Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 31

1930-01-24 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:31, Kungl. Maj:ts proposition nr 31

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni

1926 (nr 162) örn arbetstidens begränsning; given

Stockholms slott den 24 januari 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga

härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni

1926 (nr 162) om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 25 käft. (Nr 31—32)

61 30 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 31.

Förslag

till

Lag:

angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162)

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att lagen den 4 juni 1926 om arbetstidens begränsning,

vilken lag gäller till och med den 31 december 1930, skall

äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1933, dock att slutbestämmelserna

i lagen från och med den 1 januari 1931 skola hava

följande lydelse:

1) I fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,

som avses i 12 eller 13 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla

även efter den 31 december 1933.

2) Eftergift, som med stöd av lag den 17 oktober 1919, den 22 juni

1921 eller den 22 juni 1923 örn arbetstidens begränsning beviljats utan

begränsning till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej

annorlunda bestämmer, fortfarande tills vidare äga giltighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 31.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck.

Med utgången av år 1930 utlöper giltighetstiden för lagen den 4 juni

1926 örn arbetstidens begränsning. Statsmakterna hava alltså att dessförinnan

taga ställning till frågan, huruvida och i vilken form nämnda lagstiftning

bör förnyas. Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.

Lagstiftningen angående åttatimmarsdagen inleddes i Sverige med den

av 1919 års urtima riksdag antagna lagen örn arbetstidens begränsning.

Denna lag, som väsentligen överensstämde med det av den s. k. arbetstidskommittén

utarbetade lagförslaget i ämnet, var avsedd att utgöra en försöksreglering,

och dess giltighetstid var begränsad till 4 år. Bedan vid

1920 års riksdag väcktes emellertid ett flertal motioner örn ändringar i

nämnda lag, respektive om dess upphävande. Biksdagen avslog visserligen

dessa motioner men beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning örn

och förslag till sådana ändringar i lagen, som kunde finnas påkallade av

vunnen erfarenhet om dess tillämpning och vilka utan att rubba lagens

grunder kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska

livets krav.

I anledning av denna framställning från riksdagen framlade Kungl. Majit

för 1921 års riksdag förslag till ny, i flera hänseenden modifierad arbetstidslag.

Biksdagen godkände de flesta av de föreslagna ändringarna och

vidtog i anledning av väckta motioner ytterligare jämkningar. Tiden för

lagstiftningens giltighet ändrades emellertid ej, utan den lag i ämnet, som

utfärdades den 22 juni 1921, skulle upphöra att gälla med utgången av

år 1923.

Vid 1923 års riksdag framlades sedermera förslag till ånyo reviderad

arbetstidslag. Biksdagen antog i anledning av propositionen samt väckta

motioner ny lag i ämnet. Denna utfärdades den 22 juni 1923 att

gälla till och med utgången av år 1926. I samband med sitt beslut i

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus •proposition nr 31.

1926 års

lagstiftning.

frågan uttryckte 1923 års riksdag förväntan, att Kungl. Majit under den

fortsatta provisorietiden skulle ägna synnerlig uppmärksamhet åt arbetstidslagstiftningens

verkningar inom landet oell dess anpassning efter de internationella

förhållandena, samt att Kungl. Majit före provisoriets utlöpande

skulle låta verkställa de särskilda utredningar, som kunde finnas påkallade

för att statsmakterna då skulle vara bättre i stånd att definitivt taga

ståndpunkt till frågan. Dylik utredning verkställdes dels genom socialstyrelsen

och kommerskollegium, vad angår arbetstidslagstiftningens verkningar

inom landet, och dels av dåvarande sekreteraren och ledamoten i

arbetsrådet J. Nordin rörande arbetstidslagstiftningen i utlandet.

Frågan örn fortsatt lagstiftning på området bragtes inför 1926 års riksdags

prövning genom en den 29 januari 1926 dagtecknad proposition nr

73. I denna proposition föreslogs antagande av ny arbetstidslag utan

begränsning av giltighetstiden och med vissa ganska omfattande nyheter i materiellt

hänseende. Berörda ståndpunkt angående lagens giltighetstid motiverades

av föredragande departementschefen, statsrådet Möller, i huvudsak

på följande sätt.

Industrien hade i stort sett kommit till rätta med svårigheterna på grund

av lagstiftningen och övervunnit dem. Levnadsstandarden hade väl bevarats

på sin gamla nivå. Några särskilda tecken till att lagstiftningens upprätthållande

skulle för framtiden öka industriens svårigheter kunde icke skönjas.

Alla vore medvetna örn att lagstiftningen komme att förnyas och upprätthållas

åtminstone under en period örn tre eller fyra år. Det kunde lugnt

antagas, att efter en dylik period en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle

komma att upphävas endast örn så utomordentliga skäl talade för dess upphörande,

att densamma skulle avskaffas, oavsett örn man på förhand bestämt

giltighetstiden eller ej. Frågan örn lagstiftningens vara eller icke vara komme

att avgöras på grund av ekonomiska och sociala skäl oberoende av lagstiftningens

försökskaraktär. Från deras utgångspunkt, till vilkas skydd

lagen stiftats, kunde det med hänsyn härtill icke vara av avgörande betydelse

örn giltighetstiden begränsades eller ej.

Andra skäl talade emellertid för att lagstiftningens experimentperioder

borde betraktas såsom avslutade. Genom att lagen finge karaktären av en

fortsatt försökslagstiftning gåve man bland annat vissa grupper anledning

till den falska förhoppningen, att lagstiftningen skulle komma att upphöra,

även om inga nya och starkare skäl än tidigare framfördes därför. Det

kunde icke ligga i samhällets intresse att giva näring åt dylika förhoppningar.

De försvagade impulserna till industriens anpassning efter lagen

och fördröjde den utveckling, som lagen åsyftade att främja. De psykologiska

verkningar, vilka kunde befaras bliva en följd av en fortsatt behandling av

lagstiftningen såsom provisorisk, vore ofördelaktiga för samhället. Då därtill

komme, att den ovisshet rörande verkningarna, vilken tidigare kunnat

tala för att statsmakterna behandlat lagstiftningen örn åtta timmars arbetsdag

såsom försök, numera väsentligen förminskats, syntes det få anses

riktigast att icke vidare begränsa giltighetstiden.

De i propositionen föreslagna materiella ändringarna voro framför allt

sådana, som avsågo att möjliggöra ratifikation för Sveriges del av den av

internationella arbetsorganisationen antagna konventionen i ämnet, den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 31.

5

s. k. Washingtonkonventionen av år 1919. Jag återkommer i det följande

till denna konvention och vill här endast nämna, att de viktigaste skillnaderna

beträffande omfattningen mellan konventionen och den svenska

lagen då voro — och ännu äro — att konventionen icke känner den

svenska lagens undantag för arbete, som bedrives av staten eller som

åligger trafikpersonal vid järnväg, vilken är upplåten för allmän trafik, samt

för arbetsföretag, i vilket icke i regel användas flera än fyra arbetare.

Dessa inskränkningar i den svenska lagstiftningen skulle enligt propositionen

borttagas. På en punkt är konventionen vidare, nämligen därutinnan

att densamma medger kontinuerlig drift med användande av varandra

avlösande skiftlag vid sådana arbeten, som på grund av sin natur

kräva dylikt arbete, under villkor endast att arbetstiden i medeltal icke

överstiger 56 timmar i veckan. Enligt den svenska lagen må undantag i

sådant hänseende -— utom i det fall att arbetsgivare och arbetare äro

ense därom — medgivas endast då arbetet på grund av synnerliga skäl

finnes böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar. I denna del föreslogs

i propositionen icke någon ändring.

Inom riksdagen väcktes åtskilliga motioner i denna fråga. Vad angår

lagens giltighetstid yrkades sålunda, bland annat, i motioner i första kammaren

av herr C. Gr. Ekman m. fl. och i andra kammaren av herr Hamilton

m. fl., att riksdagen måtte antaga lag i ämnet att gälla allenast till

och med den 31 december 1930. Såsom motiv för detta yrkande anfördes

bland annat följande.

Den utredning, som verkställts i fråga örn arbetstidsbegränsningens verkningar,

hade i åtskilliga avseenden lämnat så obestämda resultat, att tiden

icke kunde anses mogen att definitivt fastslå denna lagstiftning. Häremot

talade ock förhållandena i utlandet, varest lagstiftningen på detta område

erhållit en mycket varierande karaktär och tillämpats på vitt skilda sätt.

Förväntad anslutning till "Washingtonkonventionen hade också uteblivit beträffande

ur industriell synpunkt betydelsefulla länder. Under de ovissa

förhållanden, som sålunda rådde i utlandet, syntes det för Sveriges del vara

klokast att tills vidare icke binda sig genom permanent lagstiftning utan

alltjämt giva densamma en provisorisk karaktär. Enligt bestämmelse i

Washingtonkonventionen skulle revision därav äga rum tio år efter det konventionen

trätt i kraft. Med tanke på att Sverige skulle kunna, örn så framdeles

funnes böra ske, ansluta sig till den reviderade konventionen syntes

det lämpligast, att den nya lagen antoges för en tid av fyra år.

Ärendet behandlades av riksdagens andra lagutskott, som i sitt yttrande

beträffande frågan örn fortsatt lagstiftning över huvud anförde i huvudsak

följande.

»Genomförandet av åtta timmars arbetsdag utgör föremålet för ett av den

moderna arbetarrörelsens äldsta och mest uppmärksammade krav. Tinder

många år kämpade arbetarna, till synes oftast med föga framgång, för detta

önskemåls förverkligande. Arbetstiden förkortades visserligen i genomsnitt

så småningom — på enstaka områden ända ned till den eftersträvade gränsen

— men på det hela taget kvarstod dock vid tiden för världskrigets slut

en avsevärd skillnad mellan den faktiska arbetstiden och åttatimmarsdagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 31.

När arbetarna då i flertalet europeiska länder lyckades, åtminstone för industrien

och därmed jämförliga verksamhetsområden, uppnå lagstadgad begränsning

av arbetstiden, hade de därmed vunnit en ur deras synpunkt

mycket betydelsefull framgång. Av vad här anförts torde framgå, att arbetarna

endast efter omfattande strider skulle uppgiva den ernådda lagstadgade

arbetstidsbegränsningen.

För arbetsgivarsidan ter sig förevarande reform givetvis annorlunda. Oavsett

den bundenhet och de besvärligheter av olika slag, som den lagstadgade

arbetstidsregleringen medfört, lia näringsidkarna i stor utsträckning funnit

sig nödgade att till produktionens upprätthållande öka arbetarantalet eller

ock vidtaga allehanda förändringar i avseende å driftens anordning och tekniska

hjälpmedel — ej sällan ha båda dessa utvägar tillgripits. I en del fall

torde de genomförda förändringarna varit av nytta för produktionen, men i

det stora flertalet fall lär, oaktat stundom mycket betydande kostnader nedlagts

på förbättringar, produktionsresultatet knappt motsvara det som nåddes

före 8-timmarsdagens införande. Med hänsyn till såväl de företag, som funnit

sig i den av arbetstidens förkortning föranledda produktionsminskningen,

som de, vilka genom kostsamma förändringar sökt kompensera arbetstidsförkortningen,

har möjligheten till förräntning av det i företagen bundna kapitalet

sålunda försämrats.

De vidtagna utredningarna beträffande denna lagstiftnings verkningar ha

åsyftat att bereda statsmakterna möjlighet till bedömande, huruvida de fördelar

lagstiftningen berett arbetarna uppväga de nackdelar, som genom densamma

åsamkats produktionen. Såsom vid flera tillfällen framhållits, äro

emellertid de värden, som vid ett dylikt bedömande skulle vägas mot varandra,

svåra att jämföra. Endast i det fallet skulle en sådan utredning kunna

tillmätas avgörande betydelse, att den utvisade, att de ekonomiska verkningarna

av 8-timmarsdagen varit ödesdigra för näringslivet. En sådan verkan

Får emellertid i förevarande fall icke blivit ådagalagd.»

Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet det icke skäligen

kunna ifrågakomma att uppgiva den lagstadgade arbetstidsbegränsningen.

Vad angår lagens giltighetstid erinrade utskottet örn att man å många

håll och däribland inom otvivelaktigt sakkunniga kretsar fortfarande stöde

tveksam inför spörsmålet, huru reformen i åtskilliga avseenden borde

slutgiltigt gestaltas. Vidare framhöll utskottet, att de internationella förhållandena

på arbetstidslagstiftningens område ännu vore föga stabiliserade;

Washingtonkonventionen vore sålunda ratificerad allenast av ett fåtal stater.

Det syntes också utskottet uppenbart, att det för vårt lands konkurrens

på den internationella marknaden måste vara av betydelse, att den svenska

arbetstidsregleringen toge tillbörlig hänsyn till motsvarande lagstiftning i

de med Sverige konkurrerande länderna.

På dessa skäl tillstyrkte utskottet ett fortsatt provisorium. Vad angår

provisorietidens längd förordade utskottet på de i nyssnämnda motioner

angivna skälen en tid av fyra år eller till utgången av år 1930. I detta

sammanhang framhöll utskottet, att det givetvis kunde förutsättas, att

Kungl. Maj:t under den fortsatta provisorietiden komme att med uppmärksamhet

följa utvecklingen, såväl inom som utom landet, av de förhållanden,

vilka kunde vara av betydelse för frågan om upprätthållandet och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 31.

7

gestaltningen av förevarande lagstiftning och därvid ägna särskild uppmärksamhet

åt de ledande industristaternas ställning.

Yad andra lagutskottet sålunda anfört och föreslagit godkändes av riksdagen.

I materiellt hänseende beslöt riksdagen därjämte på utskottets

förslag vissa ändringar i tidigare gällande bestämmelser, därvid riksdagen

emellertid avvisade sådana utvidgningar av lagens tillämplighetsområde,

som skulle erfordras för ratifikation av Washingtonkonventionen i dess

nuvarande utformning.

Lag i ämnet utfärdades, såsom inledningsvis nämnts, den 4 juni 1926.

Beträffande innehållet i lagen torde det tillåtas mig att hänvisa till svensk

författningssamling (år 1926 nr 162).

Då man nu har att pröva, huruvida den sålunda gällande lagstiftningen

bör förnyas, bör därjämte övervägas dels frågan om den tid, för vilken

en ny lagstiftning bör antagas, dels ock spörsmålet om i samband därmed

några materiella ändringar böra vidtagas i lagstiftningen. Jag anhåller

att nu i ett sammanhang få redogöra för innehållet i de yttranden

från vissa myndigheter, som avgivits i dessa hänseenden.

I skrivelse den 27 december 1929 har socialstyrelsen föreslagit, att

Kungl. Majit måtte till 1930 års riksdag avlåta proposition med förslag

till lag örn arbetstidens begränsning, vilken lag, med undantag av slutbestämmelserna,

borde överensstämma med den nu gällande lagen i ämnet

och vars giltighet skulle begränsas till tiden 1 januari 1931 — 31 december

1932. Som motivering för denna sin framställning har socialstyrelsen

anfört väsentligen följande.

Den första fråga, man hade att taga ståndpunkt till, vore givetvis, huruvida

det över huvud taget vore önskvärt, att en lagstiftning av ifrågavarande

art vidare upprätthölles. I detta avseende hyste socialstyrelsen ingen tvekan.

Styrelsen hade städse, sedan frågan örn åttatimmarsdagen blivit aktuell,

uttalat sig till förmån för dylik lagstiftning och vid senaste revision

av arbetstidslagen jämväl förordat antagande av lagbestämmelser med obegränsad

giltighetstid på området. Obestridligen hade åttatimmarsdagen,

enligt vad styrelsens olika utredningar i frågan utvisade, medfört betydande

kostnader och andra olägenheter för näringarna, men å andra sidan hade

den berett arbetarna fördelar, som av dem på goda grunder värderades

synnerligen högt. Såsom styrelsen framhållit vid det senaste revisionstillfället,

skulle också ett bortfallande av arbetstidslagen knappast medföra

någon förbättring för näringarna, enär arbetarna i sådant fall med all sannolikhet

skulle komma att slå vakt örn åttatimmarsdagen på ett sätt, som i

många fall komme att innebära en skärpning av dess tillämpning. Under

de fyra år, som förflutit efter nyss åsyftade förordande, hade ej, såvitt

styrelsen kunde döma, något inträffat, som kunde anses ägnat att rubba

den antydda uppfattningen. Industrien hade alltmera och så att säga definitivt

anpassat sig efter åttatimmarsdagen, och under den senaste tiden torde

för övrigt dess läge i stort sett hava avsevärt förbättrats. Den utländska

lagstiftningen kunde ej heller anses visa några tecken, som tydde på tillbakagång

för åttatimmarsdagens idé — snarare tvärtom. Att under sådana

Inkomna

utlåtanden.

Social
styrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Arbetsrådet.

8 Kungl. Majus proposition nr 31.

förhållanden, sedan arbetstidslagstiftningen existerat under mer än tio år,

låta densamma bortfalla, syntes ej skäligen kunna ifrågakomma.

På samma grunder, som socialstyrelsen anfört vid det senaste lagstiftningstillfället,

skulle styrelsen för sin del helst se, att en arbetstidslagstiftning

av permanent giltighet kunde komma till stånd. Emellertid kunde

det ej förnekas, att numera ett särskilt förhållande kunde anföras till förmån

för uppskov med åstadkommandet av dylik lagstiftning. Washingtonkonventionen

stöde nämligen eventuellt inför revision, och uteslutet vore

icke, att efter en sådan åtgärd vår lagstiftning skulle kunna anpassas efter

konventionen och Sverige därmed komma i tillfälle att tillgodose önskemålet

örn nämnda konventions ratificering. Från den svenska regeringens

sida hade i Geneve redan framställts krav på konventionens revision, och

torde därigenom en viss förpliktelse kunna anses lia uppkommit för vårt

land att eventuellt söka genomföra dylik anpassning. En sådan åtgärd

kunde emellertid tydligtvis icke vidtagas, förrän revisionsfrågan slutbehandlats,

och torde sålunda vägande skäl tala för ytterligare ett provisorium.

Beträffande därefter tiden för en förnyad" förlängning av arbetstidslagstiftningens

giltighet kunde framhållas, att frågan örn Washingtonkonventionens

revision, som varit föremål för förberedande överläggningar inom

internationella arbetsbyråns styrelse, ansåges skola komma att tagas upp

till avgörande av internationella arbetskonferensen våren 1931. Örn så

skedde, skulle en med hänsyn till den reviderade konventionen anpassad

arbetstidslag kunna föreläggas 1932 års riksdag och det nya provisoriet således

böra avse åren 1931 och 1932, d. v. s. omfatta en tid av två år. Fullt

säkert vore visserligen icke, att revisionsfrågan av arbetskonferensen slutbehandlades

våren 1931, men i fall av behov kunde 1932 års riksdag besluta

ännu ett provisorium.

Vid förnyelse av ifrågavarande lagstiftning borde man givetvis även beakta

det eventuella behovet av förändringar i avseende å dess innebörd.

Detta krav torde emellertid vid en begränsning av den förnyade lagens giltighet

till en så kort tidrymd som två år knappast behöva uppmärksammas

i annat fall, än örn ett dylikt behov gjort sig med verklig styrka gällande

— något som, såvitt styrelsen hade sig bekant, icke kunde anses hava varit

förhållandet.

I skrivelsen har socialstyrelsen tillika berört en speciell fråga, nämligen

rörande arbetstidsförhållandena inom hotell- och restaurangyrket. Jag återkommer

i annat sammanhang därtill.

Över socialstyrelsens framställning inhämtades först utlåtande från arbetsrådet,

som i anledning därav förklarat, att arbetsrådet helt anslöte sig till

den av socialstyrelsen hävdade meningen, att det icke syntes kunna ifrågakomma

att nu, sedan arbetstidslagstiftningen varit gällande under avsevärd

tid och industrien hunnit anpassa sig därefter, låta densamma bortfalla.

Arbetsrådet ansåge således, att berörda lagstiftning fortfarande borde

upprätthållas.

Yad därefter anginge frågan örn giltighetstiden för en ny arbetstidslag har

arbetsrådet till en början erinrat örn att vid senaste lagrevision såväl socialstyrelsen

som arbetsrådet föreslagit, att åt den förnyade arbetstidslagen

skulle givas obegränsad giltighetstid. I sitt den 23 november 1925 avgivna

utlåtande i ämnet hade arbetsrådet i detta hänseende anfört bland annat

följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 31. 9

Arbetsrådet hade under sin verksamhet kunnat konstatera, att det osäkerhetstillstånd,

som envar av tidigare revisioner av lagen medfört, städse

temporärt minskat möjligheterna för samförstånd emellan arbetsgivare och

arbetare, då lokala förhållanden påkallat jämkningar i arbetstiden. Dessa

revisioner — hur berättigade de än i sig själva kunde hava varit — hade därför

oundvikligen försenat den pågående och önskvärda omläggningen av arbetstidsfrågan

från ett politiskt tvisteämne till ett för arbetsgivare och arbetare

i mycket gemensamt praktiskt intresse. Den omfattande utredning av utlandets

lagstiftning på området, som på uppdrag av Kungl. Majit utförts av

ledamoten av arbetsrådet Nordin, hade ådagalagt, att den svenska arbetstidslagen

i dess numera gällande avfattning näppeligen av något annat lands

lag överträffades i smidig anpassning till de praktiska förhållandena. Med

hänsyn härtill och då bakom lagen i den avfattning, som densamma enligt det

då föreliggande lagförslaget skulle erhålla, läge sex års praktisk lagtillämpning

och tre genomförda revisioner av den ursprungliga lagtexten, torde fördelarna

av lagens definitiva antagande vida överväga den eventuella nackdelen av

att tidpunkten för ännu en ny revision icke bestämdes på förhand. Såsom

socialstyrelsen påvisat, skulle därmed ingalunda möjligheten till förändringar

av lagen uteslutas. Revisionen hade blott framskjutits till den tidpunkt, då

eventuellt ett verkligt behov därav visade sig föreligga.

Arbetsrådet har härefter vidare anfört följande.

De synpunkter, arbetsrådet sålunda framhållit vid lagstiftningsfrågans behandling

år 1926, syntes vara i ännu högre grad tillämpliga nu, då fråga

vore örn antagande av ytterligare en ny arbetstidslag, den femte i ordningen

under en tidrymd av föga mer än tio år. Arbetsrådet funne sig därför böra

bestämt förorda, att lagen nu omsider antoges såsom permanent.

Det skäl, som förmått socialstyrelsen att frångå sin uttalade principiella

ståndpunkt, Arore den eventuellt förestående revisionen av Washingtonkonventionen.

Socialstyrelsen anförde, att det icke vore uteslutet, att efter

en sådan åtgärd vår lagstiftning skulle kunna anpassas efter konventionen

och Sverige därmed komma i tillfälle att tillgodose önskemålet örn nämnda

konventions ratificering. Arbetsrådet kunde för sin del icke finna, att det

av socialstyrelsen sålunda anförda skälet ens i någon mån borde utgöra

hinder för att nu antaga en arbetstidslag med obegränsad giltighetstid.

Även en dylik lag kunde ju redan ett enda år efter antagandet Wiva föremål

för varje ändring, varom statsmakterna vore ense. Att lagen antoges såsom

permanent och icke såsom provisorisk innebure fastmera enligt arbetsrådets

uppfattning även ur nu ifrågavarande synpunkt en given fördel, så till vida

som frågan örn arbetstidslagstiftningens anpassande efter en blivande konvention

i förra fallet kunde upptagas just vid den tidpunkt, då så befunnes

lämpligt och önskvärt, medan statsmakterna i det senare fallet bunde sigtor

att, oavsett lämpligheten därav, vid viss på förhand fixerad tidpunkt taga

frågan under omprövning.

Den svenska arbetstidslagen vore numera den enda lag, för vilken giltighetstiden

vore begränsad till visst antal år. Övriga länder, där dylik lagstiftning

funnes, hade definitivt antagit sina arbetstidslagar; Tyskland intoge

dock en viss mellanställning, i det de nuvarande förordningarna om arbetstiden

vore avsedda att ersättas med en lag, men förordningarna gällde dock

utan begränsning av giltighetstiden. Det syntes under sådana förhållanden

knappast vara försvarligt att låta önskemålet örn Sveriges anslutning till

en reviderad internationell konvention örn arbetstidens begränsning stå

hindrande i vägen för det länge uppskjutna antagandet av en permanent

svensk arbetstidslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kommers
kollegium.

Kungl. Majus proposition nr 31.

Den eventuellt nära förestående revisionen av Washingtonkonventionen

borde däremot enligt arbetsrådets mening föranleda, att frågan örn ändringar

i den svenska lagstiftningens innehåll icke nu upptoges till prövning, helst

sorn, på sätt socialstyrelsen framhållit, något starkare behov av dylika ändringar

icke syntes föreligga.

Med åberopande av vad sålunda anförts har arbetsrådet hemställt, att

Kungl. Majit måtte för 1930 års riksdag framlägga förslag till permanent lag

örn arbetstidens begränsning av samma innehåll som nu gällande lag i ämnet.

Denna mening omfattades av arbetsrådets ordförande samt dess ledamöter

Holmström och Lindqvist. Två av ledamöterna, nämligen herrar

von Sydow och Almström, voro av skiljaktig mening och anförde i huvudsak

följande.

Ingen sakkunnig syntes kunna förneka, att åttatimmarslagen medfört betydande

olägenheter för det svenska näringslivet, och detta hade särskilt

gjort sig märkbart inom vissa delar av industrien. Av detta och andra

skäl vöre reservanterna nu liksom förut principiella motståndare till lagen.

Emellertid syntes icke kunna förnekas, att, såsom frågan politiskt sett hage,

en prolongering av lagen i en eller annan form vore hart nära ofrånkomlig.

I frågan, huruvida lagen vid sådan prolongering borde göras definitiv eller

om den fortfarande för någon tid framåt skulle vara provisorisk, kunde

reservanterna av skäl, som socialstyrelsen framhållit, icke ansluta sig till

arbetsrådets mening, att man nu borde skrida till en definitiv lagstiftning

i ämnet. Men att såsom socialstyrelsen föreslagit giva en ny provisorisk

lag så kort giltighetstid som två år syntes opraktiskt. Förrän i juli 1931

torde icke frågan örn en revision av Washingtonkonventionen kunna komma

under definitiv behandling vid arbetstidskonferensen i Genéve, och det

syntes föga _ sannolikt, att frågan skulle kunna vara avgjord så tidigt, att

ett förslag i ämnet skulle kunna framläggas för 1932 års riksdag; troligen

bleve frågan knappast färdig för behandling vid 1933 års riksdag. Med

hänsyn därtill syntes en provisorisk lagstiftning i ämnet böra liksom den

nu gällande lagen erhålla en giltighetstid av 4 år.

Härefter avgav kommerskollegium enligt uppdrag yttrande i frågan, i vilket

yttrande kollegium i likhet med arbetsrådet förordade, att Kungl. Majit

måtte för riksdagen framlägga förslag till permanent lag örn arbetstidens

begränsning av enahanda lydelse som nu gällande lag.

Till stöd för detta yrkande har kollegium först hänvisat till att kollegium

i sitt senaste yttrande i ämnet, avgivet den 27 november 1925, bland annat

framhållit, att resultatet av en då inom kollegium verkställd undersökning

av åttatimmarslagens verkningar beträffande produktionens utveckling inom

vissa industrigrenar i det stora hela visat bilden av en energisk och målmedveten

strävan från industriens sida till anpassning efter de ändrade

produktionsförhållanden, som inträtt genom arbetstidens minskning till följd

av arbetstidslagens tillämpning. Verkningarna därav i form av minskad

produktion per år och arbetare hade sålunda i ett flertal fall kunnat kompenseras

genom tekniska förbättringar, bättre utnyttjande av arbetstiden

m. m., varigenom en produktionsökning per arbetstimme möjliggjorts av

den betydenhet, att den helt eller delvis motyägt eller i vissa fall t. o. m.

mer än uppvägt arbetstidens förkortning. Å andra sidan visade utredningen

vid en hel del företag inom olika industrigrenar, vilka av skilda anledningar

icke eller endast i ringa omfattning varit i tillfälle att genomföra

sådana tekniska förbättringar, en större eller mindre, i vissa fall betydande

nedgång, per arbetare och år eller månad räknat, av produktionsresultatet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Med hänsyn till då föreliggande förhållanden och särskilt till den ovisshet,

som gjorde sig gällande beträffande arbetstidsfrågans utveckling och

mera definitiva ordnande utomlands, förordade kollegium för det dåvarande

ett fortsatt provisorium på tre år eller till den 1 januari 1930.

Efter åberopande härav har kommerskollegium i sitt nu föreliggande yttrande

anfört i huvudsak följande.

Under de år, som gått sedan de återgivna uttalandena gjordes, hade

tvivelsutan utvecklingen fortsatt i samma riktning. Industrien hade sålunda

alltmer anpassat sig efter de ändrade förhållanden, som åttatimmarslagens

genomförande medfört. Ett upprivande av grunderna för denna lagstiftning

syntes numera ur såväl politisk som praktisk synpunkt ogenomförbart och

dessutom tämligen ändamålslöst. Aven i utlandet syntes av allt att döma

förhållandena i sådant hänseende hava utvecklat sig i stabiliserande riktning.

Visserligen torde en del önskemål kvarstå i fråga örn erforderliga jämkningar

av vissa detaljer beträffande lagens tillämpning. Men genomförandet

av dylika ändringar, i den mån de visade sig av förhållandena påkallade,

torde icke i någon högre grad försvåras, därest arbetstidslagen nu skulle

antagas att gälla utan viss tidsbegränsning. Detsamma syntes gälla i fråga

örn de jämkningar, som kunde föranledas av en eventuell revision av

Washingtonkonventionen och önskvärdheten av att anpassa vår lagstiftning

efter densamma för att möjliggöra en ratifikation därav. I likhet med arbetsrådet

ansåge kollegium det snarare vara en fördel, att frågan örn arbetstidslagstiftningens

anpassning efter en blivande konvention kunde upptagas till

prövning vid den tidpunkt, då så befunnes lämpligt, i stället för att statsmakterna

på förhand bunde sig vid viss tidpunkt, vare sig densamma vore

lämplig eller ej.

Ur industriens synpunkt syntes en viss stabilisering av arbetstidsregleringen

med hänsyn till arbetsförhållandena i allmänhet vara ett synnerligen

viktigt önskemål, av intresse för såväl arbetsgivare som arbetare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommerskollegium, såsom

framgått av det redan anförda, ansett övervägande skäl tala för att den

blivande lagen rörande arbetstidens begränsning erhåller permanent karaktär.

I skrivelse den 25 maj 1928, nr 243, hemställde riksdagen, att Kungl. Arbetstiden

Majit måtte låta i av riksdagen angiven omfattning verkställa en allsidig för hotell- och

oni förutsättningslös utredning av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- personal.

och restaurangyrket. I anledning härav uppdrog Kungl. Majit den 14

juni 1928 åt socialstyrelsen att verkställa en dylik utredning. Denna

utredning har nu i det närmaste avslutats, och socialstyrelsen har vid sin

skrivelse den 27 december 1929 fogat en kortfattad preliminär redogörelse

för resultatet därav. På denna redogörelse lärer jag icke behöva

här ingå, utan torde jag därutinnan kunna hänvisa till den vid socialstyrelsens

utlåtande fogade bilagan, vilken, enligt vad jag inhämtat, kommer

att återgivas i närmast utkommande nummer av »Sociala meddelanden?.

Här må endast refereras socialstyrelsens uttalande rörande utredningsresultatet,

vilket uttalande beträffande huvudsaken är av följande innehåll.

Utredningen hade i fråga örn arbetstidsförhållandena icke medfört några

mer överraskande nyheter. Dess huvudresultat i niimnda hänseende syntes

kunna angivas därmed, att arbetstiden, ehuru på senare tid och synnerligast

efter arbetstidslagstiftningens tillkomst avsevärt förkortad, i stor

s. 12 Kontrollera mot PDF

Washing tonkonventionen,

dess revision

och raiificering.

12 Kungl. Majus proposition nr 31.

omfattning och givetvis särskilt i fall, där nämnda lagstiftning icke ägde

tillämpning, överskrede 8 timmar örn dagen och 48 timmar i veckan samt

att en noggrann tillämpning av en bestämd nettoarbetstid i många fall

knappast läte sig praktiskt genomföra inom ifrågavarande yrke. Någon förändring

av arbetstidslagstiftningen syntes dock nu berörda utredningsresultat

— på av socialstyrelsen i yttrandet närmare angivna skäl — ej påkalla.

Innan jag övergår till att redogöra för min uppfattning i föreliggande

fråga, torde jag böra lämna en kortfattad redogörelse rörande det aktuella

läget beträffande Washingtonkonventionen, dess revision och ratificering

samt angående åttatimmarslagstiftningen i utlandet. För närmare upplysningar

i dessa hänseenden kan hänvisas till en av chefen för arbetsrådet

J. Nordin utarbetad framställning »Washingtonkonventionen och

8-timmarslagen i utlandet», vilken inom kort torde utkomma av trycket

och varav exemplar komma att hållas tillgängliga för riksdagens ledamöter.

Washingtonkonventionen har hittills ratificerats av följande stater, nämligen

Belgien, Bulgarien, Chile, Grekland, Indien, Luxemburg, Portugal,

Rumänien och Tjecko slov alden. Dessutom hava följande länder ratificerat

konventionen under vissa villkor, nämligen Frankrike, under villkor att

England och Tyskland ratificera, Italien, under villkor att Belgien, England,

Frankrike, Schweiz och Tyskland utan förbehåll ratificera, Lettland,

under villkor att tre av de stater, som jämlikt §§ 5 och 6 i art. 393 i

Versaillestraktaten hava den största industriella betydelsen, jämväl ratificera,

Spanien, under villkor att ratifikation sker av England, Frankrike, Italien

och Tyskland, samt Österrike, under förbehåll att konventionen ratificeras

dels av Belgien, England, Frankrike, Italien och Tyskland, dels av alla

grannstater, som underhålla ekonomiska förbindelser med Österrike.

Ingen av dessa villkorliga ratifikationer har emellertid ännu trätt i kraft,

enär icke i något fall därför angivna villkor blivit uppfyllda.

Yad angår övriga länder föreligga i flera av dem lagförslag angående

ratifikation, ehuru dessa förslag ännu icke blivit antagna. Andra länder

åter hava förklarat, att svårigheterna att bringa den nationella lagstiftningen

i överensstämmelse med konventionen äro så stora, att frågan örn

ratifikation tills vidare ansetts böra vila. Innan jag redogör för läget i de

ur vår synpunkt viktigaste av de länder, där ratifikation ännu ej skett,

torde jag böra inskjuta några ord angående revisionsfrågans läge.

Enligt § 21 i Washingtonkonventionen skall internationella arbetsbyråns

styrelse minst en gång vart tionde år förelägga internationella arbetskonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga i övervägande,

huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan örn

revision av eller ändringar i konventionen. Rörande innebörden av dessa

bestämmelser om revisionsförfarande — till vilka väsentlig motsvarighet

finnes i alla av internationella arbetskonferensen antagna konventioner —

har rått stor tvekan. Emellertid har man varit på det klara med att

nyss återgivna tidsbestämmelse borde tolkas så, att revisionsfrågan bör

första gången upptagas inom tio år efter det konventionen trätt i kraft.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 31.

13

Då detta inträffade den 13 juni 1921, bör alltså revisionsfrågan upptagas

senast före samma dag år 1931.

Yad däremot angår innebörden av revisionsförfarandet, dess verkningar

oell proceduren därvid hava meningarna varit delade inom arbetsorganisationens

styrelse och ledande organ. Bestämmelser i ämnet antogos emellertid

av internationella arbetskonferensen sommaren 1929. Dessa bestämmelser

gå i huvudsak ut på att söka förhindra, att vid revisionsförfarandet

vederbörande konventions grundläggande principer bliva rubbade.

Dock har fastslagits, att revisionen kan omfatta större eller mindre

delar av konventionen men att å andra sidan till behandling hos arbetskonferensen

endast kunna upptagas de frågor, som av arbetsbyråns styrelse

hänskjutits till konferensen; denna kan emellertid besluta att vid

sitt nästa sammanträde upptaga ytterligare frågor. Då Sverige för närvarande

är representerat i arbetsbyråns styrelse, äger vårt land möjlighet

att direkt få yrkanden framställda i styrelsen örn upptagande av särskilda

revisionsfrågor. — Därjämte antogos vid mötet sommaren 1929 vissa

normer för förhållandet mellan den ursprungliga och den reviderade konventionen

i samma ämne m. m., vilka bestämmelser emellertid i detta

sammanhang torde sakna intresse.

Hedan innan frågan örn Washingtonkonventionens revision genom tilllämpning

av nyssberörda klausul i densamma blev aktuell, hade svårigheter

uppkommit, i det att konventionens avfattning befunnits giva rum för

ganska skilda tolkningar. Detta föranledde en inbjudan från engelska regeringen

till en konferens för överläggning angående innebörden av konventionens

bestämmelser. I anledning av denna inbjudan sammanträdde

Belgiens, Englands, Frankrikes, Italiens och Tysklands arbetsministrar i

London den 15 mars 1926. Vid den sålunda hållna konferensen —

vanligen kallad Londonkonferensen — uppnåddes enighet i en rad frågor,

i vilka fattades formulerade beslut, som avse dels att giva en tolkning av

konventionen, dels att utfylla densamma i sådana delar, där bestämmelser

saknas. Vid konferensens avslutande yttrade den engelske arbetsministern,

att syftet med konferensen varit att undersöka, i vilken utsträckning det

vore möjligt att säkerställa en överenskommelse mellan de förnämsta

industriländerna beträffande de principer, på vilka en internationell överenskommelse

örn arbetstidens begränsning kunde grundas. Särskilt hade

den brittiska regeringen ansett erforderligt att undersöka de svårigheter,

som rörde Washingtonkonventionen, och att söka utröna, i vilken utsträckning

det vore möjligt att garantera en identisk tolkning samt ett effektivt

genomförande och upprätthållande av konventionens bestämmelser.

Londonkonferensen torde hava haft viss betydelse beträffande skilda

länders ställningstagande till konventionen. Vad England angår har emellertid

ratifikation ännu ej skett. Engelska regeringsrepresentanten i internationella

arbetsbyråns styrelse avgav vid denna styrelses sammanträde i

januari 1928 en förklaring, däri bland annat yttrades, att anledningen

till att konventionen vunnit så ringa anslutning vore, att med en dylik

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 31.

otvivelaktigt vore förenade vissa verkliga svårigheter. Inom de olika

industrierna framträdde med nödvändighet en mängd krav, som ingalunda

vore oförenliga med upprätthållandet av den stora jjrincip, varom

det vore fråga, men som konventionen icke förutsett eller till vilka den

icke tagit hänsyn. Stora ansträngningar hade gjorts för att åstadkomma

en allmän ratifikation genom noggrant studium och omsorgsfull tolkning

av konventionstexten. I själva verket kunde man påstå, att tolkningen

drivits till sin yttersta gräns, och man kunde till och med fråga sig,

om den icke redan inkräktat på området för en revision. Under dessa

förhållanden syntes den bästa metoden ligga i att söka en lösning i

utarbetandet av en ny text, i stället för att göra nya ansträngningar att

lösa frågan på grundvalen av den gamla texten. Engelska regeringen

ansåge därför, att det vore av vikt, att frågan örn en revision av konventionen

i tid upptoges till behandling. Engelska regeringens syfte

vore att verka för åstadkommande av en konvention, som med bibehållande

av grunderna för Washingtonkonventionen undveke de svårigheter,

vartill konventionen givit anledning. Den engelska representanten

hemställde därför, att styrelsen måtte redan då besluta att uppföra frågan

örn en revision av konventionen på dagordningen för 1929 års konferenssammanträde.

Detta förslag — som biträddes av bland andra den

svenska regeringsrepresentanten — vann emellertid icke styrelsens bifall.

I stället upptogos till behandling de formella frågor rörande revisionen, för

vilkas lösning nyss redogjorts.

Revisionsfrågan beträffande Washingtonkonventionen har alltjämt icke

upptagits av arbetsbyråns styrelse, men det är att förvänta, att så skall ske

under förra delen av innevarande år. Till behandling inför konferensen

kan frågan komma tidigast år 1931.

Rörande Englands ställning avgavs efter regeringsskiftet i juni 1929

en ny förklaring av innehåll, att den engelska regeringen hade för avsikt

att vidtaga nödvändiga mått och steg för att snarast möjligt åstadkomma

ratificering av konventionen. Vid genomförandet av den lagstiftning, som

erfordrades för dylik ratifikation, torde, enligt vad i denna förklaring vidare

anfördes, engelska regeringen komma att taga hänsyn såväl till konventionen

som till Londonkonferensens beslut. Enligt senaste underrättelser

har emellertid frågan örn ratifikation ännu icke bragts inför parlamentet

men är förslag i ämnet under förberedande.

Beträffande Tyskland må anföras, att den 1 oktober 1929 för riksrådet

framlagts lagförslag angående konventionens ratificering.

I Danmark framlades år 1926 förslag om ratifikation. Detta förslag blev

emellertid icke utskottsbeliandlat inom vederbörlig tid, vadan förslaget förföll.

I Finland framlades år 1921 förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningen,

vilka i vissa men icke alla hänseenden anslöto sig till konventionen.

Detta förslag är ännu icke slutbehandlat.

Vad Norge angår, lägger dess nuvarande lagstiftning hinder i vägen för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majlis proposition nr 31.

ratifikation. Ar 1927 anförde den norska socialministern, att det icke

då syntes önskvärt att ådraga sig de ökade utgifter, som skulle bliva

följden av en utvidgning av lagens tillämplighetsområde.

Vad härefter beträffar åttatimmarslagstiftningen i utlandet saknas dylik

lagstiftning i Europa endast i ett pär industriellt mindre betydande stater,

nämligen Albanien, Turkiet och Ungern. I vissa andra länder, däribland

Danmark och England, är lagstiftningen emellertid av ringa omfattning.

Sålunda gäller den danska lagstiftningen endast inom industrien vid helkontinuerlig

drift. I England gäller lagstadgad arbetstidsreglering för män

endast beträffande arbete i kolgruvor.

En föreställning rörande den faktiska arbetstiden inom vissa yrken i

olika länder lämnas av en undersökning, tillkommen på initiativ av internationella

fackföreningsorganisationen. Undersökningen, som uttryckligen

angavs såsom ett försök, omfattade arbetstiden första veckan i oktober

1928 inom åtta industrier, nämligen byggnadsverksamhet, boktryckerier,

kemisk industri, träindustri, metallindustri, skofabriker, textilindustri

och gruvindustri. Ur nyssnämnda arbete angående Washingtonkonventionen

och 8-timmarslagen i utlandet tillåter jag mig att återgiva följande

tablå, utvisande denna undersöknings resultat.

Den faktiska arbetstiden inom vissa länder i oktober 1928 enligt undersökning

av internationella fackföreningsorganisationen.

Antal

foretag

Hela

Antal arbetare (i % av hela antalet) för vilka

arbetstiden per vecka var;

Land

antalet

arbetare

för-

kortad

%

mindre

an 48

timmar

%

48

timmar

%

48-51

timmar

%

51—54

timmar

%

54-60

timmar

%

över 60

timmar

%

Belgien ..................

2,733

211,481

0.5

1.8

94.9

0.3

2.2

0.3

Danmark ...............

16.449

98,577

3.0

0.6

92.7

1.7

1.1

0.8

O.i

Estland .................

959

27,704

0.5

43.8

44.4

2.8

1.5

6.8

0.2

Lettland ................

Ingen

uppgift

angiven

20,002

63.0

10.4

4.9

5.o

13.2

3.5

Memelområdet .......

22

3,342

—

—

97.6

—

—

2.4

—

Nederländerna .......

4,842

184,614

0.4

15.8

69.7

10.o

2.5

0.8

0.8

Palestina .............

126

4,180

0.2

11.6

51.7

7.1

20.5

7.0

1.9

Polen ....................

830

127,940

2.3

54.i

13.o

4.4

8.2

12.8

5.2

Schweiz ................

4,209

163,500

1.1

2.9

51.9

12.o

29.3

2.7

O.i

Spanien .................

3,698

34,834

16.s

6.o

48.0

9.6

—

20.1

—

Sverige ..................

6,937

256,313

7.0

4o

78.4

3.3

3.7

3.1

0.5

Sydvästafrika .........

62

991

—

—

53.5

2.3

13.0

24.o

7.2

Tjeckoslovakien ......

Tyskland ...............

99

26,086

9.1

8.9

75.2

3.9

1.4

1.2

0.3

73,288

3,826,083

9.1

6.4

56.9

9.6

14.0

3.2

0.2

Ungern .................

Ingen

uppgift

angiven

90,009

26.1

43.9

8.6

3.1

16.0

2.3

Österrike ...............

d:o

348,550

4.8

2.9

84.1

4.5

2.9

0.8

—

Summa

Fullständiga

uppgifter

ej angivna

5,424,206

7.4

7.9

60. c

8.4

12.0

3.4

0.3

Attatimmarslagstiftningen

i utlandet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 31.

Departements
chefen.

Vad angår de särskilda punkterna i lagstiftningen gå reglerna i de

skilda länderna ganska vitt i sär. Det skulle föra för långt att här lämna

en redogörelse i detta hänseende; jag får därför hänvisa till den år 1925

verkställda utredningen saint nyssnämnda arbete ävensom till de omdömen

rörande den svenska lagstiftningen i förhållande till den utländska, som

uttalats i vissa av de i det föregående återgivna utlåtandena.

I detta sammanhang torde jag slutligen få anmäla, att landsselcretariatet

i anledning av beslut vid kongress år 1926 med landsorganisationen i

Sverige i skrivelse den 25 november 1926 hemställt, att regeringen måtte

vidtaga nödvändiga åtgärder för omarbetande av nu gällande provisoriska

lag örn arbetstidens reglering, så att denna bringades i sådan överensstämmelse

med Washingtonkonventionen, att konventionen kunde ratificeras,

samt förelägga riksdagen förslag örn att sålunda reviderad lag örn

arbetstidens reglering måtte göras permanent och att nämnda konvention

måtte ratificeras.

Det torde icke vara nödvändigt att i år ingå på en diskussion efter

principiella linjer av det föreliggande spörsmålet. Aven de, som enligt

sin allmänna åskådning eller med hänsyn till olägenheten av stela lagbestämmelser

rörande ekonomiskt betydelsefulla driftförhållanden för industrien

äro motståndare till en tvångslagstiftning å förevarande område,

torde nu knappast ifrågasätta annat, än att en lagstiftning i ämnet skall

fortbestå. Det har vitsordats, att näringarna numera väsentligen övervunnit

svårigheterna och anpassat sig efter arbetstidsregleringen, ävensom

å andra sidan att lagtillämpningen sker med en viss smidighet, som

underlättar denna anpassning efter växlande förhållanden. Därom äro alla

ense, att vad industrien nu framför allt behöver på detta område är lugn

och stabilitet. Dessa värden skulle emellertid riskeras, därest lagstiftningen

skulle upphöra och meningsskiljaktigheterna alltså flyttas över till

avtalstvisternas område.

Då det således synes klart, att förslag bör framläggas för 1930 års riksdag

om fortsatt arbetstidslagstiftning, uppkommer närmast frågan, huruvida

den nya lagen bör, liksom de hittillsvarande, erhålla begränsad giltighetstid

eller örn den bör göras permanent. Då jag anser det uppenbart, att

lagstiftning i ämnet — utom under sådana exceptionella förhållanden, som

även borde föranleda upphävandet av en permanent lag — bör fortbestå

även efter utgången av en förlängd provisorietid, blir detta för mig en

fråga av väsentligen praktisk innebörd.

Med denna utgångspunkt har jag funnit övervägande skäl tala för en

förlängning av det nuvarande provisoriet. Sålunda är att märka, att de förhållanden,

vilka riksdagen år 1926 ansåg vara avgörande för lagens giltighetstid,

fortfarande föreligga. Nämnda riksdag utgick nämligen från att

före den då bestämda provisorietidens slut frågan örn Washingtonkonventionens

revision skulle bliva klarlagd. Av det föregående har emeller
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

tid framgått, att så icke är förhållandet utan att därmed kommer att dröja

till mitten av år 1931 eller kanske till år 1932. Det är då endast en

konsekvens av 1926 års riksdags beslut, därest man inskränker sig till en

förlängning av den av riksdagen fastställda provisorietiden.

Goda skäl synas också hava förelegat för riksdagens berörda uppfattning.

Även örn revisionsförfarandet beträffande Washingtonkonventionen

skulle giva ett sådant resultat, att en ratifikation från svensk sida icke

befunnes lämplig, böra nämligen hänsyn till vårt lands ställning som

medlem av den internationella arbetsorganisationen och till utländska förhållanden

i allmänhet föranleda, att då revisionsförfarandet avslutats, en

grundlig undersökning verkställes rörande inverkan för vår lagstiftnings

vidkommande av de särskilda bestämmelserna i konventionen i dess definitiva

avfattning.

Skulle man redan nu göra lagen definitiv, borde emellertid ett beslut

i sådant hänseende föregås av viss utredning av större omfattning än som

skett. Meningarna synas nämligen knappast hava i alla hänseenden stadgat

sig om den lämpliga avfattningen av en definitiv lag. Före slutgiltigt godkännande

av lagstiftningen torde man därför böra noggrant undersöka

verkningarna av nuvarande bestämmelser för att av en dylik undersökning

få vägledning vid bedömandet av frågan örn jämkningar i olika hänseenden.

En utredning av väsentligen samma innebörd, ehuru delvis berörande

skilda frågor, skulle alltså få företagas med några få års mellanrum, något

som mäste anses olämpligt och opraktiskt. Det synes även vara mindre

lämpligt att nu antaga en lag såsom definitiv, om vilken man vet, att dess

bestämmelser efter några år böra, såsom i detta fall, underkastas ny prövning.

Den uppfattning, för vilken jag nu redogjort, har föranlett, att

under det gångna året någon ingående undersökning av lagens hittillsvarande

ekonomiska och sociala verkningar icke ansetts böra företagas.

Härtill kommer, att erfarenheten under tiden från år 1926 visat, att

de farhågor, som i nämnda års proposition i ämnet kommo till uttryck

beträffande olägenheterna av ett provisorium, icke voro berättigade. Det

torde icke kunna sägas, att lagens provisoriska karaktär gjort industriens

män obenägna att anpassa anordningar och arbetsmetoder efter arbetstidsregleringeu.

Ej heller torde några förväntningar på grund därav hava

uppkommit om att lagstiftningen nu skulle upphöra.

Vad härefter angår den tid, för vilken förlängning av provisoriet skall

ske, synes mig densamma böra bestämmas så, att säkerhet finnes för att,

då ärendet nästa gång upptages till behandling, det icke behöver bliva fråga

örn ett nytt provisorium. Å andra sidan bör provisorietiden icke förlängas

mera, än som ur nyss angivna synpunkt är nödvändigt. Med dessa utgångspunkter

torde förlängningstiden böra bestämmas till tre år eller till

utgången av år 1933. Det må tilläggas, att därest frågan örn Washingtonkonventionens

revision skulle komma att behandlas så snabbt, som social
Rihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 25 käft. (Nr 31—32.) ei so 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 31.

styrelsen ansett sig i första hand kunna antaga, hinder givetvis icke möter

att före provisorietidens utgång till behandling upptaga frågan om provisoriets

ersättande med definitiv lagstiftning.

Beträffande slutligen frågan örn de materiella bestämmelserna i lagstiftningen

synes det icke böra ifrågasättas att för den fortsatta provisorietiden

vare sig utvidga eller inskränka lagens tillämplighetsområde. De yrkanden,

som i sådant hänseende gjordes år 1926, hava därför nu icke upptagits

till behandling. Detta gäller även den av 1928 års riksdag väckta frågan

örn nya bestämmelser rörande arbetstiden för hotell- och restaurangpersonal.

I övrigt vill jag i förevarande hänseende instämma i socialstyrelsens uttalande,

att det vid fortsatt provisorisk lagstiftning icke bör ifrågakomma

att vidtaga lagändring annat än därest särskilt påtagliga skäl kräva omedelbar

åtgärd. Lika med socialstyrelsen anser jag även, att sådana skäl nu

icke föreligga. Yad speciellt angår en av de punkter, som år 1926 voro

föremål för uppmärksamhet, nämligen den som avser arbetets ordnande

vid s. k. helkontinuerlig drift, må nämnas, att det av lämnade redogörelser

för lagtillämpningen inom arbetsrådet synes framgå, att svårigheterna

i detta hänseende för industrien kunnat begränsas, ofta i samförstånd

mellan arbetsgivare och arbetare. Icke heller på denna punkt anser jag

därför tillräckliga skäl för ändring i detta sammanhang föreligga.

I anslutning till den sålunda uttalade uppfattningen har jag låtit inom

socialdepartementet upprätta förslag till lag angående fortsatt giltighet av

lagen den 4 juni 1926 (nr 162) örn arbetstidens begränsning. Detta lagförslag

innehåller allenast, att dagen för lagens upphörande förskjutes till

den 31 december 1933, varjämte slutbestämmelserna jämkas i anslutning

till denna ändring, bland annat så till vida att eftergifter, som med stöd

av äldre lagar beviljats utan begränsning till viss tid, skola, i den mån

vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer, fortfarande tills vidare

äga giltighet.

Departementschefen uppläser härefter omförmälda lagförslag, vilket är

bilagt1) detta protokoll, samt hemställer, att lagrådets utlåtande däröver

måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler inhämtas medelst

utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Åke Natt och Ilag.

*) Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

bar bär uteslutits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

21 januari 1930.

N är va rande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 3 januari 1930, hade

Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

angående fortsatt giltighet av lagen elen 4 juni 1926 (nr 162) om arbetstidens

begränsning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet,

hovrättsassessorn Olof Alsén.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, lagrådets den 21 januari

1930 avgivna utlåtande över det den 3 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926

(nr 162) om arbetstidens begränsning.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Natt och Dag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.