Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse

1930-03-21 · 161 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 156 av 161 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:268, Angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för befrämjande

av jordbrukets kreditkasserörelse; given Stockholms

slott den 21 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Majit härmed föreslå riksdagen att

dels antaga bifogade förslag till

l:o) förordning om jordbrukets kreditkassor, samt

2:o) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att

till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,

dels ock bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mag-.ts proposition Nr 268.

Förslag

till

förordning om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. I. Svenska jordbrukskreditkassan.

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Kungl. Maj:t,

driva lånerörelse genom att lämna kredit åt centralkassor för jordbrukskredit,

varom i kap. II stadgas, öva kontroll och tillsyn över sådana kassor och

till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens

befrämjande och utveckling i allmänhet.

Örn centralkassornas ansvarighet för jordbrnkskreditkassans förbindelser.

§ 2.

Därest jordbrukskreditkassans förbindelser ej kunna infrias med anlitande

av dess egna tillgängliga medel, äger kassan infordra erforderliga tillskott

från centralkassorna.

För jordbrukskreditkassans förbindelser svare centralkassorna i förhållande

till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan

erhållna lån. Kan centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet,

som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan,

vare övriga centralkassor efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.

Örn jordbrnkskreditkassans fonder och upplåning.

§ 3.

Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan ställer staten genom fullmäktige

i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens fyra och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av

minst femton miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra

staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, så länge

kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

3

§ 4.

Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas

genom upplåning. Sammanlagda beloppet av kassans upplåning må icke

uppgå till mer än fem gånger beloppet av grundfonden.

§ 5.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna som säkerhet för kassans upplåning,

må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,

kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser,

därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige

i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin

förutvarande storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till

följd av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt en

miljon kronor, må kassan icke verkställa ytterligare upplåning med mindre

Kungl. Majit, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, därtill lämnar

tillstånd.

§ 6.

Jordbrukskreditkassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.

Avkastningen därav lägges till fonden; dock må avkastningen, då fonden

överstiger två procent av kassans skulder, kunna användas till beredande

av lättnad för centralkassorna.

§ 7.

Reservfonden skall placeras i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks,

konungariket Sveriges stadshypotekskassas, svenska bostadskreditkassans

eller svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till

den säkerhet, de erbjuda, kunna anses jämförliga med obligationer av något

av nyss angivna slag, eller ock mot säkerhet i fullgod inteckning i jordbruksfastighet.

Örn lånerörelsen.

§ 8.

Av centralkassa gjord framställning örn kredit från jordbrukskreditkassan

prövas av dennas styrelse. Vid beviljande av kredit skola med avseende

å tiden för låns återgäldande sådana villkor uppställas, som betingas av

jordbrukskreditkassans förpliktelser till återgäldande av kapital, som av den

upplånats.

§ 9.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit,

som av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid makt.

Angående förvaringen av säkerheterna har kassans styrelse att meddela närmare

föreskrifter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Om förvaltningen m. in.

§ 10. r

Jordbrukskreditkassan förvaltas av en styrelse nied säte i Stockholm.

Styrelsen består av fem personer med lika många suppleanter.

Kungl. Majit utser för en tid av tre år i sänder en ledamot, tillika ordförande

i styrelsen, samt en suppleant för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret

utse, likaledes för en tid av tre år i sänder, en ledamot och en

suppleant för denne. Övriga tre ledamöter och suppleanter väljas å ombudsstämman.

Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till den ordinarie

ombudsstämma, som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Arvoden för de av Kungl. Maj:t och av fullmäktige i riksgäldskontoret

utsedda ledamöterna bestämmas av Kungl. Majit.

Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga befattningshavare.

Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej

gällande med mindre det biträtts av den av Kungl. Majit utsedde styrelseledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller med

stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla

för en.

§ 11.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses tre revisorer med lika många suppleanter. Bn revisor och en

suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret; de övriga

väljas å ombudsstämman. Av de sistnämnda skola en revisor och hans

suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Kungl. Majit

godkänt sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,

vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan ansvariga för

all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

§ 12.

Ombud för central kassorna skola årligen före utgången av juni månad

samlas till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av jordbrukskreditkassans

styrelse bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av

ledamöter i kassans styrelse och revisorer ävensom suppleanter för dessa

samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall styrelsen utlysa, när revisorerna sådant påyrka

eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

5

§ 13.

Ombud, som i § 12 avses, väljas av envar centralkassa till ett antal, som

motsvarar ett ombud för varje helt tiotal av antalet till centralkassan anslutna

jordbrukskassor, dock högst fem ombud för varje centralkassa.

§ 14.

Jordbrukskreditkassans förvaltningskostnader skola, i den mån medel härför

icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom erforderligt

räntepålägg å de lån, som av kassan utlämnas.

§ 15.

Örn jordbrukskreditkassans trädande i likvidation och örn förfarandet därvid

förordnar Kungl. Majit.

Vid likvidation må kassans grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast

i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Rörande användningen av vad som vid likvidationen återstår av kassans

tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Kungl. Majit.

Kap. II. Centralkassor för jordbrukskredit.

Om villkoren för centralkassas godkännande.

§ 16.

Centralkassa för jordbrukskredit skall för att kunna erhålla kredit från

svenska jordbrukskreditkassan hava vunnit godkännande från det allmännas

sida. Sådant godkännande må på de villkor, som angivas i §§ 17—37 här

nedan, kunna lämnas centralkassa, som är organiserad såsom ekonomisk förening

med begränsad personlig ansvarighet och som har till uteslutande

ändamål att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

§ 17.

I centralkassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll, som

angives i §§ 18 första stycket, 19, 21—34 och 37 här nedan.

Om centralknssas verksamhetsområde.

§ 18.

Centralkassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt

från andra centralkassors. Verksamhetsområdet bestämmes av jordbrukskreditkassans

styrelse.

Vid prövning av fråga, som nyss sagts, skall hänsyn tagas till att centralkassans

styrelse må utan svårighet eller oskäliga kostnader kunna över
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

vaka de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv

upplysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande

inom verksamhetsområdet.

Om centralkassas medlemmar.

§ 19.

Till medlem av centralkassa må endast kunna intagas godkänd jordbrukskassa,

vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

dock att även sådan godkänd jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte å

ort, som icke ligger inom någon centralkassas verksamhetsområde, må såsom

i § 39 sägs kunna vinna anslutning till närbelägen centralkassa.

§ 20.

Centralkassa må ej vinna godkännande med mindre till densamma äro

anslutna minst tio jordbrukskassor inom centralkassans verksamhetsområde

med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan å minst ettusenfemhundra

kronor.

Om Insatser, ansvarighet och uttaxering.

§ 21.

För varje fullt tal av tjugo i jordbrukskassa tecknade andelar skall

sådan kassa teckna en insats å tio kronor i centralkassan. Insats skall

kontant inbetalas. Den tillföres oavkortad central kassans säkerhetsfond och

må] icke av jordbrukskassan återbekommas vid utträde ur centralkassan.

Utdelning å insats må icke lämnas.

§ 22.

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med femtio kronor

för varje i jordbrukskassan tecknad andel.

§ 23.

Anslutna jordbrukskassor skola vid behov vara underkastade uttaxering

intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat, dock högst med tre

procent av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Uttaxering må äga rum allenast i mån som kassans säkerhetsfond icke

förslår till täckande av uppkommen förlust.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

7

Om centralkassas säkerhetsfond.

§ 24.

Centralkassas behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av

möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet tillföras kassans

säkerhetsfond.

Då säkerhetsfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tio procent av

kassans utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret jämte

hälften av insättarnas behållning vid samma tinpunkt, ankommer på

centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten skall för

annat ändamål disponeras.

Utan hinder av vad nyss sagts må av årsvinsten efter beslut å föreningsstämma

kunna till medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående

år å dem uttaxerats till täckande av förlust.

§ 25.

Har jordbrukskassa av orsak, som icke skäligen kan läggas kassans styrelse

till last, lidit förlust, som icke kunnat täckas av kassans egna tillgångar

och genom skälig uttaxering, må centralkassan, utan att hava vidtagit

laga åtgärder för indrivning av sin motsvarande fordran hos jordbrukskassan,

kunna besluta örn fordringens avskrivning genom anlitande av

sin säkerhetsfond. Sådan åtgärd skall, innan den må sättas i verkställighet,

hava godkänts av jordbrukskreditkassans styrelse.

Om centralkassas ntlåningsrörelse.’

§ 26.

Centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse eller bereda

kredit åt andra än sina medlemmar.

Kassans kreditgivning må kunna bestå i utlämnande av reverslån eller

beviljande av kredit i räkning eller växeldiskontering.

I övrigt skall gälla, att av medel, vilka centralkassan anskaffat genom

upptagande av lån, högst en fjärdedel må utlämnas såsom lån å längre tid

än ett år samt att minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens

sammanlagda belopp skola redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles i

§ 30 här nedan eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar

det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar.

Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till

jordbrukskassa utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig

i densamma, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger

inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering.

Såsom jordbruksfastighet anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet

ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel,

hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives

såsom självständig näring.

Örn centralkassas upp- och inlåningsröreise.

§ 28.

Centralkassa må icke utan medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan

förskaffa sig kredit i annan penninginrättning.

§ 29.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,

depositionsräkning och kapitalräkning. Av anslutna jordbrukskassor

och deras medlemmar äger centralkassa dessutom mottaga medel

till förräntning å checkräkning.

Med avseende å sparkasseräkning skall iakttagas, att en och samma insättares

tillgodohavande på dylik räkning icke må annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver fyratusen kronor. Ej

må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning insatta

medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen dock lämnat öppet

att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva

utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

Angående villkoren för bedrivande av inlåning å depositionsräkning och

kapitalräkning meddelar Kungl. Majit närmare bestämmelser.

Centralkassas rätt till inlåning från andra än anslutna jordbrukskassor

och deras medlemmar kan, om skäl därtill föreligga, av Kungl. Majit återkallas.

Har så skett, skall kassan träda i likvidation genast efter erhållen

del av beslut örn återkallandet.

§ 30.

Centralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av statens,

Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas

eller andra fullgoda obligationer eller fordran hos riksbanken eller

inländskt bankbolag eller ock i lån mot säkerhet i inteckning i jordbruksfastighet

inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering,

redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande kassan

motsvarar minst en tiondel av insättarnas behållning. I kassareserv må

pantsatt tillgång ej inräknas; dock att, där tillgången utgör säkerhet för

avtalad kredit, som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må inräknas

med det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan

ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

§ 81.

Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida ett

belopp, motsvarande två gånger den ansvarighet, som de till centralkassan

anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans förbindelser.

Om förvaltningen m. m.

§ 32.

I eentralkassas styrelse skall en ledamot jämte suppleant för honom utses

av styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Föreståndare eller verkställande direktör för centralkassa må icke utses

med mindre styrelsen för jordbrukskreditkassan godkänt personvalet.

§ 33.

Centralkassa skall vidtaga erforderliga åtgärder för en i allo sakkunnig

uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning.

Centralkassa skall vara pliktig underkasta sig den tillsyn och revision,

som styrelsen för jordbrukskreditkassan finner lämpligt anordna, samt till

denna kassa avgiva sådana fortlöpande redogörelser örn verksamheten, som

av kassans styrelse föreskrivas. *

§ 34.

Den senaste revisionsberättelsen angående centralkassas förvaltning skall

jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning hållas anslagen å lätt

tillgänglig plats å centralkassans expeditionslokal samt, därest ansluten jordbrukskassa

har särskild expeditionslokal, jämväl å denna. Anslåendet skall

äga rum så snart ske kan efter det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen

framlagts.

§ 35.

Då godkännande meddelas åt centralkassa, skall länsstyrelsen tillika förordna

ett ombud att å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassans

och till densamma anslutna jordbrukskassors förvaltning och verksamhet.

Förordnande, som nu sagts, gäller tillsvidare och intill dess annorledes

beslutas.

Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralkassans förvaltning

och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet så finner gott,

taga kännedom örn central kassans och till densamma anslutna jordbrukskassors

protokoll och bokföring samt värdehandlingar och kassabehållning.

Ombudet äger tillika att närvara vid styrelsens för centralkassan samman
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

träden med rätt att där yttra sig och få avvikande mening antecknad till

protokollet. Det åligger ombudet att efter varje verkställd undersökning

rörande centralkassans ställning och förhållanden i övrigt till länsstyrelsen

avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen underrätta länsstyrelsen,

därest anledning synes ombudet hava förekommit, att det centralkassan

eller någon till densamma ansluten jordbrukskassa meddelade godkännandet

bör återkallas.

Underrättelse örn tid och ställe för herörda revision skall styrelsen för

centralkassan minst fjorton dagar förut lämna ombudet. Styrelsen skall

även i behörig tid kalla ombudet till styrelsens samtliga sammanträden.

Till ombudet utgår av allmänna medel gottgörelse enligt av Kungl. Majit

bestämda grunder.

§ 36.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under

tio, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen

och styrelsen för jordbrukskreditkassan. Fylles ej detta antal inom

två månader efter erinring örn förhållandet från länsstyrelsens sida eller

iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna

förordning eller handhavas dess angelägenheter på ett sätt, som är ägnat

att rubba förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall genom länsstyrelsens

försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos Kungl. Majit och hos styrelsen

för jordbrukskreditkassan samt underrättelse örn förhållandet kungöras

i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn flera

tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden

vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort,

i en tidning å denna ort.

§ 37.

Återkallas i den ordning, som i § 36 sagts, godkännandet från det allmännas

sida, skall centralkassan vara pliktig träda i likvidation, så snart

beslutet härom vunnit laga kraft.

Kap. lil. Jordbrukskassor.

Om villkoren för jordbrukskassas godkännande.

§ 38.

Jordbrukskassa skall för att kunna erhålla lån från centralkassa för jordbrukskredit

hava vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådant

godkännande må på de villkor, som angivas i §§ 39—55 här nedan, kunna

lämnas jordbrukskassa, som är organiserad såsom ekonomisk förening med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

11

begränsad personlig ansvarighet och som har till uteslutande syfte att bereda

kredit åt sina medlemmar.

% 39.

Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att iakttaga vad på den ankommer

för vinnande av inträde i centralkassa för jordbrukskredit, som finnes

bildad eller bildas för det område, inom vilket jordbrukskassans styrelse

har sitt säte, eller ock, därest centralkassa icke finnes för området ifråga, i

närbelägen centralkassa efter anvisning av jordbrukskreditkassans styrelse.

Har jordbrukskassa icke inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning

till centralkassa, vare godkännandet förfallet.

§ 40.

I jordbrukskassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll,

som angives i §§ 41—55 här nedan.

Om jordbrukskassas verksamhetsområde.

§ 41.

Jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt skilt

från andra jordbrukskassors och ej större, än att kassans medlemmar kunna

förutsättas känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.

Örn jordbrukskassas medlemmar.

§ 42.

Till medlem i jordbrukskassa må icke antagas annan än i Sverige bosatt

svensk undersåte eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål

att idka jordbruk.

Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

§ 43.

Ågare av jordbruksfastighet, belägen inom kassans verksamhetsområde,

må vara delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal av femhundra

kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde.

Är jordbruksfastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må

ägaren och brukaren var för sig vara delaktiga i kassan med högst en andel

för varje fullt tal av ettusen kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag

bestämda värde.

Såsom delaktighetsunderlag gäller fastighets jordbruksvärde enligt gällande

taxering, utan så är att annat värde blivit såsom delaktighetsunderlag bestämt

genom särskild värdering. Värdering, som nyss sagts, ombesörjes på

därom av jordbrukskassan gjord framställning av vederbörande centralkassa,

på vilken ock ankommer att fastställa, till vilket värde delaktighetsunderlaget

skall i sådant fall bestämmas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Sträcker sig brukningsdel över gränsen för kassans verksamhetsområde,

må brukningsdelens hela delaktighetsunderlag tagas i betraktande vid bestämmandet

av det antal andelar, varmed fastighetens ägare eller brukare

må vara delaktig i kassan.

Såsom jordbruksfastighet anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet

ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel,

fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom

självständig näring.

Beträffande annan medlem än sådan, som avses här ovan, skola stadgarna

angiva det antal andelar, varmed medlemmen högst må vara delaktig

i kassan.

Medlem må icke för en och samma brukningsdel vara medlem i mer än

en jordbrukskassa.

Om insatser, ansvarighet och uttaxering.

§ 44.

Medlems insats må icke understiga fem kronor för varje andel, medlemmen

äger i kassan.

Av varje tecknad insats skola minst två kronor kontant inbetalas och

återstoden inom tre år efter tecknandet. Där så ske kan genom avdrag å

beviljat lån, bör hela insatsbeloppet av kassan på en gång uttagas.

Av de såsom insatser tecknade belopp skola sjuttio procent sammanföras

under benämning jordbrukskassans insatskapital, tio procent, dock högst

femtio öre per andel, användas såsom kassans insats i centralkassan och

återstoden tillföras jordbrukskassans reservfond.

Insats skall, till den del den tillförts kassans insatskapital, återgäldas

vid medlems utträde ur kassan i enlighet med vad därom stadgas i lagen

örn ekonomiska föreningar, dock högst med en femtedel årligen under fem

år med mindre kassans styrelse finner omedelbar återbetalning lämpligen

böra äga rum.

Kassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den ej, efter vad nedan

sägs, skall avsättas till bildande av reservfond eller enligt § 48 användes

till återgäldande av sådan tidigare uttaxering, som ägt rum till

täckande av förlust, efter beslut å föreningssammanträde lämna medlemmarna

utdelning å deras insatser, till den del desamma tillförts insatskapitalet,

dock ej efter högre räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest

insatsbeloppet i stället under det år, varom fråga är, innestått å sparkasseräkning

i centralkassan, och i varje fall icke efter högre räntefot än fem

procent.

§ 45.

Medlems personliga ansvarighet må icke bestämmas lägre än till femtio

kronor för varje andel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 368.

13

§ 46.

Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i

stadgarna bestämt belopp, dock högst med tio kronor för varje andel för år

räknat. Uttaxering må äga rum allenast i mån som kassans reservfond

icke förslår till täckande av uppkommen förlust.

Om jordbrukskassas reservfond.

§ 47.

Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till täckande av möjligen

förefintlig brist från föregående år, skola minst sjuttiofem procent avsättas

till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas

till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som

kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode. Då reservfonden

uppgår till ett belopp, motsvarande tjugo procent av det sammanlagda

beloppet av medlemmarnas lånemaxima, ankommer på jordbrukskassan

att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten, som skall avsättas

till reservfonden, må understiga sjuttiofem procent. Nedgår reservfonden

under vad sålunda stadgats, skall avsättning till densamma ånyo

vidtaga i minst sådan omfattning, som nyss sagts.

§ 48.

Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden,

må efter beslut å föreningssammanträde kunna till medlemmarna återgäldas

belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av

förlust.

Om jordbrukskassas utlåning och verksamhet i övrigt.

§ 49.

Jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse eller bereda

kredit åt annan än sådan medlem i kassan, som jämlikt § 43 första och

andra stycket äger minst en andel i kassan.

Kassans kreditgivning må kunna bestå i utlämnande av reverslån, förmedling

av växellån eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans

förmedling för medlem öppnas hos vederbörande centralkassa.

För kredit skall finnas säkerhet, som av jordbrukskassans styrelse prövas

fullt betryggande.

Lån må ej utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv

åtnjuter.

§ 50.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit må av kassan beredas

en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall vara i stadgarna

bestämt och må ej sättas högre än till tvåhundra kronor för varje

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

andel, varmed medlemmen är delaktig i kassan. Ej må dock åt en och

samma medlem utan medgivande av centralkassans styrelse utlämnas lån

till högre sammanlagt belopp än som motsvarar halva lånemaximum.

Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet,

varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum

utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, örn och i

den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens

jordbruksvärde enligt gällande taxering.

§ 51.

Jordbrukskassa må icke för egen räkning driva inlåningsrörelse, men

kan i den ordning, som av jordbrukskreditkassans styrelse bestämmes, såsom

ombud för den centralkassa, till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga

medel för insättning hos centralkassan.

§ 52.

Angående kassarörelsen skola stadgarna innehålla sådana föreskrifter, att

dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas, i mån ej särskilda

hinder däremot möta, genast insättas hos vederbörande centralkassa

för jordbrukskredit, dels varje in- och utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras

av minst en styrelseledamot utom kassaförvaltaren; och skall vad

sålunda stadgats gälla även beträffande medel, som kassan uppbär såsom

ombud för vederbörande centralkassa.

Om förvaltningen m. m.

§ 53.

Jordbrukskassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en centralkassa

för jordbrukskredit och må icke utan medgivande av centralkassans

styrelse förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.

§ 54.

Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att i fråga örn den allmänna

skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralkassans

anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralkassan utsedd revisor

de tillfällen att taga del av sina böcker och värdehandlingar m. m., som

erfordras för att revisorn skall kunna ordentligt fullgöra sitt uppdrag; allt

vid äventyr att eljest kunna uteslutas ur centralkassan.

§ 55.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under femton, åligger

det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och

vederbörande centralkassa. Fylles ej antalet inom en månad efter erinring

örn förhållandet från länsstyrelsens sida, eller iakttager kassan icke i vad

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

15

på den ankommer föreskrifterna uti denna förordning, eller handhavas dess

angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan,

kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, eller, såsom i § 39 sägs,

förfallit,’; skall underrättelse därom genom länsstyrelsens försorg, ofördröjligen

kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn

flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden

vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort,

i en tidning å denna ort.

Har jordbrukskassa blivit ur centralkassa utesluten, såsom i § 54 sägs,

eller har det sådan kassa meddelade godkännande återkallats eller förfallit,

skall kassan vara pliktig att omedelbart träda i likvidation, vid återkallelse

av godkännande dock först sedan beslutet härom vunnit laga kraft.

Kap. IY. För centralkassor och jordbrukskassor gemensamma

bestämmelser.

§ 56.

Ansökning örn godkännande prövas av länsstyrelsen i det län, där kassans

styrelse har sitt säte, och må göras antingen i samband med ansökningen

om kassans registrering eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen

vara åtföljd av ett exemplar av kassans stadgar.

§ 57.

Det åligger centralkassa och jordbrukskassa att årligen avgiva statistiska

uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Majit kan Anna gott meddela.

§ 58.

Styrelse för centralkassa och jordbrukskassa skall vara ålagt att vid sin

förvaltningsberättelse foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna räkenskapsåret.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i avseende å upprättande

av balansräkning iakttagas, att de belopp, vartill fonderna uppgå, samt, i

vad gäller jordbrukskassa, även insatskapitalets belopp, skola var för sig i

balansräkningen uppföras bland skulderna, ävensom att kostnader för kassans

bildande eller organisations- eller förvaltningskostnader ej må uppföras såsom

tillgång.

§ 59.

Ändring av stadgarna beträffande jordbrukskassas eller centralkassas ändamål

och uti de bestämmelser i stadgarna, vilka skola vara av i denna förordning

angivet innehåll, må ej vinna tillämpning, förrän densamma av

länsstyrelsen godkänts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1930, då kungörelsen den 18

juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det allmännas sida av vissa

centralkassor för jordbrukskredit samt kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 237)

angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor

upphöra att gälla; dock att nämnda kungörelser, i vad däri stadgas örn förhållanden,

som avses i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska föreningar den

22 juni 1911, skola äga fortsatt tillämpning till den 1 januari 1933 å centralkassa

eller jordbrukskassa, som före den 1 oktober 1930 vunnit godkännande

från det allmännas sida. Sådan kassa vare, vid äventyr att godkännandet

återkallas, pliktig att före den 1 januari 1933 hos vederbörande

länsstyrelse visa, att kassans stadgar överensstämma med vad i denna förordning

föreskrives.

Ekonomisk förening, som är medlem i jordbrukskassa, då denna förordning

träder i kraft, må såsom medlem i kassan tillsvidare kvarstå, dock

högst under tre år från förordningens ikraftträdande.

I samband med fastställande av reglemente för svenska jordbrukskreditkassan

meddelar Kungl. Majit de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga

för jordbrukskreditkassans bildande och genomförandet av de i förordningen

stadgade bestämmelser med avseende å jordbrukskassor och centralkassor

för jordbrukskredit. Kungl. Majit äger därvid bestämma, att interimsstyrelse

för jordbrukskreditkassan skall utgöras av personer, utsedda av

offentlig myndighet, ävensom att revisorer för denna kassa skola, för den

första tiden av kassans verksamhet, utses av sådan myndighet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

17

Förslag

till

förordning angående rätt för centraikassa för jordbrukskredit att till

medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Utan hinder av bestämmelserna i förordningen den — — —----

om jordbrukets kreditkassor må på de villkor, som nedan i §§ 2—6 sägs,

godkännande från det allmännas sida kunna lämnas centralkassa för jordbrukskredit,

enligt vars stadgar även andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor

kunna intagas såsom medlemmar. På samma villkor må godkännande

ock kunna lämnas å sådan ändring i stadgarna för redan godkänd

centralkassa, att till medlemmar må kunna intagas även andra ekonomiska

föreningar än jordbrukskassor.

§ 2.

I stadgarna för centralkassa, som i § 1 avses, skola finnas intagna bestämmelser

av det innehåll, som i §§ 3—6 här nedan stadgas.

§ 3.

Till medlem i centralkassa må ej intagas annan ekonomisk förening än

sådan, vilkens styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

ej heller annan förening än sådan, vars medlemmar äro personligen ansvariga

för dess förbindelser och som har till ändamål befordrandet av jordbrukets

eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet

av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter.

§ 4.

Annan till centralkassa ansluten ekonomisk förening än jordbrukskassa

skall ingå i kassan med minst en andel å tio kronor. Av insatsbeloppen

skola tjugu procent överföras till centralkassans säkerhetsfond. I övrigt

skola insatserna sammanföras under benämning andelsföreningars insatskapital.

Sådan förening, som nu avses, skall vara ansvarig för centralkassans förbindelser

med två hundra kronor för varje andel, föreningen äger i kassan.

Såsom medlem av centralkassa skall föreningen äga deltaga i avgörandet

av kassans angelägenheter med allenast en tiondels röst.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 höft. (Nr 268.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl Maj:ts proposition Nr 268.

§ 5.

Kredit till förening, som i § 4 avses, må icke beviljas annat än mot fullgod

säkerhet. Kredit må beredas en och samma förening till så stort sammanlagt

belopp, som av centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens

beskaffenhet och andra ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt,

dock högst till ett belopp av ettusen kronor för varje av föreningen i kassan

tecknad andel.

Centralkassas sammanlagda utlåning till sådana föreningar, som nyss

sagts, må icke överstiga en tjugondei av det sammanlagda lånemaximum,

som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna.

§ 6.

I allt, varom ej i enlighet med ovan meddelade bestämmelser särskilt

stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 4 avses, vara såväl i fråga örn

rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan ansluten

jordbrukskassa.

Centralkassa skall vara berättigad att från sådan förening eller från dess

medlemmar mottaga medel till förräntning å checkräkning.

§ 7.

Genom vad härovan stadgats göres ej ändring uti vad i § 20 av ovannämnda

förordning den — — —---föreskrives i fråga örn det minsta

antal jordbrukskassor, som skola hava anslutit sig till centralkassa, för att

denna må vinna godkännande från det allmännas sida, eller uti stadgandet

i § 36 av samma förordning därom, att åt centralkassa lämnat godkännande

kan återkallas, örn antalet anslutna jordbrukskassor nedgår under tio och

bristen ej inom viss tid fylles.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1930, då kungörelsen den

11 juli 1918 (nr 597) skall upphöra att gälla, dock att nämnda kungörelse,

i vad däri stadgas örn förhållanden, som avses i §§ 42 och 44 i lagen örn

ekonomiska föreningar den 22 juni 1911, skall äga fortsatt tillämpning till

den 1 januari 1933 å centralkassa, som före den 1 oktober 1930 vunnit godkännande

från det allmännas sida. Sådan kassa vare, vid äventyr att godkännandet

återkallas, pliktig att före den 1 januari 1933 hos vederbörande

länsstyrelse visa, att kassans stadgar överensstämma med vad i denna förordning

föreskrives.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

19

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chef en för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

Vid föredragning av statsverkspropositionens nionde huvudtitel framhöll

jag, att det, utöver de särskilda anslag, som inom jordbruksområdet

ifrågasattes å riksstaten, torde till prövning uppkomma åtskilliga ärenden

avseende stödjande av jordbruket och dess utövare. Bland annat

vore sålunda att från jordbruksutredningen emotse förslag rörande reformer

beträffande jordbrukskasserörelsen. Jag anmälde, att ifrågavarande

spörsmål skulle, så snart utredningen av detsamma slutförts, av mig underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Då genomförandet av detta och andra

ifrågakommande spörsmål komme att kräva understöd från statens sida,

fann Kungl. Maj:t, på min hemställan, lämpligt föreslå riksdagen att, i

avbidan på de framställningar i ämnet, som kunde bliva riksdagen före

lagda, för understöd till vissa åtgärder inom jordbrukets område beräkna

för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 800,000 kronor.

Sedan utredningen av frågan örn reformer beträffande jordbrukskasserörelsen

nu blivit slutförd, anhåller jag att inför Kungl. Maj:t få anmäla

detta ärende. Till grund för det förslag i ämnet, som jag har för avsikt

att underställa Kungl. Maj:ts prövning, ligger en av jordbruksutredningen

i dess betänkande II av den 22 januari 1930 verkställd utredning rörande

jordbrukets kreditförhållanden (statens offentliga utredningar

1930:2). över ifrågavarande betänkande, så vitt detsamma avser jordbrukets

kreditkassor, hava yttranden efter remiss avgivits av lantbruksstyrelsen,

statskontoret, statens egnahemsstyrelse, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,

statens pensionsanstalt, riksgäldsfullmäktige, riksbanksfullmäktige,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

centralkassorna för jordbrukskredit, Sveriges allmänna

lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund och svenska bank
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

föreningen. Svenska sparbanksföreningen, som jämväl beretts tillfälle

avgiva yttrande över betänkandet, har icke låtit sig avhöra.

Med anledning av de erinringar mot vissa punkter i jordbruksutredningens

förslag, som kommit till uttryck i de inkomna yttrandena, har

förslaget inom jordbruksdepartementet underkastats överarbetning och

komplettering.

Innan jag övergår till att lämna en närmare redogörelse för förslagets

innebörd och den motivering, som ligger till grund för detsamma, torde

böra framhållas, att här åsyftade åtgärder icke avse jordbrukets kreditförhållanden

i deras helhet. Jordbrukets speciella kreditbehov pläga

uppdelas i tre större kategorier: den primära fastighetskrediten, som

har till ändamål att förmedla fastighetsomsättningen och underlätta förvarandet

av lämpligt brukningsområde, den sekundära fastighetskrediten

med huvudsakligt ändamål att bereda tillgång till det kapital, som erfordras

för nyanläggningar och förbättringsarbeten, vilka endast under

loppet av en längre tidrymd kunna beräknas återgälda nedlagda kostnader,

samt slutligen driftskrediten, som avser att i första hand täcka

de regelbundet återkommande behoven av rörelsekapital, men även att

möjliggöra sådana förbättringsåtgärder, vilkas kostnader kunna förväntas

mycket snart bliva återgäldade genom ökad avkastning från fastigheten.

Till dessa kreditbehov, som förefinnas hos den enskilde jordbrukaren,

kommer det behov av rörelsemedel, som uppstår genom jordbrukets andelsrörelse.

Till övervägande delen är det därvidlag fråga örn en kortfristig

affärskredit, men, i den mån andelsrörelsen utsträckes till att

omfatta även produktion av lantbruksprodukter, t. ex. mejeriprodukter

eller kött och fläsk, eller tillverkning av olika förnödenheter för jordbruksdriften,

kommer kreditbehovet naturligen även att vidgas till att

avse mera fasta lån för tillverkningens finansiering överhuvudtaget.

I sitt betänkande upptager jordbruksutredningen till närmare behandling

i första hand frågan örn driftskredit åt enskilda jordbrukare. Då

någon bestämd gräns icke lämpligen kan uppdragas mellan den mera

kortfristiga driftskrediten och den kredit, som jordbrukaren må kunna

behöva mot säkerhet i sekundära fastiglietsinteckningar, har emellertid

ansetts mest ändamålsenligt att i samband med den egentliga driftskrediten

även behandla den sekundära fastighetskrediten. Jordbruksutredningen

anser så mycket större anledning härtill förefinnas som ett trängande

behov av mera ordnade förhållanden för tillgodoseende av den sekundära

fastighetskrediten måste anses vara för handen även för jordbrukets

vidkommande. Däremot har den primära fastighetskrediten i

detta sammanhang lämnats åsido. Behovet av dylik kredit tillgodoses

sedan gammalt i första hand av Sveriges allmänna hypoteksbank med till

densamma anslutna hypoteksföreningar samt av sparbankerna. Frågan

örn ytterligare utveckling av denna kreditrörelse har dessutom gjorts till

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

föremål för särskild utredning genom en kommitté, tillsatt år 1927 i anledning

av riksdagens skrivelse nr 196/1927, vari riksdagen anhöll örn en

allsidig utredning, omfattande även den primära skogskrediten, med

hänsyn särskilt till dels frågan örn höjning av gränsen för nämnda fastighetskredit,

dels oek behovet av ytterligare utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen

i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamliet.

Denna kommitté har den 27 december 1929 avgivit betänkande (statens

offentliga utredningar 1929: 36). På nämnda utredning grundade

förslag beträffande primärkreditens utvidgning ha tidigare underställts

riksdagen.

Jordbrukets kapitalbehov och kreditförhållanden.

I sitt betänkande angiver jordbruksutredningen till en början vissa allmänna

synpunkter beträffande jordbrukets kapitalbehov. Efter att ha

framhållit, hurusom möjligheten till kapitalanskaffning utgör en av

hörnstenarna i det moderna näringslivet och att industriens, handelns

och sjöfartens kreditbehov numera är väl tillgodosett, betonar jordbruksutredningen,

att motsvarande behov av kapitalanskaffning även föreligger

inom jordbruksnäringen. Härutinnan anföres i huvudsak följande.

Jordbruks
utredningen.

Allmänna

synpunkter.

Liksom annan ekonomisk företagareverksamhet kräver jordbruket, utöver

det egna kapitalet, tillgång till såväl fasta som rörliga krediter.

Detta i och för sig självklara förhållande har under senare decennier

vid upprepade tillfällen blivit eftertryckligt framhållet från de kretsar,

som äga närmare insikt i de ekonomiska betingelserna för jordbrukets

skötsel. Tyvärr är det dock långt ifrån allmänt insett, att jordbruket liksom

andra näringar har ett kapitalanskaffningsproblem utöver behovet

av primär fastighetskredit, och i varje fall hava icke i vårt land sådana

åtgärder hittills blivit vidtagna, som i nöjaktig grad kunnat tillgodose

jordbrukets behov av driftskredit.

Den invändningen kan då göras, att de nuvarande kreditinstituten bort

kunna i större omfattning tagas i anspråk jämväl för jordbrukets vidkommande.

En sådan invändning ligger onekligen nära till hands. Man

frågar sig, varför så icke skett och varför jordbrukets kreditproblem i

stället i skilda länder befunnits påkalla särskilda finansiella dispositioner

och speciella kreditorganisationer för kapitaltillförselns säkerställande.

Som svar härpå kan i första hand hänvisas på jordbrukets speciella

egenarter i produktivt hänseende, den relativa avskildheten från städerna,

de åtminstone i jämförelse med industriella förhållanden mindre utvecklade

produktionsformerna o. s. v. Men detta är dock icke tillfyllest

för att förklara, varför icke jordbruket kunnat i större utsträckning, än

som varit fallet, bliva delaktigt av det ansamlade kapitalet. Det angivna

förhållandet måste också ses mot bakgrunden av den utvecklingsriktning,

som den kapitalistiska företagsamheten tagit under det senaste århundradet

och som under de sista decennierna blivit alltmera markerad. Det

utmärkande för denna utveckling är framför allt övergången från individuell

till kollektiv företagsform samtidigt som företagen såsom sådana

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Martts proposition Nr 268.

blivit allt större och större. Utan tvivel har man häri att söka den främsta

orsaken till särskilt industriens dominerande ställning i konkurrensen

örn kapitalet. Det är aktiebolagsinstitutet och driftskoncentrationen —

givetvis i förening med de epokgörande tekniska framstegen — som möjliggjort

och alltjämt i stigande omfattning möjliggör för den industriella

produktionen icke blott att draga till sig sparmedlen genom direkta investeringar,

baserade på förhoppning örn framtida avkastning och kapitalvinst,

utan även att framskapa erforderligt underlag för en omfattande

kredit från de för denna produktionsgren speciellt anordnade penninginstituten.

Det behöver icke särskilt framhållas, att jordbruket i nu antydda hänseende

icke har att framvisa en med industrien jämförbar utveckling.

Till väsentlig del beror detta på de rent fysiska förutsättningarna för

jordbruksproduktionen. En koncentration av driften är i stort sett utesluten.

Produktionen av lantmannaprodukter är och måste allt framgent

förbliva splittrad på ett stort antal små företagsenheter, utspridda

över en vidsträckt areal. Den väg, som den industriella produktionen

gått genom finansiell och organisatorisk koncentration, är icke i samma

utsträckning tillgänglig för jordbruket och en sådan utveckling skulle,

även örn den vore tänkbar, icke heller vara önskvärd varken ur ekonomiska

eller sociala synpunkter.

På angivna grunder anser jordbruksutredningen, att jordbrukets kapitalanskaffning

är ett problem, som kräver särskild uppmärksamhet. Därvid

borde emellertid bemärkas, att det till övervägande delen är fråga örn

ett kreditproblem. Aktualiteten hos detta problem skärpes, enligt vad

utredningen framhåller, ytterligare genom den alltfort skeende övergången

från naturahushållning till penninghushållning. Härtill komme,

att jordbrukets utveckling mot intensivare brukningsformer och tilltagande

mekanisering medför ett allt större behov av driftskapital. Slutligen

måste, därest en ordnad avsättning av jordbrukets produkter skall

kunna komma till stånd i förening med en för producenten mera tillfredsställande

avkastning, nödigt kapital ställas till förfogande som rörelsemedel

åt jordbrukets andelsföreningar. Enligt jordbruksutredningens

mening är det av grundläggande betydelse för ett framgångsrikt

arbete till jordbruksnäringens höjande i ekonomiskt hänseende, att jordbrukets

kreditförhållanden bliva ordnade på ett effektivt och efter denna

näringsgrens speciella förhållanden avpassat sätt.

I samband härmed har jordbruksutredningen också berört nödvändigheten

utav att göra åtskillnad mellan å ena sidan möjligheten att erhålla

kredit på rimliga villkor och å andra sidan lämpligheten utav att lån i

särskilda fall upptagas ur synpunkten av lånemedlens förräntning genom

driften. Härom anföres i betänkandet bland annat följande.

Den omständigheten, att jordbruket under ogynnsamma konjunkturbetingelser

icke förmår förränta det i näringen nedlagda kapitalet, utgör

i själva verket i och för sig icke något som helst skäl att ägna mindre

uppmärksamhet åt själva kreditorganisationen och lånemöjligheterna.

Detta är ett spörsmål, som under alla förhållanden bör lösas så, att ka
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

pitaltillflödet till jordbruket icke hämmas genom tillförselkanalernas

otillräcklighet. I det nuvarande utvecklingsskedet, som framför allt kännetecknas

av kapitalets anhopning till industrien samt till städerna och

stadsmannanäringarna, föreligga dessutom alldeles särskilt starka motiv

för att söka på lämpliga vägar föra åtminstone landsbygdens sparmedel

åter till jordbruket.

En helt annan fråga är det däremot i vad mån de enskilda jordbrukarna

lämpligen böra taga lånemöjligheterna i anspråk. Ytterst bör detta

givetvis bero på den enskilde företagarens ekonomiska omdöme och kalkylationsförmåga.

Ansvaret för upplåningens storlek i förhållande till

förräntningsmöjligheter måste därför vila på jordbrukaren själv. Han

måste veta icke blott vad det upplånta kapitalet kostar honom utan även

— och därvidlag torde det ofta brista — vad det avkastar vid användningen

i jordbruksdriften. En lantbrukare, som håller sig noggrant underkunnig

örn löpande revers- och växelräntor, men som försummar att

skaffa sig erforderlig kännedom örn driftens räntabilitet, måste betecknas

som en dålig företagare. Men även örn ansvaret för lånemedlens förräntning

sålunda måste vila på jordbrukarna själva, är det obestridligt,

att det allmänna, i samma mån som staten genom lagstiftningen eller

genom finansiella dispositioner söker underlätta jordbrukets kreditmöjligheter,

jämväl bör tillse, att utlåningen från början baseras på sunda

ekonomiska principer, så att det genom en effektiv kreditorganisation

möjliggjorda kapitaltillflödet i allmänhet icke må tagas i anspråk i större

omfattning än som betingas av driftens egen förräntningsförmåga.

Vad beträffar jordbrukets skuldsättning uttalar jordbruksutredningen, jordbruket$

att nu tillgängligt statistiskt material icke är av den beskaffenhet, att skuldsättning.

någon beräkning av skuldsättningen kan äga rum. I betänkandet erinras

emellertid örn en i samband med tull- och traktatkommitténs utredningar

av doktor K. Åmark gjord undersökning rörande den på jorden vilande

skuldbördan. Enligt denna skulle den i jordbruksfastighet intecknade

gälden år 1870 ha uppgått till 32.8 procent av taxeringsvärdet för att år

1912 ha ökats till 41.5 procent. Inteckningslånen uppgingo sistnämnda

år till i runt tal 1,400 miljoner kronor och taxeringsvärdet för jordbruksfastighet

till cirka 3,500 miljoner kronor. På grixnd av det statistiska

materialets ofullständighet har någon motsvarande beräkning icke kunnat

utan tidsödande specialundersökningar göras för senare år. Jordbruksutredningen

erinrar emellertid, att den intecknade gälden i fast

egendom på landsbygden enligt i statistisk årsbok meddelad uppgift vid

utgången av år 1927 uppgick till 4,900 miljoner kronor, motsvarande 49.3

procent av taxeringsvärdet å dylik egendom. Ehuru däri innefattas även

annan fastighet på landsbygden än jordbruksfastighet, anser jordbruksutredningen

de angivna siffrorna dock utgöra ett visst stöd för att jordbrukarnas

intecknade gäld under senare år ökats både absolut och i förhållande

till taxeringsvärdet. I samband därmed erinras att taxeringsvärdet

för jordbruksfastighet på landsbygden enligt senast — år 1928 —

verkställd allmän fastighetstaxering uppgick till i runt tal 6,300 miljoner

kronor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Kapitalströmningen

frän

landsbygden.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande beloppet av den icke intecknade gäld, som vilar på den

jordbrukande befolkningen, finnes för närvarande icke någon möjlighet

att därom vinna någon tillförlitlig kunskap. Jordbruksutredningen har i

sitt betänkande anvisat olika sätt, på vilka detta spörsmål skulle kunna

statistiskt åtminstone delvis belysas, och meddelar, att utredningen haft

under noggrant övervägande, huruvida sådana statistiska undersökningar

skulle genom dess försorg behöva utföras för erhållande av tillräckligt

underlag för förslag till kreditfrågans ordnande. Därvid har utredningen

kommit till den slutsatsen, att det givetvis skulle med hänsyn

till önskemålet örn en närmare kännedom örn jordbrukets ekonomiska

förhållanden i allmänhet vara till gagn, därest man på dylikt sätt eller

genom andra statistiska metoder kunde få fram en så riktig bild som

möjligt av jordbrukets skuldförhållanden. Men det har, särskilt med

hänsyn till det bekymmersamma läge, vari jordbruket för närvarande

befinner sig, icke befunnits lämpligt, att genom sådana vidlyftiga undersökningar,

vilka utan tvivel skulle bliva ganska tidsödande, fördröja

genomförandet av en reform, som skulle möjliggöra att bättre än hittills

kunna tillgodose jordbrukets behov av rörelsekapital. Enligt jordbruksutredningens

mening vore det icke heller nödvändigt att på dylikt sätt

vinna närmare bekräftelse på det allmänt kända förhållandet, att jordbruket

är i behov av gynnsammare kreditmöjligheter.

Då något siffermaterial till belysande av jordbrukets skuldsättning sålunda

icke står till förfogande, har man visserligen icke heller några

säkra hållpunkter för att beräkna storleken av det kreditbehov, som skäligen

bör tillgodoses genom det allmännas medverkan. Men jordbruksutredningen

säger sig för sin del vara av den övertygelsen, att detta kreditbehov

under alla förhållanden är så pass stort, att kraftiga åtgärder

jämväl från statens sida måste anses väl motiverade för kreditbehovets

tillgodoseende. Ett särskilt stöd för en sådan uppfattning ligger, enligt

vad i betänkandet framhålles, däri, att en kapitalförskjutning otvivelaktigt

äger rum till jordbrukets nackdel.

Till belysande av denna kapitalförskjutning har jordbruksutredningen

låtit verkställa en specialundersökning, avseende vissa penningförvakande

institutioners kapitalplacering. Undersökningen har omfattat dels

pensionsförsäkringsfonden, rilisförsäkringsanstalten, ränte- och kapitalförsäkringsanstalten,

ett större sakförsäkringsaktiebolag och ett större

liv- och sakförsäkringsaktiebolag samt postsparbanken, dels ock ett antal

sparbanker. Syftet med utredningen var att få utrönt, hur stor del

av nämnda institutioners totala kapitalplacering, som kommit jordbruket

till godo i form av lån mot säkerhet i inteckning i jordegendom samt

placering i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank Resultatet

av utredningen beträffande de förstnämnda sex institutionernas

kapitalplacering finnes återgivet i en tabell å sid. 24 i betänkandet och

sammanfattas av jordbruksutredningen sålunda.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att ifrågavarande kapitalförvaltande

institutioner år 1928 representerade ett belopp av över 1,000 miljoner

kronor. Härav hade ett belopp av allenast omkring 54 miljoner kronor

kommit jordbruket tillgodo. Av de sex institutionerna har endast

ränte- och kapitalförsäkringsanstalten haft någon avsevärdare del av

sina tillgångar placerade i jordbruksinteckningar. Den undersökta tidsperioden

utvisar emellertid en procentuell nedgång — visserligen obetydlig

— i anstaltens placeringar av denna art. Vad de övriga institutionerna

beträffar synes påtagligt, att desamma relativt sett endast haft ett

ringa intresse för placering i jordbrukslån och att intresset, vad den undersökta

tidsperioden beträffar, dessutom varit i starkt avtagande. Den

andel av hela det förvaltade kapitalet, som placerats i hypoteksbanksobligationer

och i jordbruksinteckningar, uppgick för de redovisade åren

sålunda till icke mer än respektive 7.96 procent, 6.26 procent och 5.33 procent.

Örn postsparbanken icke medtages, bliva procentsatserna än lägre

eller 5.39 procent, 4.28 procent och 3.34 procent. Postsparbanken intager i

detta fall en särställning, i det att den har en relativt större del av sitt

kapital placerat i jordbruket. Den procentuella andel, som kommit jordbruket

till godo, har även för dess vidkommande varit i sjunkande. Beträffande

postsparbanken må dock framhållas, att den under år 1929 lär

ha ökat sin jordbruksplacering med cirka 40 procent i jämförelse med år

1928, så att densamma, i trots av en synnerligen kraftig fondökning, numera

har att för jordbrukets vidkommande uppvisa en procentuellt något

större del av hela medelsplaceringen än som gällde för 1928.

De lämnade uppgifterna giva sålunda vid handen, att endast en relativt

obetydlig del av dessa institutioners kapitalplacering på denna

väg kommer jordbruket till godo, för pensionsfondens vidkommande

exempelvis endast 1.42 procent. Detta förhållande är, enligt vad jordbruksutredningen

framhåller, redan i och för sig värt att uppmärksamma.

Men för att giva en uppfattning örn utvecklingens verkliga

innebörd, erfordrar materialet naturligen komplettering med uppgifter

örn, i vilken mån det ansamlade kapitalet härrör från landsbygden. Endast

för pensionsfondens vidkommande har dock för jordbruksutredningen

förelegat möjlighet att därutinnan erhålla material, som kunnat vara

till vägledning för frågans bedömande. Tidigare utarbetades inom pensionsstyrelsen

en statistik rörande pensionsavgifternas fördelning på

jordbrukskommuner, på icke-jordbrukskommuner å landsbygden och på

städerna. Det sista år, för vilket sådana uppgifter föreligga, är 1922.

Enligt vad jordbruksutredningen inhämtat fördelade sig avgifterna då

på så sätt, att av hela avgiftsbeloppet 35.8 procent belöpte på jordbrukskommuner,

26 procent å icke-jordbrukskommuner på landsbygden och

38.2 procent å städerna. Jordbruksutredningen konstaterar med stöd härav,

att landsbygden i sin helhet bidragit med nära två tredjedelar av

bela kapitalbildningen, medan för rena jordbrukskommuner redovisas

något mer än en tredjedel därav. Även om en inbördes förskjutning i

angivna procenttal ägt rum under den tid, som förflutit sedan 1922, äro

förändringarna, enligt vad jordbruksutredningen uttalar, med säkerhet

icke större än att man kan på dc anförda siffrorna grunda ett omdöme

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

beträffande avgiftsintäktens fördelning i allmänhet. Av de nu angivna

förhållandena drager jordbruksutredningen för sin del följande slutsatser.

Om nyss anförda siffror beträffande kapitalets ursprung ställas i belysning

av förut meddelade uppgifter rörande kapitalplaceringen, framgår

uppenbart, att en betydande kapitalförskjutning från landsbygden

ägt rum, i vad gäller de till pensionsfonden inflytande medlen. Framhållas

bör, att denna fond är den största av de i detta sammanhang behandlade.

Ehuruväl motsvarande uppgifter icke stått till buds för övriga

kapitalförvaltande institutioner, torde dock med stor sannolikhet

kunna antagas, att det påvisade missförhållandet icke är något för pensionsfonden

säreget. För sin del finner jordbruksutredningen i allt fall

i de anförda siffrorna ett kraftigt stöd för den uppfattningen, att en kapitalströmning

till jordbrukets nackdel ägt rum och alltjämt pågår.

Emellertid är i detta sammanhang av intresse att även erhålla kännedom

örn, huru utvecklingen ställt sig hos landets sparbanker. Ett närmare

klargörande härav anser jordbruksutredningen vara av så mycket

större vikt, som det vid diskussionen örn jordbrukets kapitalbehov ofta

gjorts gällande, att vi i vårt land med dess utvecklade sparbanksväsende

skulle i sparbankerna äga en kreditorganisation, vilken vore alldeles speciellt

väl lämpad för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov. Härom

anför jordbruksutredningen följande.

Beträffande sparbankernas kapitalplacering verkställdes av 1921 års

fastighetskreditsakkunniga en utredning, vars resultat här må i sammandrag

återgivas. Hela antalet sparbanker uppgick år 1922 till 488

med ett sammanlagt förvaltat kapital den 31 december 1921 av i runt tal

2,225 miljoner kronor. Vid utredningen erhöllos fullständiga uppgifter

från 342 sparbanker, representerande ett kapital av i runt tal 1,929 miljoner

kronor, motsvarande 86.7 procent av hela det förvaltade kapitalet.

För dessa sparbankers vidkommande ställde sig kapitalplaceringen i runda

tal på följande sätt.

Utlåning till enskilda mot inteckning i fast egendom 906 milj. kronor

Härav mot inteckning i fastighet i stad................................ 606 » »

» » » » jordbruksfastighet:

å stadsjord ............................................................................ 8 » »

ä landsbygden............................................................................ 226 » »

Utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet, vid denna tidpunkt tillhopa

234 miljoner kronor, utgjorde alltså något mer än 12 procent av hela

det av ifrågavarande sparbanker förvaltade kapitalet. Beträffande inteckningarnas

läge i förhållande till de belånade egendomarnas taxeringsvärden

fördelade sig jordbrukslånen så, att 141 miljoner kronor belöpte

å botteninteckningar (inom 50 procent av taxeringsvärdet) och 93

miljoner kronor å högre belägna inteckningar.

För att erhålla en bild utav huru utvecklingen gestaltat sig sedan den

tid, som avsågs i nyssnämnda utredning, har jordbruksutredningen låtit

införskaffa uppgifter från vissa sparbanker, så utvalda, att de tillsammans

få anses utgöra ett representativt undersökningsmaterial för belysande

av sparbankernas kapitalplacering i allmänhet. Hänvändelse har

gjorts till 40 sparbanker, av vilka 29, representerande omkring en tredje
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

del av hela det av sparbankerna förvaltade kapitalet, inkommit med de

begärda upplysningarna. Dessa avsågo, som ovan nämnts, hur stor del

av hela det förvaltade kapitalet, som placerats mot säkerhet i inteckning

i jordbruksfastighet och i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna

hypoteksbank.

De sålunda inhämtade uppgifterna, som avse läget vid utgången av

år 1921 och år 1928, finnas sammanfattade i en i betänkandet å sid. 26—

27 införd tabell, till vilken jag här torde få hänvisa. Rörande utredningen

i fråga anför jordbruksutredningen följande.

Av denna tabell framgår, att ifrågavarande sparbankers omslutning

under tidsperioden 1921—1928 ökats från 732 miljoner kronor till 1,026

miljoner kronor eller med 294 miljoner kronor, d. v. s. med 40.2 procent.

Under samma tid har sparbankernas direkta och indirekta utlåning mot

säkerhet av inteckning i jordegendom ökats från 95 miljoner kronor till

132 miljoner kronor eller med endast 37 miljoner kronor, d. v. s. med 38.9

procent. Fondökningen samt belåningen av jordbruksinteckningar tillsammans

med uppköpen av allmänna hypoteksbanken obligationer hava

alltså fortskridit i nära nog samma proportion, ehuruväl procenttalet

för den ökade placeringen i jordbruksfastighet är något lägre. Man

synes visserligen icke kunna påstå, att dessa sparbanker relativt sett

visat ett minskat intresse för jordbruksnäringen, i det att utlåningen mot

direkt eller indirekt säkerhet i jordbruksfastighet såväl år 1921 som år

1928 uppgick till inemot 13 procent av hela kapitalplaceringen — vilket

tal ju står i god överensstämmelse med det resultat, som enligt vad ovan

angivits i motsvarande hänseende erhölls vid 1921 års utredning. Men då

sparbankernas ifrågavarande kapitalplacering icke nått högre, synes —

så vitt avser placeringen av kapital mot säkerhet i jordbruksfastighet — i

varje fall icke kunna med fog påstås, att sparbankerna utgöra någon på

jordbruksnäringens intressen speciellt inriktad kreditinstitution. Då insättningarna

i sparbankerna, såsom säkerligen är fallet, inflyta från

landsbygden till en större andel av hela insättningsbeloppet än som motsvarar

nämnda procenttal, måste sparbankerna tvärtom anses i sin mån

medverka till den av jordbruksutredningen påvisade kapitalförskjutningen

till jordbrukets nackdel.

I syfte att erhålla en mera allmän uppfattning örn sparbankernas kreditgivning

till jordbruket har jordbruksutredningen även gjort en hänvändelse

till svenska sparbanksföreningen, som i anledning därav avlåtit

ett cirkulär till rikets samtliga sparbanker med anhållan örn uppgifter

rörande utlåning till jordbrukare mot olika slags säkerheter och därvid

betingade räntor. De begärda uppgifterna inflöto emellertid icke i sådan

tid, att utredningsresultatet kunde medtagas i betänkandet. Icke heller

en genom svenska bankföreningen begärd utredning om affärsbankernas

kreditgivning till jordbrukare kunde av angivna skäl inflyta i betänkandet.

Utredningsmaterialet beträffande sparbankerna har emellertid

sedermera inkommit och underkastats bearbetning inom departementet.

Till resultatet därav liksom till av bankföreningen sedermera lämnade

uppgifter rörande affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare skall

jag i det följande närmare återkomma.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Remiss
yttrandena.

Lantbruks
styrelsen.

Statens egnahemsstyrelse.

Bank- och

fondinspektionen.

Beträffande jordbruksutredningens nu i huvudsak återgivna utredningar

och uttalanden angående jordbrukets kreditförhållanden och kapitalbehov

hava i de inkomna yttrandena framförts följande allmänna synpunkter.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att ett förbättrande av jordbrukets kreditförhållanden

genom att bereda lantbruket, dess utövare och förenin

gar möjlighet att mot rimlig ränta och utan alltför vidlyftiga omständigheter

förskaffa sig nödigt rörelsekapital, är en fråga av stor betydelse

för jordbruksnäringens ekonomiska säkerställande för framtiden. Åtgärder

i sådant syfte måste därför av lantbruksstyrelsen tillmätas stor

vikt. Denna växer i samma mån som ändrade ekonomiska förhållanden

framtvinga omläggningar inom jordbruksdriften. Lantbruksstyrelsen

framhåller emellertid jämväl, att åtgärder av detta slag icke kunna förväntas

medföra omedelbara verkningar utan måste bedömas på längre

sikt. Därutinnan anföres följande:

Att tillmäta dem någon mera avsevärd betydelse för jordbrukets nuvarande

krisläge torde innebära en övervärdering. Man måste vid bedömande

av denna fråga beakta, att jordbrukets utövare just nu måste

vara synnerligen försiktiga vid upplåning av penningar och noga pröva

möjligheten att göra upplånat kapital produktivt, det vill säga räntebärande.

Allt för långt gående åtgärder till underlättande av kapitalanskaffning

för jordbruksändamål torde medföra vissa risker, som icke

böra förbises. Skulle därav följa ett anlitande av krediten för andra än

produktiva ändamål, måste detta mera skada än gagna jordbruksnäringen.

Statens egnahemsstyrelse anser ett väl ordnat kreditväsende vara av

stor betydelse för jordbruket och dess utövare. I fråga örn jordbrukets

primära fastighetskredit torde förhållandena i stort sett vara ordnade

genom den lånerörelse, som sedan gammalt utövas av Sveriges allmänna

hypoteksbank och de till denna anslutna hypoteksföreningar samt av

landsbygdens sparbanker m. fl. I fråga åter örn jordbrukets övriga kreditbehov,

särskilt driftskrediten, torde ett behov av reformer förefinnas.

Bank- och fondinspektionen finner det givetvis vara av stor betydelse

särskilt med hänsyn till jordbruksnäringens alltid jämförelsevis svaga

räötabilitet, örn dess utövare genom jordbrukskasseväsendet skulle kunna

beredas, kredit på billigare villkor än som står dem till buds på andra

håll. Inspektionen anser sig å andra sidan icke kunna underlåta framhålla,

att inspektionen icke kan följa jordbruksutredningen, då denna anför,

att den omständigheten, att jordbruket under ogynnsamma konjunkturbetingelser

icke förmår förränta det i näringen nedlagda kapitalet,

icke i och för sig utgör något skäl att ägna mindre uppmärksamhet

åt själva kreditorganisationen och lånemöjligheterna. Sin uppfattning

därutinnan utvecklar inspektionen sålunda.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

På detta såväl som på alla andra områden för ekonomisk verksamhet

bör såsom en grundförutsättning för kreditgivning gälla, att det kapital,

som utlånas, kan erhålla förräntning. Och inspektionen kan icke undertrycka

den meningen, att det knappast kan anses rationellt, att, innan

orsakerna till jordbrukets förhand envar ande nödläge blivit utredda och

eventuellt förefintliga utvägar att bringa hjälp häremot äro prövade,

med statens hjälp bereda jordbruksnäringens utövare ökade möjligheter

att ikläda sig skuldbördor, vilka näringen icke ger dem något så när

säkra utsikter att kunna bära.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att de till fullo beakta

vikten av att verksamma åtgärder snarast vidtagas för att tillgodose jordbrukets

behov av hjälp till ordnande av dess svåra driftskreditförhållanden,

varvid fullmäktige dock framhållit, att lånebehoven i de enskilda

fallen böra noga prövas, så att onödig skuldsättning ej underlättas. För

tillgodoseende av jordbrukarnas legitima driftskreditbehov torde, enligt

vad fullmäktige uttala, erfordras betydande bistånd från statens sida.

Man kunde emellertid ej bortse från, att svårigheterna här äro vida större

än i flera andra fall, då staten trätt hjälpande emellan för vissa näringsgrenar.

Icke blott äro de säkerheter, som jordbrukets idkare skulle kunna

erbjuda för sådana lån, varom här är fråga, av en annan och svagare art

än i ovan åsyftade fall, utan därtill komme, att den naturliga utvägen

att anskaffa för utlåningen erforderliga medel genom att medelst obligationslån

vända sig direkt till allmänheten är stängd.

I ett reservationsvis framfört yttrande hava riksgäldsfullmäktige Hallin

och Ekman uttalat bland annat följande.

Ett nöjaktigt tillgodoseende av det svenska jordbrukets behov av driftskredit

är ett spörsmål, som länge stått på dagordningen och som i allt

högre grad tränger till snar lösning. Det är dock fullmäktige angeläget

att omedelbart framhålla, att syftet med en dylik åtgärd icke får vara

att, oberoende av lånebehovets beskaffenhet, underlätta jordbrukets skuldsättning.

Avsikten med det nya kreditinstitutet bör givetvis bestå i att

man vill nedbringa den del av jordbrukets gäld, som nu vanligen tillkommer

genom upptagandet av löst placerade och dyra korttidslån eller, ännu

sämre, genom mer eller mindre riskfyllda borgensförbindelser eller växeltransaktioner.

En förbättrad lånemöjlighet för jordbruket i sistnämnda

avseenden måste anses äga så stor samhällelig betydelse, att ett lämpligt

avvägt statligt bistånd till åvägabringandet av en sådan torde få anses

äga giltig motivering.

En motsvarighet till ett dylikt statligt ingripande finnes också på

andra viktiga samhällsområden. Genom beslut vid 1929 års riksdag blev

statsåtgärd av här åsyftad art vidtagen beträffande dels sjöfartens kreditbehov,

dels ifråga om en förbättrad sekundär bostadskredit. Vid jämförelse

av den inbördes betydelsen de olika verksamhetsgrenarna emellan

torde väl knappast någon vilja sätta jordbruksnäringen i sista rummet.

Fullmäktige finna sig därför icke hava något att i princip erinra mot

att stödåtgärder från statens sida till förbättrade kreditförhållanden för

jordbruket komma till stånd.

Fullmäktige

i riksgäldskontoret.

Reservanter

inom riksgäldsfullmäktige.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden.

Generalpost
styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fullmäktige i riksbanken uttala, att jordbrukets kreditbehov inom vissa

delar av landet torde, i synnerhet vad angår behovet av sekundär fastighetskredit,

vara väl tillgodosett, framförallt genom sparbankerna. Inom

andra delar äro förhållandena otvivelaktigt sämre, i det att jordbrukarna

i huvudsak äro hänvisade till affärsbankerna och privata långivare.

Fullmäktige hava dock icke vare sig genom vad utredningen anfört eller

eljest blivit övertygade, att det föreligger ett otillfredsställt kreditbehov

av den art, att det skulle kunna motivera så omfattande åtgärder, som

utredningen föreslagit. Ej heller synas de framkomna förslagen vara sådana,

att genom deras antagande någon effektiv hjälp skulle komma att

beredas jordbruket i de svårigheter, som prisfallet på jordbruksprodukterna

framkallat.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden anse de i betänkandet anförda

siffrorna till belysande av kapitalförskjutningen från landsbygden,

vad pensionsförsäkringsfonden angår, icke i och för sig utgöra ett

ovillkorligt bevis för riktigheten i jordbruksutredningens uttalande.

Fullmäktige anföra härom följande.

Ovedersägligt är visserligen, att en jämförelsevis ringa del av fondens

kapital placerats mot säkerhet av inteckningar i jordbruksegendom eller

i allmänna hypoteksbanken obligationer. Men för att få den rätta belysningen

av frågan torde man nog böra ställa denna del av fondens placeringar

i relation icke till det totala fondkapitalet utan till den del därav,

som på det hela taget redovisas i fastighetslån och liypoteksobligationer.

Endast en mindre del av fonden är emellertid över huvud placerad

på detta sätt. Däremot är omkring hälften av kapitalet utlånad till kommuner

och mot kommunal garanti. För utrönande av, huru dessa senare

lånemedel fördelas mellan landsbygden och städerna, har tidigare

en undersökning gjorts, avseende förhållandena den 30 juni 1926. De kommunala

lånen uppgingo då i runt tal till för landskommuner 26 miljoner

kronor, för städer, köpingar och municipalsamhällen 92 miljoner

kronor, för landsting 25 miljoner kronor och för väghållningsdistrikt 8

miljoner kronor. Om också stadskommunerna med deras starkare kreditbehov,

såsom naturligt är, härvid fått den större delen, bör dock bemärkas,

att mycket avsevärda belopp även gått till landsbygden, och detta

även genom de lånemedel, som utlämnats till landsting och väghållningsdistrikt.

En ej så ringa del av den kommunala utlåningen, bland

annat de belopp, som utlämnats för sådana ändamål som väghållning

samt elektriska belysnings- och kraftanläggningar, torde jämväl få anses

hava kommit jordbruket tillgodo.

Generalpoststyrelsen, som meddelar, att postsparbankens placering av

kapital i jordbruksinteckningar och i allmänna hypoteksbanken obligationer

under år 1929 stigit till 13.48 procent av bankens totala kapitalplacering,

anser det dock icke vara alldeles berättigat att av de anförda

siffrorna i och för sig för postsparbankens vidkommande draga den slutsatsen,

att postsparbanken liksom flertalet övriga med banken sammanställda

institutioner »relativt sett endast haft ringa intresse för placering

i jordbrukslån». Härutinnan anför generalpoststyrelsen bland annat

följande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

För att giva en uppfattning om den sålunda åskådliggjorda utvecklingens

verkliga innebörd böra — såsom i betänkandet (sid. 25) angives —

de erhållna placeringsuppgifterna naturligen kompletteras med uppgifter

örn, i vilken mån det ansamlade kapitalet härrör från landsbygden.

Enligt generalpoststyrelsens bestämda uppfattning kunna de i betänkandet

anförda relationstalen ifråga örn pensionsavgifternas ursprung

icke utan vidare tillämpas på postsparbankens insättarmedel. En sådan

tillämpning är omöjlig redan på grund av respektive medels väsentligt

olika karaktär. Medan de till pensionsfonden inflytande medlen utgöras

av eller anknyta sig till avgifter, som äro obligatoriska för de flesta av

landets invånare, är postsparbanken hänvisad till en sparverksamhet,

varå banken ej har monopol. De huvudsakliga medtävlarna till postsparbanken

äro de cirka 500 enskilda sparbankerna. Den omständigheten, att

de flesta av dessa sparbanker hava sitt förnämsta verksamhetsfält just

å landsbygden och att de förfoga över insättarmedel, som sammanlagt

uppgå till flera gånger det i postsparbanken innestående beloppet, giver

anledning förmoda, att postsparbanken icke i någon mera betydande utsträckning

anlitas av jordbrukarna. Den vid hemorten bundna jordbrukarbefolkningen

torde oftast föredraga att anförtro sina sparmedel åt

den enskilda ortssparbanken, någon jordbrukskassa eller annan liknande

sparinrättning, för vars bestånd och utveckling insättaren ofta personligen

är varmt intresserad.

Generalpoststyrelsen förfogar icke över några nyare statistiska uppgifter

rörande insättarmedlens i postsparbanken fördelning på olika orter.

En i annat sammanhang för icke länge sedan gjord undersökning har

emellertid givit vid handen, att av postsparbankens insättningsöverskott

för åren 1927, 1928 och 1929 icke mindre än i runt tal en tredjedel härrörde

sig från enbart Stockholm. Med beaktande av den dominerande ställning,

som sålunda kan uppvisas av allenast en stad (visserligen den

största), torde man vara fullt berättigad antaga, att landsbygdens och i

all synnerhet de rena jordbrukskommunernas andel i postsparbankens insättarmedel

icke tillnärmelsevis är av samma proportion, som den från

landsbygden härstammande delen av pensionsfonden. I postsparbankens

tidigare årsberättelser ingick bland annat en tabell över postsparbanksrörelsen

vid de särskilda bankkontoren, d. v. s. postanstalterna. Sista

gången lämnades sådan redogörelse för år 1908. Sagda år hade vid postkontor

i städerna insatts 46 procent av hela det i postsparbanken under

året insatta beloppet. Städernas andel i beloppet av samtliga uttagningar

utgjorde däremot endast 38 procent. Det är då att märka, att vid uträkning

av »stadsbeloppen» ingen hänsyn tagits till sådana omsättningar,

som skett vid de många postanstalterna i städernas förorter.

Postsparbankens utveckling efter nu berörda år har otvivelaktigt ytterligare

befäst postsparbankens ställning bland stadsbefolkningen eller

med denna ur förvärvssynpunkt likställda befolkningslager. Generalpoststyrelsen

håller det därför ingalunda för otroligt, att omfattningen

av postsparbankens nuvarande medelsplacering i jordbruket tämligen

nära motsvarar jordbrukarnas och deras medarbetares insättningar i

postsparbanken. Det torde härvidlag även böra beaktas, att postsparbanken

genom sina kommunlån till ett sammanlagt belopp av i runt tal 64

miljoner kronor även torde hava varit i tillfälle att indirekt öva ett gynnsamt

inflytande på jordbrukets kreditförhållanden. Många av dessa kommunlån

skulle otvivelaktigt, därest lånen icke kunnat ordnas genom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

postsparbanken, hava gått till de lokala sparbankerna, vilka nu beretts

tillfälle att i stället hålla motsvarande belopp disponibelt för andra krediter,

däribland även åt jordbruket.

I realiteten lär emellertid postsparbankmedlens ursprung vara en angelägenhet,

som icke bör eller kan öva något avgörande inflytande på

sättet för postsparbankens medelsplacering. Postsparbanksmedlen äro icke

.statsmedel, de äro sparmedel, som postsparbanken har att på bästa sätt

förvalta och förränta för sina insättares räkning. Det gäller för postsparbanksledningen

liksom för varje annan sparbanksledning att i första

rummet göra sina kapitalplaceringar på det för spararna i varje fall

fördelaktigaste och säkraste sättet.

Även vissa av länsstyrelserna, av vilka flertalet ställt sig i stort sett

välvilliga till jordbruksutredningens förslag, hava gjort mera direkta uttalanden

rörande jordbrukets kreditförhållanden i allmänhet.

Överståthållarämbetet betecknar frågan örn erforderlig kapitalanskaffning

åt jordbruket såsom ytterst angelägen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att jordbrukarnas kreditbehov

på senare tid betydligt ökats, och att hjälp åt dem i detta hänseende vore

av behovet påkallat.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det vara ställt utom allt tvivel,

att jordbruksnäringen för närvarande befinner sig i ett synnerligen

brydsamt läge samt mycket väl behöver ökade kreditmöjligheter. Även

örn, såsom från vissa håll framhållits, ökad möjlighet att erhålla kredit

under ordinära förhållanden kunde befaras medföra ökad skuldsättning,

torde den jordbruksidkande befolkningens nuvarande kreditbehov vara

så stort och trängande, att de utökade lånemöjligheter, som nu ställts i

utsikt, ingalunda kunde anses överstiga det verkliga behovet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betraktar jordbrukets kreditfråga

som ett bland de synnerligen betydelsefulla problem, som det gäller att

lösa, örn vår jordbruksnäring skall kunna upprätthållas. Jordbruket erfordrade

kapital i en synnerligen stor utsträckning — både till jordanskaffningen,

till åstadkommande av nödiga byggnader samt till anskaffande

av erforderliga inventarier, varjämte detsamma liksom övriga näringar

vore i behov av rörelsemedel. Anskaffande av kapital i form av

primärkrediter torde få anses i det hela väl ordnad genom de nu befintliga

hypoteksföreningarna. Huru den kredit, som därutöver erfordras,

skall kunna åstadkommas, vore alltjämt en öppen fråga, som emellertid

icke torde kunna lösas på annat sätt än genom sammanslutning av jordbrukarna;

därom vore länsstyrelsen alltså ense med jordbruksutred

ningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det otvivelaktigt, att jordbruket

inom länet för närvarande betungas av skuldsättning i allvarlig grad.

Ett tecken därpå vore det stora antalet exekutiva auktioner å jordbruksfastigheter,

vid vilka täckning av samtliga bevakade fordringar endast

undantagsvis erhållas. Uppenbarligen vore det icke önskvärt, att skuld
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Ni 268.

33

sättningen inom jordbruket tillväxer, men alltjämt finnes dock, enligt

vad länsstyrelsen uttalar, ett normalt behov av förlagskapital och i den

mån detta behov kan tillgodoses genom billig kredit bleve jordbrukets

driftskostnader minskade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att utredningsmännen synas

hava betraktat möjligheten för jordbrukaren av kapitalanskaffning i så

stor utsträckning som möjligt i och för sig vara ett nödvändigt led i

arbetet på att söka förhjälpa jordbruksnäringen ut ur de iråkade svårigheterna.

Inför den sålunda anvisade utvägen ställer sig emellertid

länsstyrelsen tveksam och utvecklar sin uppfattning närmare genom

följande uttalande.

Väl är det ovedersägligt, att ett visst rörelsekapital är nödvändigt för

jordbruksdriften, men att öppna sådana lånemöjligheter, som nu ifrågasatts,

torde näppeligen vara tillrådligt. Med hänsyn till lantbrukets i

stort sett förhållandevis ringa avkastningsförmåga och därav uppkomna

svårigheter att ekonomiskt förränta däri nedlagt kapital, synes det

kunna starkt ifrågasättas, huruvida jordbrukets belastande med en alltför

stor skuldbörda i längden kommer att lända jordbruksnäringen och

dess utövare till gagn. En verksam hjälp synes enligt länsstyrelsens förmenande

i stället vara, att möjlighet beredes vederbörande att mot en

låg räntesats — förslagsvis 4.5 procent — upplåna, ehuru i mindre omfattning

än vad jordbruksutredningen nu föreslagit, ett visst driftskapital.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att förbättringar i avseende

å jordbrukets kreditförhållanden icke finge överskattas såsom medel att

avhjälpa de nu med all rätt överklagade ekonomiska svårigheterna. Att

jordbrukskrediten skulle kunna bliva så mycket billigare, att driftsförlust,

under i övrigt oförändrade förhållanden, förbytes i överskott, torde

vara uteslutet. Tillgången till kredit kunde för en närings varaktiga

uppehållande äga värde allenast i den mån de lånfångna medlen kunde

erhålla en räntabel och Aunstgivande användning.

Även vissa av hushållningssällskapen, av vilka flertalet i stort sett

anslutit sig till jordbruksutredningens förslag, hava gjort mera direkta

uttalanden rörande jordbrukets kreditförhållanden i allmänhet.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sålunda,

att jordbrukarnas kapitalbehov nu för tiden är ofantligt mycket större

än förr. Att deras kreditbehov på grund härav i hög grad ökats läge för

var och en, som något känner förhållandena, i öppen dag, liksom även att de

på senare åren för jordbruket dåliga konjukturerna ytterligare tillspetsat

situationen. Förvaltningsutskottet framhåller vidare vikten av låga

räntor.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar bland

annat följande.

Hushållnings
sällskapen.

Bihang lill riksdagens protokoll WHO. 1 sand. 231 hafi. (Nr 268.)

.-i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Överhuvud torde man kunna säga, att de största olägenheterna för

jordbruket här icke ligga i bristande tillgång på kreditanstalter utan i

att den kredit, som kan erhållas, är mindre lämpad för jordbrukets speciella

förhållanden och för dyr. Utskottet anser därför, att det föreliggande

förslaget bör kompletteras med förslag till åtgärder, varigenom

förbättrade kreditvillkor beredas även andra jordbrukare än dem, som

tillhöra eller ingå i jordbrukskasserörelsen. Av största betydelse är därvid,

att åtgärder vidtagas till motverkande av den i betänkandet påvisade

tendensen, att kapitalet dragés från jordbruket och investeras i industri

och andra stadsmannanäringar. Vad härvid först beträffar de inom vissa

statens verk insamlade betydande fonderna, bör skälig del därav antingen

direkt eller genom ett därför särskilt anpassat kreditorgan tillföras

ej blott centralkassor och jordbrukskassor utan även sparbanker och affärsbanker,

som kunna befinnas villiga att på lämpliga och billiga villkor

tillgodose jordbrukets behov av sekundärkredit och driftskredit. Därjämte

vore det säkerligen av största betydelse, örn vissa ändringar i sparbankslagstiftningen

bleve genomförda, åsyftande dels att stimulera sparbankerna

till större utlåning inom sina egna distrikt och att motverka

genom nuvarande lagstiftning framkallad tendens till placering av fonder

och inlånta medel i obligationer, dels att överhuvud lämna sparbankerna

större frihet, så att de bättre kunde anpassa sin utlåning efter det

kreditbehov, som kan förefinnas hos jordbruket i de olika orterna.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför följande.

Emot de på senaste tiden framförda förslagen till åtgärder för utvidgning

av jordbrukets kreditmöjligheter, bar invänts, att vårt jordbruk

icke blir hjälpt genom ökad skuldsättning. Det torde dock vara uppenbart,

att jordbruksnäringen, liksom varje annan ekonomisk företagarverksamhet,

behöver såväl fast som rörlig kredit. Särskilt i nuvarande

tryckta läge, då lantmännens egna besparingar tagits hårt i anspråk,

medan den av konjunkturerna framtvingade omläggningen av driften

kräver nya kapitalinsatser, förefinnes ett påtagligt behov av ökad kredit.

Det är under sådana förhållanden av vikt, att denna kredit erbålles

på så billiga och för jordbruket anpassade villkor som möjligt.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser

ordnandet av jordbrukets kreditfråga på ett för jordbruket tillfredsställande

sätt givetvis vara av den största betydelse för denna närings fortbestånd

oell utveckling. Utskottet anför vidare:

På grund av jordbrukets säregna ställning med ett stort antal mindre

företagare, jämfört med industrien, som alltmera övergått till kollektiv

företagsform, måste jordbruket bliva tillbakasatt, då det gäller att mot

skälig kostnad upplåna kapital för näringens bedrivande och förbättrande.

Av denna anledning torde det finnas fog för, att staten ger jordbruksnäringen

en viss hjälp för anskaffning av kapital mot lägsta möjliga

ränta. Behovet i detta fall är just nu synnerligen trängande, då

jordbruket som känt är, befinner sig i ett sådant läge, att det är i stort

behov av fördelaktiga lånemöjligheter.

Örn än den primära fastighetskrediten kan anses ordnad eller kommer

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

att ordnas på ett någorlunda tillfredsställande sätt, så Ilar frågan angående

jordbrukarnas driftskredit icke ännu erhållit en tillfredsställande

lösning. Jordbrukarna nödgas nämligen för tillfälliga lån i stor utsträckning

betala höga räntesatser, varför ordnandet av driftskrediten

för jordbruket är ett önskemål, som snarast bör realiseras.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrar

örn att den primära fastighetskrediten i det hela taget är välordnad och

att den i än högre grad blir rationellt tillrättalagd, örn det nya förslaget

till utvidgning av denna kredit genomföres. Beträffande driftskrediten

framhålles dock följande.

Vad däremot frågan örn jordbrukets driftskredit beträffar, torde man

knappast kunna säga, att denna för närvarande är tillfredsställande ord

nåd. Att detta varit till stort men för jordbruket, kan icke bestridas,

och de svårigheter, som därav föranletts, ha betänkligt ökats till följd

av de svåra ekonomiska förhållanden, varunder jordbruksnäringen sedan

många år tillbaka lidit. Det är därför förklarligt, att frågan örn ett

tillfredsställande ordnande av jordbrukets driftskredit under de senaste

åren med allt större skärpa framträtt. Men frånsett den styrka, varmed

kraven på en rationell lösning av driftskreditspörsmålet under det nu rådande

prekära läget för jordbruket höjts, är det uppenbart, att jämväl

under »normala» förhållanden tillgodoseendet av driftskreditbehoven klav

stor betydelse.

Det saknas alltså icke skäl att instämma i den av jordbruksutredningen

uttalade meningen, att det är av grundläggande betydelse för ett

framgångsrikt arbete till jordbruksnäringens höjande i ekonomiskt hänseende,

att jordbrukets kreditförhållanden bliva ordnade på ett effektivt

och efter denna näringsgrens speciella förhållanden anpassat sätt.

Samtidigt får man likväl icke förbise, att så viktigt detta än är, det likväl

utgör endast ett av leden, då det gäller att underlätta jordbrukets

svårigheter.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar bland

annat följande.

Behovet av en på lämpligt sätt ordnad såväl sekundär- som driftskredit

har under de senaste åren blivit allt större. Jordbrukets brist på

erforderligt rörelsekapital beror till stor del på den stora anhopning nykapital,

som under senare tider ägt rum vid industrien, i städerna oell

vid stadsmannanäringarna. Det må även framhållas, att en stor del av

detta kapital utgöres av landsbygdens sparmedel. Denna kapitalförskjutning

bör på något sätt hämmas eller med andra ord, landsbygdens

sparmedel böra mera än förut komma jordbruket till godo. Kapitaltillflödet

till jordbruket bör därför såsom de sakkunniga anfört icke hämmas

genom tillförselkanalernas otillräcklighet utan i stället på allt sätt

underlättas. Det kan visserligen framhållas, att det under nuvarande

förhållanden icke kan vara lämpligt, att i jordbruket investera mera kapital

än nödvändigt, då jordbrukets räntabilitet för närvarande är så

dålig, men bristen på oell svårigheten att anskaffa erforderligt rörelsekapital

lia dock i viss mån bidragit till jordbrukskapitalets dåliga förräntning.

Det synes därför lämpligt, att tillförseln av kapital till jordbruket

underlättas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Kommitterade, tillsatta av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

betona, att ökningen i kreditmöjligheterna och dessas förbättrande

i övrigt icke kan anses utgöra det egentliga botemedlet mot

de nuvarande jordbruksekonomiska svårigheterna. För den enskilde

jordbrukaren vore det av större vikt än någonsin att iakttaga den största

försiktighet i fråga örn ökande av skuldsättningen och i prövandet

av att eventuella lånemedel också komma till räntabel användning. Att ett

ökat behov av kreditmöjligheterna föreligger måste likväl kraftigt vitsordas.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott delar i

allo jordbruksutredningens mening, att avsaknaden av ett kreditinstitut,

genom vilket jordbruket mot skälig ränta kan få sitt legitima behov av

sekundär- och driftskredit tillgodosett, är en stor brist. Svårigheten att

anskaffa sådan kredit kunde orsaka jordbrukarna avsevärda olägenheter

och förluster genom tvånget att avyttra produkter under olämpliga konjunkturlägen

och rent av omöjliggöra rationaliseringar och grundförbättringar.

De jordbrukare torde vara jämförelsevis få till antalet, vilka hava

eget löst kapital eller värdepapper av den art, att de kunna på ett bankmässigt

sätt hypotiseras för t. ex. ett kreditiv. Följden bleve sålunda, att

såväl större som mindre jordbrukare nödgas slå in på de personliga krediternas

väg genom borgen eller växlar i en utsträckning, som lätt leder

till osunda ekonomiska förhållanden.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det

odisputabelt, att de till jordbruket utlämnade krediterna ställa sig dyrare

än den till handeln och industrien lämnade krediten. Förvaltningsutskottet

anför vidare följande.

Driftskoncentrationen inom industrien och dess relativt större lätthet

att skaffa eget kapital genom delägarnas kontanta tillskott kan ju härvid

påpekas. Inom handeln föreligger ju även direkta klara affärstransaktioner

bakom de till bankerna för diskontering inlämnade växlarna

och dessa lösas ju i regel vid förfall. Lantmännens växelkredit är däremot

av mera växlande beskaffenhet och utgör ej alltid en rent kortfristig

driftskredit för speciellt ändamål utan snarare en upplåning av

behövligt kapital för längre tid. Utnyttjandet av den personliga kreditvärdigheten

har tagit en osund omfattning och därigenom åstadkommit

ett osäkerhetstillstånd, som menligt inverkat på jordbrukets ekonomi.

Nödvändigt är därför, att jordbrukets kreditförhållanden omläggas så, att

den mera stadigvarande krediten ordnas på ett affärsmässigt sätt genom

bundna lån och därför avsedda säkerheter lämnas, och den kortare driftskrediten,

där hänsynen till låntagarnas rent personliga kvalifikationer,

duglighet, arbetsförmåga och skötsamhet i yrket måste lämnas nödigt

beaktande, ordnas på ett effektivt och efter näringens behov avpassat

sätt.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar

följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Frågan om lantbrukets kreditförhållanden, särskilt vad nu avser

driftskrediten, har varit aktuell länge utan att hittills hava kunnat lösas

på tillfredsställande sätt. På grund av de alltjämt erforderliga omläggningarna

dels i följd av penningehushållningens genomförande, dels i

följd av en fortgående omläggning till övervägande animalisk produktion,

vilken kräver stora kapitalinvesteringar, har knapphet på driftskapital

nästan alltid kännetecknat jordbruket. Lägges härtill den av

jordbruksutredningen påvisade kapitalströmningen till städer och stadsmannanäringar,

påskyndad dels av utsikt till bättre förräntning, dels

och kanske främst av vissa statsåtgärder utan att något vidare åtgjorts

för kapitalets återledande till landsbygden, framträder nödvändigheten

av frågans beaktande synnerligen starkt. Tyvärr synes också utredningen

visa, att sparbankernas kapital till ganska ringa del kommer jordbruksnäringen

till godo. Dessa anmärkningsvärda förhållanden i och

för sig tarva ett allmänt beaktande, då måhända härvidlag en förändring

vore tänkbar blott vederbörande styrelser mera uppmärksamma vikten

av att landsbygdsintresset också tillgodosåges. Jämväl jordbrukarna

själva, vilka med rätta räknas bland de främsta bland småspararna, skulle

kunna göra en hel del för landsbygdens kapitalförsörjning.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,

att nämnvärd förbättring i jordbrukets nuvarande ekonomiskt svåra

läge ej synes utskottet kunna åstadkommas genom kreditmöjligheternas

utvidgande, och uttalar vidare följande.

Den verkliga hjälp, som jordbruket för närvarande behöver, anser utskottet

ej kunna bringas detsamma i annan form än genom statens medverkan

till åstadkommande av sådan prisförhöjning på jordbrukets produkter,

som erfordras, för att jordbrukshanteringen skall bliva lönande,

och åtgärder i dylik riktning anser utskottet följaktligen vara det centrala

i fråga örn jordbruksproblemets lösning. Utskottet förbiser icke

vikten utav att jordbrukets kreditbehov vederbörligen tillgodoses, men

utskottet hyser dock starka betänkligheter inför att bereda ökade möjligheter

till jordbrukets skuldsättning genom kreditväsendets utvidgande.

Omdömesgillt begagnande av dessa lånemöjligheter kan — under förutsättning

av låga räntesatser — vara till nytta för jordbruksdriftens genomförande,

men risk för lånevägens beträdande i större utsträckning,

än som är gagneligt, föreligger onekligen också, i synnerhet då till följd

av lågkonjunktur kapitalbrist inom jordbruket är rådande.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser särskilda

åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov icke vara

erforderliga. Utskottet anför, att det, vad Värmlands län angår, icke

finnas några större svårigheter för jordbrukarna att anskaffa nödigt

driftskapital. Snarare torde svårigheten ligga i att kunna förränta det

upplånade kapitalet.

Även i några av de övriga inkomna yttrandena göras uttalanden örn

kreditförhållandena i allmänhet.

Svenska bankföreningen anser den av jordbruksutredningen hävdade

uppfattningen, att jordbruket för närvarande är synnerligen missgyn
-

Svenska bankföreningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 268-

nät i fråga örn möjligheterna att tillgodose sina kreditbehov, vara felaktig.

Föreningen anför därutinnan i huvudsak följande.

Jordbruksutredningen håller före, att jordbruket är för närvarande

synnerligen missgynnat i fråga om möjligheterna att tillgodose sina kre

ditbehov. Enligt vår mening är denna uppfattning felaktig. Först och

främst kan det icke vara riktigt att för jordbruket ifrågasätta ett kreditbehov,

som till sin storlek vore jämförligt med det, vilket gjort sig

gällande inom den näringsgren, som framför andra är ett penninghushållningens

barn, nämligen industrien, vilken ju här i Sverige blivit tili

större delen medelst krediter uppbyggd nära nog från grunden under

den korta tiden av endast ett par mansåldrar. Vidare torde det vara så.

att jordbruket redan nu tillliandahålles krediter på i förhållande till säkerheten

skäliga villkor i en omfattning, som näppeligen giver anledning

att anse jordbruket missgynnat i jämförelse med andra näringar. Av

den omständigheten att en del av medlen i de stora fondsamlande institutionerna,

såsom pensionsförsäkringen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsbolagen

och postsparbanken, insamlas från landsbygden utan att av

institutionerna placeras i jordbruket drager jordbruksutredningen den

slutsatsen, att bär föreligger en orättmätig kapitalförskjutning från

landsbygden till industrien samt städerna och stadsmannanäringarna.

Slutsatsen torde icke vara riktig. Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande

fonders placering måste i allmänhet göras i guldkantade eller

därmed jämförliga papper. En stor del av placeringen sker i statsobligationer

oell en annan mycket betydande del av densamma utgöres av

obligationer eller reverser, utgivna av landskommuner, landsting och

väghållningsdistrikt. I den mån fråga icke är örn obligationer eller reverser

av nu nämnda slag kräves med allt fog merendels hypotek av

botteninteckningar i fast egendom. Industrien belånar på så sätt sina

skogar, men jordbruket erhåller sin andel i belåningen via Allmänna hypoteksbanken,

vars obligationer hos här avsedda placerare finna sina

trogna köpare. Säkerligen skulle åtskilliga andra näringsgrenar än jordbruket

såsom handeln, hantverket och en avsevärd del av industrien

kunna för ett påstått missgynnande åstadkomma minst lika god bevisföring

som den, vilken bär framförts för jordbrukets del. Konsekvent

leda de tankar, åt vilka jordbruksutredningen här givit uttryck, till ytterst

egendomliga resultat. Varje näringsgren skulle, örn jordbruksutredningens

tankar skulle realiseras, givas en isolerad ställning i avseende

å sin kapitalförsörjning, och genom statens försorg skulle det tillses,

att en var finge sin »rätt», vilket skulle betyda, att det kapital, som insamlades

eller antoges insamlat inom varje befolkningsgrupp, representerande

en viss näring, också skulle förbehållas denna näring, oberoende

av den ekonomiska lämpligheten därutinnan.

Även beträffande sparbankerna uttalar jordbruksutredningen det omdömet,

att desamma måste anses i sin män medverka till den kapitalförskjutning

till jordbrukets nackdel, som jordbruksutredningen menar sig

hava påvisat. Detta sitt omdöme grundar jordbruksutredningen på in

hämtade uppgifter angående tjuguåtta av rikets sparbanker, enligt vilka

dessa sparbankers utlåning mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet

och deras innehav av hypoteksbanksobligationer uppgå till något mindre

än 13 procent av hela kapitalplaceringen. Att draga några slutsatser

av värde från de sålunda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

däst redovisa en del av de ifrågavarande sparbankernas utlåning till

jordbrukare, nämligen utlåningen mot inteckningssäkerhet, medan krediterna

mot namnsäkerhet utelämnats — synes oss näppeligen möjligt,

och vi beklaga, att jordbruksutredningen icke avbidat den fullständiga

utredning angående sparbankernas utlåning till jordbruket, som enligt

uppgift begärts och av svenska sparbanksiöreningen utlovats. Vi beklaga

det så mycket mera som en sådan undersökning varit alldeles särskilt

påkallad genom den allmänt erkända betydelse, som sparbankerna

äga såsom landsbygdens kreditgivare pär preference, en betydelse, som

vid många tillfällen vitsordats. Sålunda framhöllo redan ar 1903 hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, att det tyska Kaiffeisensystemet

ej syntes tillämpligt här i landet huvudsakligen därför att vi i våra sparbanker

äga institutioner, som övertagit större delen av de tyska laneioreningarnas

funktioner. Och i 1927 års jordbruksfastighets- och skogskreditsakkunnigas

år 1928 avgivna betänkande framhölls »vårt utvecklade

sparbanks väsende» såsom en av anledningarna till svårigheterna att

skapa nya kreditformer för jordbruket, för den händelse man fasthölle

vid kravet på att sunda ekonomiska principer följdes och att rörelsen

icke byggdes på fortlöpande statsunderstöd.

Ifråga örn affärsbankernas kreditgivning till jordbruket finnas icke

några uppgifter i betänkandet. Under sistlidne december anhöll joidbruksutredningen

bos styrelsen för bankföreningen, att densamma måtte

från bankerna införskaffa uppgifter i detta hänseende. Vi ställde givetvis

gärna våra tjänster till förfogande, men funno det icke möjligt

att under den brådskande tiden kring årsskiftet tynga bankerna med det

ifrågasatta arbetet. Uppgifterna hava insamlats per den 15 december 1930.

Dessa uppgifter, vilka finnas sammanförda länsvis i en till yttrandet bifogad

uppställning, visa, att bankernas krediter till jordbrukare för närvaran

de uppgå till cirka 353 miljoner kronor. Härav utgöra växelkrediterna

cirka 174 miljoner kronor, krediterna mot fastighetsinteekning cirka 113 miljoner

kronor, mot pant i spannmål cirka 881,000 kronor, mot borgen elika

46 miljoner kronor och mot annan säkerhet cirka 19 miljoner kronor.

Beträffande räntor, som av bankerna tillämpas på ifrågavarande krediter,

hänvisa vi till de uppgifter örn bankernas räntesatser vid olika

slags’ utlåning, vilka samlas och offentliggöras av bank- och fondinspektionen,

med tillägg att diskonteringen av prima varuväxlar plägar ske

till lägsta diskontot och att i övrigt den riktiga grundsats tillämpas, att

krediterna mot prima säkerhet draga lägre ränta än de krediter, for

vilka säkerheten icke är fullgod.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför följande1.

Det är otvivelaktigt, att de sätt pä vilka jordbrukets behov av driftskredit

för närvarande tillgodoses, i mångahanda hänseende äro mindre

tillfredsställande. Ett osunt, d. v. s. allt för utvecklat borgenssystem och

och användandet av långvariga varukrediter medföra icke blott oförmånliga

kreditvillkor i form av mycket höga räntesatser utan ställa ofta även

jordbrukaren i ett tyngande ekonomiskt beroende av kreditgivarna, varigenom

jordbrukarens möjligheter att på ett förmånligt sätt utnyttja

marknaden avsevärt beskäras. »Tordbrukarna tvingas t. ex.^ att försälja

sin spannmål på en ur prissynpunkt olämplig tidpunkt, tvingas för att

rädda sig ur en tillfällig för att icke säga kronisk penningknipa till

ofördelaktig realisation, bli genom anlitande av för skottskrediter allt

Sveriges allmänna

luntI)

rukssålte ha j <.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

för mycket beroende av köparen — kreditgivaren vid prissättningen

o. s. v. En huvudorsak till dylika osunda förhållanden är givetvis i

mångå fall en allt för hög skuldgräns och dålig likviditet redan vid

jordbruksföretagets start, men det är också tydligt, att de ekonomiska

svårigheter, varmed jordbruket under många år haft att kämpa ytterligare

. försämrat förhallandena i de nämnda hänseendena och detta

även vid jordbruk, där affärsställningen från början varit god.

Det är givet, att ett jordbruk med allt för hög skuldgräns och otillfredsställande

likviditet, som dessutom arbetar under särdeles oförmånliga

konjunkturvillkor, icke hjälpes genom ytterligare skuldsättning. Det är

tvärtom så, att jordbruket under nuvarande förhållanden framförallt

måste arbeta på skuldbördans minskande. Även kapitalinvesteringar i

produktionsökande syfte böra icke företagas utan att en mycket stor

säkerhetsmariginal beträffande räntabiliteten kan beräknas.

männens ^ks Svenska lantmännens riksförbund har intet i princip att erinra mot

förbund. S förslaget örn jordbrukets kreditkassor, men betonar att, huru viktigt det

än må vara att rationellt ordna jordbrukets kreditförhållanden, det dock

vöre vida viktigare, att statsmakterna, i den mån de det förmå, bidraga till

att den svenska jordbruksnäringen genom rimliga prisförhållanden å

dess produkter må bliva bärande.

°eparte- Att inom jordbruket numera finnes ett starkt behov av krediter utman

c e en. över den primära fastighetskrediten och de lägst liggande sekundärlånen

torde knappast från något håll kunna bestridas. Kravet på rörelsekapital

gör sig i själva verket lika starkt gällande inom denna näring

som inom andra produktionsgrenar. Sådant kapital erfordras både i

form av mera långfristiga lån för genomförande av nyanläggningar och

förbättringsarbeten och såsom driftskredit för att täcka behovet av rörelsemedel

särskilt under den del av produktionsåret, då jordens avkastning

ännu icke hunnit omsättas i pengar. Vad i synnerhet angår sistnämnda

behov av rörelsekapital har ju vid upprepade tillfällen blivit

framhållet, att bristen på egna kontanta medel och svårigheten att till

rimliga villkor erhålla erforderlig kredit i betydande omfattning tvinga

lantmännen till en brådstörtad avyttring av sin skörd. Då utbudet av

denna orsak blivit till tiden starkt koncentrerat, har lantmannen av

naturliga skäl fått nöja sig med ett lägre pris för de försålda produkterna

än som måhända skulle lia kunnat erhållas, örn möjlighet förelegat

att låta med försäljningen något anstå. Ur denna synpunkt är frågan

örn driftskreditens ordnande även indirekt av den största betydelse för

jordbrukets räntabilitet överhuvudtaget.

Det kan vara skäl erinra örn att jordbrukets kreditproblem ingalunda

är någon ny företeelse eller något som särskilt hänför sig till den nu

rådande jordbrukskrisen. Problemet leder sitt ursprung långt tillbaka

till den tid, då lantmännen på grund av utvecklingens gång började

övergiva den förr tillämpade naturahushållningen. Med den alltfort

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

41

skeende övergången till penninghushållning har detta problem efter hand

gjort sig alltmera gällande. Under det senaste utvecklingsskedet med

dess markerade inriktning emot intensivare brukningsformer och tilltagande

mekanisering inom jordbruket har behovet av driftskapital blivit

allt större. Att kreditproblemets aktualitet icke förminskats genom den

ekonomiska kris, vari jordbruket sedan några år tillbaka befinner sig,

torde knappast behöva särskilt framhållas.

Emellertid ligger det nära till hands att — såsom skett i jordbruksutredningens

betänkande — uppställa den frågan, varför jordbrukets

kreditbehov icke kunna tillgodoses genom de nu förefintliga talrika kreditinstituten

av olika slag och varför just detta kreditproblem skulle påkalla

särskilda finansiella dispositioner och speciella kreditorganisationer

för kapitaltillförselns säkerställande. Det svar, som i betänkandet

lämnats på detta spörsmål, synes mig ägnat att i huvudsak klarlägga

orsaken till nu antydda förhållande. Det är i och för sig icke något anmärkningsvärt

utan får tvärtom anses som en naturlig följd av den industriella

utvecklingen under det senaste århundradet att industrien

dragit till sig huvudparten av det disponibla kapitalöverskottet. Jordbrukets

särskilda egenart i produktivt hänseende gör denna näringsgren

tyvärr i mycket ringa grad tilldragande för de kapitalplacerande instituten,

då fråga är örn annat än fullgoda fastighetslån. Att åstadkomma

några mera avsevärda ändringar därutinnan är emellertid, som av

jordbruksutredningen framhållits, icke möjligt. Men på grund härav

föreligger också en nödvändighet att genom särskilda anordningar bereda

jordbruket den driftskredit till överkomliga villkor, som för denna

näringsgren är behövlig.

Som ett särskilt skäl härför har jordbruksutredningen sökt att påvisa,

att en kapitalförskjutning i tilltagande grad äger rum från landsbygden

till städerna och stadsmannanäringarna. Att en sådan kapitalförskjutning

pågått och alltjämt i tilltagande omfattning pågår torde också enligt

min mening vara obestridligt. De av utredningen till belysande

härav anförda uppgifterna äro visserligen ofullständiga, men de giva

dock i sin mån ett starkt belägg för riktigheten i det gjorda antagandet.

Vad beträffar de statliga penningförvaltande verken — främst pensionsfonden

— synas mig de framlagda uppgifterna i detta hänseende utgöra

ett omisskännligt bevis för riktigheten av det gjorda påståendet, att dessa

verk bidraga till kapitalförskjutningen ifråga. Vad av fullmäktige för

pensionsförsäkrings!-onden därutinnan anförts synes mig icke i nämnvärd

mån kunna rubba detta omdöme.

Då man till belysande av den lill jordbrukets nackdel pågående kapitalförskjutningen

andragit som exempel pensionsfondens och andra me

delförvaltande institutioners kapitalplacering, får därav — såsom synes

lia skett i bankföreningens i ämnet gjorda uttalanden — givetvis icke

dragas den slutsatsen, att man därmed velat fälla något omdöme om

medelförvaltningen i och för sig. Det är uppenbarligen sä, att dessa

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

institutioner på grund av syftet med deras verksamhet äro nödsakade att

uppsöka sådana placeringsmöjligheter, som ur deras synpunkt förefalla

säkra och gynnsamma. Detta strävande måste betecknas såsom självfallet

och innebär icke något mot jordbruket orättmätigt. Det är icke mot

verksamheten såsom sådan utan mot själva företeelsen i den ekonomiska

utvecklingen som man ur jordbrukets synpunkt kan rikta en befogad erinran.

Till belysande av den nu ifrågavarande kapitalförskjutningen har i

jordbruksutredningens betänkande också anförts vissa uppgifter örn spar

bankernas medelsplacering. Enligt dessa skulle sparbankernas utlåning

mot inteckning i jordbruksfastighet år 1921 — enligt undersökning, verkställd

av 1921 års fastighetskreditsakkunniga — ha utgjort något melån

12 procent av hela det förvaltade kapitalet. Undersökningen omfatta

de sparbanker, representerande 86.7 procent av sparbankernas sammanlagda

medelsförvaltning. Beträffande placeringen år 1921 och 1928 i

fastighetsinteckningar och i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna

hypoteksbank, har en av jordbruksutredningen verkställd representativ

undersökning givit vid handen, att dylik placering av sparbankernas medel

skulle ha utgjort inemot 13 procent av hela det förvaltade kapitalet.

Som jag förut nämnt har svenska sparbanksföreningen på jordbruksutredningens

föranstaltande för vinnande av mera fullständigt underlag

till bedömande av frågan örn sparbankernas inställning till jordbruket

avlåtit ett cirkulär till samtliga sparbanker med anhållan örn uppgifter

rörande utlåning vid utgången av år 1928 till jordbrukare mot olika slags

säkerheter och därvid betingade räntor. Ifrågavarande utredningsmaterial,

som icke hann inflyta i sådan tid, att det kunde medtagas i jordbruksutredningens

betänkande, har nu inom departementet underkastats

bearbetning. Svar hava inkommit från 350 sparbanker, motsvarande 71

procent av hela antalet. Den redovisade medelsplaceringen utgör tillhopa

i runt tal 2,625 miljoner kronor, representerande cirka 87 procent

av hela det av sparbankerna förvaltade kapitalet, vilket vid den tidpunkten

uppgick till i runt tal 3,028 miljoner kronor.

Utredningen giver vid handen, att sparbankernas medelsplacering i

jordbruket den 31 december 1928 i procent av hela det av dem förvaltade

kapitalet utgjorde 18.9 procent enligt följande fördelning: mot säkerhet

i inteckning inom halva taxeringsvärdet ll.o procent, i inteckning över

halva detta värde 2.3 procent, i inteckning jämte borgen 2,o procent och mot

enbart borgensäkerhet 3.g procent. Med utelämnande av vissa stadssparbanker

med ingen eller obetydlig utlåning till jordbrukare (Stockholm,

Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Gävle, representerande ett kapital av

tillhopa 480 miljoner kronor), ökas procenttalet för hela placeringen i

jordbruket till 23.0 procent med följande fördelning på nyss angivna

slag av krediter: 13.3 procent, 2.8 procent, 2.4 procent och 4.5 procent.

På grund av nu anförda siffror torde få anses bekräftat, att sparbankerna

såsom en helhet betraktade icke i någon större utsträckning kun
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

lia anses inriktade på att tillgodose jordbrukets behov av driftskredit.

Därmed är givetvis icke sagt, att icke många sparbanker av övervägande

landsbygdskaraktär lia att uppvisa en relativt högre kapitalplacering

i jordbruket, men flera av dessa representera ett förhållandevis

litet kapital. Till belysande härav har jag under hand fått del av vissa av

sekreteraren i sparbanksföreningen gjorda beräkningar. Av dessa framgår,

att omkring 230 sparbanker, representerande närmare 2,500 miljoner

kronor, lia en direkt kapitalplacering i jordbruket, som icke överstiger

hälften av det av dem förvaltade kapitalet och att bland dessa sparbanker

119 stycken representerande ett kapital av över 1,900 miljoner kronor ha

högst 25 procent av sina medel placerade på dylikt sätt.

Vad sparbankernas ränta beträffar synes denna för lån mot primärinteckning

ligga mellan 4.5—6 procent, samt i övrigt utgöra 5 å 6 procent.

För några sparbanker hava även högre räntesatser uppgivits.

I den genom sparbanksföreningen utsända förfrågan framställdes också

till sparbankerna anhållan örn besked, huruvida utlåningen till jordbrukare

ökats, huruvida någon stegring i lantmännens kreditbehov kunnat

förmärkas samt huruvida svårigheter för dem förelegat att kunna erhålla

kredit på för dem gynnsamma villkor. På de två förstnämnda

frågorna har det största flertalet givit jakande svar. Endast ett sextiotiotal

sparbanker ha förklarat kreditbehovet minskat eller oförändrat

under senare tid. I ett par fall angives kreditbehovet hava avsevärt ökats.

Ett sjuttiotal sparbanker hava svarat jakande på frågan örn svårigheter

förelegat för lantmännen att erhålla kredit på gynnsamma villkor. I

svaren från vissa sparbanker har angivits, att sådan svårighet icke förelegat,

örn den lånesökande kunnat prestera fullgod säkerhet.

Vad affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare beträffar, så har

svenska bankföreningen på jordbruksutredningens föranstaltande gjort

en utredning därom avseende tiden 15 februari 1930. Örn resultatet av

denna undersökning har lämnats meddelande i bankföreningens av mig

förut återgivna yttrande. Den sammanlagda kreditgivningen från dessa

banker till jordbrukare uppgives uppgå till i runt tal 353 miljoner kronor,

varav 113 miljoner kronor utgöra inteckningslån och 46 miljoner

kronor borgenslån. Av jordbrukare diskonterade växlar uppgives uppgå

till ett belopp av 78 miljoner kronor. Den övriga av bankföreningen uppgivna

växelkrediten å nära 96 miljoner kronor avser växlar, som äro accepterade

av jordbrukare, men för Anika valutan av banken lämnats till

andra än jordbrukare. Detta belopp torde alltså till största delen avse affärskredit

åt jordbrukarnas leverantörer.

I och för sig äro nu angivna uppgifter visserligen av intresse, men värdet

a\T desamma förringas avsevärt därav, att någon motsvarande utredning

icke kunnat verkställas för någon tidigare tidpunkt, varigenom

någon uppfattning örn huruvida kreditgivningen under senare tid ökat

eller minskats icke kail erhållas.

Angående jordbrukets nuvarande totala gäldbörda finnes i jordbruks
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

För jordbrukskasserörelsen

gällande

bestämmelser.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

utredningens betänkande icke någon undersökning verkställd. Någon sådan

undersökning av tillförlitligt värde torde också vara svårt för att icke

säga omöjligt att åstadkomma. Jag har icke heller för min del ansett

mig böra gå i författning örn några särskilda utredningar därom utöver

dem, som jag återgivit i det föregående. I likhet med jordbruksutredningen

håller jag nämligen före, att man icke på dylikt sätt behöver vinna

närmare bekräftelse pa det allmänt kända och i flertalet av de i detta

sammanhang inkomna yttrandena vitsordade förhållandet, att jordbruket

är i behov av gynnsammare kreditmöjligheter.

Jordbrukskasserörelsens organisation och utveckling.

Frågan örn lämpligaste sättet att tillgodose jordbrukets behov av driftskredit

har i själva verket under en lång följd av år varit föremål för

statsmakternas uppmärksamhet. Efter långvariga förarbeten tillkom så

år 1915 genom det allmännas medverkan den nuvarande jordbrukskasseorganisationen.

Då jordbruksutredningen i kap. II av sitt betänkande

(s. 5—21) lämnat en översikt över kreditfrågans tidigare behandling,

torde jag under hänvisning härtill nu få inskränka mig till att redogöra

för huvuddragen av jordbrukskasseorganisationen och för kasserörelsens

utveckling i allmänhet.

De huvudsakliga för jordbrukskasserörelsen nu gällande författningsbestämmelserna

återfinnas i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande

vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit, lagen den

18 juni 1915 (nr 232) angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22

juni 1911 örn bankrörelse, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående

understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftskredit

åt idkare av mindre jordbruk med däri genom kungörelser den 11 juli

1918 (nr 592) och den 30 april 1920 (nr 172) vidtagna ändringar, kungörelsen

den 18 juni 1915 (nr 235) angående överlämnande till Sveriges

riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas

för jordbrukskredit förbindelser, kungörelsen den 29 juni 1928 (nr 296) angående

ytterligare överlämnande av dylika obligationer för enahanda

ändamål, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande

från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit med

däri genom kungörelser den 18 februari 1916 (nr 36), den 11 juli 1918 (nr

596), den 11 april 1924 (nr 73), den 6 juni 1925 (nr 203) och den 29 juni 1928

(nr 297) vidtagna ändringar, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 237)

angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor

med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 595), den 30 april 1920

inr 171), den 11 april 1924 (nr 74) och den 6 juni 1925 (nr 204) vidtagna

ändringar samt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597) angående rätt för

centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekono
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

45

miska föreningar än jordbrukskassor med däri genom kungörelse den 6

juni 1925 (nr 205) vidtagna ändringar.

Organisationen består av jordbrukskassor såsom lokalorgan och centralkassor

för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar av jordbrukskassor

för ett eller flera län. Kassorna hava karaktären av ekonomiska föreningar,

som erhålla särskilt godkännande från det allmännas sida under

förutsättning, att de uppfylla vissa krav i fråga örn ansvarighet och insatser

m. m. Kassorna stå under tillsyn av särskilt förordnade allmänna

ombud. Staten lämnar förvaltningsbidrag till både godkända jordbrukskassor

och centralkassor. De sistnämnda erhålla därjämte organisationsbidrag.

Till innehållet i gällande bestämmelser för statsbidragens tillgodonjutande

ber jag att i det följande få återkomma.

Jordbrukskassa skall för att kunna vinna godkännade från det allmännas

sida vara organiserad som ekonomisk förening med begränsad personlig

ansvarighet. Kassans verksamhetsområde får ej vara större än

att kassans medlemmar kunna förutsättas känna varandras personliga

och ekonomiska förhållanden. Kassa är skyldig ingå i centralkassa, örn

sådan finnes bildad inom länet. Medlemskap kan vinnas av varje i Sverige

bosatt svensk undersåte, här i landet registrerad ekonomisk förening,

här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk,

eller svensk kommun. Medlemsantalet skall vara minst femton.

Delaktigheten i kassan beräknades enligt de ursprungliga bestämmelserna

efter antalet hektar odlad jord, för vilket medlem ingått i kassan,

dock högst 50 hektar eller en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken

medlemskap i kassan vunnits. År 1918 utvidgades möjligheten till

delaktighet i jordbrukskassa till att omfatta jämväl ängsmark samt skogsoch

betesmark inom vissa storleksgränser, varjämte maximiarealen för

inträde i kassorna höjdes från 50 till 100 hektar odlad jord. Vissa relationstal

bestämdes tillika för omräkning till areal odlad jord av annan

jordareal. År 1925 vidtogs den betydelsefulla ändringen i delaktighetsbestämmelserna,

att delaktigheten i stället beräknas med hänsyn till

fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering. Brukare av jordbruksfastighet,

belägen inom kassans verksamhetsområde, får vara delaktig

i kassan med högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av

nämnda jordbruksvärde hos fastigheten. Örn fastighet upplåtits till annan

för brukande, begränsas ägarens delaktighet till högst en andel för

varje fullt tal av 1,000 kronor av jordbruksvärdet. Som absolut maximum

för delaktigheten gäller, att ingen får äga mer än en tiondel av samtliga

i kassan tecknade andelar.

Medlems insats skall enligt nu gällande bestämmelser vara minst 10

kronor och får icke understiga 2 kronor per andel. Av insatserna skall

minst en tiondel betalas kontant samt resten inom två år efter tecknandet.

Insatserna skola sammanföras under benämning jordbrukskassans

insatskapital.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj.ts proposition Nr 268.

Medlems personliga ansvarighet bestämdes ursprungligen till högst ett

belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt. Numera är ansvarighetens

minimum 200 kronor per andel d. v. s. lika med medlems

lånemaximum. Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering

intill visst belopp per år, som bestämts i stadgarna.

Av årsvinsten skola minst 15 procent avsättas till reservfond, till dess

denna uppgår till 10 procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas

lånemaxima, jämte, därest kassan för egen räkning driver sparkasserörelse,

hälften av insättarnas behållning enligt senaste bokslut.

Lånerätten bestämdes ursprungligen till högst 75 kronor för varje hektar

odlad jord, för vilken delaktighet vunnits i kassan. Genom år 1918 och

1924 vidtagna ändringar skedde en väsentlig höjning av denna lånerätt.

Enligt nu gällande bestämmelser utgör lånemaximum 200 kronor per andel,

varmed delaktighet vunnits. Häröver må till ägare av jordbruksfastighet

utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning,

örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom 60 procent av

fastighetens jordbruksvärde.

De ändamål, för vilka lån kunde lämnas till medlemmarna, voro ursprungligen

bestämda i förordningen. År 1925 vidtogs häri den ändring

att, medan de förut angivna låneändamålen bibehöllos såsom en exemplifiering,

samtidigt tillädes, att lån finge utlämnas företrädesvis till ifrågavarande

eller därmed likartat ändamål.

Jordbrukskassa äger för egen räkning driva inlåningsrörelse enbart på

sparkasseräkning från medlemmarna eller anslutna ekonomiska föreningars

medlemmar. Förutsättning för rätt till sådan inlåningsrörelse är, att

insatskapitalet uppgår till minst 1,000 kronor och att tillstånd därtill erhållits

av länsstyrelsen eller vederbörande centralkassas styrelse. År 1925

uppmjukades denna bestämmelse därmed, att jordbrukskassa även må

kunna för vissa ändamål öppna kreditivräkning eller löpande räkning.

Drives inlåning på sparkasseräkning, skall viss kassareserv redovisas, placerad

i vissa angivna tillgångar. Inlåningen får icke överstiga det belopp,

vartill summan av medlemmarnas lånemaxima uppgår, ökat med dels så

stort belopp, som mot inteckningssäkerhet utlånats utöver medlemmarnas

lånemaxima, dels två tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och dels

fem gånger reservfonden.

Centralkassorna skola — liksom de lokala kassorna — vara föreningar

med begränsad personlig ansvarighet. Centralförenings verksamhetsområde,

som ursprungligen begränsades till högst tre län, kan enligt en

1918 vidtagen författningsändring nu omfatta högst sex län. För att

centralkassa skall vinna godkännande fordras, att minst tio jordbrukskassor

anslutit sig till densamma och att den har ett tecknat sammanlagt

insatskapital av minst 6,000 kronor.

Ursprungligen kunde endast jordbrukskassor vara medlemmar av en

centralkassa, men år 1918 vidtogs däri den jämkningen, att även andra

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 47

inom centralkassans verksamhetsområde lokaliserade ekonomiska föreningar,

vilkas medlemmar äro personligen ansvariga för föreningens förbindelser

och sorn hava till ändamål att befordra jordbrukets eller någon

till jordbruket börande binärings utveckling, eller tillgodogörandet av genom

jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, kunna bliva

medlemmar i centralkassa. Ar 1925 meddelades vissa bestämmelser angående

dylika medlemmars insatsbelopp och den omfattning, i vilken de må

ingå i centralkassa.

Jordbrukskassa skall vid inträdet i centralkassa teckna insatser för

minst 500 kronor. Insatserna skola lyda å minst tio kronor. Annan förening

skall ingå med minst 100 kronor. Av tecknade insatser skall minst

en tiondel betalas kontant, resten inom två år efter tecknandet. Beträffande

insatskapital och reservfond finnas motsvarande föreskrifter som

för jordbrukskassorna.

Ansluten jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser

får icke bestämmas lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger

det sammanlagda insatsbelopp, med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan.

Jordbrukskassa må ej ingå med så många insatser, att det

belopp, varmed den blir ansvarig för centralkassans förbindelser, kommer

att överstiga fyra femtedelar av sammanlagda beloppet av de särskilda

medlemmarnas i jordbrukskassan lånemaxima. Centralkassa kan företaga

uttaxering högst med visst i stadgarna per år bestämt belopp.

Jordbrukskassas lånemaximum skall vara lika med halva det belopp,

varmed jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat

med två femtedelar av det sammanlagda beloppet av de särskilda medlemmarnas

i jordbrukskassan lånemaxima. Härutöver må lån dock utlämnas

mot inteckningssäkerhet inom 60 procent av fastighetens taxerade

jordbruksvärde. Annan ekonomisk förenings lånemaximum är lika med

halva det belopp, varmed föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser,

ökat med en tredjedel av det belopp, varmed föreningens medlemmar

i sin tur äro ansvariga för dess förbindelser. Utan särskild fullgod

säkerhet får dock dylik förening icke erhålla högre lån än som motsvarar

en tjugondei av samtliga medlemmars i centralkassan sammanlagda lånemaxima.

Centralkassornas uppgift är uteslutande att främja de anslutna jordbrukskassornas

gemensamma syfte. För detta ändamål hava centralkassorna

huvudsakligen att tillföra jordbrukskassorna nödigt kapital. Som

ovan angivits lia centralkassorna rätt till inlåning även från allmänheten.

Dessutom kunna centralkassorna upptaga direkta lån från andra penninginrättningar.

Till underlättande härav har staten ställt viss garanti genom

deponering av statsobligationer. Denna garanti, som ursprungligen

bestämdes till 100,000 kronor för varje centralkassa, utgör numera 20 pro

cent av kassans upp- och inlåning dock högst 500,000 kronor för varje sä
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dan kassa. Till innehållet i nu gällande bestämmelser för statsgarantien

ber jag att i det följande få återkomma.

Jordbrukskasserörelsens

utveckling.

Tyvärr bär jordbrukskasserörelsen icke utvecklat sig till den omfattning,

som man vid organisationens tillskapande ansåg sig kunna förvänta.

Enligt av jordbruksutredningen meddelad uppgift finnas för närvarande

175 lokala kassor med sammanlagt 12,639 medlemmar. Oentralkassornas

antal är fem, nämligen Mälarprovinsernas centralkassa, Södra Sveriges

centralkassa, Malmöhus läns centralkassa, Skaraborgs läns centralkassa

och Mellersta Norrlands centralkassa. Tvenne jordbrukskassor, nämligen

en på Gotland och en i Gävleborgs län, äro icke anslutna till någon centralkassa.

Inom de båda Skånelänen samt i Stockholms och Uppsala län

finnes över hälften av hela antalet jordbrukskassor. Kristianstads län

uppvisar det största antalet kassor — trettio — med sammanlagt högsta

medlemsantalet, cirka 3,500.

Jordbrukskassornas utveckling under tiden 1924—1928 framgår av nedanstående

tabell.

1924

1925

1926

1927

1928

1,000 kronor

Utlåning:

å löp. räkning och kreditivräkning .........

1,545

1,509

1,581

1,570

1,571

i övrigt................................................

4,106

4,464

4,791

5,689

6,440

Förmedlade växellån.................................

2,486

2,416

2,688

3,115

3,799

Inlåning å bankmässiga räkningar...............

932

1,026

1,142

1,092

1,227

Tecknat insatskapital ..............................

164

174

216

248

285

Andra fonder ..........................................

99

117

150

163

185

Centralkassornas utveckling under samma tid samt även under år 1929

framgår av nedanstående tabell.

Utlåning:

växellån....................................

i övrigt....................................

Inlåning å bankmässiga räkningar...

Tecknat insatskapital.....................

Andra fonder .............................

1924 1925

|

1926

1927

1928

1929

1 000 kronor

2,563

5,767

3,438

112

72

2,492

6,304

3,625

104

89

2,832

6,439

4,113

120

101

3,223

7,622

5,335

146

117

3,930

8,202

6,067

172

117

4,025

10,209

6,662

195

140

Antal insättare å sparkasseräkning ..! 3,691 ! 3,977 '' 4,713

5,443

6,074 | 6,516

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att jordbrukskasserörelsen har att

uppvisa en örn ock långsamt fortskridande ökning i sin omslutning. Tillslutningen

till kassorna har under de sista åren ökats och såväl utlåningen

som inlåningen visar någon stegring från år till år. Centralkassornas

hela utlåning uppgår dock icke till högre sammanlagt belopp än något

mer än 14 miljoner kronor. Inlåningen å bankmässiga räkningar uppgår

till sammanlagt 1.2 miljoner kronor i jordbrukskassorna. Centralkassornas

inlåning å sådana räkningar utgör i runt tal 6.7 miljoner kronor enligt

följande fördelning: sparkasseräkning 2.3 miljoner kronor, depositionsoch

kapitalräkning 3.7 miljoner kronor och checkräkning 0.7 miljon kronor,

allt i runda tal. Fonderingen är svag. Tillhopa uppgå central- och

jordbrukskassornas egna fonder till icke mer än cirka 325,000 kronor, oavsett

medlemmarnas personliga ansvarighet. Insatskapitalet utgör tillhopa

omkring 480,000 kronor.

Centralkassornas upplåning av kapital uppgick vid utgången av år

1929 till följande belopp, fördelat på nedanstående penninginrättningar.

Från pensionsstyrelsen ................................ kronor 3,450,000

» postsparbanken .................................. » 1,300,000

» d:o genom Sveriges förenade centralkassor ...... » 1,411,830

» riksförsäkringsanstalten .......................... » 200,000

» hushållningssällskap .............................. » 615,000

» sparbanker ...................................... » 26,000

» andra ............................................ » 335,000

kronor 7,337,830.

Jordbrukskasserörelsens relativt ringa framgång föranledde motioner

vid 1927 års riksdag. Häri gjordes gällande, att denna obetydliga utveckling

berodde på centralkassornas bristande möjlighet att draga till sig

kapital, och yrkande framställdes örn ökning av den för upp- och inlåningen

lämnade statsgarantien. I anledning av motionerna beslöt riksdagen,

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning i ämnet.

Utredningen verkställdes av 1927 års jordbruksfastighets- och skogskreditsakkunniga,

som därvid kommo till det resultatet, att en allsidig och

förutsättningslös utredning av hela problemet borde företagas i syfte att

bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt

liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna. Som

ett provisorium föreslogs en ökning av statsgarantien upp till 20 procent av

kassans upplåning dock högst en miljon kronor. En närmare redogörelse för

de sakkunnigas förslag ävensom för däröver avgivna yttranden återfinnes

i proposition nr 168 till 1928 års riksdag. Häri uttalade föredragande

departementschefen, att man i avvaktan på en ifrågasatt vidare utredning

beträffande ordnandet av jordbrukets driftskredit borde göra ett

försök att medelst ökning av statsgarantien bereda kassorna ökat rörel
Biliang

lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Jordbruks
utredningens
förslag.

Den nuvarande

organisationens

brister.

sekapital. I enlighet med i propositionen framlagt förslag fastställde

riksdagen statsgarantien, som jag redan i det föregående nämnt, till 20

procent av upplåningen med maximum 500,000 kronor och minimum 100,000

kronor för varje centralkassa.

Förslag till reformer beträffande jordbrukskasserörelsen.

Förslagets grundlinjer.

Skulden till att jordbrukskasserörelsen icke nått den utveckling, som

man hoppades vid tillskapandet av denna jordbrukets särskilda kreditorganisation,

anser jordbruksutredningen till avsevärd del ligga hos lantmännen

själva, i det de genom sin obenägenhet till inbördes sammanhållning

och bristande förståelse för de kooperativa idéerna i allmänhet, icke

lämnat kreditorganisationen erforderligt stöd i form av mera talrik anslutning

till densamma. Men orsakerna till jordbrukskasserörelsens ringa

framgång äro, enligt jordbruksutredningens mening, otvivelaktigt också

att söka såväl i kassornas egen organisation som i de svårigheter för anskaffning

av erforderligt kapital, varmed centralkassorna haft att kämpa.

Sin syn på dessa förhållanden utvecklar jordbruksutredningen i fortsättningen

sålunda.

Vad beträffar organisationen har den relativt betydande personliga ansvarighet,

som enliga gällande bestämmelser åvilar jordbrukskassornas

medlemmar, i förening med risken för årliga uttaxeringar av kännbar

storlek säkerligen verkat avhållande från anslutning till kasserörelsen.

Ä andra sidan hava dessa kooperativa sammanslutningar, liksom jordbrukets

andelsföreningar i allmänhet i vårt land, på grund av insatsbeloppens

alltför ringa storlek, icke kunnat åstadkomma en sådan inre ekonomisk

konsolidering, som är en oundgänglig förutsättning för de kooperativa

organens utveckling och tillväxt. Rörelsen har också varit i saknad

av en enhetlig och sammanhållande ledning. Tillräckliga medel hava

icke funnits för bedrivande av en effektiv upplysningsverksamhet för

ökad anslutning till organisationen och arbetet har i stor utsträckning

hämmats av bristen ute i bygderna på personer med tillräckliga kvalifikationer

att omhänderhava den omedelbara skötseln av kasseverksamheten.

Vad angår kapitalanskaffningen har såväl centralkassornas inlåning

från allmänheten som jordbrukskassornas inlåning från deras medlemmar

icke kunnat uppbringas till något nämnvärt belopp i jämförelse med den

inlåning, som sker av affärsbanker och sparbanker. Upplåningen av kapital

i större poster har försvårats genom krav på säkerheter utöver vad

centralkassorna därvidlag kunnat erbjuda. Något samarbete i större utsträckning

med sparbankerna — varom förhoppningar vid skilda tillfällen

blivit uttalade — har i allmänhet icke kunnat åvägabringas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

51

Då jordbruksutredn ingen därefter övergår till att framlägga sina reformförslag,

upptager utredningen till en början frågan örn lämpligheten

överhuvud taget av ett system med kooperativa kreditorgan och anför

härutinnan följande.

Då jordbruksutredningen tagit under övervägande, på vilket sätt en

tillfredsställande lösning av jordbrukets kreditproblem skulle kunna

åstadkommas, har det till en början legat nära till hands att ifrågasätta,

huruvida det hittills försökta systemet med kooperativa kreditorgan över

huvud taget kan anses hava utfallit så, att man bör gå vidare på den

inslagna vägen. Från skilda håll har därvid den meningen framkommit,

att det i vårt land skulle med hänsyn till de talrikt förekommande sparbankerna

icke finnas något egentligt behov av dylika kooperativa kreditorgan.

Emellertid har jordbruksutredningen för sin del kommit till

den övertygelsen, att en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda

kreditföreningar otvivelaktigt är den mest fördelaktiga formen för

tillgodoseende av lantmännens behov av kredit. Visserligen är den erfarenhet,

som hittills i vårt land vunnits av jordbrukskasserörelsen, i stort

sett mindre tillfredsställande. Men oavsett ovan framhållna organisatoriska

brister och svårigheter med kapitalanskaffningen, måste därvid

beaktas, att den tid, som kreditorganisationen varit verksam, ännu är

alltför kort för att några säkra slutsatser örn systemets olämplighet i vårt

land skulle kunna grundas på hittills gjorda erfarenheter. Därtill kommer,

att tidsförhållandena under den gångna verksamhetsperioden varit

särdeles ogynnsamma för kreditorganisationens utveckling. Erfarenheten

från andra länder — särskilt Tyskland och Finland — varest en på

kooperativ grund baserad jordbrukskredit slagit väl ut, giva också stöd

för den uppfattningen, att en motsvarande rörelse icke borde vara omöjlig

att åstadkomma i vårt land.

Vad särskilt beträffar den ofta framförda synpunkten örn sparbankerna

såsom speciellt lämpade organ för tillgodoseende jämväl av jordbrukets

driftskredit må hänvisas till att det i stora delar av landet endast förekommer

ett ringa antal sparbanker. Men även inom sådana landskap,

varest sparbankerna äro talrikt företrädda, finnes enligt vad erfarenheten

givit vid handen utrymme även för den kooperativa kreditrörelsen. Belysande

i detta avseende är Kristianstads län, varest jordbrukskasserörelsen

under ledning av Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit visat

sig äga god växtkraft.

Då jordbruksutredningen alltså stannat vid jordbrukskasseorganisationens

bibehållande för tillgodoseende av lantmännens behov av driftskredit,

har det på samma gång ansetts uppenbart, att kraftiga åtgärder måste

vidtagas, om organisationen skall inom rimlig tid kunna bliva till avsett

gagn för jordbruket. Dessa åtgärder böra, enligt utredningens förslag,

avse sådana reformer i kassornas organisation och verksamhet, att förutsättningar

skapas för en mera allmän anslutning till kassorna från lantmännens

sida, vidare beredande av möjligheter till en kraftig ekonomisk

konsolidering av kreditorganisationen samt slutligen säkerställande av

den för kreditrörelsen erforderliga kapitaltillförseln.

Huvuddragen

av jordbruksutredningens

förslag.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande de behövliga ändringarna i de för kassorna nu gällande

bestämmelserna lämnas i det följande en mera detaljerad framställning.

De av jordbruksutredningen föreslagna reformerna gå i huvudsak ut på

å ena sidan en minskning av medlemmarnas personliga ansvarighet till

sådan storlek, som står i bättre motsvarighet till vad som rimligen kan i

praktiken uttagas, samt en minskning av den årliga uttaxering, som

må kunna beslutas å föreningsstämma, och å andra sidan dels ökning av

de kontanta insatserna, dels ock bättre garantier för kassornas ekonomiska

konsolidering genom fondbildning. Vidare har vid förslagets utarbetande

hållits i sikte att åstadkomma förenklingar i kassornas organisation och

verksamhet, starkare och mera enhetlig ledning av kreditorganisationen

i dess helhet samt tillräckliga möjligheter till effektiv kontroll och revision.

Sammanfattningsvis åsyftar förslaget följande ändringar i gällande

bestämmelser.

Med avseende å jordbrukskassorna föreslås, att kommuner och ekonomiska

föreningar icke skola kunna bliva medlemmar i sådan kassa. Som

delaktighetsunderlag föreslås fastighetens taxeringsvärde i stället för såsom

nu fastighetens jordbruksvärde enligt taxering. Genom särskild

värdering skulle även annat värde på fastigheten kunna fastställas såsom

delaktighetsunderlag. Såsom jordbruksfastighet skulle anses för jordbruksändamål

bebyggd fastighet ävensom fastighet, varå, utan samband

med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed

jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring. Arrendators

delaktighet skulle kunna motsvara högst hälften av fastighetens

såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Maximum för medlems delaktighet

skulle bortfalla.

Medlems insats föreslås höjd från två kronor till fem kronor per andel,

varav två kronor skulle erläggas kontant och resten inbetalas under tre år.

Av insatsbeloppen skulle 20 procent överföras till kassans reservfond och ytterligare

10 procent skulle användas som jordbrukskassans insats i centralkassan.

Nu avsedda delar av insatsbeloppet — tillhopa 30 procent

därav — skulle medlem icke äga återbekomma vid utträde ur kassan.

Kvarvarande del (70 procent) av insatsbeloppet skulle få återbekommas

först under loppet av fem år efter avgång.

Ansvarigheten föreslås minskad från 200 kronor till 25 kronor per

andel. Uttaxeringen skulle maximeras till 5 kronor per år och andel i

stället för som nu 10 kronor per år och andel. I särskilda fall skulle förlust

hos jordbrukskassa kunna täckas genom anlitande av centralkassas

säkerhetsfond.

Beträffande fonderingen föreslås dels, som nyss nämnts, att 20 procent

av insatserna omedelbart skulle överföras till reservfonden, dels ock

att av årsöverskottet efter avdrag av vad som åtgår till täckande av

balanserad förlust, 75 procent skola tillföras reservfonden, intill dess denna

uppnått 20 procent av medlemmarnas sammanlagda lånemaxima.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

För åstadkommande av större rörelsefrihet föreslås borttagande ur författningen

av bestämmelserna örn särskilda låneändamål och särskilda

slag av kredit för skilda låneändamål.

Jordbrukskassornas rätt till inlåning skulle enligt förslaget bortfalla.

Ifråga örn centralkassorna förutsätter förslaget, att dessas verksamhetsområden

begränsas. Insatskapitalets minimum skulle enligt förslaget

sänkas från 6,000 kronor till 3,000 kronor. Obligatorisk anslutning från

distriktets jordbrukskassor skulle genomföras. Jordbrukskassas insats

i centralkassa föreslås till 50 öre för varje i jordbrukskassan tecknad andel,

dock så utformat, att en andel å 10 kronor skulle tecknas för varje

fullt tal av tjugo andelar i jordbrukskassan. Hela insatsen skulle överföras

till centralkassans säkerhetsfond.

Jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser skulle

minskas från 80 procent av jordbrukskassans lånemaximum till 25 kronor

för varje i jordbrukskassa tecknad andel d. v. s. jordbrukskassans hela på

ansvarigheten grundade ansvarskapacitet skulle ställas till centralkassans

förfogande.

Beträffande rörelsen föreslås den utvidgning i inlåningsrätten, att centralkassa

skulle få mottaga medel å checkräkning även från anslutna

jordbrukskassors medlemmar samt från kommuner och andra samfälligheter.

Maximibeloppet för insättningar å kapital- och depositionsräkning

skulle enligt förslaget höjas till 30,000 kronor. Inlåningens totala maximum

föreslås till fem gånger de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet

d. v. s. 125 kronor för varje i jordbrukskassorna tecknad andel. Ifråga

örn kassareserven föreslås den utvidgning av placeringsmöjligheterna,

att reserven även skall kunna placeras i inteckning i jordbruksfastighet

inom halva taxeringsvärdet.

Beträffande den viktiga frågan, huru kapitaltillförseln till kreditorganisationen

lämpligen bör säkerställas, framhåller jordbruksutredningen,

att någon annan utväg icke torde finnas än att nu realisera det förut

framförda förslaget örn en jordbrukets centrala kreditorganisation såsom

topporgan till jordbrukskasserörelsen. Ilen av nu befintliga centralkassor

bildade sammanslutningen Sveriges förenade centralkassor m. b.

p. a., vilken uteslutande har till syfte att förmedla anskaffning av kapital

för utlämnande av lån mot säkerhet i jordbruksfastighet inom 60

procent av taxerade jordbruksvärdet, kan enligt utredningens mening

uppenbarligen icke fylla behovet av ett sammanhållande och ledande

centralorgan för jordbrukskasserörelsen. Vad som fordrades vore en mera

fast organiserad centralanstalt, försedd med tillräckligt ekonomiskt underlag

för att i nöjaktig omfattning kunna tillföra jordbrukskasserörelsen

det kapital, som erfordras för kreditbehovets tillgodoseende. I enlighet härmed

föreslås inrättande av en dylik anstalt, förslagsvis benämnd svenska

jordbrukskreditkassan.

För att säkerställa det centrala kreditinstitutets upplåning av kapi
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

tal till erforderligt belopp kräves, enligt vad jordbruksutredningen framhåller,

oundgängligen medverkan från det allmännas sida. En dylik

medverkan vore motiverad i första hand därav, att kreditfrågans lösning

utgör en viktig grund till förbättring av jordbrukets ekonomiska läge

i allmänhet. Ett ytterligare skäl för det allmännas mellankomst läge i

den omständigheten, som i det föregående närmare belysts, att en kapitalförskjutning

påtagligen i tilltagande grad äger rum från landsbygden

till städerna och stadsmannanäringarna, till vilken kapitalförskjutning

staten genom sina organ i icke ringa mån medverkar. Till

övervägande delen bliva dessa medel placerade i obligationer och stadsfastigheter

och, i den mån de utlånas till landskommuner och landsting,

betyder utlåningen givetvis icke heller, att kapitalet återlores till jordbruksproduktionen.

Tillsammans med den kapitalkoncentration till industrien

samt till städerna och stadsmannanäringarna, som sker genom

affärsbankerna och de enskilda försäkringsinstitutionerna — även sparbankerna

medverka genom sin kapitalplacering till nu angivna utveckling

— utgör den ifrågavarande företeelsen enligt jordbruksutredningens

mening ett för jordbruket ytterst allvarligt problem.

Då frågan örn ett statsgaranterat centralt penninginstitut för jordbrukets

sekundär- och driftskredit sålunda ånyo föres fram, anser jordbruksutredningen

detta så mycket mera motiverat, som organisationen

av den sekundära fastighetskrediten i städerna nyligen fått sin lösning

genom statens mellankomst. Härvid åsyftas tillkomsten under år 1929

av svenska bostadskreditkassan. I samband därmed erinras också örn

bildandet jämväl under föregående år av svenska skeppshypotekskassan,

vars upplåning även blivit garanterad av staten. Att det allmänna,

under sådana förhållanden och i betraktande av jordbrukets trängande

behov av gynnsammare kreditförhållanden skulle undandraga sig de ekonomiska

åtaganden, som skulle påkallas i samband med tillskapande av

en motsvarande för jordbrukets kreditbehov särskilt utformad central

kreditanstalt, synes, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, vara

varken rimligt eller rättvist.

Till svenska jordbrukskreditkassan skulle enligt jordbruksutredningens

förslag såsom grundfond överlämnas statsobligationer å 30 miljoner

kronor, på grundval varav kassan skulle berättigas upplåna kapital

till högst 180 miljoner kronor.

Som en särskild statsgaranti för centralkassornas inlåning å bankmässiga

räkningar och för den upplåning, som dessa kassor efter medgivande

av centralorganet kunde komma att verkställa från annan än

detta, föreslås vidare bibehållande av den garanti å 20 procent av uppoch

inlåningen, som från det allmännas sida nu finnes ställd för centralkassornas

samtliga förbindelser, dock utan någon begränsning uppåt

av garantien.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

I syfte att underlätta övergången till de av jordbruksutredningen

föreslagna ändrade reglerna för kassemedlemmarnas personliga ansvarighet

föreslås vidare en ytterligare statsgaranti å 250,000 kronor till

skydd för tredje man vid övergången till de nya ansvarighetsreglerna.

I betänkandet föreslås vidare, att statsanslag må anvisas

dels med 25,000 kronor såsom bidrag till revisionsarbetet inom kasserörelsen;
dels

med 75,000 kronor till upplysnings- och organisationsverksamhet

för jordbrukskasserörelsens befrämjande;

dels ock med 200,000 kronor såsom förvaltningsbidrag.

Det sistnämnda anslagsbeloppets relativt betydande storlek har motiverats

med nödvändigheten utav att nedbringa räntan å de lån, som

utlämnas till jordbrukarna. Enligt av jordbruksutredningen gjorda beräkningar,

till vilka jag i det följande torde få närmare återkomma,

skulle med ett dylikt förvaltningsbidrag under vissa förutsättningar

kunna uppnås en genomsnittsränta av 5.5 procent vid utlåningen.

I samband med frågan örn sättet för tillgodoseende av jordbrukets kapitalbehov

har jordbruksutredningen jämväl haft under övervägande,

huruvida icke, därest genom det allmännas mellankomst kapitaltillförseln

säkerställdes, åtgärder även borde vidtagas för att söka åstadkomma

sundare kreditförhållanden i allmänhet på landsbygden. Härvid

åsyftas särskilt det bland lantmännen i alltför stor utsträckning tillämpade

borgens- och växelsystemet. En begränsning av dessa kreditformer,

vilka som regel draga med sig relativt höga räntekostnader, och en övergång

i större omfattning till en på realsäkerhet grundad kredit, anser

utredningen vara ett angeläget önskemål. Med utgångspunkt härifrån

har jordbruksutredningen ansett sig böra i sitt förslag innefatta jämväl

åtgärder med nu berört syfte, och framlägger därför i betänkandet förslag

till särskild lagstiftning rörande hypotisering av jordbrukets levande

och döda inventarier (inventarieinteckning).

Innan jag lämnar en redogörelse för innehållet i de över jordbruksutredningens

förslag avgivna yttrandena, vilka jämväl avse förslaget till

lagstiftning örn inventarieinteckning, torde jag få anmäla, att behandlingen

av sistnämnda förslag, vilken ankommer på justitiedepartementet,, icke

kan på grund av förslagets omfattning hinna slutföras inom sådan tid,

att detsamma kan föreläggas nu pågående riksdag. Ifrågavarande lagstiftningsfråga

torde därför i detta sammanhang få lämnas å sido för att

sedermera upptagas till särskild prövning.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Remissytt
randen.

Bank- och

fondinspektionen.

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Av de inkomna yttrandena framgår, att flertalet av de hörda länstylelserna

och hushållningssällskapen i huvudsak äro gynnsamt stämda till

jordbruksutredningens förslag till reformer beträffande jordb™ kskasserörelsen.

I vissa andra yttranden givas uttryck åt betänkligheter i skilda

hänseenden mot förslaget och några yttranden utmynna på grund härav

i avstyrkande av detsammas realiserande. Jag skall i det följande vid

behandlingen av förslagets olika delar närmare redogöra för yttrandenas

innehåll i detalj. Till en början torde jag emellertid mera sammanfattningsvis

få angiva vilken ståndpunkt, de hörda myndigheterna och institutionerna

intagit till förslaget. Jag redogör då först för de uttalanden,

som utmynna i ett avstyrkande av jordbruksutredningens reformförslag

eller som äro av mera obestämd innebörd, för att sedermera återgiva de i

huvudsak tillstyrkande yttrandena.

Bank- och fondinspektionen anser de av jordbruksutredningen framlagda

förslagen till ordnande av jordbrukets kreditförhållanden icke böra

göras till föremal för lagstiftning och anför till stöd härför i huvudsak

följande.

De förhoppningar på en lösning av frågan örn jordbrukets driftskredit,

som ställdes på det genom 1915 års lagstiftning etablerade jordbrukskasseväsendet,

hava icke blivit infriade och de ändringar, som tid efter annan

vidtagits i de ursprungliga bestämmelserna, hava visat sig icke vara

tillfyllestgörande. Såsom orsaker till jordbrukskasserörelsens ringa framgång

framsta särskilt dels den svaga anslutningen till densamma från

lantmännens egen sida och dels de bland annat därav föranledda svårigheterna

att anskaffa för rörelsen erforderligt kapital.

Bank- och fondinspektionen har i tidigare utlåtanden vid flera tillfällen

givit uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen, såsom

den blivit ordnad i vårt land, knappast kunde tänkas vinna den framling,

som den med sitt behjärtansvärda ändamål vore värd. Ett grundfel

har därvid enligt inspektionens mening varit, att hela systemet med

dess organisation i över- och underordnade enheter huvudsakligen tillkommit

på administrativ väg, medan i andra länder rörelsen vuxit fram

pa initiativ och under livlig medverkan av de närmast intresserade själva.

Kesultatet har också där visat sig helt annorlunda än hos oss.

Kapitalanskaffningen i den svenska jordbrukskasserörelsen har hittills

skett dels genom inlåning från anslutna medlemmar och, såvitt angår

centralkassorna, från allmänheten, dels genom upplåning hos andra penninginrättningar

och dels genom växelkredit hos riksbanken. För att

underlätta kapitalanskaffningen har staten i viss mån ställt sig såsom

garant för jordbrukskasserörelsen. Denna garanti var från början tänkt

såsom en »hjälp till självhjälp», men har i realiteten erhållit en permanent

karaktär.

I det föreliggande betänkandet har lämnats en utredning angående resultatet

av kapitalanskaffningen, och framgår därav, att det för rörelsen

uppbringade kapitalet numera uppgår till omkring fjorton miljoner kronor,

därav hälften tillkommit på inlåningsvägen.

Sedan vid rörelsens organiserande synes man hava förutsatt, att ka
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2b''8.

pitalanskalfningen genom inlåning från allmänheten skulle komma att

uppgå allenast till relativt obetydliga belopp. Inspektionen har ävenledes

alltid ansett, att man icke borde överskatta rätten att bedriva inlåning

i denna form. Erfarenheten har icke jävat denna uppfattning. Och

trots den ökade statsgaranti, som erhölls år 1928, synes utvecklingen av

denna rörelsegren gå mycket långsamt.

Inspektionen framhåller, att även örn själva kreditorganisationen enligt

det föreliggande förslaget skulle erhålla en fastare utformning och örn

också vissa av de föreslagna förändringarna i bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen

skulle kunna tänkas inbjuda till större anslutning

från lantmännens sida, inspektionen dock betvivlar, att jordbrukskasserörelsens

framgång i vårt land skulle bliva tryggad genom nyorganisationen.

Särskilt bar inspektionens tidigare uttalade tveksamhet i fråga örn

möjligheterna till ökad kapitalanskaffning, enkannerligen genom inlåning

från allmänheten, icke blivit i någon nämnvärd mån rubbad.

I fortsättningen anför inspektionen bland annat följande.

I jordbrukskassemedlemmarnas omfattande personliga ansvarighet enligt

nu gällande bestämmelser för organisationens förbindelser bar ansetts

ligga ett ganska oomtvistligt säkerhetsunderlag för dess in- och upplåning.

Genom den nu ifrågasatta betydande minskningen av den personliga

ansvarigheten — från 40 procent till 5 procent av värdet å kassamedlems

fastighet — har detta säkerhetsunderlag blivit högst väsentligt reducerat.

Och förändringen i denna del uppväges icke vare sig av de

ökade insatsprestationerna eller av den tilltänkta ökade fondbildningen,

vilken senare, i allt fall örn den skall grunda sig pä vinst å rörelsen, knappast

inom överskådlig tid kommer att röra sig örn något belopp att räkna

med.

Till denna minskning i säkerhetsunderlaget lärer allmänheten icke underlåta

att taga hänsyn, då det gäller att anlita kassorna för placering

av sparmedel. Och otvivelaktigt koiumer förhållandet att öva stort inflytande

på jordbrukskreditkassans upplåningsmöjligheter, i allt fall i den

mån icke den ifrågasatta statsgarantien lämnar full täckning.

I detta sammanhang förtjänar måhända påpekas, att enligt förslaget

centralkassorna givits en i viss man större frihet än bankerna. Under det

att t. ex. för en mindre bank hela inlåningen — den må ske i form av

bankmässig inlåning eller upplåning — är begränsad till fem gånger

bankens egna fonder, skulle en centralkassa äga mottaga inlåning å bankmässiga

räkningar intill ett belopp motsvarande fem gånger den ansvarighet,

som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna hava för centralkassans

förbindelser. Men därutöver skulle centralkassan äga att från

jordbrukskreditkassan eller efter dess medgivande från annan penninginrättning

förskaffa sig rörelsemedel till obegränsat belopp.

Emellertid anser bank- och fondinspektionen, att det särskilt med hänsyn

till jordbruksnäringens alltid jämförelsevis svaga räntabilitet givetvis

skulle vara av stor betydelse, om dess utövare genom jordbrukskasseväsendet

skulle kunna beredas kredit på billigare villkor än som står

dem till buds på andra båll. Inspektionen kan emellertid icke undgå att

finna, att jordbruksutredningens kalkyler i detta hänseende i allt för

s. 58 Kontrollera mot PDF

Jtiksgäldsfull
mäktige.

58 Kungl. Ma-j:ts proposition Nr 268.

hög grad bära karaktären av optimism. Till närmare belysande härav

gör inspektionen vissa erinringar mot den av jordbruksutredningen presurnerade

upplåningsräntan ävensom mot beräkningen av förvaltningskostnaderna.

Härtill återkommer jag i det följande.

Bank- och fondinspektionen säger sig till slut icke kunna underlåta uttala

sina betänkligheter mot det upprepade utökandet av anspråken på

bidrag från statens sida. Härom anföres följande.

Under det att man ursprungligen tänkte sig, att jordbrukskasserörelsen

efter den första organisationstiden skulle kunna av egen kraft fortsätta

verksamheten, stödd på det underlag, organisationen själv gav, har rörelsen

alltmera kommit oell skulle enligt jordbruksutredningens förslag ytterligare

komma att såsom underlag för verksamheten lita till statens garanti

och driva sin rörelse med hjälp av statsmedel. Härigenom blir

grunden för kreditorganisationen förskjuten i en riktning, som måste betecknas

såsom i hög grad irrationell. I en detalj är olämpligheten av

statens medverkan enligt inspektionens uppfattning särskilt framträdande.

Inspektionen avser därmed det ifrågasatta anslaget för upplysningsverksamhet.

Därest upplysningsverksamheten skulle utnyttjas t.'' ex. för

att söka förmå allmänheten att insätta sina besparingar hos centralkassorna,

är detta en verksamhet, vilken staten, med den opartiska ställning

densamma bör intaga till landets penningväsen, icke bör ekonomiskt

understödja.

hullmäktige i riksgäldskontoret erinra, att jordbrukskasserörelsen ej

omfattats med något större intresse inom jordbrukarkretsar, i det att blott

fem centralkassor bildats jämte två fristående jordbrukskassor och totala

antalet anslutna medlemmar i hela landet stannar vid 12,639. Flera

län hava helt hållit sig utanför rörelsen. Fullmäktige finna detta underlag

för en så betydande utvidgning av ifrågavarande kreditinstitution,

som jordbruksutredningen föreslagit, vara allt för svagt. Visserligen ingår

i förslaget, att staten skulle lämna ett anslag till propaganda för anslutning

till rörelsen, men fullmäktige kunna icke häri finna en garanti

för en anslutning, som kan bära upp den stora, nu förordade organisationen.

— Ej heller kunna fullmäktige finna finansieringsplanen försvenska

jordbrukskreditkassan och dess underorgan tillfredsställande.

Härom anföres följande.

Förslaget innebär, att staten skulle lämna en grundfond av 30 miljoner

kronor i statsobligationer och att kassan skulle berättigas att upplåna

inalles 180 miljoner kronor. Jordbruksutredningen uppställer å sid. 67

i tabellform de värden, som skulle täcka den nämnda upplåningen. I

första rummet beräknas fullt betryggande hypotek av inteckningar i jordbruksfastighet

till 120 miljoner kronor; därefter kommer jordbrukskassemedl

emma raas personliga ansvarighet, beräknad till ett värde av 30 miljoner

kronor, och slutligen den av staten lämnade garantifonden å 30 miljoner

kronor. Härigenom skulle garantifonden, som i andra fall har till

uppgift att utgöra en reservtillgång utöver full primär säkerhet, i stället

komma att inräknas i denna säkerhet. Ett sådant utnyttjande av en

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 59

statlig garanti fond bör enligt fullmäktiges bestämda mening icke ifrågakomma.

De här ovan framställda anmärkningarna beröra så centrala delar av

förslaget, att fullmäktige icke anse sig hava anledning att närmare ingå

på kritik av andra delar, exempelvis kostnadskalkylens baserande på en

genomsnittlig upplåningsränta å 4.r> procent, överskjutande på staten av

förvaltningskostnader i den mån dessa utgöra hinder för utlåning till

högst 5.r, procent, principen att staten skall betala all revision etc.

Då behovet av en kraftig uppryckning av jordbrukskasserörelsen torde

vara oomtvistlig för så vitt rörelsen skall fylla sitt ändamål, men den nu

föreliggande utredningen ej kan anses som helhet tillfredsställande, ehuru

vissa däri ingående detaljförslag till den nuvarande verksamhetens omläggning

synas vara väl förtjänta av beaktande, vilja fullmäktige uttala

önskvärdheten av en förnyad utredning rörande jordbrukskasserörelsens

organisation och verksamhet.

Till fullmäktiges yttrande finnes emellertid fogat en av två fullmäktige

herrar Hallin och Ekman avgiven reservation, i vilken jordbruksutredningens

förslag med vissa jämkningar förordas till genomförande.

Till innehållet i detta yttrande ber jag i det följande få återkomma.

Fullmäktige i riksbanken anföra bland annat följande.

Utan att vilja förneka jordbrukskasserörelsens utvecklingsmöjligheter

vilja fullmäktige dock uttala, att rörelsens hittillsvarande utveckling i

vårt land icke utgör tillräcklig anledning för antagandet, att den skulle

vara lämpad för den uppgift, utredningen vill tilldela densamma. Utredningen

har avsett att i ett slag skapa en stor hela landet omfattande

organisation. Enligt fullmäktiges mening hade det varit lämpligare, örn

utredningens förslag åsyftat en successiv utbyggnad av den nuvarande

jordbrukskasseorganisationen, varvid det allmännas stöd borde hava

ställts i mera lämpligt förhållande till medlemmarnas egna prestationer.

Det utmärkande för jordbrukskasserörelsen är dess kooperativa karaktär.

Jordbrukskassorna äro sammanslutningar av jordbrukare inom ett

lokalt begränsat område i syfte att åt medlemmarna åstadkomma så billig

kredit som möjligt. Kassorna äro organiserade som ekonomiska föreningar

med begränsad personlig ansvarighet, och det förnämsta underlaget

för krediten är — eller var åtminstone från början — att söka i

nämnda ansvarighet. Att medlemmarna våga ikläda sig densamma beror

på deras möjlighet att övervaka, huru av kassan lämnade krediter användas.

och överhuvud att följa varandras ekonomiska förhållanden.

I nämnda kooperativa idé ligger för visso en värdefull grund till en

kreditorganisation, som har till syfte att täcka jordbrukets behov av kredit

utöver den primära fastighetskrediten. Att jordbrukskassorna, vilka

i vårt land införts genom lagstiftning av år 1915, småningom kommit atf

driva en mera bankmässig rörelse så tillvida, att de vid kreditens^ beviljande

numera i regel torde fordra särskild säkerhet, upphäver givetvis

icke det kooperativa inslaget i rörelsen men torde vara att betrakta som

en konsekvens därav, att jordbrukskasserörelsen i vårt länd kommit att

beröra icke blott det minsta jordbruket utan jämväl det medelstora. Det

torde väl för övrigt kunna antagas, att säkerheten för de krediter, en

jordbrukskassa lämnar, bedömes med särskild hänsyn till kassans känne
-

Riksbanks
fullmäktige.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dom om den kreditsökandes och löftesmännens personliga egenskaper. Att

jordbrukskassornas egenskap av kooperativa låntagareorganisationer alltjämt

är och bör vara det utmärkande för rörelsen, anse fullmäktige uppenbart,

och det är på denna grund, som rörelsen bör ytterligare utbyggas.

Jordbrukskasserörelsen har i andra länder, särskilt Tyskland och Finland,

vunnit en stor omfattning och därigenom blivit till betydande gagn

för jordbruket. I vårt land bar rörelsen endast långsamt utvecklats. Därtill

torde hava bidragit, att den grundats vid en föga lämplig tidpunkt,

och att den utvecklats under mindre gynnsamma konjunkturer. Den torde

icke heller genast ha fått sin lämpliga form — bestämmelserna angående

utlåningsrätt och medlemmarnas ansvarighet ha så sent som år 1925 undergått

en betydelsefull ändring. Säkerligen har även förhandenvaron av

det i vissa delar av landet rikt utvecklade sparbanksväsendet i viss mån

bidragit att hämma jordbrukskasserörelsens tillväxt. Det är visserligen sant,

att Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit inom en utpräglad

sparbanksbygd nått en avsevärd utveckling och samtidigt synes ha konsoliderat

sin egen ställning. Men i trots härav kan det enligt fullmäktiges

åsikt icke förnekas, att speciellt de mindre sparbankerna på många håll

driva en rörelse, som gör en jordbrukskassa mindre behövlig. Å andra sidan

torde en jordbrukskassa genom sin egenskap av ett led i en större organisation

kunna erbjuda jordbrukarna fördelar, som en sparbank möjligen

icke kan prestera. Såväl i Tyskland som i Finland finnes vid sidan

av jordbrukskasserörelsen ett utvecklat sparbanksväsen. I vårt land har

man sökt åstadkomma ett samarbete mellan sparbankerna och jordbrukskasserörelsen

genom införandet i sparbankslagen av bestämmelsen, att

sparbank med jordbrukskassa må kunna träffa avtal örn öppnande för

kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Någon avsevärd överföring

av medel från sparbankerna till jordbrukskassorna har emellertid

hittills icke ägt rum.

Att för jordbrukskasserörelsens utveckling till ökat gagn för jordbruket

vissa förändringar av dess organisation äro önskvärda och att till befrämjande

härav visst understöd från det allmännas sida kan vara befogat,

torde icke kunna bestridas. Men den utbyggnad av jordbrukskasserörelsen,

som det allmänna bör befrämja, bör enligt fullmäktiges mening innebära

en vidare utveckling på basis av rörelsens kooperativa grundval, vilken

utgör det karaktäristiska och bärande för rörelsen. Den allvarligaste

invändning, som enligt fullmäktiges mening kan göras mot de av utredningen

framlagda förslagen, är, att de innebära ett försvagande av jordbrukskasserörelsens

kooperativa karaktär och i alltför hög grad bygga

utvecklingen av rörelsen på statsunderstöd. Det synes vara betecknande

för utredningens inställning till uppgiften att uppdraga riktlinjer för

jordbrukskasserörelsens utveckling, att den föreslår å ena sidan en utomordentligt

stark reducering av jordbrukskassemedlemmarnas ansvarighet

och en avsevärd minskning av rätten till uttaxering och å andra sidan att

begränsningen av statens garanti för centralkassornas inlåning helt skall

borttagas, och att staten dessutom skall tillskjuta en grundfond av 30

miljoner kronor åt den föreslagna centralanstalten för rörelsen. Samtidigt

föreslår utredningen en viss utvidgning av jordbrukskassemedlemmarnas

lånemaximum.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som enligt vad förut angivits anser sig L*n,«,r*er.

kunna vitsorda jordbrukarnas behov av okad kredit, framhåller, att h3a

pen i detta hänseende bör lämnas på sådant sätt att deras stallning icke

ytterligare förvärras. Huruvida jordbruksutrednmgens förslag i detta

anseende håller måttet anser länsstyrelsen vara ganska tvivelaktigt oc i

anför därvid följande.

Med den utbyggnad av jordbrukskasseväsendet, som föreslås, synas

följa ökade förvaltningskostnader, vilka givetvis måste återverka pa re

dittagarnas utgifter för erhållna krediter i form av hoga räntor, vartill

komma ganska avsevärda insatser. Det torde vara fara vart, att krediten

blir så dyrbar, att hjälpen förvandlas i sin motsats. länsstyrelsen ar emeh

lertid icke i tillfälle att härutinnan inga pa någon finansiell beräkning

men håller före, att en dylik av tillförlitligaste slag borde astadkommas,

innan förslaget upptages till slutlig pröfning.

Då länsstyrelsen icke kan finna, att de föreliggande förslagen ai o agnade

att fylla avsikten med desamma, nämligen att i någon man foibättra

jordbrukets kreditmöjligheter, anser sig länsstyrelsen icke kunna

tillstyrka, att förslagen läggas till grund för någon ekonomisk åtgärd fran

statens sida eller för någon lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig, som jag förut nämnt, tveksam

mot förslaget, vilket kunde medföra en alltför stor skuldbörda a

jordbruket. Länsstyrelsen anser en verksam hjälp kunna beredas, örn

kapital mot låg ränta — förslagsvis 4.5 procent — kunde stallas till förfogande,

ehuru i mindre omfattning än som avses i förslaget. Härom

anföres följande.

Förutsättningen för ett sådant räntevillkor torde emellertid vara en

väsentlig höjning av det beräknade statsbidraget till den nya kreditorganisationen.

Då lånegivningsrätten sålunda inskränkes, torde den ifrågasätta

statsgarantien för jordbrukskreditkassans upplåning örn oO mi Donér

kronor icke vara till fullo behövlig, utan bör en minskning av denna

garanti kunna ske. Härigenom skulle, som nämnts, kreditmoDligneterna

något beskäras, men å andra sidan skulle jordbrukaren en förledas till en

i många fall säkerligen över hövan uppdriven skuldsättning, som bade

för honom själv och den näring, han företräder, kan bliva rätt sa olycksdiger.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att då någon jordbrukskassa hittills

icke inrättats inom länet, länsstyrelsen saknade närmare kännedom

och erfarenhet angående dessa kassors verksamhet samt och i vad mån

förhållandena ådagalagt behov av ändrade bestämmelser härutinnan. Saknaden

av jordbrukskassor hade, såvitt det kommit till länsstyrelsens kännedom,

dock icke för länets jordbrukare innefattat olägenhet med avseende

å tillfredsställandet av deras kreditbehov. Länsstyrelsen utvecklar sin

uppfattning vidare på följande sätt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Den förhållandevis ringa omfattning och utveckling, jordbrukskassorna

överhuvud taget vunnit under den tid av nära femton år, varunder lagstiftningen

i ämnet varit gällande, synes länsstyrelsen ock tyda på, att

något verkligt och mera allmänt behov av en sådan kreditorganisation

näppeligen är förhanden. I varje fall synes en noggrann undersökning

härutinnan vara erforderlig, innan en så genomgripande och på förutsättning

av statlig medverkan i betydande utsträckning uppbyggd organisation

bör sättas i fråga. Länsstyrelsen, som med denna sin uppfattning saknar

anledning att ingå på närmare granskning av det föreliggande förslaget,

kan emellertid icke underlåta att framhålla, hurusom detta enligt

länsstyrelsens upfattning, även oavsett berörda anmärkning, uppenbarligen

icke bör läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det synes länsstyrelsen

nämligen tydligt, att en kreditorganisation av den omfattning,,

som här föreslås, och beträffande vilken jämväl, på sätt ovan anförts,

ifrågasättes garanti och understöd från det allmännas sida till mycket

stora belopp, måste kräva ett fastare och tillförlitligare underlag, än vad

som enligt förslaget skulle tillkomma detsamma. Därest så icke sker, lära

de menliga följderna icke utebliva, till oberäknelig skada icke minst för

den näring, som man velat genom de avsedda åtgärderna understödja.

Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat ett av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari, som nedan omförmäles,

utskottet håller före att något behov av ytterligare kreditorgan icke

förefinnes.

Länsstyrelsen i Jämtlands län lämnar vissa upplysningar örn kreditförhållandena

i länet.

Jordbrukets kreditbehov inom länet har hittills i huvudsak blivit tillfredsställt

genom härvarande sparbanker och affärsbankerna. Enligt inhämtad

upplysning från Jämtlands läns sparbank, som utgör den största

inom länet, har dess utlåning till jordbrukare under år 1928 representerat

27.86 procent av hela summan av förvaltade medel. Den största delen av

detta belopp eller omkring 3,425,000 kronor har utlånats mot säkerhet av

inteckning i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet mot en ränta

av 5 procent, omkring 1,100,000 kronor har utlånats mot sämre inteckning

i jordbruksfastighet jämte borgen mot 5.5 procent samt återstoden, något

över 160,000 kronor, mot säkerhet av endast borgen, för en ränta av 5.5

procent. Ännu mycket större belopp hava också ställts till jordbrukets

förfogande av de inom länet verksamma affärsbankerna. I jämförelse härmed

har utlåningen genom härvarande centralkassa och jordbrukskassor

självfallet stannat vid relativt obetydliga summor. Det föreliggande förslaget

åsyftar nu att möjliggöra en ökning av kreditgivningen genom

jordbrukskassorna och deras påbyggnader. I första hand lärer det därvid

bero på i vad mån kapital kan ställas till förfogande för detta ändamål.

Länstyrelsen ger i fortsättningen av sitt yttrande uttryck åt den uppfattningen,

att de föreslagna ändrade bestämmelserna för insatser, ansvarighet,

uttaxering, lånemaximum och fondering icke komma att medföra

tillräcklig förstärkning av det för kapitalanskaffningen erforderliga säkerhetsunderlaget.

Härutinnan anföres vidare följande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Om man med hänsyn till vad sålunda anförts beträffande kassornas

eget kapital och deras fordringar söker bedöma utsikten att upplåna penningar

i större poster särskilt från pensionsfonden, riksförsäkringsanstalten

och postsparbanken, synes denna utsikt tämligen svag. Med avseende

a pensionsfondens medel måste i första hand uppehållas en ovillkorlig

fordran på säkerhet oell dessutom på anspråk på en förräntning, som tillgodoser

själva ändamålet med de inbetalade pensionsavgifterna eller att

skapa en tillräcklig tillgång för den pensionsförsäkrade till hans avgiftspension

i framtiden. Beträffande riksförsäkringsanstalten gälla liknande

synpunkter, ehuru vid dess placering icke behöver räknas med sä långa

perioder. Vad postsparbanken angår måste hänsyn tagas till att staten

ansvarar för de insatta medlen samt att insättarna fordra en ränta, jämförlig

med andra bankers inlåningsränta. Av enahanda anledning, som

här anförts, synes det länsstyrelsen knappast vara tillrådligt att godtaga

kassorna för placering av förmyndarmedel.

Huruvida det enskilda sparkapitalet kan komma att strömma till centralkassorna

i någon större utsträckning, torde komma att bero på dels

det förtroende kassorna tillvinna sig och dels den ränta de kunna lämna.

I avseende å förtroendet hava kassorna att konkurrera med såväl affärsbanker

som sparbanker, och det torde väl icke vara sannolikt, att kassorna

komma att föredragas framför dessa. Räntan på insättningarna åter

blir begränsad uppåt av själva ändamålet med hela den ifrågasatta organisationen,

nämligen att lämna billiga utlåningsräntor till jordbrukarna.

Visserligen behöva ju kassorna icke förränta något eget kapital och kunna

således hålla mindre räntemarginal än affärsbankerna, men däremot äro

de i detta avseende likställda med sparbankerna, inklusive postsparbanken.

Den sistnämndas förvaltningskostnader täckas ju också på annat

sätt. Huruvida åter det av jordbruksutredningen föreslagna förvaltningsbidraget

till kassorna är tillräckligt, synes ganska osäkert. I detta avseende

hänvisas till vad Mellersta Norrlands Centralkassa anfört. Enligt

länsstyrelsens uppfattning är den beräknade förvaltningskostnaden sannolikt

för låg, om en kompetent ledning och skötsel skall kunna tillförsäkras

åt den tilltänkta organisationen.

Det förefaller således mycket ovisst, om föreliggande förslag kan komma

att tillföra kassorna ökat kapital i sådan omfattning, att kreditgivningen

från dem får någon verklig betydelse för jordbruket. Rent affärsmässigt

sett kommer organisationen knappast att locka sparkapital och

någon samfälld uppoffring från jordbrukarna själva för den goda sakens

skull är väl icke heller sannolik. Därest en organisation i denna form

inom någon kort tid skall kunna bliva till ett verkligt stöd för jordbruket,

torde därför förutsättas väsentligt större uppoffring från det allmännas

sida. Huruvida en sådan uppoffring på just denna punkt vore befogad,

kan emellertid dragas i tvivelsmål.

Med avseende å framtiden borde en annan möjlighet kunna yppa sig.

Jordbrukets andelsrörelse lider för närvarande av åtskilliga svagheter, av

vilka några berörts i den föreliggande utredningen. Denna rörelses framgång

är emellertid ett livsintresse för jordbrukets ekonomi. Örn en ekonomisk

konsolidering därav, parad med ett målmedvetet samarbete mellan

jordbrukarna kan komma till stånd, synes det icke uteslutet, att denna rörelse

i likhet med konsumentkooperationen kan samla avsevärda kapital,

och därifrån borde då tillskott kunna lämnas till kreditanstalter, särskilt

avsedda för att täcka jordbrukarnas behov.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Hushållnings- Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar föl
sillskap.

-ande

Deri allmänna anslutningen till jordbrukskasserörelsen, som de sakkunniga

velat åstadkomma, torde få anses som en av de viktigaste betingelserna

för kreditfrågans lösning på denna väg. Ehuru förvaltningsutskottet

erkänner, att de åtgärder, som jordbruksutredningen föreslagit

för att stimulera tillslutningen till kassorna — propaganda, minskande

av den personliga ansvarigheten oell uttaxeringsrisken m. m. — äro välbetänkta,

är likväl utskottet av den åsikten, att utsikterna för jordbrukskasserörelsens

kraftiga utveckling äro tämligen små. Förvaltningsutskottet

anser nämligen, att huvudvillkoret för att jordbrukskassorna för

den kreditbehövande jordbrukaren skola te sig fördelaktigare än andra

kreditinrättningar och verkligen bli till hjälp för jordbruket i nuvarande

situation, är, att de erbjuda en lägre ränta, än vad de sakkunniga

föreslagit. Trots de stora ekonomiska uppoffringar från statens sida,

som utredningen räknat med, skulle jordbrukskassorna icke kunna, komma

under en utlåningsränta av 5.5 procent, vilket jordbruket nu icke förmår

betala. — Vad beträffar anslutningen till kassorna särskilt i Jönköpings

län, håller utskottet före, att den obenägenhet för föreningsrörelse

överhuvudtaget, som här kommit till uttryck, även skulle göra sig

starkt gällande ifråga örn jordbrukskassorna.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser

det möjligt, att jordbrukskasserörelsen kan få större anslutning, men som

saken nu ligger till, torde ett allmännare intresse först böra visa sig,

innan statsmakterna gå i författning örn inrättande av det centralorgan

för jordbrukskasserörelsen, som nu ifrågasattes. Förvaltningsutskottet

anför vidare följande.

Det är utom all fråga, att det skulle vara till största gagn för jordbruksnäringen,

örn genom en vidgad jordbrukskasserörelse driftskapital för

jordbruket kunde anskaffas mot dräglig ränta för brukare av såväl

mindre som kanske ännu mera större gårdar. Det gäller sålunda, anser

utskottet, att söka anskaffa billiga, penningar, men i detta avseende finner

utskottet de sakkunnigas förslag ej tilltalande. En ränta av cirka

6 procent jämte därutöver personlig ansvarsförbindelse kan ej gärna

verka särskilt lockande, och utskottet tror sig däri se örn ej den förnämsta

så dock en av anledningarna till, att jordbrukskasserörelsen ej

kommit att utveckla sig mer än den hittills gjort.

Jämförelsevis låg utlåningsränta skulle kanske kunna vinnas genom

direkt inlåning av sparmedel på landsbygden, men jordbrukskassorna

skulle på så sätt komma i ej önskvärd tävlan med sparbankerna, där val

jordbrukarnas sparmedel i allmänhet insättas. Förutom inlånta medel

hava dessa banker i regel avsevärda fonder att ställa till förfogande och

utskottet skulle gärna sett, att sådana anordningar kunnat föreslås, att

sparbankernas medel utan dyrbara organisationer i form av billiga lån

komme ortens jordbrukare till godo ej blott som hittills, då det gäller primärkrediten,

utan även då det såsom nu är fråga om sekundärkrediten.

Förvaltningsutskottet föreslår i fortsättningen av sitt yttrande, att de

svagast ställda jordbrukarnas kreditbehov skulle tillgodoses med »pre
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

65

mielän» genom en utbyggnad av den i kungörelsen den 20 maj 1927 reglerade

anordningen med statsbidrag till nyodling och betesförbättring.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,

att jordbrukskasserörelsen icke i någon mån slagit igenom i detta län.

De kontanta insatsbeloppen i kassorna, medlemmarnas personliga ansva

righet för kassornas förbindelser och den årliga uttaxering, som de kunna

bliva skyldiga att underkasta sig, hava utgjort faktorer, som hindrat an

slutning till kassorna och som, även örn en del av dessa olägenheter ge

nom det nya förslaget minskats, dock enligt utskottets övertygelse allt

fortfarande komma att ställa hinder i vägen för förslagets allmännare

genomförande. Enligt utskottets åsikt finnas hanker och andra kredit

anstalter redan förut av sådan beskaffenhet och i sådant antal, att in

rättandet av en ny stor organisation med dryga förvaltningskostnader

för handhavandet av jordbrukskrediten synes onödigt, varför utskottet

för sin del avstyrker bifall till de i jordbruksutredningens förevarande

betänkande framlagda förslagen. Däremot betonar utskottet andelsrörelsens

kreditbehov och anför därutinnan följande.

Om utskottet alltså finner, att de av jordbruksutredningen nu föreslag

na åtgärderna icke äro ägnade att bereda jordbrukarna något verksamt

bistånd från det allmännas sida, synes däremot den av jordbruksutred

ningen berörda, men icke till närmare behandling upptagna frågan örn

ordnande av krediten åt jordbrukets andelsrörelse vara av så mycket

större betydelse i förevarande hänseende. Utskottet syftar härvid när

mast på de inom de olika länen organiserade centralföreningarna med

tillhörande lantmannaföreningar, vilka äro anslutna till Svenska lant

männens riksförbund. Här föreligger en redan existerande, vitt förgrenad

organisation, som i viss omfattning tillgodoser jordbrukarnas

kreditbehov och som uppbäres av jordbrukarnas förtroende. Endast inom

Värmlands län finnas omkring 100 sådana lantmannaföreningar med

cirka 6,000 medlemmar. På grund av nu rådande ogynnsamma konjunk

turer arbeta dessa centralföreningar mångenstädes under tryckta förhål

landen och äro i stort behov av stöd i form av ökat rörelsekapital. Det

synes utskottet, som borde åtgärderna från statens sida hellre inriktas

på åstadkommande av ökade möjligheter för centralföreningarna att full

följa och utveckla sin för jordbruket betydelsefulla verksamhet och på

fyllande av den befintliga andelsrörelsens kreditbehov i det hela än på

bibehållandet och utvecklandet av en jordbrukskasseorganisation, som

hittills omfattats med mycket ringa intresse från jordbrukarnas sida.

Svenska bankföreningen föreslår, att frågan om jordbrukets kreditvä- Svenska banksen

göres till föremål för ytterligare utredning och anför till stöd här- (Meningen

för bland annat följande.

Att jordbrukets nuvarande läge i vårt land är i hög grad bekymmer

samt, är obestridligt. Varje allvarligt förslag till modernäringens stöd

jande bör givetvis prövas med intresse och uppriktig vilja att vara till

gagn. Det förslag eller komplex av förslag, som jordbruksutredningen

bär framlägger, innefattar åtgärder av den innebörd, att desamma å eria

Bihang till riksdagens protokoll WIIG. i sami. 231 höft. (Nr 2lis.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

sidan icke kunna tänkas träda i tillämpning och lämna avsevärda resultat

annat än efter någon tid och så småningom samt å andra sidan avse

att utgöra en byggnad av permanent beskaffenhet, liggande till grund

för jordbrukets liv och trivsel under en oöverskådlig tid framåt. Härav

följer, att det är av mindre vikt, örn nu förevarande frågor avgöras något

år tidigare eller senare, än att lösningen framgår såsom resultatet av

noggrann utredning och grundlig prövning och således giver förhoppning

att bliva för jordbruket och landet i dess helhet så nyttig som möjligt.

I sin iver att vilja skyndsamligen bringa hjälp åt det betryckta

jordbruket har jordbruksutredningen tyvärr föranlåtits att utarbeta sina

förslag på grundval av en alldeles otillräcklig utredning och, endels såsom

följd därav, under intryck av missförstånd i fråga om de verkliga

förhållandena.

Efter de av mig förut atergivna uttalandena örn kreditförhållandena

i allmänhet anför bankföreningen vidare följande.

Örn ock de speciella kreditanstalter för jordbruket, som jordbrukskassorna

och centralkassorna äro avsedda att vara, uppvisa en långsamt

fortskridande ökning i sin omslutning, är denna dock icke mera betydande

än att det omdöme synes berättigat, att jordbrukskasserörelsen

hittills icke ägnats något större intresse från jordbruksidkarnas sida.

Vår övertygelse är, att detta förhållande är framför allt beroende av den

i vårt land säreget goda tillgången på kreditinstitut, vilkas verksamhet

är anpassad för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, nämligen, jämte

Allmänna hypoteksbanken, sparbankerna och affärsbankerna med deras

över hela landet utbredda kontorsnät. Vid sin undersökning av möjligheterna

till ytterligare utveckling av jordbrukskassorna uttalar jordbruksutredningen

den uppfattningen, att det är särskilt det nuvarande

omfånget av jordbrukskassedelägarnas personliga ansvarighet, som hindrat

utvecklingen. Jordbruksutredningen föreslår för den skull en minskning

av denna ansvarighet till en bråkdel av den, som nu gällande bestämmelser

medför. Så pass löslig och av det personliga intresset beroende,

som en kreditorganisation av ifrågavarande slag oundvikligen

måste vara förefaller det oss, som örn en solidarisk ansvarighet av någor

så när avsevärt omfång är det mest effektiva medlet att skänka förtroende

åt organisationens verksamhet. Jordbruksutredningens förslag att

ersätta den personliga ansvarigheten med en statsgaranti av betydande

omfattning innebär, att förtroendet till organisationen själv, till dess

vilja och förmåga att göra rätt för sig skall utbytas mot tilliten till statens

skyldighet och villighet att i fall av behov täcka verksamhetens förluster.

Hittills har statens garanti ställts till förfogande allenast åt sådana

kreditinstitut (hypoteksbanker av olika slag), vilkas verksamhet varit

minutiöst begränsad och reglerad med avsikt att utlåningen skulle vara

praktiskt taget riskfri. Garantien har givit s. k. guldkant åt de ifrågavarande

hypoteksinrättningarnas obligationer. Här föreslås, att statens

garanti skall lämnas för en bankverksamhet, för vilken några restriktioner

icke skulle vara fastställda; av uttalanden i betänkandet förefaller

det fastmera, som örn utlåningen borde förväntas bliva ganska riskfylld.

Det stöd, som från statens sida bör givas åt jordbruksnäringen, bör

icke lämnas i den form, som här föreslås. Oavsett det betänkliga i att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 268.

67

utan styrkt nödvändighet omlägga vårt kreditväsendes organisation oell

de vägar, på vilka detsamma rör sig, måste det betecknas såsom synnerligen

oriktigt att vilja för en av vårt lands näringar och därtill en av

de mest betydande till toppen uppbygga kreditsystemet på statlig ansvarighet.

Vådligbeten i detta förslag framträder så mycket mera, som det

icke gjorts något försök att klargöra omfattningen av jordbrukets kreditbehov

och huru långt detsamma lämpligen bör tillgodoses. Den omständigheten,

att jordbruket befinner sig i ett betryckt läge, kan icke i

och för sig utgöra motiv för kreditgivuing i en omfattning och under

villkor, som icke äro sunda.

Förslaget föranleder betänksamhet även härutinnan, att dess realiserande

är ägnat att till skada för alla intressen isolera jordbruksnäringen

från det övriga sambälls- och näringslivet.

Till slut framhåller bankföreningen följande.

Slutligen finna vi oss böra ännu en gång betona vikten av att de frågor,

som i betänkandet avhandlas, icke avgöras under brådska och utan

erforderligt begrundande. Det gäller dock här något så betydelsefullt

som ett radikalt förändrande av de ekonomiska grunderna för en avsevärd

del av vårt lands kreditväsen, en omfattande omläggning av kreditorganisationen

och viktiga lagstiftningsåtgärder för näringslivet, vilka

till sin natur äro sådana, att de icke utan stora svårigheter skulle kunna

ånyo ändras. Vi tillåta oss att bringa i erinran, att de under senare tid

vidtagna speciella anordningar för jordbruket med liknande syften, som

här avses, hittills icke motsvarat de förväntningar man ställt på dem;

vi åsyfta de nuvarande jordbrukskassorna och lagstiftningen örn panträtt

i spannmål.

Till bestämd skillnad från dessa anordningar hava de, som nu föreslås,

en oerhörd räckvidd. Vår övertygelse är nämligen, att därest den

av jordbruksutredningen föreslagna statsgaranterade och statsunderstödda

kreditgivningen komme till stånd, kreditbehoven skulle i nuvarande

bekymmersamma situation för jordbruket växa upp i en opåräknad

omfattning med resultat, som snart nog skulle bliva mycket sorgliga

både för jordbruksnäringen själv och dess garant. Stödet åt jordbruket

bör i första band åsyfta att giva jordbruket bättre räntabilitet

än för närvarande; först sedan någon klarhet vunnits angående denna,

den väsentliga frågan, kan ett något så när säkert bedömande av kreditfrågan

företagas.

Det allmännas bemödande synas oss böra bland annat gå ut på att

genom stödjande och uppmuntrande av jordbrukets andelsrörelse skapa

bättre ekonomiska förutsättningar för näringen. Bliva strävandena för

uppbyggandet av en stark jordbrukskooperation framgångsrika, kommer

ock därmed av sig självt att åstadkommas ett betryggande underlag för

jordbrukets kreditväsen. Av vikt ej minst för jordbruksnäringen själv

är det för visso, att överblicken över de stora och trängande frågor, som

måste lösas, icke förvillas genom att i sammanhang därmed framlägges

ett otillräckligt utrett och på oriktiga ekonomiska grundförutsättningar

uppbyggt förslag till kreditorganisation.

Jag övergår nu till de yttranden, i vilka visserligen betänkligheter i

skilda hänseenden mot förslaget kommit till uttryck, men som icke inne

bålla något mera bestämt till eller avstyrkande.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Lantbruks
styrelsen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Lantbruksstyrelsen Ilar icke ansett det ankomma på den att pröva förslaget,

vars godkännande skulle medföra ökade ekonomiska åtaganden

från det allmännas sida, ur statsfinansiell synpunkt eller med hänsyn till

den risk, dess förverkligande kunde tänkas medföra för statsverket. Styrelsen

har fastmera granskat förslaget med hänsyn till detsammas betydelse

för jordbruksproduktionen samt till de fördelar och olägenheter,

som förslaget ur denna synpunkt kunde anses medföra.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att jordbruksutredningen lagt huvudvikten

vid jordbrukarnas kreditsammanslutningar såsom organ för jordbrukets

kreditanskaffning. Erfarenheten från den tid, under vilken dessa

sammanslutningar under statens hägn varit verksamma, ingiver emellertid

enligt lantbruksstyrelsen mening icke så synnerligen stora förhoppningar

örn att jordbrukets kreditfråga inom den närmaste framtiden

skall kunna lösas på denna väg. Det synes, enligt vad styrelsen uttalar,

något för sangvinisk! att åberopa framgången för denna kooperation i

andra länder, då erfarenheten synes visa, att en ordnad föreningsverksamhet

bland jordbrukets utövare möter större svårigheter i vårt land än

snart sagt i något annat land. Just motviljan från den sedan gammalt

vid absolut självständighet vane svenske bondens sida att åtaga sig förpliktelser

och ansvar jämväl för andra utan möjlighet att bestämma graden

av ansvar i varje särskilt fall torde vara en bland huvudorsakerna

till den svenska jordbrukskooperationens svårigheter.

Efter att hava berört vissa med kasseväsendets organisation sammanhängande

spörsmål, till vilka jag i det följande torde få tillfälle återkom

ma, upptager lantbruksstyrelsen frågan örn kapitalanskaffningen till kreditorganisationen

och anför härutinnan följande.

Vid sin granskning av jordbrukskasserörelsen i Sverige, sådan den utvecklat

sig, finner jordbruksutredningen, att stora svårigheter mött vid

anskaffande av det för den sekundära jordbrukskrediten erforderliga kapitalet.

Inlåningen till centralkassorna och medlemmarnas inlåning till

jordbrukskassorna har icke, säger jordbruksutredningen, kunnat uppbringas

till något nämnvärt belopp i jämförelse med affärsbankernas och

sparbankernas inlåning. Något egentligt samarbete mellan sparbankerna

och förevarande slag av kassor har icke heller, såsom man hoppats,

kommit till stånd, och upplåningen av kapital har försvårats och fördyrats

på grund av kassornas otillräckliga förmåga att ställa förstklassig

säkerhet.

Här synes det lantbruksstyrelsen, som örn själva grundorsaken till jordbrukskasserörelsens

jämförelsevis ringa framgång i vårt land vore att

söka. Kan ej frågan örn kapitalanskaffningen lösas på ett tillfredsställande

sätt, torde ingen omorganisation kunna giva jordbrukarnas kooperativa

kreditverksamhet den vind i seglen, som rörelsen för närvarande

synes sakna. I föreliggande utredning har lantbruksstyrelsen knappast

kunnat finna något verkligt grepp på denna kärnpunkt i hela problemet.

Det förefaller, som örn jordbruksutredningen tagit för givet, att, därest

den föreslagna statsgarantien ställes, pensionsförsäkringsfondens, olycks

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fallsförsäkringsfondens och postsparbankens medel komme att utan vidare

ställas till förfogande på ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande villkor.

Utredningen antager vidare, att möjlighet till kapitalanskaffning

från sparbanker och försäkringsföretag skulle komma att föreligga.

Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid icke kunna biträda denna optimistiska

uppfattning i förevarande fråga.

Lantbruksstyrelsen finner centralkassornas och jordbrukskassornas inlåning

under den senaste tiden visserligen i förhållande till bankernas

rörelse obetydlig, men dock icke sa värdelös, som nian skulle kunna förutsätta

av jordbruksutredningens ovan refererade uttalande. I vissa kassor,

exempelvis i Kristianstads lans centralkassa, synes inlåningen hava

täckt en mycket betydande del av kapitalbehovet. Att emellertid på

denna, den naturligaste vägen inom överskådlig tid få kapitalbehovet i

förhållande till behovet av utlåning fyllt, synes, efter vad erfarenheten

givit vid handen, icke vara möjligt. Den av flera ovan anförda skäl

ringa anslutningen till jordbrukskasserörelsen från lantbrukarnas sida och

framför allt de lantbrukares, vilkas ekonomiska ställning är god och som

på grund därav äro mindre i behov av jordbrukskassornas hjälp och stöd,

medför givetvis en begränsning av kassornas förmåga att draga till sig

sparmedel från jordbrukets sida. Konkurrensen med banker och sparbanker,

kanske för närvarande framför allt postspar banken, försvårar

tydligen även i hög grad centralkassornas uppsamling av sparkapital

från landsortens sida. Förhållandena ligga på detta område, efter vad

lantbruksstyrelsen kan finna, helt olika till i Sverige och i t. ex. Tyskland.

Under den närmaste tiden torde för övrigt till följd av jordbrukets

allmänt tryckta läge och bristande tillgång på sparkapital inlåning från

landsorten vara ännu mindre att bygga på såsom kapitalkälla för jordbrukskasserörelsen

än under normala förhållanden.

En nödvändig förutsättning för jordbrukskasserörelsens framgång och

utveckling synes under sådana förhållanden vara, att åtgärder vidtagas,

som säkerställa tillförseln av kapital under tillfredsställande villkor,

framför allt i fråga örn räntesatsen. Lantbruksstyrelsen bär av bestämmelserna

i reglementet den 17 juni 1916 (nr 232) angående förvaltning av

pensionsförsäkringsfonden inhämtat, att hinder ej möter att placera fondens

medel i jordbrukskasserörelsen. Huruvida liknande bestämmelser

förefinnas i fråga örn förvaltningen av postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens

medel är styrelsen obekant. Även örn så skulle vara förhållandet,

kunna emellertid ifrågavarande kassor icke framställa anspråk

på att få sitt kapitalbehov fyllt från nämnda kapitaltillgångar, och det

viktigaste av allt, härvid stadgas ingen rätt för kassorna att upplåna kapital

på de mest gynnsamma villkor, som av. vederbörande medelsförvaltningar

tillämpas. Det skulle ju kunna tyckas, som örn skäl borde föreligga

för att här ifrågavarande fonder och medel, som i stor utsträckning

torde härflyta från landsbygden, borde göras fruktbärande på landsbygden

och för jordbrukets räkning samt ställas till dess förfogande på

minst lika gynnsamma villkor, som kunna tillämpas vid annan utlåning.

Huruvida statsmakterna anse sig kunna eller böra utfärda bestämmelser

av sådan innebörd, att jordbrukskassornas kapitalbehov på detta sätt sä

kerställes, torde emellertid vara ovisst.

Skulle kapitalfrågan för kassorna icke anses kunna eller böra lösas på

detta sätt. torde, därest den sekundära jordbrukskrediten skall kunna lö

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Statskontoret.

sas genom jordbrukskassorna, ingen annan utväg återstå, än att staten

av lånemedel ställer erforderligt kapital till förfogande. Då staten lärer

kunna upplåna kapital på gynnsammare villkor än någon annan, synes

kapital på denna väg på billigaste villkor kunna tillföras kassorna och

jordbruket bäst komma i åtnjutande av erforderlig hjälp på här ifrågavarande

område.

Lantbruksstyrelsen anser sig böra erinra, att styrelsen i sitt den 1 december

1908 avgivna förslag till ordnande av kreditförhållandena för det

mindre jordbruket föreslog denna väg för kapitalanskaffning. Lantbruksstyrelsen

hemställde sålunda, att under åren 1910—1919 statsmedel till

ett belopp av 10 miljoner kronor måtte ställas till förfogande för att såsom

statslån tilldelas samtidigt föreslagna jordbrukskreditföreningar till

säkerställande av deras kapitalbehov.

Kan jordbrukskassornas kapitalanskaffning icke tillfredsställande lösas,

anser sig lantbruksstyrelsen höra ifrågasätta, örn denna form för lösandet

av frågan örn jordbrukets behov av sekundär kredit överhuvud är riktig.

Av jordbruksutredningens kalkyler över de avgifter och den ränta, som

jordbrukskassorna skulle behöva avkräva låntagare, synes framgå, att

på denna väg anskaffade penningar skulle bliva ganska dyra. Den utlåningsränta

av 6.3 procent, som jordbruksutredningen finner vara nödvändig,

då utredningen antager, att kassorna för topplänta medel få betala

ränta efter 4.5 procent, synes lantbruksstyrelsen ur jordbrukets synpunkt

icke tillfredsställande och knappast väsentligen understiga den ränta, som

jordbruket får betala för kapital, som anskaffas på annat sätt. Då lantbruksstyrelsen

anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke utredningen i

fråga örn utgifterna räknat väl mycket i underkant, bär styrelsen ingen

anledning att vänta en sänkning i den av utredningen beräknade utlåningsi^äntan,

annat än i den mån lägre upplåningsränta kan ernås.

Lantbruksstyrelsen har till slut hemställt, att Kungl. Majit måtte förelägga

riksdagen proposition i ämnet och därvid taga hänsyn till de principiella

synpunkter på frågan, som styrelsen angivit.

Statskontoret anser det visserligen kunna sägas att, i samma mån som

konsolideringen av kasseorganisationen fortskrider, organisationens egen

kreditvärdighet komme att ökas och statens förlustrisk i motsvarande

mån att minskas. Detta torde emellertid, enligt vad statskontoret framhåller,

icke utesluta, att i betraktande av de säkerheter för lånen, som

komma att lämnas, och de enskilda medlemmarnas minskade ansvarighet

för kassornas förbindelser ståten genom sin medverkan vid centralanstaltens

upprättande torde hava att räkna med en icke obetydlig ekonomisk

risk. Skulle, med hänsyn till de betänkligheter, som torde kunna framställas

mot det avgivna förslaget örn upprättandet av den ifrågasatta

centralkreditanstalten, någon dylik kreditorganisation icke komma till

stånd, kunde man enligt statskontorets uttalande i stället tänka sig en

höjning av den statsgaranti, som nu finnes ställd för centralkassornas

förbindelser och för närvarande är begränsad till högst 500,000 kronor för

varje centralkassa. Mot en sådan höjning skulle statskontoret icke hava

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

något att erinra, men Ilar i så fall icke velat tillstyrka att, såsom jordbi-il

ksu tred ilin gen ifrågasatt, begränsningen uppåt av denna garanti undanröjes.

Statens egnahemsstyrelse anser det givetvis icke kunna på förhand bedömas,

huruvida ett genomförande av den nu föreslagna omorganisationen

skall kunna åstadkomma någon väsentlig förändring i riktning mot

större tillslutning till kasserörelsen. Styrelsen påpekar, att de svårigheter,

med vilka den svenska jordbrukskasserörelsen hittills haft att kampa,

i mångt och mycket sammanhänga dels med lantmannens mindre utpräglade

sinne för ekonomiskt samgående, dels med det stora inflytande

på landsbygdens penningväsende, som andra kreditinstitut skaffat sig.

Svårigheter hade på grund av dessa omständigheter bland annat mott

med avseende å kapitalanskaffningen.

Sparbanksinspektionen konstaterar, att jordbruksutredningens betänkande

icke innehåller någon utredning örn jordbrukskasserörelsens förhållande

till sparbankerna. Härom anför inspektionen följande.

Det utmärkande för jordbrukskasserörelsen är dess kooperativa karaktär

Jordbrukskassorna äro kooperativa låntagareorganisationer, organiserade

som föreningar med begränsad personlig ansvarighet. _ Aven sparbankerna

äro kooperativa företag med insättarna såsom intressenter.

Sparbankernas tillgång på rörelsemedel har under det senaste årtiondet

högst betydligt ökats. Det kan förefalla, som örn samtliga omständigheter

borde göra ett samarbete möjligt mellan de båda slagen av organisationer.

Ett dylikt samarbete kunde tänkas hava den formen, att sparbankerna

i jordbrukskasserörelsen placerade sådana medel, för vilka de

nu söka andra placeringar, som icke beröra jordbruket, exempelvis vissa

slag av obligationer. Lånen till kasserörelsen skulle givetvis lamnas pa

fullt affärsmässiga grunder.

Emellertid vore det huvudsakligen de större sparbankerna, företrädesvis

sparbankerna i städerna, som skulle kunna lämna dylika lån. För de

små sparbankerna på landsbygden äro insättningarna ofta otillrack lga

i förhållande till anspråken på lån inom distriktet. Jordbrukskassorna

skulle emellertid komma att konkurrera med dessa små sparbanker, och

det torde knappast vara rimligt förutsätta, att stadssparbankerna skulle

vilja understödja en dylik konkurrens. .

Givetvis kunde man teoretiskt även tänka sig en sadan omläggning,

att på landsbygden sparbankerna endast fungerade som inlåningsinstitut,

och att de ställde de inlånade medlen till förfogande för bland annat

jordbrukskasserörelsen. Emellertid skulle en dylik omläggning innebäia

en viss överorganisation och dessutom strida mot den historiska utvecklingen.

Ehuru primärt sett insättareorganisationer hava sparbankerna

utvecklats till företag, vilkas utlåningsverksamhet på mångå håll till

mycket avsevärd del tillfredsställer jordbrukarnas kreditbehov. Häi a\

föijer naturligtvis även, att jordbrukskassor på mångå håll torde vara

helt obehövliga.

Statens egnahemsstyrelse.

Sparbanks
inspektionen
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av vad inspektionen nu i korthet berört, torde framgå, att ett organiserat

samarbete mellan jordbrukskassor och sparbanker knappast torde

vara möjligt att i större omfattning genomföra utan ganska genomgripande

förändringar. I detta sammanhang vill inspektionen erinra, att man

sökt åstadkomma ett dylikt samarbete genom införandet i sparbankslagen

av bestämmelsen, att sparbank kan träffa avtal med jordbrukskassa örn

öppnande för kassan av löpande kredit eller kreditivräkning. Någon

nämnvärd överföring av medel från sparbankerna till jordbrukskassorna

synes emellertid icke hava kommit till stånd. Det är således möjligt, att

man måste utgå ifrån, att den konkurrens mellan sparbanker och jordbrukskassor,

som för närvarande förefinnes, icke kan undvikas. I utlandet,

exempelvis Finland och Tyskland, har jordbrukskasserörelsen fått

stor omfattning trots förhandenvaron av ett utvecklat sparbanksväsen.

När man vill giva jordbrukskasserörelsen så stora dimensioner, som utredningen

åsyftar, borde det hava varit av intresse att undersöka vilka

lärdomar, som i berörda avseende kunna dragas av de utländska erfarenheterna.

Jordbruksutredningens utredning örn sparbankernas kreditgivning till

jordbruket betecknar sparbanksinspektionen som mycket ofullständig och

anför därvid följande.

Å sidorna 26 och 27 i betänkandet finnes avtryckt en tabell, som beträffande

28 sparbanker belyser storleken av deras utlåning mot säkerhet av

inteckning i jordbruksfastighet och deras placering i allmänna hypoteks

bankens obligationer. Bland dessa sparbanker märkes ett flertal utpräglade

stadssparbanker såsom Stockholms stads sparbank m. fl. För dylika

sparbanker gäller, att endast en ringa del av deras utlåning går till

jordbruket men därjämte även att deras insättningar i hög grad torde

härröra från icke-jordbrukare. Att på grundval av storleken av berörda

utlåning i dessa 28 sparbanker draga en slutsats örn sparbankernas intresse

i allmänhet för jordbrukskredit måste bliva missvisande. För sådant

ändamål borde i första hand hava undersökts utlåningen hos de

mindre sparbankerna på landsbygden.

Sparbanksinspektionen framhåller, att jordbruksutredningens omdöme

örn sparbankernas utlåning till jordbrukare gjorts oberoende av att bor

genslånens omfattning icke blivit klarlagd, över huvud vore att beklaga,

att utredningen icke kunnat bygga sina slutsatser på en mera fullständig

statistik än som stått till förfogande och för detta ändamål kunnat avvakta

det material, som begärts av svenska sparbanksföreningen.

Beträffande förslagets innebörd giver sparbanksinspektionen uttryck

åt följande uppfattning.

Sparbanksinspektionen vill givetvis icke förneka, att jordbrukskasserörelsen

har en uppgift att fylla till gagn för det svenska jordbruket, ehuru

rörelsens utveckling ingalunda torde betyda, att jordbruket i avsevärd mån

befrias från sina nuvarande svårigheter. I vårt land har rörelsen trots

statligt understöd gått långsamt framåt. Möjligen är orsaken därtill att

söka i ogynnsamma yttre förhållanden. I varje fall bör, enligt inspektionens

mening, rörelsens vidare utveckling bliva en följd av dess egen

livsduglighet och icke bero på, att statens understöd väsentligen utvidgas

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 268.

73

utöver vad som redan är beviljat. I överensstämmelse med denna uppfattning

anser inspektionen, att mot av utredningen framlagda förslag invändningar

kunna framställas i framför allt två avseenden. Inspektionen

åsyftar, dels att utredningen vill i ett slag åstadkomma en organisation

av en omfattning, som icke står i rimligt förhållande till rörelsens nuvarande

storlek, dels att utredningens förslag innebära en betänklig omläggning

av priniciperna för rörelsen i riktning mot avsevärt ökat statsunderstöd

och betydligt minskade skyldigheter för medlemmarna.

Inspektionen, som i sitt yttrande jämväl framför vissa erinringar beträffande

förslagets detaljer, hemställer till slut, att vid en eventuell omorganisation

av jordbrukskasseväsendet hänsyn måtte tagas till av inspektionen

framlagda synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att varje åtgärd, som kan bidraga

till att lätta svårigheterna för den viktiga näring, som jordbruket

utgör, givetvis måste omfattas med sympati. Emellertid har länsstyrelsen

icke kunnat undertrycka en viss tveksamhet, huruvida verkligen denna

väg, utveckling av jordbrukskassorna, är den naturliga vägen för våra

svenska förhållanden, och fortsätter:

Det är nämligen påfallande, att de försök med sådana kassor, som hittills

gjorts i vårt land, endast rönt obetydlig anslutning, och det synes

länsstyrelsen knappast antagligt, att denna begränsade användning av

jordbrukskassorna uteslutande eller ens huvudsakligen berott på sådana

drag i deras organisation, vilka de sakkunniga nu avse att förändra och

förbättra. Fastmera torde det kunna ifrågasättas, örn icke den jämförelsevis

svaga anslutningen till jordbrukskassorna hitintills väsentligen beror

på, att man i Sverige har tillgång till andra kreditinstitut, vilka på

samma gång äro öppna för inlåning av jordbrukarnas medel, nämligen

våra sparbanker.

Under sådana förhållanden kan man knappast undgå att göra sig den

frågan, örn det är så klokt, att staten genom särskilda understödsåtgärder

skall gå in för att framdriva en ytterligare organisation av jordbrukskassorna

och deras överbyggnad. Länsstyrelsen vill dock icke motsätta sig,

att ett sådant försök göres, därest det från deras sida, som mera direkt

företräda jordbrukets intressen, skulle anses vara verkligt motiverat.

Länsstyrelsen vill inte bestrida, att skäl kunna finnas såväl för en begränsning

av de hittillsvarande centralkassornas omslutningsområde som

även för skapande av ett riksorgan ovanför dessa centralkassor; dock

ligger det i sakens natur, att varje ytterligare utbyggnad av organisationen

måste medföra ökade administrationskostnader och att särskilt för

skapandet av den tänkta riksorganisationen knappast tillräckliga skäl förefinnas

annat än under förutsättning av en ofantligt mycket större utveckling

av de lokala kassorna än som hittills förekommit. Beträffande

det föreslagna förvaltningsbidraget vill länsstyrelsen ej direkt motsätta

sig detta, om ock beloppet synes anmärkningsvärt högt, men torde få fästa

uppmärksamheten på, att ett så avsevärt tillskott av statsmedel i varje

fall svårligen kan anses motiverat utan att man har tillräckligt genomtänkt

utsikterna för att därmed också vinna det resultat, som är avsett.

Länsstyrelser.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Hushållnings
sällskap.

74 Kungl. Maj:ts proposition A7r 268.

Länsstyrelsen i Södermanlands län håller löre, att de i betänkandet

föreslagna åtgärder till utveckling av och understöd åt jordbrukskasserörelsen

icke komma att under närliggande tid föra med sig något mera

avsevärt gagn för jordbruket i detta län. Som emellertid liknande kreditinrättningar

i vissa andra länder visat sig tillföra jordbruket stora fördelar,

finnes ju, enligt vad länsstyrelsen uttalar, anledning förvänta, att

efter hand som man förstår att anpassa jordbrukskasserörelsen efter förhållandena

här i landet densamma skall bliva till väsentligt gagn ocdi

stöd åt landets jordbrukare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bland annat följande.

Frågorna örn statssubvention åt jordbrukskasseorganisation och inrättande

av ett statsgaranterat centralt penninginstitut såsom topporgan för

jordbrukskasserörelsen lära enligt länsstyrelsens mening böra bedömas

huvudsakligen ur synpunkten, huruvida sålunda föreslagna åtgärder

skulle lända till bestående nytta för jordbruksnäringen och dess kreditförhållanden.

Av redogörelsen i betänkandet framgår, att jordbrukskasserörelsen

icke kan anses hava hittills utvecklats på det sätt och till den

omfattning, som man hoppades vid tillskapandet av denna jordbrukets

särskilda kreditorganisation. Skulden härtill uppgives ligga till avsevärd

del hos lantmännen själva, i det de icke lämnat kreditorganisationen erforderligt

stöd i form av mera talrik anslutning till densamma. Örn större

tillslutning efter genomförande av den föreslagna omorganisationen kail

komma att vinnas, torde få anses tvivelaktigt. I likhet med hushållningssällskapets

förvaltningsutskott anser länsstyrelsen i allt fall någon livin

gare anslutning från mera välsi tuera de jordbrukares sida icke vara att

förvänta. Men orsakerna till jordbrukskasserörelsens ringa framgång kunna

givetvis också vara att söka såväl i kassornas egen organisation som i

de svårigheter för anskaffning av erforderligt kapital, varmed centralkas

sorna hittills haft att kämpa. Även örn nu för undanröjandet av sistberörda

svårigheter kan befinnas nödigt att inrätta ett centralt kreditorgan,

är länsstyrelsen likväl ej övertygad örn lämpligheten av att organisationen

tilldelas årligt understöd av statsmedel. Frånsett att hela jordbrukskasserörelsen

är en kooperativ organisation och således måste betraktas

såsom ett ekonomiskt företag, som icke lämpligen bör i det långa

loppet uppehållas genom tillskott av statsmedel, kan man svårligen bortse

från, att den hos organisationen tillgängliga krediten icke, trots statssubvention,

skulle komma att ställa sig billigare än den kredit, en skötsam

jordbrukare med någorlunda god ekonomi kan erhålla i redan befintliga

kreditinstitut. Årligt statsunderstöd till organisationen anser sig länsstyrelsen

fördenskull icke kunna tillstyrka, åtminstone icke i den omfattning,

som i förslaget avses.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anslutit sig till ett av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avgivet yttrande, som jag i det följande

skall närmare återgiva.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att en

utveckling av jordbrukskasserörelsen till den omfattning, som i förslaget

förutsättes, säkerligen skulle vara av obestridligt gagn för jordbruket i så
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dana trakter av landet, där brist på kreditorgan räder. Inom Malmöhus

län åter, där tillgången på kreditanstalter syntes fullt tillräcklig, kunde

däremot ifrågasättas, huruvida åtgärder för förbättring av jordbrukets

kreditförhållanden så starkt som nu skett bort inriktas på jordbrukskassa

rörelsen. Det allmänt kända förhållandet, att denna rörelse hittills inom

Malmöhus län vunnit mindre kraftig anslutning, stöde säkerligen i samband

med den goda tillgången på andra kreditorgan på landsbygden. Härtill

bomme, att det i praktiken visat sig att jordbrukskassorna i sin utlåningsrörelse

tvingas att i stort sett tillämpa samma krav på namn eller

realsäkerhet som sparbanker och andra kreditanstalter. Efter vissa av

mig förut (s. 34) återgivna uttalanden örn vikten av att återföra kapitalet

till landsbygden och örn lämpliga vägar härför, framhåller utskottet, att

förslaget kunde väntas medföra gagn endast i den mån jordbrukets räntabilitet

genom andra åtgärder förbättrades, så att jordbruket sättes i stånd

att förränta och amortera sin skuldbörda, vilken genom kreditreformer

snarare kunde väntas ökad än minskad.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller vikten

utav att uppmärksamheten skarpt fasthölles vid den omständigheten,

att lantbruket har behov av låga räntor. Man måste räkna med, att jord

bruket även under normala tider ingalunda medgåve någon hög förräntningsprocent

å det i företaget nedlagda kapitalet. Beträffande jordbrukskasserörelsen

betonas nödvändigheten utav att, därest de föreslagna åtgärderna

skola kunna tillstyrkas, frågan örn kontrollen över verksamheten

ägnas den största uppmärksamhet. Det föreslagna statsanslaget till revision

hälsar utskottet därför med tillfredsställelse men håller före att åtgärder

även borde vidtagas i syfte att tillförsäkra ledningen av den lokala

kasseorganisationen tillräckligt sakkunniga och skolade krafter.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat,

att det på Gotland endast funnes en jordbrukskassa. Beträffande anledningen

till kasserörelsens ringa framgång i länet anföres följande.

Anledningen härtill torde till ej ringa del vara att finna i det stora antalet

socken- eller pastoratssparbanker, som få antagas liava fyllt det huvudsakliga

av landsbygdens lånebehov, örn man bortser från den mer tillfälliga,

kortfristiga krediten. Det synes visserligen utskottet kunna ifrågasättas,

örn det ej varit en lycklig lösning, därest en form kunnat finnas

för att på de gamla landsbygdssparbankernas grund uppbygga den föreslagna

jordbrukskreditorganisationen, men vill dock förvaltningsutskottet

ej motsätta sig ett bifall till det framlagda förslaget utan får tillstyrka

detsamma, i vad det avser inrättande av kreditkassor, ehuru utskottet

knappast förväntar, att rörelsen bär i länet skall komma att nå någon

större omfattning. Man torde nämligen kunna förutse en viss dragkamp

mellan sockensparbankerna oell jordbrukskassorna. De bättre situerade och

för skötsamhet kända jordbrukarna få kredit i sparbankerna mot högst

den ränta, som jordbrukskassorna skulle fordra, utan att behöva ikläda

sig den risk, som åvilar kassornas medlemmar i form av viss ansvarighet

och eventuell årlig uttaxering för täckande av kassans förluster, varför

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassans medlemmar ock styrelse troligen i huvudsak komme att bestå av

hårt skuldsatta personer, vilket komme att ofördelaktigt inverka på kassans

anseende och utveckling.

I detta sammanhang torde också böra nämnas Kalmar läns norra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, som med hänsyn till sin av mig

förut återgivna allmänna uppfattning örn kreditförhållandena och skuldsättningen,

endast med största tvekan ansett sig kunna tillstyrka, att jordbrukskassorna

utbyggas till en kreditorganisation för jordbruket i enlighet

med jordbruksutredningens förslag.

Jag övergår nu till att redogöra för de uttalanden angående förslagets

allmänna innebörd, som gjorts i de i huvudsak tillstyrkande yttrandena.

Reservanter

inom riksgäldsfullmäktig

e.

Sorn jag förut nämnt hava två av fullmäktige i riksgäldskontoret, herrar

Hallin och Ekman, reservationsvis givit uttryck för sin från fullmäktiges

majoritet avvikande uppfattning rörande förevarande förslag. Reservanterna

anse starka skäl vara anförda för att genom en på de hittillsvarande

jordbrukskassorna utbyggd, för ändamålet särskilt organiserad

anstalt, med statens bistånd söka öppna en billig och efter jordbrukets lånebehov

särskilt avpassad kreditmöjlighet. Efter att hava gjort vissa av

mig förut återgivna uttalanden rörande jordbrukets kreditbehov och vikten

av detsammas tillgodoseende, vilka uttalanden utmynna i en förklaring,

att reservanterna i princip intet ha att erinra mot att stödåtgärder

från statens sida vidtagas för kreditförhållandenas förbättrande, uttala

reservanterna följande.

Vad därefter angår det nu framkomna förslaget att till ett jordbrukskasserörelsens

centralorgan inom vissa gränser överlämna statsobligationer,

vilka i egenskap av grundfond bilda garantibelopp för av centralorganet

upptagna lån, finnes, evad det gäller själva formen för statsåtgärden,

icke något att erinra. Förfaringssättet sammanfaller med

det, som under senare tid tillämpats i olika fall, och torde jämväl

vara det mest ändamålsenliga för den stödaktion, varom nu är fråga. Genom

den i detta fall föreslagna omorganisationen av jordbrukskassorna

samt framför allt den ökade fondbildningen skulle jordbrukskasserörelsen

beredas möjligheter till en så småningom inträdande konsolidering.

Ifråga örn den risk, som ett bifall till jordbruksutredningens förslag rörande

överlämnandet av för 30 miljoner kronor obligationer till en garantifond

skulle innebära, hava reservanterna, med hänsyn till de i förslaget

angivna förhållandena, icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter.

Det synes nämligen vara obestridligt, att denna risk i nu förevarande

fall är större än i de tidigare liknande. Anspråket på statens

medverkan synes därför här gå längre. Mycket beror på den anda och

omdömesförmåga, som de kreditförmedlande organen lägga i dagen vid

långivningen. Ett viktigt led är vidare, att erforderliga kontrollföreskrifter

erhålla full effektivitet, utan att tvinga in rörelsen i för snäva former.

Men även med hänsyn tagen härtill torde goda skäl för en begränsning

kunna anföras. Sålunda synes det kunna ifrågasättas, om icke garantifondens

belopp kunde sättas lägre, exempelvis till 20 miljoner kronor. I

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

varje fall bör, enligt reservanternas mening, maximigränsen för jordbruks

kreditkassans på garantifonden grundade inlåning sänkas från föreslagna

sex till fem gånger garantifondens belopp. Även synes det, som

örn den av jordbruksutredningen kalkylerade genomsnittsräntan av 4..*

procent vid upplåningen icke under alla förballanden kunde påräknas.

Reservanterna, som i fortsättningen uttalat vissa erinringar mot den

föreslagna organisationens detaljer, till vilka jag torde få tillfälle att i det

följande återkomma, lia för sin del funnit sig kunna under av dem angivna

förutsättningar och begränsningar tillstyrka, att åtgärder komma till

stånd i huvudsaklig överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag.

Överståthållareämbetet och tretton länsstyrelser hava uttalat sig till Läns.styrelser.

förmån för förslagets realiserande, varvid dock i flertalet yttranden framförts

önskemål och förslag rörande modifikationer och ändringar på skilda

punkter i förslaget.

Överståthållareämbetet anser det icke kunna hedömas, huruvida den ytterst

angelägna frågan örn erforderlig kapitalanskaffning åt jordbruksnä

ringen kan genom de föreslagna åtgärderna bliva effektivt ordnad. Men

övervägande skäl syntes ämbetet dock tala för att förslagets genomförande

skulle medföra så stora förbättringar i nu rådande förhållande, att en

lagstiftning på grundval därav bör komma till stånd och statsverket underkasta

sig ökade uppoffringar för ändamålet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de föreslagna åtgärderna vara ägnade

att i väsentlig mån främja kasserörelsen. Länsstyrelsen anför sålunda

bland annat följande.

Jordbrukskasserörelsen har, på sätt hushållningssällskapets förvaltningsutskott

framhållit, icke här i länet erhållit någon större omfattning,

helt visst till stor del beroende därpå, att de många penninginstitut som

äro i verksamhet i detta län förmått att på ett i stort sett tillfredsställande

sätt tillgodose jordbrukets kreditbehov. En annan och allmännare orsak

till nämnda förhållande är, att jordbrukskasserörelsen, när den började,

företrädde en ny form för kreditinstitut, vilken endast långsamt förmått

att göra sig gällande i konkurrens med andra. Då vidare utvecklingen

gestaltat sig så, att jordbrukskassornas låneverksamhet icke så särdeles

mycket kommit att avvika från andra kreditanstalters i avseende å

lånesäkerheter, framträder såsom helt naturligt, att utvecklingen av jordbrukskasserörelsen

skett i långsamt tempo.

Genomförande av jordbruksutredningens förslag till omläggning av

jordbrukskasserörelsen skulle innebära dels att en fastare och mera utformad

organisation skulle erhållas med mindre anspråk på tillskott från jordbrukarna

och dels att statens stöd för densamma skulle väsentligt okas.

Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle dessa åtgärder vara ägnade att i väsentlig

mån främja rörelsen, och då, vad särskilt angår statens medverkan

till ordnande av jordbrukets kreditfråga, jordbrukets allmänna läge torde

kräva ett statligt ingripande och stöd, finner länsstyrelsen sig höra förorda

den föreslagna utbyggnaden av ifrågavarande kreditanstalter, ehuru

jordbrukskasserörelsen icke kan anses vara av den betydelse för Malmö

bus län, att dess jordbruk är i större mån beroende av densamma.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar, att kasserörelsen icke

kommit till tillämpning inom länet och fortsätter:

Även i den övriga delen av landet synes detta institut, såsom framgår av

betänkandet, i ringa grad kommit till användning. Anledningarna härtill

torde lia varit flera. De viktigaste torde hava varit saknaden av en enhetlig

ledning av kreditorganisationen i sin helhet, svårigheterna att anskaffa

erforderligt kapital, omfattningen av medlemmarnas personliga ansvarighet

samt insatsbeloppens allt för ringa storlek, vilken omöjliggjort

erforderlig ekonomisk konsolidering av vederbörliga kassor. Jordbruksutredningen,

som tagit fasta härpå, har i det föreliggande förslaget till

ordnande av jordbrukskasserörelsen sökt råda bot på dessa missförhållanden.

Det förefaller också, som örn jordbrukskasserörelsen med den av

jordbruksutredningen nu ifrågasatta omorganisationen skulle kunna gå

en kraftigare utveckling till mötes samt sålunda för jordbruket skapa

gynnsamma kreditförhållanden. Länsstyrelsen har därför icke något att

erinra mot de av jordbruksutredningen avgivna förslag i fråga örn jord

brukskasserörelsens ordnande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, efter att hava angivit nu förefintliga

kreditmöjligheter för jordbruket, att det på många sätt vore väl

sörjt för såväl att den enskilda skall kunna skuldsätta sig som att han

skall kunna placera eventuella besparingar. Länsstyrelsen anför vidare

i huvudsak följande.

Det har varit en hittills strängt fasthållen princip, att staten icke skall

låna ut pengar billigare än att utlåningen täcker kostnaden för motsvarande

inlåning. Nu skall staten genom att lämna jordbrukskassorna ett

betydande årligt förvaltningsbidrag göra det möjligt för dessa kassor att

bedriva en lånerörelse, som bestämt strider mot den sunda princip, som

staten uppställt för sin egen motsvarande verksamhet.

Det är som synes allvarliga betänkligheter, som det nu framlagda förslaget

väcker. Emellertid måste beaktas, att förslaget öppnar möjlighet

till en billigare sekundär- och driftskredit för jordbruket, än den jordbruket

för närvarande i regel kan tillgodogöra sig. Det på sina håll påklagade

överflödet på kreditmöjligheter finnes redan. Det får antagas

vara till gagn för flertalet, örn det än, som allt annat, missbrukas av en

del. Det nya i förslaget är, att en billigare kredit än den nuvarande ställes

i utsikt. Och i dessa för jordbruket bekymmersamma tider kan en sådan

möjlighet ej gärna avvisas. Statens förvaltningsbidrag, varigenom en

lägre ränta möjliggöres, är ett statsunderstöd, som har den förtjänsten,

att det med säkerhet når den, som staten avser att hjälpa. Genom jordbrukskasserörelsens

utveckling får man vidare hoppas, att denna så småningom

skall vinna den styrka, att det statliga understödet skall kunna

begränsas till tillhandahållandet av grundfond. En fördel med den föreslagna

låneverksamheten, som icke kan nog högt skattas, är, att vid denna

det farliga personliga borgenssystemet ersättes med en begränsad, mindre

riskfylld, kollektiv ansvarighet. — Länsstyrelsen anser sig således böra

tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser intet vara att erinra mot att från

statsmakternas sida allt göres för att understödja jordbrukskasserörelsens

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ytterligare utveckling till gagn för ett bättre tillgodoseende av lantmännens

behov av driftskredit. Vad jordbruksutredningen härutinnan föreslagit

anser länsstyrelsen böra vinna bifall. Särskilt synes länsstyrelsen

vad i betänkandet yttrats rörande en effektivt bedriven upplysningsverksamhet

för jordbrukskasser öreisens utveckling värt allt beaktande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län motiverar sitt tillstyrkande sålunda.

Ben av jordbruksutredningen föreslagna omorganisationen av jordbrukskasserörelsen

synes länsstyrelsen ägnad att väsentligen underlätta

jordbrukets kreditförhållanden med avseende såväl å den sekundära fastighetskrediten

som driftskrediten. Förslagets genomförande kräver icke

oväsentliga uppoffringar från det allmännas sida, men torde dessa uppoffringar,

åtminstone under nuvarande konjunkturer, vara väl motiverade

av jordbrukets betryckta läge, såsom ett led i de hjälpåtgärder till jordbrukets

understödjande, som från statsmakternas sida ifrågasättas. Mot

detaljerna i den föreslagna organisationen har länsstyrelsen vid den

granskning av betänkandet, som av länsstyrelsen kunnat verkställas, icke

funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig, i fråga örn åtgärderna för

jordbrukskasserörelsens stärkande och befrämjande, i allmänhet till vad

som därutinnan anförts av kommitterade, som i ämnet yttrat sig till länets

hushållningssällskap (se nedan). Dock har länsstyrelsen icke kunnat

undertrycka sin farhåga för, att genom statens tillhandahållande åt jordbrukskreditkassan

av grundfondsobligationer kassans soliditet finge ett

alldeles för stort »psykologiskt tillskott», som i förekommande fall skulle

föranleda anspråk på statens mellankomst utan begränsning till det överlämnade

obligationsbeloppet. I avseende å förvaltningsbidrag föredrager

länsstyrelsen huvudförslaget framför reservationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att räntan för sådana krediter,

varom nu är fråga, icke torde behöva sättas lägre än 6 procent. En fullständig

täckning av kostnaderna syntes böra eftersträvas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner de föreslagna åtgärderna i stort

sett välbetänkta och lämpliga för vinnande av det åsyftade målet: större

anslutning till kassorna samt starkare organisation och större bärighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig, då någon bättre eller

lämpligare form för ordnande av ifrågavarande kreditbehov icke, såvitt

länsstyrelsen kunnat finna, för närvarande kan åstadkommas, i huvudsak

till jordbruksutredningens förslag, vars genomförande syntes skapa förutsättningar

för vinnande av det avsedda ändamålet. Av betydelse härvidlag

torde särskilt vara den i förslaget införda minskningen av medlemmarnas

i jordbrukskassorna personliga ansvarighet samt den minskade årliga

uttaxering, som må kunna beslutas, i förening med i förslaget stadgad

ökad fondbildning. Av stort värde torde även bliva inrättandet av ett

centralorgan för kasserörelsen, svenska jordbrukskreditkassan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till det av länets hushållningssällskap

avgivna yttrandet, vari förslaget tillstyrkes, ehuru mod

s. 80 Kontrollera mot PDF

Hushållnings
sällskap.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

framhållande av att högre statsunderstöd borde lämnas för nedbringande

av utlåningsräntan.

Ytterligare hava länsstyrelserna i Hallands län, Kronobergs län och

Västerbottens län tillstyrkt jordbruksutredningens förslag.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker

förslaget i huvudsak och framhåller, att jordbruksutredningen lagt en

mera vidsynt måttstock på hela problemet om jordbrukets kreditförhållanden

och i samband därmed på jordbrukskassefrågan. Enligt vad utskottet

uttalar råder det ej tvivel örn att, därest organisationen erhåller den form

jordbruksutredningen föreslagit, densamma skulle komma att på ett bättre

sätt än hittills fylla sin uppgift att skaffa jordbruket den rörliga kredit,

varav detsamma är i verkligt behov. Den hittillsvarande verksamheten

vore nämligen så omgärdad med bestämmelser, icke minst beträffande inlåningen,

att det knappast funnes någon möjlighet att anskaffa medel för

verksamhetens utvidgning. Organisation av nya kassor hade under de senaste

åren på grund av bristande medel för utlåning knappast kunnat

äga rum.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser de

för upplysningsverksamhetens befrämjande föreslagna åtgärderna liksom

ock förslaget om inrättande av ett centralorgan för kasserörelsen vara

välmotiverade. Nödvändigheten av kapitaltillförsel till organisationen

framhålles särskilt. Utskottet ansluter sig till de föreslagna ändringarna

beträffande ansvarighet, insats och konsolidering.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser

förslaget utgöra en god lösning av frågan örn jordbrukets driftskredit.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att en

väsentlig orsak till kasserörelsens ringa utveckling utgöres av organisatoriska

brister. Jordbrukskasserörelsens idé finge emellertid anses sund

och erfarenheten från andra länder syntes också giva vid handen, att rörelsen

där omfattas med förtroende och varit jordbruket till gagn. Man

borde därför hava anledning förvänta, att rörelsen, bättre organiserad än

nu och med god ledning, kunde hava en uppgift att fylla även i vårt land.

Förvaltningsutskottet anser föreliggande förslag innebära en avgjord förbättring

av jordbrukskasserörelsens organisation och fortsätter:

Genom jordbrukskreditkassans tillkomst erhölles en enhetlig och kvalificerad

ledning av hela organisationen, dennas soliditet förbättras genom

den föreslagna ökade statsgarantien, fondbildningen och ökningen av de

kontanta insatserna, medan å andra sidan tillslutningen till kassorna uppmuntras

genom minskningen av medlemmarnas ansvarighet och av den

årliga uttaxeringen. Ehuru utskottet anser, att tillslutning till jordbrukskassorna

fortfarade icke i större utsträckning är att förvänta från mera

välsituerade jordbrukare, så föreligga dock efter den föreslagna omorganisationen

väsentligt större förutsättningar än förut för att kassorna skola

kunna verka i avsedd riktning. Visserligen synes den hos kassorna er
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Muj:ts proposition Nr 268.

hållna krediten icke komina att ställa sig billigare än den kredit, som en

skötsam jordbrukare med någorlunda god ekonomi kan erhålla i redan nu

befintliga kreditinstitut, men särskilt med hänsyn till ekonomiseringen av

jordbrukarnas andelsföreningar synas kassorna kunna få betydelse. Det

är ju anledning förvänta, att jordbrukarnas kooperativa rörelse kommer

att avsevärt vinna i omfattning, och det ekonomiska stöd, som härför erfordras,

kan måhända i högre grad än hos affärsbankerna påräknas hos

jordbrukskassorna med deras särskilda uppgift att vara jordbruket till

gagn.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej

kunnat finna annat än att de framlagda förslagen torde, örn de realiserades,

komma att bidraga till att avsevärt öka jordbrukskasserörelsens betydelse,

varför förslagen tillstyrkas.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ingen principiell erinran mot förslaget men framhåller beträffande kapitalanskaffningen,

att varje framkomlig väg för anskaffning av billigaste

kapital borde grundligt undersökas för att örn möjligt undvika subventionen.

Utskottet förordar till prövning, huruvida icke kapital kunde anskaffas

även på obligationsvägen.

Kommitterade, tillsatta av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha i princip intet att erinra mot förslaget, men förorda ändringar

på vissa punkter, till vilka jag i det följande återkommer.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansluter

sig i det stora hela till förslaget och anför bland annat följande.

Utskottet delar även jordbruksutredningens åsikt, att de nuvarande

jordbruks- och centralkassorna skulle kunna bli lämpliga organ för nyssnämnda

slag av kreditgivning, och att dessa kassor, därest de på ett rätt

sätt ombildades och bleve kraftigare än nu understödda av staten, kunde

bliva särdeles passande anstalter för tillgodoseende av jordbrukets kapitalbehov.

Något annat medel till frågans lösning än jordbrukarnas samarbete

på kooperativ grund torde näppeligen finnas. Det torde även vara

uppenbart, att det är ett statsintresse, att jordbrukets kreditfråga ordnas

på ett tillfredsställande sätt. I

I förvaltningsutskottets yttrande framhålles emellertid såsom särskilt

betydelsefullt, att man vid ordnandet av denna angelägenhet icke bortser

från nödvändigheten av någorlunda affärsmässig kreditgivning. I det avseendet

hade enligt utskottets förmenande jordbruksutredningen gått väl

långt i liberalitet. Härvid vänder sig utskottet bland annat mot den föreslagna

Beräkningen av delaktighetsunderlaget samt mot förslaget örn förvaltningsbidrag.

Till dessa frågor torde jag få återkomma i det följande.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser liksom jordbruksutredningen

lämpligt, att jordbrukets kreditbehov allt fortfarande

tillgodoses genom en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda

kreditföreningar. Utskottet anför vidare bland annat följande.

Bihang lill riksdagens protokoll Hvil). I sami. 231 hafi. (Nr 2GS.)

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kunut. Maj:ts proposition Nr 268.

För att emellertid en omorganiserad jordbrukskasserörelse inom en icke

alltför avlägsen framtid skall bliva till verklig nytta för det svenska jordbruket,

är det nödvändigt, att kraftiga åtgärder genast vidtagas. De jämförselsevis

rigorösa bestämmelser, som följa med en anslutning till kassorna,

göra dock, att omorganisationen först i en framtid kommer att medföra

någon verklig lättnad i jordbrukets tillgodoseende av kredit. Örn

jordbrukskasserörelsen ordnas på det sätt, som de sakkunniga föreslagit,

bör enligt förvaltningsutskottets mening, denna rörelse bliva till stort

gagn för det svenska jordbruket. Genom den föreslagna minskningen dels

av medlemmarnas personliga ansvarighet dels av den årliga uttaxeringen

och å andra sidan höjning av de kontanta insatserna och genom de föreslagna

bättre garantierna för kassornas ekonomiska konsolidering genom

fondbildning komma desamma säkerligen att bland lantmännen få ett

större förtroende och därmed följande större anslutning. De föreslagna

förenklingarna i kassornas organisation och verksamhet, den mera enhetliga

ledningen av kreditorganisationen och den effektivare kontrollen

samt revisionen komma även att bidraga härtill. Beträffande statsbidraget

till bestridande av förvaltningskostnaderna för organisationen, torde det

med hänsyn till de svåra ekonomiska förhållandena för jordbruket vara

lämpligt att denna rörelse från början erhåller en så säker grund som

möjligt att bygga vidare på. I stället för årligt statsanslag såsom bidrag

till bestridande av förvaltningskostnaderna för jordbrukskasserörelsen,

vill förvaltningsutskottet därför förordna det av professor Th. Björkman

framlagda förslaget örn ett engångsanslag av statsmedel, varigenom organisationen

från början erhåller den säkra grund, som är nödvändig för

rörelsens sunda utveckling.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker

kraftigt utredningens framhållande utav att nu rådande förhållanden

inom den jordbrukskooperativa rörelsen till stor del beror på det ringa

kapitaltillskott, som föreningsmedlemmarna giva till sina sammanslutningar.

Det är nödvändigt för en sund utveckling »att lantmännen genom

ökade insatser lämna ett verksamt bidrag till föreningsrörelsens kapitalbildning».

Sker ej detta komme alltjämt krav att framställas örn hjälp

från det allmänna under brydsamma förhållanden, vilket givetvis ej kunde

vara riktigt. Lantmännen måste själva föra rörelsen in på sundare banor

och åstadkomma ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. Under rådande förhållanden

syntes emellertid de föreslagna åtgärderna åsyfta en ekonomisk

konsolidering och därför vara värda att tagas under övervägande för att

söka bringa en lättnad i jordbrukets svårigheter.

Västernorrlands läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott anser

den föreslagna formen för effektivare medverkan från statens sida för tillgodoseende

av jordbrukets behov av sekundärkredit och driftskrédit genom

jordbrukskasserörelsen mycket väl funnen. Utskottet fortsätter:

Det statliga ingripandet blir sålunda av mera stödjande och reglerande

karaktär, medan det direkta ansvaret för lånerörelsen i första hand och i

huvudsak får bäras av jordbrukarna själva. Sistnämnda omständighet innebär

bland annat, att här avsedd kredit ej kan tänkas bliva så utsträckt,

att statens risk blir avsevärd i förhållande till värdet av den avsedda

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

83

hjälpen eller att skälig'' sänkning av jordvärdet förhindras. En mycket värdefull

biverkning av en utsträckt jordbrukskasselånerörelse hlir jämväl,

att landsbygdens sparkapital i större utsträckning än hittills kan beräknas

komma i främsta rummet bondejordbruket och småbruket till godo.

Detta är även av behovet påkallat, enär det mindre jordbruket ej i likhet

med det större kan »rationaliseras» genom inbesparing av mänsklig arbetskraft,

utan rationaliseringen torde vid detta inom stora delar av landet

särskilt böra avse att under en lämplig intensifiering av driften, med

därav ökat kapitalbehov, få bättre betalt för den egna arbetskraften. ■—

Vidkommande betydelsen av ifrågavarande åtgärder för jordbruket i Västernorrlands

län torde densamma endast framträda så småningom i den

mån jordbrukarna lära sig att samarbeta i jordbrukskassor. Då penningeomsättningen

vid det västernorrländska jordbruket emellertid ej ännu är

särskilt omfattande samt jordbrukarna inom länet i allmänhet hava ett

ganska stort stöd i en eller annan form från skogen eller andra förvärvsgrenar,

är behovet av här avsedd kredit ej så framträdande att det icke

likafullt i avsevärd utsträckning kan tillgodoses genom jordbrukskasserörelsen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller

kasserörelsens ringa utveckling och uttalar, att jordbrukarna, särskilt de

mera välsituerade, synas hava hyst ett visst misstroende för verksamheten,

dessutom också en obenägenhet att ikläda sig de ekonomiska garantier,

som medlemskapet medfört. Utskottet uttalar vidare följande.

De upprepade försök, som hushållningssällskapet gjort för att införa

jordbrukskasserörelsen i länets kustland, där rörelsen syntes böra börja,

har mötts av något, örn ock svagt, intresse från den lånebehövande befolkningen

men av oförstående av den mera välsituerade. Under sådant förhållande

har rörelsen icke kunnat komma igång här. Man kunde givetvis

av dylika erfarenheter, som även synas hava gjorts annorstädes,

ifrågasätta, huruvida denna form är den riktiga för ordnandet av jordbrukarnas

driftskredit. Med hänsyn till den relativt korta tid verksamheten

prövats i vårt land, dels till de uppenbara svårigheter och den tidsutdräkt,

som skulle möta varje försök att ordna denna fråga efter andra linjer,

måste man dock såsom jordbruksutredningen stanna inför lämpligheten

av att bygga vidare på den grund, som är lagd.

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar utskottet sin anslutning till förslaget

örn inrättande av ett centralorgan för kasserörelsen och anser, att en

statsgaranti för upplåningen är ofrånkomlig. Beträffande det föreslagna

förvaltningsbidraget uttalas i yttrandet en viss tvekan örn det lämpliga

av en dylik åtgärd. Huruvida en sådan princip vore tillrådlig ifråga örn

en ekonomisk rörelse, borde enligt irtskottets mening närmare undersökas.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser förslaget

visserligen utgöra en förbättring av jordbrukskasserörelsen såsom sådan

men uttalar tvivel om, att denna rörelse skall, även med den föreslagna

omorganisationen, kunde bliva ett led i förbättrandet av jordbrukets

ekonomiska förhållanden. Utskottet anser nämligen den i förslaget

kalkylerade utlåningsräntan vara för hög och framhåller, att den i verk
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition Nr 268.

liglieten torde komma att utgå med ytterligare en procent på grund av

förvaltningskostnaderna. Utskottet anför härom bland annat följande.

För att jordbrukskassorna skola bli av någon betydelse för jordbrukskrediten

måste de organiseras på så sätt, att de kunna utlåna kapital mot

ur jordbrukssynpunkt skälig ränta. En räntesats i likhet med den för egnahemslån

nu gällande eller 41/2 procent måste anses vara maximum.

Ha statsmakterna kunnat skaffa kapital till denna ränta åt egnahemslå

ner öreisen, så borde det låta sig göra att till samma pris hjälpa det redan

befintliga jordbruket ur dess svåraste trångmål. Det förefaller förvaltningsutskottet

i hög grad inkonsekvent, att staten med så stora uppoffringar

vidtagit åtgärder till bildande av nya jordbruk i en tid, när befintliga

jordbruk icke annat än i undantagsfall kunna reda sig, då ifråga

örn bevarandet av det jordbruk, som redan finnes, hjälpåtgärderna endast

utmynna i ökade möjligheter till skuldsättning med räntor, som jordbruket

visat sig icke kunna bära. En sådan hjälp kan icke trygga jordbrukets

ställning.

För erhållande av billigare pengar för ifrågavarande ändamål synes för

förvaltningsutskottet endast en utväg vara möjlig, nämligen ytterligare

statssubvention i så stor utsträckning, att ytterligare en procent av

räntesatsen därav täcktes, till dess kasserörelsen kommit därhän, att

den genom inlåning från allmänheten på check- eller löpande räkning

kunde täcka sitt huvudsakliga behov av utlåningsmedel. För detta ändamål

är det av alldeles särskilt stor betydelse, att, såsom sakkunniga föreslagit,

jordbrukets övriga ekonomiska föreningar kunna bliva medlemmar

i centralkassorna. Detta bör, enligt förvaltningsutskottets mening, underlättas

i mesta möjliga mån. Sådana föreningar, som lantmännens inköpsocb

försäljningsföreningar, andelsslakterier, andelsmejerier m. fl., äro ju

för sin verksamhet i behov av ett relativt stort rörelsekapital. Skulle

detta kunna förmedlas genom centralkassorna, såväl genom checkräkningar

som växeldiskonteringar, skulle det otvivelaktigt giva kasserörelsen

ett synnerligen gott ekonomiskt handtag i stället för att, såsom förhållandena

nu äro, detta jordbrukets rörelsekapital kommer affärsbankerna och

därmed handeln och industrien till godo.

I enlighet med sin ifrågavarande uppfattning uttalar förvaltningsutskottet,

att statsunderstödet borde ökas utöver vad jordbruksutredningen

föreslagit eller — på grundval av de av utredningen angivna förutsättningar

— till 450,000 kronor. Emellertid anses dock mera sympatiskt, örn

reservanten Björkmans linje följdes, varvid för ändamålet skulle erford

ras ett räntefritt lån å 12.5 miljoner kronor. På så sätt skulle en säker

grund läggas för jordbrukskasserörelsen, som därigenom bomme att fylla

de berättigade krav, som jordbrukarna kunna ställa på densamma, och

därmed bliva till verkligt gagn för jordbruket. Förvaltningsutskottet tillstyrker

förslaget med nyss angivna ändringar beträffande statsanslaget.

Jordbruksutredningens förslag tillstyrkes än vidare av Hallands läns,

Göteborgs och Bohus läns samt Kronobergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Ehuru kasserörelsen knappast kunde väntas få vidsträckt

anslutning i Södermanlands län Ilar detta läns hushållningssäll
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

skaps förvaltningsutskott dock icke velat motsätta sig förslagets realiserande,

då det givetvis kunde finnas andra delar av landet, som kunde

få nytta av den föreslagna kreditformen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap säger sig icke ha uppfattat de av

jordbruksutr ed ningen framlagda förslagen till förbättrande av jordbrukets

kreditvillkor genom en utvecklad jordbrukskasserörelse och belåning

av jordbrukets inventarier såsom avseende att i första rummet öka jordbrukets

kreditmöjligheter utan ser i dessa förslag fastmera ett försök att

sanera och på möjligast gynnsamma villkor konvertera den redan nu på

jordbruket vilande gäldbördan i syfte att härigenom få driftskrediten och

i viss män även den sekundära fastighetskrediten ordnad enligt ekonomiskt

sunda och rationella riktlinjer. I likhet med jordbruksutredningen

är lantbrukssällskapet av den uppfattningen, att en väl organiserad jordbrukskasserörelse

otvivelaktigt har en mycket stor uppgift att fylla för

sanering av jordbrukets lånerörelse och för en sund utveckling av särskilt

det mindre jordbrukets kreditanskaffning. Sällskapet anför vidare:

Den uppgift, som i detta hänseende föreligger för jordbrukskasserörelsen

skulle sällskapet i anslutning till det ovan anförda vilja precisera salunda:

Kassorna äro icke till för att i första liand bereda jordbrukarna

tillfälle att upplåna mera pengar än de nu göra. Lånerörelsen bör fastmera

sträva efter att i möjligaste mån begränsa upplåningen meni stallet

bereda jordbrukarna möjlighet att på ett förmånligt och stabilt satt

konvertera den irrationella kapitalanskaffning, som nu tyvärr alltför ofta

förekommer. Sällskapet förbiser härvid ingalunda, att jordbrukskassorna

i vissa fall ha en viktig uppgift att fylla även genom en ökad kreditgiyning,

under den förutsättningen nämligen, att det gäller verkligt räntabla

kapitalinvesteringar. I många områden och framför allt, där sparbanksväsendet

har ringa utbredning, möter det under nuvarande förhållanden

ofta stora svårigheter för även solida kreditsökare att erhålla nödig

driftskredit, varför jordbrukskassorna även under dylika förhållanden ha

betydelse för underlättandet av en ökad kreditgivning.

Sällskapet är även i likhet med jordbruksutredningen av den uppfattningen,

att, örn jordbrukskasserörelsen lyckas att arbeta sig fram till

större omfattning och starkare ekonomisk självständighet, varav den senare

bör kunna bli en följd av den förra, jordbrukskassorna också komma

att utgöra ett kraftigt stöd särskilt för det mindre och kapitalsvagare

jordbruket.

Jordbruksutredningen påvisar nied full rätt, att en mycket stor kapitalströmning

äger rum från landsbygden, men att dessa sparmedel i allt

för ringa grad komma jordbrukets produktiva ändamål till godo, varför

ett väl ordnat jordbrukskasseväsende också har en viktig. uppgift i att

uppsamla dessa sparmedel, för att därmed i första rummet tillgodose jordbrukets

eget kreditbehov.

Den av jordbruksutredningen föreslagna organisationen av jordbrukskasserörelsen

synes sällskapet vara till sina huvuddrag väl avvägd och ägnad

att på ett tillfredsställande sätt fylla rörelsens maktpåliggande och allt

annat jin lätta uppgifter.

Sveriges allmänna

lantbrukssällskap.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Centralkassorna

för

jordbrukskredit.

Fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Som en erinran mot förslaget framhåller lantbrukssällskapet, att den

ifrågasatta sänkningen av den personliga ansvarigheten syntes väl kraftigt

tilltagen. Visserligen torde det, enligt vad sällskapet gjort gällande,

vara riktigt, att en högre och önskvärd ansvarighet av exempelvis 100

kronor per andel i viss mån kunde bidraga till att minska anslutningen till

kassorna, men rörelsens stabilitet finge på intet sätt äventyras genom

en alltför lågt satt ansvarighet.

De fem centralkassorna för jordbrukskredit — Malmöhus läns centralkassa,

Södra Sveriges centralkassa, Mälarprovinsernas centralkassa, Skaraborgs

läns centralkassa och Mellersta Norrlands céntralkassa — hava i

likalydande yttranden framfört vissa detaljerinringar mot förslaget. Mellersta

Norrlands centralkassa har emellertid för sin del särskilt gjort gällande,

att jordbruksutredningens förslag angående förvaltningsbidrag till

jordbrukskassor skulle innebära en väsentlig försämring i jämförelse med

nu gällande ordning. Mot utredningens beräkning, att jordbrukskassornas

förvaltningsomkostnader ej skulle överstiga 250 kronor anföres, att

den genomsnittliga omkostnaden för samtliga kassor, anslutna till Mellersta

Norrlands centralkassa, för 1928 utgjorde 705 kronor. Centralkassans

styrelse giver uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen

står och faller på möjligheten att skapa fram väl skötta, starka

och solida lokala organisationer, vilka ha förutsättningar att vinna jordbrukarnas

förtroende och taga hand om penningrörelsen på landsbygden.

Beträffande de yttranden, som avgivits av de kapitalförvaltande myndigheterna

och institutionerna, torde jag senare få återkomma till däri

gjorda uttalanden i samband med behandlingen av frågan örn sättet för

kapitaltillförseln till kasseorganisationen. Emellertid synas redan i detta

sammanhang böra återgivas vissa i dessa yttranden framförda synpunkter

rörande jordbruksutredningens förslag i allmänhet.

Fullmäktige för penskmsför säkring sjöndén anföra bland annat följande.

Beträffande förslaget till ändringar i nu gällande bestämmelser för jordbrukskassor

och centralkassor må till en början framhållas, att den höjning

av de kontanta insatserna i jordbrukskassorna och den avsevärt

ökade fondbildning inom såväl dessa kassor som centralkassorna, vilken

åsyftas med förslaget, givetvis borde verka till en ekonomisk konsolidering

av kassorna och en förstärkning av kreditunderlaget för deras upplåning.

Det torde emellertid få räknas med, att — såsom även jordbruksutredningen

synes förutsätta — denna fondbildning kommer att endast

långsamt utveckla sig. Stor betydelse ur kreditsynpunkt måste även tillmätas

de reformer i avseende å ledning, kontroll och revision m. m., som

föreslås av jordbruksutredningen. Framför allt skulle härvid de nuvarande

kassornas inordnande i ett enhetligt system under ett centralt topporgan

(svenska jordbrukskreditkassan) helt visst komma att medföra avsevärda

både organisatoriska och ekonomiska fördelar.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Å andra sidan bör man icke helt bortse från, att förslaget jämväl innebär

ett försvagande av det yttersta kreditunderlaget tor den kooperativa

jordbrukskassor öreisen, nämligen därigenom, att kassemedlemmarnas

personliga ansvarighet skulle komma att avsevart minskas. För att i någon

mån eliminera verkningarna av denna minskade ansvarighet bär 30

bruksutredningen föreslagit en förstärkning av den nuvarande statsgarantien

för centralkassorna på sådant sätt, att kärfor gäldande maxim - belopp, 500,000 kronor för varje kassa, skulle bortfalla och grundfonden

sålunda alltid utgöra 20 procent av in- och upplåningen, dock minst

100,000 kronor. I övrigt synes jordbruksutredningen rakna med, att den

minskade ansvarigheten skulle komma att i framtiden mer an val uppvägas

av den kraftigare tillslutning till rörelsen och den okade fondbddning,

som skulle bliva en följd av förslagets genomforande. I vad man

denna beräkning skall komma att visa sig riktig, undandrager sig givetvis

för närvarande fullmäktiges bedömande.

Riks} försäkring sanstalten anser, att inrättandet i enlighet nied förslaget

av ett sammanhållande och ledande centralorgan för jordbrukskasserörelsen,

förslagsvis benämnt svenska jordbrukskreditkassan, för vars förbindelser

viss statsgaranti skulle lämnas, synes kunna stärka denna rörelse

och underlätta upplåningen av erforderliga medel för dess bedrivande.

Samma syfte tjänade även de föreslagna bestämmelserna rörande höjning

av de kontanta insatserna i jordbrukskassorna samt den ökade fondbildningen

ävensom angående ledning, kontroll och revision. Emellertid lieser

riksförsäkringsanstalten vissa betänkligheter mot den ifrågasatta

maximigränsen för kreditgivningen och uttalar därom följande.

Att jordbrukskassornas kreditgivning, oaktat den väsentliga nedsättningen

i medlemmarnas personliga ansvarighet, skulle bibehållas vid samma

maximum per andel som hittills, synes emellertid vara agnat att vacka

betänkligheter, bland annat med hänsyn till att nämnda kreditgivning

skall utgöra det primära underlaget för svenska jordbrukskreditkassans

upplåning. Bestämmelserna i ämnet innebära att, utöver primärkredit a

60 procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, kredit i kassan skulle

kunna erhållas motsvarande 40 procent av taxeringsvärdet. Det förutsattes

visserligen, att vid utlåning säkerhet skall ställas, men det synes

ändock kunna ifrågasättas, örn ej en utlåning efter dessa linjer mången

gång kan komma att överskrida gränsen för en sund kreditgivning. I betraktande

av jordbrukets nuvarande ringa avkastningsförmåga är det sannolikt,

att de sedan krigsåren väsentligt höjda värdena å jordbruksfastigheter

komma att falla. Därest detta i avsevärdare män äger rum, kunna

betydande förluster uppstå på grund av jordbrukskassornas kreditgivning.

Det ekonomiska underlaget för svenska jordbrukskreditkassans förbindelser

måste i och för sig anses svagt, intill dess en avsevärd fondbildning

inom de särskilda kreditorganen ägt runi. En väsentlig förstärkning 01- hålles visserligen genom den föreslagna statsgarantien av 30 miljoner

kronor, men det synes kunna ifrågasättas, om denna kan anses i varje

fall tillräcklig.

Riksförsäk
ringsanstal
ten.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Departe
mentschefen
-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Vid behandlingen av frågan om jordbrukets kapitalbehov och kredit''

förhållanden i allmänhet gav jag uttryck åt den uppfattningen, att det

inom jordbruket i stort sett otvivelaktigt föreligger ett starkt behov av

mera gynnsamma kreditmöjligheter. Det gäller då att fatta ståndpunkt

till, genom vilka organisatoriska och finansiella dispositioner detta kreditbehov

skall på lämpligaste sätt kunna tillgodoses, ävensom att bedöma,

huruvida och i vad mån staten därvidlag kan genom sin mellankomst

bereda jordbruket stöd och hjälp.

Jordbruksutredningen har, såsom framgår av nyss lämnade redogörelse

för dess i fråga örn detta spörsmål gjorda uttalanden, för sin del

kommit till den slutsatsen, att en kreditgivning på kooperativ grund genom

särskilda kreditföreningar otvivelaktigt är den mest fördelaktiga

formen för tillgodoseende av lantmännens kreditbehov. Utredningen har

därför grundat sitt förslag på den nuvarande jordbrukskasserörelsen och

har sökt att genom förändringar i skilda hänseenden i kassornas struktur

samt genom en utbyggnad av denna organisation få fram ett jordbrukets

speciella kreditorgan av sådan beskaffenhet, att det kan bliva i

stånd att i erforderlig omfattning tillhandahålla lantmännen driftskredit

på för jordbrukets speciella förhållanden avpassade villkor. Statens

medverkan till kreditfrågans ordnande har utredningen tänkt sig skola

bestå i lämnande av garanti för kapitaltillförselns säkerställande samt

av ekonomiskt stöd till förvaltningskostnadernas täckande och för bedrivande

av en effektiv revisions-, organisations- och upplysningsverksamhet.

Innan jag går närmare in på frågan örn jordbrukskasserörelsens ordnande

och jordbruksutredningens nu föreliggande förslag, torde jag få

beröra vissa andra möjligheter för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov,

vilka i detta sammanhang varit föremål för dryftande, dag syftar

därvid särskilt på sparbanksrörelsen men kommer också att angiva några

synpunkter på affärsbankernas möjlighet och lämplighet att i detta hänseende

fylla behovet.

Vad sparbankerna beträffar, så har, som framgår av den i jordbruksutredningens

betänkande (sid. 5—11) lämnade historiken, vid upprepade tillfallen

blivit ifrågasatt, huruvida icke sparbankernas verksamhet skulle

kunna så inriktas, att det av dem förvaltade sparkapitalet kunde i vidsträcktare

mån komma jordbruket till godo även i form av driftskredit.

I första hand har man därvid haft att taga i betraktande sparbankernas

direkta kreditgivning till jordbruksidkare. Av naturliga skäl omfattar

denna givetvis till största delen lån mot säkerhet i fastighetsinteckningar

och särskilt mot inteckningar inom fastigheternas halva taxeringsvärde.

Men även borgenslån utlämnas till relativt betydande belopp. Jag får i

detta hänseende hänvisa till av mig i det föregående (sid. 42) angivna uppgifter

örn sparbankernas medelsplacering. Att denna kreditgivning hittills

icke nått en sådan omfattning, som skulle vara önskvärd och behöv
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

lig, torde med stöd av den sålunda verkställda utredningen få anses bekräftat.

Det torde icke heller vara sannolikt, att någon mera väsentlig omläggning

av kreditgivningen i dylik riktning skall komma att äga rum,

eftersom man härigenom otvivelaktigt skulle komma i strid med sparbanksinstitutionens

egentliga syfte, som är att göra det uppsamlade sparkapitalet

räntebärande genom möjligast säkra placeringar.

Emellertid har man även försökt att på indirekt väg låta sparbankernas

kapital komma jordbruket till godo i form av driftskredit, nämligen genom

ett samarbete mellan sparbankerna och jordbrukskasseorganisationen. Sålunda

återfinnas förslag i sådant syfte både i 1911 och 1913 års kommittébetänkanden

rörande jordbrukskasserörelsen. I sistnämnda betänkande

ifrågasättes den anordningen, att centralkassorna skulle kunna mottaga

sparbanksmedel i deposition och öppna kreditivräkning i sparbanker,

varigenom möjlighet skulle yppas för sparbankerna att låta sina oplacerade

medel komma jordbrukskreditrörelsen till godo. I propositionen

till 1915 års riksdag rörande jordbrukskasseorganisationens tillskapande

framhölls såsom synnerligen önskligt, att ett omfattande samarbete med

sparbankerna komme till stånd. Man tänkte sig då en kreditgivning från

sparbankerna till centralkassorna närmast i form av stående lån eller

amorteringslån, men gick även in för lån å kreditivräkning eller löpande

räkning, då det gällde fristående lokal jordbrukskassa. Vid tillkomsten

av 1915 års författningar örn jordbrukskasserörelsen vidtogos också sådana

förändringar i sparbankslagen som skulle möjliggöra kreditförbindelser

av angivna innebörd mellan sparbankerna och jordbrukskasserörelsen.

Nu åsyftade samarbete med sparbankerna för förmedling av dessa bankers

utlåningsmedel till jordbrukskasserörelsen har beklagligt nog icke

kommit till stånd ens tillnärmelsevis i den omfattning, som vore önskvärd

och som man hade anledning hoppas vid jordbrukskassornas tillskapande.

Enligt de i jordbruksutredningens betänkande lämnade uppgifterna angående

centralkassornas upplånade kapital skulle sparbankernas medelsplacering

hos dessa kassor sålunda för närvarande inskränka sig till ett

belopp av allenast 26,000 kronor.

Enligt vad jag inhämtat hava försök visserligen icke uraktlåtits för att

söka få till stånd någon för båda parterna tillfredsställande anordning,

varigenom kassorna skulle kunna få del av sparbankernas kapital. På

allra senaste tiden lär sålunda genom en särskild gemensam delegation

hithörande spörsmål vara föremål för dryftande emellan sparbankerna

och centralkassorna. Men det torde knappast vara att förvänta att några

nämnvärda resultat skola på denna väg kunna uppnås. Sparbanksinspektionen

har, såsom framgår av dess av mig förut återgivna yttrande, berört

denna fråga och därvid uttalat, att ett organiserat samarbete mellan

jordbrukskassor och sparbanker knappast torde kunna genomföras utan

ganska genomgripande förändringar. Det är möjligt, säger inspektionen,

att man måste utgå ifrån, att den konkurrens mellan sparbanker och jord

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

brukskassör, som för närvarande förefinnes, icke kan undvikas, i samband

varmed inspektionen dock framhållit, att jordbrukskasseröreisen i utlandet,

exempelvis i Finland och Tyskland, fått stor omfattning trots förhandenvaron

av ett utvecklat sparbanksväsen.

För min del är jag av den uppfattningen, att sparbankerna äro av mycket

stor betydelse för jordbruket särskilt i de delar av landet, där

sparbanker förekomma mera talrikt. Som förmedlare av fastighetskredit

äro de för visso oumbärliga även för jordbruket och, då det gäller den egentliga

driftskrediten, kunna de utan tvivel i betydande omfattning jämväl

vara till gagn genom utlämnande av borgenslån. Men för fyllande av

jordbrukets behov av en affärsmässigt ordnad löpande driftskredit, vilket

behov oundgängligen måste tillgodoses, kunna sparbankerna icke komma

ifråga och icke heller lämpligen tagas i anspråk i erforderlig omfattning.

Att utrymme finnes både för sparbanker och för andra för jordbruket

särskilt inrättade kreditorgan visar erfarenheten icke blott — såsom

sparbanksinspektionen framhållit — i Finland och Tyskland, utan även

i vårt eget land, nämligen Kristianstads län, varest jordbrukskasserörelsen

fått en relativt gynnsam utveckling oaktat förekomsten i länet av ett

stort antal sparbanker.

Vad därefter angår affärsbankernas kreditgivning till jordbruket torde

det otvivelaktigt äga sin riktighet, att dessa hanker i första hand äro

inriktade på tillgodoseendet av industriens och handelns kreditbehov

och att de säkerheter, som en jordbrukare är i stånd att erbjuda, då det

gäller hans egentliga driftskredit, oftast icke äro av den beskaffenhet,

att kredit beviljas eller att den beviljas till sådan ränta, som är för

jordbrukaren överkomlig. Det kan nämligen icke undgås, att förtroendet

för låntagaren måste, då det gäller jordbrukskrediten, i alldeles särskilt hög

grad grundas på deli personliga kännedomen örn honom och hans sätt att

handhava skötseln av sitt jordbruk. Att en dylik kreditgivning skall vara

tilldragande för sådana penningsinstitut, som väsentligen äro inriktade

på andra näringsområden och där också finna lönande placeringsmöjligheter

i för dem fullt tillräcklig omfattning, kan icke rimligen begäras.

I själva verket är det just den av mig nyss antydda egenarten hos jordbrukskrediten,

som gör den särskilt väl lämpad att omhändertagas av kooperativa

kreditorgan. Endast inom den trängre krets av jordbrukare, som

utgöres av respektive lokala jordbrukskassor, kan finnas en sådan personlig

kontakt med och kännedom örn varandra, som kan läggas till grund

för en kreditgivning, även örn förhandenvarande säkerheter icke skulle ur

strängt bankmässig synpunkt vinna godkännande. Och endast i den inom

det kooperativa organet förefintliga ömsesidiga ansvarigheten för kreditgivningen

finnas garantier för att en dylik kreditgivning skall hållas inom

sådana gränser, som äro förenliga med sunda ekonomiska principer. Rent

principiellt är jag alltså, i likhet med jordbruksutredningen, av den övertygelsen,

att jordbrukets driftskreditfråga måste vinna sin lösning på

kooperativ grund.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

91

Då det nu gäller ett ståndpunkttagande till detta spörsmål, synas mig

även praktiska skäl starkt tala för att man fasthåller vid den kooperativa

organisationen och söker bygga vidare på densamma för att örn möjligt få

den att motsvara, vad som därmed från början avsågs. Det må visserligen

medgivas, att jordbrukskasserörelsen hittills i vårt land icke ernått någon

nämnvärd utveckling, örn än en gradvis fortgående ökning i omslutningen

kan konstateras. Men denna organisation, som ju tillkommit med

det allmännas medverkan efter mångårigt vidlyftigt utredningsarbete,

har otvivelaktigt under de förflutna femton verksamhetsåren haft åtskilliga

svårigheter att övervinna, som uppenbarligen icke kunna hänföras

till den för rörelsen grundläggande principen såsom sådan. Tidsförhållandena

under de gångna åren måste i själva verket betecknas såsom särskilt

ogynnsamma för startandet och det första framarbetandet av en sådan

organisation. Att under dylika omständigheter redan nu misströsta örn

rörelsens framtid i vårt land synes mig förhastat. Snarare synas mig

goda skäl finnas att söka genom lämpliga åtgärder undanröja de förnämsta

hindren för rörelsens utveckling och giva densamma mera gynnsamma

förutsättningar för tillväxt och framgång. Först därefter och sedan kasseorganisationen

fått arbeta under en avsevärt längre tid, kan man ha

fått säkert belägg för huruvida denna i och för sig fördelaktiga form för

samverkan mellan jordbruksidkarna kan vinna nöjaktig utbredning i vårt

land eller icke. Under alla förhållanden torde det ur statens synpunkt

icke kunna anses försvarligt att i det rådande läget iakttaga passivitet

gentemot de framförda kraven på ordnande av jordbrukets driftskredit.

Det torde vara obestridligt, att de organisatoriska och finansiella åtgärder,

som staten hittills i detta hänseende vidtagit, icke visat sig motsvara behovet.

Antingen bör kasserörelsen då givas nödig luft under vingarna, så

att den bättre kan fylla sin uppgift, eller också bör staten i fortsättningen

vägra sin vidare medverkan för rörelsens uppehållande och befrämjande

och i stället vidtaga åtgärder för kreditförhållandenas ordnande på annat

sätt än genom den kooperativa organisationen. På förut anförda skäl

tvekar jag icke för min del att tillstyrka den först anvisade vägen. Rätt

skött och under kraftfull ledning bör jordbrukskasserörelsen kunna icke

blott fullgöra funktionen som förmedlare av jordbrukets driftskredit utan

även i sin mån verksamt bidraga till mera välordnade förhållanden inom

jordbrukets andelsrörelse i allmänhet.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta beröra en synpunkt, som

kommit till uttryck i vissa av de inkomna yttrandena, bland annat i det avsvenska

bankföreningen avgivna. Däri framhålles, att det allmännas bemödanden

syntes bland annat böra gå ut på att genom stödjande och uppmuntrande

av jordbrukets andelsrörelse skapa bättre ekonomiska förutsättningar

för näringen. Därest strävandena för uppbyggandet av en

stark jordbrukskooperation bleve framgångsrika, kommo ock — enligt

vad i yttrandet uttalats — att av sig självt åstadkommas ett betryggande

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

underlag för jordbrukets kreditväsen. Nu återgivna uttalande synes

mig bottna i en missuppfattning av jordbrukskasseorganisationens egentliga

karaktär. I själva verket är denna rörelse — i likhet med lantmännens

inköps-, försäljnings- oell produktionsföreningar —• en gren av jordbrukets

andelsrörelse såsom sådan. Då man såsom bankföreningen ställer sig

i stort sett avvisande till de föreslagna reformerna för jordbrukskasserörelsens

befrämjande under hänvisning till, att åtgärder för andelsrörelsens

utveckling vore att föredraga, synes man därför göra sig skyldig till en

motsägelse. Även örn man skulle av uttalandet ifråga kunna draga den

slutsatsen, att med andelsrörelsen allenast skulle avses andra slag av andelsföreningar

än kreditkassor, synes mot den av bankföreningen framförda

uppfattningen, att jordbrukets driftskreditfråga skulle låta sig

ordnas genom sådana föreningar, kunna riktas befogade erinringar. I

uttalandet torde väl då knappast kunna läggas annan innebörd, än att

jordbrukets inltöpsföreningar skulle i vidsträckt omfattning lämna kredit

åt sina medlemmar icke blott för till dem levererade varor utan även för

alla andra ändamål, för vilka driftskredit skulle vara erforderlig. En dy

lik kreditgivning av jordbrukets affärsandelsföreningar skulle emellertid

enligt min mening — och riktigheten därav bestyrkes tillfullo genom redan

gjorda erfarenheter — innebära de största risker för affärsandelsröreisens

utveckling i osund riktning.

I flera av de inkomna yttrandena lia uttalats farhågor för att en utveckling

av jordbrukskasserörelsen på sätt i förslaget avses skulle medföra en

ökning av jordbrukets gäld och därigenom föranleda en ytterligare försämring

av jordbrukets läge i allmänhet. Vidare har framhållits angelägenheten

utav, att åtgärder i första hand må bliva vidtagna för att giva

jordbruket ökad räntabilitet. Till grund för nu avsedda uttalanden ligger

den i och för sig givetvis fullt riktiga tankegången att, då jordbruket i sitt

nuvarande ekonomiska betryck icke förmår giva nöjaktig förräntning av

det i näringen nedlagda kapitalet, en ökad skuldsättning skulle i stort sett

vara mera ägnad att förvärra än att förbättra lantmännens läge. Emellertid

grunda sig även de i sådan riktning gjorda uttalandena på en missuppfattning

om förslagets verkliga innebörd. Förslaget går visserligen ut

på att söka säkerställa kapitaltillförseln till denna jordbrukets speciella

kreditorganisation. Men därav följer givetvis icke, att kreditgivningen

skall givas större omfattning än som i varje särskilt fall kan anses förenligt

med sund ekonomi. Avsikten med de föreslagna åtgärderna är —

såsom jämväl av Sveriges allmänna lantbrukssällskap i dess yttrande

framhållits — icke i första rummet att öka jordbrukets skuldsättning, utan

reformerna skulle fastmera åsyfta att möjliggöra en omläggning av redan

förefintliga krediter på sådant sätt, att jordbrukets driftskredit och

även den sekundära fastighetskrediten bleve ordnad enligt ekonomiskt

mera sunda och rationella linjer. Därmed är naturligen icke sagt, att

jordbrukskassorna skulle vara förhindrade att lämna sådan kredit, som

skulle medföra en ökad sammanlagd gäld för låntagaren. Men en bestämd

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

93

förutsättning liärför bör vara, att denna kreditgivning avser ändamål, som

kunna förväntas förränta däri nedlagt driftskapital, eller åsyftar att tillgodose

ett tillfälligt kreditbehov under produktionsårets lopp hos sådana

jordbrukare, vilkas skötsamhet och allmänna ekonomiska ställning giva

grundat fog för en sådan kreditgivning. Lika med lantbrukssällskapet

är jag nämligen av den uppfattningen, att det på många håll och framför

allt där sparbanksväsendet har ringa utbredning, ofta möter stora

svårigheter för även solida kreditsökande att erhålla nödig driftskredit.

I dylika fall hava jordbrukskassorna även i sådant hänseende en viktig

uppgift att fylla för kreditbehovets tillgodoseende.

Vissa myndigheter och institutioner hava, med tillbakasättande av den

betydelse, ett ordnande av jordbrukets driftskredit skulle äga, i stället

framhävt angelägenheten utav åtgärder för höjande av jordbrukets

räntabilitet. Givet är att skilda slag av åtgärder, evad de

vidtagas genom det allmännas försorg eller närmast ankomma på

lantmännen själva, icke äro till sina verkningar likvärdiga. Men lika

visst torde vara, att ett förbättrat ekonomiskt läge för jordbruket i allmänhet

—• i den mån ett sådant kan med hänsyn till det internationella marknadsläget

uppnås — endast kan åstadkommas genom att på alla punkter,

där så lämpligen ske kan, åtgärder vidtagas till lantbrukets främjande

och stödjande. Att betydelsen av en förbättrad ordning för tillgodoseende

av jordbrukets driftskredit därvidlag icke bör underskattas synes mig

ligga i öppen dag.

Till den karakterisering av jordbrukskasserörelsens brister, som jordbruksutredningen

lämnat och som jag förut återgivit, (sid. 50), kan jag i

stort sett uttala min anslutning. För att kasserörelsen skall kunna vinna

ökad utbredning, synes oundgängligt, att åtgärder vidtagas i skilda hänseenden

för dessa bristers avhjälpande. Det torde sålunda vara nödvändigt å ena

sidan att företaga vissa ändringar beträffande bland annat ansvarighetsreglerna

i syfte att skapa förutsättningar för ökad anslutning till organisationen

och å andra sidan att vidtaga åtgärder för en starkare ekonomisk

konsolidering av rörelsen. I anslutning därtill bör organisationen i största

möjliga grad förenklas och verksamhetsformerna i görligaste mån frigivas.

Vidare måste den brist, som hittills förelegat på en enhetlig och

sammanhållande ledning av verksamheten, snarast avhjälpas, i samband

varmed kontrollen över medelsförvaltningen torde böra organiseras och

skärpas. Med hänsyn till den allmänt kända bristen på förståelse bland

lantmännen för de kooperativa idéernas betydelse, något som naturligen

stått hindrande i vägen även för kasserörelsens utbredning, torde upplysningsverksamheten

angående jordbrukskasseväsendet böra rationellt

ordnas. Därvid synes böra framhållas angelägenheten utav, att åtgärder

vidtagas för särskild utbildning av personer ute i bygderna rörande den

kooperativa kreditrörelsens syften och verksamhetsformer, så, att folk

finnes disponibelt för att på ett nöjaktigt sätt omhiinderliava den omedelbara

skötseln av kasseverksamheten. Vad angår frågan örn kapitaltill
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

forselli till jordbrukskasseorganisationen delar jag den uppfattning, sorn

kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande, att statens medverkan

därvidlag torde vara ofrånkomlig.

Då jag sålunda funnit mig böra gå in för en reorganisation oell utvidgning

av jordbrukskasserörelsen på grundval av jordbruksutredningens

förslag, Ilar det icke varit utan tvekan. Med anledning av vad i vissa

av de avgivna yttrandena över berörda förslag blivit anfört, har jag ansett

mig böra vidtaga en del ändringar i förslaget i syfte att åstadkomma

ett mera betryggande underlag för kreditgivningen. Så som organisationen

sålunda skulle bliva utformad, synas mig de föreslagna reformerna

innebära en beaktansvärd förstärkning av möjligheterna att på

den redan av statsmakterna godkända kooperativa grunden tillfredsställa

jordbrukets trängande behov av driftskredit.

Jag övergår nu till en redogörelse i detalj för de reformer med avseende

å jordbrukskasserörelsen, som jordbruksutredningen föreslagit.

Förslagets detaljer.

Jordbruks
kassorna.

Medlemmar

(§ 42)

Jordbruksut
redningen.

Med avseende å medlemskap i jordbrukskassa har jordbruksutredningen

föreslagit den inskränkning i nu gällande bestämmelser i ämnet, att ekonomiska

föreningar och kommuner icke skulle kunna vinna sådant medlemskap.

Utredningen är av den uppfattningen, att krediten åt affärsandelsföreningarna

lämpligen bör förmedlas direkt av centralkassorna.

Rätten till utlåning till kommuner lär motiveras i första hand därav, att

kommunerna därigenom kunna vinnas såsom insättare av medel i jordbrukskassor.

Då dessa kassors rätt till inlåning enligt förslaget skulle

slopas, finnes enligt utredningens mening icke tillräckliga skäl för bibehållande

av möjligheten för kommuner att vinna medlemskap i jordbrukskassa

(betänkandet sid. 42—43).

Remiss- Samtliga centralkassor för jordbrukskredit hava framhållit, att åtskilyttranden.

jjga regjs^rera(je ekonomiska föreningar för närvarande äro medlemmar i

jordbrukskassorna och att det vore olämpligt, därest de på grund av den

nya lagstiftningen icke skulle kunna bibehålla sitt medlemskap. Även

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort en

liknande erinran.

Departements- Till frågan örn kreditgivningen åt jordbrukets affärsandelsrörelse, vil
chefen
ket

spörsmål av särskilda skäl icke kunnat av jordbruksutredningen i

förevarande betänkande upptagas till slutlig prövning, återkommer jag

närmare i det följande. Som ett provisorium har utredningen föreslagit,

att dylik kreditgivning skall på vissa villkor kunna ske allenast från centralkassorna,

som anses mera lämpade att direkt omhänderhava densamma.

I likhet med utredningen finner jag en sådan anordning välbetänkt,

särskilt som kreditgivningen till affärsandelsföreningarna otvivelaktigt

ställer starkare krav på bedömandet av låntagarens kreditvärdighet

och påfordrar en större rörlighet i förbindelserna mellan den kredit
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

givande institutionen och låntagaren. Emellertid torde också, såsom

centralkassorna betonat, det vara mindre lämpligt att tvinga lokalkassorna

att omedelbart utesluta de ekonomiska föreningar, som de hittills

förvärvat såsom medlemmar. Jag anser därför tillrådligt att bereda kassorna

och föreningarna någon övergångstid, under vilken en till jordbrukskassa

ansluten förening kan ordna med sitt inträde i vederbörande

centralkassa. Denna övergångstid synes mig lämpligen kunna bestämmas

till tre år.

Till vad jordbruksutredningen anfört beträffande kommuners medlemskap

i dessa kassor får jag uttala min anslutning.

Jordbruksutredningens förslag går ut på att jordbruksfastighetens Delaktigheten

taxeringsvärde — och icke, som nu är fallet, dess jordbruksvärde enligt ™ 43^

verkställd taxering — skulle utgöra delaktighetsunderlag för anslutning Maningen*"

till kassan. Vidare föreslås i betänkandet, att delaktighetsunderlagets

storlek skulle i särskilda fall kunna av centralkassan bestämmas efter

särskild värdering. Arrendators rätt till delaktighet i jordbrukskassa

föreslås skola så begränsas, att han medgives ingå med allenast hälften så

många andelar, som skulle tillkommit honom som ägare av fastigheten

ifråga. Enligt gällande bestämmelser äger arrendator ingå med av delaktighetsunderlaget

betingat fullt antal andelar. — Som jordbruksfastighet

skulle enligt förslaget anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet

ävensom annan fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel,

hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet

bedrives såsom självständig näring.

Beträffande motiveringen till nu angivna ändringsförslag torde jag få

hänvisa till jordbruksutredningens betänkande sid. 43—46. Här må endast

framhållas, att delaktighetsunderlagets utvidgning till att omfatta

hela taxeringsvärdet —- d. v. s. såväl jordbruksvärdet som skogsvärdet

samt tomt- och industrivärdet —- har, vad angår skogsvärdet, motiverats

med angelägenheten utav att icke försätta sådana jordbrukare, som äga

skog i större utsträckning, i sämre läge med avseende å möjligheten att

erhålla lån från jordbrukskasseorganisationen än de jordbrukare, som

hava mera öppen jord. Även det i taxeringsvärdet ingående tomt- och

industrivärdet ansågs i samband därmed kunna utan större olägenhet

medräknas såsom grund för delaktigheten, eftersom det på delaktigheten

grundade lånemaximum allenast innebure en högsta gräns för kreditgivningen,

inom vilken kassans styrelse hade full frihet att bestämma kreditens

storlek. Till förebyggande utav att den sålunda föreslagna utvidgningen

av delaktighetsunderlaget skall medföra, att även ägare och brukare

av fastigheter, som icke äro jordbruksfastigheter i egentlig mening,

bliva delaktiga i jordbrukskassa, tillkom förslaget örn att såsom jordbruksfastighet

i detta sammanhang skall anses för jordbruksändamål bebyggd

fastighet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Remiss
yttranden.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Gentemot förslaget om utvidgning av delaktiglietsunderlaget till att

omfatta hela taxeringsvärdet, en åtgärd som givetvis skulle ha till följd,

att även lånemöjligheterna i samma mån utvidgades, hava i vissa yttranden

uttalats betänkligheter.

Bank- och fondinspektionen framhåller sålunda, att det med en dylik

föreskrift skulle kunna inträffa, att toppvärdet av växande skog bleve

låneunderlag i jordbrukskassa. Inspektionen erinrar örn det föreliggande

förslaget till utvidgning av den primära fastighetskrediten till att omfatta

även skogsvärdet. Förutsättningen för sådan kredit skulle dock vara

förefintligheten av en på visst sätt fastställd avverkningsplan för skogen.

Örn primärbelåning av skogen under angivna förutsättning icke ägt rum,

skulle någon sådan trygghet, som nyssnämnda avverkningsplan avser att

bereda, icke förefinnas, örn lån utlämnades från jordbrukskassa. Inspektionen

ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligare att alltjämt vidhålla

jordbruksvärdet såsom låneunderlag.

Även sparbanksinspektionen avstyrker förslaget i denna del. Någon

ändring av nuvarande bestämmelser i detta avseende borde, enligt vad

inspektionen uttalar, icke vidtagas, så länge jordbrukskasserörelsen icke

mera konsoliderats än för närvarande vore fallet.

Fullmäktige i riksbanken kunna icke heller tillstyrka ifrågavarande

förslag till utvidgning av lånemaximum. En belåning intill samma belopp

som det taxerade jordbruksvärdet syntes ur jordbrukskassans synpunkt

medföra en lämpligare begränsning av kreditgivningen. Fullmäktige

anse, att det för jordbrukskassans ledning bör vara fördelaktigt att genom

lagstiftningen erhålla ett stöd till upprätthållandet av viss marginal mellan

lanemaximum och fastighetsvärde till säkerhet mot den risk, som kan

uppstå genom fluktuationer nedåt i sistnämnda värde, till täckning av

upplupna räntor etc. Fullmäktige säga sig icke hava förbisett, att även

inventarievärdet utgör en viss marginal, men denna vore dock av mera

variabel natur. Även örn de nuvarande bestämmelserna icke äro väl anpassade

för jordegendomar med stort skogsvärde, syntes den ändring, som

kan vara påkallad av hänsyn till dylika egendomar, icke motivera den av

utredningen föreslagna utvidgningen av lånegränsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och samma läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott uttala sig emot att tomt- och industrivärdet medräknas

i delaktighetsunderlaget, länsstyrelsen dock med den modifikationen,

att detta värde skulle kunna medräknas, för så vitt efter verkställd undersökning

ådagalagts, att detta värde redan nu är förefintligt. Beträffande

skogsvärdet uttalar länsstyrelsen, att den icke har något att erinra mot att

detta innefattas i beräkningen, enär skogen — örn taxeringen är rätt gjord

ingår i taxeringsvärdet med ett vållde, som motsvarar vad som kan uttagas

vid uthålligt skogsbruk, vadan nuvärdet icke fått alltför mycket

inverka å värdesättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

97

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifråga

satt, huruvida icke medlem borde förpliktigas att ingå med minst så många

andelar, som motsvarar halva delaktighetsunderlaget.

I likhet med de myndigheter, vilkas uttalanden i denna punkt jag nyss Departements-återgivit,

kan jag icke undgå att hysa starka betänkligheter mot en sådan chefen,

utvidgning av delaktighetsunderlaget, som av jordbruksutredningen föreslagits.

Det må visserligen medgivas, att det av delaktigheten betingade

lånemaximum allenast utgör en högsta gräns för kreditgivningen, inom

vilken jordbrukskassans styrelse har rätt och möjlighet att fritt bestämma

-över kreditens storlek. Men även örn lånemaximum alltså ingalunda får

sättas lika med lånerätt, synes det mig likvisst kunna befaras, att kreditgivningen

skulle i alltför hög grad utvidgas, därest delaktighetsunderlaget

bleve bestämt på sätt utredningen föreslagit. Särskilt anser jag avseende

därvidlag böra fästas vid vad bankinspektionen anfört beträffande risken

för att skogen kan komma att ligga som säkerhet för lån från jordbrukskassa

utan att någon sådan plan för avverkningen förefinnes, som förutsättes

skola vara förhanden vid primär skogsbelåning. Då jag sålunda

finner mig höra avstyrka, att någon förändring i bestämmelserna i nu

förevarande hänseende vidtages, förbiser jag därvid icke, att de nu gällande

reglerna för delaktighetsunderlagets beräknande äro ägnade att

giva en viss företrädesställning åt slättbygdernas jordbrukare. Jag

ber emellertid i sådant hänseende att få erinra därom, att kreditmöjligheterna

för skogsägande jordbrukare skulle i betydande omfattning vidgas

genom realiserande av det föreliggande förslaget örn skogsbelåningens

innefattande under den primära fastighetskrediten. Det synes mig un

■der sådana förhållanden finnas visst fog för att åtminstone under någon

tid pröva verkningarna av ifrågavarande belåningsmöjlighet, innan man

går in för en sådan ändring i reglerna för delaktighet i jordbrukskassa,

som nu är ifråga och som i varje fall måste, på grund av därmed föl

jande ökning av lånemöjligheterna, anses innebära ett betydande riskmoment.

Mot vad jordbruksutredningen i övrigt föreslagit i fråga örn delaktighetens

bestämmande har jag icke något att erinra.

Jordbruksutredningens förslag avser en höjning av insatsen från två insatser(§44)

till fem kronor per andel. Två kronor skulle konstant inbetalas vid inträ- Jordbruksutdet

i kassan och resten inom tre år efter tecknandet, så framt ej hela in- iedninsensatsbeloppet

på en gång uttages genom avdrag å beviljat lån. Av insatsbeloppet

skulle 30 procent överföras till kasserörelsens fonder, nämligen

20 procent till jordbrukskassans reservfond och 10 procent till centralkas

sans säkerhetsfond. Resten skulle tillföras jordbrukskassans insatskapital.

Däri ingående insatsbelopp skulle kunna av medlem återbekommas

vid avgång ur kassan, dock högst med en femtedel därav

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 hafi. (Nr 268.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

Remiss
yttranden.

Departements
chefen.

Ansvarighet

och uttaxering

(§§ 45-46.)

Jordbruksnt
redningen.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

årligen under feni år från utträdet, så framt ej kassans styrelse finner

lämpligt återbetala insatsbeloppet omedelbart.

Nu angivna ändrade regler för medlems insats och insatsbeloppets disponerande

motiveras av angelägenheten utav att kassorna erhålla möjlighet

till ekonomisk konsolidering. Beträffande den närmare motiveringen

tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 46—47.

Mot förslaget örn insatsens höjning hava betänkligheter uttalats endast

i tvenne yttranden nämligen från länsstyrelsen i Jämtlands län och från

de kommitterade, som yttrat sig i ämnet till Uppsala läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Den tveksamhet, som där kommit till uttryck,

motiveras med farhågan för att en dylik bestämmelse skulle vara

ägnad att motverka kasserörelsens utbredning.

Då man eftersöker orsakerna till andelsrörelsens ringa utveckling inom

jordbruket i vårt land, torde ett bland de mest framträdande missförhållandena

befinnas bestå däri, att de ekonomiska föreningarna i alltför liten

utsträckning förskaffat sig kontant kapitaltillskott från sina medlemmar

i form av insatser och att de ägnat alltför litet intresse åt nödvändigheten

av en ekonomisk konsolidering inom de kooperativa organen. I saknad av

eget kapital hava föreningarna icke kunnat uppnå någon sådan stark

ekonomisk ställning, som utgör en oundgänglig förutsättning för fortsatt

framgångsrik utveckling. Detta missförhållande har också kännetecknat

jordbrukskasserörelsen. Med hänsyn härtill synas mig jordbruksutredningens

förslag rörande insatsens ökning och insatsbeloppets disponerande

delvis till fondering vara synnerligen välbetänkta. Vad insatsens

höjning beträffar skulle jag icke varit obenägen att sträcka mig ännu

något längre än som skett i förslaget, men jag finner mig dock böra stanna

vid utredningens förslag, särskilt med hänsyn till svårigheterna för lantmännen

att under nuvarande jordbrukskris komma ut med större kontanta

belopp. Till frågan örn fondbildningen torde jag i det följande få närmare

återkomma. I

I bestämmelserna örn ansvarighet och uttaxering innefattas reglerna

för kassemedlemmarnas ömsesidiga förpliktelser för den kooperativa

kreditgivningen. Ansvarigheten är enligl gällande bestämmelser fastställd

till minst 200 kronor per andel eller lika med lånemaximum. Uttaxeringen

har i gällande normalstadgar, vilka vunnit allmän efterföljd*

begränsats till högst 10 kronor per år och andel. Jordbruksutredningen

föreslår nu, att ansvarigheten skulle minskas till 25 kronor per andel. Beträffande

uttaxeringen uttalar utredningen, att den varit mest böjd för

att föreslå densammas slopande, men utredningen har dock med hänsyn

till skäl, som framförts från centralkassehåll, ansett lämpligt att åtminstone

tillsvidare stanna vid bibehållande av en till högst 5 kronor per år

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

och andel begränsad rätt till uttaxering. Med avseende å sättet för

täckande av uppkommen förlust har jordbruksar ed ningen tänkt sig den

ordningen, att jordbrukskassans egen reservfond i första hand skulle tagas

i anspråk. Örn denna ej förslår, skulle uttaxering tillgripas. Endast för det

fall, att den uppkomna förlusten icke skäligen kail läggas jordbrukskassans

styrelse till last, syntes fråga kunna uppstå att låta centralkassan

övertaga förlusten helt eller delvis, vilket då skulle ske genom avskrivning

å centralkassans säkerhetsfond.

Som skäl för förslaget örn sänkning i ansvarigheten och uttaxeringen

framhåller jordbruksutredningen, att de förpliktelser, som jordbrukarna

såsom kassemedlemmar enligt nu gällande bestämmelser i dessa hänseenden

fått ålägga sig, varit alltför höga, och att häri läge ett av de väsentligaste

hindren för kasserörelsens utbredning bland lantmännen. Beträffande

motiveringens närmare innehåll tillåter jag mig hävisa till betänkandet

sid. 47—49.

I vissa av de inkomna yttrandena har jordbruksutredningens förslag Remissyttra»- på denna punkt väckt särskilda betänkligheter och uttryckliga yrkanden den''

hava framkommit på att kassemedlemmarnas åtaganden icke måtte i alltför

hög grad minskas.

Lantbruksstyrelsen uttalar sålunda, att örn en sänkning av ansvarigheten

skall ske — en åtgärd som enligt styrelsens mening måste uppfattas

vara av väsentligen rent formell natur — så syntes det styrelsen, som örn

denna sänkning med hänsyn till faran för kooperationens misstänkliggörande

icke borde få den omfattning, som av jordbruksutredningen föreslagits.

Styrelsen anser för övrigt, att utredningen överskattat denna frågas

betydelse. Huvudsaken vid kooperationens stödjande vore kapitaltillförselns

säkerställande och en kreditgivning till rimlig ränta. Sin uppfattning

rörande denna fråga utvecklar styrelsen sålunda.

Bottenledet i jordbrukskassornas organisation är, redan på grund av sin

natur av en samling'' lantmän, ofta utan större kompetens eller erfarenhet

på det område, inom vilket dessa kassor hava sin verksamhet. Vid den

av kassorna handhavda kreditgivningen är det visserligen en styrka, att

kassorna ofta äro begränsade till en trängre krets, där alla mer eller mindre

känna varandra, men häruti ligger också en svaghet och en lockelse till

viss efterlåtenhet vid beviljandet av kredit. Denna synpunkt torde icke

böra förbises vid. bedömandet av ansvarighetens betydelse.

Det _ torde enligt lantbruksstyrelsen förmenande kunna ifrågasättas,

huruvida icke ett missgrepp gjordes, när en begränsning av den ansvarighet,

varom här är fråga, infördes i Sverige. Denna ansvarighet, som endast

i undantagsfall skulle komma till användning, har genom en begränsning

til] 200 kronor per andel i delägarnas ögon lätt kunnat få en allt för

stor betydelse. Huruvida ett sänkande av gränsen för ansvarigheten till

en åttondel av den nu fastställda skulle komma att medföra den ökade anslutning,

som jordbruksutredningen förutsätter, synes lantbruksstyrelsen

tvivelaktigt. En dylik sänkning kan till och med tänkas få rakt motsatt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

verkan, då en ansvarighet av denna storlek lätt misstankes komma att

utkrävas, medan den nu stadgade ansvarigheten på grund av sin storlek

redan å priori måste tillmätas en mera formell innebörd. Å andra sidan

kommer givetvis den starkt sänkta ansvarigheten att av kooperationens

motståndare, åberopas — örn också med orätt — såsom ett svaghetstecken

och rinder anförande av exemplen från Tyskland och Finland utnyttjas mot

ifrågavarande kooperation. Lantbruksstyrelsen anser sig under sådana

förhållanden icke kunna ansluta sig till jordbruksutredningens förslag på

denna punkt.

Även beträffande uttaxeringen avser lantbruksstyrelsen den föreslagna

sänkningen vara principiellt betänklig, örn också jämväl denna fråga

kunde anses vara av huvudsakligen formell natur. Styrelsen ställer sig i

allmänhet taget betänksam angående lämpligheten av att genom långt gående

lättnader i fråga örn ansvarighet och vad därmed sammanhänger

söka framkalla större anslutning till jordbrukarnas kooperation. En sådan

borde i stället, örn verksamheten skall kunna få framgång, framkallas av

en allmän övertygelse örn de fördelar, som kunna vinnas genom samverkan.

Den risk, som ansvarigheten medför kunde och borde enligt lantbruksstyrelsens

förmenande bortelimineras genom en klok ekonomisk

konsolidering av kassorna. Jordbruksutredningen hade också i syfte att

främja en sådan konsolidering föreslagit ett flertal bestämmelser, som

lantbruksstyrelsen i stort sett funnit mycket beaktansvärda. Bleve de

genomförda, torde ansvarighetens omfattning enligt styrelsens mening

kanske vara av mindre betydelse.

Sparbanksinspektionen tillråder en betydligt större ansvarighet än jordbruksutredningen

föreslagit och en oförändrad rätt till uttaxering.

Fullmäktige i riksbanken förneka icke, att i vårt land den nuvarande

höga ansvarigheten kan hava verkat hämmande på anslutningen till kassorna,

men framhålla också, under hänvisning till förhållandena i Tyskland

och Finland, varest kassemedlemmarna hava obegränsad ansvarighet,

att en stor ansvarighet icke med nödvändighet utgjorde en hämsko på rörelsens

utveckling. En så betydande reducering av ansvarigheten, som den

av utredningen föreslagna, skulle emellertid enligt fullmäktiges förmenande

otvivelaktigt komma att minska jordbrukskasserörelsens kreditvärdighet

dels rent materiellt sett, dels även därigenom att jordbrukskasseledningarnas

ansvarskänsla komme att slappas. Ansvarigheten borde därför

enligt fullmäktiges mening sättas till ett avsevärt högre belopp än

utredningen föreslagit.

I fråga om uttaxeringen hänvisa fullmäktige till de argument, som anförts

av centralkassornas representanter, nämligen dels att möjligheten

till uttaxering medför en trygghetskänsla inom kreditorganisationen, vilken

icke hör underskattas, dels även att risken för uttaxering utgör ett

verksamt korrektiv mot oförsiktig kreditgivning, i det att uttaxering också

drabbar de styrelsemedlemmar, som fatta beslut örn beviljandet av kredit.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, anse fullmäktige, att anledning

icke finnes till ändring av nuvarande bestämmelser i fråga örn jordbrukskassas

rätt till uttaxering.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

101

Fullmäktige uttala vidare sin tveksamhet beträffande den föreslagna bestämmelsen,

att uttaxering allenast skulle äga rum, i den mån som reservfonden

icke förslår till täckande av uppkommen förlust. Örn en sådan

ändring göres, synes det enligt vad fullmäktige framhålla vara ännu mera

önskvärt än för närvarande, att jordbrukskassorna arbeta med sådan räntemarginal,

att en konsolidering kan uppnås.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bekräftar, att den nuvarande höga ansvarigheten

säkerligen avskräckt många från anslutning till kasserörelsen.

Det kunde enligt länsstyrelsens mening också antagas, att denna

höga ansvar i ghetssumma ingalunda alltid skulle kunna utkrävas. Länsstyrelsen

anser den föreslagna sänkningen därför vara nödvändig, men

framhåller, att den torde innebära ett försvagande av kassornas soliditet.

Beträffande rätten till uttaxering delar länsstyrelsen jordbruksutredningens

uppfattning.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutkotts

förorda icke kraftigare sänkning i ansvarigheten än till 100 kronor per

andel. Beträffande uttaxeringen uttala kommitterade tvivel örn, huruvida

det är principiellt riktigt eller ens möjligt att i en författning fastslå, att

uttaxeringen skall begränsas till visst mindre belopp per år och andel. En

dylik föreskrift skulle lätt ingiva den föreställningen, att ansvarigheten

här fått en ny begränsning, som skulle göra oförsiktiga lånetransaktioner

riskabla blott till viss gräns och att det allmänna i flertalet fall ägde

skyldighet att taga risken ovan denna gräns.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott är av den

uppfattningen, att det hinder för kasserörelsens utveckling, som legat i

insatserna, ansvarigheten och uttaxeringen visserligen skulle minskas genom

förslagets realiserande, men gör dock gällande, att dessa faktorer allt

fortfarande skulle komma att lägga hinder i vägen för kasserörelsens utbredning.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, som jag förut angivit, att

den föreslagna sänkningen är för kraftigt tilltagen. Visserligen torde det

vara riktigt, uttalar sällskapet, att en högre och önskvärd ansvarighet av

exempelvis 100 kronor per andel i viss mån kunde bidraga till att minska

anslutningen till kassorna, men rörelsens stabilitet finge på intet sätt

äventyras genom en alltför lågt satt ansvarighet.

Även svenska bankföreningen har, som jag förut angivit (sid. 66), uttalat

sig mot någon sänkning av ansvarigheten. I

I betraktande av det bristande intresset hos vårt lands jordbrukare för Pepartementsandelsrörelsen

i allmänhet är det icke ägnat att förvåna, att de för jordbrukskasseorganisationen

nu gällande ansvarighets- och uttaxeringsföreskrifterna

verkat särskilt hindrande för kasserörelsens utbredning. Dessa

bestämmelser innebära ju, att kassemedlemmen, utöver den ansvarighet

han har för återgäldande av sina egna lån hos jordbrukskassan, får på
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

taga sig sin andel i risken för att andra medlemmar i kassan icke behörigen

fullgöra sina åtaganden gentemot kassan. Hans ansvarighet kan uttagas

först vid kassans konkurs, medan däremot den av uttaxeringen betingade

bidragsplikten kan komma som en årlig pålaga. Enligt ett av jordbruksutredningen

anfört exempel innebära ifrågavarande stadganden, att

att en jordbrukare med en fastighet av exempelvis 50,000 kronors taxerat

jordbruksvärde, vilken vunnit delaktighet i kassan med hela detta värde,

får en personlig ansvarighet å minst 20,000 kronor. Härtill kommer en

uttaxeringsrisk på högst 1,000 kronor per år. Örn det sålunda måste medgivas,

att ansvarigheten i och för sig är alltför betungande, bör å andra

sidan framhållas, att det säkerhetsunderlag för kassans förbindelser, som

den ömsesidiga ansvarigheten är avsedd att utgöra, ingalunda är av sådant

värde, som siffrorna i och för sig skulle göra antagligt. Det kan

nämligen knappast förutsättas, att jordbrukarna annat än i rena undantagsfall

äro i sådant ekonomiskt läge, att ansvarigheten gentemot jordbrukskassan

skulle i sin helhet eller ens till större delen kunna realiseras.

Av denna orsak torde, som jordbruksutredningen också framhållit, den nu

gällande höga personliga ansvarigheten knappast vara ägnad att öka förtroendet

för kreditorganisationen, varken då det gäller inlåning från allmänheten

eller upplåning av kapital på annan väg.

Av nu angivna skäl är jag, i likhet med jordbruksutredningen, av den

uppfattningen, att en sänkning av den personliga ansvarigheten är motiverad

icke blott med hänsyn till angelägenheten utav att vinna ökad tillslutning

till kasserörelsen utan även ur den synpunkten, att det formellt

fastställda säkerhetsunderlaget hos kasseorganisationen därigenom skulle

komma att bättre motsvara vad som i verkligheten kan realiseras i de fall,

då den personliga ansvarigheten kan behöva tagas i anspråk för fullgörande

av kassans förbindelser.

Emellertid kan jag i likhet med vissa av de hörda myndigheterna och

institutionerna icke tillråda, att en sänkning av ansvarigheten vidtages i

sådan omfattning, som av jordbruksutredningen förordats. För min del

tillstyrker jag, att kassemedlemmarnas personliga ansvarighet bestämmes

till det dribbla i jämförelse med vad som föreslagits i betänkandet eller

till 50 kronor per andel. Enligt min mening skulle en bestämmelse av dylik

innebörd icke vara ägnad att avhålla från anslutning till kasserörelsen

samtidigt som därigenom skulle erhållas ett sannolikt i stor utsträckning

realiserbart säkerhetsunderlag av tillräckligt värde för att göra organisationen

såsom sådan fullt kreditvärdig.

Gentemot den invändningen, att en sänkning av medlemmarnas personliga

ansvarighet skulle, även med den av mig föreslagna begränsningen,

innebära ett försvagande av kasseorganisationens soliditet, torde böra hänvisas

till, att denna åtgärd är avsedd att uppvägas av den ekonomiska

konsolidering inom kreditorganisationen själv, som skulle följa av den i

sådant hänseende föreslagna insatsökningen och fonderingen. Principiellt

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

måste den till grund liärför liggande tankegången anses riktig och sund,

den nämligen att det skall vara på kasseorganisationens egna ekonomiska

tillgångar som förtroendet till rörelsen i första hand hör kunna baseras.

Medgivas må visserligen, att fonderingen icke sker med ens. Såsom förhållandena

ligga till kommer det säkerligen att taga relativt lång tid, innan

rörelsens ekonomiska konsolidering kan betecknas som tillfredsställande.

Men det första steget i denna riktning måste någon gång tagas, örn

något resultat överhuvud skall kunna uppnås. Örn kasserörelsen skötes på

ett rationellt och riktigt sätt, synes anledning icke finnas till att misströsta

örn, att den i det långa loppet skall kunna uppnå en egen inneboende

ekonomisk styrka av tillfredsställande mått.

Särskilt med hänsyn till att kasserörelsens ekonomiska konsolidering är

en fråga på lång sikt, synes mig icke tillrådligt att redan nn gå in för en

sänkning av uttaxeringen såsom av jordhruksutredningen föreslagits. Jag

förordrar därför, att kassornas rätt till uttaxering må tillsvidare bibehållas

vid nu gällande maximum av 10 kronor per år och andel. För att i någon

mån uppväga olägenheterna av en dylik uttaxeringsrisk synes mig

däremot den av jordbruksutredningen föreslagna ordningen för uttaxeringens

tillgripande höra godtagas, nämligen att uttaxering skall få äga rum

allenast i mån som kassans reservfond icke förslår till täckande av uppkommen

förlust.

Jag har redan i det föregående angivit, att en viss del av insatsbeloppen

enligt jordbruksutredningens förslag skulle överföras till kasseorganisationens

fonder. Av insatserna skulle sålunda 20 procent gå till jordbrukskassans

reservfond och 10 procent, utgörande jordbrukskassans insats i centralkassan,

skulle i sin helhet överföras till sistnämnda kassas reservfond,

av jordhruksutredningen benämnd säkerhetsfond.

Vidare har jordhruksutredningen föreslagit, att minst 75 procent av årsvinsten,

till den del den ej åtgår till täckande av förlust från föregående

år, skall överföras till jordbrukskassans reservfond, intill dess fonden

uppnått 20 procent av sammanlagda beloppet av kassemedlemmarnas lånemaxima.

Då en fondering av dylik storlek uppnåtts, skulle det ankomma

på jordbrukskassan själv att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten,

som avsättes till reservfonden, må understiga 75 procent. Örn fonden

skulle nedgå under nyssnämnda minimum, skulle avsättning ånyo vidtaga

med minst 75 procent av årsöverskottet, till dess minimibeloppet åter

uppnåtts.

Vid sina överläggningar i denna fråga har jordhruksutredningen haft

under behandling, huruvida icke den ekonomiska konsolideringen borde

påskyndas genom ett stadgande om obligatoriskt räntepålägg på alla utlämnade

lån, avsett för fondering. Emellertid har utredningen icke fullföljt

detta uppslag med hänsyn till de med en sådan anordning förenade

praktiska svårigheterna. Det förutsättes emellertid som självfallet, att

Fondering

(§44 tredje

stycket, §47.)

Jordbruks
utredningen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

TJtlånxngen

<§ 49).

Jordbruksut
redningen.

Remiss
yttranden.

Departements
chefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditorganisationens räntepolitik även utan ett sådant stadgande må så

bedrivas, att tillräcklig marginal erhålles för en nöjaktig fondbildning.

Mot nu återgivna förslag till stadganden rörande jordbrukskassornas

fondbildning hava inga erinringar blivit gjorda i de inkomna yttrandena..

Även för egen del finner jag förslaget i denna del välbetänkt.

Jordbruksutredningens förslag beträffande jordbrukskassas utlåningsverksamhet

innebär en förenkling i bestämmelserna och avser att åstadkomma

större rörelsefrihet för kassorna. Den i gällande föreskrifter förekommande

uppräkningen av vissa låneändamål, för vilka lån företrädesvis

skall lämnas, har sålunda slopats. Likaså har ur förslaget uteslutits föreskrifterna

örn särskilda slag av krediter för vissa speciella låneändamål.

Vad beträffar det högsta lånebelopp, som må av jordbrukskassa självständigt

utlämnas till en och samma låntagare, vilket belopp enligt gällande

bestämmelser är fastställt till 10,000 kronor, innefattar förslaget den

förändringen, att det skulle tillkomma centralkassorna att bestämma, intill

vilket belopp respektive kassor inom distriktet skulle få utlämna lån utan

medgivande av centralkassans styrelse. Jag tillåter mig beträffande de

närmare detaljerna i förslaget hänvisa till betänkandet sid. 50—51.

Mot de föreslagna bestämmelserna rörande utlåningsverksamheten hava

centralkassorna för jordbrukskredit med instämmande av Överståthållarämbetet

riktat den anmärkningen, att jordbrukskassornas växelkreditgivning

icke äger formen av växeldiskontering utan snarare av förmedling

av växellån, varför bestämmelsens ordalydelse borde ändras i överensstämmelse

härmed. — Mot bestämmelsen örn växelkreditens begränsning

till nio månader i en följd för ett och samma ändamål göres av centralkassorna

den erinran, att efterlevnaden av en sådan föreskrift, som

återfinnes även i nu gällande författning, ofta är svårt och rent av omöjligt

att kontrollera. Det föreslås, att bestämmelsen må utgå ur förslaget.

Överståthållarämbetet anser, att formuleringen må så ändras, att bestämmelsen

ifråga icke göres ovillkorlig.

De av jordbruksutredningen föreslagna bestämmelserna rörande utlåningen

synas mig innebära en förbättring i jämförelse med de nu gällande,

som otvivelaktigt medfört en alltför snäv begränsning av kreditorganens

rörelsefrihet. Jag tillstyrker alltså, att förslaget i denna del godtages,

därvid hänsyn dock torde böra tagas till den av centralkassorna

framförda erinran mot formuleringen i ovan angivet avseende. Vad beträffar

växelkreditens begränsning till nio månader, då det gäller ett och

samma låneändamål, synes det ligga i öppen dag, att en sådan bestämmelse

skall vara svår att i praktiken efterleva. Jag ansluter mig därför till centralkassornas

uppfattning, att stadgandet ifråga bör ur förslaget utgå.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 105

I sitt förslag har jordbruksutredningen bibehållit ett lånemaximum å

200 kronor per andel — motsvarande 40 procent av delaktighetsunderlaget

— varvid dock bör, såsom jag i annat sammanhang framhållit, bemärkas,

att utlåningsmöjligheterna till en och samma låntagare i realiteten skulle

enligt förslaget komma att ökas genom den av utredningen förordade utvidgningen

av delaktighetsunderlaget till att omfatta även fastighetens

skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Jordbruksutredningen konstaterar

i sitt betänkande, att utlåningsmöjligheterna enligt nu gällande bestämmelser,

örn hänsyn tages till den föreliggande möjligheten att utöver

lånemaximum utlämna lån mot inteckning inom 60 procent av fastighetens

jordbruksvärde, sträcka sig så långt som till ett belopp, motsvarande hela

detta värde. Rörande denna fråga har jordbruksutredningen uttalat följande:
Det

kan icke förnekas, att en kredit upp till sådan storlek i förhållande

till värdet av jordbrukarens fasta egendom kan synas hög. Jordbruksutredningen

har också haft ingående överläggningar örn, huruvida det kan

anses tillrådligt att bibehålla ett lånemaximum av sådan storlek. Emellertid

måste tagas i betraktande, att det härvid icke gäller enbart jordbrukarens

sekundära fastighetskredit. Till det hypoteksvärde, som fastigheten

må hava utöver 60 procent av fastighetens taxeringsvärde, vilket

värde enligt jordbruksutredningens förslag som regel skulle utgöra delaktighetsunderlag

för anslutning till jordbrukskassa, måste läggas den

säkerhet, som låntagaren har att bjuda i levande och döda inventarier

samt hans personliga kreditvärdighet i övrigt med eller utan borgensförstärkning.

Med hänsyn härtill och då ju här är fråga örn jordbrukets

driftskredit i allmänhet, har jordbruksutredningen för sin del

funnit sig kunna förorda bibehållande av 200 kronor per andel såsom

lånemaximum.

Beträffande säkerheterna för av jordbrukskassorna beviljad kredit

framhåller jordbruksutredningen, att man från början synes hava tänkt

sig, att inga särskilda säkerheter skulle ifrågakomma, i det man utgick

ifrån den ömsesidiga personliga ansvarigheten såsom tillfredsställande

grund för kreditgivningen samt från den för hela den kooperativa

kreditrörelsen grundläggande principen, att de lokala kreditföreningarna

skola vara av så begränsad storlek, att medlemmarna äga

personlig kännedom örn varandras ekonomiska förhållanden och kreditvärdighet.

I fortsättningen konstaterar jordbruksutredningen emellertid,

att denna grundtanke i den kooperativa kreditgivningen icke upprätthållits

i vårt lands jordbrukskasserörelse. Med hänsyn till den reia

tivt begränsade personliga ansvarighet, som finnes föreskriven, kun

de det enligt utredningens mening också ifrågasättas, örn en dylik grund

sats överhuvud kan anses försvarlig. Från centralkassornas representanter

hade i varje fall blivit framhållet såsom nödvändigt, att kreditgivningen

baseras på att nöjaktig säkerhet ställes vid utlämnande av lån.

Jordbruksutredningen har också för sin del kommit till den övertygelsen,

att den kooperativa kreditgivningen måste, därest densamma skall kunna

Lånemaximum

och säkerheter

(§ 49

tredje stycket,

§ 50).

Jordbruksut
redningen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Remiss
yttranden.

växa ut i önskvärd omfattning, skötas på ett i detta hänseende betryggande

sätt. Några allmänna riktlinjer för säkerheternas beskaffenhet kunde

visserligen icke angivas, men med hänsyn till den kooperativa kreditorganisationens

utformning och den kraftigare ledning av kasserörelsen i

allmänhet, som föreslagits av jordbruksutredningen, borde man kunna

förvänta, att erforderlig försiktighet bleve iakttagen, då det gäller prövning

av erbjuden säkerhet. Utredningen förutsatte också, att anordningar

träffades, som medföra tillräcklig trygghet i avseende å den erforderliga

formella granskningen av låne- och säkerhetshandlingarna.

För att en kreditgivning upp till 200 kronor per andel skall kunna möjliggöras

och utvecklas i sund riktning borde emellertid enligt jordbruksutredningens

mening tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke

ytterligare möjligheter borde beredas till realsäkerhet för utlämnade lån.

Särskilt i syfte att underlätta den kooperativa kreditgivningen upp till

den gräns, som utgör lånemaximum, och att samtidigt söka åstadkomma

sundare förhållanden i kredithänseende i allmänhet på landsbygden, har

jordbruksutredningen därvid upptagit tanken på en särskild lagstiftning angående

hypotisering av jordbrukares levande och döda inventarier. Örn

tillgång funnes till ett inventariehypotek, skulle kunna gälla som en allmän

norm för kreditgivningen åt självägande jordbrukare, att vid utlåning

till en och samma låntagare av större belopp per andel, exempelvis

då utlåningen överstiger hälften av lånemaximum, skulle — åtminstone

då låntagaren är delaktig i kassan med större delen av fastighetens

taxeringsvärde -— såsom villkor krävas, att säkerhet ställdes

jämväl i form av inteckning i låntagarens levande och döda inventarier.

För arrendatorernas vidkommande syntes sådan säkerhet som regel böra

ställas för erhållande av lån överhuvudtaget från jordbrukskassan.

För de erinringar, som framställts mot förslaget örn delaktighetsunderlagets

utvidgning, har jag i det föregående lämnat en redogörelse. Västmanlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har också uttalat

betänkligheter mot att lånemaximum skulle bibehållas vid nu gällande

nivå. Men då kreditgivningen måste baseras på individuell prövning

har utskottet icke velat avstyrka förslaget i annat hänseende än

vad angår tomt- och industrivärdets inbegripande i delaktighetsunderlaget.

Bank- och fondinspektionen har berört frågan örn kravet på säkerheter

och har därvid uttalat följande.

I § 49 stadgas, att för kredit hos jordbrukskassa skall ställas säkerhet,

som av kassans styrelse godkännes. Några allmänna riktlinjer för prövning

av säkerhetens beskaffenhet har utredningen icke ansett sig kunna

angiva, men det antydes, att från centralkassornas sida gjorts gällande,

att kreditgivningen borde baseras på »nöjaktig» säkerhet. I § 5 av förslaget

till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar antaga andra ekonomiska föreningar än jordbruks
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassor föreskrives åter, att kredit till dylik förening icke må beviljas

annat än mot »fullgod» säkerhet. För båda dessa fall bör enligt inspektionens

mening samma fordran ställas på säkerhetens kvalitet, och

då man måste utgå ifrån, att säkerheten objektivt sett skall betrygga

kreditens återbetalande, synes bestämmelsen böra angiva, att säkerheten

skall av vederbörande styrelse hava prövats betryggande. En liknande

ändring synes böra ske i § 9, där jordbrukskreditkassans styrelse enligt

förslaget skulle åläggas att tillse, att för den kredit, som av kassan

lämnas, »erforderlig» säkerhet finnes.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag tveksamt, huruvida ett så Departementshögt

lånemaximum som det nu gällande lämpligen bör bibehållas. Min chefen,

tvekan ökas ytterligare därigenom, att en av de faktorer, som påtagligen

övat inflytande vid utredningens ställningstagande till dessa spörsmål,

icke kan av mig i detta sammanhang åberopas. Jag åsyftar därvid den

möjlighet till hypotisering av jordbrukarens inventarier, som enligt jordbruksutredningens

förslag skulle tillskapas i samband med reformerna beträffande

jordbrukskasseväsendet. Inledningsvis har jag anmält, att beredningen

av förslaget örn inventarieinteckningen, över vilket lagrådets

yttrande torde böra inhämtas, icke torde medhinnas i sådan tid,

att förslaget ifråga kan underställas nu pågående riksdag. Vid sådant

förhållande och då en av jordbruksutredningen avsedd mobilisering av

låntagarens hela hypotekskapacitet sålunda icke kan på dylikt sätt i

förekommande fall åstadkommas, kunde synas motiverat att taga under

övervägande, huruvida icke maximigränsen för kreditgivningen borde

sättas något lägre än som nu gäller, i syfte att förebygga alltför riskfyllda

krediter.

Emellertid har jag icke ansett mig kunna tillstyrka, att en dylik inskränkning

i kreditmöjligheterna nu vidtages. Avgörande därvidlag har

främst varit den omständigheten, som jag redan förut i annat sammanhang

haft tillfälle betona, att lånemaximum icke bör sättas lika med lånerätt

och att de kreditgivande organen äga befogenhet att inom den

fastställda gränsen fritt bestämma kreditens storlek under hänsyntagande

till erbjudna säkerheter och andra på frågan inverkande omständigheter.

Beaktas må också, att ett lånemaximum av sådan höjd, som här är

ifråga, redan nu finnes gällande, utan att några missbruk i kreditgivningen,

så vitt jag har mig bekant, kunnat i stort sett konstateras. Ytterligare

garantier häremot skulle otvivelaktigt vinnas genom den starkare

kontroll och ledning av hela jordbrukskasserörelsen, som förutsättes

skola komma till stånd genom realiserande av nu föreliggande organisationsförslag.

För jordbruket skulle en inskränkning av kreditmöjligheterna

av nu åsyftad innebörd otvivelaktigt komma att verka ganska

kännbart, vilket skulle vara så mycket mera beklagligt, som syftet

med hela det föreliggande reformförslaget med avseende å jordbruks
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

Inlåning

(§ 51).

Jordbruksut
redningen.

Remiss
yttrande.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kasserörelsen ju är att bereda jordbruket mera gynnsamma möjligheter

att tillgodose sitt behov av driftskredit.

Vad jag nu anfört torde emellertid icke böra fattas så, att ett bibehållande

av lånemaximum vid den angivna höjden skulle få tagas till intäkt

för en mera riskfylld kreditgivning upp emot den för utlåningen

gällande maximigränsen. Tvärtom förutsätter jag, att vid kassornas kreditgivning

liksom hittills fullt sunda principer iakttagas. Men det bör

bemärkas, att en begränsning av utlåningsmöjligheterna genom minskning

av lånemaximum skulle lägga hinder i vägen för en högre kreditgivning

i särskilda fall även till sådana jordbrukare, till vilkas soliditet

vederbörande jordbrukskassa anser sig kunna hysa fullt förtroende. En

dylik eventualitet står uppenbarligen icke i överensstämmelse med utgångspunkterna

för det förslag till kreditfrågans ordnande, som jag nu

underställer Kungl. Majit.

Även örn jag sålunda anser mig böra tillstyrka bibehållande av nu gällande

lånemaximum, torde enligt min mening dock viss särskild garanti

böra tillskapas till förhindrande i möjligaste mån av alltför riskfyllda

toppkrediter. Nu åsyftade garanti synes lämpligen böra bestå däri, att

kredit icke må — oavsett lån mot säkerhet av fastighetsinteckning inom

60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde — av jordbrukskassa

beviljas medlem till högre belopp än som motsvarar högst halva lånemaximum,

med mindre medgivande till ytterligare kreditgivning åt medlemmen

i fråga lämnats av styrelsen för vederbörande centralkassa.

Vad beträffar säkerheterna för lånen delar jag den uppfattning därom,

som kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande. Även enligt

min mening måste sålunda den kooperativa kreditgivningen skötas på ett

i detta hänseende betryggande sätt. I likhet med jordbruksutredningen är

jag emellertid av den uppfattningen, att några allmänna riktlinjer för

beskaffenheten av de säkerheter, som må godkännas, icke kunna på förhand

angivas. Vad angår de av bank- och fondinspektionen framförda

erinringarna i nu förevarande hänseende har jag tagit desamma i betraktande

vid den av mig företagna överarbetningen av jordbruksutredningens

förslag till författning i ämnet.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle den jordbrukskassa nu

tillkommande rätten till inlåning från dess medlemmar och från medlemmarna

i till kassan anslutna ekonomiska föreningar upphävas. Inlåningen.

skulle i stället koncentreras hos centralkassorna, Vilka därvid tänkts

skola anlita de lokala kassorna såsom ortsombud. Beträffande motiveringen

härför tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 53.

Kalmar läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, i motsats

till jordbruksutredningen, att de lokala kassornas inlåningsrätt bör bibehållas.

Möjligheten att medelst inlåning av en orts sparmedel tillgodose

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 109

samma orts lånebehov har synts utskottet så enkel och naturlig, att utskottet

ansett sig starkt höra framhålla önskvärdheten utav att den ifrågavarande

irilåningsrätten bibehålies.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag, att några mera betydande

kapitaltillskott icke lära kunna erhållas genom den inlåningsrörelse, som

bedrives av de lokala kreditkassorna. Å andra sidan måste en sådan

rörelse obestridligen medföra avsevärt ökade förvaltningskostnader. Jag

tillstyrker därför jordbruksutredningens ifrågavarande förslag. Den nuvarande

inlåningen hos lokalkassorna bör i väsentlig mån kunna överföras

till centralkassorna.

Jag övergår nu till de föreslagna ändringarna i de för centralkassorna

gällande bestämmelserna.

Som framgår av jordbruksutredningens betänkande (sid. 54—55) har utredningen

haft till behandling, huruvida icke centralkassorna borde, då ett

spetsorgan för jordbrukskasserörelsen bleve inrättat, lämpligen ombildas

till i juridiskt hänseende osjälvständiga distriktsfilialer under centralorganet.

Utredningen har emellertid för sin del kommit til den slutsatsen, att

centralkassorna böra bibehållas i huvudsakligen oförändrad form. Som

skäl härför åberopas bland annat risken för att intresset för kreditorganisationen

eljest kunde befaras slappna ute i bygderna samt för en avtrubbning

av ansvarskänslan både i fråga örn medelförvaltningen och ut

låningen. Vidare framhålles bland annat, att distriktsorganen inom jord

brukets speciella kreditorganisation på grund av konkurrensen örn inlåningen

måste för att kunna draga till sig sparkapitalet vara så beskaffade,

att de i lika hög grad som andra penninginrättningar av bygdekaraktär

bliva ett uttryck för orts- och bygdeintressena.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, örn icke den av jordbruksutredningen

framkastade tanken att låta centralkassorna ombildas till mera osjälvständiga

distriktsfilialer vore värd att realisera, och anför därom vidare:

Erfarenheten från lantmännens hittillsvarande största kooperativa verksamhetsområde,

synes giva vid handen, att de tre självständiga leden innebära

vissa olägenheter, som kunna bliva ödesdigra för hela rörelsen. Även

med de säkerhetsåtgärder i form av inflytande från den högre institutionens

sida på den eller de lägre, som förslaget upptager, kan det icke undvikas,

att såväl ledningen som kontrollen inom rörelsen under de föreslagna

formerna måste bliva mera famlande och osäker, än om mellanledet,

centralkassorna, vore endast ett organ för jordbrukskreditkassan.

Att administrationen genom ifrågavarande förenkling skulle kunna avsevärt

förbilligas, synes lantbruksstyrelsen ligga i öppen dag. Enbart det

förhållandet, att föreståndaren för ett avdelningskontor alltid kan avlönas

lägre än direktören vid en i viss mån självständig centralkassa, synes

lantbruksstyrelsen tala härför. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande

iir det emellertid icke endast i fråga örn chefsposterna, en överorganisation

kan bliva följden av det föreslagna självständiga mellanledet i rörelsen.

i>epartements
chefen.

Central
kassorna.

: Centralkassornas

ställning i

allmänhet.

Jordbruksut
redningen.

Remiss
yttranden.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Centralkassorvas

distrikt

(§ 18).

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Även övriga omkostnader stegras lättare här än vid ett lokalt avdelningskontor.

Lantbruksstyrelsen styrkes i denna uppfattning av det förhållandet,

att jordbruksutredningen själv ansett sig böra beräkna förvaltningskostnaderna

vid varje centralkassa lika höga som vid jordbrukskreditkassan.

Lantbruksstyrelsen har vid sitt ställningstagande på denna

punkt icke förbisett, vad jordbruksutredningen anfört såsom skäl för bibehållande

av den nuvarande organisationen med till formen självständiga

centralkassor. Det synes lantbruksstyrelsen dock, som örn utredningen

något överskattat centralkassornas betydelse för upprätthållande av intresset

ute i bygderna och för bibehållande av ansvarskänslan inom jordbrukskassorna.

Förefintligheten av dessa senare, i stort sett ganska självständiga

sammanslutningar bland lantmännenen borde enligt lantbruksstyrelsens

förmenande ur anförda synpunkter göra betydelsen av centralkassorna

så liten, att de icke böra få stå hindrande i vägen för en ur administrativ

och framför allt ekonomisk synpunkt ändamålsenligare organisation.

Statskontoret har icke kunnat känna sig övertygat örn att icke vissa förenklingar

i kreditorganisationen skulle kunna genomföras och ifrågasätter

för sin del, huruvida icke, örn ett nytt centralorgan inrättas, de nuvarande

centralkassorna kunde ombildas så, att de ensamt komme att utgöra

underavdelningar under det centrala penninginstitutet och jordbrukskassorna

därigenom kunde upphöra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser jordbruksutredningens skäl

mot centralkassornas ombildande till distriktsfilialer icke vara övertygande.

I motsats till lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län

kan jag icke finna annat än att de av jordbruksutredningen anförda synpunkterna

utgöra vägande skäl för att bibehålla centralkassorna i deras

nuvarande ställning. Så vitt jag kan bedöma, kommer tillvaron av självständiga

och av jordbrukarna själva ledda och kontrollerade distriktsorgan

att utgöra ett synnerligen värdefullt led i kreditorganisationen för ernående

av erforderlig stadga hos densamma. Det bör nämligen icke förbises,

att de lokala organen — jordbrukskassorna — på grund av sitt i

allmänhet ringa medlemsantal och relativt begränsade verksamhetsområde

knappast kunna anses utgöra ett tillräckligt homogent underlag för

bildande av det för hela riket gemensamma centralorganet. Förbises må

icke heller, att centralkassornas ombildande till distriktsfilialer under ett

centralt penninginstitut skulle kunna i väsentlig mån förrycka kasserörelsens

kooperativa karaktär, vars vidmakthållande synes mig vara av största

betydelse. Jag förordar därför att centralkassorna bibehållas i huvudsakligen

oförändrad form.

Jordbruksutredningen har ansett den nu gällande bestämmelsen örn

centralkassornas verksamhetsområden, enligt vilken ett kassedistrikt

skulle kunna omfatta ända till sex län, icke vara tillfredsställande. De

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nuvarande centralkassorna, som omfatta alltför stora verksamhetsområ

den, borde uppdelas och för nytillkommande centralkassor borde distrikten

göras väsentligt mindre. Bestämmanderätten rörande distriktsindelningen

bör enligt utredningens mening tillkomma det för kasserörelsen

gemensamma centralorganet.

Mot vad jordbruksutredningen sålunda föreslagit hava inga erinringar

framställts i de inkomna yttrandena. Icke heller för egen del har jag

någon invändning att göra däremot.

I de nu gällande bestämmelserna örn medlemskap i centralkassa skulle

enligt jordbruksutredningens förslag vissa jämkningar företagas, vilka

delvis betingas av på andra punkter i bestämmelserna vidtagna ändringar.

Då insatserna i centralkassan helt skulle överföras till kassans säkerhetsfond,

kunna villkoren för centralkassas godkännande sålunda icke

innehålla bestämmelse örn visst minsta insatskapital. Utredningen föreslår

i stället, att detta villkor hänföres till sammanlagda insatsbeloppet.

Då insatsen enligt förslaget skulle minskas, föreslås, att insatsbeloppets

minimum för vinnande av godkännande i kassan från det allmännas sida

sänkes från nu stadgade 6,000 kronor till 3,000 kronor.

Enligt § 5 i gällande kungörelse angående jordbrukskassor skall jordbrukskassa

vara tillförbunden att, därest centralkassa för jordbrukskredit

finnes bildad eller bildas för det län, där kassans styrelse har sitt säte,

iakttaga vad på jordbrukskassan ankommer för vinnande av inträde i

centralkassan. Bestämmelsen förutsätter tydligen, att fristående jordbrukskassor

kunna finnas, nämligen i sådana trakter, som icke tillhöra

någon centralkassas verksamhetsområde. För närvarande finnes en sådan

kassa, nämligen på Gotland. Då någon som helst påföljd icke stadgats

för uraktlåtenhet hos jordbrukskassa att ingå i centralkassa, kan dessutom

inträffa, att fristående kassor existera även inom centralkassornas

distrikt. En sådan kassa finnes för närvarande, nämligen inom Gävleborgs

län. För vinnande av erforderlig enhetlighet i och kontroll över

kasserörelsen har jordbruksutredningen nu föreslagit obligatorisk förpliktelse

för jordbrukskassa att ingå i distriktets centralkassa. Om sådan

kassa icke funnes bildad för det län, där jordbrukskassans styrelse har

sitt säte, skulle kassan vara skyldig att efter anvisning av svenska jordbrukskreditkassan

söka anslutning till närbelägen centralkassa. Som korrektiv

mot försummelse i nu berörda hänseende föreslås stadgande örn att.

därest jordbrukskassa icke inom sex månader efter godkännandet vunnit

anslutning till centralkassa, godkännandet skall vara förfallet. Bestämmelse

härom innehålles i författningsförslagets § 39.

Gentemot nu anförda förslag har i de inkomna yttrandena framställts

erinran allenast så till vida som centralkassorna för jordbrukskredit, med

Jordbruksut
redningen.

Departements
chefen.

Medlemmar

(§§ 19-20).

Jordbruksut
redningen.

Remiss
yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Insatser

(§ 31).

Jordbruksut
redningen.

Departements
chefen.

112 Kungl. Majlis proposition Nr 268.

vilka länsstyrelsen i Malmöhus lön i förevarande hänseende instämt, anse,

att det för vinnande av godkännande stadgade minimum för insatsbeloppet

borde sänkas till 1,500 kronor. Som skäl härför anföres svårigheten

att vid bildandet av jordbrukskassor omedelbart få så hög insatsteckning,

att det sammanlagda beloppet av kassornas insatser i centralkassan uppgår

till 3,000 kronor. Även Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anser ifrågavarande minimibelopp böra avsevärt sänkas.

Mot jordbruksutredningens förslag på denna punkt synes intet vara att

erinra utom i vad gäller den i vissa yttranden framförda anmärkningen

beträffande det för insatsernas sammanlagda belopp föreslagna minimum.

Därutinnan delar jag centralkassornas uppfattning, särskilt som

genom en avprutning på kraven i detta hänseende större möjligheter

skulle skapas för organisationens utbyggnad inom rimlig tid. Att centralkassorna

genom en sådan ändring skulle kunna bliva av mindre omslutning

synes mig stå väl överens med den av jordbruksutredningen

hävdade uppfattningen, att dessa kassor borde tilldelas jämförelsevis begränsade

verksamhetsområden.

Vad angår medlemskap i centralkassa för andra ekonomiska föreningar

än jordbrukskassor, torde jag få upptaga frågan därom till särskild behandling

i det följande.

Enligt jordbruksutredningens mening borde för åstadkommande av

större enkelhet och reda i organisationen jordbrukskassornas insats i centralkassa

lämpligen ordnas så, att den sättes i viss proportion till den

insats, som de enskilda kassemedlemmarna lia att betala till jordbrukskassan.

Sistnämnda insats bar föreslagits skola utgöra minst fem kronor

per andel. Härav borde en tiondel användas som jordbrukskassans insats

i centralkassan. Dessa insatser skulle, som redan tidigare angivits, oavkortade

överföras till en särskild fond, förslagsvis benämnd centralkassans

säkerhetsfond, och skulle alltså icke kunna av jordbrukskassan återbekommas.

Någon utdelning därå skulle icke ifrågakomma. För åstadkommande

av reda och enkelhet borde emellertid med avseende å insatsernas inbetalning

lämpligen stadgas, att en insats å tio kronor skulle erläggas till

centralkassan för varje fullt tal av tjugo i jordbrukskassan tecknade

andelar. — Enligt nu gällande bestämmelse skall såsom minimum för

jordbrukskassans insats i centralkassa gälla ett belopp av 500 kronor.

Något sådant minimibelopp för insatsen har jordbruksutredningen icke

ansett erforderligt.

Jordbruksutredningens ifrågavarande förslag angående ordnande av

jordbrukskassornas insats i centralkassan samt angående insatsbeloppens

disponerande synes mig i sak välbetänkt.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

113

Enligt § 7 i gällande kungörelse om centralkassor må ansluten jord- Ansvarighet

brukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelse icke bestämmas °(§§ta2^23).

lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger det sammanlagda in- ,Tonibruksutsatsbelopp,

med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan. Då insats- redningen,

beloppets minimum utgör 500 kronor innebär detta en minsta ansvarighet

av 15,000 kronor. Ä andra sidan får jordbrukskassa icke ingå med så

många insatser, att ansvarigheten blir högre än fyra femtedelar, d. v. s.

80 procent av medlemmarnas lånemaximum. Då lånemaximum är 200

kronor per andel, följer härav, att ansvarighetens högsta gräns motsvarar

160 kronor per andel. Detta står i överensstämmelse med vad som i § 12

i samma kungörelse finnes stadgat beträffande jordbrukskassas lånemaximum,

som jämväl är bestämt till 80 procent av de enskilda kassemedlemmarnas

sammanlagda lånemaxima.

Jordbruksutredningen har nu, i anslutning till jämkningen nedåt i de

enskilda kassemedlemmarnas ansvarighet för jordbrukskassas förbindelser,

ansett nödvändigt, att även jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas

förbindelser undergår motsvarande sänkning. Utredningen

har därvid ansett skäl tala för att sistnämnda ansvarighet, i motsvarighet

till vad som nu gäller, bleve fastställd något lägre än som skulle svara

mot jordbrukskassans på medlemmarnas personliga ansvarighet grundade

ansvarskapacitet. Emellertid har utredningen icke ansett sig böra

gå in härför och som skäl därför anfört dels att jordbrukskassas lånemaximum

enligt förslaget skulle —- såsom nedan angives — motsvara

hela summan av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima,

dels att då jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser

utgör ett väsentligt säkerhetsunderlag för centralkassornas inlåningsverksamhet,

detta underlag icke borde minskas mera än som av

förhållandena oundgängligen påkallas. Jordbruksutredningen föreslår

alltså, att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbindelser

med samma belopp för varje i jordbrukskassan tecknad andel som utgör

den enskilde kassemedlemmens ansvarighet för lokalkassans förbindelser.

Beträffande uttaxeringen har jordbruksutredningen icke föreslagit

någon ändring i ordalydelsen av därom meddelade anvisningar i gällande

normalstadgar, vilka som årligt maximum för uttaxeringen angiva tre

procent av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Till den princip, som ligger till grund för jordbruksutredningens för- Departementsslag

på denna punkt, anser jag mig kunna uttala min anslutning. Enligt »hofen.

denna princip skulle alltså jordbrukskassorna vara ömsesidigt ansvariga

för centralkassans förbindelser med så stort belopp, som motsvarar de till

jordbrukskassorna anslutna medlemmarnas sammanlagda ansvarighet för

dessa kassors förbindelser. Emellertid torde jag i detta sammanhang få erinra,

att jag icke ansett mig kunna godtaga en så kraftig sänkning av sist

nämnda ansvarighet, som av jordbruksutredningen föreslagits. Örn, såsom

Bihang lil! riksdagens protokoll 191''10. 1 sami. 281 haft. (Nr 268.)

H

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fondering

(§§ 24-25).

Jordbruksut
redningen.

Dag föreslagit, denna ansvarighet bestämmes till 50 kronor per andel, skulle

alltså med tillämpning av jordbruksut red ningens av mig nu förordade

princip för jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser

säkerhetsunderlaget i centralkassorna fördubblas i jämförelse med

vad jordbruksutredningen föreslagit. Jag anser mig så mycket hellre böra

förorda detta som det i ett par yttranden blivit framhållet, att den av utredningen

föreslagna minskningen i centralkassornas säkerbetsunderlag

otvivelaktigt kunde befaras inverka menligt på dessa kassors inlåningsmöjligheter.

Med den av mig förordade böjningen av kassemedlemmens

ansvarighet för jordbrukskasssans förbindelser med därav följande ökat

säkerhetsunderlag i centralkassorna torde antydda betänkligheter med avseende

å sistnämnda kassors inlåning kunna anses undanröjda.

Mot jordbruksutredningens förslag i fråga örn uttaxeringen har jag intet

att erinra.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle hos centralkassa endast

finnas en obligatorisk fond, benämnd säkerhetsfonden. Till denna skulle

avsättas dels insatsbeloppen i deras helhet, dels hela den behållna årsvinsten

sedan avdrag skett för täckande av möjligen förefintlig brist från föregående

år. Då säkerhetsfonden uppnått ett belopp, motsvarande tio procent

av kassans utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret

jämte hälften av insättarnas behållning vid samma tidpunkt, skulle

det ankomma på centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av

årsvinsten borde för annat ändamål disponeras. Utan hinder av detta

stadgande skulle av årsvinsten efter beslut å föreningsstämma kunna till

medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående år å dem

uttaxerats till täckande av förlust.

Syftet med den nn ifrågavarande säkerhetsfonden skulle givetvis i första

hand vara att därmed skulle kunna täckas eventuellt uppkommande

förluster för centralkassorna själva. Härvidlag har jordbruksutredningen

tänkt sig, att fonden skulle tagas i anspråk, innan möjligheten till uttaxering

skulle få tillgripas. Men säkerhetsfonden skulle enligt utredningens

förslag också kimna tagas i anspråk för att helt eller delvis täcka förlust,

som uppkommit för till centralkassan ansluten jordbrukskassa, för den

händelse förlusten icke skäligen kunnat läggas jordbrukskassans styrelse

till last. Bestämmelse härom återfinnes i förslaget § 25. Nu avsedda möjlighet

skulle innebära, att en centralkassans fordran på jordbrukskassan,

som motsvarar den för sistnämnda kassa uppkomna förlusten, skulle kunna

avskrivas, utan att centralkassan dessförinnan begagnat sig av tillgängliga

remedier för gäldens indrivande t. ex. genom jordbrukskassans försättande

i konkurs i och för uttagande av medlemmarnas personliga ansvarighet.

Innan en centralkassans fordran på dylikt sätt efterskänktes, skulle beslutet

härom enligt jordbruksutredningens förslag dock hava godkänts av

styrelsen för kreditrörelsens centralorgan.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fullmäktige i riksbanken anse, att förslagets § 25 borde så omarbetas,

att jordbrukskassa erhåller mindre möjlighet än den, som den föreslagna

lydelsen medgiver, att undgå följderna av oförsiktiga dispositioner. Vidare

anse fullmäktige, att säkerhetsfonden icke borde kunna genom en sådan

avskrivning nedbringas under ett lämpligt minimum.

För min del anser jag mig kunna förorda jordbruksutredningens förslag

oförändrat i nu förevarande punkt. Bankofullmäktiges betänkligheter

mot den genom förslaget öppnade möjligheten att i särskilda fall disponera

centralkassas säkerhetsfond för täckande av förlust hos jordbrukskassa

genom avskrivning av fordran å densamma, synas mig knappast

grundade. Särskilt må framhållas, att en dylik åtgärd icke skulle få bringas

i verkställighet, med mindre godkännande därtill lämnats av svenska

jordbrukskreditkassans styrelse. Det torde också böra påpekas, att den i

bestämmelsen avsedda eventualiteten givetvis kommer att bliva sällsynt.

Det av mig förordade bibehållandet av gällande maximum för uttaxeringen

torde i än högre grad förminska möjligheterna för bestämmelsens tilllämpning.

Men att den likväl medtages i en blivande ny författning i ämnet

synes mig motiverat därav, att sådana undantagsfall väl kunna tänkas

inträffa, då en dylik möjlighet till eftergift i fordringsrätt gentemot en

jordbrukskassa kan förhindra en ur alla synpunkter och icke minst för

kasserörelsen i dess helhet oläglig konkurs för kassan ifråga.

Jordbruksutredningens förslag innebär på denna punkt i huvudsak den

förändringen, att jordbrukskassas lånemaximum skulle höjas från 80 procent

av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima till

att motsvara hela detta lånemaximum. Som skäl härför anföres, att då de

lokala kassornas inlåningsrätt skulle slopas, dessa ju vore helt hänvisade

till centralkassan för erhållande av utlåningsmedel. Vidare innehåller förslaget

den nyheten, att centralkassorna skulle i särskilda fall kunna lämna

tillfälliga krediter även till kommuner och andra samfälligheter, vilka

därigenom lättare skulle föranledas att göra insättningar hos centralkassorna.

Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att utlåning till kommuner

och andra samfälligheter icke syntes falla inom rörelsens ram.

Mot jordbruksutredningens förslag rörande lånemaximum har jag intet

att erinra. Vad beträffar den föreslagna utvidgningen av utlåningsrätten

till att avse även kommuner och andra samfälligheter kan visserligen

icke förnekas, att en inlåning från dem lättare skulle kunna vinnas,

örn centralkassan vore i stånd att tillhandagå med kredit i förekommande

fall. Men då en dylik kreditgivning obestridligen måste anses falla

Remiss
yttrande.

Departements
chefen.

Utlåning och

lånemaximum

(§§ 26-27).

Jordbruksut
redningen.

Remiss
yttrande.

Departements
chefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

utom ramen för kasseorganisationens uppgifter, får jag, i likhet med

riksbanksfullmäktige, avstyrka förslaget i denna punkt.

Upp- och in- Det för jordbrukskasseorganisationens kreditgivning erforderliga kapiiimng~(§§

ss ]^arl enligt nu gällande bestämmelser tillföras kasserörelsen på huvudGäUande

sakligen tre olika vägar, nämligen dels genom inlåning från kasseorganibestämmeiser.

sationens medlemmar, dels genom inlåning från allmänheten, vartill rätt

i viss omfattning medgivits centralkassorna, dels ock genom upplåning av

medel genom centralkassornas försorg samt växeldiskontering.

Vad inlåningen beträffar får jag till en början erinra, att denna kan

äga rum både hos de lokala kassorna och hos centralkassorna. Jordbrukskassorna

äga, efter medgivande av länsstyrelsen eller vederbörande centralkassa,

rätt till inlåning å sparkasseräkning från sina medlemmar och

från medlemmar i till kassan anslutna ekonomiska föreningar. Dessutom

må för vissa låneändamål kunna öppnas kreditivräkning eller löpande räkning

med kassemedlem.

Centralkassornas inlåningsrätt finnes närmare reglerad dels i gällande

kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av central

kassor för jordbrukskredit, dels i lag den 18 juni 1915 (nr 231) med vissa

bestämmelser örn dylika kassor, dels ock i särskilda med stöd av stadgandena

i nämnda lag av Kungl. Maj:t lämnade medgivanden för inlåning och

i samband därmed utfärdade föreskrifter angående densammas art och omfattning.

Enligt nu avsedda bestämmelser kan centralkassa bedriva inlåning

från anslutna jordbrukskassor å sparkasseräkning, depositionsräkning,

upp- och avskrivningsräkning samt löpande räkning. Från anslutna

jordbrukskassors medlemmar kan inlåning ske å sparkasseräkning.

Från allmänheten kan inlåning ske å sparkasseräkning samt å depositions - och kapitalräkning. Maximibeloppet för en och samma insättares sammanlagda

tillgodohavanden å sistnämnda båda slag av räkningar må icke

annorledes än genom å kapitalräkning upplupen räntas läggande till å

sådan räkning innestående kapital ökas utöver 15,000 kronor.

Vad angår upplåningen av kapital gäller för närvarande, som naturligt

är, att centralkassorna var för sig lia att söka kredit hos penninginrättningar

av skilda slag, varest kapital på möjligast förmånliga villkor ställes

till förfogande. Till underlättande av kapitalanskaffningen för lån

mot inteckningar inom 60 procent av fastighets taxerade jordbruksvärde

hava centralkassorna gemensamt bildat föreningen Sveriges förenade

centralkassor för jordbrukskredit m. b. p. a. Beträffande den upplåning,

som kassorna hittills lyckats åstadkomma har jag redan förut lämnat när?

mare uppgifter (sid. 49).

Som maximum för centralkassas inlåning gäller summan av de anslutna

jordbrukskassornas lånemaxima, ökat med dels så stort belopp, som av

centralkassan utlånats till ansluten jordbrukskassa mot säkerhet av inteckning

i fast egendom inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruks
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

värde, dels två tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och dels fem

gånger beloppet av reservfonden. Centralkassa skall vara skyldig redovisa

viss kassareserv i vissa särskilda angivna värdehandlingar eller fordringar.

För centralkassornas upp- och inlåning finnes, som jag förut angivit,

viss statsgaranti ställd i form av deposition av statsobligationer hos riksbanken.

Efter en år 1928 vidtagen höjning av garantien utgör densamma

för närvarande 20 procent av upp- och inlåningen med maximum av

500,000 kronor och minimum av 100,000 kronor för varje centralkassa. Bestämmelserna

rörande garanti återfinnas i de av mig förut angivna kungörelserna

den 19 mars 1915 (nr 132) och den 29 juni 1928 (nr 296). De äro

av i huvudsak följande innehåll.

De deponerade obligationerna skola av riksbanken innehavas såsom en

för samtliga centralkassors förbindelser avsedd gemensam pant för ett belopp,

motsvarande högst tjugu procent av kassans upplåning enligt senast

upprättade bokslut dock lägst för 100,000 kronor, med rätt för kassans fordringsägare

att, i enlighet med vad nyss angivits samt ander nedan angivna

villkor, använda panten till täckande av sina fordringar, i den mån kassans

egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund av medlemmarnas

i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill

visa sig otillräckliga. Såsom villkor för ifrågavarande pants användande

gäller, att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom intyg

av det ombud, som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet, att

medgivandet till pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen i det

län, där kassans styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga

föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för

därigenom influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret

ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats,

samt att obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret

till inlösen.

Jordbruksutredningens förslag i förevarande hänseende går till en början

ut på — som jag redan förut behandlat — att jordbrukskassornas rätt

till inlåning skulle upphävas. I stället skulle inlåningen koncentreras hos

centralkassorna och så utvidgas, att centralkassorna skulle medgivas rätt

att mottaga medel å checkräkning även från anslutna jordbrukskassors

medlemmar samt från kommuner och andra samfälligheter. Den först

avsedda utvidgningen av inlåningsrätten sammanhänger med slopandet av

de lokala kassornas inlåningsrörelse och motiveras dessutom med önskvärdheten

utav att checkräkningen må komma till större användning även

bland lantmännen. Botten till inlåning å checkräkning från kommuner

och andra samfälligheter äger samband med jordbruksutredningens av mig

förut berörda förslag angående rätt för centralkassa att himna krediter till

dylika samfälligheter.

Jordbruksut
redningrn.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kunell. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande inlåningen å kapital- och depositionsräkning föreslås i betänkande

vidare den utvidningen, att inlåningsmaximum för en och samma

insättare skulle höjas från nu gällande 15,000 kronor till 30,000 kronor

och att vederbörande länsstyrelse, när skäl därtill föranleda, skulle kunna

lämna tillstånd till än större inlåningsbelopp för viss insättare. Ifrågavarande

förslag bär närmast föranletts av en av samtliga centralkassor

hos Kungl. Majit i ämnet gjord framställning, över vilken yttranden inhämtats

från ett flertal myndigheter. Beträffande utredningen i denna

fråga tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 62—63.

Som maximum för inlåningen föreslår jordbruksutredningen fem gånger

jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser.

Beträffande upplåningen av kapital skulle enligt jordbruksutredningens

förslag denna omliänderhavas av ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,

till vilket centralkassorna skulle vara tillförbundna att koncentrera

sin upplåning. Härtill torde jag få närmare återkomma å det

följande. Emellertid skulle det enligt vad jordbruksutredningen förutsatt,

icke vara uteslutet, att centralkassa i vissa fall eller för viss gren av rörelsen

själv lämpligen kunde ombesörja sin upplåning, exempelvis vid växeldiskontering.

Utredningen bar för den skull tänkt sig möjligheten utav att

centralkassa efter tillstånd av jordbrukskreditkassans styrelse själv skulle

på annat håll få anskaffa kredit i dylika fall, örn så befunnes lämpligt.

Såsom ett led i kapitaltillförseln bär jordbruksutredningen dessutom föreslagit,

att centralkassorna skulle, i vad gäller rätten att mottaga förmyndarmedel,

likställas med sparbankerna. Utredningen förordar, att härför

erforderliga författningsändringar må vidtagas.

För att i möjligaste mån trygga insättarnas intressen under tiden, intill

dess en kraftigare fondbildning inom kasserörelsen kunnat äga rum, anser

jordbruksutredningen det allmännas medverkan vara påkallad. Utredningen

föreslår i sådant syfte, att den statsgaranti, som för närvarande

står till centralkassornas förfogande, må bibehållas såsom en särskild garanti

för säkerställande av insättarnas tillgodohavande, dock med den förändringen

att något absolut maximum icke skulle bestämmas. Då, såsom

ovan förutsatts, centralkassa skulle efter medgivande av jordbrukskreditkassans

styrelse kunna upplåna medel även från annat håll än denna kassa,

anser jordbruksutredningen, att den ifrågavarande statsgarantien borde

bibehållas såsom säkerhet även för dylik upplåning.

Beträffande centralkassas kassareserv har jordbruksutredningen slutligen

föreslagit, att för placering av denna reserv må godtagas jämväl inteckning

i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet.

Bank- och fondinspektionen anser, att överhuvudtaget ingen bankmässig

inlåning från allmänheten borde förekomma inom jordbrukskasseorganisationen.

Örn denna inlåningsverksamliet upphörde, skulle bland

annat det ofta såsom särskilt eftersträvansvärt framhållna samarbetet

!Je missy

t tranden.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

med sparbankerna befrämjas. För den händelse inlåning skall förekomma,

borde densamma allenast avse inlåning på fasta räkningar men däremot

icke på å vista-räkningar. Medel insatta på sistnämnda slags räkning

kunde nämligen icke påräknas disponibla för sådan utlåning, för

vilken jordbrukskasserörelsen ursprungligen tillkommit, vartill komme,

att förandet av dylika räkningar vanligen föranleder större omkostnader.

Av enhanda beskaffenhet vore även de medel, som kommuner och

samfälligheter skulle kunna ställa till centralkassornas disposition. Dessa

torde nämligen undantagslöst vara sådana, som endast tillfälligtvis skulle

placeras hos kassorna i avvaktan på användning för sitt egentliga ändamål.

Den föreslagna rätten till inlåningen å checkräkning från kommuner

och samfälligheter avstyrkes därför av inspektionen. — Beträffande

maximum för insättares tillgodohavande å depositions- och kapitalräkning

framhåller bank- och fondinspektionen, att den i tidigare i ämnet

avgivet utlåtande ställt sig avvisande till den ifrågasatta höjningen. Inspektionen

säger sig nu icke ha funnit anledning frångå sin uppfattning

därutinnan. — I fråga örn centralkassas kassareserv föreslår inspektionen,

att den av jordbruksutredningen föreslagna ändringen göres överensstämmande

med motsvarande betämmelse i sparbankslagen. Rörande

förslaget örn rätt för centralkassa att mottaga förmyndarmedel, erinrar

inspektionen, att för att sparbank skall kunna anförtros förmynderskapsdepositioner

i regel fordras, att densamma kunnat erbjuda erforderliga

säkerhetsanordningar bland annat i form av kassavalv samt att

den närmaste vården av depositionerna handhavas av härför kvalificerad

personal. För att centralkassa skall kunna på ett tillfyllestgörande

sätt fylla anspråken i nämnda hänseende — man kunde nämligen icke

tänka sig en förvaltning av myndlingens kontanta medel genom en centralkassa

medan hans värdehandlingar- förvaltas av annan penninginrättning

— skulle centralkassan enligt inspektionens uppfattning helt

visst få underkasta sig kostnader, vilka knappast kunde tänkas komma

att uppvägas av inkomster för medelsförvaltningen. — Det av jordbruksutredningen

föreslagna maximum för inlåningen anser inspektionen böra

avse icke endast inlåning å bankmässiga räknigar utan sammanlagda beloppet

av upp- och inlåningen. — Bankinspektionen har också framhållit,

att den betydande minskningen i den personliga ansvarigheten, som

av jordbruksutredningen föreslagits, och därmed också i centralkassornas

säkerhetsunderlag, otvivelaktigt skulle av allmänheten beaktas, då

det gäller att anlita kassorna för placering av sparmedel. — Inspektionen

har slutligen påpekat att, medan hela in- och upplåningen i en mindre

bank är begränsad till fem gånger bankens egna fonder, så skulle en

centralkassa enligt förslaget äga mottaga inlåning å bankmässiga rakningar

intill ett belopp, motsvarande fem gånger jordbrukskassornas ansvarighet

för centralkassans förbindelser, samt därjämte äga förskaffa

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

sig rörelsemedel till obegränsat belopp från jordbrukskreditkassan eller

efter dess medgivande från annan penninginrättning.

Sparbanksinspektionen har däremot för sin del kommit till den slutsatsen,

att centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten bör bibehållas.

Inspektionen uttalar härom följande.

Centralkassornas inlåning torde till större delen härröra från allmänheten.

Vissa tala otvivelaktigt för en begränsning av rätten till

dylik inlåning i stället för den av utredningen föreslagna utvidgningen.

Dylika skäl äro framförallt hänsyn till, att övriga inlåningsidkande kreditanstalter

icke böra vållas avbräck i sin verksamhet, ävensom att rätt

till inlåning från allmänheten endast bör beviljas institut, som kunna

effektivt övervakas.

Utgår man från principen, att jordbrukskasserörelsen bör beredas tillfälle

att tillväxa av egen kraft, synes man emellertid icke böra beröva

densamma möjligheterna därtill. Utan rätt till inlåning från allmänheten

skulle rörelsen för närvarande, praktiskt sett, komma i ett beroende

av upplåning hos statliga fonder, som synes inspektionen vara förenat

med stora olägenheter. Att ställa statlig grundfond till jordbrukskreditkassans

förfogande, att insätta representanter för det allmänna i

denna kassas styrelse och att därefter avskära rörelsens nuvarande förbindelser

med den allmänna penningmarknaden synes icke vara att tillråda.

Därigenom göres jordbrukskasserörelsen till statsinstitution. Rätten

till inlåning från allmänheten synes sålunda böra bibehållas. Därest

staten tillskjuter grundfond till jordbrukskreditkassan, finnes emellertid

enligt inspektionens mening icke längre någon anledning för staten att

garantera centralkassornas förbindelser. Denna garanti bör därför upphöra.

Dock synes lämplig övergångstid, högst fem år, böra medgivas

Under denna period bör givetvis garantien vara maximerad enligt nuvarande

grunder.

Däremot anser sparbanksinspektionen den föreslagna utvidgningen av

inlåningsrätten icke tillräckligt motiverad. Den ram, som de nuvarande

bestämmelser erbjuda, synes enligt inspektionens mening fullt tillräcklig.

Statens egnahemsstyrelse anser att jordbruksutredningen fäst för liten

vikt vid frågan om säkerhet för centralkassornas inlåning från allmänheten.

Styrelsen utvecklar sin uppfattning därutinnan på följande sätt.

Beträffande grunddragen i den ifrågasatta reformerade kreditinstitutionen

synes den erinran kunna göras, att — medan topporganisationens

(»svenska jordbrukskreditkassan») egen upplåning stöder sig på ett

starkt underlag särskilt genom organisationens nedifrån, instans från

instans, uppbyggda solidariska ansvarighet och den statliga grundfonden

å 30 miljoner kronor — mellanorganens (centralkassornas) inlåning

från allmänheten får en rätt begränsad säkerlietskapacitet att stödja sig

pa. Det är nämligen icke endast så, att centralkassornas säkerhetskapacitet

begränsas till de underlydande jordbrukskassornas ansvarighet

jämte viss statlig garanti, utan härtill kommer, såsom en nyhet i förhållande

till vad hittills gällt, att varje centralkassa får påtaga sig ansvarighet

även för svenska jordbrukskreditkassans samtliga förbindel
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition Nr 268.

121

ser, oell detta utan att sagda kassa i sin tur påtager sig ansvar för centralkassornas

inlåning. Att jordbruksutredningen fäst för liten vikt vid

frågan om säkerhet för centralkassornas inlåning från allmänheten belyses

bland annat av den å sid. 67 gjorda bärighetskalkylen, där bland

annat jordbrukskassemedlemmarnas personliga ansvarighet oavkortad

räknats såsom ett av underlagen för jordbrukskreditkassans upplåning.

Egnahemsstyrelsen vill för sin del framhålla vikten av, att den bankmässiga

inlåning från allmänheten, som må medgivas kasseorganisationen,

göres fullt betryggande för insättarna.

Egnahemsstyrelsen har vidare gjort gällande, att ett bedrivande av inlåning

å checkräkning näppeligen lär vara lämpligt för ett kreditinstitut,

som har till syfte att tillgodose ett sådant i viss mån konstant lånebehov

som jordbrukarnas driftskredit. Dylik ä vista inlåning torde, enligt

vad styrelsen uttalat, för övrigt ej vara förenlig med bestämmelserna

i lagen den 18 juni 1915 (nr 231), vilken lag i utredningen ej föreslagits

ändrad eller ersatt av annan lag.

Fullmäktige i riksbanken äro av den uppfattningen, att rätt till inlåning

från allmänheten borde upphävas. Fullmäktige anföra därom följande.

Örn jordbrukskasserörelsen omorganiseras, tala enligt fullmäktiges

mening starka skäl mot att bibehålla centralkassornas rätt till inlåning

från allmänheten. Skulle centralkassornas inlåning drivas fram genom

väsentligt ökat understöd av staten, komme den redan nu starka konkurrensen

örn insättningar att ytterligare skärpas och ett avbräck inträda i

den verksamhet, som bedrives av andra kreditinstitut, framför allt sparbankerna,

Därmed ökas även svårigheterna för riksbanken att inverka

reglerande på ränteläget. Såsom Överståthållarämbetet framhållit i ett

i betänkandet åberopat yttrande, mana för övrigt de händelser, som på

senare tid inträffat, till återhållsamhet i fråga örn beviljande av rätt

till inlåning från allmänheten för institut, som icke äro underkastade

samma stränga kontroll som banker och sparbanker.

För att jordbrukskasserörelsen skall få bibehålla sin nuvarande rätt

till inlåning från allmänheten, talar i första hand den omständigheten,

att ett borttagande av denna rätt skulle ställa rörelsen i ökat beroende

av tillgången på allmänna medel eller på lån från statliga fonder, sparbanker,

försäkringsbolag o. d., vilket icke kan anses önskvärt. Enligt

vad fullmäktige inhämtat, synes nämligen den största delen av centralkassornas

inlåning vara från icke-medlemmar.

Vid övervägande av detta spörsmål hava fullmäktige stannat för den

ståndpunkten, att vid en omorganisation centralkassorna liksom andra

ekonomiska föreningar böra medgivas rätt till inlåning endast från egna

medlemmar och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Däremot

bör deras rätt till inlåning från allmänheten upphöra.

Därest staten tillskjuter grundfond till jordbrukskreditkassan, finnes

enligt fullmäktiges mening icke längre någon anledning för staten att

i viss utsträckning garantera centralkassornas förbindelser. Denna garanti

bör därför upphöra, En lämplig övergångstid bör medgivas, och

under denna bör garantien fortfarande vara maximerad enligt nuvarande

grunder.

s. 122 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Utredningens förslag om höjning av inlåningsmaximum å depositionsoch

kapitalräkning kunna fullmäktige icke biträda. Detsamma gäller

förslagen örn rätt för centralkassa att mottaga dels förmyndarmedel till

förvaltning, dels insättningar å checkräkning från medlemmar i de anslutna

jordbrukskassorna samt från kommuner och andra samfälligheter.

Överståthållarämbetet erinrar örn sitt tidigare avstyrkande av utvidgningen

utav rätten till inlåning å kapital- och depositionsräkning. Trots

de nu föreslagna skärpta kontrollföreskrifterna säger sig ämbetet fortfarande

hysa tvekan, örn detta inlåningsmaximum bör, utan avvaktan

på kassornas utveckling, redan nu höjas så väsentligt som föreslagits.

Enligt min uppfattning torde det nu knappast kunna vara fråga örn

att vidtaga några sådana åtgärder, som skulle upphäva centralkassornas

rätt till inlåning från allmänheten eller medföra någon begränsning

i denna inlåningsrätt. Jag tillåter mig erinra, att nu avsedda spörsmål

tidigare varit föremål för ingående dryftande i samband med behandlingen

av frågan örn kapitaltillförseln till den ifrågavarande kreditorganisationen.

Förslaget örn att medgiva centralkassorna sådan inlåningsrätt

framlades i ett år 1913 avgivet betänkande rörande jordbrukskasseorganisationen.

Närmast i anledning av detta betänkande väcktes motioner

vid 1914 års senare riksdag med hemställan örn skrivelse till Kungl.

Majit angående framläggande av förslag till frågans ordnande på grundval

av det i betänkandet innefattade förslaget. Riksdagen biföll motionerna

och i dess i anledning därav till Kungl. Majit avlåtna skrivelse uttalade

riksdagen bland annat sin anslutning till att centralkassorna

skulle få rätt till inlåning även från allmänheten. Då proposition rörande

kasseorganisationens tillskapande sedermera — år 1915 — avläts

till riksdagen, byggde förslaget, i vad gällde kapitaltillförseln, även på

viss begränsad rätt till sådan inlåning. Det må visserligen medgivas,

att kassornas inlåningsrörelse hittills icke tagit någon större omfattning.

Men att redan nu och med stöd allenast av den erfarenhet, som kan lia

vunnits under den relativt korta tid, som centralkassorna varit i verksamhet,

vidtaga åtgärder för inlåningsrättens begränsning i åsyftade

riktning, synes mig vara föga välbetänkt. Jag anser det så mycket mindre

tillrådligt, som ett av de främsta motiven till den av mig nu förordade

omorganisationen av kasserörelsen ju är att skapa bättre förutsättningar

för kapitaltillförsel till organisationen ifråga.

Beträffande det av statens egnahemsstyrelse gjorda påpekandet, att

minskningen i centralkassornas säkerhetsunderlag i förening med den

ömsesidiga ansvarigheten, som dessa kassor skulle påtaga sig för centralorganets

upplåning av kapital, skulle göra inlåningsverksamheten

mindre betryggande ur allmänhetens synpunkt — vilken fråga även

berörts av bank- och fondinspektionen — har jag redan förut i samband

med frågan örn ansvarighetsreglerna angivit som min uppfattning, att

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nied den av mig föreslagna ansvarigheten för kassemedlemmarna och

för jordbrukskassorna gentemot centralkassorna fullt betryggande underlag

för inlåningsverksamheten måste anses vara för handen.

Örn jag sålunda icke kan ansluta mig till deras mening, som anse inlåningsverksamheten

böra upphöra eller begränsas, synes mig å andra

sidan de av jordbruksutredningen föreslagna utvidgningarna av inlåningsrätten

delvis vara ägnade att ingiva betänkligheter.

Till en början får jag i anslutning till vad jag tidigare uttalat beträffande

kreditgivning till kommuner och samfälligheter avstyrka, att centralkassorna

medgivas rätt till inlåning å checkräkning från kommuner

och samfälligheter. Som bank- och fondinspektionen framhållit skulle

det härvid till övervägande delen bliva fråga örn tillfälliga medelsplaceringar,

vilka för jordbrukskasserörelsens egen kreditgivning skulle bliva

av ringa betydelse.

Vidare synes mig tveksamt, örn den föreslagna ökningen av nu gällande

maximum för insättares sammanlagda tillgodohavande å kapitaloch

depositionsräkning kan vara tillrådlig. I varje fall synes mig frågan

härom erfordra ytterligare överväganden. Ett anstånd med det

slutliga ställningstagandet till centralkassornas framställning på denna

punkt torde icke heller vara till större olägenhet.

Vad angår jordbruksutredningens förslag örn rätt för centralkassa att

mottaga insättningar å checkräkning jämväl från medlemmarna i till

kassan anslutna jordbrukskassor torde få framhållas, att denna utvidgning

i inlåningen står i samband med förslaget örn slopandet av jordbrukskassornas

inlåningsrätt överhuvudtaget. Tanken är, att de lokala kassorna

skulle stå som förmedlare av inlåningen i centralkassorna. Då

ett utsträckt begagnande av checkräkningen även bland lantmännen synes

önskvärt, har jag intet att erinra mot utredningens ifrågavarande

förslag. Emellertid torde, örn en sådan anordning skulle genomföras,

böra beaktas, att härav möjligen kunde påkallas ändring i lagen den 18

juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor för

jordbrukskredit. Det i § 2 av nämnda lag åt Kungl. Majit lämnade bemyndigandet

att medgiva centralkassa tillstånd till inlåning från allmänheten

avser nämligen endast sparkasseräkning samt andra bankmässiga

räkningar av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid

anfordran återbetala insatt belopp. Då uttrycket »allmänheten» i detta

stadgande enligt min uppfattning torde avse rättssubjekt utom jordbrukskasseorganisationens

ram, synes mig ett medgivande åt centralkassa

av rätt till inlåning å checkräkning från medlemmar i till kassan anslutna

jordbrukskassor dock icke böra komma i strid med stadgandet

ifråga.

På av bank- och fondinspektionen anförda skäl anser jag mig icke

kunna åtminstone för närvarande tillstyrka, att centralkassorna beträf
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

tande rätten att till förvaltning mottaga förmyndarmedel likställas med

sparbankerna.

Beträffande beräkningen av maximum för centralkassas inlåning synes

mig i princip icke något vara att erinra mot att inlåningens högsta

gräns ställes i proportion till det av jordbrukskassornas ansvarighet betingade

säker hetsunder laget. Då jag emellertid för min del förordat en

fördubbling av ansvarigheten i jämförelse med jordbruksutredningens

förslag, torde för bibehållande i sak av det av utredningen avsedda inlåningsmaximum

en däremot svarande ändring böra göras i förslaget.

dag tillstyrker, att inlåningens maximum må bestämmas till ett belopp,

motsvarande två gånger jordbrukskassornas sammanlagda ansvarighet för

centralkassans förbindelser. Mot att inlåningens maximum därvid skulle

bliva något lägre än som av jordbruksutredningen föreslagits anser jag,

med hänsyn till vikten av att inlåningen hålles inom fullt betryggande

gränser, icke kunna vara något att erinra. Även inom denna ram skulle

finnas en relativt stor marginal för utvidgning av centralkassornas nuvarande

inlåningsrörelse.

Vad gäller placeringen av de till centralkassas kassareserv hörande

medlen synes mig ingen anledning föreligga att icke godtaga fullgod inteckning

i jordbruksfastighet såsom placeringsobjekt. Bestämmelsen torde

givas den innebörd, att kassareservmedel må placeras i inteckning i jordbruksfastighet,

liggande inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt

gällande taxering.

Såsom framgår av den av mig förut lämnade redogörelsen för jordbruksutredningens

förslag på denna punkt skulle enligt förslaget den

nu ställda statsgarantien för centralkassornas förbindelser bibehållas

såsom en särskild garanti för dessa kassors inlåning och för den upplåning,

som de må komma att göra från annat håll än kasserörelsens centralorgan.

Ehuruväl det naturligen varit önskvärt, att statens stöd åt

kreditorganisationen i form av garanti för säkerställande av densammas

kapitaltillförsel kunnat koncentreras till det planerade centralorganet

inom kasserörelsen, synes mig icke någon principiell invändning

kunna riktas mot jordbruksutredningens ifrågavarande förslag. Tvärtom

synes det mig ligga i sakens natur att, då kapitaluppsamlingen lämpligen

anses böra så uppdelas, att en viss gren av densamma — inlåningen

— skulle komma att omhänderhavas av ett annat led i kasseorganisationen

än spetsorganet, statens stöd i form av garanti må komma

även denna kapitalanskaffningsverksamhet till godo. Det synes vara så

mycket större anledning härtill som, då centralkassorna redan nu äga

förmånen av statlig garanti för sin inlåning, det för visso kunde befaras,

att denna gren av verksamheten skulle röna en starkt menlig inverkan,

därest statsgarantien nu skulle bortfalla. Att den ifrågavarande

särskilda garantien skulle omfatta även den upplåning, som eentralkassorna

i speciella fall må komma att göra med tillstånd av svenska jord
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

125

brukskreditkassan, synes mig vara en given konsekvens av den uppfattning,

åt vilken jag sålunda givit uttryck. Jag tillstyrker alltså jordbruksutredningens

förslag på denna punkt så vitt avser förslagets principiella

sida.

Beträffande statsgarantiens omfattning har utredningen föreslagit att

det nu stadgade maximum å 500,000 kronor för varje centralkassa skulle

bortfalla. I detta avseende kan jag däremot icke dela jordbruksutredningens

uppfattning. Det synes mig uppenbart, att en maximigräns för

garantien måste bibehållas. Därvidlag torde enligt min mening någon

anledning icke för närvarande förefinnas att frångå de i ämnet nu gällande

bestämmelser. Det synes vara så mycket mindre skäl härtill som

centralkassornas verksamhetsområden, enligt vad i förslaget förutsättes,

skulle komma att göras relativt små, varav givetvis skulle följa en

åtminstone i början jämförelsevis liten omsättning. Härtill kommer att

den allra största delen av kassornas upplåning säkerligen kommer att

ske hos kasserörelsens centralorgan, för vilken upplåning den nu avsedda

statsgarantien icke skulle gälla. Det nu stadgade maximum å 500,000

kronor för en var centralkassa synes mig därför böra bibehållas oförändrat,

liksom ock de för statsgarantien i övrigt gällande bestämmelserna,

i vad de icke beröras av den av mig förordade ändringen i garantiens

innebörd.

Sorn jag förut angivit innehåller jordbruksutredningens betänkande

förslag örn inrättande av ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,

benämnt svenska jordbmkskreditkassan. Detta centralorgan

skulle lia i huvudsak följande uppgifter, nämligen

att genom upplåning anskaffa det för kreditrörelsen erforderliga kapitalet

utöver vad som må kunna inflyta genom den av centralkassorna

bedrivna inlåningen,

att utlåna kapital till centralkassorna,

att medverka vid regleringen av kassornas postremissväxel- och checkrörelse,

att i viss omfattning öva inflytande på centralkassornas förvaltning

och verksamhet,

att utöva kontroll över kreditorganisationen i dess helhet, samt

att verka för jordbrukskasserörelsens sunda och kraftiga utveckling i

allmänhet.

Till svenska jordbrukskreditkassan skulle samtliga centralkassor, som

vunnit godkännande från det allmännas sida, vara anslutna.

Till mötande av förluster, som kunde komma att uppstå å jordbrukskreditkassans

utlåning till centralkassorna, skulle dessa, i den mån jord

brukskreditkassans egna tillgångar icke förslå, vara skyldiga att lämna

erforderliga tillskott. Denna ansvarighet skulle omfatta centralkassornas

hela ansvarskapacitet, men den skulle på sådant sätt böra upp
-

Centralorgan

för jordbrukskasserörelsen,

Jordbruksut
redningen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

portioneras efter den omfattning, vari respektive centralkassor tagit

jordbrukskreditkassans kreditgivning i anspråk, att centralkassorna bleve

ansvariga i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen

av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Om en

centralkassa icke kunde fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd

av nu föreslagna ansvarighetsregler skulle åligga centralkassan, skulle

övriga centralkassor efter motsvarande fördelningsgrund vara ansvariga

för bristen.

Jordbrukskreditkassans styrelse skulle bestå av sju ledamöter med

lika många suppleanter. En ledamot och en suppelant för denne skulle

för viss tid, förslagsvis tre år, utses av Kungl. Maj:t och likaledes en

ledamot och en suppleant för denne för lika lång tid av fullmäktige i

riksgäldskontoret. I övrigt skulle styrelsen bestå av personer, valda för

tre år i sänder vid allmänt ombudsmöte. Styrelsen skulle inom sig utse

ordförande och vice ordförande.

Allmänna ombudsmötet skulle bestå av representanter för varje centralkassa

till det antal, som är proportionellt mot antalet till respektive

centralkassor anslutna jordbrukskassor, förslagsvis en representant för

varje helt tiotal anslutna kassor. Som maximum skulle gälla fem representanter

för varje centralkassa.

I syfte att bereda samtliga centralkassor möjlighet att mera fortlöpande

följa jordbrukskreditkassans verksamhet skulle vid sidan av styrelsen

lämpligen bildas ett förvaltningsråd, bestående av representanter

för samtliga centralkassor, förslagsvis en från varje sådan kassa jämte

en suppleant för denne.

Angående styrelsens och allmänna ombudsmötets åligganden borde

meddelas i huvudsak motsvarande bestämmelser, som utfärdats med avseende

å svenska bostadskreditkassan. Förvaltningsrådet skulle lia till

uppgift att i viktigare frågor stå till styrelsens förfogande för överläggningar.

Rådets medlemmar borde fortlöpande få del av styrelsens protokoll,

och de borde, örn minst en tredjedel av hela antalet medlemmar

i rådet så påfordrade, av styrelsens ordförande kallas till sammanträde

gemensamt med styrelsen. Medlem av förvaltningsrådet skulle icke givas

rätt att deltaga i styrelsens beslut, men skulle berättigas att i protokollet

få intagen från beslutet avvikande mening.

Jordbrukskreditkassans främsta uppgift skulle, som ovan antytts, vara

att upplåna kapital och att tillhandahålla lån åt centralkassorna. Lånen

skulle kunna beviljas mot skuldförbindelser intill det belopp, som utgör

sammanlagda lånemaximum för de till respektive centralkassa anslutna

jordbrukskassornas medlemmar, vartill skulle komma lån mot säkerhet

i jordbruksfastighet inom 60 procent av taxeringsvärdet. Det skulle ankomma

på jordbrukskreditkassan att bestämma, i vad män centralkassa

skall få åtnjuta kredit utan förutgången saklig prövning av de till grund

för dess utlåning liggande hypoteken. Likaså skulle jordbrukskredit
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

127

kassan äga meddela närmare bestämmelser örn förvaringen av hypoteken.

Med hänsyn till arten av den ifrågavarande lånerörelsen, vilken

uppenbarligen icke borde bindas i alltför snäva former, syntes nämligen

svårt att på förhand lämna några närmare direktiv i angivna hänseenden.

För säkerställande av jordbrukskreditkassans upplåning skulle enligt

utredningens förslag ställas en statsgaranti å 30 miljoner kronor på

grundval varav kassan skulle äga upplåna högst 180 miljoner kronor.

Garantien skulle få den formen, att staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

skulle till kassans förfogande såsom en grundfond ställa

svenska statens obligationer, till nominellt nyss angivna belopp, ouppsägbara

från innehavarens sida. Obligationerna skulle fortfara att tillhöra

staten, som dock icke skulle äga att för annat ändamål förfoga

över desamma, så länge icke kassans samtliga förbindelser äro fullgjorda.

För de i jordbruksutredningens betänkande anförda skälen härför

har jag tidigare lämnat en närmare redogörelse (sid. 54).

Vad beträffar statsgarantiens storlek har jordbruksutredningen framhållit,

att man självfallet rör sig med synnerligen ovissa faktorer, då

det gäller densammas beräknande. Med utgångspunkt från en sannolik

utlåning å 180 miljoner kronor inom ett lånemaximum å sammanlagt

240 miljoner kronor har utredningen i detta hänseende emellertid upprättat

följande kalkyl.

Taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, tillhörig jordbrukskassornas

medlemmar (cirka 10 % av hela taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet på landsbygden) ................ kr. 600,000,000: —

På grundval härav beräknat maximum för lån från jordbrukskassorna

(40 X) ........................................................ » 240,000,000: —

Sannolik utlåning inom angivna lånemaximum ............ » 180,000,000: —

Härför lämnade hypotek beräknas vara fullt betryggande

för ett belopp av ................................................................ kr. 120,000,000: —

Jordbrukskassemedlemmarnas personliga ansvarighet

/600 000 000 \

- -------x 5 x 5 ........................................................ » 30,000,000: -

\ 500 /

Erforderlig statsgaranti för säkerställande av kapitalets

upplåning............................................................................... » 30,000,000: —

Kr. 180,000,000:—.

Utredningen har i anslutning härtill framhållit, att då den ifrågavarande

beräkningen allenast hade till syfte att utgöra grund för en uppskattning

av statsgarantiens storlek, därav uppenbarligen icke finge dragas

den slutsatsen, att staten genom ställande av en garanti av angiven

storlek skulle behöva räkna med en motsvarande ekonomisk risk. Därvid

erinras till en början om den förut framhållna principen för lån
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

givningen även från. de kooperativa kreditorganen, att för utlämnade

lån skola ställas nöjaktiga säkerheter. Då i kalkylen räknas med en

genomsnittlig riskmarginal å en tredjedel av dessa hypotek, måste detta

tydligen i allmänhet utgöra en väsentlig underskattning av det verkliga

värdet hos de säkerheter, som skulle av jordbrukskasseorganisatio

nen godkännas. Vidare framhålles, att det i beräkningen icke tagits

någon hänsyn till den fondering, som enligt förslaget skulle äga rum

särskilt i jordbrukskassorna och centralkassorna. I samma mån, som

konsolideringen av kasseorganisationen fortskrider, konung givetvis organisationens

egen kreditvärdighet att ökas och statens förlustrisk att

i motsvarande mån minskas. Slutligen erinras, att i kalkylen icke heller

tagits i betraktande, att uppkommande förluster skulle till viss del kunna

täckas genom uttaxering.

Det för rörelsen erforderliga kapitalet har jordbruksutredningen tänkt

sig att kassan i första hand skulle upplåna i större poster från statens

penningförvaltande verk främst pensionsfonden, postsparbanken och riksförsäkringsanstälten.

En nära till hands liggande möjlighet vore, enligt

vad utredningen framhåller, att kassan skulle, i motsvarighet till vad som

är fallet med de nu förefintliga kreditinrättningarna av liknande slag,

anskaffa sitt kapital på obligationsvägen. Därvid måste emellertid

beaktas det i § 5 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank meddelade stadgandet, att

»ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening,

eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna

hypoteksbanken, må utgiva tryckta eller graverade, till inneha

varén ställda, på viss årlig avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande

obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet i jordegendom

på landet utlovas». Det privilegium på utgivande av obligationer mot

säkerhet i jordbruksfastighet, som sålunda tillkommer allmänna hypoteksbanken

och som har funnits ända från bankens bildande, har visserligen

tidvis varit omstritt. För sin del har jordbruksutredningen dock

icke ansett sig böra ingå på någon närmare prövning därav. Även örn

möjlighet till äventyrs skulle finnas att på ett eller annat sätt kunna

lämna medgivande åt den nu föreslagna jordbrukskreditkassan, som ju

till viss del har att räkna med fastighetsinteckningar såsom säkerhetsunderlag,

att anskaffa kapital genom emission av obligationer, torde en

ligt jordbruksutredningens mening andra vägar för kapitalanskaffningen

i detta fall vara att föredraga. Härvid åsyftas i första hand möjligheten

för jordbrukskreditkassan att upptaga lån i större poster från statens

penningförvaltande verk och inrättningar, främst från pensionsfonden,

riksförsäkringsanstalten och postsparbanken. Några principiella

hinder mot att dessa institutioners kapital placeras i förevarande kredit - oranisation torde näppeligen kunna anföras med hänsyn till den goda

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditvärdighet, som organisationen skulle komma att få vid genomila

rande av jordbruksutredningens nu förevarande förslag. Av den lämnade

historiken framgår också, att varken pensionsstyrelsen eller styrelsen

för postsparbanken tidigare ställt sig principiellt avvisande mot att

tillhandahålla lån åt centralkassorna. Att kapitalanskaffningen på denna

väg sedermera i verkligheten blivit skäligen obetydlig torde särskilt

få tillskrivas den omständigheten, att jordbr ukskasseorganisationen varit

i avsaknad av ett centralorgan såsom förmedlare av krediten med en till

detta organ anknuten statsgaranti. Då denna brist nu skulle undan

röjas, lär kunna förväntas, att kapital i större omfattning kommer att

ställas till förfogande från nu angivna håll.

Jämte de sålunda angivna möjligheterna för kapitalanskaffning torde

jordbrukskreditkassan eventuellt kunna erhålla lån jämväl från sparbanker

och försäkringsföretag. Ytterligare en utväg, som varit under

övervägande inom jordbruksutredningen, läge däri, att kassan berättigades

att från fonder och penningförvaltande inrättningar på lång

uppsägningstid mottaga medel till förräntning. Måhända kunde denna

möjlighet komma till utnyttjande i mån som förtroende för kreditorganisationen

växer fram samtidigt som kasserörelsens inre konsolidering

fortskrider.

Redan av den redogörelse, som jag i det föregående lämnat för de över

betänkandet avgivna yttrandena, torde framgå, huru vissa av de hörda

myndigheterna och institutionerna ställt till förslaget örn inrättande av

jordbrukskasserörekens centralorgan av nu angivet slag. Förslaget härom

synes nästan undantagslöst lia vunnit tillslutning och även vissa av de

myndigheter oell institutioner, som i övrigt ställt sig avvisande mot jordbruksutredningens

förslag, hava ansett ett spetsorgan inom kasseorganisationen

bliva till fördel för densamma. I sådan riktning uttala sig bland

annat fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen,

fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, riksförsäkringsanstalten

samt flertalet länsstyrelser och hushållningssällskap.

Fullmäktige i riksbanken hava sålunda medgivit, att vissa fördelar i

fråga örn konsolidering och vidare utveckling av jordbrukskasserörelsen

otvivelaktigt torde vara att vinna genom inrättandet av en centralan

stalt, vars uppgifter skulle vara dels att upplåna kapital, dels att utöva en

nödvändig kontroll över rörelsen och dels även litt i allmänhet verka för

rörelsens sunda utveckling.

Sparbanksinspektionen anser den omständigheten, att en jordbrukskassa

är ett led i större organisation vara av väsentlig betydelse för kassans

rörelse. Därigenom skulle kassan kunna tillföras erforderligt kapital

och dess rörelse övervakas och dirigeras till gagn icke blott för det

lokala klientelet utan jämväl med hänsyn till det allmännas intressen.

Silning lill riksdagens protokoll HISÖ. I sami. 231 haft. (Nr 2(18.)

Remiss
yttranden.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Förslaget om inrättandet av en centralanstalt anser inspektionen därför

vara att tillråda. Med hänsyn till att staten redan lämnat jordbruks

kasserörelsen visst stöd, syntes även motiverat, att staten ställer en

grundfond till förfogande för en dylik centralanstalt. Någon tillfredsställande

motivering för, att den statliga grundfonden skulle fastställas

till ett så högt belopp som 30 miljoner kronor, anser inspektionen emellertid

icke vara presterad, och inspektionen tillstyrker för sin del, att

fonden fastställes till ett betydligt lägre belopp, som bättre motsvarar

rörelsens nuvarande omfattning.

Lantbruksstyrelsen finner uppenbart, att det föreslagna topporganet

är välbehövligt såväl med hänsyn till kapitalanskaffningen som till kravet

på ett sammanhållande och kontrollerande organ inom rörelsen. Be

hovet av ett sådant organ komme med säkerhet att göra sig alltmera

kännbart, ju större omfattning rörelsen finge.

Fullmäktige i pensionsförsäkringsfonden anse, att stor betydelse ur

kreditsynpunkt även måste tillmätas de reformer i avseende å ledning,

kontroll och revision m. m., som föreslagits av jordbruksutredningen.

Framför allt skulle härvid de nuvarande kassornas inordnande i ett enhetligt

system under ett centralt topporgan helt visst komma, att medföra

avsevärda både organisatoriska och ekonomiska fördelar.

Även riksförsäkringscmstalten bär givit uttryck för liknande synpunk

ter. Inrättandet av ett centralorgan anses sålunda kunna stärka rörelsen

och underlätta upplåningen.

I vissa av yttrandena hava gjorts erinringar mot en del organisatoriska

detaljer i förslaget. Reservanterna inom riksgäldsfullmäktige uttala

sålunda farhågor för att kostnaderna för förvaltningen komme att bliva

onödigt höga, då den föreslagna organisationen n vissa avseenden förefölle

ganska tungrodd. En förenkling vore därför önskvärd, och reservanterna

ifrågasätta, örn icke anordningen med ett särskilt förvaltningsråd vid sidan

av styrelsen för centralorganet kunde slopas. Kontakten med ledningen

av centralkassorna torde kunna tillgodoses på enklare sätt utan

att förlora i åsyftad verkan. Ett starkare statligt inflytande i centralstyrelsen

och dess revision syntes böra fordras. Det s. k. allmänna ombudet

torde å andra sidan icke vara nödvändigt såsom kontrollorgan,

därest det statliga inslaget bleve i högre grad än förslaget förutsätter

tillgodosett såväl i centralorganets styrelse som revision. Styrelseledamöternas

antal borde kunna begränsas till fem. Fastställdes antalet till

sju, borde åtminstone trenne utses av Kungl. Maj:t, som jämväl borde utse

en av revisorerna. Kevisionen borde i viss utsträckning kunna göras

gemensam för centralorganet och de underlydande centralkassorna, så

att häri å ena sidan största möjliga likformighet genomfördes samt å den

andra den kontrollerande karaktären från centralorganets sida av kassarörelsen

i dess helhet bleve mer accentuerad. — Lantbruksstyrelsen har

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

framhållit nödvändigheten utav, att åt Kungl. Majit gives ett avsevärt

större inflytande på sammansättningen av kassans styrelse än som föreslagits

i betänkandet. Även statens egnahemsstyrelse har framfört en

liknande synpunkt.—-I fråga örn det föreslagna förvaltningsrådet ställer

sig länsstyrelsen i Stockholms län betänksam och ifrågasätter, att antingen

medlemsantalet inskränkes eller att yttranden från medlemmarna

må kunna inhämtas skriftligen. — Centralkassorna för jordbrukskredit

hava givit uttryck åt den meningen, att styrelsen för jordbrukskreditkassan

lämpligen borde bestå av lika många ledamöter och suppleanter, som

det finnes centralkassor, oavsett de av Kungl. Majit och riksgäldsfullmäktige

utsedda ledamöterna. Inom styrelsen kunde lämpligen utses ett

arbetsutskott. Med en sådan anordning skulle det ifrågasatta förvaltningsrådet

kunna bortfalla.

Beträffande förslaget örn statsgaranti och den därpå grundade upplåningen

har detta visserligen oförbehållsamt tillstyrkts av flera länsstyrelser

och hushållningssällskap. I andra yttranden uttalas emellertid betänkligheter

mot den föreslagna statsgarantiens och upplåningens storlek,

varjämte uttalas tvivel örn att kapitalet skall kunna erhållas till den

av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittsräntan.

I fråga örn statsgarantien uttala fullmäktige i riksbanken, att örn staten

skall ställa en grundfond till den föreslagna centralanstaltens förfogande

— och då staten redan i viss utsträckning ställt sig som garant

för centralkassornas förbindelser, tillstyrka fullmäktige en dylik åtgärd

— man dock borde framgå med försiktighet. Det i betänkandet föreslagna

beloppet anse fullmäktige för högt. Grundfonden kunde till en början

bestämmas till väsentligt lägre belopp, enligt fullmäktiges mening fem

eller högst tio miljoner kronor. I mån av vunnen erfarenhet finge sedermera

avgöras, huruvida framdeles ändrade bestämmelser kunde bliva erforderliga.

Beträffande upplåningen av kapital anse fullmäktige, att detta problem

blivit alltför summariskt behandlat i betänkandet. I utlåtandet anföres

härom följande.

Först och främst har utredningen icke berört frågan om de räntesatser,

till vilka jordbrukskreditkassan skall kunna verkställa upplåning. Å

sid. 74 o. ff. i betänkandet finnes visserligen en kalkyl, vari angives en

räntesats av 4 Va procent, d. v. s. ungefär samma sats, som den nuvarande

effektiva räntesatsen å statsräntelån, men det kan väl knappast vara

utredningens mening — om den än för närvarande räknar med en dylik

sats — att utgå ifrån att densamma skulle bliva fast. Visserligen skulle

det ju kunna vara möjligt att till en i lag fastställd räntefot upplåna

medel hos exempelvis pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten

och att därefter utlåna dessa medel, likaledes till fast ränta, till

— i sista hand — medlemmarna i jordbrukskassorna. Men att på dylikt

sätt göra jordbrukarnas efterfrågan på driftskredit oberoende av

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fluktuationerna på penningmarknaden är ett förfaringssätt, sorn så föga

överensstämmer med sunda och affärsmässiga principer, att det näppe

ligen kan antagas hava varit av utredningen avsett. Enligt fullmäktiges

mening är det för jordbrukskreditkassans upplåning nödvändigt att kalkylera

med räntesatser, som variera efter marknadsläget. Vid sådant

förhållande bliva, möjligheterna till upplåning'' hos de allmänna fonderna

beroende av den ränta, jordbrukskreditkassan är villig att betala, och upp

låningens storlek — inom den fastställda maximigränsen — blir således

bestämd enligt affärsmässiga grunder. Att därvid lägre räntesatser

kunna uppnås än som för närvarande tillämpas beträffande vissa centralkassors

lån, förefaller föga troligt. Däremot torde, örn jordbrukskreditkassan

erhåller av staten tillskjuten grundfond, betydligt störi*e låne

belopp kunna erhållas av de statliga fonderna än vad dessa för närvarande

äro benägna att ställa till förfogande.

Fullmäktige hava så utförligt som skett behandlat frågan örn upplä

ningen hos de statliga fonderna, enär det synes vara av betydelse att klargöra,

att ett förslag i förevarande ämne icke bör åsyfta en inskränkning

av en såvitt möjligt affärsmässig förvaltning av dessa fonder och av

fondförvaltningarnas beslutanderätt, vilken bör utövas i samförstånd

med fullmäktige i riksbanken oell i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att de medel, som förvaltas av

de av jordbruksutredningen avsedda penningsförvaltande statsinstitutionerna,

icke äro statsmedel i egentlig mening utan i grunden utgöras av

enskilda medborgares besparingar, som ej borde i någon större utsträckning

utlånas annat än mot fullgod säkerhet. Fullmäktige hålla därför

icke för sannolikt, att centralorganets upplåning kan ske i tillnärmelsevis

sådan omfattning, som utredningen förutsatt. Fullmäktige anmärka

vidare på den av jordbruksutredningen gjorda kalkylen beträffande

statsgarantiens storlek och framhålla, att garantifonden inräknats i de

till grund för upplåningen liggande säkerheterna, medan motsvarande

garantifond i andra fall hade till uppgift att utgöra en reservtillgång utöver

full primär säkerhet.

Reservanterna inom riksgälds fullmäktige, herrar Hallin och Ekman,

ha enligt vad jag förut angivit icke något att erinra mot själva formen

för den föreslagna statsåtgärden men hysa även de vissa betänkligheter

i fråga örn den risk, staten skulle komma att löpa genom överlämnandet

av den föreslagna grundfonden av 30 miljoner kronor. Reservanternas

yttrande, som jag förut återgivit (sid. 76), utmynnar i ett uttalande

huruvida icke garantifondens belopp kunde sättas lägre, exempelvis till

20 miljoner kronor. I varje fall borde maximigränsen för upplåningen

sänkas från föreslagna sex till fem gånger garantifondens belopp. Även

synes reservanterna, som örn den av jordbruksutredningen kalkylerade

genomsnittsräntan av 4.5 procent vid upplåningen icke kunde under

alla förhållanden påräknas.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att den räntefot, med vilken

jordbruksutredningen kalkylerat, vöre att betrakta som ett minimum, som

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Majda proposition Sr 268.

ej ens vid nuvarande låga ränteläge kunde uppnäs. Vid högre allmänt

ränteläge måste kreditkassans upplåningsränta bliva än högre.

Spar banksinspektionen hav framhållit, att denna upplåning givetvis

borde ske enligt fullt affärsmässiga grunder, det vill säga att räntesatserna

borde anpassas efter marknadsläget och att ansökningarna örn lån

borde prövas av fondförvaltningarna med obeskuren bestämmanderätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser tämligen svaga utsikter förefinnas

för att penningar skulle kunna uplånas i större poster från de statliga

penning-förvaltande verken.

Från sistnämnda verks sida föreligga följande uttalanden rörande nu

förevarande spörsmål.

Fullmäktige för pension sförsäkringsfonden anse stor ovisshet vidlåda

jordbruksutredningens beräkningar angående grundfondens storlek och

det ekonomiska underlaget för kassans upplåning. Pä grund härav och da

vid placering av pensionsförsäkringsfondens medel hänsyn i främsta

rummet måste tagas till säkerhet och avkastning och några för fonden

främmande synpunkter härvid icke finge göras gällande på bekostnad av

pensionsförsäkringens intresse, lia fullmäktige ansett sig böra såsom sin

mening- uttala, att, ehuru principiellt hinder icke borde anses möta mot

att lånemedel från pensionsförsäkringsfonden tillliandahölles en i enlighet

med jordbruksutredningens förslag inrättad jordbrukskreditkassa,

denna långivning måste hållas inom ganska snäva gränser. Fullmäktige

mäste givetvis i en framtid, då eventuellt ansökningar örn dylika lån

föreligga, äga samma handlingsfrihet som då det gäller fondens andra

lånefrågor, vilka från fall till fall bedömas med hänsyn till placeringens

trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor. Fullmäktige påpeka

i detta sammanhang, att, därest enligt jordbruksutredningens förslag

en toppkreditkassa kommer till stånd, utlåning från pensionsförsäkringsfonden

direkt till centralkassorna icke vidare borde förekomma.

Riksförsäkringsanstatlten uttalar, att några principiella hinder visserligen

ej torde föreligga för placering av riksförsäkringsanstaltens fondmedel

genom utlåning till ifrågavarande kreditorganisation. Riks för''

säkringsanstalten hävdar emellertid bestämt, att anstalten bör äga full

frihet att bedöma frågor av placering av fondmedel med hänsyn endast

till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor,

utan. att några för fonden främmande synpunkter få göra sig gällande.

T samband därmed erinras örn att riksdagen i skrivelse den 6 juni 1917

(nr 299) rörande grunder för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens

fondmedel uttalat, bland annat, att dessa fondmedel böra förvaltas uteslutande

med hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts, samt att

vad placeringen av fondens medel angår, denna givetvis måste anordnas

så att den erbjuder säkerhet mot förluster och att som regel så hög avkastning

vinnes, som med behörigt akt givande på säkerhetssynpunkten bo
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition JSr 268.

linnés möjlig. Huruvida och i vilken omfattning riksförsäkringsanstal - tens fondmedel kunna komma att placeras i lån till en blivande jord

brukskreditorganisation, anser sig anstalten i frågans nuvarande läge

icke kunna bedöma.

Generalpoststyrelsen Ilar betonat, att postsparbanksmedlen icke äro

statsmedel utan sparmedel, som postsparbanken bar att på bästa sätt förvalta

oell förränta för sina insättares räkning. Det gäller för postspar

banksledningen liksom för varje annan sparbanksledning att i första rummet

göra sina kapitalplaceringar på det för spararna i varje fall fördelaktigaste

och säkraste sättet. Postsparbanken bade med vidhållande av

denna princip hittills varit i stånd att visa en förhållandevis mycket stor

förståelse för jordbrukets kreditbehov. Det kunde med all sannolikhet

antagas, att dess ledning även i framtiden skall vara benägen att inom

lämen av fullgod säkerhet för de utlånade medlen samt tillfredsställande

likviditet fortsätta att beakta och, så långt förhållandena medgiva det,

tillfredsställa sagda behov. Dock måste självklart generalpoststyrelsen

förbehålla sig rätten att i fortsättningen som hittills pröva inkommande

låneansökningar i varje särskilt fall och därvid taga hänsyn till de erbjudna

säkerheternas beskaffenhet. Samtidigt som generalpoststyrelsen

alltså förklarat sig beredda att alltjämt söka i möjligaste mån stödja

jordbruksintresset, har dock styrelsen velat understryka, att det icke vore

möjligt att nu avgöra, vilka belopp som kunde ställas till den planerade

organisationens förfogande. Ifrågavarande kreditgivning liksom varje

annan postsparbankens medelsplacering torde nämligen lämpligen böra

ske med hänsynstagande till vid varje tillfälle rådande situation och till

alla de faktorer, som nödvändigtvis böra beaktas av postsparbankens ledning.

Statens pensionsanstalt har i sitt yttrande hänvisat till de i § 4 i anstaltens

reglemente den 31 december 1919 meddelade föreskrifter, att. i

den män till anstalten inflytande medel icke åtgå till bestridande av dess

utgifter, anstaltens styrelse äger att årligen intill det maximibelopp, som

av Kungl. Maj:! fastställes, lämna lån till skoldistrikt eller skolområde

för uppförande av skolbus, och att vad som icke placeras på detta sätt

skall överlämnas till riksgäldskontoret som lån mot ränta, som bestäm

mes av riksgäldsfullmäktige med hänsyn tagen till den effektiva medel

räntefoten för under senaste fem år upptagna fasta statslån. Under styrelsen

för statens pensionsanstalt lyder ytterligare en pensionskassa, nämligen

lärarinnornas pensionsanstalt, för vilkens utlåning gälla föreskrifterna

i reglementet den 31 juli 1917 (nr 526). Dessa föreskrifter medgiva

enligt vad anstalten uttalar ej heller sådan medelplacering, som här är i

fråga.

Försäkrhiffinspektionen har framhållit, att av jordbrukskreditkassar

utgivna låneförbindelser enligt de föreslagna bestämmelserna icke till sin

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

■art och den erbjudna säkerheten kunde anses jämförliga med några av de

i 215 § 1—5 momenten i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse omlormälda

värdehandlingar och att de således icke kunde användas för

redovisning av livförsäkringsfond.

För att kapital i erforderlig omfattning skall kunna tillföras jordbrukskasseorganisationen

saint för att nödig fasthet i kasserörelsens ledning

och i kontrollen över medelförvaltningen skall kunna genomföras —

något som givetvis måste anses vara en förutsättning för ökad kapitaltillförsel

till rörelsen :i fråga — är det enligt min bestämda övertygelse

oundgängligen nödvändigt, att ett för hela rörelsen gemensamt centralorgan

inrättas. Det torde böra erinras, att frågan därom ingalunda

är ny. Redan i riksdagens av mig förut i annat sammanhang åberopade

.skrivelse år 1913 uttalades sålunda, att det inom riksdagen blivit ifrågasatt,

huruvida icke anstalter kunde träffas för upprättandet av en för

hela landet gemensam centralbank, där staten garanterade visst belopp.

Frågan berördes också i proposition till 1915 års riksdag rörande jordbrukskasseorganisationens

bildande. Efter att ha angivit olika möjligheter

till kapitalanskaffning, genom vilka det åtminstone för någon tid

framåt syntes vara sörjt för att jordbrukskasserörelsen kunde utvecklas

under något så när tillfredsställande villkor, uttalade föredragande departementschefen

sålunda, att därest det längre fram skulle visa sig, att

tillräckliga medel icke kunde uppbringas på av honom anvisade sätt,

uppenbarligen även andra utvägar måste anlitas. Därvid syntes, enligt

vad i propositionen uttalades, den av riksdagen antydda utvägen att inrätta

en särskild central penninginrättning för ändamålet i första hand

böra komma under övervägande. Föredragande departementschefen

höll för sin del troligt, att utvecklingen en gång komme att göra tillvaron

av en för hela landet gemensam centralbank för denna kreditrörelse både

önsklig och behövlig. Emellertid vore nödvändigt, att kreditrörelsen

först hunne taga en viss omfattning. Dessutom kunde ifrågasättas, örn

ej inrättandet av en sådan bank borde förbindas med ett försök till lösning

jämväl av det större jordbrukets kreditfråga.

Då erfarenheten nu visat, att kapitaltillförseln till den år 1915 tillskapade

jordbrukskasserörelsen icke kunnat uppnå sådan storlek, som ens

till närmelsevis kunde vara önskvärt — det av centralkassorna upplåna

de kapitalet utgör i runt tal tillhopa allenast 7.3 miljoner kronor — synes

staten icke kunna underlåta att lämna sin medverkan till frågans ordnande

på ett mera tillfredsställande sätt.

Förslaget örn inrättande av ett centralorgan för jordbrukskasserörelsen

har, såsom framgår av de av mig refererade uttalandena från myndigheter

och institutioner, vilka uttalat sig i saken, ansetts bliva av betydelse

för kapitaltillförselns underlättande. PA grund härav och då jag för egen

Departements
chefen.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

elei, såsom nyss framhållits, anser en sådan åtgärd oundgängligen nödvändig,

tillstyrker jag jordbruksutredningens förslag i denna del.

Mot de organisatoriska detaljerna i förslaget har jag i stort sett intet

att erinra. Dock torde i enlighet med de erinringar, som från vissa håll

framkommit, en del förenklingar i organisationen böra vidtagas. Mot

det av jordbruksutredningen föreslagna namnet svenska jordbrukskredit

kassan bär jag intet att erinra.

Vad därefter angår jordbruksutredningens förslag örn ställande av

statsobligationer å 30 miljoner kronor till jordbrukskreditkassans förfogande

såsom en grundfond för kassan, har jag redan förut uttalat som

min uppfattning, att statens medverkan för kapitaltillförselns ordnande

torde vara ofrånkomlig. Vad jordbruksutredningen anfört till stöd härför

synes mig äga fullt fog och jag torde därför få inskränka mig till

att i sådant hänseende åberopa utredningens av mig förut återgivna uttalanden

i frågan (sid. 54). Jag kan dock icke underlåta att särskilt betona

den omständigheten, att staten så nyligen som föregående år lämnade

sin medverkan till ordnande av den sekundära fastighetskrediten i städerna.

Till den då tillskapade svenska bostadskreditkassan överlämnades

såsom grundfond statsobligationer å 30 miljoner kronor. Även förordnande

av rederinäringens kreditförhållanden har staten trätt emellan

på liknande sätt genom att till den jämväl föregående år bildade svenska

skeppshypotekskassan överlämna en grundfond i statsobligationer å

10 miljoner kronor. Jordbruksutredningen har i anslutning till en erinran

örn dessa stödåtgärder från det allmännas sida uttalat, att det varken

syntes rimligt eller rättvist, att det allmänna under sådana förhållanden

och i betraktande av jordbrukets trängande behov av gynnsammare krell

itförhållanden skulle undandraga sig de ekonomiska åtaganden, som

skulle påkallas i samband med tillskapande av en motsvarande för jord

brukets kreditbehov särskilt utformad centralkreditanstalt. Detta uttalande,

till vilket jag för min del kan uttala min fulla anslutning, synes

mig i detta sammanhang värt särskild nppmärksamhet.

Med avseende å den av jordbruksutredningen föreslagna statsgarantien

ha i vissa, av de inkomna yttrandena uttalats betänkligheter med hänsyn

till den risk, staten skulle komma att löpa. Även för egen del är jag

av den uppfattningen, att utredningen i detta hänseende gått för långt.

Om man emellertid, som av mig förordats, bestämmer jordbrokskassemedlemmarnas

personliga ansvarighet till femtio kronor per andel eller

dubbelt mot vad jordbruksutredningen föreslagit samt bibehåller den

nu gällande uttaxeringsmöjligheten, synes mig risken för staten att lämna

en måttlig garanti för upplåningen vara ganska begränsad.

Beträffande statsgarantiens storlek förordar jag, att densamma må bestämmas

till 15 miljoner kronor, på grund varav jordbrukskreditkassan

skulle berättigas upplåna tillhopa högst 75 miljoner kronor. Tillsvidare

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

torde en upplåning av sådan omfattning få anses fullt tillräcklig för kreditorganisationens

rörelse. Som riksbanksfullmäktige antytt finnes ju

sedermera möjlighet att i mån av vunnen erfarenhet avgöra, huruvida

framdeles ändrade bestämmelser kunna bliva erforderliga.

Grundfondsobligationerna skulle få tagas i anspråk för fullgörande av

kassans förbindelser dels vid tillfällig! behov, dels för kassans likvidation.

För ett förfogande vid tillfälligt behov skulle erfordras riksgäldsfullmäktiges

medgivande. Bestämmelsen härom är i förslaget avfattad i överensstämmelse

med motsvarande stadgande för svenska bostadskredit

kassan. Vid kassans likvidation skulle grundfondsobligationerna få tagas

i anspråk allenast i den mån annan tillgång saknas, som svara för kassans

förbindelser. Även detta stadgande är analogt med motsvarande bestämmelse

för bostadskreditkassan.

Beträffande sättet för upplåningen är jag, lika med jordbruksutredningen,

av den uppfattningen, att obligationsvägen därvidlag knappast torde

kunna anlitas på grund av den speciella arten av den kredit, varom

här är fråga. Alldeles oavsett, huruvida på grund av stadgandet i § 5

i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21) angående Sveriges allmänna hypoteksbank

hinder eventuellt skulle föreligga för jordbrukskreditkassan att

emittera obligationer, kan jag alltså icke förorda nu avsedda väg för kapitalanskaffningen.

Jordbruksutredningen har i stället tänkt sig, att kassan skulle i första

band kunna upptaga lån hos de statliga penningförvaltande verken samt

hos sparbanker och försäkringsbolag. Ytterligare förutsättes i förslaget,

att kassan skulle berättigas att från fonder och penningförvaltande verk

på lång uppsägningstid mottaga medel till förräntning. Den förstnämnd;:1

vägen för kapitalanskaffning är ju icke för jordbrukskasserörelsen främmande,

ehuruväl de på denna väg upplånade medlen hittills icke stigit

till några större belopp. Av de uttalanden, som nu gjorts av fullmäktige

för pensionsförsäkringfonden och riksförsäkringsanstalten samt av generalpoststyrelsen,

framgår också, att dessa penningsförvaltande verk prim

cipiellt icke motsatt sig en fortsatt utlåning till organisationen i fråga.

Att de därvid förbehålla sig full handlingsfrihet vid prövningen av framställningar

örn lån synes mig ligga i sakens natur. Något tvång för dessa

verk att förfoga över sina medel för visst särskilt ändamål, såsom exempelvis

det nu förevarande, lärer i värjo fall icke kunna ifrågakomma.

I motsats till lantbruksstyrelsen anser jag för min del, med hänsyn till

beskaffenheten av den kreditvärdighet, som jordbrukskasseorganisatio

nen skulle erhålla vid realiserande av mitt nu förevarande förslag, att

jordbrukskreditkassan borde ligga relativt väl till såsom kreditsökare såväl

då det gäller lån från de ifrågavarande statliga verken som från sparbanker

och andra kapital förvaltande institutioner.

I fråga örn den av jordbruksutredningen förutsatta upplåningsräntan

av i genomsnitt 4.r> procent hava i vissa av de inkomna yttrandena fram
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kontroll och

revision.

.Jordbruksut
redningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ställts den erinran, att antagandet örn en så pass låg genomsnittsränta

vore för optimistiskt. För egen del vill jag icke bestrida, att ifrågavarande

erinran kan vara befogad, särskilt med tanke på inträffande större

knapphet på penningmarknaden med därav orsakat högt ränteläge i allmänhet.

Men det bör då också beaktas, att utlåningsräntornas genomsnittsnivå

samtidigt undergår höjning, i vilken jordbrukskassorna vid sin kreditgivning

naturligtvis måste följa med. Så vitt avser den närvarande tiden

och med nu rådande utsikter på penningmarknaden lär enligt min

mening den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittliga upplåningsräntan

icke kunna anses för lågt uppskattad.

Det allmännas tillsyn över jordbrukskasseväsendet utövas enligt gällande

bestämmelser av allmänna ombud, vilka förordnas av respektive

länsstyrelser. Ett sadant ombud skall förordnas för varje centralkassa i

samband med meddelande av godkännande åt kassan ävensom för varje

jordbrukskassa i län, för vilket centralkassa ännu icke bildats eller vunnit

godkännande. Allmänna ombudens uppgifter och befogenheter finnas

närmare reglerade i de rörande jordbrukskassor och centralkassor gällande

kungörelser. Ifrågavarande stadganden för centralkassornas vidkom

mande, har undergått ändring senare genom kungörelsen den 29 juni

1928 (nr 297) i samband med ökning av statsgarantien för dessa kassor.

Jordbruksutredningen föreslår nu, att dessa allmänna ombud bibehål

las med oförändrade funktioner, men att därjämte revisions- och kontroll

väsendet inom själva kasseorganisationen väsentligt utvecklas. Varje lo

kai kassa skulle sålunda stå under kontroll av en centralkassans revisor

och varje centralkassa under kontroll av en revisor, utsedd av jordbruks

kreditkassan. Vidare skulle enligt förslaget jordbrukskreditkassan äga

utse en medlem jämte en suppleant för denna i centralkassas styrelse.

Föreståndare eller verkställande direktör i centralkassa, skulle icke få

utses med mindre jordbrukskreditkassan på förhand lämnat sitt godkän

namie av personvalet.

Joi dbrukskreditkassan skulle sta under tillsyn av tre revisorer med tre

suppleanter, av vilka en jämte suppleant för honom skulle förordnas

av fullmäktige i riksgäldskontoret av två jämte suppleanter för dem

skulle utses å allmänt ombudsmöte.

Vidare föreslås i betänkandet ett utvecklat regelbundet rapportsystem

mellan de olika leden i kasseorganisationen samt genomförandet av enhetliga

rapport- och räkenskapsformulär m. m.

Beträffande de revisorer, som skulle utses av centralkassorna för att

granska jordbrukskassornas verksamhet, har jordbruksutredningen tänkt

sig, att ett samarbete därvid skulle åvägabringas med Sveriges allmänna

lantbrukssällskap, som efter sin nyligen genomförda omorganisation har

gått in för en revisionsverksamhet bland jordbrukets andelsföreningar.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Till sällskapets ifrågavarande revisionsverksamhet skulle enligt därom

framlagt förslag utgå statsbidrag med halva revisionskostnaden, medan

elen andra hälften av kostnaden skulle betalas av vederbörande andelsförening

själv. Då jordbruksutredningen emellertid är av den uppfattningen,

att revisionen av kreditföreningarna åtminstone till en början borde helt

bekostas av statsmedel, anser utredningen, att för ändamålet borde utgå ett

särskilt statsanslag, förslagsvis upptaget till 25,000 kronor. Anslaget skulle

ställas till jordbrukskreditkassans förfogande att av dess styrelse dispo

neras enligt av Kungl. Maj:t godkända grunder.

Det förutsättes, att de närmare föreskrifter, som erfordras för att nor

mera jordbrukskreditkassans kontrollerande inflytande över kasseorga

nisationen, skulle, till den del de icke innefattas i förordningen örn jordbrukets

kreditkassor, meddelas i särskilt reglemente för kasserörelsen.

Mot jordbruksutredningens ifrågavarande förslag till ordnande av

kontrollen inom kasseväsendet hava i allmänhet inga erinringar gjorts i

de inkomna yttrandena. Fullmäktige i riksbanken säga sig icke vilja afstyrka

en höjning av det nu till kasserörelsen utgående anslaget, örn den

inre kontrollen därigenom kunde göras effektiv. Sparbanksinspektiorwn

framhåller, att om jordbrukskassorna skola fungera som ortsombud för

centralkassornas inlåning, det borde åvila den föreslagna centralanstalten

att sörja för att en tillfredsställande kontroll över ombudens verkhet

åstadkommes. Då kassorna redan nu i större eller mindre utsträckning

fungerade som dylika ombud, talade redan detta förhållande för inrättande

av en centralanstalt. Det vore enligt inspektionens mening angeläget,

att garantier för en dylik kontroll skapas.

I två yttranden, nämligen från bauk- och fondinspektionen och reservanterna

inom riksgäldsfullmäktige, har emellertid givits uttryck folden

åsikten, att den nuvarande anordningen med allmänna ombud borde

kunna bortfalla vid genomförande av det ifrågavarande förslaget med

viss förstärkning beträffande det statliga inslaget i organisationen.

Bank- och fondinspektionen uttalar på denna punkt följande.

I fråga örn kontroll och revision har jordbruksutredningen bibehållit

systemet med allmänna ombud i centralkassorna, vilket förhållande torde

hänföra sig till kassornas rätt att mottaga inlåning från allmänheten.

Erfarenheten från annat närliggande område har emellertid påvisat svårigheten

att rekrytera ombudsinstitutionen med lämplig personal, varav

blivit en följd, att ombudskontrollen understundom varit fullständigt ineffektiv.

Enligt inspektionens mening bör det tagas under övervägande,

huruvida man icke borde nöja sig med den kontroll över central- och jordbrukskassorna,

som föreslagits skola utövas från jordbrukskreditkassans

sida, och avstå från representanter för det allmänna i centralkassorna.

Därigenom skulle man kanske kunna på förhand avvärja det krav på

ytterligare statshjälp, som helt säkert Hr att förvänta, därest någon centralkassa

skulle råka i svårighet.

Remiss
yttranden
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Mag:ls proposition Nr 268.

departements
chefen.

llppiysningsoch

organisanonsverksamhet.

Jorilbrnksut
redningcn.

Länsstyrelsen i Gotlands län håller före att kontrollbestämmelserna är o

av sådan vikt, att de borde inrymmas i huvudförfattningen örn kasserörelsen.

För egen del anser jag joröbruksutredningens förslag- i denna del i stort

sett tillfredsställande. Den i två yttranden framförda tanken, att den

nuvarande anordningen med allmänna ombud skulle i detta samman

hang avskaffas, kan synas ligga nära till hands, men enligt mitt förmenande

torde med en sådan åtgärd lämpligen böra anstå, till dess kontrollväsendet

inom kasseorganisationen blivit i erforderlig mån utvecklat.

Beträffande det av länsstyrelsen i Gotlands län uttalade önskemålet angående

kontroll- och revisionsbestämmelsernas införande i den för kasseorganisationen

gällande huvudförfattningen torde en sådan åtgärd enligt

min mening vara mindre ändamålsenlig, enär ifrågavarande föreskrifter,

vilka till övervägande delen äro av reglementarisk natur,

sannolikt komma att tid efter annan behöva undergå av omständigheterna

påkallade ändringar.

Icke heller mot jordbruksutredningens förslag rörande statsunderstöd

för revisionsverksamheten inom kasserörelsen har jag någon erinran att

göra. Det för ändamålet avsedda beloppet 25,000 kronor torde ha beräknats

med utgångspunkt från ett antal av 250 kassor och ett revisionsbidrag

av 100 kronor per kassa, mot vilken beräkningsgrund jag icke laar

något att invända. Anslaget torde böra givas reservationsanslags natur.

Centralkassorna för jordbrukskredit hava vid upprepade tillfällen hos

Kungl. Majit gjort framställning örn statsbidrag för bedrivande av upplysningsverksamhet

rörande jordbrukskasserörelsen. Frågan härom hälmi

upptagits av jordbruksutredningen, som i sitt betänkande därom anfört

följande.

Av de representanter för centralkassorna, med vilka jordbruksutredningen

haft överläggningar under utredningsarbetets gång, har ånyo

med styrka framhållits behovet av en effektiv och omfattande upplysningsverksamhet

för kasserörelsens utveckling. Det har — och sannolikt

med fog — gjorts gällande, att bristande insikt bland lantmännen • om

jordbrukskasserörelsens värde torde vara en av huvudanledningarna till

att rörelsen icke erhållit sådan framgång, som man hoppats och väntat,

Man har erinrat att, då nya former arbeta sig fram på ett visst socialt

område, de omskapande idéerna till en början omfattas med verkligt

intresse endast av ett fåtal. Detta förhållande hade även gjort sig

märkbart i fråga örn jordbrukskasserörelsen. Då denna organisation tillskapades

år 1915, förefanns visserligen hos statsmakterna en klar insikt

örn både behovet och nyttan av jordbrukskasserörelsen och örn de fördelar,

som därigenom skulle tillföras såväl den enskilde jordbrukaren

som näringen i gemen. Men bland den stora massan av lantmän hade

jordbrukskasseidén ännu icke blivit klart uppfattad eller i varje fall icke

trängt igenom i sådan grad, att tillräckliga förutsättningar skapats för

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

rörelsens utveckling. En grundlig oell målmedveten upplysningsverksamhet

anses därför vara en oundgänglig förutsättning för att kredit - organisationen skall kunna växa ut till önskvärd omfattning.

Denna uppfattning angående behovet av en effektiv upplysningsverksamhet

för jordbrukskasserörelsens utveckling delas av jordbruksutredningen.

Upplysningsverksamheten bör avse icke blott att vinna ökad

anslutning till jordbrukskassorna bland lantmännen utan också att bibringa

de personer, som i egenskap av medlemmar i kassornas styrelser

eller såsom föreståndare för verksamheten hava att omhänderhava kreditrörelsen,

erforderliga kunskaper örn rätta sättet att fullgöra sina funk

tioner och örn vikten utav att kasseverksamheten skötes efter sunda oell

planmässiga principer. Vad som kräves är alltså såväl allmän upplysningsverksamhet

i form av föredrag och broschyrer som ock anordnandet

av kurser och föreläsningar för utbildning av kasserörelsens funktionärer.

Hand i hand med upplysningsverksamheten bör arbetet med kassornas

organiserande bedrivas.

Den nu avsedda upplysnings- och informationsverksamheten bör stå under

ledning av svenska jordbrukskreditkassan, som därvid givetvis bör

söka medverkan av de olika centralkassoma var och en för sitt distrikt.

De närmare riktlinjerna för verksamhetens planerande torde det få ankomma

på jordbrukskreditkassans styrelse att utarbeta under samarbete

med förvaltningsrådet.

För bedrivande av nu avsedda verksamhet i effektiv omfattning erfordras,

enlig! vad jordbruksutredningen framhållit, tillgång till relativt

betydande penningmedel. Åtminstone borde under vart och ett av de

närmaste åren ett belopp av 75,000 kronor finnas för ändamålet disponibelt.

Av detta belopp, som enligt jordbruksutredningens uppfattning bolde

av det allmänna ställas till svenska jordbrukskreditkassans förfogande,

borde även kunna utlämnas erforderliga understöd åt under bildning

varande centralkassor och jordbrukskassor såsom organisationsbidrag.

Sådant bidrag borde utgå med 100 kronor till envar nybildad jordbrukskassa.

Beträffande organisationsbidrag till centralkassor torde enligt

utredningens mening nu gällande bestämmelser kunna oförändrade

bibehållas. Enligt dessa, som innehållas i kungörelsen den 18 juni 1915

(nr 234) med däri genom kungörelsen 592/1918 gjord ändring, skall cen

tralkassa erhålla organisationsbidrag å 2,000 kronor jämte ett tillägg för

varje län utöver ett, varav verksamhetsområdet består, av 1,000 kronor

för ett län och 500 kronor för varje ytterligare län. Jordbruksutredningen

förutsätter även, att av nämnda anslag ett belopp av intill 8,000 kro

nor må kunna användas för täckande av svenska jordbrukskreditkassans

organisationskostnader.

Nu ifrågavarande förslag har i allmänhet icke mötts av några erin i:,.Hum
rin

gar i de inkomna yttrandena. Emellertid lia tre av de hörda myndigheterna

uttalat sig emot det ifrågasatta statsanslaget, nämligen bankoch

fondinspektionen, statskontoret och Överståthållarämbetet.

Bonk- och jon ^inspektion en, som i allmänhet uttalat betänkligheter

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

partemeuts
chefen.

mot det upprepade utökandet av anspråken på bidrag från statens sida.

anser olämpligheten utav statens medverkan i form av anslag till upplysningsverksamhet

särskilt framträdande. Därest denna verksamhet

skulle utnyttjas t. ex. för att söka förmå allmänheten att insätta sina

besparingar hos centralkassorna, vore detta en verksamhet, vilken staten,

med den opartiska ställning densamma borde intaga till landets penningväsen

icke borde ekonomiskt understödja.

Statskontoret säger sig ha svårt att inse att något verkligt behov av

en dylik propagandaverksamhet kunde föreligga med hänsyn till den

fastare organisation jordbrukskasserörelsen enligt förslaget skulle erhålla.

Anledningen till den ringa anslutningen till kassorna torde, enligt vad

statskontoret uttalat, nog mera vara att söka i den ansvarighet, som varit

förbunden med medlemskapet, än i bristande kännedom örn desamma.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av statsbidrag för nu

ifrågavarande ändamål, enär värdet av en sådan verksamhet näppeligen

kunde bliva synnerligen stort och i varje fall icke av den betydelse, som

rimligen kunde anses motsvara statsanslag till avsevärda belopp. Landsbygdens

folk torde, enligt vad ämbetet uttalar, i allmänhet icke för sitt

praktiska handlande taga synnerligen starka intryck av föredrag och

broschyrer, men fäste desto större avseende vid praktiska erfarenheter.

Om alltså kasserörelsen efter den nu föreslagna reformen vunne i styrka

och ändamålsenlighet, torde det ej dröja länge förrän kännedomen härom

sprider sig bland lantmännen.

En effektiv och efter ändamålsenliga linjer lagd upplysningsverksamhet

bland lantmännen för jordbrukskasserörelsens befrämjande och utbredning

är, som jag angav redan i mitt uttalande örn förslagets huvuddrag,

enligt min övertygelse ovillkorligen nödvändig, örn man skall kunna

förvänta någon större framgång för rörelsen inom rimlig tid. I detta

hänseende delar jag i allo den uppfattning, som kommit till uttryck i

jordbruksutredningens betänkande och som legat till grund för de hos

Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen gjorda framställningarna från

centralkassehåll örn statligt bidrag för upplysningsverksamhetens bedrivande.

Som i betänkandet anföres bör den ifrågavarande verksamheten

emellertid icke begränsas till en mera allmän propaganda för anslutning

till kasserörelsen. Ett mycket viktigt led i arbetet bör utgöras av

utbildningen av funktionärer inom denna rörelse, d. v. s. av personer

ute i bygderna, som kunna lämpa sig att omhänderhava de lokala kassornas

angelägenheter. Det torde vara obestridlig^, att ett av de svåraste

hindren för kasserörelsens utveckling hittills har legat just i den

ringa tillgången på personer ute på landet, som ägt nöjaktig kännedom

örn en kreditkassas skötsel eller örn syftet med och innebörden av de*,

kooperativa kreditgivningen överhuvud.

Om det allmänna nu befinnes böra gå in för mera effektiva åtgärder

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

för en uppryckning inom vårt lands jordbrukskasserörelse, synes mig ett

bland de mest verksamma medlen i sådant sylte vara att ställa nödiga

penningbelopp till förfogande för bedrivande av sådan upplysnings- och

informationsverksamhet, som jag nu åsyftar. Jag förordar därför, att

statsanslag må för ändamålet anvisas.

Mot det av jordbruksutredningen angivna beloppet 75,000 kronor per

ar har jag intet att erinra, varvid jag dock förutsätter, att anslaget i fråga

även får tagas i anspråk för lämnande av organisationsbidrag i enlighet

ined utredningens därutinnan framförda förslag. Till centralkassor utgår,

som ovan nämnts, redan nu organisationsbidrag enligt vissa grunder.

Det nya i utredningens förslag är, att ett organisationsbidrag å 100

kronor även skulle kunna tilldelas lokal jordbrukskassa. Betydelsen

utav att vid arbetet för kasserörelsens utbredning äga möjlighet att lämna

ett sådant mindre bidrag till täckande av organisationskostnaderna

synes mig uppenbar. Att ett visst'' belopp — av jordbruksutredningen

begränsat till högst 8,000 kronor — tages i anspråk för organisationen

av kasserörelsens centralorgan, torde kunna lämnas utan erinran.

Det nu avsedda anslaget synes jämväl böra givas karaktären av reservationsanslag.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande räknat med en förvalt Förvaltningsningskostnad

av 35,000 kronor för svenska jordbrukskreditkassan, lika- k<j®|n®jj|r

födes 35,000 kronor i genomsnitt för envar av centralkassorna och 250 ningsränta.

kronor i genomsnitt för varje jordbrukskassa. Med utgångspunkt fran Jordbruksutsex

centralkassor och 250 jordbrukskassor samt en utlåning av 25 miljöner

kronor erhålles då en förvaltningskostnad för hela organisationen

av 1.23 procent av utlåningen. Med en utvidgning av rörelsen till tio

centralkassor och 500 jordbrukskassor samt 50 miljoner kronor utlåningskulle

förvaltningskostnaden under nyss angivna förutsättningar bliva

1.02 procent av utlåningen. För sin del har utredningen ansett sig böra

för de närmaste åren räkna med en förvaltningskostnad av 1.2 procent

av utlåningen.

Med utgångspunkt från en upplåningsränta av i genomsnitt 4.r> procent

samt nyssberörda procentuella förvaltningskostnad ävensom med

pålägg av sammanlagt 0.6 procent till fondering oell till utdelning å jordbrukskassornas

insatskapital kommer jordbruksutredningen fram till en

genomsnittlig slutränta å 6.3 procent. För att en lättnad skall kunna

beredas jordbruket genom minskning i räntebelastningen anser jordbruksutredningen

angeläget, att medelräntan nedbringas åtminstone till

5.5 procent. Örn så skulle kunna ske, måste enligt utredningens mening

staten träda emellan med ett ansenligt bidrag till förvaltningskosten

demas täckande. Utredningen räknar med ett statsbidrag per år å sammanlagt

200,000 kronor, vilket med en utlåning å 25 miljoner kronor motsvarar

0.8 procent därav.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

J ordbruksutredningen säger sig vara fullt medveten örn, att ett sådant

statsbidrag skulle innebära en subvention åt jordbrukarnas kreditorganisation.

Emellertid är enligt utredningens mening ett sådant stöd

åt jordbruket från det allmännas sida icke blott av behovet påkallat utan

även att anse som en relativt fördelaktig form för det allmännas medverkan

till lindring av de svårigheter, nied vilka jordbruket har att

kämpa.

Beträffande de grunder, efter vilka förvaltningsbidragen skulle utgå,

borde, enligt vad utredningen betonar, hållas i sikte, att det här ifråga

satta stödet från det allmännas sida bör äga karaktären av en tillfällig

hjälp för att bispringa jordbruket under nuvarande svåra ekonomiska

förhållanden och för att giva jordbrukskasserörelsen en stöt framåt. Enligt

jordbruksutredningens mening böra strävandena inom kasserörelsen

inriktas på att, så snart förhållandena medgiva, frigöra sig från det

ekonomiska beroendet av det allmänna. För att påskynda en sådan utveckling,

borde — såsom för övrigt vore fallet även med nu gällande

bestämmelser angående förvaltningsbidragen — grunderna för tilldelandet

av sådana bidrag givas sådant innehåll, att bidragen efter hand

minskas.

Jordbruksutredningen har föreslagit, att förvaltningsbidragen skulle,

i vad gäller jordbrukskassor och centralkassor, utgå dels med ett fast

grundbelopp, dels med ett tilläggsbelopp, beräknat på grundval av kassans

sammanlagda utlåning enligt senaste bokslutet. Förvaltningsbidra

get till svenska jordbrukskreditkassan skulle utgå enbart efter sistnämnda

grund. För jordbrukskassorna borde grundbeloppet bestämmas till

100 kronor och tilläggsbidraget till 0.o:> procent av utlåningen. Centralkassa

borde erhålla ett grundbelopp å 200 kronor för varje till kassan

ansluten jordbrukskassa samt ett tilläggsbidrag å 0.4 procent av centralkassans

utlåning. Svenska jordbrukskreditkassans förvaltaingsbidrag

borde bestämmas till O.os procent av kassans utlåning. Örn man för en

beräkning utav till vilka resultat nu angivna grunder för förvaltningsbidragen

skulle leda med avseende å bidragens storlek och det för ändamålet

erforderliga statsanslaget, utgår från den ovan antagna utlåningen

av 25 miljoner kronor, förmedlad av 250 jordbrukskassor och sex central

kassor, erhålles följande i betänkandet intagna kalkyl.

i

genomsnitt

per kassa

J ordbrukskassor

kronor

250 st. å 100 kr.......................................

........ kr.

25,000

0.0 5 % å 25 miljoner kr.........................

........ »

12,500

37,500

150

Centralkassor

250 st. jordbrukskassor å 200 kr.........

........ kr.

50,000

0.4 % å 25 miljoner kr.....................

........ »

100,000

150,000

25,000

Svenska jordbrukskreditkassan

0.0 5 % å 25 miljoner kr.........................

......... »

12,500

12,500

Kronor 200,000

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

145

Nu avsedda förvaltningsbidrag skulle enligt jordbruksutredningens mening

tilldelas samtliga nu befintliga kassor från och med det år, under

vilket de, efter erforderliga stadgeändringar, vunnit anslutning till den

nya organisationen. Nybildade kassor skulle erhålla förvaltningsbidrag

från och med det år, under vilket de erhållit godkännande från det ali

männas sida.

Med avseende å förvaltningsbidragens successiva minskning föreslår

jordbruksutredningen, att bidragsbeloppen från och med det sjätte året

minskas till tre fjärdedelar, från och med det elfte året till hälften och

från och med det sextonde året till en fjärdedel av vad som enligt ursprungligen

gällande grunder skulle lia utgått. Efter tjugo års förlopp

skulle förvaltningsbidrag icke vidare utgå.

En av jordbruksutredningens ledamöter professor Th. Björkman har

uttalat skiljaktig mening beträffande statsbidraget till förvaltningskostnaderna.

Han föreslår för sin del, att statens medverkan lämnas i form

av ett kapitaltillskott på en gång å förslagsvis fem miljoner kronor.

Örn detta belopp anses väl stort med hänsyn till nuvarande utlåning

inom jordbrukskasserörelsen, kunde en sådan anordning tänkas, att statstillskottet

utginge med en miljon kronor för varje fullt utlåningsbelopp

av fem miljoner kronor, dock högst med ovannämnda kapitalbelopp.

I de inkomna yttrandena äro meningarna ganska delade beträffande

jordbruksutredningens förslag på nu förevarande punkt. Medan, som

jag förut nämnt, flera länsstyrelser och hushållningssällskap uttalat sin

anslutning till utredningens förslag i allmänhet, hava i några yttranden,

som i stort sett gå i tillstyrkande riktning, dock uttalats betänkligheter

mot förslaget örn förvaltningsbidraget. I vissa andra yttranden avstyr - kes detsamma uttryckligen. I fråga örn utlåningsräntans höjd göres i

en del yttranden gällande, att jordbruket icke kan vara tillfredsställt

med ens den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittliga utlåningsräntan

å 5.5 procent, men i vissa andra yttranden framhålles, att en

ränta å 6 procent vore fullt acceptabel för sådana krediter, som här äro

i fråga, samt att en fullständig täckning av omkostnaderna borde kunna

ernås utan statsunderstöd. I några yttranden framhålles, att kasserörelsens

förvaltningskostnader blivit för lågt beräknade i betänkandet, dag

ber nu att få återgiva några av de i yttrandena förekommande mera

direkta uttalandena i denna fråga.

Lantbruksstyrelsen är, som jag förut angivit, av den uppfattningen,

att utlåningen icke skulle bliva tillräckligt billig för lantbrukets behov.

Å andra sidan håller styrelsen före, att direkt statsunderstöd principiellt

borde om möjligt undvikas. Styrelsen säger sig däremot icke ha något

att erinra mot att en dylik verksamhets igångsättande underlättas genom

till och med rikligt tillmätt organisationsanslag. — Beträffande de i be

tänkandet framkomna båda förslagen till statssubventionens ordnande an

Remiss
yttranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 2111 hafi. (Nr 268.)

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

märker lantbruksstyrelsen, att någon avgörande skillnad dem emellan

knappast föreligger. I båda fallen bleve resultatet ett direkt uppoffrande

av statsmedel för verksamhetens upprätthållande. Örn man däremot sloge

in på den av styrelsen anvisade vägen — nämligen att ställa av staten

själv upplånta medel till organisationens förfogande — anser styrelsen

icke uteslutet, att subvention skulle kunna undvikas.

Bank- och fondinspektionen gör gällande, att förvaltningskostnaderna i

betänkandet räknats för lågt. Inspektionen uttalar härom följande.

I verkligheten torde det icke vara möjligt att med de av utredningen

tänkta formerna för rörelsens bedrivande hålla förvaltningskostnaderna

inom nämnda ram. Man kan nämligen icke utgå ifrån, att den personal,

som rörelsen behöver, skall med det ansvar förvaltningsarbetet medför,,

tjäna rörelsen utan att för sig betinga förmåner, som äro jämförliga med

de i annan närliggande verksamhet gängse. Det centrala organet måste

äga tillgång till en väl kvalificerad, och därför väl avlönad ledning, vartill

komma förvaltnings- samt andra av kassans kontroll över underlydande

organ föranledda kostnader. Centralkassorna skulle enligt förslaget

komma att handhava en mången gång omfattande penningrörelse, såväl

för egen som för tillhörande jordbrukskassors räkning, för vilket

ändamål likaledes fordras kvalificerad personal. Och att jordbrukskassorna,

åtminstone de medelstora och större, där räkenskapsföringen och

förvaltningen i övrigt avsetts skola handhavas av kassorna själva och

där enligt förslaget uppsamling av sparmedel för dessas överförande till

vederbörande centralkassa tänkts skola ske, skulle kunna hålla sina kostnader

inom det angivna beloppet, förefaller otroligt. Härtill kommer, att

någon hänsyn till uppkommande avskrivningsbehov icke synes hava tagits

med vid uppgörandet av den ifrågavarande kalkylen. — Såsom en

sammanfattning av det senast sagda vill inspektionen som sin mening

framhålla, att, trots det tilltänkta stora statsbidraget till förvaltningskostnader,

utlåningsräntan i jordbrukskassorna med all sannolikhet måste

bliva högre än jordbruksutredningen framhållit och i genomsnitt knappast

lägre än i andra penninginrättningar, särskilt sparbanker.

Beträffande det föreslagna statsunderstödet har inspektionen, som jag

förut angivit, uttalat betänkligheter.

Fullmäktige i riksbanken anser beträffande förslaget örn anslag till

förvaltningskostnaderna, att statligt understöd icke borde lämnas för dylikt

ändamål och avstyrka beviljandet av detta anslag. Av samma mening

är Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ej velat direkt motsätta sig förslaget

örn förvaltningsbidrag, örn ock beloppet syntes anmärkningsvärt högt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det ganska osäkert, örn det föreslagna

förvaltningsbidraget är tillräckligt. Sannolikt vore förvaltningskostnaden

för lågt beräknad, örn en kompetent ledning och skötsel skulle

kunna tillförsäkras åt den tilltänkta organisationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län och länsstyrelsen i Kronobergs län säger

sig i avseende å förvaltningsbidraget föredraga huvudförslaget framför

reservationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är av den uppfattningen, att utlå
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

ningsräntan icke behöver sättas lägre än 6 procent. En fullständig täckning

av kostnaderna borde eftersträvas. Liknande synpunkter framföras

av länets hushållningssällskap.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts kommitterade

ansluta sig till professor Björkmans förslag beträffande förvaltningsbidraget.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att erinran

kan resas mot den princip, som ligger till grund för förslaget om

statssubvention och förordar undersökning av varje framkomlig väg för

anskaffning av billigaste kapital till undvikande av subventionen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott kan icke

underlåta att hysa en viss tveksamhet örn det lämpliga i det föreslagna

förvaltningsbidraget. Huruvida denna princip i fråga örn en ekonomisk

rörelse vore tillrådlig, borde närmare undersökas.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser även

en utlåningsränta av 5.5 procent vara för hög. Utskottet framhåller, att

en räntesats av 4.5 procent vore ett maximum, örn kassorna skola bliva av

någon betydelse för jordbrukskrediten. För ändamålet borde staten gå

in för avsevärt högre förvaltningsbidrag än som föreslagits.

Mellersta Norrlands centrulkassa för jordbrukskredit har gjort gällande,

att utredningens förslag till förvaltningsbidrag åt jordbrukskassor

innebure en väsentlig försämring i jämförelse med nu gällande bestämmelser.

Förvaltningskostnaderna för dessa kassor anser centralkassan

vara för lågt beräknade.

I likhet med vissa av de myndigheter och institutioner, som uttalat sig

rörande denna punkt i förslaget, kan jag icke undgå att hysa betänkligheter

av principiell innebörd mot att beträda den väg, som av jordbruksutredningen

här förordats. Det må visserligen medgivas, att utredningen

själv betonat nödvändigheten utav att låta det ifrågasatta statsunderstödet

undergå en successsiv minskning för att efter viss tid — enligt utredningens

förslag tjugo år — helt upphöra. Därmed kan ju i viss mån

själva udden av de principiella anmärkningarna mot förslaget få anses

bruten. Men kvar står likvisst — något som av utredningen också uttryckligen

framhållits — att förvaltningsbidraget skulle både till sitt

egentliga syfte och på grund av sin storlek få karaktären av statssubvention.

Även örn stöd åt jordbruket från det allmännas sida i olika former

må anses väl motiverat med hänsyn till det nuvarande bekymmersamma

ekonomiska läget för denna näringsgren, synes det mig likvisst för den

kooperativa kreditorganisationens framtid vara ytterst farligt att från

början bygga densammas verksamhet på statsunderstöd av sådan storlek,

att de äga karaktären av verklig subvention. Det enda riktiga och för

kasserörelsen såsom sådan för visso också mest gagneliga är enligt min

övertygelse, att rörelsen i huvudsak får uppbyggas på sin egen inneboen
-

Departements
chefen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

de styrka. Att lantmännen därvid begynnelsevis skulle hava att räkna

med något högre ränta å lån från kassorna än den av jordbruksutredningen

åsyftade, synes mig visserligen vara beklagligt, särskilt med hänsyn

till det nuvarande läget på jordbruksområdet. Men detta faktum

anser jag särskilt i betraktande av arten av den kredit, varom här är

fråga, icke innebära en så avgörande olägenhet, att därav skulle motiveras

ett avsteg från sunda ekonomiska principer med avseende å det

allmännas förhållande till näringslivet.

Med det sagda har jag emellertid icke velat ansluta mig till dem, som

anse, att statsunderstöd till jordbrukskasseorganisationen såsom bidragtill

kassornas förvaltningskostnader över huvud icke bör ifrågakomma.

Staten har ju redan vid kasserörelsens tillblivelse gått in för att lämna

dylika understöd och det synes mig finnas så mycket mindre anledning

att nu, då man genom olika reformer inom kasseorganisationen söker uppnå

en kraftigare utbredning utav och större livaktighet inom densamma,

alldeles avbryta statens ifrågavarande stödjande verksamhet. Jag anser

tvärtom fullt befogat att genom en icke oväsentlig höjning av bidragen

söka giva rörelsen en kraftig impuls till fortsatt självverksamhet på

egen grund.

Det för jordbrukskasserörelsen avsedda statsbidraget är för budgetåret

1929/1930 bestämt till 25,000 kronor. Bestämmelser rörande bidragens tillgodonjutande

finnas meddelade i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234)

med däri genom kungörelserna 592/1918 och 172/1920 gjorda ändringar.

Enligt dessa bestämmelser kan jordbrukskassa erhålla årligt förvaltningsbidrag

med tre kronor per medlem under vart och ett av de första fyra

åren och med två kronor per medlem under vart och ett av de därefter

följande sex åren. Bidraget beräknas efter det antal medlemmar, som

kassan under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft.

Centralkassa kan erhålla förvaltningsbidrag med 4,000 kronor under vart

och ett av de första två åren och därefter under vart och ett av de först

följande fyra åren med 2,000 kronor samt med 1,000 kronor under vart

och ett av de därpå följande fyra åren. Härtill kommer för varje län

utöver ett, varav kassans verksamhetsområde består, ett tillägg å 1,000

kronor örn året för ett län och 500 kronor örn året för varje ytterligare

län. Dessutom kan centralkassa, som redan i det föregående angivits,

komma i åtnjutande av organisationsbidrag.

I anslutning till vad jag nyss anfört får jag nu tillstyrka, att det för

här avsedda ändamål å riksstaten uppförda anslaget höjes till 100,000

kronor, varigenom skulle möjliggöras att låta samtliga nu förefintliga

jordbrukskassor och centralkassor komma i åtnjutande av förvaltningsbidrag

oberoende av under hur lång tid respektive kassor varit i verksamhet.

Bidraget torde böra utgå från och med det år, under vilket de

vidtagit erforderliga åtgärder, enligt Kungl. Majlis närmare bestämmande,

för anslutning till den nya organisationen. Nybildade kassor torde

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 268.

böra erhålla förvaltningsbidrag från och med det år, under vilket de erhållit

godkännade från det allmännas sida.

Beträffande grunderna för bidragens utgående skilja sig de av jordbruksutredningen

föreslagna väsentligt från de nu gällande. Medan enligt

dessa grunder bidragen till jordbrukskassorna utgå med visst belopp per

medlem och bidragen till centralkassorna endast med ett fast belopp, ökat

med vissa belopp, alltefter antalet till distriktet hörande län, skulle enligt

förslaget bidragen till jordbrukskassorna utgå med ett fast grundbelopp, ökat

med ett i förhållande till kassans utlåning beräknat belopp, samt bidraget

till centralkassorna utgå dels med visst belopp för varje till centralkassan

ansluten jordbrukskassa, dels med ett i förhållande till utlåningen beräknat

belopp.

Enligt min mening torde den mest lämpliga beräkningsgrunden för

statsbidrag till jordbrukskassor och centralkassor vara antalet medlemmar

i kassan, d. v. s. för lokalkassornas vidkommande antalet medlemmar

i densamma och för centralkassorna antalet till desamma anslutna jordbrukskassor

och andra ekonomiska föreningar. Jag föreslår i enlighet

därmed, att jordbrukskassa må kunna tilldelas ett från tre till fyra kronor

per medlem förhöjt årligt bidrag och att sådant bidrag till centralkassa

må utgå med 200 kronor per ansluten jordbrukskassa eller annan

ekonomisk förening. För centralorganets del synes mig däremot den av

jordbruksutredningen föreslagna beräkningsgrunden lämplig, och jag föreslår

alltså, att jordbrukskreditkassan må tillgodonjuta årligt förvaltningsbidrag

med 0.05 procent av kassans sammanlagda utlåning vid senaste

räkénskapsavslutningen.

I motsvarighet till vad som varit fallet med hittills utgående statsbidrag

för nu avsedda ändamål synas mig jämväl de av mig nu förordade

bidragen böra successivt minskas för att efter hand upphöra att utgå.

Jag föreslår alltså, att statsbidragen må avvecklas under en tid av tjugo

år genom att efter förloppet av varje femårsperiod minskas till hälften

mot vad under nästföregående period utgått.

Med utgångspunkt från det nuvarande antalet jordbrukskassor och antalet

till dessa kassor anslutna medlemmar skulle med nyss angivna grunder

för statsbidrag för ändamålet erfordras ett anslag av cirka 85,000

kronor. Med hänsyn till en viss ökning i kasserörelsen redan under nästa

budgetår samt i betraktande av det till bidrag åt jordbrukskreditkassan

erforderliga beloppet synes det av mig förut angivna anslaget å 100,000

kronor böra för nästa budgetår äskas av riksdagen. Anslaget torde böra

givas karaktär av reservationsanslag.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande (sid. 7G—82) även berört

frågan om siittet för tillgodoseende av kreditbehovet hos jordbrukets andelsföreningar,

men har av olika skäl icke ansett sig kunna i detta sam
-

Artdelsrörelsens

kreditbehov.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

manliang föreslå några särskilda åtgärder från det allmännas sida för

bättre ordnande av ifrågavarande föreningars kreditförbindelser. I avvaktan

på att ifrågavarande spörsmål ordnas, har utredningen icke ansett

lämpligt att vidtaga sådan förändring i nu gällande bestämmelser

örn ekonomiska föreningars möjlighet till anslutning till jordbrukskasseorganisationen,

att denna möjlighet helt försvunne. Såsom redan i det

föregående angivits skulle enligt jordbruksutredningens uppfattning ekonomiska

föreningar visserligen icke lämpligen kunna bliva medlemmar i

jordbrukskassa. Men däremot borde den rätt, som enligt kungörelsen den

11 juli 1918 (nr 597) lämnats centralkassorna att som medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, alltjämt upprätthållas

ehuruväl till sin innebörd i viss mån ändrad. De ändringar i kungörelsen

i fråga, som jordbruksutredningen i sådant hänseende föreslagit, gå

i huvudsak ut på att för ekonomiska föreningars delaktighet i centralkassa

åstadkomma i stort sett motsvarande regler, som skulle gälla för

jordbrukskassas anslutning till centralkassa. Till innehållet i dessa ändringsförslag

torde jag i det följande få återkomma vid behandlingen av

författningsförslagens särskilda paragrafer.

Författnings- I jordbruksutredningens betänkande finnes intaget ett förslag till förförslag.

ordning angående jordbrukets kreditkassor, vilken författning skulle vara

avsedd att ersätta nu gällande särskilda kungörelser den 18 juni 1915 angående

godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor

och av vissa centralkassor för jordbrukskredit (nr 237 och 236) med däri

senare vidtagna ändringar. Vidare innehåller betänkandet förslag'' till

förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar

intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken

författning skulle vara avsedd att ersätta nu gällande kungörelse i ämnet

av den 11 juli 1918 (nr 597) med däri den 6 juni 1925 (nr 25) vidtagna

ändringar.

Nu angivna författningsförslag har av mig underkastats överarbetning

i anslutning till min från jordbruksutredningens förslag på vissa punkter

skiljaktiga uppfattning, för vilken jag förut lämnat redogörelse. Förslaget

har även eljest vid ärendets slutliga beredning undergått vissa jämkningar,

vilka i allt väsentligt komma att av mig i det följande angivas.

På grund av de förslag, som i det föregående framlagts, erfordras därjämte

ändringar dels i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående

understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftskredit åt

idkare av mindre jordbruk med däri den 11 juli 1918 (nr 592) och den 30

april 1920 (nr 172) vidtagna ändringar, dels ock i kungörelserna den 18

juni 1915 (nr 235) och den 29 juni 1928 (nr 296) angående överlämnaöde till

Sveriges riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas

för jordbrukskredit förbindelser.

Jämte den av mig nyss omnämnda förordningen angående jordbrukets

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditkassor, erfordras ett av Kungl. Maj: t utfärdat reglemente för kreditorganisationen,

avsett att innehålla de närmare föreskrifterna rörande

verksamheten, som befinnas lämpligen höra i sådan ordning fastställas.

Förslag till sådant reglemente anser jag mig icke nu behöva framlägga.

Det synes också finnas fog för att låta anstå med detsammas utarbetande,

till dess styrelsen för den föreslagna centralanstalten blivit tillsatt och

berens tillfälle att framlägga sina synpunkter angående reglementets

innehåll.

Jag övergår nu till att angiva de ytterligare jämkningar i jordbruksutredningens

författningsförslag, som vidtagits vid ärendets slutliga beredning.

Förslaget till förordning angående jordbrukets kreditkassor.

§ 2.

Samtliga centralkassor för jordbrukskredit hava påpekat, att centralkassornas

ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser icke borde

fördelas dem emellan efter hela summan av deras från jordbrukskreditkassan

erhållna lån. Vid fördelningsgrundens bestämmande borde icke

medtagas de lån, som centralkassa erhållit för tillgodoseende av kredit

mot säkerhet inom 60 procent av fastighets taxerade jordbruksvärde, vilken

kreditgivning läge utanför det i författningen stadgade lanemaximum.

Motsvarande erinran har gjorts av Kristianstads läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Statens egnahemsstyrelse har påpekat, att centralkassorna enligt författningsförslaget

skulle vara delägare i jordbrukskreditkassan, men att

någon föreskrift icke lämnats örn de grunder, enligt vilka centralkassorna

skulle äga del i jordbrukskreditkassans tillgångar.

Först angivna anmärkning riktai sig mot det förhållandet, att en centralkassa,

som bedrivit en försiktig kreditgivning och alltså givit kredit i

relativt liten utsträckning i form av lån inom det stadgade lånemaximum

men i stället utlämnat kanske betydande lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar

inom 60 procent av det taxerade jordbruksvärdet, likvisst

skulle enligt förslaget tillsammans med övriga centralkassor bliva ansvarig

för förstnämnda slags krediter, som utlämnats av andra centralkassor.

För min del kan jag icke inse, att häri skulle ligga något principiellt

oriktigt. Tvärtom synes mig en differentiering i ansvarigheten

efter arten av de säkerheter, som finnas för utlämnade lån, stå i strid

med andelsprincipen såsom sådan. Jag tillstyrker därför jordbruksutredningens

förslag i nu förevarande hänseende.

Gentemot den av egnahemsstyrelsen gjorda anmärkningen må visserligen

kunna invändas, att det på annat ställe i jordbruksutredningens för
-

Departementä

chefen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fattningsförslag uttryckligen lagts i Kungl. Maj:ts hand att bestämma

om fördelningen av kassans tillgångar vid dess likvidation. Det sätt, på

vilket delägarskapet därigenom blivit reglerat, synes mig emellertid

mindre tillfredsställande. Det riktiga i detta fall torde vara att anse

jordbrukskreditkassan som ett särskilt bildat rättssubjekt utan särskilda

medlemmar eller delägare i likhet med vad som är fallet med stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan. I överensstämmelse härmed har jag

vidtagit ändring i förslaget.

§§ 3—5.

I dessa paragrafer har jag vidtagit sådana ändringar, som föranletts

av mitt förslag örn lägre statsgaranti och upplåning än som av jordbruksutredningen

föreslagits. I anslutning därtill föreslår jag, att det

högsta belopp, till vilken grundfondsobligationer må av kassan tillfälligtvis

disponeras med bibehållen rätt till upplåning, må bestämmas till

en miljon kronor.

Beträffande den av utredningen tänkta eventualiteten, att kassan

skulle kunna mottaga kapital till förräntning på lång uppsägningstid

synes mig denna möjlighet knappast vara att räkna med. Jag har därför

låtit bestämmelsen härom ur författningsförslaget utgå.

§ 7.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser anledning saknas att medgiva reservfondens

placering i andra obligationer än sådana, i vilka enligt § 30

centralkassas reservfond skall redovisas.

I vissa yttranden har påpekats, att uttrycket »fullgod inteckning» såsom

placeringsobjekt för reservfondsmedel borde närmare preciseras.

Då den av jordbruksutredningen föreslagna formuleringen av nu

ifrågavarande stadgande är likalydande med motsvarande bestämmelse

i förordningen angående svenska bostadskreditkassan, synes mig anledning

icke föreligga att däri vidtaga några ändringar.

§ 9.

Bank- och fondinspektionen har (se sid. 106—107) påpekat, att säkerheterna

för lämnade krediter böra på ett objektivt sätt betrygga lånens återgäldande.

I författningsförslagen rörde man sig med olika uttryck, då det

gällde säkerheternas karakteriserande. Inspektionen anser, att det i bestämmelserna

borde angivas, att säkerheten skall av vederbörande styrelse

hava prövats betryggande.

Vid behandlingen i det föregående av frågan örn lånemaximum oell

säkerheter har jag angivit som min uppfattning, att den kooperativa kreditgivningen

måste skötas på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt,.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ehuruväl några allmänna riktlinjer för beskaffenheten av de säkerheter,

som må godkännas, icke kunna på förhand angivas. Jag har intet att

erinra mot att vid formuleringen av nu avsedda bestämmelser, det uttryckligen

utsäges, att säkerheten skall hava av vederbörande styrelse prövats

vara fullt betryggande, men jag vill därvid hava betonat, att en sådan

föreskrift icke bör tolkas så, att avseende uteslutande fästes vid värdet

av erbjuden pant eller borgen i och för sig. Med hänsyn till principerna

för den kooperativa kreditgivningen bör vid denna prövning vederbörlig

hänsyn också tagas — då det gäller kredit till enskild kassemedlem —- till hans kreditvärdighet i allmänhet och till det förtroende, man hyser

till honom, samt —- då fråga är örn kreditförbindelser mellan de olika leden

i kasseorganisationen —• till organisationens på den ömsesidiga ekonomiska

ansvarigheten grundade kreditvärdighet och ekonomiska ställning

i övrigt.

§ 10.

Jag föreslår här, att antalet styrelseledamöter bestämmes till fem med

lika många suppleanter, att en ledamot, tillika ordförande, jämte en

suppleant för honom utses av Kungl. Majit, att en ledamot och suppleant

för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret samt att övriga tre

ledamöter med tre suppleanter väljas å ombudsstämma.

I likhet med riksbanksfullmäktige, reservanterna inom riksgäldsfullmäktige

och länsstyrelsen i Stockholms län anser jag, att det av jordbruksutredningen

föreslagna förvaltningsrådet icke skulle få någon mera

väsentlig uppgift att fylla. Jag föreslår alltså, att bestämmelserna härom

må ur författningsförslaget utgå.

§11.

I det av reservanterna inom riksgäldskontoret avgivna yttrandet, har

den uppfattningen kommit till uttryck, att en av revisorerna borde utses

av Kungl. Majit. Jordbruksutredningens förslag på denna punkt är

emellertid likalydande med motsvarande bestämmelse i förordningen om

svenska bostadskreditkassan, och enligt min mening torde anledning

icke föreligga att i detta hänseende göra någon skillnad mellan ifrågavarande

båda institutioner.

§ 13.

I flera yttranden har påpekats, att i författningen bolde inrymmas bestämmelse

örn vilka grunder, som skulle tillämpas för utseende av centralkassornas

representanter vid ombudsstämma. Även för min del anser

jag ett stadgande härom påkallat. Jordbruksutrcdningen har i sin

motivering uttalat, att allmänna ombudsmötet borde bestå av representanter

för värjo centralkassa till det antal, som är proportionellt mot an

talet till respektive centralkassor anslutna jordbrukskassor, förslagsvis

s. 154 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

en representant för varje helt tiotal anslutna kassor. Som maximum borde

lämpligen bestämmas fem representanter för varje centralkassa. Mot

en bestämmelse av dylik innebörd har jag intet att erinra. Stadgandet i

fråga har av mig inrymts under § 13 i författningsförslaget.

§ 14.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att icke blott förvaltningskostnader

utan jämväl riskpremie borde täckas genom ifrågavarande räntepålägg.

Enligt min uppfattning utsäges i nu förevarande stadgande icke något

annat än att förvaltningskostnaderna skola, i den mån medel för ändamålet

icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom ränte^

pålägg. Huruvida något sådant pålägg därutöver kan eller bör göras,

lämnas i bestämmelsen öppet. Det synes mig också vara mest lämpligt,

att så sker, varför jag i denna punkt icke funnit anledning frångå jordbruksutredningens

förslag.

§ 15.

Bank- och fondinspektionen anser det uttryckligen böra angivas, att.

uttaxeringsmöjligheten ävensom den personliga ansvarigheten, beträffande

vilka det är tveksamt, örn de inrymmas under beteckningen »tillgång»

hos jordbrukskreditkassan, skola utnyttjas, innan vid kassans likvidation

grundfondsobligationerna må tagas i anspråk.

Även stadgandet i denna punkt står i full överensstämmelse med motsvarande

bestämmelse i förordningen örn svenska bostadskreditkassan.

För min del anser jag något förtydligande i den av bank- och fondinspektionen

angivna riktningen icke erforderligt.

§ 20.

I anslutning till vad jag anfört vid behandlingen av medlemskapet i

central kassorna (sid. 112) har det i stadgandet såsom villkor för kassans

godkännande angivna minimum för sammanlagda insatsbeloppet i kassan

sänkts till 1,500 kronor.

§ 22.

Ansvarigheten har på skäl, som jag förut anfört (sid. 113—114), satts

till femtio kronor för varje i jordbrukskassan tecknad andel.

§ 26.

I anslutning till vad jag förut anfört (sid. 115) har jag i författningsförslaget

icke inrymt någon möjlighet för centralkassa att lämna tillfälliga

krediter till kommuner eller andra samfälligheter.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

§ 27.

Jordbruksutredningens förslag innefattar på denna punkt så tillvida

en utvidgning av kreditmöjligheterna, att lån mot fastighetsinteckning

skulle — utöver lånemaximum — kunna lämnas, örn och i den mån inteckningen

ligger inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Motsvarande

stadgande i nu gällande bestämmelser hänför sig till fastighetens

taxerade jordbruksvärde.

I anslutning till vad jag förut (sid. 97) anfört örn lämpligheten utav

att alltfort grunda delaktigheten i kassorna på jordbruksvärdet och icke

på hela taxeringsvärdet, anser jag mig icke heller kunna tillråda den

av jordbruksutredningen sålunda ifrågasatta utvidgningen av kreditmöjligheterna.

§ 29.

I jordbruksutredningens förslag till bestämmelser rörande inlåningen

hava av mig vidtagits sådana ändringar, som hetingas av mina förut

(sid. 122 ff.) i denna fråga gjorda uttalanden.

§ 30.

Jordbruksutredningens förslag innefattar den ändringen, att som placeringsobjekt

för kassareserven även skulle godtagas inteckning i jordbruksfastighet

inom halva taxeringsvärdet. Bank- och fondinspektionen

har framhållit, att bestämmelsen i denna del borde utformas i överensstämmelse

med motsvarande stadgande i sparbankslagen. — Fullmäktige

i riksbanken uttala, att även obligationer, likställda med de i stadgandet

angivna, borde kunna ingå i kassereserven.

I anledning av bank- och fondinspektionens erinran har jag vidtagit den

ändring i förslaget i nu förevarande punkt, att inteckning i jordbruksfastighet

må godtagas som placeringsobjekt för kassareservmedel endast

i den mån inteckningen ligger inom hälften av fastighetens jordbruksvärde

enligt senast verkställda taxering. — Riksbanksfullmäktiges uttalande

har föranlett en däremot svarande jämkning i formuleringen.

§ 31.

Beträffande detta stadgande torde jag få hänvisa till mina förut gjorda

•uttalanden (sid. 124).

§ 36.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yrkat på åläggande för centralkassa,

att direkt underrätta länsstyrelsen, när medlemsantalet nedgår

tinder föreskrivet minimum.

Departement

chefen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Departements

chefen.

Övergångs
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsens yrkande synes mig befogat och jag har därför kompleterat

förslaget i angiven riktning. Motsvarande tillägg har även gjorts

i § 55.

§ 43.

Beträffande denna paragraf har jag tidigare (sid. 97) angivit den ändring

i jordbr uksutr edningens förslag, som av mig vidtagits.

§ 44.

För att bringa bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf i överensstämmelse

med stadgandet i § 21, har jag kompletterat förstnämnda

bestämmelse därmed, att jordbrukskassas insats i centralkassa skall utgå

med högst 50 öre per andel.

§§ 45—46.

I anslutning till vad jag förut anfört (sid. 101 ff.), har ansvarigheten

satts till femtio kronor per andel och uttaxeringen till högst tio kronor per

år och andel.

§§ 49—50.

Beträffande den i § 49 tredje stycket förekommande bestämmelsen torde

jag få hänvisa till vad jag tidigare (sid. 108 och 153) uttalat rörande

frågan om säkerheter för beviljad kredit.

Av skäl, som jämväl därvid anförts, har i § 50 inrymts ett stadgande

av den innebörden, att kredit icke må — oavsett lån mot säkerhet

av fastighetsinteckning inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde

— av jordbrukskassa beviljas medlem till högre belopp än som

motsvarar högst halva lånemaximum med mindre medgivande till ytterligare

kreditgivning åt medlemmen i fråga lämnats av stitelsen för vederbörande

centralkassa.

§§ 54—55.

I § 55 har av mig tillagts att stadgande örn skyldighet för jordbrukskassa,

som uteslutits ur centralkassa av skäl, som i § 54 angivits, eller

vars godkännande återkallats eller förfallit, att omedelbart träda i likvidation.

Jag utgår ifrån, att svenska jordbrukskreditkassan skall träda i funktion,

så snart ske kan efter det beslut fattats örn kassans tillkomst. För

sådant ändamål torde intill dess de nuvarande centralkassorna hunnit

vidtagna erforderliga åtgärder för anslutning till centralorganet, för detsamma

böra tillsättas en interimsstyrelse, på vilken det bör ankomma att

i enlighet med de närmare föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Maj:t,

handhava kassans angelägenheter samt ordna för centralkassornas an
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

157

slutning och de organisatoriska förändringarnas genomförande enligt i

författningen meddelade föreskrifter.

Med hänsyn till bestämmelserna i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska

föreningar torde det dröja relativt lång tid, innan centralkassorna kunnat

i full utsträckning vidtaga sådana stadgeändringar, som betingas av de

för dessa kassor föreslagna ändrade bestämmelserna. På grund härav

och då centralkassorna och jordbrukskassorna enligt dessa bestämmelse!''

icke förutsättas skola erhålla större formell ansvarighet än den de för

närvarande äga, torde intet hinder föreligga, att centralkassorna redan

med sina nuvarande stadgar provisoriskt ansluta sig till jordbrukskreditkassan.

Likaså synes denna kassas interimsstyrelse omedelbart böra

kunna gå i författning om upplåning av kapital och utlämnande av lån

till centralkassor, som sålunda provisoriskt ingått i kassan. Centralkassornas

ömsesidiga ansvarighet för dylika lån bör dock regleras enligt de

grunder, som innehållas i de nya bestämmelserna.

Vad angår den nya ordningens genomförande för bestående central

kassor och jordbrukskassor torde med hänsyn till nyss anförda stadganden

i lagen om ekonomiska föreningar en relativt lång övergångstid bliva erforderlig.

Under förutsättning att de nya författningarna kunna träda i

kraft under innevarande år, får jag för redan bestående kassors vidkommande

föreslå, att undantag från bestämmelserna må i vad avser sådana

förhållanden, som omförmälas i nyssnämnda stadganden i föreningslagen,

medgivas för tiden intill den 1 januari 1933.

Vid övergången till den nya ordningen torde följande böra iakttagas.

Inbetalningen av den för enskilda kassemedlemmar stadgade ökade insatsen

bör kunna fördelas på en tid av tre år. Då jordbrukskassorna icke

vidare skulle äga rätt till inlåning, torde dessa kassor böra inrikta sig på

att få insättamas medgivande till medlens överförande till motsvarande

räkningar i vederbörande centralkassa. Vad beträffar centralkassorna

synes den del av deras insatskapital, som överstiger vad anslutna jordbrukskassor

skola enligt de nya bestämmelserna erlägga i insatser, böra

återgäldas till jordbrukskassorna.

Vad särskilt gäller den minskning i dan personliga ansvarigheten, som

av mig föreslagits, torde i motsvarighet till vad som ägde rum vid den år

1925 genomförda minskningen i samma ansvarighet, särskilda åtgärder

böra vidtagas till skydd för tredje mans rätt. Beträffande de närmare

skälen härför torde jag få hänvisa till vad som därutinnan anförts i propositionen

nr 207/1925. För ändamålet medgav riksdagen, att från riksgäldskontoret

finge till riksbanken överlämnas obligationer till ett belopp

av 100,000 kronor att på vissa villkor användas till täckande av förlust,

som i följd av nedsättningen i ansvarigheten kunde tillfogas någon,

som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos kassan.

I nu förevarande fall torde saken böra ordnas på liknande sätt. Den

s. 158 Kontrollera mot PDF

Hemställan.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ansvarighet, som statsverket därigenom skulle påtaga sig, torde med största

sannolikhet aldrig behöva tagas i anspråk. Då minskningen i den

formella personliga ansvarigheten nu skulle bliva större än som var fallet

vid 1925 års författningsändring, torde dock garantibeloppet höra tillmätas

i motsvarande mån högre. Jordbruksutredningen har föreslagit,

att obligationer skulle för ändamålet ställas till förfogande till ett belopp

av 250,000 kronor. Då enligt mitt förslag ansvarigheten skulle bestämmas

till det dubbla mot vad utredningen föreslagit, synes mig den särskilda

statsgaranti, som nu är i fråga, kunna sättas lägre, förslagsvis till 150,000

kronor. Beträffande denna garanti torde böra meddelas bestämmelser

huvudsakligen motsvarande dem, som återfinnas i ingressen till kungörelserna

den 6 juni 1925 (nr 203 och 204).

Förslaget till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Bestämmelserna i § 4 angående insats och ansvarighet hava utformats

i analogi med motsvarande stadganden beträffande jordbrukskassors

delaktighet i centralkassa. Beträffande ansvarigheten har jag i motsvarighet

till mitt förslag i fråga örn jordbrukskassornas ansvarighet ansett,

att även ekonomiska föreningar, som ingå i centralkassorna, höra

påtaga sig ett större personligt ansvar än jordbruksutredningen föreslagit.

För min del förordar jag en ansvarighet av 200 kronor per andel.

Bestämmelsen i samma paragraf örn reducerad rösträtt för sådana medlemmar

i centralkassa, som nu äro ifråga, har tillkommit för att säkerställa

kasseorganisationens karaktär av den enskilde jordbrukarens kreditinstitut.

Ett dylikt stadgande anser jag lämpligt.

Mot vad jordbruksutredningen i förevarande författningsförslag i övrigt

förordat har jag intet att erinra.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till

a) förordning angående jordbrukets kreditkassor, och

b) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till

medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,

samt hemställer, att Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen

att

dels antaga samma förslag;

dels besluta, att från riksgäldskontoret skola till svenska jordbrukskreditkassan

såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en

halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

159

nominellt belopp av 15,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna

i förordningen förfoga över obligationerna;

dels medgiva, att de obligationer, som enligt riksdagens i skrivelser den

19 mars 1915 (nr 132) och den 1 juni 1928 (nr 314) lämnade medgivanden

överlämnats eller komma att överlämnas från riksgäldskontoret

till Sveriges riksbank såsom gemensam pant till visst belopp och på vissa

villkor för envar centralkassas samtliga förbindelser, må få gälla som

gemensam pant på enahanda villkor för centralkassas samtliga förbindelser

med undantag av kassans skuld till svenska jordbrukskreditkassan;

dels medgiva, att från riksgäldskontoret må till Sveriges riksbank överlämnas

svenska statens obligationer till ett belopp av 150,000 kronor att,

där jordbrukskassa eller centralkassa för jordbrukskredit i avseende å

medlemmarnas ansvar för kassans förbindelser beslutat nedsättning, som

möjliggjorts genom ändringar, vilka vidtagits i gällande bestämmelser

angående godkännande av dylik kassa från det allmännas sida, av riksbanken

användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen må

hava tillfogats någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran

hos kassan, under villkor att förlustens anledning och omfång styrkes

genom intyg av rättens ombudsman i kassans konkurs samt, vad angår

centralkassa, jämväl av det allmänna ombud, som förordnats att deltaga i

förvaltningen av konkursboet, att medgivande till obligationernas användande

skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt

säte, att därvid tillika skall meddelas erforderliga föreskrifter angående

sättet för behövliga obligationers tillgodogörande, att riksgäldskontoret

ofördröjligen skall underrättas, då dylikt medgivande lämnas, att obligationerna

därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret

till inlösen samt att utbetalning till kassas fordringsägare av för obligationer

influtna medel skall verkställas genom konkursförvaltningens

försorg;

dels för budgetåret 1930/1931 anvisa:

till revisionsarbetet inom jord.brukskasserörelsen ett extra reservationsanslag

av ............................................ kronor 25,000;

till upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamhet för jordbrukskasserörelsens

befrämjande ett extra reservationsanslag

av ................................................. kronor 75,000;

samt såsom förvaltningsbidrag åt jordbrukskasseorganisationen ett

extra reservationsanslag av .............................. kronor 100,000;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att beträffande förvaltningen av pensionsfondens,

riksförsäkringsanstaltens och postsparbankens kapital meddela

erforderliga föreskrifter till möjliggörande av utlåning åt svenska

jordbrukskreditkassan.

Statsrådet Lundvik tillkännager, att han icke biträder denna hemställan,

enär de föredragna förslagen angående befrämjande av jordbrukets

Skiljaktig

mening.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditkasserörelse icke bygga på sådana grunder, att de kunna av honom

förordas.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande

departementschefen; och bifaller Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten vad denne hemställt

samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

161

Innehållsförteckning.

Sid.

Förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor ........................................ 2

Förslag till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att

till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor 17

Jordbrukets kapitalbehov och kreditförhållanden ............................................ 21

Jordbruksutredningen .................................................................................... 21

Remissyttranden ............................................................................................ 28

Departementschefen ........................................................................................ 40

Jordbrukskasserörelsens organisation och utveckling ........................................ 44

Förslag till reformer beträffande jordbrukskasserörelsen ............................... 50

Forslagets grundlinjer ................................................................................... 50

Jordbruksutredningen ................................................................................ 50

Remissyttranden ........................................................................................ 56

Departementschefen .................................................................................... 88

Förslagets detaljer ........................................................................................ 94

Jordbrukskassorna........................................................................................ 94

Medlemmar (s. 94). — Delaktigheten (s. 95). — Insatser (s. 97). — Ansvarighet

och uttaxering (s. 98). — Fondering (s. 103). — Utlåningen (s. 104).

Lånemaximum och säkerheter (s. 105). — Inlåning (s. 108).

Centralkassorna............................................................................................ 109

Centralkassornas ställning i allmänhet (s. 109). — Distrikt (s. 110). — Medlemmar

(s. lil). — Insatser (s. 112). — Ansvarighet och uttaxering (s. 113). —

Fondering (s. 114). —■ Utlåning och lånemaximum (s. 115). — Upp- och

inlåning (s. 116).

Centralorgan för jordbrukskasserörelsen ................................................ 125

Kontroll och revision ................................................................................ 138

Upplysnings- och organisationsverksamhet ............................................ 140

Förvaltningskostnader och utlåningsränta................................................ 143

Andelsrörelsens kreditbehov .................................................................... 149

Författningsförslag ................................................................................... 150

Hemställan.............................................................................................................. 158

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268).

11

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:378 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet väckt motion. s. 12 i texten
  2. SärU 1930:6 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse. s. 1 i texten
  3. SärU 1930:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten