Kungl. Maj:ts proposition nr 31
1930-01-24 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:31, Kungl. Maj:ts proposition nr 31
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
1
Nr 31.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni
1926 (nr 162) örn arbetstidens begränsning; given
Stockholms slott den 24 januari 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni
1926 (nr 162) om arbetstidens begränsning.
GUSTAF.
Sven Lubeck.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 25 käft. (Nr 31—32)
61 30 1
2
Kungl. Majus proposition nr 31.
Förslag
till
Lag:
angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162)
om arbetstidens begränsning.
Härigenom förordnas, att lagen den 4 juni 1926 om arbetstidens begränsning,
vilken lag gäller till och med den 31 december 1930, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1933, dock att slutbestämmelserna
i lagen från och med den 1 januari 1931 skola hava
följande lydelse:
1) I fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som avses i 12 eller 13 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla
även efter den 31 december 1933.
2) Eftergift, som med stöd av lag den 17 oktober 1919, den 22 juni
1921 eller den 22 juni 1923 örn arbetstidens begränsning beviljats utan
begränsning till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej
annorlunda bestämmer, fortfarande tills vidare äga giltighet.
Kungl. Majus proposition nr 31.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 januari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck.
Med utgången av år 1930 utlöper giltighetstiden för lagen den 4 juni
1926 örn arbetstidens begränsning. Statsmakterna hava alltså att dessförinnan
taga ställning till frågan, huruvida och i vilken form nämnda lagstiftning
bör förnyas. Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.
Lagstiftningen angående åttatimmarsdagen inleddes i Sverige med den
av 1919 års urtima riksdag antagna lagen örn arbetstidens begränsning.
Denna lag, som väsentligen överensstämde med det av den s. k. arbetstidskommittén
utarbetade lagförslaget i ämnet, var avsedd att utgöra en försöksreglering,
och dess giltighetstid var begränsad till 4 år. Bedan vid
1920 års riksdag väcktes emellertid ett flertal motioner örn ändringar i
nämnda lag, respektive om dess upphävande. Biksdagen avslog visserligen
dessa motioner men beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning örn
och förslag till sådana ändringar i lagen, som kunde finnas påkallade av
vunnen erfarenhet om dess tillämpning och vilka utan att rubba lagens
grunder kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska
livets krav.
I anledning av denna framställning från riksdagen framlade Kungl. Majit
för 1921 års riksdag förslag till ny, i flera hänseenden modifierad arbetstidslag.
Biksdagen godkände de flesta av de föreslagna ändringarna och
vidtog i anledning av väckta motioner ytterligare jämkningar. Tiden för
lagstiftningens giltighet ändrades emellertid ej, utan den lag i ämnet, som
utfärdades den 22 juni 1921, skulle upphöra att gälla med utgången av
år 1923.
Vid 1923 års riksdag framlades sedermera förslag till ånyo reviderad
arbetstidslag. Biksdagen antog i anledning av propositionen samt väckta
motioner ny lag i ämnet. Denna utfärdades den 22 juni 1923 att
gälla till och med utgången av år 1926. I samband med sitt beslut i
Historik.
4
Kungl. Majus •proposition nr 31.
1926 års
lagstiftning.
frågan uttryckte 1923 års riksdag förväntan, att Kungl. Majit under den
fortsatta provisorietiden skulle ägna synnerlig uppmärksamhet åt arbetstidslagstiftningens
verkningar inom landet oell dess anpassning efter de internationella
förhållandena, samt att Kungl. Majit före provisoriets utlöpande
skulle låta verkställa de särskilda utredningar, som kunde finnas påkallade
för att statsmakterna då skulle vara bättre i stånd att definitivt taga
ståndpunkt till frågan. Dylik utredning verkställdes dels genom socialstyrelsen
och kommerskollegium, vad angår arbetstidslagstiftningens verkningar
inom landet, och dels av dåvarande sekreteraren och ledamoten i
arbetsrådet J. Nordin rörande arbetstidslagstiftningen i utlandet.
Frågan örn fortsatt lagstiftning på området bragtes inför 1926 års riksdags
prövning genom en den 29 januari 1926 dagtecknad proposition nr
73. I denna proposition föreslogs antagande av ny arbetstidslag utan
begränsning av giltighetstiden och med vissa ganska omfattande nyheter i materiellt
hänseende. Berörda ståndpunkt angående lagens giltighetstid motiverades
av föredragande departementschefen, statsrådet Möller, i huvudsak
på följande sätt.
Industrien hade i stort sett kommit till rätta med svårigheterna på grund
av lagstiftningen och övervunnit dem. Levnadsstandarden hade väl bevarats
på sin gamla nivå. Några särskilda tecken till att lagstiftningens upprätthållande
skulle för framtiden öka industriens svårigheter kunde icke skönjas.
Alla vore medvetna örn att lagstiftningen komme att förnyas och upprätthållas
åtminstone under en period örn tre eller fyra år. Det kunde lugnt
antagas, att efter en dylik period en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle
komma att upphävas endast örn så utomordentliga skäl talade för dess upphörande,
att densamma skulle avskaffas, oavsett örn man på förhand bestämt
giltighetstiden eller ej. Frågan örn lagstiftningens vara eller icke vara komme
att avgöras på grund av ekonomiska och sociala skäl oberoende av lagstiftningens
försökskaraktär. Från deras utgångspunkt, till vilkas skydd
lagen stiftats, kunde det med hänsyn härtill icke vara av avgörande betydelse
örn giltighetstiden begränsades eller ej.
Andra skäl talade emellertid för att lagstiftningens experimentperioder
borde betraktas såsom avslutade. Genom att lagen finge karaktären av en
fortsatt försökslagstiftning gåve man bland annat vissa grupper anledning
till den falska förhoppningen, att lagstiftningen skulle komma att upphöra,
även om inga nya och starkare skäl än tidigare framfördes därför. Det
kunde icke ligga i samhällets intresse att giva näring åt dylika förhoppningar.
De försvagade impulserna till industriens anpassning efter lagen
och fördröjde den utveckling, som lagen åsyftade att främja. De psykologiska
verkningar, vilka kunde befaras bliva en följd av en fortsatt behandling av
lagstiftningen såsom provisorisk, vore ofördelaktiga för samhället. Då därtill
komme, att den ovisshet rörande verkningarna, vilken tidigare kunnat
tala för att statsmakterna behandlat lagstiftningen örn åtta timmars arbetsdag
såsom försök, numera väsentligen förminskats, syntes det få anses
riktigast att icke vidare begränsa giltighetstiden.
De i propositionen föreslagna materiella ändringarna voro framför allt
sådana, som avsågo att möjliggöra ratifikation för Sveriges del av den av
internationella arbetsorganisationen antagna konventionen i ämnet, den
Kungl. Maj-.ts proposition nr 31.
5
s. k. Washingtonkonventionen av år 1919. Jag återkommer i det följande
till denna konvention och vill här endast nämna, att de viktigaste skillnaderna
beträffande omfattningen mellan konventionen och den svenska
lagen då voro — och ännu äro — att konventionen icke känner den
svenska lagens undantag för arbete, som bedrives av staten eller som
åligger trafikpersonal vid järnväg, vilken är upplåten för allmän trafik, samt
för arbetsföretag, i vilket icke i regel användas flera än fyra arbetare.
Dessa inskränkningar i den svenska lagstiftningen skulle enligt propositionen
borttagas. På en punkt är konventionen vidare, nämligen därutinnan
att densamma medger kontinuerlig drift med användande av varandra
avlösande skiftlag vid sådana arbeten, som på grund av sin natur
kräva dylikt arbete, under villkor endast att arbetstiden i medeltal icke
överstiger 56 timmar i veckan. Enligt den svenska lagen må undantag i
sådant hänseende -— utom i det fall att arbetsgivare och arbetare äro
ense därom — medgivas endast då arbetet på grund av synnerliga skäl
finnes böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar. I denna del föreslogs
i propositionen icke någon ändring.
Inom riksdagen väcktes åtskilliga motioner i denna fråga. Vad angår
lagens giltighetstid yrkades sålunda, bland annat, i motioner i första kammaren
av herr C. Gr. Ekman m. fl. och i andra kammaren av herr Hamilton
m. fl., att riksdagen måtte antaga lag i ämnet att gälla allenast till
och med den 31 december 1930. Såsom motiv för detta yrkande anfördes
bland annat följande.
Den utredning, som verkställts i fråga örn arbetstidsbegränsningens verkningar,
hade i åtskilliga avseenden lämnat så obestämda resultat, att tiden
icke kunde anses mogen att definitivt fastslå denna lagstiftning. Häremot
talade ock förhållandena i utlandet, varest lagstiftningen på detta område
erhållit en mycket varierande karaktär och tillämpats på vitt skilda sätt.
Förväntad anslutning till "Washingtonkonventionen hade också uteblivit beträffande
ur industriell synpunkt betydelsefulla länder. Under de ovissa
förhållanden, som sålunda rådde i utlandet, syntes det för Sveriges del vara
klokast att tills vidare icke binda sig genom permanent lagstiftning utan
alltjämt giva densamma en provisorisk karaktär. Enligt bestämmelse i
Washingtonkonventionen skulle revision därav äga rum tio år efter det konventionen
trätt i kraft. Med tanke på att Sverige skulle kunna, örn så framdeles
funnes böra ske, ansluta sig till den reviderade konventionen syntes
det lämpligast, att den nya lagen antoges för en tid av fyra år.
Ärendet behandlades av riksdagens andra lagutskott, som i sitt yttrande
beträffande frågan örn fortsatt lagstiftning över huvud anförde i huvudsak
följande.
»Genomförandet av åtta timmars arbetsdag utgör föremålet för ett av den
moderna arbetarrörelsens äldsta och mest uppmärksammade krav. Tinder
många år kämpade arbetarna, till synes oftast med föga framgång, för detta
önskemåls förverkligande. Arbetstiden förkortades visserligen i genomsnitt
så småningom — på enstaka områden ända ned till den eftersträvade gränsen
— men på det hela taget kvarstod dock vid tiden för världskrigets slut
en avsevärd skillnad mellan den faktiska arbetstiden och åttatimmarsdagen.
6
Kungl. Majus proposition nr 31.
När arbetarna då i flertalet europeiska länder lyckades, åtminstone för industrien
och därmed jämförliga verksamhetsområden, uppnå lagstadgad begränsning
av arbetstiden, hade de därmed vunnit en ur deras synpunkt
mycket betydelsefull framgång. Av vad här anförts torde framgå, att arbetarna
endast efter omfattande strider skulle uppgiva den ernådda lagstadgade
arbetstidsbegränsningen.
För arbetsgivarsidan ter sig förevarande reform givetvis annorlunda. Oavsett
den bundenhet och de besvärligheter av olika slag, som den lagstadgade
arbetstidsregleringen medfört, lia näringsidkarna i stor utsträckning funnit
sig nödgade att till produktionens upprätthållande öka arbetarantalet eller
ock vidtaga allehanda förändringar i avseende å driftens anordning och tekniska
hjälpmedel — ej sällan ha båda dessa utvägar tillgripits. I en del fall
torde de genomförda förändringarna varit av nytta för produktionen, men i
det stora flertalet fall lär, oaktat stundom mycket betydande kostnader nedlagts
på förbättringar, produktionsresultatet knappt motsvara det som nåddes
före 8-timmarsdagens införande. Med hänsyn till såväl de företag, som funnit
sig i den av arbetstidens förkortning föranledda produktionsminskningen,
som de, vilka genom kostsamma förändringar sökt kompensera arbetstidsförkortningen,
har möjligheten till förräntning av det i företagen bundna kapitalet
sålunda försämrats.
De vidtagna utredningarna beträffande denna lagstiftnings verkningar ha
åsyftat att bereda statsmakterna möjlighet till bedömande, huruvida de fördelar
lagstiftningen berett arbetarna uppväga de nackdelar, som genom densamma
åsamkats produktionen. Såsom vid flera tillfällen framhållits, äro
emellertid de värden, som vid ett dylikt bedömande skulle vägas mot varandra,
svåra att jämföra. Endast i det fallet skulle en sådan utredning kunna
tillmätas avgörande betydelse, att den utvisade, att de ekonomiska verkningarna
av 8-timmarsdagen varit ödesdigra för näringslivet. En sådan verkan
Får emellertid i förevarande fall icke blivit ådagalagd.»
Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet det icke skäligen
kunna ifrågakomma att uppgiva den lagstadgade arbetstidsbegränsningen.
Vad angår lagens giltighetstid erinrade utskottet örn att man å många
håll och däribland inom otvivelaktigt sakkunniga kretsar fortfarande stöde
tveksam inför spörsmålet, huru reformen i åtskilliga avseenden borde
slutgiltigt gestaltas. Vidare framhöll utskottet, att de internationella förhållandena
på arbetstidslagstiftningens område ännu vore föga stabiliserade;
Washingtonkonventionen vore sålunda ratificerad allenast av ett fåtal stater.
Det syntes också utskottet uppenbart, att det för vårt lands konkurrens
på den internationella marknaden måste vara av betydelse, att den svenska
arbetstidsregleringen toge tillbörlig hänsyn till motsvarande lagstiftning i
de med Sverige konkurrerande länderna.
På dessa skäl tillstyrkte utskottet ett fortsatt provisorium. Vad angår
provisorietidens längd förordade utskottet på de i nyssnämnda motioner
angivna skälen en tid av fyra år eller till utgången av år 1930. I detta
sammanhang framhöll utskottet, att det givetvis kunde förutsättas, att
Kungl. Maj:t under den fortsatta provisorietiden komme att med uppmärksamhet
följa utvecklingen, såväl inom som utom landet, av de förhållanden,
vilka kunde vara av betydelse för frågan om upprätthållandet och
Kungl. Majus proposition nr 31.
7
gestaltningen av förevarande lagstiftning och därvid ägna särskild uppmärksamhet
åt de ledande industristaternas ställning.
Yad andra lagutskottet sålunda anfört och föreslagit godkändes av riksdagen.
I materiellt hänseende beslöt riksdagen därjämte på utskottets
förslag vissa ändringar i tidigare gällande bestämmelser, därvid riksdagen
emellertid avvisade sådana utvidgningar av lagens tillämplighetsområde,
som skulle erfordras för ratifikation av Washingtonkonventionen i dess
nuvarande utformning.
Lag i ämnet utfärdades, såsom inledningsvis nämnts, den 4 juni 1926.
Beträffande innehållet i lagen torde det tillåtas mig att hänvisa till svensk
författningssamling (år 1926 nr 162).
Då man nu har att pröva, huruvida den sålunda gällande lagstiftningen
bör förnyas, bör därjämte övervägas dels frågan om den tid, för vilken
en ny lagstiftning bör antagas, dels ock spörsmålet om i samband därmed
några materiella ändringar böra vidtagas i lagstiftningen. Jag anhåller
att nu i ett sammanhang få redogöra för innehållet i de yttranden
från vissa myndigheter, som avgivits i dessa hänseenden.
I skrivelse den 27 december 1929 har socialstyrelsen föreslagit, att
Kungl. Majit måtte till 1930 års riksdag avlåta proposition med förslag
till lag örn arbetstidens begränsning, vilken lag, med undantag av slutbestämmelserna,
borde överensstämma med den nu gällande lagen i ämnet
och vars giltighet skulle begränsas till tiden 1 januari 1931 — 31 december
1932. Som motivering för denna sin framställning har socialstyrelsen
anfört väsentligen följande.
Den första fråga, man hade att taga ståndpunkt till, vore givetvis, huruvida
det över huvud taget vore önskvärt, att en lagstiftning av ifrågavarande
art vidare upprätthölles. I detta avseende hyste socialstyrelsen ingen tvekan.
Styrelsen hade städse, sedan frågan örn åttatimmarsdagen blivit aktuell,
uttalat sig till förmån för dylik lagstiftning och vid senaste revision
av arbetstidslagen jämväl förordat antagande av lagbestämmelser med obegränsad
giltighetstid på området. Obestridligen hade åttatimmarsdagen,
enligt vad styrelsens olika utredningar i frågan utvisade, medfört betydande
kostnader och andra olägenheter för näringarna, men å andra sidan hade
den berett arbetarna fördelar, som av dem på goda grunder värderades
synnerligen högt. Såsom styrelsen framhållit vid det senaste revisionstillfället,
skulle också ett bortfallande av arbetstidslagen knappast medföra
någon förbättring för näringarna, enär arbetarna i sådant fall med all sannolikhet
skulle komma att slå vakt örn åttatimmarsdagen på ett sätt, som i
många fall komme att innebära en skärpning av dess tillämpning. Under
de fyra år, som förflutit efter nyss åsyftade förordande, hade ej, såvitt
styrelsen kunde döma, något inträffat, som kunde anses ägnat att rubba
den antydda uppfattningen. Industrien hade alltmera och så att säga definitivt
anpassat sig efter åttatimmarsdagen, och under den senaste tiden torde
för övrigt dess läge i stort sett hava avsevärt förbättrats. Den utländska
lagstiftningen kunde ej heller anses visa några tecken, som tydde på tillbakagång
för åttatimmarsdagens idé — snarare tvärtom. Att under sådana
Inkomna
utlåtanden.
Social
styrelsen.
Arbetsrådet.
8 Kungl. Majus proposition nr 31.
förhållanden, sedan arbetstidslagstiftningen existerat under mer än tio år,
låta densamma bortfalla, syntes ej skäligen kunna ifrågakomma.
På samma grunder, som socialstyrelsen anfört vid det senaste lagstiftningstillfället,
skulle styrelsen för sin del helst se, att en arbetstidslagstiftning
av permanent giltighet kunde komma till stånd. Emellertid kunde
det ej förnekas, att numera ett särskilt förhållande kunde anföras till förmån
för uppskov med åstadkommandet av dylik lagstiftning. Washingtonkonventionen
stöde nämligen eventuellt inför revision, och uteslutet vore
icke, att efter en sådan åtgärd vår lagstiftning skulle kunna anpassas efter
konventionen och Sverige därmed komma i tillfälle att tillgodose önskemålet
örn nämnda konventions ratificering. Från den svenska regeringens
sida hade i Geneve redan framställts krav på konventionens revision, och
torde därigenom en viss förpliktelse kunna anses lia uppkommit för vårt
land att eventuellt söka genomföra dylik anpassning. En sådan åtgärd
kunde emellertid tydligtvis icke vidtagas, förrän revisionsfrågan slutbehandlats,
och torde sålunda vägande skäl tala för ytterligare ett provisorium.
Beträffande därefter tiden för en förnyad" förlängning av arbetstidslagstiftningens
giltighet kunde framhållas, att frågan örn Washingtonkonventionens
revision, som varit föremål för förberedande överläggningar inom
internationella arbetsbyråns styrelse, ansåges skola komma att tagas upp
till avgörande av internationella arbetskonferensen våren 1931. Örn så
skedde, skulle en med hänsyn till den reviderade konventionen anpassad
arbetstidslag kunna föreläggas 1932 års riksdag och det nya provisoriet således
böra avse åren 1931 och 1932, d. v. s. omfatta en tid av två år. Fullt
säkert vore visserligen icke, att revisionsfrågan av arbetskonferensen slutbehandlades
våren 1931, men i fall av behov kunde 1932 års riksdag besluta
ännu ett provisorium.
Vid förnyelse av ifrågavarande lagstiftning borde man givetvis även beakta
det eventuella behovet av förändringar i avseende å dess innebörd.
Detta krav torde emellertid vid en begränsning av den förnyade lagens giltighet
till en så kort tidrymd som två år knappast behöva uppmärksammas
i annat fall, än örn ett dylikt behov gjort sig med verklig styrka gällande
— något som, såvitt styrelsen hade sig bekant, icke kunde anses hava varit
förhållandet.
I skrivelsen har socialstyrelsen tillika berört en speciell fråga, nämligen
rörande arbetstidsförhållandena inom hotell- och restaurangyrket. Jag återkommer
i annat sammanhang därtill.
Över socialstyrelsens framställning inhämtades först utlåtande från arbetsrådet,
som i anledning därav förklarat, att arbetsrådet helt anslöte sig till
den av socialstyrelsen hävdade meningen, att det icke syntes kunna ifrågakomma
att nu, sedan arbetstidslagstiftningen varit gällande under avsevärd
tid och industrien hunnit anpassa sig därefter, låta densamma bortfalla.
Arbetsrådet ansåge således, att berörda lagstiftning fortfarande borde
upprätthållas.
Yad därefter anginge frågan örn giltighetstiden för en ny arbetstidslag har
arbetsrådet till en början erinrat örn att vid senaste lagrevision såväl socialstyrelsen
som arbetsrådet föreslagit, att åt den förnyade arbetstidslagen
skulle givas obegränsad giltighetstid. I sitt den 23 november 1925 avgivna
utlåtande i ämnet hade arbetsrådet i detta hänseende anfört bland annat
följande:
Kungl. Majus proposition nr 31. 9
Arbetsrådet hade under sin verksamhet kunnat konstatera, att det osäkerhetstillstånd,
som envar av tidigare revisioner av lagen medfört, städse
temporärt minskat möjligheterna för samförstånd emellan arbetsgivare och
arbetare, då lokala förhållanden påkallat jämkningar i arbetstiden. Dessa
revisioner — hur berättigade de än i sig själva kunde hava varit — hade därför
oundvikligen försenat den pågående och önskvärda omläggningen av arbetstidsfrågan
från ett politiskt tvisteämne till ett för arbetsgivare och arbetare
i mycket gemensamt praktiskt intresse. Den omfattande utredning av utlandets
lagstiftning på området, som på uppdrag av Kungl. Majit utförts av
ledamoten av arbetsrådet Nordin, hade ådagalagt, att den svenska arbetstidslagen
i dess numera gällande avfattning näppeligen av något annat lands
lag överträffades i smidig anpassning till de praktiska förhållandena. Med
hänsyn härtill och då bakom lagen i den avfattning, som densamma enligt det
då föreliggande lagförslaget skulle erhålla, läge sex års praktisk lagtillämpning
och tre genomförda revisioner av den ursprungliga lagtexten, torde fördelarna
av lagens definitiva antagande vida överväga den eventuella nackdelen av
att tidpunkten för ännu en ny revision icke bestämdes på förhand. Såsom
socialstyrelsen påvisat, skulle därmed ingalunda möjligheten till förändringar
av lagen uteslutas. Revisionen hade blott framskjutits till den tidpunkt, då
eventuellt ett verkligt behov därav visade sig föreligga.
Arbetsrådet har härefter vidare anfört följande.
De synpunkter, arbetsrådet sålunda framhållit vid lagstiftningsfrågans behandling
år 1926, syntes vara i ännu högre grad tillämpliga nu, då fråga
vore örn antagande av ytterligare en ny arbetstidslag, den femte i ordningen
under en tidrymd av föga mer än tio år. Arbetsrådet funne sig därför böra
bestämt förorda, att lagen nu omsider antoges såsom permanent.
Det skäl, som förmått socialstyrelsen att frångå sin uttalade principiella
ståndpunkt, Arore den eventuellt förestående revisionen av Washingtonkonventionen.
Socialstyrelsen anförde, att det icke vore uteslutet, att efter
en sådan åtgärd vår lagstiftning skulle kunna anpassas efter konventionen
och Sverige därmed komma i tillfälle att tillgodose önskemålet örn nämnda
konventions ratificering. Arbetsrådet kunde för sin del icke finna, att det
av socialstyrelsen sålunda anförda skälet ens i någon mån borde utgöra
hinder för att nu antaga en arbetstidslag med obegränsad giltighetstid.
Även en dylik lag kunde ju redan ett enda år efter antagandet Wiva föremål
för varje ändring, varom statsmakterna vore ense. Att lagen antoges såsom
permanent och icke såsom provisorisk innebure fastmera enligt arbetsrådets
uppfattning även ur nu ifrågavarande synpunkt en given fördel, så till vida
som frågan örn arbetstidslagstiftningens anpassande efter en blivande konvention
i förra fallet kunde upptagas just vid den tidpunkt, då så befunnes
lämpligt och önskvärt, medan statsmakterna i det senare fallet bunde sigtor
att, oavsett lämpligheten därav, vid viss på förhand fixerad tidpunkt taga
frågan under omprövning.
Den svenska arbetstidslagen vore numera den enda lag, för vilken giltighetstiden
vore begränsad till visst antal år. Övriga länder, där dylik lagstiftning
funnes, hade definitivt antagit sina arbetstidslagar; Tyskland intoge
dock en viss mellanställning, i det de nuvarande förordningarna om arbetstiden
vore avsedda att ersättas med en lag, men förordningarna gällde dock
utan begränsning av giltighetstiden. Det syntes under sådana förhållanden
knappast vara försvarligt att låta önskemålet örn Sveriges anslutning till
en reviderad internationell konvention örn arbetstidens begränsning stå
hindrande i vägen för det länge uppskjutna antagandet av en permanent
svensk arbetstidslag.
10
Kommers
kollegium.
Kungl. Majus proposition nr 31.
Den eventuellt nära förestående revisionen av Washingtonkonventionen
borde däremot enligt arbetsrådets mening föranleda, att frågan örn ändringar
i den svenska lagstiftningens innehåll icke nu upptoges till prövning, helst
sorn, på sätt socialstyrelsen framhållit, något starkare behov av dylika ändringar
icke syntes föreligga.
Med åberopande av vad sålunda anförts har arbetsrådet hemställt, att
Kungl. Majit måtte för 1930 års riksdag framlägga förslag till permanent lag
örn arbetstidens begränsning av samma innehåll som nu gällande lag i ämnet.
Denna mening omfattades av arbetsrådets ordförande samt dess ledamöter
Holmström och Lindqvist. Två av ledamöterna, nämligen herrar
von Sydow och Almström, voro av skiljaktig mening och anförde i huvudsak
följande.
Ingen sakkunnig syntes kunna förneka, att åttatimmarslagen medfört betydande
olägenheter för det svenska näringslivet, och detta hade särskilt
gjort sig märkbart inom vissa delar av industrien. Av detta och andra
skäl vöre reservanterna nu liksom förut principiella motståndare till lagen.
Emellertid syntes icke kunna förnekas, att, såsom frågan politiskt sett hage,
en prolongering av lagen i en eller annan form vore hart nära ofrånkomlig.
I frågan, huruvida lagen vid sådan prolongering borde göras definitiv eller
om den fortfarande för någon tid framåt skulle vara provisorisk, kunde
reservanterna av skäl, som socialstyrelsen framhållit, icke ansluta sig till
arbetsrådets mening, att man nu borde skrida till en definitiv lagstiftning
i ämnet. Men att såsom socialstyrelsen föreslagit giva en ny provisorisk
lag så kort giltighetstid som två år syntes opraktiskt. Förrän i juli 1931
torde icke frågan örn en revision av Washingtonkonventionen kunna komma
under definitiv behandling vid arbetstidskonferensen i Genéve, och det
syntes föga _ sannolikt, att frågan skulle kunna vara avgjord så tidigt, att
ett förslag i ämnet skulle kunna framläggas för 1932 års riksdag; troligen
bleve frågan knappast färdig för behandling vid 1933 års riksdag. Med
hänsyn därtill syntes en provisorisk lagstiftning i ämnet böra liksom den
nu gällande lagen erhålla en giltighetstid av 4 år.
Härefter avgav kommerskollegium enligt uppdrag yttrande i frågan, i vilket
yttrande kollegium i likhet med arbetsrådet förordade, att Kungl. Majit
måtte för riksdagen framlägga förslag till permanent lag örn arbetstidens
begränsning av enahanda lydelse som nu gällande lag.
Till stöd för detta yrkande har kollegium först hänvisat till att kollegium
i sitt senaste yttrande i ämnet, avgivet den 27 november 1925, bland annat
framhållit, att resultatet av en då inom kollegium verkställd undersökning
av åttatimmarslagens verkningar beträffande produktionens utveckling inom
vissa industrigrenar i det stora hela visat bilden av en energisk och målmedveten
strävan från industriens sida till anpassning efter de ändrade
produktionsförhållanden, som inträtt genom arbetstidens minskning till följd
av arbetstidslagens tillämpning. Verkningarna därav i form av minskad
produktion per år och arbetare hade sålunda i ett flertal fall kunnat kompenseras
genom tekniska förbättringar, bättre utnyttjande av arbetstiden
m. m., varigenom en produktionsökning per arbetstimme möjliggjorts av
den betydenhet, att den helt eller delvis motyägt eller i vissa fall t. o. m.
mer än uppvägt arbetstidens förkortning. Å andra sidan visade utredningen
vid en hel del företag inom olika industrigrenar, vilka av skilda anledningar
icke eller endast i ringa omfattning varit i tillfälle att genomföra
sådana tekniska förbättringar, en större eller mindre, i vissa fall betydande
nedgång, per arbetare och år eller månad räknat, av produktionsresultatet.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
Med hänsyn till då föreliggande förhållanden och särskilt till den ovisshet,
som gjorde sig gällande beträffande arbetstidsfrågans utveckling och
mera definitiva ordnande utomlands, förordade kollegium för det dåvarande
ett fortsatt provisorium på tre år eller till den 1 januari 1930.
Efter åberopande härav har kommerskollegium i sitt nu föreliggande yttrande
anfört i huvudsak följande.
Under de år, som gått sedan de återgivna uttalandena gjordes, hade
tvivelsutan utvecklingen fortsatt i samma riktning. Industrien hade sålunda
alltmer anpassat sig efter de ändrade förhållanden, som åttatimmarslagens
genomförande medfört. Ett upprivande av grunderna för denna lagstiftning
syntes numera ur såväl politisk som praktisk synpunkt ogenomförbart och
dessutom tämligen ändamålslöst. Aven i utlandet syntes av allt att döma
förhållandena i sådant hänseende hava utvecklat sig i stabiliserande riktning.
Visserligen torde en del önskemål kvarstå i fråga örn erforderliga jämkningar
av vissa detaljer beträffande lagens tillämpning. Men genomförandet
av dylika ändringar, i den mån de visade sig av förhållandena påkallade,
torde icke i någon högre grad försvåras, därest arbetstidslagen nu skulle
antagas att gälla utan viss tidsbegränsning. Detsamma syntes gälla i fråga
örn de jämkningar, som kunde föranledas av en eventuell revision av
Washingtonkonventionen och önskvärdheten av att anpassa vår lagstiftning
efter densamma för att möjliggöra en ratifikation därav. I likhet med arbetsrådet
ansåge kollegium det snarare vara en fördel, att frågan örn arbetstidslagstiftningens
anpassning efter en blivande konvention kunde upptagas till
prövning vid den tidpunkt, då så befunnes lämpligt, i stället för att statsmakterna
på förhand bunde sig vid viss tidpunkt, vare sig densamma vore
lämplig eller ej.
Ur industriens synpunkt syntes en viss stabilisering av arbetstidsregleringen
med hänsyn till arbetsförhållandena i allmänhet vara ett synnerligen
viktigt önskemål, av intresse för såväl arbetsgivare som arbetare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommerskollegium, såsom
framgått av det redan anförda, ansett övervägande skäl tala för att den
blivande lagen rörande arbetstidens begränsning erhåller permanent karaktär.
I skrivelse den 25 maj 1928, nr 243, hemställde riksdagen, att Kungl. Arbetstiden
Majit måtte låta i av riksdagen angiven omfattning verkställa en allsidig för hotell- och
oni förutsättningslös utredning av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- personal.
och restaurangyrket. I anledning härav uppdrog Kungl. Majit den 14
juni 1928 åt socialstyrelsen att verkställa en dylik utredning. Denna
utredning har nu i det närmaste avslutats, och socialstyrelsen har vid sin
skrivelse den 27 december 1929 fogat en kortfattad preliminär redogörelse
för resultatet därav. På denna redogörelse lärer jag icke behöva
här ingå, utan torde jag därutinnan kunna hänvisa till den vid socialstyrelsens
utlåtande fogade bilagan, vilken, enligt vad jag inhämtat, kommer
att återgivas i närmast utkommande nummer av »Sociala meddelanden?.
Här må endast refereras socialstyrelsens uttalande rörande utredningsresultatet,
vilket uttalande beträffande huvudsaken är av följande innehåll.
Utredningen hade i fråga örn arbetstidsförhållandena icke medfört några
mer överraskande nyheter. Dess huvudresultat i niimnda hänseende syntes
kunna angivas därmed, att arbetstiden, ehuru på senare tid och synnerligast
efter arbetstidslagstiftningens tillkomst avsevärt förkortad, i stor
Washing tonkonventionen,
dess revision
och raiificering.
12 Kungl. Majus proposition nr 31.
omfattning och givetvis särskilt i fall, där nämnda lagstiftning icke ägde
tillämpning, överskrede 8 timmar örn dagen och 48 timmar i veckan samt
att en noggrann tillämpning av en bestämd nettoarbetstid i många fall
knappast läte sig praktiskt genomföra inom ifrågavarande yrke. Någon förändring
av arbetstidslagstiftningen syntes dock nu berörda utredningsresultat
— på av socialstyrelsen i yttrandet närmare angivna skäl — ej påkalla.
Innan jag övergår till att redogöra för min uppfattning i föreliggande
fråga, torde jag böra lämna en kortfattad redogörelse rörande det aktuella
läget beträffande Washingtonkonventionen, dess revision och ratificering
samt angående åttatimmarslagstiftningen i utlandet. För närmare upplysningar
i dessa hänseenden kan hänvisas till en av chefen för arbetsrådet
J. Nordin utarbetad framställning »Washingtonkonventionen och
8-timmarslagen i utlandet», vilken inom kort torde utkomma av trycket
och varav exemplar komma att hållas tillgängliga för riksdagens ledamöter.
Washingtonkonventionen har hittills ratificerats av följande stater, nämligen
Belgien, Bulgarien, Chile, Grekland, Indien, Luxemburg, Portugal,
Rumänien och Tjecko slov alden. Dessutom hava följande länder ratificerat
konventionen under vissa villkor, nämligen Frankrike, under villkor att
England och Tyskland ratificera, Italien, under villkor att Belgien, England,
Frankrike, Schweiz och Tyskland utan förbehåll ratificera, Lettland,
under villkor att tre av de stater, som jämlikt §§ 5 och 6 i art. 393 i
Versaillestraktaten hava den största industriella betydelsen, jämväl ratificera,
Spanien, under villkor att ratifikation sker av England, Frankrike, Italien
och Tyskland, samt Österrike, under förbehåll att konventionen ratificeras
dels av Belgien, England, Frankrike, Italien och Tyskland, dels av alla
grannstater, som underhålla ekonomiska förbindelser med Österrike.
Ingen av dessa villkorliga ratifikationer har emellertid ännu trätt i kraft,
enär icke i något fall därför angivna villkor blivit uppfyllda.
Yad angår övriga länder föreligga i flera av dem lagförslag angående
ratifikation, ehuru dessa förslag ännu icke blivit antagna. Andra länder
åter hava förklarat, att svårigheterna att bringa den nationella lagstiftningen
i överensstämmelse med konventionen äro så stora, att frågan örn
ratifikation tills vidare ansetts böra vila. Innan jag redogör för läget i de
ur vår synpunkt viktigaste av de länder, där ratifikation ännu ej skett,
torde jag böra inskjuta några ord angående revisionsfrågans läge.
Enligt § 21 i Washingtonkonventionen skall internationella arbetsbyråns
styrelse minst en gång vart tionde år förelägga internationella arbetskonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga i övervägande,
huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan örn
revision av eller ändringar i konventionen. Rörande innebörden av dessa
bestämmelser om revisionsförfarande — till vilka väsentlig motsvarighet
finnes i alla av internationella arbetskonferensen antagna konventioner —
har rått stor tvekan. Emellertid har man varit på det klara med att
nyss återgivna tidsbestämmelse borde tolkas så, att revisionsfrågan bör
första gången upptagas inom tio år efter det konventionen trätt i kraft.
Kungl. Majus proposition nr 31.
13
Då detta inträffade den 13 juni 1921, bör alltså revisionsfrågan upptagas
senast före samma dag år 1931.
Yad däremot angår innebörden av revisionsförfarandet, dess verkningar
oell proceduren därvid hava meningarna varit delade inom arbetsorganisationens
styrelse och ledande organ. Bestämmelser i ämnet antogos emellertid
av internationella arbetskonferensen sommaren 1929. Dessa bestämmelser
gå i huvudsak ut på att söka förhindra, att vid revisionsförfarandet
vederbörande konventions grundläggande principer bliva rubbade.
Dock har fastslagits, att revisionen kan omfatta större eller mindre
delar av konventionen men att å andra sidan till behandling hos arbetskonferensen
endast kunna upptagas de frågor, som av arbetsbyråns styrelse
hänskjutits till konferensen; denna kan emellertid besluta att vid
sitt nästa sammanträde upptaga ytterligare frågor. Då Sverige för närvarande
är representerat i arbetsbyråns styrelse, äger vårt land möjlighet
att direkt få yrkanden framställda i styrelsen örn upptagande av särskilda
revisionsfrågor. — Därjämte antogos vid mötet sommaren 1929 vissa
normer för förhållandet mellan den ursprungliga och den reviderade konventionen
i samma ämne m. m., vilka bestämmelser emellertid i detta
sammanhang torde sakna intresse.
Hedan innan frågan örn Washingtonkonventionens revision genom tilllämpning
av nyssberörda klausul i densamma blev aktuell, hade svårigheter
uppkommit, i det att konventionens avfattning befunnits giva rum för
ganska skilda tolkningar. Detta föranledde en inbjudan från engelska regeringen
till en konferens för överläggning angående innebörden av konventionens
bestämmelser. I anledning av denna inbjudan sammanträdde
Belgiens, Englands, Frankrikes, Italiens och Tysklands arbetsministrar i
London den 15 mars 1926. Vid den sålunda hållna konferensen —
vanligen kallad Londonkonferensen — uppnåddes enighet i en rad frågor,
i vilka fattades formulerade beslut, som avse dels att giva en tolkning av
konventionen, dels att utfylla densamma i sådana delar, där bestämmelser
saknas. Vid konferensens avslutande yttrade den engelske arbetsministern,
att syftet med konferensen varit att undersöka, i vilken utsträckning det
vore möjligt att säkerställa en överenskommelse mellan de förnämsta
industriländerna beträffande de principer, på vilka en internationell överenskommelse
örn arbetstidens begränsning kunde grundas. Särskilt hade
den brittiska regeringen ansett erforderligt att undersöka de svårigheter,
som rörde Washingtonkonventionen, och att söka utröna, i vilken utsträckning
det vore möjligt att garantera en identisk tolkning samt ett effektivt
genomförande och upprätthållande av konventionens bestämmelser.
Londonkonferensen torde hava haft viss betydelse beträffande skilda
länders ställningstagande till konventionen. Vad England angår har emellertid
ratifikation ännu ej skett. Engelska regeringsrepresentanten i internationella
arbetsbyråns styrelse avgav vid denna styrelses sammanträde i
januari 1928 en förklaring, däri bland annat yttrades, att anledningen
till att konventionen vunnit så ringa anslutning vore, att med en dylik
14
Kungl. Majus proposition nr 31.
otvivelaktigt vore förenade vissa verkliga svårigheter. Inom de olika
industrierna framträdde med nödvändighet en mängd krav, som ingalunda
vore oförenliga med upprätthållandet av den stora jjrincip, varom
det vore fråga, men som konventionen icke förutsett eller till vilka den
icke tagit hänsyn. Stora ansträngningar hade gjorts för att åstadkomma
en allmän ratifikation genom noggrant studium och omsorgsfull tolkning
av konventionstexten. I själva verket kunde man påstå, att tolkningen
drivits till sin yttersta gräns, och man kunde till och med fråga sig,
om den icke redan inkräktat på området för en revision. Under dessa
förhållanden syntes den bästa metoden ligga i att söka en lösning i
utarbetandet av en ny text, i stället för att göra nya ansträngningar att
lösa frågan på grundvalen av den gamla texten. Engelska regeringen
ansåge därför, att det vore av vikt, att frågan örn en revision av konventionen
i tid upptoges till behandling. Engelska regeringens syfte
vore att verka för åstadkommande av en konvention, som med bibehållande
av grunderna för Washingtonkonventionen undveke de svårigheter,
vartill konventionen givit anledning. Den engelska representanten
hemställde därför, att styrelsen måtte redan då besluta att uppföra frågan
örn en revision av konventionen på dagordningen för 1929 års konferenssammanträde.
Detta förslag — som biträddes av bland andra den
svenska regeringsrepresentanten — vann emellertid icke styrelsens bifall.
I stället upptogos till behandling de formella frågor rörande revisionen, för
vilkas lösning nyss redogjorts.
Revisionsfrågan beträffande Washingtonkonventionen har alltjämt icke
upptagits av arbetsbyråns styrelse, men det är att förvänta, att så skall ske
under förra delen av innevarande år. Till behandling inför konferensen
kan frågan komma tidigast år 1931.
Rörande Englands ställning avgavs efter regeringsskiftet i juni 1929
en ny förklaring av innehåll, att den engelska regeringen hade för avsikt
att vidtaga nödvändiga mått och steg för att snarast möjligt åstadkomma
ratificering av konventionen. Vid genomförandet av den lagstiftning, som
erfordrades för dylik ratifikation, torde, enligt vad i denna förklaring vidare
anfördes, engelska regeringen komma att taga hänsyn såväl till konventionen
som till Londonkonferensens beslut. Enligt senaste underrättelser
har emellertid frågan örn ratifikation ännu icke bragts inför parlamentet
men är förslag i ämnet under förberedande.
Beträffande Tyskland må anföras, att den 1 oktober 1929 för riksrådet
framlagts lagförslag angående konventionens ratificering.
I Danmark framlades år 1926 förslag om ratifikation. Detta förslag blev
emellertid icke utskottsbeliandlat inom vederbörlig tid, vadan förslaget förföll.
I Finland framlades år 1921 förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningen,
vilka i vissa men icke alla hänseenden anslöto sig till konventionen.
Detta förslag är ännu icke slutbehandlat.
Vad Norge angår, lägger dess nuvarande lagstiftning hinder i vägen för
15
Kungl. Majlis proposition nr 31.
ratifikation. Ar 1927 anförde den norska socialministern, att det icke
då syntes önskvärt att ådraga sig de ökade utgifter, som skulle bliva
följden av en utvidgning av lagens tillämplighetsområde.
Vad härefter beträffar åttatimmarslagstiftningen i utlandet saknas dylik
lagstiftning i Europa endast i ett pär industriellt mindre betydande stater,
nämligen Albanien, Turkiet och Ungern. I vissa andra länder, däribland
Danmark och England, är lagstiftningen emellertid av ringa omfattning.
Sålunda gäller den danska lagstiftningen endast inom industrien vid helkontinuerlig
drift. I England gäller lagstadgad arbetstidsreglering för män
endast beträffande arbete i kolgruvor.
En föreställning rörande den faktiska arbetstiden inom vissa yrken i
olika länder lämnas av en undersökning, tillkommen på initiativ av internationella
fackföreningsorganisationen. Undersökningen, som uttryckligen
angavs såsom ett försök, omfattade arbetstiden första veckan i oktober
1928 inom åtta industrier, nämligen byggnadsverksamhet, boktryckerier,
kemisk industri, träindustri, metallindustri, skofabriker, textilindustri
och gruvindustri. Ur nyssnämnda arbete angående Washingtonkonventionen
och 8-timmarslagen i utlandet tillåter jag mig att återgiva följande
tablå, utvisande denna undersöknings resultat.
Den faktiska arbetstiden inom vissa länder i oktober 1928 enligt undersökning
av internationella fackföreningsorganisationen.
Antal
foretag
Hela
Antal arbetare (i % av hela antalet) för vilka
arbetstiden per vecka var;
Land
antalet
arbetare
för-
kortad
%
mindre
an 48
timmar
%
48
timmar
%
48-51
timmar
%
51—54
timmar
%
54-60
timmar
%
över 60
timmar
%
Belgien ..................
2,733
211,481
0.5
1.8
94.9
0.3
2.2
0.3
Danmark ...............
16.449
98,577
3.0
0.6
92.7
1.7
1.1
0.8
O.i
Estland .................
959
27,704
0.5
43.8
44.4
2.8
1.5
6.8
0.2
Lettland ................
Ingen
uppgift
angiven
20,002
63.0
10.4
4.9
5.o
13.2
3.5
Memelområdet .......
22
3,342
—
—
97.6
—
—
2.4
—
Nederländerna .......
4,842
184,614
0.4
15.8
69.7
10.o
2.5
0.8
0.8
Palestina .............
126
4,180
0.2
11.6
51.7
7.1
20.5
7.0
1.9
Polen ....................
830
127,940
2.3
54.i
13.o
4.4
8.2
12.8
5.2
Schweiz ................
4,209
163,500
1.1
2.9
51.9
12.o
29.3
2.7
O.i
Spanien .................
3,698
34,834
16.s
6.o
48.0
9.6
—
20.1
—
Sverige ..................
6,937
256,313
7.0
4o
78.4
3.3
3.7
3.1
0.5
Sydvästafrika .........
62
991
—
—
53.5
2.3
13.0
24.o
7.2
Tjeckoslovakien ......
Tyskland ...............
99
26,086
9.1
8.9
75.2
3.9
1.4
1.2
0.3
73,288
3,826,083
9.1
6.4
56.9
9.6
14.0
3.2
0.2
Ungern .................
Ingen
uppgift
angiven
90,009
26.1
43.9
8.6
3.1
16.0
2.3
Österrike ...............
d:o
348,550
4.8
2.9
84.1
4.5
2.9
0.8
—
Summa
Fullständiga
uppgifter
ej angivna
5,424,206
7.4
7.9
60. c
8.4
12.0
3.4
0.3
Attatimmarslagstiftningen
i utlandet.
16
Kungl. Majus proposition nr 31.
Departements
chefen.
Vad angår de särskilda punkterna i lagstiftningen gå reglerna i de
skilda länderna ganska vitt i sär. Det skulle föra för långt att här lämna
en redogörelse i detta hänseende; jag får därför hänvisa till den år 1925
verkställda utredningen saint nyssnämnda arbete ävensom till de omdömen
rörande den svenska lagstiftningen i förhållande till den utländska, som
uttalats i vissa av de i det föregående återgivna utlåtandena.
I detta sammanhang torde jag slutligen få anmäla, att landsselcretariatet
i anledning av beslut vid kongress år 1926 med landsorganisationen i
Sverige i skrivelse den 25 november 1926 hemställt, att regeringen måtte
vidtaga nödvändiga åtgärder för omarbetande av nu gällande provisoriska
lag örn arbetstidens reglering, så att denna bringades i sådan överensstämmelse
med Washingtonkonventionen, att konventionen kunde ratificeras,
samt förelägga riksdagen förslag örn att sålunda reviderad lag örn
arbetstidens reglering måtte göras permanent och att nämnda konvention
måtte ratificeras.
Det torde icke vara nödvändigt att i år ingå på en diskussion efter
principiella linjer av det föreliggande spörsmålet. Aven de, som enligt
sin allmänna åskådning eller med hänsyn till olägenheten av stela lagbestämmelser
rörande ekonomiskt betydelsefulla driftförhållanden för industrien
äro motståndare till en tvångslagstiftning å förevarande område,
torde nu knappast ifrågasätta annat, än att en lagstiftning i ämnet skall
fortbestå. Det har vitsordats, att näringarna numera väsentligen övervunnit
svårigheterna och anpassat sig efter arbetstidsregleringen, ävensom
å andra sidan att lagtillämpningen sker med en viss smidighet, som
underlättar denna anpassning efter växlande förhållanden. Därom äro alla
ense, att vad industrien nu framför allt behöver på detta område är lugn
och stabilitet. Dessa värden skulle emellertid riskeras, därest lagstiftningen
skulle upphöra och meningsskiljaktigheterna alltså flyttas över till
avtalstvisternas område.
Då det således synes klart, att förslag bör framläggas för 1930 års riksdag
om fortsatt arbetstidslagstiftning, uppkommer närmast frågan, huruvida
den nya lagen bör, liksom de hittillsvarande, erhålla begränsad giltighetstid
eller örn den bör göras permanent. Då jag anser det uppenbart, att
lagstiftning i ämnet — utom under sådana exceptionella förhållanden, som
även borde föranleda upphävandet av en permanent lag — bör fortbestå
även efter utgången av en förlängd provisorietid, blir detta för mig en
fråga av väsentligen praktisk innebörd.
Med denna utgångspunkt har jag funnit övervägande skäl tala för en
förlängning av det nuvarande provisoriet. Sålunda är att märka, att de förhållanden,
vilka riksdagen år 1926 ansåg vara avgörande för lagens giltighetstid,
fortfarande föreligga. Nämnda riksdag utgick nämligen från att
före den då bestämda provisorietidens slut frågan örn Washingtonkonventionens
revision skulle bliva klarlagd. Av det föregående har emeller
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
tid framgått, att så icke är förhållandet utan att därmed kommer att dröja
till mitten av år 1931 eller kanske till år 1932. Det är då endast en
konsekvens av 1926 års riksdags beslut, därest man inskränker sig till en
förlängning av den av riksdagen fastställda provisorietiden.
Goda skäl synas också hava förelegat för riksdagens berörda uppfattning.
Även örn revisionsförfarandet beträffande Washingtonkonventionen
skulle giva ett sådant resultat, att en ratifikation från svensk sida icke
befunnes lämplig, böra nämligen hänsyn till vårt lands ställning som
medlem av den internationella arbetsorganisationen och till utländska förhållanden
i allmänhet föranleda, att då revisionsförfarandet avslutats, en
grundlig undersökning verkställes rörande inverkan för vår lagstiftnings
vidkommande av de särskilda bestämmelserna i konventionen i dess definitiva
avfattning.
Skulle man redan nu göra lagen definitiv, borde emellertid ett beslut
i sådant hänseende föregås av viss utredning av större omfattning än som
skett. Meningarna synas nämligen knappast hava i alla hänseenden stadgat
sig om den lämpliga avfattningen av en definitiv lag. Före slutgiltigt godkännande
av lagstiftningen torde man därför böra noggrant undersöka
verkningarna av nuvarande bestämmelser för att av en dylik undersökning
få vägledning vid bedömandet av frågan örn jämkningar i olika hänseenden.
En utredning av väsentligen samma innebörd, ehuru delvis berörande
skilda frågor, skulle alltså få företagas med några få års mellanrum, något
som mäste anses olämpligt och opraktiskt. Det synes även vara mindre
lämpligt att nu antaga en lag såsom definitiv, om vilken man vet, att dess
bestämmelser efter några år böra, såsom i detta fall, underkastas ny prövning.
Den uppfattning, för vilken jag nu redogjort, har föranlett, att
under det gångna året någon ingående undersökning av lagens hittillsvarande
ekonomiska och sociala verkningar icke ansetts böra företagas.
Härtill kommer, att erfarenheten under tiden från år 1926 visat, att
de farhågor, som i nämnda års proposition i ämnet kommo till uttryck
beträffande olägenheterna av ett provisorium, icke voro berättigade. Det
torde icke kunna sägas, att lagens provisoriska karaktär gjort industriens
män obenägna att anpassa anordningar och arbetsmetoder efter arbetstidsregleringeu.
Ej heller torde några förväntningar på grund därav hava
uppkommit om att lagstiftningen nu skulle upphöra.
Vad härefter angår den tid, för vilken förlängning av provisoriet skall
ske, synes mig densamma böra bestämmas så, att säkerhet finnes för att,
då ärendet nästa gång upptages till behandling, det icke behöver bliva fråga
örn ett nytt provisorium. Å andra sidan bör provisorietiden icke förlängas
mera, än som ur nyss angivna synpunkt är nödvändigt. Med dessa utgångspunkter
torde förlängningstiden böra bestämmas till tre år eller till
utgången av år 1933. Det må tilläggas, att därest frågan örn Washingtonkonventionens
revision skulle komma att behandlas så snabbt, som social
Rihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 25 käft. (Nr 31—32.) ei so 2
18
Kungl. Majus proposition nr 31.
styrelsen ansett sig i första hand kunna antaga, hinder givetvis icke möter
att före provisorietidens utgång till behandling upptaga frågan om provisoriets
ersättande med definitiv lagstiftning.
Beträffande slutligen frågan örn de materiella bestämmelserna i lagstiftningen
synes det icke böra ifrågasättas att för den fortsatta provisorietiden
vare sig utvidga eller inskränka lagens tillämplighetsområde. De yrkanden,
som i sådant hänseende gjordes år 1926, hava därför nu icke upptagits
till behandling. Detta gäller även den av 1928 års riksdag väckta frågan
örn nya bestämmelser rörande arbetstiden för hotell- och restaurangpersonal.
I övrigt vill jag i förevarande hänseende instämma i socialstyrelsens uttalande,
att det vid fortsatt provisorisk lagstiftning icke bör ifrågakomma
att vidtaga lagändring annat än därest särskilt påtagliga skäl kräva omedelbar
åtgärd. Lika med socialstyrelsen anser jag även, att sådana skäl nu
icke föreligga. Yad speciellt angår en av de punkter, som år 1926 voro
föremål för uppmärksamhet, nämligen den som avser arbetets ordnande
vid s. k. helkontinuerlig drift, må nämnas, att det av lämnade redogörelser
för lagtillämpningen inom arbetsrådet synes framgå, att svårigheterna
i detta hänseende för industrien kunnat begränsas, ofta i samförstånd
mellan arbetsgivare och arbetare. Icke heller på denna punkt anser jag
därför tillräckliga skäl för ändring i detta sammanhang föreligga.
I anslutning till den sålunda uttalade uppfattningen har jag låtit inom
socialdepartementet upprätta förslag till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 4 juni 1926 (nr 162) örn arbetstidens begränsning. Detta lagförslag
innehåller allenast, att dagen för lagens upphörande förskjutes till
den 31 december 1933, varjämte slutbestämmelserna jämkas i anslutning
till denna ändring, bland annat så till vida att eftergifter, som med stöd
av äldre lagar beviljats utan begränsning till viss tid, skola, i den mån
vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer, fortfarande tills vidare
äga giltighet.
Departementschefen uppläser härefter omförmälda lagförslag, vilket är
bilagt1) detta protokoll, samt hemställer, att lagrådets utlåtande däröver
måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler inhämtas medelst
utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Åke Natt och Ilag.
*) Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
bar bär uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
19
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
21 januari 1930.
N är va rande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 3 januari 1930, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen elen 4 juni 1926 (nr 162) om arbetstidens
begränsning.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet,
hovrättsassessorn Olof Alsén.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 januari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, lagrådets den 21 januari
1930 avgivna utlåtande över det den 3 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926
(nr 162) om arbetstidens begränsning.
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Natt och Dag.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.