Med förslag till lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske, m. m
44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1930:70, Med förslag till lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske,
m. m.; given Stockholms slott den 7 februari 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske; och
2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
GUSTAF ADOLF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1930
1 sami.
55 haft. (Nr 70.)
1
2
Kungl. May.ts proposition nr 70.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 3 § lagen den 27 juni 18% (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske.
Härigenom förordnas, att i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske, vilken
paragraf förut ändrats genom lagen den 22 juni 1928 (nr 183), skall mellan
tredje och fjärde styckena införas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vid Skånes västra kust må varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt
vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i andra stycket sägs; dock
vare vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps
socken fiske efter lax med fast redskap strandägaren förbehållet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Förslag
till
Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn
3 “ ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. ) s
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1930,
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske eller agntäkt vid
strand inom Skåne, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens
ägare. I avseende å fiske med fast redskap skall dock ersättning utgå allenast
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1930 själv eller genom annan tillgodogjort sig sådant
fiske.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1935.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 januari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:
»Det grundläggande stadgandet angående den fiskerätt, som är förenad med
äganderätten till stranden, finnes i 2 § av lagen den 27 juni 1896 örn rätt till
fiske. I nämnda hänseende skiljer lagrummet mellan å ena sidan vattnet
inomskärs och å den andra vattnet vid öppna havsstranden och utom skären.
Inomskärs tillhör sålunda fisket i dess helhet strandägaren, medan vid öppna
havsstranden och utom skären hans enskilda fiskerätt omfattar allenast det
vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där
stadigt djup av 2 meter vidtager. I de delar av havet, dit strandägarerätten
efter vad nu sagts icke sträcker sig, äger enligt 1 § fiskerättslagen varje
svensk undersåte rätt att fiska. För utsättande av vissa slag av fast fiskeredskap
erfordras dock tillstånd av Konungen eller, vad angår strandägare,
av Konungens befallningshavande.
Från den i 2 § givna bestämmelsen äro åtskilliga undantag stadgade.
Dessa, som huvudsakligen upptagits i 3 § av lagen, äro särskilt av betydelse
i vad gäller rikets västra kust. Med avseende härå är till en början
att märka ett stadgande (3 § 2 st.) av innebörd att vid nämnda kust fisket
efter sådan havsfisk, som går till stränderna i stora stim (sill, skarpsill, makrill
och gråsej), står öppet för en och var, oavsett örn han är strandägare eller
icke. Förutsättning är dock, att detta överensstämmer med i orten tillämpad
sedvana. Ifrågavarande regel har i lagen uttryckts genom föreskrift därpm, att
vid de delar av rikets västra kust, där för fångande av berörda slags fisk de
fiskande av ålder oklandrat följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans
strand, sådan rättighet skall fortfarande tillkomma dem. Vid sidan av denna
bestämmelse finnes — enligt lag den 22 juni 1928, vilken trätt i kraft den
1 juli samma år — ytterligare ett stadgande (3 § 3 st.), som emellertid omfattar
allenast rörlig redskap och har avseende blott å Göteborgs och Bohus
samt Hallands län. Sistnämnda stadgande innehåller, att i dessa län varje svensk
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
undersåte även eljest äger rätt att med rörlig redskap utöva fiske eller agntäkt
vid annans strand. Enligt uttrycklig föreskrift är, såvitt gäller tillämpning
av denna bestämmelse, jämväl mindre ålryssja att hänföra till rörlig redskap.
Å andra sidan gäller bestämmelsen icke fullt ut. Sålunda är ostronfisket
städse förbehållet strandägaren och likaså fisket efter hummer i Bohusläns
tre nordligaste härad ävensom i tre angivna havsvikar i landskapets södra
del.
Någon motsvarighet till den nyss angivna, för de två norra länen å västkusten
meddelade bestämmelsen angående frihet för envar att idka fiske
med rörlig redskap finnes icke beträffande Skåne. Emellertid äger där tilllämpning
ett för hela riket gällande stadgande (3 § 4 st.) av innehåll, att, där
vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med
rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen
är medgivet, de skola vara vid sadan rätt bibehållna. I den mån sådant
överensstämmer med de lokala sedvanorna är på grund härav fiske med rörlig
redskap av varje slag fritt jämväl vid den skånska västkusten. Att lagrummet
endast hänför sig till öppna havsstranden och vattnet utomskärs är för
denna del av kusten utan betydelse.
Under det att inom de båda norra länen å rikets västra kust, örn man bortser
fran vissa undantagsfall, sedan den 1 juli 1928 någon strandägarerätt vad angår
fiske med rörlig redskap överhuvud icke är gällande, måste alltså vid den
till Skåne hörande delen av samma kust den, som vill med dylik redskap fiska
vid annans strand, i varje särskilt fall vara beredd visa, att nämnda fiske vid
den ifrågavarande stranden enligt sedvana står öppet även för annan än strandägaren.
Frågan örn ett frigivande av fisket jämväl vid denna kust har dock
sedan länge stått på dagordningen. Att någon åtgärd härutinnan hittills ej
vidtagits har huvudsakligen haft sin grund däri, att för Skånes vidkommande
spörsmålet gällt icke, såsom i de norra länen, blott fisket med rörlig redskap
- utan ock det med fast redskap idkade fisket och därigenom blivit mera komplicerat.
Sålunda överlämnade den av hushållningssällskapet i Malmöhus län
tillsatta fiskeristyrelsen redan den 28 februari 1911 till Kungl. Majit åtskilliga
skrivelser, som inkommit till styrelsen från en mängd fiskare i de å
kuststräckan mellan Falsterbo och Kullen belägna städerna och fisklägena.
I dessa skrivelser anfördes:
Av gammalt hade vid Öresund strandägarna icke gjort anspråk på någon
enskild fiskerätt, utan fiskarbefolkningen hade allt från den tid Skåne tillhörde
Danmark med strandägarnas goda minne idkat fiske hur nära stranden
som helst. På senare tid hade emellertid såväl fiskare som andra sökt genom
avtal med ägare av särskilda strandfastigheter förskaffa sig ensamrätt till
fisket utanför dessa. Fara vore att på sådant sätt allt ål- och laxfiske vid
den svenska sidan av sundet kunde bringas i händerna på ett fåtal enskilda.
Följden därav bleve tydligen, att större delen av fiskarestammen, sorn nu i allmänhet
stöde ^sig gott, komme att mista sitt livsuppehälle. På grund härav
yrkades, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att ingen skulle kunna erhålla
företrädesrätt till fisket vid stranden, utan fiskerätten bibehållas sådan den
dittills utövats.
Kungl. Majlis proposition nr 70.
5
För egen del yttrade fiskeristyrelsen:
Under inflytande av den danska riittens grundsatser om kronans regalrätt
till havsfisket, vilka gällt i Skåne innan det blev svenskt, hade den åsikten
länge omfattats såväl av jordägarna som av fiskarbefolkningen, att fisket vid
provinsens kuster icke tillhörde strandägaren annorstädes än där det särskilt
skattlagts. Under de senare åren hade emellertid en och annan jordägare sökt
göra gällande enskild fiskerätt vid sin strand. Såvitt känt funnes dock endast
ett par platser på kuststräckan mellan Falsterbo och Kullen, där någon jordägare
haft framgång i dylikt hänseende, i det att där en del fiskare verkligen
låtit förmå sig att betala avgift för rättigheten att utsätta ålryssjor. På allra
sista tid hade ock några mera förmögna fiskare och fiskhandlare sökt att genom
avtal med jordägare försäkra sig örn ensamrätt till utsättande av vissa större
fiskeredskap å de bästa fångstplatserna. Frågan ägde tydligen mycket stor
betydelse för fortsatt tillvaro av en självständig fiskarbefolkning. Närmare
utredning borde följaktligen ske angående kronans äganderätt till stränder och
kustfiske i Malmöhus län och, örn så funnes nödigt, åtgärder vidtagas till tryggande
av fiskarbefolkningens dittills åtnjutna rätt att fritt utöva sin näring
överallt vid länets kuster, där fisket icke vore särskilt skattelagt.
Ifrågakomna framställning blev tillika med en annan, av fiskare i Bohuslän
i avseende å fiskerättsförhållandena därstädes gjord framställning för utlåtande
överlämnad till kammarkollegiet. Uppdraget utvidgades sedermera till att
avse bland annat en närmare undersökning av sedvanerättens utbredning å rikets
västra och södra kuster. Den kammarkollegiet sålunda anbefallda utredningen,
vilken slutligen utsträcktes till att avse fiskerättsförhållandena vid rikets
samtliga kuster, blev inom kollegiet verkställd av kammarrådet A. W.
Dufwa. I skrivelse till Kungl. Majit den 27 augusti 1924 framlade därefter
kollegiet under åberopande av denna utredning förslag till en tämligen omfattande
ändring av de i 1896 års lag om rätt till fiske upptagna bestämmelserna
angående strandägarerättens utsträckning i havet. I vad det avsåg andra orter
i riket än de västra kusttrakterna fanns detta förslag icke ägnat att omedelbart
läggas till grund för någon lagstiftning i ämnet, men beträffande rikets västra
kust föranledde förslaget efter vissa omarbetningar proposition till 1928 års
riksdag. I huvudsaklig överensstämmelse med denna proposition fingo genom
beslut vid nämnda års riksdag de förut omförmälda särskilda bestämmelserna
för Göteborgs och Bohus samt Hallands län sitt nuvarande innehåll. Under
den utredning, som inom justitiedepartementet föregick framläggandet av nämnda
proposition, hade övervägts möjligheten av att i detta sammanhang genomföra
en ändring av fiskerättsbestämmelserna också för Skånes del. Ett år 1927
till åtskilliga myndigheter remitterat utkast till lagstiftning i ämnet avsåg sålunda
frigivande av fisket med rörlig redskap vid rikets västra kust i dess helhet.
Denna ståndpunkt frångicks väl i det till lagrådet remitterade förslag,
som sedermera med jämkningar av blott formell natur förelädes riksdagen genom
omförmälda proposition, men vid remissen framhöll dåvarande departementschefen,
att begränsningen i propositionens räckvidd hade sin grund däri,
att fråga, såsom jag redan nämnt, väckts örn frigivande vid Skånes västra
kust jämväl av fisket med fast redskap och att hela fiskerättsfrågan beträffande
denna kust borde efter vidare utredning lösas i ett sammanhang. An
-
6
Kungl. Majlis proposition nr 70.
märkas må ock, att den av 220 medlemmar bestående Rå fiskareförening —
sedan nyssnämnda förslag remitterats till lagrådet — i skrivelse till chefen
för justitiedepartementet den 4 oktober 1927 hemställde, att det lagförslag,
som komme att föreläggas riksdagen, måtte gå ut på att såväl fiske med fast
som fiske med rörlig redskap bleve i överensstämmelse med gammal sedvana
fritt utefter hela öresundskusten.
Av den skrivelse (den 1 juni 1928 nr 313; jfr jordbruksutskottets utlåtande
nr 33 s. 19), varigenom riksdagen anmälde sitt beslut i anledning av 1928
års proposition, framgår, att jämväl riksdagen anslöt sig till den i samma proposition
uttalade uppfattningen, att utredningen rörande fiskerättsförhållandena
vid Skånes västra kust borde fullföljas. I själva verket förelåg beträffande
fisket med rörlig redskap redan tillfyllestgörande utredning i det med
avseende å nämnda proposition samlade materialet. Vid frågans förnyade behandling
kunde därför undersökningen väsentligen begränsas till fisket med
fast redskap. Härutinnan uppdrogs den 23 september 1929 åt länsstyrelserna i
Kristianstads och Malmöhus län att med ledning av ett inom justitiedepartementet
upprättat frågeformulär införskaffa ytterligare utredning i ämnet. Sedan
i enlighet härmed uppgifter inkommit från dessa länsstyrelser, ha inom justitiedepartementet
utarbetats utkast till dels lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni
1896 örn rätt till fiske, dels lag angående utsträckt tillämpning av lagen den
22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.»
Föredraganden lämnar härefter en närmare redogörelse för såväl dessa lagutkast
som för en i anslutning till dem inom justitiedepartementet upprättad
promemoria, vilka handlingar såsom bilaga P. M. fogas vid detta protokoll;
och anför föredraganden vidare:
»Enligt det förra av de nu omförmälda lagutkasten skulle i 3 § fiskerättslagen
efter nuvarande tredje stycket införas ett nytt stycke av innebörd, att
vid Skånes västra kust varje svensk undersåte skulle äga att utöva fiske eller
agntäkt vid annans strand även i sådana fall, då dylik rätt ej förelåge på grund
av bestämmelsen angående fiske efter s. k. stimfisk. Dock stadgades härvid
det undantag, att vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller
Strövelstorps socken fiske efter lax, såvitt det idkades med fast redskap,
skulle vara strandägaren förbehållet. Till stöd för vad sålunda föreslagits
var i promemorian anfört, att detsamma i stort sett överensstämde med de
regler i avseende å fiskets bedrivande, som sedvanemässigt redan tillämpades
å nämnda kust. Med hänsyn till sådana fall, där undantagsvis en annan
ordning gällt, föreslogos emellertid särskilda bestämmelser angående ersättning
till vissa strandägare. Dessa bestämmelser innefattades i utkastet till
lag angående utsträckt tillämpning av 1928 års ersättningslag. Enligt detta
utkast skulle beträffande fiske med rörlig redskap ersättning av statsmedel
komma att utgå, där ändringen i fiskerättslagen i något fall medförde, att
detta fiske bleve fritt vid strand, där så icke redan förut varit förhållandet
på grund av gällande lags hänvisning till lokala sedvanor. Jämväl i avseende
å fisket med fast redskap skulle ersättning utgå i sådana fall, där
det icke sedvanemässigt varit fritt. Då efter vad förut nämnts fiskerättslagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
7
i fråga om dylik redskap icke upptagit någon reservation till förmån för sedvanan,
hade i stället ett motsvarande förbehåll måst göras i ersättningslagen
och ersättning förklarats skola utgå allenast i den mån strandägaren, med uteslutande
av andra fiskande, under de före den 1 januari 1930 sist förflutna
femton åren själv eller genom annan tillgodogjort sig berörda fiske.
Över promemorian och lagutkasten hava genom remiss utlåtanden infordrats
från kammarkollegiet, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna
i de två skånska länen. Lantbruksstyrelsen har tillika anbefallts att
införskaffa yttrande från fiskeriintendenten i södra distriktet.
Av de hörda myndigheterna hava lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna
och fiskeriintendenten tillstyrkt lagstiftning i enlighet med utkasten. Därvid
har framhållits, att en sådan lagstiftning icke blott stöde i god överensstämmelse
med rådande praxis, utan ock med hänsyn till fiskerinäringen — som å
Skånes västkust huvudsakligen bedrives av icke strandägande fiskare ■— vore av
behovet starkt påkallad. Lagstiftning i enlighet med utkasten har däremot
avstyrkts av domänstyrelsen, dock endast vad angår fiske med fast redskap,
vilken ståndpunkt styrelsen grundat väsentligen å de intressen kronan såsom
ägare av fastigheter vid förevarande kust hade att bevaka. Icke heller kammarkollegiet
har obetingat anslutit sig till den uppfattning, som legat till
grund för promemorian och lagutkasten. Sålunda har kollegiet — förutom en
erinran därom, att enligt den föreslagna lagstiftningen fisket skulle, oavsett
redskapens art, stå öppet för varje svensk undersåte, medan sedvanan ägt en
mindre vidsträckt innebörd — ytterligare framställt vissa anmärkningar i fråga
örn de förutsättningar, varav rätten till ersättning gjorts beroende. Rörande
det sätt, varpå de nu nämnda myndigheterna närmare utvecklat de av
dem framförda synpunkterna, anhåller jag få hänvisa till utlåtandena, vilka
torde såsom bilaga 1—6 åtfölja statsrådsprotokollet.
Lika med flertalet av de i detta ärende hörda myndigheterna finner jag mig Departekunna
giva min anslutning till den uppfattning, som legat till grund för det
inom justitiedepartementet utarbetade utkastet till ändring i 3 § fiskerättslagen.
Att ett frigivande i där angiven utsträckning av fisket vid den skånska
västkusten i stort sett endast utgör ett stadfästande av en i sedvanan å de
därav berörda orterna grundad regel, torde få anses tydligt. Den utredning
härutinnan, som av länsstyrelserna nu förebragts, synes mig på ett
tillfredsställande sätt utfylla såväl de undersökningar, vilka för ett tjugutal
år sedan företagits, som därförut lämnade uppgifter i enahanda riktning.
Någon skillnad lärer härvid icke vara att göra mellan fisket med rörlig och
fisket med fast redskap eller mellan de två slag av den senare redskapen, ryssja
och bottengarn, som för närvarande äro i bruk vid Skånes västra kust. I denna
del må, i anslutning till vad i promemorian yttrats därom att ålbottengarnen
i det hela vore en mera ny företeelse, särskilt anmärkas, att enligt utredningen
bottengarn förekommit, örn ock sparsamt, å förevarande kust sedan lång tid
tillbaka, därvid bruket av sådan redskap synes hava stått öppet även för andra
än strandägare. Större betydelse lärer dock redskapen hava fått först under
tiden näst efter sekelskiftet, i det att bottengarn då börjat användas för ål
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
fångst. När sålunda ålbottengarn utsatts, Ilar det nästan uteslutande skett
av egentliga fiskare utan att vederbörande strandägare, om man bortser från
ett par undantagsfall från senaste tid, betingat sig någon ersättning. Anspråk
på enskild fiskerätt beträffande nu ifrågavarande redskap hava väl
framställts i ytterligare några fall men icke hävdats genom fiskets tillgodogörande.
Någon faktisk förändring beträffande fiskets utövning lärer med
hänsyn till vad nu anförts en lagändring i förevarande syfte i det stora hela
näppeligen kunna medföra, samtidigt som den emellertid skulle för den egentliga
fiskarbefolkningen innebära ett välbehövligt skydd. Och med hänsyn till
vad de myndigheter, som i avseende å utredningen representerat den praktiska
erfarenheten, uttalat angående de olägenheter, som äro förknippade med
det nuvarande osäkerhetstillstandet, torde frågans lösning icke längre böra
framskjutas. Den uppfattning, vartill jag sålunda kommit, har icke kunnat
rubbas av det avstyrkande utlåtande, som, vad angår fiske med fast
redskap, avgivits av en av de i saken hörda myndigheterna, nämligen domänstyrelsen.
Härvidlag vill jag beträffande denna myndighets uttalande
därom, att kronan vid rikets västra kust ägde fastigheter, som utarrenderats,
särskilt anmärka, hurusom det av utredningen framgår, att -—- bortsett från en
fastighet å ön Ven — i intet av dessa fall vare sig arrendatorn framställt anspråk
på enskild fiskerätt eller sådan för fastighetens räkning eljest gjorts
gällande.
Icke heller kan jag dela kammarkollegiets åsikt, att särskilda åtgärder
nu erfordras på grund därav, att den nya lagstiftningen skulle komma
att gälla till förmån för varje svensk undersåte. Med hänsyn till den omfattning,
vari fisket sedvanemässigt bedrivits, torde någon ökad fara för otillbörlig
konkurrens egentligen icke böra befaras, helst begagnandet av de
särskilda fiskeplatserna i huvudsak lärer betingas av tämligen konstanta förhållanden.
Erinras må, att motsvarande spörsmål i den år 1928 antagna lagstiftningen
lösts i den riktning, som här åsyftas. — Vad angår fast redskap
har kollegiet jämväl anmärkt, att den allmänna fiskerätten enligt förslaget
icke blivit begränsad till redskap av nu använda slag, eller ryssja och bottengarn,
samt att strandägarens intresse att nyttja vattnet för annat ändamål än
fiske i vissa fall kunde trädas för nära, örn för den allmänna fiskerättens bedrivande
anbragtes inrättningar av mera stadigvarande art. Härvidlag må
framhållas, att i enlighet med sakens natur rätt till fiske å annans vattenområde
icke lärer i och för sig medföra befogenhet att vidtaga anordningar, som
hindra fastighetsägaren att i andra hänseenden än fiske nyttja vattnet. Motsvarande
principer hava i fråga om stranden kommit till uttryck i femte stycket
av 3 § fiskerättslagen, i det att där funnits nödigt utsäga, att vid sådant
fiske, varom i paragrafen är fråga, de fiskande, med skyldighet att svara för
skada och intrång, äga i viss utsträckning nyttja stranden. För övrigt bör
erinras, att det synes föga förenligt med den allmännna fiskerättens begrepp,
att någon enskild fiskande genom i nu avsedd mening stadigvarande anläggningar
intager en viss fiskeplats. Sådant lärer även kunna medelst ad
-
Kungl. Maj:is proposition nr 70.
9
ministrativa bestämmelser förhindras — jämför 1 § fiskeristadgan — och därigenom
indirekt strandägarens nu berörda intressen tillgodoses. Härtill kommer,
att frågan i praktiken knappast torde vara av någon större betydelse.
Enligt uppgift från fiskeritekniskt håll lärer nämligen på grund av de naturliga
förhållandena annan redskap än ryssja och bottengarn — eller därmed
jämförlig redskap — icke kunna med fördel begagnas å förevarande kust.
Att en uttrycklig begränsning i lagen till allenast dessa slags redskap dock
skulle kunna leda till obefogat hinder vid tillgodogörandet av teknikens utveckling,
torde å andra sidan icke få förbises.
I fråga örn utkastet till lag angående utsträckt tillämpning av den år 1928
för Göteborgs och Bohus samt Hallands län givna ersättningslagen har domänstyrelsen
anfört, att strandägares ersättningsrätt i avseende å fiske med
fast redskap icke borde annorlunda begränsas än beträffande rörlig redskap.
Med anledning härav vill jag erinra, att båda ersättningsreglerna lära i praktiken
komma att leda till enahanda resultat. Ersättningsrätten är i båda fallen
beroende därav, att strandägaren verkligen tagit någon ensamrätt till fisket
i anspråk. Skillnaden är i huvudsak blott, att detta beträffande rörlig redskap
utan vidare följer av fiskerättslagens hänvisning till sedvanerätten men
i fråga örn fast redskap måst särskilt utsägas. Att ämnet formellt icke låter
sig reglera efter en enhetlig linje beror sålunda av den principiella skillnaden i
fiskerättslagens behandling av de båda slagen fiske. Härutinnan kan jag hänvisa
till den närmare utveckling, som lämnats i promemorian. Emellertid synes
i den föreslagna lagtexten sådan ändring lämpligen böra vidtagas, att icke blott
åtgärder för fiskets tillgodogörande under de sista femton åren utan allt som
i detta hänseende skett efter fiskerättslagens ikraftträdande den 1 januari 1897
skall räknas strandägare till godo vid bedömandet huruvida enskild fiskerätt
hävdats.
Kammarkollegiet har funnit vissa betänkligheter möta mot att lösa ersättningsfrågan
enligt de genom 1928 års lagstiftning fastställda grundsatserna.
Härvidlag har kollegiet anfört, att resultatet av de verkställda undersökningarna
rörande sedvanans nuvarande förekomst och omfattning icke vore
oemotsägligt, samt att vid sådant förhållande —• och då sedvanan icke såsom
antagits berodde av en från dansk tid fortlevande uppfattning om fiskets
frihet utan betecknade en senare tillkommen inskränkning i strandägarnas
rätt — ersättningsfrågan icke borde göras beroende därav, att vederbörande
strandägare styrkte, att vid hans strand den enskilda fiskerätten hävdats, utan
ersättning medgivas i varje fall, där ej å kronans sida motsatsen visats.
Till ett dylikt frångående av den år 1928 fastställda principen
lärer desto mindre vara skäl, som delade meningar synas råda angående
de grunder, kollegiet i detta sammanhang åberopat. Sålunda överensstämmer
vad kollegiet anfört rörande de historiska förutsättningarna för
sedvanan icke med den uppfattning, som företrätts i den av kollegiet tidigare,
eller år 1924, överlämnade utredningen. Att den danska lagstiftningens grundsatser,
enligt vilka någon uteslutande fiskerätt i allmänhet icke tillkom strandägaren
såsom sådan, fortlevat i form av den vid Skånes kust förekommande
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
sedvanerättsliga uppfattningen om fiskets frihet, har ock antagits av de kommitterade,
vilka utarbetat förslaget till gällande fiskerättslag. Här skall ock
nämnas, att fiske med de slag av fast redskap, som äro i bruk vid Skånes västkust,
eller ryssja och bottengam, enligt dansk lag fortfarande icke utgöra föremål
för någon strandägarerätt. Och den av kollegiet omförmälda redskapen »ålgård»
— den enda redskap, som i Danmark förbehållits jordägaren — är av
alldeles särskild beskaffenhet. Att dess begagnande icke medgivits annan har
förklarats sålunda, att därvid jämväl själva stranden måste tagas på ett stadigvarande
sätt i anspråk. Det lärer för övrigt i och för sig vara av mindre
betydelse, å vilken grund sedvanan får anses vila. Har densammas förekomst
och omfattning väl fastslagits, synes det knappast kunna väcka betänkligheter,
örn ersättningsfrågan regleras på sätt, som finnes bäst motsvara de faktiska
förhållandena. I detta samband vill jag beträffande det av kollegiet åberopade,
av högsta domstolen den 8 mars 1916 meddelade utslaget rörande fiskerätten
vid Löddesnäs strand anmärka att, såsom den inom departementet upprättade
promemorian (s. 9) visar, fråga här varit örn ett undantagsfall, som
väl enligt de föreslagna bestämmelserna grundar ersättningsrätt för strandens
ägare men icke rubbar tillförlitligheten av undersökningens resultat i fråga
örn förekomsten av sedvanemässigt fritt fiske i övrigt. Slutligen bör erinras,
att med hänsyn till den utredning, som nu föreligger, det egentligen icke kan
möta någon svårighet för den strandägare, till vilken ersättning billigtvis bör
utgå, att visa, att de nödiga förutsättningarna finnas. Även i nu berörda del
ansluter jag mig alltså till den uppfattning, som kommit till uttryck i det här
förevarande lagutkastet. — I fråga örn kammarkollegiets uttalande beträffande
stadgandet, att i avseende å fiske med fast redskap ersättning skall utgå
allenast i den mån fisket tillgodogjorts, får jag hänvisa till vad jag nyss yttrat
med anledning av den av domänstyrelsen framställda anmärkningen mot samma
bestämmelse.
Jag tillåter mig slutligen framhålla, att jämväl ett par andra fiskelagsfrågor
äro på prövning beroende. Genom omförmälda skrivelse den 1 juni 1928
(nr 313) anhöll nämligen riksdagen — i samband med den sagda år antagna
ändringen i fiskerättslagen — att Kungl. Maj :t ville låta verkställa närmare
angiven utredning dels i avseende å strömmingsfisket vid vissa delar av rikets
östra kust, dels ock beträffande frågan örn införande i nämnda lag av uttryckliga
bestämmelser angående vad som förstås med fast och med rörlig
redskap. Med anledning härav vill jag framhålla, att det undersökningsmaterial,
som i dessa delar sammanbragts, icke synes ägnat att utan ytterligare
bearbetning och komplettering läggas till grund för ett avgörande. Frågan
örn de lagstiftningsåtgärder, vilka i nu berörda hänseenden påkallas, har därför
icke kunnat bringas i sådant skick, att den kan föreläggas den nu samlade
riksdagen.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
11
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande måtte, för det i
§ 87 regeringsformen angivna ändamål, genom utdrag av protokollet inhämtas
över följande vid detta protokoll såsom bilaga A. fogade förslag till
1) lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske;
samt
2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184)
om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
H. Sief enson.
12
Kungl. Majlis proposition nr 70.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om
ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 12 s. 1) om rätt till Aske.
Härigenom förordnas, att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, vilken
paragraf förut ändrats genom lagen den 22 juni 1928 (nr 183). skall mellan
tredje och nuvarande fjärde stycket införas ett nytt stycke av följande
lydelse:
Vid Skånes västra kust ma varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt
vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i andra stycket sägs; dock
vare vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps
socken fiske efter lax, såvitt det idkas med fast redskap, strandägaren förbehållet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Förslag
till
Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184)-om
ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1930,''
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske eller agntäkt vid
strand inom Skane, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens
ägare. I avseende å fiske med fast redskap skall doct ersättning utgå allenast,
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1930 själv eller genom annan tillgodogjort sig nämnda
fiske.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1935.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari
1930.
Närvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 24 januari
1930, hade Kungl. Majit förordnad, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
1) lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till
fiske samt
2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184)
örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten i lagberedningen, hovrättsrådet Ragnar Gyllenswärd.
Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets den
5 februari 1930 avgivna utlåtande över de den 24 januari i år till lagrådet remitterade
förslagen till lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. T)
om rätt till fiske och lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni
1928 (nr 184) örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Under förmälan att i förslagen, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
vidtagits ett par mindre jämkningar av formell natur, hemställer föredraganden,
att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
1
Bilaga P. M. till statsrådsprotokollet
den 24 januari 1930.
P. M.
Under åberopande av en av kammarrådet A. W. Dufwa verkställd utredning
rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster (se statens offentliga
utredningar 1925:19 och 20; jordbruksdepartementet) framlade kammarkollegiet
i skrivelse till Kungl. Majit den 27 augusti 1924 förslag till ändring i
vissa delar av lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske. Detta förslag avsåg
att till den egentliga fiskarbefolkningens förmån inskränka den strandägare
enligt huvudregeln i 2 § nämnda lag tillförsäkrade ensamrätten till fisket
inomskärs samt, inom det vatten som finnes till och med etthundraåttio meter
från det ställe invid stranden där stadigt djup av två meter vidtager, jämväl
vid öppna havsstranden och utom skären. De föreslagna modifikationerna i
strandägarerätten voro särskilt av betydelse för rikets västra kust.
Redan 1896 års lag i dess då gällande lydelse innehöll härvidlag vissa
allmänna undantagsbestämmelser, på grund varav strandägaren var pliktig
i viss utsträckning tåla, att även andra idkade fiske i det till hans fastighet
hörande vattnet. Andra stycket av 8 § stadgade sålunda, att vid de delar av
rikets västra kust, där för fångande av havsfisk, som går till stränderna i
stora stim, de fiskande av ålder oklandrat följt fisken efter dess drev och fiskat
vid annans strand, sådan rättighet skulle fortfarande tillkomma dem. Och i
paragrafens tredje stycke föreskrevs, att där vid öppna havsstranden och utom
skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt
vid annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara vid
sådan rätt bibehållna. Denna å rikets kust i dess helhet tillämpliga bestämmelse
gällde inom Göteborgs och Bohus län även inomskärs; för Skånes västra
kust, som saknar skärgård, var någon föreskrift härutinnan uppenbarligen
icke av nöden. Framhållas må att i avseende å fast redskap 1896 års lag överhuvud
ej upptog någon bestämmelse, motsvarande den i fråga örn fiske med
rörlig redskap nyss anmärkta hänvisningen till lokal sedvana.
Det av kammarkollegiet framlagda förslaget innebar nu, att å Skånes västra
kust strandägares enskilda fiskerätt skulle helt upphävas. Idkande av fiske
eller agntäkt vid annans strand skulle följaktligen där icke heller vara beroende
av huruvida fast eller rörlig redskap komme till användning. I fråga om
Göteborgs och Bohus samt Hallands län bibehölls väl strandägares enskilda
fiskerätt, men skulle även där ytterligare på visst sätt begränsas.
Efter det yttranden av myndigheter och andra avgivits, blev förslaget föremål
för överarbetning inom justitiedepartementet. Proposition (nr 2) i ämnet
avläts därefter till 1928 års riksdag. Propositionen, som hänförde sig blott till
2
Kungl. Majlis proposition nr 70.
Göteborgs och Bohus saint Hallands län, blev i huvudsak godkänd. Genom den
nya lagstiftningen skedde ett allmänt frigivande av fiske med rörlig redskap
inom nämnda län; därvid skulle enligt ett av riksdagen gjort tillägg till propositionen
jämväl mindre ålryssja anses såsom rörlig redskap. Lagstiftningen
byggde på antagandet, att i stort sett på grund av förut gällande lags hänvisning
till rådande sedvänja de fiskande å västkusten ägt rätt att fiska med rörlig
redskap, samt idka agntäkt, även vid annans strand. Åtgärden betraktades
följaktligen ej såsom någon egentlig nyhet utan väsentligen såsom ett förtydligande
(se prop. 1928 s. 40 ff.).
Orsaken till att 1928 års lagändring avsåg allenast de två norra länen å
rikets västra kust och ej utsträcktes jämväl till Skåne var enligt motiven, att
beträffande denna del av kusten fråga väckts om frigivande även av fiske med
fast redskap och att härutinnan krävdes ytterligare utredning. I samband härmed
anfördes, dels att en dylik utredning motsvarade ett verkligt behov, dels
att, örn den vidare behandlingen av frågan örn rätten till fiske med fast redskap
gjordes beroende av särskild utredning, övervägande skäl talade för att spörsmålet
örn fiskerätten i Skåne i ett sammanhang upptoges till behandling. Jämväl
beträffande rätten till fiske med rörlig redskap vid denna kust borde därför
anstå med införande av nya regler (se prop. 1928 s. 40, jfr s. 42).
Vid ett fullföljande av utredningen i fråga om fisket vid Skånes västra kust
har undersökningen kunnat begränsas till att avse fisket med fast redskap. Beträffande
fisket med rörlig redskap framgår nämligen redan av 1928 års proposition,
att de skäl, som föranledde frigivandet av detta fiske inom Göteborgs
och Bohus samt Hallands län, göra sig med lika styrka gällande även såvitt
rör den skånska västkusten. Till en början framgår av protokoll, förda vid
vissa av kammarrådet Dufwa år 1911 hållna sammanträden med ortsbefolkningen,
att nästan allestädes jämväl å denna kust fisket med rörlig redskap,
jämte agntäkt, stod öppet för envar. Inom den till Kristianstads län belägna
delen av västkusten uppgavs sålunda fisket med rörlig redskap vara fritt
utom såtillvida att på senare tid allt slags fiske förbjudits vid ett pär uppgivna
fastigheter. Dock hade detta förbud ej respekterats; ej heller hade
åtal följt på överträdandet. Agntäkt hade hindrats endast på ett ställe
och detta först under senare tid. Inom Malmöhus län förklarades allmänt,
att fisket med rörlig redskap av ålder varit fritt, dock ej vid stränderna
av egendomen Kulla-Gunnarstorp, vars underlydande och strandsittare emellertid
tillätos att fritt fiska. Vidare anmärktes rörande fideikommisset Krapperup,
å vars mark åtskilliga fiskelägen finnas, att dessas befolkning i kontrakt angående
upplåtna jordlägenheter ofta fått förbinda sig att avstå viss andel av sina
sillfångster. Huruvida detta avsetts utgöra arrendeavgift för marken eller en
verklig fiskeavgift, synes emellertid av många orsaker omtvistligt, helst andra
fiskande tyckas ha fått fiska utan ersättning till strandägaren. Slutligen hade
fisket vid Löddesnäs gård i Borgeby socken sedan slutet av 1870-talet varit utarrenderat.
Agntäkt synes vid kusten av Malmöhus län ha lämnats oklandrad. —
Riktigheten av kammarkollegiets i 1924 års framställning uttalade uppfatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
3
ning i nu förevarande del vitsordades i utlåtanden, som med anledning av framställningen
avgåvos bland annat av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna
och fiskeriintendenten i södra distriktet (se 1928 års prop. s. 14,
25 och 37 ff.). Ett under bearbetningen av kammarkollegiets förslag inom justitiedepartementet
upprättat utkast (se prop. 1928 s, 44 f.) avsåg ock, att de
bestämmelser, vilka sedermera i propositionen inskränktes till att avse blott
Göteborgs och Bohus samt Hallands län, skulle äga tillämpning å rikets
västra kust i dess helhet. I särskilda utlåtanden över detta utkast hade nyssnämnda
myndigheter icke något att erinra mot frigivandet av fisket med rörlig
redskap jämte agntäkt vid Skånes västra kust. Även av kammarkollegiet
hade yttrande över utkastet infordrats. I ett med anledning härav den 27 maj
1927 avgivet utlåtande uttalade väl kollegiet vissa betänkligheter i fråga örn
de nya bestämmelsernas tillämpning inom Göteborgs och Bohus samt Hallands
län. Bortsett från den principiella anmärkningen, att ändringar av förevarande
art i fiskerättslagstiftningen ej borde ske förrän spörsmålet rörande
ägogränser i vattnet funnit sin lösning, framställde däremot kollegiet
icke någon särskild erinran mot utkastet i vad det rörde västkusten av Skåne
(se prop. 1928 s. 45 ff.).
På grund av vad sålunda förekommit lärer hinder ej möta mot att till Skånes
västra kust utsträcka de regler, som i 1928 års proposition upptogos för västkusten
i övrigt. Frågan i vad mån ersättning, på sätt stadgades genom den då
antagna lagstiftningen, bör jämväl här utgå till vissa strandägare skall i det
följande behandlas.
Vad angår fisket med fast redskap vid Skånes västra kust har såsom grund
för jämväl dettas frigivande åberopats den sedvänja, som av ålder skulle ha tilllämpats.
Härvid bör emellertid erinras örn den olika ställning, 1896 års lag
intager i fråga om de lokala sedvanorna allt efter som de hänföra sig till fiske
med rörlig eller till fiske med fast redskap. Väl gjordes icke någon sådan skillnad
vare sig i det år 1894 avgivna kommittéförslaget eller i den till riksdagen
avlåtna propositionen i ämnet. I båda fanns ett stadgande (12 § andra
stycket) av innehåll att, där å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat
fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, de
skulle vara vid sådan rätt bibehållna. Det var riksdagen som utbytte denna
bestämmelse mot ett stadgande (3 § tredje stycket enligt 1896 års lydelse),
vilket, frånsett andra inskränkningar, endast hänförde sig till rörlig redskap.
I den skrivelse, varigenom riksdagen anmälde sitt beslut, anfördes visserligen,
att riksdagen var ense med kommittén därutinnan, att de lokala
sedvanorna ej borde lämnas utan hänsyn, då det gällde att i ett ämne sådant
som det föreliggande stifta ny lag. Riksdagen fann sålunda önskvärt, att
lagstiftningen lämnade sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som för utövande
liv sin näring icke hade någon rätt, allenast sed att lita sig till. Men att tillmäta
de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan att
något verkligt behov av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt
kunde anses ådagalagt, var enligt riksdagens tanke ej att tillråda. Riksdagen
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 55 haft. (Nr 70.)
2
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
ansåg därför stadgandet böra modifieras bland annat sålunda att det bleve
uttryckligen nämnt, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillädes kraft av
lag, endast avsåge fiske med rörlig redskap. Till stöd härför åberopades emellertid
ock, att de kommitterade anfört, att fiske med fast redskap även vid rikets
västra kust städse betraktats såsom strandägarens uteslutande rätt.
Efter det fiskerättslagen utfärdats gjordes snart gällande, att de faktiska
förhållandena i avseende å det med fast redskap bedrivna fisket icke överensstämde
med vad sålunda antagits. I själva verket skulle å Skånes västra kust
detta fiske — under inflytande av fortlevande dansk rättsuppfattning, enligt
vilken fisket med fast redskap i allmänhet ej är strandägaren förbehållet — av
ålder ha stått öppet för de fiskande jämväl vid annans strand. I den utredning,
som framlades i samband med kammarkollegiets förslag av år 1924, antogs i
enlighet härmed, att vid tiden för 1896 års lagstiftnings tillkomst så gott som
överallt å nämnda kust även fisket med fast redskap betraktats som fritt.
Någon ändring skulle icke heller ha därefter inträtt, utan sedvänjan fortfarande
vara i huvudsak orubbad.
I och för sig lärer, örn den nyss berörda uppfattningen är riktig, hinder ej
möta mot att nu stadfästa sedvänjan genom införande i lagen av ett därmed
överensstämmande stadgande. Även örn det ståndpunktstagande, som skedde
år 1896, innebär, att sedvänjan för närvarande saknar rättslig betydelse och
följaktligen icke kan grunda befogenhet att utan tillstånd av strandägaren utöva
fiske med fast redskap inom hans område av vattnet (jfr N. J. A. 1922
s. 427 och 1928 s. 480), lärer, helst i betraktande av vad härutinnan förekommit
under förarbetena till 1896 års lag, det knappast böra väcka betänklighet, örn
på denna punkt lagstiftningen i ämnet bringas att överensstämma med vad som
faktiskt tillämpas.
Avgörande är alltså i vad mån fiske med fast redskap vid Skånes västra
kust numera verkligen står öppet för en och var. Att redan ur den tidigare
tillgängliga utredningen åtskilligt kunnat anföras till stöd för ett antagande
att så är fallet står utom tvekan. Aven må framhållas, att bemälda kommitterade
knappast så kategoriskt förnekat sedvänjans förekomst som 1896 års
riksdagsskrivelse anger. De yttrade i själva verket härom ej annat än att
»mångenstädes, särskilt vid de halländska och skånska kusterna, anses fortfarande
strandfisket, åtminstone det, som drives med rörlig redskap, vara fritt
för envar, som vill begagna sig därav.» För övrigt hade i ett år 1883 avgivet
betänkande med förslag till ny fiskeristadga det uttryckligen sagts, att sedan
urminnes tid någon strandäganderätt ej funnits i Skåne utan att de fiskande
lämnats full frihet att, även med fast redskap, driva fångst i den ordning de
kommit till fiskeplatsen.
Såsom i det föregående anförts, höllos år 1911 under den utredning, vilken
föranlett kammarkollegiets förslag, sammanträden med befolkningen jämväl å
Skånes västra kust. Såvitt fråga är örn fiske med fast redskap, torde av uttalandena
från dessa sammanträden i huvudsak inhämtas följande: Praktiskt taget
avsåg fisket med fast redskap vid denna kust blott fångst av lax och ål.
Vad beträffar laxfisket framgick, att vid de relativt få ställen, huvudsakligen
Kungl. Majlis proposition nr 70.
5
belägna inom Kristianstads län, där fast redskap kommit till användning,
strandägarna ansågos ha ensamrätt därtill. Vidkommande ålfisket med fast
redskap gåvo likaledes åtskilliga uttalanden närmast vid handen, att å vissa håll
en ensamrätt för strandägarna till detta fiske varit erkänd. Olika meningar
yppades dock angående dessa uppgifters rätta förståelse. Och vid alla sammanträden
förekommo påståenden av innebörd, dels att den allmänna åsikten
bland fiskarbefolkningen på skånska västkusten alltid varit, att fisket ■— således
även sådant med fast redskap — vore fritt för var och en hur nära stranden
som helst, och dels att ingen strandägare förrän på senare tid framställt
anspråk å någon ensamrätt därtill. I vad män, där fiske med fast redskap
kan antagas hava förbehållits strandägarna, fråga var örn orter, varest dylik
redskap av gammalt funnit användning vid ålfångst, var ej tydligt. I avseende
å sådana orter, där fiskarbefolkningens representanter uppgivit, att
»allt fiske» vore fritt, ehuru detta på senare tid bestritts av strandägarna, innehålla
å andra sidan protokollen mången gång, antingen att fisket efter ål
överhuvud varit helt obetydligt eller ock att det intill senare tid utövats endast
med rörlig redskap. För övrigt anfördes i fråga örn vissa orter, att fortfarande
ålfångst med fast redskap där icke förekom. Särskilt tyckes så
hava varit förhållandet vid den del av västkusten, som ligger inom Kristianstads
län. Användningen av det numera betydelsefulla redskapet ålbottengarn,
vilket ostridigt är att anse såsom fast, var vid Skånes västkust mestadels
en ganska ny företeelse. Och i själva verket synes framför allt häri kunnat
sökas en väsentlig orsak till de tvister, som under senare tid uppkommit mellan
strandägare och fiskare vid nämnda kust. Upplysande äro sådana vid
olika tillfällen under sammanträdena fällda yttranden som att »frågan
örn jordägarnas anspråk på fiskerätten hade sitt sammanhang med ålbottengarnens
uppkomst» och att strandägarna, sedan »ålbottengarnen kommit i användning
och sålunda ålfisket blivit mera ekonomiskt givande», förbehållit
sig eller utarrenderat detta fiske.
På grundval av dessa uttalanden föreslogs, såsom redan nämnts, i kammarkollegiets
år 1924 avgivna framställning, att icke blott fiske med rörlig utan
även fiske med fast redskap skulle jämväl inom strandägareområdet vid Skånes
västra kust bliva fritt. Av yttrandena över detta förslag gingo de av länsstyrelserna
och fiskeriintendenten avgivna i klart tillstyrkande riktning. Däremot
avstyrktes förslaget av domänstyrelsen samt lantbruksstyrelsen. Dock
var föredraganden i sistnämnda styrelse, chefen för fiskeribyrån, skiljaktig
och tillstyrkte förslaget (se prop. 1928 s. 25). Härjämte må framhållas,
att i utlåtande över det förutnämnda inom justitiedepartementet upprättade
lagutkastet, vilket allenast avsåg fiske med rörlig redskap, lantbruksstyrelsen
sedermera, i likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län och fiskeriintendenten,
särskilt uttalade, att efter deras uppfattning lagstiftningen ej borde sålunda
inskränkas utan omfatta jämväl fisket med fast redskap (se prop. 1928
s. 47).
Med ledning enbart av vad sålunda förekommit har det ej varit möjligt
att med tillräcklig säkerhet avgöra, i vilken omfattning den uppgivna sed
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
vänjan förekommit i fråga örn fast redskap. Frågan i vad mån den efter utfärdandet
av 1896 års lagstiftning kunnat hava trätt ur tillämpning har likaledes
ej varit tillräckligt utredd. Uttalandena från 1911 års sammanträden
hava ej varit obetingat vägledande med hänsyn såväl till den långa tid, som
förflutit sedan de höllos, som därtill, att man knappast till fullo beaktat önskvärdheten
av att jämväl undersöka i vad mån ifrågavarande fiske vid Skånes
västkust är en mera ny företeelse. Sistnämnda omständighet lärer icke minst
hava påkallat varsamhet vid användningen av detta material. Ej heller hava
i ärendet avgivna utlåtanden av myndigheter och andra, som gått i tillstyrkande
riktning, erbjudit tillräcklig grund för en lösning av de spörsmål, som
fortfarande varit oklara.
För att få en fullständig bild av fiskerättsförhållandena vid ifrågavarande
kust har det till en början varit nödigt att kunna bedöma i vad mån överhuvud
fiske med fast redskap där utövas. Det har ock gällt att för varje sträcka av
stranden, där sådant fiske bedrives i mera betydande omfattning, avgöra, örn
det skett sedan äldre tid eller exempelvis först från tiden omkring sekelskiftet,
då de s. k. ålbottengarnen tyckas ha börjat komma i bruk. Vidare har
erfordrats uppgift huruvida vederbörande strandägare gör gällande ensamrätt
vid sin strand och, för dylik händelse, sedan huru lång tid tillbaka och på
vad sätt hans påstående manifesterats. Men undersökningen har ej kunnat
stanna vid detta. En förutsättning för den tillämnade reformens genomförande
i nu avsedd riktning måste nämligen vara, att ej statsverket därigenom med
hänsyn till eventuell ersättningsplikt åsamkas en i förhållande till nyttan avåtgärden
oskälig kostnad.
Åt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har därför den 23 september
1929 uppdragits att med ledning av ett inom justitiedepartementet upprättat
frågeformulär1 införskaffa ytterligare utredning i ämnet. I fråga om
det närmare tillvägagångssättet vid inhämtande av de uppgifter, som på grund
härav överlämnats, har länsstyrelsen i Kristianstads län meddelat, att beträffande
detta län uppgifterna införskaffats genom landsfiskalen i Björnekulla
distrikt vid av denne avlagda besök hos fiskeritillsyningsmännen, kommunalnämndsordförandena
och fjärdingsmännen samt strandägarna och fiskarbefolkningen.
Inom Malmöhus län har utredningen verkställts av extra
länsnotarien T. Burrau, vilken i avseende härå anfört följande: Efter att
av fiskeritillsyningsmännen ha erhållit upplysning i vilken utsträckning fiske
med fast redskap idkades, hade han ■—- vad först anginge landsbygden —
besökt kommunalnämndsordförandena inom de särskilda socknarna å länets
västra kust och av dem erhållit uppgift örn strandägareförhållandena. Dessa
uppgifter hade därefter, i mån så varit möjligt, kontrollerats genom personlig
hänvändelse till de uppgivna strandägarna, därvid förfrågningar gjorts i de
uti frågeformuläret angivna hänseendena. Inom åtskilliga socknar, företrädesvis
sådana där fiske med fast redskap ej förekomme, hade dock strandägarnas
antal varit alltför stort att medgiva förfrågningar hos dem alla. I
dylika fall hade i stället uppgifterna inhämtats hos kommunalnämnds
-
1 Formuläret har såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Se s. 15 nedan.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
7
ordföranden jämte vissa strandägare och andra inom socknen bosatta
personer, vilka ägt kännedom örn ifrågavarande förhållanden. På liknande
sätt hade jämväl tillgått vid införskaffandet av uppgifter med avseende
å sådana sträckor av stranden, som hörde till samfälligheter. Där dylik
samfällighets angelägenheter handhades av en styrelse, hade ock denna tillfrågats.
Slutligen hade besök avlagts vid de flesta fisklägen, varjämte upplysningar
rörande fiskeförhållandena erhållits genom samtal med yrkesfiskare.
Beträffande S:t Ibbs socken (ön Ven) hade uppgifterna delvis införskaffats
genom landsfiskalen i ön Vens distrikt. I övrigt hade landsfiskalerna
endast i undantagsfall tillfrågats. I fråga örn städerna Hälsingborg, Landskrona
och Malmö (efter skedda inkorporeringar höra till dem betydande sträckor
av stranden) hade stadsingenjörerna lämnat uppgift å strandägarna. Förfrågningar
hade även framställts hos stadsombudsmännen i förstnämnda båda
städer samt hamnförvaltningen i Malmö. Tillika hade, såvitt möjligt, de enskilda
strandägarna blivit tillfrågade i ämnet. Uppgifterna därom, i vilken
utsträckning fiske med fast redskap förekomme, grundade sig även här på
uttalanden av fiskeritillsyningsmännen. Rörande Skanör med Falsterbo hade
uppgifterna meddelats av borgmästaren samt den där anställde fiskeritillsyningsmannen.
Resultatet av utredningen har, vad först angår laxfisket, blivit följande:
Med fast redskap — huvudsakligen kilnot — idkas sådant fiske vid stränderna
av tre fastigheter inom Barkåkra socken av Kristianstads län samt vid
de till Ängelholms stad och till Strövelstorps socken inom samma län hörande
sträckorna av stranden, vilka sträckor var för sig tillhöra allenast en fastighet.
Sammanlagt omfatta de nu nämnda fastigheterna en strand om 12 km :s längd.
Bortsett från ett undantagsfall av ringa betydelse, där för övrigt stranden
tillhör en bysamfällighet, har vid dessa fastigheter fisket varit av strandägarna
utarrenderat, för belopp som sammanlagt uppgått till ej fullt 2,500 kr.
I allmänhet har fisket här bedrivits av gammalt eller åtminstone sedan avsevärd
tid tillbaka. Härförutom märkas ytterligare två inom Barkåkra socken
belägna fastigheter om tillhopa 3 kims strand, där fiske med fast redskap
tidigare utövats men sedan ett par år upphört. Jämväl vid sistnämnda fastigheter
ha strandägarna tillgodogjort sig fisket. Anmärkas må att de stränder,
för vilka nu redogjorts, helt utfylla kuststräckan inom Kristianstads län
från Förslövs sockens södra gräns till gränsen mot Malmöhus län. — Utöver
vad nu sagts bedrives icke vid stränderna inom Kristianstads län något laxfiske
med fast redskap.
Inom Malmöhus län idkas laxfiske med ryssja vid en bysamfällighet örn 650
meters strand i Välinge socken vid norra länsgränsen och har där bedrivits
sedan omkring trettio år. Byamännen göra dock ej anspråk på någon ensamrätt
och ha icke tillgodogjort sig fisket, utan detta har fritt utövats av andra
fiskande. Inom Farhults socken (omkring 8 kims strand) har vid två fastigheter
(sammanlagt 2.8 km.) lax sedan sex, respektive tre år fångats med bottengarn.
Detta fiske hava strandägarna förbehållit sig. Det har sålunda
under nämnda tid varit utarrenderat, senast mot en avgift av 300 kr., respek
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tive 100 kr. Att märka är dock att i dessa fall bottengarnen använts för
fångst jämväl av makrill och sill. Slutligen ha sedan sex eller sju år bottengarn
utsatts vid Rekekrogens och Svanshalls fiskelägen i JÖnstorps socken,
vars strand (7 km.) utgör samfällighet för samtliga skifteslagen inom socknen.
Även här har fisket varit utarrenderat, mot en ersättning av 150 kr.;
dock har jämte arrendatorerna en delägare i samfälligheten själv fiskat. Blott
i ringa mån har emellertid här fisket avsett fångst av lax utan huvudsakligen
fisk av andra slag. — Laxfiske med fast redskap bedrives i övrigt icke inom
Malmöhus län.
Vad härefter beträffar det fiske, vid vilket i övrigt inom provinsen fast redskap
finner användning, eller fisket efter ål, användes inom Kristianstads län
för närvarande icke fast redskap för sådan fångst. Inom Malmöhus län sker
det däremot i stor utsträckning. Visserligen förekommer praktiskt sett icke
något fiske efter ål med fast redskap å kuststräckan inom de tre nordligaste
socknarna eller Välinge, Farhult och Jonstorp (16.3 km.). Men från och med
Brunnby socken till och med Flädie socken — en sträcka av nära 114 km. —
är nämnda fångstsätt vanligt. Även å denna sträcka finnas dock stränder,
sammanlagt 39 km., där dylikt fiske ej förekommer. Vid den söder om Flädie
belägna delen (62 km.) av Skånes västra kust idkas fiske av förevarande slag
blott inom Malmö stads område (14.2 km.) samt, i ringa omfattning, inom
Västra Klagstorps socken (1.8 km.).
Den fasta redskap, som användes vid ålfångsten, är mestadels den s. k. ålryssjan
eller ålhomman. Vid sidan härav förekomma ock, men i betydligt
mindre utsträckning, ålbottengarn. Såvitt fråga är örn den förra redskapen
har fisket i regeln bedrivits av gammalt; att däremot fisket med ålbottengarn
i det hela är en mera ny företeelse har förut omtalats. I allmänhet har det i
dessa trakter icke bedrivits längre än i högst ett tjugutal år och mångenstädes
blott sedan helt kort tid tillbaka. Vid vissa stränder har försök gjorts att använda
redskapet utan att dock fisket funnits lönande.
I flertalet fall göra strandägarna ej anspråk på någon ensamrätt till nu
ifrågavarande fiske. Och endast i undantagsfall har, där yrkande i sådan riktning
blivit framställt, anspråket tagit sig faktiskt uttryck vare sig genom
bortarrendering eller sålunda att strandägaren själv utövat fisket.
Av de stränder, där ålfisket sker med fast redskap och tillika anspråk av
strandägaren framställts å ensamrätt därtill, märkas sålunda till en början tre
fastigheter i Brunnby socken. Vid två av dessa ha strandägarna ej utnyttjat
fisket vare sig själva eller genom dess bortarrenderande, utan har det bedrivits
endast av fiskarbefolkningen. Vid den tredje fastigheten, vilken äger en strand
om 8 km., har fisket, som där pågått allenast sedan 1900, varit från 1908 till
1924 utarrenderat för omkring 500 kr. årligen. Efter sistnämnda år har även
vid denna strand fisket allmänt utövats jämväl av andra än strandägaren. Beträffande
Brunnby socken bör vidare anmärkas, att vid den Arilds municipalsamhälle
tillhöriga stranden (900 m.) fisket uppgivits vara förbehållet samhällets
fiskarbefolkning och jämväl hava utövats av denna. Inom den del av länets
landsbygd, som är inkorporerad med Hälsingborgs stad, hava ägarna av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
9
fem fastigheter gjort anspråk å ensamrätt till fisket, dock först sedan ålbottengarn
där börjat komma i bruk. Blott i ett av dessa fall har strandägaren tillgodogjort
sig fisket, nämligen vid en för Raus skifteslag samfälld strandlott (900
m.) Sålunda ha vissa av delägarna i skifteslaget där idkat fiske, dock att sådant
bedrivits även av fiskare från Rå fiskeläge. I fråga örn Kvistofta socken har
uppgivits, att strandägarna förbehölle sig fisket. De ha dock ej tillgodogjort
sig detsamma vare sig själva eller genom annan. Vid den för Hilleshögs by
samfällda strandlott, som upptager hela stranden av Härslövs socken (5.4 km.),
har fisket sedan 1901 varit utarrenderat mot cn avgift av 300 kr. om året.
Och slutligen har fisket vid Borgeby sockens strand (1.2 km.), vilken i dess
helhet tillhör egendomen Löddesnäs, likaledes varit sedan lång tid tillbaka
utarrenderat. Det årliga arrendet har här utgjort 350 kr., men framhållas
bör, att härmed avsetts allt slags fiske, även det med rörlig redskap. Egendomen
erbjuder nämligen, såsom av 1928 års utredning framgår, ett av de
få fall — kanske det enda — där jämväl fiske med sistnämnda redskap kan
anses lia varit strandägaren förbehållet. Tillhopa utgöra de delar av stranden
från och med Brunnby till och med Flädie, varest strandägarna gjort anspråk
på ensamrätt till fiske med fast redskap och tillika på angivet sätt
hävdat densamma, 16.4 km. Inom Malmö stads område har beträffande en
mindre strandremsa (250 m.) uppgivits, att ägaren gör anspråk å ensamrätt
till fisket, men att han emellertid ej tillgodogjort sig detta, som av gammalt
utövats blott av yrkesfiskare.
Anmärkas må slutligen att vid stranden (1.2 km.) utanför fiskeläget Lerberget
i Väsby socken, där nu fiske med fast redskap ej förekommer, sådant
fiske för ett par decennier sedan utövats av vissa bland strandägarna. I
fråga örn denna strand har uppgivits, att strandägarna göra anspråk å ensamrätt
till fisket, som emellertid upphört därför att det gått med förlust.
— Vidare märkes hurusom det uppgivits, dels i ett par fall att strandägarna
förebehölle sig fiskerätten ehuru fiske med fast redskap ännu ej idkats vid
stranden i fråga, dels ock i ett par andra fall att fisket förbehölles ortens
fiskarbefolkning.
Vad angår frågan i vad mån fiskerättsförhållandena föranlett rättegångar
giver utredningen vid handen att sådana förekommit blott i ett fåtal fall, vilka
samtliga rört stränder, där enligt den nyss lämnade redogörelsen fisket varit
utarrenderat. I övrigt har beträffande spörsmålet huruvida vederbörande strandägare
vidtagit särskild åtgärd i syfte att utestänga andra fiskande lämnats nekande
svar utom i sådana fall där utarrendering ägt rum, varom då erinrats.
Ett utmärkande drag för fiskerättsförhållandena i Skåne är den stora
mängd av strandäganderätten oberoende, särskilt för sig skattlagda ålfisken,
som där förekomma. Dessa fisken äro dock alla utom ett belägna å provinsens
östra och södra kuster. A västra kusten märkes sålunda blott skattlagda ålfisket
Alabodarna, vilket upptager större delen (6 km.) av den inom Glumslövs
socken belägna stranden. På grund av stadgandet i 12 § fiskerättslagen beröres
icke detta fiske av den nu avsedda lagändringen.
Den föregående framställningen har ej avseende å ön Ven, vilken lämpligen
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
behandlas för sig. Vid alla de till ett tjugutal uppgående fastigheterna å
denna ös stränder idkas fiske med ålryssjor och detta, utom i ett par undantagsfall,
av gammalt. Därjämte ha vid två stränder under de sista femton
till tjugu åren ålbottengarn kommit till användning. Med blott ett par undantag
ha här strandägarna gjort anspråk på ensamrätt till fisket. I regel ha de
dock hittills ej själva nyttjat detsamma. Åtta fastighetsägare ha emellertid,
mot mindre och vanligen mycket obetydlig ersättning, haft fisket utarrenderat.
Vidare har i några fall fiske plägat bedrivas av andra än strandägaren blott
efter det hans tillstånd inhämtats.
Av vad nu anförts torde framgå, att den ifrågasatta lagändringen i stort
sett icke skulle innebära någon förändring av de faktiska förhållandena i fråga
örn utövandet av det med fast redskap idkade fisket. Sålunda är det blott
i undantagsfall som strandägarna gjort gällande anspråk på någon ensamrätt
till detta slags fiske. Och än mera sällsynta äro de fall, där de verkligen
dragit nytta av fisket. Utredningen har ock givit vid handen, att
nämnda förhållanden bestått sedan äldre tid och ingalunda först under
senare år börjat framträda. Med skäl torde sålunda här kunna talas örn en
sådan sedvana, till vilken 1896 års fiskerättslag i fråga örn fiske med annan
redskap än fast tagit så betydande hänsyn. Under förutsättning att ersättning
beredes ägarna av de stränder, där fisket ej redan nu i praktiken står
öppet för envar, torde alltså någon betänklighet icke behöva möta mot att
tillmötesgå de krav, som sedan länge med synnerlig styrka i denna del framkommit
från den skånska fiskarbefolkningens sida.
Liksom då år 1928 ändringarna i fiskerättslagen infördes beträffande Göteborgs
och Bohus samt Hallands län synas emellertid även här vissa inskränkningar
böra ske i de nya bestämmelsernas tillämplighetsområde. Såsom
redan framgått torde fiske efter lax inom de delar av Kristianstads län, där det
idkas med fast redskap, av gammalt ha åtminstone i stort sett utövats blott
av strandägarna. Vid sådant förhållande synes nämnda fiske här icke böra
frigivas till fritt och allmänt begagnande, helst detsamma till viss del synes
vara förlagt till åmynningar och på grund härav har en särskild prägel. För
närvarande innebär väl en sådan undantagsbestämmelse med hänsyn till de
faktiska förhallandena i huvudsak detsamma som örn överhuvud lagändringen
i Kristianstads län inskränktes till fisket med rörlig redskap. Att meddela
undantagsbestämmelsen i sistnämnda form synes dock ej tillrådligt. Uppenbarligen
är det av betydelse att reglerna för det skånska västkustfisket
såvitt möjligt bliva gemensamma för båda länen. Följaktligen lärer det särskilda
stadgandet böra hänföras endast till de delar av Kristianstads län,
som äro belägna inom Barkåkra socken, Ängelholms stad och Strövelstorps
socken.
Enligt utredningen idkas fiske efter lax med fast redskap inom Malmöhus
län blott vid ett par uppgivna stränder. I ett av dessa fall — fisket har där
utövats sedan trettio år tilbaka — har strandägaren icke gjort gällande någon
ensamrätt, utan fisket fritt utövats av yrkesfiskare. I övriga fall har det
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
11
börjat idkas först helt nyligen, därvid strandägaren ej själv fiskat utan haft
fisket utarrenderat. Anmärkas bör ock, att arrendet avsett icke rätten att
utsätta speciellt redskap för fångst av lax utan bottengam, varmed fångats
jämväl andra slag av fisk. Att för dessa stränder göra något undantag från
den allmänna regeln synes vid dessa förhållanden varken nödigt eller lämpligt,
utan lära strandägarna böra i ersättningsväg hållas skadeslösa. Härför
synes desto större skäl finnas, som, enligt uppgift, fisket vid nu berörda stränder,
innan det första gången blev utarrenderat, var fritt för envar.
Det har redan anmärkts, att förhållandena vid stränderna av ön Ven erbjuda
en annan bild än vad fallet är å fastlandet. På grund härav kunde det
ifrågasättas att med avseende å ön meddela undantag, sålunda att vid densamma
fiske med fast redskap fortfarande skulle vara strandägarna förbehållet.
På sätt nämnts hava strandägarna så gott som enstämmigt förklarat
sig göra anspråk å ensamrätt till sådant fiske; i många fall ha de även hävdat
dessa sina anspråk. Skulle i nämnda hänseende ett undantag göras, lärer
det dock nödvändigt böra förbindas med en reservation för de icke få fall, där
fisket av gammalt oklandrat bedrivits av en och var. Den fiskarbefolkning,
som hittills utövat fisket, skulle eljest löpa fara att råka i sämre ställning än
nu. Härtill kommer, att det fiske, strandägarna tillgodogjort sig, enligt utredningen
har ett föga betydande värde —- de sammanlagda årliga arrendebeloppen
utgöra blott omkring 250 kr., varjämte i vissa fall ersättning lämnats
in natura med några kilogram ål. Fisket torde alltså även vad angår ön
Ven kunna förklaras utan inskränkning fritt och vederbörande strandägare
hänvisas att göra sina anspråk gällande i ersättningsväg.
Beträffande det allmänningsfiske, varom förmäles i 1 § fiskerättslagen, är
förbud stadgat att utan tillstånd av Konungen utsätta vissa slag av fast fiskeredskap.
Att i nu förevarande fall, där i praktiken fisket betraktats såsom
helt fritt, föreskriva någon motsvarande inskränkning är uppenbarligen förenat
med svårighet. Det synes emellertid icke vara erforderligt. Sålunda bör
till en början märkas, att den före 1896 års fiskerättslag gällande lagstiftningen
i ämnet, eller fiskeristadgan av år 1852, medgav varje svensk undersåte
rätt att idka »allt fiske» i fiskevatten, som avses i berörda 1 §. Ifrågakomna
förbud var alltså en nyhet i 1896 års lag. Med hänsyn till vad numera
upplysts rörande fiskeförhållandena vid Skånes västra kust torde i själva
verket de under förarbetena till lagen angivna skälen för denna inskränkning
i den allmänna fiskerätten egentligen icke äga någon tillämplighet i fall, varom
nu är fråga. Det må ock framhållas, att ända sedan fiskerättslagens tillkomst
undantag från förbudet gällt med avseende å ålfisket vid nyssnämnda
kust. Redan genom ett kungligt brev den 29 oktober 1897 lämnades nämligen
generellt medgivande att under september, oktober och november månader,
d. v. s. under ålens vandringstid då det huvudsakliga fisket bedrives, utanför
Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske (med ryssjor)
i vattnet utanför strandägareområdet. — Att beträffande ordningen för fiskets
utövande sådana särskilda bestämmelser, som, exempelvis vid ökad användning
av ålbottengarnen, framdeles må finnas erforderliga, kunna administra
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
tivt meddelas, lärer få anses klart (jfr 1 § fiskeristadgan den 17 oktober
1900 och N. J. A. avd. II årg. 1897 nr 1 s. 9). I detta samband bör erinras,
att spörsmålet om ålbottengarnens lämplighet över huvud icke prejudiceras
av den lagstiftning, varom nu är fråga; nödiga fredningsföreskrifter kunna
naturligen meddelas oavsett vilka civilrättsliga regler fastställas beträffande
rätten till fisket.
Såsom framgår av det föregående grundar sig det ifrågasatta frigivandet
av fiske och agntäkt vid Skånes västra kust i första hand därå, att det finnes
i huvudsak motsvara vad nu faktiskt tillämpas. Den omständigheten att vid en
eller annan strand någon dylik praxis icke låter sig påvisa, får dock följaktligen
ej stå i vägen. Emellertid har redan antytts, att i sådant fall strandägaren bör
tillerkännas skäligt vederlag för det intrång, som sker. Denna princip fastslogs
vid 1928 års ändring i fiskerättslagen beträffande fisket med rörlig redskap
inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Enligt lag den 22 juni
1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt gäller sålunda, att,
därest omförmälda ändring av fiskerättslagen i något fall medfört, att varje
svensk undersåte erhållit rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand
inom sagda län, där sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens
ägare, ersättning av statsmedel skall utgå för värdet av den förmån, som för
honom gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som
av sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Var fisket upplåtet
till annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada.
Tydligen kan denna bestämmelse göras tillämplig även beträffande fisket
med rörlig redskap, jämte agntäkt, å nu förevarande kust. Någon mera betydande
ersättningsskyldighet lärer icke komma att på grund härav åvila
staten. Sålunda var det redan under den utredning, som föregick 1928 års
proposition, klart, att ur denna synpunkt reformen ej skulle möta svårigheter.
Härutinnan anförde i utlåtandet över berörda inom justitiedepartementet utarbetade
lagutkast länsstyrelsen i Malmöhus län, att statens ersättningsskyldighet,
därest sådan överhuvud ifrågakomme, helt visst ej bleve omfattande.
Närmare utredning hade visserligen ej skett, men länsstyrelsen ansåge sig ändå
kunna uttala en sådan uppfattning dels med hänsyn till sin allmänna erfarenhet
i ämnet och dels på grund av att länsstyrelsen vid verkställd undersökning icke
påträffat något fall, där strandägare uppgivit inkomst av fiske med rörlig redskap
till beskattning. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrade i motsvarande
utlåtande, att det vore synnerligen tvivelaktigt, örn inom detta län någon enda
strandägare kunde bliva berättigad till ersättning. Anspråk på ensamrätt till
fiske med rörlig redskap hade nämligen väckts inom länet först på senare tid.
Den ersättning, som ifrågakomme, kunde i allt fall ej bliva särdeles stor.
Fiskerättslagens underlåtenhet att i fråga örn fisket med fast redskap tillerkänna
sedvanan rättslig betydelse medför, att en tillämpning av 1928 års ersättningslag
i oförändrad form skulle beträffande detta fiske få en helt annan
räckvidd än i fråga örn fisket med rörlig redskap. Ersättning komme nämligen
att utgå även där fisket faktiskt stått öppet för en var. En dylik utvidgning
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
13
kan ej vara påkallad. Även här bör ersättning blott komma i fråga, när strandägaren
med hänsyn till faktiskt rådande förhållanden skulle genom lagändringen
tillskyndas ekonomisk förlust. Ersättningen bör med andra ord begränsas till
sådana fall, där strandägaren verkligen visat sig räkna med fisket såsom en tillgång.
Med hänsyn härtill och då ett bedrivande av fisket först efter det förslag
om ersättning framlagts icke bör tillmätas någon betydelse, synes ersättningsregeln
skäligen kunna givas det innehåll att i avseende å fiske med fast redskap
ersättning skall utgå allenast i den mån strandägaren, med uteslutande av andra
fiskande, under de före den 1 januari 1930 sist förflutna femton åren själv eller
genom annan tillgodogjort sig fisket. — Liksom beträffande fisket med rörlig
redskap bör tydligen jämväl arrendator tillerkännas gottgörelse, där förlust
tillskyndas honom.
Ersättningsplikten, sålunda bestämd, kan efter vad utredningen ger vid banden
icke medföra något mera avsevärt utlägg för det allmänna. Varder vid den
angivna delen av kusten inom Kristianstads län laxfisket strandägaren fortfarande
förbehållet, torde i själva verket någon ersättning där icke komma i fråga.
Och inom Malmöhus län skulle man blott hava att räkna med sammanlagt ett
årligt arrendebelopp, understigande 2,500 kr., vartill dock kommer att i ett eller
annat fall strandägaren kan ha tillgodogjort sig fisket, icke genom arrendeupplåtelse
utan genom att med utestängande av andra själv utöva det.
I enlighet med nu angivna synpunkter hava inom justitiedepartementet upprättats
härvid fogade utkast till dels lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske, dels lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22
juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
14
Kungl. Majlis proposition nr 70.
Utkast
till
Lag
om ändring i 3 § lagen den 27 j uni 18% (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.
Härigenom förordnas, att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, vilken
paragraf förut ändrats genom lagen den 22 juni 1928 (nr 183), skall mellan
tredje och^ nuvarande fjärde stycket införas ett nytt stycke av följande lydelse:
_ Vid Skånes västra kust må varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt
vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i andra stycket sägs; dock
vare vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps socken
fiske efter lax, såvitt det idkas med fast redskap, strandägaren förbehållet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Utkast
till
Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om
ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1930,
medför att varje^ svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske eller agntäkt vid
strand inom Skåne, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens
ägare; dock skall i avseende å fiske med fast redskap ersättning utgå allenast
i den män strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, under de före den
1. januari 1930 sist förflutna femton åren själv eller genom annan tillgodogjort
sig nämnda fiske.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1935.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Socken:
1
2
3
4
6
6
7
8
9
Fastighetens
namn.
Den ungefärliga
längden av
fastighetens
strand.
A. Användas för
fiske vid fastig- hetens strand ål- hommor (-ryss- jor), laxryssjor,
bottengam eller
annan fast red- skap?
B. Uppgiv i så
fall, vilka sär- skilda slag av
nu nämnda red- skap som an- vändas. (Skilj
därvid mellan
redskap för ål- fiske och redskap
för laxfiske).
Sedan huru
lång tid tillbaka
har sådan red- skap använts
för fiske vid
fastighetens
strand ?
A. Gör strand- ägaren anspråk
på ensamrätt
till fiske med
sådan redskap
vid fastighetens
strand?
B. Har strand- ägaren själv där
utövat dylikt
fiske?
A. Har inom de
senaste trettio
åren fiske med
sådan redskap
vid fastighetens
strand varit ut- arrenderat?
B. Uppgiv i så
fall vid vilken
tid första och
sista utarrende- ringen skedde.
A. Har, oaktat
strandägaren
gjort anspråk
på ensamrätt
till fiske med
nämnda redskap,
sådant fiske vid
fastighetens
strand allmänt
bedrivits jämväl
av andra?
B. Uppgiv i så
fall sedan huru
lång tid till- baka detta varit
förhållandet.
A. Har frågan
örn rätten till
fiske vid fastig- hetens strand
prövats av dom- stol, eller har
strandägaren
eljest vidtagit
särskild åtgärd
i syfte att ute- stänga andra
fiskande?
B. Uppgiv i så
fall tiden för
domstolens ut- slag, respektive
åtgärdens vid- tagande.
Huru stort be- lopp årligen
kan, efter av- drag för om- kostnader, det
fiske, vartill
strandägaren
påstår ensam- rätt, anses
ungefärligen
ha inbringat
honom ?
Anm. Bär förhållandena äro fullt likartade utefter en sockens strand i dess helhet eller en viss sammanhängande sträcka därav, erfordras ej, att
de särskilda fastigheterna inom socknen angivas, utan må i stället på annat tydligt sätt i kolumn 1 utmärkas, vilken del av stranden uppgifterna
avse. Under kolumnerna 4 8 lämnas, eventuellt, olika uppgifter beträffande de särskilda slagen av fisk eller redskap. Sålunda bör uppmärksammas,
örn olika regler tillämpas exempelvis beträffande ål och lax eller beträffande ålryssja och ålbottengarn etc. — Det bör tillses, att uppgifterna så
noggrant som möjligt återge de verkliga förhållandena och ej någon ensidig uppfattning å vare sig strandägare- eller fiskarehåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
16
Kungl. Majlis proposition nr 70.
Bilaga 1 till statsrådsprotokollet
den 24 januari 1930.
Till KONUNGEN.
Genom nådig remiss den 5 december 1929 har Eders Kungl. Majit anbefallt
kammarkollegiet att skyndsammast avgiva underdånigt utlåtande över
en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med utkast till lagar dels
örn ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske och dels
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt.^
Med anledning härav får kollegiet i underdånighet anföra följande.
De remitterade lagutkasten avse att utsträcka den rätt till fiske å annans
grund, som infördes i Göteborgs och Bohus län samt Hallands län ar 1928,
jämväl till Skånes västra kust med det betydelsefulla tillägg att denna rätt
jämväl skulle innefatta fiske med fast redskap med undantag likväl för fiske
efter lax med sådan redskap inom vissa närmare angivna områden.
De sociala skäl, som må anses kunna åberopas till stöd för den föreslagna
utsträckningen av den fria fiskerätten, ligga i viss man utanför kollegiets
möjlighet till ett sakkunnigt bedömande av frågan. Måhända måste det även
vid denna del av rikets kuster anses ändamålsenligt att såvitt möjligt genom
generella rättsregler avskaffa en sedvanemässigt uppkommen blandning av
om varandra liggande fria och enskilda fisken.
Emellertid anser sig kollegiet nödsakat framställa bestämda erinringar mot
de förutsättningar av rättslig natur, varpå man enligt promemorian stöder sig,
då man vill bestämma de strandägarna eventuellt tillkommande ersättningar pa
sätt i det remitterade utkastet blivit föreslaget. Kollegiet anser sig därvid böra
förutskicka, att på grund av den synnerligen begränsade tid, som stått kollegiet
till buds för remissens besvarande, dessa erinringar emellertid icke i önskvärd
utsträckning kunnat stödjas på erforderliga utredningar av rättslig och
kameralhistorisk natur. Härtill vill kollegiet foga den erinran, att det hade
synts önskvärt, att man för ett tillförlitligt bedömande av de nyss angivna
förutsättningarna avvaktat verkningarna av den för kuststräckorna inom Göteborgs
och Bohus län samt Hallands län år 1928 vidtagna lagändringen. Enligt
vad kollegiet försport har man därifrån, särskilt från norra Halland, att
vänta ersättningsanspråk för förlorad fiskerätt i betydligt större utsträckning
än man vid tillkomsten av 1928 års lagändring torde antagit.
I sitt utlåtande den 27 maj 1927 angående då föreliggande utkast till lag
om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till
fiske samt till lag om ersättning i vissa fall för intrång i rätt till fiske eller
agntäkt, vilka lagutkast ligga till grund för den år 1928 vidtagna ändringen
i fiskerättslagen, framhöll kollegiet såsom sin mening, att resultatet av de utredningar,
som förebragts angående det sedvanerättsligt bedrivna fisket på
annans grund, icke framstode så oemotsägligt som man ville göra gällande.
Särskilt underströk kollegiet bräckligheten av de utredningsresultat, som ansetts
framgå av protokollen över vissa av kammarrådet Dufwa år 1911 hållna
Kungl. Majlis proposition nr 70.
17
sammanträden med strandägare och fiskare. De under år 1929 av länsstyrelserna
i Malmöhus och Kristianstads län verkställda undersökningarna lia icke
undanröjt kollegiets i ovannämnda utlåtande yppade tvivelsmål, detta desto
mindre som för Skånes del, såvitt kollegiet kunnat finna, någon ingående undersökning
av äldre svenska domböcker icke synes ägt rum för utrönande av
den rättsuppfattning, som av ålder må hava förefunnits hos lokaldomstolar
och myndigheter. Det enda ämnet berörande rättsfall i saken, som finnes omnämnt
i Dufwas utredning, ger närmast vid handen, att fritt fiske å annans
grund icke skulle i den omfattning, som antagits, vara förhanden å den skånska
västkusten och detta icke ens med rörlig redskap. Av det i N. J. A. (1916
s. 98 f.) intagna referatet över detta rättsfall, som avsåg ansvar för olovligt
fiske i Öresund utanför egendomen Löddesnäs i Torna härad, framgår, att såväl
hovrätten över Skåne och Blekinge som högsta domstolen (utslag d. s/3
1916) funnit, att vad i målet förekommit icke gåve vid handen, att såsom invänts,
fiskarbefolkningen i orten av ålder oklandrat vid ifrågavarande del av
skånska kusten fått idka fiske. Det framgår av referatet, att i rättegången
företetts protokollet över det inför kammarrådet Dufwa den 7 september 1911
hållna sammanträdet med strandägare och fiskare angående fiskerättsförhållandena
på kusten från Löddeköpinge i Harjagers härad till Trälleberg (s. 115
bland bilagorna till Dufwas utredning). Rättsfallet är av betydelse även på
den grund, att anledning finnes antaga, att rättegången, däri de utdömda böterna
allenast utgjorde fem kronor samt ersättningsskyldighet icke ålades, tillkommit
i huvudsakligt syfte att erhålla prejudikat i den fråga, som då var
föremål för utredning.
Även av andra och äldre för kollegiet kända rättegångar synes framgå, att
rätten till fisket ansetts tillhöra strandägaren, åtminstone såvitt angår frälsejord.
Sålunda torde av Bjäre häradsrätts protokoll och dom den 10 februari 1730
i sak mellan löjtnanten Petter Schonberg, auditören Henrik Worstins och häradsskrivaren
Adam Ollman, kärande, samt kaptenen Berent Hederstierna, svarande,
däri kärandena yrkat, att ett bottengarnssätt vid stranden av fiskläget
Båstad »måtte läggas till alla inbyggarnas lika nytta och delaktighet», men
svaranden invänt, »att han till sin inbördade gård, hus och ägendom detta fiskeställe
sig tillägnat», framgår, att såväl de tvistande parterna som vittnena och
domstolen utgått från att fisket tillhörde vederbörande jordägare. Fråga var
alltså, huruvida fisket tillhörde delägarna i samfälligheten eller svaranden uteslutande
såsom ägare av visst hemman. Huru tvisten slutligen avgjordes, framgår
ej av det för kollegiet tillgängliga domboksutdraget, men torde vara utan
intresse för förevarande fråga. Att domstolen skulle ogillat käromålet på den
grund, att fiske med bottengarnssätt på denna plats skulle varit fritt för alla,
torde få anses uteslutet redan på grund av det sätt varpå tvistefrågan formulerades.
Enligt ett för kollegiet tillgängligt utdrag av domboken för Skytts härad
har rotemästaren Nils Lundvall efter stämning å ryttaren Anders Malmberg
inför häradsrätten den 25 oktober 1751 yrkat, att som han innehade av länsstyrelsen
den 13 september 1748 konfirmerat städjebrev å visst ålfiske i saltsjön,
men Malmberg likväl idkat ålfiske därstädes, den senare måtte åläggas utgiva
ersättning till Lundvall motsvarande lösen för städjebrevet. Malmberg invände
genom sitt ombud, att »detta omnämnda stället till ålefiske kan så mycket
mindre städjas (av länsstyrelsen) som det ligger vid Trelleborgs skatteägor».
Detta vitsordades av ett närvarande vittne. Häradsrätten ogillade i sitt utslag
ovan förstnämnda dag käromålet med följande tillägg: »och eljest i händelse
Malmberg skulle förgå sig med olovligt fiskande, tillkommer skatteägarne av
strand och grund att därföre tilltala honom».
18
Kunni. Maj:ts proposition nr 70.
Luggude härads dombok innehåller under den 7 november 1752 redogörelse
för ett instämt mål, däri Jöran Holst i Laröd framställer ersättnings- och
ansvarsyrkande mot Sven Bengtsson i Skabbelycka, Per Ebbeson i Stubbarp
samt Per Giörmusson oell Kell Lavesson i Gravarna för det de »olovandes skall
brukat ett fiskeställe i saltsjön ut för Laröds ägor (Allerums socken) och med
bottengarn idkat fiske». Holst anförde, att fiskeplatsen vore belägen utanför
hans egendom, åberopade till stöd för sin talan vissa råstenar samt hemställde
om häradssyn för vinnande av ytterligare utredning. Svarandena androgo häremot,
att emedan fäladsmarken, som stötte intill fiskestället, vore odelad och
de ägde del i densamma samt Holst ej visat sig äga bättre rätt framför dem
eller någon annan, hade de samfällt nyttjat fiskestället. Till förekommande
av vidlyftig rättegång erbjödo de sig emellertid att för framtiden på detta
ställe ej idka fiske med bottengarn. Tingsrätten beslöt den 9 november 1752
häradssyn. Huru rättegången slutligen avgjordes är okänt. Även i detta fall
synas såväl parter som domstol utgått från att rätten till fisket följde jordäganderätten.
Enahanda uppfattning kom till synes i de undersökningar, som under år
1729 verkställdes av vederbörande kronofogdar i Malmöhus län. Dessa undersökningar
hade föranletts av en kammarkollegiets cirkulärskrivelse till landshövdingarna
under den 4 juli samma år, däri kollegiet säger sig prövat nödigt
»att hava en tillförlitlig efterrättelse örn beskaffenheten av de fiskerier i orterna,
vilka uti skären eller vid havsstränderna och eljest uti andra stora sjöar
idkas och såsom kronan tillhöriga allmänningar kunna anses, av vem slika
fiskerier brukas och nyttjas samt vad därför till kronan uti avgift erlägges
och, där några sådana kronoallmänningsfiskerier skulle utan avgift till kronan
av private innehavas, om icke de efter deras beskaffenhet och lägligheter
samt andra förmåner borde skattläggas och i kronans räkenskaper uppföras».
De av kronofogdarna i anledning härav verkställda undersökningarna resulterade
i särskilda för varje fögderi upprättade förteckningar över därvarande
fiskerier, vilka man hänförde till de olika fisklägena. Bifogade förteckning1
å fiskerierna i Luggude, Rönnebergs och Onsjö härader torde giva vid handen
att fisket vid Skånes västra kust åtminstone å frälse grund vid denna tid ansågs
vara förbehållet jordägaren. Tydligt framgår, att denna rätt ansågs vara
förbehållen jordägarna å ön Ven.
I den »berättelse om fiskeriernas beskaffenhet i Malmöhus län»,2 som den 24
april 1765 avgavs till ständernas fiskerideputation av C. N. Cronacker, finnes
ingen antydan om annat förhållande, än att rätten till fisket följde äganderätten
till strand och grund, och det synes överhuvudtaget egendomligt att, därest
fisket i äldre tider verkligen ansetts vara fritt å annans grund vid de skånska
kusterna, detta förhållande, som så starkt kontrasterade mot vad som gällde i
landets övriga delar, om man bortser från västkusten, icke — åtminstone såvitt
kollegium är bekant ■—■ omnämnes eller antydes i den mångfald utredningar
och yttranden, som sågo dagen under den tid av 1700-talet, då fiskefrågorna
voro föremål för ständernas utomordentliga intresse och under åtskilliga
riksdagar jämväl föranledde tillsättande av särskilda fiskerideputationer.
Det är påfallande och kan icke vara någon tillfällighet, att domböcker och
andra äldre arkivakter av rättslig och administrativ innebörd iakttaga tystnad
om en så från den allmänna rättsåskådningen i Sverige avvikande och
därför i ögonen fallande uppfattning, som att vid nu förevarande del av den
svenska kusten fisket icke skulle vara förbehållet ägaren av strand och grund,
1 Denna förteckning har här uteslutits.
2 Denna berättelse, som i avskrift bifogats kollegiets utlåtande, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
19
medan å andra sidan en i hast härstädes verkställd undersökning synes giva
vid handen, att tvistande parter och domstolar under äldre tider i själva verket
utgått från en rakt motsatt åskådning. Detta ger kollegiet anledning till
tvivel i fråga örn riktigheten särskilt av den mening, som såväl i detta sammanhang
som tidigare framförts, nämligen att det fria fiske å annans grund,
som i viss utsträckning må anses vara förhanden vid kusterna av de forna
danska landskapen, skulle omedelbart härledas av den av de danska konungarna
sedan gammalt hävdade regalrätten till fiske å sjöterritoriet.
I själva verket torde uppkomsten av det fria fisket på den skånska västkusten
i den mån det kan anses hava utövats »av ålder» kunna härledas av
andra speciellt för Skåne, och måhända särskilt för Malmöhus län gällande
förhållanden. Det framgår sålunda av ovannämnda av C. N. Cronacker år
1765 till fiskerideputationen ingivna berättelse örn fiskeriernas beskaffenhet
i Malmöhus län, att fisket därstädes, som i stort sett av Cronacker betecknas
såsom obetydligt, bedrivits från vissa fisklägen, örn man bortser från ön Ven.
Dessa fisklägen synas varit upptagna på odelade fäladsmarker, i vilka såväl
kronan som enskilda frälsejordägare genom sina fastigheter ägde del. ’ Fisket
synes i regel icke hava bedrivits av jordägarna själva utan bortlegts tillika
med utrymme för bostadshus och redskap å fiskläget. Dylika upplåtelser av
s. k. gatehus å fisklägena med tillhörande rätt att idka fiske gjordes såväl av
kronan som av frälsejordägare och synas blivit ganska talrika efter tillkomsten
av kungl, förordningen den 10 maj 1748 angående fiskeriernas upphjälpande
i riket. De tre första punkterna av denna förordning, vilken måhända
hade tidigare föregångare, äro av följande lydelse:
»l:mo. Skall hvar och en vara efterlåtit, att hålla Fiskare och de, som själva
icke äga strand, må överenskomma med strandägaren om plats för fiskarnas
hus, då fiskarna njuta samma rätt och frihet, som vore de i husbondens
eget bröd.
II:do. Envar, som sig angiver, att vilja inrätta fiskerier, vare närmast
till de kronolägenheter, som finnas lediga, och till fiskeriets anläggande äro
bekväma; Hvarvid landshöfdingen i orten åligger att tillse, det villkoren, i anseende
till fiskeriets inrättande, vid sådana lägenheters erhållande, varda fullgjorde,
på det, i annan händelse, samt så vida efterlåtenhet och försummelse
därutinnan skulle förspörjas, de samma då till andra må kunna upplåtas.
III :tio. Inrättas fiskeriet på frälse-ägor, så njuter fiskaren, med hustru
och barn, den rätt och frihet, som vore han i frälsemannens eget bröd.»
Redan den omständigheten, att denna förordning, såsom lätt kan påvisas,
kom till användning i och kanske rent av främst avsåg Skåne, tyder i och för
sig på att fisket därstädes ansågs tillhöra strandägarna. Det från dessa samfälligheter
bedrivna fisket har med största sannolikhet försiggått utan att
man ens kunnat iakttaga de särskilda fastighetsgränserna inom skifteslaget.
Vad särskilt angår de kronan tillhöriga s. k. gatehusen på fisklägena, hava
dessa genom skatteförsäljningar och måhända även genom andra förfoganden
kommit att framstå såsom för sig bestående lägenheter med därunder hörande
fisken, vanligast, ålfisken. Utan tvivel hava de fiskeplatser, som ansetts tillhöra
varje särskilt fiskläge, i regel varit gemensamma för de fiskande från
samma läge. Men att de fiskande från ett fiskläge skulle varit berättigade till
fiske å fiskeplatser tillhörande ett annat fiskläge, har förmodligen icke ansetts
vara rättmätigt.
Att uppkomsten av det sedvanemässigt fria fisket vid dc skånska kusterna
är att söka i ovan angivna förhållanden, är desto sannolikare, som vid tiden
för de forna danska provinsernas övergång till Sverige kustfisket enligt ela
gällande dansk rätt icke var undantagslöst fritt. Av den i Dufwas utredning
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 55 haft. (Nr 70.) 3
20
Kungl. Majlis proposition nr 70.
lämnade redogörelsen »om förhållandet mellan strandäganderätt och fiskerätt
vid havskusten i Danmark» inhämtas (s. 45), att vid denna tid ännu gällde
Kristian lilis handfästning av den 30 oktober 1536, däri adeln tillförsäkras
njuta »fri Fiskeri for deres egen Grund, som de hidtil av Arilds tid med
Rette havt havé». På frälse grund har således redan under dansk tid fisket
varit jordägaren förbehållet. Det är en öppen fråga, örn icke vid tiden för Skånes
övergång till Sverige all annan jord än frälse var eller ansågs vara av
krono natur. Härav skulle följa, att de strandfastigheter, som nu otvivelaktigt
äro skatte, förvärvat denna egenskap genom skatteköp under svensk tid. Huruvida
vid tiden för skatteköpet rätten till fisket ingått i eller avskiljts från
fastigheten såsom en särskild lägenhet, kan icke helt generellt avgöras, utan
blir beroende av vad i varje särskilt fall förekommit.
Är ovan antydda uppfattning riktig, framstår det fiske, som för närvarande
dock otvivelaktigt tillhör jordägaren, icke såsom inkräktningar i ett från den
danska tiden härstammande fullkomligt fritt fiske. Tvärt örn framstår det
nuvarande fiske, som man föreställer sig vara fritt, såsom en inskränkning i
jordägarens rätt, och ledande sitt ursprung ur hans •— kronans eller frälsemannens
— dispositioner.
Det är tydligt, att med sådan utgångspunkt man icke utan vidare kan lägga
hela bevisbördan på strandägaren, örn han vill hävda sin uteslutande fiskerätt,
ävensom att där rätten till fritt fiske å annans grund må anses förekomma även
med redskap, som man enligt nu gällande rätt måste beteckna såsom fast, detta
icke utan vidare innebär, att fisket må bedrivas med vilket fast redskap som
helst eller får avse vilket fiskslag som helst. Kollegiet får alltså, därest proposition
i sådant syfte framlägges, på det bestämdaste hemställa örn sådan
jämkning av lagtexten i ersättningslagen, att bevisningsskyldigheten för jordägaren
måtte väsentligt mildras eller rent av omkastas på det allmänna.
Det nu föreliggande lagutkastet innebär ett högst väsentligt större ingrepp i
jordägarens rätt än vad som avsågs i 1894 års kommitterades av 1896 års riksdag
underkända förslag, som icke gjorde skillnad på fast och rörlig redskap
med avseende å sedvanemässigt fritt fiske. Då avsågs allenast, att rent
lokala sedvänjor skulle givas rättslig helgd, vilket måste anses innebära, att
sedvänjorna kunde godtagas, allenast i den mån de blivit ådagalagda såväl
med avseende å fiskets art och den fasta eller rörliga redskapens beskaffenhet
som det eller de ställen inom de respektive fastigheternas ägovälden i vattnet,
varest redskapen utsattes. Enligt föreliggande lagutkast skulle fast fiskredskap
av vilket slag som helst kunna av varje svensk undersåte utsättas var
som helst inom en strandägare tillhörigt vattenområde utan möjlighet för denne
att lagligen värja sig för ett dylikt intrång. Erinrar man sig vidare, att
enligt gällande lag till fast fiskredskap räknas icke blott ryssja utan jämväl
fiskegård samt att de, som jämlikt 3 § fiskelagen hava rätt till fiske vid annans
strand, äga — visserligen mot ersättning — nyttja stranden för landfäste,
inses, att det intrång varuti jordägaren skulle få lov att finna sig, kan
tänkas få en högst allvarlig karaktär. Om man gent emot detta måhända vill
invända, att fiske vid den skånska västkusten för det närvarande allenast bedrives
med ryssjor och ålbottengarn och att det härav förorsakade intrånget
skulle vara ringa eller intet, kan däremot anföras, att nya fiskeplatser kunna
påträffas och nya fiskesätt uppfinnas, som icke blott avse ål och lax utan
jämväl andra fiskeslag. Föreliggande lagutkast begränsar icke rätten att använda
fast fiskredskap å annans grund till vad som nu är brukligt, utan lämnar
fiskarbefolkningen eller rättare »varje svensk undersåte» i sådant avseende
full frihet.
Enligt Dufwas utredning (sid. 47) gäller för närvarande enligt dansk rätt,
att fiske med s. k. ålgård uteslutande tillkommer ägare av kusten, envar utmed
Kungl. Majlis proposition nr 70.
21
siri strand, försåvitt icke andra i följd av särskild åtkomst må lia förvärvat en
rätt, som är till hinder därför. Enligt den remitterade promemorian skulle
varje svensk undersåte äga rätt att för bedrivande av fiske å annans grund uppföra
alla sådana inrättningar, som enligt gällande svensk rätt kunna betecknas
såsom fiskegård, och denna rätt skulle i sådan omfattning anses vara den normala
(i varje fall före tillkomsten av 1896 års lag) att det skulle åligga jordägaren
förebringa bevisning därom, att sådant intrång tidigare (före. 1896)
icke behövt tålas å hans ägor. Det förefaller otroligt, att rättsutvecklingen i
Skåne, som dock ägt rum under den allmänna förutsättningen i svensk lag,
att fisket tillhör jordägaren, skulle gått i en riktning, rakt motsatt.den i Danmark,
där dock grundsatsen örn fritt fiske principiellt av ålder varit gällande.
Den i lagutkastet föreslagna obegränsade rätten till fiske med fast fiskredskap
av varje som helst slag innebär för strandägaren ett intrång eller risk för
ett intrång, som icke allenast hänför sig till fisket utan kan åsamkas honom
även i andra avseenden. Han riskerar att hindras i tillträde till stranden och
att berövas möjlighet att utnyttja sitt ägovälde i vattnet på det sätt han kan
finna för sig förmånligt. Kollegiet erinrar, hurusom 1896 års fiskelag stadgar,
att där fritt fiske idkas vid annans strand samt stranden nyttjas för
landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt, som för fiskets
utövande är av nöden, den fiskande skall svara för skada och intrång (3 §
näst sista stycket). Kollegiet kan för sin del icke finna annat,.än att fiskande,
som idkar fiske med fast redskap å annans grund och därigenom åsamkar
grundägaren intrång och skada, bör genom uttrycklig bestämmelse tillförbindas
skyldighet att härför, liksom för användning av själva stranden, utgiva
ersättning, därest man icke, såsom kollegiet finner riktigare, begränsar rätten
att fiska med fast redskap till allenast sådan redskap, som använts av ålder,
vilket 1894 års kommitterade torde hava avsett.
I lagutkastet angående ersättning för mistad fiskerätt har föreslagits, att
i avseende å fiske med fast redskap ersättning skall utgå allenast i den mån
strandägaren med uteslutande av andra fiskande under de före den 1 januari
1930 sist förflutna femton åren själv eller genom annan tillgodogjort sig nämnda
fiske. Denna begränsning av strandägarens rätt till ersättning, för förlust
av sin egendom finner kollegiet opåkallad. Den strider mot vad'' hittills gäller
i svensk expropriations- och rekvisition slagstiftning. Det har i denna lagstiftning
hittills icke ansetts nödigt, att vederbörande ägare ovillkorligen skall
hava utövat en rätt, för att den skall till fullo ersättas honom. Det strandägaren
tillkommande fisket bör till fullo ersättas, och det bör lämnas honom
öppet att förebringa all den bevisning, som står honom till buds angående
värdet av det fiske, han genom den nya lagstiftningen förlorar. Kollegiet
får alltså avstyrka den föreslagna begränsningen av det allmännas ersättningsskyldighet.
Slutligen finner sig kollegiet jämväl nu liksom i sitt utlåtande av den 27
maj 1927 böra bringa i erinran ett yttrande i högsta domstolen av justitierådet
Isberg på tal örn den av 1894 års kommitterade föreslagna legaliseringen av
sedvanemässigt fiske å annans grund:
»Dessutom är det att märka, att det föreslagna stadgandet går längre, än
dess grund i själva verket föranleder. Det har, såsom redan anmärkts, tillkommit
för att bereda de fiskande trygghet i utövningen av det fiske, de hittills
bedrivit; och för detta ändamål synes det hava varit tillräckligt att stadga,
att, där fiske under de i förslaget angivna förutsättningar hittills utövats
i annans fiskevatten av fiskarebefolkningen å ett visst fiskeläge eller en viss
plats, befolkningen å detta läge, eller denna plats skulle fortfarande äga rätt
att fiska i samma vatten. Men förslaget låter sådant strandfiske stå öppet
icke blott för dem, som förut begagnat sig av detsamma, utan även för alla
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
andra och innebär således, enligt min tanke, en onödig inskränkning i strandägarens
rätt, på samma gång som det bereder möjlighet för en menlig konkurrens
för de fiskande själva. Det måste dessutom ur principiell synpunkt alltid
betraktas såsom mindre tillfredsställande, örn lagen tilläte att kanske ett helt
fiskeläge tilltvingade sig fiskerätt i ett enskilt fiskevatten, där dess befolkning
aldrig förut fiskat, allenast på den grund, att strandägaren av ålder låtit grannar
dier andra närboende oklandrat bedriva fiske därstädes.»
Till bemötande härav anförde departementschefen enligt det vid 1896 års
kungl, proposition fogade statsrådsprotokollet, att justitierådet Isbergs erinran
icke överensstämde med en riktig tolkning av ifrågavarande bestämmelse, vilken
i det angivna fallet icke torde rätteligen kunna erhålla vidsträcktare tilllämpning
än att grannarna även framgent vore berättigade till fiske i det avsedda
vattenområdet. Härtill anmärkte kollegiet i sitt ovannämnda utlåtande
av år 1927:
»Då med detta departementschefens uttalande torde få anses fastslaget, att
gällande lag icke utan vidare erkänner rätt för varje svensk undersåte att idka
fiske å annans grund även örn fiskerätten därstädes sedvanemässigt icke är
uteslutande förbehållen strandägaren, torde därav följa att i dylika fall strandägaren
enligt lagutkastet skulle kunna tänkas komma i sämre ställning genom
den utvidgade fiskerätten och följaktligen bliva befogad framställa anspråk
på ersättning för intrång, som genom den nya lagen tillskyndats honom. Däremot
kan dylik ersättning icke tillkomma andra till fiske å vattenområdet berättigade
fiskande. För sådant fiskande skulle dock i själva verket intrånget
framstå lika kännbart som för strand äga ren.»
Det sedvanemässigt fria fiske som må kunna påvisas vid den skånska västkusten
har, såsom ovan antytts, bedrivits från fiskelägena och är utan tvivel
begränsat till vissa fiskeplatser för varje läge. Den av kollegiet år 1927 framställda
erinringen framstår för denna kuststräcka såsom särdeles giltig. Kollegiet
får alltså hemställa att åtgärder vidtagas, varigenom den icke strandägande
fiskarbefolkningen skyddas eller hålles skadeslös för det intrång, som
genom den nya lagstiftningen kan komma att tillskyndas den genom intrång
å de fiskeplatser, varå densamma hittills må hava haft rätt att med andras
uteslutande bedriva fiske.
I detta utlåtande hava förutom undertecknade deltagit kammarråden friherre
von Otter, Nyborg och Schalling.
Stockholm den 31 december 1929.
Underdånigst
G. GREFBERG.
Axél Klockhoff.
Föredr.
Kungl. Majlis proposition nr 70.
23
Bilaga 2 till statsrådsprotokollet
den 24 januari 1930.
Till KONUNGEN.
Genom remiss den 5 december 1929 Ilar domänstyrelsen anbefallts att
skyndsammast och sist den 2 januari 1930 avgiva underdånigt utlåtande över
väckt förslag om ändring i gällande bestämmelser örn rätt till fiske vid Skånes
västra kust från Falsterbo fyr till gränsen mot Halland ävensom över
förslaget vidfogade två lagutkast.
Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.
Förslaget innebär, att vid Skånes västra kust varje svensk undersåte skall
äga utöva fiske eller agntäkt vid annans strand med undantag för fiske efter
lax med fast redskap vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad
och Strövelstorps socken, varjämte föreslagits bestämmelser örn ersättning i
vissa fall till strandägare för härigenom måstad fiskerätt.
I förslaget göres gällande, att de skäl, som föranledde frigivandet vid 1928
års riksdag av fiske med rörlig redskap inom Göteborgs och Bohus samt Hallands
län, gjorde sig med lika styrka gällande även såvitt rörde den skånska
västkusten, varför hinder ej syntes böra möta mot att till Skånes västra kust
utsträcka de regler, som gällde för västkusten i övrigt.
Beträffande fiske med fast redskap meddelas, att vid skånska västkusten
dylikt fiske praktiskt taget avsåge endast fångst av lax och ål. Laxfiske med
fast redskap idkades inom Kristianstads län utmed hela kuststräckan från
Förslövs sockens gräns till gränsen mot Malmöhus län och i Malmöhus län inom
Farhults och Jonstorps socknar, medan ålfiske med fasta redskap idkades
endast i Malmöhus län men där i stor utsträckning såväl å fastlandet som å
ön Ven.
I underdånig skrivelse den 23 oktober 1925 avgav domänstyrelsen utlåtande
i anledning av en inom kammarkollegium verkställd utredning i fråga om
fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, därvid av kollegium väckts förslag
örn ändringar av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske.
Domänstyrelsen anförde därvid, bland annat: Såsom motiv till vad som föreslagits
i 3 § c), eller att vid Skånes västra kust från Falsterbo fyr till gränsen
mot Halland jämväl annan än strandägare finge bedriva fiske i vattenområde
inom 180-metersgränsen, hade anförts, att — örn man bortsåge från förhållandet
vid ett eller annat frälsegods — fiske och agntäkt därstädes sedan gammalt
fått fritt bedrivas av en var med undantag för några i senaste tid förekomna
fall, då strandägare utarrenderat fiske eller tvist örn fiskerätt hänskjutits
till domstols prövning. Av redogörelser över vad förekommit vid på
föranstaltande av kammarrådet Dufwa hållna sammanträden med strandägare
och fiskare efter nu ifrågavarande kuststräcka framginge emellertid, bland
annat, att strandägarna i stor utsträckning förbehållit sig dem tillkommande
fiskerätt enligt 2 § av gällande fiskerättslag särskilt beträffande fiske av ål.
Synnerligast sistnämnda slag av fiske vore i ej ringa omfattning utarrenderat.
Det framhölls, ock, att, örn än vissa strandägare för närvarande läte andra
fritt fiska invid stranden, de därmed icke utan vidare ville avstå sin lagstadgade
fiskerätt, med vilken de förvärvat sina innehavande fastigheter. I åberopade
rättegångar rörande av andra gjort intrång i strandägares fiskerätt
hade denna rätt blivit stadfäst. Även kronan vore ägare till vissa fastigheter
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
vid nu berörda kuststräcka, vilka fastigheter utarrenderats nied därtill hörande
fiskerätt. Styrelsen ansåge för sin del, att förberörda bestämmelse under
§ 3 punkt c) i kammarkollegii lagförslag borde utgå.
Den ståndpunkt styrelsen sålunda tidigare intagit i denna fråga finner styrelsen
ej anledning frångå.
Beträffande fiske med rörlig redskap har emellertid frågan genom statsmakternas
förberörda beslut av år 1928 kommit i ett något ändrat läge även vad
skånska västkusten angår, och styrelsen anser sig med hänsyn härtill ej vidare
böra motsätta sig, att bestämmelserna i lagarna den 22 juni 1928 örn
ändrad lydelse av 3 § i lagen örn rätt till fiske och örn ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt vinna tillämpning även beträffande fisket vid skånska
västkusten.
Vidkommande åter förslaget i vad det avser fiske med fast redskap får
styrelsen på i styrelsens underdåniga skrivelse den 23 oktober 1925 anförda
skäl i underdånighet avstyrka samma förslag.
Mot formuleringen av de överlämnade lagutkasten har styrelsen ej någon erinran
att framställa, men styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att, även
örn förslagen i övrigt vinna bifall, strandägares rätt till ersättning för mistad
fiskerätt synes styrelsen ej böra i avseende å fiske med fast redskap begränsas
på annat sätt än beträffande fiske med rörlig redskap.
Vid detta ärendes avgörande hava närvarit, förutom undertecknad, överdirektören
samt byråcheferna Roos, föredragande, Söderlind, friherre Hermelin
och Aminoff.
Remissakten återställes härjämte. Stockholm den 23 december 1929.
Underdånigst
G. KUYLENSTJERNA.
Nils Södermark.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
25
Bilaga 3 till statsrådsprotokollet
den 24 januari 1930.
Till KONUNGEN.
Genom remiss Ilar Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att efter hörande
av fiskeriintendenten i södra distriktet avgiva utlåtande över en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria angående frigivande av fisket vid
Skånes västra kust ävensom över vid promemorian fogade utkast dels till lag
örn ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske dels ock till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt. Häröver har lantbruksstyrelsen
infordrat yttrande av fiskeriintendenten i södra distriktet.
Med överlämnande av fiskeriintendentens i södra distriktet nämnda yttrande
samt med återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen i ärendet för
egen del anföra följande.
Den ifrågasatta lagändringen innebär, att fiske -— även fisket med fast
redskap — och agntäkt vid Skånes västra kust med visst undantag skulle
bliva fria för varje svensk undersåte. Vid genomförandet av denna lagändring
skulle strandägare på vissa villkor erhålla ersättning av statsmedel för
värdet av den förmån, som genom lagändringen skulle för honom gå förlorad.
Den sålunda nu ifrågasatta lagstiftningen skulle genomföras efter ungefär
samma linjer, som kommo i tillämpning vid den år 1928 genomförda ändringen
av fiskerättslagen beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län.
1 båda fallen grundar sig lagändringen i stort sett på rådande faktiska förhållanden,
och strandägarna skulle i båda fallen hållas i princip skadeslösa
för sin speciella strandäganderätt till fisket.
En lagändring av förevarande innebörd bör givetvis icke företagas utan
trängande skäl. I detta avseende må emellertid erinras därom, att från fiskarebefolkningen
på Skånes västkust upprepade gånger gjorts framställningar örn
åtgärders vidtagande i syfte att trygga fiskarebefolkningen vid dess dittills
praktiserade fria fiske. Sålunda kan nämnas, att redan i februari 1911 överlämnade
med tillstyrkan den av hushållningssällskapet i Malmöhus län tillsatta
fiskeristyrelsen till Kungl. Majit åtskilliga skrivelser i nämnda syfte
från en mängd fiskare vid kusten av Öresund. År 1927 gjordes en liknande
framställning från Rå fiskareförening.
o Fiskeriintendenten i södra distriktet har även i upprepade skrivelser framhållit
behovet av frågans lösning i av fiskarebefolkningen önskad riktning.
T sitt nu avgivna yttrande understryker fiskeriintendenten detta behov ytterligare
och tillstyrker de nu föreliggande lagförslagens genomförande.
Redan i sitt underdåniga utlåtande den 24 maj 1927 över ett inom justitiedepartementet
utarbetat utkast till viss ändring i fiskerättslagen, viiket avsåg
frigivande endast av fisket med rörlig redskap vid rikets västkust, framhöll
lantbruksstyrelsen önskvärdheten av ett frigivande även av fisket med
fast redskap på Skånes västkust, och framhöll styrelsen därvid, att om strandägarnas
ensamrätt till fiske med fast redskap ånyo sanktionerades genom lagstiftning,
fara uppstode, att strandägarna skulle mera än dittills söka tillvarataga
denna sin rätt och måhända småningom, till men för fisket i allmänhet,
helt utestänga icke strandägande yrkesfiskare.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Lantbruksstyrelsen vill nu ytterligare framhålla behovet av fiskets frigivande
vid skånska västkusten. Enligt från statistiska centralbyrån inhämtade
uppgifter för fisket under år 1927 bedrevs fisket på Skånes västkust
från och, med Falsterbo till gränsen mot Hallands län av 1,021 yrkesfiskare
och 241 binäringsfiskare. Av dessa fiskades under samma år i Kattegatt, Öresund
och Östersjön 2,841,312 kg. fisk till ett värde i första hand av 995,588
kronor. Härav kommo på Öresund 2,501,501 kg. med ett värde av 869,348
kronor.
Fisket på Skånes västkust är således av icke ringa betydelse, och där lever
en stor fiskarebefolkning, som för sin utkomst är helt eller huvudsakligen
hänvisad till fisket. Den bor ofta samlad i större samhällen och saknar i stort
sett strandrätt. Invid och nära stranden bedrives framför allt ålfiske, vilket
fiske ännu i stort sett opåtalt fått utövas av även icke strandägande fiskare
och som lämnar ett betydande tillskott till fiskarebefolkningens utkomst. Det
avkastade år 1927 i första hand 106,330 kronor.
För fiskets bibehållande och tidsenliga utveckling torde det vara av största
betydelse, att det finnes en stor yrkesfiskande befolkning, såsom fallet nu är
på Skånes västra kust. Men för att denna befolkning skall kunna bibehållas
och tillväxa fordras, att dess verksamhet så litet som möjligt kringskäres.
Detta är så mycket viktigare som levnadsstandarden inom andra yrkesgrupper
alltjämt torde vara stadd i förbättring.
Då lantbruksstyrelsen i sitt ovannämnda utlåtande den 24 maj 1927 tillstyrkte
en lagändring i samma riktning som det nu föreliggande utkastet innebär,
förutsatte styrelsen, att strandägarna tillerkändes skälig ersättning för
de förluster, som därigenom kunde tillfogas dem. Man behövde icke utan vidare
anse, att en dylik lösenskyldighet skulle bliva så betungande för det allmänna,
att fiskets fulla frigivande därför måste uppgivas. Även örn den sedvana,
som förekomme på västkusten av Skåne, icke vore av lagen erkänd beträffande
fiske med fast redskap, syntes den nämligen ändock böra respekteras
vid ersättningarnas bestämmande och i allt fall vid ersättningsbeloppens
utmätande. Då det nu föreliggande utkastet till lag angående utsträckt tilllämpning
av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning lill strandägare för mistad
fiskerätt synes stå i överensstämmelse med den av lantbruksstyrelsen sålunda
framförda tanken, finner styrelsen intet att erinra mot att utkastet lägges till
grund för lagstiftning i ämnet.
Emot den i promemorian framlagda utredningen har lantbruksstyrelsen
icke någon erinran att framställa.
På grund av det ovan anförda hemställer lantbruksstyrelsen, att de föreliggande
lagutkasten dels om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1)
om rätt till fiske, dels ock angående utsträckt tillämpning av lagen den 22
juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt måtte
läggas till grund för lagstiftning i respektive ämnen.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander
samt byråcheferna Bjurstedt och Andersson. Stockholm den 23 december
1929.
K. A. Andersson.
Underdånigst
ERIK INSULANDER.
Kungl. Martts proposition nr 70.
27
Bilaga 4 till statsrådsprotokollet
den 24 januari 1930.
Till Kungl. Lantbruksstyrelsen.
I anledning av till mig för yttrande översända ärendet angående av justitiedepartementet
utarbetat Utkast till Lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni
1926 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske ävensom Utkast till lag angående utsträckt
tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt, får jag vördsamt anföra följande:
Som jag tidigare vid flera tillfällen (bl. a. i skrivelser av den 11 maj 1927 och
22 april 1928 till Kungl. Lantbruksstyrelsen) framhållit, anser jag en tillfredsställande
lösning på frågan örn fiskerätten vid Skånes västra kust vara av allra
största betydelse för fiskets rationella utveckling längs denna kuststräcka.
Med det osäkerhetstillstånd, som nu är rådande, kan den icke strandägande
fiskarebefolkningen aldrig känna sig trygg och vågar därför heller icke offra
kapital på sådana redskap, som äro nödvändiga för ett lönande bedrivande av
fisket. Jag anser de nu av justitiedepartementet framlagda lagförslagen synnerligen
väl ägnade att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga och får
därför på det kraftigaste tillstyrka stadfästande av desamma.
Remisshandlingarna återgå härmed.
Lund den 20 dec. 1929.
Gust. Sivenander.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 55 käft. (Nr 70.)
4
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Bilaga 5 till statsrådsprotokollet
den 24 januari 1930.
Till KONUNGEN.
Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 5 innevarande december anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria med utkast till lagar om ändring i 3 § i lagen den 27 juni
1896 örn rätt till fiske och om utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt, får länsstyrelsen underdånigst
anföra.
Under åberopande av länsstyrelsens utlåtande den 31 oktober 1925 och fiskeriintendenten
Gustaf Swenander i avskrift bifogade yttrande till lantbruksstyrelsen
får länsstyrelsen förklara, att länsstyrelsen icke har något att erinra
mot de ifrågavarande lagändringarna utan tillstyrker desamma.
Kristianstads landskansli den 28 december 1929.
Josef Fischer.
Underdånigst
JOH. NILSSON.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
29
Bilaga 6 till statsrådsprotokollet
den 2i januari 1930.
Till KONUNGEN.
Genom nådig remiss den 5 december 1929 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva underdånigt utlåtande över ej mindre promemoria i anledning av ifrågasatt
ändring i gällande lag örn rätt till fiske beträffande fisket vid Skånes
västra kust, än även utkast såväl till lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni
1896 örn rätt till fiske som ock lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt; och får
länsstyrelsen i anledning härav i underdånighet anföra följande.
Länsstyrelsen har i ett den 30 oktober 1925 avgivet yttrande förklarat sig
icke hava något att erinra mot det förslag till ändring i lagen örn rätt till fiske,
vilket framställts av kammarkollegiet i dess med underdånig skrivelse den
27 augusti 1924 avlämnade utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets
kuster. Berörda förslag innebar, att fiske med såväl rörlig som fast redskap
inom området för enskilda strandrätten skulle bliva fritt vid Skånes västra
kust. Sådan frihet har jämväl föreslagits i nu förevarande utkast till ändring
i 3 § av samma lag, dock att fiske efter lax, såvitt det idkas med fast redskap,
förbehållits strandägaren vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad
eller Strövelstorps socken. Länsstyrelsen hyser fortfarande den uppfattningen,
att för tryggande av utkomstmöjligheterna för fiskarbefolkningen å Skånes
västra kust det är av största vikt, att fisket vid nämnda kust frigives. Den i
utkastet beträffande vissa områden inom Kristianstads län föreslagna inskränkningen
ifråga örn fiske efter lax med fast redskap synes länsstyrelsen dock befogad
med hänsyn till vad som framkommit under den innevarande år verkställda
undersökningen angående fisket med fast redskap vid Skånes västra
kust.
Den ifrågasatta lagändringen skulle, såvitt länets västkust angår, i stort
sett icke innebära någon förändring av de faktiska förhållandena ifråga örn
utövandet av fiske med fast redskap. Endast i undantagsfall hava strandägarna
själva bedrivit sådant fiske. I en del fall hava de däremot utarrenderat
fisket. Utarrenderingen torde emellertid ej obetingat vara att betrakta såsom
ett uttryck för strandägarens anspråk på ensamrätt till fisket. Enligt vad som
vid förutnämnda undersökning uppgivits, lära nämligen stundom fiskarena
själva hava givit upphov till utarrenderingen. Sålunda påstås det hava inträffat,
att fiskare, som upptäckt ett inkomstbringande fiske inom sådant enskilt
strandäganderättsområde, där fiske stått öppet för envar, velat med utestängande
av andra tillgodogöra sig fisket samt fördenskull erbjudit strandägaren
ersättning för att med ensamrätt få utnyttja detsamma. Så småningom har
denna ursprungligen självmant erbjudna gottgörclse fått karaktär av arrendeavgift.
Det stora flertalet av yrkesfiskarena i länet befinner sig förvisso icke
i sådana ekonomiska omständigheter, att de mot erläggande av arrendeavgift
kunna förskaffa sig ensamrätt till fiske. Det låter emellertid tänka sig att de
mera välsituerade fiskarena eller möjligen sammanslutningar av dem äro i tillfälla
att ikläda sig dylika utgifter. För den händelse den föreslagna lagändringen
ej kommer till stånd, är det sannolikt att strandägarna framdeles i
allt större utsträckning skola tillgodogöra sig fiskerätten genom att utarren
-
30
Kungl. Maj :ts proposition nr 70.
dera densamma. Följden härav kommer att bliva att det övervägande antalet
yrkesfiskare helt ntestänges från möjligheten att bedriva fiske vid kusten.
Dessa fiskare äro således hänvisade till fiske i öppna havet, företrädesvis sillfiske.
Sistnämnda fiske har emellertid under senare åren ofta varit mindre
givande och stundom slagit helt fel. Så länge strandägarna ej hävdat sin ensamrätt
till fisket vid stranden, hava fiskarena ägt möjlighet att i stället ägna
sig åt detta fiske.
Fiske med rörligt redskap har städse stått öppet för envar vid länets västra
kust. Endast i ett fall har, såsom förenämnda utredning utvisar, strandägaren
gjort anspråk på ensamrätt jämväl till sådant fiske. Den föreslagna lagändringen
innebär följaktligen härutinnan, med nu nämnt undantag, allenast en stadfästelse
av gällande sedvana.
På grund av vad sålunda anförts och då de i promemorian anförda skäl för
att i förevarande avseende likställa fisket vid ön Vens med fisket vid fastlandets
kust synas bärande, finner länsstyrelsen intet vara att erinra mot vare
sig utkastet till lag örn ändring i 3 § i lagen örn rätt till fiske eller utkastet till
lag örn utsträckt tillämpning av lagen örn ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt.
Underdånigst
F. RAMEL.
Hj. Kjäll.
Malmö i landskansliet den 28 december 1929.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
293429
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1930:274 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m s. 7 i texten
- JoU 1930:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rått till fiske m. s. 1 i texten