgörande inflytande vid handläggning av å densamma ankommande ärenden.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava funnit det kunna vara föremål för tvekan,

huruvida tillräckligt bärande skäl förelåge för en helt olika organisation

av de myndigheter, som i första hand skulle behandla lösdriverifallen, och de

myndigheter, vilka hade till uppgift att i första hand ingripa mot de samhällsskadligt

sedeslösa.

Norrbottens läns landsting har uttalat sig mot speciallagstiftning rörande

samhällsskadlig sedeslöshet samt i stället förordat att, i den mån beträffande

till myndig ålder komna personer ingripande mot dylik sedeslöshet vore behövligt,

ingripandet borde ske enligt den föreslagna lösdrivarlagen samt andra lagar

och bestämmelser.

Slutligen må nämnas, att föreningen Sveriges stadsfiskaler också uttalat sig

mot inrättandet av skyddsnämnd och anser polismyndighet böra handlägga

ärenden angående samhällsskadlig sedeslöshet.

Beträffande först spörsmålet rörande omfattningen av ifrågavarande särlagstiftning

överhuvud har jag anslutit mig till den i 1929 års förslag uttalade

uppfattningen. I enlighet med förslaget anser jag alltså, att behandlingen av

bettleriföreteelsen bör helt överflyttas från fattigvårdslagen till förevarande

lagstiftning. Yad vidare angår de sedeslösa har ju stor tvekan rått angående

den rätta gränsdragningen, därvid meningsskiljaktigheterna framför allt rört

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %kO.

75

de s. k.

nas individer, vilkas leverne är lika samhällsskadligt som deras, vilka icke hava

något yrke. Med hänvisning till hela syftet med och läggningen av förevarande

lagförslag, som ju framför allt tager sikte på den lättjefulla, parasiterande

livsföringen, har jag emellertid anslutit mig till de sakkunnigas uppfattning

att jämväl inom de sedeslösas kategori blott de, vilka undandraga sig ordnat

arbete, böra inbegripas under lagen. Dock har, av skäl som framgå av det

följande, från denna princip gjorts ett avsteg av betydande räckvidd beträffande

personer under 21 års ålder. I den mån övriga här avsedda fall under

särskilda omständigheter böra föranleda ett inskridande från samhällets sida,

torde detta vara ett ämne, som faller inom strafflagstiftningens ram.

En särskild fråga beträffande lagstiftningens omfattning är den, huruvida

de ungdomliga kategorierna böra innefattas under densamma. Denna

fråga avser närmast, huruvida ungdom i åldern 18—21 år, som är hemfallen åt

sedeslöst leverne, lämpligast bör behandlas enligt barnavårdslagen eller enligt

förevarande lag. Jag vill erinra, att enligt förstnämnda lag ungdom under 18

år, som av dylik anledning finnes vara i behov av skyddsuppfostran å hem eller

anstalt, intages å sådant skyddshem, som avses i 43 § i lagen. Kostnaderna

för dessa hem åvila kommunerna och landstingen, varjämte statsbidrag utgår

till bestridande av vissa kostnader för sådan skyddsuppfostran. Det har nu

ifrågasatts att utsträcka dessa regler att omfatta jämväl sedeslös ungdom i

nyssnämnda ålder. Om så skulle ske, erfordras emellertid omläggning och

ändring av barnavårdslagen i åtskilliga punkter. Därjämte skulle kostnadsfrågan

bereda svårigheter. När det gäller fall av sådant samhällsskadligt

levnadssätt, som här är i fråga, vare sig det yttrar sig i sedeslöst leverne eller

på annat sätt, bör, på sätt jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla,

statsverket ensamt vidkännas kostnaderna för den anstaltsvård, som

enligt myndighets beslut beredes dessa vanartade. Därest de, såsom antytts,

med tillämpning av barnavårdslagens bestämmelser skulle intagas i nämnda

skyddshem, borde fördenskull kostnaden för deras vård och uppehälle å hemmen

— i motsats mot vad som gäller beträffande övriga å samma hem intagna

— helt bestridas av statsverket, och särskilda regler fordrades alltså för lösande

av denna kostnadsfråga. Även i förevarande lagförslag lägges för övrigt

vid ingripande från samhällets sida huvudvikten på uppfostrande och hjälpande

verksamhet, som i första hand är avsedd just för de ungas tillrättaförande.

Såsom jag i fortsättningen torde få tillfälle att utveckla, är det också

avsett att vid vistelse å allmän arbetsanstalt de yngre åldrarna skola hållas

skilda från det äldre klientelet. I fråga örn de ungas behandling synes därför

ej någon fördel stå att vinna genom att hänföra dem under bestämmelserna

i en utvidgad barnavårdslag. Att ändra denna dithän, att den skulle omfatta

ungdom upp till 21 år, synes dessutom i och för sig icke lämpligt, allra

helst som på sin tid stark tvekan rådde örn att beträffande lagens tillämplighet

sätta åldersgränsen så högt som till 18 år. Även för vinnande av likformighet

och enhetlighet i behandlingen av de unga i åldern 18—21 år, vare sig

de äro vanartade i det ena eller andra hänseendet, synes det lämpligast att hän
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majers proposition nr &40.

föra dem alla under en och samma lag. Jag har därför ansett mig böra föreslå,

att all ungdom i nyssnämnda ålder, alltså även den, som är hemfallen

åt sedeslöst leverne av här avsedd beskaffenhet, skall behandlas enligt förevarande

lagstiftning. Det må i samband härmed redan här framhållas, att enligt

denna lagstiftning personer i åldern 18—21 år skola behandlas av samma

organ, som skulle hava omhändertagit dem, därest de skulle hava hänförts till

barnavårdslagen, d. v. s. barnavårdsnämnden.

Den omfattning, lagstiftningen således enligt min mening bör erhålla, framgår

av de definitioner å därunder inbegripna kategorier, som återfinnas i 2 och

3 §§ av lagförslaget. Dessa stadganden överensstämma väsentligen med sakkunnigförslaget;

till de smärre skiljaktigheter, som föreligga, torde jag få

återkomma vid specialmotiveringen.

Vad härefter angår frågan örn uppdelning av lösdrivar elementen i en mera

godartad och en mera svårartad grupp, på sätt i 1926 års förslag skett, ansluter

jag mig till den av socialstyrelsen och i 1929 års betänkande hävdade meningen,

att dylik uppdelning lämpligen icke bör göras. De senaste sakkunniga

hava i stället velat åstadkomma en principiell, strängt genomförd uppdelning

mellan egentliga lösdrivare och personer, som äro hemfallna åt samhällsskadlig

sedeslöshet. Väl är det riktigt, vilket ock socialstyrelsen synes anse,

att det i vissa hänseenden föreligger väsentlig olikhet mellan lösdriveri

och dylik sedeslöshet, men å andra sidan hava båda dessa samhällsföreteelser

väsentligen sin näring i samma förhållanden, nämligen i de ifrågavarande

personernas arbetsskygghet, benägenhet för lättja, sysslolöshet samt olust till

arbete och ordnad verksamhet över huvud. Det är samma slags samhällsparasitära

asocialitet i stort sett hos de egentliga lösdrivarna och hos de prostituerade,

ehuru den tagit sig olika yttringar. Vad angår manliga prostituerade

kan i särskild grad tvekan göra sig gällande, huruvida de rätteligen böra behandlas

enligt nämnda lag eller jämlikt den särskilda sedeslöshetslagen. Härtill

kommer, att de prostituerade ofta falla in även under de i 1 § i förslaget till

lösdrivarlag angivna förutsättningar, varav följer, att kompetenskonflikter

skulle kunna uppstå mellan de båda lagarna. Redan denna omständighet medför,

att annan lagteknisk uppställning i och för sig är önskvärd. Därtill

komma emellertid — och detta är av större vikt -— de av socialstyrelsen

och åtskilliga andra myndigheter emot en uppdelning framhållna synpunkterna,

enligt vilka icke sedeslösheten i och för sig utan fastmera arten och

graden av förfall, vare sig det gäller en lösdrivare eller en prostituerad, böra

vara avgörande vid valet av samhällets skyddsåtgärder mot dessa personer.

Åtgärdernas ändamålsenlighet i det individuella fallet bör sålunda, såsom socialstyrelsen

anfört, vara den bestämmande faktorn och ett mildare, mera varsamt

förfarande anlitas, där utsikt verkligen finnes till ett tillrättaförande,

vare sig det gäller män eller kvinnor, sexuellt sedeslösa eller andra.

På sålunda anförda skäl anser jag de bestämmelser om lagstiftningens tilllämplighetsområde,

vilka äro intagna i 1 § lösdriverilagen och 1 § sedeslöshetslagen

i 1929 års förslag, böra sammanföras i en paragraf, dock att särskild

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj tis proposition nr 2JjO.

77

bestämmelse erfordras beträffande personer i åldern 18—21 år, som äro hemfallna

åt sedeslöst leverne av i lagen närmare angiven beskaffenhet, vare sig de

falla in under de allmänna betingelserna eller icke. Huvudbetingelsen för

lagens tillämplighet enligt den föreslagna lösdriverilagen, nämligen att personen

i fråga undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig, bör — såsom

redan antytts för ett speciellt fall — gälla i avseende å alla de till myndig

ålder komna personer, som äro hemfallna åt dylikt leverne. Lagens samtliga

bestämmelser bliva med denna uppställning i samma utsträckning gällande

beträffande de därunder innefattade sedeslösa som i fråga örn de egentliga

lösdrivarna.

I detta sammanhang må även beröras frågan om lagens rubrik. Av det förut

anförda framgår, att bestämmelserna örn egentligt lösdriveri och örn samhällsskadlig

sedeslöshet enligt min mening böra sammanföras i en lag. Frågan

är då att finna en lämplig rubrik, som täcker båda dessa begrepp.

Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.

»I förslagets alternativ B, där hela lagstiftningen sammanförts i en lag, har

såsom rubrik för denna föreslagits: »Lag örn åtgärder mot lösdriveri och mot

sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.» Det må erkännas, att svårigheterna

att finna en lämplig rubrik äro stora. Den sålunda föreslagna synes dock ej

vara fullt lycklig. Det är antagligt, att lagen, med hänsyn till rubrikens längd,

i dagligt tal komme att förkortas, sannolikt till »lösdriverilagen» eller »lösdrivarlagen».

Men det är just termen »lösdrivare» eller »lösdriveri», som ingiver

betänklighet. Denna är historiskt betingad. Den åsyftar ursprungligen

det vagabonderande klientelet, som emellertid numera ingalunda representerar

den enda eller ens den mest karakteristiska typen. Den har också i den allmänna

uppfattningen förknippats med så många felaktiga föreställningar och givit

anledning till så många vantolkningar beträffande arten av de samhällsföreteelser,

mot vilka lagstiftningen riktar sig, att den så att säga blivit förbrukad

och utnött. När man nu står i begrepp att företaga en verklig, djupt genomgripande

revision, synes det angeläget, att detta tydligt markeras även i lagrubriken.

Styrelsen föreslår, att lagen benämnes »lag örn skyddsåtgärder mot viss

samhällsskadlig vanart». Ordet »vanart» är av svenskt ursprung och har fullt

burskap. Det har visserligen hittills företrädesvis brukats örn ungdom, men

den livsföring hos vuxna, mot vilken man riktar sig, motsvarar vanart hos ungdom.

Nämnas må för övrigt, att förevarande klientel jämväl på grund av sin

ofta outvecklade, infantila läggning, intellektuellt och moraliskt kan jämföras

med vanartad ungdom. I förbigående kan också förtjäna nämnas, att möjligheten

att använda en enhetlig term på den jämlikt lagen omhändertagne, nämligen

den vanartade, medför vissa fördelar i form av förenklingar vid lagtextens

avfattning.»

Uttrycket lösdriveri synes numera mindre lämpligt såsom beteckning å det

levnadssätt, som lagen skall träffa. I själva verket torde allenast en mindre

del av klientelet vara att hänföra till de egentliga lösdrivarna. Särskilt beträffande

de unga sedeslösa, som skola falla under lagen, torde uttrycket böra

undvikas. Det av socialstyrelsen föreslagna ordet »vanart» hänför sig visserligen

närmast till barn och ungdom, men det synes mig användbart jämväl

Lagens
rubrik.

Departe

ments
chefcn.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr Sibo.

Kommunal

medverkan

vid lagens

tillämpning.

1929 års

förslag.

i fråga om sådana vuxna, som här äro i fråga. På grund härav och med hänsyn

till önskvärdheten av en kort och lätt citerad lagrubrik har jag ansett mig

höra föreslå beteckningen »vanartslag» såsom lagens rubrik, varvid en förklaring

på innebörden av ordet »vanart» enligt lagens mening skulle följa omedelbart

i lagens första paragraf.

Redan har blivit framhållet, att ett av de viktigaste önskemålen vid förevarande

lagrevision är att genomföra ett ökat kommunalt eller överhuvud lekman''

nainflytande vid behandling av här avsedda ärenden. Såsom en av de viktigaste

inom förevarande lagstiftning har denna fråga varit föremål för ingående

utredning i 1926 och 1929 års förslag.

I 1929 års betänkande har i detta ämne anförts bland annat följande.

Anknytning till de kommunala myndigheterna vore av gammalt datum i den

svenska lösdrivarlagstiftningen. Sålunda ankomme enligt 1833, 1846 och 1853

års försvarslöshetsförfattningar, som föreginge 1885 års lösdrivarlag, vissa

funktioner rörande försvarslösa på sockenstämma eller sockennämnd. Anordningen

med kommunal medverkan hade sålunda gamla anor i vårt land. En reminiscens

härav kvarstode i gällande författningar, dels i föreskriften i fattigvårdslagen

örn kommunala tillsyningsmän, dels ock i 1885 års lösdrivarlag (iö

§ 1 mom.) i stadgandet, att kommunalmyndighet och tillsyningsman böra låta

sig angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete. Detta stadgande

torde dock tyvärr ! stort sett hava blivit en död bokstav, som ej i någon vidare

mån kommit i tillämpning. Redan fattigvårdslagstiftningskommittén hade

framhållit, att berörda stadgande i själva verket angåve den väg, som man

måste gå, örn man ville taga hand örn lösdrivaren på annat sätt än genom de i

lösdrivarlagen anvisade ordinära tvångsåtgärderna. Kommittén, vilken bibehöll

polismyndighet såsom första instans för handläggning av ärenden rörande lösdrivare,

hade emellertid icke utformat några närmare bestämmelser örn kommunal

medverkan vid lösdrivarvården. Förslaget innehölle i denna del allenast (4 §)

föreskrift därom, att polismyndighet, som meddelade varning för lösdriveri,

borde vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle

och för sådant ändamål hade att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att

hänvända sig till bl. a. fattigvårdsstyrelse eller kommunal myndighet.

1926 års förslag intoge en helt annan ståndpunkt till frågan örn kommunal

medverkan vid behandling av lösdrivare. Enligt detta förslag skulle beträffande

bettlare och egentliga lösdrivare polismyndighets befattning med desamma

upphöra samt handläggning av sådana ärenden i första hand ankomma på ett

kommunalt organ, nämligen fattigvårdsstyrelsen eller av densamma utsedda

delegerade. Då det här företrädesvis gällde hjälpverksamhet, vidtagande av

förebyggande åtgärder, hade ett kommunalt organ ansetts äga större förutsättningar

härför än polismyndigheten, varjämte i detta sammanhang hänvisats till

fattigvårdslagens 26 §, enligt vilken fattigvårdsstyrelse är pliktig att i viss

män lämna sin medverkan till anvisande av arbete åt arbetsföra hjälpsökande.

Enligt samma förslag skulle det kommunala organet äga att hänvisa kriminella

eller eljest mera förkomna lösdrivarelement till polismyndighet. I

I yttranden över 1926 års förslag hade framförts starka betänkligheter mot

förslaget i denna del, bland annat av ett stort antal länsstyrelser, socialstyrelsen

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. I dessa yttranden framhölls,

att det vore synnerligen betänkligt att betunga en kommunal myndighet

med att i fråga örn bettlare och kringstrykande lösdrivare såsom första instans

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

79

handhava lagens tillämpning. De föreslagna bestämmelserna ställde både i

ekonomiskt och personligt hänseende alltför stora anspråk på de mindre

kommunerna, särskilt landskommunerna. Det betvivlades, att fattigvårdsstyrelserna

eller deras delegerade kunde hava vare sig förmåga eller villighet att

på någorlunda tillfredsställande sätt lösa de ifrågasatta uppgifterna; både tillräckliga

kvalifikationer och intresse för uppdraget torde ofta saknas. Man måste

också ställa sig tveksam till anordningen att öka fattigvårdsstyrelsernas

arbete med åtgärder, som delvis folie utanför deras egentliga uppgifter och som

för många förefölle mindre tilltalande. Synnerligen betänkligt vore ock, att

kostnaderna för ifrågavarande uppgifter i stor utsträckning skulle från staten

överflyttas å kommunerna, som därigenom, trots deras redan förut höga ekonomiska

belastning, skulle få nya och avsevärt ökade ekonomiska bördor. De

föreslagna bestämmelserna vore därför särskilt oändamålsenliga.

I 1929 års betänkande hava de sakkunniga för egen del anfört i huvudsak

följande.

De sakkunniga delade de betänkligheter, som framförts mot 1926 års förslag

i denna del. Väl vore det riktigt, och därom torde alla vara ense, att polismyndigheten

icke vore det bäst lämpade organet för utövande av hjälpverksamhet

och vidtagande av förebyggande åtgärder, men därav följde icke, att man

med nödvändighet måste helt avkoppla polismyndigheten från all befattning i

första instans med ärenden angående lösdrivare. Detta skulle ur annan synpunkt

vara mindre välbetänkt. På sätt ovan framhållits, vore lösdrivarna i

stor utsträckning kriminellt betonade; lösdriveri och brottslighet ginge på den

grund i ej ringa mån över i varandra. Då det vore polismyndigheternas sak

att svara för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i samhället, syntes

det varken tillrådligt eller försvarligt att helt upphäva den befattning med lösdrivare,

vilken polismyndighet såsom första instans nu hade. Den allmänna

rättsuppfattningen torde ej vara tillfredsställd med och samhället icke heller

betjänt med att förevarande lagstiftning lades efter^ riktlinjer, som skulle

präglas av alltför stor eftergivenhet och undfallenhet från samhällets sida gentemot

de asociala och ofta farliga element, om vilka här vore fråga. De åtgärder

mot lösdriveri, som i första hand borde vidtagas, borde visserligen, på

sätt ovan framhållits, vara av uppfostrande och tillrättaförande beskaffenhet,

men därför finge ej samhällets berättigade anspråk på ordning och säkerhet

eftersättas.

Till de sålunda anförda synpunkterna komme därjämte beträffande åtminstone

de mindre kommunerna på landsbygden den av ett stort antal myndigheter

framhållna omständigheten, att anordningen med fattigvårdsstyrelsen såsom

första instans i vissa lösdrivarmål säkerligen skulle bliva ineffektiv. Både

kvalifikationer och intresse för uppgifternas behöriga fullgörande skulle ofta

saknas. Varje ingripande mot lösdrivare måste, vare sig anhållande skedde eller

ej, börja med förhör och noggrann undersökning rörande personen i fråga.

Man torde svårligen kunna undvara föreskrift, att vad därvid förekomma

skulle protokollföras. I städer och större landskommuner skulle fattigvårdsstyrelsen

väl kunna gå i land med en dylik uppgift, men i mindre landskommuner

skulle fattigvårdsstyrelsen säkerligen ofta vara mindre lämpad att

fullgöra dessa uppdrag.

Då med den föreslagna anordningen kommunerna i stor utsträckning också

skulle drabbas av kostnader för lösdriveriets^bekämpande, skulle intresset i förevarande

hänseende inom en landskommun, såsom i en del yttranden också framhållits,

mången gång snarast gå ut på att söka bliva av med kringstrykande

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr ZkO.

lösdrivare genom att förmå dem att förfoga sig över gränsen till annan kommun.

Icke heller skulle det föreligga fog för eller vara med billighet förenligt

att i sådan utsträckning, som förslagets genomförande skulle hava till följd,

lägga kostnader för lösdriveriets bekämpande på kommunerna. Dessa kostnader

syntes principiellt sett till huvudsaklig del böra falla å staten.

Särskilt socialstyrelsen hade gjort sig till tolk för det önskemålet, att i organisationen

för samhällets åtgärder mot lösdriveriet måtte beredas plats åt ett

folkvalt lekmannaelement av kommunal natur. Styrelsen hade därvid framkastat

den tanken, att en sådan anordning ej behövde anknytas direkt till primärkommunerna,

utan att i varje landsfiskalsdistrikt kunde för ändamålet inrättas

ett särskilt organ, bestående av landsfiskalen och ett par bisittande lekmän,

utsedda efter förslag av fattigvårdsstyrelserna eller kommunalnämnderna

i distriktet, samt eventuellt även av enskilda på området verkande hjälporganisationer.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, som funnit kommunernas

medverkan vara oeftergivlig, hade i sin ordning föreslagit länet såsom

lämpligt område för denna medverkan.

De sakkunniga hade tagit fasta på de uppslag, som sålunda framkommit, och

särskilt funnit den tanken beaktansvärd att, enär små kommuner å landsbygden

sannolikt ofta icke kunde prestera kompetenta organ för medverkan vid hjälpåtgärders

vidtagande, det vore lämpligare att få till stånd större områden för

hjälpverksamhetens utövande. I detta avseende hade man föreslagit landsfiskalsdistrikten

eller kommunernas förening länsvis. De sakkunniga hade efter övervägande

av olika alternativ ansett detta spörsmål lämpligen kunna lösas så, att

vederbörande polismyndighet — i stad i regel polismästaren eller stadsfiskalen

och å landet landsfiskalen eller eljest polischefen i orten — jämte en kommunal

bisittare skulle utgöra den myndighet, vilken såsom första instans hade att handlägga

ärenden angående lösdrivare, d. v. s. hålla förhör med för lösdriveri anhållen

person och i övrigt verkställa undersökning i ärendet, vidtaga hjälpåtgärder

för hans tillrättaförande, anordna övervakning m. m. Denna myndighet

hade lämpligen ansetts böra benämnas förhör smyndighet. Emellertid borde, om

möjligt, även ombud för hjälporganisation, som vore verksam i orten, deltaga i

dessa ärendens handläggning. Genom en sådan anordning skulle obligatoriskt

en lekman deltaga i varje ärendes behandling, och i regel skulle det bliva två,

som komme att göra det.

Beträffande åter sättet för utseende av nämnda kommunala ombud hade de

sakkunniga i anslutning till statens fattigvårdsinspektörs förslag funnit detta

lämpligen kunna ske länsvis, dock icke genom val av organ för primärkommunerna

utan hellre genom val av landstinget såsom den för länets alla kommuner

gemensamma representationen. Åtskilliga praktiska fördelar syntes vara förenade

med en sådan anordning. Då förhör med person, som för lösdriveri anhållits

i en kommun å landsbygden, såsom regel komme att hållas å ort, där

landsfiskalen vore bosatt, skulle det bliva förenat med åtskillig omgång och

tidsspillan samt i viss mån jämväl med kostnader, därest ett ombud från just

den kommunen för varje dylikt förhör skulle resa in till landsfiskalens bostadsort.

Frånsett den ej oviktiga kostnadssynpunkten skulle en dylik anordning

för förhörsledaren (polismyndigheten) i ej ringa grad kunna fördröja handläggningen

av dessa ärenden och i varje fall försvåra en smidig och snabb

procedur i desamma.

Enligt den av de sakkunniga tänkta anordningen skulle landstinget för ändamålet

utse ombud i varje stad och å de platser, där landsfiskal vore bosatt,

vidare i de köpingar och municipalsamhällen, där annan polisman vore förordnad

såsom polischef. Ordnades det med kommunala ombud på detta sätt,

skulle dessa i regel ej behöva företaga någon resa för deltagande i förhör med

anhållen lösdrivare, då det nämligen alltid förutsattes, att det skulle finnas

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bO.

81

något å förhörsorten bosatt ombud att tillgå. Därtill komme, att landstinget

hade betydligt större möjligheter än landskommunerna i allmänhet att finna

för uppdraget skickade personer på de större orter i länet, om vilka i allmänhet

bleve fråga. Det sade sig självt, att i stad, som ej deltoge i landsting, dylika

kommunala ombud borde utses av stadsfullmäktige.

Det hade från många håll framhållits, att kommunalt organ ^ägde större

förutsättningar än polismyndigheten att med utsikt till framgång vidtaga

hjälpåtgärder för lösdrivares tillrättaförande. Detta torde i allmänhet vara

riktigt. I enlighet med vad i 1922 års förslag gjorts gällande, ansåge de sakkunniga,

att det bästa resultatet i detta hänseende likväl torde vara att påräkna

av den enskilda hjälpverksamhet, som bedreves av sociala hjälporganisationer.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle förhörsledare, kommunalt ombud

och ombud för hjälporganisation i förening söka vidtaga sådana hjälpåtgärder,

som i varje särskilt fall kunde ifrågakomma, och framför allt söka

vara behjälpliga med anskaffande av arbete åt dem, som vore föremål för behandling.

Det hade varit under övervägande, huruvida åt lagen borde givas

sådan avfattning, att det i förekommande fall skulle ankomma endast på de

två ombuden att svara för hjälpåtgärders vidtagande, men desakkunniga hade

ansett det ej vara påkallat att genom lagens formulering i sådan riktning befria

förhörsledaren från medverkan vid dylika åtgärders vidtagande. Det

vore ej otänkbart, att t. ex. en landsfiskal ibland genom sina personliga relationer

lättare än ombuden kunde skaffa arbete åt en under behandling varande

person, som ville tillrättaföras. A andra sidan lage det i sakens natur, att det

närmast skulle ankomma på de i ärendets handläggning _ deltagande ombuden

att söka anvisa arbete åt personen i fråga eller vidtaga eljest tjänliga åtgärder

för hans rättelse, såsom att föranstalta om hans omhändertagande av anhöriga

eller andra enskilda personer, som vore villiga att lämna sin medverkan för hans

återförande till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv. Lagtillämpningen kunde

sålunda förväntas gå och borde gå i den riktningen, att arbetet med vidtagande

av förebyggande och hjälpande åtgärder i främsta rummet komme att

vila på lekmannaombuden, ehuruväl förhörsledaren icke borde vara fritagen

från skyldighet att bidraga till sådana åtgärders genomförande, i den mån

han vore i tillfälle därtill.

På grund av vad sålunda anförts ansåge de sakkunniga, att i avseende å

såväl ärendenas formella behandling som möjligheten att åstadkomma effektiva

hjälpåtgärder den ändamålsenligaste anordningen vore, att. polismyndigheten

ledde förhör och undersökningar i ärenden angående lösdrivare men vid

sin sida hade ett kommunalt ombud såsom bisittare med rätt för denne att

deltaga i ärendenas handläggning och avgörande samt att till protokollet anteckna

sin avvikande mening, därest beslutet utfölle annorledes, än han ansåge

rätt eller lämpligt, varjämte ombud för hjälporganisation, om möjligt, borde

vara tillstädes och jämväl deltaga i handläggningen.

Beträffande ingripande mot samhällsskadlig sedeslöshet föreslogo de sakkunniga,

att första instansen för handläggning av dithörande ärenden skulle utgöras

av ett kommunalt organ, som skulle intimt samarbeta med enskilda hjälporganisationer.

Med hänsyn till den sociala hjälpverksamhet, varom här vore fråga,

ansågs en sådan anordning vara den lämpligaste för åstadkommande av goda

resultat. De sakkunniga föreslogo inrättandet för ändamålet av en särskild

nämnd, kallad skyddsnämnden. Vad angår dess sammansättning m. m. torde

jag få hänvisa till 1929 års betänkande (sid. 109—111). Då enligt förevarande

förslag, såsom av det anförda framgår, såväl egentliga lösdrivare som åt sedes
Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 2iO.'') b

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

Yttranden

över 1929

års f örslag.

löst leverne hemfallna personer skola behandlas enligt samma bestämmelser och

av samma organ, har därmed frågan örn inrättande av en särskild nämnd för

nyssnämnda uppgifter förfallit.

I åtskilliga yttranden hava framförts erinringar beträffande den av de sakkunniga

föreslagna förhörsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i denna del anfört bland annat följande:

»Den viktigaste funktionen beträffande den förebyggande och uppfostrande

verksamheten åvilar förhörsmyndigheten. För att den ifrågasatta nya lagstiftningens

anda och mening skall kunna förverkligas, fordras av dessa förhörsmyndigheter

ett icke ringa arbete, ett levande socialt intresse samt psykologisk

blick och omdöme.

Länsstyrelsen har den uppfattning, att nämnda förutsättningar komma att

saknas hos en stor del av de många förhörsmyndigheterna, för Kopparbergs läns

vidkommande uppgående till ett 40-tal. Avlägsenheten från residensstaden, där

arbetsförmedling och skyddsvärn i regel hava sitt säte, svårigheterna att i orten

skaffa lämpligt arbete åt en på förhand så misstänkt individ som en lösdrivare,

bristen på lämpligt förvaringsrum åt en i förvar tagen lösdrivare, dessa och

andra omständigheter framför allt den långa tid, som kommer att förflyta,

innan lagförslagets syn på lösdrivaren och hans behandling blir allmänhetens,

gör att man kan förutsäga, att med sannolikhet i de flesta fall behandlingen av

lösdrivaren hos förhörsmyndigheten kommer att inskränka sig till att, beträffande

en för lösdriveri första gången anhållen, denne erhåller en allvarlig varning

samt förständigas vid hot örn kraftåtgärder att skyndsammast försvinna

från och aldrig mer visa sig inom förhörsmyndighetens verksamhetsområde och

i fråga örn lösdrivare, som förut varit föremål för åtgärd enligt lagen, ett konstaterande

efter tämligen löslig undersökning, att hjälpåtgärd är gagnlös eller

icke kan vidtagas med därå följande beslut örn ärendets överlämnande till länsstyrelsens

prövning.

En given olägenhet med de många förhörsmyndigheterna är, att behandlingen

av lösdrivarna icke blir enhetlig. En annan olägenhet är, att det icke ringa

sociala arbetet med nämnda kategoris räddande blir så ojämnt fördelat. De förhörsmyndigheter,

som hava sina verksamhetsområden, där luffarstråken gå

fram, bliva oskäligt betungade med arbete, enär lösdrivarnas hemortsrätt icke

har någon betydelse vid behandlingen, då däremot flertalet förhörsmyndigheter

endast någon enstaka gång kommer i kontakt med den nya lagstiftningen.

På grund av det anförda synes det länsstyrelsen med allt skäl kunna ifrågasättas,

örn icke det med den nya lagstiftningen avsedda målet kunde bättre och

säkrare nås genom en enda för uppdraget kvalificerad förhörsmyndighet för

hela länet, stationerad i residensstaden.

Det synes länsstyrelsen uppenbart, att en sådan myndighet med långt större

utsikt till ett gott resultat än de föreslagna förhörsmyndigheterna kunde taga

itu med en lösdrivares tillrättaförande. Bättre tillgång till lämpliga arbetskrafter,

nära kontakt med och ett fortlöpande samarbete med arbetsförmedling,

skyddsvärn och förhörsmyndigheter i andra län, tillfälle att i förväg organisera

för arbetstillfällen samt förhandenvaro av en samlad erfarenhet örn lösdriveri

och lösdrivare skulle påtagligen utgöra garanti för större effekt av arbetet

med lösdrivarnas och framför allt de yngres tillrättaförande.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida ett kommunalt

ombud av ifrågavarande art borde vara bisittare i förhörsmyndigheten,

och ansett, att allvarliga invändningar däremot kunde göras. Till en början

kunde ifrågasättas, huruvida icke den ställning, ombudet vore avsett att in
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-''i0.

83

taga inom förhörsmyndigheten, snarare vore av statlig än kommunal art. Örn

så vore fallet, syntes det knappast vara berättigat att betunga kommunerna i

förevarande hänseende. Denna synpunkt gjorde sig särskilt gällande beträffande

landsbygden, där ombudet i regel skulle komma att representera ett flertal

kommuner utan att hava verklig kontakt med någon annan av dessa än sin

egen hemortskommun. Men viktigare vore, att det på det föreslagna sättet

torde bliva synnerligen svårt att erhålla personer, som verkligen hyste det intresse

för uppgiften eller ägde den förmåga till dess fyllande, som vore bestämda

förutsättningar för att ombudet icke skulle stanna vid att bliva allenast

förhörsvittne. Lösdrivarna utgjorde mångenstädes, åtminstone på landsbygden,

ett sådant plågoris för den bofasta befolkningen, att frestelsen rent

av torde ligga nära för många kommunala ombud att å lösdrivarproblemet anlägga

strängare polissynpunkter än vad till och med för förhörsledaren skulle

vara det naturliga och att därför helt bortse från uppdragets rent sociala sida.

Där så bleve fallet, vore givetvis det kommunala ombudet till ingen nytta. Det

torde för övrigt åtminstone på landsbygden möta svårigheter för landsfiskalen

och det kommunala ombudet att bereda den för lösdriveri anhållne arbetstillfälle

eller vidtaga andra hjälpåtgärder. De sakkunniga syntes också själva

hava insett, att de kommunala ombuden mångenstädes icke komme att ensamma

kunna fylla sin uppgift, då förslaget också starkt byggde på medverkan

från enskilda hjälporganisationer. I själva verket torde det vara dylika organisationer,

som i främsta rummet ägde förutsättningar för och möjlighet att

vidtaga de hjälpåtgärder, som i de särskilda fallen kunde befinnas önskvärda.

Länsstyrelsen förmenade därför, att mer vore att vinna genom att befintliga

hjälporganisationer med statens understöd utvecklades på sådant sätt, att ortsombud

för dem kunde medverka vid behandlingen av alla inför förhörsmyndighet

förekommande fall av lösdriveri än genom att kommunala ombud tillskapades.

Genom auktorisation och ekonomiskt understöd från statens sida borde

en dylik utveckling av hjälporganisationerna icke vara omöjlig att åstadkomma.

Komme förhörsmyndigheten, såsom länsstyrelsen alltså ville föreslå, att

bestå av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare samt ett ombud för

auktoriserad hjälporganisation såsom bisittare, skulle enligt länsstyrelsens förmenande

de av de sakkunniga åsyftade fördelarna av förhörsmyndighetsinstitutionen

komma avsevärt bättre till sin rätt än med den sammansättning av

förhörsmyndigheten, som lagförslaget upptoge. Att man som regel hos ett

ombud för en hjälporganisation kunde påräkna både varmare intresse för uppgiften

och bättre förmåga, tack vare organisationens omfattning och förbindelser,

att vidtaga hjälpåtgärder än hos ett kommunalt ombud, torde väl i varje

fall vara ovedersägligt. Något, som talade för den av länsstyrelsen föreslagna

anordningen, vore också, att redan övervakningsinstitutet sådant detta föreslagits

av de sakkunniga — ett förslag, som länsstyrelsen biträdde — förutsatte

en stark utveckling av hjälporganisationerna, då väl hos dessa lämpliga övervakare

i regel måste sökas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att teoretiskt sett syntes intet

vara att erinra mot införandet av ett kommunalt ombud i förhörsmyndigheten.

I praktiken torde dock en dylik institution icke komma att motsvara förväntningarna.

Olägenhet och dröjsmål med ärendets behandling komme helt visst

ofta att uppstå. Därest det kommunala ombudet av någon anledning icke vore

anträffbart, måste förhöret i avvaktan på ombudet uppskjutas. I förslaget

förutsattes visserligen, att lämpligt ombud skulle finnas att tillgå i närheten

av förhörsledarens bostad, varest, förhöret givetvis i allmänhet ägde rum, men

detta vore visst icke alltid förhållandet. Vidare kunde fall lätteligen inträffa,

då såväl ombudet som dennes suppleant på grund av resa eller sjukdom vore

förhindrade att omedelbart inställa sig vid förhöret. Beträffande landsfiska
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kunijl. Maj:ts proposition nr S40.

lema hade dessa ännu i många fall sin bostad å rena landsbygden. Då lämplig

lokal för förvaring av anhållen person mångenstädes ej stöde till förfogande^,

kunde för landsfiskalen, särskilt då flera på en gång vore anhållna, uppstå

svårighet beträffande de anhållnas härbärgerande och underhåll. För sådant

fall liksom då anledning förefunnes till antagande, att den anhållne skulle avvika,

syntes landsfiskalen böra tillerkännas rätt att efter företaget förhör införpassa

den anhållne till länsstyrelsen. Om alltså förslaget med kommunalt

element i förhörsmyndigheten icke syntes länsstyrelsen sa lyckligt, torde det

av de sakkunniga förutsatta samarbetet mellan polismyndigheten och det kommunala

ombudet samt de olika hjälporganisationerna däremot bliva till stort

gagn i arbetet att på lämpligaste sätt tillvarataga den anhållnes intresse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att landstingets befattning med förhörsmyndighetens

tillsättning syntes vara omotiverad och icke giva tillräcklig

garanti för de valdas lämplighet. För underlättande av samarbetet med

fattigvårdsstyrelserna syntes ock vara lämpligast, att de valda ledamöterna

av förhörsmyndigheten utgjordes av medlemmar av nämnda styrelse. Antalet

syntes ock för ringa för att tillföra myndigheterna tillräcklig auktoritet

och allsidig kompetens. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att vederbörande

kommunalstämma, kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige skulle bland

fattigvårdsstyrelsens ledamöter utse minst två ledamöter jämte suppleanter,

därav minst en kvinna, att tjänstgöra såsom kommunala ombud. När den felande

vore en kvinna, skulle minst en kvinna deltaga i ärendets behandling. Benämningen

»förhörsmyndighet» vore emellertid dels alldeles för vag och dels

felaktig därigenom, att denna myndighet ej blott hade att hålla förhör utan

även att utveckla en i hög grad initiativrik verksamhet. Den borde därför erhålla

en benämning, som bättre uppfyllde dessa ändamål. Att klema med

någon skyddande förklädnad vore onödigt, utan torde den lämpligast kallas

»lösdrivarenämnd».

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, att i stället för kommunalt

ombud representant för hjälporganisation obligatoriskt skulle närvara vid förhör

med lösdrivare. Då förslaget utginge från att statsunderstödda hjälporganisationer

skulle finnas, kunde de medel, som eventuellt borde anslås till de

kommunala ombuden, i stället användas för att möjliggöra anställande i orterna

av ombud för hjälporganisationer. Med kännedom örn de kommunala organens

hittillsvarande obenägenhet att träda hjälpande emellan, då så ifrågasattes

i lösdrivarmål, holle länsstyrelsen före, att de kommunala ombuden endast

skulle komma att spela rollen av förhörsvittnen, då däremot hjälporganisationernas

representanter hade stora möjligheter att bringa hjälp.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört bl. a., att uttrycket »kommunalt

ombud» kunde anses oegentligt, då i regel ombuden utsåges av landsting och

deras tjänstgöring vore oberoende av den kommunala indelningen. Då det vore

önskvärt, att ombuden bodde nära den vanliga förhörsorten, vore det olämpligt,

örn landstingen av uttrycket »kommunalt ombud» föranleddes att fördela

ombuden på de olika kommunerna. Det torde vara lämpligt, för undvikande

av hinder mot eller tidsutdräkt vid förhör, att stadga ett minimiantal av kommunala

ombud och uttrycka önskemålet beträffande deras boningsort. Föreskrift

örn skyldighet att mottaga uppdraget saknades.

Uppsala läns landsting har anfört, att landstinget ville uttala sitt erkännande

åt det i förslaget genomförda uppslaget, att i organisationen för samhällets

åtgärder mot lösdriveriet bereddes plats åt ett folkvalt lekmannaelement av

kommunal natur. Det läge emellertid i öppen dag, att betydande svårigheter

måste möta vid det närmare fullföljandet av detta uppslag. Om den organisation,

som i förslaget ifrågasatts, i huvudsak bibehölles, funne landstinget, _i

likhet med vad i förslaget kommit till uttryck, att landstinget bättre än pri
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-hO.

85

märkommunerna lämpade sig för val av de lekmän, som skulle biträda. Det

stöde emellertid för landstinget klart, att det ofta bleve vanskligt att finna

personer, som på en gång vore lämpliga och villiga att åtaga sig dessa uppdrag

och att detta i regel icke torde kunna ske annorledes än därigenom, att ersättning

bereddes dessa lekmän, en utväg, som visserligen i förslaget också förutsetts,

men vilken dock å sin sida vore förenad med vissa olägenheter.

Göteborgs och Bohus läns landsting har i fråga om sättet för utseende av de

kommunala ombuden framhållit, att det visat sig att, där landstinget hittills

haft till åliggande att utse personer att ombesörja vissa uppgifter inom länets

socknar eller andra förvaltningsomåden, det varit mycket svart att finna lämpliga

och villiga personer. Detta skulle uppenbarligen i ännu högre grad hilva

förhållandet beträffande ifrågavarande kommunalombud, av vilka filian mäste

fordra särskilda kvalifikationer med avseende å möjligheten att få till stånd

arbetstillfällen eller andra tjänliga åtgärder för de anhållnas tillrättaförande

(hjälpåtgärder). Personer med sådana kvalifikationer och som dessutom befunnes

villiga syntes därför icke med erforderlig trygghet kunna utses annat

än av kommunerna själva genom vederbörande kommunala myndighet till det

antal i varje kommun, som befunnes lämpligt. Givetvis borde ersättningen

till dessa ombud bestridas av kommunerna.

Jämväl Örebro läns landsting håller före, att primärkommunerna borde utse

de kommunala ombuden och eventuellt lämna dem ersättning.

Kalmar läns södra landsting har uttalat, att det kommunala ombudet borde

utses av länsstyrelsen på förslag av eller efter hörande av fattigvårdsstyrelsen,

samt att kostnaderna för ersättning åt dylikt ombud borde bestridas av statsmedel.

Av Blekinge läns landsting har uttalats, att uppdraget att utse kommunala

ombud lika gärna kunnat anförtros åt länsstyrelsen.

Norrbottens läns landsting har anfört, att för de mera vidsträckta länen såsom

Norrbottens län rätt avsevärda kostnader för landstingen måste beräknas

för de kommunala ombuden i förhörsmyndigheten. Dessa kostnader torde böra

helt påvila staten. Det syntes även sannolikt, att stort besvär på. sina håll komme

att uppstå med att finna för dessa uppdrag lämpliga och villiga personer,

därest ingen fast ersättning till ombuden skulle utgå.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet samt Malmöhus läns, Skaraborgs

läns och Västerbottens läns landsting hava ej annan erinran .mot förslaget rörande

kommunala ombud, än att kostnaderna för ersättning åt ombuden borde

utgå av statsmedel. Förstnämnda landsting har föreslagit, att i lagtexten infördes

stadgande örn sådan ersättning med angivande av de grunder, efter vilka

ersättningen borde utgå. Lämpligt syntes, att onibuden erhölle dagarvode och

i förekommande fall jämväl resekostnadsersättning.

Jämtlands läns landsting har anfört, att landstinget icke hade sig bekant,

att inom länet missnöje rådde med det sätt, varpå förhören med lösdrivare hitintills

ensamt genom polismyndigheternas försorg handlagts, och att landstinget

befarade, att bestämmelsen örn att kommunal bisittare vid varje förhör

skulle tillkallas måste förorsaka dröjsmål och andra olägenheter utan motsvarande

nytta, varför landstinget uttalade sin tveksamhet om gagnet av att stadgandena

örn kommunala bisittare kvarstode.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund bär anfört, att örn ändamålet

med förslaget rörande kommunalt ombud såsom bisittare i förhörsmyndighet

skulle nås, vore det erforderligt, att intresserade och väl förfarna krafter

stöde till buds, och denna förtrogenhet med hithörande frågor syntes bäst kunna

ernås, om nämnda uppdrag anförtroddes allenast åt ett fåtal personer inom

länet, vilka därigenom bleve i tillfälle att oftare handlägga ifrågavarande mål.

Under sådana omständigheter kunde det icke undvikas, att ombuden understun
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Departe
ments
chefen.

elom finge avsevärdare väg till förrättningsstället och kanske hela dagen måste

avstås för uppdragets fullgörande. För att möjliggöra för lämpliga personer

att utan ekonomiska uppoffringar åtaga sig att vara kommunalt ombud, vore

det därför nödvändigt, att ersättningen sattes till relativt högt belopp. Det

syntes styrelsen lämpligt, att ombud erhölle samma dagtraktamente och resekostnadsersättning,

som i 23 § av landstingslagen stadgats för landstingsman.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att det syntes kunna ifrågasättas,

om de kommunala ombuden på föreslaget sätt borde utses av landstingen.

Ombuden skulle ju bl. a. representera kontakten mellan vederbörande

kommunala myndigheter, nykterhetsnämnd, fattigvårdsstyrelse m. fl. Det

syntes svårt att förstå, varför landstinget skulle hava »större möjligheter än

landskommunerna i allmänhet att finna för uppdraget skickade personer».

Man torde snarare kunna befara, att personens ställning inom landstinget vid

valen av ombud komme att tillmätas större betydelse än vederbörandes ställning

inom respektive hemkommun. Det vore visserligen önskvärt att på sätt

de sakkunniga anvisat söka undvika utgifter för ombudens resor. Men skulle

man hava en anordning med kommunala ombud, syntes dessa också böra stå i

verklig kontakt med de kommunala myndigheterna.

Styrelsen för Fredrika-Br emer förbundet har framhållit önskvärdheten av,

att till kommunalt ombud utsåges kvinna i de fall, då förhöret gällde kvinnlig

lösdrivare.

Socialstyrelsen har i denna del anfört:

Enligt förslaget skulle förhörsmyndigheten bestå av förhörsledaren och

ett kommunalt ombud såsom bisittare. Emellertid förutsattes, att flera

personer kunde utses att tjänstgöra såsom ombud. Det syntes önskvärt,

att man sökte utnyttja deras personliga erfarenheter, särskilt i de fall, där en

person gjordes till föremål för förnyade åtgärder. Härvid kunde flera ombuds

närvaro vara nära nog påkallad. Styrelsen föresloge, att uttrycket »ett kommunalt

ombud» ändrades till »minst ett kommunalt ombud».

Slutligen hava styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen

Sveriges stadsfiskal uttalat sig emot anordningen med kommunalt ombud

såsom bisittare inom förhörsmyndigheten; sådan kommunal medverkan

borde icke äga rum på ett område, som vore förbehållet statens politirättsliga

organ. Det vore tillräckligt, att ojävigt vittne, såsom i normalinstruktionen

för polispersonal vore stadgat, vore tillstädes vid förhören. Anordningen

med sådant ombud skulle blott vålla onödig omgång och tidsspillan

samt mången gång förorsaka onödig utsträckning av tiden för anhållen persons

kvarhållande hos polismyndigheten eller förhörsmyndigheten. Det kunde

möta svårighet att samma dag en lösdrivare anhållits komma i förbindelse med

ombudet. För det fall, att detta ej läte sig göra, borde till undvikande av

både tidsutdräkt och kostnader annan myndig person i stället få inkallas.

Polismyndighet borde alltid hava befogenhet eller skyldighet att till kommunalombud,

hjälporganisation eller arbetsförmedlingsanstalt hänskjuta fråga

örn arbetsanskaffning, då så ifrågakomme.

En lagstiftning sådan som nu åsyftas kan enligt sakens natur i de grundläggande

frågorna endast uppställa mera allmänt hållna normer för det avsedda

inskridandet från samhällets sida. Värdet av lagstiftningen blir därför i

mycket hög grad beroende av att den praktiska tillämpningen kommer att ske

på omdömesgillt sätt. Såsom jag strax skall närmare utveckla, ankommer det

visserligen enligt förslaget på länsstyrelserna att fatta beslut rörande bland

annat intagning å allmän arbetsanstalt, varjämte åtskilliga andra betydelse
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,i:ts proposition nr %kO.

87

fulla uppgifter vid lagtillämpningen skola tillkomma vissa andra statliga myndigheter.

Emellertid kommer en väsentlig del av lagtillämpningen att vila på de

lokala organen. Dessa Lava i regel icke blott att taga initiativet till inskridande

mot dem, som göra sig skyldiga till i lagen avsedd vanart, samt

att utföra det grundläggande utredningsarbetet i de individuella fallen, utan

också att efter eget bedömande själva vidtaga en hel del positiva verkställighetsåtgärder

av förebyggande och annan natur, vilka i många fall ej torde komma

under annan myndighets prövning. Frågan om den lokala organisationen

hör därför till de centrala spörsmålen inom lagstiftningen.

Den närmaste tillämpningen av nu gällande lösdrivarlag tillkommer som bekant

polismyndigheten. Att ordningsmakten, såsom de sakkunniga framhållit,

icke kan avkopplas från all befattning med tillämpningen av den föreslagna

vanartslagen finner jag uppenbart. Då en icke ringa del av klientelet ju hittills

bestått och väl även i framtiden kommer att bestå av individer med starkt

framträdande kriminell förtid eller läggning, synes i stället ordningsmakten

med nödvändighet böra bibehållas såsom ett led i den erforderliga lokala organisationen.

Emellertid har redan på ett tidigt stadium av förarbetena till det föreliggande

förslaget från skilda håll framförts önskemålet att vid lagtillämpningen

måtte beredas plats jämväl åt lekmannainflytandet. Bland annat har därvid

åberopats, att så är fallet på ett annat närstående lagstiftningsområde, nämligen

enligt alkoholistlagen, vars tillämpning i regel närmast ankommer på den

folkvalda kommunala nykterhetsnämnden, en anordning, som ur flera synpunkter

befunnits tillfredsställande och ansetts förebildlig.

I såväl det nu senast framlagda som i närmast föregående sakkunnigförslag

har den framförda tanken kommit till positiva uttryck; densamma har

ock i övervägande mån vunnit principiell anslutning av hörda myndigheter och

korporationer.

Då även jag anslutit mig till denna uppfattning, är anledningen härtill den,

att jag funnit grundsatsen örn inrymmande av lekmannainflytande vid lagtilllämpningen

vara befogad ur rent sakliga synpunkter. Därvid kommer bland

annat i betraktande, att den företeelse, mot vilken man riktar sig — vissa individers

vanartade livsföring -— såsom redan antytts, till sin natur är en kränkning

icke av enstaka fastställda lagbud utan av allmän god medborgaranda.

Då normen för bedömandet av den vanartades livsföring är denna medborgaranda,

synes det riktigt, att vid sidan av dem, som enligt sakens natur äro och

böra vara inställda på att i första hand representera den allmänna ordningen

och säkerheten, inom ifrågavarande samhällsorgan även deltaga lekmän, vilka

äro lämpade att hävda allmänna medborgarsynpunkter. Vidare må framhållas,

att det icke saknar betydelse, att lekmän bliva satta i tillfälle att under praktiskt,

ansvarigt arbete erhålla kännedom örn den verkliga, samhällsskadliga innebörden

av det i lagen avsedda klientelets livsföring. Härutinnan torde

nämligen alltför ofta råda oklara och sakligt ogrundade uppfattningar, ägnade

att alstra misstro mot lagstiftningens innebörd och tillämpning. Detta synes

så mycket mindre tillfredsställande, som det för ett riktigt utövande av hit
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

hörande samhällsuppgifter i hög grad förutsattes den allmänna meningens

stöd.

I detta sammanhang måste även heaktas, att det ifrågavarande klientelet redan

i fråga om graden av förfall uppvisar en betydande åtskillnad, vilken lärer

bliva än större, i och med det att man, såsom här alldeles särskilt åsyftas, vill

söka ingripa redan på ett stadium, då utsikter ännu finnas att genom förebyggande

och hjälpande åtgärder tillrättaföra individen. Man bör låta sig angeläget

vara att tillse, att inskridandet i dylika fall handhaves av en sådan

myndighet och sker på ett sådant sätt, att det icke kommer att brännmärka

individer, som icke nått ett mera framskridet stadium av förfall.

Av utredningen framgår, att det framkommit flera olika uppslag till lösande

av frågan örn den lokala organisationen under vederbörligt beaktande av de

synpunkter, som jag nu berört. I det föreliggande förslaget har jag sökt tillvarataga

det värdefulla i dessa uppslag men på samma gång uppmärksammat

de mot dem framförda erinringarna. Med särskild styrka framträder önskemålet

att icke utan trängande nödvändighet tynga kommunerna med skyldighet

att inrätta nya organ.

Vid utformandet av förslaget i denna del har stor vikt också fästs vid den nyss

berörda frågan örn behandlingen av sådan sedeslös ungdom, som avses i förslagets

3 §. Såsom jag redan förut nämnt, kan viss tvekan råda, huruvida ifrågavarande

klientel lämpligast bör behandlas enligt bamavårdslagen, som i sådant

fall finge ändras i åtskilliga punkter, eller enligt förevarande lag. På anförda

skäl har jag stannat vid det senare alternativet.

Mindre tvekan synes med denna utgångspunkt böra förefinnas beträffande

valet av det organ, som bör handhava den närmaste behandlingen av detta

ungdomsklientel. Detta torde nämligen lämpligast anförtros åt barnavårdsnämnden.

I motsats till vad som är fallet vid inskridande mot äldre vanartade

i förslagets bemärkelse, vilket inskridande till mycket väsentlig del förestavas

av det samhälleliga skyddsintresset, sker ingripandet mot här åsyftade sedeslösa

ungdom huvudsakligen ur synpunkten av individens egen omvårdnad. Det

behöver visst icke förutsättas, att den unge begått några brottsliga eller andra

för samhället direkt besvärande handlingar, vilka kunde föranleda medverkan

från ordningsmaktens sida vid behandlingen. Vidare må erinras, att samhällets

inskridande mot sedeslös ungdom ofta inledes, redan innan den unge nått aderton

års ålder. Inskridandet sker då jämlikt barnavårdslagen genom barnavårdsnämnden.

Omhändertagande, som skett i sådan ordning, kan enligt lagen utsträckas,

till dess den unge fyller tjuguett år. Barnavårdsnämnderna hava

alltså redan nu att i viss utsträckning taga befattning med ifrågavarande klientel.

Det förefaller då helt naturligt, att så även i övrigt får bliva fallet.

Det synes mig vidare i och för sig riktigt, att inskridande av varsammare natur

städse bör ske, där förfallet är mindre framskridet, då utsikterna för ett

tillrättaförande äro relativt goda samt fara för menliga följder för individen

av ett kraftigare ingripande förefinnes. Emellertid är det förenat med synnerlig

svårighet att omsätta en dylik allmän norm i en praktiskt användbar, klar

och tydlig regel. En sådan synes likvisst påkallad. Ehuru det måste medgi
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr S^O.

89

vas, att bland ungdom i åldern 18—21 år kunna finnas långt avancerade, synnerligen

svårbehandlade typer, som knappast ingiva förhoppning örn tillrättaförande,

likaväl som det kan finnas vanartade i högre åldersklasser, vilka kunna

vara vida lättare att påverka och att återföra till hederlig självförsörjning,

torde man dock kunna utgå från att motsatsen är regel eller i allt fall vida

vanligare. Jag har därför, eventuella undantagsfall till trots, trott mig kunna

uppställa klientelets ålder såsom allmän norm i förevarande hänseende och

tjuguett års ålder såsom gräns för barnavårdsnämndens kompetens att ingripa

enligt förevarande lag. I 4 § föreslås sålunda, att den närmaste befattningen

med all vanartad ungdom, som fyllt aderton men icke tjuguett år — alltså icke

blott de sedeslösa, örn vilka jag nyss talat — skall tillkomma barnavårdsnämnd.

Denna regel har i varje fall den obestridliga fördelen av reda och klarhet. Jag

föreställer mig också, att den sedeslösa kvinnliga ungdomen, vilken under alla

förhållanden synes böra behandlas av barnavårdsnämnder, kommer att utgöra

en väsentlig del av dessa nämnders hithörande klientel.

Att jämväl ett annat vare sig för ändamålet inrättat eller förut befintligt

rent kommunalt organ skulle taga befattning med någon annan särskild

grupp av klientelet synes mig ej böra ifrågasättas. Däremot lärer det i större

städer kunna tänkas, att barnavårdsnämnden redan nu är eller framdeles bliver

så tyngd av sina uppgifter enligt bamavårdslagen, att befattningen med

ärenden enligt vanartslagen icke lämpligen bör åvila denna nämnd. Särskilt

tänker jag därvid på städer, där prostitutionen bland ungdom kan hava nått

sådan omfattning, att alldeles särskilda åtgärder finnas påkallade. Jag har

därför föreslagit den fakultativa anordning med en särskild nämnd, som angles

i 4 § tredje stycket. Emellertid är att märka, att örn denna lagstiftning

kommer till stånd, barnavårdsnämndens sammansättning sannolikt kommer

att anpassas efter de nya uppgifterna på de orter, där dessa bliva av större

betydelse. Behov av särskild nämnd lärer därför endast undantagsvis framträda.

I regel skulle man alltså med detta förslag undgå en av de två kategorierna

av nya organ enligt 1929 års förslag.

Det återstår sålunda att finna ett lämpligt organ för befattningen med ärenden

rörande sådana vanartade, som fyllt tjuguett år. Härvid gäller enligt vad

jag nyss anfört, dels att ordningsmakten, med hänsyn till den vanligast förekommande

beskaffenheten av de omhändertagna, bör äga inflytande på ärendenas

behandling, och dels att lekmän också skola finnas representerade. Någon

myndighet av denna struktur finnes för närvarande ej. Det synes mig

därför ofrånkomligt, att för ändamålet inrättas ett nytt organ.

Under hänvisning till 1929 års förslag får jag erinra, att däri förordats inrättande

av en så kallad förhörsmyndighet, bestående av en närmare angiven

representant för ordningsmakten med ett kommunalt ombud som bisittare. Därjämte

skulle vid förhör tillkallas i orten befintligt ombud för hjälporganisation

(2 och 7 §§ lösdriverilagen). Sådant ombud skulle hava yttrande- och

reservationsrätt, men vid olika meningar skulle gälla den mening, som ordningsmaktens

representant omfattade.

Detta förslag har synts mig innebära ett uppslag, vilket med vissa jämkningar

lämpligen kan ifrågakomma för det föreliggande ändamålet. Jag före
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

slår därför (4 §) inrättande av ett nytt organ, benämnt skyddsnämnd, som

emellertid bör erhålla en något fastare struktur än förhörsmyndigheten enligt

nyssnämnda förslag.

Till en början synes .sålunda vederbörande representant för polismyndigheten,

närmare angiven i 5 §, ej böra vara ensam beslutande utan endast intaga

ställningen av ordförande med en röst vid besluts fattande. Nämnden bör utom

ordföranden hava två ledamöter. Dessa böra intaga ställningen av röstberättigade

och i besluten alltid deltagande, medansvariga bisittare. Enligt min mening

är en sådan ställning ägnad att bättre än den anordning, som i sakkunnigförslaget

förordats, inskärpa de båda lekmännens ansvar. Från en del håll

har invänts, att en sådan ställning av bisittare med rätt att deltaga i nämndens

beslut skulle vara mindre lämplig och medföra olägenhet i det hänseendet,

att det av nämnden behandlade klientelet därigenom lätt skulle kunna fatta

misstro mot de hjälporganisationer, för vilka representanter, på sätt i det följande

sägs, i viss utsträckning skulle fungera såsom bisittare i nämnden. Nämndens

åtgöranden bliva emellertid i första hand av hjälpande och stödjande art,

och jag har icke känt mig övertygad örn det berättigade i en sådan invändning.

Emellertid bör lekmannarepresentanternas ställning och deltagande i nämndens

arbete organiseras på annat sätt än enligt sakkunnigförslaget. Den ene bisittaren

torde dock lämpligen, lika med vad de sakkunniga föreslagit i fråga

örn det kommunala ombudet, böra väljas av landsting eller, så vitt angår

skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. De

invändningar, som i några av de återgivna yttrandena framförts emot den

sålunda föreslagna anordningen, själas mig nämligen icke vara av den beskaffenhet,

att de böra föranleda ändring i princip av densamma. Det må framhållas,

att det övervägande antalet landsting — frånsett frågan örn ersättning

åt dessa bisittare — ej haft någon erinran att göra mot den landstingen

sålunda tilldelade funktionen. Beträffande den andre bisittaren åter förordar

jag, att han förordnas av länsstyrelsen. Därvid anser jag mig böra taga

fasta på den av en länsstyrelse framkastade tanken att såsom bisittare i nämnden

söka förvärva i orten befintligt ombud för hjälporganisation. Förverkligandet

av denna tanke står ock i överensstämmelse med 1929 års förslag med

den skillnaden allenast, att ombudet för hjälporganisation från att blott hava

yttrande- och reservationsrätt erhåller ledamots ställning med rätt att deltaga

i besluten. För att möjliggöra att sålunda få ombud för den frivilliga hjälpverksamheten

med såsom bisittare i nämnden har jag föreslagit (6 § tredje

stycket), att länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer,

som äga erfarenhet om socialt arbete, samt att tillfälle skall, i den mån det

prövas gagneligt, beredas organisationer, vilka utöva social hjälpverksamhet,

att avgiva förslag å lämpliga personer.

Vidare synes mig böra uttryckligen stadgas, att ^vid handläggningen av

ärende rörande kvinna minst en av bisittarna skall vara kvinna.

Med en sådan organisation av skyddsnämnden, som nu angivits, torde den

få anses hava erhållit en sammansättning, som står i överensstämmelse med

de sociala riktlinjer, enligt vilka förevarande förslag i övrigt är lagt. Att de

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S-iO.

91

frivilliga hjälporganisationerna också beretts ett direkt inflytande i nämndens

arbete, är en anordning, som bör kunna bära goda frukter vid den hjälpande och

stödjande verksamhetens utövande.

Den nu föreslagna organisationen av skyddsnämnden är, liksom var fallet

i fråga örn förhörsmyndigheten enligt 1929 års förslag, icke anknuten till primärkommunerna

på landet utan till väsentligt större områden, nämligen landsfiskalsdistrikten,

dock med det undantag, att länsstyrelse har befogenhet att

beträffande köping och municipalsamhälle förordna örn inrättande av skyddsnämnd

därstädes.

Att, såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län påyrkat, gå ännu längre och

göra denna nämnd gemensam för hela länet och förlagd till residensstaden, har

visserligen ur de av länsstyrelsen framhållna synpunkterna, såsom beträffande

möjligheten att giva nämnden en högt kvalificerad sammansättning, otvivelaktigt

ett visst berättigande, men å andra sidan medför en sådan anordning

uppenbara olägenheter. Det måste med ett sådant system förutsättas, att

varje person, mot vilken ingripande sker, efter anhållande skall transporteras

till residensstaden för undergående av förhör m. m. Ett dylikt förfarande ter

sig opraktiskt och skulle medföra åtskilliga kostnader för statsverket. När det

gäller att inrätta organ, som skola utgöra första instans för den här avsedda

verksamheten, ligger det också i sakens natur, att de måste göras i viss mån

lokala, detta bland annat för att möjliggöra ett på samma gång snabbt och

effektivt ingripande. Att göra deras verksamhetsområden större än landsfiskalsdistrikten

synes därför ej tillrådligt.

Givetvis bör genom lämpligt stadgande tillses, att skyddsnämnd skall kunna

fungera jämväl vid förfall för en av bisittarna eller båda. Jag har därför

ansett mig böra föreslå den anordningen (6 §), att flera personer må utses för

fullgörande av dylikt uppdrag. Däremot synes det ej påkallat att i författningsväg

allt för snävt binda dessa vid viss inbördes tjänstgöringsskyldighet.

Jag anser emellertid nödigt stadga, att vid förfall för både bisittare och suppleant

ordföranden skall äga inkalla annan lämplig person. Särskilt stadgande

härom har intagits i sista stycket av den föreslagna 5 §.

Beträffande valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget och dylikt hava i förslaget

(6 §) följts sedvanliga kommunala bestämmelser, dock att bostadsbandet

icke skall gälla, detta med hänsyn till regeln, att bisittarna såvitt möjligt

böra vara bosatta på samma ort som ordföranden. Med det sistnämnda sammanhänger,

att det bör vara möjligt att utse samma person att tjänstgöra som

bisittare eller vara suppleant i flera skyddsnämnder.

Då ingripande mot personer, som avses i förevarande lag, är en staten åliggande

angelägenhet och då följaktligen bisittarna i skyddsnämnden, oavsett

att de delvis utses av landsting och stadsfullmäktige, få anses fullgöra en uppgift

av statlig karaktär, anser jag, att för uppdragets fullgörande ersättning

bör utgå av statsmedel. Bestämmelser härom meddelas i förslagets 7 §. Ersättningen

synes, efter förebild i viss mån av 19 § i kommunalförordningen

för landet och 17 § i kommunalförordningen för stad, böra utgå i form av dagtraktamente

med fem kronor för sammanträdesdag. Med hänsyn därtill, att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 840.

Varnings
förfarandet
upphör.

Allmänna

synpunkter.

bisittarna såvitt möjligt böra vara bosatta å samma ort som nämndens ordförande

eller åtminstone i dess närmaste omgivning, bör, såsom av de sakkunniga

framhållits, reseersättning ej utgå.

Det lärer ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnder och skyddsnämnder

i sin befattning med hithörande ärenden allt efter de lokala förhållandena i

större eller mindre utsträckning kunna behöva anlita biträden. Utan särskild

föreskrift torde det vara klart, att dylikt biträde i utövningen av sin befattning

äger åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjänsteman.

Beträffande den sålunda föreslagna organisationen må slutligen framhållas,

att den blir enhetlig för hela landet, städer såväl som landsbygd, vilket

synes mig innebära en bestämd fördel. Skyddsnämnderna få säkerligen en synnerligen

växlande arbetsbörda på olika orter. Där arbetsuppgifterna äro obetydliga,

blir skyddsnämnden i huvudsak ett så att säga latent organ, som i så

fall emellertid ej föranleder några vidare kostnader. I andra orter, där arbetsuppgifterna

äro stora, erbjuder förslaget om utseende av flera personer

såsom bisittare möjlighet till att organisationen, utan att spräuga den enhetliga

ramen, elastiskt kan svälla ut till det omfång, som arbetsbördan kräver.

Då jag härefter övergår till att redogöra för övriga huvudpunkter i förslaget

och därvid först vill uppehålla mig vid frågan om påföljderna av i lagen avsedd

vanart, må inledningsvis nämnas, att jag i överensstämmelse med den

uppfattning, som kommit till uttryck i både 1926 och 1929 års förslag, anser

den i gällande lag föreskrivna varningen ej böra bibehållas, då den så långt

ifrån att medföra någon nytta ofta snarare är ägnad att lända till skada genom

att försvåra återgången till ett ordentligt och hederligt liv. Varningen,

som nu skriftligen skall tillställas den varnade, bör lämpligen ersättas av en

mera formlös erinran åt den felande örn vikten att föra ett ordentligt liv, enär

eljest påföljder enligt denna lag kunna inträda för honom. Bestämmelse härom

har influtit i 12 §. Den viktigaste skillnaden i förhållande till varningsinstitut.

et enligt gällande lag ligger däri, att dylik erinran icke blir offentlig

och därmed allmänt känd. Besked örn sådan erinran, som göres muntligen,

har ansetts icke böra skriftligen tillställas den felande. Därigenom framträder

än mera skillnaden mellan det nu brukade varningsförfarandet och den

föreslagna erinran. I

I likhet med vad som skett i båda de sista förslagen bör, såsom redan betonats,

väsentlig vikt läggas på vidtagandet av förebyggande och hjälpande

åtgärder från det allmännas sida under intimt samarbete med enskilda organisationer

och personer, som utöva social hjälpverksamhet.

1929 års förslag innehåller i denna del bland annat följande.

Den förebyggande och stödjande hjälpverksamheten bör vara så anordnad att,

då ingripande enligt lösdrivarlagen sker, vederbörandes arbetsvillighet först

prövas genom anvisning å arbete eller ett arbetsföreläggande, varigenom han

får tillfälle att visa, att han verkligen vill begagna sig av erbjuden möjlighet att

återgå till ett ordentligt levnadssätt. I en ändamålsenligt ordnad hjälpverksamhet

måste därför såsom den främsta uppgiften ingå att i görligaste mån

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SJ/.0.

93

bereda arbetstillfällen åt de personer, som bliva föremål för behandling enligt

lösdrivarlagen. Att i alla förekommande fall kunna anskaffa lämpligt arbete

åt detta klientel, torde visserligen visa sig icke vara möjligt, men i den mån

så kan ske bör det allvarligen eftersträvas. För detta ändamål kräves en fast

organisation, som därför bliver nödvändig att få till stånd. Enighet torde råda

därom, att jämte vissa åtgärder från statens sida medverkan från kommunalt

håll på detta område är oundgänglig.

Emellertid torde det, som antytts, icke vara tillfyllest att i fråga om_ sådan

hjälpverksamhet lita enbart till åtgärder från statens och kommunernas sida. I

många fall kan det vara lämpligt att söka få dem, mot vilka ingripande sker,

omhändertagna av anhöriga eller andra eller intagna a för ändamalet inrättade

enskilda hem eller anstalter. För omhändertagande och tillrättaförande av

de personer, om vilka här är fråga, är den frivilliga hjälpverksamheten av allra

största betydelse. Redan i 1922 års förslag har det framhållits, att det här gäller

att mera obunden av former med alla till buds stående medel söka upprätta

ifrågavarande personer utan att behöva tillgripa direkt tvångsinternering. Det

är därför av största vikt att härvid söka tillvarataga de enskilda krafter, som äro

verksamma på detta område, och tillika att för undvikande av den splittring i

. arbetet, som nu delvis råder, få en centralisation av dessa krafter till stånd.

Denna frivilliga hjälpverksamhet bör från det allmännas sida erhålla ett ökat

ekonomiskt understöd, vilket åter i sin ordning måste medföra, att denna verksamhet

ställes under viss kontroll. Den hjälp, som lämnas de personer, mot

vilka ingripande enligt lösdrivarlagen sker, bör vara så anordnad, att den, som

är föremål för hjälpen, icke kan utan vidare lämna mottaget arbete. Det, måste

därför, såsom bi. a. socialstyrelsen framhållit, ställas vissa krav även på dem,

som bliva föremål för samhällets omvårdnad. Hjälpverksamheten torde överhuvud

icke kunna motsvara sitt ändamål, utan att en viss grad av allvarligt

tvång är därmed förbunden.

Redan i 1922 års förslag bär gjorts gällande, att arbetet i vissa delar med

tillrättaförandet av lösdrivare och särskilt de kvinnor, som avses i förevarande

lagstiftning, med tillfredsställande resultat kan utföras endast när det överlämnas

åt enskilda institutioner och personer. De sakkunniga vilja i detta hänseende

gå längre än de tidigare förslagen genom att åt enskilda hjälporganisationer

inrymma vidgad befogenhet i samarbetet med myndigheterna vid hjälpåtgärders

vidtagande. Det är betydande insatser, som pa ifrågavarande område

gjorts av föreningar, stiftelser och enskilda personer, och det kan icke vara annat

än lämpligt och lända till nytta att genom anlitande a,v det enskilda initiativet

samt det intresse och den offervillighet, som hos dessa institutioner och personer

förefinnas, på ett fastare sätt anknyta den frivilliga skydds- och understödsverksamheten

med de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet för

bär avsedda personers tillrättaförande. Pa detta sätt torde i stor utsträckning

genom enskild företagsamhet kunna fyllas uppgifter, som eljest skulle ankomma

på det allmänna.

Utom samarbete mellan den allmänna och enskilda hjälpverksamheten fordras

emellertid också ett intimt och planmässigt samarbete på ifrågavarande område

mellan de många enskilda hjälporganisationer, som särskilt i de största städerna

finnas. För undvikande av splittring och planlöshet i dessa organisationers

arbete samt för vinnande av enhetlighet och likformighet i detta är det av

synnerligt vikt att få till stånd centralisation av den enskilda hjälpverksamheten.

Vid uppdragande av grundlinjer för denna verksamhet torde våra grannländer

Danmark och Norge kunna tagas till mönster.

Efter en redogörelse för den centraliserade sociala hjälpverksamhet, som pa

detta område förefinnes i Danmark och Norge, i vilket sistnämnda land den

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

centrala sammanslutningen av hjälporganisationer erhållit statlig auktorisation

av norska justitiedepartementet (sid. lil-—112), anföres i 1929 års förslag vidare:
.

»Även i Sverige har en liknande sammanslutning kommit till stånd. År 1925

bildades svenska skyddsförbundet, utgörande en sammanslutning av fångvårdsoch

skyddsvämsföreningar samt andra organisationer med liknande verksamhet.

Enligt sina stadgar har förbundet till ändamål att verka för de anslutna organisationernas

gemensamma intressen samt att åvägabringa och förmedla samarbete

mellan dem. Förbundets syfte är således att verka för vinnande av önskvärd

enhetlighet i hithörande hjälpverksamhet och de allmänna grunderna för densamma

samt större likformighet i behandlingen av klientelet. Till förbundet äro

anslutna föreningar i Stockholm och de flesta av rikets län till ett antal av 30.

Ett flertal föreningar omfatta ett helt län och hava anskaffat läns- eller distriktsombud

i större socknar och samhällen. Sålunda har t. ex. lokalföreningen för

Skaraborgs län ombud på 14 orter i länet. Förbundets strävan är, att ombud

måtte erhållas å alla mera betydande orter i landet, och denna anordning har

enligt förbundets sista årsberättelse under år 1928 tagit allt fastare form.

Ombuden äro oavlönade, men erhålla av resp. förening ersättning för resor för

tillsyn av klienter m. m. Genom sålunda ökat antal av fasta medhjälpare ute i

orterna hava de anslutna föreningarna erhållit större möjligheter att skaffa platser

åt sina skyddslingar och att öva nödig tillsyn över dessa. Enligt nämnda

årsberättelse är erfarenheten av ombudens verksamhet mycket god trots de stora

svårigheterna för platsanskaffning åt de asociala element, örn vilka här är fråga.

De till förbundet anslutna föreningarnas arbete bland frigivna fångar och tvångsarbetare

har under ar 1928 omfattat 6,405 personer och 14,039 vidtagna hjälpåtgärder;

antalet övervakade personer har utgjort 516; understöd till verktyg,

bostadshyra, kläder, resor till anvisad arbetsplats m. m. har lämnats till ett

sammanlagt belopp av över 147,000 kronor. Förbundet har upprättat ett centralregister

över vagabonderande lösdrivare, till vilket samtliga föreningar lämna

uppgift och från vilket de kostnadsfritt kunna få erforderliga upplysningar.

Därigenom har en mycket värdefull möjlighet- till kontroll över "klientelet

erhållits.

Genom bildandet av svenska skyddsförbundet, vars verksamhet omfattar

jämväl under förevarande lagstiftning fallande personer, har åvägabragts en

central sammanslutning av flertalet på detta område verksamma hjälporganisationer.

Förbundet torde lämpligen kunna tagas i anspråk för åstadkommanmande

av den centralisation av här ifrågavarande hjälpverksamhet, som för

vinnande av goda resultat torde vara nödvändig att få till stånd. Efter förebild

a,v motsvarande anordning i Norge hava de sakkunniga ansett det vara

lämpligt, att skyddsförbundet erhölle statlig auktorisation. Därigenom skulle

förbundet erhålla en fastare och mera auktoritativ ställning och med utsikt till

ökad framgång kunna bedriva sin samhällsgagneliga verksamhet, som är en

nödvändig komplettering till statens verksamhet. I samband med dylik auktorisation

bör förbundet, såsom nedan närmare utvecklas, erhålla kraftigare

ekonomiskt stöd från det allmännas sida i form av ökat statsbidrag.

Svenska skyddsförbundets verksamhet torde lämpligen kunna ordnas så,

att i varje län eller stad, där till förbundet ansluten förening finnes, denna inrättar

en centralbyrå, som inom föreningens område skall utgöra centralorgan

för dess skydds- och hjälpverksamhet. Centralbyråns föreståndare bör förordnas

av länsstyrelsen. De å alla större orter inom föreningens verksamhetsområde

tillsatta ombuden böra stå under nämnda föreståndares inseende. Till ombud

böra utses för uppdraget intresserade och kvalificerade personer med social

insikt och erfarenhet, och det torde kunna påräknas, att sådana i tillräckligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2b0.

9,

antal äro att finna bland präster, lärare, kommunalmän m. fl. önskvärt är,

att föreningarnas föreståndare och ombud i största möjliga mån anförtros i

deras resp. orter ifrågakommande uppdrag rörande platsanskaffning och andra

förebyggande hjälpåtgärder, förundersökning, övervakning över villkorligt

dömda, villkorligt frigivna fångar, alkoholister och personer, som avses i förevarande

lagstiftning, med mera dylikt. Genom en lämplig koncentrering av

alla dylika funktioner borde funktionärerna kunna vinna vidgad erfarenhet och

rutin i arbetet.

Vad frågan örn ersättning åt nämnda funktionärer angår må erinras, att för

vissa uppdrag ersättning enligt särskilda bestämmelser utgår av anvisade statsanslag

antingen enligt viss taxa eller med skäligt belopp efter vederbörande

myndighets prövning. För resor, som föranledas av uppdragen, bör alltid ersättning

utgå, för vilket ändamål statsbidraget till förbundet bör kunna tagas i

anspråk. Av detta bör jämväl utgå bidrag till anskaffande av verktyg och

kläder samt till bostadshyra. Kommunalt bidrag till föreningarnas funktionärer

torde i vissa fall kunna påräknas.

Här må i detta sammanhang anmärkas, att ju effektivare den förebyggande

och eftervårdande hjälpverksamheten kan bedrivas, desto verksammare torde

man kunna förhindra ökad uppkomst av lösdriveri med dess för samhället menliga

verkningar. Ur denna synpunkt kan det därför med fog sägas, att för

ifrågavarande ändamål anvisade medel kunna visa sig vara väl använda penningar.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit, att ombud

för hjälporganisation, varmed i främsta rummet åsyftas auktoriserad

hjälporganisation, därest dylik finnes i orten, skall kallas att närvara vid förhör

med anhållen lösdrivare och deltaga i ärendets behandling. Ombudet skall

särskilt lämna sin medverkan vid hjälpåtgärders vidtagande. Vidare har föreslagits

ett stadgande därom, att myndigheter, som hava befattning med ärenden

enligt förevarande lagstiftning, böra låta sig angeläget vara att, i den mån det

kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta bl. a. med

föreningar, stiftelser och andra institutioner, vilka utöva social hjälpverksamhet.

Slutligen har föreslagits, att hjälporganisation, som är skickad att biträda

vid tillrättaförandet av här ifrågavarande personer, må för sådant ändamål

av Konungen auktoriseras.»

Bland de inkomna yttrandena må här nämnas styrelsens för föreningen Sveriges

landsfiskaler, vilket yttrande beträffande de i 1929 års betänkande föreslagna

hjälpåtgärderna innehåller bland annat följande.

Vad i fråga örn sådana åtgärder föreslagits kunde måhända vara av någon

nytta, då det gällde yngre personer, som ännu icke helt gripits av lösdriveriets

lockelser. Däremot måste det antagas vara fullkomligt uteslutet, att äldre

lösdrivare med kriminella anlag och lastbart föregående toge intryck av en

meddelad erinran eller satte värde på samhällets hjälpåtgärder. En viss differentiering

borde alltså redan på detta stadium, d. v. s. när åtgärd första

gången skulle vidtagas, komma i fråga. Allt efter mottagligheten kunde följande

tillvägagångssätt användas: De ofördärvade vagabonderna skulle »allvarligen

erinras» etc.; de samhällsfarliga individerna antingen undfå en varning,

som på sätt nu sker skulle intagas i PolisundeTrättelser, eller ock omedelbart

införpassas till länsstyrelsen för behandling.

Rörande de i 1929 års förslag föreslagna hjälpåtgärderna över huvud har

vidare fångvårdsstyrelsen anfört:

»Det är givetvis av största värde att -— såsom de sakkunniga gjort -— införa

hjälpåtgärder såsom ett obligatoriskt led i behandlingen. Erfarenheten rö
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

rande det klientel, varom här är fråga, visar, att förhörsmyndigheten måste

hava till sitt förfogande i första hand vissa arbetsanordningar, genom vilka

den omhändertagnes arbetsvillighet kan prövas. Med hänsyn till den omhändertagnes

asocialitet är det ofta i hög grad olämpligt att anställa honom hos

en vanlig arbetsgivare. I många andra fall, där ovannämnda hinder ej direkt

gör sig gällande, är det på grund av rådande arbetslöshet omöjligt att bereda

lämpligt arbete. Och dock kvarstår såsom något ovillkorligt, atthen omhändertagne

skall bliva i tillfälle att visa, huruvida han vill ägna sig åt ordnat arbete

eller ej. Utan att särskilda, ganska omfattande arbetsanordningar organiseras

i skilda orter av vårt land, torde förhörsmyndigheterna och hjälporganisationerna

ej vara rustade att fullgöra de ej minst ur prövnings- eller gallringssynpunkt

utomordentligt viktiga hjälpåtgärderna. För att dessa åtgärder

ej skola stanna vid mer eller mindre fruktlösa försök, synes det styrelsen nödvändigt,

att åtminstone inom varje län en eller helst ett par arbetsgårdar upprättas,

dit respektive förhörsmyndigheter kunna vid behov sända den omhändertagne

för prövande av arbetsvilligheten eller för sysselsättning, intill dess

lämpligare arbete kan anskaffas. — Då hjälpåtgärderna måste i realiteten betraktas

ej blott såsom anvisad hjälp utan också såsom medel att pröva vederbörandes

arbetsvillighet, kunna de enskilda hjälporganisationernas ställning

bliva ganska ömtålig. Får den omhändertagne den uppfattningen, att den av

hjälporganisationen vidtagna hjälpåtgärden innebär så att säga inkörsporten

till den allmänna arbetsanstalten, kommer det vid allt hjälparbete så utomordentligt

viktiga förtroendet för den hjälpande att i ej ringa grad riskeras och

hjälporganisationen övergår till en fruktad institution, som den hjälpbehövande

nogsamt undviker. Jämväl med hänsyn härtill synes det vara erforderligt att

förfoga över tvenne slag av hjälpåtgärder, av vilka det ena skulle användas i

mera tvivelaktiga och svåra fall samt bestå i förhörsmyndighetens hänvisning

av den omhändertagne till en sådan arbetsgård, varom förut nämnts, och det

andra skulle komma till användning i alla de mera godartade fallen och bestå

i hjälporganisationens beredande av arbetsanställning eller annan hjälp at den

omhändertagne. Det förstnämnda slaget skulle egentligen innebära endast

ett prov, något som givetvis ej finge hindra, att lämpligt arbete utanför arbetsgården

skulle beredas vederbörande, därest han visade sig vilja arbeta. En dylik

uppdelning av de förberedande åtgärderna i prov- och hjälpåtgärder synes

styrelsen än nödvändigare med hänsyn därtill, att bland dem, vilka böra bliva

föremål för åtgärd, kunna finnas i hög grad asociala element.. Även bland dessa,

som för första gången anhållas, torde nämligen finnas ej så få^ som äro i

hög grad asociala men som tidigare lyckats klara sig undan anhållande för

lösdriveri.»

Önskvärdheten av att särskilda arbetsgardar upprättas Ilar även framhållits

i yttranden av svenska sky (ldsf örbundet och föreningen Sveriges stads fiskaler.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i denna del anfört:

Det sade sig självt, att tillgång till lämpliga arbeten skulle väsentligt underlätta

åtgärderna för lösdrivarnas tillrättaförande. Om statliga arbetsföretag

endast skulle bliva föremål för försök, vore det nödvändigt att få till stand

anstalter av öppen karaktär, där de kringvandrande Qkunde beredas tillfälligt

arbete och. visa sin arbetsvillighet. Förebilder till sådana hade man i Tyskland

i därvarande arbetarkolonier, vilka säkerligen väsentligt medverkat till

minskning av lösdriveriet därstädes. Det vöre icke otänkbart, att den enskilda

hjälpverksamheten skulle kunna upprätta och sköta sådana enkelt hallna

arbetarkolonier, under förutsättning likväl att stuten lämnade bidrag till deras

upprättande och drift. Därvid skulle man kunna utgå från samma system,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

97

som under senare år med framgång tillämpats vid upprättandet av skyddshem

för svårt vanartade barn, d. v. s. att staten lämnade enskilda företag lån mot

inteckning i lämplig fastighet. Med hänsyn därtill att några hem av denna

eller liknande beskaffenhet för närvarande ej funnes, syntes denna fråga vara

mycket viktig. Av det anförda torde framgå, att en effektiv lösdrivarbehandling

måste förutsätta tillgång till arbete, vare sig å statliga arbetsföretag eller

å arbetsanstalter av annan typ än de nuvarande tvångsarbetsanstalterna, och

att denna fråga måste bliva föremål för ett mera djupgående övervägande än

som skett. Beredandet av arbete vore a och o i lösdrivarbehandlingen. Hela

förslaget svävade i luften, så länge icke en fullt godtagbar plan för beredande

av arbete förelåge.

Mot förslaget om statlig auktorisation av hjälporganisation hava erinringar

framställts i yttranden av länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbundet, styrelsen för

Fredrika-Bremerförbundet, Stockholms kyrkliga socialråd och föreningen Sveriges

stadsf iskaler.

Svenska skyddsförbundet har anfört, att en auktorisering möjligen skulle

kunna innebära viss fara för hjälparbetets fria utveckling.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet framhåller, att det vore en styrka

hos enskild verksamhet, att den kunde bedrivas i fria former. Ett auktoriseringsförfarande

medförde risk, att arbetet bundes inom alltför snäva gränser.

Gällande lösdrivarlag har, som förut sagts, i huvudsak preventiv karaktär,

d. v. s. den åsyftar att genom ingripande mot de i lagen avsedda personerna

förebygga samhällsskada. Denna lagstiftningens beskaffenhet kommer i

särskilt hög grad till uttryck, örn den nya lagen i denna del lägges efter de linjer,

som av de sakkunniga angivits och som av mig i huvudsak biträtts. Genom

att i första hand stadga obligatoriskt vidtagande av uppfostrande och stödjande

hjälpåtgärder, då någon gör sig skyldig till vanart, även örn han förut

varit förvunnen därtill, blir den sociala förbättringssynpunkten dominerande.

Det gäller att försöka hjälpa de personer, mot vilka ett ingripande sker, att

föra ett ordentligt och hederligt liv, icke att straffa dem; men örn de visa sig

oemottagliga för erbjuden hjälp, böra de kunna interneras å därför lämpad anstalt.

Därigenom bör samhällsskyddet, som, enligt vad inledningsvis anfördes,

givetvis ej får eftersättas genom alltför mild behandling av dessa element, också

bliva i erforderlig mån tillgodosett. Mycket kommer i tillämpningen an på

det eller de organ, som i första hand skola handlägga ärenden enligt vanartslagen.

En sådan organisation av lekmannamedverkan, som i det föregående

angivits, torde därvid vara av stor betydelse.

Ingripande medelst hjälpåtgärd skall enligt förslaget ifrågakomma — vare

sig någon första gången gör sig skyldig till vanart eller fråga är örn återfall

däri — endast då sådan åtgärd prövas vara till gagn och således med utsikt till

framgång kunna vidtagas. Bland dessa människor finnas nämligen dels sådana

— huvudsakligen yngre eller eljest mera godartade — som äro möjliga att förbättra

eller åtminstone i någon mån påverka till det bättre, dels ock oförbätterliga

individer, i fråga om vilka det med säkerhet vore bortkastad möda

att försöka med hjälpåtgärder. Socialstyrelsens förut åberopade undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 käft. (Nr 240.)

Departe
mentschefen.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj :ts proposition nr 240.

Särskilda

slag av

hjälpåtgärder.

1. Platsanskaffning

genom

arbetsförmedlingsanstalt.

och i samband därmed lämnade uppgifter tala härvidlag ett tydligt språk.

På grund av framställd erinran mot 1929 års förslag i denna del har det ansetts

lämpligt att framhålla den skillnad i förfaringssättet, som med hänsyn till

denna åtskillnad är avsedd vid blivande lagtillämpning.

De hjälpåtgärder, som det kan ifrågakomma att vidtaga, kunna givetvis

växla för olika fall. Pinnes någon anhörig eller annan enskild person eller

någon förening, institution eller stiftelse, som är villig att omhändertaga den,

som beträtts med vanart, bör det få ske och på detta sätt tillfälle beredas honom

att föra ett ordentligt liv. I de allra flesta fall torde det emellertid komma att

gälla att bereda arbetstillfälle åt dem, som bliva föremål för behandling enligt

lagen. Ett stort antal myndigheter, bland andra flertalet länsstyrelser, hava

framhållit de stora svårigheter, som torde komma att möta, då det gäller att

anskaffa arbete at just lösdrivarklientelet, särskilt under nuvarande förhållanden

å arbetsmarknaden med ännu rådande arbetslöshet. Man har därvid i

stort sett tre möjligheter att lita till, nämligen platsanskaffning genom medverkan

av arbetsförmedlingsanstalt eller av de frivilliga organisationerna för

socialt hjälparbete samt anvisning å arbete vid något för detta ändamål särskilt

anordnat eller eljest tillgängligt statligt arbetsföretag, såsom arbete i allmänna

skogarna, utdikningsarbete å mossar eller sumpmarker och arbete vid väganläggningar

m. m. Jag skall här närmare behandla dessa olika möjligheter att bereda

arbetstillfällen åt dem, mot vilka ingripande enligt lösdrivarlagen sker. Frågan

härom är av synnerlig vikt och utgör i själva verket en avgörande punkt

i förslaget.

Beträffande anskaffande av arbete genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna

har socialstyrelsen i ett föregående utlåtande framhållit, att deras

användande för förevarande ändamål skulle kunna medföra risk i det hänseendet,

att därigenom lätt nog den missuppfattningen kunde vinna insteg, att ifrågavarande

vid tillfället mer eller mindre förkomna individer vore representativa

för de arbetssökande, vilket skulle lända till allvarligt men för arbetsförmedlingens

huvuduppgift.

I 1929 års förslag hava de sakkunniga i denna del anfört följande.

»Även örn en sammanblandning hos den offentliga arbetsförmedlingen av

fullgod och mindervärdig arbetskraft må hava sina nackdelar, lärer ett anlitande

av denna institution även för de nu ifrågavarande kategorierna av arbetssökande

ej kunna undvaras. Det må härvidlag dock ej förbises, att den offentliga

arbetsförmedlingens ändamål är att på den öppna arbetsmarknaden bereda

arbetstillfällen åt legitima arbetssökande och att dess verksamhet icke är inställd

på ^främjande av ett sådant socialt bisyfte, som förmedling av arbete åt bär

ifrågavarande asociala element skulle innebära. I och för sig är det ock önskvärt,

att det i första hand anskaffas arbete åt de fullgoda arbetskrafterna, och

att de mindervärdiga icke på något sätt privilegieras framför dem. Frågan är

därför av ömtålig och komplicerad beskaffenhet samt kräver noggrant övervägande.

Särskilda åtgärder till förhindrande av ovan nämnda nackdelar böra

och kunna emellertid träffas; och enligt vad socialstyrelsen upplyst, har styrelsen

sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och lärer hava för avsikt att

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

99

framlägga förslag till de befarade olägenheternas undanröjande. Den tanken

har från något håll framkastats, att det borde upprättas särskild arbetsförmedling

för anskaffande av arbete åt här avsedda klientel, frigivna fångar, från

alkoholistanstalt utskrivna m. fl. dylika. Denna tanke, i den mån den kan vara

värd beaktande, skulle i viss mån kunna realiseras genom Svenska skyddsförbundets

centralbyråer i de olika länen.»

Socialstyrelsen har i sitt över 1929 års förslag avgivna utlåtande anfört, att

styrelsen ansåge det naturligt, att den offentliga arbetsförmedlingen skulle

lämna sin medverkan vid hjälpåtgärder, som avsåge att bereda arbete, men samtidigt

ville understryka, att sådan medverkan ej borde få inkräkta på en för

den offentliga arbetsförmedlingen gällande grundregel, nämligen att vid verksamheten

i främsta rummet hänsyn skall tagas till att arbetsgivare erhåller

den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst ägnar sig.

Att den offentliga arbetsförmedlingens medverkan bör kunna i någon form

anlitas för lösande av förevarande uppgifter synes mig ganska klart. Ifrågavarande

spörsmål lärer emellertid tarva en närmare utredning, som bör ankomma

å socialstyrelsen. Förslag i ämnet bör kunna förväntas, innan förevarande

lagstiftning skall träda i kraft.

Beträffande den av enskilda organisationer utövade frivilliga hjälpverksamheten

har i 1922 och 1929 års förslag uttalats den uppfattningen, att den

största insatsen och det bästa resultatet vid hjälpåtgärders vidtagande kunde

förväntas komma att göras av dessa organisationer. Samverkan borde alltså

för detta ändamål i största möjliga mån äga rum mellan de myndigheter, som

handlade lösdrivarärenden, och hjälporganisationerna. Enligt 1929 års förslag

skulle ombud för hjälporganisation inkallas till och deltaga i behandling av

lösdrivarärenden i första instans (hos förhörsmyndigheten) och framför allt

vara denna myndighet behjälplig med att anskaffa arbete åt dem, som beträtts

med lösdriveri, eller vidtaga andra tjänliga hjälpåtgärder.

Till vad sålunda anförts kan jag i det väsentliga ansluta mig. Såsom framgått

av det föregående, har jag även ansett, att man bör gå ett steg längre och

möjliggöra den anordningen, att en på förslag av hjälporganisation utsedd person

kan såsom bisittare hos den myndighet — i förevarande förslag kallad

skyddsnämnd — som enligt vad förut anförts skall i första instans handhava

tillämpningen av lagen rörande personer över tjuguett års ålder, deltaga i

dessa ärendens behandling och avgörande. Genom en sådan anordning torde

det önskvärda samarbetet mellan det samhällsorgan, som har befattningen med

hithörande ärenden, och de enskilda hjälporganisationerna på bästa och ändamålsenligaste

sätt komma till stånd. Därigenom torde också erfarenheten och

intresset för saken hos dessa organisationer kunna i full utsträckning tillvaratagas

och i rikaste mått göras fruktbärande. I

I 1929 års betänkande utvecklas vidare, att om de åsyftade fördelarna skola

nås, en fast organisation och centralisation av den frivilliga hjälpverksamheten

är erforderlig. Efter norsk och dansk förebild har en sådan också

Departe
mentschefen.

2. Frivilliga

hjälporganisationer.

Departe
mentschefen.

Svenska

skyddsför
bundet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

101)

Kungl. Maj:ts proposition nr ZiO.

kommit till stånd i Sverige genom svenska sky dds förbundet, som utgör en

central sammanslutning av ett stort antal av de på det sociala hjälpområdet

verksamma organisationerna.

För närvarande åtnjuter förbundet statsbidrag med 75,000 kronor, vilket

belopp för nästa budgetår föreslås höjt till 90,000 kronor. 30 skydds- och

lijälpföreningar, vilkas verksamhetsområden tillhopa omfatta så gott som

hela landet, äro nu anslutna till skyddsförbundet. Förbundets ombud utses

av respektive förening. I ombudens åligganden ingår bland annat att vid behov

bistå föreningen med anskaffning av arbete och dylikt för klienterna.

Ur en av förbundets sekreterare, byråchefen E. Wijkmark nyligen i »Tidskrift

för fattigvård och annan hjälpverksamhet» publicerad uppsats om förbundets

utveckling och framtidsplaner m. m. må här återgivas följande, som

berör frågan om möjligheten att genom skyddsförbundets föreningsombud

bereda arbetstillfällen åt bland annat lösdrivare:

»Av redan gjorda erfarenheter att döma torde betydelsen av ortsombudens

insats i föreningens verksamhet näppeligen kunna överskattas. Hjälp med

arbetsanskaffning åt byråns klienter har hitintills utgjort ombudens främsta

och värdefullaste insats. Under nu rådande arbetslöshet har det många gånger

visat sig hart när omöjligt att åt den hjälpsökande erhålla arbete å annan

ort än inom den kommun, där vederbörande äger hemortsrätt. Kommunens

egna arbetslösa måste i första hand komma i åtanke, heter det. Föreningen

är därför vid arbetsanskaffning åt klienterna i stor utsträckning hänvisad

till vederbörandes hemortskommuner. Härav förstås lätt betydelsen av ortsombudens

biträde med arbetsanskaffning. I många fall hava från fängelse

och tvångsarbete frigivna genom ortsombudens förmedling kunnat erbjudas

kommunalt arbete i hemorten.

Från flera av föreningarna har med kraft framhållits, att prövandet av

klienternas arbetsvillighet måste anses vara en av grundförutsättningarna för

ett något så när framgångsrikt hjälparbete av här ifrågavarande slag. Då

de hjälpsökande i stor utsträckning utgöras av mer eller mindre asociala element^

som blott eftertrakta ekonomiskt understöd och som endast, därest omständigheterna

därtill tvinga dem, utföra ordnat arbete, är det ofta helt enkelt

nödvändigt att kunna ge dem en viss prövotid, innan de placeras hos vanliga

arbetsgivare. Behovet för föreningarna att hava tillgång till en arbetsgård

eller ett upptagning shem med vedgård eller dylikt har med hänsyn

härtill framstått allt tydligare. Det har också visat sig, att de föreningar,

som redan anordnat något i den vägen (såsom fallet är med exempelvis

Uppsala Samhjälp och Skyddsvärnet i Kopparbergs län), kunna arbeta med en

helt annan effektivitet än de föreningar, som ej äga något dylikt. De klienter,

som tillhöra de mera påtagligt asocialas kategori så väl som också de

ej så få tvivelaktiga, hänvisas av dessa föreningar i regel alltid först till

arbets- eller vedgården. Här erhålla de en dagsförtjänst, som dels väl räcker

till för deras uppehälle och logi, dels gör det möjligt för dem att få för varje

dag en sparad slant, som erhålles vid veckans slut. Örn de nu sköta sig i

detta arbete, söker föreningen givetvis sörja för att annat lämpligt arbete

ute i den allmänna arbetsmarknaden anskaffas åt dem. Missköta de sig däremot

eller — såsom väl än oftare inträffar — örn de helt enkelt vägra att utföra

något arbete, har föreningen fullgiltig anledning att lämna sitt centralregister

ett meddelande örn personen i fråga. Från båda de nyssnämnda föreningarna,

Uppsala Samhjälp och Skyddsvärnet i Falun, har meddelats, att den

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

101

gallring, som systemet i fråga innebär, i hög grad underlättat platsanskaffningen

och även medfört, att mången till en början mera arbetsovillig så småningom

insett värdet och nödvändigheten av ordnat arbete.

Det är nu skyddsförbundets avsikt att söka stimulera de anslutna föreningarna

att i betydligt större utsträckning än hittills anordna sådana möjligheter

till prövning och gallring, som dessa arbetsgårdar innebära. Det synes

förbundet önskvärt, ja, rent av nödvändigt, att åtminstone en sådan arbetsgård

upprättas i varje län.»

De sakkunnigas förslag, att skyddsförbundet efter norskt mönster skulle

erhålla statlig auktorisation, har blivit föremål för erinran från åtskilliga

håll. Som skäl emot en sådan anordning har man åberopat, att den skulle

utgöra en fara för den frivilliga hjälpverksamhetens fria utveckling, och

att denna verksamhet bör bedrivas i fria former. Jag har icke kunnat undgå

att skänka berättigande åt dessa invändningar mot den föreslagna auktorisationen,

allra helst som förbundet självt också uttalat sig däremot.

En sådan statlig auktorisation förekommer visserligen i fråga örn våra handelskamrar

men är eljest okänd i vårt land och i den föreslagna formen främmande

för våra förhållanden. Vid övervägande av skälen för och emot en

dylik anordning har jag icke funnit sådana fördelar kunna förväntas därav,

att förslaget därom bör bibehållas.

De sakkunniga hava vidare förordat, att skyddsförbundet skulle organiseras

med en central länsbyrå i residensstaden i varje län och med för uppdraget

kvalificerade ombud å alla större orter i länet. Länsbyrån skulle utgöra

centralorgan för all skydds- och hjälpverksamhet inom länet. Ombud skulle

finnas i städer, köpingar och municipalsamhällen samt i övrigt å de orter,

där landsfiskal är bosatt.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna organisationen är uppenbarligen i

hög grad eftersträvansvärd. Därmed skulle vinnas stora fördelar även med

hänsyn till genomförandet i praktiken av förevarande lagförslag, särskilt i

vad angår skyddsnämndernas organisation och övervakningen av omhändertagna

eller utskrivna personer. Det väsentligaste i förslaget torde vara de förordade

centrala länsbyråerna. Liksom de sakkunniga anser jag, att skyddsförbundet

— eventuellt även särskilda länssammanslutningar — för sitt bistånd med

lagstiftningens verkställande bör åtnjuta särskilt statsbidrag. Till frågan örn

beloppet härav torde jag få återkomma i samband med kostnadsberäkningarna.

Önskemålet om upprättandet av en arbetsgård eller åtminstone ett upptagningshem

med vedgård i varje län står i överensstämmelse med de förslag rörande

vissa arbetsanordningar, som framförts av fångvårdsstyrelsen och statens

inspektör för fattigvård och barnavård. Även örn man kan ställa sig

tveksam, huruvida den föreslagna formen för de avsedda arbetena är den

lämpligaste, torde i varje fall en organisation länsvis vara en framkomlig väg

för beredande av möjligheter till anskaffande av arbete åt vagabonder och

andra, som falla under vanartslagens bestämmelser. Det är att hoppas, att

skyddsförbundet med hjälp av ökat statsbidrag skall genom de anslutna föreningarna

kunna också i detta hänseende åstadkomma lämpliga anordningar.

Departe
mentschefen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JtO.

arbetJfifre Härefter återstår frågan om beredande av arbetstillfällen genom statliga arta^

såsom betsföretag. I 1926 års förslag föreslogs i sådant hänseende, att särskilda anhjälparbete.

ordningar skulle träffas för beredande av arbete åt här avsedda personer genom

att av staten eller under dess medverkan anordnades hjälparbeten för dem i de

allmänna skogarna. Dessa arbeten skulle visserligen huvudsakligen vara avsedda

för män, men även kvinnor skulle under större delen av året kunna användas

i vissa skogsarbeten. Man synes hava tänkt sig, att på detta sätt minst

100 personer skulle kunna beredas arbete i de allmänna skogarna för en beräknad

årlig kostnad, som, oberäknat utgifter för domänverket och skogssällskapet,

skulle uppgå till 130,000 kronor.

Åtskilliga myndigheter, däribland domänstyrelsen, statens arbetslöshetskommission

och skogssällskapet, uttalade en del betänkligheter mot det föreslagna

anordnandet av hjälparbeten i de allmänna skogarna. Därvid framhölls bland

annat, att med hänsyn till de avsevärda kostnader, som vore förbundna med

anordnande av dylika hjälparbeten, och då erfarenhet saknades, örn därmed

skulle vinnas åsyftad nytta för motarbetande av lösdriveriet, de ifrågasatta

hjälparbetena i varje fall syntes böra till en början företagas försöksvis och i

mindre omfattning. Därjämte framkommo från annat håll betänkligheter mot

tanken att använda kvinnor i dylikt skogsarbete.

1927 års sakkunniga delade för egen del de sålunda uttalade betänkligheterna

mot anordnande av dylika allmänna arbetsföretag såsom ett led i samhällets

åtgöranden för tillrättaförande av personer, mot vilka ingripande enligt lösdriverilagen

sker; och anfördes av dessa sakkunniga i 1929 års förslag i denna

fråga följande.

Man finge till en början ej förbise, att det här i regel vore fråga örn mindervärdig

arbetskraft, som därtill säkerligen ofta vore svår att disciplinera.

I en anstalt ginge det lättare att bibehålla disciplin bland dylikt svårhanterligt

klientel än vid utförande av arbete ute i de allmänna skogarna. Härför

fordrades särskilda förläggningar av större oller mindre antal lösdrivare,

och av domänstyrelsen uttalade farhågor, att detta kunde komma att medföra

vanskligheter, syntes ingalunda ogrundade. Därtill komme den ej heller obefogade

synpunkten att, i den mån arbete i de allmänna skogarna utan allt för

stora kostnader för det allmänna lämpligen kunde beredas, detta i första hand

borde stå öppet för de oförvållat arbetslösa. Man finge ej heller förbise den

omständigheten, att de personer, örn vilka här vore fråga, i allmänhet till karaktären

vore viljesvaga och opålitliga samt oftast böjda för ett sysslolöst och lättjefullt

liv. Erfarenheten visade även, att hjälpsökande av denna kategori ofta

vägrade att mottaga erbjudet arbete eller, trots uppburen reseersättning eller

erhållen järnvägsbiljett, uraktläte att ens begiva sig till den plats, där arbete

åt dem anskaffats, eller också efter en kortare tid utan vidare lämnade arbetet

för att i stället stryka omkring. Detta torde framför allt gälla dem, som levde

av bettleri och som ofta nog ej ville veta av något annat sätt att förskaffa sig

uppehälle.

Redan av nu anförda skäl tedde det sig synnerligen tveksamt, huruvida de

önskemål, som med den ifrågasatta anordningen åsyftats, därigenom verkligen

stöde att vinna. Det avgörande skälet emot en dylik anordning i större omfattning

vore emellertid kostnadssynpunkten. Det vore uppenbart, att kostnaderna

för dylika hjälparbeten, anordnade i föreslagen omfattning, skulle bliva synnerligen

avsevärda, något som framginge av de i 1926 års förslag framlagda beräkningarna.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

103

De sakkunniga ansåge sig emellertid icke böra helt avvisa tanken på dylikt

hjälparbete utan funne sådant i mindre omfattning kunna försökas. Därmed

skulle onekligen vinnas ökad möjlighet att på ett effektivt sätt pröva arbetsvilligheten

hos den, mot vilken ingripande enligt lagen skedde, och en dylik

prövning, som i sak bleve lika med ett slags arbetsföreläggande, borde i regel

vara den första åtgärd, som från samhällets sida företoges mot honom. Härför

fordrades tillgång på arbetstillfällen utöver vad den öppna arbetsmarknaden erbjöde,

och någon hänvisning av lösdrivare till statliga nödhjälpsarbeten för

oförvållat arbetslösa borde av givna skäl ej äga rum. I sitt över 1922 års förslag

avgivna yttrande hade socialstyrelsen framhållit, att tillhandahållande av arbetstillfällen

i vissa fall skulle onödiggöra anstaltsvård och därmed förenade

kostnader, samt att, med hänsyn till den stora betydelsen av tillgång till arbetstillfällen,

det torde få anses skäligt, att dylik tillgång genom det allmännas

försorg säkerställdes exempelvis i form av skogsarbeten å statens domäner eller

genom skogssällskapet.

Med hänsyn till det sålunda anförda ville de sakkunniga, i enlighet med

uttalanden av vissa myndigheter, förorda en till omfattningen starkt begränsad

försöksverksamhet i det föreslagna hänseendet. Erfarenheten finge sedan

visa, i vad mån det kunde vara lämpligt och med hänsyn till resultatet påkallat

att gå vidare på den inslagna vägen. Då anordningen sålunda mera finge

karaktär av experiment, borde början göras med allenast 50 platser, varigenom

kostnaden för statsverket enligt den åberopade utredningen förslagsvis skulle

kunna begränsas till omkring 65,000 kronor. Enligt de sakkunnigas mening

borde det tillkomma den uppsiktsmyndighet, som enligt förslaget skulle komma

till stånd, att hava överinseende över hjälparbetena.

Då det här icke vore fråga örn en tvångsåtgärd i egentlig mening, lage det i

sakens natur, att den, som bleve föremål för åtgärden, ej kunde med tvångsmakt

hindras från att lämna arbetet och arbetsplatsen. Något uttryckligt betonande

av detta syntes dock ej vara nödigt att göra i lagen. Men å andra sidan borde

han ej kunna efter eget behag, utan omedelbar påföljd, lämna arbetet. Det

bleve då föga mening med anordningen. Något tillrättaförande av personen i

fråga genom att lära honom arbeta och vänja honom vid ett ordentligt och arbetsamt

liv kunde då knappast vara möjligt att åstadkomma. De sakkunniga

hade därför i stället tänkt sig den anordningen, att vederbörande myndighet vid

anvisande av arbete skulle föreskriva erforderliga villkor i fråga om vistelseort

och sysselsättning m. m., vilka villkor personen i fråga skulle vara pliktig

att iakttaga; uraktlåta han detta, skulle förnyat ingripande enligt lagen, i regel

då av strängare beskaffenhet, omedelbart kunna äga rum.

Vad kvinnors användande i dylikt hjälparbete beträffade finge det medgivas,

att en del lättare skogsarbeten, såsom sådd, plantering_ och plantskolearbeten.

utan svårighet kunde utföras av kvinnor. De sakkunniga delade emellertid

de betänkligheter, som från några håll uttalats mot att tillämpa den

föreslagna anordningen i fråga örn kvinnor. Särskilt med hänsyn därtill, att

skogsarbete knappast skulle innebära någon för deras framtida försörjningsmöjligheter

nyttig yrkesutbildning samt att sammanförande även i mindre förläggningar

av kvinnor, mot vilka ingripande på grund av sedeslöst leverne

skett, icke kunde vara lämpligt utan tvärtom måste antagas medföra allvarliga

olägenheter, ville de sakkunniga för sin del ej förorda förslaget örn kvinnors

användande i hjälparbete i de allmänna skogarna. En helt annan sak vöre

arbete med trädgårdsskötsel, där yrkesutbildningen dessutom medförde möjlighet

till framtida utkomst.

över 1929 års förslag i denna del hava domänstyrelsen, statens arbetslöshetskommission

och skogssällskapet avgivit yttranden, därvid domänstyrelsen

och skogssällskapet lämnat detsamma utan erinran.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

Statens arbetslöshetskomniission har anfört följande.

Det kunde ifrågasättas, om det icke vore för snävt tilltaget med hjälparbeten

för endast 50 man, oaktat det endast vore fråga örn en försöksverksamhet.

Det bomme säkerligen att stöta på stora svårigheter att i den öppna arbetsmarknaden

bereda lösdrivarklientelet arbete i nämnvärd utsträckning, och i

stort sett syntes hänvisning till hjälparbete vara det enda, som stöde till buds.

Förmodligen bleve dessa arbeten tämligen snart fyllda, varefter endast enstaka

platser då och då komme att finnas för hänvisning. Kommissionen föreställde

sig, att det vore av betydelse att alltid hava åtminstone 5 ä 10 platser

tillgängliga. Vid en arbetsstyrka på 50 man kunde man näppeligen vänta sig

en så livlig omsättning, att nämnda antal platser städse vore disponibelt. Det

syntes böra övervägas, örn ej hjälparbetena borde planeras för exempelvis omkring

100 man. Härför talade även den synpunkten, att de erfarenheter och

ron, som eftersträvades, utan tvivel bleve rikligare och värdefullare vid en

något ökad verksamhet. Därjämte torde kostnaderna per individ ställa sig

fördelaktigare med en högre arbetsstyrka än med en lägre. Även andra fördelar

skulle vinnas därigenom. Man kunde i så fall tänka sig två arbetsföretag

av sinsemellan olika typ, förslagsvis det ena för skogliga och det andra

för jordbruksarbeten. Arbetsplatserna kunde förläggas den ena i sydliga Sverige

och den andra något nordligare. Frfarenheten från de statliga reservarbetena

hade givit vid handen, att det vore förenat med stora svårigheter att

norr om Kronobergs län bedriva exempelvis skogsdikningar vintertid. I den

mån klientelet skulle kunna sysselsättas med skogsavverkning under vintern,

torde dock ingen olägenhet möta att utvälja en ganska nordligt belägen förläggningsort.

Med två arbetsplatser i olika delar av riket vunnes även den fördelen,

att resekostnaderna skulle kunna väsentligt nedbringas. Vad angår

valet av arbetsobjekt syntes det icke vara lämpligt att binda den blivande uppsiktsmyndigheten

vid några vissa uppdragsgivare eller vid några vissa slag

av arbeten. Kommissionen hade den erfarenheten, att det vore mycket värdefullt

att härutinnan hava fria händer. Det syntes var tillräckligt med ett direktiv örn

att arbetena skulle utväljas med hänsyn till deras nytta för stat, kommun, stiftelse

eller dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört, att länsstyrelsen i fråga örn

anordnande av statliga hjälparbeten holle före, att sådana borde anordnas efter

mönstret av de samvetsömma värnpliktigas arbeten. För att nedbringa kostnaderna

och ekonomiskt utnyttja därå nedlagt kapital borde frågan ordnas i

samband med det aktuella spörsmålet om bötesfångarnas arbeten.

Några länsstyrelser och Norrbottens läns landsting hava uttalat, att i fråga

örn hjälpåtgärdernas genomförande och bekostande de kommunala organen i

vida större utsträckning än vad förslaget förutsatte måste kunna falla tillbaka

på statligt stöd och ingripande, därest lagen skulle kunna vinna avsedd effekt.

Det vore angeläget, har från en del håll framhållits, att genom statens försorg

åtgärder vidtoges för beredande av arbetstillfällen utöver vad de sakkunniga

föreslagit.

Socialstyrelsen har, i anslutning till vad styrelsen i ett tidigare utlåtande

anfört, framhållit, att man kunde befara en viss tävlan mellan olika kommuner

örn platser vid dylikt statligt arbetsföretag, särskilt vid vinterns annalkande.

För att trygga en rationell och rättvis fördelning av platserna syntes

det påkallat, att fördelningen på därom gjorda ansökningar skedde centralt,

i likhet med vad som ägde rum i fråga om de av statens arbetslöshetskomniission

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

105

anordnade statliga reservarbetena. I överensstämmelse med vad de sakkunniga

föreslagit ansåge socialstyrelsen, att såsom sådan central myndighet den föreslagna

uppsiktsmyndigheten borde ifrågakomma.

Anskaffande av arbete åt dem, som föranleda inskridande enligt lagen, lärer

få betraktas såsom det viktigaste ledet i serien av förebyggande åtgärder. Genom

en dylik hjälpåtgärd vill man söka övervinna den mest kännetecknande

egenskapen hos ifrågavarande individer, nämligen deras motvilja mot ordnat

arbete, en motvilja, vars motverkande och övervinnande ter sig såsom det viktigaste

önskemålet i hela behandlingen. Härtill kommer, att villigheten att efter

bästa förmåga utföra erbjudet arbete utgör en prövosten, på samma gång som

arbetsanvisningen utgör ett skydd för dem, som av ogynnsamma yttre omständigheter

råkat i svårigheter och visat vanart. Det är blott alltför vanligt,

att den lättjefulle till sitt försvar söker hävda, att han sökt arbete men misslyckats

i sina strävanden. Myndigheterna befinna sig här ofta i en situation,

som kan jämföras med läkarens inför simulanten. Kan arbete i dessa fall anskaffas,

underlättas på ett avgörande sätt ett riktigt bedömande av personen.

Detta gör, att i tveksamma fall ett försök med arbetsanskaffning ofta kan vara

motiverat, innan strängare åtgärder vidtagas.

I regel torde det vara mest önskvärt, att arbete kan anvisas i öppna marknaden,

så att den, mot vilken ingripande skett, så vitt möjligt direkt placeras

i den samhällsnyttiga verksamhet, åt vilken man både i hans eget och samhällets

intresse önskar se honom återbördad. Ingen möda bör härvid lämnas ospard.

Vad som därvid kan och bör göras har berörts i det föregående.

Det gives emellertid ofta fall, där arbete i öppna marknaden ej kan anvisas

detta klientel, i allt fall ej så snabbt, som önskvärt är. Företrädesvis gäller

detta i fråga örn det manliga klientelet. Särskilda åtgärder synas därför från

statens sida böra träffas till tryggande av att arbete kan anvisas, där den

öppna marknadens resurser tryta. Jag har på nu anförda skäl ansett mig böra

förorda den föreslagna principen örn anordnande av allmänna hjälparbeten.

De arbetstillfällen, som erbjuda sig vid sådana företag, böra kunna anlitas

av alla de myndigheter inom hela landet, vilka hava att tillämpa lagen. Redan

denna omständighet synes mig utgöra ett avgörande skäl för att hjälparbetena

göras statliga. Härtill kommer, att staten lärer förfoga över de största

och i regel lämpligaste objekten för arbeten av denna beskaffenhet.

Såsom hjälparbeten torde i första rummet böra ifrågakomma arbeten å allmänna

vägar och skogar, dikningsarbeten och dylikt ävensom, eventuellt,

förberedande byggnadsarbeten för vattenfallsstyrelsen och telegrafverket. Vid

valet av arbetsobjekt böra följas väsentligen samma grundsatser som i fråga

örn reservarbeten för oförvållat arbetslösa och alltså iakttagas, bland annat,

att intrång ej får göras på den öppna marknadens arbetstillfällen. Uppenbart

är även, att ifrågavarande hjälparbeten måste hållas helt skilda från dylika

reservarbeten.

Arbetsföretag, sorn här avses, synes icke böra vara förlagt till en anstalt

utan hava karaktär av fri förläggning, där var och en utför arbete mot viss

Departe
mentschefen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj :ts proposition nr 2h0.

avlöning i mån av sin arbetsprestation. Vid avlöningsförmånernas bestämmande

böra beaktas de löner, som erhållas vid nyssnämnda reservarbeten. Därvid

bör ock ihågkommas, att de, som hänvisats till hjälparbete, mer eller mindre

självförvållat rakat i sin belägenhet, under det att man beträffande reservarbetenas

arbetsstyrkor har att utgå från att så icke är fallet.

I övrigt ma beträffande hjälparbetena anföras, att det torde bliva nödvändigt,

att särskilda åtgärder träffas till upprätthållande av ordning och disciplin.

Syftet med dessa arbeten är ju uppfostrande. Men på samma gång torde

klientelets beskaffenhet göra en viss personlig omvårdnad ofrånkomlig. —

Hjälparbeten för kvinnor synas, på sätt av de sakkunniga framhållits, ej lämpligen

kunna och ej heller behöva anordnas.

Hjälparbetena skulle enligt det anförda till det yttre komma att i mångt

och mycket likna reservarbetena. Statens arbetslöshetskommission har emellertid

redan tidigare kraftigt understrukit vikten av att ej någon sammanblandning

dem emellan får äga rum. Jag ansluter mig, såsom redan antytts, helt

till denna uppfattning. Skälen för denna ligga i öppen dag. Den oförvållat arbetslöse,

som söker och erhåller arbete vid reservarbete, får därigenom anses

hava dokumenterat sin egen positiva strävan att, trots tillfälliga vidriga yttre

förhållanden, genom eget arbete göra rätt för sig. Han får på intet sätt förväxlas

med den vanartade, som samhället söker hjälpa att övervinna hans

benägenhet till dagdriveri.

Dessa skäl synas mig så tungt vägande och så uppenbara, att jag ej

anser mig kunna förorda hjälparbetenas förläggande under arbetslöshetskominissionen.

Emellertid synes en central ledning av hjälparbetena med nödvändighet

påkallad. Bland annat förtjänar beaktas, att endast med en sådan ledning

lärer kunna åstadkommas den lämpligaste fördelningen av de tillgängliga

platserna. Jag anser, med denna utgångspunkt, att socialstyrelsen, därest den,

såsom tillämnas, blir uppsiktsmyndighet enligt förevarande lag, är den myndighet,

som närmast bör ifrågakomma. Dess uppgift bör emellertid huvudsakligen

bliva att sammanhålla hjälparbetena och fördela platserna. Den närmare

ledningen bör däremot i största möjliga utsträckning överlämnas till de myndigheter,

till vilkas ordinarie ämbetsområde de särskilda arbetena höra. En förebild

härutinnan förefinnes så till vida, som domänstyrelsen handhar de skogsarbeten,

till vilka hänvisas de samvetsömma värnpliktiga. Jag torde vid ett senare

tillfälle få återkomma till de anordningar för socialstyrelsens del, som kunna

krävas för handhavande av ifrågavarande uppgift. I detta sammanhang vill

jag endast erinra därom, att arbetslöshetskommissionen i sin verksamhet åtnjuter

och bör åtnjuta en för en statlig myndighet osedvanligt stor handlingsfrihet.

Det torde vara påkallat att i viss mån bereda socialstyrelsen en liknande grad

av handlingsfrihet i befattningen med hjälparbetena. Närmare bestämmelser

i nu angivna hänseende torde i sinom tid böra meddelas i administrativ ordning.

Angående verksamhetens omfattning hava de sakkunniga förordat, att till

en början endast ett dylikt statligt hjälparbete med femtio platser skulle an
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 340.

107

ordnas. Kostnaderna härför hade enligt 1926 års förslag beräknats till 65,000

kronor för år.

Arbetslöshetskommissionen har i sitt utlåtande i ämnet förordat, att åtminstone

två arbetsföretag, belägna i olika delar av landet, redan från början

skulle anordnas. Sammanlagda platsantalet syntes kommissionen böra sättas

till 100, vadan kostnaderna per år borde beräknas till 130,000 kronor.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande närmast anslutit sig till kommissionens

uppfattning.

För egen del anser jag mig icke nu böra belt biträda arbetslöshetskommissionens

förslag härutinnan. Man måste nämligen framgå försiktigt efter denna

nya linje. Under sådana förhållanden och med vidhållande att det bela är

en försöksanordning, synes man till en början ej behöva räkna med större

platsantal än omkring 80. Jag återkommer i annat sammanhang till en beräkning

av kostnaderna för dylika arbeten. Värdet av det utförda arbetet

torde väl näppeligen komma att motsvara utgifterna. Även örn detsamma

merendels ej torde kunna siffermässigt närmare angivas, måste det dock alltid

förutsättas, att ett nyttigt, produktivt arbete blivit utfört.

Enligt erfarenhetens vittnesbörd spela hänsyn till resekostnaden en mycket Ersättning

väsentlig roll vid all arbetsanskaffning. Ej sällan förekommer det, att över- lennader.

flöd på arbetskraft inom en ort motsvaras av en viss knapphet på en annan,

något som i och för sig alltid är mindre tillfredsställande. Sedan länge har

man haft sin uppmärksamhet riktad på den tillbakahållande inverkan, som

resekostnaderna utöva på arbetsmarknadens smidiga anpassning efter dess

växlande behov i lokalt hänseende. I princip har staten sökt träda hjälpande

emellan. Sålunda kunna kostnader för medellösa arbetssökandes resor till

arbete, som anvisats genom den offentliga arbetsförmedlingen, till viss del bestridas

med medel ur det statliga arbetsförmedlingsanslaget. Praktiskt mera

betydelsefullt har varit, att arbetslösas resor till och — i vissa fall — från

anvisat statligt reservarbete bekostats av statsmedel. Denna grundsats kan

nära nog betraktas såsom en av de oundgängliga förutsättningarna för bedrivande

av reservarbeten för oförvållat arbetslösa.

Man har anledning antaga, att hänsyn till kostnaderna för här ifrågavarande

klientels resor till anvisat arbete, örn intet åtgjordes, skulle verka hämmande

på arbetsanskaffningen och i många fall alldeles förhindra en eljest möjlig

sådan. Örn arbetskraftens lokala rörlighet städse är en huvudbetingelse för

anpassningen efter arbetsmarknaden, så gör sig behovet av rörlighet med särskild

styrka gällande i fråga örn förevarande klientel. Ofta är det nämligen

av synnerlig vikt att såsom ett led i de förebyggande åtgärderna kunna rycka

individen ur en viss lokal miljö, där umgänge och levnadsförhållanden resa

alltför starka binder för hans återupprättelse. En omplacering i en annan omgivning

kan därför vara önskvärd till och med i fall, där arbete skulle kunna

anvisas på platsen.

Med hänsyn till dessa synpunkter anser jag, att staten i nu avsedda fall

i fråga örn nödiga resekostnader icke bör undandraga sig att träda hjälpande

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

Övervak
nings
institutet.

1929 års

förslag.

emellan. Jag förordar på den grund de bestämmelser i ämnet, som finnas intagna

i 50 § första stycket av lagförslaget.

I detta sammanhang skall jag till behandling upptaga frågan örn övervakningsinstitutets

användande inom förevarande lagstiftning, vilken fråga har

nära samband med den i det föregående behandlade frågan örn hjälpåtgärder

och sättet för deras vidtagande. I 1926 års förslag hade detta institut upptagits,

liksom ock i viss mån var fallet redan i 1922 års förslag.

De sakkunniga hava i 1929 års förslag i denna del anfört:

Även de sakkunniga ansåge, att behandlingen av de asociala element, om vilka

här vore fråga, för att bliva effektiv borde förbindas med tillsyn eller övervakning

över de personer, mot vilka ingripande enligt lagen skett. Sådan övervakning

borde kunna äga rum såväl i samband med förebyggande hjälpåtgärder

som ock i form av eftervårdande verksamhet vid försöksutskrivning och slutlig

utskrivning från arbetsanstalt.

Systemet med övervakning hade på närstående områden inom lagstiftningen

i stor utsträckning vunnit tillämpning och hade där tvivelsutan medfört goda

resultat. . Sålunda hade det sedan länge tillämpats vid tvångsuppfostran av

minderåriga förbrytare (4 § i lagen den 27 juni 1902 ang. verkställighet av

domstols förordnande örn tvångsuppfostran), i fråga om dem, som för brott

erhållit villkorlig straffdom (lagen den 22 juni 1906, numera lagen den 28

juni 1918) eller efter delvis verkställt frihetsstraff erhållit villkorlig frigivning

(lagen den 22 juni 1906), samt vid behandling av alkoholister (20 § i

lagen den 30 juni 1913). På senare tid hade ock enligt lag den 27 april 1927

särskilda bestämmelser meddelats örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov

från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från intemeringsanstalt

för återfallsförbrytare. Även på barnavårdens område hade systemet

med övervakning i viss mån kommit till användning (23, 45 och 46 §§

i lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård).

Betydelsen av en övervakande verksamhet från samhällets sida på olika

områden hade alltmera blivit erkänd, och detta institut torde icke heller inom

lösdrivarlagstiftningen kunna undvaras. Då de personer, örn vilka här vore

fråga, i allmänhet kännetecknades av bristande viljestyrka, slapp karaktär och

överhuvud en viss^ andlig underlägsenhet, varigenom de i regel hade svårt att

skydda sig mot dåliga inflytelser och reda sig på egen hand, syntes införande

av övervakningsinstitutet här kunna bliva av stor betydelse. Särskilt gällde

detta.de

ten visade också, att i upprepade fall från tvångsarbetsanstalt frigivna personer,

eftersatt på några dagar efter frigivandet hava gjort slut på sina besparingar

från anstalten, omedelbart återfallit i lösdriveri. Det vore en påtaglig

brist, som på grund av frånvaron av bestämmelser örn övervakning efter

frigivandet enligt nu gällande lag sålunda förelåge. Den i lagen nu stadgade

skyldigheten att under viss tid efter frigivandet göra anmälan hos polismyndighet

torde i förevarande avseende kunna betecknas såsom ineffektiv.

På grund av det ovan anförda hade de sakkunniga liksom 1926 års förslagupptagit

övervakningsinstitutet. I första rummet hade därvid avsetts det fall,

att ett ingripande enligt lösdrivarlagen stannade vid blott vidtagande av hjälpåtgärder.

Vederbörande myndighet, som förordnade härom och därvid hade

att meddela erforderliga föreskrifter i fråga örn vistelseort, sysselsättning och

i. andra hänseenden, vilka föreskrifter personen i fråga vore pliktig ställa sig

till efterrättelse, borde i de fall, då omständigheterna därtill föranledde, genom

anordnande av övervakning kunna försäkra sig örn dessa föreskrifters iaktta
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2-k0.

109

gande samt därvid tillika giva honom stöd i hans strävan att återgå till ett

ordnat och samhällsnyttigt liv.

Vidare hade man tänkt sig övervakning erforderlig, då länsstyrelse medgivit

villkorligt anstånd med verkställande av utslag rörande någons tvångsinternering.

I detta fall syntes övervakning böra vara obligatorisk. Slutligen borde

vid försöksutskrivning eller försökspermission från interneringsanstalt liksom

även vid den slutliga utskrivningen därifrån, i den mån det prövades nödigt,

kunna anordnas övervakning över den försökspermitterade eller utskrivne.

övervakningen borde alltid vara inskränkt till viss maximitid, enligt de sakkunnigas

förslag bestämd till två år. Såsom övervakare borde lämpligen kunna

förordnas icke blott enskild person, utan jämväl för uppgiften lämpad och

därtill villig förening eller stiftelse, liksom kunde vara fallet enligt lagen örn

behandling av alkoholister.

Det i 1926 års förslag intagna stadgandet att, därest lämplig övervakare

icke annorledes kunde erhållas, tillsyningsman och polisman skulle vara skyldiga

att åtaga sig uppdraget, hade de sakkunniga icke ansett lämpligt att bibehålla.

Detta syntes vara desto mindre påkallat, som motsvarande icke gällde

i fråga örn övervakning av alkoholister eller för brott villkorligt dömda.

Även i fråga örn övervakning av villkorligt frigivna fångar hade det enligt

inhämtad upplysning endast i mycket sällsynta undantagsfall förekommit, att

övervakningen uppdragits åt befattningshavare vid polisväsendet, ehuru detta

enligt 8 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning förutsattes

kunna ske. På sätt förut framhållits, hade de sakkunniga tänkt sig, att svenska

skyddsförbundets byråföreståndare och ombud ute i orterna i främsta rummet

skulle anlitas såsom övervakare.

Enligt de sakkunnigas mening borde övervakningen icke i något fall erhålla

karaktär av ett fristående institut, som skulle kunna bliva föremål för

överklagande. I

I åtskilliga yttranden har övervakningsinstitutet blivit föremål för utta- Yttranden.

landen.

Socialstyrelsen har anfört, att övervakningen ofta torde vara en krävande

uppgift. Den vore av sådan vikt — övervakningsinstitutet framstode såsom

en av förslagets viktigaste reformer — att fullgörandet måste tryggas, även

örn tillgången på frivilliga krafter för ändamålet skulle tryta. Socialstyrelsen

ansåge, under erinran att nykterhetsnämnd jämlikt 20 § av alkoholistlagen

ej kunde undandraga sig att utöva övervakning, att förhörsmyndighet borde

göras skyldig åtaga sig sådan uppgift, örn så av myndighet påkallades.

Svenska sky dds förbundet har anfört, att förbundet ej hade något att erinra

mot själva bestämmelserna angående övervakning, men dock, särskilt med

hänsyn till erfarenheter från andra områden, där övervakning förekomme,

ville framhålla, att det lämpligaste torde vara att, där så ske kunde, övervakningsuppdrag

lämnades åt hjälporganisationerna. Förordnande av enskilda

övervakare, som, så vitt av lagförslaget syntes framgå, icke skulle hava skyldighet

att avlämna rapporter och icke heller på annat sätt skulle stå under

myndighets tillsyn, skulle säkerligen icke medföra avsett resultat. Då vidare

länsstyrelse icke lämpligen torde kunna omhänderhava sådan vårdnad av övervakningen,

som i fråga om villkorligt dömda ankomme på vårdnadsdomstol,

torde den på samma gång enklaste och mest effektiva anordningen vara, att

övervakningen anförtroddes åt under kontroll stående hjälporganisation.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har anfört, att övervakningen

enligt förslaget komme att ställa stora krav på tillgång å övervakare.

De sakkunniga hade, i motsats till 1922 och 1926 års förslag, ej stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

Departe
ments
chefen.

gat någon skyldighet för tillsyningsman och polismän att vara övervakare

med den motiveringen, att så icke heller skett i andra lagar. Ehuru en polisman

såsom övervakare lätt kunde bibringa allmänheten den uppfattningen,

att vederbörande stöde under polisuppsikt, ansåge styrelsen likväl, då det

med stor sannolikhet komme att i de mera svårskötta fallen bliva synnerligen

svårt för att ej säga omöjligt att anskaffa lämplig övervakare, att en bestämmelse

borde införas därom, att därest lämplig övervakare ej annorledes kunde

erhållas, tillsyningsman och polisman skulle vara skyldiga att åtaga sig uppdraget.

Norrbottens läns landsting har anmärkt, att övervakningsförfarandet på

rena landsbygden torde bliva förenat med mycket stora svårigheter ej minst

med hänsyn till den av lagen uppställda fordran på diskretion vid dess genomförande.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har framhållit, att ehuru övervakningprincipiellt

vore att förorda och mången gång kunde vara till nytta, hade den

här säkerligen ofta föga värde på grund av att lösdrivare ofta »stryker omkring

från ort till annan».

På sätt socialstyrelsen erinrat, är införandet av övervakningsinstitutet ett av

de viktigaste leden i lösdrivarlagstiftningens reformering. Av det föregående

framgår, att det ansetts såsom en väsentlig brist i nu gällande lag, att övervakning

icke är föreskriven vare sig i samband med meddelande av varning

för lösdriveri eller vid frigivning från tvångsarbetsanstalt. Uppenbart

är, att såväl vid anskaffande av arbete eller vidtagande av annan hjälpåtgärd

som vid utskrivning efter internering en på lämpligt sätt anordnad

övervakning kan bliva av mycket stor betydelse för den ifrågavarande personens

återförande till ett ordentligt liv. Erfarenheten örn institutets goda

verkningar på de närliggande områden, där det till en del sedan långt tillbaka,

kommit till användning, giver ett kraftigt stöd för denna förmodan.

Övervakarens uppgift bör vara tvåfaldig, nämligen dels att öva tillsyn över

den övervakades uppförande i allmänhet och särskilt över hans efterlevnad av

givna föreskrifter rörande vistelseort, sysselsättning m. m., dels ock samt icke

minst att stödja och vägleda honom i hans strävanden att föra ett ordentligt och

hederligt liv, således hans återinpassning i samhället, ävensom att överhuvud

befordra vad som kan lända till hans rättelse. Av 51 § i föreliggande förslag

framgår, att övervakningsinstitutet är avsett att närmare regleras genom av

Kungl. Majit utfärdade administrativa föreskrifter, liksom fallet är beträffande

övervakare enligt lagen om behandling av alkoholister. Dessa föreskrifter

torde bland annat böra innehålla stadgande därom, att övervakare skall stå

under tillsyn av den myndighet, som förordnat honom, och vara pliktig att till

denna myndighet avgiva skriftliga rapporter rörande de omständigheter, som

kunna vara av betydelse vid övervakningen.

Enligt såväl 1929 års som föreliggande förslag avses, att övervakningsuppdrag

även skall kunna givas åt förening, stiftelse eller annan hjälporganisation,

och har denna i så fall att utse särskild person såsom övervakare,

medan organisationen bör inför vederbörande myndighet vara ansvarig för

uppdraget. Det är emellertid avsett, att såsom regel svenska skyddsförbundets

länsbyråföreståndare och ombud ute i orterna, såsom redan antytts, böra

anlitas för detta uppdrag. Då enligt förbundets nyss skisserade plan sådana

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

lil

ombud skola utses å större orter överallt i landet, torde man kunna hysa den

förhoppningen, att det i allmänhet ej skall möta större svårigheter att finna

lämpliga övervakare. Skyddsförbundet har i sitt yttrande förklarat sig villigt

att påtaga sig de uppgifter, som enligt 1929 års förslag skulle uppdragas

åt detsamma, bland annat i fråga om övervaknings anordnande i förekommande

fall. På de av de sakkunniga anförda skälen anser jag det däremot icke vare sig

lämpligt eller erforderligt att i lagen stadga skyldighet för polisman att åtaga

sig ifrågavarande uppdrag.

övervakning kan enligt föreliggande förslag förekomma i fem olika fall,

nämligen:

1. vid erinran enligt 12 §, utan att hjälpåtgärd vidtages;

2. i samband med vidtagande av hjälpåtgärd enligt 12 §;

3. vid meddelande av villkorligt anstånd med verkställande av länsstyrelses

beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 23 §;

4. vid försökspermission från sådan anstalt enligt 36 §; samt

5. vid slutlig utskrivning från sådan anstalt enligt 40 §.

Endast i det under 3 upptagna fallet har övervakningen gjorts obligatorisk;

i de övriga fallen har anordnandet därav gjorts beroende av särskild prövning,

huruvida övervakning anses behövlig eller ej.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna maximitiden för övervakning,

två år, har jag ej någon erinran att göra.

Till behandling må härefter upptagas frågan örn införande i lagstiftningen Frivilligt

av ett nytt institut, som i 1929 års betänkande förordats efter förebild i lagen &

örn behandling av alkoholister. Enligt 26 § nämnda lag är det medgivet anstalt,

åt dryckenskap hemfallna personer att under vissa betingelser frivilligt ingå

på allmän alkoholistanstalt. I fråga örn alkoholistvården har detta institut

kommit till användning i ej ringa utsträckning och torde i stort sett

hava visat goda resultat. Någon motsvarighet härtill förekommer ej i 1926

års förslag. I enlighet med vad som från en del håll blivit förordat hava de

sakkunniga föreslagit införande av motsvarande institut i den lagstiftning,

varom här är fråga. Därvid förutsattes, anföra de sakkunniga, att från vederbörande

myndighets sida prövning i varje förekommande fall skall äga rum,

huruvida dylikt frivilligt ingående å anstalt må tillåtas. Det ligger nämligen

i sakens natur, att det må ske endast beträffande person, å vilken lagen äger

tillämpning, och endast i sådant fall, att utsikt föreligger, att han genom frivillig

internering skall kunna tillrättaföras. Det bör däremot icke tillåtas, att

t. ex. en återfallslösdrivare genom att frivilligt ingå på anstalt undslipper för

hans tillrättaförande behövlig tvångsinternering för längre tid, än som är avsedd

att gälla för den frivilliga. De sakkunniga anse, att goda verkningar

kunna förväntas av detta institut.

En å allmän arbetsanstalt frivilligt ingången person bör självfallet, anföra

de sakkunniga vidare, vara underkastad de bestämmelser, som gälla för de enligt

länsstyrelses förordnande där tvångsinternerade, dock med det undantag,

att han ej må kvarhållas å anstalten längre tid, än vartill han enligt skriftlig

förbindelse förbundit sig. Viss minimitid bör emellertid bestämmas, eftersom

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

det ej bör vara tillåtet att ingå på huru kort tid som helst. I detta hänseende

har en tid av sex månader föreslagits såsom minimum, då kortare anstaltsvistelse

enligt erfarenhetens vittnesbörd icke kan förväntas medföra avsett resultat.

Såsom maximum hava två år ansetts vara lämplig tid.

Åtskilliga erinringar hava i de inkomna yttrandena framställts mot införandet

av detta institut i förevarande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att det syntes länsstyrelsen tvivelaktigt,

huruvida de goda resultat, som enligt uppgift vid behandlingen av

alkoholister uppnåtts genom detta institut, utan vidare kunde åberopas som

stöd för liknande förfaringssätt i avseende å lösdrivare. Det torde även kunna

resas betänkligheter av ekonomisk art mot att å arbetsanstalterna med icke

obetydliga kostnader för det allmänna hysa andra personer än sådana, vilka

av vederbörande ansvariga samhällsorgan prövats verkligen vara i behov axdylik

vård. I praktiken skulle det också sannolikt ej sällan inträffa, att en

återfallslösdrivare genom avlämnande till förhörsmyndigheten av förbindelse,

avseende sex månaders frivillig anstaltsvistelse, undginge den för hans tillrättaförande

erforderliga avsevärt längre tvångsinterneringen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt

icke torde komma till användning i någon större utsträckning, varför

mera betydande praktiska resultat av denna bestämmelse icke syntes vara

att förvänta. För det klientel, varom här vore fråga, vore det just arbetsolust,

som vore det särskilt utmärkande och som betingade samhällets ingripande.

Därest frivilligt ingående emellertid tillätes, borde enligt länsstyrelsens

mening minimitiden för kvarstannandet å anstalt höjas till ett år. En

kortare tid torde ej kunna beräknas medföra avsett resultat i fråga örn den

intagne och skulle möjligen kunna locka till missbruk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län Ilar uttalat tveksamhet rörande lämpligheten

av den vid frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt föreslagna maximitiden

för kvarhållande å anstalten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att sådant frivilligt ingående å

allmän arbetsanstalt, som medgivits kunna äga rum efter prövning från vederbörande

myndighets sida i varje förekommande fall, enligt länsstyrelsens mening

borde ske på obestämd tid och icke, såsom föreslagits, på bestämd tid.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har uttalat, att styrelsen

ej hade något att erinra mot förslaget om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt.

Dock kunde ifrågasättas, örn statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,

som enligt förslaget skulle vara anstalt för de mera svårhanterliga och oförbätterliga,

lämpade sig för en frivillig internering av sådana personer, som ej

förut varit där intagna.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har för sin del uttalat,

att institutet frivilligt ingående å anstalt tvivelsutan kunde få goda verkningar.

En förutsättning härför torde emellertid bland annat vara, att anstaltsvården

vunne en fullt tidsenlig utformning, något som den ännu ej hade.

Svenska sky dds förbundet har anfört, att, därest bestämmelsen örn frivilligt

ingående å allmän anstalt bibehölles, syntes det förbundet önskvärt,. dels att

särskild anstalt eller avdelning inom sådan anordnades för dessa frivilligt ingående,

dels att bestämmelse intoges därom, att den, som tidigare varit intagen

å sådan anstalt, ej finge tillåtas att där frivilligt ingå.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavård sförbundet har anfört, att

förbundet ej kände sig helt övertygat om, att person, som gjort sig förfallen

till lösdriveri och som ej vore varaktigt oförmögen till arbete, borde tillatas

att frivilligt ingå å allmän arbetsanstalt, innan några hjälpåtgärder för hans

tillrättaförande vidtagits. Han kunde enligt denna paragraf skriftligen för
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

113

binda sig att stanna å arbetsanstalt ända till två år, utan att man förut prövat,

om han kunde tillrättaföras på annat och i regel säkerligen mindre kostsamt

sätt. Vidare kunde det befaras, att vederbörande förhörsmyndighet

stundom kunde bliva frestad att föreslå ett frivilligt ingående på allmän arbetsanstalt

för att undgå besväret att vidtaga hjälpåtgärder. Det kunde vidare

ifrågasättas, örn icke särskilda anstalter eller i varje fall särskilda avdelningar

vid de allmänna arbetsanstalterna borde anordnas för dem, som frivilligt

ville ingå å arbetsanstalt.

Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.

»Det frivilliga förfarande, som med mönster närmast från 26 § i alkoholistlagen

förordas i 10 § av förslaget, avser endast ingående å allmän arbetsanstalt.

Det kan ifrågasättas, örn ej sådant frivilligt förfarande bör väsentligen

utvidgas. Styrelsen förordar sålunda, att vederbörande skall kunna, vid

äventyr av rättslig påföljd, förbinda sig att iakttaga villkor av i huvudsak

sådant innehåll, som åsyftas i 3 mom. av 9 §. Villkoren eller rättare åtagandena

skulle vara av skyddsmyndigheten godkända, och deras uppfyllande borde

vara förenat med övervakning. Avsteg från åtagandena skulle medföra

samma påföljder som brytandet av skyddsmyndighets (förhörsmyndighets)

förelägganden och närmast utgöra ett vägande skäl för ett strängare förfarande,

exempelvis intagande på allmän arbetsanstalt.

Styrelsen föreställer sig, att det frivilliga förfarandet just i nu angiven väg

skulle få sin största praktiska betydelse. Bland annat skulle man härigenom

merendels kunna på lämpligt sätt ernå en lösning av den ömtåliga frågan om en

med visst tvång förknippad arbetsanställning, den kanske oftast lämpligaste

vägen för tillrättaförande av dem, som ej hunnit glida alltför långt på vägen

utför. En ung man, som visat sig ej ha tillräcklig moralisk ryggrad i storstadslivet,

har kanske ett gott föräldrahem på landet, där han funne livet enformigt

och tråkigt men där han kunde under visst tvång tillrättaföras. Fallet

torde ej vara ovanligt. Örn nu skyddsmyndigheten konstaterar, att hemmet

är gott och att föräldrarna eller andra anhöriga vilja mottaga vederbörande

och denne inför utsikten av ett strängare förfarande förbinder sig att återvända

till hemmet och där under lämplig övervakning kvarstanna viss tid och i övrigt

visa arbetsamhet och ordentlighet, synes detta vara en särdeles naturlig

och lämplig väg för hans tillrättaförande.»

Av de återgivna uttalandena framgår, att åtskilliga invändningar framförts

mot institutet frivilligt ingående å arbetsanstalt. Det torde ock böra medgivas,

att det i förevarande hänseende i fråga örn klientelet föreligger en viss

skillnad mellan alkoholistlagen, som här åberopats såsom förebild, och vanartslagen.

Det är därför möjligt, att institutet beträffande sådana personer,

mot vilka ingripande enligt sistnämnda lag skall ske, ej är i samma mån påkallat

som beträffande alkoholister. Emellertid synes detsamma i vissa fall

lämpligen kunna komma till användning enligt förevarande lag, när det ej gäller

särskilt svårartade fall av vanart. Denna begränsning är nödvändig att i

tillämpningen iakttaga, ty givet är att, såsom av de sakkunniga framhållits,

frivilligt ingående på allmän arbetsanstalt ej bör medgivas beträffande en

recidivist, för vars tillrättaförande längre tids tvångsinternering är behövlig,

än som kan ifrågakomma vid det frivilliga ingåendet. Då vidtagande av hjälpätgärd

finnes vara den tjänligaste åtgärden, bör å andra sidan frivilligt ingående

ej heller medgivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1080. 1 sami. SOS haft. (Nr 2h0.'') 8

Depante

ments
chefen.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr SJfO.

Vad betänkligheterna av ekonomisk art beträffar, torde dessa förlora i betydelse,

om man, såsom rätteligen bör vara fallet, utgår från att institutet icke

kommer till användning i andra fall, än då personen i fråga prövas verkligen

vara i behov av anstaltsvistelse.

I vissa yttranden beröres frågan, å vilken anstalt de frivilligt ingående

böra mottagas. Det är riktigt, såsom av Landskronaanstaltens styrelse blivit

uttalat, att för institutets rätta tillämpning fordras ett mera differentierat

anstaltsväsen än det nuvarande. Men detta avses ju också skola genomföras

i samband med den nya lagstiftningen. Manliga lösdrivare, som tillåtas frivilligt

ingå å allmän arbetsanstalt, böra sålunda lämpligen ej intagas å den

nuvarande Svartsjöanstalten, utan hellre å en erkänd anstalt, när en sådan

kommer till stånd. Möjligen kan dock en särskild avdelning inom Svartsjöanstalten

anordnas för dessa och andra mera godartade fall.

För den tid, som de å arbetsanstalt frivilligt ingående skola stanna där, böra

minimum och maximum lämpligen bestämmas i lagen. Jag finner ej skäl att

föreslå ändring i de tider, som i dessa hänseenden angivits i 1929 års förslag.

Men det bör med anledning av en gjord erinran framhållas, att den tid, som

den frivilligt ingående enligt skriftlig förbindelse — sådan bör vara obligatorisk

-—- förbundit sig att kvarstanna å anstalten, icke är slutgiltigt normerande

i vidare mån, än att den tiden ej må mot hans vilja överskridas i andra fall än

då enligt lagen den för tvångsinternering som regel fastslagna maximitiden

tre år kan överskridas (35—37 §§). Däremot gäller även för den frivilligt

ingående den allmänna regeln (31 §), att han må tidigare utskrivas,

därest grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning

kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Vad slutligen angår socialstyrelsens förslag att förbinda hjälpåtgärder med

en frivillig utfästelse att iakttaga i samband därmed föreskrivna övervakningsvillkor,

har styrelsen därmed åsyftat att ernå en lösning av frågan örn en

med visst tvång förknippad arbetsanställning. Detta uppnås emellertid redan

med tillämpning av de sakkunnigas förslag; se 9 § 3 mom. och 12 § 3 morn.,

vilka i förevarande förslag motsvaras av 12 och 15 §§. Det är för övrigt att

märka, att en hjälpåtgärd, såsom anskaffande av arbete, i allmänhet för att

kunna realiseras i viss mån förutsätter frivillig medverkan av den, som är

föremål för åtgärden. Och bryter han mot de föreskrivna villkoren, medför

detta påföljder enligt bestämmelsen i nyssnämnda 12 § 3 mom. respektive

15 §. På nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att förorda socialstyrelsens

ifrågavarande förslag.

I det föregående har förordats, att lösdrivarmålen alltjämt skola handläg
-

Viss om
^roceduren

%as bos länsstyrelserna, under förutsättning att såsom garanti för den personhos

läns- liga friheten viss omläggning av förfarandet äger rum.

styrelsen.

I 1929 års förslag har i denna del anförts följande.

Offentlighet Beträffande proceduren i lösdrivarmål vore det ett oeftergivligt önskemål,

vllina arna betryggande garantier för den personliga frihetens skyddande bereddes

samt möjligheter till godtycke och rättsövergrepp såvitt möjligt avlägsnades.

Detta borde till en början ske genom stadgande om medverkan av de förtroende
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

115

valda kommunala organ och hjälporganisationer, åt vilka vissa funktioner i

fråga om den förebyggande hjälpverksamhetens utövande borde uppdragas.

Därjämte borde emellertid, och detta vore även av vikt, själva proceduren i hithörande

mål ändras genom omläggning i åtskilliga hänseenden av förfarandet

hos länsstyrelserna. Sålunda borde principen örn offentlighet vid förhandlingarna

därstädes vinna beaktande, därvid det dock borde medgivas länsstyrelsen

att besluta undantag från regeln, där offentligheten funnes kunna medföra

ett onödigt lidande för den person, som vore föremål för behandling, eller

vara ägnad att motverka det i lagen avsedda förbättringssyftet. Vidare borde

det i likhet med vad som gällde i fråga örn för brott häktad person medgivas

lösdrivare, som inställdes inför länsstyrelsen, att på allmän bekostnad få anlita

rättegångsbiträde, där detta ej befunnes vara uppenbarligen onödigt. Än vidare

syntes det lämpligt att medgiva länsstyrelsen möjlighet att i fall av behov

kunna föranstalta om särskild undersökning rörande lösdrivares personliga

förhållanden, motsvarande förundersökning i brottmål, samt att i enlighet med

vad som gäller enligt fattigvårds- och alkoholistlagarna förordna örn förhör inför

domstol med uppgivna personer såsom vittnen eller upplysningsvis. Slutligen

borde efter förebild av den villkorliga straffdomen åt länsstyrelsen inrymmas

befogenhet att vid meddelande av utslag rörande någons internering

å arbetsanstalt medgiva villkorligt anstånd med utslagets verkställande, då omständigheterna

gåve grundad anledning till antagande, att vederbörande utan

sådan internering skulle låta sig rättas. Särskilt beträffande unga personer,

som kommit ut på det sluttande planet men ännu kunde vara mottagliga för

rättelse, kunde dylikt villkorligt anstånd bliva av stor betydelse, i det att de

därigenom kunde sporras att undvika ett fortsatt asocialt leverne och i stället

söka föra ett ordentligt liv. De goda erfarenheterna av motsvarande institut

exempelvis i Norge gåve stöd för antagande i sådan riktning.

Beträffande offentlighet vid förhandlingarna hade i avgivna yttranden över

1926 års förslag anförts vissa betänkligheter mot den föreslagna offentligheten.

Sålunda hade bl. a. framhållits, att ändamålet med behandlingen vore att söka

påverka personen i fråga och förmå honom att föra ett ordnat och gagneligt

levnadssätt men att detta lätt kunde motverkas av en offentlighet, genom vilken

hans gärningar bleve uppenbara för alla och kanske utförligt refererade;

det vore tvärtom av vikt, att dessa mål behandlades med all den varsamhet och

skonsamhet, som vore möjlig.

De sakkunniga kunde för egen del icke undgå att finna de framförda betänkligheterna

äga ett visst fog, men å andra sidan syntes det icke rådligt att

den offentlighet, som eljest vore principiellt fastslagen att äga rum vid rättsförhandlingar,

här helt lämnades å sido. Frågan hade av de sakkunniga ansetts

lämpligen böra lösas så, att offentlighet vid förhandlingarna i princip

stadgades men rätt att av särskilda orsaker göra undantag från regeln medgåves.

Då offentlighet påbjödes i dens intresse, som vore föremål för förhöret,

syntes man med fog kunna låta länsstyrelsen medgiva undantag från offentlighetsprincipen,

när nämnda person själv begärde det. Även i andra fall borde

det emellertid, hade man ansett, vara länsstyrelsen medgivet att, då det av

omständigheterna funnes påkallat, låta handläggningen äga rum inom stängda

dörrar. Vid lagens tillämpning kunde därvidlag tjäna till föredöme de i vissa

processuclla författningar förefintliga bestämmelser, som berörde förevarande

spörsmål och vilka angåve vissa fall, då undantag från offentlighetsprincipen

finge göras. I detta avseende hänvisades till förordningen den 22 april 1881

örn offentlighet vid underdomstolarna, 4 § i lagen den 6 juni 1924 innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga och 28 §

i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO.

Åtskilliga myndigheter hava i sina yttranden över 1929 års förslag anfört

betänkligheter emot den föreslagna offentligheten vid förhandlingarna inför

länsstyrelsen.

Sålunda har Överståthållarämbetet anfört bland annat följande.

Polismästaren i Stockholm hade i yttrande till Överståthållarämbetet såsom

sin uppfattning uttalat, att offentlighet vid dessa måls handläggning icke borde

förekomma, men att anhöriga med flera skulle få närvara samt därjämte förtroendevalda

lekmän deltaga såsom förhörsvittnen eller bisittare. Fattigvårdsnämnden

hade däremot föreslagit, att förhandlingarna icke skulle vara offentliga

i andra fall, än då den förhörde själv så påkallade, men att anhöriga och

andra, vilkas närvaro kunde vara av betydelse, alltid skulle äga rätt att övervara

förhöret. Vid bedömande av frågan örn offentlighet eller icke vid dessa

förhandlingar kunde uppenbarligen olika, var för sig berättigade synpunkter

göras gällande. Hänsyn måste tagas till önskvärdheten av att förhandlingsproceduren

genom sin anordning uteslöte varje misstanke beträffande opartiskheten

i myndighetens handläggning. Vidare måste dock beaktas, att offentligheten

ofta för den förhörde kunde innebära ett ökat lidande och därjämte — vilket

Överståthållarämbetet för sin del icke kunnat undgå att särskilt beakta -—• måhända

försvårade den strävan att återföra vederbörande till ett samhällsnyttigt

liv, vilket dock vore lagstiftningens syfte. Ur anförda synpunkter syntes det,

som örn polismästarens och fattigvårdsnämndens förslag vore att föredraga

framför vad de sakkunniga förordat. Närmast ville Överståthållarämbetet ansluta

sig till fattigvårdsnämndens uppfattning, därvid dock alltid måste förutsättas,

att mål, som vore för anständigheten och sedligheten stötande, i enlighet

med gängse uppfattning skulle handläggas inför lyckta dörrar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i detta ämne anfört:

Det syntes länsstyrelsen onödigt att av uteslutande formella skäl som regel

påbjuda offentlighet. Det enda åberopade reella skälet, att offentlighet påbjödes

i den anhållnes intresse, kunde tillgodoses genom ett stadgande, att förhöret

skulle vara offentligt, där den anhållne begärde det. Jämförelsen med

andra rättsförhandlingar vore icke användbar, enär det gällde ett administrativt

förfarande. Snarast kunde en jämförelse anställas med förhör inför länsstyrelsen

enligt lagen örn samhällets barnavård. Vidare borde framhållas, att

förhören hos de lokala förhörsmyndigheterna och skyddsnämnderna icke enligt

förslaget skulle vara offentliga. Arbetsgivare vore icke särskilt benägna att

mottaga lösdrivare i sin tjänst. Ofta hade såsom skäl härför från arbetsgivarhåll

anförts, att övrig personal icke gärna arbetade samman med dylika personer,

så snart det bleve bekant, till vilken kategori de hörde. Därest förhören

skulle vara offentliga, bleve de med all säkerhet refererade i tidningspressen.

Det torde vara uppenbart, att i de flesta fall oövervinneliga svårigheter skulle

uppstå att bereda arbete åt en person, som ett pär dagar dessförinnan blivit

genom pressen inom ett vidsträckt område omtalad som lösdrivare. 1 fråga

örn de åt sedeslöst leverne hemfallna personerna finge därjämte påpekas, att

enligt förslaget dessa stackars människor fullständigt prisgivits åt offentligheten

genom tidningarna. Det vore sant, att länsstyrelsen enligt förslaget

skulle kunna förordna örn handläggning inför stängda dörrar, men ett sådant

förordnande torde ej kunna motiveras enbart med här anförda allmänna reflexioner.

Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö och i Landskrona och föreningen Sveriges stadsfiskaler ha
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

117

va ansett, att offentligheten kunde förorsaka den förhörde ett avsevärt lidande

och blott befordra en onödig, ibland till och med skadlig nyfikenhet hos allmänheten.

Slutligen har socialstyrelsen i ämnet anfört följande.

Styrelsen hade redan tidigare uttalat tvivel örn lämpligheten av offentlighet

vid förhör inför länsstyrelse. Offentligheten kunde å ena sidan vålla den

förhörde onödiga lidanden och å andra sidan locka sensationslystnad av motbjudande

slag. I särskilt hög grad torde dessa synpunkter förtjäna beaktas

i fråga örn förhör med sedeslösa kvinnor. Med tillfredsställelse hade iakttagits,

att synpunkten i viss grad vunnit beaktande i 14 § i de sakkunnigas

förslag, i det att, där den förhörde det begärde, förhöret ej skulle hållas offentligt.

Likaså skulle förhör hållas inför stängda dörrar, där »omständigheterna

eljest därtill föranleda». Med stöd av denna senare bestämmelse torde

länsstyrelse alltså äga befogenhet förhindra, att förhören på olämpligt sätt

utnyttjades av sensations- och skandalhungern.

Trots dessa avsevärda inskränkningar i offentligheten, vilka torde vara synnerligen

påkallade, funne styrelsen någon tvekan kunna råda örn lämpligheten

av stadgandet. Därest länsstyrelserna med eftergift åt en eventuell opinionsbildning

— en sådan vore ingalunda utesluten — bomme att i sin prövning

av frågor om förhör inför stängda dörrar tillämpa ungefär lika stränga regler,

som domstol hade att tillämpa i liknande frågor, vore allvarliga olägenheter

att befara. Förhören finge ej utveckla sig till offentliga föreställningar rörande

samhällslivets skuggsidor eller lärokurser för vissa av denna lagstiftning

särskilt intresserade sämre element. Det vore önskvärt, att dessa synpunkter

— till länsstyrelsernas stöd — från auktoritativt håll kraftigt underströkes

vid de fortsatta förarbetena till lagen. I förhoppning att så skedde,

hade styrelsen för egen del avstått från att i denna punkt framställa något

ändringsyrkande.

Vad angår frågan örn offentlighet vid förhandlingarna hos länsstyrelse

i ärenden, som avses i förevarande lag, måste det medgivas, att vägande

skäl tala emot offentlighetsprincipens tillämpning i dessa fall. Offentligheten

kan onekligen medföra ett onödigt lidande för den, som förhöres, och

icke minst gäller detta i fråga örn unga kvinnor, mot vilka ingripande skett

på grund av sedeslöst leverne. Vidare kan offentligheten motverka ändamålet

nied behandlingen, dess uppfostrings- och förbättringssyfte samt försvåra möjligheterna

till beredande av anställning eller vidtagandet av annan hjälpåtgärd.

Och slutligen är offentligheten ägnad att kunna utnyttjas av sensationslystnaden,

särskilt i fall rörande sedeslöst leverne. Vid bedömande av

frågan om offentlighet vid länsstyrelses förhandlingar i dessa ärenden synes

mig emellertid beaktande böra skänkas justitieombudsmannens i det föregående

återgivna uttalande (sid. .‘55), att anledningen till den inrotade föreställningen

om orättvist bedömande i lösdrivarmål sannolikt till icke ringa del läge

i det nuvarande rättsförfarandet i dessa mål, samt att genom en ändring av

detta nämnda föreställning borde i väsentlig mån giva vika. Det synes angeläget

att undanröja grunden för en dylik vanföreställning. Stundom kunna

också objektiva skäl tala för att förhandlingarna försiggå helt öppet. I trots

av de anförda olägenheterna anser jag mig därför böra förorda de sakkunnigas

Departe
mentschefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förslag i denna del så till vida, att offentlighet bör i princip stadgas men rätt

för länsstyrelsen att av särskilda orsaker göra undantag från regeln medgivas.

Med ändring av nämnda förslag bör emellertid denna länsstyrelsens befogenhet

övergå till skyldighet för länsstj^relsen att låta handläggningen ske inom

stängda dörrar i det fall, att den tilltalade själv begär det. Då offentlighet

vid förhandlingarna kräves i dennes eget intresse såsom en garanti mot godtycke

och rättsövergrepp, synes det nämligen i detta särskilda fall befogat att

göra honom berättigad att påkalla befrielse från offentlighet, där han finner

sådan medföra lidande för honom eller han av annan orsak icke önskar offentlighet.

Frånsett det fall, då den förhörde själv begär handläggning inom stängda

dörrar, bör enligt det anförda länsstyrelsen kunna förordna därom, när omständigheterna

eljest därtill föranleda. Man torde utan närmare reglering kunna

överlämna lagtillämpningen i detta hänseende åt länsstyrelserna.

Leguan Det från något håll framförda förslaget, att en lekman såsom bisittare bör

i läns-”6 Uttaga i länsstyrelses behandling av hithörande mål, har jag ej funnit skäl

styrelserna? att förorda. Särskilt med hänsyn därtill, att offentlighetsprincipen är avsedd

Departe- att vinna tillämpning, synes mig ur den synpunkten behov av en sådan

mentschefen. anordning ej föreligga. Vad åter beträffar det till stöd för förslaget

också åberopade skälet, att en dylik bisittare skulle kunna underlätta länsstyrelsens

bemödanden i förekommande fall att medelst anskaffande av arbete

eller annorledes bereda hjälp åt person, som är föremål för behandling, så

lärer det icke kunna förnekas, att en bisittare i sådana fall måhända med gott

resultat kunde biträda länsstyrelsen i angivna hänseende. Men å andra sidan

torde länsstyrelserna, även utan dylik bisittare, med sin stora personalkännedom

inom länet kunna åvägabringa lämpliga hjälpåtgärder, där sådana finnas

påkallade. Givetvis böra länsstyrelserna låta sig angeläget vara att i dylika

frågor stå i nära förbindelse med vederbörande barnavårdsnämnder och skyddsnämnder.

Även formlig återförvisning av ärendet till vederbörande nämnd för

hjälpåtgärders vidtagande står för övrigt länsstyrelsen i ett dylikt fall till

buds.

Skriftlig

procedur?

Socialstyrelsen har med hänvisning till alkoholistlagens bestämmelser örn

proceduren hos länsstyrelsen i ärenden rörande internering å alkoholistanstalt

framlagt förslag örn enbart skriftlig procedur i vissa närmare angivna fall vid

behandling hos länsstyrelse av ärenden enligt förevarande lag. Enligt nämnda

förslag skulle spörsmålet, huruvida muntligt förhör eller skriftlig procedur

skulle äga rum, i första hand underställas den omhändertagna personens eget

övervägande, i andra hand prövas av nämnden, som handlägger ärendet, och

slutligen avgöras av länsstyrelsen.

I 1929 års betänkande, där detta spörsmål även tagits under omprövning,

hava de sakkunniga för sin del i rättssäkerhetens intresse avvisat förslaget, då

det här gällde ett för individen så betydelsefullt ingripande som berövande av

hans frihet för eventuellt flera år framåt; det syntes med hänsyn härtill rik
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

119

tigt, anse de sakkunniga, att han alltid bleve i tillfälle att inför den i ärendet

beslutande myndigheten personligen försvara sig och utveckla sina synpunkter.

I denna fråga ansluter jag mig till de sakkunnigas mening. En olägenhet,

som skulle följa av förslagets genomförande, är den att, örn nämnden ansett

muntligt förhör obehövligt men länsstyrelsen funne personlig inställelse påkallad,

länsstyrelsen finge uppskjuta ärendets vidare handläggning för den

avsedda personens inställande — en föga önskvärd anordning, som icke förekommer

enligt alkoholistlagen. Enligt denna finnes nämligen endast skriftlig

procedur i intemeringsärenden. Det synes också mindre lämpligt att underställa

frågan örn muntligt förhör eller ej prövning av den, som är föremål

för nämndens behandling. Vidare må ock framhållas det i särskilt yttrande

i 1929 års betänkande åberopade förhållandet, att beträffande rättsförhandlingar

i allmänhet tendensen går mot ökad muntlighet, och att alltså alltmera

övergång sker från skriftlig till muntlig procedur. Grunden härtill är

givetvis, att man vill vinna ökad rättssäkerhet. Att i strid mot denna utveckling

i detta särskilda fall gå rakt motsatt väg, synes icke utan tvingande skäl

böra ifrågakomma. Jag anser sålunda personlig inställelse av den saken gäller

och muntligt förhör med honom alltid böra fordras.

Enligt 1926 års förslag ägde länsstyrelsen hålla förhör, utom med den, som

är föremål för behandling, i mån av behov jämväl med andra personer. Denna

bestämmelse har icke upptagits i 1929 års förslag, då hållande av förhör med

andra personer ansetts kunna ingå i det i lagtexten använda uttrycket »i

övrigt verkställa erforderlig utredning i målet». Emellertid har erinran framställts

mot sistnämnda förslag i denna del.

Även jag finner det lämpligare, att uttrycklig bestämmelse örn befogenhet

för länsstyrelsen att anställa förhör med dem, som kunna antagas äga kännedom

i saken, inflyter i lagtexten, då det måhända eljest kan dragas i tvivelsmål,

huruvida länsstyrelsen har en dylik befogenhet. Nämnden, som handlagt

ärendet, eller ock den, som är föremål för behandling, kan finna det önskvärt

att få sådan person upplysningsvis hörd samt giva anvisning å honom

eller själv föranstalta örn hans tillstädeskommande inför länsstyrelsen.

Tre länsstyrelser samt styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler och

föreningen Sveriges stadsfiskaler hava framställt erinringar mot det i 1929 års

betänkande föreslagna stadgandet, att den, som inställes inför länsstyrelsen,

skall på allmän bekostnad äga erhålla biträde för sin talans utförande, där detta

ej befinnes vara uppenbarligen onödigt. Som skäl för dessa erinringar hava

främst åberopats de alltjämt stegrade kostnaderna för statsverket för rättegångsbiträden

åt häktade. Med hänsyn härtill har föreslagits, att biträde skulle

förordnas, blott då länsstyrelsen finner det nödigt eller uppenbarligen nödigt.

Från ett par håll har föreslagits, att stadgandet örn sådant biträde helt måtte

utgå.

De framställda erinringarna äga tvivelsutan ett visst berättigande, och finge

hänsyn till statsverkets intressen bliva ensamt avgörande, borde inskränkning

i rätten att erhålla försvarsbiträde i dessa fall ske. Men även andra hän
-

Departe
mentschefen.

Förhör med

utomstående.

Departementschefen

.

Fritt rättegångsbiträde.

Departe
mentschefen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj :ts proposition nr ZhO.

syn måste tagas. Riksdagens justitieombudsman och reglementeringskommittén

hava, på sätt tidigare anförts, på sin tid betonat angelägenheten av att häktade

lösdrivare i den mån det låter sig göra beredas tillfälle att erhålla sakkunnigt

biträde vid sitt försvar. Även riksdagen har, som förut sagts, i skrivelse

år 1919 påkallat utredning och framläggande av förslag i denna fråga. Alltsedan

i lagstiftningen införts bestämmelser om rättegångsbiträde åt de för

brott häktade, har det i viss mån framstått såsom ett missförhållande, att ej

motsvarande förmån beretts de för lösdriveri häktade. En för brott häktad

äger erhålla försvarsbiträde, även örn brottet blott medför ett kortvarigt frihetsstraff,

och det synes då desto mera befogat, att en person, mot vilken ingripande

enligt förevarande lag sker, tillerkännes samma rätt att erhålla biträde,

eftersom påföljden för honom kan bliva en frihetsförlust intill tre år och

i vissa fall till och med längre. Ett motsatt förhållande torde, har i 1926 års

förslag framhållits, innebära en betänklig inkonsekvens till de med lösdrivarlagstiftningen

avsedda personernas nackdel. Den föreslagna inskränkningen,

att biträde skall förordnas, då länsstyrelsen ej finner det vara uppenbart onödigt,

torde få anses tillräcklig för tillgodoseende av önskemålet, att statsverket

ej onödigtvis åsamkas kostnader för här avsedda ändamål.

I detta sammanhang må omnämnas det i såväl 1926 som 1929 års betänkande

framhållna önskemålet, att genom ändrad fördelning av ärendena eller

annorledes lösdrivarmålen måtte hos länsstyrelserna få en så betryggande handläggning

som möjligt. Denna fråga skall bliva föremål för särskilt övervägande.

Enligt 16 § i gällande lösdrivarlag utövar poliskammare i städer, där sådan

finnes, i fråga örn lösdrivares behandling med viss inskränkning den myndighet,

som enligt samma lag tillkommer länsstyrelse. Poliskammare finnes utom

i Stockholm i ytterligare sju städer, nämligen i Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg, örebro, Eskilstuna och Karlskrona.

I de båda tidigare lagförslagen har visserligen ifrågasatts att borttaga den

återgivna bestämmelsen. Denna har emellertid bibehållits i båda förslagen, i

1926 års förslag dock i den modifierade formen, att det skulle ankomma på

Kungl. Maj:t att, då omständigheterna därtill föranledde, meddela föreskrift

därom, att poliskammare eller annan lämplig myndighet skulle övertaga länsstyrelsens

befattning med hithörande ärenden. Skälet till att poliskammares

funktion i detta hänseende sålunda i viss mån bibehållits, synes förnämligast

hava varit, att vissa länsstyrelsers övertagande av befattningen med dessa ärenden

skulle för dem bliva alltför betungande. Det är särskilt i fråga örn länsstyrelserna

i Göteborg och Malmö, som detta skulle bliva fallet. Såsom förutsättning

för att lösdrivarmålens handläggning fortfarande skulle anförtros åt

poliskamrarna i dessa städer har dock i sistnämnda förslag förordats förändrad

organisation av poliskamrarna vid handläggning av dessa mål, i syfte att

därigenom poliskamrarnas ställning skulle stärkas och betryggande garantier

vinnas för en allsidigare och fullt tillfredsställande prövning av målen.

T 1929 års betänkande anföres i denna fråga följande.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

121

Det torde vara ovedersägligt att, på sätt i 1926 års förslag framhållits, anordningen

med lösdrivarmålens handläggning hos poliskammare i den allmänna

uppfattningen i viss mån förlänade proceduren en prägel av summariskt

polisförfarande. Man borde emellertid i förevarande lagstiftning undvika allt,

som vore ägnat att bereda jordmån för en sådan uppfattning, den måtte vara

befogad eller ej. Och det torde ej heller lida något tvivel, att målens överflyttning

från polismyndighet till länsstyrelse skulle anses innebära större

trygghet för målens tillbörliga prövning. Härvidlag syntes också de principiella

synpunkterna böra vara avgörande och icke de praktiska rörande arbetsbördans

storlek hos länsstyrelserna. Det syntes ock vara mindre rationellt

att i hithörande avseende träffa olika anordning i de städer, där poliskammare

funnes, och i andra städer.

Vad särskilt anginge den ökning i arbetsgöromålen hos länsstyrelserna i

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, som skulle bliva en följd av överflyttningen

av lösdrivarmålen dit, syntes härutinnan något avgörande skäl mot

den ifrågasatta åtgärden näppeligen kunna hämtas. Vad den förstnämnda

länsstyrelsen vidkomme torde, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en jämförelsevis

så ringa ökning av arbetsbördan, som den ifrågasatta ändrade anordningen

skulle medföra, icke i och för sig behöva föranleda ökning av personalen,

i varje fall icke av antalet juridiskt bildade tjänstemän.

Beträffande åter länsstyrelsen i Göteborg och Bohuslän utvisade följande

från länsstyrelsen erhållna uppgifter för åren 1923—1927, att av poliskammaren

i Göteborg såsom lösdrivare behandlats nedan angivna antal personer:

Antal häktade: därav till tvångsarbete dömda:

År män kvinnor summa män kvinnor samma

1923 ....... 54 65 119 40 36 76

1924 ........ 42 46 38 30 27 57

1925 41 48 89 34 20 54

1926 ........ 71 39 110 60 31 91

1927 ........ 43 41 84 37 29 66

Samtidigt utgjorde de hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för lösdriveri

behandlade följande antal:

Antal häktade: därav till tvångsarbete dömda:

År män kvinnor samma män kvinnor summa

1923 ....... 11 1 12 11 — 11

1924 ....... 7 — 7 5 — 5

1925 ........ 10 — 10 9 — 9

1926 ........ 10 — 10 9 - 9

1927 ........ 8 - 8 8 — 8

Genom att överflytta poliskammarens befattning med lösdrivare till länsstyrelsen

skulle alltså en icke obetydlig ökning av länsstyrelsens arbetsbörda

inträda och på den grund, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en ökning av

landskansliets arbetskrafter vara erforderlig. Emellertid torde den oavsett

berörda eventualitet fortgående ökningen av landskansliets arbetsbörda under

alla förhållanden inom nära framtid göra en förstärkning av arbetskrafterna

där önskvärd; och länsstyrelsen torde, örn den ifrågasatta lagändringen

genomfördes, icke underlåta att i berörda hänseende göra den framställning,

som av omständigheterna kunde påkallas.

Genom lösdrivarmålens överflyttande från poliskammare till länsstyrelse

skulle ock vinnas överensstämmelse i detta hänseende med fattigvårdslagen

(75 §) och barnavårdslagen (72 §), enligt vilka lagar allenast länsstyrelse, icke

poliskammare, ägde att ådöma tvångsarbete. Likaledes tillkomme det enligt

lagen om behandling av alkoholister endast länsstyrelse att besluta om internering

av alkoholister.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr SbO.

Departe
mentschefen.

På nu anförda skäl hade de sakkunniga, i motsats till både 1922 och 1926

års förslag, låtit den i gällande lag förefintliga bestämmelsen om poliskammare

helt utgå ur sitt förslag.

Beträffande poliskammaren i Stockholm borde erinras, att densamma gentemot

poliskamrarna i övriga ovannämnda städer intoge en undantagsställning,

i det att densamma utgjorde en avdelning av Överståthållarämbetet och i fråga

örn handläggningen av mål rörande ådömande av tvångsarbete vore att

jämställa med länsstyrelse. Den befattningshavare, som enligt gällande instruktion

handlade dessa mål, tillhörde visserligen formellt, närmast av historiska

skäl, avdelningen för polisärenden men torde med hänsyn till göromålens

art och behandling snarare vara att hänföra till kansliavdelningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i detta ämne anfört följande.

Länsstyrelsen kunde icke dela de sakkunnigas mening, att poliskamrarna i

rikets större städer utom Stockholm icke borde betros att, såsom hittills, likställda

med länsstyrelserna handlägga lösdriveriärenden. I varje fall vore

länsstyrelsen av den bestämda uppfattningen, att all anledning saknades att

underkänna poliskammarens i Göteborg kompetens på området. Att denna

icke vore underlägsen länsstyrelsens egen, torde för övrigt kunna utläsas av de

siffror angående handlagda ärenden, som av de sakkunniga i motiveringen

framlagts, och vilka angåve, att erfarenheten av lösdrivare och deras behandling

vore mångdubbelt rikare hos poliskammaren än hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen

trodde sig också kunna vitsorda, att lösdrivarärendena av poliskammaren

i Göteborg behandlades med den största omsorg. Härtill komme,

att, såsom också de sakkunniga medgivit, överflyttning av poliskammarens

lösdriverimål till länsstyrelsen skulle för denna innebära en högst avsevärd

ökning av arbetsbördan. Och varje dylik ökning, även om den motsvarades

av personalökning — något som i detta fall bleve ofrånkomligt -—■ minskade

givetvis möjligheten att i någon större utsträckning anlita länsstyrelsens mera

kvalificerade arbetskrafter för lösdriverimålens handläggning. Länsstyrelsen

ville därför bestämt avstyrka den föreslagna överflyttningen, i vad den avsåge

Göteborgs poliskammare.

Till en början må framhållas, att poliskammares bibehållande vid befattningen

med ärenden enligt förevarande lag med hänsyn till den för respektive

länsstyrelser eljest uppkommande ökningen i arbetsbördan närmast ansetts påkallat

såvitt angår Göteborgs stad. Yad Malmö beträffar skulle genom dessa

ärendens överflyttning till länsstyrelsen ökningen av arbetsbördan vara jämförelsevis

så ringa, att den ej bör utgöra hinder för den ifrågasatta överflyttningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke heller haft något att erinra

mot ärendenas överflyttning.

Principiellt anser jag väl i likhet med de sakkunniga det riktigaste vara,

att behandlingen av hithörande ärenden anförtros länsstyrelserna och att poliskamrarnas

befattning därmed således upphör, allra helst som länsstyrelserna

genom handhavande av ärenden enligt fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagarna

besitta erfarenhet om lagtillämpning på närliggande områden. Beträffande

Göteborg har jag emellertid icke kunnat undgå att finna de av därvarande

länsstyrelse mot en sådan överflyttning anförda skälen värda beaktande.

För att möjliggöra undantag, där sådant vid ytterligare prövning visar

sig erforderligt, anser jag mig därför böra förorda införande i lagen

av ett stadgande därom, att Konungen, när särskilda omständigheter därtill

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 240.

123

föranleda, äger förordna, att poliskammare skall utöva den länsstyrelse tillkommande

befattning med ärenden enligt denna lag.

Beträffande poliskammaren i Stockholm, som utgör en avdelning av Överståthållarämbetet,

torde senare i annat sammanhang böra tagas under övervägande,

huruvida denna poliskammare vid handläggning av ärenden enligt

förevarande lag bör erhålla en förändrad organisation.

Förevarande förslag är, såsom ur olika sammanhang framgått, byggt på

principen, att uppfostrande och förbättrande hjälpåtgärder i första hand skola

vidtagas för tillrättaförande av dem, mot vilka ingripande enligt lagen sker.

I den mån hjälpåtgärder icke äro tillfyllest, måste samhället emellertid äga

befogenhet att för deras tillrättaförande och sitt eget skydd tillgripa tvångsinternering

såsom sista åtgärd, då ingen annan effektiv sådan står till buds.

Härom lärer knappast, anföres i 1929 års förslag, någon vidare meningsskiljaktighet

råda, och i varje fall är det för samhällets skull ofrånkomligt att hava

denna utväg att anlita.

I 1929 års förslag har beträffande anstaltsvård och eftervårdande verksamhet

vidare anförts följande.

Beträffande tvångsinternering hade flera i ämnet hörda myndigheter framhållit,

att det funnes föga utsikt att kunna uppfostra internerade lösdrivare

till arbetsamhet under de korta tider, som nu ofta bestämdes för tvångsarbetet.

Syftet med detta vore ju att söka vänja den internerade vid ett arbetsamt

och ordentligt liv. Detta syfte kunde emellertid icke nås, om ej vederbörande

myndighet hade möjlighet att låta honom kvarstanna å anstalten, tills utsikt

till verklig förbättring förelåge. Man torde därför vara tämligen allmänt

ense örn, att de nu tillämpade korta interneringstiderna borde ersättas av långvarigare,

relativt obestämd internering stid, som gåve vederbörande myndighet

möjlighet att bestämma om den internerades kvarhållande å anstalten efter

vad som för vinnande av syftet med interneringen vore ändamålsenligast. Det

avgörande borde därvid vara, huruvida grundad anledning kunde anses föreligga

till antagande, att den internerade efter utskrivning från anstalten skulle

kunna och vilja ärligen försörja sig samt föra ett ordentligt och samhällsnyttigt

liv. Principen om obestämd intemeringstid tillämpades redan nu i viss

mån å en del närliggande områden, såsom i fråga örn internering av alkoholister,

vanartade barn och minderåriga förbrytare. En viss maximitid för interneringen

måste dock i varje fall stadgas, vilken tid endast i särskilda undantagsfall

finge överskridas.

Anstaltsväsendet borde utöver vad som redan skett i största möjliga mån

göras mera ändamålsenligt och i sådant hänseende särskilt genom de internerades

uppdelning i olika grupper efter ålder, graden av mottaglighet för

förbättring m. m. individualiseras. Så borde t. ex. unga internerade hållas

avskilda från de äldre och de oförbätterliga kunna avskiljas för sig i särskild

asylavdelning. Vidare borde det eftersträvas att, i den mån så kunde ske,

bibringa de internerade praktisk yrkesutbildning under anstaltstiden, så att

de efter utskrivning från anstalten hade möjlighet att med stöd därav ärligen

försörja sig. Slutligen vore det i detta sammanhang ett önskemål, att arbetet

inom anstalterna anordnades på så praktisk bog och på så ekonomiskt lönande

sätt som möjligt.

För tillgodoseende av förbättringssyftet med interneringen borde vid utskrivning

från arbetsanstalt lämplig sysselsättning beredas de utskrivna, då

Reformering

av

anstaltsväsendet.

1929 års

förslag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Allmänna

arbets
anstalter.

de eljest löpte fara att återfalla i ett sysslolöst och oordentligt liv. Vidare borde

i likhet med vad som skett inom närliggande områden försöksutskrivning

eller villkorlig utskrivning eller någon däremot svarande anordning såsom

försökspermission komma till användning. Därigenom vunnes möjlighet att

på ett effektivt sätt pröva, huruvida varaktig förbättring åstadkommits. För

en sålunda utskriven eller permitterad person borde, där så ansåges nödigt,

övervakning anordnas. Och befunnes under övervakningstiden, att han bröte

mot honom därvid meddelade föreskrifter, borde han utan vidare kunna återföras

till anstalten.

Örn anstaltsväsendet hava de sakkunniga vidare anfört bl. a. följande.

Beträffande först benämningen å de anstalter, å vilka internering enligt förevarande

lag skulle äga rum, hade det ansetts lämpligt att, med undvikande

av uttrycket tvångsarbete och tvångsarbetsanstalt, efter förebild av alkoholistlagens

terminologi benämna dem allmänna arbetsanstaltcr. Såsom sådana

skulle tagas i anspråk statens nuvarande tvångsarbetsanstalter å Svartsjö (för

män) och i Landskrona (för kvinnor), vilka alltså enligt förslaget borde benämnas

statens allmänna arbetsanstalter.

I likhet med vad som skett i de båda föregående förslagen hade såsom allmän

arbetsanstalt upptagits jämväl av landsting, kommun, förening eller stiftelse

anordnad anstalt, som av Kungl. Majit för ändamålet erkänts. En sådan anstalt

behövde emellertid icke ursprungligen vara för detta ändamål anordnad,

utan det kunde t. ex. även vara ett enligt 33 § fattigvårdslagen upprättat arbetshem

eller en avdelning därav, som av Kungl. Maj :t erkändes såsom allmän

arbetsanstalt. Örn på detta sätt arbetshem toges i anspråk för internering av här

avsedda personer, komme detta att bidraga till möjligheten att åstadkomma

differentiering i behandlingen, i det att en fördelning av de individer, som internerades,

allt efter arten av deras asociala beskaffenhet m. m. då i viss mån

kunde äga rum mellan olika anstalter. Att erkända anstalter kunde vara anordnade

med eller utan bidrag av staten, hade ansetts obehövligt att angiva i

lagen.

Beträffande internering av personer i omyndig ålder skulle dessa enligt förslaget

icke intagas i de för äldre avsedda allmänna arbetsanstalterna. utan i

särskilda, för sådant ändamål inrättade arbetsanstalter, allmänna arbetsanstalter

för ungdom. Såsom en av de svåraste bristerna, som vidlådde det nuvarande

systemet, hade framhållits det nu förekommande sammanförandet å

samma arbetsanstalt av yngre, mindre fördärvade personer med äldre, mera

förhärdade lösdrivare. Det vore alldeles tydligt, att ett dylikt gemensamhetssystem

vore synnerligen olämpligt, då därigenom de sämre och oförbätterliga

elementen i regel komme att öva ett skadligt inflytande på dessa yngre, beträffande

vilka eljest utsikter till varaktig förbättring ännu kunde föreligga.

Det vore därför av stor vikt att i detta hänseende få en genomgripande ändring

till stånd genom särskiljande av yngre och äldre internerade. Därför hade de

sakkunniga ansett detta böra komma till uttryck även i lagtexten, vilket icke

på motsvarande sätt skett i 1926 års förslag, och föreslagit inrättande av allmänna

arbetsanstalter för intagning av personer under 21 år. Detta överensstämde

med vad som gällde örn intagning av yngre fångar å särskilda, huvudsakligen

för dem avsedda straffanstalter.

Såsom tidigare framhållits hade de sakkunniga närmast tänkt sig, att såsom

allmän arbetsanstalt för ungdom skulle av Kungl. Majit kunna erkännas

särskild avdelning inom de allmänna uppfostringsanstalterna å Bona och å

Yiebäck och inom sådant särskilt skyddshem för vanartade barn, som avsåges

i 43 § 2 eller 3 mom. bamavårdslagen. Skyddshem för vanartade barn enligt

43 § 2 mom. funnes för närvarande till ett antal av sex, nämligen ett för gos
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S^O.

125

sar, åkerbrukskolonien Hall, samt fem för flickor: Drottning Sophias skyddshem

i Stockholm, Mossebo skyddhem å Viebäck (Svenska diakonissanstaltens),

Morängens skyddshem (Samariterhemmets i Uppsala), Hornö skyddshem

(Stockholms kyrkliga skyddshemsförenings) och Härsjögårdens skyddshem

(Göteborgs diakonissanstalts). För gossar av den kategori, som avsåges

i 43 § 3 morn., funnes inrättad en särskild avdelning vid åkerbrukskolonien

Hall, och för flickor av denna kategori funnes Skarviks skyddshem (Stockholms

stadsmissions).

Lagtextens avfattning lade ej hinder i vägen för att även något ^äldre personer

kunde intagas å sådana arbetsanstalter, om vilka här vöre fråga. Särskilt

syntes det lämpligt, att en å dylik anstalt eller avdelning av anstalt intagen

person där kunde kvarbliva under interneringstiden även efter uppnådda

21 år. Härom borde det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter.

Betydelsen av att inom anstalten bland de där internerade hålla de yngre, Differenmera

ofördärvade skilda från äldre, mera fördärvade hade redan framhållits, g®^å“ae“n''

Särskiljandet i olika grupper borde, i den mån så kunde ske, komma till ut- s a ''d

tryck icke blott med avseende å bostadsförhållandena genom inhysande i olika

logement utan även vid utförande av arbete inomhus eller utomhus. En dylik

individualisering å arbetsanstalterna förekomme i viss mån redan nu, men

borde ytterligare utvecklas.

Vad arbetets art och beskaffenhet beträffade läge det vikt uppå att söka

bereda de internerade yrkesutbildning eller ökad yrkesskicklighet, för att de

efter utskrivningen skulle på hederligt sätt kunna bereda sig utkomst. Ett

steg i sådan riktning hade tagits genom det år 1929 beslutade inrättandet av

två yrkeskunniga arbetsledare- eller yrkesmästarebefattningar vid arbetsanstalten

å Svartsjö med uppgift att leda verkstadsdriften vid _ anstalten, omfattande

skomakeri, skrädderi och snickeri. Arbetet vid Svartsjöanstalten vore

i övrigt huvudsakligen inriktat på jordbruksdrift och därmed sammanhängande

arbete jämte trädgårdsskötsel, sysselsättningar, som på grund av det

omväxlande och friska utearbetet också torde vara särskilt lämpliga och ändamålsenliga

för de internerades återförande till ett sunt och arbetsamt liv. Det

finge dock icke förbises, att genom yrkesutbildning i ett hantverk utsikterna

för en stor del av de internerade att efter utskrivning försörja sig ofta torde

mera underlättas än genom sysselsättning med lantbruksgöromål. Båda formerna

av arbete, jordbruksarbete och verkstadsarbete, borde därför lämpligen

förekomma. Svartsjöanstalten rymde 360 internerade, därav 60 i den år 1928

i bruk tagna slutna avdelningen. Beläggningssiffran i maj 1929 var 189.

Såsom ett önskemål framhölles, att arbetsdriften vid de allmänna arbetsanstalterna

borde göras så ekonomisk som möjligt. Såsom ett led i strävandena

emot en mera ekonomisk arbetsdrift hade 1927 års besparingsnämnd

framlagt förslag därom, att åt en central myndighet med erfarenhet i fråga

örn ekonomisk anstaltsförvaltning borde uppdragas att ombesörja en central

upphandling av behövliga förnödenheter och förbrukningsartiklar åt arbetsanstalterna

och statens alkoholistanstalt. De sakkunniga funne även för sin

del ordnandet av något slag av centralupphandling gemensamt för ifrågavarande

anstalter och straffanstalterna lämpligen böra göras till föremål för ytterligare

övervägande.

Enligt alkoholistlagen ägde den myndighet, som hade att utöva uppsikt över

de allmänna anstalterna för vård av alkoholister, att förordna örn överflyttning

av intagen person från en anstalt till en annan. En sådan befogenhet för

uppsiktsmyndigheten bidroge i sin mån, på sätt socialstyrelsen framhållit, att

möjliggöra ökad differentiering i anstaltsvården. Föreskrift hade därför införts

även i förevarande lag, varigenom beträffande allmän arbetsanstalt

s. 126 Kontrollera mot PDF

Interneringstid

i allmänhet.

Obestämd

internering

utöver tre år

i vissa fall.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 2\0.

uppsiktsmyndigheten tillagts befogenhet att förordna om dylik överflyttning.

Beträffande interneringstiden å arbetsanstalt bade i enlighet med de principer,

som ovan utvecklats, i stället för det nu tillämpade förfarandet, enligt vilket

interneringstiden av länsstyrelsen i interneringsbeslutet bestämdes på förhand,

införts en relativt obestämd interneringstid. Detta medförde, att bestämmandet

av interneringstidens längd överflyttades från länsstyrelsen till anstaltsstyrelsen,

på vilken myndighet verkställigheten av ett interneringsbeslut ankomme

och vilken genom föreståndaren och övriga befattningshavare vid anstalten hade

möjlighet att förskaffa sig ingående kännedom om den internerades uppförande

under anstaltsvistelsen och utsikterna beträffande honom till varaktig förbättring.

I avseende å den maximitid för interneringen, som måste stadgas, hade de

sakkunniga ansett tidsgränsen tre år kunna generellt fastställas såsom maximitid.

I likhet med vad som skett i de tidigare förslagen hade det å andra sidan i

fråga om minimigräns stadgats, att utskrivning ej finge ske tidigare än ett år

efter intagandet å anstalten, utan att synnerliga skäl därtill vore.

Den, som frivilligt ingått å allmän arbetsanstalt, borde icke där kunna kvarhållas

under längre tid än den, vartill han enligt den av honom avgivna skriftliga

förbindelsen förbundit sig. Av lagtextens lydelse följde emellertid, att han

redan dessförinnan, under ovan angivna betingelse, kunde från anstalten utskrivas.

Enligt 1926 års förslag kunde i visst fall interneringstiden utsträckas utöver

ovan angivna maximitid av tre år. De sakkunniga hade funnit den tanke,

som sålunda kommit till uttryck i nyssnämnda förslag, vara i princip riktig.

Beträffande en person, som tidigare upprepade gånger och avsevärd tid

varit internerad å arbetsanstalt utan att något resultat därigenom vunnits, hade

man endast ringa anledning att hysa någon förhoppning, att han utanför anstalten

skulle föra ett arbetsamt och hederligt liv och bliva en samhällsnyttig

medborgare. Stöd för omdömet härom hade man att hämta i såväl tillgängliga

uppgifter om den ifrågavarande personens föregående liv som iakttagelser

örn hans uppförande i anstalten. Den kännedom om hans sinnesart och möjligheter

till förbättring, som anstaltsledningen sålunda kunde förvärva sig,

torde kunna lämna tillräckligt material för bedömande av frågan, huruvida

han borde kvarhållas eller utskrivas från anstalten. Emellertid syntes strängare

förutsättningar än i 1926 års förslag skett böra uppställas för institutets

tillämplighet, då det gällde ett så vittgående ingrepp i en persons frihet

som.anstaltsinternering under obestämd tid framåt. Till förebild syntes härvid

i viss mån kunna tjäna motsvarande bestämmelser i lagarna den 22 april

1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering

av återfallsförbrytare. Med stöd härav syntes lämpligen böra uppställas såsom

villkor för fortsatt internering, efter det maximitiden tre år gått till ända,

att den internerade förut efter uppnådd myndig ålder minst fyra gånger och

sammanlagt minst tio år varit — vare sig enligt länsstyrelses förordnande

eller på grund av frivilligt ingående — intagen å allmän arbetsanstalt; att

han därefter inom fem år från senaste utskrivning för femte gången åter förklarades

skola intagas å sådan anstalt; samt att utsikt icke förefunnes, att

han i händelse av utskrivning skulle föra ett ordentligt och samhällsnyttigt

liv, eller ock att han vore att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person

eber egendom. Beträffande det sist upptagna villkoret skilde sig förslaget

från nyssnämnda två lagar av den 22 april 1927, i det att det uppställda

villkoret, att den internerade skulle vara att anse såsom vådlig för annans säkerhet

till person eller egendom, enligt nämnda lagar vore obligatoriskt, men enligt

förevarande förslag upptagits endast såsom ett alternativ. När det gällde fråga

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

127

om internering på obestämd tid av förbrytare, vore det uppenbarligen samhällsfaran

och de avsedda personernas oskadliggörande, som i främsta rummet komme

i betraktande. Beträffande här avsedda personer lage denna fråga något

annorlunda till; när dessa vore samhällsfarliga, vore det i samhällsskyddets intresse

visserligen angeläget att utsträcka en sådan persons internering på obestämd

tid utöver de tre åren, men det kunde även anses motiverat att tillämpa

ifrågakomna bestämmelse i de fall, då den internerade tydligen saknade varje

möjlighet att reda sig på egen hand och, försatt i frihet, med till visshet gränsande

sannolikhet komme att göra sig skyldig till återfall. Ej sällan vore

dessa personer i viss mån psykiskt defekta och då det, frånsett vårdanstalter

för sinnessjuka och sinnesslöa, ej torde finnas andra anstalter, där de lämpligen

kunde intagas och vårdas, tedde det sig även ur praktisk synpunkt ändamålsenligt

att hålla dessa för samhället onyttiga och skadliga individer internerade

å anstalt, varom här vore fråga.

En länsstyrelse hade ifrågasatt, huruvida ej i fråga örn bestämmelsen i förevarande

mom. jämväl avtjänat straffarbete borde medräknas i den intemeringstid

å tio år, som vore en förutsättning för lagrummets tillämplighet. En

dylik utsträckning av institutets omfattning, vilken väl borde betinga en motsvarande

ändring i den ovannämnda lagen örn internering av återfallsförbrytare,

som trädde i tillämpning först med 1928 års ingång, hade de sakkunniga

icke funnit sig böra vidtaga. Frågan torde dock vara värd beaktande och framdeles

böra bliva föremål för vidare övervägande.

Från tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade infordrats uppgifter å antalet

av de å anstalten internerade, som vid ingången av vart och ett av åren 1926,

1927 och 1928 varit intagna minst fyra gånger, och å antalet av dem, som vid

samma tid varit intagna sammanlagt minst tio år. Uppgifterna utvisade följande:
-

Vid ingången Antal internerade, som varit intagna

av år minst 4 gånger sammanlagt minst 10 år

1926 ....................78 8

1927 .................. 69 9

1928 .................... 80 4

Även örn dessa siffror till äventyrs ej kunde anses fullt bevisande med avseende

på vad som kunde bliva fallet enligt de i detta hänseende nu föreslagna bestämmelserna,

torde man likväl få antaga, att stadgandet om internering på

obestämd tid utöver den vanliga maximitiden av tre år komme att få tillämplighet

endast i jämförelsevis få undantagsfall.

Beträffande förvaringen av de här avsedda personerna borde de i regel beredas

ett slags asylvård i särskild avdelning inom eller i anslutning till allmän

arbetsanstalt. I en del fall kunde det dock befinnas lämpligt att låta sålunda

internerad person, därest han vore arbetsför, deltaga i arbetet jämte andra internerade.

Vid tillämpning av ifrågakomna bestämmelse syntes skäl icke föreligga att

taga hänsyn till internering å allmän arbetsanstalt enligt 75 § fattigvårdslagen

eller 72 § barnavårdslagen. Särskilt när det gällde internering av försumliga

försörjare, skulle det vara synnerligen opåkallat att medräkna dylik

internering, som hade ett helt annat syfte än internering enligt förevarande

lag.

Genom bestämmelsen, att internering, som finge utsträckas utöver dc tre

åren, skulle hava ägt rum enligt länsstyrelsens förordnande, undantoges det

för övrigt sannolikt sällsynta fall, att ämna internering skett på grund av den

internerades frivilliga ingående å arbetsanstalten.

Slutligen hade det ansetts lämpligt att intaga bestämmelse därom, att fråga

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr %kO.

Särskilda allmänna

arbetsanstalter

för

kvinnor.

om utskrivning av person, som sålunda hölles internerad tillsvidare för obestämd

tid framåt, minst en gång under varje kalenderår skulle upptagas till

övervägande. Motsvarande bestämmelse funnes i ovannämnda 1927 års

lagar.

Beträffande anstaltsvård för det kvinnliga klientel, varom enligt förevarande

lag vore fråga, vore önskemålet, att Landskronaanstaltens huvudavdelning

apterades till ett slags asyl för äldre internerade av den mera oförbätterliga

typen och att övriga internerade placerades i mindre kolonat ute på landet.

Början till kolonatsystem vore vid Landskronaanstalten gjord genom inrättandet

av filialen Hildero, en på 8 kilometers avstånd från Landskrona belägen

mindre lantegendom, som ägdes av en stiftelse, men sedan år 1918 disponerats

av anstalten. Å denna filial, som rymde ett 20-tal internerade, hade

dessa större frihet än å huvudanstalten, och förläggningen där hade mera karaktär

av ett hem. Intill Hildero funnes jämväl en annan av anstalten disponerad

mindre lantgård, benämnd »Farmen», med plats för 8 personer och avsedd

för inhysande av sådana från anstalten utskrivna, som ännu icke lyckats

få någon anställning eller av annan orsak önskade kvarstanna där någon tid

efter utskrivningen.

Den väg, på vilken anstaltsledningen i Landskrona sålunda slagit in, syntes

riktig. Ur uppfostringssynpunkt och för vinnande av goda resultat vore

det tvivelsutan lämpligare med ett flertal mindre hem eller kolonat än en stor

gemensam anstalt. Under år 1928 hade anstaltsstyrelsen till Kungl. Majit

inkommit med en generalplan för rationellt ordnande av de dittills såsom otillfredsställande

ansedda förläggningsförhållandena vid anstalten i syfte att

åstadkomma en bättre och mera spridd förläggning av de internerade, varigenom

det kunde väntas att vinna bättre resultat i uppfostringsavseende. Vid

genomförande av denna plan skulle de internerade kunna delas upp på sex förläggningsgrupper,

vilka skulle kunna hållas i sär jämväl under arbetets utförande.

Därjämte omfattade planen en observationsavdelning för nykomna

internerade och en avdelning för vård av sinnessjuka. Anstalten rymde, inberäknat

de två lantkolonaten, 210 internerade; den högsta beläggningssiffran

under senare år hade varit 176 och var i maj 1929 104.

Då det hade sitt stora intresse att konstatera återfallsprocenten bland de för

lösdriveri internerade kvinnorna, hade de sakkunniga från Landskronaanstaltens

föreståndare låtit införskaffa upplysning därom beträffande 17-årsperioden

1911—1927. För hela denna period var återfallsprocenten 53.4 % (alla,

som dömts till tvångsarbete mer än en gång, hade därvid medräknats), för

10-årsperioden 1911—1920 57.5 % och för 7-årsperioden 1921—1927 ungefär

50 %. Genom omläggning av anordningarna vid anstalten och dess verksamhet

i den riktning, som följts vid Hilderofilialen, torde man kunna hoppas på

bättre resultat än hittills vunnits. Meddelande av yrkesutbildning åt de internerade

för beredande av framtida utkomstmöjligheter torde även beträffande

här ifrågavarande kvinnliga klientel vara det viktigaste härvidlag. Ett

steg i sådan riktning hade tagits genom det vid riksdagen år 1929 beslutade

anställandet av en arbetsföreståndarinna jämte ett biträde för ledande särskilt

av vävnings- och sömnadsarbeten. Arbetet vid anstalten hade hittills huvudsakligen

varit inriktat på trädgårdsskötsel och verkstadsdrift; den senare lämnade

sista budgetåret ett överskott å ungefär 15,000 kronor.

För belysning av frågan om tillämpningen av stadgandet om obestämd interneringstid

utöver tre år hade från Landskronaanstalten infordrats uppgifter

å antalet av de å anstalten internerade, som vid ingången av vart och ett

av åren 1926, 1927 och 1928 varit intagna minst fyra gånger, och å antalet

av dem, som vid samma tid varit intagna sammanlagt minst tio år. Uppgifterna

utvisade följande.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

129

Vid ingången Antalet internerade, som varit intagna minst

av år 4 gånger sammanlagt 10 år

1926 .................. 46 4

1927 .................. 44 5

1928 .................. 50 8

Man torde numera vara allmänt ense örn, att övergången från den stränga Försöksdisciplinen

och bundenheten inom en sådan anstalt till en obegränsad frihet Permi9810nutanför

densamma icke borde bliva alltför plötslig, enär de utskrivna då, särskilt

örn de återvände till sin förra miljö, ofta lätt återfölle i sitt förra leverne.

Man hade därför velat få till stånd ett mellanstadium, under vilket den internerade

tillätes vistas utom anstalten men samtidigt ställdes under tillsyn och

förpliktades följa vissa föreskrifter beträffande vistelseort och sysselsättning

m. m., med risk att, örn han bröte mot dem, genast bliva återintagen i anstalten.

Ej minst ur uppfostringssynpunkt hade en sådan anordning, som på åtskilliga

närliggande områden sedan länge tillämpats, visat sig vara av stor betydelse

och medföra gynnsamma resultat.

Det hade emellertid ifrågasatts, huruvida icke syftet med villkorlig utskrivning

lämpligare skulle nås genom införande av s. k. försökspermission, som

skulle medgiva en enklare och smidigare procedur särskilt såvitt gällde eventuellt

återhämtande till anstalten. Detta hade sin förebild i vad som gällde i

fråga om elever å de allmänna uppfostringsanstalterna. Inom alkoholistvården

hade detta institut sedan länge varit i tillämpning och befunnits medföra

bestämda fördelar, särskilt därutinnan att den försökspermitterade, som missskötte

sig, under enklare former kunde återtagas till anstalten.

Av enahanda skäl, som inom alkoholistvården föranlett införandet av institutet

försökspermission (se statens offentliga utredningar 1926: 17 sid. 120—- 122), ansåge de sakkunniga denna form av försöksvistelse utom arbetsanstalten

före utskrivningen vara att föredraga. Huvudvikten läge därvid på möjligheten

att utan någon vidlyftig procedur kunna till anstalten återhämta den,

som visat sig missbruka erhållet tillstånd att försöksvis eller på prov vistas

utom anstalten.

I likhet med vad som gällde i fråga örn internerad å allmän uppfostringsanstalt

ansåge de sakkunniga, att försökspermission ej borde beviljas utan att

dessförinnan anställning eller eljest sysselsättning av lämplig beskaffenhet

anskaffats åt personen i fråga. På sina håll hade man uttalat sig för upprättande

av s. k. arbetskolonier, liknande dem, som funnes i Tyskland, i vilka försökspermitterade

kunde anbringas och där levnadssättet närmade sig det vanliga

livets förhållanden; vistelsen i en sådan koloni skulle underlätta övergången

till ett arbetsamt och självförsörjande liv. I regel torde anstaltsstyrelsen

för beredande av sysselsättning åt här avsedda personer hava att vända

sig till hjälporganisation eller enskild person, som kunde befinnas villig att

härtill lämna sin medverkan.

Då försökspermission vore avsedd att ingå såsom ett led i anstaltsbehandlingen

och närmast hade till syfte att under betryggande former möjliggöra

prövning, huruvida personen i fråga vore i stånd att föra ett ordentligt och

samhällsnyttigt liv, följde härav helt naturligt, att permissionstiden skulle

inräknas i tiden för anstaltsvistelsen. Därigenom kände sig den permitterade

fortfarande bunden vid anstalten, vilket icke vore utan en viss psykologisk

betydelse och i sin mån borde kunna medverka till ett klanderfritt uppförande

under permissionstiden.

övervakning borde i regel anordnas i sammanhang med försökspermission.

En uppenbar brist i nu rådande system vore, att vid utskrivning från arbets- Hjälpätgärder

anstalt effektiva åtgärder för de utskrivnas förhjälpande till anställning eller Vltl nui^riv"

arbete i allmänhet icke vidtoges. Det vore av synnerlig vikt att få till stånd

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 240.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

anordningar med dylika åtgärder såsom en naturlig komplettering till anstaltsbehandlingen.

Därest den utskrivne icke komme i åtnjutande av sådan hjälp,

kunde anstaltsbehandlingen mången gång, såsom erfarenheten visat, lätt bliva

fruktlös. För beredande av lämplig sysselsättning åt utskrivna borde anstaltsstyrelsen

hänvända sig till hjälporganisation eller enskilda personer, som kunde

väntas visa förståelse för uppgiften att omhändertaga här avsedda personer.

Att övervakning borde anordnas, örn så ansåges nödigt, vore redan förut sagt.

Yttranden

rörande

anstalts
väsendet.

Allmänna

arbets
anstalter.

I åtskilliga av de inkomna yttrandena beröras olika frågor rörande anstaltsväsendet.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån har erinrat, att beträffande personer över 21

år någon kategoriskillnad i fråga om anstalterna icke gjorts. Härutinnan

förelåge enligt länsstyrelsens uppfattning en brist. Åtskillnad syntes nämligen

böra göras mellan sådana, som första gången bleve föremål för intagning

å anstalt, samt notoriska lösdrivare och för brott straffade. Ett sammanförande

av dessa kategorier å samma anstalt kunde icke vara lämpligt. Ehuru statens

tvångsarbetsanstalt å Svartsjö under de senare åren undergått väsentliga

förändringar till det bättre, så att någon befogad anmärkning numera icke torde

kunna göras mot den behandling, som där komme de för lösdriveri tvångsinternerade

till del, lämpade sig likväl icke en anstalt att omhändertaga alla

utan åtskillnad. Det vore just i saknad av för varje fall lämplig anstalt, som

vid ådömandet av tvångsarbete nuvarande lags brister gjort sig mest kännbara.

Sådana, som första gången skulle bliva föremål för intagning å anstalt

och hos vilka kunde antagas förefinnas utsikt till förbättring, borde hänvisas

till särskild, för dem lämpad anstalt. Först då vederbörande visat sin

större antisocialitet genom tredska eller försök att undandraga sig å dylik anstalt

honom anvisat arbete, borde han överföras till tvångsarbetsanstalt av

annat slag och med strängare behandling. Även örn de sakkunniga tänkt sig

de kommunala eller privata anstalterna vara ägnade att mottaga dessa icke

notoriska lösdrivare, syntes den nu häntydda åtskillnaden böra komma till

tydligt uttryck i lagen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har framhållit, att de sakkunniga

tänkt sig finna användning för arbetshem på så sätt, att Kungl. Maj :t

skulle kunna erkänna ett arbetshem eller viss del därav såsom allmän arbetsanstalt.

Att använda ett nu befintligt arbetshem till sådan anstalt läte sig

ej väl göra, då samtliga hem behövdes för sitt nuvarande ändamål och en indragning

av något av dem skulle vålla rubbning av den nu med stort besvär

åstadkomna indelningen av landet i upptagningsområden. Vad åter anginge

tanken, att viss sluten avdelning skulle upplåtas till allmän arbetsanstalt, finge

erinras, att sådana slutna avdelningar ej förekomma vid något arbetshem och

att landstingen säkerligen ej skulle vara hågade, att av egna medel uppföra

sådana avdelningar.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har anfört, att enligt förslaget

sluten avdelning av arbetshem skulle av Kungl. Majit kunna erkännas som

allmän arbetsanstalt. I vilken grad arbetshemmen i sådant syfte skulle utnyttjas,

bleve tydligen helt beroende på, huruvida vederbörande landsting ville

inrätta dylika slutna avdelningar vid sina arbetshem. Enligt styrelsens förmenande

torde det med hänsyn till de kostnader och besvär, som vore förbundna

härmed, knappast vara att förvänta, att landstingen i någon större utsträckning

skulle vara villiga på angivet sätt taga befattning med lösdrivare. Det

syntes, för övrigt i betraktande av de stora övervakningskostnaderna vara tvivelaktigt,

huruvida det överhuvud taget kunde anses för det allmänna ekonomiskt

fördelaktigt att å arbetshemmen inrätta slutna avdelningar för lös
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

131

drivare i stället för att förlägga dessa separat. På grund av vad sålunda

anförts ansåge styrelsen lämpligast, att stadgandet om arbetshems eventuella

användande för internering av lösdrivare helt utginge.

Samma uttalande har gjorts av Skaraborgs läns och av Örebro läns landsting.

Göteborgs och Bohus läns landsting har funnit det vara tveksa.mt, huruvida

det kunde vara lämpligt att kombinera ett arbetshem med en arbetsanstalt,

även örn denna sistnämnda förlädes till en sluten avdelning. Det syntes nämligen

i allmänhet knappast kunna förhindras, att en viss kommunikation uppstode

mellan klientelet å arbetshemmet och arbetsanstaltsavdelningens klientel, något

som uppenbarligen kunde bliva till skada för det förstnämnda. Interneringen

av lösdrivare avsåge uppenbarligen icke blott deras egen förbättring utan

även att hindra dem att utöva dåligt inflytande på sin omgivning. Till arbetshemmet

Vestergården, som upprättats av Göteborgs och Bohus läns, Skaraborgs

läns och Älvsborgs läns landsting gemensamt, hörde visserligen så vidsträckta

ägor, att en avdelning av ifrågavarande slag skulle kunna inrättas

på så betydligt avstånd från arbetshemmets byggnader, att någon kommunikation

av större betydenhet icke kunde tänkas uppkomma, men i sådant fall

skulle för anstaltsavdelningen erfordras uppförande av nya byggnader, något

som^ landstingen näppeligen frivilligt torde komma att åtaga sig. I förslaget

angåves nämligen icke, örn eller i vad mån staten tillsläppte medel till ett sådant

byggnadsföretag.

Styrelsen för statens uppf Östring sanstalt å Bona har uttalat, att enligt styrelsens

mening i sak intet vore att erinra mot internering å allmän uppfostringsanstalt

av unga lösdrivare. Enligt styrelsens erfarenhet torde Bonaanstalten

vara väl skickad att för behandling mottaga det mindre antal unga lösdrivare,

som enligt det föreliggande lagförslaget skulle kunna ifrågakomma

till överflyttning dit från nuvarande tvångsarbetsanstalt för manliga lösdrivare

eller för framtida hänvisning enligt vederbörande myndighets beslut. Styrelsen

måste emellertid bestämt motsätta sig förslaget, i vad det avsåge, att

endast en viss avdelning av allmän uppfostringsanstalt skulle kunna erkännas

såsom allmän arbetsanstalt. Vid den kollektivuppfostran, som måste tillämpas

vid allmän uppfostringsanstalt, vore det nämligen av synnerlig vikt, att icke

någon viss avdelning eller viss klass av elever i allmänna uppfattningssättet

— både inom och utom anstalten — betraktades såsom av sämre art. Den

differentiering i vård och behandling, som erfordrades, måste enligt styrelsens

erfarenhet vinnas genom gruppering efter andra linjer. Dessutom borde icke

alltför skilda, åldersklasser för mycket sammanföras. Med hänsyn härtill torde

hänvisning till allmän uppfostringsanstalt icke böra ske av lösdrivare, som

överskridit tjugoårsåldern. Då nämligen anstaltsvistelsen för dylik individ

skulle såsom regel .omfatta minst ett år samt övriga där intagna elever enligt

lagen, örn verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran skulle

utskrivas sist vid uppnådda 21 års ålder, vore det synnerligen önskvärt, att

anstalten icke komme att inrymma internerade över sistnämnda ålder.

Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet har anfört, att det icke vore möjligt

att inom allmänna uppfostringsanstalten å Viebäck eller Mossebo skyddshem

å Viebäck inrätta en allmän arbetsanstalt för unga kvinnor, utan att härför

skulle erfordras en nybyggnad.

Styrelsen för Göteborgs diakoniss-sällskap har funnit det oliimpligt att till

ett och samma hem sammanföra för skyddsuppfostran enligt 43 § 2 mom. barnavårdslagen

omhändertagna flickor och enligt ifrågavarande iagförslag till

arbetsanstalt dömda. Den faran skulle obestridligen förefinnas, att den förbättring,

som. skyddshemmen avsåge att verka, skulle äventyras hos dem, som

vöre mottagliga för rättelse, därest i skyddshemmet skulle beredas rum också

för dem, som lagförslaget avsåge att hjälpa.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr SJfO.

Obestämd

internering

utöver tre år

i vissa fall.

Beträffande särskilda ungdomsanstalter har statens inspektör för fattigvård,

och barnavård vidare anfört, att enligt förslaget vid uppfostringsanstalterna

och vissa skyddshem särskilda avdelningar för ungdom i omyndig ålder (18—

21 år) skulle kunna anordnas med möjlighet att kvarhålla dem även efter

uppnådda 21 år. Det måste emellertid bestämt varnas för en dylik åtgärd.

Örn avsikten vore att upprätta en sluten avdelning av detta slag, kunde det

med skäl ifrågasättas, om detta vore lämpligt för behandling av ungdom.

Skulle åter avdelningen bliva öppen och sålunda äldre och yngre blandas med

varandra, förelåge stor fara för, att en skadlig påverkan från de äldre och

mera fördärvade elementen skulle utövas å det yngre klientelet.

Stockholms stadsmission har ifrågasatt, huruvida icke benämningen arbetsanstalt

borde utbytas mot »vårdhem» eller dylikt. Det lede intet tvivel, att

ett system med mindre kolonier eller hem skulle vara vida att föredraga framför

det med nuvarande arbetsanstalter.

Beträffande det föreslagna institutet med utsträckt internering utöver tre

år i vissa fall har socialstyrelsen anfört följande.

»Den intagning på obestämd tid, som förordas i 22 § 2 morn., är uppenbarligen

en utomordentligt allvarlig åtgärd. Emellertid synes den enligt erfarenhetens

vittnesbörd vara så påkallad samt kringgärdad av så starka garantier

mot missbruk, att den bör accepteras.

En livsföring, som är av sådan samhällsskadlig art, att den — i samhällets

skyddsintresse — anses böra föranleda individens omhändertagande för obestämd

tid, utlöser sig enligt sakens natur mången gång i brottsliga handlingar.

De i det föregående omnämnda, av styrelsen verkställda undersökningarna

utvisa också, att det inom här ifrågavarande klientel påträffas ej blott

många, som över huvud taget sakfällts för brott, utan också ej så få, vilka

äro att anse såsom vaneförbrytare. Uppenbart är, att de brottsliga handlingarna

ofta ingalunda äro tillfälligheter utan tvärtom ett utslag av en asocial

läggning, vilken konstituerar individens hela livsföring.

När man nu vid tillämpningen av en lagstiftning, som i eminent grad tager

sikte på hela livsföringen, har att söka bedöma de fall, där denna livsföring

är av beskaffenhet att böra föranleda omhändertagande för obestämd tid, lärer

man ej kunna underlåta att taga i betraktande något, som kan vara för densamma

så kännetecknande som sakfällda brott. Det bör härvid samtidigt med

styrka framhållas, att omhändertagandet för obestämd tid på intet sätt får

betraktas såsom en skärpning av straffet för redan sonade brott eller överhuvud

taget såsom en åtgärd av repressiv natur; det är fråga endast och allenast

örn en yttersta nödfallsåtgärd, som under vissa förhållanden anses ofrånkomlig

i samhällsskyddets intresse.

I 2 mom. av förevarande paragraf fastställas nu normerna för bedömandet

av dylika fall. Vissa objektiva förutsättningar skola hava konstaterats vara

för handen, för att ett omhändertagande för obestämd tid skall kunna ifrågakomma.

Bland annat skall vederbörande minst fyra gånger och sammanlagt

minst tio år hava varit intagen å allmän arbetsanstalt. Däremot nämnes intet

om undergånget frihetsstraff. Att sålunda i detta sammanhang ingen hänsyn

skall tagas till sakfällda brott, kan näppeligen anses riktigt och lämpligt.

Styrelsen föreslår därför sådan ändring av förslaget i denna punkt, att det

vid bedömande av asylfallen skall tagas i betraktande ej blott antalet och sammanlagda

tiden för förutvarande intagningar å allmän arbetsanstalt utan jämväl

och i lika mån avtjänat frihetsstraff, förvandlingsstraff inbegripet.

Det är tydligt, att vid asylfallens behandling förbättringssynpunkten principiellt

träder i bakgrunden och samhällets skyddsintresse nästan helt dominerar.

Humaniteten bjuder därför med stor styrka, att detta skyddsintresse

tillgodoses med minsta möjliga lidande för individen. De å asylavdelning

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

133

intagna synas därför efter viss tids intagning böra, så långt det är förenligt

med disciplin och säkerhet inom anstalten, få komma i åtnjutande av personlig

frihet och andra förmåner.

Den i förslaget hävdade principen om genomgående utsträckning av intagningstiderna

synes även i övrigt böra föranleda, att behandlingen av de å allmänna

arbetsanstalter intagna blir så human som möjligt.»

Svenska sky dds förbundet har framhållit att, då fråga uppkomme örn kvarhållande

å särskild asylavdelning av vissa återfallslösdrivare och vissa psykiskt

defekta, i vilket ärende beslutet borde ankomma på uppsiktsmyndigheten,

interneringsnämndens yttrande i varje särskilt fall syntes böra inhämtas.

Reformering av anstaltsväsendet och i sammanhang därmed ändring av bestämmelserna

rörande tiden för internering å allmän arbetsanstalt anser jag

vara ett bland de betydelsefullaste momenten i den nya lagstiftningen. Utan en

förlängd interneringstid och utan mera genomförd specialisering i anstaltsvården

torde tillfredsställande resultat därav icke stå att vinna. Särskilt de korta

interneringstiderna på blott några månader, som nu äro vanliga första gången

ingripande sker, äro oftast mera till skada än till nytta. Införande av en. förlängd,

relativt obestämd interneringstid, enligt föreliggande förslag från ett till

tre år i vanliga fall, är därför en oundgängligen nödig reform i denna del. Den

är påkallad såväl ur synpunkten av samhällets skydd som ock i de internerades

eget intresse för att bereda större möjligheter för deras tillrättaförande för

framtiden. Detta sker genom att vänja dem vid ordnat arbete och örn möjligt

bibringa dem yrkesutbildning eller ökad yrkesskicklighet. Utskrivning bör

ej ske, förrän verklig förbättring kan anses föreligga. För att behandlingen å

arbetsanstalt i angivna hänseende skall bliva framgångsrik, fordras emellertid,

såsom antytts, en mera individualiserad anstaltsvård, än som under nuvarande

förhållanden kan komma till stånd. För åstadkommande av en dylik individualisering

tarvas bland annat genomförd gruppering av de internerade, som

vistas å samma anstalt, en åtgärd som är önskvärd och nödig särskilt för

undvikande av att de yngre och påverkbara skola röna ogynnsam inverkan av

de äldre och mera förhärdade.

För vinnande av goda resultat torde således det nuvarande systemet med

mycket stora arbetsanstalter, rymmande flera hundra platser — Svartsjö rymmer

360 och Landskrona 210 — i och för sig icke vara det lämpligaste. Tvivelsutan

skulle ett system med mindre anstalter i form av jordbrukskolonier eller

arbetskolonat eller ordnade som ett slags hem vara att föredraga. Även med

utgångspunkt från nuvarande system har dock en hel del kunnat göras i den

riktning, som nu antytts som den riktiga. Såsom av de sakkunnigas återgivna

anförande framgår, finnas till Landskronaanstalten anslutna två å landsbygden

belägna filialer eller lantkolonat, Hildero och den s. k. Farmen, å vilka de

yngre och första gången internerade pläga i första rummet placeras för att där

sysselsättas med lant- och hushållsarbete i tämligen fria former. Även vid

Svartsjöanstalten, varest numera efter den för ett 20-tal år sedan skedda omläggningen

huvudsakligen bedrives jordbruk jämte verkstadsdrift, finnas två

utgårdar, som äro belagda med internerade. De särskilt svårartade fallen utsöndras

sedan några år å Svartsjö till en särskild, sluten avdelning, varigenom

Departe
ments
chefen.

Anstalts
väsendet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr Sibo.

förhållandena för de övriga kunnat förbättras. I denna riktning har också inverkat

den omständigheten, att båda anstalterna under senare år icke på långt

när varit helt belagda. Man finner således, att början är gjord till en utveckling

i rätt riktning. Mycket återstår emellertid ännu, vartill bidrager, att de

önskvärda ändringarna ej kunna ske på en gång utan få vidtagas efter hand.

Vid Landskronaanstalten äro förhållandena gynnsamma i detta hänseende,

enär de många byggnaderna och deras belägenhet möjliggöra en mera genomförd

specialisering i behandlingen av de internerade och deras uppdelning i

från varandra skilda grupper, en anordning som redan med innevarande år kan

i väsentligt ökad omfattning genomföras. Det är min förhoppning, att redan

till denna riksdag skall kunna framläggas plan för slutförandet av de sedan

flera år pågående utbyggnads- och omändringsarbetena vid anstalten.

Emellertid lära ändock de nuvarande statliga allmänna arbetsanstalterna

icke kunna bliva tillfyllest för astadkommande av erforderlig differentiering i

anstaltsvården. önskvärt vore därför, att åtminstone en enskild, men av staten

erkänd allmän arbetsanstalt för män komme till stånd. Å denna borde då i

allmänhet intagas de, som frivilligt ingå, ävensom de, som enligt länsstyrelses

förordnande första gången skola intagas å allmän arbetsanstalt, samt i övrigt

yngre personer eller andra, som kunna antagas vara mottagliga för rättelse.

Den nuvarande statliga arbetsanstalten bör då avses för de svårare fallen. För

dylik, av förening eller stiftelse anordnad arbetsanstalt torde någon för ändamålet

tjänlig kronoegendom kunna komma i betraktande. I detta hänseende

har Näs kungsgård i Husby socken, Kopparbergs län, föreslagits såsom lämplig,

och jag har för avsikt att, därest förevarande lagförslag upphöjes till lag,

snarast göra frågan om inrättande av en dylik anstalt därstädes till föremål

för utredning. Möjligen kan det också ifrågakomma att fördela det avsedda

klientelet på ett par, smärre anstalter i olika landsdelar.

Vad angår arbetshem, som avses i 33 § fattigvårdslagen, lärer med hänsyn

till de av åtskilliga myndigheter i ämnet framställda erinringarna utsikt

knappast förefinnas att kunna använda dem såsom allmänna arbetsanstalter.

Det är nämligen föga sannolikt, att landstingen skola vara villiga att medgiva

hemmens användande för ändamålet. Det enda arbetshem, som därvidlag

skulle kunna komma i fråga, är Västergården i Älvsborgs län, vilket

har synnerligen stor jordareal till förfogande, örn man vill undvika sammanblandning

av de olika klientelen, erfordras emellertid av staten bekostad

nybyggnad å egendomen för allmän arbetsanstalts anordnande, varom överenskommelse

då finge träffas med de landsting, för vilka detta arbetshem är gemensamt.

Det synes då snarare böra ifrågakomma att för ändamålet, som nyss

antytts, anlita lämplig kronoegendom.

Enligt de sakkunnigas förslag borde, såsom tidigare anförts, personer i

omyndig ålder icke intagas tillsammans med äldre i gemensamma allmänna

arbetsanstalter utan i särskilda för ungdom avsedda arbetsanstalter. De sakkunniga

hava därför tänkt sig, att de allmänna uppfostringsanstalterna samt

de enligt 43 § 2 eller 3 mom. barnavårdslagen för vanartade barn upprättade

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

135

skyddshemmen skulle kunna anlitas för ändamålet. Närmast har avsetts, att

särskild avdelning av sådan anstalt eller sådant hem skulle av Konungen erkännas

såsom allmän arbetsanstalt. Enligt de sakkunnigas mening skulle

därför någon nybyggnad för ändamålet under den närmaste framtiden icke

erfordras. Beträffande den allmänna uppfostringsanstalten å Bona har dess

styrelse, på sätt av dess nyss återgivna yttrande framgår, ej haft något att

erinra mot anstaltens anlitande i viss utsträckning för nu ifrågavarande ändamål.

Dock bör, enligt styrelsens mening, icke någon särskild avdelning anordnas

såsom allmän arbetsanstalt och ej någon intagas å anstalten efter fyllda

20 år. Vad angår den allmänna uppfostringsanstalten för flickor å Viebäck

har dess styrelse upplyst att, enär densamma i regel vore fullbelagd, den

ej kunde tagas i anspråk för detta ändamål utan nybyggnad.

Skyddshem för vanartade barn enligt 43 § 2 och 3 mom. bamavårdslagen

finnas för närvarande till ett antal av sju, därav endast ett för manlig ungdom,

åkerbrukskolonien Hall. Styrelsen för ett kvinnligt skyddshem, Drottning

Sophias skyddshem i Stockholm, har ej inkommit med yttrande över de

sakkunnigas förslag. Beträffande tre av de övriga skyddshemmen för flickor

— Morängens, Hornö och Skarviks skyddshem — hava deras styrelser ej haft

något att erinra mot förslaget i denna del. Styrelserna för de tre återstående

skyddshemmen — Hall, Mossebo och Härsjögården — hava ställt sig avvisande

mot förslaget, i fråga örn Mossebo skyddshem på den grund, att det i regel

är fullbelagt med det klientel, som nu enligt barnavårdslagen hänvisas dit.

Med stöd av dessa upplysningar lärer man åtminstone beträffande kvinnlig

ungdom knappast kunna utgå från att vare sig de befintliga skyddshemmen,

vilka rymma endast ett relativt fåtal platser, eller uppfostringsanstalten å

iViebäck kan stå till förfogande för det ändamål, varom nu är fråga. Det må

emellertid anmärkas, att de förut omtalade filialerna till Landskronaanstalten

erbjuda gynnsamma tillfällen till separat behandling av omyndiga internerade,

ett ändamål vartill de redan nu med fördel användas. Hinder möter icke

att, örn så skulle befinnas påkallat, upprätta nya dylika filialer. I fråga om

manlig ungdom synes viss möjlighet finnas, att Bonaanstalten kan anlitas för

ändamålet. Försiktigheten synes emellertid bjuda att i lagen intaga en övergångsbestämmelse

av innehåll, att intill dess plats å särskild för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller avdelning av sådan anstalt kan beredas dem, som ej

fyllt 21 år, dessa må intagas å annan allmän arbetsanstalt.

Synnerlig vikt bör fästas vid att de internerade hållas till träget arbete och

erhålla en sysselsättning, som kan bibringa dem nyttiga kunskaper för deras

kommande liv. Vad angår Landskronaanstalten är det min förhoppning, att

i samband med nyssnämnda byggnadsplan skall kunna för 1930 års riksdag

framläggas förslag till omfattande särskilda anordningar i sådant hänseende.

I fråga om karaktären av anstaltsvistelsen i allmänhet framgår av det anförda,

att man såvitt möjligt bör lägga an på uppfostrande moment. Ett betydelsefullt

led i detta hänseende är förslaget om införande av försökspermission;

ur samma synpunkt kan också betraktas ett av mig tillagt förslag örn

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

möjlighet för anstaltsstyrelsen att i särskilt ömmande fall medgiva tillfällig,

kortvarig vistelse utom anstalten.

Utsträckt Mot de sakkunnigas förslag örn utsträckt internering stid utöver tre år i vissa

internerings- kvalificerade fall har jag ej någon erinran att göra mer än i ett avseende.

Bland förutsättningarna för institutets tillämpning ingår, enligt förslaget, att

den internerade förut, efter fyllda 21 år, sammanlagt minst tio år varit enligt

förevarande lag intagen å allmän arbetsanstalt. De sakkunniga hava ifrågasatt

men för sin del avvisat tanken på, att jämväl avtjänat straffarbete skulle

medräknas i nämnda interneringstid å tio år.

En av de sakkunniga har i särskilt yttrande i denna del anfört:

Av de sakkunniga hade framhållits, huru nära lösdriveri och brottslighet

stöde till varandra och huru ofta de ginge över i varandra. Största delen av

internerade lösdrivare — år 1923 över 70 % — hade förut undergått fängelsestraff^

eller straffarbete. Socialstyrelsens förut åberopade undersökning

rörande tvångsarbetare i landet nämnda år vore därvidlag synnerligen upplysande.

Enligt denna undersökning hade av de såsom kriminella betecknade lösdrivarna

mer än hälften (53 %) undergått frihetsstraff minst tre gånger. Omkring

70 % av samtliga utav tvångsarbetare begångna brott utgjordes av tjuvnadsbrott,

ungefär°17 ?^av våldsbrott. Nära hälften av de kriminella lösdrivarna

hade undergått tvångsarbete minst tre gånger, och dessa lösdrivare hade

i genomsnitt undergått mer än sju resor frihetsstraff eller tvångsarbete tillhopa.

Med hänsyn till det anförda syntes vissa skäl tala för att i förevarande hänseende

likställa förut undergånget straffarbete och föregående intagning å allmän

arbetsanstalt. Ofta nog torde det mer eller mindre vara en tillfällighet,

huruvida en lösdrivare komme att interneras i straffanstalt eller i allmän arbetsanstalt;

mahända endast på grund av bristande bevisning undginge han ej

sällan det förra alternativet. Det vore i stor omfattning samma asocialitet hos

här avsedda personer, som ibland yttrade sig i kriminalitet och ibland i lösdriveri.

I socialstyrelsens förut återgivna yttrande framhålles också, i huru hög grad

vanart enligt denna lag och kriminalitet sammanhänga samt huruledes den

asociala läggning och livsföring, som känneteckna dessa personer, ofta utlöser

sig i begåendet av brott. Såsom av de statistiska uppgifterna framgår, äro

de i stor utsträckning att räkna till vaneförbrytarnas klass. Vid nu angivna

förhållanden finner jag fog föreligga att i det hänseende, varom nu är fråga,

jämställa internering å allmän arbetsanstalt och undergående av straffarbete.

Däremot finner jag ej skäl föreligga att, på sätt socialstyrelsen förordat, med

sådan internering likställa även fängelsestraff och ännu mindre förvandlingsstraff

för böter. Dessa arter av frihetsstraff äro av lindrigare natur och även

det förra i regel av relativt kortvarig beskaffenhet samt synas mig fördenskull

ej böra i förevarande avseende räknas den internerade till last på samma sätt

som straffarbete.

Vidtages sådan ändring av lagrummet, som nu ifrågasatts, uppkommer den

frågan, huruvida konsekvensen fordrar, att motsvarande bestämmelse (2 §) i

lagen örn internering av återfallsförbrytare ändras till likställighet med före
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

137

varande lagrum i denna del. Detta synes emellertid med hänsyn därtill, att

straffarbete får anses vara en väsentligt strängare och svårare form av frihetsförlust

än internering å allmän arbetsanstalt, icke vara erforderligt. Det kan

nämligen väl anses befogat att här jämställa den svårare formen med den

mindre svåra, men icke tvärtom.

Ett spörsmål, som i detta samband också uppkommer, gäller en annan förutsättning

för institutets tillämpning, nämligen den, att den internerade förut,

efter fyllda 21 år, minst fyra gånger varit enligt förevarande lag intagen å

allmän arbetsanstalt. Med vidtagande av nyss angivna ändring kan det ifrågasättas,

huruvida ej nyssnämnda förutsättning bör ändras dithän, att antalet

föregående interneringar kommer att omfatta jämväl fall av avtjänat straffarbete.

En sådan ändring anser jag emellertid icke påkallad, bland annat

därför att den utsträckta interneringen utöver tre år då skulle komma att

tillämpas även i det fall, att alla de föregående fyra gångerna avsett undergående

av straffarbete och att det således, när fråga örn den internerades kvarhållande

å allmän arbetsanstalt utöver tre år uppkommer, är första gången

han är intagen å sådan anstalt.

Utöver vad sålunda anförts har jag ej några väsentliga erinringar att göra

mot de sakkunnigas förslag, såvitt rörer anstaltsvården och den eftervårdande

verksamheten. En del jämkningar och redaktionella ändringar hava dock

vidtagits, såsom kommer att framgå av specialmotiveringen.

Enligt de sakkunnigas förslag skola de allmänna arbetsanstalterna stå under

uppsikt av den myndighet, som Konungen bestämmer.

I 1929 års betänkande hava de sakkunniga rörande den sålunda föreslagna

uppsiktsmyndigheten anfört bland annat följande.

Sedan år 1920, då statens tvångsarbetsanstalter skildes från fångvården,

stöde varje sådan anstalt under inseende och ledning av en utav Kungl. Majit

förordnad särskild styrelse. Dessa styrelser lydde direkt under socialdepartementet.

I

Enligt 1922 års förslag, som bibehöll en särskild styrelse för varje tvångsarbetsanstalt,

ansågs uppsikten över anstalterna »åtminstone tillsvidare» kunna

utövas av länsstyrelsen i det län, varest resp. anstalt är belägen. 1926 års

förslag hade bibehållit länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet.

Socialstyrelsen hade i avgivna yttranden över de båda föregående förslagen

i denna del anfört bl. a. följande: Någon central uppsiktsmyndighet, såsom

för de allmänna alkoholistanstalterna, funnes ej omtalad. Såvitt styrelsen kunde

finna, måste denna brist på sakkunnig, enhetlig ledning anses mycket betänklig

för lösdrivarvårdens rationella handhavande och utveckling samt nödvändigtvis

avhjälpas. Genom tillkomsten av en central uppsiktsmyndighet

skulle för övrigt möjliggöras den — under förutsättning av ett mer utvecklat

anstaltssystem — för uppfostringsprincipens tillämpning viktiga åtgärden av

internerads överflyttning till annan anstalt. För inseende över den interna anstaltsvården

i alla dess former och över tillämpningen av så väsentliga regler

som exempelvis beträffande villkorlig eller slutlig utskrivning samt permissioner

skulle saknas tillgång till enhetlig ledning och expertis. Vad den senare

beträffade, torde behov av sådan i två hänseenden göra sig gällande med

Uppsikts
myndighet
över
anstalts
väsendet.

Central

uppsikts
myndighet?
1929

års

förslag.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

särskild styrka, nämligen dels i fråga om det kvinnliga klientelet i allmänhet

och dels i fråga om de stora grupper av såväl det manliga som det kvinnliga

klientelet, vilka, efter vad av styrelsen tidigare förebragta utredningar utvisade,

i överraskande stor utsträckning företedde psykiska defekter av mångskiftande

slag.

Frågan örn tillsyn över anstaltsväsendet på den sociala lagstiftningens område

hade beträffande skilda slag av anstalter blivit löst på olika sätt. Sålunda

stöde de allmänna uppfostringsanstalterna för minderåriga brottslingar

(å Bona och Viebäck) under uppsikt och kontroll av länsstyrelsen i det län,

där resp. anstalt är belägen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård hade att öva uppsikt över

de i fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen, medan tillsynen över de

skyddshem, som avsåges i barnavårdslagen, utövades av en utav Kungl. Majit

förordnad särskild skyddshemsinspektör.

Uppsiktsmyndighet över alkoholistvården vore däremot socialstyrelsen, vars

uppsikt i detta hänseende även omfattade statens i samband med tvångsarbetsanstalterna

anordnade vårdanstalter för alkoholister vid Svartsjö och i Landskrona.

'' !

Enhetlighet saknades alltså uti ifrågavarande hänseende. Det mest ändamålsenliga

syntes vara, att centralisation kunde åstadkommas och att uppsikten över

dessa hem och anstalter sålunda komme att förläggas till en och samma myndighet.

Därom vore emellertid nu ej fråga, då det här endast gällde att pröva,

åt vilken myndighet uppsikten över de allmänna arbetsanstalterna lämpligast

borde anförtros. Enligt de sakkunnigas mening kunde därvidlag näppeligen

andra myndigheter ifrågakomma än vederbörande länsstyrelse eller en central

myndighet, i främsta rummet socialstyrelsen. För det förra alternativet talade

onekligen vissa praktiska skäl, såsom att styrelsen för en anstalt, som ej vore

belägen i Stockholms närhet, lättare kunde komma i personlig kontakt med

länsstyrelsen än med ett ämbetsverk i huvudstaden och att i berörda fall vederbörande

i länsstyrelsen lätt genom personliga besök å anstalten kunde få inblick

i de vid anstalten föreliggande förhållandena. Länsstyrelserna hade ju ock att

handlägga ärenden enligt de föreslagna lagarna, i det att det ankomma på

dem att besluta örn internering å allmän arbetsanstalt.

Örn frågan såges ur en mera principiell ståndpunkt, tedde den sig emellertid i

viss mån annorlunda. Enligt förevarande förslag tillkomme det anstaltsstyrelse

att i första hand besluta om kvarhållande å allmän arbetsanstalt samt om

försökspermission och utskrivning. I händelse av missnöje ägde dock den internerade

påkalla, att beslutet underställdes uppsiktsmyndighetens prövning,

men i två viktiga fall, nämligen i fråga om kvarhållande å anstalten efter tre

års internering och förfarandet vid inträdande arbetsoförmåga, skulle underställning

av anstaltsstyrelsens beslut obligatoriskt ske. Likaledes syntes internerad

person i händelse av missnöje med behandlingen å anstalten böra äga hos

uppsiktsmyndigheten göra framställning örn rättelse i det överklagade förhållandet

(bestämmelse härom borde lämpligen hava sin plats i stadgan för anstalterna,

jfr § 46 i gällande stadga av den 23 december 1920). Det vore uppenbarligen

av vikt, att praxis i dessa hänseenden bleve likformig och leddes i rätt

riktning. För åstadkommande av enhetlig lagtillämpning vore det därför önskvärt

att få en gemensam ledning och uppsikt över dessa anstalter. Den reformering

av anstaltsvården, som i förevarande förslag åsyftades, torde därigenom

också säkrare kunna på ett enhetligt sätt genomföras, än örn det bleve flera

olika tillsynsorgan.

De sist anförda skälen talade mycket starkt för att uppsikten över de allmänna

arbetsanstalterna anförtroddes åt en central myndighet, i sådant fall

närmast socialstyrelsen, som redan nu i egenskap av uppsiktsmyndighet över

alkoholistvården hade inseende över de till tvångsarbetsanstalterna anslutna

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Z-kO.

139

vårdanstalterna för alkoholister. I själva lagförslagen hade emellertid ansetts

böra upptagas allenast, att en uppsiktsmyndighet skulle finnas, och det väsentliga

av dess funktioner i förevarande hänseende. Det syntes naturligt, att den

tillsyn över allmänna arbetsföretag och över verksamheten vid de av hjälporganisationer

eller enskilda anordnade härbärgen, räddningshem och andra hithörande

anstalter, som enligt förslaget förutsattes skola komma till stånd, också

anförtroddes åt samma myndighet.

I några inkomna yttranden beröres frågan örn den föreslagna uppsiktsmyndigheten.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har sålunda anfört, att de

sakkunniga syntes luta åt tanken, att socialstyrelsen borde bliva uppsiktsmyndighet

ej allenast över allmänna arbetsanstalter utan även över enskilda härbärgen,

räddningshem m. m. Såsom de sakkunniga framhållit, vore det önskvärt,

att en och samma myndighet utövade tillsynen över samtliga hem och anstalter,

som kunde komma i fråga vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.

Detta kunde dock ej låta sig göra för närvarande, då socialstyrelsen vore

uppsiktsmyndighet för alkoholistanstalter, men länsstyrelserna för flertalet

övriga anstalter. Toge man hänsyn till praktiska synpunkter, såsom att länsstyrelserna

hade lättare än ett centralt ämbetsverk i Stockholm att komma i

kontakt med vederbörande anstalter och att nämnda myndigheter handlade

ärenden enligt den föreslagna lagstiftningen och därför vore väl insatta i dessa

frågor, syntes starka skäl tala för att uppdraga åt vederbörande länsstyrelser

att vara uppsiktsmyndighet. Länsstyrelserna torde till sitt förfogande redan

hava krafter, vilka vore lämpade att biträda vid tillsynens utövande, och nya

tjänsters inrättande skulle med denna anordning vara obehövligt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har anfört, att arbetsanstalternas

underordnande under socialstyrelsen icke vore erforderligt,

utan därest en särskild tillsyn över dessa anstalter ansåges böra äga rum, torde

den, åtminstone beträffande Landskronaanstalten, lämpligen böra utövas av

länsstyrelsen i länet, med vilken myndighet erforderlig kontakt vore lättare att

åstadkomma på grund av anstaltens belägenhet så nära Malmö.

Styrelsen för Göteborgs diakoniss-sällskap har erinrat, att enligt lagförslaget

de skyddshem, som tillika skulle bliva godkända såsom allmänna arbetsanstalter,

skulle komma att stå under två tillsyningsmyndigheter. För närvarande

stöde de under tillsyn av en särskild skyddshemsinspektör, och enligt

förslaget skulle arbetsanstalterna stå under uppsikt av en av Konungen härför

förordnad myndighet. En omarbetning av förslaget i denna del syntes därför

ofrånkomlig för att förebygga den dualism, som enligt förslaget syntes

förefinnas beträffande övervakningen av de skyddshem, som tillika skulle

tjänstgöra såsom allmänna arbetsanstalter.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande funnit avgörande skäl tala för en central,

hela landet omfattande uppsiktsmyndighet. Angående motiveringen härför

hänvisas till yttrandet, vilket, såsom förut anförts, finnes fogat såsom bilaga

till statsrådsprotokollet (Bilaga C).

Åtskilliga skäl tala onekligen för att ställa de allmänna arbetsanstalterna

under respektive länsstyrelsers uppsikt liksom förhållandet är med de allmänna

uppfostringsanstalterna, en anordning, som icke medfört några nackdelar.

Emellertid är förhållandet olika så till vida, att det ej finnes flera än

två sådana uppfostringsanstalter, en flir manlig och en för kvinnlig ungdom,

sinsemellan av väsentligt olikartad beskaffenhet, vadan något större behov av

enhetlig tillsyn över dessa två anstalter knappast förefinnes. I detta hän
-

Yttranden

Sver 1929

års förslag

Departe
ments
chefen.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Underställning

i vissa

fall av anstaltsstyrelses

beslut.

Departe
ments
chefen.

Uppsiktsmyndig

- hetens sam

mansättning.

seende blir förhållandet i viss mån ett annat beträffande de allmänna arbetsanstaltema.

I den reformering av anstaltsväsendet, som åsyftas, ingår ett

differentierat vårdsystem med flera anstalter för olika grupper av klientelet.

Behovet av en enhetlig uppsikt över dessa anstalter av olika typ blir starkt

framträdande, särskilt på grund av den befogenhet, som skulle tillkomma

uppsiktsmyndigheten att överflytta internerade från en anstalt till en annan.

En sådan befogenhet kan näppeligen tillkomma annan än en central, för

hela landet gemensam myndighet. Därtill kommer, att det av de sakkunniga

föreslagna centralregistret — vars inrättande jag förordar — lämpligen

bör föras hos uppsiktsmyndigheten. En viktig omständighet i detta hänseende

är även vad förut anförts därom att organisationen av hjälparbetena bör

sammanhållas av ett centralt organ, lämpligen då av den institution, som utses

till uppsiktsmyndighet. Jämväl för åstadkommande av enhetlig lagtilllämpning

är det av vikt, att uppsiktsmyndigheten, vilken det skall tillkomma

att besluta om kvarhållande å anstalt och utskrivning därifrån i vissa viktigare

fall ävensom att upptaga klagomål över anstaltsstyrelsemas beslut, bliver

en central myndighet. Det må nämnas, att icke någon länsstyrelse påyrkat

uppsiktens förläggande till länsstyrelserna. Såsom central uppsiktsmyndighet

torde enligt min mening någon annan institution än socialstyrelsen -— som

redan handhar tillsynen över alkoholistlagstiftningen — för närvarande knappast

böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas förslag tillkommer det i allmänhet vederbörande anstaltsstyrelse

att besluta örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt och utskrivning

därifrån, men i två viktiga fall, nämligen i fråga om kvarhållande å anstalten

efter tre års internering och förfarandet vid inträdande arbetsoförmåga,

skall underställning av anstaltsstyrelsens beslut obligatoriskt ske hos uppsiktsmyndigheten.

Mot förslaget i denna del har jag ej någon erinran att göra. Framför allt

i det förra fallet, då fråga föreligger örn interneringens utsträckande över den

vanliga maximitiden av tre år, bör det med nödvändighet tillkomma högre myndighet

att pröva varje därom av anstaltsstyrelse fattat beslut. Denna regel

synes mig emellertid böra utvidgas därhän, att i de fall, då förutsättningar

för dylikt kvarhållande på sätt i lagen närmare angivits föreligga, jämväl

beslut örn försökspermission och återhämtande till anstalt skola underställas.

Grunden härtill är, att det i dylika fall ofta är fråga örn särskilt samhällsfarliga

individer, för vilkas behandling uppsiktsmyndigheten bör hava ansvaret.

Med de uppgifter, som enligt det föregående skola tillkomma uppsiktsmyndigheten,

uppkommer frågan, om bestämmelser böra intagas i lagen i syfte

att skapa säkerhet för en tillfredsställande handläggning därstädes av de nytillkomna

ämbetsuppgiftema.

En av de sakkunniga har i särskilt yttrande i denna fråga anfört.

Under förarbetena till förevarande lagstiftning hade från något håll framförts

betänkligheter mot att tilldela en administrativ uppsiktsmyndighet prövningsrätt

uti ifrågavarande avseende. Det gällde nämligen här intet mindre

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

141

än beslut om berövande av en persons frihet för obestämd tid framåt, i värsta

fall för hela hans livstid. I rättssäkerhetens intresse borde en sådan prövning

vara anordnad på så betryggande sätt som möjligt. I regel ankomme frågor

om frihetsberövande på domstols prövning. Beträffande internering av återfallsförbrytare

och förminskat tillräkneliga förbrytare vöre prövningen förlagd

till en särskild interneringsnämnd, vars sammansättning vore avsedd att

garantera en betryggande prövning. Ett administrativt ämbetsverk hade emellertid

i regel icke den sammansättning eller sysslade eljest med sådana uppgifter,

att detsamma i och för sig vore direkt lämpat att pröva sådana ärenden

som de här avsedda, där det som sagt ytterst kunde komma att gälla livstidsinternering.

Det funnes därför ett visst fog för de sålunda framförda betänkligheterna.

Något yrkande örn ändrad anordning i detta avseende framställdes emellertid

ej av denne sakkunnige.

Svenska skyddsförbundet har, som av dess nyss återgivna yttrande framgår,

för sin del ifrågasatt, att den s. k. interneringsnämndens yttrande i varje

sådant fall skall inhämtas.

Internerads kvarhållande å allmän arbetsanstalt utöver eljest stadgad maximitid

för obestämd tid framåt är en synnerligen allvarlig åtgärd. För att

icke tal örn godtycke vid prövningen av dessa frågor skall uppkomma, måste

det sörjas för en betryggande tillämpning av stadgandena härom. Förutom

det att bestämmelserna måste så utformas, att de uppbäras av den allmänna

rättsuppfattningen, är det nödvändigt, att de också tillämpas på ett sätt, som

icke lämnar rum för klander. De stränga betingelser, som enligt förslaget

äro uppställda för stadgandenas tillämplighet, synas mig emellertid i och för

sig innebära tillräckliga garantier mot missbruk. Beträffande åter lämpligheten

av prövningens förläggande till ett administrativt ämbetsverk såsom

socialstyrelsen kunna meningarna vara delade. Styrelsens sammansättning är

icke bestämd på sådant sätt, att den kan anses vara direkt lämpad att pröva

ärenden, som angå långvarig frihetsförlust. Denna prövning bör vara så auktoritativ

och betryggande som möjligt. Förslag har därför varit under övervägande,

att yttrande i varje särskilt fall skulle inhämtas från den i lagarna

örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och örn internering av

återfallsförbrytare omförmälda nämnden, d. v. s. den nyss avsedda interneringsnämnden.

Jag har emellertid ansett tillräckliga skäl icke föreligga att hänskjuta

här ifrågavarande ärenden till denna nämnd, vars sammansättning ju

för övrigt icke blivit bestämd med tanke på en sådan uppgift, varom här är

fråga. Nämndens arbetsbörda skulle ock i betänklig grad ökas, därest dessa

ärenden skulle hänskjutas till densamma. Det är nämligen att märka, att

frågan om dylik internerads utskrivning minst en gång varje kalenderår skall

upptagas till prövning.

I stället torde den anordningen kunna vidtagas, att föreskrift intages i lagen

om att vid handläggning av hithörande ärenden i avgörandet hos uppsiktsmyndigheten

skall deltaga en person, som är eller varit ordinarie innehavare

av domarämbete. Denne extra ledamot bör förordnas av Konungen

för viss tid. Körande uppsiktsmyndighetens sammansättning i övrigt torde

Departe
ments
chefen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majlis proposition nr S40.

det böra tillkomma Kungl. Majit att i instruktionsväg besluta; jag vill dock

nämna, att jag förutsätter att, örn socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet, föreskrift

bör meddelas örn att i handläggningen av hithörande ärenden skola

deltaga generaldirektören eller hans ställföreträdare, föredragande byråchefen,

byråchefen för lagärenden, den nämnde domarledamoten och slutligen den

läkare, som för närvarande tjänstgör som expert för ärenden rörande alkoholistvården.

Med en sådan anordning, som nu angivits, skulle det tydligen

icke kunna sägas, att ej prövningen av dessa ärenden blir tillräckligt betryggande

och auktoritativ. Det må tilläggas, att det icke heller beträffande interneringsnämnden

är föreskrivet, att flera än en av ledamöterna skall vara

eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

PriÖhöinStT ®esvär över länsstyrelses beslut örn intagande å tvångsarbetsanstalt prövas

instans, enligt gällande lösdrivarlag i högsta domstolen. Frågan, vilken myndighet

prövningen av interneringsbeslut i högsta instans bör tillkomma i en reviderad

lagstiftning, har varit föremål för olika meningar.

års I 1929 års förslag har i detta ämne anförts följande.

förslag.

En fråga av stor betydelse, vari det förevarande förslaget avveke från 1926

års förslag, vore den om lösdrivarmålens prövning i högsta instans. Denna

prövning hade sedan lång tid tillbaka varit förlagd till högsta domstolen. I

viss mån vore detta fallet ända sedan 1809, och enligt förordningen den 29 juni

1833 angående försvarslösa personer skulle besvär över länsstyrelses beslut örn

åläggande av tvångsarbete alltid prövas av högsta domstolen. Denna ordning

hade sedan dess bestått orubbad.

o I 1882 års förslag, som läge till grund för gällande lösdrivarlag, anfördes

såsom skäl för berörda ordning, att »då dessa mål rörde den enskildes dyrbaraste

rättighet eller rätten över sin person, syntes med allt skäl det slutliga avgörandet

böra läggas i domstols hand och besvären över de administrativa myndigheternas

beslut följaktligen fullföljas hos Kungl. Majit i högsta domstolen».

I 1922 års förslag hade denna besvärsordning bibehållits, och såsom motiv

därför hade anförts bland annat följande. Genom ifrågavarande anordning hade

skapats ett administrativt-judiciellt förfarande för lösdrivarmålens behandling,

vilket ur principiell synpunkt tycktes egendomligt men som motiverats av

dessa måls speciella beskaffenhet. Det gällde här en samhällets säkerhetsåtgärd,

vilken borde prövas ur administrativa synpunkter, men då säkerhetsåtgärden

innebure ett frihetsberövande, hade det ansetts lämpligt att tillägga judiciell

myndighet prövningsrätt, och man hade då, för att undvika fullföljande i flera

instanser, valt att låta besvären gå direkt till högsta domstolen. Den valda

anordningen måste anses ägnad att tillfredsställa just det krav, man borde hava

på dessa måls behandling. Den realiserade kravet på rättssäkerheten och tillförsäkrade

dessa mål en snabb behandling. Den förtursrätt, som dessa mål

åtnjöte vid föredragningen i högsta domstolen, gjorde, att de vunne ett snabbt

avgörande.

Enligt 1926 års förslag skulle prövningen av besvär över länsstyrelses beslut

i mål örn tvångsarbete däremot förläggas till regeringsrätten. Till valet

av denna instansordning syntes i viss mån hava medverkat, att enligt nämnda

förslag länsstyrelse jämväl hade att besluta om intagande i arbetshem eller

i alkoholistanstalt, och att prövningen i sista instans vid klagan i dessa fall

nödvändigtvis måste förläggas till regeringsrätten; talan ansåges nämligen i

alla dessa fall lämpligen böra prövas av samma myndighet.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

143

Socialstyrelsen samt styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter hade i avgivna

utlåtanden givit uttryck för den uppfattningen, att några övertygande

skäl ej vore förebragta för lämpligheten att frångå gällande lags föreskrift

om högsta domstolen såsom högsta besvärsinstans uti ifrågavarande mål.

Ett fullständigt likartat blandat administrativt-judiciellt förfarande tillämpades

även enligt annan lag, nämligen vid klagan över länsstyrelses utslag i

ärenden rörande utlännings utvisning eller verkställighet av utvisning. Prövningen

av dessa besvärsmål, som uti en till riksdagen i ämnet avlåten proposition

föreslagits skola ske av Kungl. Maj:t i statsrådet, överflyttades nämligen

vid ärendets behandling i riksdagen på lagutskottets förslag till högsta

domstolen. Därvid framhölls bland annat, att rättssäkerheten påfordrade en

sådan anordning, samt att målens ringa antal gjorde, att deras inverkan på

högsta domstolens arbetsbörda icke borde bliva nämnvärd. Vid utfärdande den

2 augusti 1927 av lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas hade motsvarande

bestämmelse (35 §) bibehållits i sak oförändrad, utan att från något håll,

ej heller från lagrådets sida, någon ändring på denna punkt påyrkats.

I 1922 och 1926 års förslag hade framlagts viss statistik över antalet lösdrivarmål,

som från länsstyrelse fullföljts till högsta domstolen. Därav framginge,

att under 10-årsperioden 1912—21 årliga medeltalet dylika fullföljda

mål utgjorde allenast Slh mål och att ändring gjorts i länsstyrelsens utslag

endast i sammanlagt 4 fall. Under åren 1919—21 uppgick årliga medeltalet

av länsstyrelsernas utslag rörande ådömande av tvångsarbete till 484,

därav i medeltal 6.8 årligen överklagades, således endast 1.4 % av hela antalet.

Mål, i vilka tvångsarbete ådömts enligt fattigvårdslagen, fullföljdes under

nämnda 10-årsperiod i 56 fall eller 5.6 % årligen; ändring hade gjorts i sammanlagt

7 fall. Under åren 1919—21 fullföljdes talan i sistnämnda slags mål i

omkring 18 0/> av fallen, ehuru medeltalet fullföljda mål under denna 3-årsperiod

sjunkit till 31/3 årligen. Dessa siffror visade emellertid, att målen enligt

fattigvårdslagen fullföljts till högsta instans i betydligt större utsträckning

än de vanliga lösdrivarmålen.

Enligt av de sakkunniga inhämtade upplysningar hade antalet enligt lösdrivarlagen

hos högsta domstolen prövade mål under de fyra sista åren utgjort:

år 1925 10 år 1927 11

» 1926 9 > 1928 10.

De sakkunniga anslöte sig i denna fråga till den av fattigvårdslagstiftningskommittén

uttryckta uppfattningen, som överensstämde med den i likartat fall

av lagutskottet vid 1914 års riksdag omfattade. Ett dömande till tvångsarbete

innebure ovedersägligen ett så djupt ingripande i den dömdes förhållanden

och vore för honom något så kännbart och stundom ödesdigert, att prövningen

härav i högsta instans borde göras så noggrann och betryggande som möjligt

samt överlämnas åt den domstol, som erkändes besitta den högsta kapacitet.

Obestridligt torde också vara, att här icke vore fråga om ett skälighetsbedömande

efter lämplighetssynpunkter, såsom vid administrativ prövning i allmänhet

vore fallet, utan örn rättstillämpning, en prövning, huruvida det fullföljda

fallet vore att hänföra under lagens bestämmelser eller ej. Då ifrågavarande

mål gällde en så allvarlig sak som den personliga frihetens berövande

under avsevärd tid, enligt förevarande förslag på obestämd tid tre år framåt

och under vissa förutsättningar till och med ännu längre, syntes det i rättssäkerhetens

intresse fullt befogat, att prövningen i sista instans förlädes till

högsta domstolen. För denna anordning kunde också snart 100-årig hävd åberopas.

Genom målens förtursrätt vore snabb procedur också garanterad med

en sådan ordning.

Med hänsyn till den synnerligen ringa arbetsbörda, dessa måls bibehållande

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-jO.

hos högsta domstolen enligt den åberopade statistiken för domstolen medförde,

torde det ej heller med fog kunna göras gällande, att ur denna synpunkt anordningen

skulle medföra någon olägenhet. Berörda synpunkt kunde därför

här lämnas alldeles ur räkningen, såsom jämväl i fråga om målen om utvisning

av utlänning påvisats.

Vunne förslaget i denna del bifall, skulle en olikhet i fråga örn instansordningen

komma att föreligga vid jämförelse med mål om internering av alkoholister.

Olikhet därvidlag syntes emellertid ej i och för sig ägnad att ingiva

betänkligheter. Det vore en bestämd skillnad mellan samhällsföreteelserna

lösdriveri och alkoholism, även örn nära beröringspunkter dem emellan funnes;

den senare vore snarast att likna vid en sjukdom, för vars botande krävdes

vård å därför lämpad vårdanstalt. Det torde därför knappast finnas fog för

den uppfattningen, att internering av lösdrivare och internering av alkoholister

nödvändigtvis skulle prövas i samma ordning.

De i 1926 års förslag anförda skälen för den här avsedda prövningens förläggande

till regeringsrätten hade med den utformning, som förevarande förslag

fått, förlorat sin betydelse, då beslut örn internering i arbetshem eller i

alkoholistanstalt enligt den föreslagna lagen ej kunde av länsstyrelse meddelas,

på sätt enligt 1926 års förslag vore fallet. Vad åter den föreslagna

omläggningen av proceduren i lösdrivarmål hos länsstyrelsen anginge, vartill

i detta sammanhang också hänvisats i sistnämnda förslag, så vore denna ändring

av proceduren enligt de sakkunnigas mening ej av den betydelse, att den

kunde inverka på det principiella bedömandet av förevarande spörsmål.

_ Vad som i detta hänseende föreskreves skola gälla beträffande beslut enligt

den föreslagna lagen om intagande å allmän arbetsanstalt borde enligt

sakens natur gälla även örn motsvarande beslut enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.

_ Samma besvärsordning borde ock gälla i fråga om länsstyrelses

beslut, varigenom villkorligt anstånd med utslags verkställande förklarats

förverkat. Ett beslut av sistnämnda innehåll vore nämligen i sak lika med

ett nytt beslut om internering, och besvärsordningen borde därför i bådadera

fallen vara densamma. Detta bleve också i full överensstämmelse med vad

som enligt lagen den 22 juni 1906 om villkorlig frigivning (12 §) gällde för

det fall, att länsstyrelse återkallat villkorligt medgiven frihet; i dylikt fall

anförda besvär prövades nämligen av högsta domstolen.

I detta sammanhang borde ock beröras spörsmålet, i vilken ordning klagan

finge föras över uppsiktsmyndighetens beslut i utskrivningsfrågor. Prövningen

i högsta instans kunde i dessa fall tänkas förlagd till Kungl. Maj:t i

statsrådet eller till regeringsrätten. Bestämde man sig för det senare alternativet,

fordrades ändring i lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Frågan om vad som vore lämpligast härvidlag kunde vara föremål för

tvekan, men de sakkunniga hade ansett skäl saknas att välja sistnämnda alternativ.

Då regeringsrätten icke i något annat hänseende skulle hava att taga

befattning med mål enligt någon av nu ifrågavarande lagar, syntes mest rationellt

att dit icke heller förlägga prövningen av frågor örn kvarhållande å

samt _ försökspermission och utskrivning från allmän arbetsanstalt. Försökspermitterande

och utskrivning från sådan anstalt före den stadgade maximitidens

utgång syntes också snarare kunna jämföras med villkorlig frigivning

av fånge, vilken fråga prövades av Kungl. Maj:t i statsrådet, än med utskrivning

från anstalt eller hem enligt fattigvårdslagen, barnavårdslagen eller alkoholistlagen,

i fråga varom klagan fullföljdes till regeringsrätten.

Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands,

Örebro och Norrbottens län förordat, att prövningen i dessa ärenden förlägges

till regeringsrätten. Såsom skäl därför har anförts i huvudsak, att med hän
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

145

syn till att prövningen jämväl skulle omfatta frågan, huruvida hjälpåtgärder

med utsikt till framgång kunde vidtagas, det syntes avgjort riktigare att

överflytta prövningen till regeringsrätten, som hade att pröva intemeringsfrågor

enligt alkoholistlagen och rörande omhändertagande för skyddsuppfostran

enligt bamavårdslagen. Skedde sådan överflyttning -— har det av de två sistnämnda

länsstyrelserna anförts —- borde till regeringsrätten ock förläggas

prövningen av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut i frågor rörande utskrivning

från arbetsanstalt.

Vid bedömande av förevarande fråga har jag funnit de skäl, som anförts för

en omläggning av det nuvarande systemet och prövningens överflyttande till

regeringsrätten, böra tillerkännas den övervägande betydelsen; jag hänvisar

särskilt till vad som anförts därom att regeringsrätten redan har att pröva intemeringsärenden

enligt alkoholistlagen och bamavår dslagen. Med denna

ståndpunkt synes det enklast och riktigast att låta jämväl besvär över uppsiktsmyndighetens

beslut vid tillämpning av lagen prövas av regeringsrätten.

Man vinner då den avsevärda fördelen, att besvär i alla frågor rörande tilllämpningen

av vanartslagen komma att i högsta instans prövas av samma

myndighet i stället för delvis av högsta domstolen och delvis hos Kungl. Maj :t

i statsrådet, såsom enligt 1929 års förslag skulle bliva fallet. En dylik centralisation

är tydligen ägnad att bidraga till större enhetlighet i ärendenas

avgörande.

För genomförande av detta förslag kräves ändring i regeringsrättslagen,

och torde chefen för justitiedepartementet senare komma att i annat sammanhang

framlägga förslag därom. 1

1 1926 års betänkande finnes, utöver förslaget till ny lös drivarlagstiftning, Ifrågasatta

jämväl upptaget bland annat förslag till lag örn ändring i vissa delar av 15 och Straff lagen.*

18 kap. strafflagen, innefattande ändrade bestämmelser rörande åldersgränsen

och i viss mån även straffskalan vid otukt med minderåriga samt åldersgränsen

vid vissa frihetsbrott mot dylika personer ävensom rörande otukt med barn

av manligt kön.

I 1929 års betänkande har beträffande nämnda ändringsförslag anförts, att

däri berörda spörsmål så nära sammanhängde med andra stadganden såväl i förberörda

kapitel som i strafflagen i övrigt, att de förutsatte ett närmare ingående

på strafflagstiftningen i hithörande delar, än som lämpligen kunde ske

vid en granskning av förslaget såsom ett appendix till lösdrivarlagstiftningen.

Berörda frågor hade ock varit överlämnade till den s. k. lilla strafflagskommissionen,

vilken emellertid i de delar, som rörde omförmälda förslag till ändringar

i strafflagen, ej blivit i tillfälle att ingå i prövning av detsamma. Det

ville emellertid synas, som örn de ifrågavarande spörsmålen borde behandlas

av nämnda kommission samt därvid underkastas en närmare undersökning och

därav till äventyrs föranledd överarbetning av förslaget.

I anslutning till berörda uttalande har en av de sakkunniga till 1929 års

betänkande fogat ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av 15 och 18 kap.

strafflagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 203 käft. (Nr 240.) 10

Departe
ments
chefen.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 2b0.

Ikraft
trädande.

Kostnads
beräknin
gar.

1929 års

förslag.

Kostnader för

förebyggande

åtgärder.

Då ifrågavarande förslags vidare behandling ankommer på justitiedepartementet,

torde betänkandet i denna del böra överlämnas till nämnda departement.

Frågorna hava icke det nära samband med lösdrivarlagstiftningen, att

det är nödvändigt, att de i sammanhang med dennas framläggande erhålla sin

lösning.

Det är uppenbart, att så genomgripande lagändringar som de, vilka här föreslås,

icke kunna bliva gällande utan en avsevärd övergångstid. Denna kräves

framför allt för uppbyggandet av den nya, lokala organisationen samt —- kanske ändå mera — för omläggningen av anstaltsväsendet, vilken måste förberedas

genom en mera djupgående utredning än den, som nu föreligger. Särskilt

socialstyrelsen har betonat vikten av att lagens ikraftträdande föregås av

grundliga och omfattande förarbeten. I anslutning till sålunda framhållna

synpunkter anser jag, att övergångstiden bör utgöra minst två år från lagens

antagande, varför tidpunkten för ikraftträdandet enligt min mening bör bestämmas

till den 1 juli 1932.

Jag har nu angivit min uppfattning beträffande de viktigaste av de frågor,

som möta i förevarande sammanhang. Innan jag härefter övergår till att redogöra

för detaljerna i det nu föreliggande lagförslaget, har jag att till behandling

upptaga frågan örn de kostnader, som tillämpningen av den föreslagna lagen

kan väntas medföra. Därvid vill jag förutskicka en erinran därom att, på

sätt nyss nämnts, lagen är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1932 och att

densamma följaktligen — med ett undantag, som senare skall beröras — ej föranleder

några direkta kostnader under de två närmast följande budgetåren.

Kostnadsfrågan torde sålunda i huvudsak komma under närmare omprövning

först vid 1932 års riksdag och bör dessförinnan ytterligare utredas på mera ingående

sätt, än som hittills kunnat ske. Emellertid är det önskvärt att redan

nu söka åtminstone i stora drag angiva de ekonomiska konsekvenser, som lagstiftningens

genomförande kommer att åsamka statsverket. Utan att kunna

framlägga några exakta kostnadsberäkningar skall jag därför här lämna en

översikt i frågan.

I 1929 års förslag anfördes i kostnadsfrågan i huvudsak följande.

»De ändrade bestämmelser rörande behandling av lösdrivare m. fl., som av de

sakkunniga föreslagits, komma självfallet att medföra vissa ekonomiska konsekvenser.

Vid utredning av kostnadsfrågan kommer i det följande att skiljas

mellan

1) kostnader för förebyggande åtgärder;

2) kostnader för anstaltsbehandlingen; och

3) övriga kostnader, som kunna föranledas av förslagets genomförande.

De förebyggande åtgärderna utgöra ett viktigt led i förevarande förslag.

1926 års förslag utgick härvid från att den förberedande undersökningen samt

vidtagandet av hjälpåtgärder skulle i främsta rummet ankomma på kommunala

myndigheter. De betänkligheter, som ur kostnadssynpunkt anförts mot förslaget,

torde icke minst hava avsett denna punkt. Då enligt förslaget stadgades

skyldighet för fattigvårdsmyndigheterna att omhändertaga samt med

föda och bostad förse de i 2 kap. av lagen avsedda personer, intill dess arbete

kunde beredas dem eller annan hjälpåtgärd vidtagas, skulle detta självfallet ha
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

147

va medfört avsevärda och svårberäkneliga utgifter, särskilt för kommuner, som

i större omfattning äro hemsökta av lösdrivare.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall beträffande de personer, som avses

i lagen örn åtgärder mot lösdriveri, den förberedande undersökningen omhänderhavas

av en förhör smyndighet, bestående av ortens polismyndighet jämte

ett på visst sätt utsett kommunalt ombud, vilken förhörsmyndighet i fråga

örn arbetsanskaffning och andra hjälpåtgärder avses skola samverka med enskilda

hjälporganisationer.---Någon skyldighet för fattigvårdssamhäl
lena

att taga vård örn lösdrivare i avvaktan på arbetsanskaffning har däremot

ej stadgats. Vad i nämnda lag föreskrivits örn beredande av husrum och uppehälle

för det fall, att för lösdriveri anhållen person lämnas på fri fot, ankommer

för fattigvårdsstyrelsens del på frivillig överenskommelse med förhörsmyndigheten.

Förslagets genomförande i denna del kommer därför ej att innebära

något åläggande för fattigvårdssamhällena av beskaffenhet att medföra

kostnader, utan de åtgärder härvidlag, som från dessa samhällens sida kunna

ifrågakomma, bliva av frivillig art.

A andra sidan komma landstingen och vissa städer att förorsakas utgifter för

ersättning åt nyssnämnda kommunala ombud.----

Beträffande de förebyggande åtgärderna i fråga örn personer, som avses i

lagen örn sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, innebär förslaget i likhet

med 1926 års förslag, att dessa åtgärder skulle handhavas av en kommunal

myndighet, därvid en särskild sådan, s. k. skyddsnämnd, i allmänhet skulle tillsättas

endast i städer med ett invånarantal av minst 20,000. Ej heller beträffande

dessa personer har föreslagits skyldighet för kommunerna att ombesörja

tillhandahållande av föda och bostad i avvaktan på anskaffande av

arbete eller vidtagande av annan hjälpåtgärd. De kostnader, till vilka i förevarande

hänseende behöver tagas hänsyn, torde huvudsakligen vara sådana,

som föranledas av skyddsnämndernas verksamhet i de stora städerna, där dylikt

sedeslöst leverne nått en större utbredning, och dessa kostnader komma

att falla å ifrågavarande städer. Kostnaderna i fråga bliva av ungefär enahanda

art som de utgifter, som föranledas av nykterhetsnämndernas verksamhet

i dessa samhällen.

Med den betydelse, som enligt förslaget tillagts det frivilliga lijälparhetet

i olika former, är det självfallet synnerligen önskvärt, att detta erhåller verksamt

stöd genom ett ej alltför snävt tillmätt statsbidrag till institutioner, som

utöva social hjälpverksamhet. Särskilt gäller detta med avseende å den verksamhet,

som utövas av svenska skyddsförbundet, vilket, såsom redan förut utvecklats,

föreslagits skola erhålla en auktoriserad ställning i fråga om hjälpåtgärder

åt personer, avsedda i de nu föreslagna lagarna, samtidigt som verksamheten

tänkts skola utsträckas till att omfatta landet i dess helhet. För närvarande

utgår till svenska skyddsförbundet under andra huvudtiteln ett anslag

å 75,000 kronor, vilket huvudsakligen användes till hjälpverksamhet bland frigivna

fångar och villkorligt dömda, således för ändamål, som ej falla inom den

här avsedda lagstiftningens område. En avsevärd höjning av detta anslag synes

påkallad, och de sakkunniga anse, att förbundet för det ändamål, som avses

i nu förevarande förslag, skäligen borde tilldeles ett anslag å ytterligare

75,000 kronor, vilket anslag torde böra uppföras under femte huvudtiteln. En

väsentlig del av detta anslag borde användas till stödjande av förbundets lokalavdelningar

i de olika länen ; de närmare bestämmelserna örn anslagets användning

bör det emellertid ankomma på Kungl. Majit att meddela. De sakkunniga

vilja i detta sammanhang framhålla, att motsvarande enskilda institutioner

i våra grannländer erhålla statsbidrag till betydande belopp. I Danmark

utgick sådant bidrag till den hela landet omfattande föreningen ''Ftengselshjmlpen’

för budgetåret 1926—27 med omkring 106,000 kronor och för bud
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Kostnader för

anstaltsbehandlingen.

getåret 1927—28 med omkring 96,000 kronor, inberäknat bidrag till två av föreningen

upprättade upptagningshem. Dessutom utgick statsbidrag till de s. k.

''Fsengselsselskaberne'', vilka arbeta i samband med Faengselshjselpen, med sammanlagt

ungefär 60,000 kronor för budgetåret 1926—27. I Norge utgick till

''Norges forsorgs- og verneforbund’, utgörande en sammanslutning av omkring

60 hjälporganisationer, statsbidrag budgetåret 1926—27 med 190,000

kronor och budgetåret 1927—28 med 170,000 kronor.

Härjämte lärer som hittills statsbidrag i förekommande fall komma att lämnas

till andra enskilda sammanslutningar. Storleken av dylikt bidrag och villkoren

för dess utgående torde få prövas från fall till fall. Sedan någon erfarenhet

vunnits, synes dock önskvärt att få till stånd närmare föreskrifter om

grunderna för dylikt bidrag. Särskilt synes det emellertid vara av vikt att

understödja det frivilliga arbetet för upprättande av räddningshem och liknande

anstalter för personer, som avses i lagen örn sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art. För närvarande utgår för detta ändamål endast ett anslag till frälsningsarméns

räddningshem å 6.000 kronor. Efter samråd med ombud för socialstyrelsen

hava de sakkunniga ansett önskvärt, att det för att underlätta

tillkomsten av nya, efter den föreslagna lagens ikraftträdande säkerligen behövliga.

till skyddsnämnders förfogande stående hem måtte, i likhet med vad

som är fallet beträffande erkända alkoholistanstalter, anvisas ett extra reservationsanslag

till bidrag för anordnande av sådana hem för ifrågavarande ändamål.

Beloppet av dylikt anslag kunde försöksvis bestämmas till 10,000 kronor.

De nu avsedda utgifterna för det frivilliga hjälparbete! äro ej en nödvändig

följd av den föreslagna lagstiftningens genomförande men måste anses som

högeligen önskvärda för tryggande av att ett effektivt hjälparbete kommer

till stånd.

I viss mån gäller samma förhållande beträffande utgifterna för hjälparbeten

i form av statliga arbetsföretag, som genom det allmännas försorg skulle

anordnas för att bereda sysselsättning åt personer, mot vilka ingripande enligt

lösdriverilagen sker. För huru stort antal personer dylika hjälparbeten böra

anordnas, kan enligt sakens natur näppeligen på förhand beräknas; det är

alltför ovissa faktorer, till vilka därvid måste tagas hänsyn. Det är till en

början svårt att förutse, i vad mån de förebyggande åtgärderna enligt den föreslagna

lagstiftningen komma att medföra åsyftad verkan, och till följd därav

också att beräkna lösdrivarklientelets blivande omfattning. Även andra synpunkter

spela emellertid härvidlag in. De sakkunniga hava för sin del ansett,

att då anordnandet av dylika arbetsföretag, såvitt lösdrivare angår, i vår tid

innebär något nytt och oprövat och det därför är svårt att förutsäga resultatet

därav, försiktigheten synes bjuda, att här avsedda hjälparbeten tills vidare

anordnas endast försöksvis och i mindre omfattning, än i 1926 års förslag förutsatts,

samt att med hänsyn härtill sådana hjälparbeten till en början anordnas för

endast 50 personer. I 1926 års arbetslöshetssakkunnigas år 1928 avgivna betänkande

beräknas kostnaden för arbetare vid statens reservarbeten för arbetslösa

till 1,800 kronor per år. Då till sådant arbetsföretag, som avses i det nu

föreliggande förslaget, i huvudsak komme att hänvisas mindervärdig arbetskraft,

torde kostnaden för arbetare per år kunna sättas lägre än den nyss angivna.

Med hänsyn tagen till den utredning i förevarande hänseende, som 1926

års förslag innehåller, anse sig de sakkunniga kunna approximativt uppskatta

det årliga belopp, som tills vidare skulle behövas för ändamålet, till 65,000

kronor, vilket belopp torde böra anvisas såsom särskilt anslag under femte

huvudtiteln.

Beträffande härefter kostnaderna för anstaltsbehandlingen torde det näppeligen

vara möjligt att härutinnan framlägga några beräkningar med anspråk

på tillförlitlighet. Å ena sidan kommer den utsträckning av interneringstider
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

149

na, som förslaget upptager, att medföra ökade kostnader, men å andra sidan

måste hänsyn också tagas därtill, att de föreslagna förebyggande åtgärderna

och bestämmelserna örn villkorligt anstånd med verkställande av internering

sannolikt komma att verka i den riktningen, att internering ej kommer till

stånd i så många fall, som eljest skulle äga rum. Då emellertid ingripande

enligt det nya förslagets bestämmelser överhuvud lärer kunna beräknas

skola äga rum i flera fall än med nu gällande lag sker, synes ej uteslutet,

att någon ökning i statens nuvarande kostnader för arbetsanstalterna kommer att

föranledas av förslagets genomförande. Örn så skulle bliva fallet, lärer det

få ankomma på styrelserna för vederbörande arbetsanstalter att, sedan erfarenhet

vunnits beträffande den föreslagna lagstiftningens verkningar härutinnan,

framlägga de anslagsäskanden, vartill förhållandena kunna giva anledning.

Då ett betydande antal platser på tvångsarbetsanstalterna för närvarande ej äro

belagda, finnes emellertid ej någon grundad anledning till antagande, att

dessa anstalter ej skulle vara tillräckliga även efter den nya lagstiftningens genomförande.

Enligt det föreliggande förslaget skulle personer i omyndig ålder, som falla

under dess bestämmelser, i stället för att intagas å någon av de befintliga allmänna

arbetsanstalterna kunna interneras antingen i särskild anstalt, som för

intagning av sådana personer av staten upprättats, eller ock i annan anstalt

eller viss avdelning därav, som av Kungl. Maj :t för nämnda ändamål erkänts.

De sakkunniga hava närmast tänkt sig, att enligt närmare bestämmande av

Kungl. Majit erkännande i sådant hänseende skulle lämnas i fråga om särskilda

avdelningar vid de allmänna uppfostringsanstalterna eller vid de för vanartade

barn upprättade särskilda skyddshemmen (43 § 2 eller 3 mom. barnavårdslagen).

Då det i början endast torde ifrågakomma att, i den må så kan

ske, överflytta dessa omyndiga, mot vilka ingripande skett, från tvångsarbetsanstalt

till en annan redan befintlig anstalt, torde några nybyggnadskostnader

för ändamålet i varje fall ej nu behöva beräknas. Skulle framdeles särskild

statsanstalt anses behövlig för ifrågavarande ändamål, kommer detta självfallet

att medföra ekonomiska konsekvenser.

Beträffande sådana oförbätterliga och samhällsfarliga personer, som enligt

förevarande förslag må å allmän arbetsanstalt kvarhållas under längre tid än

tre år, stadgas i förslaget, att de såsom regel skola vårdas å särskild asylavdelning

inom eller i anslutning till sådan anstalt. Enligt upplysningar, som

de sakkunniga inhämtat, torde dylika asylavdelningar utan svårighet kunna

utan särskild tillbyggnad anordnas å de nuvarande tvångsarbetsanstalterna.

Föreliggande förslag upptager i likhet med 1926 års förslag bestämmelse därom,

att endast fullständig och varaktig arbetsoförmåga utgör hinder för behandling

å allmän arbetsanstalt men att i vissa undantagsfall även helt arbetsoförmögna

skulle kunna intagas eller kvarhållas å sådan anstalt. Detta

skulle nämligen gälla i fråga örn dem, som äventyra ordningen å de vårdanstalter,

dit de skulle överflyttas, eller vilkas intagande där eljest skulle medföra

synnerlig olägenhet. Genom de sålunda föreslagna bestämmelserna skulle kommunerna

och i viss mån landstingen, de sistnämnda såvitt rörer arbetshemmen,

befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem. Av skäl, som närmare

utvecklats i 1926 års förslag (sid. 102—103), anse de sakkunniga, att någon

särdeles betydande förskjutning av kostnaderna till kommunernas eller landstingens

fördel dock ej kan förväntas följa av dessa bestämmelser.

I fråga om kostnader, som föranledas av uppsiktsmyndighetens verksamhet,

märkas särskilt kostnader för uppläggande och förande av det centrafregister,

som enligt förslaget till lösdriverilag skulle komma till stånd. Enligt från

socialstyrelsen inhämtad uppgift torde de årliga utgifterna i förevarande hänseende

kunna approximativt beräknas till högst 15,000 kronor. För den hän
-

Kostnad för

centralregistret.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

Vissa ytterligare

kostnader.

Samman
fattning.

eleise förslaget i denna del blir antaget, torde det ankomma på socialstyrelsen

att härutinnan framlägga detaljerade kostnadsberäkningar.

Vidare äro att omnämna kostnader för sådan särskild undersökning enligt

14 § 3 mom. lösdriverilagen och 12 § lagen örn sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art, varom länsstyrelsen äger förordna, och för för sv ar sbiträden åt personer,

som hos länsstyrelse undergå förhör för lösdriveri eller för dylikt sedeslöst

leverne eller som besvära sig över länsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens

beslut, ävensom för flyttning av personer, som anvisats arbete eller sysselsättning

å annan ort. Att verkställa någon tillförlitlig beräkning å de belopp,

som för ifrågavarande ändamål och andra liknande behov erfordras, hava de

sakkunniga ej ansett möjligt. För samtliga dessa ändamål torde ett gemensamt

förslagsanslag böra uppföras under femte huvudtiteln, vilket anslag tillsvidare

förslagsvis torde kunna upptagas till 20,000 kronor. Sedan närmare

erfarenhet vunnits beträffande de utgifter, som för ändamålet påkallas, torde

böra övervägas, huruvida anslaget lämpligen bör uppdelas å specificerade anslagstitlar.

Det torde här böra erinras örn, att handräckning, som styrelse för allmän arbetsanstalt

begär hos polismyndighet för återhämtande av person till anstalten,

skall meddelas utan kostnad för styrelsen.

Slutligen torde tillämpningen av övervakning sinstitutet vid behandlingen av

personer, som falla under förevarande lagstiftning, ej kunna undgå att medföra

vissa kostnader. Visserligen torde man kunna förutsätta att, i likhet med vad

som äger rum med avseende på tillsyn efter villkorlig frigivning från fängelse,

övervakning enligt den nu föreslagna lagstiftningen skall låta sig i viss omfattning

anordnas genom frivilliga krafter utan kostnad för det allmänna, övervakningen

har ju ej heller gjorts obligatorisk utom vid villkorligt anstånd med

verkställighet av länsstyrelses utslag örn tvångsinternering; den torde därför

i vissa fall kunna göras beroende av, huruvida lämpliga frivilliga krafter äro

att tillgå för ändamålet. Men i allt fall måste man nog tänka sig, att ett oundgängligt

behov av övervakning kan komma att föreligga, där lämplig person

för uppdraget icke står till buds, med mindre någon ersättning därför lämnas.

Det synes emellertid i sådana fall, liksom för övrigt även eljest, vara lämpligt

att för övervakningens anordnande anlita i orten befintligt ombud för auktoriserad

eller annan hjälporganisation, vilken då också får ordna den ekonomiska

uppgörelsen med övervakaren, där så behöves. Det är önskvärt, att en

dylik anordning i största möjliga utsträckning kommer till stånd. Ersättningen

för övervakning, i den mån sådan ersättning anses böra påvila staten, lärer

lämpligen komma i betraktande i samband med ett eventuellt bestämmande av

anslag till den ifrågavarande organisationen. Genom att på dylikt sätt ordna

saken torde man ock kunna undvika den oberäkneliga stegring av utgifterna

för. ändamålet, som enligt vunnen erfarenhet ej sällan plägar åtfölja en överföring

på statsverket av liknande kostnader. Något särskilt anslagsbelopp

för detta ändamål hava de sakkunniga på grund härav icke ansett sig böra

upptaga.

De kostnader, som direkt följa av den nya lagstiftningens genomförande,

hava alltså beräknats till dels 15,000 kronor för det ovannämnda centralregistrets

uppläggande och förande samt uppsiktsmyndighetens verksamhet i övrigt,

dels ock 20,000 kronor för försvarsbiträden, särskild undersökning samt förflyttning

av personer, som anvisats arbete eller sysselsättning å annan ort, m. m.

Härtill komma emellertid andra kostnader, som ansetts önskvärda eller påkallade

för ordnande av och effektivitet i det föreslagna hjälparbetet, nämligen

ökat. anslag till Svenska skyddsförbundet 75,000 kronor, för anordnande av

statliga hjälparbeten 65,000 kronor samt för bidrag till anordnande av hem, som

nyss omförmälts, 10,000 kronor.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

151

Enligt vad den lämnade redogörelsen giver vid handen, skulle de kostnader, Kommunersom

föranledas av den nya lagstiftningen, i all huvudsak bestridas av stats- nas och lands

verket. Endast i följande avseenden skulle kostnader uppkomma för kommuner ins®”^er°9

och landsting, nämligen:

1) för landstingen för ersättning i de fall, där sådan finnes påkallad, åt de

kommunala ombud, som avses i 2 § av lagen örn åtgärder mot lösdriveri; och

2) för större städer (närmast sådana med minst 20,000 invånare) för skyddsnämndemas

verksamhet.

Däremot skulle fattigvårdssamhällena befrias från nu stadgad skyldighet

att hava tillsyningsmän och tillsättandet av sådana få bero på samhällenas frivilliga

bestämmande. På grund av stadgandet därom, att endast fullständig

och varaktig arbetsoförmåga utgör hinder för tvångsarbete och att i vissa undantagsfall

även helt arbetsoförmögna skulle kunna intagas eller kvarhållas å

allmän arbetsanstalt, skulle landsting och kommuner, som ovan antytts, också

komma att i någon mån befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem

och som i stället komma att bestridas av statsverket.»

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ej funnit det påkallat att ingå på någon Socialdetaljgranskning

av de i 1929 års förslag framlagda kostnadsberäkningarna, * yre sen''

enär några direkta kostnader för lagtillämpningen ej komme att föranledas

under budgetåret 1930/1931. Det syntes bliva en av uppsiktsmyndighetens

första och viktigaste uppgifter att därutinnan inkomma med detaljerade förslag.

Styrelsen har emellertid i ämnet anfört, att i den framlagda beräkningen

kostnaderna genomgående syntes hava upptagits till väl låga belopp. Till belysande

av denna uppfattning har styrelsen anfört en del exempel, beträffande

vilka jag torde få hänvisa till den bifogade Bilaga C (sid. 251). I

anslutning härtill har styrelsen anfört, att försiktigheten syntes bjuda, att

man vid bedömande av den föreslagna lagstiftningens ekonomiska konsekvenser

för statsverket räknade med ej oväsentligt högre kostnader än i förslaget,

vad anginge såväl de löpande årliga utgifterna som de särskilda kostnader,

mer eller mindre av engångskaraktär, som påkallades vid det nya vårdsystemets

uppbyggande. I sammanhang härmed har styrelsen erinrat örn en kostnadssiffra

för det allmänna, som framgått av undersökningen rörande manliga

tvångsarbetare. Med ledning av tillgängliga uppgifter beräknades, att de

ibland dessa, som fyllt 50 år, åsamkat det allmänna en sammanlagd genomsnittlig

vårdkostnad av 25,000 kronor per person. Örn verkligen — säger socialstyrelsen

— det nya vårdsystemet, i väsentlig grad inriktat på förebyggande

åtgärder, ens i ringa mån komme att infria därtill knutna förhoppningar,

syntes det ej vara förmätet att också hoppas, att utgifterna för detta vårdsystem

skulle låta sig väl försvara, till och med örn man bortsåge från deras

sociala syfte och helt bedömde dem ur statsfinansiell synpunkt.

Slutligen har socialstyrelsen till övervägande framkastat tanken, huruvida

icke statens utgifter för här ifrågavarande ändamål kunde anvisas att utgå

ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Samhällets hittillsvarande ingripande mot lösdriveri har väsentligen betrak- Departctats

som ett led i statens åtgärder till den allmänna ordningens och rättssäkerhetens

upprätthållande och därför av ålder ansetts vara en statlig angelägen
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr HAO.

Kxistnadmia het. De därav föranledda kostnaderna hava i enlighet härmed bestritts av

verket? staten. Sa är fallet i fråga om tillämpningen av nu gällande lösdrivarlag. Det

må härvid erinras, att våra båda tvångsarbetsanstalter, å Svartsjö och i Landskrona,

äro rent statliga institutioner.

I det föreliggande förslaget har kommit till uttryck jämväl en annan uppfattning

örn lagstiftningens syfte, en uppfattning, vilken väl också tidigare i någon

mån gjort sig gällande men som nu framträtt på'' vida starkare sätt, nämligen

att man i första hand skall söka uppfostra och tillrättaföra de individer, mot

vilka ingripande enligt lagen sker. För sadant ändamål vill man inskrida med

förebyggande åtgärder pa ett sa tidigt stadium, att individens livsföring ännu

ej behövt innebära någon direkt samhäll sfara och att möjlighet finnes för hans

tillrättaförande. Härtill kommer att, såsom jag förut utvecklat, ett avsevärt

inflytande vid lagtillämpningen skall inrymmas åt lekmän och, vad angår

ungdomen, åt ett rent kommunalt organ, nämligen barnavårdsnämnden

eller en därmed likställd, särskild nämnd. Till följd av dessa omständigheter

kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna till större

eller mindre del borde överflyttas på kommunerna och eventuellt delvis på

landstingen.

Emellertid har jag ansett övervägande skäl tala för att man bör fasthålla

vid den hittills följda grundsatsen, att kostnaderna väsentligen skola påvila

staten.

Det må i sådant hänseende först erinras, att de åtgärder, som av allt att

döma komma att föranleda de största utgifterna, fortfarande komma att hänföra

sig till interneringen å allmän arbetsanstalt. Därvid torde man oftast

hava att räkna med sådana mera framskridna fall, att i regel allmänna ordnings-

och säkerhetssynpunkter företrädesvis torde kunna göras gällande.

Vad angar kostnaderna för de nu förordade hjälpåtgärderna skulle de, örn

de lades på kommunerna, kunna — rent slumpvis — komma att drabba enstaka

kommuner med obillig hårdhet. Särskilt må härvid erinras om de vagabonderande

»luffarna»; örn av deras omhändertagande föranledda kostnader

skulle drabba de kommuner, där nian toge initiativet till ett inskridande mot

dem, komme en sadan regel sannolikt att få till följd, att de kommunala myndigheterna

så vitt möjligt blundade och helst läte dem passera. Dylika kostnader

synas därför vara av natur att böra åvila landet i dess helhet och alltså

utgå av statsmedel.

En omständighet, som också talar mot en omläggning för närvarande i

detta hänseende, är att, som bekant, utredningar pågå dels örn fördelningen

av de allmänna sjukvårdskostnaderna mellan staten, landstingen och kommunerna,

dels örn kommunal skatteutjämning. Det kan med hänsyn härtill knappast

ifrågakomma att nu pa kommunerna lägga avsevärda kostnader för nya

allmänna ändamål.

Det har emellertid uttalats farhågor för att den av mig nu förordade principen,

att kostnaderna för samhällets ingripande mot vanartade enligt förevarande

lag i allmänhet böra drabba statsverket, hos vissa av de myndigheter, som i

första hand skola ombesörja lagens tillämpning, kunde alstra en viss benägen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 2JfO.

158

het att av kostnadshänsyn betrakta sådana individer såsom vanartade, vilka

rätteligen borde omhändertagas enligt annan lagstiftning men vilka i så fall

skulle föranleda kommunerna kostnader. Särskilt har man därvid pekat på sådana

ej ovanliga, så att säga blandade fall, där tvekan utan tvivel kan råda,

huruvida ett påkallat omhändertagande bör ske enligt fattigvårdslagen, alkoholistlagen

eller förevarande lagstiftning.

Ehuru dylika farhågor måhända icke böra bagatelliseras, anser jag dem

dock ej vara av den vägande beskaffenhet, att de böra föranleda rubbning av

den nyss uttalade principen. Enligt föreliggande förslag skola för övrigt vanartade

över 21 år behandlas av skyddsnämnden. Lekmannarepresentanterna i

denna väljas ej av kommunerna, och det torde få förutsättas, att dessa bisittare

icke på otillbörligt sätt skola vilja tillgodose kommunernas ekonomiska intressen.

Jag vill här också erinra, att staten numera påtagit sig en väsentlig

del av kostnaderna för anstaltsvård enligt alkoholistlagen, så att kommunernas

utgifter enligt denna begränsa sig i huvudsak till vårdavgiften, vilken för närvarande

utgör endast en krona per vårddag. Den minskning i belastningen,

som en kommun skulle vinna genom att tveksamma fall behandlades enligt

vanartslagen, är alltså obetydlig.

Vad åter angår vanartad ungdom i åldern 18—21 år skola de första åtgärderna

vidtagas av ett rent kommunalt organ, barnavårdsnämnden. Då barnavårdsnämnd

icke jämlikt barnavårdslagen har att inskrida mot ungdom i nämnda

ålder, skulle missbruk kunna uppkomma på så sätt, att nämnden läte ett jämlikt

barnavårdslagen påkallat omhändertagande av en minderårig i övergångsåldern

anstå, till dess denne fyllt 18 år. Härigenom skulle kostnaden för omhändertagandet

överflyttas från kommunen till staten.

Emellertid bör erinras, att det ankommer på en statlig myndighet, nämligen

länsstyrelse, att besluta om internering å allmän arbetsanstalt, vare sig initiativet

utgått från skyddsnämnd eller från barnavårdsnämnd. Häri ligger ett

visst regulativ mot eventuella tendenser till dylika missbruk. Framför allt

lärer man emellertid hava anledning förvänta, att skyddsnämnder och barnavårdsnämnder

i sin befattning med lagtillämpningen skola sträva efter att

handla enligt rent sakliga synpunkter.

För att härefter övergå till de särskilda kostnadsposterna, gäller beträffande

kostnaderna för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt att de, som förut

sagts, skola i första hand bestridas av staten. Ändring härutinnan bör tydligen

icke ske, oaktat enligt förslaget skola å dessa anstalter kunna intagas vissa

arbetsoförmögna, vilka icke innefattas under vanartsbegreppet och vilkas

vård nu bekostas av landsting eller primärkommuner. Jag förutsätter vidare,

att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna, nämligen för män å Svartsjö och

för kvinnor i Landskrona, skola bibehållas och såsom statliga anstalter infogas

i det blivande vårdsystemet. I enlighet med vad jag förut framhållit,

böra emellertid åtskilliga viktiga förändringar och förbättringar efter hand

komma till stånd å dessa arbetsanstalter. Det bör närmast åligga vederbö
-

Allmänna arbetsanstalter.

s. 154 Kontrollera mot PDF

A nordnandet

av erkända

arbetsanstalter.

Upplåtelse av

kronoegendom

för erkända

arbetsanstalter.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 2k0.

rande anstaltsstyrelser att inkomma med de förslag, som i antydda hänseenden

påkallas.

Vad angår den beläggningsfrekvens, som kan förväntas å de allmänna arbetsanstaltema,

talar utsträckningen av interneringstiderna för en ökning

därav. I motsatt riktning tala däremot de nya behandlingsmetoder, som enligt

förslaget skola anlitas, innan internering kommer i fråga, och som torde

kunna medföra en viss avlastning från dessa anstalter. Åt samma håll kommer

systemet med särskilda ungdomsanstalter att verka, liksom även de föreslagna

nya instituten anstånd med internering samt försökspermission. I årets

statsverksproposition beräknas för de båda anstalterna ett förslagsanslag å tillhopa

608,300 kronor. Ehuru jag anser, att man tills vidare bör kunna räkna

med i huvudsak oförändrade kostnader för Svartsjö- och Landskronaanstalterna,

synes det mig icke uteslutet, att beläggningen i framtiden kan komma

att ökas, varav skulle följa höjda driftkostnader. Då rikliga reservutrymmen

finnas, torde man däremot icke behöva räkna med några nybyggnadsbehov.

Kostnaderna för genomförande av nyssnämnda ombyggnadsplan beträffande

Landskronaanstalten, liksom sedermera motsvarande kostnader vid Svartsjö,

anser jag icke böra betraktas såsom föranledda av reformförslaget, enär dessa

utgifter äro nödvändiga, även örn lagändring icke skulle komma till stånd.

Vad angår anordnandet av andra allmänna arbetsanstalter, torde man, i anslutning

till vad tidigare anförts, till en början böra ställa sig i någon mån

avvaktande. Man synes böra i första hand utnyttja de möjligheter, som lagförslaget

anvisar att i den mån det av andra skäl låter sig göra erkänna

vissa befintliga anstalter av i någon mån likartad beskaffenhet eller avdelningar

av sådana såsom allmänna arbetsanstalter. I fråga om den manliga

ungdomen synes allmänna uppfostringsanstalten å Bona möjligen kunna ifrågakomma.

Örn så blir fallet, torde detta ej böra föranleda byggnadskostnader

för statsverket, då nybyggnad ej torde behöva ifrågakomma för ändamålet.

Ehuru, såsom tidigare anförts, vissa svårigheter möjligen kunna komma att

möta för placering av den kvinnliga ungdomen, torde i avvaktan på erfarenheten

härutinnan och örn storleken av platsbehovet någon byggnadskostnad ej

behöva beräknas.

Socialstyrelsen har emellertid i sina preliminära kostnadsberäkningar upptagit

ett belopp av 75,000 kronor för anordnande å lämplig, för ändamålet upplåten

kronoegendom av en ny allmän anstalt av i huvudsak samma typ som

vissa erkända alkoholistanstalter. Såsom i annat sammanhang anförts, avser

man här närmast Näs kungsgård i Dalarna, Tvivelsutan tala goda skäl härför,

såsom jag redan förut antytt. Jag räknar därför här med engångskostnaden

för en dylik anstalt, 75,000 kronor.

I detta sammanhang må beröras en särskild fråga. Under en följd av år

har riksdagen medgivit, att Kungl. Majit för anordnande av erkända alkoholistanstalter

finge upplåta vissa närmare angivna kronoegendomar.

Socialstyrelsen har nu förordat, att liknande medgivande måtte lämnas i

och för anordnande av erkända arbetsanstalter och att sådant medgivande bör

utverkas redan nu. I denna del biträder jag socialstyrelsens förslag. Enligt

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SJtO.

155

sakens natur kräver nämligen anordnandet av en allmän arbetsanstalt ganska

lång tid för förberedelser, och det är då lämpligt att, örn det under denna tid

inträffar, att lämpliga kronoegendomar bliva lediga, bindande förberedelser

för deras disponerande för hithörande vårdverksamhet kunna träffas. Jag

torde få återkomma till denna fråga vid behandlingen av frågan om avlåtande

av proposition till riksdagen.

Enligt föreliggande förslag skola, såsom av det förut anförda framgår, vård- Driftkostkostnaderna

även vid de icke statliga allmänna arbetsanstalterna bestridas med Okända arstatsmedel.

Givet är dock, att staten ej utan all begränsning kan påtaga sig be- betaanstalter,

rörda kostnader vid de nämnda anstalterna. Ersättningen lärer fördenskull

böra utgå efter vissa av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Härvid synes den i

fråga örn erkända alkoholistanstalter träffade anordningen, enligt vilken staten

lämnar visst i författningsväg till sitt maximum fastställt belopp per vårddag,

kunna tjäna till förebild, ehuru med den skillnad, att något belopp, motsvarande

den s. k. vårdavgiften, vilken vanligen erlägges av kommunen, här ej

torde ifrågakomma. Statsbidraget till erkända alkoholistanstalter utgår med

kronor 3:50 per vårddag; vårdavgiften är 1 krona per vårddag. Jag anser

mig emellertid i likhet med socialstyrelsen kunna antaga, att man icke skulle

behöva räkna med en sammanlagd större kostnad än kronor 3: 50 per vårddag.

Försiktigheten torde bjuda, att man, efter det lagstiftningen fullt hunnit komma

i tillämpning, räknar med en beläggningsfrekvens av i genomsnitt 100 personer.

Totalkostnaden skulle då bliva kronor 3: 50 X 100 X 365 eller i

avrundat tal 125,000 kronor per år.

Enligt förslaget skall ersättning av statsmedel utgå till bisittare i skydds- Bisittare i

nämnd i form av dagtraktamente å fem kronor. Jag anser nämligen denna in- skyddsnamndsolution

vara av den stora betydelse för lagens effektivitet, att staten bör tillse,

att den medverkan som påkallas av lekmän ej blir alltför betungande för dem,

och därför också sörja för, att den icke lämnas utan all ersättning. För att få

tillgång till för ändamålet lämpliga krafter anser jag en bestämmelse örn viss

ersättning, låt vara en ringa sådan, icke vara utan betydelse. Ersättningens

belopp torde lämpligen kunna sättas lika med vad som må utgå till ledamöter

i kommunala nämnder enligt kommunallagarna.

De kostnader, som av denna anordning kunna föranledas, låta sig enligt sakens

natur ej på förhand närmare beräkna. Särskilt i större städer torde visserligen

flera fall kunna behandlas å ett sammanträde, men detta lärer i viss mån

uppvägas därav, att icke så få fall torde påkalla mer än ett sammanträde.

Två bisittare med vardera fem kronors dagtraktamente föranleda en kostnad av

tio kronor per sammanträde. Enligt de statistiska uppgifter, som återfinnas i

en inom socialdepartementet uppgjord sammanställning, vilken torde få såsom

bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga D), har antalet

dc senaste åren behandlade fall — däri visserligen inräknade ett mycket stort,

antal anmälningar, som icke föranlett någon åtgärd — av natur att enligt förslaget

böra behandlas av skyddsnämnd uppgått till omkring 7,000 örn året.

Denna siffra torde uppskattningsvis kunna antagas motsvara omkring 4,000

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

nämndsammanträden. Sammanlagda kostnaden skulle alltså belöpa sig till

förslagsvis 40,000 kronor per år.

Hjälp- I det föregående har utförligt berörts frågan örn hjälparbeten. Jag har däråtgärder.

vj<j framhållit som min uppfattning, att man för de närmast ifrågasatta försöksanordningarna

bör räkna med ett behov av omkring 80 arbetsplatser, vilket

antal sedermera, alltefter vunnen erfarenhet om arbetenas lämplighet, kan

komma att ökas eller minskas. Mot den beräknade årskostnaden per plats,

1,300 kronor, har jag intet att erinra. Med 80 arbetsplatser skulle alltså sammanlagda

årskostnaden kunna beräknas uppgå till omkring 100,000 kronor.

Resekost- Till frågan örn kostnaderna för av mig förordad ersättning för kostnad för

nader. res0r till vissa arbetssökande återkommer jag i det följande.

Interimistiskt Enligt 12 § andra stycket i lagförslaget skola barnavårdsnämnd och skydds°tegander

,lämnd’ 1 avvaktan på hjälpåtgärders vidtagande och i mån av behov, söka bereda

den, som är föremål för åtgärd, husrum och uppehälle mot fullgörande

av tillfälligt arbete.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande på anförda skäl förordat, att bidrag av

statsmedel i dylika fall skulle kunna ifrågakomma.

Ehuru en sådan anordning strängt taget måste anses falla utom den naturliga

ramen för statens ekonomiska åtaganden i samband med förevarande lags

tillämpning, kan det icke bestridas, att visst praktiskt fog finnes för socialstyrelsens

förslag. Sannolikt skulle det för statsverkets del här röra sig örn

relativt små utgifter, och likväl skulle man med dessa kunna undanröja vissa

olägenheter, vilkas betydelse ej bör underskattas. Jag anser emellertid, att

frågan tarvar närmare övervägande i samband med uppgörande av de slutliga

anslagsäskandena för lagens genomförande. I varje fall torde ett eventuellt

anslag icke behöva beräknas till så högt belopp, att man icke i detta sammanhang,

där syftet är att bilda sig en allmän uppfattning örn den föreslagna lagstiftningens

ekonomiska konsekvenser för statsverket, torde kunna bortse från

detsamma. Beloppet synes kunna inordnas under den post på 30,000 kronor till

diverse kostnader, till vilken jag i det följande återkommer.

Bidrag till Jag har förut behandlat frågan örn den medverkan vid lagtillämpningen,

hjälporganisa- som avses lämnas av enskilda hjälporganisationer. Till främjande av denna

tioner. medverkan har beräknats ett årligt anslag av 75,000 kronor att främst disponeras

såsom bidrag till svenska skyddsförbundet, till vilket de flesta av dessa

organisationer äro anslutna.

Man står här inför en omfattande organisatorisk uppgift. Även örn man har

en ytterst värdefull stomme att anknyta organisationen till, visar dock erfarenheten,

att ett dylikt organisatoriskt utbyggande kräver tid. Det gäller att

allestädes ute i orterna, där så erfordras, såsom ombud erhålla verkligt kvalificerade

personliga krafter, som visa intresse och förståelse för sina grannlaga

och krävande uppgifter samt dessutom besitta nödiga insikter i lagstiftningen.

Det torde bliva nödvändigt att noga sörja för att organisationen icke

på någon punkt må finnas blott på papperet.

Jag har därför ansett mig ej kunna för understöd åt verksamheten, sedan

densamma kommit i full gång, beräkna lägre årligt belopp än det av de sakkun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositioni nr 2-kOt
-

id!

niga förordade, 75,000 kronor. På grund av angelägenheten av organisationsnätets

snabba utbyggande torde emellertid hela detta belopp böra få utgå alltifrån

början. Organisationsarbetet synes böra ske i intim samverkan med de

statliga myndigheter, som hava att tillämpa lagstiftningen och som måste förväntas

erhålla direkt känning av de behov, som yppa sig.

Lagens genomförande kommer att utom i nu angivna hänseenden medföra

vissa mindre kostnader, vilka äro av beskaffenhet att böra stanna å statsverket.

Bestämmelser härom hava upptagits i olika paragrafer av det föreliggande

förslaget.

Vad angår kostnaderna för vissa polisåtgärder vid lagens tillämpning torde

böra tillämpas allmänna regler. Då länsstyrelse förordnar, att personer skola

böras inför länsstyrelsen eller inför domstol, skall ersättningskostnaden enligt

20 § i förslaget stanna å statsverket.

Den föreslagna anordningen, att person vid utförande av sin talan inför

länsstyrelse skall äga rätt att på allmän bekostnad anlita biträde, föranleder

utgifter för statsverket.

Detsamma kan. såsom de sakkunniga framhållit, under vissa omständigheter

bliva fallet med tillämpningen av övervakningsinstitutet.

Med avseende å beloppet av de utgifter, som jag senast berört, liksom ock

av de förut nämnda utgifterna för resor till anvisat arbete kunna enligt sakens

natur icke verkställas några närmare beräkningar med anspråk på tillförlitlighet.

Man får sålunda åtnöjas med en allmän uppskattning av det erforderliga

anslaget. Jag har trott mig kunna stanna vid ett beräknat belopp av sammanlagt

30,000 kronor årligen.

Slutligen tillkomma utgifter för administrationen hos uppsiktsmyndigheten,

bland annat för centralregistrets förande. För övergångs- och organisationstiden

hava dessa kostnader i årets statsverksproposition preliminärt beräknats

till 20,000 kronor årligen. Jag torde senare få framlägga definitivt förslag i

detta hänseende, som är det enda, vari kostnader krävas för nästa budgetår.

Till vilket belopp dessa kostnader komma att uppgå, när lagstiftningen trätt

i kraft, undandrager sig för närvarande ett mera ingående bedömande. Socialstyrelsen

har i sitt utlåtande beräknat summan till 30,000 kronor årligen,

vilket dock sannolikt är alltför högt.

De kostnader, för vilka jag nu redogjort, kunna sammanlagt synas betydande.

De torde, i enlighet med vad här förut anförts, kunna, efter det lagstiftningen

trätt i full tillämpning, uppskattas till ett sammanlagt årsbelopp av omkring

400,000 kronor utöver de nu för tvångsarbetsanstalterna utgående kostnaderna.

Men det lärer ligga i sakens natur, att en genomgripande reform

av en viktig samhällelig skyddslagstiftning, företrädesvis åsyftande att förläna

denna lagstiftning en på en gång effektivare och mera human prägel, ej

kan genomföras utan en jämförelsevis stor kostnadsökning. Denna föranledes

för övrigt främst av hjälpåtgärderna, med vilka man avser att på ett före
-

Diverse

kostnader.

Sammanfatt
ning.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr Stoo
-

by g gande sätt ingripa mot individer, som för närvarande icke eller först då

de ytterligare förfallit bliva omhändertagna.

Tungt vägande skäl synas mig kunna anföras för att staten icke bör undandraga

sig dessa utgifter. Jag har förut återgivit en av socialstyrelsen i dess

utlåtande lämnad kostnadsuppgift, som synes mig ägnad att mana till eftertanke:

de manliga tvångsarbetare, som fyllt 50 år, beräknades hava åsamkat

det allmänna en sammanlagd genomsnittlig kostnad av 25,000 kronor per person.

Det förtjänar påpekas, att beloppet endast avsåg det allmännas direkta

vårdkostnader men ej de indirekta utgifter, som föranletts för länsstyrelser,

domstolar m. fl., och ej heller den ekonomiska belastning, som de genom bettleri

m. m. säkerligen förorsakat sina medmänniskor. Den vanart, varom här är

fråga, utgör alltså otvivelaktigt för samhällets arbetande medlemmar av alla

klasser en tung börda. Genom sitt missbrukande av allmän och enskild hjälpverksamhet

äro här avsedda individer till förfång för de verkligt, oförvållat

nödlidande, för vilka denna hjälp är avsedd, och stå hindrande i vägen för utvecklingen

av samhälleliga välfärdsanordningar. På grund av sitt missbrukande

av sådana välfärdsanordningar utgöra de också en tung börda även

för det allmänna, ej minst för kommunerna. Örn man genom inskridande på ett

tidigt stadium kan avbryta en utvecklingslinje, som pekar mot en dylik livsföring,

och länka in individen på en samhällsenlig verksamhet, gör man alltså

både en barmhärtig gärning mot honom själv och ett verkligt gagn för samhället

och de nyttiga medborgarna, även i ekonomiskt hänseende.

Vad nu anförts är alltsammans omständigheter, som böra tagas i betraktande

vid bedömande av de anförda kostnadssiffrorna. Dessa betyda alltså icke

en nettobelastning för statsverket, vartill kommer, att de därmed avsedda ändamålen

otvivelaktigt på andra områden komma att medföra en avsevärd avlastning

för stat, kommuner och enskilda, ehuru denna kostnadsminskning icke

kan räknemässigt angivas.

Specialmotivering.

Jag övergår härefter till att i korthet motivera viktigare skiljaktigheter beträffande

detaljer mellan det nu framlagda förslaget och 1929 års förslag. I

den mån det synts nödigt, komma därvid jämväl att beröras de anmärkningar,

som i avgivna yttranden framställts vid de särskilda paragraferna. Vid varje

paragraf hava därvid inledningsvis angivits de däremot svarande stadgandena

i 1929 års förslag. För en jämförelse med nuvarande lag och tidigare förslag

torde jag få hänvisa till inom socialdepartementet upprättade sammanställningar,

vilka torde få bifogas statsrådsprotokollet (Bilaga E).

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

159

I KAP.

Lagens tillämplighetsomr&de.

1 §•

Denna paragraf anger lagens dubbla syfte vid bekämpande av den företeelse,

varom fråga är: samhällets skyddande och den enskildes tillrättaförande. På

samma gång ger paragrafen en förklaring på innebörden av begreppet vanart i

lagens mening.

2 §.

1929 års förslag: 1 § lösdriverilagen,

1 § andra stycket sedeslöshetslagen.

Såsom framgått av den allmänna motiveringen (jfr sid. 74—77), skall sedeslöst

levande person, som fyllt 21 år, enligt 1929 års förslag icke drabbas av

ingripande på grund av sitt leverne, så framt ej speciella förutsättningar äro

för handen. I syfte att tydligare utmärka denna förslagets ståndpunkt, som

jag biträtt, har avfattningen av stadgandet under punkt 1 jämkats.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att under uttrycket »ohederligt

sätt» näppeligen innefattas kvacksalveri, olaga gårdfarihandel eller handel med

förbjudna varor m. m., vilket dock borde vara händelsen. I viss mån liknande

erinran framställes av styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler och av

föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening har därjämte ifrågasatt,

bland annat, att i paragrafen såsom exempel å lösdriveriförutsättning borde

inryckas »hot eller hotfullt uppträdande, utpressning eller våld». Länsstyrelsen

i Uppsala län har vidare ansett uttrycket »grundad anledning till antagande»

vara alltför vagt, när fråga vore örn så allvarliga rättsföljder. Enahanda

anmärkning göres av Norrbottens läns landsting.

Vad till en början angår den sist berörda frågan må erinras, att i lagen lämnas

utförliga bestämmelser örn den undersökning, som skall utföras rörande

den felande, detta i syfte att skapa säkerhet för att upplysning kommer att

föreligga om alla faktorer av beskaffenhet att inverka på bedömandet, huruvida

anledning att antaga förekomsten av vanart föreligger. Förhör skall sålunda

hållas med den felande och omfatta de omständigheter, som föranlett ingripandet

mot honom, hans uppehållsorter och sysselsättning under den närmast

förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjligheter att försörja sig samt levnadsförhållanden

i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets

prövning. Verkställes en dylik undersökning med omsorg och grundlighet,

torde merendels sådant material bliva förebragt, att frågan, huruvida vederbörande

gjort sig skyldig till vanart, icke kommer att erbjuda särskilda svårigheter

att avgöra. Vad angår förslaget att genom exempel å vad som anses

såsom ohederligt levnadssätt lämna vägledning vid lagens tillämpning, skulle

det helt säkert ur vissa synpunkter vara till fördel, därest lagen lämnade en

dylik exemplifiering. Emellertid möta synnerligen stora svårigheter att med

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tillräcklig fullständighet giva exempel på de ohederliga levnadssätt, vartill

enligt erfarenheten nu ifrågavarande personer göra sig skyldiga. Av en mindre

omfattande exemplifiering kan å andra sidan följa en fara, att lagen erhåller

en snävare tillämpning, än som varit avsedd. Svårigheter möta ock att genom

förändrad avfattning tydligt inbegripa de av länsstyrelsen i Uppsala

län omförmälda förvärvssätten. Huruvida de kunna drabbas av ingripande enligt

lagen med dess föreslagna avfattning lärer komma att bero på omständigheterna

i de särskilda fallen. På de skäl, som sålunda anförts, har det synts

mig lämpligast att i nu ifrågavarande avseenden följa de sakkunnigas förslag.

I 1929 års förslag till lösdriverilag förutsattes för ingripande bland annat,

att vederbörande på angivet sätt »söker förskaffa sig medel till sitt uppehälle»;

i 1 § under 1 i det nu framlagda förslaget har det citerade uttrycket

förkortats till »söker sitt uppehälle». I stadgandet under 2 angående bettleri

av barn har ordet »lydnad» i sakkunnigförslaget utbytts mot »vårdnad». Dessa

ändringar, som förestavats av formella skäl, avse icke att i sak medföra någon

olikhet av betydelse.

I bestämmelserna i 1929 års förslag angående de sedeslösa hava vidtagits

vissa ändringar. Sålunda har förutsättningen för ingripande »utan att ägna

sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig» vid förslagens

sammanförande i en lag ersatts med motsvarande betingelse i lösdriveriförslaget,

vilken således är gemensam för alla kategorier i 2 § i förevarande förslag.

Vidare hava i uttrycket »tillfälliga och lösa förbindelser» orden »och lösa»

ansetts böra såsom icke innebärande något tillägg i bestämningen utgå. »Ungdom

under 21 år» såsom föremål för förledande har ändrats till »ungdom».

Anledningen härtill är önskan att lämna möjlighet för en prövning som kan

taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Det avgörande synes

böra vara den förståndsutveckling och mognad, som finnes hos den förledde,

oavsett örn han är under eller över 21 år. Enligt 1 § andra stycket under b)

i 1929 års förslag till sedeslöshetslag kan ingripande ske mot den, som uppfyller

huvudförutsättningen och därjämte »genom uppfordran eller inbjudan

till otukt stör anständigheten eller eljest väcker förargelse å plats, som ill kap.

15 § strafflagen sägs, eller ock genom sitt leverne verkar grovt störande för

närboende eller andra». Det synes knappast vara nödigt att bibehålla både

»uppfordran» och »inbjudan»; i fråga örn de personer det här gäller torde det

senare ordet vara tillfyllest. Orden »uppfordran eller» hava därför uteslutits.

Jämväl uttrycket »eller eljest väcker förargelse» har utgått. Så gott som undantagslöst

torde nämligen inbjudan till otukt, som väcker förargelse, samtidigt

störa anständigheten, och uttrycket lärer därför knappast vara nödigt.

Ordet »plats» har utbytts mot det mera omfattande »ställe» för att få full

överensstämmelse med terminologin i 11 kap. 15 § strafflagen. Slutligen har

i anledning av en erinran från Överståthållarämbetet kvalifikationen »grovt»

i störandet för närboende eller andra såsom förutsättning för ingripande borttagits;

för lagens tillämpning är det således tillräckligt, att ifrågavarande sedeslösa

person »stör» närboende eller andra.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr S-tO.

161

3 §•

1929 års förslag: 1 § forsta stycket sedeslöshetslagen.

Orden »och lösa» hava av skäl, som angivits vid 2 §, uteslutits.

Länsstyrelsen i Uppsala län har beträffande den för ingripande stadgade

förutsättningen, att ifrågavarande person till följd av sitt leverne »uppenbarligen

är i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt

liv», anmärkt, att endast mera sällan torde kunna konstateras en uppenbar

sådan framtida fara. Vad beträffar uttrycket »hederlig självförsörjning

och samhällsnyttigt liv», har fångvårdsstyrelsen vid 22 § förslaget till

lösdriverilag rörande uttrycket »efter förmåga ärligen försörja sig samt föra

ett ordentligt och samhällsnyttigt liv» framhållit, att orden »och samhällsnyttigt»

torde kunna utgå, då samhället rimligtvis ej torde kunna ställa sina

krav högre, än att vederbörande efter utskrivningen skall ärligen försörja sig

samt föra ett ordentligt liv. I anslutning till vad sålunda anmärkts har förutsättningen

för ingripandet formulerats så, att till följd av vederbörandes närmare

angivna leverne »uppenbar fara är för handen, att han icke kommer att

efter förmåga ärligen försörja sig». Vad särskilt sistberörda uttryck »efter

förmåga ärligen försörja sig» angår, har detsamma valts med hänsyn därtill,

att det begagnas vid beskrivningen av huvudförutsättningen i 2 §.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4-8 §§.

1929 års förslag: 2—4 §§, 8 § tredje stycket lösdriverilagen,

2 § samt 3 § 1 och 3 mom. sedeslöshetslagen.

Beträffande de organ, som i första instans skola handlägga ärenden enligt

lagen, har jag i det föregående (sid. 86—92) lämnat en redogörelse för förslagets

ställning härutinnan.

Här må allenast tilläggas, att ordförandeskapet i skyddsnämnden uppdragits

åt den polisman, som har ledningen av det löpande polisarbetet å den ort,

varom fråga är. I de städer, där stadsfiskalen är befriad från all befattning

med polisväsendet, ett ringa fåtal, utövas ledningen av en särskild polisman, i

regel benämnd poliskommissarie.

Bestämmelserna i 1929 års förslag örn tillsyningsmän hos fattigvårdsstyrelse

(4 § lösdriverilagen) och biträde åt skyddsnämnd (3 § 1 morn. sedeslöshetslageh)

— enligt föreliggande förslag skyddsnämnd och barnavårdsnämnd -—

hava icke upptagits i förevarande förslag, då någon regel icke torde behöva givas

i lag vare sig örn rätt för dessa myndigheter att tillkalla biträde eller för

kommun att lämna sådant biträde ersättning.

Föreskriften i lagförslagen örn samarbete mellan myndigheter och andra vid

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. SOS haft. (Nr S40.)

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

lagens tillämpning (5 § första stycket lösdriverilagen, 3 § 2 morn. första stycket

sedeslöshetslagen) har uteslutits, emedan det icke synts erforderligt att i

själva lagen upptaga en sådan föreskrift, vilken snarare har sin plats i de instruktionella

bestämmelser, som torde böra utfärdas i händelse av lagens antagande.

Stadgandet i lagförslagen örn auktorisation av hjälporganisation (5 § andra

stycket lösdriverilagen, 3 § 2 mom. andra stycket sedeslöshetslagen) har av

skäl, som tidigare (sid. 101) anförts, ej upptagits i det framlagda förslaget.

Bestämmelsen örn övervakning (6 § lösdriverilagen, 6 § 4 morn. sedeslöshetslagen)

har flyttats till kapitlet örn allmänna bestämmelser och där införts såsom

48 §.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

9 §•

1929 års förslag: 7 § lösdriverilagen,

4 § 1 mom. samt 5 § 1 och 3 mom. sedeslöshetslagen.

I anledning av socialstyrelsens erinringar vid 7 § av 1929 års förslag till

lösdriverilag, enligt vilket stadgande polisman äger anhålla den, som beträdes

med lösdriveri, har paragrafen undergått vissa ändringar. Sålunda har anhållande,

som enligt förslaget normalt skall ske, då polisman beträder någon

nied lösdriveri, föreskrivits skola äga rum allenast örn det är erforderligt. Vidare

har uttryckligt stadgande införts örn rätt för vederbörande nämnd att

på eget initiativ upptaga hithörande ärenden till behandling. Då det emellertid

torde bliva mindre vanligt, att fall av vanart komma under nämndens prövning

på dylikt sätt, hava i första och andra styckena upptagits bestämmelser

örn ärendes anhängiggörande genom utomstående, nämligen i första stycket

örn polismans inställande av den, som beträdes med vanart enligt 2 §, och i

andra stycket rörande anmälan av vissa myndigheter örn vanart enligt 3 §.

Vad socialstyrelsen anfört örn behovet att närmare angiva, på vilken nämnd ingripande

i varje särskilt fall skulle ankomma, har icke synts mig böra föranleda

meddelandet av särskilda bestämmelser härutinnan. Det torde nämligen

vara tydligt, att den nämnd skall handlägga ärendet, inom vars verksamhetsområde

den felande av polisman beträdes med vanart eller där han eljest gör

sig skyldig härtill.

I paragrafen har polisman ålagts skyldighet att, örn han beträder någon

med vanart, inställa honom inför nämnden; »äger» i de sakkunnigas förslag

till lösdriverilag har utbytts mot »skall». Såsom framhållits i motiven till

1922 års förslag (sid. 136), kan det i regel ej vara lämpligt att låta den underordnade

polismannen avgöra, huruvida åtgärd bör vidtagas gentemot en person,

som enligt polismannens åsikt är beträdd med vanart i lagens mening. I

10 § har intagits en häremot svarande föreskrift örn rätt för nämnden att utan

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 163

ingående undersökning avskriva ett ärende, vilket polismannen finnes Lava

felbedömt.

Bestämmelsen i 5 § 3 mom. förslaget till sedeslöshetslag, att handräckning av

polismyndighet för någons inställande inför vederbörande nämnd skall meddelas

utan kostnad för nämnden har icke upptagits i förslaget, i det lagen ansetts

endast böra innehålla föreskrift örn rätt för nämnden att erhålla polishandräckning.

Den handräckning, som polismyndighet enligt lag är skyldig att lämna,

skall nämligen, även örn lagen icke innehåller något stadgande härom, meddelas

utan att polismyndigheten därför må erhålla särskild ersättning. En annan

sak är att vissa utgifter, som av handräckningen kunna förorsakas,

böra gottgöras på enahanda sätt, som i liknande fall äger rum. Sålunda torde,

såsom i 1929 års förslag framhållits, ersättning böra genom ändring i kungörelsen

den 26 juni 1925 angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och

åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter m. m. tillförsäkras

polismyndighet för vissa resor och eventuella särskilda utgifter.

Förslag örn riksdagens medgivande härtill torde få framläggas vid ett senare

tillfälle i samband med övriga kostnadsfrågor.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att den i 5 § 2 mom. i förslaget till

sedeslöshetslag meddelade föreskriften örn skyldighet för den, som bor eller

uppehåller sig inom kommunen, att på kallelse av vederbörande nämnd inställa

sig till förhör icke ansetts vara av den betydelse, att den borde upptagas

i förslaget.

I anledning av Fredrika-Bremerförbundets hemställan, att anonyma angivelser

icke skulle få upptagas till behandling, vill jag framhålla, att en anmälan

givetvis icke kan berättiga nämnden till vidtagande av någon undersökning,

utan att densamma framstår såsom grundad. Yad särskilt anonyma

anmälningar beträffar, torde i allmänhet så tillämpas, att de icke föranleda

någon åtgärd av den myndighet, till vilken den ingivits.

10 §.

1929 års förslag: 8 § lösdriverilagen,

4 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

I anledning av anmärkning från länsstyrelsen i Norrbottens län har ordföranden

i nämnden tillagts befogenhet att begära utdrag av straffregistret, där

så prövas nödigt. Däremot har det icke ansetts lämpligt att införa en prövningsrätt

rörande inhämtandet av upplysningar från centralregistret; dylika

upplysningar skola således, frånsett undantagsstadgandet i andra stycket,

städse införskaffas. Skyldigheten för ordföranden att införskaffa dessa uppgifter

skall naturligen fullgöras utan dröjsmål liksom utredningen i övrigt, och

sådana uppgifter böra givetvis, såvitt ske kan, föreligga, då förhör hålles.

En bestämmelse har tillagts, att vid förhöret utredning bör verkställas örn

i vilken kommun vederbörande vistades, då ingripandet ägde rum. Närmaste

anledningen härtill har varit önskan att i protokollet fastställa det samhälle,

som i fråga örn rätt till fattigvård är att anse såsom vistelsesamhälle, en örn
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ständighet, som är av betydelse, dels då vid undersökningen fråga uppstår att

bereda dylik vård, dels ock då en till arbete varaktigt oförmögen person utskrives

från allmän arbetsanstalt (34 §). Vidare Ilar uttryckligen föreskrivits,

att utredningen jämväl skall avse vederbörandes hälsotillstånd. Någon skyldighet

att alltid anskaffa läkarbetyg ligger icke i detta stadgande.

Andra stycket i paragrafen är nytt. Det har, såsom redan vid 9 § antytts,

tillkommit för att i klara fall saken skall kunna företagas till avgörande utan

den omfattande undersökning, som eljest skall äga rum.

Socialstyrelsens förslag örn undersökningens utförande i anslutning till- ett

formulär synes välgrundat. Det torde emellertid icke vara nödigt att nu närmare

ingå på denna fråga.

11 §•

1929 års förslag: 9 § 1 mom. lösdriverilagen,

6 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

I enlighet med vad socialstyrelsen hemställt har stadgandet erhållit en avfattning,

varav framgår, att det i varje fall skall ske ett avvägande mellan, behandling

enligt vanartslagen och annat omhändertagande, så att städse den åtgärd

vidtages, som ur samhällets och individens synpunkt finnes vara den lämpligaste.

För att utmärka, att nämnden icke kan meddela något åläggande för

fattigvårdsstyrelse eller annan att bereda den ifrågavarande personen erforderlig

vård, har ordalydelsen något jämkats. Såsom i sakkunnigbetänkandét

framhållits, torde det i de flesta fall bliva fattigvårdsstyrelse, som får

omhändertaga den felande, närmare bestämt den fattigvårdsstyrelse, som

enligt fattigvårdslagen har att sörja för honom, d. v. s. som regel i första hand

fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där han vistades, då ingripandet mot honom

skedde. Är fråga om alkoholistvård, har nämnden att vända sig till nykterhetsnämnden

i den kommun, däT han vistades vid tiden för ingripandet eller

där han äger hemortsrätt.

I anledning av yrkande från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att i

fall, då vårdbehovet klart kunde konstateras, polismyndigheten borde få ensam

besluta om överlämnande till vederbörande för vård, har jag haft under övervägande

att i förslaget upptaga en bestämmelse härom. Med hänsyn emellertid

till att paragrafen i dess nu föreslagna lydelse stadgar, att en verklig prövning

skall äga ram rörande det tjänligaste förfaringssättet, har jag ansett, att saken

alltid bör underställas nämnden.

12 §.

1929 års förslag: 9 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen,

6 § 2—4 mom. sedeslöshetslagen.

Ingressen till stadgandet har erhållit den föreslagna avfattningen för att utmärka,

att förutsättningen för dess tillämpning är, att förfarande enligt 11 §

antingen icke ägt rum eller ock försökts men ej lett till att vård kunnat beredas.

I första stycket har införts bestämmelse örn rätt för nämnden att ställa den

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2iu.

165

ifrågavarande personen under övervakning, även om lijillpåtgärd icke vidtagits.

Om ock de fall, där enbart övervakning anordnas, icke torde bliva så

vanliga, har möjlighet härtill likväl ansetts böra inrymmas åt nämnden.

I förslaget förekommande uttryck »samhällsnyttigt liv» bär av skäl, som angivits

vid 3 §, icke använts; i andra stycket har uttrycket »efter förmåga ärligen

försörja sig» upptagits.

I anledning av erinran från länsstyrelsen i Oppsala län örn det anmärkningsvärda

däri, att ett fortsatt anhållande enligt sakkunnigförslaget indirekt förutsattes

såsom möjligt, även då anledning ej funnes att överlämna ärendet till

länsstyrelsen, har stadgandet i denna del omarbetats. Jämväl föreskrifterna

om beredande av husrum och uppehälle åt vederbörande hava omredigerats,

för att förslagets ställning i detta avseende tydligare skulle komma till uttryck.

Då termen »anvisas arbete» är ägnad att leda till det missförståndet, att

något moment av tvång skulle föreligga, har den utbytts mot »anskaffas

arbete».

13 §.

1929 års förslag: 10 § lösdriverilagen,

8 § sedeslöshetslagen. •

Frågan örn den utvidgning av reglerna rörande frivilligt ingående på allmän

arbetsanstalt, som socialstyrelsen förordat, är förut behandlad (sid. 114).

Bestämningen »som ej är varaktigt oförmögen till arbete» har ansetts överflödig,

då sådana personer i princip icke falla under lagen.

I anledning av de uttalade farhågorna för att recidivister och därmed jämställda

skulle kunna undgå tvångsinternering genom att avlämna förbindelse å

kortare tids frivillig vistelse å anstalt vill jag anmärka, att dessa farhågor torde

vara överdrivna. De myndigheter, som hava att pröva uppkommen fråga

örn frivilligt ingående, torde kunna förväntas med urskilning komma att anlita

detta institut och noga tillse, att, det icke kommer till användning på sådant

sätt, att någon undgår en strängare påföljd, som eljest funnits påkallad.

Stadgandet har sin främsta betydelse beträffande personer, vilka knappast anses

böra tvångsinterneras men för vilka det, även enligt deras egen uppfattning,

är tjänligare att någon tid vistas å anstalt än att bliva föremål för hjälpåtgärd,

sannolikt förbunden med övervakning. Vad särskilt recidivister angår,

lärer det väl bliva mycket ovanligt, att de, som förut varit intagna a anstalt

utan att låta sig rätta, finnas böra erhålla medgivande att frivilligt ingå.

I paragrafen hava vidtagits vissa ändringar för att utmärka dels att nämnden

har att bedöma, huruvida den tid för anstaltsvistelsen, vartill personen vill

förbinda sig, är sådan, att frivilligt ingående lämpligen bör ifrågakomma, dels

ock att åtgärden att medgiva frivilligt ingående är ett alternativ till åtgärder

enligt 12 § i dess helhet, varav följer att erinran icke skall förekomma.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr SJiO.

14 §.

1929 års förslag: 12 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen,

10 § sedeslöshetslagen.

Pa grund av vad fångvårdsstyrelsen anfört örn innebörden av »erinran» enligt

12 § första stycket må här framhållas, att sådan erinran är att räkna såsom

»åtgärd enligt 12 §».

Av stadgandet framgår, att överlämnande till länsstyrelsen i regel icke må

äga mm, så framt icke den, som befinnes hava gjort sig skyldig till vanart,

tidigare varit föremål för åtgärd enligt lagen. I fråga örn denna fordran å

återfall såsom regelmäsig grund för strängare åtgärd överensstämmer stadgandet

såväl med 1929 års sakkunnigbetänkande som med nu gällande lag. Jag

har sålunda icke kunnat biträda det yrkande om skärpande av förslaget härutinnan,

som socialstyrelsen framställt, och får jag till stöd för min ståndpunkt

i detta avseende hänvisa till vad de sakkunniga anfört (sid. 147).

Den i ett pär yttranden uttalade önskan örn bibehållande av gällande lags

föreskrift därom, att återfall skall för att komma i betraktande ha ägt rum

inom två år från sista ingripandet, har jag icke ansett mig böra tillmötesgå.

Med den fria prövning, som i allmänhet inrymts åt myndigheterna enligt denna

lag, torde det bäst överensstämma att icke i förevarande hänseende binda deras

handlingsfrihet. Att märka är, att då prövningen av ärendet — även vid återfall

— i första hand skall avse, huruvida icke de lindrigare åtgärderna böra

tillämpas, det torde vara berättigat antaga, att endast i de fall, då sådana åtgärder

i verkligheten icke till gagn för den felandes tillrättaförande böra och

kunna vidtagas, ett strängare förfarande kommer till stånd. Har den felande

endast för längre tid sedan gjort sig skyldig till vanart, kräves givetvis mera,

för att det skall kunna anses gagnlöst att vidtaga hjälpåtgärder. Erinras må

ock, att även länsstyrelsen i händelse av ärendets överlämnande dit alltid har

möjlighet att, där omständigheterna det föranleda, vidtaga lindrigare åtgärd

än att förordna örn internering.

I förevarande sammanhang har länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, att det

i allmänhet torde komma att visa sig lättare för det lokala organet än för länsstyrelsen

att anskaffa arbete, i följd varav möjligheten för detta organ att överlämna

nu ifrågavarande personer till länsstyrelse syntes böra begränsas till

återfall inom en icke alltför lång tid efter föregående behandling. Härtill vill

jag framhålla, att enligt förslaget hinder icke förefinnes för en länsstyrelse

att vidtaga lämpliga åtgärder i samråd och samverkan med nämnden, något

som tvärtom i allmänhet är lämpligt och jämväl kommit till uttryck i 21 §

i dess föreslagna lydelse.

Slutligen må här erinras, att i olikhet mot 1929 års förslag sedeslöst leverne,

som föranleder åtgärd enligt lagen, är iterationsgrundande i förhållande till

annan vanart och tvärtom.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-U).

167

15 §.

1929 års förslag: 12 § 3 mom. lösdriverilagen.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet Ilar framhållit,

att garanti syntes böra skapas mot att den, som eventuellt erhållit arbete hos

olämplig person eller i olämplig omgivning och på grund därav uppträder mer

eller mindre självrådigt, utsättes för en i förhållande till förseelsen alltför

sträng åtgärd, därvid styrelsen åberopat, att misshälligheter av olika slag

ju synnerligen lätt uppstode på en arbetsplats. De omständigheter, som salunda

av styrelsen framhållits, böra givetvis tagas i betraktande vid nämndens

prövning av sådan fråga. Att i lagtexten i vidare mån än som skett söka skapa

garantier mot för strängt förfarande har jag emellertid icke ansett nödigt.

Nämnden har ju alltid fri prövningsrätt, och det torde vara befogat att utgå

från att de av styrelsen framhållna omständigheterna, vilka enligt sakens natur

äro av stor betydelse vid bedömande av den ifrågavarande personens försummelse,

skola vid nämndens förhandlingar bliva ordentligt utredda.

Socialstyrelsens hemställan örn ett alternativt tillägg till lagtexten i syfte

att möjliggöra den felandes överlämnande till myndighet, som anskaffat arbete,

i stället för till ortsmyndighet, kan väl äga fog för sig, bland annat ur

den synpunkten, att förstnämnda myndighet förut tagit befattning med honom

och således känner till honom. Emellertid gäller frågan här förhållanden på

arbetsplatsen, och då torde ortsmyndigheten vara bättre skickad att verkställa

utredningen än den andra, måhända avlägset verksamma myndigheten. Att

ortsmyndigheten i fall av behov bör hos den andra myndigheten förskaffa sig

tillgång till den utredning, som lett till hjälpåtgärden, är givet.

I fråga örn förutsättningen för ingripande hava vissa ändringar av övervägande

formell natur vidtagits i sakkunnigförslaget.

16 §.

1929 års förslag: 11 § lösdriverilagen.

Föreskriften i 11 § av 1929 års förslag örn att uppgift rörande de åtgärder,

nämnden besluter, skall insändas till centralregistret, har uteslutits i likhet

med motsvarande bestämmelser å andra ställen i lagen. Det har ansetts lämpligare,

att föreskrifter härom upptagas bland de tillämpningsbestämmelser,

som i händelse av lagens antagande torde komma att utfärdas.

17 §.

1929 års förslag: 13 § lösdriverilagen,

11 § sedeslöslietslagen. I

I anledning av erinran från länsstyrelsen i Uppsala län har stadgandet, såvitt

det avser rätten att taga den felande i förvar, jämkats. Samma länsstyrelse

har ansett, att det erfordrades protokoll över förhör, som föregått hjälpåtgärden.

Jag har emellertid icke ansett det nödigt att meddela föreskrift

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

om insändande av dylikt protokoll. Skulle den nämnd, som överlämnat ärendet

angående den felande till länsstyrelsen, icke hava förskaffat sig sådant

protokoll, vilket alltså icke ingår bland handlingarna i ärendet, har länsstyrelsen,

om den finnér anledning härtill, att själv infordra detsamma.

Då det synts vara lämpligare, att nämnden ombesörjer införskaffande

av prästbetyg och straffregisterutdrag, har ifrågavarande bestyr uppdragits

åt nämnden i stället för åt polismyndigheten.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos länsstyrelse.

I 14 § av förslaget till lösdriverilag meddelade bestämmelser hava uppdelats

å tre paragrafer. 1 och 4 morn. hava sammanförts under 18 § samt 2

morn. första stycket och 3 mom. under 19 §, varjämte 2 mom. andra stycket

blivit 20 §. 5 moni. har, frånsett en i 18 § upptagen bestämmelse, uteslutits,

oa den i momentet meddelade föreskriften örn intagande i länsstyrelsens protokoll

av vissa handlingar icke synes hava sin plats i själva lagen.

18 §.

1929 ars förslag: 14 § 1, 4 och 5 mom. lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

I första stycket hava vidtagits vissa formella jämkningar i sakkuunigförslaget,

för vilka jag ej torde behöva redogöra. Här har upptagits bestämmelse,

att länsstyrelsen skall införskaffa läkarintyg angående den felande. Angående

stadgandet om rätt för länsstyrelse att inkalla personer till förhör får

jag hänvisa till vad jag ovan anfört (sid. 119).

Beträffande frågan örn offentlighet vid länsstyrelsens förhandlingar tillåter

jag mig åberopa mitt yttrande i den allmänna motiveringen (sid. 117).

I fråga örn bestämmelserna angående biträde hava vissa ändringar i sakkunnigförslaget

vidtagits. Sålunda har uttryckligt stadgande meddelats, att

förordnandet av biträde avser ärendets behandling hos länsstyrelsen; vid klagan

över länsstyrelsens beslut äger vederbörande, örn han är tagen i förvar

eller intagen å anstalt, rätt att .erhålla biträde jämlikt 46 §. Vidare bär hänvisningen

till bestämmelserna örn rättegångsbiträde omredigerats, på det att

samtliga nu gällande bestämmelser i ämnet, frånsett uttryckliga undantag, i

tillämpliga delar skola äga motsvarande giltighet. Att länsstyrelsen skall bestämma

ersättningens belopp har ansetts följa av stadgandet, sådant det nu avfattats;

däremot har uttryckligen föreskrivits, att ersättningen alltid skall

stanna å statsverket. Uttrycket »sådan därtill skickad person» har, såsom

innebärande något självklart, borttagits.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet har föreslagit, att då kvinna förhöres,

närmare angiven kvinnlig person skall närvara. En sådan anordning

finner jag mig icke böra tillstyrka. Det stöd i närvaron av en person utav

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr240.

169

samma kön, som en kvinna må kunna behöva, synes mig kunna beredas henne

genom det biträde, som länsstyrelsen äger att förordna.

Beträffande länsstyrelsens i Västmanlands län önskemål, att lekmannaombud

skola deltaga i länsstyrelses handläggning av ifrågavarande ärenden för

att bereda länsstyrelsen större möjlighet att vidtaga hjälpåtgärder, får jag

hänvisa till vad jag i det föregående anfört (sid. 118).

19 §.

1929 års förslag: 14 § 2 inom. första stycket och 3 mom. lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

På grund av de anmärkningar, som i vissa yttranden framställts angående

behovet av bestämmelser om vid vilken domstol vittnesförhör skall äga rum,

har en bestämmelse i detta avseende införts av innebörd att avgörandet lagts

i länsstyrelsens hand. I samband härmed har stadgandet örn rätt för .länsstyrelsen

att meddela föreskrifter rörande förhöret borttagits. Sedan länsstyrelsen

bestämt, vid vilken domstol förhör skall äga rum, torde det böra ankomma

å domstolen att meddela erforderliga föreskrifter i avseende å förhöret.

20 §.

1929 års förslag: 14 § 2 mom. andra stycket lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i

1929 års förslag. Då i 18 § uttrycklig bestämmelse meddelats örn rätt för

länsstyrelse att själv avhöra personer, har stadgandet gjorts tillämpligt jämväl

å dessa. Vidare har ansetts böra utsägas, att ersättningen alltid skall stanna

å statsverket.

21 §.

1929 års förslag: 16 § 1 morn. lösdriverilagen,

13 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Då länsstyrelsen företager ärende till behandling, skall länsstyrelsen, liksom

är stadgat beträffande den nämnd vilken i första hand handlagt detsamma,

till en början undersöka, huruvida den felande är i behov av fattigvård

eller annan vård och om till följd därav förfarande enligt 11 §, d. v. s. hänvisande

till vård, bör äga rum. T enlighet härmed har början av stadgandet

avfattats.

I syfte att tydligare utmärka, att även länsstyrelsen har till uppgift att i

varje fall pröva frågan örn vidtagande av hjälpåtgärder, har paragrafen undergått

ändring, varigenom bland annat framhäves, att länsstyrelsen lämpligen

bör vidtaga dylika åtgärder i samråd med vederbörande barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd.

Bland förutsättningarna för internering upptager sakkunnigförslaget, att

»hjälpåtgärder jiimlikt 9 § 2 mom. (12 §)» icke med utsikt till framgång kun
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

na vidtagas. Någon antydan om att länsstyrelsen bör taga under övervägande,

huruvida frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt bör medgivas, är sålunda

ej lämnad, och ej heller nämnes något örn erinran enligt 12 § första stycket

i det nu framlagda förslaget. Visserligen torde det bliva mindre vanligt, att

länsstyrelsen vidtager någon av de åtgärder, som nu nämnts, men hinder däremot

synes icke böra förefinnas. Med hänsyn härtill och då det leder till ökad

klarhet och reda att avfatta stadgandet så lika 14 § som möjligt, har denna del

av stadgandet omarbetats.

Ordet »äger» i uttrycket »äger länsstyrelsen förordna örn hans intagande å

allmän arbetsanstalt» har utbytts mot »skall», då något utrymme för en länsstyrelsens

valfrihet att meddela sådant förordnande eller ej under do angivna

förutsättningarna icke torde finnas.

Särskild föreskrift i överensstämmelse med andra stycket av 16 § 1 mom.

i 1929 års förslag om länsstyrelses skyldighet att söka utreda okänd persons

identitet har icke ansetts nödig, vadan nämnda stadgande uteslutits ur paragrafen.

22 §.

1929 års förslag: 16 § 2 mom. lösdriverilagen,

13 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

Bestämmelsen i 1929 års lagförslag, att örn någon befinnes varaktigt oförmögen

till arbete, förordnande ej må meddelas örn hans intagande å allmän

arbetsanstalt utan att länsstyrelsen har att efter omständigheterna föranstalta

örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd, har ansetts böra utgå,

emedan varaktigt arbetsoförmögna personer i princip icke falla under lagen.

Som regel torde dock erforderlig vård komma att beredas dylika personer, som

anhållits för vanart, detta enär länsstyrelsen i första hand har att upptaga till

bedömande, huruvida vårdbehov av ett eller annat slag föreligger, och i dylikt

fall föranstalta om vård åt honom.

Såsom uttrycklig förutsättning för internering av indisciplinär, varaktigt arbetsoförmögen

person har här uppställts, att han förut varit föremål för åtgärd

enligt 12, 13 eller 21 §.

23 §.

1929 års förslag: 17 § lösdriverilagen.

I 1929 års förslag förutsättes för medgivande av villkorligt anstånd med

utslags verkställande, att den felande under de fem sistförflutna åren ej varit

intagen å allmän arbetsanstalt. I enlighet med en i vissa yttranden uttalad

mening har jag ansett bestämmelsen örn denna förutsättning böra utgå.

Att överlämna en dylik friare prövningsrätt åt länsstyrelserna torde icke behöva

möta några betänkligheter. Villkorligt anstånd lärer under alla förhållanden

icke komma att medgivas någon, som relativt kort tid före återfallet

varit intagen å allmän arbetsanstalt, utan att alldeles särskilda skäl därtill

föreligga.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

171

I andra stycket hava orden »efter därom inkommen anmälan eller annorledes

vunnen kännedom» såsom överflödiga uteslutits.

24 §.

Denna paragraf Ilar införts med anledning av socialstyrelsens hemställan

därom vid 18 § i 1929 års förslag till lösdriverilag.

25 §.

1929 års förslag: 15 § lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

Stadgandet angående försättande på fri fot avser i 1929 års förslag såväl

beslut under ärendets behandling som slutliga beslut av alla förekommande

slag. Enligt min mening bör man emellertid i förevarande avseende göra skillnad

mellan olika slag av slutliga beslut. Har länsstyrelsen i sådant beslut funnit

vanart icke föreligga — ett beslut, som ej kan överklagas —- skall den,

som varit föremål för behandling, tydligen omedelbart försättas på fri fot.

Har han befunnits skyldig till vanart men länsstyrelsen beslutit vidtaga hjälpåtgärder

eller medgiva frivilligt ingående å anstalt, kan det vara lämpligt, att

han hålles i förvar i avbidan på att sålunda beslutade åtgärder kunna verkställas.

Besluter åter länsstyrelsen hans intagande å allmän arbetsanstalt, bör

han som regel hållas i förvar, men när skäl därtill äro, synes han, i likhet med

vad nu gäller, kunna försättas på fri fot i avbidan på att beslutet vinner laga

kraft. Härvid torde enahanda förutsättningar för lösgivande böra gälla, som

då fråga är örn försättande på fri fot under ärendets handläggning. I enlighet

med vad jag nu anfört har 25 § avfattats.

26 §.

1929 års förslag: 18 § 1 mom. första stycket lösdriverilagen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hemställt örn bibehållande av nu gällande

tidsfrist av tre dagar för delgivning av beslut örn internering, en hemställan,

som jag funnit böra beaktas. Av länsstyrelsen ifrågasatt bestämmelse, att

bevis örn beslutets innehåll genast skall tillställas vederbörande, torde icke behöva

meddelas i lag.

27 §.

1929 års förslag: 18 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

För att möjliggöra verkställighet av beslut örn intagning redan två dagar

efter beslutets meddelande i sådana fall, då detsamma ej omedelbart kan expedieras,

har stadgandet kompletterats med föreskrift, att betänketiden räknas

jämväl från det den felande erhöll bevis örn beslutets innehåll. Är han tagen

i förvar, lärer sådant bevis av länsstyrelsen överlämnas till häktets föreståndare;

vistas han på fri fot, kan han tydligen, om själva beslutet ej är tillgängligt,

hos länsstyrelsen förskaffa sig bevis örn dess innehåll.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr2\0.

Den av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö påyrkade kompletterande

föreskriften rörande interneringstidens början och slut har icke

synts mig erforderlig. Vad särskilt angår begynnelsetiden för anstaltsvistelsen,

får jag nämna, att i 31 §, som innehåller bestämmelser örn minimi- och

maximitider, tiden räknats »efter intagandet», varmed lärer förstås dagen för

det faktiska intagandet å anstalten.

28 §.

I fråga örn denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1929 års förslag, får

jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 122 o. f.).

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

Kapitelrubriken i sakkunnigförslaget, »om allmänna arbetsanstalter», bär erhållit

en vidare avfattning.

29 §.

1929 års förslag: 20 § och 21 § 1 mom. första stycket lösdriverilagen.

I anledning av framställda erinringar har motsvarande stadgande i förslaget

till lösdriverilag omarbetats. I samband därmed har stadgandet i 21 §

1 mom. första stycket av förslaget flyttats till denna paragraf.

Med hänsyn till de stora befogenheter, som tillkomma anstaltsstyrelse, har

fångvårdsstyrelsen ansett föreskrifter rörande sådan styrelses sammansättning

vara erforderliga. Helt visst förtjänar den sålunda anförda synpunkten

särskilt beaktande. Det torde emellertid icke vara lämpligt att i lag binda

sig för en viss sammansättning av de olika styrelser, örn vilka det här kan

bliva fråga. Att Konungen å andra sidan, såsom i 1929 års förslag förordats,

skulle förordna styrelse, är emellertid mindre lämpligt, då såsom socialstyrelsen

framhållit kommuner och andra, som anordna anstalter av ifrågavarande

slag, icke böra helt och hållet sakna inflytande på styrelses sammansättning.

Med anledning av de erinringar, som sålunda framställts, tillstyrker jag ett

stadgande, enligt vilket Konungen skall äga meddela bestämmelser i fråga örn

sådan styrelse. Med ett dylikt stadgande kan Kungl. Majit under hänsynstagande

till omständigheter i olika fall bestämma rörande styrelses sammansättning,

angående av vem styrelseledamöter skola utses, örn beslutförhet m. m.

Styrelsen för Göteborgs diakonissällskap har framhållit, att därest enligt

barnavårdslagen inrättade skyddshem erkändes såsom allmänna arbetsanstglter,

dessa hem skulle stå under två tillsynsmyndigheter: skyddshemsinspektören

enligt barnavårdslagen och uppsiktsmyndigheten enligt vanartslagen. För

att förebygga en dylik dualism i dessa och likartade fall har jag haft under

övervägande att i lagen meddela särskilda bestämmelser härutinnan. Då det

emellertid torde bliva relativt få fall, där sålunda dubbel uppsikt kan komma

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr2Jt0.

173

att föreligga, och då möjlighet finnes att i vederbörande instruktioner giva föreskrifter,

ägnade att undanröja olägenheterna härav, har jag icke ansett

det nödigt att i detta avseende föreslå någon ändring i de sakkunnigas lagförslag.

30 §.

1929 års förslag: 21 § lösdriverilageu.

Med anledning av vad socialstyrelsen vid denna paragraf anfört rörande

överflyttning från en anstalt till en annan av frivilligt ingångna, må framhållas,

att stadgandet gäller alla, som äro intagna å anstalt, oavsett huruvida de

där frivilligt ingått eller enligt länsstyrelses förordnande intagits. Då den nu

angivna innebörden av uttrycket »intagen person» torde klart framgå vid jämförelse

t. ex. med 31 §, bar jag icke ansett någon ändring i lagtexten böra vidtagas.

Beslut örn dylik överflyttning bär jag i enlighet med vad socialstyrelsen

ifrågasatt ansett böra få överklagas. Vid sådant förhållande har ett stadgande

tillagts, att beslutet genast må verkställas.

31 §.

1929 års förslag: 22 § 1 mom. lösdriverilagen.

I anslutning till de anmärkningar, som vid motsvarande föreskrift i 1929

års förslag framställts, har stadgandet i viss mån omarbetats. Syftet härmed''

har varit att framhäva, att även frivilligt ingången internerad skall — inom

dén i hans förbindelse angivna maximitiden — å allmän arbetsanstalt kvarhållas,

till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning

kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Uttrycket i sakkunnigförslaget »föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv»

Ilar borttagits, och får jag till stöd för denna ändring hänvisa till vad jag anför

t, vid 3 §.

De undantagsbestämmelser beträffande maximitiden för internering, som

åsyftas, äro de, som återfinnas i 32 §, 35 § första stycket samt 37 och 39 §§.

I paragrafen har, såsom redan antytts i den allmänna motiveringen (sid.

135 o. f.), införts stadgande örn möjlighet för intagen person att, när synnerligen

ömmande skäl föreligga, för viss kort tid vistas utom anstalten. Understundom

lärer det nämligen kunna inträffa, att å anstalt intagen person för en

eller ett pär dagar bör erhålla tillstånd att lämna anstalten, till exempel i händelse

av nära anhörigs sjukdom eller död eller eljest i synnerligen ömmande

fall; särskilt hårt kan det te sig för den på obestämd tid internerade att vid

dylika tillfällen nödgas kvarbliva å anstalten. Även örn en internerad ej ofta

har anledning att söka utverka en dylik förmån eller tillfälle att begagna sig

av erhållet lov, synes dock lagen böra möjliggöra ett sådant medgivande. Att

tillstånd att vistas utom anstalten icke må komma i fråga, utan att den internerade

med säkerhet måste antagas skola motsvara förtroendet, ligger i öppen

dag.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

32 §.

1929 års förslag: 22 § 2 inom. lösdriverilagen.

Rörande den ändring i sak, som vidtagits i motsvarande stadgande i 1929

års förslag, får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 136 o. f.).

I fråga om ersättandet av uttrycket »föra ett ordentligt och samhällsnyttigt

liv» med uttrycket »efter förmåga ärligen försörja sig» tillåter jag mig åberopa

vad jag anfört vid 3 §.

33 §.

1929 års förslag: 22 § 3 mom. lösdriverilagen.

Det mot förevarande paragraf svarande stadgandet i 1929 års förslag har,

på sätt socialstyrelsen hemställt, kompletterats med en föreskrift, att den

tid en å anstalt intagen person undergår frihetsstraff, inbegripet förvandlingsstraff

för böter, icke skall inräknas i interneringstiden. Vad särskilt angår

förvandlingsstraff för böter, må tvångsarbetaren enligt nu gällande stadga för

tvångsarbetsanstaltema ej under den tid, han på grund av myndighets beslut

skall kvarstanna a anstalt, därifrån utlämnas för undergående av förvandlingsstraff.

Fattig vård slag stiftning skommittén yttrade härutinnan i 1922 års förslag:
»I

och för sig må ett sådant stadgande hava sitt berättigande, men

ur^ individens synpunkt ställer sig saken snarast sämre, örn han efter

tvångsarbetstidens slut, då man gjort föranstaltningar för hans återgående

till ordnade förhållanden, skaffat arbete och bostad o. s. v., skall omedelbart

eller efter någon tid insättas i fängelse för att undergå ett dylikt förvandlingsstraff.

Före tvångsarbetsanstaltemas skiljande från fångvården funnos

i samband med tvångsarbetsanstaltema anordnade särskilda kronohäkten,

för vilka tvångsarbetsanstaltens direktör var tillsyningsman. De till tvångsarbete

dömda kunde då, utan att detta väckte synnerlig uppmärksamhet eller

betydde någon större förändring, få i dessa kronohäkten avtjäna dem ådömda

böter. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för åren 1918 och 1919 avtjänades

förvandlingsstraff för böter å kronohäktet å Svartsjö i respektive 49 och

27 fall samt å kronohäktet i Landskrona i respektive 18 och 33 fall.

Det kan ej ifrågasättas att i nu förevarande ordning upptaga till behandling

frågan örn eftergivande av straff; i ett och annat fall kan i nådeväg vinnas

befrielse från straffet, och det har också visat sig, att de å tvångsarbete

intagna icke äro ovilliga att med intjänta arbetspremier betala mindre bötesbelopp.

Särskilt under de senare åren hava böter ej så sällan erlagts av tvångsarbetare.

Med de längre interneringstider, som kommittén föreslagit, kommer

givetvis den besparade delen av arbetspremierna att bliva större för varje

tvångsarbetare och sålunda även möjligheten att erlägga böter större. Det synes

emellertid i allt fall vara angeläget att vidtaga anordningar för att låta

dessa förvandlingsstraff, verkställas på ett sätt, som lämpar sig efter förhållandena.

Att för ändamålet låta, under det tvångsarbete pågår, forsla den dömde

från den avlägset liggande tvångsarbetsanstalten till närmaste kronohäkte

skulle för staten medföra avsevärda kostnader och möta betänkligheter även

med hänsyn till tvångsarbetstidens utnyttjande. Den i stadgan intagna föreskriften,

att tvångsarbetaren ej må under den tid, han skall kvarstanna å anstalt,

därifrån utlämnas för undergående av honom ådömt förvandlingsstraff

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

175

för böter, har alltså sitt givna berättigande och torde därför böra kvarstå. Samma

föreskrift torde även böra gälla för enskilda anstalter. Enligt kommitténs

uppfattning skulle det emellertid vara ensidigt, om man kunde anordna så, att

förvandlingsstraffet finge på ett eller annat sätt verkställas i samband med

tvångsarbetet. Kommittén anser sig likväl icke kunna utan närmare undersökning

avgiva något förslag om hura detta skall ske.»

11926 års förslag anfördes:

»Med instämmande i huvudsak i vad kommittén beträffande förevarande

spörsmål anfört, må framhållas, att då den som skall undergå tvångsarbete

häftar för oguldna böter och saknar tillgång till deras fulla gäldande, han såvitt

möjligt lärer böra undergå förvandlingsstraffet, innan han intages i tvångsarbetsanstalten.

Uppkommer sedan han börjat undergå tvångsarbete fråga örn

avtjänande av förvandlingsstraff, synes det vara lämpligt att, såsom i gällande

stadga för tvångsarbetsanstalterna är föreskrivet, han ej så länge tvångsarbetet

pågår utlämnas från tvångsarbetsanstalten för förvandlingsstraffets

undergående. Däremot lärer det böra tagas under övervägande, huruvida icke

genom ändrade bestämmelser angående disposition av arbetspremier vid tvångsarbetsanstalt

sådana premier må kunna tagas i anspråk för böters gäldande.

Härför talar bl. a. den omständigheten, att de intjänta arbetspremierna under

de enligt i föreliggande förslag i regel väsentligt utsträckta interneringstiderna

torde komma att bliva icke obetydligt större än de för närvarande i allmänhet

äro vid frigivning från tvångsarbetsanstalt, varför premiernas användande

för här föreliggande ändamål i flertalet fall icke bör vara ägnat att ingiva

större betänkligheter. Såsom kommittén framhållit, kan tilläventyrs i ett eller

annat fall i nådeväg vinnas befrielse från straffet. Skulle det emellertid någon

gång visa sig ofrånkomligt att förvandlingsstraffet avtjänas efter utskrivningen

från tvångsarbetsanstalten, kunna i föreliggande förslag stadgade

hjälpåtgärder vidtagas vid förvandlingsstraffets slut; detta straffs undergående

efter tvångsarbetets slut kan vid sådant förhållande knappast sägas vara ägnat

att äventyra det resultat, som må hava vunnits genom det å tvångsarbetsanstalten

bedrivna arbetet för individens tillrättaförande, eller att eljest försvåra

dennes återgående till ordnade förhållanden efter utskrivningen.

Det sålunda anförda äger i huvudsak tillämpning jämväl i avseende å det

fall, då någon, som saknar tillgång till fulla gäldandet av honom ådömda böter,

skall interneras i arbetshem.»

I 1929 års förslag har förevarande spörsmål icke berörts.

För min del har jag funnit hänsyn till individens bästa fordra, att han icke

vid interneringstidens slut, då hjälpåtgärderna skola taga vid, insättes i fängelse

för att avtjäna böter. En konsekvens härav är, att så länge nuvarande

bestämmelser örn böters avtjänande gälla, den intagne bör för ändamålet utlämnas

från anstalten. Det synes emellertid önskvärt, att genom jämkning av

bötesbestämmelserna en ändring härutinnan kan komma till stånd. En utredning

i detta hänseende torde således vara påkallad.

I likhet med länsstyrelsen i Uppsala län finner jag den i sakkunnigförslaget i

sammanhang med nu förevarande stadgande upptagna bestämmelsen om skyldighet

för polismyndighet att meddela handräckning för återhämtande till

anstalt av den, som avvikit därifrån, icke hava sin plats här. Nämnda bestämmelse

har sammanförts med ett likartat stadgande och upptagits i slutet av

detta kapitel i 41 §.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

176

34 §.

1929 års förslag: 23 § 1 mom. lösdriverilagen.

De i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna örn dem, som under

vistelse å allmän arbetsanstalt bliva varaktigt oförmögna till arbete, hava

ansetts böra gälla allenast de enligt länsstyrelses förordnande intagna och alltså

icke de frivilligt ingångna.

Enligt 1929 års förslag skulle dessa personer överlämnas till länsstyrelsen

i det län, där anstalten är belägen. I anledning av de erinringar, som mot

detta stadgande framställts, har förelaget undergått ändring i huvudsakligen

två hänseenden. Dels skall överlämnandet ske till den länsstyrelse, där vederbörande

vistades, då ingripande av barnavårds- eller skyddsnämnd senast ägde

rum, dels har uttrycklig bestämmelse meddelats örn vilken kommun, som i

hithörande fall är att i fråga örn fattigvård anse såsom vistelsekommun.

Beträffande den myndighet, till vilken överlämnande bör ske, och sättet

för vårdbehovets tillfredsställande hava flera förslag varit under övervägande.

En utväg, som dryftats, har varit att meddela bestämmelser i anslutning till

den praxis, som nu lärer vara den rådande. För närvarande torde t. ex. ernå anstalten

i Svartsjö intagen person, som bliver arbetsoförmögen, överlämnas till

länsstyrelsen i Stockholms län, vilken i sin tur sänder honom till länsstyrelsen i

det län, där den kommun är belägen, varést han är eller senast varit mantalsskriven,

eller, örn det ej kan utrönas, blivit född. Sistnämnda länsstyrelse

torde därefter i regel förelägga fattigvårdsstyrelsen i den sålunda bestämda

kommunen att bereda honom erforderlig vård. Med den av mig förordade

lösningen sker en återknytning till det samhälle, där han vistades, då barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd senast ingrep mot honom; ej sällan torde redan

vid detta tillfälle arbetsoförmåga, som sedan blivit varaktig, hava framträtt.

Den sålunda föreslagna regeln stämmer också överens med stadgandet i 11 §,

vilket tydligen äger nära samband med förevarande bestämmelse.

För att förekomma missförstånd har föreskriften i andra stycket av 23 §

1 mom. i förslaget till lösdriverilag — att »utskrivning» ej må äga rum —

omredigerats; utskrivning skall ske senast vid treårsperiodens slut, så framt ej

fråga är om internering enligt 32 § på obestämd tid.

35 §.

1929 års förslag: 23 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

I fråga om andra stycket må nämnas, att det där medgivna frivilliga kvarstannandet

i enlighet med socialstyrelsens förslag utvidgats så, att kvaretannande

kan medgivas, icke allenast såsom enligt sakkunnigförslaget en gång

under en tid av högst ett år, utan obestämt antal gånger, varje gång högst

ett år.

36 §.

1929 års förslag: 25 § 1 inom. lösdriverilagen.

24 och 25 §§ i 1929 års förslag hava ansetts böra byta plats med hänsyn därtill,

att bestämmelsen i 24 § örn beslutanderätt enligt det nu framlagda för
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

177

slagets 38 § skall omfatta jämväl frågor örn beviljande av försökspermission

och återhämtande till anstalten, vilka frågor regleras i 25 § i 1929 års förslag.

Såsom i ett par yttranden påyrkats, har föreskriften i förslaget till lösdriverilag,

att försökspermission ej skulle få beviljas tidigare än ett år efter intagandet,

uteslutits.

I övrigt har denna paragraf omredigerats för att tydligt utmärka, att försökspermission

kan beviljas även den, som kvarhålles efter treårstidens utgång.

Jag delar sålunda icke den uppfattning, varåt styrelsen för tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö givit uttryck, eller att dylik person icke borde komma i åtnjutande

av försökspermission, och vill till stöd för min mening erinra därom, att enligt

1927 års interneringslagar förekommer utskrivning på prov, vilket motsvarar

försökspermissionen.

Uttrycket »ordentligt och samhällsnyttigt liv» har utbytts mot »hederlig

självförsörjning», och får jag till stöd härför åberopa vad jag anfört vid 3 §.

Då vistelse utom anstalten under tiden för försökspermission även i andra

avseenden än beträffande tiden är att anse såsom anstaltsvistelse, har stadgandet

härom jämkats.

37 §.

1929 års förslag: 25 § 2 mom. lösdriverilagen.

Med hänsyn till den likhet, som förefinnes mellan här förevarande fall och

det i 23 § andra stycket reglerade — underlåtenhet att fullgöra övervakningsbestämmelser

vid villkorligt anstånd med interneringsbesluts verkställighet -—- har första stycket avfattats i överensstämmelse med nämnda stadgande.

Orden »efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes

vunnen kännedom därom» hava såsom överflödiga uteslutits.

Bestämmelsen att polismyndigheten skall meddela handräckning för återhämtande

till anstalt av försökspermitterad har flyttats till 41 §.

Tiden för kvarhållande utöver den vanliga maximitiden av försökspermitterad,

som återhämtats till anstalten, har på grund av vad i vissa yttranden

anförts nedsatts från ett år till sex månader. Sådant kvarhållande kan ifrågakomma

även beträffande försökspermitterad, som frivilligt ingått på anstalten.

Andra stycket i denna paragraf har icke någon motsvarighet i 1929 års förslag.

De sakkunniga hava anfört, att då den försökspermitterades uppförande

under permissionstiden icke lämnar rum för anmärkningar, beslut örn hans utskrivning

från anstalten visserligen skall meddelas men att försökspermissionen

vid permissionstidens slut automatiskt kommer att övergå i utskrivning. För

att tydligt utmärka, att beslut örn utskrivning — frånsett det strax här nedan

nämnda undantaget — städse skall meddelas, har stadgande härom upptagits i

det nyinförda stycket. I fall, som avses i 32 §, kan det emellertid synbarligen

icke alltid befinnas lämpligt att vederbörande utskrives, utan mången gång

kräver försiktigheten, att han endast erhåller förlängd försökspermission. I enlighet

med vad nu anförts har andra stycket avfattats.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 käft. (Nr 2^0.)

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k-O.

38 §.

1929 års förslag: 24 § 1 mom.

Såsom redan antytts, har motsvarande stadgande i 1929 års förslag undergått

sådan ändring, att den föreslagna paragrafen nu upptager bestämmelser

om beslut icke blott rörande kvarhållande å allmän arbetsanstalt och utskrivning

därifrån utan också angående beviljande av försökspermission och återhämtande

till anstalt. Berörda frågor hava ansetts äga så nära samband med

ärenden örn kvarhållande och utskrivning, att beslut angående dem funnits

böra fattas i samma ordning.

Bestämmelsen örn obligatorisk underställning av beslut rörande internering

på obestämd tid har erhållit en ändrad avfattning, detta för att utmärka, att

så snart de objektiva förutsättningarna därför — antalet interneringar, tiden

för anstaltsvistelse eller undergånget straffarbete, tidpunkten för senaste förordnandet

örn internering — föreligga, underställning av ärendet skall ske.

Även örn anstaltsstyrelse icke anser den i 32 § första stycket under 4 upptagna

förutsättningen vara för handen och således besluter utskrivning, skall beslutet

underställas uppsiktsmyndighetens prövning. Naturligen gäller denna regel

även för det visserligen helt opraktiska fallet, att beslut örn utskrivning eller

försökspermission skulle meddelas redan före treårstidens slut.

Beträffande den sakliga nyheten i fråga örn uppsiktsmyndighetens sammansättning

får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 141 o. f.).

Stadgandet att beslut örn utskrivning, vilket obligatoriskt skall underställas,

ej får gå i verkställighet, har uteslutits. Såsom de sakkunniga själva

framhållit, ligger det nämligen i sakens natur, att en dylik regel skall gälla

i fråga örn sådant beslut.

39 §.

1929 års förslag: 24 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Bestämmelsen i slutet av 24 § 2 mom. förslaget till lösdriverilag örn övervakning

har upptagits i 40 §, detta bland annat för att tydligare utmärka, att

övervakning må kunna anordnas även över den, som utskrives under det försökspermission

åtnjutes.

Stadgandet i 24 § 3 mom. sakkunnigförslaget om anstaltsstyrelses rätt att

kvarhålla å anstalt intagen person, åt vilken arbete icke kan omedelbart anskaffas,

har jag funnit böra begränsas till att gälla den, som intagits enligt

länsstyrelses förordnande. En frivilligt ingången synes mig icke i detta fall

böra mot sin vilja kunna kvarhållas över den i förbindelsen angivna tiden, helst

som han icke på egen önskan äger kvarstanna å anstalt utöver denna tid.

40 §.

1929 års förslag: 24 § 2 mom. och 26 § lösdriverilagen.

Angående första stycket får jag hänvisa till vad jag anfört vid 39 §.

Den i 26 § sakkunnigförslaget upptagna förutsättningen för intagande å allmän

arbetsanstalt, att den utskrivne ej »fullgör» vad honom enligt meddelade

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nrZhO.

179

föreskrifter åligger, har ansetts böra skärpas till att han skall visa tredska

att fullgöra dessa föreskrifter.

41 §.

1929 års förslag: 22 § 3 mom. andra stycket och 25 § 2 mom. lösdriverilagen.

I denna paragraf hava sammanförts bestämmelser örn skyldighet för polismyndighet

att meddela handräckning för återhämtande till allmän arbetsanstalt

av därifrån avviken eller försökspermitterad person.

6 KAP.

Om klagan i ärenden enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel äro utbrutna från 6 kap., allmänna bestämmelser,

i 1929 års förslag.

42 §.

1929 års förslag: 29 § första stycket lösdriverilagen.

Enligt 1929 års förslag skulle den underordnade myndighetens beslut få

överklagas allenast i samband med besvär över länsstyrelses utslag, varigenom

förordnats örn klagandens intagande å allmän arbetsanstalt. Häremot har

länsstyrelsen i örebro län framställt erinran och påyrkat införande av klagorätt

över beslut örn hjälpåtgärder med därvid föreskrivna villkor och örn övervakning.

Till stöd härför har länsstyrelsen huvudsakligen åberopat den iterationsverkan,

som den underordnade myndighetens beslut örn åtgärd vid konstaterad

vanart äger, samt det tvång, övervakning medför.

För min del instämmer jag i den uppfattning, varåt nämnda länsstyrelse

givit uttryck, och anser alltså klagorätt böra medgivas över barnavårdsnämnds

och skyddsnämnds beslut i angivna frågor. Vid sådant förhållande har jag

överhuvud icke funnit anledning begränsa klagorätten utan ansett bestämmelsen

i förevarande hänseende kunna givas den generella avfattning, som den erhållit

i förslaget. I enkelhetens intresse är detta av betydelse. Det torde vara

befogat antaga, att länsstyrelserna icke komma att nämnvärt betungas med

klagomål över nyss avsedda nämnders beslut.

43 §.

1929 års förslag: 30 § 1 mom. lösdriverilagen.

Klagorätt över länsstyrelses beslut har ansetts böra medgivas jämväl i fråga

om ersättning åt den, som inkallas för att höras inför länsstyrelsen, då ärende

dit överlämnas av barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, samt åt biträde vid

ärendets handläggning. Stadgandet i 1929 års förslag har därför kompletterats

med föreskrifter härutinnan. '' ■,!). ’''1 ''

• . '' ...... .........! • • :.

• ; L.‘ . •: • lii » \ i •

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Angående ändringen i 1929 års förslag i fråga om prövningen i högsta instans

får jag hänvisa till allmänna motiveringen (sid. 145).

44 §.

1929 års förslag: 29 § andra stycket lösdriverilagen.

På skäl, motsvarande dem som nyss anförts i fråga örn klagomål över skyddsnämnds

och barnavårdsnämnds beslut, har jämväl besvärsrätten över anstaltsstyrelses

beslut ansetts böra göras obegränsad. Detta gäller för övrigt redan

nu enligt stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter (10 §

enligt dess lydelse jämlikt kungörelse den 31 mars 1922, nr 153).

45 §.

1929 års förslag: 29 § andra stycket och 30 § 2 mom. lösdriverilagen.

Det i sakkunnigförslaget upptagna förbudet mot klagan över uppsiktsmyndighetens

beslut örn någons överflyttning från en anstalt till annan torde knappast

vara berättigat, i det att vederbörande i ett dylikt beslut med rätta kan

se en skärpning av den honom ålagda påföljden. Då ett medgivande av klagorätt

i dessa fall icke torde kunna verka betungande, har alltså förbudet icke

upptagits i det nu framlagda förslaget. I 30 § av detta förslag har tvärtom

såsom förut anförts bestämmelse ansetts böra införas örn att överflyttningsbeslut

må gå i verkställighet utan avvaktan av klagotidens utgång.

46 §.

1929 års förslag: 30 § 3 mom. lösdriverilagen.

Då enahanda behov av hjälp vid talans utförande mot anstaltsstyrelses beslut

kan föreligga, vare sig beslutet underställes uppsiktsmyndighetens prövning

eller klagan däröver föres, har stadgandet i sakkunnigförslaget något

jämkats.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

47 §.

1929 års förslag: 31 § d) lösdriverilagen.

Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts (sid. 140), har jag anslutit

mig till de sakkunnigas förslag örn upprättande av ett centralregister. I olikhet

med de sakkunniga har jag emellertid funnit registret böra omfatta även

dem, som på grund av sedeslöst leverne bliva föremål för ingripande enligt

lagen. Ur registret skola kunna erhållas de uppgifter, som erfordras för tilllämpning

av bestämmelserna örn påföljd vid återfall samt örn undersökning

m. m. Föreskrifterna angående detta register hava upptagits i förevarande

paragraf.

Registret har emellertid ansetts böra omfatta jämväl dem, som enligt fattigvårds-

och barnavårdslagarna intagas å allmän arbetsanstalt; särskilt beträffande

de försumliga försörjarna torde det vara av betydelse, att uppgifter om

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJtO. 181

deras intagande å allmän arbetsanstalt enligt nämnda lagar upptagas i registret.

För att syftet med centralregistret så snart som möjligt skall uppnås, har

bestämmelse i 57 § upptagits därom, att uppgifter angående dem, som blivit

varnade enligt nu gällande lösdrivarlag eller dömda till tvångsarbete — vare

sig detta skett enligt lösdrivarlagen eller enligt fattigvårdslagen eller barnavårdslagen

— skola införas i registret, i den mån så lämpligen kan ske.

Att utdrag av centralregistret icke bör meddelas åt vem som helst är tydligt.

De sakkunniga hava ock framlagt förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

enligt vilket förslag utdrag av registret, liksom för närvarande är

fallet med utdrag av straff registre t, icke skulle få meddelas i vidsträcktare

mån än som föranledes av allmän lag. Fråga örn dylik ändring av tryckfrihetsförordningen

torde ock sedermera böra framläggas av chefen för justitiedepartementet.

Den bestämmelse i lag, som sålunda lärer bliva nödig, har

upptagits i förevarande paragraf. Med hänsyn till likheten i detta hänseende

mellan det allmänna straffregistret och centralregistret har jag ansett bestämmelsen

kunna innehålla, att vad enligt angivna lagrum i straffregisterlagen

gäller skall äga motsvarande tillämpning beträffande utdrag av centralregistret.

Innan ändringen i tryckfrihetsförordningen blir gällande, kan emellertid

en sådan bestämmelse icke tillämpas. På grund härav har 53 §, som innehåller

regler angående lagens ikraftträdande, försetts med ett undantag av

innehåll, att stadgandena om centralregistret skola träda i kraft å dag, som

Konungen bestämmer, varmed alltså avses den tidpunkt, då den erforderliga

grundlagsändringen blir gällande. Utan hinder härav torde dock de bestämmelser,

som Konungen enligt 51 § äger utfärda örn insändande av uppgifter

till centralregistret, böra tillämpas från den tidpunkt, då vanartslagen i allmänhet

träder i kraft.

48 §. t

1929 års förslag: 6 § lösdriverilagen,

6 § 4 mom. och 7 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Bestämmelserna örn övervakning hava kompletterats med stadgande örn tiden

för övervakningen — högst två år — samt föreskrift, att ändring i meddelade

bestämmelser örn vistelseort, sysselsättning m. m. må ske under övervakningstiden.

49 §.

1929 års förslag: 2 § 2 mom. lösdriverilagen.

Denna bestämmelse är till innehållet lika med en bestämmelse i 2 § 2 mom.

av 1929 års förslag till lösdriverilag.

50 §.

1929 års förslag: 28 § lösdriverilagen.

I anslutning till anmärkningar, som framställts av länsstyrelsen i Östergötlands

län, hava vissa ändringar vidtagits i förhållande till motsvarande stadgande

i 1929 års förslag till lösdriverilag. Sålunda har bestämmelsen, att

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

staten bestrider kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt, undergått

den jämkningen, att i fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, ersättningen

utgår enligt de grunder Konungen bestämmer. Anledningen till denna

ändring bär berörts i den allmänna motiveringen (sid. 155). Vidare har den i

nämnda förslag upptagna förutsättningen för reseersättning vid arbetsanskaffning,

nämligen att arbetet skall hava anskaffats av myndighet eller anstaltsstyrelse,

borttagits. Det synes icke lämpligt, att lagen lägger hinder i vägen

för beredande av reseersättning, då en hjälporganisation anskaffar arbete. Däremot

torde ersättning böra utgå allenast i den omfattning och enligt de grunder,

Konungen bestämmer. Regler härutinnan torde böra utfärdas i administrativ

väg. 1 1 i | I 1 I { ,

Bestämmelsen i 1929 års förslag, att kostnad för handräckning i vissa fall

skulle bestridas av statsverket, har uteslutits, och får jag till stöd härför åberopa

vad jag anfört vid 9 §. Någon anledning att göra skillnad mellan dessa

fall torde icke förefinnas.

51 §.

1929 års förslag: 31 § lösdriverilagen.

De bestämmelser i 31 § i 1929 års förslag till lösdriverilag, som befunnits

vara av rent administrativ natur och icke innebära komplettering eller förklaring

av stadgandena i lagen, hava här uteslutits.

- •, 52 §.

1929 års förslag: 19 § lösdriverilagen,

15 § sedeslöshetslagen.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om huru utlänningar, vilka

beträtts med vanart, skola behandlas, skiljer sig i sak från 1929 års förslag

så till vida, att enahanda förutsättningar skola gälla för vidtagande av åtgärder

beträffande utlänning som rörande svenska medborgare. En utlänning

bör således icke kunna enligt länsstyrelses förordnande intagas å allmän arbetsanstalt

utan att sådana förutsättningar föreligga, som beträffande en svensk

i motsvarande ställning skulle hava föranlett ett dylikt beslut. Anledningen

härtill är den, att vanartslagen skall beträffande utlänning tillämpas endast

då utvisning ej kommer till stånd och att, då så är fallet, saknaden av likställighet

med svenska medborgare i allmänhet är av mera formell beskaffenhet.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

53 §.

1929 års förslag: 32 § lösdriverilagen.

Motsvarande paragraf i 1929 års förslag till lösdriverilag upptager icke

någon bestämmelse sådan som den här i sista punkten upptagna, nämligen att

vad som är stadgat örn lösdriveri respektive tvångsarbete skall gälla vanart re
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

spektive vistelse å allmän arbetsanstalt. I 31 § utlänningslagen är lösdriveri angivet

såsom utvisningsgrund, och i sinnessjuklagen 46, 49 och 51 §§ meddelas

vissa föreskrifter rörande den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande

av tvångsarbete. Med hänsyn härtill och da, vad lösdriveri angar, denna

term i olikhet mot vad fallet var med 1929 års förslag icke förekommer i

det nu framlagda förslaget, har den anförda bestämmelsen ansetts böra inflyta

i lagen.

54 §.

1929 års förslag: 33 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen.

I olikhet med 1929 års betänkande men i överensstämmelse med 1926 års förslag

synes mig äldre lag böra tillämpas vid verkställighet av utslag, varigenom

någon dömts till tvångsarbete. Visserligen skulle det vara önskvärt att kunna

tillämpa den nya lagen även i dessa fall, men med hänsyn till de svårigheter,

som därvid kunna möta, och då den nya lagen i vissa avseenden kan för den enskilde

kännas strängare, har jag ansett äldre lag böra gälla. Naturligen utgör

denna omständighet icke något hinder för en anstaltsstyrelse att vid utskrivning

vidtaga de åtgärder till hjälp at tvangsarbetaren, som kunna befinnas möjliga

att genomföra och som icke innebära ett för den äldre lagen okänt tvang

mot honom.

55 §.

1929 års förslag: 33 § 3 mom. lösdriverilagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande stadgande i 1929 års

förslag. Hänvisningen till 17 § i sakkunnigförslaget — motsvarande 23 § i

det nu framlagda förslaget — har på grund av ändring i detta stadgande blivit

obehövlig.

56 §.

Till denna paragraf saknas motsvarighet i 1929 års förslag. Anledningen

till stadgandet har jag vidrört i den allmänna motiveringen (sid. 135).

57 §.

I fråga om denna paragraf — som ej heller har direkt motsvarighet i sakkunnigförslaget

— får jag hänvisa till vad jag anfört vid 47 §.

58 §.

1929 års förslag: 34 § lösdriverilagen.

Ändringarna i denna paragraf äro betingade därav, att lagen skall träda i

kraft den 1 juli 1932. Beträffande denna tidpunkt för ikraftträdandet får

jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 146).

Den i 27 § förslaget till lösdriverilag upptagna bestämmelsen om tillsyn över

allmänna arbetsföretag, till vilka personer, som gjort sig skyldiga till vanart,

kunna hänvisas, samt över verksamheten vid de av »förening, stiftelse eller enskild

person anordnade härbärgen, räddningshem samt andra dylika anstalter,

vilka omhändertaga här avsedda personer» har uteslutits. Bestämmelse i lag

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

om tillsyn över ifrågavarande, av det allmänna anordnade arbetsföretag torde

icke erfordras. Vad åter angår tillsyn över härbärgen m. m., skulle bestämmelsen

härom innebära en ny statlig tillsynsuppgift av ganska stor och vittutseende

art. Då den praktiska betydelsen av en dylik tillsyn ur de synpunkter,

som bär äro av intresse, torde vara ganska ringa, är jag med hänsyn till det

anförda icke beredd att nu tillstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan. Hela

ifrågavarande stadgande har därför uteslutits.

Slutligen ma nämnas, att vissa i 1929 års förslag till sedeslöshetslag meddelade

bestämmelser icke upptagits i det nu framlagda lagförslaget. Detta är

förhållandet förutom med de stadganden, som i det föregående omnämnts vid

4—8 §§ och vid 9 § — med bestämmelserna i 3 § 3 mom. örn skyldighet för

myndigheten i första instans att verka för spridande av kunskap till motarbetande

av sedeslöst leverne m. m., i 7 § 1 mom. örn beaktande därav, att då undersökning

enligt lagen företages, den som är föremål för undersökningen, icke

utsättes för allmän uppmärksamhet m. m., i 7 § 2 mom. örn viss tysthetsplikt

och örn förvaring av handlingar, så att de ej åtkommas av obehöriga, samt i

9 § örn skyldighet för nyssnämnda myndighet att i vissa fall till polismyndighet

överlämna ärende. Närmaste anledningen till att dessa bestämmelser nu

icke upptagits har varit den omläggning i lagtekniskt avseende, som ägt rum

genom sammanförandet av 1929 års båda lagförslag till ett. Därvid hava

ifrågavarande stadganden icke ansetts vara av sådan betydelse, att de borde

såsom särbestämmelser rörande sedeslösa personer upptagas i en lag, som omfattar

även andra grupper än dessa.

Övriga lagförslag.

I samband med genomförandet av det nu behandlade lagförslaget erfordras

vissa ändringar i redan befintliga lagar. Rörande ändring i straffregisterlagen

torde chefen för justitiedepartementet komma att senare i dag framlägga förslag,

varjämte samme departementschef senare torde anmäla här förutsatta

ändringar i regeringsrättslagen. Av 1929 års sakkunniga framlagda förslag

till ändringar i fattigvårdslagen och barnavårdslagen torde jag få anmäla samtidigt

med det lagrådsyttrande över förevarande lagförslag, örn vars inhämtande

jag nu går att hemställa.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande avfattade

förslaget till vanartslag, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar

(Bilaga A), samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 840.

185

Bilaga A.

Förslag

till

Vanartslag.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas såsom

vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,

skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §•

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller annorledes för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han på annat sätt än genom leverne, som under 3

avses, ohederligen söker sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän

ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans

vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för

sin räkning; eller

3. är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt därjämte

antingen till otukt förleder ungdom eller genom sitt leverne åstadkommer

särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt stör anständigheten

å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom sitt leverne

verkar störande för närboende eller andra.

3 §•

Vanart föreligger jämväl, då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år,

är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav

uppenbar fara är för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen

försörja sig.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §•

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår

den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden, samt beträffande den,

som fyllt tjuguett år, en skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping

med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock

skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

I stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på framställning

av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden, som

barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en särskild

nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd gäller vad örn

barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser

rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §.

Skyddsnämnd utgöres av ordförande och två bisittare.

Ordförande är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den

befattningshavare vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande

har att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad

stadsfiskal eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet,

den befattningshavare, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet;

samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen

må hava förordnats att taga befattning med ärenden enligt denna lag.

Av bisittarna skall en vara vald av landsting eller, såvitt angår skyddsnämnd

i stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige och den andre

förordnad av länsstyrelsen. Ordföranden inkallar för varje sammanträde bisittare

bland de enligt 6 § utsedda personer. Handlägges ärende rörande

kvinna, skall minst en av bisittarna vara kvinna. Utebliver den, som inkallats,

från sammanträde och är ej suppleant att tillgå, äger ordföranden inkalla annan

lämplig person i den uteblivnes ställe.

6 §■

För varje skyddsnämnd skola av landsting eller stadsfullmäktige, så ock

av länsstyrelse utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom bisittare

i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.

Där från någondera sidan flera utsetts att tjänstgöra såsom bisittare, skola de

vid varje års början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

187

1 januari året näst efter det, då valet skedde eller förordnandet meddelades.

Avgår någon före tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för

den återstående tiden. Såvitt möjligt böra till uppdraget utses personer, bosatta

å samma ort som ordföranden. Samma person må utses för flera nämnder.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.

Beträffande valbarhet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å landet vad örn

ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn stadsfullmäktig

är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att jämväl den må väljas, som

är boende utom skyddsnämndens verksamhetsområde. Örn valet skall länsstyrelsen

omedelbart underrättas.

De personer, länsstyrelse förordnar, skola, där så ske kan, utses bland dem,

som äga erfarenhet örn socialt arbete; i den mån det prövas lämpligt, skall

tillfälle beredas organisationer, vilka inom orten utöva social hjälpverksamhet,

att avgiva förslag å till uppdraget skickade personer.

7 §.

För deltagande i sammanträde äger bisittare åtnjuta gottgörelse av statsmedel

i form av dagtraktamente med fem kronor för sammanträdesdag.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd till avgörande företagas, med mindre nämnden

är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, gäller den,

varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till

varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

9 §•

Beträdes någon med vanart, som avses i 2 §, skall polisman inställa honom

inför den nämnd, som enligt 4 § har att handlägga ärendet, för undergående

av förhör; är det erforderligt, må han för ändamålet anhållas.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet

kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom

ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd må ock eljest, när anledning därtill

föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande fråga örn vidtagande

av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger

denna kalla honom till personlig inställelse inför nämnden eller någon av nämn
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO.

den utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen kallad men

utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten erhålla

handräckning för hans hämtande.

10 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.

Å ordföranden ankommer därvid att införskaffa upplysning angående

den, örn vilken i ärendet är fråga, från det i 47 § omförmälda centralregistret

samt att, där så anses nödigt, begära utdrag av straffregistret. Vid undersökningen

böra utredas de omständigheter, som föranlett ingripandet mot honom,

den kommun, i vilken han vistades, då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter

och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd,

möjligheter att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så

ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning. Då förhör hålles,

skall protokoll föras över vad därvid förekommer.

Är det uppenbart, att vanart ej föreligger, eller finner nämnden vård, som

avses i 11 §, erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

11 §•

Prövas den, örn vilken i ärendet är fråga, vara i behov av fattigvård eller

alkoholistvård eller av sjukvård eller annan dylik vård, och finnes det tjänligare

att bereda honom sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt vad nedan sägs,

skall nämnden ofördröjligen söka utverka erforderlig vård åt honom.

12 §.

Kommer vård, som avses i 11 §, icke till stånd, och finnes vanart föreligga,

skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt liv samt allvarligt

erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom. Då

omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under övervakning

på sätt i 48 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till

arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av något för dylikt

ändamål tillgängligt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution,

hans anhöriga eller andra, som finnas lämpliga och villiga att omhändertaga

honom eller att eljest bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen

försörja sig. I avvaktan på sådan hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den

mån det erfordras, söka bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande

av arbete.

Anskaffas arbete åt den felande eller vidtages annan hjälpåtgärd, äger nämnden,

ändå att han icke ställes under övervakning, meddela honom de föreskrif
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8JfO.

189

ter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som kunna finnas erforderliga

för hans rättelse. Där så prövas nödigt, må ändring ske i meddelade

föreskrifter.

13 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under

viss tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner

skäl föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och

plats för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 12 § medgiva,

att han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall ombesörja hans överlämnande till anstalten samt dit insända

handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna

undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning

därom.

14 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 §,

och prövas åtgärd enligt 12 § icke till gagn för hans tillrättaförande kunna

vidtagas samt frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt ej böra ifrågakomma,

skall nämnden överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

Lag samma vare, där han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans uppgift

därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

15 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i samband med anordnande av övervakning

eller vidtagande av hjälpåtgärd eller eljest med stöd av 12 § meddelade

föreskrifter, må skyddsnämnden i den ort, där han vistas, eller, då fråga

är örn den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden i orten efter verkställd

undersökning överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning eller vidtaga

åtgärd enligt 12 eller 13 §.

16 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 12 eller 13 §, skall nämnden tillställa den felande skriftligt besked

om vad han med hänsyn härtill har att iakttaga.

17 §.

Då ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall nämnden ofördröjligen till

länsstyrelsen insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts ■proposition nr SJt0.

den av nämnden företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll

icke innefatta upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret

ej tillgängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar

med anmodan örn deras omedelbara översändande till länsstyrelsen.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens försorg

skyndsamt inställas hos länsstyrelsen; är han på fri fot, skall han för

ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till länsstyrelsen insända

hans signalement.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos länsstyrelse.

18 §.

Har ärende överlämnats till länsstyrelse, skall länsstyrelsen så snart ske

kan hålla förhör och i övrigt verkställa erforderlig utredning i ärendet, därvid

länsstyrelsen har att införskaffa läkarbetyg angående den felande. Länsstyrelsen

äger inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom i saken, för

att upplysningsvis höras.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. När den felande det

begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna därtill föranleda,

skall handläggningen dock äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen

likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro

kan förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

Äskar den felande hjälp vid sin talans utförande och finner ej länsstyrelsen

sådan vara uppenbart onödig, skall länsstyrelsen förordna biträde åt honom,

såvitt angår ärendets behandling hos länsstyrelsen. I dylikt fall skall

vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga

delar äga motsvarande giltighet; dock att till biträde må utses även den,

som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, Samt

att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde, alltid skall stanna

å statsverket.

19 §.

Finner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen förordna

örn dylikt förhör vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess

sammanträden prövas lämplig. På framställning av länsstyrelsen skall rättens

ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

Där så prövas nödigt, må länsstyrelsen för vinnande av ytterligare utredning

rörande den felandes personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som

med hänsyn därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, förordna

lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr £40.

20 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt länsstyrelsens förordnande inkallats

för att höras inför länsstyrelsen eller domstol, skall vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning;

dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

21 §.

Finner länsstyrelsen vård enligt 11 § icke böra komma till stånd, och framgår

av utredningen i ärendet, att återfall i vanart föreligger, eller att sådant

fall är för handen, som avses i 14 § andra stycket eller 15 §,

samt prövar länsstyrelsen åtgärd enligt 12 § icke till gagn för den

felandes tillrättaförande kunna i samråd med vederbörande barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd vidtagas och frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt ej

böra ifrågakomma,

skall länsstyrelsen förordna örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

22 §.

Har den, örn vilken i ärendet är fråga, förut varit föremål för åtgärd enligt

12, 13 eller 21 §, och är han på grund av varaktig oförmåga till arbete i behov

av vård å vårdanstalt, men finnes det uppenbart, att bans intagande å

sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat

hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, äger länsstyrelsen,

ändå att sådant fall, som avses i 21 §, icke är för handen, förordna örn hans

intagande å allmän arbetsanstalt.

23 §.

Vid meddelande av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt enligt 21 §

må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, när

omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande skall

låta sig rätta redan till följd av det meddelade beslutet och således utan intagande

å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall länsstyrelsen på sätt i

48 § sägs ställa honom under övervakning under en prövotid av två år.

Fullgör den felande ej de föreskrifter, som meddelats i avseende å övervak

ningen, eller föranleda eljest förhållandena därtill, må länsstyrelsen förklara

anståndet förverkat. Har beslutet ej gått i verkställighet inom två år efter

dess meddelande, vare det förfallet.

24 §.

Besluter länsstyrelsen, att någon skall intagas å allmän arbetsanstalt, äger

länsstyrelsen, när skäl därtill äro, förordna, att beslutet skall verkställas utan

hinder därav, att det icke äger laga kraft.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

25 §.

Under ärendets handläggning må länsstyrelsen förordna, att den felande skall

försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är villig att omhändertaga

honom och detta prövas kunna ske på betryggande sätt, eller där

eljest särskilda skäl föreligga.

Då länsstyrelsen förordnar örn vidtagande av åtgärd enligt 12 § andra stycket

eller medgiver den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, äger länsstyrelsen,

när omständigheterna därtill föranleda, besluta, att den felande i avbidan

härå skall hållas i förvar.

Besluter länsstyrelsen, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt,

må länsstyrelsen under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna

örn hans försättande på fri fot, till dess besvär över beslutet blivit avgjorda

eller beslutet vunnit laga kraft eller den felande, på sätt i 27 § sägs,

förklarat sig nöjd med detsamma.

26 §.

Är den felande tagen i förvar, skall länsstyrelsens beslut örn hans intagande

å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast muntligen

avkunnas för honom. I varje fall skall dylikt beslut jämte besvärshänvisningen

skriftligen delgivas honom mot bevis; delgivningen skall verkställas inom

tre dagar eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan.

27 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut, att någon

skall intagas å allmän arbetsanstalt.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens

närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes med

beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring skall ej

gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan han skriftligen

fick del av beslutet eller erhöll bevis om dess innehåll. Örn förklaring, som

ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas. Avgiven

förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande

allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet

rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,

skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

28 §.

Beträffande stad, där poliskammare finnes, äger Konungen, när särskilda

omständigheter därtill föranleda, förordna, att poliskammaren skall utöva den

befattning med ärenden enligt denna lag, som tillkommer länsstyrelse.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

193

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

29 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag inrättas av staten. Anstalt, som anordnats

av landsting, kommun, förening eller stiftelse, så ock avdelning av

dylik anstalt må av Konungen erkännas såsom allmän arbetsanstalt; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

Män och kvinnor skola intagas å skilda anstalter.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller å viss för ungdom anordnad avdelning av sådan anstalt.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga om vilken

Konungen meddelar närmare bestämmelser, samt vara underställd uppsikt

av den myndighet, Konungen bestämmer.

30 §.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna

till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att

envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande

och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra

efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet

för rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt

möjligt hållas skilda.

Uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning av intagen person från

en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

31 §.

Den, som intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan anstalt kvarhållas,

till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning

kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Är han intagen enligt länsstyrelses förordnande, må han dock ej utskrivas

tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill äro, och

ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt ingått, må han icke

kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen. Beträffande

den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande gälla de undantag,

som nedan stadgas.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne erhålla tillstånd att

för viss, kort tid lämna anstalten.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. SOS haft. (Nr 2i0).

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

32 §.

Deri, som enligt länsstyrelses förordnande intagits å allmän arbetsanstalt,

må efter utgången av den i 31 § stadgade tid av tre år kvarhållas tills vidare

under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fyra gånger varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att länsstyrelsens förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning

eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att

efter förmåga ärligen försörja sig eller är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom.

Kvarhålles någon utöver tre år tills vidare, skall fråga örn hans utskrivning

sedermera minst en gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som

sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning

till allmän arbetsanstalt.

33 §.

Då någon, som är intagen å allmän arbetsanstalt, överflyttas till straffanstalt

för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff för

böter, eller avviker från arbetsanstalten, skall den tid, han sålunda ej varit

där intagen, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas.

34 §.

Bliver någon, som enligt länsstyrelses förordnande intagits å allmän arbetsanstalt,

varaktigt oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten

och överlämnas till länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter

omständigheterna föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig

åtgärd. I dylikt fall skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle

anses den kommun, där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens

ingripande ägde rum.

Där den arbetsoförmögne är i behov av vård å vårdanstalt men det finnes

uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet

för anstalten, må dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas

beträffande honom.

35 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess

sådan vård annorstädes kan beredas honom.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

195

Vill någon, som enligt länsstyrelses förordnande är intagen å allmän arbetsanstalt,

efter det han enligt 31 § skall därifrån utskrivas, frivilligt Qvarstanna

å anstalten, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid, varje

gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans person.

36 §.

Kan den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning

utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång till hederlig

självförsörjning, må viss tids försöksvistelse utom anstalten medgivas

honom. Vistelsen utom anstalten under tiden för sådan försökspermission räknas

såsom anstaltsvistelse och må, då tiden för kvarhållande är begränsad, ej utsträckas

över denna tid.

Då försökspermission beviljas någon, har anstaltsstyrelsen att för beredande

av sysselsättning åt honom och hans förhjälpande till ort, där sådan

erhållits, anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild

person, vilken finnes villig omhändertaga honom. Där det ej på grund av särskilda

omständigheter anses obehövligt, skall han under permissionstiden ställas

under övervakning på sätt i 48 § sägs.

37 §.

Fullgör den försökspermitterade ej de föreskrifter, som meddelats i avseende

å övervakningen, eller föranleda eljest förhållandena därtill, må han återhämtas

till anstalten och där kvarhållas ytterligare högst sex månader utöver den tid,

varunder detta eljest längst kunnat ske.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande

lill anstalten, skall beslut meddelas örn utskrivning; dock att, där de i 32 §

första stycket under 1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny

permission kan beviljas.

38 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission,

återhämtande till anstalt samt utskrivning därifrån besluter anstaltens styrelse.

Den, som beslutet rörer, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens

prövning.

När skäl därtill äro, må uppsiktsmyndigheten, även om underställning ej

skett, efter anstaltsstyrelsens hörande förordna örn utskrivning.

Föreligga de i 32 § första stycket under 1—3 angivna förutsättningarna, skola

beslut, som i första stycket avses, alltid underställas uppsiktsmyndighetens

prövning. I prövningen skall deltaga en av Konungen för sådant ändamål

förordnad person, som är eller varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Beslut örn kvarhållande eller utskrivning i fall, som avses i 34 §, skall ock

städse underställas uppsiktsmyndighetens prövning. ;

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

39 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

Ilar styrelsen för anstalten att med anlitande av organisation, som utövar social

hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning

och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller att vidtaga

andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,

må anstalts styrelsen, när skäl därtill äro och han intagits enligt länsstyrelses

förordnande, kvarhålla honom å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,

dock högst fyra månader.

40 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må styrelsen för anstalten, där

så prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 48 § sägs.

Visar den övervakade tredska att fullgöra de föreskrifter, som meddelats i

avseende å övervakningen, äger övervakare eller polismyndighet göra anmälan

därom hos skyddsnämnden i orten eller, då fråga är örn den, som är under

tjuguett år, barnavårdsnämnden därstädes; och må nämnden, där ej omständigheterna

föranleda till åtgärd enligt 12 eller 13 §, med iakttagande av bestämmelserna

i 17 § överlämna ärendet till länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida

förordnande bör meddelas om hans intagande å allmän arbetsanstalt eller

annan åtgärd vidtagas.

41 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande

till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, samt av försökspermitterad,

vilken anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

6 KAP.

Om klagan i ärenden enligt denna lag.

42 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet rörer,

hos länsstyrelsen anföra besvär inom trettio dagar från den dag, då han

erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,

där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

43 §.

Har länsstyrelse meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt, om

förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn ersättning

för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför

länsstyrelsen, eller örn ersättning åt biträde, som i 18 § tredje stycket sägs,

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

197

må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande åligger att

inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till

länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen

infordrar förklaring över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder

därefter ofördröjligen till vederbörande statsdepartement samtliga ärendet

rörande handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats örn någons tagande

eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning, dock

utan inskränkning till viss tid.

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut än ovan sägs är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut än förut är sagt.

44 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt, vilket icke enligt vad ovan

är stadgat underställes uppsiktsmyndighetens prövning, må den, som beslutet

rörer, hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom trettio dagar från den dag,

då han erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i

verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten annorlunda förordnar.

45 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i vederbörande statsdepartement inom den tid, som i allmänhet är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

46 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, saknar

nödig hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av länsstyrelses,

anstaltsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens beslut, har länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen

att tillse, att lämpligt biträde erhålles; och äger sådant biträde

av allmänna medel erhålla gottgörelse med belopp, som den myndighet, vilken

prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

47 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister

angående dem, som bliva föremål för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 §,

eller som enligt lagen örn fattigvården eller lagen örn samhällets barnavård på

grund av länsstyrelses förordnande skola intagas å allmän arbetsanstalt.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.

lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

48 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, högst två år, och böra därvid meddelas

den övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och

annat, som kunna finnas erforderliga för hans rättelse. Där så prövas nödigt,

må under övervakningstiden ändring ske i meddelade föreskrifter.

Till övervakare bör utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse.

Övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i sin lovliga verksamhet.

49 §.

Med polismyndighet avses i denna lag ordföranden i skyddsnämnden i den ort,

varom fråga är.

50 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han

vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till

sådan ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad xitgå av statsmedel

i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle av den, som enligt denna lag är intagen å

allmän arbetsanstalt, skall bestridas av statsverket, i fråga örn anstalt, som

ej inrättats av staten, enligt av Konungen bestämda grunder.

51 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må åtnjuta

ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på vad

sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till godo;

2. angående övervakning, särskild undersökning enligt 19 §, försökspermission

och utskrivning från allmän arbetsanstalt; samt

3. angående förandet av centralregistret och insändande av uppgifter till

detsamma.

52 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Ko
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

199

aungens förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,

att enligt de för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta,

vilka åtgärder skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsb estämmelser.

53 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932; dock att 47 § träder i kraft a dag,

som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling tillika med alla de stadgande^ vilka innehålla ändring

eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning

å vanart, som avses i denna lag, och vad som finnes stadgat angående tvångsarbete

skall gälla vistelse å allmän arbetsanstalt.

54 §.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete

före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,

skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag

dömts till tvångsarbete, skall tvångsarbetet fullgöras i allmän arbetsanstalt

men i övrigt tillämpas vad den äldre lagen samt utslaget innehåller.

55 §.

I fall, som avses i 14, 21 och 22 §§, skall varning enligt förut gällande lag

vara att likställa med åtgärd enligt 12 § och utslag, varigenom någon dömts

till tvångsarbete, med förordnande, att någon skall intagas a allmän arbetsanstalt.

I fall, som avses i 32 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt förut

gällande lag, vara att likställa med vistelse å allmän arbetsanstalt.

56 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller

avdelning av sådan anstalt kan beredas dem, som ej fyllt tjuguett ar, må de

intagas å annan allmän arbetsanstalt.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

57 §.

X deri man så lämpligen kan ske, skola i centralregistret jämväl införas uppgifter

angående dem, som enligt förut gällande lag erhållit varning eller enligt

nämnda lag eller lagen örn fattigvården eller lagen om samhällets barnavård

dömts till tvångsarbete.

58 §.

De, som skola tjänstgöra såsom bisittare i skyddsnämnd, och suppleanter för

dem skola första gången utses före den 1 juli 1932. Tjänstgöringstiden för

dem skall utgå den 31 december 1935.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr S40.

201

Bilaga B.

Sammanfattning av yttranden över betänkande den 30 maj

1929 med förslag till lagstiftning örn åtgärder mot

lösdriveri m. m.1

(Statens offentliga utredningar 1929:9.)

Yttranden över förevarande förslag hava avgivits av fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelser och landsting

samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg

och Gävle, statens arbetslöshetskommission, statens inspektör för fattigvård

och barnavård, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i

Landskrona, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, styrelsen för

svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, styrelsen för svenska stadsförbundet,

styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen för

svenska landstingsförbundet, svenska skyddsförbundet, styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet,

svenska diakonissällskapet, föreningen Vita bandets

centralstyrelse, styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I

och Drottning Josephine, Stockholms stadsmission, styrelsen för diakonissanstalten

Samariterhemmet, Stockholms kyrkliga skyddshemsförening, styrelsen för

Göteborgs diakoniss-sällskap, svenska kvinnors medborgarförbund, styrelsen

för föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler samt

skogssällskapet.

A.

Allmänna erinringar.

I det övervägande antalet yttranden tillstyrkes, att en revision av lagstiftningen

å förevarande område i huvudsak lägges efter de riktlinjer, förslaget

innehåller.

Vissa yttranden hava begränsats att avse endast en del av förslaget eller

någon särskild fråga, utan att därvid ställning tagits till förslaget i dess

helhet.

Vad beträffar förslaget till lagtext hava i yttrandena synnerligen skiftande

meningar framkommit rörande vilket av de olika alternativen A resp. B vore

att föredraga; flerstädes har framhållits, att frågan härom vore av föga vikt.

Av länsstyrelserna har ett något större antal förordat det förra alternativet

än det senare.

1. Åt lösdriveri hemfallna personer.

Beträffande den föreslagna förhörsmyndigheten hava anmärkningar framställts

i olika hänseenden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför härom följande:

»Den viktigaste funktionen beträffande den förebyggande och uppfostrande

verksamheten åvilar förhörsmyndigheten, som utgöres av vederbörande polis
1

Beträffande Socialstyrelsens yttrande, se Bilaga C.

Förhörs
myndig
heten.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kultti. May.ts proposition nr 2-tO.

myndighet jämte kommunalt ombud. Så fort det med hänsyn till föreliggande

omständigheter prövas vara till gagn, bör förhörsmyndigheten och i

ärendets behandling deltagande ombud för hjälporganisation söka vara lösdrivare

behjälplig med erhållande av arbete eller vidtaga andra tjänliga åtgärder

för hans tillrättaförande och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse

ske till fattigvårdssamhälle, för ändamålet anordnat allmänt arbetsföretag,

arbetsförmedlingsanstalt, annan offentlig eller enskild institution, den

anhållnes anhöriga eller andra personer, som finnas villiga att omhändertaga

honom eller eljest bereda honom tillfälle att föra ett samhällsnyttigt liv. För

att den ifrågasatta nya lagstiftningens anda och mening skall kunna förverkligas,

fordras av dessa förhörsmyndigheter ett icke ringa arbete, ett levande

socialt intresse samt psykologisk blick och omdöme. Länsstyrelsen har den

uppfattning, att nämnda förutsättningar komma att saknas hos en stor del av

de många förhörsmyndigheterna, för Kopparbergs läns vidkommande uppgående

till ett 40-tal. Avlägsenheten från residensstaden, där arbetsförmedling

och skyddsvärn i regel hava sitt säte, svårigheterna att i orten skaffa

lämpligt arbete åt en på förhand så misstänkt individ som en lösdrivare,

bristen på lämpligt förvaringsrum åt en i förvar tagen lösdrivare, dessa och

andra omständigheter framför allt den långa tid, som kommer att förflyta,

innan lagförslagets syn på lösdrivaren och hans behandling blir allmänhetens,

gör att man kan förutsäga, att med sannolikhet i de flesta fall behandlingen

av lösdrivaren hos förhörsmyndigheten kommer att inskränka sig till att, beträffande

en för lösdriveri första gången anhållen, denne erhåller en allvarlig

varning samt förständigas vid hot örn kraftåtgärder att skyndsammast

försvinna från och aldrig mer visa sig inom förhörsmyndighetens verksamhetsområde

och i fråga örn lösdrivare, som förut varit föremål för åtgärd enligt

lagen, ett konstaterande efter tämligen löslig undersökning, att hjälpåtgärd är

gagnlös eller icke kan vidtagas med därå följande beslut örn ärendets överlämnande

till länsstyrelsens prövning.

En given olägenhet med de många förhörsmyndigheterna är, att behandlingen

av lösdrivarna icke blir enhetlig. En annan olägenhet är, att det icke

ringa sociala arbetet med nämnda kategoris räddande blir så ojämnt fördelat.

De förhörsmyndigheter, som hava sina verksamhetsområden, där luffarstråken

gå fram, bliva oskäligt betungade med arbete, enär lösdrivarnas hemortsrätt

icke har någon betydelse vid behandlingen, då däremot flertalet förhörsmyndigheter

endast någon enstaka gång kommer i kontakt med den nya lagstiftningen.

På grund av det anförda synes det länsstyrelsen med allt skäl kunna ifrågasättas,

örn icke det med den nya lagstiftningen avsedda målet kmide bättre

och säkrare nås genom en enda för uppdraget kvalificerad förhörsmyndighet

för hela länet, stationerad i residensstaden.

Det synes länsstyrelsen uppenbart, att en sådan myndighet med långt större

utsikt till ett gott resultat än de föreslagna förhörsmyndigheterna kunde taga

itu med en lösdrivares tillrättaförande. Bättre tillgång till lämpliga arbetskrafter,

nära kontakt med och ett fortlöpande samarbete med arbetsförmedling,

skyddsvärn och förhörsmyndigheter i andra län, tillfälle att i förväg

organisera för arbetstillfällen samt förhandenvaro av en samlad erfarenhet

om lösdriveri och lösdrivare skulle påtagligen utgöra garanti för större effekt

av arbetet med lösdrivamas och framför allt de yngres tillrättaförande.

En sådan förhörsmyndighet kunde ges en sådan sammansättning, att den

även vöre skickad övertaga arbetet med tillrättaförandet av de personer, som

göra sig skyldiga till sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.»

_ Svenska skyddsförbund^ framhåller, att inom förbundet ifrågasatts, huruvida

icke en till länsstaden förlagd, väl kvalificerad, för hela länet avsedd för
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 240. 203

hörsmyndighet vöre att föredraga framför de många kommunala förhörsmyndigheterna.

Uppsala läns landsting har anfört, att landstinget ville uttala sitt erkännande

åt det i förslaget genomförda uppslaget, att i organisationen för samhällets

åtgärder mot lösdriveriet bereddes plats åt ett folkvalt lekmannaelement

av kommunal natur. Det lage emellertid i öppen dag, att betydande

svårigheter måste möta vid det närmare fullföljandet av detta uppslag. Örn

den organisation, som i förslaget ifrågasatts och örn vars lämplighet landstinget

ej ansåge sig böra uttala sig, i huvudsak bibehölles, funne landstinget,

i likhet med vad i förslaget kommit till uttryck, att landstingen bättre än

primärkommunerna lämpade sig för val av de lekmän, som skulle biträda.

Det stöde emellertid för landstinget klart, att det ofta bleve vanskligt att finna

personer, som på en gång vore lämpliga och villiga att åtaga sig dessa uppdrag

och att detta i regel icke torde kunna ske annorledes än därigenom, att

ersättning bereddes dessa lekmän, en utväg, som visserligen i förslaget också

förutsetts men vilken dock å sin sida vöre förenad med vissa olägenheter.

Vad angår sättet för utseende av de kommunala ombuden framhåller Göteborgs

och Bohus läns landsting, att det visat sig att, där landstinget hittills

haft till åliggande att utse personer att ombesörja vissa uppgifter inom länets

socknar eller andra förvaltningsområden, det varit mycket svårt att finna

lämpliga och villiga personer. Detta skulle uppenbarligen i ännu högre grad

bliva förhållandet beträffande ifrågavarande kommunalombud, av vilka^man

måste fordra särskilda kvalifikationer med avseende å möjligheten att få till

stånd arbetstillfällen eller andra tjänliga åtgärder för de anhållnas tillrättaförande

(hjälpåtgärder). Personer med sådana kvalifikationer och som dessutom

befunnes villiga syntes därför icke med erforderlig trygghet kunna utses annat

än av kommunerna själva genom vederbörande kommunala myndighet till

antal i varje kommun, som befunnes lämpligt. Givetvis borde ersättningen till

dessa ombud bestridas av kommunerna.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anför, att det syntes kunna ifrågasättas,

om de kommunala ombuden på föreslaget sätt borde utses av landstingen.

Ombuden skulle ju bl. a. representera kontakten mellan vederbörande kommunala

myndigheter, nykterhetsnämnd, fattigvårdsstyrelse m. fl. Det syntes

svårt att förstå, varför landstinget skulle hava »större möjligheter än landskommunerna

i allmänhet att finna för uppdraget skickade personer». Man torde

snarare kunna befara, att personens ställning inom landstinget vid valen

av ombud komme att tillmätas större betydelse än vederbörandes ställning

inom respektive hemkommun. Det vore visserligen önskvärt att på sätt de

sakkunniga anvisat söka undvika utgifter för ombudens resor. Men skulle man

hava en anordning med kommunala ombud, syntes dessa också böra stå i verklig

kontakt med de kommunala myndigheterna.

Jämväl Örebro läns landsting håller före, att primärkommunema borde utse

de kommunala ombuden och eventuellt lämna dem ersättning.

Kalmar läns södra landsting anser, att det kommunala ombudet borde utses

av länsstyrelsen på förslag av eller efter hörande av fattigvårdsstyrelsen, samt

att kostnaderna för ersättning åt dylikt ombud borde bestridas av statsmedel.

Av Blekinge läns landsting uttalas, att uppdraget att utse kommunala ombud

lika gärna kunnat anförtros åt länsstyrelsen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet samt Malmöhus läns, Skaraborgs

luns och Västerbottens läns landsting hava ingen annan erinran mot förslaget

rörande kommunala ombud än att kostnaderna för ersättning åt ombuden borde

utgå av statsmedel. Förstnämnda landsting föreslår, att i lagtexten införes

stadgande örn sådan ersättning med angivande av de grunder, efter vilka

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kunni. Majlis proposition nr 240.

(Ion bör utgå. Lämpligt syntes, att ombuden erliölle dagarvode och i förekommande

fall jämväl resekostnadsersättning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalar, att örn ändamålet

med förslaget rörande kommunalt ombud såsom bisittare i förhörsmyndighet

skulle nås, det vore erforderligt, att intresserade och val förfarna krafter stöde

till buds. Sådan förtrogenhet med hithörande frågor syntes bäst kunna erlias,

örn nämnda uppdrag anförtroddes allenast åt ett fåtal personer inom länet.

vilka ^därigenom bleve i tillfälle att oftare handlägga ifrågavarande mål. Under

sådana omständigheter kunde det icke undvikas, att ombuden understundom

finge ^avsevärdare väg till förrättningsstället och att kanske hela dagen

måste avstås för uppdragets fullgörande. För att möjliggöra för lämpliga personer

att utan ekonomiska uppoffringar åtaga sig att vara kommunalt ombud,

vore det därför nödvändigt, att ersättningen sattes till relativt högt belopp. Det

syntes styrelsen lämpligt, att ombud erhölle samma dagtraktamente och resekostnadsersättning,

som i 23 § av landstingslagen stadgats för landstingsman.

Av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar hava framförts starka betänkligheter

med avseende å den föreslagna sammansättningen av förhörsmyndigheten.

Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att teoretiskt sett intet syntes

vara att erinra mot införandet av ett. kommunalt ombud i förhörsmyndigheten.

I praktiken torde dock en dylik institution icke komma att motsvara förväntningarna.

Olägenhet och dröjsmål med ärendets behandling komme helt visst

ofta att uppstå. Därest det kommunala ombudet av någon anledning icke vöre

anträffbart, måste förhöret i avvaktan på ombudet uppskjutas. I förslaget

förutsattes visserligen, att lämpligt ombud skulle finnas att tillgå i närheten

av förhörsledarens bostad, varest förhöret givetvis i allmänhet ägde rum, men

detta^ vore visst icke alltid förhållandet. Vidare kunde fall lätteligen inträffa,

då såväl ombudet som dennes suppleant på grund av resa eller sjukdom vore

förhindrade att omedelbart inställa sig vid förhöret. Beträffande landsfiskalerna

hade dessa ännu i många fall sin bostad å rena landsbygden. Då lämp#

liff lokal för förvaring av anhållen person mångenstädes ej stöde till förfogande,

kunde för landsfiskalen, särskilt då flera på en gång vore anhållna, uppstå

svårighet beträffande de anhållnas härbärgerande och underhåll. För sådant

fall liksom då anledning förefunnes till antagande, att den anhållne skulle

avvika, syntes landsfiskalen böra tillerkännas rätt att efter företaget förhör

införpassa den anhållne till länsstyrelsen. Om alltså förslaget med kommunalt

element i förhörsmyndigheten icke syntes länsstyrelsen så lyckligt, torde det

av de sakkunniga förutsatta samarbetet mellan polismyndigheten och det kommunala

ombudet samt de olika hjälporganisationerna däremot bliva till stort

gagn i arbetet att på lämpligaste sätt tillvarataga den anhållnes intresse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att landstingets befattning med förhörsmyndighetens

tillsättning syntes vara omotiverad och icke giva tillräcklig

garanti för de valdas lämplighet. För underlättande av samarbetet med

fattigvårdsstyrelserna syntes ock lämpligast, att de valda ledamöterna av

förhörsmyndigheten utgjordes av medlemmar av nämnda styrelse. Antalet

syntes ock för ringa för att tillföra myndigheterna tillräcklig auktoritet och

allsidig kompetens. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att vederbörande kommunalstämma,

kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige skulle bland fattigvårdsstyrelsens

ledamöter utse minst två ledamöter jämte suppleanter, därav

minst en kvinna, att tjänstgöra såsom kommunala ombud. När den felande

vöre en kvinna, skulle minst en kvinna deltaga i ärendets behandling. Benämningen

»förhörsmyndighet» vore emellertid dels alldeles för vag och dels felaktig

därigenom, att denna myndighet ej blott hade att hålla förhör utan även

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S-tO.

205

att utveckla en i hög grad initiativrik verksamhet. Den borde derför erhålla

en benämning, som bättre uppfyllde dessa ändamål. Att klema med någon

skyddande förklädnad vore onödigt, utan torde den lämpligast kallas »lösdrivarenämnd».

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län uttalar — under åberopande, att

Göteborgs och Bohus läns landsting i sitt yttrande, vilket dock syntes vila på

den missuppfattningen, att kommunalt ombud skulle utses för varje särskild

kommun, ställt sig avvisande mot förslaget, att landstingen skulle utse ombud

— att huru kommunalt ombud i förhörsmyndigheten borde utses syntes länsstyrelsen

vara av underordnad betydelse jämfört med frågan, huruvida över

huvud ett kommunalt ombud av ifrågavarande art borde vara bisittare i förhörsmyndigheten.

Och härvidlag förmenade länsstyrelsen, att allvarliga invändningar

kunde göras. Till en början kunde ifrågasättas, huruvida icke den

ställning ombudet vore avsett att intaga inom förhörsmyndigheten snarare vore

av statlig än kommunal art. Örn så vore fallet, syntes det knappast vara berättigat

att betunga kommunerna i förevarande hänseende. Denna synpunkt

gjorde sig särskilt gällande beträffande landsbygden, där ombudet i regel

skulle komma att representera ett flertal kommuner utan att hava verklig kontakt

med någon annan av dessa än sin egen hemortskommun. Men viktigare

vore, att det på det föreslagna sättet torde bliva synnerligen svårt erhålla personer,

som verkligen hyste det intresse för uppgiften eller ägde den förmåga

till dess fyllande, som vore bestämda förutsättningar för att ombudet icke

skulle stanna vid att bliva allenast förhörsvittne. Lösdrivarna utgjorde mångenstädes,

åtminstone på landsbygden, ett sådant plågoris för den bofasta befolkningen,

att den frestelsen rent av torde ligga nära för många kommunala

ombud att å lösdrivarproblemet anlägga strängare polissynpunkter än vad till

och med för förhörsledaren skulle vara det naturliga och att därför helt bortse

frän uppdragets rent sociala sida. Där så bleve fallet, vore givetvis det kommunala

ombudet till ingen nytta. Det torde för övrigt åtminstone på landsbygden

möta svårigheter för landsfiskalen och det kommunala ombudet att

bereda den för lösdriveri anhållne arbetstillfälle eller vidtaga andra hjälpåtgärder.

De sakkunniga syntes också själva hava insett, att de kommunala

ombuden mångenstädes icke komme att ensamma kunna fylla sin uppgift,

då förslaget också starkt byggde på medverkan från enskilda hjälporganisationer.

I själva verket torde det vara dylika organisationer, som i främsta

rummet ägde förutsättningar för och möjlighet att vidtaga de hjälpåtgärder,

som i de särskilda fallen kunde befinnas önskvärda. Länsstyrelsen förmenade

därför, att mer vore att vinna genom att befintliga hjälporganisationer med

statens understöd utvecklades på sådant sätt, att ortsombud för dem kunde

medverka vid behandlingen av alla inför förhörsmyndighet förekommande fall

av lösdriveri än genom att kommunala ombud tillskapades. Genom auktorisation

och ekonomiskt understöd från statens sida borde en dylik utveckling

av hjälporganisationerna icke vara omöjlig att åstadkomma. Komme förhörsmyndigheten,

såsom länsstyrelsen alltså ville föreslå, att bestå av vederbörande

polismyndighet såsom förhörsledare samt ett ombud för auktoriserad

hjälporganisation såsom bisittare, skulle enligt länsstyrelsens förmenande de

o v de sakkunniga åsyftade fördelarna av förhörsmyndighetsinstitutionen komma

avsevärt bättre till sin rätt än med den sammansättning av förhörsmyndigheten,

som lagförslaget upptoge. Att man som regel hos ett ombud för en

hjälporganisation kunde påräkna både varmare intresse för uppgiften och

bättre förmåga, tack vare organisationens omfattning och förbindelser, att vidtaga

hjälpåtgärder än hos ett kommunalt ombud, torde viii i varje fall vara

ovedersägligt. Något, som talade flir den av länsstyrelsen föreslagna anordningen,

vore också, att redan övervakningsinstitutet sådant detta före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20G

Kungl. Maj:is proposition nr 2-tO.

slagits av de sakkunniga — ett förslag, som länsstyrelsen biträdde -—■ förutsatte

en stark utveckling av hjälporganisationerna, då väl hos dessa lämpliga

övervakare i regel måste sökas.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, att i stället för kommunalt

ombud representant för hjälporganisation skulle obligatoriskt närvara

vid förhör med lösdrivare. Då förslaget utginge från att statsunderstödda

hjälporganisationer skulle finnas, kunde de medel, som eventuellt borde anslås

till de kommunala ombuden, i stället användas för att möjliggöra anställande

i orterna av ombud för hjälporganisationer. Med kännedom om de kommunala

organens hittillsvarande obenägenhet att träda hjälpande emellan, då så

ifrågasattes i lösdrivarmål, holle länsstyrelsen före, att de kommunala ombuden

endast skulle komma att spela rollen av förhörsvittnen, då däremot

hjälporganisationernas representanter hade stora möjligheter att bringa hjälp.

Jämtlands läns landsting yttrar, att landstinget icke hade sig bekant, att

inom länet missnöje rådde med det sätt, varpå förhören med lösdrivare hiintills

ensamt genom polismyndigheternas försorg handlagts, och att landstinget

befarade, att bestämmelsen örn att kommunal bisittare vid varje förhör

skulle tillkallas måste förorsaka dröjsmål och andra olägenheter utan

motsvarande nytta, varför landstinget uttalade sin tveksamhet örn gagnet av

att stadgandena örn kommunala bisittare kvarstode.

_ Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört, att de sakkunniga

icke hade kunnat framföra något bärande skäl för den ordningen, att

förhörsmyndighet skulle utgöras av, förutom vederbörande polismyndighet, ett

kommunalt ombud. Detta ombud, till äventyrs kvinna, komme att i strid

med ali tradition ingripa på ett område, som vore förbehållet statens politirättsliga

organ, och i allmänhet inrikta sig mera på lösdrivarens tillrättaförande

än åtgärder till skydd för samhället. Det kunde nämligen icke förnekas,

att personer, predestinerade till dylikt uppdrag, läte humanitära synpunkter

dominera och bortsåge från den rättvisa, som borde få tillgodonjutas

av den förfördelade samhällsmedlemmen. Ett sådant ombud skulle endast i

undantagsfall kunna beakta vad som vore förenligt med krav på god ordning.

Reservation mot polismyndighetens beslut komme att särskilt i mål som dessa,

vari man helt naturligt ej alltid kunde räkna med domstolsbevisning, vara till

stor olägenhet för en framgångsrik kamp mot det landskadliga lösdriveriet.

Vid behandling i länsstyrelsen av fråga örn lösdrivares intagande å arbetsanstalt

skulle lätt — hur samvetsgrant en förhörsledare än förfarit och vilka

vägande skäl för internering han än åvägabragt — värdet av utredningen

kunna förringas, i synnerhet som denna då hänförde sig till en bakomliggande

tidpunkt och mera besvärande omständigheter. En annan sak, som ej tillräckligt

. beaktats, vore svårigheten att samma dag en lösdrivare anhållits

komma_i förbindelse med ombudet. För det fall så ej skulle låta sig göra,

borde till undvikande av både tidsutdräkt och kostnader annan myndig person

i stället få inkallas. I den av chefen för socialdepartementet fastställda

normalinstruktionen för polispersonal stadgades i 8 § bl. a., att vid förhör

med anhallen person ojävigt vittne skulle vara tillstädes. Annan ordning kunde

enligt föreningens åsikt icke vara erforderlig vid förhör med lösdrivare.

Föreningen Sveriges stadsfiskare bär anfört, att förslaget örn kommunalt

ombud såsom bisittare hos förhörsmyndigheten för visso vore till ingen som

helst nytta, snarare tvärtom. Det skulle blott vålla onödig omgång och tidsspillan

samt mången gång orsaka onödig utsträckning av tiden för anhållen

persons kvarhallande hos polismyndigheten eller förhörsmyndigheten. Att

göra förhörs hällande med anhallen person beroende av möjligheten att icke

när som helst hava tillgång till kommunalt ombud vore synnerligen olämpligt.

Alltför stora praktiska svårigheter skulle möta. Örn samma dag å olika

tider anhållanden skett, skulle polismyndigheten vara beroende av att upp
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

207

repade gånger tillkalla och invänta kommunalombud, till besvär för såväl

detta som polismyndigheten. Förslaget örn kommunalt ombuds och hjälporganisationsombuds

i allmänhet obligatoriska närvaro vid förhör med för lösdriveri

anhållen person avstyrktes bestämt. Vittne funnes ju ändock på grund

av polisinstruktionens föreskrifter närvarande vid varje förhör. Däremot syntes

lämpligt, att polismyndighet hade befogenhet eller skyldighet att till kommunalombud,

hjälporganisation eller arbetsförmedlingsanstalt hänskjuta fråga

örn arbetsanskaffning m. m., då så kunde ifrågakomma.

I förslaget (3 §) har stadgats möjlighet för stad och större kommun på

landet att med Kungl. Maj:ts tillstånd, där sådan anordning anses kunna på

betryggande sätt genomföras, i viss omfattning få på förhörsmyndighet ankommande

åligganden överflyttade på kommunal myndighet.

Häremot hava gensagor gjorts i åtskilliga yttranden.

Fångvårdsstyrelsen anför, att styrelsen funne den föreslagna anordningen,

att åt kommunal myndighet kunde uppdragas att i viss omfattning utföra på

förhörsmyndighet ankommande åligganden, vara ägnad att i betänklig grad

rubba den enhetlighet i organisationen, som torde vara av största vikt. Bestämmelsen

syntes därför böra utgå ur förslaget.

Enahanda uttalande göres av styrelsen för svenska sky dds förbundet.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av att på förhörsmyndigheten

ankommande uppgifter eventuellt skulle kunna överflyttas å annan

kommunal myndighet. Antagligt vore, att, örn en sådan föreskrift lände till

efterrättelse, åtminstone i de större städerna en ny kommunal nämnd komme

att tillskapas för ändamålet och att härigenom en ökad splittring i kommunalförvaltningen

skulle inträda.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att såvitt länsstyrelsen kunnat

finna tillräckliga skäl icke vore förebragta för berörda anordning och några

särskilda fördelar av densamma torde enligt länsstyrelsens åsikt knappast vara

att vinna. Hänsynen till lösdrivama syntes icke böra drivas så långt, att

man droge sig för att låta dessa förhöras av offentlig myndighet. Dessutom

och i betraktande särskilt av den ofta hårfina gränsen mellan lösdriveri och

rent kriminella handlingar syntes det för polismyndigheterna vara en fördel

samt underlätta deras arbete för ordningens upprätthållande och brottets

upptäckande, örn de redan på ett tidigt stadium erhölle en mera ingående

kännedom örn lösdrivarna och deras förehavanden.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att av ifrågavarande anordning i sak

ej syntes vara mycket att vinna; snarare kunde befaras, att bestämmelsen kunde

giva upphov till kompetenskonflikter mellan polismyndigheten och det sålunda

tillskapade kommunala organet, konflikter, som kunde bliva till obehag

för myndigheterna och till skada för den, som vore föremål för ingripandet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig hysa tvivel örn lämpligheten

att över huvud medgiva kommunal myndighet att övertaga förhörsmyndighets

uppgifter, helst som förslaget byggde på polismyndighets medverkan

redan vid första handläggningen av lösdrivarärenden.

Stadsfullmäktige i Göteborg anföra, att vissa betänkligheter torde kunna

resas mot att å kommunal myndighet överflytta förhörsmyndighetens befogenheter

och uppgifter. Bland de redan befintliga kommunala myndigheterna

torde man till och mod i de större städerna förgäves söka någon, som i allt

lämpade sig för handhavandet av de uppgifter, varom här vore fråga, och i

en stads med Göteborgs starkt utvecklade decentralisation i den kommunala

förvaltningen torde det bjuda emot att för ändamålet tillskapa ytterligare en

kommunal myndighet.

Kommunalt

''/ryan såsom

förhörsmyndighet

i

större

kommuner.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Tillämplighetsområdet

för

sedeslöshetslagen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att länsstyrelsen icke kunde finna lämpligt,

att förhörsmyndighet skulle utgöras av allenast kommunal myndighet.

Polismyndigheten vore otvivelaktigt bäst ägnad att hålla tillsyn över lösdriveriet

och vidtaga erforderliga åtgärder däremot. Det kunde icke förutsättas,

att en kommunal myndighet skulle äga. tid och möjlighet att i erforderlig

mån fullgöra dylik uppsikt, och polismyndighetens erfarenhet i detta hänseende

torde icke kunna undvaras. Bestämmelsen torde därför böra helt utgå.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet håller före, att

förhörsmyndigheter, bestående av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare

jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare, utan undantag borde fungera

i samtliga kommuner. Man erhölle härigenom enhetlighet i organisationen

och undveke splittring av den lokala verksamheten, varjämte garanti vunnes

för jämnare tillämpning av lagen å olika orter. För övrigt torde den nu ifrågasatta

anordningen komma till ringa användning, enär den kommun, som

uppdroge åt kommunal myndighet att fungera såsom förhörsmyndighet, därigenom

ådroge sig kostnader, som annars folie på statsverket och — eventuellt

— landstinget.

Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar, att det visserligen läte säga

sig, att i de större städerna lämpliga personer funnes för de tilltänkta speciella

förhörsmyndigheterna. Men man skulle helt visst också kunna vända

på saken och säga, att i de större städerna, där en bättre utbildad polismyndighet

funnes, särskild förhörsmjmdighet krävdes bra mycket mindre än i

trakter på landsbygden, där polismyndigheten icke fått samma utbildning och

erfarenhet. Då den särskilda förhörsmyndigheten icke vore tänkt som obligatorisk

utan beroende på kommunernas eget initiativ, funnes visserligen från

kommunal synpunkt inga invändningar att göra mot lagförslaget i denna del,

men ur synpunkten av lagstiftningens effektivitet torde undantaget från reglerna

om förhörsmyndigheten knappast vara önskvärt.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalar, att då frågan örn

koncentration av kommunernas sociala arbete på ett mindre antal olika myndigheter

för närvarande vöre aktuell, det enligt styrelsens förmenande vöre

olämpligt att inrätta ytterligare en — låt vara endast fakultativ — myndighet

med social uppgift; i förekommande fall borde därför ifrågavarande

kommunala bestyr anförtros åt någon redan befintlig kommunal myndighet,

av närliggande skäl väl då närmast fattigvårdsstyrelsen.

2. Ät sedeslöst leverne hemfallna personer.

Beträffande tillämplighetsoynradet för den föreslagna lagen örn åtgärder

mot sedeslöst leverne av samhälls sk adli g art hava anmärkningar framställts

i flera av yttrandena.

Salunda ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län lämpligheten

av att inordna manliga prostituerade under denna lag. Dessa torde så

gott som undantagslöst tillhöra den kategori, som förvärvade sitt uppehälle

genom brott. Därest möjlighet icke förelåge att straffrättsligt beivra deras

iörbrytelser, syntes de böra behandlas såsom vanliga lösdrivare, örn förutsättningar

därför eljest förelåge. Genom de sakkunnigas förslag skulle för övrigt

edit för ofta uppkomma de kompetenskonflikter mellan skyddsnämnder, å ena

sidan, och polismyndighet eller förhörsmyndighet, å den andra, som även de

sakkunniga ansåge angeläget undvika.

Även styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö framhåller, att

det vore tveksamt, huruvida enligt förslaget manliga prostituerade och side
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

209

Hörer skulle behandlas enligt bestämmelserna om åtgärder mot lösdriveri

eller mot sedeslöst leverne.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför, att han icke kunde

finna det lämpligt, att, såvitt anginge personer ovan myndighetsåldern, de

s. k. halvyrkesprostituerade uteslutits. Dessa utövade ofta ett minst lika skadligt

inflytande på de unga som de helyrkesprostituerade, och det vore förvisso

ägnat att göra hela denna lagstiftning ganska illusorisk, örn man uteslö

te dem. Även av en annan anledning vore ett ingripande mot ifrågavarande

personer befogat. I hela denna lagstiftnings anda läge oförtydbart, att

ett ingripande skulle ske så tidigt, att ett gynnsamt resultat kunde väntas

bliva uppnått. Och det sade sig självt, att det skulle förefinnas större möjligheter

till återinpassning i samhället för dessa personer än beträffande dem,

som redan sjunkit så djupt, att de gjorde skäl för benämningen helyrkesprostituerade.

iStyrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat, att

enligt den föreslagna lagen ingripande kunde ej ske exempelvis mot en kvinna,

som hade ordnat arbete, men som vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

och lösa förbindelser samt förledde ungdom under 21 år till otukt,

störde anständigheten genom uppfordran till otukt eller ock genom sitt

leverne verkade grovt störande. Enligt den föreslagna lagen kunde ingripande

ej heller ske exempelvis mot en man, som på grund av sina ekonomiska resurser

»försörjer sig på hederligt sätt» men vore hemfallen åt otuktigt leverne

och förledde ungdom under 21 år till otukt etc. Det förefölle förbundet, som

om de sakkunniga -— i sin strävan att begränsa området för ett ingripande

enligt lagen — i fråga örn vuxna personer ej kunnat undvika att föreslå bestämmelser,

som medförde vissa egendomliga och för rättsmedvetandet mindre

tilltalande konsekvenser. Grundorsaken härtill torde vara, att de sakkunniga

fäst en alltför stor vikt vid den rent ekonomiska »parasitismen», varav följden

blivit, att personer, som i sexuellt avseende vore i hög grad förfallna och

genom sitt lösaktiga levnadssätt sprede fördärv i vida kretsar, ej berördes

av lagen, därför att de i ekonomiskt avseende stöde på egna fötter. Man

måste skänka beaktande åt deras mening, vilka holle före, att lagförslagets

bestämmelser med dess nyss berörda konsekvenser försvårade åstadkommandet

av en mera ansvarsfylld uppfattning av det sexuella förhållandet mellan man

och kvinna. I fråga örn åtgärderna mot otuktigt leverne hos personer, som

fyllt 21 år syntes det förbundet, som om förslaget — givetvis frånsett behandlingen

av de omhändertagna — i jämförelse med gällande lösdrivarlag icke i

sak erbjöde några egentliga fördelar.

Det har ifrågasatts, att ett ingripande mot sexuell vanart hos ungdomen

även ovan åldersgränsen 18 år borde ske på det sättet, att man genom att utvidga

barnavårdslagens tillämplighetsområde till att omfatta jämväl Ungdom

i åldern 18—21 år kunde tillämpa denna lags bestämmelser.

En sådan ordning har förordats i vissa yttranden.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava anfört, att med hänsyn till hjälpåtgärdernas

stora betydelse övervägande skäl syntes tala för att i fråga örn åtgärder

mot sedeslöst leverne barnavårdsnämndens verksamhet (för övervakning

och i fall av behov anordnande av skyddsuppf ostron) utsträcktes att omfatta

ungdom intill 21, eventuellt 20 år, och att sålunda ungdom intill denna ålder

undantoges från dea särskilda behandling, som i den ifrågavarande lagstiftningen

förutsattes. Stadsfullmäktige ansågo även kunna ifrågasättas, örn ej

åldersgränsen i lagförslaget angående lösdriveri borde höjas och åt barnavårds
Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 208 haft. (Nr 240.) 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJjO.

nämnderna överlämnas att omhändertaga ungdom under ovan nämnd ålder, som

gjorde sig förfallen till lösdriveri.

Huruvida, vid bifall till den förordade utvidgningen av barnavårdsnämndens

verksamhet, en särskild lagstiftning rörande åtgärder mot sedeslöst leverne

kunde anses behövlig eller lämplig, syntes i hög grad tveksamt. Det

vore angeläget, att en eventuell lagstiftning i varje fall inskränktes till fall

av sedeslöst leverne, av uppenbart samhällsskadlig art.

Länsstyrelsen i Älsvborgs län yttrar, att vad anginge ungdomens förande

av ett sedeslöst liv ingen tvekan förelåge om att icke även samhällets tvångsmakt

borde utnyttjas för att motverka dessa företeelser. Lämpligheten av att

tillskapa en särskild lag och en särskild organisation för dem, som förde ett

sedeslöst liv mellan 18 och 21 år, då det funnes både lag och organisation för

dem, som vore under 18 år, kunde emellertid starkt ifrågasättas. Länsstyrelsen

delade deras mening, som ansåge, att ungdomsosedlighetens bekämpande,

även då det gällde ungdom mellan 18 och 21 år, borde ske enligt barnavårdslagen

eller i anknytning till denna lag.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har tillstyrkt, att

åtgärder mot personer ovan myndighetsåldern, som hemfallit åt sedeslöst leverne,

gjordes till föremål för särskild lagstiftning. Beträffande sexuell vanart

hos ungdomen har styrelsen yttrat, att enligt styrelsens mening starka skäl

talade för, att barnavårdsnämnderna ombildades till barnavårds- och ungdomsvårdsnämnder

och att deras verksamhet komme att omfatta jämväl ungdom

i åren 18—21 år, som hemfallit åt sedeslöst leverne. Ur principiell synpunkt

och med hänsyn till de ungas välfärd borde man därför slå in på en

sådan väg och helt avskilja denna ungdomsgrupp från nu ifrågavarande lagstiftning.

Två ledamöter av nämnda styrelse, kyrkoherde H. Isberg och fru Olivia

Nordgren, hava avgivit särskilda yttranden.

Kyrkoherde Isberg har därvid ytterligare understrukit och utvecklat vikten

av att barnavårdslagen gjordes tillämplig jämväl å ungdom i åldern 18—21

år, som hemfallit åt sedeslöst leverne.

Fru Nordgren har även betonat vikten av en sådan utvidgning av bamavårdslagen

samt tillika ansett, att särskild lagstiftning å förevarande område

icke borde ske beträffande personer ovan myndighetsåldern.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att för ungdomens skyddande,

särskilt mot sedeslöst leverne, barnavårdslagen lämnade möjligheter till samhälleligt

ingripande, i vad avsåge ungdom under 18 år, och en utsträckning av

barnavårdslagens bestämmelser i ämnet till att avse personer intill 20 år ansåge

länsstyrelsen ej behöva anses alldeles utesluten, då redan enligt nuvarande

bestämmelser vanartad ungdom kunde kvarhållas å uppfostringsanstalt

till 21 år, ehuru omhändertagandet måste hava skett, innan vederbörande fyllt

18 år. Beteckningarna barnavårdslag och barnavårdsnämnd torde i så fall

kunna utbytas mot uttryck, som utmärkte, att även ungdom inbegrepes i

lagens tillämpningsområde, varigenom eventuella betänkligheter mot en utsträckning

av lagens verkningsområde bleve undanröjda. Det torde ej heller

vara svårare för barnavårdsnämnd än för fattigvårdsstyrelse eller den ifrågasatta

skyddsnämnden att omhänderhava befattningen med åtgärder mot

sexuellt vanartad ungdom; huvudsaken vore, att lämpliga personer funnes att

tillgå. Visserligen kunde tvekan råda, huruvida samhällets uppfostrande

verksamhet borde sträcka sig så långt som till dess vederbörande fyllt 21 år.

För övrigt ansåge länsstyrelsen, att för omhändertagande och tillrättaförande

i allmänhet av personer, varom här vore fråga, den frivilliga hjälpverksamheten

vore av allra största betydelse.

Södermanlands läns landsting förmenar, att de hjälpåtgärder, som kunde

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Haj:ts proposition nr 240.

211

vara befogade för att biträda ungdomens under 21 år återförande till ett samhällsnyttigt

liv, lämpligen borde kunna anförtros åt redan nu befintliga barnavårdsnämnder

— då kallade barnavårds- och ungdomsnämnder •—- med utökad

befogenhet, och att ett nytt kommunalt organ sålunda härför näppeligen

vore att tillstyrka.

Norrbottens läns landsting förordar barnavårdslagens tillämplighet i avseende

å ungdom intill myndighetsåldern.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört, att

i avseende på frågan, huruvida staten över huvud taget genom lagstiftningsåtgärder

vore i stånd att i väsentlig mån inskränka prostitutionen, meningarna

ginge starkt isär och att olika synpunkter beträffande detta spörsmål hade

gjort sig gällande även inom förbundets styrelse. Förslaget till lag örn åtgärder

mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art hade emellertid flera förtjänster.

Förbundet ville i detta avseende särskilt framhålla strävan att, så

långt möjligt vore, individualisera behandlingen av de omhändertagna samt

den framträdande plats, som ägnades åt vederbörandes tillrättaförande genom

skilda slag av hjälpåtgärder. Beträffande åtgärderna i fråga om ungdom

mellan 18 och 21 år hade förbundet icke någon erinran att göra.

I särskilt yttrande har f. d. provinsialläkaren G. Stéenhoff föreslagit, att

förbundet måtte uttala sig för,

att lagförslaget i fråga icke må antagas,

att all lagstiftning i frågor rörande den sexuella moralen måste i första

hand avse full likställighet mellan könen,

att vederhäftiga föreningar m. fl., vilka vilja arbeta för i sedligt hänseende

vilsegåendes tillrättaförande, måtte av stat resp. kommun kraftigt understödjas,

samt

att det trängande behovet av en ordnad undervisnings- och upplysningsverksamhet

rörande sexualhygienen måtte med snaraste tillgodoses.

Vidare har inom styrelsen barnavårdsdirektör B. Löfving anmält avvikande

mening i fråga om den föreslagna lagstiftningens tillämplighet å ungdom,

som hemfallit åt sedeslöst leverne, samt i särskilt yttrande uttalat, att hjälpåtgärderna

beträffande de unga alltid tillika hade karaktär av uppfostringsåtgärder,

och att barnavårdsnämnden vore samhällets organ för tillgodoseende

av de ungas anspråk på och behov av uppfostran. Med hänsyn till den utomordentligt

stora olikhet i utveckling, som ungdom ofta företedde, borde därför

en ung person, som visserligen fyllt 18 år men ännu syntes vara mottaglig

för uppfostran, kunna bliva föremål för barnavårdsnämndens ingripande.

De skäl, som de sakkunniga anfört emot en dylik utvidgning av barnavårdslagens

tillämplighetsområde, förefölle ej övertygande. Det bleve säkerligen

ej lättare för någon annan myndighet »att bemästra svårigheterna». Barnavårdsnämndens

benämning kunde i samband med utvidgningen omändras till

barnavårds- och ungdomsskyddsnämnd. Enligt den nya tyska barnavårdslagen

(Reichsjugendwohlfahrtsgesetz) kunde skyddsuppfostran anordnas upp

till 20 år. Därest man ej ville höja den åldersgräns, då skyddsuppfostran enligt

den svenska lagen senast skulle upphöra eller 21 år, vilken för övrigt vore

densamma i den tyska lagen, kunde man inskränka sig till 18—20-åringarna.

Även en ettårig vistelse i ett skyddshem kunde, enligt vad erfarenheten visade,

medföra gott resultat.

Styrelsen för Fredrika-Br emer förbundet anför, att under diskussion inom

föreningen örn lagförslaget hade lämpligheten av att inrätta en ny kommunal

myndighet, skyddsnämnden, ifrågasatts. Därest från lagens tillämplighetsområde

skulle komma att undantagas personer över 21 år, torde det böra överlämnas

åt barnavårdsnämnd att enligt den nu föreslagna lagens bestämmelser

taga hand om all ungdom, även den mellan 18 och 21 år. Därigenom

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Majlis proposition nr 240.

skulle kontinuiteten i verksamheten befordras, då det kunde antagas, att ett

flertal av dem, som behövde omhändertagas i denna ålder, redan tidigare

varit föremål för denna nämnds åtgärder. Skulle däremot lagförslaget antagas

att gälla Jämväl för personer över 21 år, ville styrelsen förorda inrättandet

av den föreslagna särskilda nämnden. Styrelsen ville emellertid ifrågasätta,

huruvida icke under sådant förhållande, särskilt med hänsyn till bevarande

av kontinuiteten i arbetet, det vore lämpligt, att befattning med sedligt

vanartad ungdom över 16 år överfördes till skyddsnämnderna, där sådana

komme att inrättas. Givetvis borde barnavårdslagens bestämmelser det

oaktat gälla beträffande ungdom mellan 16 och 18 år.

Tre reservanter inom sistnämnda styrelse, doktor Karolina Widerström, redaktrisen

Ellen Kleman och fröken Gerda Martin, hava uttalat, att från behandling

medelst sådana åtgärder, som innefattades i förevarande förslag, givet

borde undantagas personer över 21 år, ävensom att samma nämnd, åt vilken

redan nu anförtrotts omhändertagandet av vanartad ungdom upp till 18 år,

i vissa fall ända till 21 år, nämligen barnavårdsnämnden, borde få i uppdrag

att upp till 21 år taga hand om den ungdom, som i sexuellt hänseende råkat

på avvägar, detta allt såväl för kontinuitetens i arbetet skull som av hänsyn till

skyddslingarna.

Vad angår den föreslagna skyddsnämnden hava i yttrandena olika meningar

framkommit.

Överståthållarämbetet har anfört, att ämbetet hyste tveksamhet mot tillskapandet

av nya kommunala institutioner. Ämbetet behjärtade väl de skäl,

som föranlett de sakkunniga att från polismyndigheten skilja de förberedande

åtgärderna vid fall av sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, och någon

ändring härutinnan saknade Överståthållarämbetet i likhet med polismästaren

anledning ifrågasätta. Å andra sidan måste dock beaktas den rådande allmänna

strävan att centralisera kommunernas sociala förvaltning, en strävan,

vilken icke kunde undgå att motverkas genom ett bifall till förslaget i oförändrat

skick. Även de sakkunniga hade uttalat en till synes väl befogad tvekan

i detta avseende, men hade dock såsom sin uppfattning framhållit, att

ett tillskapande av en särskild skyddsnämnd åtminstone i de större samhällena

för närvarande vore den enda till buds stående utvägen, som kunde bereda

trygghet för dessa ärendens ändamålsenliga behandling. Det syntes dock

Överståthållarämbetet kunna sättas i fråga, örn icke bland redan befintliga

kommunala organ fannes sådana, åt vilka ifrågavarande verksamhet lämpligen

kunde uppdragas. Vad särskilt anginge personer under 21 års ålder

torde barnavårdsnämnden äga särskilda förutsättningar för deras behandling

i förevarande hänseende. En del av det klientel, som här avsåges, hade

säkerligen redan förut varit föremål för barnavårdsnämndens åtgöranden.

Beträffande övriga omyndiga torde åter samhällets ingripande ofta få karaktären

av uppfos.tringsåtgärder i ena eller andra riktningen, det vill säga åtgärder,

väsentligt likartade med dem, vilka för närvarande ankomme å barnavårdsnämnderna

beträffande dem redan nu anförtrott klientel. I fråga örn personer

över 21; års ålder kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke de förberedande

hjälpåtgärderna — såsom redan nu för mindre kommuner föreslagits

— kunde anförtros åt fattigvårdsstyrelsen. I händelse en dylik fördelning

av hithörande uppgifter skulle komma till stånd, måste dock naturligen förutsättas

dels en ändrad benämning av sistberörda två kommunala organ, angivande

deras vidgade verksamhetsområden, och dels ett intimt samarbete dem

emellan.

Stockholms läns landsting yttrar, att barnavårdsnämnden bättre än fattigvårdsstyrelsen

syntes skickad att handlägga ärenden rörande sedeslöst lever
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

213

ne av samhällsskadlig art. Dels torde barnavårdsnämndens sammansättning

lämna större garanti för sakkunskap vid behandling av hithörande ärenden

dels ock torde de personer, som komme i kontakt med här ifrågavarande lagstiftning,

i många fall tidigare varit föremål för behandling av barnavårdsnämnden.

För barnavårdsnämndens övertagande av de uppgifter, som enligt förslaget

skulle tillkomma skyddsnämnden, uttala sig också Hallands och Västmanlands

läns landsting. Hallands läns landsting framhåller tillika, att i kommun,

där barnavårdsnämnd ej finnes, berörda åligganden borde fullgöras av

den kommunala myndighet, som av kommunen därtill utsåges.

Styrelsen för diakonissanstalten Samariterhemmet uttalar, att det kunde

allvarligt ifrågasättas, om den föreslagna skyddsnämnden borde fastslås i

lagen eller om icke de uppgifter, som skulle påvila densamma, borde överlämnas

åt barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen;

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att särskilt enär åtgärder enligt förevarande

bestämmelser avsåges att vara lika tillämpliga såväl på ynglingar och

män som på kvinnor, syntes det tvivelaktigt, huruvida, såsom regel, en vald

skyddsnämnd kunde ersätta polismyndigheten, vilken ju även kunde biträdas

av valda ombud.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att de för befattning med dem, som

beträtts med sedeslöst leverne, föreslagna skyddsnämnderna syntes vara av

en över hövan tungrodd beskaffenhet. Länsstyrelsen ansåge för övrigt omotiverat,

att särskilda myndigheter tillsattes för detta ändamål. Bestämmelser

saknades om huru skulle förfaras med den, som gjort sig skyldig såvä)

till sedeslöst leverne som lösdriveri i övrigt. Länsstyrelsen föresloge för den

skull samt för undvikande av kompetenstvister, att inom en kommun samma

förhörsmyndighet skulle taga befattning med alla inom lagens ram fallande

ärenden.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att det lämpligaste under nuvarande

förhållanden torde vara, att fattigvårdsstyrelsen för ändamålet förstärktes

med en ledamot från barnavårdsnämnden, en från hälsovårdsnämnden och

en från nykterhetsnämnden eller Ock att, i anslutning till 1926 års förslag,

ett särskilt hjälputskott utsåges av dessa fyra nämnder.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande skyddsnämnden anfört,

att vore exempelvis de högkyrkliga, de frikyrkliga eller industriarbetarna de

dominerande inom en kommun, torde detta förhållande giva sitt uttryck i sammansättningen

av skyddsnämnd och fattigvårdsstyrelsen, och det vore icke

svårt att föreställa sig, att inom skyddsnämnder och fattigvårdsstyrelsen ganska

olika uppfattningar om vad som borde förstås med att vara hemfallen åt i

lagförslaget avsett sedeslöst leverne. Å ena sidan funnes till ä,ventyrs en trångbröstad

syn på saken med ty åtföljande drakonisk tillämpning av lagen och

trakasserier, å andra sidan ett seende genom fingrarna med åtföljande släpphänthet

och bagatelliserande av förseelserna. Liksom beträffande lösdrivarna

holle länsstyrelsen före, att även då det gällde personer, sorn förde ett sedeslöst

leverne, organisationen av den myndighet, som hade den viktigaste uppgiften

i fråga örn tillrättaförandet, icke vore tillfredsställande och att fara förelåge

att den nya lagstiftningens bärande idé äventyrades, om lagens tillämpning

lades i händerna på detta otal förhörsmyndigheter, skyddsnämnder och

fattigvårdsstyrelser. En centralisation i detta avseende syntes länsstyrelsen

ofrånkomlig, örn de förhoppningar örn förbättringar i de sociala missförhållandena,

lösdriveri och prostitution och därmed sammanhängande företeelser,

som den nya lagstiftningen ställde i utsikt, skulle infrias.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-hO.

K fälpåtgåraer.

3. Erinringar beträffande förslagets allmänna principer

i övrigt.

I ett stort antal yttranden (fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,

Värmlands, örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län,

stadsfullmäktige i Hälsingborg, Västmanlands läns landsting, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,

styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för

svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska skyddsförbundet, styrelsen för

föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen Sveriges stadsfiskaler) hava

erinringar framställts i anledning av bestämmelserna rörande sättet för medverkan

från myndigheternas sida vid ingripande medelst hjälpåtgärder före

vidtagande av tvångsåtgärder samt mot de därmed sammanhängande föreskrifterna.

Härvid hava framhållits de svårigheter, som särskilt under nu rådande

förhållanden å arbetsmarknaden äro förbundna med anskaffande av arbete åt

i förslaget avsedda personer, samt angelägenheten av att genom statens försorg

åtgärder vidtagas för beredande av sådant arbete. Vidare hava yppats

betänkligheter rörande möjligheten att i förekommande fall bereda husrum och

uppehälle åt person, som gjorts till föremål för undersökning.

Rörande de föreslagna hjälpåtgärderna anför fångvårdsstyrelsen följande:

»Det är ^givetvis av största värde att — såsom de sakkunniga gjort -— införa

hjälpåtgärder såsom ett obligatoriskt led i behandlingen. Erfarenheten

rörande det klientel, varom här är fråga, visar, att förhörsmyndigheten måste

hava till sitt förfogande i första hand vissa arbetsanordningar, genom vilka

den omhändertagnes arbetsvillighet kan prövas. Med hänsyn till den omhändertagnes

asocialitet är det ofta i hög grad olämpligt att anställa honom hos

en vanlig arbetsgivare. I många andra fall, där ovannämnda hinder ej direkt

gör sig gällande, är det på grund av rådande arbetslöshet omöjligt att bereda

lämpligt arbete. Och dock kvarstår såsom något ovillkorligt, att den omhändertagne

skall bliva i tillfälle att visa, huruvida han vill ägna sig åt ordnat

arbete eller ej. Utan att särskilda, ganska omfattande arbetsanordningar organiseras

i skilda orter av vårt land torde förhörsmyndighetema och hjälporganisationerna

ej vara rustade att fullgöra de ej minst ur prövnings- eller gallringssynpunkt

utomordentligt viktiga hjälpåtgärderna. För att dessa åtgärder

ej skola stanna vid mer eller mindre fruktlösa försök, synes det styrelsen

nödvändigt, att åtminstone inom varje län en eller helst ett par arbetsgårdar

upprättas, dit respektive förhörsmyndigheter kunna vid behov sända den omhändertagne

för prövande av arbets villigheten eller för sysselsättning, intill

dess lämpligare arbete kan anskaffas. Förefintligheten av dylika (eller liknande)

anordningar torde i övrigt vara en förutsättning för genomförandet av

bestämmelsen, att förhörsmyndigheten och ombud för hjälporganisation skola,

om den anhållne lämnas på fri fot, i avvaktan på hjälpåtgärdemas vidtagande

bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av förelagt arbete. Att,

såsom de sakkunniga tänkt sig, fattigvårdsanstalten^ skulle kunna anlitas

för ordnande av. denna angelägenhet finner styrelsen sig icke kunna förorda.

T regel äro nämligen dessa anstalter ingalunda rustade för emottagande av de

ofta ganska svårhanterliga personer, det här kan vara fråga örn. Då hjälpåtgärderna

måste i realiteten betraktas ej blott såsom anvisad hjälp utan också

såsom medel att pröva vederbörandes arbetsvillighet, kunna de enskilda hjälp
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k().

215

organisationernas ställning bliva ganska ömtålig. Får elen omhändertagne den

uppfattningen, att den av hjälporganisationen vidtagna hjälpåtgärden innebär

så att säga inkörsporten till den allmänna arbetsanstalten, kommer det vid

allt hjälparbete så utomordentligt viktiga förtroendet för den hjälpande att i

ej ringa grad riskeras och hjälporganisationen övergår till en fruktad institution,

som den hjälpbehövande nogsamt undviker. Jämväl med hänsyn härtill

synes det vara erforderligt att förfoga över tvenne slag av hjälpåtgärder,

av vilka det ena skulle användas i mera tvivelaktiga och svåra^fall samt bestå

i förhörsmyndighetens hänvisning av den omhändertagne till en sådan arbetsgård,

varom förut nämnts, och det andra skulle komma till användning i alla de

mera godartade fallen och bestå i hjälporganisationens beredande av arbetsanställning

eller annan hjälp åt den omhändertagne. Det förstnämnda slaget

skulle egentligen innebära endast ett prov, något som givetvis ej finge hindra,

att lämpligt arbete utanför arbetsgården skulle beredas vederbörande, därest

han visade sig vilja arbeta. En dylik uppdelning äv de förberedande åtgärderna

i prov- och hjälpåtgärder synes styrelsen än nödvändigare med hänsyn

därtill, att bland dem, vilka böra bliva föremål för åtgärd, kunna finnas i hög

grad asociala element. Även bland dessa, som för första gången anhållas, torde

nämligen finnas ej så få. som äro i hög grad asociala, men som tidigare lyckats

''klara sig’ undan anhållande för lösdriveri.»

Önskvärdheten av att särskilda arbetsgårdar upprättas framhålles även i

yttrandena av svenska skyddsförbundet och föreningen Sveriges stadsfiskal.

I avseende å de föreslagna hjälpåtgärderna i övrigt uttalar länsstyrelsen i

Uppsala län, att huruvida de åsyftade hjälpåtgärderna vöre möjliga och verksamma,

måste väsentligen bero därav, örn hjälporganisationer eller motsvarande

krafter funnes, som ville och kunde ingripa. I annat fall stannade det praktiskt

vid en varning, dock att den svåruppfyllda skyldigheten att bereda husrum

och uppehälle ålades förhörsmyndighet och hjälporganisations ombud.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att för att bestämmelserna, örn

hjälp med anskaffande av arbete skulle få någon större betydelse i praktiken

det syntes vara nödvändigt, att genom statens försorg anordnades arbetsföretag,

dit de anhållna vid behov kunde hänvisas.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det vara nödvändigt, att staten ställer till

förfogande arbetstillfällen antingen i arbetshem eller på annat lämpligt sätt.

Norrbottens läns landsting uttalar, att i fråga om hjälpåtgärdernas genomförande

och bekostande de kommunala organen i vida större utsträckning än

vad förslaget förutsatte måste kunna falla tillbaka på statligt stöd och ingripande,

därest lagen skulle kunna vinna avsedd effekt.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar, att det sade sig självt,

att tillgång till lämpliga arbeten skulle väsentligt underlätta åtgärderna för

lösdrivarnas tillrättaförande. De sakkunniga hyste ej större tilltro till statliga

arbetsföretag och förordade endast, att de skulle bliva förmål för försök.

örn man ej kunde komma längre, vore det nödvändigt att få till stånd

anstalter av öppen karaktär, där de kringvandrande kunde bereaas tillfälligt

arbete och visa sin arbetsvillighet. Förebilder till sådana hade man i Tyskland

i därvarande arbetarkolonier, vilka säkerligen väsentligt medverkat till minskning

av lösdriveriet därstädes. Det vore icke otänkbart, att den enskilda hjälpverksamheten

skulle kunna upprätta och sköta sådana enkelt hållna arbetarkolonier,

under förutsättning likväl att staten lämnade bidrag till deras upprättande

och drift. Därvid skulle man kunna utgå från samma system, som

under senare år med framgång tillämpats vid upprättandet av skyddshem för

svårt vanartade barn, d. v. s. att staten lämnade enskilda företag lån mot inteckning

i lämplig fastighet. De sakkunniga hade icke sysselsatt sig med denna

fråga, som dock med hänsyn till, att några hem av denna eller liknande

beskaffenhet för närvarande ej funnes, syntes vara mycket viktig. Av det an
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Alaj:ts proposition nr 240.

förda torde framgå, att en effektiv lösdrivarbehandling måste förutsätta tillgång

till arbete, vare sig å statliga arbetsföretag eller å arbetsanstalter av

annan typ än de nuvarande tvångsarbetsanstaltema, oell att denna fråga måste

bliva föremål för ett mera djupgående övervägande, än som skett i det nu

föreliggande betänkandet. Beredandet av arbete vore a och o i lösdrivarbehandlingen.

Hela de sakkunnigas förslag svävade i luften, så länge icke en fullt

godtagbar plan för beredande av arbete förelåge.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar, att på det kommunala

ombudet ensamt borde ankomma beredandet av hjälpåtgärder. Det skulle

i synnerhet i större distrikt ej vara möjligt för landsfiskaler att därom besörja.

Jämväl föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att polismyndigheten

icke bör åläggas att obligatoriskt bliva platsanskaffare, då möjligheter härför

ofta saknas. Däremot borde polismyndighet hänvisa till hjälporganisation,

ombud eller arbetsförmedlingsanstalt. Men polismyndighet borde äga rätt att

omedelbart remittera anhållen till ifrågasatt arbetshem, varefter denne kunde

där bliva föremål för ytterligare hjälpåtgärder med arbetsanskaffning genom

hjälporganisationens försorg.

Statliga I förslaget har förutsatts, att s. k. hjälparbeten i de allmänna skogarna

tag^sasom s^u^e anordnas för personer, varom här är fråga. För arbetena skulle anhjälparbete.

våndas endast män. Då anordningen ansågs böra erhålla karaktär av experiment,

skulle början göras med allenast 50 platser. Kostnaden för statsverket

genom den ifrågasatta anordningen har beräknats till omkring 65,000

kronor.

över förslaget i denna del hava domänstyrelsen, statens arbetslöshetskommission

och skogssällskapet avgivit yttranden, därvid domänstyrelsen och

skogssällskapet lämnat detsamma utan erinran.

Statens arbetslöshetskommission anser däremot, att det kan ifrågasättas, om

det icke vore för snävt tilltaget med hjälparbeten för endast 50 man, oaktat

det endast vore fråga örn en försöksverksamhet. Det komme säkerligen att

stöta på stora svårigheter att i den öppna arbetsmarknaden bereda lösdrivarklientelet

arbete i nämnvärd utsträckning, och i stort sett syntes hänvisning till

hjälparbete vara det enda, som stöde till buds. Förmodligen bleve dessa arbeten

tämligen snart fyllda, varefter endast enstaka platser då och då komme

att finnas för hänvisning. Kommissionen föreställde sig, att det vore av betydelse

att alltid hava åtminstone 5 ä 10 platser tillgängliga. Vid en arbetsstyrka

på 50 man kunde man näppeligen vänta sig en så livlig omsättning, att nämnda

antal platser städse vore disponibelt. Det syntes böra övervägas, örn ej

hjälparbetena borde planeras för exempelvis omkring 100 man. Härför talade

även den synpunkten, att de erfarenheter och rön, som eftersträvades, utan

tvivel bleve rikligare och värdefullare vid en något ökad'' verksamhet. Därjämte

torde kostnaderna per individ ställa sig fördelaktigare med en högre arbetsstyrka

än med en lägre. Även andra, fördelar skulle vinnas härigenom. Man

kunde då tänka sig två arbetsföretag av sinsemellan olika typ, förslagsvis det

ena för skogliga och det andra för jordbruksarbeten. Arbetsplatserna kunde

förläggas den ena i sydliga Sverige och den andra något nordligare. Erfarenheten

från de statliga reservarbetena hade givit vid handen, att det vöre förenat

med stora svårigheter att norr om Kronobergs län bedriva exempelvis skogsdikningar

vintertid. I den man klientelet skulle kunna sysselsättas med skogsavverkning

under vintern, torde dock ingen olägenhet möta att utvälja en ganska

nordligt belägen förläggningsort. Genom två arbetsplatser i olika delar

av riket vunnes även den fördelen, att resekostnaderna skulle kunna väsentligt

nedbringas. Rörande valet av arbetsobjekt finge kommissionen framhålla, att.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

217

det icke syntes vara lämpligt att binda den blivande uppsiktsmyndigheten vid

några vissa uppdragsgivare eller vid några vissa slag av arbeten. Kommissionen

hade den erfarenheten, att det vore mycket värdefullt att härutinnan hava

fria händer. Det syntes vara tillräckligt nied ett direktiv om, att arbetena skulle

utväljas med hänsyn till deras nytta för stat, kommun, stiftelse eller dylikt.

Därjämte har länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, att vad anginge frågan

örn anordnande av statliga hjälparbeten länsstyrelsen holle före, att sådana

borde anordnas efter mönstret av de samvetsömma värnpliktigas arbeten. För

att nedbringa kostnaderna och ekonomiskt utnyttja därå nedlagt kapital borde

frågan ordnas i samband med det aktuella spörsmålet örn bötesfångarnas arbeten.

Det måste nämligen anses uteslutet, att de nuvarande abderitiska förhållandena

på detta område kunde få fortfara, då bötesfångarnas antal år från år

stege i samma mån som förseelserna mot motorfordonsförordningen samt spritsmugglings-

och lönnbränningsbrotten ökades.

Mot förslaget örn statlig auktorisation av hjälporganisation hava erinringar

framställts i yttranden av länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbundet, styrelsen för

Fredrika-Bremerförbundet, Stockholms kyrkliga socialråd och föreningen Sveriges

stadsfiskaler.

Svenska skyddsförbundet har anfört, att särskilt nied hänsyn därtill, att

en auktorisering möjligen skulle kunna innebära viss fara för hjälparbetets

fria utveckling, ville förbundet föreslå, att bestämmelsen måtte helt utgå.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet framhåller, att det vore en styrka

hos enskild verksamhet, att den kunde bedrivas i fria former. Ett auktoriseririgsförfarande

medförde risk, att arbetet bundes inom alltför snäva gränser.

Beträffande förslaget om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt hava anmärkningar

gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Skaraborgs

län, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona,

styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt svenska

skyddsförbundet.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att frivilligt ingående å allmän

arbetsanstalt icke torde komma till användning i någon större utsträckning,

varför mera betydande praktiska resultat av denna bestämmelse icke syntes

vara att förvänta. För det klientel, varom här vore fråga, vore det just arbetsolust,

som vore det särskilt utmärkande och som betingade samhällets ingripande.

Därest frivilligt ingående emellertid tillätes, borde enligt länsstyrelsens

mening minimitiden för kvarstannandet å anstalt höjas till ett år.

En kortare tid torde ej kunna beräknas medföra avsett resultat i fråga om den

intagne och skulle möjligen kunna locka till missbruk.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att sådant frivilligt ingående å

allmän arbetsanstalt, som medgivits kunna äga rum efter prövning från vederbörande

myndighets sida i varje förekommande fall. enligt länsstyrelsens mening

borde ske på obestämd tid och icke, såsom föreslagits, på bestämd tid.

För att uppmuntra till sådant frivilligt ingående syntes lämpligen kunna stadgas

befogenhet för anstaltens styrelse att medgiva utskrivning från anstalten

redan efter sex månader, om utskrivning mod hänsyn till den intagnes uppförande

å anstalten och förhållandena i övrigt funnes kunna ske.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona anmärker, att institutet

frivilligt ingående å anstalt tvivelsutan kunde få goda verkningar. Förutsättning

torde emellertid bland annat vara, att anstaltsvården vunne en fullt,

tidsenlig utformning, något som den ännu ej hade.

Statlig

auktorisation

av

hjälporganisation.

Frivilligt

ingående å

allmän

arbetsanstalt.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Poliskam- Enligt 16 § i gällande lösdrivarlag utövar poliskammare i städer, där sådan

”fattning'' ^nnes> i fråga örn lösdrivares behandling med viss inskränkning den myndigmed

lösdri- het, som enligt samma lag tillkommer länsstyrelse. Poliskammare finnes utom

varmal. [ Stockholm i ytterligare sju städer, nämligen Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg, Örebro, Eskilstuna och Karlskrona. Poliskammaren i Stockholm

intager gentemot poliskamrarna i övriga nämnda städer en undantagsställning,

i det att densamma utgör en avdelning av Överståthållarämbetet

och i fråga örn handläggning av mål rörande ådömande av tvångsarbete är att

jämställa med länsstyrelse.

I motsats till de båda föregående förslagen har i förevarande förslag den

i nu gällande lag förefintliga bestämmelsen om poliskammare ansetts böra helt

utgå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i detta hänseende anfört, att

länsstyrelsen icke kunde dela de sakkunnigas mening, att poliskamrarna i rikets

större städer utom Stockholm icke borde betros att, såsom hittills, likställda

med länsstyrelserna handlägga lösdriveriärenden. Att poliskammaren

i Stockholm vore organiserad såsom en underavdelning av Överståthållarämbetet

torde icke i och för sig göra denna poliskammare ensam i riket skickad

att befatta sig med dylika ärenden. I varje fall vore länsstyrelsen av den

bestämda uppfattningen, att all anledning saknades att underkänna poliskammarens

i Göteborg kompetens på området. Att denna icke vore underlägsen

länsstyrelsens egen, torde för övrigt kunna utläsas av de siffror angående

handlagda ärenden, som av de sakkunniga i motiveringen framlagts,

och vilka angåve, att erfarenheten av lösdrivare och deras behandling vore

mångdubbelt rikare hos poliskammaren än hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen

trodde sig också kunna vitsorda, att lösdrivarärendena av poliskammaren i

Göteborg behandlades med den största omsorg. Härtill komme, att, såsom

också de sakkunniga medgivit, överflyttning av poliskammarens lösdriverimål

till länsstyrelsen skulle för denna innebära en högst avsevärd ökning av

arbetsbördan. Och varje dylik ökning, även om den motsvarades av personalökning

— något som i detta fall bleve ofrånkomligt — minskade givetvis

möjligheten att i någon större utsträckning anlita länsstyrelsens mera kvalificerade

arbetskrafter för lösdriverimålens handläggning. Länsstyrelsen finge

därför bestämt avstyrka den föreslagna överflyttningen, i vad den avsåge Göteborgs

poliskammare.

Offentlighet Beträffande förslaget örn offentlighet vid förhandlingarna hos länsstyrelsen

vid förhand- hava erinringar gjorts i flera yttranden.

lilan8stvre°S Sålunda har Överståthållarämbetet anfört, att polismästaren i Stockholm i

sen. 3''ttrande till Överståthållarämbetet såsom sin uppfattning uttalat, att offentlighet

vid dessa måls handläggning icke borde förekomma, men att anhöriga

med flera skulle få närvara samt därjämte förtroendevalda lekmän deltaga

såsom förhörsvittnen eller bisittare. Eattigvårdsnämnden föresloge däremot,

att förhandlingarna icke skulle vara offentliga i andra fall, än då den förhörde

själv så påkallade, men att anhöriga och andra, vilkas närvaro kunde

vara av betydelse, alltid skulle äga rätt att övervara förhöret. Vid bedömande

av frågan örn offentlighet eller icke vid dessa förhandlingar kunde uppenbarligen

olika var för sig berättigade synpunkter göras gällande. Hänsyn

måste tagas till önskvärdheten av att förhandlingsproceduren genom sin anordning

uteslöte varje misstanke beträffande opartiskheten i myndighetens

handläggning. Vidare måste dock beaktas, att offentligheten ofta för den förhörde

kunde innebära ett ökat lidande och därjämte -— vilket överståthållar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

5?19

ämbetet för sin del icke kunnat undgå att särskilt beakta •— måhända försvårade

den strävan att återföra vederbörande till ett samhällsnyttigt liv,

vilket dock vore lagstiftningens syfte. Ur anförda synpunkter syntes det,

som om polismästarens och fattigvårdsnämndens förslag vore att föredraga

framför vad de sakkunniga förordat. Närmast ville Överståthållarämbetet

ansluta sig till fattigvårdsnämndens uppfattning, därvid dock alltid måste

förutsättas att mål, som vore för anständigheten och sedligheten stötande, i

enlighet med gängse uppfattning skulle handläggas inför lyckta dörrar.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att offentligheten kunde förorsaka

den, som skulle förhöras, ett avsevärt lidande. Föreskrift om att kommunala

ombud, anhöriga och rättegångsombud ägde vara närvarande, borde

vara tillräckligt. Den anhållne borde därjämte hava rätt att påyrka full

offentlighet.

Liknande uttalande göres av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å

Svartsjö.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det syntes länsstyrelsen onödigt

att av uteslutande formella skäl som regel påbjuda offentlighet. Det enda åberopade

reella skälet, att offentlighet påbjödes i den anhållnes intresse, kunde

tillgodoses genom ett stadgande att förhöret skulle vara offentligt, där den

anhållne så begär det. Jämförelsen med andra rättsförhandlingar vore icke

användbar, enär det gällde ett administrativt förfarande. Snarast kunde en

jämförelse anställas med förhör inför länsstyrelsen enligt lagen om samhällets

barnavård. Svagheten i förslagets motivering bleve uppenbar, om man samtidigt

läste de sakkunnigas uttalande om nuvarande varning, att »den genom

det föreskrivna offentliggörandet fått karaktär av ett brännmärkande, som

direkt försvårar återgången till ett hederligt liv». Men varningen kungjordes

endast för de myndigheter, som övervakade lösdriveriet. Vidare borde framhållas,

att förhören hos de lokala förhörsmyndigheterna och skyddsnämndema

icke enligt förslaget skulle vara offentliga. Arbetsgivare vore icke särskilt

benägna att mottaga lösdrivare i sin tjänst. Ofta hade såsom skäl härför från

arbetsgivarhåll anförts, att övrig personal icke gärna arbetade samman med

dylika personer, så snart det bleve bekant, till vilken kategori de hörde. Därest

förhören skulle vara offentliga, bleve de med all säkerhet refererade i tidningspressen.

Det torde vara uppenbart, att i de flesta fall oövervinneliga svårigheter

skulle uppstå att bereda arbete åt en person, som ett par dagar dessförinnan

blivit genom pressen inom ett vidsträckt område omtalad som lösdrivare.

I fråga om de åt sedeslöst leverne hemfallna personerna finge därjämte

påpekas, att de sakkunniga å ena sidan varit så känsliga för offentlighetens

brännmärkning, att ett för allmänheten ej tillgängligt register icke

ansetts kunna innehålla för länsstyrelsen nödvändiga anteckningar örn tidigare

åtgärder, men å andra sidan fullständigt prisgivit dessa stackars människor

åt offentligheten genom tidningarna. Det vore sant, att länsstyrelsen

enligt förslaget skulle kunna förordna örn handläggning inför stängda dörrar,

men ett sådant förordnande torde ej kunna motiveras enbart med här anförda

allmänna reflexioner.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona anmärker, att det

syntes vara i den tilltalades intresse lämpligare, att förhandlingarna i regel

iigde rum inom stängda dörrar, såvida ej den tilltalade begärde, att förhandlingarna

skulle vara offentliga. Med den rätt till biträde, som tillkomme var

och en, torde någon risk för den tilltalade av ett hemligt förfarande ej förefinnas.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att av hänsyn till den i förvar

tagne förhandlingarna som regel icke torde böra vara offentliga, vilket

blott skulle befordra onödig och ibland skadlig nyfikenhet hos allmänheten.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 24O.

Upprättan- Rörande det föreslagna centralregistret hava anmärkningar framställts i

de av ett olika avseenden.

centralregi- Länsstyrelsen i Östergötlands lån ifrågasätter, huruvida det icke skulle vara

lämpligt, att meddelanden till centralregistret lämnades rörande åtgärder, som

av skyddsnämnderna vidtoges, men att dylika meddelanden upptoges i en särskild,

mera konfidentiell avdelning av registret, och att upplysningar från

denna avdelning av registret skulle få meddelas till de skyddsnämnder, som

för fullgörande av sina arbetsuppgifter därav vore i behov samt, i den mån så

erfordrades, till länsstyrelserna och nedre justitierevisionen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att de sakkunniga vad beträffade

de personer, som bleve föremål för behandling enligt de föreslagna bestämmelserna

örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, icke

funnit det vare sig av behovet påkallat eller lämpligt, att dessa personer upptoges

i det tillämnade centralregistret, såvitt rörde mot dem vidtagna hjälpåtgärder.

Vissa skäl syntes visserligen tala härför, men torde det icke vara

genomförbart med hänsyn till bestämmelserna uti lagförslaget örn behandling

vid iteration. Skyddsnämnderna kunde ju nämligen endast genom utdrag av centralregistret

erhålla tillförlitlig kännedom örn huruvida en viss person, i varje

fall inom andra kommuner, tidigare varit föremål för behandling, varom nu

vore fråga.

Länsstyrelsen i Blekinge län och styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler

hava avstyrkt upprättande av ett centralregister.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att för närvarande stöde polismyndigheterna

fullt tillräckliga upplysningar omedelbart till buds genom Polisunderrättelserna.

Därest den föreslagna ändringen härutinnan skulle genomföras,

komme det i vart fall att dröja flera dagar, innan de önskade upplysningarna

erhölles. Under tiden skulle förmodligen den felande sitta anhållen.

Huru han därunder skulle förvaras och på vilkens bekostnad detta skulle ske.

därom gåve förslaget ingen upplysning. I varje fall komme vederbörande att

i det yttersta draga sig för att vidtaga några åtgärder, och bara genom denna

formalitet komme lagens effektivitet helt säkert att i högsta grad minskas.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört, att de sakkunniga

ansett, att meddelanden om lösdrivares behandling icke borde inflyta i

Polisunderrättelser, enär detta skulle i viss mån verka nedsättande för den det

gällde. Alltför stor hänsyn präglade detta uttalande. Förutom det att Polisunderrättelser

icke hade någon allmän spridning — ej ens fjärdingsmännen

finge denna publikation sig tillställd — bekymrade sig icke en lösdrivare

örn offentliggörandet och lede icke därav någon verklig skada. De nu brukliga

meddelandena om varnade eller till tvångsarbete dömda lösdrivare voro

för polisverksamheten av utomordentlig betydelse vid efterspanande av brottslingar.

.Då vid förhör med anhållen alltid i protokollet uppgåves signalement

och därjämte ofta toges fingeravtryck, vore det uppenbart, att detta kunde

leda till brottslingars ertappande. Komme dylika upplysningar icke vidare

till polismyndighetens kännedom genom Polisunderrättelser eller annat tryckalster,

skulle självfallet sådant lända till skada för rättssäkerheten. Av anförda

skäl kunde föreningen icke tillstyrka inrättandet av det föreslagna centralregistret,

varav följde, att föreningen även ansåge det nödvändigt, att bestämmelserna

i Kungl, kungörelsen den 19 november 1920 om fingeravtryck

å häktade lii. lii. fortfarande ägde tillämpning i fråga örn personer, vilka såsom

lösdrivare inställdes för länsstyrelse.

■^högsta9in Förslaget förutsätter, att prövningen i högsta instans av frågor rörande

stans. intagande å allmän arbetsanstalt skall vara förlagd till högsta domstolen.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO.

221

Vissa myndigheter (länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, örebro och

Norrbottens län) anse, att prövningen i högsta instans i dessa fall bör ankomma

på regeringsrätten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att med hänsyn särskilt till den förutsättningen

för någons intagande å allmän arbetsanstalt, att ej hjälpåtgärder

kunde med utsikt till framgång vidtagas, det syntes avgjort riktigare, att prövningen

i sista instans förlädes till regeringsrätten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att det syntes mest överensstämmande

med de uppfostringssynpunkter, som gjorts gällande i fråga örn lösdrivares

behandling och som föranlett bl. a. införande av obestämd interneringstid,

att lösdrivarmålens prövning i sista instans i likhet med vad som

gällde omhändertagande för skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen förlädes

till regeringsrätten i stället för till högsta domstolen.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att handläggningen av lösdrivarmåIen,

enligt den jämväl av de sakkunniga biträdda uppfattningen, innefattade

ett administrativt förfarande, och att avgörandet av dessa mål i högsta instans

i början av förra århundradet förlädes till högsta domstolen orsakades givetvis

därav att någon administrativ högsta domstol då icke förefanns. Enligt

eljest tillämpade grunder för arbetsfördelningen mellan de båda domstolarna

tillhörde ifrågavarande mål liksom frågor örn behandling av alkoholister och

barnavårdsärenden uppenbarligen regeringsrätten. Därest länsstyrelsens förslag

i detta hänseende vunne bifall, borde tydligen ock dit förläggas prövning

av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut i utskrivningsfrågor, vilken prövning

av de sakkunniga med ytterst svag motivering hänförts till Kungl. Maj :t

i statsrådet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att vad de sakkunniga anfört till

stöd för att prövningen i högsta instans av frågor rörande intagande å allmän

arbetsanstalt skulle vara förlagd till högsta domstolen syntes länsstyrelsen

knappast avgörande. Ur systematisk synpunkt vore regeringsrätten otvivelaktigt

att föredraga, och vad anginge rättssäkerheten torde det väl få förutsättas,

att dess intressen bleve lika val tillgodosedda i regeringsrätten som

i högsta domstolen. Det torde även få anses lämpligt och icke. utan betydelse,

att besvär i frågor rörande utskrivning från arbetsanstalt, vilka enligt förslaget

skulle upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet, prövades av samma myndighet,

som i högsta instans avgjorde interneringsfrågor. Detta torde emellertid

svårligen kunna ordnas på annat sätt, än att besvären i ena sorn i andra

fallet dirigerades till regeringsrätten.

B.

Särskilda erinringar rörande vissa paragrafer.

Förslaget till lag om åtgärder mot lösdriveri.

1 KAP.

Lagens tillilmplighetsomrilde.

1 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att bredvid de under 1) och 2) i

1 mom. upptagna alternativa förutsättningarna den i momentets början uttalade

allmänna förutsättningen syntes sakna större betydelse. Om någon

gjorde sig förfallen till bettleri eller på ohederligt sätt sökte förskaffa sig

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

medel till sitt uppehälle eller förde ett för allmän ordning eller säkerhet farligt

levnadssätt torde han nämligen få anses undandraga sig att ärligen försörja

sig, även örn bettleriet o. s. v. skulle idkas utan ekonomiskt nödtvång; någon

tvekan skulle emellertid möjligen kunna vållas därav, att enligt 8 § utredning

skall verkställas örn den anhållnes »utvägar att försörja sig». — Under

»ohederligt sätt» innefattades näppeligen kvacksalveri, olaga gårdfarihandel eller

handel med förbjudna varor m. m., vilket dock borde vara händelsen. •—

Uttrycket »grundad anledning till antagande» torde å andra sidan vara alltför

svagt, när fråga vore om så allvarliga rättsföljder. I 1 mom. borde intagas

en negerande hänvisning till efterföljande bestämmelser, vilka uteslöte tilllämpning

av denna lag. Ifrågasättas kunde, örn man ej borde säga, att åtgärder

enligt denna lag skola vidtagas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att i förhållande till nuvarande

lag ävensom 1922 och 1926 års förslag förevarande förslag syntes innebära

en inskränkning i landsstrykarebegreppet. Det kunde emellertid ifrågasättas,

huruvida uttrycket »undandraga sig» vid tillämpningen komme att

innebära någon inskränkning i lagens omfattning i jämförelse med nuvarande

uttryck »underlåter», samt huruvida kringstrykandet icke av lagtillämparen

komme att anses i och för sig innebära fara för allmän ordning och säkerhet

ävensom bettlandet att betraktas som ett »ohederligt sätt» att försörja

sig. Den meningen, att kringstrykande innefattade fara för allmän ordning

och säkerhet, hade uttalats i 1922 års förslag (sid. 48).

Norrbottens läns landsting anmärker, att formuleringen av 1 mom. syntes

alltför vag. Det skulle behöva närmare angivas, vad som skulle inläggas i

begreppet »grundad anledning till antagande».

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler gör gällande, att genom den

avfattning, första momentet fått, man knappast skulle kunna tillämpa lösdriverilagen

på personer, som stryka omkring från ort till annan under förebärande,

att de utöva hantverk eller driva handel med en eller annan kramvara,

men vanligen livnära sig genom bettleri. Ett sådant »näringsfång» skulle

näppeligen kunna åtkommas och kunde väl endast med stor tvekan falla under

begreppet »efter förmåga ärligen försörja sig» eller » på ohederligt sätt söker

förskaffa sig medel till sitt uppehälle». Därför borde tilläggas exempelvis

orden »utan sysselsättning, som han må vara berättigad att utöva och varigenom

han må antagas kunna förtjäna erforderligt uppehälle».

Liknande anmärkning har framställts av föreningen Sveriges stadsfiskare.

Därjämte anför föreningen, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke

lagens tillämplighetsområde lämpligen borde ytterligare klargöras eller exemplifieras

genom tillägg i lagtexten eller åtminstone genom ytterligare uppgifter

i speciell motivering. Detta skulle mången gång förhindra tvekan i tilllämpningen

och medföra, att praxis icke komme att avvika från vad lagen

åsyftade. Sålunda kunde vara lämpligt att i denna paragraf inrycka såsom

exempel å lösdriveriförutsättning »hot eller hotfullt uppträdande, utpressning

eller våld», trots att detta kunde inrymmas i första momentets mera vidsträckta

definition å lösdriveri. Uttrycket »obehörigt utnyttjande av allmän eller enskild

hjälpverksamhet» kunde ock vara av betydelse.

I reservation, avgiven till styrelsens för svenska fattigvårds- och bärnavårdsförbundet

yttrande, föreslår docenten J. Axel Höjer den ändring av 1

morn., att den under 2) upptagna kategorien (bettlare) måtte utgå.

Beträffande 3 mom. hava anmärkningar framställts i flera yttranden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län, att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke lagstiftningen örn åtgärder mot lösdriveri borde göras tillämplig

beträffande till 21 års ålder komna män, i fråga örn vilka den andra lagstiftningen

enligt förslaget annars skulle tillämpas. Dessa män torde för
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

223

orsaka ett betydligt större samhällsont än kvinnor av motsvarande slag, och

det kunde nied säkerhet antagas, att skyddsnämnderna icke bleve lämpliga

organ för deras behandling. Härtill komme, att härigenom en lättnad bereddes

skyddsnämnderna vid avgörande av enligt vilken lag ett ärende skulle behandlas.

Länsstyrelsen finge sålunda förorda en ändring i förslaget i nu angiven

riktning.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att momentet med den lydelse, det erhållit,

kunde tolkas så, att var och en, som gjort sig förfallen lill sedeslöst leverne av

samhällsskadlig art, skulle behandlas enligt lagen örn åtgärder mot sedeslöst

leverne, även om han fyllde alla betingelser för behandling såsom lösdrivare.

Momentet torde böra avfattas så, att det uteslöte möjligheten av en sådan tolkning.

Även styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt d Svartsjö anser, att momentet,

såsom det formulerats, lätt kan föranleda till den tolkningen, att lösdrivare,

som lever av eget eller andras sedeslösa leverne, skall behandlas efter

mildare bestämmelser än den verklige lösdrivaren.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att det ville synas, som

vore kompetens tvister mellan förhörsmyndighet och skyddsnämnd ej absolut

uteslutna. Örn förhörsmyndigheten toge hand örn en manlig individ, som

misstänktes falla under lagen örn åtgärder mot lösdriveri, torde en närmare

utredning kunna utvisa, att han vore att räkna till dem, som förde ett

sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Av 3 mom. syntes det framgå,

att en dylik individ alltid skulle omhändertagas av skyddsnämnden. Det torde

kunna ifrågasättas det lämpliga i, att en typisk lösdrivare, även om det

»sedeslösa levernet» ej varit särskilt framträdande, ändock skulle behandlas av

skyddsnämnd och icke av förhörsmyndigheten, d. v. s. i realiteten av polismyndighet.

Lösdriveriets ackumulerande med »sedeslöst leverne» skulle således

kunna leda till ett ur individens synpunkt säkerligen gärna sett överflyttande

från förhörsmyndigheten till skyddsnämnden. Vem skulle f. ö. slita

tvisten om, vilkendera lagen i ett uppkommande fall vore tillämplig. Om en

person av skyddsnämnden »överlämnas till vederbörande nämnd (t. ex. nykterhetsnämnd)

för erhållande av erforderlig vård», men denna nämnd icke

funne åtgärder påkallade, syntes lagen ej heller i detta fall lämna klart besked,

örn hur skulle förfaras.

Slutligen anmärker styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, att

det kunde ifrågasättas, örn icke bestämmelsen i 16 § 2 morn., av innehåll att

den, som vore varaktigt oförmögen till arbete, vore utesluten från lagens tilllämpning,

borde upptagas redan i förevarande paragraf.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

Norrbottens läns landsting har anfört, att för de mera vidsträckta länen såsom

Norrbottens län måste beräknas rätt avsevärda kostnader för landstingen

för de kommunala ombuden i förhörsmyndigheten. Dessa kostnader torde böra

helt påvila staten. Det syntes även sannolikt, att stort besvär på sina. håll

komme att uppstå med att finna för dessa uppdrag lämpliga och villiga personer,

därest ingen fast ersättning till ombuden skulle utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län har rörande paragrafens bestämmelser uttalat,

att det vore enklare att låta »förhörsmyndigheten» utgöras av polismyndigheten

och föreskriva närvaro vid förhören av »kommunalt ombud». Härigenom

undginge man nödvändigheten att särskilt tala örn förhörsledares befogenheter

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b().

och åligganden. Uttrycket »kommunalt ombud» kunde anses oegentligt, då i

regel ombuden utsåges av landsting och deras tjänstgöring vore oberoende av

den kommunala indelningen. Då det vore önskvärt, att ombuden bodde nära

den vanliga förhörsorten, vore det olämpligt, örn landstingen av uttrycket »kommunalt

ombud» föranleddes att fördela ombuden på de olika kommunerna; häremot

hade även Uppsala läns landsting uttalat sig. Det torde vara lämpligt,

för undvikande av hinder mot eller tidsutdräkt vid förhör, att stadga ett

minimiantal av kommunala ombud och uttrycka önskemålet beträffande deras

boningsort. Föreskrift örn skyldighet att mottaga uppdraget saknades. Näppeligen

torde förekomma, att »särskild polisman» bleve »för detta ändamål»

förordnad, men väl att en för andra ändmål förordnad polisman vore lämplig

att erhålla bemyndigande såsom förhörsledare (förhörsmyndighet).

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker beträffande 3 morn., att där saknas

bestämmelser om valbarhet och rätt att avsäga sig, samt att sådana bestämmelser

borde meddelas.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet framhåller önskvärdheten av, att

till kommunalt ombud utses kvinna i de fall, då förhöret gäller kvinnlig lösdrivare.

3 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att då man i förevarande förslag i

princip frångått 1926 års förslag i avseende å de rent kommunala organens

befattning med behandlingen i första instans av bettlare och egentliga lösdrivare,

det syntes tveksamt, huruvida det undantag, som enligt denna paragraf

gjorts för städer och större landskommuner, där efter Konungens medgivande

förhörsmyndighetens uppgifter i viss omfattning skulle kunna övertagas av

kommunal myndighet, kunde anses lämpligt och av förhållandena påkallat.

Enhetligheten i lagtillämpningen syntes genom en sådan anordning lätt kunna

äventyras, och kompetenskonflikter mellan polismyndigheten och det kommunala

organet torde icke helt kunna undvikas. Den rikligare tillgång på personer,

skickade och villiga att deltaga i omvårdnaden av lösdrivare, som man

kunde räkna med i större samhällen, torde väl också fullt ut kunna tillgodogöras

inom den föreslagna normalorganisationens ram, framför allt i hjälpverksamheten.

Stadsfullmäktige i Norrköping anse däremot, att då utgallringen av arbetsvilliga

från lösdrivare borde ske genom ett kommunalt hjälporgan och icke

genom polisorgan, en sådan anordning som den i 3 § föreslagna borde vara obligatorisk

för större samhällen. Lagen borde då ock uttryckligen angiva, vilka

funktioner som borde tillkomma de kommunala organen och vilka som skulle

åligga den med kommunal bisittare förstärkta polismyndigheten.

4 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att skäl för bibehållande av

tillsyningsmannainstitutionen, som enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs

uttalande hittills icke visat sig kunna uträtta något nämnvärt för lösdriveriets

bekämpande, knappast torde föreligga. Enligt statistik från år 1907 hade

tillsyningsmän tillsatts i knappt hälften av samtliga fattigvårdssamhällen. Då

ett ovillkorligt stadgande örn tillsyningsmän i så hög grad eftersatts, torde en

fakultativ bestämmelse härom komma att sakna praktisk betydelse.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att tillsyningsmannainstitutionen för

lösdrivare vore en gammal institution, men att den hittills torde hava gjort föga

gagn. Tillsyningsmannens befogenheter hade på de flesta ställen övertagits

av fattigvårdsstyrelser och fjärdingsman. Institutionen torde därför saklöst

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

225

kunna avskaffas. Skulle den emellertid bibehållas, syntes, för att någon fördel

skulle kunna utvinnas av densamma, en instruktion för tillsyningsman böra

meddelas, uttryckligen angivande deras befogenheter och skyldigheter.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framkastar tanken, att för bättre prövning

av personers lämplighet såsom tillsyningsmän polismyndighet möjligen borde

utse dessa. Ersättningsfrågan borde helst avgöras i lagen, t. ex. genom föreskrift

örn reseersättning till tillsyningsman för lösdrivares inställande inför

polismyndighet. Dylik ersättning borde i så fall utgå av statsmedel. Någon

»lön» eller något dagtraktamente borde icke förekomma. Som det nu vore,

finge tillsyningsmän betalt i en socken, men icke i en annan.

5 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att betydelsen därav, att hjälporganisation

finge auktorisation, i rättsligt avseende syntes vara alltför ringa att motivera

en lagbestämmelse.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet anmärker, att

förbundet icke vore övertygat örn att införandet av officiell sanktion av vissa

hjälporganisationer hade uteslutande fördelaktiga verkningar.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att förevarande bestämmelser nog

vore teoretiskt bra, men att det kunde ifrågasättas, huruvida de i praktiken

bleve önskvärt effektiva, bl. a. med hänsyn tagen till att de institutioner, som

utövade social hjälpverksamhet, vore av så växlande art och saknade enhetliga

arbetsmetoder. För övrigt syntes böra uppmärksammas, att hjälporganisationer,

som kunde vara till nytta, blott funnes å relativt litet antal orter.

6 §•

Beträffande bestämmelserna örn övervakning i denna paragraf hava flera

anmärkningar framställts.

Sålunda anför styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, att då enligt

förslaget övervakning kunde förekomma i ej mindre än fyra fall, övervakningen

komme att ställa stora krav på tillgång å övervakare. De sakkunniga

hade, i motsats till 1922 och 1926 års förslag, ej stadgat någon skyldighet för

tillsyningsmän och polismän att vara övervakare, detta med den motiveringen

att så icke heller skett i andra lagar. Ehuru en polisman såsom övervakare lätt

kunde bibringa allmänheten den uppfattningen, att vederbörande stöde under

polisuppsikt, ansåge styrelsen likväl, då det med stor sannolikhet komme att i

de mera svårskötta fallen bliva synnerligen svårt för att ej säga omöjligt att anskaffa

lämplig övervakare, att en bestämmelse borde införas därom, att därest

lämplig övervakare ej annorledes kunde erhållas, tillsyningsman och polisman

skulle vara skyldiga att åtaga sig uppdraget.

Norrbottens läns landsting anmärker, att övervakningsförfarandet på rena

landsbygden torde bliva förenat med mycket stora svårigheter, ej minst med

hänsyn till lagens fordringar på diskretion vid dess genomförande.

Svenska sky (ldsf örbundet har anfört, att mot själva bestämmelserna angående

övervakning intet vore att erinra, men att förbundet dock, särskilt med

hänsyn till erfarenheter från andra områden, där övervakning förekomme, velat

framhålla, att det lämpligaste torde vara, att, där så ske kunde, övervakningsuppdrag

lämnades åt hjälporganisationerna. Förordnande av enskilda övervakare,

som, så vitt av lagförslaget syntes framgå, icke skulle hava skyldighet att

avlämna rapporter och icke heller på annat sätt skulle stå under myndighets

tillsyn, skulle säkerligen icke medföra avsett resultat. Då vidare länsstyrelse

icke lämpligen torde kunna omhänderhava sådan vårdnad av övervakningen,

sorn i fråga örn villkorligt dömda ankomme på vårdnadsdomstol, torde den på

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 käft. (Nr 240.) 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

samma gång enklaste och mest effektiva anordningen vara, att övervakningen

anförtroddes åt under kontroll stående hjälporganisation.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att ehuru övervakning principiellt

vore att förorda och mången gång kunde vara till nytta, den säkerligen

ofta hade föga värde på grand av att lösdrivare ofta »stryker omkring från ort

till annan».

Slutligen anmärker länsstyrelsen i Uppsala län, att endast första punkten i

paragrafen torde äga sin plats i förevarande kapitel. Genom att i denna punkt

framför orden »till övervakare» infoga t. ex. »därvid» skulle man klargöra av

vem övervakare utses.

3 KAP.

Om ärendenas behandling: hos förhörsniyndigheten.

7 §•

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, att enligt 7 §

alla, som uppfyllde betingelserna i 1 §, skulle »anhållas» av fjärdingsman,

annan polisman eller tillsyningsman samt »inställas» inför och »förhöras»

av förhörsmyndigheten. Man kunde med skäl fråga sig, örn icke åtskilliga nybörjare

på bettleriets eller kringstrykandets bana genom dessa åtgärder finge

en hallstämpling, som kunde vara ödesdiger för deras framtid. Den, som vid

unga år bleve anhållen, inställd inför och förhörd av tjänstemän, vilka hade

till uppgift att häkta och förhöra brottslingar, bleve lätt förhärdad och van

att vara föremål för polisåtgärder. Och ett fortgående på den sålunda inslagna

vägen framstode såsom mera naturligt än det tedde sig för personer,

vilka aldrig varit »i kontakt med rättvisan». Ett återhållande moment ginge

härigenom förlorat. Det förefölle av dessa skäl uppenbart, att det allmänna

icke borde utan tvingande skäl låta unga personer bliva föremål för polisingripande.

Då man vidare betänkte, att särskilt under tider av arbetslöshet

arbetslösa unga män lätt dreves till ett kringstrykande liv, vore det av synnerlig

vikt att finna sådana former för de ännu icke ohjälpligt fördärvade elementens

behandling, som öppnade möjlighet till deras återinpassning i samhället;

och för en sådan uppgift syntes polisen i mycket ringa grad lämpad.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärker, att det ej torde vara avsett, att fjärdingsmannen

etc. skall dröja med inställandet, till dess förhörsmyndigheten

konstituerats genom kommunalt ombuds inkallande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det syntes böra i lagtexten uttryckligen

angivas, att vid förhöret närvarande ombud för hjälporganisation

icke ägde befogenhet deltaga i förhörsmyndighetens beslut.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i 3 kap. icke syntes

göras klar åtskillnad mellan förhörsledaren —- polismyndigheten och förhörsmyndigheten.

Då sistnämnda myndighet uppenbarligen skulle fungera

endast då något lösdriveriärende förelåge till behandling, syntes exempelvis

oegentlig! att, såsom i förevarande paragraf, föreskriva inställande inför förhörsmyndigheten

av anhållen person. Likaså finge anses obehövligt inkalla

bisittaren i förhörsmyndigheten allenast för överlämnande enligt 9 § 1 mom.

av anhållen till fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd eller annan vederbörande,

där vårdbehovet redan av polismyndigheten kunde klart konstateras.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt ä Svartsjö anmärker, att förevarande

paragraf berättigade polisman att »anhålla» lösdrivare, och att anhållandet

kunde bliva rätt långvarigt, innan hjälpåtgärd kunde vidtagas. Härunder

måste den anhållne förvaras å lämplig plats, var angåve ej förslaget.

Antagligen avsåges polisarrest. Det kunde ifrågasättas, om anhållande alltid

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

227

borde ske på ett så tidigt stadium av lösdriveribehandlingen, och örn icke föreskrift

borde lämnas angående den plats, där den anhållne skulle förvaras.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att det enligt föreningens mening

ej vore lämpligt, att kommunalt ombud skulle »deltaga» i förhör. Men

givetvis vore det av värde, att polismyndigheten kunde hänvisa till hjälporganisations

ombud för arbetsanskaffning.

Slutligen framhåller styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler, att av

föreskriften om lösdrivares inställande till förhör följde med nödvändighet

kostnader. Då polismännen ofta bodde långt från landsfiskalskontoret, kunde

utgifterna bliva ganska dryga. Att gottgörelse åt polisman skulle utgå

med dagtraktamente och reseersättning, finge anses självfallet. I sina kostnadsberäkningar

hade de sakkunniga icke upptagit något belopp härför.

8 §.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att kallande av bisittare

i förhörsmyndigheten, införskaffande av upplysningar från centralregistret

och utredningar angående hjälpåtgärder med nödvändighet medförde

någon tidsutdräkt, och att därför anhållen lösdrivare, som ej genast kunde

lämnas på fri fot, säkerligen som regel måste av förhörsmyndighet hållas i

förvar ett eller annat dygn. Anledning syntes därför även för de fall, då

ärendena icke enligt 13 § överlämnades till vederbörande länsstyrelse, förutsätta

befintligheten av lämpliga förvaringslokaler för anhållna i omedelbar

närhet av förhörsmyndighetens tjänstelokal. Anskaffande av dylika förvaringslokaler,

vilka endast undantagsvis torde förefinnas invid landsfiskalskontoren,

torde därför mångenstädes bliva ofrånkomligt med ty åtföljande

kostnader, vilka syntes böra åvila statsverket. Att lagförslaget verkligen

ökade behovet av förvaringslokaler torde framgå därav, att enligt nuvarande

lösdrivarlag en för lösdriveri anhållen person som regel kunde av polismyndigheten

omedelbart behandlas och då antingen lössläppas med varning eller

häktas och direkt införpassas till fängelse eller allmänt häkte.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att föreskriften, att örn möjligt redan

före förhöret upplysning från centralregistret skall införskaffas, kunde, emot

den sannolika avsikten, vålla dröjsmål med förhöret. Meningsskiljaktigheter

kunde förekomma icke blott »örn vad i ärendet skall åtgöras», utan även om

utredningens resultat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att enligt förevarande paragraf

det skulle åligga förhörsledaren (polismyndigheten) att införskaffa upplysning

örn den anhållnes antecedentia genom att rekvirera utdrag av centralregistret

för lösdrivare, varemot utdrag av straff registret skulle infordras först

i samband med ärendets handläggning inför länsstyrelsen. Där fråga vore

örn en för polismyndigheten känd person, om vilken man visste, att han icke

tidigare blivit straffad eller behandlad som lösdrivare, syntes det onödigt att

förlänga proceduren med införskaffande av dylika uppgifter på ett så tidigt

stadium. Vore den anhållne däremot okänd, syntes å andra sidan förhörsmyndigheten

för att rätt kunna handhava sin ömtåliga uppgift vara i behov

av att även få kännedom om den anhållnes föregående i straffrättsligt hänseende.

I dylika fall syntes sålunda båda utdragen böra rekvireras redan vid

början av förfarandet inför förhörsmyndigheten.

Beträffande sista stycket anför fångvårdsstyrelsen, att enligt detta skulle,

i händelse av olika meningar örn vad i ärendet borde åtgöras, gälla den mening,

förhörsledaren omfattade, och ägde vid förhör närvarande ombud, som

vid besluts fattande icke vore ense med förhörsledaren, till protokollet anteckna

sin avvikande mening. Med ombud avsåges här således både det i 2 §

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. May.ts proposition nr 240.

och det i 7 § omnämnda ombud. Då ombud för hjälporganisation icke vore

bisittare, torde detta ombud icke kunna ådraga sig ansvar för beslut, beträffande

vilket ombudet icke antecknat avvikande mening. Paragrafen torde

förtydligas, så att detta ombuds ställning i förevarande avseende bleve fullt

klarlagd. Enligt styrelsens mening borde ombud för hjälporganisation icke

deltaga i ärendes avgörande, utan borde hans uppgift inskränkas till lämnande

av råd och upplysningar. En annan anordning kunde vara ägnad att förrycka

det hjälparbete, som vore organisationens egentliga uppgift.

Liknande uttalande göres av svenska sky dds förbundet, som föreslår, att

uttrycket »vid förhör närvarande ombud» utbytes mot »vid förhör närvarande

kommunalt ombud (eller bisittare)».

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att förtydligande synes

böra göras därom, att möjligheten till antecknande av avvikande mening står

öppen endast för det vid förhöret närvarande kommunala ombudet.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärker, att

uttrycket »vid förhör närvarande ombud» snarast syntes hänsyfta på ombud

för på orten befintlig hjälporganisation, men att befogenheten att anteckna

sin avvikande mening till protokollet borde i första hand tillkomma ombudetbisittaren.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet finner lagtexten kräva förtydligande

på denna punkt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö uttalar, att ombudets

ställning vid förhöret ej vore fullt klarlagd. I paragrafen talades om, att

ombudet ägde att till protokollet anteckna avvikande mening. Det kunde

ifrågasättas, örn icke denna bestämmelse borde kompletteras med ett stadgande,

beträffande vilka frågor dylik anteckning finge ske.

9 §■

Beträffande 1 mom. anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att fattigvårdsstyrelse

och nykterhetsnämnd gentemot förhörsmyndigheten hade självständig

prövningsrätt i fråga örn omhändertagande av en person för vård. Förhörsmyndighetens

överlämnande innebure sålunda icke, att personen jämväl alltid

érhölle vård.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att i talrika fall faktiska och rättsliga

hinder torde möta mot att, såsom i 1 mom. föreskrives, »ofördröjligen överlämna»

den anhållne till vederbörande för erhållande av nödig vård. Under en mellantid,

som kunde bliva avsevärt lång, erfordrades tillfälligt omhändertagande,

som tydligen kunde vara svårt eller omöjligt för förhörsmyndigheten eller polismyndigheten.

I detta första moment saknades även hänvisning till hjälporganisationer

o. dyl. samt bestämmelse om rätt att förelägga den anhållne arbete

såsom vederlag för »husrum och uppehälle».

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö håller före, att uttrycket

i första momentet »eller annan dylik vård» borde utbytas mot »eller annan

vård». Vidare kunde ifrågasättas, örn momentet överensstämde med gällande

bestämmelser i fattigvårdslagen och alkoholistlagen. Enligt fattigvårdslagen

vore det fattigvårdsstyrelsen, som prövade vårdbehovet. Förslagets formulering

gåve anledning till den tolkningen, att förhörsmyndigheten kunde tvinga

en fattigvårdsstyrelse eller en nykterhetsnämnd att utan föregående prövning

taga hand om en person. Momentet borde alltså omformuleras.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärker beträffande

första momentet, att då fattigvårdsstyrelsen i fall som dessa givetvis

ägde pröva, huruvida behov av fattigvård förelåge eller icke, syntes den föreslagna

formuleringen icke fullt lämplig.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2-tO.

229

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler Ilar anfört, att såsom de sakkunniga

(sid. 119 i förslaget) framhållit, fattigvårdsstyrelse, varmed väl här

avsåges den på anhållningsorten, ej mot sitt bestridande kunde tvingas att omhändertaga

lösdrivares Förhörsmyndigheten skulle då vara nödsakad aftaga

reda på hemortskommunen. Örn detta ej vöre möjligt, uppställde sig frågan,

huru med den anhållne skulle förfaras. Vad som ytterligare måste anmärkas

vore, att man ej tagit i beräkning utgifterna för mat och husrum samt för hemsändning,

inklusive dagtraktamente och reseersättning åt fjärdingsmannen.

Beträffande första stycket i andra momentet uttalar sistnämnda styrelse, att

vad här föreslagits måhända kunde vara av någon nytta, då det gällde yngre

personer, som ännu icke helt gripits av lösdriveriets lockelser. Däremot måste

det antagas vara fullkomligt uteslutet, att äldre lösdrivare med kriminella anlag

och lastbart föregående toge intryck av en dylik erinran eller satte värde

på samhällets hjälpåtgärder. En viss differentiering borde alltså redan på

detta stadium, d. v. s. när åtgärd första gången skulle vidtagas, komma i fråga.

Allt efter mottagligheten kunde följande tillvägagångssätt användas: De ofördärvade

vagabonderna skulle »allvarligen erinras» etc.; de samhällsfarliga

individerna antingen undfå en varning, som på sätt nu sker skulle intagas i

Polisunderrättelser, eller ock omedelbart införpassas för behandling enligt 12 §.

Det sistnämnda förfaringssättet borde vara obligatoriskt i fråga om sådana lösdrivare,

som vore att anse såsom vådliga för annans säkerhet till person eller

egendom. Att behandla dem annorlunda skulle vara opåkallad ömsinthet.

Beträffande föreskriften i nyssnämnda stycke anmärker länsstyrelsen i Malmöhus

län, att det torde vara fördelaktigt att prägla en term för här avsedda

åtgärd, t. ex. »erinran».

Föreningen Sveriges stadsfiskal framhåller, att föreskrift saknas, huruvida

skriftligt besked skall överlämnas beträffande stadgade »erinran» eller

örn blott uppgift skall insändas till centralregistret.

Beträffande föreskriften i tredje stycket av andra momentet hava framställts

anmärkningar i åtskilliga yttranden.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Stockholms län, att förhörsmyndighet icke

kan, utan att medel för ändamål ställas till förfogande, åläggas att bereda husrum

och uppehälle. För hjälporganisation, som erhölle statsbidrag, kunde möjligen

ett dylikt åläggande meddelas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att som bestämmelsen ej vore avsedd

att innebära skyldighet för fattigvårdsstyrelse att bereda lösdrivare husrum

och uppehälle, syntes till förtydligande härav mellan ordell »vidtagande»

och »genom» böra inskjutas ordet »söka».

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att för här avsedda personers omhändertagande

särskilda arbetshem eller särskilda avdelningar vid redan befintliga

arbetshem torde böra inrättas.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att bestämmelsen, avfattad som den

vore i kategorisk form, i praktiken torde komma att verka därhän, att förhörsledaren

själv bleve nödsakad att bekosta husrum och kost åt den anhållne, ett

resultat som ej kunde anses rimligt. Föreskrift syntes böra meddelas, att,

därest arbete ej kunde anskaffas åt den anhållne, kostnaderna borde ersättas

av statsverket eller eventuellt av fattigvårdsstyrelsen. 1. händelse det senare

alternativet valdes, torde möjligen fattigvårdsstyrelsen kunna förväntas med

större intresse verka för anskaffande av arbete.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det torde vara nödvändigt att i samband

med statlig auktorisation för svenska skyddsförbundet samt ökat statsanslag

till detta förbund stadga skyldighet för detsamma att i förevarande fall

omhändertaga personen i fråga, därest icke detta kunde ordnas på annat sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2o0

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anmärker beträffande nu ifrågavarande föreskrift,

att därest myndighet, såsom i detta fall skett, skulle åläggas att utföra

något, medel för ändamålet borde också ställas till myndighetens förfogande.

Västmanlands läns landsting har anfört, att för närvarande kommunerna

knappast hade annan möjlighet att efterkomma stadgandet om beredande av husrum

och uppehälle åt lösdrivare än att intaga dessa på sina åldersdomshem.

Men där vore de säkerligen mycket ovälkomna gäster och skulle verka rent av

förstörande på den ordning och den ro, som där borde vara rådande. Så väl motiverad

föreskriften i detta avseende än kunde vara, komme den att bereda kommunerna

stora svårigheter. Detta vore så mycket mera betänkligt, som lösdrivama

numera föredroge att vistas inom vissa för dem behagliga kommuner.

Dreves det därhän, att denna skyldighet gjordes effektiv, så kunde det tänkas,

att det bleve nödvändigt för de större kommunerna att upprätta särskilda anstalter

för att fullgöra densamma. Därav kunde kostnader komma att följa,

vilka nu ej kunde beräknas.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö föreslår sådan ändring

av formuleringen, att efter satsen »i den mån så erfordras» inskjutas orden

»och möjlighet därtill finnes».

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnav år ds förbundet anför, att för

den händelse ersättning av statsmedel enligt viss taxa lämnades kommunerna

för underhåll, som beretts lösdrivare enligt förevarande stadgande, man kunde

med säkerhet påräkna större villighet från deras sida att i berörda avseende stå

törhörsmyndighet och ombud till tjänst. Det förhållandet, att lösdrivaren mycket

ofta hade hemortsrätt i annan kommun än den, i vilken han anhölles, och

den sistnämnda kommunen icke av hemortsrättskommunen kunde erhålla ersättning

för annat understöd än det, som lämnats honom enligt 1 § fattigvårdslagen,

gjorde nämligen kommunerna ej särdeles villiga att lämna lösdrivarna

underhåll i alla de fall, som i lagförslaget avsåges.

Styrelsen för svenska stadsfurbundet uttalar, att av motiveringen visserligen

fullt tydligt framginge, att ett frivilligt åtagande från fattigvårdsstyrelses

sida förutsatts i fråga örn beredande åt lösdrivare av husrum och uppehälle

mot fullgörande av förelagt arbete. Det syntes emellertid önskvärt, att själva

lagtexten så utformades, att ingen tvekan kunde råda örn innebörden. Fattigvardsstyrelsens

åtgärder borde klart och otvetydigt vara begränsade till de

qi i-" myn^8''lieten enligt fattigvårdslagen hade skyldighet att ingripa.

. Slutligen framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att det syntes anmärkningsvärt,

att ett fortsatt anhållande här indirekt förutsattes såsom möjligt,

aven da anledning ej funnes att överlämna ärendet till länsstyrelsen.

Vidkommande tredje momentet uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län, att

gentemot motiveringens (sid. 147) framhållande av skriftlig förbindelses anyandbarhet

linge erinras, att ett användande av sådan förbindelse i här avsedda

lali latt kunde leda till ett förflackande av uppfattningen örn sådan förbindelses

betydelse.

10 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar tveksamhet rörande lämpligheten

av den vid frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt föreslagna maximitiden

för kvarhållande å anstalten. Stadgandet torde nämligen kunna komma att

verka som en påtryckning å vederbörande att välja frivillig internering i fall,

där han visserligen själv ansåge åtgärd enligt lösdriverilagen obefogad, men

av fruktan för att länsstyrelsen, om saken droges under dess prövning, kunde

komma att förordna örn internering, som i så fall komme att avse obestämd tid,

tvekade att låta ärendet prövas av länsstyrelsen.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

231

- Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärker, att det syntes länsstyrelsen tvivelaktigt,

huruvida de goda resultat, som enligt uppgift vid behandlingen av alkoholister

uppnåtts genom detta institut, utan vidare kunde åberopas som stöd

för liknande förfaringssätt i avseende å lösdrivare. Det torde även kunna resas

betänkligheter av ekonomisk art mot att å arbetsanstalterna med icke obetydliga

kostnader för det allmänna hysa andra personer än sådana, vilka av vederbörande

ansvariga samhällsorgan prövats verkligen vara i behov av dylik vård.

I praktiken skulle det också sannolikt ej sällan inträffa, att en återfallslösdrivare

genom avlämnande till förhörsmyndigheten av förbindelse, avseende sex

månaders frivillig anstaltsvistelse, undginge den för hans tillrättaförande erforderliga,

avsevärt längre tvångsinterneringen.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö förklarar, att styrelsen

ej hade något att erinra mot förslaget örn frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt.

Dock kunde ifrågasättas, örn statens tvångarbetsanstalt å Svartsjö, som

enligt förslaget skulle vara anstalt för de mera svårhanterliga och oförbätterliga,

lämpade sig för en frivillig internering av sådana personer, som ej förut

varit där intagna.

Styrelsen för svensea fattigvårds- och barnavårds förbundet anför, att förbundet

ej kände sig helt övertygat om, att person, som gjort sig förfallen till

lösdriveri och som ej vore varaktigt oförmögen till arbete, borde tillåtas att frivilligt

ingå å allmän arbetsanstalt, innan några hjälpåtgärder för hans tillrättaförande

vidtagits. Han kunde enligt denna paragraf skriftligen förbinda sig

att stanna å arbetsanstalt ända till två år, utan att man förut prövat, om han

kunde tillrättaföras på annat (och i regel säkerligen mindre kostsamt) sätt.

Vidare kunde det befaras, att vederbörande förhörsmyndighet stundom kunde

bliva frestad att föreslå ett frivilligt ingående på allmän arbetsanstalt för att

undgå besväret att vidtaga hjälpåtgärder. I varje fall syntes det förbundet

lämpligast, att paragrafen inarbetades i 9 § 2 mom. Det kunde vidare ifrågasättas,

örn icke särskilda anstalter eller i varje fall särskilda avdelningar vid

de allmänna arbetsanstalterna borde anordnas för dem, som frivilligt ville ingå

å arbetsanstalt.

Svenska skyddsförbundet yttrar, att därest bestämmelsen bibehölles angående

rätt för den, som gjort sig förfallen till lösdriveri och som ej är varaktigt oförmögen

till arbete, att frivilligt ingå å allmän anstalt, syntes det förbundet önskvärt,

dels att särskild anstalt eller avdelning inom sådan anordnades för dessa

frivilligt ingående, dels att bestämmelse intoges därom, att den, ^som tidigare

varit intagen å sådan anstalt, ej finge tillåtas att där frivilligt ingå.

11 §•

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att därest meningen vore, att uppgift

angående meddelad erinran enligt 9 § 2 mom. första stycket icke skall insändas

till centralregistret, detta borde utsägas.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att endast i det fall,

att lösdrivare inställdes för länsstyrelsen, hans signalement skulle intagas i

förhörsprotokollet. Enligt föreningens uppfattning borde anteckning därom

göras jämväl i protokoll, som upprättades vid åtgärd enligt 9 § 2 mom. första

stycket. Därigenom underlättades spaningsarbete^ då samma person framdeles

skulle för brott anhållas.

12 §.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att under 1 mom. första stycket borde vara

att hänföra även sådan åtgärd, som avsåges i 9 § 2 mom. första stycket. Då

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 8jf0.

detta ej torde klart framgå, syntes förtydligande härutinnan erforderligt (anmärkningen

har närmast avseende å 10 § i alternativ B).

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att uttrycket, att bestämmelsen örn

frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt ej anses »böra» tillämpas, förefölle

egendomligt, då första förutsättningen för dess tillämpande vore den anhållnes

villighet.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att första momentet innebure i visst

avseende en skärpning av nu gällande bestämmelser, vilken syntes föga överensstämma

med det föreliggande förslagets eljest humanare anda. Hade någon

en gång blivit föremål för ingripande enligt lösdriverilagen, komme detta enligt

förevarande stadgande alltid att vid återfall ligga honom till last, oberoende

av om det tidigare ingripandet läge långt tillbaka i tiden. Visserligen förutsattes

även vid återfall en prövning om vidtagande av hjälpåtgärder, men i

praktiken torde den föreslagna bestämmelsen verka därhän, att en återfallslösdnvare

alltid överlämnades till länsstyrelsen. Det syntes kunna ifrågasättas,

örn man icke hår borde i någon form bibehålla den nu stadgade tidsbegränsningen

för att iterationsverkan skulle inträda, men göra denna tidsgräns något

vidare, t. ex. tre i stället för nu föreskrivna två år.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att förslaget frångått gällande bestämmelse

örn behandling inom närmaste två åren såsom förutsättning för överlämnande

_ till länsstyrelsen (jfr 3 § 1 morn. nuvarande lösdrivarlag). Detta

därmed, att det mangen gang kunde visa sig gagnlöst med

hjälpåtgärder, även där återfallet ägt rum mer än två år efter föregående behandling.

Emellertid finge framhållas, att ju längre tid, som förflutit efter en

behandling utan återfall, ju större, sannolikhet förefunnes, att lösdrivaren vant

sig vid hederligt arbete. Vidare Hnge erinras därom, att det i allmänhet torde

komma att visa sig lättare för elen lokala förhörsmyndigheten än för länsstyrelsen

att anskaffa arbete. Möjligheten för förstnämnda myndighet att överlämna^lösdrivare

till länsstyrelsen torde således böra begränsas att omfatta endäst

sådana återfall, som ägt rum inom en icke allt för lång tid efter föregående

behandling. Någon anledning att i detta hänseende frångå nuvarande tvåårsbestämmelse

syntes ej föreligga. Gentemot motivens innehåll i denna del

ringe framhallas, att 1926 ars förslag upptoge tvåårig iteration som ett av de

fall, då ärende kunde överlämnas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen tilläte sig i

detta sammanhang omnämna, att länsstyrelsen redan förvärvat sig en viss erfarenhet

i Haga. örn arbetsanskaffmng at häktade lösdrivare. Under de senaste

åren hade nämligen länsstyrelsen, där det ej varit uppenbart onyttigt, undersökt

möjligheterna för den häktade att försörja sig. Av de 28 häktade, som

varit föremål för länsstyrelsens behandling år 1928, hade 7 beretts arbete eller

möjlighet att resa till sina hem. Det främsta hindret att i andra fall anskaffa

arbete hade bestått uti arbetsgivarnas obenägenhet att mottaga arbetare direkt

från fängelset.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö framhåller, att i första

momentet i stället för termen »lösdriveri» borde användas uttrycket »lösdriveri

enligt 1 § 1 morn.». Därjämte syntes ordet »fastställas» i andra momentet böra

utbytas mot »utrönas».

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar, att bestämmelserna

i tredje momentet borde sättas i direkt samband med innehållet i

9 § 2 mom. och sålunda hänföra sig till dem, som i enlighet med bestämmelserna

i sistnämnda moment anvisats arbete. Garanti syntes också böra skapas däremot,

att en anhållen lösdrivare, som eventuellt anvisats arbete hos olämplig

person eller i olämplig omgivning och på grund därav uppträdde mer eller

mindre självrådigt, ej utsattes för en i förhållande till förseelsen alltför sträng

åtgärd. Misshälligheter av olika slag uppstode ju synnerligen lätt på en ar
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

233

betsplats. I stället för de från 74 § fattigvårdslagen lånade ordalagen vore det

törhända lämpligt att insätta ett stadgande rörande påföljd för den, som över

huvud åsidosatte de villkor, som fastställts i samband med anvisning av arbete

åt den anhållne lösdrivaren.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att samhällsfarlig

individ borde behandlas i enahanda ordning som okänd lösdrivare.

13 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att när personen redan vore anhållen

hos »förhörsmyndigheten», erfordrades icke, att »polismyndigheten» toge personen

i förvar. Det vore oklart, varför signalement behövde åtfölja den, som

personligen inställdes. I ärende, som avsåges i 12 § 3 morn., erfordrades protokoll

både över verkställd »undersökning» örn tredska el. dyl. och över det förhör,

som föregått arbetsanvisningen.

4 KAP.

Om förfarandet hos länsstyrelsen.

14 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att enligt motiveringen skulle med

uttrycket i första stycket av 1 morn. »i övrigt verkställa erforderlig utredning

i ärendet» jämväl avses anställande av förhör med andra personer än den anhållne

lösdrivaren. Det hade varit lämpligt, att detta uttryckligen utsagts i

lagtexten och att bestämmelsen härom därjämte förbundits med vissa föreskrifter

örn rätt för länsstyrelse att, eventuellt efter vitesföreläggande, meddela

handräckning för inställande av person, som sålunda skulle förhöras. Länsstyrelsen

ville i detta hänseende för jämförelse åberopa bestämmelserna

i 5 § 2 moni. av förslaget örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att då en eller annan dag torde åtgå

för avfattande och insändande av förhörsmyndighetens protokoll samt detsamma

lämpligen borde vara tillgängligt vid förhöret inför länsstyrelsen, orden

»utan dröjsmål» i första stycket av 1 mom. borde utbytas mot »så snart ske

kan».

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet föreslår, att vid förhör med kvinna

inför länsstyrelse kvinnligt kommunalt ombud, eventuellt kvinnlig medlem av

skyddsnämnd, skall vara vid förhöret närvarande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att enär i lösdriveriärendenas

handläggning hos länsstyrelserna icke skulle deltaga något lekmannaombud,

hade länsstyrelserna därigenom berövats den värdefulla- och enligt länsstyrelsens

mening nödvändiga hjälp, som härutinnan stöde den lägre instansen —

■förhörsmyndigheten — till buds. Häri läge en stor fara för att prövningen av

hjälpåtgärder hos länsstyrelsen och anskaffandet av den erforderliga hjälpen

någon gång kunde komma att inskränka sig till ett flyktigt efterhörande per

telefon eller annorledes hos arbetsförmedlingsanstalt eller lätt anträffbar arbetsgivare,

huruvida lämpligt arbete stöde till buds. Med hänsyn till länsstyrelsernas

omfattande arbetsuppgifter i övrigt torde nämligen ett mera tidsödande

sysslande med dessa angelägenheter i regel icke medhinnas. För möjliggörande

av en lagtillämpning i avsedd riktning syntes det därför vara nödvändigt,

att lekman deltoge som bisittare jämväl vid länsstyrelsens behandling av lösdriveriärenden.

Utseendet av lekmannaombudet jämte suppleant för denne

torde lämpligen kunna uppdragas åt länsstyrelserna själva. Med införandet av

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. May.ts proposition nr 8JiO.

bestämmelser i nu angivet hänseende syntes föreskriften örn offentlighet vid

iösdriveriärendenas handläggning vid länsstyrelsen kunna ur förslaget utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att ordalydelsen av andra stycket i

1 mom. skulle kunna föranleda den tolkning, att den, som vore föremål för förhör,

ägde ovillkorlig rätt att fordra handläggning inom stängda dörrar. Bättre

torde vara att använda samma uttryckssätt som det nuvarande i 20 § av polisreglementet.

Vidkommande 2 mom. anför länsstyrelsen i Stockholms län, att bestämmelsen

örn vittnesförhör kunde föranleda, att den anhållne under avsevärd tid

måste hållas i förvar, innan ärendet slutligen kunde avgöras, såvida icke orden

»meddela med avseende härå erforderliga föreskrifter» finge anses innefatta,

att länsstyrelsen skulle, därest vittnet icke vore bosatt i stad, äga förordna örn

förhörets anställande vid rådhusrätt i den stad, som vore vittnets bostad närmast.

Ett uttryckligt medgivande härtill torde dock erfordras, enär i annat

fall domstolen i vittnets hemort torde vara den, som hade att taga emot vittnesmålet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att enär förordnande örn vittnesförhör

vid domstol icke sällan torde komma att fördröja ärendets avgörande,

under vilken tid den omhändertagne i regel fortfarande hålles i förvar, för tids

vinnande 2 morn. torde böra kompletteras med föreskrift, att dylikt förhör

skulle hållas vid domstol, som av länsstyrelsen bestämdes.

Svenska sky dds förbundet anmärker, att det syntes förbundet, som örn bestämmelserna

i 2 morn. örn vittnes hörande inför domstol vore oändamålsenlig

och agnad att fördröja ärendenas skyndsamma handläggning. En sådan anordning

stöde ej heller i överensstämmelse med ej minst på senare tid starkt

framträdande strävanden efter muntligt processförfarande.

Föreningen Sveriges stadsf (skader uttalar, att det väl borde vara självfallet,

att polismyndighet ägde att hos länsstyrelse anhålla örn vittnesförhör. Möjligen

erfordrades föreskrift örn rättens ordförandes befogenhet att stadga påföljd

(vite) vid inkallelse till förhör.

Beträffande 3 mom. anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att, om medel

icke anvisades till kostnader för särskild undersökning, sådan ofta torde icke

kunna verkställas.

I avseende å 4 mom. anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att då nyttan av

biträde i dessa jämförelsevis enkla mål ej torde motivera de kostnader, som därigenom

skulle komma att åsamkas statsverket samt förordnande av biträde därför

borde förekomma endast undantagsvis, bestämmelsen härutinnan syntes

böra ändras så, att den anhallne ägde erhålla biträde, då länsstyrelsen så ansåge

erforderligt eller nödigt.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, att med hänsyn till de

alltjämt stegrade kostnaderna för statsverket för rättegångsbiträden förordnande

av försvarsbiträde skulle kunna inskränkas till de fall, då sådant funnes

uppenbarligen nödigt.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anmärker, att uttrycket »uppenbarligen

onödig» borde givas en annan och strängare formulering. Följden

skulle annars lätt bliva, att försvarsadvokat städse anlitades.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner däremot den i 4 mom. inrymda prövningsrätten

i fråga örn biträdes förordnande böra utgå.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att föreskrifterna örn »särskild

undersökning» och »biträde» näppeligen torde vara nödvändiga, särskilt som det

enligt andra momentet funnes tillräckliga utredningsmöjligheter.

I fråga örn 5 mom. anför länsstyrelsen i Uppsala län, att första punkten ej

omfattade det fall, att personen icke förekomme i straffregistret. Protokollet

borde tydligen innehålla även uppgift från det i 31 § omförmälda centralre
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO. 235

histret, åtminstone såframt ej uppgiften influtit i förhörsmyndighetens protokoll.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det torde vara av vikt, att i femte momentet

omförmält läkarbetyg bomme att lämna för frågans bedömande erforderliga

upplysningar, vadan för dessa intyg syntes böra fastställas visst formulär.

Slutligen påyrkas av länsstyrelsen i Västerbottens län oell styrelsen för

föreningen Sveriges landsfiskaler införande av bestämmelse, i syfte att landseller

stadsfiskal må vara tillstädes vid förhör inför länsstyrelse.

16 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande formuleringen av första

momentet, att redan i uttrycket »sådant fall är för handen, som i 12 § sägs»,

lage, att omständigheterna ej vore sådana, att »hjälpåtgärder jämlikt 9 § 2 mom.

med utsikt till framgång kunna vidtagas». Dubbleringen syntes kunna undvikas

därigenom, att både i 12 § och i 16 § klart uttalades, att det gällde vad

vederbörande myndighet ansåge om hjälpåtgärdens gagnlöshet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar beträffande stadgandet i första

momentet, att som förhörsmyndighets beslut icke enligt förslaget skulle få överklagas

utan i samband med besvär över länsstyrelsens utslag, länsstyrelsen

skulle vara bunden av ett oriktigt beslut av förhörsmyndigheten. Möjlighet till

omedelbar prövning av förhörsmyndighetens beslut syntes emellertid påkallad

huvudsakligen av det skäl, att förhörsmyndigheten kunde föreskriva övervakning

för tid intill två år. Stadgandet, i vad detsamma avsåge eventuellt vidtagande

av hjälpåtgärder, syntes hava utgått ifrån att möjlighet alltid skulle

förefinnas för länsstyrelse i motsats till förhörsmyndighet att vidtaga dylika

åtgärder. Så torde emellertid ej kunna antagas bliva förhållandet. _ Länsstyrelsen

skulle därför vilja föreslå, att stadgandet formulerades på följande sätt:

»Därest av utredningen i ärendet framgår, att någon, som befinnes förut hava

gjort sig skyldig till lösdriveri och i anledning härav varit föremål för åtgärd

enligt denna lag, ånyo gjort sig förfallen till lösdriveri samt länsstyrelsen

finner skäl ej föreligga till förfarande enligt 9 § 1 mom. och åtgärd enligt 9 §

2 mom. prövas vara gagnlös eller ej kunna vidtagas och ej heller bestämmelsen

örn frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt anses böra tillämpas, äger länsstyrelsen»

etc. Motsvarande ändring torde i så fall böra göras beträffande

13 § 1 mom. i förslaget till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne.

Beträffande andra momentet anför länsstyrelsen i Stockholms län, i hår

avsett fall länsstyrelsen skulle föranstalta örn tjänlig vård åt den anhållne eller

vidtaga annan lämplig åtgärd. Enligt motiveringen skulle tillämpningen av

denna föreskrift i regel komma att ske på så sätt, att länsstyrelsen överlämnade

den anhållne till fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen eller i vissa fall -—■

då hemortskommunen icke kunde utrönas —- till fattigvårdsstyrelsen på platsen.

I anledning av vad i motiveringen sålunda anförts ville länsstyrelsen

anmärka, att en länsstyrelse saknade befogenhet att ålägga en kommun i annat

län, därest denna ansåges vara hemortskommun, att omhändertaga en person.

Ett överlämnande till länsstyrelsen i det andra länet kunde, såsom under 23 §

1 mom. närmare angåves, föranleda ett återremitterande av den anhållne. Överlämnandet

torde följaktligen, då hemortskommunen ansåges vara belägen i annat

län, ofta komma att ske till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där den anhållne

vistades vid tiden för anhållandet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att intagande å allmän arbetsanstalt

av person, som vore oförmögen att försörja sig och följaktligen berättigad

till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, syntes länsstyrelsen icke böra

ifrågakomma. Stadgandet örn, att endast varaktig oförmåga till arbete ute
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

slote behandling som lösdrivare, skulle möjliggöra sådan behandling t. ex. i

fråga om person, vars arbetsförmåga vore nedsatt och som därför ej kunde

försörja sig eller vore av sjukdom tillfälligt oförmögen till självförsörjning.

''Aven örn dylika personer -—■ kanske vägrade understöd av fattigvårdsstyrelse

— uppehölle sig genom bettleri, syntes man icke lämpligen kunna låta dem

drabbas av lösdriverilagens bestämmelser. Länsstyrelsen ville på grund härav

ifrågasätta ändring av 2 mom. av förevarande paragraf och 23 § samt av 13 §

2 mom. i förslaget till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne sålunda, att uttrycket

»varaktigt oförmögen till arbete» utbyttes mot »oförmögen att genom

arbete försörja sig». Motsvarande ändring syntes i så fall böra göras i 74 §

fattigvårdslagen. I sistnämnda lagrum åsyftade personer torde böra intagas

å arbetshem i stället för å allmän arbetsanstalt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet erinrar beträffande stadgandet i första

stycket av andra momentet, att i motiveringen uttalades (sid. 154), att länsstyrelsen

i regel lämpligast torde kunna överlämna vederbörande till fattigvårdsstyrelsen

i hemortskommunen. Men då hemortsrätten ej kunde utrönas

— vilket väl torde bliva det vanliga — förutsattes ett överlämnande till fattigvårdsstyrelsen

på platsen kunna komma i fråga. Residensstäderna eller kommuner,

där en arbetsanstalt vore belägen, skulle således komma i en mindre angenäm

situation, även örn ersättning av statsmedel i sinom tid erhölles enligt

fattigvårdslagen, sedan det visat sig. att hemortsrätten och betalningsskyldigheten

ej kunnat fastställas. Nödvändigt syntes vara att åtminstone föreskriva

en obligatorisk utredning örn hemortsrätten före överlämnandet till fattigvårdsstyrelse,

och, där hemorten icke kunde fastställas, syntes staten omedelbart böra

svara för kostnaderna.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anmärker beträffande

stadgandet i andra stycket av 2 morn., att örn denna bestämmelse skulle upphöjas

till lag, det vore nödvändigt, att Svartsjöanstalten utrustades med en särskild

sjukhusavdelning och erforderlig personal för att kunna mottaga de arbetsoförmögna.

17 §.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärker, att för att prövotiden skulle få betydelse

i sin fulla utsträckning, den tid, inom vilken utslag skulle bringas till

verkställighet, måste vara längre än prövotiden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar, att villkorligt anstånd med utslags

verkställande borde komma till användning i större utsträckning än enligt förslaget.

Det kunde ofta inträffa sådana fall, där det misslyckades att genast

anskaffa arbete åt en återfallslösdrivare, men omständigheterna syntes utvisa,

att den anhållne, därest han hade hotet om en omedelbar internering svävande

över sig, ansträngde sig för att hederligt försörja sig. Det syntes böra övervägas,

om ej villkorligt anstånd kunde tillgripas, därest den anhållne icke behandlats

för lösdriveri de senaste två åren.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö uttalar, att det kunde

ifrågasättas, örn ej villkorligt anstånd borde kunna meddelas utan den föreslagna

begränsningen, att den det gäller under de fem sistförflutna åren ej skulle

hava varit intagen å allmän arbetsanstalt.

Även styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner angivna

tidsbestämmelse innebära en onödig begränsning av länsstyrelsens möjlighet

att meddela villkorligt anstånd. Förhållandena kunde tänkas motivera,

att villkorligt anstånd meddelades, även örn kortare tid än fem år förflutit,

sedan vederbörande senast varit intagen å allmän arbetsanstalt.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

237

18 §.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller beträffande första momentet, att enligt

nu gällande författning skall utslag, varigenom någon dömes till tvångsarbete,

tillställas honom »inom tre dagar, den oräknad, då beslutet avkunnades».

Beträffande underrätts utslag angående häktad vore föreskrivet, att utslaget

skall expedieras inom sex dagar efter avkunnandet. 1 sistnämnda fall

skulle dock bevis örn utslagets innehåll genast expedieras. Någon anledning

att i nu förevarande avseende visa särskild hänsyn mot lösdrivarna syntes ej

föreligga. Dessutom torde det, i synnerhet örn, såsom väl vore avsett, utslaget

avkunnades samma dag förhöret ägde rum, bliva förenat med svårigheter för

länsstyrelsen att omedelbart expediera utslaget. Länsstyrelsen ville på grund

härav för sin del förorda bibehållandet av den nu gällande tidsfristen. Dock

syntes såsom beträffande häktad böra föreskrivas, att bevis örn utslagets innehåll

genast skall tillställas vederbörande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att centralregistret torde böra innehålla

även uppgift örn verkställighetens början (jfr 24 § 4 morn.). Föreskrifterna

örn verkställighet syntes förutsätta, att länsstyrelsen skulle bestämma,

i vilken anstalt verkställigheten skulle ske. Lämpligheten härav kunde

ifrågasättas, då länsstyrelse näppeligen vore ständigt underrättad om platstillgången

å olika anstalter. I allt fall erfordrades direktiv, motsvarande de i

fråga örn frihetsstraff givna.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö håller före, att paragrafen

bör kompletteras med föreskrift örn, när interneringen skall börja och senast

sluta. Detta måste fastslås för det fall, att utskrivning komme att ske vid

tredje interneringsårets utgång.

5 KAP.

Om allmänna arbetsanstalter.

20 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att det funnes icke någon uttryckt motsats

melian övriga anstalter och de under 3) omförmälda, vilka fastmera

folie under de i 1) och 2) givna definitionerna. Ansåges nödigt att särskilt

nämna ungdomsanstalterna, torde detta lämpligast ske genom ett onumrerat

stycke, av innehåll, att anstalt kunde vara av staten inrättad eller erkänd för

intagning av personer under 21 år, eventuellt med tillägg, att sådana personer

endast finge i dessa anstalter intagas och att inga andra finge där intagas,

vilket, emellertid kunde förbehållas de av länsstyrelsen under 18 § förordade

direktiv av länsstyrelse eller ock tilläggas i 1 mom. första stycket av 21 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att den uppdelning av allmänna

arbetsanstalter i tre olika kategorier, som gjorts i förevarande paragraf, syntes

länsstyrelsen knappast vara formulerad på ett i logiskt avseende fullt riktigt

sätt, då nämligen begreppet »arbetsanstalt, som av staten för sådant ändamål

inrättats» (1) i 1 morn.) uppenbarligen även omfattade sådan arbetsanstalt, som

enligt 3) »av staten inrättats för intagning av i denna lag avsedda personer

under 21 år».

Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att beträffande personer över 21

ar någon kategoriskillnad i fråga om anstalterna icke gjorts. Härutinnan

förelåge enligt länsstyrelsens uppfattning en brist. Åtskillnad syntes nämligen

böra göras mellan sådana, som första gången bleve föremål för intagning å an
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 2å0.

stalt, samt notoriska lösdrivare och för brott straffade. Ett sammanförande

av dessa kategorier å samma anstalt kunde icke vara lämpligt. Ehuru statens

tvångsarbetsanstalt å Svartsjö under de senare åren undergått väsentliga förändringar

till det bättre, så att någon befogad anmärkning numera icke torde

kunna göras mot den behandling, som där komme de för lösdriveri tvångsinternerade

till del, lämpade sig likväl icke en anstalt att omhändertaga alla utan

åtskillnad. Det vöre just i saknaden av för varje fall lämplig anstalt, som vid

ådömandet av tvångsarbete nuvarande lags brister gjort sig mest kännbara.

Sådana, som första gången skulle bliva föremål för intagning å anstalt och hos

vilka kunde antagas förefinnas utsikt till förbättring, borde hänvisas till särskild,

för dem lämpad anstalt (arbetshem). Först då vederbörande visade sin

större antisocialitet genom tredska eller försök att undandraga sig å dylik anstalt

honom anvisat arbete, borde han överföras till tvångsarbetsanstalt av annat

slag och med strängare behandling. Aven örn de sakkunniga tänkt sig de

kommunala eller privata anstalterna vara ägnade att mottaga dessa icke notoriska

lösdrivare, syntes den nu hän tydda åtskillnaden böra komma till tydligt

uttryck i lagen.

Statms inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att de sakkunniga

tänkt sig finna användning av arbetshem på så sätt, att Kungl. Majit skulle

kunna erkänna ett arbetshem eller viss del därav såsom allmän arbetsanstalt.

Att använda ett nu befintligt arbetshem till sådan anstalt läte sig väl ej göra.

da samtliga hem behövdes för sitt nuvarande ändamål och en indragning av

något av dem skulle vålla rubbning av den nu med stort besvär åstadkomna

indelningen av landet i upptagningsområden. Vad åter anginge tanken, att

viss sluten avdelning skulle upplåtas till allmän arbetsanstalt, finge erinras,

att sådana slutna avdelningar ej förekomme vid något arbetshem, och att landstingen

säkerligen ej skulle vara hågade att av egna medel uppföra sådana avdelningar.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anmärker, att i paragrafen förutsattes,

att av kommun anordnad anstalt »eller avdelning därav» av Konungen skulle

kunna erkännas såsom »allmän arbetsanstalt». Av motiveringen framginge,

att därmed avsetts avdelning vid arbetshem. Men lagförslagets avfattning

syntes icke direkt utesluta, att t. ex. en avdelning vid ett försörjningshem, låt

vara såsom sluten, finge mottaga lösdrivare — en anordning, som de sakkunniga

själva tagit avstånd från i princip.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har anfört, att enligt förevarande

paragraf sluten avdelning av arbetshem skulle av Kungl. Majit kulina erkännas

som allmän arbetsanstalt, I vilken grad arbetshemman i sådant syfte skulle

utnyttjas bleve tydligen helt beroende på, huruvida vederbörande landsting ville

inrätta dylika slutna avdelningar vid sina arbetshem. Enligt styrelsens förmenande

torde det med hänsyn till de kostnader och besvär, som vore förbundna

härmed, knappast vara att förvänta, att landstingen i någon större utsträcknmg

skulle vara villiga på angivet sätt taga befattning med lösdrivare. Det

syntes tor övrigt i betraktande av de stora övervakningskostnaderna vara tvivel^1™^’huruvida

över huvud taget det kunde anses för det allmänna ekonomiskt

+-rii 7?.. gtAa^ £ arbe1tshemmen inrätta slutna avdelningar för lösdrivare i

stallet tor att förlägga dessa separat. På grund av vad sålunda anförts ansåge

styrelsen lämpligast, att stadgandet om arbetshus eventuella användande för

internering av lösdrivare helt utginge.

Samma uttalande göres av Skaraborgs läns och Örebro läns landsting.

Göteborgs och Bohus lans landsting finner det vara tveksamt, huruvida det

SnnA ^a.lamkllfft.att-kombinera ett arbetshem med en arbetsanstalt, även örn

denna sistnämnda förlädes till en sluten avdelning. Det syntes nämligen i ali
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO.

239

mänliet knappast kunna förhindras, att en viss kommunikation uppstode mellan

klienterna å arbetshemmet och arbetsanstaltsavdelningens klientel, något som

uppenbarligen kunde bliva till skada för de förstnämnda. Interneringen av

lösdrivare avsåge uppenbarligen icke blott deras egen förbättring utan även att

hindra dem att utöva dåligt inflytande på sin omgivning. Till arbetshemmet

Vestergården, som upprättats av Göteborgs och Bohus läns landsting gemensamt

med Skaraborgs läns landsting och Älvsborgs läns landsting, hörde visserligen

så vidsträckta ägor, att en avdelning av ifrågavarande slag skulle kunna

inrättas på så betydligt avstånd från arbetshemmets byggnader, att någon kommunikation

av större betydelse icke kunde tänkas uppkomma, men i sådant fall

skulle för anstaltsavdelningen erfordras uppförande av nya byggnader, något

som landstingen näppeligen frivilligt torde komma att åtaga sig. I förslaget

angåves nämligen icke, örn eller i vad mån staten tillsläppte medel till ett sådant

byggnadsföretag.

Vidkommande under 3) i första momentet avsedda anstalter för personer

under 21 år uttalar länsstyrelsen i Hallands län —- under erinran att under 2)

talas örn allmänna arbetsanstalter, vilka kunna vara inrättade av staten, landsting,

kommun, förening eller stiftelse — att för ungdom under 21 år dylik anstalt

kunde vara för ändamålet erkänd av Konungen Titan nämnda inskränkningar

i avseende å det inrättande organet, som således i detta fall torde kunna

vara enskild person. Det syntes ovisst, huruvida detta vore avsett.

Beträffande stadgandet under 3) anför vidare statens inspektör för fattigvård

och barnavård, att de sakkunniga hade tänkt sig, att även vid uppfostringsanstalterna

och vissa skyddshem skulle kunna anordnas särskilda avdelningar

för ungdom i omyndig ålder (18—21 år) med möjlighet att kvarhålla dem

även efter uppnådda 21 år. Det måste emellertid bestämt varnas för en dylik

åtgärd. Örn avsikten vore att upprätta en sluten avdelning av detta slag, kunde

det med skäl ifrågasättas, om detta vore lämpligt för behandling av ungdom.

Skulle åter avdelningen bliva öppen och sålunda äldre och yngre blandas

med varandra, förelåge stor fara för, att en skadlig påverkan från de äldre och

mera fördärvade elementen skulle utövas å det yngre klientelet.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har uttalat, att enligt styrelsens

mening i sak intet vore att erinra mot interning å allmän uppfostringsanstalt

av unga lösdrivare. Enligt styrelsens erfarenhet torde Bonaanstalten

stå väl skickad att för behandling mottaga det mindre antal unga lösdrivare,

som enligt det föreliggande lagförslaget skulle kunna ifrågakomma till överflyttning

dit från nuvarande tvångsarbetsanstalt för manliga lösdrivare eller för

framtida hänvisning enligt vederbörande myndighets beslut. Styrelsen måste

emellertid bestämt motsätta sig förslaget, i vad det avsåge, att endast en viss

avdelning av allmän uppfostringsanstalt skulle kunna erkännas såsom allmän

arbetsanstalt. Vid den kollektivuppfostran, som måste tillämpas vid allmän

uppfostringsanstalt, vore det nämligen av synnerlig vikt, att icke någon viss

avdelning eller viss klass av elever i allmänna uppfattningssättet — både inom

och utom anstalten — betraktades såsom av sämre art. Den differentiering i

vård och behandling, som erfordrades, måste enligt styrelsens erfarenhet vinnas

genom gruppering efter andra linjer. Dessutom borde icke alltför skilda åldersklasser

för mycket sammanföras. Med hänsyn härtill torde hänvisning till allmän

uppfostringsanstalt icke böra ske av lösdrivare, som överskridit tjugoårsåldern.

Då nämligen anstaltsvistelscn för dylik individ skulle såsom regel omfatta

minst eif år samt övriga där (enligt lagen örn verkställighet av domstols

förordnande om tvångsuppfostran) intagna elever skulle utskrivas sist vid uppnådda

21 års ålder, vore det synnerligen önskvärt, att anstalten icke komme

att inrymma internerade över sistnämnda ålder.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr Sjö.

Styrelsen för svenska diakonissällskapet bär meddelat, att det icke vore

möjligt att inom allmänna uppfostringsanstalten å Viebäck eller Mossebo

skyddshem å Viebäck inrätta en allmän arbetsanstalt för unga kvinnor, utan

skulle härför erfordras en nybyggnad. Då emellertid någon sådan icke blivit

ifrågasätta ansåge sig styrelsen icke hava anledning att nu närmare uttala sig

örn, huruvida styrelsen skulle se sig i stånd att å Viebäck upptaga en ny verksamhetsgren

av det slag, varom här vore fråga.

Styrelsen för Göteborgs diakonissällskap finner det olämpligt, därest till

ett och samma hem skulle sammanföras de för skyddsuppfostran enligt 43 §

2 mom. barnavårdslagen omhändertagna flickorna och de enligt ifrågavarande

lagförslag till arbetsanstalt dömda. Den faran skulle obestridligen förefinnas,

att den förbättring, som skyddshemmen avsåge att verka, skulle äventyras hos

dem, som^ vore mottagliga för rättelse, därest i skyddshemmet skulle beredas

rum också för dem, som lagförslaget avsåge att hjälpa.

t ångvårdsstyrelsen framhåller, att föreskrift saknas örn sammansättningen

av arbetsanstaltens styrelse. Med hänsyn till de stora befogenheter, som jämlikt

24 § tillkomme anstaltsstyrelsen, syntes föreskrifter rörande sådan styrelses

sammansättning vara erforderliga.

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att betydelsen av ordet »förordnad»

i andra momentet vore oklar, och att det kunde ifrågasättas, huruvida meningen

vore, att styrelse för allmän arbetsanstalt skulle utnämnas av Konungen, även

när anstalten vore inrättad av landsting, kommun, förening eller stiftelse.

Beträffande ^den avsedda uppsiktsmyndigheten uttalar länsstyrelsen i Uppsala

län, att, på sätt i motiveringen antytts, frågan om enhet eller flertal i avseende

å uppsiktsmyndighet lämnats oavgjord i lagtexten. Stadgandet i 2 moni.

syntes dock förutsätta, att en gemensam uppsiktsmyndighet skall finnas.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, att de sakkunniga

ställt sig tveksamma till frågan örn hur den statliga inspektionen borde ordnas,

men syntes luta åt tanken, att socialstyrelsen borde bliva uppsiktsmyndighet

ej allenast över allmänna arbetsanstalter utan även över enskilda härbärgen,

räddningshem m. m. Såsom de sakkunniga framhållit, vore det önskvärt,

örn en och samma myndighet utövade tillsynen över samtliga hem och anstalter,

som kunde komma i fråga vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.

Detta kunde ej låta sig göra för närvarande, då socialstyrelsen vore

uppsiktsmyndighet för alkoholistanstalter, men länsstyrelserna för flertalet

övriga anstalter. Toge man hänsyn till praktiska synpunkter, såsom att länsstyrelserna

hade lättare än ett centralt ämbetsverk i Stockholm att komma i

kontakt med vederbörande anstalter och att nämnda myndigheter handlade

ärenden enlig den föreslagna lagstiftningen och därför vore väl insatta i dessa

frågor, syntes starka skäl tala för att uppdraga åt vederbörande länsstyrelser

att vara uppsiktsmyndighet. Länsstyrelserna torde till sitt förfogande redan

hava krafter, vilka vore lämpade att biträda vid tillsynens utövande, och nya

tjänsters inrättande skulle med denna anordning vara obehövligt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona finner ett underordnande

av arbetsanstalterna under socialstyrelsen icke vara erforderligt, utan

därest en särskild tillsyn över dessa anstalter ansåges böra äga rum, torde den,

åtminstone beträffande Landskronaanstalten, lämpligen böra utövas av länsstyrelsen,

med vilken myndighet erforderlig kontakt vore lättare att åstadkomma

på grund av anstaltens belägenhet så nära Malmö.

Styrelsen för Göteborgs diakonissällskap anmärker, att, därest lagförslaget

skulle godkännas, de skyddshem, som tillika skulle bliva godkända såsom allmänna

arbetsanstalter, skulle komma att stå under två tillsyningsmyndigheter.

För närvarande stöde de under tillsyn av en särskild skyddshemsinspektör och

enligt förslaget skulle arbetsanstalterna stå under uppsikt av en av Konungen

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

241

härför förordnad myndighet. En omarbetning av förslaget i denna del syntes

därför ofrånkomlig för att förebygga den dualism, som enligt förslaget syntes

förefinnas beträffande övervakningen av de skyddshem, som tillika skulle

tjänstgöra såsom allmänna arbetsanstalter.

Slutligen har Stockholms stadsmission ifrågasatt, huruvida icke ordet arbetsanstalt

borde utbytas mot »vårdhem» eller dylikt, och att lagförslaget även i

övrigt skulle modifieras i vissa detaljer efter den nämnda synpunkten. Det

lede intet tvivel, att ett system med mindre kolonier eller hem skulle vara vida

att föredraga framför det med nuvarande arbetsanstalter.

22 §.

Fångvårdsstyrelsen anmärker beträffande första momentet, att orden »och

samhällsnyttigt» torde kunna utgå. Samhället torde ej rimligtvis kunna ställa

sina krav högre, än att vederbörande efter utskrivningen skall ärligen försörja

sig samt föra ett ordentligt liv.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att undantag från föreskriften i

1 morn., att utskrivning ej må ske senare än tre år efter intagandet, funnes angivna

även i 33 § 3 mom. och 34 § 2 mom. Ordalydelsen kunde föranleda till

den felaktiga uppfattningen, att 2 mom. fullständigt upptoge undantagen.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att den föreslagna minimitiden för internering

enligt länsstyrelsens mening vore alldeles för kort. För internering

förutsattes nämligen i 16 §, att hjälpåtgärder prövats gagnlösa. De personer,

på vilka dylika åtgärder skulle vara förspillda, torde emellertid ej låta sig återföras

till ordnade förhållanden genom intagande å arbetsanstalt under en så

kort tid som ett år. Hjälpåtgärder borde, såsom de sakkunniga jämväl förutsatt,

användas först och i största möjliga utsträckning, men då dylika åtgärder

uppenbarligen vore gagnlösa och internering måste tillgripas, syntes denna böra

ske under så lång tid, att ett gott resultat av densamma kunde förväntas. En

kortvarig internering vore enligt länsstyrelsens åsikt liksom de kortvariga frihetsstraffen

till mera skada än gagn. Minimitiden för internering syntes ej

böra sättas lägre än till två år. Maximitiden torde i anslutning härtill ävenledes

kunna höjas med ett år.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anmärker, att interneringstiden

enligt första momentet vore relativt obestämd, dock att internering i

regel ej finge utsträckas över tre år. Det syntes styrelsen redigare, att paragrafen

omformulerades ungefär i enlighet med 1922 års förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att de »nedan angivna undantag», som i

andra punkten av första stycket i 1 mom. avsåges, icke återfunnes i samma moment,

utan dels i de följande momenten av samma paragraf, dels även i vissa

följande paragrafer; till »nedan» borde därför fogas »i denna lag» eller ett

specifikt angivande av ifrågavarande lagrum. Även från första punkten förekomme

åtminstone ett undantag (23 § 1 morn.). Bestämmelsen, att den, som

frivilligt intagits, »må» kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga

förbindelsen, vore i mera än ett avseende oklar. Den angåve icke, huru länge

inom denna gräns han skulle kvarhållas, och hänvisade icke heller till de föreskrifter,

enligt vilka anstaltstiden kunde förkortas eller förlängas. Beträffande

förutsättningarna för anstånd med utskrivning torde böra tagas hänsyn även

till frihetsstraff; tiden för sådant borde väl ej inräknas i treårstiden. I varje

fall vore ett uttryckligt stadgande önskvärt. Det vore oklart, huruvida i sista

stycket av 2 mom. med »sådan person» menades den, som uppfyllde förutsättningarna

för kvarhållande eller allenast den, som efter treårsperiodens utgång

verkligen kvarhållits. Det senare torde vara avsett, ehuru mindre väl förenligt

med ordalydelsen. Föreskriften örn handräckning torde icke stå i sitt rätta

.sammanhang.

/Hhnng till riksdagens protokoll 1!)30. 1 sam.!.. 203 haft. (Nr 240.) 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

Svenska sky dds förbundet framhåller, att då fråga uppkomme om kvarhållande

å särskild asylavdelning av vissa återfallslösdrivare och vissa psykiskt defekta,

beslut i sådant ärende syntes icke böra ankomma på anstaltsstyrelsen

utan på uppsiktsmyndigheten, varjämte i varje särskilt fall interneringsnämndens

yttrande syntes böra inhämtas.

23 §.

Beträffande första momentet anför länsstyrelsen i Stockholms län följande:

»Förslaget, att en till arbete varaktigt oförmögen person skall överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där anstalten är belägen, får länsstyrelsen bestämt motsätta

sig. Det saknas allt fog för att länsstyrelsen i anstaltslänet skall belastas

med arbete beträffande en person, som icke har annat samband med länet än

att han blivit intagen på en anstalt, som är där belägen. Hur skall länsstyrelsen

för övrigt förfara beträffande en person, som enligt länsstyrelsens åsikt

icke har hemortsrätt i länet? Enligt motiveringen synes vara avsett, att länsstyrelsen

i sådant fall skall överlämna honom till dét län, där han enligt länsstyrelsens

åsikt har hemortsrätt. Men örn länsstyrelsen i det senare länet icke

är av samma åsikt beträffande hemortsrätten, kommer personen att återremitteras

till den förra länsstyrelsen, som därvid endast har att hålla sig till den

kommun, där personen vistades, då han blev oförmögen till arbete, det vill säga

den kommun, i vilken anstalten är belägen. Detta fall är således icke, såsom i

motiveringen säges, analogt med det i 16 § 2 mom. omförmälda fall. Då vistelsekommunen

i det senare fallet nödgas omhändertaga den till arbete oförmögne,

sker detta helt i enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser, och intet

kan således vara att anmärka däremot. Men i det förra fallet förefaller det

synnerligen orättvist, att en kommun, endast därför, att anstalten är belägen

inom dess gränser, skall betungas med ett dylikt omhändertagande. Under åberopande

av vad sålunda anförts får länsstyrelsen föreslå, att i lagen införes dels

föreskrift om, att den varaktigt oförmögne skall överlämnas till länsstyrelsen i

det län, där han har hemortsrätt, dels ock föreskrift örn vad som i förevarande

hänseende skall anses vara hans hemort. Såsom hans hemort kan bestämmas

den kommun, där han senast varit mantalsskriven, eller om detta ej kan utrönas,

där han senast varit kyrkoskriven, vilket torde vara det enklaste, eller,

örn ej heller detta kan utrönas, födelseförsamlingen. Har personen intagits på

anstalten på grund av beslut av länsstyrelse, bör i detta beslut hemorten fastslås;

har han frivilligt ingått, bör anstaltsstyrelsen äga att efter utredning bestämma

hemorten.»

Såsom under 16 § nämnts, anser länsstyrelsen i Södermanlands län, att uttrycket

»varaktigt oförmögen till arbete» bör utbytas mot »oförmögen att genom

arbete försörja sig».

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att den uppgift, som i 1 mom. ålägges

länsstyrelsen, ofta torde vara svår eller till och med omöjlig att lösa med

de medel, som stöde länsstyrelse till buds, och kunde i alla händelser kräva en

avsevärd tid. Någon utvidgning av 2 mom. syntes därför åtminstone vara

önskvärd. Men i 1 mom. andra stycket torde böra förutsättas, att uppenbarligen

personen icke kunde vårdas utan intagande å vårdanstalt och icke blott,

att sådant intagande skulle medföra synnerlig olägenhet.

24 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det enligt 1 mom. andra stycket

vore dunkelt, huru i de fall, som avsåges i 22 § 2 morn., ett beslut örn utskrivning

kunde komma att underställas; hade styrelsen konstaterat förutsättningarna

för anstånd, torde den icke besluta utskrivning. Möjligen hade man

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr %A0.

243

iänkt på utskrivning från asylavdelning. I 2 och 3 morn. borde måhända uttalas,

att fråga icke vore om utskrivning, som avsåges i 23 § 1 mom.

Beträffande tredje momentet anför styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

ä Svartsjö, att denna bestämmelse komme att vålla en anstaltsstyrelse mycket

bekymmer, särskilt styrelsen för en anstalt, som finge ett klientel till stor

del tillhörande de oförbätterligas skara. Svårigheterna att skaffa ordnat arbete

åt den, som skulle frigivas, vore ibland hart när omöjliga att övervinna.

Mången gång kunde den frigivne själv skaffa sig sysselsättning, när han

komme till ort och ställe. Bestämmelsen komme ock att verka mycket orättvist.

Sålunda kunde en mindre välartad tvångsarbetare, som t. ex. själv lyckats

skaffa sig arbete, bliva utskriven, under det att en, som vöre välartad

men ej haft samma möjlighet att få sin utkomst, måste stanna på anstalten intill

fyra månader. Det föreslagna stadgandet torde kunna utgå.

25 §.

Stockholms läns landsting förklarar sig vilja ifrågasätta lämpligheten av

att stadga viss minimitid från intagningen för utskrivning och försökspermission.

Viktigare än viss tids vistelse å arbetsanstalt vore, att den omhändertagne

finge lämna anstalten, då arbete kunde erhållas och utsikter till ett

ordnat liv därigenom förefunnes.

Beträffande sista stycket i första momentet anför länsstyrelsen i Västmanlands

län, att enär i sådana fall, som här avsåges, det syntes mest ändamålsenligt,

att övervakning i allmänhet ägde rum, bestämmelsens ordalydelse torde

böra ändras så, att övervakning bleve regel och skulle utebliva, endast då så

1 särskilt fall prövades icke erforderligt.

Rörande andra momentet anför fångvårdsstyrelsen, att då ett återhämtande

till anstalten torde utgöra en tillräckligt kraftig åtgärd mot den försökspermitterade,

ansåge styrelsen det icke vara erforderligt, att anstaltsstyrelsen

dessutom skulle medgivas befogenhet att vidtaga en så sträng åtgärd, som

ett kvarhållande å anstalten utöver maximitiden innebure.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att då en försökspermitterad gåve anledning

till beslut om återhämtande, det läge närmast till hands, att försökspermissionen

ansåges förfallen och tiden därför således icke inräknades i tiden

för anstaltsvistelsen. Bestämmelsen om maximitidens förlängning med högst

ett år tjänade huvudsakligen samma syfte, men förefölle godtycklig.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anser, att en bestämmelse

erfordras, att beslut örn återtagande av en försökspermitterad ej får

överklagas. Paragrafen lämnade ej klart besked, örn försökspermission kunde

komma till användning beträffande den, som vore internerad enligt 22 §

2 mom. Enligt styrelsens mening borde försökspermission för sådan internerad

ej ifrågakomma.

26 §.

Ijänsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att tvekan syntes kunna råda, huruvida

i fråga örn förfarandet de vanliga reglerna skulle gälla utöver det uttryckligen

nämnda örn tagande i förvar och örn inställande hos länsstyrelsen.

G KAP.

Allmänna bestämmelser.

27 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det förtydligandet möjligen erfordrades,

att den i andra stycket omförmälda befogenheten tillkomme alle
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244 Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

nast uppsiktsmyndigheten, även om tillsynen enligt första stycket uppdragits

åt hjälporganisation.

28 §.

Länsstyrelsen i Kronobetgs län har anfört, att enligt länsstyrelsens förmenande

förslagets genomförande skulle kräva betydligt större kostnader än av

de sakkunniga beräknats, då det väl knappast kunde antagas, att i den utsträckning,

som förslaget förutsatte, den enskilda sociala hjälpverksamheten

skulle kunna utföras, som av de sakkunniga för detta ändamål upptagits. Vidare

framginge icke med tydlighet av förslaget, huru en del kostnader skulle

ersättas. I 28 § hade visserligen angivits de kostnader, som skulle gäldas av

statsmedel. Skulle härav vara en följd, att övriga kostnader skulle drabba

kommunerna, torde dessa kommunernas blivande utgifter icke bliva obetydliga.

Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke, då omhändertagandet

av nu ifrågavarande befolkningselement närmast vore att anse såsom ett statsintresse,

samtliga kostnader borde gäldas av statsmedel. Ett förtydligande

av förslagets principer i dessa nu antydda hänseenden syntes länsstyrelsen erforderligt,

innan förslaget förelädes riksdagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att enligt förevarande paragraf

kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av statsverket.

Principen härom syntes obestridligen vara riktig, men fråga kunde

vara, huruvida icke, da det gällde kommunala anstalter, några anvisningar

hort lämnas, huru denna kostnad skulle beräknas. Dessutom syntes någon bestämmelse

böra meddelas rörande den ordning, i vilken eventuella tvister mellan

kommuner och statsverket beträffande ersättningens belopp skulle lösas.

Jämlikt andra momentet skulle kostnader för lösdrivares transport till arbetsort

bestridas av statsverket, endast då arbete eller sysselsättning anvisats av

myndighet eller anstaltsstyrelse. Av de sakkunnigas motivering framginge

otvetydigt, att, örn sadant arbete anvisats av frivillig hjälporganisation, denna

organisation själv måste påtaga sig resekostnaden. Detta syntes dock vara

i viss mån oegentligt och verkade nästan såsom ett straff för det tillmötesgående,

hjälporganisationen i sådant fall visat det allmänna.

länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att förhörsmyndighet eller polismyndighet

kunde nödgas göra utlägg, för vilkas ersättande statsverket borde

ansvara.

29 §•

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar följande:

»Enligt första stycket i denna paragraf får förhörsmyndighets beslut ej

överklagas utan i samband med besvär över länsstyrelses utslag, varigenom

förordnats örn klagandens intagande å allmän arbetsanstalt. Klagan får således

icke ifrågakomma angående beslut enligt 9 § 2 mom. angående hjälpatgärder

med därvid föreskrivna villkor, likasom ej heller över beslut örn

övervakning enligt 3 morn. av samma paragraf. Enligt 11 § skall om dylika

åtgärder uppgift insändas till centralregistret. Påföljden härav är ock sederdärest

vederbörande ånyo gör sig förfallen till lösdriveri eller förhaller

sig på Sätt angives i 12 § 3 morn., ärendet regelmässigt kommer att

överlämnas, till länsstyrelsen för handläggning enligt 14 och 16 §§ i lagen.

Den betydligt sämre ställning, vari den anhållne härigenom försättes, och särskilt

det tvång, som anordnande av övervakning innebär, lära innefatta en

sa.dan rättsminskning, att förhörsmyndighetens beslut i dessa hänseenden nödvändigtvis

mäste kunna bringas under vederbörande länsstyrelses prövning.

Över av länsstyrelse meddelat beslut torde däremot besvärsrätt icke behöva

medgivas.»

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

245

Länsstyrelsen i Uppsala lån uttalar, att klagan borde kunna föras över

anstaltsstyrelsens beslut enligt 25 § 2 morn., särskilt om, såsom kunde inträffa,

beslutet medförde förlängning av den ursprungligen bestämda tiden

för anstaltsvistelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter däremot rörande bestämmelsen

i andra stycket, om icke för undvikande av all tvekan bland dessa fall

även bort medtagas anstaltsstyrelses beslut att till anstalten låta återhämta

person, som varit från samma anstalt försökspermitterad. Då nämligen en å

anstalt intagen person icke kunde tilltvinga sig rätt till försökspermission,

utan detta uteslutande ankomme på anstaltsstyrelsens bedömande, torde det

ligga i öppen dag, att jämväl frågan om permissions indragande helt måste

överlämnas till styrelsens prövning.

30 §.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att polismyndighet borde äga

rätt att anföra besvär, lika väl som åklagare i brottmål har klagorätt. Möjlighet

att fullfölja talan mot länsstyrelses beslut kunde vara av betydelse

bland annat för ernående av enhetlig rättstillämpning.

31 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att då vissa i paragrafen nämnda

ämnen icke alls berördes i lagen, Konungen icke kunde om dem meddela »närmare»

föreskrifter.

Svenska skyddsförbundet uttalar, att det föreslagna centralregistret syntes

böra omfatta ej blott av myndigheter vidtagna åtgärder utan även sådana,

vidtagna av hjälporganisationerna. Förandet av centralregistret syntes därför

lämpligen höra uppdragas åt svenska skyddsförbundet.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån anmärker beträffande stadgandet i 3

morn., att detta syntes böra förtydligas, så att detsamma bragtes i överensstämmelse

med vad billigheten fordrade och enligt, motiveringen jämväl torde

vara åsyftat, samt formuleras exempelvis sålunda: »I det fall, som omförmäles

i 12 § 1 mom. i denna lag, skall tvångsarbete enligt förut gällande lag

vara att likställa med behandling å allmän arbetsanstalt enligt denna lag

samt varning enligt den äldre lagen med åtgärd enligt 9 § 2 mom. här ovan.»

Förslaget till lag örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhälls
skadlig

art. 1

1 §•

Fångvårdsstyrelsen har ingen annan erinran att framställa, än att styrelsen

beträffande formuleringen ifrågasätter, huruvida icke i första stycket

orden »tillfälliga och lösa» lämpligen borde utbytas mot ordet »lösaktiga»,

vilket torde bättre karakterisera den livsföring, varom här vore fråga.

Överståthållarämbetet anser, att samhället till sitt skydd borde kunna ingripa

mot alla dem, som uppfyllde de av de sakkunniga angivna allmänna

förutsättningarna eller att vederbörande vore hemfallen åt otuktigt leverne

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

1 tillfälliga och lösa förbindelser samt underläte att ägna sig åt ordnat arbete

eller eljest hederlig självförsörjning. Den under b) använda formuleringen

»grovt störande» syntes vara alltför snävt tilltagen. Det torde föreligga tillräcklig

anledning till ingripande, om vederbörandes levnadssätt vore störande

för närboende eller andra.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att de två huvudfall, då »åtgärder enligt

denna lag må vidtagas», mera tydligt borde likställas med varandra,

medan nu det förra framstode som huvudsak och det senare som ett tillägg

eller bihang. Endast mera sällan torde kunna konstateras en uppenbar fara

för framtida oförmögenhet till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt

liv. Förutsättningen för ingripande torde böra uttryckas på annat sätt. Det

folie i ögonen, att i lagtexten hänsyn icke alls tagits därtill, om otukten idkades

mot betalning eller till och med såsom yrke. Beträffande äldre personer

syntes betänkligt, att, när en prostituerad i någon mån ägnade sig åt ordnat

arbete eller levde på kapitalinkomster eller underhölles av anhöriga o. s. v.,

ingripande vore uteslutet, även örn den prostituerade förledde ungdom eller

genom sitt leverne verkade grovt störande. Lagen torde snarare böra vara

tillämplig åtminstone på dels helprostituerade, dels halvprostituerade, beträffande

vilka en av de under a) och b) nämnda förutsättningarna vore förhanden.

I övrigt ifrågasattes, om ej i förutsatta fall åtgärder enligt denna

lag »skola» — icke blott »må» — vidtagas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att då lagen avsåge åtgärder

mot såväl män som kvinnor, detta syntes böra komma till tydligt uttryck i

själva lagtexten.

Länsstyrelsen i örebro län har uttalat, att från lagens tillämpning vore

undantagna personer, som visserligen i övrigt förde ett sådant levnadssätt och

gjorde sig skyldiga till sådant förfarande, som i paragrafen angåves, men hade

ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjde sig. Det syntes länsstyrelsen

uppenbart, att en dylik gräns vore alltför snäv, då den ej lämnade möjlighet

att — undantagandes de fall, då allmänna strafflagen kunde komma

till tillämpning — ingripa mot dylika samhällsvådliga personer. Till avhjälpande

härav kunde ifrågasättas att låta orden »utan att ägna sig åt ordnat

arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig» utgå. Skulle en dylik bestämmelse

finnas för vittgående, torde här i stället kunna inarbetas de i 8 §

2 b av 1926 års förslag upptagna rekvisiten.

Liknande ändringsförslag förordas av stadsfullmäktige i Hälsingborg.

vilka hemställa, att i paragrafen måtte vidtagas sådan ändring, att jämväl

till myndig ålder komna personer, vilka vore hemfallna åt sedeslöshet utan att

likväl föra ett parasiterande liv, men som förledde ungdom till otukt eller störde

anständighet, väckte förargelse å allmän plats eller genom sitt leverne

verkade grovt störande för närboende eller andra, folie under lagens bestämmelser.

Jämväl styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona yttrar, att

styrelsen ej kunde gilla den uppställda förutsättningen för lagens tillämplighet,

att personen i fråga skulle underlåta att »ägna sig åt ordnat arbete eller

eljest på hederligt sätt försörja sig». Härtill komme, att nämnda förutsättning

till sin formulering vore synnerligen svävande och i praktiken torde bliva

svår att rätt tillämpa.

Stockholms kyrkliga socialråd uttalar betänkligheter av liknande art. Socialrådet

anser, att stadgandet örn underlåtenhet att »ägna sig åt ordnat arbete

eller eljest på hederligt sätt försörja sig» kunde bibehållas blott under den

förutsättningen, att det flyttades ned och placerades under ett alternativ c),

så att den åt otukt hemfallne skulle kunna bliva föremål för behandling enligt

lagen, även örn han icke förledde ungdom eller uppträdde störande, men

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sif).

247

vöre så starkt hemfallen åt sin last, att han på den grund avhölle sig från

arbete eller annan hederlig försörjning.

Svenska skyddsförbundet finner det erforderligt, att paragrafen omarbetas

i syfte att den del, som har avseende på de till myndig ålder komna personer,

vilka falla under lagen, erhåller en sådan avfattning, att den tydligare inriktar

sig på de former av sedeslöst leverne, vilka genom den ifrågavarande lagstiftningen

skola beivras.

2 §■

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att 3 mom. borde formuleras ungefär

sålunda: »I kommun med mindre invånarantal än 20,000 — ---»

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller beträffande tredje momentet,

att barnavårdsnämnden syntes bättre skickad än fattigvårdsstyrelsen att fullgöra

här avsedda uppgifter.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att, därest en lagstiftning rörande

sedeslöst leverne komme till stånd, skyddsnämnden väl borde lämpa sig att

jämväl handlägga förhörs- och hjälpfrågor i ärenden rörande lösdriveri.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar, att det förefölle lämpligast

att återgå till 1926 års förslag örn ett hjälputskott, utsett av fattigvårdsstyrelsen,

barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden, eventuellt också hälsovårdsnämnden.

Skulle uppgiften anförtros någon viss redan bestående nämnd,

syntes det lämpligare att i stället för fattigvårdsstyrelsen välja barnavårdsnämnden,

vilken enligt gällande lagstiftning handlägger ärenden rörande sedliga

missförhållanden beträffande ungdom under 18 år.

Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att — om möjligt i själva

lagtexten — ett mycket starkt uttryck borde givas för skyddsnämndens

provisoriska art. Skyddsnämnd förutsattes obligatoriskt tillsatt i städer

med minst 20,000 invånare. Det vore visserligen riktigt, att ett tillsättande

av skyddsnämnd i endast 17 städer något minskade betänkligheterna mot inrättandet

av ännu en kommunal myndighet, men å andra sidan vore ju splittringen

på olika organ starkast framträdande i de största städerna. Att draga

gränsen i detta fall efter folkmängdssiffran vore för övrigt måhända mindre

effektivt. En stads karaktär av hamnstad, industristad etc. torde mer an

folkmängdstalet i och för sig vara indicerande för behovet av en särskild

skyddsnämnd. För stad, där skyddsnämnd ej skulle vara obligatorisk, förutsattes

fattigvårdsstyrelsen normaliter fungera såsom skyddsnämnd. Lämpligheten

av denna kombination torde måhända kunna ifrågasättas, och förefölle

den i vart fall stå i föga överensstämmelse med de sakkunnigas uttalande i

fråga om hjälpåtgärder (sid. 108), att det särskilt i fråga örn de unga, som

hemfallit åt samhällsskadligt sedeslöst leverne, vore olämpligt att anlita fattigvårdsmyndighet

för deras tillrättaförande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att med hänsyn till det nära samband,

som rådde mellan prostitution, lösdriveri och kriminalitet, det ej syntes

vara välbetänkt att helt utesluta polismyndigheten från behandlingen av de

prostituerade. Det borde ej uteslutande bero på skyddsnämndens gottfinnande,

huruvida anmälan skulle göras till polismyndighet eller ej, utan denna

borde äga rätt att taga del av ärendets behandling hos skyddsnämnden och vid

fall av befogenhet utan anmälan ingripa.

Jämväl länsstyrelsen i Krcmobergs län ifrågasätter, huruvida det icke skulle

vara lämpligt, att polismyndighet skulle äga befogenhet att närvara vid

skyddsnämndens sammanträden.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det betänkligt att ställa vederbörande

polismyndighet utanför vid behandling i första instans av ärenden av före
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr #40.

varande beskaffenhet. Länsstyrelsen anser därför lämpligen böra stadgas,

att vederbörande polismyndighet skall underrättas om plats och tid, då ärende,

varom här är fråga, förekommer till behandling, samt medgivas rätt att

därvid själv eller genom representant närvara och följa ärendets handläggning

ävensom genom protokollsutdrag delgivas i ärendet fattade beslut.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Örebro län.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att det säkerligen ej vore

lyckligt för god ordning, örn skyddsnämnd skulle vara ett organ utanför, över

eller vid sidan örn polismyndigheten och utan skyldighet att samarbeta med

denna.

3 §.

Beträffande 1 mom. anför styrelsen för svenska stadsförbundet följande:

»Betänkandet vidrör med mycket lätt hand frågan om biträden åt skyddsnämnderna.

Nämnden skulle äga i den mån det finnes erforderligt till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Man förutsätter såväl frivilliga

som avlönade krafter, och det framgår av motiveringen, att man

för de större städernas del räknar med ett betydligt omfattande arbete. Erfarenheter

av de frivilliga bamavårdsmännen synas närmast tyda på, att

man gör klokt att icke räkna med något större antal oavlönade krafter heller

för skyddsnämndemas del. När de sakkunniga i sina kostnadsberäkningar

för kommunernas del endast omnämna ''kostnader för skyddsnämndernas

verksamhet’ synes detta föga upplysande, då man icke gjort något försök

att beräkna avlöningskostnaderna för biträden åt dessa nämnder. Visserligen

tillkommer det respektive städer att själva anvisa nödiga medel, men då en

skyddsnämndsorganisation i de stora städerna torde vara skäligen värdelös,

om tillräckliga arbetskrafter saknas, försvårar frånvaron av varje kostnadsberäkning

pa denna punkt betydligt ett verkligt bedömande av förslagets

kostnader och effektivitet.»

Beträffande 3 mom. anmärker länsstyrelsen i Uppsala län, att »spridande

av kunskap» knappast vore rätta medlet för motarbetande av sedeslöst leverne

och höjande av ansvarskänslan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar i fråga örn formuleringen i

3 morn., att orden »till höjande av ansvarskänslan» borde utbytas mot »för

höjande» etc., da eljest med säkerhet skulle ske en övervärdering av kunskapsspridandets

betydelse.

4 §.

Styrelsen för Fredrika-Br emer förbundet anför, att huru lagen komme att

verka, berodde givetvis på skyddsnämndemas sätt att tillämpa densamma.

Det gällde att finna personer, som med takt och finkänslighet och verkligt socialt

intresse ägnade sig åt uppgifterna. Många svårigheter komme att möta,

och styrelsen ville hemställa, att skyddsnämnd icke gåves rättighet att upptaga

anonyma angivelser. Detta förutsatte en viss omarbetning av andra momentet

i förevarande paragraf.

Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet funnit särskilt anmärkningsvärt,

att förslaget så avfattats, att polismyndigheten i hög grad uteslutits från möjligheten

att ingripa, då personer utbjöde sig till otukt på allmän plats. Därest

förslaget i oförändrat skick upphöjdes till lag, torde polismyndigheten ej ens

äga anhålla dylika personer för utforskande av deras namn och hemvist, så

länge icke något direkt störande beteende förelupit. En sådan inskränkning i

polismyndighetens befogenhet måste enligt ämbetets förmenande lända till allvarlig

fara för den allmänna ordningens upprätthållande.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

249

5 §•

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att bestämmelserna i

förevarande paragraf icke syntes på önskvärt sätt giva skyddsnämnden möjlighet

att komma i personlig förbindelse med sitt klientel. Omedelbar hämtningsrätt

utan föregående kallelse torde härvidlag vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att det här ifrågasatta kallelseförfarandet

syntes alltför omständligt och gåve osökt tillfälle för vederbörande att

lämna orten och att därigenom undandraga sig nämndens åtgärder. Någon

olägenhet eller rättskränkning torde icke vara att befara därav, att nämndens

ordförande tillädes befogenhet att, sedan från polis, hälsovårdsnämnd eller

annan myndighet inkommit anmälan örn fall av ifrågavarande art, som krävde

snabbt ingripande, omedelbart förordna örn vederbörandes anhållande och inställande

inför nämnden.

6 §•

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att utom i de fall, som avsåges i 1 morn.,

vidare behandling genom skyddsnämnden vore utesluten även enligt 9 §. Avfattningen

av 2 mom. vore alltså icke korrekt. Vid 2 mom. 2) vore förhållandet

till bestämmelserna i den så kallade lex veneris oklart.

9 §•

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att det nästan ville synas, som

om polismyndighet ep skulle kunna ingripa annat än efter remiss från nämnden.

Men detta vore betänkligt, ty i så fall hindrades polismyndigheten att

fullgöra en viktig utredande och brottsförebyggande funktion inom ett område,

där polismyndighetens åtgärder vore av avsevärd betydelse.

10 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar, liksom under 12 § av förslaget till

lösdriverilag, bibehållande av gällande bestämmelse rörande återfall inom två

år såsom förutsättning för överlämnande till länsstyrelsen (jfr 3 § 1 mom.

nuvarande lösdrivarlag). Därest bestämmelse örn tvåårsiteration bibehölles,

måste naturligtvis uppgifter örn vidtagna hjälpåtgärder inflyta i centralregistret.

Stockholms kyrkliga socialråd föreslår, att här införes en bestämmelse, analog

med 12 § 3 mom. i förslaget till lösdriverilag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att i mindre kommuner enligt förslaget

skyddsnämndens funktion i regel skulle utövas av fattigvårdsstyrelserna.

Vissa betänkligheter torde nog kunna hysas mot överlämnandet åt fattigvårdsstyrelsema,

framför allt i småkommuner, att avgöra, huruvida ett ärende

skulle överlämnas till länsstyrelsen, då därmed sammanhängde en så viktig

fråga som frågan örn frihetsförlust för den saken rörde, ty även örn fattigvårdsstyrelsema

i det stora hela kunde anses lämpade för en dylik uppgift, vöre så

nog ej alltid fallet. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke för

polismyndigheten, som enligt lagförslaget hade att efter anmälan av skyddsnämnden

(fattigvårdsstyrelsen) taga i förvar den, om vilken i ärendet vöre

fråga, och inställa honom hos länsstyrelsen, borde stadgas rätt oell skyldighet

till prövning av frågan, för vilket ändamål då skyddsnämnden (fattigvårdsstyrelsen)

skulle till polismyndigheten i stället för direkt till länsstyrelsen insända

handlingarna i ärendet, inbegripet av densamma upprättad redogörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att för att skyddsnämnden med säkerhet

skulle kunna erhålla kännedom örn, huruvida vederbörande förut gjort sig

skyldig till sedeslöst leverne, borde, liksom i fråga örn lösdriveri, av skydds
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr j?40.

nämnd vidtagna åtgärder anmälas till centralregistret. Detta syntes så mycket

lättare kunna ske, som registret icke bleve tillgängligt för offentligheten. Sakkunnigas

åsikt, att det icke borde möta några avsevärda svårigheter att införskaffa

uppgifter örn förut vidtagna åtgärder, torde icke bliva med verkligheten

överensstämmande.

Införande i centralregistret av uppgift rörande vidtagna hjälpåtgärder beträffande

här avsedda personer anses erforderligt även av Överståthållarämbetet,

som därvid åberopar från polismästaren i Stockholm infordrat yttrande.

11 §•

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det bör stadgas skyldighet för

skyddsnämnden att liksom andra kommunala nämnder föra protokoll, upptagande

nämndens beslut och skälen därför.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller önskvärdheten av att

skyddsnämnd1 ålägges föra protokoll vid förhör, som av nämnden hålles.

13 §-

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, under åberopande av vad länsstyrelsen

anfört under 16 § i förslaget till lösdriverilag, motsvarande ändring

av 1 mom. i förevarande paragraf. Vidare anser länsstyrelsen uttrycket »varaktigt

oförmögen till arbete» i 2 morn. böra utbytas mot »oförmögen att genom

arbete försörja sig» (jfr 16 § 2 mom. och 23 § i förslaget till lösdriverilag).

16 §.

Medicinalstyrelsen yttrar, att i fråga örn vad som anförts i motiven till förevarande

paragraf (sid. 183 i betänkandet) styrelsen ansåge sig böra uttala sina

starka betänkligheter att på hithörande område införa s. k. familjevård. Det

vore visserligen sant, att man härmed på sinnessjukvårdens område vunnit goda

resultat. Men för att ej missräkna sig på resultatet av familjevårdens utvidgning

till nu ifrågavarande område syntes man böra framgå med den största

försiktighet och i varje fall icke till familjevård sända andra personer än sådana,

som kunde beräknas icke bereda olägenheter för de familjer, i vilka de

mottoges till inackordering.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SJfO.

251

Bilaga C.

Socialstyrelsens utlåtande den 18 november 1929 rörande

lösdrivar lagstiftningen.

I utlåtandet erinras till en början, att socialstyrelsen tidigare avgivit utlåtanden

dels den 31 mars 1924 över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande

av den 21 december 1922 med förslag till lag örn lösdrivares behandling

m. fl. författningar och dels den 3 november 1926 över dåvarande revisionssekreteraren

R. von Köchs betänkande av den 30 juni 1926 med förslag till

lag örn behandling av vissa arbetsovilliga och sainhällsvådliga m. m. Utlåtandena

äro publicerade i Sociala Meddelanden (1924, nr 5, sid. 367 ff. och

1926, nr 12, sid. 984 ff.). Till det förra utlåtandet voro såsom bilagor fogade

dels en av experten för alkoholistvården, professorn O. Kinberg, författad

socialmedicinsk studie »Örn lösdrivare och deras behandling» och dels en av

biträdande fattigvårdsinspektören i Stockholm N. Öström utarbetad uppsats

»Fattigvården och lösdrivarna i Stockholm». Samtidigt överlämnade styrelsen

också en verkställd undersökning rörande manliga tvångsarbetare i Sverige

år 1923, vilken publicerats i Sociala Meddelanden (1924, nr 5, sid. 377 ff.).

I anslutning till denna utredning har styrelsen sedermera verkställt en undersökning

jämväl rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige, nämligen under

åren 1916—1924. vilken likaledes publicerats i Sociala Meddelanden (1925,

lir 2, sid. 103 ff. och nr 3, sid. 163 ff.). Efter att ha hänvisat till dessa utlåtanden

och utredningar anför styrelsen som följer:

Styrelsens principiella ståndpunkt.

Enighet lärer råda därom, att den nu gällande lagen örn lösdrivares behandling

av den 12 juni 1885 är i behov av en genomgripande revidering. Det

torde ej vara påkallat att här närmare utveckla skälen för denna uppfattning.

Framhållas må endast, att en av de viktigaste erinringarna, som riktas mot

denna lagstiftning, torde vara, att den ej kan anses erbjuda tillräckligt underlag

för den differentiering av samhällets åtgärder mot här ifrågavarande

företeelser, som påkallas, för att dessa åtgärder skola motsvara sitt syfte.

Lagen har till sina verkningar företrädesvis varit av repressiv natur och i

nära samband därmed kommit att vid tillämpningen väsentligen begränsas till

ytterlighetsfallen. Det klientel, mot vilket man vill inskrida, uppvisar emellertid

en bred latitud från ett begynnande till ett långt avancerat förfall, där

utsikterna till en förbättring äro ringa. De skyddsåtgärder, som i samhällets

intresse påkallas och som hittills huvudsakligen bestått i ett ofta resultatlöst

interneringsförfarande av mer eller mindre repressiv natur, böra därför utvido-as

till att svara mot klientelets skiftande beskaffenhet. Sålunda böra i första

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr S4-0.

hand förebyggande skyddsåtgärder ifrågakomma, syftande till individens tillrättaförande

såsom det i och för sig mest önskvärda och på samma gång, där

man lyckas, mest effektiva medlet. Där åter anstaltsvård visar sig ofrånkomligen

påkallad, böra resultaten av denna så vitt möjligt tryggas genom en

utbyggnad av eftervårdande åtgärder.

Till sin natur måste en lagstiftning efter dessa riktlinjer genomgående få

en starkare prägel av humanitet än den nuvarande. Men det gäller också

tillse, att åtgärderna i tillbörlig grad tillgodose det samhälleliga behovet av

skydd.

Med en dylik läggning av lagstiftningen kunna samhällets hithörande åtgärder

i viss mån anses såsom ett ingripande mot vuxna av likartad beskaffenhet

som det mot välartad ungdom riktade inskridandet jämlikt barnavårdslagen.

Denna lag liksom ock alkoholistlagen torde också i flera hänseenden

kunna tjäna till förebild.

o Att tillgodose här i all korthet angivna önskemål torde kunna betecknas

såsom ledstjärnan för det utredningsarbete, som verkställts på området. Härvid

har man emellertid haft att brottas med egenartade och betydande svårigheter.

^ Att det föreliggande betänkandet är det tredje i ordningen av dem.

som påkallats för uppgiften, bär i sin mån vittne härom.

Dessa upprepade utredningar och den ventilering av problemen, vartill dessa

i remissväg eller eljest givit anledning, hava emellertid ingalunda varit resultatlösa.

Hela frågan har utvecklats mot större klarhet. I det föreliggande

betänkandet äro förtjänsterna hos de föregående väl tillvaratagna, och på

samma gång ha de mot dessa framförda erinringarna i allmänhet vunnit beaktande.

Förslaget , uppvisar också avgjorda företräden framför sina föregångare.

De organisativa anordningarna synas i väsentliga delar praktiskt

genomförbara och lämpliga. Låt vara att även det föreliggande förslaget enligt

styrelsens mening lämnar rum för vissa erinringar, som i det följande närmare

utvecklas, synes man dock hava nått tröskeln till en efter nuvarande

förhållanden acceptabel och tillfredsställande lösning av frågan.

Med anledning härav får socialstyrelsen principelit tillstyrka, att det föreliggande

förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Innan styrelsen övergår till den närmare granskningen av förslaget, må

förutskickas en erinran. Man får ej vara blind för de olägenheter, som föranledas

av tid efter annan företagna ändringar i gällande lagar, och för det berättigade

i det allmänna önskemålet, att all lagstiftning föreberedes med den

grad av noggrannhet och förutseende, att icke ändringar inom en nära framtid

hilva på.kallade.^ I kanske särskilt hög grad framträder detta önskemål

på lagstiftningsom.råden, där -— liksom i förevarande fall — tillämpningen är

avsedd att till ej ringa del handhavas av lekmän. Icke desto mindre är det ej

uteslutet att. örn förevarande förslag upphöjes till lag, vissa revideringar inom

ej avlägsen framtid skola visa sig pakallade. I flera avseenden beträdas nya

vägar och det kan ej med visshet bedömas, örn dessa visa sig framkomliga

och örn exempelvis de förhoppningar, sondman nu knyter till det föreslagna

lekmannainflytandet, komma att infrias. Även örn så blir fallet, kunna kompletteringar

i andra hänseenden visa sig erforderliga. Trots allt måste förslaget

därför enligt sakens natur i någon mån betraktas såsom ett försök.

Denna omständighet, är ägnad att minska betänkligheterna mot vissa detaljer,

örn vilka delade meningar pa förhand alltid kunna råda och örn vilkas lämplighet

eller olämplighet endast den praktiska erfarenhetens vittnesbörd torde

kunna fälla det avgörande utslaget.

Via granskningen må först upptagas ett spörsmål, vilket synes böra föranleda

en viss omläggning av förslaget med ty åtföljande omgrupperingar och

.lämkningar i lagtexten.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

253

Det förberedande lagstiftningsarbetet har, såsom nämnts, kännetecknats av

strävanden att ernå ökad differentiering i samhällets hithörande skyddsåtgärder,

ej minst för att bereda underlag för förebyggande inskridanden av

mildare natur. I samband härmed har man givetvis också att tillgodose det

betydelsefulla önskemålet att ej med sådana åtgärder av förebyggande natur

äventyra att brännmärka den, som skall upprättas. Helt naturligt vill man,

att dessa strävanden ej skola stanna vid uttalandet av allmänna önskemål,

utan att de skola komma till uttryck genom direkta anvisningar i lagtexten.

Härvid inställa sig emellertid enligt sakens natur stora svårigheter. De

individer, varom fråga är, torde visserligen kännetecknas av ett gemensamt

drag, nämligen en viss medfödd eller förvärvad arbetsskygghet och en därur

framspringande benägenhet att parasitera. Denna parasitism visar emellertid

en stor, örn man så får uttrycka det, anpassningsförmåga och framträder, varhelst

och närhelst samhällslivet öppnar en blotta, som bereder individen möjlighet

att med olovliga medel och utan arbete tillgodogöra sig frukterna av

andras mödor. Så till exempel framträdde den under gångna tider, då jordbruket

var huvudnäringen framför andra, vanligast och mest typiskt i det

vagabonderande bettleriet, d. v. s. i lösdriveriet i dess ursprungliga bemärkelse.

Med stadsnäringarnas uppblomstring äro städerna numera långt mer än

förr lockande för motsvarande individer.

Denna fortgående anpassning giver åt samhällsföreteelsen ständigt växlande

yttringar, som äro synnerligen svåra att fånga i fasta definitioner. Emellertid

har man i dessa växlande yttringar velat finna grundvalen för den differentiering

av klientelet, som man i förevarande syfte söker ernå.

I 1926 års betänkande ville förslagsställaren uppdela klientelet å ena sidan

i bettlare och kringstrykare och å andra sidan i kriminella, prostituerade och

vissa andra samhällsvådliga. Den livsföring, som kännetecknade de förra,

skulle principiellt motivera ett mildare förfarande än de senares.

I föreliggande betänkande är en liknande gräns uppdragen, men mellan å

ena sidan dem, som äro hemfallna åt lösdriveri i förslagets mening, och å

andra sidan dem, som äro hemfallna åt »sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art». Det är den senare typen, som här anses motivera det principellt mildare

förfarandet.

I sitt utlåtande över 1926 års förslag förklarade sig styrelsen ej kunna gilla,

att såsom grund för en differentiering toges de yttringar, i vilka lösdriveriet

framträdde. Även örn man bortsåge från förhållandet, att i verkligheten inga

skarpa gränser kunde uppdragas mellan olika kategorier av lösdrivare, syntes

valet av åtgärder böra ske med hänsyn icke till den tillfälliga yttring, i vilken

lösdriveriet framträdde, utan till graden och arten av förfall samt till åtgärdernas

ändamålsenlighet i det individuella fallet. Vidare framhölls, att det

mildare förfarande, som föreslagits i fråga örn bettlare och vagabonder, synts

hava förestavats av omsorgen örn nödställda samt oförvållat arbetslösa, vilka

under vandring sökte arbete, alltså tvenne grupper, vilka över huvud tagel

ej borde avses i lagstiftningen.,

Det synes, som örn en liknande erinran kan riktas även gent emot det nu

föreliggande förslaget. Sant är visserligen, att sådan sedeslöshet, som åsyftas,

är en specifik företeelse. Emellertid må framhållas, att den sexuella promiskuiteten

såsom sådan, örn lin moraliskt förkastlig, ej är avsedd att hänföras

under lagstiftningen, ej ens där den framträder i sin väl mest utrerade yttring,

nämligen prostitution. Härvid må frågan örn sedeslös ungdom i åldern

18—21 år lämnas åsido såsom ett speciellt spörsmål, vilket i det följande

skall beröras särskilt för sig. Med den moderna uppfattning, som iir rådande

i dessa frågor, torde en dylik läggning av lagstiftningen också vara att förorda.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. May.ts proposition nr Z-tO.

Det vill förefalla, som om den speciella grannlagenhet, vilken enligt lagförslaget

skall känneteckna åtgärderna mot den sedeslöse, närmast förestavats av

omsorgen att framhäva den varsamhet, med vilken den sexuella promiskuiteten

såsom sådan skall behandlas. Den, som hemfaller häråt, skall emellertid

över huvud taget ej enbart på sådan grund göras till föremål för skyddsåtgärder,

lika litet som den nödställde eller den kringvandrande oförvållat arbetslöse

var avsedd att behandlas enligt den lag, som förordades i 1926 års

betänkande.

I den föreslagna sedeslöshetslagen har, i den formella könslikställighetens

intresse, ingen åtskillnad gjorts mellan män och kvinnor. Sålunda vill det

synas, som om manliga prostituerade och måhända även sutenörer, dessa ofta

kriminella och för allmän ordning och säkerhet farliga typer, vilka allmänt

torde betraktas såsom särskilt djupt sjunkna och utpräglat antisociala, allenast

på grund av sin sedeslöshet borde kunna påräkna det mera varsamma förfarande,

som sedeslöshetslagen föreskriver.

I 1 § av förslaget till lösdriverilag göres intet förbehåll, att lagen såsom

sådan ej skulle avse kvinnor. Undantag göres däremot — och detta obetingat—-

för dem, som motsvara de i sedeslöshetslagens 1 § angivna specifika

indikationerna. Detta skulle leda till konsekvenser, som näppeligen av de sakkunniga

åsyftats eller som i praktiken skulle kunna upprätthållas, något sorn

torde belysas av följande konstruerade exempel.

En prostituerad kvinna,. som fyllt 21 år. men som varken till otukt förleder

ungdom eller stör anständigheten eller dylikt — angivet i 1 § av sedeslöshetslagen

—- kan enligt förslaget ej behandlas enligt nämnda lag. Om hon emellertid,

vilket ofta torde vara fallet, undandrager sig att efter förmåga ärligen

försörja sig och härjämte exempelvis låter barn bettla för sin räkning, gör hon

sig uppenbarligen förfallen till lösdriveri och bör behandlas därför. Bland

annat må hon inställas inför förhörsmyndigheten.

Men om. hon tillika exempelvis väcker allmän förargelse å plats, som i 11

kap. 15 § i strafflagen sågs, angiver 1 § 3 moni, i lösdriverilagen kategoriskt,

att hon skall behandlas enligt sedeslöshetslagen. Hon skall alltså just på

grund av sitt förargelseväckande beteende göras till föremål för behandling

av den .kommunala skyddsnämnden i stället för, såsom eljest skolat ske, av

den polisbetonade förhörsmyndigheten.

Sedeslösheten i förening med det förargelseväckande beteendet skulle alltså

här framstå såsom en så att säga förmildrande omständighet. En dylik konsekvens

torde varken vara avsedd eller lämplig.

Det kan befaras, att kompetenskonflikten i fråga kan giva anledning till

andra vittutseende konsekvenser. Hela förslaget till sedeslöshetslagen har

dikterats av en strävan att komma bort från systemet att behandla prostituerade

såsom lösdrivare och att i stället nå fram till ett ändamålsenligare. mera

humant betonat förfarande samt att därvid helt fritaga sådana — vuxna —

kvinnor, vilkas sedeslösa liv ej täger sig för samfundslivet besvärande yttringar.

I sådant syfte har åt definitionen på sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art med avsikt givits en mycket snäv definition i 1 § av sedeslöshetslagen.

Vid lagtillämpningen kan det emellertid komma att visa sig ofrånkomligt

att inskrida mot prostituerade, vilkas vandel är samhälleligt stötande, ehuru

den dock ej täckes av sedeslöshetslagens snäva definition på sedeslöst leverne

av samhällsskadlig art. Av omständigheternas makt kan detta få till följd,

att inskridandet, tvärt emot vad som varit avsett, sker enligt lösdriverilagen,

vars 1 § ofta faktiskt torde vara tillämplig. Sålunda torde det i sistnämnda

lagrum använda uttrycket »på ohederligt sätt söker förskaffa sig medel till

sitt uppehälle» härvid kunna åberopas. Det samhälleliga skyddsintresset tor
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21^0.

255

de kunna göra sig gällande nied sådan styrka, att den praktiska lagtillämpningen

eller vidtagna lagändringar bryta sönder de genom lagförslaget avsedda

reformerna.

Enligt förslaget kan vidare en tjugoårig yngling, som under enständig lättja

hängiver sig åt bettleri, av förliörsmyndighet behandlas för lösdriveri, under

det att en gammal, oförbätterlig prostituerad, som grovt stör anständigheten

och som väcker allmän förargelse, skall behandlas av den kommunala skyddsnämnden.

Den förre äger polisman anhålla (7 § i lösdriverilagen); den senare

åter skall kallas till inställelse (5 § i sedeslöshetslagen) och så vidare. Ett

rakt motsatt förfarande synes sakligt riktigare och lämpligare.

Med de anförda exemplen har styrelsen sökt belysa, att sedeslösheten i och

för sig icke bör vara avgörande vid valet av samhälleliga skyddsåtgärder eller

motivera en uppdelning i två skilda lagstiftningsområden, vare sig nu dessa

redaktionellt hållas i sär såsom två olika lagar (alt. A) eller såsom två olika

kapitel av en enda lag (alt. B). I stället vidhåller styrelsen sin uppfattning,

att ett mildare, mera varsamt förfarande städse bör tillgripas, där utsikt finnes

till ett tillrättaförande och där fara för ett brännmärkande av individen

genom andra åtgärder kan anses föreligga. I så måtto synes man böra gå ett

steg vidare på den i betänkandet inslagna vägen och utvidga förutsättningarna

till förmån för ingripanden av det varsamma slaget, vare sig det gäller kvinnor

eller män, sexuellt sedeslösa eller andra.

Sedeslös ungdom. Enligt 1 § av sedeslöshetslagen må åtgärder vidtagas

bland annat mot den, som fyllt 18 men ej 21 år, där han är hemfallen åt

otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser samt i följd därav uppenbarligen

är i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt

liv. Denna föreskrift utgör uppenbarligen ett avsteg från huvudregeln.

att samhället ej bör inskrida mot sedeslösheten såsom sådan. Det förebyggande

syftet är här helt dominerande, och inskridandet från samhällets

sida sker närmast i individens eget intresse.

Vill man, att samhället på allvar skall söka motverka prostitutionen —• och

därom torde delade meningar ej råda — lärer dess inskridande mot sedeslöshet

böra ske just i nämnda åldrar.

Härvid öppna sig två vägar för lagstiftningen. Antingen kan man såsom i

det föreliggande förslaget inordna detta klientel under förevarande lagstiftning

eller ock kan man hänföra det under lagstiftningen om samhällets barnavård.

Erinras må nämligen, att sedeslös ungdom jämlikt den nuvarande barnavårdslagen

kan omhändertagas före fyllda 18 år samt vårdas intill fyllda

21 år. För att det klientel, som här åsyftas, skall ingå under barnavårdslagen,

erfordras sålunda i huvudsak, att nämnda åldersgränser flyttas uppåt.

Även örn båda vägarna torde vara framkomliga, sjönas övervägande skäl tala

för det senare alternativet. Inordnandet av ifrågavarande speciella klientel

under den nu föreslagna lagstiftningen skär emot de i övrigt upprätthållna

principerna för denna, något som ej kan undgå att i vissa delar förrycka lagens

utformning och tillämpning. Lagstiftningen finge i denna del konstrueras

så, att förfarandet mot den sedeslösa ungdomen i åldern 18—21 år bleve

av i stort sett enahanda beskaffenhet som det, vilket enligt barnavårdslagen

skall tillämpas mot ungdom under 18 år. Erfarenheten synes utvisa, att, där

ungdom hemfaller åt sedeslöst liv, detta i stor utsträckning sker redan före

fyllda 18 år. Örn nu den unges sedeslösa leverne tilldrar sig barnavårdsnämndens

uppmärksamhet och ett förebyggande förfarande inledes — av naturliga

skäl söker nämnden ofta undvika ett definitivt omhändertagande —

så måste detta förfarande avbrytas, niir den unge når 18 år. Men då man

nu, vilket styrelsen anser riktigt, vill öppna möjlighet till fortsatta stödjande

och förebyggande åtgärder från samhällets sida mot åldersklasserna 18—21 år,

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJfO.

skulle ansvaret för dessa åtgärder för denna relativt korta period flyttas över

från barnavårdsnämnden till skyddsnämnden. Detta vore knappast ägnat att

främja konsekvens och ändamålsenlighet i behandlingen av dessa ömtåliga

fall.

Styrelsen förordar alltså, att samhällets skyddsåtgärder för ungdom i åldern

18—21 år, som påkallas allenast på den grund, att den unge hemfallit åt sedeslöst

leverne, sker jämlikt bamavårdslagen, och att denna sålunda ändras på

sätt, som betingas härav. I enlighet härmed förordar styrelsen följaktligen,

att första stycket 1 § i förslaget till sedeslöshetslag och de med detta stadgande

sammanhängande övriga bestämmelserna utgå ur förevarande lagstiftning.

Det förtjänar framhållas, att det av styrelsen förordade förslaget ej innebär

annat, än att inskridande mot ungdom i åldern 18—21 år bör ske enligt bamavårdslagen,

där indikationen för samhällets inskridande allenast är den unges

sedeslösa leverne. Örn denne, för så vitt han fyllt 18 år, tillika förleder annan

ungdom till otukt, gör sig skyldig till förargelseväckande beteende eller dylikt,

som angives i 1 § av den föreslagna sedeslöshetslagen, bör den omständigheten,

att han ej fyllt 21 år, icke utgöra hinder för att han behandlas enligt förevarande

lag — alltså ej enligt bamavårdslagen.

Om man emellertid i enlighet med förslaget låter sedeslös ungdom i åldern

18—21 år kvarstå under förevarande lagstiftningsområde, synes denna i så

måtto böra intaga en särställning i förhållande till det övriga klientelet, att

man vid varje ingripande obetingat giver företräde åt sådana skyddsåtgärder

av varsammare slag, som lagstiftningen medgiver, eller med andra ord att man

städse utgår från förutsättningen, att utsikt till ett tillrättaförande är förhanden.

Självfallet bör ett intimt samarbete etableras mellan skyddsnämnd

och barnavårdsnämnd.

I det följande angivas i korthet de omläggningar av förslaget, som påkallas

för att tillgodose de i det föregående angivna önskemålen. Även örn det torde

föranleda omredigeringar av vissa paragrafer, synas dessa kunna genomföras

utan alltför betslande omarbetningar.

Att börja med synas bestämmelserna böra sammanfattas i en enda lag.

I förslagets alternativ B., där hela lagstiftningen sammanförts i en lag,

har såsom rubrik för denna föreslagits: »Lag örn åtgärder mot lösdriveri och

mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.» Det må erkännas, att svårigheterna

att finna en lämplig rubrik äro stora. Den sålunda föreslagna synes

dock ej vara fullt lycklig. Det är antagligt, att lagen, med hänsyn till rubrikens

längd, i dagligt tal komme att förkortas, sannolikt till »lösdriverilagen»

eller »lösdnvarlagen». Men det är just termen »lösdrivare» eller »lösdriveri»,

som ingiver betänklighet. Denna är historiskt betingad. Den åsyftar ursprungligen

det vagabonderande klientelet, som emellertid numera ingalunda

i epresenterar den enda eller ens den mest karakteristiska typen. Den har också

i den allmänna uppfattningen förknippats med så många felaktiga föreställningar

och givit anledning till sa manga vantolkningar beträffande arten av

de samhällsföreteelser, mot vilka lagstiftningen riktar sig. att den så att säga

Davi t förbrukad och utnött. När man nu står i begrepp att företaga en verklig,

djupt genomgripande revision, synes det angeläget, att detta tydligt markeras

även i lagrubriken.

Styrelsen föreslår, att lagen benämnes »lag örn skyddsåtgärder mot viss samhällsskadlig

vanart». Ordet »vanart» är av svenskt ursprung och har fullt

burskap. Det har visserligen hittills företrädesvis brukats örn ungdom, men

den livsföring hos vuxna, mot vilken man riktar sig, motsvarar vanart hos

ungdom. Nämnas må för övrigt, att förevarande klientel jämväl på grund

av sin ofta outvecklade, infantila läggning, intellektuellt och moraliskt kan

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-''i-0.

257

jämföras med vanartad ungdom. I förbigående kan också förtjäna nämnas,

att möjligheten att använda en enhetlig term på den jämlikt lagen omhändertagne,

nämligen den vanartade, medför vissa fördelar i form av förenklingar

vid lagtextens avfattning.

I lagens 1 § själas böra upptagas samtliga förutsättningar för lagens tilllämplighet.

Styrelsen får här nedan till övervägande framlägga en formulering

av en sådan paragraf. Till innehållet ansluter den sig i huvudsak till

1 §§ i de båda förslagen. Den sedeslösa ungdom i åldern 18—21 år, varom

i det föregående särskilt talats, har dock uteslutits.

; »Undandrager sig någon att ägna sig åt hederligt arbete och finnes han tilllika

antingen

1) under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som giver

grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker förskaffa

sig uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning eller

säkerhet; eller

2) göra sig hemfallen till bettleri eller tillåta barn, som står under hans

lydnad eller uppsikt, att bettla eller använda barn eller andra att bettla

för sin räkning; eller

3) vara hemfallen åt oriktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte
till

otukt förleda ungdom under 21 år eller genom sitt leverne åstadkomma

särskild fara för sådant förledande: eller

genom inbjudan till otukt störa anständigheten eller eljest väcka

förargelse å plats, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs; eller ock

genom sitt leverne verka grovt störande för närboende eller andra,

då må, örn han fyllt 18 år, skyddsåtgärder mot samhällsskadlig vanart vidtagas

mot honom enligt denna lag.»

Vad den lokala organisationen angår, synas skyddsnämnd och förhörsinyndighet

böra konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse nied förslaget. Mot

benämningarna synes intet vara att erinra. Med tanke på de talrika fall, där

dessa organs kompetensområden komma att sammanfalla, torde emellertid härjämte

böra införas en för dem båda gemensam benämning, förslagsvis skyddsmyndighet.

I t

I likhet med vad förslaget angiver, synes skyddsnämnd böra inrättas obligatoriskt

i städer med över 20 000 invånare och fakultativt i andra kommuner.

I övriga orter synas de på skyddsnämnd ankommande uppgifterna böra åvila

förhörsmyndighet. Styrelsen finner det nämligen betänkligt, att även örn

skyddsnämnds skyldigheter och befogenheter kunde tilläggas redan befintligt

kommunalt organ, exempelvis fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd,

man i allt fall i cirka 2 500 kommuner skulle tillskapa en ny

kommunal organisation, som till övervägande del skulle mala tomt. Sannolikt

torde också, även med ovan förordade begränsning i fråga om skyddsnämnds

inrättande, det stora flertalet fall, som bör ankomma på sådan nämnds prövning,

vara att finna i de orter, där skyddsnämnd komme att finnas inrättad.

Det synes kunna ifrågasättas, örn det ej bör ankomma på länsstyrelse att

utse ordförande i skyddsnämnd.

I orter, där skyddsnämnd finnes, kommer denna och förhörsmyndigheten att

stå såsom två sidoordnade organ med delvis likartade uppgifter. Erinras må

emellertid, att samma förhållande råder enligt alkoholistlagen, där beträffande

farliga alkoholister initiativrätt tillkommer såväl nykterhetsnämnd som

polismyndighet. Styrelsen har ej kunnat iakttaga några olägenheter härav.

Emellertid synes, i enlighet med vad ovan anförts och i anslutning till vad

fallet också är jämlikt alkoholistlagen, de båda organens inbördes kompetens
Biliang

lill riksdagens protokoll 1980. I sami. 203 hafi. (Nr Sild.) ; 17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

områden böra något närmare fixeras. Där skyddsnämnd finnes, synes förhörsmyndigheten

såsom allmän regel hava att inskrida allenast mot den, som fyllt

21 år och giver grundad anledning antaga, att han på ohederligt sätt söker förskaffa

sig medel till sitt uppehälle eller eljest innebär fara för allmän ordning

och säkerhet eller stör anständighet eller väcker förargelse på allmän plats

eller verkar grovt störande för närboende eller andra. Förhörsmyndigheten

skulle sålunda i allmänhet komma att handlägga sådana fall, där vederbörande

genom sitt yttre uppträdande tilldragit sig ordningsmaktens uppmärksamhet

och föranlett dess inskridande.

Förhörsmyndigheten bör vidare omhändertaga de fall, som av skyddsnämnd

befinnas vara av beskaffenhet att böra överlåtas på förhörsmyndighets handläggning

(kriminella yngre ligister o. d.).

Där en person anhållits av polis och inställts inför förhörsmyndighet och

det vid förhöret befinnes, att fallet bör handläggas av skyddsnämnd — det

kan till exempel först vid förhöret hava konstaterats, att han ej fyllt 21 år —

synes förhörsmyndigheten böra härom ofördröjligen underrätta skyddsnämnd,

och, där så anses påkallat, omhändertaga personen, samt snarast möjligt inställa

honom för nämnden.

Såsom allmän regel bör uppställas, att man begränsar sig till skyddsåtgärder

av förebyggande natur mot dem, som ej fyllt 21 år eller som tidigare ej varit

föremål för åtgärder enligt lagen eller som eljest giva anledning till antagande,

att skyddsåtgärder av sådant slag bäst lämpa sig för ett tillrättaförande.

Undantag torde kunna göras i svårartade fall, där förebyggande skyddsåtgärder

prövas uppenbart gagnlösa.

I övrigt synes lagstiftningen böra utformas i enlighet med förslaget, efter

vidtagande av de ändringar och jämkningar, som förordas i den följande detal

jgranskningen.

Styrelsen övergår nu till detaljgranskningen och anknyter densamma till förslaget

till lösdriverilag enligt alternativ A.

Detalj granskning av lagförslaget.

1 §. Beträffande 1 § får styrelsen hänvisa till vad'' i det föregående anförts.

2 §. Enligt 1 mom. består förhörsmyndigheten av förhörsledaren och ett

kommunalt ombud såsom bisittare. Enligt 3 mom. förutsättes, att flera personer

kunna utses att tjänstgöra såsom ombud. Det synes önskvärt, att man

söker utnyttja deras personliga erfarenheter, särskilt i de fall där en person

göres till föremål för förnyade åtgärder. Härvid kunna flera ombuds närvaro

vara nära nog påkallad. Då ombuden ej deltaga i besluten utan endast

äga reservationsrätt, möter detta icke något hinder beträffande konstruktionen

av beslutanderätten. Styrelsen föreslår alltså, att uttrycket »ett kommunalt

ombud» i 1 mom. — liksom i andra analoga fall — ändras till »minst ett kommunalt

ombud». Ombud, som, ehuru ej inkallat, själv önskar deltaga vid handläggning

av ärende, synes böra äga rätt härtill.

6 §. övervakningen torde ofta vara en krävande uppgift. Den är av sådan

vikt — övervakningsinstitutet framstår såsom en av förslagets viktigaste reformer

— att fullgörandet måste tryggas, även om tillgången på frivilliga

krafter för ändamålet skulle tryta. Lika med Svartsjöstyrelsen anser socialstyrelsen

alltså, under erinran att nykterhetsnämnd jämlikt 20 § av alkoholistlagen

ej kan undandraga sig att utöva övervakning, att skyddsmyndighet bör

göras skyldig åtaga sig sådan uppgift, örn så av myndighet påkallas.

7 §. Av lydelsen mil det synas, som om initiativet till ett inskridande från

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-U).

259

förhörsmyndighetens sida endast kunde utgå. från »fjärdingsman, annan polisman

eller tillsyningsman». Detta lärer väl knappast vara avsett. En omredigering

torde därför påkallas, som i första hand framhäver förhörsmyndighetens

— enligt styrelsens förslag generellt skyddsmyndighetens — egen initiativrätt.

Det torde därvid givas fall, särskilt där fråga är örn förebyggande

hjälpåtgärder, då ett tvångsmässigt inställande inför förhörsmyndigheten

är olämpligt och onödigt. Detta bör komma till uttryck i lagtexten på

så sätt, att förhörsmyndigheten göres behörig att kalla person till inställelse

samt vid behov använda tvångsmedel, d. v. s. påkalla handräckning för vederbörandes

inställande.

Understundom torde ett formligt anhållande böra ske, men det synes i någon

mån stötande, att detta skall angivas såsom den regelrätta formen. I den

nuvarande första meningen av paragrafen synas i uttrycket »anhålla och ofördröjligen

inställa honom» de två första orden böra uteslutas eller utbytas mot

ett följande, »samt, örn så befinnes påkallat, för ändamålet anhålla honom»

eller något liknande.

Enligt .alkoholistlagen (4 § 1 mom.) tillkommer initiativrätt »nykterhetsnämnden

i den kommun, där han (alkoholisten) vistas eller äger hemortsrätt».

I förslaget göres ingen liknande begränsning och härav skulle alltså formellt

följa, att initiativrätten vore lokalt obegränsad. Emellertid torde frånvaron av

stadgande i förevarande hänseende ej komma att uppfattas på sådant sätt utan

snarare tolkas såsom en mycket snäv begränsning. Närmare regler härutinnan

torde därför påkallas. Härvid bör man emellertid framgå med försiktighet,

så att icke exempelvis en person i huvudstaden skulle kunna undandraga sig

ett av skyddsmyndighet därstädes inlett förfarande allenast genom att begiva

sig till en av stadens grannkommuner.

8 §. Enligt alkoholistlagen (8 §) har nykterhetsnämnd, som hos länsstyrelse

gör framställning örn interneringsförordnande, att avgiva redogörelse enligt

fastställt formulär. Ett sådant formulär tjänar utan tvivel till god vägledning,

på samma gång som det tvingar fram sådana undersökningar, som verkligen

äro påkallade. En liknande anordning synes böra genomföras i fråga

om skyddsmyndighet. En duplett av det ifyllda formuläret borde insändas till

centralregistret, vars förande givetvis skulle underlättas genom en enhetlig

uppställning av de lämnade uppgifterna.

9 §. Socialstyrelsen nödgas bestämt avstyrka, att 1 mom. erhåller deli

lydelse, som givits det i förslaget. Här har lämnats ett obetingat företräde

åt behandling enligt fattigvårds- och alkoholistlagarna, vilket synes helt olämpligt.

Skall exempelvis en svår och farlig lösdrivare obetingat behandlas enligt

alkoholistlagen, därför att han — såsom ofta är fallet -—• jämväl är hemfallen

åt alkoholism i alkoholistlagens bemärkelse? Ej ens behovet av sjukvård bör

obetingat fritaga en person från behandling enligt förevarande lag. Skulle

exempelvis en under slagsmål anhållen person av våldsverkartyp gå helt fri,

därför att han under någon vecka behövde vård för sina under slagsmålet

ådragna blessyrer?

Vad man här bör eftersträva, lärer vara, att vederbörande göres till föremål

för den behandling, som är den mest behövliga och lämpliga med hänsyn

lill de mest karakteristiska i hans livsföring eller belägenhet. Men detta har ej

kommit till uttryck i den föreslagna avfattningen.

Däremot synes förtjäna närmare övervägas, huruvida ej särskilda föreskrifter

påkallas till reglerande av de fall, där en person, som föranleder åtgärd

enligt denna lag, redan är föremål för åtgärder enligt en annan, exempelvis

att han befinnes stå under (övervakning av nykterhetsnämnd.

Orden »överlämna honom till vederbörande för erhållande av erforderlig

vård» synas kunna föranleda det missförståndet, att förhörsmyndigheten vore

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Majlis proposition nr 2k().

behörig att därvid meddela bindande föreskrifter, vilket ju ej är fallet. Uttrycket

»göra hänvändelse i syfte att åtgärd blir vidtagen» eller något liknande

synes bättre motsvara realinnebörden.

Enligt 2 mom. av förevarande paragraf äger förhörsmyndighet vid vidtagande

av hjälpåtgärder bland annat göra hänvändelse till »för ändamålet anordnat

allmänt arbetsföretag». I anslutning till vad socialstyrelsen i ett av

sina tidigare utlåtanden anfört må framhållas, att man kan befara en viss

tävlan mellan olika kommuner örn dylika platser särskilt vid vinterns annalkande.

För att trygga en rationell och rättvis fördelning av platserna, synes

det påkallat, att denna på därom gjorda ansökningar, sker centralt, i likhet

med vad som sker i fråga örn de av statens arbetslöshetskommission anordnade

statliga reservarbetena. Såsom central myndighet lärer den föreslagna uppsiktsmyndigheten

böra i sådant fall ifrågakomma,

I 2 mom. andra stycket antydes, att den offentliga arbetsförmedlingen skall

lämna medverkan vid hjälpåtgärder, som avse att bereda arbete. Socialstyrelsen,

som anser dylik medverkan naturlig, vill emellertid kraftigt understryka,

att densamma ej bör få inkräkta på en för den offentliga arbetsförmedlingen

gällande grundregel, nämligen att vid »verksamheten i främsta rummet hänsyn

skall tagas till, att arbetsgivare erhåller den bästa möjliga arbetskraft och

arbetare det arbete, vartill han bäst ägnar sig».

Ifrågavarande spörsmål torde tarva någon närmare utredning, innan lagstiftningen

träder i kraft.

Vad angår sådan provisorisk hjälp, som avses i 2 mom. sista stycket, lärer

man regelrätt böra söka lita sig till allmän eller enskild hjälpverksamhet. Det

ligger emellertid nära till hands att befara, att det ekonomiska ansvaret för

sådan hjälp ofta av omständigheternas makt kan komma att falla på skyddsmyndighetens

ledamöter resp. bisittare personligen. En sådan mer eller mindre

nödtvungen hjälpverksamhet kan emellertid i längden verka tyngande och

försvåra förvärvet eller bevarandet av för uppgifterna eljest intresserade

krafter. Faran härav bör ej underskattas. Det synes därför böra ifrågasättas,

örn ej i fall, där andra hjälpkällor tryta, statsmedel böra kunna på därom

gjord ansökan ställas till förfogande. Ansökan om sådan ersättning, vilken

borde utgå efter vissa fastställda grunder, borde i sådant fall göras hos uppsiktsmyndigheten

antingen i samband med ingivandet av vederbörliga uppgifter

till centralregistret eller ock, där så befunnes lämpligare, terminsvis

(kvartal eller år).

10 §. Det frivilliga förfarande, som med mönster närmast från 26 § i alkoholistiagen

förordas i 10 § av förslaget, avser endast ingående å allmän arbetsanstalt.

Det kan ifrågasättas, om ej sådant frivilligt förfarande bör väsentligen

utvidgas. Styrelsen förordar sålunda, att vederbörande skall kunna,

vid äventyr av rättslig påföljd, förbinda sig att iakttaga villkor av i huvudsak

sådant innehåll, som åsyftas i 3 mom. av 9 §. Villkoren eller rättare

åtagandena skulle vara av skyddsmyndigheten godkända och deras uppfyllande

borde vara förenat med övervakning. Avsteg från åtagandena skulle

medföra samma påföljder som brytandet av skyddsmymdighets förelägganden

och närmast utgöra ett vägande skäl för ett strängare förfarande, exempelvis

intagande på allmän arbetsanstalt.

Styrelsen föreställer sig, att det frivilliga förfarandet just i nu angiven

väg skulle få sin största praktiska betydelse. Bland annat skulle man härigenom

merendels kunna på lämpligt sätt erna en lösning av den ömtaliga Dagan

örn en med visst tvång förknippad arbetsanställning, den kanske oftast

lämpligaste vägen för tillrättaförande av dem, som ej hunnit glida alltför långt

på vägen utför. En ung man, som visat sig ej ha tillräcklig moralisk ryggrad

i storstadslivet, har kanske ett gott föräldrahem på landet, där han funne

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 240.

261

livet enformigt och tråkigt inea där han kunde under visst tvång tillrättaföras.

Fallet torde ej vara ovanligt. Om nu skyddsmyndigheten konstaterar,

att hemmet är gott och att föräldrarna eller andra anhöriga vilja mottaga

vederbörande och denne inför utsikten av ett strängare förfarande förbinder

sig att återvända till hemmet och där under lämplig övervakning tvärstanna

viss tid och i övrigt visa arbetsamhet och ordentlighet, synes detta vara

en särdeles naturlig och lämplig väg för hans tillrättaförande.

Ifrågavarande anordning, som styrelsen livligt vill förorda, synes påfordra

ändringar såväl i 9 § 3 mom. som i 10 §.

12 §. Avfattningen av 12 § har tydligen skett av intresset att starkt hävda

de förebyggande hjälpåtgärdernas betydelse. Ehuru styrelsen till fullo delar

uppfattningen om delina deras betydelse och tillika anser, att den genom återfall

ådagalagda gagnlösheten av vidtagna hjälpåtgärder bör utgöra ett vägande

skäl för ett strängare förfarande, måste styrelsen bestämt avstyrka, att

tidigare vidtagna hjälpåtgärder skola utgöra en obetingad förutsättning för

att vederbörande skall kunna överlämnas till länsstyrelse i och för eventuell

intagning å allmän arbetsanstalt. Även enligt alkoholistlagen intaga de förebyggande

åtgärderna en särdeles framskjuten plats; icke desto mindre finnas

talrika belägg för att redan vid det första inskridande, som sker enligt lagen,

den enda åtgärd, som praktiskt taget kan ifrågakomma, är omedelbar internering

å anstalt. Analoga fall torde vara fullt ut lika vanliga på förevarande

lagstiftningsområde.

Enligt 3 mom. skall däri omnämnd anmälan göras hos »förhörsmyndigheten

i orten». Det torde ej sällan vara lämpligare, att sådan anmälan göres hos

den initiativtagande myndigheten, något vartill möjlighet synes böra beredas

genom ett alternativt tillägg i lagtexten.

13 §. Styrelsen har i tidigare utlåtande i ämnet ifrågasatt, huruvida sådan

personlig inställelse hos länsstyrelse, som i denna paragraf avses, alltid är

påkallad och örn ej, i likhet med vad förhållandet är i analogt fall beträffande

alkoholister, skriftligt förfarande kunde tillämpas. Ej minst i den omhändertagnes

eget intresse synes hans personliga inställande i vissa fall onödigt

och mindre lämpligt. Några betänkligheter synas knappast böra förefinnas

mot en bestämmelse, att inställelse ej behöver ifrågakomma, där den omhändertagne

tidigare varit intagen å allmän arbetsanstalt och tillika

antingen själv icke begär personlig inställelse eller

sådan prövas vara uppenbart obehövlig

dock att inställelse alltid skall ske, när de förutsättningar rörande förutvarande

intagning å allmän arbetsanstalt, varom i 22 § 2 morn. sägs, äro för

handen.

Personlig inställelse bör sålunda alltid ske, när första intagning ifrågasättes.

Vidare bör sådan intagning, som enligt 22 § 2 mom. kan tänkas vara

under obestämd tid, föregås av så speciellt noggrann prövning, att personlig

inställelse städse äger rum.

I andra fall åter synes det rimligt, att endast skriftligt förfarande tillämpas,

för så vitt den omhändertagne icke själv begär muntligt förhör inför

länsstyrelse — spörsmålet synes böra underställas hans övervägande ■—• eller

ock personlig inställelse prövas obehövlig. Prövningen bör i så fall närmast

ske hos skyddsmyndigheten. Finner emellertid länsstyrelse vid bedömandet

av handlingarna, att personlig inställelse påkallas, må det ankomma på denna

att föranstalta därom.

14 §. Styrelsen har redan tidigare uttalat tvivel örn lämpligheten av offentlighet

vid förhör inför länsstyrelse. Offentligheten kan å ena sidan vålla den

förhörde onödiga lidanden och å andra sidan locka sensationslystnad av motbjudande

slag. I särskilt hög grad torde dessa synpunkter förtjäna beaktas

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Majlis proposition nr 2-tU.

i fråga om förhör med sedeslösa kvinnor. Med tillfredsställelse iakttar man,

att synpunkten i viss grad vunnit beaktande i denna paragraf — liksom i

motsvarande 23 § 2 inom. sedeslöshetslagen — i det att, där den förhörde det

begär, förhöret ej skall hållas offentligt. Likaså skall förhör hållas inför

stängda dörrar, där »omständigheterna eljest därtill föranleda». Med stöd

av denna senare bestämmelse lärer länsstyrelse alltså äga befogenhet förhindra,

att förhören på olämpligt sätt utnyttjas av sensations- och skandalhungern.

Trots dessa avsevärda inskränkningar i offentligheten, vilka torde vara synnerligen

påkallade, lärer någon tvekan kunna råda örn lämpligheten av stadgandet.

Därest länsstyrelserna med eftergift åt en eventuell opinionsbildning

— en sådan är ingalunda utesluten ■— komma att i sin prövning av frågor

örn förhör inför stängda dörrar tillämpa ungefär lika stränga regler, som domstol

har att tillämpa i liknande frågor, äro att befara allvarliga olägenheter.

Förhören få ej utveckla sig till offentliga föreställningar rörande samhällslivets

skuggsidor eller lärokurser för vissa av denna lagstiftning särskilt intresserade

sämre element. Det vore önskvärt, att dessa synpunkter — till länsstyrelsernas

stöd — från auktoritativt håll kraftigt underströkes vid de fortsatta

förarbetena till lagen. I förhoppning att så sker, har styrelsen för egen

del avstått från att i denna punkt framställa något ändringsyrkande.

18 §. Enligt 12 § i alkoholistlagen äger länsstyrelse, när skäl därtill äro,

förordna, att slutligt beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt

må gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej vunnit laga kraft. Liknande

befogenhet synes genom särskild föreskrift i denna paragraf böra tillerkännas

länsstyrelse jämväl beträffande beslut, varom här är fråga.

19 §. I 19 § beröres frågan örn utlänning, som hemfallit till lösdriveri och

om förfarandet mot sådan, där utvisning ej befinnes böra äga rum. Erinras

må, att 1927 års främlingslag jämväl innehåller föreskrifter örn s. k. förpassning

ur riket. Dessa sammanhänga i sin tur nära med föreskrifterna örn uppehållstillstånd.

Emellertid har 1927 års lag endast temporär giltighet, vilket

i viss mån torde bero på de för lagstiftningen nya bestämmelserna om

bland annat uppehållstillstånd. Lagens giltighet utgår med år 1932. Om

främlingslagstiftningen, såsom väl sannolikt är, dessförinnan erhåller en mera

bestående karaktär och förpassningsinstitutet därvid upprätthålles, torde skäl

föreligga att ägna detta institut uppmärksamhet jämväl i förevarande sammanhang.

Under nuvarande provisorium synes frågan böra lämnas åsido, och

föreslår styrelsen för den skull nu ingen ändring i den föreslagna 19 §.

20 §. Enligt 20 § 2 mom. skall allmän arbetsanstalt stå under ledning aven

av Kungl. Majit förordnad styrelse. Där sådan anstalt anordnas av landsting,

kommun, förening eller stiftelse, synes det knappast rimligt, att dessa

helt och hållet skulle sakna inflytande på anstaltsstyrelsens sammansättning.

Bestämmelsen i fråga synes därför böra ändras därhän, att Kungl. Maj :t i

dylika fall bestämmer styrelseledamöternas antal samt utser ordförande och

vissa av de övriga ledamöterna. De av Kungl. Majit utsedda ledamöterna

torde som regel böra utgöra majoritet.

21 §. I lagtexten eller i motiverna synes böra angivas, att överflyttning

må ske jämväl av frivilligt ingångna. Liknande överflyttning kan för närvarande

icke ske jämlikt alkoholistlagen, vilket visat sig vara en olägenhet.

Detta förutsätter, att det frivilliga ingåendet jämlikt förslagets 10 § ej får betraktas

såsom avseende allenast någon viss, i förbindelsen angiven allmän

anstalt. I 22 § 1 mom. andra stycket borde med tanke härpå orden »må där

kvarhållas» utbjdas mot »må å sådan kvarhållas».

22 §. I denna paragraf synas böra meddelas bestämmelser, angivande huruvida

och i vad mån tiden för undergånget frihetsstraff skall inräknas i

tiden för intagningen eller ej.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JiO.

263

Enligt styrelsens mening bör den tid, varunder å allmän arbetsanstalt intagen

är frånvarande från anstalten i och för undergående av honom ådömt

frihetsstraff — förvandlingsstraff inbegripet — ej medtagas vid beräknande

av den tid, han längst må kvarhållas. Det motsatta beräkningssättet synes

icke lämpligt. En försökspermitterad, som uppfört sig så, att han måste

återföras till anstalten, kunde eljest exempelvis göra sig skyldig till straffbart

motstånd och våld mot förrättningsman vid återförandet, utan att detta

i själva verket åsamkade honom annan påföljd än ett för honom likgiltigt eller

kanske rentav eftertraktat ombyte av arbetsanstalt mot fängelse.

Den intagning på obestämd tid, som förordas i 22 § 2 morn., är uppenbarligen

en utomordentligt allvarlig åtgärd. Emellertid synes den enligt erfarenhetens

vittnesbörd vara så påkallad samt kringgärdad av så starka garantier

mot missbruk, att den bör accepteras.

En livsföring, som är av sådan samhällsskadlig art, att den —- i samhällets

skyddsintresse — anses böra föranleda individens omhändertagande för

obestämd tid, utlöser sig enligt sakens natur mången gång i brottsliga handlingar.

De i det föregående omnämnda, av styrelsen verkställda undersökningarna

utvisa också, att det inom här ifrågavarande klientel påträffas ej

blott många, som över huvud taget sakfällts för brott, utan också ej så .få,

vilka äro att anse såsom vaneförbrytare. Uppenbart är, att de brottsliga

handlingarna ofta ingalunda äro tillfälligheter utan tvärtom ett utslag av en

asocial läggning., vilken konstituerar individens hela livsföring.

När man nu vid tillämpningen av en lagstiftning, som i eminent grad. täger

sikte på hela livsföringen, har att söka bedöma de fall, där denna livsföring är

av beskaffenhet att böra föranleda omhändertagande för obestämd tid, lärer

man ej kunna underlåta att taga i betraktande något, som kan.vara för densamma

så kännetecknande som sakfällda brott. Det bör härvid samtidigt med

styrka framhållas, att omhändertagandet för obestämd tid på intet sätt får betraktas

såsom en skärpning av straffet för redan sonade brott eller över huvud

taget såsom en åtgärd av repressiv natur; det är fråga endast och allenast.örn

en yttersta nödfallsåtgärd, som under vissa förhållanden anses ofrånkomlig i

samhällsskyddets intresse.

I 2 mom. av förevarande paragraf fastställas nu normerna för bedömandet

av dylika fall. Vissa objektiva förutsättningar skola hava konstaterats vara

för handen, för att ett omhändertagande för obestämd tid skall kunna ifrågakomma.

Bland annat skall vederbörande minst fyra gånger och sammanlagt

minst tio år ha varit intagen å allmän arbetsanstalt. Däremot nämnes intet

örn undergånget frihetsstraff. Att sålunda i detta sammanhang ingen hänsyn

skall tagas till sakfällda brott kan näppeligen anses riktigt och lämpligt.

Styrelsen föreslår därför sådan ändring av förslaget i denna punkt, att det

vid bedömande av asylfallen skall tagas i betraktande ej blott antalet och sammanlagda

tiden för förutvarande intagningar å allmän arbetsanstalt utan jämväl

oell i lika mån avtjänat frihetsstraff, förvandlingsstraff inbegripet.

Det är tydligt, att vid asylfallens behandling förbättringssynpunkten principiellt

träder i bakgrunden och samhällets skyddsintresse nästan helt dominerar.

Humaniteten bjuder därför med stor styrka, att detta skyddsintresse tillgodoses

med minsta möjliga lidande för individen. Dc å asylavdelning intagna

synas därför efter viss tids intagning böra, så långt det är förenligt med

disciplin och säkerhet inom anstalten, få komma i åtnjutande av personlig frihet.

och andra förmåner.

Den i förslaget hävdade principen om genomgående utsträckning av intagningstiderna

synes även i övrigt böra föranleda, att behandlingen av de å allmänna

arbetsanstalter intagna blir så human som möjligt.

23 §. Det finnes personer, som till följd av olycklig läggning synas dömda

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Majlis proposition nr 2^0.

att ute i samhällslivet störta sig i elände och därvid ådraga både andra och sig

själva de största lidanden men som under anstaltslivets lugn och skydd nå en

viss sinnesjämvikt och betyga sig erfara en relativ känsla av trivsel. Dessa å

anstalt ofta beskedliga individer höra uppenbarligen bäst hemma där. Om deras

livsföring icke berättigar till intagning på obestämd tid, så bör dock både

i deras eget och samhällets intresse hinder ej möta till frivilligt kvarblivande

å anstalt. I 23 § 3 mom. hava de sakkunniga också beaktat dessa synpunkter.

Styrelsen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl, varför tiden för sådant

frivilligt kvarstannande skulle begränsas till högst ett år. Varför skall den

omhändertagne då ut i samhällslivet för att gå en tid av säkert förfall till mötes

och för att efter någon tid med all sannolikhet återkomma såsom tvångsinternerad?

Känslan av att kvarstannandet sker frivilligt torde också vara av

visst värde för honom.

Styrelsen föreslår därför, att uttrycket »medgives under en tid av högst ett

år» i 3 mom. ändras till exempelvis »medgives för viss tid, varje gång högst

ett år».

25 §. Det synes vara onödigt strängt, att försökspermission i regel ej skulle

kunna beviljas under första året.

Den i 2 mom. sista punkten meddelade föreskriften synes böra ändras därhän,

att anstaltsstyrelsen i fall, som avses, äger bestämma, huruvida och i vad

mån permissionstid skall inräknas i tiden för anstaltsvistelsen. Härav föranledes

järnvägen ändring i 1 mom. första stycket. Det synes böra uttryckligen

stadgas, att jämväl uppsiktsmyndigheten äger besluta örn försökspermission.

26 §. Det framgår ej, huruvida brott mot utskrivningsvillkor enligt denna

paragraf utgör, självständig grund för förordnande om förnyad intagning och

örn intagningstiden på sådan grund kan utsträckas till maximum, d. v. s. tre

år. Det torde vara lämpligt, att denna fråga närmare fixeras efter mönster,

hämtade från 20 och 21 §§ alkoholistlagen. Ordet »återintagning» eller något

liknande synes därvid böra användas såsom term, angivande att intagningen

skett på grund av förordnande enligt speciell indikation.

.27 §. Uppsiktsmyndigheten bör kunna uppdraga förutom åt auktoriserad

hjälporganisation jämväl åt skyddsmyndighet att utöva sådan uppsikt, som i

första stycket sägs.

Den tillsyn, som uppsiktsmyndigheten enligt denna paragraf har att utöva,

synes även böra omfatta övervakares sätt att sköta sin uppgift samt den vård,

som kan beredas omhändertagna hos enskilda personer, exempelvis hos föräldrar

och andra anhöriga.

29 §. Enligt denna paragraf må, bland annat, uppsiktsmyndighetens beslut

örn överflyttning ej överklagas. Därest man av principiella skäl vill söka undvika

att inskränka besvärsrätten, anser sig styrelsen av erfarenheterna från

alkoholistlagen ha anledning förmoda, att besvärsrätt i förevarande fråga utan

större olägenhet kan medgivas. I sådant fall bör dock med mönster från alkoholistlagen

(17 §) införas ett stadgande, förslagsvis i 21 §, att uppsiktsmyndighetens

beslut örn överflyttning genast skall gå i verkställighet.

. Centralregistret. Enligt förslaget skall sedeslöshetslagens klientel ej redovisas

till det föreslagna centralregistret. Den av de sakkunniga härutinnan

anförda motiveringen, som närmast tager sikte på hithörande frågors ömtåliga

natur, synes ej övertygande. Det måste med styrka hävdas, att ett centralregister

under inga förhållanden får föras eller användas på sådant sätt,

att uppgifterna kunna medföra lidande för oförvitliga personer eller över huvud

taget lända någon till skada.

Om centralregistret skall fjella den avsedda uppgiften, böra enligt styrelsens

mening alla enligt lagen vidtagna skyddsåtgärder, av vad slag de vara må,

omedelbart rapporteras till centralregistret. Detta synes även böra omfatta

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2bO.

265

uppgifter om åtgärder, som vidtagits jämlikt alkoholistlagen, åtminstone där

åtgärderna föranlett förordnande örn intagning å allmän alkoholistanstalt. Då

uppgifter härom finnas tillgängliga hos socialstyrelsen, och det här förutsättes,

att uppsiktsmyndigheten enligt denna lag och alkoholistlagen blir en och

samma myndighet, lärer ifrågavarande önskemal kunna tillgodoses, utan att

särskilda bestämmelser därom utfärdas. Härjämte synas även åtgärder jämlikt

barnavårdslagen gentemot sedeslös ungdom böra inrapporteras till registret.

Uppsiktsmyndighet.

Ärenden rörande lösdrivares behandling hava tidigare varit förlagda till

fångvårdsstyrelsen men äro sedan år 1920 därifrån utbrutna. Sedan denna tid

förefinnes ingen central handläggning av hithörande ärenden i annan man än

vad som sker i Kungl. Maj:ts kansli (socialdepartementet). De statliga tvangsarbetsanstaltema

(Svartsjö och Landskrona) lyda under särskilda styrelser,

vilka i sin tur direkt sortera under socialdepartementet,

Förslaget förutsätter en fortlöpande ämbetsförvaltning genom särskild uppsiktsmyndighet.

Härvid inställer sig den fråga, som styrelsen nu går att behandla,

nämligen huruvida hithörande ämbetsuppgifter böra utövas centralt

eller böra decentraliseras, samt åt vilken myndighet de böra anförtros.

Vid utövandet av en decentraliserad uppsikt torde endast vederbörande länsstyrelser

kunna ifrågakomma såsom organ. Erkännas må också, att länsstyrelserna

i sin verksamhet på flera sätt torde vara särdeles förtrogna med vissa

hithörande och andra närstående uppgifter. Icke desto mindre torde avgörande

skäl tala för en central, hela landet omfattande uppsiktsmyndighet. °

Flera av de ämbetsuppgifter, som enligt förslaget skola anförtros åt uppsiktsmyndigheten,

äro till sin natur av beskaffenhet att beröra hela landet.

Detta är i eminent grad fallet med förandet av det föreslagna centralregistret.

Beträffande inspektion av arbetsanstalter och hjälparbeten äro länsstyrelserna

ej i tillfälle att vederbörligen beakta önskemålet, att hela landets vårdmöjligheter

utvecklas till och utnyttjas såsom ett sammanhängande, såvitt möjligt

differentierat vårdsystem. Det därmed nära sammanhängande överflyttningsinstitutet

medför uppgifter av utpräglat central natur. För övrigt kan nämnas,

att hjälparbetsföretagen ej torde bliva av alltför stadigvarande natur utan

kunna tänkas bliva förlagda än i ett än i ett annat län. Att med ledning av

det i hela landet förefintliga behovet av vårdplatser vid hjälparbeten uppgöra

förslag till anslagsäskanden för ändamålet är uppenbart en central uppgift.

Detsamma gäller ock förmedlingen av platser till de olika företagen samt i viss

mån även arbetenas anordnande och ledning.

Länsstyrelsernas arbetsbörda torde redan nu i regel vara tyngande. De nya

uppgifter, som enligt förslaget skola tillkomma uppsiktsmyndigheten, äro emellertid

självfallet icke enbart för sig tillräckliga för att hos varje eller vissa

länsstyrelser motivera anställandet av särskilda tjänstemän. Arbetet finge

skötas vid sidan av åtskilliga andra betydelsefulla uppgifter. Man kunde alltså

knappast påräkna, att dessa tjänstemän skulle på området förvärva den särskilda

sakkännedom, som ett mera odelat sysslande med en viktig uppgift är

ägnat bibringa sin utövare och som här är av särdeles stor betydelse.

Även i två andra hänseenden kräves specialexpertis hos en uppsiktsmyndighet.

Sålunda erfordras otvivelaktigt medverkan av dels läkarutbildad, vetenskapligt

och praktiskt skolad psykiater, tillika erfaren anstaltsläkare, och dels

ingcnjörsutbildad erfaren fackman. Den senare påkallas för tekniskt biträde

vid anordnande av och utövande av inseende över hjälparbeten. Att läkares

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

medverkan erfordras vid utövandet av inseende över anstaltsvården lärer ligga

köppen dag. Men även vid utövandet av åtskilliga andra uppsiktsmyndigheten

tillkommande uppgifter torde tillgång till läkarexpertis påkallas. Särskilt må

härvid erinras, att ett effektivt och riktigt utnyttjande av centralregistret torde

påkalla granskande medverkan av psykiater, som har förutsättning att bedöma

innebörden och sammanhanget i de många psykiska egendomligheter hos

individerna, som sannolikt komma att framträda i hithörande uppgifter. En

sådan granskning torde i både individens och samhällets intresse vara av stor

betydelse; den kan leda till att särdeles samhällsfarliga abnorma personer bliva

omhändertagna lika väl som att psykiskt defekta personer verkligen göras till

föremål för den läkarvård de behöva. Härutinnan må hänvisas till styrelsens

undersökningar om lösdrivarklientelet, vilka nogsamt bära vittne om den höga

frekvensen av psykiska defekter hos detta klientel. I nu berörda spörsmål kan

styrelsen stödja sig på erfarenheter, som vunnits vid handläggningen av ärenden

rörande alkoholistvården.

Sådan expertis, varom här är fråga, lärer knappast kunna i erforderlig mån

anlitas och för hela landet effektivt nyttiggöras annat än vid en centraliserad

anordning.

Örn sålunda enligt styrelsens mening tvekan knappast kan råda därom, att

uppsiktsmyndigheten bör utövas centralt, inställer sig frågan, var den där bör

förläggas. Då inrättandet av ett självständigt centralt ämbetsverk för ändamålet

icke lärer ifrågakomma, har man endast att välja mellan redan befintliga,

däribland närmast fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen. De skäl, som

nyligen ^ föranlett lösdrivarärendenas utbrytande ur fångvårdsstyrelsens ämbetsområde,

torde vinna än ytterligare i styrka i och med den nu föreslagna

läggningen av lagstiftningen, varför en återflyttning dit knappast torde behöva

dryftas.

Vid sådant förhållande lärer för närvarande endast socialstyrelsen kunna

ifrågakomma. De sakkunniga synas hava utgått från denna förutsättning.

Positiva skäl tala också till stöd för en sådan anordning. Det inre sammanhanget

mellan förevarande lagstiftningsområde och alkoholistlagens, där styrelsen

redan fungerar såsom uppsiktsmyndighet, ligger i öppen dag. Bland

annat har detta kommit till ett kanske ej så betydelsefullt men ändock särskilt

belysande uttryck däri, att de båda statliga tvångsarbetsanstaltema tillika förklarats

såsom allmänna alkoholistanstalter, i vilken senare funktion de stå under

socialstyrelsens inseende.

Socialstyrelsen har att såsom en huvuduppgift befatta sig med arbetsmarknadsfrågor

och att i samband därmed öva inseende över den offentliga arbetsförmedlingen.

Frågan om sambandet mellan här ifrågavarande samhällsföreteelser

och arbetsmarknadens läge är av grannlaga natur, men den kan ej förbises.

Den har på flera sätt kommit till synes i lagförslaget (medverkan vid

arbetsanskaffning, av hänsynstagande till arbetsmarknadens läge föranlett anstånd

med utskrivning från allmän arbetsanstalt o. s. v.). Nämnas må även,

att styrelsen tillika alltid stått och fortfarande står i nära beröring med statens

arbetslöshetskommission.

Enligt förslaget skall den _nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari

1931, eller med andra ord vid ingången av andra hälften av det budgetår, vars

stat skall behandlas vid 1930 års riksdag. De frågor av organisativ och annan

natur, ^som äro av beskaffenhet att föranleda kostnader för statsverket,

mäste alitsa föreligga i fullt utrett skick senast vid propositionstidens utgång*

vid nämnda riksdag. Härjämte måste utredningsarbetet bedrivas så, att kostnadsberäkningarna

kunna tagas i betraktande redan under de nu pågående förarbetena

till förslaget till riksstat för budgetåret 1930/1931.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maurts proposition nr 34 0

267

Det synes kunna ifrågasättas, om en dylik forcering av frågan över huvud

taget är möjlig och i allt fall om den är lämplig.

Närmast kommer här i betraktande frågan örn uppsiktsmyndigheten. Enligt

vad ovan anförts, tala övervägande skäl för att socialstyrelsen kommer att utgöra

uppsiktsmyndighet. Detta kommer tydligen att påkalla särskilda organisativa

anordningar inom styrelsen. Emellertid är frågan örn styrelsens organisation

för närvarande i andra avseenden föremål för utredning, och förslag i

ämnet torde kunna föreläggas 1931 års riksdag. I allt fall kan så icke ske

till 1930 års riksdag. Erinras må tillika, att frågan örn revidering av alkoholistlagen

för närvarande är föremål för utredning genom tillkallade sakkunniga.

Förslag i ämnet torde kunna föreläggas 1931 års riksdag. Socialstyrelsen

är uppsiktsmyndighet för den organiserade alkoholistvården, och det är

ej uteslutet, att jämväl den lagrevision, som sålunda förberedes, kan giva anledning

till vissa åtgärder, berörande styrelsens organisation. I allt fall synes

det med hänsyn till det ovan påvisade sambandet mellan alkoholi stlagen och

förevarande lagstiftningsområde naturligt och riktigt, att de organisativa anordningar

inom socialstyrelsen, som revisionen av de båda lagarna kan föranleda,

träffas i ett sammanhang. Härtill kommer slutligen, att, som nedan utvecklas,

den förevarande lagstiftningens ikraftträdande jämväl i övrigt bör

hava föregåtts av vissa ytterligare förarbeten i frågor av organisativ, ekonomisk

och annan innebörd.

Med anledning av det anförda föreslår styrelsen, att tidpunkten för den föreslagna

lagstiftningens ikraftträdande framflyttas från den 1 januari 1931 till

förslagsvis den 1 januari 1932 eller, tidigast, den 1 oktober 1931.

Det ökade rådrum, som sålunda skulle beredas, torde vara synnerligen av

behovet påkallat. För att detta skall kunna behörigen utnyttjas, lärer det

emellertid vara nödvändigt, att frågan örn uppsiktsmyndighetens utövande

bringas till principiellt avgörande redan vid lagförslagets antagande. I det

följande utgår styrelsen från förutsättningen, att lagförslaget antages vid

1930 års riksdag och att styrelsen får sig anförtrott att fungera såsom uppsiktsmyndighet.

Enligt förslaget hava vederbörande kommunala myndigheter i åtskilliga städer

obligatoriskt att välja ledamöter av skyddsnämnd. Vidare torde dessa

myndigheter på en del andra håll behöva närmare överväga, huruvida de vid

lagens ikraftträdande överhuvud taget vilja tillsätta skyddsnänand. I hithörande

frågor, som enligt förslaget förutsätta viss Kungl. Maj:ts prövning,

lära utlåtanden av uppsiktsmyndigheten påkallas.

Vidare hava enligt förslaget landstingen att utse personer till betydande antal

att fungera såsom kommunala ombud hos förhörsmyndigheterna.

Alla dessa verkställighetsåtgärder torde vara av bekaffenhet att påkalla viss

tids övervägande.

När sedermera skyddsmyndighetsorganisationen blivit uppbyggd, föreställer

sig styrelsen, att dessa organ i stor utsträckning vilja bliva satta i tillfälle att

tillsammans med uppsiktsmyndigheten eller med representanter för denna

dryfta frågan om de uppgifter, som enligt lagstiftningen komma att påvila

dem. Eventuellt torde genom uppsiktsmyndighetens försorg vissa råd och anvisningar

böra utarbetas och utgivas av trycket för att ställas till förfogande.

Förslaget förutsätter medverkan vid lagtillämpningen av enskilda hjälporganisationer.

vilka (5 §) skulle kunna av Konungen auktoriseras och vilka skulle

komma att fylla betydande och grannlaga uppgifter. Redan nu äro verksamma

åtskilliga organisationer —— de flesta sammanslutna i svenska skyddsförbundet

— som torde vara väl skickade att lämna avsedd medverkan och som torde böra

ifrågakomma vid meddelande av auktorisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G8

Kungl. Maj:ts proposition nr ,240.

Bet lärer böra ankomma på uppsiktsmyndiglreten att såväl vin svenska

skyddsförbundet som direkt träda i förbindelse med dessa organisationer och.

undersöka, huruvida och i vad mån deras verksamhet lämpligen låter inordna

sig i det nya vårdsystemet.

o hålunda mäste tillses, å ena sidan att nätet av frivilliga hjälporganisationer

så vitt möjligt kommer att omspänna hela landet och att dylika organisationer

— efter förhandlingar med intresserade och lämpliga krafter — bringas till

stånd, där de nu saknas eller deras medverkan såsom organ för lagtillämpningen

ej kan erhållas, och å andra sidan att icke i vissa orter kommer att bedrivas ett

onödigt och ur andra synpunkter olämpligt dubbelarbete. Här möter uppenbarligen

redan från början ett organisationsarbete av stor betydelse för vårdverksamhetens

ändamålsenliga anordnande.

Beaktas bör vidare, att de flesta av ifrågavarande organisationer, enligt vad

som också framgår av ett påpekande i betänkandet (s. 132), till väsentlig del

lia sin verksamhet inriktad på frigivna fångar och villkorligt dömda, således

på uppgifter, som ej direkt falla inom förevarande lagstiftningsområde. Då

såsom i betänkandet förutsatts särskilt statsbidrag bör utgå till nu avsedda

vårdverksamhet, lära de olika organisationernas insatser i detta avseende huvudsakligen

böra läggas till grund för bedömandet av deras anspråk på sådant

bidrag. Önskvärt synes vara, att under samråd mellan uppsiktsmyndigheten

och organisationerna kunde utarbetas vissa allmänna villkor för statsbidragets

åtnjutande och grunder ^för dess beräknande, då därigenom organisationerna

bättre kunde överskada saväl de anspråk, som ställas på deras medverkan, som

ock det ekonomiska stöd de därvid kunna påräkna från statens sida.

I fråga örn anstaltssystemet finnas visserligen att tillgå de båda befintliga

statliga tvångsarbetsanstalterna vid Svartsjö och i Landskrona, vilka självfallet

böra upprätthållas, örn än vissa omläggningar eventuellt kunna påkallas

(asylavdelningar m. m.). Men förslaget förutsätter, att systemet skall utbyggas,

bland annat genom anordnande av erkända anstalter. Härför lärer, i likhet

med; vad fallet är i fråga örn erkända alkoholistanstalter, erfordras statsanslag

såväl till anordnandet av anstalterna som för bestridandet av driftkostnaderna.

Det lärer böra ankomma på uppsiktsmyndigheten att avgiva förslag såväl rörande

de anslag, som för ändamålet kunna befinnas erforderliga, som till författningar,

angivande normerna för statens bidrag.

Under erinran, att Kungl. Majit utverkat riksdagens medgivande, att vissa

ii0nPe®en<^0mar kunna ställas till förfogande för anordnande av erkända

alkoholistanstalter, får styrelsen i detta sammanhang föreslå, att Kungl. Majit

matte utverka liknande medgivande beträffande erkända arbetsanstalter. Örn

sa prövas erforderligt, böra dylika anstalter stå färdiga att tagas i bruk redan

vid lagens ikraftträdande. Da anordnandet lärer taga viss tid i anspråk, synes

det önskvärt, att denna fråga underställes riksdagens prövning redan i samband

med lagförslaget.

överhuvud taget torde för anstaltssystemets utbyggande krävas noggranna

överväganden och direkta initiativ från uppsiktsmyndighetens sida.

Reglementena för de statliga arbetsanstaltema kunna påkalla revidering med

anledning av lagrevisionen. Förslag till normalreglementen för erkända arbetsanstalter

böra upprättas.

Frågan om anordnande av hjälparbeten torde redan före lagens ikraftträdande

tarva överväganden av ekonomisk och annan natur ävensom direkta verkställighetsåtgärder,

låt vara av förberedande art.

Uppläggande av centralregistret kräver synbarligen omfattande förarbeten,

varvid samråd bör äga rum mellan uppsiktsmyndigheten å ena sidan samt

skyddsmyndigheter och hjälporganisationer å den andra.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 24 0.

269

Formulär av flera slag, bland annat, såsom förut nämnts, för skyddsmyndigheters

undersökningar och rapporter till centralregistret behöva upprättas.

Frågan om anslag till bestridande av kostnaderna i vissa fall för tillfälliga

hjälpåtgärder genom skyddsmyndighet bör, såsom förut nämnts, övervägas. I

samband därmed torde erfordras förslag till författningsföreskrifter.

Spörsmålet örn uppsiktsmyndighetens egen, slutgiltiga organisation påkallar

ingående överväganden.

Den här lämnade redogörelsen, örn än ingalunda uttömmande, torde vara tillfyllest

för att ådagalägga, att lagstiftningen under tiden från dess antagande

lill ikraftträdandet kommer att tillföra socialstyrelsen högst omfattande och

betydelsefulla arbetsuppgifter. För dessas handha vande är en förstärkning under

perioden av styrelsens arbetskrafter oundgängligen av behovet påkallad. I

betraktande av uppgifternas omfattning och vikt samt graden av självständighet,

omdöme och initiativförmåga, som böra vara tillfinnandes hos de närmaste

handhavarna av dessa uppgifter, måste denna tillfälliga förstärkning vara av

fullt arbetsduglig natur. Bland annat lärer erfordras, att två kvalificerade

krafter kunna anlitas för ändamålet, och att arvoden åt dessa kunna ställas till

förfogande till sådana belopp, att deras odelade arbetstid kan påräknas för uppgiften.

Den medverkan, som enligt det föregående påkallas av läkare, synes

lämpligen böra lämnas av den, som fungerar såsom expert för ärenden rörande

alkoholistvården. Detta lärer föranleda sådan väsentlig ökning av dennes arbetsuppgifter,

att en förstärkning av hans arvode blir påkallad. Härtill kommer

behov av extra skrivbiträde i stor utsträckning. Slutligen får förutsättas,

att tjänsteresor i betydande omfattning torde böra företagas, va nåd vederbörande

resekostnadsanslag lärer böra få anlitas. Särskilda medel, som kunna

ställas till förfogande för ändamålet, synas böra disponeras enligt grunder, sorn

Kungl. Maj:t närmare bestämmer. Anslaget för ändamålet synes böra upptagas

å extra stat för budgetåret 1930/1931, dock utan hinder av att det disponeras

till täckande av kostnaderna för organisativa anordningar inom styrelsen

under hela perioden från lagens antagande till dess ikraftträdade, alltså från

någon tidpunkt på våren 1930 till den 1 januari 1932. Vad angår storleken

av anslaget, vilket synes böra hava reservationsanslags karaktär, torde det ej

vara tillrådligt räkna med lägre belopp än 40,000 kronor.

Styrelsen hemställer, att Kungl. Majit hos 1930 års riksdag måtte äska ett

dylikt anslag, 40,000 kronor.

Kostnadsberäkningarna.

Vid bifall till styrelsens förslag om framflyttning av tidpunkten för lagens

ikraftträdande är det ej påkallat att nu ingå på en detaljgranskning av de i

betänkandet gjorda kostnadsberäkningarna, enär ju några direkta kostnader för

lagtillämpningen ej komme att föranledas under nästkommande budgetår

(1930/1931). Det lärer bliva en av uppsiktsmyndighetens första och viktigaste

uppgifter att härutinnan inkomma med detaljerade förslag. Det oaktat kan

styrelsen ej underlåta att slutligen något beröra kostnadsfrågan.

I betänkandet behandlas dessa frågor och en sammanfattning lämnas (sid.

136), som emellertid ger ett intryck av att kostnaderna genomgående beräknats

till väl låga belopp. Några exempel må anföras. Kostnaderna för centralregistrets

förande hava, efter samråd under hand med styrelsen, approximativt

beräknats till 15,000 kronor (sid. 135). I sammanfattningen (sid. 136) beräknas

samma belopp för »centralregistrets uppläggande och förande samt uppsiktsmyndighetens

verksamhet i övrigt». Med hänsyn till de omfattande upp
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

gifter, som skulle tillkomma, uppsiktsmyndigheten oell bland vilka registrets

förande endast vore en låt vara betydelsefull detalj, synes det helt uteslutet,

att kostnaderna för de härför oundgängligen erforderliga organisativa anordningarna

skulle stanna vid nämnda belopp. Detta finge sannolikt åtminstone

fördubblas.

För statliga hjälparbeten -— ett mycket betydelsefullt led i systemet av förebyggande

hjälpåtgärder — beräknas i förslaget ett belopp av 65,000 kronor.

Enligt vad styrelsen erfarit, bär statens arbetslöshetskommission förordat det

dubbla beloppet eller 130,000 kronor. Styrelsen är närmast böjd att biträda

kommissionens uppfattning i denna del.

Till anordnande av erkända arbetsanstalter beräknas åtgå ett belopp av

10.000 kronor. Med ledning av erfarenheterna från de erkända alkoholistanstalterna

kan styrelsen visserligen föreställa sig, att den årliga genomsnittskostnaden,

fördelad på en följd av år, kan stanna vid nämnda belopp. Men

att en även aldrig så enkelt utrustad anstalt skulle kunna bringas till stånd

för 10,000 kronor torde ligga utom möjlighetens gräns. Efter 1,500 kronor

per vårdplats — samma belopp, som merendels ifrågakommit beträffande erkända

alkoholistanstalter — skulle kostnaden exempelvis för 50 vårdplatser

uppgå till 75,000 kronor. Örn anstalten, såsom synes mest naturligt, finge

karaktären av en jordbruksanstalt på en för ändamålet upplåten kronoegendom,

kunde inom nämnda kostnadsram säkerligen ej åstadkommas de för jordbruksdriften

nödiga levande och döda inventarierna. Även om utgifterna i

denna del framdeles komma att motsvaras av en jämförlig stadigvarande tillgång,

som vore ägnad nedbringa de årliga driftkostnaderna, så kräves ju

dock, att medel för ändamålet i form av förlagskapital stå till förfogande vid

tidpunkten för anordnandet.

I de beräknade kostnaderna ingår ej heller något belopp för erkända arbetsanstalters

driftkostnader. Om man exempelvis beräknar en beläggningsfrekvens

av 50 personer och ett statsbidrag av 3-50 kronor per vårddag — samma

belopp, som utgår till erkända alkoholistanstalter -— kommer man till ett årligt

belopp av i runt tal 60,000 kronor.

Såsom i det föregående framhållits, torde ett anslag böra ifrågakomma till

beredande av bidrag till kostnaderna för skyddsmyndigheters förebyggande

hjälpåtgärder.

Enligt det anförda synes försiktigheten bjuda, att man vid bedömande av

den föreslagna lagstiftningens ekonomiska konsekvenser för statsverket räknar

med ej oväsentligt högre kostnader än i förslaget, vad angår såväl de löpande

årliga utgifterna som de särskilda kostnader, mer eller mindre av engångskaraktär,

som påkallas vid det nya vårdsystemets uppbyggande.

Härvid kam styrelsen ej underlåta att erinra örn en kostnadssiffra för det

allmänna, som framgick av undersökningen rörande manliga tvångsarbetare.

Med ledning av tillgängliga uppgifter beräknades, att de ibland dem, som fyllt

50 år, åsamkat det allmänna cn sammanlagd genomsnittlig vårdkostnad av

25.000 kronor per person. Örn verkligen det nya vårdsystemet, i väsentlig

grad inriktat på förebyggande åtgärder, ens i ringa mån kommer att infria

därtill knutna förhoppningar, torde det ej vara förmätet att också hoppas, att

utgifterna för detta vårdsystem låta sig väl försvara, till och med örn man

bortsåge från deras sociala syfte och helt bedömde dem ur statsfinansiell synpunkt.

Slutligen må framkastas en tanke, som synes förtjäna övervägas vid bedömandet

av förslagets statsfinansiella sida. Kostnaderna för den organiserade

alkoholistvården bestridas numera genom anlitande av medel ur statens rusdryeksmedelsfond.

Alkoholistlagens och förevarande lagstiftnings klientel stå

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i<).

271

varandra i mångt och mycket nära, något som nogsamt bekräftas av socialstyrelsens

ovan omnämnda tidigare undersökningar, bland annat örn förekomsten

av alkoholism hos lösdrivarna. Syftet med lagarna är väsentligen ett och detsamma,

nämligen att till ordnat, samhällsnyttigt liv återföra dem, som på ett

eller annat sätt kommit på sidan av samhället och av det arbete, som detta

kräver av individen. Under sådana förhållanden synas skäl tala för att de kostnader,

som de båda lagarnas tillämpning föranleder statsverket, bestridas i

enahanda ordning eller i båda fallen med anlitande av medel ur berörda fond.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga D.

to

Uppgift A antalet under Aren 1928 och 1929 enligt lagen den 12 juni 1885 angAende lösdrivares behandling ^

anlin!Ina personer och den behandling de undergAtt.

1

! 2

! 3

4

5

6

1

7

8

;

Anhållna, men ej

åtgärd

Varnade

enskilt

Varnado

officiellt

Ådömda

tvångsarbete

Sjuka och över- lämnade till

fattigvården

Hola antalet

fall

Län eller stad

Ar

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

[Kvinnor

Män

Kvinnor

CD

*■*

CO

e

O:

<1

8

CO

H-k

p*

•-i

g

p

0-

CD

•-<

CO

H-k

P«

»1

O:

<1

<9

CO

H-*

P«

•t

P

P

|

CO

H-k

p,

bi

O:

<

CD

•-<

CO

H-k

po

►9

g

Pa

CD

•-3

CO

H-k

g.

O:

<1

cd

CO

H-*

P»

g

g''

a

CO

n-k

p»

*-3

O:

<

ro

CO

H-k

p*

»1

P

p

Ps

CD

>-i

CO

H-*

po

HJ

O:

<

CD

CO

H-k

po

*1

P

1

CD

*-»

CO

H-k

p.

0:

i

Hl

CO

H-k

B-

P

i

CD

•-*

CO

t-1

po

O:

<1

CD

•-»

CO

H-k

po

g

Ps

CD

CO

•-k

p.

O:

-1

8

CO

H-k

B-

g

P

P-

O

*1

CO

H-k

e

O:

<

CD

CO

H-k

a-

P

P

Pj

CD

►9

CO

H-k

P*

•-s

O:

<

CD

>1

CO

H-k

p»

►9

g

O.

CD

CO

H-k

po

►9

O:

<

CD

*1

CO

H-k

p.

•1

S:a

Stockholms stad . . . .j 1929

5

2

17

13

4

4

3

24

29

225

166

9

10

149

93

16

9

160

118

22

14

128

103

2

1

59

57

4

5

91

69

—

19

33

47

41

480

387

39

29

379

274

945

731

Stockholms län . . . .

1:1928

L1929

18

25

88

89

1

2

3

15

10

75

95

2

1

3

2

17

16

z

1

_

6

6

_

_

1

4

7

—

_

2

36

38

189

213

2

1

2

7

229

259

Uppsala län......■

1928

11929

20

21

191

151

1

1

1

2

36

27

117

122

—

—

4

16

6

—

z

1

4

2

_

—

1

1

5

1

z

59

53

328

286

2

1

1

2

390

342

Södermanlands län . . .| i {939

14

16

60 - 69; 1

—

10

3

42

78

1

9

4

1

4

27

21

_

4

1

—

4

5

-

—

1

5

5

—

1

2

26

23

138

178

*2

‘I

178

210

Östergötlands län . .

1928

11929

7

10

86

81

_

i

45

53

1

2

1

_

30

21

3

2

2

_

14

13

—

1

1

2

4

10

9

—

z

12

14

185

177

1

1

1

200

195

Jönköpingslän . . . ••

1928

11929

41

35

297

272

1

_

5

29

31

177

182

1

1

2

2

6

33

17

_

z

__

14

7

1

2

1

10

9

_

1

1

74

73

531

487

2

2

9

607

671

Kronobergs län ... J

1928

1929

24

19

71

66

_

1

__

15

16

44

58

__

3

3

10

3

z

z

3

5

z

z

—

3

3

z

z

42

35

131

135

—

3

174

173

Kalmar län......\

1928

1929

—

_

_

z

—

3

1

11

12

1

1

z

7

4

—

—

—

2

—

_

3

1

20

16

—

1

1

24

18

Gotlands län.....-

1928

1929

_

_

_

_

_

_

_

1

1

_

_

_

_

_

_

_

1

1

_

4

2

Blekinge län......j

1928

1929

z

_

—

—

6

5

2

i

—

3

6

_

1

6

7

—

1

_

3

2

_

_

18

20

2

3

1

23

21

Kristianstads län . . .j

1928

1929

I

25

28

—

Z\

6

4

29

33

l|

1

_l

l!

2

3

14

15

* ,

1

1

z

8

4

—

—

—

—

13

15

76

80

1

1

1

1

91

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i-O.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 203 haft. (Nr 2iO.)

Malmö stad ....

1

1928

14

64

1

14

13

58

5

25

3

54

1

18

3

23

1

15

3

9

—

2

36

208

8

74

326

■ 1

1929

20

63

5

12

9

43

6

25

2

55

2

28

—

24

1

16

—

8

—

2

31

193

14

83

321

Malmöhus län . . .

1

1928

5

8

_

_

16

24

3

4

10

43

2

11

_

8

_

1

3

5

_

2

34

88

5

18

145

’ ■{

1929

9

17

—

—

9

33

2

1

2

56

2

3

1

4

—

—

2

7

—

2

23

117

4

6

150

Hallands län . . .

/

1928

36

54

2

_

41

182

_

2

1

6

_

_

_

2

_

_

_

_

_

_

78

244

2

2

326

'' ''\

1929

8

66

-

—

26

144

1

1

—

6

—

—

—

2

—

—

—

—

—

1

34

218

1

2

256

Göteborgs stad . .

(

1928

25

58

4

17

13

18

28

42

9

92

13

36

1

34

2

18

_

5

2

10

48

207

49

123

427

■ 1

1929

20

39

9

10

8

20

4

9

9

87

16

28

1

33

2

8

1

7

—

7

39

186

31

62

318

1928

1

17

1

8

16

1

1

5

17

2

__

6

_

2

_

9

_

_

14

65

1

6

86

Göteborgs och .Kohus lanj

1929

15

—

12

27

2

2

2

23

—

—

10

—

—

4

—

—

14

79

2

2

97

Älvsborgs län . . .

f

1928

21

103

_

2

7

46

2

1

2

59

1

1

_

8

1

_

4

5

_

1

34

221

4

5

264

• 1

1929

13

132

—

—

5

30

—

4

6

34

—

3

—

10

—

1

—

12

—

—

24

218

—

8

250

Skaraborgs län . .

1

1928

9

29

_

_

21

87

_

_

5

23

_

2

_

8

_

1

_

_

_

_

35

147

—

3

185

'' 1

1929

9

18

—

—

19

59

3

1

5

21

—

1

—

5

—

1

—

—

—

—

33

103

3

3

142

Värmlands län . . .

|

1928

1

_

_

2

28

1

1

_

7

2

35

1

2

40

• 1

1929

—

1

—

—

—

—

—

4

32

—

10

—

1

—

—

—

—

4

43

—

1

48

Örebro län ....

1

1928

55

567

2

1

6

46

3

2

3

60

._

3

_

14

_

_

_

9

1

_

64

696

6

6

772,

‘ ''I

1929

40

636

1

1

1

70

3

6

—

56

—

5

—

15

—

—

-

9

—

—

41

786

4

12

843

Västmanlands län .

1928

136

974

_

6

17

151

1

2

2

15

_

1

_

9

_

_

_

5

_

_

155

1,154

1

9

1,319

• i

1929

121

1,129

1

7

11

91

1

2

1

6

—

2

—

3

—

1

—

9

—

2

133

1,238

2

14

1,387

Kopparbergs län . .

i

1928

25

256

_

5

18

76

1

3

_

11

___

_

_

7

_

_

_

13

_

3

43

363

1

11

418

• 1

1929

25

301

—

—

11

71

1

—

—

19

—

—

—

10

—

—

1

7

—

—

37

408

1

—

446

Gävleborgs län . .

1928

35

164

1

3

32

141

1

5

3

22

_

1

_

8

_

_

3

19

_

_

73

354

2

9

438

• -1

1929

16

143

1

1

20

186

—

4

—

36

—

3

—

5

—

—

—

10

—

—

36

380

1

8

425

Västernorrlands län

i

1928

14

126

4

2

17

113

5

10

_

10

2

5

_

5

1

4

3

7

1

3

34

261

13

24

332

• 1

1929

17

132

1

2

12

117

2

13

4

30

—

3

—

9

—

1

3

13

—

4

36

301

3

23

363

Jämtlands län . . .

i

1928

9

54

_

1

12

50

_

_

1

10

__

1

1

1

_

_

_

8

_

2

23

123

—

4

150

• ■{

1929

4

48

1

—

6

35

2

—

—

5

—

—

—

1

—

—

1

5

—

1

11

94

3

1

109

Västerbottens län .

t 1928

4

63

1

1

26

_

_

1

14

_

1

__

10

10

_

_

6

123

_

2

131

• "I

1929

3

58

—

4

11

55

—

—

1

7

—

1

—

2

—

—

—

7

—

—

15

129

—

5

149

Norrbottens län . .

J

1928

14

131

1

2

2

7

___

_

1

_

__

_

1

_

_

16

140

1

2

159

• 1

1929

—

—

—

—

24

131

3

2

11

—

1

1

—

—

—

—

—

25

143

3

2

173

Summa -j

1928

523

3,372

19

64

371

1,925

65

261

81

795

48

221

10

276

9

134

22

161

5

32

1,007

6,529141

712

8.389

1929

441

3,567

23

50

304

1,904

44

175

66

720

34

185

4

254

8

100

15

171

—

30

830

6,516,109

540

7,995

Anm. Beträffande de för Örebro län under kol. 3 angivna talen å män över 21 år (567 för 1928 och 636 för 1929) må framhållas, att härav ankomma

å staden Lindesberg 328 för 1928 och 336 för 1929; av dessa hava emellertid en del icke blivit anhållna utan inställt sig självmant å polisstationen för erhåloo

lande av logi eller utspisning på stadens eller enskild bekostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 273

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

Bilaga E.

Jämförelse mellan 1885 års lag samt 1922 års förslag och remissförslaget.

1885 års lag.

1 §

2 §

3 §

4 §

5 §

6 §

7 §

8 §

9 §

10 §

11 §

12 §

13 §

14 §

15 §

16 §

1922 års förslag.

1 §

3 § [jfr 4 §]

5 § 1 mom. och 2 mom. första

och andra st. samt 6 §

[jfr 12 § första, andra och

femte st.]

5 § 2 mom. tredje och fjärde

st.

7 §

8 § [jfr ock 13 §]

9 §

10 § första st. och 12 §

tredje st.

10 § andra, tredje och fjärde

st.

11 §

15 § 1 mom.

12 § första, andra, fjärde

och femte st.

13 §

14 §

15 § 2 och 3 mom.

[jfr 14 §]

[jfr 12 § femte st.]

16 §

2 och 4 §§

17 §

Remissförslaget.

1, 2 och 3 §§.

9, 10, 12 §§, 14 § sista st. och

16 § [jfr 4-8 §§].

14 § första st., 17 §, 18 § första

st., 21 § och 25 § första

st. [jfr 31 §].

18 § sista st. samt 19 och 20 §§.

26 §.

43 och 46 §§ samt 25 § tredje

st.

34 § första st. och 35 § första

st. [jfr 11 §].

27 § första och andra st.

23 § och 27 § tredje st.

29 och 30 §§.

39 § första st.

31 och 33 §§.

[jfr 32 §, 38 § tredje st. och

45 §].

36, 37 och 41 §§ [jfr 38 §].

50 § och 51 § första st.

[jfr 36, 37, 39, 40 och 48 §§].

[jfr 31 §].

47 § och 51 § tredje st.

12 § andra st.

28 § [jfr ock 5 och 49 §§].

Anm. Nya bestämmelser i propositionen, till vilka direkt motsvarighet icke finnes

1 vare sig 1885 års lag eller 1922 års förslag, innefattas i 2 § 3, 3—8 §§, 9 §

2—4 st., 11 §, 12 § 3 st., 13 och 15 §§, 18 § 2 st., 19 § 2 st., 22 och 24 §§, 25 §

2 st., 29 § 2 och 3 st., 30 § 2 st., 31 § 3 st., 32 §, 33 § (delvis), 34 § 2 st., 35 §

2 st., 37 § 2 st., 38 § 2—4 st., 39 § 2 st., 40—42 §§, 43 § 2 och 3 st., 44 och

45 §§, 47—49 §§, 51 § 2 och 3 st., 52 §, 54 § 1 st. samt 56—58 §§.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

275

Jämförelse mellan remissförslaget samt 1926 års och 1929 års förslå g

Remissförslaget.

1926 års förslag.

1

3 § och 8 §.

Mot. sid. 70, 114 och 118.

2

3 § och 8 §.

(Jfr ock 36 § första st.)

Mot. sid 51, 71 o. f., 80 o. f., 96 o. f.,

114, 118 och 138.

1929 års förslag.

§•

Jfr mot. sid. 98 o. f. samt 139 o. f.

Jfr mot. sid. 173 o. f.

§•

1 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 139 o. f.

1 § andra st. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 91 o. f., 97 o. f. samt 173 o. f.

8 § 2) a).

Mot. sid. 118.

3 §.

1 § första st. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 91 o. f. samt 173 o. f.

4 §.

1 §. 2 § 1 mom. och 3 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 58 och 108. Mot. sid. 100 o. f., 108 o. f., 109 o. f.

samt 141.

2 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 176.

5 §.

(1 §.) 2 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

2 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 176.

6 §.

--- 2 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

2 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 176.

7 §.

------ Jfr 2 § 3 mom. fjärde st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

8 §•

— — — 8 § tredje st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 145.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Remissförslaget.

1926 års förslag.

4, 9 och 12 §§.

Mot. sid. 114 o. f. samt 121.

Jfr ock sid. 118 o. f.

1929 års förslag.

9 §.

7 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 144.

4 § 1 mom. samt 5 § 1 och 3 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 177 o. f.

4 §, 9 § och 12 §.

Mot. se ovan.

10 §.

8 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 144 o. f.

4 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 177 o. f.

11

4 §, 5 § 1 och 3 morn., 9 § 3 morn.,

12 och 13 §§.

Mot. sid. 115, 118 o. f. samt 121.

§•

9 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 145.

6 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 179.

12 §.

5 § 2 morn., 6 och 14 §§. 9 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 53, 57, 59, 115 o. f. samt Mot sid. 85 o. f., lil o. f., 114 o. f.

121 o. f. samt 145 o. f.

6 § 2—4 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 179 o. f.

13 §.

--- 10 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 86 o. f. samt 147.

8 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 180 o. f.

14 §.

Jfr 9 § 4 mom. och 11 § sista st. samt

15 § sista st.

Mot. sid. 64.

12 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 147—148.

10 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 181 o. f.

6 § de två sista st.

Mot. sid. 117.

12 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 148 o. f.

16 §.

11 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 147.

Jfr mot. sid. 180.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2£0.

277

Remissförslaget.

1926 års förslag. 1929 års förslag.

11 § och 15 § sista stycket.

Mot. sid. 121 o. f.

17 §.

13 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 149 o. f.

11 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182.

18 § och 19 § 1 morn.

Mot. sid. 54, 61 o. f. samt 123.

18 §.

14 § 1, 4 och 5 mom. lösdriverilacen.

Mot. sid. 89 o. f., 150 o. f. samt 197.

12 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182 o. f.

20 § och 19 § 2 mom.

Mot. sid. 63 och 123.

19 §.

14 § 2 mom. första st. och 3 mom. lös- driverilagen.

Mot. sid. 89 o. f. samt 152.

12 § sedeslöshetslagen.

20 §.

Mot. sid. 123.

20 §.

14 § 2 mom. andra st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 152 och 198.

12 § sedeslöshetslagen.

22 §.

Mot. sid. 64 och 123.

21 §.

16 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 153 o. f.

13 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 183.

24 §.

Mot. sid. 55, 65 och 125.

22 §.

16 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 154.

13 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 183.

26 § 3 mom.

Mot. sid. 55 och 126.

23 §.

17 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 89 o. f. samt 154 o. f.

14 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182.

Jfr mot. sid. 150.

24 §.

Jfr mot. sid. 155.

18 § sista st. och 26 § 1 mom.

Mot. sid. 123 och 126.

25 §.

15 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 153.

12 § sedeslöshetslagen.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

/Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Remissförslaget.

1926 års förslag. 1929 års förslag.

26 § 2 mom.

Mot. sid. 126.

26 §.

18 § 1 mom. första st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 155.

14 § sedeslöshetslagen.

26 § 2 mom. och 39 § 6 mom.

Mot. sid. 126 och 150.

27 §.

18 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 155.

14 § sedeslöshetslagen.

1 § sista st.

Mot. sid. 108 o. f.

28 §.

Mot. sid. 123 o. f.

27 §.

Mot. sid. 129 o. f.

29 §.

20 § och 21 § 1 mom. första st. lösdri- verilagen.

Mot. sid. 118 o. f., 125 o. f., 156 o. f.

samt 197.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 183 o. f.

Mot. sid. 54.

30 §.

21 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 88 och 158 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 1 och 2 mom.

Mot. sid. 54, 67 och 130.

31 §.

22 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 87 och 159 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182.

28 § 2 mom.

Mot. sid. 69 och 131 o. f.

32 §.

22 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 160 o. f., 195 och 196.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 184.

28 § 4 mom.

Mot. sid. 132.

33 §.

22 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162.

16 § sedeslöshetslagen.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 24-0. 279

1926 års förslag.

Remissförslaget.

1929 års förslag.

24 § 1 och 2 mom.

Mot. sid. 125.

34 §.

23 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

24 § 1 mom. andra st.

Mot. sid. 125.

35 §.

23 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 mom.

Mot. sid. 131 o. f.

36 §.

25 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 165 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 mom.

Mot. sid. 131 o. f.

37 §.

25 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 166 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

29 § och 37 § 3 mom.

Mot. sid. 132 o. f. och 142.

38 §.

24 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 163 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 morn.

Mot. sid. 55 och 130 o. f.

39 §.

24 § 2 och 3 mom. lösdriverilageni

Mot. sid. 164 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 mom.

Mot. sid. 131 o. £.

40 §.

24 § 2 mom. och 26 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 165 och 167.

16 § sedeslöshetslagen.

34 § (jfr 38 §).

Mot. sid. 137 och 142.

41 §.

22 § 3 mom. andra st. och 25 §

2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162 och 166.

16 § sedeslöshetslagen.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.-is proposition nr 24 O.

1926 års förslag.

Remissförslaget.

1929 års förslag.

42 §.

29 § första st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 169.

39 §.

Mot. sid. 143 o. f.

43 §.

30 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 127 o. f. samt 169 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

37 § 2 mom.

Mot. sid. 141 o. f.

44 §.

29 § andra st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 169.

39 § 4 mom.

Mot. sid. 150.

45 §.

29 § andra st. och 30 § 2 mom. lös- driverilagen.

Mot. sid. 170.

16 § sedeslöshetslagen.

39 § 5 mom.

Mot. sid. 150.

46 §.

30 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 170.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 69 o. f.

47 §.

31 § d) lösdriverilagen.

Mot. sid. 120 o. f. samt 170—171.

Sedeslöshetslagen mot. sid. 185.

30 § (jfr 35 § d).

Mot. sid. 56 och 134.

48 §.

6 § (jfr ock 9 § 3 morn., 17 § första

st., 24 § 2 mom. och 25 § 1 mom.)

lösdriverilagen.

Mot. sid. 88 o. f., 143 o. f. samt 198.

6 § 4 mom och 7 § 1 mom. sedeslös- hetslagen.

Mot. sid. 180.

49 §.

2 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

31 § (jfr 35 § sista stycket).

Mot. sid. 135 o. f.

50 §.

28 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 168 o. f. samt 179.

16 § sedeslöshetslagen.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr2b0.

281

1926 års förslag.

Remissförslaget.

1929 års förslag.

35 §.

Mot. sid. 137.

51 §.

31 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 170 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

36 § andra st.

52 §.

19 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 138 o. f. (jfr sid. 137 o. f.). Mot. sid. 156 och 200.

15 § sedeslöshetslagen.

övergångsbestämmelserna.

Mot. sid. 151 o. f.

Mot. sid. 183.

53 §.

32 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 171.

övergångsbestämmelserna i sedeslös- hetslagen.

Mot. sid. 185.

övergångsbestämmelserna.

Mot. sid. 151 o. f.

54 §.

33 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 171 o. f.

övergångsbestämmelserna.

Mot. sid. 151 o. f.

55 §.

33 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 172.

Övergångsbestämmelserna i sedeslös- hetslagen.

Mot. sid. 185.

56 §.

57 §.

58 §.

34 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 172.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 13 mars

1930.

Närvarande:

justi tieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 31

januari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till vanartslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Viktor Petrén. I

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

1 KAP.

2 §•

Lagrådet:

För att vanart enligt denna paragraf skall anses föreligga uppställes —

utom den för alla fall gemensamma förutsättningen, att någon undandrager

sig att efter förmåga ärligen försörja sig — tillika såsom villkor, att vederbörandes

levnadssätt är asocialt i något av de hänseenden, som i paragrafen

närmare angivas. För det under 1 avsedda fallet är det utmärkande, att levnadssättet

innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Såsom en särskild

art av sådan livsföring omnämnes ett levnadssätt, som giver grundad anledning

till antagande, att ifrågavarande person ohederligen söker sitt uppehälle,

varvid, för avgränsning mot fallet under 3, undantag gjorts för där avsett

otuktigt leverne. Det kan anmärkas, att det sålunda såsom specialfall

upptagna levnadssättet stundom torde falla utom ramen för den kategori,

till vilken det skulle höra, i det man ej alltid lärer örn en livsföring, som misstänkes

grunda sig å ohederligt förvärv, kunna säga, att den innebär fara för

allmän ordning eller säkerhet. Huruvida ett förfaringssätt, som icke är brottsligt,

dock är att betrakta som ohederligt, kan för övrigt ofta vara föremål för

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

283

olika meningar. Såsom specialfall synes därför endast böra omnämnas det

fall, att grundad misstanke örn straffbara handlingar föreligger. På antytt

sätt var också motsvarande stadgande i 1926 års lagförslag i förevarande

ämne begränsat. På grund av det anförda hemställer lagrådet, att såsom särskilt

fall av vanart under 1 angives, att någon för ett liv, som giver grundad

anledning till antagande, att han genom brott förskaffar sig medel till sitt

uppehälle. Med en sådan formulering erfordras icke något undantag med

hänsyn till det under 3 avsedda fallet.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

I vilken mån samhället kan enligt gällande lag inskrida mot den s. k. helyrkesprostitutionen

beror av en tolkning av den i 2 § lösdrivarlagen använda termen

»sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet». Har man den uppfattning, som ligger till grund för den s. Ir.

reglementeringskommitténs uttalande i dess år 1910 avgivna betänkande, att

samhället icke bör underlåta att förbjuda ett levnadssätt av så påtagligt antisocial

innebörd, som utmärker helyrkesprostitutionen, och med påföljd belägga

överträdelser av detta förbud, skulle varje helyrkesprostituerad, under vilka

former denne än bedriver sitt näringsfång, vara underkastad behandling enligt

lösdrivarlagen. I praxis har densamma visserligen icke tillämpats så strängt,

men på grund av lagbudets obestämda avfattning har onekligen tillämpningen

blivit ganska godtycklig.

Förslagets ståndpunkt är en annan. Man har icke funnit det vara till

verkligt gagn att söka genom åtgärder enligt förevarande lag motarbeta prostitutionen

såsom sådan. Endast om den helyrkesprostituerades uppförande

eller levnadssätt innebär en viss högre grad av fara för ordning eller sedlighet,

har det ansetts befogat, att samhället ingriper för att söka tillrättaföra

den felande; åtgärder mot prostituerade skola enligt förslaget vidtagas endast

då vissa i lagen angivna omständigheter föreligga. Denna förslagets ståndpunkt

synes i det hela böra godtagas. Men det är härvidlag till förhindrande

av godtycke av stor vikt, att i lagen gives så tydligt uttryck som möjligt

för vilka dessa omständigheter äro. Såsom en dylik omständighet är

bland andra upptagen den, att vederbörande »genom inbjudan till otukt stör

anständigheten å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs». Härigenom skall

uttryckas, i vilken mån samhället anser sig böra genom åtgärder enligt förevarande

lag inskrida mot den å offentliga platser försiggående provokationen

till otukt. Vad med denna bestämmelse skall förstås är ingalunda klart.

Enligt mångas uppfattning torde varje inbjudan till otukt, som göres å offentligt

ställe, vara »störande» för anständigheten; bleve denna uppfattning godtagen

av myndigheterna, skulle alltså varje prostituerad, som å gator och offentliga

platser sökte sin kundkrets, kunna bliva föremål för åtgärd enligt

denna lag. Att döma av motiven tycks emellertid meningen icke vara att gå

så långt. I det förslag av år 1929, som ligger till grund för det remitterade

förslaget, innehöll motsvarande bestämmelse uttrycket »stör anständigheten

eller eljest väcker förargelse å plats, som ill kap. 15 § strafflagen

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

sägs»; och av föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

framgår, att med den ändring, som i förevarande hänseende gjorts

i det remitterade förslaget, icke avsetts att åstadkomma någon ändring

i sak. Nämnda uttryck kan svårligen förstås annorlunda än att sådan uppfordran

eller inbjudan till otukt, som sker å offentlig plats, icke i och för

sig skall medföra tillämpning av förevarande lag, utan att det erfordras, att

provokationen skett under sådana former, att förargelseväckande beteende i

den mening nyssnämnda lagrum tager detta uttryck föreligger. Att förslaget

sålunda icke tillstädjer ett strängare ingripande mot gatuprostitutionen, måste

onekligen väcka betänkligheter. I ett vid överståthållarämbetets utlåtande

Över 1929 års förslag fogat yttrande av tredje polisintendenten i Stockholm

har detta med styrka framhållits. Mot farhågorna för att provokationen å gatorna

skulle taga större omfattning än nu kan väl göras gällande, att det remitterade

förslagets 3 § ger större möjlighet att ingripa mot de prostituerade

i åldern under 21 år och att det må antagas, att genom denna bestämmelse

och de föreslagna nya reglerna örn behandling av vanartade, varigenom man

kan hoppas vinna framgångsrikare resultat än med nu använda åtgärder,

större effektivitet skall nås i samhällets arbete för ett bättre tillstånd på ifrågavarande

område. Det är dock endast med stor tvekan vi anse oss kunna

tillstyrka godtagande av den ståndpunkt, som får antagas vara förslagets.

Vad härvid särskilt varit för oss avgörande är, att en bestämmelse, varigenom

å allmän plats förekommande provokation till otukt, huru den än sker,

förklaras skola föranleda inskridande enligt förevarande lag, endast i ringa

mån torde kunna göras effektiv och därför måste leda till godtycklighet i

tillämpningen. Såsom i det föregående utvecklats, är det emellertid framför

allt önskligt, att lagens ståndpunkt tydligt fastslås, detta i synnerhet med

hänsyn till att ordningspolisens ömtåliga uppgift icke må över hövan försvåras.

Det förhållande, som här avses, synes lämpligen kunna uttryckas med

orden »å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, inbjuder till otukt under

sådana omständigheter, att det väcker förargelse».

Lagrådet:

Enligt 22 och 34 §§ kan i visst fall även den, som på grund av varaktig

oförmåga till arbete är i behov av vård å vårdanstalt, bliva föremål för åtgärd

enligt lagen, nämligen om det finnes uppenbart, att hans intagande å sådan

anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat

hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten. En sådan person

tillhör icke någon av de kategorier, som för utmärkande av lagens tillämplighetsområde

angivits i 2 och 3 §§. Angående berörda utvidgning av lagens

tillämpning bör därför en erinran upptagas i 1 kap. Lämpligen kan detta ske

därigenom, att till 2 §, där såsom huvudförutsättning för vanart enligt paragrafen

uppställes, att någon undandrager sig att efter förmåga försörja sig,

fogas ett stycke med hänvisning till nämnda stadganden angående dem, som

äro oförmögna till arbete. Skulle vad lagrådet kommer att vid 11 § föreslå

beträffande arbetsodugliga indisciplinära personer vinna beaktande, bör hänvisningen

omfatta även sistnämnda paragraf.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

285

2 KAP.

5 och 6 §§.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

De i förevarande paragrafer meddelade bestämmelserna örn sammansättningen

av den skyddsnämnd, vilken skall hava den närmaste befattningen med

ärenden angående sådana till vanart hemfallna, som fyllt tjuguett år, skilja

sig väsentligt från det av sakkunniga år 1929 framlagda förslaget, enligt vilket

polismyndighet icke skulle hava någon dylik befattning med ärenden angående

sedeslöst leverne, utan denna befattning skulle tillkomma en för ändamålet

särskilt utsedd kommunal nämnd eller, i fråga örn mindre kommuner,

fattigvårdsstyrelsen eller annan kommunal myndighet. Det föreliggande förslagets

ståndpunkt härutinnan, som är en nära liggande konsekvens av aitt

sedeslöst leverne i fråga om den lagliga behandlingen likställts med annan

vanart, äger förtjänsten att endast i ringa mån utöka de redan så tyngande

kommunala förvaltningsuppgifterna samt företrädet av en större organisatorisk

fasthet.

I sist angivna hänseende är det uppenbarligen av betydelse att den polistjänsteman,

som enligt 5 § skall vara nämndens ordförande, permanent deltager

i dess verksamhet. Men örn han också i regel är bäst skickad att identifiera

och förhöra den, som inställts inför nämnden, liksom överhuvud att sköta

de formella uppgifterna, torde intresse och förmåga att psykologiskt bedöma

den inställde och taga initiativ till de hjälpåtgärder, på vilka lagens effektivitet

huvudsakligen är beroende, ofta främst vara att söka hos någon av de

övriga ledamöterna. Därest nu den, som är bäst skickad att lösa de materiella

uppgifterna, också lämpar sig att vara ordförande, synes lagen icke böra uppställa

hinder för att han får i sådan egenskap främst bära ansvaret för nämndens

verksamhet. På de flesta orter lärer det nog ändock befinnas lämpligast,

att polistjänstemannen blir icke blott ledamot utan också ordförande i nämnden.

Det kan likväl på vissa håll, särskilt i de största städerna, tänkas inträffa,

att någon för ordförandeskapet lämpligare person blir enligt 6 § utsedd

att deltaga i nämndens arbete. Genom att denne sättes i spetsen för nämnden

lärer det kunna undvikas, att densamma framstår såsom en slags polisinstitution,

vilket otvivelaktigt måste bliva till fördel för dess hjälpverksamhet och

är önskvärt icke minst i de stora städerna, där verksamheten i stor omfattning

kan avse att tillrättaföra i sedligt avseende förkomna personer.

På grund av det anförda hemställes, att 5 och 6 §§ måtte omarbetas sålunda,

att den i 5 § omförmälda polistjänstemannen skall vara självskriven endast

såsom ledamot i skyddsnämnden och att länsstyrelsen skall förordna honom

eller någon av de enligt bestämmelserna i 6 § utsedda att vara ordförande

i nämnden ävensom, där någon annan än polistjänstemannen blir ordförande,

förordna ställföreträdare för ordföranden.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr ZåO.

Lagrådet:

Bestämmelser örn skyddsnämndernas sammansättning äro upptagna i 5 och

6 §§. Därjämte innehåller 5 §, i tredje styckets tre sista punkter, stadganden

om huru bisittare skola inkallas till nämndsammanträde. Dessa senare stadganden

böra lämpligen flyttas efter 6 §. I ett första stycke av 7 §, som handlar

örn ersättning åt bisittama för deltagande i sammanträde, kunde sålunda

bestämmas, att när skyddsnämnd skall sammanträda, ordföranden skall inkalla

bisittare med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning (varom

stadgas i 6 §), att där ärende angående kvinna handlägges, minst en av bisittarna

skall vara kvinna samt att därest den, som inkallats, utebliver och suppleant

ej är att tillgå, ordföranden skall äga inkalla annan lämplig person i

den uteblivnes ställe.

7 §‘

Lagrådet:

Vid 5 § har lagrådet hemställt, att vissa bestämmelser måtte flyttas från

5 § och upptagas i ett första stycke av förevarande paragraf, I sitt andra

stycke skulle denna paragraf reglera frågan om ersättning åt bisittare för

deltagande i skyddsnämnds sammanträde. I sådant avseende föreslås, att bisittare

skall av statsmedel åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente med

fem kronor för sammanträdesdag. Att därjämte tillerkänna bisittare resekostnadsersättning

har ansetts ej böra ifrågakomma, emedan bisittama

såvitt möjligt böra vara bosatta å samma ort som ordföranden eller i

dess närmaste omgivning. Då emellertid svårighet ej sällan, särskilt när

ordföranden bor å rena. landsbygden, torde möta att till bisittare erhålla

väl kvalificerade personer med hemvist i hans grannskap, och det för

vinnande av ett tillfredsställande resultat av det allmännas hjälpåtgärder är

av synnerlig vikt, att skyddsnämndema erhålla en god sammansättning, lärer

möjlighet böra finnas att även lämna bisittama någon ersättning för deras

resekostnader. Man kunde, med förebild av stadganden örn dylik ersättning

i kommunalförordningarna, tänka sig gottgörelse utgå, när avståndet mellan

bisittarens hemvist och sammanträdesorten överstiger fem kilometer. I nu

berörda hänseende hemställer lagrådet örn komplettering av ersättningsbestämmelserna

i 7 §. Bifalles det inom lagrådet framställda förslaget, att till ordförande

ma utses även annan än den i 5 § omförmälde polistjänstemannen,

böra bestämmelserna örn dagtraktamente och reseersättning erhålla därav betingat

ändrat innehåll.

Lagrådet:

Enligt gällande lagstiftning skola i varje fattigvårdssamhälle vara tillsatta

tillsyningsman med särskild uppgift att vid sidan av krono- och polisbetjänte

öva uppsikt över lösdrivare och bettlare. Effektiviteten av denna institution

torde väl icke hava varit stor. Emellertid hava jämväl under senare år tillsyningsman

varit utsedda i ett icke ringa antal kommuner, och i motiven till 1929

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %hO.

287

års förslag uttalas, att på grund av polismännens på landsbygden fåtalighet

tillsyningsman åtminstone på vissa håll kunde hava en uppgift att fylla. I 4 §

av förslaget till lösdriverilag upptogs därför bestämmelse, att fattigvårdsstyrelse

ägde att i mån av behov anställa tillsyningsmän att biträda vid lagens

tillämpning, varjämte stadgades rätt för fattigvårdssamhälle att bestämma örn

ersättning åt dem. I 3 § av förslaget till sedeslöshetslag fanns vidare upptaget

stadgande, att den där avsedda, rent kommunala skyddsnämnden finge,

i den mån det funnes erforderligt, till sitt biträde kalla därtill skickade män

och kvinnor. Det framhölls i motiven, att åtminstone i de större städerna

skyddsnämndens ledamöter tydligen ej själva kunde utföra allt det arbete,

som ankomme å nämnden, utan måste kunna anlita såväl frivilliga krafter

som fast anställda, avlönade biträden; i den mån det fordrades ersättning åt

dessa, bleve det en anslagsfråga, vari stadsfullmäktige hade att bestämma. I

motiven till 1926 års förslag, vilket även innehöll en bestämmelse örn tillsättande

av tillsyningsmän, framhölls med allt fog, att vad anginge kvinnliga

prostituerade det vore av den största vikt, att tillsynen över dem, i den mån

så kunde ske, bleve anförtrodd åt härför kvalificerade kvinnliga krafter.

Förevarande förslag innehåller ingen som helst bestämmelse i detta ämne.

Det uttalas härom i motiven, att någon regel icke torde behöva givas i lag

vare sig örn rätt för skyddsnämnd och barnavårdsnämnd att tillkalla biträde

eller för kommun att lämna sådant biträde ersättning. Yad nu sagts skulle måhända

vara riktigt, därest de avsedda nämnderna vore rent kommunala och deras

uppgift sådan som det tillkommer kommun att ombesörja. I allt fall kan

anmärkas, att man i lagen örn samhällets barnavård ansett lämpligt att upptaga

särskild bestämmelse örn rätt för barnavårdsnämnd att till sitt biträde kalla

därtill skickade män och kvinnor samt för kommun att anställa särskilda

tjänstemän att biträda vid barnavårdens handhavande. Då nu den skyddsnämnd,

som enligt förevarande förslag skulle handhava tillämpning i första hand av

ifrågavarande lag, är av huvudsakligen statlig karaktär, samt de kostnader,

som i andra avseenden föranledas av den nya lagstiftningen, ansetts skola

väsentligen påvila staten, är det enligt lagrådets mening nödigt att, örn man

vill låta skydds- och barnavårdsnämnderna äga rätt använda biträden, som

skola avlönas, stadgande härom intages i lagen. Lika med de sakkunniga,

som avgivit 1929 års förslag, finner lagrådet det vara av viss vikt, att nämnderna

äga dylik rätt, örn det än må antagas, att endast i ett fåtal kommuner

skall visa sig behövligt att anlita avlönade biträden. Beträffande utgifterna

för sådana biträden kan sättas i fråga, om dessa utgifter, såsom fallet är med

övriga av den nya lagen föranledda kostnader, böra bestridas av statsmedel.

I den mån sådana medel anlitas, bör det naturligtvis ske efter prövning av

statlig myndighet.

I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet — under förutsättning

att den i övrigt i förslaget följda principen om kostnadernas bestridande genom

statsmedel även i detta fall upprätthålles — att i 2 kap. insättes ett stadgande

av huvudsakligen det innehåll, att, i den mån det för den nya lagens tillämpning

finnes erforderligt, barnavårdsnämnd och skyddsnämnd må till sitt bi
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

träde kalla därtill skickade män och kvinnor samt att, där länsstyrelsen på

framställning av nämnden så prövar nödigt, till sådant biträde må utgå ersättning

av statsmedel enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

3 KAP.

9 §•

Lagrådet:

Enligt gällande lösdrivarlag äger krono- eller polisbetjänt att anhålla lösdrivare

för hans inställande till förhör inför vederbörande lands- eller stadsfiskal,

vilken det därefter tillkommer att besluta beträffande hans lösgivande,

eventuellt häktande för införpassning till länsstyrelsen. Förevarande paragraf

utgår likaledes från att det tillkommer underordnad polisman att, örn

det är erforderligt, anhålla den, som beträdes med vanart, för att han må kunna

inställas till förhör; men huru länge anhållandet skall fortvara och vem det

tillkommer att avgöra, huruvida den anhållne skall lösgivas eller kvarhållas,

därom uttalas i förslaget intet direkt. Närmast till hands ligger den tolkningen

av förslaget, att anhållandet utan särskilt beslut upphör, då förhör hållits

av nämnden, med undantag allenast för det fall, att den anhållne skall jämlikt

17 § inställas hos länsstyrelsen. Är detta förslagets mening, har man förbisett,

att nämnden har icke blott att hålla förhör utan även att verkställa

undersökning och söka få till stånd hjälpåtgärder, något som givetvis mången

gång kan taga åtskillig tid i anspråk. Därvid torde ofta vara nödvändigt eller

lämpligt att fortfarande hålla den anhållne i förvar; i andra fall lärer detta

befinnas obehövligt. Det kan icke vara riktigt, vare sig att anhållandet skall

utan vidare upphöra, då förhör första gången hållits med den anhållne, eller

att anhållande! obligatoriskt skall fortvara, tills nämndens befattning med

honom upphör. Man kan svårligen på någon annan än nämnden lägga avgörandet

härvidlag, då detta uppenbarligen nära sammanhänger med frågan,

vilka åtgärder nämnden finner böra vidtagas med den felande. Visserligen förefaller

tveksamt, örn en dylik uppgift lämpligen kan tilläggas en barnavårdsnämnd.

Det är dock att märka, dels att endast sällan anhållande av underåriga

torde ifrågakomma och dels att fråga är icke örn rätt att besluta örn

någons anhållande utan om rätt att lösgiva en anhållen.

I enlighet med det anförda hemställes, att i förevarande paragraf, lämpligen

såsom ett sista stycke, insättes bestämmelse av innebörd, att därest nämnden

finner anhållen person böra lösgivas, innan nämnden fattat slutligt beslut i

ärendet, nämnden har att härom meddela besked. Det synes därjämte lämpligt,

att i första stycket av paragrafen uttrycket »för ändamålet» utbytes mot

»i avbidan på nämndens beslut i ärendet».

Ett särskilt spörsmål är huruvida, da en anhållen person förklarat sig villig

ingå på allmän arbetsanstalt, anhållandet bör fortvara, tills han överlämnats

till anstalten. Avfattningen av 13 § andra stycket synes giva vid handen,

att förslagets ståndpunkt är, att han icke såsom anhållen skall föras till anstalten.

Övervägande skäl torde tala för riktigheten av denna ståndpunkt.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 240.

10 §.

289

Lagrådet:

I 1929 års förslag- till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av

samhällsskadlig art, vilket förslag innehöll bestämmelse örn inrättande i vissa

större städer av skyddsnämnder för behandling av ärenden enligt lagen, stadgades

i 5 § 2 mom. skyldighet för den, som bor eller uppehåller sig inom sådan

stad, att på kallelse inställa sig inför nämnden för att höras eller meddela

upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende; han skulle dock

minst fyra dagar förut hava erhållit del av kallelsen. Därjämte meddelades

föreskrifter, huru skulle förfaras, därest han utebleve utan laga förfall. Dylika

bestämmelser hava icke ansetts vara av den betydelse, att de borde upptagas

i den nu föreslagna lagen. Motsvarande stadganden hava dock funnits

icke kunna undvaras i sådana lagar i likartade ämnen som lagarna örn samhällets

barnavård och om behandling av alkoholister och förekomma jämväl i kommunalförfattningarna,

där de hava avseende å inställelse inför kommunalnämnder

och kyrkoråd. Det synes också lagrådet, som örn skyddsnämnder och

barnavårdsnämnder i den verksamhet, som enligt det remitterade förslaget

skulle åligga dem, ej sällan komme att behöva anlita berörda medel för åstadkommande

av utredning i föreliggande ärenden. Lagrådet hemställer därför,

att till förslagets 10 § fogas ett nytt stycke av enahanda innehåll som 5 §

2 mom. i nämnda förslag av år 1929. Stadgandet bör emellertid avse inställelse

inför såväl barnavårdsnämnd som skyddsnämnd; och synes skyldigheten

att iakttaga inställelse böra åligga dem, som bo eller uppehålla sig inom vederbörande

nämnds verksamhetsområde. Då nämndernas funktion enligt det remitterade

förslaget ej är av kommunal utan av statlig natur, lära böter och

vitén, som ådömas i anledning av uteblivande, böra tillfalla kronan. I sistnämnda

hänseende hänvisas vidare till vad lagrådet kommer att anföra vid

20 §. I det nya stycket av 10 § torde jämväl böra upptagas föreskrift därom,

att utdömandet av böter och vitén ankommer å nämnden.

11 §•

Lagrådet:

För att ett konstaterat behov av sjukvård eller annan dylik vård skall

föranleda övervägande, huruvida det är tjänligare att bereda vederbörande

sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt de följande stadgandena i lagen, bör

vårdbehovet icke vara allenast tillfälligt. För undvikande av missförstånd i

detta hänseende torde avfattningen av förevarande paragraf något jämkas.

Därest länsstyrelse vid handläggning av ärende enligt vanartslagen skulle

finna någon, som förut varit föremål för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 §, vara

på grund av varaktig oförmåga till arbete i behov av vard å vårdanstalt, kan

länsstyrelsen dock, enligt 22 §, förordna om hans intagande å allmän arbetsanstalt,

därest det är uppenbart, att hans intagande å vårdanstalten skulle

äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende medföra

synnerlig olägenhet för anstalten. Redan å det stadium, då nämnden har att

taga befattning med en arbetsoförmögen person, som förut behandlats enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 203 käft. (Nr. 240.) 19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

någon av förstnämnda paragrafer, kan det vara, om icke uppenbart så dock

antagligt, att hans intagande å vårdanstalt skulle medföra olägenhet av sagda

art. Det vore i sådant fall olämpligt, örn nämnden ändock vore nödsakad att

söka få honom intagen å vårdanstalt, utan det torde böra stå nämnden fritt att

överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. Då lian såsom oförmögen till

arbete icke gjort sig skyldig till vanart och han därför icke kan enligt 14 §

överlämnas till länsstyrelsen, hemställer lagrådet örn upptagande i 11 § av en

bestämmelse i berörda syfte.

12 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Har någon första gången beträtts med vanart, skall han erhålla i förevarande

paragraf omnämnd erinran. Därjämte äger nämnden, vare sig sådana

hjälpåtgärder, som omtalas i andra stycket, vidtagas eller icke, ställa honom

under övervakning. Enligt 48 § böra därvid meddelas honom de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning och annat, som kunna finnas erforderliga

för hans rättelse. Föreskrifter av enahanda art kunna också jämlikt tredje

stycket av förevarande paragraf givas i samband med vidtagande av hjälpåtgärd,

ändå att övervakning icke anordnas. Tredskas någon att efterkomma

sålunda meddelade föreskrifter, medför detta, såsom framgår av 15 §, att han

betraktas på samma sätt som den där återfallit i vanart, vadan påföljden kan

bliva, att han insattes på allmän arbetsanstalt. Vilken innebörd 15 § skall anses

äga i fråga om påföljd av underlåtenhet att fullgöra anvisat arbete, är

icke fullt klart. Motsvarande stadgande i 1929 års förslag är, enligt vad i lagtexten

uttryckligt nämnes, tillämpligt på den, som undandrager sig att fullgöra

anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar arbetet, och 15 § i det remitterade

förslaget kan svårligen tolkas på annat sätt.

Det kan sättas i fråga, örn det är lämpligt att beträffande den, som första

gången beträdes med vanart, medgiva en så hög grad av tvång, som sålunda

enligt förslaget kan ifrågakomma. Förslagets huvudtanke att på detta stadium

söka tillrättaföra den felande väsentligen genom att bereda honom lämpligt

arbete och i övrigt genom råd och hjälp bispringa honom kan härigenom

lätt bliva undanskymd. Enligt vår mening bör i det fall 12 § avser icke förekomma

något tvång att antaga visst arbete eller att överhuvud vistas på viss

ort. Örn emellertid den felande frivilligt antagit arbete vid allmänt arbetsföretag

eller medgivit att ingå å någon av kommun, förening eller stiftelse

inrättad anstalt, bör nämnden äga föreskriva, att han skall kvarbliva i arbetet

eller å anstalten viss tid, exempelvis högst sex månader, och örn han

eljest förklarat sig villig att antaga visst arbete, bör föreskrift kunna meddelas,

att han ej får lämna arbetet utan att på förhand därom underrätta

någon av nämnden angiven person.

Att övervakning bör kunna anordnas, evad hjälpåtgärder vidtagas eller ej.

är otvivelaktigt riktigt. Men i övervakningens begrepp ligger ingalunda, att

föreskrifter skola, såsom 48 § innehåller, få meddelas angående vistelseort

m. m. Lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, vilken i 5 och

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

291

6 §§ upptager bestämmelser om vad den, som enligt den lagen står under övervakning,

har att iakttaga, medgiver i regel icke meddelande av dylika föreskrifter.

Vad i dessa lagrum föreskrives synes däremot vara sådant, som i

huvudsak bör gälla även den, vilken ställts under övervakning jämlikt förevarande

paragraf.

I enlighet med vad nu anförts hemställa vi dels örn sådan lindring av 12 §

tredje stycket, att föreskrift icke må av nämnden meddelas i vidare mån än

ovan föreslagits, dels ock att i 48 § vidtagas vissa ändringar, som i lagrådets

yttrande angående samma paragraf komma att närmare angivas. Därjämte

bör måhända avfattningen av 15 § undergå någon jämkning.

14 §.

Justitierådet Tiselius:

Enligt gällande lag kan den, som beträdes med lösdriveri, ej sändas till

Konungens befallningshavande för eventuellt ådömande av tvångsarbete, med

mindre han under de två senaste åren antingen varnats för lösdriveri eller undergått

tvångsarbete; de två åren räknas i det förra fallet från varningens

kungörande och i det senare fallet från frigivandet. Det remitterade förslaget

fordrar enligt förevarande paragraf för ärendets överlämnande till länsstyrelsen,

som kan förordna örn intagande i allmän arbetsanstalt, att återfall i vanart

föreligger, d. v. s. att den felande förut varit föremål för åtgärd enligt

lagen. Men denna åtgärd kan i tiden ligga hur långt tillbaka som helst, ty

förslaget har icke upptagit någon bestämmelse örn återfallspreskription. Det

överensstämmer härutinnan med 1929 års sakkunnigbetänkande, mot vilket anmärkning

i denna del dock gjorts i yttranden från ett par länsstyrelser.

Till stöd för den ståndpunkt förslaget sålunda intagit har föredragande

departementschefen anfört, bland annat, att då prövningen av ärendet — även

vid återfall — i första hand skall avse, huruvida icke de lindrigare åtgärderna

böra tillämpas, det torde vara berättigat antaga, att endast i de fall, då sådana

åtgärder i verkligheten icke till gagn för den felandes tillrättaförande

böra och kunna vidtagas, ett strängare förfarande kommer till stånd. Men även

örn det av sådan anledning näppeligen behöver befaras, att saknaden av bestämmelse

örn återfallspreskription vid lagtillämpningen skulle medföra någon

oberättigad stränghet, synes följdriktigheten kräva, att därest lagen såsom

villkor för ärendets överlämnande till länsstyrelsen fordrar, att återfall i vanart

föreligger, detta villkor ej anses uppfyllt, örn efter det vanart förra gången

konstaterades, förflutit en lång följd av år, varunder den felande får antagas

hava uppfört sig oklanderligt. Det bör icke ens vara formellt möjligt, att

någon underkastas den strängare behandling, för vilken återfall förutsättas, på

den grand att han ett eller annat årtionde tidigare mottagit erinran eller arbetsanvisning

enligt 12 §.

Ehuru sålunda enligt min uppfattning en vidtagen åtgärd icke bör under

obegränsad tid framåt hava den verkan att, örn den felande ånyo beträdes med

vanart, återfall skall anses föreligga, torde det dock på grund av de synpunkter,

som framhållits i departementschefens uttalande, vara påkallat, att den

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Majlis proposition nr 2-hO.

i gällande lösdrivarlag med dess mera schematiska procedur stadgade tvåårsbegränsningen

blir väsentligt vidgad. Den enligt strafflagen i fråga om återfallspreskription

gällande tiden av tio år synes dock allt för lång i betraktande

av de jämförelsevis lindriga åtgärder, som enligt förevarande lag kunna ligga

till grund för återfallsbehandling. Det vill synas, som örn ifrågavarande preskriptionstid

lämpligen kunde bestämmas till fem år. Denna tid torde böra

räknas från det den felande var föremål för åtgärd enligt lagen, alltså från

det erinran eller beslut enligt 12 § meddelades eller den felande utskrevs från

allmän arbetsanstalt.

På grund av det anförda hemställer jag örn sådan ändring i förevarande

paragraf, att återfall icke anses föreligga, med mindre den felande någon

gång under de före hans inställelse inför nämnden sist förflutna fem åren varit

föremål för åtgärd enligt 12 § eller varit intagen å allmän arbetsanstalt.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Södenvall instämde

så till vida med justitierådet Tiselius, att de funno den omständigheten,

att den felande mera än fem år före inställelsen inför nämnden varit

föremål för åtgärd enligt 12 eller 13 §, icke böra föranleda, att återfall anses

vara för handen.

15 §.

Lagrådet:

I 12 § 3 mom. av 1929 års förslag till lösdriverilag stadgades, att örn den,

som blivit föremål för hjälpåtgärd, undandroge sig att fullgöra anvisat arbete

eller i vissa andra hänseenden förhölle sig felaktigt, anmälan därom skulle

hos vederbörande myndighet göras av övervakare, där sådan vore förordnad,

eller annan, som hade uppsikt över honom. Sådan föreskrift örn vem som äger

göra anmälan har ej upptagits i 15 § av remissförslaget, vilken paragraf svarar

mot nämnda moment i förslaget av 1929. Däremot har i 40 § — i överensstämmelse

med motsvarande föreskrift i 1929 års förslag — stadgats, att örn

någon, som vid utskrivning från arbetsanstalt ställts under övervakning, visar

tredska att fullgöra i avseende å övervakningen meddelade föreskrifter, övervakare

eller polismyndighet äger göra anmälan därom hos skyddsnämnd eller

barnavårdsnämnd. Av praktiska skäl torde bestämmelse om anmälan böra bibehållas

även i 15 §. Likaledes synes det lämpligt att följa 1929 års förslag

såväl därutinnan, att länsstyrelses skyldighet att upptaga fråga örn förverkande

av villkorligt anstånd med verkställande av beslut om intagande å arbetsanstalt

förklaras inträda, då anmälan inkommit eller kännedom annorledes

vunnits örn förhållande, som kan föranleda dylikt förverkande (23 § i det nu

remitterade förslaget), som ock däri, att anstaltsstyrelse förklaras äga efter anmälan

av övervakare eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom

örn förhållande, som kan föranleda upphörande av försökspermission,

till anstalten återhämta den permitterade (37 § i remissförslaget).

Då förevarande paragraf stadgar, att åtgärd'' mot den tredskande skall vidtagas

av skyddsnämnden i den ort, där han vistas, kan en sådan formulering

giva anledning till den icke avsedda tolkningen att, om den tredskande exem
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 240.

293

pelvis avvikit från en arbetsplats, ingripandet skall göras av nämnden å den

ort, dit han begivit sig, i stället för av den nämnd, inom vars verksamhetsområde

arbetsplatsen är belägen. För undvikande av en sådan tolkning synes

lämpligen kunna stadgas, att åtgärden skall vidtagas av skyddsnämnden i

orten.

Angående en ytterligare ändring i denna paragraf hänvisas till vad inom

lagrådet anförts vid 12 §.

16 §,

Lagrådet:

Örn erinran, som nämnden meddelat enligt 12 §, torde skriftligt besked ej

behöva tillställas den felande. Med avseende härå torde en ändring böra vidtagas

i 16 §.

Lagrådet:

I förslaget hava icke införts bestämmelser, motsvarande de i 7 § av 1929

års förslag till lag örn åtgärder mot sedeslöst leverne upptagna stadgandena

örn beaktande därav, att då på skyddsnämnds föranstaltande undersökning eller

annan åtgärd enligt nämnda lag företages, den, som är föremål för åtgärden,

icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga

verksamhet, samt örn viss tysthetsplikt för nämnden och örn förvaring av

handlingar, så att de ej yppas för obehöriga. Dessa stadganden hava icke ansetts

vara av sådan betydelse, att de borde såsom särbestämmelser rörande

sedeslösa personer upptagas i en lag, som omfattar även andra grupper än dessa.

Lagrådet anser emellertid lika med de sakkunniga, som avgåvo nyssnämnda

förslag, det vara av viss vikt, att bestämmelser i berörda ämnen meddelas, och

åberopar i detta hänseende de sakkunnigas motivering. Den omständigheten,

att bestämmelserna endast skola gälla en del av de ärenden nämnden har att

handlägga, bör ej utgöra hinder för deras upptagande i lagen. Lagrådet

hemställer alltså, att i särskild paragraf i 3 kap. intagas stadganden av nu

angiven innebörd, att iakttagas i ärenden rörande vanart, som avses i 2 § under

3 eller 3 §.

4 KAP.

18 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket hava erhållit sådan avfattning, att länsstyrelsen

torde vara förhindrad att annorledes än på den felandes begäran förordna

biträde åt honom. Lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av

rättegångsbiträde åt häktad, vilken lag eljest skall äga motsvarande tillämpning

beträffande biträde åt den felande, skulle sålunda ej gälla, såvitt genom

densamma, i 2 §, föreskrivits, att örn vid ärendes handläggning biträde ej är

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

tillstädes, men med hänsyn till den ifrågavarande personens bristande förmåga

att själv tillvarataga sina intressen biträde finnes erforderligt för målets utredning,

biträde må förordnas, ändå att det ej av vederbörande påkallas. Då

även detta stadgande synes böra erhålla giltighet i ärenden, örn vilka nu är

fråga, hemställes örn den ändring av nämnda stycke, som för möjliggörande

härav erfordras.

19 §.

Lagrådet:

\id förordnande örn förhör enligt denna paragraf torde böra uppgivas de

omständigheter, angående vilka förhöret skall äga rum. Lagrådet hemställer

örn stadgande härom.

Då i andra stycket av paragrafen säges, att undersökning genom särskilt

förordnad person skall föranstaltas, därest det prövas nödigt för vinnande

av ytterligare utredning, kan bestämmelsen uppfattas så, att ifrågavarande

åtgärd bör tillgripas endast i händelse ett på grund av stadgandet i första

stycket hållet förhör vid domstol ej lett till erforderlig utredning i ärendet.

I allmänhet torde det emellertid visa sig lämpligt, att örn vid målets handläggning

inför länsstyrelsen jämlikt 18 § icke vunnits klarhet angående förhållanden

av betydelse för ärendets bedömande, först uppdrag lämnas åt lämplig

person att verkställa undersökning i särskilda hänseenden och att såsom en

sista utväg anlitas den mera omständliga proceduren med doinstolsförhör. Med

hänsyn till det anförda torde ordningen mellan de båda styckena i förevarande

paragraf böra omkastas.

20 §.

Lagrådet:

För åstadkommande av utredning i vanartsmål har enligt 18 § första stycket

rättighet tillerkänts länsstyrelse att inkalla dem, som kunna antagas hava

kännedom i saken, för att upplysningsvis höras. Att sålunda skyldighet ålägges

en var att inställa sig inför länsstyrelsen för att med de upplysningar han

kan lämna bidraga till utredningen i detta slags mål, synes lagrådet motiverat

med hänsyn till det allvarliga ingrepp i individens frihet, som kan följa av

länsstyrelsens beslut i dylikt mål. Utan särskilt stadgande i förevarande lag

torde emellertid länsstyrelsen sakna möjlighet att framtvinga fullgörande av

nämnda skyldighet. Härutinnan lära samma medel böra stå länsstyrelsen till

buds som domstol äger använda med avseende å vittnens inställelse i rättegångsmål,

nämligen den försumliges bötfällande, föreläggande för honom vid

vite att inställa sig å senare dag, vites utdömande och, i sista hand, hans hämtande.

Till att lämna plats för bestämmelser härom synes 20 § lämpa sig.

Angående böters och vitens hemfallande till kronan samt örn förvandling av

böter oeh vitén kan bland »Allmänna bestämmelser» i 7 kap., exempelvis mellan

51 och 52 §§, upptagas ett stadgande, som i det förra hänseendet blir gemensamt

för nu ifrågavarande fall och de fall, som avses i lagrådets anmärkning

vid 10 §.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

295

21 §.

Justitierådet Tiselius:

I 14 § andra stycket meddelar förslaget i anslutning till gällande lag angående

lösdrivares behandling en bestämmelse av innebörd, att örn identiteten av

den, som beträtts med vanart och inställts inför nämnden, icke kan därstädes

utrönas, nämnden skall överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. Enligt

förevarande paragraf skall den felande också hos länsstyrelsen behandlas

lika med den, som återfallit i vanart: såframt åtgärd enligt 12 § eller frivilligt

ingående å allmän arbetsanstalt prövas icke böra förekomma, skall länsstyrelsen

förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

Det kan med hänsyn till nutidens förbättrade identifieringsmetoder sättas

i fråga, örn överhuvud beträffande dem, som tagits i förvar på grund av vanart,

erfordras någon särskild lagbestämmelse med avseende a det fall, att identiteten

ej kan utrönas. Redan den polistjänsteman, som skall hava säte i

skyddsnämnden, torde så gott som alltid äga möjlighet att identifiera den, som

tagits i förvar, och ett tillräckligt tvångsmedel mot denne, då han fördöljer

sitt rätta namn, kan ligga däri, att han icke sättes å fri fot förr än erforderliga

upplysningar hinna inhämtas. Men örn man vill i de fall, då tvivel

örn identiteten kan förefinnas, lägga identifieringsuppgiften å länsstyrelsen

och således stadgandet i 14 § andra stycket anses böra kvarstå, synes tvekan

kunna göra sig gällande angående lämpligheten av de i 21 § för ifrågavarande

fall meddelade bestämmelserna.

Under det att enligt gällande lösdrivarlag Konungens befallningshavande,

örn den häktades identitet ej kan utrönas, endast äger meddela honom varning,

skall enligt förevarande paragraf, såsom nämnt, länsstyrelsen i motsvarande

fall kunna förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt. Då förslaget

i regel för en sådan åtgärd förutsätter återfall i vanart, kan förevarande bestämmelse

möjligen anses grundad på ett antagande, att den, som fördöljer sin

identitet, gör detta för att undgå påföljden av återfall, men en dylik presumtion

till den anklagades nackdel är näppeligen befogad, och såsom tvångsmedel

för att förmå honom att röja sin identitet kan en dylik internering på obestämd

tid enligt de i förslaget därom stadgade reglerna icke vara lämplig eller ens berättigad.

Jag hemställer därför, att — därest icke såväl andra stycket i 14 §

som den i förevarande paragraf upptagna hänvisningen till sagda lagrum anses

kunna utgå — förevarande paragraf matte så ändras, att länsstyrelsen för

det i nämnda stycke avsedda fallet icke äger förordna örn den felandes intagande

å allmän arbetsanstalt.

22 §.

Lagrådet:

Vid avfattandet av denna paragraf har ej vederbörligen beaktats, att den, som

på grund av varaktig oförmåga till arbete behöver anstaltsvard, faller utom lagens

egentliga tillämpningsområde. Rättelse härutinnan vinnes, örn det stadgas,

att ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, på grund av varaktig oförmåga

till arbete är i behov av vård å vårdanstalt, länsstyrelsen må, därest han

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 2U0.

förut varit föremål för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 § och det finnes uppenbart,

att hans intagande å vårdanstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten,

förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

23 §.

Lagrådet:

Den i sista stycket av förevarande paragraf stadgade preskriptionstiden av

två år för verkställande av beslut örn intagning å allmän arbetsanstalt avser

uppenbarligen endast det fall, att länsstyrelsen enligt samma paragraf medgivit

villkorligt anstånd med beslutets verkställande. Ehuru detta är det utan

jämförelse praktiskt viktigaste av de fall, då sådan preskription bör inträda,

kan verkställigheten även av annan orsak förhindras så länge, att dess genomförande

därefter skulle innebära en meningslöshet eller onödig hårdhet. Enligt

1922 års förslag, som först upptog en dylik preskriptionsregel, avsåg densamma

alla de fall, då verkställighet av beslut örn tvångsarbete ej påbörjats inom två

år efter beslutets meddelande, och för den i senare förslag vidtagna begränsningen

har icke något skäl blivit anfört. Till jämförelse må erinras om att

strafflagen icke gör preskriptionen av ådömt straff beroende av anledningen

till att straffet icke blivit verkställt i rätt tid.

Lagrådet finner principiellt riktigast, att regeln om ifrågavarande preskription

vidgas till att avse alla de fall, då verkställighet av beslut örn intagande å

allmän arbetsanstalt icke påbörjats inom två år efter beslutets meddelande.

Med sådan omfattning torde preskriptionsregeln böra upptagas i en särskild

paragraf, som lämpligen kan införas efter 27 § i förslaget.

En annan erinran, avseende 23 §, har upptagits under 15 §.

26 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf gives bestämmelse örn huru länsstyrelses beslut örn

någons intagande på allmän arbetsanstalt skall meddelas honom. Någon regel

gives däremot ej för det fall, att länsstyrelsens beslut går ut på vidtagande av

åtgärd enligt 12 eller 13 §. När nämnden meddelat motsvarande beslut, skall

emellertid jämlikt 16 § den felande erhålla skriftligt besked örn vad han har

att iakttaga, och enahanda stadgande synes lämpligen böra upptagas här.

27 §.

Lagrådet:

Den betänketid av två dagar, som den felande skall hava åtnjutit för att en

av honom avgiven nöjdförklaring skall gälla, skulle enligt 1929 års förslag till

lösdriverilag (18 § 2 mom.) räknas från det beslutet örn intagning å allmän

arbetsanstalt skriftligen delgavs honom. I syfte att möjliggöra verkställighet

av beslutet redan två dagar efter dess meddelande i sådana fall, då beslutet ej

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZkO.

297

omedelbart kan expedieras, föreslås nu, att betänketiden jämväl skall kunna

räknas från det den felande erhöll bevis örn beslutets innehåll. Med hänsyn till

den enkla, städse lika beskaffenheten av dessa beslut torde det dock ej vara erforderligt

att föreskriva utgivande av särskilt bevis örn beslutets innehåll, innan

själva beslutet hinner expedieras. Av samma skäl bör betänketiden kunna räknas

från beslutets avkunnande i den felandes närvaro; en bestämmelse av motsvarande

innehåll återfinnes i 2 § av 1909 års lag angående verkställighet av straffdom

som ej vunnit laga kraft. Lagrådet hemställer därför örn ändring av 27 §

andra stycket därhän, att betänketiden förklaras skola räknas från det beslutet

avkunnades för den felande eller, örn det ej sålunda avkunnats, blev honom

skriftligen delgivet.

5 KAP.

29 §.

Lagrådet:

Vid 38 § kommer lagrådet att framhålla, att den sammansättning uppsiktsmyndigheten

är avsedd att erhålla vid handläggning av vissa ärenden enligt

vanartslagen bör bestämmas i lagen. Med hänsyn härtill synes i det grundläggande

stadgandet angående denna myndighet böra direkt utsägas, att — såsom

meningen är — socialstyrelsen skall vara uppsiktsmyndighet. Detta stadgande

synes för övrigt böra upptagas i ett särskilt stycke av 29 § eller i en

särskild paragraf.

31 §.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

För alla, som blivit intagna å allmän arbetsanstalt, stadgas i 31 § såsom huvudregel

beträffande tiden för anstaltsvistelsen, att den intagne skall kvarhållas

å anstalten till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han

efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Denna regel

lämpar sig icke för den, som intagits å arbetsanstalt jämlikt bestämmelsen i

22 §; då en sådan person är varaktigt oförmögen till arbete, har hans placerande

å arbetsanstalten ej något att göra med bristande vilja till självförsörjning.

Anledningen till den mot honom vidtagna åtgärden är, att han skulle på

en vårdanstalt, där han rätteligen hörde hemma, äventyra ordningens upprätthållande

eller eljest vålla synnerlig olägenhet. Det synes därför följdriktigast

att såsom regel beträffande honom stadga, att han skall kvarhållas å arbetsanstalten

till dess han finnes kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

Härutöver torde angående hans kvarhållande icke erfordras annan bestämmelse

än att, sedan han vistats å anstalten viss tid, exempelvis tre år, fråga örn hans

utskrivning skall minst en gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

På grund av det anförda och med erinran, att de, som enligt 22 § intagits å

allmän arbetsanstalt, böra uteslutas från tillämpning jämväl av första och andra

styckena i 32 §, hemställa vi, dels att stadgandena i 31 § första och andra styc
-

s. 298 Kontrollera mot PDF

-298

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

kerta, vilka stycken lämpligen kunna sammanföras till ett stycke, begränsas till

att avse dem, som intagits jämlikt 13 eller 21 §, och att i ett andra stycke av

31 § upptages nämnda regel örn tiden för ifrågavarande arbetsodugligas kvarhållande,

dels ock att 32 § första och andra styckena begränsas till att gälla

dera, som intagits jämlikt 21 §, och att uti ett tredje stycke i 32 § införes den

föreslagna bestämmelsen örn periodiskt återkommande prövning av frågan om

utskrivning av de arbetsodugliga.

Justitierådet Tiselius biträdde detta yttrande med den begränsning, som betingades

av hans mening angående uteslutande av bestämmelserna i 32 §.

Lagrådet:

Enligt motiven är det avsett, att den enligt tredje stycket i denna paragraf

medgivna rätten att i ömmande fall tillåta en å arbetsanstalt intagen att för

viss, kort tid lämna anstalten skall utövas av anstaltens styrelse. Detta torde

också, örn än icke uttryckligen stadgat, följa av vad förslaget i övrigt innehåller

örn styrelsens befogenhet. Då emellertid ärenden örn beviljande av dylik

permission ej sällan torde vara av så brådskande natur, att svårighet möter att

inhämta styrelsens bifall, synes avgörandet böra överlämnas åt anstaltens föreståndare.

Lagrådet hemställer därför, att föreståndaren måtte förklaras hava

rätt att meddela tillstånd i förevarande hänseende.

32 §.

Justitierådet Tiselius:

Enligt gällande lösdrivarlag skall tvångsarbete av Konungens befallningshavande

ådömas på viss tid, minst en månad och högst tre år. Det föreliggande

förslaget innebär härutinnan till en början den principiella ändringen, att sedan

länsstyrelsen förordnat örn intagande å allmän arbetsanstalt utan angivande av

någon tid, den internerade skall kvarhållas å sådan anstalt till dess det föreligger

grundad anledning till antagande, att han efter utskrivning kommer att

efter förmåga ärligen försörja sig; interneringstiden får dock enligt 31 § i regel

icke understiga ett år och icke överstiga tre år. Denna ändring synes med hänsyn

till interneringsåtgärdens uppfostrande syfte kunna obetingat förordas.

Förevarande paragraf bryter emellertid, visserligen endast med avseende å de

allra grövsta typerna av återfall i vanart, regeln örn tre år såsom maximitid för

internering, i det den internerade under de i paragrafen närmare angivna förutsättningarna

skall kunna kvarhållas utöver tre år tills vidare, varvid dock frågan

örn hans utskrivning minst en gång under varje kalenderår skall upptagas

till prövning. Mot införandet av en dylik internering på obegränsad tid, vilken,

såvitt de tryckta förarbetena giva vid handen, saknar motstycke inom jämförlig

utländsk lagstiftning, hava under ärendets tidigare behandling ett par av

de hörda länsstyrelserna framställt erinringar. Med skäl torde också kunna

ifrågasättas, örn det icke strider mot den för närvarande hos vårt folk härskande

rättsuppfattningen — det yttersta rättesnöret för dylik lagstiftning — att

med en så sträng påföljd belägga lättja och oordentlighet, låt vara av den

mest asociala och obotliga art. I detta sammanhang må erinras om att lagen

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr 2b0.

299

om internering av återfallsförbrytare, som lärer hava varit den närmaste förebilden

för nu ifrågavarande bestämmelser, icke medgiver internering av annan

än den som, under de i övrigt angivna stränga återfallsförutsättningarna, blir

av domstol för brott dömd till straffarbete i minst två år samt är att anse såsom

vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; och i motiven till nämnda

lag framhålles, att samhället icke utan att stöta rättskänslan kan använda dylika

skyddsåtgärder mot den brottsling, som väl visat sig oförbätterlig men

aldrig begått annat än ringa brott, och att förty i fråga om denne lagstiftaren

måste kapitulera.

Det kan visserligen från rent praktisk synpunkt förefalla meningslöst, att

en internerad, som tidigare upprepade gånger och under sammanlagt mycket

lång tid varit intagen å allmän arbetsanstalt, vid de tre årens slut skall utskrivas,

ehuru allt talar för antagandet, att han mycket snart kommer att ånyo

återfalla i vanart. Men detta praktiska skäl för möjligheten av internering

på obegränsad tid synes icke uppväga ovan angivna principiella betänkligheter

däremot. Härtill kommer angelägenheten av att det icke skall med något

fog kunna göras gällande, att samhället ställer ifrågavarande asociala individer

utanför det skydd lagen eljest skänker medborgarnas personliga frihet.

I sistnämnda hänseende bör beaktas, att den huvudsakliga bestämmanderätten

rörande utskrivning av de internerade jämlikt 38 § skall tillkomma uppsiktsmyndigheten

över de allmänna arbetsanstalterna, ehuruväl dess beslut skola

kunna överklagas hos regeringsrätten, och att till upp siktsmyndighet torde

bliva utsedd ett administrativt ämbetsverk. Redan vid granskningen av de

stadganden, enligt vilka det skall tillkomma länsstyrelse att förordna örn intagning

å allmän arbetsanstalt, fanns grund för en viss tvekan, huruvida fortfarande

i vårt land, till skillnad från vad i allmänhet gäller inom andra länder,

ett dylikt frihetsberövande bör ske i administrativ väg utan medverkan av

domstol. Detta ansågs likväl tillrådligt huvudsakligen på det i föredragande

departementschefens yttrande anförda skälet, att länsstyrelserna vore bättre

än domstolarna ägnade att i formlöst samarbete med enskilda sammanslutningar

vidtaga de praktiska hjälpåtgärder för de felandes tillrättaförande, som

böra försökas före internering och på vilka tyngdpunkten är lagd i den nya

lagen. Men då det gäller ett kanske livslångt frihetsberövande, som i stort

sett företages uteslutande i samhällets intresse, träda rättssäkerhetens krav i

förgrunden, och det kan knappast anses principiellt riktigt att lägga en sådan

makt som den, vilken förevarande paragraf skulle skänka, i händerna på en

administrativ myndighet, örn också något missbruk därav icke är att befara

under de hos oss rådande samhällsförhållandena. Det må till jämförelse påpekas,

att enligt lagen om internering av återfallsförbrytare förordnandet örn

internering meddelas av domstol och frågan om utskrivning prövas av en

nämnd, sammansatt med särskild hänsyn till de fordringar, som måste ställas

å en dylik, väsentligen på psykologiska omständigheter grundad prövning, därest

den icke skall giva rum för någon misstanke örn godtycklighet.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att 32 § måtte uteslutas ur den

föreslagna lagen och därav följande ändringar vidtagas i 37, 38 och 55 §§.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-^0.

Därest denna hemställan vinner beaktande, synes det kunna ifrågasättas,

huruvida icke till minskande av de olägenheter, som obestridligen äro förenade

med en begränsad interneringstid, den i 31 § stadgade maximitiden av tre

år bör höjas med avseende å de mera oförbätterliga, exempelvis så att maximitiden

bestämmes till sex år för den, som på grund av tidigare förordnanden

efter fyllda tjuguett år i sammanlagt minst tio år varit intagen å allmän!

arbetsanstalt och sista gången utskrivits inom fem år före den dag, då det gällande

förordnandet meddelades.

Justitierådet Appelberg:

Mot förslagets bestämmelser örn internering pä obegränsad tid möta onekligen,

såsom justitierådet Tiselius framhållit, principiella betänkligheter. Jag

skulle dock ansett förslaget härutinnan kunna godtagas, därest prövningen

av fråga örn dylik internering, i överensstämmelse med vad vissa på senare

år tillkomna lagar innehålla, blivit i sista hand förlagd till en särskilt utsedd

nämnd. Att för ändamålet anlita den enligt lagen örn förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare tillsatta nämnden synes emellertid, enligt vad

av föredragande departementschefen upplysts, möta allt för stora praktiska

svårigheter. Och det allmännas intresse av att de jämförelsevis fåtaliga individer

det här gäller icke utsläppas från anstalterna och någon tid lämnas i frihet,

oaktat man nästan med visshet kan antaga, att de inom kort måste åter omhändertagas,

torde icke vara tillräckligt stort att motivera tillskapandet av

en särskild nämnd. Enligt min mening bör man därför hellre avstå från tanken

på den obegränsade interneringen. Då det emellertid i fråga örn personer,

som uppfylla här upptagna förutsättningar, måste anses befogat att giva myndigheterna

rätt att kvarhålla dem utöver den ordinära maximitiden av tre år

ytterligare viss tid, lämpligen tre år, samt beträffande prövningen härutinnan

synas böra gälla enahanda regler som i förslaget upptagits angående den obegränsade

interneringen, hemställer jag örn bibehållande av ifrågavarande paragraf

med den ändring, att kvarhållandet under angivna förutsättningar förklaras

få ske tills vidare under ytterligare tre år. Vidtages denna ändring,

kan mahända bestämmelsen i andra stycket angående prövning av fråga om

utskrivning minst en gång under varje kalenderår utgå.

Justitierådet Stenberg:

Jag delar i viss mån de principiella betänkligheter, som föranlett justitierådet

Tiselius att hemställa örn uteslutande av förevarande paragraf, men de

av honom berörda praktiska skäl, som tala för att icke all möjlighet bör vara

utesluten att, utöver den i allmänhet gällande maximitiden av tre år, å arbetsanstalt

tills vidare kvarhålla i särskilt hög grad förkomna individer, synas

mig så starka, att jag anser mig ej böra biträda nämnda förslag. Måhända

bör dock övervägas, huruvida, för ytterligare begränsning av paragrafens tilllämpningsområde,

förutsättningarna för ett till tiden obestämt kvarhållande

böra ytterligare skärpas genom krav å ett något större antal föregående vistelser

å arbetsanstalt och en något längre följd av år, varunder den ifrågava
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2-bO.

301

rande personen varit intagen å arbetsanstalt eller undergått straffarbete. Ävenledes

kunde, efter förebild i 6 § lagen om internering av återfallsförbrytare,

under punkt 4 fordras beträffande den samhällsfarlige, att han uppenbarligen

är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall erinrade

örn att ett av dem vid 31 § framställt förslag hade avseende även å 32 §.

34 §.

Lagrådet:

Enligt 23 § 1 mom. i 1929 års förslag till lösdriverilag skulle den, som efter

intagning å allmän arbetsanstalt bleve varaktigt oförmögen till arbete,

utskrivas från anstalten och överlämnas till viss länsstyrelse, som hade att

föranstalta örn tjänlig vård eller annan lämplig åtgärd, dock att utskrivning

ej finge äga rum, därest det funnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt

skulle ur ordningens synpunkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet.

I det remitterade förslaget äro stadganden i detta ämne upptagna i förevarande

paragraf. Utom beträffande vissa detaljer skilja de sig från nämnda

moment i 1929 års förslag därutinnan att, under det att detta moment gällde

alla å arbetsanstalt intagna personer, de nu föreslagna bestämmelserna avse

allenast dem, som intagits enligt länsstyrelses förordnande, och således icke

de frivilligt ingångna. Särskild motivering för denna ändring har ej anförts.

Någon föreskrift örn huru med den frivilligt ingångne skall vid inträffande

arbetsoförmåga förfaras bör dock finnas, och enligt lagrådets mening bör i

allmänhet samma behandlingssätt tillämpas å honom som å övriga på arbetsanstalt

intagna personer. Endast därom synes tvekan kunna råda, huruvida

regeln örn hans utskrivande skall lida undantag för det fall, att olägenhet ur

disciplinär eller annan synpunkt är att befara för vårdanstalt, dit han borde

överföras. Lagrådet hyser närmast den uppfattningen, att örn någon frivilligt

underkastat sig den stränga regim, som måste vara rådande å en arbetsanstalt,

han icke bör där kvarhållas sedan han blivit ur stånd att arbeta och

därmed förutsättningen för den å anstalten tillämpade behandlingsmetoden

förfallit. Det hemställes följaktligen, att bestämmelsen i första stycket av

34 § må bliva gällande för envar å allmän arbetsanstalt intagen person och

att, efter sålunda vidtagen ändring, stadgandet i andra stycket begränsas till

att avse dem, som intagits enligt länsstyrelsens förordnande.

Fattas enligt andra stycket beslut örn kvarhållande av någon, som blivit

varaktigt oförmögen till arbete, bör denne i fråga örn tiden för hans kvarblivande

och i övrigt vara likställd med den, som intagits å anstalten såsom arbetsoförmögen.

Detta torde böra i lagen uttryckas genom ett förklarande, att

efter beslutets meddelande skall så anses, som hade han intagits jämlikt 22 §.

35 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket gäller icke den, som frivilligt ingått å arbetsanstalt.

Principiellt sett torde dock skäl icke föreligga, varför ej även den,

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Majlis proposition nr 2h().

som i dylik ordning intagits å anstalt, skulle kunna få, därest han så önskar

och skäl därtill äro, kvarstanna å anstalten. Särskilt i det fall, att han förbundit

sig att stanna allenast sex månader, kan det väl tänkas, att det såväl

för hans egen skull som ur det allmännas synpunkt finnes önskligt, att han

må kunna kvarbliva ytterligare någon tid. Det är att märka, att om sysselsättning

finnes icke kunna omedelbart efter utskrivningen beredas den i nu

nämnda ordning intagne, han icke kan enligt 39 § tvångsvis kvarhållas å

anstalten efter den i förbindelsen utsatta tidens förlopp. Även ur denna synpunkt

synes lämpligt att möjliggöra en frivilligt ingången persons kvarstannande

på anstalten. Medgivande till kvarstannande i detta fall bör dock icke

få lämnas för längre tid än sammanlagt ett år. Lagrådet hemställer alltså,

att till förevarande stadgande göres ett tillägg av innehåll, att vad där sagts

skall gälla även den, som frivilligt ingått på allmän arbetsanstalt, dock att

det må medgivas honom kvarstanna på anstalten sammanlagt högst ett år.

Då stadgandet i första stycket av förevarande paragraf saknar inre samband

med nyss omhandlade stadgande, synes riktigast, att de båda bestämmelserna

upptagas i särskilda paragrafer.

37 §.

Lagrådet:

Återhämtande under beviljad försökspermission må, enligt den avfattning

denna paragraf erhållit, äga rum ej blott om den permitterade icke fullgör de

med avseende å övervakningen meddelade föreskrifterna utan även om förhållandena

eljest föranleda därtill, och därefter må han kvarhållas å anstalten

ytterligare högst sex månader utöver den tid, varunder detta eljest längst

kunnat ske. Sadant kvarhallande kan vara berättigat, då den permitterade

brutit mot nämnda föreskrifter, men synes ej motiverat, örn återhämtandet

skett av annan orsak.

Å den, som frivilligt ingått eller enligt 35 § kvarstannat å anstalten, torde

bestämmelsen örn förlängt kvarhållande ej böra tillämpas.

I nämnda bada hänseenden hemställes örn ändring av förevarande paragraf.

Ytterligare en erinran mot paragrafen är gjord i lagrådets yttrande beträffande

15 §.

38 §.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

Angående den sammansättning uppsiktsmyndigheten skall hava vid prövning

av mål, som underställas jämlikt tredje stycket av denna paragraf, stadgas

där allenast, att i prövningen skall deltaga en av Konungen för sådant

ändamål förordnad person, som är eller varit ordinarie innehavare av domarämbete.

I motiven säges, att det borde tillkomma Kungl. Majit att i instruktionell

väg meddela de bestämmelser, som i övrigt erfordrades, samt att

det förutsattes, att därest socialstyrelsen bleve uppsiktsmyndighet, i handläggningen

av ifrågavarande ärenden skulle inom styrelsen deltaga generaldirek
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

30;;

tören eller hans ställföreträdare, föredragande byråchefen, byråchefen för

lagärenden, den förordnade domarledamoten och slutligen den läkare, som

tjänstgör såsom expert för ärenden rörande alkoholistvården. Vi anse emellertid,

såsom redan antytts vid 29 §, där lagrådet föreslagit lagfästande av1

socialstyrelsens funktion såsom uppsiktsmyndighet, att i lagen böra upptagas

stadganden örn vilka personer jämte domarledamoten skola — envar givetvis

med individuell rösträtt — handlägga nämnda mål. Motsvarande stadganden

hava i lag givits beträffande internerings- och sinnessjuknämnderna,

som hava att handlägga ärenden, vilka med avseende å betydelsen för den

enskilde äro av liknande natur som de ifrågavarande.

Till beslut, som jämlikt tredje stycket skola underställas uppsiktsmyndigheten,

böra även hänföras beslut, som meddelas på grund av den utav lagrådet

till upptagande i 32 § föreslagna bestämmelsen örn periodisk prövning

av frågor örn kvarhållande å arbetsanstalt av personer, som intagits enligt

22 §.

Justitierådet Tiselius:

Därest min vid 32 § gjorda hemställan örn uteslutande av nämnda paragraf

vinner bifall, bör också tredje stycket av förevarande paragraf utgå. För motsatt

händelse instämmer jag i vad lagrådets övriga ledamöter nu anfört.

Lagrådet: )

I 38 § hava sammanförts stadganden dels angående behörig myndighet för

avgörande av frågor örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av

försökspermission samt återhämtande till och utskrivning från arbetsanstalt,

dels ock angående underställning av beslut i dessa frågor. För bestämmelser

i de sålunda behandlade ämnena torde plats lämpligare böra beredas annorstädes

i lagen; för upptagande av regler i behörighetsfrågan lämpar sig en

paragraf närmast efter 40 §, med vilken 6 kapis mera materiella föreskrifter

avslutas, och underställningsreglerna höra samman med bestämmelserna i

44 § örn besvär över anstaltsstyrelses beslut. Vid sådan uppdelning av 38 §:s

innehåll skulle den till införande efter 40 § föreslagna paragrafen komma att

innehålla allenast, att anstaltsstyrelse beslutar i ovan angivna frågor och att,

när skäl därtill äro, även uppsiktsmyndigheten må, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning. Angående 44 § hänvisas vidare till vad där

anföres.

40 §.

.Tustitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Enligt gällande lösdrivarlag skall den, som efter undergående av tvångsarbete

i sex månader eller däröver frigives, under två år vara underkastad

vissa regler beträffande uppehållsort och anmälningsskyldighet; visar den

1''rigivne tredska att fullgöra vad honom i detta hänseende åligger, blir han

underkastad enahanda behandling som örn han efter undergången varning

beträtts med lösdriveri. Mot dessa tillsynsbestämmelser har anmärkts, bland

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:is proposition nr 2h0.

annat, att de brista i effektivitet och att genom desamma icke gives den frigivne

det stöd och den hjälp, som för lättande av övergången till det fria

livet ofta är behövlig. I stället för nämnda bestämmelser har i förevarande

paragraf upptagits stadgande örn anordnande av övervakning, där så prövas

nödigt. Att övervakningsinstitutet här är på sin plats, är otvivelaktigt. I

fråga om övervakning stadgas emellertid i 48 §, att vid beslut därom vissa

föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning m. m. böra meddelas den

övervakade, och enligt innehållet av andra stycket i förevarande paragraf

skall tredska att fullgöra sådana föreskrifter medföra, att den övervakade

underkastas behandling såsom örn återfall i vanart förelåge. Den övervakade

kan alltså, även utan att han ånyo gjort sig skyldig till vanart, blivaj

insatt på arbetsanstalt för en ny period av ett till tre år. Bestämmelserna

i ämnet verka därför i realiteten, örn övervakning anordnas, såsom en regel

örn villkorlig utskrivning, därvid återintagning för en lika lång period som

den eljest av lagen föreskrivna kan bliva resultatet av en underlåtenhet att

fullgöra uppställda villkor. Denna förslagets ståndpunkt överensstämmer visserligen

formellt tämligen nära med vad enligt lösdrivarlagen redan gäller,

men sakligt sett torde förslaget komma att verka avsevärt strängare, särskilt

till följd av omförmälda bestämmelse i 48 § örn meddelande av vissa, ,den

övervakades rörelsefrihet starkt inskränkande föreskrifter.

Att dylikt tvång ålägges den övervakade, är onekligen befogat, då övervakning

anordnas i samband med beviljande av anstånd enligt 23 § eller av

försökspermission jämlikt 36 §. Vistelse utom anstalten är i dessa fall, även

örn den förenas med villkor av angiven art, för honom lindrigare än anstaltsvistelse''.

Annorlunda ställer sig saken, när utskrivning sker. Enligt stadgandet

i 31 § skall utskrivning principiellt ej äga rum, förrän den intagne

blivit tillrättaförd. Även örn det måste antagas, att i något särskilt fall, då

den intagne kvarhållits hela maximitiden, utskrivning måste ske, oaktat grundad

anledning ej förefinnes, att den utskrivne skall förhålla sig väl, synes

det riktigast att såsom regel uppställa, att övervakning vid utskrivning ej må

förenas med villkor av nämnda art. Däremot bör, på sätt vid 12 § framhållits

beträffande där avsett fall av övervakning, liknande regler som de i 5

och 6 §§ lagen örn villkorlig straffdom givna gälla också beträffande den,

för vilken övervakning anordnats jämlikt förevarande paragraf. Ändring i

denna riktning torde alltså böra vidtagas i 48 §.

Det kan ifrågasättas, örn icke, även därest 48 § sålunda ändras, stadgandet

i andra stycket av förevarande paragraf framstår såsom för strängt därutinnan,

att örn den övervakade på grund av underlåtenhet att fullgöra gällande

föreskrifter åter intages på allmän arbetsanstalt, över honom vilar

hot örn kvarhållande ända till tre år. Måhända är därför lämpligt att till

sistnämnda stadgande göra ett tillägg av innehåll, att örn den övervakade med

tillämpning av detta stadgande återintagits i allmän arbetsanstalt, han ej må

där kvarhållas längre än ett år. Det torde utan vidare vara klart, att i fall

den utskrivne under övervakningstiden gjort sig skyldig till vanart i denna

lags mening, förevarande stadgande ej skall tillämpas utan fallet bedömas

enligt regeln örn återfall i vanart.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2\0.

305

6 KAP.

43 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

I överensstämmelse med gällande lag och äldre reformförslag är enligt det

nu föreliggande förslaget prövningen i sista instans av fråga örn intagning å

arbetsanstalt uppdragen åt judiciell myndighet, men under det att förslagen

av 1922 och 1929 likasom den gällande lagen förlägga prövningen till högsta

domstolen, är densamma enligt 1926 års förslag och remissförslaget förlagd

till regeringsrätten. Beaktansvärda skäl hava anförts för båda alternativen,

men i likhet med föredragande departementschefen finna vi ur principiell

synpunkt företräde böra lämnas åt den för avgörande av administrativa

rättstvister inrättade regeringsrätten. Att vi dock anse oss nödsakade att

i denna punkt avstyrka det remitterade förslaget, beror på en svårighet av

praktisk art. Regeringsrättens arbete fortgår icke under hela året. Sedan

regeringsrådens antal med ingången av år 1929 höjts från 7 till 11,

varigenom arbete å två avdelningar möjliggjorts, kan man visserligen tänka

sig sådan förläggning av de särskilda avdelningarnas arbetstider, att alltid

en avdelning vore tjänstgöringsskyldig. Men enär ökningen av ledamotsantalet

är avsedd att vara allenast provisorisk, har man att räkna med att ställningen

inom en snar framtid skall bliva densamma som före 1929. Då nu

ifrågavarande besvärsmål böra erhålla skyndsam handläggning, helst klaganden

i allmänhet icke lärer befinna sig på fri fot, men sådan behandling ej under

varje tid av året är möjlig med regeringsrättens regelmässiga organisation,

torde regeringsrätten icke kunna bliva högsta instans för dessa mål utan

desamma böra upptagas av högsta domstolen, som då också bör handlägga

besvär i övriga uti första stycket av förevarande paragraf avsedda mål. För

genomförande av sådan ändring av förslaget erfordras endast, att i nämnda

stycke föreskrift meddelas örn handlingarnas insändande till nedre justitierevisionen

i stället för till vederbörande statsdepartement.

Sedan högsta domstolen meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt

eller örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant intagande, bör

beslutet översändas till länsstyrelsen för förordnande om verkställighet. En

bestämmelse härom synes lämpligen böra upptagas i ett sista stycke av denna

paragraf.

Regeringsrådet Söderwall:

Emedan mål örn intagande å allmän arbetsanstalt handläggas i administrativ

ordning å föregående stadier, vore visserligen det följdriktiga, att prövning av

dem i sista instans uppdroges åt regeringsrätten; undantag från en sådan princip

förekommer dock, såsom i mål örn utlännings utvisning från riket, vilka

fullföljas till högsta domstolen. Men av anledning, som lagrådets övriga ledamöter

anfört, möter hinder mot att göra regeringsrätten till domstol i de förstnämnda

målen, i det att dess ledamotsantal, sedan det från den nuvarande till
Iiihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 höft. (Nr 2h0.) 20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

fälliga ökningen återgått till det normala, icke medger uppehållandet av två

domstolsavdelningar.

Jämte denna avgörande anledning bör emellertid uppmärksammas, att örn,

vilket väl anses önskvärt, det skall kunna undvikas, att den provisoriska ökningen

av regeringsrådens antal blir definitiv, det är nödvändigt, att tillströmningen

av mål till regeringsrätten hålles inom nuvarande gränser. Sålunda framhålles

i den proposition till 1928 års riksdag (nr 232), vilken lett till nämnda

ökning, att vissa vidtagna åtgärder för begränsning av antalet mål, som

komme under regeringsrättens prövning, kunde väntas möjliggöra att med

det ursprungliga antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter medhinna

att avgöra ungefär lika stort antal mål, som dit inkomme. Nu

torde erfarenheten visa, att målens antal har en tendens till ökning även utan

att något nytt komplex av mål tillkommer. Och någon anledning finnes ej

att underskatta betydelsen av det tillskott av mål, som regeringsrätten komme

att få, därest i enlighet med det remitterade förslaget besvär över länsstyrelsers

och uppsiktsmyndighets beslut i vanartsmålen läggas under dess domsrätt.

Om den beräknade storleken av detta tillskott innehålla motiven till samma

förslag intet uttalande, men anföres i dem till belysning av frågan en i 1929

års förslag förekommande statistisk uppgift å de åren 1925—1928 hos högsta

domstolen prövade besvär över länsstyrelses beslut i tvångsarbetsmål. Denna

uppgift, som visar ett medeltal av 10 mål per år, kan dock icke tjäna till ledning

för bedömandet av det blivande antalet ens av de mot dem svarande besvären

över länsstyrelses beslut om intagning å allmän arbetsanstalt, ty å detta antal

torde komma att stegrande inverka såväl den omständigheten, att intagningen å

arbetsanstalt till skillnad från ådömandet av tvångsarbete skall gälla obestämd

tid och på grund härav lärer för den dömde te sig mera skrämmande än en

tvångsarbetsdom på i regel några månader, som ock rättigheten att på statens

bekostnad i allmänhet hava biträde i målet. Dessutom blir det tillåtet att till

högsta instans draga även andra beslut av länsstyrelse, vilka sakna motsvarighet

i den nuvarande lösdriveriprocessen, såsom rörande förverkande av anstånd

med intagning å arbetsanstalt samt ersättning åt upplysningsvis hörd person

eller åt biträde. Härtill komma så de klagomål man kan vänta över uppsiktsmyndighetens

beslut, särskilt de som gälla vägrad utskrivning. För klagomål i denna

ordning öppnas även i övrigt ett vidsträckt fält, exempelvis över behandling

å anstalt, överflyttning från en anstalt till annan, vägrad försökspermission,

återhämtande under försökspermission, övervakning vid försökspermission eller

vid utskrivning, kvarhållande för arbetes anskaffande eller på grund av oförmåga

till arbete. Hur högt det sammanlagda årliga medeltalet av här avsedda

besvär bör beräknas, kan naturligtvis ej förutses, men med hänsyn till den allmänna

sinnesläggningen hos dem det gäller torde man icke våga utgå från,

att det skall stanna vid ett fåtal. Att härvidlag göra en jämförelse med alkoholistlagens

verkningar skulle icke bliva träffande, främst med hänsyn till

denna lags mycket kortare interneringstider. På grund av förslagets i jämförelse

med äldre lag betydligt utvecklade procedur inför länsstyrelsen kan det

tillika förväntas, att målen från länsstyrelserna bliva åtskilligt vidlyftigare

än för närvarande är fallet.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

307

Under åberopande jämväl av nu anförda förhållanden instämmer jag med

lagrådets övriga ledamöter i fråga örn förläggandet till högsta domstolen av

prövningen i högsta instans av de mål enligt den föreslagna lagen, som fullföljas

från länsstyrelser. Örn lagrådets hemställan härutinnan följes, torde anledningen

att till regeringsrätten hänvisa besvären över uppsiktsmyndighetens beslut

förfalla. Beträffande förordnande örn verkställighet av högsta domstolens

beslut är jag ense med samma ledamöter.

44 §.

Lagrådet:

Vid 38 § har lagrådet uttalat sig för överflyttande till 44 § av bestämmelser

örn underställning av beslut angående kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande

av försökspermission samt återhämtande till och utskrivning från arbetsanstalt.

I 38 § stadgas i detta ämne ej blott för vissa fall att underställning

i vanlig bemärkelse skall ske, eller sålunda att anstaltsstyrelsen skall

självmant, utan parts begäran eller medverkan, överlämna sitt beslut till

prövning av högre myndighet, utan även för andra fall att den, som beslutet

rörer, städse äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens

prövning. Såsom skäl för denna senare anordning har anförts (motiven

till 1929 års förslag s. 163), att då anförandet av klagomål syntes böra gå genom

anstaltsstyrelsen, det vore lämpligast att ej giva klagomålen form av besvär

utan låta dem ske underställningsvis. En sådan konstruktion anser sig

lagrådet icke böra tillstyrka. Besvärsformen bör användas men bestämmelse

meddelas, att besvären skola hava inom den stadgade tiden inkommit till anstaltsstyrelsen,

som har att med eget yttrande insända dem till uppsiktsmyndigheten.

En bestämmelse av detta innehåll bör avse anstaltsstyrelses beslut i även

andra frågor än de ovan berörda.

Erhåller 44 § den av lagrådet föreslagna omfattningen, bör rubriken till 6

kap. utmärka, att i kapitlet är fråga även örn underställning av ärenden enligt

lagen.

45 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Av motiven framgår, att besvär över uppsiktsmyndighetens beslut äro avsedda

att upptagas av regeringsrätten; härigenom skulle, därest förslaget örn regeringsrätten

såsom högsta instans jämväl för besvärsmål örn intagande å allmän

arbetsanstalt och därmed jämställda mål bifölles, den fördelen vinnas, att besvär

i alla frågor rörande tillämpningen av vanartslagen komme att i högsta

instans prövas av samma myndighet. Lagrådet har emellertid, såsom yttrandena

vid 43 § utvisa, ansett sig böra avstyrka nämnda förslag, och örn den

ståndpunkt lagrådet sålunda intagit vinner godkännande, kommer frågan, huruvida

prövningen av förstberörda besvär bör förläggas till regeringsrätten eller

till Kungl. Maj :t i statsrådet, i förändrat läge. Huru denna fråga under sådana

förhållanden bör lösas, är tveksamt. Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten

av de ärenden, varom fråga är, torde ur principiell synpunkt avgjort

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

''Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

företräde ieke kunna tillerkännas någotdera alternativet. Möjligt är då, att

praktiska hänsyn fälla utslag till förmån för den uppfattningen, att dessa

ärenden böra upptagas icke av regeringsrätten utan av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Av en sådan anordning påkallas dock ej någon ändring av förevarande

paragraf, men behovet av ändring i regeringsrättslagen förfaller.

Regeringsrådet Söderwall hänvisade beträffande den av lagrådets övriga

ledamöter nu behandlade frågan till sitt anförande vid 43 §.

Lagrådet:

Under förutsättning att socialstyrelsen blir uppsiktsmyndighet torde, i överensstämmelse

med vad som enligt instruktionerna för centrala ämbetsverk i

allmänhet gäller, böra i fråga örn tiden för anförande av besvär över myndighetens

beslut stadgas, att ändring skall sökas före klockan tolv å trettionde dagen

efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

I samband härmed anser sig lagrådet böra erinra, att den av lagrådet sålunda

föreslagna bestämmelsen likasom andra dylika, meddelade i särskilda författningar,

innebära undantag från den regel örn tid för besvärs anförande hos

Kungl. Majit, som givits i förordningen den 14 december 1866 beträffande mål

från förvaltande myndigheter och ämbetsverk, och att det till följd härav synes

böra övervägas, örn icke i nämnda förordning bör intagas en allmän reservation

för stadganden, som avvika från förordningens föreskrifter.

46 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i denna paragraf har erhållit en avfattning, som kan antagas

komma att medföra, att alltför ofta en utomstående person, måhända med juridisk

utbildning, anmodas att biträda den å arbetsanstalt intagne vid författande

av besvär eller inlaga i anledning av något honom rörande beslut. Hans

behov av hjälp kan vara växlande. I många, kanske de flesta fall lärer all erforderlig

hjälp kunna lämnas av befattningshavare vid anstalten, och endast då

särskilda förhållanden påkalla det, såsom då den intagne gör troligt, att en

utom anstalten verkställd utredning örn uppgivna förhållanden skulle kunna

bliva honom till nytta, torde tillkallande av ett mer eller mindre kvalificerat

biträde vara motiverat. Å andra sidan måste emellertid tillses, att bestämmelsens

syfte icke förfelas genom en för snäv formulering. Lagrådet föreställer

sig, att det lämpligen kunde stadgas, att örn den, som hålles i förvar eller är intagen

å allmän arbetsanstalt, behöver hjälp i det uti paragrafen angivna hänseendet,

länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen har att tillse, att honom beredes

den hjälp, som av förhållandena påkallas, och att, därest för ändamålet anlitats

annan person än befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt, sådant

biträde äger erhålla gottgörelse, som i paragrafen sägs.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

309

7 KAP.

Lagrådet:

I 5 § av 1929 års förslag till lösdriverilag och 3 § 2 mom. av samma års förslag

till sedeslöshetslag förekommo bestämmelser örn samarbete såväl mellan

myndigheter inbördes som mellan myndigheter och enskilda sammanslutningar

och institutioner för social hjälpverksamhet. Såsom skäl för dylika föreskrifters

uteslutande ur det remitterade lagförslaget har anförts, att det icke

synts erforderligt att i själva lagen upptaga sådana stadganden, vilka snarare

hade sin plats i en instruktionell författning. Det ma vara sant, att bestämmelser

av nämnda art hava en i viss mån instruktionell karaktär, men da en

intim samverkan mellan alla — myndigheter och enskilda - som hava till

uppgift att verka på ifrågavarande område, är av väsentlig betydelse för ett

lyckligt resultat av den reform, som åsyftas med det nu framlagda förslaget,

torde ett framhållande i lagen av detta samarbete såsom särskilt angeläget

vara väl motiverat. Motsvarande bestämmelser finnas ock i fattigvårdsoch

barnavårdslagarna. Lagrådet vill följaktligen hemställa örn upptagande

i 7 kap. av en föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med 5 § första stycket

i lösdriverilagförslaget av 1929 och föreslår, att bestämmelsen insättes såsom

första paragraf i 7 kap.

Örn införande av ytterligare en ny paragraf i 7 kap. har lagrådet framställt

förslag vid 20 §.

47 §.

Lagrådet:

Centralregistret bör kanske omfatta även dem, som blivit föremål för åtgärd

enligt 22 §. Finnes så böra ske, påkallas komplettering av 47 §. Däremot

synas de, som enligt fattigvårdslagen eller bamavårdslagen skola jämlikt länsstyrelses

förordnande intagas å allmän arbetsanstalt, ej böra, pa sätt här skett,

omnämnas i vanartslagen; jämväl dessa skola väl upptagas i centralregistret,

men bestämmelser härom torde böra inflyta i förstnämnda bada lagar. Angående

stadganden av denna art bör möjligen en erinran införas i förevarande

paragraf.

48 §.

Justitieråden Stenberg, ''Appelberg och Tiselius:

Vid behandling av 12 och 40 §§ hava vi framhållit, att stadgandet i

förevarande paragraf örn meddelande av föreskrifter angående vistelseort m. m.

icke bör gälla, då övervakning anordnats jämlikt förstnämnda båda paragrafer.

Med åberopande härav och av vad i övrigt vid dessa paragrafer

anförts hemställes, att åt förevarande paragraf gives det innehåll, att övervakning

skall anordnas för viss tid, högst ett år, att till övervakare bör utses

därtill lämplig person, förening eller stiftelse, att övervakare har att iakttaga

vad i tredje stycket av den föreslagna paragrafen finnes upptaget, att den

övervakade skall hava vissa förpliktelser, motsvarande i huvudsak vad enligt

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:is proposition nr 240.

5 § och 6 § första stycket i lagen om villkorlig straffdom åligger den villkorligt

dömde att iakttaga, samt att vid anordnande av övervakning jämlikt 23 eller

36 § böra meddelas den övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som kunna finnas erforderliga för hans rättelse, ävensom

att, där så prövas nödigt, under övervakningstiden ändring må ske i meddelade

föreskrifter.

49 §.

Lagrådet:

De funktioner, som enligt denna lag i vissa fall tillagts polismyndighet,

exempelvis handräckning, äro icke av den art, att de böra tillkomma ordförande

i skyddsnämnd såsom sådan. Med hänsyn härtill och då det torde vara

obehövligt att närmare bestämma vad med polismyndighet i denna lag avses,

hemställes om uteslutande av förevarande paragraf. Godkännes vad inom lagrådet

under 5 och 6 §§ hemställts beträffande ordförandeskapet i skyddsnämnd,

lärer under alla förhållanden vara nödigt att vidtaga ändring i det

här givna stadgandet.

50 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket synes hava utan skäl begränsats så, att den

ej kommit att avse vårdkostnaden för dem, som jämlikt fattigvårdslagen eller

barnavårdslagen intagits å arbetsanstalt.

51 §.

Lagrådet:

Enligt 1929 års förslag skulle Konungen äga att meddela närmare föreskrifter

jämväl örn överflyttning från en allmän arbetsanstalt till en annan. Bestämmelse

härom torde upptagas i förevarande paragraf såsom komplement

till stadgandet i 30 § örn uppsiktsmyndighetens rätt att förordna örn sådan

överflyttning.

8 KAP.

54 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Då någon jämlikt äldre lag dömts till tvångsarbete, skall enligt förevarande

paragraf i fråga örn verkställigheten den äldre lagen tillämpas, allenast

med den, i själva verket endast formella, modifikationen, att tvångsarbetet

skall verkställas i allmän arbetsanstalt. Förslaget av 1929 intog en i viss

mån annan ståndpunkt. Olikheten hänför sig väsentligen till behandlingen

vid och efter frigivningen. Enligt nämnda förslag skulle nya lagen härvidlag

tillämpas; vid utskrivningen skulle sålunda icke i varje fall komma att

fästas villkor, men övervakning skulle kunna anordnas och i samband därmed

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2A0.

311

givas vissa föreskrifter för den. utskrivne. Förevarande förslag later däremot

bestämmelserna i 12 § av gällande lösdrivarlag komma i tillämpning, da den

till tvångsarbete dömde frigives. Han blir alltså underkastad där givna regler

beträffande vistelseort och anmälningsskyldighet, och om han visar tredska

att efterkomma vad honom enligt dessa regler åligger, skall han, jämlikt vad i

6 mom. stadgas, vara underkastad behandling enligt 3 § lösdrivarlagen. I detta

sammanhang må anmärkas, att därest förslagets ståndpunkt i denna del

vidhålles, det torde vara nödigt föreskriva, att om den frigivne visar tredska

i nämnda hänseende, bestämmelsen i 6 mom. icke skall gälla utan i stället stadgandet

i andra stycket av 40 § i nya lagen komma i tillämpning med den modifikationen,

att därest förordnande meddelas om intagande på allmän arbetsanstalt,

förordnandet skall givas för viss tid, högst tre år.

Beträffande nämnda bestämmelser i 12 § lösdrivarlagen torde emellertid

vara allmänt erkänt, att de icke väl fylla sitt ändamål. Det är därför synnerligen

önskligt, att den nya lagens regler i förevarande hänseende komma till

användning även på alla dem, som vid lagens ikraftträdande äro intagna pa

tvångsarbetsanstalt. Betänkligheter häremot möta onekligen ur den av departementschefen

framhållna synpunkten, att den nya lagen i vissa avseenden

kan för den enskilde kännas strängare än den äldre. Vid behandlingen av

40 § har antytts, i vilka avseenden detta kan sägas vara fallet. Därest emellertid

i 40 och 48 §§ vidtagas de av oss ifrågasatta ändringarna, torde knappast

med fog kunna göras gällande, att den nya lagens stadganden i omhandlade

hänseende äro strängare än den äldre lagens. Vi hemställa fördenskull,

att under nu nämnda förutsättning at stadgandet i andra stycket av förevarande

paragraf gives ett innehåll, som överensstämmer med vad i 33 § 2 mom.

av 1929 års förslag till lösdriverilag föreskrives. Därvid bör dock uttryckligen

angivas, att då den, som dömts till tvångsarbete, frigives, det skall så

anses som hade han varit enligt förevarande lag intagen å allmän arbetsanstalt.

Regeringsrådet Söderwall instämde med lagrådets övriga ledamöter, i vad

rörde behovet av särskild föreskrift örn påföljden av den från tvångsarbete frigivnes

tredska att efterkomma för honom enligt 12 § lösdrivarlagen gällande

regler.

56 §.

Lagrådet:

Av särskild betydelse för personer under 21 år, vilka skola intagas å allmän

arbetsanstalt, är bestämmelsen i 29 § tredje stycket, att de skola hänvisas

till särskild för ungdom avsedd arbetsanstalt eller viss för ungdom anordnad

avdelning av sådan anstalt. Enligt tillgängliga upplysningar, återgivna

i föredragande departementschefens yttrande (s. lil), synas förutsättningarna

för att sådana anstalter eller anstaltsavdelningar skola kunna färdigställas

till den 1 juli 1932, då lagen skulle träda i kraft, vara goda. Försiktigheten

har dock ansetts bjuda att i lagen intaga det i förevarande paragraf medde
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts pröpösitioh nr 2b0.

lade stadgandet, varigenom medgivits, att de underåriga må vara intagna å

de vanliga anstalterna, intill dess plats kan beredas å för dem avsedda anstalter

eller anstaltsavdelningar.

Då lagrådet ansett sig kunna godtaga den i 3 § föreslagna bestämmelsen,

vilken innebär vidgad möjlighet till ingripande mot ungdom i åldern under 21

år, har det skett särskilt med hänsyn till nämnda stadgande i 29 §. Lagrådet

finner det därför betänkligt, örn de unga skulle under tid, för vilken

lagen ej sätter någon gräns, kunna å arbetsanstalterna sammanföras med äldre,

i regel mera förkomna element, och vill därför hemställa, örn ej 56 § bör uteslutas

ur förslaget. Det lärer kunna tagas för visst, att erforderliga anordningar,

om än till en början endast provisoriska, kunna medhinnas före lagens

ikraftträdande.

57 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet vid 47 § anfört beträffande dem, örn vilkas intagande å arbetsanstalt

förordnats enligt fattigvårdslagen eller barnavårdslagen, äger giltighet

jämväl såvitt angår stadgandet i förevarande paragraf.

Rubriken.

Lagrådet:

Lagens rubrik synes hava erhållit en något för sammanträngd avfattning.

Syftet med lagen framträder bättre, örn den säges angå åtgärder mot vanartigt

levnadssätt. Även med en sålunda utförd rubrik kommer lagen säkerligen

att i allmänhet benämnas »vanartslagen».

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

313

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 19 märs 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anmäler, efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 13 mars 1930 avgivna utlåtande

över det till lagrådet den 31 januari samma år remitterade förslaget

till vanartslag.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har lämnat huvudgrunderna för det remitterade lagförslaget utan

erinran och har sålunda anslutit sig till de sociala och humanitära riktlinjer,

enligt vilka förslaget är lagt. Mot utformningen av åtskilliga av förslagets

särskilda detaljbestämmelser har lagrådet emellertid framställt vissa erinringar,

varjämte lagrådet förordat införande av en del kompletterande bestämmelser

från 1929 års sakkunnigförslag. I anledning härav har förslaget undergått

överarbetning inom socialdepartementet, därvid framställda erinringar

på de flesta punkterna vunnit beaktande. I den män så icke skett, hänvisar

jag till vad i det följande under särskilda paragrafer anföres.

I anslutning till lagrådets uttalande har lagrubriken ansetts böra ändras

till »lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)». På sätt lagrådet

antytt, kommer lagen då vid citat att benämnas »vanartslagen», och

önskemålet om en kort och lätt citerad lagrubrik är därmed tillgodosett.

I detta sammanhang må nämnas, att det finnes historiska belägg för användandet

av uttrycken »vanart» och »vanartig» i den bemärkelse, det i föreliggande

förslag brukas, d. v. s. vanart i socialt avseende. Uttrycken förekomma

nämligen i vissa av de under 1800-talet utfärdade försvarslöshetsförfattningar,

som föregingo 1885 års lösdrivarlag. Sålunda finnas dessa uttryck

redan i förordningen den 27 februari 1804 »örn allmänna arbetsställen för Svea

och Göta riken samt Finland», och i förordningen den 29 juni 1833 »huru med

försvarslösa personer förhållas borde» brukas uttrycket »försvarslösa och

vanartade personer». Även i 1882 års kommittébetänkande, som ligger till

grund för nämnda lag, användes i motiveringen ifrågavarande uttryck (»van
-

Förslaget till

vanartslag.

Lag
rubriken.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

art», »vanartat och oordentligt levnadssätt» sid. 30—31). I det år 1884 till

högsta domstolen remitterade förslaget till lösdrivarlag förekom i 1 § uttrycket

»lättjefullt och vanartigt levnadssätt». Häremot anmärktes emellertid av

högsta domstolen, att det vore vanskligt att avgöra vad i förslaget avsåges

med uttrycket, varför i stället föreslogs den i 1 § av nu gällande lösdrivarlag

förekommande avfattningen »förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår

för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet». Högsta domstolen använde

emellertid i sin motivering härför uttrycket »förvunnen om vanart». Slutligen

må nämnas, att i Finland gällande »förordning angående lösdrivare och

deras behandling» av den 2 april 1883 i 1 §:ns definition å lösdrivarbegreppet

också använder uttrycket »vanartigt levnadssätt».

Beträffande bestämmelsen i 2 § under 1 har lagrådet •—- efter erinran att

det utmärkande för det här avsedda fallet av vanart vore, att levnadssättet

innebure fara för allmän ordning eller säkerhet — anmärkt, att det i bestämmelsen

upptagna specialfallet, ett levnadssätt, varigenom den ifrågavarande

personen ohederligen söker sitt uppehälle, stundom torde falla utom ramen för

den kategori, till vilken det skulle höra. På grund härav och då det ofta

kunde vara föremål för olika meningar, huruvida ett förfaringssätt, som icke

vore brottsligt, dock vore att betrakta som ohederligt, har lagrådet hemställt,

att såsom särskilt fall av vanart under 1 måtte angivas, att någon för ett liv,

som giver grundad anledning till antagande, att han genom brott förskaffar

sig medel till sitt uppehälle.

Vid remissen till lagrådet ansåg jag mig i förevarande avseende, frånsett

vissa detaljer, böra följa det förslag, som innefattas i 1929 års betänkande. Den

ståndpunkt, jag sålunda intog, har jag funnit mig böra i huvudsak vidhålla.

Det utmärkande för den grupp, som avsetts med bestämmelsen under 1, är

visserligen, att vederbörandes levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller

säkerhet, men med upptagandet av specialfallet har särskilt åsyftats att framhäva

det ohederliga sättet för uppehällets vinnande såsom det för den under 1

avsedda kategorien i allmänhet mest karakteristiska. Därvid har det ansetts

vara utan betydelse, örn den ohederliga livsföringen grundade sig å straffbara

handlingar eller icke. Genom en förändrad avfattning av bestämmelsen i enlighet

med vad lagrådet föreslagit skulle den sålunda åsyftade innebörden

mindre tydligt komma till uttryck. Uteslutet torde ej heller vara, att en bestämmelse,

vilken såsom föremål för ingripande särskilt framhölle å brottsliga

handlingar grundat livsuppehälle, bomme att tilläggas en snävare innebörd

än som varit avsedd. Att märka är nämligen, att den här ifrågavarande livsföringen

mången gång är grundad å handlingar, som icke äro brott men till sin

karaktär äro ohederliga, t. ex. sådana fall av hot, hotfullt uppträdande, bondfångeri

och utpressning, som icke äro straffbelagda. Emot lagrådets förslag

synes mig ock tala, att därest bestämmelsen erhåller en dylik avfattning

tanken föres in på strafflagens område och att såsom den naturliga påföljden

då ter sig ett beivrande enligt strafflagen eller annan dylik lag. En

sådan bestämmelse kan vara lämplig i de länder, där lösdriveriet är kriminali
-

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

315

serat och faller under domstolarnas behandling, såsom fallet är i Danmark och

Norge, från vilka länder 1926 års förslag, med vilket lagrådets i denna del

överensstämmer, närmast förefaller vara hämtat (1926 års betänkande sid.

79). Men hos oss, där tanken på kriminalisering under nuvarande förhållanden

avvisas, synes mig en dylik bestämmelse icke böra komma i fråga. Det är

på nu anförda grunder, som jag ansett mig icke böra föreslå en formulering

sådan som den av lagrådet förordade. Vad angår lagrådets erinran rörande begreppet

ohederlig torde det i de flesta fall för det allmänna föreställningssättet

framstå såsom klart, huruvida ett förvärvssätt är ohederligt eller icke. Med

hänsyn härtill har jag ansett mig kunna bibehålla begreppet i lagen. Lagrådets

anmärkning, att understundom en livsföring, som misstänkes grunda sig å ohederligt

förvärv, icke alltid torde kunna sägas innebära fara för allmän ordning

eller säkerhet, finner jag emellertid äga fog för sig. På grund härav och då den

utvidgning av lagens tillämplighetsområde, som skulle ske, därest ifrågavarande

grupp upptoges såsom en självständig kategori, i sak lärer vara föga betydande,

torde några betänkligheter icke behöva möta mot en sådan utvidgning.

Jag förordar alltså den ändring i lagtexten, att ordet »eljest» utgår.

I fråga örn den bestämmelse i 2 § under 3, som har avsende å den å allmänt

ställe försiggående provokationen till otukt, hava tre av lagrådets ledamöter

förordat, att i stället för remissförslagets uttryck »genom inbjudan till otukt

stör anständigheten å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs» måtte användas

orden »å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, inbjuder till otukt under

sådana omständigheter, att det väcker förargelse». Av yttrandet framgår, att

förargelseväckande beteende i den mening 11 kap. 15 § strafflagen tager detta

uttryck skulle föreligga för bestämmelsens tillämpning. Därvid hava dessa

ledamöter åsyftat att tydligare angiva den ståndpunkt, som antagits vara förslagets.

Emellertid avsåg jag icke att så snävt begränsa möjligheterna till ingripande

mot gatuprostitutionen, som nämnda ledamöter funnit mitt yttrande

giva vid handen. Enligt min uppfattning bör ingripande kunna ske, även

om förargelseväckande beteende i strafflagens mening icke föreligger. I syfte

att söka vinna en klarare bestämning av förutsättningen för rätten att ingripa

1 detta avseende har jag emellertid utbytt uttrycket »stör anständigheten» mot

»väcker anstöt».

Lagrådet har erinrat, att ehuru den, som är varaktigt oförmögen till arbete,

icke tillhör någon av de i 2 och 3 §§ av lagen upptagna kategorierna, en sådan

person enligt förslaget likväl under viss förutsättning kan bliva föremål

för åtgärd enligt lagen, och har på den grund hemställt örn ett tillägg till

2 §, innefattande en erinran örn berörda utvidgning av lagens tillämpning med

hänvisning till vissa paragrafer längre fram i lagen (12, 24 och 38 §§ i propositionen)

.

Vad lagrådet sålunda anmärkt har tvivelsutan fog för sig. Likväl synes

det mig kunna ifrågasättas, örn det är oundgängligen nödvändigt att införa

en dylik hänvisning örn ett särskilt specialfall. Även örn det anmärkta förhållandet

kan anses innefatta en viss ofullständighet i formellt hänseende, lärer

opaginerad Kontrollera mot PDF

31*5

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

något missförstånd därav ej kunna uppkomma. Med hänsyn härtill har jag ej

ansett nödigt att föreslå införande av något sådant tillägg som åsyftats.

5 §■ Inom lagrådet hava tre ledamöter på anförda skäl hemställt, att den i 5 §

omförmälda polistjänstemannen skall vara självskriven endast såsom ledamot

i skyddsnämnden och att länsstyrelsen skall kunna förordna honom eller någon

av de utsedda ledamöterna att vara ordförande i nämnden, en åtgärd som dock

endast undantagsvis förutsattes komma i fråga. Därigenom skulle undvikas,

att nämnden framstode såsom ett slags polisinstitution, vilket särskilt vore

önskvärt i de stora städerna, där nämndens verksamhet i stor omfattning kunde

avse tillrättaförande av i sedligt avseende förkomna personer.

Det sålunda framförda förslaget torde visserligen ur den synpunkt, som lagrådets

nämnda ledamöter angivit, kunna anses äga något företräde framför

remissförslaget. Emellertid passar en anordning sådan som den ifrågasatta

mindre väl med skyddsnämndens organisation. Enligt den föreslagna

lagen skall bisittare vara antingen kommunalt vald eller förordnad av länsstyrelsen,

och då ärende rörande kvinna handlägges, skall minst en av bisittarna

vara kvinna. Den som i egenskap av ordförande skall leda nämndens

arbete, bör naturligen permanent deltaga i dess verksamhet. Utses till ordförande

annan än polistjänstemannen, exempelvis en kommunalt vald, följer därav,

att någon ytterligare sålunda utsedd icke kommer att — frånsett de tillfällen,

då ordföranden ej tjänstgör — deltaga i nämndens arbete. Och handlägges

ärende rörande kvinna, måste kvinnlig bisittare i dylikt fall städse tillkallas

bland dem länsstyrelsen förordnat. Att svårigheter härigenom kunna uppkomma

vid nämndens konstituerande synes tydligt. Aven en annan synpunkt må framhållas.

Ordföranden i nämnden hör vara en å sin tjänstelokal i regel tillgänglig

person; för skötseln av löpande göromål är detta önskvärt. När någon anhålles,

bör tydligen meddelande härom i första hand lämnas honom. Enligt

11 § har han att införskaffa utdrag av central- och straff registren, därvid han

i fråga örn inhämtande av straffregisterutdrag har att företaga en viss prövning.

Helt naturligt kan den bundenhet, varmed uppdraget sålunda i viss män

blir förenat, leda till en minskad benägenhet att åtaga sig detsamma. Vid

bedömandet av frågan örn önskvärdheten att i förevarande avseende vidtaga en

förändring i remissförslaget bör ock hållas i minnet, att beträffande dem, mot

vilka ingripande enligt lagen första gången sker, flertalet fall otvivelaktigt

kommer under barnavårdsnämndens behandling. Man torde nämligen få förutsätta,

att sådant ingripande ofta nog äger rum, innan vederbörande uppnått 21

års ålder; särskilt gäller detta i fråga örn dem, som hemfallit åt sedeslöst

leverne. Framhållas må slutligen, att de polismän, varom härom är fråga, böra

kunna förväntas skola vinnlägga sig örn att tillämpa lagen i den sociala och

humanitära anda, som kännetecknar densamma. På grund av vad jag sålunda

anfört har jag låtit remissförslaget i nu förevarande del förbliva orubbat.

9 §. Med hänsyn till lagrådets uttalande, att örn man vill låta skydds- och barna
vårdsnämnderna

äga rätt använda biträden, som skola avlönas, det vore nödigt,

att stadgande därom infördes i lagen, har jag ansett mig böra, till undanröjan
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: ts proposition nr 3i0.

317

de av tvekan, upptaga vissa bestämmelser i ämnet i en ny paragraf, 9 §, I

första stycket lagfästes rätten för nämnderna att kalla biträden, och i andra

stycket regleras frågan örn biträdenas ersättning. Sistnämnda fråga anser jag

i olikhet med lagrådet ej böra lösas på det sätt, att statsmedel för ändamålet

tagas i anspråk. De tillsyningsmän, som enligt gällande lösdrivarlag och fattigvårdslag

hava att anhålla lösdrivare och bettlare, åtnjuta ersättning av vederbörande

faftigvårdssamhällen. De befattningshavare vid polisväsendet, som

i rikets största städer hava till åliggande att övervaka sedligheten och ingripa

mot prostituerade, äro avlönade av vederbörande kommun. Jag finner skäl ej

föreligga att göra ändring i den nu sålunda rådande ordningen, utan bör det

fortfarande såsom hittills ankomma på kommunerna att bestämma örn ersättning

åt de biträden, om vilka här är fråga, och ersättningen bör följaktligen

utgå av kommunala medel. Detta bör gälla såväl städerna som landsbygden,

i den mån det nu kan visa sig behövligt att anlita sådana biträden i landskommuner.

På sätt av lagrådet framhållits, torde biträden överhuvud komma att

behövas endast i ett fåtal kommuner, främst i de största städerna. Därest behov

av sådant biträde skulle uppstå för skyddsnämnd, vare sig på landet eller i

stad, har nämnden att hos den kommun, inom vilken biträdet skulle vara verksamt,

begära anslag till ersättning åt biträdet; kan sådan icke utverkas, får

antingen frågan förfalla eller frivilliga krafter anlitas. De förefintliga hjälporganisationerna

böra härvidlag kunna lämna god medverkan. På nu anförda

skäl har jag ansett mig böra föreslå, att där ersättning åt sådant biträde finnes

böra utgå, det skall ankomma på vederbörande kommun att efter framställning

av nämnden bestämma därom.

Vad lagrådet vid 9—11 §§ i det remitterade förslaget, motsvarande 10—12 §§ 10—13 §§.

i propositionen, hemställt har blivit beaktat. Bestämmelsen i 11 § tredje stycket

i propositionsförslaget örn rätt för nämnd att inkalla person för att meddela

upplysning har jag funnit böra kompletteras med stadgande örn rätt för den

inkallade till ersättning. Den ändring, varom lagrådets flesta ledamöter hemställt

vid 12 §, motsvarande 13 § i propositionen, har jag jämväl funnit mig

böra biträda, dock med den modifikationen att, därest den felande mottagit

annat arbete än vid allmänt arbetsföretag, t. ex. anställning hos enskild person,

det i sådant fall ansetts mera ändamålsenligt att låta övervakningsinstitutet

träda i tillämpning än att meddela en föreskrift av det innehåll, som av dessa

ledamöter förordats.

I 14 § av det remitterade förslaget har såsom förutsättning för att ärende av 15 §.

nämnden skall kunna överlämnas till länsstyrelsen för prövning fordrats, att

återfall i vanart skall föreligga. Men i likhet med vad fallet var i 1929 års förslag

har icke upptagits någon bestämmelse örn återfallspreskription. Lagrådet

har förordat införande av bestämmelse om 5-års preskription, men olika meningar

hava därvid inom lagrådet yppat sig, huruvida denna bestämmelse bör avse

föregående ingripande enligt lagen av varje slag eller blott åtgärd enligt 13

eller 14 § (enligt propositionens paragrafbeteckning). Sistnämnda alternativ

har föreslagits av lagrådets flesta ledamöter. Med hänsyn till lagrådets en
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

hälliga tillstyrkan av en bestämmelse örn o-årspreskription finner jag sådan

böra införas, och ansluter jag mig i fråga örn de alternativ, som inom lagrådet

framförts, till det av lagrådets flesta ledamöter förordade.

35 §. I fråga örn den i 32 (35 § i propositionen) intagna bestämmelsen örn internerades

kvarhållande å allmän arbetsanstalt i vissa svårare fall utöver den

eljest gällande maximitiden tre år hava olika meningar yppats inom lagrådet.

En ledamot har lämnat förslaget i denna del utan erinran och en ledamot har

uttalat sig för bibehållandet av obestämd internering, eventuellt med skärpning

av förutsättningarna för dess tillämpning. Å andra sidan har en ledamot

i första hand hemställt om bestämmelsens uteslutande ur lagen och i andra hand

förordat en maximitid för internering av sex år. Med den mening, som sålunda

i andra hand uttalats av denne ledamot, överensstämmer den ståndpunkt,

den återstående ledamoten av lagrådet tillkännagivit.

För egen del har jag ej funnit tillräckligt vägande skäl anförda vare sig för

bestämmelsens fullständiga borttagande eller för fastställandet av annan maximitid

för internering. Med hänsyn till de inom lagrådet gjorda uttalandena har

jag emellertid i viss anslutning till vad en ledamot ifrågasatt funnit mig böra

föreslå vissa skärpningar av förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning.

Sålunda har antalet föregående interneringar å allmän arbetsanstalt höjts till

fem och efter förebild av 6 § i lagen om internering av återfallsförbrytare har

stadgandet örn samhällsfarlighet formulerats så, att den internerade uppenbarligen

skall vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

och 51 §§. Beträffande prövningen av interneringsfrågor i högsta instans hava lagrådets

flesta ledamöter, i anslutning till den av mig i remissförslaget uttalade

meningen, ur principiell synpunkt ansett alternativet med regeringsrätten såsom

högsta prövande myndighet äga företräde men av praktiska skäl — enär

regeringsrättens arbete icke fortgår hela året och det här gäller ärenden av

brådskande beskaffenhet, då klagandena i regel icke befinna sig å fri fot —

funnit sig nödsakade att förorda den nuvarande anordningens bibehållande,

d. v. s. prövningens fortsatta förläggande till högsta domstolen. På särskilt

anförda skäl har jämväl lagrådets fjärde ledamot yttrat samma mening. Mot

vad sålunda förekommit har jag icke ansett mig böra vidhålla det remitterade

förslaget på denna punkt utan givit 48 § (43 § enligt remissförslaget) den avfattning,

som därav föranledes.

Vad angår prövningen av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut •— de

flesta besvären torde komma att avse utskrivningsfrågor — hava tre av lagrådets

ledamöter med en viss tvekan ansett denna prövning böra förläggas till

Kungl. Maj:t i statsrådet. Nämnda ärenden skulle visserligen utan någon olägenhet

i det hänseende, som ovan angivits, kunna uppdragas åt regeringsrätten,

men därest i allt fall icke samtliga mål rörande vanartslagens tillämpning, såsom

enligt det remitterade förslaget var åsyftat, varda i högsta instans förlagda

till regeringsrätten, saknas även enligt min mening skäl att dit överföra prov
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

319

ningen av här avsedda besvärsmål. Dessa komma då att avgöras av Kungl,

majit i statsrådet. Vid sådant förhållande förfaller frågan örn ändring i regeringsrättslagen.

Vid 38 § i remissförslaget har lagrådet uttalat sig för införande i lagen av 50

bestämmelser örn socialstyrelsens sammansättning m. m. vid handläggning av

frågor örn kvarhållande och utskrivning i vissa kvalificerade fall. Ett upptagande

i själva lagen av bestämmelser i ämnet ansåg jag vid remissen till lagrådet

icke böra äga rum. Då lagrådet emellertid enhälligt tillkännagivit en

annan mening, har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan. Ifrågavarande

bestämmelser hava intagits i 50 §.

De ändringar, som lagrådets flesta ledamöter föreslagit i fråga örn över- 55 §.

vakningsinstitutet, har jag ansett böra vinna beaktande och förty låtit omarbeta

55 § (48 § i remissförslaget) i enlighet därmed. Dessa ändringar gå ut på

vissa lättnader såväl i fråga örn den övervakades förpliktelser i de fall, då

övervakning anordnas i samband med hjälpåtgärd eller med utskrivning från

allmän arbetsanstalt, som ock beträffande övervakningstiden, vilken minskas

från två till ett år med undantag för det i 25 § omförmälda fallet (övervakning

i samband med villkorligt anstånd med verkställighet av interneringsbeslut),

i vilket fall bestämmelsen om två års övervakning kvarstår. Den övervakades

förpliktelser bliva i de nämnda två fallen i huvudsak lika dem,

som gälla i fråga örn de för brott villkorligt dömda. I ett avseende har jag

emellertid ansett mig böra gå ett steg längre än lagrådets nämnda ledamöter,

nämligen i fråga örn de förpliktelser, som böra åligga övervakade i omyndig

ålder. Den lydnadsplikt, som enligt 6 § andra stycket i lagen angående villkorlig

straffdom åligger villkorligt dömda i nämnda ålder, har enligt erfarenhetens

vittnesbörd visat sig både ändamålsenlig och välbehövlig. Det synes

därför föreligga goda skäl att stadga sådan lydnadsplikt jämväl för de

unga under 21 år, som enligt förevarande lag ställas under övervakning. Att

lydnadsplikten skulle innebära ett för stort tvång på dessa, vilka komma under

behandling av barnavårdsnämnden, synes mig ej med fog kunna göras gällande.

Vad lagrådets flesta ledamöter under 54 § i det remitterade förslaget anfört 61 §.

rörande verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts

till tvångsarbete, har blivit beaktat. Emellertid har jag ansett stadgandet

böra erhålla en tydligare avfattning till undvikande av misstolkning och har

i sådant häseende föreslagit, att i dylikt fall den nya lagen skall äga tillämpning

utom i fråga örn tiden för tvångsarbetet och fortsatt giltighet av 13 § i nu

gällande lösdrivarlag.

Lagrådet har på anförda skäl hemställt örn uteslutande ur förslaget av över- 63 §.

gångsbestämmelsen i 56 § (enligt remissförslagets paragraf följd), enligt vilken

omyndiga efter lagens ikraftträdande under obestämd tid framåt ej behöva intagas

å särskilda ungdomsanstalter, såsom eljest avses skola bliva förhållandet.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Utaj.-ts proposition nr 240.

Då det emellertid kail möta svårigheter att före ikraftträdandet av lagen hinna

ordna inrättandet av särskild ungdomsanstalt, anser jag fortfarande försiktigheten

bjuda, att förbudet mot omyndigas intagande å för äldre avsedd allmän

arbetsanstalt icke är obligatoriskt vid lagens ikraftträdande. Däremot har jag

icke något att erinra mot att i lagen en gräns sättes för den tid, då omyndiga

kunna intagas å vanlig anstalt, och synes mig en tid av tre år vara lämplig.

Kommer ett dylikt uppskov till stånd, vinnes därigenom den fördelen, att man

kan avvakta någon tids erfarenhet örn lagens tillämpning, innan avgörande

träffas rörande ungdomsanstalt för ändamålet. Det må ock erinras, att vissa

möjligheter finnas till frågans lösande utan inrättande av ny anstalt.

Av lagrådet i övrigt framställda erinringar, som ej härovan berörts, hava i

allt väsentligt beaktats och torde ej här behöva bliva föremål för vidare uttalande

från min sida. Utöver de ändringar, vilka sålunda föranletts av lagrådets

anmärkningar, hava i förslaget vidtagits åtskilliga jämkningar av redaktionell

art.

Såsom bilaga F är vid detta protokoll fogad en jämförelse mellan de särskilda

paragraferna i det till lagrådet remitterade förslaget och förevarande proposition

(jämför bilaga E).

Med anledning av det utav lagrådet föreslagna stadgandet i den nya 19 §

örn handlingarnas undanhållande från offentligheten i vissa ärenden torde, örn

stadgandet skall kunna fylla sitt ändamål, en däremot svarande bestämmelse

böra införas i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen. Chefen för justitiedepartementet

torde senare komma att i annat sammanhang framlägga förslag örn sådan

grundlagsändring.

Jag anhåller nu vidare få anmäla förslag till de ändringar i fattigvårdsoch

barnavårdslagarna, som föranledas av förslaget till vanartslag. Förstnämnda

lagförslag utgöra resultatet av en inom departementet verkställd överarbetning

av de förslag, som framlagts i 1929 års betänkande. Rörande de

föreslagna ändringarna får jag anföra följande.

Förslaget

till lag om

ändring i

fattigvårdslagen.

73 §.

Nu gällande stadganden örn bettleri i 92 § fattigvårdslagen hava en provisorisk

karaktär, i det att de, på sätt fattigvårdslagstiftningskommittén i motiven

till 1918 års fattigvårdslag framhållit, i avbidan på framläggande av förslag

till ny lösdrivarlag intagits i fattigvårdslagens övergångsbestämmelser.

Kommittén tänkte sig således överflyttning av ifrågavarande stadganden till

lösdrivarlagen, när en ny sådan komme till stånd. I likhet med vad jämväl i

1926 och 1929 års förslag var fallet har detta nu skett, i det att bettlare samt

de, som tillåta barn, stående under deras vårdnad eller uppsikt, att bettla eller

använda barn eller andra att bettla för sin räkning, upptagits såsom en särskild

grupp i 2 § i den föreslagna vanartslagen. Det är emellertid att märka, att

jämväl beträffande denna grupp gäller den allmänna förutsättningen för paragrafens

tillämplighet, nämligen att den person, varom fråga är, undandrager

sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Härigenom komma vissa fall av

bettleri ej att kunna hänföras under bestämmelserna i den föreslagna vanarts
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

321

lagen. Ett fall, å vilket 92 § fattigvårdslagen nu är tillämplig, har avseende

å dem, som trots att de själva ärligen försörja sig likväl tillåta barn att

bettla eller utsända barn att bettla för sig. Såvitt å sakkunnigt håll inhämtade

upplysningar giva vid handen, lärer emellertid detta fall numera så sällan förekomma,

att man vid stiftande av ny lag i ämnet praktiskt taget ej behöver räkna

därmed. Beträffande de barn, som bettla eller användas för betsande, förefinnes

alltid möjlighet att ingripa enligt lagen örn samhällets barnavård samt därigenom

förhindra fortsatt sådant befriande, i nödfall genom barnens skiljande från

föräldrarna eller dem, som eljest hava barnen under sin vårdnad eller uppsikt.

Ett annat fall, som ej —- frånsett särskilt undantag (24 § vanartslagen) -—

kommer att bliva hänförligt under vanartslagens bestämmelser, gäller bettlare,

som äro varaktigt oförmögna till arbete, exempelvis vanföra och blinda

personer. Å djdik bettlare är gällande lösdrivarlag så till vida ej tillämplig,

att han ej må dömas till tvångsarbete eller, örn han börjat undergå sådant,

fortfara därmed (7 §). Bettlare, som »är i den nödställda belägenhet, att han

bör erhålla fattigvård», må enligt 92 § fattigvårdslagen väl anhållas för sitt

bettleri, men han må ej behandlas såsom lösdrivare.

Då nu de provisoriska bestämmelserna om bettleri i nyssnämnda 92 § föreslås

i och med antagande av vanartslagen helt skola upphöra att gälla, synes

det ej tillrådligt att lämna bettleri av ej arbetsföra personer utan all reglering.

Med hänsyn till vikten att kunna upprätthålla allmän ordning är det

uppenbarligen nödvändigt att giva vederbörande samhällsorgan befogenhet att

kunna ingripa även mot dylikt bettleri. För städernas vidkommande kunde

möjligen ifrågasättas att i ordningsstadgan för rikets städer stadga förbud

däremot. Då här avsedda befriande personer emellertid så gott som alltid äro

i behov av fattigvård, torde erforderligt stadgande i ämnet kunna upptagas i

fattigvårdslagen. Efter förebild i viss mån av nuvarande 92 § i denna lag

synes stadgandet lämpligen böra givas det innehåll, att person över 18 år,

som anträffas befriande, må av polisman anhållas och, där anledning ej föreligger

att förfara enligt vanartslagen, överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse.

Därest bettlare, som är varaktigt oförmögen till arbete, på grund

av föreliggande fattigvårdsbehov intages å fattigvårdsanstalt, lärer stadgandet

i 73 § fattigvårdslagen böra gälla; han skall med andra ord ej vara berättigad

att lämna anstalten med mindre grundad anledning finnes att antaga,

afr han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Stadgandet örn bettlares

anhållande och överlämnande till fattigvårdsstyrelsen synes lämpligast

kunna intagas i 73 §, varigenom den fördelen vinnes, att samtliga hithörande

bestämmelser bliva sammanförda i denna paragraf.

73 § avser nu jämväl dem, som gjort sig förfallna till lösdriveri samt på

grund av behov av fattigvård enligt gällande bestämmelser — därmed lärer,

såvitt nu är i fråga, avses 7 § i gällande lösdrivarlag — överlämnats till

fattigvårdsstyrelsen och för vård intagits å fattigvårdsanstalt. Detta stadgande,

som i något ändrad avfattning upptagits i 1929 års sakkunnigförslag, är avsett

att fortfarande bibehållas. Uttrycket »någon, som gjort sig förfallen till

lösdriveri» bör emellertid omformuleras till överensstämmelse med vanartsla
Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 203 hafi. (Ar S-liO.)

21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

gen. Därvid synes böra beaktas en av fattigvårdsnämnden i Stockholm gjord

hemställan, att bestämmelsen i 73 § fattigvårdslagen bör få tillämpning jämväl

å den, som enligt 12 § första stycket vanartslagen överlämnats till fattigvårdsstyrelsen

för erhållande av vård å fattigvårdsanstalt. Då emellertid

en sådan vårdbehövande person ej nödvändigtvis behöver vara förvunnen till

vanart i vanartslagens mening, för att fattigvård jämlikt åberopade 12 § på

skyddsnämndens (eller barnavårdsnämndens) föranstaltande skall beredas honom,

torde det ur såväl rättssäkerhetens som billighetens synpunkt vara påkallat

att uppställa den förutsättningen, att vederbörande förut någon gång varit

föremål för åtgärd enligt vanartslagen — såsom sådan åtgärd anses icke beredande

av vård enligt sagda 12 § första stycket-— innan den stränga bestämmelsen

i 73 § fattigvårdslagen blir å honom tillämplig. Med anledning härav har

föreslagits, att sistnämnda paragraf i denna del skall gälla endast den, som

förut varit föremål för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 § vanartslagen. Bestämmelsen

står också i god överensstämmelse med motiven till 73 § fattigvårdslagen

(fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag

örn fattigvården, sid. 394—395). Är fråga örn en arbetsoförmögen bettlare,

som intagits å fattigvårdsanstalt -— efter överlämnande vare sig av polisman

eller av myndighet enligt vanartslagen — kan kvarhållande enligt 73 §

på sätt redan antytts städse äga rum.

I 1929 års sakkunnigförslag föreslogs, att i 73 § avsedd person, som för

vård intagits å fattigvårdsanstalt, ej skulle vara berättigad att lämna anstalten,

med mindre grundad anledning funnes att antaga, att han utanför anstalten

skulle efter förmåga ärligen försörja sig. Då det här huvudsakligen är

fråga örn ej arbetsföra personer, har nämnda uttryck ansetts icke vara på sin

plats och förty uteslutits.

7-i §. Enligt gällande lösdrivarlag må tvångsarbete ej ådömas eller verkställas, örn

vederbörande är oförmögen att genom arbete försörja sig. Däremot är enligt

fattigvårdslagen tvångsarbete uteslutet endast om fullständig arbetsoförmåga

föreligger. Detsamma gäller i fråga örn varaktigt arbetsoförmögna enligt den

föreslagna vanartslagen, dock att i undantagsfall intagande å allmän arbetsanstalt

medgives, nämligen under förutsättning att det finnes uppenbart, att den

ifrågavarande personens intagande å vårdanstalt skulle äventyra ordningens

upprätthållande därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet

för anstalten.

Såsom även framhållits i ett uttalande av en konferens mellan representanter

för arbetshemman, förorsaka en del i de kommunala fattigvårdsanstaltema intagna,

fullständigt arbetsoförmögna personer genom sitt disciplinvidriga uppträdande

verkliga svårigheter för ordningens upprätthållande i dessa anstalter.

Gällande bestämmelser lägga emellertid hinder i vägen för deras överförande

till tvångsarbetsanstalt.

För att råda bot på detta missförhållande föreslås liksom i 1926 och 1929

års förslag sådan ändring av förevarande 74 §, att varning, som är förutsättning

för meddelande av förordnande enligt fattigvårdslagen örn intagande

å allmän arbetsanstalt, må tilldelas även varaktigt arbetsoförmögen person un
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

323

der angivna betingelse, varigenom vinnes överensstämmelse med vissa bestämmelser

i vanartslagen (24 oell 38 §§).

75 § fattigvårdslagen, som innehåller bestämmelser om förfarandet m. m. hos

länsstyrelsen, då fattigvårdsstyrelse eller anstaltsstyrelse efter meddelandet av

resultatlös varning hos länsstyrelsen gjort framställning örn den felandes intagande

å allmän arbetsanstalt, har undergått väsentlig ändring i redaktionellt

hänseende, därvid syftet dock endast varit att anpassa avfattningen efter

motsvarande bestämmelser i vanartslagen.

I lagrummet har hänvisning lämnats till vissa paragrafer i vanartslagen,

vilka skola lända till efterrättelse i fråga örn här avsedda ärendens behandling

hos länsstyrelsen. Hålles förhör med den felande, komma 20 22 och 58 §§

vanartslagen i tillämpliga delar att gälla. I fråga om avkunnande och delgivning

av länsstyrelsens interneringsbeslut samt verkställighet och preskription

därav bliva 27—29 §§ i samma lag tillämpliga. Däremot har villkorligt anstånd

med verkställighet av sådant beslut icke ansetts här böra ifrågakomma.

Enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse, som i denna del bibehållits i

1926 och 1929 års sakkunnigförslag, äger länsstyrelse endast i två fall förordna,

att den, om vilkens intagande å allmän arbetsanstalt framställning

gjorts, skall häktas (tagas i förvar). Dessa fall äro, att den felande avvikit

från fattigvårdsanstalten, där han är intagen, eller anledning eljest förekommer,

att han håller sig undan.

Styrelsen för Ödevata arbetshem har den 31 december 1928 hos Kungl. Maj :t

gjort hemställan om sådan ändring av förevarande paragraf, att förordnande

örn häktning måtte av länsstyrelse kunna meddelas i alla de fall, da framställning

hos länsstyrelsen gjorts örn hans internering enligt samma lagrum. Till

stöd för denna hemställan har i huvudsak anförts, att det sedan dylik framställning

gjorts i regel dröjde avsevärd tid, innan malet hunne bliva avgjort

samt utslaget vunne laga kraft och kunde bringas till verkställighet. Erfarenheten

hade visat, att den felande ofta under väntetiden genom sin agitation

och sitt uppträdande i övrigt verkade undergrävande och störande på ordningen

och disciplinen inom arbetshemmet. För arbetshemmen gällande reglementen

och ofta jämväl de lokala förhållandena lade hinder i vägen för att i erforderlig

utsträckning isolera den felande från hans kamrater.

I ärendet hava yttranden infordrats fran styrelserna för samtliga arbetshem1,

direktören vid statens tvångsarbetsanstalt a Svartsjö samt statens inspektör för

fattigvård och barnavård, varjämte frågan varit före vid ett den 16 augusti

1929 med representanter för arbetshemmen hållet sammanträde, därvid ett uttalande

i ämnet gjorts. Den gjorda hemställan har i alla de inkomna yttrandena

blivit tillstyrkt, därvid i flera yttranden betonats det trängande behovet av lagändring

uti ifrågavarande hänseende.

Av den f Öreb ragla utredningen framgår, att å arbetshem intagna personer,

örn vilkas internering framställning enligt 75 § fattigvårdslagen gjorts, ibland

uppträda indisciplinärt, vägra utföra arbete, öppet trotsa tillsägelser och föreskrifter,

hota och våldföra sig mot personalen å hemmet samt söka uppvigla

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

övriga internerade. Sedan alla disciplinära möjligheter förgäves kommit till

användning, kunna de fortsätta med sitt uppträdande samt därigenom försvåra

och förrycka arbetshemmets verksamhet och äventyra säkerheten inom detsamma.

Handlingarna innehålla belysande exempel på dylika fall. I syfte att

förekomma desamma torde det vara lämpligt att giva länsstyrelse befogenhet

att, då framställning gjorts örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt,

genast kunna förordna örn den felandes tagande i förvar. I detta sammanhang

ma nämnas, att enligt vad i ärendet blivit upplyst det å arbetshemmen intagna

klientelet år fran ar blivit allt mera kriminellt betonat. Uppenbart är, att åtgärden

att taga den tredskande i förvar bör tillgripas blott då giltig anledning

därtill finnes föreligga.

Pa nu anförda skäl föreslår jag sadan ändring av förevarande paragraf, att

då framställning om någons intagande å allmän arbetsanstalt enligt samma lagrum

gjorts, länsstyrelsen, när skäl därtill äro, i avbidan på målets avgörande

eller utslagets verkställande ma kunna förordna örn den felandes tagande i

förvar.

~>i §. Enligt 76 § i dess nu gällande lydelse skall tvångsarbete, ådömt enligt

fattigvårdslagen, förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde på

grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning icke lämpligen bör intagas

i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter, som Konungen

meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till lämpligt

arbete. Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,

ma utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller, om tvångsarbetet

tagit sin början, detsamma fortfara, utan skall i sådant fall med honom förfaras

på sätt i 7 § lösdrivarlagen sägs. Enligt en kungörelse den 31 december

1918 skall tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, förrättas i länets

kronohäkte, om sådant finnes, men eljest i närmast belägna kronohäkte, därest

den dömdes arbetsförmåga är så nedsatt, att han ej synes ägna sig för det

arbete, som å tvångsarbetsanstalt i allmänhet förekommer, eller tiden för

det ådömda tvångsarbetet ej är längre än en månad och tvångarbetsanstalten

avlägsen.

De skäl, som på sin tid föranlett bestämmelserna om tvångsarbetes avtjänande

i vissa fall i kronohäkte, hava med hänsyn till det nu framlagda förslagets

innehåll helt och hållet förfallit, varför nämnda kungörelse bör upphävas

i samband med ikraftträdandet av den nu föreslagna lagen.

I fråga om verkställighet av beslut örn någons intagande å allmän arbetsanstalt

böra med vissa undantag gälla de i 5 kap. vanartslagen meddelade bestämmelserna.

Det viktigaste undantaget är, att 35 § sistnämnda lag ej blir

tillämplig a de enligt fattigvårdslagen å allmän arbetsanstalt intagna personer.

Föreliggande förslag överensstämmer härutinnan med 1929 års sakkunnigförslag.

I sistnämnda förslag anfördes i denna del (sid. 162), att vid bestämmande

av reglerna för fortsatt internering utöver tre år skäl ej förelåge att

taga hänsyn till internering å allmän arbetsanstalt enligt 75 § fattigvårdslagen

eller 72 § barnavårdslagen; särskilt när det gällde interne
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr %hO.

325

ring av försumliga försörjare, skulle det, anfördes vidare av de sakkunniga,

vara synnerligen opåkallat att medräkna dylik internering, som Ilar ett helt

annat syfte än internering enligt lösdrivarlagen. Framhållas må emellertid,

att även enligt fattigvårdslagen viss obestämd internering kan förekomma, nämligen

i sådana fall som äro likartade med de i 24 § vanartslagen omförmälda.

Undantag från vanartslagens bestämmelser har jämväl ansetts böra göras

i fråga om maximitiden för internering av försumliga försörjare. I 1929 års

förslag anfördes i denna del, att på grund av erinran från fattigvårdshåll i

76 § andra stycket av fattigvårdslagen införts en bestämmelse, varigenom

beträffande försumliga försörjare, som bleve intagna å allmän arbetsanstalt,

interneringstiden begränsats till högst ett år. En längre utsträckt interneringstid

syntes nämligen icke vara förenlig med det syfte, man i fråga om dem

ville främja genom arbetsföreläggande och därpå eventuellt följande internering.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har jag satt maximitiden för försumliga

försörjares internering å allmän arbetsanstalt till ett år, därvid dock

ett överskridande av denna tid bör kunna äga rum, om den internerade bliver

sinnessjuk eller sinnesslö, i vilket fall bestämmelsen i 39 § vanartslagen skall

tillämpas.

För intagna understödstagare, vilka ej interneras på sådan obestämd

tid, som angives i 34 § andra stycket vanartslagen, bör maximitiden bliva

den i vanartslagen för där avsedda vanliga fall bestämda eller tre år.

endast sex månader, innebär förslaget en väsentlig skärpning. Denna är emellertid,

såsom av arbetshemmens ledning samstämmigt framhållits, i hög grad

av behovet påkallad och därmed täckes en kännbar brist i nu gällande fattigvårdslag.

Det har upplysts, att på grund av den för dessa fall nu gällande

korta tvångsarbetstiden ej sällan förekommit, att å arbetshem intagen

person uppträtt indisciplinärt blott för att bliva dömd till någon

eller några månaders tvångsarbete och därigenom undslippa den långvarigare

interneringen å arbetshem. Detta missförhållande kommer vid genomförande

av den nu föreslagna lagstiftningen att upphöra. För arbetshemmen torde

lagändringen därför vad upprätthållande av ordning och disciplin angår bliva

av stor praktisk betydelse.

I anslutning till bestämmelse i 1926 och 1929 års förslag har i denna paragraf

intagits stadgande, att vid prövning av fråga om utskrivning av försumliga försörjare

hänsyn i främsta rummet skall tagas därtill, huruvida grundad anledning

föreligger till antagande, att han efter utskrivning skall söka efter för

måga fullgöra honom åliggande försörjningsplikt.

Därest varaktig arbetsoförmåga inträder under internering å allmän arbetsanstalt,

böra bestämmelserna därom i 38 § vanartslagen analogt vinna tillämpning

och sådan arbetsoförmögen överlämnas till den länsstyrelse, som

förordnat örn hans intagande å allmän arbetsanstalt. Beträffande den kommun,

som i sådant fall skall anses såsom vistelsesamhälle, bör gälla bestämmelse,

motsvarande den i åberopade 38 § givna.

I förevarande 76 § synes hänvisning böra ske jämväl till 49—52 samt 55—

57 §§ vanartslagen, vilka i tillämpliga delar skola gälla.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

78 § 3 mom

63 §.

Övergångs
bestäm
melserna.

Förslaget

till lag om

andrine) i

barnavardslagen.

Slutligen erfordras i förevarande paragraf en bestämmelse rörande det i

vanartslagen omförmälda centralregistret. I detta bör nämligen, på sätt i

motiveringen till 47 § i remissförslaget framhållits, införas uppgift jämväl

örn dem, rörande vilka enligt 75 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen

förordnande meddelats örn deras intagande å allmän arbetsanstalt. Angående

meddelande av utdrag av registret beträffande dessa personer torde erfordras

samma stadgande som i 54 § vanartslagen.

Ändringen i detta moment består endast däri, att uttrycket »dömande till

tvångsarbete» utbytts mot »intagande å allmän arbetsanstalt».

Bestämmelserna i förevarande paragraf hava undergått redaktionell ändring

för vinnande av överensstämmelse med 48 § vanartslagen. I paragrafen enligt

dess nu gällande lydelse förekommande stadgande örn biträde åt häktad person

vid besvärs författande har blivit obehövligt genom den i 76 § fattigvårdslagen

intagna hänvisningen till 52 § vanartslagen.

Såsom i motiveringen till 73 § redan förut blivit framhållet, skall 92 §

fattigvårdslagen upphöra att gälla i och med antagandet av den föreslagna

vanartslagen. Stadgande örn paragrafens upphävande har intagits i lagförslagets

ingress. Samtidigt bör förenämnda kungörelse av den 31 december 1918

upphävas.

Övergångsbestämmelserna hava erhållit en avfattning, som överensstämmer

med motsvarande bestämmelser i vanartslagen. Här har ansetts ock böra upptagas

ett stadgande av innebörd att, därest någon enligt äldre lag blivit överlämnad

till fattigvårdsstyrelse och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, den

nya 73 § i fråga örn honom skall lända till efterrättelse.

Då 2 § 3 mom. barnavårdslagen innehåller erinran örn de uppgifter, som

enligt andra lagar uppdragits åt barnavårdsnämnden, har det ansetts på sin

plats att i denna paragraf intaga hänvisning jämväl till vanartslagen i fråga

örn nämndens befattning med ärenden enligt sistnämnda lag.

De i övriga paragrafer av barnavårdslagen föreslagna ändringarna äro huvudsakligen

av redaktionell art och hava i dessa delar föranletts av tvångsarbetets

utbytande mot behandling å allmän arbetsanstalt. Därjämte har i 72 § intagits

en hänvisning till fattigvårdslagen jämväl i fråga örn införande av vissa

uppgifter i centralregistret, övergångsbestämmelserna äro avfattade i överensstämmelse

med motsvarande stadganden i den föreslagna lagen örn ändring i

fattigvårdslagen.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), lag om ändring i vissa

delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården samt lag om ändring

i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och

hemställer, att desamma måtte, förstnämnda förslag jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 240.

327

Med bifall till denria av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Bilaga F.

Jämförelse mellan de särskilda paragraferna i remissförslaget och förslaget

enligt propositionen.

Remissförslaget.

Förslaget enligt

propositionen.

1 §

1 §

2 §

2 §

3 §

3 §

4 §

4 §

5 §

5 §, 7 § första st.

6 §

6 §

7 §

7 § andra st.

8 §

8 §

—

9 §

9 §

10 § första- fjärde st.

—

10 § femte st.

10 §

11 § första och

andra st.

—

11 § tredje st.

11 §

12 § första st.

—

12 § andra st.

12 §

13 §

13 §

14 §

14 §

15 § första och

tredje st.

—

15 § andra st.

15 §

16 §

16 §

17 §

17 §

18 §

—

19 §

18 §

20 §

19 §

21 §

Remissförslaget.

Förslaget enligt

pr opositionen.

—

22 § första st.

20 §

22 § andra st.

21 §

23 §

22 §

24 §

23 §

25 §

24 §

28 § första st.

25 §

26 §

26 §

27 § första st.

—

27 § andra st.

27 §

28 §

—

29 §

28 §

30 §

29 §

31, 32 §§, 33 § för- sta st.

30 §

33 § andra och

tredje st.

31 §

34 § första och

tredje st.

—

34 § andra st.

32 §

35, 36 §§

33 §

37 §

34 §

38 §

35 §

39 §, 40 § första st.

—

40 § andra st.

36 §

41 §

37 §

42 §

38 §

45 §, 49 § andra st.,

50 S-

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

329

Remissförslaget.

39 §

40 §

41 §

42 §

43 §

44 §

45 §

46 §

47 §

Förslaget

enligt

propositionen.

43

§

44

§ första

och andra

st.

44

§ tredje

st.

46

§

47

§

48

§ första-

-tredje st.

48

§ fjärde

st.

49

§ första

och tredje

st.

51

§

52

§

53

§

54

§

Remissförslaget.

48 §

49 §

50 §

51 §

52 §

53 §

54 §

55 §

56 §

57 §

58 §

Förslaget enligt

propositionen.

55 § första, andra,

femte och sjätte

st.

55 § tredje och fjär
de

st.

56 §

57 §

58 §

59 §

60 §

61 §

62 §

63 §

64 §

65 §

Bihang till riksdagens protokoll 1030

1 sami. 203 käft. (Nr 240.)

22

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Propositionen • .............. 1

Förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) .... 2

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

örn fattigvården ......................... 19

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

örn samhällets barnavård..................... 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 januari 1930 ........... 25

Inledning............................. 25

Gällande lagstiftning angående lösdriveri och tvångsarbete 25

Historik........................... 28

Framställning av fångvårdsstyrelsen s. 28, fattigvårdslagstiftningskommittén

s. 28, 1922 års förslag s. 30, 1926 års förslag s. 32, 1929

års förslag s. 40, statistiska uppgifter s. 41, allmänna uttalanden s. 44.

Allmän motivering till förslag till vanartslag.............. 46

Inledning........................... 46

Allmänna synpunkter s. 46, behovet av särskild lagstiftning mot

lösdriveri s. 48, lösdriveriets rättsliga behandling s. 49.

Brister i gällande lagstiftning............... 56

Allmänna riktlinjer för ny lagstiftning i ämnet......... 62

Lagstiftningens omfattning. Enhetlig behandling av lösdrivare

och prostituerade................. 63

Prostitutionsföreteelsen s. 64, särskild lagstiftning angående åtgärder

mot sedeslöst leverne? s. 70, lagens rubrik s. 77.

Kommunal medverkan vid lagens tillämpning....... 78

Varningsförfarandet upphör................. 92

Hjälpåtgärder ........................ 92

Allmänna synpunkter s. 92, särskilda slag av hjälpåtgärder s. 98,

ersättning för resekostnader s. 107.

Övervakningsinstitutet ...................108

Frivilligt ingående å arbetsanstalt ............lil

Viss omläggning av proceduren hos länsstyrelsen.....114

Offentlighet vid förhandlingarna s. 114, lekmän som bisittare i

länsstyrelserna? s. 118, skriftlig procedur? s. 118, förhör med utomstående

s. 119, fritt rättegångsbiträde s. 119, poliskammares befattning

med ärenden enligt denna lag s. 120.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0. 331

Sid.

Reformering av anstaltsväsendet.............123

Uppsiktsmyndighet över anstaltsväsendet.........137

Prövningen i högsta instans.................142

Ifrågasatta ändringar i strafflagen.............145

Ikraftträdande........................146

Kostnadsberäkningar....................146

Specialmotivering till förslag till vanartslag..............15b

Övriga lagförslag.........................164

Bilagor.

Bilaga A. Förslag till vanartslag ................165

Bilaga B. Sammanfattning av yttranden över betänkande den 30

maj 1929 med förslag till lagstiftning om åtgärder mot

lösdriveri m. .....................201

Bilaga C. Socialstyrelsens utlåtande den 18 november 1929 rörande

lösdrivarlagstiftningen................251

Bilaga D. Uppgift å antalet under åren 1928 och 1929 enligt lagen

den 12, juni 1885 angående lösdrivares behandling anhållna

personer och den behandling de undergått . . . 272

Bilaga E. Jämförelse mellan 1885 års lag samt 1922 års förslag och

remissförslaget. Jämförelse mellan remissförslaget samt

1926 och 1929 års förslag..............274

Utdrag av lagrådets protokoll den 13 mars 1930 ............. 282

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 mars 1930 .............o 13

Bilaga F. Jämförelse mellan remissförslaget och förslaget enligt

propositionen....................628

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. m. s. 5 i texten
  2. 2LU 1930:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister. a1 i texten